Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Majrts proposition nr 10 år 1971           Prop. 1971r 10

Nr 10

Kungl. Majrts proposition till riksdagen med förslag till skattebrottslag, m. m.: given Stockholms slott den 4 januari 1971.

Kungl. Maj:l vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av slalsrådsprolokollet över finansärenden och lagrådels protokoll, föreslå riksdagen all bifalla de förslag om vars avlålande lill riksdagen föredra­gande departemenlschefen hemslälll.

GUSTAF ADOLF

G. E. STRÄNG

1    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10


 


Prop. 1971:10

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en reform av påföljdssyslemel i fråga om överträdelse mot skatte- och avgiflsförfallningar. Syftet är bl. a. atl åstadkomma en effektivare och jämnare rättstillämpning. Detta avses ske genom all avgifter av ny typ införs, s. k. skalle- eller avgifts­tillägg och förseningsavgift, som beslutas i administrativ ordning. Allvarligare fall av överträdelser skall emellertid bestraffas i vanlig ordning och således komma under allmän domslois prövning. För sådana fall föreslås också en väsenUig slraffskärpning. Reformen om­fattar flertalet skaller och allmänna avgifter i egentlig mening saml ar­betsgivaravgifterna lill socialförsäkringens finansiering. Tullar saml skal-ter och avgifter som tas ut vid import berörs emellertid inte av reformen.

Skalletillägg eller avgiftstillägg påförs enligt försla­get när någon lämnat oriktigt skriftligt meddelande till myndighet och delta skulle kunna leda lill för lågt beskatlningsresultal resp. för låg ar­betsgivaravgift. Förseningsavgift tas ut vid försummelse att i rätt tid avge deklaration eller arbelsgivaruppgift.

Skalletilläggels storlek är i fråga om inkomst- och förmögenhetsskat­ten 50 "/o samt i fråga om de indirekta skatterna och arbetsgivaravgifter­na 20 "/o av det skalle- eller avgiftsbelopp som skulle ha undandragits om del orikliga meddelandet följts. Förseningsavgiften är i fråga om in­komst- och förmögenhetsskatten 1 »/o av den högsta beskattningsbara in­komsten och 0,3 o/o av den beskattningsbara förmögenheten lill den del den överstiger skattefritt belopp samt i fråga om arbetsgivaravgifterna 5 »/o av den fastställda slutliga avgiften. Avgiften är maximerad lill 300 kr. eller i de fall då deklaration eller arbelsgivaruppgift inle avgelts Irols anmaning 600 kr. Förseningsavgiften i fråga om de indirekta skatterna är enligt förslaget 100 kr., i vissa fall 200 kr.

Det föreslås möjligheter till befrielse från avgifter av nämnda slag un­der vissa omständigheter, t. ex. vid ursäkllighet på grund av ålder, sjuk­dom eller bristande erfarenhet. Närmare anvisningar för tillämpning av de nya administrativa sanktionsformerna i vad de gäller skall avses skola meddelas av riksskatteverket.

I fråga om de straffrättsliga påföljderna är de centrala straffbestämmelserna samlade i en särskild lag, skatlebroHslagen, som föreslås skola ersätta den nuvarande skatleslrafflagen.

Huvudbroltet kallas skallebedrägeri. Detta motsvarar närmast del nu-


 


Prop. 1971:10                                                           3

varande falskdeklaralionsbroltet. Även underlåtenhet att lämna deklara­tion eller därmed jämförlig handling kan under vissa omständigheter föranleda ansvar för skattebedrägeri.

Straffet vid skattebedrägeri föreslås bli fängelse i högst två år. Vid grovt brott är maximum sex års fängelse. I ringa fall skall endast utgå böter. Böter utdöms som dagsböter och inte som nu i normerade böter. Ringa brott skall åtalas endast om särskilda omständigheter föreligger.

Det nuvarande brottet vårdslös deklaration motsvaras i förslaget av brollel vårdslös skatleuppgifl. Vårdslöshetsbroltel avser endast fall då gärningen rör betydande belopp. Deklaralionsförsummelse på grund av vårdslöshet skall inte leda till påföljd enligt skatlebroHslagen.

Arbetsgivare som lämnar oriklig uppgift om innehållen källskatt till uppbördsmyndighel eller underlåter att lämna uppgift om innehållen skatt skall under vissa förutsättningar enligt förslaget bestraffas för upp-bördsbrotl. Straffet för del uppsåtliga brottet, som kallas oredlig upp­bördsredovisning, är fängelse i högst ell år. Vid grov oaktsamhet från gärningsmannens sida blir straffet böter eller fängelse i högst sex måna­der. Övriga brott mol uppbördssyslemet skall liksom hittills bestraffas enligt särskilda bestämmelser i uppbördsförordningen m. fl. författning­ar.

Slutligen innehåller förslaget till skattebrottslag en straffbestämmelse för det fall att någon åsidosätter bokföringsskyldighet eller annan särskild föreskriven räkenskapsskyldighet och därigenom föranleder att myndig­hets kontrollverksamhet beträffande skatt eller avgift allvarligt försvåras. Brottet kallas försvårande av skattekontroll och bestraffas med böter el­ler fängelse i högst två år.

De nya bestämmelserna är avsedda all träda i kraft den 1 januari 1972.


 


 


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

1) Förslag

till

Skattebrottglag

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Danna lag gäller i fråga om skatt eller avgift enligt

1.     förordningen (1908: 128) angåande bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, förordningen (1927:321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar, kommunalskattelagen (1928:370), förordningen (1933:395) om ersättningsskatt, förordningen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, förordningen (1946:324) om skogsvårdsavgift, förordningen (1947:576) om statlig inkomstskatt, förordningen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt, förordningen (1958:295) om sjömansskatt, förordning-an (1970: 99) om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten,

2.     förordningen (1941:251) om särskild varuskatt, förordningen (1943: 477) om skatt å vissa pälsvaror, förordningen (1948: 85) om försäljnings­skatt, förordningen (1953: 396) om accis å fettemulsion m. m., förordningen (1953: 397) angående avgift för fettvaror som användas för framställning av fettamulsion m. m., förordningen (1956:545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall, förordningen (1957:262) om allmän energiskalt, förordningen (1960: 253) om tillverkning och baskattning av malt- och läske­drycker, förordningen (1960: 258) om utjämningsskatt å vissa varor, förord­ningen (1961:372) om bensinskatt, förordningen (1961:394) om tobaks­skatt, förordningen (1961:653) om brännoljeskatt, stämpelskalteförord-ningen (1964:308), förordningen (1964:352) om gasolskatt, förordningen (1966: 21) om särskild skatt på motorbränslen, förordningen (1968: 430) om mervärdeskatt,

3.     lagan (1954:243) om yrkesskadeförsäkring i vad avsar obligatorisk försäkring, lagen (1955: 469) angående omreglering av vissa ersättningar en­ligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbeta m. m., förordningen (1960: 77) angående byggnadsforskningsavgift, lagan (1961:300) om radareavgift för sjöfolks pensionering, lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagan (1962: 398) orn finansiering av folkpensioneringen, förordningen (1968: 419) om allmän arbetsgivaravgift.

Lagen gäller även praliminär skatt, kvarstående skatt och tillkommande skatt som avses i nppbördsförordningen (1953: 272).

Lagen tillämpas ej om skatten eller avgiften fastställes eller uppbäras i den ordning som gäller för tull och ej heller beträffande restavgift, skatte­tillägg eller liknande avgift.

§

Dan som till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt allar avgift uppsåtligan avger handling med oriktig uppgift och däriganom föranleder att skatt eller avgift påföres med för lågt belopp ellar tillgodoräknas mad för högt belopp dömes för skattebedrägeri till fängelse i högst två år.


 


6                      Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

Detsamma gäller den som med avsikt att skatt ellar avgift skall påföras mad för lågt belopp underlåter att avge deklaration eller därinad jämförlig handling och därigenom föranleder att för lågt belopp påföres honom eller den han företräder.

§

Om brott som avses i 2 § är att anse som ringa, dömes för skatteförseelse till böter.

§

Om brott som avses i 2 § är att anse som grovt, dömas för grovt skatte­bedrägeri till fängelse, lägst sex månader och högst sax år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om dat rört mycket betydande belopp allar eljest varit av synnerligen farlig art.

5 §

Den som till ledning för myndighets baslut i fråga om skatt aller avgift av grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom för­anleder fara för att skatt eller avgift påföres med för lågt belopp eller till­godoräknas med för högt belopp dömes, om gärningen rör betydanda be­lopp, för vårdslös skatteuppgift till böter eller fängelse i högst två år.

§

För försök till skattebedrägeri och grovt skattabedrägeri dömes till an­svar enligt 23 kap. 1 § brottsbalken.

7 §

Den som uppsåtligen tmdarlåter att till uppbördsmyndighat avge föraskri-ven handling avseende redovisning av skatt eller avgift, som innehållits för annan, eller avger sådan handling med oriktig uppgift och därigenom föran­leder fara för att innehållan skatt eller avgift med orätt balopp påföres den uppgiftsskyldige ellar tillgodoräknas annan dömes för oredlig uppbörds­redovisning till fängelse i högst ett år.

§

Om brott som avses i 7 § är att anse som ringa dömas för bristande upp­bördsredovisning till böter.

9 §

Den som av grov oaktsamhet begår gärning som avsas i 7 § dömes för vårdslös uppbördsredovisning till böter aller fängelse i högst sax månader. I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.

10 §

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter bokförings­skyldighet eller sådan skyldighet att föra och bevara räkenskaper, som före­skrives för vissa uppgiftsskyldiga, och däriganom allvarligt försvårar myn­dighets kontrollverksamhet vid beräkning eller uppbörd av skatt eller av­gift dömes för försvårande av skattekontroll till böter eller fängelse i högst två år.

I ringa fall dömes aj till ansvar enligt första stjcket.

Ansvar enligt första stycket inträder ej, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                  7

11 §

Med myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift förstås i denna lag även sådant preliminärt aller slutligt beslut som på grund av särskild före­skrift skall anses meddelat.

12 §

Ansvar enligt 2—9 § inträder ej för den som frivilligt vidtager åtgärd som leder till att skatten ellar avgiften kan påföras ellar tillgodoräknas mad rätt belopp.

13 §

Ätal för brott enligt 3 eller 8 § får väckas endast om det är påkallat av sär­skilda skäl.

14 §

Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt 3, 7, 8 eller 9 § ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då skattestrafflagen (1943: 313) skall upphöra att gälla. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande i fråga om gärning som begåtts före ikraftträdandet.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

2) Förslag

till

Lag

om ändring i taxeringsfiirordningen (1956: 623)

Härigenom förordnas i fråga om taxeringsförordningen (1956: 623 )i,

dels att 118, 121 och 122 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 21, 115, 117, 119, 120, 170, 171, 198 och 199 §§ skall ha nadan an­givna lydelse,

dels att i förordningen skall införas tio nya paragrafer, 116 a—116 j §§, samt närmast före 116 a § en ny rubrik av nadan angivna lydelse.


(Nuvarande lydelse)


(Föreslagen lydelse)


21 §.


Har deklaration ej avgivits ellar kan, på grund av brister i deklara­tion eller bristfälligt underlag för sådan, skattskyldigs inkomst av viss förvärvskälla icke tillförlitligen be­räknas, skall inkomsten uppskattas efter vad med hänsyn till föreliggan­de omständigheter såsom verksam­hetens art och omfattning finnas skäligt.


Har deklaration ej avgivits eller kan, på grund av brister i eller brist­fälligt underlag för deklaration, in­komst av viss förvärvskälla eller skattepliktig förmögenhet icke till­förlitligen beräknas, skall inkomsten eller förmögenheten uppskattas ef­ter vad med hänsyn till föreliggande omständigheter finnes skäligt.


 


Eftertaxering må


115 §.

------ för registrering.

Har skattskyldig åtalats för skat­tebrott som avser hans taxering må, även efter utgången av den i första stycket angivna tiden, eftertaxering ske för det år, som åtalet avser. Ef­tertaxering må dock icke ske med mindre fråga därom prövats före ut­gången av kalenderåret efter det då åtalet skett. Har den skattskyldige avlidit, skall fråga om eftertaxering av dödsboet prövas inom sex måna­der från dödsfallet. Bifalles åtalet ej till någon del, skall den med stöd av detta stycke åsatta eftertaxeringen undanröjas av prövningsnämnden.


' Senaste lydelse av 118 § 1965: 753 121 § 1961: 340


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                   9

(Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

Andra stycket äger motsvarande tillämpning i fall då den som liar företrätt juridisk person åtalats för skattebrott som avser den juridiske personens taxering.

XIV a. Om särskilda avgifter

116 a §.

Har skattskyldig i självdeklara­tion eller annat skriftligt meddelan­de, avgivet till ledning vid den skatt­skyldiges taxering, lämnat oriktig uppgift, påföres honom särskild av­gift (skattetillägg) med fem­tio procent av den inkomstskatt eller förmögenhetsskatt som till följd av avvikelse från den oriktiga uppgif­ten, utöver vad som eljest skulle ha utgått, påföres den skattskyldige el­ler hans make eller, vad angår för­mögenhetsskatt, annan med honom samtaxerad person.

Skattetillägg påföres även då avvi­kelse skett från självdeklaration med stöd av 21 §. I sådant fall beräknas tillägget på den skatt som till följd av uppskattning utgår utöver skatt på inkomsten eller förmögenheten enligt deklarationen.

Har inkomst eller förmögenhet uppskattats med stöd av 21 § på gnmd av utebliven självdeklaration, påföres skattetillägg om den skatt­skyldige trots anmaning ej avlämnat deklaration. TiUägget beräknas på den skatt som utgår på grund av taxeringen eller, om den skattskyl­dige lämnat skriftlig uppgift om in­komst eller förmögenhet till ledning för taxeringsnämnden, på den skatt som på grund av uppskattningen ut­går utöver skatt på inkomsten eller förmögenheten enligt uppgiften. Be­slut om sådant tillägg skall undan­röjas av prövningsnämnden efter an­mälan av taxeringsintendenten, om deklaration inkommit inom två må­nader efter det den skattskyldige fått dd av beslutet dock senast innan

It    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10


 


10                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

(Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

prövningsnämnden    avgjort    besvär över beslutet eller taxeringen.

Vid tiUämpning av första—tredje styckena skall meddelande, som läm­nats för skattskyldig som är juridisk person, anses avlämnat av den slcatt-skyldige, om det icke var uppenbart att uppgiftslämnaren saknat behö­righet att företräda den skattskyl­dige.

116 b §.

Skattetillägg utgår ej i den mån avvikelse innebär rättelse av uppen­bar felräkning eller misskrivning. Skattetillägg utgår ej heller i den mån avvikelsen avser bedömning av i skriftligt meddelande framställt yr­kande, såsom fråga om yrkat avdrag eller värde av naturaförmån eller till­gång och avvikelsen icke gäller upp­gift i sak.

Har skattskyldig friviUigt rättat oriktig uppgift utgår ej skattetill-fägg.

116 c §.

Har skattskyldig underlåtit att avlämna självdeklaration, som skall avgivas utan anmaning, eller avläm­nas sådan deklaration först efter ut­gången av den i34§1 mom. eller med stöd av 34 § 2 mom. föreskrivna tiden, påföres honom särskild avgift (f ö r-seningsavgift) med en procent av den högsta beskattningsbara in­komsten vid taxeringen av den skatt­skyldige för inkomst i kommunen, samt med tre tiondels procent av den vid taxeringen fastställda skatteplik­tiga förmögenheten i den mån den överstiger skattefritt belopp som till­kommer den skattskyldige vid för­mögenhetsbeskattningen. Försenings­avgift enligt detta stycke för en skatt­skyldig utgår dock med högst 300 kronor vid en och samma taxering.

Har skattskyldig trots anmaning icke   avgivit   självdeklaration   inom


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                  11

(Nuvarande lydelse)                       {Föreslagen lydelse)

föreskriven tid, bestämmes förse­ ningsavgiften till två gånger det be­lopp som utgår enligt första stycket, dock minst till 100 kronor.

Har skattskyldig inom föreskriven tid avlämnat deklarationshandling, som ej är behörigen undertecknad, utgår förseningsavgift endast om handlingen icke fullständigas med underskrift inom tid som föreskrives i anmaning. I sådant fall beräknas avgiften enligt andra stycket.

116 d §.

Skattetillägg må helt eftergivas,

om felaktigheten eller underlåten­heten med hänsyn till den skattskyl­diges ålder, sjukdom, bristande er­farenhet eller den oriktiga uppgiftens särskilda beskaffenhet eller därmed jämförlig omständighet är att anse som ursäktlig, eller

om det belopp som kunde ha un­dandragits genom felaktigheten eller underlåtenheten är att anse som ringa.

Första stycket gäller i tiUämpliga delar beträffande förseningsavgift. Sådan avgift må även nedsättas.

Vid tiUämpning av 72 § 2 mom. kommunalskattelagen, 20 § 2 mom. förordningen om statlig inkomst­skatt eller 20 § 2 mom. förordning­en om statlig förmögenhetsskatt må Kimgl. Maj:t meddela befrielse från avgift som avses i 116 a eller 116 c §.

116 e §.

Fråga om avgift som avses i 116 a eller 116 c § prövas au den lokala skattemyndigheten, såvitt gäller taxeringsnämndens beslut.

Lokal skattemyndighet skall prö­va fråga om avgift före den 1 oktober taxeringsåret. I särskilda fall må be­slut fattas senare, dock ej efter den 15 december taxeringsåret.

Innan beslut fattas om påföring av avgift, skall den skattskyldige berc-


 


12                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

(Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

das tillfälle yttra sig, om ej hinder möter häremot.

Har rättelse enligt 72 a § beslutats, skall den lokala skattemyndigheten utan hinder av andra stycket besluta om härav föranledd avgift eller änd­ring av beslut om avgift.

116 f§. Lokal skattemyndighets beslut i fråga om avgift som avses i 116 a eller 116 c § skall, med angivande av skälen för beslutet, tillställas den skattskyldige i den ordning som före­skrives i 69 § 4 mom. andra stycket beträffande underrättelse om avvi­kelse från självdeklaration.

116 g §.

Prövningsnämnden beslutar om avgift som avses i 116 a eller 116 c § vid eftertaxering. Talan mot lokal skattemyndighets beslut om avgift föres genom besvär hos prövnings­nämnden.

Skattskyldigs besvär skall vara in­komna till prövningsnämndens kansli inom två månader efter det han erhållit del av beslutet.

Taxeringsintendent äger hos pröv­ningsnämnden yrka påföring eller ändring av avgift. För taxeringsin­tendent talan i fråga om taxering eller eftertaxering, skall talan om av­gift föras i samband därmed.

116 h§.

Avgift som avses i 116 a eller 116 c § påföres som slutlig eller tiU­kommande skatt enligt uppbördsför­ordningen och tillfaller statsverket.

Avgift anges i helt krontal så att öretal bortfaller. Avgift eller för en och samma taxering utgående av­gifter, som ej uppgå till 100 kronor, påföras ej.

116 i §. Särskild talan rörande avgift som avses i 116 a eller 116 c § må komma


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                  13

(Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

under Kungl. Maj:ts prövning endast efter tiUstånd som avses i 98 § 2 mom. tredje stycket.

Finnes vid prövning av besvär i taxeringsmål att taxering skall ned­sättas, skall därav föranledd änd­ring av avgift beslutas.

116 j§.

Om icke annat följer av 116 d— 116 i §§ gäller bestämmelserna i denna förordning i tiUämpliga delar beträffande avgift som avses i 116 a eller 116 c §.

Närmare föreskrifter om påföring av avgift och befrielse från avgift meddelas av Kungl. Maj:t eller myn­dighet, som Kungl. Maj:t bestämmer.

117 §.

Innehållet i--------------------- i fråga.

Vad som--------------------- avsedda ändamålet.

Ej heller----------------------- är offentligt.

Bryter någon mot vad ovan i den-    Den som bryter mot föreskrift i

na paragraf är stadgat, straffes med första—tredje stycket dömes till bö-
dagsböter ellar fängelse i högst sex ter eller fängelse i högst sex måna­
månader, där ej gärningen är belagd der, om ej gärningen är belagd mad
med straff i strafflagen.
                 strafi i brottsbalken.

AUmänt åtal för brott enligt denna paragraf får väckas endast om måls­ägande anger brottet till åtal.

119 §.

Har den, som är pliktig avgiva           Den som till arbetsgivare eller an-
självdeklaration, till någon, som en-
  nan, som är skyldig avge kontroU-
ligt denna förordning är skyldig
        uppgift angående honom, uppsåtli-
meddela kontrolluppgift angående
       gen lämnar oriktig uppgift om för­
honom, lämnat oriktig upplysning
  fiållande, som har betydelse för skyl-
Törande namn eller andra förhållan-
dighetens fullgörande, dömes till bo­
den och har han därvid haft uppsåt
                                            ter.

att   försvåra    iippgiftsskyldighetens     I ringa fall dömes ej till ansvar

behöriga  fullgörande,   straffes  med                  enligt första stycket,
dagsböter, lägst trettio.

120 §.

Har någon, ehuru skyldig att utan   Den som uppsåtligen eller av grov

anmaning   avgiva   självdeklaration, oaktsamhet  underlåter  att fuUgöra

icke behörigen avlämnat sådan de- skyldighet enligt 37 eller 38 § dömes

klaration inom föreskriven tid eller                                      till böter,
avlämnar han självdeklaration med


 


14


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971


 


(Nuvarande lydelse)

så bristfälligt innehåU att den up­penbarligen icke är ägnad att ligga till grund för taxering, straffes med böter, högst trehundra kronor.

Till påföljd, som i första stycket sägs, skall jämväl dömas

1)  den som ej fullgör skyldighet enli

3)    den som ej fullgör honom en­
Ugt 37 eller 38 § åliggande skyldig­
het att utan anmaning avlämna upp­
gifter till ledning vid annans taxe­
ring,

4)    den som ej fullgör vad honom
åligger på grund av förordnande,
som i 40 § sägs,

ö) den som ej fullgör i 42 § före­skrivan skyldighet att utan anma­ning avlämna särskilda uppgifter från bostadsförening aller bostads­aktiebolag,

6)      dan som aj fullgör i 43 § 1 mom., 2 mom. andra och tredje styc­kena samt 3 mom. föreskriven skyi-dighat att avlämna uppgifter om ut­delningar och räntor, samt

7)      den som ej fullgör skyldighat enligt 44 § att lämna uppgift till led­ning vid beskattning utom rikat.

Vad i denna paragraf stadgas äger ej tiUämpning, där gärningen är be­lagd med straff i strafflagen.

Finnes försummelse, som avses i denna paragraf, ursäktlig eller eljest ringa, må från straff frias.


(Föreslagen lydelse)

TiU böter, högst femhundra kro­nor, dömes gt 30 § — — — till beskattning.

3) den som aj fullgör vad honom

åligger

pä   grund   av   förordnande.

som i 40 § sägs,

4) den som ej fullgör i 42 § före­skriven skyldighet att utan anma­ning avlämna särskilda uppgifter från bostadsförening eller bostadsak­tiebolag.

5) dan  som  ej   fullgör  i

43 § 1 mom., 2 mom. andra och tredje styc­kena samt 3 mom. föreskriven skyl­dighet att avlämna uppgifter om ut­delningar och räntor, samt

6) dan som aj fullgör skyldighat enligt 44 § att lämna uppgift till led­ning vid beskattning utom rikat.

/ ringa fall dömes ej till ansvar en­ligt första eller andra stycket.

Ansvar enligt första eller andra stycket inträder ej, om gärningen är belagd med straff i skattebrottsla­gen.


170 §.


Vad i 117 § första, tredje och fjär­de styckena samt 122 § första styc­ket stadgas om tystnadsplikt och om påföljd för brott mot sådan plikt skall äga motsvarande tillämpning i fråga om allmän fastighetstaxering.


Vad i 117 § första, tredje, fjärde och femte styckena föreskrives skall äga motsvarande tillämpning i fråga om allmän fastighetstaxering.


171 §.


1 m o m. Den som i allmän fastig­hetsdeklaration eller i uppgift en­ligt 136 § 2 mom. uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift ägnad att  leda  till för låg


Den som till ledning vid allmän fastighetstaxering uppsåtligen eller av grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder  fara  för  att   taxeringen


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971


15


 


(Nuvarande lydelse)

taxering, skall, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen, dö­mas till dagsböter.

2 mom. Fullgör någon ej behöri­gen uppgiftsskyldighet enligt 139 §, gäller vad i 120 § och 122 § andra stycket är för där avsedda fall stad­gat.


(Föreslagen lydelse)

blir för låg dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att avge aU­män fastighetsdeklaration dömes till böter.

I ringa fall dömes ej till ansvar en­ligt första eller andra stycket.


198 §.


Vad i 117 § första, tredje och fjär­de styckena samt i 122 § första styc­ket stadgas om tystnadsplikt och om påföljd för brott mot sådan plikt skall äga motsvarande tillämpning i fråga om särskild fastighetstaxering.


Vad i 117 § första, tredje, fjärde och femte styckena föreskrives skall äga motsvarande tillämpning i fråga om särskild fastighetstaxering.


199 §.


Den som i särskild fastighetsde­klaration eller i uppgift som avses i 178 § 1 mom. uppsåtligan ellar av grov vårdslöshet lämnat oriktig upp­gift, ägnad att leda till för låg taxe­ring, skall, där ej gärningen är be­lagd med straff i brottsbalken, dö­mas till dagsböter.


Den som till ledning vid särskild fastighetstaxering uppsåtligen aller av grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att taxeringen blir för låg dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att avge sär­skild fastighetsdeklaration eller upp­gift enligt 178 § 2 mom. dömes till böter.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första eller andra stycket.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Bestämmelserna i 116 a—116 j §§ tillämpas ej, i den mån det är fråga om förfarande eller underlåtenhet som ägt rum före ikraftträdandet.

De äldre bestämmelserna i 120 § första stycket och 121 § första stycket gäller fortfarande i fråga om förfarande eller underlåtenhet som ägt rum före ikraftträdandet.

Senaste lydelse 1970: 673


 


16


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971


3) Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen (1968:430) om mervärdeskatt

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1968:430) om marvärde-skatti,

dels att 66—68 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 22, 40, 47, 65 och 76 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i förordningen skall införas åtta nya paragrafer, 64 a—64 h §§, samt närmast före 64 a § en ny rubrik av nedan angivna lydelse.


{Nuvarande lydelse)


{Föreslagen lydelse)


22


Kan det------- helt kalenderår.

Deklaration skall lämnas-------- nu nämnts.

Deklaration skall avgas------- fastställt formulär.

— är daklarationsskyldig.

--- för mervärdeskatt.


Efter anmaning


Bastämmelsarna i


Skattskyldig som icke är undanta­gen från redovisningsskyldighet en­ligt 6 § första stycket skall utan an­maning lämna uppgift (deklaration) för mervärdeskatt för varje verk­samhet för vilken han blivit särsldlt registrerad. Deklaration lämnas för varje redovisningsperiod under vil­ken verksamheten bedrives. Redovis­ningsperiod omfattar två kalender­månader. Redovisningsperioder är januari och februari, mars och april, maj och juni, juli och augusti, sep­tember och oktober samt november och december.


Skattskyldig som icke är undan­tagen från redovisningsskyldighet enligt 6 § första stycket skall utan anmaning lämna uppgift (deklara­tion) för mervärdeskatt för varje verksamhet för vilken särskild re­gistrering skall ske enligt 19 §. De­klaration lämnas för varje redovis­ningsperiod under vilken verksam­haten bedrives. Redovisningsperiod omfattar två kalendermånader. Re­dovisningsperioder är januari och februari, mars och april, maj och juni, juli och augusti, september och oktober samt november och decem­ber.


40 §.


Efterbeskatlning får ej ske senare än under sjätte året efter utgången av det kalenderår undar vilket redo-visningsparioden gått till ända och ej innan slutligt baslut om fastställelse meddelats eller sådant beslut förelig­ger enligt 36 § tredja stycket.


Efterbeskatlning får ske först se­dan slutligt beslut om fastställelse meddelats aller sådant baslut före­ligger enligt 36 § tredje stycket och endast om fråga om efterbeskatlning prövats senast under sjätte året efter utgången av dat kalenderår under vilket redovisningsperioden gått till ända.


» Förordningen omtryckt 1969: 237.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971


17


 


(Nuvarande lydelse)

Efterbeskatlning av dödsbo får ej ske senare än under andra året efter utgången av det kalenderår under vilket bouppteckning eftar dan skatt­skyldiga lämnats in för registrering.


{Föreslagen lydelse)

Har den skaltskyldige avlidit, på­föres efterbeskattning hans dödsbo. Sådan efterbeskattning får ske en­dast om fråga därom prövats senast under andra året efter utgången av det kalenderår under vilket boupp­teckning eftar den skattskyldiga läm­nats in för registrering.

Har skattskyldig åtalats för skat­tebrott som avser mervärdeskatt för honom får, även efter utgången av den i första eller andra stycket angiv­na tiden, efterbeskattning ske för det år som åtalet avser. Efterbeskattning får dock ske endast om fråga därom prövats före utgången av kalender­året efter det under vilket åtalet skett. Har den skattskyldige avlidit, skall fråga om efterbeskattning av dödsboet prövas inom sex månader från dödsfallet. Bifalles åtalet ej till någon del, skall den med stöd av detta styclie åsatta efterbeskattning-en undanröjas av länsstyrelsen.

Tredje stycket äger motsvarande tiUämpning i fall då den som har företrätt juridisk person åtalats för skattebrott som avser mervärdeskatt för den juridiske personen.


47  §.


hala krontal. — för mervärdeskatt.

Betalas icke skatt i sin helhet i be­hörig ordning senast den dag då be­talning skall ske enligt 42 § aller i enlighet med beslut om anstånd en­ligt 45 § utgår restavgift på icke be­talat belopp.

Restavgiften är--

Bastämmalserna i -


Betalas icke skatt i sin helhet i be­hörig ordning senast den dag då be­talning skall ske enligt 42, 43 allar 45 § utgår restavgift på icke betalat belopp.


Särskilda avgifter

64 a §. Har skattskyldig i deklaration el­ler annat skriftligt meddelande, av­givet till ledning vid fastställelse av hans mervärdeskatt, lämnat orifdig uppgift påföres honom särskild av-


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971
{Nuvarande lydelse)
                      {Föreslagen lydelse)

gift (skattetillägg) med tjugo procent av det skattebelopp, som till följd av avvikelse från den oriktiga uppgiften utgår eller ej skall tiUgo­doräknas honom.

Skattetillägg utgår även då mer­värdeskatten uppskattats med stöd av 30 § tredje stycket eller 38 § tred­je stycket. TiUägg beräknas härvid på den skatt som på grund av upp­skattningen utgår utöver skatt enligt vad den skattskyldige uppgivit i deklaration eller i skriftligt medde­lande till ledning vid länsstyrelsens beslut i fråga om skatten.

Skattetillägg enligt andra stycket, som länsstyrelse påfört med anled­ning av att den skattskyldige ej av­lämnat deklaration, skall undanröjas av länsstyrelsen, om deklaration av­lämnas senast inom en månad från den dag då han fått del av beslutet om skattetillägget.

Vid tillämpning au första—tredje styckena skall meddelande, som läm­nats för skattskyldig som är juridisk person, anses avlämnat av den skatt­skyldige, om det icke var uppenbart att uppgiftslämnaren saknat behörig­het att företräda den skattskyldige.

64 b §.

Har skattskyldig, som har att avge deklaration för mervärdeskatt utan anmaning, underlåtit att inom före­skriven tid fullgöra denna skyldig­het, påföres honom särskild avgift (förseningsavgift) med 100 kronor.

Har i fall som avses i första styc­ket den skattskyldige antingen an-manats att lämna deklaration men icke fullgjort denna skyldighet inom föreskriven tid eller underlåtit att avge deklaration inom föreskriven tid även för någon av de tre när­mast föregående redovisningsperio­derna, bestämmes förseningsavgiften UU 200 kronor.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                  19

{Nuvarande lydelse)                      (Föreslagen lydelse)

Skattskyldig, som varit skyldig av­lämna deklaration endast efter an­maning, påföres förseningsavgift, om han underlåtit att lämna dekla­ration inom tid som föreskrivits i an­maning. Avgiften utgår med 200 kro­nor.

64 c §.

Har skattskyldig friviUigt rättat oriktig uppgift, utgår icke skattetill-lägg. Sådant tillägg utgår ej heller i den mån avvikelse från vad den skattskyldige uppgivit innebär rät­telse av uppenbar felräkning eller misskrivning.

Skattetillägg får helt eftergivas,

om felaktigheten eller underlåten­heten med hänsyn till den skattskyl­diges ålder, sjukdom, bristande erfa­renhet eller den oriktiga uppgiftens särskilda beskaffenhet eller därmed jämförlig omständighet är att anse som ursäktlig, eller

om det belopp som kunde ha un­dandragits genom felaktigheten eller underlåtenheten är att anse som ringa.

Andra stycket gäller i tiUämpliga delar beträffande förseningsavgift. Sådan avgift får även nedsättas.

64 d §. A vgift som avses i 64 a eller 64 b § utgår  icke   vid  mervärdeskatt   som fastställes och uppbäres vid införsel.

64 e §.

Fråga om avgift som avses i 64 a eller 64 b § prövas av länsstyrelsen.

Har skattskyldig hemstäUt om be­frielse från beslutad avgift, medde­las nytt beslut i avgiftsfrågan även om hemstäUan icke bifallits.

64 f §. Finnes vid prövning av besvär i mål om mervärdeskatt att skatt skall nedsättas eller återbetalas, skall där­av föranledd ändring av skattetill- lägg beslutas.


 


20                    KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

(Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

64 g §. Avgift som avses i 64 a eller 64 b § anges i helt krontal så att öretal bort­faller. Avgift eller för en och samma redovisningsperiod utgående avgifter, som ej uppgår till 50 kronor, påföres

ej-

64 h §.

I fråga om avgift som avses i 64 a eller 64 b § gäller i tiUämpliga delar, om ej annat följer av 64 c—64 g §§, bestämmelserna i denna förordning om skatt.

Närmare föreskrifter om påföring och befrielse från avgift meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

65


Innehållet i deklaration eller an-


nan handling enligt 22—24 och 26

förordning granskat

får icke yppas för annan än den som själv får taga del av handling en i fråga. Dan som med stöd av be stämmelserna i denna gjort skatteravision aller handling som avses i 27 § får aj obe­hörigen yppa, vad som därvid fram­kommit. Den som bryter häremot dömes, om gärningen aj är belagd med straff i brottsbalken, till botar eller fängelse i högst sex månader.


Innehållet i deklaration eller an­nan handling enligt 22—24 och 26 §§ får icke yppas för annan än den som själv får taga del av handling­en i fråga. Den som mad stöd av ba­stämmelsarna i denna förordnins gjort skattarevision ellar granskat handling som avsas i 27 § får ej obe­hörigen yppa, vad som därvid fram­kommit.

Den som bryter mot första stycket dömes till böter eller fängelse i högst sax månader, om ej gärningen är belagd mad straff i brottsbalken.

AUmänt åtal för brott enligt den­na paragraf får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal.


76 §.


Föreligger synnerliga


--- från mervärdeskatt.

Medges befrielse från eller ned­sättning av mervärdeskatt får med­givandet avse även avgift som avses i 64 a eller 64 b g.


Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1972.

Bestämmelserna i 64 a—64 h §§ gäller ej i den mån det är fråga om förfa­rande eller underlåtenhet som ägt rum före ikraftträdandet.

Bestämmelsen i 67 § gäller fortfarande i fråga om förfarande eller under­låtenhet som ägt rum före ikraftträdandet.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971


21


4) Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss

konsiuntionsbeskattning

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,

dels att 48 § skall upphöra att gälla,

dels att 21, 46, 47 och 49 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i förordningen skall införas sju nya paragrafer, 37 a—37 g §§, samt närmast före 37 a § en ny rubrik av nedan angivna lydelse.


(Nuvarande lydelse)


(Föreslagen lydelse)


21 §.


Efterbeskattning må -


----- för registrering.

Har skattskyldig åtalats för skat­tebrott som avser hans skatt må, även efter den i första stycket an­givna tiden, efterbeskattning ske för det år som åtalet avser. Efterbeskatt­ning må dock ske endast om fråga därom prövats före utgången av ka­lenderåret efter det under vilket åta­let skett. Har den skattskyldige avli­dit, slcall fråga om efterbeskattning av dödsboet prövas inom sex måna­der från dödsfallet. Bifalles åtalet ej till någon dd, skall den med stöd av detta stycke åsatta efterbeskattning-en undanröjas av beskattningsmyn­digheten.

Andra stycket äger motsvarande tiUämpning i fall då den som har fö­reträtt juridisk person åtalats för skattebrott som avser den juridiske personens skatt.


Kap. 4 a. Om särskilda avgifter

37 a §.

Har skattskyldig i deklaration eller

annat skriftligt meddelande, avgivet

till ledning vid fastställande av hans

skatt, lämnat oriktig uppgift, påföres


 


22                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

(Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

honom särskild avgift (skatte­tillägg) med tjugo procent av det skattebelopp, som utgår till följd av avvikelse från den oriktiga uppgif­ten.

Skattetillägg påföres även då skat­ten uppskattats med stöd av 18 §. TiUägg beräknas härvid på den skatt som på grund av uppskattning utgår utöver skatt enligt vad den skattskyl­dige uppgivit i deklaration eller, så­vitt avser beskattningsmyndighetens beslut om skatt, i annat skriftligt meddelande till ledning vid faststäl­lande av skatten.

Skattetillägg enligt andra stycket, som beskattningsmyndigheten påfört med anledning av att den skattskyl­dige ej avlämnat deklaration, skall undanröjas av beskattningsmyndig­heten efter anmälan av aUmänna om­budet om deklaration avlämnas inom en månad från den dag då den skatt­skyldige erhåUit del av beslutet om skattetillägg.

Vid tiUämpning av första—tredje styckena skall meddelande, som läm­nats för skattskyldig som är juridisk person, anses avlämnat av den skatt­skyldige, om det icke var uppenbart att uppgiftslämnaren saknat behörig­het att företräda den skattskyldige.

37 b §.

Har skattskyldig, som är skyldig att avgiva deklaration utan anma­ning, underlåtit att inom föreskriven tid avgiva deklaration, påföres ho­nom särskild avgift (försenings­avgift) med 100 kronor.

Har i fall som avses i första styc­ket skattskyldig antingen anmanats att lämna deldaration men icke full­gjort denna skyldighet inom före­skriven tid eller har han underlåtit att avgiva deklaration inom föreskri­ven tid för någon av de tre närmast föregående beskattningsperioderna, bestämmes förseningsavgiften till 200 kronor.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                  23

{Nuvarande lydelse)                      (Föreslagen lydelse)

37 c §.

Har sfcattskyldig frivilligt rättat oriktig uppgift, utgår icke skattetill-lägg. Sådant tiUägg utgår ej heller i den mån avvikelse från vad den skattskyldige uppgivit innebår rättel­se av uppenbar felräkning eller miss­skrivning.

Skattetillägg må helt eftergivas,

om felaktigheten eller underlåten­heten med hänsyn till den skattskyl­diges ålder, sjukdom, bristande er­farenhet eller den oriktiga uppgif­tens särskilda beskaffenhet eller där­med jämförlig omständighet är att anse som ursäktlig, eller

om det belopp som kunde ha un­dandragits genom felaktigheten eller underlåtenheten är att anse som ringa.

Andra stycket gäller i tillämpliga delar beträffande förseningsavgift. Sådan avgift må även nedsättas.

37 d §.

Fråga om avgift som avses i 37 a eller 37 b § prövas av beskattnings­myndigheten.

Innan slutligt beslut fattas om på­föring av avgift, skall den skattskyl­dige erhålla tillfäUe yttra sig, om ej hinder möter däremot.

37 e §. Finnes vid prövning av besvär i mål om fastställande av skatt att skatt skall nedsättas, skall därav föranledd ändring av skattetillägg beslutas.

37 f §. A vgift som avses i 37 a eller 37 b § angives i helt krontal så att öretal bortfaller. Avgift eller vid en och samma beskattningsperiod utgående avgifter, som ej uppgå till 50 kronor, påföras ej.

37 g §. I fråga om avgift som avses i 37 a eller 37 b § gälla i tillämpUga delar.


 


24                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

(Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

om ej annat följer av 37 c—37 f §§, bestämmelserna i denna förordning om skatt.

Närmare föreskrifter om påföring av avgift och om befrielse från av­gift meddelas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestäm­mer.

46 §.


Kungl. Maj :t


nu sagts.

Medgives befrielse från eller åter­betalning, av skatt, må medgivandet avse även avgift som avses i 37 a el­ler 37 b §.


47 §.


Den som utan att hava gjort an­mälan, varom i 3 § sägs, bedriver verksamhet, i vilken skatt skall ut­göras, straffes med dagsböter, ej under tjugu.


Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att fullgöra skyldighet enligt 3 § att anmäla upp­tagande av skattepliktig verksamhet dömes till böter.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.


49 §.


Vad som inhämtats vid skattekon­troll enligt denna förordning må aj yppas i vidare mån än som erford­ras för vinnande av dat med kontrol­len avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter el­lar fängelse i högst sax månader, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen.

Brott som —■-----------------


Vad som inhämtats vid skattakon­troll enligt denna förordning må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med kontrollen avsedda ändamålet.

Den som bryter mot första stycket
dömes till böter eller fängelse i högst
sax  månader,   om   aj   gärningen   är
belagd mad straff i brottsbalken.
------------ av målsägande.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Bestämmelserna i 37 a—37 g §§ gäller ej, i den mån det är fråga om för­farande eller underlåtenhet som ägt rum före ikraftträdandet.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                  25

5) Förslag

till

Lag

om ändring i fiirordningea (1959: 552) angående uppbörd av vissa

avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1959: 552) angående upp­börd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.i,

dels att 33 § skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 43—45 §§ skall betecknas 50—52 §§,

dels att 14 och 34 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i förordningen skall införas sju nya paragrafer, 43—49 §§, saml närmast före 43 § en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

{Nuvarande lydelse)                      (Föreslagen lydelse)

14 §.

Har arbetsgivare---------------------------------- såsom ringa.

Föreligga sådana--------------------- 10 §.

Vad ovan------------------------------- infordrad upplysning.

Om riksförsäkringsverkets-------- arbetsgivaren underrättas.

Avgiftsunderlag som------------------- för registrering.

Har arbetsgivaren åtalats för skat­tebrott som avser hans arbetsgivarav­gift må, även efter utgången av den i femte stycket angivna tiden, avgifts­underlag bestämmas för det idgifts-år, som åtalet avser. Avgiftsunderlag må dock icke bestämmas med mind­re fråga därom prövats före utgång­en av kalenderåret efter det då åta­let skett. Har arbetsgivaren avlidit skall fråga om påföring av avgifts­underlag för dödsboet prövas inom sex månader från dödsfallet. Bifalles åtalet ej till någon del, skall det med stöd av detta styclie påförda avgifts­underlaget undanröjas av riksförsäk­ringsverket.

Sjätte stycket äger motsvarande tillämpning i fall då den som har fö­reträtt juridisk person åtalats för skattebrott som avser den juridiske personen påfört avgiftsunderlag.

1 Förordningen omtryckt 1962: 396.


 


26


Kimgl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971


 


(Nuvarande lydelse)


(Föreslagen lydelse)


34 §.


Har arbetsgivare, som är sf-:yldig att utan anmaning avlämna arbels­givaruppgift, icke behörigen avläm­nat sådan uppgift inom föreskriven tid eller avlämnar han arbelsgivar­uppgift med så bristfälligt innehåll att den uppenbarligen icke är ägnad att ligga till grund för beräkning av avgiftsunderlag, straffes med böter, högst trehundra kronor.

Till påföljd, som i första stycket sägs, skall jämväl dömas arbetsgiva­re som ej fullgör skyldighet alt utan anmaning vid arbetsgiuaruppgift fo­ga sådan uppgift varom förmäles i 5 § andra stycket.

Finnes försummelse, som avses i denna paragraf, ursäktlig eller eljest ringa, må från straff frias.

Brott, som i denna paragraf sägs, må av åklagare åtalas endast efter anmälan av riksförsäkringsverket.


Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att fullgöra skyldighet enligt 5 § andra stycket dömes till böter.

I ringa fall dömes ej till ansvar en­ligt första stycket.


Om särskilda arbetsgivaravgifter

43 §.

Har arbetsgivare i arbelsgivar­uppgift eller annat skriftligt medde­lande, avlämnat till ledning vid be­räkning av hans avgiftsunderlag, lämnat oriktig uppgift, påföres ho­nom särskild avgift (avgiftstill-lägg) med tjugo procent av slutlig eller tillkommande arbetsgivaravgift, som genom den oriktiga uppgiften undandragits eller, om uppgiften följts, skulle ha undandragits.

Avgiftstillägg utgår även då av­giftsunderlag med avvikelse från ar­belsgivaruppgift uppskattats med stöd av 10 §. I sådant fall beräknas tillägget på det avgiftsbelopp som påföres utöver avgift enligt uppgif­ten.

Har avgiftsunderlag uppskattats med stöd av 10 § på grund av att ar­belsgivaruppgift ej avlämnats, på­föres avgiftstillägg beräknat på hela avgiftsunderlaget eller, om arbetsgi-


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                  27

(Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

våren lämnat skriftligt meddelande till ledning vid riksförsäkringsver­kets beräkning av avgiftsunderlaget, på det avgiftsbelopp som på grund av uppskattningen utgår utöver avgift enligt meddelandet. Riksförsäkrings­verkets beslut om sådant avgiftstill-lägg skall undanröjas av myndighe­ten, om arbelsgivaruppgift avlämnas senast inom tre veckor från den dag då arbetsgivaren fått del av beslutet om avgiftstillägget.

Vid tillämpning av första—tredje styckena skall meddelande, som läm­nats för arbetsgivare som är juridisk person, anses avlämnat av arbetsgi­varen, om det icke var uppenbart att uppgiftslämnaren saknat behörighet att företräda arbetsgivaren.

a4 §.

Underlåter arbetsgivare, som har att avlämna arbetsgivamppgift utan anmaning, att inom föreskriven tid avlämna sådan uppgift, påföres ho­nom särskild avgift (försenings­avgift) med fem procent av den faststäUda slutliga avgiften, dock högst med 300 kronor.

Har arbetsgivare trots anmaning icke avlämnat arbelsgivaruppgift inom den i anmaningen angivna ti­den, bestämmes förseningsavgiften till två gånger det belopp som utgår enligt första stycket, dock minst till 100 kronor.

45 §. Har arbetsgivare friviUigt rättat oriktig uppgift, utgår icke avgifts­tillägg. Sådant tiUägg utgår ej heller i den mån avvikelse från vad arbets­givaren uppgivit innebär rättelse av uppenbar felräkning eller misskriv­ning.

Avgiftstillägg må helt eftergivas, om felaktigheten eller underlåten­heten med hänsyn till arbetsgivarens ålder, sjukdom, bristande erfarenhet eller den oriktiga uppgiftens särskil


 


28                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

(Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

da beskaffenhet eller därmed jäm­förlig omständighet är att anse som ursäixtlig, eller

om det belopp som kunde ha un­dandragits genom felaktigheten eller underlåtenheten är att anse som ringa.

Andra stycket gäller i tillämpliga delar beträffande förseningsavgift. Sådan avgift må även nedsättas.

46 §.

Fråga om avgift som avses i 43 el­ler 44 § prövas av riksförsäkringsver­ket.

Innan fråga om avgiftstillägg av-göres skall arbetsgivaren beredas till­fälle yttra sig, om ej hinder möter däremot.

47 §.

Finner riksförsäkringsverket vid prövning av ansölcan om rättelse el­ler eljest att avgiftsunderlaget eller arbetsgivaravgiften skall nedsättas, skall därav föranledd ändring av av­gift som avses i 43 eller 44 § beslutas.

Föranleder försäkringsdomstolens prövning av besvär eller understäUt beslut ändring i riksförsäkringsver­kets beslut, skall därav föranledd ändring av avgift beslidas.

48 §.

Avgift som avses i 43 eller 44 § anges i helt krontal så att öretal bort­faller. A vgiftstillägg under 50 kronor påföres ej.

Avgift tillfaller statsverket.

49 §.

I fråga om avgift som avses i 43 eller 44 § gäller i tillämpliga delar, om ej annat följer av 45—48 §§, be­stämmelserna i denna förordning om arbetsgivares avgift.

Denna lag träder i Itraft den 1 januari 1972.

Bestämmelserna i 43—49 §§ gäller ej, i dan mån det är fråga om förfaran­de eller underlåtenhet som ägt rum före ikraftträdandet.

Bestämmelserna i 33 § och de äldre bestämmelserna i 34 § första och tredje styckena gäller fortfarande i fråga om förfarande ellar underlåtenhet som ägt rum före ikraftträdandet.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971


29


6) Förslag

till

Förordning

om ändring i stämpelskatteförordningen (1964: 308)

Härigenom förordnas i fråga om stämpelskatteförordningen (1964: 308), dels att 52—54 §§ skall upphöra att gälla, dels att 51 och 56 §§ skall ha nedan angivna lydelsa, dels att i förordningen skall införas två nya paragrafer, 41 a och 41 b §§, samt närmast före 41 a § an ny rubrik av nedan angivna lydelse.


{Nuvarande lydelse)


(Föreslagen lydelse)

Särskilda avgifter

41 a §. I fråga om stämpelskatt, som fast­ställes av riksskatteverket, gälla be­stämmelserna om särskilda avgifter i 37 a—37 f §§ och 37 g § andra stycket förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.

41 b §. Vad i denna förordning föreskri­ves om riksskatteverkets beslut rö­rande skatt samt om erläggande och återbetalning av skatt gäller i till­lämpliga delar beslut om särskild av­gift enligt 41 a §.


51 §.


TiU dagsböter dömes den som underlåter att inom föreskriven tid avge deklaration eller avlämnar de­klaration med så bristfälligt innehåll, att dan uppenbarligan icka är ägnad att ligga till grund för fastställande av skatt; eller

utlämnar handling, som avses i 23 § första stycket, utan att hand­lingen är behörigen försedd med stämpel eller anteckning om orsaken till att den utlämnas utan stämpel.


Dan som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtar att inom före­skriven tid avge deklaration eller av­lämnar deklaration med så bristfäl­ligt innehåll, att dan uppenbarligen icka är ägnad att ligga till grund för fastställande av skatt dömes till bö­ter, om ej gärningen är belagd med straff i skattebrottslagen. Ansvar en­ligt detta stycke inträder dock icke i fall då 41 a § kan tillämpas.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet utlämnar handling, som avses i 23 § första stycket, utan att handlingen    är   behörigen    försedd


 


30                    Kungl. Majds proposition nr 10 år 1971

(Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

mad stämpel aller anteckning om or­saken till att den utlämnas utan slämpal, dömes till böter.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligt förslå eller andra stycket.

56 §.

Kungl. Maj :t--------------- -— av stämpelskatt.

Medgives befrielse från eller åter­betalning av skatt, må medgivandet avse även särskild avgift som avses i 41 a §.

Vid heslut------------------ fall föreskrivet.

Vad i--------------------- första stycket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1972.

Bestämmelserna i 41 a och 41 b §§ gäller ej, i den mån det är fråga om förfarande eller underlåtenhet av den skattskyldige som ägt rum före ikraft­trädandet.

I fråga om förfarande eller underlåtenhet som ägt rum före ikraftträ­dandet gäller 53 § samt, såvitt avser fall enligt 41 a §, de äldre bestäm­melserna i 51 § och 54 § första stycket.

7) Förslag

till

Lag

om ändring i uppbördsförordningen (1953: 272)

Härigenom förordnas i fråga om uppbördsförordningen (1953: 272)', dels att 1 §, 2 § 3 mom., 13 §, 27 § 3 mom., 53 § 1 mom., 56 § 2—4 mom.,

58 § 1 mom., 69 § 1 mom. och 79—82 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i förordningen skall införas nya bestämmelser, 49 § 5 mom. och

55 §, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

1                                                                                          §.-
Med skatt förstås i danna förord-
         Mad skatt förstås i denna förord­
ning, där icka annat angivas, statlig
ning, där icka annat angives, statlig
inkomstskatt,   statlig förmögenhets-
inkomstskatt,  statlig  förmögenhets­
skatt, utskiftningsskatt, ersättnings-
skatt, utskiftningsskatt, ersättnings-

' Förordningen omtryckt 1967: 625.  Senaste lydelse 1969: 238.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971


31


 


(Nuvarande lydelse)

skatt, kommunal inkomstskatt,
landstingsmadel,
      tingshusmedel,

skogsvårdsavgifter, folkpensionsav­gifter enligt lagen om finansiering av folkpensioneringen, tilläggspensions-avgiftar enligt 19 kap. 3 § lagen om allmän försäkring, sjukförsäkrings­avgifter enligt 19 kap. 2 § sistnämn­da lag, sådana arbetsgivaravgifter enligt förordningen angåande upp­börd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m., avgif­ter enligt förordningen om allmän arbetsgivaravgift och radaraavgiftar enligt lagan om redareavgift för sjö­folks pensionering vilka icke uppbä­ras av riksförsäkringsverket, även­som annuitetar å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälsa­räntor.

Kungl. Maj :t


(Föreslagen lydelse)

skatt, kommunal inkomstskatt,
landstingsmedel,
       tingshusmadel,
skogsvårdsavgifter, folkpensionsav­
gifter enligt lagen om finansiering
av folkpensioneringen, tilläggspen-
sionsavgiftar enligt 19 kap. 3 §
lagen om allmän försäkring, sjuk­
försäkringsavgifter enligt 19 kap.
2 § sistnämnda lag, sådana ar­
betsgivaravgifter anligt förordning­
en angåenda uppbörd av vissa avgif­
ter anligt lagen om allmän försäk­
ring, m. m., avgifter enligt förord­
ningen om allmän arbetsgivaravgift
och radaraavgiftar enligt lagan om
redareavgift för sjöfolks pensione­
ring vilka icke uppbäras av riksför-
säkringsverkat, avgift som avses i
116 a eller 116 c § taxeringsförord­
ningen, ävensom annuiteter å avdik­
ningslån och å förskott för avlösning
av frälsaräntor.
-------- föreskriften avses.


2 §.


För visst------------------------------- tillkommande skatten.

3 m o m.i Kvarstående skatt och tillkommande skatt samt obetald del av sådan skatt anses belöpa i första hand på annuitet som avses i 1 § samt i andra hand på skogsvårds­avgift.


3 m o m. Kvarstående skatt och tillkommande skatt samt obetald del av sådan skatt anses belöpa i första hand på annuitet som avses i 1 §, i andra hand på avgift som avses i 116 a eller 116 c § taxeringsförord­ningen samt i tredje hand på skogs­vårdsavgift.


13 §.


Preliminär B-skatt skall, där ne­dan icka annorladas stadgas eller sär­skilda omständigheter ej till annat föranleda, utgå med belopp motsva­rande den slutliga skatt, som påförts den skattskyldige årat näst före in­komståret, till den dal sistnämnda skatt avsar annat än utskiftnings­skatt, ersättningsskatt ellar sådan i denna förordning icke omnämnd skatt allar avgift, vilken påförts jäm­likt   bestämmelse   i   annan   författ-

" Senaste lydelse 1969: 238. ' Senaste lydelse 1968: 722.


Preliminär B-skatt skall, där na­dan icke annorledes stadgas eller särskilda omständigheter ej till an­nat föranleda, utgå mad belopp mot­svarande den slutliga skatt, som på­förts den skattskyldige året näst före inkomståret, till den del sistnämn­da skatt avser annat än utskiftnings­skatt, ersättningsskatt, avgift som avses i 116 a eller 116 c § taxerings-förordningen eller sådan i danna för­ordning  icke  omnämnd  skatt   eller


 


32


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971


 


(Nuvarande lydelse)

ning. Vid beräkning av preliminär B-skatt skall hänsjn tagas till preli­minär A-skatt som dan skattskyldige kan ha att erlägga på grund av för­ordnande enligt 3 § 3 mom. andra stycket.

Har skattskyldig — Praliminär B-skatt


(Föreslagen lydelse)

avgift, vilken påförts jämlikt bestäm­melse i annan författning. Vid beräk­ning av preliminär B-skatt skall hänsyn tagas till preliminär A-skatl som den skattskyldige kan ha att er­lägga på grund av förordnande enligt 3 § 3 mom. andra stycket.

------------ sådan taxering.

-----------  — slutlig skatt.


27 §.


3 m o ni.i överstigar skattskyldigs slutUga skatt den preliminära skatt, som enligt 2 mom. skall gottskrivas honom, med minst en tiondel av den slutliga skatten ellar med minst fem­tusen kronor, skall den skattskyldi­ge till statsverket erlägga ränta med tolv procent, för en beräknad tid av ett år, å den del av det överskju­tande beloppet, som övarstiger att-tusen kronor; dock att det belopp vara ränta sålunda skall beräknas, skall avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Vid bedömande av om och med vilket belopp ränta skall utgå, skall i den slutliga skat­ten icke inräknas utskiftningsskatt, ersättningsskatt, skogsvårdsavgift, arbetsgivaravgift, avgift enligt 2 § förordningen om allmän arbetsgivar­avgift, redaraavgift samt annuiteter, ej hallar skall i den preliminära skatten inräknas sådan i 2 mom. un­der 3) omförmäld preliminär skatt, som erlagts efter den 30 april årat näst efter inkomståret.

Har slutlig-------

Bestämmelserna i


3 111 o m. Övarstiger skattskyldigs slutliga skatt den preliminära skatt, som anligt 2 mom. skall gottskrivas honom, med minst en tiondel av den slutliga skatten allar mad minst fam-tusen kronor, skall den skattskyldi­ga till statsverket erlägga ränta med tolv procent, för an beräknad tid av ett år, å den del av dat överskjutan­de beloppet, som överstiger ettusen kronor; dock att det belopp vara ränta sålimda skall beräknas, skall avrundas till närmast lägre hundra­tal kronor. Vid badömanda av om och med vilket belopp ränta skall utgå, skall i den slutliga skatten icke inräknas utskiftningsskatt, ersätt­ningsskatt, skogsvårdsavgift, arbets­givaravgift, avgift enligt 2 § förord­ningen om allmän arbetsgivaravgift, redaraavgift, avgift som avses i 116 a eller 116 c § taxeringsförordningen samt annuiteter, ej haller skall i den preliminära skatten inräknas sådan i 2 mom. undar 3) omförmäld prelimi­när skatt, som erlagts efter den 30 april året näst efter inkomståret.

------ första stycket.

----------------- detta moment.


 


'  Senaste lydelse 1970: 10.


49 §.

5 mom. Bestämmelserna i 1—4 mom. gälla i tillämpliga delar beträf­fande beslut om påföring av avgift som avses i 116 a eller 116 c § taxe­ringsförordningen.

(Se vidare anvisningarna.)


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971


33


{Föreslagen lydelse)


§ sägs. sista dag.


Arbetsgivare med minst två ar­betstagare så ock annan arbetsgiva­re, baträffanda vilken dan lokala skattemyndigheten så förordnat, skall inbetala under uppbördster­min förfallanda skatt, som innehål­lits å arbetstagares lön och som skall redovisas med skatteanvisning enligt vad som föreskrives i 55 §, sålunda, att det sammanlagda skattebeloppet medelst inbetalningskort eller gire-ringskort inbetalas ellar överföres till särskilt skattepostgirokonto för läns­styrelsen i länet. Arbetsgivare, var­om i detta stycke förmälas, må sam­tidigt med inbetalning av arbetstaga­res skatt inbetala jämväl arbetsgiva­ren själv påförd praliminär och kvarstående skatt. För att inbetal­ning skall anses verkställd undar uppbördsterminen, skall inbetal­ningskortet eller gireringskortet ha­va inkommit till postanstalt senast den 18 i den månad, under vilken terminan   infaller.


Skattskyldig, som önskar före ut-


(Nuvarande lydelse)

53 §.

1 m o m. Debiterad skatt -
Inbetalning, som------- ■ -

Arbetsgivare med minst två ar­batstagare så ock annan arbetsgiva­ re, beträffande vilken dan lokala skattamyndighatan så förordnat, skall inbetala undar uppbördstarmin förfallande skatt, som innehållits å arbetstagares lön, sålunda, att det sammanlagda skattebeloppet me­delst inbetalningskort aller gira-ringskort inbetalas ellar överföres till särskilt skattapostgirokonto för länsstyrelsen i länat. Samtidigt skola skatteanvisningar insändas till läns­styrelsen. Dock äger statlig dier kommunal myndighet samt hushåll­ningssällskap med stadgar, som fast­ställts av Kungl. Maj:t eller myn­dighet som Kungl. Maj:t bestäm­mer, och skogsvårdsstyrelse efter anmälan till länsstyrelsen, så ock annan arbetsgivare, om han har minst femtio arbetstagare, efter tiU­stånd av länsstyrelsen insända skat­ teanvisningar avseende preliminär A-skatt allenast en gång om året i samband med inbetalning av skatt förfallande till betalning under upp­bördsterminen i januari månad. I sist avsett fall skall arbetsgivaren för varje arbetstagare insända alle­nast en skatteanvisning på vilken upptagits sammanlagda beloppet av de för arbetstagaren gjorda skatte­avdragen. Arbetsgivare, varom i det­ta stycke förmäles, må samtidigt med inbetalning av arbetstagares skatt inbetala jämväl arbetsgivaren själv påförd praliminär och kvarstå­ende skatt. För att inbetalning skall anses verkställd under uppbördster­minen, skall inbetalningskortet eller gireringskortet ävensom i förekom­mande fall försändelsen hava inkom­mit till postanstalt senast den 18 i den månad, under vilken terminen infaller.

Vid inbetalning av preliminär A-

2    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 10


 


34


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971


 


{Nuvarande lydelse)

skatt för arbetstagare skall arbetsgi­varen å skatteanvisningen hava an­givit storleken av det inbetalade skattebeloppet. Skattskyldig, som önskar före utgången av sista upp­bördsterminen undar uppbördsåret erlägga preliminär skatt mad belopp utöver vad som debiterats, må göra detta medelst skatteanvisning, där­vid beloppet antecknas å därför av­sedd plats å anvisningen. Sådant be­lopp skall, därest skattskyldig icke inbetalar vid senare tillfälle under uppbördsåret förfallanda skatt, av­räknas härå.


{Föreslagen lydelse)

gången av sista uppbördsterminen lindar uppbördsårat erlägga preli­minär skatt med belopp utöver vad som debiterats, må göra detta me­delst skatteanvisning, därvid belop­pet antecknas å därför avsedd plats å anvisningen. Sådant balopp skall, därest skattskyldig icke inbetalar vid senare tillfälle undar uppbördsåret förfallanda skatt, avräknas härå.


55 §.

Arbetsgivare, som har att inbetala innehållen skatt i den ordning som föreskrives i 53 § 1 mom. första eller andra stycket, skall på skatteanvis­ning för preliminär A-skatt, som an­vändes för inbetalningen, ha angivit storleften av den preliminära skatt som han har att erlägga vid betal­ningstillfället för den arbetstagare, som skatteanvisningen avser. Inbeta­lar arbetsgivaren icice innehållen skatt inom föreskriven tid, skall han inom tid som gäller för inbetalning­en lämna länsstyrelsen meddelande om storleken av den innehållna skatt som han sålunda bort inbetala.

Arbetsgivare, som har att inbetala innehållen slcatt i den ordning som föreskrives i 53 § 1 mom. tredje styc­ket, skall inom tid som gäller för in­betalningen till länsstyrelsen insän­da de skatteanvisningar, som avse den till inbetalning förfallna och in­nehållna skatten i den mån sådana anvisningar är tiUgängliga för arbets­givaren. På varje skatteanvisning avseende preliminär skatt skall ar­betsgivaren ha angivit storleken av den preliminära skatt som sålunda skall inbetalas för arbetstagaren.

' Förutvarande 55 § upphävd genom 1958: 300.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                  35

(Nuvarande lydelse)                       {Föreslagen lydelse)

Oavsett vad som föreslcrives i fö­regående stycke äger statUg eller Icominuiml myndigliet samt hus­hållningssällskap med stadgar, som fastställts av Kungl. Maj:t eller myn­dighet som Kungl. Maj:t bestämmer, och skogsvårdsstijrelse efter annmlan till länsstyrelsen, så ock annan ar­betsgivare, om han har nunst femtio arbetstagare efter tillstånd av läns­styrelsen insända skattcanvisningar avseende preliminär A-skatt endast en gång om året inom tid som gäller för inbetalning av skatt förfallande till betalning under uppbördstermi­nen i janimri månad. Därvid skall ar­betsgivaren för varje arbetstagare insända endast en skatteanvisning, på vilken angivits det sammanlagda beloppet av den preUminära Å-skatt som innehållits för arbetstagaren och som skall inbetalas i den ordning som avses i 53 § 1 mom. tredje styc­ket. Arbetsgivare skall dessutom in­om tid som gäller för inbetalningen lämna länsstyrelsen skriftligt med­delande om summan innehållen pre­liminär skatt som det åligger honom att inbetala i nämnda ordning.

Då särskilda skäl äro därtill må Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, riksskattever­ket lämna viss arbetsgivare eller viss grupp av arbetsgivare tillstånd att redovisa skatt för arbetstagare i an­nan ordning än i andra eller tredje stycket sägs.

56 §.
2 mom. Till särskilt----------------- under uppbördsåret;

b)    annan skatt än preliminär skatt,    b) annan skatt än sådan som skall
därest inbetalning sker av allenast inbetalas enligt 53 § 1 mom. tredje
en del av dan skatt, som förfaUer stycket, därest inbetalning sker av
till betalning under uppbördstarmin;     allenast  en  del  av  den  skatt,  som

förfallit   till   betalning   under   upp­bördstarmin;

c)     skatt, som på grund av att de- c) skatt, som icke kan inbetalas
betsedel saknas eller av annan an- på eljest föreskrivet sätt på grund
ledning icke kan inbetalas medelst av att debetsedel eller för inbetal­
skatt eanvisning; samt
                   ningen   erforderlig   skatteanvisning

saknas; samt


 


36                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

{Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

d)  skatt, som icke inbetalats inom   d) annan skatt än sådan som skall

föreskriven   tid   men   som   erläggas     inbetalas enligt 53 § 1 mom. tredje
innan indrivning sker.
                      stycket, om den icke inbetalats inom

föreskriven tid men erläggas innan indrivning sker.

Ävan om-------------- preliminär A-skatt.

Vid inbetalning —■------------- § förmälas.

3    m o rn. Beträffande inbetalning     3 m o m. 7 fall som avses i 2 mom.
som i 2 mom. första styckat under första stycket b) eller c) samt andra
b) och c) samt i 2 mom. andra styc-     stycket skall följande gälla.

ket sägs skall följande gälla.

Avsar inbetalningen — — —- till den 18 i den månad undar vilken termi­nen infaller.

1 annat--------- senast den 18 i den månad under vilken tarminen in­
faller.

Arbetsgivare, som icke inbetalat skatt som nu avses inom tid sotn föreskrives i andra eller tredje styc­ket, skall inom en vecka efter ut­gången av denna tid till länsstyrel­sen lämna skriftlig uppgift om det skattebelopp som sålunda hade bort inbetalas till det centrala skattekon­tot.

4 mom. Skatt, som-------------- till postanstalt.

Vid inbetalningen-------------- en skattepost.

Då arbetsgivare------------- tillhandahållen blankett.

Om arbetsgivare inbetalar endast en del av innehållen skatt som det ålegat honom att inbetala till cen­trala skattekontot vid betalningstill-fället, skall på mottagardelen av in­betalningskort eller gireringskort som avses i första stycket eller på förteckning eiUigt tredje stycket läm­nas skriftlig uppgift om storleken av hela skattebeloppet.

58 §.

1 m o m. Har skattskyldig--------------- ■ hela krontal.

Arbetsgivare, som------------- om tilläggsavgift.

Vad i----------------- uppbördstermin infaller.

Restavgift utgår även i fall då ar­betsgivare icke behörigen lämnat uppgift om innehållen skatt enligt 55 § eller 56 § 3 eller 4 mom. Avgif­ten utgår med två öre för varje hel krona av skattebelopp, för vilket uppgift sålunda icke lämnats, dock ej med mindre än tio kronor, öretal


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971


37


 


(Nuvarande lydelse)


(Föreslagen lydelse)

som uppkommer vid denna beräk­ning skall jämnas till närmast högre hela krontal. I fall som avses i 56 § 3 mom. fjärde stycket utgår nu av­sedda restavgift endast om uppgifts­skyldigheten icke fullgjorts senast under den uppbördstermin som avses i tredje stycket ovan.


 


69

/ mom.i Därest den preliminära sk.itt, som enligt 27 § 2 mom. skall gottskrivas skattskyldig vid debite­ring av slutlig skatt, till den del densamma erlagts överstiger den slutliga skatten, ägar den skattskyl­dige erhålla ränta med sju procent, för en beräknad tid av ett år, å den del av det överskjutande beloppet, som överstiger ettusen kronor; dock att det belopp, vara ränta sålunda skall beräknas, skall avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Räntebeloppet må icke övarstiga 100 000 kronor. Vid bedömandet av om och med vilket belopp ränta skall idgå, skall i den preliminära skatten icke inräknas sådan i 27 § 2 mom. undar 3) omförmäld preliminär skatt, som erlagts efter den 30 april året näst efter inkomståret; vidare skall med slutlig skatt likställas så­dan tillkommande skatt, som enligt vad i 68 § 4 mom. andra stycket sägs helt eller delvis skall gäldas med där omförmäld  preliminär  skatt.

liar slutlig


/ 77J o m. Därest den preliminära
skatt, som enligt 27 § 2 mom. skall
gottskrivas skattskyldig vid debite­
ring av slutlig skatt, till den del
densamma arlagts överstiger den
slutliga skatten, äger dan skattskyl­
dige erhålla ränta med sju procent,
för en beräknad lid av ett år, å den
del av det övarskjutande beloppet,
som överstigar attusan kronor; dock
att dat balopp, vara ränta sålunda
skall beräknas, skall avrundas till
närmast lägre hundratal kronor.
Räntebeloppet må icke översliga
100 000 kronor. Vid bedömandet av
om och med vilket belopp ränta skall
utgå, skall i den preliminära skatten
icke inräknas sådan i 27 § 2 mom.
under 3) omförmäld praliminär
skatt, som erlagls efter den 30 april
året näst efter inkomståret; vidare
skall med shillig skalt likställas så­
dan tillkommande skalt, som enligt
vad i 68 § 4 mom. andra stycket sägs
hall ellar delvis skall gäldas med där
omförmäld praliminär skatt, samt
som shillig skatt icke räknas avgift
som avses i 116 a eller 116 c § taxe­
ringsförordningen .
---- första stycket.


 


79 Har någon lämnat oriktig uppgift till arbetsgivare om förhåUande, som har betydelse för verkställandet av skatteavdrag, under sådana omstän­digheter att det kan antagas hava skett   i  syfte   att   åstadkomma   att

 Senaste lydelse 1970: 10.


Skattskyldig som uppsåtligen eller av grov oaktsamltet till myndighet eller arbetsgivare lämnar oriktig uppgift om förhållande, som har be­tydelse för hans skyldighet att er­lägga skatt, eller underlåter aft läm-


 


38


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971


 


(Nuvarande lydelse)

skatteavdrag icke verkställes eller sker med för lågt belopp, eller

har någon i preliminär självdekla­ration eller i ansökan om jämkning av preliminär skatt eller i annan upp­gift uppsåtligen eller av grov oakt­samhet lämnat oriktig uppgift, äg­nad att för liononi eller den han företräder leda till frihet från preli­minär slcatt eller till för låg sådan skatt, eller

har någon i ansökan jämlikt 41 § 2 mom. om nedsatt skatteavdrag el­ler i ansökan om anstånd med inbe­talning av skatt uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig upp­gift angående förhåUande av bety­delse för ärendets avgörande,

straffes med dagsböter.

80

/ mom. Utbetalar arbetsgivare, som är skgldig verkställa skatteav­drag, lön utan att denna minskats med föreskrivet belopp för gäldande av arbetstagares skatt och sker detta uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är allenast ringa, straffes med dagsböter.

Fullgör arbetsgivare icke sin skyl­dighet att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet inbetala belopp motsvarande det, varmed arbetstaga­res lön minskats för gäldande av dennes skatt, och Ugger i avseende härå uppsåt eller grov oaktsamhet arbetsgivaren till last, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

2 m o m. Underlåter någon att be­hörigen fuUgöra vad honom enligt 19 § åligger, eller

fullgör icke arbetsgivare behörigen vad honom enligt 78 § 1 mom. första eller andra stycket åUgger,

dömes till böter, högst femluindra kronor.


(Föreslagen lydelse)

na föreskriven uppgift av sådant slag, dömes till böter, om ej gärning­en är belagd med straff i skatte­brottslagen.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.

Arbetsgivare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyl­dighet alt verkstäUa skatteavdrag dömes till böter.

I ringa fall dömes ej till ansvar en­ligt första stycket.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971


39


 


(Nuvarande lydelse)


(Föreslagen lydelse)


81 §.


Den, som jämlikt 73 § tagit del av självdeklaration eller annan uppgift eller handling, som avlämnats eller tillhandahållits enligt bestämmelse i denna förordning eller som avläm­nats till ledning vid årlig taxering, må ej i vidare mån än utövningen av tjänst eller uppdrag erfordrar of­fentliggöra eller yppa innehållet i så­dan handling. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

82 Straff enligt denna förordning skall icke inträda, då den skyldige för sin förseelse är underkastad an­svar för tjänstefel eller förseelsen el­jest är belagd med straff enligt brottsbalken.


Arbetsgivare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyl­dighet att inbetala skatt som inne­hållits för annan dömes till böter eller, om gärningen rör betydande belopp eller annan försvårande om­ständighet föreligger, till fängelse i högst ett år.

I ringa fall dömes ej till ansvar en­ligt första stycket.

Den, som jämlikt 73 § tagit del av självdeklaration eller annan uppgift eller handling, som avlämnats eller tillhandahållits enligt bestämmelser­na i denna förordning eller som läm­nats till ledning vid årlig taxering, må ej i vidare mån än utövningen av tjänst eller uppdrag erfordrar offent­liggöra eller yppa innehåUet i sådan handling.

Den som bryter mot första stycket dömes till böter eller fängelse i högst sex månader, om ej gärningen är be­lagd med straff i brottsbalken.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.


 


40                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

8) Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen (1908:128) angående bevillningsavgifter

för särskilda fiirmåner och rättigheter

Härigenom förordnas, att 4 § 8 mom. förordningen (1908: 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter skall ha nedan an­givna lydelse.

(Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

4 §.

8 m o m.i Deklaration, varom —------------ för denna.

Avgives icke------------------ beräknade bruttoinkomsten.

Om ansvar i vissa fall för den som i deklaration lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1972.

9) Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,

dels att 65 och 68 §§ skall upphöra att gälla, dels att 66 § skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

66 §.
Den som underlåter att inom före-
   Den som uppsåtligen eller av grov

skriven tid avgiva deklaration straf-     oaktsamhet underlåter att inom fö-
fes med dagsböter.
                       reskrivan tid avgiva deklaration dö-

mes till böter, om ej gärningen är be­lagd med straff i skattebrottslagen.

> Senaste lydelse 1943: 315. ■ Senaste lydelse av

65 § 1943: 330

68 § 1958: 562


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                 41

(Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

I ringa fall dömes ej till ansvar en­ligt första stycket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1972.

10) Förslag

till

Förordning

om ändring i fiirordningen (1958: 295) om sjömansskatt

Härigenom förordnas, att 14  § 2 mom. samt 26—29  §§  förordningen (1958: 295) om sjömansskatt skall ha nedan angivna lydelse.


(Nuvarande lydelse)


(Föreslagen lydelse)


14 §.


2 m o m.i Inbetalas sjömansskatt


------------ till betalning.

Redovisas icke sjömansskatt i be­hörig ordning, utgår restavgift be­räknad enligt 58 § 1 mom. fjärde stycket uppbördsförordningen.


26 §.


Har någon lämnat oriktig uppgift till redare om förhållande, som har betydelse för verkställande av av­drag för sjömansskatt, och har han därvid haft uppsåt att åstadkomma att avdrag icke verkstäUes eller sker med för lågt belopp, eller

har någon i ansökan om jämk­ning av sjömansskatt eller i annan uppgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, ägnad att för honom eller den han företräder leda till frihet från sjö­mansskatt eller till för låg sådan skatt, eller

har redare i uppgift enligt 16 § uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är allenast ringa, lämnat oriktig uppgift, vilken är ägnad att leda till annan beskattning än vederbort för av redaren anstäUda sjömän,

straffes med dagsböter.

» Senaste lydelse 1970: 410.

2t    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10


Redare som i uppgift enligt 16 § uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktigt meddelande, som kan medföra för tåg beskattning av sjöman, dömes till böter.

Sjöman som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet till myndighet eller redare lämnar oriktig uppgift om förhållande, som har betydelse för hans skyldighet att erlägga sjömans­skatt, eller underlåter att lämna före­skriven uppgift av sådant slag, dö­mes till böter.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första eller andra stycket.

Ansvar enligt första eller andra stycket inträder ej, om gärningen är belagd med straff i sicattebrottslagen.


 


42


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971


 


(Nuvarande lydelse)


(Föreslagen lydelse)


27 §.


1    mom. Utbetalar redare, som är
skyldig verkstäUa avdrag för sjö­
mansskatt, lön eller annan gottgörel­
se utan att denna minskats med fö­
reskrivet belopp för gäldande av sjö­
mansskatt och sker detta uppsåtli­
gen eller av oaktsamhet, som ej är
allenast ringa, straffes med dagsbö­
ter.

FuUgör redare icke sin skyldighet att inom föreskriven tid till sjö­mansskattekontoret inbetala belopp motsvarande det, varmed sjömans lön minskats för gäldande av dennes skatt, och ligger i avseende härå uppsåt eller grov oaktsamhet reda­ren till last, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

2    mom. FuUgör redaren icke be­
hörigen vad honom enligt 19 § förs­
ta eller andra stycket åligger, straf­
fes med böter, högst 300 kronor.


Redare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldig­het att verkställa avdrag för sjö­mansskatt dömes till böter.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.


28 §.


Den som jämUkt 25 § tagit del av ansökan om jämkning av sjömans­skatt eller annan handling, som avlämnats eller tillhandahållits en­ligt bestämmelserna i denna förord­ning eller som avlämnats till ledning vid årlig taxering eller till ledning för uppbörd av skatt enligt upp­bördsförordningen, må ej i vidare mån än utövningen av tjänst eller uppdrag erfordrar offentliggöra el­ler yppa innehåUet i sådan handling. Bryter någon häremot straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.


Redare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldig­het att inbetala skatt som innehållits för annan dömes till böter eller, om gärningen rör betydande belopp eller annan försvårande omständighet fö­religger, till fängelse i högst ett år.

I ringa fall dömes ej till ansvar en­Ugt första stycket.


29 §.


Straff enligt denna förordning skall icke inträda, då gärningen är belagd med straff enligt strafflagen.


Den som jämlikt 25 § tagit del av ansökan om jämkning av sjö­mansskatt eller annan handling, som avlämnats eller tillhandahållits en­ligt bestämmelserna i denna förord­ning eller som avlämnats till ledning


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                  43

(Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

vid årlig taxering eller till ledning för uppbörd av skatt enligt npp­bördsförordningen, må ej i vidare mån än utövningen av tjänst eller uppdrag erfordrar offentliggöra eller yppa innehållet i sådan handling.

Den som bryter mot föreskrift i första stycket dömes till böter eller fängelse i högst sex månader, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1972.

Bestämmelsen i 14 § 2 mom. andra stycket gäller ej i fråga om förfaran­de eller underlåtenhet som ägt rum före ikraftträdandet.

11) Förslag

tUl

Fiirordning

om ändring i förordningen (1970: 99) om investeringsavgift för vissa

byggnadsarbeten

Härigenom förordnas, att 13 § förordningen (1970: 99) om investerings­avgift för vissa byggnadsarbeten skall upphöra att gälla vid utgången av år 1971.

12) Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen (1941: 251) om särskild varuskatt

Härigenom förordnas, att 11 § förordningen (1941: 251) om särskild varu­skatt skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

11 §.

.\ngående påföljd--------------- — är stadgat.

Om ansvar i vissa fall för den, som eljest i deklaration lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1972.

Senaste lydelse 1960: 612.


 


44                     Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

13) Förslag

till

Fiirordning

om ändring i förordningen (1943:477) om skatt å vissa pälsvaror

Härigenom förordnas, att 12 § förordningen (1943: 477) om skatt å vissa pälsvaror! skall upphöra att gälla vid utgången av år 1971.

14) Förslag

till

Förordning om ändring i förordningen (1948: 85) om försäljningsskatt

Härigenom förordnas, att 33 § förordningen (1948:85) om försäljnings­skatt skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

33 §.2

Angående påföljd------- •---------- är stadgat.

Om ansvar i vissa fall för den, som eljest i deklaration lämnat orik­tig uppgift, stadgas i skattestraffla­gen.

Denna förordning träder i kraft dan 1 januari 1972.

15) Förslag

till

Förordning om ändring i förordningen (1953: 396) om accis å fettemulsion m. m.

Häriganom förordnas i fråga om förordningen  (1953: 396)  om accis å fettemulsion m. m.,

dels att 11 § skall upphöra att gälla,

dels att 9 § skall ha nadan angivna lydelse.

* Förordningen omtryckt 1960: 118. 8 Senaste lydelse 1960: 427.


 


Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1971


45


 


(Nuvarande lydelse)

9 Den, som utan föreskriven anmä­lan bedriver tillverkning, som i 1 § första  stycket  avses,   straffes  med dagsböter, ej under tjugu.

Den, som i strid mot förbud, var­om i 7 § 4 mom. eller 8 § 2 mom. sägs, förfogar över vara, straffes med dagsböter, ej under fyrtio, eller, där omständigheterna äro synnerli­gen försvårande, med fängelse i högst sax månader.

Underlåter någon i andra fall än nu sagts att fullgöra vad honom ålig­ger enligt denna förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter, straffes med böter, högst trehundra kronor.


(Föreslagen lydelse)

Den, som utan föreskriven anmä­lan bedriver tillverkning, som i 1 § första stjcket avses, dömes till böter.

Den, som i strid mot förbud, var­om i 7 § 4 mom. eller 8 § 2 mom. sägs, förfogar över vara, dömes till böter eller fängelse i högst sax må­nader.

Den, som i andra fall än nu sagts underlåter att fullgöra vad honom åligger enligt danna förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter, dömes till böter, högst femhundra kronor, om ej gärningen är belagd med straff i skattebrotts­lagen.

I ringa fall dömes ej till ansvar en­Ugt första—tredje stycket.


Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1972.

16) Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen (1953: 397) angående avgift för fettvaror

som användas för framställning av fettemulsion m. m.

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1953: 397) angående av­gift för fettvaror som användas för framställning av fettamulsion m. m., dels att 14 § skall upphöra att gälla, dels att 13 och 15 §§ skall ha nedan angivna lydelse.


(Nuvarande lydelse)


(Föreslagen lydelse)


13 §.


Den som underlåter att inom före­skriven tid avgiva deklaration, bote från och med tjugufem till och med trehundra kronor; och må kontroll-styrelsen förelägga den uppgiftsskyl­dige lämpligt vite.


Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtar att inom före­skriven tid avgiva deklaration, dömes till böter, om ej gärningen är belagd med straff i skattebrottslagen. Be-slcattningsmyndigheten må förelägga vite.


 


46                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

(Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

I ringa fall dömes ej till ansvar en­ligt första stycket.

15 §. Underlåter någon att ställa sig till Den som icke fullgör skyldighet efterrättelse vad honom enligt 9 eller enligt 9 eller 10 §, dömes till botar 10 § åligger, straffes med böter högst högst femhundra kronor. Beskatt-trehundra kronor; och må kontroll- ningsmyndigheten må förelägga vite. styrelsen förelägga vederbörande lämpligt vite.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1972.

17) Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen (1956: 545) angående omsättningsskatt å

motorfordon i vissa fall

Härigenom förordnas, att 28 § förordningen (1956:545)  angående om­sättningsskatt å motorfordon i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

28 §.1

Angående påföljd----------------------------- är stadgat.

Om ansvar i vissa fall för den, som eljest i deklaration lämnat orik­tig uppgift, stadgas i skattestraff­lagen.

Danna förordning träder i kraft den 1 januari 1972.

18) Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen (1957: 262) om allmän energiskatt

Härigenom förordnas, att 34 § förordningen (1957: 262) om allmän energi-skatt skall upphöra att gälla vid utgången av år 1971.

Bestämmelsen i 34 § andra stycket gäller fortfarande i fråga om förfa­rande som ägt rum före den 1 januari 1972.

' Senaste lydelse 1960: 433.

' Förordningen omtryckt 1964: 350.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                 47

19) Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen (1960: 253) om tillverkning och beskattning

av malt- och läskedrycker

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1960: 253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker, dels att 11 § skall upphöra att gälla, dels att 10 § skall ha nedan angivna lydelse.

{Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

10 §.

Underlåter någon att fuUgöra i              Den som bryter mot 3 § tredje
3 § tredje stycket stadgad uppgifts-
   stycket, 5 ellar 6 § eller upptager
skyldighet eller upptager någon till-
  tillverkning av färskt lättöl utan att
verkning av färskt lättöl utan att
     göra anmälan om detta enligt 4 § 2
göra anmälan därom enligt 4 § 2
      mom. dömes till böter, högst fem-
mom. eller bryter någon mot vad
    hundra kronor. I ringa fall dömes ej
i 5 eller 6 § stadgas, straffes med
                                     till ansvar.
böter, högst trehundra kronor. I ringa
fall må från straff frias.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

20) Förslag

till

Förordning om ändring i förordningen (1960: 258) om utjämningsskatt å vissa varor

Härigenom förordnas, att 11 § förordningen (1960:258) om utjämnings­skatt å vissa varor skall upphöra att gälla vid utgången av år 1971.


 


48                   Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

21) Förslag

till

Förordning om ändring i förordningen (1961: 372) omt bensinskatt

Härigenom förordnas, att 9 § förordningen (1961:372) om bensinskatt skall upphöra att gälla vid utgången av år 1971.

22) Förslag

till

Förordning om ändring i förordningen (1961: 394) om tobaksskatt

Härigenom förordnas, att 10 § förordningen (1961:394) om tobaksskatt skall upphöra att gälla vid utgången av år 1971.

23) Förslag

till

Förordning om ändring i förordningen (1961: 653) om brännoljeskatt

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1961: 653) om brännolje­skatt, dels att 18 § skall upphöra att gälla, dels att 16 och 17 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)                   (Föreslagen lydelse)

16 §.1

Har någon i strid med 10 § levere- Den som uppsåtligen eller av grov

rat eller förbrukat obeskattad bränn- oaktsamhet bryter mot 10 § dömes

olja för drift av motor i motorfordon till böter eller fängelse i högst ett år,

dömes  till dagsböter  eller fängelse om ej gärningen är belagd med straff

i högst ett år.                                               i skattebrottslagen.

' Senaste lydelse 1966: 222.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971


49


 


(Nuvarande lydelse)

Den som förskyllt fängelse må, ef­ter omständigheterna, dömas att gäl­da straffskatt med högst tre gånger den skatt som belöper på den leve­rerade eller förbrukade brännoljan.

Brott, som i första stycket sägs, må av åklagare åtalas allenast efter anmälan av kontrollstyrelsen. Fin­nes förseelsen ursäktlig eller eljest ringa, skall ej till straff dömas.


(Föreslagen lydelse)

I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.


17 §.


Den som icke behörigen iakttager vad honom åligger enligt 11 § eller på grund av föreskrifter som medde­lats med stöd av förordnande enligt 12 § dömes till dagsböter eller fäng­else i högst sax månader.


Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av förord­nande enligt 12 § dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

7 ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.


Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1972.

De äldre bestämmelserna i 16 och 17 §§ gäller fortfarande i fråga om för­farande eller underlåtenhet som ägt rum före ikraftträdandet.

24) Förslag

till

Förordning om ändring i förordningen (1964; 352) om gasolskatt

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1964: 352) om gasolskatt,

dels att 13 § skall upphöra att gälla,

dels att 12 § skall ha nedan angivna lydelse.


(Nuvarande lydelse)


{Föreslagen lydelse)


12 §.


Den som icke behörigen iakttager vad honom åligger enligt 8 eller 9 § eller på grund av föreskrift, som meddelats med stöd av 10 §, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.


Den som icke behörigen iakttager vad honom åligger enligt 9 § eller på grund av föreskrift, som meddelats med stöd av 10 §, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.


Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1972.


 


50


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971


25) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1961: 300) om redareavgift för sjöfolks pensionering

Härigenom förordnas, att 3 § lagen (1961: 300) om redaraavgift för sjö­folks pensionering skall ha nedan angivna lydelse.


3 §.

(Nuvarande lydelse)

I fråga om debitering och uppbörd av redareavgift enligt denna lag äger förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän för­säkring, m. m. motsvarande tillämp­ning. Vid fördelning enligt 44 § förs­ta eller andra stycket förordningen skall redareavgiften jämställas med de avgiftar som avses i 1 § förord-


(Föreslagen lydelse)

I fråga om debitering och uppbörd av redareavgift enligt denna lag äger förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän för­säkring, m. m. motsvarande tillämp­ning. Vid fördelning enligt 51 § förs­ta eller andra styckat förordningen skall redareavgiften jämställas med de avgifter som avses i 1 § förord­ningen.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

26) Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen (1968: 419) om allmän arbets­givaravgift skall ha nedan angivna lydelse.


(Nuvarande lydelse)


(Föreslagen lydelse)


5 §.


I fråga om allmän arbetsgivarav­gift enligt 2 § äger förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m., mot­svarande tillämpning utom såvitt av­ser 39—42 och 44 §§.


I fråga om allmän arbetsgivarav­gift enligt 2 § äger förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m., mot­svarande tillämpning utom såvitt av­ser 39—42 och 51 §§.


Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1972.

'■ Senaste Ivdelse 1968: 012.


 


Kimgl. Majds proposition nr 10 år 1971


51


27) Förslag till

Lag om ändring i bokföringslagen (1929:117)

Härigenom förordnas, att 15 § bokföringslagen (1929: 117) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

15 §.1
Om  ansvar  för  åsidosättande  av
   Om  ansvar  för  åsidosättande av

bokföringsskyldighet    enligt    danna     bokföringsskyldighet    enligt    denna
lag stadgas i strafflagen.
                lag föreskrives i brottsbalken och i

skattebrottslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

28) Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen (1967; 139) om obligatorisk statsplombering

av utsädesvara och om växtförädlingsavgift

Härigenom förordnas, att 3 och 8 §§ förordningen (1967: 139) om obliga­torisk statsplombering av utsädesvara och om växtförädlingsavgift skall ha nedan angivna lydelse.


(Nuvarande lydelse)


(Föreslagen lydelse)


3 §.


Om växtförädlingsavgift gällar i tillämpliga delar förordningen den 3 april 1959 (nr 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning. Be-skattnlngsmyndighat är statens cen­trala frökontrollanstalt. Annan frö­kontrollanstalt, som utför plombe­ring, skall debitera och uppbära av­giften för centrala frökontrollan-staltens räkning. Vite förelägges och utdömas av lantbruksstjralsen. Till


Om växtförädlingsavgift gäller i tillämpliga dalar förordningen den 3 april 1959 (nr 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning utom såvitt avser 37 a—37 g §§. Ba-skattningsmyndighet är statens cen­trala frökontrollanstalt. Annan frö­kontrollanstalt, som utför plombe­ring, skall debitera och uppbära av­giften för centrala frökontrollanstal-tens räkning. Vite förelägges och ut-


Senaste lydelse 1942:387.


 


52                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

(Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)


allmänt ombud utsås tjänsteman hos lantbruksstyrelsen.

dömes av lantbruksstyrelsen. Till all­
mänt ombud utses tjänsteman hos
lantbruksstyrelsan.
Varje plomberingstillfälle-------- frökontrollanstalten bestämmer.


8 Den som i deklaration eller annars lämnar oriktig uppgift till frökon­trollanstalt om avgiftspliktig varas slag eller sort, dömes till böter, om gärningen ej är belagd med straff i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313). Om uppgiftslämnaren ej insett eller bort inse oriktigheten, skall han ej dömas till ansvar.


Den som till frökontrollanstalt uppsåtligen eller av grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att växtförädlingsavgift undandrages dömes till böter eller fängelse i högst två år.

Den som till frökontrollanstalt uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift om varas slag eller sort dömes till böter, om ej gär­ningen är belagd med straff i första stycket.

I ringa fall dömes ej till ansvar en­ligt första eller andra stycket.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

29) Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen (1967: 340) med vissa bestämmelser om

prisreglering på jordbrukets område

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1967: 340) med vissa be­stämmelser om prisreglering på jordbrukets område,

dels att 34 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i förordningen skall införas en ny paragraf, 34 a §, av nedan angiv­na lydelse.


(Nuvarande lydelse)


{Föreslagen lydelse)


34 §.


Bestämmelserna i 47—49 §§ för­ordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning gäller i till­lämpliga delar i fråga om avgift som avses i 7—10 §§. Bestämmelserna i 49 § nämnda förordning gäller även i fråga om sådan kontroll som avses i 33 § denna förordning.


Bestämmelserna i 47 och 49 §§ förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning gäller i till­lämpliga delar i fråga om avgift som avses i 7—10 §§. Bestämmelserna i 49 § nämnda förordning gäller även i fråga om sådan kontroll som avses i 33 § denna förordning.


 


Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1971                  53

(Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

34 a §.

Den som till ledning vid faststäl­lande av avgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föran­leder fara för att avgift undandrages dömes till böter eller fängelse i högst två år, om ej gärningen är belagd med straff i lagen om straff för varu­smuggling.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att avge de­klaration eller annan därmed jäm­förlig Imndling till ledning vid fast­ställande av avgift eller, såvitt gäller avgift enligt 7—10 §§, bryter mot 4 § förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning dömes till böter.

I ringa fall dömes ej till ansvar en­ligt första eller andra stycket.

Denna lag träder i kraft dan 1 januari 1972.

30) Förslag

till Förordning om ändring i kupongskatteförordningen (1970: 624)

Härigenom förordnas i fråga om kupongskatteförordningen (1970:624), dels att 31  § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i förordningen skall införas en ny paragraf, 32 §, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)                      (Föreslagen lydelse)

31                                              §

Den som underlåter att fullgöra          Den som uppsåtligen bryter mot
skyldighet enligt 7 § första stycket,
  7 § andra stycket eller 14 § första
8 §, 15 §, 17 § första stycket, 18 §
   stycket dömes, om åtgärden kan
eller 21 § första stycket första punk-
medföra för låg kupongskatt för ho­
ten dömes till böter.
                   nom eller den han företräder, till bö-

Den som i fall som avses i  7  § ter eller fängelse i högst två år eller,

andra stycket eller 14 § första styc- om brottet rör verkligt betydande be-

ket uppsåtligen eller av grov oakt-     lopp  eller är av särskilt farlig art


 


54


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971


 


(Nuvarande lydelse)

samhet lämnar oriktig uppgift eller underlåter att anmäla ändring i för­håUande som avses med redan av­lämnad uppgift, dömes, där den oriktiga uppgiften eller underlåten­heten är ägnad att för honom eller den han företräder leda till för låg kupongskatt, till böter eller fängelse i högst sex månader.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första eller andra stycket.

Ansvar enligt första eller andra stycket inträder ej, om gärningen är belagd med straff i brottsbalken.


(Föreslagen lydelse)

eller om annan synnerligen försvå­rande omständighet föreligger, till fängelse i högst sex år.

Den som av grov oaktsamhet be­går gärning som avses i första styc­ket dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Ansvar enligt första eller andra stycket inträder ej för den som fri­villigt rättar oriktig uppgift eller eljest fullgör underlåten uppgifts­skyldighet.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligt andra stycket.

32 §

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 7 § första stycket, 8 §, 15 §, 17 § första styc­ket, 18 § eller 21 § första stycket första punkten dömes till böter.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.

Ansvar enligt första stycket inträ­der ej om gärningen är belagd med straff i brottsbalken.


Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1972.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                  55

Utdrag av protokoUet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 29 juni 1970.

Närvarande:

Statsministern  Palme,  ministern  för  utrikes ärendena  Nilsson,     statsråden

Str.ang,   Andersson,   Lange,   Holmqvist, Aspling,   Sven-Ebic   Nilsson,

Lundkvist,   Geijer,   Odhnoff,  Wickman, Moberg,  Bengtsson, Norling,
Carlsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen­sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om nya bestämmel­ser om skattebrott, m. m., och anför.

Inledning

Skattestrafflagutredningen, som tillsattes med stöd av Kungl. Maj :ts be­myndigande den 3 december 1965, har den 5 november 1969 avlämnat be­tänkandet "Skattebrotten" (SOU 1969: 42).

Utredningen har i sitt betänkande lagt fram förslag till ett reformerat på­följdssystem på skatte- och avgiftsområdet. Förslaget innebär i huvudsak följande, överträdelser av skatte- och avgiftsförfattningar avses i princip alltid medföra sanktion av ekonomiskt slag, som uttas i administrativ ord­ning. Sanktionen benämns skatte- eller avgiftstillägg. Domstols­förfarande avsas komma till användning endast beträffande allvarligare slag av överträdelser mot författningarna. Det straffrättsliga påföljdssystemet reserveras därmed för brottslighet som bör föranleda en starkare reaktion från samhällets sida än enbart skatte- eller avgiftstillägg.

Skatte- och avgiftstillägg föreslås skola tillämpas beträffande inkomst­skattan, förmögenhetsskatten, mervärdeskatten, punktskatter som regleras av förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskatt­ning, stämpelskatten på aktier och obligationer m. m. och på lotterier samt arbetsgivaravgifter till socialförsäkringens finansiering.

' Ledamöter lagmannen Stig Jungefors, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare, häradshövdingen Erik Alexanderson, ledamoten av riksdagens andra kammare, metallarbetaren Valter Kristenson, taxeringsdirektören Erik Johansson ocli professorn Hans Thornstedt. Experter fr. o. m. den 3 december 1965 chefsåklagaren Lennart Asplund, avdel­ningschefen Hans Järnbrink och avdelningsdirektören Erik Thelander, fr. o. m. den 24 ja-niiari 1966 statsrådet Carl Lidbom (t. o. m. den 6 juli 1969) och departementssekreteraren Ingmar Fries, fr. o. m. den 1 mars 1966 kammarrättsrådet Sverker Widmark, fr. o. m. den 9 februari 1967 kanslirådet Sven Gunnarsson, fr. o. m. den 4 april 1967 redaktören James Engman samt fr. o. m. den 7 juli 1969 departementsrådet Olof Börjeson.


 


56                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

De centrala straffbestämmelserna inom skatte- och avgiftsområdet har förts samman i en skattebrottslag som avses ersätta bl. a. den nu gällande skattestrafflagen (1943: 313). Utredningen har föreslagit en vidgning av det straffbara området.

Utredningen har också föreslagit skärpta straffskalor. Systemet med nor­merade böter föreslås ersättas av dagsbotssystemet.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av kammarkollegiet, statskontoret, kammarrätten, generaltullstyrelsen, bankinspektionen, riks­revisionsverket, kontrollstyrelsen, riksskattenämnden, centrala folkbolifö-rings- och uppbördsnämnden (CFU), riksåklagaren med utlåtanden från Aissa åklagarmyndigheter, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hov­rätten för Övre Norrland, rikspolisstyrelsen, styrelsen för internationell ut­veckling (SIDA), riksförsäkringsverket (Rfv), lantbruksstyrelsen efter hö­rande av statens centrala frökontrollanstalt, statens jordbruksnämnd, kom­merskollegium med utlåtande från vissa handelskammare, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvshorgs, Örebro, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, kupongskattenämnden, sjömansskattenämnden, exekutions­väsendets organisationsnämnd (EON), utredningen om definitiv källskatt, 1968 års brottmålsutredning. Föreningen auktoriserade revisorer. Föreningen Sveriges fögderichefer. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdo­mare. Föreningen Sveriges länspolischefer, Föreningen Sveriges polismästare. Föreningen Sveriges statsåklagare. Kooperativa förbundet (KF), Landsorga­nisationen i Sverige (LO), Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Skånes handelskammare. Statstjänstemännens riksförbund (SR), Svensk industri­förening. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen, Svenska företagares riksförbund. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska kommunförbundet. Svenska revisorsamfundet, Sveriges advokat­samfund, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges all­männa exportförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation (TCO). SAF, Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening samt Sveriges hantverks- och industriorga­nisation har dock inte avgett egna yttranden utan i stället hänvisat till vad som anförts från Sveriges industriförbund. Sveriges köpmannaförbund har i sitt yttrande förklarat sig i väsentliga delar ansluta sig till industriförbun­dets yttrande. För RLF och Sveriges lantbruksförbund har gemensamt ytt­rande avgetts genom Lantbrukets skattedelegation.

Slutligen har ICA Inköpscentralernas AB, Sveriges lantbruksförbund. Svenska revisor samfundet. Sparbankernas redovisningstjänst AB, Svenska åkeriförbundet,  Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund,  Sveriges hänt-


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                  57

verks- och industriorganisation, Sveriges köpmannaförbund samt Yrkes-revisorers och redovisningsmäns förbund inkommit med en gemensam skri­velse, som behandlar vissa förslag i utredningens betänkande.

Nuvarande ordning m. m.

Inledning

I den följande framställningen kommer vissa lagar och andra författ­ningar att betecknas med följande förkortningar.

AVGF              förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgif-

ter enligt lagan om allmän försäkring, m. m.

BrB                brottsbalken

FF                 förordningen  (1959: 92) om förfarandet vid viss konsum-

tionsbeskattning

KL                 kommunalskattelagen (1928:370)

MF                 förordningen (1968: 430) om mervärdeskatt

RB                 rältegångsbalken

SkSL              skattestrafflagen (1943:313)

TF                 taxeringsförordningen (1956:623)

UF                 uppbördsförordningen (1953:272)

VSL                lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling

Vårt nuvarande sanktionssystem på skatte- och avgiftsområdet omfattar huvudsakligen straffrättsliga påföljder, som i princip utdöms av allmän domstol. Ett undantag är restavgift och tilläggsavgift, som påförs av admi­nistrativ myndighet.

De centrala skattebrotten, som f. n. finns beskrivna i SkSL och vissa andra författningar, kan i huvudsak härledas från straffbestämmelserna i 1902 års inkomstskattaförordning. Genom denna lagstiftning påbörjades ett genom­gripande reformarbete på beskattningsområdet. Ytterst berodde dalta på den allt snabbare ekonomiska utvecklingen i vårt land. Det allmänna välståndet och därmed också kapitalbildningen ökade. Delta skapade i sin tur möjlig­ heter att i större omfattning än tidigare anlita direkta skatter för att täcka det allmännas ökade medelsbehov.

1 1902 års inkomstskalleförordning föreskrevs alt den som i uppgift eller upplysning som avgetts till ledning vid laxering mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande och därigenom föranlett att inkomst inte eller endast till någon del blivit taxerad skulle bota från fyra till tio gångar undandraget inkomstskattabelopp. Bötesmlnimum bestämdes till 25 kr. Straff följde så­ledes på varje oriktigt meddelande, som medförde för låg taxering och därmed också för låg skatt. Alla uppgifter till taxeringsmyndigheterna som


 


58                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

orsakat ett för lågt beskattningsresultat omfattades av straffbestämmalsen. Felaktig kontrolluppgift från en arbetsgivare behandlades med andra ord på samma sätt som en oriktig självdeklaration.

Vid 1910 års riksdag fortsatte reformarbetet på inkomstskattens område. Bl. a. ändrades 1902 års straffbestämmelse. 1 fortsättningen skulle straff inträda så snart någon i deklaration eller annan uppgift till ledning vid taxering mot bättre vetande uteslutit eller till för lågt belopp upptagit in­komst eller förmögenhet. Straffet var böter mellan 25 och 1 000 kr. Utebliven eller för låg taxering tillerkändes endast batydelse som straffskärpnings-grund. Straffet för dessa fall var maximerat till böter högst fem gånger det skattebelopp, som genom dat svikliga förfarandet undandragits det all­männa.

Är 1921 utvidgades det centrala skattebrottets tillämpningsområde. Det tidigare kvalifikationsfallet — ett för lågt taxaringsrasultat — togs bort. En­ligt den nya straffbestämmelsen var i stället de objektiva brottsförutsätt­ningarna uppfyllda så snart ett oriktigt meddelande lämnats, som var "ägnat att leda till frihet från taxering eller till för låg taxering". Vidare ändrades de subjektiva brottsförutsättningarna. I fortsättningen bestraffades inte en­dast uppsåtligt handlande utan ävan gärningar som förövats av grov oakt­samhet. Straff skulle dock inte inträda om den skattskyldige innan taxe­ringsnämnden avslutat arbetet för året "av egen drift beriktigade" ett förut lämnat oriktigt meddelande.

I samband med tillkomsten av 1928 års taxeringsförordning skedde vissa ändringar i de centrala straffbestämmelserna på skatte- och avgiftsområdet. Bl. a. höjdes bötesmaximum för oaktsamhatsbrottat till hälften av vad som föreskrevs för uppsåtligt brott, dvs. till två och en halv gånger undandraget skattebelopp.

Efter vissa ändringar i skattastrafflagstiftningen på 1930-talet — bl. a. inskränktes det centrala skattebrottet till oriktiga uppgifter till ledning för uppgiftslämnarens egen taxering — tillkallade finansministern år 1941 sak­kunniga med uppgift att utreda frågan om straffskärpning för deklarations-brottan. I sitt betänkande (SOU 1942:31) föreslog de sakkunniga att de centrala skattebrotten skulle samlas i en generell lag med räckvidd över större delen av skatte- och avgiftsområdet — en lagteknisk reform — samt att frihetsstraff skulle införas för både uppsåtligt och grovt oaktsamt de­klarationsbrott. Vidare förordade de sakkunniga att de normerade böterna skulle utbytas mot dagsböter.

I prop. 1943: 140 bestämdes området för straffbart handlande till oriktiga uppgifter i självdeklaration eller därmed jämförlig skriftlig handling. Syste­met med normerade böter bibehölls. På förslag från lagrådet infördes möj­lighet att vid sidan av frihetsstraff påföra straffskatt med högst tre gånger undandraget skattebelopp. I övrigt följda departementschefen da sakkunni­gas betänkande. Detta innebar bl. a. att passivitet inte skulle bestraffas som


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                 59

centralt skattabrott. Under riksdagsbehandlingan ändrades propositionen inte i något mer betydelsefullt hänseende. SkSL trädde i kraft den 1 juli 1943.

För de indirekta skatternas och avgifternas dal spelar lagstiftningsarbe­tet under 1900-taiets första årtionden en mer underordnad roll. Undantag får då göras för tullarna. Straffbestämmelserna om tullbrott var sedan gam­malt relativt väl utarbetade. Numera finns flertalet tullbrott samlade i VSL.

F. n. omfattar den specialstraffrättsliga lagstiftningen två lagar av mer generell räckvidd — SkSL och VSL — samt dessutom ett stort antal bestäm­melser, som intagits i skilda skatte- och avgiftsförfattningar. Dessa senare straffbestämmelser beskriver i några fall mer centrala skattabrott men fler­talet avser ordningsöverträdelsar, som medför penningböter.

Skattestrafflagen

SkSL skiljer mellan två typer av brott, falskdeklaration och vårdslös de­klaration.

Falskdeklaration enligt 1 § första stycket föreligger om någon i deklara­tion aller däremot svarande skriftlig försäkran till ledning vid fastställande av skatt eller annan allmän avgift uppsåtligen lämnar oriktig uppgift ägnad att för honom eller den han föraträder leda till frihat från skatt eller avgift, till för låg skatt eller avgift eller till oriktig återbetalning av skatt eller avgift.

Gärning som förövas av grov oaktsamhet bestraffas enligt 2 § som vårds­lös deklaration.

De allmänna bastämmelsarna i BrB om fleras madvarkan till brott gäller för SkSL:s del. Detta innebär bl. a. att varje medverkande i ett deklara­tionsbrott skall bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last.

Straffbestämmelserna i SkSL innehåller inta någon fallständig gärnings­beskrivning av daklarationsbrottan utan måste kompletteras med föreskrif­ter av materiell och processuell karaktär i da olika skatte- och avgiftsför­fattningarna. Sålunda bestäms SkSL:s tillämpningsområde i första hand av om den aktuella skatten eller avgiften kan anses falla under begreppet "skatt eller annan allmän avgift". Praktiskt har detta samband mellan SkSL och baskattningsförfattningarna lösts på så sätt att ett stort antal författningar innehåller direkt föreskrift om att SkSL är tillämplig vid deklarationsbrott. Dessa hänvisningsbestämmelser har dock inte någon konstitutiv betydelse. För skatternas del bereder dalta inte några svårigheter eftersom termen skatt i regel endast används för utskylder av övervägande fiskal karaktär. När det däremot gäller avgifter måste i varje särskilt fall prövas om av­giften verkligen kan hänföras till begreppet "annan allmän avgift". Skul­ le så inte anses vara fallet är SkSL inte tillämplig.


 


60                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

Sådana skatta- och avgiftsförfattningar, som innehåller självständiga straffbestämmelser om deklarationsbrolt, omfattas inte av SkSL. Enligt all­mänt vedertagna principer inom straffrätten anses nämligen att special­straffrättsliga bestämmelser i administrativ författning tillämpas framför specialstraffrättslig lag. En erinran om danna princip har intagits i 6 § SkSL, som föreskriver att, om deklarationsbrott är straffbelagt i annan författning än BrB, så är SkSL inta tillämplig.

SkSL har sin största betydelsa för den statliga och den kommunala in­komstskatten samt dan statliga förmöganhetsskatten. Andra direkta skat­ter, som skyddas av SkSL, är arvs- och gåvoskatten, bevillningsavgiften för särskilda förmåner och rättigheter samt skatten vid utskiftning av aktiebo­lags tillgångar.

Flera direkta skatter faller emallertid helt utanför SkSL:s tillämpnings­område. Detta beror antingen på att skatten undantagits från lagens till-lämpningsområde eller på att dan inte fastställts med ledning av deklaration. Den första kategorin omfattar stämpelavgiften vid köp och byte av fond­papper. Till den andra kategorin hör sjömansskatten, kupongskatten, er­sättningsskatten, lotterivinstskatten, automobilskatten, saluvagnsskatten, traktorskatten samt hundskatten. I rättspraxis har man undantagit folkpen­sionsavgiften från lagens tillämpningsområda.

Flertalet indirekta skatter och avgifter skyddas av SkSL. Här märks i första hand mervärdeskatten. Vidare gäller lagan så gott som undantagslöst deklarationsbrott inom punktskatteoinrådet.

Vissa författningar om ragleringsavgiftar på jordbrukets och fiskets om­råde, vilka avgifter vanligtvis fastställs på grundval av deklarationsuppgif­ter, har hänvisningsbestämmelser till SkSL. En bestämmelse av detta slag har emellertid i och för sig inte betydelse för SkSL:s tillämpningsområda. Avgörande är i stället om dessa ragleringsavgiftar kan hänföras under SkSL:s begrepp "annan allmän avgift". Denna fråga har ännu inte lösts av rätts­praxis. Det finns dock underrättsavgörandan där SkSL ansetts tillämplig på vissa av dessa avgiftar.

Ansvarsbastämmelsarna i SkSL gäller inte på tullområdet. Oriktig upp­gift i deklaration, som avges vid import för fastställande av tull eller annan skatt eller avgift, faller således inte inom lagens tillämpningsom­råde.  Sådana brott bestraffas i  stället enligt VSL.

Slutligen är SkSL inte heller tillämplig vid oriktigt meddelande i arbets­givamppgift, som skall avges till ledning vid fastställande av vissa social­politiska arbetsgivaravgifter. Dessa avgifter skyddas av särskilda straffbe-stämmalsar i AVGF. Straffbestämmalserna i denna förordning har utformats med SkSL:s bestämmelser som mönster.

SkSL innehallar i 3 § första styckat en slraffrihetsregel för deklaralions-brotteii som innebär att den som frivilligt rättar oriktig uppgift inte döms till ansvar.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                 61

Straffat för falskdaklaration är enligt 1 § första styckat böter ellar fängelse i högst två år. Böterna — som är normerade — utgår mad högst fem gånger det belopp, som ganom den oriktiga uppgiften undandragits aller kunnat undandras från beskattning, dock minst 400 kr. om dat undandragna skat­tebeloppet uppgår till ellar övarstigar 100 kr.

För vårdslös deklaration är straffet anligt 2 § böter ellar vid synnarligen försvårande omständigheter fängalse i högst sax månader. Bötesmaximum är här två och an halv gångar undandraget skattabelopp. Minsta bötesbelopp är 200 kr., om den undandragna skatten uppgår till 100 kr. eller mera.

Om den kommunala inkomstskatten kunnat påverkas av den oriktiga uppgiften, skall det anligt 5 § vid bötasberäkningen anses att dan kommu­nala uttaxeringen är 15 kr. för varje skattekrona.

Den som förskyllt fängelse för deklarationsbrott kan enligt 4 § ådömas straffskatt med högst tre gånger det balopp, som undandragits eller oriktigt återbetalats eller kunde ha undandragits allar oriktigt återbetalats. Straff­skatten anses inte utgöra straff i egantlig maning. Detta medför bl. a. att straffskatt inte kan förvandlas till fängelse.

Reglerna i BrB om preskription komplatteras för daklarationsbrottens del av en föreskrift i 3 § andra stycket om särskild preskriptionstid för vårdslös deklaration. Regeln innebär att brottet preskriberas eftar fem år oaktat att straffmaximum är fängelse i högst sex månader.

Deklarationsbrott får enligt 7 § åtalas, förutom vid laga domstol i brott­mål, vid den rätt där den skattskyldige skall svara i tvistemål i allmänhet eller, om deklarationen avser rörelse eller annan verksamhet, även vid rätten i den ort där verksamheten drivs.

Antalet personer som dömts för deklarationsbrott anligt SkSL uppgick under åren 1965—1967 till 3 364, 3 980 rasp. 4 584. Bötesstraffen intog en helt dominerande ställning. Annan påföljd än böter ådömdes endast i 11 fall un-

Lagen om straff för varusmuggling

Straffbestämmelserna i VSL skyddar lagstiftningen om import och export av varor. De centrala brottsbeskrivningarna innefattar dels vilseledande åt­gärder i samband med tullbehandling av gods som medför ekonomisk skada för det allmänna, dels varusmuggling i agantlig mening. Dessutom innehal­lar lagan vissa subsidiära straffbestämmelser.

De centrala brotten i VSL har till skillnad från deklarationsbrotten ut­formats som effektbrott. Fullbordat brott föreligger således först när tull eller annan allmän avgift undandragits statsverket eller gods införts eller utförts i strid mot förbud. I subjektivt hänseende krävs uppsåt eller grov oaktsamhet från gärningsmannens sida.


 


62                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

Dat uppsåtliga brottet — varusmuggling — är indelat i tre svårhatsgra-uer. Varusmuggling av normal svårhetsgrad medför dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst att år. Ringa brott bestraffas med böter om högst 300 kr. Vid grovt brott är straffet fängalse i högst två år. Grov varusmugg­ling som gällt narkotika bestraffas dock mad fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Brott som förövas av grov oaktsamhet medför dagsböter.

Försök till uppsåtligt brott medför straff. Därvid gäller BrB:s försöks­bestämmelser till alla delar. Dat är således möjligt att vid försöksbrott gå under straffminimum för fullbordat brott.

Vid sidan av straff innehåller VSL bestämmelser om förverkande av gods och hjälpmedel. Huvudprincipen är att förverkande skall inträda om det inte är uppenbart obilligt med sådan påföljd. Finns godset eller hjälpmedlet inte i behåll får i stället värdekonfiskation ske.

Antalet personer, som årligen döms för brott enligt VSL och andra straff­bestämmelser i tullstadgan m. fl. liknande författningar, uppgår till omkring 10 000. Flertalet erhåller bötesstraff. Är 1967 — senaste år med offenthg-gjord statistik — dömdes 160 personer till annan påföljd än böter. Hur många fall som gällde egentliga tullbrott framgår inte av statistiken.

Övriga specialstraffrättsliga bestämmelser

Vid sidan av de två generella strafflagarna — SkSL och VSL — finns det som inledningsvis nämnts ett stort antal straffbestämmelser i skilda för­fattningar rörande skatt, tull allar annan allmän avgift, som ersätter eller kompletterar den generella strafflagstiftningen.

Den följande redogörelsen inskränks till. straffbastämmelser av skatte­brottslig karaktär. Bestämmelser som skyddar andra än de rent skatterätts­liga intressena behandlas således inte.

Taxeringsförordningen. Enligt 119 § straffas deklarationsskyldig som läm­nar oriktig uppgift om namn ellar andra förhållanden till någon, som har att avge kontrolluppgift om hans inkomstförhållanden. En ytterligare förutsätt­ning för ansvar är att gärningsmannen haft uppsåt att försvåra uppgifts­skyldighetens fullgörande. Ansvar utgår även om gärningsmannen vid ett senare tillfälle avger en riktig självdeklaration. Straffet är dagsböter. Antalet dagsböter får inte underskrida 30.

I 120 § beskrivs ett flertal ordningsförsealser. Straffet är i samtliga fall penningböter om högst 300 kr.

Paragrafens första stycke omfattar olika typer av s. k. deklarationsför­summelse. Bestämmelserna riktar sig mot dem som helt underlåter att deklarera — med eller utan uppsåt att därigenom undandra skatt — men


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                  63

avser också för sent inkomna deklarationer och avgivna deklarationer, som innehåller sådana formella eller materialla brister att deklaration i skatte­rättslig mening inte kan anses föreligga.

Enligt paragrafens andra stycke bestraffas den som underlåter att vidta vissa andra upi>giftsskyldigheter än dem som skall fullgöras i självdeklara­tion jämte bilagor. Det rör sig här om gärningstyper av två skilda slag näm­ligen dels försummelser att till deklaration foga visst räkenskapsmaterial, dels åsidosättande av uppgiftsskyldighet — i första hand rörande kontroll­uppgifter — till ledning vid annans taxering.

Ursäktliga eller eljest ringa fall medför inte ansvar. Ätal får väckas en­dast eftar anmälan från taxeringsintendent.

Straffbestämmelserna i 120 § är subsidiära i förhållande till SkSL:s de­klarationsbrott.

Enligt 121 § första stycket föraskrivs straff för dan som åsidosätter skyl­digheten i 20 § att i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat sätt sörja för och bevara underlag för deklarationsskyldig­hetens eller annan uppgiftsskyldighets fullgörande. Dessutom fordras att gärningen omöjliggjort eller allvarligt försvårat fullgörandet av uppgifts­skyldigheten eller kontrollen av denna skyldighet. I subjektivt hänseende krävs att gärningsmannen handlat mad uppsåt eller grov oaktsamhet. Normalstraffet är dagsböter man vid synnerligen försvårande omständighe­ter kan fängelse i högst sex månader utdömas.

1 121 § andra stycket finns bestämmelser om bötesstraff om högst 300 kr. för den som i självdeklaration uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift om förmögenhet. Straffbestämmelsen är subsidiär till SkSL:s deklarationsbrott och kan således endast bli tillämplig om deklarationsupp­giften inta kunnat medföra ekonomisk skada för det allmänna.

Ätal enligt 121 § får väckas endast efter anmälan av taxeringsintendent.

Två i det närmaste likalydande lagrum — 171 § 1 mom. och 186 § — föreskriver dagsbotsstraff för den som i allmän eller särskild fastighets-deklaration uppsåtligen aller av grov vårdslöshet lämnar oriktig uppgift, som är ägnad att lada till för låg taxering av fastighet. Båda paragraferna är subsidiära till BrB:s straffbestämmelser.

Slutligan föreskrivs i 171 § 2 mom. bötesstraff om högst 300 kr. för den som underlåter att fullgöra viss uppgiftsskyldighet vid allmän fastighets­taxering. Ätal får ske endast after anmälan av taxeringsintendent.

Uppbördsförordningen. Enligt 79 § straffas den som lämnar oriktig upp­gift till arbetsgivare om förhållanden, som har betydelse för verkställande av skatteavdrag, under förutsättning att dat kan antas ha skatt i syfte att avdrag inte skulle verkställas eller verkställas med för lågt belopp.

Straff enligt samma paragraf utgår också om någon i preliminär deklara-


 


64                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

tion ellar i ansökan till den lokala skattamyndighatan om jämkning av pre­liminär skatt eller i annan uppgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, som är ägnad att för honom eller den han företräder leda till frihet från praliminär skatt eller till för låg preliminär skatt.

Slutligen bestraffas enligt 79 § den som i ansökan om nedsatt skatteav­drag eller om anstånd med betalning av skatt uppsåtligen eller av grov oakt­samhet lämnar oriktig uppgift av betydelse för ärendets avgörande.

Straffet för samtliga gärningar enligt 79 § är dagsböter.

Enhgt 80 § 1 mom. första styckat föreskrivs dagsbotsstraff för arbets­givare som, trots att han är skyldig att verkställa skatteavdrag, uppsåtligen eller av oaktsamhet, som inte är ringa, utbetalar lön utan att denna minskas med föreskrivet belopp för betalning av arbetstagares skatt.

Med dagsböter ellar fängalse i högst sex månader straffas anligt momen­tets andra stycke arbetsgivare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte fullgör skyldighet att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet in­betala belopp motsvarande det varmed arbetstagares lön minskas för betal­ning av dennes skatt.

Enligt 80 § 2 mom. utgår böter med högst 500 kr. för arbetsgivare som underlåter att fullgöra vissa i UF föreskrivna skyldigheter att lämna upp­gifter samt att bokföra eller på annat sätt anteckna förhållanden om hos honom anställda till ledning för myndigheternas kontrollverksamhat.

Straff enligt UF inträder inte då gärningsmannan är underkastad ansvar för tjänstefel ellar gärningen eljest är belagd mad straff anligt BrB.

Förordningen (1958: 295) om sjömansskatt. SkSL är inte tillämplig på överträdelser av denna förordning. Som tidigare nämnts beror detta på att sjömansskatt inte fastställs med ledning av deklarationsuppgifter.

Enligt 26 § straffas den som lämnar oriktig uppgift till redare om för­hållanden som har batydelse för verkställande av avdrag för sjömansskatt under förutsättning att han haft uppsåt att avdrag inte skulle verkställas eller verkställas med för lågt belopp. Ansvar inträder vidare för den som i ansökan om jämkning av sjömansskatt eller i annan uppgift iippsåtligan eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, som är ägnad att för ho­nom eller den han företräder leda till frihet frän sjömansskatt eller till för låg sådan skatt. Slutligan bestraffas redare som lämnar oriktig uppgift ägnad att leda till för låg beskattning av sjöman. Straffet för samtliga gär­ningar är dagsböter.

I 27 § finns en straffbestämmelse för radaren/arbetsgivaren som i princip överensstämmer med bestämmelserna i 80 § UF.

Straff enligt sjömansskatteförordningen utgår inte om gärningen är be­lagd med straff enligt BrB.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                  65

Förordningen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt. Enligt 66 § straf­fas den med dagsböter som underlåter att inom föreskrivan tid avlämna deklaration till ledning vid fastställande av arvsskatt ellar gåvoskatt.

Förordningen (1943: 44J om kupongskatt. Straffbestämmelser finns f. n. i 16 §. Där föreskrivs att 120 § TF skall ha motsvarande tillämpning vid underlåtenhet av styrelse för aktiebolag att fullgöra vissa uppräknade uppgiftsskyldigheter. Vidare straffas mad dagsböter aller fängelse i högst sex månader den som i föreskrivan skriftlig uppgift uppsåtligen lämnar oriktigt svar på framställda frågor eller eljest lämnar vilseledande uppgift eller efter viss anmaning avger oriktig försäkran.

Emellartid bör i detta sammanhang anmärkas att i prop. 1970: 134 lagts fram förslag till ny kupongskatteförordning. Denna proposition har ännu inte behandlats av riksdagen. I förslaget, som är avsett att träda i kraft den 1 januari 1971, har tagits upp straffbastämmelser i 31 §. Förutom straff för vissa ordningsförseelser i första styckat har i andra stycket före­slagits botar eller fängalse i högst sex månader för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte fullgör viss uppgiftsskyldighet.

Förordningen (1908: 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. Den som är skyldig att upprätta avräkningsnota övar köp och byte av fondpapper men underlåter att göra detta eller att förse upprättad nota med föreskriven stämpel straffas enligt 12 § första stycket med normerade böter från fem till trettio gånger det felande stämpelbe­loppet.

Den som i upprättad avräkningsnota mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift och därigenom föranleder att stämpelavgift inte erläggs med rätt belopp straffas enligt 12 § andra stycket med böter från tjugo till femtio gångar undandraget stämpelbalopp.

Förordningen (1922:260) om automobilskatt. Enligt 11 § första stycket straffas den mad dagsböter som brukar automobil för vilken skatt inte bli­vit erlagd i behörig ordning.

Motorfordonsskatterna i övrigt skyddas inte av skattestraffrättsliga be­stämmelser. Däremot innehåller vägtrafikförordningen (1951:648) straff­bestämmelser till skydd för registreringen av registreringspliktigt fordon. Gärningsbeskrivningarna i dessa bestämmalser är så avfattade att de med­för ett skydd ävan för det skatterättsliga intresset.

Förordningen (1923:116) angående skatt för hundar. Enhgt straffbe­stämmelsen i denna förordning inträder ansvar för dan som genom oriktig uppgift söker undandra sig skattskyldighet för hund ellar helt underlåter

3    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10


 


66                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

att till vederbörlig kommunal myndighet anmäla innehavet av skatteplik­tig hund. Straffet är penningböter. I båda fallen skall hundägaren dessutom betala dubbel hundskatt.

Förordningen om mervärdeskatt. Deklaralionsförsummelse — underlå­tenhet att lämna behörig deklaration inom föreskrivan tid -— medför enligt

67 § första stycket böter med högst 500 kr. Ansvar inträder Inte om för­
summelsen är ursäktlig eller eljest ringa.

Enligt 67 § andra stycket straffas den med dagsböter som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte sörjer för och bevarar deklarationsunderlag. En ytterligare brottsförutsättning är att gärningen omöjliggör eller allvar­ligt försvårar fullgörande av deklarationsskyldighet eller kontroll. Vid upp­såtligt brott under synnerligen försvårande omständigheter är straffet fängelse i högst sex månader.

Ätal för brott enligt 67 § får väckas endast efter anmälan av länsstyrelsen.

Förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning. FF gäller för flertalet punktskatter. Dess närmaste motsvarighet inom den direkta beskattningens område är TF och UF.

Enligt 47 § straffas den med dagsböter som underlåter att göra före­skriven anmälan om upptaganda och nedläggande av skattepliktig verk­samhet. Bötesmlnimum är 20 dagsböter.

Vid deklarationsförsummelse utgår enligt 48 § penningböter med högst 300 kr. Ansvar inträder inte för försummelse som anses ursäktlig eller eljest ringa.

Ätal får väckas endast efter anmälan från beskattningsmyndighat.

Förordningen (1953: 396) om accis å fettemulsion m. m. I 9 § förord­ningen föreskrivs dagsbotsstraff för den som underlåter att registrera skat­tepliktig verksamhet samt penningböter för dan som underlåter att full­göra vissa andra skyldigheter. Dessutom straffas den med dagsböter eller fängelse i högst sex månader som förfogar övar skattepliktig vara i strid mot vissa i förordningen meddelade förbud.

Förordningen (1953:397) angående avgift för fettvaror som användas för framställning av fettemulsion m. m. I 13 § förordningen finns bl. a. straffbestämmelser för deklarationsförsummelse. Straffet är penningböter med högst 300 kr.

Förordningen (1957:262) om allmän energiskatt. I 34 § förordningen finns straffbestämmelser för den som i deklaration rörande elektrisk kraft uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift ägnad att leda till inleverans av för låg energiskatt. Straffet är dagsböter eller fängelse i högst sex månader.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                  67

Straffbestämmelsen — som kompletterar SkSL:s deklarationsbrott — har tillkommit för de fall där deklaranten inte är skattskyldig för energiskatt. Skattskyldig är nämligen alltid förbrukaren av elektrisk kraft medan dekla­rationsplikten enligt förordningen åvilar distributör av kraft. Straffbestäm­melsen blir således tillämplig så snart distributör och förbrukare inte är samma person medan ansvar för deklarationsbrott enligt SkSL inträder i övriga fall.

Förordningen (1960: 253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker. Enligt 10 § straffas den som underlåter att fullgöra vissa uppgiftsskyldigheter med böter, högst 300 kr. Ansvar inträder inte i ringa fall.

Förordningen (1961:394) om tobaksskatt. Förordningen innehåller en straffbestämmelse av skattebrottslig karaktär. Enligt 11 § straffas den med dagsböter eller fängelse i högst sex månader som bryter mot föreskrift att tobaksvara må förekomma till försäljning inom riket endast i originalför­packning försedd med särskild kontrollstämpel. Ansvar inträder inte i ringa fall.

Förordningen (1961: 653) om brännoljeskatt. I 16 § första stycket finns en straffbestämmelse för den som levererat eller förbrukat obeskattad brännolja för drift av motor i motorfordon utan att ha erhållit särskilt medgivande till detta av beskattningsmyndigheten, som är kontrollstyrelsen. Ansvar inträder inte om förseelsen får anses ursäktlig eller eljest ringa. Straffet är dagsböter eller fängelse i högst ett år. Brottet får inte åtalas an­nat än efter anmälan från kontrollstyrelsen. Beroende på omständigheter­na i det särskilda fallet skall dessutom den som förskyllt fängelse erlägga straffskatt med högst tre gånger den skatt som belöper på den levere­rade eller förbrukade brännoljan.

Enligt 17 § straffas den som inte iakttar föreskrifter, som huvudsakligen tillkommit för att underlätta beskattningsmyndighetens kontrollverksam­het. Straffet är dagsböter aller fängalse i högst sex månader.

Stämpelskatteförordningen (1964: 308). Enligt 51 § straffas den som un­derlåter att inom föreskriven tid avge behörig deklaration eller som läm­nar ut obligationer eller certifikat utan att handlingen försetts med stämpel eller anteckning om orsaken till att den utlämnats utan stämpel. Straf­fet är dagsböter. Ansvar inträder inte i ringa fall. Ätal för brott får ske endast efter anmälan av beskattningsmyndighet.

I 53 § finns en straffbestämmelse för överlåtare eller förvärvare av fast egendom m. m. som träffar avtal om vederlag utöver vad som framgår av fångeshandlingen eller som erlägger eller mottar sådant vederlag. För an­svar krävs dessutom att stämpelskatt skall ha undandragits i det särskilda


 


68                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

fallet. Straffet är normerade böter som uppgår högst till fem gånger undan­draget skattebelopp eller fängalse i högst sex månader. Bötasminimum är 200 kr.

Förordningen (1967: 37t0) med vissa bestämmelser om prisreglering på jordbrukets område. Förordningen — som utformats med FF som förebild — gäller för i princip alla prisreglaringsavgifter inom jordbrukets område.

Förordningen innehåller hänvisningsbastämmelser till 47—49 §§ FF rö­rande de s. k. punktskatterna. Detta innebär att dan som underlåter att an­mäla sig till registrering straffas med dagsböter, lägst 20, medan deklara­tionsförsummelse medför böter med högst 300 kr.

Enligt 35 § bestraffas dan med böter som utan särskilt tillstånd av jord­bruksnämnden i rikat inför vissa i förordningen angivna varor ellar använ­der dessa utan tillstånd för annat än föreskrivet ändamål. Bestämmelsen är dock tillämplig endast om gärningen inta är belagd med straff enligt VSL. I samma lagrum finns straffbastämmelser som rör vissa ordningsförsealser.

Kungörelsen (1967: 525) om pristillägg för mjölk m. m. Enligt kungörel­sen bestraffas deklarationsförsummelse och vissa andra imdarlåtanhetsbrott av ordningskaraktär mad böter, högst 500 kr. Samma straff inträder för dan som uppsåtligan ellar av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift i deklaration eller annan uppgift till jordbruksnämnden eller dess ombud under förut­sättning att gärningen inte är belagd med straff enligt BrB.

Förordningen (1952: 320) om prisregleringsavgift för fisk m. m. I 15 § finns straffbestämmelser för dan som bedriver försäljningsverksamhet med svenskfångad fisk, trots att han på grund av utebliven betalning av pris­regleringsavgift meddelats förbud att bedriva sådan verksamhet. Enhgt samma lagrum bestraffas den som underlåter att föra vissa anteckningar till ledning för myndighats kontrollverksamhet. Slutligen straffas den som mot bättre vetande eller av grov vårdslöshet inför oriktig uppgift i före­skrivna anteckningar eller lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av viss uppgiftsskyldighet. Straffet är för samtliga gärningar dagsböter aller fängal­se i högst sex månader vid uppsåtligt brott och i övriga fall dagsböter.

Enligt 16 § bestraffas viss ordningsförseelse med penningböter.

Förordningen (1967:139) om obligatorisk statsplombering av utsädes-vara och om växtförädlingsavgift. Förordningen innehallar dels en straff­bestämmelse om deklarationsbrott, dels en hänvisning till FF:s straffbe­stämmelser.

Enligt 8 § straffas den som i deklaration till ledning vid fastställande av växtförädlingsavgift eller annars lämnar oriktig uppgift till frökontroll­anstalt om avgiftspliktig varas slag eller sort. En ytterligare förutsättning


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                 69

för ansvar enligt detta lagrum är att gärningsmannen insett eller bort inse oriktigheten. Straffet är dagsböter. Straffbestämmelsen är inte tillämplig om gärningen är belagd mad straff anligt SkSL.

Förordningen angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. AVGF reglerar debiteringen och uppbörden av de social­politiska arbetsgivaravgifterna.

Enligt 33 § gör den sig skyldig till brottslig gärning som i handling till ledning för beräkning av avgiftsunderlag (arbatsgivaruppgift) uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, ägnad att för honom eller den han företräder leda till frihat från arbetsgivaravgift eller till för låg sådan avgift. Straffet är böter aller fängelse i högst sex månader. Böterna är normerade. Vid uppsåtligt brott kan de uppgå till högst fem gånger un­dandraget avgiftsbelopp. Bötesmlnimum är 100 kr. Vid oaktsamhetsbrott är maximum högst hälften av vad som gäller för uppsåtligt brott medan minimum då uppgår till 50 kr.

Den som förskyllt fängelse kan allt aftar omständigheterna förpliktas att erlägga straffavgift med högst tre gånger dat balopp som undandragits eller kunde ha undandragits.

1 likhet med SkSL innehåller AVGF en bestämmelse om ansvarsfrihet för den som frivilligt rättar oriktig uppgift.

Den som underlåter att inge behörig arbatsgivaruppgift inom föreskriven tid straffas enligt 34 § första stycket med böter, högst 300 kr. Samma straff gäller enligt andra styckat för arbetsgivare som inta fullgör skyldighet att utan anmaning vid arbetsgivaruppgiften foga sådan kontrolluppgift till led­ning för annans taxering som föraskrivs i TF. Ansvar inträder inte för brott som är ursäktligt eller eljest ringa. Åtal får väckas endast efter anmälan av Rfv.

Straffbestämmelserna i AVGF äger motsvarande tillämpning för sådan allmän arbetsgivaravgift, som utgår enligt förordningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift.

Den officiella kriminalstatistiken gar endast knapphändiga uppgifter om antalet dömda personer för brott mot da straffbestämmalser för vilka redo­gjorts i det föregående.

För brott anligt UF dömdes under år 1967 2 376 personer, av vilka 21 erhöll annan påföljd än böter. Samma år straffades 8 137 personer för brott mot TF. Andra påföljder än böter utdömdes här i två fall. Slutligen fast­ställdes 2 030 bötesstraff för brott mot skatteförfattningarna i övrigt.

Antalet personer, som år 1967 dömdes för brott enligt SkSL, VSL och övriga skatta- och tullförfattningar, utgjorda således omkring 27 000. Alla dessa dömdes dock inte för skattebrott. 1 summan ingår nämligen också överträdelser av import- eller exportförbud.


 


70                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

Brottsbalkeir

Enligt vedertagna grundsatser gäller straffbestämmelserna i BrB om inte gärningen straffbelagts i en specialstraffrättslig bestämmelse. Det reform­arbete på den allmänna straffrättens område som inleddes genom 1942 års lagstiftning har medfört att den nuvarande BrB:s bestämmelser om de särskilda brotten i och för sig kunde vara tillämphga på flertalet skatte­brottsliga förfaranden.

De gärningsbeskrivningar i BrB som i första hand täcker skattebrottsliga förfaranden är bedrägeri samt osann och vårdslös försäkran.

I 9 kap. finns straffbestämmelser om bedrägeri och annan oredlighet. Enligt 1 § begår den bedrägeri som uppsåtligen medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärnings­mannen och skada för den vilseledda allar någon i vars ställe denne är. Straffet är fängelse i högst två år.

I ringa fall utgår enligt 2 § böter allar fängelse i högst sex månader. Grovt bedrägeri bestraffas i 3 § med fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Vid försök till bedrägeri och till grovt bedrägeri inträder ansvar enligt försöksbestämmelserna i 23 kap. Detta innebär för bedrägeribrottens del att straffminimum vid försök är allmänt bötesmlnimum trots att böter inte finns i straffskalan för fullbordat brott. Vissa typer av förberedelsehand­lingar till bedrägeri är också kriminaliserade.

Enligt praxis kan bedrägeribrott föreligga om gärningen riktar sig mot en obestämd personkrets. Bedrägaribestämmelserna blir emellertid endast i undantagsfall tillämpliga på skatte- och avgiftsområdet med hänsyn till den specialstraffrättsliga regleringan. Vissa gärningar av skattebrottslig karaktär faller dock under bedrägeribestämmelsernas tillämpningsområde. Exempelvis bestraffas den för bedrägeri som genom svikliga uppgifter får skatterestitution eller offentligrättslig förmån i form av socialvård eller sjukersättning.

Gärningsbeskrivningen i 15 kap. 10 § BrB, som handlar om osann eller vårdslös försäkran, innehåller i huvudsak samma brottsförutsättningar som deklarationsbrottan. Enligt lagrummet bagår den brott som i skriftlig ut­saga, vilken enligt lag eller författning avges under adlig förpliktelse eller på heder och samvete eller under annan dylik försäkran, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen. Ytter­ligare krävs att det brottsliga handlandet innebär fara i bevishänseende. Straffet är för normalfall dagsböter ellar fängalse i högst sex månader. Grovt uppsåtligt brott bestraffas med fängalse i högst två år.

Gärningar av typen osann eller vårdslös försäkran kriminaliserades i den allmänna straffrätten först genom 1948 års strafflagsreform. Vid tiden för SkSL:s tillkomst saknade således svensk rätt generell reglering av dessa brott.

Straffbestämmelsen i 15 kap. 10 § har i praktiken fått ett mycket begrän-


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                 71

sat tillämpningsområde. Gärningar av danna typ har nämligen i allmänhet kriminaliserats inom specialstraffrätten.

Utländska sanktionssystem

Skattestrafflagutredningen har i sitt betänkande Skattebrotten lämnat en redogörelse för utländsk rätt och rättstillämpning (s. 100 ff). Här lämnas på grundval av denna redogörelse an kortfattad redovisning för de skatterätts­liga sanktionerna i några länder, vilkas beskattningssystem i sina huvud­drag liknar det vi har i vårt land.

Finland. Ett utmärkande drag för det finländska sanktionssystemat är att vanliga straff kan utgå jämsides med administrativ påföljd av ekonomiskt slag. Systemet har i huvudsak haft samma utformning sedan början av 1920-talet.

Dat centrala skattebrottet kallas skattaförsnillning. Straffbestämmelsen är tillämplig på så gott som alla skatter och avgifter. Även tullarna omfattas av brottsbeskrivningen. Skatteförsnillning är ett effektbrott av vinningstyp och har i huvudsak konstruerats på samma sätt som det allmänna bedrägeri­brottet. Försök till skatteförsnillning är straffbart. Endast aktivt handlande har kriminaliserats. Passivitet omfattas däremot inte av lagrummet. Motsva­righet till det svenska brottet vårdslös deklaration saknas.

Straffet för skatteförsnillning är dagsböter ellar, där omständigheterna är synnerligen försvårande, minst 30 dagsböter eller fängelse från två månader till två år.

Även specialstraffrättsliga bestämmelser finns. Dessa gäller i regel sub-sidiärt i förhållande till strafflagans centrala skattebrott. Den viktigaste be­stämmelsen har sin plats i lagen om förskottsuppbörd där arbetsgivare som försummar att inom fastställd tid erlägga arbetstagares förskottsskatt straf­fas mad dagsböter eller fängelse i högst två år. övriga fall bestraffas med dagsböter. Detta gäller bl. a. den som inte fullgör skyldighat att avge kon­trollmeddelanden rörande annans skatt.

Till det skatterättsliga sanktionssystemet hör också möjligheten att mad stöd av skadeståndslagstiftningen i strafflagen utkräva skatt som på grund av de skatterättsliga preskriptionsreglerna inte längre kan erhållas efter-beskattningsvägen.

De nu berörda sanktionsformerna handhas av de judiciella myndighe­terna.

De administrativa sanktionerna — i första hand skatteförhöjning — be­slutas av beskattningsmyndigheterna i första instans. Tillämpningsområdet är begränsat till inkomst- och förmögenhetsskatterna samt omsättnings­skatten.

Skatteförhöjning påförs i en skriftlig process skattskyldig som lämnat osann eller ofullständig uppgift i deklaration eller annan handling ellar un­derlåtit att fullgöra föreskriven uppgiftsskyldighet. Förhöjningens storlek.


 


72                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

som i regal bestäms till viss procent av det undanhållna skattabeloppet, är baroenda av den skattskyldiges subjektiva skuld. Procentsatsen är i fall av uppsåt eller grov vårdslöshet maximarad till 100 %, för omsättningsskattans del 200 %. I övriga fall, dvs. närmast sådana där dan skattskyldiga förfarit vårdslöst, är maximisatsen betydligt lägre. Det kan här tilläggas att förhöj­ningen i praktiken brukar stanna vid 10—20 % av undanhållet skattebe­lopp.

Ärenden om skattaförhöjning beträffande de direkta skatterna avgörs av skattanämnden — motsvarigheten till vår taxeringsnämnd — sådan tjänsta­män vid den lokala skattebyrån lämnat förslag i ärandet. När dat gäller om­sättningsskatten är omsättningsskattabyrån, en i värja län, första instans.

Det administrativa sanktionssystemet dominerar inom rättstillämpningen. Datta anses bero på att systemet är relativt enkelt och billigt. Antalet ären­den rörande skatteförhöjning på den direkta beskattningans område upp­går till omkring 100 000 om året. En del av dessa fall rör personår som un­derlåtit att deklarera. Det straffrättsliga påföljdssystemet tillämpas förhål­landevis sällan. Antalet åtal värja år varierar men håller sig genomsnittligan omkring 500. Straffmätningspraxis är ganska mild. Ovillkorliga frihetsstraff förekommer mera sällan.

Norge. Dat norska sanktionssystemet innehåller liksom dat finländska judiciella och administrativa påföljder. Systemat har i sin nuvarande utform­ning tillämpats i övar 30 års tid.

Straffbestämmelserna, som är av specialstraffrättslig natur, finns intagna i skilda centrala baskattningsförfattningar.

Huvudbrottat när dat gäller de direkta inkomst- och förmögenhetsskat­terna kallas "skattesvik". Brottet är konstruerat så att endast den skattskyl­diga ellar legal ställföreträdare för denne kan dömas som gärningsman. Andra medverkande bestraffas anligt särskilda bastämmelser.

Dat brottsliga handlandet bastår i lämnande av osanna allar ofullständiga upplysningar. Upplysningarna kan vara såväl skriftliga som muntliga. För ansvar krävs vidare att det föraligger en fara för att skatt undandras dat allmänna. Subjektivt fordras att gärningen begås uppsåtligen allar av grov oaktsamhet.

Straffet är böter och/aller fängelse i högst två år. Vid återfall är frihats-straffet maximerat till tre år. Gärning som förövas av grov oaktsamhet be­straffas enbart mad böter. Bötesstraffen utgår i form av penningböter. Dessa skall bestämmas med hänsyn till dan dömdes förmöganhetsförhållandan och till vad han eftar sitt levnadssätt antas kunna erlägga. Maximibelopp saknas.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försummar betalningsskyl­digheten röranda anställdas skattamedel straffas mad böter eller fängelse i högst sex månader. Samma straff gäller den som underlåter att insända före­skriven anmälan aller lämnar oriktiga eller ofullständiga uppgifter mad uppsåt att hindra eller väsentligen försvåra bl. a. skatteindrivningen.


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                  73

För mervärdeskattens del föreskrivs att den som med uppsåt att skaffa sig eller annan oberättigad vinning underlåter att erlägga mervärdeskatt — skatten är direktdebiterad — straffas som för förskingring enligt den norska strafflagen.

Till det straffrättsliga systemet hör också en del bestämmelser som har karaktären av ordningsstraff.

De administrativa sanktionerna utgörs av tilleggsskatt, straffetillegg och procenttillegg.

Tilläggsskatten är i stort sett konstruerad efter samma grundprinciper som den finländska skatteförhöjningen. Tillägg kan dock endast påföras skattskyldig som lämnat oriktiga eller ofullständiga upplysningar — skrift­liga eller muntliga — som kan leda till för låg skatt. Vid underlåtenhet att avge deklaration används i stället s. k. procenttillegg, dvs. dan skaltskyldige påförs ett tillägg utöver det faställda beskattningsunderlaget.

Tilläggsskattens storlek utgår med vissa procent av undanhållet skatte­belopp. Procentsatsen är i fall av uppsåt eller grov oaktsamhet maximerad till 100 %. I övriga fall är maximum 50 %. Procenttillägget vid deklarations-försummelse ligger mellan 10 och 20 % av den fastställda förmögenheten eller inkomsten.

För mervärdeskattens del är de administrativa tilläggen — straffetilleggen

— konstruerade efter i huvudsak samma principer som gäller på den direkta
beskattningens område. Procentsatserna är dock genomgående högra.

De administrativa påföljderna beslutas i första instans. Ligningsnemnda

— motsvarigheten till vår taxeringsnämnd — avgör tilläggsärendena på den
direkta beskattningens område sedan ärendena först beretts av tjänstemän
vid det lokala ligningskontoret. När det gäller mervärdeskatten handläggs
ärendena av den regionala beskattningsmyndigheten i varje fylke. Besvär
får anföras i samma ordning som gäller för den egentliga beskattningspro­
cessen.

Det administrativa sanktionssystemet intar i dat praktiska rättslivet en helt dominerande ställning. Antalet ärenden rörande tilläggsskatt på den direkta beskattningans område uppgår dock årligen till mindre än 10 000. Detta beror på flera omständigheter. För det första brukar förstagångsför-saelser i allmänhat inte medföra annat än skriftlig varning. Danna utfärdas av ligningsnemnda. Vidare använder man sig av en lägsta beloppsgräns för påföranda av tilläggsskatt. Denna har av riksskattestyret, som utfärdar an­visningar rörande det administrativa sanktionssystemets tillämpning, satts till 1 000 kr. i undanhållen inkomst. En annan omständighet som anses på­verka sanktionsfrekvensen är att man på ett påtagligare sätt än i Finland graderar tilläggen efter gärningens objektiva farlighet och dan skattskyldiges subjektiva skuld. Här skall slutligen påpekas att de i författningarna upp­tagna maximibeloppen sällan utnyttjas men att procentsatserna i regel lig­ger högre än i den finländska rättstillämpningen.

3t    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 10


 


74                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

Det straffrättsliga påföljdssystamet används ytterst sällan. Deklarations­brott på den direkta baskattningans område leder så gott som aldrig till åtal. Det förekommar dock att s. k. deklarationsförsummelse bestraffas mad bö­ter vid sidan av det administrativa procenttillägget. För marvärdaskattens del är läget något annorlunda. Här åtalas i allmänhat undanhållna skatte­belopp på omkring 10 000 kr. och däröver. Eftersom brott avseenda danna skatt jämställs med strafflagans förskingringsbrott är det inte ovanligt mad ovillkorliga frihetsstraff på datta område.

Danmark. Det skatterättsliga sanktionssystemat omfattar både judiciella och administrativa påföljder, dvs. baskattningsmyndighatarna ägar utdöma vanliga bötesstraff i administrativ ordning. Frihetsstraffen ligger under de allmänna domstolarnas exklusiva kompetens.

De centrala straffbestämmelserna är i ragel utformade som deklarations­brott. Vid uppsåtligt brott utgår normerade böter om högst fem gånger im-danhållet skattabelopp. Vid synnarligen försvårande omständighatar kan straffet bli s. k. hsefte — ett kortvarigt frihetsstraff — eller fängelse i högst två år. 1 dessa senare fall utgår det också straffskatt. Vid grovt oaktsamt brott är straffet botar om högst tre gånger undanhållet skattabalopp.

Särskilda straffbastämmelser finns för anstiftare och medhjälpare. Sådana personer kan endast dömas av allmän domstol.

Ett utmärkande drag för det danska sanktionssystemet är att dan skatt­skyldiga kan välja om hans brott skall bedömas av allmän domstol ellar ba-skattningsmyndighat, dvs. om gärningen endast anses böra förskylla bö­ter. Frihetsstraff kan som tidigare nämnts bara utdömas av allmän dom­stol.

