Motioner nr 1813—1816 år 1972

Mot. 1972

1813-1816

Nr 1813

av herr Fälldin m. fl.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr lil angående regional
utveckling och hushållning med mark och vatten.

Allmänt

Den fysiska riksplaneringen har länge varit starkt eftersatt. Det är
därför viktigt att vi nu får en översiktligt riksplanering. Ett rationellt
handhavande av landets resurser och en inriktning som ger alla människor
en god livsmiljö på både kort och lång sikt innebär emellertid att den
fysiska planeringen måste vidgas och samordnas med annan planering.
Tillsammans med den regionalpolitiska utvecklingsplaneringen måste de
fysiska och ekonomiska riksplaneövervägandena samordnas till en harmoniserande
enhet, i vilken också måste ingå en social dimension. Först
genom en sådan samordning kan samhällets reformpolitik få en i alla
avseenden rationell inriktning.

Propositionen 1972:111 bilagorna 2 och 3 bygger i allt väsentligt på
de förslag som presenterades i ”Hushållning med mark och vatten” (SOU
1971:75) och departementspromemorian Lagstiftning om fysisk riksplanering
(Ds C 1972: 1). Dessa förslag har arbetats fram mot bakgrund
av att det framstått som alltmer angeläget för samhället att resurserna
används på ett rationellt sätt också på lång sikt. Urbaniseringen och
industrialiseringen har inneburit att allt större konflikter uppstått när det
gällt markens och vattnets användande. Alltför ofta har exploatörernas
intressen fått gå före människornas behov av goda rekreations- och
fritidsområden. Också andra motstridiga intressen i markanvändandet gör
sig alltmer gällande, t. ex. tätortsexpansionen på våra mest produktiva
jordbruksmarker.

Den pågående utvecklingen kan inte tillåtas fortsätta. 1 stor utsträckning
innebär den att vi skjuter över betalningen av vår nuvarande
materiella välfärd till kommande generationer. De ekologiska störningarna
kommer att få genomgripande konsekvenser för samhällets möjligheter
att fungera och utvecklas.

Mot bakgrund av den integrering som förekommer i naturen synes det
alltmer uppenbart att utvecklingen måste mötas på så många nivåer som
möjligt. För att få en kontroll av den yttre miljön och ett underlag för
den fysiska planeringen är det viktigt att utveckla och systematisera
informationsflödet om miljödata — ekologiska data. Det är också
väsentligt att kunna kontrollera förändringarnas omfattning och intensitet
hos såväl miljöbefrämjande som miljöhotande aktiviteter och att
skapa garantier för att miljön inom vattenvårds- och luftvårdssektorn är
anpassad till det biologiska livet i naturen och till recipienternas

1 Riksdagen 1972. 3 sami. Nr 1813-1816

Mot. 1972:1813

2

varierande kapacitet. Den inventering som ligger till grund för propositionen
1972: 1 11 är ett första led i strävandena att tillgodose dessa krav.
Det måste emellertid poängteras att vi ännu bara befinner oss i ett
inledande skede av denna inventering. Vi måste genom ytterligare
forskningsinsatser få större kunskap om naturens orsakssammanhang för
att i olika situationer kunna göra riktiga avvägningar.

Principiella riktlinjer

I en fysisk riksplanering måste bevarandesynpunkterna spela en
framträdande roll. Vi har fortfarande mycket begränsade kunskaper om
effekterna på lång sikt av de åtgärder som i dag vidtas. Det är därför
viktigt att i största möjliga utsträckning förhindra att åtgärder vidtas som
kan innebära försämringar i nu rådande miljöförhållanden. De områden
som i dag inte varit föremål för omfattande miljöstörningar bör därför i
största möjliga utsträckning bevaras. 1 andra områden är det viktigt att
kraftfulla åtgärder sätts in för att begränsa effekterna av dessa.

