Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1971:64

Tisdagen den 20 april

Kl. 16.00

§ 1 Herr talmannen meddelade att herr Enarsson enUgt tUl kammaren inkommet läkarintyg vore sjukskriven under tiden den 19 aprU — den 31 maj._

Herr Enarsson bevUjades erforderUg ledighet från riksdagsgöromålen.

§ 2 Upplästes följande tUl kammaren inkomna ansökan:

TiU riksdagens kammare

Undertecknad anhåUer om ledighet från riksdagsgöromålen dels tiden från den 26 april tiU 7 maj för deltagande i nedrustningsför­handlingarna i Geneve samt

dels för tiden 10 maj t. o. m. 19 maj för deltagande i sammanträde i Paris med exekutivkommittén och generalförsamlingen för International Federation of Agricultural Producers.

Stockholm den 20 april 1971 Nils G. Åsling

Kammaren biföll denna ansökan.

Nr 64

Tisdagen den 20 april 1971

Ang. principerna för placering av järnvägslinjer i det s. k. affärs­banenätet

§ 3 Ang.   principerna   för   placeringen   av  järnvägslinjer  i  det  s. k. affärsbanenätet

Herr kommunikationsministern NORLING erhöU ordet för att besvara herr Aslings (c) i kammarens protokoU för den 2 aprU intagna fråga, nr 182, och anförde:

Herr talman! Herr AsUng har frågat mig om jag är beredd att redovisa de principer som är vägledande för SJ vid placerandet av jämvägsUnjer i det s. k. affärsbanenätet.

TiU affärsbanenätet hör aUa SJs jämvägsUnjer som på grundval av riksdagens beslut inte hänförts tiU det ersättningsberättigade olönsamma järnvägsnätet. För sådana trafiksvaga jämvägsUnjer på vUka trafiken bör bibehåUas tiUs vidare av samhäUeUga skäl utgår som bekant sedan budgetåret 1964/65 full ersättning av statsmedel för driftunderskottet.

Beslut huruvida ersättning skaU utgå för viss Unje baseras på en av SJ utförd s. k. separatredovisning. Denna redovisning av driftunderskottet på trafiksvaga jämvägsUnjer sker vart tredje år och granskas av särskilda sakkunniga utsedda av Kungl. Maj:t. Granskningsmännens rapport ligger sedan tUl grund för Kungl. Maj :ts förslag tUl riksdagen om driftersättning tUl SJ. När riksdagen fattat beslut i ersättningsfrågan är således också affärsbanenätets aktueUa omfattning fastställd.

 

Nr 64

Tisdagen den 20 april 1971

Ang. principerna för placering av järnvägslinjer i det s. k. affärs­banenätet

Herr ASLING (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern för det klarläggande svaret på min enkla fråga. Anledningen tiU denna är att aUmänheten ställer sig frågan vad skUlnaden kan vara mellan SJ:s affärsbandelar och övriga bandelar. Enligt uppgift är det inte entydigt så att SJ s affärsbandelar är lönsamma. Utslagsgivande för indelningen måste då med andra ord, vid sidan om den lönsamhetsaspekt som kommunika­tionsministern här har omnämnt, ha varit också andra omständigheter. Med hänsyn tUl järnvägens grundläggande roU för bosättning och näringsliv vore det intressant att närmare få dessa andra skäl redovisade.

Jag vUl verkligen förutsätta att indelningen i affärsbanenät och övriga banor inte markerar någon skiUnad i planerad teknisk eller allmän utveckUng av bannätet eUer — vUket kanske är ännu betydelsefullare — av den service som offereras trafikanterna. Jag viU här gärna åberopa ett specieUt exempel som är den direkta bakgrunden tUl min fråga. Det är bandelen Östersund—Storlien, en bandel som med hänsyn tUl angelägen­heten av att utveckla trafiken över Trondheimsfjordens hamnar för det norrländska näringsUvet är av speciellt intresse och särskilt stor betydelse. Enligt uppgift är övriga mellanriksförbindelser tiU Norge karakteriserade som affärsbanor. Det gäUer de båda förbindelserna från Vänerområdet och det gäUer malmbanan. Men StorUenbanan tillhör inte affärsbane­nätet. Det vore intressant att få en förklaring tUl varför man har utelämnat den banan.

Jag viU gärna ha en bekräftelse på att detta i varje faU inte innebär en lägre ambitionsgrad hos SJ när det gäUer att utveckla trafiken längs den bandelen och sörja för trafikanternas service efter den viktiga mellanriks-förbindelsen.

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr Aslings frågor här gör det kanske nödvändigt att ta ett par minuter i anspråk för att ytterligare förtydUga det svar jag gav på den ursprungliga frågan.

Som jag nämnde i mitt svar genomför SJ vart tredje år en s. k. separatredovisning. Redovisningen gmndas då på ett helt års trafik, och det primärmaterial som därvid behandlas är synnerUgen omfattande och mycket representativt. Bl. a. totalbearbetas alla fasta personbiljetter, ca 7 miljoner per år, och alla vagnslaster, ca 1,8 mUjoner. Intäkterna fördelas sedan på oUka trafiksvaga banor i den mån resan eller godssändningen berör sådan bandel. Även kostnader som är klart dokumenterade i SJ:s interna kostnadsredovisning fördelas på olika trafiksvaga bandelar. Vidare faststäUer man för varje bandel det s. k. matarvärdet, dvs. de intäkter som bortfaUer på affärsbanenätet, om den trafiksvaga bandelen skulle läggas ned.

När det gäUer att avgöra vUka banor som på det här sättet bör lönsamhetsundersökas närmare hade man tidigare en gräns vid 600 000 bruttotonkUometer per bankUometer och år. Vid mitten av 1960-talet höjdes den här gränsen till 1 miljon bruttotonkUometer.

I den senaste separatredovisningen, som avsåg 1968 års trafik, undersöktes även bandelar med mellan 1 och 2 mUjoner bruttotonkUo-

 

meter. Man fann då att även sådana bandelar i vissa faU var olönsamma.

De särskilda granskningsmän, som tiUsatts av Kungl. Maj:t för att granska de här delvis ganska kompUcerade frågorna, föreslog att SJ vid nästa redovisning skuUe undersöka även bandelar med mellan 2 och 3 miljoner bruttotonkUometer per bankUometer och år, i avsikt att söka fastställa var gränsen går meUan lönsam och olönsam järnvägstrafik.

Frågan om vUka bandelar som skaU ingå i lönsamhetsundersökningen är bara ett exempel på hur vi strävar efter att verkligen ge fuU ersättning för driften på det trafiksvaga järnvägsnät vilket, som herr Asling här nämnde, bör bibehållas tUls vidare av samhälleUga skäl.

I detta sammanhang bör man också erinra om SJ:s skyldighet att på det olönsamma nätet i görUg mån reducera underskottet genom oUka rationaUseringsåtgärder, dock, som herr AsUng nämner, med bibehåUande av kravet på en tUlfredsstäUande transportförsörjning även på dessa jämvägsUnjer.

Trots de rationaUseringsåtgärder som vidtagits ökar underskottet på det olönsamma nätet vid SJ för varje år. Därmed har också statens driftersättning måst öka för varje år. Förra budgetåret fick SJ, som herr AsUng och också andra vet, 216 miljoner kronor för det aktueUa nätet, för nuvarande budgetår 231 miljoner och för nästa år får SJ 257 miljoner för detta nät, vUket är ett bevis på att vi försöker garantera transport­försörjningen för bygder även i sådana här områden.

Nr 64

Tisdagen den 20 april 1971

Ang. principerna för placering av järnvägslinjer i det s. k. affärs­banenätet

Herr ASLING (c):

Herr talman! Jag tackar också för den här fyUiga kompletteringen. Den bidrog tUl att skingra en del oklara punkter i frågan om vad som konstituerar affärsbanenätet. Jag fick tyvärr inte den bekräftelse jag hade hoppats på, nämUgen att den omständigheten att StorUenbanan inte tUlhör affärsbanenätet inte skaU markera någon lägre ambitionsnivå, men jag tar denna tystnad som intäkt för att så inte är faUet.

De lönsamhetsberäkningar som SJ använder är naturUgtvis klart motiverade och önskvärda med hänsyn tiU möjUghetema att följa upp den affärsdrivande verksamheten. När det gäller en poUtisk bedömning av transportpoUtiken och av järnvägarnas roU är det mera diskutabelt om en lönsamhetsanalys av det här slaget har något värde.

Jag skuUe vUja dra den slutsatsen av den redovisning kommumkations-ministem här lämnat att den tid nu uppenbart närmar sig, när vi måste tUlämpa en ny syn på statens järnvägars uppgift i samhäUet. Järnvägsnätet är uppenbarligen ändå en basinvestering för invånarna och för näringslivet här i landet. Och det måste vara orimUgt tiU sina konsekvenser att låta kortsiktiga — även om de är berättigade — lönsamhetskrav styra vår syn på denna grundläggande samhäUsservice. Vi anlägger ju inte den typen av lönsamhetsanalyser och den synen på andra gmndläggande samhällsin­vesteringar. Lika Utet som vi gör det kan vi för framtiden kosta på oss att gradera jämvägsUnjer som uppenbart behövs för näringslivet och för boendet i våra bygder.

Överläggningen var härmed slutad.

 

Nr 64

Tisdagen den 20aprU 1971

Ang. utjämnings-politiken

§ 4 Ang. utjämningspolitiken

Herr finansministern STRÄNG erhöU ordet för att besvara herr Hermanssons i Stockholm (vpk) den 24 februari framställda interpeUa­tion, nr 61, och anförde:

Herr talman! Herr Hermansson i Stockholm har frågat om regeringen delar ståndpunkten att en utjämningspolitik måste innefatta såväl en minskning av de höga inkomsternas, bolagsvinstemas, spekulationsvins­ternas och stora privata förmögenhetemas relativa andel av samhällstUl-gångama som av deras reala storlek samt frågat vilka åtgärder regeringen avser att vidta i syfte att genomföra en sådan politik.

Som svar på dessa frågor vill jag anföra följande.

En genomgående Unje i regeringens poUtik är att — med utnyttjande av de medel som Ugger inom regeringens kompetensområde — åstadkom­ma en utjämning av sociala och ekonomiska skUlnader meUan medborgar­na. Regeringen kommer att fuUfölja denna poUtik i den takt som samhäUsekonomisk tiUväxt och en bred folkmening skapar förutsätt­ningar för. De konkreta åtgärder som härvid bUr aktueUa kommer i sedvanUg ordning att redovisas i det kontinuerligt fortgående reformar­bete som regeringens förslag tUl riksdagen är ett uttryck för.

Herr HERMANSSON i Stockholm (vpk):

Herr talman! Det skuUe vara ett missbruk av svenska språket att kaUa finansministerns svar vare sig intressant eUer uttömmande. Herr Sträng vUl tydUgen inte nu lämna en sammanfattande redogörelse för regering­ens program när det gäller att åstadkomma en verklig utjämning av medborgamas vUlkor i olika avseenden — inkomster, förmögenheter, kultureUa möjligheter, makt över arbete och bostadsmUjö. Man blir tvungen att tolka detta så att regeringen heller inte har något sådant utformat program som den följer. Det är ytterst beklagUgt, eftersom så många människor upplever just bristen på jämUkhet i samhäUet som en av dess aUvarligaste brister.

