Motioner nr 1444—1451 år 1972

Mot. 1972

1444-1451

Nr 1444

av herr Möller i Göteborg m. fl.
om mått för välfärdsbedömningar.

Vi behöver flera, bättre mått på ”välfärd”

Även om det är svårt att mäta sådant som luft- och vattenmiljön,
arbetsmiljön, bostadsmiljön osv. är dessa förhållanden en verklighet av
största betydelse för människorna. Genom att de inte enkelt kan
uttryckas i siffror och i allmänhet inte kommer med i bruttonationalprodukten
tas de inte lika lätt med i bedömningar och avvägningar inför
olika beslut. Men de är lika viktiga för det.

Vi använder oss i dag av synnerligen bristfälliga och ibland rent
felaktiga metoder för att mäta välfärden. Ofta har man använt ökad
bruttonationalprodukt som liktydigt med ekonomisk utveckling, framåtskridande
och ökat välstånd, trots att bruttonationalproduktbegreppet
inte täcker in värden som fritid, trygghet och valfrihet i arbetet, miljö,
hälsotillstånd m. m. Sådana faktorer utövar ett stort inflytande på
välfärd supplevelsen men kommer inte till uttryck i bruttonationalproduktbegreppet.
Det är helt enkelt fel att reservationslöst jämställa en
ökad bruttonationalprodukt — BNP — med ökad välfärd.

Självklart leder denna brist lätt till beslut på bristfälliga grunder ur
samhällsekonomisk synvinkel.

Även om det är uppenbart att BNP såsom mått har betydelse — inte
minst för konjunkturpolitiken, för angivande av tillgängliga resurser och
för jämförelser över långa perioder — måste därför andra välfärdssynpunkter
vägas in. Vi behöver då för det första förbättra forskningsmetodiken
för att bättre kunna komma åt de här förhållandena. Vi behöver
för det andra förbättra det underlag av fakta som vi skall använda dessa
forskningsmetoder på.

Mätsvårigheter

Orsaken till de bristfälliga måtten på välfärd ligger naturligtvis till stor
del i svårigheten att mäta faktorer som t. ex. miljö, arbetsförhållanden,
bostadssituation osv. Det som inte har kunnat uttryckas i siffror har
ansetts mindre viktigt.

1 fjol sade finansutskottets socialdemokratiska majoritet i ett utskottsutlåtande
om välfärdsbedömningar, att en sakkunnig — observera en
sakkunnig — har tillkallats av inrikesdepartementet för att studera
forskningsresultat och statistik på detta område. Detta är inte tillräckligt.
Man borde observera vad LO skriver i sitt remissvar över denna fråga om
ett bredare system av välfärdsmått. LO ser detta som en stor, och

1 Riksdagen 1972. 3 sami. Nr 1444-1451

Mot. 1972:1444

2

tydligen också svår, fråga. LO anser att det är lämpligt att låta det
tilltänkta utrednings- och metodutvecklingsarbetet ledas av parlamentariker.

LO:s syn summeras så här i utlåtandet (FiU 39, 1971, s. 8):
”Därigenom skulle en bättre anknytning till riksdagens behov av att
kunna styra utformningen av underlaget för samhällsplaneringen skapas.”
Det gäller enligt LO den uppenbart mycket stora frågan ”hur dessa
kalkyler och de olika välfärdsmått och politiska ställningstaganden de
föranleder skall kunna byggas in i prognos- och planeringsarbetet”.

Detta gäller en bred och genomgripande fråga, och därför är det
värdefullt att parlamentariker kan vara med på ett tidigt stadium.

Ett exempel: regionalpolitiken

Det begränsade synsättet att ökad bruttonationalprodukt skulle vara
detsamma som ökad välfärd har säkert bidragit till att fördröja
samhällsinsatser mot strukturrationaliseringens negativa sidoeffekter.
Mycket inom bl. a. regionalpolitiken försvåras av att vi inte har tillräcklig
kunskap om de sociala kostnaderna.

