RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 3

FÖRSTA KAMMAREN

1967

20 januari

Debatter m. in.

Fredagen den 20 januari Sid.

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m. (Forts.)....... 3

Meddelande ang. enkel fråga av herr Olsson, Johan, om en upplysningsbroschyr
rörande kreditformerna för mindre företag. . . 88

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 3

- * .4

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

Fredagen den 20 januari

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
månad.

Herr TALMANNEN yttrade:

I den preliminära tidsplanen för
kammarens sammanträden under vårsessionen
och å anslag om sammanträden
denna vecka har upptagits ett eventuellt
plenum i morgon lördag för det
fall remissdebatten skulle komma att
kräva en tredje dag. Jag anser mig nu
kunna utgå från att för denna kammares
vidkommande något sammanträde
i morgon icke erfordras och avlyser det
eventuella sammanträdet.

Huruvida i dag något kvällsplenum
behövs eller inte beror på utvecklingen
av debatten.

Statsverkspropositionen m. m.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kung]. Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1967/68, samt nr 2,
angående utgifter på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1966/67.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Jag skall med hänsyn
till talarlistans längd försöka fatta mig
kort.

Under gårdagen diskuterades livligt
den av regeringen föreslagna näringslivsfonden.
Från oppositionen vill man
göra gällande att denna fond tillkommit
för att regeringen skulle få möjlighet
att »utöva makt» över näringslivet.
Ja, en del har gått så långt som att beteckna
den som en form av socialisering.

Det är ingen hemlighet att det råder
besvärligheter inom en rad svenska industrier
och näringsgrenar. Detta gäller
bland annat gruvindustrien, järnbruken,
skogsindustrien och varvsindustrien.
Orsakerna till dessa besvärligheter
är varierande. Nya gruvföretag
har öppnats litet varstans ute i världen,
bland annat i Yästafrika, i Indien
och i Australien. Genom sin större kapacitet
kan dessa företag konkurrera
även på den europeiska marknaden.

Inom skogsindustrien har vi i detta
sammanhang hört nämnas namn som
Koppom, Dals-Långed, Edsvalla och
Ådalen. Flera av de aktuella företagen
är små enheter med lågt utvecklad teknisk
utrustning. Våra konkurrenter på
skogsindustriens område i Finland och
Kanada är enheter med en årsproduktion
av flera hundra tusen ton. Vill man
behålla en skogsindustri i Dalsland eller
i Ådalen, måste moderna företag
med större kapacitet skapas.

De mellansvenska gruvorna befinner
sig i ett liknande läge. De har höga fasta
kostnader, som skall slås ut på en
produktion av ett fåtal hundra tusen
ton. Också inom textilindustrien och
skoindustrien förekommer problem.

Jag tror därför inte att det är några
större svårigheter att placera de 500
miljoner kronor som näringslivsfonden
föreslås komma att omfatta. Jag hoppas
att denna fond skall komma till stånd
och att regeringen därvid kommer att
satsa rejält på bärkraftiga företag, helst
tillhörande exportindustrien.

Någon talare framhöll i går att de
500 miljonerna var ett litet belopp. Man
får emellertid utgå från att intressenterna
själva också bör stödja dessa företag
och satsa en del i deras utveckling.
Om fondmedlen skulle svara för
exempelvis 20 å 25 procent av investeringarnas
storlek, skulle man därige -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.
nom bidraga till att skapa företag för
kanske 2—2,5 miljarder kronor. På så
sätt skulle alltså dessa pengar kunna
få en verklig effekt.

Detta skulle bli ett viktigt komplement
till lokaliseringspolitiken. I samband
med denna satsar man framför
allt på mindre företag, varför jag tror
att lokaliseringspolitiken kommer att
ha sin stora betydelse vid sidan av näringslivsfonden.

Det bör också hälsas med tillfredsställelse
att alla näringsfrågor nu samlas
under ett gemensamt tak under Krister
Wickmans chefsskap och att även finansminister
Sträng och inrikesminister
Johansson därvid kopplas in. Det
gäller frågor som berör både ekonomiska
och arbetsmarknadsmässiga problem,
och jag tror därför att en samordning
av handläggningen av dessa
frågor är ytterst nödvändig.

Det finns även en annan skillnad mellan
lokaliseringsfonden och den föreslagna
näringslivsfonden, nämligen att
den senare skall verka över hela landet
medan lokaliseringspolitiken endast inriktar
sig på det s. k. norra stödområdet.

Jag skall inte ytterligare beröra frågan
om denna fond utan skall nu gå
över till ett helt annat område.

Under inrikesdepartementets huvudtitel
finner man ett helt nytt anslag, som
jag hälsar med stor tillfredsställelse.
Det gäller ett anslag på 1 miljon kronor
för åtgärder i syfte att anpassa den utländska
arbetskraften till våra förhållanden.
Detta är i och för sig ingen
stor summa, men vi vet att det finns
ungefär 100 000 utlänningar på vår arbetsmarknad,
som under årens lopp har
gjort det svenska folkhushållet många
tjänster, och jag tror att det är en gärd
av rättvisa att vi ger dem stöd och hjälper
dem att anpassa sig till våra förhållanden.

Jag har många gånger funderat över
hur dessa utlänningar kan klara pappersexercisen
i vårt land. Hur skall
exempelvis en finländare kunna upp -

rätta sin självdeklaration? Hur skall
han och andra utlänningar komma till
tals med olika myndigheter, med sjukkassorna
o. s. v.? Jag anser att vi bör
ge ett handtag åt denna utländska arbetskraft
och kanske framför allt stödja
utlänningarnas organisationer, tidningspressen
för de olika språkgrupperna
o. s. v. Enligt min mening är det väl
använda pengar.

Till sist, herr talman, vill jag säga
några ord om glesbygdsproblemen.
Glesbygderna kommer väl inte att beröras
av den näringspolitiska fonden och
knappast heller av lokaliseringspolitiken.
Nu finns det en arbetsgrupp i kanslihuset
som följer utvecklingen i glesbygderna,
och så småningom skah det
väl komma fram förslag till åtgärder.
Hjälpen till glesbygden kan få många
former. Yi anser att det i första rummet
gäller att hjälpa kommunerna. De
har en utbyggd apparat till sitt förfogande,
i kommunerna känner man människorna
och deras problem på ett mera
direkt sätt.

Nu har ju glesbygderna fått ett starkt
stöd tack vare skatteutjämningen. Norrbotten
och de inre delarna av Västerbotten
är tillförsäkrade 125 procent av
rikets skattekraft. De som bor i dessa
glesbygder är alltså tillförsäkrade i
runt tal 100 skattekronor per innevånare.
Men om t. ex. 300 personer flyttar
från en glesbygdskommun under ett
år tappar kommunen 30 000 skattekronor.
Statistiken vid senaste årsskiftet
visar att det finns kommuner som har
haft en sådan folkavtappning. Om vi
antar att den kommunala utdebiteringen
är 12 kronor per skattekrona, innebär
det att kommunen går mister om
360 000 kronor. Och fortgår samma utveckling
under några år blir det miljonbelopp
som glesbygdskommunen förlorar.
Det kan hända att kommunen har
stora skulder, och det blir färre personer
som måste klara de åtaganden kommunen
gjort. Många gånger kan väl inte
heller sådana kommuner inskränka sin
verksamhet •— de måste upprätthålla sin

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

service. Därför tror jag att man via
skatteutjämningen borde ge ytterligare
stöd åt glesbygdskommunerna.

Över huvud taget anser jag, då vi ser
vad som händer och sker inom näringslivet
och på andra avsnitt av samhällslivet,
att vi måste få litet mer av solidaritet
mellan de olika näringsgrenarna
och de olika landsändarna. Det är därför
som jag med tacksamhet ser att denna
politik fortsätter och att man trots
det hårda budgetläget tillför glesbygdskommunerna
ytterligare 120 miljoner
kronor via skatteutjämningen. Detta bekräftar
att regeringen vill upprätthålla
samma standard i dessa kommuner som
de haft tidigare, och jag hälsar det med
tillfredsställelse.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! En svensk vetenskapsman
som nyligen hemkommit från en
flerårig vistelse i Amerika sade till mig
om oss svenskar: »Vi vet precis hur
andra folk skall lösa sina svåra problem,
särskilt då problemet Vietnam.
Inför våra egna uppgifter står vi däremot
ofta helt handfallna.»

Vietnamfrågan har redan varit uppe
i gårdagens debatt här i kammaren. Det
viktiga är naturligtvis att den ihärdiga
propaganda beträffande Vietnam, som
drivs i syfte att påverka svenska folket
till en avog inställning mot Förenta
staterna, inte synes matta av. Regeringen
är inte fri från ansvar i det
hänseendet genom sina egna uttalanden,
som bibringar människor intrycket
att regeringen har nyckeln till Vietnamproblemet
i sin hand, och det är
nog helt fel.

För min del vill jag i dag endast
säga att det synes mig som om Förenta
staterna nu håller på att få övertaget
i Vietnam. Det betyder i så fall att USA
behåller kontrollen över dessa delar av
Sydostasien. Det är när allt kommer
omkring en realitet att räkna med och
kommer att få återverkningar på andra

Statsverkspropositionen m. m.
håll, när amerikanerna får tid över att
rikta uppmärksamheten åt t. ex. Europa.
För egen del är jag tacksam, och jag
hoppas på fred i Vietnam — klarare
uttryckt en amerikansk fred tack vare
Förenta staterna. I så fall betyder det
också slutet för svensk utrikespolitiks
utflykt nummer 1 i världspolitiken,
modell Palme.

Jag skall tillåta mig peka på en annan
fråga som rör sig i svenska folkets
sinnen. I trontalet sägs rasmotsättningarna
i södra Afrika vara ett hot mot
världsfreden. Vårt land tillämpar sanktioner
mot Rhodesia, och för FN:s auktoritet
sägs det vara betydelsefullt att
sanktionerna blir effektiva. När sanktionsförfarandet
inleddes sade den
brittiske premiärministern att det hela
var en affär på sex veckor. Vi vet att
vi nu har haft sanktioner mot Rhodesia
i mer än tolv månader utan att synliga
tecken kan skönjas på rhodesisk
uppgivelse. Tvärtom har dess granne
Sambia råkat illa ut, och det senaste
lär nu vara att Rhodesia sträckt ut en
hjälpande hand till sin nordliga granne
och arga vedersakare.

Man frågar sig hur det går med FN:s
auktoritet, varom regeringen talar, när
utvecklingen tar en sådan vändning.
Litet undrande ställer jag mig nog till
den utformning svensk utrikespolitik
fått när det gäller södra Afrika, men
ännu mer undrande har jag blivit inför
den redogörelse utrikesdepartementet
sänt ut om verkningarna av eventuella
sanktioner mot Sydafrikanska republiken.
Däri presenterar man till och med
kostnadsberäkningar — ett litet anspråksfullt
ord, måhända — för en
flottblockad mot södra Afrika. Menar
utrikesledningen på allvar att vi skall
ge oss in i sådana äventyrligheter som
sanktioner mot en halv världsdel, kanske
även innefattande vår Eftapartner
Portugal som har stora områden under
sin förvaltning i södra Afrika? I så fall
befarar jag att denna utflykt nummer
2 i världspolitiken kan skapa oss hittills
oanade bekymmer.

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.

Det har vid något tillfälle sagts att
FN:s auktoritet står lågt, men får inte
FN det anseende det förtjänar på grund
av den politik som förs, och Sverige är
väl en av dess politiks tillskyndare?
I fjol tillät jag mig hemställa att fortsatt
svenskt uppträdande i internationella
sammanhang borde mer uppmärksamma
oss näraliggande problem.
Vi borde också visa större återhållsamhet
och försiktighet i våra omdömen.

Jag har delvis blivit bönhörd. Regeringen
har på sistone flyttat sin utrikespolitiska
verksamhet till oss närmare
liggande områden, nämligen Europa,
men resultatet härav oroar mig
lika fullt. Regeringen säger sig nu kunna
spåra vissa tecken till avspänning
i Europa. Detta är verkligen enligt min
mening så vagt uttryckt — »spåra vissa
tecken» — att försiktigheten riktigt
lyser i ögonen, men trots försiktigheten
i ordvalet är regeringen beredd att dra
de djärvaste konsekvenser. Ty på denna
sköra tråd har regeringen hängt
upp en så allvarlig och ödestung sak
som vårt försvar. Även om partivännen
Willy Brandt slutit fred med sina
konservativa motståndare och blivit
västtysk utrikesminister, ligger ändå
muren kvar där den ligger. Och muren
är väl som symbol beviset för att allt
kan hända inpå våra egna knutar.

Den känsla av fred i våra trakter,
som regeringen söker intala svenska
folket vara en realitet, kan likaväl vara
en illusion, hur intensivt vi än önskar
freden. »Si vis pacem para bellum» —
vill du fred bered för krig, var romarnas
kloka råd till människorna. Socialdemokraterna
följer knappast rådet
med försvarsutspelet. De litar så helt
på den allra blygaste lilla fredsduva,
som de tror sig kunna skönja på himlen.

Det är enligt min mening ett anmärkningsvärt
drag detta i vår utrikespolitik
att vi skall vara så karska bara ett
land ligger tillräckligt långt borta, såsom
Vietnam och södra Afrika, och så
försagda när problemen ligger inpå

våra knutar. Det är en egendomlig form
av skall vi kalla det avståndsmod som
visas.

Att regeringen manipulerat i försvarsfrågan
en längre tid är välkänt
för de initierade, men svenska folket
har säkerligen inte uppfattat vad som
varit på gång. Varför det skall tystas
ned och hyssjas i denna viktiga fråga
förstår jag inte. Genom herrar Bohmans
och Virgins försorg går det inte
längre, och frågan har kommit fram
i rampljuset. Jag tror att deras handlande
varit en vinning för saken, och
jag tror att högerledamöternas återgång
är något som vi alla bör värdesätta.

Jag är själv knappast ens kaféstrateg,
men om general Thörnell, som var
svensk överbefälhavare under andra
världskriget, säger att vi bör hålla en
fiende borta från vårt territorium, litar
jag, liksom många andra beredskapsmän
från senaste kriget, på honom.
Det är väl heller ingen hemlighet att
fransmännen bett amerikanerna utrymma
Frankrike med hänvisning till att
deras allierade, just amerikanerna, två
gånger nödgats skjuta sönder de franska
städerna i befrielsekrig, medan
Frankrike nu menar sig vilja självt om
möjligt bestämma, om det skall krigas
på fransk botten eller inte.

Jag tycker också att jag kan våga
hänvisa till svenska historien för att
draga lärdom. Det nuvarande Sverige
liar i nyare tid invaderats endast i ett
enda landskap, och det är Skåne. Raider
har riktats mot Norrland, västkusten
och Stockholms skärgård, men endast
i Skåne — en naturlig förlängning
till Själland eller Ostpreussen — har
stora fältslag förekommit. De är knutna
till sådana städers namn som Lund,
Landskrona och Hälsingborg. Har så
mycket ändrats till i dag att vad som
var omstritt strategiskt område vid
dessa tidpunkter inte är det i dag?
D. v. s. är Öresund, passagen för en
eventuell sovjetisk flotta ut till Nordsjön
och världshaven, mindre begärlig

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

för stormakterna än på Öresundstullens
dagar?

Jag skall nu övergå till att säga några
ord om ekonomien. Jag skall börja med
en kommentar till en kollega på länsbänken
innan jag riktar mig till finansministern.

Landsorganisationens ordförande,
herr Geijer, framlade i går sina synpunkter
på det ekonomiska läget. Hans
pessimistiska bedömning av konjunkturutsikterna
föranledde honom att uttala
att årets budgetförslag med dess
kärva utformning hade bort framläggas
redan i fjol. Den enda kommentar
jag vill göra till herr Geijers anförande
är densamma som den herr Geijer gjorde
till årets budgetsförslag: anförandet
borde ha kommit för tolv månader sedan.
Hade så skett, hade det gjort historia.

Finansplanen har redan behandlats
så ingående av tidigare talare i går och
av herr Dahlberg i dag, att det bara
vore ägnat att trötta om jag skulle uppehålla
mig vid allt det som redan
sagts om bytesbalans, om priser och
konsumtion, om den näringspolitiska
fonden och mycket annat, som jag naturligtvis
finner viktigt — lika viktigt
som alla andra i denna kammare.

Jag vill därför begränsa mig till att
betona ett par saker som, såvitt jag
uppfattat, hittills endast berörts i ett
anförande. Det gäller för det första om
bytesbalansen att det för lång tid framåt
måste bli en central strävan för den
ekonomiska politiken att få balans i
utrikeshandeln och för det andra att
åtgärderna för stabilisering av priser
och kostnadsutveckling inte kan väntas
få full effekt redan i vår även om
herr Sträng hoppas på resultat 1968.
Förhoppningarna om nådd balans i utrikeshandeln
sträcker sig in på 1970.

Vid den tidpunkten, herr talman, om
det går så väl, kommer vi i alla händelser
att vara skuldsatta till utlandet
långt upp över öronen. Men finns det
i dag något verkligt skäl eller någon
tendens att peka på, som styrker att

Statsverkspropositionen m. m.
det ens kommer att gå så väl? I själva
verket visar ju konjunkturinstitutets
beräkningar och t. o. m. de beräkningar
som finansministern har i nedjusterat
skick presenterat på en tendens i
rakt motsatt riktning, d. v. s. en tendens
till ytterligare försämring av vårt
läge på utrikeshandelns område.

Jag är som kammaren vet en ekonomisk
tekniker med politisk belastning.
Men kanske just på grund av denna
kombination må det vara mig tillåtet
att betona en synpunkt nämligen att
vi enligt min uppfattning inte klarar
detta problem om ekonomien, om balans
i utrikeshandeln, om stabilitet i
fråga om priser, löner och mycket annat
utom genom gemensamma ansträngningar
från hela vårt svenska folk.

Det är därför enbart som ekonomisk
tekniker som jag nu tillåter mig att
framhålla att jag anser att det är nödvändigt
med en samverkan inom hela
folket. Det bör vara en samverkan på
demokratisk grund mellan de fyra partierna.
Den bör även sträcka sig till
samverkan i regeringsställning.

I höstas tillät jag mig beröra regeringsfrågan,
ty vi har nu en sådan. Det
är en fråga som vi måhända inte tidigare
hade, inte före valet 1966, men i
och med att majoriteten av svenska
folket nu är borgerlig finns det en regeringsfråga
så länge regeringen är
socialistisk -— åtminstone enligt de
principer och regler som vi hittills alltid
följt, nämligen att majoritetens mening
skall råda.

Herr Erlanders regeringspolitik, herr
Erlanders regeringsmonopol har lett
oss in i det besvärliga läge i vilket vi
har hamnat. De åtgärder som nu föreslås,
bl. a. också ekonomiskt motiverade
och där vårt lands försvarsfråga
dragits in, visar att vi nu befinner oss
i ett läge, där konflikten mellan verkligheten
och drömmarna inte kan
bringas i samklang med mindre än en
ändring även på regeringsplanet kommer
till stånd. Det går enligt mitt förmenande
inte att driva en monopol -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.

socialism. Det går heller inte med regeringsmonopol
för ett enda parti. Det
är en dålig form som tiden enligt mitt
bedömande snabbt rinner förbi. Våra
problem gäller som jag sagt inte bara
försvaret, därför att försvaret just i
dessa dagar kommit i rampljuset. De
förslag till nedskärningar av försvarskostnaderna
som vi nu har fått kommer
inte, såvitt jag kan bedöma, att
bidra till lösning av de ekonomiska
problem som vi brottas med.

Med detta, herr talman, vill jag sluta
med mitt prseterea censeo,
nämligen att nationalbudgeten bör utskottsbehandlas!
Jag ber att få yrka på
remiss.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Eftersom vi för en
gångs skull är inne på andra varvet i
första kammarens remissdebatt skall
jag söka ålägga mig en hård disciplin
och inte beröra för många frågor. Jag
skall endast ta upp sysselsättningsfrågorna
och i någon mån vårdfrågorna.

För att börja med den förstnämnda
frågan har vi under den senaste tiden
fått uppleva, hur den nu pågående
strukturomvandlingen i samhället medfört
stora påfrestningar för sysselsättningens
upprätthållande. Även om det
givetvis inte finns anledning att tala
om någon begynnande arbetslöshetskris,
så är det inte längre alldeles självklart,
att en människa som av någon
anledning blir utan arbete omedelbart
kan ges en ny anställning. Många människor,
särskilt de äldre, upplever i dag
en arbetsmarknadssituation som ter sig
både främmande och skrämmande därför
att fullsysselsättningssamhället blivit
en självklarhet för många, beroende
på att samhället satt in alla tänkbara
resurser under efterkrigstiden för att
hålla sysselsättningen på en hög och
jämn nivå.

Den situation som i dag råder på arbetsmarknaden,
skulle jag vilja belysa

med några exempel från mitt eget hemlän,
Skaraborg. Jag vill bevisa för norrlänningarna,
att sysselsättningsfrågorna
i vårt land inte är något speciellt norrländskt
problem, utan är till finnandes
även på andra håll. Den textilkris, som
vi haft i vårt land under några år, har
den sista tiden drabbat Skaraborgs län
synnerligen hårt. Betydande industrinedläggningar
har skett inom denna
sektor. I några orter, Tidan, Madängsholm
och Skara, har inte mindre än cirka
1 000 människor blivit arbetslösa på
grund av den rationalisering och strukturomvandling
som pågår inom denna
näring. De flesta av dessa människor
har dess bättre kunnat omskolas och
inplaceras i andra näringar. Men särskilt
för den äldre arbetskraften har det
varit problem, därför att inom textilindustrien
är medelåldern synnerligen
hög. Och för de arbetstagare som kommit
upp i en hög ålder har det endast
funnits den möjligheten att gå in i de
beredskapsarbeten, som ordnats genom
länsarbetsmarknadsmyndigheternas försorg.

Även om det i första hand varit textilindustrien
och beklädnadsindustrien,
som drabbats hårdast, så har man på
sista tiden inom metallindustrien i någon
mån märkt tendenser i motsvarande
riktning. Vid Elektro-IWO i Mariestad
har inte mindre än 450 personer
fått varsel om att de kommer att bli friställda
under det första kvartalet i år.
För en stad av Mariestads storlek kommer
det att vålla problem om man inte
kan få en ersättningsindustri till stånd.
Framställningar till myndigheterna för
att få lokaliseringsstöd har gjorts, men
som alla vet så ligger Skaraborgs län
utanför de s. k. stödområdena och dessa
framställningar har inte kunnat bifallas.

Sammanfattningsvis vill jag nämna
att arbetslösheten i Skaraborgs län ökat
från förra året till i år med inte mindre
än närmare 30 procent och det måste
enligt min mening betecknas som ett
allvarligt observandum och en uppford -

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

rån till skärpt vakthållning kring den
fulla sysselsättningens politik. Jag kanske
i någon mån personligen är besviken
över att den utredning som inrikesminister
Rune Johansson har tillsatt för
näringsfrågorna i västra Sverige inte
kommer att omfatta Skaraborgs län,
trots att vi normalt räknar oss som
västsvenskar.

Det beslut som riksdagen fattade om
lokaliseringspolitiken var utan tvekan
mycket vist, och vi har all anledning att
gratulera varandra till det. Enligt min
mening är det emellertid behäftat med
en svaghet, nämligen att det är geografiskt
begränsat i förhållande till lokaliseringsstödets
utgivande. Även om jag
naturligtvis är övertygad liksom fullt
medveten om att närings- och sysselsättningsfrågorna
är störst i de s. k.
stödområdena — och naturligtvis allra
störst i Norrland — anser jag att det
som har hänt på arbetsmarknaden den
senaste tiden i hela landet styrker mig
i min uppfattning att lokaliseringspolitiken
borde ha en mera generell verkan
för hela vårt land. Det skulle kunna ge
möjligheter till att lämna stöd i större
utsträckning och i större delar av vårt
land än vad som f. n. är fallet.

I årets statsverksproposition har regeringen
också presenterat en nyhet —
den s. k. näringspolitiska fonden -— i
vilken det tydligen inryms en hel del
politisk dynamit. För min del måste
jag emellertid säga att jag hälsar denna
fondbildning med största tillfredsställelse,
därför att jag är övertygad om
att den kommer att bli ett värdefullt
instrument då det gäller att angripa den
bristsituation, som vi kanske har i fråga
om sysselsättningen, samt bli ett medel
till att upprätthålla hög sysselsättning
i vårt land. Jag är särskilt angelägen
om att understryka vikten av att
samhället på något sätt får möjlighet
att kontrollera eller ges insyn i hur dessa
pengar kommer att användas i de
företag som kommer i åtnjutande av desamma.

Jag har dessutom i andra samman -

Statsverkspropositionen m. m.
hang framfört meningen, att det kanske
inte är så alldeles självklart att
samhället alltid ensidigt skall vara skyldigt
att påta sig det ekonomiskt-sociala
ansvar liksom de andra risktaganden
som är förknippade med den strukturomvandling
som pågår inom näringslivet
och som stundom leder till friställande
av arbetskraft. Man skulle väl
kunna tänka sig att näringslivet självt
genom försäkringar eller på annat sätt
skulle skapa sig en fond för att hjälpa
till i detta fall. Beträffande den nu aktuella
fondbildningen bör man enligt
min mening överväga, huruvida inte näringslivet
självt på något sätt skulle
kunna bidra till dess uppbyggnad.

Jag skall sedan övergå till den andra
punkten av mitt anförande — den som
gäller vårdfrågorna. Jag vill inledningsvis
starkt tillbakavisa den kritik och det
påstående som man understundom hör
från oppositionens sida, att vi skulle ha
en vårdkris på sjukvårdens område.
Jag har tillfälle, i egenskap av ledamot
av mitt landstings sjukvårdsstyrelse, att
följa dessa frågor. Den målmedvetna
planering och satsning som pågår på
vårdområdet ger sannerligen inte intryck
av någon krissituation. Naturligtvis
skulle man komma fortare fram med
obegränsade ekonomiska, tekniska och
personella resurser. Men som vi vet är
det även på detta område nödvändigt
med en avvägning, hur angelägna frågor
det än finns.

Jag skulle emellertid vilja ta upp några
detaljer i de aktuella vårdfrågorna
till närmare granskning. Det gäller kanske
främst huvudmannaskapet och möjliggörandet
av en samordning och ett
samlande grepp över de människovårdande
uppgifterna i samhället över huvud
taget. Som bekant har vi den senaste
tiden genom förslag från regeringen
fått betydande och värdefulla reformer
på detta område. Mentalsjukvården
har överflyttats till landstinget,
provinsialläkarväsendet från staten till
landstinget o. s. v. Jag skall emellertid
med några få exempel belysa den splitt -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.

ring som ändå kvarstår på vårdområdet.

Under havandeskapet har den gravida
kvinnan rätt att få komma i åtnjutande
av förebyggande vård i landstingets
regi, den s. k. mödravården. Förlossningen
äger normalt rum på ett
sjukhus och landstinget sörjer som bekant
för sjukhusvården. Den nyfödde
får sedan spädbarnskontroll i den
landstingskommunala förebyggande
barnavården. Om ett barn av någon anledning
behöver omhändertas för social
rehabilitering, får den primärkommunala
barnavårdsnämnden hand om fallet
och placerar barnet på det landstingsägda
barnhemmet. All annan barnavård
hör som bekant hemma på det
primärkommunala planet. Om ett barn
är utvecklingshämmat, är det återigen
landstinget som kommer in i bilden
med sina särskolor och vårdhem. För
vissa fall av barnavård finns fortfarande
ingenting annat att tillgå än privata
vårdhem, där i så fall både primärkommun
och landsting ger bidrag.

Ungdomar som behöver skyddstillsyn
omhändertas på statens ungdomsvårdsskolor,
under det att den psykiska barna-
och ungdomsvården skall bedrivas
inom både landstinget och primärkommunerna.

Om någon människa skall omhändertas
för nykterhetsvård kan han få sådan
vård på såväl statliga som primärkommunala
anstalter. Det finns till och
med landsting som har anstalter för
alkoholskadade.

Om någon skulle fällas för brott blir
han intagen på en statlig kriminalvårdsanstalt,
medan den mentalsjuke tas om
hand av det landstingskommunalt ägda
mentalsjukhuset.

Åldringssjukvård och långtidsvård
bedrivs som bekant i landstingets regi
under det att övrig åldringsvård ges på
ålderdomshem i primärkommunal regi.
Alla som sysslar med sociala frågor vet
att en gränsdragning är mycket svår
att göra mellan vad som är normalt ett
fall av åldrande, vilket hör hemma på

ett ålderdomshem, eller vad som är ett
långvårdsfall som skall omhändertas av
landstinget.

Herr talman! Jag skulle kunna fortsätta
uppräkningen, men den blir alltför
lång, så jag slutar här.

Jag har velat anföra dessa exempel
för att visa på de brister som fortfarande
råder på detta område. Jag tror
nämligen att det är nödvändigt att snarast
göra en översyn av samhällets hela
vårdproblem för att se om det inte är
möjligt att få en verklig samordning till
stånd. Det skulle nog vara en hel del
att vinna på en sådan samordning, såväl
ur social som vårdteknisk och personell
synpunkt och inte minst i ekonomiskt
avseende.

Skulle man sedan, herr talman, komma
dithän att nuvarande olika vårdbegrepp,
såsom sjukvård, nykterhetsvård
och kriminalvård, kunde ersättas med
ett mera mångfasetterat begrepp, exempelvis
hälsovård, tror jag för min
del att detta skulle medföra en allmänt
positivare syn på de olika vårdfrågorna
även hos den enskilde medborgaren.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Bland de viktigaste avsnitten
som behandlas i årets finansplan
är konjunkturläget, bytesbalansen
med utlandet, vårt näringslivs möjligheter
att producera och exportera sina
varor samt den svenska kostnadsnivån.
Dessa frågor har ett direkt samband
med varandra.

Det näringspolitiska läget kan beskrivas
på följande sätt: Yi har en konjunkturbild
som visar inte bara en viss
pågående strukturomvandling utan
också tendenser till en ren konjunkturdämpning.
Vi har fortfarande underskott
i vår bytesbalans med utlandet.
Detta beror på ökad konkurrens från
utländska företag, vilket medfört en
prispress för de svenska produkterna.
Samtidigt har vi dragit på oss en kostnadsökning
här hemma, som inte står
i någon som helst proportion till pro -

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

duktionsökningen. Detta förhållande
har utan tvivel bidragit till att försvaga
lönsamheten i våra företag och påverkat
sysselsättningsmöjligheterna i negativ
riktning.

Även om antalet företagsnedläggelser
och antalet friställda överträffats vid
tidigare tillfällen, finns dock berättigad
anledning till oro i ett flertal områden
av vårt land, inte bara i de ofta
drabbade norrländska och västsvenska
stödområdena, utan också i andra delar
av landet.

Diskussionen bör givetvis vid ett sådant
här tillfälle inriktas på vilka åtgärder
som är möjliga och lämpliga
att vidtaga och på vilka handlingslinjer
vi vill följa för att råda bot på befintliga
brister. Målet för politiken anser
jag bör vara att bidraga till skapande
av goda förutsättningar för ett
näringsliv, som ger oss möjligheter att
behålla och vidare utveckla vår standard.
Den standard vi uppnår måste
också kunna delas av alla medborgare,
och vi bör därjämte ha utrymme fölen
internationell stöd- och utvecklingsverksamhet.

Efter denna bild av läget, som jag
tecknat, tycker jag det är ganska lätt
att också sätta upp några huvudpunkter
att arbeta efter. Vi måste dämpa
inflationen och pressa ned kostnadsläget.
Vi måste vidtaga en rad åtgärder
som stimulerar företagen och ökar näringslivets
produktionsförmåga. Vi
måste undanröja kostnadsfördyringar,
framför allt för exportnäringarna, och
vi måste vidtaga direkt säljfrämjande
insatser på den utländska marknaden.

Frågan om prisstegringarna skall jag
inte särskilt ta upp —■ det har många
gjort före mig i denna debatt — men
jag vill något beröra en av de faktorer,
som haft en avgörande inverkan på
kostnadsstegringen, nämligen avtalsrörelsen
och de genomförda löneökningarna.

Jag vill som exempel nämna, att medan
lönerna i Sverige från 1960 till
1965 höjdes med cirka 60 procent, var

Statsverkspropositionen m. m.
löneökningarna under samma tid i USA
17 procent och i Kanada 19 procent.
Fram till 1968 kommer lönerna att höjas
i Sverige med 110 procent från
1960, samtidigt som vi inte ens når upp
till en 50-procentig produktionsökning.
Denna utveckling är inte bra för vår
utrikeshandel. Det vare mig helt fjärran
att anse, att den ena eller den
andra gruppen tillskansat sig orättvisa
löneökningar, även om låginkomsttagarna,
trots lovvärda ansträngningar,
inte lyckats som önskvärt vore. Jag
tror dock att varje löntagare ändå snart
kommer att inse, att huvudparten av
löneökningarna äts upp av höjda priser
och höjda skatter och att vi på kuppen
fått försämrad konkurrenskraft
och försvagad sysselsättning. Vi har
med andra ord snurrat vidare på prisoch
iönekarusellen, trots att vi vet att
vi troligen blir yra i mössan och får
ökad huvudvärk efteråt.

Jag håller styvt på att staten inte
skall blanda sig i arbetsmarknadens
löneförhandlingar. En uppgift vore
dock, tror jag, en mera intensiv och
allvarlig information till de ansvariga
parterna, till medlingskommissionerna
och andra om vårt samhällsekonomiska
läge och om de konsekvenser, som blir
följden av den eller den lönepolitiken.
Allt talar nu för att det finns än större
anledning för regeringen att ta initiativ
till konferenser med näringslivet
om de frågor, som här berörs.

En åtgärd som skulle bidra till att
minska kostnaderna och som är direkt
inflationsdämpande är en ökad lokaliseringspolitik.
I den mån man kan
överföra arbetsuppgifter från orter
med brist på arbetskraft till orter med
överskott, måste detta innebära ett bättre
utnyttjande av resurserna och ökad
produktion utan besvärande följ dinvesteringar
i allmän service och utan
kostnadsuppdrivande inslag. Det måste
vara billigare än att flytta arbetskraften
till expansiva orter, vilka ofta
kan betecknas som bristorter, eftersom
där är brist på både bostäder och all -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.

män service, vilket leder till att denna

service måste byggas ut.

Jag tror att den hastiga folkomflyttningen
har lett till alltför höga samhällskostnader
i förhållande till den
produktivitetsökning vi har kunnat
uppvisa. I den mån det i våra storstadsområden
är brist på arbetskraft i redan
befintliga industrier och serviceinrättningar,
som måste fyllas för att
åstadkomma ett effektivt arbetande
samhälle, borde man stimulera utflyttning
av en viss del av företagsamheten
från dessa orter för att därigenom lätta
på arbetskraftsbristen och därmed även
på den inflationsdrivande överefterfrågan.

Bland de praktiska åtgärder som
skulle bidraga till ett effektivare utnyttjande
av såväl stora som små företags
olika produktionstillgångar i såväl
expansiva som undersysselsatta områden
vore ett väl utvecklat underleverantörssystem,
byggt på god lokalkännedom
och under former som skapar
trygghet för parterna.

I den rad av åtgärder som enligt min
mening i ökad omfattning måste vidtagas
för stimulans av företagens arbetsbetingelser
och produktionsmöjligheter
är förbättring av kredit- och lånemöjligheterna.
Framför allt måste
förhållandena förbättras för den mindre
och medelstora industrien. Stimulans
av sparande och kapitalbildning
och underlättande av överförande av
medel från AP-fonderna till näringslivet
är angelägna frågor. På beskattningsområdet
framstår som brådskande
arbetsobjekt att företagen får bättre
möjligheter att bygga upp självfinansieringsfonder,
investeringsfonder och
fonder för resultatutjämning. Kontometoden
synes här vara ett intressant
instrument. Den är bekant i någon mån
från skogskonto och investeringskonto
för konjunkturutjämning. En utredning
bör, anser jag, undersöka möjligheterna
att använda denna metod i flera
avseenden.

Utbildningsfrågorna är väsentliga
för en ökad produktion. Det gäller givetvis
yrkesutbildningen, där vi med
stort intresse emotser ecklesiastikministerns
proposition i anledning av
YB:s förslag. Lärlingsutbildningen och
den inbyggda yrkesutbildningen i företagen
är billiga utbildningsformer, som
vi anser bör understödjas till dess vi
eventuellt får andra lösningar. Fortbildning
eller vidareutbildning av företagare
och personal inom företagen
är lika angelägen som utbildning inom
skolväsendet. Hantverksinstitutet borde
ha större resurser för den verksamhet
som där bedrives. Företagarföreningarna
har växande uppgifter att
föra in rationella arbetsmetoder och
att i övrigt stå framför allt den mindre
industrien till tjänst för utveckling på
olika områden. Vi väntar med intresse
på den utredning som skall komma
och som vi hoppas skall leda till bättre
förhållanden på det här området.

I den för dagen så angelägna frågan
att öka produktionen och säkra sysselsättningen
har mindre och medelstora
företag en avgörande betydelse. Det
finns 65 000 anställda i mindre företag
med upp till 50 anställda, och i företag
med upp till 500 anställda per företag
finns cirka 425 000 anställda. Dessa
företag svarar för ungefär 65 procent
av industriproduktionen. Man möter
tyvärr ofta en föreställning om att
mindre företag skulle vara orationella
och ha låg produktivitet samt betala
låga löner. Denna inställning tycker
jag är olycklig och felaktig. I en nyligen
redovisad utredning inom Sveriges
hantverks- och industriorganisation har
man konstaterat, att produktivitetsutvecklingen
mellan 1954 och 1964 var
störst i gruppen företag med upp till
50 anställda eller 62 procent, medan
den var 41 procent i medelstora företag
och 53 procent i storindustrien.
I den nuvarande skärpta konjunkturen
tror jag att det skall visa sig att mindre
och medelstora företag har en seg livs -

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

kraft och kommer att göra sin betydande
del för att upprätthålla sysselsättningen.

När regeringen nu föreslår en så kallad
näringslivsfond om 500 miljoner
kronor, som skall byggas upp av skattemedel,
så har förslaget väckt mycken
kritik. Man anser att pengarna bara
får göra en omväg via statsbudgeten
för att staten skall få ökad kontroll
över näringslivet. Ett ökat sparande
från medborgarna skulle i stället leda
till en ökning av kapitaltillgången och
direkt komma näringslivet till godo.

Det är troligt att detta vore en för de
mindre företagen bättre väg. Det beror
helt på vilka bestämmelser fonden kommer
att vila på. Jag vill dock hävda, att
skall en sådan fond inrättas bör mindre
och medelstor industri också få del av
denna satsning. Syftet med fonden skall
ju enligt finansplanen vara att stärka
den svenska industriens konkurrenskraft
och säkra sysselsättningen i den
pågående strukturella förändringen. I
detta syfte kan man inte förbigå den
i sammanhanget så betydelsefulla mindre
industrien.

I mitt program för lämpliga åtgärder
omnämnde jag till slut underlättande av
exporten och säljfrämjande insatser i
ökad skala. Det måste vara fel att i en
situation såsom den nuvarande beskatta
investeringar t. ex. för den industri
som arbetar på export. Man har gjort
beräkningar utvisande att den beskattning
som genom omsen träffar exporten
uppgår till omkring 600 miljoner
kronor på ett år. Det blir med andra
ord en indirekt tull på vår export, och
man frågar sig om det kan vara en riktig
politik. Den måste ju ändå leda
till en försämrad konkurrenskraft gentemot
utlandet. Det är angeläget att också
mera stödja det arbete som exportföreningen,
småindustriens exportbyrå
och andra utför. Dylika insatser måste
anses lönsamma. De kan bedömas lika
angelägna som försäljningsarbetet i det
enskilda företaget.

Vi kan konstatera att Sverige blir ett

Statsverkspropositionen m. m.
mer och mer industrialiserat land. Arbetskraften
inom jordbruket och andra
krympande näringar vandrar över till
industrien. Industrien rationaliseras
samtidigt och framställer allt mer varor
per anställd. Det är alldeles uppenbart
att denna ökande varumängd måste
säljas i allt större omfattning till utlandet.
Vi har inte råd att konsumera
allt själva. Vi måste ha ökad valuta för
inköp av råvaror till vår industri för
att över huvud taget kunna upprätthålla
vår goda ekonomi. Därför är de frågor
jag här har tagit upp om ökade produktionsmöjligheter
och möjligheter att
kunna sälja vad som produceras så viktiga.