Det är helt otiUfredsställande att säga som finansministem gör i sitt svar att regeringen kommer att fuUfölja en poUtik av utjämning av sociala och ekonomiska skUlnader meUan medborgarna. Vad människorna upplevt under det senaste årtiondet är nämUgen en växande klyfta meUan deras krav på hur samhället borde se ut och de faktiska förhållanden under vilka de lever. Det är ju också så att dessa faktiska förhållanden inte utvecklats på ett tiUfredsställande sätt ur synpunkten att större jämstäUdhet är nödvändig.

Man behöver emeUertid inte kunna påvisa en direkt försämring av förhåUandena för att kravet på radikala åtgärder skaU vara motiverat. Det räcker att peka på de förhåUanden som faktiskt existerar. Fördelningen av såväl inkomster som förmögenheter är synnerUgen ojämn. Många människor tvingas leva på inkomster som möjUggör endast en ytterst OtiUfredsställande levnadsstandard. Det finns en väldig undersysselsätt­ning i form av människor som helt eUer delvis saknar betalt arbete, såsom påvisats av låginkomstutredningen. De människor som är misshandlade av samhället på så sätt att de har låga inkomster drabbas också av svåra

 

förhåUanden i andra avseenden: de har dålig hälsa, otillfredsställande     Nr 64 bostadsförhållanden, tvingas slita hårdare osv. Arbetsmiljöförhållandena     TjcHaoen den är i många avseenden skrämmande och drabbar svårt arbetarna, såsom     20 anrU 1971

framgår bl. a. av flera fackliga undersökningar. När det gäUer maktförhål-     --

landena i företagen saknar arbetare och tjänstemän fortfarande i aUt    ■'S- utjämnings-väsentligt inflytande. Kapitalägarna regerar i kraft av ägandeförhållan-    politiken dena och § 32.

Just nu skapar en konjunkturbetonad arbetslöshet nya problem för många löntagare. Som vanUgt i sådana situationer drabbas hårdast de äldre arbetama plus ungdomen. Det är nödvändigt med snabba och effektiva åtgärder för att motverka det slöseri med människor och med samhäUsresurser som arbetslösheten innebär. Men man bör därvid inte glömma den långvariga arbetslöshet som många dömts tiU därför att de aldrig kunnat komma in i produktionslivet på grund av handikapp, sin bostadsort och bristen på daghem och annan service.

Mot denna bakgrund är det aUtså inte på något sätt tiUfredsstäUande att regeringen fullföljer den poUtik som den hittiUs fört och som lett till, eUer i varje fall inte förhindrat, sådana konsekvenser. Det räcker heller inte, som finansministern gör i fortsättningen av sitt svar, att hänvisa till den s. k. samhällsekonomiska tiUväxten som betingelse för en utjämnings-poUtik. Så länge vi lever i ett kapitaUstiskt samhälle finns det starka tendenser tiU ökad ojämnhet i fördelningen av inkomster och förmögen­heter. För att kunna hindra dessa tendenser att slå igenom krävs det en mycket stark och målmedveten poUtik av den fackUga och politiska arbetarrörelsen i förening. Det är aUtså ingalunda så att varje samhällseko­nomisk tiUväxt i och för sig medför någon utjämning. Kapitalistisk ekonomisk tillväxt åtföljs i stäUet av ökad ojämlikhet i oUka avseenden. Man kan därför heUer inte hoppas, som finansministerns recept att döma av årets finansplan tycks vara, att varje ökning av investeringarna skaU leda tiU positiva resultat ur jämlikhetssynpunkt. Effekten bUr snarare den motsatta, eftersom ökade investeringar av de privatägda företagen omedelbart förutsätter en nedpressning av konsumtionen som drabbar de vanUga inkomsttagarna.

Stat, landsting och kommun bör enUgt vår rnening ha ett fastare grepp
över investeringspoUtiken så att kapitalinvesteringarna sker i sådana
regioner och inom sådana näringsgrenar där behoven av utveckling är
störst. Folkets behov skall styra investeringarna, inte kapitalets jakt efter
så höga profiter som möjUgt. En centralt ledd investeringspoUtik är
nödvändig både för att råda bot på den stora undersysselsättningen och
för att åstadkomma en utjämning av inkomster och förmögenheter. Dessa
bägge mål går utmärkt att förena och måste i själva verket förenas. Det
handlar om att i förvärvsarbete mobilisera de stora reserver av människor
som gärna viU ha ett förvärvsarbete om de bereds möjlighet tiU detta. En
stor grupp är de gifta kvinnor som nu icke har något betalt arbete eUer
endast arbetar deltid. Det är intressant att studera den rapport som
redovisas i långtidsutredningen om förändringarna i inkomstfördelningen.
Där visas att medan man för vuxna män hade en ökad spridning i
inkomstfördelningen under perioden 1958—1968 med omkring 6 pro­
cent, så kunde för vuxna kvinnor under samma period iakttas en stark                 i

1* Riksdagens protokoll 1971. Nr 64-66

 

Nr 64                     utjämning av inkomstfördelningen.  Det förklaras av den starkt höjda

Tisdaeen den        förvärvsintensiteten  bland  kvinnor.   När de fick heltidsarbete fick de

20anril1971           därmed  också  sådana inkomster att det kunde verka utjämnande på

------------ ———    inkomstfördelningen för denna grupp.

Ang. utjämnings-       gj   avgörande   uppgift  för  att   åstadkomma  en   större jämnhet i

politiken                inkomstfördelningen  är  alltså  att  öka sysselsättningen. Men detta är

givetvis inte tUlräckligt. Låginkomstproblemet är i stor utsträckning ett låglöneproblem. Men också här är regionalpoUtiken och den allmänna näringspoUtiken viktiga. Det gäller att förlägga industrier tUl de utpräg­lade låglönelänen liksom tiU en-industriorterna så att efterfrågan på arbetskraft ökar. Då ökar också möjUgheterna för de lågavlönade att pressa upp sina förtjänster.

Även andra delar av den statUga poUtiken måste målmedvetet utnyttjas för att åstadkomma en utjämning. Det gäller såväl bostadspoU-tik, utbUdningspoUtik, socialpolitik som skattepoUtik. Skattepolitiken borde ges en mycket starkare utjämnande effekt än för närvarande. Vänsterpartiet kommunisterna anser — såsom framgår av motioner tiU årets riksdag — att stora förmögenheter, stora arv, höga inkomster och bolagsvinster borde hårdare belastas med skatt än som nu sker. I stället bör man mildra den indirekta beskattningen, i första hand genom att helt befria aUa livsmedel från moms. Det skulle vara av stor hjälp för de lågavlönade. Detta krav accentueras om en ytterligare stark ökning nu sker av Uvsmedelspriserna.

I min interpeUation ställde jag frågan: Delar regeringen ståndpunkten att en utjämningspolitik måste innefatta såväl en minskning av de höga inkomsternas, bolagsvinsternas, spekulationsvinsternas och stora privata förmögenhetemas relativa andel av samhäUstUlgångama som av deras reala storlek? Finansministern har inte aUs sökt att besvara den frågan. Men när han hänvisar till de förutsättningar för poUtiken som skapas av en bred folkmening, så vill jag framhålla att en växande folkmening i dag kräver att utjämningspolitiken skaU bli reeU. Man kräver en verklig minskning av klyftan meUan oUka inkomsttagare. Man kräver en verklig utjämning av förmögenhetsförhåUandena. Man kräver en verklig föränd­ring av maktförhållandena i företagen i de anställdas intresse.

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Skulle jag försöka ge mig på att bemöta interpellantens aUa "uppkast" som han gjorde i sitt inlägg skulle vi kunna debattera denna fråga hur länge som helst — det var väl egentUgen inte något område som han inte åtminstone som allra hastigast refererade till. Han tog upp hela inkomst- och lönepolitiken, kulturkonsumtionen, den äldre arbetskraftens problem, sysselsättningen av den kvinnliga arbetskraften, bostadspoUtiken och skattepolitiken. AUt det där behandlas i sin ordning och i sitt sammanhang, och antingen har de här frågorna varit föremål för debatter i riksdagen, varvid herr Hermansson och jag haft tiUfäUe att växla meningar, eller också kommer vi längre fram att få tillfälle till det.

Naturligtvis kan man inte skriva ett program, kalenderbundet och med

fixerade målsättningar, i den verkUghet som vi aUa lever i. InterpeUanten

10                         slutade  med  att  säga  att  vi  numera  har en   allmän uppfattning om

 

inkomstutjämningens riktighet. Detta ger jag honom rätt i när det gäller     Nr 64 aUmänna ordalag i talarstolar och andra sammanhang. Men just nu har vi     Tisdagen den ju en möjlighet att undersöka och få verifierat hur vissa grupper ställer sig    20 aprU 1971

tUl denna önskvärda inkomstutjämning. Och herr Hermansson har ju tUl     ---- —    ;          

skiUnad från många andra av oss en alldeles speciell chans att i sin egen     . .

partistyrelse tala med personer som hävdar uppfattningar som gar rakt pa      tvärs med vad herr Hermansson står i talarstolen och gör sig tOl tolk för i dag.

Jag skaU självfaUet inte begära att herr Hermansson tar ansvar för SACOs lönepolitik — han kan säga att den är en sak för sig och Ugger vid sidan av denna debatt, och jag ger honom rätt även på den punkten. Men jag har anfört detta bara för att tala om för herr Hermansson att verkUgheten bjuder på aUa dessa svårigheter. Från den realistiska utgångspunkten finns det ingen som beskriver programmet kalendermäs­sigt eller med fixerade målsättningar.

Inkomstutjämning, likställighet och en bättre jämlikhet — i detta Ugger skattepoUtik, skattepoUtik som riktar sig mot högre inkomsttagare, som riktar sig mot företag, som riktar sig mot förmögenheter. Herr Hermansson i Stockholm vet att vi bara för ett år sedan har presenterat våra synpunkter i skattefrågan och diskuterat igenom dem. Herr Hermansson har också reda på att det finns stora grupper av vårt folk som anser att det var en felsatsning i den skattepoUtiken. Jag tycker att den var riktig, och jag kommer att hävda det i fortsättningen. Hela vårt reformarbete är ju ett arbete som från tid till annan klarar en reform i en bättre utformning än de tidigare. Lönepolitiken, som vi kanske diskuterar i andra sammanhang än här i riksdagen, kommer också in som en avgörande faktor.

Jag skuUe emellertid, herr talman, vilja säga det att när interpellanten menar att vi lever i ett samhälle med växande klyftor emeUan fattiga och rika så har jag en annan uppfattning på den punkten. Jag skulle möjligen kunna ge honom rätt så långt att jag säger att man kartlägger skillnaderna emeUan fattig och rik på ett bättre sätt nu än vad man har gjort tidigare, och denna kartläggning och den debatt som har följt på den har kanske i viss utsträckning som en konsekvens fått med sig att man tror att vi är pä väg rakt åt galet håll.