De geografiskt anknutna planeringsriktlinjerna i propositionen 1972:
111 behandlar främst de konflikter som uppstår i kustområdena. Vi
finner det naturligt att man i första hand koncentrerat utredningsarbetet
till dessa områden för att snabbt söka komma till rätta med förhållanden
där konflikten i fråga om markens och vattnets utnyttjande för olika
ändamål är störst.

Indelningen i bevarandeområden och exploateringsområden medför
givetvis att en del problem kan uppstå för sysselsättningen i bevarandeområdena
och för miljön i exploateringsområdena. Det finns därför all
anledning att understryka departementschefens uttalande om att det kan
vara nödvändigt att i bevarandeområdena göra särskilda regionalpolitiska
insatser för att rädda sysselsättningen och att i exploateringsområdena
göra stora satsningar på reningsanordningar åt ortsbefolkningen m. m.

Det är viktigt att miljön i människornas närmaste omgivning utformas
så att den dagliga situationen i miljöhänseende blir bra. Mot bakgrund av
det material låginkomstutredningen presenterat om låginkomstgruppernas
möjligheter att tillgodogöra sig avlägsna rekreations- och fritidsområden
framstår denna uppgift som speciellt angelägen. Vi vill därför
betona att när det gäller att göra insatser på miljöpolitikens område
måste de största insatserna göras där människorna befinner sig.

1 detta sammanhang finns det skäl att påpeka att en kraftig
koncentration av den i propositionen omnämnda industrin kan utgöra ett
hinder för att skapa drägliga miljöförhållanden och rekreationsområden i
närheten av den direkta boendemiljön. Det är angeläget att lokaliseringen
av denna industri inte koncentreras i större utsträckning än vad
bevarandeintressena i den fysiska riksplanen förutsätter.

I propositionen anges att i första hand bör som lokaliseringsalternativ
väljas platser som ligger i anslutning till orter som utpekats som primära
eller regionala centra i den regionalpolitiska planeringen. Enligt vår mening
bör i princip alla kommuner kunna bli föremål för prövning beträffande

Mot. 1972:1813

3

lokalisering av sådan industri om det inte strider mot miljökraven.
Riksdagen bör ge Kungl. Maj :t till känna denna uppfattning.

De planöverväganden som gjorts i propositionen bygger givetvis på nu
kända produktionsmetoder och reningsteknik. Det bör emellertid noteras
att förändringar i produktionsmetoder och reningsteknik kan innebära
att förutsättningar skapas för helt nya planöverväganden. Det är
angeläget att metodutvecklingen sker så att vidgade möjligheter öppnas
för miljöplaneringen. Det framstår därför som viktigt för samhället att
stimulera forskningen så att nya produktionsmetoder och reningsmetoder
utvecklas, vilka kan svara mot höga krav i miljöhänseende.

Vi kan mot bakgrund av det som ovan anförts i stort sett ansluta oss
till den av departementschefen gjorda avvägningen av bevarandeområden.
Vissa justeringar kan dock visa sig nödvändiga.

Lantbrukets roll för rekreation, friluftsliv och glesbebyggelse

I det urbaniserade samhället ställs stora krav på rekreations- och
fritidsområden. Det förevarande lagstiftningsförslaget tar i stort sikte på
att trygga tillgången på sådana områden, vilket måste ses som positivt.
Det är en förutsättning för vårt samhälles sociala utveckling och en
grundförutsättning i de jämlikhetspolitiska strävandena att alla människor
skall ha tillgång till en god miljö i sin närmaste omgivning och
kunna tillgodogöra sig de rekreativa värden som en ostörd natur utgör.

Det måste i det sammanhanget poängteras att för att fritidsintressena
skall kunna bli tillgodosedda är det en förutsättning att landskapet hålls
öppet genom att marken utnyttjas för jordbruksproduktion och att där
finns en bofast ortsbefolkning som kan ha en tryggad utkomst. I
proposition 1972:111 har departementschefen accepterat detta förhållande.
Vi kan emellertid inte finna att denna utgångspunkt har gjort
sig gällande när det gällt den konkreta planeringen. Riksdagen bör därför
ge Kungl. Maj:t till känna att jordbruket måste tillmätas en ökad
betydelse i det fortsatta planeringsarbetet av fritids- och rekreationsområden.

