Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1971:1118

Nr 1118

av herr Hermansson i Stockholm m. fl.

om vissa lagändringar på arbetsrättens område, m. m.

I motion II: 35 år 1970 (likalydande med I: 35) hemställdes om utredning
och förslag om lag, som förhindrar giltigheten av bestämmelser
av typen § 32 i Svenska arbetsgivareföreningens stadgar. Sådan lagstiftning
kunde enligt motionen få följande innehåll:

»Bestämmelser av typen paragraf 32 i SAF:s stadgar, vilka förhindrar
inflytande för de anställda över antagande och avskedande av personal,
över rätten att leda och fördela arbetet, är ogiltiga.»

En lagstiftning med sådant innehåll och inriktning betyder ett ogiltigförklarande
av SAF:s § 32 och därmed av dess tillämpning även i fall
då sådan paragraf inte finns medtagen i kollektivavtal, hette det i motionen,
som fortsätter: Det betyder att knäsätta en rättsprincip, som ersätter
hänsynstagandet till kapitalägarnas-arbetsgivarnas intressen med
hänsynstagandet till löntagarnas intressen.

I motion II: 346 år 1970 (likalydande med I: 322) hemställdes om en
omarbetning av lagen om kollektivavtal av den 22 juni 1928 i syfte att
i första hand ur nämnda lag avlägsna § 4, gällande förbud mot att under
avtalstid tillgripa arbetsinställelse samt att i samband med kollektivavtalslagens
omarbetning en översyn och revidering av lagen om arbetsdomstol
skulle företas.

När dessa motioner väcktes var gruvarbetarna vid LKAB inbegripna
i en strejk, som enligt kollektivavtalslagen var olaglig, men som i det
allmänna rättsmedvetandet möttes med förståelse och sympati. Vid en
enkätundersökning av svenska folkets inställning till LKAB-strejken
visade det sig att den stora majoriteten både stödde arbetarnas krav och
ansåg att det var rätt att strejka för dem.

I motion II: 346 påpekades att lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol
drevs igenom mot fackföreningsrörelsens vilja, och kollektivavtalslagen
betecknades i motionen som en tvångströja för fackföreningsrörelsen
och en stödjepunkt för arbetsgivarna i deras strävan
att ge sken av att utsugning och övermakt har rättslig grund. Nu visar
det sig att svenska folkets majoritet har en annan rättsuppfattning än
arbetsköparnas, som låg bakom nämnda lagar. Folkmajoriteten tog ställning
för gruvarbetarna. Därmed avslöjades att SAF:s gamla § 32 och
1928 års lagar om kollektivavtal och arbetsdomstol inte längre håller
för det sociala trycket. Lagarna måste ändras, så att de står i överens

Mot. 1971:1118

stämmelse med folkmajoritetens rättsuppfattning. I överensstämmelse
härmed måste § 32 upphävas och ersättas med de arbetandes inflytande
och bestämmande över arbetets ledning och fördelning och frågor om
avskedande och anställning av arbetare.

Bland de frågor där arbetsgivarnas privilegier enligt § 32 bör ersättas
med de anställdas bestämmanderätt kan nämnas: arbetarskyddet, löneformen,
tillsättandet av förmän och arbetsledare, omflyttning av arbetare,
rätt för de anställda att hålla möten och driva agitation på arbetsplatsen
osv.

Vi vill erinra om att även Svenska arbetsgivareföreningen våren 1970
tvingades ta hänsyn till det starka sociala trycket i det man inte bara
avstod från att instämma gruvarbetarna till arbetsdomstolen, utan även
avhöll sig från åtgärder när det gällde de mindre strejker som närmast
följde i gruvstrejkens spår.

I sin motivering för avstyrkande av vpk-motionen till förra årets riksdag
om upphävande av giltigheten av § 32 framhöll utskottet bl. a. att
»den i § 32 angivna principen att arbetsgivaren själv äger bestämma
över sitt företag och avgöra vem som skall vara anställd där ger uttryck
för en av grundsatserna för den rättsliga regleringen mellan arbetsgivare
och arbetstagare».

De grundsatser som åberopas är i varje fall inte stipulerade i lag. Det
är en dom av arbetsdomstolen, vilken arbetstagarrepresentanten i domstolen
gick emot, som man här vill ge verkan av lag. Enligt vår mening
behövs en lag, som klart ger uttryck för den rättsprincip, vilken ligger
bakom alla krav på företagsdemokrati, nämligen att arbetsgivaren inte
ensam skall bestämma i kraft av sitt ägande utan att bestämmanderätten
skall ligga i händerna på de anställda i kraft av att det är de som producerar.

Denna rättsprincip har från början hävdats av arbetarrörelsen och
den togs upp bl. a. i den ideologiska motiveringen i utredningen om industriell
demokrati av år 1923, skriven av Ernst Wigforss, där det bl. a.
heter: »Man kan inte i längden förkunna jämlikhet i statens styrelse, politisk
demokrati, som den enda styrelseform värdig fria människor, och
samtidigt förklara det för en oföränderlig institution att inom industrin
en grupp ägare med ärftlig rätt ska bestämma över tusentals arbetares
dagliga liv.»

Redan i direktiven till denna utredning hette det att »förståelse i allt
vidare kretsar kan vinnas för strävandet att låta det kapitalistiska enväldet
i det produktiva företaget till det helas gagn avlösas av konstitutionella
och demokratiska förvaltnings- och driftsformer».

Vi beklagar att det socialdemokratiska partiet och LO:s ledning inte
har följt den linje, som drogs upp i utredningen av år 1923, till vilken
regeringen Branting tog initiativet. Vi beklagar också att samtliga socialdemokratiska
representanter i utskotten gick emot yrkandena i de kom

Mot. 1971:1118

munistiska motionerna av 1970.

Vi vill särskilt understryka att vägen att avskaffa § 32 genom förhandlingar
och avtal inte är framkomlig. Lagstiftning är nödvändig. Det
är också kring detta krav som rörelsen och aktiviteten på arbetsplatserna
och i organisationerna utvecklats. En majoritet anser att § 32 bör slopas
genom en lag.

Tillämpningen av § 32 kan inte skiljas från tillämpningen av kollektivavtalslagen
och de värderingar som tagit sig uttryck i arbetsdomstolens
domar. Dessa frågor bör behandlas i ett sammanhang.

I vpk-gruppens motion II: 346 år 1970 hemställdes i första hand om
att ur kollektivavtalslagen avlägsna § 4, gällande förbud mot att under
avtalstid tillgripa arbetsinställelse. Det invänds häremot att avtal måste
hållas. Självfallet håller de anställda på avtalen, men de flesta s. k. vilda
strejker har riktat sig mot åtgärder - vidtagna av arbetsgivaren - som i
själva verket rycker undan grunden för ingångna avtal. Strejkrörelsen
vintern och våren 1970 bekräftar orimligheten i att det skall råda ovillkorligt
strejkförbud under avtalstiden, så länge arbetsgivarna i kraft av
§ 32 kan sätta sig över avtalets anda och mening och upphäva förutsättningarna
för de i avtalen fastställda lönerna och andra arbetsvillkor.

Enligt gällande lagstiftning tillåts inte arbetarna att reagera med sitt
avgörande vapen, strejken, mot förhållanden som inte kan förutses i
avtalet (exempelvis försämrat arbetarskydd eller en hård rationalisering),
hur omänskliga dessa förhållanden än är. Den fackliga medlemsopinionen
tar i växande omfattning avstånd från lagar och paragrafer, tillkomna
för att kriminalisera den fackliga kampen och binda den fackliga
aktiviteten i en tvångströja. De som närmare studerat de s. k. vilda
strejkerna (ingen talar om »vilda» avskedanden eller trakasseringar av
arbetare) och upplevt stormötena i samband med dessa, måste reagera
mot en lagstiftning som - för att tala med Wigforss - »förklarar det för
en oföränderlig institution att en grupp ägare med ärftlig rätt ska bestämma
över tusentals arbetares liv».

De som slår vakt om § 4 i kollektivavtalslagen brukar hävda att strejkrätt
leder till anarki. Men man glömmer då att strejken har bestämda
orsaker och att man inte kan upphäva orsaken genom att förbjuda dess
verkan. Arbetarna strejkar inte av okynne. En strejk innebär stora förluster
för dem. Ansvaret för att en strejk bryter ut måste läggas på
arbetsköparen, som genom sina åtgöranden framkallat ett så starkt missnöje
att arbetarna är beredda att förlora sin arbetsförtjänst och betala
dryga böter och skadestånd för att uttrycka en protest eller tvinga igenom
krav, som de genom arbetsgivarens envälde på arbetsplatsen inte kan
vinna gensvar för i andra former.

När det i inledningen till kollektivavtalslagens § 4 om fredsplikten,
som är lagens kärna, talas om »arbetsgivare» eller »arbetare» så försöker
man ge sken av att det handlar om en lag avsedd att bestraffa

Mot. 1971:1118

överträdelse från två jämställda berörda parter. Någon sådan jämställdhet
existerar inte, eftersom arbetsgivaren i kraft av ägandeförhållandet
leder och fördelar arbetet, anställer och avskedar. Arbetsgivaren har där
helt naturligt ensidigt favörer av fredsplikten. Det går inte att ställa
lagen ovanför klassintressena.

Den rättsregel som blivit följden av arbetsdomstolens domar nr 100/
1932 och nr 159/1933 och som innebär att arbetsgivaren äger rätt att
fritt anställa och avskeda arbetare samt leda och fördela arbetet, oavsett
om denna rätt står inskriven i avtal eller inte, har också gett honom rätt
att leda och fördela förhandlingarna, framför allt på det lokala planet.

Dessa svårigheter vid lokala förhandlingar är också orsakade av att de
centrala löneförhandlingarna tenderat till att lämna irriterande intressetvister
utanför dessa förhandlingar. I stället överlämnas frågorna till
lokala förhandlingar att lösas under fredsplikt. Det gör att arbetsköparna
har ett övertag som de naturligtvis inte tvekar att använda.
Genom ett oresonligt fasthållande vid dessa rättigheter provocerar man
s. k. vilda strejker.

I sin bok »Varför strejkar arbetarna» skriver sociologen Walter Korpi:

»Strejkerna ingår i de flesta fall som ett led i kampen mellan olika
samhällsklasser. Det ekonomiska systemet leder till konflikter. Vi kan
inte begära att arbetarna ska låta bli att ställa krav och kämpa för sina
krav. Lika rimligt vore att begära att arbetsgivarna ska ge efter för
arbetarnas krav. Också det skulle leda till att vi slapp konflikter på arbetsmarknaden.»

Då invänder man att konflikterna i vårt land kan lösas genom »fria»
förhandlingar. Vad är »fria» förhandlingar i ett läge, där arbetsgivaren
har makten genom § 32? Walter Korpi skriver om talesättet »fria förhandlingar»:

»Företagarsidan har också initiativet i lönekampen. Man lägger ett
bud och bördan för att bevisa att budet är fel ligger på arbetarsidan.
Man för in nya lönesystem, nya omräkningsfaktorer etc.

Företagarsidan kan alltså välja vapen och väljer det som gynnar den
mest. Genom att föra fram nya metoder ligger de alltid en hästlängd
före arbetarna innan dessa har hunnit sätta sig in i systemet.

Som tidigare nämnts kan företagarsidan vid behov komma åt arbetarna
genom att använda sig av sin rätt att leda och fördela arbetet.
Reglerna för de »fria» förhandlingarna är sådana att företagarsidan
alltid skall ha sista ordet.»

Arbetsgivaren sätter sina maktresurser bakom sina förhandlare. Vad
har arbetarsidan att sätta emot? Det finns inget annat än strejker eller
i första omgången hot om strejk, ty går tvisten vidare till t. ex. arbetsdomstolen
så dömer denna enligt den »rättspraxis» som ligger i § 32,
som i sin tur är det främsta stödet för arbetsgivarsidans övermakt. Om
strejkförbudet upphävdes skulle enbart vetskapen om detta, dvs. bara

Mot. 1971:1118

hot om strejk, betyda en oerhörd styrka för arbetarsidan i förhandlingarna.

Med hänvisning till ovanstående föreslår vi att riksdagen beslutar
att i skrivelse till regeringen hemställa om en omarbetning av lagen
om kollektivavtal av den 22 juni 1928 i syfte att i första hand ur
nämnda lag avlägsna § 4, gällande förbud mot att under avtalstid
tillgripa arbetsinställelse,
att i samband med kollektivavtalslagens omarbetning en översyn
och revidering företas av lagen om arbetsdomstol,
att riksdagen måtte besluta att ur statstjänstemannalagen av den
3 juni 1965 stryka lagens § 3, varvid vederbörande utskott förutsätts
företa härav betingade omnumreringar av lagens övriga
paragrafer,

att riksdagen i skrivelse till regeringen anhåller om förslag till
lag, som enligt i motionen anförda synpunkter förhindrar giltigheten
av bestämmelser av typen § 32 i Svenska arbetsgivareföreningens
stadgar,
att i samband med sådan lag med förbud mot § 32 de anställda i
lag tillerkänns

1. vetorätt i arbetarskyddsfrågor,

2. vetorätt vid tillsättandet av arbetsledare och förmän,

3. vetorätt vid omflyttning inom företaget,

4. rätt att välja löneform,

5. rätt till möten och agitation på arbetsplatsen.

Stockholm i januari 1971

C. H. HERMANSSON (vpk)
i Stockholm

EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
i Linköping

LARS-OVE HAGBERG (vpk)
IVAR HERMANSSON (vpk)
i Malmberget
BROR ENGSTRÖM (vpk)
SUNE OLSSON (vpk)
i Stockholm

LARS WERNER (vpk)
i Tyresö

GUNVOR RYDING (vpk)
GUSTAV LORENTZON (vpk)

KARL HALLGREN (vpk)
KARIN NORDLANDER (vpk)

PER ISRAELSSON (vpk)

ESSELTE TRYCK. STHLM 71 712059