Nu vet jag inte om herr Hermansson på samma sätt som jag har haft tiUfäUe att se fattigdomen inpå livet under tidigare decennier, men att med den erfarenheten som bakgrund komma och göra gäUande att klyftorna ökar, det är att vända upp och ner på sanningen. De kvarvarande ting som behöver städas upp är vi i gång med. Jämlikhetspo-Utiken är en fråga om färdriktning och om en medveten uppfattning, men den kan inte programmeras. Om herr Hermansson tror det så är han ute på vägar där han inte har förankring, säg gärna i den trista verkligheten där vi umgås.

Herr talman! Det var några korta kommentarer tiU det relativt långa inlägg som interpellanten gjorde.

Herr HERMANSSON i Stockholm (vpk):

Herr talman! Det är möjUgt att mitt föregående inlägg var långt, men i              1

 

Nr 64

Tisdagen den 20 april 1971

Ang. utjämnings­politiken

12

så faU var det långt i förhållande tiU finansministerns svar och inte i förhållande till frågans vikt.

Det finns naturligtvis många aspekter som man kan diskutera här. Finansministern säger att man kan inte kodifiera ett program, datera det och göra det kalenderbundet. Jag kan hålla med honom om att det går inte att helt kalenderbinda ett program, men däremot kan jag inte hålla med honom om att man inte kan kodifiera ett program för utjämnings-poUtiken. Det är tvärtom vad jag anser att man måste göra, för annars bUr det så att man hoppar från tuva tiU tuva i träskmarken utan en målmedveten poUtik och därför heUer inte kan få den effekt av sina ansträngningar som är önskvärd. Jag tror alltså att regering och riksdag bör ha ett program för utjämningspolitiken där man säger att de och de åtgärderna vill man vidta under en viss tidsperiod. Det är inte säkert att man därför kan bestämma i förväg vad man skall göra i mars 1972 — det kan jag håUa med finansministem om — men en klar skiss över vad man önskar åstadkomma under låt oss säga närmaste femårsperiod är nödvändig, om man skaU få effekt av sina ansträngningar.

Det är fel att påstå att klyftan skulle ha ökat eUer hålla på att öka för närvarande i det svenska samhället, säger finansministern. Jag skall inte diskutera hans och mina erfarenheter av fattigdomen. Han är äldre än jag. Själv har jag sett sågverksdistriktens fattigdom på 1930-talet, och det var det som gjorde mig till sociaUst — det var tUlräckliga erfarenheter för min del. Det är aUdeles självklart — det är vi överens om — att det har skett en standardstegring sedan dess. Sågverksbarackerna finns inte kvar på samma sätt, och lönerna är högre. Diskuterar man däremot arbetsförhållandena, så finns det många arbetare som hävdar att i dag är pressen hårdare på dem som står i produktionen. Det är en sak som både finansministern och jag har svårt att av erfarenhet nu bedöma, men vi får väl lita på vad som sägs av dem som står i produktionen och uthärdar arbetet.

Vi vet också att även om det har skett en ökning av standarden, kan klyftorna samtidigt ha ökat därför att förmögenheter och inkomster har ökat snabbare för vissa grupper i samhället — för dem som har de högsta inkomsterna och de största förmögenhetema. Detta är en diskussionsfrå­ga, och vUket resultat man kommer tiU när det gäller förändringarna i inkomstfördelningen beror mycket på vilka perioder man undersöker.

I mitt föregående inlägg anförde jag några siffror ur långtidsutred­ningen, som visade att under en tioårsperiod hade utvecklingen varit oUka för vuxna män och för vuxna kvinnor. För vuxna män hade det blivit en ökad klyfta i inkomstfördelningen, och för vuxna kvinnor hade man fått en större jämnhet i inkomstfördelningen beroende på att så många kvinnor hade gått ut i arbete. Jag tror aUtså att man skall vara försiktig också med att tvärsäkert konstatera att den har fel som säger att klyftorna skuUe ha ökat i vårt samhäUe. Jag anser att vi bör undersöka den saken mycket noggrant och ordentUgt och redovisa vad vi talar om innan vi kommer med sådana rätt tvärsäkra omdömen.

Det är riktigt att det var många frågor jag tog upp, därför att det är ett stort problem. Men låt mig, om jag får ta någon minut tUl, hålla mig tiU en specieU fråga som finansministem särskilt har med att göra, nämUgen utvecklingen av skattetrycket. Därvidlag menar jag att det finns möjlighe-

 

ter att genomföra en skattepolitik som på ett betydligt hårdare sätt verkar i utjämnande syfte. Jag har inte tagit fram några siffror förut i debatten, men jag kanske får nämna några som jag nyss har fått från riksdagens upplysningstjänst och som visar utveckUngen av skattetryckets fördelning på oUka skattebetalare.

Om man räknar skattetrycket i procent av bruttonationalprodukten, så tog man av fysiska personer 1950 ut 6,1 procent. Ar 1969 har den siffran ökat tiU 19,0 procent — aUtså mer än en tredubbling. Företagen betalade 1950 1,4 procent, och 1969 betalade de 1,8 procent. Där har vi ingen tredubbling, inte ens en fördubbling, utan en mycket ringa ökning.

Ser man på motsvarande sätt på skattetryckets fördelning på direkta och indirekta skatter, skall man finna att mellan 1955 och 1969 ökade de direkta skatterna i procent av bruttonationalprodukten från 17,2 tUl 20,8 procent, däremot de indirekta skatterna betydligt mera eUer från 9,3 tiU 12,8 procent. Det var ändå före den senaste höjningen av mervärdeskat­ten.

Om vi ser på vad förmögenhetema betalar i skatt och räknar det i andel av statens totala skatteintäkter, finner vi att förmögenhetema budgetåret 1949/50 betalade 2,82 procent av den totalt uppbuma skatten. Budgetåret 1969/70 betalade de bara 1,19 procent. Deras andel hade aUtså mer än halverats under denna tid.

Jag tycker att dessa siffror leder fram tUl slutsatserna att det finns ett mycket stort utrymme för en skärpning av beskattningen av stora förmögenheter och arv samt för en skärpning av bolagsbeskattningen, men att det däremot är nödvändigt och berättigat med en lindring av skattema för de vanliga inskomsttagarna — och den tror jag bör åstadkommas, som jag förut sade, genom att man helt och hållet avskaffar mervärdeskatten på Uvsmedel.

Nr 64

Tisdagen den 20aprU 1971

Ang. utjämnings­politiken

 

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Det är med stor tvekan som jag kastar mig in i en debatt om skattema, för det är ju risk för att det då kan bli Utet för långa inlägg.

Men jag skulle vilja varna herr Hermansson för att dra alltför snabba slutsatser av den statistik som han redovisar här i talarstolen. Jag vill minnas att det var Mark Twain som vid något tUlfälle sade att det finns lögn och det finns förbannad lögn och det finns statistik. Jag har därmed inte underkänt den statistiska vetenskapen — självfaUet inte — men man får inte när det gäller sådana ting som avvägningar av skattepoUtiken rapa upp en rad statistiska slutsatser och tro, att om man får dem att visa åt ett annat håll, så blir aUting bra.

Det är naturligtvis väldigt populärt att säga: Låt oss ta bort momsen på Uvsmedel! Det finns ett och annat land som har provat det men relativt snart kommit underfund med att därmed har man brutit sönder hela det skatteinstrument som i dag är så avgörande — i vart fall i vårt land — för statens inkomster. Jag vUl inte vara med på det.

Det är lätt att säga: Låt oss skärpa förmögenhetsskatten och låt förmögenhetsägarna ta större bördor än vad de i dag har! Ja, därom hade vi stora diskussioner i den förra riksdagen bara för ett år sedan, och resultatet av riksdagens uppfattning blev den förmögenhetsbeskattning

13

 

Nr 64

Tisdagen den 20aprU 1971

Ang. utjämnings­politiken

som vi har i dag. Men även om man dubblar den förmögenhetsskatten — dvs. går mycket längre än vad herr Hermansson och hans partivänner har gjort i sina skattemotioner innevarande år — så får man färre slantar till statskassan än vad en halv procent på mervärdeskatten ger.

Det är således inte kommensurabla storheter man rör sig med, när man börjar på att tala om skatterna i de här formerna. Vi har stått inför en situation, där det varit fråga om så avsevärda förstärkningar tiU statskassan för att finansiera det reformarbete vi behöver genomföra, att vi inte kunnat uraktlåta att ta pengarna där det finns praktiska möjligheter att ta dem.

När det sedan är fråga om företagsbeskattningen, så är jag tiUräckUgt gammalmodig — även om det chockerar herr Hermansson — för att tycka att det är svårt att dela upp företagen så att säga i den ena spUtan och de fysiska personerna och skattebetalarna i den andra. Företag och fysiska personer skall leva på företagens avkastning — sedan må det vara statliga företag eUer privata företag eUer kooperativa företag. Och vi vet ju hur pass svårt det är att driva en framgångsrik företagsverksamhet, så vi inbUlar oss inte att det är några lättfångna skattevinster att ta den vägen.

Dessutom är vi i sista hand ändå i det läget att vi har — och jag är glad över det — så pass starka fackUga organisationer, att dessa kan ta ut sin rättmätiga del från de svenska företagen. Och herr Hermansson kan ju gå ut och tala vid erfaret fackföreningsfolk och stäUa frågan: VUken vill du ha på andra sidan förhandlingsbordet — en representant för ett företag som ger en hyggUg vinst eUer för ett företag som går järns med ryggen eUer går med förlust? Det är inget tvivel om att fackföreningsmannen föredrar det förstnämnda alternativet, för då har han en rimUg chans att ta ut någonting tiU sina medlemmar.

Det är aUa de här bedömningarna och avvägningarna som Ugger i bakgrunden för ett skatteförslag, en skattereform och ett skatteprogram. Och jag tycker att herr Hermansson varit med i garnet sä länge att han skulle kunna ge mig rätt när jag säger, att det är dessa avvägningar som blir avgörande för skattepolitikens utformning.

 

14

Herr HERMANSSON i Stockholm (vpk):

Herr talman! Det är självklart att man alltid måste göra avvägningar i skattepolitiken. Jag minns hur det var när jag var med och diskuterade i 1945 års skatteberedning, alltså under en tidigare finansminister, herr Wigforss. Då genomfördes det en skärpning av beskattningen på de stora arven och förmögenhetema. Arbetarrörelsen tog i den frågan en mycket hård strid med de borgerUga och de stora finansgruppema och genomför­de den striden mycket framgångsrikt. Jag tror man kan säga att den skärprung av beskattningen av stora förmögenheter och inkomster som då genomfördes inte ledde tUl någon katastrof eUer tUl ragnarök för Sverige. Tvärtom visade sig den skärpningen vara mycket väsentUg och riktig.