Det är viktigt att skapa goda naturliga fritidsområden, vilka skiljer sig
från den miljö storstäderna erbjuder. Propositionens resonemang är i för
hög grad inriktad på ett fritidsboende i kollektiva fritidsbyar. Naturligare
vore att fritidsbebyggelsen utvecklades så att den utgjorde ett naturligt
komplement till den bofasta ortsbefolkningens byar. Bl. a. kan genom
byggande av fritidshus i anslutning till jordbruksbebyggelsen rekreativa
värden av större betydelse skapas, samtidigt som man därigenom ökar
förståelsen mellan människor som har sin dagliga verksamhet i olika
miljöer. Ett sådant inordnande av fritidsbebyggelsen skulle på ett
verksamt sätt bidra till att minska eventuella motsättningar mellan stad
och land.

Enligt vårt förmenande är det angeläget för samhället och människorna
att bebyggelseplaneringen över huvud taget tar sikte på att vidgade
valmöjligheter skapas. För närvarande är tillämpningen av gällande

1* Riksdagen 1972. 3 sami. Nr 1813-1816

Mot. 1972:1813

4

bestämmelser sådan att kompletteringar av bebyggelse i anslutning till
befintlig jordbruksbebyggelse ofta är nära nog omöjliga. Vi finner det
vara angeläget att vidgade möjligheter för denna typ av bebyggelse ges.
Samhället måste bidra till att enkla planeringsmodeller utvecklas.

Lagstif tningsdelen

Det lagstiftningsförslag som nu har förelagts riksdagen har mycket stor
räckvidd och medför omfattande förändringar i nu gällande lagstiftning.
Lagrådet påpekar i sitt yttrande att förslagen upptar spörsmål av delvis
svårbemästrad natur från rättslig synpunkt och att de innehåller
omfattande detalj bestämmelser. Lagrådet har haft så kort tid till sitt
förfogande för granskning av förslaget att man särskilt påpekar att
granskningen inte har kunnat göras så ingående som varit önskvärt. Mot
bakgrund av att utredning och lagstiftningsförslag inte har haft någon
parlamentarisk förankring innebär detta att riksdagens möjlighet att
tillfredsställande pröva förslaget reduceras. Vi finner det vara mycket
oroande att ett så omfattande lagstiftningsarbete inte kunnat bli föremål
för ingående prövning i lagrådet.

Det är viktigt att den lagstiftning som skall hävda riksplaneintentionerna
ges en god förankring på det kommunala planet. I allmänhet strider
inte riksplaneringen mot de bedömningar som görs i kommunerna, varför
riskerna för konflikter mellan riksintresse och kommunintresse inte bör
överdrivas. Vi finner det därför vara lämpligt att, som Kungl. Maj:t gjort,
välja generalplaneinstitutet för att hävda riksintressena.

Kommunförbundet har i sitt remissvar på promemorians förslag
bestämt avvisat att Kungl. Maj:t skulle kunna ålägga kommun att
upprätta generalplan för visst område och med visst innehåll samt att
denna plan skulle kunna bli föremål för fastställelse. Vi noterar med
tillfredsställelse att departementschefen har tagit intryck av denna
uppfattning vid utarbetandet av lagförslaget. Som ovan angivits finns i
allmänhet en stor överensstämmelse mellan kommunintresset och riksintresset.
Vi förutsätter därför att Kungl. Maj:ts föreläggande för
kommunerna att upprätta generalplan sker med stor restriktivitet.

