RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 22 ANDRA KAMMAREN 1967

20—21 april

Debatter m. m.

Torsdagen den 20 april

Svar på frågor av:

herr Gustavsson i Alvesta ang. viss befogenhet för prövningsnämnd
herr Fridolfsson i Stockholm ang. beredande av plats vid fackskolor
herr Werner ang. åtgärder för att garantera mötesfrihet och mötes deltagares

säkerhet........................................

herr Wiklund i Stockholm ang. ambulansväsendets insatsberedskap

och transportkapacitet.....................................

herr Gustavsson i Alvesta ang. kontakt med barnavårdsnämnd vid

ordination av narkotika i vissa fall...........................

herr Sjöholm ang. representation för handikapprörelsen i vissa utredningar
och organ.......................................

herr Nordstrandh ang. statens avtalsverks deltagande i överläggningar
rörande en ny förhandlingsordning........................

herr Krönmark ang. statens ungdomsråds uppgifter..............

Svar på interpellationer av:

herr Nilsson i Gävle ang. handläggningen av ärenden rörande vapenfri
tjänst.................................................

herr Nilsson i Östersund ang. bestämmelserna för ordination av vissa

hjälpmedel för blinda......................................

herr Jansson ang. explosionsolyckorna inom sprängämnesindustrin
herr Henningsson ang. lagstiftning om en uppsökande socialvårdande
verksamhet.........................................

fröken Anderson i Lerum ang. ersättningen från den allmänna sjukförsäkringen
för sjuktransport...............................

fru Lindberg ang. familj ebostadsbidrag till särskilt förordnad förmyndare
.................................................

1 —Andra kammarens protokoll 1967. Nr 22

Sid.

5

5

7

8

11

11

14

14

17

19

21

24

26

28

2

Nr 22

Innehåll

Sid.

herr Persson i Heden ang. den statliga grupplivförsäkringens giltighet
vid arbetslöshet........................................ 29

fru Renström-Ingenäs ang.“ det svenska atomenergiprogrammets

kommersiella utvecklingsmöjligheter......................... 32

Interpellationer av:

herr Andersson i Örebro ang. stöd åt den svenska skoindustrin.... 40

herr Johansson i Skärstad ang. beredskapsåtgärder inom sjukvården
i samband med övergången till högertrafik............. 41

Fredagen den 21 april

Rätten till avdrag vid beskattningen för forskningskostnader....... 43

Beskattningen av realisationsvinst vid försäljning av aktier......... 45

Avveckling av vissa punktskatter................................ 51

Utredning rörande befattningar som riksdagens pressombudsman och

som tryckeriteknisk expert vid riksdagens förvaltningskontor..... 56

Ökade insatser för riksdagens utåtriktade verksamhet.............. 68

Fortsatt valutareglering........................................ 69

Boxnings straffbarhet och förbud mot professionell boxning......... 74

Viss översyn av medborgarskapslagstiftningen..................... 76

Förhörsvittne vid polisförhör.................................... 89

Rätten till semester............................................ 91

Vissa sjukförmäner för hemmadöttrar........................... 92

Ungdomens situation i dagens“samhälle.......................... 96

Åtgärder mot asocialt beteende,’m. m........................... 98

Försöksverksamhet med sammanhållna klasser i grundskolans årskurs 9 101
Slopande av betygsgivningen i uppförande och ordning i slutbetyg... 102

Meddelande ang. plenum....................................... 104

Interpellation av herr Franzén i Träkumla ang. planerna beträffande

militära övningsområden inom Stenkumla kommun.............. 104

Meddelande om enkla frågor av:

herr Sjöholm ang. införande av mervärdeskatt.................. 106

herr Björkman ang. upplysningsverksamheten beträffande fyllnadsinbetalning
av skatt....................................... 106

herr Wikner ang. sysselsättningssvårigheter på grund av mekaniseringen
inom skogsbruket................................... 106

Innehåll

Nr 22

3

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 21 april

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 24, ang. rätten till avdrag vid beskattningen
för forskningskostnader........................... 43

— nr 26, ang. beskattningen av realisationsvinst vid försäljning av

aktier..................................................... 45

— nr 31, ang. avveckling av vissa punktskatter................... 51

— - nr 32, om åtgärder mot missbruk av teknisk sprit.............. 56

Bankoutskottets utlåtande nr 19, ang. placeringen av lån med statlig

kreditgaranti............................................... 56

— nr 21, ang. riksdagstrycket................................... 56

— nr 22, om utredning rörande befattningar som riksdagens press ombudsman

och som tryckeriteknisk expert vid riksdagens förvaltningskontor
............................................ 56

— nr 23, om ökade insatser för riksdagens utåtriktade verksamhet.. 68

Statsutskottets utlåtande nr 55, ang. fortsatt omorganisation av väg och

vattenbyggnadsverket m. m.............................. 69

— nr 56, ang. musikdramatisk utbildning m. m................... 69

Bankoutskottets utlåtande nr 26, ang. fortsatt valutareglering........ 69

•— nr 27, om begränsning av valutatilldelningen för utrikes resor.... 74

— nr 28, ang. lag med särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning,
m. m............................................ 74

— nr 29, ang. ändring i förordningen om Sveriges allmänna hypoteks bank

och om landshypoteksföreningar, m. m................... 74

Första lagutskottets utlåtande nr 23, om boxnings straffbarhet och om

förbud mot professionell boxning............................. 74

— nr 25, ang. tillsättandet av ledamöter i styrelse för offentlig rätts hjälpsanstalt.

.............................................. 76

-— nr 26, ang. återtagning och lagsökning på grundval av samma av fa

etalningskontrakt......................................... 76

— nr 27, om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen......... 76

— nr 28, om förhörsvittne vid polisförhör........................ 89

—- nr 29, om underlättande för make att antaga hustruns namn som

ogift...................................................... 91

-— nr 30, ang. förvärv av äldre syskons släktnamn................. 91

Andra lagutskottets utlåtande nr 31, ang. arbetet på sön- och helgdagar

i bageri-och konditorirörelse................................. 91

— nr 32, om viss översyn av arbetarskyddslagens tillämpningsföreskrifter.
................................................... 91

— nr 33, ang. ersättning från allmän försäkringskassa för vård utomlands
..................................................... 91

— nr 34, ang. rätten till semester............................... 91

— nr 35, om en ändring av vissa helgdagars placering............. 92

— nr 36, om vissa sjukförmåner för hemmadöttrar................ 92

Jordbruksutskottets utlåtande nr 12, ang. ökat stöd till skoglig forskning 96

— nr 13, om samordning och utveckling av skogsnäringens forskningsarbete.
.................................................... 96

— nr 14, om utnyttjande av skog ovan skogsodlingsgränsen........ 96

4

Nr 22

Innehåll

Sid.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17, ang. ungdomens situation
i dagens samhälle........... 96

— nr 18, om åtgärder mot asocialt beteende, m. m................ 98

— nr 19, om utredning angående orsakerna till den ökade ungdoms kriminaliteten.

............................................. 101

Statsutskottets utlåtande nr 57, om försöksverksamhet med sammanhållna
klasser i grundskolans årskurs 9........................ 101

— nr 58, om slopande av betygsgivningen i uppförande och ordning i

slutbetyg...................... 102

— memorial nr 59, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden 103
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25, ang. skyldighet för fastighetsägare

att deltaga i kostnad för enskild väg.......................... 103

— nr 26, om belysning av övergångsställen för gående............. 103

— nr 27, ang. färg och belysning på motorfordon................. 103

— nr 28, om åtgärder för att motverka mörkerolyckor............. 103

— nr 29, ang. vissa anslag ur kyrkofonden, m. m................. 103

Statsutskottets utlåtande nr 60, ang. vissa anslag ur kyrkofonden, m.m.,

i vad avser anslag till restaurering av Strängnäs domkyrka...... 103

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30, om utrustning av polisens bilar

med varningsskyltar i syfte att öka trafiksäkerheten............ 104

Allmänna beredningsutskottets memorial nr 20, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden................................. 104

— utlåtande nr 21, om angivande på körkort av blodgrupp m. m. .. 104

Torsdagen den 20 april 1967

Nr 22

5

Torsdagen den 20 april

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. viss befogenhet för
prövningsnämnd

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat mig om jag anser att
prövningsnämnd på grund av sin funktion
som besvärsinstans är förhindrad
att göra taxeringsnämnd uppmärksam
på innehållet i ett av riksdagen godkänt
utskottsbetänkande.

Taxeringsförordningen föreskriver
att den verksamhet som frågeställaren
efterlyser skall utövas av förste taxeringsintendenten
i varje län.

Vidare anförde

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min fråga.

Anledningen till frågan var helt enkelt
den, att en organisation gjorde en
framställning till prövningsnämnden
och hemställde att ett riksdagsbeslut
rörande tillämpningen av bestämmelserna
rörande reseavdrag skulle bringas
till taxeringsnämndernas kännedom,
varvid organisationen i fråga fick det
svaret att nämnden »i egenskap av prövningsinstans»
inte kunde skriva på det
sättet.

Jag tackar nu för statsrådets svar och
hoppas att taxeringsintendenten i fortsättningen
kommer att för taxeringsnämnderna
bekantgöra de beslut som
riksdagen fattat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. beredande av plats
vid fackskolor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet ED ENMAN, som yttrade: Herr

talman! Herr Fridolfsson i
Stockholm har frågat om jag är beredd
att medverka till att de många sökandena
till fackskola i Stockholm bereds
plats vid de skolor som ansökt om tillstånd
att inrätta dylik skolform och
som har behövliga resurser tillgängliga.

1964 års riksdag har beslutat, att de
gymnasiala skolformerna skall byggas
ut så att år 1970 av årskullen skall kunna
tas in 30 procent i gymnasiet och 20
procent i fackskolan.

Starka skäl av både pedagogisk-organisatorisk
och resursmässig natur talar
för att denna utbyggnad sker så att de
gymnasiala skolformerna koncentreras
till skolenheter av tillräcklig storlek.
En uppsplittring av fackskolan i Stockholm
på många skolenheter bör därför
undvikas. Det bör i sammanhanget nämnas,
att antalet intagningsplatser vid
gymnasium och fackskola i Stockholrp
medger en intagning till dessa skolformer
läsåret 1967/68 av drygt 55 procent
av den aktuella årskullen, och att antalet
fackskoleplatser i staden är 2 700
medan antalet förstahandssökande uppgår
till cirka 2 650.

Vidare anförde:

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret.

Nr 22

6

Torsdagen den 20 april 1967

Svar på fråga ang. beredande av plats vid fackskolor

Orsaken till att jag framställde min
fråga var de i pressen lämnade uppgifterna
om den bristande balans, som råder
här i Stockholm mellan antalet
befintliga fackskoleklasser och antalet
sökande dit. Enligt dessa uppgifter kan
man i år förutse att cirka 1 000 sökande
till fackskolan inte kommer att kunna
beredas plats.

Statsrådet säger i sitt svar att antalet
fackskoleplatser i Stockholm är 2 700,
medan antalet förstahandssökande uppgår
till cirka 2 650. Jag antar att statsrådet
anser det vara siffror som talar.
Dels vederlägger de på ett effektivt
sätt pressuppgifterna, dels vittnar de
om en föredömlig planering.

Jag vet inte hur statsrådet har kommit
fram till dessa siffror, men jag betvivlar
naturligtvis inte att de är korrekta.
Utgångspunkten för min frågeställning
är emellertid de uppgifter jag
fått från Stockholms skoldirektion. Jag
har så sent som i dag talat med två skolinspektörer
där, och båda har lämnat
exakt samma besked: Stockholms stad
har 1 800 fackskoleplatser, uppdelade
på 60 klasser om 30 elever i varje
klass. Antalet förstahandssökande till
dessa 1 800 platser är 2 117, plus 3 880
andrahandssökande. Dessa andrahandssökande
kommer från de nära 5 500
sökande till gymnasiet. Eftersom många
av dem kommer att konkurrera med de
2 117 förstahandssökande verkar uppgiften
att det finns en ko av cirka
1 000 elever till fackskolorna här i
Stockholm vara tillförlitlig.

Om vi alltså utgår från att de uppgifter
jag fått från skoldirektionen i
Stockholm är riktiga, så vore det väl
att uppfatta som glädjande om de privata
skolor -— Beskowska skolan och
Nya elementarskolan för flickor —
som ansökt om tillstånd att inrätta fackskola
fr. o. m. kommande hösttermin
hade fått sådant tillstånd. Skolöverstyrelsen
borde vara tacksam för varje
möjlighet att lätta den ansträngda situationen
men har vägrat att ge skolor -

na det ibegärda tillståndet. Avslaget
har motiverats med att det inte finns
tillräckligt stort antal förstahandssökande
till just dessa två skolor — en
rätt underlig motivering. Det är väl
naturligt att föräldrar och elever har
funnit det tveksamt, om man skall lämna
eu förstahandsansökan till en skola
som inte existerar. Man kan kanske säga
att de har en mindre byråkratisk inställning! På

grund av den långa kön utanför
fackskolorna i Stockholm — om nu de
uppgifter jag fått är riktiga —• är det
närmast självklart att de två nämnda
skolorna omedelbart skulle fyllas. Enligt
mitt sätt att se är det därför oförklarligt,
att skolorna inte fått tillstånd att
inrätta fackskola. Skolorna disponerar
för ändamålet erforderliga lokaler och
erforderlig lärarpersonal. De tvingas till
en begränsning av sin verksamhet, och
tillgängliga resurser utnyttjas inte.

Jag vet inte om detta ur Stockholms
stads synpunkt kan betecknas som god
skolplanering.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Herr Fridolfsson i
Stockholm har nog fått detta med god
skolplanering om bakfoten. Det är ju
därför att det skall vara en god skolplanering
som skolöverstyrelsen och regeringen
följer de av riksdagen år 1964
uppdragna riktlinjerna. Jag vet inte om
herr Fridolfsson var med då, men jag
tror det. Det uttalades klart och enhälligt
av riksdagen, att resurserna lägger
hinder i vägen för en fullkomligt fri
utbyggnad av de frivilliga gymnasiala
skolorna.

Nya elementarskolan för flickor hade
14 förstahandssökande till social linje
och Beskowska skolan — det är alltså
de privatskolor som herr Fridolfsson
här ömmar för — hade 5 sökande till
social linje och 12 sökande till ekonomisk
linje. Detta kan ju uppenbarligen

7

Torsdagen den 20 april 1967 Nr 22

Svar på fråga ang. åtgärder för att garantera mötesfrihet och mötesdeltagares
säkerhet

inte vara skäl för att skolöverstyrelsen
omedelbart skall springa åstad och tillstyrka
ytterligare fackskolelinjer, när
procenttalet härvidlag redan nu är
högst i landet för gymnasiala skolor,
nämligen 55 procent — möjligen med
undantag för Djursholm, Saltsjöbaden,
Lidingö och ytterligare några sådana
städer.

Om vi skall få balans inom skolväsendet,
vilket vi nu håller på att få — äntligen,
kan man verkligen tillägga — är
det nödvändigt att följa de riktlinjer
som statsmakterna dragit upp och inte
rusa åstad så fort det minsta lilla tryck
uppstår här eller där.

Herr FKIDOLFSSON i Stockholm
(h):

Herr talman! Att säga att det »börjar
bli balans inom skolväsendet» är väl att
göra sig skyldig till en liten överdrift.
De uppgifter jag fått från skoldirektionen
här i Stockholm är säkert korrekta
— jag antager att statsrådet också har
den uppfattningen — och det är därför
nödvändigt att det vidtages vissa åtgärder.

I gymnasiepropositionen år 1964 uttalade
statsrådet följande: »I sitt utlåtande
har skolöverstyrelsen framhållit att
beträffande statsbidrag till privata fackskolor
i huvudsak bör gälla samma principer
som i fråga om privata gymnasier.
Jag delar överstyrelsens uppfattning
och vill sålunda framhålla att ett privat
gymnasium bör söka vidga sin organisation
genom att så långt möjligt äver
inrätta fackskola.»

Nu är det två skolor här i Stockholm
som har ansökt om tillsänd att inrätta
fackskola men fått avslag. Det rimmar
väl illa med det uttalande som statsrådet
gjorde 1964?

Vad gäller det ringa antalet sökande
till de aktuella två stockholmsskolorna
är det min uppfattning, att elever icke
i första hand söker till en skola som inte
existerar.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Herr Fridolfsson kan
väl ändå inte vara alldeles okunnig om
att de elever det här är fråga om har
andra fackskolor i Stockholm att söka
till.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(h):

Herr talman! Ja, men de platser som
dessa 1 000 elever söker till finns ju
inte!

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. åtgärder för att garantera
mötesfrihet och mötesdeltagares
säkerhet

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet NILSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Werner har frågat
inrikeministern om han med anledning
av de upprepade mötesstörningarna
överväger att vidta särskilda åtgärder
för att garantera mötesfrihet och mötesdeltagares
säkerhet. Frågan rör ärenden
som det tillkommer justitieministern att
handlägga och har därför överlämnats
till denne för besvarande. En fråga i
samma ämne har nyligen besvarats av
justitieministern i första kammaren, och
jag ber att i justitieministerns ställe få
redogöra för detta svar.

Missförhållanden har under senare tid
förekommit i samband med offentliga
framträdanden av företrädare för olika
meningsriktningar. Alla har emellertid
samma rätt att fritt och ostört framföra
sina åsikter oberoende av den mening
de företräder. Den som stör eller söker
hindra allmän sammankomst — dit sådana
framträdanden räknas — kan
straffas med fängelse upp till sex månader.
Det finns således redan stöd i
lagstiftningen för att ingripa mot såda -

8

Nr 22

Torsdagen den 20 april 1967

Svar på fråga ang. ambulansväsendets insatsberedskap och transportkapacitet

na kränkningar av mötes- och yttrandefriheten.

Det är ytterst angeläget att störningar
av detta slag hindras. Det är beklagligt,
när antidemokratiska metoder kommer
till användning, men det är också beklagligt
att man skall behöva tillgripa
polisskydd för att få demokratins principer
respekterade. För att skydda mötes-
och yttrandefriheten kan det emellertid
bli nödvändigt med polisövervakning,
och polismyndigheterna har uppmärksamheten
riktad på dessa problem.

Justitieministern förklarade avslutningsvis
att han avser att också i fortsättningen
noga följa utvecklingen på
detta område.

Vidare anförde

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Nilsson för svaret, även om
det inte medförde några särskilt konstruktiva
förslag. Att frågan har råkat
bli ställd i både första och andra kammaren
får väl tas som ett argument för
författningsreformiensenkammarsystem.

Det är en mycket allvarlig fråga det
gäller: att slå vakt om den demokratiska
åsiktsfriheten och säkerheten. Den
nedbusning av politiska möten som har
börjat förekomma hör förvisso hemma
under andra regimer än vår. Vad som
har inträffat är inte att några mötesbesökare
av en tillfällig impuls har spelat
över — sådant har vi ju allesammans
varit med om. Det är i stället fråga om
organiserade aktioner av grupper, som
med anförare i god tid fattat posto i möteslokalen
för att effektivt kunna kväva
yttrandefriheten genom oväsen och hot
mot gästande mötesdeltagare.

Jag fick del av ett protokoll från ett
offentligt möte i universitetets aula i
Lund, och jag vill referera ett par små
provbitar.

Redan då ordföranden öppnade mötet
för att hälsa publiken välkommen, hördes
flerfaldiga rop: »Quisling, förräda -

re, mördare». Man kastade pappersflygplan
mot talarpodiet, man visslade i kör
och svängde stora medhavda plakat
med diverse texter, som jag inte här
skall citera. Man avbröt genom att i talkör
ropa under långa perioder. Medan
talare befann sig mitt i sina framställningar
började man sjunga Internationalen.
Då de båda gästande, som var
vietnameser, efter mötets nödtvungna
avslutande skulle lämna salen tvingades
de att passera genom led av dryga
hundratalet motståndare, som skrek hotelser
och okvädinsord. De som svarade
för mötet fick slå en skyddande ring
runt sina gäster för att trygga deras
säkerhet.

Det är beklämmande att sådant kan
försiggå i sammanhang där den akademiska
bildningen borde höra hemma.
Det inträffade röjer också en skrämmande
brist på enklaste demokratiska
fostran, vilket är betänkligt. Hur olustigt
det än är — det håller statsrådet med
om — att hålla möten under polisuppsikt,
så är det tydligen nödvändigt. Nog
anser vi väl alla att polisens uppgift är
att garantera de demokratiska rättigheterna
till mötesfrihet och säkerhet.

När nu polisen säger sig sakna personal
för bevakning — man måste också
anhålla om handräckning i tid och bekosta
densamma — är det mycket angeläget
att polisens resurser inte inskränks
på sätt som har skett. Senast
begärdes här i riksdagen en utökning
med 969 tjänster; det blev 251. Högern
föreslog i sammanhanget ytterligare 150
tjänster. Hade man följt detta förslag,
hade läget i alla fall varit något bättre.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. ambulansväsendets
insatsberedskap och transportkapacitet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Torsdagen den 20 april 1967

Nr 22

9

Svar på fråga ang. ambulansväsendets insatsberedskap och transportkapacitet

Herr talman! Herr Wiklund i Stockholm
har frågat om jag anser att 1964
års reform av ambulansväsendet skapat
den »höga insatsberedskap» och »tillfredsställande
transportkapacitet» särskilt
på landsbygden, som vid reformens
godkännande var det allmänna
målet för sjuktransportverksamhetens
ordnande.

Den 1 januari 1965 trädde den lagändring
i kraft som ålade landstingskommun
eller stad ansvaret för det
vägbundna ambulanssystemet.

En hög insatsberedskap är beroende
av flera faktorer — organisation och
lokalisering av ambulansstationer, möjlighet
att snabbt tillkalla ambulans, personalens
utbildning, ändamålsenliga
fordon med lämplig utrustning. De senaste
åren har ett betydande utvecklingsarbete
lagts ned. Ambulanstjänsten
har inom så gott som samtliga sjukvårdsområden
utretts och delvis omorganiserats.
Nya ambulanser har anskaffats,
och i vissa fall har omstationering
skett. SOS-systemet är genomfört i så
gott som hela landet. För radiokommunikationerna
har ett enhetligt system
utarbetats genom telestyrelsens försorg.
Utbildning av ambulanspersonal genomförs
under överinseende av medicinalstyrelsen.

Beträffande transportkapaciteten bör
framhållas att organisationen dimensionerats
på grundval av gjorda erfarenheter.
Genom bl. a. samverkan mellan
alarmeringsstationer och basstationer
strävar man efter att lösa uppkomna
situationer vid större krav eller samtidigt
inträffade behov av sjuktransporter.
Även tillfälliga omstationeringar
under särskilt utsatta tider på dygnet
praktiseras.

Organisationen måste givetvis ständigt
anpassas till framkomna erfarenheter,
till förändringarna i samhället
och till de nyheter •—• inte minst tekniska
-— som kan bidra till en ökad effekt.

Vidare anförde:

1* — Andra kammarens protokoll 19G7.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för det upplysande svaret
på min enkla fråga.

När reformen av sjuktransportväsendet
beslöts år 1964 ville jag egentligen
gå längre än att landstingen enligt sjukvårdslagen
skulle åläggas att tillse, att
det inom sjukvårdsområdet finns en
ändamålsenlig ambulansorganisation,
det må vara i landstings-, i primärkommunal
eller i enskild regi. Ambulanspersonalen
kommer ju ofta i en ganska
ömtålig ställning och borde nog därför
i princip bestå av personer i samhällets
tjänst. Jag tvekade dock, främst inför
övergångssvårigheterna och ökade kostnader.
Det är ett tillfredsställande besked
som socialministern har lämnat.
Allmänheten oroas lätt om denna sjuktransportservice
vid något tillfälle anses
inte fungera helt perfekt. Ett sådant
tillfälle ligger bakom min fråga.

Den 11 april inträffade en bilkollision
vid Lillsved på Värmdön. En 31-årig man omkom och tio personer skadades,
varav fem barn i sju—åttaårsåldern.
Enligt en pressuppgift fanns på
fem minuters körväg från olycksplatsen
en just nedlagd hjälpstation med två
ambulanser och personal, men ambulanstjänsten
hade från den 1 april centraliserats
till Nacka och Gustavsberg.
De nämnda två ambulanserna uppgavs
inte kunna eller få träda i tjänst. Det
tog därför längre tid att få fram de fyra
ambulanser till olycksplatsen, som erfordrades
för transporten av de många
offren.

Det är naturligt, herr talman, att allmänheten,
det må vara med fog eller
inte, oroas av sådana pressuppgifter.
Oron är också en realitet, inte bara
olycksfallen. Denna händelse gav för
övrigt extra presseko på grund av att
larmet enligt dessa uppgifter tycks ha
fastnat på sin väg fram till rätt ambulanspersonal.

Jag lämnar uttryckligen frågan om
riktigheten av dessa i pressen hittills
Nr 22

10

Nr 22

Torsdagen den 20 april 1967

Svar på fråga ang. ambulansväsendets insatsberedskap och transportkapacitet

obestridda uppgifter öppen. Många andra
uppgifter talar för att ambulansväsendet
just i stockholmsregionen i stort
sett fungerar bra. Jag har med min fråga
endast velat bereda sjukvårdens
högste företrädare i landet tillfälle att
offentligt klargöra, hur ambulansreformen
av år 1964 i allmänhet har utfallit,
och det har vi fått besked om.

Värmdöhändelsen, som är föremål
för utredning, ger mig dock anledning
att ställa några korta, mera allmängiltiga
följdfrågor.

Kan man, herr statsråd, säga att den
alltjämt blandade företagsformen på
sjuktransportområdet i landet principiellt
är godtagbar även i dagens läge?
Vilka är erfarenheterna hos exempelvis
medicinalstyrelsen, som fick överinseendet
över även ambulansväsendet
i och med reformen 1964 och vad har
länsläkarna att säga?

År ambulansväsendets lokala basering
tillräckligt spridd över landet för
att motverka risken av oacceptabelt
långa framkörningar, otillräcklig lokalkännedom
hos personalen etc., omständigheter,
som också kan ha spelat en
viss roll i det fall jag har relaterat?

År de för ambulansväsendet ansvariga
inne på tanken att helikoptertransporter
borde bli ett mera ordinärt inslag
inte bara i våra skärgårdar och i
de mycket vidsträckta länen utan även
t. ex. i stockholmsregionen? Särskilt
sommartid uppstår ofta svåra trafikhinder
vid tillfartsvägarna till Stockholm
med stora svårigheter att genomföra
en snabb sjuktransport in till eller
genom huvudstaden med en ambulans
till lands.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Beträffande den olyckshändelse
som inträffade utanför Stockholm
och som herr Wiklund har åberopat
vill jag säga följande.

En undersökning som Stockholms
läns landsting har gjort av påstådd för -

sening av ambulans till olycksplatsen
i Lillsved nära Gustavsberg visar att
personalen handlade föredömligt snabbt
och att beredskapen fungerade väl. Jag
skulle vilja rekommendera herr Wiklund
att ta del av den utredningen —
jag kan tillhandahålla ett visst material.

Eftersom vissa frågor beträffande länet
har kommit på tal vill jag framhålla,
att från den 1 maj kommer under
veckoslut och helger en extra ambulans
att ställas upp på Djurö för att därifrån
betjäna den yttre skärgården.

Herr Wiklund ställde vidare fyra eller
fem olika frågor till mig. De frågorna
får herr Wiklund nog återkomma
med i vanlig ordning. Rent allmänt vill
jag säga, att de stora fördelarna med
den nya ambulansorganisationen ligger
i samordningen, möjligheten till bättre
överblick och mera rörliga omplaceringar,
förbättrade radiokommunikationer
etc. Antalet ambulanser behöver
inte öka så mycket. De kan utnyttjas
betydligt bättre än tidigare.

Såvitt jag vet har också de vunna erfarenheterna
varit goda. Men det är ett
system under utbyggnad, och som jag
framhållit i mitt interpellationssvar får
man naturligtvis förutse att verksamheten
steg för steg kommer att effektiviseras
i olika avseenden.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! De frågor jag ställde
var egentligen tre till antalet, och samtliga
var sådana som jag tycker ligger
inom ramen för den första frågan. Jag
kan t. ex. ta frågan om helikoptertransport.
I det svar jag fått -—• och som jag
har betecknat som mycket utförligt och
utomordentligt värdefullt — talas det
på slutet om att tekniska nyheter bör
och kommer att tas i bruk. Det tycker
jag anslöt väl till min följdfråga om helikoptertransporter.
Jag förstår emellertid
att det kan vara svårt att svara på
en sådan fråga så här på rak arm.

Det är alldeles uppenbart att den

Torsdagen den 20 april 1967

Nr 22

11

Svar på fråga ang. kontakt med barnavårdsnämnd vid ordination av narkotika i
vissa fall — Svar på fråga ang. representation för handikapprörelsen i vissa utredningar
och organ

växande trafiken — det är framför allt
den som jag har haft i tankarna, då jag
frågade —■ måste innebära en allt hårdare
belastning också på ambulansväsendet.
Det rör sig här om mycket stora
tal. Jag har fått en uppgift om att antalet
bilar omedelbart efter kriget var
omkring 200 000, nu är det bortåt 2
miljoner.

Herr statsrådet säger att man kanske
inte behöver öka ut antalet ambulanser
nämnvärt, men det tror jag är en väl
optimistisk bedömning mot bakgrunden
av den väldigt kraftiga trafikökningen.

De övriga frågor jag framställde ansluter
sig också till svaret, men jag kan
medge att frågan om huvudmannaskapet,
driften av ambulansväsendet, kan
vara av så principiell natur att jag blir
tvungen att komma tillbaka till den frågan.
Jag har som jag antydde varit
mycket intresserad av denna redan tidigare,
och jag kanske därför återkommer
i saken. I så fall är jag tacksam för att
få diskutera denna särskilda principfråga
med socialministern.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. kontakt med barnavårdsnämnd
vid ordination av narkotika
i vissa fall

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat, om läkare, som skriver
ut recept på narkotika till s. k. legaliserade
narkotikamissbrukare, har
skyldighet att kontakta barnavårdsnämnd
i de fall minderåriga barn vistas
i patientens hem.

Enligt barnavårdslagen skall barnavårdsnämnd
ingripa bl. a. om någon,
som inte fyllt 18 år, misshandlas i hem -

met eller annars behandlas på sådant
sätt där, att hans kroppsliga eller själsliga
hälsa utsätts för fara, eller om hans
utveckling äventyras på grund av föräldrarnas
eller annan fostrares olämplighet
som fostrare eller bristande förmåga
att fostra honom. Lagen föreskriver
skyldighet för bl. a. läkare att utan
dröjsmål till barnavårdsnämnd anmäla
sådant som han fått kännedom om i
sin verksamhet och som kan föranleda
nämndens ingripande. Ingen läkare är
undantagen från denna skyldighet.

Yidare anförde

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag tackar socialministern
för svaret på min fråga.

Socialministern hänvisar till barnavårdslagens
föreskrift att läkare skall
anmäla sådant som han fått kännedom
om i sin verksamhet. Jag känner till det,
men jag ställer mig faktiskt frågan: Har
de läkare som skriver ut recept verkligen
familjesituationen klar för sig i
dessa fall? Gör de verkligen en sådan
undersökning att de vet huruvida det
är små barn i ifrågavarande hem? Jag
är mycket tveksam på den punkten; jag
är dock förhindrad att nämna några
exempel. Sker anmälan är det barnavårdsnämndens
sak att handla, men jag
är som sagt tveksam.

Vi vet ju hurudan situationen i vårt
samhälle är på detta område, och med
tanke på de exceptionella förhållanden
som bruket av narkotika kan ge upphov
till i ett hem kan det naturligtvis
uppstå situationer, då barnen lämnas
vind för våg.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. representation för
handikapprörelsen i vissa utredningar
och organ

Ordet lämnades på begäran till

Nr 22

12

Torsdagen den 20 april 1967

Svar på fråga ang. representation för handikapprörelsen i vissa utredningar och

organ

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har
frågat, om inte handikapprörelsen borde
vara bättre representerad i utredningar
och organ, som sysslar med för de
handikappade vitala frågor.

Handikapprörelsen är ett vidsträckt
begrepp. Det finns ett tjugotal organisationer
som har verksamhet för handikappade
som huvudsaklig uppgift. Organisationerna
utför på sina olika områden
ett utomordentligt värdefullt arbete
och inrymmer mycken sakkunskap,
som samhället på många sätt utnyttjar.
Inom Svenska centralkommittén för
rehabilitering sker med statligt stöd ett
omfattande praktiskt utvecklingsarbete
beträffande tekniska hjälpmedel. Vissa,
handikappförbund samverkar inom
Handikapporganisationernas centralkommitté.

År 1965 inrättades statens handikappråd
som ett kontakt- och samarbetsorgan
för att främja samverkan mellan
myndigheter och handikapporganisationer
samt mellan organisationerna inbördes.
Handikapprådet har således som,
en av sina främsta uppgifter att ge
organisationerna möjlighet att delta i
och påverka lösningen av för de handikappade
aktuella frågor. I handikapprådet
ingår representanter för var och
en av de 15 medlemsorganisationerna.

En statlig utredning som spänner
över hela handikappområdet kan av
praktiska skäl inte innehålla representanter
för alla olika handikapporganisationer
för att på detta sätt utnyttja
deras sakkunskap inom skilda handikappområden.
Deras erfarenheter måste
inhämtas på annat sätt. I direktiven
till den pågående handikapputredningen
har framhållits, att utredningen under
sitt arbete bör samråda med statens
handikappråd. Handikapprörelsens
allmänna intressen brukar i övrigt
tillgodoses genom att någon eller
några ledamöter av utredningar som är

av särskild betydelse för de handikappade
tillhör eller har anknytning till
handikapprörelsen.

Inom organ, som sysslar med för de
handikappade väsentliga frågor, är
handikapprörelsen ofta företrädd. Så
är t. ex. fallet i arbetsmarknadsstyrelsens
arbetsvårdsdelegation, i styrelsen
för statens arbetsklinik och i den till
medicinalstyrelsen knutna hjälpmedelsnämnden.

Jag finner det för min del värdefullt
att representanter för skilda grupper
av handikappade bereds tillfälle att
medverka i behandlingen av för dem
betydelsefulla frågor. Det gäller att för
varje enskilt fall finna de mest praktiska
formerna för detta. Det står ju
också handikapporganisationerna fritt
att — enskilt eller t. ex. genom statens
handikappråd — till utredningar och
organ genom framställningar och uppvaktningar
framföra sina synpunkter
på frågor som rör de handikappades intressen.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag fick ett långt och
utförligt svar, och jag är naturligtvis
tacksam för det. Men egentligen fick
jag inte svar på frågan, såsom ofta är
fallet vid besvarandet av enkla frågor
här i kammaren. Jag har frågat om inte
handikapprörelsen borde vara bättre
representerad i utredningar och organ
på området, och det har inte socialministern
svarat vare sig ja eller nej på.

Nu förstår jag mycket väl att socialministern
tycker att man skall läsa
svaret som om allt enligt socialministerns
mening är väl beställt på området.
Det tycker kanske inte jag. Men det är
ju mindre betydelsefullt vad jag tycker
och måhända även vad socialministern
tycker. Det väsentliga är vad de handikappade
tycker.

Jag har här en tidning som heter

13

Torsdagen den 20 april 1967 Nr 22

Svar på fråga ang. representation för handikapprörelsen i vissa utredningar och
organ

HCK Information, utgiven av Handikapporganisationernas
centralkommitté.
Där skriver Richard Sterner att »inte
får vi i handikapprörelsen vara med
tillräckligt när det gäller verkligt betydelsefulla
planeringar som avser våra
intressen. Vi är t. ex. inte med i den
nu aktuella handikapputredningen, över
huvud taget är det sällan som handikapprörelsen
får någon representant i
statliga utredningar.»

När nu socialministern säger, att man
inte kan ha med representanter för
alla specialister inom handikapprörelsen,
så förstår jag mycket väl detta.
Men man kunde ha med någon som har
ett samlat grepp över frågorna, ty sådana
personer finns att tillgå. Det är väsentligt
att de handikappade inte skall
behöva känna sig ytterligare handikappade
genom att hållas utanför utredningar,
som skall lösa frågor av verkligt
vital betydelse just för de handikappade.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill understryka att
handikapprådet, som inrättades för
några år sedan, tillkom för att vara ett
samordnande, koordinerande, kontaktorgan.

Jag vill dessutom säga att den bild
herr Sjöholm här gav oss är nog så ensidig.
Jag har i mitt svar framhållit, att
handikapporganisationerna på en rad
områden är direkt eller indirekt inkopplade.
Låt mig ta ytterligare några
exempel.

Inom den nu arbetande blindvårdsutredningen
är De Blindas förening
representerad genom sin ordförande.
Handikapputredningens ordförande har
exempelvis varit ordförande i DHR, och
han är för närvarande ordförande i
Norrbackainstifutets styrelse. Det är
i varje fall ett par ledamöter i handikapputredningen,
som är engagerade

i eller har direkt erfarenhet av handikappverksamhet.
Som experter medverkar
bl. a. ordföranden för stiftelsen
Fokus och sekreteraren i statens handikappråd.
Utredningssekreteraren har
erfarenhet från lång tjänst inom handikappvården.
Såväl pensionsförsäkringskommittén
som sjukförsäkringsutredningen
har ledamöter med direkt
förankring inom handikapporganisationer.

Låt mig göra ett tillägg, herr talman!
Handikapputredningen skall enligt utredningsdirektiven
i sitt arbete samråda
med statens handikappråd, och för att
underlätta detta samråd rent praktiskt
har handikapprådets sekreterare knutits
som expert till utredningen. En av utredningen
verkställd kartläggning av
handikapporganisationernas verksamhet
har utförts i direkt samverkan med
handikapprådet.

Nog kan man säga, herr Sjöholm, att
handikapporganisationerna och enskilda
personer, engagerade i handikapprörelsen,
tagits i anspråk i en rad olika
aktiviteter som har exempelvis med
utredningar att göra.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag vill gärna understryka
att det är mycket som är bra
ordnat — jag tycker inte alls att det är
illa ställt. Men här finns ett missnöje
hos de handikappade, som man mycket
lätt skulle kunna undanröja. Det är stor
skillnad mellan att direkt vara med i en
utredning och dra upp riktlinjerna -—•
t. ex. i handikapputredningen —- och att
yttra sig som remissorgan.

Jag tycker att det skulle ligga ett
mycket stort värde i att bara eliminera
ett missnöje som finns och som kan
vara mer eller mindre berättigat — jag
tycker nog att det är berättigat.

Men visst är det mycket som är bra
ordnat, herr socialminister!

Härmed var överläggningen slutad.

14

Nr 22

Torsdagen den 20 april 1967

Svar på fråga ang. statens ungdomsråds uppgifter

§ 7

Svar på fråga ang. statens avtalsverks
deltagande i överläggningar rörande en
ny förhandlingsordning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat mig om jag anser att statens avtalsvcrk,
om möjlighet ges, bör delta i
överläggningar mellan arbetsmarknadens
övriga parter rörande en ny förhandlingsordning.

Om herr Nordstrandh med sin fråga
avser att avtalsverket, om möjlighet ges,
bör delta i åsyftade överläggningar inom
ramen för sina befogenheter enligt
instruktionen, är mitt svar ja.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka civilministern
för svaret. Jag tycker det
är ett bra svar, och jag hoppas att vederbörande,
som redan har börjat vissa
förhandlingar om saken, observerar och
tar hänsyn till det.

En liten hake finns i alla fall i svaret,
och det är frågan om vilka befogenheter
man kan tänka sig ligga inom instruktionens
ram. På den punkten skulle
jag vilja ha en ytterligare upplysning.

Saken är den att det pågår vissa sonderingar
mellan LO, TCO och SAF med
sikte på en ny förhandlingsmetod snarare
än en förhandlingsordning inför
1968 års avtalsrörelse. Arbetsgivareföreningen
har presenterat ett förslag, som
nu studeras. Det har två huvudpunkter.
För det första skall förhandlingarna
samordnas så att man når en samtidig
överenskommelse för arbetare och
tjänstemän. För det andra — det är kanske
den springande punkten — skall
parterna komma överens om en total löneökningsram.
Så har innehållet publicerats.

När jag såg denna uppgift tyckte jag

att det nog lät bra, men det hela är utan
realism, om inte trevarna till samordning,
samverkan och koordinering vidgas
till att omfatta fler parter på arbetsmarknaden.
Dit hör onekligen staten
och statens avtalsverk.

Nu gäller det alltså diskussionerna
om en löneökningsram. Är det möjligt
för avtalsverket att delta på ett tidigt
stadium i diskussioner även på den
punkten tillsammans med de andra parterna
på arbetsmarknaden?

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Vad gäller herr Nordstrandhs
fråga om avtalsverkets befogenheter
finns ju dessa reglerade i instruktionen
för avtalsverket. Jag skall
här citera litet ur den.

I 2 § sägs det: »Verket är central
statsmyndighet för förhandling om anställnings-
eller arbetsvillkor för arbetstagare
hos staten med undantag av riksdagen
och dess verk samt för övriga arbetstagare
vilkas anställnings- eller arbetsvillkor
skola fastställas under medverkan
av Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer.»

3 § lyder: »Det åligger verket särskilt
att verka för en ändamålsenlig lönepolitik
inom sitt område och därvid beakta
förhållandena på arbetsmarknaden i övrigt.

Verket bör i lämpliga former samarbeta
med motsvarande kommunala och
enskilda organ.»

Inom denna ram är det givetvis önskvärt
att även avtalsverket som företrädare
för staten i dess funktion som arbetsgivare
kan komma med, om man
skulle lyckas nå fram till en samordning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. statens ungdomsråds
uppgifter

Ordet lämnades på begäran till

Torsdagen den 20 april 1967

Nr 22

15

Svar på fråga ang. statens ungdomsråds uppgifter

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: Herr

talman! Herr Krönmark har frågat
mig om jag anser att det ligger i
linje med statens ungdomsråds uppgifter
att producera utrikespolitiskt material.

Statens ungdomsråd är ett kontaktoch
samordningsorgan i ungdomsfrågor.
Rådet har bl. a. till uppgift att stimulera
de frivilliga organisationernas
arbete bland ungdom och för ungdomsfostran
och att ta initiativ till upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor. Inriktningen
av ungdomsrådets verksamhet
bestäms huvudsakligen av representanter
för ungdomens egna organisationer.
Jag anser det principiellt riktigt
att ungdomsrådet på sitt eget ansvar stimulerar
till debatt om friheten och demokratin.
Likaså finner jag det naturligt
att man därvid också hämtar exempel
från andra länder än vårt eget.

Vidare anförde:

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Odhnoff för svaret på min fråga.

För att göra uppgiften så lätt som
möjligt för statsrådet hade jag avsiktligt
formulerat frågan så, att den enkelt
skulle kunna besvaras med ja eller
nej. Jag finner att statsrådet har svarat
genom att i stort sett citera den instruktion
till statens ungdomsråd, som fastställdes
av Kungl. Maj :t den 20 mars
1964, plus några meningar på slutet av
svaret. Men jag fattar trots allt svarets
reella innebörd som ett ja, att statsrådet
sålunda anser att det är riktigt att
statens ungdomsråd producerar utrikespolitiskt
material.

Det finns dock en etablerad arbetsfördelning
mellan statens ungdomsråd och
Sveriges ungdomsorganisationers landsråd,
enligt vilken det senare organet har
hand om det utrikespolitiska fältet medan
ungdomsrådet skall svara för samordningen
av så att säga den inrikes

ungdomspolitiken. Detta är ett i och för
sig lämpligt arrangemang, eftersom ungdomsrådet
lyder under kungl. socialdepartementet.
Men ett organ som sålunda
är underställt socialdepartementet bör
ju inte ge sig in på utrikesdepartementets
kompetensområde. Däremot kan
landsrådet, som är en fristående organisation,
lättare ta ställning i utrikespolitiska
frågor. Detta får inga som helst
konsekvenser för regeringens utrikespolitik,
vilket måste bli fallet när ett officiellt
statligt organ som statens ungdomsråd
gör klara ställningstaganden.

Jag har svårt att se att det finns täckning
för en arbetsform inom ungdomsrådet
som innebär att man producerar
utrikespolitiskt material, även om det
anges att rådet har att handhava de arbetsuppgifter
i övrigt som Kungl. Maj:t
bestämmer. Jag vill därför fråga statsrådet:
I vilken ordning har Kungl.
Maj :t bestämt att statens ungdomsråd
har kompetens att producera utrikespolitiskt
material? Jag hänvisar till den
pamflett där man för att stimulera till
diskussion om demokrati tar fram två
exempel, dels Portugal och den regim
som finns där — beträffande vilken jag
förmodar att vi i sak inte har några
skiftande åsikter —, dels det svenska
skolväsendet. Man säger att ungdomen
saknar rösträtt och därför inte har kunnat
påverka de beslut som format den
nya skolan, vilket man tydligen anser
odemokratiskt. Man framhåller vidare
att undervisningen i skolan ges uppifrån
och ner och att läraren fortfarande
är en auktoritet. Statens ungdomsråd
tycks önska att undervisningen
skall ges nerifrån och upp och att vi
skall göra t. o. m. undervisningen i matematik
demokratisk. Lärarens auktoritativa
besked att två gånger två är fyra
skall inte längre gälla, utan saken skall
göras till föremål för omröstning i klassen
■—- uttalandena i pamfletten kan inte
tydas på annat sätt.

Detta kan man skratta åt, men det är
dock fråga om ett smygande försök till

16

Nr 22

Torsdagen den 20 april 1967

Svar på fråga ang. statens ungdomsråds uppgifter

ett relativitetstänkande beträffande å
ena sidan en politisk regim, som alla
uppfattar som negativ, och å andra sidan
det skolsystem som jag förmodar att
vi i denna kammare, som har ansvaret
för skolan, är stolta över även om vi erkänner
att det har vissa brister. Enligt
vår uppfattning fungerar skolan ur demokratisk
synpunkt tämligen väl.

Ytterligare ett mycket märkligt förhållande
är att ifrågavarande broschyr
har distribuerats — märkligt nog dagen
efter den stora debatten om statens ungdomsråd
i denna kammare — dels till
riksdagens ledamöter, dels till landets
tidningar, enligt vad som uppgivits för
mig, via socialdepartementets tjänstebrev.
Det finns faktiskt en tjänstebrevsförordning
som säger, att som tjänstebrev
endast får distribueras officiella
skrivelser. Här är alltså två förhållanden
tänkbara: antingen har någon begått
ett tjänstefel ...

Herr talmannen avbröt här talaren
med klubbslag och yttrade:

Jag vill erinra den ärade talaren om
att ett inlägg i en enkel fråga skall vara
kort.

Talaren fortsatte:

Herr talman! Jag har med detta endast
velat påpeka att inte bara ungdomsrådet
utan även statsrådet sålunda har
del i ansvaret för det material vi diskuterar.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Det är tydligen herr
Krönmarks uppfattning att statens ungdomsråd
bara skall få ta upp sociala
frågor. Såsom redan har nämnts, står
det i rådets direktiv, att man skall stimulera
till diskussion rörande demokratin
— det har framgått av mitt svar, hur
detta har formulerats. Avsikten med det
material som det här gäller har just varit
att stimulera till sådan diskussion
rörande demokratin i det interna upp -

lysningsarbetet inom ungdomsorganisationerna,
och i detta fall har man valt
att göra det mot bakgrunden av förhållandena
i främmande land.

I anledning av andra frågor som herr
Krönmark har berört kan jag framhålla
att ungdomsrådet alltsedan sin tillkomst
1959 har varit ett organ under
femte huvudtiteln på så sätt att kostnaderna
för verksamheten har bestritts av
medel från huvudtitelns kommittéanslag.
Därigenom har ungdomsrådet också
haft rätt att utnyttja socialdepartementets
tjänstekuvert. Detta innebär givetvis
inte att socialdepartementet påtagit
sig ansvaret för eller godkänt material
som distribuerats av ungdomsrådet.

Det är väl inte säkert att det material
som vi här diskuterar hade fått sin
nuvarande utformning, om herr Krönmark
eller jag hade stått för det, men
det är ju ungdomsrådet som har gett ut
materialet, och rådet får alltså själv svara
för detaljerna. Uppenbarligen godkänner
herr Krönmark materialets utformning
i stort, men om herr Krönmark
har några anmärkningar mot ungdomsrådets
sätt att agera, kan han lämpligen
framföra dem genom sådana kanaler
som exempelvis honom närstående
ungdomsföreningar. Samtliga medlemsorganisationer
är ju företrädda i ungdomsrådets
representantskap.

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att statsrådet Odhnoff
konstaterar att materialet kanske inte
hade fått samma utformning som nu, om
statsrådet och jag hade haft något inflytande
över det. Det betraktar jag
som ett i och för sig mycket välkommet
besked från en representant för
regeringen.

Jag vill inte ta ställning till materialet
som sådant och de mycket preciserade
sakuppgifter som finns däri. Därvidlag
kan sannolikt varken statsrådet
eller jag kontrollera exaktheten. Jag har
i och för sig ingenting emot att sådant

17

Torsdagen den 20 april 1967 Nr 22

Svar på interpellation ang. handläggningen av ärenden rörande vapenfri tjänst

material produceras, om det sker inför
rätt forum, men jag menar att det i vissa
kretsar kan uppfattas som ett ställningstagande
i en utrikespolitisk fråga. Och
ett organ som lyder under socialdepartementet
skall inte försvåra verksamheten
inom utrikesdepartementets område.

Vad beträffar organisationernas möjlighet
att framföra sin mening inom
statens ungdomsråd, så är den i viss
mån begränsad. Enligt de uppgifter som
jag inhämtat, har representantskap et
sammanträtt två gånger sedan det fattades
principbeslut om anskaffandet av
ifrågavarande material, men detta material
har inte underställts de olika
medlemsorganisationerna. Jag vill uttala
en förhoppning om att, i den mån
statens ungdomsråd kommer att fortsätta
sin verksamhet, styrelsen på ett
bättre sätt informerar medlemsorganisationerna
om det material som håller
på att utarbetas.

Till sist ber jag, herr talman, endast
att få påpeka att jag, redan då jag för
drygt två veckor sedan försvarade en
motion i denna kammare, hade min
uppfattning i saken klar. Jag kan nu
bara säga att vad som sedan inträffat
ger vid handen att mina skäl var ännu
starkare än jag då visste.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Vi får här konstatera
att ungdomsrådet handlar helt på sitt
eget ansvar. Vad beträffar kontakten
med landsrådet kan jag meddela att
detta material under hand underställts
bland andra generalsekreteraren i Sveriges
ungdomsorganisationers landsråd
som bidragit med värdefulla kompletteringar.
Likaså har materialet presenterats
och diskuterats vid skolöverstyrelsens
konferens för ungdomsinstruktörer.
Vidare kan nämnas att avsnittet
om skolan och demokratin bland annat
underställts överdirektör Orring i
skolöverstyrelsen för granskning.

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! I anledning av statsrådets
senaste upplysning kan jag efter
kontakter med ledningen för landsrådet
meddela att landsrådets generalsekreterare
tydligen deltagit i detta arbete
mer eller mindre som privatperson
eller som medlem i den politiska
organisation1 som hon själv företräder.
Presidiet i landsrådet hade inte tidigare
någon aning om att materialet skulle
publiceras eller över huvd taget hade
utarbetats, utan presidiet fick kunskap
därom först för några dagar sedan.

Statsrådet kan därför inte på något
sätt låta landsrådet backa upp statens
ungdomsråd. Och det tycker jag i och
för sig är rätt rimligt. De båda organen
bör visserligen hålla kontakt med varandra,
men man skall inte försöka göra
det ena organet ansvarigt för vad det
andra organet har för sig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Justerades protokollen för den 12 innevarande
april.

§ 10

Svar på interpellation ang. handläggningen
av ärenden rörande vapenfri
tjänst

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Gävle
har frågat mig, om jag anser gällande
bestämmelser och instruktioner för
handläggning av ärenden rörande vapenfri
tjänst vara tillfredsställande utformade
i syfte att säkerställa en tilllämpning
i överensstämmelse med andan
och meningen i kungörelsen med
vissa bestämmelser om vapenfria tjäns -

18 Nr 22 Torsdagen den 20 april 1967

Svar på interpellation ang. handläggningen av ärenden rörande vapenfri tjänst

tepliktiga. Herr Nilsson har i första
hand ifrågasatt, om utfrågning av
dem som söker vapenfri tjänst måste
ske i två omgångar förutom att skriftlig,
av två personer bestyrkt deklaration
lämnas. Han har därjämte ifrågasatt,
om den värnpliktige vid den andra
prövningsomgången skall vara skyldig
att själv bekosta resan för inställelse.

Enligt inskrivningsförordningen skall
varje inskrivningsskyldig genomgå läkarbesiktning
och inskrivningsprov.
Inskrivningsprovet syftar till att pröva
vederbörandes allmänna språkliga begåvning
och teknisk-mekanislca lämplighet.
Visisa inskrivningsskyldiga, främst
de som lyckats bäst i inskrivningsprovet,
skall dessutom genomgå eu särskild
intervju av en psykolog — en exploration.
Ändamålet med explorationen
är att ge en mera fyllig bild av vederbörandes
utbildning, sociala bakgrund
och intressen. Den skall bland annat
ge underlag för en bedömning av om
vederbörade är lämplig för befälsutbildning,
om han på grund av sociala
eller andra indikationer inte bör komma
i fråga för viss utbildning eller om
han kan anses olämplig till krigstjänst
över huvud taget. Explorationen sker
helt oberoende av om berörda inskrivningsskyldiga
sökt vapenfri tjänst och
är alltså inte något led i prövningen av
ansökan om sådan tjänst. Alla som söker
vapenfri tjänst genomgår inte exploration.
Det torde emellertid få anses
ligga i sakens natur att exploratören,
i fall då den som prövas anmält
önskan om vapenfri tjänst, berör detta
förhållande vid samtalet. Explorationen
tar i genomsnitt en tid av 15 minuter.

I kungörelsen med vissa bestämmelser
om vapenfria tjänstepliktiga föreskrivs
att ansökan om vapenfri tjänst
skall vara skriftlig samt innehålla de
skäl den sökande vill åberopa, önskemål
om slag av tjänstgöring och uppgift på
minst två trovärdiga personer som känner
sökanden och hans förhållanden
väl. Det nya ansökningsförfarandet är

härigenom avsevärt enklare än det tidigare.

Ansökan om vapenfri tjänst prövas
av vapenfrinämnden. Nämnden är skyldig
att göra den utredning om sökandens
persoliga förhållanden och övriga
omständigheter som behövs för prövning
av ansökningen. Nämnden kan
kalla sökanden eller annan att höras
muntligen inför nämnden. Inställelse inför
nämnden har hittills förekommit endast
i ett fall. Nämnden kan även förordna
särskild utredningsman att biträda
vid utredningen. Sådan utredningsman
förordnas, efter vad jag inhämtat,
i så gott som samtliga fall. Utredningsmannen
kan kalla sökanden
och annan till samtal.

Ändamålet med den utrednig som
vapefrinämnden har att verkställa är
att ge nämnden underlag för att bedöma
om sökandens övertygelse är av sådan
art att fullgörande av värnpliktstjänstgöring
i vanlig ordning skulle leda
till en konfliktsituation som kan betecknas
som djup samvetsnöd. För detta behövs,
bland annat, att nämnden får en
fylligare bild av sökandens personliga
förhållanden, utbildnig och sociala förhålladen
m. m. samt av motiven för
hans önskan att fullgöra vapenfri
tjänst än som i allmänhet framgår av
hans ansökan eller kommit fram vid inskrivningen.
Den utredningsman som
härvid biträder nämnden måste därför
föra ett ingående samtal med sökanden
om hans motiv och övriga omständigheter
som är av betydelse. Ett dylikt samtal
kräver i allmänhet avsevärt längre
tid än som skulle kunna avsättas för ändamålet
vid en inskrivningsförrättning.

Ersättning till den som kallas att höras
muntligen inför nämnden utgår efter
samma grunder som ersättning av allmänna
medel till vittnen. Kostnader för
resor som uppstår i samband med sökandens
inställelse för samtal med utredningsman
har däremot inte ersatts.
.lag överväger att härvidlag göra en
ändring.

19

Torsdagen den 20 april 1967 Nr 22

Svar på interpellation ang. bestämmelserna för ordination av vissa hjälpmedel för
blinda

Som sammanfattande svar på herr
Nilssons fråga vill jag anföra att jag
anser att gällande bestämmelser om
prövning för uttagning till vapenfri
tjänst, enligt erfarenheterna hittills, i
allt väsentligt är lämpligt utformade
och ägnade att tillgodose de syften man
velat nå genom den nya ordningen.

Herr talman! Jag ber att få tacka
försvarsministern för svaret på min interpellation.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Gävle (k):

Självklart är jag överens med statsrådet
om att det måste finnas vissa
föreskrifter och regler, som vederbörande
värnpliktig har att följa vid sin
ansökan om vapenfri tjänstgöring. Som
statsrådet framhåller har den värnpliktige
att skriftligt redogöra för de
skäl som ligger till grund för hans
ansökan. Vidare skall han lämna uppgift
på minst två trovärdiga personer,
som väl känner sökanden och hans förhållanden.
Man har väl anledning tro
att de två personer sökanden åberopar
är allmänt kända för redbarhet och trovärdighet.
Och därest så är fallet synes
det mig kunna ifrågasättas, om en
andra undersökning eller prövning i allmänhet
kan anses befogad, särskilt som
den värnpliktige vid denna andra prövning
inte kan räkna med att erhålla reseersättning
för inställelsen.

Nu säger statsrådet att han överväger
att vidta en ändring härvidlag. Jag
ber att få tacka för den välvilligheten
och hoppas att ändringen kommer till
stånd så fort som möjligt. Jag finner
nämligen en ändring på denna punkt
ofrånkomlig, eftersom de motiv som
nu åberopas för att reseersättning icke
skall utgå inger stora betänkligheter.
I en skrivelse från vapenfrinämnden
till en utredningsman säges t. ex. följande:
»Vederbörande har att själv bestrida
kostnaderna i samband med in -

ställelsen — eftersom det är fråga om
en personlig förmån som sökanden vill
vinna, har det, i likhet med vad som
tillämpas i motsvarande fall, ansetts,
att kostnaderna härför skäligen bör
bäras av den som söker förmånen.»

Jag vill, herr talman, uttala min förvåning
över en skrivning av detta slag.
Enligt min mening kan man i sådana
här fall inte tala om förmåner eller
nackdelar, speciellt som den vapenfrie
värnpliktige ålägges att fullgöra en betydligt
längre tjänstgöring än vad som
gäller för vanliga värnpliktiga. Det är
ett förhållande där jag också skulle
vara tacksam att statsrådet ville vidtaga
en ändring till det bättre. Om jag
inte är fel underrättad förekommer inte
någon sådan förlängning av tjänstgöringstiden
i vare sig USA eller Västtyskland
•— för att nämna några exempel.

I övrigt är jag nöjd med statsrådets
svar och ber att ännu en gång få tacka
för de positiva synpunkter svaret ger
uttryck för.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. bestämmelserna
för ordination av vissa hjälpmedel
för blinda

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Östersund
har frågat, om jag anser det möjligt
att införa smidigare bestämmelser
om ordination av vissa hjälpmedel till
blinda och att därvid ge blindkonsulenterna
rätt att — i samråd med flera
eller efter delegation av sjukhusläkare
—- ordinera sådana hjälpmedel.

I samband med att nya bestämmelser
om kostnadsfria hjälpmedel för handikappade
infördes den 1 januari 1966

20 Nr 22 Torsdagen den 20 april 1967

Svar på interpellation ang. bestämmelserna för ordination av vissa hjälpmedel för
blinda

företogs också en genomgripande utvidgning
av rätten att ordinera sådana
hjälpmedel. Ordinationsrätt har i huvudsak
läkare och annan personal i
de kommunala sjukvårdshuvudmännens
tjänst, t. ex. distriktssköterskor. Detta
bör ses mot bakgrunden av att hjälpmedlen
tillhandahålls genom sjukvårdshuvudmännen
och att kostnaderna täcks
genom statsbidrag som betalas ut till
sjukvårdshuvudmännen.

Det är givetvis viktigt att personal
med denna ordinationsrätt är förtrogen
med de hjälpmedel av olika slag
som kostnadsfritt står till de handikappades
förfogande. För att öka kunskaperna
om tillgängliga hjälpmedel och
för att ge upplysning om nya statsbidragsberättigade
hjälpmedel kompletteras
den fortlöpande skriftliga informationen
från medicinalstyrelsen sedan
ett år tillbaka med informationsmöten,
vid vilka också representanter
för medicinalstyrelsen medverkar.

De konsulenter som är anställda av
De blindas förening har nära kontakt
med synskadade och känner väl till
de speciella hjälpmedlen för denna
grupp av handikappade. Blindkonsulenterna
har därigenom goda förutsättningar
alt förmedla kontakter med
ordinationsberättigade läkare och att
medverka till att hjälpmedel tillhandahålls.
Behovet och möjligheterna att låta
blindkonsulenterna biträda vid ordination
av hjälpmedel kommer att
prövas i samband med en översyn av
ordinationsbestämmelserna som pågår
inom medicinalstyrelsen.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min interpellation.

Syftet med interpellationen är till stor
del uppfyllt genom det besked som statsrådet
lämnat i sista meningen i inter -

pellationssvaret, nämligen att möjligheterna
att låta blindkonsulenterna biträda
vid ordination av hjälpmedel kommer
att prövas i samband med den översyn
av ordinationsbestämmelserna som
pågår inom medicinalstyrelsen. Jag är
alltså tacksam för det beskedet.

Jag hoppas nu bara att medicinalstyrelsen
är beredd att i stor utsträckning
anlägga praktiska och i mindre utsträckning
formella synpunkter på denna
fråga. Det är ju så att de blindkonsulenter
som finns anställda ute i länen
genom sin verksamhet har en mycket
nära och fortlöpande kontakt med de
blinda. Konsulenterna äger också en
synnerligen ingående kännedom om de
hjälpmedel som finns och om hur dessa
skall användas för att underlätta de
blindas dagliga livsföring. — När det
sedan gäller behovet av olika hjälpmedel
för blinda har man utgångspunkten
att den grupp det här gäller vid pensionsprövningen
underkastats en eller
flera läkarundersökningar, där det konstaterats
att vederbörande antingen var
helt blind eller saknade ledsyn.

Medicinalstyrelsen har utarbetat en
lång förteckning över hjälpmedel för
handikappade. Det gäller hjälpmedel
för på- och avklädning, för hygieniska
bestyr, för förflyttning, motion, läsning,
intagande av mat och dryck, för husliga
sysslor o. s. v. En del av dessa hjälpmedel
får ordineras endast av läkare vid
lasarettsklinik eller sjukhus för den specialitet
till vilken sjukdomen eller skadan
hör, medan ordinationsrätten beträffande
vissa andra hjälpmedel delegerats
till tjänsteläkare eller distriktssköterskor.

Jag förstår att det i vissa fall kan
finnas fog för att den blinde skall uppsöka
sin specialist för att få ett hjälpmedel
som kanske är komplicerat att
sköta eller svårt att applicera. Men det
finns i denna förteckning också många
enkla och praktiska hjälpmedel som en
blindkonsulent med fördel skulle kunna

Torsdagen den 20 april 1967

Nr 22

21

Svar på interpellation ang. explosionsolyckorna inom sprängämnesmdustrm

erhålla ordinationsrätt till. På det sättet
skulle de blinda slippa långa och dyrbara
resor för att uppsöka sin specialist
-—■ det är ju särskilt besvärligt för dem
som bor ute i glesbygderna att kontakta
en specialist. Det innebär också extra
kostnader att uppsöka provinsialläkaren
eller distriktssköterskan när det gäller
så enkla medel som exempelvis armstöd
till en toalettstol, en vit käpp för
en synskadad, en trappkäpp eller ett
förstoringsglas för en person med starkt
nedsatt synförmåga.

I många fall går det också till så, att
ett hjälpmedel ordineras sedan vederbörande
blindkonsulent utfärdat en
skriftlig rekommendation att vederbörande
behöver det. Om man skulle ta
steget fullt ut och, åtminstone när det
gäller mindre komplicerade hjälpmedel,
ge ordinationsrätt till blindkonsulenterna,
så skulle man på detta sätt avlasta
vissa läkare och distriktssköterskor en
del bestyr och få en ordning som med
all sannolikhet skulle fungera praktiskt
och bra. Jag hoppas därför att medicinalstyrelsen,
vid den översyn som skall
ske av ordinationsbestämmelserna, skall
finna det möjligt att överlåta vissa av
dessa bestyr på blindkonsulenterna.

Herr talman! Jag tackar ännu en gång
socialministern för svaret på min interpellation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på interpellation ang. explosionsolyckorna
inom sprängämnesindustrin

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Jansson har frågat,
om jag vill belysa de undersökningar
och åtgärder som vidtogs efter sprängningsolyckan
i Gyttorp i oktober 1964
och vad som framkommit genom undersökningar
efter en olycka vid Gyttorps -

fabriken den 22 februari 1967. Vidare
har herr Jansson frågat, om de upprepade
explosionsolyckorna inom sprängämnesindustrin
har gett anledning till
överväganden om förändringar när det
gäller säkerhetsbestämmelserna, tillståndsgivningen
och yrkesinspektionens
organisation.

Då bestämmelserna i regeringsformen
hindrar mig att här gå in på enskilda
fall, har jag inte möjlighet att besvara
den första delen av interpellationen. Om
herr Jansson eller någon annan så önskar,
är jag dock beredd att i annan form
lämna de upplysningar som jag har tillgängliga
i dessa frågor.

När det gäller interpellationen i övrigt
vill jag svara följande. Tillståndsärenden
rörande tillverkning av explosiv
vara granskas av sprängämnesinspektionen.
Därvid krävs att maskiner
och apparater skall vara utförda på ett
sådant sätt att det inte föreligger risk
för explosion vid användningen av dem.
Som en ytterligare säkerhetsåtgärd
krävs att tillverkningslokaler skall ha
anordningar avsedda att skydda omgivningen.
Någon ändring av dessa bestämmelser
rörande tillståndsgivningen har
inte ansetts påkallad.

Enligt arbetarskyddslagstiftningen
fungerar sprängämnesinspektionen som
yrkesinspektion för sprängämnesfabrikerna.
Sprängämnesinspektionen är i
denna egenskap underställd arbetarskyddsstyrelsen.
Därvid har arbetarskyddsstyrelsen
samma befogenheter
gentemot sprängämnesinsp ektören och
hans personal som mot övriga yrkesinspektörer.

Regeringen har under förra året genom
ändring i instruktionen för yrkesinspektionen
inrättat ett särskilt förtroenderåd
för sprängämnesinspektionen
efter mönster från förtroenderåden
inom den allmänna yrkesinspektionen.
Syftet med detta är att förbättra kontakterna
mellan sprängämnesinspektionen
och arbetsmarknadsparterna. Även
samordningen mellan arbetarskyddsver -

22

Nr 22

Torsdagen den 20 april 1967

Svar på interpellation ang. explosionsolyckorna inom sprängämnesindustrin

ket och sprängämnesinspektionen har
byggts ut. Gemensamma överläggningar
i dessa arbetarskyddsfrågor har under
hösten ägt rum mellan arbetarskyddsstyrelsen,
kommerskollegium och
sprängämnesinspektionen. Representanter
för sprängämnesinspektionen deltar
i yrkesinspektörsmötena, och inom arbetarskyddsstyrelsen
har tillsatts en särskild
kontaktman med sprängämnesinspektionen.
Dessa och andra åtgärder
har vidtagits med anledning av den undersökning
om möjligheterna att effektivisera
sprängämnesinspektionens insatser
för arbetarskyddet som företogs
på regeringens föranstaltande under förra
året.

Vidare anförde:

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Aspling för svaret.

Statsrådet säger att regeringsformen
hindrar honom från att ingå på enskilda
fall och att han därför inte kan besvara
den första delen av min interpellation,
som gäller vad som framkommit
genom undersökningar och åtgärder
som vidtagits efter olyckan i oktober
1964 i Gyttorp. Statsrådet förklarar sig
däremot beredd att i annan form lämna
de upplysningar han har tillgängliga till
mig eller annan som så önskar. Jag tackar
för det löftet, som jag skall begagna
mig av.

Jag kan emellertid inte dölja att jag
är något förvånad över detta besked
med tanke på att statsrådet den 10 november
1964 i ett interpellationssvar i
denna kammare meddelade följande:
»Utredning rörande händelseförloppet
vid olyckan pågår genom statspolisens
försorg. Sprängämnesinspektionen ställer
härvid sin tekniska sakkunskap till
polisens förfogande.» När jag formulerade
den första frågan knöts mitt intresse
till vad två samhälleliga organ kunnat
konstatera, och jag var inte medveten
om att en redovisning av undersök -

ningsresultatet stod i strid med bestämmelserna
i regeringsformen. Jag noterar
nu detta påpekande.

Jag vill därför övergå till att beröra
svaret på min andra fråga, huruvida
olyckorna inom denna industri givit anledning
till överväganden om förändringar
när det gäller säkerhetsbestämmelserna,
tillståndsgivningen och yrkesinspektionens
organisation. Statsrådet
säger: »Någon ändring av dessa bestämmelser
rörande tillståndsgivningen har
inte ansetts påkallad.» Jag vill erkänna
att jag inte finner beskedet helt tillfredsställande.
Vi har för många olyckor
och olyckstillbud inom denna industri.

Jag frågar också, om olyckorna givit
anledning till överväganden om förändringar
i själva organisationen av yrkesinspektionen.
Statsrådet ger enligt min
mening inte heller därvidlag någon positivt
besked. De hänvisningar som gjorts i
svaret till inrättande av »särskilt förtroenderåd
för sprängämnesinspektionen»
och vissa gemensamma överläggningar
som ägt rum under hösten mellan
arbetarskyddsstyrelsen, kommerskollegium
och sprängämnesinspektionen
kan väl i och för sig leda till en del positivt,
men frågan är om åtgärderna är
tillräckliga. Det finns utan tvivel en opinion
för en ändrad organisation. Det
vore kanske skäl att i varje fall pröva
hur mycket denna opinion är värd.

Jag skulle kunna anföra mer än ett
uttalande som tyder på att den nuvarande
instans som sprängämnesinspektionen
lyder direkt under, kommerskollegium,
inte är den lämpligaste, kanske
inte heller den mest kompetenta.
Jag vill hävda — i likhet med vad som
anförts från LO — att sprängämnesinspektionen
borde flyttas från kommerskollegium
och i stället inordnas direkt
i arbetarskyddsstyrelsen. Vid LO:s senaste
kongress framfördes detta förslag
i en motion från Fabriksarbetareförbundets
avdelning i Gyttorp. Kongressen
biföll motionen. Arbetarskyddsstyrelsen
har själv uttalat att den nuvaran -

Torsdagen den 20 april 1967

Nr 22

23

Svar på interpellation ang. explosionsolyckorna inom sprängämnesindustrin

de organisationen inte är helt tillfredsställande,
utan ganska tungrodd. Det
kan därför ifrågasättas, om man inte
borde tänka sig en omorganisation.

Chefen för AB Nitro Nobel i Gyttorp
gjorde i samband med den senaste olyckan
ett uttalande i pressen, vari det heter
att man har knådat dynamit på detta
sätt i 30 år. Uttalandet verifierades senare
av en mycket högt uppsatt tjänsteman
inom sprängämnesinspektionen. I
ett yttrande från kommerskollegium
häromåret framhölls att tillverkningen
av sprängämnen leds av framstående
experter med lång, på internationella
erfarenheter grundad praktik. Bl. a. därför
ansåg man att behovet av säkerhetsföreskrifter
inom sprängämnesindustrin
inte var så framträdande. »Dessutom»,
säger man, »synes det kollegium viktigt
att alltför ingående och bindande föreskrifter
undvikes. I annat fall omöjliggöres
och försvåras en sund teknisk utveckling.
»

Herr talman! Tillåt mig göra en kommentar
till detta! Jag vill hävda att det
är en bakvänd syn på hela frågan om
säkerheten inom denna livsfarliga hantering.
I stället borde mycket rigorösa
bestämmelser och föreskrifter medverka
till att tvinga fram ökade säkerhetsåtgärder.
Låt mig erinra om situationen i
Gyttorp, sådan den återgavs i pressen
dagen efter den senaste olyckan. 300
kilo dynamit exploderade. I ett närliggande
s. k. tvätthus, vilket också skadades,
förvarades 1 000 kilo nitroglycerin,
vilket som bekant har en tiodubbel
sprängeffekt jämfört med dynamit. I ett
närliggande packhus fanns stora förråd
av dynamit. Detta talar inte för att
de framstående experter som leder produktionen
har handlat under nödvändigt
ansvar, och det hela kan inte ha
med sund teknisk utveckling att göra
— för att" låna några ord ur kommerskollegiums
yttrande.

Utöver att det behövs en förändring i
själva organisationen finns det också en
viss brist på ansvar som man måste

komma åt. De alltför stora anhopningarna
av sprängämnen är faktiskt inte nödvändiga.
Det måste vara möjligt att
transportera bort dem efter hand. Vidare
bedrives en farlig experimentverksamhet.
Jag vill erinra om att vid
olyckshändelsen 1964 hotade samtliga
femton skyddsombud med att säga upp
sig, om det inte snabbt företogs en ändring.

En sak som egentligen också tillhör
denna diskussion och som arbetsmarknadens
parter bör reda upp är själva
lönesystemet inom sprängämnesindustrin.
Det kan bli nödvändigt med en
lagstiftning härvidlag. Man måste komma
ifrån ackordssystemet och i stället
få höga tidlöner, så att det inte behöver
förekomma ett alltför högt uppdrivet
jäkt i arbetet. Jag tror att detta är nödvändigt,
men det är naturligtvis framför
allt de fackliga instanserna som skall
ta ställning till krav som dessa.

Enligt min mening bör den opinion
som finns för förändringar dels i fråga
om säkerhetsinspektionen, dels beträffande
själva lönesystemet ge det utslaget
att dessa frågor prövas också från de
ansvariga instansernas sida. Jag tror att
det är i högsta grad påkallat.

Jag finner att statsrådet inte har berört
min tredje fråga, men jag är på det
klara med att den faller under samma
bedömning som min första fråga, och
därför skall jag inte här ta upp den.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill påpeka att
sprängämnesinspektionen inte lyder under
kommerskollegium när det gäller
arbetarskyddet. Enligt 47 § arbetarskyddslagen
utövas tillsyn beträffande
lagens efterlevnad av arbetarskyddsstyrelsen
och under dess överinseende
och ledning av yrkesinspektionen. Yrkesinspektionens
tillsyn sker genom
vissa tillsynsorgan, och ett av dessa
är sprängämnesinspektören. Klara bestämmelser
härom finns i instruktionen

24 Nr 22 Torsdagen den 20 april 1967

Svar på interpellation ang. lagstiftning om en uppsökande socialvårdande verksamhet -

för yrkesinspektionen, och enligt samma
instruktion är arbetarskyddsstyrelsen
chefsmyndighet för yrkesinspektionen.
Sprängämnesinspektören är därigenom
i arbetarskyddsfrågor direkt underställd
arbetarskyddsstyrelsen på
samma sätt som andra tillsynsorgan inom
yrkesinspektionen.

Som jag framhållit i mitt svar har
alltså arbetarskyddsstyrelsen samma befogenheter
gentemot sprängämnesinspektören
och hans personal som mot
övriga yrkesinspektörer. Denna organisation
av arbetarskyddstillsynen var
utgångspunkten för den undersökning
som verkställdes förra året och som
hade till uppgift att föreslå åtgärder
för att effektivisera sprängämnesinspektionens
insatser för arbetarskyddet.

I samband med detta arbete hölls
ingående överläggningar med företrädare
för arbetarskyddsstyrelsen, kommerskollegium,
sprängämnesinspektionen,
Svenska arbetsgivareföreningens
allmänna grupp, Landsorganisationens
arbetarskyddskommitté och Svenska
fabriksarbetareförbundet. Arbetet utmynnade
i förslag till ett flertal konkreta
åtgärder, och dessa förslag håller
nu på att omsättas i praktiken.

Låt mig göra ett tillägg. Arbetsgivare
är enligt arbetarskyddslagen skyldig att
iaktta allt som behövs för att förebygga
olycksfall i arbetet. Det är tillsynsorganets
plikt att övervaka lagens efterlevnad
och, om olycksfall inträffar,
är det givet att tillsynsorganet gör undersökningar
för att konstatera om något
brister i arbetsgivarnas sätt att
fullgöra sina skyldigheter enligt lagstiftningen.
De olyckor som är bakgrunden
till interpellationen har i enlighet
härmed föranlett omfattande undersökningar
och åtgärder, och såsom
jag nämnt i mitt svar kan både herr
Jansson och andra intresserade få ta del
av de upplysningar som jag har tillgängliga.

Jag skall inte förlänga denna debatt.

Det rör sig om en ytterst tragisk händelse
inom en tillverkningsgren av industrin,
som alltid är utsatt för risker,
och jag har, herr Jansson, redan
tidigare starkt betonat att allt som
kan göras måste göras för att skydda
de personer som är sysselsatta inom
denna industri. De åtgärder vi har vidtagit
är föranledda av en strävan att
genom samverkan söka åstadkomma en
förbättring på olika punkter, av tillsynen,
av informationen och av insatser
av skilda slag.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag är medveten om
att det inte enbart är kommerskollegium
som har överinseende över
sprängämnesinspektionen. Låt mig därför
besvära herr statsrådet med en
fråga: Hur kommer kommerskollegium
in i bilden som en övervakande part?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på interpellation ang. lagstiftning
om en uppsökande socialvårdande verksamhet Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Henningsson har
frågat, om jag avser lägga fram förslag
till lagstiftning i syfte att ålägga kommunerna
att bedriva en uppsökande
verksamhet inom socialvården.

De problem som är bakgrunden till
interpellationen avser främst åldringsvården
och den sociala omvårdnaden
av handikappade. På båda dessa vårdområden
har samhällets insatser ökat
väsentligt under de senaste åren. Socialpolitiska
kommitténs undersökningar
och förslag har gett utgångspunkterna
för det pågående reformarbetet inom

25

Torsdagen den 20 april 1967 Nr 22

Svar på interpellation ang. lagstiftning om en uppsökande socialvårdande verksam
het

åldringsvården, och handikapputredningens
nyligen genomförda kartläggning
av kommunernas insatser inom
handikappvården aktualiserar de frågor
som gäller den sociala omvårdnaden
av handikappade.

Åtgärderna för att öka åldringsvårdens
resurser har hittills haft till följd,
att totala antalet hjälpta åldringar fördubblats
från ca 140 000 vid socialpolitiska
kommitténs undersökningar år
1962 till omkring 300 000 år 1966. Jämsides
med en ökning av vårdmöjligheterna
på sjukhem och ålderdomshem
har reformarbetet inom åldringsvården
inriktats på en snabb upprustning av
åldringarnas bostäder och en kraftig
utbyggnad av den sociala hemhjälpen
och hemsjukvården. Från den 1 juli 1964
intill utgången av år 1966 har beviljats
statligt stöd till förbättringsarbeten i
ca 35 000 åldringsbostäder, och för den
fortsatta bostadsupprustningen har regeringen
föreslagit en ökad medelsram
för innevarande och nästa år. En fördubbling
av antalet hemsamariter från
år 1962 har gjort det möjligt att ge
hemhjälp åt över 150 000 åldringar och
handikappade mot ca 90 000 fyra år
tidigare. Flertalet kommuner bedömer
det som möjligt att öka hemhjälpsverksamheten
ytterligare; i en tredjedel
av kommunerna räknar man med
att en fortsatt kraftig ökning av verksamheten
kan ske.

Bostadsupprustningen för de gamla
och den ökade hemhjälpsverksamheten
har skett på grundval av kommunala
inventeringar av åldringarnas hjälpbehov.
Sådana inventeringar för att klarlägga
hjälpbehoven i de enskilda fallen
var en grundläggande förutsättning för
att genomföra det reformprogram för
åldringsvården som regeringen lade
fram vid 1964 års riksdag. Genom att
på detta sätt kombinera de ökade vårdinsatserna
med ett uppsökande moment
i verksamheten inom åldringsvården
har det lagts en grund för en fortlöpan -

de verksamhet av det slag som avses i
interpellationen.

Genom hemhjälpsverksamheten har
allt fler åldringar och handikappade
fått regelbunden kontakt med ett kommunalt
organ. I sina råd och anvisningar
till kommunerna beträffande
hemhjälpsverksamheten har socialstyrelsen
också pekat på andra möjligheter
att lätta på ensamheten för åldringar
och handikappade och underlätta
kontakten med omgivningen. Styrelsen
har bl. a. erinrat om socialpolitiska
kommitténs förslag att indela kommunen
i distrikt med en särskild person
som svarar för kontakten med åldringarna
inom distriktet. Många kommuner
bekostar nu telefoninstaliation för åldringar,
och socialstyrelsen har fört vidare
ett rödakorsinitiativ med s. k. telefonkedjor,
där ett antal åldringar
ringer varandra efter ett uppgjort schema
för att på så sätt uppehålla en regelbunden
kontakt med omgivningen.
Nya råd och anvisningar från socialstyrelsen
till kommunerna beträffande
den öppna åldringsvården beräknas för
övrigt komma i nästa månad. Hithörande
frågor har också tagits upp i den i
dagarna utgivna informationsskriften
»Gammal i glesbygd», vilken utformats
av arbetsgruppen för glesbygdsfrågor
under medverkan av representanter för
bl. a. socialdepartementet, socialstyrelsen
och kommunförbundet.

Frågan om vårdlagstiftningen får ses
mot bakgrund av den ökade aktivitet i
vårdarbetet som jag nu har gett några
exempel på. Socialpolitiska kommittén
har i sitt slutbetänkande »Aktiv åldringsvård
och handikappvård» (SOU
1966:45) hänvisat till den pågående
snabba utvecklingen inom åldringsvården
och därför inte ansett sig böra lägga
fram förslag till en särskild lagstiftning
om samhällets vård av åldringar
och handikappade. Kommittén har ansett
att lagstiftningsfrågorna på detta
område i stället bör tas upp i anslutning

26 Nr 22 Torsdagen den 20 april 1967

Svar på interpellation ang. ersättningen från den allmänna sjukförsäkringen för
sjuktransport

till en utredning med syfte att nå fram
till en bättre samordning och större enhetlighet
vid utformningen av lagreglerna
för vårdområdena. De vårdgrenar
som närmast avses är den kommunala
vårdverksamheten enligt socialhjälpslagen,
barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen.
Denna tanke sammanfaller
med de senaste årens strävanden att inom
socialvården tillämpa den s. k. familjevårdsprincipen,
d. v. s. att olika
slag av ärenden rörande samma person
eller familj handläggs av samma sociala
organ.

Inom socialdepartementet övervägs en
utredning om en samordnad lagstiftning
för socialvården och om den kommunala
socialförvaltningen. De i interpellationen
berörda frågorna har sin
givna plats i ett sådant utredningsarbete.

Vidare anförde

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag vill omedelbart tacka
socialministern för svaret på min interpellation,
men jag nöjer mig inte med
att bara tacka för att jag fick ett svar
utan jag vill också uttala min stora tacksamhet
för svarets innehåll, som jag finner
i hög grad tillfredsställande.

Orsaken till interpellationen var en
händelse i min hemstad, som faktiskt
berörde oss mycket illa. En åldring hade
avlidit i sin privata bostad, och man
fann honom inte förrän tre månader efteråt.
Jag är medveten om att man inte
till hundra procent kan förebygga sådana
händelser. Jag kan inte underlåta att
skänka en tanke åt vad som hade hänt
om mannen hade blivit sjuk och inte
kunnat på något sätt ta vara på sig själv.
Jag har den uppfattningen att även om
detta problem är svårlöst och kanske
också kostbart får man inte fördenskull
lämna det utan avseende. Jag förstår av
svaret att i det stycket delar socialministern
helt min uppfattning.

Jag finner också att även om inte alla

lösningar är färdiga, så är en hel del
under utarbetande och olika tänkbara
åtgärder i varje fall under övervägande.
Jag skulle med detta konstaterande
egentligen inte ha något att tillägga utöver
en förhoppning om att min interpellation
skulle få den nyttan med sig,
att den riktar kommunernas uppmärksamhet
på att någon form av bevakning
är nödvändig på detta område.

Jag vet också att på platser där sådan
bevakning har organiserats, har en
och annan av åldringarna reagerat och
uttryckt sitt ogillande över något som
man uppfattat som att de ställs under
bevakning eller är utsatta för spioneri.
Jag förmodar att händelser som denna
också för dessa klargör varför denna
kontaktverksamhet är nödvändig.

Jag noterar också med speciell glädje
det sista stycket i socialministerns svar.
Det lyder: »Inom socialdepartementet
övervägs en utredning om en samordnad
lagstiftning för socialvården och
om den kommunala socialförvaltningen.
De i interpellationen berörda frågorna
har sin givna plats i ett sådant utredningsarbete.
»

Herr talman! Just det svaret var vad
jag väntade, och jag känner en djup
tillfredsställelse över att jag fått det. Jag
ber att få tacka.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på interpellation ang. ersättningen
från den allmänna sjukförsäkringen för
sjuktransport

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fröken Anderson i Lerum
har frågat, om jag anser att nuvarande
bestämmelser när det gäller ersättning
från den allmänna sjukförsäkringen
för sjuktransporter är tillfreds -

27

Torsdagen den 20 april 1967 Nr 22

Svar på interpellation ang. ersättningen från den allmänna sjukförsäkringen för
sjuktransport

ställande och ger tillräcklig trygghet för
den enskilde samt om någon ändring
av dessa bestämmelser är tänkbar och
i så fall när en sådan ändring kan ske.

Enligt lagen om allmän försäkring utgår
ersättning för resor i samband med
läkarvård och sjukhusvård. De närmare
bestämmelserna finns i sjukreseförordningen
och en tillämpningskungörelse
till denna. Reglerna är olika i fråga
om öppen vård och sluten vård. En gemensam
regel är dock att ersättningen
skall beräknas efter det billigaste, vanligen
förekommande färdsätt, som kunnat
användas med hänsyn till den sjukes
tillstånd.

I fråga om resor i samband med öppen
vård utanför de fyra största städerna
gäller att utgifterna för resor
till och från läkare ersätts i den mån
kostnaden sammanlagt överstiger 4 kronor.
Kostnaden får enligt huvudregeln
inte beräknas till högre belopp än som
motsvarar resekostnaden vid besök hos
den provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare,
inom vars distrikt den sjuke
vistas. Högre ersättning än för resa
till sådan läkare kan emellertid utgå
i vissa fall. Detta är förhållandet om
den sjuke efter hänvisning av läkare
sökt öppen vård vid sjukhus eller vissa
för enbart öppen vård avsedda sjukvårdsinrättningar
eller, utan att hänvisning
föreligger, sökt öppen vård vid
sjukhus för olycksfallsskada och det
skäligen kunnat antas, att han var i
trängande behov av sådan vård. Detsamma
gäller när den sjuke på grund
av sjukdom varit i trängande behov av
läkarvård men inte kunnat träffa tjänsteläkaren.
Resekostnaden beräknas i
dessa fall till högst det belopp som motsvarar
kostnaden för resa till det närmaste
allmänna sjukhus där vården kunnat
meddelas.

För återresa från läkare begränsas
ersättningen i princip till vad som skulle
ha utgått vid resa till den plats varifrån
resan till läkaren anträddes. Om

resan till läkaren företagits från den
försäkrades arbetsplats och han dagligen
brukar resa mellan bostaden och
arbetsplatsen, utges dock ersättning för
återresa till bostaden.

Med stöd av dessa bestämmelser kan
ersättning utges även för ambulanstransport
i samband med öppen läkarvård
om sådan transport behövs med
hänsyn till den sjukes tillstånd. Det är
alltså inte så, att ersättning för ambulanstransport
kan förekomma bara i
samband med sluten vård.

Resekostnad vid intagning på sjukhus
ersätts helt, och återresan ersätts
i vad kostnaden överstiger 4 kronor.
Ersättningen för intagningsresa får i
regel inte beräknas högre än kostnaden
för resa till det närmaste sjukhus där
vården kunnat meddelas. Kostnaden för
återresan beräknas i princip inte till
högre belopp än kostnaden för resa till
den plats varifrån intagningsresan företogs.

Kostnaden för flyttning mellan sjukhus
av intagna patienter ersätts av sjukförsäkringen
bara i ett specialfall. I övrigt
svarar sjukvårdshuvudmännen för
dessa kostnader. Patienten kan dock få
stå för kostnaden i vissa fall, bl. a. om
flyttningen företas på hans egen begäran.

Enligt min mening är de nuvarande
bestämmelserna om resekostnadsersättning
från sjukförsäkringen inte oförmånliga
generellt sett. Vissa resekostnadsfrågor
torde komma att behandlas
av 1961 års sjukförsäkringsutredning
i ett betänkande som kan väntas år
1968.

Vidare anförde

Fröken ANDERSON i Lerum (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret på min
interpellation.

Statsrådet har varit vänlig nog att i

28 Nr 22 Torsdagen den 20 april 1967

Svar på interpellation ang. familjebostadsbidrag till särskilt förordnad förmyndare

sitt svar lämna en ganska fyllig redogörelse
för de bestämmelser som reglerar
frågan om ersättning från den allmänna
sjukförsäkringen för resekostnader i
samband med läkarbesök eller sjukhusvistelse.
Dessa bestämmelser avser ju
att ge en skälig kostnadsersättning, men
givetvis måste de också innehålla garantier
för att förmånerna inte missbrukas.
Låt mig bara tillägga att för den
enskilde medborgaren är det inte alltid
så lätt att orientera sig i alla dessa
olika bestämmelser, och missförstånd
uppstår inte så sällan.

Vad jag speciellt åsyftade med min
interpellation var möjligheten att få ersättning
från sjukförsäkringen för sjuktransport
som inte avser intagning på
sjukhus. Jag har i interpellationen angett
de komplikationer som kan uppstå
då en person drabbas av ett hastigt insjuknande
eller ett olycksfall långt från
hemorten.

Den direkta anledningen till att jag
nu aktualiserat denna fråga är i korthet
följande. En person från min hemkommun
deltog i en konferens förlagd
till en plats cirka 20 mil från hemorten.
Där drabbades han helt plötsligt av något
som misstänktes vara en hjärtattack.
Den läkare som tillkallades kunde inte
med säkerhet avgöra sjukdomens art
men ordinerade patienten att resa hem
för att vila och, om försämring inträdde,
vända sig till närmaste lasarett. Läkaren
ansåg dock att hemresan skulle
företas med ambulans och skrev ut rekvisition
på en sådan. Kostnaden för denna
ambulanstransport — som alltså inte
kan ersättas från sjukförsäkringen
— blev cirka 400 kronor.

Naturligtvis kan man invända att det
i detta och liknande fall skulle varit
enklare att remittera vederbörande till
sjukhus — då hade det varit självklart
att ersättning för transporten skulle utgå.
Men sjukvårdsplatser kostar också
pengar för det allmänna och står inte
alltid till förfogande.

Jag skulle kunna peka på andra fall
där bestämmelser om sjuktransporter
har vållat oklarhet och irritation, men
jag låter det räcka med det anförda.

Jag har aktualiserat denna fråga därför
att jag har den uppfattningen, att
man nog borde se över bestämmelserna
i sjukreseförordningen och dess tillämpningskungörelse.
Därför noterar jag
med tillfredsställelse socialministerns
uppgift att i varje fall vissa resekostnadsfrågor
torde komma att behandlas
av 1961 års sjukförsäkringsutredning.
Det är min förhoppning att också det
delproblem som min interpellation berör
då kommer att bli föremål för utredningens
intresse samt att utredningen
skall kunna finna på lösningar, som
ger ett större mått av trygghet för den
enskilde och undanröjer anledningarna
till irritation och missförstånd.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att än en gång få tacka statsrådet
för svaret på min interpellation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på interpellation ang. familjebostadsbidrag
till särskilt förordnad förmyndare Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Lindberg har frågat,
om jag avser att vidta åtgärder för att
ändra bestämmelserna beträffande familjebostadsbidrag
så att även särskilt
förordnad förmyndare, som i sitt hem
vårdar och fostrar myndling, får möjlighet
att erhålla familjebostadsbidrag.

Enligt gällande bestämmelser utgår
familjebostadsbidrag till familj med
barn, som helt eller delvis försörjs inom
familjen, om familjens inkomst understiger
vissa inkomstgränser och bostaden
uppfyller vissa villkor. I bidrags -

Torsdagen den 20 april 1967

Nr 22

29

kungörelsen anges särskilt att adoptivbarn
och fosterbarn anses som bidragsberättigande
barn. Barn som vårdas hos
särskilt förordnad förmyndare är inte
fosterbarn i barnavårdslagens mening.
I fråga om familjebostadsbidrag torde
dessa barn få jämställas med barn som
vårdas hos sina föräldrar, vilket innebär
att förmyndaren har rätt till bidrag
om bidragsvillkoren i övrigt är uppfyllda.
Enligt vad jag inhämtat är bostadsstyrelsen
beredd att göra ett förtydligande
på denna punkt i ett kommande
nytryck av anvisningarna till
kungörelsen om familjebostadsbidrag.

Vidare anförde

Fru LINDBERG (s):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att här hålla något längre anförande i
anslutning till svaret på min interpellation.
Däremot har jag all anledning
att uttala min glädje och tacksamhet
över det positiva svaret.

Bostadsstyrelsens nu gällande anvisningar
ger ingen som helst vägledning
för den som har ett sådant ärende att
behandla som jag tagit upp i min interpellation.
Jag känner också till fall där
ansökan om familjebostadsbidrag avstyrkts
därför att det inte förelegat några
möjligheter att i vare sig barnavårdslagens
definition av begreppet fosterbarn
eller i bostadsstyrelsens kungörelse
tolka in att bidrag skulle vara berättigat.
Därför är jag mycket glad över
att socialministern nu efter vad jag förstår
har varit i kontakt med bostadsstyrelsen
och att nya anvisningar kommer
att utges. Jag uttalar bara förhoppningen
att de anvisningarna utkommer snarast
möjligt — helst omedelbart — så
att man på ett riktigt och förnuftigt
sätt kan ta ställning till de frågor jag
berört.

Jag tackar ännu en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på interpellation ang. den statliga
grupplivförsäkringens giltighet vid arbetslöshet Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Persson i Heden
har frågat socialministern, om han är
beredd företa en översyn av bestämmelserna
för den statliga grupplivförsäkringen
i syfte att denna försäkring skall
äga giltighet även om försäkringstagaren
varit arbetslös mer än 26 veckor.

Eftersom civildepartementet handlägger
ärenden rörande arbets- och anställningsvillkor
för arbetstagare i allmän
tjänst, har frågan överlämnats till mig
för besvarande.

Jag vill då först erinra om att den
statliga grupplivförsäkringen kom till
efter överläggningar mellan företrädare
för civildepartementet och de statsanställdas
huvudorganisationer. I den
punkt det här gäller gjordes följande
uttalande: »Fr. o. m. den 1 januari 1963
införes en motsvarighet till den grupplivförsäkring,
varom överenskommelse
den 29 mars 1962 träffats mellan Svenska
Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
i Sverige.» På förslag i
prop. 1962:169 beslöt 1962 års riksdag
att bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela
de föreskrifter och vidta de åtgärder
i övrigt som erfordras för att införa
grupplivförsäkringen i överensstämmelse
med resultatet av de nämnda överläggningarna.

Liknande grupplivförsäkring har införts
bl. a. på den kommunala och den
landstingskommunal arbetsmarknaden.

Inom de olika grupplivförsäkringarna
har därefter gjorts ändringar som
också har varit i stort sett ensartade
över hela fältet.

De senaste ändringarna gjordes förra
året och gäller från och med i år.
De innebär främst beloppshöjningar. I
fråga om statens grupplivförsäkring

Nr 22

30

Torsdagen den 20 april 1967

Svar på interpellation ang. den statliga grupplivförsäkringens giltighet vid arbetslöshet -

kom de senaste ändringarna till efter
förhandlingar mellan statens avtalsverk
och de statsanställdas huvudorganisationer.
överenskommelsen träffades i
den formen, att avtalsverket skulle göra
hemställan hos Kungl. Maj :t att vidta
erforderliga åtgärder med anledning av
förhandlingsresultatet. På min föredragning
har Kungl. Maj :t beslutat enligt
denna hemställan. Kungörelse om de
föreslagna ändringarna utkom från
trycket i december 1966.

Grupplivförsäkringarna inom den offentliga
och den icke-offentliga sektorn
utgör exempel på i stort sett enhetliga
arbets- eller anställningvillkor, som har
kommit till på arbetstagarnas initiativ
och som såvitt jag kunnat utröna fungerat
till parternas belåtenhet. Att döma
av uttalanden i motioner till årets
riksdag anser även andra än parterna
att bestämmelserna tillförsäkrar efterlevande
ett gott skydd.

Herr Persson påpekar — och hans
uttalande gäller både statsanställda och
arbetstagare som haft grupplivskydd genom
AFA —- att om en familjeförsörjare
avlider efter att ha varit arbetslös
mer än 26 veckor så ställs familjen
helt utan det väsentliga skydd som
grupplivförsäkringen innebär. Önskar
arbetstagarna en förändring av försäkringsskyddet
i detta avseende, förutsätter
jag att de aktualiserar frågan i förhan
dlingssammanhang.

Utan att på något sätt vilja förringa
grupplivförsäkringens betydelse men för
att komplettera herr Perssons bild av
efterlevandes situation vill jag dessutom
framhålla vilken betydelse det har för
många familjeförsörjares anhöriga att
kunna få pension enligt lagen om allmän
försäkring.

Vidare anförde:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag var ett tag rädd att
civilministern hade kommit bort, när
han skulle lämna sitt svar, men han an -

lände ju och jag ber att få tacka för
svaret.

Det kan måhända hävdas att de spörsmål
jag tagit upp i min interpellation
har ringa aktualitet, eftersom det dess
bättre inte så ofta händer att familjer
drabbas av utförsäkring från grupplivförsäkringen.
Men även om utförsäkring
ägt rum endast för ett litet antal
på grund av långvarig arbetslöshet anser
jag att problemet måste tas upp till
behandling.

Jag vet mycket väl att frågan hänför
sig till avtalsförhandlingar. Men jag vill
ändå anföra att jag har exempel på att
det vid en familjeförsörjares frånfälle
visat sig att vederbörandes grupplivförsäkring
har upphört att gälla enligt
reglementet angående statens grupplivförsäkring,
11 §, vars bestämmelser i
huvudsak överensstämmer med AFA:s.
Frågan har därför enligt min mening
stor betydelse, även om sådan utförsäkring
— som jag sade —- dess bättre
inte är vanlig. Men jag vet, herr talman,
att sådana utförsäkringar ägt rum, varvid
den efterlevande familjen ställts i
en synnerligen prekär ekonomisk situation.
Kvinnor med minderåriga barn
har råkat i ett sådant ekonomiskt trångmål
att de inte kunnat klara det egnahem
som de skaffat tillsammans med
maken under hans livstid. Frågan får
ännu större räckvidd och aktualitet under
en tid då arbetslösheten ökar. Utförsäkringen
sker efter 26 veckors arbetslöshet,
som här sagts i svaret. Den
kan också i vissa fall ske efter kortare
tid.

Jag är, herr statsråd, helt underkunnig
om det familjeskydd som pensionen
enligt lagen om allmän försäkring innebär.
Men just det engångsbelopp, som
utfaller enligt denna grupplivförsäkring,
har många gånger betytt så mycket i
den svåra situation då maken gått bort.
Det gäller ju att rädda det egna hemmet
och klara de för tillfället mest besvärliga
utgifterna.

31

Torsdagen den 20 april 1967 Nr 22

Svar på interpellation ang. den statliga grupplivförsäkringens giltighet vid arbetslöshet -

Denna fråga har inte aktualiserats i
förhandlingssammanhang, säger statsrådet.
Men som jag tidigare nämnt beror
det säkerligen på att sådan utförsäkring,
som jag här talat om, inte har
ägt rum i så stor utsträckning. Man har
i förhandlingssammanhang säkert inte
tänkt på vad resultatet kan bli.

Om fristen för utförsäkring inte kan
förlängas under en viss avtalsperiod,
anser jag att man bör upplysa de försäkrade
om att det finns frivilliga försäkringar
som kan komplettera denna
grupplivförsäkring. Först och främst
bör man upplysa om innebörden i statuterna
för grupplivförsäkringen — att
man måste vara anmäld till arbetsförmedling
o. s. v. Jag känner till fall där
vederbörande inte har tänkt på detta
och familjen därför har råkat i denna
allvarliga situation när olyckan har inträffat.
En sådan upplysning skulle säkerligen
medverka till att familjer vid
familjefaderns frånfälle inte skulle stå
utanför det skydd som en grupplivförsäkring
utgör. Vederbörande skulle då
kunna se till att försäkringen gäller även
om arbetslösheten skulle vara över 26
veckor. Detta intill dess en ändring
kan komma till stånd genom avtalsförhandlingar.
En sådan ändring anser jag
berättigad, inte minst i tider då arbetslösheten
ökar mer än vad vi räknat
med vara säsongsbetonat.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Jag får väl börja med
att be herr Persson i Heden om ursäkt
för att jag råkade komma några sekunder
för sent till avlämnandet av svaret.

Herr Persson tar upp frågan om 26-veckorsgränsen. Det är klart att det kan
uppträda gränsfall — så blir det väl
var man än sätter eu dylik gräns. Jag
skulle föreställa mig att när man på
den privata sidan diskuterade utformningen
av bestämmelserna i detta av -

seende, hade man att avväga och ställa
olika faktorer mot varandra. Försäkringen
finansierades på den privata sidan
-—• och finansieras fortfarande —
genom en arbetsgivaravgift. Skall man
ha vissa förmåner som går längre, får
dessa givetvis vägas mot vilket pris
man är villig att betala.

Man har så att säga hängt den statliga
försäkringen på AFA-försäkringen. Det
sades i propositionen — det framgick
även av mitt svar — att de bestämmelser
som gäller på statens område egentligen
är en kopiering av bestämmelserna
på den enskilda marknaden.

Herr Persson säger att det har inträffat
fall på det statliga området — jag
känner faktiskt inte till detta —- där
vederbörande skulle ha passerat 26-veckorsgränsen
och de efterlevande därigenom
gått miste om grupplivförsäkringen.
Jag skall inte bestrida att sådant
kan ha inträffat, men jag vill i det sammanhanget
påpeka att efterlevandeskyddet
i den statliga pensioneringen är betydligt
bättre än i den allmänna pensionsförsäkringen.

Grupplivförsäkringen är en god och
uppskattad sak. Jag vet att det inträffar
tragiska fall i dessa sammanhang, men
de fall som jag kommit i kontakt med
gäller inte den statliga sidan, ty där
finns inte motsvarigheten. På den privata
sidan däremot har det hänt att de efterlevande
helt plötsligt upptäckt att
det där den som gick bort arbetade inte
fanns något kollektivavtal och därför
inte heller någon anslutning till AFAförsäkringen.
På så sätt har de blivit
utan efterlevandeskydd. Många sådana
fall har beklagligtvis inträffat, men den
fackliga rörelsen försöker just därför
att bedriva all den upplysningsverksamhet
som är möjlig.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Det finns ingen anledning
för statsrådet att be om ursäkt för

32

Nr 22

Torsdagen den 20 april 1967

att han kom för sent. Svar fick jag ju
i alla fall, även om det enligt mitt sätt
att se kanske inte var fullt acceptabelt.

Statsrådet säger att dessa förmåner
måste betalas. Det är alldeles riktigt att
så är fallet men även om det kostar
pengar så är förmånen dock -— jag trycker
hårt på det — av så stort värde att
ingen får gå miste härom. Jag har nämligen
sett fall där människor har ställts
inför en ytterst prekär situation, då maken
har varit utförsäkrad, trots att de
var kollektivt anslutna till ATP-systemet.
Det är väl inte bättre ordnat inom
den statliga sektorn än inom den enskilda
för de kollektivanställda. Bestämmelserna
är såvitt jag vet desamma och
pensionen får givetvis alla.

Grupplivförsäkringen — dessa 25 000
å 30 000 kronor som de efterlevande
får — kan emellertid ge den första tillfälliga
hjälpen, ty den kan rädda människor
ur en verkligt allvarlig situation.
Kanske återstår stora skulder på ett
egnahem men kan detta räddas genom
att grupplivförsäkringen betalas ut till
den efterlevande familjen på en gång.
Den saken är enligt mitt sätt att se det
väsentligaste. Pensioner är en annan
sak; de rör den framtida möjligheten
att leva drägligt. Grupplivförsäkringen
gäller att rädda situationen i ett akut
nödläge.

Det är emellertid inte bara fråga om
att höja gränsen för utförsäkringstiden,
det gäller också att upplysa människorna
om hur bestämmelserna gäller. Det
händer att de inte har tänkt på de bestämmelser
som finns både i AFA:s och
i statens statuter om grupplivförsäkring.
De vet inte om att de kan bli utförsäkrade
om de går arbetslösa en viss tid.
Därför menar jag att upplysning härvidlag
borde ges på lättfattligt sätt. Jag tror
att man därmed skulle kunna rädda situationen
och förhindra att fler sådana
fall inträffar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Svar på interpellation ang. det svenska
atomenergiprogrammets kommersiella
utvecklingsmöjligheter

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet WICKMAN, som yttrade
:

Herr talman! I en interpellation har
fru Renström-Ingenäs bett mig om en
redogörelse för det svenska atomenergiprogrammets
kommersiella utvecklingsmöjligheter.

Det svenska atomenergiprogrammet
hade från början en övervägande energipolitisk
motivering. Programmet inriktades
bl. a. på att få till stånd en viss
självförsörjning i fråga om atombränsle,
något som ansågs angeläget med hänsyn
till dåvarande osäkra importförhållanden.
Även atomenergins kommersiella
utvecklingsmöjligheter beaktades emellertid
då riktlinjerna för programmet
drogs upp. Bakgrunden till att man över
huvud taget ansåg sig kunna göra en
efter våra förhållanden mycket stor
satsning på atomenergiområdet var att
arbetet stämde väl överens med den
svenska industrins produktionsinriktning.
Jag syftar här främst på den metallurgiska
och den elektroniska industrin.
Ett inhemskt utvecklingsarbete
väntades alltså öppna en betydelsefull
ny marknad för svensk industri och
dessutom leda till avancerat tekniskt
kunnande.

Forsknings- och utvecklingsarbetet
koncentrerades särskilt i de tidigare
skedena till Aktiebolaget Atomenergi,
där speciella resurser i fråga om utrustning
och personal byggts upp. Ett
nära samarbete har dock hela tiden ägt
rum med industrin, som förutsatts svara
för den kommersiella exploateringen
på reaktorområdet. För att skapa ett
mål för utvecklingsarbetet och samtidigt
ge de nödvändiga industriella erfarenheterna
inriktades arbetet på de stora
projekten Ågesta och Marviken, vilka
både till storlek och kostnader har sina
motsvarigheter i utländska reaktorut -

33

Torsdagen den 20 april 1967 Nr 22

Svar på interpellation ang. det svenska atomenergiprogrammets kommersiella utvecklingsmöjligheter -

vecklingsprogram. Av skäl som jag redan
nämnt valde man för dessa projekt
reaktorer av tungvattentyp, som
kan drivas med naturligt uran. En helt
självständig utvecklingslinje hade varit
orealistisk för vårt land, och därför
baserades arbetet i största möjliga mån
på amerikansk lättvattcnteknologi. Detta
har i sin tur gjort det möjligt att direkt
tillämpa erfarenheterna från tungvattenprojekten
på de lättvattenreaktorer, som
nu är aktuella i vårt land. Ett första
exempel är den lättvattenreaktor i Oskarshamn
som svensk industri levererar
till ett konsortium av kraftföretag
med stöd av det utvecklingsarbete som
utförs av atombolaget. Med denna uppläggning
av verksamheten har vi i Sverige
kunnat vinna betydande industriell
erfarenhet på reaktorområdet till en
kostnad, som är ojämförligt lägre än om
ett helt självständigt utvecklingsarbete
bedrivits.

I dag kan man alltså konstatera att
programmet utgjort ett betydande stöd
åt svensk industri, som nu kan offerera
kommersiella atomkraftstationer med
reaktorer av såväl lätt- som tungvattentyp.
Jag vill särskilt betona att denna
position tack vare det statliga utvecklingsarbetet
kunnat uppnås utan beroende
av utländska licenser. Detta är betydelsefullt
för en industri, som i likhet
med den svenska har en begränsad
hemmamarknad och som därför söker
bevara en viss handlingsfrihet på exportmarknaden.
Däremot är frågan om
tung- eller lättvattenlinje numera av
relativt underordnad betydelse för den
svenska reaktorindustrins kommersiella
möjligheter. Som jag nämnt är lättvattenreaktorerna
i dag mest aktuella på
grund av typens stora försäljningsframgångar
i Förenta staterna. Tungvattentyp
en kan enligt allmän uppfattning
komma till användning senare vid stora
anläggningar, då dess goda bränsleekonomi
ger utslag, och som övergång
och komplement till nästa generation av

reaktorer, de s. k. snabba bridreaktorerna.

Jag vill alltså framhålla att svensk
reaktorindustri genom hittills gjorda insatser
har ett relativt gott tekniskt utgångsläge
inför den utbyggnad av atomkraften,
som kommer att börja på allvar
under de närmaste åren. En livskraftig
svensk reaktorindustri måste emellertid
kunna leverera på internationella villkor
såväl på hemmamarknaden som på
export. Marknaden för reaktorer och
kompletta atomkraftstationer är i dagens
läge mycket svårbearbetad. Beställningarna
i de länder i Europa där
utländska leverantörer kan konkurrera
är alltjämt relativt få, och förväntningarna
om en framtida snabbt ökande
marknad gör att konkurrensen om varje
order blir hård. Denna konkurrens gäller
inte endast priser utan även kreditvillkor.

Atomkraftens kommersiella aspekter
är dock inte begränsade till leveranser
av kompletta reaktoranläggningar. Speciella
material och komponenter engagerar
en vid krets av industrier i Sverige
som leverantörer till både svenska
och utländska projekt. En nyckelroll
spelar här bränsleelementen, som för
övrigt ekonomiskt sett representerar en
lika stor marknad som reaktorerna. Där
har vi i Sverige ett mycket gott utgångsläge
tack vare vår tidiga satsning på
vattenreaktorteknologin, som nu är helt
dominerande.

Avslutningsvis vill jag upprepa att
svensk industri nu har en god position
på detta fält genom de avsevärda
insatser som gjorts av staten och även
av vissa industriföretag. Det är min förhoppning
att det också skall visa sig
möjligt för vår industri att framgångsrikt
hävda sig på marknaden. Jag vill
i detta sammanhang erinra om att 1966
års atomenergiutredning har i uppdrag
att kartlägga industrins behov av fortsatta
utvecklingsinsatser och även att
föreslå en lämplig arbets- och ansvars -

2

Andra kammarens protokoll 1967. Nr 22

Nr 22

34

Torsdagen den 20 april 1967

Svar på interpellation ang. det svenska atomenergiprogrammets kommersiella ut vecklingsmöjligheter -

fördelning mellan staten och industrin.
Utredningen torde därvid bl. a. få göra
en noggrann bedömning av frågan om
atomenergiverksamhetens kommersiella
utvecklingsmöjligheter. Denna fråga
måste givetvis tillmätas mycket stor
vikt då riktlinjerna för det fortsatta arbetet
tas upp till prövning.

Vidare anförde:

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Wickman för svaret på min interpellation
rörande det svenska atomenergiprogrammet.
Detta har hittills kostat
staten en och en halv miljard kronor,
men man har på senaste tiden fått uppleva
att värdet av det resultat som kommer
fram ur denna stora satsning har
blivit omdiskuterat.

När jag tar till orda i denna fråga
faller mig osökt i minnet några ord av
professor Hedén vid karolinska institutet.
Med tanke på den situation vi
emellanåt hamnar i när vi på grund
av den alltmer avancerade teniska utvecklingens
svårbedömbara konsekvenser
ändå har att besluta om dess tilllämpning
i samhället säger han följande:
»Politikern hamnar lätt i en situation
där han liknar en plastikkirurg
som tvingas operera med förbundna
ögon och endast med ledning av de
kringståendes goda råd.» — Dessa ord
skildrar rätt väl den situation som vi
befann oss i när vi beslutade att satsa
på tungvattenreaktorer för att producera
energi för fredligt ändamål.

Visste någon av de beslutande att
det var mycket tvivelaktigt huruvida
det alternativ vi valde för atomkraftens
civila utnyttjande skulle bli en lönande
framgångslinje? Visste någon av rådgivarna
vart råden ledde oss? Nu upplever
vi ändå att vetenskapsmännens
bedömningar står mot varandra och är
splittrade.

Av den pressdebatt som pågår och

av det som händer i det praktiska livet
får man ibland det intrycket, att ledningen
för AB Atomenergi befinner sig
i försvarsposition. Det är då ganska
naturligt att man blir tveksam och oviss
och inte vet vad man skall svara när
folk frågar om sanningen bakom tidningsrubrikerna.
Det känns då naturligt
och riktigt att be det ansvariga
statsrådet om upplysningar, och jag ber
än en gång att få tacka för det svar jag
fått.

Jag vill först säga några ord om den
målsättning som angavs när riksdagen
beslutade att satsa de stora pengarna.
Det var energipolitiska bedömanden
som då låg bakom beslutet. Jag tycker
nästan att herr statsrådet överbetonar
det förhållandet, att bakgrunden till den
stora satsningen också var att vi skulle
vilja ge den svenska industrin ett nytt
verksamhetsområde som skulle passa
för den med dess produktionsinriktning
och stora kunnande på det metallurgiska
och elektrotekniska fältet.

Skälet var ju först och främst att vi
behövde en mycket större kraftproduktion
än vad våra älvar kunde ge oss.
En utredning hade visat att den svenska
vattenkraften skulle vara fullt utbyggd
på 1970-talet. Samtidigt hade vi
ett ständigt växande behov av elkraft.
Vad skulle vi då sätta in i stället?

Vi hade då i vårt land i liten skala
bedrivit en forskning, som hade påbörjats
redan 1945. Tio år senare ansåg
AB Atomenergi tiden vara inne att gå
vidare på detta område och begärde
fördubblade anslag. Detta skedde alltså
år 1955.

Handelsministern framhöll då att
denna ökning borde beviljas, eftersom
det med hänsyn till vårt lands framtida
energiförsörjning var nödvändigt att ge
bolaget resurser för ökad forskning,
och han fortsatte med följande ord:
»— -— ■— detta så mycket mera, som
man nu kunde skönja det eftertraktade
målet att kunna uppföra kraft- och

35

Torsdagen den 20 april 1967 Nr 22

Svar på interpellation ang. det svenska atoinenergiprogrammets kommersiella ut
vecklingsmöjlig heter

värmeanläggningar drivna med atomenergi».

Denna målsättning bekräftades också
i efterhand i ett remissyttrande av delegationen
för atomenergifrågor år
1965: »En utbyggnad av atomenergi
har ansetts som den enda praktiska möjligheten
att tillgodose det snabbt växande
behovet av elkraft utan att i alltför
hög grad öka energiförsörjningens beroende
av import.»

Delegationen skriver vidare: »Det

måste vara en rimlig arbetshypotes att
atomkraften från mitten av 1970-talet
svarar för en stor del av kraftutbyggnaden
i Sverige.»

Givetvis fick industrin som följd av
detta beslut ett kraftigt uppsving genom
nya förnämliga arbetsuppgifter, och det
är ju bara att konstatera med tillfredsställelse.

Sedan kom då valet mellan forsknings-
och utvecklingslinjer. Man valde
tungvattenreaktorer framför lättvattenreaktorer.
Skälet härtill var delvis beredskapspolitiskt;
vi skulle bli oberoende
av bränsleimport, och vi kunde
använda eget naturligt uran. Man sade
också att tungvattenlinjen i längden
skulle ge det bästa ekonomiska resultatet.
Det var ju ett mycket viktigt tillkännagivande,
att detta var en kommersiellt
konkurrenskraftig linje; givetvis
inte på experimentstadiet, men bara
man kunde bygga tillräckligt stora anläggningar
så skulle lönsamheten komma.

År 1959 hade man fått veta att Atomkraftkonsortiet
och vattenfallsstyrelsen
planerade atomkraftstationer utan att
använda sig av tungvattenreaktorer av
den svenska linjens typ. I en interpellation
tillfrågades handelsministern här
i kammaren om sin inställning till dessa
planer. Han svarade att det i princip
inte fanns anledning att utesluta möjligheten
till import men att statsmakterna
även i fortsättningen borde prioritera
den svenska linjen, som bygger

på naturligt uran. »Bara reaktorerna
blir stora nog, kommer de att bli konkurrenskraftiga»,
förklarade handelsministern.

När Ingeniörsvetenskapsakademin
1965 kritiserade verksamheten och anförde
att anläggningar med tungvattenreaktorer
vore så komplicerade och dyrbara,
att det inte vore så lyckligt att
använda dem, svarade atombolaget att
den nackdelen skulle försvinna vid större
anläggningar. Om man bara komme
upp till en produktion av 500 megawatt,
skulle skillnaden i el-pris mellan lättoch
tungvattenreaktorer försvinna, menade
atombolaget. Vid en ännu högre
kraftproduktion skulle tungvattenreaktorerna
ge det allra bästa resultatet. Nu
är vi där. Statens vattenfallsverk skall
bygga Ringhalls och därmed ta ett kliv
direkt in i de stora aggregatens tidsålder.
Annars klarar man inte 1970-talets stora behov av kraft. Endast kärnkraftstationer
med någon typ av lättvattenreaktorer
kan då komma i fråga,
heter det.

Vid en så stor satsning — man beräknar
kostnaden till 2 miljarder kronor
— måste man kunna göra en något så
när säker bedömning av reaktorernas
produktionsförmåga, säkerhet och kostnader.
Det måste bli en affärsmässig
ekonomisk bedömning, säger chefen för
vattenfallsverket. Man har ännu inte
fastställt storleken på de första aggregaten,
men man beräknar att de skall
ligga mellan 500 och 700 megawatt, och
i fullt utbyggt skick skall stationen ge
mer än 3 000 megawatt. Men ändå är
den svenska linjen inte möjlig att använda.
Den är inte stor nog, anses det.
Hur stora skall de bli? Det var ju sagt
av atombolaget att 500 megawatt skulle
räcka till för lönsamheten.

Så har då de stora tidningsrubrikerna
kommit: »Kris för svensk kärnindustri.»
»Små utsikter till export». »Tråkiga
misslyckanden hotar svensk kärnindustri»
o. s. v. Då börjar man fundera om

Nr 22

Torsdagen den 20 april 1967

36

Svar på interpellation ang. det svenska

vecklingsmöjligheter

inte chefen för ASEA i alla fall liade
rätt när han 1965, i samband med att
några riksdagsledamöter gjorde ett studiebesök
i Västerås, yttrade att tungvattenreaktorerna
aldrig kommer att bli
lönsamma.

Men som jag säger, experterna är
splittrade, och det finns ju andra experter
som alltjämt säger att tungvattenreaktorerna
blir lönsamma. Vad skall
en stackars okunnig lekman tro?

Så har vi då beredskapsskälen som
skulle göra att vi borde binda oss vid
tungvattenlinjen. Tungvattenreaktorn
skulle ha den fördelen att den kan drivas
med naturligt uran så att vi inte
helt blir beroende av bränsleimport.
Atombolaget har satt i gång uranverket
i Ranstad, sedan regering och riksidag
gett klartecken. Men när man läser de
för övrigt mycket bra direktiven till
1966 års atomenergiutredning finner
man att det heter att när nu pågående
provdrift i Ranstad avslutats, skall frågan
om inhemsk produktion av uran
prövas. Det låter oss förstå att verksamheten
i Ranstad är oviss. Man har gjort
den erfarenheten att uran därifrån blir
3—4 gånger dyrare än världsmarknadspriset,
och så kommer det att förbli åtminstone
de närmaste tio åren. Inte
blir man gladare när man får veta att
produktionen dessutom blir otillräcklig
därför att skiffern är uranfattig. Det
påstås att ännu så sent som 1980 kommer
Ranstadsverket inte ens att vid
full drift kunna producera mer än vad
som motsvarar en femtedel av den uraninängd
som går åt till de reaktorer som
vi redan har. Då frågar man om det
kanske inte vore en lika bra beredskap
att importera och lagra, ty Ranstadsverket
är ju också dyrt. Det lär hittills
ha kostat 140 miljoner kronor. Enligt
vad tidningarna berättat skulle det just
vara i denna fråga som professor Hannes
Alfvén hade motsatt mening mot
atombolaget. Han hävdade att Ranstadsverket
borde läggas ner eftersom det

atomenergiprogrammets kommersiella ut aldrig

kan göra oss oberoende av import
och bara blir dyrt.

Anser man det nödvändigt att hålla
fast vid beredskapstanken, så vore det
väl billigast att endast underhålla verket
så att det hölles i driftsdugligt skick
men utan någon produktion i gång, varigenom
verket skulle vara i stånd att
återuppta driften i ett avspärrningsläge.
Det skulle kosta landet 1,9 miljon
kronor om året, men vid en sjundedelsdrift
skulle vi förlora 4,6 miljoner och
vid full drift 8,8 miljoner årligen. Så
mycket dyrare skulle Ranstads uran vara
än om vi importerade motsvarande
mängd. Denna uppgift har stått att läsa
i tidningarna.

Om den svenska tungvattenreaktorn
nu varken kan hävda sig på exportmarknaden
eller på hemmamarknaden,
är det meningslöst att anföra beredskapsskäl
i fråga om bränsleförsörjningen.
Och för resten köper vi ju redan
anrikat uran utifrån. Statsrådet säger
att lättvattenreaktorerna i dag är mest
aktuella på grund av typens stora försäljningsframgångar
i Förenta staterna,
men då frågar jag: Varför har de sådana
framgångar i Förenta staterna och
inte bara där? Även här i Sverige, när
Vattenfall skall bygga sin stora anläggning,
är det ju lättvattenreaktorer man
tar.

Alla är vi väl ense om att statsrådet
har rätt i att forskningen som bedrives
har gett erfarenheter och lärdomar som
kommer framtida verksamhet till godo;
men om vi inte hade opererat med förbundna
ögon utan satsat dessa väldiga
summor på lättvattenreaktorer och forskat
kring den typen, så hade väl erfarenheterna
och lärdomarna inte varit
mindre. Då hade vi haft en konkurrenskraftig
produktion i högre grad än vad
vi nu har.

Det skall bli intressant att se om den
tillsatta utredningen kommer att föreslå
en ändrad inriktning av atombolagets
verksamhet. Direktiven ger ju utred -

37

Torsdagen den 20 april 1967 Nr 22

Svar på interpellation ang. det svenska atomenergiprogrammets kommersiella utvecklingsmöjligheter -

ningen i uppdrag att pröva den saken,
och som jag redan sagt är det goda direktiv,
och de riktar sökarljuset åt alla
håll. Jag vill tillägga att om vi efter de
erfarenheter vi nu gjort fortsätter i samma
spår som förut och satsar stora
pengar på tungvattenlinjen, då kan vi
ge anledning till missuppfattning i utlandet.
Plutonium bildas i alla reaktorer,
men de flesta sakkunniga tycks anse
att tungvattenreaktorer är mycket effektiva
när det gäller att bilda plutonium
i reaktorbränslet.

Om man vore intresserad för en potentiell
produktion av kärnvapen, då
skulle man ge tungvattenreaktorerna företräde.
Vi har ju också hunnit så långt
nu att vi ligger tvåa, näst efter Japan,
hland de kärnvapenfria staterna i fråga
om möjligheten till vapenproduktion ■—-vi skulle kunna tillverka mer än 300
atombomber om året på 70-talet, har vi
fått veta.

Men i fråga om den civila sidan undrar
man om det är en dyr felsatsning vi
håller på med nu, än så länge. Jag säger
detta just på grund av vattenfallsstyrelsens
ställningstagande sådant det
bl. a. kommer till uttryck i en ledare av
direktör Grafström i Vattenfalls tidning
nr 3 i år. Han säger att när vi nu skall
satsa på en så väldigt stor sak måste
vi ha strängt affärsmässiga bedömningar
på verksamheten. Vi kan inte ta
hänsyn till den svenska linjen och välja
en investering som inte ger bästa lönsamheten.
Nu har den svenska reaktorindustrin
verkligen fått ett mycket
starkt stöd av det allmänna genom den
forskning som bedrivits, och i fortsättningen
borde den få arbeta på likartade
villkor som övrig industri får göra, säger
direktör Grafström.

I slutet av det svar jag fått i dag utläser
jag något av samma tankegångar,
och det är jag glad för. Jag tackar statsrådet.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Det är bara två ting -

jag vill understryka. I och för sig fanns
synpunkterna med i mitt interpellationssvar,
men efter det som fru Renström-Ingenäs
nu sagt tror jag det kan
vara värdefullt att återigen poängtera
dem.

Den första synpunkten är att man inte
kan säga att den svenska tungvattensatsningen
är misslyckad, ens för det
fall att vi i fortsättningen uteslutande
skulle ha lättvattenreaktorer i våra
atomkraftverk — helt enkelt därför att
det val av teknologi som gjordes i och
med satsningen på våra tungvattenreaktorer
sammanfaller i mycket stor utsträckning
med den lättvattenteknologi
som utvecklats i Amerika, något som
jag nämnde i mitt interpellationssvar.
Ur industriell utvecklingssynpunkt kan
man säga — naturligtvis är det en grov
gissning — att 75 procent av utvecklingskostnaderna
för tungvattenreaktorn
är direkt tillämpbara på lättvattenreaktorn.
Och fru Renström-Ingenäs vet
säkert, att det icke hade varit möjligt
för den svenska reaktorindustrin att leverera
verket i Oskarshamn — som ju
är en lättvattenreaktor — utan de erfarenheter
och det stöd som lämnats via
tungvattenlinjen.

Då frågar man sig: varför beställer inte
Vattenfall en tungvattenreaktor för
Ringhallsprojektet? Varför är inte tungvattenreaktorn
konkurrenskraftig nu
när man kommer upp i anläggningar på
500 och 600 megawatt? Ja, den enkla förklaringen
är att tungvattenreaktorerna
ligger en generation efter lättvattenreaktorerna.
En faktor som förts in i diskussionen
om Ringhalls är just att Marviken
blir färdigt 1969. Marviken är den
sista icke-kommersiella prototypen för
tungvattenreaktorerna, och innan man
har fått fram erfarenheterna från den
är det mycket begripligt att man i Ringhallsprojektet
inriktar sig på en lättvattenreaktor.

Jag skall inte förlänga diskussionen
i denna ytterst komplicerade fråga. Fru
Renström-Ingenäs sade att en lekman

Nr 22

38

Torsdagen den 20 april 1967

Svar på interpellation ang. det svenska atomenergiprogrammets kommersiella ut vecklingsmöjligheter -

liar svårt att bedöma det, och jag kan
försäkra fri! Renström-Ingenäs att även
jag är i hög grad lekman på detta
område.

Den stora och avgörande energi- och
indusiripolitiska diskussionen av atomkraftfrågan
får vi när atomenergiutredningens
betänkande föreligger. Den utredningen
bedrivs just på det sätt som
är nödvändigt då det gäller komplicerade
tekniska ting som politiker skall fatta
beslut om, nämligen att vi förvissar
oss om att vi kommer att ha synpunkter
från olika parter som det är så
viktigt att få fram när politiker skall
fatta beslut. Det kommer alltså inte att
bli någon strömlinjeformad rekommendation,
utan hela problemet kommer att
redovisas med hänsyn tagen till alla relevanta
synpunkter, det kan jag försäkra
fru Renström-Ingenäs.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag begärde ordet i denna
debatt med anledning av att fru Renström-Ingenäs
talade om ett besök på
ASEA. Det var alldeles riktigt refererat,
och i den debatt som där förekom anklagade
direktör Nicolin riksdagen för beslutet
om energiskatt. Då försökte jag
förklara för honom att den energiskatt
som uttogs bara var en bråkdel av de
summor staten använde på atomforskning,
och om de pengarna inte använts
till sådan forskning hade motsvarande
summor fått läggas direkt på taxorna
— om nu det hade varit mera smakligt.
Och om verksamheten hade splittrats
på olika händer, så hade den svenska
elindustrin fått satsa betydligt mera
pengar för att nå samma resultat.

Direktör Nicolin medgav att man kunde
resonera på det viset, men sedan
förklarade han att den svenska linjen
i fortsättningen vore helt tokig. Speciellt
ansåg han Marviken vara en hopplös
anläggning.

Men, fru Renström-Ingenäs, ungefär
ett år efteråt hade vi här i Stockholm

någonting som kallades för en atomdag.
Jag var med där. Inom parentes vill jag
säga att jag hela tiden har följt dessa
frågor mycket noggrant. Och vid den
tillställningen hörde jag till min häpnad
en annan representant för ASEA
säga att han var mycket förtjust över
att Marviken kommit till. Den anläggningen
ansåg han vara ett utomordentligt
mellansteg fram till den nya och
snabba bridreaktorn, och han ansåg
att svensk industri med Marviken-anläggningen
hade fått en oskattbar fördel
framför den övriga världen.

Vad skall man då tro, om man är med
bland dem som i sista band skall besluta
i dessa frågor?

Jag var också med vid en diskussion
på I n ge ni ör s v e t e n sk a p s a k ad em i n, när
det var tal om att starta Marviken-proj
ektet. Det svar som blev resultatet av
alla expertinlägg där blev ungefär ett
jaså. Ingen kunde definitivt säga att den
ena linjen var mera bärkraftig än den
andra. Alla var lika tveksamma. Jag
undrar om inte också de beslutande
myndigheterna har stått i en mycket
besvärlig situation i det sammanhanget.

Jag vill också redovisa att på min direkta
fråga till direktör Nicolin, huruvida
han ansåg den svenska linjen vara
felaktig från början, svarade han att
det var den visst inte; då var den riktig.
I det stycket delar jag helt hans
uppfattning. När en gång atomprogrammet
för vårt land beslöts fanns det enligt
min mening ingen möjlighet att
välja någon annan linje än tungvattenlinjen
med hänsyn till de tillgångar vi
hade. Vi visste då ingenting om möjligheterna
att köpa uran från andra länder.
Lyckligtvis har förhållandena ändrats
och vi har fått ett bättre system än
man då hade anledning förvänta, men
med tanke på den sammanblandning
som hela tiden förefunnits mellan försvarets
intressen och tillgången på uran
ansåg jag det klokt att den gången sat -

Torsdagen den 20 april 1967

Nr 22

39

Svar på interpellation ang. det svenska atomenergiprogrammets kommersiella ut

vecklingsmöjligheter

sa på tungvattenreaktorn. Jag håller
emellertid med fru Renström-Ingenäs
om att med de erfarenheter vi nu har
får man inte av prestigeskäl fasthålla vid
en tidigare uppfattning. Utvecklingen
har nämligen klart visat att för anläggningar
av den storlek som hittills prövats
är lättvattenreaktorn definitivt i
stånd att konkurrera med andra produktionssystem.
Men därför har ingen hittills
velat säga att tungvattenreaktorn
inte har någon framtid. Utvecklingsarbetet
beträffande lättvattenreaktorn har
bedrivits mycket hårdare än på tungvattensidan,
och för närvarande är den
förstnämnda metoden den billigaste produktionsformen
av de system som nu
finns.

Jag har velat redogöra för detta som
en förklaring till de oerhörda svårigheter
som förelegat för dem som haft att
besluta i dessa frågor. Alla experter har
ju varit mycket oeniga om vilket system
man skulle ge sin anslutning till.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Statsrådet sade att tungvattenreaktorerna
var den äldre generationen
och att lättvattenreaktorerna
var den nya generationen, som vi inte
kände till vid den tidpunkten när vi
fattade beslut i frågan. Jag vet emellertid
att jag redan då läste om olika slag
av lättvattenreaktorer och deras olika
utvecklingsmöjligheter. Vi var ställda
inför ett synnerligen svårt val, och
vi kunde inte med bästa vilja i världen
bestämt säga vart beslutet skulle komma
att leda.

Jag tycker att det vi senast hört från
talarstolen bekräftar vad jag hela tiden
framhållit, nämligen att ovissheten
tycks vara stor även bland vetenskapsmännen
— deras bedömningar är ofta
motstridiga i denna fråga. Och den förtjusning
som representanten för ett privat
företag givit uttryck åt när det gäller
Marvikenprojektet bottnade kanske
i att han tyckte det Var värdefullt att

staten satsar så att industrin slipper
lägga ut de dyra lärpengarna.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Låt mig få klara upp
generationsfrågan mellan mig och fru
Renström-Ingenäs.

Vad man talar om härvidlag är att det
finns ett antal generationer för varje
typ av reaktor. Vi vandrar längs tungvattenlinjen
från Ågesta till Marviken
och tar sedan nästa steg. Lättvattenreaktorn
ligger på grund av den kraftiga
amerikanska militära satsningen hela
tiden ett steg före i utvecklingen då det
gäller storleken, vilket gör att stora
lättvattenreaktorer — på mellan 500
och 700 megawatt — kommer ut i kommersiell
drift tidigare än tungvattenreaktorerna.
Detta behöver emellertid
inte ändra bedömningen av tungvattcnreaktorns
framtida möjligheter.

Vi skall kanske inte syssla med att
tolka olika Asea-direktörers uttalanden.
Men jag tjecker att fru Renström-Ingenäs
var litet väl insinuant mot den direktör
som hade uttryckt sin förtjusning
över marvikenprojektet. Ty den
förtjusningen var lättbegriplig — det
var inte en förtjusning över att se någon
göra ett misstag som man själv slapp
göra, utan det som staten gjort i Marviken
är det direkta underlaget för vad
Asea kunnat göra i Oskarshamn. I och
för sig har ju också atombolaget och
Asea i stor utsträckning samverkat i
fråga om oskarshamnspr oj ektet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
57—60, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 25—30 samt allmänna beredningsutskottets
memorial och utlåtande nr 20
och 21.

40

Nr 22

Torsdagen den 20 april 1967

Interpellation ang. stöd åt den svenska skoindustrin

§ 19

Föredrogs den av herr Rask vid kammarens
nästföregående sammanträde
på förmiddagen gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet angående
ökade möjligheter att fullgöra den första
värnpliktstjänstgöringen vid förband
nära hemorten, in. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 20

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtande
nr 60 skulle uppföras närmast
efter tredje lagutskottets utlåtande nr 29
bland två gånger bordlagda ärenden på
morgondagens föredragningslista.

§ 21

Interpellation ang. stöd åt den svenska
skoindustrin

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Örebro (fp), som
yttrade:

Herr talman! Att den svenska skoindustrin
hårt pressats av skoimporten
framgår av utvecklingen under den senaste
tioårsperioden. Från 1956 har det
varit en åttadubbling av importen. I
fjol uppgick den till mer än 7,5 miljonner
par.

Tidigare har denna stora import inte
inkräktat på utrymmet på marknaden
för de svenska skorna, som under en
följd av år tillverkats i något mer än
tio miljoner par — med tämligen obetydliga
variationer från det ena året
till det andra.

Att produktionen kunnat hållas intakt
förklaras av att konsumtionsutvecklingen
varit gynnsam med en oavlåtlig
stegring. Det ökade utrymmet har
dock helt tagits i anspråk av den växande
importen.

I fjol blev det dock en betydande inbrytning
för de importerade skorna.
Den svenska produktionen, som fick
vidkännas en obetydlig minskning redan
året innan, sjönk då med hela 17
procent till 8,34 miljoner par — en
nivå, som man får gå 15 år tillbaka i
tiden för att träffa på.

Nu utgör också importskorna 90
procent av hela den svenska läderskokonsumtionen,
medan de för endast fem
år sedan var 45 procent av denna. Och
för tio år sedan var motsvarande andel
mindre än en tiondel.

Det är denna utveckling, accentuerad
de två senaste åren, som onekligen ger
anledning att tala om en kris för svensk
skoindustri och gör det angeläget att
dryfta, vad som kan göras för att ändra
förhållandena. Påpekas kan i detta sammanhang,
att Skofabrikantföreningen,
som 1959 hade 75 medlemsföretag med
något över 6 000 anställda, i dag endast
har ett 60-tal medlemmar med 4 500
anställda. De avgångna företagen har
alla tvingats upphöra med verksamheten,
i många fall efter att ha råkat ut
för obestånd.

Denna krympning av industrin har
inte endast gått ut över mindre motståndskraftiga
företag. Den har även,
vilket ju blivit livligt uppmärksammat,
drabbat gamla, välkända och välkonsoliderade
företag med goda personella
och ekonomiska resurser, som satt in
alla sina krafter på att genom rationalisering
och effektivisering, specialisering
och standardisering söka möta
konkurrensen från importen. Man har
också nått fram till en produktivitet,
som vid internationella jämförelser hävdar
sig väl. Den svenska skoindustrin
avviker inte heller i fråga om företagsstrukturen
från skoindustrin i övriga
europeiska länder.

Av importen är i runt tal två tredjedelar
damskor, en fjärdedel herrskor
och någon tiondel barnskor. Genomsnittspriset
för hela importen låg 1966
på kr 19: 29, för herrskor var det 20: 33,

41

Torsdagen den 20 april 1967 Nr 22

Interpellation ang. beredskapsåtgärder inom sjukvården i samband med övergången
till högertrafik

för damskor 20: 31 och för barnskor
11: 20. För de svenska skorna får man
lov att räkna med genomsnittspriser
som 35 kronor för herrskor och ca
32 kr. för damskor.

Ett särskilt problem har importen
från öststaterna, främst av herrskor,
varit. Där har det gällt utbud till mycket
låga priser. Skor har sålts till priser
som legat endast obetydligt över
kostnaden för det i skorna ingående
materialet. Och det har varit betydande
kvantiteter. Till detta har som en ny
orosfaktor kommit en snabb ökning av
importen av skor från Fjärran Östern
till synnerligen låga priser.

Att vi snabbt fått över oss så mycket
av skor från snart sagt alla håll förklaras
av att vi har en av de lägre skotullarna
i Europa samtidigt som vi har
en hög levnadsstandard och nyhetsoch
modeintresserade konsumenter.
Den svenska tullen är 14 procent för
läderskor, medan den exempelvis för
Norge är 30, 28 för Österrike, 25 för
Danmark och blir 20 för hela EEC-området.
Vi har inte som exempelvis Norge
sökt skydda oss med hjälp av särskilda
tillverkningsbestämmelser, som inte är
förenliga med modern produktionsteknik.
Vi har inte heller ansett det förenligt
med vår frihandelsvänliga politik
att tillämpa långtgående regleringar av
importen.

Mot denna allmänna bakgrund borde
onekligen skoindustrin i det exceptionellt
svåra läge som den f. n. befinner
sig i kunna räkna med ett visst stöd
från statens sida. Framställningar har
inkommit till handelsministern härom.
Det är angeläget att riksdagen snarast
får en redogörelse för hur regeringen
planerar möta de betydande svårigheter
som skoindustrin nu upplever.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få ställa följande fråga:

Vilka åtgärder planerar regeringen för

att lösa de akuta svårigheter som den
svenska skoindustrin möter i en ny
konkurrenssituation med utländsk industri? Denna

anhållan bordlädes.

§ 22

Interpellation ang. beredskapsåtgärder
inom sjukvården i samband med övergången
till högertrafik

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep),
som yttrade:

Herr talman! Ett mycket omfattande
arbete pågår sedan en längre tid för att
förbereda övergången till högertrafik
den 3 september 1967. Förberedelsearbetet
leds av statens högertrafikkommission,
och i det direkta arbetet deltar
såväl statliga och kommunala organ
som de frivilliga organisationerna.

Omläggningen till högertrafik kräver
inte bara om- och nybyggnad av trafikleder
utan också en omfattande upplysning
bland vägtrafikanterna. Upplysningsverksamheten
— i vilken de frivilliga
organisationerna förtjänstfullt
engagerat sig i mycket stor utsträckning
— tar även sikte på att helt allmänt
förbättra allmänhetens kunskaper
i trafikfrågor och bidrager därmed till
att höja trafiksäkerheten.

Oaktat de omfattande förebyggande
åtgärder som vidtages — och en utökad
trafikövervakning — är det dock realistiskt
att räkna med att trafikolyckor,
förorsakade av ovanan vid högertrafik,
kommer att inträffa efter omläggningen.
Det kan antagas att flertalet av dessa
olyckor inte kommer att inträffa just i
anslutning till omläggningen utan vid
en senare tidpunkt —■ exempelvis tre
månader efter trafikreformen. Orsaken
till detta kan vara att många relativt
ovana bilförare avstår från att köra just
i samband med omläggningen och först

2* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 22

42

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

efter en viss tid »vågar» sig ut på vägarna.
Därtill kommer att bilisterna
som, delvis på grund av gällande fartbestämmelser,
kört extra försiktigt i
samband med reformen efter en viss
tid slappnar av i uppmärksamheten och
tror sig behärska högertrafiken. I én
kritisk situation kan en förare rent
reflexmässigt reagera som under vänstertrafiken,
och olyckan är ett faktum.

Självfallet är det angeläget att sjukvården
är beredd på denna eventuella
ökning av antalet trafikolyckor. Dels
är det nödvändigt att ambulansväsendet
har en sådan kapacitet att de trafikskadade
snabbt kan komma under läkarvård,
dels måste sjukhusen ha erforderliga
resurser för att ta emot de trafikskadade.

För att möta en eventuell olyckstopp
synes därför en särskild beredskapsplan
för sjukvården i samband med
övergången till högertrafik vara angelägen.
Denna plan bör innefatta såväl
en förstärkning av ambulansväsendet
som utökad jourtjänst vid sjukhusen
jämte övriga åtgärder som kan erfordras
i en sådan situation.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill statsrådet redogöra för vilka beredskapsåtgärder
som kommer att vidtagas
inom sjukvården för att möta en
eventuell ökning av antalet trafikolyckor
i samband med övergången till högertrafik? Denna

anhållan bordlädes.

§ 23

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
1014, av herrar Antby och Rimås, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
95, angående riktlinjer för jordbrukspolitiken
m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.10.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 21 april

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 13 innevarande
april.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att fru
Gärde Widemar enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 22 innevarande april—
den 31 nästkommande maj. Fru Gärde
Widemar beviljades ledighet från riksdagsgöromålen
under angivna tid.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 1014.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Andersson i Örebro, till herr
statsrådet och chefen för liandelsdepar -

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

43

Rätten till avdrag vid beskattningen för forskningskostnader

tementet angående stöd åt den svenska
skoindustrin, och

herr Johansson i Skärstad, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående beredskapsåtgärder inom
sjukvården i samband med övergången
till högertrafik.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Rätten till avdrag vid beskattningen för
forskningskostnader

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 24, i anledning av väckta
motioner angående rätten till avdrag
vid beskattningen för forskningskostnader.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 322 av herr Holmberg
in. fl. och II: 399 av herr Bohman in. fl.
hade hemställts, att riksdagen under erinran
om innehållet i motionen 1:270
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte till företagsskatteutredningen
överlämna motionerna
för beaktande vid fullgörande
av dess uppdrag, i synnerhet i vad avsåge
dels frågan om en lindring i beskattningen
av företagens forskningskostnader
ävensom deras avsättningar
till forskningsfonder, dels frågan om
avskrivningstidens längd därest den
tekniska forskningen ledde till mycket
varierande och ibland extremt kort ekonomisk
livslängd för industribyggnader.

Utskottet hemställde,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 322 av herr Holmberg
in. fl. och II: 399 av herr Bohman
m. fl., i vad de avsåge frågan om forskningskostnaders
behandling i skattehänseende,
måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att motionerna överlämnades
till företagsskatteutredningen för
beaktande.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson och Einar Eriksson, fröken
Ranmark samt herrar Tage Johansson,
Stadling, Brandt, Engkvist, Asp,
Andersson i Essvik och Carlsson i Västerås,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att de likalydande motionerna I: 322
av herr Holmberg in. fl. och II: 399 av
herr Bohman in. fl. angående rätten till
avdrag vid beskattningen för forskningskostnader
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Vid behandlingen av
föreliggande ärende, som gäller rätten
till avdrag vid beskattning av forskningskostnader,
har socialdemokraterna
efter lottning — som inte så sällan händer
i utskottet — blivit i minoritet. Därför
ber jag att nu få säga några ord med
anledning av den socialdemokratiska reservationen.

Den tekniska forskningens stora betydelse
är vi alla ense om. Konkurrensen
hårdnar och tekniken går raskt
framåt. Den som sackar efter slås obönhörligen
ihjäl. Därför erfordras betydande
resurser för forskning och teknisk
utveckling. En utökad rätt till avdrag
för forskningskostnader är nu mer
motiverad än 1959, då bevillningsutskottet
begärde en utredning av frågan,
en begäran som riksdagen också biföll.

Det är uppenbart att skatteavdrag för
forskningskostnader i hög grad är en
fråga för företagsskatteutredningen. Det
anser också motionärerna. Men de vill
att riksdagen skall besluta att överlämna
motionerna till utredningen. Detta har
utskottsmajoriteten också tillstyrkt. Men
vi reservanter tycker, att eftersom vi
1959 begärde en utredning och sedan
vid flera tillfällen i utskottsbetänkanden
har hänvisat till denna begäran, så kan
det inte föreligga anledning att bifalla
motionerna på den punkten. Frågan lär

44

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Ratten till avdrag vid beskattningen för forskningskostnader

väl inte bli vare sig snabbare eller annorlunda
behandlad inom företagsskatteutredningen,
om motionerna överlämnas
dit.

Beträffande frågan om värdeminskningsavdrag
för industribyggnader erinrar
vi om att företagsskatteutredningen
redan i år kommer att lägga fram ett
delförslag om ändrade avskrivningsregler
för fast egendom.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den vid utskottets
betänkande avgivna reservationen
av lierr John Ericsson m. fl.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Som herr Bran dt så
riktigt säger är forskningen av utomordentligt
stor betydelse, och i den
snabba tekniska utveckling vi nu är
inne i blir dess roll än större. Ur den
synpunkten är det synnerligen angeläget
att vi gör allt som göras kan för att via
forskningen skapa nya produkter. Det
är nödvändigt för ett land som Sverige,
med de ganska höga kostnader vi här
har, att försöka ligga så långt framme i
utvecklingen som över huvud taget är
möjligt.

Detta problem har uppmärksammats
på många håll ute i världen, och därför
har man överallt försökt underlätta
för näringslivet att bedriva forskning.
Forskningskostnader, avseende produkter
som företaget självt sysslar med
eller som tillhör samma bransch, är ju
redan tidigare avdragsgilla. Däremot
brukar inte avdrag beviljas för sådana
forskningskostnader som inte kan sägas
ha ett omedelbart samband med företaget
eller branschen.

Herr Brand! erinrade om att bevillningsutskottet
av riksdagen begärt en
dylik utredning 1959 och att denna utredning
ännu inte har tillsatts. Vi är
överens om att företagsbeskattningsutredningen
har att förutsättningslöst ompröva
hela detta beskattningssystem och
därför kan den naturligtvis också ta upp
detta problem. Den nuvarande utskotts -

majoriteten anser emellertid att frågan
är av så stor betydelse att man borde
kunna bryta ut ifrågavarande problem.
I den motion som ligger till grund för
utskotts utlåta n de t har det gjorts en
ganska omfattande redovisning över
hela problemet. Ur den synpunkten menar
vi att det är angeläget att dessa
frågor snabbt avgörs. Detta är orsaken
till att vi nu inte är överens i bevillningsutskottet.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till vad utskottet har
föreslagit.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Den moderna tekniska
forsknings- och uppfinnarverksamheten
är ju numera upplagd på helt annat
sätt än tidigare. Man ställer ofta in sig
på ett bestämt mål och inriktar från
början forskningsverksamheten på att
nå detta mål. Genom att man arbetar
på det sättet blir företagen ofta tvingade
att stödja vetenskaplig forskning som
inte har direkt samband med deras aktuella
verksamhet, med den tillverkning
som just pågår. Det gäller många gånger
sådan forskning som kan bli till gagn
för företaget i framtiden, när man nått
det resultat som man tänkt sig.

I flertalet moder(nai industriländer
gynnas denna utveckling av liberalt utformade
regler om avdrag för gåvor
och bidrag till vetenskaplig forskning.
Därigenom ges ökade resurser för just
denna typ av forskning. Men de svenska
företagen har inga möjligheter att genom
avdrag vid beskattningen stödja
denna allmänna forskningsverksamhet.
De får därför allt svårare att hålla
jämna steg med den internationella
forskningen, och detta i sin tur minskar
möjligheterna att konkurrera på världsmarknaden.

Som herr Brandt nyss sade var detta
ärende uppe till behandling i riksdagen
redan 1959, och man begärde då
hos Kungl. Maj:t en utredning om rätt
till avdrag för bidrag till forsknings -

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

45

Beskattningen av realisationsvinst vid försäljning av aktier

verksamhet. Någon sådan särskild utredning
har ännu inte kommit till stånd.
Det finns därför all anledning för riksdagen
att bifalla vad bevillningsutskottets
lottmajoritet har föreslagit, nämligen
att man i skrivelse till Kungl.
Maj :t skall hemställa »att motionerna
överlämnas till företagsskatteutredningen
för beaktande».

Herr talman! Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets
betänkande nr 24.

Herr BRAND!’ (s):

Herr talman! Bara ett par ord. Bevillningsutskottet
har, som jag tidigare
sade och som här ytterligare understrukits,
hemställt om en utredning. Utskottet
menar nu att har riksdagen antagit
ett förslag om skrivelse med begäran
om utredning, då skall också
frågan utredas. Men vi brukar inte skriva
i oträngt mål. Vi anser att det inte
är rimligt att skriva till Kungl. Maj:t
ånyo, när vi är helt på det klara med
att företagsskatteutredningen kommer
att syssla med detta problem. Vi är ju
alla ense i sak, och vi är också övertygade
om att frågan kommer att utredas.
Med detta borde kammaren kunna
nöja sig.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Såsom framgår även av
reservationen har frågan om forskning
och utveckling fått allt starkare aktualitet.
Det vidtas åtgärder med mycket
kort varsel för att förbättra forskningens
möjligheter och skapa förutsättningar
för ett intensivare forsknings-
och utvecklingsarbete.

Vad säger då den socialdemokratiska
riksdagsgruppens talesman i denna fråga?
Jo, han säger att riksdagen år 1959
har begärt en utredning. Det är åtta
år sedan — och ingenting har'' hänt!
Man måste ha ett fantastiskt tålamod
för att vara nöjd med att regeringen,
åtta år efter det att riksdagen enhälligt
har begärt en utredning, ännu inte
tillsatt utredningen. Och det gäller ändå

en fråga om vars utomordentligt stora
vikt vi alla är överens.

Självfallet yrkar jag, herr talman,
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Brandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 94 ja och 105 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr John Ericsson m, fl.

§ 6

Beskattningen av realisationsvinst vid
försäljning av aktier

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 26, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av realisationsvinst
vid försäljning av aktier.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydan -

46

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid försäljning av aktier

de motionerna I: 153 av herr Gösta Jacobsson
m.fl. samt 11:236 av herrar
Nordgren och Lothigius hade bl. a.
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära en skyndsam
översyn av realisationsvinstbeskattningen
vid aktieförsäljning i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hemställde,

att de likalydande motionerna I: 153
av herr Gösta Jacobsson m. fl. samt
11:236 av herrar Nordgren och Lothigius
angående beskattningen av realisationsvinst
vid försäljning av aktier icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Stefanson, Gösta Jacobsson,
Erik Filip Petersson, Magnusson i
Borås, Gustafson i Göteborg och Vigelsbo,
fru Nettelbrandt samt herr Eriksson
i Bäckmora, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen, i anledning av de likaly
dande motionerna I: 153 av herr Gösta
Jacobsson m.fl. samt 11:236 av herrar
Nordgren och Lothigius, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en
skyndsam översyn av realisationsvinstbeskattningen
vid aktieförsäljning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! När aktievinstbeskattningen
förra året infördes riktades allvarliga
erinringar dels mot dess tekniska
utformning, dels mot de verkningar
som kunde uppstå. Man erkände
på ansvarigt håll att denna förordning
kanske snart skulle bli i behov av översyn.
Många anmärkningar riktades mot
förslaget därför att beskattningen kom
att träffa rent fiktiva vinster. Man tog
inte hänsyn till penningvärdeförsämringen.
Genom att denna beskattning
har formen av en omsättningsskatt på
försäljning av aktier kan skatten kom -

ma att träffa även sådana transaktioner
där ingen som helst vinst föreligger.

Hela denna lagstiftning var ett provisorium
som drevs igenom helt hastigt,
tydligen av politiska skäl. Därför
är vi i stort behov av en översyn av
densamma. Detta har vi anledning att
kräva så mycket mer som det redan
under den korta tid denna lag har varit
i kraft har visat sig att detta behov är
stort. Det har blivit sådana verkningar
som vi redan då förutsåg. Hela aktiemarknaden
har genom denna beskattning
kommit ur balans. Detta är olyckligt
inte minst ur den synpunkten att
näringslivet i dag är i utomordentligt
stort behov av riskvilligt kapital, och
det är därför vi i motion krävt en sådan
utredning. Vi har vid detta betänkande
fogat en reservation där detta yrkande
i motionerna fullföljts.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr''
Nordgren (h).

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! När förra årets riksdag
behandlade propositionen nr 90, som
gällde aktievinstbeskattningen, framhöll
vi från centerpartiet att vi fann det
rindigt att vinster på aktier beskattades
i samma ordning som andra vinster.
Vi accepterade därför i princip, men
så som propositionen och lagen var utformade
ansåg vi oss kunna acceptera
densamma endast som ett provisorium.
På det sätt aktievinstbeskattningen har
utformats med schabloner fann vi den
ur rättvisesynpunkt mindre tillfredsställande.
Vi ansåg då, och vi är av
den uppfattningen alltjämt, att beskattningen
borde grundas på en exakt
vinstberäkning med utgångspunkt ifrån
anskaffningskostnaderna. Vi framhöll
vidare att hänsyn även borde tas till
penningvärdeförsämringen under tiden

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

47

Beskattningen av realisationsvinst vid försäljning av aktier

för innehavet, liksom att skatteplikten
borde motsvaras av rätt till avdrag för
förluster.

Dessa anmärkningar hade vi upptagit
i en reservation, som vi förra året hade
fogat till bevillningsutskottets betänkande.
När vi från centerpartiet har anslutit
oss till den reservation som nu är
fogad till förtliggande betänkande, är
vi fortfarande av den uppfattningen att
kompletterande åtgärder på de punkter
jag här i korthet berört är helt nödvändiga.
Verkningarna av den nuvarande
schablonmetoden kan i vissa fall
medföra oskäligt hård beskattning då
vinsten endast obetydligt överstiger 5
procent, medan stora vinster kan komma
ganska lindrigt undan. Om däremot
beskattningen gjordes på en exakt vinstberäkning,
skulle större rättvisa åstadkommas.

Detta är i huvudsak skälen till att vi
anslutit oss till reservationen. Vi anser
därför fortfarande att en översyn är
nödvändig.

Jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till reservationen.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Som här redan har
sagts har denna lag inte verkat längre
än tre kvarts år. Att nu kräva en skyndsam
utredning och en översyn av lagen
är enligt min mening att rusa i väg för
hastigt. Jag skulle tro att det aldrig
tidigare inträffat, och om så varit fallet
måste ett sådant riksdagsbeslut ha
varit ganska sällsynt.

Herr Magnusson i Borås säger nu att
förhållandena på aktiemarknaden visar
att föreliggande lagstiftning inte är som
den borde vara. Jag tror inte att vare
sig herr Magnusson i Borås eller någon
annan kan bevisa att de förhållanden
som råder på aktiemarknaden återspeglar
något som förorsakats av just ifrågavarande
lagstiftning. Det är så mycket
som inträffat inom näringsliv och företagsamhet
under de senaste åren, att

det är ganska omöjligt att få fram den
verkliga orsaken till störningarna.

Därmed är inte sagt att utskottsmajoriteten
förklarar sig helt nöjd med lagen.
Vi understryker vad departementschefen
sade i sin proposition, nämligen
att beskattningen borde överses och att
även en samordning borde ske efter det
att beskattningsreglerna för fastighetsförsäljning
ändrats. Men man borde
först avvakta en tids erfarenheter. Vi
understryker detta och betonar nödvändigheten
av en överarbetning och samordning
med de förslag som väntas komma
från markvärdeskommittén, aktiefondsutredningen
och företagsskatteutredningen.
Markvärdeskommittén har
nu lagt fram ett förslag, men det berör
inte beskattningen. Man väntar att aktiefondsutredningen
skall komma med
ett förslag i vår, men företagsskatteutredningen
är ännu inte färdig med sitt
arbete. Förra året yrkade motionärer
att man skulle vänta med den lagstiftning,
som vi då stod beredda att besluta
om, tills riksdagen hade fått ta ställning
till markvärdeskommitténs förslag.
Nu är lagen beslutad, men trots att man
i fjol hade denna inställning är man
nu beredd att kräva en översyn efter
knappt ett års erfarenheter av lagen.

Även om vi inom utskottsmajoriteten
nu har uttalat att lagen är behäftad med
vissa, särskilt tekniska, brister anser vi
att det ännu saknas anledning att göra
den översyn som motionärerna yrkar.

Trots vad som inträffat anser vi inte
att tillräckliga erfarenheter ännu vunnits
för att man skall vidta en översyn.
De utredningar som pågår och som bör
ligga till grund för en riktig bedömning
bör avvaktas.

Beträffande yrkandena om ändrade
regler för värdering av icke börsnoterade
aktier erinrar utskottet om att förslag
till aktievärden utarbetas inom
länsstyrelserna med ledning av bolagens
deklarationer. Man inhämtar också särskilda
uppgifter från företagen. De får
därvid tillfälle att göra erinringar mot

48

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid försäljning av aktier

de föreslagna värdena innan dessa slutgiltigt
fastställes.

För att få mera enhetliga normer
för värderingarna har riksskattenämnden
också utfärdat anvisningar. I dessa
har man enligt vår mening tagit rimlig
hänsyn till olika faktorer som inverkar
på aktiernas värdering. Även i övrigt anser
vi att anvisningarna har utformats
gynnsamt för de skattskyldiga. Riksskattenämnden
gör exempelvis varje år
en sammanställning av den effektiva
förräntningen av de börsnoterade aktierna,
vilken skall ligga till grund för
bedömningen av värderingen av icke
börsnoterade aktier.

Vi anser därför att någon översyn
inte är påkallad utan tar för givet att
om så blir nödvändigt riksskattenämnden
även framdeles prövar om värderingsreglerna
hör ändras. Det kanske
också bör uppmärksammas att riksskattenämnden
i november i fjol rekommenderade
försiktighet med att höja
aktievärdena. Detta skulle då göras med
anledning av de höjda taxeringsvärdena
på fastigheter, därest man hade följt
värderingsreglerna för aktievärdering.
Riksskattenämnden ansåg att mot en
höjning talade den kraftiga nedgången
av börsnoterade aktievärden förra året.

Beträffande aktier i rörelsedrivande
fåmansbolag, som också tages upp i
reservationen, skall substansvärdet bibehållas
som värdemätare om det inte
framgår att detta värde med hänsyn till
företagets vinstförhållanden inte obetydligt
överstiger eller understiger det
antagna förräntningsvärdet. I en del
fall kommer därför effekten av de höjda
taxeringsvärdena att neutraliseras av
en justering med hänsyn till vinstförhållandena.

Det är uppenbart att om aktievärdena
stiger på icke börsnoterade aktier under
en period då samma värden kraftigt
sjunker på de börsnoterade aktierna är
detta även enligt vår mening inte rimligt.
Därför anser riksskattenämnden att
nämnda justering bör göras.

Beträffande yrkandena att aktiefonders
och investmentbolags försäljningar
av s. k. femårsaktier samt överlåtelse
av aktier eller andelar i fåmansbolag
under vissa förutsättningar inte skall
beskattas, erinrar vi i utskottet om att
den handel med värdepapper som bedrives
i aktiefonderna inte är reglerad
i gällande rätt. Aktiefonden verkställer
nu översyn av bl. a. de civil- och skatierättsliga
spörsmålen i detta hänseende,
och utskottet understryker vad det framhöll
i fjol, nämligen att modifikationer
i reglerna för vinstbeskattning kan bli
aktuella i samband med utredningens
förslag. Att innan detta förslag har lagts
fram införa särskilda undantagsregler
för aktiefondernas realisationsvinster i
samband med aktieförsäljning finner vi
onödigt. Som jag redan framhållit väntas
utredningens förslag i vår.

Vad slutligen beträffar frågan om
undantag för investmentbolagen från
skatteplikt bör man observera att dessa
bolag enligt Annell-lagens bestämmelser
är skattskyldiga endast för uppburna
aktieutdelningar i den mån det sammanlagda
beloppet av utdelningarna
överstiger 25 procent av bolagets beslutade
utdelning.

Det föreligger enligt vår mening inga
skäl för att medge undantag för sådana
investmentbolagsförsäljningar som syftar
till omplacering i andra aktier. Om
försäljningen däremot görs i strukturrationaliseringssyfte
torde dessa bolag
i flertalet fall kunna bli befriade från
beskattning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Brandt menar att
det skulle vara ganska egendomligt om
riksdagen skulle besluta att begära en
utredning beträffande en lagbestämmelse
som endast har varit gällande under
tre kvarts år. Anledningen till att vi

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

49

Beskattningen av realisationsvinst vid försäljning av aktier

nu föreslår detta är det förhållandet att
denna lag när den infördes innehöll
— som jag sade i mitt tidigare anförande
— så stora bristfälligheter från både
saklig och rent teknisk synpunkt att
man måste reagera däremot.

Det har näppeligen heller inträffat
tidigare att till och med föredragande
departementschef med instämmande
från utskottet har uttalat, att det är
möjligt att en ny lag ganska snart behöver
bli föremål för en översyn. Utskottet
har också såväl föregående år
som i år understrukit att det finns bristfälligheter
som bör avhjälpas. Under
sådana omständigheter bär jag svårt att
förstå varför man inte skulle kunna
gå med på detta förslag.

Jag skall inte beröra alla detaljer som
herr Brandt tog upp, men jag vill påpeka
att vi begär en utredning. Det är
alltså fråga om att försöka åstadkomma
en bättre tingens ordning än den
som för närvarande råder.

Faktum är att de icke börsnoterade
aktierna i dag är betydligt högre värderade
än de börsnoterade. Därför är det
av behovet synnerligen påkallat att det
blir en ändring även härvidlag.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäler

Herr talman! Jag skall inte gå in på
några detaljer, som jag f. ö. berört i
mitt förra anförande, jag vill bara erinra
herr Brandt om att de skäl för en översyn
av aktievinstbeskattningen som vi
nu åberopar är samma skäl som vi anförde
redan i reservationen i fjol. Den
erfarenhet som vunnits sedan dess utgör
enligt vår mening bara en bekräftelse
på att vi hade rätt. Därför kvarstår fortfarande
våra krav på dessa punkter.

Herr D1CKSON (h):

Herr talman! Nederst på sidan 5 i betänkandet
säger utskottets majoritet uttryckligen
ifrån att anledningen till att
man inte går med på de förslag som fö -

religger är att lagstiftningen »ännu inte
tillämpats ett år».

Det är den principiella synpunkten
på detta resonemang — vilken herr
Magnusson i Borås för övrigt berörde ■—-som jag vill ta upp. Det får inte vara ett
villkor att en anordning, hur befängd
som helst, måste tillämpas ett år innan
man ändrar på den. Så står det faktiskt
i betänkandet att det skall vara.

Herr Brandt yttrade för någon tid sedan,
när det var fråga om starkölet eller
någon liknande dryck, att regeringen
kan avbryta ett experiment ifall det visar
sig ödesdigert. Jag prisade därvid
visheten i hans uttalande. Jag hoppas
nu att herr Brandt i det stycket inte menar
att det måste gå ett år av stora
olyckor innan man får ändra en bestämmelse.

Jag går inte in på det föreliggande
fallet men vill principiellt uttrycka mina
farhågor, ifall utskottsmajoriteten
vidhåller att ett år är den kortaste tid
som ett experiment får fortgå innan en
ändring kan företagas.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag är anhängare av en
aktievinstbeskattning, men det bör vara
en beskattning som drabbar verkliga
vinster och inte de skenvinster som uppkommer
på grund av inflation och annat.
Denna lagstiftning måste även vara
så konstruerad, att aktieägarna ges möjligheter
att genomskåda den för att kunna
göra sina deklarationer i enlighet
med lagens bestämmelser.

Redan förra året när detta förslag genomfördes
sade vi att vi trodde att denna
lagstiftning skulle bli utomordentligt
svåröverskådlig och att det skulle bli
mycket svårt att tillämpa bestämmelserna.
Regeringen följde en helt annan linje
än den som utredningen har föreslagit;
man har tydligen inte tid att ordentligt
studera frågan. Erfarenheterna
visar sannerligen att våra farhågor blev
besannade! Det har visat sig när man nu
skall deklarera att även folk som bni -

50

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Beskattningen av realisationsvinst vid försäljning av aktier

kar ha aktier har vänt sig till experter
som är vana vid att göra upp deklarationer
men att det ändå inte varit möjligt
att i deklarationen ange vilket belopp
som bort upptagas till beskattning. Man
har helt enkelt fått göra så, att man i
deklarationen angivit vilka aktier man
har sålt och sedan låtit taxeringsmyndigheterna
ta hand om uppgifterna.

Jag tycker att detta förhållande visar
hur angeläget det är att vi får en översyn
av bestämmelserna, och jag instämmer
i det hänseendet med herr Dickson
när han säger, att om det entydigt visar
sig att en lagstiftning har så uppenbara
brister, att inte ens fackmännen kan tyda
den, då är det hög tid för en översyn
av den.

I detta anförande instämde herr Enskog
(fp).

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Till herr Magnusson i
Borås vill jag först säga att jag inte tror
att man har någon anledning, om man
granskar riksskattenämndens anvisningar
beträffande de icke börsnoterade aktierna
och alla gynnsamma förmåner
man har vid bedömningen av dessa, att
säga att dessa aktier är högre beskattade.
Jag anser mig gott kunna understryka
utskottets mening, att de är gynnsamt
beskattade med hänsyn till alla avdrag
och de omständigheter som tas hänsyn
till vid fastställandet av substansvärdet.

Till herr Dickson, som erinrade om
vad jag anförde förra veckan beträffande
prövning på rusdrycksförsäljningens
område, vill jag säga, att skillnaden i
det fallet är den, att Kungl. Maj :t har
befogenheter, makt och myndighet att
avbryta denna prövning, medan Kungl.
Maj :t inte har rätt att sätta denna lag ur
kraft. Riksdagen däremot kan naturligtvis
besluta att man skall företa en översyn.

Talet om att vi som enda motivering
skulle framhålla att lagen nu skulle ha
tillämpats i endast tre kvarts år är en
sanning med modifikation, herr Dick -

son! Vi erinrar samtidigt om att departementschefen
sagt att det kan behövas
en överarbetning och en samordning
när man har fått dessa utredningar, som
jag här nämnde, från markvärdeskommittén,
från aktiefondsutredningen och
från företagsskatteutredningen. Då har
vi också någon längre tids erfarenheter
av lagen. Det är detta vi i utskottet har understrukit,
inte bara att den nu har tilllämpats
i tre kvarts år. Jag kan emellertid
hålla med herr Dickson om att därest
omständigheterna skulle visa att en
lagstiftning är alldeles galen och att
andra omständighter till en bättre lösning
inte föreligger, så kan riksdagen givetvis
uttala att en omprövning bör företas.
I denna fråga har många av oss
helt olika uppfattning -—• det finns en
stor grupp här som inte alls vill ha denna
lagstiftning eller vill urvattna den så
att det inte blir någonting kvar, medan
vi har en helt annan principiell uppfattning
i frågan. Herr Gustafson i Göteborg
underströk för sin del att han i varje
fall är med på att man skall beskatta
dessa aktievärden. Det finns däremot
andra som har den uppfattningen att
man inte skall ha någon beskattning alls
av dessa aktievärden.

Vidare vill jag här understryka att departementschefen
med kännedom om de
tekniska brister som herr Gustafson i
Göteborg talade om och som vi själva
har understrukit menar allvar med att
man, när resultatet av de undersökningar
jag talade om föreligger, skall
göra ifrågavarande översyn och samordning.
Det tar jag för alldeles givet, och
jag vill gärna uttala den förhoppningen,
att man skall kunna lösa dessa tekniska
problem.

Med det anförda ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Herr Brandt har själv
satt sitt namn under följande: »Den nya
lagstiftningen har ännu inte tillämpats
ett år. Enligt utskottets mening saknas

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

51

därför anledning att vidta den av motionärerna
begärda översynen av bestämmelserna.
»

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Bran dt säger att
det kan finnas olika uppfattningar i
frågan om man skall ha aktievinstbeskattning
eller inte. Herr Brandt torde
emellertid observera vad som framgår
av reservationen, nämligen att den översyn
som vi begär, inte gäller frågan om
aktievinstbeskattningens vara eller inte
vara. Den skall avse en översyn på de
områden som är nämnda i reservationen.
Det framgår ju av vad herr Brandt
förklarade här, att även utskottsmajoriteten
har klart för sig att denna lagstiftning
är ett tekniskt missfoster, den
går inte att klart följa och riktigt genomskåda.
Under sådana förhållanden
tycker jag att man inte skall vänta på
andra utredningar, om vilka ingen människa
vet när de blir färdiga, innan man
sätter i gång med denna översyn som vi
måste anse vara utomordentligt nödvändig.

Enligt min mening skall man i nuvarande
läge, när man talar om den stora
bristen på riskvilligt kapital, konstruera
en aktievinstbeskattning så att den
drabbar de vinster som uppstår vid aktieförsäljningar
och inte genom sin karaktär
av omsättningsskatt över huvud
taget försvårar bildandet av riskvilligt
kapital på detta område.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 26, röstar

Avveckling av vissa punktskatter
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Yngve Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 107 ja och 96 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr WERNER (h), som yttrade:

Herr talman! Jag avsåg att rösta nej
men råkade trycka på ja-knappen.

Ordet lämnades vidare på begäran till

Herr KARLSSON i Huddinge (k), som
yttrade:

Herr talman! Jag avsåg att rösta ja
men råkade trycka på nej-knappen.

§ 7

Avveckling av vissa punktskatter

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 31, i anledning av väckta
motioner angående avveckling av vissa
punktskatter.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Det var med en viss
förvåning som jag som motionär läste
slutklämmen i bevillningsutskottets betänkande
nr 31 beträffande motionsparet
I: 152 och II: 404 om avveckling

52

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Avveckling av vissa punktskatter

av den särskilda varuskatten på kosmetiska
preparat.

När vi utarbetade motionen ansåg
jag faktiskt att den kanske i och för
sig var onödig med tanke på att såväl
1952 års kommitté för indirekta skatter
som allmänna skatteberedningen, liksom
även tidigare bevillningsutskottet,
förordat eu avveckling av denna skatt.
Mot denna bakgrund var det närmast en
självklarhet att frågan skulle tas upp
till prövning när införandet av mervärdeskatt
nu förbereddes. Man kunde
emellertid aldrig så noga veta, och mycket
riktigt kommer här bevillningsutskottet
med helt andra tongångar. Utskottet
finner inte skäl att uttala sig
för en avveckling av beskattningen av
kosmetiska preparat. Denna skatt måste
enligt utskottets mening främst bedömas
från statsfinansiell synpunkt.

Utskottet är kanske välinformerat om
det arbete med mervärdeskattereformen
som pågår i Kanslihuset, och då
kan detta vara en varningssignal.

Man kan peka på två skäl mot att
förorda en avveckling av punktskatter
av denna typ. Det ena är önskemålet
att åstadkomma en konsumtionsdirigering,
vilket i detta fall enkelt uttryckt
skulle innebära, att läppstift och transpirationsmedel
jämställs med sprit och
tobak från skatteprincipiell synpunkt.
Det andra skälet är att man inte vill
genomföra en ordentlig mervärdeskattereform,
utan bara göra en lialvdan reform
och bibehålla lapptäcket — det
lapptäcke som oppositionen i år inte
talat så mycket om med tanke på att
det skulle ersättas med någonting nytt
vid införandet av mervärdeskatten.

I bägge dessa avseenden kan statsfinansiella
skäl anföras, vilket ju är
särskilt populärt i år. Utskottet har
också valt att framhålla sådana skäl i
sitt betänkande, men det kan finnas anledning
att fråga utskottets talesman,
vilket av de två motiven, konsumtionsdirigering
eller en halvdan mervärdeskattereform,
som varit vägledande för

utskottet vid dess ställningstagande. Motivet
med en konsumtionsdirigering kan
knappast anses giltigt, ty det förekommer
väl inte något missbruk av kosmetiska
preparat. För min del skulle
jag vilja påstå att motsatsen är fallet —
i synnerhet när det gäller vissa preparat.
Konsekvenserna av den nuvarande
beskattningen blir också i vissa hänseenden
ganska groteska. Det kan bl. a.
gälla små praktiska detaljer som allmänheten
nog inte undgår att uppmärksamma.
Om det på en flaska står »nagellacksborttagningsmedel»
är preparatet
belastat med 50 procent skatt. Står
det i stället »aceton med olja», blir priset
betydligt lägre, trots att innehållet i
stort sett är detsamma. Om man föredrar
att köpa en ögonbrynspenna i eu
kosmetikaffär, får man betala 50 procent
skatt på den. Köper man den som
färgpenna i en pappershandel slipper
man denna extra skatt.

Herr talman! Jag har inget yrkande.
Det särskilda yttrande som avgivits av
herr Yngve Nilsson m. fl. i utskottet
finner jag vältaligt nog. Jag skulle emellertid
önska att utskottets talesman något
närmare ville motivera vad som ligger
bakom utskottets skrivning. Är det
en halvdan mervärdeskattereform på
gång, eller vill man bibehålla en konsumtionsdirigerande
beskattning?

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande behandlas två andra motioner,
nämligen I: 583 och II: 727. Dessa
motioner avser en skattekvarleva från
kristiden — från den tid då våra gränser
var spärrade. Det gäller den år 1941
införda skärpta omsättningsskatten på
guld- och silvervaror. Samtidigt som
den infördes lades en mängd besvärande
kontrolluppgifter på guklsmedsbranschen.

Jag vill erinra om att den här försäljningsskatten
tillsammans med övriga
kontrollkostnader och den nuvarande
allmänna varuskatten på guld- och sil -

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

53

vervaror samt på arbeten i guld och
silver för närvarande utgör cirka 40
procent. Jag har tidigare från denna
talarstol ingående redogjort för den
här skatten och skall i dag inte uppehålla
kammarledamöterna länge med
saken. Får jag bara erinra om att den
år 1952 tillsatta utredningen, som skulle
pröva huruvida allmän varuskatt över
huvud taget skulle införas, redan då
sade att en vara inte bör beskattas högre
än en annan och att därför bl. a.
guldskatten borde avskaffas.

I vårt grannland, Danmark, förekom
också under den besvärliga kristiden
en skatt av detta slag, men den har nu
avskaffats.

Till detta kommer en annan besvärande
omständighet för denna bransch,
som jag vill särskilt framhålla mot bakgrunden
av avskaffandet av den danska
skatten på motsvarande varor. I all
synnerhet gör jag detta som finansministern
från denna talarstol ett par
gånger bekräftat att det skall vara fri
och lika konkurrens mellan olika företag
och olika branscher. Under sådana
förhållanden ter det sig ganska märkligt
vad som på senare tid ytterligare har
tillkommit och som försvårar branschens
försäljningar på laglig väg. I annonser
från vederhäftiga reseföretag kan man
läsa att eventuella resenärer erhåller en
katalog över guldsmedsvaror, i vilken
resenärerna hemma i lugn och ro kan
välja ut en guldsmedsvara och före avresan
be att få den levererad på flygplanet,
försedd med kontrollstämplar
för svenskt guld, utan att man behöver
erlägga den 40-procentiga skatten. Det
finns flera sådana exempel på egendomliga
konkurrensförhållanden.

Bevillningsutskottet framhöll också
mycket riktigt i sitt betänkande år 1965
att försäljningsskatten för guld- och
silvervaror uppenbarligen i särskilt hög
grad snedvrider branschens konkurrensförhållanden.
Detta sades redan före
tillkomsten av den besvärande konkurrens
som jag här nyss talat om. Till det -

Avveckling av vissa punktskatter

ta kommer att det har kunnat konstateras
en smuggling av cirka 2 000 kg
guld.

I bevillningsutskottets betänkande
sägs i år att »utskottet är med hänsyn
till de redovisade olägenheterna» —
av vilka jag har påtalat några — »berett
att biträda motionärernas uppfattning
att en avveckling av försäljningsskatten
bör komma till stånd», och utskottet
tillfogar »så snart det ekonomiska läget
medger detta». Detta uttalande är vi
naturligtvis tacksamma för.

Efter detta uttalande finns det kanske
inte anledning att säga mycket mer i
denna fråga; jag vill bara uttala förhoppningen
att avskaffandet skall ske
fortast möjligt. Jag skulle emellertid
vilja fråga bevillningsutskottets talesman,
om utskottet möjligen gjort någon
beräkning av om det egentligen skulle
belasta vår ekonomi något nämnvärt att
rätta till dessa förhållanden. Visserligen
kan man av utskottsutlåtandet utläsa
att denna skatt inbringar cirka 45
miljoner kronor för staten, men har
utskottet räknat ut vilka inkomster vi
förlorar på de nuvarande förhållandena?
Administration och kontrollförfarande
kostar pengar, och vidare går vi
miste om inkomster dels på insmugglat
guld, dels på de varor som köps på
enligt min uppfattning icke lojal väg på
flygplan, båtar och i andra länder och
förs hem till Sverige. Kan inte detta
uppväga en god del av de 45 miljonerna? Herr

ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag biträder utskottets
förslag och ber att få instämma i dess
skrivning när det gäller skatten på
ädelsmide. Jag har tidigare i denna
fråga undertecknat en motion här i
kammaren, och den motionen ledde till
ett riksdagsuttalande om skattens avveckling.
Ingenting har emellertid hänt
sedan dess.

Denna skatt är orimlig av många skäl.
Det är inte fråga om en skatt på varor

54

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Avveckling av vissa punktskatter

i vanlig mening, utan om en skatt som
i själva verket träffar det konstnärliga
arbetet. Och den är så pass betungande
att den hotar att döda en konstart som i
Sverige har mycket förnämliga traditioner
och spelar en konstnärlig roll.
Det är en svensk konsttradition som
håller på att do ut på grund av denna
skatt.

Jag tror att denna skatt saknar —
och det tycker jag herr Nordgren har
visat — statsfinansiell betydelse, men
jag vill gärna understryka att det är
brådskande att den avvecklas. Med understrykande
av detta, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i vad herr Arvidson nyss sade beträffande
försäljningsskatten på ädelmetall.
Men jag kan också instämma i
vad herr Nordgren anfört om försäljningsskatten
på guldsmedsvaror över
huvud taget; den är en kvarleva från
en gammal regleringsekonomi som vi
inte borde bibehålla. Svårigheterna för
dem som arbetar i denna bransch är så
stora, att det inte är lojalt att även utsätta
dem för så ojämna konkurrensförhållanden
som blir följden av denna
skatt.

När jag begärde ordet, herr talman,
var det närmare med anledning av ett
uttalande i utskottsutlåtandet om att en
avveckling av den särskilda varuskatten
på tekniska preparat inte är så angelägen.
Utskottet skriver att de anförda
skälen för en avveckling av den särskilda
varuskatten på tekniska preparat
inte kan anses väga särskilt tungt. Men
när skatteberedningen uttalade sig för
en övergång till mervärdeskatt, menade
beredningen att de punktskatter som
inte var föranledda av sociala eller medicinska
skäl skulle avvecklas. Då är det
ingen konsekvens i att ha en mycket
omfattande generell, indirekt beskattning
och samtidigt operera med ett an -

tal punktskatter, som relativt sett inte
ger så mycket men medför stora kontrollsvårigheter
och mycket krångel för
dem som arbetar i branschen.

Jag hoppas att utskottsmajoritetens
uttalande inte bör tolkas så, att man
börjar sväva på målet i det hänseendet.
Det är den saken vi har velat inskärpa
med det särskilda yttrande som avgivits
till utskottets betänkande. Om det genomförs
en allmän indirekt beskattning,
skall man inte vid sidan därav operera
med en mängd punktskatter, som det
inte finns någon speciell motivering för.
Det bara krånglar till hela skattesystemet.
Den gamla uppfattningen att vissa
varor är lyx och att konsumtionen av
dem bör försvåras är mogen att försvinna
i vårt samhälle.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Tillåt mig börja med
några ord i anledning av vad herr Nordgren
sade om guldsmedsvarorna. Om
dem har ju utskottet skrivit så välvilligt
som gärna är möjligt: »Utskottet är med
hänsyn till de redovisade olägenheterna
berett att biträda motionärernas uppfattning
att en avveckling av försäljningsskatten
bör komma till stånd så
snart det ekonomiska läget medger
detta.»

Herr Nordgren frågade, om man gjort
några beräkningar av de inkomster som
staten går förlustig genom det guld
och de guldvaror som smugglas in i landet
eller införes på laglig väg. Nej, det
är omöjligt att ange några sådana siffror.
Bevillningsutskottets kansli har inte
kunnat plocka fram några uppgifter av
det slaget. Jag tycker att herr Nordgren
borde vara belåten med vad utskottet
i detta sammanhang skrivit.

Även herr Norrbys fråga bör vara
besvarad med utskottets ord »så snart
det ekonomiska läget medger detta».
Däri ligger förklaringen till att utskottet
inte nu velat vara med om att avskaffa
punktskatterna.

Allmänna skatteberedningen föreslog

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

55

som bekant att punktskatterna skall
borttagas, och nu arbetar mervärdeskatteutredningen
med en överarbetning
av dessa skatter. Jag tar också för givet
att utredningens förslag på den punkten
inte kommer att avvika från allmänna
skatteberedningens. I varje fall kan
jag försäkra att mervärdeskatteutredningen
också prövar frågan om punktskatternas
avskaffande. Men det statsfinansiella
läget medger som sagt inte
att skatterna omedelbart avskaffas.

Herr Gustafson citerade utskottets
skrivning att de anförda skälen för en
avveckling av den särskilda varuskatten
på tekniska preparat inte kan anses väga
särskilt tungt. Ja, det är just vad utskottet
anser. Sådan som situationen nu
är bör vi inte försämra det statsfinansiella
läget. Och så länge vi har dessa
skatter kvar kan man väl uttrycka saken
så som utskottet har gjort.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om den diskussion som fördes förra
onsdagen då riksdagen behandlade en
del motioner, bl. a. av herr Rubin, om
att återinföra särskilda punktskatter på
kemisk-tekniska preparat, som vi en
gång redan avskaffat. Vi skulle också
återinföra skatt på grammofonskivor, vi
skulle införa en ny skatt på tomflaskor,
och jag vet inte allt. Då var det helt
andra intressen som gjorde sig gällande.
Det var visserligen fråga om hjälp till
u-länderna, men man måste väl veta
något så när vad man vill. Har man
avskaffat punktskatterna, så skall man
väl inte införa nya sådana skatter igen
för att några veckor efteråt motionera
om avskaffande av dem o. s. v.

Jag tror för min del att punktskatterna
kommer att rubb och stubb borttagas
och att det blir ett helt annat skattesystem
så småningom. Men vi får väl
lugna oss och vänta till dess den dagen
kommer. I nuvarande statsfinansiella
läge är det inte dessa skatter som i
första hand bör avskaffas eller sänkas.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När herr Brandt här

Avveckling av vissa punktskatter

anför herr Rubins motion, så kanske
herr Brandt ville studera omröstningsprotokollet
från denna kammare. Det
visar sig att hur behjärtansvärt ändamålet
än var, hade en förkrossande majoritet
i denna kammare uppfattningen
att man inte skulle finansiera u-hjälpen
med dylika punktskatter.

Om jag inte minns fel är herr Brandt
ledamot i den utredning som nu håller
på att bearbeta mervärdeskatten, och
därför bör hans uttalanden tillmätas särskilt
värde. Jag hälsar sålunda med
mycket stor tillfredsställelse det uttalande
herr Brandt här gjorde beträffande
punktskatternas avskaffande.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att ta tillbaka vad jag sade tidigare,
utan för att få yrka bifall till utskottets
betänkande.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Herr Brandt framhöll
att det inte bara är dessa punktskatter
som skall ses över, utan även andra
skatter. Han gav också ett halvt löfte om
att man nu skall överväga mervärdeskatten
mer intensivt än tidigare. Vi är naturligtvis
tacksamma för detta.

I början av sitt inlägg sade herr
Brandt till mig att utskottets skrivning
är gynnsam, och att jag därför bör vara
nöjd. Ja, herr Brandt, jag har inte framställt
något annat yrkande, eftersom jag
tycker att utskottets skrivning är mycket
välvillig. Det var endast med anledning
av tillägget »när det ekonomiska
läget tillåter» som jag gjorde den reflexionen
att dessa 2 000 kilo guld som
insmugglas plus vad som dagligen får
köpas på båtar, flygplan o. s. v. och föras
in i konkurrens med den svenska
försäljningen av guld, åtminstone till en
del uppväger skatteinkomsten på 45 miljoner
kronor, särskilt med tanke på de
administrativa kostnader som tillkommer.

Vidare anser jag det inte vara rimligt,

56

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Utredning rörande befattningar som riksdagens pressombudsman och som tryckeri teknisk

expert vid riksdagens förvaltningskontor

att det konstnärliga arbetet skall beskattas
på detta sätt. Om jag köper järn
för 100 kronor och utför ett konstverk,
är arbetet inte beskattat. Men köper jag
guld eller silver till 1 000 kronor och
utför ett arbete, är detta beskattat till
varans värde och inte till arbetets värde.
Detta senare medför också en märklig
snedvridning av konkurrensförhållandet.

I övrigt, herr Brandt, är jag nöjd med
utskottets skrivning och hoppas att den
snart skall ge resultat och att den här
påtalade för guldsmedsbranschen besvärande
straffskatten avskaffas.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets betänkande nr
32, i anledning av väckt motion om åtgärder
mot missbruk av teknisk sprit;
samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av motioner angående
placeringen av lån med statlig kreditgaranti,
och

nr 21, i anledning av motioner angående
riksdagstrycket.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

§ 9

Utredning rörande befattningar som
riksdagens pressombudsman och som
tryckeriteknisk expert vid riksdagens
förvaltningskontor

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av motioner om utredning
rörande befattningar som riksdagens
pressombudsman och som tryckeriteknisk
expert vid riksdagens förvaltningskontor.

Bankoutskottet hade till behandling i
ett sammanhang upptagit följande till
utskottet hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 40
i första kammaren av herr Arne Pettersson
in. fl. och nr 58 i andra kammaren
av herr Hansson i Skegrie m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
uppdraga åt riksdagens förvaltningskontor
att skyndsamt pröva frågan om
tillsättande av en riksdagens pressombudsman
i enlighet med vad i motionerna
anförts,

dels motionen nr 89 i andra kammaren
av herr Wiklund i Stockholm.

Utskottet hemställde,

A. att motionerna I: 40 och II: 58 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; B.

att motionen II: 89 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils Theodor Larsson, Börjesson i Glömminge
och Bengtsson i Landskrona, vilka
ansett att utskottet under A. bort
hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 40 och II: 58 måtte besluta uppdraga
åt styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
att med beaktande av
behovet av ökad allmän information om
riksdagens verksamhet utreda och framlägga
förslag om hur sådan ökad information
borde organiseras.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
nr 22 behandlas bl. a. de likalydande
fyrpartimotionerna 1:40 och II:
58, vari hemställts att riksdagen måtte
besluta uppdraga åt riksdagens förvaltningskontor
att pröva frågan om tillsättande
av en riksdagens pressombudsman
för information om riksdagens och dess
utskotts arbete. Till utskottsutlåtandet
har fogats en reservation av herr Nils

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

57

Utredning rörande befattningar som riksdagens pressombudsman och som tryckeri teknisk

expert vid riksdagens förvaltningskontor

Theodor Larsson, herr Bengtsson i
Landskrona och mig själv.

Jag vill understryka att både utskottsinajoriteten
och vi reservanter anser att
pressen liksom radio och TV gör ett ambitiöst
och värdefullt arbete när det gäller
att för allmänheten återge vad som
försiggår i riksdagen. På den punkten
har vi alltså varit eniga inom utskottet.
Att sedan det sensationella och låt mig
säga det avvikande ges proportionellt
större plats än det för människorna och
samhället viktigare beror kanske inte på
nyhetsorganen som sådana utan på att
de enskilda människorna mera uppmärksamt
tar del av nyhetsmaterialet,
om det presenteras på detta sätt.

Vi reservanter har emellertid ansett
att det såväl ur riksdagsarbetets synpunkt
som in- allmän informationssynpunkt
vore värt att pröva motionärernas
förslag. Vi har gått ifrån själva begreppet
pressombudsman och i stället
stannat inför frågan hur en ökad information
bör organiseras. Befattningshavaren
i fråga skulle kunna kallas informationssekreterare
eller något liknande.

Med hänsyn till vad som förekom under
utskottsbehandlingen kan det sägas
att vi skulle ha kunnat skriva ihop oss.
Utskottsmajoriteten ville emellertid inte
tillstyrka vår tanke. Vi reservanter önskar
att förvaltningskontoret skall få i
uppdrag att utreda hur en information
av den föreslagna arten skall organiseras.
Bland riksdagsledamöterna diskuteras
ofta frågan om nyhetsorganens återgivande
av vad som sker i riksdagsarbetet.
Att helt undvika felrefereringar och
ej riktiga nyanseringar är naturligtvis
omöjligt. Men vi menar att ingenting får
anses fungera så bra att inte kompletteringar
och förbättringar kan göras.

Utskottet skriver att missnöjet med
den nuvarande informationen om riksdagsarbetet
inte saknar grund men tilllägger
att det på senaste tiden gjorts en
del för att förbättra informationen om
riksdagsarbetet till press, radio och TV.

Under talmanskonferensens överinseende
har en särskild arbetsgrupp för uppgifter
på informationsområdet tillsatts,
och för ändamålet anlitas bl. a. två yrkesjournalister
som i egenskap av riksdagsstenografer
med fyllnadstjänstgöring
skall klara de aktuella uppgifterna.

Nu anser utskottet att med detta har
inletts en försöksverksamhet som man
förutsätter skall utvecklas vidare, och
motionärernas förslag betraktas därför
som obehövligt. Det har vi inte kunnat
gå med på. Visserligen hyser vi odelat
förtroende för talmanskonferensen, men
vi känner inte till hur den nämnda informationsverksamheten
fungerar. När
meddelande därom lämnades utskottet
var det hela en nyhet för oss. Vi vill liksom
motionärerna sikta litet längre och
få till stånd en utredning om eller översiktlig
bedömning av hur denna information
skall organiseras.

Det är ganska vanligt i vårt samhälle
att större företag och institutioner har
en anställd som är avdelad att sköta informationen
till press och allmänhet.
För en till sina arbetsformer och arbetsinsatser
så komplicerad institution som
riksdagen skulle en på detta sätt inriktad
information vara gagnelig. Såsom
framhållits i motionen har regeringen
bättre informationsmöjligheter än riksdagen.

Vad däremot nyhetsmaterialet i fråga
om utskottresorna beträffar tror jag
för min personliga del inte att det numera
har samma nyhetsvärde som riksdagens
arbete i övrigt.

När det gäller nyheter om utskottsarbetet
vill, enligt remissinstanserna, eu
tidning gärna vara ensam därom, även
om materialets vederhäftighet är diskutabelt.
Men detta skulle väl inte förhindras
i fortsättningen bara därför att man
genom denna kontaktman skulle få en
kollning av materialet. Det skulle samtidigt
kunna innbära ett skydd för att
tidningen fortfarande får vara ensam
om käll- och nyhetsmaterialet i fråga.

58

Nr 22

Fredagen den 21 april 1907

Utredning rörande befattningar som riksdagens pressombudsman och som tryckeri teknisk

expert vid riksdagens förvaltningskontor

Vidare har sagts att pressen kan vilja
ta kontakt med enskilda riksdagsmän,
och att dessa kontakter är värdefulla.
Det vill även jag instämma i. Enligt utskottet
kan man inte få bättre möjligheter
till information än vad dessa kontakter
med riksdagsmännen erbjuder. Mot
detta vill jag säga att en riksdagens kontaktman
kanske ibland har en betydligt
bättre överblick över de många gånger
komplicerade förhållandena än vad en
enskild riksdagsledamot har.

Herr talman! På grund av dessa skäl
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! I det föreliggande utskottsutlåtandet
behandlas bl. a. ett motionspar
i vilket frågan om tillsättande
av en riksdagens pressombudsman aktualiseras.

Motionerna har varit på remiss hos
såväl Publicistklubben som hos TT, där
tanken på att tillsätta en riksdagens
pressombudsman inte vunnit bifall. Inte
heller hos utskottet i dess helhet, alltså
även med oss reservanter inräknade,
har denna tanke fått gehör.

I samband med behandlingen av ärendet
i utskottet har det också framkommit
— vilket framgår av utskottsutlåtande!
— att det inom första kammarens
kansli finns en befattningshavare som
från och med i år fått i uppdrag att följa
bevakningen av riksdagens arbete i
press, radio och television och att utarbeta
förslag till pressmeddelanden
o. d. Till sin hjälp har han eu av kammarens
heltidsanställda stenografer.
Även andra kammarens heltidsanställda
stenografer skall medverka på motsvarande
sätt. Dessa personer ingår i en
arbetsgrupp som bildats för uppgifter
på informationsområdet. Nämnas kan
att också den befattningshavare som
sköter kontakten riksdag—skola tillhör
denna grupp.

Det är alltså redan en de! saker på

gång inom detta område, vilket klart understryker
att behovet finns. Som framgår
av utlåtandet har frågan diskuterats
på talmanskonferensen, men man har
inte önskat företa sig något i avvaktan
på riksdagens beslut i detta ärende. Reservanterna
menar att det är nödvändigt
med en mera aktiv inriktning av informationen
och en samordning och planmässig
ledning av de insatser på området
som görs av olika organ och befattningshavare
med anknytning till riksdagen.

Alltmer gör sig den åsikten gällande
att en aktiv information bör eftersträvas.
Om önskvärdheten av en kontinuerlig,
mångsidig och initierad information
om riksdagen och dess insatser i den
politiska beslutsprocessen råder det säkerligen
inga delade meningar. Det är
uppenbart att oavsett vilka meddelanden
vi från riksdagen vill bringa till
allmänhetens kännedom och vilka organ
vi än härvid tillskapar, så är vi beroende
av om press, radio eller television
vi-ll vidarebefordra meddelandena.
Men uppenbart har man från riksdagens
sida ibland också behov av tillrättaläggande
i anledning av vad som meddelats
via massmedia. Detta tycker jag är argument
som talar för att vi skaffar oss någon
form av samordnande hand över
denna verksamhet som redan så smått
kommit i gång inom riksdagen.

Ett enligt mitt förmenande ytterligt
starkt argument, som talar för att någonting
nu göres, levererar utskottsmajoriteten
när den skriver: »Samtidigt
finner utskottet det dock uppenbart att
missnöjet med omfattningen och inriktningen
av den nuvarande informationen
om riksdagsarbetet icke saknar grund.»

Det är som kammarens ledamöter
kunnat konstatera inte så mycket som
skiljer utskottet från oss reservanter.
Skillnaden ligger egentligen i att utskottsmajoriteten
vill låta sig nöja med
vad som är gjort på området, medan vi
reservanter vill ge styrelsen för förvalt -

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

59

Utredning rörande befattningar som riksdagens pressombudsman och som tryckeri teknisk

expert vid riksdagens förvaltningskontor

ningskontoret i uppdrag att med beaktande
av behovet av ökad allmän information
om riksdagens verksamhet utreda
och framlägga förslag om hur sådan
ökad information bör organiseras.

Ett bifall till reservationen skapar
alltså garantier för att det kommer att
hända något på detta betydelsefulla område,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Adamsson och Svenning (båda s).

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! I vanliga fall hämtar
man sina argument antingen i majoriletsskrivningen
eller i reservationen. I
detta ärende skall jag för ovanlighetens
skull försöka finna mina argument genom
att jämföra maj orit etsskrivningen
och reservationen.

Vi som står bakom majoritetsskrivningen
i utskottet och de som har reserverat
sig bär läst samma aktstycken och
haft tillgång till samma upplysningar
där vi suttit tillsammans vid bordet.

Men ur den gemensamma grunden
och ur dessa samma tankefrön har spirat
ganska olika plantor. De har kultiverats
och tuktats på så skilda sätt att
resultaten blivit ganska skiljaktiga.

Majoriteten har varit angelägen om
att dimensionera upp yttrandena från
remissinstanserna, som har avstyrkt
motionen. Därför ger man Publicistklubben
och TT en honnör genom att
säga att den positiva inställningen hos
dessa remissinstanser till riksdagens informationsönskemål
inte kan dragas i
tvivelsmål. Den blomman kniper reservanterna
bort i sin skrivning — man
stryker helt enkelt den satsen.

När majoriteten refererar remissinstansernas
yttranden säger de att Publicistklubben
och TT har ställt sig''»starkt»
tvivlande till möjligheterna för en pressombudsman
att nå positiva resultat. Reservanterna
följer formuleringen men
censurerar bort ordet »starkt».

De positiva åtgärder som har vidtagits
i sammanhanget — den arbetsgrupp
under talmanskonferensen för vilken redogjorts
bär från talarstolen i dag —
kallar majoriteten »beaktansvärda initiativ».
Reservanterna däremot bagatelliserar
vad som har gjorts genom
att skriva: Ȁven om vissa initiativ
på sistone tagits —---».

Här har alltså suttit riksdagsmän med
tillgång till precis samma informationer.
När de presenterar fakta för utomstående
blir resultaten ändå så olika, trots
att varken majoriteten eller reservanterna
är partipolitiskt enhetliga. Detta
är som jag ser det ett utomordentligt
starkt , stöd för pressorganisationernas
uppfattning att man inte är betjänt av
att skjuta in ett förmedlande led mellan
fakta och reportage. Direktkontakten
är den enda som ger underlag för en livfull
och intressant information, och
det är endast den livfulla och intressanta
informationen som når fram till
läsare, lyssnare och tittare. Detta säger
fackfolket, och som lekman menar i varje
fall jag att det låter övertygande.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i Skcgrie (ep):

Herr talman! Jag vill gärna instämma
i vad herr Börjesson i Glömminge sade
om att nyhetsmedia presenterar ett ambitiöst
material om riksdagens arbete.

Av utskottsutlåtandet framgår att
många verk och institutioner på såväl
det statliga som det privata området
har ägnat kontakterna med press, radio
och TV en betydande uppmärksamhet.
Bl. a. har man anställt särskild personal
för att sköta dessa angelägenheter.
Regeringen inrättade 1963 en pressekreterartjänst,
och det ansågs vara fullt i
sin ordning. Jag tror inte att någon i dag
vill påstå annat än att en sådan tjänst
behövs, och jag har svårt att inse att
så är fallet i kanslihuset men inte i
riksdagshuset.

60

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Utredning rörande befattningar som riksdagens pressombudsman och som tryckeri teknisk

expert vid riksdagens förvaltningskontor

Jag bär den uppfattningen att det
arbete som bedrives i riksdagshuset är
av minst lika stor betydelse som det
som försiggår i kanslihuset. Det torde
alltså vara lika viktigt att det lämnas
upplysningar till allmänheten om verksamheten
i detta hus och att dessa upplysningar
blir så riktiga och klarläggande
som möjligt. Riksdagsbesluten berör
egentligen allmänheten mera direkt
än besluten i kanslihuset, vilket borde
tala för att en pressekreterare eller
pressombudsman i riksdagshuset vore
av särskilt värde.

Utskottsmajoriteten bar emellertid inte
vågat sig på att rekommendera en
sådan riksdagens pressombudsman. Man
bar när det gällt att fatta beslut i ett
ärende som är riksdagens egen angelägenhet
ansett sig böra fråga andra om
råd. Det har man för allt i världen full
rätt att göra, men man har till sina rådgivare
valt ett par organ, som nog på
förhand kunde förmodas inte vilja tillstyrka
inrättandet av en sådan befattning
i riksdagshuset. En framstående
företrädare för den ena remissinstansen
gjorde ju ett uttalande i Dagens Nyheter
omedelbart efter motionens avlämnande,
vari han tog avstånd från förslaget. Det
var därmed redan klart att denna remissmyndighet
icke skulle komma att
ge ett svar i enlighet med motionens
syfte.

Jag vill inte kritisera detta; det är
utskottens egen angelägenhet att välja
remissinstanser. Och det har sitt intresse
att läsa dessa remissvar, ty den
syn på denna fråga som däri kommer
till uttryck har snarare — som jag kan
tolka den — förstärkt uppfattningen,
att det behövs en kontaktman mellan
dessa nyhetsmedia och riksdagen.

Publicistklubben säger i sitt remisssvar
t. ex. att de pressombudsmän som
redan finns i olika institutioner inte
sällan blir förbigångna när det gäller
förmedling av nyheter som massmedia
önskar vara ensamma om. Pressen, ra -

dion och televisionen går, säger man,
direkt på nyhetskällan utan att ta omvägen
över en pressombudsman. Samma
förhållande skulle inträda om riksdagen
anställde en pressombudsman.

En sådan nonchalans mot pressekretariat
eller pressombudsmän är enligt
min mening inte något skäl för att inte
riksdagen lika väl som en mängd andra
enskilda och offentliga institutioner
skulle behöva en kontaktman eller ett
kontaktorgan i någon form. Det intressanta
är emellertid denna fråga: Varför
nonchalerar man institutionernas
informationsmaterial och personal? Jo,
säger man, man måste sovra informationsmaterialet
och man måste bedöma
detsamma utifrån ett allmänt nyhetsintresse.
Jag förstår mycket väl ambitiösa
tidningsmäns strävan efter att vara
först med sin uppgift — så mycket
har jag umgåtts med tidningsmän —
och det respekterar jag; det ligger i deras
yrke. Tyvärr händer det emellertid
alltför ofta att sensationslystnaden får
övertaget över vederhäftigheten. Man
ger sig kanske helt enkelt inte tid till
att kontrollera vederhäftigheten i vad
man upplyser om, bara därför att man
måste vara först med nyheten. Såvitt
jag begriper kan spridandet av en felaktig
uppgift omöjligen vara en merit
för en aldrig så duktig tidningsman.

Den personliga kontakten med riksdagsmännen
skulle ju inte på något
sätt uteslutas, om man hade ett riksdagens
informationsorgan eller en pressombudsman,
men jag tror att det i
många fall skulle vara en fördel för
enskilda riksdagsmän att kunna hänvisa
till eu sådan representant.

Det andra remissorganet, TT, anser
att en pressombudsman inte skulle kunna
åstadkomma en ökning av informationsvolymen.
Ja, nu är det väl så, att
det inte är volymen som är det väsentliga.
Jag tror att en pressombudsman
sannolikt skulle kunna berika innehållet
i informationsmaterialet och skulle

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

61

Utredning rörande befattningar som riksdagens pressombudsman och som tryckeri teknisk

expert vid riksdagens förvaltningskontor

kunna ge en mera allsidig bild av vad
som rör riksdagen och dess ledamöter
tack vare den överblick som han har
över hela detta område. Det är bättre
för riksdagen med en något mindre omfattande
men sakligt riktig information
än med en omfattande och felaktig.

Mest anmärkningsvärt är det erkännande
som görs när man talar om utskottsarbetet
och som herr Börjesson
i Glömminge också apostroferade. Tidningarna
söker gärna, säger man, om
de har möjligheter därtill, skaffa sig
nyheter om vilka de är eller tror sig
vara ensamma och de ger nyheter av
detta slag — även om vederhäftigheten
stundom kan vara diskutabel — en vida
större publicitet än vad som bestås det
objektiva och korrekta nyhetsmaterial
som utskotten själva levererar. Detta uttalande
kan knappast tolkas på annat
sätt än att man skulle vara medveten
om att vederhäftigheten kan vara diskutabel
men att man bortser från detta.
Strävan efter att vara först och ensam
betyder alltså mer än vederhäftigheten.

Herr talman! Man kommer att tänka
på den strof som för närvarande finns
med i Svensktoppen: »Tro, tro, tro som
vi, för det är nästan sant!» Vi riksdagsmän
har en annan uppfattning i fråga om
vederhäftigheten. Jag har under mina
något över tjugo år här lärt mig, att i
denna församling betyder inte någonting
så mycket som vederhäftighet i
det som förs fram. Man lever tydligen
i en annan värld när man anser, att det
är mindre noga med vederhäftighet, det
är viktigare att vara först.

Det påstående som har gjorts i remissvaret
innebär faktiskt en viss beskyllning
mot journalister över huvud
taget. Såvitt jag vet är de flesta journalister
höjda över denna nivå.

Men om det som sägs i detta remisssvar
är riktigt kanske det i alla fall
förklarar en hel del. Man säger nämligen
på ett annat ställe, att om diskussion
uppstår kring av riksdag eller riks -

dagsutskott vidtagna åtgärder, är nyhetsorganen
mera intresserade av att
komma i kontakt med någon riksdagsledamot
som berörs av diskussionen än
att komma i kontakt med en pressombudsman.
Jag noterar det med tillfredsställelse,
men jag skulle gärna vilja tilllägga,
att man skulle önska, att en sådan
kontaktvilja vore bättre utvecklad
än den är för närvarande. En enskild
riksdagsman kan ju knappast själv ta
kontakt med dessa nyhetsorgan, om
han skulle beröras av låt oss säga en
felaktig uppgift. Men en pressombudsman
skulle ha lättare att knyta de kontakter
som behövs för att rätta till felaktiga
uppgifter.

Tyvärr saknas inte exempel på att
förhållanden rörande riksdagen direkt
felaktigt delgivits allmänheten. Det finns
t. o. m. exempel på att upplysningar har
byggt på helt felaktiga uppgifter och
har varit direkt ärekränkande för enskilda
riksdagsledamöter. Vid tillfällen
av skall vi säga nyhetsnöd använder
sedan andra media sådana uppgifter,
trots att vederbörande riksdagsledamöter
kan ha vederlagt och dementerat
dem. Det händer att artister i radio
och TV utnyttjar dylika felaktigheter i
sina framträdanden. Men någon kontakt
med riksdagen eller med berörd part
från dessa medias organ har man inte
sett till.

Nu vill jag stryka under att vi riksdagsmän
ingalunda vill vara några s. k.
»prinsessor på ärten» som skulle vara
fria från all anmärkning och kritik,
långt därifrån. Man må gärna kritisera
både oss, riksdagen och riksdagens arbete,
under förutsättning att det är en
saklig och vederhäftig kritik och att den
delges allmänheten på ett sätt som ger
en riktig bild av riksdagen.

Jag har den uppfattningen, att en
informationstjänst — en pressombudsman
eller en pressekreterare — skulle
kunna bidra till att den bild som ges
av arbetet i detta hus blir bättre, fyl -

G2

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Utredning rörande befattningar som riksdagens pressombudsman och som tryckeri teknisk

expert vid riksdagens förvaltningskontor

ligare och klarare än den många gånger
är nu. Som jag tidigare sade är riksdagens
arbete och uppgift enligt min
mening av så stor betydelse, att vi rent
av är skyldiga att ge samhället en så
riktig information som möjligt. Förekomsten
av en pressombudsman skulle
sannolikt kunna verka återhållande på
publicerandet av sensationsuppgifter
och kunna bidra till en presentation
som bättre motsvarar verkligheten.

Som tidigare sagts framhåller utskottsmajoriteten,
att det tillsatts några
personer som skall sköta sådana uppgifter
som tillfaller en pressombudsman.
Enligt min mening sköts sådana
uppgifter bäst av en person och icke
av ett helt team. Att man redan nu
tillsatt ett organ som skall sörja för
denna informationsverksamhet måste ju
anses bekräfta, att det behövs något
slags kontakt mellan riksdagen och allmänheten.
Frågan kan alltså reduceras
till detta: Vilken form av kontakt är
den bästa — en person eller ett helt
team av personer?

Regeringen valde att tillsätta en presssekreterare
och andra institutioner har
valt samma väg. Vad finns det för motiv
för att just riksdagen skulle vara ett
undantag? Jag har något svårt att förstå
att det finns någon motivering härför.

Herr talman! Jag anser alltså att
riksdagen bör vara mån om så god
kontakt som möjligt mellan sig själv
och de media som förmedlar uppgifter
till allmänheten, och det bästa skulle
således enligt min mening vara att vi
beslutar tillsättandet av en riksdagens
pressombudsman. Emellertid har, som
här tidigare framhållits, ett antal ledamöter
av bankoutskottet i en reservation
förordat en utredning av riksdagens
förvaltningskontor om hur en
sådan information lämpligen bör organiseras.
Herr talman! Jag ber att få
ansluta mig till denna reservation.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var två formuleringar
i herr Hanssons i Skegrie anförande
som gjorde att jag som talesman
för utskottet gärna ville komma
till tals på nytt.

Ett utskott bör väl knappast förebrås
för att det tillfrågar sakkunniga, och
nog tycker vi att både Publicistklubben
och TT är sakkunniga instanser i detta
sammanhang. Det var något förvånande
att höra den nedvärdering av remissinstanserna
som herr Hansson tillät sig.
I sitt långa anförande talade herr Hansson
själv gång på gång om vikten av
vederhäftig information och om spridande
av sådan. Nog tycker man att
vederhäftigheten i ett utskottsutlåtande
skulle bli större om utskottet frågar
andra till råds.

Herr Hansson sade vidare att utskottet
inte »vågat sig på» något positivt
beslut. I och för sig skulle det väl inte
krävas något hjältemod att rekommendera
riksdagen att ge i uppdrag åt
riksdagens förvaltningskontor att ytterligare
undersöka hur kontakten mellan
massmedia och riksdagen bör ordnas.
Så det är väl knappast kuraget som
varit otillräckligt. Däremot är motiven
i motionen — såsom vi läst den —
otillräckliga.

Herr Hansson har delvis velat göra
pressombudsmannen till en statussymbol
genom att framhålla — och därvidlag
har han naturligtvis alldeles rätt —
att arbetet i detta hus har lika stor
betydelse som arbetet i kanslihuset.
Men att utifrån detta påpekande dra
slutsatsen att det krävs en pressombudsman
i huset är väl ändå litet äventyrligt.
Vi har just inrättat många nya
tjänster och fått en avsevärd förstärkning
av personalorganisationen. En del
av den nya personalen med goda yrkeskunskaper
är redan insatt på uppgiften
att underlätta nyhetsförmedlingen.

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

63

Utredning rörande befattningar som riksdagens pressombudsman och som tryckeri teknisk

expert vid riksdagens förvaltningskontor

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! När jag talade om remissbehandlingen
tilläde jag att jag i
och för sig inte ville kritisera utskottet;
det har rätt, sade jag, att välja vilka
remissinstanser det vill. Jag har emellertid
den uppfattningen, att vi riksdagsmän
när det gäller våra egna angelägenheter
skall våga fatta besluten
själva. Jag tror att det är värdefullt
att vi har det modet och tar den kritik
som kan komma. Vi bör vara så pass
självständiga att vi vågar göra det.

Ställningstagandet i denna fråga beror
naturligtvis på hur pass bunden
man är av tidningarna. Är man mindre
bunden är man friare, och är man iner
bunden är man inte så fri.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Efter att ha lyssnat
till herr Hanssons i Skegrie ur många
synpunkter märkliga inlägg kunde jag
inte motstå lockelsen att blanda mig i
debatten, egentligen främst för att få
tillfälle att uttrycka min synnerliga tillfredsställelse
över att detta hugskott
med en pressombudsman, informationssekreterare
eller vad han nu skulle
komma att kallas, så kategoriskt har
avvisats av utskottet och uppenbarligen
inte heller här i kammaren kommer att
göra någon succé; jag kan omöjligen
tänka mig att herr Hansson i Skegrie
med sitt inlägg banat väg för någon
sådan succé. Jag tror att det är angeläget
att riksdagen med en gång avfärdar
detta uppslag som både orealistiskt
och olyckligt.

I och för sig kan jag förstå att en
och annan, som står mer eller mindre
främmande för de synpunkter och värderingar
vi har i dagspressen — värderingar
som vi finner naturliga, därför
att vi känner till hur pressen fungerar
och vet vilka arbetsbetingelser
den har — kan förledas att tro, att en
sådan pressombudsman på något sätt

skulle bidra till att öka informationsvolymen,
höja kvaliteten och skapa en
bättre ordning — om det nu skulle
behövas. Vad som kanske allra mest
förvånade mig, var herr Hanssons mycket
onyanserade bedömningar och värderingar
av pressens insatser. Det är
ju ändå så, att varje tidning följer sina
egna redigeringsprinciper. Man anslår
precis det utrymme för riksdagsnyheter
och precis det utrymme för andra nyheter
som man från olika synpunkter
finner rimligt och riktigt. De önskemål
och propåer som en pressombudsman
skulle kunna framställa, skulle inte betyda
så särskilt mycket. Den arbetande
journalisten har att ta hänsyn till den
enorma trängsel, som råder i sp al term
och som ger inte minst nattredaktörerna
gråa hår. Man måste ständigi
göra avvägningar och värderingar när
det gäller att bestämma vilket material
som skall tas in och inte skall tas in
i det tidningsnummer som är under utarbetande,
under oerhörd tidsnöd. Det
sista vill jag understryka alldeles särskilt
med tanke på vad herr Hansson
i Skegrie hade att säga om den felprocent,
som kan inregistreras och som
naturligtvis är oundviklig med hänsyn
just till de pressande arbetsförhållandena.
Jag tror att en centralt ackrediterad
pressombudsman eller pressekreterare,
informationstjänsteman eller vad
han nu skulle kallas, skulle få en alldeles
omöjlig uppgift. Han skulle alltså
fungera som officiell talesman för riksdagen,
en församling där det, som bekant,
ryms ledamöter med starkt divergerande
åsikter och olika bedömningar
av det material som skall utgå från
detta hus. Hur skulle en sådan officiell
talesman för riksdagen kunna fungera?
Jag tror att det är en helt omöjlig uppgift.

Vad ambitionen att ge korrekta och
snabba informationer från riksdagsarbetet
beträffar, så skulle jag bestämt
vilja påstå att den ambitionen finns i

64

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Utredning rörande befattningar som riksdagens pressombudsman och som tryckeri teknisk

expert vid riksdagens förvaltningskontor

minst lika hög grad hos de rutinerade
och skickliga dagstidningsreportrar som
tjänstgör här, som någonsin hos en
pressombudsman. Det är mycket väsentligt
att pressen har »raka spåret» till
nyhetskällorna, så att man inte behöver
gå via någon ombudsman, även om, såsom
jag förutsätter, en sådan ombudsman
skulle vara journalistutbildad.

Låt mig till sist, hem talman, säga
några ord om opinionsbildningen kring
riksdagen — jag förstår att man härmed
avser också informationerna om
vissa utskottsresor. Det är klart att kritiken
ibland kan vara onyanserad och
mer eller mindre sakligt väl underbyggd,
men det måste ändå vara ett
svårt misstag att tro att denne trollkarl
i en pressombudsmans skepnad, som
herr Hansson i Skegrie och andra ivrar
för, skulle kunna uträtta några underverk.
Något skall väl ändå riksdagen
tåla av kritik, en församling som ju
sannerligen inte är sen att själv rikta
kritik åt olika håll.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Hamrin
i Kalman (fp).

Herr CARLSHAMRE (li):

Herr talman! Man bör nog vara försiktig
med att här i riksdagen framträda
som expert på de frågor man sysslar
med i sitt dagliga liv vid sidan av
riksdagen, alltså att använda pekpinnar
och hålla lektioner om sådant som vi
var och en på sitt område anser oss benärska.
Och även om jag i likhet med
herr Hamrin i Jönköping råkar vara
journalist, så är det inte för att ge riksdagen
en lektion om hur nyhetsförmedling
tillgår som jag nu tar till orda.

Herr Hansson i Skegrie brukar ju
inte dra sig för att då och då upplysa
riksdagen om viktiga ting från sitt område,
jordbruket, och kanske kan det
då förlåtas oss, om vi som sysslar med
pressen och dess arbete vill tillrätta -

lägga några av de ytterligt egendomliga
uppfattningar om nyhetsförmedling som
herr Hansson här har givit uttryck åt.
Herr Hansson talade i själva verket om
mycket ann-at än vad frågan gäller. Han
sade att det finns exempel på ovederhäftig
information, ja, t. o. m. exempel
på att enskilda riksdagsmän blivit utsatta
för ren ärekränkning. Det betvivlar
jag inte alls, herr Hansson. Men det
är inte någon fråga för en pressombudsman.
Det är en fråga för domstolar,
åklagare och advokater. Vi har en
tryckfrihetslag och en ärekränkningslag
för sådana fall. Ingen pressombudsman
kan göra något åt den saken.

Nej, vederhäftighetsgraden i informationerna
från riksdagen är någonting
som över huvud taget inte kan angripas
den vägen. Om vi är missnöjda
med förhållandena därvidlag — och det
kan vi väl ibland vara — så är det en
fråga om utbildning, skolning, kritisk
behandling av nyhetsmaterial o. s. v.
De sakerna får vi tillfälle att diskutera
om några dagar, när vi skall debattera
den framtida journalistutbildningen.

Vi har gott om pressombudsmän i
samhället, i företag, organisationer och
offentliga institutioner. Men den sortens
tjänster som herr Hansson i Skegrie
drömmer om kan de inte göra sina
huvudmän.

För övrigt är det en alldeles felaktig
utgångspunkt att närma sig denna fråga
från den negativa sidan, alltså som
om det gäller att hindra en viss form
av publicitet. Det har ännu aldrig någon
pressombudsman lyckats med.
Oförmånlig publicitet kan ha många orsaker,
men den kan aldrig förhindras
av pressombudsmän.

Men viktigare är att riksdagen redan
har inte bara en utan många pressombudsmän.
Jag är själv en av dem. Och
riksdagen som institution är inte det
stora nyhetsfält som man ofta tror. När
det gäller att servera information från
riksdagen som institution, så är den in -

Fredagen den 21 april 19G7

Nr 22

65

Utredning rörande befattningar som riksdagens pressombudsman och som tryckeri''

teknisk expert vid riksdagens förvaltningskontor

formationen både vad gäller omfattning
och vederhäftighet utomordentligt
väl tillgodosedd genom Tidningarnas
telegrambyrås service till hela pressen
och till alla massmedia. Och jag
försäkrar lierr Hansson i Skegrie och
alla andra, att där fattas ingenting i
omfattning! Den tidning som en stor
debattdag får plats med 1 eller 2 procent
av det material TT skickar ut har
gott om utrymme. Ytterligt sällan fattas
där också någonting i vederhäftighet,
möjligen i lättsamhet — men det
är en annan sak.

I övrigt är nyheterna från riksdagen
nyheter från partierna. Där skiljer vi
oss från en mängd andra institutioner.
Sedan herr Hansson i Skegrie och hans
meningsfränder lämnade regeringen består
den av ett parti. Den är enhetlig
på ett helt annat sätt än riksdagen. Det
som pressen har intresse av från riksdagen
utöver referat av ärendenas löpande
behandling är nästan alltid knutet
till partierna, och det är till partiernas
informationsavdelningar och
tjänstemännen där som man vänder sig.
De i riksdagen arbetande journalisterna
tror jag också är relativt nöjda med
den hjälp de får från det hållet.

Vad som återstår för en riksdagens
pressombudsman är frågor av det slag
som herr Hamrin i Jönköping snuddade
vid, alltså frågor som gäller riksdagen
som institution och riksdagens sätt
att arbeta, alltså inte referat av ärendenas
behandling. Det senare behovet är
redan täckt. Men när det gäller riksdagens
liv i helg och socken så att säga,
finns det otvivelaktigt ett material, som
det kan vara ett riksdagens och samhällets
intresse att få större spridning
för. Men jag tvivlar personligen på att
man kan nå någon nämnvärd effekt
med någon pressombudsmannainstitution
ens på det sättet.

Att vi ibland skulle ha behov av en
publicitet som kunde förbättra riksdagens
anseende är mig inte alls främ -

mande. Men vi måste då komma ihåg
att verkligheten inte blir vackrare därför
att man tillsätter en pressombudsman.
De skavanker vi till äventyrs lider
av finns kvar och kan inte tas bort
av en pressombudsman. Visst skulle
man kunna tänka sig, när det t. ex. klagas
över dålig närvaro i kamrarna vid
plenum, att en förklaring om vad alla
de andra har för sig skulle vara av ett
visst intresse. Vi sitter ju inte alla hela
tiden i riksdagskaféet. Jag räknade vid
ett tillfälle för inte så länge sedan och
fann att här i huset pågick på en gång
44 sammanträden med hårt arbete.

Visst finns det sådant som skulle kunna
meddelas. Visst förekommer utskottsresor
för vilka det skulle kunna anföras
någon god motivering. Men detta
är, herr Hansson, ett ganska litet fält;
det ger inte sysselsättning för eu pressombudsman.
Skall vi på ett annat sätt
täcka det stora fält som i dag sköts av
Tidningarnas telegrambyrå och partiernas
organ, så är det inte fråga om en
pressombudsman utan om en redaktion
på många tiotal medarbetare. Det kommer
ändå att bli knackigt och knapphändigt.

Jag har, herr talman, velat nämna
detta för att ge den andra sidans syn
på saken. Det finns många problem
med informationen från riksdagen. Ett
av de allra svåraste är det gamla tvåkammarsystemet,
som vi har kvar. Vad
man än kan finna för uppfattning hos
folket i övrigt så tror jag inte det finns
en enda arbetande journalist som inte
är en varm vän av enkammarriksdag.
Referatmaterialet skulle dras ned till
hälften och bli lättare att behärska.
Men den sortens frågor löser vi heller
inte på denna väg. Jag skulle gärna se
att man på något sätt närmade sig problemet
om informationen från riksdagen,
men detta är definitivt inte den
väg som kan hjälpa oss till en bättre
tingens ordning.

3—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 22

66

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Utredning- rörande befattningar som riksdagens pressombudsman och som tryckeri teknisk

expert vid riksdagens förvaltningskontor

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag är fullt på det klara
med att den kritik som jag har levererat
mot felaktiga upplysningar inte på
något sätt kan bli populär hos pressmän
såsom herrar Hamrin i Jönköping
och Carlshamre. Men jag är inte heller
på jakt efter någon popularitet i detta
fall. Vad jag är ute efter är att de upplysningar
som lämnas blir så riktiga
som möjligt.

Jag vill be herr Carlshamre observera
att vad jag har sagt bygger på två
uppgifter från remissinstanserna. Den
ena var att man inte tar hänsyn till någon
pressinformation även om den
finns — alltså nonchalansen. Den andra
var att man ansåg att snabbheten i
ett meddelande är viktigare än vederhäftigheten.
Det är dessa två saker som
mina »egendomliga uppfattningar», som
herr Carlshamre sade, bygger på.

Jag har den bestämda uppfattningen
att om en pressman tvivlar på vederhäftigheten
i sin uppgift skulle han
mycket lätt och snabbt kunna kontrollera
den, i många fall åtminstone, om
riksdagen hade en dylik upplysningstjänst
eller pressinformation. Om en sådan
tjänst fanns, skulle kanske många
felaktiga uppgifter kunna förhindras,
och det anser jag vara det väsentligaste
i all upplysning.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
och jag är nog överens på en punkt.
Varken hen- Hamrin i Jönköping eller
jag eller någon annan journalist, tror
jag, föredrar ovederhäftiga uppgifter
framför vederhäftiga. Jag håller gärna
med om att snabbheten skall stå tillbaka
för vederhäftigheten och allt detta
— det är bara det att det inte är en
fråga för en pressombudsman. Jag kan
försäkra herr Hansson i Skegrie, att det
inte finns en enda journalist, som när
han är tveksam om vederhäftigheten i
en uppgift från riksdagen eller någon

av dess ledamöter inte på någon minut
har möjlighet att få uppgiften kontrollerad
— och det finns t. o. m. många
möjligheter härtill.

Det är sålunda inte möjligheter som
saknas härvidlag, utan i den mån ovederhäftigheten
passerar beror det på
något helt annat. Det kan bero på det
som herr Hamrin i Jönköping nämnde,
nämligen en ganska förskräcklig arbetspress
och ett ganska hemskt tempo
i redaktionell arbetsmiljö. Det kan bero
på dålig utbildning, på bristfällig
journalistisk-etisk utrustning •—• sådant
förekommer också. Men det beror inte
på frånvaron av en pressombudsman,
ty det är inte svårt att få en uppgift
kontrollerad i dag och få den kontrollerad
på många ställen.

Man nonchalerar, säger herr Hansson
i Skegrie, material som lämnas. Ja,
det kan tyckas så. Men om vi skulle instifta
ett ämbete som riksdagens pressombudsman
vore det, som herr Hansson
själv har berättat, ingalunda något
nytt. Vederbörande skulle inte bli den
enda eller en av de få utan en i en armé
av pressombudsmän som öser material
över tidningarna.

När man sitter på en stor redaktion
och öppnar post på förmiddagarna, herr
Hansson, så kan bunten vara mycket
stor då man börjar gräva sig ned i den.
Hälften eller två tredjedelar eller kanske
mer av försändelserna i denna bunt —
hundratals försändelser varje dag —
kan vara sådant som kommer från
pressombudsmän av olika slag, som
har allsköns värdefull information att
erbjuda. Jag är ledsen att behöva säga
att jag själv gjort mig skyldig till att
låta en mängd sådant material gå direkt
i papperskorgen. Som väl är känner
man igen försändelserna på utanskriften,
så man behöver inte öppna
kuverten. Man skulle inte hinna annars.

Det är inte nonchalans, herr Hansson,
att inte gå igenom det enorma PR-material
av olika slag som varje dag er -

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

67

Utredning rörande befattningar som riksdagens pressombudsman och som tryckeri''

teknisk expert vid riksdagens förvaltningskontor

bjuds pressen, utan det är en bitter nödvändighet.
Därför går pressen i stället
vad herr Hamrin kallar raka spåret på
nyhetskällorna och gör det även här i
riksdagen. Vi har ju i riksdagen en
ganska manstark uppvaktning dels av
referenter, som åtminstone vid de mera
uppmärksammade tillfällena sitter på
läktarna och skriver vad vi säger, dels
av TT, som till hundra procent täcker
vad vi gör, dels också av dessa utomordentligt
skickliga och erfarna reportrar
som går här i korridorerna varje dag.
Visst lurar de väl av oss en del nyheter
som vi dagen därpå tycker att vi kunde
ha hållit tyst med och visst är det
väl en hel del som har karaktären av
rykten och kannstöperier. Det hör nu
till den politiska journalistikens egenart,
att det är mycket svårt att komma
ifrån detta, ty politik är i mycket stor
utsträckning rykten innan den blir verklighet
— och då är det nyheter.

Allt detta rymmer problem som vi kan
stå undrande inför och vilja rätta till.
Därvidlag råder inga delade meningar.
Men jag för min del är fullständigt övertygad
om att inget av dessa problem
är av den naturen, att en pressombudsman
kan göra något åt saken.

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Jag har, som företrädare
för de arbetande journalisterna, med
mycket stort intresse lyssnat till debatten.
Rent fackligt tänker jag inte anföra
några synpunkter, men herr Hanssons
i Skegrie senaste yttrande gör att
jag ändå måste begära ordet.

Många av talarna — senast herr Carlsliamre
— har förfäktat den åsikt som
jag tycker är den enda riktiga. Herr
Hansson i Skegrie ifrågasatte emellertid
den arbetande journalistens möjligheter
att vederhäftigt återge saker
och ting. Det gäller inte bara riksdagen
utan allt som över huvud taget sker i
samhället. Journalistik är, för att anknyta
till idrotten, ett slags orientering, och

inom orienteringssporten finns ju röda
skärmar som det gäller att finna. För
den arbetande journalisten är det samma
förhållande. Det gäller alltså — herr
Hansson— att se till att skärmarna sitter
rätt. Vi som önskar förmedla vederhäftig
information till den stora allmänheten
måste hjälpa den arbetande
journalisten att hitta rätt i denna orientering.
Jag tycker att herr Carlshamre
givit en bra redogörelse för hur en stor
del av materialet behandlas på redaktionerna.
Självfallet inträffar olycksfall,
men jag tror att den arbetande journalisten
är lika förtvivlad över dem som
herr Hansson i Skegrie tycks vara.

Vad vi i riksdagsarbetet behöver är
förbättrade möjligheter till nyhetsförmedling,
men inte pressombudsmän,
därför att det även med en stor redaktion
skulle bli en viss dirigering av nyheterna,
vilket vi arbetande journalister
absolut inte vill vara med om.
Det gäller att förbättra kontakterna med
de organ som redan finns i arbete.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten ytterligare. Jag har dock inte
kunnat underlåta att säga ifrån, när herr
Hansson i Skegrie ifrågasätter vederhäftigheten
hos de arbetande journalisterna.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag vill göra herrarna
uppmärksamma på att även utskottet
har rekommenderat en form av sådan
kontaktinstitution. Utskottet menar alltså
att sådan kontakt behövs. Frågan kan
— som jag sade — reduceras till vilken
form denna institution skall ha. Skall
det vara ett helt team eller skall det vara
en ensam person? Jag har hävdat uppfattningen
att eu person bättre än tre
kan klara denna uppgift.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

68 Nr 22 Fredagen den 21 april 1967

Ökade insatser för riksdagens utåtriktade verksamhet

dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i inom. A) i
utskottets utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Nils Theodor Larsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 135 ja och 63 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Ökade insatser för riksdagens utåtriktade
verksamhet

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av motion om ökade
insatser för riksdagens utåtriktade verksamhet.

I den till bankoutskottet hänvisade
motionen nr 748 i andra kammaren av

herr Börjesson i Glömminge hade hemställts,
att riksdagen måtte uppdraga åt
talmanskonferensen att utarbeta förslag
angående ökade insatser för riksdagens
utåtriktade verksamhet i enlighet med
vad i motionen anförts.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 748 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Beservation hade avgivits av herrar
Nils Theodor Larsson och Börjesson i
Glömminge, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen
II: 748 måtte uppdraga åt talmanskonferensen
att utarbeta förslag angående
ökade insatser för riksdagens utåtriktade
verksamhet i enlighet med vad
reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag har väckt en motion
i syfte att på något sätt reglera de
kollektiva uppvaktningar, som en del
människor i samhället gör för riksdagen
som helhet. Jag medger att frågan inte
är särskilt stor.

Jag kom på tanken då jag såg alla de
uppvaktande i samband med THX-demonstrationen.
Samtliga deltagande hade
rest från sina hemorter i syfte att
uppvakta riksdagen. De kom emellertid
hit på måfå, och efter vad man kunde
förstå fanns från riksdagen inte någon
representation som på något sätt
tog hand om dem. Jag vet inte om man
kunde konstatera samma företeelse när
ett demonstrationståg häromdagen uppvaktade
riksdagen i samband med ulijälpsdebatten.

Det är naturligtvis felaktigt att säga
att dessa uppvaktningar inte erhållit
någon kontakt med riksdagen, men jag
anser att den rent sporadiska kontakt,
som vederbörande får, knappast motsvarar
syftet med uppvaktningen; det
blir några ledamöter av riksdagen som

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

69

infinner sig ute på trappan eller någon
annanstans, där de blir förevigade av
fotografer under sina resonemang med
de uppvaktande. Men det blir inte någon
mera representativ kontakt mellan riksdagen
och dessa människor.

Min mening var därför att riksdagen
genom talmanskonferensen skulle kunna
tillsätta någon liten kommitté, som officiellt
skulle representera riksdagen.
Denna kommitté skulle ha i uppdrag att
ta emot demonstranter eller andra uppvaktande.

Nu kan det sägas att dessa demonstrationer
är onödiga, vilket man i vissa fall
kan instämma i, men när de nu ändå
finns, bör kanske någonting göras.
När dessa människor reser hit, förstår
de inte att de inte har någon möjlighet
att inför riksdagen direkt och officiellt
få framföra vad de har på hjärtat.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Motionären och reservanterna
har uppmärksammat en situation
som är mycket sällsynt. Trots detta
anser de att någon form av riksdagsdelegation
borde skapas med uppgift att
ta emot uppvaktningar som kommer
hit utan att först ha tagit kontakt med
något organ i riksdagen eller med någon
enskild ledamot.

Vanligen tar korporationer och andra
grupper, som vill ha företräde i riksdagen,
kontakt med riksdagsmannen från
sin hembygd och denne ordnar sedan
sådant företräde. Vederbörande blir då
omhändertagna och beredes tillfälle att
framföra sina synpunkter. Kontakterna
mellan valmännen och respektive riksdagsmän
är ganska goda. Eftersom uppvaktningar
endast vid ett par tillfällen
har gjorts utan att sådana kontakter
först har tagits, anser utskottsmajoriteten,
trots den uppmärksamhet som
dessa få tillfällen har rönt, att de inte
kan tagas till intäkt för att skapa en ny
institution i riksdagen med det speciella

Fortsatt valutareglering

syftet att taga hand om vilsekomna uppvaktningar.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmajnnen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herrar Nils Theodor Larsson och Börjesson
i Glömminge; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 11

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt omorganisation
av väg- och vattenbyggnadsverket
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
samt

nr 56, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående musikdramatisk
utbildning in. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12

Fortsatt valutareglering

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt valutareglering
jämte motioner i ämnet.

I en den 24 februari 1967 dagtecknad
proposition, nr 45, vilken hänvisats
till bankoutskottet, hade Kungl. Maj :t
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag

dels begärt riksdagens samtycke till
förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad föredragande departementschefen
förordat;

dels velat inhämta riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat förslag
till förordning om fortsatt giltig -

70

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Fortsatt valutareglering

het av valutaförordningen den 5 juni
1959 (nr 264).

Den tid för vilken förordnande om
fortsatt valutareglering avsåges bli meddelat
och valutaförordningen äga fortsatt
giltighet var den 1 juli 1967—den
30 juni 1968.

Till utskottet hade även hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr

718 i första kammaren av herr Gösta
Jacobsson m. fl. och nr 899 i andra
kammaren av herr Magnusson i Borås
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t

1) som sin åsikt uttala, att tillräcklig
motivering icke framförts för fortsatt
valutareglering av nuvarande omfattning,

2) hemställa, att de fördelar för stabiliseringspolitiken
och de nackdelar
för svenska företag som den nuvarande
regleringen kunde anses medföra måtte
snarast redovisas, samt

3) hemställa, att omedelbar liberalisering
måtte genomföras för finansiell
upplåning i utlandet för svenska företag
som ämnade investera upplånat kapital
i Sverige;

dels de likalydande motionerna nr

719 i första kammaren av herrar Skärman
och Tistad samt nr 898 i andra
kammaren av herr Berglund in. fl., vari
hemställts, att riksdagen vid sin behandling
av propositionen nr 45 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om åtgärder för en väsentlig uppmjukning
av de valutareglerande författningarna
och deras tillämpning i syfte att,
efter .särskild utredning, avveckla valutaregleringen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A. 1) samtycka till förordnande om
fortsatt valutareglering i enlighet med
vad som förordats i propositionen nr
45, och

2) vad beträffar det genom proposi -

tionen framlagda förslaget till förordning
i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening ge till känna vad utskottet
anfört;

B. besluta att motionerna I: 718 och
II: 899 icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. besluta att motionerna I: 719 och
II: 898 icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Åkerlund, Lundberg och
Regnéll, vilka ansett att utskottet under
A. och B. bort hemställa, att riksdagen
måtte

A. 1) avslå propositionen nr 45 i vad
den avsåge begäran om riksdagens samtycke
till förordnande om fortsatt valutareglering,
och

2) besluta att propositionen i vad den
avsåge inhämtande av yttrande över
vid densamma fogat förslag till förordning
icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. besluta att motionerna I: 718 och
II: 899 skulle anses besvarade med vad
reservanterna anfört;

2. av herrar Hilding, Berglund och
Larsson i Umeå, vilka ansett att utskottet
under C. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:719 och 11:898 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om åtgärder
för en väsentlig uppmjukning av de valutareglerande
åtgärderna och deras
tillämpning i syfte att, efter särskild
utredning, avveckla valutaregleringen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Till detta utlåtande har
vi fogat en reservation, enär vi under
behandlingen av förevarande ärende
inte kunnat ansluta oss helt till utskottets
mening.

I ett motionspar, nr I: 719 och II: 898,
har vi redovisat en annan uppfattning
än den som uttrycks i propositionen,

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

71

dock inte så att vi i detta läge helt avvisar
förlängningen av valutaförordningen
på ett år. Vi går med på denna,
men vi vill ha en utredning för att kunna
ta slutlig ställning till nya förlängningar.
Vi önskar också att under tiden
en väsentlig uppmjukning vidtages, varför
vi hemställer att Kungl. Maj :t föranstaltar
om en sådan åtgärd.

Denna valutaregleringslag, vars förlängning
skall medges av riksdagen varje
år, finner vi så föråldrad att vi tror
att den är mogen att helt slopas. Den är
ju tillkommen i ett speciellt konjunkturläge,
vilket för närvarande inte är aktuellt
och inte heller på lång sikt kan
antas komma att bli det.

I sitt utlåtande hävdar utskottet att
det »stöd som penningpolitiken erhåller
genom att kapitalinflödet från utlandet
begränsas» skulle vara av väsentlig betydelse.
Mot detta kan man anföra dagens
situation på penningmarknaden,
då alla krafter sätts i rörelse för att
skaffa fram för näringslivet erforderligt
kapital.

Om man helt slopade den del av valutaregleringen
som nu är kvar, skulle
man kunna importera det kapital —■ i
varje fall en viss mängd — som skulle
göra det möjligt att på ett naturligt sätt
tillföra marknaden fritt kapital i stället
för att som nu försöka omdisponera det
kapital som vi har här i landet utan att
egentligen tillföra några nya pengar.

Det nu gällande förfarandet medför
ofta onödigt krångel, anför vi i vår
motion. Det skapar en viss osäkerhet
beträffande vilka kapitaltransaktioner
över gränserna som kommer att tillåtas
och försvårar en långsiktig planering
av finansieringsmöjligheterna.

En fullständig avveckling av valutaregleringen
bör enligt vår mening föregås
av eu utredning, som belyser de
problem som en sådan åtgärd kan föranleda.
Oavsett den här förordade utredningen
bör, anser vi, också en väsentlig
uppmjukning av nuvarande bestämmelser
utan dröjsmål genomföras.

Fortsatt valutareglering

Vi har i vår reservation givit uttryck
åt detta vårt ställningstagande.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen 2 under
punkten C av herr Hilding in. fl.

I detta anförande instämde herrar
From och Andersson i Örebro (båda
fp).

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! År efter år har höger
och folkparti talat för att man skulle
göra slut på valutaregleringen. Den är
en kristidsföreteelse, som är nödvändig
i krig och krigsfara och acceptabel i
krisartade situationer för den inhemska
ekonomin. Något gehör har vi inte funnit.
Med undantag av propositionen år
1963 har regeringen inte presenterat någon
ingående argumentering för sin
stela ståndpunkt.

Herr Berglund har klart utvecklat att
vi i dag befinner oss i ett läge där det
inte bara bör vara möjligt utan även
rent av önskvärt att slopa regleringen.
Den febriga högkonjunkturen är slut,
och nu gäller det snarare att hålla aktiviteten
uppe. Ett besked om det är den
låga tillväxtgrad, som man kan avläsa
för industrins investeringar.

Vi som representerar högern i utskottet
har tröttnat på att årligen anhålla om
utredningar och i stillsamma former
tala om, att vi tycker att tiden är kommen
för ett slopande av valutaregleringen.
Vi går längre än högermotionärerna
och föreslår rent av ett slopande
från den 1 juli. Det är de önskemålen
som konkretiseras i reservation nr 1 av
herrar Åkerlund, Lundberg och mig,
och till den reservationen ber jag, herr
talman, att få yrka bifall.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Såväl reservanterna som
motionärerna klagar över att proposition
nr 45 angående förlängning av valutaförordningen
är ett magert aktstycke,
och man kan väl dela motionärernas
åsikt att propositionen inte innehåller

72

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Fortsatt valutareglering

någon överflödig argiunentation. Jag
trodde inte heller att sådan skulle behövas,
därför att, såsom herr Berglund
och lierr Regnéll har påpekat, valutaregleringen
behandlas i en årligen återkommande
proposition.

De som har intresse av denna fråga
är fullt på det klara med vad den gäller,
utan att finansministern behöver upprepa
vad som tidigare har sagts. Om det
inte inträffar några radikala förändringar
i vårt ekonomiska läge, som ger
anledning till omprövning av valutaförordningen,
räcker den motivering
som finns. Förhållandena är i stort sett
likartade med hudgetåret 1965/66, varför
någon ändring i valutaförordningen inte
kan anses påkallad. Riksbanksfullmäktiges
majoritet har funnit att valutaregleringen
är nödvändig ännu ett år,
således fram till den 30 juni 1968. Till
samma ståndpunkt har majoriteten inom
riksgäldsfullmäktige kommit, en uppfattning
som även delas av Svenska sparbanksföreningen.
Lika stilenligt har
Bankföreningen ställt sig bakom reservanterna
i såväl riksbanks- som riksgäldsfullmäktige
och därmed avstyrkt
förlängning eller i varje fall begärt en
uppmjukning av bestämmelserna i valutaförordningen.

Om propositionen var knapphändig
så är de båda motionsparen så mycket
mer omfattande, och efter alla motiveringar
skulle man kanske kunna vänta
sig ett direkt avslagsyrkande, men motionärerna
har så småningom hamnat
någonstans i mitten och nöjt sig med
att riksdagen bör hemställa till regeringen
att om möjligt pröva, huruvida
det inte går att i någon mån liberalisera
tillämpningen av valutaförordningen.
De borgerliga partiernas representanter
i utskottet har nu hamnat på var sin
linje vid behandlingen av propositionen
och motionerna. Högern har efter en
viss självprövning hamnat på en ren
avslagslinje och går emot sin egen
motion som föreslår en uppmjukning.
Folkpartiet nöjer sig med ett allmänt

resonemang om nödvändigheten av en
uppmjukning av förordningens tillämpning.
Centerpartiet däremot har i år
liksom tidigare klart deklarerat att någon
som helst anledning till ändring
eller avskaffande av valutaregleringen
för närvarande inte finns.

Reservanterna anför som motiv att
den ekonomiska situationen nu är sådan
att man utan men för landets ekonomiska
politik kan avvara valutaregleringen,
vilket såväl herr Regnéll som herr Berglund
har vidareutvecklat. Den kapitalbrist
som de anser finnas skulle med
fördel kunna tillgodoses genom att öppna
landets gränser för internationella
kapitalströmmar. Herr Berglund sade
också i sitt anförande, att det är svårt
att skaffa riskvilligt kapital, och ansåg,
att det enda man gör är att omdisponera
det kapital som för närvarande
finns i landet. Ett faktum är att de 500
miljoner kronor som vi genom höjning
av omsättningsskatten tillfört investeringsbanken
ändå måste betraktas som
nytt, friskt kapital, vilket också herr
Berglund gav uttryck för. Bristen på
långfristigt kapital kan mycket väl diskuteras.
Det har bl. a. resulterat i den
nu föreslagna investeringsbanken. Emissionsverksamheten
har för övrigt inte
någon gång varit så effektiv som just
nu, vilket visar att möjligheterna att få
fram kapital inom landet ingalunda är
uttömda. Det är även en sanning med
modifikation att bristen på kapital skulle
vara katastrofal för landets näringsliv,
något som en del gör gällande. Vi
har tvärtom en ganska god kapitalmarknad,
men å andra sidan känner våra
ambitioner faktiskt inga gränser, varför
trycket på kapitalmarknaden verkar särskilt
hårt.

Den nyligen beslutade 25-procentiga
investeringsavgiften är en annan av de
åtgärder som vidtagits för att om möjligt
slussa över kapital till bostäder och industriinvesteringar.
Den valutareglering
som tillämpats under året har, liksom
tidigare, haft till syfte att motverka eu

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

73

utlandsfinansiering, som utan tvivel
skulle ha försvagat den inhemska kreditpolitiken.
I det läge vari vi nu befinner
oss skulle det enligt utskottsmajoritetens
mening vara oklokt att slopa
eller ens liberalisera valutaregleringen
och släppa kapitalimporten fri och på så
sätt riskera att importera en förstärkt
inflationsvåg. Det finns flera bevis fölen
sådan utveckling i andra länder som
hamnat i en obehaglig situation på
grund därav, och det bör vi akta oss för.

Beträffande de liberaliseringar som
reservanterna önskar är det ingen hemlighet
att sådana liberaliseringsåtgärder
vidtagits och även pågår, vilket också
utskottsmajoriteten berör genom att hänvisa
till valutastyrelsens berättelse. Av
denna framgår att under 1966 gavs tillstånd
till finansiell upplåning utomlands
för inte mindre än 1 067 miljoner
kronor, och tillstånd till direkta svenska
investeringar i utlandet har under samma
tid lämnats för 735 miljoner kronor.
De direkta investeringarna i Sverige
från utlandet uppgår under samma
tid till 654 miljoner kronor.

Utvecklingen av de långfristiga internationella
kapitalrörelserna har också
medfört ett relativt stort kapitaltillflöde
till Sverige under föregående år. Som
utskottet skrivit i sitt utlåtande synes utvecklingen
vara betydligt mer positiv
såväl i fråga om valutaförordningens utformning
som beträffande dess tillämpning
än vad reservanterna och motionärerna
vill göra gällande, och därför
anser utskottsmajoriteten, att det inte
finns någon anledning att vare sig slopa
eller ytterligare liberalisera valutaregleringslagen
för det närmaste året.

Det är en bedömningsfråga vilka åtgärder
som skall stödjas eller avstyrkas
när det gäller de internationella kapitalrörelserna,
och denna bedömning kan
nog riksdagen tryggt överlåta till valutastyrelsen.
Det är en samhällsuppgift att
utöva en viss kontroll över hur mycket
internationellt kapital som skall tillåtas
komma in över gränserna. Att lämna
3* — Andra kammarens protokoll 1967.

Fortsatt valutareglering

gränserna vidöppna för internationella
kapitalrörelser vore en mycket tvivelaktig
åtgärd just nu. Valutaregleringen
är, som här tidigare framhållits, en fullmakts-
och beredskapslag, och erfarenheten
har visat att det även i denna fråga
är bättre att följa det gamla ordspråket
som säger, att det är bättre att stämma
i bäcken än i ån.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till bankoutskottets utlåtande.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets hemställan med
den ändring däri, som föreslagits i reservationen
1) av herr Åkerlund m. fl.;
samt 3:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i reservationen 2) av herr Hilding
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Berglund
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de både återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr
Berglund votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bankoutskottets utlåtande nr 26
antager utskottets hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i reservationen
1) av herr Åkerlund m. fl.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den
vr 22

74

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Boxnings straffbarhet och förbud mot professionell boxning

ändring däri, som föreslagits i reservationen
2) av herr Hilding m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 34 ja
och 43 nej, varjämte 119 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen 2)
av herr Hilding m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes, omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Berglund begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 127 ja och 54 nej,
varjämte 16 av kammarens ledamöter
förklarade stig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan oförändrad.

§ 13

Föredrogs vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden:

nr 27, i anledning av motioner om
begränsning av valutatilldelningen för
utrikes resor,

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m., jämte motioner i
ämnet, samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
4 mars 1955 (nr 110) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtande,n hemställt.

§ 14

Boxnings straffbarhet och förbud mot
professionell boxning

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
dels om boxnings straffbarhet, dels om
förbud mot professionell boxning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Med de förutsättningar
som i dag är för handen, kan det inte
vara någon mening med att ta upp en
längre debatt i detta ärende, och jag har
alltså inte för avsikt att göra det. Men
det är klart att den som varit med om
att som motionär yrka på omedelbara
ingripanden från samhällets sida mot
den här företeelsen, upplever det som
en besvikelse och missräkning, att ett
enhälligt utskott hemställer att motionerna
inte skall föranleda någon åtgärd.

Jag förstår emellertid de speciella skäl
som föreligger, främst att man vill avvakta
resultatet av en pågående utredning.
Det tycks nu en gång vara ett öde,
som följer alla dessa ansträngningar och

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

75

Boxnings straffbarhet och förbud mot professionell boxning

framstötar i syfte att få slut på boxningen,
att det alltid är någon utredning i
vägen, någonting på gång av något slag
som gör, att man intar en avvisande
hållning till varje förslag om ett ingripande.
Jag har annars många gånger
från denna talarstol tillåtit mig att säga,
att det är bättre att så snabbt som möjligt
ta död på boxningen än att utövarna
av denna sport får fortsätta att ta död
på varandra. Jag tror att det kan ligga
något av en risk i ett uppskov och att vi
tyvärr kan få räkna med ytterligare tragedier
på området.

Den utredning man avvaktar, tror jag
för min del inte kommer att göra någonting
vare sig till eller från. Det finns
nämligen redan så mycken dokumentation,
som styrker, att det är högst angeläget
att gripa in. Det finns indicier nog
för en fällande dom.

Men, som sagt, jag är alls inte ovillig att
acceptera skälet, att vi skall avvakta den
utredning som pågår inom Nordiska rådets
ram. Jag tolkar uttskottets utlåtande
så, att det egentligen inte är fråga
om annat än en galgenfrist, som nu ges
boxningen. Jag skulle emellertid ändå
vilja be om ett förtydligande från utskottets
sida. Får jag tolka utlåtandet så
att det innebär en beställning hos regeringen
av ett ingripande mot boxningen
i det ögonblick det föreligger en utredning
— den lär inte dröja så särskilt
länge — som klart visar tummen ned?
Jag tycker att det skulle vara av ett visst
värde att få en upplysning på den punkten.

Jag skulle också vilja ställa frågan:
Om det nu visar sig, att det inom denna
utredning finns delade meningar — låt
mig säga om man från danskt håll skulle
ha en annan uppfattning än vi från
svensk sida har beträffande önskvärdheten
och nödvändigheten av ett ingripande
•— skall vi då vara låsta i vårt
ställningstagande? Hur ser man från utskottets
sida på den saken?

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är svårt för mig att
tiga alldeles still när talet kommer in på
boxningen. Jag skall emellertid inte provocera
någon debatt, eftersom jag tycker
att det kan vara onödigt i detta
skede.

Jag är tämligen tillfredsställd med att
ett enhälligt utskott har sagt följande,
som jag tycker kan vara ett svar på den
fråga som herr Hamrin ställde: »Utskottet
anser emellertid att det måste vara
ägnat att inge allvarliga betänkligheter
att tillåta också sådana integritetskränkningar
som kan leda till allvarliga, kanske
livshotande skador. Om det kan
konstateras att en risk för skador av
nyssnämnt slag normalt föreligger i
samband med boxning eller vissa former
därav synes ett ingripande från
samhällets sida ej kunna underlåtas.»

Jag uppfattar detta uttalande av utskottet
så att enligt utskottets mening
vägen ligger öppen för en utveckling som
kan tillgodose de kulturella, humanitära,
etiska och idrottsliga krav som sedan
länge har varit aktuella och pockande
inom detta område. Det är faktiskt
hög tid att något sker. Men, herr
talman, bättre sent än aldrig!

Herr EKSTRÖM i Björkvik (s):

Herr talman! Jag skall inte förledas
till några polemiska inlägg med anledning
av herrar Hamrins och Sjöholms
anföranden. Jag vill bara kort konstatera
att det avgörande skälet vid utskottets
ställningstagande till motionerna
varit Nordiska rådets behandling av
detta ärende. Vi har ju, såsom framgår
av utlåtandet, redan inom ett halvår att
vänta ett förslag från den specialistkommitté
som på rekommendation av Nordiska
rådet tillsatts för att arbeta med
denna fråga. Vi har alltså velat avvakta
detta förslag innan vi tar ställning på
denna punkt.

Herr Hamrin i Jönköping trodde inte
att denna kommittés arbete skulle komma
att ge något resultat. Jag tror ändå

76

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Viss översyn av medborgarskapslagstiftningen

att vi skall vänta med debatten om boxningen
till dess att vi sett vad kommittén
kommer fram till.

Vidare tror jag att herr Hamrin inte
skall läsa ut mera ur utskottets utlåtande
än vad som där verkligen står. Det
heter i detta: »Om det kan konstateras
att en risk för skador av nyssnämnt slag
normalt föreligger i samband med boxning
eller vissa former därav synes ett
ingripande från samhällets sida ej kunna
underlåtas.»

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är angelägen om att
rätta till en sak som herr Ekström i
Björkvik tydligen missuppfattat. Jag har
aldrig ifrågasatt att det skulle komma
något ut av den utredning, vars betänkande
vi nu väntar på. Jag tror visst att
det kommer att innehålla en hel del av
intresse.

Vad jag sade var att utslaget inte rimligen
kan gå i annan riktning än den
som tidigare utredningar har visat. Det
finns ju en hel rad myndigheter och instanser
samt enskilda företrädare för läkarvetenskapen
och läkarkåren, vilkas
uttalanden alla pekar i en och samma
riktning.

Vidare noterar jag med tillfredsställelse
att herr Ekström inte dementerade
riktigheten i min tolkning av utskottets
utlåtande, när jag sade att skrivningen
väl ändå i viss mån måste innebära en
beställning om ett ingripande, när vi får
ett utredningsbetänkande som grund
härför.

Herr EKSTRÖM i Björkvik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är inte informerad
om vad kommitténs utlåtande kommer
att innehålla utan menar bara att vi i
vanlig ordning skall avvakta betänkandet.
Sedan vi sett vad det innehåller kan
vi debattera frågan vidare.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga att det
är i avvaktan på Nordiska rådets betänkande
som jag i utskottet inte yrkade bifall
till motion II: 32. I annat fall skulle
jag utan vidare ha tillstyrkt motionen.
Men när nu en specialistkommitté har
tillsatts och dess betänkande väntas före
1 juli, anser jag det vara klokt att avvakta
det.

Sedan tror jag inte att den passus som
herr Sjöholm här citerat kan tolkas på
annat sätt än herr Hamrin i Jönköping
gjorde i sitt anförande. Det skulle vara
högst underligt om tolkningen blev annorlunda.
Utskottet skriver ju: »Om det
kan konstateras att en risk för skador av
nyssnämnt slag normalt föreligger
--—-—.» Hur skulle man kunna konstatera
något annat än att sådan risk föreligger? Efter

härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 15

Föredrogs vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckta motioner
angående tillsättandet av ledamöter i
styrelse för offentlig rättshjälp sanstalt,
samt

nr 26, i anledning av väckta motioner
angående återtagning och lagsökning på
grundval av samma avbetalningskontrakt.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16

Viss översyn av medborgarskapslagstiftningen Föredrogs

första lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen.

Första lagutskottet hade behandlat två

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

77

Viss översyn av medborgarskapslagstiftningen

inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 437 i första
kammaren av herr Dahlberg samt nr
556 i andra kammaren av fru Svensson.
I motionerna, vilka var likalydande,
hemställdes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om översyn
av medborgarskapslagstiftningen
såvitt avsåge svenskt medborgarskap för
barn, varvid bl. a. borde övervägas sådan!
ändring av ifrågavarande lagstiftning''
att barn, fött i riket och vars ena
förälder vore svensk medborgare, bleve
svenskt oavsett om föräldrarna inginge
äktenskap eller inte.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 437 och II: 556, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! I den motion som har
föranlett första lagutskottets utlåtande
nr 27 har hemställts om översyn av den
svenska medborgarskapslagstiftningen i
de avseenden siom rör medborgarrätten
för barn som är födda i riket och vilkas
moder är svensk medborgare, medan
fadern är av annan nationalitet.

Enligt nuvarande lag blir dessa barn
utlänningar till den dag då fadern kan
eller vill söka svenskt medborgarskap.
Vill han av någon anledning inte göra
detta, förblir barnet utlänning under
hela sin barn- och uppväxttid. Barnet
kan sedan som vuxen, alltså vid 21 års
ålder, själv ansöka om svenskt medborgarskap.
Men det måste ske innan
han eller hon fyllt 23 år. Anmälan kan
under vissa omständigheter göras vid
18 år.

Första lagutskottet har avstyrkt framställningen
om översyn. Det huvudsakliga
motivet för avslag är risken för
s. k. dubbelt medborgarskap. Men den
risken tar man här i landet i andra
sammanhang.

Om den unga människan, sedan han
eller hon fyllt 21 år men före 23-årsdagen,
skyndar sig att ansöka om
svenskt medborgarskap, blir vederbörande
svensk medborgare oavsett om
detta skulle medföra dubbelt medborgarskap.
Då det gäller barnets uppväxttid
anser man dock det dubbla medborgarskapet
vara en sådan nackdel att
man förvägrar barnet att bli svensk
medborgare trots att det är fött i Sverige,
att modern är svensk medborgare,
att det talar vårt språk, går i skola och
får sin utbildning här. Jag anser att
detta är inkonsekvent. Det är dessutom
en klar diskriminering av den ena av
två föräldrar, nämligen kvinnan, vilket
vi borde vara angelägna om att få bort
i svensk lagstiftning. Vid parallellen
till det fall där barnets moder är svensk
och fadern är utlänning är förhållandet
det omvända: nämligen där fadern är
svensk och modern utlänning. I ett sådant
äktenskap blir barnet utan vidare
svensk medborgare. Alltså blir utländska
kvinnors barn svenska medborgare och
svenska kvinnors barn utlänningar, om
föräldrarna är gifta. Är föräldrarna däremot
inte gifta blir barnen svenska
medborgare om modern är det. De barn
som råkar födas inom äktenskapet är
således sämre ställda i medborgarrättshänseende
än de utomäktenskapliga
barnen. Om föräldrarna är förtänksamma
nog att inte gifta sig förrän barnet
är fött eller om de blivande föräldrarna
har möjlighet att planera storleken av
den familj de tänker skaffa sig och
låter barnen födas före giftermålet, blir
barnen svenska medborgare. När föräldrarna
sedan eventuellt ingår äktenskap
erhåller barnen visserligen faderns
medborgarskap, men behåller dessutom
det svenska medborgarskap de erhöll
vid födelsen. De får alltså dubbelt medborgarskap.

Vi har i vår motion fört fram tanken
att lagen borde ändras så att barnet
blir svensk medborgare, om barnet
är fött här i riket och den ena av för -

78

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Viss översyn av medborgarskapslagstiftningen

äldrarna är svensk, och detta oavsett
om föräldrarna ingår äktenskap eller
inte. Jag anser inte att frågan om äktenskap
är väsentlig i detta sammanhang.
Det kan näppeligen ifrågasättas
vem som är modern. Däremot kan ju
faderskapet ifrågasättas, faktiskt såväl
inom som utom äktenskapet. Därför anser
jag inte att ett barns medborgarskap
skall vara beroende av huruvida
föräldrarna lever i ett s. k. legalt äktenskap
eller inte.

Vår medborgarskapslagstiftning är sedan
år 1950. Det bar alltså gått 17 år
sedan dessa lagens paragrafer var föremål
för översyn, och det är inte vilka
17 år som helst i vårt lands historia.
Det är den period då människor från
andra länder i tusental, för att inte
säga tiotusental, årligen sökt sig till vårt
land för att skaffa sig arbete och utkomst.
Sverige har helt plötsligt blivit
ett invandrarland. Ofantligt många av
dem som invandrat har blivit kvar här
och bildat familj och växt in i svenska
förhållanden. Många har också naturaliserats
och blivit svenska medborgare,
men många vill av olika anledningar
ha kvar sitt hemlands medborgarskap.
Jag anser det vara riktigt att den möjligheten
finns. De är vuxna och avgör
själva sitt val.

Men då det gäller de barn som är
födda och uppväxta i Sverige och där
den ena av föräldrarna är svensk, anser
jag faktiskt att dessa barn borde ha
rätt till svenskt medborgarskap, i varje
fall tills den dag kommer då de själva
har möjlighet att välja. Enligt vår nuvarande
medborgarskapslag måste en
del svenska kvinnor söka tidsbegränsat
uppehållstillstånd i Sverige för sina
barn. Underlåter man vid flyttning från
en bostad eller ort till en annan att till
polisen anmäla att man har utlänningar
boende hos sig — sina egna barn alltså!
— kan man bli bötfälld. Sådant har
hänt.

Aftonbladet har i en serie artiklar
nagelfarit de talrika problem som vår

medborgarskapslagstiftning för med sig
för många människor i vårt land. Man
har också pekat på konkreta fall där
hustrun i familjen fått böta för att hon
glömt anmäla att hon hade inneboende
utlänningar, nämligen make och barn.

När denna lag genomfördes 1950 protesterade
en del kvinnoorganisationer,
bl. a. Fredrika Bremer-förbundet, som
fått tillfälle att yttra sig över förslaget.
Man önskade en radikal ändring av gällande
rätt. Man nöjde sig sålunda inte
med att acceptera kvinnan som helt fri
i medborgarskapsrättsligt hänseende.
Man föreslog också att varje barn fött
i Sverige i äktenskap mellan utländsk
man och svensk kvinna automatiskt
skulle bli svensk medborgare genom födelsen.
Statistiska centralbyrån var inne
på liknande tankegångar, likaså 1949
års folkbokföringssakkunniga.

Departementschefen kunde emellertid
inte biträda förslaget den gången. Motiveringen
var risken för s. 1c. dubbelt
medborgarskap. Tydligen ansågs inte
heller barnets medborgarskap ha så
stor betydelse, och man räknade med
att dessa barn, som då inte var så
många, skulle bli svenska medborgare
genom faderns naturalisation.

Första lagutskottet var den gången
egentligen helt inne på den s. 1c. lcvinnolinjen.
Man sade »att det ur många
synpunkter vore tilltalande att låta alla
barn som föds här i riket av svensk
moder få svenskt medborgarskap». Man
följde ändå departementschefens förslag
men underströk i sitt yttrande:
»Departementschefen har vidare erinrat
om att barnet ändock kan bli svensk
medborgare före vuxen ålder genom att
antingen fadern eller barnet naturaliseras.
Därest fråga uppkommer om självständig
naturalisation av barnet, anser
departementchefen, att i regel avsteg
bör göras från de allmänna naturalisationsvillkoren.
Utskottet får, med understrykande
av vad departementschefen
anfört i denna del, framhålla, att
barnet torde böra naturaliseras omedel -

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

79

Viss översyn av medborgarskapslagstiftnmgen

bart, när dess vårdnadshavare gör ansökan
därom.»

Första lagutskottet kände tydligen en
viss oro för att tillämpningen av lagen
inte skulle bli så generös som man gärna
ville tolka in i departementschefens uttalande
att den skulle bli. Och det framgår
med all önskvärd tydlighet av tilllämpningen
av lagen att utskottet inte
oroade sig i onödan. Erfarenheten har
nämligen visat att inte ens om föräldrarna
är eniga om att det är bäst för
deras barn att erhålla svenskt medborgarskap
och lägger in ansökan därom,
blir framställningen beviljad. Det blir
i stället avslag med motiveringen att
faderns naturalisation avvaktas eller att
det anses att föräldrarna inte skall bestämma
för barnet. Med andra ord:
barnet får inte bli svensk medborgare
under hela barndomen och uppväxttiden.

När första lagutskottet i år skall ta
ställning till en motion med förslag
om översyn av medborgarskapslagstiftningen
i detta hänseende faller utskottet
tillbaka på uttalanden som gjordes
för 17 år sedan — då situationen i fråga
om in- och utvandring samt kontaktmöjligheter
över gränserna var en helt
annan än i dag både i vårt land och i
andra länder. Utskottet uttalar att de
möjligheter till naturalisering som lagen
erbjuder i praktiken utnyttjas på ett
smidigt sätt, som tillmötesgår barnens
intressen.

Jag undrar, herr talman, på vad sätt
man härvidlag tillmötesgår barnens intressen.
Gör man det genom att förvägra
dem medborgarrätt i det land de
hör hemma genom födsel, vistelse, föräldrar
m. in.? Jag har faktiskt uppfattningen
att första lagutskottet gått förbi
den väsentliga fråga som dessa ungdomar
i dag eller i morgon måste ställa
sig, nämligen varför de inte har medborgarrätt
i det land som faktiskt är
deras hemland. Men de är alltså utlänningar.
Skall de ut på en resa utanför
Norden — en skolresa eller vad som

helst — måste de utrustas med utländskt
pass.

För många ungdomar blir detta en
verklig chock eftersom de anser sig
vara svenskar. För den mor som kanske
har eu son, som börjar komma upp i
tonåren, ligger oron ständigt på lur
därför att hon vet att han är medborgare
i ett annat land och kan kallas dit
att göra sin värnplikt; ett land där han
kanske aldrighar varit och vars språk och
sedvänjor är honom fullständigt främmande.
Hon vet också alt sonen därmed
förlorar möjligheterna att bli svensk
medborgare vid 21 år. Han får börja
på nytt som om han aldrig tidigare
satt sin fot i detta land där han ändå
har växt upp. Detta är, tycker jag, inte
acceptabelt i en modern tid och i ett
modernt land. Remissinstanserna har
visserligen funnit frågan komplicerad,
men man har på något undantag när
inte avstyrkt den begärda översynen.
Man har sett svårigheterna men också
den förändrade situation vi kommit i
genom att vårt land i så hög grad har
blivit ett invandrarland. Man isiäger
som exempelvis överståthållarämbetet,
att man inte utan utredning kan ta ställning
till huruvida berörda lagrum bör
ändras, såsom föreslagits i motionen,
men man understryker att det har skett
en mycket stor invandring sedan 1950
då lagen skrevs och att frågan om dessa
barns medborgarskap blir alltmer brännande.

Rikspolisstyrelsen är helt positiv till
en översyn av lagen och jag citerar ett
stycke ur dess remissyttrande: »På

de flesta områden har utvecklingen i
Sverige under den avsevärda tid som
förflutit sedan lagens tillkomst alltmer
gått emot likställighet mellan könen.
Mot bakgrunden härav synes denna
princip om möjligt även böra genomföras
i fråga om förvärv av svenskt
medborgarskap av här i riket fött barn
i äktenskap mellan svensk och utländsk
förälder vare sig modern eller fadern
är svensk medborgare. Därigenom

80

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Viss översyn av medborgarskapslagstiftninge

skulle svensk moder i äktenskap med
utländsk fader för sig och barnet tillförsäkras
samma rättsskydd som tillkommer
andra svenska mödrar. Enligt
styrelsens mening torde fördelarna härav
böra vägas mot nackdelarna av dubbelt
medborgarskap för barnet.»

Jag skulle, herr talman, gärna vilja
veta vilka nackdelar ett dubbelt medborgarskap
innebär för barnet under
uppväxttiden. Det borde väl i stället
vara en tillgång och en trygghet för
individen att ha medborgarrätt i det
land där vederbörande är född och
bosatt.

Rikspolisstyrelsen tillstyrker alltså
denna översyn. Justitiekanslerns remissyttrande
är positivt och andas förståelse
för den fråga det gäller och
för de människor den berör och anser
det motiverat att frågan ägnas uppmärksamhet
i lämpligt sammanhang.

Vi har i motionen inte begärt att riksdagen
i dag skall ta ställning till hur
de berörda paragraferna skall formuleras.
Vad vi begär är att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om översyn av lagen. Vi begär
detta mot bakgrunden av de ändrade
förhållanden som i dag råder i vårt
land, där vi med nuvarande lagstiftning
håller på att skapa utländska minoriteter
bestående av ungdomar som egentligen
borde vara svenskar. Det rör sig
om mer än 50 000 barn och ungdomar
och antalet ökar med flera tusen varje
år.

Jag fick för några dagar sedan ett brev
från det socialdemokratiska kvinnodistriktet
i Stockholms län, där man
haft att ta ställning till motioner som
ganska väl överensstämmer med den
motion som vi nu behandlar. Jag skall
ta mig friheten att citera ett litet stycke
ur detta yttrande. Styrelsen för Stockholms
läns kvinnodistrikt säger aliså
bl. a.: »Distriktsstyrelsen vill rekommendera
sin årskonferens att uppdra åt
våra riksdagsledamöter att i enlighet
med föreliggande motions syfte verka

för att barn fött av svensk mor får
svenskt medborgarskap oavsett om barnet
är fött utom eller inom äktenskapet,
oavsett om barnet är fött inom
eller utom Sverige, oavsett om barnet
också får utländsk fars medborgarskap
samt för att barn med dubbelt
medborgarskap vid 18 års ålder
självt skall välja medborgarskap.»

Sedan denna motion skrevs; bar vi
fått åtskilliga telefonsamtal och brev,
och jag vet, herr talman, att vi är ute
i angeläget ärende. Vi har fått många
bevis på detta. Vi har fått dem från
människor som är oroliga och som frågar
om olika ting. Det är brev från
svenska kvinnor, som är ängsliga för
att deras äktenskap kanske inte kommer
att hålla eller brev från dem, vilkas
äktenskap redan gått sönder. Jag tycker
nog att vi måste angripa detta problem,
även om det är komplicerat och
svårt.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till motion nr 437 i första
kammaren och 556 i denna kammare,
där vi hemställt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om översyn av den svenska medborgarskap
slagst i f bni n ge n.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Även om vi i första
lagutskottet inte bär ansett oss kunna
tillstyrka motionen kan man ha mycket
stor sympati med det varma intresse
som motionären har visat för denna fråga.

Om fru Svensson uppmärksamt läser
igenom första lagutskottets utlåtande nr
27, skall hon finna, att utskottets ledamöter
är precis lika uppriktigt intresserade
av att denna fråga skall kunna
lösas som motionären är. Men olyckligtvis
löser man inte denna fråga tillfredsställande
genom en ensidig lagstiftning
från svenskt håll.

Det är alldeles riktigt att utskottet
som huvudargument för sitt avslagsyrkande
har pekat på att antalet dubbla

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

81

Viss översyn av medborgarskapslagstiftningen

medborgarskap på ett oroväckande sätt
skulle ökas, om man skulle gå in för
en ensidig svensk lagstiftning i detta
avseende. Det kan förefalla vara en
ökad trygghet för barnen att ha dubbelt
medborgarskap, men i praktiken
har det visat sig att detta kan medföra
en hel del olägenheter. Redan nu har ett
antal barn i Sverige dubbelt medborgarskap.
Det kan invagga vederbörande
i en säkerhet som det inte finns täckning
för och det kan medföra en rad
komplikationer när de reser till det
land som är faderns hemland.

När man läser vad remissinstanserna
har uttalat — vilket första lagutskottet
uppmärksamt har studerat — finner
man att vad vi har baserat vårt uttalande
på inte är argument som är 17 år
gamla utan argument som stöder vad
som sades för 17 år sedan. Flertalet av
remissinstanserna har påpekat att den
argumentation som fördes då fortfarande
håller. Fru Svensson säger t. ex.
att alla barn som föds i Sverige borde
få bli svenska medborgare om en av
föräldrarna är svensk. Men det skulle
kunna tänkas att en utländsk kvinna,
som är bosatt i Sverige och här utom
äktenskap föder ett barn vars fader är
svensk, aldrig har haft för avsikt att
stanna i Sverige. Skall barnet då bli
svensk medborgare vare sig modern
vill det eller ej? Jag tror att vi bör akta
oss för att säga att vi ökar valfriheten
genom att automatiskt ge barnet svenskt
medborgarskap, ty det är inte säkert
att det alltid är ett önskat medborgarskap.

Av socialsyrelsens yttrande framgår
att åtskilliga av de olägenheter som kan
följa med att ett barn inte har svenskt
medborgarskap kan avhjälpas genom att
medborgarskapslagen ändras så att
barnet får det men även genom annan
lagstiftning. De har rätt till socialvård.
De har rätt till grundskoleutbildning
och gymnasieutbildning som svenska
barn. Det är först när barnet blir äldre
som det kan ha ett självständigt behov

av att bli svensk medborgare även om
föräldrarna inte är det.

Första lagutskottet bär förvissat sig
om att myndigheterna prövar sådana
fall med stor omsorg. Det faktum att
föräldrarna eller endera av dem inte
har kunnat eller velat söka svenskt
medborgarskap skall inte vara ett avgörande
hinder för att barnet självständigt
skall kunna förvärva medborgarskap.
Vi har faktiskt fått den upplysningen,
att man i Sverige vid prövning
av sådana här fall har tillämpat bestämmelserna
ganska liberalt. Vi bär ju en
medborgarskapslagstiftning, som tillkommit
i intim samverkan med övriga
nordiska länder, och vi kan nog hävda
att Sverige är det land som har tilllämpat
bestämmelserna mest liberalt då
det gällt ansökningar om medborgarskap.

Det är i två avseenden som förvärvet
av svenskt medborgarskap enligt motionärens
uppfattning skulle vara ytterligt
väsentligt. Det ena är det fall då föräldrarna
skiljs och det blir kamp om
vem som skall ha vårdnaden om barnet.
Då skulle det enligt motionären
vara en styrka om barnet var svensk
medborgare. Man säger på sakkunnigt
håll att domstolarna inte tar hänsyn till
om barnet är svensk medborgare eller
inte när vårdnadsfrågan avgörs. Det
sägs också att, i de fall då frågan om
vårdnaden kommer upp inför utländsk
domstol, det förhållandet att barnet betraktas
som svensk medborgare, näppeligen
har någon inverkan för den händelse
den andra föräldern är medborgare
i det land där frågan avgörs.

Det andra fall som skulle kunna tänkas
är då endera av föräldrarna för bort
barnet ur landet för att på så sätt tillförsäkra
sig vårdnaden om barnet. Oavsett
om barnet då är svensk medborgare
är det nog inte mycket att göra åt
saken.

Om fadern —- som det mestadels är
fråga om — för bort barnet och åberopar
barnets medborgarskap i ett an -

82

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Viss översyn av medborgarskapslagstiftningen

nät land, kan vi inte påverka frågan
om barnets återförande till landet den
vägen. Vi klarar det inte genom ensidig
svensk lagstiftning. Detta är orsaken
till att utskottet inte finner det vara
någon mening med att företa den utredning
motionärerna begärt utan anser
att frågan bör lösas i ett större
sammanhang.

Såsom justitiekanslern påpekat är
detta onekligen ett viktigt problem, som
bör prövas i lämpligt sammanhang vilket
torde vara att försöka genom internationella
överenskommelser få till
stånd en ordning som kan reglera dessa
förhållanden. Det är alldeles riktigt, som
fru Svensson sade, att genom den stora
omflyttning, som nu äger rum, är det
allt fler och fler barn som föds med
ett annat medborgarskap än vad endera
av föräldrarna har. Detta gäller inte
bara Sverige. Problemet blir mer och
mer akut i Europa.

Vi får hoppas att vi så småningom
skall komma åtminstone så långt att
man i Europa får en enhetlig lagstiftning.
Även om vi skulle komma dithän
återstår sedan alla de länder i andra
världsdelar, där man har en helt annan
syn på dessa problem och där man
fortfarande inte genom ensidig svensk
lagstiftning kan klara upp svårigheterna.

Utskottet finner alltså att det finns
mycket goda skäl att inte företa den
åtgärd som motionärerna önskar. Utskottet
föreslår att motionen icke skall
föranleda någon åtgärd, och jag ber,
herr talman, få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fru SVENSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman sade
någonting om att det kan inträffa att
människor kommer hit och barn föds
här och blir svenska medborgare, om
det skulle bli så som jag önskar. Kanske
hade de inte tänkt sig att stanna här,
utan det bara blev så att barnet föddes
här.

Nå jag anser nog att bosättningen är
en betydelsefull sak i detta sammanhang.
Om en svensk kvinna gifter sig
i utlandet och blir kvar där med sin
familj, och barnen således uppfostras
i detta lands atmosfär och förhållanden,
står dessa barn enligt min mening inte
riktigt i samma situation som de barn
som föds och uppfostras här i Sverige
då det gäller svenskt medborgarskap.

Fröken B erge gren talade också om de
sociala aspekterna. Socialstyrelsen har
i sitt remissyttrande hållit sig till synpunkter
på vad som är besvärligt för
dessa barn i sociala frågor. Den anför
att man kan tänka sig att i stället ändra
den svenska sociallagstiftningen, vilket
skulle vara lättare. Jag tillåter mig att
betvivla det. Jag anser tvärtom att detta
borde vara en bidragande orsak till att
bifalla yrkandet om översyn.

Socialstyrelsen nämner barnpensionen,
som inte utgår till barn som inte
är svensk medborgare. Man kan lätt
sätta sig in i vad detta betyder av
otrygghet för svenska kvinnor och deras
barn. Man bör också kunna förstå deras
situation, om något händer familjefadern.

En annan sak är det s. k. vårdbidraget,
som utgår till handikappat barn.
Vi hade förra året här i riksdagen en
motion av fröken Wetterström, som gav
oss ett rätt skakande bevis för vad det
ekonomiskt kan betyda för en familj,
om det handikappade barnet inte är
svensk medborgare. Den skrivelse till
Kungl. Maj:t som riksdagen beslutade
om i detta sammanhang har såvitt jag
vet ännu inte prövats av regeringen för
åtgärd.

Man kan också tänka sig att någon
av dessa ungdomar genom trafikolycka
eller av annan anledning blir invalidiserad
och egentligen skulle ha fått folkpension
vid 16 års ålder men inte kan
få det därför att vederbörande inte är
svensk medborgare. Samma är förhållandet
när det gäller förtidspension, om
vederbörande råkar ut för sjukdom som

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

83

Viss

sträcker sig över en lång tidsperiod.
Naturligtvis kan man ändra lagen på
dessa punkter, men därmed har man ju
inte löst problemen beträffande medborgarskap
i Sverige för dessa barn och
ungdomar som är födda här och som
bor här.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Motionären fru Svensson
har redovisat många tungt vägande
synpunkter som jag anser att man bör
beakta.

Det är ju en fin tradition inom svensk
politik och svensk förvaltning, när frågorna
är kontroversiella och invecklade
och svårlösta, att man då går åstad och
gör en utredning för att därigenom dra
fram alla argument för och emot för
att kunna se, om man inte kan finna
utvägar att hyfsa problemet och lösa
även invecklade frågor. — Denna fråga
är faktiskt en av de mest invecklade
som vi har på lagstiftningens område.

Det är klart att man kan göra som
fröken Bergegren rekommenderar: vänta
tills man träffat internationella överenskommelser,
t. ex. beträffande det
dubbla medborgarskapet. Men om man
väntar på att nå sådana överenskommelser
kan man få vänta länge. En sak
är jag emellertid helt på det klara med,
nämligen att det krävs, för att man
skall nå fram till internationella överenskommelser,
att man söker gå motparten
till mötes på halva vägen. Där
kan man nå fram till en lösning genom
att acceptera det dubbla medborgarskapet,
dvs. medborgarskap i Sverige
och i de länder med vilka man träffar
sådana avtal. Eftersom det inte finns
någon annan lösning kan det i och för
sig inte vara något fel att ett land som
anser sig vara mera avancerat på vissa
områden föregår andra länder med gott
exempel och visar hur man skall kunna
genomföra en sådan lösning på nationell
basis innan man kan nå fram till
internationella överenskommelser.

Det finns två starka skäl bakom kra -

översyn av medborgarskapslagstiftningen

vet på utredning och översyn av detta
lagstiftningsarbete. Det ena skälet är •—
det har redan nämnts -— att antalet personer
som invandrar till vårt land ökar
synnerligen kraftigt; vi har redan nu
bortåt en halv miljon personer i vårt
land som har vuxit upp i andra länder
men invandrat hit. Dessutom reser varje
år över miljonen svenskar till utlandet
såsom turister eller på annat sätt,
t. ex. i sin förvärvsverksamhet. Det är
nu ett mycket intensivare utbyte mellan
vårt land och andra länder än tidigare
både genom att vi mottager andra
länders medborgare och genom att vi
själva reser ut. Detta innebär att de
föreställningar och begrepp vi har om
medborgarskap måste underkastas en
prövning. Så stora förändringar sker
för närvarande, att den nationella lagstiftningen
måste ändras.

Med detta anförande, herr talman,
vill jag instämma i det yrkande som
fru Svensson har1 framfört från denna
talarstol. Sålunda yrkar jag bifall till
motionens hemställan.

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Denna motion som fru
Svensson har väckt behandlar ett mycket
angeläget ärende, det vill jag kraftigt
understryka. Allt vad fru Svensson
har sagt är så sant och så väl underbyggt
att det inte finns mycket att tilllägga
i sak.

Jag vill dock peka på ett förhållande,
som även fru Svensson var inne på,
nämligen att det liar hänt så kolossalt
mycket på detta område under de senaste
fem åren.

Den mycket stora invandring som har
skett, särskilt av män, har resulterat i
många, många äktenskap mellan utländska
män och svenska kvinnor. Jag
känner till flera familjer, där det verkligen
råder stora problem. På grund av
att mannen kommer från länder med
helt andra förhållanden, andra religioner,
andra kulturer — om man så vill
uttrycka sig —■ har det relativt snart

84

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Viss översyn av medborgarskapslagstiftningen

blivit slitningar i hemmet. Fadern till
barn i sådana äktenskap kan öva en
ständig press på modern genom att
hota med att en vacker dag sticka sin
väg och ta barnet med sig.

Jag anser i likhet med motionären
att det hade varit riktigt att göra en
översyn av lagstiftningen. Visserligen
sade fröken Bergegren att man ändå
inte kan hindra en far att ta barnen
med sig och försvinna och att man kanske
inte kan få ett sådant barn tillbaka,
även om det har svenskt medborgarskap.
Kanske skulle det ändå ha en
preventiv verkan om fadern visste att
barnet är svenskt och att han inte har
samma rättighet att ta barnet med sig.
Vi har nyligen sett i pressen hur en
utlänning tog ett barn med sig och försvann.
Om vi tänker oss in i den oerhörda
nervpress som inte så få mödrar
i dag upplever, måste vi anse att enbart
den vore anledning nog att göra den
översyn som fru Svensson yrkat på i
motionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till motionen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag behöver kanske inte
gå upp i den här debatten för att ytterligare
framhäva de synpunkter som fru
Svensson redogjort för. Emellertid vill
jag säga att det förefaller litet egendomligt
med ett utlåtande, i vilket så föga
hänsyn tagits till motionen. Det finns
ingen reservation, och man förvånar
sig över att utskottets ledamöter inte
fäst större avseende vid den utveckling
som skett. Det är två ting som gör att
man i dag måste se på frågan om medborgarskap
på ett helt annat sätt än
tidigare, nämligen dels, som det har
sagts, invandringen och kommunikationen
med andra länder, dels kvinnans
självständighet.

Det måste vara riktigt att något revidera
faderskapets förhandsrätt att bestämma
nationaliteten. .Tåg kan inte

inse att ett barn inte skulle ha rätt till
samma medborgarskap som modern.

Varför skall man pröva detta? Varför
skall det inte vara självklart? De svårigheter
som det i alla fall många gånger
kan innebära för en svensk mor att ha
ett barn som ser ut som om det vore
ett utländskt barn är stora nog ändå,
men kanske inte alla tänker på att barnet
har en utländsk far. Varför skall
barnet då märkas på alla möjliga andra
sätt? Skall man inte i stället göra det
litet lättare för mor och barn? De blir
så ofta ensamma, och mycket ofta har
mödrarna i sådana äktenskap mycket
svårare att hävda sin och sitt barns rätt
än mödrarna i äktenskap med svenskar
och som är ingångna i Sverige.

Jag tycker att detta är ett så svårt
problem att man inte skall motsätta sig
detta önskemål om en översyn av bestämmelserna
på detta område, i synnerhet
som det är ganska länge sedan
man gjorde en sådan översyn. Jag hoppas
att riksdagen — åtminstone en del
av riksdagsledamöterna — skall uttala
en önskan att justitieministern granskar
dessa bestämmelser. Vi har ibland blåst
upp mycket mindre problem till att ha
mycket stor betydelse, trots att de inte
har betytt så mycket för enskilda människor
som denna fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till fru Svenssons motion.

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Jag är så tacksam för de
positiva yttrandena om den här översynen
som här har gjorts.

Det är klart att jag förstår de svårigheter
som sammanhänger med den här
lagen men jag tycker inte att detta skall
vara avgörande för oss, ty svårigheter
är till för att övervinnas, i det här
sammanhanget som i alla andra.

Här eller i första kammaren yttrade
någon att barnen kan få bli svenska
medborgare bara det görs anmälan därom,
men detta är en illusion som snabbt

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

85

Viss översyn av medborgarskapslagstiftningen

brister när det lämnas in ansökan om
medborgarskap. Vid samtal med expeditionschefen
i justitiedepartementet,
som har hand om medborgarskapsärenden,
fick jag beskedet, att det blir
avslag även om föräldrarna är ense om
att anhålla att deras barn skall få bli
svenska medborgare. Det är inte så förfärligt
enkelt som man kanske kan tro
då man hör talas om att lagens paragrafer
tillämpas smidigt och mänskligt.

Jag begärde ordet bl. a. för att läsa
upp en del av en tidningsartikel som
var införd i en stor morgontidning den
30 januari. Skribenten som genom sitt
arbete ingående kunnat studera denna
fråga framhöll bl. a. följande:

»I de allra flesta fall utgör väl den
nuvarande lagstiftningen ej något större
problem. När den utländske mannen vistats
i Sverige i mer än sju år (i vissa
fall kortare tid) ansöker han i de flesta
fall om svenskt medborgarskap och blir
naturaliserad. Hans barn blir då samtidigt
svenskar. Ditintills måste emellertid
barnet ha utländskt pass. Barnet måste
dessutom regelbundet ansöka om uppehållstillstånd
hos statens utlänningskommission,
trots att barnet är fött i
Sverige av svensk moder.

Men det verkliga problemet som kan
uppkomma är inte löst genom lagstiftningen.
Det problemet kan inte lösas
utan en ändring av m e d b or gar sk ap sia*
gen, så att en svensk kvinnas medborgarskap
blir ärftligt.

Problem av denna typ blir allt vanligare.
Befolkningsomflyttningen länderna
emellan blir allt större. Årligen flyttar
till Sverige ca 50 000 personer från
andra länder och 35 000 flyttar härifrån.
Prästen som folkbokförare kommer allt
oftare i kontakt med problem av denna
art. Människor av skilda nationaliteter
kommer mer och mer i kontakt med
varandra. Allt oftare ingås äktenskap
mellan personer från skilda länder.
Ständigt måste präster och andra ämbetsmän
ta hänsyn till andra länders

lagar. Men främst är det den enskilda
människan som kommer i kläm mellan
labyrinterna av svårtydda lagar.

För det första borde den svenska
medborgarskapslagen ändras, så att barn
födda i Sverige blir svenska medborgare
om en av föräldrarna är svensk.
Principerna för förvärv av svenskt medborgarskap
bör inte få hindra att ett
barn skall få ärva sin moders medborgarskap.
Den gamla regeln ''gånge hatt
till och huva ifrån’ borde snart vara
övervunnen. Om det förr var så att
kvinnan var helt bunden vid sin man i
medborgarskapsrättsligt hänseende, kan
man ju förstå, att barnet inte hade något
att ärva av sin moder i detta avseende.
Men 1951 blev kvinnan självständig i
medborgarrättsliga sammanhang. Därför
borde nu det sista steget tas och
lämna vägen öppen till barns arv av
moderns medborgarskap. För det andra
borde den svenska regeringen genom
FN ta initiativet till en internationell
medborgarskapsbyrå, inom vilken staterna
skulle arbeta med medborgarskapslagarna
för att söka nå en enhetlig
princip som skulle ligga till grund för
medborgarskapslagstiftning. Medborgarskapslagstiftningen
kan i vår internationellt
inriktade tid inte få förbli de
enskilda ländernas interna angelägenheter.
»

Och så slutar skribenten med denna
lilla kläm:

»Till sjöss finns internationella regler,
hur fartygsbefälhavare ska bete sig då
fartyg möts. I luften tillämpas internationella
regler, för att lufttrafiken skall
fungera på ett tillfredsställande sätt.
Men på landbacken, där det gäller den
enskilda människans rättigheter i förhållande
till andra människor och i
förhållande till den stat, i vilken hon
bor -— där det gäller ett litet barns rätt
till medborgarskap, har nationerna
ännu inte lyckats komma i gång med en
diskussion om hur medborgarskapslagstiftningen
skall kunna lösas.»

86

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Viss översyn av medborgarskapslagstiftningen

Jag har velat läsa upp detta, eftersom
jag tycker att det är väsentliga saker
som skribenten framhåller.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Jag skall inte onödigt
förlänga debatten, men jag vill bestämt
framhålla, att vi i första lagutskottet
ingalunda har tagit lätt på detta problem,
som vi betraktar som mycket
svårlöst. Men just därför anser vi inte
att man kan lösa det så enkelt som genom
att tillsätta en utredning i syfte
att få till stånd en ensidig svensk lagstiftning.
Jag tror att de talare som här
uttalat sig för att riksdagen frejdigt borde
anta en lagstiftning som kraftigt skulle
öka antalet dubbla medborgarskap
inte riktigt tänkt över konsekvenserna
av det. Vi har på det internationella planet
strävat efter att genom konventioner
förebygga att de gifta kvinnorna får
dubbla medborgarskap. Med mycket få
undantag förhåller det sig också nu på
det sättet att kvinnan har full frihet att
välja om hon vill anta mannens medborgarskap
eller behålla sitt eget. Man
försöker även få till stånd en samordning
mellan de olika ländernas lagstiftning
så att hon inte skulle vara medborgare
i mer än ett land.

Skulle vi nu medvetet gå in för en
svensk lagstiftning som avsevärt skulle
öka antalet barn med dubbelt medborgarskap,
skulle vi göra det svårare att i
framtiden nå fram till överenskommelser
på det internationella planet för att
reglera denna mycket svårlösta fråga.
Jag tror att det ligger i barnens eget
intresse att vi inte påskyndar en sådan
utveckling. Att genom en ensidig svensk
medborgarskapslagstiftning tillförsäkra
alla barn som föds här i Sverige svenskt
medborgarskap, är i och för sig inte
krångligt, men det skulle inte lösa det
verkliga problemet.

Jag ber därför att få yrka bifall till
vad utskottet föreslagit.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag vill beklaga att inte

alla ledamöter har varit närvarande i
kammaren och följt debatten i denna
fråga. Om så hade varit förhållandet,
skulle det måhända kunnat föranleda en
annan inställning än den man lätt kan
få när man läser ett utskottsutlåtande
och finner att det inte föreligger någon
reservation. Det har från första stund
förvånat mig att ingen har reserverat sig
i detta ärende.

De sakliga skäl som fru Svensson under
debatten framlagt har inte enligt
mitt förmenande på något sätt kunnat
vederläggas av de argument som utskottets
talesman har anfört. Jag anser att
nuvarande förhållanden innebär en uppenbar
orättvisa. Det framgår också av
de exempel som fru Svensson här givit
oss.

Vi är alla medvetna om att detta är en
ytterst svår och komplicerad fråga, en
fråga där man nästan drar sig för att gå
upp och tala. Men jag måste säga att ett
tillmötesgående av motionärernas krav
på en utredning knappast kan föranleda
några svårigheter när det gäller de internationella
överenskommelserna. Snarare
skulle väl en sådan utredning utgöra
en fastare och bättre grund för ett
utgångsläge.

Fru Svensson omnämnde en näraliggande
motion som jag väckte i riksdagen
i fjol. Den motionen behandlades av
andra lagutskottet, som glädjande nog
tycks hysa en helt annan uppfattning i
den mera begränsade fråga som det då
gällde än vad första lagutskottet nu gör.
Vi motionärer drog upp ett fall som vi
hade fått kännedom om. En gravt invalidiserad
pojke, född i Sverige av svensk
mor men med indisk far, hade inte
medgivits vårdbidrag, eftersom han inte
var svensk medborgare. Med mycket stora
personliga uppoffringar hade föräldrarna
vårdat pojken och därigenom,
inom parentes sagt, kunnat undvika att
ta en dyrbar sjukhusplats i anspråk.
Något vårdbidrag kunde alltså inte utgå.
Detta bidrag är nämligen som bekant
en folkpensionsförmån och för

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

87

Viss

att sådan skall kunna utgå krävs att vederbörande
är svensk medborgare och
mantalsskriven i riket.

Jag nämnde tidigare att andra lagutskottet
i detta avseende hade en helt
annan inställning än var första lagutskottet
visat i samband med behandlingen
av förevarande motion. Andra
lagutskottet uttalade år 1966 följande:
»Enligt utskottets mening talar beaktansvärda
skäl för motionärernas önskemål
om en uppmjukning i vissa fall
av det absoluta kravet på svenskt medborgarskap
som villkor för erhållande
av vårdbidrag. Om svensk kvinna gifter
sig med en man av annan nationalitet
erhåller enligt gällande medborgarskapsregler
makarnas barn ofta faderns
medborgarskap. Frågan om möjligheterna
att låta vårdbidrag utgå även
i dylika fall, där någon av föräldrarna
har stark anknytning till vårt land, synes
i lämpligt sammanhang böra bli föremål
för närmare övervägande.» Utskottet
hemställde vidare att vad sålunda
anförts skulle bringas till Kungl. Maj :ts
kännedom, vilket också blev riksdagens
beslut.

Jag efterlyser på denna punkt i likhet
med fru Svensson närmare besked. Jag
är ledsen över att jag inte nu kan få ett
svar direkt från chefen för det departement,
som handlägger dessa frågor,
på frågan om man helt enkelt tänker
underlåta att göra någonting åt saken.

Herr talman! Eftersom detta spörsmål
ligger så nära det ärende vi i dag
behandlar har jag inte kunnat underlåta
att säga några ord därom. Och jag
vill säga att det nog är svårt för de av
kammarens ledamöter, som nu är närvarande
och som inte är ledamöter av
första lagutskottet, att rösta mot yrkandet
om bifall till fru Svenssons motion.

I detta anförande instämde herr
Ringaby (h).

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag kan inte mobilisera
så stor energi till förmån för första lag -

översyn av medborgarskapslagstiftningen

utskottets skrivning, men jag vill ändå
påpeka att utskottet i samband med genomförandet
av den nu gällande lagen
anförde, att det kunde vara från många
synpunkter tilltalande att låta alla barn
som föddes här i riket av svensk moder
få svenskt medborgarskap. Utskottet
fann emellertid att de skäl departementschefen
anfört häremot var övertygande.
Utskottet framhöll vidare att
barn torde böra naturaliseras omedelbart,
när deras vårdnadshavare gör ansökan
därom.

Detta är också, herr talman, precis
vad som nu sker. Det möter härvidlag
inga svårigheter från myndigheternas
sida. Jag har från min egen stad ett
exempel, där fadern är italiensk och
modern svensk medborgare. De har tre
barn, och förra året fick de rent av en
vänlig förfrågan från myndigheterna,
om det inte vore klokt att barnen blev
svenska medborgare.

Det dubbla medborgarskapet medför
onekligen en del problem. Jag känner
inte till dem alla, men när fru Ulla Lindström
— som bör känna till dessa saker
ganska bra, eftersom hon har varit familjeminister
— redogjorde för dem i
utskottet, tyckte jag att ledamöterna
lyssnade med stort intresse. Man kunde
inte gå förbi hennes argument.

Det kanske är riktigt att utskottets
skrivning borde ha varit hårdare, men
utskottet har ju ändå skrivit: »Utskottet
förutsätter att Kungl. Maj :t har sin
uppmärksamhet riktad på spörsmålet
om de erfarenheter som vunnits under
tillämpningen av medborgarskapslagen
föranleder ett ändrat ställningstagande
rörande nämnda barns förvärv av
svenskt medborgarskap.» Jag betraktar
detta nära nog som en beställning från
utskottet hos Kungl. Maj:t.

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Den mening i utskottets
utlåtande som herr Gustafsson i Borås
här citerade gäller barn i sådana äktenskap
där modern är svensk medborgare

88

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Yiss översyn av medborgarskapslagstiftningen

och fadern statslös. Där förutsätter utskottet
att Kungl. Maj:t skall lia sin
uppmärksamhet riktad på frågan om
svenskt medborgarskap. Men vad gäller
barn med svensk mor och utländsk
far, vilka är födda här och bor i riket,
har utskottet inte haft någonting till
övers för motionens begäran om översyn.

Utskottets talesman, fröken Bergegren,
sade att om jag hade läst igenom utskottsutlåtandet
noga, skulle jag troligen
inte ha funnit det så negativt som jag
tydligen gjort. Jag har läst utlåtandet
ordagrant i en innerlig förhoppning om
att det skulle vara en liten smula positivt
och ägna någon tanke däråt att
andra förhållanden är rådande i dag
än för 17 år sedan. Men jag har inte
funnit något sådant. Man har fallit tillbaka
på de uttalanden som gjordes 1950,
och man har inte beaktat att förhållandena
har blivit helt andra därigenom
att Sverige nu i så hög grad är ett invandrarland
och att det håller på att
skapas utländska minoriteter med
många ungdomar i tonåren.

Jag finner det därför synnerligen
olyckligt att inte första lagutskottet kunde
tillstyrka begäran om en översyn av
lagstiftningen.

Hur skall man för övrigt bära sig åt
för att aktualisera en fråga som denna
om inte genom att ta upp den i riksdagen?
Jag fann i varje fall ingen annan
väg än att väcka en motion, där jag försynt
och försiktigt begär en översyn.
Kanske skulle jag ha begärt en utredning,
som skulle blivit mera omfattande.
Men jag är rädd för att då många
år skulle gå medan man stötte och blötte
problemet, samtidigt som det skulle
komma att finnas allt fler utlänningar
i vårt land som borde vara svenskar.

Jag yrkar fortfarande bifall till motionen.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Vad som uppkallade mig
var herr Gustafssons i Borås inlägg. Herr

Gustafsson brukar ju briljera och stoltsera
i denna kammare med ett stort socialt
patos, och han sparar minsann inte
på orden när det gäller att framhålla
vad som är humant och så vidare.
Ibland använder han också en religiös
vokabulär, som det kan vara ganska ansträngande
att lyssna på.

Herr Gustafsson borde då också ha
insett det rent humana i den fråga det
här gäller. De flesta av oss har väl personliga
erfarenheter av hur både barn
och mödrar blivit lidande av att barnen
inte har haft svenskt medborgarskap.
Den osäkerhet, varunder dessa barn
och dessa mödrar lever, utgör i många
fall en verklig tragedi som kan leda till
personliga katastrofer. Därför hade jag
önskat och trott, när herr Gustafsson
här tog till orda som utskottets talesman,
att han skulle säga: »Jag har ändrat
mening, jag skall yrka bifall till fru
Svenssons motion.»

Herr Gustafsson gjorde mig besviken,
men kanske inte förvånad.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag tänker inte ingå i
någon polemik med herr Kellgren, eftersom
skillnaden mellan vad om yrkas
i motionen och vad utskottet skriver i
slutet av sitt utlåtande ju inte är så stor.
Utskottet skriver: »Utskottet förutsätter
att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på spörsmålet om de erfarenheter
som vunnits under tillämpningen av
medborgarskapslagen föranleder ett
ändrat ställningstagande rörande nämnda
barns förvärv av svenskt medborgarskap.
»

Jag kan som sagt inte inse, herr talman,
att skillnaden är så stor, utan jag
tror att utskottets ledamöter har lika
mycket av mänskliga känslor som andra.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Om herr Gustafsson anser
att skillnaden inte är så stor, skulle
han väl kunna ändra sig och yrka bifall
till motionen. Men lika fullt vidhåller

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

89

han sin uppfattning, som nog inte är
särskilt välgrundad.

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! När herr Gustafsson i
Borås säger att man i utskottet trots allt
varit välvillig, vill jag också fråga:
Varför kunde inte utskottet ta steget
fullt ut och tillstyrka den rimliga begäran
som framiföres i motionen?

Det kan tyckas, som om de svårigheter
beträffande det dubbla medborgarskapet
vilka fröken Bergegren som talesman
för utskottet här nämnde skulle
vara rätt betydande — jag är inte tillräckligt
insatt i frågan för att våga uttala
mig därom. Men jag har sett så
pass mycket av den nuvarande lagens
verkningar att jag vet att det här finns
ett problem som vi måste ta itu med.
Många av de mödrar det gäller lever
i ständig skräck för att deras barn skall
tas ifrån dem på grund av trassel i äktenskapet
eller skilsmässa, åtgärder som
de inte har någon möjlighet att bemästra.
Till detta kommer allt det som fru
Svensson här på ett utmärkt sätt har
redogjort för.

Jag förstår därför som sagt inte varför
utskottet inte kunde tillstyrka motionen.
Det är i alla fall skillnad mellan
å ena sidan att tillstyrka en översyn
och å andra sidan bara säga att
Kungl. Maj:t bör ha sin uppmärksamhet
riktad på saken. Kungl. Maj:t har
sin uppmärksamhet riktad på allt möjligt
här i landet utan att detta alltid leder
till några åtgärder. Ett direkt bifall
till motionen skulle kanske få det
resultat som fru Svensson önskade,
nämligen en översyn av medborgarskapslagstiftningen.

Herr talman! Jag ber att även för
min del få yrka bifall till motionen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:437 och 11:556; och fann

Förhörsvittne vid polisförhör

herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Svensson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
motionerna 1:437 och 11:556.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 65
ja och 119 nej, varjämte 17 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den i
motionerna 1:437 och II: 556 gjorda
hemställan.

§ 17

Förhörsvittne vid polisförhör

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av väckta motioner
om förhörsvittne vid polisförhör.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 106 i första
kammaren av herrar Ernulf och 77-stad samt nr 146 i andra kammaren av
herrar Nyberg och llamrin i Jönköping.
I motionerna, vilka var likalydande,
hemställdes, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t begära utredning och förslag
till bestämmelser om särskilt valda,

90

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Förhörsvittne vid polisförhör

av statsmedel bekostade förhörsvittnen
vid förundersökning i brottmål.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 106 och II: 146, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ernulf, Gustafsson i Borås och Keijer,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:106 och 11:146, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
övervägande och förslag till riksdagen
om åtgärder i syfte att öka de praktiska
möjligheterna att anlita förhörsvittne
vid förundersökning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Utskottet är enigt i sitt
utlåtande ända till det sista styckets
avslutning, där man skiljs åt. Men jag
skulle inte tro att skilsmässan efterlämnar
några oläkliga sår. Skillnaden
mellan utskottets och reservanternas
ståndpunkter är mycket ringa. Vi tre
reservanter anser att det finns skäl för
att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte
begära utredning och förslag till bestämmelser
om särskilt valda, av statsmedel
bekostade förhörsvittnen vid förundersökning
i brottmål.

Visst kan polisman tjänstgöra som
förhörsvittne, men det är den långt
ifrån bästa lösningen. Den väg som
valts i Göteborg liar givit enbart positiva
resultat. Där kan man tillkalla särskilt
valda förhörsvittnen, och är helt
överens om att denna anordning stärkt
allmänhetens förtroende för förundersökningarna
i brottmål. Dessa tillkallade
valda förhörsvittnen har varit till
stöd både för den misstänkte och för
förhörsledaren.

Utskottet sätter inte detta i fråga,
men anser att en utredning av saken är
onödig; Kungl. Maj :t bör i stället kunna
i lämpligt sammanhang ta upp
spörsmålet till prövning. Utskottet kan

därvid stödja sig på avslagsyrkande
från en del remissinstanser, men den
som verkligen känner till och prövat
anordningen säger i sitt yttrande, att
erfarenheterna av de valda vittnenas
medverkan i polisarbetet varit uteslutande
positiva. Även den fördelen, säger
man, har vunnits genom systemet
att en insyn i utredningsverksamheten
av lekmän kunnat ske, till stärkande av
allmänhetens förtroende för polisen.

Jag yrkar bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr
Keijer (fp).

Herr SVENSSON i Vä (ep):

Herr talman! De motioner om särskilt
anställda förhörsvittnen som behandlats
av första lagutskottet i föreliggande
utlåtande har varit föremål för
ett omfattande remissförfarande. Riksåklagaren,
rikspolisstyrelsen och styrelsen
för Sveriges advokatsamfund har
sålunda yttrat sig. Samtliga dessa remissinstanser
har avstyrkt motionerna.
Föreningen Sveriges åklagare, som också
har yttrat sig, uttalar sig i avstyrkande
riktning. Man anser att den föreslagna
reformen i varje fall inte behöver
vara särskilt angelägen. Den
ende som har ställt sig positiv till förslaget
om särskilt anställda förhörsvittnen,
av dem som har yttrat sig i ärendet,
har varit polismästaren i Göteborg,
där man sedan en längre tid har prövat
systemet.

Riksåklagaren anför: »I Göteborgs
polisdistrikt har det varit möjligt att
organisatoriskt lösa frågan med valda
förhörsvittnen på godtagbart sätt på
grund av att distriktet är tätbefolkat
och på grund av att det på centralorten
varje arbetsdag hålls ett stort antal förhör
med misstänkta. I ett sådant polisdistrikt
kan de valda förhörsvittnena
indelas till jourtjänstgöring och åläggas
att under tjänstgöringen hålla sig
tillgängliga i polisens lokaler.» Han
framhåller vidare, att det inte är så lätt
att ordna en sådan sak i mindre tätbe -

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

91

folkade men till ytinnehållet stora distrikt,
där antalet förhör med misstänkta
per arbetsdag är litet och där förhören
i viss omfattning sker utanför distriktets
centralort. Det kan inte vara
möjligt, säger han, att till rimliga kostnader
organisera en ur praktisk synpunkt
tillräckligt lätthanterlig organisation
med valda förhörsvittnen. På
ungefär samma sätt uttalar sig både
Sveriges advokatsamfund och rikspolisstyrelsen.

Under behandlingen inom utskottet
har vi fäst ganska stort avseende vid vad
polismästaren i Göteborg har anfört,
när han talar om att man haft s. k.
medborgarvittnen i tio år med goda erfarenheter.
Dessa har inte minst varit
positiva, säger han, på det sättet att
lekmannainsynen i polisarbetet har ansetts
ägnat att stärka allmänhetens förtroende
för polisen. Utskottet bär, som
sagt, fäst viss hänsyn vid detta och ansett
att Kungl. Maj :t i lämpligt sammanhang
bör uppta förevarande spörsmål
till prövning. Det är på den punkten
som reservanterna och utskottsmajoritefen
har skilt sig, men skillnaden är
som reservanternas talesman nyss sade
mycket liten.

Enbart den omständigheten att systemet
med medborgarvittnen bara förekommer
på en enda plats är enligt min
mening en anledning till att Kungl.
Maj :t vid lämpligt tillfälle prövar frågan.
Kungl. Maj:t får fundera på om
medborgarvittnena skall avskaffas i Göteborg
eller om man skall införa sådana
vittnen även på andra ställen.

Vad remisskritiken beträffar tyder
väl tonen i den närmast på att systemet
bör avskaffas.

Utskottet har alltså inte ansett att
någon särskild utredning är påkallad,
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Rätten till semester

hemställan, delis ock på bifall till reservationen
av herr Ernulf m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 18

Föredrogs vart för sig
första lagutskottets utlåtanden:
nr 29, i anledning av väckta motioner
om underlättande för make att antaga
hustruns namn som ogift, och

nr 30, i anledning av väckta motioner
angående förvärv av äldre syskons släktnamn;
samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av väckta motioner
angående arbetet på sön- och helgdagar
i bageri- och konditorirörelse,

nr 32, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av arbetarskyddslagens
tillämpningsföreskrifter, och

nr 33, i anledning av väckta motioner
angående ersättning från allmän försäkringskassa
för vård utomlands.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 19

Rätten till semester

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av väckta motioner
angående rätten till semester.

Sedan utskottets hemställan föredragits
ydtrade:

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! I motionerna I: 437 och
II: 556 har pekats på en bestämmelse
i semesterlagen som för många arbetstagare
ter sig felaktig. En arbetstagare
som kanske ett helt år eller delar av
ett år bär intjänat ett antal semesterdagar
kan vägras semesterledighet om
han byter arbetsplats.

Det är omöjligt att fastslå hur många
människor som hittills har berörts av
denna bestämmelse. På grund av före -

92

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Vissa sjukförmåner för hemmadöttrar

tagsnedläggelser och strukturrationaliseringar
tvingas numera allt fler arbetstagare
att byta arbetsplats, och ett
större antal än tidigare berörs därför
nu av denna bestämmelse.

I första hand borde lagen ändras så,
att vederbörande finge lagstadgad rätt
till semester. Utskottet anser att detta
problem bör kunna lösas genom förhandlingar
mellan parterna. En sådan
ordning finner jag dock inte tillfredsställande.
Semesterfrågan har ju en
gång för alla avförts från förhandlingsstadiet,
därför att frågan inte kunde
lösas utan lagstiftning. Att nu börja
återföra en del detaljer till förhandlingsbordet,
anser jag vara orealistiskt.

För mig synes det stötande, att man
bara därför att det är fråga om en
mindre grupp inte skulle ha anledning
att se över bestämmelserna i semesterlagen
på den punkt som vi motionärer
har aktualiserat. Det är säkert inte svårt
att rätta till denna sak, och jag är inte
överens med utskottets skrivning, som
jag tycker präglas av en viss låt-gåmentalitet.
Jag hade hoppats att utskottets
prövning skulle bli mera positiv.

.lag förmodar, herr talman, att det
gentemot ett enhälligt utskott är meningslöst
att yrka bifall till motionen
och jag kommer att avstå från det, men
det betyder inte att vi avstår från att
driva frågan vidare. Så småningom
återkommer vi till den, såvida inte regeringen
under tiden tagit något initiativ
för att rätta till denna bestämmelse
i semesterlagen.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Herr Franzén i Motala
ställde inget yrkande och jag kan alltså
fatta mig mycket kort.

Även om denna fråga naturligtvis inte
är utan betydelse, har den mycket begränsad
storleksordning. Det finns möjligheter
att träffa avtal om undantag
från semesterlagens huvudregel, att det
närmast föregående året skall vara kvalifikationsår
för semester. Man kan allt -

så komma överens om annan tidsperiod.
När det gäller arbetstagare, som byter
arbetsplats vid slutet av ett år och
som alltså har intjänat semesterersättning
men icke äger rätt att utkräva semestertid
i den nya anställningen, torde
väl i de flesta fall överenskommelse
ändå träffas mellan arbetsgivare och
arbetstagare om semesterledighet. Det
blir då fråga om obetald ledighet, eftersom
vederbörande av sin föregående
arbetsgivare erhållit semesterersättning.

I sådana fall där företagen stänger
för semester torde som regel även de
nyanställda få ledighet för semester
samtidigt med övriga anställda. I de
fall — det är, som herr Franzén sade,
omöjligt att ange hur många det kan
gälla — den nyanställde inte erhåller
semesterledighet samtidigt med övriga:
anställda, torde det genom överenskommelse
gå att ordna så, att han får ledighet
på annan tid.

Det är i huvudsak så utskottet har
sett på detta problem, och jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 20

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av väckta motioner
om en ändring av vissa helgdagars
placering.

Utskottets hemställan bifölls,

§ 21

Vissa sjukförmåner för hemmadöttrar

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av väckta motioner
om vissa sjukförmåner för hemmadöttrar.

Andra lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott:
hänvisade motioner, nr I: 621 av herr

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

93

Fålldin och fru Elvy Olsson samt nr
II: 790 av herr Johansson i Växjö in. fl.

I motionerna, vilka var
hade hemställts,

»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om översyn av reglerna
för hemmadöttrarnas placering
i sjukpenningklass;

att riksdagen måtte besluta om sådan
ändring av gällande lagstiftning att hemmadöttrar
be re des möjlighet att teckna
frivillig tilläggssjukpenninigförsäkring;
samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
erforderlig författningstext».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 621 och II: 790, inte måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Carlsson och Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen, i anledning av förevarande
motioner I: 621 och II: 790,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning och förslag angående
hemmadöttrars inplacering i sjukpenningklass
och möjlighet att teckna frivillig
tiillägsisjukpenningförsäkring i enlighet
med vad i motionerna anförts;
samt

2) att motionerna, i den mån de ej
kunde anses besvarade genom vad reservanterna
under 1) hemställt, inte
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CxUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Föreliggande motion
och utskottsutlåtande berör en grupp
i vårt samhälle, som under årens lopp
har ägnat sina krafter åt att vårda
gamla människor, i huvudsak kanske
föräldrar. De har många gånger inte
fått någon ersättning eller i varje fall
ringa ersättning för sitt arbete. Att dessa
kvinnor stannat hemma och gjort detta

Vissa sjukförmåner för hemmadöttrar

arbete, har väl ibland berott på att våra
vårdinrättningar inte haft resurser för
att ta emot de vårdbehövande. På detta
sätt har de emellertid saknat möjligheter
att skaffa sig utbildning o. s. v.

Vi har kommit underfund med att det
finns vissa brister i sjukförsäkringssystemet
så till vida att en del av dessa
kvinnor inte har full trygghet på detta
område. Det lär finnas fall då s. k.
hemmadöttrar inte har grundsjukpenning,
och de har inte heller möjlighet
att frivilligt försäkra sig. Jag är medveten
om att somliga av dem inte har
kunnat utnyttja de förmåner, som egentligen
skulle tillkomma dem på grund
av att de inte lämnat erforderliga uppgifter
till försäkringskassan. Det gäller
alltså här som på så många andra områden
inom socialförsäkringen även en
upplysningsfråga.

Motionen har varit remitterad till
riksförsäkringsverket, som väl inte direkt
har uttalat sig för en utredning
men dock yttrat följande: »Under åberopande
av det anförda får riksförsäkringsverket
som sin mening uttala, att
av motionärerna avsedd lagändring inte
bör komma till stånd utan noggrann
utredning om behovet därav och om
dess närmare utformning.»

Det är en sådan översyn som motionärerna
och reservanterna anser vara
lämiplig för att klarlägga, dels hur
många som inte är inplacerade i sjukpenningklass,
dels möjligheterna till
frivillig tilläggssjukpenning.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen vid
utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herr Gomér
(ep).

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag konstaterade med
en viss tillfredsställelse att det inte var
med någon större entusiasm som herr
Gustavsson i Alvesta försvarade reservanternas
synpunkter — han är ju en
klok karl, så jag förstår honom.

94

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Vissa sjukförmåner för hemmadöttrar

Jag tycker att motionärerna och reservanterna
betraktar det hela genom
fel ände på kikaren. Det stora problemet
för hemmadöttrarna är inte deras möjligheter
att teckna en sjukförsäkring,
utan det förhållandet att de inte får ersättning
för det arbete de utför såsom
vårdare av sina föräldrar. Detta är den
vitala frågan, och den behandlades förra
veckan utan någon diskussion här i
kammaren i anledning av ett utskottsutlåtande.
Man var då överens om att
såväl primärkommunerna som — och
kanske framför allt — landstingskommunerna
bör göra en insats för att bereda
möjlighet till ersättning åt de kvinnor
som blir mer eller mindre tvingade
att stanna kvar i föräldrahemmet och
sköta sina gamla föräldrar.

Dessa kvinnors problem är således
inte i första hand huruvida det går att
för dieim ordna samma sjukförsäkring
som för en hemmafru eller en frivillig
försäkring. Kan vi tillförsäkra dem en
ordentlig ersättning för det arbete de
utför i hemmet — vilket jag tycker är
alldeles riktigt — kan de ju komma in
i sjukförsäkringssystemet.

Redan nu utbetalar landstingen i
stor utsträckning en viss ersättning till
de kvinnor som stannar hemma och
sköter om sjuka och handikappade föräldrar.
Men även om dessa kvinnor
endast skulle få redovisa till försäkringskassan
den inkomst som motsvarar
fritt vivre, skulle det finnas tillräckligt
underlag för en inplacering
av dem i grundsjukpenningklassen.

Jag har här uppgifter om hur man
tar upp värdet av fritt vivre för personal
i jordbruket samt för hembiträden. I
Stockholms, Östergötlands, Uppsala och
Värmlands län uppskattas värdet av
fritt vivre till 2 970 kronor om året,
vilket skulle innebära att hemmadöttrarna
redan därigenom har rätt att vara
försäkrade och har ett underlag för
att bli inplacerade i sjukpenningklass.
Vid en inkomst över 1 800 kronor om
året har man rätt till 6 kronor om dagen

i sjukpenning, och kommer man upp
över 2 400 kronor om året blir man inplacerad
i tilläggssjukpenningsystemet.
Om hemmadöttrarna förutom fritt vivre
fick 100 kronor i månaden, alltså 1 200
kronor om året, skulle de därmed förtjäna
över 4 000 kronor och även få rätt
till tilläggssjukpenning. Om deras inkomst
översteg 4 200 kronor kunde de
hamna i en sjukpenningklass, som försäkrade
dem 9 kronor om dagen. Det
finns alltså goda möjligheter för dem,
utan att man behöver räkna med att inkomsten
måste bli så anmärkningsvärt
stor. De kan komma in i försäkringssystemet,
även om de endast har fritt
vivre och kanske någon femtiolapp eller
hundralapp kontant i månaden.

Hemmafruarna är, såsom alldeles riktigt
har påpekats, inplacerade i försäkringssystemet
utan att man räknar
med att de kan förlora någon arbetsinkomst.
Det undantag som fastställdes
år 1955 tillkom kanske under betingelser
något annorlunda än dem vi har i
dag. Det är riktigt, som motionärerna
anför, att hemmafruarnas förmåner inte
är bundna vid villkoret att de måste
ha barn hemma, men den senare antagna
utvidgningen av den s. k. hemmafruförsäkringen
samt rätten till frivillig
försäkring är baserad just på att den
försäkrade har barn.

Det var 1954 som riksdagen antog
förslaget om obligatorisk sjukförsäkring
och gjorde detta undantag för hemmafruarna.
Emellertid har det sedan
skett en utveckling fram mot helt andra
värderingar, och vi vet att det kommer
att göras en översyn av dessa ting. Kamrarna
har i dag bordlagt ett ärende från
andra lagutskottet som kommer att behandlas
nästa vecka och som gäller en
översyn av tryggheten inom de olika
försäkringsformerna. Jag föreställer
mig att det i samband med den översynen
också kommer att ske en omprövning
av den s. k. hemmafruförsäkringen
och den frivilliga försäkringen. Även
reservanterna anser det vara angeläget

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

95

att få undersökt i vilken utsträckning
hemmadöttrarna är inplacerade i sjukpenningklass,
och jag antar att den
saken skall bli klarlagd genom den utredning
som jag förmodar att riksdagen
kommer att begära under nästkommande
vecka.

För egen del kan jag säga att jag är
alldeles på det klara med att det måste
ske en omprövning av familjeskyddet
över huvud taget och att man måste
göra en social förmån beroende av om
vederbörande har barn.

Jag och även utskottet ser saken så,
att vi anser att den fråga som motionärerna
har tagit upp i första hand är en
lönefråga. Det är frågan om att få landsting
och kommuner att ge ersättning
till dem som vårdar sina gamla föräldrar.
Det är också nödvändigt att ge dessa
kvinnor upplysning om att ifall de
går till försäkringskassan och uppger
den inkomst som det innebär att ha
fritt vivre, utgör den inkomsten ett underlag
för att tillhöra försäkringen.
Skulle de ha inkomster därutöver att
uppge, har de också möjlighet att bli inplacerade
i sjukpenningklass,
sjukpenningklass.

Jag tycker, herr talman, att de skäl
utskottet här har framlagt är tillräckligt
starka. Den översyn, som motionärerna
och reservanterna begär, kommer
säkerligen att göras i den utredning
som vi får hoppas kommer till stånd
på grund av det utlåtande som i dag
är bordlagt och som kommer att behandlas
nästa vecka.

Med det anförda vill jag yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
fröken Sandell för komplimangen, och
det är ett nöje för mig att kunna returnera
den.

Såväl utskottsmajoriteten som reservanterna
har ju, fröken Sandell, ganska
utförligt redogjort för sina ställningstaganden.
Därför ansåg jag att det inte

Vissa sjukförmåner för hemmadöttrar

fanns någon anledning för mig att hålla
något längre anförande, särskilt som ju
även många andra talare skall uppträda
i denna kammare på eftermiddagen innan
vi får åka hem.

Jag vill dock framhålla för fröken
Sandell att utskottet skrivit, att det inte
anser att hemmadöttrarnas situation är
så speciell, att de i fråga om sjukpenningförniåner
bör bedömas på annat
sätt än försäkrade i allmänhet. De utgör
ingen stor* grupp — jag tror att
socialpolitiska kommittén kom fram till
att det rör sig om ungefär 5 000 personer
— men det gäller i alla fall en
grupp som befinner sig i en besvärlig
ekonomisk situation. Det är riktigt att
det är en lönefråga, men eftersom några
löner i regel ej kommer dem till godo
är det en mycket besvärlig och speciell
fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels, på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herrar Eric Carlsson
och Gustavsson i Alvesta.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av

96

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Ungdomens situation i dagens samhälle

kammarens, ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst onir ostn ingsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 154
ja och 35 nej, varjämte 11 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 22

Föredrogs vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökat stöd till
skoglig forskning,

nr 13, i anledning av väckt motion
om samordning och utveckling av skogsnäringens
forskningsarbete, samt

nr 14, i anledning av väckta motioner
om utnyttjande av skog ovan skogsodlings
gränsen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 23

Ungdomens situation i dagens samhälle

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande; nr 17, i anledning av motioner
angående ungdomens situation
i dagens samhälle.

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
1:669 av herr Thorsten Larsson in. fl.
samt II: 832 av herrar Boo och Larsson
i Borrby hemställdes, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära
att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om
åtgärder för en grundläggande och kontinuerlig
forskning om ungdomens situation
i dagens samhälle i det syfte
som angivits i motionerna.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 669 och II: 832

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Kristiansson, fru Elvy Olsson samt
herrar Larsson i Borrby och Johansson
i Växjö, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 669 och II: 832 i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om åtgärder
för en grundläggande och kontinuerlig
forskning om ungdomens situation i dagens
samhälle i det syfte som angivits i
motionerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Detta utlåtande behandlar
ett stort och väsentligt ärende, som
tidigare vid flera tillfällen diskuterats i
riksdagen. Jag tror emellertid inte att
frågan skulle tjäna på att vi i detta
skede av arbetsdagen tar upp någon
stor debatt -—■ ett öde som förresten
ofta drabbar allmänna beredningsutskottets
ärenden, något som är att beklaga
eftersom de utredningskrav som
behandlas av detta utskott ofta gäller
principiellt väsentliga frågor.

.lag skall emellertid be att få yrka
bifall till reservationen av herr Axel
Kristiansson m. fl. med den motiveringen,
att motionskraven alltjämt är
aktuella, trots att det är ganska många
år sedan denna motion första gången
väcktes.

Riksdagsbeslutet i denna fråga 1964
grundades på ett uttalande av utskottsmajoriteten,
att dessa frågor egentligen
var i stort sett avklarade i och med
den uppmärksamhet som 1962 års ungdomsutredning
ägnade dem.

1965 kom motionärerna igen, eftersom
de ansåg att ärendet inte ägnats
den uppmärksamhet det krävde. Motionärerna
var också tveksamma, huruvida
utredningsdirektiven motsvarade motionärernas
krav. Allmänna beredningsut -

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

97

skottet och riksdagens majoritet ansåg
emellertid att det inte inträffat så mycket
sedan 1964, och man stannade alltså
1965 vid samma beslut som 1964. När
ärendet kom till allmänna beredningsutskottet
år 1966 sade utskottets majoritet
att de frågor som det här gäller
inte ännu hade behandlats av 1962 års
ungdomsutredning, men utskottet förväntade
sig att utredningen skulle ta
upp frågorna inom sådan tid att slutbetänkandet
kunde föreligga på våren
1966. Något slutbetänkande kom inte.
Också i år förväntar sig en tålmodig
utskottsmajoritet att slutbetänkandet
skall komma att framläggas under »innevarande
år». Så småningom måste ju
utskottet få rätt i sin förmodan att utredningen
kommer under »innevarande
år», om den någonsin kommer.

Motionärerna är emellertid inte lika
tålmodiga som utskottsmajoriteten och
envisas därför med att komma igen
gång på gång. De anser att frågan om
ungdomens sätt att reagera och att uppleva
sin omvärld är så pass väsentlig
att den bör tas upp till behandling snarast
möjligt. Utvecklingen har på alla
områden varit så snabb att klyftan
mellan generationerna bar blivit i långa
stycken ödesdiger. Enligt motionärernas
mening är därför en satsning på
kontinuerlig forskning om ungdomens
situation nödvändig. Vi anser att det
inte går att tillgodose önskemålen i det
avseendet genom den resursfördelning
som 1962 års ungdomsutredning i huvudsak
har att syssla med. Vi tror inte
heller att det räcker med att satsa på
att ta hand om och söka tillrättaföra
den ungdom, som har misslyckats och
som har drabbats av anpassningssvårigheter.

Vi tror i stället att grunden för en
satsning på s. k. frisk ungdom och för
förebyggande åtgärder vore att vi finge
större kunskap om hur ungdomen reagerar
och upplever sin omvärld. Detta
är bakgrunden till kravet på en ökad
forskning på detta område.

Ungdomens situation i dagens samhälle

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
av herr Axel Kristiansson
m. fl.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag vill instämma med
herr Larsson i Borrby i två avseenden:
dels i hans beklagande av att behandlingen
av allmänna beredningsutskottets
utlåtanden alltid skall förläggas till
en tid när kammarens ledamöter är
otåliga och när utskottet förefaller dem
vara obetydligare än vad som annars
skulle vara fallet, dels att vi i utskottet
väl många gånger har förmodat att 1962
års ungdomsutredning snart skulle vara
färdig.

Vi sade oss nu i utskottet att detta är
sista gången som vi anför detta skäl.
Vi har i år hänvisat till det för att styrka
vår uppfattning att motionen inte
bör bifallas. Vi kommer, om motionen
förs fram igen, säkerligen att anföra
andra argument för vårt ställningstagande.
Jag lovar herr Larsson att detta
är sista gången vi i denna fråga hänvisar
till förhoppningen om att 1962 års
ungdomsutredning snart skall vara färdig.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Borrby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, siom vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

4 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 22

98

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Åtgärder mot asocialt beteende, m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Axel Kristiansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Borrby
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 159 ja och
35 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan,

§ 24

Åtgärder mot asocialt beteende, m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av motion
om åtgärder mot asocialt beteende,
m. m.

I den till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionen II: 835 av herr
Gustafsson i Borås m. fl. hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte uttala att en långt större
uppmärksamhet än hittills varit fallet
måste riktas på de destruktiva krafternas
spel i vårt samhälle samt att kraftfulla
åtgärder vidtoges i syfte att åstadkomma
positiva helhetslösningar på
problemen med de tilltagande asociala
b et een de mö n str en.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 835 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Dickson, som ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte uttala att en långt större

uppmärksamhet än hittills varit fallet
måste riktas på de destruktiva krafternas
spel i vårt samhälle samt att kraftfulla
åtgärder vidtoges i syfte att åstadkomma
positiva helhetslösningar på
problemen med de tilltagande asociala
beteendemönstren.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
har låtit min motion, nr 835, få
en mycket välvillig behandling. Det
skulle därför vara oklokt av mig att
ens försöka mig på någonting som liknar
en polemik.

Jag har i motionen pekat på en rad
av alla kända områden där destruktiva
åtgärder i vårt samhälle driver sitt vad
jag skulle vilja kalla hemska spel. Jag
skall gärna erkänna att det hade varit
lättare för utskottet att behandla dessa
områden om vi i motionen hade framställt
bestämda yrkanden på varje punkt.
Vi har inte gjort detta i vetskap om de
många och lovvärda aktiviteter som utvecklats
av både stat och kommun. Utskottet
räknar upp en hel del av dessa
aktiviteter, och det finns säkert ännu
fler. Det är därför som motionens kläm
fått denna utformning, som herr Dickson
yrkat bifall till i reservationen.

Jag är tacksam för att utskottet inte
i skrivningen stannat för vad som annars
är så ytterst vanligt, nämligen att
bara konstatera skadeverkningarna och
sedan söka att efter förmåga ta hand
om offren, även om det sistnämnda är
mycket lovvärt. Utskottet skriver att det
är av vikt »att orsaker till missanpassning
i samhället så långt möjligt kartläggs
och undanröjs» och att skadeverkningarna
begränsas för både individ och
samhälle.

Vi motionärer har menat att det skulle
vara till nytta om riksdagen i skrivelse
uttalade att de allvars- och livsfrågor
vi berört i motionen borde bli

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

99

föremål för än större uppmärksamhet
från regeringens sida. Det är mera en
förhoppning än ett klander.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
får ofta frågor där man beträffande
åtgärder inte kan fatta beslut i
riksdagen. Det rör rent mänskliga ting,
som riksdagen inte härskar över. Men
riksdagen bör vidta alla de åtgärder
som kan vidtas, och jag håller med
utskottets majoritet om att det har
gjorts mycket •—- det har rått mycken
oro för utvecklingen på detta område.
Men vi kan alla konstatera att det tydligen
inte gjorts tillräckligt mycket.
Tillståndet är inte bra, och trenden är
förfärande på många håll.

Jag har reserverat mig till förmån för
motionen av herr Gustafsson i Borås
in. fl. Jag har i reservationen skrivit,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte uttala att en långt större
uppmärksamhet än hittills varit fallet
måste riktas på de destruktiva krafternas
spel» osv.

Om nu — vilket jag inte kan kontrollera
— Kungl. Maj :t har gjort allt
vad som kunnat göras, skulle jag vilja
formulera om saken så, »att riksdagen
i skrivelse till regeringens ledamöter
måtte uttala att en långt större uppmärksamhet
än hittills varit fallet måste
riktas» osv. Jag vet att detta inte går,
herr talman. Men det som Kungl. Maj:t
inte förmår kanske regeringens ledamöter
som människor kan göra någonting
åt. Jag har ofta märkt här i riksdagen
att man egentligen inte vet vad
det är för figurer som sitter i regeringen.
Det är hyggligt och duktigt och
begåvat folk, så mycket vet vi. Men de
uttalar ytterst sällan en egen personlig
mening om sådana samhälleliga ting
som denna motion gäller. Det vore bra
om vi finge klara besked från regeringens
ledamöter om vad de anser om
dessa frågor. Här kommer då och då

4* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 22

Åtgärder mot asocialt beteende, m. m.

en liten antydan om att pornografi och
sådant är företeelser som inte borde
förekomma, osv. Kunde inte justitieministern
säga ifrån ordentligt — inte
såsom justitieminister utan som herr
Herman Kling — vad han tycker och
anser? Det skulle göra ett djupt intryck
på svenska folket. Det han inte kan
åstadkomma som justitieminister, där
han inför övermakten av de krafter som
varit emot honom har kommit till korta,
skulle han såsom människa, om han
stod upp och sade ifrån ordentligt, kunna
påverka och därmed göra en insats.
Det är likadant med den övriga delen
av regeringen. Jag tänker här också på
riksdagen, såsom ett bihang i resonemanget,
därför att riksdagens ledamöter
kan göra en hel del genom att offentligt
tala om hur de vill ha det och inte
vill ha det, så att människor vet riksdagsmännens
inställning i dessa viktiga
frågor.

Här har gjorts mycket, det är sant,
men inte tillräckligt. Om vi inte såsom
regeringsmedlemmar och riksdagsledamöter
kan klara upp dessa frågor, får
vi försöka göra det i vårt individuella
namn.

Regeringen har nu sjutton ledamöter
med hans excellens fil. dr. Tage Erlander
—• jag höll på att glömma hans
namn rent av •—-i spetsen och herr
Wickman såsom ändpunkt hitintills i
den höga församlingen. Där finns en
väldig samlad kraft av auktoritet om
den skulle ta till orda och verkligen
sjunga ut i dessa frågor.

Herr talman! Nu skall jag inte tala
längre, utan instämmer i det yrkande
om bifall till reservationen som herr
Axel Gustafsson redan har framställt.

Herr talmannen återtog ledningen avförhandlingarna.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag har en helt annan
uppfattning än herr Dickson. Jag anser
att herr Kling som person är ytterst

100 Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Åtgärder mot asocialt beteende, m. m.

ointressant för oss och att herr Kling
och regeringsledamöterna över huvud
taget har intresse i och med att de regerar.
På samma sätt är det med de flesta
av kammarens ledamöter: de har intresse
för oss endast när de agerar som
riksdagsledamöter.

Misstänker verkligen herrar Gustafsson
i Borås och Dickson att det skulle
vara någon här i kammaren eller någon
i regeringen som har annan mening än
att ökad brottslighet är av ondo, att
ett ökat antal tidiga graviditeter inger
bekymmer eller att en ökning av könssjukdomarna
är ägnad att oroa? Nej, alla
tycker väl att detta är bekymmersamt.
Men när man har lagstiftningsmakten,
när man har en stor del av makten
över våra ekonomiska resurser, skall
man då inte till sådana här uttalanden
om självklara ting kunna foga en anvisning
om åtminstone någon väg till
en lösning? Jag tycker faktiskt att man
eljest inte gjort något som är värt att
behandlas i riksdagen.

Jag skulle inte ha sagt något på denna
punkt om inte herrar Dickson och Gustafsson
i Borås yrkat bifall till reservationen
— jag trodde inte att de skulle
göra det. Det gäller ju ett så allmänt uttalande
om att det är bekymmersamt
i världen. Enligt min mening är det
genant att inte kunna komma längre
men likväl vilja ha riksdagen som auditorium
för uttalandet.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag tvivlar inte alls på
att regeringens ledamöter liksom utskottets
och, förmodar jag, större delen av
riksdagen tycker •— »tycker» liksom
»värdering» är ju fula ord numera som
man inte får använda -— eller anser att
detta är oroande saker. Det räcker tydligen
inte med att regeringsledamöterna
vet detta. Det räcker inte att de sätter
in sina krafter som regeringsledamöter.
Vad mer är, det går inte att med

politiska medel lösa dessa problem,
utan det måste göras på ett annat plan,
nämligen det mänskliga. Det var därför
jag yttrade mig som jag gjorde. Jag vill
tillägga vad jag tidigare ofta sagt, nämligen
att jag tror att statsministerns allmänt
kända avståndstagande från tobaksrökning
har ett stort inflytande på
svenska folket, därför att exemplet spelar
en så stor roll. Människor man ser
upp till och beundrar tar man efter, och
det kan hjälpa. Jag tror inte att det
finns något annat sätt än att alla ansvarskännande
människor genom sina
exempel verkligen visar att man får ett
mycket intressantare och trevligare liv
om man följer de spelregler som dock
finns i den mänskliga samlevnaden.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Dickson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes :

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Dickson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gånig uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens; ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Dickson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 144 ja och 43 nej, varjämte 11 av

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22 101

Försöksverksamhet med sammanhållna klasser i grundskolans årskurs 9

kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 25

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av motion
om utredning angående orsakerna
till den ökade ungdomskriminaliteten.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 26

Försöksverksamhet med sammanhållna
klasser i grundskolans årskurs 9

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
57, i anledning av väckta motioner om
försöksverksamhet med sammanhållna
klasser i grundskolans årskurs 9.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr JÖNSSON i Arlöv (s):

Herr talman! Grundskolans läroplan
är föremål för översyn i skolöverstyrelsen.
Men det är inte bara i vår skolas
högsta ledning diskussioner pågår i
denna fråga. Även ute i kommunerna är
man klar över att läroplanerna behöver
revideras.

Såväl i de motioner det här gäller,
I: 38 och II: 52, som i skolöverstyrelsens
yttrande över motionerna erinras om
att åtskilliga kommuner har gjort formella
framställningar om att få bedriva
verksamhet med sammanhållna linjer i
grundskolans nionde klass. Framställningar
har inte minst kommit från kommuner,
som haft enhetsskola och grundskola
genomförd sedan många år.

Skolöverstyrelsen har dock inte ansett
sig böra tillstyrka dessa framställningar,
eftersom förslagen till åtgärder
endast avsett de enbokstaviga eller mera
teoretiskt inriktade linjerna. Vid sina
bedömningar har skolöverstyrelsen fun -

nit det olämpligt att med utgångspunkt
i högstadiets nuvarande utformning
medverka till att åtgärder vidtages, som
ytterligare skulle skärpa den gränsdragning
mellan teoretiska och mera
praktiska utbildningsvägar genom
grundskolans högstadium som redan
med nuvarande förhållanden är märkbar.

.Tåg har full förståelse för dessa synpunkter.
Det är emellertid inte riktigt
när skolöverstyrelsen säger att förslagen
från kommunerna endast har gällt
de enbokstaviga eller mera teoretiskt
inriktade linjerna. Förslag har också
framförts om försöksverksamhet med
helt sammanhållna klasser i årskurs 9
i grundskolan.

Fn av motiveringarna i en framställning
om sådan försöksverksamhet var
helt i enlighet med skolöverstyrelsens
uppfattning. Kommunen ville av bl. a.
sociala skäl hålla årskurs 9 samlad. Det
sägs i framställningen: »Övervägande
positiva erfarenheter av elevrelationer
har vunnits genom att eleverna sammanhålls
under de två första åren av högstadiet.
De tendenser till nedvärdering
av vissa linjer som tidigare spårades i
enhetsskolan förekommer i stort sett
inte längre. Ansatser härtill kan dock
förekomma i den linjedelade nian.»

I sitt svar på denna framställning den
11 november i fjol säger skolöverstyrelsen:
»I sitt utlåtande över 1957 års skolberednings
betänkande framhöll SÖ att
det varit mer i överensstämmelse med
den principiella synen på grundskolans
mål och uppgifter om eleverna även i
årskurs 9 hållits samlade i sina ursprungliga
klasser. SÖ underströk därvid
värdet av att eleverna fick vara
kvar i sina klasser och åtminstone i viss
utsträckning behålla samma kamrater
och samma lärare.

Den i framställningen föreslagna lösningen
på vissa praktiska skolorganisatoriska
problem kan synas ligga i linje
med SÖ:s ovan redovisade uppfattning
att eleverna onödigtvis ej bör tvingas

102 Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Slopande av betygsgivningen i uppförande och ordning i slutbetyg

byta klass. Emellertid anser sig SÖ med
hänvisning till föreskrift i 5 kap. 26 §
skolstadgan, som grundar sig på ett uttryckligt
riksdagsbeslut, sakna befogenhet
att medge försöksverksamhet med
sammanhållen nionde årskurs.»

Motionerna har föranletts av detta
svar från SÖ, och i motionerna föreslås
också att skolöverstyrelsen skulle få
möjligheter att medge kommuner att bedriva
försöksverksamhet med sammanhållna
klasser i årskurs 9 i grundskolan
från och med nästa hösttermin. Eftersom
SÖ i höstas närmast beklagade sig
över att den inte hade denna fullmakt,
är det ganska överraskande att samma
myndighet nu avstyrker förslag om att
få denna fullmakt. Något tvång för SÖ
att lämna medgivande till kommun föreslås
självfallet inte.

Då SÖ har för avsikt att inom de närmaste
månaderna inkomma med förslag
till förändringar beträffande grundskolans
läroplan, där även förslag om undervisning
i sammanhållen klass för
hela årskurs 9 kommer att framläggas,
och då förberedelserna ute i skolkommunerna
för nästa läsår i regel nu är så
långt framskridna, att ett beslut nu ändå
skulle vara för sent för att få någon
praktisk betydelse, skall jag nöja mig
med dessa synpunkter. Jag har, herr talman,
inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 27

Slopande av betygsgivningen i uppförande
och ordning i slutbetyg

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
58, i anledning av väckta motioner om
slopande av betygsgivningen i uppförande
och ordning i slutbetyg.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr JÖNSSON i Arlöv (s) :

Herr talman! I det yttrande från skol -

överstyrelsen som statsutskottet hänvisar
till i sitt utlåtande över motionerna
I: 86 och II: Ilo redogöres i korthet för
den försöksverksamhet som bedrives
beträffande betygsättningen i uppförande
och ordning. Denna försöksverksamhet
berör emellertid inte yrkesskolan
och inte heller slutbetyget för eleverna
i grundskolan. Detta framgår också av
skolöverstyrelsens yttrande där det säges:
»Försöksverksamheten med betygsfrihet
i uppförande och ordning avser
samtliga elever och årskurser med följande
undantag. För elever som erhåller
slutbetyg eller som avgår från skola
utan examen eller utan att slutbetyg utfärdats,
skall betyg i uppförande och
ordning sättas och införas i examenskatalog
resp. betygskatalog.»

Motionerna behandlar emellertid endast
slutbetygen och beträffande dessa
har något initiativ inte tagits av skolöverstyrelsen.
Enligt motionärernas mening
är det i första hand i dessa betyg
som betygsättningen i uppförande och
ordning bör slopas, allra helst som dessa
betyg har avskaffats i gymnasiet och
aldrig införts i fackskolan.

Detta är egentligen diskriminerande
för yrkesskolans elever. Behövs hotet
om ett sänkt sedebetyg mera för dessa
än för deras jämnåriga som går i gymnasium
och fackskola? Om vi vill ha
samma samhälleliga värdering av de
olika skolformerna bör också samma bestämmelser
gälla.

Där yrkesskolan har sin verksamhet
inom samma skolområde som de andra
skolformerna ter sig förhållandena ännu
mer orättvisa. En gemensam eller likartad
förseelse av två jämnåriga elever
bedöms olika beroende på vilken skolform
eleven går i. Eller rättare sagt, den
är åtkomlig för bedömning i det ena
fallet men inte i det andra. Detta torde
vara en helt unik rättsprincip.

Högsta betyg i uppförande och ordning
skall vara normalbetyg, vilket betyder
att endast fel och inte förtjänster
kan komma till uttryck i dessa betyg.

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22 103

Slopande av betygsgivningen i uppförande och ordning i slutbetyg

Därför har betygen mist sin ursprungliga
karaktär av omdömen och övergått
till att ge uttryck för en straffmätning,
där domen ofta faller på helt subjektiva
grunder och där den dömde inte har
samma möjligheter till försvar som andra
anklagade. Då endast ett fåtal elever
erhåller sänkta betyg i uppförande och
ordning blir domen särskilt hård.

Forskningssekreteraren vid lärarhögskolan
i Malmö Ebbe Lindell har i tidningen
Skolledaren, nr 3 1966, publicerat
en undersökning av betygsfördelningen
i årskurs 9 i Malmö våren 1965.
Av denna framgår att exempelvis i 9gklasserna
deltog 1 559 elever, av vilka
1 552 fick högsta betyg i uppförande och
1 542 fick högsta betyg i ordning. Nedsatt
betyg fick 7 elever i uppförande
och 17 i ordning, d. v. s. 0 procent i det
förra fallet och 1 procent i det senare.
Vid övriga linjer var procenttalen något
högre. Det sammanlagda antalet elever
i årskurs 9 var i Malmö 3 271. Av
dessa fick 3182 högsta betyg i uppförande
och 3 159 i ordning. I båda fallen
gör det 97 procent av samtliga. Om
dessa betyg var objektivt satta innebär
det ett strålande beröm åt svensk skolungdom.
Och visst vill man ge den
svenska skolungdomen en eloge. Men jag
tror ändå att man skall tolka dessa siffror
som en stor försiktighet hos lärarna
att uttala sig om sådant som måste bedömas
efter subjektiva grunder. Det
måste också vara oerhört svårt för lärarna
att ge en rättvis bedömning med
en ofta bristfällig bakgrund beträffande
elevernas beteende.

Även om försöksverksamheten inte
gällt slutbetygen förklarar skolöverstyrelsen
att den syftar till att undersöka
de förutsättningar under vilka all betygsgivning
i ordning och uppförande
skall kunna slopas. Skolöverstyrelsen
meddelar i sitt yttrande att försöken hittills
gett övervägande positiva erfarenheter.
Antalet skolor som deltagit i försöksverksamheten
har emellertid varit
ringa. Jag tror att orsaken till att inte

fler skolor deltagit är att försöken inte
gällt mer än andra t. o. m. åttonde årskursen
samt höstterminen i nionde årskursen.
Om försöken utsträckes till att
gälla all betygsgivning i ordning och
uppförande kommer säkerligen många
skolor att vara intresserade. Skolöverstyrelsen
kommer att hemställa om rätt
till fortsatt försöksverksamhet.

Jag skall därför inte ställa något yrkande
utan nöja mig med att uttala en
förhoppning om att denna försöksverksamhet
inte bara fortsätter utan även utvidgas
dels till fler skolor, dels även till
yrkesskolor och sista terminen i grundskolan,
och att denna försöksverksamhet
så snart som möjligt följes av åtgärder
för att denna betygssättning avskaffas.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 28

Föredrogs vart för sig

statsutskottets memorial nr 59, angående
uppskov med behandlingen av vissa
ärenden;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckta motioner
angående skyldighet för fastighetsägare
att deltaga i kostnad för enskild väg,

nr 26, i anledning av väckta motioner
om belysning av övergångsställen för
gående,

nr 27, i anledning av väckta motioner
angående färg och belysning på motorfordon,

nr 28, i anledning av väckt motion
om åtgärder för att motverka mörkerolyckor,
och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner, i vad propositionen och
motionerna hänvisats till lagutskott och
behandlats av tredje lagutskottet;

statsutskottets utlåtande nr 60, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden,

104 Nr 22 Fredagen den 21 april 1967

Interpellation ang. planerna beträffande militära övningsområden inom Stenkumla
kommun

in. in., i vad propositionen avser anslag
för budgetåret 1967/68 till restaurering
av Strängnäs domkyrka;

tredje lagutskottets utlåtande nr 30, i
anledning av väckta motioner om utrustning
av polisens bilar med varningsskyltar
i syfte att öka trafiksäkerheten;
samt

allmänna beredningsutskottets memorial
och utlåtande:

nr 20, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden, och

nr 21, i anledning av motioner om angivande
på körkort av blodgrupp m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 29

Meddelande ang. plenum

Herr TALMANNEN yttrade:

Sammanträdet tisdagen den 2 maj blir
ett bordläggningsplenum och tar sin
början kl. 16.00.

§ 30

Interpellation ang. planerna beträffande
militära övningsområden inom Stenkumla
kommun

Ordet lämnades på begäran till

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep), som
yttrade:

Herr talman! Enligt vad som framskymtat
i pressen finns det planer på
en omfattande utvidgning av de militära
övningsområdena inom Stenkumla
kommun, där kronan redan genom Tofta
skjutfält disponerar stora markområden.
Den nu aktuella utvidgningen skall enligt
uppgift omfatta cirka 700 hektar
och beröra ett 25-tal markägare. Dessa
har emellertid inte underrättats om vad
som är i görningen, vilket måste betecknas
som anmärkningsvärt. En för -

lamande osäkerhet drabbar de markägare
som ingenting vet om de militära
planerna beträffande deras marker.

Det är uppenbart att militären måste
ha möjligheter att disponera tillräckligt
stora markområden för sina övningar.
Det är emellertid lika nödvändigt att
dessa övningsområden skapas så att
minsta möjliga ingrepp i den berörda
bygdens förhållanden behöver göras.
Om de nu aktuella uppgifterna beträffande
markbehoven i Stenkumla kommun
är riktiga, uppstår en rad besvärliga
problem såväl för berörda markägare
som för kommunen, som uppenbarligen
kommer att förlora en del av
sin folkmängd och sitt skatteunderlag.
Det kan vidare nämnas att flera ovärderliga
kulturminnesmärken finns inom
det aktuella området.

Såväl markägare som kommunala
myndigheter bör i god tid kontaktas när
det är fråga om ingrepp som ändrar förutsättningarna
för den framtida planeringen.
Det är därför synnerligen angeläget
att det skapas klarhet om vilka
planer kronan har i det aktuella området.

Med stöd av vad som ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Är statsrådet villig att lämna en redogörelse
för aktuella framtidsplaner beträffande
militära övningsområden inom
Stenkumla kommun ?

Denna anhållan bordlädes.

§ 31

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bidrag för budgetåret
1967/68 till handelshögskolan i
Stockholm, och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22 105

proposition angående vissa pensionsfrågor
m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden och
memorial:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.,

nr 34, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen för
kostnader för vatten- och luftvård,
nr 35, i anledning av väckta motioner
angående avdrag vid beskattningen för
värdeminskning av maskiner, inventarier
och byggnader, m. m.,

nr 36, i anledning av väckta motioner
angående resultatutjämning vid beskattningen
m. in., och

nr 40, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 30 i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 12
och 20 §§ förordningen den 6 juni 1941
(nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt
jämte i ämnet väckta motioner; samt
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av väckta motioner
om översyn av reglerna för förhandlings-
och avtalsrätt för tjänstemän i offentlig
förvaltning,

nr 37, i anledning av väckt motion
angående angivandet av de tjänstemän
som är undantagna från disciplinär bestraffning,

nr 38, i anledning av väckta motioner
om översyn av socialförsäkringssystemet
såvitt angår frågan om jämställdhet
mellan män och kvinnor,

nr 39, i anledning av väckta motioner
om pensionering av äldre friställd arbetskraft
m. m., och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 § och 40 § 2 mom. civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr
74).

§ 32

Anmäldes och godkändes statsutskot -

tets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till internationellt utvecklingsbistånd
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till finansiellt utvecklingsbistånd
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt omorganisation
av väg- och vattenbyggnadsverket
in. in.; och

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående musikdramatisk
utbildning m. m.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens
förordnanden:

nr 144, för herr Bo Martinsson att
vara ledamot i styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor; och

nr 145, för fröken Viola Sandell att
vara suppleant för herr Bo Martinsson
i styrelsen för riksdagens förvaltningskontor.

§ 33

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 1015, av herr Jansson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
101, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 10 juli 1947 (nr 523)
om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, m. m., och

nr 1016, av herr Söderström in. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 103, angående ändrad organisation
av televerket.

Dessa motioner bordlädes.

§ 34

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

106 Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får undertecknade anhålla
om befrielse från riksdagsgöromålen under
veckan den 24—29 april för att delta
i rådgivande församlingens i Europarådet
vårsession i Strasbourg.

Stockholm den 21 april 1967

Stig Alemgr
Sven Gustafson
Elisabet Sjövall
Bengt Sjönell

Gösta Bohman
Astrid Bergegren
Bo Martinsson
Daniel Wiklund

chefen för finansdepartementet angående
införande av mervärdeskatt,

herr Björkman, till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
upplysningsverksamheten beträffande
fyllnadsinbetalning av skatt,
och

herr Wikner, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
sysselsättningssvårigheter på grund
av mekaniseringen inom skogsbruket.

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 36

§ 35

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:
herr Sjöholm, till herr statsrådet och

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.28.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. 8THLM «7
714792