Det råder delade meningar mellan regering
och opposition om hur man skall
handla. Regeringen vill gärna öka det
statliga inflytandet och styrningen över
näringslivet. Vi menar, att för stort
statsinflytande leder till byråkrati,
tungrodd administration och stelhet i
maskineriet. Enligt vår uppfattning
skall statens uppgift främst vara att
skapa goda förutsättningar för de enskilda
företagen och att med generella
medel stimulera produktionen. Det kan
innebära att staten ibland så att säga
får smörja maskineriet, ibland fylla på
bränsle och ibland kanske också sanda
på vägen eller dra till en broms. Men
all erfarenhet i dag tycker jag talar mot
ett kraftigt ökat statsinflytande. Näringslivet
i vårt land består till 95 procent
av enskild företagsamhet. Det har
visat en enastående livskraft och har
möjliggjort en standard i vårt land, som
är bland de främsta i världen. Vårt arbete,
herr talman, bör, tycker jag, bygga
vidare på den grund vi redan har.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Såsom varande riksdagsman
för Kalmar län kan jag ej underlåta
att inledningsvis erinra om att
frågan om en bro till Öland nu slutgiltigt
förts i hamn genom att regeringen
förliden höst tagit med detta projekt i

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.
storbroplanen. Därmed är en 34 år
gammal riksdagsfråga avförd från dagordningen.
Det var nämligen år 1933
som riksdagsmän från Kalmar län första
gången motionerade i denna fråga.
Sedan dess har frågan varit aktuell vid
flera tillfällen både under 1940- och
1950-talen. Förhoppningarna om en positiv
lösning har väl växlat under årens
lopp, och därför är naturligtvis glädjen
stor, när vi nu efter alla dessa år av
arbete för en lösning av denna stora
fråga tack vare den nuvarande och förutvarande
kommunikationsministerns
positiva intresse för frågan kan skönja
ett resultat av allt arbete.

I anslutning till denna länsfråga vill
jag med tillfredsställelse notera det intresse
regeringen visat Kalmar län lokaliseringspolitiskt,
trots att vårt län
ej ingår i de s. k. stödområdena. Länet
har tyvärr en ojämn utveckling, vilket
befolkningssiffrorna visar. Sålunda ökade
år 1966 Kalmar—Nybro—Emmaboda-regionen
med cirka 1 100 personer,
medan den norra länsdelen, Öland och
de sydligaste delarna av länet minskade
med ungefär 400 personer. Det är därför
ytterst värdefullt med det stöd som
lämnas från regeringen till de områden
som visar en negativ utveckling.

Öland får nu genom tillkomsten av
Ölandsbron sin chans att hävda sig, och
det är min förhoppning att man kommer
att tillvarataga denna så att den
leder till ett positivt resultat.

När det gäller mellersta och norra
Kalmar län vill jag erinra om det stöd,
som lämnades till Oskarshamn under
varvskrisen. Detta eliminerade otvivelaktigt
den arbetslöshet som där skulle
ha uppstått om ingenting gjorts i detta
läge. Det är emellertid min förhoppning
att man inom regeringen följer utvecklingen
i Oskarshamn, ty av allt att
döma är inte krissituationen slutgiltigt
avvecklad i detta område.

Vidare vill jag notera det lokaliseringslån
på 7,6 miljoner kronor som
beviljats till förläggning av en större
industri till Västervik. Från länssyn -

punkt är det synnerligen angeläget att
näringslivet i norra Kalmar län förstärks,
så att man kan bryta den nedåtgående
trend vilken där varit förhärskande.
Det är därför min förhoppning
att vad som nu skett i Västervik bara
är en början, som kommer att följas
upp med ytterligare åtgärder för att
länka in utvecklingen i en klart positiv
bana.

Innan jag övergår till att tala om bostadsfrågan
vill jag uttala min tillfredsställelse
över att man inom regeringen
trots den hårda besparingsbudgeten ansett
sig kunna anslå 450 000 kronor till
en fortsatt restaurering av Kalmar slott
och 150 000 kronor för motsvarande
ändamål till Borgholms slottsruin. För
alla vänner av våra historiska minnesmärken
är detta utan tvivel en händelse
som bör uppmärksammas.

Låt mig så övergå till att anföra några
synpunkter på bostadsfrågan, ett av
de spörsmål som väl kommer att särskilt
uppmärksammas vid årets riksdag.

Ingen torde kunna bestrida de utomordentliga
insatser, som under 1960-talet gjorts på bostadsbyggandets område
i vårt land. Aldrig någonsin och
knappast någonstans torde en så stor
del av befolkningen på så kort tid ha
fått sin bostadsfråga ordnad på ett så
gott sätt som under 1960-talets första
hälft.

Uppskattningsvis torde i dag var
femte svensk bo i bostäder som uppförts
sedan detta decenniums början.
Resultaten från 1965 års bostadsräkning
kommer med all säkerhet att visa
stora framsteg i form av minskad trångboddhet,
ökad bostadsförsörjning och
bättre bostäder. Underligt skulle det väl
också annars vara med den enorma satsning
på bostadsbyggandet som ägt rum
med över 1 miljon rumsenheter på tre
år — en satsning som i och för sig är
nödvändig i ett land som vårt med dess
brett expanderande välstånd.

Men dessvärre är bostadsförsörjningen
ej problemfri, såsom vi alla känner
till. De höga ambitionerna på bostads -

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

byggandets område — kanske för höga
i nuvarande ekonomiska läge — har
tvärtom resulterat i mycket stora finansieringsproblem
och med all säkerhet
även verkat kostnadsuppdrivande. Bostadsbyggandet
har under senare år
icke fått arbeta under sådana villkor
som varje rationell näringsgren måste
få arbeta under. Detta har resulterat i
betydande störningar inom byggnadsindustrien,
som ej kunnat planera sin
verksamhet på ett förnuftigt sätt. Såväl
inom materialindustrien som på projekteringssidan
och byggsidan har störningar
förekommit. För första gången
på flera decennier har teknisk personal
inom bostadsbyggandet permitterats.

I framtiden måste bostadsbyggandet
kunna få planera sin verksamhet på
samma sätt som andra näringsgrenar.
Kravet på en god planering måste just
för bostadsbyggandet ställas högt, dels
för att bostadsbyggandet är en av våra
mest långsiktiga, kapitalkrävande och
komplicerade investeringar och just
därför kräver lång planeringstid, dels
för att statsmakterna i fråga om bostadsbyggandet
har ett långt större ansvar
än då det gäller flertalet andra
investeringar. Det är dock riksdagen
som varje år beslutar om bostadsbyggandets
omfattning, staten som medverkar
i finansieringen av praktiskt taget
samtliga nya bostäder, ett särskilt
ämbetsverk som bl. a. har till uppgift
att fördela bostadsbyggandets volym
regionalt och lokalt; ja, man har i planeringsivern
gått så långt att man på
dagen anger när bygget skall vara i
gång. Det är naturligt om byggherrarna
litar på kommunerna, på länsbostadsnämnderna,
bostadsstyrelsen, riksdagen
och regeringen, när ett så detaljerat
program för byggandet har fastställts.
Det är nödvändigt att förtroendet
för alla de samhälleliga instanser
som sysslar med bostadsbyggandet bibehålies.
Detta måste ske även om det
blir nödvändigt att reducera ambitionen
i fråga om bostadsbyggandets vo -

Statsverkspropositionen m. m.
lym. Riksbanken och hela banksystemets
företrädare måste bättre beakta
riksdagens beslut än som skett under
senare år. Det initiativ som regeringen
nyligen tagit, då överläggningar ägt
rum med bankerna — uppenbarligen
har de nu också givit ett positivt resultat
— måste hälsas med tillfredsställelse,
även om man skulle önskat att åtgärden
vidtagits något tidigare.

Kostnadsutvecklingen inger i dag
mycket stora bekymmer. Just nu föreligger
en uppenbar risk för att de nyproducerade
bostäderna inte blir överkomliga
för hushåll med begränsade
inkomster. Yi kan hysa förhoppningar
om att en rationell byggnadsindustri —-i varje fall om den får arbeta enligt de
nya metoderna — skall bryta kostnadsspiralen.
Det är hög tid att också bostadskonsumenten
får skörda frukten
av det industriella byggandet och att
alla de löften blir infriade, som PR-sinnade
företrädare för det industriella
byggandet givit.

I detta sammanhang är det angeläget
att påpeka, att inte bara det s. k. industriella
byggandet numera bedrives
rationellt. I växande utsträckning sker
även det s. k. traditionella byggandet
efter rationella metoder. Därför är det
angeläget att även detta byggande kan
få planeras på ett rationellt sätt. De
förmåner med hänsyn till förhandsbesked
som nu kommer det industriella
byggandet till del — och som är av väsentligt
värde — bör därför gälla för
allt rationellt byggande, oavsett om det
sker med elementbyggnadsmetoder eller

ej I

tider av kapitalknapphet är det viktigt
att främja bostadssparandet. Med
tillfredsställelse hälsar man därför det
förslag som kommittén för lönsparandet
framlagt om ett ungdomens och ett allmänt
lön- och bostadssparande. Det råder
ingen tvekan om att sparandet till
bostad är en attraktiv sparform. Som
exempel på vilken effekt detta sparande
kan ge vill jag nämna att enbart
inom HSB, som jag väl känner till, del -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.

tar för närvarande över 70 000 medlemmar
i ett regelbundet bostadssparande.
Nya bosfadssparare tillkommer också
ständigt. HSB-medlemmarnas bidrag till
bostadsbyggandets kapitalbildning är
inte heller föraktliga. För 1960-talet
uppgår medlemmarnas kontantinsatser
i bostadsrättslägenheter och egnahem
till över 500 miljoner, och enbart under
1965 motsvarade medlemmarnas
kontantinsatser statslån för 7 000 å 8 000
lägenheter i flerfamiljshus.- Ett ökat
kooperativt byggande och ett ökat egnahemsbyggande
innebär således ett värdefullt
bidrag till bostadsbyggandets finansiering,
som det finns anledning att
tillvarataga, speciellt om man önskar
öka det redan nu mycket omfattande
bostadsbyggandet. Av största betydelse
för bostadssparandet är dock att de
som sparar till en bostad t. ex. i en
kooperativ förening verkligen kan erhålla
garantier för att få en bostad. Därför
måste bostadsspararna prioriteras
vid fördelningen av de färdiga lägenheterna.

I detta sammanhang finns det dock
anledning att något stanna inför kontantinsatsernas
storlek. På grund av en
successivt tilltagande klyfta mellan produktionskostnader
och låneunderlag
har den egna kontantinsatsen oavbrutet
ökat. I dag existerar egentligen ej 5-procentiga kontantinsatser för bostadsrättslägenheter
eller 10-procentiga insatser
för egnahem. Insatserna är ofta
tre gånger så höga som förutsattes då
riksdagen efter kriget drog upp riktlinjerna
för bostadspolitiken. Insatser
motsvarande 15 procent av produktionskostnaderna
är inte ovanliga för
bostadsrättslägenheter, och för egnahem
ligger insatserna ofta vid 25—30
procent av produktionskostnaderna.

Enligt undersökningar som gjorts av
den av inrikesdepartementet tillsatta
s. k. lånetaksgruppen, avseende projekt
som satts igång första halvåret 1966, låg
insatserna för en bostadsrättslägenhet
i flerfamiljshus om tre rum och kök på
cirka 78 kvadratmeter vid i genomsnitt

12,5 procent, motsvarande 9 750 kronor.
För småhus med bostadsrätt uppgick
kontantinsatsen till genomsnittligt 27,3
procent, motsvarande 39 500 kronor.
Även hyrorna är höga i nyproduktionen.

För ovan angivna trerummare i ett
hyreshus kan hyran beräknas till cirka
500 kronor i månaden, och för ett småhus
som uthyres till cirka 1 000 kronor
i månaden. Vid 5-procentiga insatser
skulle insatsen för en trerummare i ett
bostadsrättshus ligga vid cirka 4 000
kronor, medan insatsen i ett småhus
inte skulle ligga vid nära 40 000 kronor
utan i stället stanna vid något över
7 000 kronor. Vid insatser av denna
storlek hade bostadsrättslägenheter i såväl
småhus som flerfamiljshus varit
överkomliga för mycket stora grupper.
För närvarande är det tyvärr en del
hushåll som måste avstå från att skaffa
sig ett eget hem eller en bostadsrättslägenhet
på grund av de höga insatserna.
Därigenom motverkas en önskvärd
utveckling av det personliga sparandet
inom bostadssektorn, därför att sparmålet
ter sig för många tyvärr orimligt
avlägset.

Å andra sidan är problemet ej bättre
för den som skall bo i hyreshus. I viss
mån är situationen för hyreshusbyggandets
del sämre med hänsyn till svårigheterna
att få låna till överkostnaden,
som ju är ungefär lika stor för
alla typer av företag. De extra kapitalinsatser
som för bostadsrättshusens del
de blivande bostadsrättshavarna får
skjuta till av eget kapital får de som
bygger hyreshus försöka skaffa på annat
sätt. Det blir lån till hög ränta och
med kort amorteringstid, och det innebär
ännu högre hyror.

Det är därför, enligt min mening,
herr talman, nödvändigt att belåningen
bättre anpassas till produktionskostnaderna
och att detta sker snarast. Annars
kan vi komma i en besvärlig situation
med avsättningssvårigheter för nybyggda
lägenheter.

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Av alla inlägg i remissdebatten
tycker jag att det inlägg herr
Kilsmo höll i går kväll är det mest
egendomliga. Herr Kilsmo höll ett helhjärtat
försvarstal för USA:s uppträdande
i Vietnam. Han uppstämde en lovsång
till vad USA gör för återuppbyggnaden
i Vietnam. Med en myriadstatistik
stödde han sina uppgifter, en statistik
som redan genom sin exakthet
måste väcka åtskillig skepsis. Enligt
herr Kilsmo gör USA allt som står i
dess förmåga för att få fred, och endast
Hanois motstånd hindrar förhandlingar,
o. s. v. I all sin ensidighet var det
en ytterst förbluffande uppläggning.
Den var lika onyanserat för USA som
andra kritiker är ensidiga mot USA.
Man hade nog inte väntat att få höra
ett sådant onyanserat tal från riksdagens
talarstol. Det skulle vara frestande
att närmare ganska innehållet i herr
Kilsmos tal, men tillfället är kanske inte
det rätta just nu, och vi har senare under
våren en särskild utrikesdebatt.

Låt mig säga att kritiken mot USA
i Sverige, som i sin tur kritiserades av
herr Kilsmo, har sin fulla motsvarighet
i hela den västliga världen, inklusive
generalsekreterare U Thant, inklusive
senator Fulbright och New York Times.

Man måste självfallet beklaga Vietnams
plågade folk som i 25 år haft krig
i sitt land, först japaner och fransmän
och nu amerikaner samt ett förhärjande
inbördeskrig. Alla krigförande parter
är värda kritik. Varje dag av vägran
att förhandla är en anklagelse mot
de ledande på vardera sidan. Men mot
herr Kilsmos försvarstal kan man ställa
frågan: Med vad rätt har USA en halv
miljon man i Vietnam-området? Vilken
folkrättslig grund har USA för att bedriva
och ständigt utvidga detta förödande
och så tragiska krig?

Jag lämnar därmed herr Kilsmos anförande.

Under senare tid har vi fått en ny
livaktighet i debatten om det svenska
biståndet till u-länderna. Det är ange 2

Första kammarens protokoll 1967. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.
läget att fortsätta denna intensiva debatt
och opinionsbildning, eftersom det rör
en av vår tids största och mest ödesdigra
frågor, nämligen hur klyftan mellan
de rika och fattiga nationerna skall
kunna utjämnas. Hur skall man kunna
undvika en växande världsnöd?

Den svenska debatten har i hög grad
kommit att gälla hur snabbt man skall
nå det s. k. enprocentsmålet.

Nyligen har ett stort antal religiösa
och andra ideella organisationer sänt
en skrivelse till riksdagens ledamöter.
Där säger man att vi helst bör uppnå
enprocentsmålet budgetåret 1967/68,
d. v. s. i den budget vi nu under våren
skall fastställa. Detta är naturligtvis
helt orealistiskt. Det innebär att man
skulle höja anslaget på ett bräde med
bortåt en miljard, och det är ett språng
som ligger utanför de budgetära realiteterna.
Inte ens under de närmast följande
budgetåren kan vi räkna med att
uppnå enprocentsmålet.

De 400 miljoner som nu föreslås är
naturligtvis en ringa droppe i världsnödens
ocean, en ocean som är hart
när utan botten.

Den svenska u-hjälpen är föga betydande,
hur man än ser den. Detta var
en förhärskande åsikt också när Sverige
i fjol under en dag utfrågades i OECD:s
biståndsorgan DAC som vi nu är anslutna
till. Man uttalade där förvåning
över att Sverige — som har Europas
högsta levnadsstandard och kanske den
högsta levnadsstandarden generellt sett
i hela världen — inte nått högre. Man
bedömde det svenska biståndet mycket
positivt när det gällde kvaliteten, den
obundna hjälpen, inriktningen på multilateralt
bistånd, och man var också
positiv i sin bedömning av ökningstakten
som under senare år varit starkare
i Sverige än de flesta andra länder.

De stora industriländernas bistånd
har stagnerat under senare år. Kapitalutflödet
till u-länderna ligger på ungefär
9 miljarder dollar om året, och där
har det legat under de senaste åren.
Men därav går för närvarande cirka 40

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.
procent tillbaka från u-länderna till industriländerna
såsoin ränta och amortering.
Det är alltså ett minskande
nettobelopp som går till u-länderna.
Samtidigt stiger de rika ländernas nationalinkomst
och levnadsstandard
mycket snabbare än u-ländernas, särskilt
om man räknar per capita och
tar hänsyn till befolkningstillväxten.
De stora industriländerna håller nominellt
sett en praktiskt taget oförändrad
nivå på sitt bistånd. I år tillgriper England
en ledsam åtgärd genom att minska
biståndet med 300 miljoner kronor
på grund av de interna svårigheterna
i ekonomien. I USA föreslår president
Johnson i stort sett oförändrad anslagsnivå,
men man vet att kongressen varje
år brukar pruta åtskilliga hundra miljoner
på hans förslag.

Jag läste härom dagen en intervju i
den brittiska tidningen Guardian med
världsbankens chef George Woods. Han
säger att u-hjälp för närvarande är ett
impopulärt ord i de stora industriländerna,
naturligtvis främst på grund av
deras egna interna ekonomiska problem
och besvär med bytesbalansen, en problematik
som vi numera i vårt eget land
är väl familjära med.

Därtill kommer att de stora industriländerna
så starkt förknippar sitt bistånd
med villkor om köp och leverans
i det egna landet. Det gynnar den egna
industrien och lämnar ringa valfrihet åt
mottagarlandet att köpa där det är bäst
och billigast. I den nyssnämnda intervjun
underströk George Woods att USA
bar 90 procent av sitt bistånd bundet
till köp och leveranser i det egna landet.
Enligt George Woods önskar amerikanska
finansdepartementet nu få en
bindning även för de resterande 10 procenten,
vilket världsbankens chef naturligtvis
energiskt motsätter sig. Genom
en sådan bindning kan u-landet
förlora de eventuella förmånerna med
krediten eller biståndet. Vad hjälper
till synes generösa villkor vid en kredit,
om man tar ut sådana priser på
produkter till u-landet att fördelarna

upphävs? Det finns avskräckande exempel
som jag skulle kunna berätta om
hur s. k. u-hjälp blivit direkt subvention
till givarlandets egen industri genom
orimligt hög prissättning och där
mottagarlandet sedan fått betala ränta
på denna subvention.

Biståndsverksamheten är fylld av sådana
paradoxer och mörka fläckar. I
de stora industriländerna är motståndet
starkt mot att väsentligt öka det
multilaterala biståndet som går över
FN-organen. Endast 10 procent av allt
bistånd till u-länderna går genom FNfamiljen,
medan 90 procent dirigeras av
industriländerna själva direkt till mottagarländerna.
Man har därigenom ett
stort register för att kunna utöva politiska
och ekonomiska bindningar och
på annat sätt förknippa villkor med
sitt bistånd.

Det framgick klart under höstens generalförsamling
i Förenta Nationerna,
i vars ekonomiska utskott jag brukar
sitta varje höst, att oviljan mot att vidga
hjälpen över FN-familjen är ytterst
stark i industriländerna. Därför finns
också en klyfta mellan den faktiska tillgången
av resurser och det mål man
mer eller mindre enhälligt uppsatt för
de olika FN-projekten.

Sålunda har man i Internationella
livsmedelsprogrammet (WFP) satt upp
ett mål på 275 miljoner dollar men man
har inte nått mer än just över 200
miljoner. För FN:s utvecklingsfond
(UNDP) har man enats om ett mål på
200 miljoner dollar om året men bara
nått upp till 160—170 miljoner. Internationella
utvecklingsfonden (IDA) behöver
snarast påfyllning av sina resurser
om den inte skall länsas på obundna
medel. Flera sådan exempel skulle
kunna ges.

Det är klart att man också kan kritisera
u-länderna för att de på många
sätt handlar dumt. Det är med förskräckelse
vi kan läsa exempelvis den
franske jordbruksexperten René Dumonts
bok om Afrikas dåliga start. Han
säger att det finns länder vilkas import

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

från utlandet till 5—10 procent består
av spritdrycker, konjak, wisky och
franska viner och sådant, eller länder
som bygger presidentpalats för 100 miljoner
eller fattiga länder som upprättar
en svällande och dyrbar militärapparat.
Det är ganska tragiskt att se hur
några av jordens fattigaste länder uppträder
på detta irrationella sätt. Det är
klart att detta i och för sig inte stimulerar
industriländerna att satsa.

U-hjälpen är en mycket ung företeelse,
till sin nuvarande form och motivering
inte mer än ett tiotal år gammal,
och det är klart att det kan finnas
mycket som tar emot. Det finns överallt
i hela industrivärlden en ganska
trög opinion. Låt oss här inte överskatta
folkopinionens pådrivande kraft. Det
behövs mycket av grundläggande och
pådrivande opinionsbildning i Sverige,
liksom i andra industriländer, för att
man skall betrakta biståndet till fattiga
folk som en naturlig del av vår verksamhet.

Sverige satsar mer än de flesta länder
på det multilaterala biståndet, med
ungefär hälften på vardera linjen. Det
är önskvärt att öka den multilaterala
andelen, och våra representanter i de
internationella organen brukar inte försumma
att plädera härför.

Vi har i alltför hög grad fått en kvantitativ
inriktning av debatten i Sverige,
och det är risk för att de kvalitativa
aspekterna kommer i skymundan. Man
kan naturligtvis liksom statsrevisorerna
— som har lämnat en förträfflig redogörelse
för situationen beträffande
vår u-hjälp på ett hundratal sidor, och
jag rekommenderar riksdagens ledamöter
att läsa igenom vad de skrivit —
säga att enprocentsmålet är mycket irrationellt
och att det ligger en fara i att
enprocentsmålet blir ett tvång att nå
fram till en viss utgiftssumma oavsett
eljest föreliggande omständigheter. De
säger att det är önskvärt att sådana irrationella
bindningar kan för framtiden
undvikas.

Detta är i och för sig ett riktigt kon -

Statsverkspropositionen m. m.
staterande. Men enprocentsmålet har
rekommenderats av Förenta Nationerna
år 1960 såsom riktpunkt. Sveriges regering
och riksdag har antagit detta
som sin riktpunkt, och därmed har
denna målsättning också blivit en faktor
att ta hänsyn till. Vad som är intressant
i fortsättningen är inte huruvida
målet är rationellt eller irrationellt
utan hur man skall uppnå det och
vilken kvalitet och vilken inriktning
vårt bistånd skall få.

Men detta uppsatta mål flyr naturligtvis
undan om vi siktar till att nå det
först i en mycket avlägsen framtid eller
om det blir en restpost i budgeten. Detta
skulle också strida mot de intentioner
som präglade den berömda propositionen
nr 100 vid 1962 års riksdag
och riksdagens beslut med anledning
därav.

En viktig förutsättning för att få en
radikal, fortlöpande ökning av vårt bistånd
är att bytesbalansen befinner sig
i ett helt annat skick och har en mer
positiv karaktär än för närvarande. Då
råder ett intimt samband mellan bistånd
och bytesbalans. Vi kan emellertid
göra åtskilligt t. ex. genom att sända
svenska experter, exportera tjänster
på olika sätt till u-län derna, men den
verkligt väsentliga förbättringen förutsätter
en bytesbalans i ett helt annat
skick än för närvarande.

Jag vill ge uttryck för mitt starka
tvivel på lämpligheten att fastställa en
bestämd tidtabell eller ett bestämt årtal
då enprocentsmålet skall vara uppnått.
Det finns inget land i världen som hav
uppsatt sådan tidsgräns, och det skulle
vara olämpligt att låsa budgetarbetet,
vilket kan vålla andra nackdelar. Om
den politiska viljan finns och en positiv
opinion kan skapas bör ändå målet
kunna uppnås låt oss säga ett stycke
in på 1970-talet.

Den studiegrupp inom LO och socialdemokratiska
partiet som i dagarna
gjort färdigt ett program för vår biståndsverksamhet
siktar till att enprocentsmålet
skall uppnås omkring år

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.

1972—1973. Vi sktdle då behöva vara
uppe ill/2 miljard kronor. Detta förefaller
kunna vara möjligt och realistiskt
som en riktpunkt. Men det kommer
självfallet att kräva en starkt pådrivande
opinion, en bestämd politisk
vilja samt också en redobogenhet hos
svenska folket att göra uppoffringar
som vid behov en eventuell skattehöjning
skulle innebära.

Däremot tror jag att ett förslag som
framlagts i en motion till årets riksdag
om en särskild kolumn på skattsedeln
för u-hjälp bör förkastas. En sådan specialdestinering
är främmande i vårt
budgetarbete, och den skulle i värsta
fall kunna skada vår biståndsverksamhet.
Ett annat uppslag av tvivelaktigt
värde är högerledaren herr Holmbergs
förslag att ha ett rundabordsmöte kring
u-hjälpen. Det råder ingen oenighet
om de bärande principerna för vår biståndsverksamhet,
ingen oenighet om
målet och inriktningen, utan endast om
ökningstakten. Detta är en statsfinansiell
och samhällsekonomisk fråga, där
en välmenande rådgivning är av mycket
begränsat värde.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
definitionen av vad som räknas som bistånd
inte alls är entydig och enhetlig.
Olika länder räknar olika. Man
räknar samman vitt skilda och i värde
mycket olika insatser, gåvor, lån, krediter
på strama och mjuka villkor, bunden
och obunden hjälp, korta och långsiktiga
transaktioner o. s. v. Sverige
räknar så att säga på det mera puritanska
sättet och uteslutande med det
statliga biståndet, vilket nära stämmer
överens med Förenta Nationernas biståndsstatistik
och dess önskemål hur
man skall räkna. Det vore värdefullt
om vi kunde få en mera entydig definition
på vad som är bistånd. Sveriges
representanter i FN-organen försummar
heller inte att påtala detta. Man skulle
därigenom uppnå större hänsyn till
kvalitativa synpunkter på biståndsverksamheten
och en mera rättvisande
bild för jämförelser. Men frågan om

jämförelser mellan olika länder är naturligtvis
ändå relativt sekundär, eftersom
biståndet trots allt är så begränsat.

I finansdepartementets huvudtitel
finns en viktig nyhet. Där bebådas en
utredning om ett svenskt system för investeringsgarantier
för kommersiellt bistånd.
Det sker i väntan på att eventuellt
internationellt garantisystem
skall utvecklas, det som nu är under
behandling i Världsbanken. Detta internationella
system ser ut att dröja,
och det är därför tilltalande att finansdepartementet
tar ett initiativ på detta
område.

Våra grannländer och flera andra
länder har kommit längre härvidlag.
Därmed är de också i stånd att mera
än svenska staten kunna stimulera kommersiella
insatser i u-länderna. Det är
utan tvivel behövligt och önskvärt att
så sker. Detta är en mångdebatterad
fråga med många aspekter. Kommersiella
insatser är inte alltid bistånd. De
görs från andra utgångspunkter med
önskan om privata vinster, t. ex. när en
industri anlägges, när ett handelsbolag
bildas o. s. v. Men kommersiella insatser
i form av industrier och annan företagsamhet
från näringslivets utveckling
i u-länderna har sitt självklara värde.
Det ger arbete, utkomst, skapar sekundärföretag,
medför ofta tillfälle till undervisning,
sjukvård och dylikt. Det ger
arbete i ett samhälle, där ett av de värsta
gisslen är arbetslöshet och undersysselsättning.
Det ger yrkeskunskap, vana
vid industriellt arbete och annat ordnat
arbete, det ger tekniska kunskaper och
annan s. k. know how. Allt detta är
av väsentligt värde i ett samhälle som
skall få i gång en teknisk-ekonomisk
utveckling på bred front och som avser
att lyfta hela samhällsnivån.

Det skulle inte vara svårt att anföra
nackdelar med det kommersiella biståndet,
särskilt när det är som sämst, men
fördelarna torde i regel bestämt överväga.
U-länderna önskar i allmänhet ivrigt
sådana insatser såsom en hävstång

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

för snabbare utveckling. Detta faktum
får inte fördunklas av sådana inslag
som den s. k. Lamco-debatten. Därför
vill jag gärna förorda en positiv inställning
hos statsmakterna till kommersiella,
industriella insatser i u-länderna. De
125-150 miljoner om året som de svenska
kommersiella insatserna nu uppgår
till är en alltför blygsam insats för att
ha någon större effekt.

Jag uppfattar finansdepartementets
bebådade utredning om investeringsgarantier
som en dylik konkret åtgärd.
Här finns utrymme för samverkan och
ömsesidig komplettering. Reellt om än
inte statistiskt kunde sådana ökade insatser
snabbare höja vår totala insats
för u-ländernas utveckling.

Jag hälsar också med stor tillfredsställelse
att finansdepartementet föreslår
uppmjukning av ränte- och amorteringsvillkor
för långivning till u-länder.
Detta är helt i linje med FN-organens
önskan och rekommendationer.

Jag hoppas även att resultat snart
skall börja skönjas av de två stora biståndsinsatser
som nu bearbetas internationellt
och där Sverige tagit väsentliga
initiativ. Jag syftar på påfyllnaden
av Internationella utvecklingsfonden
(IDA) från 250 till 1 000 dollar samt på
den s. k. supplementära finansieringen
för att stödja u-länderna vid bortfall av
exportinkomster. Statsrådet Lange berörde
den senare frågan i går kväll.

Om dessa projekt inom rimlig tid
förverkligas, blir de av stor betydelse
för de fattiga folkens möjligheter att få
i gång snabbare ekonomisk-teknisk utveckling
och därmed förbättra sina levnadsvillkor.

Herr KILSMO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag håller med herr
Möller om att det inte tjänar mycket till
att just nu ta upp en ytterligare diskussion
om Vietnam. Jag vill fördenskull
på herr Möllers vänliga kritik
endast ge ett kort svar i samma anda.
Herr Möller frågade efter vilka folk -

Statsverkspropositionen m. m.
rättsliga grunder som Amerika handlade
i Vietnam. Jag tycker att jag eventuellt
kan vänta tills vi får den utrikespolitiska
debatt som herr Möller nämnde.
Då skall jag gärna redogöra för min
uppfattning — efter det herr Möller
har redovisat, på vilka folkrättsliga
grunder Nordvietnam leder ett kommunistiskt
uppror i Sydvietnam. Med
detta skall jag nu låta mig nöja.

Vidare skall jag bara berätta en i
varje fall för mig intressant sak. Den
kritik som i Amerika riktas mot Amerikas
eget företag anser jag givetvis
mer vägande än den kritik som utvecklas
här.

I somras hade jag tillfälle att vara
tillsammans med en av chefredaktörerna
för The New York Times, som
är den främste företrädaren för kritiken
mot Amerikas vietnamengagemang.
Under tre veckors tid var vi tillsammans
på en internationell politisk kurs
i England. Under en hel vecka manglade
vi vietnamproblemet dag ut och
dag in. Det slutade i varje fall med
en ganska märklig västgötaklimax, såvitt
jag kan förstå. När problemet hade
diskuterats dag ut och dag in under
hela veckan ställde jag till slut den
fråga jag medvetet hade dröjt med att
ställa till sista tillfället: Vad föreslår
ni nu att amerikanerna skall göra i
Vietnam, skall de dra tillbaka sina
trupper och lämna landet? Då svarade
chefredaktören: »Ingalunda! Det skulle
vara en stor olycka för kriget i Vietnam
om amerikanarna droge tillbaka
sina krafter.»

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Det vare mig fjärran
att i dag på nytt ta upp en försvarsdebatt.
Den ägnade vi tillräckligt lång tid
åt i går, och jag får tillfälle att återkomma
i samband med ett interpellationssvar.
Jag kan emellertid inte underlåta
att ta fram en aspekt ur försvarsdebatten
som är aktuell.

Alltjämt görs det i dagligt tal alltför

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.
ofta gällande, att stora besparingar
skulle vara att vinna genom olika rationaliseringar
inom försvaret. Oftast
härleder sådana uttalanden från manliga
medborgare, som i en eller annan
form har varit inkallade. Försvarets
talesman vill ingalunda förneka förekomsten
av ibland mindre effektiva
övningspass o. s. v. och söker därför
vidtaga förbättringar i olika avseenden.
Men de rationaliseringsvinster, som
skulle vara att vinna genom en effektivare
övningsplanläggning, är tyvärr
en mycket ringa del av de totala försvarskostnaderna.
Det torde vara mindre
allmänt känt att begreppet rationalisering
förekommit inom försvaret i
flera årtionden. Jag tänkte något belysa
vad som hänt enbart under de senaste
tio åren.

Långsiktsplanering inom givna ekonomiska
ramar har funnits inom försvaret
långt innan riksdagen 1958 gick
in för detta förfaringssätt. Denna åtgärd
har varit en av de viktigaste för
att säkerställa bästa möjliga utnyttjande
av tillgängliga resurser. Stor del av
annan rationalisering kommer ytterst
att vara beroende av att den långsiktiga
planeringen kan bibehållas. Tack
vare den hittills gällande ordningen
har inom försvaret genomförts och är
under genomförande en rad rationaliseringsåtgärder.
Jag skall tillåta mig
att peka på en del.

1. Vart tredje eller vart fjärde år har
det militära försvaret varit föremål för
fullständiga utredningar av ÖB eller
parlamentariska utredningskommittéer.

2. 1961 omorganiserades försvarets
högsta ledning, och en ny översyn
verkställdes 1965.

3. Försvarsgrensstaberna omorganiserades
1964, och två år senare integrerades
de högre regionala staberna.
Utredning av omorganisation av de
lägre regionala staberna pågår.

4. Statens organisationsnämnd har
under årens lopp verkställt genomgripande
organisationsförändringar vid
flertalet truppförband.

5. 1963 tillkom försvarets intendenturverk
i rationaliseringssyfte. I år avvaktas
förslag inom tygförvaltningens
område, vidare pågår utredning om
försvarets verkstäders framtida organisation.

6. 1966 framlades förslag till ett nytt
inskrivningssystem och personalredovisning.

7. Nya utbildningsbestämmelser antogs
förra året av riksdagen på förslag
av VU 60.

8. Försök pågår vid vissa truppförband
på initiativ av försvarskostnadsutredningen
i syfte att få till stånd ett
företagsekonomiskt tänkande och handlande
inom den militära organisationen.

9. Programmerad utbildning håller
på att införas.

10. Databehandling utnyttjas i allt
större utsträckning, inte minst i vad
avser materielanskaffningsplaneringen.

Jag skulle, herr talman, kunna fortsätta
denna uppräkning men jag skall
nöja mig med de anförda exemplen.
Då försvarsdebatten nu synes bli livligare
än på länge, tycker jag att det kan
vara på sin plats att vi såsom opinionsbildare
hjälps åt att hyfsa debatten och
vid alltför högljudda rop om rationaliseringar
såsom effektiv sparåtgärd
sakligt upplyser om att det, där de stora
pengarna står att vinna, har pågått
och pågår ett effektivt rationaliseringsarbete,
kanske i högre grad än inom
många andra områden.

Jag vill, herr talman, ta upp ytterligare
en fråga i remissdebatten. Jag
skall ägna några minuter åt vår vägpolitik.
Investeringsanslagen för vägoch
gatubyggandet föreslås för år 1968
ligga på samma nivå som för åren 1966
och 1967. För perioden 1958—1967 kan
vi nu studera vägplanens investeringar.
Hänsyn måste tagas till uppkomna fördyringar.
Beräknar man dessa enligt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens växindex,
får man fram att differensen
mellan de faktiska investeringarna och
de indexkorrigerade värdena uppgår

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

till inte mindre än 1 850 miljoner kronor.

Långtidsutredningens prognoser beträffande
trafikutvecklingen för perioden
1964—1970 visar en ökning av persontransportarbetet
med personbil med
50 procent och en ökning av godstransportarbetet
med lastbil med 60
procent. Räknat i antal bilkilometer
per år visar prognoserna en årlig genomsnittstillväxt
av väg- och gatutrafiken
med cirka 6 procent. Beträffande
vägarnas standard angives i årets
statsverksproposition att endast 37 procent
av riksvägnätet har fullgod standard
i förhållande till dagens trafik.
Inte mindre än 36 procent är i behov
av snar ombyggnad. Av genomgående
länsvägar är hela 54 procent i behov
av snar ombyggnad. Helt nyligen redovisades
också en inventering avseende
erforderliga underhållsarbeten varvid
konstaterades en eftersläpning överstigande
500 miljoner kronor. I samband
med revideringen av 1957 års vägplan
har bedömts att för riksvägarna skulle
erfordras 8—10 miljarder kronor under
en tjugoårsperiod. Ett ännu större
behov redovisas för genomgående länsvägar.

Vad är det som i verkligheten håller
på att hända inom vägpolitiken? Jo, vi
skjuter nödvändiga investeringar in i
framtiden. Men hur länge kan vi föra
en sådan politik? Av vad som sagts
från regeringen så har vi att räkna med
ett kärvt ekonomiskt klimat under de
närmaste åren, och även jag tror att så
blir fallet. Men måste vi inte då också
ge oss in på ett nytt synsätt i fråga om
investeringspolitiken? Varför inte pröva
nya metoder bl. a. i vad gäller investeringar
i vägar och större broar?
Våra tidigare krav på närmare analyser
rörande vägväsendets framtida finansiering
har förut avvisats. Men skall
vi ha den minsta chans att något så när
följa med i utvecklingen måste vi enligt
vår mening allvarligt överväga ny
metodik i fråga om investeringarna.
Jag lovar att riksdagen genom vår för -

Statsverkspropositionen m. m.
sorg skall få tillfälle att ånyo pröva
dessa frågor. Den förda vägpolitiken
rimmar illa med de nya pålagor på
bilismen som nu föreslås. Den höjda
fordonsskatten kommer framför allt att
drabba den tunga trafiken. Busstrafiken
belastas med ytterligare 10 miljoner
kronor och lastbilstrafiken med 40
miljoner kronor. Det allvarliga är att
glesbygder och exportindustrierna hårdast
kommer att drabbas. Varför har
man inte avvaktat bilskatteutredningens
resultat innan dessa nya pålagor
föreslås?

Jag vet att denna fråga senare kommer
upp i debatten och vill därför endast
påtala att speciellt vi norrlänningar
ser mycket allvarligt på verkningarna
av den föreslagna skattehöjningen
på bilismen.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Liksom min värderade
bänkkamrat Bertil Petersson skulle jag
kunna inleda med några synpunkter såsom
representant för Kalmar län.

Det är klart att vi alla är glada över
att Ölandsbron kommer till stånd, och
det är väl lika uppenbart att vi gläds
åt att nu efter en tid av hårt motstånd
från regeringens sida kunna konstatera
att man i vissa sammanhang för norra
länsdelens vidkommande har ansett det
förenligt med allmän praxis att ge bidrag
av lokaliseringsmedel för att skapa
ökad sysselsättning i den delen av länet.
Det är ju ett gammalt centerkrav
att den sydöstra delen av Sverige skulle
införlivas med det område som kallas
det norra stödområdet. Vi har hävdat
detta genom att påpeka likheten mellan
förhållandena i sydöstra Sverige och
dem som råder i norr. Norra delen av
Kalmar liin är ett sysselsättningssvagt
område som behöver uppmärksammas,
och i den mån detta har skett vill jag
också uttala min tillfredsställelse över
det, men jag har den uppfattningen att
ännu mycket ytterligare måste göras.

Liksom herr Strandberg nyss önskar

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.
jag väl att vad som sades angående försvarsfrågan
i går kunde vara tillräckligt
för den här remissdebatten. Emellertid
har jag begärt ordet huvudsakligen
för att ge några synpunkter på
försvarsfrågan. Det skall då inte bli ett
resonemang omkring miljoner eller miljarder,
såsom det ofta blir i det sammanhanget,
utan jag skall beröra några
frågor som kanske liknar dem herr
Strandberg tog upp på sitt sätt.

Herr Strandberg sade att de synpunkter
på rationalisering — eller rättare
sagt brist på rationalisering — som då
och då kommer fram beträffande förhållandena
inom försvaret härstammar
från personer —• jag minns inte, om
han sade individer, manliga sådana —
som har varit inkallade vid något tillfälle.
Det slår mig att herr Strandberg
självklart gick ut ifrån sin position som
militär. Likaså är det ju uppenbart att
mina synpunkter härstammar just från
inkallelseperioder.