Ett aktivt kommunalt engagemang är förutsättningen för ett snabbt
genomförande av det skisserade planeringsarbetet. Med stöd av redan
befintligt inventeringsmaterial, hittillsvarande kommunal planering och
riksdagens beslut angående den fysiska riksplaneringen bör det vara
kommunernas initiativ att i kommunala beslut förankra sin plan och få
den fastställd till de delar som anses erforderligt. Propositionens skiss till
planeringsarbetets genomförande ger länsstyrelserna stort inflytande
redan på det kommunala programstadiet. Ett sådant inflytande bör
komma i fråga endast i de säkerligen mycket få fall där kommunerna
vägrar att i sin planering ta hänsyn till riksintresse och regionala intressen.
Samråd med länsorgan, som företrädare för riks- och regionalintresse,
under planeringsarbetet bör ge klarhet i vilka speciella intressen som
behöver tillgodoses i respektive kommuns planering.

Mot. 1972:1813

5

Genom att lägga ansvaret för och initiativet till planeringsarbetet på
kommunerna har man möjlighet att få till stånd den dialog mellan
företrädare för kommunintresse och riksintresse som förutsätts mynna ut
i vad som sammantaget kan kallas en riksplan. Riksdagen bör ge Kungl.
Maj:t till känna denna mening om kommunernas roll i det fortsatta
planeringsarbetet.

Medel att åstadkomma lämplig glesbebyggelseutveckling

Den föreslagna ändringen i BL § 1 innebär att någon generell
glesbebyggelserätt inte skall finnas. Samhället får i alla situationer en
möjlighet att pröva lämpligheten av viss bebyggelse. Enligt BL § 5 skall
sålunda sådan prövning ske vid planläggningen och i samband med
prövningen av byggnadslov då planläggning ej erfordras. Generalplanen
skall enligt BL § 9 angiva grunddragen för marks användning till olika
ändamål, såsom till tätbebyggelse, friluftsliv, viktigare trafikleder och
andra allmänna platser.

I detta sammanhang vill vi understryka civilutskottets yttrande i
betänkande 1971:26. Där sägs att det generella plankravet inte får
innebära att glesbebyggelse som sådan skall motverkas. ”Glesbebyggelse
är och kommer att vara den enda lämpliga byggandeformen i stora delar
av landet. Inte heller behöver principen medföra krav på betungande
prövning.” Mot den bakgrunden vill vi betona att plankraven för område
som inte är avsett för tätbebyggelse bör vara mycket enkel och
översiktlig. Det bör ankomma på respektive kommuner att själva bedöma
vilken omfattning denna planering skall ha. Olika krav kan uppställas för
olika kommuner beroende på deras geografiska karaktär.

När det är fråga om komplettering av befintlig bebyggelse eller
glesbebyggelse kan lokaliseringsfrågan avgöras om vid ansökan fogats en
enkel situationsplan. Några ytterligare planeringskrav bör inte uppställas.
Enligt vår mening skall byggnadslagens reglering av bebyggelsen i
glesbygd vara inriktad på att främja en önskvärd glesbebyggelse i enlighet
med vad som uttalades i CU 1971: 26. Riksdagen bör ge Kungl. Maj:t till
känna denna uppfattning.

I propositionen har pekats på möjligheten att kunna uppföra enstaka
ny bebyggelse i anslutning till befintlig jordbruksbebyggelse. Enligt vår
mening bör detta vara en normal bebyggelseutveckling. Denna form av
byggande är synnerligen angelägen ur samhällets synpunkt. Därigenom
skapas förutsättningar för ett vidgat serviceunderlag i glesbygderna och
skapas bättre förutsättningar för en levande bygd.

Användandet av generalplan eller annan översiktlig plan ökar förutsättningarna
för att meddela dispenser från krav på detaljplanerna för
enstaka byggnad i tätbebyggelseområden, vilka skall omfattas av sådana.
Dessa dispenser skall t. ex. kunna ges för byggande i anslutning till
befintlig jordbruksbebyggelse. Denna utveckling finner vi vara riktig, men
enligt vårt förmenande bör det ankomma på kommunala myndigheter,
närmast byggnadsnämnden, att pröva dispensärendet. Det måste näm

Mot. 1972:1813

6

ligen i första hand vara en fråga för kommunala överväganden, vilken
grad av planering som är erforderlig för att kunna bedöma bebyggelseutvecklingens
lämplighet i olika avseenden. Riksdagen bör ge Kungl.
Maj :t till känna en sådan uppfattning.

