Mot. 1972:1783
3
Nr 1783
av herr Björk i Gävle m. fl.
i anledning av Kungl. Maj ds proposition nr lil angående regional
utveckling och hushållning med mark och vatten.
I propositionen 1972:1 11 jämte bilaga 1 angående regionalt handlingsprogram
m. m. behandlas frågor som i hög grad berör de enskilda länen.
Propositionen innehåller ramar och prioriteringar som i väsentlig grad blir
styrande såväl för länen i deras helhet som för de många enskilda, större
och mindre orterna därinom. Riksdagens uttalanden om utveckling eller
begränsning av olika områden och ortstyper har styrande inverkan även
utöver vad samhällets eventuella satsningar i sig själva innebär. De
påverkar också näringslivets och människornas investeringar och handlingar
i positiv eller negativ riktning, vilka i stor utsträckning blir
avgörande för framtida utveckling, sysselsättning och inkomstmöjligheter
i de olika orterna.
Gävleborgs län uppvisar en något högre industriandel än riksgenomsnittet.
Industrin är dessutom till betydande del inriktad på export.
Sysselsättningsutvecklingen inom industrin i länet mellan 1965 och 1970
ligger också högre än medeltalet för landet i dess helhet. Det föreligger
således goda grundförutsättningar för fortsatt utveckling av näringsliv och
sysselsättning i länet.
Från naturresurs-, miljö- och rekreationssynpunkt är länet väl ägnat
att utvecklas. Den naturliga folkökningen bör beredas möjlighet att
stanna inom området, och det är på goda grunder naturligt att räkna med
att en del av dem som under 1960-talet flyttat ut vill återvända.
Varje enskild storkommun bör numera ha sådana allmänna förutsättningar
att man inte bör behöva räkna med ytterligare folkminskning
under 1970-talet, om tillräckligt kraftiga åtgärder vidtas. Flera av
kommunerna har goda förutsättningar till fortsatt befolkningsökning.
Den planerade flyttningen av statliga verk till Gävle har stor såväl
direkt som indirekt betydelse för befolkningssituationen. Vi anser att
denna flyttningsverksamhet bör fortsätta. Inte minst bör delar av verk
och mindre enheter kunna flyttas ut. Härigenom bör det bli möjligt för
även andra orter än Gävle att få del av denna förvaltnings- och
serviceverksamhet. Vi anser att de större orterna i länet — Söderhamn,
Bollnäs, Ljusdal, Hudiksvall och Sandviken — har goda förutsättningar att
komma i fråga.
Regionala centra
Propositionens förslag i fråga om regionala centra avviker från
länsstyrelsens förslag däri att Hofors nedflyttas från regionalt tillväxt
Mot. 1972:1783
4
centrum till kommuncentrum. Det torde ha till följd att de insatser som
är avsedda att ske i regionala centra inte kan komma Hofors till del.
Detta synes vara synnerligen olyckligt med hänsyn till den betydelse från
sysselsättningssynpunkt som Hofors har. Orten är uppbyggd kring
en industri av stort värde, inte minst från export- och handelsbalanssynpunkt.
Näringslivet i Hofors är dessutom ensidigt, och det är angeläget att
skapa sysselsättning som medger större valfrihet, framför allt för
kvinnorna.
Vi anser dock att en prioritering bör ske av länsmyndigheter. Det är
från decentraliseringssynpunkt felaktigt att statsmakterna centralt fastställer
en klassificering av orterna inom länen. Planeringen inom länen
och fördelningen av samhällsresurser mellan olika delar inom länen skall
således, enligt vår mening, göras av länsmyndigheter.
Befolkningsramarna
Inrikesministerns förslag till befolkningsram för 1980 är för Gävleborgs
län 290 000 — 300 000 invånare Den verkliga befolkningssiffran
var 1965 292 581 och 1970 293 906 invånare. Regeringens planeringsnivå
för länet anser vi vara för låg; den kan t. o. m. innebära en minskning
av befolkningen, ett förhållande som vi inte anser vara en rimlig
målsättning. Länsstyrelsen har för sin del för 1980 i Länsplanering 1967
angivit 313 900 invånare och fasthållit vid denna siffra i Länsprogram
1970.
Enligt vår mening bör målsättningen för länet vara 310 000 — 315 000
invånare år 1980. Denna målsättning anser vi nödvändig och realistisk för
att inte länet skall stagnera i sin utveckling.
Stödområdets gränser
När stödområdet från början infördes, delades Gävleborgs län så att
Hälsingland tillfördes stödområdet medan Gästrikland kom utanför det
område som skulle erhålla särskilt lokaliseringsstöd.
Detta förhållande har vid flera tillfällen föranlett motionskrav i
riksdagen från såväl centerparti- som socialdemokratiskt håll.
Gästrikland skulle — om det kom att tillhöra stödområdet — ha lättare
att utveckla ett mer differentierat näringsliv och skulle kunna erbjuda
ökat antal arbetstillfällen. Detta är speciellt angeläget f. n. med den
arbetslöshet som råder. Som exempel kan nämnas att det vid oktoberräkningen
fanns 1 591 arbetslösa i Gästrikland och att av dessa inte mindre
än 1 lil var från Gävle kommun. Vid samma tillfälle fanns endast 326
lediga platser. I såväl Sandviken som Hofors med sina basindustrier finns
ett stort behov av ett mer allsidigt näringsliv för att kunna erbjuda större
valmöjligheter. Ockelbo är den kommun som närmast gränsar till
stödområdet och har en struktur som i hög grad överensstämmer med
kriterierna för stödområdet.
I propositionen framhålls att man skall vara generös vid bedömningen
av stöd till gränsområdena intill stödområdet. Vi anser att ett sådant
Mot. 1972:1783
5
uttalande inte är tillräcklig garanti för att företag som vill etablera sig
inom Gästrikland skall erhålla lokaliseringsstöd.
Hemställan
Med hänvisning till vad som anförts hemställer vi
att riksdagen beslutar
1. att allmänna stödområdet skall omfatta även Gästrikland,
2. att avslå propositionen i vad gäller förslaget att statsmakterna
centralt skall fastställa en klassificering av orterna inom
länen,
3. att planeringen inom länen och fördelningen av samhällsresurser
mellan olika delar av länen skall göras av länsmyndigheter.
Stockholm den 16 november 1972
GUNNAR BJÖRK (c)
i Gävle
JOHN ERIKSSON (c) GUNNEL JONÄNG (c)
i Bäckmora