Omkring 10 000 bötasäranden på dan direkta beskattningans område av­görs årligen av beskattningsmyndighatarna. Färre än 100 mål behandlas av allmän domstol. 1 dessa fall är kortvariga frihetsstraff inte ovanliga.

En rent administrativ sanktion finns baträffanda den som underlåter att inge självdeklaration. Han kan då få ett skattetillägg eftar vissa procentsat­ser beroende på dröjsmålstiden, vilket tillägg dock är maximerat till 10 000 kr.

Förbundsrepubliken Tyskland. Det skatterättsliga sanktionssystemat in­nehåller båda judiciella och administrativa sanktioner. De båda sanktions­formarna kan emellertid inte utgå jämsides.

De judiciella sanktionerna har reserverats för uppsåtliga överträdeisar av mer allvarlig karaktär. I sådana fall utgår böter och/eller fängalse, som ut­döms av allmän domstol.

Huvudbrottet kallas Steuerhintarziahung (skattaundandrägande). För dat­ta brott bestraffas dan som mad uppsåt att bereda sig eller annan nytta skaf­far sig otillbörlig skatteförmån allar uppsåtligen orsakar att skatteinkomstar undandras det allmänna. Försök är straffbart anligt de allmänna försöks-bestämmelserna. Förbaredelsehandlingar — t. ex. vilseledande bokföring —


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                  75

har däremot inta kriminaliserats men kan å andra sidan leda till administra­tiv sanktion.

Också muntliga uppgifter som är oriktiga är straffbelagda. Passivitet — t. ex. underlåtenhet att deklarera — innefattas i brottsbeskrivningen men endast "om det förelegat en rättsplikt att handla".

Straffet för Steuarhinterziehung är böter om högst fem milj. DM och/eller fängelse i högst fem år. Detta innebär att frihetsstraffets maximum är det­samma som för vanligt bedrägeri. Bötesstraffets storlek bestäms i förhål­lande till brottats grovhet och dan dömdas betalningsförmåga men skall an­ligt allmänna reglar uppgå minst till det belopp, som gärningsmannan till­skansat sig genom det brottsliga handlandet.

De administrativa sanktionerna regiaras i första hand av an generell lag om ordningsöverträdelsar (Ordnungswidrigkeiten), som gäller för an stor mängd lindrigare överträdaisar inom hala samhällsområdet.

Ordningsöverträdelser medför anligt den generella lagstiftningen pen­ningbot (Galdbussa) mellan 5 och 1 000 DM. Boten kan föraläggas såväl fy­sisk som juridisk person. På beskattnlngsområdat gäller särskilda högre maximibelopp.

Da överträdelser av beskattningsförfattningarna som skall ansas som ord­ningsöverträdelsar är främst oaktsamt undandragande av skatt (laichtfer-tige Steuervarkurzung), en dal förfaranden — bl. a. vilseledande bokföring — som innebär risk för skatteundandraganda samt vissa andra gärningar, som också kan betraktas som förberedalsehandlingar för ett framtida skatte­brott.

De objektiva förutsättningarna för Stauerverkiirzung överensstämmer mad motsvarande rekvisit för brottet Steuarhintarziehung men gärningsmanna-kretsen är begränsad till skattskyldig och dan som handlar på uppdrag av skattskyldig. 1 subjektivt hänseende fordras att handlingen förövas "leicht-fertig", vilket närmast torde motsvara begreppet grov vårdslöshet. Panning-botan kan uppgå till högst 100 000 DM.

För övriga ordningsöverträdelsar är boten begränsad till 10 000 DM.

Finner skattemyndigheten att an gärning är att bedöma som ordningsöver­trädelse utfärdas ett panningbotbesked (Bussgeldbescheid), som dalges dan misstänkta med uppmaning att inom en vecka inkomma mad invändning om beskådat inta godkänns. Sker detta inte ägar beskedet rättskraft. Gör den misstänkte invändning prövas saken av allmän domstol. Åklagaren för då det allmännas talan. Skattemyndigheterna har möjlighet att i stället för penningbot tilldela den misstänkte varning vilken kan förenas med s. k. var­ningsbot (Varwarnungsgeld) på minst 5 och högst 20 DM. Varningsför­farandet skall tillgripas vid lindrigare överträdelser. Om den misstänkte inom en vecka betalar boten kan ärendet därefter inte medföra penningbot för ordningsöverträdelse.


 


76                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

Storbritannien, överträdelser av beskattningssystemet beivras med judi­ciella och/eller administrativa sanktioner. Endast mer allvarliga beteenden — uppsåtliga eller vårdslösa (fraudently or negligently) uppgifter — leder till egentliga straff i form av böter eller fängalse. Därvid kommer i allmänhet straffbestämmelserna om mened (perjury) eller förfalskning (forgery) till användning. I sådana fall debiteras också viss ränta på undandraget be­lopp. Lindrigare överträdelser avgörs vanligtvis genom överenskommelse (agreement) mellan den skattskyldige och myndigheterna, överenskom­melsen förenas ibland med vite. Ränta kan också påföras. Vite får inte ut­dömas vid sidan av straff.

Skattestrafflagutredningens förslag och remissyttrandena över det

Allmänna synpunkter på en reform

Utredningen

Utredningen konstaterar, att en ökad informations- och upplysningsverk­samhet inom skatte- och avgiftsområdet framstår som ett angeläget behov. Detsamma sägs gälla förbättrade serviceåtgärder från det allmännas sida gentemot de skattskyldiga eller avgiftspliktiga. Vidare understryks beho­vet av utökad taxeringskontroll som ett led i strävandena att åstadkomma en jämnare och enlietligare taxering.

I fråga om påföljdssystemet framhåller utredningen att det framförts krav på snabbare och enklare handläggningsformer för bagatellförseelser av olika slag. För mer allvarlig brottslighet finner utredningen att straffskalorna bör skärpas och lämpliga brottsrubriceringar införas. Det i rättstillämp­ningen upprätthållna kravet på s. k. behörig deklaration såsom förutsättning för straffbarhet anser utredningen böra omprövas. Detsamma gäller påfölj­derna för underlåtenhet att avge deklaration och att föra och bevara under­lag för deklaration.

Utredningen anser att systemet mad normerade böter bör frångås och er­sättas med dagsbotssystemet. Det besvärliga problemet om gränsdragning mellan grov oaktsamhet, som är straffbelagd, och lindrigare oaktsamhet, som är straffri, har utredningen anatyserat.

Utredningen understryker det i olika sammanhang framförda önske­målet 0111 effektivisering av förundersöknings- och åtalsförfarandet röran­de skattebrott samt behovet av ökad utbildning av polismän och åklagare i gällande skatterätt.

Information m. m.

Mot bakgrunden av de sålunda konstaterade reformbehoven redovisar ut­redningen i kapitel 6 (s. 132—133) sina synpunkter på en breddad infor-


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                 77

mations- och upplysningsverksamhet samt förbättrade service- och rådgiv­ningsåtgärder.

Utredningen anser att många av de fel, missförstånd och bristfälligheter i övrigt som kommer till synes i samband med baskattningan över huvud och i deklarationssammanhang i synnerhet har sin grund i okunnighet både om beskattningens allmänna funktion i samhällslivet och om innehållet i gällande beskattningsregler. I vanliga fall bedrivs mycket liten upplys­ningsverksamhet som riktar sig till den aj sakkunnige på detta område. Möjligheterna att på ett rationellt och tidsbasparanda sätt kunna ta del av författningsbestämmalserna är förhållandevis små. Blankattar, anvisningar och vägledningar med sina rutor, kolumner och ofta finstilta text synes ofta inte tillrättalagda för en bred allmänhets behov. Det ligger lika mycket i myndigheternas som i da skattskyldigas intresse att informationen får en sådan utformning att den mad säkerhet når fram till alla. Utredningen an­ser det därför vara av vikt att samhället genom sina organ och befattnings­havare vidtar och kontinuerligt upprätthåller en på bred front upplagd in­formations- och upplysningsverksamhet, service- och rådgivningsaktivitet.

Målet för informations- och upplysningsverksamheten på skatte- och av­giftsområdet bör enligt utredningens mening vara att ge en allmän insikt om beskattningans funktion, ändamål och fördelning. I anslutning härtill bör man presentera den verksamhet inom den offentliga sektorn som beskatt­ningen möjliggör. Härigenom erhåller informationen och upplysningen en positiv inriktning. Metoderna för sådan information och upplysning måste, för att följa med i den snabba utveckling som äger rum, omprövas tid efter annan. Effekten blir — menar utredningen — beroende av att man upp­ställer lämpliga mål för verksamheten och väljer de riktiga arbetssätten.

Utredningen anser att det finns goda skäl att överväga ytterhgare utrym­me i skolundervisningen för att ge kunskaper om skatte- och avgiftsområdet. Informations- och upplysningsverksamhet till vuxna medborgare är i sär­skild grad angelägen inför viktigare och mer genomgripande ändringar i systemet.

Dan typografiska utformningen i broschyrer och andra trycksaker bör varieras och anpassas till mottagarens bekvämlighet och dagens standard. Illustrationer och praktiska åskådningsexempel kan fylla en väsentlig upp­gift. Även om det är an lovvärd ambition att kostnaderna hålls nere måste produktens praktiska användbarhet och läsvänlighet enligt utredningans uppfattning ges en viss prioritet.

En riktig utformning av blanketter och formulär anser utredningen vara av utomordentligt stor betydelse. Denna bör ske i nära samarbete mellan skatterättslig sakkunskap och fackmän på det psykologiska och pedagogis­ka planet. En praktisk åtgärd som här kan komma i fråga är att förhands­testa blanketter och anvisningar på ett representativt urval personer före den slutliga utformningen.


 


78                    KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

Det bör även undersökas om inte nya hjälpmedel för allmänhaten kan införas. Utredningen nämner som exempel en "deklarationskalender" i vil­ken dan skattskyldiga under hela året kan samla alla de uppgifter om in­komster och kostnader m. m., som han behöver ha till hands vid daklara-tionstillfället. En sådan kalender kan lämpligen distribueras tillsammans mad praliminärskattesedeln. Dan kunde kombineras med lättfattlig informa­tion som den enskilda kan ha praktisk nytta av, exempelvis om möjligheterna att frivilligt rätta en felaktig uppgift eller att fyllnadsinbetala preliminär skatt.

Den talrika förekomsten av tillfälliga privata daklarationsbyråar veckorna före den 15 februari är enligt utredningens mening att bevis på att allmän­heten behöver hjälp med upprättandet av deklarationer. En förstärkt råd­givningsverksamhet från skattamyndighaternas sida skulle minska behovet av sådana byråer och på så sätt bespara deklaranterna axtra kostnader. Få skattskyldiga torde känna till att man författningsenligt kan vända sig till taxeringsnämndsordförandan i distriktet för att få hjälp med deklaration. Information om detta bör ges.

Utredningen anser avslutningsvis att upplysnings- och informationsverk-samhat samt förbättrade service- och rådgivningsåtgärdar på skatte- och avgiftsområdet bör ingå som ett lad i an allmän informationsverksamhet från samhällets sida.

Utredningen konstaterar att behovet av information och upplysning inte är begränsat enbart till de skattskyldiga. I ett annat sammanhang (kapitel 12 s. 222) betonar utredningen att även befattningshavare inom polis- och åklagarmyndigheten, som i sin verksamhet sysslar mad skattabrottmål, i ökad omfattning bör informeras om skattelagstiftningen och dass tillämp­ning.

Utredningen finner vidare att befattningshavare vid skattamyndighetarna bör beradas tillfälle att genomgå kurser angåanda skatterätt och skattabrott som enligt utredningen bör anordnas för polismän och åklagare. Det synes vara av stort värde att samtliga utredare av skattebrott undervisas gemen­samt och däriganom får tillfälla att tillsammans diskutera frågor som är ak­tuella från olika synpunkter.

Utredningen förordar således att kurser anordnas gemensamt av rikspo­lisstyrelsen, riksåklagaren och riksskattenämnden för de polismän, åklagare och taxeringstjänstemän som i sin verksamhet sysslar med skattebrottmål. Det nämns vidare att dat säkarligan skulle vara värdefullt, om även domar­na vid da allmänna domstolarna kunde dalta i sådana kurser.

Administrativa påföljder

Mot bakgrundan av de konstaterade reformbehoven radovisas vidare i ha-tänkandat i kapital 6 (s. 130—135) och i kapitel 7 (s. 139—140) vissa all­männa synpunkter på ett reformerat påföljdssystem.  Enligt  utredningen


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                  79

finns mycket som ger stöd för antagandet att en tämligen omfattande under­deklaration föreligger inom hela skatta- och avgiftsområdet. Dat anges att flera faktorer samverkar härtill. En sådan av stor betydalsa ligger i själva konstruktionen av skatte- och avgiftssystemet. Sålunda görs gällanda att ba-skattningsraglerna har luckor, bristfälligheter och andra svagheter. En an­nan batydelsefull faktor är enligt utredningen, att da kontrollerande orga­nen inte är tillräckligt rustade att fylla sina uppgifter effektivt. Dessa fak­torer ligger emellertid utanför onirådet för kriminalpolitiska åtgärder och utredningen vill med dessa exempel endast understryka, att man inte löser alla mad skatteundandraganda sammanhängande problem enbart ganom att reformera påfölj dssystamet eller genom att konstruera enklare former för handläggning av daklarationsbrottmål. Med hänsyn till att det råder att di­rekt samband mellan deklarationernas riktighet och möjligheterna till kon­troll, understryker utredningen därför bl. a. att en effektiv kontroll är ett viktigt led i uppdagandet av grövre och mar omfattande skattebrottslighet.

Med hänvisning till resultaten av undersökningar som utredningen verk­ställt konstateras att avvikelser från uppgifter i deklarationer liksom under­låtenhet att avge deklarationer förekommar i mycket stor omfattning. Brister och felaktigheter i daklarationsmatarialet kan enligt utradningan vissarligan många gångar förklaras av misstag, okunnighat aller andra liknande omstän­digheter man i många fall bastår felen däri, att direkt oriktiga uppgifter lämnats, att uppgift utelämnats utan att detta skatt av misstag ellar dylikt aller att deklaration helt enkelt inte har avgetts. Utredningen har med ut­gångspunkt från dessa undersökningar sökt klarlägga artan och omfatt­ningen av oriktigheter och försummelser och därvid funnit bl. a. följande.

Sedan de många fall bortsållats som är an följd av falräkningar aller fel­överföringar i deklarationsblankattan eller kan antas bero på missuppfatt­ning av beskattningsreglarna eller liknande, återstår anligt verkställd under­sökning ca 360 000 fall i vilka objektivt sett oriktig uppgift avseanda balopp över 100 kr. förelegat. Oriktig uppgift av sådant slag har ansetts föreligga när inkomst allar naturaförmån inte alls deklarerats samt då yrkade avdrag upptagits felaktigt med för höga belopp. Dan oriktiga uppgiften avsåg ba­lopp ej överstigande 500 kr. i 196 000 fall, dvs. drygt 50 %. I 67 000 fall (ca 18 %) avsåg den oriktiga uppgiften balopp mellan 500 och 1 000 kr., i 53 000 fall (ca 14 %) mellan 1 000 och 2 000 kr., i 41 000 fall (ca 11 %) mel­lan 2 000 och 5 000 kr. och i 9 000 fall (ca 3 %) överstag dan oriktiga upp­giften 5 000 kr. Mer än hälften (ca 55 %) av alla fall av oriktig uppgift av­såg undanhållen inkomst allar ej deklarerad naturaförmån, däri inbegripet skönsmässiga höjningar av deklarerad inkomst.

Antalet fall av underlåtenhat att i rätt tid avlämna deklaration — daklara-tionsförsummelsa — har utredningen inte kunnat beräkna, eftersom särskild registrering inte sker av för sant inkomna deklarationer. Emellartid har dat vid deklarationsundersökningen kunnat konstataras, att ca 70 000 fysiska


 


80                    KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

personer åsatts taxering i hemortskommunen utan att deklaration avgetts. Taxering av aktiebolag och av fysisk person i annan kommun ingår inte i denna summa.

Utredningen anser sig vidare kunna konstatera att brister av den art som nu angetts kan förutsättas föreligga i avsevärd utsträckning också beträf­fande arbatsgivaruppgifterna.

Utradningan har vid sin analys av en undersökning (den s. k. domsunder­sökningen) funnit att åtalen för brott enligt SkSL till ungefär två tredjede­lar avsåg löntagare med relativt okomplicerade och därmed lätt kontroller­bara inkomstförhållanden och att åtalen till övervägande del avsåg vårdslös deklaration. Ätalen för falskdeklaration var däremot i markant minoritet. Dat undandragna skattebeloppet var i flertalet fall av vårdslös deklaration relativt ringa. Även i fall som avsåg falskdeklaration ellar medverkan till så­dant brott har befunnits att de undandragna skattebeloppen vanligen var relativt låga.

Beträffande deklarationsförsummelsa på inkomst- och förmögenhetsbe­skattningens område konstateras att år 1967 ca 8 000 personer dömdas med tillämpning av 120 § första stycket TF. På arbetsgivaravgifternas område föreligger inte någon statistik som direkt utvisar antalet åtal. Utredningen har emellertid inhämtat att antalet sedan tilläggspensionaringens tillkomst varit ringa.

På skatte- och avgiftsområdet är — förutom vitesinstitutet — ett judiciellt förfarande i form av åtal och lagföring eller i vissa fall strafföreläggande de enda medel som f. n. står till buds för att ge eftertryck åt skyldigheten att avge deklaration eller annan motsvarande handling och skyldighatan att läm­na korrekta och sanningsenliga uppgifter. Utredningen framhåller med hän­visning till de nyss redovisade undersökningsresultaten att detta påföljds­system f. n. fungerar mindre väl. Samtidigt som, å ena sidan, de rättsvår­dande organen tas i anspråk för utredning och avgörande av bagatellartad brottslighet och förseelser av ordningsmässig art, är det å andra sidan tyd­ligt att sådana brott och förseelser inte blir föremål för påföljd i den ut­sträckning som meddelade bestämmelser i och för sig ger möjlighet till. Genom den sovring av ifrågasatta åtalsanmälningar, som förste taxerings-intendenten av praktiska skäl är tvingad att göra, uteblir i åtskilliga fall en reaktion på gämingen.

Den påtagligt bristande överensstämmelsen mellan antalet fall av kon­staterade oriktiga uppgifter i deklarationerna och antalet lagförda brott och förseelser anser utredningen alldeles klart visa, att det nu gällande på­följdssystemet drabbar ojämnt och slumpvis. Utredningen finner att detta system måste ersättas med ett effektivare och jämnare system som samtidigt bör öppna möjlighet till en ökad differentiering med hänsyn till gärningar­nas olika art och svårhetsgrad.

En väg kunde enligt utredningen i och för sig vara att skärpa det nuva-


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                 81

rande reaktionssystemet som bygger på åtal och lagföring och sanktioner av ekonomisk art och — något som är än viktigare — verkligen tillämpa det i den utsträckning som bestämmelserna ger möjlighet till. Detta skulle emel­lertid, uttalar utredningen, medföra en avsevärt ökad belastning på polis, åklagarmyndigheter och domstolar.

Utredningen ställer frågan om det är ändamålsenligt att alla förseelser mot skattelagstiftningen handläggs av rättsvårdande organ och, i princip, föranleder påföljder av straffrättslig karaktär. Denna fråga anses befogad även med hänsyn till att såväl upptäckten av brott och förseelser på skatte­området som i väsentlig del undersökningen av misstänkta ärenden sker hos skattemyndigheterna själva. Dessa myndigheters insyn i ärendena blir däri­genom så avgörande, att det kan ifrågasättas om det inte skulle vara mest rationellt att också fastställandet av någon form av sanktion överlämnas till dam.

Utredningen påpekar att det i övriga nordiska länder finns system med bl. a. administrativt utdömda påföljder vid olika former av försummelser på skatteområdet. Dessa system, som tillämpats under lång tid, visar enligt utredningen att det är möjligt att konstruera förfaranden med påföljder av ekonomiskt slag i form av en administrativ avgift för att främja främst det riktiga fullgörandet av deklarationsplikten och likartad uppgiftsskyldighel.

Utredningen anser att det värdefulla med en sådan ordning bl. a. är att man får en ekonomisk sanktion som — utan att vara av straffrättslig karak­tär — dock innebär ett tryck på de skattskyldiga att iaktta de åligganden som föreskrivs i skatte- och avgiftsförfattningar. Ett sådant administrativt system skulle, påpekar utredningen, öppna möjlighet att från handläggning i judiciell ordning undanta vissa som lindrigare ansedda skattebrott, vilka f. n. handläggs av domstol, utan att sådana gärningar för den skull und­går reaktion. Utredningen anser nämligen, att systemet bör kunna utformas så att det blir tillräckligt som enda korraktionsmedel mot fel och försum­melser av ordningsmässig eller bagatellartad natur. Underlåtenhet att lämna deklaration eller annan för beskattning avsedd uppgift inom föreskriven tid eller att i sådana handlingar lämna felaktiga uppgifter av mindre allvarlig art nämns som exempel.

Ett administrativt förfarande kunde enligt utredningen bli snabbare, enk­lare och mindre kostnadskrävande för det allmänna än handläggning hos judiciella myndigheter. Den enskilde medborgaren skulle slutligen kunna besparas kostnader och besvär. Det judiciella förfarandet med åtal och lag­föring kunde reserveras huvudsakligen för medelsvåra och grova fall av skatteundandraganda. Även i dessa fall anses dock att den administrativa ekonomiska sanktionen bör tillämpas.

Utredningen framhåller att ett skatte- och avgiftstillägg måste uttas efter enkla och schabloniserade regler. Det föreslås att tillägg som regel skall utgå


 


82                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

när vissa yttre konstaterbara fakta föreligger, oberoende av subjektiva förut­sättningar i form av uppsåt eller oaktsamhet.

Dan förenklade handläggningsforman sägs kunna komma i fråga endast om det kan skapas tillräckliga garantier för att materiellt riktiga avgöran­den träffas. Skatte- och avgiftstillägget bör följaktligen omgärdas med före­skrifter som tillgodoser datta krav. En fördel från rättssäkerhetssynpunkt föraligger enligt utredningen om skatte- och avgiftstillägget kan gas en så enkel utformning, att dat i dat särskilda fallet kan avläsas i en tabell allar på annat jämförligt sätt. Möjlighat erna att tillämpa bestämmelserna på ett rätt sätt underlättas däriganom. Vidare bör anvisningar för bastämmalsar-nas tillämpning meddelas centralt. Innan påföring av tillägg beslutas bör vidare enligt iitradningens mening om möjligt kommunikation ske med dan skatt- eller avgiftsskyldige, som givetvis också skall ha besvärsrätt övar be­slutat.

Straffrättsliga påföljder

Utredningen har i princip reserverat de straffrättsliga påföljderna för all­varligare överträdelser av skatte- och avgiftslagstiftningen. Straffbestämmal­serna för dessa gärningar har så gott som undantagslöst samlats i en ny specialstraffrättslig lag — skattabrottslagen — som avsas ersätta dan nuva­rande SkSL från är 1943.

Förslaget till skattebrottslag berör flertalet skattar och allmänna avgifter samt dessutom de obligatoriska arbatsgivaravgifterna till socialförsäkring­ens finansiering. Undantag görs för tullar samt andra skattar och avgiftar när da tas ut vid import. Inte haller prisraglaringsavgifterna på jordbrukets och fiskets område omfattas av lagförslaget.

Förslagets straffbestämmalser avser att skydda myndigheternas verksam­hat vid taxering, fastställande och uppbörd av skatt allar avgift. Två htivud-griipper av brott kan särskiljas.

Den första gruppen innehallar oredlighatsangrepp mot taxarings- och fast-ställelsebeslut. Straffbestämmelserna i denna grujjp skall ersätta deklara­tionsbrotten i SkSL. Brottskonstruktionerna innebär väsentliga ändringar i förhållande till gällande rätt. En viktig nyhet är att det brottsliga handlan­det inte begränsas till lämnande av oriktiga uppgifter i deklaration aller an­nan formbunden skriftlig handling. Alla osanna aller ofullständiga uppgif­ter — skriftliga och muntliga — som avges uppsåtligen ellar av grov oakt­samhet till ledning vid fastställande av skatt eller avgift och innebär fara för förmöganhetsförlust för dat allmänna skall i princip medföra ansvar. Dessutom skall vissa fall av uppsåtlig passivitet bestraffas som centralt skat­tebrott. Vidare föreslår utredningen väsenlliga straffskärpningar. Straffarter­na skall i framtiden vara dagsböter och fängelse. Da normerade böterna och straffskattan skall utmönstras ur lagstiftningen. Ringa brott skall i regal inte


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                  83

medföra straffansvar. Utredningen avsar att ringa fall skall träffas endast av administrativt skatte- ellar avgiftstillägg.

Till dan andra brottsgruppan har hänförts gärningar som riktar sig mot uppbördsförfarandet. Gärningsbeskrivningarna för dessa brott har ined vissa redaktionella ändringar överförts från nuvarande 79 och 80 §§ UF. Bestäm­maisarna har uppdelats på tre paragrafer och galts särskilda brottsbeteck­ningar. Ävan här föreslår utredningen straffskärpningar. Ringa fall har ge­nomgåande avkriminaliserats. Någon ny administrativ sanktionsform föra­slås inte för uppbördsvarksamhatens dal. Här får man liksom hittills lita till restavgiften och tilläggsavgiften enligt UF.

Slutligen innehåller skattebrottslagan an straffbastämmalse för den som åsidosätter skyldighet att föra aller bevara räkenskaper ellar anteckningar. Gärningsbaskrivningan är i huvudsak densamma som i nuvarande 121 § TF. Straffet har dock skärpts.

Utredningen har j-ttarligare föreslagit att man vid sidan av skattebrotts­lagen alltjämt skall behålla flertalet straffbestämmelser av ordningskaraktär som f. n. finns i olika skatte- och avgiftsförfattningar. Gärningsbeskrivning­arna och straffsatserna har dock moderniserats.

Remissyttrandena

De undersökningar, som utredningen låtit verkställa och som bl. a. legat till grund för de olika förslagan i betänkandet, har uttryckligen aller utan erinran godtagits av flertalet ramissinstansar. Riksskattenämnden fram­håller sålunda att dat i betänkandet utförligt radogjorts för de omständig-hafer som legat till grund för utradningens förslag. Särskilt hänvisas till de omfattande statistiska och sociologiska imdersökningar som utredningen låtit företa. Nämnden understryker att resultaten av dessa undersökningar förafallar väl underbyggda. Några remissinstansar, bl. a. Sveriges industri­förbund, har vid behandling av enskilda frågor i förslaget framfört anmärk­ningen att utredningen inta tillräckligt undersökt nuvarande förhållanden, exampalvis vilken omfattning försummelsen att avge självdeklaration i rätt tid har och vilken kategori skattskyldiga som gör sig skyldig lill denna form av försummelse.

Flertalet remissinstanser som behandlar utradningens förslag mer full­ständigt är eniga mad utradningan om att det föreligger haliov av ganom-gripande reformer på skattastraffrättens område. Särskilt har man fäst sig vid resultaten av da olika statistiska och sociologiska undarsökningarna, som redovisats i betänkandet. Man menar allmänt att det nuvarande sanktions­systemat träffar ojämnt och slumpvis samt att antalet reaktioner är alltför lågt och instämmer i utredningens uttalande, att en bättre efterlevnad av lag­stiftningen på skatte- och avgiftsområdet är ett viktigt samhällsintrasse. Sve­riges industriförbund framhåller att förbundet helt delar utredningans upp-


 


84                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

fattning att det är ägnat att inge allvarliga betänkligheter att oriktiga deklara­tioner förekommer i en sådan omfattning som utredningens undersökningar ger vid handen. Sfcdnes handelskammare vitsordar att det nuvarande åtals-och bestraffningssystemet inte är tillfredsställande. Hovrätten för övre Norrland påpekar att det utan tvivel är avsevärda belopp som årligen un­dandras statskassan genom att oriktiga uppgifter lämnas i deklaration eller annan handling till ledning vid fastställande av skatt eller avgift och att det framstår som i hög grad angeläget att åstadkomma en bättre efterlevnad av lagstiftningen på skatte- och avgiftsområdet.

Information m. m.

Flertalet remissinstanser har uppehållit sig vid informationens betydelse för såväl deklarationsskyldighetens riktiga fullgörande som skattemoralen i stort. Utredningens förslag och påpekanden i fråga om information och ser­vice på berörda områden mottas synnerligen positivt av remissinstanserna överlag. Hovrätten för övre Norrland framhåller, att enligt dess erfarenhet många deklarationsmål handlar om felaktigheter, som tillkommit på grund av bristfälliga kunskaper om gällande skattaragler eller misstolkning av de­klarationsblanketten. Hovrätten instämmer därför halt i vad utredningen uttalat om behovet av information. Liknande synpunkter framförs av stats­kontoret, riksskattenämnden, Rfv, hörda länsstyrelser, 1968 års brottmåls­utredning. Föreningen Sveriges fögderichefer, KF, LO, Skånes handelskam­mare, SR, Svensk industriförening. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska revisorsamfundet, SACO, Sveriges industriförbund, Sveriges lant­bruksförbund, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, TCO m. fl.

Flera remissinstanser såsom statskontoret, riksåklagaren, länsstyrelsen i Södermanlands län. Föreningen Sveriges länspolischefer, Föreningen Sveri­ges polismästare. Föreningen Sveriges statsåklagare och 1968 års brottmåls­utredning uppehåller sig även vid dat av utredningen berörda problemet med utbildning och specialisering av polis och åklagare för handläggning av beskattningsmål och behovet av ökad kontakt mellan dessa befattningsha­vare och taxeringstjänstemännen.

Administrativa påföljder

Remissinstanserna delar uppfattningen att påföljdssystemet inom skatte-och avgiftsområdet behöver reformeras. Meningarna går däremot isär när det gäller metoderna för att komma tillrätta med problemen. Flertalet re­missinstanser anser sig i princip kunna godta eller har inte något att erinra mot en lösning i enlighet med huvudlinjerna i utredningans förslag att in­föra ett administrativt påföljdssystem vid sidan av det judiciella påföljds­systemet. Åtskilliga remissinstanser anser sig kunna godta att ett administra-


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                  85

tivt system införs men anser att detta skall utformas efter något andra linjer än vad utredningen föreslagit. Även den synpunkten framförs att det bör anstå med genomförandet av förslaget i denna del tills en ytterligare effekti­visering av beskattningsväsendet genomförts. Ett mindre antal remissin­stanser motsätter sig ett administrativt påföljdssystem.

Flertalet av de statliga remissinstanserna godtar i stort sett utredningens förslag till skatte- och avgiftstillägg. Kompletteringar ellar övararbetningar föreslås emellertid. Sålunda tillstyrks förslaget i princip av bl. a. statskon­toret, generaltuUstyrelsen, riksrevisionsverket, kontroUstyrelsen, riksskatte­nämnden, CFU, riksåklagaren, hovrätten för övre Norrland, rikspolisstyrel­sen, Rfv, kommerskollegium, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Örebro och Norrbottens län samt EON. Statskontoret har inta något att erinra mot huvudlinjerna i de av utredningen framlagda förslagen. Sålunda framstår enligt statskontoret behovet av en lättadmini-strerad påföljdsform för mindre allvarliga förseelser på skatte- och avgifts­området som uppenbart, om möjlighet skall skapas för en praktisk tillämp­ning i den omfattning som omständigheterna ger anledning till. Även ur den skattskyldigas synvinkal innebär förslaget i denna del en aj oväsentlig för­bättring genom att han vid smärre förseelser inte utsätts för det obehag som polisutredning och domstolsförhandling kan innebära. Riksskattenämnden godtar utredningens förslag om ett blandat judiciellt och administrativt sank­tionssystem på skatte- och avgiftsområdet och erinrar om att motsvarigheter till detta system finns både i våra nordiska grannländer och flera västeuro­peiska länder. Detta är en omständighet som med viss styrka talar för utred­ningens förslag. Riksrevisionsverket framhåller att avvikelserna vid taxe­ringen som är att hänföra till oriktiga eller ofullständiga uppgifter från de skattskyldiga f. n. uppgår till mycket stort antal medan de genom åtal och dom beivrade fallen är ringa. Det finns sålunda enhgt gällande straffbastäm­melser formellt underlag för mångdubbelt fler åtal och ådömande av straff. De resurser som rimligtvis kan ställas till rättsväsendets förfogande förslår emellertid inte för någon mer betydande utvidgning av handläggningen i judiciell ordning av skattebrotten. Utredningans förslag om införande av att administrativt sanktionssystem och om skärpning av straffen för brott som begås i uppsåt eller av grov oaktsamhet ger enligt verkets mening en god grundval för den differentiering och nyansering av samhällets reaktion mot skattebrotten som utredningen eftersträvat. Hovrätten för övre Norrland erinrar om att ända sedan straff för oriktig uppgift till ledning för taxering infördes i svensk rätt straffet har stått i relation till det belopp som genom den oriktiga uppgiften undandras baskattning. Motiveringen härtill har varit att deklarationsbrotten i särskild grad karakteriseras av ett vinningssyfte och att det därför kan vara angeläget att samhället reagerar mot denna brottslighet på sådant sätt att den brottslige inte endast går miste om vinsten av sitt brott utan därutöver tillfogas an kännbar ekonomisk förlust. Liknande


 


86                    KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

synpunkter torda emellertid kunna läggas på andra brott, t. ex. narkotika­langning, utan att därför röster höjts för att införa någon speciell ekonomisk sanktion mot dessa brott. Även om skälen härför således inta i och för sig är särskilt övertyganda, har dock inom skattastraffrätten ett system mad sär­skilda ekonomiska sanktioner vunnit en så fast förankring i dat allmänna rättsmadvatandet, att det masta betraktas som oklokt att gå ifrån att dylikt systain. Hovrätten ansar därför, att systemet mad särskild ekonomisk på­följd bör bibehållas inom skattastraffrälten. Dat av utredningen föreslagna administrativa sanktionssystamet innebär, att danna princip bibahålls man att åläggandet av dan ekonomiska sanktionen överflyttas från judiciella till administrativa myndigheter. Hovrätten har inte någon erinran mot att det ekonomiska sanktionssystemat i huvuddrag utformas på sätt utredningen föreslår. Vissarligan kommer, framhåller hovrätten, härigenom vissa avgö­randen, som kanske helst bort ankomma på allmän domstol, att övarlämnas till skattamyndighatarna. Utan tvekan uppnås emellertid an ankel, snabb och praktisk handläggningsform. Vidare öppnas genom ett sådant system, såsom utredningen anfört, möjlighat att undanta bagatellartad skattabrotts­lighet och försaalsar av ordningsmässig natur från handläggning av åkla­gare och domstolar utan att fördenskull an reaktion mot överträdelse av skattereglerna uteblir. Halt tillfradsställande finnar hovrätten dat emellertid inta vara att skattabrott som föranleder lagföring skall följas av påföljder, som åläggs i olika sammanhang. Att i vissa fall överföra fastställandet av skattatilläggat till domstol torde å andra sidan medföra ett så svårlöst tek­niskt problem, att hovrätten anser sig böra godta dan angivna oläganhetan. Riksåklagaren anser att en administrativ sanktionsform för mera bagatall-artade fel är förenad med åtskilliga fördalar. Ett sådant förfarande blir mad rätt utformning enkelt och snabbt och medför att rättsorganen befrias från att  handlägga  an   mängd  bagatallmål.   Enligt   utradningens   förslag   skall skatta- och avgiftstillägget tas ut aftar enkla och schabloniserade regler. Uppsåt ellar oaktsamhet i förhållanda till den oriktiga uppgiften skall i princip inta behöva föreligga. Som utredningen framhåller kommer förslaget att därigenom medföra an avsevärd ökning av antalet reaktioner för oriktiga deklarationsuppgifter. Det har beräknats att det i ca 360 000 fall föraliggar en objektivt oriktig uppgift avsaanda balopp över 100 kr. Dassa siffror sam­manställda med att dan föreslagna sanktionen skall gripa över ett vidsträckt område, innafattanda skilda försnmmalsar, gar anvisning om att den admini­strativa reaktionsformen kommer att träffa ett stort antal personer. Den torda därigenom få en väsentligt större pravantiv effekt än dat nuvarande straffsystemet för motsvarande fall. Länsstyralsan i Stockholms län fram­håller att skatterna liksom da allmänna avgifterna har fått allt större be­tydelse såväl för det allmänna som för de enskilda medborgarna. Skatte­undandraganda åtgärdar ökar naturligan med ökat skattatryck samtidigt som det framstår som alltmer angeläget att envar förmås att lojalt bära sin


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                 87

del av skattabördan. Det är uppenbart att verkligt kraftfulla och effektiva åtgärder måste vidtas framför allt för att stävja kvalificerade skattebrott men även för att motverka förfaranden i allmänhet, som kan medföra risk för undandragande av skatt allar allmän avgift. Länsstyrelsen tillstyrkar därför att utredningens förslag läggs till grund för lagstiftning.

Kommerskollegium sägar sig dala utredningens uppfattning att dat nu­varande påföljdssystamat aj gar möjligheter att på att enkelt och enhetligt sätt beivra överträdelser. Det synes kollegium riktigt att de alhnänna domsto­larna avlastas da enklare målen och att dat judiciella förfarandet begränsas till da allvarligare brotten. Länsstyrelsen i Malmöhus län manar att utred­ningen synes ha anfört bärande skäl till stöd för sitt förslag att inskränka dat nuvarande judiciella förfarandet till att i fortsättningen tillgripas vid skattabrottslighet av allvarligare slag och att komplettera det judiciella för­farandet med sanktioner av typen skatte- eller avgiftstillägg.

1968 års brottmålsutredning ansluter sig till grundtanken i betänkandet att mindre skatte- och avgiftsöverträdalsar bör avföras från dat straffbara området och ej vidare ta de rättsvårdanda myndighaternas resurser i an­språk. En sådan reform synas anligt brottmålsutradningan väl kunna för­enas med införandet av ett system med skatta- och avgiftstillägg, som uttas i administrativ ordning vid överträdelser mot gällande regler för deklara­tions- och uppgiftslämnandet. Detta förutsätter dock att särskilda åtgärder vidtas för att öka den enskildes möjligheter att rätt kunna fullgöra sin de­klarations- och uppgiftsskyldighet. Ökada insatser bör göras på den före­bygganda sidan för att förhindra uppkomsten av felaktigheter på detta område.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län tillstyrkar i princip förslaget om ett admini­strativt sanktionssystem, men menar att utredningens motivering inte är tillfredsställande. Enligt danna motivering framstår dan föreslagna sank­tionen som ett led i att system där på administrativ väg utmäts an påföljd för brott. Detta ter sig stötande särskilt i de fall där det administrativa sank­tionsförfarandet kommer till användning men åtal ogillas. Utredningen sy­nas inte i tillräckhg grad ha uppmärksammat växelspelet mellan da båda formarna för repression mot skattefusk. Annorlunda hade det ställt sig om utradningan i stället för att låta praktiska synpunkter bli avgörande mera uttryckligt bada förklarat att skattetillägget ej avser vara en påföljd för brott och att detta gäller även da fall, som går till åtal. I utredningens vär­deringar saknas alltså motiv för att dat administrativa sanktionssystemat skall tillåtas i vissa fall helt ersätta straff rättslig påföljd och i andra fall kom­ma till användning vid sidan av sådan påföljd. Ett sådant motiv kan emel­lertid återfinnas i "Förslag till effektivare taxering" (SOU 1954: 24 s. 130).

Länsstyralsan ansluter sig till vad 1950 års skattalagsakkunniga uttalat och anser därför ett administrativt system i princip kunna godtas om det uttagna beloppet framstår som en avgift för vållade kostnader. Härav föl-


 


88                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

jer, att det är viktigt att de skattskyldiga ej bibringas uppfattningen att frå­ga är om en form av straff eller någon slags skatt. Det uttagna beloppet bör därför aj kallas skattetillägg utan hellre förslagsvis taxeringsavgift (jämför indrivningsavgift).

En del verk och myndigheter intar en försiktigare hållning till förslaget i denna del. Till denna grupp hör bl. a. kammarrätten och utredningen om definitiv källskatt. Kammarrätten anknyter i sitt remissvar inledningsvis till utredningens påpekande, att man inte endast genom skärpningar av strafflagstiftningen kan komma till rätta med skattefusket, och anser att den grundläggande frågan i dag är en effektivare ordning i avseende på da-klarationsgranskningen och arbetet i första instans. Det kan enligt domsto­lens mening visa sig betydligt mer angeläget att ta de lokala skattemyn­digheterna i anspråk för dessa uppgifter än för ett administrativt sank­tionssystem. Utredningens förslag sägs emellertid vara intresseväckande och väl förtjänta att övervägas mot bakgrunden av den gällande ordningen. Kam­marrätten understryker att dess invändningar hänför sig till att sanktions­systemet säkerligen kommer att visa sig synnerligen tyngande i tillämp­ningen, särskilt för de lokala skattemyndigheterna, som i första hand bör engageras i taxeringskontrollen. Domstolen har dock ingalunda den upp­fattningen att en effektiviserad kontrollapparat skulle onödiggöra straft eller andra sanktioner när någon lämnar oriktiga uppgifter eller nonchale­rar givna ordningsföreskrifter. Frågan om det administrativa sanktionssys­temet bör slutligt prövas framdeles mot bakgrunden av genomförda refor­mer på området för taxeringskontrollen.

Kammarrättans åsikt att en effektivare taxaringskontroll bör införas in­nan ändring av sanktionssystemet genomförs delas av andra remissinstan­sar, bl. a. utredningen om definitiv källskatt och 1968 års brottmålsutred­ning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vitsordar att det finns behov av ett enklare administrativt förfarande, som ger möjlighet till en jämn och rättvis reaktion mot mera bagatellartade åtgärder eller underlåtna åtgärder, som innebär fara för att skatten eller avgiften undandras det allmänna. Läns­styrelsen föreslår emellertid att skattetillägg i enlighet med utredningens förslag skall införas endast på mervärdeskattans område. Vad avser taxe­ring till inkomst- och förmögenhetsskatt förordas däremot en upptaxerings-metod som bygger på att taxeringarna skall höjas mad vissa procentuella tillägg, uträknade på belopp som undanhållits.

Några statliga remissinstanser ställer sig helt avvisande till förslaget om skatte- och avgiftstillägg. Detta är fallet med Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige samt länsstyrelserna i HaUands och Västerbottens län. Svea hovrätt anför att en reform är påkallad och finner att en administrativ sanktionsform som den föreslagna innefattar åtskilliga fördelar och bl. a. innebär ett enkelt och snabbt sätt att beivra den lindrigare skattebrotts-


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                  89

ligbatan. Hovrätten ansar emellartid att fördelarna med systemat inte upp­väger nackdelarna. Enligt förslaget skall tillägg i princip utgå så snart ob­jektiva förutsättningar är för handan. Det kan ifrågasättas, menar hovrät­ten, om ett sådant i stort sett automatiskt verkande system är lämpligt för alla de gärningstyper som det här är fråga om. Ej heller synes den ad­ministrativa processen, som bygger på skriftlighat, vara lämpad för hand­läggning av mara tveksamma påföljdsfrågor. För övrigt skulle enligt hov­rättens mening åtskilligt av den med förslaget åsyftade enkelheten förloras vid en mer ingående och differentierad bedömning. Ho\Tätten ansar att dassa anmärkningar inte utan vidare synas kunna avhjälpas inom raman för det föreslagna systemet. Till det sagda kommer att i de fall då brottsligheten ej är ringa även straff enligt skattebrottslagen kan komma i fråga vid sidan av skatte- aller avgiftstillägg. Även i dessa fall ankommer uttagandet av till-lägg på skattamyndighetarna medan frågan om straff enligt skattabrotts-lagan är en domstolsfråga. Hovrätten ansar att man genom att på datta sätt splittra frågan om påföljden för ett och samma förfarande på skilda myn­digheter skapar en avsevärd risk för motstridiga avgöranden. Denna risk är desto störra som de administrativa organen skall bedöma gärningarna eftar delvis andra grunder än de allmänna domstolarna. Det ifrågasätts om de praktiska fördelarna med förslaget är så betydande att de uppväger de nack­delar som från rättssäkerhetssynpunkt och av andra skäl är förenade med datta. I vart fall anser hovrätten att innan slutlig ställning tas till förslaget det bör närmare undersökas om inte åtskilliga av dessa fördalar kan vinnas på annat sätt. Att utan alltför tyngande former beivra skattabrottslighet av lindrigare art är, framhåller hovrätten, endast en del av det större pro­blemet att finna smidiga handläggningsformar för enklare brott över huvud. Att så kan ska inom domstolsorganisationans ram visar — förutom systemet med strafföreläggande — reformerna om parkaringsbot och ordningsbot. Det förtjänar undersökas om inta även den enklare skattebrottslighetan kan be­handlas i likartade former. Hovrätten säger sig åtminstone f. n. inte beredd att tillstyrka skatte- eller avgiftstillägg i den föreslagna forman.

Brister i det föreslagna administrativa systemet föreligger även anligt hov­rätten för Västra Sverige, som avstyrker att förslaget i danna del läggs till grund för lagstiftning. De föreslagna reglerna är enligt hovrättens mening inte endast otillräckliga som garanti för den enskildes rättssäkerhet utan skulle, om da lagfästas, fastmer utgöra ett markant avsteg från vad som med hänsyn till rättssäkerheten ansetts självklart vid tidigare genomförda för­enklingar av handläggningsformerna på det straffrättsliga området. Hovrät­ten anser att dat naturliga remediet mot den otillräckliga reaktionen mol skattebrott i själva verket torde vara en ökning av resurserna hos de organ som har att handlägga ärenden om skattebrott och en översyn av deras ar­betsformer.

Länsstyrelsen i HaUands län anser det inte vara en lycklig lösning att på


 


90                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

sätt som föreslagits belasta administrativa myndigheter och skattedomsto­lar, vilkas huvuduppgifter är av halt annan karaktär, med fastställande av sanktioner av denna art. Den eljest allmänt upprätthållna skiljelinjen mel­lan förvaltande och dömande verksamhet som regeringsformen bygger på kommer härigenom att genombrytas i allt fall i första och andra instans. Om denna skiljelinje skall upprätthållas är dat nödvändigt att samtliga förseelser och brott mot skattelagstiftningen handläggs av rättsvårdanda organ. Genom utvidgning av området för strafföreläggande synes de på­talade svårigheterna med en alltför hård belastning av domstolarna och åklagarorganisationen i väsentlig mån kunna undvikas. Sådana föreläg­ganden begagnas redan nu i stor utsträckning i vad avser förseelser mot ordningsföreskrifter av typen deklarationsförsummelse m. m. I fråga om de grövre brotten, som under alla förhållanden blir föremål för domstols prövning, synes eventuellt beräknande och fastställande av straffskatt inte medföra någon väsentlig ökad arbetsbörda för domstolen. Länsstyrelsen är med hänsyn härtill tveksam om vad utredningen anfört kan anses utgöra tillräckliga skäl att införa det föreslagna administrativa sanktionssystemet. Liknande synpunkter framförs av bl. a. länsstyrelsen i Västerbottens lån, som menar att baskattning och straff skall hållas isär. Länsstyrelsen fram­håller att man inte kommer ifrån problemet genoin att kalla sanktioner för skattetillägg, och att skattamyndigheternas ställning kommer att försäm­ras, om förslaget genomförs.

Utredningens förslag till skatte- och avgiftstillägg godtas i princip av även bl. a. följande icke-statliga remissinstanser, nämligen LO, Föreningen Sve­riges fögderichefer, Föreningen Sveriges länspolischefer, Föreningen Sveriges statsåklagare, Sveriges advokatsamfund. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och TCO. Vissa av dessa organisationer ansar dock att försla­get bör kompletteras aller överarbetas.

LO uttalar att organisationen i princip delar utredningans överväganden beträffande riktlinjerna för en reform på skattestrafflagstiftningens om­råde. Skattabrottslighet av allvarligare natur skall anligt LO naturligtvis beivras i domstolsväg undar det att förseelser av lindrigare art lämpligen kan behandlas i administrativ ordning. Förslaget om skatte- och avgiftstill-lägg som sanktionsmedel för sistnämnda fall utgör därför en lämplig lös­ning. Denna sanktionsform bör även — i likhat med vad utredningen före­slår — komma till användning jämsides med straff för skattebrottslighet av normal och grov natur. Även om vissa befrielsegrundar införs ■—• såsom fri­villig rättelse och ringa försummelse — framstår emellertid enligt LO:s mening systemet som alltför stelt. Ett inte obetydligt antal förseelser som enligt gällande rätt alls inte drabbas av några sanktioner skulle nu komma att göra det. Visserligen torde en bättre efterlevnad av lagstiftningen på skatteområdet vara i högsta grad eftersträvansvärd, men en utvidgning av det sanktionsbelagda området i den omfattning förslaget leder till synes


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                  91

knappast angelägen eller sakligt grundad. LO förordar därför att systemet med skattetillägg kompletteras med ett system mad skriftlig varning, vilket skulle komma till användning i sådana fall där tillägg vore an för stark reak­tion, men där förseelsen inte framstår som så ringa att åtgärd över huvud kan underlåtas.

TCO tillstyrker att utredningens förslag läggs till grund för lagstiftning. Även om det kan sägas vara ett behov att avlasta domstolarna enklare mål får detta inte leda till en alltför summarisk behandling. Prövningen av de olika omständigheter som kan medföra att t. ax. skattetillägg skall få efter­givas är en typisk domstolssak som bör behandlas i ett domstolsförfarande. F. n. tar mål i kammarrätten, som i normalfallet blir sista instans, åtskilliga år innan dom föreligger. TCO vill starkt betona vikten av att da mera baga­tellartade brotten får en handläggningsform som innebär att de kan avgö­ras utan alltför stor tidsutdräkt.

Föreningen Sveriges statsåklagare uttalar att straffsanktion inte bör förekomma där det önskade resultatet lika väl eller bättre kan nås med andra sanktionsformer och finner det ställt utom allt tvivel, att en bättre efterlevnad av skattelagstiftningen bäst kan erhållas genom en kombina­tion av administrativa och straffrättsliga sanktioner i huvudsaklig överens­stämmelse med utradningens förslag. Genom den föreslagna anordningen, som föreningen anser tilltalanda även från kostnadssynpunkt, uppnås en klarare åtskillnad än f. n. mellan allvarliga och mindre allvarliga överträ­delser på skattalagstiftningans område.

Sveriges advokatsamfund tillstyrker dat föreslagna administrativa syste­met under uttrycklig förutsättning att förslaget kompletteras i vissa an­givna hänseenden varigenom dan enskildes rättssäkerhet bättre kan till­godoses än enligt förslaget.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, KF, SR och SACO har i mer eller mindre positiv anda uttalat sig om utredningens huvudprin­cip. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare delar utred­ningens uppfattning att mindre allvarliga förseeisar bör medföra en admi­nistrativ påföljd i stället för att leda till åtal. Vid dessa bedömningar utgår föraningen från att an lag om det administrativa förfarandet kommer att beslutas och att särskilda länsskattadomstolar inrättas. KF ställer sig i prin­cip inte avvisande till förslaget. Förbundet ifrågasätter emellertid starkt, om ett sådant system som det föreslagna är möjligt att genomföra på ett till­fredsställande sätt med nuvarande organisation inom taxeringsväsendet. Förbundet anser därför att ett genomförande av förslaget bör anstå till dess nuvarande taxeringsorganisation fått en härför mer lämplig utformning. SACO framhåller att inom andra rättsområden under senaste tid vidtagits åtgärder i syfte att avlasta domstolarna och åklagarmyndigheterna från handläggning av bagatellbrott och menar att förslaget ligger väl i linje med denna utveckling. En given förutsättning för en övergång till ett admi-


 


92                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

nistrativt förfarande måste enligt SACO vara att rättssäkarhetan inte efter­satts. SR anför liknande synpunkter angående skattesystemets utformning och framhåller, att administrativa sanktioner synes ägnade att avlasta ovä­sentliga uppgifter från rättsväsendet och ändå bli tillräckliga i avsedda fall. I själva smidigheten och snabbheten hos detta instrument kan dock ligga vissa riskmomant, som måste föranleda särskilda åtgärder för att öka rättssäkerheten för dan skattskyldiga. En ekonomisk sanktion mot en med­borgare masta anses vara att allvarligare steg än påföring av skatt.

Föreningen Sveriges polismästare är kritisk till förslaget, som enligt för­aningens maning innebär påföljd för objektivt felaktiga uppgifter oavsatt om den skattskyldige handlat av uppsåt, oaktsamhet eller ren okunnighat. Detta anser föreningen inte vara rimligt med hänsyn till gällanda minst sagt inte lätta skattelagstiftning.

Skånes handelskammare framhåller att dan inta motsätter sig ett modi­fierat sanktionssystam med skattetillägg after norskt mönster undar förut­sättning att tillfredsställande garantier för rättssäkarhetens iakttagande uttryckligan stadgas. Såsom sådana garantier synas kunna övarvägas att sanktionsförfarandat förläggs till prövningsnämnden i stället för till lokala skattemyndighetan, att det i allt fall äger rum under sådana former som tillämpas vid en kontradiktorisk skatteprocess, att tilläggen må anpassas efter gradan av vadarbörandes skuld samt att tilläggsskatt inte utdöms vid ursäktligt misstag.

Såsom tidigare nämnts är näringslivets organisationer kritiska till för­slaget. Sveriges industriförbund har i sitt yttrande, som åberopas av SAF, Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges gros­sistförbund m. fl. organisationer inom näringslivet, framhållit att betänkan­det har vissa principiella brister samtidigt som det i många hänseenden är uppenbart olämpligt utformat och inte i tillräcklig utsträckning tar hänsyn till förhållandena i det praktiska livet. Förbundet anför bl. a. att skatte­tillägg anligt förslaget skulle komina att uttas i en rad fall där i dag någon påföljd inta förekommer. Följden av utredningans förslag på detta område skiilla bli att skattetillägg kommer att utgå såväl när straffrättsliga sank­tioner kan förakomma som när någon grad av vårdslöshet övar huvud taget inta kan läggas den försumliga till last. Förbundet manar att diskus­sionen hade vunnit på om utredningen skilt på olika typer av försaalsar. Vissa av de fall där skattetillägg skall utgå är rena ordningsförsealser. Så är fallet med för sent avgiven deklaration. Denna typ av försaalsa bör inte sammanblandas mad oriktigt lämnande av uppgifter o. d. Förbundet me­nar att ett liknande avgiftstillägg vid oriktig deklaration föreslogs av 1950 års skattalagssakkunniga i deras i dat föregående nämnda batänkande. Datta tillägg skulle utgå utan prövning av dan skattskyldiges störra eller mindre skuld till dan oriktiga deklarationen. Detta förslag avstyrktas av praktiskt taget alla remissinstanser. Förbundet framhåller att de skäl som åberopades


 


Kungl. Maj:fs proposition nr 10 år 1971                  93

mot skattelagssakkunnigas förslag i allt väsentligt fortfaranda gäller och in­skränker sig till att i principiellt hänseende hänvisa till de remissyttranden, som redovisades i prop. 1955: 160 s. 168—178.

Sveriges lantbruksförbund och RLF hänvisar i yttrande till utlåtande av Lantbrukets skattedelegation. Dalagationan ansar att utredningen i betän­kandet ingående analyserat de straffrättsliga sanktionerna under dat att de administrativa sanktionerna inte ägnats motsvarande omsorg, trots att de sistnämnda berör det stora flertalet deklarations- och uppgiftsskyldiga. Framlagda förslag om skatta- och avgiftstillägg är så onyanserade och brist­fälliga att de i nuvarande utformning inte kan läggas till grund för lagstift­ning. Delegationen har därför den bestämda uppfattningen att utrednings­förslaget inte bör föranlada lagstiftning vid datta års riksdag utan att re­formen i stället föreläggs nästa års riksdag så att under mellantiden kom­pletterande utredning kan göras och följas av ett förnyat remissförfarande. Det väsentliga måste vara att rättssäkarhetskravan blir tillgodosedda.

Straffrättsliga påföljder

Dat stora flartalat ramissinstansar dalar utradningens uppfattning att de straffrättsliga påföljderna i princip bör reserveras för mer allvarlig brotts­lighat. Denna inställning har också an del av de instansar, som är direkt avvisande allar tveksamma till det administrativa sanktionssystemat.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser dock att åtal och lagfö­ring bör få något störra omfattning än utredningen tänkt sig. De admi­nistrativa tilläggen har nämligen inte differentiarats eftar gärningsman­nens subjektiva skuld och framstår dessutom som förhållandevis låga. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Kalmar län, som menar att utredningen i stort satt underskattat batydelsen av sådana skattabrott som avser inkomst av tjänst. Eftarsom tillägget endast uppgår till ca en fjärda­dal av nuvarande bötesstraff bör även måttliga undanhållna belopp, 1 000— 2 000 kr., medföra åtal och lagföring om verkligt grov vårdslöshet eller sannolikt uppsåt föreligger.

Bland de remissinstanser som motsätter sig införandet av ett administra­tivt sanktionssystem finns några — länsstyrelserna i HaUands, Västernorr­lands och Västerbottens län. Föreningen auktoriserade revisorer samt Svens-l:a företagares riksförbund — som ansar att dan centrala skattastrafflag-stiftningan också i framtiden bör omfatta båda allvarligare och lindrigare brott i ungefär samma utsträckning som gäller enligt nuvarande SkSL. Hovrätten för Västra Sverige föreslår att den subjektiva brottsförutsättning­en vid en reform av skattastraffrätten även skall omfatta s. k. enkel oakt­samhet.

Praktiskt taget alla de instansar som yttrar sig över förslaget till skatte­brottslag delar utredningens mening att gärningsbeskrivningarna för de cen­trala skattebrotten bör omkonstrueras och straffen skärpas. Man har vi-


 


94                    KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

dåre inget att erinra mot att lagen skall gälla skatter och avgiftar i den om­fattning som utredningen föreslår. Det riktas inte heller några egentliga anmärkningar mot den föreslagna uppdelningen av straffbastämmalserna mellan centrala skattebrott — dvs. brott som riktar sig mot myndigheternas taxerings- och fastställelsebeslut — och brott mot uppbördsverksamheten. Däremot har olika meningar framförts om gärningsbeskrivningarnas när­mare utformning och om hur långt straffskärpningarna bör drivas.

Skatte- och avgiftstillägg

Utredningen

Utredningen uttalar att att skatte- och avgiftstillägg i och för sig kan gö­ras tillämpligt på hela skatte- och avgiftsområdet. Den ledanda principen bör enligt utredningans mening vara att sanktionsformen får att dsträckt tillämpningsområda. Det bör emellertid föreligga ett praktiskt behov av en sådan sanktionsform på ett visst område för att den skall införas där.

Utredningen konstaterar att behovet av skatte- och avgiftstillägg främst föreligger inom de delar av skatte- och avgiftsområdet, där antalet skatt­skyldiga eller avgiftspliktiga är mycket stort och kontrollintensitaten låg samt uppgiftsskyldigheten omfattande. Detta är i första hand fallat beträf­fande inkomstskatt och förmögenhetsskatt liksom för arbetsgivaravgifterna till socialförsäkringens finansiering. Likartade förhållanden kan anligt ut­redningen också sägas ha gällt den förutvarande allmänna varuskatten och kan helt säkert antas vara fallet beträffande mervärdeskatten. Även inom kontrollstyrelsens verksamhatsområda föreligger enligt utredningens me­ning i viss utsträckning behov av denna administrativa sanktionsform. Vad gäller exempelvis arvs- och gåvoskatteförordningen, stämpelskatteförord­ningen och vissa författningar av mera begränsat tillämpningsområde fin­ner däremot utredningen behovet av att skatte- och avgiftstillägg vara mind­re påtagligt.

Utredningen anser att regler om skattetillägg bör gälla på inkomst-och förmögenhetsskattaområdet, på marvärdaskattaområdet och på punkt­skatteområdet samt avgiftstillägg på området för arbetsgivaravgifter. Ut­redningen framhåller att dat på grund av föreliggande skiljaktigheter de olika baskattningsområdena emellan inte är lämpligt och knappast ens möjligt att reglera skatte- och avgiftstilläggat i en enda författning. Bestäm­melser i ämnet måste därför utformas för vart och ett av da angivna om­rådena.

Utredningen framhåller att schablonartade och lättillämpade regler om skatte- eller avgiftstillägg kommer att medföra att antalet reaktioner i fråga om försummelser från de skattskyldigas med fleras sida kommer att öka, vilket även  är  avsikten.  Detta  kommer  emellertid  att medföra påfrest-


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                  95

ningar på skatteadministrationen m. m., som måste mötas med investe­ringar i personal och kontorsteknisk utrustning. Delvis torde dassa pro­blem enligt utredningen kunna lösas mad hjälp av ADB-system men det betonas även att de personalbesparingar som detta system kan medföra in­te får överskattas.

Skattetillägg enligt TF

Oriktigt meddelande. Syftet med skattetillägget på den direkta skattens område är anligt utredningen att ganom ett ekonomiskt tryck förmå de skattskyldiga att fullgöra föreskriven uppgiftsskyldighet. Tillägget bör där­för utgå när oriktiga eller bristfälliga uppgifter konstaterats eller uppgifter för taxering avgetts för sant aller helt underlåtits. Bestämmelser om skatte­tillägg vid oriktiga uppgifter kan enligt utredningen lämpligen byggas upp med eftertaxeringsrekvisiten som förebild, givetvis dock utan att bevisbör­deregeln vid sådan taxering blir tillämplig. De objektiva förutsättningarna för tillägg bör således vara, att det skall föreligga an oriktig uppgift av den skattskyldige, att den oriktiga uppgiften skall ha lämnats av den skatt­skyldiga själv i deklaration eller eljest i upplysning avgiven till ledning för taxering samt att den skattskyldige eller maken skulle ha undgått taxering eller skulle ha åsatts för låg taxering om den oriktiga uppgiften hade följts.

Den första förutsättningen för skattetillägg är sålunda att den skatt­skyldige inte behörigen fullgjort sin uppgiftsplikt. Utredningen framhåller att ett oriktigt fullgörande av uppgiftspliktan inte enbart består i lämnande av positivt oriktig uppgift utan även i förtigande av sakuppgift. Det bör så­ledes vara fråga om en oriktig ellar utebliven information om ett faktiskt förhållande av betydelsa för fastställande av en riktig taxering.

Oriktig sakuppgift i här avsedd bemärkelse måste strängt hållas isär från oriktigt yrkande, som självfallet inte skall medföra skattetillägg. Utred­ningen understryker att dat i vissa fall kan vara svårt att avgöra om en oriktig uppgift i här avsedd bemärkelse ellar ett yrkande föreligger. Det framhålls emellertid att baskattningsmyndighatarna har att ta ställning till sådana frågor även vid avgörande om aftertaxeringsgrund föreligger. Utredningen anser det vara an betydelsefull fördal mad det nya institutet att de rättsgrundsatser och dan rättstillämpning som utbildat sig beträffan­de aftertaxeringsinstjtutet kan utgöra vägledning när det gäller att ta ställ­ning till om dat föreligger en oriktig uppgift ellar ett yrkande.

Villkoret att den skattskyldige själv i deklaration eller eljest i upplys­ning avgiven till ledning för taxering skall ha lämnat den oriktiga uppgif­ten, framhåller utredningen vidare, överensstämmer nämligen med vad som gäller beträffande eftertaxering. För t. ex. ett bolag aller annan juridisk person innebär detta att skattetillägget åsätts och — i förekommande fall — uttas av den juridiska personen.

Det praktiskt viktigaste fallet, påpekar utredningen, torde vara det när


 


96                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

oriktig uppgift har lämnats i deklaration aller i bilaga till danna. Också oriktiga uppgifter i andra handlingar eller i särskilda upplysningar som den skattskyldige lämnat till ledning för taxering skall emellartid anligt förslaget föranleda åsättande av skattatillägg vare sig uppgifterna lämnats muntligen ellar skriftligen, eftar anmaning aller utan att sådan föregått.

Slutligen framhåller utradningan att dat — i övarensstämmalse med vad som gäller i fråga om eftertaxering — skall föreligga orsakssammanhang mellan den oriktiga uppgiften och taxeringen på så sätt, att taxeringan sktilla ha blivit för låg — för den skattskyldiga själv aller för någon med vilken den skattskyldige skall samtaxaras — om den oriktiga uppgiften god­tagits. Den närmare innebörden härav illustreras mad några exempel.

Om en skattskyldig i sin deklaration redovisat en villafastighat enligt beskattningsreglerna för flarfamiljsfastighat och därvid upptagit hyresin­täkterna till för lågt balopp skall han enligt förslaget inte åsättas tillägg för danna oriktiga uppgift. Dat är här fråga om en fastighet som skall redo­visas anligt den s. k. schablonmetoden och den oriktiga uppgiften har ingen betydalsa för taxeringan eftersom hyresintäktarna i datta fall inta är skatte­pliktig inkomst.

Vidara nämns det fallet, att en gift skattskyldig i förvärvskällan kapital redovisar ränteintäkter eftar avdrag för kostnader med 350 kr. i stället för rätteligan 750 kr. Med hänsyn till att det axtra avdraget i förvärvskällan ka­pital utgör högst 800 kr. påverkar den felaktiga uppgiften inta taxerings-resultatet och skattetillägg skall därför inta utgå. Detta blir däremot enligt förslaget fallet om räntaintäktan after avdrag för kostnader i stället rätte­ligen uppgått till 2 000 kr. Skattatillägg skall då i princip åsättas, dock endast för dat belopp som påverkat taxeringan, alltså (2 000—800 =) 1 200 kr. En konsekvens av nu berörda princip är den, att det balopp, som kunde ha undandragits taxering om den oriktiga uppgiften godtagits aldrig kan vara större än den beskattningsbara inkoinstan resp. förmögenheten.

Försummelse att avge deklaration. Utredningen ansar, att dat nuvarande bötesstraffet, högst 300 kr., för försnmmalse att avge självdeklaration visat sig vara ett otillräckligt medel för att ge eftertryck åt deklarationsskyldig-haten. Det framhålls att inte hallar vitasinstitutet, bl. a. av praktiska skäl, kunnat fullgöra en sådan funktion och att det år after år skatt en fortlöpan­da ökning av antalet skattskyldiga som helt underlåter att fullgöra sin dekla­rationsskyldighet ellar avger deklaration för sent.

Utradningan föreslår därför att skattatillägg skall utgå såväl vid under­låtenhat att deklarera som vid försummelse att i rätt tid avgå deklaration. Den taxering som åsätts den skattskyldige bör därvid utgöra underlag för fastställandet av skattetillägg. Härigenom tillskapas enligt utradningens mening ett påtryckningsmedal som är betydligt effektivare än det nuvaran­de bötesstraffet för underlåtenhet att fullgöra deklarationspliktan.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                  97

Skattetilläggens storlek m. m. Utredningen föreslår, att skattetilläggen ut­formas mad hänsyn till progressiviteten i beskattningen. Tilläggens storlek bör således ställas i viss relation till den skattelättnad, som den oriktiga uppgiften skulle ha medfört för den skattskyldiga om felaktighaten inte hade upptäckts.

En från många synpuiikter enkel metod är att utta en bestämd procent av den skatt, som skulle ha undandragits om den oriktiga uppgiften följts. En sådan lösning har utredningen funnit lämplig på vissa områden där in­stitutet ansetts böra införas. Såvitt avser inkomst- och förmögenhetsskatten skulle emellertid detta medföra, att den beslutande myndigheten måste vänta med påföring av skattetillägg till dass debitaringan av den slutliga skatten blir klar vid slutet av taxeringsåret. Arbetet hos beslutsmyndighe­ten skulle då i stor utsträckning komma att bli förlagt till årat eftar taxe­ringsåret och avslutas först långt in på detta. Utredningen anser det vara angeläget att beslut om tillägg fattas i nära anslutning till taxeringen och debiteringen och att sådant beslut om möjligt tillställs de skattskyldiga in­nan ny deklaration skall upprättas. En inte oväsentlig nackdel mad att an­knyta skattetillägget direkt till skatten är enligt utredningen att besvärs­instanserna i så fall inte direkt skulle kunna ange skattatilläggats storlek i sina beslut om ändring av tillägget.

Med hänsyn till dessa förhållanden föreslår utredningen att skattetilläg­get vid oriktig uppgift bör utgå after en med hänsyn till progressiviteten bestämd procentsats av det ej upptagna beloppet till den del detta påverkat eller kunde ha påverkat taxeringen. Vad nu sagts om skattetillägg vid orik­tig uppgift bör enligt utredningen gälla ävan i fall taxeringen bestämts skönsmässigt på grund av att deklarationen är så bristfällig att den uppen­barligen inte är ägnad att ligga till grund för taxeringen.

Tillägget vid oriktig uppgift skall beräknas mad ledning av den felaktiga uppgiftens belopp. Vid skönstaxering skall den oriktiga uppgiften anses ut­göra skillnaden mellan den fastställda beskattningsbara inkomsten och de eventuella uppgifter, som dan skattskyldige lämnat till taxeringsnämnden i deklaration eller på annat sätt.

Tillägget skall beräknas särskilt för statlig inkomstskatt, för kommunal inkomstskatt och för statlig förmögenhetsskatt. Det föraslås utgå med viss procent av dat belopp som skulle ha undandragits genom det oriktiga med­delandet. Då tillägget bör stå i viss relation till den skattalättnad, som det oriktiga meddelandet skulle ha medfört för den skattskyldige om felaktig­heten inta upptäckts, har utredningen föreslagit olika procentsatser i de fall där skatteskalan är progressiv. Procentsatsen vid den statliga inkomst­beskattningen föreslås sålunda variera för fysiska personer och dödsbon från 3 till 20 % beroende på den beskattningsbara inkomstens storlek me­dan procentsatsen vid den kommunala beskattningen föreslås till 5 %. Sam­ma reaktion föreslås för de fall då deklaration inte lämnas trots anmaning.

4    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 10


 


98                    Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

Vid försuinmelse att avge deklaration inom föreskriven tid skall tillägget beräknas på grundval av den beskattningsbara inkomsten eller förmögen­heten och utgå med en fast procentsats. Härigenom åstadkommes en reak­tion som i viss mån är differentierad med hänsyn till den skattskyldiges skatteförmåga. Underlåter skattskyldig att över huvud avge deklaration till taxeringsnämnden bör enligt utredningens förslag reaktionen i vissa fall bli kraftigare, nämligen om den skattskyldige anmanats att lämna deklara­tion men underlåtit detta.

Tillägg vid försummelse att inom föreskriven tid avlämna deklaration eller att avlämna behörigen undertecknad deklaration skall enligt förslaget beräknas på grundval av den högsta baskattningsbara inkomst, som fast­ställs för den skattskyldige vid taxering för inkomstskatt i kommunen, resp. den del av den beskattningsbara förmögenheten, som övarstiger skattefritt belopp. Tillägget föreslås i dessa fall utgå med 1 % rasp. 0,3 % av nämnda belopp. Har taxering påförts trots att deklaration inte avgetts efter anma­ning, skall dessutom tillägg påföras enligt vad som ovan sägs beträffande oriktig uppgift.

Befrielsegrunder. Som framgått av det föregående ansar utredningen att skattetillägg bör utgå generellt, då en objektivt oriktig uppgift lämnats allar en uppgiftsskyldighet försummats. Utredningen framhåller emellertid att dat av olika anledningar — bl. a. med hänsyn till skattesystemets kompli­cerade natur — är nödvändigt att denna regel nyanseras genom möjlighet att åberopa vissa befrielsegrunder. Sålunda föreslås att befrielse från skatta­tillägg skall medges när särskilda omständigheter föreligger, t. ex. frivillig rättelsa, ringa fall av försummelse samt om det i övrigt får anses uppenbart obilligt att påföra skattetillägg.

Beslutande myndighet. När det gäller val av den myndighet, som i första hand skall besluta om skattetillägg, framhåller utredningen att de myndig­heter inom den nuvarande organisationens ram som skulle kunna komma i fråga är taxeringsnämnd, länsstyrelse eller lokal skattemyndighet.

Vad först beträffar taxeringsnämnden finner utredningen att många skäl talar för att nämnden jämsides med beslut om taxering även bör besluta om skattetillägg. Nämnden och särskilt dess ordförande bör bäst känna till alla omständigheter, som föranlett nämndens beslut i taxaringsfrågan. Nämnden skulle därför kunna direkt fatta beslut om tillägg i samband med baslutet om taxaringen. Den skattskyldige skulle då i samband mad ifråga­satt avvikelse från deklaration även få del av ifrågasatt åsättande av tillägg. Ett sådant förfarande skulle enligt utredningen innebära dan från praktisk synpunkt bästa lösningen. Den skattskyldige skulle på ett tidigt stadium in­formeras om det skattetillägg som fel och brister i avgiven deklaration eller underlåtenhet att avge deklaration i behörig ordning har föranlett.


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                  99

Enligt utredningen kan emellartid flera omständigheter anföras mot en dylik lösning. Radan den korta tid som står nämnderna till förfoganda för taxaringsarbetats bedrivande ansas vara en faktor som starkt talar emot en ordning, som innebär ytterligare arbetsuppgifter, kanske till man för själva taxeringsarbetet. Även principiella skäl anförs mot den diskuterade lös­ningen.

Det synes nämligen utredningen värdefullt om taxeringsnämndens karak­tär av enbart beskattningsnämnd kan upprätthållas gentemot allmänhe­ten. Erfarenheterna med nuvarande ordning, enligt vilken det åligger taxe­ringsnämndans ordförande att till förste taxeringsintendanten anmäla miss­tänkta fall av brott enligt SkSL, utvisar otvetydigt en mycket ojämn an­mälningsfrekvens, som måste tillskrivas den olika bedömningsgrund som ordförandena tillämpar. Utredningen anser det inte vara acceptabelt om en liknande ojämnhat i tillämpningen skulle vidlåda det nya sanktionssyste­mat.

Utredningen ansar att vissa skäl talar för att uppgiften att besluta om skattetillägg bör anförtros länsstyrelsen. Därigenom skulle enligt utred­ningen vinnas den största möjliga garantin för en enhetlig tillämpning av bestämmelser om skattetillägg, då där finns tillgång till personal med mångårig skatterättslig erfarenhet, för vilken tillämpningen av bestämmel­serna i regel inte torde medföra några större problem. Många nackdelar av praktisk art är emellertid enligt utradningens maning föranade med an sådan ordning.

Redan det stora antal ärenden som varje länsstyrelse skulle få att hand­lägga inger farhågor för att förfarandet skulle bli tungrott och kräva en ut­byggnad av administrationen. Länen skulle i medeltal komma att få mer än 5 000 skattetilläggsärenden. Det erinras om att deklarationarna nor­malt förvaras hos lokal skattemyndighet after taxeringsarbetets avslutande i första instans. I de fall deklaration erfordras för handläggning av besvär eller för speciell undersökning på taxeringssektionen hos länsstyrelsen re­kvireras deklarationen från lokal skattemyndighet av prövningsnämndens kansli resp. taxeringssektionan. Om länsstyrelsen ålades uppgiften att be­sluta om tillägg såsom första instans i samtliga ärenden, skulle länsstyrel­sen behöva ha tillgång till samtliga deklarationer taxeringsdistriktsvis. Under tiden fram till den 1 oktober behöver dock lokal skattamyndighet i största möjliga utsträckning ha deklarationsmaterialet tillgängligt för att fullgöra bestyret med påförande av pensionsgrundande inkomst. Utred­ningen understryker att en besvärande konkurrens om deklarationsmate­rialet därför kan beräknas uppkomma under större delen av dan tid då fler­talet frågor om skattetillägg bör prövas.

Om den lokala skattemyndigheten blir dan i första hand beslutande myn­digheten i flertalet skattetilläggsärenden kan det antas att några svårigheter med hänsyn till behovet av tillgång till deklarationsmaterialet inte behöver


 


100                  Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

uppkomma. Lokal skattemyndighet har nämligen tillgång till deklarations­materialet, sedan taxeringsnämnden på våren och försommaren lämnat ifrån sig detta, med undantag av aktiebolagens och föreningarnas deklara­tioner, som finns på länsstyrelsen.

Utredningen bedömer situationen så alt lokal skattemyndighet i över­vägande antalet fall torde kunna fatta baslut om skattatillägg så tidigt, att debiteringen kan ske på skattsedeln för slutlig skatt. Det understryks att det är mycket angeläget att så sker såväl från arbetssynpunkt som med hänsyn till uppbörden av tillägg. Det pekas vidare på den fördel som bastår i att lokal skattamyndighet regelmässigt har god kontakt med taxerings­funktionärerna i fögderiet och därigenom under hand lätt kan erhålla kompletterande uppgifter till ledning för sin bedömning. Någon väsentlig skillnad vad beträffar likformigheten i fråga om påföring av skattetillägg mellan handläggning hos lokal skattemyndighet och handläggning hos länsstyrelse torde anligt utredningens mening inte behöva befaras.

Utredningen sammanfattar sitt ställningstagande så, att valet av myn­dighet i första hand synes böra stå mellan lokal skattemyndighet och taxe­ringsnämnd. Med hänsyn till bl. a. dan utformning som taxeringsnämnds­arbetet f. n. har och den otvivelaktiga risk som föreligger för en mindre tillfredsställande tillämpning av. bestämmelserna om nämnderna skulle åläggas uppgiften med skattetillläggat, har utradningan stannat för den lös­ningen att de lokala skattamyndigheterna som första instans bör fatta be­slut om skattetillägg i anledning av taxeringsnämndens baslut om taxering. Det föreslås emellertid att dat bör finnas möjlighet för lokal skattamyndig­het att i vissa fall, exempelvis då besvär anförts över en taxering, överlämna avgörandet till prövningsnämnd. Sistnämnda myndighet anses vidare alltid böra vara första instans beträffande skattetillägg vid eftertaxering. Utred­ningen framhåller att genom ett sådant arrangemang de olika myndigheter­nas speciella kunskaper torde kunna utnyttjas och en praktisk och ända­målsenlig lösning kunna erhållas i stort satt inom ramen för den nu befint­liga organisationen.

Beslut och delgivning m. m. Arbetet mad skattetillägg hos lokal skatte­myndighet bör enligt utredningen kunna vara avslutat så tidigt att beslut i regal kan tillställas de skattskyldiga genom debetsedeln på slutlig skatt. De skattskyldiga skall kunna räkna med att frågan om skattetillägg på grund av tidigare års taxering i normalfallet skall vara prövad innan den nya deklarationen upprättas och avges. Detta anser utredningen vara vä­sentligt och framhåller att tillägget då även skulle fungera som an varning.

Det bör vidare enligt förslaget åligga taxeringsintendanten att i ärenden som överlämnats till prövningsnämndan verkställa dan utredning som be­hövs för en bedömning av fråga om skattetillägg samt att hos nämnden


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                101

framställa yrkande om åsättande av tillägg. Detsamma gäller vid eftertaxe­ring där prövningsnämndan är första instans ävan i beskattningsfrågan.

För att kravet på rättssäkerhet skall tillgodoses bör den skattskyldige i likhet med vad som gäller vid taxering regelmässigt beredas tillfälle att avge yttrande innan baslut om skattatillägg fattas. Detta kommunikationsför­farande, framhåUer utredningen, kommer i viss mening att ersätta nuvaran­de ordning, där förundersökning sker i samtliga fall då misstanka ora brott anligt SkSL eller förseelse mot TF föraliggar. Vid förundersökning anligt nuvarande ordning ■sisar sig inte sällan att anledning till åtal inte föraliggar. Skälen härför växlar. Ofta förekommer att åtalsanmälningar avskrivs sedan dal konstaterats att den skattskyldiga på grund av sjukdom inte kunnat fullgöra sin deklarationsskyldighet aller att sjukdomen utgör en förklaring till att uppgiftsskyldigheten fullgjorts på ett undermåligt sätt. Utredningen anser att man bör kunna räkna med att dylika fall skall kunna avskiljas after lokal skattemyndighets kommunikation.

Det kan inte förnekas att kommunikationsförfarandet medför ett bety­dande arbete för lokal skattemyndighet. Inom utredningen har därför dis­kuterats om inte redan i taxeringsnämndens baslut bör kunna anges att dan skattskyldige riskarar skattetillägg mad anledning av nämndens baslut be­träffande hans taxering. Den skattskyldige skulle då samtidigt underrättas om sin rätt att till lokal skattemyndighet inkomma med förklaring inom viss tid.

En dylik ordning ansar utredningen emallertid inger betänklighatar av flera skäl och anför att det inta kan ansas lämpligt att da skattskyldiga under längre tid hålls i ovisshat om den sanktion som deras sätt att full­göra eller underlåta att fullgöra deklarationsskyldigheten kan medföra. Tillagget kan väntas ej sällan uppgå till relativt höga belopp. Dat kan be­faras att de skattskyldiga inta förmår hålla isär de olika momenten. Be­svär över taxeringsnämndens beslut om taxeringan kan komma att tolkas som erinran mot att skattetillägg aktualisarats och vice varsa. En dylik ovisshat baträffanda karaktären av till myndigheterna ingivna skrivalsar skulle vara olycklig.

Utredningen har därför anselt att elt kommunikationsförfaranda genoin lokal skattemyndighets försorg inte kan undvaras.

Besvärsrätt m. m. Utredningen föreslår, att besvär över beslut om skatte­tillägg bör få anföras i samma ordning som gäller för besvär över taxering. Sålunda bör även reglerna i 99—104 §§ TF om besvär i särskild ordning gälla i tillämpliga delar. Att lokal skattemyndighet är första instans i fråga om skattetillägg medför emellertid att särskilda regler måste införas för besvär över skattetillägg på grund av sistnämnda myndighets baslut.

Taxaringsintendent skall vidare enligt förslaget ha samma möjlighet att framställa yrkande om påföring av tillägg hos prövningsnämnd som han


 


102                   Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

har beträffande taxering. Detta bör gälla såväl då skattetilläggsfrågan prövats av lokal skattemyndighet som när detta inta har skett. Givetvis bör taxeringsintendent även kunna yrka skattetillägg i samband med yr­kande om eftertaxering.

Det för taxering gällande basvärsförfarandet innebär bl. a. att frågan om skattetillägg kan bli föremål för prövning i kammarrätten och i sista hand i regeringsrätten. Utredningen antar att frågan om skattetillägg i regel blir föremål för gemensam handläggning mad själva taxeringsfrågan i kammar­rätten om denna överklagats dit. Besvär över kammarrättens utslag om skattetillägg föreslås kunna komma undar regeringsrättens prövning endast efter meddelad prejudikatsdispens om taxeringsmålat inte får överklagas dit. Utredningen föreslår slutligan att det bör åligga prövningsnämnden, kammarrätten och regeringsrätten att under vissa omständigheter själv­mant rätta påfört skattatillägg.

Debitering m. m. Skattetillägg skall enligt förslaget helt tillfalla stats­verket. Utredningen beräknar att de belopp som genoin skattetillägg kom­mer att inflyta till dat allmänna blir av en storlek som mer än väl täcker kostnaderna för den ökade administration som kan bli följden av systemet.

Skattetillägg enligt MF

Förslaget om skattatillägg i MF överensstämmer i stort med föreslagna bestämmelser i TF. Det föraligger dock vissa principiella skillnader.

För det första föraslås att tillägget beräknas på grundval av det skatte­belopp, som genom den oriktiga uppgiften undandragits eller kunde ha un­dandragits. Beräkningen av tillägget skall sålunda inte ske på grundval av skatteunderlagets storlek utan direkt mad ledning av skatten.

Procentsatsen har inte varierats eftar någon progressiv skala. Det har i stället föreslagits att tillägget vid oriktig uppgift alltid skall utgå med 20 % av skatten på det oriktiga meddelandet. Vid underlåtenhet att avge deklara­tion föreslås att tillägget skall utgå med likaledas 20 % men beräknat på hela skattabeloppat för redovisningsperioden. Inlämnas deklaration in­om att år efter föreskriven tid, skall tillägget i sistnämnda fall emallertid sänkas till 2 % av dan fastställda skatten. I dassa underlåtanhetsfall har tillägget maximerats till 5 000 kr. för varje redovisningsperiod.

Slutligan föreslås att beskattningsmyndigheten, mervärdaskattekontoret, i första hand även skall handlägga frågan om skattetillägg.

Skattetillägg enligt FF och avgiftstillägg enligt AVGF

Förfarandet beträffande tillägg enligt FF och AVGF föresläs få i stort sett samma utformning som förfarandena rörande skattetillägg enligt MF. Förslaget om tillägg i dessa författningar övarensstämmar i huvudsak


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                103

med förslaget beträffande MF. Vissa smärre avvikeisar föreligger som är betingade av da speciella arbetsrutinerna hos kontrollstyrelsen resp. Rfv vilka myndigheter anligt förslaget skall besluta om tillägget var och en på sitt område.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att skattetillägg bör införas för inkomst- och för­mögenhetsskatt, mervärdeskatt och på punktskatteområdet samt avgiftstill-lägg på området för arbetsgivaravgifter dock inte för skatt av ifrågavaran­de slag som uppbärs av tullverket har direkt barörts av några remissinstan­ser. Hovrätten för övre Norrland finner gränsdragningen väl avvägd. Ge­neraltuUstyrelsen anknyter i sitt yttrande till utradningens ståndpunkt, att behovet av skatta- och avgiftstillägg främst föreligger inom de delar av skat­ta- och avgiftsområdet, där antalet skatt- eller avgiftsskyldiga är mycket stort och kontrollintansitatan låg samt uppgiftsskyldigheten omfattande. Styrelsen menar, att denna beskrivning tämligen väl passar in på tullverkets verksamhet beträffande debitering och uppbörd av tull samt vissa andra skattar och avgifter och att det utan tvivel i många fall torde föreligga be­hov av någon form av ekonomisk sanktion vid lämnande av bristfälliga upp­gifter i samband mad tullbehandling. Införandet på detta verksamhetsområ­de av att dylikt tillägg skulle säkerligen i viss utsträckning minska antalet felaktigheter på grund av oaktsamhet. För att nå viss överensstämmelse med de föreslagna förfarandereglerna vid inhemsk beskattning kan enligt styrei­san ifrågasättas om inte ett administrativt sanktionsförfaranda mad nå­gon form av skattetillägg borde införas ävan på tullverkets verksamhats-område. Styreisan förutsätter emellertid att denna fråga kommer att behand­las i tullagstiftningskommittén och framför därför inte något yrkande i detta sammanhang. Kontrollstyrelsen framhåller att utredningens förslag på punktskattaområdat innebär, att skattetillägg kommer i fråga endast beträf­fande skatt på vilken FF är allar blir tillämplig, således samtliga av styrelsen nu administrerade skatter utom lotterivinstskatten, de s. k. fettavgifterna samt skatterna på vin och sprit. Styrelsen förklarar sig inte ha något att invända mot denna avgränsning av tillämpningsområdet. Kammarkollegiet instämmer i utredningens uppfattning att systemet mad skattetillägg inte kan anses påkallat för arvs- och gåvoskattans dal. Bankinspektionen intar såvitt avser fondstämpel vid köp och byta av fondpapper liknande stånd­punkt och anser sålunda att skäl inte föreligger för införande av administra­tivt tillägg vid försummelser på nämnda område. Rfv framhåller, att den risk för skatteundandraganda åtgärder som enligt utredningens påpekanden före­ligger vid en baskattning på en genomsnittligt hög nivå grundad på den skattskyldiges egna uppgifter, kan antas ha en viss motsvarighet i fråga om arbetsgivaravgifterna till socialförsäkringen. För ett sådant antagande talar


 


104                  Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

den omständighetan att Rfv:s avgiftsrevision under åren 1961—1969 tillfört verkat ytterligare slutliga arbetsgivaravgifter mad drygt 23 milj. kr., trots att verket under nämnda år endast disponerat fyra ä fem revisorer.

Några remissinstanser förordar att utredningens förslag endast delvis ge­nomförs. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som beträffande in­komst- och förmögenhetsbeskattningen föreslagit ett system mad upptaxe-ring i stället för skattetillägg, anser sig kunna godta utredningens förslag såvitt avser mervärdeskatten. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har för­klarat sig inte kunna biträda förslaget om ett administrativt sanktionsför­farande för oriktig uppgift i deklaration man ställer sig inte avvisande till tanken att införa någon form av tillägg vid försummelse att avge de­klaration. Såsom utredningen anfört, framhåller länsstyrelsen, har dat visat sig, att det nuvarande bötesstraffet för försummelse att avge självdeklara­tion inte är tillräckligt för att ge eftertryck åt deklarationsskyldigheten. Förseelser av denna art är vida mindre komplicerade än de vanliga dakla-rationsbrotten. Mot att införa administrativt sanktionsförfarande be­träffande dessa förseeisar kan enligt länsstyrelsens maning inte resas in­vändningar av samma styrka som när dat gäller sanktionen mot oriktig el­ler bristfällig uppgift i deklaration. Skånes handelskammare, som förordat ett modifierat administrativt sanktionssystem i viss mån eftar norskt mönster, anser systemets tillämpning böra inskränkas till taxeringen för in­komst- aller förmöganhetsskatt och av arbetsgivaravgifter. Däremot synas systemet enligt handelskammarens mening mindre väl låta sig förana med mervärdeskatten, i fråga om vilken ingående och utgående skatt baseras på bokföringen. Skattetillägg torde på grund därav inte rimligen böra utdömas utan föragående bokföringsgranskning. Detsamma gällar punktskatterna. Den skattskyldige intar ofta en mellanställning och kan på grund av felaktig tolkning av bestämmaisan ha underlåtit att själv ta ut skatt av sina kunder, påpekar handelskammaren.

Utradningens uppfattning, att dat varken är lämpligt eller ens möjligt att i en enda författning reglera skatta- och avgiftstilläggat utan att bestäm­melserna bör införas i resp. författningar, berörs av några remissinstanser. Riksskattenämnden och CFU delar denna uppfattning. Riksskattenämnden anser det aniellertid vara en för svensk lagstiftning främmanda teknik, att skattetilläggets storlek skall beräknas med ledning av särskilda bestämmel­ser placerade i en bilaga till TF. Nämnden anser sig dock inte vilja motsätta sig förslaget i denna del. CFU anför som eventuallt tänkbart alternativ att i stället för att placera bestämmelserna i TF, som utredningen föreslagit, inta dessa i UF.

De flesta remissinstansar, som i sina yttranden behandlat betänkandet i sin helhet, har berört skatte- och avgiftstilläggets administration. Remiss­instanserna intar överlag den ståndpunkten att införandet av det admini­strativa systamet kommer att medföra påfrestningar på skattaadministratio-


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                105

nen. Alla synas vara överens om att detta kommer att kräva betydande personell förstärkning hos da myndigheter, som kommer att handlägga des­sa frågor. Många anser att handläggning av tilläggsfrågorna blir an svår uppgift och att förstärkningen till största delen måste komma att bestå i en ökning av den kvalificerade personalen. Det sistnämnda samman­hänger intimt med frågan om vilken myndighet, som i första hand kommer att handlägga tilläggen. Remissinstansarnas uppfattning om den organisa­toriska sidan kommer därför att behandlas utförligare i ett senare avsnitt. Här skall endast tilläggas att ett av huvudskälen till den negativa inställ­ning till det administrativa avgiftssystemet, som flera remissinstanser inta­git, är att de administrativa myndigheterna inte anses ha en sådan uppbygg­nad och erfarenhet att de med hänsyn till bl. a. rättssäkarhetskrav kan an­förtros uppgiften.

Skattetillägg enligt TF

Skattetillägg på inkomst- och förmögenhetsskattaområdet skall enligt utredningens förslag utgå vid oriktigt meddelande, bristfälliga uppgifter, som föranlett skönstaxering, och deklarationsförsummelse.

Oriktigt meddelande. Flertalet av de remissinstansar, som tillstyrkt eller uttalat sig i positiv anda om förslaget till skatta- ellar avgiftstillägg har var­ken haft något att invända eller framfört några principiella anmärkningar mot utredningens förslag, att tillägg bör komma i fråga då den skattskyldi­ge lämnat oriktigt meddelande och detta föranlett eller, om det följts, skulle ha föranlett för låg taxering. Många av da remissinstanser, som intagit en försiktig eller negativ hållning, har däremot framfört mer ellar mindre om­fattande anmärkningar och invändningar mot utredningens förslag i denna del.

En central fråga har berörts av flera remissinstansar, bl. a. kammarrät­ten, länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Hallands samt Norr­bottens län, KF, Svenska revisorsamfundet och Lantbrukets skattedelega­tion, nämligen att bestämmelserna om skattetillägg vid oriktigt meddelande enligt utredningens mening lämpligen kan byggas upp raed eftertaxeringsin­stitutet som förebild, dock utan att bevisbörderegeln vid sådan taxering blir tillämplig.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar sig positivt om tilläg­gets uppbyggnad med eftertaxeringsinstitutet som förebild och anser ett sådant grepp lämpligt. Länsstyrelsen konstaterar att man härigenom vinner den fördelen, att sanktionen inte kommer att bli beroende av om den försumlige handlat uppsåtligt eller vårdslöst. Sanktionen skall enligt läns­styrelsens mening inträffa även när åtgärden — resp. underlåtenheten —

4t    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 10


 


106                  KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

grundas på något kanske ganska ursäktligt misstag. Det är en klar fördal att man på datta sätt i en del bagatallfall kan så att säga avkriminalisara åtgärd och underlåtenhet som innebär fara för skattebortfall. Repressalier kommer till stånd inte därför att samhället önskar utdöma straff utan därför att man vill pressa fram en noggrannhet vid lämnandet av uppgifter.

Övriga nyss nämnda remissinstanser har emellartid ställt sig skeptiska till att aftartaxeringsinstitutet skall stå som förebild för utformningen av skattetillägg. Kammarrätten ansar att uttalandet om skattetilläggets upp­byggnad är dunkelt. Om därmed menas att skattetillägg skall kunna utgå även ora det inte är utrett att oriktigt meddelande lämnats, synes datta strida inta blott mot det förslag till författningstext som utredningen fram­lagt utan ävan mot vad som med skälig hänsyn till rättssäkerhetssynpunk­ter kan påfordras vid en reglering som den föreslagna. Kammarrätten anser vidara att utredningen endast helt kort berört innebörden av begreppet oriktigt meddelande vid eftertaxering och att en närmare belysning av detta är nödvändigt för att man skall kunna bedöma det framlagda förslaget. Domstolen utvecklar utförligt detta begrepp och konstaterar bl. a., att vad som i det enskilda fallet är oriktigt meddelande ytterst är beroende av den tolkning bestämmelserna i skatteförfattningarna har fått i rättspraxis och påvisar genom hänvisning till att flertal utslag i skattemål i regeringsrätten, att eftertaxeringsgrunden "oriktigt meddelande" i många fall innebär svåra rättsliga avgöranden som ofta bedöms olika i skilda instanser. När det gäl­ler de formalla förutsättningarna för eftertaxering är delade meningar inte något ovanligt ens bland regeringsrättens ledamöter. Kammarrätten redo­visar därefter olika exempel på eftertaxeringssituationer, där det skulle framstå såsom obilligt att ta ut skattetillägg. Kammarrätten menar att an­knytningen av förutsättningarna för skattetillägg till begreppet oriktigt meddelande gör de föreslagna bestämmelserna i många situationer syn-nerligan svårtillämpade och i det enskilda fallet kan få obilliga konsekven­ser. Det kan förutsättas att processer angåande skattetillägg därför kommer att bli ofta förakommande ärenden. Domstolen ifrågasätter möjligheten att genom generella tillämpningsföreskrifter begränsa den föreslagna lagstift­ningans faktiska tillämpningsområde. Slutligen anmärks, att utredningens förslag innebär att frågan om oriktigt meddelande kan ansas föreligga eller ej i det enskilda fallet kan komma att mot bakgrunden av samma sakför­hållanden prövas såväl administrativt som av allmän domstol. Det torde inte kunna uteslutas att de administrativa myndigheterna och domstolarna i vissa fall har en annan syn på begreppet oriktigt meddelande än de allmän­na domstolarna. Det måste från rättssäkerhetssynpunkt te sig anmärknings­värt, menar kammarrätten, om olika domstolar skulle fatta olika baslut i samma rättsfråga gällande samma skattskyldig.

Länsstyrelserna i Malmöhus, HaUands och Norrbottens län, KF, Sveriges advokatsamfund. Svenska revisorsamfundet och Lantbrukets skattedelega-


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                107

tion har ävan påtalat svårighatan att tillämpa begreppet oriktigt medde­lande med ledning av de rättsgrundsatser och den rättstillämpning som utbildat sig beträffande eftertaxeringsinstitutet. Länsstyrelsen i Norrbot­tens län anser, att andra och enklare grunder än de som gäller för eftertaxe­ring bör vara förutsättningen för dan administrativa påföljden, eftersom förslaget kominer att barada svårigliater bl. a. vid gränsdragningen mellan oriktig uppgift och oriktigt yrkande samt vid frågor ora frivillig rättelse. Länsstyrelsen i HaUands län anför att skattetillägg anligt utredningens ut­talande skall utgå efter enkla och schabloniserade regler för att lätt kunna tillämpas. Det är åtminstone på att par punkter mycket tvivelaktigt om den­na ankeihet uppnåtts. Utredningen har medgett att dat kan vara svårt att skilja på oriktigt yrkande och oriktig uppgift man finnar att beskattnings-myndighaterna vid eftertaxeringar har att träffa liknande avgöranden. Läns­styrelsen menar, att detta kan vara riktigt såvitt gäller prövningsnämnd och skattedomstolar. Den lokala skattemyndigheten, som i första hand mast kommer att syssla med skattetilläggen, saknar amellertid i regel erfaranhet av handläggning av eftertaxeringar. Det må i datta sammanhang påpekas att handläggningen av aftartaxeiingar år 1956 övarflyttadas från taxarings-nämndema till prövningsnämnderna bl. a. därför att de därmed förknippa­de avgörandena ansågs vara av för hög svårighetsgrad för att kunna upp­tas i första instans. Länsstyrelsen i Malmöhus län finnar att skönsmässiga värderingar i högre grad kommer att utmärka dat nya sanktionssystamet än eftertaxeringsinstitutet. Svenska revisorsamfundet menar att praxis är mycket vacklande. Gränsen mellan oriktigt yrkande och oriktig uppgift är således ej klar. Ingen skall kunna straffas för framfört yrkande. Det har dock visat sig, att eftertaxering ej sällan skett såsom för oriktig upp­gift, oaktat att man lika gott kunnat hävda motsatsen, dvs. att oriktigt yrkande förelegat. Om grundan oriktig uppgift skall behållas, uttalar sam­fundet, bör typfallet begränsas till vissa uppräknade fall.

Lantbrukets skattedelegation understryker svårigheten att tillämpa efter­taxeringsinstitutet mot bakgrunden av att nuvarande skattelagstiftning i sin utformning ofta är så oklar att gränsdragningsproblam ideligen upp-komniar. Delegationen framför betänklighater mot det föreslagna admini­strativa systemets utformning med hänsyn till att rättssäkerhaten masta kunna tillgodoses och hänvisar till bl. a. svårigheten att i vissa fall skilja mellan oriktiga uppgifter och oriktigt yrkande. Delegationen anser sig kun­na godta förslaget — skattetillägg vid oriktigt meddelande — endast om det­ta omarbetas så att det kommer att avse klart avgränsade fall, vilka närma­re bör precisaras i den omarbetade bcstäinmalseii.

Även Sveriges advokatsamfund framhåller svårigheten vid anknytning till eftertaxeringsinstitutet och uttalar vidare att hänsyn måste tas till sub­jektiva rakvisit. Samfundet menar, att oriktiga uppgifter resp. iitelämnada uppgifter i många fall är ursäktliga och att tillägg inte bör utdömas i sådana


 


108                   Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

fall. Samfundet föreslår därför att regeln bör utformas sä att skattetillägg endast skall påföras när den skattskyldiges försummelse ej är ursäktlig.

Några remissinstanser, såsom riksskattenämnden, Svea hovrätt, hovrät­ten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Södermanlands län. Föreningen Sve­riges häradshövdingar och stadsdomare, har anmärkt på utredningens för­slag att skattetillägg för oriktigt meddelande skall utgå även när meddelan­det lämnas muntligt. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdo­mare framhåller sålunda att tillämpningssvärigheterna torde bli särskilt stora om muntliga oriktiga uppgifter skall föranleda skattetillägg. Den som uttalar sig muntligen är ofta mindre noggrann och möjligheterna till missförstånd är mycket stora. Det måste ofta vara omöjligt att objek­tivt konstatara vilken uppgift som lämnats. De muntliga uppgifter som läm­nas inför domstol under straffansvar upptas antingen fonogi'afiskt eller ge­nom anteckningar. I senare fallet skall uppgiftslämnaren få tillfälle att kontrollera att utsagan är rätt antecknad. Någon motsvarighet härtill finns inte inom skatteprocessen. Med hänsyn till de stora riskerna att muntliga uppgifter missförstås och anteckningar om dessa missuppfattas är muntliga uppgifter i allmänhet mindre väl lämpade att läggas till grund för beslut om skattetillägg. Osäkerheten måste enligt föreningens uppfattning leda till att man får godta den skattskyldiges påstående, att en muntlig uppgift har missuppfattats, om annat inte bevisas. Liknande synpunkter anförs av öv­riga nämnda instanser.

Hovrätten för övre Norrland, som förklarat sig inte ha någon erinran mot att det ekonomiska sanktionssystemat i huvudsak utformas på sätt utred­ningen föreslår, påtalar att villkoret — att den skattskyldige själv lämnat det oriktiga meddelandet — kan medföra vissa olägenheter när det gäller juridisk person. Hovrätten erinrar om bestämmelsen i 47 § TF, att upp-giftsskyldighaten för juridisk person skall ombesörjas av behörig ställföre­trädare för den juridiska personen. För att skattetillägg skall kunna på­föras juridisk person, menar hovrätten, erfordras således, att den oriktiga uppgiften lämnas av någon som äger rätt att företräda dan juridiska per­sonen. Hovrätten påpekar att utradningan i annat sammanhang föreslagit borttagande av kravet på s. k. behörig deklaration som förutsättning för straffbarhet vid oriktig deklaration. Ett av skälen härtill är att möjlighet skall öppnas att ingripa med straff, när oriktig deklaration avges för juri­disk person utan att den som undertecknat deklarationen ägt behörighet därtill. Meningen är givetvis också, att skattetillägg i sådant fall skall på­föras den juridiska personen. Hovrätten, som uttalar att kravet på att den skattskyldige själv skall ha lämnat den oriktiga uppgiften kommer att omöj­liggöra åsättande av tillägg, anser att den påtalade "luckan" skulle kunna täppas till på så sätt, att till 47 § TF fogas ett nytt stycke av innehåll, att då skyldighet att avge deklaration ellar annan uppgift, varom i TF sägs.


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                100

fullgörs av annan än dan som enligt vad nyss sagts är behörig därtill, skyl­digheten ändock skall anses vara fullgjord i laga ordning, om det ej fram­står som uppenbart att uppgiftslämnaren inta varit behörig.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser dat som an brist att ut­redningen redovisat endast ett alternativ till administrativt sanktionssy­stam. Detta ger länsstyrelsen anledning att erinra om de tankegångar som framfördes i att betänkande av 1950 års skattalagssakkunniga (SOU 1954: 24). Dessa sakkunniga föreslog att de försumhga deklaranterna själva skul­le få bära de kostnader samhället får vidkännas på grund av deklaranter­nas oriktiga förfaranden. Skattskyldig, som i deklaration utelämnat skatte­pliktig inkomst, borde redan i samband ined taxeringen påföras en särskild avgift, beräknad after an fast procent av den aj deklarerade inkomsten. Länsstyrelsen anser datta äldre förslag utgöra an bättre och bekvämare lösning av sanktionsfrågan än dat nu framlagda förslaget. Den av 1950 års skattelagssakkunniga föreslagna metoden är avgjort lättare att tillämpa än utredningens system med avgiftar diffarentiarade efter inkomst och förmö­genhet. Länsstyrelsen vill föreslå att det administrativa sanktionssystemat utformas anligt systemat taxaringstillägg. Till deklarerad inkomst bör läg­gas vid inkomsttaxeringarna ett balopp, som skäligen kan sättas till 20 % av genom oriktig uppgift undanhållet belopp. Vid förmöganhetstaxeringen synes motsvarande tillägg — för att få rimlig effekt — böra sättas till 50 %. De tillägg som nu angetts bör vara de som normalt skall utgå. Om särskilda omständigheter föreligger bör taxaringstillägg kunna nedsättas eller efter­ges.

Sveriges industriförbund, som direkt avstyrker en administrativ sank­tion, föreslår ett annat tillvägagångssätt för att komma till rätta mad de lindrigare formerna av förseeisar. Om man inte inför skatlatilläggan och samtidigt inskränker dat straffbara området till deklarationsbrott som be­gåtts uppsåtligt ellar av grov vårdslöshet, kommer vissa fall av vårdslös deklaration, vilka i dag kunna bestraffas raed normerade böter, att inte drabbas av någon ekonomisk sanktion. I dan mån vårdslösheten befinner sig inom den saktor, där bokföringsskyldighet föreligger, bör enligt förbun­det i första hand i saraband raed den pågåande översynen av dan nuvarande bokföringslagen övervägas i vad mån vårdslöst förda räkenskaper skall för­anleda straffrättsligt ansvar. Det bästa allmänpraventiva medlat mot denna typ av vårdslöshet ligger däri att föratagen utsätts för särskild taxarings­kontroll. Vårdslöshet av löntagare och andra med enklare deklarationer bör naturligtvis inte heller, manar industriförbundat, bestraffas om den inte är grov. I dessa fall skulle det vara motiverat att i stället för att påföra tillägg \idta andra speciella åtgärder för att förhindra fortsatt vårdslöshet. Man kan axempelvis tänka sig att i sådana fall utsända en redogörelse för vad som krävs i fråga om att föra anteckningar om inkomster och utgifter. Vid


 


110                   Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

mera uppseendeväckande fall bör taxeringsmyndigheterna också utnyttja sina radan nu befintliga möjligheter att bagära att få ta del av sådana anteck­ningar.

Utredningans avsikt att med oriktigt meddelande skall avses inte en­dast ett positivt oriktigt meddelande utan även ett förtiganda av an uppgift framgår inte klart av författningstextan menar bl. a. riksskattenämnden. Danna brist anses kunna avhjälpas genom att uttrycket "oriktigt niaddelan-de" efter förabild av motsvarande bestämraelser i förslaget till skattebrottslag utbyts mot orden "lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen". Liknande synpunkter framförs av CFU.

Skattetillägg vid skönstaxering. Kammarrätten framhåller, att innebörden av da föreslagna bastämmalserna om skattetillägg vid skönstaxaring inte när­mare utvecklats i betänkandet. En skönstaxering är ofta en korabination av flera föraligganda omständigheter såsom rättsfrågor, bevisfrågor röranda av­dragsposter, skälighetsbedömningar av yrkade avdrag, missuppfattningar från dan skattskyldiges sida av gällanda bestämmelsar, direkt påvisbara iite­lämnada intäkter samt att mer skönsmässigt påslag med hänsyn till brist­fälligt underlag för deklarationen efter vad med hänsyn till föreliggande om­ständighatar finnas skäligt. Kammarrätten förutsätter att utredningen mad uttryckssättat "den genom uppskattning beräknade inkomsten" avsett hela inkomsten av förvärvskällan och menar att ett på dylikt underlag beräknat skattetillägg vid skönstaxering i vissa fall kan komma att innebära en orim­ligt sträng påföljd. Det skönsmässiga påslaget kan i och för sig vara en liten dal av den totalt uppskattade inkomsten där sålunda ändringar av taxe­ringen på grund av "ursäktliga" omständighatar övarväger. En rättvis och likformig bedömning i nu berörda hänseenden måste anligt kammarrätten innebära att vid skönstaxaring skattetillägg skall utgå endast till dan del den för förvärvskällan uppskattade inkomsten innefattar oriktigt raaddelanda och skönsmässigt påslag. Att i praktiken tillämpa en sådan princip lär å andra sidan mången gång bli ganska svårt. Liknande synpunkter på raöjligheten att tillämpa förslaget i danna dal framförs ävan av bl. a. Lantbrukets slcatte-delegation. Delegationen framhåller sålunda att an skönstaxering, hur väl­motiverad dan än kan synas, ändå alltid lämnar utrymme för tvekan hu­ruvida den utgör ett riktigt underlag för det allmännas skattekrav. Endast den skattskyldige själv kan med någon grad av säkerhet avgöra om så är fallat. Om en skönstaxering blivit för hög, torda den undantagslöst i sig själv uppfattas som an sanktion av den drabbade. Att därtill använda den som underlag för en grovt schabloniserad administrativ sanktion torde strida mot alementära rättssäkerhetskrav. Delegationen menar därför att om ett skattetillägg vid skönsmässig taxering skall kunna accepteras, författnings­bestämmelsen bör utformas så att tillägget begränsas enbart till vissa klart avgränsade fall. Mot bakgrunden av liknande synpunkter rakommanderar


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                111

bl. a. länsstyrelsen i Södermanlands län att försiktighat bör iakttas särskilt vid påförande av skattetillägg i de fall, då felaktiga uppgifter inte direkt kunnat påvisas men tillräckliga skäl likväl ansetts förehgga för antaganda, att deklarationen innehallar felaktiga uppgifter.

En ökning av antalet besvär till prövningsnäranden blir en konsekvens av förslaget anser länsstyrelsen i Kalmar län. En undersökning, som omfattade ca 80 % av deklarationsmaterialet i rörelsedistrikten, utförd inom länet i samband mad 1967 års taxering angående förekomsten av skönsmässiga höjningar i dessa distrikt, gav enligt länsstyralsan till resultat, att taxerings­nämnderna beslutat 1 050 skönsmässiga höjningar med tillhopa omkring 7 500 000 kr. och att endast 160—180 av dessa skattskyldiga överklagat taxeringsnämndens beslut. Flertalet av dessa besvär blav helt eller i huvud­sak avslagna. Därest skattetillägg skulle ha påförts på grund av skönsmässi­ga höjningar och i den ordning utredningen föreslagit, befarar länsstyrelsen att besvärsfrakvensen över sådana beslut skulle ha ökat väsentligt. Följden härav, manar länsstjTelsen, skulle bli att större dal än f. n. av taxerings-rerisionens kapacitet skulle behöva tas i anspråk för defensiva revisioner. Länsstyralsan framhåller därför att om skattetillägg i stället beslutas av taxeringsnämnderna och tekniskt utförs som ett tillägg till höjningen i samma förvärvskälla som höjningen avser, sannolikheten för ökning av besvärsfrekvensen skulle vara betydligt mindre.

Några reraissinstanser berör utredningans förslag, att skattetillägg vid försummalse att avge självdeklaration trots anmaning skall undanröjas av prövningsnämnden om den skattskyldige avger behörig deklaration inom ett år after taxeringsåret. Kammarrätten menar att ett så konstruerat skattetillägg kan vara ett lämpligt kompleinant till möjlighaten enligt 53 § TF att i anmaning förelägga vite. Liknande synpunkt framförs av Förening­en Sveriges häradshövdingar och stadsdomare. Några instanser framför där­emot anmärkningar mot förslaget. Sålunda uttalar länsstyrelsen i Hallands län, att skattetilläggen varken är botar allar vitan men att det väl kan häv­das att vissa tillägg verkar som böter och andra sora viten. Till den senare gruppen hör tilläggen under 116 a § 3 och 5. Skattskyldig, som påförts sådant tillägg vid 1971 års taxering, har således hela år 1972 på sig att in­komma mad deklaration. Eftersom slutskattan uppbärs undar första halv­året 1972 kommer det i många fall att bli fråga om restitution, att ganska omständligt och arbetskrävande förfarande. Som \ite betraktade är därför dassa skattetillägg ganska otillfradsställande, uttalar länsstyrelsen, som där­för förordar an omarbetning.

Statskontoret erinrar om att utradningan funnit anledning anta, att det i ej ringa omfattning förekommer, att den skattskyldige underlåter att av­lämna självdeklaration och i vissa fall "spekulerar" i storleken av den skönsmässiga taxering som taxeringsnämnden beslutar. Statskontoret fin­ner att underlåtenhet att trots särskild anmaning avlämna självdeklara-


 


112                  KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

tion bör betraktas som en förhållandevis allvarlig företeelse. Mot bakgrund härav anser statskontoret att den föreslagna bestämmelsen i 116 a § sista stycket TF ytterligare bör övervägas, emedan den torde förta effekten av den föreslagna påföljden. En skattskyldig, som "spekulerar" i taxerings­nämndens skönstaxering och sedermera finner denna för hög och i anled­ning härav avlämnar självdeklaration kommer enligt förslaget att bli be­friad från avgift, förutsatt att avlämnandet sker inom ett år after taxerings­året. Enligt statskontorets mening kan det ifrågasättas om aj befrielse-grunderna enligt den föreslagna 116 c § TF i förevarande fall är tillfyllest, vilket även torde gälla föraslagen påföljd enligt 116 a § första stycket 5 TF. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att det framför allt bör framtvingas att fullgörande av deklarationsplikten redan i första instans. Länsstyrelsen ifrågasätter därför om inte skattatillägg enligt 116 a § 3 eller 5 TF borde undanröjas endast om deklaration inkommer inom sådan tid att taxeringsnämnden hinner behandla dan. Under alla omständigheter synas utredningen ha utsträckt tiden för långt då man föreslagit, att skatta­tillägg skall undanröjas därest behörig deklaration inkommer inora ett år efter taxeringsåret. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Jön­köpings län. Sveriges lantbruksförbund finner den föreslagna formulering­en i 116 a § sista stycket TF direkt kunna stimulera skattskyldiga, som \ill ha extra rådrum, att "riskera" ett skattetillägg, som senare kan undanröjas. Länsstyrelsen i Kalmar län anser att förslagets utformning medger möj­lighat till inte önskvärd spekulation från dan skattskyldiges sida. Såsom de föreslagna bestämraelserna har utformats kan skattskyldig undgå ansvar enligt 2 § andra stycket skattebrottslagan och dessutom skattetillägg enligt 116 a § 3 TF. Länsstyrelsen framhåller vidara att en avsevärd del av de skatt­skyldiga, som trots anmaning ej avlämnar deklaration, torde utgöras av psykiskt eller fysiskt defekta personer eller s. k. socialfall. Beträffande nu nämnda kategorier fyller en förhållandevis sträng sanktion ingen funktion. Länsstyrelsen anser vidare, att sådana skattskyldiga som underlåter att de­klarera i hopp om att taxeringsnämnden skall uppskatta inkomsten till för lågt belopp i stor utsträckning underlåter att lösa ut anmaningen på posten eller låter annan person lösa ut försändelsen. I sådana fall torde en till-lämpning av vitesinstitutat vara ett betydligt mera affektivt påtrycknings­medel än den föreslagna metoden mad skattetillägg. Länsstyrelsen anser på grund av det anförda, att skattetillägg i normalfallet ej bör beräk­nas enligt hårdare skala om deklaration trots anmaning ej avlämnats än i fall då deklaration lämnats avsevärt för sent. Enligt länsstyrelsen i Norr­bottens län medför utredningens förslag att "vite" påförs i en helt annan utsträckning och utan den noggranna prövning som f. n. ägar rum. Sanno­lika skäl talar för att löneanställda merendels kan undvika att det preli­minära avgiftstilläggat blir definitivt. Smärre rörelseidkare och jordbru­kare,  tillfällighatsarbetare  samt  utlänningar  kan  av  skilda  anledningar.


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                 113

såsora avsides bosättning, språksvårigheter m. m., antas ha betydligt svå­rare att upprätta en någorlunda riktig deklaration. Mödan med att göra en deklaration medför för dessa skattskyldiga sannolikt endast att den pre­liminära avgiften utbyts mot en annan typ av avgift för bristfälligt full­görande av deklarationsplikten etc. Skönstaxaringarna vilar ofta — även om vissa undersökningar skall göras hos kronofogden innan taxering åsat­tes — på förhållandevis svag materiell grund. En avgiftspåföring med ut­gångspunkt enbart från skönstaxerat belopp inger därför vissa betänklig­heter. Formellt bör lagtexten utformas så att tillägg kan påföras även om taxeringsnämnden förbisett att utfärda anmaning.

Försummelse att avge deklaration. Det principiella i utredningens förslag att det nuvarande bötesstraffet vid underlåtenhet att lämna deklaration skall ersättas med ett i administrativ ordning bestämt skattetillägg har till­styrkts eller lämnats utan erinran av flertalet av de remissinstanser, som haft en positiv inställning till det föreslagna administrativa systemat.

Beträffande utformningen av utredningens förslag i sak är meningarna däremot mycket delade. Flera remissinstansar, bl. a. hovrätterna för Västra Sverige och Övre Norrland, länsstyrelsen i HaUands län, Skånes handels­kammare, Sveriges industriförbund. Lantbrukets skattedelegation, avstyrker eller intar en negativ hållning till förslaget. Dat uttalas att förslaget ger en onyanserad och många gånger hård reaktion, som inte står i rimlig rela­tion till gärningens art. Länsstyrelsen i Hallands län framhåller att det föreslagna systemet innebär att varje försummelse att deklarera i tid som inte avser försening endast en eller annan dag skulle komma att beivras eller i vart fall föranleda utredning. Länsstyrelsen erinrar om, att då bötes­straffet för underlåten deklaration år 1956 ersatte den tidigare sanktionen, som utgjorda förlust av besvärsrätt i kammarrättan, detta ansågs böra ses mot bakgrunden av att antalet försummelser var mycket stort och att dat då inte ansågs böra ifrågakomma att utkräva straff ens för huvud­delen av dessa försummelser (jfr prop. 1956: 150 s. 313). Normalstraffet i Hallands län för enkel deklarationsförsummelse har rört sig om 50 kr. Läns­styrelsen har i tre taxeringsdistrikt låtit utföra provpåföring av skattetillägg för sådan försummelse, varvid det visat sig att medelhaloppen av tilläggen blivit 118 kr. (landsbygdsdistrikt), 193 kr. (stadsdistrikt) och 195 kr. (rö­relsedistrikt i stad). De högsta skattetilläggsbeloppen för försenad deklara­tion utgjorde respektive 244, 669 och 1 103 kr. Det kan ifrågasättas om inte balopp som de båda sistnämnda innebär en väl kraftig reaktion från sam­hällets sida i all synnerhet om förseelsen är en engångsförateelsa och förse­ningen endast rör sig om någon vecka.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller att det föreslagna skattetillägget för försenad deklaration oftast kommer att utgå med högre belopp än an ordningsbot och ofta bli högra än  ett genom  strafföreläggande bestämt


 


114                  KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

bötesstraff. Det skall ändock — låt vara i undantagsfall — kunna åläggas den enskilde utan att han ens blivit hörd. Han har inte såsom vid en parke-ringsförsaelse rätt att få saken prövad inför domstol. Det som står honom till buds är möjlighet att genom besvär i administrativ instans få till stånd an skriftlig process, där han har bevisbördan. Hovrätten för Övre Norrland me­nar, att om den skattskyldige med nuvarande bestämmalser endast riskerar ett ganska obetydligt och dessutom ovisst bötesstraff genom att komma nå­got för sent med sin deklaration, han enligt förslaget löper faran att ådraga sig ett skattatillägg som i många fall måste anses utgöra en orimligt hård på­följd för den ordningsförsealse av måttlig natur, som det dock innebär att låta en deklaration bli något försenad. Det torde ej vara tillräckligt från rättssäkerhetssynpunkt, att det i allmänna anvisningen anbefalls att i fall som de nu ifrågavarande efterge skattetillägget. Skånes handelskammare finnar det orimligt att den baskattningsbara inkomsten skall utgöra under­lag för beräkningen av skattetillägget. Ett på detta sätt beräknat skattetill-lägg skulle inte stå i någon proportion till förseelsens art, i de fall när det endast är fråga om kortare tids försening. Sveriges industriförbund, som ställt sig helt negativt till det föreslagna administrativa påfölj dssystamet, framhåller, att det i och för sig inte finns så mycket att erinra mot tanken att förseelser bestående i för sent avlämnande av självdeklarationer skall kunna bestraffas i administrativ ordning. Förbundet erinrar emellertid om vad som nyss återgetts av uttalanden vid tillkomsten av de nuvarande straffbestämmelserna i TF och konstaterar, att förslaget står i skarp kon­trast häremot. Förbundet anser att utredningen inta övertygande visat att det verkligen är nödvändigt att utdöma straff för denna förseelse i så stor omfattning som föreslagits. Man måste ha i minnet att straffet kommer att drabba sådana ungdomar som trätt ut i förvärvsarbete och ännu inte har blivit vana vid att deklarera. Det måste betecknas som olyckligt att deras första kontakt med taxeringsmyndigheterna skall resultera i en bestraff­ningsåtgärd. Samma förhållande gäller hit inflyttade utlänningar. I en rad fall finns det fullt rimliga ursäkter för försumligheten, framhåller förbun­det. Till detta kommer att anligt hittillsvarande erfarenheter fullständig sä­kerhat aldrig kan ansas föreligga för att deklarationen inta försvunnit i hanteringen hos taxaringsmyndighaterna. Lantbrukets skattedelegation framhåller att utredningens förslag inte kan godtas. Dan för de flesta skatt­skyldiga oerhört knappt tillmätta tiden för avgivande av deklaration talar snarare för ett mera tolerant betraktelsesätt. Dalagationan menar att nuva­rande ordning vid deklarationsförsummelse bör bibehållas. Ringa ellar ur­säktliga dröjsmål bör därvid liksom nu inte beivras.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län m. fl. remissrayndigheter påpe­kar att att genomförande av utredningsförslaget i denna del kan komma att medföra att varje försiktig deklarant begär bevis om att han lämnat sin deklaration i rätt tid för att på så sätt gardera sig mot skattetillägg. Vara


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                115

sig deklaranten väljer att insända deklarationen i rekommenderat brev med mottagningsbevis eller begär diariebavis vid avlämnande av deklarationen uppstår ökat arbete för deklaranten och ökat administrativt besvär för myn­digheterna. Utredning saknas för övrigt, menar länsstyrelsen, om vilka per­soner som företrädesvis underlåter att självmant avge deklaration. Erfaren-haterna från taxeringsarbetet visar att många deklarationsförsummelser sammanhänger med personliga svårigheter av social, medicinsk ellar ekono­misk art. En sanktion av skattetilläggsnatur kan i sådana fall komma att framstå såsom ganska olustig och meningslös. Om man bortser från dessa fall torde antalet deklarationsförsummelser inta vara så omfattande, att ett sanktionsförfarande i den form utredningen tänkt sig framstår som en an­gelägenhet.

Flera remissinstanser berör möjligheten att få anstånd med avgivandet av deklaration. Länsstyrelsen i Örebro län framhåller att danna fråga i fort­sättningen kommer att få en större betydelse än den f. n. har. Nu vet många deklarationsskyldiga och i synnerhet deras medhjälpare att som regel en­dast de som kommit flera veckor för sant mad deklarationerna blir anmälda till åklagarmyndigheten och att ev. bötesstraff för sådan förseelse blir obe­tydligt. Det lär förekomma olika bedömningar av grunderna för anstånd. Sålunda medges inom vissa län anstånd ytterst generöst medan man i andra län tillämpar bestämmelserna mera restriktivt. Länsstyrelsen anser det där­för önskvärt att i samband med tillskapandet av bestämmalser om skatte­tillägg en översyn göres av bestämmelserna om anstånd mad deklaration eller att i vart fall centrala anvisningar utfärdas så att det kan åstadkom­mas an likformig tillämpning av de gällande bestämmelserna. Eftersom lo­kal skattamyndighet kommit att bli dan myndighet som tidsmässigt ledar och övervakar taxeringsarbetet i första instans kan enligt länsstyrelsen ifråga­sättas om inte beslut om anstånd med deklaration bör överflyttas till denna myndighet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län. Svensk industriförening, SvensJca revisorsamfundet. Lantbrukets skattedelegation, ICA Inköpscentralernas .47J m. fl. framhåller svårigheterna för olika grupper av deklarationsmedhjäl­pare att inom föreskrivan tid kunna biträda alla de skattskyldiga som an­sar sig behöva hjälp med deklarationerna. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att tillämpningen av den nu avsedda bestämmelsen i den fö­reslagna formen säkerligen kommer att vålla stora svårigheter och medföra påföljder för de skattskyldiga som framstår som obilliga. Genom de inveck­lade skattebestämmelserna blir de skattskyldiga alltmer beroende av hjälp med upprättande av sina deklarationer. Deklarationsmedhjälparna har häri­genom blivit så överhopade med arbete, att de som regel inte hinner färdig­ställa på långt när alla deklarationer i tid. Svenska revisorsamfundet manar att det inte är befogat att inbegripa försummelsen att deklarera rättidigt


 


116                   Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

bland tilläggsgrunderna utan att påföljden först bör inträda efter det ve­derbörlig anmaning skett.

Svensk industriförening föreslår, för att man skall komma tillrätta raed problemet med de sena deklarationerna, att de nuvarande tidpunkterna för inlämnande av självdeklaration ändras till den sista februari rasp. den 15 april. Genom en sådan ändring skulle enligt föreningen deklarationsarbetet kunna ske med mindre hets och framför allt skulle de rcAisions- och bokfö-ringsbjTåer som betjänar näringslivet få bättre spridning av sin arbetsbör­da. Deklarationsblanketter och annat material bör också tillhandahållas be­tydligt tidigare än vad som nu sker så att deklarationsarbetet kan påbörjas redan kort efter årsskiftet.

Flera remissinstanser har i anslutning till utredningsförslaget framlagt förslag i olika frågor. Hovrätten för Övre Norrland föreslår sålunda, att på­följden för en kortare tids försening inte skall vara skattetillägg utan böter högst 500 kr. 120 § TF synes vara en lämplig plats för en sådan bötasföre-skrift. Länsstyrelsen i HaUands län anser att möjlighet borde finnas att del­vis efterge skattetillägg för deklarationsförsummelse. Därigenom skiilla re­aktionen kunna nyanseras med hänsjn till de särskilda omständigheterna. Eventuellt kunde sådan befogenhet tilldelas prövningsnämndan. Skånes han­delskammare föreslär, att taxeringsnämnd vid deklarants försummelse att inkomma med självdeklaration inom föreskriven tid skall äga — på samma sätt som förekommer vid parkeringsförsummelser — utdöma en deklara­tionsbot på högst 50 kr. Därest deklaration trots detta eftar anmaning inte inkommit, bör domstol kunna döma till böter. Då det ej sällan händer att avlämnade deklarationer blir förlagda eller kommer bort hos skattamyndig­heterna, förutsätter systemet att åtgärder av myndigheterna vidtas för att ge deklaranten kvittens rörande deklarationens mottagande. Sveriges indu­striförbund anser det tillräckligt att straff påläggs den som trots anmaning inte avgett deklaration eller tidigare år gjort sig skyldig till mara avsevärd försening vid avlämnandet av det aktuella taxeringsårets deklaration aller under året erhållit anmaning att lämna deklaration. I övriga fall bör någon påföljd inte förekomma. Vidare föreslår förbundet att straffet för första-gångsförseelse fixeras till ett visst belopp av ungefär samma storleksordning som parkeringsförseelse, dvs. f. n. 50 kr.

Bl. a. Lantbrukets skattedelegation framhåller att enligt förslaget till skat­tebrottslag även en ej underskriven deklaration skall kunna vara underlag för ådömandet av såväl bedrägeristraff som straff för vårdslös skatteutsaga. Underskriften kommer därför uppenbarligen att sakna självständig bety­delse, varför skäl att utta skattetillägg för ej undertecknad deklaration inte föreligger. Delegationen, som i annat sammanhang föreslagit att det skall krävas underskriven deklaration för att straffrättsliga sanktioner skall kun­na tillgripas, framhåller att om så blir fallat skattetillägg bör utgå om dan skattskyldige vägrar att underskriva ingiven deklaration sedan han beretts


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                117

tillfälle komplettera handlingen med namnunderskrift. Kammarrätten under­stryker att en ej undertecknad deklaration inte är en självdeklaration i skat­teförfattningarnas mening. Har en sådan deklaration avgetts efter utgången av föreskriven tid måste, om undertecknandet därefter skett efter anmaning, deklarationen formellt anses ha lämnats för sent. I betänkandet har utred­ningen uttalat att en ej undertecknad deklaration i fråga om skattetillägg i första hand skall bedömas på samma sätt som en undertecknad. Vad utred­ningen sålunda uttalat har inte kommit till uttryck i författningstexten, som därför bör korrigeras.

Befrielsegrunder. I remissyttrandena vitsordas allmänt utredningens upp­fattning, att ett administrativt sanktionssystem mad skattetillägg vid objek­tivt oriktig uppgift eller vid deklarationsförsummelse bör nyanseras genom möjlighet till befrielse från tillägg i vissa fall. Utredningens utformning av bestämmelserna härom kritiseras däremot av många remissinstanser.

Kammarrätten, riksåklagaren, Svea hovrätt, länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län, Föreningen Sveriges statsåklagare, Taxeringsnämnds­ordförandenas riksförbund m. fl. framför den synpunkten, att befrielse-grunderna närmare än som skett bör anges i själva författningstexten. Kam­marrätten finner det sålunda uppenbart, att undantagsregeln måste ges en vidsträckt innebörd. De frågor som här uppkommer torde få lösas ge­nom avgöranden från fall till fall och lämpar sig knappast enligt domstolen för allmänna tillämpningsföreskrifter eller schablonartade anvisningar, all­rahelst som det för dan enskilda är fråga om kännbara påföljder. Kammar­rätten anser därför att det behövs mer preciserade jämkningsregler än för­slaget innehåller. Med hänsyn till de allvarliga konsekvenser ett beslut om skattetillägg skulle komma att medföra för den enskilde måste övervägas, om inte i många fall även subjektiva omständigheter och värderingar bör få påverka badömningen av frågan om skattetillägg. Skattetillägget skulle i till-lämpningen annars komma att uppfattas som en i många fall ytterst orätt­vis sanktionsform. Kammarrätten erinrar om att skattetillägget enligt ut­redningens förslag skall beräknas på skillnaden mellan den uppskattade in­komsten och inkomsten enligt deklaration eller annat meddelande, som den skattskyldige lämnat taxeringsnämnden. Det är oklart, menar domstolen, om därmed avses att av den skattskyldige efter anmaning lämnat meddelan­de med rättelse av felaktig deklaration automatiskt utgör befrielsegrund från skattetillägget på grund av skönstaxering. Bestämmelsen sådan den utfor­mats synes i allt fall kunna tolkas på sådant sätt.

Riksåklagaren framhåller att för många ter sig uppgiften att avge dekla­ration som alltför svår. Deklarationsblanketterna är förhållandevis kompli­cerade och kännedomen om gällande skatteregler o. dyl. bristfällig. De per­sonliga förutsättningarna för att fullgöra deklarationsplikten på ett korrekt sätt varierar i hög grad. Av dessa och andra liknande skäl torde möjligheten


 


118                   Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

att efterge skatte- eller avgiftstillägg böra utnyttjas tämligen generöst. Detta synes också ha varit utredningens avsikt. I den föreslagna lagtextan har emellertid som förutsättning för eftergift uppställts, att särskilda omstän­digheter föreligger. Det kan ifrågasättas om inte en sådan föreskrift koramer att leda till en alltför restriktiv praxis, och riksåklagaren vill därför föror­da en utformning som bättre uttrycker vad som åsyftats. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det av utredningens förslag till 116 c § TF inte klart framgår hur eftergift av tillägg skall ske i praktiken. Risk finns menar läns­styrelsen för alltför skönsmässiga bedömningar och olika praxis, vilket synes stötande och från rättssynpunkt allvarligt. Föreningen Sveriges statsåkla­gare framhåller att en föreskrift om möjlighet till eftergift då särskilda om­ständigheter föreligger framstår såsom oumbärlig. En sådan kan emellertid bli svårtillämpad. Det är därför önskvärt att motiven till stadgandet görs utförliga. Viss ledning torde kunna erhållas från förarbetena till 33 kap. 4 § BrB. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen bör dock inta tillämpas med den restriktivitet som gäller vid tillämpningen av sistnämnda lagrum. Bestämmelsen bör tvärtom tillämpas med viss generositet, anser föreningen. Några remissinstanser, såsom kommerskoUegium, utredningen om defini­tiv källskatt. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, SACO och Sveriges industriförbund, menar att befrielsegrunderna bör utformas så att dessa skall kunna utnyttjas betydligt generösare än utradningan sy­nes ha avsett. Kommerskollegium framhåller sålunda, att dat raot bakgrun­den av skattaområdets svårtillgänglighet och risken att den enskilde gör sig skyldig till fel och försummelser är nödvändigt att möjlighaten att efterge skattetillägg görs betydligt vidsträcktare än som föreslagits av ut­redningen. Om så inte sker kan befaras att dat föreslagna systemet kom-mar att i stort antal fall leda till orättfärdiga och stötande resultat. För­eningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare erinrar om att enligt utredningens förslag uppgiftslämnaren skall kunna befrias från skattetill-lägg, "då s"ärskilda omständigheter föreligga", vilket enligt motiven avser frivillig rättelse, ringa fall och om dat i övrigt får anses uppenbart obilligt att påföra tillägget. Föreningen finnar inta anledning till anmärkning mot de två förstnämnda fällan. Som exampal på tillfällan då det kan vara uppen­bart obilligt att påföra skattetillägg nämner utredningen hög ålder, sjuk­dom eller därmed jämförlig omständighet samt bristande erfarenhet. För­aningen anser att de sist nämnda befrielsagnmderna är för snäva och att möjligheterna att efterge skattetillägg bör vidgas. Detta kan ska, manar för­eningen, ganom att 116 c § TF ändras så att skattetillägg ej skall utgå, om det skulle framstå som obilligt att påföra skattetillägg. Det framhålls vidare att det av utredningens uttalande ej klart framgår, om det för bafrialsa skall räcka med påståenden som ej är osannolika — vilkat förefaller naturligt — eller om den skattskyldige måste bevisa att en viss befrielsegrund, t. ex. sjuk­dom, har förelegat. Denna oklarhet bör undanröjas, helst genom en bestäm-


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 är 1971                119

melse i författningen. SACO, som i princip intar en kritisk hållning till det föreslagna sanktionssystemet, anför att det inte är ovanligt att en skatt­skyldig på grund av ålder, sjukdom, bristande fattningsförmåga etc. dekla­rerar fel. I sådana fall skulle det te sig mycket stötande att påföra den eko­nomiska sanktionen till det efter skön tillagda inkomstbeloppet. SACO me­nar vidare att bevisunderlaget knappast är starkt nog för att ligga till grund för en sanktion. Att utmäta sanktioner efter skön ter sig stötande för rätts­känslan. Organisationen anser därför att en ordning, som bygger på att värj e objektivi; sett felaktig uppgift skall medföra ekonomisk påföljd, måste förses med en tämligen vid säkerhetsventil för att inte komma i konflikt med vad som uppfattas som billigt och rättvist.

Riksskattenämnden anser att eftergift av skattetillägg bör få förekomma i större omfattning och enligt en friare bedömning än vad utredningen synes ha tänkt sig. Vad särskilt angår försummelse att i rätt tid avge deklaration bör anligt nämnden även sådana tidsöverdrag kunna accepteras, som inte kan betecknas som helt obetydliga. Man får i detta sammanhang inte bortse från att åtskilliga deklarationsförsummelser helt enkelt beror på att den skatt­skyldige inte kunnat erhålla sakkunnig hjälp inom deklarationsfristen. Även rent subjektiva befrielsegrunder bör kunna komma till användning i större utsträckning än vad utredningens uttalanden ger vid handen manar nämn­den. Särskilt gäller datta fall där det finns skäl att anta, att den skattskjI-dige saknar förmåga att sätta sig in i bestämmelserna i skatteförfattning­arna. Däremot ifrågasätts lämpligheten av en så generös tillämpning av be­frielsegrundan frivillig rättelse som föreslagits. Riksskattenämnden anser att mycket talar för att detta institut bör användas på samma sätt som före­slagits i motiven till förslaget om skattebrottslag. Riksskattenämnden fram­håller att den föreslagna, mindre stränga tillämpningen beträffande skatte­tillägget skulle kunna medföra att sanktionsformens preventiva effekt mins­kar.

Några remissinstanser har frågat sig om befrielse delvis från tillägg skall kunna förekomma. CFU anser att detta inte helt klart framgår av föreslagen författningstext (116 c § TF). Enligt nämndens mening bör eftergift med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallat kunna medges till en del. Datta bör komma till uttryck i författningstexten. Länsstyrelsen i Hallands län anser att delbefrielse bör kunna komma i fråga vid exempelvis för sent av­given deklaration.

För att det föreslagna systemet med skatte- och avgiftstillägg ytterligare skall kunna nyanseras föreslår några remissinstanser införandet av ett sj'-stem med "varning" av liknande slag som föreligger i Norge och — i viss mån — Västtyskland. Riksskattenämnden anser sålunda, att — i fall som inte är så bagatellartade att reaktion helt kan undvikas men där omständig­heterna talar för att skattetillägg inte bör utgå — vederbörlig myndighet skall äga tilldela den skattskyldige en skriftlig varning, som översänds till


 


120                  KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

honom i rekommenderat brev. Kommunikation med den skattskyldige torde inte behöva ske dessförinnan. Inte heller finner nämnden att den skattskyl­dige skall ha rätt att besvära sig mot varningen, eftersom han inte lider någon rättsförlust genom denna. Ett varningssystem av nu skisserat slag kommer enligt nämndens uppfattning att få en betydande effekt. De skatt­skyldiga blir uppmärksammade på att fel och försummelser inte tolereras och detta kan ske utan att myndigheterna behöver inskrida med skattetill-lägg. Länsstyrelsen i Södermanlands län och LO framför liknande synpunk­ter som riksskattenämnden. Även Skånes handelskammare är i sitt yttrande inna på tanken med varning enligt norskt mönster.

Skattetilläggens storlek m. m. De grunder för beräkning av skattetilläg­gens storlek som utredningen föreslagit lämnas av flertalet remissinstanser utan erinran. Några få instanser tillstyrker uttryckligen förslaget i denna del. Hovrätten för övre Norrland framhåller sålunda att den inte funnit skäl göra anmärkning mot utredningens förslag om grunderna för skattetilläggets beräkning. Det får särskilt anses tillfredsställande, anser hovrätten, att den ekonomiska reaktionen vid enklare fall av vårdslös deklaration blir lind­rigare anligt förslaget än enligt gällande rätt, då nuvarande bestämmelser i sådana fall inte sällan verkar alltför strängt.

Några remissinstanser föreslår att procentsatserna sätts högre än vad utredningen föreslagit. Riksskattenämnden och LO, som enligt vad som tidi­gare nämnts föreslagit införande av ett varningssystem för försummelser av mindre allvarlig beskaffenhet, menar att de föreslagna procentsatserna är väl låga i de lägre skikten. Riksskattenämnden anser vidare, att tillägget vid sådan oriktig uppgift som påverkar taxeringen till statlig inkomstskatt inte behöver varieras i så hög grad som utredningen föreslagit och att det torde vara tillräckligt med tillägg om 10, 15 eller 20 %. Det lägsta procenttillägget kan lämpligen påföras vid beskattningsbar inkomst av högst 69 900 kr. För de två högre procenttilläggen godtar nämnden utredningens uppdelning. Under alla förhållanden finner nämnden ett minsta tillägg om 3 % alltför lågt. Det framhålls att, även med ett lägsta tillägg av 10 %, påföljden regel­mässigt blir lindrigare än nuvarande bötespåföljd. Skälen att höja procent­talet ökar i styrka om det föreslagna varningssystemet införs. Liknande syn­punkter framförs av länsstyrelsen i Södermanlands län, som även föreslår ett belopp av 1 500 kr. som lägsta gräns för påföring av skattetillägg vid oriktigt meddelande.

Andra remissinstanser anser att skattetilläggen enligt förslaget blir för höga. Svenska revisorsamfundet anser, att skalorna för såväl fysiska som juridiska personer framstår som oskäligt höga. Svensk industriförening no­terar en skillnad vad procentsatsen beträffar mellan fysiska personer och bl. a. aktiebolag. Föreningen framhåller, att det för de senare vid statlig in­komstskatt föreslås 20 % oberoende av belopp medan procentsatsen för fy-


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                121

siska personer föreslås variera från 3 till 20 % beroende på den beskattnings­bara inkomstens storlek. Föreningen anser att denna åtskillnad inte kan motiveras och föreslår i stället att procentsatsen för aktiebolag m. fl. sänks till 10 %. Därigenom skulle, menar föreningen, de sistnämnda jämställas med fysiska personer vars inkomst i fråga om statlig inkomstskatt baskattas med ungefär samma procentsats som aktiebolagsvinster.

Svea hovrätt anser att de föreslagna skalorna och procentsatserna inte möjliggör en tillräcklig nyansering i det enskilda fallet. Hovrätten erinrar om att skattetilläggen enligt förslaget är avsedda att vara schablonbelopp, vilka skall debiteras den skattskyldige oavsett om hans oriktiga meddelande är uppsåtligt och grundas på vinningssyfte eller enbart beror på rent förbi­seende. Hovrätten anser att i förra fallet den felande bör tillfogas en kännbar ekonomisk förlust. I senare fallet däremot skulle det kunna framstå som högst otillfredsställande om försummelsen fick annat än en mycket ringa ekonomisk påföljd. Att helt schablonmässigt till beloppen fastställa skatte­tillägg som samtidigt tillgodoser båda dassa intressen är enligt hovrätten inte möjligt. Med hänsyn till att slarv och rena misstag säkerligen överväger bland de oriktiga meddelanden det här är fråga om synes det vara riktigast att sätta beloppen för skattetilläggen relativt lågt och i varje fall lägre än vad utredningen föreslagit. Ätminstone vad gäller felsummeringar och miss­tag kan en progressiv beräkning av skattetilläggen synas mindre tillfreds­ställande. För de allvarligare fallen torde de föreslagna tilläggen däremot inte utgöra en tillräckligt kännbar ekonomisk reaktion, inte ans i föraning med dagsböter. Hovrätten föreslår därför att en särskild ekonomisk sank­tionsform liknande den nuvarande straffskatten tillskapas för sådana fall. Hovrätten ifrågasätter vidare om inte skattetillägget enligt TF bör utgå med viss andel av skatten på den undanhållna inkomsten eller förmöganheten.

Några remissinstansar framför anmärkningar mot detaljer i förslaget. Sålunda erinrar statskontoret att den föreslagna skalan för skattetillägg avseende statlig inkomstskatt innebär en stegvis höjning av uttagsprocan-ten. Statskontoret anser, särskilt mot bakgrunden av att det i många fall rör sig om skönsmässigt fastställda taxaringar, att en skala med mindre påtagliga gränser bör övervägas. Såsom exempel nämns, att enligt förslaget en skönsmässig höjning med 10 000 kr. till 34 900 resp. 35 000 kr. medför en avgiftsskillnad på 400 kr. (600 resp. 1 000 kr.).

Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår för att bl. a. begränsa antalet skatte­tillägg att den undre gränsen för att tillägg skall påföras höjs från 50 kr. till 100 kr. Föreningen Sveriges statsåklagare föreslår av liknande skäl höjning från 50 till 100 kr. En sådan höjning skulle klart visa, menar föreningen, att skattamyndigheterna vill överse med mera bagatellartade förbiseenden. För­eningen erinrar om att förfarandet vid åläggande av skattetillägg är avsett att vara summariskt. Någon mera ingående materiell prövning av de en­skilda fallen kan det inte bli fråga om eftersom detta skulle medföra en allt-


 


122                   KungL Maj.ts proposition nr 10 år 1971

för tung administration av skattetilläggsinstitutet. Av denna anledning kan dat möjligen finnas skäl att överväga huruvida inte skattetillägget bör be­gränsas även uppåt, framhåller föreningen. En begränsning såväl uppåt som nedåt av skattetilläggets storlek kräver enligt föreningen omarbetning av de föreslagna procentsatserna.

KF och SACO m. fl. remissinstanser uttalar sig om den föreslagna procent­satsen vid försummelse att avge självdeklaration inom föreskriven tid, 1 % av den högsta beskattningsbara inkomsten. KF anser, att tillägget inte står i rimlig proportion till förseelsens art. Förbundet erinrar om att det nuva­rande bötesstraffet, högst 300 kr., inte visat sig vara ett tillräckligt verksamt medel för att ge eftertryck åt deklarationsskyldigheten och menar att för­klaringen härtill främst torde vara att så få fall anmälts till åtal för dylik förseelse. Skattetillägget bör begränsas till visst maximerat belopp, möjligen något högre än nuvarande högsta bötesstraff. SACO anser att tillägget bör rubriceras såsom bot och anför vidare att det knappast förefaller tillräckligt motiverat att låta den som deklarerar för sent få sona detta med 1 % av den beskattningsbara inkomsten. En sådan bot anser SACO inte stå i rimlig pro­portion till försummelsen och inte heller till de bottaxor som gäller på andra områden. Vid smärre förseningar finner SACO skäligt att den ekonomiska sanktionen bestäms till ett avsevärt lägre belopp än som föreslagits. Det problem som man i första hand vill komma till rätta med i detta samman­hang är enligt organisationens mening att få in deklarationer från sådana deklarationspliktiga som av olika anledningar underlåter att deklarera. Det kan inta vara rimligt att samma sanktion bestäms för den som — låt vara av slarv — inkommer med sin deklaration någon vecka för sent som för den som försöker undandra sig deklarationsskyldigheten. Botsystemet bör därför enligt SACO:s mening omarbetas på denna punkt.

Riksrevisionsverket framhåller att ett administrativt sanktionssystem in­te torde ha samma allmänpreventiva verkan som bestämmelser av straff-rättslig natur. Vetskapen om att samhällets reaktion vid uppdagandet av skattefusk inskränker sig till uttaganda av ett särskilt tillägg kan tänkas avtrubba känslan hos vissa skattskyldiga för att rätt fullgörande av dekla­rationsskyldigheten. Det har därför enligt riksravisionsverkets bedömning sin betydelse att upprepad förseelsa avses medföra straffrättsligt ansvar. Men även skatte- och avgiftstilläggets storlek spelar enligt verkets uppfatt­ning en väsentlig roll. Skalan för skatte- och avgiftstillägget bör därför om­prövas på grundval av erfarenheterna från en viss tids tillämpning.

Beslutande myndighet. Utredningens förslag att lokal skattamyndighet bör vara första instans i frågor som rör skattetillägg vid inkomst- och förmö­genhetsbeskattningen godtas i princip uttryckligen av bl. a. statskontoret, riksskattenämnden, CFU, hovrätten för Övre Norrland, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Älvsborgs, Örebro och Norrbottens


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                 123

län. Föreningen Sveriges fögderichefer samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Flera av de nämnda ramissinstanserna anser att avsteg från huvudprin­cipen med lokal skattemyndighet som första instans bör göras beträffande skattetillägg för vissa juridiska personer. CFU anför att deklarationer och därtill hörande handlingar måste utgöra grundmaterialet för fastställande av skattetillägg. Under den tid skattetillägg enligt förslaget skall fastställas förvaras huvuddelen av detta material hos lokala skattemyndigheten. Nämn­den finner därför från administrativ och praktisk synpunkt någon annan myndighet än de lokala skattemyndigheterna inte kunna komma i fråga för fastställande av skattetillägg för de skattskyldiga vars handlingar förvaras hos myndigheten och erinrar om, att deklarationer för andra skattskyldiga än fysiska parsöner, dödsbon och familjestiftelser förvaras hos länsstyrelsen. Det synes därför, menar CFU, följdriktigt att länsstyrelsen — i likhet med vad som gäller om taxeringsrättelse anligt 72 a § TF — blir beslutande myn­dighet i vad gäller skattetillägg för juridiska personer av nämnda slag. Bl. a. statskontoret anser, att ordförandena i de taxeringsnämnder som taxerar juridiska personer bör kunna anförtros uppgiften att även besluta om skatte­tillägg för dassa.

Några remissinstanser, såsom länsstyrelserna i Kalmar samt Göteborgs och Bohus län och 1968 års brottmålsutredning, förordar taxeringsnämnden i stället för lokal skattemyndighet såsom första instans beträffande skatte­tilläggsärenden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att lokal skattemyndighet kan godtas som lämpligt organ men att myndigheten sak­nar erforderliga personella resurser. Enligt länsstyrelsens uppfattning är därför taxeringsnämnd dan instans som — i samband mad detalj gransk­ning vid taxering — har de bästa förutsättningarna att fatta avgörande om skattetillägg. Genom att tjänstamannaberedningan av deklarationerna i framtiden ökar stärks garantierna för enhetlighat och jämn tillämpning av det föreslagna administrativa sanktionsinstitutet. Da skäl, som utredningen anfört mot att lägga detta arbete på taxeringsnämnden, bör vika för den betydanda administrativa fördel som ligger i att frågan om tillägg kan prö­vas i omedelbart samband med själva taxeringen.

Enligt 1968 års brottmålsutredning verkar förslaget, att prövningen av skattetilläggsärenden skall läggas på de lokala skattemyndighatarna, inte övertygande. Dessa ärenden bör i stället anförtros åt taxeringsnämnderna. En förutsättning härför är emellertid enligt utredningen att taxeringsnämn­derna väsentligen upprustas. Uttagandet av skattetillägg skulle ingå som ett naturligt led i nämndernas allmänna granskning av avgivna deklarationer. Genoin en sådan ordning tillgodoses också kravet på lekmannainslag vid de skälighatsprövningar det här i stor utsträckning blir fråga om, framhåller utredningen. Länsstyrelsen i Kalmar län anser taxaringsnämnden — även om taxeringsnämndsordföranden är mindre kvalificerad än vederbörande be-


 


124                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

fattningshavare hos lokala skattemyndighetan — i regal har betydligt bätt­re förutsättningar att bedöma i vilka fall skattetillägg bör påföras vid da-klarationsförsummelse.

Kammarätten, Svea hovrätt och Lantbrukets skattedelegation anser att prövningsnämnden bör handlägga samtliga frågor om skattetillägg.

Kammarrätten framhåller att det vid tillämpningen av det föreslagna sanktionssystemet måste uppkomma ett betydande antal raycket svårbe­dömda ärenden, som ställer stora krav på såväl utredning som prövning av den beslutande myndigheten. Åtskilliga omständigheter gör att kammarrät­ten är tveksam om lämpligheten att pålägga lokala skattemyndigheten uppgiften att besluta i skattetilläggsärendena. En sådan är att utradningan i sin motivering anknyter sina överväganden till taxaringsmyndigheternas förtrogenhet med tillämpningen av eftertaxeringsinstitutet utan att till sy­nes beakta att tillämpningen av detta institut i gällande lagstiftning inte ansatts kunna ankomma på taxeringsnämnderna och inte heller på da lokala skattemyndigheterna. En annan omständighet är att sistnämnda myndigheter, om det bortses från dem tillagd befogenhet att korrigera vissa enkla och uppenbara fel i taxeringsnämndsbeslut, f. n. inte har till uppgift att ingå på någon prövning av avgivna deklarationer och fastställda taxe­ringar. De skulle likväl enligt förslaget ha att besluta om sanktioner av för den enskilde medborgaren djupt ingripande innebörd. Slutligen framhåller domstolen att antalet lokala skattemyndigheter är mycket stort och att för­slaget därför uppenbarligen innebär risker för en olikartad behandling och bedömning av likartade spörsmål. Kammarrätten anser att beslut om skatte­tillägg bör ankomma på prövningsnämnd, som har en betydligt större er­faranhet i bedömningsfrågor av jämförlig art än lokal skattemyndighat och även en helt annan juridisk och förvaltningsrättslig kunskap. Med prövnings­nämnden som beslutande organ erhålls, påpekar kammarrättan vidare, en vida mer enhetlig tillämpning. Domstolen framhåller att härigenom även vissa andra fördelar skulle ernås bl. a. att dat skulle åligga taxaringsinten-denten att framställa j'rkande om påförande av skattetillägg. Det kan anta­gas att en önskvärd sovring i sådant laga kan komma till stånd på ett tidiga­re stadium än som i det hela blir resultatet av utradningens förslag. I sam­manhanget erinrar kammarrätten om att även om sistnämnda förslag godtas, taxeringsintendanten måste informera sig om de lokala skattamyndigheter­nas beslut om skattetillägg och i förekommande fall hos prövningsnämnden yrka den ändring ävan till da skattskyldigas förmån, som hans granskning gar anledning till. Lantbrukets skattedelegation framför i stort samma syn­punkter som kammarrätten som skäl för prövningsnämnden såsom första instans beträffande skattetillägg.

Svea hovrätt anser att om en administrativ sanktionsform skall genom­föras, det ytterligare bör övarvägas om inte prövningsnämnd borde besluta i tilläggsfrågan, eventuallt på förslag från lokal skattamyndighet. Särskilt


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                125

med en reviderad organisation av prövningsnämnderna synas en sådan an­ordning vara att föredra framför dan av utredningen föreslagna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, som i princip godtagit lokal skatte­myndighet som beslutande myndighet beträffande oriktiga uppgifter, an­märker att beslut om påföljd vid deklarationsförsummelse bör meddelas av länsstyrelsen efter anmälan av lokal skattemyndighet.

Även vissa andra remissinstanser, såsom utredningen om definitiv käll­ skatt, KF, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska revisorsam­fundet ifrågasätter lämpligheten av att anförtro uppgiften att påföra skatte­tillägg åt lokal skattamyndighet. Utredningen om definitiv källskatt fram­håller sålunda att förklaringen till att oriktiga uppgifter ofta förekommer i deklarationer inta sällan är att de skattskyldiga saknar insikt om skatte­reglernas rätta innebörd. Felaktigheter får i sådana fall anses ursäktliga och det torde bli ofrånkomligt att i vid omfattning medge befrielse från skattetillägg. Bedömningen blir däriganom och med hänsyn till omständig­heterna i övrigt en kvalificerad uppgift av domstolsmässig karaktär. För de lokala skattemyndigheterna skulle dan innebära ett helt nytt och svårt arbetsfält, som i varje fall inte torda kunna bemästras mad nuvarande or­ganisation. KF, som hyser förståelse för utredningens förslag, ställer frå­gan om det inom skatteväsendets nuvarande organisation finns någon in­stans, som kan vara lämplig som beslutande organ i dessa frågor, och be­farar att ojämnheter vid tillämpningen kommer att uppstå, om de lokala skattemyndigheterna skall avgöra när exempelvis "särskilda omständighe­ter" föreligger. Svenska försäkringsbolags riksförbund tvekar om det lämp­liga i att arrangemang, där frågor om skattetillägg i första hand skall prö­vas av lokal skattemyndighet. Förbundet finner, att det administrativa sy­stemet anligt utredningens förslag kan ge upphov till utredningsfrågor av delvis intrikat natur, som inte kan anses lämpliga att lägga på administra­tiv myndighet och under alla förhållandan inte på lokala skattemyndighe­ten. Svenska ravisorsamfundet anser att varken lokal skattemyndighat eller prövningsnämnd bör fastställa, om grund föreligger för skattetillägg. Be­dömningen bör ske i judiciell ordning och efter noggrann utredning.

Vissa ramissinstansar framlägger förslag som faller utanför ramen för den nuvarande organisationen. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det skulle vara önskvärt om lokal skattemyndighets funktionär i den första instansen konstruerades efter principen delegation från taxaringsintendent. Beslutan­de myndighat bör i lokal skattamyndighats ställe vara en fögderinämnd med förslagsvis tre ledamöter. FÖgdarichafen ellar av denne förordnad befatt­ningshavare hos lokal skattemyndighet skulle vara föredragande i nämnden med yrkanderätt utan att själv delta i besluten. Endast ganom en sådan samordning erhålls en direkt parallell med prövningsnämndsförfarandet i motsvarande ärenden. De olika beskattningsmyndigheternas roll skulle så­ledes inskränkas till att de överlämnade de skattskyldigas deklarationer till


 


126                  KungL Maj:ts proposition hr 10 år 1971

nämnden, där frågan om påföring av skattetillägg kunde komma i fråga utan att ställning togs i själva sakfrågan. Sveriges industriförbund föreslår att åt en särskild tjänsteman i länsstyrelsen (allmänt ombud) uppdras att hand­lägga ärenden om deklarationsförsummelse. Möjlighet att få ärendet över­prövat av länsstyrelsen bör finnas.

I samband med frågan om kompetens för handläggning av skattetillägg i första instans berör många remissinstanser även frågan om arbetats or­ganiserande och då främst personalfrågor. Allmänt framhålls — så som även framgår av vad tidigare sagts — att lokal skattemjndighet f. n. saknar tillräckliga personella resurser för att klara uppgiften.

Flertalet remissinstansar förklarar att en upprustning av bl. a. de per­sonella resurserna är an nödvändig förutsättning för reformen. Föreningen Sveriges fögderichefer uttalar sålunda, att om lokal skattemyndighet skall kunna handlägga de nya arbetsuppgifterna en inte oväsentlig personalför­stärkning erfordras. Detta gällar framför allt beträffande de kvalificerade tjänsterna. Föreningen konstaterar att redan i nuläget bristen på sådana befattningshavare är utomordentligt allvarlig och sjnnarligen besvärande för berörda fögderier. Föreningen anger sålunda att en undar fjolåret gjord undersökning utvisade att större delen av inom fögderiernas personalramar upptagna fögderiassistenttjänster i A 17 inte kunnat besättas mad kompe­tenta innehavare. I ett stort antal fögderier (enligt fjolårets undersökning 52 st.) saknar fögderichefen på grund härav kvalificerad medarbatara i lands-kanslistkarriären och anligt föreningen har därför åtskilliga viktiga arbets­uppgifter måst eftersättas. Föreningen anser att det föreligger ett behov av att i första hand täcka de lokala skattemyndigheternas brist på kvalifice­rad arbetskraft så att nuvarande arbetsuppgifter kan lösas på ett tillfreds­ställande sätt. Innan så skett, uttalar föreningen, saknas det reella förut­sättningar att tillföra dessa niyndighatar nya, betydanda arbetsuppgifter. Föraningen konstaterar att den nya reformen över huvud inta kan genom­föras mad de personalresurser, som f. n. står till de lokala skattemyndig­heternas förfogande och att den förstärkning, som oundgängligen fordras, måste ska i så god tid att tillräckligt med kvalificerad och för arbetat ut­bildad personal finns att tillgå i varje fögderi när arbetet skall påbörjas. Kan detta krav ej uppfyllas, är dat enligt föreningens bestämda uppfatt­ning nödvändigt att uppskjuta reformens ikraftträdande. Liknande syn­punkter framförs av bl. a. länsstyrelsen i Stockholms län.

CFU understrykar att lokal skattemyndighat f.n. inte har någon möjlig­het att utan personalförstärkning påtaga sig ytterligare arbetsuppgifter. Arbetet med skattetillägg är av kvalificerad art och det krävs därför kvali­ficerad personal till denna uppgift. En förutsättning för att arbetsuppgif­ten skall kunna läggas på da lokala skattemyndighatarna är därför an kraf­tig förstärkning av deras personalresurser såväl i kvantitativt som, och detta framför allt, i kvalitati\i: hänseende. Under den tid av året då ar-


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                 127

betet med skattatillägg inte pågår bör ifrågavarande personal användas i taxeringsarbetet, för kontroll av arbetsgivares skatteavdrag och skatteredo­visning samt uppgifter för påföring av arbetsgivaravgift och allmän arbets­givaravgift.

Bl. a. riksskattenämnden, statskontoret, länsstyrelserna i Södermanlands, HaUands och Norrbottens län. Föreningen Sveriges fögderichefer och Taxe­ringsnämndsordförandenas riksförbund understryker lämpligheten av med­verkan i olika former från länsstyrelsens och taxeringsnämndsordföranda-nas sida vid arbetet med skattetilläggen hos lokal skattemyndighet.

Statskontoret, som f. n. utreder organisationsfrågor inom länsstyrelsen och lokal skattemyndighet, delar utredningens uppfattning att frågan om första instans för beslut om skattetillägg kan komma i ett annat läge, om granskningen av självdaklarationerna i framtiden utförs av tjänstemän. Härigenom skulle möjlighet skapas för an parallell handläggning av taxe­ringsfrågan och skattetilläggen, vilket såväl ur den enskildes som myn­digheternas synvinkel torda vara att föredra. Redan i dag granskas vissa kompUcerade deklarationer (rörelseidkare och därmed jämställda) av tjäns­temän (taxeringsassistenter). Statskontoret anser att dessa tjänstemän bör medverka vid handläggningen av skattetilläggen för nämnda skattskyldiga. Därigenom torde visst dubbelarbete kunna undvikas samt vinns den för­delen att taxeringsutredning och utredning av skattetillägg i dessa ofta komplicerade frågor kan göras jämsides. För att ej onödigtvis betunga mjndighetens arbete mad att lokalisera de fall där avgift kan komma i fråga synes någon form av rapportering från taxeringsfunktionärerna böra ske. Taxeringsfunktionär erna bör sålunda så långt som möjhgt utreda hu­ruvida förutsättningar för påförande av skattetillägg föreligger. Hur resurs­krävande reformen blir för lokal skattemyndighet är f. n. svårt att bedöma. Frågan sammanhänger i hög grad med utformningen av rutinerna för hand­läggningen av tillägget. Med hänsyn till statskontorets pågående undersök­ningar vid länsstyrelsen och lokal skattemyndighet synes utarbetandet av rutiner och utredning om eventuella resursökningar böra ske i samråd med ämbetsverket. Därvid bör även uppmärksammas de följder skattetillägget får på arbetet i första instans.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att för granskningen av deklarationsmaterialet före beslut om skattetillägg krävs taxeringskunnig personal, som lokala skattemyndigheterna inte nu förfogar över i tillräcklig omfattning. Intill dess personalsituationen blir bättre, synes den bästa lös­ningen vara att låta taxeringsassistenter på länsstyrelsen under ett par må­nader biträda lokala skattamyndighatan med genomgången av de vid den­na tidpunkt hos myndigheten förvarade deklarationerna samt med upprät­tande av förslag till skattetillägg. Liknande synpunkter framförs av läns­styrelsen i Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Hallands län finner det inte vara en rationell lösning att


 


128                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

helt avstå från dan anmälningsskyldighet, som nu åvilar taxeringsnämn­dens ordförande. Anmälan för uttagande av skattetillägg och eventuellt åtal för skattebrott synes för ordföranden i taxeringsnämnden kräva relativt ringa arbetsinsats, då han väl känner förutsättningarna. Det kan förutsät­tas att anmälningsfallen successivt uppförs på förteckning allteftersom taxeringsarbetet fortskrider. En i efterhand gjord genomgång av deklara­tionsmaterialet utan ledning av uppgifter från ordföranden synes däremot kräva väsentligt större arbetsinsats och risk för överhoppningar — särskilt om arbetet görs av någon som inte deltagit i taxeringsnämndens arbeta.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund förklarar att ordförandena bör kunna vara behjälpliga med uppgifter till lokal skattemyndighet för att därigenom underlätta arbetet.

Några remissinstanser, såsom kammarrätten samt länsstyrelserna i Jön­köpings och Älvsborgs län, anser att reformen bör anstå med hänsyn till personalsituationen till dess att en ökad tjänstemannamedvarkan i första instans har genomförts.

Några länsstyrelser lämnar vissa uppgifter om hur stort personalbehovet kan bli. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller sålunda, att den lokala skattemj'ndighetan inom länet preliminärt uppskattat behovet av personal till sammanlagt i runt tal 30 kvalificerade kanslister och ungefär lika många kvalificerade biträden. Länsstyrelsen anser vidare att skattatilläggen för dess egen del skulle kräva viss förstärkning i första hand på taxerings-och prövningsnämndsavdelningarna. Länsstyrelsen i HaUands län upply­ser om att dan sökt få en uppfattning om den arbetsinsats, sora krävs för ge­nomgång och skattetilläggsdebitering enligt utredningens förslag. På taxe­ringssektionen har genomgång därför skett av tre taxaringsdistrikt inom länet, varav två lokala distrikt och ett rörelsedistrikt. Trots att granska­ren själv varit taxeringsassistent i röralsedistriktet samt att grovsorte­ring gjordes av två biträden tog arbetet sammanlagt fyra dagar i anspråk. Det må anmärkas att i de berörda lokaldistrikten skattetillägg av annan orsak än försenad deklaration endast förekom i ringa omfattning (2—3 per distrikt) medan dat däremot i rörelsedistriktet förekom skattetillägg i betydande omfattning på grund av såväl för lågt deklarerade inkomster som skönstaxaringar. Ett genomförande av systemet skulle, menar länssty­relsen, för varje lokal skattamyndighet krävas en personalförstärkning av en befattningshavare med minst fögderiassistents kvalifikationer. Därut­över torde behövas utökad biträdeshjälp.

Beslut och delgivning m. m. Svea hovrätt, hovrätten för övre Norrland, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, SR och Sveriges advokatsamfund anmärker mot formuleringen av 116 e § tredje stycket TF i förslaget, att skattskyldig "där hinder ej möter" skall erhålla tillfälle yttra sig övar ifrågasatt skattetillägg. Svea hovrätt framhåller att av rättssaker-


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                 129

hetsskäl dan skattskyldige alltid bör beredas tillfälle att yttra sig innan till-läggsfrågan avgörs, särskilt som skyldighet inte ålagts skattemyndigheten att självmant undersöka om befrielsegrund föreligger. SR menar att den skattskyldiges rätt att yttra sig före beslut om skatte- eller avgiftstillägg måste fastslås mera kategoriskt. Enligt Sveriges advokatsamfund bör den skattskyldige i de fall då skattetillägg kan komma i fråga alltid beredas tillfälle yttra sig. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare framför liknande synpunkter.

Några remissinstansar framför erinringar mot utredningens förslag om senaste tidpunkt för fattande av beslut i skattetilläggsfrågan. CFU hänvisar till att det i 116 e § andra stycket TF föreslås att fråga om skattetillägg skall avgöras före den 15 december taxeringsåret och att utredningen som motiv härför uttalat dels att arbetet med skattetillägg bör vara avslutat så tidigt att beslut i regel bör kunna tillställas de skattskyldiga genom debetsedeln på slutlig skatt dels att en skattskyldig skall kunna räkna med att fråga om skattetillägg på grund av tidigare års taxering i princip skall vara avslutad innan dan nya deklarationen upprättas och avges och att tillägget då också kan fungera som en varning. CFU anser det angeläget att de lokala skatte­myndigheternas arbete med skattetillägg sker tidigare än vad den föreslagna lagtexten ger uttryck för. Arbetet med påföringen av beslutade skattetillägg blir enligt nämnden inte särskilt betungande om tilläggen kan påföras de­betsedeln på slutlig skatt. För att detta skall kunna ske krävs emellertid att lokala skattemyndigheten underrättar länsstyrelsen om beslutet före den 1 oktober under taxeringsåret. Om fastställelse sker senare får påföring av skattetillägg ske manuellt genom debitering av tillkommande skatt. Upp­börd av tillkommande skatt är från administrativ synpunkt mera betung­ande än uppbörd av skatt enligt debetsedel på slutlig skatt. Då tillkomman­de skatt inte innehålls av arbetsgivaren finns risk för att skatten blir rest-förd och måste avskrivas. CFU föreslår därför en omformulering av 116 e § andra stycket TF så att fråga om skattetillägg i princip avgörs av lokal skat­temyndighet före den 1 oktober taxeringsåret. Om särskilda skäl föreligger bör dock ärendet få avgöras senare, dock inte efter den 15 december taxe­ringsåret. Statskontoret framför liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Stockholms län menar i motsats till nyss redovisade syn­punkter att lokal skattemyndighets möjlighet att besluta i dessa fall synes böra utsträckas till att omfatta januari månad året eftar taxeringsåret. Häri­ganom kan undvikas att arbetet utförs under tidsnöd. Länsstyrelsen i Söder­manlands län, som anser att lokal skattemyndighet inte hinner genomföra huvuddelen av arbetsuppgiften med skattetilläggen före den 1 oktober taxe­ringsåret, föreslår en inskränkning och förenkling av arbatet på så sätt, att nedre gränsen för påförande av skattetillägg beträffande det beskattnings­underlag, som skattskyldig undandragit eller sökt undandra det allmänna, sätts vid 1 500 kr., samt att tillägg får påföras skattskyldig till och med mars månad året efter taxeringsåret.

5    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10


 


130                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

Bl. a. länsstyrelsen i Örebro län uppmärksammar att utredningen inte föreslagit någon möjlighet för lokal skattemyndighet att rätta agna beslut rörande skattetillägg. Då det emellertid knappast kan undvikas att uppen­bara fel uppkommer vid beslut om skattetillägg, bör enligt länsstyrelsen bestämmelserna i 72 a § TF lämpligen utvidgas att omfatta även skattetill-läggen.

Besvärsrätt m. m. Utredningens förslag i fråga om besvär över baslut om skattetillägg har föranlett erinringar från endast ett fåtal remissinstanser.

Riksrevisionsverket framför vissa farhågor för en hög besvärsfrekvens. En alltför långt driven schablonisering i första instans kan genom ett fli­tigt utnyttjande av besvärsvägen få betydande återverkningar i senare lad av skatteärendenas handläggning.

Några remissinstanser, bl. a. länsstyrelsen i Södermanlands län, framhål­ler att de föreslagna reglerna om skattetillägg kommer att komplicera be­svärsförfarandet i såväl prövningsnämnd som kammarrätten och regerings­rätten. Skattskyldig har möjlighet att samtidigt anföra besvär över taxering och skattetillägg, och även taxeringsinlendent äger rätt att anföra besvär över samme skattskyldigs taxering och skattetillägg. Länsstyrelsen menar att sådana och liknande fall kommer att vålla taxeringsmyndigheterna åt­skilligt merarbete. Kommerskollegium understryker att även de skattskyl­diga kommer att få vissa problem som en följd av skattetilläggsinstitutet. För att tillgodose den enskildes berättigade krav på rättssäkerhet bör man enligt kollegiets mening därför söka göra det så lätt som möjligt för den enskilde att besvära sig över beslut av den lokala skattemyndigheten. Detta skulle, menar kollegiet, förslagsvis kunna ske på så sätt att, förutom be­svärshänvisning, en besvärsblankett — med för besväret erforderliga grunduppgifter ifyllda — tillställs den skattskyldige i samband med beslu­tet från den lokala skattemyndigheten.

Kammarrätten framhåller att utredningens förslag innebär att frågan huruvida skattetillägg skall utgå i många fall kominer att upptas till utred­ning och bedömning sedan taxeringen vunnit laga kraft. Det kan förutsät­tas att den skattskyldige vid besvär över påfört skattetillägg ofta finner det naturligt att söka bryta upp även taxeringsbeslutet. Vid sidan av en process om skattetillägg uppkommer då en process i taxeringsfrågan i extra­ordinär ordning. Åtskilliga besvärligheter kan här även uppkomma vid be­dömningen av frågan om tvisten verkligen gäller såväl skattetillägget som taxeringen. Särskilda komplikationer kan uppkomma om den skattskyldige ej anför besvär över taxeringen men väl över skattetillägget och den prö­vande myndigheten kommer till resultatet att skattetillägget bör nedsättas på grund av att taxeringen blivit för hög. Kammarrätten menar att reglerna för extraordinär besvärsrätt torde behöva överses vid ett genomförande av förslaget till skattetillägg. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i HaUands län.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                131

Utredningens förslag om rättelse i vissa fall ax officio av skattetillägg har föranlett vissa erinringar. Det synes i och för sig självklart, framhåller sålunda kammarrätten, att om skattadomstol vid prövning av anförda be­svär nedsätter en taxering på grund av vilken skattetillägg utgått, därav föranledd ändring av skattetillägget skall ske ex officio på sätt utredningen föreslagit. Det synes däremot kammarrätten i hög grad tveksamt om, såsom ifrågasatts, i fall då varken yrkanden eller argumentering i besvärsmålet berör frågan om skattetillägget, domstolen ex officio skall kontrollera själva uträkningen av tillägget. Några bärande skäl för en sådan ordning anser kammarrätten ej föreligga. Om likväl en sådan uträkningskontroll av be­sluten om skattetillägg anses nödvändig från domstolarnas sida, synas frå­gan om skattetillägget böra kunna få i samband därmed prövas i dess hel­het av domstolen. Det kan inte anses tillfredsställande, menar kammarrätten, att domstolarna väl skall ex officio åläggas kontrollräkning i ett av parterna inte aktualiserat hänseende men samtidigt sakna befogenhet att ingripa när andra uppenbara tillämpningsfel är för handen.

Debitering m. m. Flera remissinstanser, bl. a. kammarrätten, riksskatte­nämnden och CFU, framhåller att frågan om skattetillägg kräver vissa änd­ringar i UF, som inte finns med bland utredningens författningsförslag. CFU lämnar i sitt yttrande en utförlig redogörelse för de paragrafer i förord­ningen, som är berörda, och framlägger även förslag till författningstext.

SR och Sveriges advokatsamfund vänder sig mot utredningens förslag, att debitering av skattetillägg skall ske oberoende av om beslutet vunnit la­ga kraft. SR ansar sålunda, att en ekonomisk sanktion mot en medborgare måste anses vara ett allvarligare steg än påföranda av skatt. Erfarenheten visar att kammarrättsutslag kan låta vänta på sig i ett par år efter det om­tvistade beslutat. Det synes förbundet otillfredsställande att en skattskyldig skulle kunna tvingas avstå från relativt höga belopp så länge prövningen av beslutet om skattetillägg inte är avslutad. Därför anser förbundet det vara rimligt att ett sådant beslut inte träder i verkställighet förrän det slutgiltigt fastställts eller visshet vunnits om att prövning inte kommer att begäras. I vart fall bör ett dylikt förfaringssätt användas då fråga är om väsentligt belopp för den berörde. Liknande synpunkter framförs av advokatsamfun­det, som föreslår att skattetillägget — om frågan om tillägget hänskjuts till prövningsnämnd — inte skall förfalla till betalning förrän lagakraft­ägande beslut föreligger. Härigenom skulle enligt samfundet erhållas en ordning lik den som gäller fÖr bötesmål. För att hindra eventuellt missbruk föreslås att ränta å slutligt utdömt tillägg skall utgå från — förslagsvis — dagen för ärendets hänskjutande till prövningsnämnden.

Flera remissinstanser uttalar sig om utredningens förslag att skattetill-lägg skall upptas på debetsedel. Riksskattenämnden framhåller att tilläggen som regel bör kunna debiteras på slutskattesedlarna. I de fall detta inte kan


 


132                   Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

ske bör skattetilläggen uppbäras medelst inbetalningskort, som utan dröjs­mål tillställs de skattskyldiga. Länsstyrelsen i Södermanlands län, som framfört förslag om längre tid än utredningen för handläggningen av skat­tetillägget i första instans, föreslår att särskild debetsedel på tillkommande skatt för tillägget inte skall behöva utfärdas, utan att den skattskyldige sedan han fått tillfälle att yttra sig över skattetilläggsförslaget, skall till­ställas beslutet jämte inbetalningskort på det fastställda beloppet. Länssty­relsen i HaUands län är övertygad om att det — som utredningen menar — skall bli möjligt att till den 1 oktober fastställa huvudparten av skattetill-läggen. Lyckas inte detta måste de då inte fastställda tilläggen påföras som tilläggsskatt. Rutinen med tilläggsskatt är manuell, tidsödande och fordrar betydligt större arbetsinsats än slutskatterutinan. Det bör enligt länsstyrelsen framhållas att det föreslagna systemet direkt förutsätter debi­tering av tilläggsskatt, nämligen i huvuddelen av de fall, då den lokala skatte­myndigheten på grund av anförda besvär hänskjutit frågan om skattetill-lägg till taxeringsintendent. Endast ett relativt fåtal av dessa besvär brukar kunna avgöras i sådan tid att hänsyn till beslutet kan tas vid slutskatte-debiteringen. Även EON uttalar att skattetillägg bör beslutas så tidigt att det kan debiteras på debetsedel för slutlig skatt. I annat fall måste det ske som tilläggsskatt, vilken sannolikt kommer att restföras och orsaka merarbete för kronofogdemyndigheten. Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller att om avgiften tas upp på debetsedel, den kommer att framstå som en skatt. Av­giften synes därför böra uttagas för sig utan sammanblandning med debite­ring av skatter.

Utredningens förslag att lokal skattemyndighets beslut om skattetillägg i princip bör meddelas på debetsedeln på slutlig skatt bör enligt kammar­rättens mening inte ges annan innebörd än att det debiterade tillägget kan upptas i därför avsedd kolumn på debetsedeln. Domstolen framhåller att det från rättssäkerhetssynpunkt är angeläget att vid debetsedeln fogas den lokala skattemyndighetens särskilda beslut i frågan med angivande av skä­len för beslutet och besvärshänvisning. För en sådan ordning talar även den omständigheten att fatalietiden vid besvär över beslutat föreslås bli en annan än den som gäller för resp. taxaringsbaslutet och debiteringsbeslutat.

Några remissinstansar berör frågan om förmånsrätt för skattetillägg. Svea hovrätt framhåller att utredningens förslag att i debiterings- och upp­bördshänseende jämställa skattetillägg med skatt är mindre tillfredsstäl­lande. Detta torde innebära, framhåller hovrätten, att tillägget skall åtnjuta samma förmånsrätt i konkurs som skatten. Hovrätten menar att skattetill­läggat liksom böter och viten kommer att träffa den försumlige personligen och därför lika litet som böter och vitan bör gå ut övar dennes övriga borge­närer. Riksskattenämnden och CFU intar en motsatt ståndpunkt. Riksskatte­nämnden framhåller att tilläggen bör likställas med skatt och detta även i förmånsrättshänseende. CFU erinrar om att lagberedningen i betänkandet


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                133

"Utsökningsrätt IX" (SOU 1969:5) föreslagit att förmånsrätten för skatt bör avskaffas. Om detta förslag inte föranleder lagstiftning bör enligt nämn­den förmånsrätten enligt 17 kap. 12 § handelsbalken utvidgas att gälla även skattetillägg. I annat fall uppkommer administrativa svårigheter genom att skattetillägg måste redovisas separat i restlängder och andra indrivnings­handlingar.

EON erinrar om förslagets utformning när det gäller bestämmelser an­gående indrivning m. m. EON påpekar att bestämmelser härom saknas i bl. a. utredningens förslag till ändring av UF och framhåller, att det av för­fattningstexten klart bör framgå vilka bestämmelser om indrivning, pre­skription, redovisning, avkortning och avskrivning, antagande av ackords-förslag samt upprättande av balanslängd som skall tillämpas beträffande tillägget. Mest praktiskt vore, menar EON, att en generell bestämmelse in­fördes av innebörd att i fråga om utmätningsmans befattning samma regler gäller för skatte- och avgiftstilläggen som för den skatt eller avgift som de utgår på. Skattetillägget bör, understryker EON vidare, komma så tidigt att det påförs som slutlig skatt. I annat fall sker debitering som tilläggsskatt, vilken sannolikt kommer att restföras och orsaka merarbete för kronofogde­myndigheterna.

Skattetillägg enligt MF och FF samt avgiftstillägg enligt AVGF

Flertalet remissinstanser lämnar frågan om tilläggens utformning utan­för TF utan erinran. Några förklarar uttryckligen att vad som framförts angående skattetillägg vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen i prin­cip även gäller dessa.

Mervärdeskatten. Några av de remissinstanser som är kritiska mot prin­cipen med skattetillägg framför vissa synpunkter på det föreslagna skatte­tillägget enligt MF. Sveriges industriförbund framhåller att utredningen inte ens har gjort gällande att några mar allvarliga försummelser förekommer från de skattskyldigas sida beträffande mervärdeskatten. I många fall är utredningens förslag helt verklighetsfrämmande. Så t. ex. kan restavgift med 4 % på det ej inbetalda beloppet åsättas den som för sent inbetalar mer­värdeskatt. Normalt sker detta samtidigt som deklaration avlämnas. Något behov att utöver detta påtryckningsmedel ta ut ytterligare 2 % av den fast­ställda skatten för att få in deklarationen i rätt tid kan omöjligen föreligga, uttalar förbundet. Den enda situation i vilken en sanktion behövs föreligger när den skattskyldige inbetalar skatt utan att samtidigt lämna deklarations­uppgifter. De nu förefintliga möjligheterna att framtvinga deklaration är emellertid fullt tillräckliga för detta fåtal. För Lantbrukets skattedelegation förefaller det som om utredningen inte alls satt sig in i hur mervärdeskatte­systemet  fungerar.   Samtliga  redovisningsskyldiga  till  mervärdeskatt  är


 


134                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

egentligen uppbördsmän åt staten, eftersom hela skattebördan bärs av kon­sumenterna. Det som skall redovisas är skillnaden mellan utgående och in­gående mervärdeskatt. Blir skillnaden positiv inbetalas beloppet till staten, blir skillnaden negativ sker återbetalning från staten. I samband med genom­förandet av mervärdeskatt har konstaterats att MF:s bestämmelser är ut­formade på ett sådant sätt att det i många fall är oklart om t. ex. viss tjänst är skattepliktig. Riksskattenämnden har fått utfärda kompletterande an-visningai- i mycket stor utsträckning och detta arbete pågår fortfarande mer än ett år efter det att mervärdeskatten införts. Detta innebär att det för de redovisningsskyldiga under en lång period har varit svårt, för att inte säga omöjligt, att avgöra om mervärdeskatt skulle tas ut i en viss situation och om avdragsrätt för ingående skatt har förelegat i vissa fall. Att i fråga om en skatt av denna typ över huvud taget kunna tänka sig att skattetillägg skall uttas är anligt delegationens mening orealistiskt. Normalt avger redovis­ningsskyldiga deklaration till mervärdeskatt sex gångar per år. Varje redo­visningsperiod är en avslutad beskattningsperiod. Det är självklart att sy­stemets konstruktion lätt leder till att något utgående allar ingåenda skatte­belopp som mad formell syn hade bort redovisas för en period kommer att ingå i annan period. Någon förlust för staten uppstår amellertid inte. Att i en sådan situation ta ut skattetillägg rimmar illa med allmän rätts­uppfattning, framhåller delegationen.

Riksskattenämnden berör flera frågor i sitt remissvar. Först anmärker nämnden att det inte heller för mervärdeskattens del bör påföras tillägg vid muntligt meddelande av osant eller ofullständigt innehåll. Härjämte fram­håller nämnden att det i MF bör införas bestämmelse att länsstyrelse ägar ändra beslut om skattetillägg, om länsstyrelsen meddelar nytt preliminärt beslut om fastställelse av skatten. För tydlighetens skull anses dat lämp­ligt att i förordningen uttryckligen ange att skattetillägget tillfaller stats­verket. Nämnden föreslår vidare, att liksom inom inkomst- och förmögen­hetsskatteområdet bestämmelser om varning bör införas även i MF. Dessa kan få sin plats i ett andra stycke till 64 d §. Varningsinstitutet skulle möj­liggöra att skattetillägg kan efterges i större omfattning än utredningen tänkt sig. Nämnden vill i detta sammanhang understryka att skattetillägg inte bör komma till användning vid ursäktlig försening av deklaration. Den före­slagna storleken av skattetillägget finner riksskattenämnden kunna godtas under den uttryckliga förutsättningen att varningsinstitutet införs. I detta sammanhang vill nämnden understryka att mervärdeskatten genom ut­redningens förslag kommer att skyddas av två administrativa sanktions­former, skattetillägg och restavgift. Båda dessa sanktioner utgår vid dekla­rationsförsummelse. Redan i normalfallen skulle således den skattskyldige ådra sig en dröjsmålsränta på 4-f 2 %. Det kan enligt nämnden ifrågasättas om detta är motiverat, allrahelst som det på grund av skattens storlek många gånger skulle bli fråga om avsevärda belopp. Dessutom bör uppmärksam-


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                135

mas att den skattepliktiga omsättningen inte alltid ger något uttryck för den skattskyldigas betalningsförmåga. Det finns därför enligt nämndens mening goda skäl för att vid deklarationsförsummelse på mervärdeskattens områ­de påföra skattetillägg endast om anmaning att deklarera inte efterföljts. Nämnden räknar emellertid med att varningsinstitutet i regel skall använ­das för normalfallen och anser sig av den anledningen kunna godta den av utredningen förordade konstruktionen också i denna del.

En ledamot i riksskattenämnden, som anser att skattatillägg bör få ef­terges helt eller delvis, reserverar sig mot förslaget att införa institutet varning.

Några remissinstanser framför anmärkningar mot vissa detaljer i för­slaget. Generaltullstyrelsen ansar sålunda att avdragsrätt som avses i 17 § MF självfallet ej skall avse skattetillägg. För tydlighetens skull torde detta på lämpligt sätt böra anges i förordningen. Hovrätten för Övre Norrland erinrar om utredningens förslag i 116 a § TF, att en ej undertecknad dekla­ration i fråga om påföring av skattetillägg i första hand skall bedömas på samma sätt som en undertecknad. Något skattetillägg skall därför inte utgå i fall, där underskrift sedermera sker. Hur en ej undertecknad deklaration enhgt MF skall bedömas, framgår emellertid inte av betänkandet. Något skäl att göra skillnad i detta hänseende mellan deklaration enligt TF och dekla­ration enligt MF torde inte finnas, framhåller hovrätten. Länsstyrelsen i Västernorrlands län slutligen anser att det av betänkandet inte framgår, hur besvär skall anföras över beskattningsmyndighetens beslut om skattetillägg enligt MF. I fråga om skattetillägg vid försummelse att i rätt tid avge dekla­ration till mervärdeskatt framhåller länsstyrelsen följande. Enligt förslaget skall skattetillägg utgå med 20 % av den efter skälig grund fastställda skat­ten, ora skattskyldig underlåter att avgå deklaration. Länsstyrelsen skall emellertid undanröja påfört skattetillägg, om deklaration inkommer inom ett år därefter. Tillägget skall då utgå med 2 % av skatten. Det kan befaras, att bestämmelserna kan komma att medföra att många skattskyldiga dröjer ett år med att avge deklaration för att få skattekredit. Enligt länsstyrelsens mening bör tiden sättas till högst två månader och tillägget bör, om deklara­tion inkommer inom denna tid, sättas till förslagsvis 5 %.

Punktskatteområdet. Kontrollstyrelsen framhåller följande angående ut­redningens förslag till 37 a—37 d §§ FF.

I 3 7 § avhandlas skattetillägg vid oriktig eller ofullständig deklaration. Skattetillägget föreslås skola utgå med 20 % på skillnaden mellan påförd och deklarerad skatt. Enligt 37 c § första meningen avses tillägg enligt 37 a § som inte uppgår till 50 kr. inte skola påföras. Avsikten torde vara att hänsyn därvid skall tas till varje beskattningsperiod för sig. Denna regel, mot vilken i och för sig intet är att erinra, torde i vissa fall kunna komma att


 


136                   Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

vålla svårigheter vid tillämpningen. I skattekontrollarbetet används näm­ligen ofta s. k. utbytesberäkningar rasp. årsavstämningar som kontrollmeto­der antingen enbart eller i kombination med annan granskning. Den diffe­rens som därvid eventuellt framkommer avser då regelmässigt en längre tid omfattande flara beskattningsperioder, för vilka separata deklarationer av­getts. Dat är då i regal inte möjligt att hänföra differensen till viss eller vissa av de av granskningen omfattade beskattningsperioderna. Om det t. ex. vid en årsavstämning hos en skattskyldig med månadsredovisning skulle fram­komma en differens på 2 400 kr., skulle den skattskyldige med hänvisning till förenämnda regel kunna undgå skattetillägg, eftersom differensen in dubio skulle kunna påstås böra fördelas lika på de tolv månaderna med 200 kr. på varje. Enligt styrelsens mening är detta inte tillfredsställande. En kompletterande regel av innebörd att skattetillägget i dylika fall skall be­räknas på differensens hela belopp synes därför böra införas i paragrafen.

Skattetillägg föraslås anligt 3 7 b § skola utgå vid deklarationsförsum­melse antingen med 20 %, om deklaration över huvud taget inte avgetts (första stycket), eller med 2 %, om deklaration inkommit för sent men inom tre månader efter den dag då den senast bort avlämnas (andra stycket). Det saknas emallertid bestämmelser för det fall att deklaration inkommer efter tremånadersfristen. Om en dylik deklaration i och för sig är riktig och full­ständig, synes nämligen skattetillägg inte kunna påföras enligt den före­slagna författningstexten. Rimhgan torde i sådant fall tillägg böra utgå efter samma procentsats som enligt första stycket. Bestämmelse härom bör in­föras i paragrafen.

I paragrafens andra stycke bör ordet "fastställda" utbytas mot "dekla­rerade", eftersom fastställalsebeslutet av praktiska skäl ofta inte meddelas på detta stadium. Väsentligare är dock, att i de fall skatt befinnes böra fast­ställas till högre belopp än som upptagits i deklaration, inkommen inom tre­månadersfristen, tillägget på mellanskillnaden bör utgå med 20 % och inte med 2 %, eftersom det då rör sig om ett oriktigt meddelande i deklaration och frågan om skattetillägg alltså till dan delen bör bedömas enligt 37 a §.

De 137 c § första stycket intagna begränsningsreglerna och re­geln om minsta belopp för tillägg i vissa fall synes böra överföras till rasp. 37 a § och 37 b §. Förutom ökad klarhet vinnes därigenom att man i på-föringsbesluten i förekommande fall slipper åberopa dubbla författnings-rum. Vad angår 3 7 b § synas minimiregeln böra gälla tillägg såväl anligt de i författningsförslaget upptagna första och andra styckena som enligt den av styrelsen ovan förordade bestämmelsen i 37 b §. Däremot torde maximerings-regeln endast böra gälla 2-procentstillägget enligt andra stycket. Vid en omredigering i enlighet med vad sålunda föreslagits skulle 37 c § endast komma att omfatta det i författningsförslaget upptagna andra stycket.

Beträffande  3 7   d   §   uttalar styrelsen följande. Av specialmotiveringen


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                137

framgår att utredningen tänkt sig att centrala anvisningar skall utfärdas angående förutsättningarna för eftergift beträffande skattetillägg och att utformningen av sådana anvisningar i viss mån får bli beroende av de prak­tiska erfarenheter tillämpningen ger. Kontrollstyrelsen vill peka på några speciella förhållanden på punktskatteområdet som torde böra beaktas i detta sammanhang. När det gäller deklarationer till allmän energiskatt på elektrisk kraft är det ofta inte möjligt för den skattskyldige eller den skatte-redovisande distributören att under löpande år avge exakt riktiga kvartals-eller tertialdeklarationer. Först efter årets utgång kan skatten riktigt anges. Praktiskt har detta lösts så, att under året avgivna deklarationer betraktas som "preliminära" och att slutgiltig reglering regelmässigt sker i deklara­tionen för sista kvartalet eller tertialet. Kontrollstyrelsen utgår ifrån att skattatillägg inte skall ifrågakomma i här avsedda fall, om det senare visar sig att skatten i någon eller några av de "preliminära" deklarationerna kom­mit att upptas till för lågt belopp. Detsamma gäller vid den situation som ibland inträffar, särskilt beträffande månadsdeklaranter, nämligen att veder­börande vid deklarationstidens utgång saknar möjlighet att insända en giltig deklaration t. ex. på grund av att firmatecknaren eller annan ansvarig per­son befinner sig utomlands. Om skattebeloppet då inbetalas i rätt tid, synes det styrelsen obilligt att, när den försenade deklarationen inkommit, påföra minimitillägget på 100 kr.

Vidare finns ett antal skattskyldiga, främst på energiskattens område, vilkas deklarationer regelmässigt är negativa, dvs. slutar på belopp de skatt­skyldiga till godo. För det fall sådan deklaration skulle inkomma för sent, finner styraisen det likaledes obilligt att utta minimitillägget. En annan sak är att tillägg enligt 37 a § givetvis bör utgå, om i sådan deklaration läm­nats oriktigt meddelande som föranlett eller skulle, om dat följts, ha för­anlett återbetalning med för högt balopp.

Arbetsgivaravgifterna. Rfv förklarar att verket godtar den föreslagna pro­centsatsen, 20, vid oriktig uppgift även om dan förefaller väl hög. Mot övriga förslag angående detta avgiftstillägg har Rfv ingen erinran. I syfte att dels effektivisera verkan av de föreslagna avgiftstilläggen vid för sent eller ute­blivet uppgiftslämnande, dels underlätta det administrativa förfarandet före­slår Rfv, att dessa avgiftstillägg skall utgå "från botten". Verket anser att avgiftstillägget skall utgå med 5 %, då arbetsgivaruppgiften lämnas efter föreskrivan tid men inom sex månader därefter och anser vidare, att en be­gränsning uppåt inte är påkallad, när arbetsgivaruppgiften lämnas mer än sex månader för sent eller helt uteblir. Vidare föreslår Rfv, att avgiftstillägget vid för sent eller uteblivet uppgiftslämnande konstrueras som ett påslag på arbetsgivaravgiften och debiteras  samtidigt  med  denna utan  föregående

5t    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 10


 


138                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

kommunicering och underrättelse. Verket föreslår dessutom viss komplette­ring av 12 § AVGF. Det ifrågasätts om inte offentlig myndighet borde undan­tas från bestämmelserna. Vad gäller personalbehovet kan verket redan i nu­läget antas vara i behov av en viss personalförstärkning för debiteringen av arbetsgivaravgifterna. För de nya arbetsuppgifterna behöver verket ytter­ligare personalförstärkning, överslagsvis beräknas den erforderliga perso­nalökningen till 30 alternativt 20 tjänstemän, beroende på utformningen av bestämmelserna om kommunicering och underrättelsa om avgiftstillägg. Ikraftträdandet av utradningens förslag bör enligt Rfv:s åsikt bli beroende av den tidpunkt, då verket och de lokala skattamyndighetarna är rustade att sköta både nuvarande och tillkommande arbetsuppgifter inom avgifts­debiteringen.

Föreningen Sveriges fögderichefer uttalar att det av författningstexten inte framgår hur frågan om avgiftstillägg avseende allmän arbetsgivaravgift skall behandlas. När dat gäller egenavgiften, som kommer att direktdebiteras på skattsedeln efter beslut av lokal skattemyndighet, torde det vara omöjligt för Rfv att aA'göra frågan om sådant tillägg. Om avsikten är att denna avgift skall omfattas av den nya lagstiftningen, masta författningstexten komplet­taras.

Straffrättsliga påföljder Utredningen

Utredningens förslag till straffrättsligt påföljdssystem motiveras i betän­kandets kap. 8—13. I huvudsak framläggs följande synpunkter på utform­ningen av framtida straffbestämmelser.

Brottssystematiken

Utredningen erinrar om att man i den straffrättsliga litteraturen under början av 1900-talet framhöll att det uppsåtliga skattebrottet hade stora lik­heter med badrägeribrottet men att detta senare brott dock ansågs böra in­skränkas till den privaträttsliga sektorn. Danna åsikt betingades av att det allmänna rättsmedvetandet på den tiden bedömde skattebrottet väsentligt mildare än vanligt bedrägeri. Liknande synpunkter framfördes i förarbetena till SkSL. Vid tillkomsten av BrB synes man överhuvud inte ha berört skatte-tebrottén. På sanaste tid har däremot i den allmänna debatten uttalats att skattebrott borde bestraffas som bedrägeri eller i vart fall införas som en självständig brottstyp i BrB:s badrägerikapitel. Utredningen anser att denna omsvängning i uppfattningen beror på att beskattningen och de sociala för­måner, som erbjuds genom skatter och avgifter, ökat i väsentlig mån. Där­med har också de ekonomiska fördelar som skattebrottslingan får på det all­männas och övriga medborgares bekostnad blivit mer iögonfallande.


 


Kungl. Majds proposition nr 10 år 1971                 139

För egen dal finnar utredningen att skillnaden mellan bedrägeri och skattebrott enligt SkSL inte är särskilt stor i praktiken, men att åtskilliga omständigheter talar mot att från brottssystematisk synpunkt jämställa des­sa båda brottstyper.

Ett gemensamt drag för de båda brottstyperna är enligt utradningan sät­tet för brottets förövande. På samma sätt som vid bedrägeri begår man skattabrott genom vilseledande. Den brottsliga gärningen består i att gär­ningsmannen vilseleder beskattningsmyndigheten om förhållanden som är av betydelse för hans beskattning. Regelmässigt sker detta genom att oriktig uppgift lämnas i deklaration ellar annan handling som skall ligga till grund för beskattningsmyndighetens fastställelsebeslut. Därmed är inte sagt att det brottsliga handlandet för skattebrottens del måste beskrivas med ut­trycket "medelst vilseledande". En så vid gärningsbeskrivning är enligt utredningens mening visserligen nödvändig vid det allmänna bedrägeriet för att täcka både faktiskt vilseledande åtgärder — exempelvis övertäckande av fel i vara till försäljning så att den framstår som felfri — och oriktiga muntliga eller skriftliga uppgifter ägnade att bibringa eller vidmakthålla en felaktig föraställning hos den vilseledde. Detsamma gäller f. ö. vid tull­bedrägeri, där vilseledande åtgärdar av faktisk natur har stor praktisk be­tydelse. När det gäller de centrala skattebrotten förekommer det däremot knappast att de fakta som skall göras till föremål för myndighetens iakt­tagelser kan döljas bakom vilseledande åtgärder av faktisk natur. Utred­ningen finner det därför vara bättre med en mer preciserad beskrivning av dat brottsliga handlandet vid de centrala skattebrotten.

Den disposition från den vilseleddes sida som är att ytterligare nioinent vid bedrägeribrottet motsvaras vid skattabrotten av att myndigheten bestäm­mer den skattskyldiges taxering eller skatt på ett felaktigt sätt.

För bedrägeri fordras vidare förmögenhetsöverföring i form av vinning för gärningsmannan och skada för den vilseledde. Enligt utredningans upp­fattning skulle att strikt upprätthållande av detta krav för det centrala skat­tebrottets del medföra att brottet inte kunde ansas fullbordat förrän skatt aller avgift slutligt undandragits det allmänna. Ett så långtgående krav på vinning för dan brottslige och motsvarande skada för dat allmänna har inte upprätthållits ans i sådan utländsk lagstiftning som i övrigt utformats med det allmänna bedrägaribrottat som mönster, t. ex. i västtysk rätt. Förmö-ganhatsöverföring som ett konstitutivt moment i gärningsbeskrivningen finns inte heller i SkSL. Deklarationsbrottan är fullbordade radan innan vin­ning eller skada uppstått. Å andra sidan har kravet på förmögenhatsövar-föring inte heller upprätthållits vid allmänt bedrägeri. Datta brott anses nämligen fullbordat så snart gärningen innebär baaktansvärd fara för slut­lig förlust för dan vilseledde. I badrägeribrottet finns det därför enligt utred­ningens maning ett inbyggt "dolt" farerekvisit.

Ett annat skäl som talar för att skattebrotten bör ses som artskilda från


 


140                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

bedrägeribrotten anser utredningen vara att skattebrotten för det allmänna rättsmedvetandet torda framstå som en särskild brottstyp, bestämd främst av det allmännas fiskaliska intresse. Dan enskilde åläggs en plikt att redo­visa sina inkomster och staten kontrollerar att så skar. Dat tillitsförhål­lande i handel och vandel som bedrägeristraffet i typiska fall avser att garantera har enligt utredningens raening inte någon raotsvarighet vid skattabrotten. I fråga om beskattning åläggs alla medborgare en uppgifts­skyldighet mot det allmänna oberoende av den enskildes kvalifikationer. Förmodligen har synpunkter av denna innebörd medfört att man i dan allmänna iippfattningan varit mindre banägan att jämställa skattabrott mad bedrägeri.

Utredningen ställer sig därefter frågan om de centrala skattebrotten inte i stället för att hänföras till bedrägeri bör jämställas med brott mot san­ningsplikt. I sådant fall skjuts den förmögenhetsrättsliga aspekten i bak­grunden och i stället framstår sanningsmomentet som dat väsentliga i gär­ningen.

SkSL:s deklarationsbrott företer enligt utradningan den likheten med brott mot sanningsplikten — t. ex. mened, falskt åtal och annan osann utsaga — att det konstitutiva momentet i brottsbeskrivningen är avgivandet av an osann berättelse eller uppgift. I likhet mad brotten mot sanningsplik­ten är deklarationsbrottan fullbordade radan innan någon förraögenhats-överföring ägt rum eller någon skada inträffat. Ett vårdslöshetsbrott kom­pletterar det uppsåtliga brottet. Deklarationsbrotten uppvisar således en nära nog fullständig likhet med brott mot sanningsplikten.

Utredningen anser emellertid att teoretiska synpunkter på frågan om skattebrottens systematiska ställning inte bör tillerkännas någon avgörande betydelse för gärningsbeskrivningarnas utformning. I stället bör det utslags­givande vara vilka praktiska konsekvenser som den ena ellar andra kon­struktionen kan föra med sig.

Ett skattebrott av badrägerityp kan anligt utredningen ansas fullbordat tidigast när baskattningsmyndighatan blivit vilseledd. Denna tidpunkt va­rierar. En oriktig uppgift sora inte upptäcks under taxeringsnämndans granskningsarbete utan först vid en taxeringsrevision blir att bedöma som fullbordat brott. Försök till brott får däremot anses föreligga så snart en uppgift som skall ligga till grund för taxeringen eller fastställandet av skatt eller avgift avges till beskattningsmyndigheten. Genom en sådan brottskon­struktion uppstår gränsdragningsproblem mellan försök och fullbordat brott. Detta medför att brottsrubriceringen i det enskilda fallet många gånger blir beroende av noggrannheten och skickligheten hos gransknings­myndigheterna i första instans. En oriktighet i en deklaration som en taxe­ringsnämnd förbigår kanske utan vidare upptäcks av en annan. En sådan följd av en brottskonstruktion finner utredningen inte kunna godtas.

Utredningen framhåller vidare att det på skattebrottens område uppen-


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                 141

bart finns ett behov att bestraffa inte endast uppsåtliga gärningar utan även vissa vårdslöshetsbrott. Vid en brottskonstruktion av typen bedrägeri masta vårdslöshetsbrottet utformas mad en särskild brottsbaskrivning och med andra objektiva rekvisit än de som ingår i det uppsåtliga brottet. I annat fall kan inte oriktiga, av oaktsamhet lämnade uppgifter som upp­täcks i samband med det ordinarie granskningsarbetet över huvud taget bestraffas, eftarsom försök till oaktsamhetsbrott synes vara logiskt otänk­bart. Det skulle alltså bli nödvändigt att utforma en särskild brottsbeskriv­ning för oaktsamhetsbrottets del. Detta synes utredningen mindre lyckat med hänsyn till önskemålet om enhetliga och enkla brottsbeskrivningar. Är man inte beredd att ta denna konsekvens av brottskonstruktionen, kommer man enligt utredningens uppfattning i det läget, att endast sådana oakt­samhetsbrott kan bestraffas som upptäcks efter det att det ordinarie taxe­rings- eller granskningsarbetet har avslutats. Detta medför i sin tur en inte önskvärd ojämnhet i rättstillämpningen.

Konstrueras däremot de centrala skattebrotten som brott mot sannings-plikt får man anligt utredningens mening en enhetlig tidpunkt för brottets fullbordan, nämligen det tillfälle då den oriktiga uppgiften läranats i ve­derbörlig ordning. Detta måste vara en fördel från tillämpningssynpunkt. Dessutom kan vid en sådan konstruktion samma objektiva rekvisit använ­das vid uppsåtligt och grovt oaktsamma handlingar. Ytterligare en fördel anser utradningan vara att vinna med denna brottskonstruktion. Preskrip­tionstiden kan alltid räknas från dagen för dan oriktiga uppgiftens avgivan­de. Alternativet med ett skattebrott av effekttyp medför däremot att denna tid blir varierande. Den blir nämligen beroende av det tillfälla vid vilket myndigheten skall anses ha blivit vilseledd.

Utredningen uttalar, att de centrala skattebrotten enligt dess mening bör konstrueras som brott mot sanningsplikt i huvudsaklig överensstäminelse med de principer efter vilka brottsbaskrivningarna i SkSL utforraats. Detta hindrar inte att raan från påföljdssynpunkt jämställer uppsåtliga skatte­brott av allvarligare slag mad bedrägeri och andra centrala förmögenhets­brott. Skattebrott av denna typ torde utan tvivel uppfattas som klart mora­liskt förkastliga. Inom den allmänna rättsuppfattningen har det enligt ut­redningans raening helt visst inträtt ändrade värderingar i detta hänseende i förhållande till vad som tidigare kan anses ha gällt.

Lagsystematiken

Utredningen behandlar på s. 136—137 i betänkandet vissa lagtekniska frå­gor rörande de allvarligare skattebrotten. Bl. a. diskuteras om dessa brott skall inordnas i BrB eller liksom hittUls vara av specialstraffrättslig natur.

Till en början erinrar utredningen om att det i svensk rätt saknas be­stämda principer om när en straffbestämmelse skall ha sin plats i BrB. Från vissa synpunkter skulle det vara ändamålsenligt att infoga skattebrot-


 


142                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

ten i den allmänna straffrätten. De skärpta straffskalorna kan anföras som ett skäl för en sådan lösning. Utredningen anser att skattebrotten här­igenom får en aUvarligare prägel och att det är möjligt att detta kan med­verka till att hos allmänheten skapa en annan syn på denna brottslighet än den nuvarande. Vidare skulle genom denna lagteknik skattebrottens beiv­rande framstå som en mer angelägen uppgift för de rättsvårdande myn­digheterna. Det är enligt utredningen emellertid inte utan vidare klart var i BrB skattebrotten i så fall skulle placeras. De tillhör systematiskt sett ett gränsområde som har beröringspunkter med flera brottstyper. Dan lämpligaste lösningen torde vara att införa dem i ett särskilt kapitel i BrB men detta skulle enligt utredningens mening dock utgöra ett ingrepp i den nyligen fast­lagda kapitelindelningen.

Utredningen föreslår med hänsyn till dessa synpunkter att skattebrotten åtminstone tillsvidare inte tas in i BrB utan liksom hittills får sin plats i en specialstraffrättslig lag. En samordning med BrB:s principer om brott och brottspåföljder bör ändå eftersträvas, vilket kan ske genom lämpligt avpas­sade straffskalor och träffande brottsrubriceringar. Redan på detta sätt tor­de man i tillräcklig grad inskärpa en allvarligare syn på skattebrotten hos allmänheten.

Utredningen framhåller i detta sammanhang att dan specialstraffrättsliga lagens tillämpningsområde måste bestämmas på ett tydligare sätt än vad som är fallet med SkSL. Detta anser utredningen bäst ske ganom att en sär­skild bestämmelse om lagens tillämplighet tas in i de skatte- och avgifts­författningar, som skall skyddas av lagens straffbestämmelser.

Förslaget till skattebrottslag

Utredningens förslag till skattebrottslag har uppdalats på tio paragrafer. Den inledande paragrafen innehåller bestämmelser om lagens tillämpnings­område. Därefter följer de skilda straffbestämmelserna i 2—8 §§. 9 § inne­håller en bestämmelse om ansvarsfrihet vid frivilligt tillbakaträdande från brott. Slutligen finns i 10 § en särskild åtalsbegränsningsregel för ett visst fall av ringa brott.

Tillämpningsområdet. På den direkta beskattningens område skall lagförslaget enligt utredningen gälla för statlig inkomstskatt, allmän kommu­nalskatt, statlig förmögenhetsskatt, sjömansskatt, utskiftningsskatt, ersätt­ningsskatt, bevillningsavgift för särskilda förmåner och rättigheter, arvs-och gåvoskatt, kupongskatt samt stämpelavgift vid köp och byte av fond­papper. När det gäller sistnämnda avgift föreslås emellertid ingen ändring i förordningen (1908: 129) ang. en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. Detta beror på att denna beskattningsform behandlats i ett av en annan kommitté samtidigt avgivet betänkande (SOU 1969: 16). Ut-


 


Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1971                 143

redningen nöjer sig därför med att uttala att förslaget till skattebrottslag i princip bör omfatta skatt vid handel med fondpapper.

Utredningen anser att motorfordonsskattarna inte bör falla under lagför­slagets tillämpningsområde. Vägtrafikförordningans straffbestämmelser, som också skyddar det skatterättsliga intresset, är enligt utredningens mening fullt tillräckliga. Detsamma gäller hundskatten. Straffbestämmel­serna i förordningen om hundskatt föreslås få kvarstå oförändrade.

När det gäller de indirekta skatterna och avgifterna anser utred­ningen att förslaget till skattebrottslag skall gälla beträffande mervärde­skatt som utgår vid handel inom riket. Detsamma föreslår utredningen för följande skatter och avgifter inom punktskatternas område, nämligen sär­skild varuskatt, skatter å vissa pälsvaror, försäljningsskatt, accis å fettemul­sion m. m., avgift för fettvaror som används för framställning av fettemul­sion m. m., omsättningsskatt på motorfordon i vissa fall, allmän energiskatt, skatt på malt- och läskedrycker, utjämningsskatt på vissa varor, bensinskatt, tobaksskatt, brännoljeskatt, stämpelskatt, gasolskatt samt särskild skatt på motorbränslen.

Särskild skatt på lotterivinster samt skatt på sprit och vin föreslås där­emot inte komma under skattebrottslagen. Detta motiveras med att det för dessa skatter inte finns behov av särskilda ansvarsbestämmelser.

Vidare föreslår utredningen att undandragande av tull samt andra skat­ter och avgiftar som tas ut vid import eller export av varor liksom hittills skall bestraffas enligt VSL. Anledningen till detta stäUningstagande sägs i första hand vara att det i utredningens direktiv torde ha förutsatts att smugglingslagstiftningen inte skulle omprövas i förevarande sammanhang. Till datta konimar att tullområdet f. n. överses av tullagstiftningskommit­tén. Utredningen förklarar sig visserligen vara medveten om att skattebrotts­liga förfaranden härigenom kan bli bestraffade på olika sätt beroende på om gärningen förövats i samband med utrikeshandel eller inte. Straffskalor­na i förslaget till skattebrottslag är nämligen betydligt strängare än straffen för jämförbara brott i VSL. Detta anser emellertid utredningen inte behöva medföra några nämnvärda praktiska olägenheter.

Utredningen föreslår slutligen att de socialpolitiska arbetsgi­varavgifterna skall skyddas av skattebrottslagen. Detsamma skall en­ligt utredningen gälla den allmänna arbetsgivaravgiften. En­ligt utredningens mening bör nämligen lagförslaget omfatta inte endast skat­ter och allmänna avgifter i vedertagen mening utan även andra obligatoriska avgifter om det kan anses naturligt och angeläget att i straffrättsligt hän­seende jämställa dem med skatter. Utredningen menar att dessa krav är uppfyllda för de centrala socialförsäkringsavgifternas del. Däremot är till-läggspensionsavgiften av underordnad batydelse från brottssynpunkt. Skatte-


 


144                   Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

brottslagen föreslås därför inte bli tillämplig på denna avgift. Detsamma gäller i princip de avgifter som utgår för sjukvårdsersättning, grimdsjuk-penning och tilläggssjukpenning (sjukförsäkringsavgifter).

Utanför lagförslagets tillämpningsområde faller slutligen prisregle­ringsavgifterna på jordbrukets och fiskets område. Det är enligt ut­redningans uppfattning tillräckligt att dessa avgifter — som avser att stödja den inhamska prissättningen och täcka exportförluster — skyddas av lind­rigare straffbestämmelser än dem sora finns i förslaget till skattebrottslag. Utredningen föreslår i stället att särskilda straffbestämmelser införs i för­fattningarna rörande dessa avgifter.

Brottsbeskrivningarna. Utredningen har som tidigare nämnts indelat straffbestämmelserna i två huvudgrupper. Brotten i den första gruppen — skatte- eller avgiftsbedrägeri samt vårdslös skatte- eller avgiftsutsaga — avser gärningar som riktar sig mot myndigheternas taxerings- eller faststäl­lelsebeslut. Straffbestämmelserna i den andra gruppen — osann uppbörds-utsäga, underlåtenhet att innehålla skatt samt uppbördsbrott — skyddar myndigheternas uppbördsverksamhet. Slutligen har i lagförslaget införts en straffbestämmelse för den som åsidosätter skyldighet att föra och bevara räkenskaper eller andra anteckningar för uppgiftsskyldighetens fullgörande. Detta brott har kallats räkenskapsförsummelse.

Det centrala uppsåtliga skattebrottet — skatte- eller avgiftsbe­drägeri — beskrivs i 2 § av lagförslaget. Straffbestämmelsen avses er­sätta bl. a. SkSL:s falskdeklaration. Lagrummet har uppdelats i två stycken. I det första stycket straffas aktivt handlande medan det andra stycket kri­minaliserar vissa former av passivitet.

För att aktivt brott skall föreligga krävs att någon i deklaration, ar­betsgivar uppgif t eller annan utsaga till ledning vid fastställande av skatt eller avgift uppsåtligen lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen samt att denna gärning innebär fara för att skatt eller avgift undandras det all­männa.

Utredningen framhåller att denna gärningsbeskrivning objektivt sett medför en betydlig utvidgning av det straffbara orarådet i förhållande till gällande skattestraffrätt. Den snäva avgränsningen av straff för handlingar som kan vara objekt för brott enligt SkSL kan enligt utredningens mening inte bahållas i reformerad lagstiftning. Principen att endast behörigen un­dertecknade deklarationer skall medföra straffansvar har nämligen i vissa fall lett till en minskad effektivitet i rättstillämpningen och ibland inneburit för rättskänslan stötande resultat. Utredningen har därför föreslagit att or­det utsaga skall ange den yttre ramen för det brottsliga handlandet. Dekla­ration och arbelsgivaruppgift har medtagits endast i exemplifierande syfte.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                145

Utredningen understryker att genom ordet utsaga avses att klargöra, att gärningsmannen skall ha gjort ett uttalande eller påstående, som riktats till viss adressat. Såtillvida skiljer sig brottet inte från SkSL:s daklarationsbrott. Brottet är fullbordat först när den osanna eller ofullständiga uppgiften kom­mit vederbörlig myndighet tillhanda.

Det framhålls vidare i motiven till lagförslaget att de osanna eller ofull­ständiga uppgifterna avses kunna lämnas såväl skriftligt som muntligt. Några särskilda formkrav föreslås inte även om detta i vissa sammanhang fordras i beskattningsförfarandet, t. ex. för deklaration. En deklaration, som brister i form från skatterättslig synpunkt, kan alltså medföra ansvar om inte bristen är sådan att utsagan för myndigheten i fråga framstår som ett otjänligt bevismedel. Det avgörande skall vara om utsagan innebär fara för att skatt eller avgift undandras eller ej.

Vidare framhåller utredningen att det måste vara fråga om en utsaga till ledning vid fastställande av skatt eller avgift. Härmed avses en till vederbörande myndighat avgiven utsaga som har betydelse för myndighe­tens taxarings- ellar fastställelsebeslut rörande definitiv skatt eller av­gift. Utanför det straffbara området faller därför oriktiga uppgifter till led­ning vid bestämmande av preliminär skatt aller avgift. Det har inte ansetts nödvändigt att införa denna begränsning i lagtexten. Enligt utredningens mening är det tiUräckligt att förhåUandet indirekt framgår genom lagför­slagets straffbestämmelser om brott mot uppbördssystemet som bl. a. skyd­dar de preliminära skatterna.

Det ligger enligt utredningen i sakens natur att utsagan raåste ha kom­mit myndigheten tillhanda vid sådan tidpunkt att den i och för sig kan påverka ett kommande fastställelsebeslut eller medföra ändring av ett tidigare fattat beslut. I annat fall inträder inte något ansvar. Utredningen anser således att brott kan förövas så länge som det är möjligt att angripa ett beslut sora rör fastställande av skatt eller avgift. Att lämna oriktiga uppgifter under taxeringsrevision eller liknande granskningsarbete är i prin­cip straffbart. Utredningen understryker att gärningsbeskrivningen inte heller utesluter ansvar för osanna uppgifter — muntliga eller skriftliga — under processen vid skattedomstol. Om exempelvis en skattskyldig i saraband med besvär hos prövningsnämnden lämnat osann uppgift i besvärsskriftan eller i en till denna fogad deklaration, kan han göra sig skyldig till skattebe­drägeri. Av samma skäl, fortsätter utredningen, kan osanna meddelanden som lämnats under processen i kammarrätten eller regeringsrätten eller — om det rör arbetsgivaravgifterna — försäkringsdomstolen medföra ansvar.

Vidare krävs enligt förslaget att utsagan skall innehålla en osann eller ofuUständig uppgift om någon omständighet, som kan medföra att skatt eller avgift undandras. Detta uttrycks i lagtexten med att någon "lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen". Utredningen framhåller att man genom detta uttryckssätt velat anpassa gärningsbeskrivningen till BrB:s


 


14                    KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

terminologi. Uttrycket skall således tolkas på samma sätt som "oriktig upp­gift" eller "oriktigt meddelande" i SkSL resp. flertalet skatte- och avgifts-författningar, t. ex. TF och MF. Sistnämnda uttryck anses nämligen även innefatta s. k. partiellt förtigande.

I fortsättningen redogör utredningen för de gränsdragningsproblem som kan uppstå vid tolkningen av vad som är osant eller ofullständigt. Av redo­görelsen framgår att denna tolkning enligt utredningens mening i princip bör ske efter de grundsatser som gäller i beskattningsprocessen. Yrkanden eller värdeuppskattningar som inte vilar på felaktiga eller bristfälliga sak­uppgifter skall exempelvis i regel inte medföra straffansvar.

För att ansvar för aktivt skattebedrägeri skall föreligga måste utsagan dessutom innebära fara för att skatt eller avgift undandras det allmänna. Utredningen har således också i denna del av brottsbeskrivningen frångått SkSL:s formulering av motsvarande rekvisit. I stället anknyts beskriv­ningen även här till BrB:s terminologi. Enligt utredningen erhåller brottet därigenom en närmare bestämning, som i flera hänseenden innebär en be­gränsning av det straffbara området.

I rättstillämpningen har SkSL:s s. k. ägnadrekvisit enligt utredningens uppfattning tolkats mycket vidsträckt och ansetts föreligga så snart det inte kunnat uteslutas att ett fel skulle ha undgått upptäckt under myndig­heternas granskningsarbete. Detta anser utredningen inte vara tillfreds­ställande. Av bl. a. den anledningen föreslås att beskrivningen av fare­graden i stället skall ske efter förebild av de allmänna förfalsknings- och sanningsbrotten i 14 och 15 kap. BrB. Det skall alltså enligt förslaget fin­nas en beaktansvärd risk för att vederbörlig myndighet kan komma att godta en osann eller ofullständig uppgift. Farabedömningan skall göras vid den tidpunkt då brottet anses fullbordat, dvs. när utsagan mottagits av myndigheten. Utredningen framhåller att det för ansvaret är tillräckUgt att felet inte skulle upptäckas vid en rutinmässig granskning hos den myn­dighet som företar denna. Vid bedömningen av om faregraden är upp­fylld eller ej spelar enligt utradningens mening den redovisningsmetod, som skall användas av den uppgiftsskyldige, kontrollapparatens utformning, granskningstidens längd och andra liknande objektiva faktorer en avgöran­de roll.

Liksom i SkSL rör det sig enligt utredningens förslag ora en fara för förmögenhetsskada för det allmänna. Med uttrycket "skatt eller avgift un­dandrages" menar utredningen inte endast sådana fall där uppgifterna i ut­sagan kan leda till frihet från skatt eller avgift eller till att någon påförs för låg skatt eller avgift utan också sådana fall där uppgifterna kan med­föra att återbetalning sker med för högt belopp genom ett av myndighet fattat fastställelsebeslut. Härigenom faller även sådana mervärdeskatte­deklarationer, som kan medföra en oriktig återbetalning av mervärdeskatt, under lagens tillämpningsområde.


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                147

Förmögenhetsskadan måste kunna bestämmas med visshet eller åt­minstone med en till visshet gränsande sannolikhet. Det framhålls sär­skilt att detta krav får betydelse i mål som rör skönsmässigt bestämda höjningar av uppgivet beskattningsunderlag. Enligt utredningen måste åkla­garen och den allmänna domstolen i sådana fall göra en egen uppskattning, vilken inte så sällan får grunda sig på fri bevisprövning av alla de fakta som framkommer i ärendet.

Utredningen understryker vidare att varje beskattningsperiod vid an-svarsbedömningen i princip skall behandlas för sig. Om exempelvis en skattskyldig till inkomstskatt undanhåller en viss intäkt under ett år men ett senare år redovisar riktiga inkomster med tillägg av tidigare undan­hållet intäktsbelopp, utesluter detta inte ansvar för det första året om för­farandet inte kan betraktas som friviUig rättelse. Oavsett om gärningsman­nen endast menat att åstadkomma en temporär förmögenhetsskada inträder alltså ansvar enligt lagförslaget.

I subjektivt hänseende skall det föreligga uppsåt från gärningsmannens sida. Uppsåtet raåste täcka saratliga objektiva förutsättningar. Eventuellt uppsåt är tillräckligt.

Brister uppsåtet i något avseende kan det inte bli fråga om ansvar för skattebedrägeri. I stäUet torde det många gånger bli möjligt att döma för vårdslös skatteutsaga, vilket brott avses komplettera det aktiva skattebe­drägeriet.

Enligt utredningens förslag skall också vissa former av passivitet be­straffas som skatte- eller avgiftsbedrägeri. I huvudsak är brottskonstruk­tionen densamma sora vid det aktiva brottet.

Passivt brott skall enligt utredningen föreligga om skatt- eller avgifts­skyldig underlåter att avge i lag eller annan författning föreskriven utsaga till ledning vid fastställande av skatt eller avgift med uppsåt att därigenom undandra det allmänna skatt eller avgift. Dessutom krävs liksom vid det aktiva brottet att gärningsmannens beteende innebär fara för förmögen-hetsskada.

I raotsats till straffbestämmelsen för aktivt brott har utredningen begrän­sat underlåtenhetsbrottet till sådan passivitet som kan leda till att upp­giftslämnaren eller den han enligt lag eller författning äger företräda på­förs för låg skatt eller avgift. Underlåtenhet att avge föreskriven utsaga till ledning vid fastställandet av annans skatt eller avgift — t. ex. kontroll­uppgift — kan således inte medföra ansvar för passivt skattebedrägeri.

Den straffbara underlåtenheten föreslås vidare begränsad till fall, där det finns en författningsenlig plikt för den skatt- eller avgiftsskyldige att meddela sig med myndighet i anledning av ett fastställelsebeslut. I första hand rör det sig här om utsaga som den uppgiftsskyldige har att avge på


 


148                  Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

eget initiativ men i gärningsbeskrivningen ingår också underlåtenhet att efterkomma anmaning att inge utsaga. Brottet är fullbordat så snart tiden för uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande löpt ut.

Utredningen understryker att straffbestämmelsen i första hand avses skola träffa s. k. deklarationsförsummelser. I princip inträder ansvar då den skattskyldige inte alls deklarerat eller visserligen gjort detta men efter föreskriven tidpunkt. Bestämmelsen skall emellertid enligt utredningens mening i regel bli tiUämplig endast vid total passivitet från den skattskyl­diges sida.

Liksom vid aktivt brott innehåUer passivitetsbrottet ett s. k. inbyggt farerekvisit. Detta har utformats på samma sätt som vid det aktiva brottet. Bedömningen av den grad av fara som krävs för ansvar bör enligt utred­ningens mening lämpligen ske i två moment. Först har man att söka värdera risken för att myndigheten genom den uppgiftsskyldiges passivitet förbigår hans existens. Nästa moment i farebedömningen blir att uppskatta sanno­likheten av att den uppgiftsskyldige på grund av passiviteten påförs för låg skatt eller avgift. Utredningen förklarar sig medveten om att det vid denna uppskattning kan uppstå åtskilliga problem för rättstillämpningen. En del av dessa analyseras relativt ingående i utredningens specialmotivering (s. 229).

Vid passivt skattebedrägeri skall till en början underlåtenheten att avge utsagan och faremomentet subjektivt vara täckta av vanligt uppsåt. Här­utöver har utredningen ansett det lämpligt att kräva att gärningsmannen underlåtit avge utsagan med uppsåt att på så sätt undandra det allmänna skatt eller avgift.

Utredningen har diskuterat att i stället kräva avsikt (direkt uppsåt) hos gärningsmannen. En sådan begränsning skulle emellertid enligt utredning­ens uppfattning i alltför hög grad minska de praktiska möjligheterna att tiUämpa lagrummet. Bevissvårigheterna skulle nämligen bli avsevärda i de fall där gärningsmannen förnekar att han haft avsikt att åstadkomraa ett felaktigt beskattningsresultat. Enligt utredningens uppfattning måste dock passivitetsbrottets tillämpningsområde i viss mån inskränkas subjektivt sett. Detta föreslås ske genom uttrycket "med uppsåt". Härigenom krävs uppsåt att åstadkomma ett felaktigt beskattningsresultat. Utredningen fram­håller att denna konstruktion leder till en lämpligare avgränsning av det kriminaliserade området än vad enbart vanligt uppsåt i förhållande till fa­ran skulle göra.

Utredningen föreslår att brottet skatte- eller avgiftsbedrägeri skall in­delas i tre svårhetsgrader på liknande sätt som skett med förmögenhets­brotten i BrB.

Till ringa fall hänför utredningen i första hand gärningar som rör mindre belopp. Någon bestämd gräns mot brott av normal svårhetsgrad anser ut-


 


Kungl.Maj:ts proposition nr 10 år 1971                 149

redningen inte kunna anges. Beloppsgränsen måste bli beroende av om­ständigheterna i det särskilda fallet. En viss ledning bör dock kunna er­hållas av den rättstillämpning som finns rörande förmögenhetsbrott av typen bedrägligt beteende och undandräkt. För de skattskyldigas del finns det emellertid skäl att sätta beloppsgränsen högre än för andra uppgifts­skyldiga beroende på att de förra i aUmänhet skall påföras skatte- eller avgiftstillägg. Av bl. a. den anledningen anser utredningen att ansvarsbe­stämmelsen för skattebedrägeri som är ringa vanligtvis skall användas enbart vid ett bristfälligt fullgörande av kontrolluppgiftsskyldighet och andra liknande skyldigheter, som inte kan medföra administrativt tillägg.

Utredningen föreslår därför en åtalsbegränsningsregel för ringa fall av skatte- eller avgiftsbedrägeri som innebär att åtal för sådant brott endast må väckas, om åklagaren finner det vara av särskilda skäl påkallat ur all­män synpunkt.

Utredningen uttalar vidare att det brottsliga handlandets mer eller mindre farliga karaktär har betydelse vid bedömningen av om brottet är ringa. Ibland utgör en tidig brottsupptäckt — exempelvis vid en tidpunkt då eko­nomisk skada ännu inte uppstått för det aUmänna — en omständighet som kan visa att brottet är av mindre farlig art. Det understryks att detta i regel kan anses gälla vid felaktiga löntagardeklarationer av okomplicerat slag. Löneintäkter avstäms nämligen rutinmässigt mot arbetsgivarnas kontroll-upijgifter och oriktiga uppgifter torde därför åtminstone när det gäller mer stadigvarande avlöningsförmåner inte undgå upptäckt. För dessa sistnämn­da fall kan t. o. m. ifrågasättas om farerekvisitet objektivt sett är uppfyllt.

Deklarationsförsummelser när det gäller skatter och avgifter som debi­teras med ledning av taxeringsbeslut är enligt utredningens mening i det stora flertalet fall att betrakta som ringa när de hänför sig till början av taxeringsperioden. Tidsförsummelsen kan t. o. m. vara så obetydlig att an­svar inte bör komraa i fråga.

Enligt utredningens mening kan subjektiva omständigheter också få be­tydelse vid avgörandet om ringa brott föreligger eller ej. Som förmildrande omständigheter nämns bristande erfarenhet, hög ålder, sjukdom och lik­nande personliga förhållanden vid den tidpunkt då uppgiften lämnas eller skulle ha lämnats. Vidare anser utredningen att det finns skäl att i detta sammanhang beäkta om gärningsmannen avsett att endast temporärt undan­dra skatt eller avgift på grund av en ekonomisk nödsituation och detta sär­skilt om han så snart som möjligt söker göra rätt för sig.

I förslaget till skattebrottslag har utredningen i 3 § upptagit straffbe­stämmelser för grovt skatte- eller avgiftsbedrägeri. Lagrummet anger ex­empel på omständigheter, som kan men inte nödvändigtvis måste medföra att brottet skall anses som grovt. Exemplifieringen är i huvudsak densamma som i straffbestämmelserna på förmögenhetsbrottens område.

Grovt brott skall enligt motiven i regel anses föreligga vid större belopp


 


150                  KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

i undandragen skatt eller avgift. Även här hänvisar utredningen till rätts­praxis beträffande grova förmögenhetsbrott. I detta sammanhang påpekas särskilt att den omständigheten att brottet förövats genom ingivandet av en deklaration eller annan skriftlig handling med osant eller ofullständigt innehåll i och för sig inte bör leda till att brottet betraktas som grovt. Ut­redningen uttalar att det dock kan falla sig naturligt att betrakta brottet som grovt om gärningsmannen i efterhand, sedan deklarationen avgetts, försöker förstärka eller vidmakthålla myndighetens villfarelse om sannings­värdet i en tidigare avgiven utsaga genom att förete oriktig bokföring eller inge oriktiga verifikationer eller andra liknande bevismedel av osant inne­håU.

Det centrala vårdslöshetsbrottet — vårdslös skatte- eller av­giftsutsaga — avses skola komplettera det uppsåtliga brottet, skatte-eller avgiftsbedrägeri.

De objektiva brottsförutsättningarna är desamma som gäller för aktivt skatte- eller avgiftsbedrägeri. Någon motsvarighet till det uppsåtliga pas­sivitetsbrottet har inte föreslagits. Uppgiftsskyldig som av grov oaktsamhet underlåter att avge föreskriven utsaga till ledning vid fastställande av egen skatt eller avgift skall enbart kunna påföras administrativt skatte- eller av­giftstillägg. Annan passivitet — t. ex. försummelse att avge kontrolluppgift till ledning vid fastställande av annans skatt eller avgift — föreslår utred­ningen dock kunna bestraffas med böter enligt särskilda straffbestämmelser utanför skattebrottslagen.

Utredningen har vidare föreslagit att till skillnad från vad som gäller för uppsåtsbrottet, ringa fall av vårdslös skatte- eller avgiftsutsaga inte skall kunna medföra straffansvar. Vid avgörandet om gärningen är ringa bör man enligt utredningen använda samma bedömningsgrunder som vid gräns­dragningen mellan ringa och normalt skatte- eller avgiftsbedrägeri.

I subjektiAd hänseende krävs enligt förslaget att den brottsliga gärningen förövats av grov oaktsamhet. Samtliga objektiva moment skall omfattas av denna brottsförutsättning. Utredningen understryker därvid särskilt att avgivandet av utsagan inte behöver vara täckt av uppsåt eller således ut­göra en uttrycklig viljeförklaring från gärningsmannens sida. Det skall för ansvar vara tiUräckligt att avgivandet av utsagan skett på grund av grov oaktsamhet.

På s. 181—187 gör utredningen en utförlig analys av begreppet grov oaktsamhet och uttalar därefter hur detta begrepp bör tolkas enligt lag­förslaget.

Vid gränsdragningen mellan grov och enkel oaktsamhet menar utred­ningen att det straffbara området bör göras snävare än det som f. n. tilläm­pas. Det understryks att detta i väsentlig utsträckning kommer att ske auto­matiskt genom förslaget att ringa fall av vårdslöshetsbrott skall lämnas


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                151

straffria och således i princip endast träffas av skatte- eller avgiftstillägg. Det bör krävas en högre grad av vårdslöshet än den som i nuvarande rätts­praxis anses tillräcklig för att grunda ansvar för vårdslös deklaration enligt SkSL. Gränsen för grov oaktsamhet bör förskjutas i riktning mot mer klan­dervärda utslag av försummelse eller nonchalans hos den enskilde. Utred­ningen anser att begreppet grov oaktsamhet på skattestrafflagstiftningens område sett i sin helhet skall återföras till att bättre svara mot innebörden av detta begrepp såväl på andra rättsområden som i det allmänna språk­bruket.

Gärningsbeskrivningen för brottet osann uppbördsutsaga har, frånsett vissa sakliga och redaktionella ändringar, överförts från nuvarande 79 § UF. Paragrafen har uppdelats i två stycken.

Paragrafens första stycke motsvarar i huvudsak 79 § andra stycket. De sakliga ändringarna består i att brottsförutsättningarna utformats med be­stämmelserna om aktivt skattebedrägeri och vårdslös skatteutsaga som mönster. Härigenom faller enligt utredningens uppfattning främst prelimi­nära B-skattedeklarationer samt ansökningar om jämkning av skatt eller avgift inom det straffbara området.

Enligt andra stycket är den avsedd att straffas som lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen om förhållanden som har betydelse för verkställande av skatteavdrag eller för prövning av fråga om anstånd med inbetalning av skatt eller avgift. Det gäller här i huvudsak samma bestämmelser som finns i första och tredje styckena i nuvarande 79 § UF. Därmed skyddas också ansökningar om nedsättning av skatteavdrag enligt 41 § 2 mom. UF.

Ringa brott föresläs undantagna från det straffbara området.

I subjektivt hänseende fordras att gärningsmannen handlat uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Vad utredningen i annat sammanhang anfört om brottsförutsättningen grov oaktsamhet sägs böra gälla även vid vårdslös uppbördsutsaga.

Gärningsbeskrivningen för brottet underlåtenhet att innehål­la skatt överensstämmer frånsett vissa sakliga och redalitionella ändringar med det nuvarande brottet i 80 § 1 mom. första stycket UF. Den brottsliga gärningen består således i att arbetsgivare åsidosätter skyldighet att verk­ställa skatteavdrag för betalning av annans skatt.

Enligt utredningens förslag straffas underlåtenhet att innehåUa skatt som sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Däremot undantas från straffbarhet — i raotsats till vad som f. n. gäller — all oaktsamhet som inte bedöms vara grov. Utredningen anser, att det vid just detta brott mot skattelagstiftningen inte finns anledning att kriminalisera enkel oaktsam­het. Vad som i annat sammanhang anförts om olika omständigheter som kan inverka på bedömningen av om en oaktsamhet är grov bör enligt utred­ningen i tillämpliga delar även gälla för underlåtenhet att verkställa skatte­avdrag.


 


152                  Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

Ringa fall föreslås undantagna från det straffbara området.

Den brottsliga gärningen vid uppbördsbrott består i att arbetsgiva­re inte fullgör sin betalningsskyldighet i fråga om sådana skattemedel som han haft att innehålla vid utbetalning av lön till anställd. Paragrafen i för­slaget har uppdelats i två stycken.

Straffbestämmelsens första stycke har — frånsett höjt straffmaximum och vissa redaktionella ändringar — erhållit samma lydelse som bestäm­melsen i nuvarande 80 § 1 mom. andra stycket UF. Arbetsgivaren avses sko­la straffas om han handlar uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Samma be­dömning skall användas på begreppet grov oaktsamhet som vid övriga oakt­samhetsbrott enligt utredningens förslag.

En nyhet är att utredningen i straffbestämmelsens andra stycke föreslår, att den som underlåter att betala innehållen skatt och därvid uppsåtligen lämnar osann uppgift om storleken av verkställt skatteavdrag skall dömas efter en särskild strängare straffskala.

Bakgrunden till den föreslagna nya straffbestämmelsen är följande. Det finns enligt utredningen ett stort intresse hos uppbördsmyndigheterna att få uppgift ora storleken av verkställda skatteavdrag även i de fall då arbets­givaren av en eller annan anledning inte inbetalar beloppet eller endast inbe­talar en del av det innehållna beloppet. Det förekommer f. n. att arbetsgivare under en följd av år kan betala in mindre belopp än som innehållits som pre­liminär skatt utan att detta kommer till myndigheternas kännedom. När för­farandet upptäcks kan åtgärder för att få skatten betald bli resultatlösa på grund av exempelvis konkurs. Utredningen anser därför, att en strängare straffbestämmelse kan vara motiverad i sådana fall då arbetsgivare lämnar osanna uppgifter om verkställda skatteavdrag. Arbetsgivare bör i större ut­sträckning än som sker f. n. förmås lämna sanna uppgifter även om de sak­nar möjlighet att inbetala skatten. Detta skulle medföra fördelar såväl för skattedebiteringen och skatteindrivningen som för arbetstagarna. Arbetsgi­varens uppgifter om innehållen skatt ligger nämligen till grund för leredite-ringen av preliminärskatt för arbetstagaren. Denne tillgodoräknas således innehållen skatt även om arbetsgivaren inte betalat in den.

Den som genom skatteanvisning eller på annat sätt inbetalar innehållen skatt kan i samband med betalningen ange storleken av det innehållna skattebeloppet. Att så bör ske framgår emeUertid inte med tillräcklig tydlig­het av UF:s bestämmelser. Utredningen har inte ansett sig i detta samman­hang kunna föreslå de ändringar i UF som blir erforderliga. Att sådana ändringar företas menar utredningen emellertid vara en förutsättning för den kvalificerande straffbestämmelsen.

I detta sammanhang diskuterar utredningen om man inte helt kunde slopa straff för den som inte inbetalar innehållen skatt och endast straffa den osanna uppgiften. Utredningen har emellertid funnit, att nuvarande brotts-beskrivning alltjämt bör bibehållas.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                153

Utredningen tar därefter upp frågan om den intressekollision som kan uppslå med hänsyn till förekomsten av brottet mannamån mot borgenär enligt 11 kap. 4 § BrB. Utredningen anser att det numera, efter Kungl. Maj:ts dom B 26 den 24 juli 1969, inte föreligger behov att lagstiftningsvägen söka lösa kollisionen mellan brottet mannamån mot borgenärer och uppbördsbrottet. Frågan bör liksom tidigare överlämnas åt rättspraxis.

Som exempel på omständigheter som skall beaktas vid bedömande huru­vida uppbördsbrott skall anses som grovt nämns i första hand det fallet att osann uppgift lämnats om storleken av verkställt skatteavdrag. Även andra omständigheter bör enligt utredningen kunna föranleda att brottet bedöms som grovt. Utredningen anför som exempel att arbetsgivaren under en följd av uppbördsterminer uppsåtligen underlåter att inbetala skatten eller att brot­tet avser medel till betydande belopp.

Gärningsbeskrivningen för räkenskapsförsummelse bygger i huvudsak på brottskonstruktionen i nuvarande 121 § första stycket TF. Straffbestämmelsen, som riktar sig mot den som åsidosätter skyldigheten att föra och bevara räkenskaper och andra anteckningar till ledning för uppgiftsskyldighetens fullgörande och myndighets kontroll av denna skyl­dighet, gör det möjligt att bestraffa sådana brott inom hela skatte- och av­giftsområdet. Brottet har gjorts subsidiärt till BrB:s bestämmelser om bok­föringsbrott och undertryckande av urkund.

Med räkenskaper avses dels bokföring enligt bokföringslagen (1929: 117), dels andra räkenskaper eller enklare anteckningar, som skall föras enligt bestämmelser i olika skatte- och avgiftsförfattningar och som tillkommit av rent skattetekniska skäl.

Straffbestämmelsen avser i första hand att träffa den som inte fört några räkenskaper eller som fört dem på ett ofullständigt sätt. Under tillämpnings­området faller vidare vilseledande bokföringsåtgärder med eller utan stöd av falska eller osanna verifikationer. Slutligen avses också den skola be­straffas som förstör eller undanskaffar räkenskapsmaterial under sådan tid då han haft skyldighet att bevara det.

Ringa fall skall inte föranleda ansvar. Straffmaximum för räkenskaps­försummelse föreslås bli fängelse i högst två år. Utredningen uttalar, att den som begår skattebedrägeri, som inte är att anse som ringa, eller vårdslös skatteutsaga med användande av vilseledande räkenskaper i regel endast skall dömas för det centrala skattebrottet. Däremot bör ansvar för såväl osann uppbördsutsaga — maximum sex månaders fängelse — som räken­skapsförsummelse kunna utdömas. Har någon gjort sig skyldig till räken­skapsförsummelse utan att detta brott har något samband med ett av honom förövat centralt skattebrott föreligger enligt utredningen verklig brotts­konkurrens mellan de två brotten.


 


154                   Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

I anslutning till redogörelsen för brottsbeskrivningarna i förslaget till skattebrottslag behandlar utredningen olika frågor som uppstår vid fleras medverkan till brott. Särskilt intresse ägnas därvid gränsdrag­ningen mellan gärningsmannaskap och annan medverkan vid de två huvud­brotten skatte- eller avgiftsbedrägeri samt vårdslös skatte- eller avgiftsut­saga. Utredningen redovisar sin uppfattning på s. 190—194 av betänkandet.

Utredningen erinrar till en början om att medverkansbestämmelserna i 23 kap. 4 § BrB anses analogiskl tUlämpliga på deklarationsbrotten enligt SkSL med den begränsningen att i princip endast den deklarationsskyldige kan dömas som gärningsman. Deklarationsbrotten är således brott med specialsubjekt. Andra medverkande kan dömas endast som anstiftare eller medhjälpare.

Utredningen anser att medverkansbestämmelserna i framtiden bör kunna tillämpas i full utsträckning. Av bl. a. den anledningen har man föreslagit att behörigen avgiven deklaration inte längre skall vara objekt för det brotts­liga handlandet utan att detta skall omfatta alla typer av utsagor som avges till ledning vid fastställande av egen eller annans skatt eller avgift.

Den mest markanta skiUnaden mellan SkSL och förslaget till skatte­brottslag uppstår enligt utredningen vid den straffrättsliga bedömningen av oriktiga uppgifter som lämnas till ledning vid annans beskattning. För­slaget utgår från att sådan uppgiftsläranare skall kunna straffas som gärningsman. Utredningen erinrar dock om att denna skillnad mellan de nuvarande bestämraelserna och förslaget med all sannolikhet inte blir så stor i praktiken. Om någon som är skyldig att lämna kontrolluppgift av­ger sådan uppgift med osant eller ofullständigt innehåll för att främja ett skattebrott, exempelvis av någon anställd, synes nämligen denna gärning böra betraktas som medhjälp till skattebrott trots att uppgiftslämnaren teoretiskt sett skulle kunna dömas som gärningsman.

I fortsättningen framhåller utredningen att man på den allmänna straff­rättens område överlämnat åt rättstillämpningen att i varje särskilt fall avgöra om en medverkande handlat på sådant sätt att han bör dömas som gärningsman. Enligt förarbetena till BrB kan en medverkande som inte deltagit i själva utförandet av en brottslig gärning betraktas som gärnings­man om "detta ter sig naturligt" (SOU 1944: 69 s. 93). Utredningen anser det vara en fördel att samma bedömningsgrunder blir tillämpliga även på det stora flertalet skattebrott. För det allmänna rättsmedvetandet torde det framstå som naturligt att den som varit aktiv vid brottet — t. ex. sköter bokföringen och faktiskt lämnar de osanna utsagorna — betecknas som gärningsman även om han inte är uppgiftsskyldig i egentlig mening.

Gränsdragningen mellan gärningsmannaskap, anstiftan och medhjälp koraraer således raed utredningens lagförslag att följa BrB:s regler. Har exempelvis en från skatterättslig synpunkt obehörig person avgett en viss uppgift skall han enligt utredningen dömas som gärningsman om omstän-


 


KungL Maj :ts proposition nr 10 år 1971               155

digheterna talar för att beskattningsmyndigheten kan komma att godta upp­giften. Föreligger i en sådan situation uppdrag från den uppgiftsskyldiges sida bör dock den verklige uppgiftslämnarens medverkan i regel bedömas sora medhjälpsbrott. Enligt utredningens uppfattning finns det emellertid inget hinder för att i detta läge betrakta både den uppgiftsskyldige och den faktiske uppgiftslämnaren som gärningsmän. Beroende på det personliga förhåUandet mellan de i brottet inblandade och andra omständigheter i det enskilda fallet kan givetvis även andra lösningar vara tänkbara.

Enligt utredningens mening är BrB:s medverkansregler analogt tillämp­liga på samtliga brott i förslaget till skattebrottslag. Därvid bör emellertid uppmärksammas att straffbestämmelserna om passivt skattebedrägeri, un­derlåtenhet att innehålla skatt, uppbördsbrott samt räkenskapsförsimimelse har konstruerats som brott med specialsubjekt. Detta innebär att enbart den som enligt lag eller författning är skyldig att lämna uppgift, verkställa skat­teavdrag eller inbetala skatt för annans räkning kan dömas som gärnings­man. Övriga medverkande i brott av detta slag kan endast vara anstiftare eller medhjälpare även om de i realiteten varit ansvariga för att skyldigheten inte fullgjorts.

Straffpåföljder m. m. Straffpåföljderna i förslaget till skattebrottslag be­handlas på s. 163—166 och s. 195—196 i betänkandet.

Utredningen framhåller inledningsvis att skattestrafflagstiftningen f. n. saknar ett enhetligt bötessystem. Normerade böter förekommer i SkSL och några andra författningar, medan bötessystemet i övrigt inne­håller dagsböter och ibland penningböter. Den allmänna strafflagstiftning­en har däremot sedan länge inte några normerade böter. Även inom spe­cialstraffrätten har användningen av denna bötesform efter hand minskat i omfattning. Bl. a. har man år 1960 vid antagandet av VSL infört dags­botssystemet på ett viktigt område av specialstraffrätten, där den för­härskande strafformen tidigare var normerade böter.

I fortsättningen understryker utredningen att avvikelser från allmänna utvecklingslinjer och de grundprinciper, som finns i BrB, endast bör ske om vägande skäl kan anföras för detta. Redan dessa förhållanden talar alltså för en övergång till dagsbotssystemet inom skattestrafflagstiftningen.

Till förmån för dagsböterna talar vidare enligt utredningens mening att denna bötesform visat sig fungera väl och att någon vägande kritik inte framförts under den långa tid dagsbotssystemet varit i bruk. De normerade böterna kan däremot inte i samma grad tillgodose det av sociala rättvise­hänsyn betingade önskemålet att bötesstraffet skall anpassas efter den dömdes betalningsförmåga. Genom dagsbotssystemet är det dessutom möj­ligt att ge uttryck för brottets svårhetsgrad vid straff mätningen.

Utredningen påpekar att införandet av dagsböter skulle medföra att ett


 


156                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

arbetsmoment bortfaller för polis och åklagarmyndighet. Uträkningen av undandragen skatt sker hos länsstyrelse eller lokal skattemyndighet och redovisas därefter till åklagaren. Ibland kan alternativa uträkningar vara nödvändiga. Framkommer nya omständigheter vid huvudförhandlingen i ett skattebrottmål kan domstolen ibland bli tvingad att begära nya ut­räkningar, vilket gör att förhandlingen måste uppskjutas.

En övergång till dagsböter skulle vidare göra det möjligt att använda strafföreläggande för vissa skattebrott, sora f. n. bestraffas med norme­rade böter.

Vid medhjälpsbrott synes det utredningen ställt utom allt tvivel att dags­botssystemet är att föredra. Medhjälparens ansvar i straff hänseende bör inte vara beroende av den undandragna skattens storlek utan i stället be­dömas efter allmänna straffrättsliga grundsatser. Detsamma gäller skatte­brott, som begåtts av företrädare för juridiska personer. Den undandragna skattens storlek står då i många fall inte i ett sådant förhållande till gär­ningsmannens ekonomiska situation att den bör normera böternas storlek.

Utredningen framhåller ytterligare en fördel med dagsbotssystemet. Kon­kurrensreglerna vid flerfaldig brottslighet kan nämligen inte tiUämpas för normerade böter. Olägenheterna av detta är särskilt framträdande i så­dana fall där brotten till sin natur är likartade eller ligger nära varandra i tiden. En övergång till dagsböter undanröjer denna olägenhet.

Vidare erinras om att den föreslagna skattebrottslagen också omfattar brott mot uppbördsförfarandet. För dessa brott tillämpas redan dagsbots­systemet. Skäl saknas att använda ett annat bötessystem för dessa brott. Det skulle enligt utredningens mening te sig mindre följdriktigt att inom ramen för en och samma lagstiftning tillämpa både dagsböter och norme­rade böter.

Utredningen påpekar att det ibland anförts att en övergång till dags­böter skulle medföra en strafflindring för skattebrotten. I den mån fog över huvud kan ha förelegat för en sådan mening torde denna enligt ut­redningen inte äga giltighet vid genomförandet av förslaget om ett nytt sanktionssystem. Som en följd av den föreslagna skärpningen av straff­skalorna skall nämligen frihetsstraff regelmässigt utdömas vid mer all­varlig brottslighet. Det kan då inte riktas invändning mot att skattebrott av mindre allvarlig beskaffenhet — i den mån de blir föremål för judiciell prövning — kan komma att bestraffas med dagsböter. Till detta kommer att förslaget om skatte- och avgiftstillägg innebär en sanktion av ekono­miskt kännbart slag. Synpunkten att den brottslige vid gärningar som ka­rakteriseras av ett vinningssyfte bör tillfogas en kännbar ekonomisk för­lust anser utredningen härigenom bli tillräckligt tillgodosedd.

Utredningen föreslår väsentliga straffskärpningar för såväl de centrala skattebrotten som brotten mot uppbördsförfarandet.


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                157

Det centrala uppsåtliga skattebrottet — skatte- eller avgiftsbedrägeri — har indelats i tre svårhetsgrader. För normalfallet är straffet fängelse i högst två år. Ringa fall — som i praktiken främst skall avse försummelser rörande uppgiftsskyldigheten till ledning vid fastställande av annans skatt eller avgift — bestraffas enbart med dagsböter. Vid grovt brott är straffet fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

De föreslagna straff skalorna innebär en avsevärd straff skärpning i jäm­förelse med SkSL:s påföljdssystem. Såvitt utredningen kunnat bedöma — bl. a. av resultaten från den sociologiska undersökningen — har emeller­tid denna skärpning gensvar i det allmänna rättsmedvetandet. I skilda sammanhang har sedan länge krävts en aUvarligare samhäUelig reaktion mot uppsåtliga skattebrott. Enligt utredningens uppfattning har otvivel­aktigt en annan och skärpt inställning till skattebrotten vuxit fram på senare tid. Även om straff skärpningar inte innebär någon definitiv lösning av problemet med skattebrott är det dock ett viktigt led, som i förening med andra åtgärder har sin funktion att fylla, när det gäller att ge efter­tryck åt kravet på ärlighet.

Förslagets straffmaximum för grovt brott, sex år, innebär enligt allmänna regler för sammanträffande av brott att detta maximum vid flerfaldig brottslighet kan överskridas med högst två år. Genom att straffminimum för det grova brottet samtidigt satts till fängelse i lägst sex månader har utredningen velat markera, att en prövning skall göras från fall till fall om brottet är grovt eller inte. TiU ledning för bedömningen anges i lag­texten exempel på omständigheter som därvid bör beaktas.

För ringa uppsåtligt brott upptar straffskalan böter. Tidigare har rått tvekan om domstolarna i sina domslut skulle beteckna en gärning som ringa även om någon särskild brottsbeteckning för det ringa fallet inte angetts i lagtexten. Utredningen erinrar om att lagrådet i samband med behandlingen av BrB uttalade att man inte bör foga ordet ringa till brotts­beteckningen därför att skalan för ringa brott funnits tillämplig.

Straffet för vårdslös skatte- eller avgiftsutsaga har utredningen bestämt till dagsböter eller fängelse i högst två år.

Utredningen framhåller att straffskärpningen för oaktsamhetsbrottet i förhållande till SkSL:s vårdslös deklaration i viss mån är en följd av de föreslagna straffhöjningarna för det uppsåtliga brottet. Ett par andra om­ständigheter har emellertid också haft betydelse för utredningens stäU­ningstagande. Som framgått i andra sammanhang föreslås nämligen att ringa fall av brott inte längre skall vara straffbara. Vidare avses begreppet grov oaktsamhet skola ges en i viss mån annan — och mindre vidsträckt — tolkning än den sora kommit till uttryck i rättstillämpningen enligt SkSL. Detta i sin tur medför, att många förfaranden som nu bedöms som grovt oaktsamma i fortsättningen faller utanför det straffbara området. Med hänsyn härtill kommer de oaktsamhetsfall som blir föremål för åtal


 


158                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

att vara allvarligare till sin karaktär än många av de fall som förekommer i den nuvarande rättstillämpningen. Utredningen finner det naturligt att en möjlighet då skapas att ådöma kännbara straff också för oaktsamma brott. Detta är nödvändigt inte minst av den anledningen att lagrummet kan bli tillämpligt på sådana skattebrott, där bevissvårigheter omöjliggör åtal eller dom för uppsåtligt brott. Den föreslagna straffskalan medför även att sådana tvångsmedel, sora för sin tillämpning kräver att fängelse i ett år eller mer ingår i straffskalan, kan användas. Detta kan inte ske enligt gällande rätt.

Utredningen påpekar att de skärpta straffskalorna kommer att medföra att villkorlig   dom  och skyddstillsyn blir aktuella som aller-' nativa påföljder till fängelse.

Enligt utredningens mening kommer troligen påföljden skyddstillsyn inte att tillämpas annat än i undantagsfall. SkyddstiUsyn förutsätter nämligen att det är erforderligt alt den dömde ställs under övervakning. I skatte­brottmål torde endast undantagsvis den dömde vara i behov av övervak­ning, särskilda föreskrifter beträffande sin livsföring eller vård och be­handling.

Däremot lorde förhåUandet bli ett annat när domstolen skall pröva om viUkorlig dom kan komma i fråga. Villkorlig dom tillämpas om det med hänsyn till den tilltalades karaktär och personliga förhållanden i övrigt finns grundad anledning anta att övervakning eller annan mer ingripande åtgärd inte krävs för att avhålla honom från vidare brottslighet. Övervak­ning eller andra sådana åtgärder torde i regel inte behövas mot den till­talade i skattebrottmål. Den åtalades personliga förhållanden är i de flesta fall välordnade och han befinner sig ekonomiskt och socialt ofta i en god situation. Det kan därför enligt utredningens mening inte uteslutas att viU­korlig dom i och för sig i stor utsträckning skulle kunna komma till an­vändning. BrB innehåUer emeUertid bestämmelser om att sådan påföljd inte får användas om på grund av brottets svårhetsgrad eller eljest hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. Delvis sammanfaUer synpunkterna, eftersom en brottstyps svårhetsgrad till viss del är bestämd av allmänpre­ventiva skäl, men bestämmelsen i BrB innebär också att hänsyn till allmän-preventionen bör tillmätas självständig betydelse.

I detta sammanhang framhåller utredningen att rättspraxis uppvisar exempel på olika brottstyper vid vilka villkorlig dom är sällsynt och fri­hetsberövande närmast regel. Som exempel nämns rattfylleri, grövre liga­brottslighet, våld mot tjänsteman, brott som förövas mot gamla personer och grövre trafikbrott. Vidare har straffskärpning för misshandelsbrottens del genomförts i samband med BrB:s införande.

Avslutningsvis understryker utredningen att uppsåtliga skattebrott av normal och grov svårhetsgrad på grund av den samhällsfara de innebär


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                 159

i regel bör medföra ovillkorliga frihetsstraff. Skattebrottsligheten tillhör ett brottsoinråde där de allmänpreventiva hänsynen måste framhävas med särskild styrka. Ett ovillkorligt frihetsstraff kan dock i undantagsfall fram­stå som mindre välgrundat med hänsyn till olika förmildrande omständig­heter som kan föreligga, exempelvis hög ålder eller svår sjukdom hos gär­ningsmannen. Trots att nådeinstitutet kan användas i dylika fall bör vill­korlig dom inte vara utesluten, även om användningen bör vara restriktiv och begränsas lill sällsynta och väl motiverade undantag. I dessa senare fall är det eraeUertid raöjligl att förena den villkorliga domen raed dags­böter.

Institutet straffskatt bör enligt förslaget utmönstras ur skatte­strafflagstiftningen. Skälen till det är desamma som anförts för borttagandet av de normerade böterna.

Som nämnts i det föregående föreslås straffskärpningar även för de i lag­förslaget upptagna straffbestämmelserna om brott mot uppbördsförfarandet. De höjda straffskalorna motiveras med den allvarligare syn på skatte­brottsligheten över huvud taget som enligt utredningens mening bör efter­strävas (s. 204).

Brottet osann uppbördsutsaga, som motsvarar straffbestämraelsen i 79 § UF, skall enligt förslaget bestraffas med dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Detta innebär den nyheten att fängelse införs i straffskalan för detta brott.

För brottet underlåtenhet att innehålla skatt föreslås dagsböter eller fängelse i högst ett år. Även här medför utredningens förslag att fängelse införs i straffskalan.

Uppbördsbrottet har som tidigare närants indelats i två svårhetsgrader. För normalfallet skall straffet enligt utredningens förslag vara dagsböter eller fängelse i högst ett år. Har gärningsmannen i samband med betal­ningsförsummelse uppsåtligen lämnat osann uppgift ora storleken av verk­ställt skatteavdrag blir straffet dock fängelse i högst två år. Förslaget inne­bär väsentliga straffskärpningar i förhållande till gällande rätt.

Räkenskapsförsumnielse skall bestraffas med dagsböter eller fängelse i högst två år. Även här är det fråga ora en höjning av maximum för frihets­straffet.

För samtliga nu behandlade brott föreslår utredningen att ringa fall inte skall medföra ansvar.

Utredningen framhåller att förslaget om skärpta stratfskalor för skatte­brotten medför ökade möjligheter för åklagaren att använda processu­ella tvångsmedel. Häktning och anhållande kommer i framtiden kunna ske under samma förutsättning som vid övriga förmögenhetsbrott.


 


160                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

De grunder för häktning som närraast blir aktuella är att det skäligen kan befaras, att den misstänkte avviker eller eljest undandrar sig lagföring och straff eller att han genom att undanröja bevis eller på annat sätt för­svårar utredningen.

Det förekommer inte sällan att den misstänkte håller sig undan tills pre­skription inträtt för ett eller flera brott, t. ex. genom att bege sig till en stat från vilken han inte kan utlämnas för skattebrott. De ökade möjligheterna att anhålla och häkta misstänkta personer synes kunna bidra till att minska riskerna för sådana avvikanden.

Faran för att den misstänkte skall undanröja bevis eller på annat sätt försvåra utredningen måste åtminstone vid de grova uppsåtliga brotten be­dömas som påtaglig. Vid dessa brott är ofta mer än en person inblandad i gärningen. Det kan därför vara angeläget att genom ett anhållningsbeslut snabbt förhindra inblandade personer att sararåda eller att undanskaffa bevismaterial.

När det gäller övriga tvångsmedel — dvs. reseförbud, kvarstad, sking­ringsförbud, beslag och husrannsakan — är de föreslagna straffskärp­ningarna inte av avgörande betydelse, eftersom dessa kan användas redan med nuvarande strafframar. Utredningen påpekar emellertid att ett tidigt ingripande från myndigheternas sida med processuella tvångsmedel av detta slag i flera fall skulle göra det möjligt att påträffa ett värdefullt om än ofullständigt material som den skattskyldige i annat fall hinner att un­danskaffa. Det är därför enligt utredningen av största vikt för ett gott ut­redningsresultat att åklagaren kontaktas på ett tidigt stadium och därefter aktivt fungerar som undersökningsledare.

Frivillig rättelse. I kapitel 11 behandlar utredningen på s. 196—200 lag­förslagets bestämmelse om ansvarsfrihet vid frivilligt tillbakaträdande från brott.

Det är enligt utredningens mening värdefullt med en regel, som gör det möjligt för den som lämnat en oriktig uppgift att gå fri från straff ora han frivilligt rättat uppgiften. I annat fall kunde följden exempelvis bli, att den sora en gäng lämnat en oriktig utsaga tvingades fortsätta därmed år efter år för att inte bli upptäckt. I förslaget till skattebrottslag intas där­för en bestämmelse om ansvarsfrihet för den som gjort sig skyldig till skatte- eller avgiftsbedrägeri, vårdslös skatte- eller avgiftsutsaga och osann uppbördsutsaga och frivilligt rättar en osann uppgift. Någon ändring i för­hållande till nuvarande rättstillämpning åsyftas inte.

Utredningen har övervägt om konstruktionen i 15 kap. 14 § BrB kunde tjäna som förebild och att straffrihet alltså skulle inträda om rättelse sked­de innan avsevärd olägenhet uppkommit. Utredningen finner emellertid, att raan inte vinner några fördelar genom att använda en sådan konstruk­tion.


 


Kimgl. Maj.ds proposition nr 10 år 1971                 161

I likhet med nu gällande bestämmelse krävs för straffrihet att tillhaka-trädandet skett frivilligt. En omständighet som oftast betar en rättelse karaktären av frivillighet är att beskattningsmyndigheten på ett eller an­nat sätt visat intresse för den uppgiftsskyldiges utsaga. Så länge den upp­giftsskyldige har anledning tro att den oriktiga uppgiften inte är upp­täckt eller kommer att upptäckas av beskattningsmyndigheten, bör han ännu ha möjlighet att träda tillbaka.

En rättelse som sker efter det att den uppgiftsskyldige fått kännedom om att beskattningsmyndigheten avser att göra en taxeringsrevision hos honom kan inte anses ha skett frivilligt. Sådana rättelser som skett exem­pelvis efter det att man offentliggjort att bankkontroll skall äga rum kan heller inte anses ha gjorts frivilligt. Frivillig rättelse är oftast utesluten när uppgiftslämnaren fått reda på att taxeringsrevision beslutats hos någon med vilken han haft affärer.

Utredningen påpekar, att det varken i den nuvarande eller föreslagna lagtexten närmare anges hur en rättelse skall ske för att vara frivillig. Det vanligaste torde vara att den som vill rätta en uppgift skriftligen anger i vilka hänseenden en uppgift är oriktig. Även en muntlig rättelse måste god­tas. Såväl vid skriftlig som vid muntlig rättelse gäller att den sker på den rättandes egen risk, dvs. han har själv ansvaret för att brevet kommer be­skattningsmyndigheten tillhanda eller att en muntlig utsaga uppfattas som ett berikligande.

En frivillig rättelse behöver enligt utredningens mening inte göras av den skattskyldige personligen. Den kan även ske genom ett ombud, ex­empelvis kamrer, skattejurist eller anhörig.

En skattskyldig som betalar mervärdeskatt eller punktskatt och som i deklaration för viss beskattningsperiod uppgett för låg skattepliktig om­sättning kan enligt utredningen inte göra anspråk på straffrihet för frivillig rättelse om han en senare beskattningsperiod ökar den skattepliktiga omsätt­ningen med de belopp som han oriktigt undandragit under en tidigare pe­riod. Varje beskattningsperiod ses som en enhet. En rättelse kan ske endast genom att den skattskyldige lämnar riktiga uppgifter för den period under vilken han uppgett för låg omsättning.

Den som endast inbetalar den skatt som han dragit undan — kanske med angivande av skattens art och till vilken beskattningsperiod den är att hänföra — men inte lämnar några upplysningar om vilka oriktiga upp­gifter som tidigare lämnats kan inte heller göra anspråk på straffrihet. I ett sådant fall saknar nämligen beskattningsrayndigheten möjligheter att kontrollera om den skattskyldiges inbetalning är riktig. För straffrihet krävs med andra ord att den skattskyldige vid rättelse lämnar så full­ständiga uppgifter att beskattningsrayndigheten utan att vara hänvisad till den rättandes egen bedömning själv kan pröva uppgifterna och fastställa skatten på grundval av sakuppgifter eller vidta åtgärder för att få ett tidi­gare beslut om skatt ändrat.

6    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10


 


162                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

Utredningen understryker emellertid, att alltför höga krav inte bör stäl­las på den rättandes uppgifter. Det raåste räcka, att han i väsentliga delar lämnar riktiga uppgifter, även om de efter granskning måste korrigeras på vissa punkter. Det kan t. ex. vara svårt för en skattskyldig att lämna exakta siffror på de belopp han undanhållit beskattning, om rättelsen avser orik­tiga uppgifter som lämnats under en följd av år och underlaget av bok­föring eller anteckningar är bristfälligt. I sådana fall bör det vara tillräck­ligt, om han uppger de belopp som uppskattningsvis kan beräknas ha un­danhållits från beskattning. Visar det sig senare att de belopp han uppgett är alltför små i förhållande till de verkliga beloppen kan det dock bli fråga om att anse frivillig rättelse föreligga endast intill de belopp den skatt­skyldige själv uppgett. Enligt utredningens mening får sådana fall lösas av rättspraxis från fall till fall.

Preskription. Utredningen erinrar om att det i 35 kap. BrB finns regler om bortfallande av påföljd för brott. Dessa är tillämpliga också inom spe­cialstraffrätten. Om annan preskriptionstid föreskrivits i en särskild för­fattning gäller den bestämmelsen. I SkSL finns en särskild regel om en preskriptionstid av fem år för vårdslös deklaration i stället för två år som skulle ha gällt enligt de allmänna bestämmelserna.

Utredningen föreslår inte några särskilda bestämmelser om preskription för de i förslaget till skattebrottslag upptagna gärningarna. Straffen är nämligen genomgående — med undantag av straff för ringa fall av skatte­bedrägeri — av sådan längd, att preskriptionstiden blir densamma eller längre än den nuvarande. Den tid inom vilken en misstänkt måste ha häk­tats eller blivit delgiven stämningsansökan för att påföljd skall kunna ådömas blir vid skatte- eller avgiftsbedrägeri av normal svårhetsgrad samt vid vårdslös skatte- eller avgiftsutsaga fem år. Vid grovt uppsåtligt brott blir preskriptionstiden tio år. Detta anser utredningen vara en fördel med hänsyn till den i regel mycket vidlyftiga och tidsödande förundersök­ningen i dessa mål. Försök från den misstänktes sida att hålla sig undan genom att resa utomlands eller på annat sätt göra sig oanträffbar till dess preskriptionstiden gått ut torde med den föreslagna längre preskriptions­tiden avsevärt motverkas.

Eftersom endast böter ingår i skalan för ringa fall av skattebedrägeri blir preskriptionstiden två år. De olägenheter som i praktiken kan uppstå genom en så relativt kort preskriptionstid anser utredningen inte vara av den omfattningen eller så ofta förekommande, att de bör beaktas genom en särskild preskriptionsregel.

Enligt SkSL gäller att preskriptionstiden räknas från den dag, då den oriktiga deklarationen inkom till beskattningsmyndigheten. Utredningens förslag raedför inte någon ändring i detta hänseende. Preskriptionstiden börjar alltså att löpa den dag beskattningsmyndigheten  erhöll  utsagan.


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                163

Preskriptionstiden för en muntlig utsaga kommer i konsekvens härmed att räknas från den dag det muntliga meddelandet lämnades till beskatt­ningsmyndigheten eller till behörig företrädare för denna.

Utredningen behandlar i fortsättningen de problem som kan uppkomma genoin att deklarationer inle stämplas med ankomstdag. Det har inträffat — då åtal väckts omedelbart före den vanliga preskriptionstidens utgång den 15 februari — att den tilltalade invänt att deklarationen ingetts av honom den dag som deklarationen är dagtecknad och att eventueUt brott följaktligen är preskriberat. Enklast torde problemet kunna lösas genom någon form äv ankomststämpling. Utredningen anser att detta skulle med­föra betydande merarbete och att problemet inte har den praktiska bety­delse att en sådan åtgärd bör övervägas.

Preskriptionstidens beräkning vid underlåtenhetsbrottet torde enligt ut­redningens mening inte vålla några särskilda svårigheter. Denna tid får an­ses börja löpa med deklarationsfristens utgång. Utredningen är medveten om att frågan kan vara tveksam. Man skulle exempelvis kunna tänka sig att preskriptionstiden räknades först från den tidpunkt taxeringsarbetet avslu­tats. Enligt fast praxis förläggs preskriptionstidens början generellt till tiden för brottets fullbordan, dvs. när handlingen inkom. I enhetlighetens intresse anser utredningen att tiden bör beräknas på likartat sätt för såväl positivt handlande som för underlåtenhet.

Bestämmelserna i 35 kap. 5 § BrB blir tillämpliga på grovt skattebe­drägeri och grovt avgiftsbedrägeri. Detta innebär, att utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden för det grova skattebrottet kan framflyttas till en senare tidpunkt. Om nämligen någon begått ett grovt skatte- eller avgiftsbedrägeri och han, innan detta är preskriberat, begår ett nytt brott, vara kan följa fängelse över två år, framflyttas preskriptionstiden för det första brottet så att den börjar löpa vid den tidpunkt som bildar utgångs­punkt för preskriptionstiden för det senare brottet. Med BrB:s terminologi innebär denna regel, att 35 kap. 5 § träder i funktion även om fängelse i raer än två år endast kan följa med tillämpning av återfallsbestämmelsen i 26 kap. 3 § BrB.

Preskription av ådömt straff följer reglerna i 35 kap. 7 och 8 §§ BrB. Detta innebär exempelvis, att den som dömts till fängelse i raer än sex måna­der raen inte över två år och sedan beger sig utomlands måste hålla sig undan i tio år för att fängelsestraffet skall bortfalla. Motsvarande tid är femton år om fängelse i mer än två år utdömts.

Övrig specialstraffrättslig lagstiftning

Utredningen föreslår att det vid sidan av skattebrottslagen aUtjämt skall finnas straffbestämmelser i de olika skatte- och avgiftsförfattningarna. Lik­som enligt gällande rätt rör det sig här om förseelser av ordningskaraktär, som inte täcks av den generella lagens gärningsbeskrivningar. I några fall


 


164                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

är det dock fråga ora straffbestäramelser som kompletterar eller ersätter denna lag.

Bortsett från ändringar av främst redaktionell art övertas flertalet av de nu nämnda straffbestämmelserna från gällande rätt. Bötesmaximum för de s. k. penningböterna har dock genomgående föreslagits skola höjas från 300 till 500 kr. Dessutom har de nuvarande straffrihetsreglerna för ringa fall omkonstruerats för att stämma överens med skattebrottslagen. I övrigt före­slår utredningen följande ändringar av gällande rätt.

Taxeringsförordningen. Straffbestämmelsen i 119 § föreslås bli subsidiär till skattebrottslagen. Dessutom föreslås att föreskriften om bötesminimum utgår. Därmed avses inte att åstadkomma en lindrigare bedömning av brottet utan utredningen anser att minimigränser av detta slag i och för sig är onödiga.

Bestämmelsen i 120 § första stycket föreslås upphävd. Deklarationsför­summelse av mer allvarlig art täcks nämligen av brottsbeskrivningen för passivt skattebedrägeri. Dessutom träffas deklarationsförsummelserna i princip av skattetillägg.

Vidare vill utredningen ändra straffpåföljden i nuvarande 120 § andra stycket från penningböter till dagsböter. Man framhåller att gärningarna i detta lagrum ofta är så allvarliga att de inte bör bestraffas med enbart ett lågt bötesstraff.

När det gäller 171 och 186 §§ föreslår utredningen att farerekvisitet ut­formas i överensstämmelse med skattebrottslagens gärningsbeskrivningar. Båda lagrummen har dessutom föreslagits bli subsidiära till BrB.

Uppbördsförordningen. Bestämmelserna i 79 § och 80 § 1 mom. har med i sak oförändrade brottsbeskrivningar överförts till 5—7 §§ i förslaget till skattebrottslag.

Förordningen om sjömansskatt. Straffbestämmelserna i 26 § och 27 g 1 mom. föreslås upphävda, eftersom gärningarna täcks av skattebrotts­lagens brottsbeskrivningar.

Bestämmelsen i nuvarande 27 § 2 mom. har gjorts subsidiär till 8 § skattebrottslagen.

Förordningen om kupongskatt. Straffbestämmelsen i nuvarande 16 § första stycket hänvisar i påföljdsfrågan till 120 § TF. Första stycket i denna paragraf föreslås emeUertid bli upphävd. Av den anledningen har straff­påföljden måst tillfogas.

Utredningen föreslår vidare att bestämmelsen om straffrihet för bulvan i vissa fall skall upphävas. Det anses inte finnas någon anledning att pri­vilegiera denna form av medverkan till skattebrott.


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                 165

Förordningen om mervärdeskatt. Straffbestämmelserna i 67 § föreslås upphävda. Paragrafen ersätts av bestämmelserna ora skattebedrägeri och räkenskapsförsumraelse. Deklarationsförsummelse skall dessutom i prin­cip träffas av skattetillägg.

Förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattiung. Straff­bestämmelsen för deklarationsförsummelse i 48 § föreslås utgå. Paragrafen ersätts av bestämmelsen om skattebedrägeri. Dessutom träffas deklarations­försummelse i princip av skattetillägg.

Förordningen om accis å fettemulsion m. m. Föreskrifterna om bötesmi­nimum i nuvarande 9 § föreslås utgå. I andra stycket anser utredningen att uttrycket "där omständigheterna är synnerligen försvårande" bör tas bort. Ändringarna bör vidtas för att skapa överensstämmelse med modern strafflagstiftning.

Förordningen om allmän energiskatt. Straffbestämmelsen i 34 § andra stycket föreslås utgå. Gärningsbeskrivningen i detta lagrum täcks nämligen av skattebrottslagens straffbestäraraelser.

Förordningen om brännoljeskatt. Straffbestämmelsen i nuvarande 16 § första stycket flyttas till 18 § i utredningens förslag. Brottet läggs under aUmänt åtal. Straffmaxirauin höjs till fängelse i högst två år.

Som motiv för straffskärpningen anför utredningen att brottet enligt detta lagrum är jämförbart med skattebedrägeri. Även om gärningar av detta slag på grund av den materiella skattebestäramelsens utformning inte fal­ler under skattebrottslagen bör de bestraffas hårdare än vad som f. n. sker. I linje med principerna i utredningens förslag bör dessutom bestämmelserna om straffskatt utgå.

Stämpelskatteförordiungen. Straffbestämmelsen om deklarationsförsum­melse i 51 § första stycket utgår och ersätts av skattebrottslagens bestäm­melser.

Bestämmelsen i nuvarande 53 § om straff för överlåtare och förvärvare av fast egendom, tomträtt eller fartyg sora träffar avtal om vederlag ut­över vad som framgår av köpehandlingarna föreslås upphävd. Detta beror på att de centrala skattebrotten i skattebrottslagen inte begränsats till deklarationshandlingar. Ansvar enligt lagen skall alltså kunna ådömas både överlåtare och förvärvare.

Förordningen med vissa bestämmelser om prisreglering på jordbrukets område. Prisregleringsavgifterna på jordbrukets och fiskets område har lämnats utanför skattebrottslagens tillämpningsoraråde.  Inte heller  skall


 


166                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

enligt utredningens förslag administrativt tillägg tiUämpas för dessa av­gifter. Utredningen föreslår därför att särskilda straffbestämmelser införs i förordningen. Dessa har fått sin plats i 34 a § i utredningens förslag.

1 paragrafens första stycke föreslås en straffbestämmelse som konstrue­rats med skattebrottslagens bestämmelser om skatte- eller avgiftsbedrägeri och vårdslös skatte- eller avgiftsutsaga som förebilder. Straffet för uppsåtlig gärning har bestämts till böter eller fängelse i högst två år samt för grov oaktsam gärning till böter. Ringa fall skall inte medföra ansvar. I lagrum­mets andra stycke har införts en l)estämnielse om bötesstraff för vissa un­derlåtenhetsbrott.

Förordningen om obligatorisk statsplombering av utsädesvara och om växt­förädlingsavgift. Den nuvarande straffbestämmelsen i 8 § som är subsidiär till SkSL, har ändrats så att den enligt förslaget utgör ett självständigt brott. Straffet är böter eller — \id uppsåtlig gärning —- fängelse i högst två år.

Förordningen angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. Straffbestämmelsen i 33 § föreslås upphävd. Den ersätts av skattebrottslagens bestämmelser.

Förundersökning tn. m.

I kapitel 12 har utredningen på s. 207—222 behandlat uppdagandet och förundersökningen av skattebrott.

Utredningen framhåller till en början att polisen inte bedriver någon egentlig spaningsverksamhet på skattebrottsområdet. Denna utförs i stället av beskattningsmyndigheterna.

När det gäller inkomst- och förmögenhetsskatterna framgår av utred­ningens undersökningar — främst den s. k. länsstyrelseenkäten — att taxe­ringsnämndsordförandena åren 1964—1965 till taxeringsintendenterna an­mält 9 341 resp. 10 641 fall av misstänkta deklarationsbrott. Stora varia­tioner kan påvisas i de olika länen.

Av flera skäl anser utredningen att taxeringsnämndens ordförande bör frikopplas från skyldigheten att anmäla misstänkta skattebrott. I stället föreslås att denna skyldighet läggs på lokal skattemyndighet, som har tjänstemän med särskild utbildning i skattefrågor. För att ge myndigheten möjlighet att fuUgöra skyldigheten på bästa sätt bör det införas en före­skrift att taxeringsnämndens ordförande skall lämna lokal myndighet upp­lysningar om misstänkta fall. Härigenom slipper ordföranden att utåt stå som anmälare av brott.

En annan anledning att låta anmälningsskyldigheten fullgöras av lokal skattemyndighet framhålls vara att denna myndighet skall besluta om ad­ministrativt tiUägg. Avsikten är att den skattskyldige i regel skall få till-


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                167

fälle att yttra sig innan fråga om tillägg avgörs. Man kan därför räkna med att den lokala skattemyndigheten genom denna kontakt med den skatt­skyldige kommer att erhålla upplysningar som kan vara av betydelse även för en brottsanmälan.

Vidare har utredningen inhämtat uppgifter om antalet åtalsanmälningar för deklarationsbrott på inkomstskatternas och förmögenhetsskattens om­råde, som förste taxeringsintendenten eller annan behörig tjänsteman gjort åren 1964—1965. Antalet var 5 365 resp. 5 071. Även vid dessa anmälningar förekom stora variationer från län till län.

Variationen i anmälningsfrekvensen kan enligt utredningens uppfatt­ning tyda på att olika krav ställs på graden av misstanke. Länsstyrelseen­käten pekar på att taxeringsintendenten vanligtvis anmäler endast de klara fallen.

Utredningen understryker att intendenternas anmälningsskyldighet ge­nom förslaget till skattebrottslag får särskild betydelse därför att enligt för­slaget endast de mer kvalificerade skattebrotten skall bli föremål för dom­stolsbehandling.

När det gäller anmälningar om skattebrott i övrigt föreslår utredningen att det i resp. författningar inskrivs skyldighet för vederbörande myndig­heter — länsstyrelse, kontrollstyrelsen, Rfv samt lokal skattemyndighet — att anmäla misstänkta fall till åklagare.

I ärenden angående arbetsgivaravgift bör enligt utredningen lokal skatte­myndighet och i förekommande fall sjömansskattekontoret underrätta Rfv som i enlighet med vad nyss sagts har att ta slutlig ställning till åtalsfrågan.

Vid misstanke om brott mot uppbördsförfarandet finns enligt utredningen föreskrifter för lokal skattemyndighet att göra anmälan härom till länssty­relsen.

Utredningen erinrar i fortsättningen om att taxeringsrevisionerna på den direkta beskattningens område spelar en förhållandevis viktig roll vid av­slöjandet av deklarationsbrott. Sålunda härrör omkring en tredjedel av hela antalet misstänkta fall från revisionsverksamhet eller andra gransk­ningar vid länsstyrelsernas taxeringsrevisioner.

Det är enligt utredningens uppfattning av största vikt att man ökar an­talet offensiva taxeringsrevisioner, eftersom grövre skattebrottslighet of­tast uppdagas vid dessa. I dagens läge genomförs årligen omkring 10 000 revisioner på inkomst- och förmögenhetsskatternas område. Det har från riksskattenämnden sagts att man kan vänta en ökad revisionsverksamhet under de närmaste åren.

Även för de socialpolitiska arbetsgivaravgifternas del är det enligt ut­redningen nödvändigt att förstärka personalresurserna för revisionsarbete såväl hos Rfv som hos lokal skattemyndighet. F. n. är dessa resurser myc­ket knappa. Verket har möjlighet att avdela endast högst 5—6 tjänstemän som är kvalificerade för granskningsarbete av detta slag.


 


168                  KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

Enligt utredningens uppfattning anmäls många gånger de kvalificerade skattebrotten alltför sent till åklagaren. Det förekomraer t. ex. ofta att taxeringsrevision gjorts eller att ärendet behandlats i prövningsnämnden innan brottsanmälan sker. I de fall där anmälan görs på ett så sent sta­dium att beskattningsmyndighetens handläggning är avslutad, återstår of­tast inte annat för polisen än att hålla förhör, undersöka om straffbar med­verkan föreligger, införskaffa eller kopiera bevismaterial samt slutligen sam­manställa utredningsmaterialet till ett förundersökningsprotokoll.

Utredningen framhåller att om anmälan görs på ett tidigare stadium, polis och åklagare får möjlighet att agera på ett annat och ofta effektivare sätt. Särskilt gäller detta ärenden med komplicerade affärstransaktioner. Det är här av största vikt att ett nära samarbete kommer till stånd mellan skattesidans och polisens utredare så snart som möjligt. Dessutom kan åklagaren på ett effektivare sätt använda processuella tvångsmedel för att säkra bevisning eller hindra den misstänkte från att avvika.

I fortsättningen understryks att det inte ligger inom ramen för utred­ningens uppdrag att föreslå organisatoriska förändringar inom polis- och åklagarväsendet. Utredningen anser emellertid att det finns möjligheter att tillskapa eller utveckla bättre resurser för förundersökning av skatte­brottmålen, vilka enligt förslaget i framtiden till övervägande del blir av kvalificerad art.

Utredningen diskuterar därefter olika möjligheter att inom polisväsen­det specialisera förundersökningsarbetet beträffande skattebrott. Därvid för­ordas — sedan andra alternativ avvisats — att specialisttjänster inrättas vid vissa av de lokala polisenheterna för stödjande verksamhet och att den regionale polischefen avgör var och när specialistgruppens personal skall sättas in för utredning av skattebrott. Skyldigheten att svara för utred­ningarna skulle kunna omfatta ett eller flera län. Genom att specialisterna inordnas i den lokala organisationen kan de för att erhålla en jämn arbets­belastning tilldelas andra mål, exempelvis kvalificerade förmögenhetsbrott. Grupperna kan då dimensioneras så att de räcker till vid hård belastning.

Därefter analyserar utredningen ingående olika möjligheter att tillföra åklagarsidan specialkunskaper på skattebrottens område. Det föreslås att dessa mål skall underställas åklagare på regionalplanet för att denne se­dan skall avgöra vem som skall handlägga målet. Underställning i önskad utsträckning kan — utan ändring i åklagarinstruktionen — åstadkommas genom att riksåklagaren utfärdar anvisningar med stöd av 39 § instruktio­nen. Därmed vinner man den av utredningen förordade koncentrationen av komplicerade skattebrottmål till ett relativt fåtal kvalificerade åklagare.

Utredningen tar i detta sammanhang även upp frågor rörande specialut­bildning av polis och åklagare på skattelagstiftningens område. Synpunk­terna i dessa frågor har tidigare redovisats.


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                 169

Remissyttrandena

Brottssystematiken

Det övervägande antalet reraissinstanser godtar mer eller mindre uttryck­ligt att de centrala skattebrotten utformas som brott mot sanningsplikt, dvs. som handlingsbrott med inbyggt farerekvisit. Från några håll ifrågasätter man dock —• främst på grund av straffskalornas utformning — om inte alternativet effektbrott med straffbart försök är att föredra när det gäller det uppsåtliga brottet, men ingen ställer sig direkt av\isande till den av ut­redningen förordade lösningen.

Hovrätten för övre Norrland menar att utredningens motivering för att utforma de centrala skattebrotten som brott mot sanningsplikt förefaUer övertygande. Genom en sådan konstruktion vinner man också att brottens utformning i princip blir densamma som i SkSL. SACO anser att förslaget till skattebrottslag bör läggas till grund för lagstiftning med hänsyn till dess systematiska uppbyggnad och väl avvägda utformning av gärnings­typen, straffsatser etc. Riksåklagaren och Föreningen Sveriges härads­hövdingar och stadsdomare säger uttryckligen att man inte har något att erinra mot den föreslagna konstruktionen av det centrala skattebrottet.

Några av de instanser, som mer reservationslöst godtar att de centrala skattebrotten jämställs med brott mot sanningsplikt, framhåUer att brotts­konstruktionen inte medger så stränga straffskalor som utredningen före­slagit. Sålunda påpekar exempelvis Svea hovrätt att förslaget hämtar sina straffsatser från bedrägeribrottet och inte från de brott i 15 kap. BrB som konstruktionsmässigt mera liknar det föreslagna centrala skattebrottet men att straffskärpningar dock synes påkallade. Liknande synpunkter anförs av hovrätten för Västra Sverige. Svenska företagares riksförbund framhåller att det föreligger skillnad mellan det centrala skattebrottet och bedrägeri­brottet. Ett positivt handlande, som därtill förutsätter ekonomisk noggrann­het samt särskilda kunskaper, påbjuds för att ansvar inte skall inträda för skattebrott raedan passivitet och underlåtenhet i regel är tillräckligt för att skydda medborgare från ansvar för bedrägeri. Därtill kommer enligt förbundets uppfattning att provocerande faktorer vid bedrägeribrott, t. ex svag ekonomisk ställning, inte sällan beror av bedragarens dispositioner medan skattebrottslingen provoceras av ett skattetryck varöver han inte själv råder. En del remissinstanser intar en mer tveksam hållning till ut­redningens motiv att jämställa de centrala skattebrotten med brott mot sanningsplikt.

Kammarrätten förklarar sig avstå från att gå in på frågan om den brotts­typ i BrB, med vilken skattebrotten närmast kan anses besläktade men

6t    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10


 


170                  Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

framhåller att sanningsbrottet enligt förslaget har fått en väsentligt vid­sträcktare innebörd än deklarationsbrotten enligt SkSL. Det måste därför från den enskildes rättssäkerhetssynpunkt vara angeläget att han i före-koraraande fall får klart för sig att sådan sanningsplikt föreligger och att brott mot sanningsplikten kan medföra de allvarliga påföljder som utred­ningen föreslagit.

Riksskattenämnden påpekar att framställningen i kapitel 9 av be­tänkandet behandlar problem kring deklarationsförfarandet på de direkta inkomst- och förmögenhetsskatternas område, medan angrepp mot faststäl-lelseförfarandet vid direktdebiterade skatter och avgifter —• t. ex. mervärde­skatten —- inte diskuteras från systematisk synpunkt. Detsamma gäller brott mot uppbördsverksamheten. På grund härav menar riksskattenämnden att man inte erhåller en mer allmän överblick av lagstiftningsproblemen på skattestraffrättens område. Detta försvårar i sin tur bedömningen av de fö­reslagna gärningsbeskrivningarna. Skälen för att välja konstruktionen san­ningsbrott av typen handlingsbrott med inbyggt farerekvisit förefaller en­ligt nämndens uppfattning inte övertygande, och detta särskilt mot bakgrund av att man samtidigt föreslår högst väsentliga straffskärpningar. Skatte-eller avgiftsbedrägeri anses nämligen fullbordat så snart som gärnings­mannen genom aktivt handlande eller genom förtigande av sanningen söker undandra skatt eller avgift under förutsättning att beteendet innebär fara för att ekonomisk skada uppstår för det allmänna. Samma straffraniar måste således användas för gärningar av högst olika farlighetsgrad. Detta gäller inte för BrB:s förmögenhetsbrott. FuUt straff inträder här först när förmögenhetsöverföring ägt rum. Vid tidigare brottsupptäckt är straff-minimura — om man bortser från vissa mycket grova brott — lika med bötesminimum fastän böter inte ingår i skalan för fullbordat brott. Den av utredningen förordade brottskonstruktionen medger inte denna nyansering av påföljderna, om man inte inför böter i skalan för fullbordat brott. En sådan lösning skulle dock motverka utredningens strävan att ingripa med stränghet mot verkligt grova skattebrott. Alternativet skulle enligt riks­skattenämnden vara att konstruera det centrala uppsåtliga skattebrottet som ett förmögenhetsrättsligt effektbrott med straffbart försök. Nämnden framställer dock inte några önskemål att lagstiftningen bör utformas efter de sistnämnda linjerna.

Även LO ifrågasätter om inte skattebrotten kunde konstrueras som effekt­brott av förmögenhetsrättslig typ men säger sig godta den lösning som ut­redningen stannat för, dvs. brott mot sanningsplikt konstruerade efter i hu­vudsak samma principer som i den nuvarande skattestrafflagen.

Föreningen Sveriges statsåklagare anför att det inom föreningen finns förespråkare för att skattebrottet bör konstrueras som ett förmögenhets-brott. Förutom systematiska fördelar har som skäl härför bl. a. anförts att det därigenom på grund av försöksbestämmelserna skulle vara möjligt att


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                 171

även i normalfallet av uppsåtligt brott utdöma böter. Det väsentliga före­faller emellertid enligt föreningens uppfattning vara att det centrala skatte­brottet får en från kriminaliseringssynpunkt lämplig omfattning samt att det blir så lättillämpligt som omständigheterna medger. I detta hänseende fyller utredningens utförligt motiverade förslag enligt föreningens uppfattning högt ställda anspråk. Det understryks att man därvid särskilt beaktat det i tillämpningshänseende fördelaktiga förhåUandet att förslaget till sin kon­struktion nära ansluter till förefintliga brottskonstruktioner i BrB.

Lagsystematiken

Flertalet reraissinstanser uttalar sig inte ora den lagtekniska utformning­en men av innehållet i yttrandena framgår att man allmänt godtar utred­ningens förslag att de centrala skattebrotten även i framtiden bör samlas i en specialstraffrättslig lag.

Hovrätten för övre Norrland erinrar om att utredningen övervägt möj­ligheten att inordna skattebrotten i något kapitel i BrB raen stannat för att låta dem få sin plats i en specialstraffrättslig författning. De skäl som utredningen anför för denna lösning föranleder hovrätten att tillstyrka att straffbestämmelserna samlas i en specialstraffrättslig lag. Riksskattenämn­den och Svea hovrätt förklarar också uttryckligen att de godtar den av ut­redningen förordade lagtekniska utformningen av de centrala skattebrotten.

Några remissinstanser har en motsatt uppfattning.

Riksåklagaren anser att skattebrottens aUvarliga natur skulle markeras mera påtagligt, om de inordnades i BrB. Fördelarna av en sådan ordning är så stora att de svårigheter av systematisk och lagteknisk natur, som utred­ningen redovisat mot en sådan lösning, inte är tillräckligt bärande. Skatte­brotten bör således införas som ett särskilt kapitel i BrB, förslagsvis när­mast efter 9 kap. Om bedrägeri och annan oredlighet. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelserna i Stockholms och Västerbottens län samt 1968 års brottmålsutredning.

Förslaget till skattebrottslag

Praktiskt taget alla remissinstanser, som yttrar sig över förslaget till skattebrottslag, delar utredningens uppfattning att gärningsbeskrivning­arna för de centrala skattebrotten bör omkonstrueras och straffen skärpas. Man har vidare i regel inget att erinra mot det föreslagna tillämpningsom­rådet för skattebrottslagen både vad avser de skatter och allmänna avgifter, som skall skyddas av lagen, och de gärningstyper, som föreslås ingå i lagen. Det riktas heller inte några egentliga anmärkningar mot den föreslagna uppdelningen mellan centrala skattebrott — dvs. brott som riktar sig mot myndigheternas taxerings- eller fastställelsebeslut — och brott mot upp­bördsverksamheten. Däremot råder det olika meningar om brottsförutsätt-


 


172                  Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

ningarnas närmare utformning och om hur långt straffskärpningarna bör drivas.

Tillämpiungsområdet. Remissinstanserna uttalar sig i allmänhet inte om det föreslagna tillämpningsområdet för skattebrottslagen eller den lagstift­ningsteknik med hänvisniugsbestämmelse i de olika skatte- och avgiftsför­fattningarna, som utredningen använt för att avgränsa detta område. Av yttrandena får ändå anses framgå att man godtar utredningens förslag i denna del.

Hovrätten för övre Norrland anser att den av utredningen använda tek­niken med hänvisningsbestämmelse i de särskilda författningarna är väl funnen. Den undanröjer den osäkerhet som vidlåder SkSL i vad gäller till-lämpningsområdet. Hovrätten förklarar vidare att man inte har något att erinra mot utredningens avgränsning av tillämpningsområdet för den före­slagna lagstiftningen. Liknande allmänna synpunkter anförs av rikspolis­styrelsen och länsstyrelsen i Jönköpings län.

När det gäller punktskatterna uttalar kontroUstyrelsen att det föreslagna tillämpningsområdet synes lämpligt avgränsat. Samma uppfattning har sjömansskattenämnden, bankinspektionen och kupongskattenämnden när det gäller skatter och avgifter inom dessa instansers verksamhetsområde. Rfv har ingen erinran mot att arbetsgivaravgifterna i straffrättsligt hänseen­de likställs med skatter och tillstyrker att en enhetlig straffrättslig reglering omfattande såväl skatter som bl. a. socialförsäkringsavgifter kommer till stånd.

GeneraltuUstyrelsen framhåller att ändringarna i tulltaxeringsförfarandet har medfört att detta till sin karaktär närmat sig förfarandet vid inrikes varubeskattning. Anledning skulle därför kunna föreligga att utesluta vilse­ledande vid tullbehandling från VSL och låta det falla under den nya skatte­brottslagen. Härigenom skulle man även undgå att brott avseende samraa slag av skatt faller under olika straffbestämmelser beroende på om det gäl­ler import eller inrikes beskattning. Mot en sådan överföring av vilseledande vid tullbehandling talar emellertid bl. a. önskvärdheten av att behandla alla brott mot bestämraelser mot varors in- och utförsel i en och samma för­fattning samt svårigheten att åstadkomraa en klar gränsdragning raellan ä ena sidan vilseledande vid tullbehandling och å andra sidan varusmugg­ling i egentlig bemärkelse. Enligt styrelsens uppfattning väger dessa skäl tungt. Styrelsen ansluter sig därför till utredningens ståndpunkt att någon ändring inte bör göras i VSL:s omfattning.

Statens jordbruksnämnd har inte något att erinra mot att prisreglerings­avgifterna på jordbrukets område lämnas utanför skattebrottslagen. Samma uppfattning har lantbruksstyrelsen när det gäller växtförädlingsavgifterna.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                173

Brottsbeskrivningama. Remissinstanserna har främst intresserat sig för de objektiva och subjektiva brottsförutsättningarna vid de s. k. centrala skatte­brotten, skatte- eller avgiftsbedrägeri samt vårdslös skatte- eller avgiftsut­saga. Gärningsbeskrivningarna för brotten mot uppbördsverksamheten och brottet räkenskapsförsummelse har endast föranlett några få särskilda ytt­randen.

Riksåklagaren förklarar sig biträda utredningens förslag till brottskon­struktioner. Även Föreningen Sveriges fögderichefer samt Föreningen Sve­riges häradshövdingar och stadsdoinare anför uttryckligen att de godtar brottsbeskrivningarna. SACO anser att lagförslaget bör läggas till grund för lagstiftning med hänsyn till dess systematiska uppbyggnad och väl av­vägda utformning av gärningstyper m. m.

1968 års brottmålsutredning menar att kriminaliseringen av oaktsam­hetsbrott bör begränsas. För detta talar bl. a. internationeUa jämförelser. I stäUet för straffrättsligt ingripande kan man enligt brottmälsutredningens uppfattning i stor utsträckning nöja sig med att ta ut administrativt till-lägg. I den mån det likväl anses nödvändigt att fasthålla vid kriminalisering av värdslöshetshandlingar — härför talar bl. a. svårigheten att styrka upp­såtligt skattebrott — synes oaktsamhetsbrotten böra få en annan och mer preciserad utformning än vad utredningen föreslagit. Liknande synpunkter anförs av Sveriges industriförbund. Svenska revisorsamfundet anser det vara viktigt att avskilja fusk, dvs. uppsåt, från oaktsamhet. Endast avsiktliga förfaranden bör enligt samfundets mening betecknas som brott.

Flera remissinstanser — Föreningen auktoriserade revisorer, KF, Sve­riges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges industriför­bund m.fl. — stäUer frågan om inte det straffbara handlandet vid de cen­trala skattebrotten bör vara begränsat till oriktiga uppgifter i deklaration eller annan skriftlig försäkran, som avgetts av den skatt- eller avgifts­skyldige, eller med andra ord att de centrala brottsbeskrivningarna liksom f. n. endast bör omfatta deklarationsbrott.

Länsstyrelsen i Jönköpings län menar att brottsbeskrivningarna och dä särskilt vad galler passivitetsbrottet inte fått så distinkta och precisa ut­formningar att de kan ligga till grund för en kriminalisering av så allvarlig art.

Hovrätten för Västra Sverige framhåUer att de av utredningen föreslagna brottsbeskrivningarna för de centrala skattebrotten innebär att för en ad­ministrativ processform — taxeringsprocessen — skulle införas en allmän straffsanktion av sanningsplikten för den som har att lämna uppgifter i processen. Förslaget går vida längre än vad som ansetts rimligt och möjligt på RB:s område. RB skulle förvisso ha utformats annorlunda om det varit möjligt att genom straffhot mot varje oriktig utsaga i en process åstad­komma garantier för materieUt riktiga avgöranden. I brottmål har det emel-


 


174                  Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

lertid inte ansetts böra komma i fråga att genom straffhot söka förmå den tilltalade att i sina utsagor hålla sig till sanningen. I tvistemål drabbar straff­hot endast den utsaga, som avges i särskild form — under sanningsförsäk­ran — efter klargörande för parten att hans utsaga sker under ansvar. Ett allmänt stadgande om straff för osann utsaga ansågs under förarbetena till RB (SOU 1938: 44 s. 407) ställa parterna under ett tryck som skulle komma att försvåra en ordentlig utredning. Det antogs för övrigt med säkerhet sko­la visa sig ineffektivt. Att utredningens förslag står i strid mot de principer som legat till grund för RB är därför enligt hovrättens mening uppenbart. Den intressekollision som i skatteraålen föreligger för den enskilde synes inte vara mindre än i tvistemål och torde i vart fall böra beaktas med hän­syn till att den medför risk för omedvetet oriktiga uppgifter. Visserligen förutsätter utredningen att muntligen lämnade uppgifter endast undantags­vis kommer att läggas till grund för taxering och utkrävande av straffan­svar. Utformningen av straffbestämmelserna ger inga garantier härför och inte heller för att uppgiftslämnaren i det enskilda fallet blir tillbörligt uppmärksammad på de risker det kan innebära att utan ingående undersök­ning lärana begärda upplysningar. I den mån åter dessa risker skulle bli mer aUmänt kända torde därigenom komma att skapas en osäkerhet och misstro, som kan försvåra klarläggandet av de mest oskyldiga sammanhang och ogynnsamt påverka allmänhetens inställning till myndigheter över hu­vud taget. Att utsagan i motsats till vad som gäller osann försäkran enligt 15 kap. 10 § BrB inte behöver ha avgetts på heder och samvete eller under annan dylik försäkran framställs av utredningen som självfallet. Vid till­komsten av nämnda bestämmelse ifrågasattes i ett remissyttrande om inte behov förelåg av längre gående straffbestämmelser till skydd för tilltron till ansökningar och andra handlingar i förvaltningsärenden. Vederbörande de­partementschef ansåg emellertid i likhet med straffrättskommittén, att straffbudet inte borde drabba utsagor i andra fall än då de avgetts i särskilt förpliktande form. Hovrätten kan inte finna annat än att de vid SkSL:s till­komst av lagrådet anförda liknande synpunkterna — i betänkandet redovi­sade i den historiska översikten — alltjämt har aktualitet och detta särskilt sedan allmänna straffbestämmelser om brott mot sanningsplikt införts till skydd för bevismedel, vilka bestämmelsers tillämplighet anknutits till bevis­medlets form. Hovrätten anser att de anförda synpunkterna med viss styrka talar för att ansvaret när det gäller oriktiga uppgifter vid taxering i princip bör begränsas i huvudsak på samma sätt som skett i SkSL och således kom­ma i fråga endast i fall då en utsaga avgetts i mera förpUktande form. Man motsätter sig dock inte att straffansvaret utsträcks till skriftliga meddelan­den.

Även kammarrätten påpekar att sanningsbrottskonstruktionen vid de centrala skattebrotten fått en väsentligt vidsträcktare innebörd än vad som gäller för deklarationsbrotten enligt SkSL. Varje uppgift i taxerings- och


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                175

avgiftssanimanhang skall avges under samma straffansvar, som gäller för oriktig självdeklaration. Denna brottskonstruktion fordrar att den enskilde i varje särskilt fall erinras om sanningsplikten. Att erinran om sannings­plikten och om påföljderna vid brott mot densamma bör ske synes vara av sådan vikt att särskilda föreskrifter bör intas i resp. författning. Detta är enligt kammarrättens uppfattning ett rättssäkerhetskrav. I sammanhanget erinrar kammarrätten vidare om att vissa komplikationer kan uppkomma om taxeringsrevision och förundersökning sker genom samarbete mellan taxerings- och åklagarmyndigheterna. Den skattskyldige har skäl att få veta när misstanke om brott uppstår. Detta är inte alltid fallet enligt nuvarande ordning. Mot en sådan förtäckt form av förundersökning kan kritik riktas.

Flera remissinstanser — Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för övre Norrland, länsstyrelserna i Södermanlands, Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län samt sjömansskattenämnden — avstyrker att det brottsliga handlandet vid aktivt skatte- eller avgiftsbe­drägeri skall omfatta muntligt lämnade uppgifter. Man framhåller därvid bl. a. att det måste uppstå svårigheter att bevisa innehållet i lämnade munt­liga uppgifter och att det knappast finns något praktiskt behov av att krimi­nalisera muntliga uttalanden.

Hovrätten för övre Norrland erinrar i detta sammanhang om att lagrådet i sitt yttrande över det betänkande som låg till grund för SkSL framhöll att det för straffbarhet borde krävas att den som hade att svara för den skriftliga handlingens innehåll även undertecknade den med sitt namn samt att innehållet hade karaktären av en försäkran. Därmed menade lag­rådet att man uppnådde en från systematisk synpunkt önskvärd inramning av brottsområdet. Man skulle inte heller bortse från att den skattskyldige många gånger först i och med att han tecknade sitt namn under handlingen kunde sägas på ett otvetydigt sätt ha ådagalagt sin vilja att ge handlingen ett oriktigt innehåll. Dessa uttalanden torde enligt hovrättens uppfattning i princip alltjämt vara giltiga. Ä andra sidan säger sig hovrätten dela ut­redningens uppfattning att det stränga upprätthållande av principen att endast behörigen undertecknade deklarationer kan medföra straffansvar innebär en minskad effektivitet i rättstillämpningen och ibland leder till resultat som är stötande för rättskänslan. Det kan dock enligt hovrättens mening ifrågasättas om inte dessa brister i lagstiftningen skulle kunna undvikas om man gav det skatterättsliga begreppet "deklaration" ett annat innehåll. I likhet med utredningen anser emellertid hovrätten det vara be­hövligt att också andra utsagor än deklarationer och därmed jämställda handlingar kan utgöra straffbara objekt. Ansvaret bör dock begränsas till utsagor, som läranas i skriftlig form. Härigenom får man större överens­stämmelse med straffbestämmelsen om osann försäkran i 15 kap. 10 § BrB och kan tiUgodogöra sig de erfarenheter som redan vunnits i rättstillämp-


 


176                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

ningen beträffande tolkningen av uttrycket "skriftlig utsaga". Enligt kom­mentaren till BrB menas därmed inte annat än att utsagan skall vara för­sedd med namnstämpel eller bomärke eller eljest vara av sådan beskaffen­het, att den framstår som egenhändigt utställd av uppgiftslämnaren. Med denna beskrivning torde det straffbara området bli tiUräckligt vidsträckt samtidigt som en önskvärd begränsning erhålles.

En del remissinstanser ■—- Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruks­förbund m. fl. — vill ytterligare begränsa området för det brottsliga hand­landet genom att liksom hittiUs inskränka straffbestämmelsen till oriktiga uppgifter, som den skatt- eller avgiftsskyldige lämnat i deklaration eller därmed jämförlig försäkran. Man stöder sig därvid i huvudsak på de skäl som lagrådet anförde vid tillkomsten av SkSL.

Remissinstanserna har endast några få erinringar mot det av utredningen föreslagna farerekvisitet, som avses skola ersätta SkSL:s s. k. ägnadrekvisit.

Hovrätten för övre Norrland menar att utredningens förslag i denna del inte betyder något nytt i sak. Även i rekvisitet "ägnat att... leda till frihet från skatt eller till för låg sådan" ligger nämligen att det måste vara fråga om en objektiv fara för att beskattningsrayndigheten vid sin granskning skall förbise felaktigheterna. I senare rättspraxis har dock begreppet ob­jektiv fara getts den vidsträckta innebörden, att fara är för handen så snart det inte är uteslutet att den oriktiga uppgiften skulle ha undgått upptäckt. Hovrätten säger sig dela utredningens uppfattning att felaktiga uppgifter, som vid en med normal omsorg och noggrannhet företagen granskning bort upptäckas av vederbörande myndighet, bör uteslutas från det straff­bara området. För att åstadkomma detta fordras nog mindre en omskriv­ning av lagtexten än en ändrad rättstillämpning men hovrätten har inget att anföra mot att farerekvisitet får den av utredningen angivna utform­ningen.

Svenska företagares riksförbund anmärker att utredningen inte ens disku­terat eventuellt förefintliga möjligheter till kvittning utöver vad hittills­varande praxis tillåter. Även om medborgarna numera har en strängare syn på skattebrotten, torde det likväl för dem framstå som obegripligt att straffbarhet kan inträda för lämnande av oriktig uppgift, oaktat det all­männa erhållit mera i skatt än vad det vore berättigat till om en objektivt riktig deklaration legat till grund för skattepåföringen. Om hinder möter att utveckla möjligheten till kvittning mellan olika poster avseende be­skattningsåret därför att utrymme skulle skapas för spekulation i brott, torde enligt förbundet likväl den möjlighet kvarstå att man ur straffrättslig synvinkel inte betraktar beskattningsåret som slutet utan prövar förutsätt­ningarna för kvittning mellan olika år. En sådan lösning synes inte komma i konflikt med skattebrottens konstruktion som brott mot sanningsplikt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län påpekar att den nuvarande restrik­tiva inställningen till s. k. kvittning i skattebrottmål inte har någon mot-


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                177

svårighet i cftertaxeringsprocessen, vilket kan komplicera prövningen av frågan om administrativt tiUägg skall påföras.

Den föreslagna straffbestämmelsen om passivt skatte- eller av­giftsbedrägeri har från flertalet remissinstansers sida inte föranlett några erinringar.

Föreningen Sveriges polismästare anser att varken lagtexten eller kom­mentaren till denna torde lösa det praktiska problemet när det gäller att komma åt den som i spekulationssyfte underlåter att avge deklaration. Straffbestämmelsen kräver nämligen skattesvindeluppsåt. I praktiken måste detta medföra stora svårigheter i fråga om bevisningen och detta inte minst under polisutredningarna. Bestämmelsen kommer därför knappast att lösa nuvarande problem om inte bevisbördan omkastas, vilket å andra sidan är ett komplicerat juridiskt avgörande.

Hovrätten för övre Norrland menar att det inte är mer än rimligt att underlåtenhetsbrott i syfte att undandra skatt likställs med aktivt hand­lande. Däremot kan hovrätten inte dela utredningens skäl mot att begränsa det subjektiva rekvisitet till direkt uppsåt att undandra det allmänna skatt eller avgift. Det torde av rättssäkerhetsskäl inte böra komma i fråga att låta enbart en underlåtenhet att handla få så allvarliga konsekvenser som fallet blir enligt lagrummet, om det inte framstår som uppenbart att under­låtenheten syftat just till att undandra skatt eller avgift. Hovrätten föreslår därför, i nära överensstämmelse med lagrådets uttalande om passivitets­brott vid tillkomsten av SkSL, att ett krav på direkt uppsåt uppställs, ex­empelvis genom att ordet uppsåt ersätts med avsikt. Samma ändringsför­slag framförs av hovrätten för Västra Sverige.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att utredningen anfört vissa bärande skäl för att kriminalisera underlåtenhet som ett centralt skattebrott. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör dock brottet konstrueras som ett särskilt brott med en från principiell synpunkt bättre avpassad utformning av rekvi­siten än vad utredningen föreslagit.

Länsstyrelsen i Södermanlands län understryker att stor försiktighet bör iakttas vid tillämpningen av straffbestämmelsen om passivt skatte- eller avgiftsbedrägeri. Bestämmelsen bör företrädesvis göras gällande mot så­dana skattskyldiga som konsekvent underlåter att avlämna självdeklara­tion i förhoppning om att taxeringarna därigenom skall bli lägre än som motsvarar de verkliga inkomsterna. Mot skattskyldiga, som avlämnat dekla­ration för sent, torde däremot bestämmelsen endast komma till användning i de verkligt kvalificerade fallen.

En del remissinstanser stäUer sig avvisande till den föreslagna krimina­liseringen av passivitet.

Sveriges industriförbund finner det helt orimligt att bestraffa den som underlåter att avge deklaration med fängelse och framhåller att det torde


 


178                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

inte på något annat håll inom straffrätten förekomma så hård bestraffning under motsvarande förutsättningar. Sådana förseelser måste enligt för­bundet betraktas som ordningsförseelser, och samhället har andra tvångs­medel till hjälp för att framtvinga deklaration av den tredskande. Liknande synpunkter framförs av bl. a. Svenska revisorsamfundet och Sveriges lant­bruksförbund.

Den av utredningen föreslagna brottsbeteckningen skatte- eller avgifts-bedrägeri har gett anledning till vissa erinringar.

Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige och hovrätten för övre Norr­land finner att den valda brottsbeteckningen från systematisk synpunkt är mindre tillfredsställande. Man föreslår i stället att brottet rubriceras som "skattesvek". Sistnämnda hovrätt erinrar om utredningens uttalande att mot den föreslagna rubriceringen kan invändas att den skulle vara mindre lämplig med hänsyn till att brottet konstrueras på ett i viss mån annat sätt än det allmänna bedrägeribrottet. Enligt hovrättens mening un­derskattar utredningen styrkan i denna invändning. Det föreslås därför att brottet i stäUet — som det allmänt kallas i Norge och Danmark — be­tecknas skattesvek eller avgiftssvek om det är fråga om avgift. Utredningen har som skäl för sitt val av rubriceringen åberopat att bedrägeri är ett all­mänt känt begrepp och att uppsåtligt skattebrott för den stora allmänheten torde framstå som ett brott, där någon genom osanna eller falska uppgifter vilseleder beskattningsmyndigheten och därigenom själv erhåller en vinst genom att gärningsmannen undandrar eller kunnat undandra skatt eller all­män avgift. För sin del håller hovrätten före att allmänheten lika ofta be­traktar skattefusk som ett svikande av en medborgerlig plikt. Från aUmän­hetens synpunkt torde därför den av hovrätten föreslagna rubriceringen framstå som minst lika väl vald som utredningens. Förslaget kan dess­utom bli ett bidrag till pågående strävanden att öka rättsgemenskapen mel­lan de nordiska länderna.

Inte heller Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare samt Föreningen Sveriges statsåklagare finner att den föreslagna brottsbeteck­ningen är väl vald. Man föreslår i stäUet att brottet rubriceras som "osann skatte- eller avgiftsutsaga".

Riksåklagaren och hovrätten för övre Norrland förklarar båda att de bi­träder utredningens förslag om gradindelning av det uppsåtliga centrala skattebrottet.

KF och Sveriges lantbruksförbund understryker särskilt att begreppet ringa brott inte bör ges en för restriktiv tolkning.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåUer att ringa skatte- eller avgifts­bedrägeri är ett uppsåtligt brott. Enligt länsstyrelsens mening saknas det anledning att se mildare på dessa brott än på centrala förraögenhetsbrott som anses som ringa. Länsstyrelsen befarar att förslaget i denna del kan få inte avsedda verkningar ur allmänpreventiv synvinkel.  Enligt  utred-


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                179

ningen skulle nämligen åtal och lagföring i princip vara reserverade för medelsvåra och grova fall av skatteundandragande. Utredningens förslag att skattetUläggen inte skall differentieras vid uppsåt eller större eller mindre vårdslöshet och den omständigheten att de framstår som förhållandevis låga synes påkalla att åtal och lagföring får något större omfattning än utred­ningen tänkt sig. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Kalmar län, som menar att undanhållen inkomst på 1 000—2 000 kr. i regel bör leda tUl åtal.

1968 års brottmålsutredning efterlyser en bestämd definition på vad som skall förstås med ringa brott. Det framhålls i betänkandet att samma syn­punkter bör gälla som vid gränsdragningen mellan bedrägeri och bedräg­ligt beteende. Värdet av det undandragna beloppet skall sålunda främst vara utslagsgivande, vilket i praktiken kommer medföra att flertalet fall av skattebedrägeri hänförs till "normalfallen" och alltså enligt förslaget blir att bestraffa med fängelse.

Även Föreningen Sveriges polismästare kritiserar utredningens definition av begreppet ringa skatte- eller avgiftsbedrägeri. Motiven på s. 231 i be­tänkandet är enligt föreningens åsikt anmärkningsvärda som straffrätts­kommentar om man driver tesen att skattebrotten skall jämställas med de centrala förraögenhetsbrotten. Att gärningsmannen var sjuk eller befann sig i en temporär nödsituation eller så snart som möjligt sökt göra rätt för sig, gör inte i och för sig ett bedrägeribrott ringa. De rättsvårdande myndig­heternas arbete blir i vart fall inte lätt med en sådan skrivning. Detsamma gäller enligt föreningen de uttalanden utredningen gjort på s. 162 och 166 i betänkandet om allvarlig brottslighet och mindre allvarlig brottslighet. Dessa uttalanden borde ha följts av en komparativ analys eller beskrivning av vad som kan hänföras till den ena eller andra brottsgruppen.

Gärningsbeskrivningen för det centrala oaktsamhetsbrottet — vårds­lös skatte- eller avgiftsutsaga — har från flertalet remissin­stansers sida inte gett anledning till särskilda yttranden. I allmänhet fram­går det dock att man godtar utredningens förslag i denna del.

De remissinstanser, sora anser att det brottsliga handlandet vid uppsåtligt brott bör inskränkas till skriftliga uppgifter, vill emellertid att muntlig upp­gift inte heller skall medföra straffansvar vid oaktsamhetsbrottet. Även riksskattenämnden, som godtar utredningens brottsbeskrivning för skatte-och avgiftsbedrägeri, vill inskränka gärningsbeskrivningen vid oaktsam­hetsbrottet till att omfatta endast skriftliga utsagor.

1968 års brottmålsutredning förklarar sig ha den principiella inställning­en att straffrätten i det sociala kontrollsystemet skall begränsas till de allvarliga beteendeavvikelserna, medan däremot andra metoder måste tas till för att förhindra mindre avvikelser i systemet. Även om det av bl. a. bevistekniska skäl får anses nödvändigt att fasthålla vid kriminalisering av


 


180                   Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

vårdslösa skattebrott synes det centrala oaktsamhetsbrottets objektiva sida böra få en annan och mer preciserad utformning än den utredningen före­slagit. I gärningsbeskrivningen bör enligt brottmålsutredningen uttalas att det vid bedömandet om gärningen skall vara straffbar särskilt skall be­aktas om den avsett ett betydande värde eller det undandragna beloppet eljest varit av stor omfattning i förhållande till den deklarerade inkomsten.

Föreningen Sveriges statsåklagare ifrågasätter om straffrihetsregeln för ringa fall är behövlig. En jämförelse raed BrB:s inställning i liknande situa­tioner torde närmast ge vid handen att så inte är fallet. Det torde näm­ligen vara möjligt att i dessa fall tiUämpa åtalsunderlåtenhetsregeln i 20 kap. 7 § första punkten RB, vilken bestämmelse riksåklagaren föreslår modifierad. Föreningen erinrar vidare om att man under förarbetena till BrB föreslog en generell bestämmelse såvitt avser oaktsamhetsbrotten av innebörd att straff inte skulle ådömas för oaktsamhet som var ringa. Be­stämmelsen fick dock efter erinran av lagrådet utgå ur förslaget. De av lag­rådet då anförda skälen torde även gälla utredningens straffrihetsregler för ringa fall i förslaget till skattebrottslag.

När det gäller oaktsamhetsbrottets subjektiva sida förklarar ett stort an­tal remissinstanser att de delar utredningens uppfattning att begreppet grov oaktsamhet bör återföras till att bättre svara mot innebörden av detta be­grepp såväl på andra rättsområden som i det allmänna språkbruket.

Föreningen auktoriserade revisorer, som biträder utredningens uttalan­de om tolkningen av begreppet grov oaktsamhet, ifrågasätter om inte detta uttalande måste komina till direkt uttryck i lagtexten, eventueUt genom exemplifiering. I annat fall föreligger risk att den nuvarande rättstillämp­ningen, som på SkSL:s område gett grov oaktsamhet ett vidare innehåll än på andra brottsområden, fortsätter att ge begreppet en alltför vid tillämp­ning. Liknande synpunkter anförs av KF och Sveriges lantbruksförbund.

Hovrätten för Västra Sverige, som avstyrker införandet av ett admini­strativt sanktionssystem och anser att alla straffvärda brott bör behandlas av rättsvårdande domstolar eller myndigheter, framkastar tanken att till det straffbara området bör hänföras även oaktsamhet som enligt det aU­männa språkbruket inte är grov. Ord som "vårdslös" eller "grovt oakt­sam" i gärningsbeskrivningar och brottsrubriceringar är utmanande och gör det i onödan svårare för den enskilde att inse att den talan som förs mot honom är befogad. Detta talar enligt hovrättens mening för att lag­texten bör anpassas efter nuvarande rättspraxis och att endast "oaktsam­het" bör krävas för straffbarhet. En regel om straffrihet i "ringa fall" får då även funktionen att göra ringa oaktsamhet straffri. Samtidigt undan­röjs den mindre lyckade sammanställningen "grov oaktsamhet" och "ringa fall".

Ett par reraissinstanser vill ha en annan brottsbeteckning för oaktsam­hetsbrotten. Riksåklagaren, som anser att uttrycket "utsaga" har en något


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                181

ålderdomlig prägel, ifrågasätter om inte beteckningen vårdslös skatte- eller avgiftsuppgift är att föredra. Hovrätten för Västra Sverige menar att oakt­samhetsbrottet bör rubriceras som "ovarsam skatteutsaga". Man hänvisar till brottsbeteckningen i 15 kap. 3 § BrB och tillägger att den föreslagna rubriceringen torde vara att föredra om man vill göra brottstypen till före­mål för ett förenklat förfarande genom strafföreläggande.

De flesta remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt om gärningsbeskriv-ningarna för de straffbestämmelser som rör brott mot uppbörds­systemet.

Sveriges lantbruksförbund förklarar att man inte har något att erinra mot de föreslagna bestämmelserna rörande osann uppbördsutsaga, underlåtenhet att innehålla skatt och uppbördsbrott.

Sveriges industriförbund anmärker att en utredning tillsatts med uppgift att överse bestämmelserna ora företagares och andra arbetsgivares upp­gifts- och uppbördsskyldighet. Innan resultatet av denna utredning före­ligger finner förbundet det föga lämpligt att göra ändringar i straffreglerna för underlåtenhet att lämna uppgifter i taxerings- och uppbördssamman­hang. — Föreningen anser det dock vara en riktig begränsning att under­låtenhet att innehålla skatt skall bestraffas endast om beteendet sker upp­såtligen eller av grov oaktsamhet. Straff för uppbördsbrott bör komma i fråga endast om arbetsgivaren visat tredska. Förbundet förklarar sig reagera mot den nuvarande brottskonstruktionen, vilken utgör ett försök att på en omväg ge staten som borgenär en bättre ställning än andra borgenärer. I viss mån liknande synpunkter anförs av Sveriges köpmannaförbund m. fl. intresseorganisationer på handelns och industrins område.

Föreningen Sveriges fögderichefer hälsar med tillfredsställelse den före­slagna straffskärpningen för den som lämnar oriktiga uppgifter om storle­ken av innehållen skatt. Skattebrott av denna art upptäcks ofta först i ett sent skede, vilket medför komplikationer för berörda arbetstagare och in­blandade myndigheter och vållar dessutom skatteförluster för det allmän­na då indrivningsåtgärder inte kan sättas in tillräckligt tidigt. Även För­eningen Sveriges statsåklagare anser den föreslagna straffskärpningen vara synnerligen välbehövlig.

Riksskattenämnden framhåller att gärningsbeskrivningarna för osann uppbördsutsaga i och för sig kan infogas i straffbestäramelserna rörande skatte- eller avgiftsbedrägeri samt vårdslös skatte- eller avgiftsutsaga. Det rör sig här om brott mot sanningsplikt sora innebär fara för förmögenhets­skada för det allmänna. Nämnden anser emellertid att författningstexten bör utformas så, att det av farerekvisitet klart framgår att det handlar om preliminär skatt eller avgift. Dessutom måste farerekvisitet uttryckligen anges även i lagrummets andra stycke. Vidare finner nämnden brotts­konstruktionen i 7 §, som beskriver uppbördsbrottet, diskutabel. Nämnden


 


182                  Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

ifrågasätter lämpligheten av den föreslagna konstruktionen enligt vilken den, som lämnar sanningsenliga uppgifter i samband med för liten inbetal­ning av skatt för anstäUda, automatiskt anmäler sig själv för brott enligt 7 § första stycket.

CFU menar att straffbestämmelsen i 5 § andra stycket om osann upp­bördsutsaga inte bör kunna åberopas i de fall arbetstagare underlåter att till arbetsgivare överlämna debetsedel eller jämkningsbeslut. Författnings­texten synes på denna punkt något oklar. Ett förtydligande bör göras.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att man ser en ökad tendens hos företagen att inte inbetala källskatt i vederbörlig ordning. De böter som domstolarna brukar utdöma vid förseelser av detta slag är låga. Enligt länsstyrelsens mening saknas skäl betrakta uppbördsbrotten mil­dare än övriga skattebrott. Liknande synpunkter anförs av LO, som föror­dar en straffbestämmelse för uppbördsbrottet motsvarande den som i övrigt gäller för handhavande .av annans medel.

Slutligen erinrar Svea hovrätt om att utredningen i motiven (s. 206) uttalat att det efter högsta domstolens dom B 26/1969 inte föreligger be­hov av att lagstiftningsvägen söka lösa den intressekollision, som ansetts föreligga mellan brottet mannamån mot borgenärer enligt 11 kap. 4 § BrB och uppbördsbrottet enligt 80 § 1 mom. andra stycket UF. Referatet av domen (NJA 1969 s. 326) visar emellertid enligt hovrätten att olika me­ningar framkommit angående frågan när uppbördsbrott skall anses full­bordat. Behov att lagstiftningsvägen lösa den angivna intressekonflikten torde därför alltjämt finnas.

Den föreslagna gärningsbeskrivningen för brottet räkenskapsför­summelse har endast gett anledning till några få särskilda yttranden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att straffbestämmelsen om rä­kenskapsförsummelse försvarar sin plats i en skattebrottslag med hänsyn till brottets raånga gånger svåra natur. Svenska försäkringsbolags riksför­bund konstaterar att den föreslagna straffbestämmelsen innebär en väsent­lig skärpning i förhållande till nuläget men förutsätter att straffeftergiften för ringa fall får en ganska vid tillämpning. Detta bör i vart fall gälla så länge upplysning, information och service inte befinner sig på en högre nivå än f, n.

Några remissinstanser ställer sig mer eller mindre avvisande till straff­bestämmelsen om räkenskapsförsumraelse.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att den av utredningen föreslagna brottskonstruktionen i huvudsak är densamma som i 121 § första stycket TF. Erfarenheten visar att skattskyldiga, som har bristfäUig bok­föring eller som mer eller mindre avsiktligt förstör bokföringsunderlaget, ofta kommer i bättre läge än de som har bokföringen i mer ordnat skick. I sådana fall då bokföringsunderlaget är så ofullständigt eller bristfälligt.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                183

att det inte kan läggas till grund för taxering, förekommer nämligen sällan åtal beroende på bevissvårigheter medan de straff, som utdöms för brott mot 121 § första stycket TF, ofta är lindriga. Det synes enligt länsstyrelsen ovisst om de ändringar som utredningen föreslagit beträffande detta brott är sådana att man erhåUer ett verksamt korrektiv mot gärningar av denna art.

1968 års brottmålsutredning anser det vara ett intresse att så långt som möjligt begränsa den rent straffrättsliga behandlingen av skattebrott och även de gärningar, som kan anses straffbara. Brottmålsutredningen finner att skattestrafflagutredningen synes dela denna uppfattning men att den likväl inte gått tillräckligt långt. Det kan t. ex. med skäl ifrågasättas om kriminaliseringen av vissa beteenden — bl. a. räkenskapsförsummelse en­ligt 8 § förslaget till skattebrottslag — är motiverad.

Sveriges industriförbund finner att det saknas anledning att göra ändring i skärpande riktning innan övervägandena om bokföringsskyldighetens framtida omfattning lett till resultat. Inte heller behövs någon straffskärp­ning för övriga skattskyldiga, dvs. huvudsakligen löntagare med enkla in-komstförhållanden. Rimligen borde straffbestämmelsen inte tillämpas på andra icke-bokföringsskyldiga än sådan som särskilt anmodas att för fram­tiden föra anteckningar. Även Sveriges lantbruksförbund anser att den föreslagna straffbestämmelsen bör utgå. Straff för räkenskapsförsummelse bör i stället regleras i den nya bokföringslagen.

Utredningens uttalanden på s. 190—194 i betänkandet om medverkan vid skattebrotten har gett anledning till kritiska uttalanden från vissa in­tresseorganisationer.

Föreningen auktoriserade revisorer erinrar om att utredningen på s. 194 uttalat att särskilt stora krav bör ställas på auktoriserade revisorer och advokater som yrkesmässigt biträder allmänheten i skattefrågor. Förening­en kan helt instämma i detta, om därmed avses att dessa kategorier bör söka medverka till så sanningsenliga och riktiga deklarationer och uppgifter som möjligt. Däremot är det meningslöst att ställa större utrednings- och kon­trollkrav på revisorer och advokater än på andra deklarationsmedhjälpare. Hävdar man att en revisor inte bör hjälpa en klient med upprättandet av hans deklaration utan att personligen kontrollera klientens uppgifter i de­talj, skulle detta endast medföra att revisorerna inte åtar sig deklarations-hjälp annat än i rena undantagsfall. Följden kan bli en större frekvens av felaktiga deklarationer, en inte önskvärd utveckling.

Liknande synpunkter anförs av Svenska revisorsamfundet, som finner det ytterst angeläget att förslaget i fråga om gärningsmannaskap och med­hjälp omprövas. Samfundet uppfattar förslagen som en klar utvidgning av biträdets personliga ansvar och hans skadeståndsrättsliga situation i förhåUande till sin klient. Efter vissa synpunkter på de seriösa skatte- och


 


184                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

redovisningsbyråernas arbetsrutiner avslutar samfundet med att under­stryka att hänsyn måste tas till den mänskliga faktorn på samma sätt som under senare tid skett inom den aUmänna sektorn. Eftersom man visat en i hög grad tolerant bedömning av ansvaret för vederbörande tjänsteman — exempelvis i fråga om felaktigheter i databehandlat material — bör sam­ma tolerans visas gentemot revisorerna och hos dem anstäUda medhjälpare. Svårigheten att anställa revisionsbyråpersonal, om den på grund av påstådd bristande granskning kunde dömas för gärningsmannaskap vid skattebrott, är enligt samfundet fullkomligt tydlig. Detta kan inte vara önskvärt varken från fiskal eller arbetsmarknadspolitisk synpunkt. För samfundet är det därför ett oavvisligt krav, att medverkan — vare sig den bedöms som gär­ningsmannaskap eller som medhjälp — inte skall medföra straffansvar i an­nat fall än då mycket grava anmärkningar kan riktas mot fullgörandet av uppdraget att hjälpa den skattskyldige. Syftet med lagförslagen är ju att åstadkomma ett så riktigt deklarationsförfarande som möjligt. Bristande in­formation inora området, en invecklad skattelagstiftning och inte minst en vacklande praxis tvingar skattskjidiga med mera kvalificerade skatte­problem att för deklaration och även för iordningsställande av det grund­läggande materialet utnjdtja kvalificerad hjälp. En ny lagstiftning får inte motverka detta syfte genoin en orimlig omfördelning av ansvaret.

I huvudsak samma åsikter om vad utredningen anfört om medverkansbe­stämmelsernas tillärapning hyser Sveriges industriförbund, Sveriges lant­bruksförbund samt Sveriges köpmannaförbund. I en särskild till departe­mentet inkommen skrift intas samma ståndpunkt av bl. a. 7CA Inköpscen­tralernas AB, Svenska åkeriförbundet, Sveriges hantverks- och industriorga­nisation. Sparbankernas redovisningstjänst AB, Sveriges handelsträdgårds­mästareförbund samt Yrkesrevisorers och redovisningsmäns förbund.

Straffpåföljder. De föreslagna straffarterna — dagsböter och fängelse — föranleder inte några egentliga invändningar även om vissa in­stanser ställer sig tveksamma till en fullständig övergång från normerade bö­ter till dagsböter. Detsamma gäller utredningens förslag att mönstra ut in­stitutet straffskatt ur skattestrafflagstiftningen.

Bland dem som klart tar stäUning för dagsbotssystemet märks riks­åklagaren, länsstyrelserna i Malmöhus, Västerbottens, Kalmar och Norrbot­tens län, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Skånes handelskammare, Sveriges advokatsamfund, Sveriges industriförbund samt Sveriges lantbruks förbund.

Hovrätten för övre Norrland framhåller att enda skälet för systemet med normerade böter, nämligen det att den brottslige skall drabbas av en känn­bar ekonomisk påföljd, koraraer att bortfalla om utredningens förslag om administrativt tiUägg genomförs. Av den anledningen tiUstyrks en över-


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                185

gång till dagsbotssystemet. Liknande synpunkter anförs också av en del andra reraissinstanser.

1968 års brottmålsutredning, som förordar att fängelsestraffet reserveras för de grova skattebrotten och att övriga brott bör träffas av kraftiga bötes­straff, framhåller att det från denna utgångspunkt inte ter sig lika natur­ligt att för skattebrottens del ersätta de normerade böterna med dagsböter. Man kan nämligen inte bortse från den möjligheten att dagsböter för stora grupper innebär en strafflindring jämfört med normerade böter. Brott­målsutredningen anser dock att de skäl som skattestrafflagutredningen åberopat till stöd för en övergång till dagsbotssystemet är beaktansvärda och vill inte motsätta sig denna del av reformen. Det torde emellertid fin­nas anledning att överväga, om inte tiden är mogen för en allmän översyn av dagsbotssystemet i syfte att göra bötesstraffet till ett än mera användbart alternativ till frihetsstraffet. Även Föreningen Sveriges polismästare anser att frihetsstraffet bör reserveras för de grova fallen. Den ekonomiska reak­tionen måste under sådana förutsättningar bli kännbar. Detta åstadkom­mes antingen genom att man bibehåller normerade böter eller tar ut högre skattetillägg än vad utredningen föreslagit järate dagsböter.

Svea hovrätt anser att flera skäl i och för sig talar för en övergång från norraerade böter till dagsböter raen ifrågasätter om inte en sådan reform skulle medföra en aUtför ringa ekonomisk reaktion. Om förslaget att in­föra en administrativ sanktionsform inte f. n. genoraförs blir behovet av en ytterligare ekonomisk sanktion ännu större. Hovrätten föreslår därför att frågan om en särskild rättsverkan av typen straffskatt närmare utreds. Man bör därvid undersöka om inte denna rättsverkan i vissa fall lämpligen kan åläggas även juridisk person. Liknande synpunkter anförs av hovrätten för Västra Sverige.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ställer sig något tveksam till att det nuva­rande normerade bötesstraffet slopas totalt. Utredningens förslag till nytt sanktionssystem torde nämligen i vissa fall leda till en omotiverat lind­rigare bedömning än f, n. Om normerade böter och skattetillägg inte anses kunna förekomma samtidigt får likväl värdet av det senare institutet anses så betydande att avskaffandet av det normerade bötesstraffet ändå får god­tas.

Kammarrätten medger att de synpunkter utredningen anlagt för en över­gång från normerade böter till dagsböter inte kan bestridas. Slutsatserna för kammarrättens vidkommande blir emellertid att man kan ifrågasätta lämpligheten av en vid sidan av dagsbotssystemet utgående sanktion i form av straffskatt. Detta gäller särskilt med hänsyn till att utredningens förslag i övrigt, åtminstone i flera hänseenden, tillika innebär en skärpning av straf­fen för ifrågavarande brott. Därmed blir den allmänpreventiva effekten i väsentlig del tillgodosedd. Det torde dock inte vara möjligt att slopa skatte­tillägget i fall då skattebrottslagen blir tillämpUg utan en mer genomgripan­de omprövning av det föreslagna sanktionssystemet i dess helhet.


 


186                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

Slutligen anser Föreningen auktoriserade revisorer att betänkandet bör omarbetas, i synnerhet vad gäller de ekonomiska sanktionerna och rätts­säkerhetskraven vid administrativa påföljder. Mycket talar emellertid för att goda resultat kan uppnås inom ramen för nu gällande lagstiftning efter vissa mindre ändringar.

De av utredningen föreslagna straffsatserna godtas uttryckligen av ett stort antal remissinstanser, kontrollstyrelsen, CFU, riksåklagaren, hovrätten för Övre Norrland, Rfv, flera länsstyrelser, KF, SACO samt Sve­riges lantbruks förbund.

Andra instanser ställer sig mer eller mindre tveksamma till de höjningar av straffsatserna som utredningen föreslagit. Särskilt gäller detta straff­maximum för grovt skatte- eller avgiftsbedrägeri. Å andra sidan anser man i några fall att utredningen bedömt brotten mot uppbördsverksamheten allt­för milt vid en jämförelse med de centrala skattebrotten.

LO — som finner de betydande skärpningarna av straff skalorna för de centrala skattebrotten med hänsyn till brottens allvarliga karaktär vara väl motiverade — påpekar att straffsatserna för brotten mot uppbördsverksara-heten trots föreslagna höjningar förefaller låga i förhåUande till vad som föreslås för de centrala skattebrotten. Liknande synpunkter har länssty­relsen i Göteborgs och Bohus län och i viss mån riksskattenämnden.

Länsstyrelserna i Hallands, Göteborgs och Bohus och Västernorrlands län godtar i princip de föreslagna straffsatserna för de centrala skattebrotten men ifrågasätter om dessa ändringar kommer att leda till åsyftat resultat. I ett par fall framhålls att straffskärpningarna lätt kan leda till att alltför höga krav ställs på bevisningen, och att därigenom svårigheterna att få fäl­lande dom ökar.

Kammarrätten understryker att enbart den omständigheten att skatte­brotten kan antas förekomma i så betydande omfattning att det måste ifrågasättas om de rättsvårdande myndigheterna behärskar situationen ger anledning till att man genoin skärpta straff ger eftertryck åt kravet på sanningsplikt i deklarationsförfarandet. I vad mån straffen skall skärpas är en avvägningsfråga, som sammanhänger med den erfarenhetsmässiga allmänpreventiva funktionen hos det straffrättsliga påföljdssystemet. Detta problem har inte berörts i betänkandet, och kammarrätten anser sig sakna förutsättning att utifrån egna erfarenheter göra något mer preciserat ut­talande. Såvitt framgår av betänkandet har dock övriga nordiska länder funnit ett maximistraff på två års fängelse tiUräckligt. Tyskland däremot synes ha ett maximistraff på fem års fängelse. Utredningens överväganden för förslaget om fängelse upp till sex år framgår ej av betänkandet, men maximistraffet framträder mot nyssnämnda bakgrund som möjligen väl strängt.

Föreningen Sveriges slatsåklagare,  som  ställer sig  klart  avvisande  till


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                187

de föreslagna straffsatserna för de centrala skattebrotten, grundar sitt stäU­ningstagande på ett aUmänt hållet resonemang. Därvid konstateras till en början att rättstillämpningen hittills inte på långt när utnyttjat de möj­ligheter i påföljdshänseenden som SkSL tillhandahåUer. En väsentlig skärp­ning av påföljdspraxis vid skattebrott är av skilda skäl — den bristande laglydnaden och skattesystemets omfördelningsprincip samt andra mera allmängiltiga skäl — otvivelaktigt behövlig. Sådan skärpning kan knappast uppnäs annat än genom en höjning av straffskalorna. Utan en sådan höj­ning är det nämligen svårt för åklagarna att med någon tyngd argumentera för mer ingripande påföljder i de enskilda fallen än de som f. n. utdöms. Någon drastisk höjning av straff skalorna behövs enligt föreningens mening inte för att åstadkomma ett sådant resultat, utan en relativt måttlig straff­skärpning förefaller tillräcklig. Denna har de bestämda fördelarna framför en omedelbar drastisk höjning att den i dagsläget kan vinna allmän anslut­ning och att den — om utvecklingen visar det påkallat och det med hänsyn till den allmänna opinionen finnes lämpligt — medger ytterligare höjning längre fram. Dessutom underlättar en mera måttlig skärpning av straffska­lorna för skattebrott en framtida behövlig samordning mellan skattestraff­lagstiftningens och varusmugglingslagstiftningens straffskalor. Enligt för­eningen är således tiden ännu inte mogen för en alltför stor höjning av straffskalorna. En sådan kan få "bumerangeffekt". Andra olägenheter, såsom en alltför tillspetsad debatt om skattepolitiken och därav föranledda onödiga politiska motsättningar mellan medborgarna, är också tänkbara. Avslut­ningsvis understryks att det sagda gäller de centrala skattebrotten, medan de föreslagna straffskärpningarna för uppbördsbrotten sägs få anses vara synnerligen välbehövliga.

Svea hovrätt ställer sig kritisk till de föreslagna straffskärpningarna. I yttrandet erinras till en början om att utredningen anser sig få stöd för den föreslagna straff skärpningen genom den intervjuundersökning som ut­redningen låtit företa. Hovrätten har dock en annan uppfattning om inställ­ningen till skattebrotten i det allmänna rättsmedvetandet än den utred­ningen redovisar. Det är hovrättens tro att flertalet medborgare inte är be­redda att jämställa de centrala skattebrotten raed stöld och bedrägeri, åt­minstone inte med de grövsta formerna av dessa brott. F. ö. kan anmärkas att förslaget hämtar sina straffsatser från bedrägeribrottet och inte från de brott i 15 kap. BrB som konstruktionsmässigt mera liknar de föreslagna skattebrotten. En straffskärpning synes dock enligt hovrätten påkaUad. Var straffmaximum sedan sätts torde endast i mindre mån påverka lagens förmåga att avhålla från brott. Enligt hovrättens uppfattning är det näm­ligen här liksom på andra områden snarare sannolikheten för upptäckt än det eventuella straffets höjd som verkar avskräckande. En förstärkt kon­trollorganisation framstår därför som mera verkningsfullt medel raot skatte­brottsligheten än överdrivet höga straffskalor.


 


188                   Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

Även hovrätten för Västra Sverige gör liknande uttalanden som Svea hov­rätt. Man framhåller bl. a. att straffmaximum för oaktsamhetsbrott enligt 15 kap. BrB i intet fall är högre än sex månaders fängelse. Detta gäller också fall där ett vittne i ett mål om ansvar för brott, på vilket kan följa livstids fängelse, av grov oaktsamhet lämnar osann uppgift i betydelse för saken. Enligt hovrättens mening kan det starkt ifrågasättas om de före­slagna straffskärpningarna såsom utredningen gör gällande har gensvar i det allmänna rättsmedvetandet.

Bland de remissinstanser, som förklarar att de föreslagna straffsatserna är för höga, märks vidare Skånes handelskammare, SR samt Svenska före­tagares riksförbund.

1968 års brottmålsutredning anser att skattestrafflagutredningen i allt­för hög grad förlitat sig på frihetsstraffets preventiva effekt och att för­slaget från kriminalpolitisk synpunkt därför ger uttryck för en föga pro­gressiv tendens. I stället förordas ett system som i huvudsak innebär att ovillkorligt frihetsstraff reserveras för de grova skattebrotten — eventuellt även vid återfall för medelsvåra brott — men att kraftiga böter blir den nor­mala brottspåföljden i övriga fall. Allmänpreventiva skäl synes inte tala mot en sådan ordning. Pågående kriminologiska undersökningar antyder snarast att frihetsstraffets preventiva effekt överskattats. Man kan således i och för sig förvänta att mycket kraftiga böter har en väl så avskräckande effekt och verkar lika allmänt avhållande från skattebrott som ett presum­tivt kortvarigt frihetsstraff. Det väsentUga i detta hänseende är att upp­täcktsrisken ökar, och att man genom upplysning eller dylikt kan få stöd för en allmän omvärdering av denna typ av brottslighet, vilket på sikt stär­ker skattemoralen.

Några av de reraissinstanser, som ansett att de av utredningen föreslagna straffsatserna är för höga, förordar själva andra latituder.

När det gäller skatte- eller avgiftsbedrägeri föreslår hov­rätten för Västra Sverige och länsstyrelsen i Södermanlands län att straff­maximum för grovt brott skall sättas till fyra års fängelse samt att brott av normal svårhetsgrad också skall ha böter i straffskalan. Även riksskatte­nämnden vill att straffsatsen för grovt brott skall ligga mellan sex måna­der och — med viss tvekan — högst fyra år. I sammanhanget erinrar nämn­den om att maximistraffet för grovt narkotikabrott så sent som förra året — under intryck av de svåra lidanden och skador som genom sådana brott tillfogades andra människor — höjdes från dittUlsvarande fyra år till sex år. Det torde inte råda något tvivel om att det grova narkotikabrottet så­väl från principiella synpunkter som enligt uppfattningen hos den breda allmänheten är ett vida svårare och farligare brott än ett grovt skattebrott. Avslutningsvis framhåller nämnden att man inte ens kan acceptera ett så högt straffmaximum som sex års fängelse även om brottet konstrueras som ett effektbrott med straffbart försök, vilket i och för sig skulle medföra att


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                189

böter ingick i straffskalan för brott som avslöjades på försöksstadiet. Det administrativa tillägget gör nämligen att strafframarna för allmänt bedrä­geri inte kan användas. Sveriges industriförbund menar att straffet för grovt brott bör vara fängelse mellan sex månader och två år samt att fängelsestraf­fet vid normalfall inte rimligen kan överstiga ett år. Föreningen Sveriges statsåklagare anser att böter bör kunna utdömas i normalfall för att undvika att lindrigare sådana fall bedöms som ringa brott. Liknande synpunkt har Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Hovrätten för Västra Sverige, riksskattenämnden och Sveriges industri­förbund föreslår att maximistraffet för oaktsamhetsbrottet vårdslös skatte- eller avgiftsutsaga skall vara fängelse i ett år.

Ett par remissinstanser —• riksskattenämnden och hovrätten för Övre Norrland — anser att straffmaximum för brottet underlåtenhet att innehålla skatt enligt 6 § skattebrottslagen bör vara fängelse i sex månader. Nämnden framhåller att den av utredningen förordade straff­satsen är för hög, inte minst vid en jämförelse med sex-månadersstraffet enligt 5 §, där det dock är fråga ora bl. a. uppsåtliga oredlighetsangrepp raot beskattningssysteraet. Enligt hovrättens mening kan det vara lämpligt att sänka straffmaximum för att göra det möjligt att använda strafföreläg­gande för detta brott. Sveriges industriförbund finner att det liksom hittills är fullt tillräckligt att bestraffa detta underlåtenhetsbrott med dagsböter.

Hovrätten för Övre Norrland anser av samma skäl som anförts beträffan­de brottet enligt 6 § att normalgraden för uppbördsbrottet enligt 7 § bör bestraffas med högst sex månaders fängelse. Även Sveriges industriför­bund vill sänka straffskalan för uppbördsbrottet. Förbundet föreslår att gär­ningen skall bestraffas endast vid tredska från den betalningsskyldiges sida och att straffet i detta fall skall vara böter eller fängelse i högst sex må­nader.

Slutligen riktar riksskattenämnden, länsstyrelsen i Södermanlands län, LO och Sveriges industriförbund kritik mot utredningens förslag att be­straffa löntagare och andra skattskyldiga med enkla ekonomiska förhål­landen med dagsböter eller fängelse i högst två år för räkenskaps-försummelse enligt 8 §. Frihetsstraffet bör reserveras för bokförings­skyldiga och andra särskilt räkenskapsskyldiga, medan dagsböter sägs vara fullt tillräckligt för dem med vanlig anteckningsskyldighet. Industriförbun­det tillägger att straffskärpning inte ens bör komma i fråga för bokförings­skyldiga och därmed jämställda i avvaktan på ny lagstiftning om bok­föringsskyldighetens omfattning.

Utredningens uppfattning att påföljden villkorlig dom i regel inte bör användas vid uppsåtliga skattebrott av normal och grov svårhetsgrad har gett anledning till en del uttalanden.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare instämraer i ut­redningens uttalande att skattebrotlsligheten är ett brottsoraråde där all-


 


190                  KungL Maj:ls proposition nr 10 år 1971

mänpreventiva hänsyn måste framhävas med särskild styrka. En förutsätt­ning för att villkorlig dom skall få användas endast i sådana undantagsfall som utredningen exemplifierar — hög ålder eller svår sjukdora — torde dock vara att åtal kan följa mycket snabbt på gärningen. Om åklagare eller domstolar måste avvakta utgången i skattemålet, eller om förundersökningen drar ut under lång tid, kommer det sannolikt att bli mera vanligt med vill­korlig dom än vad utredningen har förutsatt.

Riksåldagaren delar uppfattningen att hänsyn lill den allmänna lag­lydnaden måste väga särskilt tungt vid uppsåtliga skattebrott. Vid val av påföljd måste dock beaktas att individualpreventiva skäl i det särskilda fallet kan tala starkt mot ett frihetsberövande. För skyddstillsyn torde något större utryrame inte finnas vid rena skattebrott. Däremot bör det i åtskilliga fall vara möjligt att använda villkorlig dom i kombination med ett kännbart bötesstraff. Även hovrätten för Övre Norrland anser att ut­redningen förordat en väl restriktiv tiUämpning av den villkorliga domen.

SR, Svenska företagares riksförbund samt Sveriges industriförbund me­nar samtliga att villkorlig dom måste få komma till användning i betydligt större utsträckning än utredningen tänkt sig.

Enligt riksskattenämnden och Sveriges lantbruksförbund bör brott mot skattebrottslagen inte behandlas strängare än förmögenhetsbrott i allmän­het. Nämnden tillägger att det med hänsyn till rådande rättspraxis på för­mögenhetsbrottens område inte finns någon anledning befara att villkorlig dom eller skyddstillsyn skulle komma att utdömas vid verkligt grova skatte­brott.

1968 års brottmålsutredning framhåller att ovillkorliga frihetsstraff bör reserveras för grova skattebrott — eventuellt även vid återfall för medel­svåra brott — samt att kraftiga böter bör vara den normala brottspåföljden i övriga fall. Liknande synpunkter omfattas av Föreningen Sveriges polis­mästare.

Frivillig rättelse. Bestämmelsen om frivillig rättelse i 9 § förslaget till skattebrottslag har föranlett endast några få uttalanden från remissinstan­sernas sida.

Hovrätten för Övre Norrland framhåller att frivilligt tillbakaträdande enligt utredningens raening blott kan ske vid brott i vilka läranande av osann uppgift ingår i gärningsbeskrivningen. Även vid passivt skattebe­drägeri torde dock frivilligt tillbakaträdande vara möjligt, nämligen genom att deklaration inges. Den som inger sin deklaration får väl anses ha vid­tagit åtgärd sora raedför att skatt inte undandras det allmänna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län menar att tillbakaträdandet från fullbordat skattebrott skall ske skriftligen. Man föreslår därför uttrycklig föreskrift om att frivillig självrättelse skall ske genom skriftligt meddelande.

Riksskattenämnden  framhåller   att  bestämmelsen  om   frivillig   rättelse


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                191

måste utsträckas att gälla vid kvalificerat uppbördsbrotl enligt 7 § andra stycket lagförslaget.

Preskription. De förlängningar av preskriptionstiderna, som blir följden om utredningens förslag till straffskärpningar godtas, har i aUmänhet inte gett anledning till några särskilda kommentarer.

Riksåklagaren och Rfv erinrar emellertid om att den tioåriga preskrip­tionstiden för grovt skatte- eller avgiftsbedrägeri gör det möjligt att beivra grövre brott med mer komplicerade utredningar på ett annat sätt än f. n. Även om preskriptionstiden förlängs bör det enligt riksåklagarens uppfatt­ning vara en strävan att nedbringa utredningstiderna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uppmärksammat att preskriptions­tiden för ringa fall av skattebedrägeri blir två år mot nuvarande fem år. Med hänsyn till de olägenheter som i praktiken kan uppstå genom en så relativt kort preskriptionstid som två år föreslår länsstyrelsen att nuva­rande särskilda preskriptionstid om fem år bibehålls. Samraa uppfattning har hovrätten för Västra Sverige.

Övrig specialstraffrättslig lagstiftning

Riksskattenämnden framhåller att det kan råda delade meningar om kriminaliseringens omfattning — särskilt med hänsyn till att den nya ad­ministrativa sanktionsformen till stor del är avsedd att ersätta ordnings­straffen — samt om uppdelningen i centrala skattebrott och förseelser men tillägger att man inte anser sig böra ta upp dessa frågor till närmare diskus­sion. Däremot finner nämnden det anmärkningsvärt att utredningen inte diskuterat vitesinstitutets utformning och användning. Det administrativa tillägget kommer nämligen i stor utsträckning att ersätta vitet i det prak­tiska rättslivet. Även om vitet inte helt kan undvaras finns det enligt nämn­dens uppfattning skäl att i viss mån inskränka vitesbestämmelsernas till-lämpningsområde.

Föreningen Sveriges statsåldagare erinrar om att bagatellförseelser en­ligt utredningsförslaget alltjämt är kriminaliserade i betydande omfatt­ning. Om en administrativ sanktionsform införs bör det enligt föreningens uppfattning vara möjligt att på bagatellförseelsernas område ytterligare begränsa kriminaliseringen.

1968 års brottmålsutredning och riksåklagaren har i allmänt hållna ut­talanden understrukit vikten av att kriminaliseringen begränsas och detta särskilt när det gäller gärningar förövade av oaktsamhet.

GeneraltuUstyrelsen, som delar utredningens uppfattning att VSL:s till-lämpningsområde och straffsatser åtminstone f. n. inte bör ändras, anser att det straffbara området för grovt oaktsam varusmuggling enhgt 5 § VSL bör utvidgas. Vid grov oaktsamhet krävs nämligen för ansvar enligt gällan­de rätt att tull eller annan avgift undandragits statsverket eller att gods


 


192                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

införts eller utförts i strid mot förbud. Den som lämnar felaktig uppgift om varas beskaffenhet eller värde i samband med tullbehandling kan inte bestraffas, om förhållandet upptäcks vid tulltaxeringen eller eljest innan godset utlämnats från tullverket. Detta förhållande har i praktiken visat sig vara en allvarlig brist, särskilt som det ofta är fråga om fall, där det kan misstänkas att oriktig uppgift lämnats uppsåtligen fastän detta inte kan bevisas. Ännu tydligare kommer bristen att framstå, om i en kommande tullprocedur tulltaxeringen principiellt skall grundas på lämnade uppgif­ter. I betänkandet har denna fråga inte blivit berörd trots att det av prop. 1966: 79 indirekt framgår att detta varit avsikten. Styrelsen hemställer där­för att ändring vidtas i VSL på sådant sätt att grov oaktsamhet vid lämnan­de av uppgifter i samband med tullbehandling blir straffbar även om gär­ningen upptäcks innan tulltaxeringen avslutats och godset utlämnats frän tullverket,

SR finner det otillfredsställande att den allmänna straffskärpningen för skattefusk inte föreslås bli uppföljd på varuinförselns område. Enligt för­bundet bör påföljderna för skattebedrägeri i samband med införsel och ut­försel av varor skärpas och dessutom effektivare åtgärder för uppdagande och lagföring av brott genomföras även inom denna del av skatteområdet.

Slutligen har några remissinstanser yttrat sig över vissa av utredningen föreslagna straffbestämmelser vid sidan av skattebrottslagen.

Sålunda har kontroUstyrelsen, lantbruksstyrelsen och statens jordbruks­nämnd förklarat att de godtar de av utredningen föreslagna straffbestäm­melserna, som berör deras verksamhetsområden.

CFU ifrågasätter om den föreslagna straffbestämmelsen i 80 § UF be­höver stå kvar. Till en början framhålls att brott mot föreskrifterna i 78 § 1 mom. första och andra styckena torde kunna bestraffas som räken­skapsförsumraelse enligt 8 § förslaget till skattebrottslag efter vissa juste­ringar av författningstexterna. Underlåter arbetsgivare, försäkringsbolag el­ler understödsförening att enligt 19 § UF lämna infordrade uppgifter kan dels vite föreläggas enligt 83 § UF, dels böter utdömas enligt 80 § UF. Sedan gammalt har gällt den principen att vite inte får föreläggas då straff är utsatt. Viteshot och straffhot ter sig nämligen som alternativa påtryck­ningsmedel. Vissa författningar ger uttryck för denna gamla princip, men den har dock genombrutits i nyare författningar, CFU anser dock att det inte är nödvändigt med dubbla påtryckningsmedel i det aktuella fallet. An­talet amiianingar enligt 19 § UF är ringa, och om någon underlåter att efter­komma anmaningen får vitesföreläggande anses vara ett tillräckligt effek­tivt instrument. Berörda uppgifter kan eventuellt införskaffas genom rä­kenskapsgranskning.

Rfv, CFU och Skånes handelskammare har uppmärksammat att under­låtenhet att inkomma med kontrolluppgift bestraffas med dagsböter enligt 120 § TF men med vanUga böter, högst 500 kr., enligt 34 § AVGF, Man


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                 193

föreslår därför att dagsböter införs som straff även enligt 34 § AVGF för att undvika besvärande konkurrenssituationer om arbetsgivaren endast inger kontrolluppgifterna i ett exemplar.

Förundersökning m. m.

Flera remissinstanser delar utredningens uppfattning att revisionsverk­samheten har stor betydelse för uppdagandet av allvarligare skattebrott och att den måste utbyggas i väsentlig mån.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund finner inte någon väsentlig skillnad mellan den underrättelseskyldighet om misstänkta brott, som en­ligt nuvarande ordning åvilar taxeringsnämndens ordförande, och utred­ningens förslag att överflytta denna skyldighet till lokal skattemyndighet. Denna måste få svårigheter att granska hela materialet varför ojämnheten i anmälningsfrekvensen sannolikt kommer att bestå även om utredningens förslag genomförs.

Ett stort antal reraissinstanser understryker vikten av samarbete mellan beskattningsmyndigheternä och polis/åklagare vid misstanke om skatte­brott. Därvid framhålls särskilt att det samordnade utredningsarbetet måste komraa till stånd på ett så tidigt stadiura som möjUgt.

Rikspolisslyrelsen, som erinrar om utredningens uttalande att specia­listtjänster bör inrättas för utredning av skattebrott, anser att det bör an­komma på styrelsen att lösa de organisatoriska frågor som kan bli en följd av en långt driven specialisering på skattebrottens område.

Föreningen Sveriges länspolischefer delar utredningens uppfattning att de för utredning av skattebrott särskilt utbildade och avdelade utrednings­männen bör disponeras regionalt oavsett om den regionala polisverksam­heten i framtiden kommer att omfatta ett län eller ett större verksamhets­område. Vidare framhåller föreningen att rekryteringen av polispersonal, som skall sysselsättas med ekonomiska utredningar av kvalificerad na­tur, måste förbättras och förstärkas. Då denna typ av utredningar ställer särskilt stora krav på utredningsmännens kvalifikationer bör tjänsterna lönemässigt placeras så förmånligt som möjligt för att befattningarna skall kunna locka väl kvalificerade polismän och alltför täta personalbyten skall kunna undvikas. Den hittillsvarande rekryteringen har varit inriktad på anställning av personal för ordningspolistjänst. Det kan därför enligt föreningen ifrågasättas om tiden inte får anses vara inne att överväga möj­ligheten av direkt rekrytering till utredningsverksamhet, t. ex. för kvali­ficerade ekonomiska brott. Det bör inte stäUas lägre krav på grundutbild­ningen av dylika polismän än som gäller för taxeringsassistenterna.

En annan mening om polisutredningen av skattebrott har Föreningen Sveriges polismästare. Man avråder bestämt, ifrån att centrala eller regio-

7    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10


 


194                   Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

nala specialenheter tillskapas för att regelmässigt syssla med ekonomiska brott. Särskilda polisenheter vid sidan av de ordinarie bör undvikas. Till detta kommer att personalen inom taxeringssektorn måste erhålla utbild­ning i förundersökningsteknik och taktik för att polisutredningarna skall kunna fullföljas snabbt med erforderligt och korrekt grundmaterial från taxeringsmyndigheterna. F. n. förekommer det ofta brister i detta hänse­ende.

1968 års brottmålsutredning anser att det från skilda synpunkter — inte minst effektivitetsskäl — finns anledning överväga om man inte ytterligare bör integrera skatteprocessen och straffprocessen. Enligt nuvarande system utförs inte skatteutredningen i taxeringsraål på sådant sätt att den direkt kan tjäna sora förundersökning i brottmål. Det torde dock vara möjligt att efter viss utbildning låta taxeringstjänstemännen fullgöra åtskilliga funktioner inom ramen för förundersökningsförfarande.

Detta kan medföra att reglerna om förundersökning i brottmål måste tillämpas även inom skatteprocessen. Rationaliseringsåtgärder i denna rikt­ning synes vara nödvändiga för att man skall uppnå en effektiv process och därigenom också ett effektivt sanktionssystem.

Kammarrätten anser att revisionsverksamheten i vissa fall kan ingå som ett direkt led i förundersökningen. Detta kräver att åklagarmyndigheterna till sitt förfogande får erforderlig fackkunskap. I sammanhanget påpekar kammarrätten, att taxeringsrevisionen f. n. många gånger har en förtäckt form av förundersökning. Mot detta kan kritik riktas. Vid en skärpning av det straffrättsliga påföljdssystemet och inte minst vid införande av det före­slagna dubbla sanktionssystemet framstår en ändring av denna praxis som angelägen.

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Den mångskiftande verksamhet som i det nutida samhället bedrivs av det allmänna — stat eller kommun — finansieras till övervägande del ge­nom skatter och allmänna avgifter. Av statsverkets beräknade inkomster för budgetåret 1970/71, ca 44 miljarder kr., svarar skatterna och avgifterna för ca 40 miljarder kr., dvs. ca 91 %. Av kommunernas beräknade inkomster för år 1970, nära 36 miljarder kr., svarar skatterna för drygt 18 miljarder kr., dvs. något mer än 50 %.

Skatter och allmänna avgifter tas ut i olika former. Gemensamt för ett flertal av dessa är emellertid att de förutsätter kännedom från beskatt­ningsmyndighetens sida om den skattskyldiges ekonomiska förhållanden i vissa avseenden. Denna kännedom grundas i princip på uppgifter som den  skattskyldige  själv  är  skyldig  att  lämna.  Beskattningsmyndigheten


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                195

har visserligen möjlighet till kontroll av olika slag, men även kontrollen bygger på skyldighet från medborgarnas sida att lämna upplysning om eko­nomiska transaktioner.

Skyldigheten att gå beskattningsmyndigheterna till hända genom att läm­na uppgifter i ekonomiska avseenden vare sig det gäller egna eller andras förhållanden upprätthålls främst genom kontroll och sanktioner, dvs. på­följder vid skyldighetens åsidosättande. Förutom möjligheten att förelägga vite för den som försummat sin uppgiftsskyldighet finns straffsanktioner, som omhänderhas av de judiciella myndigheterna, dvs. åklagarmyndigheter­na och de allraänna domstolarna.

Skatteväsendet har utöver funktionen att tiUgodose det allmännas ut­giftsbehov andra viktiga uppgifter. Jag kan här nämna beskattningsin­strumentets roll vid konjunktur styrningen och i fördelningspolitiken. Ett väl fungerande skatteväsen är således en av huvudförutsättningarna för vårt moderna samhälles bestånd och utvecklingsmöjligheter.

Som jag nyss påpekade bygger beskattningen i många fall på uppgifter från medborgarna i fråga om såväl egna som andras ekonomiska förhållan­den. Skatte- och avgiftsväsendets centrala roll för det allmännas finansie­ring återspeglas för den enskilde i den stigande andel som skatte- och av­giftsbetalning tar i anspråk av den privata ekonomin. Den enskilde individen får härigenom ett ökat ansvar för det allmännas utgifter. Inom kollektivet finns emellertid alltid de som på olika sätt försöker dra sig undan sina skattemässiga förpliktelser.

Någon exakt uppgift på storleken av det skatteundandragande som före­kommer i vårt land finns inte tillgänglig. Inte heller anses någon tillförlitlig direkt metod föreligga för att mäta omfattningen av detta undandragande. Det finns emellertid starka skäl att anta att skatteundandragandet i Sverige årligen uppgår till avsevärda belopp. Skattestrafflagutredningen har i sitt betänkande Skattebrotten (SOU 1969:42) angett att enligt en beräknings­metod den inkomst som år 1966 undanhållits från taxering av fysiska per­soner skulle ha nått en storlek av 3—4 miljarder kr., vilket skulle mot­svara en undandragen skatt av uppskattningsvis 1,5 miljarder kr. Med hän­syn till vissa andra beräkningar är det sannolikt att denna siffra är för lågt tilltagen.

Redan förmodandet om ett skattesvinn av denna storleksordning ger en antydan om de problem som skattelagstiftaren har att räkna med. Medbor­garnas känsla av ansvar inför fullgörandet av sina skyldigheter mot sam­hället är i hög grad beroende av det förtroende de kan känna för samhällets förmåga att befordra rättvisa och jämlikhet. Detta gäller inte minst full­görandet av skattskyldigheten. Alldeles bortsett från politisk inriktning och olikheterna i åsikter om de ändamål beskattningen bör tillgodose gäller i ett demokratiskt samhälle att de utgifter som beslutats skall bestridas av medborgarna i den ordning författningarna föreskriver. Förväntningen att


 


196                   Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

denna princip kan upprätthållas i praktiken är en grundförutsättning för all skattemoral och ansvarskänsla inför skattesystemet.

De medel som samhället har till sitt förfogande för att åstadkomma efter­levnad av skattereglerna och sålunda stärka skattemoralen är av olika slag. En viktig förutsättning är givetvis att skattelagstiftningen utformas så att medborgarna i gemen kan tillgodogöra sig dess innehåll. Med hänsyn till den komplicerade strukturen av vårt samhälle är detta emellertid ingen lätt uppgift. Det är därför desto angelägnare att medborgarna får erforderlig service genom anvisningar och blanketter samt genom upplysningsbroschy­rer, möjligheter till rådfrågning hos skattemyndigheterna etc. På detta om­råde sker en kontinuerlig reformverksamhet. Jag vill peka på statsmakter­nas beslut att inrätta riksskatteverket, som skall träda i funktion vid års­skiftet 1970/71. Bland verkets huvuduppgifter kan nämnas skyldigheten att följa skattelagstiftningen och dess tillämpning samt att få till stånd åtgärder för att på olika sätt underlätta för de skattskyldiga att fullgöra sina skyldig­heter.

En annan viktig förutsättning är att skatte- och taxeringsadministra­tionen är utrustad med sådana resurser att den kan fungera väl. På in­komsttaxeringens område har sedan länge rått överbelastning. Taxerings­nämnderna har att under en mycket kort tidsperiod utföra stora mängder av arbete. Med hänsyn till den snabba förändringen av lagstiftningen, till­komsten av nya problem på skatteområdet m. m. kan det övervägas att grundligt reformera det nuvarande taxeringsförfarandet. Jag är dock inte be­redd att i detta sammanhang närmare gå in på denna fråga. En förstärkning av de lokala skattemyndigheternas personalresurser har emellertid redan be­slutats som ett led i förbättringen av taxeringsorganisationen. Vi är inne i ett skede när tidigare använda arbetsrutiner byts ut mot tidsenligare och rationellare metoder under utnyttjande av den moderna kontorsraaskintek-niken. Sådana rationaliseringar kan således väntas komma skatte- och taxe­ringsorganisationen och därmed också de skattskyldiga till godo.

Skatte- och taxeringskontrollen är ett betydelsefullt medel att stärka skattemoralen. De på senare tid genomförda landsomfattande taxerings­revisionerna har ådagalagt betydande skattefusk. Även på mervärdeskatte­sidan har utvecklingen påvisat behovet och värdet av revisioner. Med hän­syn till det ansträngda läget på personalsidan inom skatteförvaltningen har skatte- och taxeringskontrollen inte kunnat genomföras i den omfatt­ning som varit önskvärd. Genom inrättandet av riksskatteverket, som avses få en avdelning för kontroll och revision, bör en behövlig förstärkning kom­ma till stånd också på detta område.

Vid sidan av kontrollen ingår sanktioner som det viktigaste medlet för att åstadkomma efterlevnad av reglerna på skatte- och avgiftsområdet. Det är min avsikt att i förevar ande sammanhang närmare ta upp hela detta fält till skärskådande. Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                197

finns på detta område en mängd olika bestämmelser om påföljd vid åsido­sättande av föreskrivna skyldigheter. För de svåraste och mest typiska försummelserna finns dock bestämmelser samlade i en särskild författning, skattestrafflagen (SkSL). Denna lag är tillämplig för flertalet av de vanligast förekommafide skatte- och avgiftsformerna. Vissa skatteområden ligger emellertid utanför. Bl. a. gäller detta de skatter och avgifter som tas ut vid import. Även brott mot författningar på socialförsäkringsområdet regleras i bestämmelser som ligger utanför SkSL liksom förseelser i fråga om käll-skatteuppbörden. Gemensamt för alla här åsyftade sanktionsbestämmelser är emellertid att de, som jag i korthet redan har antytt, är avsedda att till-lämpas av åklagarmyndigheterna och de allmänna domstolarna.

Kravet på en översyn av sanktionssystemet på skatte- och avgiftsområdet i dess helhet har så småningom blivit aktuellt. Nuvarande ordning har kritiserats från skilda utgångspunkter, inte minst under framhållande av bristen i systematik och likformighet. Man har även ifrågasatt sanktions­systemets effektivitet. Ett flertal uppmärksammade fall av skatteundan­dragande till avsevärda belopp har riktat allmänhetens intresse på frågan om samhällets möjligheter att komma till rätta med skattebrotten, Skatte­strafflagutredningen har undersökt åtalsfrekvensen och antalet fällande domar i förhållande till antalet avvikelser som gjorts vid taxering till in­komstskatt. Resultatet av denna undersökning, för vilket jag redogjort i det föregående, tyder på att det föreligger stora svårigheter att tillämpa det nuvarande sanktionssystemet. Orsakerna till det torde vara många. Den kanske främsta orsaken torde vara att söka i bristen på personella resurser. Men även utformningen av sanktionssystemet måste sägas vara mindre ända­målsenlig när det gäller att komma till rätta med såväl allvarliga fall av skattebrott som de ofta förekommande bagatellförseelserna. Jag kommer i det följande att utförligt gå in på svagheterna i det nuvarande sanktions­systemet. Här kan jag, för att belysa min inställning i stort, lägga fram två exempel på vad jag har i tankarna. Det första gäller den omständigheten att de centrala skattebrotten — falskdeklaration och vårdslös deklaration — förutsätter att behörig deklaration avlämnats. Därmed uppkommer svårig­heter att effektivt komma åt sådant skattefusk som skett på basis av under­låtenhet att avge deklaration eller genom deklaration som inte undertecknats eller som undertecknats av obehörig person vilken således inte kan göras ansvarig för deklarationens innehåll. Det andra exemplet gäller begreppet grov oaktsamhet och den nuvarande vida tolkningen därav i praxis. Det är lätt att se den konflikt som måste uppstå i tillämpningen då det gäller att å ena sidan utnyttja sanktionsformerna så effektivt som möjligt, å andra sidan finna en möjlighet att i mer bagatellartade fall få en sanktion som inte med­för den chikan för den enskilde som ett åtalsförfarande och i synnerhet en fällande dom innebär.

Skattestrafflagutredningen har i det betänkande jag nyss berört. Skatte-


 


198                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

brotten, lagt fram ett förslag till ett reformerat påföljdssystem på skatte- och avgiftsområdet. En strävan har varit att effektivisera påföljdssystemet och göra det mer differentierat och nyanserat. Enligt utredningen bör detta ske bl. a. genom tillskapandet av en ny påföljdsform, ett s, k. skatte- eller avgiftstillägg. Denna sanktion är avsedd att användas av skattemyn­digheterna och således inte handläggas i vanlig judiciell ordning. Därmed kan man få en förenklad handläggningsform främst för de många fallen av bagatell karaktär. Men tillkomsten av ett sådant administrativt påföljdssy­stem skulle innebära även att åtals- och domstolsförfarandet kunde i huvud­sak begränsas för den allvarligare skattebrottsligheten.

Den närmare innebörden av utredningens förslag har jag redovisat i det föregående. Jag avser att diskutera det mer i detalj i det följande. I detta sammanhang vill jag endast beröra det allmänna omdömet om utredning­ens förslag och min egen inställning till det.

Remissinstanserna har i mycket stor utsträckning varit överens om att åtgärder behövs för att effektivisera skattekontrollen och beivrandet av skattefusket. Man har allmänt ansett att ett administrativt påföljdssystem av i princip den karaktär utredningen föreslagit är ett praktiskt instru­ment för uppnåendet av detta syfte. Invändningar av olika slag har dock framförts. Vissa farhågor för rättssäkerheten har uttryckts. Även den frå­gan har ställts huruvida skattemyndigheterna vid sidan av sina egentliga uppgifter bör betros med en uppgift av den art som nu avses. Detta spörs­mål sammanhänger i viss mån med resurserna i personellt hänseende. Vissa tvivel har sålunda uttryckts i fråga om möjligheterna att inom ramen för den nuvarande organisationen på skatteområdet kunna bemästra de till­tänkta uppgifterna.

För egen del vill jag framhålla följande, Skattestrafflagutredningens för­slag innebär såvitt avser skatte- och avgiftstillägget en betydande nyhet för svenskt rättsväsen. Ett påföljdssystem av denna art är emallertid inte oprö­vat. Liknande system finns sålunda i åtskilliga andra länder. Särskilt kan här nämnas förhållandena i våra nordiska grannländer, där det helt över­vägande antalet fall av skattefusk föranleder enbart administrativ påföljd, I Danmark har den administrativa påföljden karaktär av böter, I Finland påförs administrativa tillägg av beskattningsmyndigheterna jämsides med straff för skatteförsnillning, som utdöms av allmän domstol. Norge har ett sanktionssystem som liknar det finländska, dvs, det stora antalet fall av för­summelser på skatteområdet föranleder endast administrativ sanktion. De finländska och norska systemen har tillämpats i åtskilliga decennier och synes fungera tillfredsställande.

Även om det enligt sakens natur vid införandet av ett nytt system måste uppkomma frågor av principiell natur — jag avser att diskutera dem ytter­ligare i det följande — har ingen remissinstans framfört så allvarliga betänk­ligheter eller så grava invändningar mot systemet i princip att jag hy-


 


Kimgl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                199

ser tveksamhet mot att föreslå dess införande även här i landet. Otvivel­aktiga fördelar står nämligen att vinna. För det första kan de redan nu hårt ansträngda åklagar- och domstolsorganen befrias från en mängd ärenden, som är av mindre betydelsefull art från kriminalpolitisk synpunkt sett, och tas i anspråk för viktigare uppgifter. Dessutom vinner man den fördelen att myndigheter med speciell kännedom om de ofta komplicerade skatte-och taxeringsreglerna får hand om bedömningen även i påföljdshänseende. Den sakkunskap som finns inom skatte- och taxeringsorganisationen blir således utnyttjad i bästa niöjHga mån. Jag är medveten om att kritiska rös­ter kan höjas inför detta resonemang och göra gällande att just häri skulle ligga faror för rättssäkerheten. Man står här emellertid inför alternativet att vissa delar av skattebrottsligheten helt undgår påföljd till följd av det nuva­rande systemets brist på effektivitet. Som jag utvecklat i det föregående in­verkar detta förhållande negativt på skattemoralen, och det kan raed fog hävdas att ett ineffektivt påföljdssystem innebär större faror i rättssäker­hetsavseende än det hot mot rättssäkerheten som skulle ligga i risken för fel­aktiga beslut om skatte- och avgiftstillägg. Felaktigheter av sistnämnda art kan rättas till i ett besvärsförfarande.

Som ytterligare en fördel av ett administrativt påföljdssystem kan näm­nas att den chikan som många upplever vid ingripande från åklagarmyn­digheternas sida försvinner i fall där det kriminalpoUtiskt är meningslöst att ingripa med straffåtgärder. Därmed kan man åstadkomraa större diffe­rentiering vid bedömningen av de olika typer av förseelser som förekommer på onirådet. Vissa förfaranden, som nu inte omfattas av det allmänna rätts­medvetandet som brott i egentlig mening, kan avkriminaliseras, Å andra si­dan brännmärks i högre grad svårare brottslighet. Man får på så sätt bättre relief på skattebrotten.

Ett praktiskt resultat av påföljdsreformen i dess helhet skulle bli att smärre övertramp inte kominer att leda till några påföljder alls. Vidare kom­mer sanktionerna i de fall där försummelsen inte kan tolereras att träffa jämnare och rättvisare än f. n. Dessutom koramer den verkligt grova brotts­ligheten att kunna beivras effektivare än vad som kan ske i dagens läge. Jag är emellertid medveten om att systemet med ett mer eller mindre automatiskt skattetillägg är en nyhet för vårt land och innebär en radikal omläggning av vad som hittills gällt. Detta manar till försiktighet både såtillvida att be­stämraelserna bör ges en utformning som ger möjlighet att befria från av­gift vid ursäktlig försummelse men också så att introduktionen av lagstift­ningen i praktiska livet görs så mjuk som möjligt.

Jag vill erinra om att det här förda resonemanget gäller inte bara skat­terna utan även avgiftsområdet. Det är en påtaglig fördel att detta område, som vuxit i omfattning och betydelse under den senaste tiden, blir föremål för ökad uppmärksamhet vad beträffar garantierna för att skyldigheterna fullgörs på behörigt sätt.


 


200                   Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

Det anförda föranleder mig till det övervägandet att skattestrafflagutred­ningens förslag bör läggas till grund för en reform av det skatterättsliga sanktionssystemet. Jag avser i det följande att diskutera de olika delarna i förslaget var för sig.

Det administrativa sanktionssystemet

Innan jag går in på detaljerna i utredningens förslag om skatte- och av­giftstillägg vill jag närmare uppehålla mig något ytterligare vid de allmänna synpunkter som enUgt utredningens mening motiverar införandet av dessa särskilda avgifter.

Utredningen har låtit verkställa en undersökning av de ändringar som taxe­ringsnämnderna gjort i deklarationerna för inkomst- och förmögenhets­skatt år 1966, Felaktigheter till de skattskyldigas förmån som kan antas bero på felräkningar eller missuppfattningar av beskattningsreglerna o, d, har ute­slutits ur materialet. En genomgång av materialet därefter visar bl. a., att 196 000 fall förelåg där felaktigheten avsåg belopp under 500 kr., i 67 000 fall avsåg felen belopp mellan 500 och 1 000 kr., i 53 000 fall mellan 1 000 och 2 000 kr. och i 41 000 fall belopp mellan 2 000 och 5 000 kr. I 9 000 fall översteg den orildiga uppgiften 5 000 kr. Till de angivna siffrorna koraraer 70 000 fall där fysiska personer har åsatts taxering i hemortskommunen utan att de avgett deklaration. Dessa fakta skall ses mot bakgrunden av att t, ex. år 1964 ca 5 000 skattskyldiga fälldes för brott enligt SkSL och i dessa var det undan­dragna beskattningsunderlaget högst 2 000 kr. i ungefär hälften av fallen, samtidigt som det visat sig att ungefär två tredjedelar av dessa avsåg lön­tagare med relativt okomplicerade och lätt kontrollerbara inkomstförhål­landen. Det uppgivna antalet fall av skönstaxeringar på grund av underlåten­het att lämna deklaration är inånga gånger större än åtal för motsvarande försummelse.

Vad utredningen sålunda visat ger mig anledning att instämma i dess på­stående, att det nuvarande påföljdssystemet för skattebrott beträffande in­komst- och förmögenhetsskatt drabbar ojämnt och slumpvis. Det finns till­räckliga skäl för antagandet att missförhållanden av liknande slag gäller beträffande vissa indirekta skatter och åtskilliga avgifter. Remissinstanserna har inte haft något att invända mot det siffermaterial som utredningen har lagt fram.

Utgångspunkten för reformförslaget har varit, att det nuvarande systemet på området bör ersättas med ett system som är mer effektivt och jämnare i tillämpningen samtidigt som det öppnar möjlighet till en ökad differentie­ring av sanktioner. Utredningen har sedan den övervägt olika lösningar stan­nat för, att ett. skatte- eller avgiftstillägg som bestäms i administrativ ord­ning bör vara det lämpligaste medlet för att ge eftertryck åt föreskrifter om


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                201

åligganden på skatte- och avgiftsområdet. Straffrättsliga påföljder föreslås gälla endast för allvarligare överträdelser av de ifrågavarande författningar­na. Det helt övervägande antalet remissinstanser har godtagit den föreslagna lösningen i princip. Dock betonar många av dem — liksom utredningen — vikten av att i det administrativa avgiftssystemet skapas garantier som till­godoser rättssäkerheten.

Som framgått av vad jag tidigare uttalat anser jag att den principiella lösning som utredningen har förordat för de problem som föreligger här är i princip godtagbar. Det är f. n. en allmän strävan att förenkla det judiciella förfarandet. Sålunda har ådömande av straff i stor utsträckning ersatts av föreläggande av bot och av strafföreläggande, vilket innebär att domstolarna avlastas åtskilligt arbete med bagatellfall. Vad utredningen föreslagit om skatte- och avgiftstillägg innebär en ytterligare förenkling av sanktionsfor­merna. Detta är möjligt genom att beträffande skatter och avgifter det finns myndigheter och administrativa domstolar som är väl förtrogna med de materiella bestämmelserna på området. Den föreslagna ordningen torde få anses vara betydligt snabbare och billigare — även för den enskilde — än något annat system för förenkling av sanktionerna mot försummelser och förseelser på skatte- och avgiftsområdet. Det blir möjligt att bestämma av­giften i nära anslutning till taxering eller debitering, och systemet ger möjlig­het att genomföra sanktioner i det stora antalet fall som det här är fråga om, dvs. att åstadkomma en önskvärd jämnhet i tillämpningen. I den ut­sträckning det rör sig om fel av ordningsmässig eller eljest bagatellartad natur bör som utredningen har förutsatt saken få ett slut genom uttagande av administrativ avgift och således domstolsförfarande helt kunna under­låtas.

Enligt min mening är det från flera synpunkter en väsentlig fördel att man kan avstå från domstolsförfarande för att komma till rätta med enk­lare förseelser av ifrågavarande slag. Inte minst den skattskyldige måste ofta uppleva det nuvarande förfarandet som alltför omständligt och be­svärande vidlyftigt i bagatellfall. Var gränsen skall gå mellan fall som bör föranleda endast skatte- eller avgiftstillägg och fall som dessutom bör gå till lagföring har närmast samband med utformningen av straffbestämmel­serna, som jag skall gå in på i det följande.

Liksom utredningen anser jag att den administrativa sanktionsformen bör tillämpas även i det fallet att gärningen föranleder åtal. Frånsett att en an­nan ordning skulle bli administrativt otymplig får redan de väsentliga skill­naderna mellan sanktionsformerna avgift och straff anses utesluta möjlig­heten att införa ett system där utdömande av straffpåföljd skulle utesluta påföring av skatte- eller avgiftstillägg. Jag vill erinra om att denna konse­kvens inte är okänd inom den nuvarande lagstiftningen. Sålunda påförs rest­avgift och tilläggsavgift enligt 58 § 1 mom. uppbördsförordningen (UF) bl, a, på grund av försening med inbetalning av källskatt — där dock viss möjlig-

7t    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 10


 


202                   Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

het till befrielse eller nedsättning av avgifterna föreligger — oavsett om för-suraraelsen medför åtal och dom enligt 80 § 1 mom. andra stycket förord­ningen. För fällande dom fordras helt naturligt att uppsåt eller grov oakt­samhet ligger arbetsgivaren till last, vilket givetvis inte gäller som villkor för påföring av avgift. Även om rekvisiten för påföring av skattetillägg måste få en mer komplicerad karaktär än villkoren för uttagande av restavgift kan en viss parallellitet anses föreligga.

I detta sammanhang vill jag erinra om att frågan om en särskild avgift vid oriktig uppgift som bidrag till kostnaderna för taxeringskontrollen dis­kuterats tidigare men avvisats. Detta har uppmärksammats av några remiss­instanser. Jag vill till detta framhålla att förhållandena nu är annorlunda. De argument som då anfördes mot ett administrativt sanktionssystem har inte bärkraft beträffande det föreliggande förslaget, som bygger på en samlad översyn av sanktionssystemet i dess helhet. Vidare har skett och kom­mer att ske en fortgående upprustning av de personella resurserna hos de myndigheter, de lokala skattemyndigheterna, som avses i första hand skola tillämpa det administrativa sanktionssystemet. Dessutom innebär systemet möjligheter till befrielse i ursäktliga fall. Det här aktuella systemet är således betydligt mer nyanserat än det som tidigare har varit på tal.

Jag framhöll nyss fördelen med att skatte- och avgiftstillägg enligt för­slaget skall bestämmas av de myndigheter som har bäst kännedom om själva de materiella bestämmelserna för skatterna eller avgifterna. Förhållandet kommer in i bilden när det gäller att bedöma frågan om vilka garantier som kan skapas för en riktig tillämpning av de föreslagna bestämmelserna. För­slaget har, som jag redan i korthet berört, kritiserats från synpunkten av rättssäkerhet. För egen del vill jag understryka att enligt min mening de myndigheter och domstolar som i sin dagliga gärning har att tillämpa de materiella bestämmelserna får anses besitta den bästa sakkunskapen för att avgöra frågor om "ursäkllighet" vid oriktiga uppgifter från skattskyldigs eller andra uppgiftslämnares sida. Bl. a. kommer ju här i fråga att bedöma i vad mån felet hänför sig till en mer eller mindre känd eller svårtolkad för­fattningsbestämmelse. Jag vill alltså göra gällande att en god kännedom om de materiella reglerna måste ge en god rättssäkerhet i fråga om avgiftspå­föring. Vad jag nu sagt gör det givetvis inte mindre angeläget att bestärarael­serna utforraas med särskild vikt på att skapa tydliga gränser mellan fall där avgift skall utgå och sådana där avgiftsplikt inte skall föreligga.

Beträffande området för avgifter av nämnda slag har utredningen utgått från att sanktionsformen bör få ett så vidsträckt tillämpningsområde som möjligt men å andra sidan framhållit att avgifter bör införas endast där ett praktiskt behov härav föreligger, t. ex. inom de delar av skatte- eller avgifts­området där antalet uppgiftsläranare är mycket stort, kontrollintensiteten låg samt uppgiftsskyldigheten omfattande. Så är enligt utredningens mening


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                203

fallet beträffande inkomstskatt och förmögenhetsskatt, åtskilliga indirekta skatter samt arbetsgivaravgifterna på socialförsäkringens område. Skatte­tillägg föreslås sålunda inte beträffande t. ex. arvs- och gåvoskatt samt sådan stämpelskatt, som fastställs av annan myndighet än kontrollstyrelsen, liksom inte heller när det gäller skatter och avgifter vid import, vilkat område ut­redningen i princip inte har haft att behandla. Den föreslagna avgränsningen har i allmänhet godtagits av remissinstanserna och även jag ansluter mig till förslaget i denna del,

Bestämraelser oni de särskilda avgifterna föreslås skola införas i taxe­ringsförordningen (TF), förordningen om mervärdeskatt (MF), förordning­en om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning (FF), stämpelskatteför­ordningen och förordningen angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m, (AVGF), Jag ämnar nu ta upp de grundläggan­de principerna i de föreslagna bestämmelserna. Detaljfrågor, särskilt sådana av teknisk natur, skall jag återkomma till i en specialmotivering till de för­fattningsförslag som har utarbetats inom finansdepartementet.

Särskilda avgifter enligt TF

Skattetillägg

Skattetillägg skall enligt utredningens förslag utgå i fem fall, nämligen

vid oriktigt meddelande i uppgift eller annan upplysning avgiven till led­ning vid taxering,

då självdeklaration frångås med stöd av 21 § TF,

då självdeklaration inte avgetts trots anmaning och inkomsten därför uppskattats med stöd av 21 § TF,

vid försummelse att avge självdeklaration inom den i 34 § 1 eller 2 mom. TF föreskrivna tiden,

då skattskyldig trots anmaning inte med underskrift fullständigat av­lämnad självdeklaration.

I en föreslagen bilaga till TF har upptagits närmare grunder för beräk­ningen av tilläggen i de olika fallen.

Termen skattetillägg bör enligt min mening användas endast för avgifter som utgår på grund av oriktiga eller ofullständiga uppgifter. Avgifter vid de olika formerna av deklarationsförsummelse bör benämnas "försenings­avgift". Till att börja med ämnar jag gå in på villkoren för påföring av skattetillägg.

Skattetillägg vid oriktigt meddelande. Utredningen har föreslagit att skatte­tillägg skall utgå vid inkomsttaxering och förmögenhetstaxering, när skatt­skyldig i uppgift eller annan upplysning avgiven vid taxeringen lämnat orik­tigt meddelande och detta föranlett eller, om det följts, skulle ha föranlett


 


204                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

att den skattskyldige eller med honom samtaxerad person inte blivit taxerad eller blivit för lågt taxerad.

Felet kan bestå däri att en intäkt inte redovisats eller redovisats med för lågt belopp. Det kan vidare vara fråga om en avdragspost som inte motsva­ras av kostnad som den skattskyldige har haft. Det betonas att bestämmel­sen utformats med eftertaxeringsrekvisiten som förebild.

För tiUägg fordras enligt utredningen följande förutsättningar. Det första villkoret är att ett oriktigt meddelande lämnats. Därmed avser utredning­en inte enbart ett positivt oriktigt meddelande utan även ett förtigande av en uppgift, t. ex. i deklaration. Felräkning, misskrivning eller annan uppen­bar felaktighet, som direkt framgår av de lämnade uppgifterna, bör enligt ut­redningens mening dock inte föranleda tillägg.

För att oriktigt meddelande skall föreligga skall det enligt utredningen vara fråga om en oriktig eller utebliven information. Oriktiga yrkanden skall däremot inte medföra skattetillägg. Det understryks att det i vissa fall kan vara svårt att avgöra om ett oriktigt meddelande eller ett yr­kande föreligger. Utredningen anser emellertid att sådana fall även före­kommer vid eftertaxering och att tveksamma skattetilläggsfrågor bör kun­na avgöras med ledning av de rättsgrundsatser och den rättstillämpning som utbildat sig vid tillämpningen av eftertaxeringsinstitutet.

Utredningen framhåller vidare att det oriktiga meddelandet skall ha lämnats i uppgift eller annan upplysning. Det är enligt utredningen inte något krav att det skett i deklaration eller i bilaga till denna. Varje orik­tigt meddelande såväl skriftligt som muntligt skall i princip föranleda skatte­tillägg. Det betonas dock att då taxering huvudsakligen sker med ledning av skriftliga uppgifter, det i praktiken torde bli sällsynt med muntliga oriktiga meddelanden såsom grund för tillägg.

Den skattskyldige skall enligt utredningen ha lämnat den oriktiga upp­giften själv. En person, som lämnat oriktigt meddelande om någon annans ekonomiska förhållanden till beskattningsmyndigheten, t. ex. i kontroll­uppgift, skall således inte kunna påföras tiUägg för denna felaktighet. Han skall emellertid kunna straffas för oriktigheten.

Det oriktiga meddelandet skall dessutom ha avgetts till ledning vid taxe­ring. Det spelar därvid, framhåller utredningen, inte någon roll om fråga är om uppsåt eller vårdslöshet vid lämnandet av meddelandet. Tillägg skall i princip utgå oberoende av de subjektiva grunderna för försummel­sen.

Det krävs slutligen enligt utredningens förslag att det skall föreligga ett direkt samband mellan den oriktiga uppgiften och det oriktiga taxerings­resultatet på så sätt, att skatteuttaget blivit eller, om meddelandet följts, skulle ha blivit för lågt för den skattskyldige eller med honom samtaxerad person.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                205

Jag har i det föregående uppehållit mig vid de principiella skäl som för­anlett mig att godta utredningens förslag om ett administrativt sanktions­system. I fråga om utformningen har jag den uppfattningen att utredningens lösning på det stora hela taget är väl funnen. I några hänseenden finns det dock anledning att närmare diskutera utredningsförslaget, särskilt med an­ledning av påpekanden från remissinstansernas sida. Sålunda har förslaget att oriktiga muntliga uppgifter skall kunna föranleda skattetillägg väckt kritik.

Jag delar inställningen hos de remissinstanser som anfört att sanktioner för oriktiga muntliga uppgifter skulle komplicera systemet i hög grad. Skatte­tillägg bör således komma i fråga endast vid skriftliga uppgifter.

En remissinstans har berört problemet att någon, sora formellt sett är obehörig därtill, lämnar en felaktig uppgift, som avser en juridisk per­son, Uppgiftslämnaren skall visserligen kunna fällas till ansvar för sådan gärning. Skattetillägg skall emellertid inte kunna tas ut, eftersom det enligt förslaget fordras att den skattskyldige lämnat den oriktiga uppgiften själv. En bestämmelse bör enligt min mening införas om att den som lämnat skriftligt meddelande för juridisk persons räkning skall anses äga behö­righet härtill om det inte är uppenbart att uppgiftslämnaren saknat behörig­het.

Skattetillägg vid skönstaxering. Utredningen har föreslagit att skattetill-lägg skall utgå även när självdeklaration frångås med stöd av 21 § TF eller när deklaration inte avgetts trots anmaning och inkomsten därför uppskat­tats med stöd a,' nämnda paragraf. Skattetillägget skall därvid enligt utred­ningen beräknas på det belopp, som utgör skillnaden mellan den genom upp­skattning beräknade inkomsten och inkomsten enligt självdeklaration eller annat meddelande som den skattskyldige lämnat till taxeringsnämnden.

Kammarrätten har framhållit, att skönstaxering ofta är en kombination av flera föreliggande omständigheter såsom rättsfrågor, bevisfrågor, skä­lighetsbedömningar av yrkade avdrag, missuppfattningar från den skatt­skyldiges sida av gällande bestämmelser, direkt påvisbara utelämnade in­täkter samt ett mer skönsmässigt påslag med hänsyn till bristande under­lag för deklarationen. Domstolen anser att "den genom uppskattning be­räknade inkomsten" som underlag för bestämmande av tillägget i vissa fall kan komma att innebära en orimligt sträng påföljd. En rättvis och likfor­mig bedömning i nu berörda hänseenden måste enligt kammarrätten inne­bära att vid skönstaxering skattetillägg skall utgå endast till den del den för förvärvskällan uppskattade inkomsten innefattar oriktigt meddelan­de och skönsmässigt påslag. Andra remissinstanser vänder sig mot prin­cipen att skönstaxeringarna skall ligga till grund för skattetillägg, därför att de anser att sådana taxeringar inte är ett riktigt underlag ens för skatte­krav. Länsstyrelsen i Kalmar län anser att besvären vid skönstaxeringar


 


206                   Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

avsevärt skulle öka om förslaget genomfördes. Följden härav skulle bl. a. bli att en större del än f. n. av taxeringsrevisionens kapacitet skulle be­höva tas i anspråk för defensiva revisioner.

För egen del vill jag anföra följande. En skönstaxering återspeglar en­ligt sakens natur inte den skattskyldiges exakta inkomstförhållanden. Är skönstaxeringen för hög kan han besvära sig. Är den för låg föreligger där­emot knappast något skäl från den skattskyldiges sida att ta initiativ till ändring. Vid skönstaxering är det vanligen fråga om fall, där den skatt­skyldige i avsevärd mån åsidosatt sin uppgiftsskyldighel eller skyldigheten enligt 20 § TF att i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar el­ler på annat sätt sörja för att underlag finns för deklarationsskyldighetens fullgörande och för kontroll därav. Utredningens avsikt med skattetillägg vid skönstaxeringar har varit att få en sanktion mot dessa slags försum­melser. Skattetillägget skulle således bidra till att minska behovet av sköns­taxeringar.

Den skaltskyldige har således oftast genom eget förvållande —- bristfäUigt redovisat underlag för deklarationen eller underlåtenhet att avge deklara­tion — försatt sig i den situation som föranlett skönstaxeringen. Nu nämn­da former av försummelser måste enligt min mening anses vara lika allvar­liga som att lämna en oriktig uppgift. Det finns därför inte skäl att låta så­dana fall som föranlett skönstaxering passera utan sanktion. Jag anser så­ledes liksom utredningen att skattetillägg i princip bör utgå, när skattskyl­digs inkomst på grund av brister i självdeklaration eller bristfälligt under­lag för deklarationen inte tillförlitligen kan beräknas. Samma princip bör gälla vid skönsmässig uppskattning av förmögenhet och när den skattskyldi­ges inkomst eller förmögenhet i avsaknad av deklaration måste uppskattas. En förutsättning för att skattetillägg skall utgå vid skönstaxering på grund av utebliven deklaration är emellertid enligt förslaget att dan försumlige an­manats att avge deklaration men inte efterkommit anmaningen. Skattetill-lägget skall vidare undanröjas om den skattskyldige fullgör sin deklarations­skyldighet inom ett år efter taxeringsåret. Den enda reaktion för försummel­sen som sedan kvarstår är förseningsavgiften.

Farhågorna för en ökning av antalet besvär över skönstaxering som en remissinstans har yppat är inte något avgörande skäl mot förslaget i denna del. Det ligger inte något onormalt i att besvärsfrekveiisen vid skönstaxe­ringar överstiger besvärsfrekvensen i övrigt i taxeringsmål. Ett motsatt för­hållande skulle snarare vara ägnat att förvåna, eftersom det kunde tydas som att skönstaxeringarna vanligen leder till för låga resultat. Dock är det långt ifrån regel att skönstaxering föranleder besvär.

Jag delar kammarrättens uppfattning att skattetillägg skall utgå endast på den del av den uppskattade inkomsten eller förmögenheten, som kan här­ledas från en oriktig uppgift eller sora utgör skönsmässigt påslag. Tillägg vid skönstaxaringar bör alltså beräknas på den skatt som avser sådan inkomst


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                207

eller förmögenhet som tillagts utöver vad den skattskyldige uppgått i dekla­ration eller skriftlig uppgift till ledning för taxeringsnämnden. Dessutom bör, liksom eljest, från skattetillägg undantas uppenbara felräkningar och misskrivningar samt avvikelser som innebär bedömning av yrkande, såvitt avvikelsen inte föranletts av en oriktig uppgift i sak.

Jag vill i detta sammanhang något beröra den kritik som vissa remissin­stanser framfört mot förslaget om skattetillägg vid skönstaxering och som går ut på att förslaget lämnar möjlighet för den skattskyldige att spekulera i skönstaxering och befria sig från skattetillägget genom att lämna deklara­tion om taxeringen blivit för hög. Kritiken kan synas bestickande men träf­far inte någon avgörande punkt. Skönstaxeringar är som jag tidigare fram­hållit mindre exakta. All taxering bör emellertid utmynna i ett så riktigt och rättvist resultat som möjligt. En deklaration som avlämnas under trycket av skattetillägg ger som regel myndigheterna tillgång till riktigare uppgifter. Därmed har enligt min mening det väsentligaste åstadkommits. Skattetill-lägget kan således vid skönstaxering på grund av deklarationsförsummelse sägas fungera som ett vite.

Även de som fått för låg taxering kan i det föreslagna systemet ha intresse av att avge deklaration. Detta är fallet när skatten tillsammans med skatte­tillägget överstiger vad han rätteligen skulle ha betalat i enbart skatt.

Sanktionsformen är dessutom ett verksamt medel när det gäller att upp­täcka skönstaxeringar som blivit för låga. Det finns nämligen anledning anta att en skattskyldig som inte avger deklaration trots skattetillägg fått för låg taxering. I sådant fall bör enligt min mening taxeringsrevision över­vägas.

Länsstyrelsen i Kalmar län har framhållit att av de skattskyldiga som trots anmaning ej avlämnar deklaration många är psykiskt eller fysiskt de­fekta eller s. k. socialfall och att en sanktion som skattetillägg i dessa fall inte fyller någon funktion. Jag anser för min del det inte betydelselöst att även denna grupp av människor kan bli föremål för taxeringskontroll, inte minst för att de skall få hjälp med rättelse av felaktiga skönstaxeringar.

Möjligheten att bli fri från skattetillägg som utgår vid skönstaxering på grund av utebliven deklaration skall enligt utredningen föreligga om be­hörig deklaration inges inom ett år efter taxeringsåret. Några remissinstan­ser har ansatt denna tid vara för lång. Bl. a. har föreslagits att tiden bör bestämmas så, att inlämnad deklaration hinner prövas av taxeringsnämn­den.

Enligt min mening bör respittiden i princip vara densamraa, soiii skall gälla för besvär över den lokala skattemyndighetens beslut om skattetillägg. Härigenom får den skattskyldige skälig tid för sitt handlande sedan han sett att deklarationsförsummelsen kommer att raedföra avgift.


 


208                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

SkattetUläggens storlek. Som jag redan nämnt har utredningen tagit in de föreslagna bestämmelserna om beräkning av skattetillägget i en särskild bi­laga till TF, Utredningen föreslår att skattetillägget skall beräknas på grund­val av det belopp, som undgått eller kunde ha undgått beskattning till stat­lig inkomstskatt, komraunal inkomstskatt eller stathg förmögenhetsskatt. Tillägget avses således skola utgå med en viss procent av det belopp som skulle ha undandragits genom den oriktiga uppgiften eftersom det har an­setts böra stå i relation till den skattelättnad som den oriktiga uppgiften skulle ha medfört för den skattskyldige om felaktigheten inte upptäckts. De föreslagna procentsatserna varierar mellan 3 och 20 % av det inkomst­belopp som inte skulle ha blivit beskattat om den oriktiga uppgiften följts. Nämnda procentsatser som varierar vid olika inkomstnivåer är avsedda för fysiska personer och dödsbon såvitt gäller taxeringen till statlig inkomst­skatt. Liknande variationer föreslås även för den statliga förmögenhetsskat­tens del, medan det vid kommunal beskattning föreslås en fast procentsats av 5 %. För juridiska personer är procentsatsen vid den statliga taxeringen enligt förslaget antingen 20 eller 5 %, beroende på skatteuttaget.

Utredningen har också diskuterat andra metoder för beräkning av skatte­tillägget. Det framhålls således att en från många synpunkter enkel metod vore att ta ut skattetillägg efter en bestämd procent av den skatt som skulle ha undandragits om den oriktiga uppgiften följts. Ett av de skäl som talar mot en sådan lösning är enligt utredningens mening att den beslutande myn­digheten i så fall måste vänta med påföring av skattetillägg till dess debite­ringen av den slutliga skatten blivit klar vid slutet av taxeringsåret, och att arbetet raed tilläggen därför kommer att sträcka sig in på det nya taxerings­året.

Remissinstanserna har inte uppehållit sig mycket vid utredningens för­slag i denna del. Några framhåller dock att förslaget inte möjliggör en till­räcklig nyansering i det enskilda fallet. Statskontoret påpekar att förslaget får vissa olyckliga tröskeleffekter med hänsyn till den föreslagna procent­skalan vid statlig inkomstskatt. Bl. a. riksskattenämnden, som föreslagit in­förande av ett varningssystem för försummelser av mindre allvarlig beskaf­fenhet, anser att de föreslagna procentsatserna är väl låga i de lägre inkomst-skikten.

Jag delar utredningens uppfattning att skattetillägget bör stå i relation till den skattelättnad som den oriktiga uppgiften skulle ha medfört för den skattskyldige om den följts. Utredningens beräkningsmetod, sora otvivelak­tigt har vissa fördelar, synes dock i vissa lägen vara förenad raed avsevärda olägenheter, bl. a. de tröskeleffekter som statskontoret påpekat. Jag har där­för funnit övervägande skäl tala för att skattetillägget bör utgå, inte med viss procent av det belopp som skulle ha undandragits om den oriktiga upp­giften hade följts, utan med viss procent av det skattebelopp som påförs till


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                209

följd av att uppgiften frångåtts. Denna metod är från många synpunkter enklare än utredningens. Tillägget kommer då att i varje läge stå i direkt förhållande till den skattelättnad, som den oriktiga uppgiften skulle ha med­fört. Sanktionen blir härigenom mer nyanserad och några tröskeleffekter av det slag statskontoret påtalat uppstår inte. Debiteringen av skattetillägg tor­de kunna ske inom ADB-systemet. Den helt övervägande delen av tilläggen kan då påföras debetsedel på slutlig skatt, vilket har varit en lovvärd mål­sättning från utredningens sida.

Den metod som jag förordar har emellertid den nackdelen att de myn­digheter och domstolar som beslutar om skattetillägg av praktiska skäl inte direkt kan ange tillägget i kronor, eftersom det blir beroende av skattedebi­teringen. I stället får anges storleken av det belopp på vilket tillägget skall beräknas. Uträkningen av skattetillägget får sedan ankomma på den lokala skattemyndigheten.

Procentsatsen bör vara så hög att skattetillägget blir kännbart. Samtidigt måste emellertid hänsyn tas till att avgiften i princip skall utgå vid alla konstaterade oriktigheter, oberoende av s. k. subjektiva rekvisit, dvs. obe­roende av om uppsåt eller slarv förelegat. Utredningens förslag innebär också att den administrativa avgiften i flertalet fall skulle bli den enda sanktionen.

Vid bestämmandet av procentsatsen måste hänsyn tas till den nuvarande reaktionen mot skattebrott enligt SkSL. Viss ledning bör kunna hämtas från den praxis som i dag tillämpas av domstolarna vid utdömandet av böter för falskdeklaration och vårdslös deklaration. Vid falskdeklaration torde genoin-snittsbeloppet vara 1,5 gånger den undandragna skatten och vid vårdslös deklaration ca 0,8. Med beaktande sålunda av den praktiska tillämpningen av det nu gällande systemet har jag funnit, att avgiften bör tas ut med 50 % av den skatt som utöver vad som eljest skulle ha utgått påförs i följd av av­vikelsen från den oriktiga uppgiften. Denna procentsats bör gälla såväl in­komstskatt som förmögenhetsskatt.

I jämförelse med utredningens förslag innebär mitt förslag en inte ovä­sentlig höjning. Några exempel skall lämnas beträffande förhållandet mel­lan skattetillägg enligt beräkningsgrunden i utredningens förslag och den jag förordat. Vid en beskattningsbar inkomst av 16 000 kr. är tillägget, om 1 000 kr. undanhållits, 110 kr. enligt utredningens förslag och 185 kr. enligt mitt eget. Vid en beskattningsbar inkomst av 36 200 kr. blir motsvarande siffror 180 och 294 kr., vid 71 000 kr. beskattningsbar inkomst 200 och 325 kr, och vid 141 000 kr. beskattningsbar inkomst 250 och 350 kr. Denna dif­ferens blir i viss mån mildrad genom att gränsen för åtal för skattebrott med hänsyn till beloppets storlek får anses böra, som jag kommer att be­röra i det följande, i väsentlig män flyttas uppåt.

Det bör redan i detta sammanhang även påpekas att svårare fall av för­summelse skall kunna beivras med åtal och dom på samma sätt som sker


 


210                   Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

f. n. och detta oaktat att skattetillägg utgår. Det är min avsikt att i det föl­jande uppehålla mig vid förhållandet mellan de olika sanktionsformerna skattetillägg och straff.

Ett par remissinstanser har föreslagit ett särskilt varningsinstitut, som skulle kunna användas i fall där skattetillägg skulle vara en alltför hård reaktion.

Även jag hyser sympati för detta uppslag. Varningsinstitutet förekommer i vissa länder, som nu har ett administrativt sanktionssystem. Man bör emel­lertid ha klart för sig att ett varningsinstitut medför åtskilligt administrativt arbete. För att det skall bli effektivt bör det byggas ut med en tillfredsställan­de "uppfölj ningskontroll" dvs, ett slags register över varnade, vilket kan bli administrativt rätt krävande. De fördelar som finns i ett varningsinstitut kan dessutom i hög grad nås också utan ett sådant, nämligen genom kon­struktioner av reglerna om befrielse från skattetillägg. Jag återkommer till dessa regler i det följande.

De skäl jag nu anfört leder således till att jag inte är benägen att föreslå något särskilt varningsinstitut.

När jag i det föregående redoAisade mina allmänna synpunkter på re­former av sanktionssystemet i dess helhet framhöll jag som angeläget att sanktioner inte skulle förekomma i bagatellfallen. Det saknas all anled­ning att ta samhällets resurser i anspråk för sådana fall. Från den syn­punkten att sanktionerna stärker skattemoralen synes inte kunna hävdas något intresse av att ingripa mot bagatellförseelser. Inte heller är det sam­hällsekonomiskt tiUfredsställande med sådana ingripanden. Avgifter som inte uppgår till 100 kr. bör således inte påföras. Härigenom kommer för­summelser som rör smärre belopp inte att föranleda några påföljder vilket bör ses som ett synnerligen positivt resultat av reformen.

Förseningsavgift

F. n. föreskrivs bötesstraff när självdeklaration, som skall avges utan an­maning, inte avlämnats eller avlämnas efter utgången av den i 34 § 1 eller 2 mom. TF bestämda tiden. Enligt utredningens mening bör detta bötes­straff anskaffas och ersättas med en särskild avgift som utgår i admi­nistrativ ordning. Avgiften föreslås utgå med 1 % av den högsta beskatt­ningsbara inkomst som för den skattskyldige fastställts till taxering för inkomst i komraunen och med 0,3 % av den del av den beskattningsbara förmögenheten som överstiger skattefritt belopp.

Flertalet remissinstanser har godtagit idén att ersätta det nuvarande bö­tesstraffet vid försummelse att lämna deklaration inom föreskriven tid med en administrativ avgift. Många är dock kritiska mot förslagets utform­ning och anser att det ger en onyanserad och många gånger hård reaktion, sora inte står i rimlig relation till förseelsens art. Det anses orimligt att den beskattningsbara inkomsten skall utgöra underlag för beräkningen av


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                211

avgifter. Man påpekar också svårigheterna för många att i tid få hjälp med upprättandet av deklarationen. Utredningens förslag kan således ställa en skattskyldig inför valet att antingen betala avgift eller att lämna en oriktig deklaration. Förslag har därför förts, fram från remisshåll att reglerna om anstånd med avgivandet av deklaration skall ändras och att anståndsbeslu­ten skall få meddelas av lokal skattemyndighet, om antalet ansökningar kan antas komma att öka kraftigt. Vidare föreslås att tiden för deklaratio­nens avgivande skall flyttas fram och de skattskyldiga därigenom få längre tid för upprättande av sina deklarationer.

Det har kunnat konstateras en fortlöpande ökning år efter år av antalet skattskyldiga som avger sina deklarationer för sent eller som helt under­låter att fuUgöra sin deklarationsskyldighet. Orsakerna härtill kan vara flera. Enligt gällande regler kan anstånd meddelas när vissa i TF närmare angivna omständigheter föreligger. Det ligger i sakens natur att anstånd inte bör meddelas annat än när det verkligen är av behovet påkallat. En allmän förskjutning av tidpunkten för deklarationens avlämnande skulle ytterligare försvåra taxeringsnämndens arbete och förskjuta även tid­punkterna för debitering och uppbörd. Att överväga en allmän framflytt-ning av denna tidpunkt kan således inte komma i fråga inom ramen för det nuvarande taxeringsförfarandet. Jag är i detta sammanhang inte beredd att ta upp frågan om en ändring av taxeringsförfarandet. Ä andra sidan vill jag klart framhålla att någon påföljd inte bör inträffa när skäl för anstånd är för handen. Ett krav som bör kunna upprätthållas är emellertid att den som anser sig behöva anstånd ger sig till känna före den tidpunkt då dekla­rationen senast skall vara avlämnad.

Det nuvarande bötesstraffet för försummelse att avge självdeklaration inom föreskriven tid har visat sig inte vara ett tillräckUgt praktiskt och verksamt medel för att ge eftertryck åt skyldigheten att avge deklaratio­nen i rätt tid eller åtminstone begära anstånd. Utredningens förslag om administrativa avgifter vid deklarationsförsummelse förefaller att vara en lämplig lösning. Om förslaget genomförs, kommer det enligt min mening att få en central betydelse inom taxeringsområdet och torde säkert nå åsyftat resultat.

Det här aktuella slaget av administrativ avgift är avsett att utgå vid si­dan av det slag av skattetillägg som jag nyss beskrivit. Eftersom försenings­avgiften är en sanktion för en försummelse av ordningsförseelsekaraktär kan jag instämma i vissa remissinstansers uppfattning att utredningens förslag kan leda till en för hård reaktion. En försening på en eller annan dag kan givetvis inle jämställas med en avsiktlig underlåtenhet att lämna deklaration. Dessa och liknande synpunkter bör få inverka på utformning­en av förseningsavgiften. Detta kan ske genom en maximering. Det högsta bötesstraff som nu kan utdömas för deklarationsförsummelse är 300 kr. Det torde vara lämpligt att sätta maximum för förseningsavgiften vid en-


 


212                   Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971

kel försummelse till samma belopp. Där speciella skäl för försening av de­klaration kan anföras bör förseningsavgiften kunna nedsättas för att, där uttagandet skulle framstå som orimligt, helt bortfalla.

Förseningsavgiften har föreslagits böra utgå med viss procent av den högsta beskattningsbara inkomst som åsatts den skattskyldige vid taxe­ringen i kommunen. Detta medför att en skattskyldig, som inte åsätts nå­gon beskattningsbar inkomst, inte heller påförs förseningsavgift.

Förseningsavgiften skall enligt utredningens förslag utgå med 1 % vid inkomsttaxeringen och 0,3 % vid förmögenhetstaxeringen. Jag kan godta denna beräkningsgrund. Vid förmögenhetstaxering skall avgift komma i fråga endast på den del av förmögenheten som överstiger skattefritt belopp.

Den utformning av förseningsavgiften som jag nu föreslagit är mer ny­anserad än motsvarande avgift enligt utredningens förslag. Därigenom tor­de remissinstansernas kritik ha beaktats i tillräcklig mån.

Utredningens förslag innehåller inte något särskilt påtryckningsmedel för att förmå den som anmanats att avlämna deklaration att göra detta in­om den i anmaningen föreskrivna tiden. Beskattningsmyndigheten skulle på grund härav bli nödsakad att använda vitesinstitutet som påtrycknings­medel i lika stor omfattning som f. n. Detta måste anses opraktiskt. Med hänsyn härtill är det påkallat att en strängare form av förseningsavgift får utgå vid försummelse att inte i tid efterkomma en anmaning att avge deklaration. Härigenom erhåUs ett extra tryck på skattskyldiga, som redan försummat den ordinarie deklarationstiden. Dessutom utgör en så­dan bestämmelse ett påtryckningsmedel även för den som är skyldig avge deklaration endast efter anmaning. Jag föreslår att förseningsavgiften i nämnda fall skall bestämmas till två gånger det belopp som utgår %id en­kel försummelse. Den högsta avgift, som enligt mitt förslag kan utgå vid en och samma taxering blir således 600 kr. Ohörsamhet att efterkomma anmaning bör vidare alltid medföra en viss minimiavgift oavsett beskatt­ningsresultatet. Denna kan lämpligen bestämmas till 100 kr. Förslaget tor­de leda till en effektivare påtryckning på aktiebolag, som inte påförs be­skattningsbar inkomst men som trots detta är skyldiga att avlämna dekla­ration, i fall av försummelse att deklarera. F. n. har skattemyndigheterna svårigheter i kontrollhänseende med dessa bolag.

Utredningen har föreslagit en sanktion i form av avgift även för det fall att skattskyldig trots anmaning inte fullständigar deklarationshandling med sin underskrift. Därigenom avses att framtvinga ett undertecknande av en deklarationshandling.

Skatterättsligt anses skattskyldig inte ha fullgjort föreskriven deklara-tionsskjddighet, om han inte undertecknat handlingen, även om han läm­nat en deklarationsblankett med alla sakuppgifter. Formellt föreligger så­ledes inte någon deklaration i ett sådant fall.

I det praktiska taxeringsarbetet förekommer det ofta att avlämnade de-


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                213

klarationer inte är undertecknade. Ofta begär beskattningsmyndigheten inte någon underskrift, därför att myndigheten anser sig kiinna konsta­tera att uppgifterna är riktiga. Försummelsen kan också förbises, näm­ligen i det fall deklarationen undertecknats av person som saknat be­hörighet. Har blanketten inkommit inom tid som föreskrivs för avgi­vande av deklaration och fastställs en taxering utan avvikelse från dekla­rationen, finns det enligt min mening från beskattningssynpunkt inte något bärande skäl att påföra avgift. Den skattskyldige har ju i rätt tid avlämnat riktiga och fullständiga uppgifter.

Jag föreslår därför att sanktionsbestämmelsen utformas så att en inte undertecknad eller inte behörigen undertecknad deklaration i fråga om förseningsavgift skall bedömas på samma sätt som en undertecknad, om den skattskyldige inte har anmanats att fullständiga handlingen.

Befrielse från avgift

Bet föreslagna avgiftssystemet innebär att schablonregler skall tillämpas och att avgifterna skall utgå utan hänsyn till uppsåt eller oaktsamhet från den skattskyldiges sida. Systemet skulle därför leda till klart obilliga re­sultat 0111 inte möjlighet lämnades för de tillämpande myndigheterna att ta hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Som framgått av det föregående föreslås en möjlighet att bli helt befriad från skattetillägg vid skönstaxering på grund av deklarationsförsummelse, nämligen i princip om deklarationen kommer in inom tiden för besvär över lokal skattemyndig­hets beslut om skattetillägg. Utredningen har emellertid dessutom tänkt sig en ordning sora innebär att befrielse från avgift skall kunna ges vid ringa fall av försummelse eller om det i övrigt får anses obilligt att påföra skattetill-lägg. Förslaget till författningstext innehåller bestämmelse om att skattetill-lägg får efterges då särskilda omständigheter föreligger samt att närmare föreskrifter om befrielse från skattetillägg meddelas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

I likhet med några remissinstanser anser jag att befrielsegrunderna i möjligaste mån bör preciseras i lagtexten. Sålunda bör utsägas att skatte­tillägg får efterges om felaktigheten eller underlåtenheten med hänsyn till den skattskyldiges ålder, sjukdom, bristande erfarenhet eller den oriktiga uppgiftens särskilda beskaffenhet eller därmed jämförlig omständighet är att anse som ursäktlig eller om det belopp som kunde ha undandragits ge­nom felaktigheten eller underlåtenheten är att anse som ringa. Den närmare innebörden av de föreslagna bestämmelserna avser jag att gå in på i special­motiveringen. Jag vill dock betona att det trots den av mig förordade preci­seringen av befrielsegrunderna får anses lämpligt att närmare anvisningar för tillämpning av befrielsegrunderna meddelas av riksskatteverket. Detta gäller särskilt för tillämpning av "ringaregeln", som bör medföra generell


 


214                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

anvisning om den beloppsstorlek som normalt får anses vara gräns för skat­tetillägg. Att en försening på en eller annan dag inte skall medföra förse­ningsavgift torde följa av att en sådan försummelse normalt måste anses ursäktlig.

Fråga om befrielse från avgift skall behandlas i avgiftsprocessen. Det får alltså anses att yrkande om befrielse från påförd avgift kan prövas en­dast som besvär över avgiftsbeslutet.

Det förordade avgiftssystemet innebär an nyhet för svenska förhållan­den och avser ett område där det i och för sig ligger nära till hands att de enskilda gör sig skyldiga till försummelser av slarv eller brist på noggrann­het. Från flera remissinstansers sida betonas att befrielsegrunderna bör till-lämpas generöst. Jag vill helt allmänt instämma i dessa uttalanden, åt­minstone såvitt gäller inledningsskedet. Det gäller särskilt att ta hän­syn till vad som rimligen kan begäras av den skattskyldige i fråga om nog­grannhet och förmåga att tillgodogöra sig skattereglerna. Skattetillägget synes få sin största betydelse genom att det ger eftertryck åt kravet på att inkomster skall redovisas till fulla belopp i deklarationen och att avdrag skall avse faktiskt havda kostnader av den natur som angetts i den skatt­skyldiges deklaration. Vid åsidosättande av dessa båda elementära krav på sanningsplikt torde skattetillägg kunna påföras i alla fall där inte de subjektiva omständigheterna för befrielse är särskilt framträdande.

Bestämmelserna om skattetillägg skall givetvis tillämpas i fråga om alla sädana beslut som direkt avser taxering men bör även ha avseende på andra avgöranden som fattas inom taxeringsprocessens ram såvitt de in­verkar på skattedebiteringen. Jag syftar bl. a. på beslut som avser tillämp­ning av avtal för undvikande av dubbelbeskattning. Sådana avgöranden kan innebära att inkomst av visst slag inte skall beskattas här i landet eller endast delvis skall beskattas här men beslutet kan också avse till-godoräkning av skatt som erlagts i annat land. Avgörande av sistnämnda slag ingår i taxeringsprocessen. En oriktig uppgift kan föreligga beträffan­de storleken av den inkomst eller den skatt som dubbelbeskattningsavtalet enligt den skattskyldiges mening reglerar i det aktuella fallet. Bl. a. i sådant fall bör skattetillägg kunna påföras. Det nu sagda gäller även vid tillämp­ningen av överenskommelser som Konungen äger träffa med annan stats regering enligt 72 § 2 mom. kommunalskattelagen (KL), 20 § 2 mom. för­ordningen (1947: 576) om statlig inkomstskatt och 20 § 2 mom. förordningen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt.

Enligt riksdagens bemyndiganden i ett flertal fall (se t, ex, prop. 1968: 133, BeU 59, rskr 328, SFS 1968:771) äger Kungl. Maj:t efterge skatt som av­ser inkomst eller förmögenhet vilken enligt avtal för undvikande av dub­belbeskattning skall vara föremål för skattelindring i Sverige. Sådana be­myndiganden har lämnats i samband med riksdagens behandling av dessa


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                215

avtal. Enligt min mening bör Kungl. Maj :t tilläggas rätt att efterge även skattetillägg som kan ha påförts den skattskyldige och som avser skatt som Kungl. Maj :t efterger med stöd av sådant bemyndigande. Beträffande gäl­landa avtal, där bemyndiganden om befrielse från skatt redan har lämnats, bör nu avsett bemyndigande utverkas i detta sammanhang. Det sagda bör gälla även den förseningsavgift som jag föreslagit i det föregående. Jag hem­ställer därför att Kungl. Maj :t hos riksdagen begär fullmakt att kunna be­fria från särskilda avgifter enligt TF i de fall då Kungl. Maj :t med stöd av tidigare lämnat bemyndigande efterger skatt som avses i avtal för undvikan­de av dubbelbeskattning.

Befrielsemöjlighet bör enligt min mening föreligga även i fall som avses i de nyss nämnda bestämmelserna i KL, förordningen om statlig inkomst­skatt och förordningen om statlig förmögenhetsskatt. Bestämmelse härom bör lämpligen införas i TF.

Beslutande myndighet m. m.

Enligt utredningens förslag skall med ett undantag, som jag strax skall beröra, den lokala skattemyndigheten vara beslutande myndighet i det ad­ministrativa sanktionssystemet när det gäller avgifter med anledning av taxeringsarbetet i första instans. Detta förslag har stötts av flertalet re­missinstanser som yttrat sig i frågan.

Det är angeläget att besluten om avgifter sker i nära anslutning till taxe­ringsbeslutet, bl. a. för att sanktionssystemet skall bli så effektivt som möjligt. En lösning kunde därför i och för sig vara att avgiftsfrågor prö­vas av taxeringsnämnden i samband med taxeringsarbetet. Jag delar dock inte denna uppfattning. Antalet taxeringsnämnder är mycket stort och kva­liteten på nämnderna är ojämn. Systemet förutsätter enhetlighet. Det är bätt­re ju färre till antalet de beslutande myndigheterna är. Från denna synpunkt kan diskuteras att lägga uppgiften på prövningsnämnderna eller på läns­styrelserna, en tanke som också framförts i sammanhanget. Utredningen och flertalet remissinstanser har emellertid ansett att taxeringsnämnder­na inte bör besluta om avgifterna. Frågan om beslutande organ i första in­stans bör emellertid enligt utredningen omprövas om taxeringsnämndsor­ganisationen blir föremål för översyn.

Arbetet med skattetillägg och förseningsavgifter kommer att bli rätt om­fattande. Med nuvarande organisation och arbetsuppgifter är det inte rea­listiskt att föreställa sig att prövningsnämnderna skulle kunna klara upp­giften. Att lägga uppgiften på länsstjTeiserna synes inte heller genomför­bart, även om länsstyrelserna bör kunna utföra visst förarbete i de fall där länsstyrelsen är längdförande myndighet. Det för dagen bästa alternativet synes vara att följa utredningens förslag.


 


216                   KungL Maj.-ts proposition nr 10 år 1971

De lokala skattemyndigheternas arbete med avgifterna skall enligt försla­get vara avslutat före den 15 december taxeringsåret. Som jag tidigare har nämnt bör huvuddelen av avgiftsärendena vara avgjorda i sådan tid att be­sluten kan debiteras på debetsedeln för slutlig skatt. Därigenom kommer administrativt mycket att vinnas. Mot denna bakgrund torde ett tidigare datum än den 15 december vara motiverat. Jag föreslår därför att arbetet med avgifterna i princip skall vara avslutat senast den 1 oktober taxerings­året. Det kommer otvivelaktigt dock att förekomma vissa mera tidskrävande ärenden, sora inte hinner slutbehandlas före detta datum. För dessa fordras att beslutstiden kan förlängas, förslagsvis till den 15 december taxeringsåret. Det är som jag nyss påpekat önskvärt att så många som möjligt får under­rättelse om avgifterna i god tid innan den nya deklarationen skall avlämnas.

Jag nämnde nyss att utredningen i ett fall gjort undantag i fråga om lokal skattemyndighet som beslutande organ. Undantaget avser fall då besvär anförs över taxeringsnämndens beslut. Det föreslås att taxeringsintenden­ten i samband med taxeringsfrågan får ta ställning i avgiftsärendet.

Det är som jag nämnt angeläget att beslut i avgiftsfrågan fattas så tidigt som möjligt och helst innan ny deklaration skall avlämnas. I den konstruktion som utredningen föreslagit i detta fall ligger risken att frekvensen av besvär över taxeringarna kominer att öka utan sakUg grund och med det enda motivet att den lokala skattemyndigheten skall överlämna avgiftsfrågan till taxeringsintendenten varvid påföringen av av­giften uppskjuts. Jag biträder således inte utredningsförslaget i denna del. I besvärsfallen bör anstånd med betalning av avgift kunna medges i likhet med vad som nu gäller för betalning av skatt.

Debitering och besvär m, m.

Förfarandet vid påförande av avgifter i samband med taxering enligt TF ansluter sig enligt utredningsförslaget nära till bestämmelserna om taxe­ringsförfarandet. Särskilda bestämmelser föreslås dock om beslut och delgivning m. m. Det förutsätts att skattskyldig skall få tillfälle att yttra sig i avgiftsärende innan beslut fattas. Skattskyldigs besvär över lokal skattemyndighets beslut skall ha kommit in senast den 1 mars året efter taxeringsåret, om beslutet meddelats i debetsedel på slutlig skatt som den skattskyldige fått före taxeringsårets utgång och eljest inom två måna­der efter det han fått beslutet.

För egen del anser jag att tiden för besvär över lokal skattemyndighets beslut skall börja löpa vid delgivning av beslutet och omfatta två månader. I princip kan jag godta förslaget om delgivning liksom förslaget om besvärs­rätt för taxeringsintendenten samt om besvär till kammarrätten och Kungl. Maj:t, som i stort anknyter till TF:s nuvarande besvärsregler. I ett par detaljer vill jag dock anmäla avvikande mening. Den ena avser den före-


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                217

slagna bestämmelsen om att kammarrätten och Kungl, Maj :t ex officio skall granska storleken av påförd avgift, alltså oavsett om ändring görs i taxeringen. Förslaget har mött erinran från en remissinstans. Rent prak­tiskt kan en sådan granskning av skattetillägg av den typ som jag föresla­git inte genomföras utan avsevärt arbete, som skulle innebära kontroll av debiteringen i dess helhet. Bl. a, därför kan jag inte förorda att förslaget om obligatorisk granskningsskyldighet genomförs.

Vad som föreslagits om debitering av avgifterna föranleder som framhållits vid remissbehandlingen åtskilliga ändringar i UF. Jag kommer att lägga fram förslag till sådana ändringar i det följande. Spörsmålet om förmånsrätt för dessa avgifter i konkurs, vilket en remissinstans särskilt uppehållit sig vid, får lämpligen tas upp i sammanhang med frågan om för­månsrättsordningen i stort.

Särskilda avgifter enligt MF, FF och AVGF

De bestämmelser om särskilda avgifter som utredningen har föreslagit skall införas i MF, FF och AVGF har i stora drag utformats enligt samma mönster som de i TF. Avgifter skall sålunda enligt utredningens förslag påföras såväl vid oriktiga uppgifter och uppskattning i anledning av ofull­ständiga uppgifter som vid försening med deklaration eller arbetsgivarav­gift eller underlåtenhet att avge dessa slag av handlingar. Bl. a. de olikhe­ter i fråga om förfarandet vid uttagande av mervärdeskatten, punktskat­terna och arbetsgivaravgifterna sinsemellan och i förhållande till inkomst­skatterna och förmögenhetsskatten har dock lett till att utredningen på vart och ett av dessa områden föreslagit skilda bestämmelser i TF, MF, FF och AVGF. Beräffande samtliga indirekta skatter och arbetsgivaravgiften har utredningen föreslagit att skattetillägg och avgiftstillägg skall beräknas på den skatt eller arbetsgivaravgift, som kunde ha undandragits, i stäUet för på underlaget för skatten eller avgiften.

Ett par remissinstanser har uttalat tveksamhet inför att skattetillägg över huvud taget införs på mervärdeskatteområdet. Bl. a. åberopas att skat­tepliktsbestämmelserna många gånger är svårtolkade.

Det administrativa sanktionssystemet bör enligt min mening på de in­direkta skatternas och avgifternas område lika väl som fallet är beträffan­de de skatter som omfattas av TF ses som ett medel att få fram riktiga upp­gifter om det underlag som beskattningen skall grundas på. I den mån upp­gifterna avser faktiska förhållanden, som den uppgiftsskyldige själv kan förvissa sig om, föreligger i de flesta fall inte några svårigheter för honom att ställa sig uppgiftsskyldigheten till efterrättelse. Det kan emeUertid ■— som jag redan framhållit på tal om förhållandena på det direkta skatte­området — föreligga fall av tolkning av skatteregler. En uppgift har i detta fall också karaktären av yrkande. På mervärdeskattens område, där yrkan­den inte framgår annat än i form av redovisade skattebelopp, blir detta


 


218                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

problem måhända än mer accentuerat. Huvudsyftet med införandet av skattetillägget är att garantera uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande. Då mervärdeskatten otvivelaktigt är en beskattningsform av sådan bety­delse att en garanti av detta slag inte kan undvaras, kan jag inte ansluta mig till dem som anser att sanktionsformen inte bör införas på mervärde­skattens område. Däremot bör man sträva efter att undvika konsekvenser av det slag som nyss berörts, nämligen att skattetillägg drabbar yrkanden som föranletts av ursäktlig obekantskap med tillämpningen av skattereg­lerna. Detta kan ske genom en lämplig utformning om tiUämpning av be­frielsereglerna.

Beträffande mervärdeskatten har utredningen som nyss berörts föreslagit att avgift skall utgå såväl vid oriktig eller bristfällig uppgift i av­given deklaration som vid deklarationsförsummelse. Avgiften vid oriktig eller bristfällig uppgift skall enligt utredningen vara 20 % av det skattebelopp, som genom den oriktiga eller bristfälliga uppgiften kunde ha undandra­gits. Utredningen föreslår vidare att vid underlåtenhet att avge deklaration avgiften skall vara 20 % av den efter skälig grund fastställda skatten. En­ligt utredningens förslag skall avgift för deklarationsförsummelse nedsät­tas till 2 % av den fastställda skatten, om deklaration som inkommer för sent dock avlämnas inom ett år efter den föreskrivna tiden. Nämnda avgifter vid deklarationsförsummelse skall dock enligt utredningen utgå med högst 5 000 kr. och, oavsett om någon skatt fastställs, med lägst 100 kr.

I likhet med utredningen föreslår jag att skattetillägg skall utgå med 20 % av skatten. Den föreslagna procentsatsen är betydligt lägre än den som föreslagits på inkomstskatteområdet. I och för sig kan 20 % tyckas vara en låg sanktion vid oriktig uppgift. Procentsatsen framstår däremot väl avvägd vad beträffar uppskattningar, med hänsyn till att det på mervär-deskatteonirådet ofta är fråga om höga beskattningsvärden, som inte di­rekt återspeglar den skattskyldiges vinst av verksamheten och således hans skatteförmåga. Detta skulle motivera olika procentsatser vid olika former av oriktiga och ofullständiga uppgifter. En sådan ordning kan emellertid anses opraktisk och är i vissa fall svår att tillämpa. Därför bör godtas den av utredningen föreslagna procentsatsen för alla fall av oriktiga och ofull­ständiga uppgifter. Skattetillägg med 20 % bör sålunda utgå även vid under­låten deklaration, där skatten fastställts efter uppskattning.

En remissinstans har anmärkt på utredningens förslag att avgiften vid uppskattning i avsaknad av deklaration skall nedsättas och endast avgift för förseningen utgå om deklarationen lämnas inom ett år efter föreskriven tid. Tidrymden ett år har myndigheten fimnit vara för lång då den bl. a, ger den skattskyldige en oberättigad möjlighet att vänta med avlämnande av deklaration. Enligt min mening når man bättre effekt om tidrymden bestäms till en månad efter det att beslutet om skattetillägg delgetts. Läm-


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                219

nas deklaration inom denna tidrymd bör skattetillägget få bortfalla helt. Jag föreslår bestämmelse härom i stället för den som utredningen lagt fram.

Avgiften vid underlåten deklaration, där skatten fastställts efter upp­skattning, har tilredningen vidare föreslagit skola utgå med högst 5 000 kr. Eftersom avsikten med tillägget i detta fall endast är att få frara en dekla­ration och beslutat tillägg skall undanröjas, om deklaration inkommer inom en månad efter det beslutet delgetts, anser jag en maximiregel inte vara påfordrad.

Enligt utredningens förslag skulle en försummelse att avge deklaration alltid medföra en avgift på minst 2 % av skatten dock högst 5 000 kr. Det­ta skulle emellertid i många fall medföra en avgift som inte kan anses stå i rimlig relation till förseelsens art. En skälig förseningsavgift för en en­staka försummelse att inte lämna deklaration inom föreskrivan tid torde vara en fast avgift av 100 kr. Vid denna bedömning har även beaktats möj­ligheten att påföra skattetillägg enligt vad som nyss föreslagits. En fast förseningsavgift är motiverad även av att deklarationen kan avse negativa belopp.

Vid upprepning av deklarationsförsummelse anser jag att det föreligger anledning att förseningsavgiften skall utgå med förhöjt belopp. Sålunda bör avgiften utgå med 200 kr. om skattskyldig inte heller lämnat deklaration inom föreskriven tid för någon av de tre närmast föregående redovisnings­perioderna. En avgift på 200 kr, föreslås vidare skola utgå om skattskyldig trots anmaning inte avger deklaration inom den i anmaningen föreskrivna tiden.

I konsekvens med vad jag föreslagit beträffande avgifter enligt TF bör även i MF införas föreskrifter om befrielsegrunder. Dessa torde utformas på samma sätt som föreslagits beträffande TF.

En remissinstans menar att restavgiften, 4 % på skattebeloppet, skulle vara tillräckligt påtryckningsmedel för iakttagande av redovisningsföre­skrifterna. Från annat håll betonas att redan deklarationsförsening med­för restavgift och härtill skulle enligt utredningens förslag komma avgift med 2 % på skattebeloppet. Det föreslås därför av remissinstansen att av­gift skall utgå vid försenad deklaration endast om den skattskyldige har anmanats att lämna sådan utan att iaktta anmaningen. Enligt min mening bör bestämmelserna tillämpas så, att restavgift skall utgå enbart vid inbetalning som har gjorts för sent och således skattetillägg och förse­ningsavgift utgöra påtryckningsmedlet för att deklaration skall lämnas i rätt tid. Det är nämligen särskilt med hänsyn till de korta redovisningspe­rioderna och den därav föranledda arbetsrutinen av största vikt att dekla­rationerna på detta skatteområde kommer in regelmässigt. De föreslagna avgifterna torde för detta ändamål vara väsentligt effektivare och även mer nyanserade än restavgiften.


 


220                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

Utredningens förslag om skattetillägg beträffande området för vissa punktskatter ansluter sig nära till utformningen av avgiftssystemet vad angår mervärdeskatten. Förslaget har mött erinringar endast i detalj­frågor. För egen del anser jag att alla skäl talar för att samstämmighet bör gälla beträffande föreskrifterna om avgifterna på mervärdeskatte- och punktskatteområdena. De förslag som jag har lagt fram om avgifterna för mervärdeskatt bör i princip gälla även för punktskatternas del.

Föreskrifter om avgifter beträffande arbetsgivaravgifterna kan, som redan utredningen utgått från, i stort sett utformas enligt vad som föreslagits för de indirekta skatternas områden. I vissa fall är det dock lämpligare att anknyta till de föreslagna bestämmelserna i TF. Detta sam­manhänger med att "redovisningsperioden" för arbetsgivaravgift är utgifts­år, motsvarande den tidrymd som i princip gäller vid taxering. Skyldigheten att lämna arbetsgivamppgift är också vidare än avgiftsplikten, vilket har likhet med taxeringsbestämmelserna. Det finns därför anledning att be­stämma förseningsavgiftens storlek i relation till den fastställda arbetsgi­varavgiften. Förseningsavgift bör förslagsvis utgå med 5% av arbetsgivar­avgiften, dock högst med 300 kr. I analogi med vad som föreslagits för in­komst- och förmögenhetsskatten bör förseningsavgiften fördubblas om ar­betsgivamppgift efter anmaning inte lämnas inom föreskriven tid och i sådant fall utgå med minst 100 kr.

Med anledning av påpekande från en remissinstans vill jag framhålla att avgifter av nu ifrågavarande slag inte är påfordrade beträffande s. k. egen­avgift till socialförsäkringen. Skälet härför är bl. a. att egenavgiften be­stäms på grundval av inkomsttaxeringen.

Det straffrättsliga sanktionssystemet

Jag har tidigare lämnat en utförlig redogörelse för vårt nuvarande sank­tionssystem på beskattningsområdet. Sanktionssystemet omfattar i princip enbart straffrättsliga påföljder, som utdöms av allmän domstol eller åkla­garmyndighet. De viktigare straffbestämmelserna finns samlade i två lagar med generell räckvidd, SkSL och lagen om straff för varusmuggling (VSL). Dessutom har ett stort antal straffbestämmelser intagits i skilda skatte-och avgiftsförfattningar. Dessa ersätter eller kompletterar den generella lagstiftningen men avser i allmänhet endast bagatellartade förseelser.

Straffbestämmelserna i SkSL tillämpas i fråga om det stora flertalet skat­ter och allmänna avgifter. Till de viktigaste undantagen hör tullarna och de obligatoriska socialförsäkringsavgifterna. Gärningsbeskrivningarna för de centrala brotten i SkSL — falskdeklaration och vårdslös deklaration — har utformats efter samma principer som sanningsbrotten osann och vårdslös försäkran i 15 kap. 10 § brottsbalken (BrB). Detta innebär bl.a, att dekla-


 


KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971                221

rationsbrott kan föreligga endast om någon lämnar en oriktig uppgift i en formbunden skriftlig handling, en deklaration. Deklarationsbrottet anses fullbordat så snart deklarationen inkommit till myndighet och således innan uppgiften medfört ett felaktigt beslut. Straffpåföljderna är böter och fängel­se. Böterna är normerade, varmed i detta sammanhang förstås att de står i relation till det skattebelopp som skulle ha undandragits om brottet inte upptäckts. Bötesmaximum är för det uppsåtliga brottet fem och för oakt­samhetsbrottet två och en halv gånger den skatt eller avgift som undandra­gits eller kunde ha undandragits genom brottet. Fängelsestraffet är maxi­merat till två år. Jämsides med fängelsestraff har domstolen möjlighet att döma till särskild rättsverkan i form av straffskatt. Straffskatten får sättas till högst tre gånger det undandragna skattebeloppet.

VSL innehåller straffbestämmelser till skydd för bestämmelserna om upp­börd av tull samt om import- och exportförbud. Lagen gäller inte endast i fråga om tullar utan även skatter och avgifter, som fastställs eller uppbärs i den ordning som gäller för tull. Det centrala uppsåtliga brottet, som kal­las varusmuggling, har konstruerats med de allmänna förmögenhetsbrotten som förebild. Ansvar för fullbordat brott inträder således först sedan tull undandragits eller vara införts eller utförts i strid mot förbud. Tidigare brottsupptäckt leder till straff för försök till varusmuggling. Därvid gäller de allmänna försöksbestämmelserna i 23 kap. BrB, enligt vilka lägre straff kan utmätas för försöksbrott än vad som gäller för fullbordat brott. Straffpåföljderna är dagsböter och fängelse. Fängelsestraffet är maxime­rat till två år utom då brottet avser smuggling av narkotika, I sistnämnda fall kan domstolen döma upp till sex års fängelse. Vid sidan av straff finns det möjlighet att döma till förverkande av insmugglat gods m. m.

Straffbestämmelserna i de skilda skatte- och avgiftsförfattningarna be­skriver i regel s, k, rena handlingsbrott. Detta innebär att straff utdöms för den som bryter mot viss föreskrift oavsett om någon effekt eller fara för ef­fekt uppstått genom gärningen. Straffet är vanligtvis penningböter eller dagsböter. Undantagsvis förekommer även här normerade böter. Detta är t, ex. fallet med brotten enligt 33 § AVGF. Slutligen finns några straffbe­stämmelser där fängelse i högst sex månader utgör maximistraff.

Av min redogörelse i det föregående framgår att skattestrafflagutredning­en föreslagit väsentliga ändringar i sanktionssystemet på det nu aktuella området. Det föreslagna nya administrativa sanktionssystemet är avsett att få till följd att de judiciella organen — åklagarmyndigheterna och de all­männa domstolarna — skall befatta sig med huvudsakligen allvarligare fall av överträdelser mot skattelagstiftningen. En av utredningens huvudtankar har således varit att avkriminalisera en stor del av de gärningar, som f, n. kan medföra lagföring och straff, I stället skall förseelser av detta slag mötas med administrativa sanktioner.

Utredningen har samlat bestämmelserna om de brott, som anses vara av


 


222                   KungL Maj:ts proposition nr 10 år 1971

mer allvarlig natur, i en ny lag, skattebrottslagen. Denna lag avses skola er­sätta den nuvarande SkSL men också vissa straffbestämmelser i andra skat­te- och avgiftsförfattningar.

Gärningsbeskrivningarna i förslaget till skattebrottslag har genomgående utformats med BrB:s sanningsbrott som förebilder. Detta innebär emellertid inte att utredningen helt anslutit sig till de tankegångar som låg till grund för lagstiftningen om de allmänna sanningsbrotten och SkSL:s deklarations­brott. Det brottsliga handlandet har nämligen inte begränsats till lämnandet av osann eller ofullständig uppgift i en skriftlig formbunden handling. Alla oriktiga uppgifter — skriftliga eller muntliga — som lämnats till myndighet och innebär fara för att skatt eller avgift undandras det allmänna föreslås i princip kunna medföra straffansvar. Dessutom vill utredningen att vissa former av passivitet — s. k. deklarationsförsummelser — skall bestraffas som centrala skattebrott. Vidare har utredningen i lagförslaget intagit straffbestämmelser för brott mot uppbördssystemet, som f. n. har sin plats i UF. Förslaget innehåller också en straffbestämmelse avseende åsidosät­tande av skyldighet att bevara underlag för taxering m. ra.

Utredningen föreslår i fortsättningen att straffen skall anpassas till dem som gäller för de allmänna förmögenhetsbrotten stöld, bedrägeri och för­skingring. Strafflatituderna har därför i allmänhet satts väsentligt högre än i SkSL. Jag kan här nämna att straffmaximum för grovt uppsåtligt brott — skatte- eller avgiftsbedrägeri — ansetts böra vara fängelse i högst sex år. Anpassningen till den allmänna straffrätten kommer också till uttryck ge­nom utredningens förslag att norraerade böter och straffskatt inte längre skall kunna utdömas för skattebrott. Dessa sanktionsformer avses i viss mån bli ersatta av de administrativa skatte- eller avgiftstilläggen, som en­ligt förslaget skall kunna påföras vid sidan av straff.

Utredningen har inte behandlat sanktionssystemet på tullområdet då detta är föremål för översyn av tullagstiftningskommittén.

I detta sammanhang bör påpekas att det enligt utredningens förslag alltjämt skall finnas åtskilliga straffbestämmelser av ordningskaraktär i de olika skatte- och avgiftsförfattningarna. I sådana fall där administrativ sanktion i form av skatte- eller avgiftstillägg inte kan komma i fråga anser nämligen utredningen det vara nödvändigt att behålla en straffrättslig reak­tionsform för ordningsförseelser.

Praktiskt taget alla remissinstanser, som yttrat sig över förslaget till skattebrottslag, delar utredningens uppfattning att gärningsbeskrivningarna för de allvarligare skattebrotten bör omkonstrueras och straffen skärpas. Man har vidare i allmänhet inget att erinra mot det föreslagna tillämpnings­området för skattebrottslagen. Det riktas heller inte några egentUga anmärk­ningar mot den föreslagna uppdelningen mellan skattebrott — dvs, brott som riktar sig mot myndigheternas taxerings- eUer fastställelsebeslut — och brott mot uppbördsverksamheten.


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                223

Från en del håll har dock gjorts principiella invändningar. Man har så­lunda uppmärksammat att den allmänna straffskärpningen för de egentliga skattebrotten inte följs upp på tullområdet. Vidare hyser vissa reraiss­instanser tveksamhet huruvida avkriminaliseringen blir tillräckligt långt driven om utredningens förslag följs. Härutöver har framkommit olika meningar om den närmare utformningen av brottsförutsättningarna och maximum för de olika fängelsestraffen.

För egen del vill jag till en början anföra följande. Jag har tidigare för­klarat att utredningens förslag bör kunna läggas till grund för en reform av skattebrottslagstiftningen. Genom införandet av det administrativa på­följdssystemet skatte- och avgiftstillägg kan man, som jag framhållit i det föregående, åstadkomma en avlastning från de judiciella myndigheterna när det gäller förseelser där egentligt kriminalpolitiskt intresse av straffpåfö-ring saknas raen där någon form av samhällssanktion ändå bör finnas. Det förändrade läge som uppstår i och med systemet med administrativa avgif­ter föranleder givetvis att den nuvarande skattestrafflagstiftningen måste omprövas. Utredningens förslag innebär en sådan omprövning.

Även enligt min mening bör man i systematiskt avseende samla i en enda författning de brottsliga förfaranden som måste sägas innebära aU­varliga angrepp mot skatte- och avgiftslagstiftningen. Hur dessa förfaran­den bör beskrivas återkommer jag till närmare i det följande. Jag har tidi­gare framhållit att samhällets möjligheter att beivra överträdelser mot skattelagstiftningen är av avgörande betydelse för det allmänna förtroen­det och ansvarskänslan hos medborgarna gentemot skattesystemet. Lika angeläget är att medborgarna kommer till insikt om dessa samhällets möj­ligheter och att det slås fast att överträdelser av den typ som här är i fråga — olika former av skattefusk — bedöms som allvarliga brott och föran­leder kännbara påföljder. Att det svåraste brottet — falskdeklaration — är allvarligt, väl jämförbart med bedrägeri, torde redan ha förankring i det aUmänna rättsmedvetandet. Även oaktsamhetsbrottet, vårdslös dekla­ration, är i flera fall en allvarlig förseelse.

För att markera de centrala skattebrottens allvarliga karaktär kunde det från vissa synpunkter vara lämpligt att bereda dem plats i BrB. En sådan lösning har också diskuterats av utredningen och fått stöd av några remiss­instanser. Utredningen själv har dock av flera skäl inte stannat för denna lösning. Jag skulle finna det principiellt mycket tilltalande om den allmänna straffrätten fick omfatta även skattebrotten. Man kan emellertid inte bortse från de svårigheter som därigenom skulle uppstå. Vissa av dessa svårigheter sammanhänger med den samordning som bör ske av sanktionerna på skatte­området och på tullområdet. Som nämnts pågår f. n, en översyn av sist­nämnda område. Dessutom finns otvivelaktigt vissa speciella förhållanden på skattebrottens område som gör det systematiskt besvärligt att inordna dem i BrB utan att dela upp dem på flera kapitel, vilket skulle ge ett splittrat


 


224                   Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1971

intryck. Vid dessa överväganden har jag kommit till den slutsatsen att skat­tebrotten även i fortsättningen tills vidare bör behandlas inom specialstraff­rätten.

Tidigare har jag antytt att det nuvarande sanktionssystemet uppvisar vissa svagheter. Jag åsyftar nu utformningen av gärningsbeskrivningarna. Det har visat sig finnas behov av en utvidgning av det straffbara området för såväl falskdeklaration som vårdslös deklaration. Ä andra sidan bör inte varje fall av oaktsamhet leda till straffpåföljd. Utredningen har som nyss an­tytts uppmärksammat dessa frågor och föreslagit en ny utformning av gärningsbeskrivningen för de centrala skattebrotten. Jag återkommer här­till i det följande men vill redan nu framhålla att jag i stort sett kan an­sluta mig till de tankegångar som väglett utredningen.

Förslaget till skattebrottslag

Tillämpningsområdet. Som tidigare nämnts delar jag utredningens upp­fattning att de allvarligaste brotten mot beskattningssysteraet bör samlas i en specialstraffrättslig lag, som lämpligen kan ges benämningen skatte­brottslag. Utredningen har föreslagit att det genom bestämmelser i resp. skatte- eller avgiftsförfattning skulle anges huruvida skatten eller avgiften skall falla under lagen.

En sådan metod är i och för sig fullt tänkbar, men jag anser det från systematisk synpunkt bättre att i själva skattebrottslagen ange på vilka skatter och avgifter lagen är tillämplig. Detta torde erbjuda fördelar inte minst för den praktiska tillämpningen.

Enligt utredningen bör skattebrottslagen gälla för flertalet skatter och allmänna avgifter i traditionell mening utom motorfordonsskatterna och hundskatten. Dessutom avses arbetsgivaravgifterna till socialförsäkringens finansiering skola omfattas av lagen. Undantag har gjorts för bl. a. tullar, skatter och andra avgifter som tas ut vid import samt för prisregleringsav­gifter på jordbrukets och fiskets område..

Remissinstanserna har inte haft något att invända mot utredningens förslag i denna del.

Jag kan på det stora hela ansluta mig till utredningens avgränsning mel­lan de skatter och avgifter, som bör omfattas av skattebrottslagen, och dem som lämpligen inte bör falla under lagens tillämpningsområde. Enligt min mening kan emellertid ytterligare några skatter och avgifter lämpligen tas in under skattebrottslagens tillämpningsområde. Som exempel kan nämnas folkpensionsavgiften, den obligatoriska sjukförsäkringsavgiften och skogs­vårdsavgiften. Storleken av dessa avgifter är nämligen beroende av upp­gifter, som den skattskyldige har att lämna i sin allmänna självdeklara­tion. Det är inte praktiskt att i ett mål om ansvar för skattebrott behöva bortse från avgifter av datta slag. Skattebrottslagen bör sålunda få gälla i


 


Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1971                225

fråga om alla skatter och avgifter, vilkas debitering kan påverkas av felak­tiga uppgifter till myndigheterna. I övrigt får jag i det