Den föreslagna ordningen om kommunens möjlighet att besluta om
undantag från detaljplaneringskravet ger kommunerna suveränitet att
bedöma markens lämplighet för olika ändamål. Detta bör inte innebära
några inskränkningar i naturvårdslagens nuvarande tillämpningsområde. I
detta sammanhang kan dock noteras att den utvidgade användningen av
generalplaneinstitutet och det faktum att allt fler generalplaner kommer
att fastställas innebär att betydelsen av NVL:s inskränkningar reduceras.
Det kommer i framtiden att i större utsträckning än för närvarande
ankomma på kommunerna att via BL bevara värden i de områden som
i dag skyddas via NVL. Vi finner denna utveckling vara riktig.
Bebyggelseutvecklingen måste i allt väsentligt grunda sig på kommunala
överväganden och inte på instruktioner från en statlig myndighet. Vi
förutsätter därför att inskränkningar i bebyggelserätten i fortsättningen
endast i undantagsfall skall ske via NVL. Det ovan anförda får inte ändra
principen att det är staten som skall utge ersättning för att skydda riksoch
regionalintresse.

De nya reglerna ställer krav på ytterligare kommunal planering. Den
tid det tar att göra en sådan planering — enligt propositionen bör den
vara avslutad 1 juli 1976 — får inte innebära ett temporärt totalstopp för
glesbebyggelse i stora delar av landet. I propositionen s. 323 säger
departementschefen: ”Om byggnadsnämnd i avsaknad av översiktlig plan
inte kan avgöra om byggnadsföretag får en från allmän synpunkt lämplig
belägenhet, kan nämnden med stöd av 29 § BS i dess här förordade
lydelse vägra byggnadslov innan plan upprättas.” Denna formulering kan
innebära stora begränsningar för glesbebyggelseutvecklingen under de närmaste
åren, vilket inte kan accepteras. I avvaktan på att kommunerna hinner
skapa översiktliga planer måste möjligheter finnas för visst byggande.
Även under denna tid bör den samhälleliga prövningen ske i samband
med byggnadslovsprövningen. Denna tillämpning av bestämmelserna
under övergångsperioden bör ligga till grund för planverkets instruktioner,
och riksdagen bör ge en sådan mening till känna för Kungl. Majit.

Ersättningsreglerna

I BL § 22 regleras hur ersättningen till markägare skall utgå. Den
föreslagna principen innebär att ersättning skall utgå om den pågående
markanvändningen avsevärt försvåras. Uppkommer vid användningen av
fastighet som marken tillhör synnerligt men är kommunen skyldig att
lösa fastigheten. Enligt propositionen bör uttrycket ”pågående markanvändning”
ges en vid tolkning.

De föreslagna bestämmelserna i övrigt om samhällets rätt och
möjligheter att förfoga över marken för vissa ändamål måste sättas i
samband med ersättningsbestämmelserna. Lantmäteristyrelsen har beräk

Mot. 1972:1813

7

nät att om ersättningar skulle utbetalas enligt nuvarande bestämmelser
skulle det fram till år 2000 medföra en kostnad för samhället om minst
200 miljoner kronor. Det innebär i genomsnitt en överföring av ca 8
miljoner kronor per år. Vi finner inte beloppet oöverkomligt för
samhället, men medger att vissa inskränkningar i gällande generella rätt
till ersättning vid förlorad glesbebyggelserätt kan vara rimligt, särskilt i de
fall alternativa lösningar till markval står till förfogande.

Genom 1971 års beslut om tätbebyggelsebegreppet gjordes en
inskränkning av markägares möjligheter att använda sin fasta egendom.
Upprepade förklaringar har getts att beslutet bara innebar en precisering
av en vacklande praxis med hänsyn till samhällsutvecklingen. Det torde
likväl vara obestritt att beslutet innebar en skärpning som medfört sänkta
fastighetsvärden på många håll. Också den som ansluter sig till uppfattningen
att beslutet var nödvändigt för att uppnå syftet med en fysisk
riksplanering torde kunna göra samma konstaterande.