De företagsekonomiska kalkyler som görs före en nyetablering eller
vid en omlokalisering rymmer inte alla de följd investeringar som måste
ske i form av vägar, gator, reningsverk osv. Inte heller medräknas det
faktum, att det samhälleliga kapitalet vid snabb utflyttning från en region
måste avskrivas snabbare än annars. Slutligen uppstår det också följdinvesteringar
på de platser till vilka folk flyttar — gator, bostäder, skolor,
sjukhus osv. — liksom ofta en försämrad fysisk miljö genom den täta
bebyggelsen i storstäderna. Allt detta är förhållanden som kräver bättre
mätmetoder för att bli klarlagda och för att bli medtagna vid beslut som
fattas dagligen i vårt land och som berör så många människors liv.

Även om kravet på regional utjämning ställer stora krav på direkta
statliga insatser, bör huvuddelen av samhällets åtgärder ske med
utnyttjande av generellt verkande ekonomisk-politiska medel. Den
marknadsekonomiska prissättningsmekanismen har därvidlag fördelar
som i betydande utsträckning bör komma till användning. Genom att
åsätta priser på prestationer och uppoffringar möjliggörs ett decentraliserat
beslutsfattande.

Med hjälp av bl. a. ”skuggpriser” — även kallade alternativpriser —
erhåller man samhällsekonomiskt korrektare kostnadsrelationer. Också
kostnader för faktorer som i dag saknar pris för den enskilda företagsamheten
blir inkluderade. Därigenom kan den företagsekonomiska kalkyleringen
närmas till den önskade samhällsekonomiska.

Genom fler och bättre välfärdsmått kan man sålunda närma myndigheters
och företags företagsekonomiska kalkyler till de samhällsekonomiska,
så att de blir mer rättvisande. En viktig följd av att sådana mått
studeras och användes är, att ett bättre faktaunderlag då också inskaffas.
Vi behöver både bättre mätmetoder och bättre fakta att använda dem på
och detta inte minst till glesbygdsbefolkningens fromma.

Mot. 1972:1444

3

Statistiska centralbyrån

I petita för 1970/71 och 1971/72 hade statistiska centralbyrån begärt
pengar för fördjupat utredningsarbete om ett redovisningssystem som
bl. a. gällde levnadsnivåundersökningar och undersökningar om tidsanvändningar
för olika grupper i samhället. Men centralbyrån fick inga
pengar.

Avsikten har tills vidare varit att följa upp de tankegångar som låg
bakom låginkomstutredningens undersökningar. Målsättningen skulle — i
vart fall på kort sikt — vara att i konkreta termer redovisa både
ekonomiska och icke-ekonomiska förhållanden som är väsentliga för
människornas välfärd. Redovisningen skulle således med individen eller
hushållet som statistisk enhet beskriva sådana faktorer som uppväxtförhållanden,
utbildning, inkomst, förmögenhet, försörjningsbörda, arbetsförhållanden,
tidsanvändning, bostadsförhållanden, kostvanor, fritid,
medmänskliga kontakter samt hälsa. För var och en av sådana välfärdskomponenter
skulle ett antal indikatorer, dvs. statistiska mått, kunna
väljas och redovisas för olika grupper i samhället.

Med rätta har centralbyrån emellertid för närvarande inte några planer
på att i framtiden söka kombinera ekonomiska med icke-ekonomiska
indikatorer till ett sammanfattande välfärdsmått utan anser att objektiva,
meningsfulla principer för en sådan sammanvägning inte föreligger.