Mark Twain var en utomordentlig författare som skrivit många bra saker. Men om man har en rad sifferuppgifter som pekar åt galet håll, så tror jag mte att Mark Twain någonsin menade att man inte skuUe ta hänsyn tUl de uppgifterna. En annan sak är att det finns vackra sifferuppgifter som  kan  dölja en  obehagUg sanning. Men här har vi

 

faktiskt sifferuppgifter som jag tycker att finansministern skuUe granska Utet närmare, eftersom de pekar på att förändringarna i skattepolitiken under de senaste 15—20 åren inte har varit tUl fördel för de små inkomsttagarna. Här har i stäUet de stora företagen och de stora förmögenhetema gynnats av skattepoUtikens utveckUng under de senaste årtiondena. I förhåUande till den avvägning som jag vUl göra tycker jag det är en felaktig poUtik. Jag tycker inte heUer den borde vara nödvändig från finansrrunisterns synpunkter.

Herr talman! När finansministern sade att det inte räcker att ta ut en höjd skatt på stora förmögenheter eftersom man ändå inte får in ett belopp som motsvarar inkomstbortfaUet om man gör förändringar av mervärdeskatten, så viU jag peka på att vårt parti tUl årets riksdag har presenterat sju förslag tiU skatteskärpningar. De skulle tUlsammans ha givit en inkomstökning till statskassan på 3 035 mUjoner kronor, alltså över 3 rruljarder. De förslagen är: skärpt skatt på stora förmögenheter, skärpt skatt på arv och gåvor, höjning av bolagsskatten med 10 procent, ändrade avskrivningsregler, begränsningar i avdragsrätten för skuldräntor, slopande av taket för folkpensioneringsavgiften och skatt på reklam. De förändringarna skuUe som sagt tiUsammans givit över 3 miljarder kronor. Det är en bra slant att ha, herr finansminister, om man vUl avskaffa momsen på Uvsmedel — som jag fortfarande tror är ett riktigt krav.

Nr 64

Tisdagen den 20aprU 1971

Ang. utjämnings­politiken

 

Herr finansministem STRÄNG:

Herr talman! Jag är tacksam även för mindre belopp än 3 mUjarder, herr Hermansson, men vad jag tvingas ta hänsyn tUl är ju vUka konsekvenser det skulle kunna få framöver, om jag ett ögonblick funderade på att laborera med herr Hermanssons skattepoUtiska utspel. Jag är rätt övertygad om att det då blev fråga om åtskilUga luftsiffror.

Sedan vUl jag korrigera herr Hermansson på en punkt, närmast för protokoUets skull. Den arvsskattereform som herr Hermansson på sin tid hjälpte min företrädare herr Wigforss att genomföra är skärpt i den arvsskatt som vi i dag tUlämpar.

I sitt första inlägg tog herr Hermansson upp frågan om den ekonomiska tUlväxten. Jag fattade honom då på det sättet att han menade att där hade vi kanske en övertro på skaU vi säga effektivitetens välsignelser. Jag har naturUgtvis inte kunnat undgå att följa den debatt som förts med anledning av långtidsutredningen, och jag tyckte att jag hos herr Hermansson fann en viss efterklang av den. Jag viU därför nu bara kort och gott säga att det inte finns någon nation, den må ha vilken ledning som helst av vilken poUtisk färg som helst, som kan underlåta att sätta just den ekonomiska tiUväxten i centrum när det gäUer utformning­en av den ekonomiska politiken. Det är ur den ekonomiska tUlväxten vi skaU ta vår standardhöjning, och aUa människor vill ha en standardhöj­ning. Det är på grund av den ekonomiska tillväxten vi kan fortsätta ett reformarbete tUl människornas förmån, det är tack vare den ekonomiska tUlväxten vi har en rimlig chans att fullfölja en bättre inkomstutjämning, och det begriper varenda statsledning, den må vara konservativ, den må vara Uberal, den må vara kommunistisk eller den må vara socialdemokra­tisk.

15

 

Nr 64

Tisdagen den 20aprU 1971

Ang. planeringen för lokalisering av miljöfarlig anläggning, m. m.

Jag har velat få detta antecknat tiU protokollet, herr talman, innan debatten avslutas.

Herr HERMANSSON i Stockholm (vpk):

Herr talman! Jag begriper också att man måste och bör ha ekonomisk tiUväxt i ett samhäUe; annars stagnerar det och går tUlbaka. Men vad man måste diskutera är under vilka former denna ekonomiska tiUväxt skall ske. Det helt avgörande — och det är den frågan som finansministern aUtså inte vill diskutera — är: TiU vilkas fördel sker den ekonomiska tUlväxten? Där finns oUka möjligheter. Vad jag inte vUl acceptera är någonting som kaUas ekonomisk tiUväxt men som betyder större svårigheter, stora försakelser och svåra problem för majoriteten av människorna. Det är inte en ekonomisk tillväxt som är till nytta för majoriteten av folket i samhället.

Sedan vill jag bara påpeka att de siffror jag anförde när det gällde vad våra skatteförslag skulle ge inte är några luftsiffror, herr finansminister. Ni kan själv pröva dem eller be experter göra det. Vi har fått dem uträknade på mycket tiUförUtUgt håU, och jag tycker att det är fel att kasta ur sig ett sådant påstående, om man inte kan ge belägg för det.

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Det är möjUgt att herr Hermansson i Stockholm rent matematiskt har räknat rätt, men premisserna — förutsättningarna — är felaktiga. Det blir ett annat utgångsläge om herr Hermansson skuUe praktisera sitt skatteförslag, och då blir också facit ett helt annat än vad man kommer fram tUl om man diskonterar ett oförändrat utgångsläge.

TiU sist vill jag säga att herr Hermanssons senaste inlägg innehöU en karikatyr på den sociala och ekonomiska utveckling som vårt samhäUe dess bättre ändå genomgår. Jag har tidigare sagt att det finns en del att städa undan, och det har vi möjUgheter att göra och kommer att göra. Men generaUsera inte utifrån detta och karikera inte hela utveckUngen! Det är det som är felaktigt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5  Ang. planeringen för lokaUsering av miljöfarUg anläggning, m. m.

16

Herr civilmiiustem LUNDKVIST erhöU ordet för att besvara herr Hedins (m) den 2 mars framställda interpeUation, nr 65, tiU herr kommunikationsministern, och anförde:

Herr talman! Herr Hedin har frågat kommunikationsministern dels om han anser det vara lämpligt att planering för lokaUsering av miljöfarUg anläggning sker utan kontakt med berörda länsmyndigheter och mark­ägare, dels om han vill medverka till att alternativa möjUgheter utreds för förläggning av oljehamn avsedd som försörjningshamn för Marviken varvid i första hand Oxelösundsaltemativet undersöks. InterpeUationen har överlämnats tiU mig för besvarande.

SjälvfaUet   anser jag   att   planering  för  lokaUsering   av   miljöfarUg

 

anläggning skaU ske i kontakt med den av lokaUseringen berörda befolkningen, kommuner och länsmyndigheter.

När det gäller den fråga som herr Hedin har som utgångspunkt för sin interpeUation bör det framhållas att några beslut i lokaUseruigsfrågan inte har fattats av berörda myndigheter. Myndigheterna undersöker för närvarande i samverkan oUka lämpUga lokaUseringsalternativ.

Vid 1970 års riksdags höstsession lade regeringen fram proposition angående avveckling av Marvikenprojektet. I propositionen föreslogs bl. a. att Marviken skulle byggas om tUl en konventioneU oljeeldad kraftstation. Regeringens förslag godtogs av riksdagen.

I anledning av statsmakternas beslut har vattenfaUsverket den 10 december 1970 hos Söderbygdens vattendomstol begärt tUlstånd för ombyggnad av Marvikens kärnkraftstation till ett oljeeldat kraftverk. TiUstånd begärs även att anlägga en enkel hamn på fastlandet invid den befintUga kärnkraftstationen. Vattenfallsverket har vidare samma dag hos koncessionsnämnden för mUjöskydd begärt tUlstånd tUl ombyggnad av kärnkraftstationen.

I ansökningshandlingarna tUl vattendomstolen och koncessionsnämn­den har vattenfallsverket anfört att verket planerar att förlägga ytterUgare aggregat tiU Marviken. Verket har därvid ansett det önskvärt att utreda möjUgheterna att ta emot större tanktonnage vid Marviken. Utredning pågår sedan hösten 1970. VattenfaUsverket informerade under september och oktober 1970 Vikbolandets kommun, länsstyrelsen i Östergötlands län och naturvårdsverket om ombyggnaden av Marvikens kärnkraftsta-"tion. I samband med denna information belystes även alternativa -hamnlägen som undersöktes. Under hösten har vidare fortsatta kontakter förekommit meUan vattenfaUsverket, länsstyrelsen och naturvårdsverket i oljeförsörjningsfrågorna. Sjöfartsverket har avgett yttrande över de nautiska aspektema på alternativa hamnlägen. I det pågående utrednings­arbetet ingår även ett alternativ som Uinebär utnyttjande av terminal­hamn med oljelagringsutrymmen.

Vattenfallsverket avser att nå en från miljösynpunkt så tiUfredsstäl­lande lösning av hamnfrågan som möjUgt. När vattenfallsverket har avslutat sitt utredningsarbete kommer detta att diskuteras med berörda StatUga och kommunala organ. Verket avser även att informera berörda markägare.

Som har framgått av den redogörelse som jag nu har lämnat har utredningen om hamnlägen för Marvikens oljeförsörjning hittills utförts i kontakt med centrala, regionala och lokala myndigheter. Av redogörelsen har också framgått att redan den nu pågående utredningen omfattar flera alternativa hamnlägen, vUket herr Hedin tar upp i sin andra fråga. I propositionen angående avveckling av Marvikenprojektet framhålls att utbyggnaden av ytterUgare kondenskraftaggregat måste prövas allsidigt. Frågan om hur oljeförsörjningen skaU ske måste naturligtvis bU väsentlig i en sådan prövning. Huruvida ytterUgare alternativa hamnlägen än de som nu studeras eUer andra lösningar kan behöva aktuaUseras är jag inte nu beredd att uttala mig om.

Nr 64

Tisdagen den 20 april 1971

Ang. planeringen för lokalisering av miljöfarlig anläggning, m. m.

17

 

Nr 64

Tisdagen den 20aprU 1971

Ang. planeringen för lokalisering av miljöfarlig anläggning, m. m.

18

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka civUministem för svaret på min interpeUation.

På min första fråga, om statsrådet "anser det vara lämpUgt att planering för lokalisering av miljöfarUg anläggning sker utan kontakt med berörda länsmyndigheter och markägare", har jag i princip fått ett positivt svar, när statsrådet säger att han självfallet anser att planering skaU ske "i kontakt med den av lokaUseringen berörda befolkningen, kommuner och länsmyndigheter". Huruvida markägarna är inbegripna i begreppet befolkning framgår inte av svaret. Jag är inte övertygad om att det är på det sättet.