Då förslag nu framläggs som för vissa fastighetsägare innebär att även
resterna av en tidigare accepterad glesbebyggelserätt försvinner för att
öka samhällets planeringsbefogenheter har Kungl. Maj :t godtagit 1971 års
riksdagsmajoritets inställning att denna enskilda rättsförlust övergångsvis
bör ersättas med hänsyn till billighetsskäl och till allmän rättsuppfattning.
Ett godtagande i princip av de värdesänkningar som 1971 års beslut
innebar bör göra dessa billighetsskäl än mer tungt vägande.

I angiven avsikt att begränsa ersättningsrätten till de fall där
glesbyggelserätten har en reell innebörd och inte endast utgör ett ovisst
förväntningsvärde har som förutsättning för inlösen eller ersättning enligt
övergångsreglerna uppställts krav på att fastighetsägaren vidtagit vissa
påtagliga åtgärder före den 1 september 1972. Remissyttrandena i
lagrådets yttrande och departementschefsanförandena ger belägg för
svårigheterna att praktiskt göra den önskade avgränsningen. Det måste,
som påpekats av flera remissinstanser, med förordade regler ofta bero på
ren slump om en fastighetsägare kvalificerat sig för rätt till inlösen eller
ersättning genom ”påtagliga åtgärder”.

Enligt propositionen kan markexploatörer, som köpt upp mark, bli
tillgodosedda i ersättningshänseende i och med att de vidtagit påtaglig
åtgärd för markens byggande. Det kan förutsättas att markexploatörer
gjort detta i kraft av sin större ekonomiska styrka i avsevärt större
utsträckning än småbrukaren som sålt eller kan väntas sälja en eller annan
tomt för glesbebyggelse. Vi finner det vara orimligt att exempelvis
småbrukarna ställs utan ersättningsrätt. Det orimliga framstår i speciell
klarhet i de fall markägaren inte kan ”flytta” sin förlorade glesbebyggelserätt
till andra delar av sin fastighet. Vi vill i det sammanhanget påpeka
att lagrådet i sitt yttrande förordat att begreppet ”pågående markanvändning”
skulle ändras till ”tillåten markanvändning”, vilket skulle ge
småbrukaren ökade möjligheter.

Å andra sidan kan knappast någon invändning riktas mot önskemålet
som sådant att från ersättningsrätt utesluta fall där skadan endast innebär
att rent spekulativa förväntningar visat sig ha slagit fel.

Mot. 1972:1813

8

En annan väg att lösa gränsdragningsfrågorna i en övergångsregel är att
knyta frågan om huruvida förväntningsvärdet är faktiskt eller ovisst till
fastighetstaxeringen. Har samhället ansett sig kunna grunda anspråk mot
den enskilde på att ett sålunda konstaterat marknadsvärde utöver t. ex.
jordbruksvärdet föreligger skulle det vara stötande för allmän rättsuppfattning
om ett sådant konstaterande inte skulle godkännas vid anspråk i
motsatt riktning. De rena spekulationsintressena skulle kunna avgränsas
om ersättnings- och inlösenrätt gavs till den som för år 1972 varit
mantalsskriven på brukningsenheten, till dödsbo efter person som vid
frånfället varit där mantalsskriven och till successorer och följande
innehavare av en sådan rätt.

Enligt propositionen skall ersättning som nämnts endast avse den
enligt 1972 års beslut inskränkta glesbebyggelserätten. En på här
föreslaget sätt till endast ortsboende knuten ersättningsrätt behöver inte
av samhällsfinansiella skäl så exakt avgränsas från förluster av glesbebyggelserätt
enligt tidigare regler. Med hänsyn även till att taxeringsvärdet
skall understiga det bedömda marknadsvärdet borde ersättningsrätten
kunna beräknas utifrån 1972 års taxeringsvärde med avdrag för restvärdet.
Däri ingående exploateringsvärde som härrör från förväntan om
tätbebyggelse enligt äldre definition skall givetvis inte ersättas.

Denna ersättningsrätts mer fördelningspolitiska och sociala inriktning i
förening med även det bakomliggande önskemålet att främja möjligheten
att bo kvar i området kan i och för sig väl förenas med en maximering av
ersättningsbeloppet för varje part till förslagsvis 150 000 kronor.

Vi föreslår därför att till de i propositionen föreslagna övergångsreglerna
läggs alternativa övergångsregler av här förordad typ och att det läggs i
den ersättningssökandes hand att avgöra vilken regel han önskar åberopa.

Koncessionsprövningen

Den nya paragrafen 136 a i byggnadslagen har varit föremål för en
intensiv uppmärksamhet och kritik. För vår del vill vi mycket kraftigt
understryka att prövningen i koncessionsnämnd och hos Kungl. Majit
måste gå snabbt och smidigt, samtidigt som det bör poängteras att
tillämpningen av denna paragraf inte får ge upphov till något administrativt
godtycke. De prövningar och beslut det här är fråga om måste ske i
ett intimt samarbete mellan koncessionsnämnd och Kungl. Majit.
Tillämpas paragrafen strikt på det sätt propositionen anger och med den
objektivitet och snabbhet i samarbetet vi poängterat kan vi inte finna
någon anledning att förorda någon ändring i paragrafen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställes

1. att riksdagen godkänner de riktlinjer för den fysiska planeringen
som anges i motionen,

Mot. 1972:1813

9

2. att riksdagen i sitt yttrande över av civilministern angivna
planeringsriktlinjer m. m. som sin mening ger Kungl. Maj :t till
känna vad som anges i motionen beträffande

a. att alla kommuner skall kunna bli föremål för prövning
vid val av lokaliseringsort för den i den fysiska riksplaneringen
behandlade industrin,

b. vikten av att i det fortsatta planeringsarbetet för fritidsoch
rekreationsområden tillmäta jordbruket större betydelse,

c. angelägenheten av att lokalisera bebyggelse, såväl i form av
fritidsbebyggelse som för fast boende, i anslutning till
befintlig jordbruksbebyggelse,

3. att riksdagen för sin del antar förelagda lagförslag och
motiveringar med de ändringar som angivits i motionen
beträffande

a. kommunernas ökade roll i det fortsatta planeringsarbetet,

b. kommunernas rätt att själva bedöma vilken omfattning i
de olika fallen generalplanen eller annan översiktlig plan bör
ha för att utgöra tillräcklig grund vid lämplighetsbedömning
av bebyggelseutvecklingen,

c. byggnadsnämndernas rätt att bevilja dispens från detaljplanekravet
för viss tätbebyggelse,

d. främjande av bebyggelse under den period som åtgår för
kommunerna att åstadkomma generalplaner eller andra översiktliga
planer,

e. beräknande av inlösens- och ersättningsrätt i övergångsbestämmelserna
till byggnadslag och naturvårdslag utifrån
1972 års taxeringsvärde med avdrag för restvärde i vissa fall,

4. att vederbörande utskott ges i uppdrag att utarbeta erforderlig
författningstext.

Stockholm den 17 november 1972

THORBJÖRN FÄLLDIN (c)

JOHANNES ANTONSSON (c)

TORSTEN BENGTSON (c)
i Jönköping

GUNNAR LARSSON (c)
i Luttra

JOHN ERIKSSON (c)
i Bäckmora

ERIC CARLSSON (c)
i Vikmanshyttan

ELVY OLSSON (c)
i Hölö

BENGT SJÖNELL (c)

KARIN SÖDER (c)

NILS G. HANSSON (c)
i Skegrie

FRITZ BÖRJESSON (c)
i Glömminge

JAN-IVAN NILSSON (c)
i Tvärålund

RUNE GUSTAVSSON (c)
i Alvesta

ERIK GREBÄCK (c)

Kartong: S. 9, rad 21, Står: planeverket
Rättat till: planekravet