Det bör påpekas att uppbyggnaden av ett välfärdsstatistiskt redovisningssystem
kommer att sträcka sig över en förhållandevis lång tidsperiod.
Det är därför angeläget att en mera grundläggande datainsamling
och redovisning snarast kommer till stånd. Centralbyrån föreslår i petita
för 1972/73 att en ny levnadsnivåundersökning skall genomföras våren
1973. Då har fem år förflutit sedan den senaste levnadsnivåundersökningen,
och detta är en tillräckligt lång tid för att väsentliga förändringar
kan ha inträffat. Verket anser vidare att regelbundna undersökningar av
inkomstfördelningen efter transfereringar bör genomföras liksom tidsbudgetundersökningar.
De senare belyser personens eller hushållsmedlemmarnas
tidsanvändning för olika aktiviteter t. ex. arbetsresor, inköpsresor,
arbete, olika fritidsaktiviteter etc. och är mycket väsentliga i
välfärd sanalytisk a sammanhang och av stort intresse t. ex. vid regionalplaneringen.

Häri kan man oreserverat instämma. Centralbyrån bör få möjlighet att
utföra detta och en ny levnadsnivåundersökning.

Ett vidgat grepp

I boken Välfärdens villkor, som nyligen utgivits inom folkpartiet som
en debattskrift, anföres på sidorna 13-24 om dessa problem följande,
som här återges med indragen stil:

Efterkrigstidens häpnadsväckande snabba ekonomiska utveckling

och sociala nydaning har burits upp av en fast tro på den ekonomiska

Mot. 1972:1444

4

tillväxtens och den tämjda teknikens väldiga möjligheter att skapa
välfärd och trygghet. Utvecklingsoptimismen har präglat de politiska
partiernas handlande och syn på framtiden. I produktionsökning och
tillväxt har man sett en garanti för fortsatt ökat välstånd. Övertygelsen
att vetenskap och teknik, utnyttjade i fredliga syften, kan skapa ett

rikt och ganska harmoniskt samhälle har varit stark i alla läger

Det är inte svårt att slå ned på överdrifter och våldsamma
förenklingar i den verklighetsbild som tillväxtkritikerna ger oss. Ändå
vore det fel att inte lyssna på dem och ta allvarligt på den stämning de

representerar

Må vara att (de snabba förändringarna) leder till ökat ekonomiskt
välstånd, må vara att man egentligen inte alls vill avstå från detta.
Omställningsprocessen och den därmed förknippade otryggheten
upplevs ändå ofta som plågsam — och som en konsekvens av ett hårt
industriellt system. Till detta kommer att samhället med alla sina
sociala skyddssystem ändå är ett hårt samhälle för den som inte orkar
med i en uppskruvad arbetstakt, har svårt att anpassa sig till etablerad
arbetsmoral och konkurrenskrav eller som helt enkelt av rent fysiska
skäl inte orkar. Vaije år stampas ett växande antal människor ut från

arbetsmarknaden

Vi måste inse att den industriella exploateringen inte kan

fortsätta som hittills, att vi måste ägna en mycket större uppmärksamhet
åt tillväxtens innehåll och effekter. Detta innebär att den
avgörande frågan inte kan vara: fortsatt tillväxt eller ej. Den är alltför
förgrovad, alltför schematisk. Den avgörande frågan måste vara: vilket
slags tillväxt vill vi ha? Tillväxten är inget mål i sig och den kan få så
hårda effekter i vårt samhälle att en renodlad tillväxtpolitik avlägsnar
oss ifrån — i stället för närmar oss — de allmänna välfärdsmål vi satt
upp.

För närvarande är möjligheterna att utföra de nödvändiga, totala
samhällsekonomiska kalkylerna små. För att med större säkerhet kunna
utföra sådana kalkyler behöver mätmetoderna utvecklas. Det är därför
verkligen angeläget att medel anslås till sådan forskning. Under 1970-talet
kommer dessa frågor att kräva stort intresse från regering, riksdag,
ämbetsverk, kommuner och alla enskilda människor.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att en parlamentarisk
utredning tillsätts med uppgift att utveckla vidare mått för
välfärdsbedömningar.

Stockholm den 26 januari 1972

BIRGER MÖLLER (fp)
i Göteborg

MAC P. HAMRIN (fp)

KARL ERIK ERIKSSON (fp)

CECILIA NETTELBRANDT (fp)

SVEN GUSTAFSON (fp)
i Göteborg

i Arvika

INGEMAR MUNDEBO (fp)