Hur har det då varit i praktiken i detta berörda fall, nämUgen en oljeförsörjningshamn för Marviken? Enligt uppgift har sjöfartsverket och vattenfaUsverket i februari enats om att i första hand förorda förläggning tiU Törnsholmarna, alternativt LiUa Fläskö, mitt i Bråviken, omedelbart söder om gränsen tiU Sörmland och ganska nära utanför Nävekvarn. Det är ju ett område som är utomordentligt vackert och därför mycket mUjökänsUgt. Större delen av området, bl. a. LUia Fläskö, är naturskyd-dat område.

Efter sin redogörelse för oUka kontakter säger statsrådet att utred­ningen "hittiUs utförts i kontakt med centrala, regionala och lokala myndigheter". Av redogörelsen framgår att den kontakten har skett med naturvårdsverket, med länsstyrelsen i Östergötlands län och med Vikbo­landets kommun. Men märkvärdigt nog har man inte tagit kontakt med länsstyrelsen i Sörmlands län, inte med Nyköpings kommun och inte heller med Norrköpings kommun. Att inga myndigheter i Sörmlands län har bUvit kontaktade, trots att vissa myndigheter i Östergötlands län enligt svaret har blivit mycket ingående informerade redan fr. o. m. september 1970, tycker jag för min del är synnerUgen anmärkningsvärt.

Den skärgärd som här berörs är naturUgtvis båda länen mycket intresserade av. Men den stora satsning som har skett i Sörmlandsdelen, på fritidsbebyggelse, på det rörliga friluftslivet och på naturvård tror jag gör att man med fog kan påstå att intresset är större från Sörmlands län än från Östergötlands län; i varje faU i avseende på befolkningen i Sörmlands län.

När det gäUer markägarna säger statsrådet att vattenfaUsverket "avser även att informera berörda markägare". Av svaret tycks framgå att man skaU göra det först sedan utredningsarbetet är avslutat. Borde inte markägarna kontaktas på ett betydUgt tidigare stadium? Borde de inte redan för länge sedan ha fått en kontakt i denna fråga? VisserUgen är det så att vattenfaUsverket kan expropriera området, men man skall väl ändå i första hand försöka nå en frivUUg överenskommelse med markägarna. Jag är rätt övertygad om att möjUgheterna tUl det inte bUr bättre, om markägarna får höra om detta via press och radio-TV i stället för direkt av berörda myndigheter.

Min andra fråga gäUde om statsrådet ville medverka tiU att altemativa möjUgheter utreds, och då i första hand Oxelösund. I InterpeUationen pekade jag också på möjligheten att utnyttja Norrköpingshamnen med de oljelagringsmöjligheter som finns där. Av svaret framgår att i utrednings-

 

arbetet också ingår ett alternativ som innebär utnyttjande av terminal­hamn med oljelagringsutrymmen. VUken det är fråga om sägs inte, det kanske är Norrköping. Det framgår väl i alla fall av svaret att Oxelösund för närvarande inte är föremål för utredning.

Statsrådet utesluter inte att man kan utvidga undersökningen också tUl andra alternativ men är inte beredd att nu uttala sig för en utvidgning. Men, herr statsråd, Oxelösund är väl ändå ett i allra högsta grad seriöst alternativ i detta sammanhang? Jag tycker att det borde vara ganska självklart att ett sådant altemativ utreds för att jämföras med andra och att man gör det så snart som möjUgt. Det måste väl ändå vara så att man av aUmänna intressen i första hand skaU försöka begränsa hamnantalet så mycket som möjUgt och då i synnerhet när det gäller hamnar som kan utnyttjas för att ta i land olja. Den synpunkten har för övrigt enUgt uppgift framförts i hamnutredningen just av sjöfartsverket.

I första hand bör också utnyttjas hamn som ligger väl tiU, som ligger nära öppna havet och som har möjUghet att ta emot stora fartyg. Oxelösunds hamn är ur aUa synpunkter lämplig för att ta emot ytterUgare olja. Man har ju redan nu en oljehamn där. Hamnägaren är positiv tiU en utbyggnad. Hamnen Ugger nära öppna havet. Den är nästan alltid isfri, den är djup och ger möjUghet tiU att ta in fartyg av åtminstone upp tUl 80 000 ton. Det finns goda möjUgheter att bygga ut erforderUga oljelagringsutrymmen i hamnen. Transport till Marviken i mindre fartyg är mycket lätt att genomföra.

Jag hoppas därför att herr statsrådet mycket snart skaU vara beredd att påverka utvecklingen så att man också tar med Oxelösund i utredningen, och det bör man göra så snart som möjligt. Jag tycker för min del att det borde vara helt självklart att detta alternativ skall ingå i utredningsarbetet.

Nr 64

Tisdagen den 20 april 1971

Ang. planeringen för lokalisering av miljöfarlig anläggning, m. m.

 

Herr SÖDERSTRÖM (m):

Herr talman! Som norrköpingsbo har jag ett speciellt intresse för Marvikenfrågan. Marviken ligger nämligen inom Vikbolandets kommun, som 1974 kommer att uppgå i Norrköpings kommun.

Jag har ansett att herr Hedins interpeUation är både intressant och mycket befogad. OffentUggörandet av planerna på en oljehamn vid Bråviken har våUat en våldsam debatt som satt många sinnen i brand, och kommentarerna var i många faU mycket upprörda.

Jag delar den uppfattningen att det måste brista någonstans i handläggningen av detta ärende. Den är anmärkningsvärd, inte minst med tanke på vad som i dag krävs i form av kontakt och information i samband med större förändringar som skaU ske. 1 detta faU är det på det sättet att inte ens ägaren tUl den mark på vilken den planerade hamnen skaU Ugga bUvit informerad, utan han blev så att säga tagen på sängen. Inte heller har de kommunala myndighetema fått någon information, i varje faU inte när det gäller hamnfrågan.

Nu vUl jag inte, herr talman, utpeka VattenfaU som någon stor bov i detta drama. Min uppfattning om Vattenfall är väl den att verket har fått order att verkstäUa en utredning och göra det bästa möjUga av en tidigare felspekulation,   dvs.   man   skulle   få   det   kapsejsade   atomkraftverket

19

 

Nr 64

Tisdagen den 20 april 1971

Ang. planeringen för lokalisering av miljöfarlig anläggning, m. m.

20

funktionsdugUgt via ångkraft. Det är ju tyvärr så att planerna synnerligen opsykologiskt har kommit tUl offentUghetens kännedom på ett olyckligt sätt, och därmed har karusellen kommit i gång. Ser man det från saklig synpunkt finns det bara två alternativ att välja på. Det ena är att låta Marviken stå som ett monument över ett misslyckande. Det andra är att förvandla Marviken till en ångkraftstation. Det kräver nya investeringar, kanske rätt höga sådana, men det torde i sin tur medföra att en viss avkastning ändå kan erhåUas på kapitalet.

Nu kommer man med säkerhet att stanna inför det senare alternativet, och så måste aUtså turbinerna drivas med ånga. Ångpannorna måste följaktUgen matas med olja, och oljan måste på något sätt transporteras tiU Marviken. Ur teknisk synpunkt är det inga stora problem och inga svåra problem att lösa om man använder sig av vanliga metoder, dvs. transport med fartyg.

Däremot är jag skeptisk emot det alternativ med pipe-lines som herr Hedin har talat om i sin interpeUation. Jag tror inte det är realistiskt i detta faU, huvudsakligen av två skäl. Pannorna skaU enligt uppgift eldas med tjockolja, och tjockolja kräver förvärmning tiU minst 50—60 grader Celsius för att kunna pumpas i pipe-lines. Vidare kommer denna kraftstation inte att drivas kontinuerUgt utan det blir intermittent drift, eftersom man avser att vid överskott på vattenkraft stanna driften. Man kan visserligen tekniskt lösa ett sådant problem också. Det är en fråga om isolering. Men ser man tiU kostnaderna för en fuUgod isolering har jag en känsla av att det alternativet kommer att bU alltför avskräckande i relation tiU ett konventioneUt system.

Då kvarstår aUtså försörjning från en närbelägen oljehamn via mindre oljetransportfartyg eller oljepråmar. Jag läste med intresse i interpeUa-tionssvaret att tillstånd begärs för att anlägga en enkel hamn på fastlandet invid den befintliga kärnkraftstationen. Jag har varit inne på det problemet också. Jag känner skärgärden där nere rätt väl, och jag kommer inte att bli förvånad om man efter en noggrann utredning kommer fram tiU att man kan använda sig av exempelvis grundgående pråmar och kan anlägga en kaj alldeles intUl Marviken. Och därmed kan man ju räkna med att de flesta av de befarade olägenheterna kan elimineras.

När det sedan gäller valet av närbelägen större oljehamn är det ganska naturligt att jag tycker att Norrköpingsalternativet måste aUvarUgt övervägas, inte minst med hänsyn tUl vad jag sade inledningsvis, nämligen att från 1974 är detta en angelägenhet för Norrköpings kommun. Men det finns andra skäl för det, herr talman. För närvarande håUer Vattenfall på att i samråd med Norrköpings kommim bygga ett kraftverk inne i Norrköping. Dessutom har man mycket långt framskridna planer på utvidgiung av detta projekt, och därvid spelar oljelagringsproblemet en icke o väsentUg roll.

Nu vill inte jag föregripa en pågående utredning, vare sig den som arbetar inom VattenfaU när det gäller Marviken eller den som pågår i samarbete mellan Vattenfall och Norrköpings stad. Men jag skulle gärna vilja ha ett par önskemål uttalade i samband med den fortsatta projekteringen just för Marviken.

 

Det ena önskemålet är att man icke gör detta projekt större än det för närvarande är utan begränsar investeringarna tiU planerat ångpannebygge för att förse befintUgt turbinaggregat med ångkraft. Det står i interpeUa-tionssvaret att VattenfaU har anfört att verket planerar att förlägga ytterUgare aggregat tUl Marviken. Jag tror att det är en olycklig åtgärd. SkaU en vidare utbyggnad anses vara erforderUg, tror jag att den bör ske i samband med den redan planerade utbyggnaden i Norrköping.

Herr talman! Jag hoppas vidare att under den fortsatta utredningen alla berörda parter såväl på läns- som på kommunalplan kontinuerUgt håUs informerade, så att en Uknande historia som den som vi tidigare upplevt inte behöver upprepas.

Nr 64

Tisdagen den 20 april 1971

Ang. planeringen för lokalisering av miljöfarlig anläggning, m. m.

 

Herr civilmirUstem LUNDKVIST:

Herr talman! Som herr Hedin mycket väl vet kan jag inte här i riksdagens talarstol stå och resonera om hur vi skaU handlägga detta enskUda ärende och inte heUer föregripa det utredningsarbete, som nu pågår, genom att uttala några ståndpunkter. Jag förutsätter emeUertid att man när det gäUer lokaUseringen av den hamnanläggning, som nu är aktuell, kommer att pröva aUa tänkbara alternativ.