När man diskuterar olika personalkategorier
hamnar man så småningom
längst ner bland meniga. Det är ett uttryck
som jag ofta reagerar emot och
som jag nog anser borde vara färdigt
för avskrivning. Jag hyser vissa förhoppningar
i det sammanhanget, som
jag senare skall återkomma till.

Först vill jag dock säga att jag finner
det glädjande att vi nu kan diskutera
försvarsfrågan. För inte så länge sedan
var detta en omöjlighet, om man inte
ville riskera att bli betraktad såsom försvarsnihilist.
För några år sedan föreslog
jag och ett par andra ledamöter
av denna kammare en minskning av
repetitionsperiodernas längd från 30
dagar till 25. Det resulterade i något
som nära nog liknade en politisk klappjakt.

Jag minns mycket väl hur det var
vid denna tidpunkt och gläds nu i hög
grad över att man tydligen kan diskutera
dessa frågor utan skygglappar för
ögonen. Försvarsfrågan är en av vårt
lands allra viktigaste och största frågor.

Också under förra årets remissdebatt

tog jag upp dessa spörsmål och jag tilllät
mig då framhålla att jag tror det
är angeläget för försvarsviljan att vi
alla försöker att så mycket som möjligt
förändra förhållandena inom det militära
försvarsväsendet, så att bl. a. de
inkallade känner att de uppskattas och
verkligen har ett människovärde. Jag
är som sagt glad över att vi nu törs diskutera
detta.

Jag har framför mig en ledare i en
av landets större tidningar av den 18
december 1963, där det heter: »Den
statliga verksamheten är i regel väl bevakad
av press, radio, TV och allmänhet.
Uppenbart slöseri med skattebetalarnas
pengar blir ordentligt uppmärksammat
och kritiserat. De politiska partierna
tar då i med hårdhandskarna.

Men en gren av den statliga verksamheten
har i varje fall hittills varit undantagen
från kritisk granskning från
dessa mediers sida. Försvaret är helig
mark. Militärväsendet får inte kritiseras.
Gör man det är man försvarsfiende.
»

Herr Strandberg antydde nyss att betydande
ansträngningar har gjorts inom
försvaret för att åstadkomma en rationellare
verksamhet, och jag har ingen
anledning att betvivla detta. Men
lika klart är — det tror jag alla är medvetna
om — att det därvidlag finns åtskilligt
ytterligare att göra. Jag har i
varje fall aldrig kunnat inse varför man
inom bl. a. de oppositionspartier, vilka
säger sig i princip icke önska statlig
verksamhet, inte får kritisera den del
av den statliga verksamheten som är
störst, nämligen den som pågår inom
försvarets område.

När man i går åhörde försvarsdebatten
fick man den uppfattningen att i
varje fall någon aktad ledamot av kammaren
ansåg försvarsfrågan så allvarlig
att han menade att försvaret kommer
först, sedan ingenting och därefter
ingenting. Vad som möjligen blivit över
sedan detta tillgodosetts kunde användas
för andra ändamål.

Även om jag är på det klara med att

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

försvaret är synnerligen värdefullt och
viktigt och nu bör bli föremål för ingående
överläggningar, måste vi göra
klart för oss att det finns många andra
faktorer i försvarssammanhanget än det
rent militära försvaret att ta hänsyn till.

Jag skulle för min del vilja beskriva
situationen på följande sätt. Först har
vi det yttre militära försvaret. Men för
att åstadkomma en försvarsvilja och för
att folket i vårt land verkligen skall få
känslan av att det har något att försvara
måste vi ytterligare utvidga detta
tema. Vi måste ha ett inre försvar, ett
skydd för människan. Vi måste eftersträva
att även i detta sammanhang
sätta människan i centrum.

Jag lyssnade med stort intresse och
välbehag till herr SÖrensons framställning
på detta tema i går kväll. Detta
inre försvar bör emellertid i detta sammanhang
också ta sikte på vår sociala
trygghet.

Vi måste vidare ha ett ekonomiskt
försvar, vilket är en väsentlig fråga i
totalförsvaret. Såvitt jag förstår är det
allra viktigast att vi har en livsmedelsförsörjning
som är betryggande. Enligt
min och mångas uppfattning kan vi
inte åstadkomma detta med mindre än
att vi bibehåller det svenska jordbrukets
nuvarande volym, så att vi inte
i onödan krymper produktionsapparaten.
Vi måste också se till att det blir
utrymme för jordbruk i alla delar av
landet. Det måste ur bl. a. beredskapsoch
försvarssynpunkt vara helt felaktiga
tongångar, när man ibland gjort
gällande att Skåne och vissa delar av
Mellansverige skulle vara de enda områden
där svenskt jordbruk kan drivas
i framtiden. Vi behöver också se till
att vi får behålla både stora och små
brukningsenheter, eftersom uppenbarligen
de mindre enheterna har betydligt
större tålighet i ett avspärrningsläge
och kan fortsätta produktionen
utan inskränkningar och störningar,
medan det större och högintensiva
jordbruket är mycket sårbart vid en

Statsverkspropositionen in. m.
avspärrning som t. ex. vållar knapphet
på drivmedel.

Vi måste också ha en försvarsvilja,
sade jag — kalla det gärna ett psykologiskt
försvar. Jag vet att man bland
militärerna tar mycket allvarligt på
detta. Här återkommer jag liksom i fjol
till att vi måste ge den värnpliktiga
personalen en helt annan roll och uppskattning.
Då frågar man sig: Har människan
verkligen någon plats i försvarssammanhang?
Kriget innebär ju i sig
ett omänskligt vanvett. År det tänkbart
att de människor, som skall styra den
nutida jättelika krigsapparaten, i det
sammanhanget har något egentligt människovärde?
Detta är frågor med enbart
dunkla svar. Men jag återkommer
till angelägenheten av att vi ger personalen
i den värnpliktsarmé, som är
vårt svenska försvar, en väsentligt större
uppskattning, en känsla av verkligt
människovärde. Det åligger mig som ledamot
av första lagutskottet att årligen
läsa bl. a. MO:s ämbetsberättelse. Det
mustiga språk som där finns återgivet
i samband med redogörelsen för klagomål
till MO påminner väldigt mycket
om det som användes för 30 år sedan
när jag gjorde min värnplikt.

Men hoppets stråle lyser trots allt.
Jag har här ett tidningsurklipp med
rubriken »överste föreslår allmän dureform
inom krigsmakten». I artikeln
sägs att överbefälhavaren förbereder en
reform av disciplinära krav och former,
och den ifrågavarande översten
anser i detta sammanhang att det är
angeläget med en betydligt bättre personalvård
inom försvaret. En sådan
skulle kräva mycket pengar, anser han,
och det tvivlar jag inte heller på. Men
så fortsätter han med frågan: »Har vi
råd att skapa en ytterligare negativ inställning
till försvaret bland de värnpliktiga?»
översten föreslår också att
hälsningsplikten slopas inom förbanden.

Ja, detta är tendenser som visar att
mina och andras upprepade framstötar

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.
för att få en ökad demokratisering till
stånd inom försvaret håller på att bära
frukt. Jag är mycket glad över detta,
inte därför att jag tror att en sådan i
första hand är angelägen för att utjämna
eventuella motsättningar, utan därför
att den är ägnad att skapa en önskvärd
bättre försvarsvilja inom hela vårt
folk.

Ja, herr talman, jag skall inte ytterligare
uppehålla mig vid dessa frågor.

I fjol frestade jag kammarens och herr
talmannens tålamod med att bl. a. återge
några synpunkter på det då aktuella
fallet med den s. k. knäfallsöversten i
Bohuslän. I år säger jag: Det är bussigt,
du överste där uppe i Norrland, med
ditt förslag om en allmän du-reform i
f örsvarsväsendet!

Vi får möjlighet att senare återkomma
i en mera ingående debatt beträffande
detaljerna, som t. ex. höjning av
värnpliktspersonalens avlöningar eller
ersättningar. En betydande fortsatt
upprustning av kaserner och andra
förläggningslokaler är lika nödvändig.
Personligen har jag också den meningen
att det är orimligt att inte den värnpliktige
och annan militär personal
under sin tjänstgöringstid skall få tillgång
till ett generellt gällande frikort,
så att de har möjligheter att åka med
statens järnvägar och bussar som ju
inte alltid är fullsatta.

Vad slutligen gäller ramen för och
omfattningen av de militära kostnaderna
anser jag för min personliga del att
regeringens förslag för det närmaste
budgetåret kan anses vara fullt tillräckligt,
men om vi inom mitt parti blir
överens med andra partier om att föreslå
ökningar skall jag biträda dem endast
under förutsättning att de viktiga
personalfrågor som jag i detta anförande
har berört kommer att snabbt tillgodoses
så att den värnpliktiga personalen
får bättre förhållanden och bättre
villkor.

Jag skulle också kunna tänka mig en
sådan högre kostnad under förutsättning
att vi i annat sammanhang också

beslutar oss för att ha råd med att bibehålla
ett svenskt jordbruk i detta
land av ungefär den omfattning och på
de förutsättningar som för närvarande
råder. Om vi hos det svenska folket
kan ingjuta förvissningen om hur nödvändigt
det är att ha ett försvar försvinner
säkerligen den eventuellt kvarvarande
försvarsoviljan, och i så fall
har jag för min del ingen anledning att
motsätta mig en sådan eventuell ökning.

Med dessa ord, herr talman, har jag
i huvudsak berört en enda fråga, och
jag är medveten om att vi får anledning
återkomma till dessa spörsmål
när detaljerna vidare skall handläggas.

Häri instämde herr Carlsson, Eric,
(ep).

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Sedan herrar talmän
har gjort ett allvarligt försök till ett
nytt indelningsverk när det gäller remissdebatten
har den situationen uppkommit
att vi i går, när det gäller försvaret,
hade elittrupperna med de tunga
kanonerna i farten, och i dag kommer
landstormens reserv med litet mera
spridd skottlossning.

Jag har begärt ordet när det gäller
försvaret närmast med anledning av
den debatt som har uppkommit om försvarsutredningen
och dess arbetsformer.
Det har också skett med anledning
av försvarsministerns uttalande i
går där han sade sig önska en ny uppgörelse
om försvaret. Jag vill för min
del säga att jag inte delar herr statsrådets
och chefen för försvarsdepartementet
uppfattning på den punkten.
Jag anser för min del inte att försvarsutredningen
skall vara en förhandlingskommitté
som skall träffa en uppgörelse
om försvarskostnaderna, och
jag kan över huvud taget inte förstå att
man från högerhåll talar om ett diktat
i detta sammanhang från regeringens
sida. Det skulle ju innebära att alla
poster i statsbudgeten som regeringen

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

lägger fram skulle ha formen av diktat.
Jag anser inte att det finns något som
helst skäl att nu göra ett undantag för
fjärde huvudtiteln, och jag finner det
helt onormalt att man skall bryta ut en
enda punkt ur statsbudgeten och göra
den till föremål för partiöverenskommelser.
Då kan man uppnå som resultat
det läge vi hade i slutet av 1960-talet vid den förra dämpningen av konjunkturen,
att försvarskostnaderna är
absolut fixerade, men från borgerligt
håll kommer man i form av motioner
med allvarliga attacker mot exempelvis
ecklesiastikhuvudtiteln och socialhuvudtitein.
De försvarsuppgörelser som
vi haft sedan 1958 har också medfört
att försvarsfrågan fått en sådan behandling
som inte alls kan vara tillfredsställande.
På grund av att man
har haft en fastställd ram har man
helt enkelt inte ansett det vara möjligt
eller nödvändigt att diskutera de olika
punkterna när det gäller försvarskostnaderna
i statsutskottets första avdelning
eller statsutskottet. Detta beror
helt enkelt på att om man skulle sänka
en post, skulle det innebära att man
skulle behöva öka på ett annat håll.
Och det hela har blivit meningslöst.
Det har i avdelningen huvudsakligen
blivit dispyter om vad överenskommelsen
innebär och vad som eventuellt
skulle kunna läggas utanför den överenskomna
kostnadsramen, vilket framför
allt från högerhåll haft sitt speciella
intresse.

Någon realbehandling av försvarskostnaderna
har alltså inte förekommit
i riksdagen sedan 1958, och det måste
vara alldeles galet att riksdagen och
svenska folket på detta sätt ställes utanför
försvarsfrågorna och försvarsdebatten.
Därför är herr Åkerlunds uttalande
här för någon timme sedan att försvarsfrågan
nu skulle tystas ned eller
hyssjas ned alldeles felaktigt, ty det är
tvärtom på det sättet att genom den
försvarsöverenskommelse som vi har
haft har det blivit detta nedtystande
och detta hyssjande kring försvaret.

Statsverkspropositionen m. m.
Det är det som vi måste komma ifrån.
Överenskommelsen har helt enkelt bidragit
till att stoppa debatten och hindra
insynen när det gäller försvaret.

Jag är medveten om, framför allt på
grundval av materielanskaffningsfrågorna,
att en långtidsplanering är nödvändig.
Därför är det alldeles självklart
att det finns behov av en utredning
också när det gäller försvarsfrågorna,
precis som när det gäller alla andra
viktiga frågor. Men det innebär inte
att utredningen skall utmynna i en
uppgörelse som skall binda riksdagen
för någon längre tid. Det bör vara här
som när det gäller alla andra frågor.
Utredningen lägger fram sitt förslag.
Kan man inte komma överens, får man
avlämna reservationer, och sedan blir
det regeringen som har ansvaret och
som får lägga fram förslagen för riksdagen.
Där har också oppositionen
möjlighet att i form av motioner komma
med sina förslag, och så skall det
vara riksdagen som beslutar.

Jag tycker att det är ett glädjande
tecken att vi nu har kunnat få till stånd
en ordentlig försvarsdebatt, och jag
hoppas att den skall kunna fortsätta.
Jag måste faktiskt säga att de båda
högermännen Bohmans och Virgins
tilltänkta avhopp från utredningen närmast
ter sig som löjligt. De påminner
om egensinniga barnungar som inte
får som de vill och därför springer till
pappa Holmberg och säger att nu kan
de inte vara med och leka längre, utan
nu vill de slippa ifrån det här. Hur
skulle det se ut om vi skulle tillämpa
den metoden i det svenska utredningsväsendet,
att om man inte får sina synpunkter
tillgodosedda säger man ifrån
att man inte längre vill vara med i utredningen?
Det skulle väl te sig ganska
underligt.

Jag menar inte heller, herr talman,
att det vore så märkvärdigt om vi nu
allvarligt försöker att få en ny syn på
vårt försvar, och jag tycker för min
personliga del att man t. o. m. har anledning
att sätta sig ned och mycket

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.
allvarligt fråga om de försvarskostnader
på över fem miljarder kronor som
vi har är utgifter som kan försvaras.
Man måste också se det hela ur den
synpunkten: Har vi över huvud taget,
om vi tänker oss en konflikt med eller
mellan stormakter, möjligheter att försvara
oss? Kommer vårt försvar att
över huvud taget stoppa mer än någon
vecka, och hur kommer det sedan att
gestalta sig? Jag tycker att man också
allvarligt bör se på denna fråga. Man
bör naturligtvis också se på hela vårt
totalförsvar. Om jag inte kan dela herr
Svanströms uppfattning att med detta
totalförsvar också skall införlivas det
svenska jordbruket, så tror jag ändå
att det är nödvändigt att man ser på
vårt totalförsvar. Men med den stora
anhopning av människor som vi har
i vissa delar av landet är jag ganska
förskräckt över hur det skulle komma
att bli om man exempelvis vid ett hastigt
krigsfall skall tänka sig en utrymning
av stockholmsområdet och tror
att det skulle kunna ordnas på ett tillfredsställande
sätt. Här bör man alltså
se på hela vårt försvar ur olika aspekter
för att kunna komma fram till förslag
som ur skilda synpunkter kan anses
vara lämpliga.

Jag tror inte, herr Strandberg, att
den rationalisering som man talar om
i olika sammanhang varit tillräcklig.
Framför allt är jag inte övertygad om
att den form av dyrtidstillägg och tilllägg
på grund av den tekniska utvecklingen
som beviljas i enlighet med den
hittillsvarande försvarsuppgörelsen
medfört att man från försvarets sida
haft några allvarliga krav på sig att
rationalisera i tillräcklig utsträckning.
Jag tror inte att den formen på något
sätt varit rationaliseringsbefrämjande.

När vi ser på vår försvarsorganisation
har vi all anledning att titta på
fredsorganisationen. Jag har tidigare talat
om det i denna kammare, och jag
har anledning att återkomma. Här har
vi en fredsorganisation som praktiskt
taget bygger på det som uppstod när vi

avskaffade det gamla indelningsverket.
Då räknade man med att våra utbildningsförband
skulle förläggas i anslutning
till hemortens försvar, att de värnpliktiga
skulle ha kort väg till sina övningsplatser.
Men det är ju inte längre
möjligt. Det är över huvud taget otänkbart
att ungdomen i Stockholm och i
Mellansverige skall få sin utbildning i
hemorten, utan den måste placeras
ganska avlägset från sina hemorter. Det
finns inte heller längre skäl att bibehålla
den indelningen. Det finns också
en annan orsak som gör det nödvändigt
att vi får en ändring till stånd, och det
är den tekniska utvecklingen som medfört
allt större och större krav på ökade
övningsfält. När vi har våra förband
omkring storstäderna kommer det
inte att finnas möjlighet att skaffa dessa
övningsfält utan stora svårigheter.

Vi har också under de senaste åren
lagt beslag på stora områden. Jag vill
bara erinra om Gullbergsfältet, Vidseifältet,
Älvdalen och utökningen av Ravlundafältet.
Det finns naturligtvis inte
möjlighet att på detta sätt i fortsättningen
lägga stora områden för fäfot för att
använda dem för militär utbildning.
Det vore också vansinnigt att som herr
Svanström nu antyder börja rusta upp
våra gamla kaserner och lägga ner betydande
pengar på dem för att sedan
kanske få skrota ner hela den gamla organisationen.

Herr Strandberg var inne på frågan
om FKU, alltså försvarskostnadsutredningen,
och dess betydelse. Hittills har
vi inte sett några särdeles strålande resultat
av dess arbete. Framför allt tror
jag att det skulle vara av oerhört stort
intresse att få en allvarlig prövning av
statssekreterare Olhedes förslag om en
allvarlig översyn beträffande leveranserna
på den militära sidan. Här sker
miljardinköp av materiel till det svenska
försvaret, men genom den hemligstämpel
som man har god användning
för på den militära sidan har vi över
huvud taget inte någon ordentlig insyn
när det gäller dessa inköp. Detta har

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

väl i någon män skett när det gäller
flygplanstillverkningen vid SAAB, men
det bör säkerligen också ordnas på ett
liknande sätt i andra sammanhang. Försvarskostnadsutredningen
behöver därför
snarast möjligt komma med ett förslag
på den punkten så att vi här i riksdagen
och allmänheten verkligen får se
att alla dessa miljarder, som nu går till
försvaret, används på ett förnuftigt sätt.

Jag är också övertygad om att vi inte
längre av rättviseskäl kan kräva samma
utbildningstid för alla våra värnpliktiga
ungdomar. Det innebär alltså att vi
blir nödsakade att återgå till kategoriklyvningen
och endast ge de värnpliktiga
den utbildning som verkligen behövs
sa att inte människor i onödan
skall behöva vara inkallade till militärtjänstgöring,
vilket naturligtvis inte
kan vara så värst ekonomiskt. Det är
ju, herr Strandberg, inte bara fråga om
den ersättning som våra värnpliktiga
får, utan det är framför allt fråga om
det stora inkomstbortfall och det produktionsbortfall
som äger rum ute i näringslivet
genom att människor på detta
sätt i onödan är inkallade till militärtjänstgöring.
Det är viktigt — kanske
inte så mycket ur de synpunkter som
herr Svanström här anfört utan mer ur
andra synpunkter — att vi får ett lönesystem
som innebär att de värnpliktiga
i större utsträckning än hittills varit
fallet ersätts för förlorad arbetsförtjänst
under inkallelseperioden. Jag är medveten
om att vi inte kan göra detta individuellt,
utan vi måste räkna med någon
form av medelinkomst efter vilken
de värnpliktiga skall ersättas. Jag anser
att detta borde vara ett incitament
för försvarets ledning att icke i onödan
ha de värnpliktiga inkallade och för att
rationalisera utbildningen på ett annat
sätt. Därmed skulle också de verkliga
kostnader som vårt försvar drar kunna
redovisas, ty i nuvarande situation räknar
man inte med det stora produktionsbortfall
som sker på grund av repetitionsövningar
och inkallelser till
första militärtjänstgöring.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag hoppas som sagt att vi ingalunda
skall få en ny försvarsuppgörelse utan
att vi skall få en stimulerande försvarsdebatt
i vårt land igen och att det skall
bli möjligt för regering och riksdag att
ta ställning till de olika propåer som
kommer fram från försvarsutredningen
och att vi sedan med hänsyn till det
statsfinansielia läget och det utrikespolitiska
läget får fatta beslut år från år
i dessa frågor.

Jag skall emellertid övergå från försvaret
till frågan om bygginvesteringarna.
Detta föranleds också av att jag
ingalunda är helt överens med finansminister
Sträng när han säger att vi
till varje pris måste låta näringslivet få
företräde i fråga om bygginvesteringar.
Jag är överens med honom om detta i
nuvarande situation, ty vi har hamnat
i ett sådant läge att det är viktigt för
oss att handelsbalansen kan återställas.
Jag vill också säga att den föreslagna
formen av en viss investeringsavgift
är bättre än den form i vilken
hittills bland annat landstingens byggande
av sjukhus har reglerats, en form
som jag inte anser har varit så lämplig.

Däremot kan jag inte vara överens
med finansministern om att industrien
i alla lagen skall ha företräde och att
det skall vara på det sättet att industrien
skall kunna göra låga eller inga
investeringar under lågkonjunkturer för
att sedan under en högkonjunktur begära
att få prioritet för sina investeringar.
Jag tycker mig ha märkt från
industrihåll att man där talar med —
för att använda indianspråk — dubbla
tungor. Från Sveriges industriförbund
framhålles ju att det är nödvändigt att
bostadsbyggandet skäres ned. Jag vill
bara erinra dem av statsutskottets ärade
ledamöter som deltog i resan till Kristianstad
föregående höst om att ekonomichefen
vid Perstorpsindustrierna
förklarade att om de inte fick den behövliga
bostadskvoten för att kunna
skaffa dit arbetare, så tvingas de att
flytta industrien till annat håll, utöka
den på annat håll eller rentav flytta den

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.
till utlandet. Industriförbundets uttalande
stämmer alltså inte när man säger
att bostadsbyggandet skall skäras
ner, då samtidigt industrichefen för
Perstorp och för övrigt alla företagschefer
landet över uppsöker kommunalmän
och talar om för dem att därest
de inte får bostäder i tillräcklig omfattning,
måste de flytta sina industrier
från respektive kommuner. Sådant tal
möter man överallt när man träffar
kommunalmän. Det säger mig att det
finns ett mycket stort behov av en samordnad
planering. Det går helt enkelt
inte att tänka sig att enbart bygga industrier
eller enbart industrier och bostäder,
ty ett samhälle kan över huvud
taget inte fungera utan skolor, sjukhus
och idrottsanläggningar och sådant.
Därför måste vi få till stånd en ordentlig
och samordnad planering på hela
detta område. Det finns således inget
skäl att industrien skall ha förmånsställningen
att få ligga lågt under lågkonjunktur,
utan man kan också kräva
att vår industri skall planera på längre
sikt.

Jag läste i dag ett uttalande i Svenska
Dagbladet av Bankföreningens ordförande,
bankdirektör Marcus Wallenberg
jr, som uttalar: »Det sägs klart ut, att
de statliga myndigheterna liksom hittills
bör bära ansvaret för realplaneringen,
och den innefattar självfallet
också fördelningen av byggandet både
geografiskt och tidsmässigt.» Är det nu
så självklart? Har vi inte erfarenheter
av hur bankerna helt enkelt dikterar
vilka byggmästare man måste anlita för
att över huvud taget få den bankkredit
man vill ha? Jag har i det avseendet
flera exempel varvid bankerna har sagt,
att om den och den byggmästaren får
krediten i fråga, då skall det ges ett
byggnadskreditiv. Det finns också exempel
på hur man har sagt: Nej, där
vill vi inte vara med och lämna krediter,
men om ni i stället inriktar er på
att bygga på en annan ort skall vi lämna
krediter. I sådana fall har man inte
överlämnat åt de statliga myndigheterna

att bära ansvaret för denna planering,
utan där försöker bankerna i mycket
hög grad att styra. Det är i allra högsta
grad nödvändigt att på detta område få
till stånd bättre förhållanden, där bankerna
inte längre har dessa möjligheter.

Låt mig till sist, herr talman, säga ett
par ord om den s. k. sjukvårdskrisen
och det med anledning av en partimotion
underskriven av folkpartiets högsta
ledning. Jag vill bara erinra om hur
folkpartiet under höstens valrörelse såväl
på affischer som i en broschyr talade
om, att man hade funnit rätt medicin
mot vårdkrisen. Man gjorde alltså
gällande för valmanskåren att man inom
folkpartiet sitter inne med den rätta
medicinen för att lösa vårdkrisen.

Herr Kilsmo talade i dag om västgötaklimax.
Jag tycker att folkpartiet kommer
med en verklig västgötaklimax i
detta avseende, när dess stora motion
slutar med att begära en parlamentarisk
utredning på detta fält. Den medicin
som man således nu med stora later gav
valmanskåren i höstens valrörelse var,
som man redan då kunde förmoda, icke
någonting annat än homeopatiska sockerpiller.

Yi får anledning att närmare återkomma
till denna fråga när motionen
skall behandlas, och jag vill därför nu
sluta mitt inlägg i denna remissdebatt.

Herr Dahl (s) och herr Svedberg,
Lage, (s) förklarade, att de instämde
i den del av herr Söderbergs nu hållna
anförande som rörde försvaret.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom jag just hade
tänkt anföra några ord med anledning
av vad herr Söderberg yttrade om försvaret,
får väl den repliken också riktas
till herrar Dahl och Svedberg, som
instämde i den del av herr Söderbergs
anförande som rörde försvaret.

Herr Söderberg lyckades missförstå
mig så grundligt att jag faktiskt frågat
mig om en replik fyller någon mening.

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

Normalt brukar herr Söderberg snabbt
och väl kunna fatta innebörden i ett
inlägg, men nu fick jag intrycket att
herr Söderberg i någon mån var förblindad
av en förutfattad vilja att missförstå.
När jag talar om hyssjandet i
den svenska debatten, gäller detta hyssjande
utrikespolitiken. Vi svenskar talar
alla högt och vitt och brett om avlägset
belägna länder, och då är vi mycket
bestämda i våra uppfattningar och
anser oss fuller väl veta hur alla problem
skall lösas. Vi har emellertid, enligt
mitt sätt att se, faror och risker
alldeles inpå våra egna gränser, ja kanske
rent av inne i landet. Men då tiger
vi och då tystar vi ned verkligt allvarliga
frågeställningar. Vi är försagda inför
det förhållandet att det finns farliga
ting alldeles inpå våra gränser.

Jag tycker vidare att kritiken mot
herrar Virgin och Bohman är obefogad
från herr Söderbergs egna utgångspunkter.
Vad är det herrar Virgin och
Bohman har gjort? De har genom sitt
av herr Söderberg förlöjligade avhopp
gjort just det som herr Söderberg vill
skall göras. De har dragit bort slöjan
från försök att dölja målsättningar beträffande
vårt försvar. Det har visat sig
att man på socialdemokratiskt håll hade
vissa målsättningar för vårt försvar,
målsättningar som vi icke kan vara
med om, målsättningar som vi förmenar
skall underställas svenska folket till
diskussion. I mitt uttalande pläderar
jag för önskvärdheten av att en sådan
diskussion kom till stånd.

Låt oss verkligen försöka sätta oss
in i vad det betyder att vi skall lämna
vissa områden av vårt land oförsvarade
och eventuellt tillåta en fiende att landstiga
där, för att ta upp försvaret inom
vårt lands gränser.

Herr Söderbergs försvarsnegativism
är ju stark, och den är väl känd uti
denna kammare. Jag förstår mycket väl
att jag inte har någon möjlighet att på
övertygandets väg få honom att ändra
uppfattning på denna punkt, men jag
vill i alla fall, herr talman, klart ha

Statsverkspropositionen m. m.
sagt ifrån att herr Söderberg har missförstått
mig.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att herr
Åkerlund har någon som helst kännedom
om min »försvarsnegativism». Jag
är nämligen ingalunda någon motståndare
till försvaret men, herr Åkerlund,
jag anser att vi skall ha ett effektivt
försvar. Försvarsuppgörelser skall inte
träffas på det sätt som de hittills gjort,
nämligen att svenska folket och riksdagen
inte får vara med och bestämma
om våra försvarskostnader och inte får
en ordentlig insyn i försvaret. Detta är
något helt annat, herr Åkerlund, än att
vara negativ till försvaret. Jag tror det
är betydligt större risk att låta försvarsuppgörelser
träffas mellan några få
partimän, medan riksdagen i sin helhet
ställs utanför.

Missförstånd kan ofta bero på inte
bara att den som gör sig skyldig till
missförståndet har svårt för att fatta
utan också på att den som yttrar sig
uttrycker sig dunkelt, och det var i
detta fall säkerligen vad herr Åkerlund
gjorde.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Om jag missförstått
herr Söderbergs inställning till försvaret,
kan jag inte annat än uttrycka min
stora glädje över det förhållandet. Jag
är i så fall bara glad över att herr Söderberg
förnekar att han är försvarsnegativistisk,
och, om jag får tolka det
åt andra hållet, att han i själva verket
är positivt inställd till försvaret. Så
mycket bättre i så fall.

Herr Söderberg säger att han vill ha
ett effektivt försvar. Såvitt jag förstår
är det ett önskemål som vi alla kan
dela. Men herr Söderberg vill underförstått
göra gällande att han är skickligare
att bedöma hur vi skall nå ett effektivt
försvar än de människor som
har till daglig uppgift att studera detta

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. in.
och hantera försvarsfrågan, t. ex. i utredningar.
Enligt min uppfattning är
dessa mer kompetenta att bedöma hur
man skall få ett effektivt försvar.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag liar inte talat om
att jag skulle sitta inne med någon viss
kompetens att bedöma försvaret. Jag
anser att vi skall ha kompetenta människor
att utreda försvaret och komma
med förslag, men sedan skall vi på precis
samma sätt som i alla andra frågor
ta hänsyn till olika saker som kommer
fram i dessa utredningar.

Om herr Åkerlund menade att det är
generalerna Thunberg, Rapp och andra,
vilkas uppfattning skall vara det
allena saliggörande, då vill jag säga som
Göteborgs-Posten, att man inte skall
överlämna åt flyggeneraler att bestämma
om försvaret.

Jag tror det vore oklokt att överlåta
åt fackmän att besluta. Det skulle vara
precis som om vi på sjukvårdens områden
utan vidare skulle godta allting
som våra läkare kommer med. Det finns
inga möjligheter att göra det. Det är
de människor som sitter i förtroendeställning
som skall allvarligt bedöma
och ta ställning i de olika frågorna efter
de utredningar de sakkunniga medverkat
uti.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Vi är väl alldeles överens
om att utredningarna av försvaret
skall genomför-as av generalerna men
att det inte är på generalerna det ankommer
att göra den slutliga avvägningen
av hur försvaret kommer att se
ut. För det ändamålet har vi tillsatt en
försvarsutredning. Åtminstone från högerpartiets
sida ser vi saken så. Vi har
i försvarsutredningen satt personer av
hög kapacitet som vi bedömer kompetenta
och som vi har fullt förtroende
för.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! För en månad sedan
berörde Ni i en tidningsartikel riksdagens
arbetsförhållanden. Ni försvarade
den stundtals mycket höga frånvarofrekvensen
i kammaren — som vi
ju kan se illustrerad för ögonblicket
— med att det långa stillasittandet blir
outhärdligt. Därom torde råda enighet
bland alla som haft tillfälle att vistas
här några dagar. Samtidigt måste jag
erkänna att det framstår som en smula
egendomligt att vi inte kan införa litet
förnuftigare arbetstider. Varför skulle
vi exempelvis inte kunna börja litet
tidigare på morgnarna och ha en lunchpaus
som alla andra? Att riksdagsrestaurangen
inte hinner servera oss
alla finner jag inte särskilt bärande
som motargument.

Ni fann i Er tidningsartikel att det
var förståeligt, att många föredrar att
läsa snabbprotokollens referat hellre
än att lyssna till debatterna, framför
allt i samband med besvarandet av enkla
frågor och interpellationer. Om jag
förstod Er rätt, herr talman, blev dessa
debatter alldeles särskilt tråkiga till
följd av regeringens benägenhet att
dröja med svaren. Iakttagelsen torde
bekräftas av många. Inga statsråd finns
nu närvarande men också för dem blir
väl stillasittandet outhärdligt, även om
det inte brukar vara alltför långa stunder
som de vistas här i kammaren. Det
är väl svårt för dem att hinna stilla
vetgirigheten, och vetgirigheten blir
naturligtvis större ju fler problem som
uppkommer.

Särskilt de enkla frågorna visar en
markant tendens att öka. År 1963 uppgick
antalet enkla frågor här i kammaren
till 18 och i andra kammaren
till 54. År 1964 hade antalet ökat till
69 respektive 157. År 1965 blev antalet
40 respektive 201, och år 1966 slutligen
förekom 50 enkla frågor i första kammaren
och 209 i andra kammaren. Allt
tyder väl på att antalet enkla frågor
kommer att öka ännu mera.

I åtskilliga fall dröjde svaren, och

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

framför allt visade de debatter som
fördes att vi inte lyckats ge de enkla
frågorna den snärtighet och den inriktning
som en gång åsyftades. Allra
minst har vi kommit nära den förebild
som många väl hade i det de tänkte sig
att vi skulle få replikskifte i stil med
det engelska parlamentet. Vi ledamöter
har i stället en benägenhet att tråka ut
eventuella åhörare genom att läsa från
i förväg färdigställda manuskript. Det
kan även hända, såsom Ni påpekade i
Er artikel, att ett statsråds svar omfattar
flera sidor. En del av interpellationssvaren
har också varit så ambitiösa
att de närmast påmint om små
utredningar. Självdisciplinen är väl den
bästa boten mot tråkigheten, men för
att fråge- och interpellationsinstitutet
skall fylla någon vettig funktion, måste
väl även kravet ställas att svar lämnas
relativt snabbt eller inom ett par tre
veckor medan frågorna ännu har aktualitet.

Trots alla löften och alla ansträngningar
i syfte att uppnå förbättringar
kommer flertalet interpellationssvar
fortfarande mot sessionens slut. Här
i första kammaren besvarades under
våren 1966 sammanlagt 36 interpellationer,
varav 22 i maj. Under höstsessionen
besvarades 25 interpellationer,
varav 16 i december och då många de
allra sista dagarna. Det fanns interpellanter
som fick vänta på svar från vår
till höst. Somliga väntade helt förgäves.
Regeringen har självfallet formell rätt
att här förfara hur den vill, men det
förefaller mig som om statsråden själva
borde ha ett visst intresse av att deras
svar kom på sådan tid att de kunde
uppmärksammas både av press och allmänhet.
Att många av svaren kommer
i slutet av varje session ger ett intryck
av dålig planering.

Får vi en enda kammare — för att
åter citera Er artikel, herr talman —
måste förmodligen talmannen få rätt
att sovra bland frågorna eller på annat
sätt åstadkomma någon form av ransonering,
särskilt om det skall bli en

3 Första kammarens protokoll 1967. Å r 3

Statsverkspropositionen m. in.
kammare med 350 ledamöter, vilket nu
anses oundvikligt men som jag personligen
beklagar, inte minst mot bakgrunden
av det intryck man får av debatterna
här och i andra kammaren.
Där har man ännu flera talare, och där
drar debatterna ut orimligt långt. I en
enkammare med 350 ledamöter får man
räkna med mastodontdebatter. Enligt
min åsikt skulle det vara vida bättre,
om man skar ner antalet ledamöter till
cirka 250 och eventuellt införde ett
suppleantsystem, ungefär i den form
som finns i Norge.

Ni skrev också, herr talman, att med
den nuvarande uppdelningen på två
kamrar blir det ofta besvärligt för
statsråden att besvara interpellationer
och enkla frågor, när de tvingas rusa
från en kammare till en annan. Det kan
vara svårt att beräkna hur länge en
debatt skall pågå. Den svårigheten fick
jag känning av i höstas, då jag inte fick
något uttömmande svar på en interpellation
om det nordiska tanzaniaprojektet.
Vederbörande statsråd var då
tvungen att gå in till andra kammaren
för att där besvara eu annan interpellation.

Sedan dess har som bekant ändringar
ägt rum i regeringens sammansättning
och det har gjort att hans excellens
utrikesministern har tagit hand om
biståndsfrågorna.

Min interpellation gällde administrationen
av det nordiska tanzaniaprojektet.
Jag hoppades få veta — och
hade kanske hoppats få svar i dag —
om det inte finns en allvarlig risk att
den som unik betecknade samnordiska
karaktären förloras, om man följer den
nordiska ministerkommitténs förslag,
ett förslag som för övrigt har oroat
Nordiska rådets presidium. Förslaget
gick ut på att man i stället för en nordisk
styrelse med en särskild exekutivsekreterare
för tanzaniaprojektet skulle
genomföra en gemensam administration
för samtliga nordiska biståndsprojekt
och delegera ansvaret för tanzaniaprojektet
till SIDA.

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.

Jag fick inte något lugnande svar på
mina farhågor. Inte heller fick jag veta
hur det förhöll sig med uppfattningen
i Tanzania, där man väl tror att vi här
i Sverige ändrat inställning och vill ge
projektet en svensk betoning. Jag stöder
mig på ett uttalande som gjordes
av SIDA:s chef vid besök på Tanzanias
finansdepartement en av de första dagarna
i oktober 1966. Enligt protokollet
som då fördes yttrade SIDA:s chef bl. a.
att projektet hädanefter skulle stå under
svensk ledning. Även om de andra
nordiska staterna betalar sin andel av
projektet, så förfelas ju därmed intrycket
i mottagarlandet att det är fråga
om en samnordisk insats. Det är beklagligt
med tanke på att projektet var
avsett att för det splittrade Afrika demonstrera
hur en grupp stater frivilligt
kunde samarbeta. Det var ju detta som
var det unika med hela projektet.

När jag återkommer till frågan i dag,
sammanhänger det med att det förefaller
som om tanzaniaprojektets nordiska
karaktär ytterligare tonats ner. I förra
årets statsverlcsproposition hade anslagsäskandena
inryckts i redogörelsen
för SIDA:s fältverksamhet som en del
av avsnittet om Tanzania, medan det
tidigare tagits för sig. I år har gränserna
mellan det nordiska projektet
och de övriga suddats ut ännu mera.
Om finansieringen av de skilda projekten
ges inga exakta uppgifter. Endast
en klumpsumma anges för samtliga
svenska, nordiska och internationella
projekt i Tanzania.

Det förklaras vidare, att Kungl. Maj:t
beträffande hela SIDA:s fältverksamhet
må äga rätt att ta ställning till prioriteringsfrågorna
vid dispositionen av de
anvisade medlen. Det anförs också, att
Sverige inom ramen för gällande avtal
kommer att göra en växande biståndsinsats
framför allt inom hälsovård och
undervisning.

Jag tycker att det är litet svårt att
få dessa olika uppgifter att gå ihop.
Har inte Sverige redan bundit sig för
ett bestämt program i fråga om utgif -

terna för det nordiska tanzaniaprojektet
på samma sätt som man väl gjort
beträffande det nordiska sjukhuset i
Korea? Detta sjukhus skall ju avvecklas
i oktober 1968, varför problemet väl i
detta fall inte är så stort. Men hur är
det med tanzaniaprojektet?

I november 1965 bemyndigades styrelsen
att planera för ett nytt nordiskt
projekt för femårsperioden 1967—1971,
varvid man skulle räkna med ett årligt
rambelopp på 15 miljoner kronor,
vilket skulle ställas till förfogande av
de nordiska länderna gemensamt. I augusti
1966 uttalade den nordiska ministerkommittén
att den var beredd att
förlänga avtalet med Tanzanias regering
till den 1 september 1969. Föreligger
det alltså inte i detta fall en binddande
överenskommelse?

Även om det skulle föreligga endast
moraliskt förpliktande löften, måste det
onekligen framstå som underligt för de
andra berörda parterna, om det som
man trodde välbärgade Sverige planerade
så illa att vi inte kunde uppfylla
vad vi ställt i utsikt att ge till de verkligt
nödlidande folken.

U-hjälpen blir ■— för att upprepa vad
herr Arne Geijer i går framhöll — på
alla sätt ett verkligt dystert kapitel.
U-hjälpen är en moralisk förpliktelse
för oss. Vår nu sviktande hjälp avtecknar
sig mot bakgrunden av den bottenlösa
nöd, som före detta statsrådet
Lindström och även fröken Mattson
skildrade i går.

I viss mån försöker vi val också
komma ifrån våra förpliktelser och
åtaganden genom att ställa dem i motsatsförhållanden
till låglönegruppernas
svårigheter. Ett sådant resonemang påminner
mig i mycket om den obotfärdiges
förhinder.

Det förefaller mig också som om det
ligger en antydan till ett framtida konstitutionellt
problem i frågan hur man
skall kunna säkra och fullfölja projekt
eller andra engagemang av internationell
karaktär. Varje åtagande härvidlag
måste bygga på en planering, som kan

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

slås i spillror om den enskilda staten
inte förstått att en bindande förpliktelse
måste följas. Den måste på något sätt
utformas så att den inte kan brytas när
eventuella svårigheter uppstår.

Det är inte stor mening i att skapa
ett samarbete om de som skall fullfölja
det i regeringskommittéer eller i samordnande
organ av annat slag praktiskt
taget saknar handlingsfrihet på någon
sikt.

Jag förmodar, herr talman, att det
snabba ombytet av statsråd vilka sysslar
med dessa frågor har ställt regeringen
inför problem på detta område
liksom även i andra avseenden. Åtminstone
ett av dessa problem berör även
oss andra. Det har ännu inte såvitt jag
vet klargjorts huruvida handelsministern
skall ta hand om konsumentfrågorna,
vilka fru Lindström handlagt
sedan år 1954 och vilka fått aktualitet
i samband med det betänkande som
framlades dagen innan fru Lindström
lämnade regeringen.

Även om man förstår att den snabba
förändringen vållade bekymmer i regeringen,
blir man litet konfunderad av
att regeringen så hastigt kände sig nödsakad
att även öka antalet statsråd från
16 till 18 sedan 17 statsråd för två år
sedan befunnits vara det lämpliga antalet.
Inte mindre förvånande är det att
statssekreterare Wickman som vanligt
fick vänta, trots att han redan välkomnats
i denna kammare med tanke på
en länge aviserad utnämning. Litet stötande
förefaller det mig också vara att
man nu talar om hans utnämning som
närmast ett fullbordat faktum, fastän
någon proposition om ökning av antalet
statsråd inte har lagts fram i riksdagen
och ännu mindre behandlats eller
godtagits.

Regeringen fick efter fru Lindströms
avgång brått med att utnämna fru Myrdal.
Herr Erlander talade då varmt om
behovet av en nedrustningsminister —
men varför så hastigt påkommet?

Fru Odhnoff tycks man ha kommit
att tänka på ännu hastigare. Om hennes

Statsverkspropositionen m. m.
kvalifikationer vet vi föga, men vi har
fått dem skildrade av statsministern.
Självfallet är alla riksdagens kvinnor
glada över att man frångått åsikten, att
det räcker med högst en kvinna i regeringen.

Regeringspartiets majoritet inom
riksdagshuset torde säkra den »personliga
professur» bland statsråden som
vikts för herr Wickman.

Personligen hoppas jag, herr talman,
att fru Odhnoff skall äga förmåga och
styrka att snabbt få den av riksdagen
våren 1965 beställda undersökningen
av de många barnmisshandelsfallen avslutad.
Det tog lång tid innan undersökningen
började, och hela ärendet
har skötts utan önskvärd snabbhet. Kort
före remissdebatten i fjol hade ett barn
misshandlats till döds. En liknande
händelse har inträffat i år. Måtte vi
till nästa års remissdebatt slippa den
bakgrunden. Det skulle vara en fruktansvärd
anklagelse mot vårt välståndsland,
herr talman, om det visar sig att
barn misshandlas — ibland till döds —
på grund av försummelser från samhällets
sida.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Segerstedt Wiberg
talade vid föregående års riksdag om
det nordiska tanganyikaprojektet och
sade då, att hon inte önskade diskutera
med mig. Jag har inte begärt ordet
för att på något sätt debattera detta
projekt med henne —- jag tycker
bara att jag borde göra en del förtydliganden
med anledning av de påståenden
hon nu fört fram.

Det är faktiskt inte så, att det nordiska
tanganyikaprojektet har överförts till
SIDA:s anslagsäskande i år •— även i
förra årets statsverksproposition kunde
man hitta anslagsäskandena i SIDA:s
planer för det bilaterala biståndet; då
gällde det alltså budgetåret 1966/67.
Anledningen var helt enkelt att SIDA
hade kommit till, och i den proposition
och det utskottsutlåtande som låg

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.
till grund för riksdagens beslut sades
uttryckligen ifrån, att de nordiska projekten
i fortsättningen skulle föras in
under SIDA:s petita.

Det är alltså i enlighet med riksdagens
beslut som detta projekt förts under
SIDA både innevarande budgetår
och det nästkommande, som vi nu diskuterar.

Sedan vill jag endast tillägga att det
är väldigt svårt att i dag över huvud
taget föra en diskussion om den nordiska
karaktären på projektet, helt enkelt
därför att det ännu inte föreligger
något beslut om hur organisationen
skall komma att gestalta sig i framtiden.
Nordiska rådets presidium har
sammanträtt i Köpenhamn och riktat
vissa synpunkter på hur de nordiska
projekten skall förvaltas till regeringarna
i Norden — till Sverige, Norge,
Finland och Danmark. Och i avvaktan
på att svaren från regeringarna skall
inkomma har vi faktiskt inte möjligheter
att över huvud taget diskutera,
därför att vi vet fortfarande inte hur
förslaget kommer att se ut när det slutgiltigt
läggs fram.

Med detta, herr talman, vill jag avsluta
redogörelsen för dessa fakta ifrån
talarstolen.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det skulle vara mig
fjärran att inte vilja debattera med
fröken Mattson. Det är mig ett stort
nöje. Men förra året hade jag ställt
vissa frågor till dåvarande statsrådet
Lindström, och det var av henne jag
ville ha svaret. Jag ansåg att hon som
statsråd kanske var mera kompetent
och borde svara på de frågorna.

Jag har inte mycket att tillägga utöver
vad fröken Mattson sade, men
jag tror att fröken Mattson i någon
mån hade missuppfattat mig. Jag sade
att man hade fört över anslagen 1966
— jag vet mycket väl att det var då —
till SIDA. Men jag ansåg att det nordiska

engagemanget hade tonats ned i årets
statsverksproposition, där man har en
klumpsumma för hela arrangemanget
i Tanzania. Man har visserligen räknat
upp de olika projekten, men man har
sedan fört samman anslagen till en
klumpsumma.

Det måste vara mycket svårt för dem
som arbetar inom SIDA att hålla isär
det hela, och därför hade jag hoppats
att regeringen skulle ha givit klart besked
om att man ämnar stå fast vid de
nordiska engagemangen. Jag tycker
nämligen att det skulle vara oerhört
beklagligt om man skulle frångå detta
samnordiska projekt och upphöra att
betona att man här står inför en unik
företeelse. Den saken har betonats i
proposition nr 100 år 1962 och många
andra gånger. Man har i Tanzania upprepade
gånger uttalat sin glädje över
detta samarbete mellan skilda stater,
som för det splittrade Afrika kan visa
vilka fördelar ett frivilligt samarbete
kan leda till.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! I den offentliga debatten
har sedan länge talats om den hårda
budget som skulle framläggas för
budgetåret 1967/68. Nu har den alltså
presenterats, och det till och med mycket
tidigare än som annars brukar vara
fallet.

Visserligen kan man väl säga att det
är en kärv budget, präglad av en stor
återhållsamhet, men inte är det väl
den chockbudget som en del tidningar
och även vissa talare har velat utmåla
den som. Man hade nog haft anledning
att vänta sig ännu hårdare tag med
hänsyn till vårt ansträngda ekonomiska
läge. Nu innehåller den trots -allt en del
glädjeämnen, bland annat för folkpensionärerna,
vilket är tacknämligt.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid budgeten. Det var ju meningen att
vi i år skulle hålla oss till våra angivna
ämnesområden, vilket jag tycker är
rationellt och riktigt. Jag vill därför

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

för min del, liksom delvis föregående
talare, beröra frågan om riksdagens
arbetsformer.

Det klankas väldigt ofta både i tid
och otid på riksdagen och på riksdagsledamöterna.
Man påtalar frånvarofrekvensen
i kamrarna, och det har
bl. a. väckts förslag om att införa stämpelur
för att få en bättre ordning till
stånd. Både tidningar och TV visar
med förkärlek bilder av glest besatta
bänkrader. Att de är dåligt besatta nu,
andra dagen av en lång och tröttsam
remissdebatt, är väl inget att förvånas
över. Men i sin iver att få riksdagen
att framstå i så dålig dager som möjligt
— det har nästan blivit en sport •— har
en tidning, efter vad det berättats mig,
till och med klippt ihop en bild med
dels en välbesatt läktare och dels en
vy av kammaren när inget plenum pågick.
Flera av riksdagsreferenterna är
äldre i tjänsten än vad många riksdagsledamöter
är, de vet säkert hur
riksdagen, arbetar och kan skilja mellan
arbets- och bordläggningsplenum.
Icke förty talar de ofta och med förtrytelse
om hur få som är närvarande
vid bordläggningsplenum.

Sedan har det presenterats någon
sorts »tio i topp»-lista över dem som
talat mest under året och därtill en
»tio i botten»-lista över dem som inte
yttrat sig alls. Detta är naivt, för att
inte säga plumpt, och man frågar sig
vad det tjänar för syften. Känner verkligen
inte journalisterna till riksdagens
arbetsformer? Motionen om en riksdagens
pressombudsman bör verkligen
bifallas. Värdet av en ledamots insatser
kan ju inte mätas i antalet anföranden
i kammaren eller i antalet motioner,
som hon eller han skrivit under.
Det är oftast fråga om ett lagarbete,
och enligt riksdagens oskrivna lagar
företräds både utskottsmajoriteten och
reservanterna som regel av endast en
ledamot — möjligen kan någon motionär
gå upp i debatten. I övrigt yttrar
sig sällan någon annan, om man nu
bortser från de större debatterna.

Statsverkspropositionen m. m.

Sedan får också riksdagsreferenterna
komma ihåg att inte alla ledamöter har
en ordinarie utskottsplats och följaktligen
mera sporadiskt sitter vid bordet.
Alla ledamöter och suppleanter har
dock samma digra lunta att läsa igenom
och att följa upp de olika frågorna,
samma arbete med att noga följa den
politiska debatten och att sköta sina
många kontakter och uppdrag på lokal-
och regionalplanet. Det klagas naturligtvis
även på detta, men ingen kan
väl på fullt allvar begära och tro att
det skulle vara bättre om riksdagsledamöterna
isolerade sig helt från allmänheten
och hemorten. Nej, jag vill påstå
att detta samspel och samarbete som
sker mellan samhällslivet, dess institutioner
och organisationer, och riksdagens
ledamöter är till nytta både för
riksdagsarbetet och för demokratien i
stort.

Att utpeka vissa ledamöter som tigare
och bibringa allmänheten uppfattningen
att de ingenting gör måste på
det kraftigaste fördömas. Jag betraktar
detta ständiga klankande som ganska
allvarligt på längre sikt. Det betyder
ett undergrävande av tilltron till vår
parlamentarism och vårt styrelsesätt
och ett undergrävande av riksdagens
anseende.

Att kritikerna skjuter över målet och
våldsamt överdriver är vi nog alla
överens om. Men detta hindrar inte att
våra arbetsformer kunde vara bättre
och effektivare.

Nu har det gjorts en hel del på senare
tid, vilket avsevärt förbättrat förhållandena
och planläggningen av riksdagsarbetet.
En mycket bra sak är t. ex.
den plan över sessionens plena, som
delas ut, likaså den förteckning som vi
får över nästkommande arbetsplenas
ärenden. Vad man saknar är samma
föredömliga planering över interpellationsdebatterna.
Ofta vet ledamöterna
inte förrän samma dag vilka interpellationer
som skall besvaras, men tidningarna
får i alla fall reda på det dagen innan.
Jag tror att det skulle vara en

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.
fördel om vi fick interpellationssvaren
i anslutning till arbetsplena eller eljest
endast tisdagar och torsdagar. Anhopningen
av interpellationssvar i slutet av
varje session borde undvikas, och där
kan både regeringen och riksdagsledamöterna
själva hjälpa till.

Tidningsmännen anser som bekant
att närvarofrekvensen borde vara lika
stor en måndag eller fredag då bordläggningsplenum
ibland förekommer.
Faktum är dock, med de arbetsförhållanden,
som varit rådande, att studiet
av riksdagstrycket, skrivandet av reservationer
och motioner samt utarbetandet
av anföranden och dylikt gjorts
mycket bättre hemma i bostaden. Att
åka upp till Stockholm för enbart ett
interpellationssvar kan ju också förefalla
som ett stort slöseri med tiden.
Frågan om arbetsrum för riksdagsledamöterna
håller nu på att lösas, vilket
hälsas med mycket stor tillfredsställelse.

Bestämmelsen att varje ärende skall
bordläggas två gånger borde också kunna
ändras. Jag hoppas att författningsutredningen
tänker på detta.

Något som på allmänheten måste verka
underligt är att kammaren mitt under
pågående debatt plötsligt nästan
töms på folk. Många tycks tro att det är
något slags protest mot kommunisternas
representant, som då råkar komma
in i debatten. Förklaringen är den att
det har blivit lunchrast, en högst trivial
anledning alltså. Lunchätandet får ofta
avbrytas när voteringsklockorna ringer,
och detta springande upp och ned verkar
onekligen, minst sagt, stressbetonat.
Alla hinner naturligtvis inte heller serveras
samtidigt, och därför blir besöket
i riksdagsrestaurangen onödigt långt —
trots att riksdagsarbetet pågår uppe i
kammaren. Det är också synd om de
kamrater som får ordet under den »heta
timmen».

Jag har i likhet med fru Segerstedt
Wiberg lekt med tanken på att införa
paus för lunchätandet, varför inte mellan
kl. 11.30 och 12.30 för första kam -

maren och mellan 12.30 och 13.30 för
andra kammaren, eller tvärtom. Alla
hinner kanske inte heller äta under den
tiden, och därför borde ett barsystem
inrättas i restaurangen. Samma problem
uppstår ju under utskottsdagar, när alla
utskott tar lunchrast så gott som samtidigt.
Om lunchuppehåll infördes, kunde
i stället middagsuppehållet förkortas
en timme till förslagsvis mellan kl.
18.00 och 19.30.

Detta är, herr talman, några små synpunkter
på ett ganska stort problem —
ett problem som måste lösas för att
man skall kunna upprätthålla riksdagens
anseende. Mitt lilla bidrag till den
fortsatta diskussionen är alltså ett bättre
planerande av interpellationsdebatterna,
en översyn av bordläggningsförfarandet
samt införande av lunchuppehåll
med självservering i riksdagsrestaurangen.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Kammaren håller mig
säkert räkning för om jag i likhet med
herr Jansson i Moholm ålägger mig den
största restriktivitet i detta skede av
debatten. Jag skall också i stort sett inskränka
mig till några frågor.

Den första frågan gäller en kommuniké
från regeringen den 22 december,
enligt vilken handelsdepartementet genom
omflyttningarna mer än hittills
skulle bli inriktat på utrikeshandelsfrågor.
Detta skulle ske genom att handelsministern
förordnades att handlägga
de utrikeshandelsärenden, som nu
behandlas av utrikesministern.

Jag skulle vilja fråga regeringsbänken,
hur detta kan åstadkommas enbart
genom en ändring av departementalstadgan.
Det torde inte vara möjligt att
genomföra en sådan överflyttning av
ärenden i strid mot § 11 regeringsformen
— det är ju en av de paragrafer
i regeringsformen som är levande. Min
fråga blir då, om inte vederbörande
konsulter har sovit när denna kommuniké
utfärdades och detta beslut fatta -

Fredagen den 20 januari 1987

Nr 3

des. Denna fråga gäller icke det nuvarande
konsultativa statsrådet Geijer,
ty han var vid den tidpunkten icke ledamot
av regeringen.

Min andra fråga gäller arbetsmarknadsstyrelsen.
Arbetsmarknadsstyrelsen
erhåller årligen belopp från riksdagen
på mellan 300 och 400 miljoner kronor
— och ibland mera — att disponera
för beredskapsarbeten. Vi har fått
många trycksaker från arbetsmarknadsstyrelsen,
men vi får, såvitt jag vet, varken
i denna kammare eller i andra kammaren
någon redovisning för hur dessa
belopp har använts. Om det är av sparsamhetsskäl
som man inte lämnar dessa
uppgifter i det tryck, som vi får från
styrelsen, är det behjärtansvärt, men
då kunde det ordnas på det sättet att
det i varje fall i kamrarnas läsrum lädes
ut en stencil, i vilken det redogjordes
för hur dessa anslag fördelades
— vad som har gått till vägbyggen och
vilka vägbyggen, vad som har gått till
fjällrestauranger och vilka fjällrestauranger
etc. Jag tycker att det är ganska
rimligt att riksdagen, som ibland brukar
votera om mycket små anslag och
t. o. m. ha gemensamma voteringar om
sådana anslag, skall kunna få en redogörelse
för hur dessa synnerligen stora
belopp har använts. Jag vill understryka
att jag inte kritiserar beloppens storlek
eller vänder mig däremot, utan det
kan tvärtom bli så — om herr Arne
Geijer har rätt i sin bedömning — att
det behövs mera pengar för ändamålet
i fråga.

Min tredje fråga gäller finansdepartementet
och lyder i korthet så här: Hur
mycket har staten finansiellt sett förlorat
på aktievinstbeskattningen fr. o.m.
den 1 juli i fjol?

Den beräknades ju ge 70 miljoner
kronor för helt budgetår, men vi vet att
kurserna har fallit katastrofalt. Det är
delvis — men bara delvis — beroende
på den nya skatten. — Vi vet att omsättningen
har minskat i betydande
grad, sannolikt delvis till följd av oklar -

Statsverkspropositionen m. m.
heter i den nya lagstiftningen. Om man
skulle göra en uppskattning av inkomsterna
genom den nya skatten, skulle det
bli fråga om cirka 15 miljoner kronor
för den tid som har gått, och då får vi
mot detta sätta vad staten har förlorat
i förmögenhetsskatter, i arvsskatter och
i stämpelavgifter under samma tid. Det
blir nog en ganska ofördelaktig balansräkning,
om man gör en sådan utredning.

Därmed var det slut med mina frågor
på grund av den restriktivitet som åberopats,
herr talman! Men jag kan inte
undgå att göra den reflexionen med anledning
av statsminister Erlanders lilla
internationella rundvandring i går, då
han talade om skatter och konjunkturer
i olika länder, att han verkade märkvärdigt
illa informerad om en del saker.
Det må ju vara hänt, men jag tycker
att han kunde vara litet mer informerad
åtminstone om sina partivänners
förehavanden i våra närmaste grannländer.

Jag har framför mig en dansk tidning,
i vilken den socialdemokratiske
finansministern i Danmark Henry
Griinbaum åberopas. Han har nämligen
motiverat sin tanke på att snabbt införa
mervärdeskatten med att man därmed
skulle få tillfälle till ändringar av marginalbeskattningen
som ett led i en samlad
skattereform.

Jag har också framför mig ett uttalande
av arbetarpartiets ordförande i
Norge, Trygve Bratteli, som i ett föredrag
som han nyligen höll förordade
att den direkta inkomstskatten till staten
gradvis skulle avvecklas för intäkter
upp till exempelvis 40 000 kronor,
över denna nivå skulle inkomsterna
kunna påläggas en progressiv skatt,
men han ville börja med progressiv beskattning
först vid detta inkomststreck.

Ja, herr Erlander, så resonerar herr
Erlanders partivänner i Danmark och
Norge för närvarande! Men på den
punkten var statsministern tydligen inte
informerad.

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! I anledning av herr
Hernelius’ fråga om grundlagsenligheten
i att vissa ärenden inom utrikesdepartementet
föredras av annan ledamot av
regeringen än utrikesministern vill jag
säga följande.

Man skall inte endast granska § 11 i
grundlagen utan också § 5, enligt vilken
det uttryckligen säges, att det är »Konungen
obetaget att förordna annan ledamot
av statsrådet att i departementschefens
ställe föredraga de ärenden,
Konungen bestämmer».

Jag skall inte ge mig in på någon
grundlagsdiskussion med herr Hernelius
vid detta tillfälle, utan vill bara
säga honom att regeringen har kommit
till den uppfattningen, att den här handlat
fullt grundlagsenligt.

Jag vill också erinra om att det i och
för sig inte är någon ny ordning. Frågan
om biståndsverksamheten låg i huvudsak
inom utrikesdepartementets område.
Den föredrogs av förutvarande
statsrådet Ulla Lindström i utrikesministerns
ställe. Den har nu återförts till
utrikesministern. Vi har redan länge
haft som praxis — även före min tid
i handelsdepartementet — att den avdelning
inom utrikesdepartementet som
har att handlägga handelsärenden och
sköta förhandlingarna i handelsfrågorna
i realiteten är helt underställd handelsministerns
instruktionsrätt. Vad vi
inom kort kommer att göra inom regeringen
i detta avseende innebär i
stort sett inte mycket mer än en formell
bekräftelse av en ordning, som redan
länge tillämpats. Grundlagsenligheten
tror jag därför inte att herr Hernelius
behöver oroa sig för.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag känner mycket väl
till § 5, men mina farhågor är därmed
inte ur världen. Jag är också övertygad
om att regeringen anser att det är
grundlagsenligt, men därav följer inte
att det är grundlagsenligt. Det är dock

fråga om att överföra ett betydande antal
ärenden från ett ämbetsverk till ett
departement. Det måste därför också
bli fråga om instruktioner för detta
ämbetsverks representanter, t. ex. för
dem som är på främmande ort.

Jag hade, herr talman, kunnat förstå
arrangemanget om handelsminister
Lange i stället hade utnämnts till biträdande
utrikesminister.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Den fråga som jag vid
denna remissdebatt vill ta upp har samband
med en interpellation om rationaliseringssträvanden
inom statsförvaltningen.
Frågan väcktes av mig i slutet
av förra året, och finansministern besvarade
den bl. a. med hänvisning till
statsverkspropositionen.

Nu har jag med stort intresse tagit
del av vad som står där om regeringens
syn på rationaliseringssträvandena inom
den statliga sektorn. Särskilt bär jag
fäst mig vid uttalandet, att det i första
hand är regeringens uppgift att tillse
att rationaliseringsarbetet bedrivs med
kraft över hela fältet och att vad som
krävs är en konsekvent genomförd rationalisering
inom det allmännas verksamhet.

I dessa strävanden bör regeringen
känna sig ha riksdagens fulla stöd. Min
avsikt är att något kommentera statsverkspropositionens
skrivning om rationaliseringssträvandena
samt att komma
med några egna synpunkter. I finansplanen
återfinns ett särskilt avsnitt
om rationalisering inom den statliga
sektorn, som kompletteras med avsnittet
i finansplanens huvudtitel till
statsverkspropositionen om rationalisering
och revision. Dessa två avsnitt ger
en översikt av denna frågas handläggning.
Det hade givetvis varit önskvärt
att ha fått veta mer om vad som ligger
bakom olika principförslag för organisation
och redovisningssystem, men
som nu endast helt kort antydes skall
komma. Man har, när det gäller dessa

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

besparings- och rationaliseringsfrågor,
en känsla av att det ännu mer är fråga
om punktinsatser än ett samlat grepp
om besparingsfrågorna, alltså en verkligt
långsyftande rationaliseringspolitik.
I övriga huvudtitlar är det tyvärr ganska
tunnsått med upplysningar, och jagskall
här inte räkna upp vad jag har
kommit fram till genom studiet av dessa
olika huvudtitlar. Allteftersom rationaliseringsarbetet
lämnar resultat
kanske det också kommer att allt bättre
avspeglas i redogörelserna från departementen.

Finansministern framförde i ett cirkulär
till myndigheterna i våras en
önskan om restriktivitet i deras anslagsframställningar
just med hänsyn
till det väntade ekonomiska läget. Det
ser ut som om endast ett mindre antal
myndigheter avpassat sina anslagsframställningar
efter en nivå som anslöt
sig till arets budget. Förklaringen
härtill kan ligga däri — vilket finansplanen
också antyder — att ett konsekvent
drivet rationaliserings- och besparingsarbete
stöter på vissa svårigheter.
Det hänger samman med det nuvarande
statliga budgeterings- och redovisningssystemet,
som nu är mer inriktat
på kontroll av utgifterna än på
analys av kostnaderna.

Borde inte nu rådande ekonomiska
läge utlösa någon form av sådan kostnadsjakt
inom den statliga verksamheten,
som är så påtaglig inom den privata
sektorn? Det tycks dock inte finnas
samma förutsättningar för sådan
kostnadsjakt inom den statliga förvaltningen
som i den privata sektorn. Saken
tycks inte vara lika aktuell för
staten som för den privata företagsamheten.

Statskontorets programbudgetberedning
framlägger ett nytt budgeteringsoch
redovisningssystem på myndighetsnivå,
s. k. programbudgetering _-

något som jag efterlyste i min interpellation.
Det är tydligt att programbudgetering
betraktas såsom det medel
som skall introducera en del företags -

Statsverkspropositionen m. m.
ekonomiska principer i myndigheters
verksamhet, där kostnader skall ställas
i bättre relation till prestationer.

Lat mig citera vad direktör SvenIvar
Ivarsson har framhållit i en artikel
i senaste numret av Veckans affärer:
»Om programbudgeteringen sköts på rätt
sätt kan man genom den få en radikalt
förbättrad information om kostnaderna
för myndigheternas olika verksamhetsgrenar,
deras prestationer och produktivitet.
Detta system blir i första hand ett
styrinstrument för verksledningen. Men
det skapar också ett nytt underlag för
departement, riksdag, press och allmänhet
när det gäller att bedöma myndigheternas
verksamhet och effektivitet.
Detta måste få konsekvenser.»

Jag har också med intresse läst att
man inom finansdepartementet överväger
frågan om vilka metoder som skall
användas för att på ett effektivare sätt
till myndigheterna föra ut kraven på
att ompröva behovet av vissa arbetsuppgifter,
att framlägga alternativa
handlingsförslag och att allmänt begränsa
utgiftsexpansionen. lag tror att
resultatet av detta övervägande kommer
att bli mycket värdefullt.

Häri bör naturligtvis ingå den del av
rationaliseringsarbetet, som vi ibland
kallar vardagsrationalisering, åtgärder
som inte behöver kosta så mycket men
som syftar till att förenkla arbetet även
på kontor, att ta bort onödiga uppgifter
som kanske finns kvar av gammal
slentrian, t. ex. viss statistik som ingen
läser, formulär som tar upp mer än vad
som behövs, om de alls behövs, etc. Det
skulle också kunna bli fråga om arbetsstudier
och ackordsarbete på kontor.
Man har inom den privata sektorn sagt,
att verkstadsgolvets erfarenheter i fråga
om rationalisering åtminstone av
rutinarbete i alltför ringa mån har utnyttjats
beträffande kontorsarbete. Jag
tror åt t man också här har en hel del
att lära inom den allmänna verksamheten.
Det skall dock inte behöva medföra
— det är jag särskilt angelägen att
framhålla — att den service som all -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen in. m.
mänheten kräver försämras. Det behöver
inte alls bli fallet.

Det är uppenbart att ökad effektivitet
och rationalisering i personalbesparande
syfte är möjlig att åstadkomma
inom den offentliga sektorn, som nu
svarar för en tredjedel av vår ekonomi.
Jag skall inte gå närmare in på de olika
statliga organen och vilka rationaliseringsförslag,
som man där har prövat,
utan jag skall fortsätta med att framlägga
ytterligare några personliga synpunkter.

Jag har pekat på vardagsrationaliseringen
som en viktig faktor då det gäller
att utnyttja befintliga resurser. Nu
finns inom varje verk en organisationsföredragande
tjänsteman med uppgift
att vara ansvarig för att effektivitetsbefrämjande
åtgärder vidtages. Inom de
större verken finns särskilda avdelningar
för rationaliseringsverksamhet. Om
dessa tjänstemän och avdelningar skall
ha någon möjlighet att verka, är det
oerhört viktigt att de stöttas upp av
sina överordnade och dessutom får den
utbildning i rationaliseringsteknik som
blir alltmer specialistbetonad och omfattar
allt fler tekniker. Jag kan nämna
hjälpmedel som nätverksplanering, operationsanalys,
administrativ rationalisering
och allt vad det nu heter, för att
inte tala om datatekniken och hur viktigt
det är att tjänstemän i allmänhet
lär sig att tänka i data och vilka möjligheter
denna verksamhet har för rationaliseringen.

Datatekniken kan erbjuda oss möjligheten
att planera samhällsarbetet,
att rationalisera administrationen, att
få ett grepp om de knappa resursernas
fördelning som aldrig förr. Ny uppbördsteknilc
med hjälp av data kan
skapa ökad skattekontroll och tillföra
statskassan nya skattemiljoner, men det
lär dröja innan systemet är klart. Det
kan ge oss underlag för noggranna
prognoser i samband med beslut, effektiv
planering o. s. v.

De tekniska frågorna i detta sammanhang
utgör inte längre några hin -

der. Utvecklingen kommer dock att
främst bestämmas av vår förståelse för,
vår förmåga och vår fantasi att driva
utvecklingen på detta område. En effektiv
broms kan naturligtvis bristen
på kvalificerat databehandlingsfolk utgöra,
men både myndigheterna och det
privata gör en insats för att utbilda
fler på detta område.

Statskontoret har en mycket viktig
uppgift i sammanhanget. Det är därför
med någon förvåning man läser, att
finansministern inte kunnat tillmötesgå
verkets önskemål om ytterligare två
fasta tjänster, liksom att han inte heller
kunnat gå med på en miljon som
ersättning för expertis utan har reducerat
det till en halv miljon. Man har
svårt att förstå hur detta kan motiveras
när samhället gör stora insatser
för rationaliseringssträvanden inom
den statliga förvaltningen.

Tillkomsten av statens personalutbildningsnämnd
räknar jag också som
en tillgång då det gäller att rationalisera
och öka effekten av de statsanställdas
insatser. Särskilt behövs detta
i samband med chefsutbildning. Som
vi vet utför företagsledningen en alltmer
krävande insats, och om man skall
införa ett system med programbudgetering,
kommer det att krävas ännu
mer av statens chefer. Statsförvaltningen
behöver rustas med fler ekonomer,
kanske i en framtid med ekonomichefer.

I min tidigare omtalade interpellation
tog jag också upp frågan om prissättning
av de tjänster, som tillhandahålls
av offentliga myndigheter, och
menade att den borde ske efter mera
marknadsmässig prisbildning. Jag tror
att en ökad avgiftsfinansiering skulle
kunna leda till en effektivare produktion
av tjänster och varor och utgöra
en nyttig prövning av efterfrågan på
offentliga tjänster.

Jag frågade till sist, och gör det också
nu: Kan man vänta sig en översyn
av denna fråga om prissättningen på
de offentliga tjänsterna?

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

Herr talman! Finansministern framhåller
i sin finansplan, att kostnaderna
för statens verksamhet till huvudsaklig
del styrs av politiska beslut inom regering
och riksdag. I första hand är det
emellertid regeringens uppgift att med
kraft rationalisera verksamheten över
hela fältet, vilket tidigare framhållits.
För att lyckas behövs det starka organ
som statskontoret, men det fordras också
att det inom varje verk och myndighet
finns ett kostnadsmedvetande hos
varje tjänsteman.

Jag tror att vi förr eller senare skulle
behöva en översyn av rationaliseringssträvandena
inom statlig förvaltning.
Kanske det också blir nödvändigt att
i det sammanhanget se över målsättningen
för våra myndigheter. När det
med tiden ställs nya krav, måste man
ju ständigt också se över vilken målsättning
samhällets organ bör ha, så
att den inte liksom bara släpar med
år efter år. Jag vill inte säga att så sker,
men det är nödvändigt att man följer
upp målsättningen.

Herr SVENINGSSON (lx):

Herr talman! Det är inte bara de
ekonomiska frågorna — handelsbalansen,
kostnadsläget, inflationen, det ständiga
hotet om nya och höjda skatter
— eller försvarsfrågan som fångar den
stora allmänhetens intresse. Vad som
också tilldrar sig ett stort och allmänt
intresse är det skydd som enskilda
medborgare åtnjuter till liv och egendom.

Frågorna om rättsskyddet, rättsvården
och brottspåföljden var liksom så
mycket annat föremål för behandling
och ingående debatt under den senaste
höstriksdagen, men de händelser som
inträffat de allra senaste veckorna -—
polismord och försök till polismord
och många flera fall där farliga vapen
kommit till användning — ger anledning
till att även vid detta tillfälle något
beröra rättsskyddet för medborgarna.
Även om det under senare år har

Statsverkspropositionen m. m.
hänt en hel del på rättsväsendets område
— antagandet av brottsbalken,
polisens förstatligande som har lett till
en bättre polisorganisation, förändringar
i domstolsorganisationen och formerna
för brottspåföljd o. s. v. ■—• så
har ändå inte allt detta varit tillräckligt.

Så väsentliga ting som skydd av liv
och egendom mot brottslingar och förbrytare
tycker jag knappast behöver
bli föremål för några politiskt delade
meningar. Det borde finnas alla förutsättningar
för att frågor om rättsvård
och rättsskydd skulle kunna lyftas upp
över partistriderna och lösas i enighet
och samförstånd. Härvidlag bör inte
ens ett kärvt ekonomiskt läge som det
vi nu har få lägga hinder i vägen.

Utan att behöva rikta kritik åt något
håll, vare sig mot den ena instansen
eller den andra, kan jag framhålla, som
jag redan har sagt och ytterligare klart
och tydligt vill understryka, att det
inte har varit tillräckligt med de beslut
och de ställningstaganden i dessa
frågor som gjorts av regering och riksdag.
Det kan inte vara något ödesbestämt,
något som hör samman med
tidsandan och en god levnadsstandard,
att vi har en brottslighet av det slag
som här förekommer.

Nog förefaller det som om nya utredningar
och undersökningar behövde
ske av hela detta stora och svåra
problemkomplex som brottsligheten utgör
och hur den skall kunna bekämpas.
Här bör det ske en belysning av om de
reformer som gjorts är tillräckliga eller
om även andra vägar måste beträdas.

Brottsligheten har ökat, ja, ökat våldsamt
under de senaste 10 åren. Framför
allt är det våldsbrotten som har
blivit så många fler. Det har, så som
har uttalats de senaste veckorna, inte
bara blivit många fler våldsbrott, utan
det har blivit en förgrovad, förråad
och hänsynslösare brottslighet. Allt
flera brottslingar, t. o. m. mycket unga
sådana, är utrustade med moderna
automatiska och mycket farliga skjut -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen in. m.
vapen, ofta med sådana moderna automatvapen
som i huvudsak är avsedda
för militärt bruk.

Här skall framhållas att det inte bara
är det hemska skottdramat i Handen,
där två poliser och en väktare på en
gång fick släppa livet till, som har upprört
sinnena och lett till krav på bättre
skydd både för polisen och medborgarna
i allmänhet. Vi får ju dagligen läsa
i tidningarna om mer eller mindre
grova våldsbrott. Några dagar efter den
fasansfulla händelsen i Handen och
direkt inspirerad av dessa mord lägger
en 15 års yngling i Hälsingborg beslag
på ett betydande antal kulsprutepistoler
i en skyttepaviljong. När polisen
försöker klara upp stölden, gör 15-åringen ett allvarligt försök att skjuta
ihjäl de båda tjänstgörande poliserna.
Det lyckades inte den gången.

Men hur kan sådana händelser inträffa
som att en 15 års pojke gör ett
allvarligt försök att begå ett dubbelmord?
Han erkände att avsikten var
att döda. Enbart dessa båda fall — de
senaste polismorden och försöket till
polismord — lämnar tydligt bevis för
att det inte kan vara bara tillgången
till vapen och lättheten att komma över
sådana som är det avgörande. Vad som
här även kommer till uttryck och kan
utläsas ur dessa händelser är en mycket
hårdare och brutalare mentalitet
än tidigare.

Vi fick i förra veckan en redogörelse
av vår högt värderade rikspolischef
Carl Persson, som omtalade vilka risker
polismännen löper i sin dagliga
gärning. Från nyåret 1965 till den 1
november 1966 har överfall på polismän
skett vid 945 tillfällen och under
denna tid har ett 100-tal polismän fått
sjukskrivas för sina skador. Det är inte
att undra på att rikspolischefen, när
han vid en sammankomst i Örebro redogjorde
för under vilka former och
faror polisen får arbeta, stäilde frågan:
»Kan ett rättssamhälle acceptera denna
utveckling?» Han har vid tidigare
tillfällen gjort liknande uttalanden.

Svaret kan bara bli, att ett rättssamhälle
inte kan tolerera en ordning som
denna.

Det torde inte råda någon tvekan om
att inte alla ansvariga medborgare hyser
den uppfattningen, att det har blivit
en ordning som inte kan tolereras;
detta i synnerhet som allt grövre och
svårare brott begås av ungdomar i tonåren.
De som har ansvaret måste reagera
när allt svårare och grövre brott
begås av personer som är bara 15—20
år, kanske ännu yngre, när ungdomar
är ute på brottets bana utrustade med
ytterst farliga skjutvapen och inte drar
sig för att använda dessa vapen i avsikt
att döda medmänniskor samt när
ungdomar använder dessa vapen som
försvarsvapen då de utför en brottslig
gärning eller upptäcker att de är efterspanade.

Det kan antagas att alla, som vid
brottsutövning vill använda sig av
skjutvapen, också har tillgång härtill.
Det har många gånger i riksdagen och
inte minst i tidningspressen under de
senaste veckorna riktats en hårdhänt
kritik mot militärförbanden, som inte
förvarar sina förråd av handeldvapen
på ett betryggande och tillfredsställande
sätt. Det är angeläget att dessa i militärförråden
lagrade vapen förvaras
på ett sådant sätt, att det föreligger
större garantier än nu för att de inte
kommer i orätta händer. Även om detta
skulle kosta en del pengar, får inte någon
överdriven sparsamhet iakttas. Den
redovisning som lämnats visar att det
tyvärr försvinner ett betydande antal
vapen från militärförråden varje år.

Men vi får inte underskatta de möjligheter
som brottslingar har att skaffa
vapen på annat sätt än genom militärförråden.
Det finns även andra vapenkällor,
och vad som härvidlag framför
allt bör uppmärksammas är smuggeltrafiken.
Det är lätt att köpa vapen i eu
del andra länder, och vi har en mycket
stark resandeström över gränserna.

Vi har en vapenförordning som gör
det besvärligt och ofta omöjligt för

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

fullt pålitliga och laglydiga medborgare
att få förvärva ett vapen. Men ändå
tycks alla som har för avsikt att använda
vapen i samband med brott numera
ha tillgång härtill. I ett avseende
har vi friare vapenbestämmelser än i
t. ex. de stora friheternas land, Förenta
staterna. Där råder inga restriktioner
när det gäller att köpa skjutvapen. Alla
får köpa de skjutvapen de önskar, och
en mycket stor försäljning sker genom
postorderhandeln. Men det är inte tilllåtet
för allmänheten att bära och föra
med sig skjutvapen om det inte sker
öppet. Självfallet har de i Sverige som
inte har tillstånd att inneha skjutvapen
inte heller rätt att bära dessa. Men det
borde vara förenat med ett synnerligen
hårt straff att — i alla sammanhang —
utan särskilt tillstånd bära skjutvapen
osynligt. En sådan bestämmelse skulle
kanske verka avskräckande på många
uppväxande gangstertyper.

I statsverkspropositionens bilaga för
justitiedepartementet detta år redovisas
ökningen av brottsligheten, därvid
främst de grövre våldsbrotten, vilka enligt
vad man uttalar blir allt svårare
att utreda. Samtidigt går uppklaringsprocenten
i rakt motsatt riktning. Detta
är en ytterst olycklig utveckling, eftersom
en låg uppklaringsprocent automatiskt
föder nya brott och djärvare
brottslingar. Det framhålles i statsverkspropositionen
hur angeläget det
är att polisen förfogar över sådana personella
resurser att den har möjlighet
att med kraft ingripa mot denna höga
och ökande brottslighet och för att höja
den nuvarande låga uppklaringsprocenten.

Rikspolisstyrelsens förslag till nya
tjänster blir — liksom dess förslag i
detta avseende för innevarande budgetår
— hårdhänt behandlat. Det har begärts
969 nya ordinarie och extra tjänster,
men justitieministern tillstyrker
bara 250 nya tjänster.

På en annan anslagspost, Avlöning
till övrig extra personal och till tillfällig
arbetskraft, har rikspolisstyrelsen

Statsverkspropositionen in. m.
begärt 6,5 miljoner kronor, för vilket
belopp man räknade med att kunna
anställa ytterligare 380 tjänstemän. Det
begärda anslaget minskas emellertid till
1,4 miljon — d. v. s. till ett belopp
som är 1 miljon mindre än anslaget för
innevarande budgetår. För detta belopp
skall man —- enligt vad herr statsrådet
anser — i stället för 380 nya tjänster
inrätta endast ett 50-tal.

Det är samhällets skyldighet att sätta
till alla krafter för att uppnå en ändring
inom rättsväsendet och rättsvården,
som berör allas vår rätt till skydd
för liv och egendom. Brottsligheten i
allmänhet och våldsbrotten i synnerhet
måste minskas. Regering och riksdag
bör samfällt vidtaga sådana åtgärder att
utvecklingskurvan för brottsligheten,
som så allvarligt pekat uppåt, kan vändas
nedåt igen. Jag har, herr talman,
stora förhoppningar om att detta skall
vara möjligt.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Många människor fördömer
pressens sensationsreportage.
Visst kan man ha anledning därtill
många gånger, men med en travestering
av Runeberg i Fänriks Ståls sägner
skulle man ändå kunna utbrista, att
pressen »förtjänar mer att hedras ändå».
Även om många reportage kan
vara sensation i överkant, är tidningarnas
avslöjanden av vissa misshälligheter
i samhället en direkt tjänst åt både
myndigheter och allmänhet.

Det är t. ex. att hälsa med stor tillfredsställelse
när journalisterna drar
fram i ljuset de mest vidriga förhållanden
från storstadens undre värld, med
narkotikanästen och andra ting, med
människor i djupaste misär. Därigenom
väckes och skapas nämligen den opinion
mot missförhållandena, som säkerligen
är nödvändig. I somras gjorde
en tidning här i Stockholm vissa avslöjanden
under rubriken »AB Narkotika
skyr inga medel». I artikeln blottades
förhållanden som några månader

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.
senare blev än mer drastiskt och på
ett mycket sorgligt sätt belysta genom
de ruskiga detaljerna kring de s. k. trippelmorden.

Denna våldsamma och synbara eruption
från »narkotikavulkanen» är ändå
inte det värsta i situationen. Det allra
värsta är väl i stället den ständiga försörjningen
och uppladdningen med preparat
åt nya stackars människooffer i
denna förbränningsprocess.

Myndigheterna har hittills stått ganska
så maktlösa och saknat möjligheter
att effektivt bekämpa denna smygande
attack mot sund svensk ungdom. Många
gånger är det ungdomsgängets nyfikenhet
som utnyttjas av narkotikahajarnas
vältrimmade försäljare.

Herr talman! Vi debatterade denna
fråga i höstas, och jag har därför ingen
större anledning att nu syssla så länge
med den. Jag vill bara sammanfattande
säga, att en bred opinion inom vår folk
här kräver snabba åtgärder. Och jag
uttalar förhoppningen att den i årets
riksdagsberättelse omnämnda narkotikautredningen
snabbt föreslår effektiva
åtgärder. Vi måste ge samhällets olika
myndigheter en chans att hela det kräftsår
som här synes uppstå. Narkotikamissbruket
är ju ett hot mot normalt
mänskligt liv.

Innan jag kommenterar en del punkter
i årets åttonde huvudtitel vill jag,
herr talman, påpeka ett par saker då
det gäller skolans område, delvis kanske
med tanke på vad jag nyss sagt —
jag tror att vi måste mycket kraftigt
understryka, att skolan jämte hemmen
har all anledning att verkligen vinnlägga
sig om en fostran och vägledning
av vår ungdom.

När grundskolan beslutades år 1962,
skrev särskilda utskottet bl. a. följande:
»I äldre tider kunde hemmet, kamratkretsen
och skolans miljöpåverkan på
den unge byggas på ett fast, av alla erkänt
normsystem. Livsåskådningen var
enhetlig och reglerna för handlingslivet
entydiga. Fostran för livet kunde och
måste ske genom inpräntande i de unga

av normer och regler. I dag gör sig
inom vårt folk skilda uppfattningar i
livsåskådningsfrågor gällande, och gamla
normsystem, som många människor
alltjämt anser giltiga, har för andra ersatts
av nya.

Humanitetens och demokratins ideal
är numera de ibland svårdefinierade
men oomstridda värderingar, på vilka
skolans fostran i dag har att bygga.»

Detta är säkerligen en helt riktig bild
av den ungdomsfostrande skolan just
nu. Vi har den demokratiska fostran —■
därom råder ingen strid, och ingen vill
heller ta bort denna. Men livsåskådningens
normer är borttagna, såsom de
uttrycktes i den religiösa fostran. Humanitetens
och demokratiens ideal har
aldrig varit oförenliga, och är det ännu
mindre i dag, med fastare livsnormer
eller en god fostran av de unga.

Det synes som om en del skolmän
så missuppfattat situationen och talet
om en objektiv undervisning, att man
inte vågar hålla en engagerad undervisning
i religiösa livsnormer och
mänskliga livsvärden.

Objektivitetskravet har också sammanfattats
i det av mig nyss citerade
utskottsutlåtande, där det heter: »Ett
sammanfattande resultat har därvid erhållits,
nämligen den målsättning enligt
vilken lärarna i ämnet kristendomskunskap
på samma sätt som varje
annan lärare skall utföra sin uppgift
med intresse för och inlevelse i sin undervisning.
Departementschefens uttalande
i fråga om målet för undervisning
i ämnet kristendomskunskap, som
ansluter sig till vad beredningen anfört
och föreslagit, är därför inte en sådan
kompromiss som innebär utslätande av
motsättningar.»

Herr talman! Jag har ansett det vara
på sin plats att ta upp detta i riksdagen
än en gång därför att jag tror att det,
som jag nyss har antytt, råder en viss
tveksamhet huruvida den nya undervisningssynen
i religionshistoria skulle
vara detsamma som en könlös uppläsning
och förklaring av de religiösa he -

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

greppen. Nej, läraren kan givetvis vara
lika varmt engagerad för detta sitt meddelande
av lärostoffet som vilken annan
ämneslärare som helst kan vara i
varje annat ämne.

Herr talman! Jag vill sedan övergå
till att mycket kort beröra ett par punkter
i föreliggande huvudtitel. Vi kan
konstatera att 1960-talets utbildningsreformer
är många. Ett stort undervisningsprogram
börjar ta form. Stora och
goda arbeten har utförts av alla här
engagerade organisatörer, med ecklesiastikministern
i spetsen. Man kan
nästan säga att införandet och upporganiserandet
av grundskolan gått så
snabbt att våra resurser inte riktigt
räckt till. Den nya budgeten visavi skolbyggen
är även i år en stor besvikelse
för skolstyrelserna och deras uppdragsgivare.
Vi lever under knapphetens
kalla stjärna, har det sagts. Jag skulle
i stället vilja uttrycka det så att vi lever
under den förstörda kronans allt
dystrare regemente. Det är inte så lätt
att skaffa tak över huvudet åt de elever
som i det ena skoldistriktet efter det
andra har blivit en å två årsklasser
flera.

De beräkningar som gjordes 1962 om
högstadiets skolbyggnadsbehov håller
inte alls streck, främst på grund av den
kostnadsfördyring som vi alla upplever
svårigheterna av. Det är därför föga
belysande för skolbyggnadsanslagets
storlek när departementschefen anför:
»I jämförelse med den av riksdagen
1962 godkända investeringsramen innebär
detta förslag en ökning med 225
miljoner» — inom parentes sagt alltså
en fördubbling till 450 miljoner. Det
belyser knappast någonting annat än
att just dessa av riksdagen och i första
hand av propositionen föreslagna beräknade
225 miljonerna för innevarande
budgetår har varit antingen en orimlig
beräkning eller också helt har ätits
upp av den pågående inflationen och
kostnadsstegringen. Lägger vi därtill att
man just nu har ansökningar inne för
godkända skiss- och huvudritningar på

Statsverkspropositionen m. m.
över miljarden kan man lugnt utgå
ifrån att herr Edenman redan nästa år,
om han då framlägger budgeten, kan
säga, att han föreslår det tredubbla anslaget
mot vad man beräknade 1962.
Det är inte den uträkningen som jag
tycker skall ligga till grund för skolbyggandet
i landet. Skolbyggnadsnöden
är på sina håll lika stor som bostadsnöden.

Jag skall, herr talman, sammanfatta
vad jag tänkt säga om den industriella
byggnationen. Jag tror att industriell
byggnation är en möjlighet att något
komma till rätta med skolbyggnadssituationen,
och jag är glad över att man
äntligen inom SÖ har åstakommit en
utredning i denna fråga. Det är bara
att beklaga, herr talman, att den utredningen
har kommit så sent att den inte
kunnat beaktas just nu när vi behöver
bygga skolorna.

Det har signalerats flera stora undervisningsreformer
under innevarande
år. Jag skulle kunna uppehålla mig också
vid vuxenutbildningspropositionen
som har signalerats, men på grund av
att debatten är långt framskriden skall
jag inte göra detta. Jag vill bara helt
kort säga att jag hoppas att den väntade
vuxenutbildningsprop ositionen

verkligen skall tillgodose hela detta område
och även ta till vara alla de möjligheter
vi har i den moderna teknikens
hjälpmedel. Jag tror nämligen att
vuxenutbildningen är ett mycket eftersatt
område, och det är mycket angeläget
att det görs något.

En annan utbildningsform i detta
strukturomvandlingens samhälle behöver
också ses över, och det är omskolningen
av arbetskraften. Tendenserna i
konjunkturutvecklingen är oroande. På
grund av vårt höga kostnadsläge försvåras
vår export. Även avsättningen
på den inhemska marknaden har dämpats
kraftigt. Det går inte någon vecka
utan att vi får motta rapporter om friställningar
från olika företag inom
olika branscher.

Konkurrensen om platserna är hård.

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.

Jag vill här som en liten belysning och
som ett tecken från fältet nämna om
ett telefonsamtal som jag fick vid jultiden.
Det var en småbrukare som ringde
mig — riksdagsmännen blir ju ofta
uppringda, även om de inte annonserar
efter det. Denne småbrukare omtalade
att han och några andra i trakten hade
sålt sina jordbruk i tron på de rekommendationer
som lämnats från auktoritativt
håll. Han hade trott att han skulle
kunna komma in i industrien. Men där
bedrog han sig. Det var detta han ringde
och beklagade sig över, och han frågade:
Vad skall jag göra? Jag sade till
honom: Ni får gå till länsarbetsnämnden
och begära omskolning. Mannen var
46 år gammal. Ett par dagar därefter
ringde han igen och sade: Man svarar
mig att man inte kan omskola mig, ty
det är så och så många före som vill
omskolas till andra yrken. Jag ringde
och försökte ta reda på om det verkligen
var så. Då svarade man från länsarbetsnämnden
i Malmö, att man har
möjlighet att omskola 200, men man
behövde kunna omskola 1 500.

Så ser alltså situationen ut i dag. De
som har någon form av sysselsättning

— även om de tillhör låglönegrupperna

— hör kanske förvissa sig om vilka
möjligheter till sysselsättning i framtiden
de har, innan de lämnar sin nuvarande
befattning eller sysselsättning
eller säljer sitt jordbruk. I detta fall bör
man nog iaktta en viss försiktighet tills
marknadsläget klarnat. Som det gamla
ordspråket säger är det bättre med en
fågel i handen än tio i skogen.

Därtill må jag tillägga att regeringen
borde ta initiativ till en näringslivsoch
rundabordskonferens för att söka
rädda oss undan den kostnadsfördyring
som förstör utvecklingsmöjligheterna
på alla sektorer i vårt samhälle.

När LO-chefen i går varnade och sade
att läget är betydligt sämre än folk
i allmänhet tror är jag övertygad om
att han har rätt. Givetvis betyder en
förnuftig uppläggning från arbetsmarknadsstyrelsen
mycket, men regeringens

ekonomiska arbetsmarknadspolitiska
handlande har här ett stort avgörande.
Ett rationellt och praktiskt grepp på dessa
frågor betyder mycket. Mycket har
hänt på ett år. Jag är inte övertygad om
att de socialdemokratiska propåer som
i mars i fjol slungades ut om jordbrukets
ställning som en reserv för ett efterlängtat
arbetskraftstillskott till industrien
har samma relevans i år ■— en
frågeställning som säkert propositionsskrivarna
i jordbruksdepartementet har
stor anledning göra, innan sista handen
läggs vid den väntade jordbrukspropositionen.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Den redogörelse för
statstjänstemännens löner som finns i
den för flera huvudtitlar gemensamma
bilagan ger inte anledning till några
direkta erinringar. De uppgifter som
finns om lönerna är resultatet av förhandlingar,
ovanligt långdragna och
kärva förhandlingar för att vara på det
statliga området, vilka förts under de
nya former som är en konsekvens av
den ändring i förvaltningsrättslagstiftningen
som gjordes för tjänstemännens
del fr. o. m. förra året.

Varken denna gemensamma bilaga eller
den redogörelse som vi har fått
från riksdagens lönedelegation ger någon
mera fyllig bild av det arbete som
legat bakom kollektivavtalens tillkomst.
Det understundom ganska dramatiska
skeendet under lärarförhandlingarna
har inte satt något spår i handlingarna.
Att kostnaderna för den träffade uppgörelsen
inom undervisningsväsendet

— här rör det sig om hela skalan från
universitet till grundskolans lågstadium

— under en treårsperiod uppgår till
sammanlagt ungefär 800 miljoner kronor,
kan man inhämta av lönedelegationens
redogörelse. Men varken där
eller i ecklesiastikdepartementets bilaga
kan man få något besked om vart de
pengar tagit vägen som staten sparade
genom lärarlockouten och genom att in -

Fredagen den 20 januari 1967

nehålla det retroaktiva lönetillägget.
Där finns några tiotal miljoner kronor
för ecklesiastikministern att använda
till något lämpligt och bra engångsändamål
inom skolväsendet. Det är i så
fall inte första gången som lärarna ser
sina löner använda för nyttiga ändamål
på detta område.

Men, herr talman, det var inte för
att spinna vidare på en sådan i och
för sig kanske intressant tanke som jag
begärt ordet, utan jag vill i stället knyta
några reflexioner till det förhandlingsförfarande,
som lämnat det resultat som
jag här talat om.

Jag är medveten om att de finns som
är beredda att utdöma eller åtminstone
starkt kritisera den nya statliga förhandlingsrätten
därför att den under
sitt första år ledde till en öppen arbetskonflikt,
som var rätt besvärande
för tredje man. Jag tycker dock att
dessa kritiker har anledning vara en
smula försiktiga i sin allmänna bedömning.
Förhandlingarna på undervisningsområdet
fördes under så allmänt
besvärliga förutsättningar att man inte
har anledning att tro att en liknande
situation skall behöva återkomma. Själva
förhandlingsobjektet sönderföll, kan
man säga, i huvudsak i två delar. Dels
var det en gammal del som hörde till
gymnasie- och fackskoleorganisationen,
där man från parternas sida förutsatt
att förhandlingarna egentligen skulle ha
varit slutförda ungefär när de nu kom
i gång. Av skilda anledningar blev det
inte tillfälle att starta förhandlingarna
så tidigt som man hade avsett. Det var
faktiskt inte beroende på bristande förliandlingsvilja
från de förhandlande
parternas sida, utan förklaringen är helt
enkelt att man inom ecklesiastikdepartementet,
som skulle tillhandahålla
grundmaterialet, inte var färdig med
bearbetningen.

När man väl serverade sitt s. k. organisatoriska
underlag, var det dessutom
på flera punkter inte fullständigt utan
kompletterades under hand. Det behövs
ju inte särskilt stor fantasi för att för 4

Första kammarens protokoll 1967. ATr 3

Statsverkspropositionen m. m.
stå att sådana kompletteringar kan undanrycka
grunden för de samtal som
de förhandlande parterna fört i ett tidigare
skede. Det var t. o. m. på det sättet
att vi inte ens i slutskedet av förhandlingarna
på några punkter kunde
få ett klart besked om hur ecklesiastikdepartementet
uppfattade sitt organisatoriska
underlag, helt enkelt av den anledningen
att man inte hade tänkt färdigt.
Att sådana situationer utgör en
grogrund för missförstånd och till slut
för ganska tillspetsade motsättningar,
är väl egentligen inte så konstigt.

Nog sagt om den delen av förhandlingspaketet! Om

den andra delen, som gällde universitets-
och högskoleområdet, kan väl
närmast sägas att denna del hörde hemma
i ett annat förhandlingssammanhang,
nämligen det som resulterade i
uppgörelsen med statstjänstemannen i
juli månad. Vid dessa förhandlingar,
som också var mycket krångliga, löste
den fungerande förlikningskommissionen
sin fredsbevarande uppgift på det
sättet, att den plockade bort det som var
särskilt kontroversiellt och förde över
det till en senare förhandlingsomgång.
På så sätt hjälpte man faktiskt till att
samla särskilt brännbart och komplicerat
stoff till en förhandlingsmateria,
som redan i och för sig inte var särskilt
lättbemästrad.

Det är sålunda inte någon överdrift
att påstå att lärariöneförhandlingarna
fördes under ogynnsamma förhållanden.
Därför lämpar de sig föga som en
mera allmän norm för en bedömnnig
av hur det statliga förhandlingssystemet
kan fungera och kommer att fungera
i fortsättningen. Men det betyder
inte att jag anser att vi inte har någonting
att lära av vad som hänt under
lärarförhandlingarna och under
skolkonflikten.

Den statliga förhandlingsverksamheten
är som bekant koncentrerad till ett
centralt ämbetsverk, statens avtalsverk.
Precis som alla andra ämbetsverk
är avtalsverket ett självständigt och fri -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.
stående ämbetsverk vid fullgörandet av
de arbetsuppgifter som instruktionsmässigt
anförtrotts verket. Det finns
ingenting i avtalsverkets instruktion som
tyder på någon särställning eller större
beroende av något departement — det
må vara civildepartementet eller finansdepartementet
— än vad som gäller för
något annat ämbetsverk, Avtalsverket
är, vilket klart uttalas, avtalsslutande
part och det organ som har att besluta
om olika åtgärder under ett förhandlingsförlopp.
Det är exempelvis avtalsverket
som beslutar om de stridsåtgärder
som arbetsgivarsidan kan anse berättigade
i en viss situation. Vid tillkomsten
av avtalsverket har särskilt understruktits
ämbetsverkets självständiga
ställning, och ingenting ändras i ämbetsverkets
status på grund av att de
avtal, som avtalsverket kan träffa, understundom
måste träffas under förutsättning
av Kungl. Maj:ts eller av Kungl.
Maj:ts och riksdagens godkännande.

Det är uppenbart att det under de lärarlöneförhandlingar
jag talat om åtminstone
vid ett tillfälle varit si och så
med ämbetsverkets självständighet, eller
snarare med respekten för ämbetsverkets
självständighet. I höstens remissdebatt
uppgav finansministern att
han hade funnit anledning att ingripa
i verksamheten, när denna enligt hans
uppfattning höll på att gå på sned. Det
är kanske tillåtet att ge uttryck åt den
uppfattningen, att det var det ingripandet
som blev en av de väsentliga
orsakerna till den lärarkonflikt som utbröt.

Jag skall inte diskutera de motiv som
låg bakom finansministerns ingripande.
Men kanske kan jag säga att hans
synpunkter på regeringens politiska ansvar
i sammanhanget förefaller mig
ganska riktiga. Det problem som jag
tycker är det i sammanhanget intressanta
och som det är angeläget att få
en lösning på, gäller emellertid huruvida
ett ingripande bör ske på detta
sätt medan förhandlingarna pågår. Mig
förefaller det riktigare om de som har

att genomföra förhandlingarna från
början har ett något så när preciserat
mandat från de politiskt ansvariga samt
har haft fullt klart för sig att man har
att förhandla inom den ram som ställts
till förfogande. Ett ingripande under
förhandlingarna skulle då på sin höjd
ta sig uttryck i ett besked till uppdragstagaren,
att den givna ramen skall hållas
eller på ett eller annat noggrant angivet
sätt får överskridas, om man
därigenom tror sig kunna bevara arbetsfreden.

Detta förefaller mig vara en av de
angelägnaste frågorna att lösa för framtiden,
d. v. s. frågan hur uppdragstagaren
skall få sitt uppdrag och hur det
skall utformas. Skulle det däremot utvecklas
någon sorts allmän regel att regeringen
på olika sätt öppet och direkt
ingriper i förhandlingarna, d. v. s. desavouerar
sin egen förhandlingsorganisation,
får man nog finna sig i att motparten
snart söker sig fram till dem
som har makten och ger anvisningarna
samt försöker träffa sina överenskommelser
där. Det skulle leda tillbaka till
den situation som vi hade innan den
nya förhandlingsrätten trädde i kraft,
nämligen att man sökte sig till civildepartementet.
Det skulle kanske ytterst
leda till den situation som vi hade innan
vi fick ett civildepartement, d. v. s.
då finansministern skötte förhandlingarna.
För min del tycker jag inte detta
är en en ändamålsenlig lösning.

Den andra fråga, som årets förhandlingar
måhända kan aktualisera, gäller
riksdagens lönedelegations ställning.
Vid besvarandet av en enkel fråga i
andra kammaren förklarade civilministern,
att det under en pågående avtalsrörelse
vore olämpligt att i kammaren
diskutera detaljer och olika faser i
ett förhandlingsförlopp. Den diskussionen,
sade civilministern, hör hemma
i riksdagens lönedelegation, och den
delegationen hålles också fortlöpande
informerad om de skilda faserna — om
bud, motbud och åtgärder i avtals- och
förhandlingsfrågor.

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

Civilministerns beskrivning av lönedelegationens
verksamhet för tankarna
rätt mycket till de s. k. stora förhandlingsdelegationer
som arbetsmarknadens
parter i andra sammanhang håller
sig med för att verksamheten och de beslut
som fattas skall få en så bred demokratisk
förankring som möjligt.

Mot den av civilministern tecknade
bakgrunden i det svar jag har återgivit
ter sig det besked från riksdagens
lönedelegation, som nu föreligger om
dess verksamhet, något märkligt. Medan
höstens lärarförhandlingar pågick,
medan vi hade en omfattande arbetsmarknadskonflikt
på undervisningsområdet,
sammanträdde man endast två
gånger. Den ena gången man sammanträdde
var den 4 augusti, och då får vi
av berättelsen veta att man tog del av de
förslag som avtalsverket sedermera den
17 augusti lade fram för parterna. Det
andra sammanträdet ägde rum den 18
oktober, d. v. s. efter det att strejk utbrutit
och efter det att avtalsverket
varslat om lockout. Det framgår inte
av lönedelegationens berättelse, om
man över huvud taget sysslade med lärarförhandlingarna
vid ifrågavarande
sammanträde. Men om den reaktion,
som avtalsverkets bud den 17 augusti
framkallade hos parterna och om de
initiativ som avtalsverkets ledning tog
den 23 och 24 augusti för att undersöka
om det fanns någon möjlighet till fredlig
lösning av konflikten, levde lönedelegationen
tydligen i lycklig okunnighet
om. Inte heller blev man informerad
när ecklesiastikdepartementet i
vad alla uppfattade som förhandlingarnas
slutskede komplicerade förhandlingsarbetet
med vissa nya organisatoriska
förutsättningar.

Slutligen förefaller det — åtminstone
att döma av tidschemat i lönedelegationens
berättelse — som om ingen
»rådplägat» med lönedelegationen med
anledning av de olika strejk- och lockoutvarslen.

Civilministerns uttalande i andra
kammaren att lönedelegationen fortlö -

Statsverkspropositionen m. m.
pande hållits orienterad förefaller mig;
sålunda inte helt överensstämma med
delegationens egen redogörelse. Har
information lämnats och rådplägning
ägt rum, har det skett vid en tidpunkt
då lönedelegationens ledamöter inte
kunnat påverka händelseutvecklingen.

Lönedelegationen har alltså inte fungerat
som den breda demokratiska förankring
på arbetsgivarsidan som man.
av civilministerns uttalande i andra!
kammaren skulle kunna föranledas att
tro att den var.

Enligt min uppfattning hör lönedelegationens
ställning och arbetsuppgifter
till det som man skulle önska blev föremål
för ytterligare funderingar och
kanske en översyn — jag tror att det
skulle bidra till att ge förhandlingsförfarandet
önskvärd stadga.

Herr talman! Jag har försökt att i
all enkelhet ge min syn på några av
de punkter i den statliga förhandlingsrätten,
beträffande vilka jag tycker att
man skall tänka vidare. Det kan hända
att det finns ytterligare punkter som
kan behöva övervägas. Man skall emellertid
inte med utgångspunkt från ett
enstaka misslyckande dra alltför vittgående
slutsatser. De som förhandlar
för den statliga arbetsgivarsidan och
för personalorganisationerna har haft
att göra med varandra under många år
och har tillsammans löst många besvärliga
problem i gott samförstånd.
Själv har jag haft staten som motpart i
mer än 20 år, så jag vet i någon mån
vad jag talar om i detta sammanhang.
Jag är alldeles övertygad om att det,
när efterdyningarna av den senaste
konflikten lagt sig, skall finnas både
ömsesidig vilja och förutsättningar att
fortsätta det vardagliga samarbetet där
det avbröts genom konflikten på skolområdet.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! I ett par inlägg i den
pågående remissdebatten har vårdkrisen
berörts. Det ena var av herr Paul

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.

Jansson, som till att börja med förklarade
att vi inte har någon vårdkris.
I nästa andetag förklarade han att man
på alla håll ivrigt arbetar för att avhjälpa
denna kris — och detta kan väl
tas som ett bevis på att vi i alla fall har
en vårdkris.

Herr Söderberg raljerade i sitt anförande
uppenbarligen också över att oppositionen
hade gjort framstötar för
att avhjälpa vårdkrisen. Man kan ju
fråga om herr Söderberg verkligen är
så till freds med möjligheterna att bereda
de människor vård som behöver
det, att ingenting finns att tillägga. I så
fall må den reflexionen tillåtas, att det
inte finns någon reell grund för en sådan
självbelåtenhet.

Herr Jansson skildrade bl. a. de möjligheter
som en blivande mor i vårt välfärdssamhälle
har att bli omhändertagen
vid förlossning.

Det är alldeles säkert utmärkt ordnat
på de flesta håll, även om det till
och med på våra undervisningssjukhus
finns åtskilligt övrigt att önska både
när det gäller lokaler och personal just
på förlossningsavdelningarna. Men under
senare tid har ännu värre förhållanden
blottats. Som ett exempel kan
tas erfarenheterna från Karlshamns lasarett,
vars BB-avdelning varit stängd
en längre tid på grund av personalbrist,
men nyligen öppnats. Ambulanspersonal
har fått fara till Karlskrona
med patienterna — om jag inte missminner
mig är det ungefär sju mil. Man
har gett denna personal utbildning under
76 timmar. Det lär ha gått bra i de
fall då förlossningarna skett i taxibilar.
Man kan dock med lätthet föreställa sig
den fasa som kan gripa en ambulansförare,
när han märker att det är en
förlossning där navelsträngen ligger
runt fostrets hals.

I varje fall är det ett system som absolut
inte är att rekommendera i vårt
samhälle.

Dessa taxiförlossningar väckte ingen
särskild uppmärksamhet i någon annan
press än barnmorskornas egen tidning,

där man gjorde mycket lågmälda men
nog så sakkunniga kommentarer. Hur
skulle det ha varit, vill jag fråga, om
en ko fött en kalv på ett lastbilsflak
i detta land? Jag är hundraprocentigt
övertygad om, att man prickat det hela
som djurplågeri och att historien fyllt
åtminstone kvällstidningarnas förstasidor.
I en diskussion som gäller vårdkrisen
borde det vara fullt tillåtet att
måla upp en sådan här situation. Jag
tycker inte att ambulansgubbar med 76
timmars utbildning skall tjänstgöra som
barnmorskor i taxi.

Folk lär vara tacksamma för att oppositionen
driver på lösningen av en
vårdkris, som i alla fall så många får
smärtsamma bevis för.

Egentligen var det dock inte detta,
herr talman, som jag från början inriktat
mig på i denna debatt. Jag hade
tänkt att i någon mån anknyta till ett
anförande som en av socialdemokraternas
främsta kvinnliga företrädare
här i kammaren, nämligen fröken Mattson,
höll i höstens remissdebatt. Hon
har för övrigt upprepat frågeställningarna
flera gånger.

Det gällde mittenpartiernas inställning
till det framtida familjepolitiska
programmet. Hon ansåg sig med bestämdhet
kunna påstå att den målsättning,
som främst kvinnorna i hennes
eget parti hade satt upp, var betydligt
radikalare än den, som mittenpartierna
hade framfört. Hon ansåg att socialdemokraterna
varit pionjärer inom familjepolitikens
område, och att vi i mitten
i bästa fall hade kommit traskande
efter — högern får svara för sin del.
Men detta kan vara ett lämpligt tillfälle
att något klarlägga en historieskrivning,
som på väsentliga punkter
förefaller mig felaktig. Det kan också
vara anledning att dra upp några av de
riktlinjer efter vilka vi inom folkpartiet
anser att familjens ställning i det
nutida samhället i fortsättningen skall
lösas.

Efter att ha arbetat åtskillig tid framlade
en arbetsgrupp inom folkpartiet

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

i juni 1964 en skrift med rubriken Familjen
och framtiden. Om socialdemokraterna,
inte minst här i riksdagen,
hade läst detta familjepolitiska program,
hade de kanske fått åtskilliga radikala
punkter att diskutera. Som en
röd linje i vårt framtidsprogram går en
strävan till jämlikhet mellan man och
kvinna, som ger dem samma ansvar för
familjen och samma valmöjligheter till
ett eget arbete utom hemmet.

I motioner till såväl 1965 som 1966
års riksdag har vi också preciserat några
grundlinjer i vår allmänna syn på
familjens uppgift. Det gäller för samhället
att finna ett mönster för familjen,
som är hållbart och levande också
i vår tid. Familjens ekonomiska ansvar
för barnen måste delas av samhället
genom socialpolitiska och skattepolitiska
åtgärder. Det fordrar en omläggning
av vårt skattesystem samt en utbyggnad
av servicen i olika former till
barnfamiljerna. Slutligen skall alla människor
oberoende av kön ha möjligheter
att forma sitt liv efter sina personliga
förutsättningar och önskemål. Fördomar
och konventioner om olika könsroller
bör motarbetas genom ökad valfrihet
och jämlikhet mellan könen. På
denna grundsyn bör vår framtida familj
epolitik byggas.

Samhällets stöd till barnfamiljerna
utgår som bekant i form av kontantunderstöd,
i form av speciella hänsyn inom
skattesystemet samt i form av vård
och service. Dessa olika delar i stödsystemet
måste samordnas med varandra.
Hitintills har systemet lappats på
än här och än där, men något samlat
grepp har regeringen aldrig tagit.

Folkpartiet har under senare år i flera
motioner kritiserat den bristande
samordningen och framhållit den samlade
målsättningen. Det må vara tilllåtet
att hysa en förhoppning om att en
sådan samlad målsättning verkligen blir
riktpunkten för de radikala förslag som
annonserats i god tid till nästa val, förmodligen
handlagda av den nytillträdda
familjeministern. Vi motser natur -

Statsverkspropositionen m. m.
ligtvis med spänning hennes insatser.
Det måste bli friska tag med den erfarenhet
och de kunskaper som man förutsätter
hos ett oförbrukat statsråd.
Före detta statsrådet Lindströms uppenbart
otacksamma men trägna arbete
på detta område kan kanske vara en
grund att bygga på för radikala och
fräscha förslag från statsrådet Odhnoff.
Intresset för statsrådets grepp om den
nya familj ep olitiken ökades givetvis av
vissa uttalanden från statsrådet Odhnoff
i radio, där hennes uppfattning
om sambeskattningen såsom gynnande
familjer i högre inkomstlägen onekligen
verkade förbryllande. Men det var
kanske bara ett olycksfall i det nya
arbetet.

Enligt vår uppfattning bör det ekonomiska
stödet till familjerna vara begränsat
till familjer med ansvar för
barn men skall självfallet omfatta även
familjer med endast en försörjare. Det
måste i framtiden bli den enskildes ensak
om båda eller en i familjer utan
barn föredrar att förlägga sitt arbete
och sin tillvaro uteslutande till hemmet.
Någon subvention från samhället
borde i det fallet inte kunna påräknas.
Antalet inte förvärvsarbetande kvinnor
kommer att vara betydligt mindre i
framtiden än nu, vilket är ytterligare ett
skäl.

Mycket talar för att det ekonomiska
stödet till barnfamiljerna bör utgå i en
konsumtionsdel och en vårdnadsdel.
Vårdnadsbidrag och barnbidrag bör
alltså samordnas inom en och samma
ram. Detta är en naturlig följd av att
konsumtionsbehovet ökar för barnet,
när behovet av vård minskar. Konsumtionsbidraget
bör därför vara relativt
lågt under de första åren, medan vårdnadsbidraget
bör vara det större för
att sedan sjunka och så småningom
helt bortfalla.

In i bilden kommer också förvärvsavdragen.
Medan inom skattesystemet
stor hänsyn tas till barnfamiljerna, bör
däremot klyftan mellan ensamstående
och gifta utan barn minskas, enligt

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.
vad jag redan har sagt. Årets skatteförslag
bidrar inte härtill, och den premiering
av gifta på de ensamståendes bekostnad
som dess konstruktion innebär
kommer endast delvis barnfamiljerna
till godo.

Slutligen bör samhällets barntillsyn
utbyggas på ett betydligt snabbare och
mera effektivt sätt. Även om antalet daghemsplatser
ökats betydligt under fru
Lindströms senare statsrådsår, vet vi
ju alla att de fortfarande är klart otillräckliga.
Det har dragits siffror härom
så många gånger inför kammaren, så
dem skall jag verkligen inte upprepa.
Vad som förvånar är emellertid att socialdemokraterna
med sin så klart uttalade
önskan om ökat stöd åt barnfamiljerna
vad service beträffar hittills
så fast förankrat sig uteslutande vid
daghemmen som den enda lämpliga formen
av barntillsyn att de klart negligerat
statsbidragen till familjedaghemmen.
Statligt stöd i någon form vägrar
man enständigt att ge, trots att oppositionen
har framfört förslaget upprepade
gånger. Man vill tydligen inte erkänna
att det alternativ som bjuds alla de
barn som inte får plats i daghemmen
inte är tillfredsställande. Det är nämligen
mycket sällan som dessa barn tas
om hand av släktingar eller grannar.
Många »svävar i luften» och får helt
enkelt klara sig själva. Är det då inte
bättre att vi går in för en barntillsyn
som kanske i vissa avseenden är mindre
tillfredsställande än daghemmen men
ändå ger en god tillsyn? I en del fall
vore den fullt tillfredsställande, om
man införde kontroll och en viss utbildning
av dagliemsmammorna. För
mig framstår detta som vattenklart.

Lika klart är att vi också måste ställa
möjligheter till förfogande för alla
föräldrar att få lära sig hur man uppfostrar
barn och ungdom. Det enda som
nu bjuds dem är hur barnen materiellt
skall skötas och det har blivit så förenklat
att vilken normalt begåvad förälder
som helst snabbt kan lära sig det.
Det är betydligt värre att sköta en liten

själ. Problemet med föräldrakunskap är
oerhört viktigt såväl i skolundervisningen
som vid senare ålder. Kurser
i barnpsykologi måste vi alltså ha tillgång
till för föräldrar.

På den grundsyn som jag här gjort
en snabbskiss av anser jag att en
diskussion kan föras på jämställd fot
mellan oppositionen och socialdemokraterna.
Vi inom folkpartiet behöver
inte skämmas för att ha gått och »såsat»
med förslag till radikala lösningar.
Alla klara tankar, välavvägda ord, ädla
känslor och praktiska handlingar kan
inte gärna vara förbehållna dem som
fått sin politiska hemvist inom socialdemokratien.

Låt mig ta upp ännu ett spörsmål,
som förresten av en ren tillfällighet
fröken Mattson också berörde i den senaste
remissdebatten i höstas. Det är
den debatt om jämlikhet mellan män
och kvinnor som förs i de internationella
organen och som Sverige de senaste
åren mycket livligt deltagit i och
även fört ner från teoretiska spekulationer
till jordisk verklighet. Man har
mer och mer kommit underfund med
att ett bistånd, som verkligen skall höja
befolkningen i u-länderna i olika avseenden,
måste ta kvinnorna med i
blickpunkten på ett helt annat sätt än
förut. Det underströk också fröken
Mattson i sitt anförande. Lämnas dessa
av tanklöshet, likgiltighet, fördomar eller
konventioner utanför, kommer man
inte långt med strävandena att höja
familjerna, vare sig ekonomiskt, hygieniskt
eller socialt. Det blir ett »på stället
marsch», om inte en tillbakagång.
Det måste bli en prioritering av kvinnornas
undervisning och utbildning.

Till de organ, som arbetar för u-ländernas
kvinnor, hör UNESCO som är
den organisation jag bäst känner till.
UNESCO har under senare år varit i hög
grad verksam på detta område. Därvid
har Sverige varit pådrivande på ett sätt
som väckt allmän uppmärksamhet i
alla UNESCO :s medlemsstater och som
rönt ett livligt erkännande. Sverige åtog

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

sig för fyra år sedan vissa ekonomiska
utgifter för olika projekt som alla gäller
utbildning av kvinnor i Afrika. Vi
åtog oss att fullfölja sex olika projekt,
bl. a. skolor i Tanzania och i Sierra
Leone, stipendier till kvinnor i Ghana
och distribuering av vissa böcker och
bildband, allt ämnat för just kvinnorna.

Självfallet väckte detta en glad och
tacksam uppmärksamhet vid den generalkonferens
i UNESCO, som följde på
detta erbjudande. Sverige hyllades och
tackades mer — det försäkrar jag —
än vi var värda.

Dessa projekt kan tydligen endast
delvis fullföljas i år. De byggnadsprojekt
som redan är påbörjade kan knappast
avbrytas, men andra måste tydligen
stå över, och några nya kan inte
startas. Att detta har väckt besvikelse
och undran torde stå utom allt tvivel.

De kurser för afrikanska kvinnor,
vilka enligt vad man kommit överens
om skulle ha anordnats i Haifa i mitten
av månaden och för vilka man hade
räknat med svenskt ekonomiskt bistånd,
riskerar att få inställas. Man har
förgäves väntat på pengar till dem.

Detta måste vara ett u-landsprojekt
som från alla synpunkter är värt att
även i framtiden stödja. Vi kan i detta
sammanhang bortse ifrån att vi skapat
en goodwill för Sverige. Att kvinnorna
måste få en prioritet i programmet för
undervisning och utbildning framstår
allt klarare för varje dag. Ingen grupp
har så stora fördomar att bekämpa som
denna.

Vi vet alla att det statsfinansiella läget
är pressat, men det är en moralisk
plikt för Sverige att till alla delar hålla
givna utfästelser och inte svika dem
som litar på att så skall ske och som
därför gjort anstalter för att fullfölja
ett program.

Det kan vara tillbörligt, herr talman,
att i en debatt om u-hjälpen trycka just
på kvinnornas eftersatta situation i undervisnings-
och utbildningshänseende
i u-länderna och på nödvändigheten av

Statsverkspropositionen m, m.
att hjälpa dem så snabbt och effektivt
som möjligt.

Herr statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Jag skall givetvis inte ta
upp någon större debatt med anledning
av vad herr Lidgard anförde för en
stund sedan, men det var ett par saker
i hans anförande som jag gärna vill
knyta ett par reflexioner till.

Herr Lidgard berörde avtalsverkets
ställning och menade att det får betraktas
som ett ämbetsverk. Detta torde
vara formellt riktigt, men jag tror att
herr Lidgard är lika medveten som jag
om att det när den nya ordningen tillskapades
från olika håll påpekades att
man fick räkna med att statens avtalsverk
inte kunde få samma självständiga
ställning som ämbetsverken i övrigt.

Det är, såsom herr Lidgard påpekade,
alldeles riktigt att statens avtalsverk
skall sköta förhandlingarna, men det är
också lika uppenbart att det inte kan
göra detta i ett lufttomt rum. Det framhölls
även i de propositioner och i de
förarbeten som ligger till grund för den
nya förhandlingsordningen att avtalsverket
hade behov av kontakter med regeringen
i sitt agerande.

Det är också på detta sätt man har
gått fram. Det är alldeles uppenbart —
jag har påpekat det tidigare och jag
upprepar det nu — att avtalsverket inte
självständigt kan träffa avgöranden i
frågor som gäller hundratals miljoner
kronor.

Herr Lidgard talade vidare om riksdagens
lönedelegations ställning. Jag
skall gärna hålla med honom om att det
kan finnas anledning att se på den frågan,
och kanske även en del andra
saker. Vad herr Lidgard kritiserade var
ett uttalande av mig i andra kammaren,
där jag gjorde gällande att riksdagens
lönedelegation fortlöpande hade informerats
om förhandlingsförloppet. Jag
vågar fortfarande påstå att så var fallet
— från början av förra året hade jag

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.
informerat lönedelegationen om de olika
faserna i förhandlingarna med statstjänstemannens
huvudorganisationer;
vid tre eller fyra tillfällen, om jag minns
rätt, hade jag gjort detta också beträffande
det speciella komplexet med lärarlöneförhandlingarna.

Nu försöker herr Lidgard, på samma
sätt som en del tidningar efter mitt anförande
i andra kammaren, göra ett
nummer av att lönedelegationen inte
hade något sammanträde mellan den 4
augusti och den 18 oktober. Ja, hur var
situationen? Den 4 augusti informerade
jag lönedelegationen om det lönebud
som avtalsverket hade för avsikt att förelägga
motparten den 17 augusti. Lönedelegationen
ställde sig vid det tillfället
bakom detta lönebud. Under den följande
tiden förhandlade man. Alla vet också
att eu valrörelse pågick — det var
inte så lätt att samla lönedelegationen
just då; men det är i och för sig ingen
ursäkt. Förhandlingarna pågick som
sagt, och lönedelegationens nästa sammanträde
hölls den 18 oktober. Då hade
SACO varslat om sina stridsåtgärder
och även verkställt en del av dem. Avtalsverket
hade varslat sin lockout att
träda i kraft den 19 oktober. Lönedelegationens
förhandlingar är ju inte offentliga,
och jag skall inte gå närmare
in på dem, men vid denna tidpunkt var
det inte mer än en av delegationens
medlemmar som hade någon reagens
mot den åtgärd staten-arbetsgivaren då
stod i begrepp att verkställa. Yad som
hände mellan den 4 augusti och den 18
oktober var därför, menar jag, inte av
den arten att det fanns så stor anledning
att informera lönedelegationen.
Man skall nämligen också ha klar för
sig lönedelegationens ställning i sammanhanget
— delegationen kan visserligen
säga att den tycker att man bör
göra så eller så, men delegationen har
ingen beslutanderätt i fråga om en
stridsåtgärd, kan inte hindra avtalsverkets
styrelse; den är suverän att besluta
vilka åtgärder som skall vidtas i
sådana sammanhang. Lönedelegatio -

nens uppgift är rådgivande, såsom jag
sade i medkammaren i höstas; delegationen
skall framför allt granska och
— om den finner det möjligt — godkänna
de avtalsuppgörelser som träffats
inom det statliga området.

Jag vill säga till herr Lidgard att om
någon av lönedelegationens medlemmar
anser sig behöva ett samråd, är
det tillräckligt att en enda medlem av
lönedelegationen påkallar samrådet.
Och det är alldeles uppenbart att jag
inte ett ögonblick skulle tveka att ställa
upp, om någon i en sådan situation
begärde ett samråd.

Herr Lidgard säger också, att det
kanske finns anledning att tänka vidare
beträffande dessa frågor. Jag skall gärna
hålla med honom om detta.

Jag sade under remissdebatten i fjol
höst att det måhända kunde finnas anledning
överväga vissa frågor beträffande
den nya förhandlingsrätten. Herr
Lidgard har pekat på lönedelegationens
ställning. Jag tror att det kan finnas anledning
överväga detta och även annat,
men jag är fullt överens med herr Lidgard
om att dessa överväganden bör ske
med den bestämda förutsättningen att
den fria förhandlingsrätten är någonting
som har kommit för att stanna.

Om vi då överväger olika frågor tycker
jag att när nu herr Lidgard har rekommenderat
mig att göra vissa funderingar
kanske jag får sluta detta korta
anförande med att även ge herr Lidgard
ett råd. Det finns kanske skäl för
SACO att överväga sitt fortsatta agerande
i sådana sammanhang, ett agerande
som under föregående år i mycket stor
utsträckning gick ut på att försöka ta
heder och ära av motparten. Jag tror
att det även där finns anledning till
överväganden, och jag vill sluta med att
säga att jag är intresserad av att man
får ett gott förhållande mellan staten
och de olika personalorganisationerna.

Herr LIDGARD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte i någon
större utsträckning låta civilministern

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

locka in mig i diskussion om vad som
har förevarit under det gångna året.
Jag vill emellertid säga att mitt anförande
uppbars av önskemålet att man
skulle komma fram till en förhandlingsordning
som skulle leda till gott samförstånd
mellan parterna. Det är fortfarande
min uppfattning att så kan ske.
Jag tillät mig att peka på vissa punkter
där jag tyckte att det hade fungerat
mindre väl. Jag tillåter mig vidhålla den
uppfattningen att det är nödvändigt för
ett gott förhandlingsarbete att den motpart
man möter är förhandlingskapabel
och att man inte plötsligt ställs inför
nya och oväntade situationer — det
gäller både för arbetslagar- och arbetsgivarsidan.
Jag försökte även peka på
vad jag tyckte man kunde göra för att
skapa en bättre situation.

Vi är helt överens om att avtalsverket
naturligtvis inte kan arbeta i ett, som
civilministern uttrycker det, lufttomt
rum, men skillnaden mellan oss är tydligen
den att jag menar att regeringen
skall tillhandahålla luften innan man
börjar förhandla, medan civilministern
tycker att man kan pumpa in den litet
då och då under förhandlingarnas gång.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade tänkt resa mig
upp i min bänk och instämma med fru
Hamrin-Thorell i senare delen av hennes
anförande, men det kanske kunnat
uppfattas som om jag instämt med allt
vad hon sagt. Därför har jag begärt ordet
för en liten replik.

Jag instämmer helt och hållet med
vad fru Hamrin-Thorell säger om det
afrikanska kvinnoprogrammet. Jag tror
dock att en stor del av det som är kontrakterat
verkligen kommer att fullföljas,
även om de nya planerna väl tyvärr
får skjutas på framtiden eftersom
just kvinnornas efterblivenhet och
klyftan mellan dem och männen i uländerna
är mycket stora. Jag är särskilt
bekymrad för Haifa-institutet.
Men jag har mig inte bekant att man

Statsverkspropositionen m. ni.
ännu har måst ställa in denna kurs. De
förbund jag representerar — Gilleskvinnorna
och det socialdemokratiska
Dansk Kvinnosekretariat •— har nämligen
genom insamlingar kunnat få fram
så mycket medel att en del kvinnor,
vilka har godtagits av UNESCO som
elever vid det nursery program som
skulle börja, nu kan komma med. Jag
är helt och fullt överens med fru Hamrin-Thorell
om att detta är en stor och
viktig angelägenhet för jämlikhetens genomförande
i u-länderna.

Däremot vill jag bara här i allra
största korthet anmäla en del avvikande
åsikter när det gäller den första delen
av fru Hamrin-Thorells anförande.

Jag har med stort intresse studerat
folkpartiets program från 1964 »Familjen
och framtiden». Men jag har liksom
aldrig trott att detta är folkpartiets
program. Jag vet inte om det har
blivit antaget någon gång av partiet
som sådant. Det var en arbetsgrupp
kvinnor som iade fram det, medan jag
i mitt anförande i förra remissdebatten
framhöll att det var hela partiet som på
den socialdemokratiska kongressen
1964 antog det program om kvinnans
jämlikhet, som håller på att fullföljas
och ändras efter de förnyade förutsättningarna
och som väl kommer att presenteras
i någon form.

Jag tror också att man inte just nu
kan ta upp vare sig skatteproblemet eller
familjens framtid och villkor, eftersom
regeringen år 1965 tillsatte en utredning
om den framtida utformningen
av familjebeskattningen, en utredning
som mycket intimt samarbetar med den
parlamentariska utredningen om den
framtida familjepolitiken, ekonomiskt
sett. I årets statsverksproposition signaleras
att denna senare utredning snart
lämnar fram sina förslag.

Jag vill till sist bara säga att jag undrar
om det finns någon anledning att
just i år klaga över bristen på daghemsplatser.
Jag tycker att den proposition
som regeringen lämnade i fjol
bevisar att man mycket effektivt och

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.
utan stora åthävor kan åstadkomma någonting
ganska väsentligt. Vi vet alla i
detta hus — men den stora allmänheten
som följer jämlikhetsdebatten såsom
den förs i radio och TV och inte
minst i veckopressen vet det tyvärr alltför
litet — att den frågan inte kan föras
fram enbart genom diskussion. Det
är många gånger politiska åtgärder av
ekonomisk och annan art som för frågan
framåt, och vi kan i årets statsverksproposition
läsa oss till att på
knappt ett år har kommunernas intresse
för verksamheten blivit så stort
att daghemsplatsernas antal snart är
fördubblat. Jag anser att det är ett mycket
väsentligt framsteg, och jag tycker
att man i år har mindre anledning än
tidigare att tala om daghemsproblemet,
detta i all synnerhet som familjedaghemmen
ju också är föremål för utredning.
Frågan håller ändå på att föras
något närmare sin lösning, och det har
skett genom en proposition som inte
väckt särskilt stor uppmärksamhet, men
som kommit problemen att framstå i en
ljusare dager än för ett år sedan.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell
sade att jag raljerade om vårdkrisen.
.lag har inte talat om vårdkrisen i dag,
utan jag talade om folkpartiet som
kvacksalvare i det sammanhanget. Jag
har inte talat om oppositionen utan om
folkpartiet, och här kan jag med den
här skriften ännu en gång visa kammaren
och fru Hamrin-Thorell den medicin
mot vårdkrisen som man rekommenderade
under valrörelsen. Vad har
man gjort från folkpartiets sida efter de
stora later och starka ord som man använde
när man lade fram det här förslaget,
när man alltså sade sig ha medicinen
mot vårdkrisen? Jo, man gör
just på ett sätt som inte bör vara tillåtet
inom den medicinska vetenskapen:
Man skriver ut medicinen till patienten,
och sedan kommer man och vill ha
hjälp med att efteråt ställa diagnosen.
Det är precis vad man har gjort.

Vad fru Hamrin-Thorell säger om
ambulanser och barnmorskor är en mycket
bra illustration till vad jag sade
till herr Lundström när vi före jul diskuterade
frågan om vårdkrisen, nämligen
att det finns all anledning att gå ut
till de olika landstingen och försöka
förmå partivännerna, fru Hamrin-Thorell,
att åstadkomma bättre resultat.
När fru Hamrin-Thorell tar ett enda exempel,
om jag inte minns fel, 72 timmars
utbildning, så finns det andra län
där man har sju veckors utbildning för
speciellt utbildad ambulanspersonal och
därtill ytterligare kompletterande utbildning
bl. a. just i förlossningsvård.
Hur vi bär oss åt går det helt enkelt
inte att komma ifrån att det i enstaka
fall måste ske förlossningar under färderna
till BB. Enda utvägen att klara
det vore att skicka med gynekologer eller
barnmorskor i taxi eller ambulanser
med dem som skall föda barn, men
det är väl ändå en helt och hållet otänkbar
sak.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är glad att fröken
Mattson till alla delar instämde i sista
delen av mitt anförande, och jag hade
inte väntat mig något annat. De uppgifter
som jag anförde om kurserna i
Haifa har jag fått från sekretariatet och
därifrån direkt från UNESCO :s högkvarter
i Paris. Jag har inte anledning
att tro annat än att de är riktiga. Man
väntar fortfarande på pengar till dessa
kurser.

Vad jag reagerade emot var i fröken
Mattsons inlägg i höstdebatten beskyllningen
att folkpartiet aldrig dragit upp
några riktlinjer i fråga om famiijepolitiken
och att vi över huvud taget
såsat med det hela och bara traskat
efter. Jag vill råda fröken Mattson som
tydligen har tittat i handlingarna att
också läsa de motioner som lagts fram
här i riksdagen under de två senaste
åren. Då vill jag påstå att ingen socialdemokratisk
riksdagsmotion har så ut -

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

förligt behandlat riktlinjerna i fråga
om den framtida familjepolitiken som
dessa motioner gjort. Där står vad vi
önskar. Vi har alltså fört upp frågan på
riksdagsnivå, -medan socialdemokraterna
nöjt sig med att ta det i partisammanhang.

Jag har inte alls klagat på antalet
daghemsplatser i statsverkspropositionen.
Jag sade tvärtom att de nästan
fördubblats. Men vad jag anmärkte mot
var — och det har man gjort från vårt
parti i ett par år — att man har negligerat
varje begäran att ge ett mycket
måttligt statsanslag till familjedaghem,
vilka alltså skulle kunna utöka och
komplettera antalet daghemsplatser. Det
är klart att man är tacksam för den utökning
av daghemsplatserna som har
skett, men en utökning även beträffande
familjedaghemmen tycker jag är erforderlig.

Till herr Söderberg skulle jag vilja
säga att jag inte skulle vilja bli förlöst
i en taxi, och jag tror inte att herr Söderbergs
hustru eller dotter skulle vilja
bli det heller. Det är mitt sista ord
i fråga om den detaljen.

Jag sade inte att herr Söderberg
raljerade över vårdkrisen. Jag sade att
herr Söderberg raljerade över oppositionens
framstötar i vårdkrisen, vilka
han inte ansåg vara till något slags
hjälp eller stimulans och inte något att
fästa sig vid. Det var det jag reagerade
emot. Jag frågade om läget är så tillfredsställande
att det inte skulle behövas
en saklig och vettig diskussion mellan
oppositionen och det socialdemokratiska
partiet. Jag vågar också påstå
att om statsfinanserna varit i ett bättre
läge hade det varit betydligt lättare att
lägga fram konkreta förslag för att avhjälpa
vårdkrisen och få bort den
flaskhals som bristen på personal utgör.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell
kan bara läsa vad jag sagt i protokollet,
ty ingenting av det som fru Ham -

Statsverkspropositionen m. m.
rin säger att jag har anfört har kommit
ur min mun.

Jag hoppas verkligen inte att min
hustru skall behöva förlösas i taxi. Åldersskäl
torde göra det o-möjligt. Det
är väl ingen, fru Hamrin-Thorell, som
vill förlösas i taxi, men det är väl på
det sättet att sådant kan inträffa. Då är
det nödvändigt att sjukvårdshuvudmännen
ser till att hela problemet kan lösas
på bästa möjliga sätt. Riksdagen kan inte
besluta om detta, men sjukvårdshuvudmännen
kan se till att det ordnas
ett ambulansväsende som fyller största
möjliga anspråk.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Det är glädjande att
komma i en ny församling och finna så
friska och radikala tongångar ljuda i
den som här skett. Om striden här skall
gälla vem som är mest framsynt och
vem som är mest angelägen om anpassning
av familjepolitiken till nutidsmönster,
ser jag med stor förväntan
fram mot fortsatt positiv inställning
till kommande reformer.

Min uppfattning att högre inkomsttagare
subventioneras mera genom
sambeskattningen än lägre inkomsttagare
grundas på uppgifter i skattetabellerna,
där man kan läsa att den som
har en inkomst av 12 000 kronor får
vid sambeskattning en skattesänkning
på 253 kronor och att den som har en
inkomst på 50 000 kronor får en skattesänkning
på 3 375 kronor. För övrigt
hänvisar jag, liksom fröken Mattson
gjort i sitt genmäle, till att familjebeskattningen
är under utredning.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara uppmana
statsrådet fru Odhnoff att se efter vad
den andre maken förtjänar, innan några
konklusioner dras av skattetabellerna.
Det är ju alldeles nödvändigt att
veta detta innan det ges någon möjlighet
att utläsa vad den sammanlagda
skatten för makarna blir.

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Jag vill i denna remissdebatt
tala något om familj epolitiken
■— om den eftersatta familjepoiitiken —
och några andra frågor som hör ihop
med denna.

Vi märker alla att våra pengar blir
mindre och mindre värda, och vi vill
alla på något sätt få kompensation för
detta. De som allra hårdast drabbas av
inflationen är barnfamiljerna, som är
tvungna att vara storköpare av livsmedel
och kläder. Vi har nu tre utredningar
som sysslar med frågor om familjepolitiken,
nämligen familjepolitiska
kommittén, familjeskatteberedningen
och familjeberedningen. Var och en
av dessa utredningar sysslar med sin
lilla bit av det hela. På mig verkar det
mycket irrationellt och dåligt planerat
att splittra upp områden, som så intimt
hör ihop, och detta måste, som jag
ser det, också försena utredningsresultaten.
Men nu aviseras ju att utredningarna
ganska snart skall vara klara. Jag
är helt naturligt mycket intresserad av
att se resultaten. Men under tiden som
vi väntar på dessa utredningsresultat
urholkas t. ex. barnbidragen av inflationen,
och barnfamiljerna kommer,
som jag förut sade, i en ännu sämre
situation än andra familjer.

Det föreslås nu också att vi skall få
en höjd omsättningsskatt utan att barnfamiljerna
här på något sätt får kompensation.
Det är såvitt jag vet första
gången som vi beslutar om höjd omsättningsskatt
utan att höja barnbidraget.
Under valrörelsen i höstas talade
statsråden mycket om att vi skulle vara
solidariska med olika grupper. I år är
det inget val, och därför glöms det uttalandet
bort. Man kryper bakom sittande
utredningar och föreslår inte att
barnfamiljerna skulle få något mera,
som kompenserar dem bara för deras
högre omkostnader.

Det var intressant att höra statsrådet
Odhnoff säga att hon var glad att
höra positiva och radikala idéer om
familjepoiitiken. Jag är glad över att

hon sade så. Vi hoppas kunna förvänta
oss mycket från det hållet så småningom.

Jag skall ställa en fråga till synes
om en detalj, men den är principfråga
för mig. Den gäller värdebeständigheten
av barnbidraget. Regeringen har
där, trots våra propåer, inte tagit några
initiativ. Vore barnbidraget värdebeständigt
skulle det inte behöva höjas
på grund av den ökade omsättningsskatten,
ty då skulle det ske automatiskt.
Jag skulle gärna vilja höra statsrådet
Ohdnoffs syn på den saken.

Som kammaren väl vet har vi från
centerns sida under senare år här i
riksdagen lagt fram familjepolitiska
program. Ni kan alla läsa det i våra
motioner. Jag hoppas även att det nya
statsrådet gör det, och därför skall jag
inte tala så mycket om den saken utan
bara peka på ett par små saker som
vi är mycket angelägna om. Det ena
gäller vårdnadsbidrag för familjer med
små barn och det andra att vi omvandlar
familj ebostadsbidragen och i någon
annan form ger barnfamiljerna de
pengar som där lösgöres. Jag tycker det
är principiellt oriktigt att ha ett konsumtionsinriktat
stöd. Familjerna kan
själva avgöra vad de bäst behöver använda
pengarna till.

Som alla känner till har vi inte tillräckligt
med bra bostäder, och alla
barnfamiljer som borde kunna få familjebostadsbidrag
får det inte just på
grund av att de har bostäder vilka inte
fyller de krav som är förknippade med
detta bidrag. Vi vill i stället att dessa
bidrag skall ges som extra barnbidrag
till familjer med låga inkomster och
till ofullständiga familjer.

Jag väntar också med spänning på
resultatet från finansministerns familjebeskattningskommitté.
För mig har
målsättningen länge varit klar, nämligen
att vi skulle ha eu egenbeskattning,
alltså samma skatt på samma inkomst
oberoende av civilstånd. Det nuvarande
sambeskattningssystemet gynnar ju på
intet sätt barnfamiljerna, utan det är

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

lielt enkelt en subvention av äktenskapet.
Vi kan ibland föra långa diskussioner
om vi har råd att höja barnbidraget,
men vi glömmer bort de stora
skattesubventioner som gifta män har
genom att de automatiskt efter giftermålet
får dubbelt ortsavdrag. Den nuvarande
sambeskattningen verkar också
negativt när hustrun återgår i förvärvsarbetet.
Familjen har ju redan två
ortsavdrag, och de ekonomiska fördelarna
efter hennes återinträde i förvärvsarbete
blir därför rätt små.

Jag nämnde tidigare något om kvinnor
i förvärvsarbete, och det är glädjande
att förvärvsintensiteten bland
kvinnor stiger, även om det inte sker
snabbt. År 1965 förvärvsarbetade 35,1
procent av de gifta kvinnorna, vilket
ur samhällsekonomisk synpunkt måste
hälsas med stor tillfredsställelse. Om nu
båda föräldrarna förvärvsarbetar, så
har de också rätt att kräva en av samhället
ordnad barntillsyn. Vi vet ju att
det har varit rätt dåligt ställt på detta
område. Antalet platser på barndaghem
har under många år inte stigt nämnvärt.
Därför är det utomordentligt glädjande
att de förutses efter de nya bidragsbestämmelser,
som vi antog i våras,
komma att tillväxa i antal ganska
hastigt. Men man kan ändå inte nog ofta
upprepa att vi har 200 000 barn under
sju års ålder, vilkas föräldrar båda förvärvsarbetar,
men antalet platser på
daghem och familjedaghem torde tillsammans
inte uppgå till mer än knappa
25 000.

Det är väl också att förvänta att antalet
barn i de nu aktuella åldrarna som
behöver tillsyn kommer att stiga i antal
i och med att fler kvinnor går ut
i förvärvsarbete. Jag hoppas därför att
antalet platser inte bara skall stiga i
samma takt som antalet barn ökar, utan
betydligt snabbare, så att vi någon gång
kan se en möjlighet att komma ikapp
behovet.

I den bristsituation som vi har på
detta område är det för mig alldeles
obegripligt att regeringen inte på något

Statsverkspropositionen m. m.
sätt vill vara med om att stödja familjedaghemsverksamheten.
De flesta talar
för all del vackert om att familjedaghemmen
behövs, men därmed tycks intresset
från statens sida vara slut. Det
blir kommunerna och enskilda som får
svara för kostnaderna. Vad finns det
egentligen för rättvisa i att de som har
barn på barndaghem får betydande stöd
av staten, medan de som har sina barn
på familjedaghem inte alls får statligt
stöd. En väl organiserad och kontrollerad
familjedaghemsverksamhet är en god
form av barntillsyn. Alla krafter bör
därför samordnas för att på ett tillfredsställande
sätt ordna tillsyn för så
många barn som möjligt. Vi har alltför
många undermåliga provisorier som
sliter på föräldrarna och som skapar
otrygghet för barnen i en ålder som
betyder så mycket för deras fortsatta
utveckling.

Jag har i tidningarna läst om familjeministerns
stora intresse för frågan om
barntillsyn, och jag hoppas att hon skall
ha kraft att påverka regeringskamraterna
till att även stödja familjedaghemmen.
Jag hoppas att hon skall lägga ned
det intresse i saken som vi tidigare har
saknat från statsmakternas sida, och ett
löfte i dag skulle glädja mig.

I statsverkspropositionen föreslås nya
regler för barnferievistelse. Det nya
förslaget till statligt stöd åt denna verksamhet
knyts samman med barntillsynen
under sommaren. Detta kan onekligen
vara ett smidigt sätt att ordna semesterfrågan
för personalen på barndaghemmen,
men jag ställer mig helt
oförstående till att endast föräldrar som
lyckats placera sina barn på daghem
skall åtnjuta förmånen av ferievistelse
för sina barn. Det finns ju också familjer,
kanske med flera barn och i blygsamma
ekonomiska omständigheter, där
en av föräldrarna är hemma. Skall barnen
i en sådan familj utestängas från
sådan ferievistelse? Jag kan inte tyda
det som står under socialhuvudtiteln
på annat sätt, och jag kan inte finna
någon rättvisa i det.

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.

Efter en centerpartimotion 1964 beslöt
riksdagen om utredning angående
allmän förskola. Om någon utredning
blev tillsatt eller om det är någon utredning
som tappat bort förskolan, därom
svävar riksdagen ännu i okunnighet.
Några förslag i frågan har vi i
varje fall ännu inte sett till. För dagen
är bara att konstatera att Sverige i detta
avseende är något av ett u-land; att
regeringen inte har insett den utomordentliga
betydelse som en pedagogisk
förskola har såsom en förberedelse till
den vanliga skolan och att alla barn
borde få tillgång till sådan förskola. För
dagen är bara att konstatera att ingenting
skett, trots beställning från riksdagens
sida. Jag förmodar att det blir
tillfälle att återkomma till detta.

Jag hade en motion för ett par år sedan
om hälsokontroll av alla fyraåringar.
Senare kom samma förslag inbakat
i en proposition. En utredningsman
hade arbetat med detta, och nu har en
försöksverksamhet kommit i gång i
Lund och en planeras i Göteborg. Jag
anser det vara synnerligen angeläget att
tidigt upptäcka eventuella handikapp
och sätta in behandling så tidigt som
möjligt. Jag uttalar den förhoppningen
att denna verksamhet utvidgas snarast,
så att det inte dröjer alltför många år
innan vi kan få en sådan undersökning
av alla fyraåringar.

Till sist, herr talman, vill jag bara
säga ett par ord om hemkunskap och
familjeekonomi i grundskolan och gymnasieskolan.

Förr fick barnen, åtminstone flickorna,
en inte så föraktlig undervisning i
hemkunskap och familjeekonomi i
mammas kök. Nu är det inte så. Det
finns inte tid eller tillfälle, och det är
uteslutet att så kan ske. Ändå vet vi
att alla behöver denna undervisning,
inte minst med tanke på att båda makarna
förvärvsarbetar och tiden för
hushållsarbetet är starkt begränsad.
Har man ont om tid måste man också
kunna sin sak, inte minst måste man
kunna bedöma vad det lönar sig att

själv utföra och vad man skall låta
någon annan utföra.

Undervisningen är nu starkt begränsad.
I grundskolan sker viss undervisning
i hemkunskap och även en del
konsumentupplysning, men eleverna är
då för unga för att t. ex. lära sig någonting
om ekonomisk planering. Jag önskar
att alla elever i gymnasieskolan
kunde meddelas undervisning i hushållsekonomi
och familjekunskap. Jag
är väl medveten om trängseln på schemat,
men dessa ämnen är så väsentliga
för alla elever att man på något
sätt måste kunna plocka in dem. Vad
som skall maka åt sig är jag inte för
dagen beredd att ta ställning till. Önskvärt
är också att dessa ämnen kunde
följas upp i kortare kurser inom vuxenundervisningen,
den vuxenundervisning
som vi så småningom väntar att
kunna ta ställning till.

Herr talman, jag yrkar remiss i vanlig
ordning.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! När man lyssnat på debatten
i går och i dag har man tyckt
sig kunna konstatera att i varje fall en
av målsättningarna med statsverkspropositionen
har blivit uppnådd, nämligen
att det blir ett jämnt utbrett missnöje
över alla områden. Jag tror emellertid
inte att det bör tas till intäkt för
att oppositionen önskar lyfta upp statsverkspropositionens
utgiftsnivå. Det
skall nog närmast, tycker jag, tolkas,
som ett uttryck för den skillnad som
finns mellan förverkligandenivån och
ambitionsnivån. Uppenbarligen har
man på regeringens förslag fattat en
rad beslut, som det saknas såväl materiella
som personella resurser att förverkliga.

Jag skall ta ett exempel. Så sent som
för ungefär två år sedan diskuterade
jag de utbildningspolitiska målsättningarna
rätt ingående med ecklesiastikministern.
Han svarade mig då bland annat
att samtliga dessa reformer och för -

Fredagen den 20 januari 3987

Nr 3

slag hade utarbetats under hänsynstagande
till kravet på materiella och personella
resurser inom samhället, och i
debatten bekräftade han att saken diskuterats
i regeringen in pleno och att
finansministern särskilt granskat detta.
Vi som nu sysslar med dessa saker vet
kanske mera om hur det ser ut bakom
den vackra fasaden och kan konstatera
att skolöverstyrelsen upprepade
gånger varit tvungen att ändra planerna.
Så sent som i höstas har styrelsen
framlagt en nödplan, där det sägs att
man skjutit på varje investeringsobjekt
så länge som det är möjligt utan att
våda skall uppkomma. Trots detta har
det inte varit möjligt för herr Edenman
att få sina synpunkter tillgodosedda.
Hans målsättning ligger 20 procent
under.

Det är alltså bara att med beklagande
konstatera att den utbildningspolitiska
målsättningen för grundskolan och
det gymnasiala stadiet icke kan hållas.
Det är ett exempel på skillnaden mellan
förväntansnivå och förverkligandenivå.
Ingen kan mer än jag beklaga att det
har blivit på detta sätt. Jag tror att herr
Edenman har ungefär samma uppfattning
och att han inte lyckats uppnå
sina egna önskemål.

Jag skall emellertid inte bara kritisera
i detta fall. Om ryktena talar sant
lär ju detta vara den sista statsverksproposition
som ecklesiastikministern
är med och utarbetar, och jag skulle
vilja överlämna en liten blomma till
honom med anledning av forskningsprogrammet.
Vi har anslagit åtskilliga
hundra miljoner till forskningsändamål,
men man har förgäves efterlyst någon
form av forskningspolitik här i landet.
I årets statsverksproposition finns emellertid
två målsättningar fastlagda. Den
ena är att resurserna skall koncentreras
på från vetenskaplig synpunkt angelägna
och internationellt sett mest
avancerade forskningsprojekt. Den andra
målsättningen, som jag anser vara
den mest väsentliga och glädjande, eftersom
jag har stridit för den, är att

Statsverkspropositionen m. m.
man skall inrikta forskningen så att
den på längre sikt skall kunna ge största
möjliga utbyte, när det gäller både
grundforskningen och den tillämpade
forskningen, för näringslivet och dess
utveckling. Där hänvisas till vad bl. a.
långtidsutredningen sagt.

Det är första gången som vi på pränt
får se någon form av målsättning för de
många hundratals miljoner kronor som
anslås till forskningsändamål. Jag hälsar
detta — skall vi kalla det för testamente?
— från herr Edenman till forskningsråden
med utomordentligt stor
glädje och tillfredsställelse, och det är
väl att hoppas att forskningsråden tar
dessa regler ad notam.

Den andra fråga jag vill beröra är
fordonsskatten. När finansministern
informerade om den i TV sade han i
stort sett att den inte innebar någon
nämnvärd höjning mot dagens läge utan
endast ett slags permanentande av den
nuvarande högertrafikomläggningsskatten.
Skulle man uttrycka sig så från
näringslivets sida i en annons, skulle
man bli anmäld för vilseledande information,
men det lär väl inte vara möjligt
att förfara så när det gäller en politiker.
Sanningen är nämligen långt
skild från finansministerns påstående.

För det första skulle jag vilja säga
att över huvud taget står denna beskattning
i direkt strid med den trafikpolitiska
målsättning som riksdagen har antagit,
nämligen att varje trafikgren i
princip skall svara för de kostnader
den förorsakar det allmänna. Det kan
inte vara riktigt att vissa delar av transportväsendet
här i landet därjämte
skall utsättas för fiskala ingripanden.
Ännu har ingen föreslagit att exempelvis
SJ skall påläggas en speciell trafikskatt.
Den höjda bilskatten kommer
också att innebära en snedvridning i
konkurrensen när det gäller traktorerna,
som ju är helt skattefria. Det strider
även mot nuvarande trafikpolitiska
riktlinjer.

Jag har gjort ett diagram, som jag
hoppas går att visa i TV-apparaterna.

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. ra.
över förändringen i skatten. Den undre
kurvan visar den nuvarande beskattningen
inklusive trafikomläggningsskatten,
och den övre kurvan visar den progressiva
stegring som bär skett genom
det nya förslaget. Skillnaden mellan
kurvorna utgör ett mått på skattehöjningen.
Längst ut till höger, alltså för
de tyngsta fordonen, visar diagrammet
att skatten stiger med drygt 3 600 kronor.
Ställ detta, ärade kammarledamöter,
mot finansministerns uttalande att
det nya förslaget inte innebär någonting
annat än en permanentning av nuvarande
trafikomläggningsskatt, så kanske
ni håller med mig om att finansministern
gav en vilseledande information.

Bilskattehöjningen medför också konsekvenser
för de investeringar som normalt
görs. Såväl när det gäller bostäder
som industrier utgör transportkostnaderna
ungefär 10 procent av de totala
kostnaderna. För skogstransporternas
del blir problemet strax allvarligare, eftersom
produktpriset till ungefär en
tredjedel består av transportkostnader.
För vissa landsvägstransporterade malmer
utgör transportkostnaderna 95 procent
av priset.

När man kan konstatera att transporttaxorna
med anledning av skattehöjningen
behöver stiga med 3—10 procent,
förstår man hur allvarlig situationen
är. Här är det inte fråga om att
dra in konsumtionspengar, utan här är
det fråga om en belastning direkt eller
indirekt på svenskt näringsliv. Att vidtaga
en sådan åtgärd i ett läge sådant
som det nuvarande verkar ytterst märkligt.
Jag kunde ha haft förståelse för
finansministern, när han nu måste få
in pengar, om han exempelvis hade fördubblat
den nuvarande trafikomläggningsskatten
eller tredubblat den och
därmed alltså gjort beskattningen linjär,
ty den har inte något som helst
samband med trafikbelastningen på vägarna
utan är, som jag sade, en rent
fiskal åtgärd.

Det förefaller mig, herr talman, som

om frågan inte har varit föremål för
tillräckliga överväganden, och det är
tänkbart — jag kanske kan betrakta
det som en välvillig förklaring — att
finansministern inte har tänkt igenom
konsekvenserna. Han talade i den speciella
propositionen om att skatten inte
har höjts sedan år 1954 och att det alltså
bör ske en ändring motsvarande
penningvärdeförsämringen. Det är ju
ett fantastiskt resonemang. Transportkostnaderna
per tonkilometer har under
de senaste femton åren i löpande
penningvärde varit nästan sjunkande.
Skall vi räkna med ett fast penningvärde
bär de märkbart sjunkit, vilket
är ett uttryck för en rationalisering av
transporterna och en glädjande sådan.
Man skall då inte lägga sten på börda
i denna del genom att ta pengar från
det nyttigaste av alla trafikmedlen och
göra det lindrigast för sådana, som i
huvudsak får hänföras till den inte
fullt så nyttiga trafiken.

Förslaget är, herr talman, illa genomtänkt
och orationellt. Det slår fel och
det bör om möjligt tas tillbaka eller omarbetas
av bevillningsutskottet för att
bättre passa svenskt näringsliv.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Såsom redan tidigare
nämnts hade vi så sent som den 30 november
i fjol i denna kammare en
ganska ingående debatt om den skrämmande
utvecklingen av brottsligheten
i vårt land. Denna framgår kanske tydligast
av uppgifter om antalet till polisens
kännedom komna brott, vilket
ökat från cirka 235 000 år 1956 till nästan
400 000 år 1965.

I novemberdebatten varnades för att
låta den skenbart gynnsamma statistiken
om antalet fångar på våra anstalter
vara avgörande för bedömningen av
brottslighetens utveckling. Denna varning
kvarstår. Att fångantalet nedgått
har främst sin förklaring i den nya
brottsbalkens bestämmelser om en utökad
frivård.

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

Den minskade beläggningen på våra
anstalter är givetvis i och för sig ett
glädjande faktum, som innebär att förhållandena
på fångvårdsanstalterna blivit
något drägligare. Alltjämt är emellertid
som bekant flera anstalter i ett
synnerligen dåligt skick, varför den
planerade avvecklingen av dem och ersättandet
med nya välutrustade .anläggningar
är något mycket angeläget.

Antalet på fångvårdens anstalter intagna
utgjorde år 1966 cirka 5 000 medan
samtidigt över 19 000 personer
stod under övervakning inom frivården.
Detta stora frivårdsklientel, avsevärt
större än föregående år, är ett tydligt
bevis på att brottsbalkens påföljdssystem
och de ökade möjligheterna till
villkorlig frigivning inneburit en ökad
betydelse av kriminalvården i frihet.

Resurserna på frivårdssidan har något
ökats men enligt mångas mening ej
tillräckligt. Personligen tror jag att vi
måste satsa mer bl. a. på skyddskonsulentorganisationen.
Beträffande denna
har jag för övrigt inte kunnat undgå
notera att justitieministern icke tillstyrkt
kriminalvårdsstyrelsens förslag
om en delning av Kalmar skyddskonsulentdistrikt,
vilket skulle ha inneburit
en ökning av personalen med en
skyddskonsulent och ett biträde.

Departementschefen har på intet sätt
motiverat sitt ställningstagande, vilket
är beklagligt men ingalunda enastående.
Studiet av årets statsverksproposition
visar, även under andra huvudtitlar
än den här aktuella, ofta sparsamma
och ibland helt obefintliga motiveringar
till statsrådens förslag.

Inom frivården har övervakarna en
utomordentligt viktig uppgift. Alla är
överens om det angelägna i att för denna
förvärva så lämpliga personer som
möjligt. Den pågående utredningen om
de enskilda övervakarna inom kriminalvården,
som bl. a. gäller storleken
av deras ersättningar, tillsattes i mars
1966. Det är att hoppas att den snarast
kan redovisa sitt förslag och att detta
kommer att resultera i ökade möjlig 5

Första kammarens protokoll 1967. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.
neter att till uppdraget som övervakare
rekrytera »omdömesgilla, intresserade
och socialt inställda människor i skilda
yrken och samhällsförhållanden», såsom
det heter i statsrådets direktiv till
utredningen. En ordentlig upprustning
på detta viktiga område är ytterligt angelägen.

\ id debatten i höstas konstaterades
att ökningen av brottsligheten var särskilt
markant beträffande grövre brott.
En aktuell illustration till denna grova
brottslighet hade vi då i trippelmordet
i »Träsket» i huvudstadens centrum,
vilket brott polisen klarade upp berömvärt
snabbt. När vi i dag diskuterar
samma problem, går allas våra tankar
till det ännu ouppklarade trippelmordet
i Handen, där två polismän och en
vaktman blev mördarnas offer.

Utan överdrift vågar man påstå, att
dessa båda fruktansvärda händelser
icke lämnade någon normal människa
oberörd. Men frågan är om de skakat
oss, fått oss alla att inse vilken kusligt
skrämmande realitet den omfattande
grova brottsligheten nu är i vårt land.
Är vi nu sent omsider villiga att ge
polisväsendet tillräckliga resurser för
att det skall kunna fungera tillfredsställande?
En av samhällets primära
uppgifter är dock att se till att den enskilde
medborgaren skall kunna känna
säkerhet till liv och lem, vilket nu tyvärr
ej är fallet — inte ens på ljusa
dagen i kungl. huvudstadens centrum.

Den omorganisation som genomfördes
i samband med polisens förstatligande
den 1 januari 1965, anses ha inneburit
en rationalisering av polisverksamheten.
En viss förstärkning av resurserna
har onekligen ägt rum under
senare år och föreslås även nu av departementschefen,
men den är uppenbarligen
otillräcklig för att polisen
skall ha möjlighet att fullgöra sina skyldigheter
på ett tillfredsställande sätt.
Ett beklagligt faktum är att antalet
brott, som inte kan utredas, är stort -—
ja, så stort att många finner det meningslöst
att till polisen anmäla be -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.
gångna brott. Vidare nödgas vi konstatera,
att polisens övervakning på
många håll inte är tillfredsställande
och att skyddspolisiär verksamhet på
vissa orter förekommer endast i mycket
obetydlig omfattning, I sammanhanget
bör också erinras om att övertidsarbete
förekommer i alltför stor
utsträckning inom polisen.

Man hade väntat att departementschefen
i detta läge skulle ha föreslagit
en rejäl förstärkning av bl. a. den lokala
polisorganisationen. Djupt besviken
blir man emellertid då man finner
att rikspolisstyrelsens förslag om en
ökning med 1 349 tjänster prutats ned
till 250 och samtidigt erfar att detta
antal inte är mer än vad som erfordras
enbart för att kompensera den arbetstidsförkortning
för polisen, som beslutats
från och med nästa årsskifte.

Den polisiära situationen har uppenbarligen
förvärrats, mest i storstäderna
och främst i Stockholm, där ordningsläget
nu måste betecknas som utomordentligt
allvarligt och ytterst oroväckande.
I detta sammanhang ber jag,
herr talman, att få instämma i vad
kammarens ålderspresident i sitt anförande
den 10 januari framhöll om massmedias
och tidningarnas stora ansvar
vid skildringen av brottsligheten i huvudstaden.
Det ligger en uppenbar fara
i att unga förbrytare ibland kanske
kommer att i svensk ungdoms ögon
framstå med något av en hjältegloria
kring sig.

Dagen H kastar sin skugga framför
sig. Övergången till högertrafik den 3
september kommer givetvis att ställa
ökade krav på polisens trafikövervakning.
Här kommer också polisens medverkan
vid trafikundervisningen i skolorna
in i bilden. Allt innebär för polisen
behov av ökade personella resurser.

I detta sammanhang vill jag gärna
erinra om hur värdefullt det är att barnen
redan på ett tidigt stadium, i skolan,
får kontakt med polisen och av
den undervisas inte bara om trafikregler
utan också om det elementära i

vårt polis- och rättsväsende. Det gäller
att så tidigt som möjligt vinna ungdomen
för en positiv inställning till polisen,
så att vi i framtiden kan få en helt
annan attityd till polisen från allmänhetens
sida. Oerhört mycket vore därmed
vunnet.

Man vill också gärna hoppas att
många ungdomar genom en kamratlig
kontakt på ett tidigt stadium med polisen
— här skulle ett utbyggt system
med s. k. kvarterspolis ha stort värde
— kunde räddas från att komma in på
brottets bana. Till det mest skrämmande
i dagens samhälle hör nämligen
den ungdomsbrottslighet som griper
omkring sig allt längre ner i åldrarna.
Anledningen härtill är oklar. Olika faktorer
medverkar förvisso, men måhända
främst den tilltagande sekulariseringen
i vårt samhälle samt hemmens
och skolans försvagade grepp om barnen.
Dessa saknar i stor utsträckning
i hem och skola det stöd de så väl behöver,
då de ej är kapabla att bära den
alltför stora frihet som man nu ofta
ger dem.

Den så kallade fria uppfostran har
enligt min mening gått för långt. Förr
hade exempelvis hemmen som ville
skydda barnen från olyckan att börja
röka ett stöd i skolans tobaksförbud.
Nu tillåts rökning i skolan, vilket är
närmast upprörande med hänsyn till
vår kännedom om tobaksmissbrukets
hälsovådliga konsekvenser. Närmast
beklämd blir man också inför det faktum
att många hem i den moderna andans
tecken låter även mycket unga
barn vara ute sent om kvällarna, ja ofta
långt efter midnatt. Konsekvenserna
av denna slapphet i uppfostran är väl
kända, icke minst för våra barnavårdsnämnder.

För min del tror jag att det är hög
tid att vi över hela linjen, i hem, skola
och samhälle, tänker om och i barnens
eget intresse söker ge dem en fastare
uppfostran. Samarbetet hem—skola är
ytterst betydelsefullt i detta sammanhang
och bör på allt sätt stödjas. En

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

detalj, men en långt ifrån oviktig sådan,
är en effektiv övervakning av
skolkningen i skolorna. Bakom denna
döljer sig nämligen inte sällan spriteller
narkotikabruk eller annat osunt
leverne.

Ungdomsorganisationernas betydelse
när det gäller att ta hand om ungdomen
kan inte nog starkt framhållas. För min
del faller det sig naturligt att därvidlag
.särskilt understryka idrottsrörelsens
förmåga att intressera de unga, både
pojkar och flickor. Vår idrott omfattar
ju numera så många olika grenar — till
Sveriges riksidrottsförbund är anslutna
icke mindre än 46 specialförbund
— att den kan tillgodose skilda intressen
hos ungdomen.

Ungdomsidrotten i vårt land har också
expanderat på ett glädjande sätt.
Fritidsgruppsverksamheten inom idrotten
har även fått en imponerande omfattning.
Statsbidrag för denna verksamhet
utgår för deltagare i åldern
mellan 12 och 25 år. Kanske främst
simningen har många medlemmar i
lägre åldrar, varför en sänkning av
den statsbidragsberättigade åldern till
10 år snarast bör genomföras, önskemål
härom har framförts från flera
håll, där viljan finns att ta hand om
dessa mycket unga, men där resurserna
för denna verksamhet är mycket begränsad.

Med tacksamhet skall erkännas att
samhället under gångna år givit idrottsrörelsen
ett värdefullt stöd, men man
måste ändå, icke minst med hänsyn till
situationen på ungdomsfronten, framhålla
nödvändigheten av att detta stöd
byggs ut. Bristerna är alltjämt stora,
främst i fråga om ledare och instruktörutbildning
och i frågor om lokaler.

I lokalfrågan har givetvis årets proposition
nr 10 om införande av en investeringsavgift
på 25 procent eller i
realiteten ett stopp för byggande av alla
sporthallar och andra idrottsanläggningar
under tiden 1 mars 1967—30
september 1968 slagit ned som en bomb.
Det är ett för idrottsrörelsen mycket

Statsverkspropositionen in. m.
allvarligt slag som kommer en att erinra
sig den kusligt långa period på tio
år, då vi här i landet inte fick bygga
några gymnastiklokaler. Den gången
uppstod en mycket allvarlig eftersläpning
som givetvis fick en olycklig återverkan
på den fysiska fostran i våra
skolor.

Detta byggnadsstopp kommer på
idrottens område liksom på andra områden
att slå blint. I vissa kommuner
har man hunnit få fram sina idrottsanläggningar.
I andra har det fått vänta
till förmån för andra angelägna projekt
såsom skolor, ålderdomshem o. s. v.

I min hemstad exempelvis har vi flera
decennier fått vänta på en simhall
som skulle ersätta en från början av
detta sekel. Den nya simhallen är utomordentligt
angelägen inte minst med
tanke på stadens över 8 000 skolungdomar.
Stadsfullmäktige har fattat principbeslut
om simhallen, ritningarna är
klara, och avsikten har varit att komma
i gång nu till hösten. Och så kommer
detta påbud, som t. v. sätter stopp
för det hela. Invånarna i Kalmar är numera
på det klara med att en simhall
inte är någon lyxanläggning, den hör
till en modern stads normala utrustning,
och de är villiga att betala kostnaden
men givetvis inte något extra
pålägg på 25 procent. Situationen kan
vara densamma på andra håll, vilket
inte gör saken bättre.

Och så kommer vi till alla dessa
mindre idrottsanläggningar som är
planerade runtom i vårt land, av vilka
inånga ofta kommer till stånd med en
värdefull frivillig arbetsinsats från
händiga medlemmars sida. Hur skall
det gå med dessa mindre idrottsanläggningar?
Skall även alla dessa stoppas?
Vådan härav blir ju ur ungdomssynpunkt
dubbelt stor.

Här måste också erinras om att våra
idrottsanläggningar är våra kanske
mest effektiva ungdomsgårdar och därmed
ett ytterligt värdefullt inslag i ungdomsvården.

Personligen har jag den uppfattning -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.
en att resursfördelningen i vårt samhälle
i flera avseenden är mycket otillfredsställande.
På skolans område kostas
det på imponerande belopp, utom
när det gäller barnens fysiska fostran.
Beträffande den är man njugg. Valfriheten
prisas högt många gånger, men
vad blir det av valfriheten i fråga om
den fysiska fostran i skolan? Som regel
kan man erbjuda eleverna gymnastik,
men endast på relativt få håll som alternativ
exempelvis simning.

För flera år sedan motionerade jag i
riksdagen om en utredning för att få
till stånd statsbidrag till simlokaler lika
väl som till gymnastiklokaler vid våra
skolor. Ett enhälligt statsutskott tillstyrkte
motionen som bifölls av riksdagen.
Kungl. Maj:t uppdrog åt skolöverstyrelsen
att verkställa utredningen.
Denna resulterade i ett betänkande
med positiva förslag, vilka emellertid
— enligt min mening ganska onödigt —
överlämnats till 1965 års i brottsutredning.
När denna kan väntas slutföra
sitt arbete är väl ovisst. Enligt riksdagsberättelsen
beräknas arbetet pågå
även hela år 1967 till att börja med.
Tyvärr torde utredningen komma att
dra ut på tiden, önskvärt vore att den
kunde avge något delbetänkande. I
fråga om statsbidrag till simlokaler för
undervisningsändamål är detta mycket
angeläget.

Så bara några ord i ett annat idrottsärende,
som är av mindre räckvidd
men som just nu har sin speciella aktualitet.
Vi har alla i tidningarna sett
att några av våra främsta skidåkare av
skatteskal har sett sig nödsakade avstå
från priser som de på grund av sina
prestationer varit berättigade till. Detta
har helt naturligt väckt stor förvåning
och irritation. Även om vi är på det
klara med att breddidrotten är den värdefullaste,
inser vi alla att elitidrott
behövs som en stimulans för de mångas
idrottsutövande. Ett faktum är att
våra skötsamma elitidrottsman som
föredömen och idoler gör en värdefull

samhällsinsats. Jag vill hoppas att de
överläggningar mellan myndigheterna
och idrottens organisationer som annonserats
för att komma till rätta med
skatteproblemet när det gäller idrottspriser
skall lämna ett snabbt resultat,
som kan accepteras av båda parter och
av den allmänna opinionen. Det statsfinansiella
läget torde ej kunna åberopas
som skäl mot en hygglig lösning av
denna fråga.

På det idrottsområde som torde vara
mest försummat från samhällets sida,
nämligen den s. k. studentidrotten, har
annonserats en särskild proposition, beräknad
att avlämnas i vår. Med hänsyn
härtill skall jag inte nu beröra denna
viktiga fråga, till vilken det emellertid
torde bli anledning återkomma.

Herr talman! Innan jag lämnar ungdomsfrågorna
vill jag endast med glädje
och verklig tillfredsställelse konstatera
att förmynderskapsutredningen i
sitt i går till justitieministern överlämnade
betänkande föreslagit en sänkning
av myndighetsåldern från 21 till
20 år. Detta är enligt min uppfattning
ett välförtjänt betyg åt vår svenska
ungdom, som ju dess bättre till helt
övervägande del är både skötsam och
mogen.

Herr talman! Försvarsfrågan har berörts
av många talare i remissdebatten.
Som enkel man i ledet ber jag att till
slut i den få säga endast några ord.

Jag tillhör inte de äldre i denna kammare,
men jag är tillräckligt gammal
för att väl minnas 1925 års olyckliga
nedrustningsbeslut och för att veta hur
kostsamt det blev för det svenska folket.
Endast en nådig försyn räddade oss
för övrigt från att för det beslutet få
betala det högsta priset — vår frihet.

Förvånad är jag nu över att, efter det
senaste krigets erfarenheter, med hänsyn
till situationen ute i världen och de
dagsaktuella uppgifterna om stormakternas
ökade militära kostnader, så
många, även här i riksdagen, tar så lätt
på vår försvarsfråga. Direkt kusligt tyc -

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

ker jag det är när man här i kammaren
rent av ställer frågan: Har vi möjligheter
att försvara oss?

Det är inte min mening att här sätta
igång en ny försvarsdebatt. Jag vill bara
att vi alla skall känna vårt ansvar.
Vi måste slå vakt om vårt försvar och
icke, som nu sker, göra det till föremål
för ofta onyanserad kritik. Saklig kritik
och granskning skall givetvis förekomma
även beträffande försvaret, men
det gäller att se upp med dem som nu,
en del tydligen av partitaktiska skäl,
går till angrepp mot försvaret.

Försvarsviljan i vårt folk är den viktigaste
faktorn i vårt försvar. Dagsaktuella
uppgifter ger vid handen att den
är vikande. Det är såvitt jag förstår
kanske främst vår uppgift, vi som har
förtroendet att i riksdagen representera
svenska folket, att på allt sätt medverka
till stärkandet av försvarsviljan.
Må vi betänka detta vid vårt agerande
i försvarsfrågan!

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Så här på aftonen den
andra dagen befinner vi oss i debattens
slutskede och i de heta stridernas
mera lugna efterdyningar. De reflexioner
som jag tänker framföra har bra
litet att göra med statsverkspropositionen.
Egentligen borde jag tala sist för
att inte tvinga efterföljande talare att
fördriva längre tid än nödvändigt här
i kammaren. Jag står emellertid på listan
nu, och jag tänker säga vad jag har
på hjärtat.

Redan när man flyger över Skåne
kan man inte undgå att lägga märke till
den mycket stora byggnad, som centralblocket
vid Lunds lasarett utgör. I ännu
högre grad framträder den när man
från Malmö beger sig mot Lund på
landsvägen. Den dominerande byggnaden
i Lund är det nya centralblocket
till det under utbyggande varande lasarettet.

På ett liknande sätt förhåller det sig
på många andra ställen i vårt land. Den

Statsverkspropositionen m. m.
största byggnaden i ett samhälle, eller
åtminstone en av de största byggnaderna
eller ett av de största byggnadskomplexen,
är lasarettet eller ett annat
sjukhus. Det må gälla Boden eller Lycksele,
Umeå eller Sollefteå, Kalmar eller
Simrishamn, Uddevalla eller Karlstad
och varför inte Danderyd, Stockholm
eller Göteborg — för att bara nämna
några exempel. Alla de byggnaderna
har tillkommit för att tillgodose de
vårdbehov och de behandlingsmöjligheter
som vi i vår tid vill ställa till förfogande
för våra medmänniskor. Vi vet
att våra behandlingsmöjligheter ännu är
begränsade och att våra vårdresurser
är otillräckliga. Vi vet att vi har både
lokalbehov och just för närvarande
kanske framför allt personalbehov som
inte kan tillgodoses. Vi har ju redan
hört det diskuteras tidigare i dag.

Men vi strävar vidare. Vi behöver allt
fler lokaler, allt större byggnader och
allt mer personal. Vi vet att en aldrig
så fin byggnad ingalunda motsvarar sitt
pris om den inte kan fungera.

Ibland kan vi tycka att vi kostar på
oss alltför dyrbara och alltför spatiösa
sjukhusbyggnader — och det är kanske
rätt ibland. Jag vill inte bestrida att
så kan vara fallet någon gång, trots att
vi har en statlig myndighet som nog så
hårdhänt granskar ritningarna så att de
begränsade resurserna skall fördelas på
ett riktigt och ändamålsenligt sätt. Men
ofta är det helt visst så, att kortsynt
snålhet och överdriven spariver leder
till en utformning vid nybyggnad eller
ombyggnad eller omdisposition av äldre
lokaler som i det långa loppet ger
ökade kostnader och större olägenheter
än vad som egentligen bort få förekomma.
Jag tror att man så kan tolka
den olyckliga situationen som har uppkommit
i fråga om barnsjukhuset i Göteborg
och som nu med sådan lidelse
diskuteras.

Utvecklingen inom den medicinska
vetenskapen går snabbt. Det gör att nya
utrymmen och ny personal snabbt behövs
för nya uppgifter. Den snabba

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.
utvecklingen gör att uppgjorda planer
snart blir förlegade och att fleråriga
framtidsplaner, hur väl motiverade och
hur väl utarbetade de än kan förefalla
att vara, ändå alltid kommer att ha ett
begränsat värde. Vi måste också konstatera
att en utbyggnad av våra sjukvårdsinrättningar
för att tillgodose utvecklingens
krav medför betydande
ekonomiska uppoffringar. Det måste
vara riktigt att takten i utbyggnaden väges
mot andra behov och bestämmes
av tillgången på arbetskraft och medel
för byggande och för drift, även om
detta då och då medför en viss eftersläpning.
Men man måste rätta munnen
efter matsäcken.

Personalbehovet försöker man på olika
sätt tillgodose — den saken har vi
många gånger här diskuterat, inte minst
i dag. Ökad utbildning, rationaliserat
arbete och ökade åtgärder i olika former
för att möjliggöra för somliga att
återvända till eller att gå ut i yrkesarbete
inom vårdyrkena eller för att
stimulera andra till att göra detta är
några vägar. Tyvärr tycks det finnas
en bestämd tendens till att nå målet
genom att sänka kraven på utbildning
även för personal som avses för ansvarsfyllt
arbete. Den tendensen synes
mig vara olycklig, och jag kan inte
förstå hur man kan vilja ta ansvar för
den — jag syftar här närmast på intagningsbestämmelserna
beträffande vissa
utbildningsvägar för kvalificerade yrken
inom vårdområdet.

När några sekler har gått i graven
och vår tid har försvunnit, kommer väl
några av våra sjukhusbyggnader att vara
ibland de minnen som återstår och
som kan erinra om vad vi gjorde och
vad vi tänkte i vår tid. De kan på ett
sätt sägas vara monument över den medicinska
vetenskapens och den praktiska
medicinens framsteg i våra dagar.
För den som i mer än 45 år som huvudsaklig
uppgift haft att syssla med medicinska
problem, enkannerligen med
praktisk medicinsk verksamhet, och
som inom något år skall lämna den ak -

tiva delen av denna verksamhet har
det mången gång tett sig naturligt att
blicka tillbaka på och reflektera över
de väsentliga framsteg som gjorts under
de år som han själv fått vara med
och arbeta.

Framstegen har verkligen varit stora.
Det är ju ingalunda läkarna som har
blivit märkvärdigare på något sätt. Men
rent teoretiska vetenskaper som fysik
och kemi, biokemi, bakteriologi, virologi,
fysiologi, farmakologi och allt vad
de olika vetenskaperna nu kan heta, har
ställt till läkarnas förfogande metoder
och medel som gjort del möjligt att förebygga,
diagnostisera och behandla en
rad sjukdomar, i fråga om vilken man
förr i världen fick bara treva sig fram.
Det har på sätt och vis blivit lättare att
vara läkare. På så många områden, där
man förr var utan möjlighet att påverka
ett förlopp, får man numera uppleva
avgörande resultat av sin behandling
— resultat som höggradigt imponerar,
om vi jämför med situationen bara för
några decennier sedan.

Bara några exempel: Blindtarmsinflammationer
skördade ännu för 30 år
sedan 500—600 människoliv om året i
vårt land, medan siffran nu är cirka
90 och då mest åldringar, hos vilka
ofta flera olika omständigheter samverkar
till den olyckliga utgången. Där
är det antibiotika som varit den starkaste
orsaken till förbättringen.

Stelkramp har under de allra senaste
åren praktiskt taget försvunnit som
dödsorsak. Där är det trippelvaccineringen
i spädbarnsåldern och den förnyade
vaccinationen i skolåldern och
framför allt i värnpliktsåldern som spelat
roll.

Polion har praktiskt taget försvunnit
med högst ett eller två fall om året.
Så sent som 1953 hade vi 5 000 fall,
av vilka cirka 3 000 med förlamningar.
Också här är det vaccinationen som
har utrotat sjukdomen. Hur mycket lidande,
hur mången livslång invaliditet
har inte härigenom kunnat undvikas!
Men särskilt när det gäller polion ger

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

framgången oss ett ansvar. Liksom inom
andra områden, som i dessa dagar
har diskuterats, gäller det att vidmakthålla
försvaret, även när faran ser ut
att inte hota. Man glömmer så lätt att
den ändå finns. Vi måste fortsätta att
föra ett aktivt försvar, att driva propaganda
för vaccination, och visar sig
detta inte räcka måste man överväga
att göra poliovaccineringen obligatorisk.

I fråga om tuberkulosen är förhållandena
också helt förändrade. Den var
förr i världen den stora folksjukdomen,
men är det inte längre. För 50 år sedan
dog 8 500 personer om året i lungtuberkulos.
De senaste åren, för vilka
jag har statistik, är siffran knappt 400,
därav till skillnad från tidigare mer än
hälften i åldern över 65 år. Här har
först den allmänna standardhöjningen
och allmänhygieniska åtgärder och senare
mot infektionen specifika läkemedel
varit det väsentliga.

Men vi skall ändå inte yvas. Ännu
har vi kvar problemet med cancer, som
i förtid skördar en mängd offer, och
ännu har vi kvar problemet med den
kroniska ledgångsreumatismen, som
många gånger ger en livslång och mycket
svårartad invaliditet. Uppgifter för
den medicinska vetenskapen finns således
alltjämt av stor omfattning.

Vi skall inte heller tro att allt vad
vi gör, som tycks leda till ett gynnsamt
resultat, verkligen leder till en positiv
vinst. Vi lyckas kanske rädda till livet
ett svårt trafikolycksfall, där ändå skadan
medfört en så svår invaliditet att
det liv som blir kvar bara blir ett långt
lidande. Vi kan kanske rädda en person
från döden i en svulstsjukdom, där
det ingrepp, som krävts, inneburit ett
sådant stympande att livet därefter inte
heller har så mycket mer att bjuda än
svåra förhållanden under den kortare
eller längre tid som han har kvar att
leva.

I vårt handlande ägnar vi samma intresse
och samma arbete åt var enskild
individ. Det är ett av de mest positiva

Statsverkspropositionen in. m.
dragen i vår tids inställning till människorna.
Det draget vill vi inte på något
sätt ge upp. Vi måste betrakta det
som ett omistligt värde. Men det kan
understundom leda till att våra resurser
inte utnyttjas på ett sätt som ur
andra synpunkter kan förefalla att vara
det mest rationella. Vi har svårt att bereda
åldringar och långtidssjuka den
vård som de så väl behöver av brist på
vårdplatser och framför allt på personal.
Men vi överväger att åtala den läkare
som upphör att med konstgjorda
medel och med användande av ett visst
uppbåd av kvalificerad arbetskraft
uppehålla livet och därigenom bidrar
till att fixera tidpunkten för det slutliga
upphörandet av livsfunktionerna
hos en person som levat ut sitt liv och
hos vilken de högre funktioner, som
vi betecknar som mänskliga, helt och
definitivt redan slocknat.

Vi har heller ingenting emot att satsa
mycket stora resurser på en verksamhet,
om vilken det sägs att aldrig har
så många gjort så mycket för så få och
där vinsten, än så länge, rent allmänt
sett måste sägas vara mycket relativ,
men där å andra sidan förhoppningarna
om ökade framgångar måste kräva
vidgade erfarenheter och stora insatser.
I samband med den verksamheten
ser man, som så ofta annars, hur
stort intresset är hos den stora allmänheten
att hjälpa varje enskild individ,
som befinner sig i en livshotande situation.
Det är ett drag i vårt nutida samhälle,
som vi värderar mycket högt.

Vi vill skjuta undan lidandet, och vi
vill skjuta undan döden. Vi vill behålla
livet så länge som möjligt, naturligtvis
helst ett liv i kroppslig och andlig vigör,
men i princip ett liv vilket som
helst. Med viss överdrift kan man säga
att vi »strävar mot odödlighet i detta
livet».

Men vi gör det inte konsekvent. Jag
tänker i detta sammanhang inte på det
förhållandet, att man i vissa kretsar
anser att man utan begränsning skall
kunna offra liv som ännu inte blivit

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.
födda. Men jag tänker på att vi, som
vill rädda varje enskild individ som är
i fara och som såvitt möjligt vill förhindra
uppkomsten av invaliditet, inte
vill förbjuda den professionella boxningen
och inte vill upphöra att ge ekonomiskt
bidrag till amatörboxningen,
trots att det är en idrott där man medvetet
syftar till att åstadkomma ibland
livsfarliga, ofta invalidiserande skador
på motståndarens mest förfinade organ.
Detta för att tillfredsställa massans
önskemål att få njuta av sensationsmättade
upplevelser.

Vi vill inte dra de fulla konsekvenserna
av förhållandena på våra vägar
och vidta de åtgärder som skulle vara
nödvändiga för att komma till rätta
med den nya, ofta dödliga eller invalidiserande
farsot som trafikolyckorna
innebär. Sådana åtgärder är obehagliga
och innebär tvång, och de skulle hindra
oss från att njuta av fartens tjusning.

Trots att vi med stolthet kan peka på
att många sjukdomar försvunnit, får vi
en ökning av andra, i vissa fall kanske
beroende på att vi inte vill ålägga oss
någon begränsning av vår önskan att
njuta av mat och dryck, i andra fall är
de kanske uttryck för en önskan att
njuta av en löslig promiskuitet. Jag vill
t. ex. erinra om att antalet gonorréfall
under den senaste tioårsperioden nära
nog fördubblats.

Vi vill alltså å ena sidan förgöra sjukdom
och lidande och tränga bort döden,
men vi vill å andra sidan inte
ålägga oss de begränsningar och den
självdisciplin i olika avseenden som
rimligen skulle krävas härför. Den som
vill göra gällande att p-piller möjligen
kan tänkas innebära ökad risk för blodpropp
eller gulsot eller tidigare uppträdande
åderförkalkning betraktas
närmast som kriminell.

Man skulle kunna tro att vi lever i
ett mycket lyckligt samhälle, när vi
har det så bra. Död, lidande och invaliditet
trängs bort, och mycket ringa
hämningar läggs på vår livsföring.
Standardhöjningen — observera den

rent materiella, det mål som sätts högst
i dagens samhälle — ger möjligheter
åt allt fler att komma i åtnjutande av
olika materiella ting.

Men har man blivit lyckligare? Det
kan man verkligen med skäl fråga sig.

Självmordsfrekvensen, alkoholmissbruket
och narkotikamissbruket visar
en tendens att öka, särskilt inom yngre
åldersgrupper. Det tyder inte på att vår
ungdom lever under lyckliga förhållanden.
Självmordsförsöken är svårare att
bedöma. Man lyckas ju ofta rädda sådana
sömnmedelsförgiftade människor,
och det är svårt att utröna i vad mån
deras handlande är ett spel med stor
insats för att nå ett visst syfte eller
i vad mån det bottnar i en verklig önskan
att fly bort från livet. Men nog är
det en tankeställare att under den senaste
veckohelgen på det lasarett, där
jag alltjämt är verksam, inte mindre än
tre medvetslösa sömnmedelsförgiftade
människor låg på intensivvårdsavdelningen.
Det var visserligen en tillfällig
ansamling, men sedan nyåret har man
fått in minst sex sådana fall på avdelningen.

Inte heller de åldringar som lever ensamma,
utan vård, utan hjälp av vare
sig anhöriga eller samhället, kan vara
lyckliga.

Herr talman! Våra stora sjukhusbyggnader
kommer en gång i framtiden
att bli monument inte bara över vad vi
gjorde, utan också över vad vi tänkte
i våra dagar. En sak är att de är ett uttryck
för de medicinska framstegen i
vår tid och för vår önskan att utradera
av sjukdom och skador bringat lidande,
en annan är att de är uttryck för
vår strävan i riktning mot vad jag har
velat kalla odödlighet i detta liv.

Är det inte ett säreget faktum, att
samtidigt som vi lyckats förjaga döden,
förskjuta honom allt längre bort i fjärran,
så har vi blivit allt räddare för
honom. Förr kom han som en naturlig
gäst i varje familj av någon storlek.
Han var ingalunda någon efterlängtad
gäst, men han var en oundviklig gäst,

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

man visste att han fanns, och man
måste om också med sorg och smärta
acceptera att han kom. I ett samhälle
som har lyckats sätta dödens bortdrivande
i system, är döden själv ett mycket
svårare problem. Även om vi har
klart för oss, att det enda man med
säkerhet vet om ett nyfött barn är att
det en gång skall do, vill vi helst inte
tänka på dödens ofrånkomlighet.

En av våra stora tidningar har tagit
upp frågan om människan inför döden
till debatt med inlägg från många olika
personer. En läkare, varför inte alldeles
särskilt en kirurg, som haft tillfälle
att se många olika människors inställning
inför dödens ofrånkomlighet inom
en nära framtid, har också många
gånger haft anledning att reflektera
över problemet. För mig har det länge
stått klart, att för dem som skaffat sig
en fast livsåskådning — för vanliga
människor i form av en religiös övertygelse
— för dem ter sig det oundvikliga
steget ut i det okända lättare
än för andra. Det betyder inte bara att
religionen är opium för folket. Religionen
ger, det tycker jag mig ha kunnat
observera, en omistlig styrka för dessa
människor inför det som för andra
motses med oro och fruktan.

När man ger sig från Malmö till Lund
i dag, ser man lasarettets centralblock
som den dominerande byggnaden. Den
kan betraktas som en symbol för vår
strävan att nå vad jag har velat kalla
ett evigt liv inom vår jordiska tillvaro.

I gamla tider när man begav sig från
Malmö till Lund, var det domen som
var den dominerande byggnaden. Över
hela vårt land var kyrkorna de dominerande
byggnaderna i de olika samhällena.
Också de var symboler för
människans önskan om ett evigt liv. Då
hade man alldeles klart för sig att det
mått av liv som här på jorden var givet
människan var begränsat, och man visste
att det eviga liv, som man hoppades
på och var viss om, låg i en annan
värld. I vår sekulariserade tid har man
förlorat den tron. Detta ligger säkert

Statsverkspropositionen m. m.
bakom det förhållandet att man nu har
en så stark önskan att få en ersättningför
denna förlorade tro genom att förlänga
livet så långt som möjligt och
sträva mot det ouppnåeliga målet av ett
evigt liv inom vår jordiska tillvaro, för
att återigen använda detta något tillspetsade
uttryck.

Det förefaller mig ofta som om denna
strävan ändå inte kunde ge en sådan
trygghet och tillfredsställelse som
man önskar och som man skulle kunna
vilja hoppas på. I vårt samhälle tänker
vi alltför mycket på våra materiella
framsteg och på våra materiella tillgångar.
Vi glömmer bort behovet av en
livsåskådning som kan hjälpa oss i livets
verkligt svåra ögonblick.

Den kristna religionen och kyrkan
gav i gångna tider åt de flesta människorna
i vårt land en sådan livsåskådning,
och det finns många som har den
kvar ännu. Jag tror inte att man ännu
har lyckats finna på någon som är
bättre.

Herr talman! I årets remissdebatt,
innan vi tar itu med behandlingen av
alla de många skiftande frågor som vi
har att handlägga, har jag tagit mig
friheten att anföra dessa reflexioner.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp);

Herr talman! I den debatt som nu
lider mot sitt slut har det talats mycket
om försvaret. Jag skall anknyta till
det — men inte på samma sätt som
andra talare, utan jag vill säga några
ord om vårt inre försvar, försvaret av
medborgarnas liv och egendom mot
gangstervälde och överfall.

Herr Schött höll nyligen ett anförande,
vari han berörde vissa synpunkter
som jag hade ämnat ta upp. Även med
risk att upprepa något av vad han har
sagt skall jag behandla frågan, ty jag
anser den så pass viktig att det för närvarande
inte kan talas för mycket om
den. Jag vågar säga att den är vår allra
viktigaste försvarsfråga för närvarande.

I årets statsverksproposition har jus -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.

titieministern gjort en översyn av den
kriminella dagssituationen. Det har ju
nyligen talats om hur brottsligheten
har ökat. Jag förutsätter att kammarens
ledamöter följer med i tidningarna
och känner till detta så att jag inte
behöver närmare redogöra för läget.
Vad som gör bilden allra mörkast och
kanske påkallar det största intresset är
att vi nu har fått en kriminell verksamhet,
som riktar sig direkt mot polismakten,
och att man i vissa kretsar
märker en reaktion att inför ordningsmaktens
arbete ta parti för brottslingen
mot polisen.

Rikspolischefen meddelade nyligen
att från nyåret 1965 till november 1966
hade registrerats 945 fall av polismisshandel
i vårt land. Cirka ett hundratal
var av sådan karaktär att vederbörande
polisman måste sjukskriva sig. Man förstår
det berättigade i att rikspolischefen
i detta sammanhang ställer frågan:
Kan ett rättssamhälle acceptera en sådan
utveckling? Vi är väl allesammans
på det klara med att vi vill svara nej.
Frågan är dock: Skall Sveriges riksdag
i år vid behandlingen av justitieministerns
proposition avge ett sådant svar
att svenska folket verkligen får den
uppfattningen att vi menar allvar, när
vi svarar nej på frågan? Riksdagen
kommer inte ifrån ett ställningstagande
till polisens behov och organisation
med utgångspunkt från dessa nya
aspekter.

Justitieministern ger också en översikt
över polisens nuvarande arbetssituation
och resurser. Det konstateras
sålunda att personalstyrkan inte har
ökat i samma takt som brottsligheten,
även om man räknar med de senaste
tillskotten. Antalet övertidstimmar förra
året redovisas till cirka 2 miljoner.
Vid en bedömning av polisens arbetsbörda
och personalbehov måste hänsyn
även tas till den framtida arbetstidsförkortning
som också polispersonalen
måste vara berättigad till.

En stor del av polisens arbetstid tas
i anspråk för trafikövervakning, en

verksamhet —• det är vi alla på det klara
med — som kommer att kräva ökade
insatser under de närmaste åren. Antalet
motorfordon i detta land har under
en tioårsperiod mer än fördubblats.

I statsverkspropositionen redovisas
en mycket intressant översikt över värdet
av en intensifierad övervakning av
trafiken. Av de försök som är gjorda
framgår att resultatet på övervakningssträckorna
är mycket gott. Antalet olyckor
har kunnat nedbringas, och även
i övrigt har man åstadkommit en bättre
trafiksituation. Såsom ett slutomdöme
sammanfattar justitieministern behovet
av att polisen tillföres ökade personella
och materiella resurser.

Man skulle då kunna vänta att detta
konstaterande tar sig uttryck i medelsanvisningen,
men i det fallet blir man
besviken. I stället för rikspolisstyrelsens
begäran om 969 nya polistjänster
och 380 tjänster för biträdande verksamhet
blir det, som herr Schött nämnde,
cirka 250. Visst skall man iaktta
sparsamhet, och visst skall man, erkänna
att det har skett en ökning av polisstyrkorna,
men man måste utgå ifrån
de verkliga behoven. Man kan ställa
frågan: Vilket är mest sparsamhet, att
tillsätta nya tjänster och bekosta ny
materiel eller att låta den kriminella
verksamheten fortsätta i ökad omfattning?
Det finns väl inga direkta siffror
på vad brottsligheten kostar samhället
och vad exempelvis trafikolyckorna
kostar oss, men kan vi vända utvecklingen
så gör vi säkert betydande besparingar.

Det har här i riksdagen under de senaste
åren väckts några motioner som
har syftat till att man genom vissa åtgärder
skulle försöka nedbringa den
kriminella verksamheten, men samtliga
har rönt ett mycket svalt intresse, och
i regel har det hänvisats till utredningar.
Det kan vara av intresse att titta
särskilt på en utredning som berör dessa
frågor.

I riksdagsberättelsen finner vi att den

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

år 1956 tillsatta kommittén angående
undersökning av ungdomsbrottsklientelet
ännu inte arbetat fram ett slutgiltigt
betänkande. Efter beskedet att de
sakkunniga under året hållit ett — säger
och skriver ett! — sammanträde,
konstateras fullt reglementsenligt att arbetet
fortsätter under hela 1967. Det
skulle vara av intresse, om regeringen
gjorde något för att påskynda en sådan
utredning. Det är ju oerhört viktigt att
klarlägga de bakomliggande orsakerna
till ungdomskriminaliteten. Vi har under
de senaste dagarna blivit påminta
om den skrämmande verklighet som
består i att brottslingarna mycket lätt
kan utrusta sig med vapen från våra
militära förråd. Under de senaste sex
åren har 1 800 vapen stulits ur de militära
förråden. Av dessa är minst 400
kulsprutepistoler, den typ av vapen
som begagnades vid de senaste polismorden.

Det har länge talats om behovet av
att låsa in dessa vapen på förvaringsplatserna
så att de inte blir åtkomliga
vid inbrott. Det torde emellertid vara
ovisst om man någonsin och med överkomliga
kostnader kommer att lyckas
förvara dem stöldsäkert med det system
man nu har. Så länge vårt mobiliseringssystem
föreskriver att handeldvapen
skall vara utspridda i tusentalet
olika förråd över hela landet, ofta belägna
ganska långt från bebyggelse,
kommer det alltid att finnas risk för
att dessa vapen kommer i händerna på
kriminella element. Förråden är — det
känner jag personligen till — ofta placerade
så att en inbrottstjuv kan arbeta
i lugn och ro hela natten utan att
någon märker hans förehavanden.

Man ställer därför frågan: År det
verkligen nödvändigt att dessa vapenförråd
ligger på mobiliseringsplatserna?
Det kunde vara praktiskt på 1940-talet, när detta system genomfördes,
men med dagens snabba kommunikationer
finns det möjligheter att på en
enda timme förflytta vapnen till mobiliseringsplatserna.
Mobiliseringen går

Statsverkspropositionen m. m.
ju inte mycket fortare om vapnen ligger
på mobiliseringsplatserna, ty ofta
skall andra transporter företagas, innan
truppen kan träda i funktion. Därför
vore det av största värde, om man tog
upp frågan om att förvara vapnen centralt
vid regementena eller på platser
där det finns antingen absolut tillfredsställande
förvaringsutrymmen eller också
bevakning. Vårt nu gammalmodiga
mobiliseringssystem skulle inte bli lidande
av en översyn.

Problemet att motverka brottslighetens
tillväxt och att ge polisen bättre
skydd är både omfattande och komplicerat,
och jag är fullt medveten om att
det inte finns något radikalmedel på
detta område. Den stigande benägenheten
för kriminella handlingar hänger
väl samman med den allmänna förändringen
av respekten för ordning och
disciplin. Vi har länge i vårt land haft
en propaganda som i frihetens namn
vänt sig mot allt vad auktoritet och
hänsynstagande till krav och disciplin
heter. Denna tendens möter vi redan
i skolan. Det är numera inte ovanligt
att en lärare misshandlas av eleverna.

Denna tendens omhuldas av förespråkare
inom många avsnitt av uppfostringsarbetet.
Det är inte att förvåna sig
över om det ur dessa attityder kan växa
fram avoghet och brist på aktning i förhållande
till polismakten. Man kan, herr
talman, fråga sig hur mycket som skall
behöva hända innan vi tillräckligt uppmärksammar
denna företeelse och vidtager
de nödvändiga åtgärderna.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Under de två dagar som
remissdebatten pågått har synpunkter
på statsverkspropositionen framförts
från olika delar av vårt land. Vi har nu
i riksdagen att behandla alla de i statsverkspropositionen
framlagda förslagen.
Jag vill i anslutning till denna behandling
endast anföra några få synpunkter,
som för mig är angelägna att
få antecknade till riksdagens protokoll.

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. in.

I översikten i bilaga 13 till statsverkspropositionen,
inrikesdepartementet,
omtalas att undersökningar pågår om
problem, som berör urbaniseringen
och glesbygdernas servicebehov, samt
att resultaten av dessa undersökningar
kommer att redovisas så snart detta blir
möjligt.

Det råder inget tvivel om att urbaniseringen
har medfört problem såväl
inom storstadsregionerna som inom
glesbygderna. Det är en mycket angelägen
uppgift att få till stånd en kartläggning
över de förändringar som sker
och att få fram ett förslag till åtgärder
för att förbättra den kvarvarande
befolkningens tillgång till service i glesbygderna.

Jag hälsar därför med tillfredsställelse
inrikesministerns skrivning, att
möjligheten skall prövas att effektivisera
den öppna åldringsvården samt att
vidtaga åtgärder i syfte att vidmakthålla
och förbättra kommunikationerna
samt även annan service för glesbygdsbefolkningen.

Även om det statliga lokaliseringsstödet
icke på långt när kan förhindra
folkomflyttningar från landsbygd till
städer, har ändock en rad orter i vårt
land kunnat förmärka en avmattning i
avflyttningen. Jag kan som exempel
peka på den landsända varifrån jag
själv kommer.

Norra delen av Bohuslän har alltsedan
stenindustrien upphörde att vara
en storindustri fått vidkännas stora befolkningsminskningar
med en onormal
åldersfördelning som följd. Denna
minskning fortsätter, men icke i lika
snabb takt. Det finns förhoppningar om
att kommunalmännens tro på framtiden
i denna landsända ändå till slut
skall krönas med framgång.

Vad jag i detta sammanhang har att
anföra om norra Bohuslän kan också
i stort sett gälla Dalsland. Även om
mycket av Dalsland måste bli öde- och
glesbygd, är ändock livskraften i de stora
samhällsbildningarna i Dalsland något
att bygga på för framtiden. Lokali -

seringsstöd är emellertid en av förutsättningarna
för att kunna hålla livskraften
uppe.

Den sedan något år tillbaka planerade
ombyggnaden av vägen Åmål—
Strömstad är och förblir ett starkt önskemål
såväl från Dalsland som från
Bohuslän. Denna väg, som kommer att
ge både Dalsland och Värmland en
nära förbindelse med hamnarna på
västkusten, bör komma till utförande
med det snaraste.

Persontrafiken på norra delen av Bohusbanan
har av SJ bedömts som mycket
oviss i framtiden. Att överföra denna
trafik till den förut så hårt belastade
Europaväg 6 kan inte vara försvarligt.
Bohusbanan är en i alla avseenden
modern järnväg. Den har betydelse
för näringslivet och turismen och
inte minst som stöd för en utbyggnad
av industriföretag i norra Bohuslän. Att
göra inskränkningar i järnvägstrafiken
till en ort, som är föremål för statligt
stöd i industrilokaliseringen, måste väl
ändå vara felaktigt. Jag tror på våra
järnvägars framtid och anser att SJ har
mer att vinna på en intensifierad propaganda
för att tillföra bannätet nya
inkomster än på att lägga ned järnvägslinjer,
som är fullt driftsdugliga.

När det gäller områden av vårt land
som fått vidkännas befolkningsminskning''
och där den kommunala verksamheten
har svårt att följa med i utvecklingen,
måste kommunsammanslagning
vara en mycket angelägen uppgift. Att
samordna grundskola, hälsovård, brandväsende
och mycket annat över kommunalförbund
inom blocken är icke en
form av kommunal verksamhet som får
fortsätta, utan nu bör det vara kommunalmännens
skyldighet att komma
överens om ett samgående och bygga
upp kommunala enheter, som förmår
ge människorna den service de har rätt
att kräva av samhället.

Från länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län har framställts önskemål om
en rad nya tjänster. Länsstyrelsernas
verksamhet omfattar många nya arbets -

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

uppgifter, och jag vill här gärna intyga
att framställningen om de nya tjänsterna
är välgrundad; tjänsterna behövs
om inte eftersläpningen av de arbetsuppgifter,
som länsstyrelserna har att
handlägga, skall bli alltför stor.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Länge har intresset för
och vården om vår yttre miljö betraktats
som någonting mindre väsentligt,
mest som ett arbetsområde för naturromantiker
och esteter. En omvärdering
har dess bättre skett. Kanske man
kan sätta tillkomsten av naturvårdslalagen
1964 som den milstolpe, då angelägenheten
i miljövården definitivt fick
genomslagskraft i de breda folklagren
och inte bara blev ett formellt påstående
i lagens 1 §, där det står: »Naturen utgör
en nationell tillgång som skall skyddas
och vårdas.» Luft, vatten och natur
har tidigare bedömts som alltid tillgängliga
fria nyttigheter. I dag vet alla
att förhållandena har ändrats. Nu måste
tvärtom såväl ekonomiska som personella
kraftinsatser göras för att rädda
över vår natur i ett inte alltför skadat
skick till kommande generationer.

Kraven från naturvården på samhällsekonomien
är och kommer att bli
stora. För att belysa det kan jag nämna
några data om ett av de miljövårdande
områdena, nämligen vattenvården.

Efter att det första höggradiga reningsverket
anlagts i Skara så tidigt
som 1897 dröjde det lång tid innan
kommunerna på allvar tog sig an vattenvården.
Den 1 januari 1966 hade vi
773 höggradiga reningsverk, av vilka
inte mindre än 564 tillkommit under
1960-talet. I pengar hade kommunerna
vid den tidpunkten investerat 523 miljoner
kronor, således ett högst betydande
belopp.

Det är att märka att vad som kallas
höggradig rening inte innebär rening
från närsalterna, som alltfort tillförs
våra vattendrag och utgör ett synnerligen
allvarligt hot om en igenväxning

Statsverkspropositionen m. m.
av sjöarna, som på sikt kan bli synnerligen
ödesdiger.

För att motverka en sådan utveckling
finns det åtminstone två vägar att välja
på. Antingen får man finna nya reningsmetoder,
som klarar även detta
problem, eller också får man försöka
nedbringa mängden närsalter i avloppsvattnet.
Detta kan till en del ske genom
att belägga sådana komponenter som i
mycket hög grad tillför avloppsvattnet
närsalter — framför allt de syntetiska
tvättmedlen •— med en särskild avgift.
Genom en sådan åtgärd kan man troligen
tvinga fram ett substitut som är
mindre skadligt sett ur den synpunkten.
Lämpligt synes också vara en kombination
av båda dessa metoder så att
en intensifierad forskning för förbättrade
reningsmetoder kan finansieras
med hjälp av avgifterna.

De miljövårdande åtgärderna har således
snabbt blivit både omfattande och
kapitalkrävande. Främsta förklaringen
till detta är naturligtvis den kolossala
omflyttning som ägt rum och som fortfarande
pågår från landsbygd till tätort.
År 1960 bodde 73 procent av vårt
folk i tätorter, och utvecklingen beräknas
bli sådan att 85 till 90 procent
av vårt folk finns i tätorter år 2 000.
Väsentligt är också att komma ihåg att
urbaniseringen främst sker mot storstadsregionerna,
där naturligtvis markresurserna
blir speciellt hårt ansträngda,
och riskerna för svårartad nedsmutsning
av olika slag stora.

Urbaniseringsprocessen håller på att
förändra hela vår samhällsbyggnad
från utspridd landsbygdsbebyggelse till
stadslandskap. Det gör att dagens miljöarbetare
inte bara har till uppgift att
vårda våra tillgångar utan kanske
främst att skapa nya livsmiljöer, och
det är en uppgift som angår oss alla
på ett närgånget sätt, politiker och samhällsbyggare
av alla slag samt inte
minst den stora allmänhet som skall
använda sig av de stora tätortsområdena.

I den kraftiga omstrukturering som

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen in. m.
således pågår intar planeringsverksamheten
en mycket central roll. Det är
på planeringsstadiet som alla faktorer
måste vägas samman så att helhetsresultatet
blir så optimalt som möjligt
sett ur sådana synpunkter som markanvändning,
social och kulturell service,
invånarnas valfrihet o. s. v. Uttryckt
mer i detalj gäller det, för att
nämna ett exempel, att redan på planeringsstadiet
åstadkomma ett kommunikationssystem
som ger en förbättrad
trafiksäkerhet. Utförs planeringen
med omsorg undgår man nödvändiga
ändringar i senare skeden som blir
mera dyrbara eller i värsta fall inte
ens går att utföra. En genomtänkt planering
skänker en levnadsmiljö som i
sig själv utgör en förebyggande fysisk
och psykisk hälsovård, vilken i sin tor
ger utslag i mera harmoniska människor
som kan utföra en bättre insats
i produktionen.

Planeringen av vårt samhällsbyggande
ombesörj es för närvarande som bekant
av primärkommunerna. I någon
mån förekommer interkommunal regionalplanering.
Framväxten av kommunblocken
möjliggör en förbättrad planering
genom att större enheter åstadkommes.
På ett par håll i vårt land
har landstingen gripit sig an regionalplaneringen
så att samordningen kan
ske för ännu större områden än vad
kommunblocken medger. I båda fallen
är det emellertid kommunalt huvudmannaskap
för planeringsverksamheten.
Under senare tid har också diskuterats
en centralstyrd riksplanering.

Till årets riksdag har aviserats en
proposition om delning av byggnadsstyrelsen.
Förslaget har gjorts upp av
en arbetsgrupp inom kanslihuset, och
enligt detta skall ett planverk inrättas,
som blir underordnat kommunikationsdepartementet.
Man kan således i detta
avseende skilja på två olika vägar för
regionalplaneringen, den ena med kommunerna
som huvudman och den andra
med staten, d. v. s. regeringen som huvudman.
I det sistnämnda fallet får man

anta att länsstyrelserna med planeringsråden
blir departementverkets organ
ute i landet. Metodikvalet har stor betydelse
för den kommunala demokratien,
långt viktigare än det mångomtalade
kommunala sambandet. Skulle
de kommunala organen förlora planmonopolet,
kan det betyda ett allvarligt
steg mot maktlöshet och kanske den
kommunala självstyrelsens försvinnande.
Så har skett i Holland, och i Italien
är utvecklingen densamma.

Under vårriksdagen kommer enligt
den förteckning vi fått över väntade
propositioner också förslag om riktlinjer
för jordbrukspolitiken. Ett led i diskussionen
kring förslaget kommer säkert
att röra igenläggning av odlad
jord. Problemet kommer att tas upp ur
skilda aspekter, främst rationellt ekonomiska,
men också på ungefär det sätt
som Ivar Lo-Johansson gjort i romanen
Traktorn. Den skildrar livet på en
sörmländsk herrgård. Godsägaren beslutar
sig av ekonomiska skäl att plantera
skog på Fager kulla äng. Inspektorn,
med respekt för generationers odlarmöda,
uttrycker sin förtrytelse och
säger: »Man borde tillfråga en moralisk
instans och alla de döda om man har
rätt att lägga jord igen, jord som har
brutits under människors svett och kostat
så oerhörd möda.»

Det här skall inte fattas som något
inlägg i den jordbrukspolitiska debatten,
utan som ett inlägg om landskapsvården.
Jag är fullt medveten om att
var tids ekonomiska lagar måste få verka,
dock inte hämningslöst. Det råder
knappast någon tvekan om att majoriteten
av det svenska folket betraktar
odlingslandskapet — öppna fält omväxlande
med lövrik hagmark — som något
omistligt. Naturligtvis är skogsplanteringen
ett alternativ för att få större
ekonomisk bärighet på mark som tas
ur jordbruksproduktionen. Men behöver
det vara det enda alternativet?
Många gånger har tanken förts fram att
ha betesdrift som en alternativ möjlighet
till skogsplanteringen, men det ver -

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

kar på en lekman som om man ännu
inte undersökt det alternativet tillräckligt
seriöst. Det är angeläget att jordbruksforskningen
satsar liårt på att få
fram en ekonomisk lönsamhet för denna
produktionsform. Att så sker måste
bedömas vara en av de viktigaste landskapsvårdande
åtgärderna i dag.

Fritidsintressena står naturligtvis
bakom samma önskan. Jag vill i det
sammanhanget mer parentetiskt betona
vikten av att fritiden blir utnyttjad på
ett aktivt sätt. Vi »nutidsittare» behöver
väckas för större förståelse för att
regelbundet motionerande i frisk luft
skulle förbättra vårt hälsotillstånd såväl
fysiskt som psykiskt högst avsevärt.
Sveriges riksidrottsförbund publicerade
i slutet av förra året en undersökning
som gjorts för att beskriva svenska folkets
motions- och idrottsvanor. Det gäller
således inte tävlingsidrotten, utan
vad svensken i allmänhet utövar för
idrott och motion. Av sammanfattningen
kan utläsas att i 26 procent av våra
familjer förekommer över huvud taget
ingen idrott eller motionsutövning och
att endast 30 procent av svenskarna anser
sig motionera regelbundet. Man håller
gärna med utredarna när de slår
fast att utrymme bör finnas för ökad
utövning av idrott och motion. Vi bör
observera de gjorda iakttagelserna och
på allt sätt stödja en ökad bredd på vår
motionsidrott. TV har redan tagit lovvärda
initiativ i det avseendet, och man
får hoppas på en fortsättning.

Mycket vore att säga om miljövård,
om biocider, luftföroreningar och det
tilltagande bullret, men med tanke på
den framskridna tiden och att dessa
frågor kommer igen under riksdagens
lopp nöjer jag mig med att avslutningsvis
citera den skicklige versmakaren
Alf Henrikson, som kommer från min
grannstad Huskvarna, när han säger
följande:

»Pilgrimsfalken skall snart vara borta,
aldrig mera skall glädje fylla vår blick
och vårt bröst åt hans flykt.

Statsverkspropositionen m. m.
Men flugorna lever och rönnbärsmalen
och ängrarna

i allt resistentare stammar som hämtat
kraft

likt de första kristna ur svåra
förföljelsers fasor

och helt visst skall besitta jorden en
vacker dag.

Den är då en blanksliten, nedsnaskad
fattig planet

vars mylla är nedsköljd i havet, vars
skogar är tomma

på blommor och källor och fåglar och
sommardoft

mellan högar av engångsglas kring
tynande städer.»

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det finns två slag av
argument som brukar användas för att
motivera den politiska demokratien.
Den ena är det »negativa». Man pekar
på bristerna i andra, konkurrerande
statsskick. Man kritiserar godtyckligheten
i skilda slag av graderade rösträttsskalor.
Och man visar på de väldiga
riskerna med system där de makthavande
inte får offentligen kritiseras. Med
den uteslutningsmetoden når man slutsatsen
att demokratien — fastän själv
fylld med ofullkomligheter — är det
minst dåliga av samhällsskick.

Den andra argumentstypen är den
»positiva». Man betonar värdet av att
alla grupper i samhället med den allmänna
och lika rösträtten får inflytande
över statsmakternas handlande och
därmed troligen den förda politiken
formas mer i överensstämmelse med de
många människornas behov och önskningar.
När reformerna kan drivas
fram utan revolution skapas en ny
samhällsanda av ansvarstagande och
solidaritet. Och vi vet att politikens former
ofta bestämmer politikens innehåll.
När många människor med lika
rättigheter har att fatta besluten, blir
resultaten i regel annorlunda än när
makten ligger hos ett fåtal privilegierade.

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.

Jag tror att de flesta av oss är beredda
att begagna båda de här slagen
av argument om vi tvingas motivera
demokratien. Vår höga värdering av
demokratien som arbetsmetod måste
självfallet också spela en stor roll för
vår hållning i åtskilliga utrikespolitiska
konflikter, där friheten är hotad eller
där demokratiska krafter inom ett land
själva hotar en totalitär regim.

Folkstyrelsens obestridliga framgång
i många länder har lett till att själva
ordet »demokrati» fått en så starkt positiv
värdeladdning att det kommit att
nyttjas för en rad inrikespolitiska krav.
Många av oss har ofta talat för företagsdemokrati,
en demokratisk författning,
kommunal demokrati, skoldemokrati,
intern partidemokrati och många liknande
reformer. Gemensamt för sådana
förslag och slagord är att de i regel
utgår från de värderingar som vårt styrelseskick
bygger på och söker tillämpa
dem på andra frågor och områden.

Men det finns många som brukar varna
för sådana paralleller. Styrelseskicket
är en sak, säger de, det utgör politikens
spelregler. Men det är fel och
missvisande att använda den statsvetenskapliga
termen demokrati på områden
med helt andra förutsättningar
och som i själva verket gäller praktiska
avvägningar. De som varnar för
analogitänkandet saknar inte argument.
Företagsdemokratien måste alltid, menar
man, skapa balans mellan de anställdas
makt och inflytandet för dem
som satsat sitt kapital. Vad är »en demokratisk
författning» i en värld där
demokratiernas konstitutioner ger en
så rik provkarta på olika lösningar?

I kommunerna måste det alltid finnas
plats för praktisk samverkan om konkreta
ting utan att bindas av samma
principer om strid och maktbalans som
på riksplanet. Skoldemokratien kan ändå
aldrig gå så långt att eleverna får
upphäva skolöverstyrelsens läroplaner
eller själva utse och avsätta lärare. Och
de som förespråkar den interna partidemokratien
får inte glömma att man

ständigt måste göra en avvägning mellan
partikongressens makt och riksdagsgruppens
integritet.

Ändå tror jag att vi i alla dessa fem
sakfrågor kan få inspiration av de värderingar
som har drivit fram den politiska
demokratien och att det i samtliga
fall kan vara fruktbart att pröva
både de negativa och positiva argumenten
för en mer långtgående demokratisering.

Jag tar först upp frågan om företagsdemokratien.
År det möjligt att mycket
länge till bevara den auktoritära beslutsstruktur
som än i dag präglar företagen
i Sverige? Är det i längden möjligt
att de som är anställda i ett företag
hålls utanför det organ som fattar
de centrala avgörandena och där nästan
alla viktiga informationer kan drivas
fram, alltså själva styrelsen? Vi som
svarar nej på frågorna tror i stället
att känslan av medansvar och solidaritet
med företaget kommer att förstärkas
om de anställda får utse representanter
i företagsstyrelsen. Och vi känner
inga ideologiska hämningar inför en
utveckling som innebär att motsättningarna
mellan arbetsgivare och arbetstagare
blir ytterligare uttunnade i
samverkan för en gemensam sak.

Jag kommer sedan in på frågan om
en demokratisk författning. Kärnfrågan
i den långa debatten om våra kommande
grundlagar har gällt hur mycket
och hur snabbt man kan låta en
aktuell folkvilja, uttryckt i ett riksdagsval,
slå igenom i riksdagens och därmed
regeringens sammansättning. Alla
de konstruktioner, som olika socialdemokrater
har fört fram under 1960-talet
och som på skilda sätt verkat som
spärrar mot folkviljan, har nu avvisats.
Tvåkammarsystemet finner inte längre
några försvarare. De unga socialdemokrater,
som ännu för något år sedan
höll fast vid de indirekta valen, inser
nu att bara direkta val är möjliga att
motivera. Tanken att riksdagen skulle
väljas i olika omgångar och ge ett
skyddsnät åt en regering som förlorat

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

ett val fördes ut ur diskussionsrummet
i samma ögonblick som socialdemokraterna
förlorade valet i höstas. Kvar i
debatten står den lösning som den liberala
rörelsen arbetat för i nära femton
år: en enkammarriksdag som utses
direkt vid ett och samma tillfälle.
Men kvar i verkligheten står också den
föråldrade författning som genom första
kammarens existens gjort det möjligt
för det parti som i höstas drabbades
av det största valnederlaget i sin
historia att nu i år återkomma till riksdagen
med ett mandat mer än tidigare.

Jag tar därefter upp frågan om den
kommunala demokratien. Blir det på
sikt möjligt att lasta på kommunerna
allt fler viktiga uppgifter men samtidigt
underlåta att se till att författningen
ger väljarna chans att effektivt kontrollera
kommunalpolitikernas handlande?
Nej, det blir nog en orimlig situation.
Det är därför beklagligt att socialdemokratien
nu tycks ställa som
villkor för en författningsreform att
riksdagsval och kommunalval skall förläggas
till en och samma dag. En sådan
lösning vore att lägga avgörande
hinder i vägen för den kommunala demokratiens
utveckling i ett läge då den
i stället kunde gå mot en förnyelse, ty
med gemensam valdag kommer ju de
lokala frågorna i varje valrörelse att
dränkas av den rikspolitiska propagandan.
Väljarna kommer inte att få chansen
att ställa sina kommunalpolitiker
till ansvar.

Personligen anser jag att det också
vore ledsamt om man inom oppositionen
— trots sitt motstånd mot förslaget
i sak — går med på en uppgörelse om
gemensam valdag för att nå en författningsreform.
Efter en valrörelse där
de tre oppositionspartierna gick emot
varje tanke på kommunalt valsamband
och därefter vann en stor valseger har
socialdemokratien ingen rätt att ställa
det kommunala valsambandet som ett
oeftergivligt villkor för en reform. Det
är naturligt att de unga generationer
inom alla de tre nuvarande oppositions 6

Första kammarens protokoll 1967. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.

partierna, som uttryckt sin ovilja mot
en sådan uppgörelse, inte för framtiden
kommer att känna sig bundna av den.
Om den gemensamma valdagen verkligen
genomföres, kommer nog nackdelarna
att snabbt bli så uppenbara att
en stark opinion i alla politiska läger
kommer att kräva en förändring. Det
kan i detta läge bli en av 1970-talets
viktigaste uppgifter att skilja valdagarna
åt för riksdagsval och kommunalval.

Skilda valdagar är visserligen nödvändiga
men inte tillräckliga för att ge
väljarna möjlighet att fullt ut påverka
kommunalpolitiken. Det vore av stort
värde, om man i vissa kommuner försökte
genomföra en klarare ansvarsfördelning
mellan majoritet och minoritet,
om det blev möjligt att hålla kommunala
folkomröstningar i omstridda frågor,
om partierna mer än i dag förde
ut kommunala valprogram till väljarna
och om man mycket mer än hittills
kunde få radion och televisionen att
med regionala debatter regelbundet belysa
de kommunala frågorna i skilda
delar av landet, tv vi närmar oss nu
ett läge då kommuner och landsting har
så stora befogenheter att vi målmedvetet
måste arbeta för att kommunalpolitiken
ställs under livlig debatt och effektiv
kontroll från väljarnas sida.

Jag berör därefter frågan om skoldemokratien.
Vi fick under hösten lärarkonflikt
ett exempel på hur elevråden
kan arbeta i kritiska situationer.
Frågan är nu om det är rimligt att hålla
företrädare för eleverna utanför de
viktiga organen inom skolan. Jag tror
inte det. Ju mer aktiva elevråden blir
och ju mer erkänt SECO blir som elevernas
riksorganisation, desto mer motiverat
blir det att successivt öka elevernas
inflytande i skolornas förvaltning.
Trots flera reformer på senare år
finns det ännu mycket att göra. Beslutet
om samarbetsnämnder i gymnasier
och fackskolor måste t. ex. effektivt
föras ut i praktisk verklighet. Vi bör
se till att motsvarande samarbetsnämnder
inrättas också på grundskolans

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.
högstadium. Elevernas medarbetarskap
i klass- och ämneskonferenser måste
ges fastare former, och de instanser
där lärare och elever samråder bör få
ökade befogenheter. Ty här finns chansen
att tidigt i varje människas utveckling
satsa på hans eller hennes känsla
av ansvar för det man fått inflytande
över. Att tidigt i livet lära sig samverka
efter diskussion mera än handla
enligt order kan på sikt innebära en
inte oväsentlig fördjupning av hela det
demokratiska samhällssystemet.

Till slut den interna partidemokratien.
Mycket tyder på att makten inom
alla de politiska partierna, inte bara
över det dagliga handlandet utan också
över inriktningen på längre sikt,
ligger hos en mycket liten grupp av
politiker. Deras handlingsmöjligheter
är visserligen ofta begränsade, de
tvingas hela tiden ta intryck av opinioner
inom och utom partiet. Men medlemmarnas
mera direkta inflytande på
beslutsprocessen är i regel mycket beskuret.
Partikongresserna har alltför
ofta varit uppvisningar och blivit fyllda
med paraddiskussioner för att visa
upp ett enigt och entusiastiskt parti.

Men är det möjligt att i ett välfärdssamhälle
engagera tiotusentals människor
i hårt partiarbete och samtidigt
förvägra dem ett nämnvärt inflytande
i klart definierade former över sina
partiers politik? Nej, varje ersättning
för ett ökat medlemsinflytande är nog
dömt att försvaga det parti som försöker.
Och många tecken tyder också på
att man blir alltmer varse den saken.
I det parti jag tillhör har på senare år
mycket skett som fördjupat demokratien:
kongress på mellanvalår i stället
för på valår då debatten blir hämmad,
en kraftig stegring av antalet viktiga
motioner, en successiv förnyelse av
partiprogrammet, arbetsdiskussioner
som utmynnar i beslut i stället för de
tidigare paraddebatterna, mer tid för
de lokala organisationerna att diskutera
de frågor som skall beslutas vid

kongressen. Den extra partikongress
som socialdemokratien skall hålla i år
är kanske också ett uttryck för samma
strävan.

Här har vi som är aktiva inom ett
parti ett stort ansvar. Ty ju fler människor
som ges inflytande över sina partiers
agerande, desto bredare blir också
basen för de beslut som fattas i riksdagen
och för de politiska huvudlinjer
som väljarna ställs inför under valrörelserna.

Herr talman! Dessa fem frågor tror
jag visar att många problem i dagens
svenska politik —• också sådana som
inte avgörs genom beslut fattade i riksdagen
•— kan få lösningar som bestäms
av argument som liknar dem vi
brukar anföra för att motivera den
politiska demokratien. I samtliga fall
kan vi genom »negativ» argumentering
— kritisk granskning av möjliga alternativ
— upptäcka andra lösningars
svagheter. I samtliga fall kan vi också
positivt peka på de värden som vi stödjer
och stimulerar genom att vidga
människornas inflytande över sin skola,
sitt företag, sitt parti, sin kommun
och sitt land.

Jag tror att dessa områden relativt
sett har försummats i den politiska debatten
under efterkrigstiden. Vi har
ofta blundat för de inneboende möjligheter
som ligger i ökat inflytande från
fler människor inom olika samhälJsaktivitéter.
Om debatten i framtiden mer
än hittills riktas in på sådana problem,
kan man kanske också säga att det innebär
en återknytning till en gammal
liberal tradition. Det var de liberala
idéerna och partierna som tidigare än
andra pläderade för att de auktoritära
beslutsprocesserna i statslivet skulle
ersättas med samråd, öppna överläggningar
och majoritetsbeslut. Jag hoppas
att liknande tankar på fler och nya
områden får sätta sin prägel på den
framtida samhällsutvecklingen.

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Remissdebatten lider
mot sitt slut. De flesta kammarledamöterna
har kanske av förståeliga skäl
tröttnat på att lyssna till den. Eftersom
jag står sist på talarlistan och alltså
skall avsluta remissdebatten, skall jag
också försöka att inte göra den alltför
utdragen.

Den bild som årets statsverksproposition
ger av vårt land och dess situation
är inte odelat ljus, vilket också
har påpekats av en lång råd talare. Ändå
är propositionen, också i vad avser
dess negativa sidor, ett talande vittnesbörd
om välståndets problem. Man kan
ju också säga att statsverkspropositionen
i viss mån ger en bild av regeringens
totalsyn på läget men samtidigt
också demonstrerar en brist på nyanser
i konjunktur- och näringspolitik,
som är anmärkningsvärd och beklaglig.

Förslaget om en näringslivsfond för
att främja strukturrationaliseringen inom
industrien är i detta sammanhang
kanske särskilt intressant. Det har berörts
av flera talare tidigare, och även
jag vill knyta några reflexioner till
denna fråga.

Det kan visserligen ännu vara för
tidigt att ta upp förslaget om denna
fond till kritisk granskning. Det bör
givetvis få anstå tills alla korten lagts
på bordet, men det är en fråga som
man spontant ställer sig i detta sammanhang:
Varför skall detta stöd till
näringslivet gå via en särskild fond,
när det med fördel hade kunnat bakas
in i lokaliseringsstödet? Därmed behöver
det inte nödvändigtvis bli lika regionsbundet
som lokaliseringsstödet.
Ingen kan väl ändå med allvar förneka
att hela lokaliseringsproblematiken också
är en fråga om strukturomvandlingen
i näringslivet.

Inom lokaliseringspolitikens ram har
vägar skapats för stöd åt näringslivet.
Där finns även ett visst om ock alltför
begränsat lokalt inflytande, och man
har börjat få vissa erfarenheter om hur
samhället lämpligen bör gå fram i dy -

Statsverkspropositionen m. m.
lika frågor. Det står också fullständigt
klart att lokaliseringsstödet har fått en
för snäv ram och att resurserna på ett
eller annat sätt måste utökas.

I stället för att bygga vidare på en
redan etablerad stödform skapar man
nu ännu en, som enligt vad det antyds
även kommer att ha en egen administration,
i varje fall centralt i det nya
näringspolitiska departementet som är
aviserat. Motiven förefaller alltså något
dunkla. Det är heller inte så anmärkningsvärt
att man i t. ex. Norrland med
viss förundran mottagit förslaget och
frågat sig, om detta innebär att regeringen
inte är beredd till de nya krafttag
och insatser på lokaliseringspolitikens
område, som erfarenheterna hittills
visat måste bli nödvändiga.

Det saknas ett klarläggande besked
från regeringens sida i denna fråga. I
stort sett torde lokaliseringspolitiken
under den tid, drygt ett och ett halvt
år, som den bedrivits i sin nuvarande
form, ha givit positiva erfarenheter,
med ett enda betydelsefullt undantag:
effekten har inte blivit den önskade i
det norrländska inlandet. Den mest aktuella
näringspolitiska frågan förefaller
mig därför vara att komplettera lokaliseringsstödet
med hänsyn till vunna erfarenheter.
Detta måste ske genom en
differentiering av villkoren, som tar
hänsyn till det norrländska inlandets
speciella problem, t. ex. kapitalknappheten.
Bristen på riskvilligt kapital har
där uppenbarligen medfört att förutsättningar
i tillräcklig utsträckning inte
förelegat för att lokaliseringsstödet i
sin nuvarande utformning skulle kunnat
utnyttjas. Förutsättningar måste
alltså skapas för ett kompletterande
stöd, så utformat att det tar hänsyn till
näringslivets struktur i Norrlands inland.

Nu har det i skilda sammanhang diskuterats
hur detta stöd skulle utformmas.
Det har därvid bl. a. ifrågasatts
en kvotering av lokaliseringsstödet mellan
skilda regioner. Detta är naturligtvis
tänkbart, men ett bättre alternativ

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Statsverkspropositionen m. m.
vore sannolikt en differentiering av
stödet på så sätt, att det för företag och
projekt i inlandet skulle kunna beviljas
en större andel än till det norra
stödområdet i övrigt. En maximering
av lokaliseringsstödet till exempelvis 75
procent av beräknade kostnaden skulle
självfallet underlätta etableringen och
kompensera bristen på riskvilligt kapital.

Det är reformer av denna art i regeringens
näringspolitik som man från
Norrland och dess inland med skärpa
efterlyser. Såvitt för dagen är bekant,
kommer inte den nu aviserade näringsfonden
att få denna effekt och detta användningsområde.
Tvärtom förefaller
det som om regeringen genom tillskapande
av denna fond har velat bredda
sitt register och skapa ännu en faktor
för inflytande över näringslivets utveckling.
Om i stället resurserna disponeras
för att bygga vidare på lokaliseringspolitikens
erfarenheter med målsättningen
att kompensera de brister
man nu är klar över finns, hade detta
varit ett konstruktivt bidrag till bl. a.
Norrlands utveckling. Nu vet vi inte
vad det blir. Det kanske stannar vid
ett bidrag till statsinflijtandets utveckling.

Tyvärr är väl emellertid näringslivsfonden
i princip betecknande för regeringens
syn på den ekonomiska utvecklingen
i vårt land. Det finns en obenägenhet
från regeringens sida att beakta
särarten i skilda landsdelars utveckling.
Man vill ogärna vika av från vägen till
generella och centraldirigerade åtgärder.
Det norrländska inlandets speciella
strukturproblem har man ännu inte
på allvar gripit sig an med. Att försvara
detta handlande med att hänvisa
till lokaliseringspolitiken går inte längre,
eftersom vi vet, att lokaliseringspolitiken
i dess nuvarande utformning ur
inlandets synpunkt är något av ett misslyckande.

Vi behöver bara gå på andra sidan av
vår långa riksgräns mot Norge för att
erfara hur en annan syn på dessa frå -

gor också ger en annan och positivare
effekt. Den norska lokaliseringspolitiken
har en väsentligt starkare lokal anknytning
på grundval av ett reellt lokalt
inflytande. De svenska planeringsråden
har med sin rådgivande funktion
uppenbart haft svårt att finna sina arbetsformer.
Här behövs sannolikt en
översyn.

Det är för övrigt betecknande att
landstingen i allt flera län skaffar egna
organ för näringspolitiska frågor. Det
får väl tas som ett tecken på att planeringsråden
i sin nuvarande form inte
motsvarar de förväntningar som man
ställer på deras funktion. Bakom detta
ligger naturligtvis den omständigheten,
att råden fått en alldeles för betydelselös
funktion och inte fått ansvar ellerförtroende
att avgöra den enklaste fråga En

annan närbesläktad fråga, som
just nu är av central betydelse i nedre
Norrlands inland, är vägnätets utbyggnad
i förbindelse med omläggning av
virkestransporterna. De stora kraftverksintressenterna
har gått i täten för
en nedläggning av flottningen längs
Ljungans och Indalsälvens flodsystem.
Även om man kan vara delvis kritisk i
dessa synpunkter, bland annat i det avseendet,
att t. ex. det enskilda skogsbruket
inte haft möjlighet att reellt öva
ett inflytande över denna utveckling,
får man nog acceptera densamma.

Tyvärr förefaller det emellertid inte
som om man från statsmakternas sida
velat förstå vad som här varit på gång.
I varje fall har denna stora omfördelning
av gods från flottning till landsvägs-
och järnvägstransporter av allt att
döma inte i tillbörlig omfattning beaktats
när det gäller medelstilldelningen
för vägnätet inom de berörda områdena.

Detta har föranlett kommunerna i
Jämtland och Medelpad att i sina yttranden
över förslaget uttala stark oro
över det bristfälliga vägnätet och ifrågasätta
hur det skall bli möjligt att klara
de nya, stora anspråken. Denna ge -

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

nomgripande omläggning av skogstransporterna
borde givetvis från samhällets
sida förberetts genom en forcerad
upprustning av vägnätet. Även på
det området märker man dock obenägenheten
från regeringens sida att ta
hänsyn till den lokala utvecklingen.

I bilaga 8 till årets statsverksproposition,
som berör kommunikationsdepartementet,
anför departementschefen
bl. a. följande: Styrelsen —- d. v. s. vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen — anser,
att »frågan om övergång från flottning
till landsvägstransport bör bedömas
med utgångspunkt från samhällsekonomiska
överväganden, varvid även andra
transportmedel bör tas med i bedömningen.
Jag delar styrelsens uppfattning
i denna fråga och vill understryka
vad styrelsen uttalat om att vissa
lönsamhetsundersökningar inom verket
visat, att transportkostnadsvinsterna
vid total ombyggnad av de mindre viktiga
virkestransportlederna inte står i
rimlig proportion till de belopp som
måste investeras. Ett beslut om övergång
från flottning till landsvägstransport
får inte anses innebära åtagande
från statens sida i fråga om upprustning
av vägar inom ifrågavarande flottledssystems
område.»

Man kan kanske ha en viss förståelse
för de citerade synpunkterna. Vad man
dock inte får glömma bort är de stora
olägenheter som uppstår för tredje
parten i detta sammanhang, nämligen
det enskilda skogsbruket. I berörda
flottningsföreningar har företrädarna
för det enskilda skogsbruket, skogsägareföreningarna,
cirka 20 procent av
röstetalet, medan bolagsskogsbruket,
som har tagit initiativet till flottningsnedläggelsen,
förfogar över 80 procent
av röstetalet och således helt har kunnat
avgöra denna fråga.

Utvecklingen inom det norrländska
inlandets basnäringar, jord- och skogsbruk,
inger nu bekymmer. Till en del
får detta tillskrivas regeringens allmänna
attityd, men till en del är det bero -

Statsverkspropositionen in. m.
ende av den snabba strukturomvandlingen
som drabbar omedelbart och
hårt i bygder med ett ensidigt näringsliv.
Om man i detta skede dessutom aktualiserar
länens fortbestånd, vilket nu
kommer att ske, är det givetvis att ytterligare
lägga sten på en redan tung
börda. Även om en viss pressdiskussion
är i gång, är det väl i dag för tidigt att
här aktualisera frågan. Jag tror emellertid
att det med hänsyn till den pressdiskussion
som varit är nödvändigt att
här slå fast, hur orealistiskt det är att
tillskapa större administrativa enheter
i Norrland, där avståndsfaktorn redan
är besvärande. Den enda effekten av en
sådan reform skulle förmodligen vara
en sänkt standard för innevånarna och
därmed också ett spolierande av möjligheterna
till en fortsatt framgångsrik
insats på det lokaliseringspolitiska fältet.

Herr talman! Borde vi inte ha kommit
så långt i vårt land att vi skulle
kunna acceptera regioners och bygders
rätt till eget liv och rimlig utveckling
såsom vägledande för den ekonomiska
politiken? Målsättningen borde väl i
så fall vara att med samhällets hjälp
utjämna skillnader mellan skilda regioners
ekonomiska och näringspolitiska
förutsättningar.

Efter härmed slutad överläggning
hänvisades ifrågavarande kungl. propositioner
till statsutskottet, varjämte de i
nedan angivna delar remitterades till
följande utskott, nämligen

propositionen nr 1, i vad den anginge
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1967 skulle utgå,
till bevillningsutskottet, i vad propositionen
berörde utgifterna för riksdagen
och dess verk m. in., till bankoutskottet
och, i vad propositionen avsåge jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet;
samt

propositionen nr 2, såvitt den anginge
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

Till vederbörande utskott skulle
jämväl överlämnas de i anledning av
propositionerna inom kammaren avgivna
yttrandena.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 79—81 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 82—94 till statsutskottet,

motionerna nr 95—101 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 102—105 till bankoutskottet,

motionerna nr 106—117 till lagutskott,

motionerna nr 118 och 119 till jordbruksutskottet
samt

motionerna nr 120—123 till allmänna
beredningsutskottet.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare
Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
23—den 27 januari 1967 för bevistande
av session med Europarådet i Strasbourg.

Stockholm den 20 januari 1967

Gösta Jacobsson
Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:

nr 124, av herr Hansson, Torsten,
in. fl., om en svensk vitbok i Vietnamfrägan; nr

125, av herr Blomquist, om tillkännagivande
i förväg av yrkande under
överläggning i kammare;

nr 126, av herr Pettersson, Arne,
in. fl., angående upptagande av namn
på kandidatlista vid allmänt val;

nr 127, av herrar Schött och Strandberg,
angående mandattiden för kommuns
styrelse och nämnder;

nr 128, av herrar Nyman och Lundberg,
angående den framtida disposi -

tionen av verkstadsresurserna inom försvarets
teleunderhåll;

nr 129, av fru Olsson, Elvy, och herr
Bengtson, om upprustning av militära
förläggningslokaler;

nr 130, av herr Svenungsson m. fl.,
om höjt anslag till Bidrag till Sjövärnskåren; nr

131, av herr Werner, angående det
svenska biståndet till u-länderna;

nr 132, av herrar Bengtson och Dahlén,
angående vuxenutbildningen;

nr 133, av herr Ernulf, angående juristutbildningen
vid Göteborgs universitet; nr

134, av herr Karlsson, Göran,
in. fl., om inrättande vid karolinska institutet
av en professur i perifer kärlkirurgi; nr

135, av herr Larsson, Lars, och
herr Söderberg, om avveckling av statsbidraget
till Svenska diakonsällskapets
sociala utbildningsverksamhet, m. in.;

nr 136, av herr Olsson, Johan, in. fl.,
om statsbidrag'' till kommun för transport
av rörelsehindrade elever;

nr 137, av herr Björk och herr Hansson,
Torsten, om utredning angående
invandrade minoriteters bibehållande
av sin egenart;

nr 138, av herr Jansson, Paul, in. fl.,
om utredning rörande samhällets vårdpolitik; nr

139, av herr Svanström in. fl., angående
bostadskvoten för kommuner
inom turist- och fritidsområden;

nr 140, av herr Blomquist, om en
storflygplats i Öresundsregionen;

nr 141, av herr Jacobsson, Gösta,
in. fl., om utredning angående utformningen
av den svenska rymdverksamheten; nr

142, av herrar Åkesson och Skärman,
om hjälptelefoner vid allmänna
vägar;

nr 143, av fru Diesen och herr Lidgard,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag till stöd åt konstnärer; nr

144, av herr Magnusson m. fl.,
angående kustbevakningens befogenheter
vid fisketillsyn;

Fredagen den 20 januari 1967

Nr 3

nr 145, av fru Olsson, Elvy, och herr
Fålldin, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till Bidrag till
ungdomens fritidsverksamhet;

nr 146, av herr Petersson, Erik Filip,
in. fl., om efterlevandepension till fru
Anna Nordqvist;

nr 147, av herr Pettersson, Harald, om
höjt anslag till Utbildning av ungdomsledare; nr

148, av herrar Stefanson och Skärman,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Patent- och registreringsverket:
Avlöningar;

nr 149, av herr Åkesson och herr Petersson,
Erik Filip, om avveckling av
dyrortsgrupperingen;

nr 150, av herr Hansson, Torsten,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 10, med förslag till förordning
om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten;

nr 151, av herr Hedström m. fl., angående
taxering såsom jordbruksfastighet
eller annan fastighet;

nr 152, av herr Jacobsson, Gösta, angående
den särskilda varuskatten på
tekniska preparat;

nr 153, av herr Jacobsson, Gösta,

m. fl., angående beskattningen av realisationsvinst
vid försäljning av aktier;

nr 154, av herr Jacobsson, Gösta,

m. fl., om en allmän översyn av arvsbe skattningen; nr

155, av herr Jacobsson, Gösta,

m. fl., angående den s. k. 80-procentregeln
vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen; nr

156, av herr Larsson, Thorsten,
och herr Wirtén, om undantag från allmän
varuskatt för konst som försäljes
på utställning;

nr 157, av herr Lundberg, om undantag
från den allmänna varuskatten för
proteser;

nr 158, av herrar Lundberg och Stefanson,
om ändring av uppbördsterminerna
för allmän varuskatt;

nr 159, av herr Lundström, angående
ränta vid skatterestitution;

nr 160, av fröken Mattson, angående
förvärvsavdraget för gift kvinna;

nr 161, av herr Ottosson in. fl., om
successiv avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag;

nr 162, av herr Ottosson m. fl., angående
den skattemässiga avskrivningen
på maskiner och inventarier;

nr 163, av herrar Svanström och Wikberg,
om undantagande från beskattning
som naturaförmån av fritt bränsle
från egen fastighet;

nr 164, av herr Sörenson och herr
Olsson, Johan, om angivande på debetsedel
av u-landsbidrag;

nr 165, av herr Carlsson, Oscar, in. fl.
om en branschutredning inom pappersoch
massaindustrien;

nr 166, av herr Högström m. fl., om
utredning angående befolkningsomflyttningen; nr

167, av herr Jacobsson, Gösta,
in. fl., om åtgärder för skydd åt vissa
hemmamarknadsindustrier;

nr 168, av herr Ottosson in. fl., om
ändrade former för utlåning från allmänna
pensionsfonden;

nr 169, av herr Schött in. fl., om ett
biografiskt verk om ståndsriksdagen;

nr 170, av herr Bengtson in. fl., angående
trafiknykterhetsbrott inom sjöfarten; nr

171, av herr Blomquist, om ersättning
åt enskild för kostnad i förvaltningsförfarande; nr

172, av fru Segerstedt Wiberg, angående
hävande av adoption;

nr 173, av herrar Bengtson och Dahlén,
om studiemedel till vuxen studerande; nr

174, av herr Carlsson, Oscar, in. fl.,
om lagstadgad varseltid vid företagsnedläggningar
och större personalinskränkningar; nr

175, av herr Gustavsson, Bengt,
och herr Olsson, Manne, om rätt till
fickpengar för intagen å anstalt;

nr 176, av fru Hamrin-Thorell och
herr Sörenson, om utredning angående
en allmän försäkring för begravningshjälp; nr

177, av herr Larsson, Thorsten,
m. fl., angående beräkningen av arbets -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967

givaravgift enligt den allmänna försäkringen,
m. m.;

nr 178, av fru Landberg in. fl., angående
barnpensionen inom den allmänna
försäkringen;

nr 179, av herr Petersson, Erik Filip,
och herr Nyman, angående det inkomstprövade
tillägget till studiebidrag;

nr 180, av herr Hermansson in. fl.,
om skydd för enskild markägare mot
skadeverkningar av provisoriskt byggnadsförbud; nr

181, av herr Magnusson m. fl., angående
lån från räkfiskelånefonden;

nr 182, av herr Svanström och herr
Pettersson, Harald, angående dispositionen
av domänverkets markfond;

nr 183, av herr Svenungsson in. fl.,
om höjt anslag till stödfartyg för sillfisket
på Nordsjön; samt

nr 184, av herr Ottosson m. fl., angående
arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet,
m. m.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Olsson, Johan, (ep) till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet:
»Är Statsrådet villig medverka till att
framställning kommer till stånd av en
sådan upplysningsbroschyr rörande
kreditformerna för mindre företag, som
förordades i det av riksdagen 1962 godkända
utlåtandet nr 23 från bankoutskottet?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.17.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLMI967