Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1971  Prop. 1971:100

Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångs­balken m. m.; given Stockholms slott den 26 mars 1971.

Kungl, Maj:t vill härmed, under åberopande av bUagda utdrag ur statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoU, föreslå riksdagen alt bifalla de förslag om vars avlålande lill riksdagen före­draganden hemstäUt.

Under Hans Maj:ls Min allernådigsle Konungs och Herres frånvaro enligl Dess nådiga beslut:

BERTIL

LENNART GEIJER

Propositionens huvudsakliga Innehåll

I propositionen föreslås atl åklagares möjligheter all besluta om åtals­underlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 rältegångsbalken och en­ligt 1 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare vidgas något. Vidare föreslås, alt vårdnadshavare som hörs i rättegång i brott­mål skall få rätt till ersältning enligl de bestämmelser som gäller för vittne.

De nya bestämmelserna är avsedda atl träda i kraft den 1 juli 1971.

1    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 100

 

Prop. 1971:100

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas i fråga om rältegångsbalken dels alt 20 kap. 7 § skall ha nedan angivna lydelse, dels all i balken skall införas en ny paragraf, 21 kap. 11 §, av nedan angivna lydelse.

20 kap.
7 §1

Åklagare må besluta alt icke tala å brott:

1.    om del är uppenbart, atl i      1. om det kan antagas, att ihän-händelse av lagföring annan på-   delse av lagföring annan påföljd än följd än böter icke skulle komma     böter icke skulle komma alt ådö-atl ådömas och alt den misslänk-                                   mas och den misstänktes lagfö-tes lagföring ej är påkallad ur all-   ring ej finnes påkallad ur allmän män synpunkt; eller          synpunkt; eller

2.    om brollel förövats, innan den misstänkte dömts för annat av ho­nom förövat brott eller lill fullo undergått straff eller annan påföljd för sådani brott, och det är uppenbart, atl brottet i jämförelse med del andra brollel är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse; eller

3.    om del i annat fall av särskilda skäl är uppenbart, atl påföljd ej erfordras för alt avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och alt det med hänsyn till omständigheterna ej heller eljest är påkallat, atl åtal väckes; eller

4.    om brollel uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själs­lig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, saml sluten psy­kiatrisk vård eller vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt ut­vecklingsstörda kommer till stånd ulan lagföring och åtal ej är påkal­lat av särskUda skäl.

Beslut jämlikt första styckel 3 må meddelas endasl av riksåklagaren.

Beslut all ej tala å brott må återkallas, om tillräckliga skäl för beslu­tet ej längre finnas föreligga.

Närmare föreskrifter om beslut alt ej tala å brott meddelas av Konungen.

21       kap.

11 § Vårdnadshavare som höres en­ligt 1 § äger rält Ull ersältning och förskott enligt vad om vittne är stadgal. Ersättningen skall gäldas av statsverket.

Denna lag träder i krafl den 1 juU 1971. ' Senaste lydelse av 20 kap, 7 § 1967:943.

 

Prop.1971:100

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom förordnas, atl 1 och 9 §§ lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha nedan angivna lydelse.

1 §

Har brott begåtts av någon som Har brott begåtts av någon som
vid tiden för brottet ej fyllt åder- vid tiden för brottet ej fyllt ader­
ton år, må, utöver vad som följer ton år, må, utöver vad som följer
av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, av 20 kap. 7 § rättegångsbalken,
åklagare besluta atl ej tala å brol- åklagare besluta atl ej tala å brot­
tet,                                                                                       tet,

om den underårige ställes under om den underårige ställes under
övervakning jämlikt 26 § barna- övervakning jämlikt 26 § barna­
vårdslagen, omhändertages för vårdslagen, omhändertages för
samhällsvård enligl 29 § sagda lag samhällsvård enUgl 29 § sagda lag
eller blir föremål för annan där-  eller blir föremål för annan där­
med jämförlig åtgärd eller ulan dy- med jämförlig åtgärd eller utan
lik åtgärd erhåller särskild tillsyn dylik åtgärd blir föremål för an-
eller lämplig sysselsättning samt nan hjälp- och stödåtgärd saml del
det med skäl kan antagas alt häri- med skäl kan antagas atl härige-
genom vidtages vad som är lämpli- nom vidtages vad som är lämpli­
gast för hans lUlrältaförande, el- gast för hans lUlrältaförande, el­
ler                                                                                           ler

om brottet uppenbarligen skell om brollel uppenbarligen skett

av okynne eller förhastande.        av okynne eller förhastande.

Ätal skall dock väckas, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.

9 §1

Ej må den som icke fyllt tjugo år dömas lill fängelse, skyddstiUsyn eUer ungdomsfängelse, med mindre den som har vårdnaden om honom, där så lämpligen kunnat ske, blivit hörd i målet.

Innan någon som är under tjugoett år dömes till påföljd som avses i första stycket skall den som utfört personundersökning i målet höras, om skäl äro därtill.

Vårdnadshavare som höres en­ligl första stycket äger rätt till er­sältning och förskott enligt vad om vittne är stadgat. Ersättningen skall gäldas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juU 1971. 'Senaste lydelse 1969:163.

 

Prop. 1971:100

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 12 mars 1971.

Närvarande: statsministern PALME, ministem för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASP­LING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efler ge­mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i rättegångsbalkens bestämmeber om åtalsunderlåtelse m. m. och anför.

1. Inledning

Bestämmelser om åtalsunderlåtelse fitms bl. a. i 20 kap. 7 § RB och i 1 § lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträ­dare (1964 ärs lag). Enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 kan åklagare besluta alt inle väcka åtal i fråga om mindre allvarliga brott. Vidare har åklagare möjlighet att vid brottskonkurrens underlåta åtal för något eller några brolt (p. 2). Atal får även underlåtas oavsett brottets svårig­hetsgrad i vissa undantagsfall som har samband med bestämmelserna om påföljdseflergift (p. 3). Vidare finns det möjligheter alt undvika åtal mot psykiskt abnorma gärningsmän (p. 4).

Reglerna om åtalsunderlåtelse i 1964 års lag ger möjlighet att — ut­över vad som följer av RB — underlåta åtal för brott som begåtts av den som fyllt 15 men inle 18 år. Det förutsätts antingen alt brottet uppenbar­ligen har skett av okynne eller förhastande eller all den underårige ulan lagföring erhåller sådan vård som är lämpligast för hans lillrällaförande. I lagen nämns bl. a. övervakning eller samhällsvård enUgl barnavårdsla­gen. Även mindre ingripande åtgärder än de nu nämnda kan vara till­räckliga för atl åtalsunderlåtelse skall få beslutas. Lagen innehåller ingen begränsning i fråga om kretsen av brott men det föreskrivs, att åtal skall väckas om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Under senare tid har vissa förslag väckts som gäller åtalsreglerna och därmed   sammanhängande   frågor.   Sålunda  har  riksåklagaren   (RÄ)

 

Prop. 1971:100                                                         5

genom skrivelse den 24 februari 1969 föreslagit ändringar i reglerna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 § RB i syfte alt vidga möjligheterna alt un­derlåta åtal vid mindre allvarlig brottslighet och vid brott som begåtts av psykiskt abnorma. Svenska kommunförbundet och RA har i skrivelse den 20 febmari 1969 hemställt om en allmän översyn av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i 1964 års lag. Vidare har justitieombudsmannen (JO) i skrivelse den 9 maj 1969 anhållit alt frågan om vårdnadshavares rätt till ersättning för inställelse vid domstol i vissa fall tas upp till pröv­ning.

Genom beslut den 27 november 1970 har chefen för justiliedeparle­menlet bemyndigats tillkalla sakkunniga för utredning av frågan om un­derlåtande av åtal m. m. (Ju 1970: 63). Vissa frågor har dock ansetts vara så angelägna alt de redan nu bör las upp till behandling. Hit hör frågan om åtalsunderlåtelse mol unga lagöverträdare vid mindre aU­varlig brottslighet. Dessa frågor har tagils upp i en departementspro­memoria (Ju 1970: 26). I promemorian behandlas även frågan om er­sättning till vårdnadshavare och personundersökare för inställelse vid domstol. Lagförslagen i promemorian torde få fogas till statsrådsproto­kollet i detla ärende som iZ/aa i.

Yttranden över promemorian har efter remiss avgetls av justitiekans­lern (JK), RA, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, riks­polisstyrelsen, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus och Örebro län, JO, samarbetsorganel för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten, so­cialutredningen. Föreningen Sveriges tingsrällsdomare. Föreningen Sve­riges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polismästare, Sveriges advokatsam­fund och Svenska kommunförbundet.

Yttranden har överlämnats av RA från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt samt från cheferna för länsåkla­garmyndigheterna i Uppsala, Östergötlands, Värmlands och Koppar­bergs län, samt av länsstyrelsen i Malmöhus län från polismyndigheterna i Malmö och Helsingborg.

2. GäUande ordning m. m.

2.1 Åtalsunderlåtelse vid mindre allvarliga brott

Enligl 20 kap. 7 § första stycket 1 RB kan åklagaren underlåta åtal om det är uppenbart, alt i händelse av lagföring annan påföljd än böter inle skulle komma att ådömas och att den misstänktes lagföring inte är påkallad ur allmän synpunkt

 

Prop. 1971:100                                                         6

Före 1965 gällde som fömtsättning för beslut att inte åtala enligt denna punkt all på brottet inte kunde följa svårare straff än böter och att lagföring inte var påkallad ur allmän synpunkt. Syftet med bestäm­melsen har av processlagberedningen angetts vara all skapa möjlighet att efterge åtal vid ringare brott, särskilt vid smärre förseelser mot ordnings-bestämmelser o. d. Ett undantagslöst beivrande av varje sådant brott har inte ansetts betingat av straff rättsskipningens ändamål (SOU 1938: 44 s. 257).

I sin nuvarande lydelse ger bestämmelsen åklagaren räll alt underlåta åtal även om fängelse ingår i straffskalan. Enligl föredragande departe­mentschefen (prop. 1964: 10 s. 131) borde i alUnänhel krävas, utöver att brottet skall synas ringa, alt omständigheter föreligger, som kommer den aktuella gärningen all le sig mindre straffvärd i jämförelse med de flesta andra, som faller under slraffbudel. Sådana ringa fall, som åsyftas med regeln, kunde förekomma inte blott då enbart böter ingår i straffskalan ulan även då jämte böter är stadgat frihetsstraff. Departementschefen anförde vidare atl del även efler utvidgningen endast skulle kunna komma i fråga all tillämpa bestämmelsen beträffande lagöverträdelser av föga allvarlig beskaffenhet. Kravet all del skall vara uppenbart alt i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådö- mas, innebar atl del skulle vara helt klart atl endast böter kan komma i fråga. Förelåg någon tvekan om atl annat än böter skulle ådömas, fanns inte förutsättning för tillämpning av regeln. En så begränsad utvidgning som det här var fråga om skulle enligl departementschefens mening in­nebära väsentliga kriminalpoliliska fördelar.

I ullålande över förslagel underströk lagrådet, all underlåtenhet att åtala borde vara utesluten, då del kunde antas alt vid lagföring skulle ådömas visserligen endast böter men höga böter. I sådant fall kunde del inle — som förutsatts i motiven — sägas vara fråga om ringa brott eller lagöverträdelser av föga allvarlig beskaffenhet och lagföring måste alltså te sig påkallad ur allmän synpunkt.

Särskilda bestämmelser gäller i fråga om åklagares behörighet alt meddela åtalsunderlåtelse enligl punkten 1. Enligl 21, 33 och 40 §§ åkla­garinstruktionen (1964: 739) ankommer del i princip på slatsåklagare atl besluta all inte åtala, om svårare straff än böter är föreskrivet för brottet.

Totalt meddelades under 1965 8 254 personer åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB. Motsvarande siffror 1966 var 9 784, 1967 9 680 och 1968 6 572.

Åklagarnas praxis beträffande vissa lindrigare brott framgår av föl­jande siffror från 1967 och 1968.

 

Prop. 1971:100

 

Brott

Dömda till böter

. Åtalsunderlåtelse

 

1967

1968

1967

1968

Misshandel (ringa faU, 3: 5 BrB)

2 041

1987

4

28

Hemfridsbrotl och olaga intrång

 

 

 

 

(4: 6 BrB)

280

319

1

23

Ofredande (4: 7 BrB)

734

781

7

7

Snatteri (8: 2 BrB)

7 214

6 691

96

61

Egenmäktigt förfarande (8: 8 BrB)

1328

1 552

35

35

Bedrägligt beteende (9: 2 BrB)

1246

1287

6

12

Häleri (ringa fall, 9: 6 BrB)

364

381

17

8

Häleriförseelse (9: 7 BrB)

252

239

1

—

Undandräkt (10: 2 BrB)

67

59

2

—

Olovligt brukande (10: 7 BrB)

145

136

2

—

Fyndförseelse (10: 8 BrB)

21

15

—

4

Skadegörelse (12:1 BrB)

800

944

5

9

Åverkan (12: 2 BrB)

370

347

6

11

Allmänfarlig vårdslöshet (13: 6

 

 

 

 

BrB)

227

240

5

8

Förseelse mot vägtrafikförord-

 

 

 

 

ningen m. m.

225 060

161 145

6 690

3 987

En jämförelse för åren 1967 och 1968 mellan antalet personer som dömts till böter och antalet som meddelats åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB visar följande:

Böter                      20: 7 p. 1

1967       1968           1967     1968

Totalt:                                395 316       332 826 9 680       6 572

Därav:

20 237

19 583

239

252

71000

71016

1427

1086

6

19

--

—

104 073

242 208

8 014

5 234

BrB (utom 16: 15 och 16: 16) BrB 16:15 och 16: 16 Tryckfrihetsförordningen Andra lagar och författningar

Vissa uppgifter föreligger även om åklagarpraxis i fråga om åtalsun­derlåtelse för narkotikabrott. Enligl en undersökning av praxis i Stock­holm under åren 1964 och 1965 (redovisad i narkomanvårdskommitléns betänkande Narkotikaproblemet del II, SOU 1967: 41 s. 12 och 71) er­höll 77 personer åtalsunderlåtelse. Av besluten meddelades 39 enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB. Av återstående fall grundades det övervä­gande flertalet på 20 kap. 7 § första stycket 2 RB. I. 69 fall utgjorde brottet olaga innehav av narkotika, ensamt eller i förening med annat brott. Olaga överlåtelse förekom i sex fall. Det olaga innehavet avsåg med få undantag relativt små tabletlmängder, högst 100 tabletter. Som jämförelse kan nämnas att under samma lid 412 personer dömts för olaga innehav.

 

Prop. 1971:100                                                         8

RÄ har genom cirkulär C 56 (den 18 juni 1969) anmodat åklagarna all fr. o. m. den 1 juli 1969 tills vidare lill RÄ lämna uppgift om bl. a. anta­let fall av åtalsunderlåtelse enligl 20 kap. 7 § första stycket 1 RB för nar­kotikabrottslighet. Under Iredje kvartalet 1969 förekom enligl denna un­dersökning 230 fall av åtalsunderlåtelse för lindrigare narkolikabrollslig-hel med stöd av del angivna lagrummet. Under samma kvartal dömdes (inräknat strafförelägganden) 172 personer tiU böter för narkotikabrott eller för narkotikabrott i förening med andra brott. Motsvarande siffror för fjärde kvartalet 1969 var 206 åtalsunderlåtelser och 171 bötesdomar.

2.2 Åtalsunderlåtelse mot unga lagöverträdare

1964 års lag ger åklagare möjlighet att — utöver vad som följer av RB 20 kap. 7 § — underlåta åtal för brolt som begåtts av den som fyllt 15 år men inte 18 år. En föratsättning för beslut om åtalsunderlåtelse är an-lingen att brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande eller att den underårige ulan lagföring erhåller sådan vård som är lämpligast för hans lUlrältaförande. I lagen nämns övervakning enligt 26 § bama­vårdslagen (1960: 97), omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § samma lag eller annan därmed jämförlig åtgärd. Av lagtexten framgår, atl åtalsunderlåtelse kan ske även utan sådana åtgärder, om den under­årige erhåller särskUd tillsyn eller lämplig sysselsättning.

Lagen innehåller ingen begränsning i fråga om kretsen av brolt vid vilka åtalsunderlåtelse kan ske. Det föreskrivs emellerlid alt åtal skall väckas, om del är påkallat ur allmän synpunkt.

I princip ankommer det på högre åklagare att fatta beslut om åtalsun­derlåtelse, om svårare straff än böter är föreskrivet för brottet. Enligt 21, 33 och 40 §§ åklagarinstruktionen innebär detta, atl statsåklagare, dvs. länsåklagare eller överåklagare, skall meddela beslutet. I Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt får prövningen även ske av chefs­åklagare. I övriga åklagardistrikt får chefsåklagare falla beslut om åtals­underlåtelse enligt 1964 års lag endast beträffande brott mol 3 § första stycket andra punklen och 5 § Irafikbroltslagen (1951: 649).

I samband med införandel av 1964 års lag uttalade föredragande de­partemenlschefen, atl förutsättningarna för åtalsunderlåtelse borde nära överensstämma med dem som gällde enligt 1944 års lag om eftergift av åtal mol vissa underåriga (prop. 1964: 10 s. 158). Den grundläggande tankegången för lagstiftningen på detla område skulle enligt departe­mentschefen alltjämt vara, all åtal borde kunna underlåtas, om man här­igenom åstadkom lika goda eller bättre behandlingsåtgärder än om åtal väcktes. Den framskjutna plats överlämnande till vård enligl bamavårds­lagen intar i BrB:s påföljdssystem ledde enligt departementschefen till alt området för underlåtenhet all åtala vidgades.

I propositionen berörde departementschefen även den från barna-

 

Prop. 1971:100                                                         9

vårdshåll framförda tanken, att åtal mol unga lagöverträdare borde un­derlåtas även av det skälet, atl domstolsförhandlingen kunde ha ogynn­sam verkan på den unge. Han fann det emellerlid inle befogal alt ge­nerellt uttala, att åtal borde undvikas av della skäl. Vid riksdagsbehand­lingen riktades i motioner kritik mot den åtstramning i ålalspoliliken som hade skett under de senaste åren. Kritiken grundades i huvudsak på den uppfattningen att själva rättegången kunde förmodas vara mer eller mindre skadlig för den unge. I motionerna föreslogs bl. a. att riksdagen skulle allmänt rekommendera en generös tiUämpning av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse, så atl beslut att inle åtala skulle kunna fattas i hu­vuddelen av antalet prövade fall.

Första lagutskottet (ILU 1964: 3 s. 111) uttalade bl. a. att dé nya be­stänunelserna kom atl fungera i förhållande tUl ell nytt påföljdssystem. 1 della hade överlämnande till vård enligt barnavårdslagen erhållit en mera framskjuten plats än motsvarande åtgärd enligt gällande räll. Delta medförde all utrymmet för beslut all inte åtala vidgades. Vidare fann ut­skottet del uppenbart atl huvudsyftet med de nya bestämmelserna, lik­som vid tillkomsten av 1944 års lag, måste anses vara all bereda möjlig­het alt skydda de unga för eventuella menliga verkningar av lagföring och dom. Enligl utskottets mening lorde dock sådana verkningar inle nu­mera vara all befara i så stor utsträckning att detla gav en bärande moti­vering för en allmän rekommendation om större återhållsamhet med väckande av åtal. Utskottet ville däremot understryka betydelsen av en nyanserad bedömning i detla hänseende.

Under förarbetena till 1944 års lag uttalades, atl de allmänpreventiva skälen för åtal i allmänhet överväger, om den unge tidigare förövat brott (SOU 1942: 28 s. 40).

I RÄ-cirkulär nr 92 (den 28.9.1959) uttalades, att en förnyad åtalsef­tergift inte var utesluten. Härför borde regelmässigt krävas, alt en skärpt reaktion inträdde mol lagöverträdaren. Om han inte blivit föremål för någon åtgärd i samband med den tidigare åtalseftergiften eller om barna­vårdsnämnden då låtit det stanna vid en varning, borde åtalseftergift kunna förekomma på nytt under förutsättning att barnavårdsnämnden anordnade övervakning och det med skäl kunde antas, alt härigenom vidtogs vad som var lämpligast för den unges tillrällaförande. Hade bar-navårdsnänmden ställt honom under övervakning redan i samband med det tidigare beslutet om åtalseftergift ansåg riksåklagarämbetet atl åtals­eftergift för brott begångna under övervakningstiden kunde ske endasl om nämnden beslutade om omhändertagande för skyddsuppfostran (nu­mera samhällsvård) eller om det eljest förelåg särskilda skäl för en åtals-eflergift. Riksåklagarämbetet bortsåg då från enstaka bagatellartade förseelser. En ytterligare förutsättning för åtalseftergift i dessa fall an­sågs vara, all barnavårdsnämndens ingripande kom snabbt efter del nya brottet, så alt den unge inte fick en känsla av att ingenting hände på

 

Prop. 1971:100                                                                   10

grund av hans förnyade kriminalitet. Genom att han vid återfall i brolt ställdes inför domstol markerades bättre än genom en ny åtalseftergift att han vid fortsatta brott riskerade frihetsberövande i ungdomsvårds­skola eller fångvårdsanstall.

I RÄ-cirkulär nr 141 (den 12.11.1964) lämnade RÄ en redogörelse för olika motivutlalanden i samband med antagandel av bl. a. 1964 års lag. Han framhöll, all åklagaren måste se till atl det blev en skärpning i de fall där den unge tidigare fått åtalseftergift. Det kunde som regel inte komma i fråga atl meddela åtalsunderlåtelse, om barnavårdsnämnden inle med anledning av återfallet ingripit med strängare åtgärd än var­ning. I sådana fall kunde mera sällan det nya brottet anses uppenbarli­gen begånget av okynne eller förhastande.

Under femårsperioden 1954—1958 beviljades åtalseftergift enligt 1944 års lag i 72,6 % av antalet prövade fall.

Frågan om en begränsning av tillämpningen av åtalseftergift behand­lades vid 1958 års riksdag. Motioner i della ämne (I:B 193 och II:B 250) föranledde inle annan åtgärd från riksdagens sida än alt riksdagen på hemställan av allmänna beredningsutskottet (nr B 4) i skrivelse lill Kungl. Maj:t gav tillkänna vissa synpunkter som anfördes i utlåtandet.

I cirkulär nr 88 (den 24.2.1959) liU åklagarna uppmanade riksåklagar­ämbetet dessa all vid prövning av åtalseftergift noga överväga om bar­navårdsnämndens åtgärder kunde anses tillräckliga för den unges lillräl­laförande. Tillgängliga siffror visade nämUgen enligl RÄ att på sina håll barnavårdsnämnderna inte vidtog tillräckliga åtgärder. Fömlsällning för åtalseftergift var enligl riksåklagarämbetet — om del inte var fråga om ringa brott av tillfällighelskaraklär — att till förhindrande av fortsatt ut­veckling lill asocialitet andra ålgärder än enbart varning vidtogs mot den unge, genom ingripande från barnavårdsnämnd eller i annan ordning.

I två likalydande motioner lill 1959 års riksdag (I: 36 och II: 49) be­gärdes alt riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle hemställa om erforderliga ålgärder för alt begränsa inslilulel åtalseftergift till fall där en betryg­gande tillsyn i form av skyddsuppfostran eller på annat sätt kunde bere­das den brottslige.

I sitt utiåtande (ILU 1959: 25) uttalade första lagutskottet bl. a. all det syntes finnas visst fog för den uppfattningen atl de åtgärder som av lag­stiftaren vid åtalseftergift avselts träda i stället för lagföring och straff i vissa fall inte blivit tillräckligt ingripande. Det fick givetvis inte före­komma all åtalseftergift meddelades vid allvarligare brottslighet utan att vederbörande blev föremål för en reaktion som var avpassad efter krimi­naliteten och vårdbehovet. Utskottet underströk att kontroUen över att åklagarna och barnavårdsnämnderna tillfredsställande fullgör sina upp­gifter måste för atl bli effektiv ytterligare intensifieras genom en fortlö­pande och ingående granskning av lagtillämpningen. Utskottet förvän­tade atl dessa synpunkter skulle vinna beaktande och fann alt motio-

 

Prop. 1971:100                                                       11

nema i denna del borde föranleda att synpunktema delgavs Kungl. Maj:t för kännedom. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

Den ändring av praxis i fråga om beviljade åtalseftergifter som riks­åklagarämbetet förordade i cirkulär nr 88 ledde till all den procentuella andelen åtalseftergifter successivt sjönk. Siffran var år 1960 57,3 %, 1961 48,2 % och 1962 45,9 %. Därefter steg antalet åtalseftergifter så att de 1963 utgjorde 47,4 % och 1964 51,6 % av antalet prövade fall.

Sedan 1964 års lag trätt i kraft ökade åter den procentuella andelen beslut om åtalsunderlåtelser. Siffrorna var följande:

 

1965

54,6 o/o

1966

58,3 %

1967

57,3 %

1968

59,6 %

1969

60,2 %

2.3 Vårdnadshavares rätt till ersättning för inställelse vid domstol

I 21 kap. 1 § RB föreskrivs att rätlen, om den misstänkte är omyndig, skall höra den som har vårdnaden om honom om det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt.

I 9 § i 1964 års lag finns en bestämmelse om alt den som inle fyllt tjugo år inte får dömas lill fängelse, skyddstiUsyn eller ungdomsfängelse, om inle den som har vårdnaden om honom, där så lämpUgen kunnat ske, blivit hörd i målet.

Föreskriften i 21 kap. 1 § RB gäller både underårig och den som på annan grund är omyndig. Hörandet av vårdnadshavaren är inle obligato­riskt. I fråga om lindrigare brolt eller då den misstänkte nått viss mog­nad har man ansett att han i många fall själv bör kunna ta tillvara sin rätt. Om rätten finner alt vårdnadshavaren bör höras, skall denne kallas lill inställelse vid rätten. Enligt 9 kap. 7 § RB kan rätten därvid förelägga vite.

I förarbetena lill 9 § i 1964 års lag underströk föredragande departe­mentschefen det angelägna i att domstolen vid valet av brottspåföljd hade tillgång lill en utförlig och tillförlitlig personutredning (prop. 1964: 10 s. 164). Den skriftliga berättelsen över personundersökningen var av central betydelse. Då det gällde unga lagöverträdare ansågs det värdefullt att muntliga upplysningar i viss utsträckning inhämtades av vårdnadshavare och personundersökare. Departementschefen ansåg alt hörande av vårdnadshavaren var så värdefullt, alt föreskrift borde in­föras härom, utöver vad som gällde när ungdomsfängelse var aktuellt, även när det var fråga om alt döma till fängelse och skyddstillsyn. Della gällde särskilt tilltalade under 18 år men också beträffande den som är mellan 18 och 21 år förmodades vårdnadshavares upplysningar ha sådan betydelse, atl det fanns skäl för att föreskriva sådant hörande.

 

Prop. 1971:100                                                        12

I propositionen om sänkning av myndighetsåldern lill 20 år (prop. 1969: 25) föreslogs atl 21-årsgränsen i 9 § skulle ändras lill 20 år. Före­skriften om hörande av vårdnadshavare kunde nämligen inte tiUämpas efter det alt vårdnaden upphört, vUkel enligt förslaget skulle ske vid 20 års ålder. Förslagel antogs av riksdagen (SFS 1969: 163).

Varken enligt 20 kap. 1 § RB eller enligt 9 § i 1964 års lag finns någon rätt för vårdnadshavaren all erhålla ersältning för inställelsen.

Enligt 11 § kungörelsen (1964: 567) med vissa bestämmelser ang. tUl-lämpningen av lagen om personundersökning i brottmål är personunder­sökare bl. a. skyldig all på kallelse inställa sig vid rätten för atl i fall av behov lämna upplysningar. Enligt 9 § i 1964 års lag gäller vidare atl per­sonundersökaren skall höras, om skäl är därtill. Någon rält till ersätt­ning för sådan inställelse föreligger inle för personundersökare.

3. Framställningar om lagändringar

3.1 Riksåklagarens framställning

RÅ framhåller alt utvecklingen av kriminaliteten — en oavbruten ök­ning av antalet begångna brott och en tendens mol svårare och mera komplicerad brottslighet — gör del nödvändigt att utnyttja tillgängliga resurser för brottsbekämpning på bästa möjliga sätt. För detta ändamål bör i första hand olika ralionaliseringsålgärder vidtas i syfte alt såvitt möjligt förenkla handläggningsformerna utan alt eftersätta säkerheten. Det kan också finnas anledning alt av processekonomiska skäl underlåta lagföring i större omfattning än som f. n. är möjUgl. Också kriminalpoli­liska skäl kan anföras till stöd för ytterligare begränsningar av åtalsplik­ten. Lagföring framstår ulan tvivel stundom som meningslös eller rent av skadlig från kriminalpolitisk synpunkt. Samtidigt är del tydligt all åtals­underlåtelse bör framstå som etl undantag för atl inte respekten för lag­lydnad skall äventyras och all garantier måste finnas för en så enhetiig rätlstiUämpning som möjligt.

Enligt RÅ bör möjligheterna atl underlåta åtal enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB något vidgas. Bestämmelsen förefaller vara alltför restriktiv i sin nuvarande lydelse. En lagändring har aktualiserats av de ökade insatserna för bekämpande av narkotikabrottslighet men anses önskvärd även med tanke på andra former av kriminalitet.

RA nämner atl praxis — under inflytande av motivultalanden — kommit att präglas av sträng återhållsamhet. Beslut alt underlåta åtal meddelas i mindre än 10 000 fall om året. Instilulel har därför inle nå­gon större betydelse från kriminalpolitisk eller processekonomisk syn­punkt. Även om nuvarande lydelse av bestämmelsen knappast tvingar till så stor restriktivitet som tillämpas i praxis, är det inte lämpligt att i

 

Prop. 1971:100                                                        13

avsevärd mån vidga tillämpningen utan alt detta sanktioneras av lagstif­taren.

Enligt RÅ:s mening bör åklagaren kunna besluta att inte väcka åtal så snart åtalsunderlåtelse framstår som lämplig med beaktande av såväl vad som krävs för den misstänktes tillrällaförande som hänsyn till allmän lag­lydnad. En mindre restriktiv tillämpning bör möjliggöras genom atl del nuvarande kravet, alt det skaU vara uppenbart atl annan påföljd än bö­ter inte skulle komma all ådömas, tas bort. Bestämmelsen skulle för­slagsvis kunna erhålla den lydelsen att åklagaren kan underlåta åtal om del kan antas, all i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma alt ådömas, och den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt.

Särskilt när det gäller förhållandevis unga personer bör enligt RÄ åtal i stor omfallning kunna underlåtas för narkotikabrottslighet, som in­skränker sig lill alt den misstänkte innehaft narkotika för egen förbruk­ning.

Åtal bör kunna underlåtas även för överlåtelse av narkotika, om det gällt en obetydlig kvantitet och skett i samband med konsumtion av nar­kotikan. En lagföring i sådana fall kan nämligen ha direkt skadliga verk­ningar från individualpreventiv synpunkt. Om åtal kan underlåtas i dessa fall, torde vidare polisen lättare få fram sådana uppgifter som behövs för att spåra langarna.

Beslutanderätten bör enligl RÄ liksom hittills förbehållas vissa åkla­gare och tillsyn utövas av statsåklagarna och RÄ.

3.2 Kommunförbundets och riksåklagarens framställning

Svenska kommunförbundet och RÄ hemställer om en allmän översyn av gällande bestämmelser om åklagares rätt lill åtalsunderlåtelse beträf­fande lagöverträdare i åldern 15—17 år. I skrivelsen anförs bl. a. atl reg­lema om åtalsunderlåtelse mol unga lagöverträdare i stort sett har varit oförändrade sedan tUlkomsten av 1944 års lag om eftergift av åtal mol vissa underåriga. Under årens lopp och i synnerhet under senare år har de förutsättningar, på vilka nämnda regler har utformats, i flera hän­seenden förändrats. Samhällets sociala barna- och ungdomsvård har un­dergått en stark utveckling, såväl i materiellt som i personellt avseende. I synnerhet i de medelstora och större kommunerna görs betydande insat­ser av såväl förebyggande som rehabiliterande natur, ofta i nära samver­kan med skolan, den psykiska barna- och ungdomsvården, polis och åklagare. En allmän målsättning i fråga om rehabiliteringen är atl såvitt möjligt undvika institutionsplacering av ungdomar. I stället satsar kom­munerna i starkt ökande omfattning på vård och behandling i öppna for­mer, fosterhem, ungdomshem, skolplaceringar och liknande.

 

Prop. 1971:100                                                        14

Också inom skolans ram har möjligheterna all komma till rätta med barns och ungdoms anpassningssvårigheter vidgats avsevärt under senare år, bl. a. genom tillkomsten av skolpsykologer och skolkuratorer. Genom de ökade behandlingsresurserna har åtgärder som bygger helt på frivillig medverkan från den unge och dennes anförvanter kunnat ges allt större utrymme. Som exempel nämns placering på ungdomshem eller i folk­högskolor, liksom ekonomiska slöd- och saneringsåtgärder av olika slag. Det blir också allt vanligare atl ungdomar, som är föremål för barna­vårdsnämndens uppmärksamhet, ulan formellt åläggande förmås upp­rätthålla kontakt med nämndens tjänstemän för att få hjälp med olika praktiska problem. I många fall kan hjälp- och stödåtgärder av berört slag i rehabiliteringshänseende anses väl motsvara såväl formell över­vakning som omhändertagande för samhällsvård. Rehabiliteringsålgärder, som utformas under medverkan av den unge själv och med hans sam­tycke, lorde vara ett bättre medel alt få den unge all i fortsättningen föra elt laglydigt leverne än ålgärder som inrymmer moment av tvång.

Mot bakgrund av det anförda föreligger anledning atl överväga en vidgning av området för åklagares rätt till åtalsunderlåtelse beträffande unga lagöverträdare. SärskUt bör övervägas sådan ändring av dessa reg­ler alt informella praktiska hjälp- och stödåtgärder av den karaktär som har antytts, liksom varning och samtal med den unge, kan bedömas som sådan uppfostringsåtgärd, som berättigar åklagaren all underlåta åtal.

Vid återfall efter beslut om åtalsunderlåtelse sker f. n. vanligen åtal, om inte barnvårdsnämnden skärper sitt ingripande mot den unge. I en sådan situation kan lagföring och skärpning av ingripandet stundom försvåra eller motverka vårdorganels möjligheter atl rehabilitera den unge. Nuvarande praxis får anses slå i överensstänunelse med lagstifta­rens intentioner sådana dessa har kommit tUl uttryck i förarbetena. Även frågan om ny åtalsunderlåtelse vid återfall av den som är föremål för re­habiliterande åtgärder inom barnavårdens ram bör därför övervägas vid en revision av lagstiftningen. Samtidigt bör beaktas nyligen företagna un­dersökningar av barna- och ungdomskriminaliteten samt den negativa påverkan en lagföring av de unga eventuellt kan få.

3.3 Justitieombudsmannens framställnuig

JO anhåller atl till prövning tas upp frågan atl införa rält för vård­nadshavare all få ersättning för inställelse vid domstol för sådant hö­rande som avses i 9 § 1964 års lag och 21 kap. 1 § RB. JO hade vid in­spektion av en rådhusrätt uppmärksammat tillämpningen av bestämmel­sen i 9 § 1964 års lag all den som inle fyllt 21 år inle må dömas till fängelse, skyddstiUsyn eller ungdomsfängelse, om inle den som har vård­naden om honom, där så lämpligen kunnat ske, blivit hörd i målet.

 

Prop. 1971:100                                                        15

Vid domstolen användes formulär varigenom vårdnadshavare under­
rättades om tidpunkten för huvudförhandlingen mot den unge. Det före­
kom också alt ordet underrättas byttes ut mot kallas. Sådan kallelse till
vårdnadshavare förekom inte sällan om de var bosatta i staden eller dess
närhet. I många fall underrättades emeUertid vårdnadshavarna endast
om målels förekomst och fängelse, skyddstillsyn etc. utdömdes utan att
vårdnadshavaren blivit hörd av rätten. I sådana fall hade vårdnadshava­
ren dock hörts av personundersökaren eller på annat sätt. Som skäl
för all inle kalla vårdnadshavare i vissa fall anfördes atl de inte ge­
nom att kallas borde föranledas lill dryga kostnader, som de inte kunde
få ersatta av statsverket. De hade i sådana fall fri valrätt att komma
eller inte. Utsagan i personundersökningen var kanske tillräckUg. Del
förekom också atl vårdnadshavare i brev lill rälten meddelade vad de
ville säga. Från domstolens sida framhöUs, atl den praxis som tUlämpa­
des hade visst stöd i lagtextens ord om hörande där så lämpligen kunnat
ske.                                  '

JO framhåller, alt föreskriften om vårdnadshavarens hörande huvud­sakligen tjänar intresset all underlaget för bedömande av påföljdsfrågan skall bli så fullständigt som möjligt. Det är därför ur principiell synvin­kel inle tillfredsställande, all domstol kan kaUa — eventuellt med vites­föreläggande enligt 9 kap. 7 § RB — föräldrar eller andra vårdnadsha­vare alt komma tillstädes, utan att dessa får rätt till gottgörelse för eko­nomiska uppoffringar på grund av Inställelsen. Med den självständiga ställning i förhållande lill vårdnadshavare som ungdomarna i regel intar — vårdnadshavare torde exempelvis endasl i undantagsfall begagna sig av sin rätt enligl 21 kap. 1 § RB all föra lalan för den omyndige — lär inte heller de faktiska processuella förhållandena motivera alt vårdnads­havare inte har rält till ersättning för sådan instäUelse. Enligl JO:s upp­fattning talar övervägande skäl för att vårdnadshavare tiUerkänns sådan räll. Beträffande omfattningen av rätlen lill ersältning lorde en jämfö­relse med vad som gäller för vittnen ligga närmast till hands. Måls­ägande som hörs i anledning av åklagarens lalan äger nämligen enligt 20 kap. 15 § RB rätt till ersättning enligl vad om vittne är föreskrivet.

4. Departementspromemorian

4.1 Åtalsunderlåtelse vid mindre allvarliga brott

I promemorian föreslås en viss utvidgning av åklagarens räll alt un­derlåta åtal enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB. Liksom hittills bör som förutsättning för åtalsunderlåtelse gäUa att påföljden skulle ha stan­nat vid böter, om åtal skell. Den begränsnmg som ligger i alt del skall vara uppenbart all annan påföljd än böter inle skuUe komma all ådömas föreslås däremot utgå. Åklagaren bör få rätt att underlåta åtal, om han

 

Prop. 1971:100                                                        16

med skäl kan anta alt påföljden inle skulle bli annat än böter. Det sagda innebär att — om omständigheterna motiverar det — åtal kan underlåtas också där straffet skulle bli höga böter. FöreUgger någon tvekan om att annat än böter skulle ådömas finns å andra sidan inte fömtsättning för tillämpning av regeln.

Under angivna förutsättningar föreslås åklagaren kunna besluta att inte väcka åtal så snart åtalsunderlåtelse framstår som lämplig med beaktande av såväl vad som krävs för den misstänktes tillrättaförande som hänsyn tUl allmän laglydnad. I lagtexten bör anges alt åklagaren äger besluta atl inte tala å brottet om det med skäl kan antas att i hän­delse av lagföring annan påföljd än böter inte skuUe komma all ådömas och den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt.

I promemorian framhålls i fortsättningen atl det av naturliga skäl är svårt alt närmare ange de omständigheter under vUka åtal bör kunna un­derlåtas. Innebörden av uttrycket ur allmän synpunkt behandlades under förarbetena till BrB (prop. 1962: 10 del C s. 153). Härvid angavs att be­dömningen får ske raed hänsyn såväl till brottets art och straffets syfte som till omständigheterna vid brottets begående. Det framhölls också att sociala hänsyn, exempelvis lUl målsäganden, bör tas. Om åklagaren överväger alt väcka åtal för angivelsebrott utan att angivelse skett, bör uppenbarligen skälen för att målsäganden inte angett brottet till åtal beaktas.

När det gäller möjligheterna alt underlåta åtal för narkotikabrott har i förarbetena lill narkotikastrafflagstiflningen underslrukits att samhäUets ingripanden måste anpassas så att de inle motverkar ulan understöder ansträngningama att erbjuda vård ål vårdbehövande missbrukare (prop. 1968: 7 s. 107, 112, 118). En missbrukare kan dra sig för att söka vård av rädsla för påföljd för narkotikabrott, även om påföljden endasl skulle bli böter. För den som underkastat sig vård för sitt missbruk kan lagfö­ring och dom få negativa effekter på hans inställning till vården. Sam­hällets ansträngningar atl ge erforderlig vård kan på delta sätt komma alt kollidera med samhällets ingripanden på slraffprocessuell väg. En ut­vidgning av rälten alt underlåta åtal enligl 20 kap. 7 § första stycket 1 RB i enlighet med RÅ:s framställning lorde kunna bidra till alt vårdbe­hövande narkotikamissbrukare får erforderlig vård.

Även om vårdbehov inle föreligger, kan del ibland finnas skäl all un­derlåta åtal för narkotikabrottslighet. I narkotikastrafflagen är aUt inne­hav av narkotika straffbelagt. Syftet härmed är inte alt straffbestämmel­serna skall tillämpas på alla fall av otillåtet innehav. Etl väsentligt skäl för kriminaliseringen av innehav är alt polisen för alt kunna komma ål den grövsta narkotikabrottsligheten, de olaga överlåtelserna, måste kunna göra ingripanden mot allt olovligt innehav. I många fall är narko­tikainnehavet enbart av tillfällig karaktär. Av den som tillhör denna ka­tegori kan emellertid åtal och dom psykologiskt komma alt uppfattas

 

Prop. 1971:100                                                        17

som etl tecken på att han tillhör gruppen narkomaner. En sådan uppfatt­ning kan ge upphov lill fortsall narkotikabruk. Förutom dessa från indi­vidualpreventiv synpunkt direkt skadliga verkningar kan lagföring även dra med sig andra negativa verkningar. Den dömde kan bli mindre villig än eljest alt lämna polisen sådana uppgifter all langaren kan spåras.

Mot bakgrund av det anförda förordas i promemorian att åtal, särskilt när del gäller förhållandevis unga personer, i betydande omfattning bör kunna underlåtas för narkotikabrottslighet som inskränker sig till atl den misstänkte innehaft narkotika för egen förbrukning. I viss utsträckning bör åtal kunna underlåtas även för överlålelsebrotl. Som exempel nämns i promemorian alt den som tillfälligt fått befattning med narkotika bju­der en kamrat all smaka på narkotikan. I sådana och liknande lindrigare fall av överlåtelse bör åklagaren kunna besluta all inle tala å brottet. För all åtal skall kunna underlåtas måste dock krävas alt överlåtelsen gällt en obetydlig mängd och skett i samband med konsumtion av narkotikan.

Någon ändring i nu gällande bestämmelser i fråga om åklagares behö­righet all meddela åtalsunderlåtelse enligl 20 kap. 7 § första stycket 1 RB anses inle påkallad. Beslutanderätten bör liksom hittills förbehållas vissa åklagare och tillsyn utövas av stalsåklagarna och RÅ. I samman­hanget betonas viklen av alt reglerna om åtalsunderlåtelse tillämpas på sådant sätt som garanterar en så enhetlig rättstillämpning som möjligt.

4.2 Åtalsunderlåtelse mot unga lagöverträdare

I promemorian föreslås atl 1 § i 1964 års lag ändras så, atl det klart framgår, all förutsättningar för beslut om åtalsunderlåtelse föreligger, förutom när övervakning eller omhändertagande och därmed jämförliga åtgärder kommer tUl slånd, även dä den unge blir föremål för andra hjälpålgärder, innefattande råd och stöd, förmaning och varning eller fö­reskrifter rörande sina levnadsförhållanden. Även samtal med den unge och frivillig kontakt från hans sida med nämnden bör anses vara sådan åtgärd som möjliggör åtalsunderlåtelse.

Den föreslagna ändringen i 1964 års lag innebär alt det i fortsätt­ningen inte kommer all föreligga någon skillnad mellan de åtgärder som barnavårdsnämnden har alt välja mellan och de åtgärder som enligt 1964 års lag är förutsättning för beslut om åtalsunderlåtelse. Därmed försvinner den olyckliga situation som kan leda lill antingen all barna­vårdsnämnden, för all förhindra ell åtal, vidtar en åtgärd som inle i och för sig kan anses motiverad ur behandlingssynpunkt eller alt åklagaren känner sig tvingad all åtala, därför alt barnavårdsnämndens åtgärd enligt barnavårdslagen inte anses som åtgärd enligt 1964 års lag.

Självfallet måste även i fortsättningen fall förekomma, där åklagaren beslutar om åtal, därför atl han inte är övertygad om att de åtgärder, som barnavårdsnämnden vidtar, är tillräckliga från individual- och all-

2    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 100

 

Prop. 1971:100                                                        18

mänpreventiv synpunkt. En olikhet kommer nämligen alt bestå såtillvida som barnavårdsnämnden enbart har atl rätta sig efter barnavårdslagens bestämmelser medan åklagaren alltjämt skall väcka åtal, om det är på­kallat ur allmän synpunkt. Någon ändring anses inte påkallad i detta av­seende. Vad som anförts i tidigare lagstiftningsärenden angående inne­börden av begreppet "allmän synpunkt" bör alltjämt gäUa (prop. 1944: 8, 1962: 10, del C s. 153, prop. 1964: 10 s. 161). Bedömningen får ske med hänsyn såväl lill brottets arl och straffets syfte som lill omstän­digheterna vid brottets begående.

I princip ankommer del på slatsåklagare atl fatta beslut om åtalsun­derlåtelse, om svårare straff än böter är föreskrivet för brollel. Del kun­de övervägas om kretsen av åklagare som är behöriga alt falla beslut i dessa fall borde vidgas. En viss tidsvinst i handläggningen skulle måhän­da göras, om ärendena kunde avgöras i de lokala åklagardistrikten ulan all behöva gå vidare till länsåklagaren. Främst med hänsyn lill intresset av en enhetiig rättstillämpning måste det emellerlid anses vara en avgjord fördel alt beslut enligl 1964 års lag fallas av ell begränsat anlal åklagare. Denna ordning bör därför bestå. Om särskilda skäl föreligger, har RÅ dessutom möjlighet all förordna viss chefsåklagare all pröva frågor en­ligl 1964 års lag.

Beträffande frägan om ny åtalsunderlåtelse vid återfall i brott fram­hålls i promemorian all 1964 års lag, liksom dess föregångare, inle inne­håller något direkt hinder mol en upprepad åtalsunderlåtelse. I allmän­het väcker emellertid åklagarna åtal, om någon begår nytt brott efler en åtalsunderlåtelse och barnavårdsnämnden inte vidtar en åtgärd som in­nebär en skärpning. Åklagarnas praxis i detla avseende lorde slå i över­ensstämmelse med lagstiftarens intentioner.

Med hänsyn till barnavårdens ökande resurser finns del skäl att i större utsträckning än f. n. låta de barna- och ungdomsvårdande organen svara for unga lagöverträdares lillrällaförande. För atl undvika skadliga psykologiska och sociala verkningar bör åtal i viss utsträckning kunna undvikas. Della är särskilt fallet när åtal inle leder till andra åtgärder än sådana som kan anordnas i samband med åtalsunderlåtelse.

Åtalsunderlåtelse vid återfall bör kunna komma i fråga i flera olika si­tuationer. Om den unge ställts under övervakning efler del första brollel, behöver ett nytt brott inte betyda att övervakningen misslyckats. Man får räkna med all del kan dröja en tid innan övervakningen ger fullt resul­tat. I sådana fall bör enligl promemorian en förnyad åtalsunderlåtelse inle vara utesluten, under förutsättning alt den åtgärd som vidtagits allt­jämt är lämpligast för hans tiUrältaförande.

Även om nytt brott begås efter så lång tid efler den första åtalsunder-låtelsen atl man normall bör räkna med alt vidtagen åtgärd bort ge resul­tat, bör åtalsunderlåtelse i undanlagsfall kunna komma i fråga. Del nya brottet kan vara en tillfälUghelshandling, som inle bör utesluta ålalsun-

 

Prop. 1971:100                                                        19

derlåtelse. I andra fall kan en samlad bedömning av den unges förhål­landen under tiden efler det atl åtgärden vidtogs visa, all man inle kan vänta sig resultat av den vidtagna åtgärden. I sådana fall finns skäl för åklagaren all kräva alt barnavårdsnämnden prövar en annan och mer in­gripande åtgärd mot den unge för alt åtalsunderlåtelse skall kunna komma i fråga. Enligt promemorian bör åtalsunderlåtelse kunna med­delas vid återfall i brolt mindre restriktivt än som nu sker. Självfallet skall dock åklagarna liksom hittills väcka åtal, om del är påkallat ur all­män synpunkt.

I promemorian föreslås den ändringen i 1964 års lag att bestämmelsen i 1 § all den unge — om inte mera ingripande ålgärder vidtas — skall erhålla särskild tillsyn eller sysselsättning ersätts med en mera allmänt hållen förutsättning att den unge blir föremål för annan hjälp- och stödåtgärd.

4.3 Vårdnadshavares rätt till ersättning för inställelse vid domstol

I promemorian konstaleras, alt det är av storl intresse för domstolarna alt ha ell så fullständigt underlag för bedömande av påföljdsfrågan som möjligt. Inle minst upplysningar från vårdnadshavarna kan vara av stor betydelse i della hänseende. Som JO framhåller i sin framställning är del ur principiell synpunkt otillfredsställande alt vårdnadshavarna saknar rätt atl få ersättning för Inställelse. Vårdnadshavare, som kallas eller efter underrättelse infinner sig till huvudförhandling och lämnar uppgifter om den unges förhållanden, bör därför få rätt till gottgörelse för ekonomiska uppoffringar på grund av inställelsen. I promemorian föreslås all ersätt­ningen bör beslämmas enligt vad som gäller för vittne. Bestämmelsen bör las upp i en ny paragraf, 21 kap. 11 § RB, saml som ell Iredje stycke i 9 § i 1964 års lag.

Promemorian behandlar även persohundersökares rält till ersättning. Det förekommer ibland alt rätlen kallar personundersökaren till huvud­förhandlingen. Särskilt när det rör unga lagöverträdare kan det finnas skäl för rätten att med stöd av 9 § i 1964 års lag höra personundersöka­ren. Personundersökaren har i sådana fall inte någon räll till ersättning för sin inställelse.

I promemorian anförs atl rält lill ersättning inle är av någon självstän­dig betydelse i de fall där personundersökningen ulförts av skyddskonsu­lenl, skyddsassistent eller annan som kan inställa sig lill huvudförhand­lingen i tjänsten eller då personundersökningen utförts av notarie vid domstolen. Personundersökningar utförs emellerlid även av andra. Det anses inle rimligt alt kräva personlig inställelse av dessa, om de inte kan få ersättning för inställelsen. I promemorian föreslås därför, att person­undersökare som på kallelse infinner sig vid rätten skall äga samma rätt lill ersättning och förskott som gäller för vittne. Ändringen åstadkoms

2t    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 100

 

Prop. 1971:100                                                        20

genom all en ny bestämmelse härom införs i kungörelsen (1964: 567) med vissa bestämmelser ang. tillämpningen av lagen om personunder­sökning i brottmål.

5. Remissyttrandena

5.1 Åtalsunderlåtelse vid mindre allvarlig brottslighet

Remissinstanserna har i allmänhet tillstyrkt den föreslagna utvidg­ningen av tillämpningsområdet för åtalsunderlåtelse vid mindre allvarlig brottslighet. Elt par remissinstanser har dock avstyrkt förslaget.

JK framhåller, alt man givetvis kan sätta i fråga lämpligheten av all in­föra elt omfattande undantag från huvudregeln om åklagarens absoluta åtalsplikt samtidigt med all en större utredning angående reglerna om åtalsunderlåtelse påbörjas. En bestämmelse som öppnar möjlighet all i stor utsträckning underlåta åtal kan få konsekvenser som inle är önsk­värda. Sålunda kan den uppfattningen vinna utbredning all grundsatsen om allas likhet inför lagen inte längre slår orubbad. Respekten för en lagbestämmelse kan vidare lätt avtrubbas, om överträdelse av bestäm­melsen ofta följs av åtalsunderlåtelse. Åklagarna ställs inför svåra avgö­randen, som måste grundas på ell material som är skriftligt och mindre fullständigt än det som ligger till grund för domstolsavgörande. En omedelbar ändring av 20 kap. 7 § första stycket 1 RB kan anses motive­rad, endasl om det föreligger ett påtagligt behov att genast vidga åklaga­rens befogenhet alt underlåta åtal. RÅ:s hänvisning till ökningen av an­talet brott, tendensen lill mera komplicerad brottslighet och nödvändig­heten av atl tillgängliga resurser för brottsbekämpning utnyttjas på bästa möjliga sätt är värd allt beaktande. Det kan inle anses rationellt eller lämpligl all rättsväsendet under en lid med knappa resurser i stor om­fallning nödgas ägna sig ål all beivra brott, för vilka behovet av lagfö­ring kan anses ringa.

RÅ understryker all ändringen möjliggör en mera nyanserad bedöm­ning och etl bättre tillvaratagande av tillgängliga resurser för slraffrälls-skipning. Även JO finner förslagel väl motiverat och tillstyrker dess ge­nomförande.

Samarbetsorganet för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten anser atl lagföring i många fall ter sig opåkallad från både allmän- och indivi­dualpreventiv synpunkt. Själva upptäckten av brollel och den därav föl­jande polisanmälan kan innebära en tillräcklig reaktion. Mol bakgrund av ökningen och slruklurförskjulningarna i den brottslighet som myndig­heterna har all hantera framstår det som orationellt att använda rälls-vårdsresurser till atl beivra en stor mängd mindre brottslighet, framför allt mindre egendomsbrott, troligen utan att respekten för rättsordningen därigenom påtagligt främjas.

 

Prop. 1971:100                                                        21

Föreningen Sveriges slatsåklagare ser RÄ:s ändringsförslag närmast som en framställning om ändring av stadgandets motiv. Departements­promemorian tillgodoser väl delta önskemål såvitt avser svårighetsgra­den av den brottslighet som föreslås kunna komma i fråga för åtalsun­derlåtelse. I detla hänseende uttalas bl. a. atl åklagare bör få rätt alt un­derlåta åtal även där straffet vid lagföring skulle bli höga böter. Därige­nom och genom uttalandet atl åtalsunderlåtelse måste framstå som elt undantag från regeln om att kriminaliserad gärning regelmässigt skall följas av påföljd anges den yttre ramen för den föreslagna modifierade ålalsunderlåtelseregelns tillämpningsområde. Avsaknaden av mera preci­serade synpunkter lill ledning vid bedömningen ger RÅ ganska fria hän­der all med utnyttjande av sin anvisningsrätl reglera tillämpningen av ålalsregeln på sätt som han med hänsyn till utvecklingen finner lämpligl.

Några remissinstanser, som tillstyrker ändringen, ullalar viss tvekan om reformens effekt. Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt tror inle all lagändringen kommer all medföra särskilt stor förändring utom hos de åklagarmyndigheter där lagrummet hittills lillämpals mycket restriktivt. Länsåklagaren i Östergötlands län framhåller all den praktiska tillämp­ningen av bestämmelsen i dess nya form kan vålla problem, särskilt om det föreligger tvekan om alt annat än böter skulle ådömas. Likaså måste avgörandet om åtalsunderlåtelse skall ske eller inle bli svårbemästrat i den mån åklagaren kan räkna med etl högt bötesstraff och han samtidigt har all ta hänsyn till om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Länsåkla­garen ifrågasätter om den föreslagna ändringen leder lill den utökade tillämpning av bestämmelsen som ansetts önskvärd. Inle heller länsåkla­garen i Uppsala län anser alt den föreslagna ändringen i lagtexten kom­mer all medföra någon större ökning av antalet åtalsunderlåtelser.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att de i promemorian angivna skälen för åtgärder är i hög grad angelägna. Del är en samhälls­fråga av största vikt all de rällsvårdande organen används effektivt för all bekämpa den allvarligare brottsligheten och inte öder bort sin tid på en överväldigande anhopning av bagatellartade förseelser som med för­del kan lämnas obeivrade. De önskemål som sålunda kan resas på en ur processekonomiska och kriminalpolitiska synpunkter bättre avvägning av vad som är viktigt och vad som är oviktigt när det gäller att beivra brott, tUlgodoses emellerlid inte i nämnvärd grad genom del i promemorian framförda förslagel lill lagändring. Enligl hovrättens mening är det högst tvivelaktigt om det är möjligt och lämpUgl all åstadkomma en sådan vid­gad tillämpning av åtalsunderlåtelse som promemorian åsyftar. Del lig­ger i sakens natur atl en någorlunda invändningsfri tiUämpning kan åstadkommas endasl så länge denna håller sig lill vad som framstår som undantagsfall. Söker man vidga den med stöd av en mera allmän lämp-lighetsregel och tillämpa den också på fall som inle är ringa, blir del av­sevärt svårare för åklagarna alt hålla en enhetlig praxis. Besluten kan lätt

 

Prop. 1971:100                                                       22

framkalla ett intryck av godtycke och tillämpningen kommer alt skifta starkt från ort till ort. EnUgt hovrättens mening finns del behov av lag­ändringar i en helt annan riktning. Del ter sig synnerligen betänkligt alt vidmakthålla ett system som utmärks av alllför omfattande och vagt ut­formade straffbestämmelser, kompenserade och korrigerade genom en vidsträckt underlåtenhet alt åtala. De viktigaste processekonomiska vins­terna kan göras på utredningssladiel. Beslutet all underlåta åtal kommer på elt för sent stadium, Bedömandet bör komma så tidigt all förunder­sökningen kan underlåtas. Hovrätten avstyrker den föreslagna ändringen i 20 kap. 7 § första stycket 1 RB och föreslår i stället en allmän genom­gång och granskning av straffbestänmielser vilkas betydelse kan anses ringa och som därför kan antingen helt upphävas eller preciseras nog­grannare.

Föreningen Sveriges tingsrällsdomare anser alt del i och för sig kan finnas visst utrymme för en ändrad praxis i den riktning som föreslagils. Med hänsyn lill frågans principiella vikt hade det dock, när man avser att frångå hittUlsvarande stränga restriktivitet, varit motiverat alt i lag­stiftningsärendet få närmare belyst vilka slags omständigheter som vid prövning av det enskUda fallet kan länkas medföra all åtal inle väcks. Särskilt gäUer detla där vid lagföring straffet skulle bli höga böter. För alt möjliggöra en någorlunda enhetlig tillämpning är del i varje fall av betydelse om anvisningar med närmare riktlinjer för tillämpningen kan utfärdas. I och med alt området för tillämpning av nu ifrågavarande be­stämmelse vidgas kan gränsen mot de fall som avses i 20 kap. 7 § första stycket 3 RB bli oklar. Det har enligl föreningens mening inle påvisats vägande skäl for att på denna punkt genomföra en separat reform ulan att avvakta den blivande utredningen av hela frågekomplexet.

Beträffande innebörden av bestämmelsen all åtal skall väckas om det är påkallat ur allmän synpunkt anför överåklagaren i Göteborgs åklagar­distrikt alt en återhållande faktor vid beslut om åtalsunderlåtelse lorde vara tveksamheten, hur man skall tolka begreppet ur aUmän synpunkt. Man får knappast någon vägledning av de uttalanden departementsche­fen gjort i olika sammanhang, t. ex. i 1962 års brollsbalksproposilion. För all nå syftet med den föreslagna ändringen lorde centralt utfärdade tUlämpningsföreskrifter vara önskvärda. Eftersom endasl statsåklagare och chefsåklagare är behöriga att meddela åtalsunderlåtelse enligl 20 kap. 7 § första stycket 1 RB, skulle sådana tillämpningsföreskrifter kunna aktivera övriga åklagare alt i större utsträckning än hittUls skett ta initiativ till beslut om åtalsunderlåtelse.

Länsåklagaren i Värmlands län anser alt processekonomiska och kri­minalpoliliska skäl talar för att en verklig förändring i ålalspoliliken bör beredas. Della kan ske bl. a. genom att ytterligare inskränka kravet på lagföring i de fall sådan må anses påkallad ur allmän synpunkt. Begrep­pet alUnän synpunkt och särskilt i detla begrepp inneslutna hänsyn till

 

Prop. 1971:100                                                       23

den allmänna laglydnaden är alllför obestämt med hänsyn lill den bety­delse begreppet får i rätlsliUämpningen. En praktisk begränsning bör kunna ges genom vägledande uttalanden och bedömning av vissa typfall. Enligl länsåklagarens mening är åtal oftast inte påkaUat t. ex. vid ringa misshandel som provocerats av annan eUer som tillkommit av förhas­tande eller där den kroppsliga störningen blivit ringa, vid ofredande där störningen av annans frihet eller frid är ringa, vid snatleri, där gärnings­mannen drivits av en plötslig impuls eller där del tillgripnas värde un­derstiger 10 kronor, vid egenmäktigt förfarande bestående i enstaka be-sillningsrubbning, exempelvis beträffande annans parkeringsplats, tiUfäl­ligt lån av roddbåt, vistelse i olåst byggnad m. m., vid bedrägligt be­teende och undandräkt avseende värden under 10 kronor eller beslående i att någon berett sig tillträde lill föreställning ulan all erlägga föratsatt kontant belalning, vid olovligt förfogande genom lån vid enstaka tillfälle och där fråga är om ringa värde, samt vid ringa brott där preskription är omedelbart föreslående. Vägledande föreskrifter, som kan meddelas av RÅ, torde vara nödvändiga för atl nå enhetiighet i bedömandet.

Samarbetsorganet för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten har den uppfattningen atl det förhållandevis ringa antalet åtalsunderlåtelser en­ligl 20 kap. 7 § första stycket 1 RB inle enbart beror på det stränga rek­visitet beträffande den väntade påföljden ulan också på all åklagaren ofta anser åtal påkallat ur allmän synpunkt. Enligl samarbelsorganels mening är en något mindre restriktiv tillämpning härav önskvärd. Sam­arbetsorganet understryker betydelsen av den föreslagna utvidgningen av åklagarens rält alt underlåta åtal men anser att en sådan ändring torde kunna genomföras utan lagändring. Liknande synpunkter framförs av Föreningen Sveriges polismästare.

RÅ framhåller, atl han avser all i cirkulärskrivelse till de allmänna åklagama dra upp riktlinjer för tillämpningen av stadgandet. Därvid finns anledning att belysa bl. a. innebörden av den förutsättning för åtals­underlåtelse som i lagtexten uttrycks med alt lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. Det kan antas att delta rekvisit på sina håll tolkas på etl sätt som leder lill en alllför restriktiv tillämpning av åtalsunderlåtelse. Genom vägledande anvisningar i en cirkulärskrivelse och särskild upp­märksamhet på dessa åtalsprövningar vid inspektionsverksamheten lorde rimliga garantier skapas för all enhetliga principer kommer all tiUämpas i praxis.

Flertalet remissinstanser lämnar utan erinran uttalandena i promemo­rian atl åtal i betydande omfattning bör kunna underlåtas för narkotika-brotlslighet som inskränker sig lill atl den misstänkte innehaft narkotika för egen förbrukning och i viss utsträckning även vid överlålelsebrotl. Samarbetsorganet för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten anser atl en utvidgad rält alt underlåta åtal vid narkotikainnehav för eget bruk är motiverad. Ändringen står i överensstämmelse med samhällets strävan-

 

Prop. 1971:100                                                        24

den att erbjuda hjälp tUl narkotikamissbrukare och att söka motverka stigmatiseringseffekter och fortsalt fixering vid missbruket. Socialutred­ningen uttalar alt starka sociala individualpreventiva skäl lalar för vid­gade möjligheter all underlåta åtal vid vissa mindre grova narkotika­brott.