Sedan har ett par frågor av mera principieU karaktär tagits upp av såväl herr Hedin som herr Söderström. De gäUer kontakten med olika myndigheter och med dem som över huvud taget berörs av en fråga av denna karaktär. Jag vUl säga till herr Hedin att jag självfallet anser att markägare tillhör befolkningen. Jag tycker nog också att det är en självklar princip att myndighetema såväl i de län som i de kommuner som berörs av frågor av den här karaktären på ett tidigt stadium skaU få möjligheter att komma i kontakt med frågornas handläggning.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag är glad för att civUministem uttalar att det är självklart att aUa myndigheter bör kontaktas i god tid, men jag beklagar att det inte har varit på det sättet i det här fallet. Det är ju ganska märkUgt när t. ex. länsstyrelsen i Sörmlands län i ett brev tUl statens vattenfaUsverk den 22/3 och i en Ukalydande skrivelse tUl naturvårdsver­ket uttrycker sig på följande sätt:

"Det har kommit till länsstyrelsens kännedom att vattenfaUsverket efter kontakter med statens naturvårdsverk undersöker förutsättningama för anläggning av en oljehamn för Marvikens kraftverk vid Bråviken inom Östergötlands län och att därvid Tömsholmarna nämnts såsom en möjlig lokaUsering.

Törnsholmarna ligger ca 250 m söder om gränsen mot Södermanlands län och ca 2 500 m söder om fastlandet."

Man slutar med följande ord:

"Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer länsstyrelsen att håUas informerad i det fortsatta utredningsarbetet samt att få tillfälle att yttra sig, innan beslut i ärendet fattas."

Det är ändå Utet märkligt att en länsstyrelse skall behöva skriva på det sättet.

21

 

Nr 64                          Jag är också tacksam för det sista beskedet, att statsrådet menar att

T,.  .       .                man kommer att undersöka aUa tänkbara altemativ. Jag finner då att

Tisdagen den                „                                                                     "

jn      "1 1Q71        statsrådet uppenbarligen  menar att man också skall undersöka t. ex.

--------------------      Oxelösund, och jag anser det vara angeläget att så sker.

Ang. giftorätten

i pensionsförsäk-       Överiäggningen var härmed slutad.

ring

§ 6 Ang. giftorätten i pensionsförsäkring

Herr statsrådet LIDBOM erhöU ordet för att besvara herr Winbergs (m) den 9 februari framställda interpeUation, nr 44, tiU herr justitieminis­tern, och anförde:

Herr talman! Herr Winberg har frågat om justitieministern är beredd att till årets vårriksdag lägga fram förslag om ändring i giftermålsbalken av innebörd att efterlevande makes pensionsförsäkring inte skall ingå i giftorättsgodset. Enligt faststäUd ärendefördelning ankommer det på mig att besvara InterpeUationen.

För närvarande gäller att makes pensionsförsäkring i princip ingår i giftorättsgemenskapen. Det finns skäl som talar för att denna princip bör modifieras så att efterlevande make i viss utsträckning kan ta undan egen pensionsförsäkring från bodelning som sker med anledning av andra makens död. De överväganden som har gjorts inom justitiedepartementet har emeUertid visat att frågan inte är okompUcerad. Den ingår i det uppdrag som familjelagssakkunniga har att se över, bl. a. giftermålsbal­ken. Som framgår av direktiven för famUjelagssakkunniga skaU de sakkunniga bedriva sitt arbete med största möjliga skyndsamhet.

EnUgt min mening finns inte tiUräckUga skäl att bryta ut det av herr Winberg berörda ämnet tUl särskild behandUng. Någon proposition är inte att vänta i år.

Herr WINBERG (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Lidbom för svaret på min interpeUation. Omständigheterna har gjort att det har lämnats i en kammare där nästan bara herr talmannen, herr statsrådet och jag är närvarande.

Jag tolkar svaret så att statsrådet i princip är positiv till en lagändring som skuUe medföra att — i de faU då giftorättsgemenskap i övrigt föreUgger — efterlevande makes pensionsförsäkring inte kommer att ingå i giftorättsgodset eUer i varje faU inom vissa gränser inte kommer att göra det. Mot den bakgrunden är det att beklaga att man nu i departementet inte är beredd att ta initiativ för att lösa frågan utan låter den komma in i det stora och betydUgt mer vittomfattande arbete som utförs av famUjelagssakkunniga.

Det är ju här fråga om faU där en person tar en pensionsförsäkring för
egen del, och om vederbörandes make avUder anses rätten tUl försäk­
ringen ingå i giftorättsgodset. Försäkringen kan då bli arvsbeskattad tiU
hälften, fastän inget försäkringsbelopp alls har falUt ut. Finns det inga
22                           bröstarvingar, bUr försäkringstagaren själv som arvtagare skattskyldig för

 

halva värdet av sin egen försäkring. AtskiUiga inkomsttagare drabbas hårt av detta — många som under sin aktiva tid satsar på en pensionsförsäkring för att nå trygghet på äldre dagar.

Som jag har nämnt i InterpeUationen, har ju utformningen av lagreglerna i den här frågan ofta varit föremål för diskussion. Kapitalskat­teberedningen säger i sitt år 1969 lämnade betänkande bl. a.: "Särskilt kraftig har kritiken varit i de faU där efterlevandes egen pensionsförsäk­ring drabbats. TiU bilden hör vidare att man i praktiken ofta vid bouppteckningen förbiser att även värdet av den efterlevandes försäkring­ar skaU medräknas i bobehållningen." Kapitalskatteberedningen erinrade vidare om att pensionsförsäkringarna har en klar försörjningsfunktion och menade att frågan borde lösas genom ändring i giftermålsbalken av innebörd att efterlevande makes pensionsförsäkrmg inte skuUe ingå i giftorättsgodset. En sådan reform, sade kapitalskatteberedningen, är i hög grad angelägen och har redan föreslagits av familjerättskommittén. Kapitalskatteberedningen förutsatte vidare att reformen kunde genom­föras i anslutning tUl att beredningens förslag i övrigt behandlades av statsmakterna.

Frågan togs också upp i proposition nr 71 tiU 1970 års riksdag — den proposition som gällde omläggningar av förmögenhetsbeskattningen och av arvs- och gåvobeskattningen. Det framgår av propositionen att beredningens uttalande i denna fråga lämnades utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser och att t. ex. Folksam och Sveriges advokatsamfund ansåg det viktigt att den snarast löstes. Finansministern förklarade i propositionen att han för sin del instämde i kritiken mot de regler som medförde den form av beskattning som vi nu diskuterar, och han framhöll att en undersökning pågick inom justitiedepartementet om en lösning kunde ske genom ändring i giftermålsbalken.

Nu säger statsrådet Lidbom i interpellationssvaret att frågan har övervägts och att övervägandena har visat att frågan inte är okompUcerad. Det må vara att det kan finnas vissa problem att få tiU stånd en lösning av frågan, men så kompUcerad är den knappast att en lagändring inte kan ske utan samband med en total översyn av famUjelagsstiftningen. Jag beklagar därför att lösningen av detta problem nu kommer att skjutas på framtiden, vilket ju är den reella innebörden av statsrådets svar.

Nr 64

Tisdagen den 20 april 1971

Ang. giftorätten i pensionsförsäk­ring

 

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Herr Winberg visar en glad reformiver, som är relativt ovanUg för en medlem av ett konservativt parti. Det skall jag väl i och för sig lyckönska honom tiU, men jag undrar om inte reformivem är Utet för stor i det här faUet eller i varje faU något överdriven.

Det ärende vi diskuterar skaU ändå ses mot bakgrunden av att vi har levt sedan 1920 med de regler som herr Wmberg attackerar och som jag inte vill påstå är ideaUska — tvärtom har jag sagt att det finns anledning att ändra dem i visst hänseende. Att frågan har diskuterats många gånger, har herr Winberg rätt i. Nu har vi en utredning som ser över giftermålsbalken och bl. a. bodelningsreglerna, och då låter vi den ta hand om detta UUa problem.

Jag vUl bara tiUfoga att herr Winberg kan vara belåten, inte bara med

23

 

Nr 64

Tisdagen den 20 april 1971

Ang. giftorätten i pensionsförsäk­ring

att våra avsikter i sakfrågan tydligen ligger varandra nära utan även med att det nog inte är så stor skUlnad när det gäller tidsplanen. Herr Winberg vUle utmåla det som om familjelagssakkunniga skulle hålla på något decennium eUer sä. Det är inte avsikten, och det framgår också av direktiven för de sakkunniga att de skaU arbeta skyndsamt. Inom ett par tre år eUer någonting sådant skall vi få se ett förslag, och då kan den sedan 1920 öppna frågan lösas.

 

24

Herr WINBERG (m):

Herr talman! Jag är glad att statsrådet antyder att frågan skaU kunna lösas snabbt trots att den är överlämnad tiU famUjelagssakkunniga. När finansminister Sträng tog upp denna fråga i den proposition som är daterad den 6 mars 1970 tydde ingenting på att han ansåg att farruljelagssakkunniga skuUe ta upp frågan. Familjelagssakkunniga hade ju fått sina direktiv redan den 15 augusti 1969. Mot den bakgrunden kan jag inte tycka annat än att det är en väsentUg risk för att lösningen av denna fråga ändå bUr förskjuten i tiden i förhåUande till vad som skulle ha blivit faUet om man vid dessa överväganden inom departementet på en gång hade nått ett resultat.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Föredrogs och hänvisades Kungl. Maj:ts proposition nr 60 till skatteutskottet.

§ 8 Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet riksdagens förvaltiungsstyrelses framställning angående kontorsservice åt riksdagens ledamöter.

§ 9 Föredrogs och hänvisades motionen nr 1388 tUl utbildningsutskot­tet.

§ 10 Föredrogs, men bordlades åter konstitutionsutskottets betänkan­den nr 27 och 28, skatteutskottets betänkande nr 21 samt jordbruksut­skottets betänkanden nr 1 och 2.

§ 11 Föredrogs och biföUs interpellationsframställningarna nr 106 och 107.

§ 12 Herr talmannen meddelade, att jordbruksutskottets betänkanden nr 1, 2, 24 och 25 i nu angiven ordning skulle uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden på föredragningsUstan för morgondagens sammanträde.

§  13 InterpeUation nr 108 om åtgärder för att stimulera produktion och sysselsättning

 

Ordet lämnades på begäran tUl                                                    Nr 64

Herr HELÉN (fp), som yttrade:                                                       Tisdagen den

Herr talman! Den svenska ekonomin befinner sig nu i en fuUt märkbar    20 april 1971

avmattningsfas. KonjunkturbUden är dock spUttrad och svåröverskådlig.    ------

VisserUgen kan man iaktta en konjunkturnedgång även för vår export­industri, som bl. a. resulterat i en sämre orderingång, men ännu är exportutvecklingen tUlfredsstäUande för t. ex. verkstadsproduktionen.

Klarare framträder då avmattningen i ekonomin på den svenska hemmamarknaden. Detta gäUer framför aUt byggnadssidan och konsum-tionsvammarknaden. Särskilt de mindre och medelstora företagen har en besvärUg situation. Inom denna mycket viktiga sektor av vårt näringsUv har antalet företagsnedläggningar, konkurser, anstäUningsstopp och per-sonaUnskränkningar hamnat på en oroande hög nivå.

