Motioner nr 1786—1793 år 1972

Mot. 1972

1786-1793

Nr 1786

av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr lil angående regional
utveckling och hushållning med mark och vatten.

I proposition 1972:1 11 bil. 2 och 3 angående regional utveckling och
hushållning med mark och vatten ingår under punkt 2.3.3.6 ett avsnitt,
som gäller älvdalarna och vattenkraftsutbyggnad. Propositionen hänvisar
till rapporten Hushållning med mark och vatten (SOU 1971:75), vari
föreslogs att utbyggnadsplaner i huvudvattendragen - med biflöden —
fr. o. m. Indalsälven t. o. m. Dalälven samt Klarälven prövas i en särskild
utredning, och framhåller att detta förslag fått stöd av de remissinstanser
som yttrat sig i frågan. Civilministern biträder i propositionen förslaget i
rapporten och anför att han beträffande de södra huvudälvarna erhållit
Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla en sakkunnig för att verkställa
den utredning som föreslagits i rapporten. Enligt uppgift av riksdagens
upplysningstjänst har sakkunnig redan tillkallats och utredningsdirektiv
utfärdats.

En av de berörda och i utredningsdirektiven nämnda älvarna är
Ljusnan som i dag redan är utbyggd med tolv kraftverk mellan Långå och
Ljusnefors men som är opåverkad av utbyggnader mellan Laforsen och
Arbråsjöarna, den s. k. Mellanljusnan. Denna älvsträcka, ca 52 km, är den
längsta fallsträckan söder om Vindelälven som ännu är outbyggd. Ljusnan
rinner här genom ett landskap som karakteriseras av forsar och sel, höga
nipstränder inom den övre delen och folkrik kulturbygd inom den nedre
med Ljusdal och Färila belägna, där älven bildar längre sammanhängande
lugnvatten.

För denna älvsträcka föreligger numera ansökan i vattendomstolen om
en utbyggnad omfattande fyra kraftverk. En utbyggnad av dessa
planerade kraftverk skulle medföra svåra och för framtiden bestående
ingrepp med oersättliga konsekvenser för landskapsbild och friluftsliv.
Mellanljusnans dalgång genom Färila och Ljusdals tätorter har som
riksintresse för det rörliga friluftslivet i naturvårdsverkets dataredovisning
till utredningen Hushållning med mark och vatten (SOU 1971:75)
beskrivits med följande citat:

”Värdefull och vacker kulturlandskapsmiljö utmed älven. Betydande
turistregion, belägen på lämpligt avstånd från mellansveriges tätortscentra.
Den s. k. XY-utredningen har därför funnit Ljusnans dalgång vara den
region till vilken man i första hand fortsättningsvis bör koncentrera
insatser för turism och friluftsliv. Dalgången rymmer många från turistoch
friluftssynpunkt värdefulla objekt och områden.”

Utbyggnadsplanerna i Mellanljusnan har också framkallat en osedvan

1 Riksdagen 1972. 3 sami. Nr 1786-1793

Mot. 1972:1786

2

ligt stark folkopinion. På namnlistor har ca 23 000 personer protesterat
mot utbyggnad, därav närmare 60 % av kommunens befolkning över 15
år. Ljusdals kommunfullmäktige har i sitt yttrande avstyrkt utbyggnad.
Dessutom har en neutral undersökning gjorts av Sociologkonsult i
Uppsala beträffande opinionsläget i trakterna kring Mellanljusnan. Inte
oväntat gav den till resultat att av de tillfrågade var 64,5 % emot en
utbyggnad, 15,3 % var för och 20,2 % förklarade sig ej ha tagit ställning.
Naturvårdsverket och kammarkollegiet har i remissvar avstyrkt utbyggnad.

Naturvårdsverket har i sitt remissvar pekat på de stora värden som en
outbyggd älvsträcka i Mellanljusnan representerar och anfört bl. a.
följande: ”För friluftslivet har Mellanljusnan stor betydelse. Detta värde
grundar sig på en landskapsmiljö som blir alltmer sällan förekommande.
Det naturliga landskapet medger i ojämförligt högre grad framkomlighet
och naturupplevelse än den dämda älven.”

Den alltmer tilltagande stressen i arbetslivet gör att människor som i
sitt dagliga arbete är bundna till kontor och verkstadsgolv gärna begagnar
fritiden att söka avkoppling och vila i en orörd natur för att uppleva alla
dess skönhetsvärden. Som redan nämnts rymmer Mellanljusnan en
myckenhet av dessa värden. Många av dessa skulle gå förlorade om
kraftverksutbyggnader tillåtes ske.

Inte minst dagens ungdom med sitt växande intresse för miljövård
kräver att det nutida samhället åt framtidens generationer bevarar de
värden som det orörda naturlandskapet och kulturlandskapet representerar.
Mot detta skall givetvis ställas de ekonomiska värden som älvsträckan
representerar vid en utbyggnad, men dessa synes i sammanhanget vara
mindre betydelsefulla jämfört med de kultur- och naturskyddsvärden
som vid en exploatering skulle gå förlorade.

Naturvårdsverket har i detta sammanhang framhållit att den energiproduktion
som de projekterade anläggningarna skulle ge endast utgör ett
obetydligt tillskott till landets energiförsörjning. Den skulle efter en
eventuell utbyggnad svara mot endast 0,5 % av elenergibehovet och kan
därför på goda grunder sägas vara marginell.

Som stöd för denna uppfattning kan vidare åberopas riksplanerapporten
Hushållning med mark och vatten, kap. 22.5, s. 390:

”En fortsatt vattenkraftsutbyggnad ger ett ringa bidrag till kraftförsörjningen.
Restriktivitet mot en fortsatt utbyggnad är motiverad mot
bakgrund av de starka skyddsintressen som redovisas för älvarna.
Sysselsättningspolitiska motiv utgör i flera fall huvudargumentet för
utbyggnad av vattenkraftanläggningar. I ett längre tidsperspektiv får dock
sysselsättningseffekterna mindre betydelse. De negativa miljöeffekterna
består däremot på lång sikt. Det finns därför anledning att i första hand
välja andra sysselsättningspolitiska åtgärder.”

Mot bakgrund av de sakuppgifter som presenterats för och emot en
utbyggnad av Mellanljusnan finner vi att skälen mot en utbyggnad är
klart övervägande.

Som tidigare framhållits har chefen för civildepartementet erhållit

Mot. 1972:1786

3

Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla en sakkunnig för att verkställa
den utredning som föreslagits i riksplanerapporten beträffande utbyggnadsplaner
i södra Norrlandsälvarna, och det finns all anledning att alla
planer på kraftverksutbyggnader i de nämnda älvarna inklusive Mellanljusnan
får vila i avvaktan härpå.

Med hänvisning till det anförda hemställes

att riksdagen i sitt yttrande över det av civilministern anmälda
förslaget till riktlinjer för ”Hushållning med mark och
vatten” måtte i fråga om älvdalarna i södra Norrland uttala
sig i enlighet med vad i motionen anförts.

Stockholm den 14 november 1972

JOHN ERIKSSON (c)
i Bäckmora

OLLE WESTBERG (fp)
i Ljusdal

BERTIL MÅBRINK (vpk)

MARTIN OLSSON (c)
i Sundsvall

BERTIL JONASSON (c)

ROLF WIRTÉN (fp)
PER-OLOF STRINDBERG (m)

GUNNAR BJÖRK (c)
i Gävle

GUNNEL JONÄNG (c)

TORE NILSSON (m)
i Agnäs

NILS HÖRBERG (fp)

BERTIL ÖHVALL (fp)

OLOF JOHANSSON (c)
i Stockholm

1 * Riksdagen 1972. 3 sami. Nr 1786-1793