Även JK lar upp angelägenheten av alt inte genom ingripande med åtal spoliera de möjligheter samhället har alt ge vårdbehövande narkoti­kamissbrukare erforderlig vård. JK anser emellertid att man skulle kunna nå den effekt som man eftersträvar på detla specieUa område på annat sätt än genom den föreslagna ändringen i 20 kap. 7 § RB, exem­pelvis genom atl i narkotikastrafflagen införa en regel om särskild åtals­prövning. När det gäUer narkotikabrottsligheten torde vidare de ökade möjligheter liU åtalsunderlåtelse som uppnås genom den föreslagna änd­ringen i 1964 års lag få stor betydelse.

Några remissinstanser är kritiska mot de argument som i promemo­rian framhållits för atl motivera åtalsunderlåtelse i större utsträckning vid vissa narkotikabrott. Sålunda anser länsstyrelsen i Malmöhus län att erfarenheterna ger anledning till en striktare bedömning av narkolika-brollsligheten än vad som görs i promemorian. Av samma uppfattning är polismyndigheten i Malmö som menar, all narkolikasituationen på intet sätt är bättre än för ell par år sedan, då den polisiära inlensivövervak-ningen saltes in. Det måste av såväl sociala skäl som från brotlsbekämp-ningssynpunkt bedömas som olyckligt alt i ökad utsträckning underlåta åtal för narkotikaöverlåtelse, även med del förbehållet all del skulle gälla obetydlig mängd i samband med egen konsumtion. Polismästaren framhåller atl det i Malmö finns ett missbrukarklienlel, som finansierar sitt eget missbruk genom atl sälja narkotika i småportioner. Det skulle vara betänkligt om denna överlåtelsehantering, som ofta beklagUgtvis kan pågå lång tid före upptäckten och som vållar avsevärda skador, skulle lämnas obeivrad. Del kan tänkas, alt storlangarna kunde använda sig av dessa småförbrukare inför utsikten att åtalsunderlåtelse kunde på­räknas. Liknande synpunkter anförs av länsåklagaren i Malmöhus län.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar all antalet beslut att inle åtala narkotikabrottslighet enligl 20 kap. 7 § första stycket 1 RB översti­ger antalet domar på böter. Av delta kan inle utläsas något behov av en vidgad användning av åtalsunderlåtelse för sådana brott. I stället visar siffrorna alt det är något fel på den nu gällande lagstiftningen om narko­tikabrott. Sker åtalsunderlåtelse för en viss typ av brolt i större omfatt­ning än åtal, har straffbestämmelserna uppenbarligen erhållit en alldeles för vid omfallning. Ur principiella synpunkter är del viktigt atl slå fast alt del är de lagstiftande organen som skall avgöra vilka handlingar som skall vara straffbara och inle åklagarna. En framkomlig väg synes vara att införa en bestämmelse atl i fall där innehav avsett endasl en ringa mängd narkotika för eget bruk eller där överlåtelse skett av en liten

 

Prop. 1971:100                                                                      25

mängd narkotika i samband med förbrukning skall inle dömas lill på­följd. Härigenom skulle polisen alltjämt ha möjlighet all utreda alla ty­per av innehav och överlåtelse av narkotika medan åklagarna kan av­skriva saken, om brottsligheten bedöms vara av ringa beskaffenhet.

Flera remissinstanser tar upp frågan vilka åklagare som skall vara be­höriga atl besluta om åtalsunderlåtelse enligl 20 kap. 7 § första stycket 1 RB. JK understryker alt det är en garanli för rättssäkerhet och för lik­formighet i tillämpningen atl beslutanderätten i fråga om åtalsunderlå­telse förbehålls vissa åklagare och atl tillsyn utövas av stalsåklagarna och RÅ. Inte heller Föreningen Sveriges statsåklagare anser all frågan om behörig åklagare bör omprövas i della sammanhang. Ell eftersträ­vansvärt mål på sikt är en sådan äklagarorganisalion att prövningen av ålalsunderlålelsefrågor i princip kan läggas på den åklagare som enligl sin instruktion har att i övrigt handlägga målet. Personliga förordnanden atl pröva ätalsunderlåtelsefrågor bör inle ifrågakomma.

Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt ifrågasätter om prövningen av dessa åtalsunderlåtelser även i fortsättningen bör ligga på statsåklagarna. Förfarandet blir tungroll. De föreslagna ändringarna motiveras delvis med all arbetet bör rationaliseras. Därtill kommer atl stalsåklagarna får tillfälle all pröva endasl de fall där underordnad åklagare ifrågasätter åtalsunderlåtelse, eftersom åklagarna kan besluta om åtal. Någon enhet­lig praxis blir därför inte möjlig. Även länsåklagaren i Värmlands län och Föreningen Sveriges polismästare anser atl sådana beslut bör kunna fallas av de lokala åklagarna. Länsåklagaren framhåller atl nödvändig kontroll kan utövas av RÄ, slatsåklagare och chefsåklagare. En ändring skulle underlätta en rationell fördelning av arbetsuppgifterna vid åkla­garmyndigheterna, särskilt med hänsyn till atl domstolarnas arbetsord­ningar nyligen ändrats i samband med omorganisation. Föreningen Sve­riges åklagare har den uppfattningen alt mänga distriktsåklagare under­låter atl underställa länsäklagaren brott, vari åtalsunderlåtelse är påkal­lad på grund av den omgång underställandet innebär. Om i vart fall chefsåklagare får behörighet all meddela besluten, kan praxis få den i promemorian önskade-inriktningen. Argumentet om enhetlighet i rättstUl-lämpningen saknar enligl föreningens mening tyngd, dels därför alt en­dast de brott som distriktsåklagare väljer all underställa länsåklagaren blir föremål för prövning, dels därför alt även länsåklagarnas tillämp­ning av åtalsunderlåtelse är synnerligen skiftande. Mest rationellt är därför all ge åklagarna på lokalplanet behörighet atl meddela åtalsefter­gift enligl 20 kap. 7 § första stycket 1 RB. Länsåklagaren i Uppsala län lar upp vissa fall där del kan föreligga tvekan om all annat än böter skulle ådömas och där åtal kan vara olämpligt eller rent av skadligt. Dessa fall går i viss utsträckning in under 20 kap. 7 § första stycket 3 RB. Länsåklagaren ifrågasätter om del inte bör ankomma på statsåkla­gare i stället för på RÅ atl göra bedömningen i de fall där påföljden be-

 

Prop. 1971:100                                                        26

döms bli böter. En annan gräns för slalsåklagarens prövning kunde vara all svårare straff än fängelse i elt år inle stadgas för brollel.

I några remissyttranden har framförls synpunkter på den närmare ut­formningen av bestämmelsen i 20 kap. 7 § första stycket 1 RB. Sålunda ifrågasätter Föreningen Sveriges polismästare öm en eventuell ändring i enlighet med förslagel i promemorian är ägnad alt påverka praxis. Skill­naden mellan "uppenbart" och "med skäl" är visserligen någon, rent språkligt sett, men skillnaden är inte stor. Vid ålalsbedömningar skall alltid skäl finnas. Inför man trots della ordet "skäl" i en lagtext kan detta inte betyda annat än en uppmaning lill skärpning av bedömningen av omständigheterna i det särskilda fallet. "Del kan antagas" är därför en uppenbart annan grund än "med skäl kan antagas". Därmed blir också dislansen mellan "uppenbart" och "med skäl" inle särsldlt stor.

Svea hovrätt anför all den föreslagna lagtexten möjligen kan misstol­kas eftersom del inte helt klart framgår om orden del med skäl kan an­tagas styr båda de följande leden i lagrummet eller enbart det förra. Hovrätten anser för sin del alt del angivna uttrycket bör gälla endast del förra ledet. Hovrätten ifrågasätter vidare om inle "är" i del senare ledet bör bytas ut mot "finnes". Härigenom skulle lydelsen i denna del komma all överensstämma med bl. a. den som återfinns i 1 § sista stycket i 1964 års lag och i BrB:s regler om åtaisprövning. Föreningen Sveriges åkla­gare har samma uppfattning och tillägger all ordet finnes enligt för­eningens mening medger en mer subjektiv prövning från åklagarens sida än ordet är i den föreslagna lydelsen. Behålls "är" kan en snävare tolk­ning än vad som avsetts, befaras.

5.2 Åtalsunderlåtelse mot unga lagöverträdare

Förslagel att utvidga möjligheterna lill åtalsunderlåtelse mot unga lag­överträdare har tiUslyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remiss­instanser.

JK anför alt de ökade möjligheter som numera står till buds för bar­navårdsnämnder m. fl. synes kunna bättre las tillvara med den före­slagna utformningen av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse mot unga lagöverträdare än med nuvarande regler. Enligt förslagel kommer åtal alt kunna underlåtas så snart åklagaren finner, all lämplig påföljd kom­mer till slånd även ulan åtal. Enligt RÅ tillgodoser ändringen del pri­mära önskemål som framförts i kommunförbundets och RÄ:s gemen­samma framställning och bör kunna godtas som elt provisorium i avvak­tan på en närmare utredning av frågan om åtal mol unga lagöverträdare. Men den föreslagna formuleringen lorde utrymme finnas för åtalsunder­låtelse i vid omfallning när åtgärd av något slag vidlagils.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser all del inte bör tillkomma

 

Prop. 1971:100                                                       27

åklagarna all utöva någon form av uppsikt över åtgärder inom barnavår­den, framför allt inle över de beslut som fattas av den behöriga kommu­nala nämnden. En annan sak är alt åklagarnas kontinuerliga befallning med de synnerligen vikliga frågorna om åtgärder mot ungdomsbrottslig-hel bör föranleda ell samarbete med de barnavårdande organen i princi­piella frågor och etl informellt samråd på elt tidigt stadium i enskilda fall. Åtskilliga åtgärder har också vidtagits under årens lopp för att åstadkomma ett sådani samråd och för atl åtalsfrågan och barnavårds­nämndens ingripande kommer till stånd utan tidsutdräkt. Mot bakgrand av den ordning som råder ter sig avfattningen av 1 § i 1964 års lag för­åldrad. En ändring är påkallad inte blott i det hänseende som anges i pro­memorian utan även beträffande övriga i paragrafen angivna fömtsätt­ningar för åtalsunderlåtelse. Hovrätten förordar en ändring som innebär all åklagarens lämplighetsprövning bortfaller. Kvar slår åklagarens pröv­ning om åtal likväl finnes påkaUat ur allmän synpunkt. Liknande syn­punkter framförs av socialstyrelsen, som konstaterar alt den föreslagna lydelsen inte medför alt åklagare får en ovillkorlig skyldighet atl under­låta åtal i de fall som anges i 1 §. Alltjämt ges åklagaren befogenhet all åtala även om barnavårdsnämndens ingripande är det lämpligaste för den unges tiUrältaförande eller brottet skett av okynne eUer förhastande. Enligl socialstyrelsens uppfattning kan del övervägas om inle åklagaren i dessa fall skulle ha skyldighet all underlåta åtal.

Socialutredningen betecknar ändringarna i 1964 års lag som väsent­liga. Härigenom förbättras förutsältningarna för elt ytterligare närmande mellan social- och kriminalpolitiska synsätt, vilket från rehabiliterings-synpunkt framstår som synnerligen önskvärt. De underåriga asociala, in­klusive de som registreras för lagbrott, utgör på olika vis en social nyc­kelgrupp. Flertalet av de bam och yngre tonåringar, som s. a. s. kvanti­tativt sett utgör det dominerande kriminalpoliliska problemet i dagens samhälle, torde vara att betrakta som normalasociala under ell visst tids­skede av sitt liv. För dessa barn och ungdomar bör rimligtvis elt flexibelt ålgärdssyslem slå till buds. En mindre del av de registrerade ungdoms­brottslingarna, en grupp tidigt psyko/socialt skadade och på olika vis so­cialt underprivilegierade ungdomar, bildar kärnan i en social problem-grupp, som tjrvärr hittills ofta tenderat alt bli av såväl mulliproblematisk som persislenl karaktär. För denna grapp ungdomar är del viktigt att man så tidigt som möjligt kan sätta in olika stöd- och hjälpålgärder, av såväl socialt som psykologiskt/psykiatriskt slag. Resultaten av ett flertal kriminologiska undersökningar gör troligt, atl åtskilligt slår atl vinna på en minskning av kriminalpoUtiskt schabloniserade ålgärder beträffande unga lagöverträdare, lill förmån för individuellt inriktade sädana, styrda av sociala och psykologiska skäl.

Länsåklagarna i Uppsala och Östergötlands lån ser med tillfredssläl­lelse alt den föreslagna ändringen bl. a. medför alt skillnaden mellan dc

 

Prop. 1971:100                                                                       28

åtgärder som barnavårdsnämnden har alt välja mellan och de åtgärder som enligt 1964 års lag är en förutsättning för beslut om åtalsunderlå­telse undanröjs. Liknande uttalande gör Svenska kommunförbundet och Föreningen Sveriges statsåklagare, som tillägger atl nuvarande förhållan­den leder lill all de mera skötsamma av de unga lagöverträdarna löper större risk för åtal än de mera belastade.

Enligt Föreningen Sveriges tingsrällsdomare sker i nuvarande praxis åtal mot unga lagöverträdare i åtskilliga fall, där lagföring ulan olägen-hel synes kunna underlåtas. Föreningen tillstyrker alt utrymmet för åtals­underlåtelse vidgas såsom föreslagits i promemorian. Av samma upp­fattning är länsåklagaren i Värmlands län, som menar alt i de fall där åklagaren på goda grunder kan förutse att domstolen kommer all över­lämna den unge till vård enligl barnavårdslagen lagföringen inför dom­stol oftast ter sig helt meningslös och bl. a. frän processekonomisk syn­punkt olämplig. Reglerna bör vara så utformade alt lagföring av 15—18-åringar kommer lill slånd endasl då brottslighetens arl uppenbarligen kräver del med hänsyn till den allmänna laglydnaden och vidare i de fall där det erfordras mer ingripande ålgärder än som kan företas av barna­vårdsnämnd.

Barnavårdsnämndens resurser berörs i några yttranden. Socialstyrelsen framhåller all del alltjämt finns brister i fråga om barnavårdsnämnder­nas personella resurser och möjligheter lill effektiva ålgärder. Del är emellertid inte otänkbart att de föreslagna vidgade möjligheterna till åtalsunderlåtelse kan komma all stimulera utvecklingen av barnavårds­nämndernas verksamhet. I varje fall får de brister som fortfarande finns inte las som intäkt för att inte nu genomföra den föreslagna ändringen. Det måste nämligen anses som principiellt riktigt att åtalsunderlåtelse kan äga rum så snart vederbörande barnavårdsnämnd vidtar den för den unges lillrättaförande lämpUgaste åtgärden oberoende av åtgärdens form. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt anser atl reformen lill fullo motiveras av den utveckling som på senare år skell inom barna- och ungdomsvården. Samarbelsorganet för åtgärder mol ungdomsbrottslighe­ten och länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller atl positiva kriminal­politiska resultat förutsätter en fortlöpande personell och kunskapsmäs-sig upprustning av barnavårdsnämnder och andra sociala organ.

Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt är kritisk i fråga om de resur­ser som slår de sociala organen lill buds. Del är i princip riktigt alt be­handlingen av kriminella ungdomar allt mer flyttas över lill barna- och ungdomsvårdande organ. En förutsättning härför är dock atl nämnda organ beslutar om lämpliga åtgärder för den unges lillrättaförande och all resurser finns för atl genomföra besluten. I promemorian utgår man från all barnavårdsnämnderna fåll ökade resurser. Della kan vara rik­tigt, men samtidigt har behovet av insatser ökat, kanske i ännu högre grad. Framför allt har på senaste liden arbetet med sociala bidrag ökat, i

 

Prop. 1971:100                                                       29

vart fall i Malmö. Situationen i Malmö bedöms därför för närvarande som inle tillfredsställande när del gäller all snabbi la itu med kriminell ungdom. Hos åklagarmyndigheten märks detla bl. a. genom all besva­rande av remisser och därpå följande ingripanden många gånger dröjer för länge. Det har dock skell en ökning av resurserna när det gäller lä­kare och psykologer, vilket måste verka fördelaktigt på möjligheterna alt komma fram till lämplig vård av unga lagöverträdare.

En del remissinstanser behandlar närmare de ålgärder som kan ligga till grund för etl beslut om åtalsunderlåtelse. RÅ konstaterar, att när det gäller ingripande enligl barnavårdslagen kommer, förutom övervakning enligt 26 § och omhändertagande för samhällsvård enligt 29 §, att kunna beaktas också de åtgärder som avses i 26 § första styckel 1 och 3, dvs. hjälpålgärder och föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållan­den. Även om något formellt beslut om sådant ingripande inte medde­lats, bör åtal efter lagändringen kunna underlåtas, om den unge rent fak­tiskt har blivit föremål för hjälp- eller stödåtgärd från barnavårdsnämn­dens sida.

Polismyndigheten i Malmö anför atl del är angeläget att inte alllför kraftigt tunna ut kraven på de "hjälp-, slöd- och saneringsåtgärder" från barnavårdsnämndens sida, som skall få utgöra grund för åtalsunderlå­telse.

Länsåklagaren i Kopparbergs län understryker viklen av atl barna­vårdsnämnderna i sina utredningar och yttranden lill åklagaren utförligt redovisar de hjälp- och stödåtgärder som genom barnavårdsnämnden el­ler i annan ordning kommer att vidtas eller redan vidlagils. Han har i likhet med socialvårdskonsulenlen i länet i några fall kunnat konstatera, all barnavårdsnämnden redovisat endasl tilldelad varning, trots atl därut­över relativt omfattande slöd- och hjälpålgärder företagits.

Länsstyrelsen i Örebro län tillstyrker i princip förslagel angående åtals­underlåtelse mot unga lagöverträdare men anser alt genomförandet bör anstå till dess kartläggning verkställts av barnavårdsnämndernas verk­samhet och redovisning lämnats för de hjälp- och stödåtgärder, som hit­tills vidlagils. Blir en sådan redovisning positiv, råder ingen tveksamhet all vidga åklagarens rätt lill åtalsunderlåtelse.

Socialutredningen lar upp frågan hur samhällsvård enligl 31 § andra styckel barnavårdslagen bör uppfattas vid prövning av om åtalsunderlå­telse skall ske. Omhändertagande för samhällsvård enligt delta lagrum kan ske pä begäran av föräldrarna eller med deras samtycke, då föräld­rarna inle kan bereda den underårige viss erforderlig vård eller eljest un­derlåter atl lillfredsslällande sörja för honom. Har den underårige fyllt 15 år, fordras även hans samtycke lill omhändertagandet. Elt sådant om­händertagande får ej ske, om fall som avses i 25 § barnavårdslagen före­ligger. Del förekommer emellerlid alt barnavårdsnämnder, bl. a. med motivering atl frivillig medverkan från den ärendet rör är värdefull, nö-

 

Prop. 1971:100                                                        30

jer sig med alt tillämpa 31 § andra stycket även i fall då 25 § skulle kun­na vara tillämplig. Vidare torde det förekomma all barnavårdsnämnder, i fall där en underårig omhändertagen jämlikt 31 § andra stycket barna­vårdslagen begår brott, ej upphäver delta omhändertagande lill förmån för ålgärder enligt 25 § barnavårdslagen, där sådana formellt skulle kun­nat tUlgripas. Ärendet kvarhålls således i stället som elt 31 §-ärende. En åklagare kan då ha anledning all ställa sig tveksam om barnavårds­nämndens ålgärder är av sådan natur atl formella förutsättningar för åtalsunderlåtelse föreligger.

Frågan vilken betydelse en av barnavårdsnämnd tilldelad varning skall ha tas upp av bl. a. RÅ. Av ell uttalande i promemorian framgår alt också förmaning eller varning skall kunna läggas till grund för beslut all underlåta åtal. RÄ framhåller alt utrymmet för förmaning — som skall riktas tiU föräldrama — är ringa när ingripandet är föranlett av brottsUgt förfarande från den unges sida. Varning är däremot en ganska ofta an­vänd åtgärd. RÄ har i och för sig ingen erinran mot alt varning får beaktas vid åtalsprövningen, men finner det tveksamt om en sådan ål-gärd, liksom förmaning, kan betecknas som hjälp- eller stödåtgärd. Med den föreslagna lagtexten synes det därför knappast bli möjligt atl under­låta åtal under åberopande av atl barnavårdsnämnden har tilldelat den unge varning. I enlighet med vad som uttalats under förarbetena tUl bar­navårdslagen torde del emellerlid vara vanligt atl varningar förbinds med hjälpande eller stödjande ålgärder. När så sker kommer hinder mot åtalsunderlåtelse inle all föreligga. Anledning atl i detta sammanhang yt­terligare vidga möjligheterna alt underlåta åtal, synes inte föreligga. Lik­nande synpunkter framförs av länsåklagaren i Uppsala län, som ifråga­sätter om inte lagregeln bör kompletteras så all tvekan om innehållet inle föreligger. Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt ifrågasätter det lämp­liga i all förmaning och varning jämställs med övriga exemplifierade hjälp- och stödåtgärder. Vid barnavårdslagens tillkomst rådde delade meningar om värdet av förmaning och varning. En ökad tillämpning av förmaning och varning kan få den följden att antalet åtal ökar, då åkla­garen alllid har atl la hänsyn lill om vidtagen åtgärd är tillräcklig från individual- och allmänpreventiv synpunkt. En annan sak är vidare atl ändringen kan komma all medföra större ojämnheter i tUlämpningen hos olika åklagare.

I ell par yttranden behandlas möjUgheten alt ulan åtgärd underlåta åtal om brottet uppenbarligen har skell av okynne eller förhastande.

Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt menar alt det under senare tid har kunnat förmärkas en viss tendens hos barnavårdsnämnden alt vid fall av ganska omfattande kriminalitet inle vidta någon åtgärd, varvid ibland anförts alt brotten begåtts av okynne eller förhastande. Barna­vårdsnämndens mening har långt ifrån alltid kunnat delas av åklagar­myndigheten. Efter hand har dock även hos åklagarmyndigheten tilläm-

 

Prop. 1971:100                                                       31

pats en något liberalare tolkning av begreppet okynne eller förhastande. Många gånger, då man ställs inför valet åtal eller ej åtal, frågar man sig vartill ett åtal skall tjäna och meddelar åtalsunderlåtelse, även om det är diskutabelt om "okynne eller förhastande" verkligen föreUgger. Med den nu föreslagna lagändringen ges möjlighet atl i större utsträckning på etl formellt riktigt sätt besluta om åtalsunderlåtelse i sådana fall. Delta är en fördel. Den föreslagna ändringen fär givelvis inle leda därhän, att den unge uppfattar myndigheternas agerande som en eftergivenhet och atl han hinner vänja sig vid brottsligt handlande innan övervakning eller an­nan mera påtaglig åtgärd för hans tillrällaförande vidtas. Det får inle bli så all barnavårdsnämnden slentrianmässigt skall gå från lindriga till mera ingripande åtgärder för att därmed kunna markera skärpning i åt­gärderna. Länsåklagaren i Östergötlands län anför atl åklagaren i de fall då barnavårdsnämnden inte vidtar någon åtgärd aUs ställs inför stora svå­righeter, särskilt om brotten inle kan anses ha skett av okynne eller för­hastande. Delta problem kommer uppenbarligen atl kvarstå även i fort­sättningen. Då det inle bör vara åklagarens sak atl frampressa ålgärder från barnavårdsnämndens sida i sädana fall, kan del möjligen övervägas om inle 1 § även bör innehåUa en bestämmelse av innehåll att åtal kan underlåtas ulan åtgärd från barnavårdsnämndens sida, om särskilda om­ständigheter föreligger.

I promemorian föreslås att åtalsunderlåtelse bör kunna meddelas även vid återfall i brott mindre restriktivt än som nu sker. JK har inget att erinra mot detta. RÅ anför alt han har för avsikt all i cirkulär till åkla­garna ge råd och anvisningar för bedömningen i sådana fall där den unge efler beslut om åtalsunderlåtelse gör sig skyldig till nytt brott. Sam­arbetsorganel för ålgärder mot ungdomsbrottsligheten anser del olämp­Ugl ur rehabiliteringssynpunkt alt åtal regelmässigt sker vid återfall i brolt efler en åtalsunderlåtelse såvida inte barnavårdsnämnden skärper sitt ingripande mot den unge. Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt an­för all förnyad åtalsunderlåtelse inle så sällan tillämpas mot den som re­dan står under övervakning trots alt barnavårdsnämnden endast beslutat om fortsatt övervakning. Ibland måste emellerlid barnavårdsnämndens ålgärder eller brist på ålgärder leda till alt åtal inte kan underlåtas. Överåklagaren tror inle alt de föreslagna ändringarna i 1964 års lag kommer all göra barnavårdsnämnderna benägna till mera aktiva ingri­panden, som kan godtas av åklagaren.

I några yttranden berörs bestämmelsen atl åtal skall väckas, om del finnes påkallat ur allmän synpunkt. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför alt vägledande för denna prövning bör när det gäller de unga vara om etl åtal kan leda- lill någon praktisk åtgärd, t. ex. böter, eller om handläggning vid domstol av annan orsak är nödvändig, såsom för att saken skall bli tillfredsställande utredd. Socialstyrelsen ifrågasätter om det för ungdomar i åldern 15—17 år är rikligt all låta allmänpreventiva

 

Prop. 1971:100                                                                      32

synpunkter få inverka på frågan om ätal skall väckas eller ej. För­eningen Sveriges tingsrällsdomare framhåller all praxis i detla avseende kan vara ganska varierande. Föreningen ifrågasätter om inle en något li­beralare bedömning är motiverad. SärskUt gäller detla lUlfällighelsbroll och sådana fall, där mera ingripande ålgärder från barnavårdsnämndens sida vidtagits.

Enligl Föreningen Sveriges åklagare bör del allvarligt övervägas om inle åtalsbesluten kan fattas i de lokala åklagardistrikten. Tidsvinsten i handläggningen skulle enligt föreningens mening bli avsevärd. Om man inle är beredd all låta samtliga ärenden enligl 1964 års lag avgöras av chefsåklagare, skulle en inle obetydlig lidsvinst göras, om chefsåklagare fick behörighet all besluta om åtalsunderlåtelse och endast mål, i vilka denne ansåg all åtal borde väckas, underställdes statsåklagares prövning. Slatsåklagare kan nära följa chefsåklagarnas praxis genom alt protokolls­kopia tillställs honom. RÅ anför, alt frågan om vUka åklagare som bör anförtros prövningen av åtalsunderlåtelser kommer all utredas av den lillsalla utredningen. Del är RÄ:s uppfattning, alt kretsen av behöriga åklagare lorde kunna vidgas. Della bör dock inte ske förrän ny lagstift­ning tillämpats någon lid och en någorlunda enhetlig praxis hunnit ut­bilda sig. Uttalande av samma innebörd görs av Föreningen Sveriges statsåklagare.

5.3 Vårdnadshavares rätt till ersättning för inställelse vid domstol

Samtliga remissinstanser utom Föreningen Sveriges polismästare har tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget i departementspromemorian atl vårdnadshavare skall få rätt till ersättning för inställelse vid domstol på samma sätt som gäller för vittne. Föreningen anser det inle sakligt motiverat atl reglerna om vitlnesersällning tillämpas för en vårdnadsha­vare som hörts i anledning av åklagarens lalan, även om det i vissa fall kan förekomma alt vårdnadshavaren får vidkännas förlusler. Bakom ett vårdnadshavarskap ligger arbete, ansträngningar och utgifter. För­eningen anser emellertid atl det bör finnas möjligheter för vårdnadsha­varen att få ersättning i sådana fall, då han haft utgifter eller förlorat in­komster, som för honom är av ingripande eller större betydelse med hän­syn lill hans inkomstläge.

JO ifrågasätter om inle en formell justering bör göras i den föreslagna nya 11 § i 21 kap. RB. Enligl förslagel skall den som har vårdnaden om omyndig äga rält lill ersältning och förskoll enligt vad om vittne är stad­gal, om han hörs i anledning av åklagarens talan. Uttrycket är detsamma som förekommer i 20 kap. 15 § RB. Enligt denna bestämmelse äger måls­ägande, som hörs i anledning av åklagarens lalan, rält till ersältning och förskott enligl vad om vittne är stadgat. Del lorde emellerlid få anses att vårdnadshavare i del i förslaget avsedda fallet snarare hörs i anledning

 

Prop. 1971:100                                                       33

av den misstänktes lalan. Föreskriften i 21 kap. 1 § RB om vårdnadsha­vares hörande anknyter lill regeln, alt den misstänkte själv äger föra sin talan. Vad som sägs i förarbetena om alt det ofta är av vikt att vårdnads­havaren hörs för all den misstänktes intressen skall bli behörigen tillgo­dosedda, kan inle anses ha förlorat sin betydelse, även om föreskriften om vårdnadshavarens hörande numera främst tjänar inlresset all under­laget för bedömande av påföljdsfrågan skall bli så fullständigt som möj­ligt. JO föreslår atl uttrycket i anledning av åklagarens talan byts ut mot en enkel hänvisning till 1 § i 21 kap.

Svea hovrätt anför atl bestämmelser om vårdnadshavares rätt lill er­sättning i förslaget har upptagils dels i 21 kap. RB dels i 1964 års lag. Del synes hovrätten vara ur lagteknisk synpunkt mera korrekt alt bestäm­melse om ersältningsrälten endasl las upp i 21 kap. RB och alt en hän­visning lill denna bestämmelse las in i 1964 års lag.

6.    Departementschefen

6.1 Åtalsunderlåtelse vid mindre allvarliga brott

Enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB kan åklagaren underlåta åtal, om del är uppenbart, alt i händelse av lagföring annan påföljd än böter inle skulle komma atl ådömas och alt den misstänktes lagföring inle är påkallad ur allmän synpunkt.

Under senare år har beslut atl underlåta ätal med stöd av denna be­stämmelse meddelats i mindre än 10 000 fall om året. Samtidigt har an­talet personer som årligen dömts lill böter uppgått till närmare 400 000.

I departementspromemorian föreslås en utvidgning av åklagares rätt alt underlåta åtal enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB. Den begräns­ning som ligger i alt det skall vara uppenbart atl annan påföljd än böter skulle komma all ådömas föreslås ulgå. Åklagaren bör i stället enligl de­partementspromemorian få rätt all underlåta åtal, om han med skäl kan anta all påföljden inle skulle bli annat än böter.

Remissinstanserna är i allmänhet positivt inställda lill den föreslagna ändringen. I ell par remissyttranden har riklats kritik mot den föreslagna ändringen från principiella utgångspunkter. Del har därvid bl. a. anförts alt den åsyftade avlastningen av arbetsuppgifter från de rällsvårdande organen inte bör ske genom utökade möjligheter alt underlåta åtal ulan genom alt de förfaranden som åsyftas avkriminaliseras och genom atl straffbestämmelserna preciseras.

För egen del har jag i direktiven för ålalsrällskommillén (Ju 1970: 63) uttalat mig för en omprövning av principen om absolut åtalspUkt och en utvidgning av möjligheterna atl underlåta åtal bl. a. vid mindre aU­varlig brottslighet. Enligt min mening medför utökade möjligheter till åtalsunderlåtelse i fråga om mindre allvarliga brott sådana processeko-

 

Prop. 1971:100                                                        34

nomiska fördelar alt det finns starka skäl överväga en ordning som inne­bär en betydligt friare åtaisprövning än för närvarande. Även kriminal­politiska skäl kan anföras härför. Detta utesluter givetvis inle att frågan om avkriminalisering av bagatellartade förfaranden ägnas uppmärksam­het. Dessa frågor bör inle las upp i detta sammanhang ulan fär prövas bl. a. av ålalsrällskommillén, som också har i uppdrag alt utreda frågan om vilka möjligheter som bör finnas all avbryta brotlmålsförfarandel på förundersökningsstadiet.

Det kan givetvis diskuteras om en separat reform bör genomföras i fråga om åtalsunderlåtelse vid mindre allvarUg brottslighet ulan atl av­vakta åtalsrättskommitténs ställningstagande. Med hänsyn lill all arbets­belastningen på de rällsvårdande organen är stor och atl tillgängliga re­surser i största möjliga utsträckning bör inriktas mot den svåra och mera komplicerade brottsligheten anser jag, i likhet med flertalet remissinstan­ser, all en begränsad reform i huvudsaklig överensstämmelse med pro­memorians förslag bör genomföras redan nu.

Den föreslagna ändringen i 20 kap. 7 § första stycket 1 RB innebär inle något frångående av principen alt en kriminaliserad gärning regel­mässigt skall följas av en påföljd. Den yttre ramen för åtalsunderlåtelse vidgas emellerlid något genom all åklagaren fär rält atl underlåta åtal, även om straffet vid lagföring skulle bli höga böter. Finns del någon tve­kan om alt annat straff än böter skulle ådömas, finns däremot inle ut­rymme för åtalsunderlåtelse.

En fråga som har uppmärksammals under remissbehandlingen är den begränsning av institutet åtalsunderlåtelse som ligger däri atl åtal inle får underlåtas, om lagföring är påkallad ur allmän synpunkt. Som har fram­hållits i promemorian är del inle möjligt atl generellt ange vilka omstän­digheter som bör föranleda att åtal kan underlåtas. Med hänsyn till all frågan om allmänna förutsättningar för åtalsunderlåtelse är föremål för utredning anser jag inte heller, alt det finns anledning all lagstiftningsvä­gen nu precisera när åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Del får an­komma på RÄ alt genom anvisningar och vid inspektioner verka för att enhetlighet upprätthålls i tillämpningen i della avseende.

En typ av brottslighet som särskilt uppmärksammats i promemorian och under remissbehandlingen är narkotikabrottsligheten. Vid sådan brottslighet förekommer redan nu åtalsunderlåtelse i betydande omfatt­ning. Detta hänger samman med all del straffbara området har gjorts myckel vidsträckt på grund av all del ansetts vara av stor betydelse för atl kunna utreda den allvarligare brottsligheten atl även i och för sig ba­gatellartade förfaranden omfattas av slraffbudel. Som jag har framhållit tidigare bör inle i delta sammanhang ske någon omprövning av den straffrättsliga lagstiftningen. Frän denna utgångspunkt bör det enUgt min mening finnas ökat utrymme för åtalsunderlåtelse vid narkotikabrottslig-hel. Del är sålunda angelägel alt inle genom ingripande med åtal spoUe-

 

Prop. 1971:100                                                       35

ra möjligheterna all ge narkotikamissbrukare nödvändig vård. Eftersom åtalsunderlåtelse vid narkotikabrottslighet bör begränsas lill rena baga­tellfallen är det enligl min mening lämpUgare all utnyttja möjligheterna till åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB än alt införa bestämmelser om särskild åtalsprövning i narkotikastrafflagen. När det gäller ungdomar kan åtalsunderlåtelse för narkotikabrott dessutom komma i fråga även enligt 1964 års lag.

Som framgår av det anförda bör åtal underlåtas endast vid mindre all­varliga narkotikabrott, t. ex. innehav av mindre mängd narkotika för egen förbrukning eller överlåtelse av mindre mängd i samband med kon­sumtion. Del missbrukarklienlel som systematiskt finansierar sitt eget missbruk genom att sälja narkotika i små portioner bör normalt inte komma i åtnjutande av åtalsunderlåtelse. TUlämpningen får ske med beaktande av den allmänna inställningen atl överlåtelse av narkotika är all bedöma som en myckel allvarlig och samhällsfarlig brottslighet.

I några remissyttranden behandlas frågan vilka åklagare som skall vara behöriga atl besluta om åtalsunderlåtelse. Med hänsyn till det på­gående utredningsarbetet bör denna fråga enligl min mening inle omprö­vas i della sammanhang. Jag föreslår sålunda inte några ändringar i de nuvarande behörighetsreglerna utan beslutanderätten skall liksom hittills i vissa fall förbehållas statsåklagare.

Under remissbehandlingen har framförls viss kritik beträffande den närmare utformningen av förslaget till ändring i 20 kap. 7 § första styc­ket 1 RB enligl promemorieförsiaget. Enligl min mening kommer den åsyftade ändringen lill uttryck tydligare än i promemorieförsiaget, om lagtexten utformas så att åtalsunderlåtelse får ske, om det kan antas att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma atl ådö­mas och den misstänktes lagföring ej finnes påkallad ur alUnän syn­punkt. Del måste givetvis finnas fog för antagandet all annan påföljd än böter inle kommer all ådömas. Som jag har framhållit tidigare får åtals­underlåtelse inle beslutas, om det råder någon tvekan i della hänssende. Ändringen innebär, liksom promemorieförsiaget, atl uppenbarhelsrekvi-sitet utgår även beträffande förulsällningen atl lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. Härigenom vinns överensstämmelse med motsva­rande bestämmelse i 1 § andra stycket i 1964 års lag. Som jag har an­fört tidigare får innebörden av denna förutsättning för åtalsunderlåtelse närmare utformas i tillämpningen med ledning av de anvisningar som RÅ meddelar.

6.2 Åtalsunderlåtelse mot unga lagöverträdare

Enligt 1 § i 1964 års lag kan åklagare besluta all inle åtala, om den underårige ställs under övervakning enligt 26 § barnavårdslagen, omhän­dertas för samhällsvård enligl 29 § samma lag eller blir föremål för an-

 

Prop. 1971:100                                                        36

nan därmed jämförUg åtgärd. Även utan att någon av dessa ålgärder vid­tas kan den unge undgå åtal, om han erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning. För samtliga fall gäller all det med skäl kan antas, alt man vidtagit vad som är lämpligast för hans lillrättaförande.

Enligl 26 § barnavårdslagen skall barnavårdsnämnden försöka åstad­komma rättelse genom en eller flera av följande förebyggande ålgärder, nämligen hjälpålgärder, innefattande råd och slöd, förmaning (lill för­äldrar eller fostrare) och varning (till den unge), föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden samt övervakning.

Reglerna om åtalsunderlåtelse har i stort sett varit oförändrade sedan tillkomsten av 1944 års lag om eftergift av åtal mol vissa underåriga. Den viktigaste sakliga ändringen i samband med alt bestämmelserna överfördes till 1964 års lag var slopandet av kravet på all brottet skulle vara ringa för all del skulle kunna meddelas beslut om åtalsunderlåtelse oberoende av om eller på vad sätt barnavårdsnämnden ingrep i de fall där brottet uppenbarligen skell av okynne eller förhastande. Därigenom ökades möjligheten all bevilja åtalsunderlåtelse i sådana fall där brollel visserligen i och för sig inle var ringa men del ändå inle var utslag av sådan kriminalitet all etl ingripande av barnavårdsnämnd eller lagföring ansågs nödvändigt.

Grundtankarna i 1944 och 1964 års lagar är all lagföring och straff skall ersättas med andra reaktionsformer, som bättre är ägnade alt lill-rättaföra den unge lagöverträdaren. Dessa grundtankar kan inle realise­ras, om del inle finns tillräckliga resurser hos de organ som skall lämna unga lagöverträdare vård och hjälp. En bedömning av antalet åtalsun­derlåtelser i förhållande till antalet prövade fall måste således för varje lidsperiod ses mol bakgrunden av de möjligheter som finns hos de barna­vårdande organen.

Vid tillkomsten av 1964 års lag uttalade föredragande departements­chefen (prop. 1964: 10 s. 158) all åtal borde kunna underlåtas, om man härigenom åstadkom lika goda eller bättre behandlingsåtgärder än om åtal väckts. Bortsett från brolt som uppenbarligen begåtts av okynne el­ler förhastande borde åtal få underlåtas endast under förutsättning, atl någon form av uppfoslringsålgärder vidtogs. Åtgärderna skulle vara lämpliga för den unge lagöverträdaren. Del skulle i och för sig inle vara nödvändigt, all del var fråga om ålgärder av barnavårdsorgan. Även ål­gärder av enskild kunde vara ändamålsenliga.

I departementspromemorian föreslås alt 1 § i 1964 års lag ändras så, alt det klart framgår, alt förutsättningar för beslut om åtalsunderlåtelse föreligger, förutom när övervakning eller omhändertagande och därmed jämförliga åtgärder kommer lill stånd, även då den unge blir föremål för andra hjälpålgärder, innefattande råd och slöd, förmaning och varning eller föreskrifter rörande sina levnadsförhåUanden. Även samtal med den unge och frivillig kontakt från hans sida med nämnden bör anses

 

Prop. 1971:100                                                        37

vara sådana ålgärder som möjliggör åtalsunderlåtelse.

I ett par remissyttranden berörs den principiellt vikliga frägan huruvi­da ansvaret för behandlingen och vården av de unga lagöverträdarna i princip bör övertas av barnavårdsnämnderna. Denna fråga kan inle lösas ulan en ingående kartiäggning av de barnavårdande organens möjlighe­ter atl bereda unga lagöverträdare vård och behandling. Det finns därför enligt min mening inle anledning att närmare gå in på frågan i samband med den nu aktuella reformen. Frågan får tas upp på grundval av åtals­rättskommitténs utredningsarbete. Dessförinnan bör endast vidtas be­gränsade ändringar inom ramen för nuvarande syslem.

Mot denna bakgrund vill jag understryka all barnavårdsnämndernas ökade möjligheter all ingripa med olika åtgärder bättre synes kunna las tillvara med den föreslagna utformningen av åtalsunderlåtelse mol unga lagöverträdare än nuvarande regler. Som socialstyrelsen framhåller torde det visserligen alltjämt finnas brister i fråga om barnavårdsnämndernas personella resurser och möjligheter till effektiva åtgärder men dessa är inte av den art och omfattning alt de bör få hindra genomförandet av den föreslagna ändringen. Utgångspunkten bör vara atl åtalsunderlåtelse skall äga rum så snart vederbörande barnavårdsnämnd vidtar den åtgärd som är lämpligast för den unge lagöverträdaren.

Hittills har förelegat en skillnad mellan barnavårdslagens system av ålgärder och de åtgärder som är förutsättning för åklagarens beslut om åtalsunderlåtelse. I likhet med flera remissinstanser anser jag denna skill­nad numera omotiverad och den bör som föreslagits i promemorian un­danröjas. Jag ansluter mig lill den uppfattningen all åtal bör kunna un­derlåtas även om något formellt beslut om ingripande enligl barnavårds­lagen inte meddelas förutsatt atl den unge rent faktiskt har blivit föremål för hjälp- och stödåtgärd från barnavårdsnämndens sida. Även samtal med den unge och frivillig kontakt från hans sida med nämnden bör an­ses vara sådan åtgärd som möjliggör åtalsunderlåtelse, naturUglvis under förutsättning att kontakten innebär råd och stöd. Enligt min uppfattning föreligger inte något hinder mot åtalsunderlåtelse vid samhällsvård enligt 31 § andra stycket barnavårdslagen under förutsättning att den unge lag­överträdaren genom denna samhällsvård blir föremål för sådana hjälp-och stödåtgärder, att det med skäl kan antas, all härigenom vidtas vad som är lämpligast för hans lillrällaförande. I sammanhanget vUl jag un­derstryka betydelsen av alt barnavårdsnämnderna lämnar åklagaren en noggrann redogörelse för de ålgärder som nämnden har vidtagit eller ämnar vidtaga. Endast om så sker blir åklagaren i slånd alt tillämpa bestämmelsen om åtalsunderlåtelse på elt riktigt sätt.

Bland förebyggande åtgärder enligt 26 § barnavårdslagen anges även förmaning och varning. Jag delar RÅ:s uppfattning alt förmaning eller varning inte kan betecknas som en sådan hjälp- eller stödåtgärd som bör berättiga till åtalsunderlåtelse. I praktiken torde varningar ofta förbindas

3    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 100

 

Prop. 1971:100                                                        38

med hjälpande eller stödjande ålgärder av olika slag. I sådana fall råder ingen tvekan om alt förulsätlningar för åtalsunderlåtelse finns. Enbart en förmaning eller varning bör emellertid inle kunna ligga lill grund för ell beslut om åtalsunderlåtelse. Som jag har framhållit förut är det ange­lägel alt barnavårdsnämnderna noga redovisar för åklagaren vUka ål­gärder som har vidtagits eller kommer all vidtas.

Vad som hittills anförts har tagit sikte på ålgärder som vidtas av bar­navårdsnämnd. Liksom hillills skall emellertid gälla alt även åtgärd, som har vidlagils i annan ordning, t. ex. genom enskild, skall beaktas vid ålalsprövningen.

Liksom hillills bör åtal kunna underlåtas även ulan all särskild åtgärd vidtagits, om brottet uppenbarligen har skett av okynne eller förhastan­de. Jag vill i detta sammanhang understryka vikten av att barnavårds­nämnden noggrant överväger om ett brott verkligen kan sägas ha skett uppenbarligen av okynne eller förhastande. Är del fråga om elt stort an­lal brott och har brottsligheten varat under en längre lidrymd, kan den i allmänhet inle anses ha skett av okynne eller förhastande. I sådana fall kommer emellertid förutsättningar för åtalsunderlåtelse all finnas, om barnavårdsnämnden vidtar någon hjälp- och stödåtgärd.

1964 års lag, liksom dess föregångare, innehåUer inle något hinder mot en upprepad åtalsunderlåtelse. Med hänsyn lill barnavårdens ökande resurser finns det enligl min mening skäl all i viss utsträckning låta de barna- och ungdomsvårdande organen svara för unga lagöverträ­dares lillrättaförande även i återfallssituationer. Ätal bör därför i allmän­het kunna underlåtas, när åtal inle skulle leda lUl andra ålgärder än så­dana som kan anordnas i samband med åtalsunderlåtelse. Utgångspunk­ten för bedömningen av frågan om en förnyad åtalsunderlåtelse bör komma lill slånd bör vara all den åtgärd som har vidtagits alltjämt är lämpligast för den unges lillrättaförande. Självfallet kommer del även i fortsättningen all finnas fall där åklagaren har skäl all kräva alt barna­vårdsnämnden prövar en annan och mer ingripande åtgärd mot den unge för att åtalsunderlåtelse skall komma i fråga.

När del gäller innebörden av förutsättningarna all åtal ej får underlå­tas om åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt bör della, liksom när del gäller åtalsunderlåtelse vid mindre allvarlig brottslighet, närmare beslämmas i tillämpningen, varvid del får ankomma på RÅ all genom anvisningar och inspektion övervaka och leda utvecklingen i della av­seende.

Enligt nu gällande ordning är i princip endasl statsåklagare behörig att besluta om åtalsunderlåtelse enligt 1964 års lag. Som jag har anfört i anslutning lill reglerna om åtalsunderlåtelse enligl 20 kap. 7 § första stycket 1 RB finns det inle anledning atl i della sammanhang ompröva frågan om åklagarnas behörighet i detta avseende.

 

Prop. 1971:100                                                                   39

6.3 Vårdnadshavares rätt till ersättning för inställelse vid domstol

Enligl 21 kap. 1 § RB skall rätten, om den misstänkte är omyndig, höra den som har vårdnaden om honom, om det med hänsyn lill brottels beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt. Enligl 9 kap. 7 § RB kan rät­ten vid vite förelägga vårdnadshavaren atl inställa sig. I 9 § i 1964 års lag finns vidare en bestämmelse om alt den som inle fyllt 20 år inle får dömas till fängelse, skyddstills5'n eUer ungdomsfängelse, om inle den som har vårdnaden om honom, där så lämpligen kunnat ske, blivit hörd i må­let. Någon rätt för vårdnadshavaren all erhålla ersättning för inställelse i dessa fall finns inle.

I departementspromemorian föreslås atl ersättning till vårdnadshavare för inställelse i dessa faU skall utgå enligl de grunder som gäller för vittne. Nästan alla remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det ulan erinran.

Enligl min mening är del otillfredsställande atl vårdnadshavare saknar rätt atl få ersättning för inställelse i de aktueUa fallen. Del är givelvis av stor betydelse all domstolarna har elt så fullständigt underlag för bedö­mande av påföljdsfrågan som möjligt. Inte minst upplysningar från vård­nadshavarna kan härvid vara av stor betydelse. En ulredningskoslnad i påföljdsfrågan bör i princip betalas av del allmänna och det bör inte godtas alt en domstol för all inte vårdnadshavaren skall drabbas av ut­gifter och förlora arbetsförtjänst avstår från all höra honom. Jag biträ­der därför förslaget i promemorian alt vårdnadshavare skall få rätt till ersättning för inställelse vid domstol i de nu aktuella fallen enligl samma grunder som gäller för vittne.

När det gäller den närmare utformningen av ersättningsregeln i 21 kap. RB biträder jag del förslag som JO framfört under remissbehand­lingen och som innebär att som förutsättning för vårdnadshavares ersätt­ningsrätt anges att denne hörs enligt 21 kap. 1 § RB och inle som enligt promemorian all vårdnadshavaren hörs i anledning av åklagarens lalan. Frånsett denna ändring, som är av redaktionell natur, har bestämmelsen tagils upp i överensstämmelse med promemorieförslaget.

Enligl 11 § kungörelsen (1964: 567) med vissa bestämmelser angående tillämpningen av lagen den 29 juni 1964 (nr 542) om personundersök­ning i brottmål är personundersökare bl. a. skyldig all på kallelse in­ställa sig i rätten för atl i fall av behov lämna upplysningar. Enligl 9 § i 1964 års lag gäller vidare alt personundersökaren skall höras, om skäl är därtUl. Någon rält lill ersättning för sådan inställelse föreligger inte för personundersökare.

Jag delar den i promemorian framförda uppfattningen att även en personundersökare bör ha räll tiU ersättning i de fall då han hörs inför rätta. Det ankommer på Kungl. Maj:t att besluta i denna fråga.

 

Prop. 1971:100                                                                   40

7. Hemställan

I enlighet med del anförda har inom jusliliedeparlementel upprättats förslag liU

1)   lag om ändring i rältegångsbalken,

2)   lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Förslagen lorde få fogas till statsrådsprolokollel som bilaga 2.

Jag hemsläller, all lagrådels yttrande över lagförslagen inhämtas ge­nom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

 

Prop. 1971:100                                                                    41

Bilaga 1 Departementspromemorians förslag

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas

dels att 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken skall erhåUa ändrad lydelse på sätt nedan anges,

deb att i 21 kap. samma balk skall införas en ny paragraf, 11 §, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)                     (Föreslagen lydelse)

20 kap.
7 §.

Åklagare må------------------------------ å brott:

1.    om det är uppenbart, alt i 1. om det med skäl kan antagas, händelse av lagföring annan på-       att i händelse av lagföring annan följd än böter icke skulle komma påföljd än böter icke skulle kom-alt ådömas och att den misstänk-       ma atl ådömas och den misstänk­tes lagföring ej är påkallad ur all-        les lagföring ej är påkallad ur aU­män synpunkt; eller                                           män synpunkt; eller

2.    om brollel------------------------ betydelse; eller

3.    om del------------------------------- väckes; eller

4. om brottet--------------------------- särskilda skäl.

Beslut jämlikt--------------------------- av riksåklagaren.

Beslut alt------------------------------ finnas föreligga.

Närmare föreskrifter---------------- av Konungen.

21 kap.

11 §. Höres den som har vårdnaden om omyndig i anledning av åkla­garens talan, äge han rätt till er­sättning och förskott enligt vad om vittne är stadgat.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1971.

•■ Senaste lydelse av 20 kap. 7 § se 1964: 166.

 

Prop. 1971:100                                                                    42

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om imga lagöverträdare

Härigenom förordnas, att 1 och 9 §§ lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverlrädarei skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)                     (Föreslagen lydelse)

1                                               §.

Har brott begåtts av någon som Har brottet begåtts av någon som
vid tiden för brottet ej fyllt åder- vid tiden för brottet ej fyllt ader­
ton år, må, utöver vad som följer lon år, må, utöver vad som följer
av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, av 20 kap. 7 § rättegångsbalken,
åklagare besluta att ej tala å bröt- åklagare besluta att ej tala å brot­
tet,                                                                                        tet,

om den underårige ställes under om den underårige ställes un-
övervakning jämlikt 26 § barna- der övervakning jämtiikt 26 § bar-
vårdslagen, omhändertages för navårdslagen, omhändertages för
samhällsvård enligl 29 § sagda lag samhällsvård enligt 29 § sagda lag
eller blir föremål för annan där-  eller blir föremål för annan där­
med jämförlig åtgärd eller utan med jämförlig åtgärd eller ulan dy-
dylik åtgärd erhåller särskild till- lik åtgärd blir föremål för annan
syn eller lämplig sysselsättning hjälp- och stödåtgärd samt det med
samt det med skäl kan antagas att skäl kan antagas att härigenom
härigenom vidtages vad som är vidtages vad som är lämpligast för
lämpligast för hans lillrältaföran-         hans lillrällaförande, eller
de, eller

om brottet uppenbarligen skell om brottet uppenbarligen skell

av okynne eller förhastande.        av okynne eller förhastande.

Ätal skall —------------------------- allmän synpunkt.

9 §.

Ej må------------------------- —---------- i målet.

Innan någon--------------------------------- äro därtill.

Höres den som har vårdnaden om den som icke fyllt tjugo år, äge han rätt lill ersältning och för­skott enligt vad om vittne är stad­gat.

Denna lag träder i kraft den 1 juU 1971.

■ Senaste lydelse av 9 § se 1969: 163.

 

Prop. 1971:100                                                                      43

Bilaga 2 Till lagrådet remitterat förslag

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas i fråga om rättegångsbalken deb all 20 kap. 7 § skall ha nedan angivna lydelse, dels alt i balken skall införas en ny paragraf, 21 kap. 11 §, av nedan angivna lydelse.

20 kap.

7 §1 Åklagare må besluta all icke tala å brott:

1.    om det är uppenbart, att i      1. om det fcan anlagas, all i hän-händelse av lagföring annan på-   delse av lagföring annan påföljd än följd än böter icke skuUe komma     böter icke skulle komma atl ådö-att ådömas och alt den misstänk-                                   mas och den misstänktes lagfö-tes lagföring ej är påkallad ur all-   ring ej finnes påkallad ur allmän män synpunkt; eller           synpunkt; eller

2.    om brottet förövats, innan den misstänkte dömts för annat av ho­nom förövat brolt eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är uppenbart, alt brollel i jämförelse med del andra brottet är med hänsyn till påföljden ulan nämnvärd betydelse; eller

3.    om del i annat fall av särskilda skäl är uppenbart, alt påföljd ej erfordras for all avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och all det med hänsyn till omständigheterna ej heller eljest är påkallat, alt åtal väckes; eller

4.    om brollel uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själs­lig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brollsbalken, saml sluten psy­kiatrisk vård eller vård i vårdhem eUer specialsjukhus för psykiskt ut­vecklingsstörda kommer lill stånd ulan lagföring och åtal ej är påkal­lat av särskilda skäl.

Beslut jämlikt första styckel 3 må meddelas endasl av riksåklagaren.

Beslut alt ej tala å brott må återkallas, om tillräckliga skäl för beslu­tet ej längre finnas föreligga.

Närmare föreskrifter om beslut atl ej tala å brott meddelas av Konungen.

1 Senaste lydelse av 20 kap. 7 § 1967: 943.

 

Prop. 1971:100

44

21 kap.

11 § Vårdnadshavare som höres en­ligt 1 § äge rätt till ersättning och förskott enligt vad om  vittne är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juU 1971.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom förordnas, all 1 och 9 §§ lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha nedan angivna lydelse.

1 §

Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt ader­ton år, må, utöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare besluta alt ej tala å brot­tet,

om den underårige ställes under övervakning jämlikt 26 § barna­vårdslagen, omhändertages för samhällsvård enligt 29 § sagda lag eller blir föremål för annan där­med jämförlig åtgärd eUer utan dy­lik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning saml del med skäl kan antagas atl häri­genom vidtages vad som är lämpli­gast för han tiUrältaförande, el­ler

om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.

Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt ader­ton år, må, utöver vad som följer av 20 kap. 7 § rältegångsbalken, åklagare besluta alt ej tala å brot­tet,

om den underårige ställes under övervakning jämlikt 26 § barna­vårdslagen, omhändertages för samhällsvård enligt 29 § sagda lag eller blir föremål för annan där­med jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd blir föremål för an­nan hjälp- och stödåtgärd samt det med skäl kan antagas all härige­nom vidtages vad som är lämpli­gast för hans lillrättaförande, el­ler

om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.

Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat ur aUmän synpunkt.

 

Prop. 1971:100                                                        45

9 §1

Ej må den som icke fyllt tjugo år dömas lill fängelse, skyddstiUsyn eller ungdomsfängelse, med mindre den som har vårdnaden om honom, där så lämpligen kunnat ske, blivit hörd i målet.

Innan någon som är under ljugoett år dömes lill påföljd som avses i första stycket skall den som utfört personundersökning i målet höras, om skäl äro därtill.

Vårdnadshavare som höres en­ligl första stycket äge rätt till er­sättning och förskott enligt vad om vittne är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

' Senaste lydelse 1969:163.

 

Prop. 1971:100                                                                    46

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 25 mars 1971.

Närvarande: f. d. justitierådet Regner, regeringsrådet Marienius, justitie­rådet Bernhard, justitierådet Holmberg.

Enligl utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:l Konungen i statsrådet den 12 mars 1971, hade Kungl. Maj:t förordnal, atl lagrådels utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag lill 1) lag om ändring i rättegångsbalken, 2) lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmeber om unga lagöverträdare.

Förslagen, som finns bilagda detla protokoU, hade inför lagrådet fö­redragits av kammaråklagaren Gösta Welander.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

20 kap. 7 §

Åklagares räll all med stöd av förevarande paragraf underlåta åtal lorde ha utnyttjats i mindre omfattning än som var avsett när bestäm­melsen i samband med BrB:s införande fick sin nu gällande lydelse. En något vidgad tillämpning är väl förenlig med lagrummets syfte. Troligen skulle en praxis präglad av mindre ålerhållsamhel kunna uppnås genom tillämpningsföreskrifter eller anvisningar till åklagarmyndigheterna, och paragrafen skulle då kunna bibehållas oförändrad. Emellertid torde up-penbarhetsrekvisilet, som enligt den gällande lydelsen hänför sig både lill bedömningen av brottet och till prövningen av frågan huruvida lagföring är påkallad ur allmän synpunkt, ha utgjort grunden för den restriktiva tillämpningen av paragrafen, och lagrådet anser sig därför böra godla att paragrafen ändras på del sätt som föresläs.

Lagrådet vill emellertid — under hänvisning lill vad hovrätten över Skåne och Blekinge anfört i sitt remissyttrande — erinra om att en in­vändningsfri tillämpning av rätten all underlåta åtal kan åstadkommas endasl så länge denna häller sig till vad som framstår som undanlags­fall. Även ett beslut alt underlåta åtal måste grundas på lillförUtiig ut­redning i del särskilda fallet både om brottet och om den misstänktes för­hållanden, och del kan därför ifrågasättas om en vidgad tillämpning

 

Prop. 1971:100                                                                   47

av förevarande paragraf medför en sådan arbetslällnad för de rällsvår­dande organen, vars uppnående är del aktuella syftet med del remitte­rade förslagel.

Av motiven till bestämmelsen i dess nuvarande lydelse framgår, all möjligheten atl underlåta åtal är avsedd all slå lill buds vid ringare brott eller lagöverträdelser av föga allvarlig beskaffenhet och i allmänhet endast när gärningen lUlika framstår såsom mindre straffvärd i jämfö­relse med de flesta andra gärningar som faller under samma slraffbud. Departementschefens yttrande i remissprotokollel all den yttre ramen för åtalsunderlåtelse enligt förslagel vidgas något genom all åklagaren får räll atl underlåta åtal, även om straffet vid lagföring skulle bU höga böter, lorde inte innebära all någon ändring av lagrummets aUmänna syfte skulle vara avsedd. I de av departementschefen antydda fallen kan del inle sägas vara fråga om ringa brott eller lagöverträdelse av föga allvarlig beskaffenhet, och lagföring måste därför i praktiskt laget alla sådana fall vara all anse som påkaUad ur allmän synpunkt (jfr lagrå­dets yttrande i prop. 1964: 10 s. 326). Såsom departementschefen ulla­lar, finns icke heller utrymme för alt underlåta åtal, om del föreligger tvekan om atl annan påföljd än böter skulle ådömas.

Vad departementschefen anför om paragrafens tUlämpning i fråga om narkotikabrott föranleder ej erinran från lagrådets sida.

21 kap. 11 § I remissprotokollel framhåller departementschefen alt vårdnadshava­res hörande inför domstolen kan vara av stor betydelse vid bedömande av påföljdsfrågan och all en ulredningskoslnad i denna fråga i princip bör betalas av det allmänna. Del lorde sålunda vara avsett alt ersättning som tillerkänts vårdnadshavare för inställelse vid domstol icke skall återgäldas till statsverket av den tilltalade om han fälls för brottet utan all kostnaden skall stanna på statsverket. I enlighet med vad som före­skrivits i fråga om ersältning lill tolk (5 kap. 8 § RB) bör i den föreslag­na paragrafen intagas uttrycklig bestämmelse om atl ersättningen skall gäldas av statsverket.

Förslaget till lag om ändring i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

9 § I det föreslagna nya Iredje styckel i paragrafen bör, i eiUighel med vad som förordas i fråga om 21 kap. 11 § RB, inlagas uttrycklig före­skrift om att ersättningen skall gäldas av statsverket.

Ur protokollet: Ingrid Hellström

 

Prop. 1971:100                                                                    48

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Mai:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 26 mars 1971.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASP­LING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LID­BOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för justitiedeparlemenlel, statsrådet Geijer, anmäler efter ge­mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över förslag lill lag om ändring i rältegångsbalken m. m.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande.

Lagrådet godtar den föreslagna ändringen av 20 kap. 7 § första styckel 1 RB. Lagrådet sätter emellertid i fråga om en vidgad tillämp­ning av åklagares rält alt underlåta åtal medför någon arbetslällnad, eftersom även beslut atl underlåta åtal måste grund sig på tiUförlitiig utredning både om brottet och den misstänktes förhållanden. Enligl min mening måste det dock otvivelaktigt medföra en processekonomisk vinst all dessa ärenden inle förs lill domstol. Än viktigare anser jag del vara atl den misstänkte i dessa fall undgår atl föras inför domstol. Lagändringen har således också en kriminalpolitisk fördel.

Lagrådet uttalar vidare, all någon ändring av lagrammels allmänna syfte inte torde vara avsedd. Jag delar denna uppfattning såtillvida alt principen alt en kriminaliserad gärning regelmässigt skall följas av en påföljd inte frångås genom lagändringen. Jag vidhåller emellertid den mening jag uttalat i lagrådsremissen, nämligen atl den yttre ramen för åtalsunderlåtelse som följd av ändringen vidgas något genom alt åkla­garen får rätt atl underlåta åtal även om straffet vid lagföring skulle bli höga böter. Som jag anfört i remissen saknas dock utrymme för att underlåta åtal, om del föreligger tvekan alt annan påföljd än böter skul­le ådömas. Dessutom förutsätts alt åtal inle finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Jag godtar lagrådels förslag om atl i 21 kap. 11 § RB och 9 § i 1964 års lag införa en uttrycklig föreskrift om alt ersättningen skall gäldas av statsverket.

Under åberopande av del anförda hemställer jag atl Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att antaga inom justitiedepartementet upprättade för­slag till

1)    lag om ändring i rältegångsbalken,

2)    lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

 

Prop. 1971:100                                                       49

Med bifall lill vad föredraganden sålunda med instäm­mande av statsrådets övriga ledamöter hemslälll förordnar Hans Maj:t Konungen all lill riksdagen skall avlålas propo­sition av den lydelse utdraget ur detla protokoll ulvisar.

Ur protokollet:

BrUta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 197]   710158