TydUgast märks dock den svenska konjunkturavmattningen på arbets­marknaden. Den registrerade arbetslösheten uppgår nu till ca 65 000 arbetslösa. Detta är den ojämförUgt högsta arbetslöshet för motsvarande period sedan 1955. Omsvängningen från en nästan överhettad arbets­marknad under våren 1970 tUl en besvärande stor arbetslöshet redan vintern 1971 har dessutom gått mycket snabbt.

Arbetslösheten har drabbat oUka hårt beträffande branscher och regioner. Ett nytt inslag som förvånar och oroar många är en markant ökning av arbetslösheten även i storstadsregionerna. Stockholms län registrerade nyUgen en arbetslöshet som inte varit högre på över tio år.

Sysselsättningssvårighetema har på nytt särskilt svårt drabbat den äldre arbetskraften. Detta är tyvärr ett stående inslag vid konjunkturned­gångar. Men även den yngre arbetskraften drabbas hårdare denna gång. Stor osäkerhet råder för närvarande beträffande sysselsättningsläget för de tiotusentals värnpUktiga som söker anställning nu i april efter avslutad mUitärtjänst.

Även om den officieUt registrerade arbetslösheten är hög, så är den verkUga undersysselsättningen betydUgt större. ArbetsmarknadspoUtikens oUka omskolnings- och utbUdningsverksamheter spelar här en betydande roll genom att ge tUlfäUig sysselsättning i avvaktan på ny anställning. Utöver detta finns dock en helt dold och oregistrerad undersysselsätt­ning. I tider av vikande konjunkturer drabbas de kvinnUga deltidsarbe­tande speciellt hårt genom olika former av personalinskränkningar. Denna arbetstagargrupp har ofta en mycket dåUgt utvecklad anställnings­trygghet och får tyvärr fungera som en konjunkturbuffert på arbetsmark­naden.

Den hårdast drabbade sektom är dock byggnadsindustrin med för närvarande ca 18 000 arbetslösa. Att arbetsmarknadsmyndighetema centralt och regionalt nu gör stora ansträngningar för att förbättra situationen återspeglas delvis av att man nyUgen på en enda dag viUe ha in uppgifter från de lokala arbetsförmedlingama om aktuella byggnadspro­jekt, som kan sättas i gång med kort förberedelse tid.

Byggnadsindustrin, bostadsbyggandet och den kommunala planering­
en Uksom övrig planeringsverksamhet på detta område har många gånger
tidigare drabbats av den ryckighet med vUken regeringen startar och
bromsar byggnads- och anläggningsverksamheten. Detta har givetvis en         25

 

Nr 64                      ogynnsam   inverkan   på   kostnadsutveckUngen   med   återverkningar på

Tisdagen den         hyresmarknaden.

20aDrill971                   nuvarande   kärva   läget   på   arbetsmarknaden   är  i  hög  grad

--------------------      förorsakat av en misslyckad konjunkturpoUtik. Regeringen har trots en

tydUg konjunkturnedgång fortsatt med en åtstramningspolitik, som endast kan motiveras i en konjunktursituation med tydUga överhettnings­tendenser med överefterfrågan på varor, tjänster, kapital och arbetskraft. Så är ju förvisso inte faUet nu. Regeringen har på nytt tagit för lång tid på sig att inse att vinden har svängt och har inte i tid gjort de nödvändiga ändringarna i den ekonomiska poUtiken med hänsyn bl. a. tUl den intemationella konjunkturförändringen.

Finansministern, som säger sig vara oroUg för sysselsättningen inom byggnadssektom, talar nu vagt om att den 25-procentiga investeringsav­giften på s. k. oprioriterade byggnadsprojekt möjUgen kan tas bort tidigare. Det viktigaste är att ge kommuner och byggherrar ett bindande besked att ingen förlängiung av lagen kommer i fråga efter den 1 augusti. Om finansministerns åtgärd förverkUgas, blir den delvis en skenmanöver. Antalet dispenser från avgiften har redan ökat, och beskeden om tidigareläggning under sommaren ger begränsad effekt.

En annan orsak tUl att regeringen förefaUer vara i otakt med den ekonomiska utveckUngen är givetvis den tvångssituation man försatt sig i genom att ha en för stor brist på balans i utrikesaffärema och en otiUräcklig valutareserv.

Den nu förda åtstramningspoUtiken är en besk medicin för framför aUt löntagarna. Det nuvarande tryckta arbetsmarknadsläget är en hårdhänt metod av regeringen att försöka skapa balans i ekonomin. Medvetet försöker man nu rätta tUl tidigare misstag genom att hålla tUlbaka den inhemska efterfrågan. Den nuvarande tendensen tUl en deflationistisk ekonomisk poUtik, som i första hand drabbar arbetsmark­naden, går ju tvärtemot vårt viktigaste mål med den ekonomiska poUtiken, nämUgen en hög och jämn sysselsättning.

Som en följd av den förda poUtiken förefaUer den dämpning av den privata konsumtionstakten, som finansministern förutskickade i början av året, att bU än mer markerad. Trots i vissa faU relativt höga ökningar av lönesummorna bl. a. genom en kraftig lönegUdning i vissa branscher har endast en obetydUg ökning av den privata konsumtionen och den privata levnadsstandarden kunnat ske. Mycket pekar nu på att stora grupper t. o. m. drabbas av en konsumtionsminskning redan detta år, dvs. en sänkt standard. Orsakerna är främst de ökade priserna och en mycket kraftig ökning av skatteprogressiviteten i det bredaste inkomstskiktet. Den nuvarande prisregleringen kan ju endast på kort sikt hindra priserna från att stiga. Får prisregleringen verka för länge, kommer den att snedvrida ekonomin och ackumulera stora kompensationskrav tiU nack­del för de vanUga konsumenterna.

Den nu aktueUa avtalsrörelsen påverkas givetvis kraftigt av dessa negativa faktorer i ekonomin och skapar krav på kompensation, som i sin tur kan ge upphov tUl nya spänningar.

I den ekonomiska debatten understryker finansministern ofta hur
26                           viktigt det är att industrin verkligen får den stimulans som krävs för en

 

ordentUg investeringssatsning. Har då de stimulansåtgärder som finans-    Nr 64
ministern hittUls anvisat i form av investeringsavdrag och vissa kreditlätt-    ~.  ,      ,

nåder varit tiUräckliga? Enligt den senaste undersökningen ligger företa-    .,„      ., .„_.

gens investeringsplaner flera procentenheter lägre än finansministerns senaste prognos. Detta antyder flera aktueUa problem.

För det första torde de anvisade genereUa stimulansåtgärderna inte vara tUlräckliga. För det andra saknas i vissa nyckelbranscher tilltron tUl en nödvändig lönsamhetsutveckUng, som ju är den avgörande och utlösande beslutsfaktom beträffande investeringarna i ökad produktions­kapacitet. Vårt internationeUa kostnadsläge är givetvis här av stort intresse. För det tredje torde det nu stå klart att en oundgänglig förutsättning för investeringar är tillgången på krediter och att priset på krediter, dvs. räntan, är anpassad tUl konjunktursituationen.

SpecieUa svårigheter har härvid de mindre och medelstora företagen som fortfarande ej i tillräckligt hög omfattning har tiUträde till de stora kreditkälloma såsom utländsk upplåning och lån ur AP-fondema. Som en ytterUgare anledning tUl oro för den inhemska industrins investeringsupp­läggning måste man nu också addera det faktum att svenska företag i ökad utsträckning väljer att investera utomlands. TUl denna tendens bidrar dels oron för kostnadsutveckUngen i vissa branscher, dels en ökande osäkerhet beträffande de svenska viUkoren på en integrerad Europamarknad.

Näringslivets investeringar bmkar sägas ha två funktioner: dels att skapa efterfrågan och trygga en hög och jämn sysselsättning, dels att ge en utbyggd och moderniserad produktionsapparat med vars hjälp vi gemensamt skaU höja vår produktivitet och levnadsnivå. Genom att stimulera investeringsutveckUngen ytterUgare skapas således ökade möj­Ugheter att på kort sikt dämpa den stigande arbetslösheten och på litet längre sikt förbättra vår internationeUa konkurrenskraft och produktions­kapacitet.

Mot bakgrunden av det anförda anhåller jag om kammarens tUlstånd att tiU herr finansminister Sträng få rUcta följande fråga:

VUka åtgärder är finansministem nu beredd att vidta för att motverka arbetslösheten och för att ytterUgare stimulera produktion och sysselsätt­ning i vårt land?

Denna anhåUan bordlades.

§   14 InterpeUation nr 109 om återvinning av pappersavfaU

Ordet lämnades på begäran tiU

Herr TAKMAN (vpk), som yttrade:

Herr talman! Världens råvarutiUgångar är som bekant inte obegränsa­
de. Den traditioneUa poUtik som kännetecknats av en rovdrift med
råvamresurserna och en hejdlös miljöförstöring med avfaUsproduktema
har lett tUl en situation som inte längre kan tolereras. Den enda rationeUa
lösmngen på båda dessa akuta problem är att styra utveckUngen på ett
sådant   sätt   att   aUt   användbart   avfall   återvinnes   och   utnyttjas  för   27

 

Nr 64                      konstruktiva ändamål. Det har övertygande visats att man på snart sagt

rr,. j       j                aUa områden kan överföra produktion och användning tUl slutna system,

20 anril 1971           ° avfaU tas tUl vara och används som värdefuUa råvarutUl-

--------------------      gångar i stäUet för att göras tiU bidrag tiU en fortsatt miljöförstöring.

Detta resonemang, som oftast bemöttes med UkgUtighet eller löje för endast ett eller två decennier sedan, accepteras nu i princip av de flesta som över huvud taget ägnat problemet en tanke. Men ett principieUt accepterande är tyvärr inte Uktydigt med resoluta åtgärder. Ibland får man en känsla av att den engagerande debatten om mUjöförstöringen och rovdriften med naturtUlgångarna invaggar aUmänheten i iUusioner om att situationen förbättras när den i själva verket försämras. Ett aktueUt exempel är vad som händer med pappersavfallet.

Sedan årsskiftet har pappersinsamUngen i större delen av Stockholm —
och förmodligen också i landet i övrigt — legat nere. Endast de hushåll
som har sina bostäder i de kommunala bostadsföretagen Svenska
bostäder. Stockholmshem och Hyreshus AB — som har kontrakt med
IndustrUeveranser AB, ett företag ägt av svenska pappersbruk — får
fortfarande sitt avfaUspapper hämtat. De övriga hushållen, som torde vara
tio gånger flera, håUer på att dmnkna i papper. "Folk fyUer sina källare
med tidningar, men när man ringer pappersinsamUngen bUr svaret att det
inte lönar sig att sälja papper just nu", hette det i en artikel i Dagens
Nyheter den 17 april 1971. "Stockholm hotar att begravas i tidnings­
papper. ---------------------------- Under de senaste veckorna har ett annat pappersproblem

dykt upp. De nya telefonkatalogema har delats ut, och det ligger nu 2 000 ton gamla kataloger och skräpar i trappuppgångarna. Det lönar sig helt enkelt inte att hämta dem. Förutom företag och privatpersoner drabbas också ett flertal ideella organisationer som finansierar delar av sin verksamhet just med pappersinsamlingar. De handikappades riksförbund och Riksförbundet mot reumatism brukar få in mellan 15 000 och 50 000 kronor per är på pappersinsamUngar. Skolungdomar som samlar papper för att finansiera skolresor möts också av svaret att tidningarna inte är värda något."

Eldigt en utredning som riksdagens upplysningstjänst gjorde i mars i år för min räkning förekommer nu pappersinsamUngar endast i mycket begränsad omfattning: "Anledningen tiU denna nedgång, som går tillbaka tUl hösten 1970, får ses mot bakgmnd av att exportprisema på det mycket priskänsUga avfaUspapperet under senare hälften av 1970 sjönk, vUket tiUsammans med vissa andra faktorer fick tiU följd att utförseln av pappersavfaU minskade mot slutet av året. Samtidigt som således den inhemska upplagringen av avfallspapper ökade, övergick några av pappers­bruken tiUfälligt till att av konkurrensskäl använda sig av mera fiberstarkt material än avfallspapper. AUa dessa faktorer samverkade och har medfört att de flesta pappersbruken av lagerutrymmesskäl tvingats införa ett temporärt stopp för ytterligare uppköp av avfaUspapper."

Men trots att efterfrågan på avfaUspapper kraftigt minskade mot slutet

av året, samlades under år 1970 in mera pappersavfaU än under de båda

föregående åren. Enligt Svenska ceUulosa- och pappersbmksföreningens

statistik uppgick den totala kvantiteten insamlat papper av alla kvaliteter

28                      tm 330 000 ton år 1968 (därav 230 000 ton tUl de svenska pappers-

 

brukens produktion), 330 000 ton år 1969 (230 000 ton tUl pappers-    Nr 64
bruken) och 350 000 ton år 1970 (255 000 ton tUl pappersbruken).  Tisdagen den

Dessa uppgifter om det tillvaratagna pappersavfaUet 1968-1970 ger    20 aprU 1971

bara en del av sanningen om vad som hänt med förbrukade ceUulosapro-    ----

dukter. Huvudparten av aUt pappersavfaU går bort i det avfall som med en gemensam beteckning kallas "sopor". EnUgt broschyren "Förbrän­ningsanläggningen vid Högdalen", utgiven av renhållningsavdelningen vid Stockholms stads gatukontor i augusti 1970, beräknades den totala avfaUsmängden i Stockholm år 1970 komma att uppgå tUl drygt 380 000 ton. Ökningen av avfaUsmängden har varit kontinuerUg och kraftig sedan många år, och den totala mängden beräknas 1980 komma att uppgå tiU 475 000 ton och 1990 tiU 550 000 ton. Detta avfaU, de s. k. soporna, uppges i broschyren bestå av 11 procent glas och porsUn, 8 procent matrester, 6 procent "avsållat finavfaU", 5 procent metaUer, 4 procent textiUer, 2 procent gummi, läder och plast och inte mindre än 64 procent pappersprodukter.

EnUgt Svenska ceUulosa- och pappersbruksföreningens statistik konsu­merades 191 kg papper och papp per person i Sverige under 1970, dvs. totalt 1,54 miljoner ton. Med stöd av de uppgifter som finns om tUlvarataget pappersavfaU och procenttalet pappersprodukter i de s. k. soporna torde det inte vara äventyrUgt att uppskatta den totala mängden pappersavfall tiU ungefär Uka mycket som konsumtionen av papper och papp. Även när pappersinsamUngen pågick för fiUlt förstördes mer än 75 procent av detta avfall, vanligen genom förbränning. Och sedan pappers­insamUngen i stort sett upphört, kanske man kan beräkna mängden förstörda pappersprodukter tUl 1,5 mUjoner ton om året.

De direkta kostnadema för traditioneU avfallshantering beräknas i Stockholm tUl omkring 150 kronor per ton, därav 100 kronor för insamUngen, 15 kronor för transporterna och 35 kronor för "behand­lingen" (täcktippning eUer förbränning). Totalkostnaden för den traditio­neUa improduktiva eUer rättare sagt destruktiva "behandUngen" av pappersavfallet skuUe alltså bU omkring 225 miljoner kronor om året i hela landet.

TUl detta kommer mUjöförstöringen vid denna traditioneUa avfaUs-
hantering. Förbränning av pappersavfaU, även om den sker i moderna
anläggningar, åstadkommer betydande luftföroreningar. Så har tiU
exempel organiska kvicksilverföreningar på grund av sin bakterie- och
svampdödande verkan använts inom massa- och pappersindustrin som
konserverings- och slembekämpningsmedel. Vid förbränning av pappers­
avfaUet har kvicksUvret gått ut med röken. Detta luftburna kvicksilver
har troUgen varit en betydelsefuU del av den kraftiga förorening med
kvicksUver som konstaterats i många sjöar och vattendrag. Sedan förbud
utfärdades från oktober 1967 mot användning av fenylkvicksUverprepa-
rat inom pappers- och ceUulosaindustrin, har denna typ av vattenföro­
rening minskat, men det tycks inte finnas några fuUständiga uppgifter om
vUka andra typer av föroreningar som förbränning av pappersavfaU
aUtjämt åstadkommer. Om andra kvicksilverföreningar än fenylkvicksil-
ver används som ersättningspreparat torde vinsten av förbudet inte vara
överväldigande.                                                                                                   29

 

Nr 64                          Om möjUgt ännu viktigare är den förstörelse av en värdefull råvara

Tisdaeen den         " " traditioneUa "behandUngen" av pappersavfaU utgör. De svenska

20 anril 1971         skogarna är inte outtömUga. Cellulosafiberindustrins produktion har ökat

--------------------      från 7,1 miljoner ton år 1964 tUl 9,3 miljoner ton 1970. Prognosen för

1973, baserad även på nya, redan igångsatta projekt, är 10,5 miljoner ton, enUgt en beräkning av professor Per Nylinder vid skogshögskolan i tidskriften Skogen nr 3 1971. "Utöver prognosen finns huvudsakUgen i södra Sverige mer eUer mindre allvarUga utbyggnadsplaner på en fiberproduktion av ca 1,8 miljoner ton med en beräknad vedåtgång på ca 9 miljoner msk", heter det i artikeln. (Förkortningen står för skogskubikmeter, dvs. hel trädstams totala volym med bark.) Samtidigt med fiberindustrin expanderar sågverksindustrin i södra Sverige, och virkesunderskottet där kommer, enUgt Annonsblad tiU Tidskrift för Landtmän den 17 april 1970 att bU 8 mUjoner kubikmeter mot slutet av 1970-talet, om aUa planerade anläggningar kommer tiU stånd.

Redan nu råder brist på virkesråvara i norra Sverige. Om de planerade utbyggnaderna i södra Sverige kommer tUl stånd, blir Norrlandsindustrins virkesbrist akut. Det sannolika är nämUgen att det bUr ett råvaruflöde från norr tUl söder. Detta skulle, som professor Nylinder skriver i den citerade artikeln, "kunna leda tiU ytterst besvärande konsekvenser för den norrländska skogsindustrin och därmed för hela Norrlands näringsliv och befolkning".

Det är mot denna bakgrund man har anledning ställa sig frågan om Sverige tiU en beräknad kostnad av 225 mUjoner kronor och med en fortsatt miljöförstöring som följd har råd att bränna upp eller på annat sätt förstöra uppskattningsvis 1,5 mUjoner ton pappersavfall om året. Detta pappersavfaU kan beräknas representera omkring 7,5 miljoner skogskubikmeter, dvs. i runt tal 10 procent av den årUga tillväxten av våra skogar, som i betänkandet "Virkesbalanser, 1967" (SOU 1968:9) uppskattades tiU 78 mUjoner skogskubikmeter.

Med hänvisning tUl det anförda hemställer jag om kammarens tillstånd att tiU herr jordbmksministern Bengtsson få ställa följande fråga:

Anser statsrådet att det — mot bakgrunden av miljöskyddsaspekterna och den hotade råvarubristen för massa- och pappersindustrin — finns anledning att återvinna pappersavfaUet i stäUet för att fortsätta den traditioneUa "kvittbUvnings"-poUtiken?

Denna anhållan bordlades.

§ 15 Anmäldes och bordlades Kungl. Maj:ts proposition nr 105 med förslag tiU lag om ändring i rättegångsbalken, m. m.

§  16 Anmäldes och bordlades

Socialutskottets betänkanden:

Nr 4 i anledning av motion om inrättande av handikappråd i varje län

Nr 6 i anledning av motioner om vård av och åtgärder tiU stöd för
30                          psoriasissjuka, m. m.

 

Nr 8 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avtal om      Nr 64

läkamtbUdning vid kommunala undervisningssjukhus m. m.        Tisdaeen den

Nr 9 i anledning av motion angående förfarandet vid tiUsättande av 20 april 1971

läkartjänster                                                                                                    

Nr 10 i aiUedning av motion om en utredning angående sjukvårds­kostnaderna för trafikolycksfaU, m. m.

CivUutskottets betänkanden:

Nr 11 i anledning av motioner angående samhällets markpoUtik m. m.

Nr 12 i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1971/72 tiU bostadsbyggande m. m. jämte motioner

Nr 13 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag tiU kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:612) jämte motion

Nr 14 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag tiU lag om ändring i lagen (1964:63) om kommunal beredskap

§  17 Anmäldes och bordlades följande motioner:

Nr 1389 a.v henar Boo och Svanström

Nr  1390 av herrar Börjesson i Falköping och Norrby i Gunnarskog

Nr 1391  avhenEskelm.fi.

Nr  1392 av fnx Jonäng

Nr  1393 av fru Kristensson

Nr  1394 avhenOskarsonm.fi.

Nr 1395 av herrar Winberg och Olsson i Sundsvall

avlämnade i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 30 med förslag tUl lag om allmänna förvaltningsdomstolar, m. m.

Nr 1396 av herr Gadd m. fl.

Nr 1397 av herr Larsson i Staffanstorp m. fl.

Nr 1398 av herr Levin

Nr 1399 av herrar Wikström och Richardson

avlämnade i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 55 angående svenskt deltagande i program för en europeisk storaccelerator

§  18 Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades att följande enkla fråga framställts, nämUgen

den 19 april av

Nr 199 Herr Brundin (m) tUl herr kommunikationsministern om ytterU­gare svenskt deltagande i internationeUt trafiksäkerhetsarbete:

ViU herr statsrådet medverka tiU ytterUgare svenskt deltagande i

internationeUt   trafiksäkerhetsarbete,   i   syfte   bl. a.   att   framställa

trafiksäkrare fordon?

31

 

Nr 64                 §  19 Kammaren åtskUdes kl. 17.20.

Tisdagen den

20 april 1971       In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert