RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 23 ANDRA KAMMAREN 1962
23—24 maj
Debatter m. m.
Onsdagen den 23 maj fm.
Sid.
Reformering av den obligatoriska skolan m. m. (forts.)............. 7
De svenska territorialvattens- och fiskegränsernas sträckning........ 71
Avgivande av viss förklaring rörande den europeiska domstolen för de
mänskliga rättigheterna....................................... 75
Onsdagen den 23 maj em.
Godkännande av samarbetsöverenskommelse mellan Danmark, Finland,
Island, Norge och Sverige................................ 85
Granskning av statsverket m. m.:
Länsadministrationen i Gotlands län............................ 87
Medelsbehoven under försvarsgrenarnas avlöningsanslag m. m.:
Lokalisering i fred av visst robotförband........................ 88
Bärgning m. m. av regalskeppet Wasa.......................... 90
Överlåtelse av viss kronan tillhörig mark.......................... 95
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m...... 99
Vidgad vuxenutbildning........................................ 123
Anslag till Religionspedagogiska institutet i Uppsala................ 128
Vissa televisionsfrågor, tillika svar på interpellation av fröken Wetter
ström
ang. sändning av TV-program i repris under dagtid......... 131
Ändring i gällande bestämmelser rörande försäljning av obeskattade
varor på tullflygplats samt ifrågasatt bemyndigande för Kungl.
Maj:t att förordna om ändrad skatt på sprit och vin.............. 132
Torsdagen den 24 maj
Svar på fråga av herr Larsson i Norderön ang. åtgärder i anledning av
1960 års folkbildningsutrednings betänkande..................... 150
Svar på interpellationer av:
herr Enskog ang. vård i enskilda hem av ungdomar som eljest skulle
ha intagits på ungdomsvårdsskola............................ 151
1 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 23
2
Nr 23
Innehål]
Sid.
herr Haglund ang. valet av kontors- och expeditionslokaler för
statliga institutioner........................................ 155
herr Bohman ang. preskriptionsbestämmelsen i 39 § lagen om socialhjälp.
.................................................... 157
herr Fälldin ang. lokaliseringspolitikens verkningar för de sysselsätt
ningssvaga
områdena....................................... 160
Svar på fråga av herr Vigelsbo ang. länsskogvaktarnas lönegrads
placering.
................................................... 173
Svar på interpellationer av:
fru Nettelbrandt ang. deltidsarbete i statstjänst.................. 174
herr Nelander ang. kompensationen till statsanställda för höjda
folkpensionsavgifter........................................ Ig2
herr Henningsson ang. åtgärder till skydd mot grundvattenföroreningar.
................................................... 183
herr Wiklund i Stockholm ang. omhändertagandet av unga fyllerister 186
herr Gustafsson i Borås ang. hälsovårdsnämndernas tillsyn över
djurens vård och behandling............................ 190
herr Hamrin i Kalmar ang. förfarandet i ärenden rörande dispens från
byggnadsförbud och herr Lindkvist ang. delegation till byggnadsnämnd
av dispensrätt i plan- och byggfrågor.................. 193
Svar på fråga av fru Eriksson i Stockholm ang. statsanställdas medverkan
i politiska möten...................................... 200
Svar på interpellationer av:
herr Christenson i Malmö ang. Sveriges Radios verksamhet........ 203
herr Hedin ang. bestridandet av kostnaderna för vägprojekt i
Oxelösund och Studsvik..................................... 208
herr Jönsson i Ingemarsgården i anledning av ifrågasatt nedläggande
av järnvägslinjen Sveg—Hede............................... 211
herr Börjesson i Glömminge i anledning av vissa fraktkostnadsökningar
på Öland......................................... 213
Svar på fråga av herr Elmwall ang. vissa krediter för jordbrukare____ 214
Svar på interpellationer av:
herr Wahrendorff ang. yrkesfiskets behov av fiskevatten.......... 216
herr Östlund ang. efterskänkandet av kronans rätt till vissa strömfall
m- m...................................................... 218
herr Larsson i Iledenäset ang. åtgärder till tryggande av sysselsättningen
inom skogsbruket och skogsindustrien.................. 219
Interpellation av herr Hansson i Skegrie ang. frågan hur konsumentpriserna
påverkats av de inom EFTA hittills genomförda tullsänkningarna.
................................................... 221
nu
Innehåll
Nr 23
3
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 23 maj fm.
Sid.
Statsutskottets memorial nr 107, om anslag till S:t Lukasstiftelsen
(gemensam omröstning)...................................... 5
Bevillningsutskottets memorial nr 53, om vissa ändringar i förordningen
om allmän varuskatt (gemensamma omröstningar).............. 5
Andra lagutskottets memorial nr 33, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om lag om allmän försäkring, m. m................ 6
Särskilda utskottets utlåtande nr 1, ang. reformering av den obligatoriska
skolan m. m................................................ 57
— nr 2, ang. förslag till skollag m. m............................. 67
— nr 3, ang. anslag på tilläggsstat II till förberedelseåtgärder för
skolreformen m. m........................................... 68
— nr 4, ang. vissa frågor rörande lärarutbildning.................. 68
Utrikesutskottets utlåtande nr 3, om riksdagens yttrande angående vissa
av Europarådets rådgivande församling år 1961 och 1962 vid dess
trettonde ordinarie möte fattade beslut........................ 71
— nr 4, ang. de svenska territorialvattens- och fiskegränsernas sträckning.
...................................................... 71
— nr 6, om avgivande av viss förklaring rörande den europeiska domstolen
för de mänskliga rättigheterna........................... 75
Onsdagen den 23 maj em.
Utrikesutskottets utlåtande nr 7, ang. godkännande av samarbetsöverenskommelse
mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige 85
— nr 8, ang. dels lag om särskilda förmåner för vissa internationella
organisationer m. m., dels ock godkännande av det fjärde tilläggsprotokollet
till den allmänna överenskommelsen rörande Europarådets
privilegier och immunitet......... 87
Statsutskottets memorial nr 113, ang. allmän beredskapsstat.......... 87
— utlåtande nr 114, i anledning av riksdagens revisorers berättelse
ang. granskning av statsverket m. m........................... 87
—- nr 115, ang. medelsbehoven under försvarsgrenarnas avlöningsanslag
m. m................................................... 88
— nr 116, om anslag till Armén: Avlöningar till viss arbetarpersonal. 95
— nr 117, ang. anslag till Flyttning av Stockholms örlogsbas (Muskö
varvet)
m. m................................................ 95
— nr 118, ang. vissa markförvärv för försvaret.................... 95
— nr 119, om överlåtelse av viss kronan tillhörig mark.............. 95
— nr 120, ang. nya gränser för Stekenjokks statsgruvefält m. m...... 99
— nr 121, ang. teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
m. m............................................. 99
— nr 122, om statsbidrag till kommunala musikskolor.............. 123
-— nr 123, om bidrag till restaurering av Karl XIV Johans födelsehus
i Pau...................................................... 123
— nr 124, ang. vidgad vuxenutbildning........................... 123
— nr 125, om anslag till Religionspedagogiska institutet i Uppsala... 128
4
Nr 23
Innehåll
Sid.
Statsutskottets utlåtande nr 128, ang. organisationen av centrala sjukvårdsberedningen
m. m........ 130
— nr 129, ang. anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens mentalsjukhus
m. m............................................... 130
— nr 130, ang. ändringar i det till grund för samarbetet inom SAS liggande
konsortialavtalet...................................... 131
— nr 131, ang. vissa televisionsfrågor............................. 131
—- nr 132, ang. stat för riksgäldsfonden........................... 132
— nr 133, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II, i vad avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar m. m..................... 132
Bevillningsutskottets betänkande nr 52, ang. viss ändring i gällande
bestämmelser rörande försäljning av obeskattade varor på tullflygplats,
m. m.............................................. 132
Första lagutskottets utlåtande nr 36, ang. ändrad lydelse av 30 § lagen
om försäkringsrörelse m. m................................... 147
— nr 37, rörande godkännande av en internationell konvention om
skydd för utövande konstnärer, framställare av fonogram samt
radioföretag...................... ......................... 147
— nr 38, ang. godkännande av konvention mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge angående indrivning av underhållsbidrag,
m. m....................................................... 147
— nr 39, ang. ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14:o), 16:o) och 17:o) lagen
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt................................ 147
Andra lagutskottets utlåtande nr 24, ang. grunder för avlöning och andra
ersättningar åt civilförsvarspliktiga m. m....................... 147
Statsutskottets utlåtande nr 126, ang. grunder för avlöning och andra ersättningar
åt civilförsvarspliktiga m. m......................... 147
Bevillningsutskottets betänkande nr 46, om ändrad lydelse av punkterna
6 och 7 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen.......... 148
Andra lagutskottets utlåtande nr 25, ang. lag om förhöjning av vissa
ersättningar i anledning av yrkesskada m. m.................... 148
Statsutskottets utlåtande nr 127, ang. lag om förhöjning av vissa ersättningar
i anledning av yrkesskada m. m......................... 148
Torsdagen den 24 maj
Särskilda utskottets memorial nr 5, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut ang. anslag till Vidareutbildning av lärare m. m........... 221
— nr 6, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag
till Folkskoleseminarierna: Utrustning......................... 221
—• nr 7, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag
till Folkskoleseminarierna: Materiel, böcker m. m................ 221
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
5
Onsdagen den 23 maj
Kl. 10.00
§ 1
Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstningar över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 107 och
av bevillningsutskottet i memorialet nr
53 föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringspropositioner i
följande ordning, nämligen
l:a omröstningen
(enligt statsutskottets memorial nr 107)
Den, som i likhet med första kammaren
vill, att motionerna I: 219 och II: 331
icke må av riksdagen bifallas, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i anledning
av motionerna I: 219 och II: 331,
till Bidrag till S:t Lukasstiftelsen för
budgetåret 1962/63 å driftbudgeten under
elfte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 30 000 kr.
Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 110 Ja och 112 Nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Den omröstning över ovan intagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, ha
-
de utfallit med 73 Ja och 68 Nej,
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster
eller ........ 110 Ja och 112 Nej,
sammanräkningen
visade ........ 183 Ja och 180 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.
2:a omröstningen
(enligt bevillningsutskottets memorial
nr 53)
Angående under punkten A) i utskottets
hemställan angivna lagstiftningsyrkande
i syfte att från allmän varuskatt
undanta begagnade traktorer och lantbruksmaskiner
m. m.
Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen sikall bifalla yrkandet
i den vid bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen av
herr John Ericsson m. fl. och alltså
hemställa
att förevarande motioner i nu ifrågavarande
hänseende icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren antagit det i utskottets
hemställan under punkten A)
angivna författningsförslaget.
Sedan efter given varsel kammarens
6
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
ledamöter Intagil sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 110 Ja och 113 Nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Den omröstning över ovan intagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 73 Ja och 69 Nej,
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster
eller.......... 110 Ja och 113 Nej,
sammanräkningen
visade ........ 183 Ja och 182 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.
3:e omröstningen
(enligt bevillningsutskottets memorial
nr 53)
Angående under punkten B) i utskottets
hemställan angivna lagstiftningsyrkande
i syfte att från allmän varuskatt
undanta vissa tidskrifter
Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla yrkandet
i den vid bevillningsutskottets betänkande
fogade reservationen av herr
John Ericsson m. fl. och alltså hemställa
att förevarande motioner icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd, röstar
Ja;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren antagit det i utskottets
hemställan under punkten B)
angivna författningsförslaget.
Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 109 Ja och 114 Nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med 74 Ja och 67 Nej,
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster
eller.......... 109 Ja och 114 Nej,
sammanräkningen
visade 183 Ja och 181 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.
§ 2
Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet vilande
motionerna nr 894 och 895.
§ 3
Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 33, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandling av andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om allmän försäkring, m. m.,
i vad propositionen hänvisats till lagutskott,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Kammaren biföll på given proposition
utskottets hemställan att memorialet
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.
Den i memorialet gjorda anmälan lades
till handlingarna.
§ 4
Föredrogs den av herr Antonsson vid
kammarens sammanträde på förmiddagen
den 22 innevarande maj gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till hans excellens herr
statsministern angående upprätthållandet
av utrikesnämndens sekretessbestämmelser.
Kammaren biföll denna anhållan.
Onsdagen den 23 maj 1962 fin.
Nr 23
7
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
§ 5
Föredrogs den av herr Hedlund vid
kammarens sammanträde på förmiddagen
den 22 innevarande maj gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
effekten av vissa prishöjningar
på livsmedel.
Kammaren biföll denna anhållan.
8 6
Reformering av den obligatoriska skolan
m. m. (forts.)
Herr talmannen meddelade, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande särskilda utskottets
utlåtanden nr 1, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående reformering
av den obligatoriska skolan
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till skollag m. m.
jämte i ämnet väckta motioner, nr 3, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag på tilläggsstat II till
riksstafen för budgetåret 1961/62 till
förberedelseåtgärder för skolreformen
m. m., och nr 4, i anledning av Kungl.
Majrts proposition angående vissa frågor
rörande lärarutbildning jämte i ämnet
väckta motioner, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid ordet,
jämlikt förut gjord anteckning, till
Herr LARSSON i Luttra (ep), som
yttrade:
Herr talman! Under gårdagens debatt
betecknade många talare det skolbeslut
vi nu står i begrepp att fatta såsom en
historisk händelse. Ett långvarigt förberedelsearbete
avslutas i och med dagens
beslut. Många har deltagit i detta,
man kan väl säga byggnadsverk. Inte
mindre än fyra ecklesiastikministrar,
nämligen statsråden Bagge, Weijne, Ivar
Persson och Edenman, har var för sig
gjort betydande insatser i detta ärende
och en rad utredningar och undersök
-
ningar ligger bakom dagens förslag.
Den nya skolan har också prövats ute
på fältet genom en synnerligen omfattande
försöksverksamhet.
Utvecklingsarbetet på detta område
blir aldrig något avslutat kapitel, men
det finns ändå anledning att betrakta
dagens beslut såsom en historisk händelse.
För min del har jag en stark
känsla av tillfredsställelse över att ha
fått vara med om detta. Jag hade tillfälle
att deltaga i 1950 års skolbeslut såväl
i kammaren som i utskottet. Då kammaren
den gången åtskildes efter beslutets
fattande — det var en vacker majmorgon
— konstaterade en ledamot med
särskild tillfredsställelse att riksdagen
när det gäller de verkligt stora frågorna
kan ta sig samman och gå till beslut i
nära nog fullständig enighet. I dag finns
det väl inte utsikter till samma enighet,
men en överväldigande majoritet står
dock bakom det väsentliga i detta skolbeslut.
Ledstjärnan för den nya skolan har
ju varit att ge alla barn samma möjligheter
till skolning och utbildning efter
vars och ens anlag. Detta är emellertid
ett problem med många olika sidor.
Kommunernas olika ekonomiska resurser
utgör ett inte så litet hinder för de
lika möjligheterna. Utvecklingen av
statsbidragen till kommunerna, i synnerhet
på skolans område, känner vi
alla alltför väl till. Det har skett en kraftig
övervältring av kostnaderna på de
skattesvaga kommunerna. Från centerpartiet
har vi starkt engagerat oss för
att åstadkomma en bättre ekonomisk
likställighet mellan kommunerna, och
på sistone har vi också kunnat se vissa
tecken på islossning därvidlag. Jag skall
inte ytterligare gå in på detta kapitel.
Herr Ekström i Iggesund lämnade i gårdagens
debatt en ganska ingående exposé
över kommunernas situation, och
jag kan helt instämma i vad han då yttrade.
Man måste emellertid beklaga att det
förslag som nu föreligger inte berör frå
-
8
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan
gan om återställande av statsbidragens
realvärde, i första hand när det gäller
skolbyggnader och vissa driftkostnader.
Där har man hänvisat till skatteutjämningskommittén,
men tyvärr kan det
befaras att kommunerna måste genomföra
en stor del av sitt byggnadsprogram
innan de eventuella förbättringar
av statsbidragsmöjligheterna som kan
föreslås av skatteutjämningskommittén
kan beslutas av riksdagen.
Dessa frågor måste emellertid lösas
om inte landsbygdens skola skall komma
alltför mycket på efterkälken. Skolfrågorna
förutsätter ett betydande interkommunalt
samarbete, och det är då
synnerligen angeläget att de ekonomiska
mellanhavandena kan ordnas på ett
sätt som tar största möjliga hänsyn till
de skiftande skatteunderlagen hos de
samarbetande kommunerna.
Det föreliggande förslaget innebär att
klasserna upp till sjuan och åttan skall
vara sammanhållna, vilket är av vikt
om lika förutsättningar skall kunna skapas
för eleverna. Skulle man tillmötesgå
kravet om möjligheter till tidigare
differentiering i vissa kommuner, blir
det i första hand kommunerna med de
stora resurserna, såväl ekonomiskt som
befolkningsmässigt, som kan dra nytta
därav. Det skulle också innebära olika
betingelser för lärarrekryteringen i de
skilda skoldistrikten —- och svårigheterna
kan bli stora nog ändå i de mindre
attraktiva distrikten utan att man för in
olikheter i uppbyggnaden av högstadiet
som ett extra argument. För elever som
flyttar från en kommun till en annan
är det givetvis en fördel att denna uppbyggnad
blir så likformig som möjligt
i de olika kommunerna.
Många talare har berört kristendomsämnets
ställning i den nya skolan liksom
morgonsamlingarnas utformning.
Det måste då understrykas att kristendomsämnet
har blivit relativt väl behandlat
såväl i skolberedningen som i
propositionen. Efter förslag från ett
stort antal motionärer har ytterligare
m. m.
förbättringar kunnat göras vid utskottsbehandlingen.
Även om inte alla önskemål
här har kunnat tillgodoses finns det
anledning att känna tacksamhet för den
goda vilja som visats från olika håll för
att skapa den enighet som nåtts. Men
självfallet skall frågan följas med fortsatt
uppmärksamhet.
Innehållet i kristendomsundervisningen
beror i hög grad på lärarnas
personliga egenskaper och engagemang,
men mycket beror självfallet också på
lärarnas utbildning. Det måste beklagas
att utskottet inte har kunnat biträda
förslaget om vidareutbildningskurser
även i ämnet kristendomskunskap. Jag
kommer därför att rösta för bifall till
den reservation som finns på denna
punkt.
Många andra önskemål skulle självfallet
förtjäna att beröras vid detta tillfälle.
Ökad decentralisering av beslutanderätten
i vissa skolfrågor — från
skolöverstyrelsen till länsskolnämnderna
men också i vissa fall från liinsskolnämnderna
till kommunerna — är säkert
möjlig. Till detta får vi väl återkomma.
De problem som det ganska
splittrade huvudmannaskapet för yrkesundervisningen
medför bör snarast bli
föremål för undersökningar och överväganden
liksom den tidigare här berörda
frågan om folkhögskolans ställning
i det nya skolväsendet.
Det skulle vara många ytterligare
punkter som här skulle behöva beröras,
men i den hittills förda debatten har en
råd av dessa frågor tagits upp. Jag skall
därför, herr talman, nöja mig med det
anförda. Jag kommer i den följande voteringen
att rösta för bifall till reservationerna
11, 12 b, 13 b, 22 och 28 och i
övrigt för bifall till utskottets förslag.
Därefter anförde:
Ilerr WACHTMEISTER (h):
Herr talman! Ecklesiastikministern
uttalar på något ställe i propositionen,
att skolans verksamhet i hög grad är
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
9
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
beroende av samhällets behov, och att,
eftersom ju samhället kontinuerligt utvecklas
och förändras, skolans mål från
tid till annan måste revideras.
Målet — eller kanske rättare sagt ett
av skolans mål — måste givetvis vara
att ge en bättre allmänbildning än tidigare,
i varje fall inte sämre, men det är
också ganska självklart, att en minskning
av det totala antalet veckotimmar
från 293 till 283 inte kan gå alldeles
spårlöst förbi. Förbättrade pedagogiska
hjälpmedel kan väl göra sitt till för att
utjämna skillnaden men att helt utplåna
den går knappast.
Vardera av högstadiets årskurser får
sitt timantal nedskuret från 37 till 35
per vecka. Minskningen har främst
drabbat de naturvetenskapliga ämnena,
biologi och kemi, och också geografi
som ju åtminstone delvis räknas till
samma ämnesgrupp. Jag vill inte påstå,
att denna inställning till naturvetenskapen
beror på att skolberedningen inte
inom sig haft en enda företrädare för
naturvetenskapliga ämnen, men om så
vore fallet vore det ju inte mer än
mänskligt.
Att svenska i stället får en liten förstärkning
är bara att hälsa med tillfredsställelse,
allra helst om man därigenom
får möjlighet att lära eleverna
att inte följa politikers dåliga föredöme
att använda ordet målsättning, där korrekt
svenska kräver ordet mål, eller
t. ex. frågeställning, där det borde heta
fråga — men det är en annan historia.
Trots det befogade i en förstärkning
av svenskan må en viss tveksamhet vara
tillåten rörande riktigheten i att de humanistiska
ämnena, som enligt treåriga
realskolans läroplan tar upp mer än två
tredjedelar av läroämnenas timantal,
skall få sin andel ytterligare ökad. Vi
vet ju redan nu, att morgondagens samhälle
i allra högsta grad kommer att
domineras av naturvetenskap och teknik.
Behovet av läkare och tandläkare,
apotekare och veterinärer, jordbruks-,
skogs- och fiskeriexperter bara växer,
1* — Andra kammarens protokoll 1962.
inte minst på grund av våra åtaganden
i hjälpen till utvecklingsländerna —
men vi skär ned den grundutbildning,
varpå all specialutbildning vilar.
I klass 3 i den treåriga realskolan,
närmast motsvarande årskurs 9 i grundskolans
högstadium, läser man nu biologi
i 2‘/ä veckotimmar, men det skall
enligt skolberedningen och propositionen
bara bli 2. Det är betänkligt, ty det
är just i den årskursen man studerar
människokroppens byggnad och funktioner.
Kursen är så stor, att man redan
nu ofta inte hinner med mycket väsentliga
delar, t. ex. ärftlighetslagarna och
hur njutningsmedel och narkotika påverkar
kroppens funktioner. Och av
denna tid, som redan visat sig vara för
kort, tar skolberedningen bort ytterligare
20 procent. Det blir ju inte så värst
mycket kvar, och vad detta kommer att
innebära av dåliga förkunskaper — och
därmed försämrat utbildningsresultat
— för t. ex. våra sjuksköterskeelever,
behöver väl knappast sägas.
Så snart man från naturvårdarhåll
under senare år ropat på förbudslagstiftning
i en eller annan form för att
snabbt skydda hotade värden, har det
sagts att förbud ej vore rätta vägen.
Upplysning och undervisning från
grunden vore det enda riktiga, och den
nya grundskolan skulle ta hand om
den saken. Ja, så ser det alltså ut i
praktiken — minskning av biologiundervisningen
i stället för ökning!
Ännu så sent som för något 20-tal år
sedan hade vi svenskar utomlands ett
mycket gott anseende för vår naturvetenskapliga
allmänbildning, men det
arvet från Linné håller vi på att raskt
och omsorgsfullt förskingra.
Nu är det väl inte meningen, att vi
här skall diskutera läroplanerna i detalj;
de fastställs av Kungl. Maj:t i särskild
ordning — och avvägningen där
är ju alltid ett svårt kapitel, då som
bekant varje fackman anser just hans
ämne vara det viktigaste. Men jag har
inte velat underlåta att här framföra
v’r 23
10
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
de farhågor man på naturvetarhåll hyser
inför den utformning, som högstadiets
biologiundervisning fått så här i
första omgången.
Jag vågar nämligen faktiskt utgå ifrån
att det är första omgången. Timplanerna
kommer att revideras ganska snart
— utvecklingen kommer nog att framtvinga
ett större hänsynstagande till
biologien. Departementschefen har ju
också själv tidigare under debatten
med skärpa understrukit, vad han uttalat
i propositionen om skolans anpassning
till utvecklingen. Herr Edenman
säde därvid, att den skolform, som
vi nu står i begrepp att antaga, kanske
varar något decennium.
Jag vågar tyvärr inte dela hans uppfattning
— jag tror som sagt på en
snabbare revidering. Jag kan inte tillmäta
mig sådan sakkunskap, att jag
kan ange varifrån de ytterligare biologitimmarna
skall tas. Jag tvingas därför
inskränka mig till en anhållan till
ecklesiastikministern att ägna biologiundervisningens
framtid en så välvillig
tanke som hans humanistiska inställning
tillåter — ja, helst litet mer.
Skulle jag våga ge en vink om varifrån
man skulle kunna ta någonting,
kan jag peka på den omständigheten,
att samhällsläran ansetts så viktig, att
den brutits ut ur ämnet historia och
givits fem veckotimmar, alltså lika
mycket som hela biologiämnet. Jag har
svårt att förstå det berättigade i att
skära ned undervisningen i förutsättningarna
för hela vår existens, naturen,
förutan vilken vi inte kan leva, och
hela människans skapnad till förmån
för samhällets organisation. Men, herr
talman, jag har inget yrkande.
Herr HELÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Wachtmeisters
allmänna syfte att plädera för behovet
av naturvetenskapliga kunskaper är utomordentligt
behjärtansvärt. Men vad
herr Wachtmeister underlåter att redovisa
är, att skolberedningen befunnit
sig i det läget, att en allmän och oomstridd
opinion önskat en sänkning av
det totala veckotimantalet ned till 35
och att det därför inte är möjligt att behålla
samma absoluta timantal för de
enskilda ämnena som i tidigare skolformer.
Eftersom herr Wachtmeister knöt
sina reflexioner till ämnet biologi och
ärftlighetsläran tillåter jag mig att på
en minut återge en sedelärande historia
som borgarrådet Kyling berättade
för oss i realskoleutredningen. Han
erinrade om hur 1940 års skolutredning
kallat lekmän och lärare till en diskussion
om de olika ämnenas innehåll. Sedan
man en del dag diskuterat ämnet
biologi, kom man fram till att det rimligen
borde omfatta cirka hälften av
veckans timantal. Då reste sig en mamma
och sade: Skulle man inte kunna
tänka sig att ta bort de sidor i läroböckerna
i biologi som handlar om
vilka sinnesorgan som ligger i snigelns
bakkropp? Det tyckte man lät förnuftigt.
Då reste sig en ärftlighetsforskare
och sade, att om man tog bort sidorna
om snigelns sinnesorgan, så kunde inte
eleverna förstå vissa delar av ärftlighetsläran.
Herr Kyling sade, att han
tio år senare hade gått igenom läroböckerna
och funnit att just sidorna
om sinnesorganen i snigelns bakkropp
är borttagna och att det svenska kulturarvet
trots detta inte fallit ihop.
Herr WACHTMEISTER (h) kort genmäle
:
Herr talman! Herr Helén var upptagen
med att tala med fröken Elmén när
jag sade att jag så väl förstår svårigheterna
att göra denna avvägning. Varenda
företrädare för något fack anser
att just hans ämne är viktigast. När man
skurit ned det totala veckotimantalet
med 10, varav två i de tre äldsta årskurserna,
måste ju minskningen drabba
vissa ämnen. Vad jag med mitt anförande
ville framhålla var att de humanistiska
ämnena — där även jag skulle
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
11
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
vilja öka på somliga — inte borde ökas
på de naturvetenskapliga ämnenas bekostnad.
Jag anser att det måste vara
felaktigt att just när vi står inför den
naturvetenskapliga utveckling som vi
alla känner till plocka bort 20 procent
av undervisningen beträffande människokroppen.
Där undervisar man inte
om sniglarnas bakkropp, utan dessa 20
procent tas bort från en undervisning
rörande bara det allra nödvändigaste,
en undervisning, som redan nu visat sig
för kort. Det kan givetvis uppstå vissa
problem med avvägningen mellan ämnena,
men ecklesiastikministern var i
går, det vill jag betona, så utomordentligt
klar i sitt anförande när han sade,
att om det visar sig att det blir nackdelar
får vi ändra på planerna.
Herr Helén hade en annan uppfattning,
men det gällde inte timplanerna
utan själva organisationen. Vad som
skulle kunna ändras bör dock kunna
vara timplanerna.
Herr HELÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! En fortlöpande kursplan,
översyn av läroplan och revision
ingår självfallet som led i skolans utveckling
såsom den framställes i utskottets
utlåtande.
I den konkreta frågan vill jag upplysa
herr Wachtmeister om att det avsnitt
inom biologiundervisningen som gäller
människokroppen fått större plats här,
och sannolikt kommer detta att ske även
beträffande gymnasiets biologiundervisning.
Vad som har skett är en minskning
av det absoluta timantalet för hela
ämnet i förhållande till vad som gällt i
äldre skolformer.
Fröken ELMÉN (fp):
Herr talman! Jag instämmer med alla
dem som sagt att vi måste uttala vår
tillfredsställelse med det skolförslag
som vi här har att ta ställning till. Vi är
väl alla överens om att vi nu skall besluta
i denna fråga så att vi kan gå vidare
i arbetet att realisera skolfrågorna.
Fru Gunne tog i går i ett elegant anförande
upp läraropinionen i Göteborg
och tog den som motivering för att högern
har rätt när det gäller att skolcheferna
själva skall få bestämma om
utformningen av sin skola. Jag förstår
mycket väl läraropinionen i Göteborg.
Lärarna där anser att de vill fortsätta
med det system de där byggt upp men
som inte är hundraprocentigt genomfört
på högstadiet. De anser att detta
system fungerar bra. Jag ifrågasätter
inte heller det goda resultatet av detta
system, inen vad jag verkligen ifrågasätter
är om högerns förslag är någon
garanti för att det systemet kommer att
leva vidare. Vad är det som säger att
skoldirektören kommer att arbeta vidare
på det förslaget? Majoriteten inom
skolstyrelsen och fullmäktige i Göteborg
har dessutom i sina remissyttranden
gått på skolberedningens förslag,
och man förutsätter väl ändå att skoldirektören
arbetar i gott samförstånd
med skolstyrelsen.
Jag skulle också vilja understryka
vad herr Helén framhöll i går, att det
kring storstäderna finns en hel del kommuner,
varifrån inflyttning i stor utsträckning
förekommer till storstaden.
Om högerns förslag skulle realiseras så
att vi fick olika system i dessa kommuner
och i storstäderna skulle svårigheter
skapas för barnen att anpassa sig
efter än det ena och än det andra systemet,
när de flyttar antingen till eller
från staden.
Skolberedningen har i sitt betänkande
när det gäller målsättningen för den
nya skolan bl. a. framhållit följande:
»Skolans mål kan i korthet anges vara
att söka hjälpa varje elev till en allsidig
utveckling. Riktpunkten för skolans
strävan är därvid att fostra människor
med tillräcklig beredskap att möta de
krav som livet i vår tids samhälle ställer
på dem.» Enligt min mening är
detta en mycket viktig del av målsättningen
och jag skulle därför vilja säga
några ord om en motion som rör
12
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan
undervisningen i familje- och hemkunskap
och som avstyrkts av utskottet.
Samlevnadsfrågorna är ju ett av de
stora problemen i dagens samhälle. Vi
har i mycket kunnat styra den allmänna
utvecklingen på ett riktigt sätt, men
samlevnaden människor emellan har erbjudit
allt större svårigheter. Det är
därför nödvändigt att skolan på olika
avsnitt av sin verksamhet sätter in krafterna
på att bibringa de unga bättre
insikt om samlevnadsproblemens betydelse.
En viktig sak därvid är undervisningen
i familje- och hemkunskap,
och det borde ha skett en ökning i stället
för en minskning av timantalet i
detta ämne. Visserligen har enligt propositionens
förslag när det gäller årskurs
7 undervisningen ökats med en
veckotimme i förhållande till vad skolberedningen
föreslagit, men den undervisningstimme
som tidigare funnits
i åttonde skolårets kurs faller bort. I
motionen har också begärts att man
under nionde skolåret skulle få ytterligare
en timme för att kunna fördjupa
elevernas kunskaper i ämnet. Även insikten
i barnavård och uppfostran har
stor betydelse för människornas anpassning
i samhället.
Jag beklagar att motionen har avstyrkts,
men man får hoppas att det
sedermera skall vara möjligt att bygga
ut undervisningen i familje- och hemkunskap.
Jag förstår att det är svårt att
på schemat bereda plats för alla ämnen
i den utsträckning som är nödvändigt,
men vi får som sagt inte glömma
bort familje- och hemfrågornas stora
vikt för människorna i dagens samhälle.
Vidare vill jag säga några ord i anslutning
till motionen i första kammaren
nr 597 och reservation nr 21 vid
punkt 50. Det gäller användandet av
speciallärare vid undervisningen i slöjd
på skolans mellanstadium. Så som jag
ser saken är slöjdundervisningen en
utomordentligt betydelsefull faktor för
att åstadkomma en jämn avvägning mel
-
m. m.
lan teoretiska och praktiska ämnen, och
vid den utveckling som sker i samhället
kommer de praktiska ämnena att få
allt större betydelse för de unga. Detta
är inte bara fallet med hänsyn till yrkesvalet,
utan också rent innehållsmässigt,
så att säga. Med den tilltagande
mekaniseringen och automatiseringen
blir arbetslivet alltmer urvattnat, och
människorna kommer att få allt större
behov av att på fritiden kunna ge utlopp
för sin skapande fantasi. Vi ser
det ofta när det gäller människor som
går i pension. Den som har möjlighet
att fortsätta med ett praktiskt skapande
har mycket lättare att möta åldrandet
än den som kanske enbart har haft
ett rutinjobb utan något annat vid sidan
om. Med den ökade fritiden under
det yrkesverksamma livet betyder det
också mycket för människans utveckling
att ha ett underlag för praktisk
verksamhet att bygga vidare på.
Därför menar jag att slöjdundervisningen
måste utövas så att den ger fördjupad
kunskap i ämnet. Vi har under
senare år kämpat för att få utbildningen
av slöjdlärare utbyggd så att vi
kan få flera speciallärare på detta område.
Det är fördenskull litet oroande
när det i propositionen och utskottsutlåtandet
föreslås att folkskollärarna
i vissa fall skall kunna sköta slöjdundervisningen
på mellanstadiet. Man borde
i stället i största möjliga utsträckning
se till att det verkligen blir speciallärare
som undervisar i detta ämne.
Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservation 21 vid
punkt 50.
En motion som rör skolsköterskorna
går ut på att det skulle finnas en sköterska
för 1 200 elever, under det att
beredningen och utskottet föreslår en
för 1 500 elever. Att man inte vågar ta
steget fullt ut motiverar man med sjuksköterskebristen.
Här finns dock en möjlighet
att anställa gifta sköterskor, vilket
i andra hand får stor betydelse för
den offentliga sjukvården i övrigt. Det
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
13
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
finns oerhört många gifta sjuksköterskor
som på grund av sjukhusens arbetstider
inte kan åta sig tjänstgöring
där men väl kan ta en skolskötersketjänst.
Det vore därför förståndigt, om
man gick in för den förbättrade skolhälsovård
som skulle åstadkommas med
ett mindre antal elever per sköterska.
Jag ber att få yrka bifall till reservation
25 vid punkt 64.
Beträffande konfessionella skolor kan
jag till slut helt och fullt instämma i
det anförande som fru Renström-Ingenäs
höll i går. S:t Eriks skola har arbetat
länge, och det är erkänt att den
fyller de krav på kursuppläggning o. s. v.
som man har rätt att ställa. Detsamma
gäller Hillelskolan. Vi ser med glädje
att människor kommer till vårt land.
De som har strömmat in hit har betytt
mycket för att hålla vårt arbetsliv i
gång nu när vi har brist på arbetskraft.
Inom arbetsmarknadsstyrelsen
diskuteras om vi inte skulle öppna gränserna
för att få in ännu mera arbetskraft
utifrån. Då är det också vår skyldighet
att tillse att dessa människors
barn får gå i en skola där de kan känna
förankring och samhörighet. Vi måste
visa dem en sådan generositet.
Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservation 30 vid punkt
88.
Fru GUNNE (h) kort genmäle:
Herr talman! Fröken Elmén hyste
stora betänkligheter mot högerns förslag
i fråga om valfriheten mellan sammanhållna
klasser och tillvalsgruppering.
Hon ansåg att denna valfrihet
skulle medföra stora svårigheter på det
kommunala planet och hänvisade därvid
särskilt till vad som förekommit
i Göteborgs stad. Jag vill bara säga att
mitt bestämda intryck därav är sådant
att jag inte kan dela dessa farhågor.
Vi högermotionärer anser att skolcheferna
skall äga rätt att i den utsträckning
som kan vara påkallat av
praktiska och pedagogiska skäl fora
samman eleverna i årskurserna 7 och 8
på grundval av elevernas fria val av
ämnen och alternativkurser. Detta system
skall inte vara någonting speciellt
för Göteborgs stad, utan principen om
valfriheten skall vara grundläggande för
organisationen av klasserna 7 och 8
överallt i landet.
Vad Göteborgs stad beträffar förelåg
som underlag för stadfullmäktiges ställningstagande
till ärendet bl. a. ett yttrande
med mycket vägande synpunkter
från rektorskollegiet inom det obligatoriska
skolväsendet. Jag vill också påminna
fröken Elmén om andra yttringar
till förmån för valfriheten. Både vid
stadskollegiets och stadsfullmäktiges behandling
av frågan höjdes den ena betänksamma
rösten efter den andra i
fråga om de sammanhållna klasserna,
och beslutet var inte enhälligt.
Om det överlåtes till skolchefen i Göteborg
att träffa avgörande, huruvida
det i stadens olika skoldistrikt skall
finnas möjlighet att gruppera eleverna
efter tillval av ämnen, så är jag — med
min vetskap om förhållandena i Göteborg
— övertygad om att endast praktiska
och pedagogiska skäl kommer att
vara utslagsgivande vid avgörandet.
Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Detta innebär inte några
garantier för att skolcheferna i Mölndal
och Partille och överallt i kommunerna
omkring Göteborg kommer att
gå på samma linje. De kommer att ha
ett annat system. Barn som flyttar till
eller från Göteborg kommer därför att
få besvärligheter.
Fru GUNNE (h) kort genmäle:
Herr talman! Hur man upplägger tillvalsgrupperingen
beror på elevunderlaget.
Utvecklingen i Göteborg har visat
att den tillvalsgruppering man tilllämpar
där ger ett friare ämnesval och
flera alternativkurser än skolberedningen
medger. Det betyder att de elever
14
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan
som söker sig till Göteborgs skolor kommer
att finna rika möjligheter att utnyttja
fördelarna av principen om det
fria tillvalet.
Fru HOLMBERG (s):
Herr talman! Det är svårt att tillföra
denna långa debatt några nya synpunkter.
Det mesta är redan sagt. Trots det
vill jag säga några ord.
Enighet har rått om den höga målsättningen.
Vi vill ha en bättre skola,
en skola där varje liten elev har egenvärde
och där man tar hänsyn till vars
och ens egna förutsättningar utan förutfattade
meningar. Det har understrukits
hur viktigt det är att de unga fostras till
samarbete och inte till konkurrens och
att undervisningen inrättas så att den
passar den enskilde elevens möjligheter,
intressen och inriktning. Det är en demokratisk
skola som samhället genom
det nya förslaget vill bjuda ungdomen.
Föräldrarnas sociala standard skall
inte längre vara avgörande för de ungas
val av studieväg och inriktning. I och
med att vi genomför den nya grundskolan
har de gamla värderingsnormerna
mellan teoretiska och praktiska yrken
totalt förändrats. Detta är mycket betydelsefullt
i ett demokratiskt samhälles
utveckling.
Även skolans disciplinfrågor har diskuterats
mycket under flera år, och så
har även skett i denna skoldebatt. Kanske
kommer man att kunna lösa många
av de problemen, när eleverna får välja
att bli placerade där de trivs och kan
göra en insats på sitt eget speciella sätt.
Vad jag tycker är synnerligen värdefullt
i det nya förslaget är också, att samarbetet
mellan skola och hem har understrukits
i så många sammanhang. Det
är givetvis oerhört betydelsefullt vid
genomförandet av det föreslagna skolprogrammet,
att vi även har föräldrarna
som aktiva medarbetare. Ofta har det
rått en viss ängslan och osäkerhet i
umgänget mellan lärare och föräldrar,
kanske speciellt då det gällt barn som
m. m.
inte har anpassat sig så bra. Just i sådana
fall är det mycket värdefullt om
lärare och föräldrar får tillfälle att resonera
igenom problemen. Skolledningen
på det lokala planet har också en
betydelsefull uppgift, när det gäller att
intressera och stimulera till ett förtroendefullt
samarbete. Det har i denna
debatt framförts en hel del kostnadskrävande
önskemål, men det önskemål
som jag här vill framföra kostar
inte statskassan någonting. Det är att
föräldrarna ute i landet nu tar emot
grundskolan som en välkommen reform
som gagnar barnens bästa, och framför
allt att de blir lärarnas bundsförvanter
i deras ansvarsfulla arbete.
Vidare vill jag här orda litet om en
detaljfråga, som det råder delade meningar
om, nämligen indelningen i klasser
och grupper. I motionerna I: 611 och
II: 723 samt I: 594 och II: 737 har framställts
önskemål, som går utöver vad departementschefen
och utskottet föreslagit
beträffande delningen av slöjdgrupper
på mellanstadiet. Utskottet bär där
följt departementschefen och tillstyrkt
att första delningen får ske redan när
antalet elever uppgår till 21 mot nu gällande
24. I nämnda motioner föreslås,
att sådan delning bör kunna ske redan
när antalet elever uppgår till 17 och att
varje klass sålunda i regel skall få bilda
två slöjdgrupper. Utskottets förslag innebär
en förbättring av nuvarande regler,
men motionärerna vill gå ännu
längre. Här kolliderar dock önskemålen
åter med vad som kan anses praktiskt
och ekonomiskt möjligt. Det skall
villigt erkännas att det vore en fördel
med ett lägre delningstal, men ett beslut
i enlighet med motionärernas förslag i
denna detalj av hela skolprogrammet
skulle betyda ett par hundra nya lärartjänster
och medföra betydande kostnadsökningar
för slöjdundervisningen
på berörda stadium. Även i det avseendet
gäller det att avväga önskemålen mot
vad vi med befintliga resurser anser vara
möjligt.
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
15
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
Av den diskussion som förts framgår
att en bättre indelning av klasser och
grupper är ett mycket verksamt medel
att nå bättre undervisningsresultat. Men
väl utbildade lärare, som förfogar över
bästa möjliga undervisningsmateriel och
praktiska lokaler betyder säkert ännu
mera för en fullvärdig undervisning.
Detta gäller också om slöjden. Det föreliggande
förslaget i det avseendet bör i
nuvarande läge vara godtagbart, men det
är ju inte därmed fastslaget att det skall
gälla för ail framtid. Det bör finnas
möjligheter att ta upp frågan på nytt,
när resurserna så tillåter.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 17 vid punkten
42 i utskottets utlåtande nr 1, och i övrigt
yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Herr FÄLLDIN (ep):
Herr talman! Det beslut, som vi om
några timmar kommer att fatta, är i
vidsträckt bemärkelse en samhällets angelägenhet
och innebär en förmån, som
bör och skall komma alla människor till
del oavsett föräldraekonomi och bostadsort.
Man kan därför med mycket
starka skäl hävda, att kostnaderna för
det beslut vi fattar skall fördelas efter
bärkraft och inte — som i stor utsträckning
nu sker — stå i omvänd proportion
till det i detta sammanhang ganska
ovidkommande lokala skatteunderlaget.
Denna fråga hänger mycket intimt
samman med kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun. Enligt Kungl.
Maj:ts förslag skall inga ändringar därvidlag
göras nu utan först i samband
med prövningen av vissa andra kostnadsfördelnings-
och skatteutjämningsfrågor.
Mot den bakgrunden väcktes en
partimotion från centerpartiet, 11:719,
där vi tog upp dessa problem till diskussion,
De nya skolkostnader, som
vi har att räkna med efter reformens
genomförande, kommer ju inom de
närmaste åren att fördelas mycket
ojämnt på invånarna i olika delar av
landet. Landskommunernas förbund har
i sitt remissyttrande framhållit, att lågt
räknat cirka 70 procent av de nytillkommande
kostnaderna kommer att falla
på kommunerna, under det att bara
30 procent kommer att falla på staten.
Med det starkt varierande skatteunderlaget
ute i kommunerna innebär detta,
att utslaget per skattekrona kan skolkostnaderna
i vissa kommuner bli två å
tre gånger så höga som i ekonomiskt
bättre rustade kommuner. Om en kommun
har 30 skattekronor per invånare,
blir samma faktiska kostnad för skolundervisningen
där dubbelt så dyr som
i en annan kommun där man har ett
skatteunderlag på 60 kronor per invånare
— så stora variationer i skatteunderlag
är ju inte ovanliga.
Nu kan man väl inte helt undvika
denna effekt, att kostnaderna drabbar
olika, förrän man lägger samtliga kostnader
på staten. Men ju större kommunandelen
blir, desto större blir också
kostnadsskillnaden mellan kommunerna
och i sista hand mellan de enskilda
människorna på grund av det varierande
skatteunderlaget. Redan nu är ju
kommunernas kostnader för det obligatoriska
skolväsendet högst olika. Vi har
variationer mellan 1 och 6 kronor per
skattekrona, och det säger sig självt
vilka variationer det kommer att bli i
framtiden om inga åtgärder vidtas och
70 procent av de tillkommande kostnaderna
skall läggas på kommunerna.
Något som ytterligare understryker
kravet på åtgärder för att man skall få
en ändring till stånd är den ur kommunernas
synpunkt ständigt försämrade
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun, som under senare år ägt rum
på skolans område. Samtidigt som kostnaderna
per elev stigit mycket kraftigt
har statens andel för de skattesvaga
kommunerna relativt sett sjunkit, medan
de kommuner som skatteunderlagsmässigt
varit bättre rustade har kommit
undan med i stort sett oförändrade kostnader.
Man kan säga att statens andel
16
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan
av landskommunernas kostnader för
det obligatoriska skolväsendet under
åren 1949—1958 sjunkit med cirka 10
procent, medan den för de genomsnittligt
sett mera skattekraftiga städerna har
stigit med omkring 3 procent. Belysande
är därvidlag minskningen av statsbidraget
till skolbyggnader. Totalt har
detta bidrag inte sjunkit med mer än
cirka 14 procent från 50 till 36, men
hela den minskningen har gått ut över
de skattesvaga kommunerna på grund
av att den statsbidragsskala, som bestämmer
storleken av bidraget i förhållande
till den lokala skattekraften, inte
har anpassats till penningvärdeförsämringen.
Kommunerna avsågs ursprungligen få
en skolbyggnadskostnad som var något
så när lika per skattekrona, men situationen
i dag är ju den, att skolbyggnadskostnaderna
på skattsedeln kan vara
två ä tre gånger så höga i en kommun
som i en annan. Det förtjänar också
i detta sammanhang nämnas, att de på
detta sätt förändrade kostnadsrelationerna
mellan olika kommuner inte framgår
av den utförliga ekonomiska redovisning
som skolberedningen har givit i
sitt betänkande.
Från vårt parti har i andra sammanhang
och med i stort sett samma motiveringar
i motioner föreslagits en höjning
av statsbidraget till bl. a. skolmåltider
och inackorderingskostnader, men
denna bidragshöjning ger ju inte ensamt
de förbättringar i kostnadsfördelningen,
som man ur statsfinansiell synpunkt
enligt vår mening bör kunna åstadkomma
från och med nästa år.
Enligt gällande bestämmelser skall
statsbidraget för skolbyggnadskostnaderna
utgå för permanenta skollokaler
med en av statsmakterna beslutad normalbidragsprocent
vid skatteunderlag
på 11—13 skattekronor per invånare.
Det var det genomsnittliga skatteunderlag,
som gällde när statsbidraget utformades
år 1945. Redan när man kommer
upp till 17 skattekronor per capita ut
-
m. m.
går detta statsbidrag med minimiprocent.
Att i dag hålla fast vid dessa regler
om 11—13 skattekronor för normalbidraget
och redan vid 17 skattekronor
per invånare ge ut minimibidraget innebär
ju att systemet inte längre har
någon egentlig kostnadsfördelande effekt.
Utskottet vill, efter behandlingen av
motionen, »uttala, att de i motionerna
1:584 och 11:719 framförda synpunkterna
på angelägenheten av en rättvisare
kostnadsfördelning mellan stat och
kommun synes förtjäna beaktande vid
den översyn av statsbidragsbestämmelserna
härvidlag, som torde komma att
utföras av 1958 års skatteutjämningskommitté.
Under hänvisning till vad utskottet
sålunda anfört hemställes, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
föreslår att motionerna I: 584 och II: 719
överlämnas till 1958 års skatteutjämningskommitté.
»
Man får väl förutsätta, att när utskottet
skriver på detta sätt och föreslår
att motionerna överlämnas till skattcutjämningskommittén,
innebär det att
utskottet ställer sig bakom de synpunkter
som har framförts i motionen. Frågan
är av högsta angelägenhetsgrad. Det
kan inte vara rimligt att vi här i riksdagen
fattar ett beslut av så stor räckvidd
och sedan överlåter — i den utsträckning
som det ändå är fråga om,
ifall nu gällande regler får fortsätta att
vara i kraft — åt kommunalmännen ute
i landet att svara för finansieringen.
Det är inte många dagar sedan vi fattade
beslut om ökat statligt engagemang
i bestridandet av kostnaderna för
folkpensioneringen. Anledningen till det
beslutet var ju att kostnaderna drabbar
kommunerna så olika. Samma fenomen
uppträder i detta sammanhang, och eftersom
det beslut vi går att fatta kommer
att innebära ökade krav på ekonomiska
resurser, är det angeläget att
vi om möjligt låter frågan behandlas i
samma sammanhang. Nu har alltså utskottet
föreslagit att motionerna över
-
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
17
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
lämnas till skatteutjämningskommittén,
och jag vill bara uttala förhoppningen,
att vi med så ringa tidsutdräkt som möjligt
skall få ett förslag på riksdagens
bord, som vi kan ta ställning till.
Herr talman! I övrigt ber jag att få
instämma i herr Larssons i Hedenäset
yrkande.
Herr ALEMYR (s):
Herr talman! Jag finner ingen anledning
att gå in på hela det stora komplex
av frågor som förslaget om grundskolan
omfattar. I allt väsentligt ansluter
jag mig till de synpunkter som herr
Arvidson i går framförde. Liksom herr
Arvidson betraktar jag den nya skolan
som ett instrument med vars hjälp vi
kan bryta det ännu bestående utbildningsmonopol,
som kanske i dag mer
är av psykologisk än av ekonomisk art.
.lag delar vidare deras mening som betraktar
behandlingen av propositionen
om grundskolan som ett mycket stort
tillfälle i riksdagens historia. Jag fick
personligen ett starkt intryck av detta
inte minst när jag i går hörde statsrådet
Edenman och herr Helén.
Jag har begärt ordet för att beröra
två olika frågor.
För det första noterar jag med tacksamhet,
att utskottet accepterar beredningens
och departementschefens synpunkter
med avseende på objektivitetskravet
när det gäller kristendomsundervisningen.
Skolans religionsundervisning
skall ge en objektiv bild av livsåskådningarnas
kamp och skall hjälpa
eleverna till självständigt ställningstagande
på grundval av den sålunda lämnade
undervisningen. Det är inte skolans
uppgift att på något område öva propagandistisk
påverkan i syfte att leda
eleverna in i någon särskild livsåskådning.
En naturlig konsekvens av departementschefens
uttalande i frågan borde
vara bifall till ett av mig framfört
yrkande om att utbyta ämnesbeteckningen
»kristendomskunskap» mot »re
-
ligionskunskap». Utskottet har inte med
ett ord berört frågeställningen — förslaget
avstyrks utan motivering. Jag
förstår och uppskattar önskan till kompromiss
inom utskottet och vill därför
inte nu kritisera oviljan till saklig argumentering
på denna punkt i utlåtandet.
Det framstår dock som ett ofrånkomligt
framtidsmål, att den risk för
ensidigt ämnesinnehåll, som beteckningen
»kristendomskunskap» kan utgöra,
elimineras genom användande av
det mera adekvata uttrycket »religionskunskap».
För det andra vill jag beteckna det
som ett mycket angeläget framtidsmål,
att skolans schema befrias från religionsutövning.
I avvaktan härpå är jag
beredd att såsom en kompromiss acceptera
utskottets mening om att såväl kristna
som profana morgonsamlingar bör
förekomma och att elever som så önskar
skall kunna befrias från deltagande.
Genom objektiv och stimulerande undervisning
i skilda livsåskådningars
trosinnehåll kan skolan bidraga till ökad
aktivitet i såväl religiösa som profana
sammanhang. En sådan bör hälsas med
tillfredsställelse av alla som i osjälvständigt
medlöparskap ser en kulturell
fara men som betraktar andlig aktivitet
och självständig åsiktsbildning som
betydande tillgångar i vårt folks kulturliv.
Inom folkhögskolan har en begriplig
oro kunnat märkas sedan förslaget om
fackskolorna blev framlagt. En mycket
stor del — kanske de flesta — av folkhögskolans
elever under de senaste åren
har sökt sig till skolformen för att få
en yrkesförberedande utbildning. Det
finns anledning antaga att fackskoleorganisationen
kommer att övertaga en
betydande del av folkhögskolans nuvarande
uppgifter på detta område. Av
denna anledning har krav rests på ny
utredning angående skolformens framtida
uppgifter — jag har själv i kammaren
framfört önskemål i den riktningen.
Nu har emellertid departements
-
18
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
chefen, med instämmande av utskottet,
slagit fast några för folkhögskolan synnerligen
viktiga slutsatser, som i varje
fall för tillfället löser problem, vilka
cn utredning borde haft att ta ställning
till. Jag tänker härvidlag främst
på de synpunkter som framförts på meritvärderingen.
Det är tillfredsställande
att notera, att folkhögskolans elever
kommer att jämställas med fackskolornas
vid inträde till olika utbildningsinstitutioner.
Därigenom har en av de
främsta anledningarna till oro för framtiden
eliminerats.
Om en minskning av elevtillströmningen
dock skulle konstateras för folkhögskolans
del, bör det vara möjligt
att göra om vissa skolor till fackskolor
med utnyttjande av internatformens alla
personlighetsutvecklande fördelar.
Sedan erfarenheter vunnits av fackskoleorganisationen,
bör dock om några
år en översyn komma till stånd, och jag
betraktar det som självklart att frågan
om en folkhögskoleutredning genom dagens
riksdagsbeslut endast skjutes på
framtiden.
I sammanhanget vill jag också understryka
vikten av att folkhögskolan kan
återvinna sin gamla ställning som centrum
i bygdens folkbildningsarbete. Därför
hälsar jag med tillfredsställelse uttalandet
om att den bearbetning av 1960
års folkbildningsutredning, som skall
företagas inom departementet, bör beakta
folkhögskolans uppgifter i det fria
och frivilliga bildningsarbetet.
Det torde sålunda efter dagens riksdagsbeslut
knappast finnas anledning
till oro för folkhögskolans framtid. Alla
de positiva uttalanden som gjorts om
denna skolform välkomnas av dess företrädare,
och som en bland dessa vill
jag gärna tacka för det stora intresset.
Behovet av folkhögskolor har så klart
dokumenterats, att det genom en smidig
anpassning till det nya lägets krav
bör vara möjligt för denna speciella
skoltyp att i framtiden såsom hittills
fylla en betydelsefull uppgift i det stän
-
digt förbättrade svenska utbildningsoch
bildningsväsendet.
Herr SVENUNGSSON (h):
Herr talman! Den stora debatten lider
nu mot sitt slut, och jag skall inte
nämnvärt förlänga den. För det mesta
är det ju vardag här i riksdagen, men
nu har vi varit med om att göra historia.
Vi har olika åsikter om ett och annat
i denna genomgripande reform. Det
kommer säkert nu som alltid att bli så,
att livet och erfarenheten korrigerar
misstagen. Nu gäller det att alla goda
krafter samlar sig för att göra det bästa
möjliga av det nya som nu tar vid.
För det kristna folket i vårt land är
det en anledning till glädje, att kristendomsundervisningen
behåller sin ställning
i den nya skolan och rent av har
fått en -— som utskottet skriver — icke
obetydlig relativ förstärkning. Det
mest glädjande är att detta har skett
under hänsynstagande och utan upprivande
strid. Det betraktar jag som något
av det mest positiva och minnesvärda
under denna historiska debatt.
Herr Alemyr har här framfört sin uppfattning
och jag har nu sagt min mening,
men i ett stycke är vi eniga, nämligen
att vi båda ansluter oss till utskottet.
Den närmaste anledningen, herr talman,
till att jag några ögonblick tar
kammarens tid i anspråk är att jag
jämte några medmotionärer i motion
II: 703 tagit upp frågan om samordning
mellan den obligatoriska skolundervisningen
och konfirmationsundervisningen,
respektive den av de frikyrkliga
samfunden bedrivna motsvarande
undervisningen. Genom den förlängda
skoltiden kommer denna fråga att bli
ännu mera aktuell i fortsättningen.
Vi framhåller i motionen, att konfirmationsundervisningen
har en stark
ställning hos vårt folk. Mellan 80 och
90 procent och i några fall över 90 procent
av alla barn deltar i konfirmations
-
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
19
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
undervisningen, och därtill kommer de
som undervisas i motsvarande frikyrkliga
bibelskolor. Skolöverstyrelsen har
i cirkulär både 1956 och 1957 tagit upp
denna fråga, och kyrkan har gjort en
utredning om konfirmationsundervisningen
och dess relation till skolan. Lokalt
har frågan ordnats på ett i många
fall tillfredsställande sätt.
Utskottet erinrar nu om att det i det
övervägande flertalet fall etablerats samarbete
i erforderlig omfattning mellan
skolledning och konfirmandlärare respektive
frikyrkliga lärare. Utskottet pekar
också på den omständigheten, att
timtalet i de aktuella årskurserna nu
kommer att minskas från 38 till 35 och
att eleverna därmed får större möjligheter
att utanför schemat delta i frivillig
undervisning.
Under sådana förhållanden har jag,
herr talman, intet yrkande men uttalar
den förhoppningen, att det också i fortsättningen
skall bli möjligt att lösa den
i motionen behandlade frågan på ett tillfredsställande
sätt.
Herr HAMRIN i Jönköping (fp):
Herr talman! För den som först i
detta skede av debatten fått en möjlighet
att komma till tals, får väl uppgiften
begränsas till att i någon speciell
fråga ange en personlig position, och
jag skall också be att mycket kortfattat
få till protokollet foga en sådan positionsangivelse.
Jag tror att jag i detta
fall också har en ganska bred opinion
bakom mig.
Jag vill här säga några ord på punkten
om morgonsamlingarna, ett ämne
som jag tidigare här i kammaren i andra
sammanhang tagit upp till belysning,
kanske främst därför att detta inslag i
skolans liv på ett alldeles särskilt sätt
kommit att markera pulsslagen, när det
gäller intensiteten i — eller frånvaron
av — ett aktivt kristet engagemang. Det
är lätt nog att påvisa, att man på håll,
där man i alla tider varit ute för att så
effektivt som möjligt söka klippa av
trådarna med vårt kristna kulturarv —
självfallet jämsides med att kristendomsämnet
som sådant häftigt attackerats
— har skjutit in sig på just det
element, som de kristet utformade morgonsamlingarna
utgör.
Nog är den situation, i vilken vi nu
synes ha hamnat, från vissa synpunkter
egenartad och förbryllande. När man
för några år sedan på administrativ väg,
utan riksdagens hörande således, i ett
överrumplande beslut tog död på begreppet
morgonbön och lanserade den
nya tidens neutralistiska benämning
morgonsamling, så var detta ett steg som
många fann anledning att livligt beklaga.
Vi hörde ju också snart talas
om morgonsamlingar, som så långt ifrån
svarade emot vad man traditionellt och
rimligen avser med detta inslag i skolans
vardag, att de tvärtom kom att verka
direkt utmanande.
Kristendomen är tydligen en farlig
makt, som det till varje pris gäller att
söka stänga ute — något som, efter vad
historien visar, ändå inte är möjligt.
Och något av det mest uppseendeväckande
som i detta avsnitt är att inregistrera
från riksdagens skoldebatt, är den
oreserverade uppskattning av den nya
ordningen för just morgonsamlingarna
som herr Arvidson från sina speciella
utgångspunkter, kända av oss alla, gav
uttryck åt i något av sina anföranden
i går. Man kan mot den bakgrunden fråga
sig, var vi egentligen befinner oss,
vad det är vi beslutar. Så mycket står
väl i det fallet klart — och det är för
att få säga detta som jag har begärt ordet
— att den kompromiss som träffats
beträffande morgonsamlingen, egentligen
inte kan bli föremål för en säker
bedömning eller riktig värdering, förrän
man har hunnit se verkningarna, avspeglade
i den nya skolans vardag. Herr
Arvidson ansåg sig rent av beträffande
morgonsamlingarna kunna fastslå, att
en lång och bitter strid bragts till ett
lyckosamt slut — det var väl ungefär
20
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
så han menade. Vi får se i vad mån denna
prognos håller. En öppen fråga är i
varje fall till vilket pris borgfreden
har köpts.
Vad man bestämt vet är att det har
ansetts obetingat nödvändigt att i det
nya läget genom befrielsemöjligheter
skapa dubbla garantier mot att morgonsamlingarna
blir samvetskränkande för
någon. Man räknar tydligen realistiskt
med att morgonsamlingarna i vissa
fall gestaltas så, att det för en kristet
bekännande elev kan komma att upplevas
som en svår samvetskränkning
att över huvud taget delta, något som
onekligen markerar en anmärkningsvärd
utveckling bort från tidigare vedertagna
begrepp om vad skolan i ett
land med månghundraårig kristen tradition
rätteligen borde ge åt det uppväxande
släktet.
Självfallet finner jag det från religionsfrihetssynpunkt
helt i sin ordning,
att en elev som av konfessionella skäl
icke anser sig kunna delta i en kristet
utformad morgonsamling, också skall
erhålla befrielse därifrån. Men ett helt
annat och verkligen nedslående perspektiv
börjar avteckna sig, när det också
befinnes nödvändigt att införa särskilda
stadganden för att gardera barn
från kristna hem mot risken att i skolans
morgonsamlingar bli utsatta för en
påverkan, som man tydligen tänker sig
innehållsmässigt så upplagd, att den
kunde komma att kännas svårt samvetskränkande.
Dithän har vi alltså hunnit
i det numera påbjudna växelspelet mellan
kristna och s. k. profana morgonsamlingar!
Herr
talman! Jag har av uppenbara
skäl funnit det verklighetsfrämmande att
här ställa några alternativa yrkanden.
Avsikten har heller ingalunda varit att
öva någon kritik mot den dubbla gardering,
som jag här har talat om, när det
gäller befrielsemöjligheterna. Jag beklagar
att den skall ha blivit nödvändig,
men i det läge där vi nu befinner
oss, har en sådan säkerhetsåtgärd fram
-
stått och den framstår också för mig:
som angelägen.
Erfarenheten får visa, vart vi är på
väg och var vi en dag kommer att hamna.
Jag vädjar till ecklesiastikministern
att noga och vaksamt följa utvecklingen.
Jag vet att många känner oro.
I övrigt ber jag att med särskilt eftertryck
få yrka bifall till en av reservationerna,
och det är den, vari det hemställes
om anslag för vidareutbildning
också för kristendomslärare.
Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.
Herr ZETTERBERG (s):
Herr talman! Närmast är det uppgörelsen
inom utskottet när det gäller kristendomsämnet
som föranleder ännu några
reflexioner. Jag gör dessa reflexioner
mot bakgrunden av en stor glädje över
skolreformen, som kan medverka till en
utjämning mellan olika grupper inom
vårt folk och ge människor möjlighet
till den utbildning'' de är lämpade för.
Jag tror att alla i denna kammare har
påträffat medmänniskor som genom hela
livet burit på en djup bitterhet över
att de inte beretts möjligheter till den
utbildning, som de varit lämpade för
och som kanske personer i deras omgivning
fått. De av oss, som har fått förmånen
att gå igenom högre skolor och
kunnat tillgodogöra sig allt vad skolan
även i sitt gamla skick kunde bjuda på
olika stadier, har kunnat konstatera att
det varit endast ett fåtal som kommit i
åtnjutande av denna förmån, ett urval
som i största utsträckning hämtats från
kulturellt, ekonomiskt och socialt välbeställda
grupper i samhället.
Erfarenheten från andra länder visar
att det kan vara lättare att få igenom
ganska långtgående sociala rättfärdighetsreformer
än reformer som
bryter monopol i fråga om utbildning.
I exempelvis England har detta varit
påtagligt. Reformer beträffande de kulturella
klassgränserna kan stöta på
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
21
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
aggressivare och mer verbaliserat motstånd.
För min del tror jag att när vi efter
dessa debattdagar har fattat ett beslut
om den organisatoriska ramen, så kommer
ingen att ifrågasätta dess riktighet.
Jag vill i likhet med herr Hamrin i
Jönköping understryka, att behovet av
enhetlighet och samförstånd på skolans
område inte behöver gå ut över
de speciella grupper, för vilkas statsbidrag
talan förs i en motion av fru
Renström-Ingenäs m. fl. och i en till utlåtandet
fogad reservation. Vi bör ha
råd att visa den generositeten mot de
ännu så länge ganska små grupper det
här är fråga om. Jag syftar på de mosaiska
och katolska skolorna. När det
gäller de mosaiska skolorna lär det väl
inte bli fråga om någon större utveckling
i framtiden. Däremot tror jag att
det med tanke på den stora invandringen
till vårt land av romersk-katolska
trosbekännare kommer att bli en ganska
kraftig utveckling av och därmed ett
större krav på stöd för katolska skolformer,
ett stöd som vi knappast i längden
kan ställa oss avvisande till. Det
gäller här skolor, i vilka inte bara religionsundervisningen
skiljer sig från den
i övriga skolor, utan där den kulturella
och ideologiska egenarten även har inflytande
på andra ämnen. Med tanke på
den starka invandringen av romerskkatolska
trosbekännare skulle det säkerligen
vara olyckligt med ett avståndstagande
från dessa krav, varigenom dessa
människor skulle få en känsla av att
inte få sin rätt i det nya hemlandet.
Så ett par ord om kristendomsundervisningen.
Det avlämnades i anslutning
till skolpropositionen en kristen motion,
vilken rönt en utomordentligt välvillig
behandling i utskottet. Bakom den motionen
stod också representanter för de
kristna socialdemokraterna. Orsaken till
att vi ställde oss bakom motionen var
att vi kunde instämma i dess yrkande.
Framför allt var det fallet beträffande
det avsnitt som gäller objektiviteten i
kristendomsundervisningen, en objektivitet
som vi var angelägna om att i någon
form få med i riksdagsbeslutet.
Det kan synas vara en strid om ord
när man diskuterar hur objektiviteten
skall beskrivas. Vi kommer ändå — det
är vi alla medvetna om — att få nyanser
i tillämpningen beroende på de
olika lärarna, som ingen skolmyndighet
i detalj kan övervaka. Dessa preciserade
formuleringar ger ändå möjligheter
att ge en riktpunkt som kan ha betydelse.
Vad som oroat oss har varit en
tendens hos många att vilja skjuta in
ordet »neutralitet» när man skulle beskriva
vad objektivitet i själva verket
innebär. I en stor tidning på västkusten
antydde man rent av att »generationer
av trosvissa småskollärarinnor behöver
omskolas». Inför dylika tendenser
får man onekligen en känsla av att det
inte är betydelselöst hur man preciserar
objektivitetskravet. Om man beskriver
den som saklighet kan vi vara med. Om
man däremot med objektivitet menar att
läraren skall avstå från att visa vad
han egentligen tycker och tänker, om
man vill förmå honom att hålla inne med
sin mening, då kan vi inte vara med.
Jag kan i detta stycke helt ansluta
mig till den formulering, som herr Arvidson
i går gav. Vad man bör förvänta
av lärarna står också uttryckligen i utskottsutlåtande!,
där det heter, att läraren
i kristendom liksom lärarna i andra
ämnen »med personligt intresse och inlevelse»
skall meddela undervisning i
detta ämne. Vi kan alltså inte i detta avseende
för kristendomsämnet begära
speciella beskrivningar, utan vad som
gäller för andra ämnen får också gälla
kristendomsämnet. Om det sker någon
påverkan på eleverna, sker det utom
genom en omedveten lärarpåverkan genom
ämnets egen tyngd.
Jag tycker att det är utomordentligt
tillfredsställande, att vi kunnat nå uppgörelse
i fråga om objektivitetskravet.
Det kan vara på sin plats att rikta ett
tack inte minst till herr Arvidson för
22
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
det sätt, på vilket han medverkat till den
uppgörelse som träffats och till de formuleringar
som återfinns i utlåtandet.
Vi vet alla, att påtryckning inte är
det rätta medlet för påverkan. Den påverkan
som en lärare utövar kan vara
utomordentligt stark, men den beror
inte på vad han säger eller propagerar
för utan på det han omedvetet utstrålar
inför sina elever. Den personlighet
han är avgör hans påverkan. Om den
är präglad av en kristen livsstil, kan
han inte undgå att påverka i kristen
riktning. Är det en annan idealbildning
som präglar läraren, kommer även det
att påverka eleverna starkare än de
ord han brukar, hur försiktigt de sedan
än skulle kunna vara valda.
Hur kommer alltså kristen domsundervisningen
att bedrivas i framtidens
skola? Ja, kan vi inte säga att det beror
på vilka idéer som kommer att behärska
det svenska folket i framtiden?
Präglas de av en regress när det gäller
kristendomens ställning i vårt land,
såsom uppenbarligen herr Hamrin i
Jönköping måste ha förutsatt, ja, då
kommer det också att få sin inverkan
på skolan. Skulle utvecklingen gå i
motsatt riktning, kommer inte några
formuleringar här att kunna hindra
att också lärarna blir påverkade av
vad som händer ute i samhället, och
detta kommer sedan också att i kristet
positiv riktning prägla deras undervisning.
Därmed tycker jag att vi har nätt
ungefärligen så långt vi kan komma
när det gäller denna punkt.
Men, herr talman, jag skulle till detta
bara vilja foga ett par ord som gäller
vidareutbildningen. På den punkten
och endast på den har vi inte kunnat
acceptera utskottets utlåtande när
det gäller vår motion. Orsaken är att
det förefaller att finnas ett stort utbildningsbehov
av lärare. Vi är medvetna
om de svårigheter som kan finnas,
och de har redovisats för oss, men
vi tror ändå att man här måste göra
ansträngningar för att få fram lärare.
Alternativet är faktiskt att ett allt större
antal präster och predikanter i detta
land bedriver kristendomsundervisning,
eftersom det är sådan brist på
lärare med erforderlig utbildning.
Ännu en punkt har fått en välvillig
behandling, nämligen yrkandet om att
något skall göras för att de mer yrkesbetonade
linjerna i avslutningsklassen
skall kunna få en avslutning också
när det gäller livsåskådningsundervisningen.
Där har utskottet i sitt utlåtande
öppnat en väg, i det att utskottet
ger möjlighet för skolledningen att
ordna en dylik undervisning. Det är
nu att hoppas, att skolöverstyrelsen ger
sådana anvisningar, att rektorerna kan
få hjälp när det gäller att utforma denna
undervisning som, om den utformas
väl, kan bli av utomordentlig betydelse.
Innan jag lämnar denna plats vill
jag också säga några ord om morgonsamlingen.
Jag delar inte herr Hamrins
oro och pessimism för framtiden på
den punkten. Jag har fått många bevis
för att den nya typ av morgonsamling,
som vi nu upplever, har förmågan att
intressera eleverna på ett helt annat
sätt än den gamla morgonbönen, då
skolans läroverkslärare ständigt stod
i katedern. Allting tyder på att de ur
bok upplästa morgonsamlingarna mer
och mer försvinner. Den variation av
morgonsamlingar vi nu har med anlitande
av personer utifrån, ibland med
musik eller litteraturstunder, har också
kommit att påverka skolans ordinarie
morgonbönshållare. Eleverna har
fått en känsla av att de inte behöver
hålla till godo med morgonsamlingar
av den gamla själlösa typ, som jag tror
att många av oss har upplevt med en
tysk grammatik i knäet. Den nya typ
av morgonsamlingar, som innebär att
skilda meningar kan få göra sig gällande
•—- kristet och icke-kristet motiverade
hållningar till livet, införandet
av olika kulturella inslag, medverkan
av äldre eller yngre representanter
för skilda samfund eller av elever
-
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
23
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
na själva — har i verkligheten, såvitt
jag kan bedöma, gjort att morgonsamlingarna
i våra skolor upplever en renässans,
varvid elevernas intresse är
alltmera påtagligt. Därvidlag hälsar
jag också som en stor fördel att enligt
den nya skollagen också föräldrar, vilka
har en kristen uppfattning men anser
att morgonsamlingarna i deras
barns skola tenderar att alltmera bli
präglade av en anda som de inte kan
gilla, får möjlighet att låta sina barn
få befrielse från deltagande. Därmed
är utsagt, att morgonsamlingarna kan
komma att få mycket olika utformning
beroende på lärarnas och skolledningens
inställning men också beroende på
elevernas sätt att ta emot den. Jag tror
att man kan skapa morgonsamlingar
med rik variation av former och innehåll
och under hänsynstagande till elevernas
intresse. I längden kommer ett
samspel därvidlag att prägla framtidens
morgonsamlingar.
Herr ALEMYR (s) kort genmäle:
Herr talman! Det var herr Hamrin i
Jönköping som gav mig anledning att
begära ordet för kort genmäle.
Jag förstår mig inte riktigt på herr
Hamrin. Herr Hamrin säger, att han
har det intrycket att »man på vissa
håll betraktar kristendomen som en
farlig makt som det gäller att till varje
pris stänga ute».
Herr talman! Jag har motionerat i
denna fråga, men jag har aldrig med
ett ord i kammaren sagt något kristendomsfientligt.
Det som jag för min del
är ute efter — och jag tror också att
utskottet har en likartad mening —
är att finna en form där olika livsåskådningar,
kristna och andra, skall ha
möjlighet att göra sig hörda bland skolans
elever.
Jag är verkligen överraskad över att
herr Hamrin från sina liberala utgångspunkter
kan vara motståndare
till en sådan tanke. Det borde ändå
vara så, att herr Hamrin i Jönköping
som representant för frikyrkorna borde
kunna förena sig både med den
svenska kyrkans representanter och
motståndarna till den kristna livsåskådningen
i en strävan att försöka
ge den svenska ungdomen kontakt på
så bred bas som möjligt med de skilda
livsåskådningar som tävlar om människorna
för att denna ungdom vid detta
möte med skilda livsåskådningar
själv skall kunna bilda sig en uppfattning
om hur den för sin egen del skall
se på livet och människorna.
Jag vore tacksam för en mera preciserad
beskrivning av vad herr Hamrin
betraktar som så farligt i det som
särskilda utskottet här har skrivit beträffande
kristendomsundervisning och
morgonsamlingar.
Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Jag förstår att herr
Alemyr och jag, alla kompromisser till
trots, står på var sin sida om barrikaden
i denna fråga. Däråt lär ingenting
vara att göra.
Herr Alemyr, och jag förstår många
med honom, är redan i dag beredd
att gå i borgen för att allt kommer att
bli väl beställt i detta avseende. Jag
har för min del tillåtit mig att säga,
att jag vill vänta och se hur utvecklingen
kommer att gestalta sig. Är nu
det så konstigt? Skulle det inte vara
tillåtet?
Jag skall i övrigt ställa en direkt
fråga till herr Alemyr: Anser herr Alemyr
det riktigt och rimligt, att framtidens
morgonsamlingar också skall inrymma
en principiellt ateistisk förkunnelse?
För min del har jag den meningen,
att det normala skall vara kristet
utformade morgonsamlingar. Men
jag har i det fallet, herr Zetterberg,
inte ett ögonblick tagit upp till försvar
några själlösa, stela, tomma morgonsamlingar.
Det är väl alldeles onödigt
24
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
att ställa problemet på det sättet. Jag
vill ha levande, aktiva och engagerade
morgonsamlingar över hela linjen.
Herr ALEMYR (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag kan kort och gott
till herr Hamrin i Jönköping säga, att
jag skulle vara väldigt glad, om morgonsamlingarna
kunde organiseras så,
att man från skilda ideologiska utgångspunkter,
kristna och andra, kunde
hjälpa den svenska ungdomen till
ett harmoniskt samliv och till att lösa
de personliga problem, som alla människor
har att brottas med.
Det som gör att herr Hamrin i Jönköping
och jag står så långt från varandra
på var sin sida om barrikaden
är det förhållandet, herr talman, att
herr Hamrin i Jönköping såvitt jag
förstår endast ser en metod, den kristna,
att lösa de personliga samlivsproblem,
som människorna brottas med.
Jag tror för min del, att det vid sidan
om de kristna lösningarna också kan
finnas ateistiska eller andra lösningar,
som för många människor kan vara
de enda riktiga och rimliga. På detta
sätt bekänner jag mig till den religionsfrihet,
som man borde kunna ena sig
om från såväl socialistiska som liberala
utgångspunkter.
Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Vi har alltså fått besked
om att herr Alemyr inkluderar
möjligheten, att framtidens morgonsamlingar
också kommer att få en rent
principiell ateistisk prägel och ett rent
principiellt ateistiskt innehåll.
Alla teoretiska resonemang till trots
vill jag påstå, att vi inte har något intresse
för morgonsamlingar av den typen.
Skall det bli framtidens melodi,
kommer inte den nya grundskolan att
bli ett samlingstecken utan ett stridsämne.
Fru NETTELBRANDT (fp):
Herr talman! Jag tänker inte särskilt
motivera varför jag här icke tar upp till
diskussion en lång råd av de väsentliga
frågor, som ingår i de förslag som nu
ligger på riksdagens bord. Jag vill endast
anlägga strödda synpunkter på
några av de många frågor, som vi här
har att ta ställning till.
Jag har tillsammans med några medmotionärer
i motionerna 1:611 och
II: 723 bl. a. föreslagit införandet av
en förstärkningstimme i årskurs 4. Utskottet
har med hänsyn till de kostnader
det skulle medföra ansett det vara omöjligt
att tillstyrka förslaget. Jag skall inte
närmare orda om de uttalanden, som
från skilda håll gjorts om önskvärdheten
av att bereda möjlighet till en individualiserad
undervisning. På den punkten
torde nämligen inga delade meningar
råda. Det är emellertid under sådana
förhållanden anmärkningsvärt, att
antalet förstärkningsanordningar på
mellanstadiet skall minska i stället för
att öka. Sålunda föreslås slopande av
två förstärkningstimmar på mellanstadiet,
och ingen timme kommer i stället.
E!n sådan ordning kan knappast anses
vara i linje med uttalade syften.
I årskurs 4 möter eleven en helt ny
arbetssituation. Nya lärare, stundom
nya kamrater och i viss utsträckning
nya ämnen bildar en ny arbetsmiljö. Ur
elevvårdande synpunkt är det då av
största vikt, att läraren får tillfälle att
lära känna eleverna och lära eleverna
nya arbetsmetoder, som i sin tur skall
möjliggöra t. ex. friare arbetsformer.
Trots dessa starka skäl för förstärkningsanordning
i årskurs 4 är denna
den enda av grundskolans nio årskurser,
där över huvud taget ingen förstärkningsanordning
finns föreslagen. Det är
enligt min mening en olycklig och felaktig
ordning, och jag instämmer i tidigare
yrkande om bifall till reservationen
nr 13 a på denna punkt.
Gång på gång har i riksdagen framförts
krav om att slöjdgruppernas stor
-
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
25
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
lek på mellanstadiet skalle minskas. Det
måste också anses orimligt att kräva
att en grupp på 24 elever skulle kunna
få tillräcklig personlig handledning.
Propositionens förslag om delning vid
21 elever är inte tillräckligt. Utskottet
har avvisat de motionsledes framförda
yrkandena om maximering till 17 elever
per slöjdgrupp. Kravet är emellertid
att betrakta såsom i hög grad realistiskt.
Snävare linjer i detta hänseende
kan inte anses tillgodose de pedagogiska
synpunkterna. Att slöjdsalarna
ofta inte är dimensionerade för fler
elever torde väl också vara skäl nog att
beakta motionsyrkandena. Jag tillstyrker
därför också bifall till reservationerna
13 a och 13 b vid denna punkt.
Frågan om fackrepresentationen i
16 § skollagen vill jag också beröra med
några ord. Fackrepresentationen tillkom
i begynnelsen av detta sekel i syfte att
tillföra skolstyrelserna den sakkunskap
som de inte hade möjlighet att få på
annat sätt. Att den bär varit betydelsefull
för skolans arbete och utveckling
har allmänt omvittnats. I reservationen
av herr Lars Larsson m. fl. rörande
16 § liar upptagits ett antal principiella
och praktiska invändningar mot fackrepresentationen,
vilka är av den art att
jag inte helt kan förbigå dem. Det finns
enligt reservanterna risk för att viktiga
frågor om skolan blir avgjorda utan
fullt beaktande av att skolan i första
hand är en samhällsangelägenhet. Skulle
lärare alltså inte kunna accepteras
som sådana samhällsmedborgare som
har samhällets bästa för ögonen? .lag
tror att det är en farlig felsyn, om man
anser att värdet av den kommunala
självstyrelsen blir mindre därför att de
som deltar däri inte endast är goda samhällsmedborgare
utan dessutom besitter
speciell sakkunskap i de frågor de skall
handlägga. Även om det naturligtvis
här liksom i alla sammanhang kan finnas
mindre lyckade undantag, tror jag
mig våga säga att fackrepresentationen
haft en sådan sammansättning att den
inte begränsat möjligheterna till en
otvungen handläggning av ärendena.
Tvärtom har de som haft dessa uppdrag
rönt allmän aktning och uppskattning
för sina insatser, inte minst från skolans
och de kommunala förtroendemännens
sida. Om någon inskränkning skulle
ske av fackrepresentationen, bleve
det också skolan själv som vore att beklaga.
Den fråntoges en värdefull sakkunskap,
medan lärarkåren fråntoges
en svår och ofta betungande arbetsuppgift.
Det vore väl också galet att
överväga inskränkningar i fackrepresentationen
under en tid då skolan mer
än någonsin har behov av sakkunnigt
stöd för uppbyggandet av allt det nya
och då det dessutom på andra arbetsområden
finns starka strömningar för ökat
inflytande i skilda avseenden från de
anställdas sida.
Till reservationen rörande skollagens
26 § känner jag behov av att få redovisa
mitt stöd. Den utformning i skolförfattningarna,
som 1958 gavs åt det
s. k. agaförbudet, har sannerligen inte
varit ägnat att främja god disciplin.
Lika litet nu som då förefinnes anledning
att i skolförfattningarna fastslå
något som redan är klarlagt genom allmän
lag, något som för dem som skall
efterleva det är självklart och som för
övriga kan framstå som en klarläggande
markering som skulle vara på något sött
speciellt motiverad. Det finns inga motiv
för ett understrykande av att strafflagstiftningen
även på skolans område
skall efterlevas, men det finns verkligen
anledning att framhålla betydelsen av
god arbetsordning och vårdat uppförande
i skolan och av att personalens
strävan att uppnå detta får skolledningens
stöd.
I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att uttala några ord om disciplinfrämjande
åtgärder. I motionerna
I: 12 och II: 28 har i disciplinfrämjande
syfte föreslagits särskilda åtgärder för
prov i vissa rektorsområden med uppdelning
av klasser och handledning vid
26
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan
elevernas kvarstannande. Det finns anledning
betona utskottets mening, att
inte allmänheten och lärarkåren skall
få den uppfattningen att statsmakterna
saknar intresse för arbetssvårigheterna
i skolan. När disciplinbestämmelserna
ändrades 1958, gavs från auktoritativt
håll löften om att statsmakterna skulle
»spänna sig för vagnen» när det gällde
att skapa medel för att trygga arbctsron
i skolan, även om det skulle medföra
ekonomiska konsekvenser. Det är skäl
att nu tre år därefter göra verklighet av
givna utfästelser. Att i författning stadga
om exempelvis kvarstannande som
ett korrektionsmedel men inte ställa
ekonomiska resurser till förfogande för
att det skall kunna bli ett användbart
medel är att vifta med illusioner när
verkligheten ropar efter hjälpmedel.
Utskottet biträder departementschefens
förslag att även klasslärare i grundskolan
och folkskolan skall kunna erhålla
partiell tjänstledighet eller deltidsanställning.
Det är förvånande att denna
fråga trots framstötar därom inte tidigare
blivit löst. I en tid då stark lärarbrist
har rätt hade det funnits anledning
att på det sättet se om sitt hus, så att
alla tänkbara resurser av god arbetskraft
kunde tillvaratas. För dagen kan
endast med tillfredsställelse konstateras,
att frågan till slut ändå får en lösning.
Samtidigt är jag mån om att betona
vikten av att inte endast arbetskraftssynpunkter
blir avgörande för frågans
närmare praktiska utformning,
utan att i linje med tidens krav den enskildes
önskemål blir tillräckligt beaktade.
Om varje elev skall få en studiegång
som är anpassad efter hans eller hennes
personliga förutsättningar och behov,
är det nödvändigt att specialundervisning
ges. Inte i viss maximerad omfattning
utan i just den omfattning som
behovet motiverar. Det är därför motsägelsefullt
att tala om den för den enskilde
eleven avpassade studiegången
och samtidigt avvisa kraven på en spe
-
m. m.
cialundervisning som är dimensionerad
efter de verkliga behoven. Utskottet pekar
på de otillräckliga resurserna. Men
jag anser det motiverat att ställa frågan
om vi liar resurser att klara studieprogrammet
för icke i något avseende handikappade
elever men däremot har brist
på resurser när det gäller de handikappade.
Enligt min mening är det ett
renlighetskrav att av dessa kategorier
inga — i varje fall inte de sämst ställda
— skall få sämre utgångsläge. Utskottets
utlåtande, att ytterligare förbättringar
kan påräknas så snart utbildningen av
specialklasslärare förbättrats, är otillräckligt,
särskilt som specialklasslärarutbildningen
inte är föreslagen till sådana
dimensioner att det kan bli fråga
om en snar och radikal förbättring.
Att ett barn får sin skolstart vid rätt
tidpunkt och i rätt skolmiljö är av mycket
stor betydelse för barnets utveckling
i skolan. Skolmognadsundersökningar,
läkarundersökningar och andra
undersökningar kan bidra till att leda
på rätt väg härvidlag. Otaliga vittnesbörd
liar lämnats om vilka svårigheter
som kan uppstå till följd av felplaceringar
i början av en skolgång. Varför
skall ett barn tvingas att misslyckas
innan det blir rätt placerat i skolan? Obligatoriska
skolmognadsprov och läkarundersökningar
redan före skolans början
skulle genast kunna föra barnet till
den skolmiljö där det hör hemma. Läkarundersökningar
på våren skulle också
kunna medföra att eventuella behandlingar
kunde utföras redan vid skolans
början. Det är med beklagande som
jag har konstaterat att utskottet icke har
beaktat de i motionen II: 742 anförda
synpunkterna i denna fråga.
Det skulle vara möjligt att uppehålla
sig länge vid de skilda kategorierna av
handikappade barn som kräver en särskild
behandling för att arbetet i skolan
skall bli meningsfyllt. Jag skall emellertid
inte fresta kammarens tålamod
med att göra någon katalog över de
svårigheter som här möter. Låt mig bara
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
27
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
få ta exempel från ett område och uppehålla
mig något vid de hörselskadade
barnen.
Av de barn som har så grava hörselskador,
att de skulle behöva gå i hörselklass,
går för närvarande endast
knappt en tredjedel i sådan klass.
Många hörselskador bland skolbarn
har dessutom ännu inte blivit upptäckta.
De gamla viskningsproven är inte
tillräckliga för att komma alla hörselskador
på spåren, och audiometerprov
är i allmänhet inte genomfört. »Oupptäckta»
hörselskadefall — t. o. m.
många gånger »upptäckta» sådana —
bedöms som intelligensdefekta. Ibland
genomgår de utan nämnvärt utbyte skolan
i normalklass, ibland placeras de i
hjälpklass eller på särskola.
Jag vill nämna endast ett par exempel
bland de många fall jag känner till, där
felaktig vård eller ingen vård alls förorsakat
men för den hörselskadade.
Det finns för närvarande en 17-åring
som haft en grav hörselskada sedan
födelsen. Läkarna bedömde vederbörande
som psykiskt efterbliven. I åttaårsåldern
blev hörselskadan upptäckt.
Pojken placerades på särskola och fick
gå där i fyra år. Det är omvittnat från
sakkunnigt håll, att han skulle ha klarat
sig mycket bra i en hörselklass. Han är
mer än normalbegåvad, och han kan nu,
efter en hörselrehabiliterande kurs, med
fina resultat läsa på realexamen per
korrespondens.
En annan hörselskadad, som nu är 19
år gammal, kunde inte tala alls när hon
var tre år. I skolan blev hon blyg och
ängslig och bedömdes som debil och
ordblind. När hon var tolv år upptäcktes
hörselskadan. Sitt sista läsår fick
hon gå i hjälpklass, och hon kunde vid
avslutad skolgång knappast läsa. Efter
en hörselrehabiliterande kurs gör hon
nu goda framsteg, och hon gör intryck
av att vara normalbegåvad. Den psykiska
skada hon lidit på grund av felbedömningen
uppskattas emellertid som
betydlig.
Jag kunde räkna upp många fler liknande
fall, men jag skall inte trötta
med det. Jag vill dock ställa frågan, om
det inte är ett angeläget krav att fall,
sådana som dem jag nämnt, tidigt blir
upptäckta och tidigt kommer under behandling
och till rätt skolmiljö. Traditionella
hörselprov synes som nämnt
inte ha varit tillräckliga för att diagnostisera
dessa fall, men särskilda apparater,
de s. k. audiometrarna, har här
oanade möjligheter att träffa rätt. Från
och med i år finns också billiga sådana.
För en dryg tusenlapp kan man få en
transportabel audiometer, som alltså
kan användas av flera skoldistrikt och
som är mycket enkel att sköta för varje
skolsköterska.
Om en hörselskadad inte kommer till
vård, är det inte bara tal- och språkutvecklingen
som blir försenad; det påverkar
hela personligheten. Jag tycker
det är grymt att inte ge sådana barn den
vård de behöver för att kunna utvecklas
som andra barn, och det går inte att
bortförklara det kravet med brist på
resurser. Det är enligt mitt förmenande
oriktigt att känna stolthet över de ökade
studiemöjligheter, som dagens skolreform
skall ge, om vi med ett enkelt
penndrag om bristande resurser kan
svepa förbi avvikande och handikappade
minoriteter.
Till slut, herr talman, några ord om
uppdelningen på flickor och pojkar när
det gäller undervisningen i slöjd. Hittills
har undervisningen i slöjd i största
utsträckning följt slentrianmässigt gjorda
uppdelningar mellan vad som betraktats
som »manligt» och »kvinnligt».
Även om termerna manlig och kvinnlig
slöjd lyckligtvis utrensats, har i praktiken
även därefter flickorna huvudsakligen
undervisats i textilslöjd och pojkarna
i trä- eller metallslöjd. Endast i
mycket begränsad omfattning har efter
egen begäran eller t. o. m. i några få
fall efter särskilt erbjudande utbyte av
slöjdart kunnat äga rum.
Det är förbluffande att varken skol -
28
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
beredningen, departementschefen eller
särskilda utskottet gjort »rent lins» när
det gäller den traditionsbundna uppdelningen
av flickor och pojkar i fråga
om slöjdundervisningen. Finns det över
huvud taget någon vettig anledning till
en sådan uppdelning? Jag har dess värre
inte funnit någon. Men jag har funnit
att uppdelningen leder till två konsekvenser.
Den bevarar fördomarna om
att det finns speciella manliga och
kvinnliga uppgifter. Den leder för det
första till ett konserverande av den uppdelning
av hemarbetsuppgifterna, som
kunde passa i en tid, då den ena kontrahenten
i ett hem hade sin verksamhet
helt förlagd inom och den andra helt
utom hemmets väggar, men den passar
mycket illa i en tid då båda kontrahenterna
har väsentliga uppgifter utanför
hemmets sfär.
För det andra leder den här uppdelningen
till ett konserverande av traditionsbundenheten
i yrkesvalet. Det finns
inte så gott om pionjärandar i 11-, 12-och 13-årsåldern, att man kan räkna
med att det då görs revolt mot att skolan
stämplar användandet av nål, tråd
och sax som kvinnligt och användandet
av tång, hammare och hvvel som manligt.
När man därför på högsta nivå
inom arbetsmarknad och yrkesutbildning
efterlyser mindre tradition och
mera fantasi i yrkesvalet framför allt
hos flickorna, vänder man sig åt fel
håll. Det är de utredande organen som
visat brist på fantasi, och det gäller
också om de beslutande, om riksdagen
i dag följer utskottets linje.
Utskottet har uttryckt sympati för
tanken att pojkar och flickor skall erhålla
en likvärdig utbildning och det
är ju tacknämligt, även om det är förvånande
att det skall behöva sägas. Men
om det verkligen skall bli någon förändring,
kan det inte stanna vid uttalad
sympati. Det är vidare obegripligt, att
förverkligandet av denna tankegång av
utskottet göres beroende av förbättrade
resurser. Det kan ju inte gärna krävas
större resurser att undervisa flickor än
pojkar och inte heller större resurser
för att undervisa pojkar än flickor. Det
måste såvitt jag förstår vara oförändrade
resurser i båda fallen. Skall man
över huvud taget tala om en skillnad
torde det i stället krävas mindre resurser.
Jag kanske emellertid kan våga den
tolkningen av utskottets skrivning, att
eftersom förändringen satts i relation
till förbättrade resurser och någon förbättring
av resurserna icke är erforderlig,
skall förändringen genast inträda.
I konsekvens med skollagens bestämmelse
om varje barns rätt till undervisning
— vilket måste betyda lika rätt till
undervisning -— bör eleverna självfallet
oavsett kön erhålla samma undervisning
i de skilda slöjdarterna. Jag har,
herr talman, allvarligt övervägt att ställa
ett särskilt yrkande på denna punkt,
men med hänsyn till formella komplikationer
i propositionsordningen har
jag stannat för att avstå från detta yrkande.
Jag förutsätter emellertid, att de
uttalanden som gjorts i motion II: 729
och i utskottets skrivning — om man
riktigt väger resursfaktorn — kommer
att bli vägledande vid organiserandet
av skolan ute i kommunerna.
Herr HELÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Fru Nettelbrandt har
på ett som alltid intresseväckande sätt
nagelfarit en del av utskottets principiella
ställningstaganden. Det gör eri
kommentar nödvändig.
Vad fru Nettelbrandt säger om det
angelägna i att avvikande och handikappade
grupper beaktas går nog som
en röd tråd genom både utskottets, propositionens
och skolberedningens förslag
på olika punkter. I den grundläggande
principiella frågan råder alltså
ingen skillnad. När det gäller att praktiskt
tillämpa detta på en rad områden
tror jag inte några andra skillnader
finns än de som gäller vad som är praktiskt
möjligt att snabbt genomföra. Fru
Nettelbrandt har särskilt fäst sig vid
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
29
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
vikten av att hörselskadade på ett tidigt
stadium får sin defekt upptäckt och
får hjälp som gör att de kan klara sitt
skolarbete på ett normalt sätt och inte
får ett orimligt handikapp, utöver det
rent fysiologiska, genom att denna skada
under flera år blir oupptäckt. Tanken
på obligatoriska audiometerprov
hade utskottets livliga sympati. Det förhållandet
att detta inte satts på pränt i
utlåtandet betyder på intet sätt att utskottet
inte skulle önska en snabb utveckling
i just denna riktning. Det har
emellertid inte varit möjligt för utskottet
att överblicka alla de komplikationer
i fråga om personella och materiella
resurser som här kan uppkomma. Utskottet
har därför inte genom ett ställningstagande
velat binda en utveckling
som — enligt vad utskottet under hand
har erfarit — nu pågår mycket snabbt.
Man anser att det finns garantier för
att motionärens tanke inom kort kan
bli förverkligad.
Vad gäller frågan om likställande av
pojkar och flickor i slöjdundervisning
kan jag säga att motionären i det fallet
har mer än sympati från utskottet. Utskottet
har direkt gjort ett ställningstagande
och sagt att detta är en tanke
som skall förverkligas i det utvecklingsarbete
av inre karaktär, som måste dominera
skolutvecklingen under 1960-talet. På många håll har man redan ett
arrangemang, där man på höstterminen
låter pojkarna syssla med trä- eller metallslöjd
och flickorna med textilslöjd.
På våren växlar man sedan om. Detta
är dock inte möjligt att genomföra på
alla håll, och det finns enligt uppgift en
del praktiska komplikationer som gör
att man för närvarande inte i ett enda
slag kan genomföra detta som ett påbud.
Utskottet lägger emellertid stor vikt vid
denna tanke att sax, nål och tråd skall
kunna nyttjas i lika stor utsträckning
som hyvel och hammare. Utskottet anser
att det finns ingen som helst anledning
att låsa fast ungdomar i vad som
skall vara manligt respektive kvinnligt.
Däremot förvånar det mig kanske något
att fru Nettelbrandt, med sin i övrigt
glasklara argumentation, kunnat
stanna vid reservationen till skollagens
26 §. Denna reservation är ovanlig på
det sättet att den är en reservation till
propositionen och inte tillräckligt beaktar,
att utskottet här klart har gått
ifrån propositionens olyckliga, mot lärarna
riktade formulering och skrivit
in en ny formulering i lagen i direkt
anslutning till vad skolberedningen på
sin tid enades om. Nog är det väl ändå
vanligt att vi har reservationer, som
står i relation till utskottsutlåtandet,
och inte bortser från att det har skett
en verklig förändring i utskottet. Jag
vill också påpeka att, såsom reservationen
till 26 § är utformad, drar den in
i lagbestämmelserna flera förhållanden
som man normalt aldrig stiftar lag om.
Att t. ex. skriva in i en lagparagraf, att
personalens strävan att upprätthålla god
ordning skall ha skolledningens stöd,
är ju att gå in på en detaljfråga, som
normalt hör hemma på stadge- och anvisningsplanet
och aldrig i en lag. Dessutom
måste man säga, att skriver man
in detta i en lag skulle det innebära, att
personalens strävanden i andra avseenden
inte skulle ha skolledningens
stöd. Så som det svenska lagverket är
uppbyggt är ju det, som inte står i lagen,
heller inte påbjudet. Det är därför
inte någon lycklig formulering som reservationen
på denna punkt har fått.
Den spets mot lärarkårernas skickliga
och energiska arbete, som olyckligtvis
kom att ingå i propositionens
formulering, saknas helt i utskottets
förslag. Jag hoppas därför att kammaren
sluter upp kring detta.
Herr JOHANSSON i Södertälje (s)
kort genmäle:
Herr talman! Fru Nettelbrandt ägnade
ett avsnitt av sitt anförande åt den
reservation som är knuten till 16 § i
skollagen och som avser att ta bort
fackrepresentationen i skolstyrelsen.
30
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
Hon uttryckte sin förvåning över att
man ville ta bort den sakkunskap, som
hade varit så betydelsefull och som
hon också trodde skulle ha betydelse
i fortsättningen.
Jag vill bara med anledning därav
framhålla — det försökte jag säga också
i går kväll, då jag hade ordet — att
vi reservanter inte avser att rikta någon
kritik eller att utarma skolstyrelsen
på sakkunskap. Vi har bara vänt
oss emot den enligt vår mening felaktiga
princip, som den nuvarande skollagens
bestämmelse på denna punkt
innebär, då man för fyra år väljer ett
visst antal i författningarna bestämda
ledamöter som skall representera den
sakkunskap som skolstyrelsen anser sig
behöva.
Skolstyrelsen behöver också — därvidlag
kan jag företräda en lång erfarenhet
— annan sakkunskap, och jag
räknade i går kväll upp en rad av befattningshavare
på olika områden, som
en skolstyrelse behöver konsultera, men
ingen har kommit på den idén att utse
som fackrepresentant en skolpsykolog,
kurator, skolsköterska eller kanske en
skolläkare. Skolstyrelsen är den enda
förvaltningsmyndighet inom den kommunala
sektorn som har kvar en sådan
representation. Vi har avskaffat den
på barnavårdens område och på socialvårdens
område och på andra områden
under den tid jag har suttit här.
Om jag inte misstar mig är fru Nettelbrandt
själv kommunalt engagerad och
har alltså möjlighet att själv lämna svar
på den fråga hon ställt: Blir den kommunala
självstyrelsen mindre, om man
på detta sätt tillför en styrelse facksynpunkter?
Bedömningen är val inte
så svår att göra.
Herr HJEGGBLOM (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Helén fortsätter
tydligen sin självtagna uppgift att vara
skolmästare för vad riksdagsmän över
huvud taget skall tillåtas göra i denna
fråga. Jag har hört att herr Helén i natt
t. o. m. excellerat i att uttala sig för
att man över huvud taget i fortsättningen
inte ens skall få diskutera skolfrågor.
Nu gäller det den reservation beträffande
26 § om vilken herr Helén
säger att det är underligt att den reservationen
kommit till, sedan utskottet
ändrat den formulering av paragrafen
som departementschefen föreslagit.
Emellertid vet ju herr Helén, att i
utskottet gick det så till, att när högermotionen
presenterades, så var herr
Helén genast på det klara med att synpunkterna
i den var så bärande, att
herr Helén frångick departementschefens
förslag och gick in för skolberedningens.
Jag anmälde emellertid omedelbart
att den formulering, som herr
Helén då presenterade, inte tilltalade
mig, och det blev votering efter det
herr Heléns förslag framställts. Under
sådana förhållanden hade man väl underlag
för att skriva en reservation.
Om herr Helén ger sig tid att läsa reservationen,
skall han också finna, att
i den inte talas ett ord om den mot
lärarna riktade utformningen. Vi reservanter
har nämligen observerat utskottets
ändring på den punkten. Detta om
den kroppsliga bestraffningen står dock
kvar fastän det flyttats litet längre ned.
Herr HELÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Vad herr Hteggblom
säger om vad som hände i utskottet
är såvitt jag kan erinra mig korrekt,
och visst har lierr Hseggblom rätt att
foga en reservation till utskottets utlåtande.
Det märkliga är bara att reservationen
enligt sin formulering riktar
sig enbart mot ett förslag i propositionen,
som utskottets majoritet underkänt,
och att reservationen inte står
i någon relation till vad utskottet föreslår.
Jag skulle vilja be herr Hseggblom
att kontrollera ryktena innan han sprider
dem från denna talarstol. Påståendet
att jag skulle ha sagt att man inte
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
31
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
fortsättningsvis får diskutera skolfrågan
är rent löjeväckande. Jag konstaterade
med anledning av ett inlägg av
en annan högerledamot, som hävdade
att det skulle ha förekommit överord
i debatten, att de enda överord som
jag kunnat lyssna mig till var dem som
herr Hseggblom använt när han talade
om att utskottets utlåtande, skolberedningens
arbete och propositionen i vissa
avseenden präglades av ljusskygghet
och ohederlighet. Till det tillät jag mig
knyta den anmärkningen att om detta
skulle bli den melodi som högerpartiet
tänkte spela upp i skolfrågan i
fortsättningen, finge det allmänpolitiska
återverkningar. Det är exakt vad
jag har sagt, och jag står för det. Herr
Haeggblom skall i fortsättningen inte
bära falskt vittnesbörd mot sin nästa.
Herr HJEGGBLOM (h) kort genmäle:
Herr talman! Vad herr Heléns senaste
påstående beträffar torde saken
ligga så till att de som började med
vad man kallar utfall ingalunda var
högerns ledamöter i skolutskottet, utan
herr Helén var i det fallet först på plan.
Herr Helén tycks — nu får jag kanske
vara litet skolmästaraktig — trots
allt inte kunna fatta vad det står i en
reservation. Han påstår att vår reservation
inte vänder sig mot utskottets
formulering. Vi har bl. a. skrivit att vi
vill »framhålla, att denna paragraf, som
skall ange betingelserna för skolpersonalens
och elevernas samverkan, inte
berör det problem som i dagens situation
är av dominerande betydelse för
ett stort antal skolor, nämligen frågan
om disciplin och ordning under skolarbete».
Dessa ord återfinns i vårt
förslag, men inte i utskottets. Vidare
säger vi att »paragrafen bör utformas
så att den framhåller betydelsen av
god arbetsordning och vårdat uppförande».
Jag kan inte heller finna något
sådant i det av herr Helén framförda
förslaget. Även uttalandet om att
personalens strävan att åstadkomma en
god arbetsordning och ett vårdat uppförande
bör ha skolledningens stöd
återfinns i reservationen men ingalunda
i den av herr Helén föreslagna utformningen.
Herr Helén bör nog inte bara mästra
andra, utan också själv sätta sig på
skolbänken och försöka läsa rätt innantill,
så kanske det hela kan klaras
upp.
Herr HELÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag har faktiskt lärt
mig att läsa innantill i skolan, och jag
kan konstatera att reservationen till
sin huvuddel innebär en polemik mot
ställningstagandet i propositionen, vilket
utskottet har avvisat, ett förhållande
som reservanterna inte låtsas om.
Eftersom herr Hajggblom är så intresserad
av att konstruera olika sorters
glåpord, vill jag säga att jag inte
uppfattar uttrycket skolmästare som något
sådant. Jag är född i en skolmästarfamilj,
och hela min omgivning består
av skolmästare, och själv är jag
glad om jag blir kallad skolmästare,
ty jag betraktar det som en hederstitel,
även om herr Hseggblom hade ett
annat syfte när han här använde denna
benämning.
Herr HiEGGBLOM (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara till herr
Helén säga att jag gör skillnad mellan
benämningarna skolmästare och skollärare.
Herr HAMMAR (fp):
Herr talman! Om målet för den obligatoriska
skolan torde i denna kammare
inte råda så stora meningsmotsättningar.
De flesta av oss är nog benägna
att instämma i departementschefens
ord: »Avgörande för skolans mål och
undervisningens innehåll är enligt min
mening varje människas rätt till allsidig
utveckling av sina anlag och intressen.
Tungt vägande är också det
moderna samhällets behov av och krav
32
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
på sådana egenskaper hos människorna,
vilka grundlägger och förstärker demokratiens
principer för samverkan och
tolerans mellan kön, raser och nationer
och som gör människorna till nyttiga
samhällsmedlemmar i en tid som
kännetecknas av stark utveckling.»
Som jag nyss sade: De flesta av oss
är säkerligen redo att till stora delar
instämma med departementschefen. Det
är, när det blir fråga om vägarna fram
till nående av detta mål — skolans organisation
och verksamhet — som åsikterna
går isär. Därom vittnar inte minst
det stora antal motioner, som väckts
med anledning av den kungl. propositionen,
och de reservationer, som fogats
till särskilda utskottets hemställan,
för att nu inte påminna om den
långvariga debatt, som redan ägnats
föreliggande spörsmål.
En rad av de frågor som utskottet
behandlat går jag förbi utan någon särskild
erinran. I stort sett och i tillämpliga
delar instämmer jag i de synpunkter,
som herrar Helén och Källstad anlagt
på här föreliggande utlåtande. Utan
att gå närmare in på läroplanen för
grundskolan vill jag endast understryka,
vad flera talare haft att säga om
religionsundervisningen. Det utgör också
min åsikt, att kunskap om kristendomen
är nödvändig för förståelse av
Västerlandets kultur och samhällsliv såväl
i gångna tider som i nutiden. Vidare
menar jag, att den kristna religionen
är en väsentlig del av grundvalen
för de etiska och sociala värderingar,
som vårt samhälle och vår samlevnad
bygger på. Då emellertid andra
talare tidigare berört detta spörsmål,
tillåter jag mig att lämna även denna
del av föreliggande utlåtande.
Utan att motivera mitt ställningstagande
vill jag yrka bifall — utom till
de övriga folkpartireservationerna —
framför allt till reservation 6 b av herr
Stefanson med hemställan om en skrivelse
till Kungl. Maj:t med anhållan
om att skolöverstyrelsen i samarbete
med näringslivets organisationer bemyndigas
följa yrkesorienteringens genomförande
o. s. v., samt till reservation
29 — likaledes av herr Stefanson
— med hemställan om en skrivelse till
Kungl. Maj:t angående tillkallade sakkunniga
för översyn av fackskoleförslaget.
Jag yrkar likaså bifall till reservation
22 av herr Nestrup m. fl. angående
vidareutbildningskurser i ämnet
kristendomskunskap och till reservation
30 av herr Källqvist m. fl. angående
statsbidrag till konfessionella
skolor.
När jag nämnt de konfessionella skolorna,
kan jag inte gärna underlåta att
säga några ord om privatskolorna. Kvantitativt
sett är privatskolefrågan ett
jämförelsevis begränsat problem. Det
utesluter dock inte, att de principiella
spörsmål, som är förknippade med
denna fråga, är förtjänta av mycket intresserat
beaktande. Inte sällan syftar
nämligen privatskolorna till att förverkliga
eller experimentellt utforma nya
kursplanemässiga, metodiska eller andra
pedagogiska idéer, öppet säger också
departementschefen, att dessa friskolor
synes vara förtjänta av det allmännas
stöd, inte minst med hänsyn
till att de kan lämna stimulerande bidrag
till den allmänna pedagogiska utvecklingen.
Han stannar emellertid till
sist vid att föreslå en viss omprövning
hos skolöverstyrelsen av olika med dessa
skolor sammanhängande frågor. Även
särskilda utskottet slår in på denna linje
och förutsätter att skolöverstyrelsen
föranstaltar om de överväganden och
klarlägganden i skilda praktiska frågor
— särskilt den om ett förenklat statsbidragssystem
— som kan befinnas erforderliga
i och för de privata skolornas
anpassning till de förändrade förhållandena
inom det allmänna skolväsendet.
Personligen både jag gärna sett, att
utskottet uttryckt sig ännu mer positivt
till förmån för privatskolorna. De
är verkligen förtjänta av inte bara någ
-
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
33
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
ra honnörsord, som kanske inte förpliktigar
till så mycket, utan framför
allt av en generös, verkligt liberal behandling,
inte minst i ekonomiskt avseende.
Som komplement till grundskolereformen
föreslog skolberedningen på sin
tid en ny typ av fackskolor med olika
utbildningsvägar. Departementschefen
tog upp förslaget, och särskilda utskottet
har för sin del i huvudsak instämt
i den kungl. propositionens hemställan
på denna punkt. Om allt detta är
bara gott att säga. Förslaget ägnades
vid remissbehandlingen stor uppmärksamhet
av myndigheter och organisationer
inom skolans område liksom av
det politiska livets och näringslivets organisationer.
Det har också till alldeles
övervägande del blivit väl mottaget
av remissinstanserna.
I samband med förslaget om inrättande
av dessa nya fackskolor — i synnerhet
då de humanistiska och socialekonomiska
linjerna — kom emellertid
folkhögskolan i blickpunkten. Det gäller
här en skolform, som i snart ett århundrade
tillfört vårt land stora värden.
Under hela sin existens har folkhögskolan
meddelat både förberedande
yrkesutbildning och allmänbildning
med tonvikt på medborgarfostran. Nu
fruktar man, såsom också herr Alemyr
nyss påpekade, att allteftersom fackskolorna
genomfördes, skulle folkhögskolan
komma att avta i betydelse såsom
genomgångsled för vidare yrkesutbildning.
Detta i sin tur torde medföra
— påstods det från olika håll —
att folkhögskolan utsattes för hotet att
helt eller delvis utmanövreras ur den
framtida utbildningsorganisationen. Alla
remissinstanser framhöll på det mest
eftertryckliga sätt värdet av folkhögskolan.
Flera av instanserna påyrkade
dessutom en särskild folkhögskoleutredning,
och samma yrkande om utredning
framställdes till sist i flera av de till
skolpropositionen knutna motionerna.
Särskilda utskottet ägnar ganska stort
utrymme åt folkhögskolespörsmålet och
understryker det angelägna i att man
ger den i folkhögskolan inhämtade allmänbildningen
allt erkännande o. s. v.
Vad beträffar frågan om en utredning
angående folkhögskolan, dess framtida
ställning och uppgifter, uttrycker sig
utskottet dock i mera obestämda ordalag.
Utskottet förutsätter emellertid »att
Kungl. Maj:t och skolöverstyrelsen har
sin uppmärksamhet riktad på folkhögskolans
utveckling och vid en senare
tidpunkt till fortsatt övervägande tar
upp frågan huruvida folkhögskolans arbets-
och rekryteringsförhållanden
m. m. blivit så förändrade, att en samlad
översyn av skolformens förhållanden
erfordras».
Denna skrivning ger rum för olika
tydningar, och någon direkt beställning
från utskottets sida av en utredning är
det knappast fråga om. Herr Heléns
försäkran i egenskap av utskottets talesman
i denna kammare, »att utskottet
räknar med en särskild folkhögskoleutredning
inom loppet av några år»,
innebär därför ett klarläggande, som
måste hälsas med allmän tillfredsställelse
av folkhögskolans många vänner
inom och utom denna kammare.
Herr talman! Den skolreform, som
snart skall genomföras, är utomordentligt
betydelsefull. Det är inte för mycket
sagt, att den på de flesta håll emotses
med både glädje och förväntan.
Visst kommer många och besvärliga initialvedermödor
att möta skolreformen.
Inte minst gäller detta under de år,
som ligger närmast framför oss. Får
dock den nya skolan till sitt förfogande
vad som utlovas, nämligen ökade
resurser genom minskade klasser, vidgad
fortbildning och rikliga pedagogiska
hjälpmedel, har vi all anledning
att se framtiden an med stora förhoppningar.
För min del är jag redo att acceptera
skolberedningen s av utskottet
citerade ord: »I det samhälle, som sko
-
2 — Ändra kammarens protokoll 1962. Nr 23
34
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan
lan utgör, är det rimligt, att det ideala
eftersträvas, även om detta mål sällan
är möjligt att uppnå.»
Herr ANDERSSON i Linköping (s):
Herr talman! Så här i debattens förmodligen
sista timme skall jag fatta
mig kort.
Låt mig uttrycka den glädje vi alla
känner, vi som ute i kommunerna under
åtskilliga år har fått strida för
enhetsskolan. Under dessa år av stundom
känsloladdade debatter har vi nog
inte vågat hoppas på en så bred anslutning
bakom förslaget till en nioårig
enhctsskola som nu verkar vara given
vid den förestående omröstningen.
I sina huvudlinjer är förslaget också
väl värt ett allmänt stöd. Om detaljer
kan man alltid diskutera, och jag
vill här ta upp en, nämligen frågan
om fackrepreseutationen. Där vill tydligen
departementschefen och utskottets
majoritet skjuta frågan på framtiden,
medan fru Nettelbrandt betraktar
fackrepresentationen som någonting
som vi måste ha för all framtid.
Denna fackrepresentation i skolstyrelsen
saknar motsvarighet på varje
annat kommunalt område. Den genomfördes
i en tid, då skolans situation
var en helt annan än dagens och då
den allmänna inställningen till skolan
ingalunda var så välvillig. Skolrådens
attityd präglades då ofta av en sparsamhet
som tedde sig fullkomnad. I
det läget var det sannerligen behövligt
och även naturligt att lärarna genom
en representant fick tillfälle att
inför skolrådet hävda skolans och lärarnas
berättigade krav. I dag är läget
helt förändrait, och ingen torde nu
kunna klaga på den allmänna välviljan
gentemot skolan.
Skolans intressen kommunalt hävdas
också väl i jämförelse med andra kommunala
intressen. Lärarna har också
skaffat sig slagkraftiga fackliga organisationer.
Något behov av en speciell
pressure group inom styrelsen
m. m.
finns inte. Med samma rätt skulle i så
fall skolstäderskor, vaktmästare, skolmåltidspersonal
och andra grupper
också kunna göra anspråk på representation
i skolstyrelserna.
Nu säger man att det är lärarnas
pedagogiska insikt och erfarenhet som
behöver ställas till skolstyrelsens förfogande,
men är det så säkert att man
bäst uppnår vad man syftar till på den
vägen? När lärarkåren väljer sina representanter,
är det då de rent pedagogiska
kvalifikationerna som är det
avgörande? Är det inte i stället andra
synpunkter som oftast väger litet tyngre?
Självfallet
har skolstyrelsen liksom
varje annan kommunal styrelse behov
av expertis. Men varför skall inte skolstyrelserna
få arbeta efter samma regler
som gäller för kommunens övriga
organ och tillkalla den expertis som
vederbörande skolstyrelse själv anser
att den behöver, utöver den som representeras
av skolchefen och övriga
tjänstemän som på tjänstens vägnar
deltar i styrelsens eller avdelningarnas
sammanträden? Varför skall lagstiftarna
agera förmyndare mot en speciell
kommunal styrelse men inte mot de
andra?
Nu säger fru Nettelbrandt att hon
kunnat förmärka stämningar för ett
ökat inflytande från de anställda gentemot
företagarna. Ja, det har jag också
förnummit. Men det har väl inte
kommit till uttryck i att de anställda
skall ha representation i styrelsen, utan
det har tagit sig Uttryck i vidgad verksamhet
inom företagsnämnder och liknande.
Skulle det bli så att kommunallagen
stipulerar att det i olika kommunala
styrelser och nämnder skall
sitta kommunaltjänstemän och kommunalarbetare
och att det i slakthusstyrelserna
skall sitta slakteriarbetare
o. s. v., så skall självfallet samma regler
gälla på skolans område. Men finns
det någon anledning att upprätthålla
detta som i dag skiljer skolstyrelsen
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
35
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
från övriga kommunala nämnder och
styrelser? Det är principiellt oriktigt
och praktiskt otympligt, framför allt i
de större städerna, att ha en fackrepresentation
på omkring dussintalet personer.
De flesta medger också att detta
är principiellt oriktigt.
Då säger man — och jag tror att åtskilliga
som står bakom utskottets majoritet
har intagit den positionen —
att tidpunkten i dag är olämplig att
genomföra en förändring. Men, ärade
kammarledamöter, är det inte just när
skollagen skall antas som justeringar
skall göras? Ingen skall heller tro att
utskottets ord är det sista som sagts i
denna fråga. Förslaget om avskaffande
av denna kårrepresentation kommer
tillbaka, och jag tror det är bättre att
vi redan i dag ser till att skollagen
överensstämmer med kommunallagen
på denna punkt än att vi får en diskussion
år efter år i denna fråga.
Stadsförbundet och Landskommunernas
förbund saknar inte kännedom om
hur kommunalmännen ser på denna
sak, och jag vill här citera vad Stadsförbundet
säger: (Landskommunernas
förbund har anfört något liknande.)
»Styrelsen har noga övervägt de skäl,
som rimligen kan anföras till förmån
för fackrepresentationens bibehållande,
men därvid inte kunnat komma till
annan slutsats än att skälen mot det
nuvarande systemet numera klart överväger.
»
Det är en ståndpunkt som jag helt
ansluter mig till.
Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till den reservation som
vid denna punkt rörande 16 § är fogad
till utskottets utlåtande nr 2 och
som upptar herr Lars Larsson som
första namn.
I detta anförande instämde herrar
Jonsson i Strömsund (s), Holmberg (k),
Lundmark (s), Carlsson i Västerås (s),
Eskilsson (s) och Petterson i Degerfors
(s), fru Hörnlund (s) samt herrar
Carlstein (s) och Kristenson i Göteborg
(s).
Herr WESTBERG (fp):
Herr talman! Det är inte min mening
att vid denna tidpunkt tynga debatten
genom att redogöra för min uppfattning
i de många och skilda frågor
som förslaget till skolreform rymmer.
Det är endast några mindre men därför
ingalunda oviktiga detaljer jag vill
ta upp till granskning.
Men innan jag gör det vill jag gärna
ge skolberedningen och ecklesiastikministern
ett erkännande för det förslag
som föreligger. Det är ingalunda
fullkomligt på alla punkter — det har
heller ingen påstått eller väntat. I vissa
stycken är det en kompromiss mellan
olika uppfattningar och synsätt. Men
det är enligt min mening ett mycket
positivt förslag, som tar hänsyn både
till skolans egentliga uppgift att fostra
och undervisa och till skolans sociala
målsättning, att göra utbildning
och bildning lika tillgängliga för alla.
Förslaget hälsas därför med tillfredsställelse,
och jag vill uttala den förhoppningen
att alla, som bär ansvar
för den nya skolans förverkligande,
utnyttjar de stora möjligheter som förslaget
rymmer.
Jag vill emellertid understryka, att
det är utomordentligt angeläget att lärarna
får all möjlig information och all
möjlig hjälp när det gäller fortbildning,
studieplaner, anvisningar och hjälpmedel
av olika slag. Bidraget till pedagogisk
upprustning m. m. hälsas därför
med stor tillfredsställelse.
En av de detaljer som jag helt kort
vill beröra är objektivitetskravet i kristendomsundervisningen.
Det är med
verklig glädje som jag här konstaterar
att departementschefen tryckt hårt på
att undervisningen skall vara saklig,
att han givit det innehållet åt uttrycket
objektivitet. Ämnets innehåll skall med
andra ord få komma till sin rätt. Personliga
uppfattningar skall ställas åt
sidan, och en sann bild av kristendomens
innehåll skall ges eleverna.
Detta måste enligt min mening innebära
att objektivitetskravet kan kon
-
36
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan
kretiseras i den klassiska formuleringen
: Eleverna bör genom kristendomsundcrvisningen
erhålla en samlad bild
av Jesu person, hans liv och förkunnelse,
den förkunnelse som sammanfattas
i Johannesevangeliets tredje kapitel,
vers 16: »Så älskade Gud världen,
att han utgav sin enfödde Son, på det
att var och en som tror på honom
skall icke förgås, utan hava evigt liv.»
Självfallet skall samma saklighet gälla
också andra livsåskådningar.
Den andra detalj som jag ville beröra
är slöjdundervisningen på mellanstadiet.
Jag förmodar att de flesta, kanske
alla, beklagar att slöjdundervisningen
fått mindre utrymme i den nya
skolan än den hade i det gamla skolsystemet.
Under det att man i folkskolan
hade möjlighet till fyra veckotimmar
slöjd i vardera årskurserna 3—6
har i förslaget till timplan för grundskolan
upptagits två veckotimmar i
vardera av årskurserna 3—5 och fyra
i årskurs 6, således en betydande beskärning.
Därtill kommer att slöjdundervisningen
hade betydande utrymme
i realskolan.
Med hänsyn till den beskärning av
slöjdundervisningen som således föreslås
borde det vara angeläget att bereda
den slöjdundervisning som skall
anordnas inom grundskolan så goda
arbetsbetingelser som möjligt. En viktig
förutsättning för ett gott resultat
av slöjdundervisningen är att slöjdgrupperna
ej blir för stora.
Enligt Kungl. Maj:ts proposition nr
54 skall undervisningen i slöjd få anordnas
på mellanstadiet i det antal
grupper som erhålles då det sammanlagda
elevantalet i slöjd i skolan delats
med 15.
Uppstår därvid en rest på minst tio,
får ytterligare en grupp anordnas. Vid
små skolenheter får den första delningen
äga rum, när elevantalet uppgår
till lägst 21.
Vinner detta förslag riksdagens bifall,
måste många skolor arbeta med
m. m.
slöjdgrupper på ända upp till 20 elever,
vilket knappast kan vara rationellt,
i synnerhet som de flesta slöjdsalar
är dimensionerade för 16 elever.
Vidare måste enligt propositionen
samtliga elever på mellanstadiet vid
skolenheten i ämnet slöjd ingå i det
elevantal som delas. Detta innebär att
man tvingas att sammanföra elever från
olika avdelningar till slöjdgrupper, vilket
ställer utomordentliga krav schematekniskt.
Ibland är det fullständigt
omöjligt att lösa en sådan uppgift, vilket
gör att kommunen blir tvungen att
anordna slöjdgrupper utöver vad som
medges i författningen. Detta innebär
då att vederbörande kommun själv får
stå för alla kostnaderna.
Det måste vara olyckligt att en sådan
lagstiftning finnes, och därför föreslås
det i motionen »att beräkningen
av antalet slöjdgrupper skall grundas
på elevantalet i klassen i stället för i
skolenheten», och vidare »att på lågoch
mellanstadiet klass eller grupp i
trä- och metallslöjd och jämförliga
slöjdarter samt i textilslöjd och jämförliga
slöjdarter delas i två grupper, om
elevantalet är lägst 17».
Det föreligger på denna punkt en
reservation, vilken jag ber att få yrka
bifall till. Jag yrkar därjämte bifall till
reservationerna nr 11, 12 b, 13 a, 16 a,
22, 28 och 30, fogade till särskilda utskottets
utlåtande nr 1, avd. I, samt
till reservationen vid anslagspunkten
12. Dessutom yrkar jag bifall till reservationen
till § 34 i skollagen, fogad
till särskilda utskottets utlåtande nr 2.
Jag vill även ta upp en reservation
till bemötande, nämligen reservationen
till § 16 i skollagen, avseende fackrepresentationen
i skolstyrelserna. Jag
tror trots vad herr Andersson anfört,
att det vore olyckligt om denna reservation
vunne riksdagens gillande.
Det sägs att bestämmelsen om fackrepresentation
saknar motstycke inom
övriga sektorer hos förvaltningen, men
man måste väl också medge att sko
-
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
37
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
lans arbetsområde inte är riktigt jämförbart
med övriga områden inom förvaltningen.
Fackrepresentanterna skall
vara skolstyrelsen till hjälp med att
finna den för skolans liv och arbete
bästa lösningen i sådana frågor, där
deras erfarenhet och insyn i skolans
liv är ett stort värde. Det gäller inte i
första hand lärarnas bästa utan det är
skolans och därmed barnens och föräldrarnas
intressen som skall tillgodoses.
Det är viktigt att ett gott samarbete
med lärarkåren kommer till stånd.
Kommunikationen mellan lärarkår och
skolstyrelse fungerar på ett traditionellt
sätt och kontinuerligt, och man
behöver inte vidtaga några speciella
åtgärder för att inkalla fackrepresentanter
vid speciella tillfällen, när det
förekommer en ständig kontakt mellan
skolstyrelse och lärarkår. Jag tror att
detta är utomordentligt värdefullt, och
det har givit skolan ett mycket rikt
utbyte i det förflutna. Jag tror att jag
har rätt i denna min uppfattning.
Sedan är det en annan fråga, att
man kan diskutera antalet fackrepresentanter
och kanske inskränka representationen.
Kungl. Maj:ts förslag på
denna punkt innebär emellertid att
Kungl. Maj:t skall få bestämma hur
denna fackrepresentation skall vara
ordnad. Det får förutsättas att Kungl.
Maj:t närmare utreder denna fråga
och då tar kontakt med lärarorganisationerna.
Jag tror att man skall kunna
komma fram till en lösning som tillfredsställer
båda parter.
Jag yrkar på denna punkt liksom i
övriga punkter, där folkpartiet ansluter
sig till utskottets förslag, bifall till utskottets
yrkanden.
Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.
Fröken OLSSON (s):
Herr talman! Hur frestande det än
vore att gå in på många av de områden
som har debatterats här i går och i dag
skall jag begränsa mig till tre frågor,
som var för sig inte har något med
varandra att göra.
Det första jag vill ta upp gäller den
framställning som vi har fått från över
11 000 lärare och som flera talare berört.
Det är något som jag tycker bör
antecknas till protokollet från denna
debatt. Enligt deras egen redovisning
har av dessa 11 082 lärare summa 765
tjänstgjort i enhetsskolan på ett sammanhållet
högstadium, över 10 000 av
dessa 11 082 lärare har alltså ingen egen
erfarenhet av det som de protesterar
mot.
Av de 765 lärare som har erfarenhet
från högstadiet har den större delen
tjänstgjort där under en mycket kort
period. Detta beror på att de flesta av de
skolor som nu har sammanhållet högstadium
startade med en större eller
mindre grad av linjedelning och först
under de senaste åren har gått över till
sammanhållet högstadium.
Trots detta är det naturligtvis mycket
beklagligt att så många lärare är
misstrogna mot den skolform som de
nu skall komma att undervisa i. Enligt
lärarnas egen utredning utgör denna
grupp 80 procent av lärarna. Jag skulle
emellertid mot detta tal vilja ställa en
siffra från en av de otaliga opinionsundersökningar
som har gjorts på detta
område. Jag tror att undersökningen
företogs bland de blivande lärarna vid
Stockholms lärarhögskola. Dessa blev
först tillfrågade om de ville ha linjedelat
eller sammanhållet högstadium, och
därvid erhölls en lika förkrossande majoritet
för linjedelning som i den tidigare
nämnda framställningen.
Nästa fråga lydde: Om det nu blir
linjedelning, vilken av linjerna g, a och
y vill ni då ha er undervisning förlagd
till? Med ändå mer förkrossande majoritet
svarade de tillfrågade: Till g-linjen.
Det var ingen som hellre ville ha
a- eller y-linjen än g-linjen. Minoriteten
förklarade sig vara villig tjänstgöra på
38
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan
alla tre linjerna. Jag kan inte nu ange
siffran — om det var 76 eller 80 procent
eller vad det var — för dem som skulle
föredra att få hela tjänstgöringen förlagd
till g-linjen.
Alltså: om vi har sammanhållet högstadium,
blir 75 procent av lärarna från
början missnöjda. Om vi linjedelar är
också cirka 75 procent av lärarna missnöjda,
ty de hamnar på linjer där de
inte vill vara. Det går alltså inte att
från början få en skola som alla lärare
är nöjda med. De vill linjedelning i förhoppning
om att ganska snart kunna
komma över, så att de får åtminstone
det mesta av tjänstgöringen på den ur
deras synpunkt bättre linjen.
Detta låter ju beklämmande, men det
finns ljuspunkter. Herr Larsson i Hedenäset
redogjorde för hur han studerat
de distrikt han kände till där man haft
sammanhållet högstadium under längre
tid, och han förklarade sig ha funnit att
bara 3 procent av lärarna var emot.
Vi är väl många här som är direkt
intresserade för vår egen kommuns skolväsen
och har studerat de inlämnade
listorna. I det enda skoldistrikt som från
början konsekvent haft sammanhållet
högstadium, österåkers skoldistrikt, är
det summa två lärare som skrivit på
listorna. Av dessa har den ene tjänstgjort
endast en termin i skola med sammanhållet
högstadium.
Vad jag nu sagt betyder naturligtvis
inte att alla som tjänstgör någon längre
tid på sammanhållet högstadium blir
anhängare av det, ty de som inte blir
anhängare av systemet flyttar. Situationen
på lärarområdet har ju varit sådan,
att ingen behövt stanna i en skola där
han vantrivts. Det går därför inte att
dra alltför vittgående slutsatser av siffrorna.
Däremot är det ett faktum, att just
inom Österåkers skoldistrikt har den
erfarenheten gjorts i många fall, att de
nya lärare som tillträder tjänst vid höstterminens
början är mycket emot det
sammanhållna högstadiet. De diskute
-
m. m.
rar livligt frågan och säger ifrån, att
skall jag vara kvar bär kommer jag att
yrka på att en ändring genomförs. Men
det dröjer som regel bara några månader
tills de är helt omvända.
Den absolut avgörande majoriteten av
ifrågavarande lärare har alltså börjat
sin tjänstgöring med den inställning
som deklareras i skrivelsen till riksdagen.
Men de blir som sagt omvända efter
ganska kort tids tjänstgöring på sammanhållet
högstadium, och det är det
som är det hoppfulla. När man fått pröva
systemet vet man vad det är fråga
om och finner att svårigheterna vid
själva omläggningen övervunnits — det
är ju inte lätt för vare sig lärare eller
elever att börja med något som ingendera
parten har erfarenhet av.
Så vill jag säga några ord om en sak
som knappast berörts i debatten här,
nämligen elevernas hemarbete. Det anses
kanske att denna fråga inte hör dit,
då den ej behandlats i propositionen,
men jag anser att den måste tas upp.
Det gäller själva den inre skolreformen.
Med de sammanhållna klasserna följer
att man måste lägga upp arbetet på ett
annat sätt, om resultat skall nås. För
mig är detta en gammal kär fråga, herr
talman — jag jungfrutalade 1945 från
denna talarstol om läxorna, och det har
inte hänt något sedan dess. Då förelåg
en motion att i avvaktan på skolreformen
— det var 1940 års skolutredning
som närmast var aktuell — alla hemläxor
i folkskolan skulle förbjudas. Det
var då för tiden första tillfälliga utskottet
som fick sådana där saker att behandla,
och vi gick i utskottet emot
förslaget. Jag talade mot motionen därför
att jag inte trodde på möjligheten av
att lösa hela denna fråga genom ett
plötsligt förbud, men samtidigt förklarade
jag mig vara varm anhängare av
den läxfria skolan och övertygad om
att vi snart skulle ha denna genomförd.
Detta var som sagt 1945, och ingenting
har hänt sedan dess. Men det är
nödvändigt att en ändring kommer till
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
39
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
stånd. Vi försöker på allt sätt minska
arbetstiden för de vuxna, men samtidigt
ökar vi arbetstiden för barn och ungdomar.
Ambitiösa ungdomar i realskolan,
på enhetsskolans högstadium och i
gymnasiet, som verkligen vill sköta arbetet
på det sätt som krävs av dem, har
varken 45 eller 48 timmars arbetsvecka
— de torde ha omkring 60 timmars arbetsvecka.
Det är fullkomligt orimligt
och kan inte få fortsätta. Även barnen
och de unga har rätt att kräva arbetstidsbegränsning,
och en sådan har de
även fått, då det nu sägs att skoltiden
icke på något stadium får överstiga 35
timmar. Det är naturligtvis bra, men
det hjälper ingenting om vi skall ha
kvar hemläxorna. De får då dels inte
någon begränsad arbetstid och dels
ingen bestämd fritid. Ty det ogjorda
eller slarvigt utförda hemarbetet sitter
hela tiden som en tagg i samvetet och
hindrar dem att njuta av fritiden.
Vi måste få en omläggning av skolarbetet,
så att lejonparten av arbetet utföres
i skolan under lärarens sakkunniga
ledning och icke hemma på egen
hand eller med föräldrarnas hjälp eller
— vilket förekommer i stor utsträckning
— med hjälp av extralärare.
Vi har fått en utredning om hur
många som blir kvarsittare eller lämnar
realskolan därför att de inte orkar följa
med. Men vi kan inte få någon tillförlitlig
statistik på hur många som klarar
sig igenom realskolan — och det gäller
även gymnasiet — tack vare att de nästan
hela tiden har haft extraläsning och
ferieläsning. Ferieläsningen kan man få
något så när tillförlitliga siffror på, men
när det gäller annan extraläsning med
föräldrars eller utomståendes hjälp kan
man inte få ens ungefärliga siffror.
Det är fel att arbetet skall behöva
bedrivas på sådant sätt. I den skola där
jag gick skulle man som avslutning ha
en fest, till vilken lärarna skulle inbjudas.
Många elever ville att man även
skulle inbjuda en viss posttjänsteman,
ty de ansåg att han hade lärt dem mera
än alla lärare tillsammans. Han var en
professionell extralärare. Men det ansågs
vara en förolämpning mot lärarna
att över huvud taget låtsas om att denne
posttjänsteman existerade, och lian
blev alltså inte inbjuden. Men det hindrar
nu inte att många av eleverna hade
fått en stor del av sina kunskaper genom
honom.
På enhetsskolans linjedelade högstadium
har extraläsningen redan gjort
sitt intåg i en beklämmande stor utsträckning.
Här finns alltså stort utrymme
för den inre skolreform som
vi hoppas att vi på allvar får ta itu med,
när nu den yttre i och för sig mycket
viktiga formgivningen av grundskolan
är klar.
Den tredje fråga jag skulle vilja ta
upp gäller de motioner som väckts till
förmån för skolor för de religiösa minoriteterna.
Man säger att vi är tvungna
att i religionsfrihetens namn tillåta dessa
skolor, och man åberopar UNESCO :s
deklaration om de mänskliga rättigheterna
o. s. v.
Under det trettioåriga kriget menade
man med religionsfrihet, att fursten
skulle få bestämma religionen för sitt
folk. Sedan dess har vi kommit ett stycke
längre. Enligt UNESCO :s deklaration
om de mänskliga rättigheterna skall religionsfriheten
innebära att föräldrarna
bestämmer religionen för sina barn.
Men här i landet har vi väl ändå kommit
litet längre. Hela denna diskussion
om den objektiva kristendoinsundervisningen
går ju ut på att man inte får föregripa
elevernas fria val. Det är den
vuxne medborgaren som har tillerkänts
tanke- och trosfrihet här i landet, men
en förutsättning för att han skall kunna
utnyttja den är att han verkligen som
mogen människa kan träffa detta fria
val.
Jag tycker att fru Gunnes utredning
här om den saken var utomordentlig;
jag lyssnade med allra största intresse
till den. Jag tror att fru Gunne och jag
har mycket olika åsikter om både kris
-
40
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
tendom och kristendomsundervisning,
men hennes uppfattning att man med
varsamhet och respekt bör nalkas den
unga, växande människan i hennes sökande
efter en egen livsåskådning kan
jag helt instämma i.
Jag förmodar att dessa motioner har
inspirerats av de judiska och katolska
skolorna i Stockholm. Representanter
för dessa uppsökte först mig och några
andra av kammarens ledamöter och ville
ha vårt stöd. När vi inte kunde gå
med på deras anhållan vände de sig till
andra ledamöter. Den katolska lärarinna
som jag talade med åberopade naturligtvis
religionsfriheten. Jag försökte
förklara för henne vad jag menar med
religionsfrihet. Men jag är rädd för att
jag inte kunde uttrycka mig lika klart
och elegant som fru Gunne. Nu hade det
nog inte hjälpt hur jag hade uttryckt
mig. Denna lärarinna blev nämligen
våldsamt upprörd och sade, att den katolska
kyrkan och de katolska föräldrarna
inte vill att barnen skall välja religion.
De ville ta hand om dem under
skoltiden för att få garantier för att de
växte upp till rättrogna katoliker. Det
är den katolska kyrkans inställning. Det
är varje auktoritär regims inställning
— den må vara religiös eller politisk:
man vet hur viktigt det är att få hand
om de unga under deras ömtåliga och
påverkbara utvecklingstid, och därför
kräver de sina egna skolor. Men hur
stämmer detta med departementschefens
— jag tror tidigare i debatten citerade
— yttrande: »Kristendomsundervisningen
skall vara objektiv i den meningen,
att den meddelar sakliga kunskaper om
olika trosåskådningars innebörd och
innehåll utan att auktoritativt söka påverka
eleverna att omfatta en viss åskådning.
» Detta är något som vi garanterar
de blivande svenska medborgarna.
Vare sig det gäller medborgare som
fötts i landet eller personer som flyttat
in och så småningom kanske blir svenska
medborgare, måste vi i trosfrihetens
namn sörja för att de blir lika behandlade
i detta avseende.
Föräldrarna har rätt att ordna religionsundervisning
för sina barn och
själva ge dem undervisning och påverkan
i sin egen religion. Så fattar vi trosfriheten.
Men att de helt skulle få ta
hand om dem under skoltiden bryter
mot hela grundskoleidén. Herr Zetterberg
sade att det sker en stark invandring
av romersk-katolska medborgare
och att vi kommer att få allt svårare att
stå emot deras krav att få ordna sin
egen skolundervisning. Men det måste
vi göra; eljest kan vi lika gärna ge upp
grundskolan.
Fru Renström-Ingenäs nämnde att
dessa skolor givetvis står öppna för alla
barn som vill gå i dem. Naturligtvis,
vi kan inte låta dessa immigranter
få sina särskilda skolor men neka
dem som har samma religiösa uppfattning
som dessa och som är svenskar
sedan generationer att sätta sina barn
i dessa särskilda skolor när skolorna
väl finns. Genom att tillåta dessa skolor
bryter vi därför sönder hela systemet.
Dessa skolor skall ha grundskolans
kursplaner och stå under inspektion
av skolöverstyrelsen. Fru RenströmIngenäs
som själv är lärare vet lika
väl som jag — och det vet vi förresten
allihop här i kammaren — hur litet
andan och inställningen i en skola kan
påverkas med kursplaner och inspektioner.
Att inrätta dessa specialskolor
är en farlig väg att slå in på.
Både fru Renström-Ingenäs och andra
har åberopat förhållandena i andra västerländska
stater. Den katolska lärarinnan
som var här på besök korn från
Bayern. Hon sade att där har katolska
och högkyrkliga och lågkyrkliga skolor
statsunderstöd på samma villkor.
.lag har sett litet av skolväsendet i Belgien
och i Sydtyskland, och det systemet
är då sannerligen inget som jag
önskar för vårt vidkommande. En tysk
dam besökte en lekskola i Stockholm
och blev mycket hänförd över den.
Hon sade förtjust: »Den är naturligtvis
evangelisk.» Lärarinnan blev mycket
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
41
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
häpen och visste inte vad hon skulle
svara. »Ja, inte kan den väl vara katolsk!»
menade tyskan. Hon kunde inte
fatta när hon fick höra att våra lekskolor
inte är konfessionella. Hon blev
ytterst häpen och utbrast: »Menar ni
att föräldrarna lämnar sina barn på ett
daghem eller i en lekskola utan att veta
vad lärarna har för religion!» Denna
inställning var alltså självklar för
henne. Den konfessionella uppdelningen
gäller hela skolväsendet igenom i dessa
länder.
I Sverige har vi lyckats, kanske i enastående
grad, att hålla religiösa och politiska
motsättningar och stridigheter
utanför skolan. Det är en tradition som
jag tror att vi har all anledning att vara
ytterligt rädda om. De romersk-katolska
och andra trosbekännare som
flyttar hit vet att de kommer till ett
land med religionsfrihet. De vet att
de är garanterade fri religionsutövning
och möjlighet att själva ordna religionsundervisning
för sina barn. Men de
måste också vara medvetna om att i
och med att de flyttar till ett land med
religionsfrihet så tar de risken att deras
barn kommer att överge sina fäders
religion och begagna sig av denna
religionsfrihet när de blir vuxna.
Vill de inte ta denna risk, då får de
låta bli att flytta hit. Vi kan inte i religionsfrihetens
namn tillåta att blivande
svenska medborgare tvingas in i
en religion.
Vi har efter en lång diskussion här
i riksdagen gått med på att katolska
kloster inrättas här i landet, men därvidlag
lades det mycket stor vikt vid
att de som söker inträde i klostren skall
vara vuxna. Det skall vara myndiga
människor som frivilligt fattar beslutet
att gå in i klostret. Här däremot är
det fråga om barn, av vilka de flesta
är blivande svenska medborgare.
Det kan hända att man behöver hjälpa
de nyinflyttade under en övergångstid
— det tror jag i många fall är berättigat
— med att ordna förstärknings
-
undervisning och kanske ren särundervisning,
framför allt till dess att de har
lärt sig språket, för att på så sätt göra
övergången smidigare. Men detta är
inte alls detsamma som att inrätta skolor
helt och hållet för de inflyttades
räkning.
Nu säger man att det är så ytterligt
få och små skolor som det gäller. Det
är det än så länge, men har vi en gång
godtagit principen, är gärdet upprivet.
Jag är också mycket lyhörd för argumentet
att de inflyttade har sin säregna
kultur med delvis andra traditioner.
Man nämner i det sammanhanget
särskilt judarna. Men vi har haft judar
här i landet i åtskilliga hundra år,
längre än i de flesta andra länder. De
har vuxit in i det svenska samhället.
Många av dem har gjort utomordentliga
insatser på alla områden i det svenska
samhällslivet. De har förmått bevara
sin religiösa och kulturella egenart
trots att det alldeles övervägande flertalet
av dem har gått i de vanliga skolorna.
Det judiska folket är ett lysande
exempel på hur bra det går att på
en gång växa in i en kultur av annat
slag och behålla sin egen särart. Att
detta går har judarna visat, spridda som
de varit över hela världen genom årtusenden.
Dessa inflyttade romerska katoliker
och andra grupper önskar naturligtvis
också de bevara en del av
sitt kulturarv, även om de har för avsikt
att stanna här och bli svenskar.
Men det är ju också bara en del av tiden
som barnen är i skolan. Det mesta
av tiden är barnen hemma, hemmets
helgfirande och familjens hela sätt att
vara påverkar barnen minst lika mycket
som skolan och knyter kontakterna
med den andra kulturen.
Skolberedningen har med ett uttryck
som jag tycker är mycket fint sagt:
Alla behöver en gemensam referensram.
Detta är ett av skälen till grundskolan.
Denna gemensamma referensram behöver
alla som skall leva och verka här
i landet. I det fallet skall vi inte göra
2* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 23
42
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
skillnad på olika grupper. Men utöver
den gemensamma referensramen ■—
som lyckligtvis till stor del är gemensam
även för dessa inflyttade — har
olika grupper sin speciella referensram.
Det är ingen som förmenar dem det,
men vi skall inte blanda ihop deras rätt
att utveckla sin särart med skolgången
under de obligatoriska skolåren. Därför,
herr talman, kommer jag nu att
rösta mot detta förslag om särskilda
skolor och även vid andra tillfällen
kämpa mot att vi skall rucka på grundskolans
idé genom att införa någon sorts
minoritetsskolor, av vad slag det vara
må.
Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s) kort
genmäle:
Herr talman! Fröken Olsson började
med att tala om 30-åriga krigets värderingar
av mänskliga rättigheter. Jag
trodde att vi hade kommit över detta
stadium och dessa värderingar.
I debatten här har tidigare erinrats
om utlänningars betydelse för vårt näringsliv
och om hur vi inbjuder dem
att komma, därför att vi behöver deras
arbetskraft. När de kommer är vi skyldiga
att hålla deras barn i skolan. De
kan gå i den vanliga folkskolan, och
jag har där i flera år haft elever, som
kommit till vårt land som flyktingar tillsammans
med sina föräldrar. Jag vet
vilken belastning det har varit för arbetet
i klassen och för de övriga eleverna
genom att det dock alltid måste
ta en tid att sätta dessa nykomlingar
in i arbetet, eftersom vi inte förstår
varandras språk. Det bästa för dessa
barn vore, att de finge sin undervisning
i en miljö, där även lärarna kunde
deras språk. Det möter naturligtvis
svårigheter, eftersom dessa barn kommer
från många olika länder. Det är
barn från över tiotalet olika nationer,
som nu undervisas i till exempel S:t
Eriksskolan.
Jag sade, att barnen har kommit med
sina föräldrar som flyktingar. Alla vet
vi vilken ställning judendomen har intagit
i Europa under 1900-talet. Man
kan förstå hur psykiskt sönderslitna
många av dessa människor är som kommit
till vårt land och att miljön i de
hem, där barnen växer upp, inte är
den tryggaste. Skall de därtill hamna
i en skola, där de känner sig främmande
och där ingen förstår deras språk,
bidrar detta till den belastning de utsättes
för.
Dessa barn har rätt att få sin religionsundervisning
sedan den ordinarie
skoltiden för dagen är slut, säger man.
Ja, det har de, men hur skall de orka
med detta? Det blir en överansträngning
för dem, särskilt på lågstadiet och
mellanstadiet. Därest vi är eniga om
att vilja ordna så, att skolan skall passa
för barnen och deras bästa, anser
jag att vi också skall ge statsbidrag till
de två skolor det här gäller.
Fröken Olsson överdrev enligt min
uppfattning farligheten i ett sådant arrangemang.
Vår demokrati är stark. Inte
kan den skadas av att de barn det här
är fråga om kan få gå i en skola, som
drivs med statsunderstöd. Det är för
barnens bästa, som dessa skolor hålles
i gång. Men deras ekonomi är sådan,
att de tvingas upphöra med sin
verksamhet på grund av att de inte kan
bära kostnaderna för denna, om de
inte erhåller statsbidrag. Det är inget
säreget för vårt land, om vi väljer vägen
att ge dem statsbidrag. I Danmark
finns 22 katolska skolor, vilkas kostnader
till 80 procent finansieras genom
allmänna medel. I England är motsvarande
siffra 95 procent.
Herr talman! Tiden för mitt genmäle
medger inte att jag tillfogar ytterligare
synpunkter. Jag ber ånyo att få
yrka bifall till reservationen nr 30.
Herr ARVIDSON (s):
Herr talman! Jag skall först be att
få säga några ord till herr Hamrin i
Jönköping — inte för att ta upp någon
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
43
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
strid utan för att söka överbrygga motsättningar.
Detta kan emellertid bara
ske genom klarlägganden.
Herr Hamrin såg tillbaka och lät
50-talet passera revy. Han nämnde att
den gamla hederliga benämningen morgonbön
plötsligt försvunnit genom en
regeringsåtgärd och ersatts med ordet
morgonsamling. Det innebar en förändring
inte bara i fråga om termen
utan också i fråga om innehållet.
Jag vill i detta sammanhang betona,
att åtgärden från regeringshåll var en
nödvändig åtgärd. Den stod helt i konsekvens
med den religionsfrihetslagstiftning,
som tillkom 1951. Någon godtycklig
handling från regeringens sida
var det alltså inte fråga om. För det
borgar väl också att dåvarande ecklesiastikminister
var herr Persson i Skabersjö.
Vad som ligger bakom kontroversen
på detta område är frågan om vi skall
ha religionsfrihet eller inte. Skall vi
ha religionsfrihet eller skall vi godta
monopol på förkunnelse för en viss
åskådning? Jag har märkt att när man
framför monopolkravet — det gör man
på sina håll — grundar man sin uppfattning
på den omständigheten, att
en bestämd åskådning, den evangelisklutherska,
omfattas av majoriteten av
vårt lands befolkning. Det kan mycket
väl tänkas, att det är en stor sådan
majoritet och att man vid en folkomröstning
verkligen skulle uttala sig för
den evangelisk-lutherska grundåskådningen.
Det är möjligt att en omröstning här
i kammaren också skulle ge ett sådant
resultat. Vi har kanske en majoritet av
kammarmedlemmar som omfattar denna
åskådning. Men det finns en annan
majoritet i landet, som är lika klar
och måhända större. Det är den majoritet
som omfattar det liberala kravet
på religionsfrihet. Det kravet har
kammaren här enhälligt anslutit sig
till. Kommer nu majoriteten för religionsfrihetskravet
i motsättning till
den majoritet som finns för den evangelisk-lutherska
åskådningen?
Jag vill gärna anknyta till de ord i
mitt anförande i går, vilka herr Hamrin
i Jönköping apostroferade. Jag sade
i all korthet: Till de värderingar som
vi har kommit till enighet om hör också
respekten för varje människas rätt
att på grundval av egen kunskap och
egna erfarenheter utbilda sin egen livsåskådning.
Det är omkring den rätten
som objektivitetskravet slår vakt. I och
med att vi accepterat det objekti vitetskravet,
framhöll jag, har ett bittert
tvisteämne försvunnit. Det beslut enligt
utskottets förslag som vi nu går
att fatta — till vilket också herr Hamrin
yrkat bifall — innebär att i fortsättningen
varje familj vilken åskådning
den än har med samma förtroende
skall kunna skicka sina barn till
skolan i förvissning om att de där inte
blir utsatta för påtryckning i ena eller
andra riktningen. Jag sade också att
skolans ledtråd i fortsättningen blir
att skapa allvar inför livsåskådningsfrågorna
och respekt för sanningssökandet.
Så långt mitt anförande av
i går.
Nu säger herr Hamrin med emfas
att han accepterar religionsfriheten
men att ateistisk förkunnelse, t. ex. vid
morgonsamlingarna, har vi ingen användning
för. Från många artiklar i
Jönköpings-Posten vet jag, att ateism
i herr Hamrins mun är ett nedsättande
ord. För mig, i den mån jag bekänner
mig till ateismen, innebär den en tro
på människovärdet men en tro utan
religiös motivering.
Nu vill herr Hamrin vägra denna
åskådning att komma till tals inför ungdomen.
Jag drar därav den slutsatsen
att herr Hamrin ensam i kammaren
inte accepterar religionsfrihetsprincipen,
den princip som vi uttrycker så
att den innebär frihet för alla åskådningar
att göra sig gällande på grund
av egen inre kraft.
Men herr Hamrin missförstod nog
44
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan
herr Alemyr. Vi kan mycket väl vara
överens om att om en ateist uppträder
under en morgonsamling och därvid
uppträder fientligt mot kristendomen
och är polemisk, har han visat sig
olämplig som morgonsamlingshållare.
Polemisk morgonsamling är olämplig.
Man kan gärna uppfatta detta som en
deklaration från min sida. Om herr
Hamrin studerar den motion som jag
har framlagt i denna fråga och som
jag har frångått i utskottet, skall han
där finna, att jag har tagit principiellt
avstånd från allt som kan förvandla
morgonsamlingen till morgonsplittring.
Jag tror att det är möjligt att undgå
dessa kontroversiella morgonsamlingar,
även om man följer departementschefens
rekommendationer om objektivt
planerade morgonsamlingar. Samling
är möjlig därför att våra värderingar
trots olika motivering är nära besläktade.
En morgonsamling skall kännetecknas
av värdighet, av lyftning, av
stillhet men inte av livsåskådningsmonopol.
Jag gläder mig för egen del åt
den enighet som uppstått omkring utskottets
förslag, och jag tror att t. o. m.
herr Hamrin och jag skulle kunna mötas.
Om herr Hamrin en dag ville komma
upp till mitt seminarium och där
hålla morgonsamling, är han i och för
sig mycket välkommen, men jag tror
inte att hans morgonsamling på någol
avgörande sätt skulle avvika ifrån den
morgonsamling som jag själv kanske
dagen efter skulle hålla.
Under debatten har yrkats bifall till
ett antal reservationer, vilka inte har
blivit belysta från utskottshåll. Traditionen
här i kammaren fordrar att utskottets
talesman i dessa frågor i varje
fall i yttersta korthet säger några
ord om utskottets hållning till dessa
reservationer. Jag skall inte gå in på
någon djupare argumentering i någon
av frågorna.
Herr Larsson i Hedenäset yrkade bifall
till reservation nr 12 b. Denna reservation
begär särbestämmelser för
m. m.
uppdelning på klasser i årskurs 9 i
glesbygderna ner till 9 elever mot i
vanliga fall 12, om det är mindre än
60 elever totalt i årskursen. Jag har
grubblat en smula över denna reservation
och kan inte förstå den riktigt.
Både skolberedningen och departementschefen
har gått ned ända till
5 elever som villkor för att undervisningen
på en teoretisk linje skall få
äga rum och ned till 8 elever när det
gäller praktiska linjer. Har man 5 elever
som anmält sig till en av de teoretiska
linjerna, skall alltså undervisningen
på den linjen äga rum och likaså
när det gäller den praktiska linjen
med 8 elever. Emellertid måste detta
ske på det sättet att elever på olika
linjer får samläsa i de ämnen som är
gemensamma. Jag kan för min del inte
se att reservationens krav här på något
sätt innebär något förbättrat läge
för eleverna i glesbygderna. Här krävs
alltså att man skall gå ned till ett minimiantal
av 9 elever. Men eleverna i
glasbygderna är garanterade egen undervisning
även om de är så fåtaliga
som 5 — respektive 8 på praktisk
linje.
Reservationerna 16 a och 16 b handlar
om situationen på högstadiet och
behovet av större utrymme för insatser
från klassföreståndarens sida. I
a-reservationen yrkas att klassföreståndaren
i sjunde årskursen skall få en
timme och i b-reservationen att klassföreståndaren
på högstadiet skall få
en halv timme till sitt förfogande för
elevvård. Jag delar helt den tanke som
ligger bakom de båda motioner, på vilka
reservationerna är grundade — jag
förstår bara inte att de borgerliga partierna
inte har kunnat ena sig om en
gemensam framställning. Att klassföreståndaren
verkligen behöver få tid att
ägna sig åt klassens och de enskilda
elevernas vård är jag fullt medveten
om. Nu förutsätter både skolberedningen,
Kungl. Maj :t och utskottet försöksverksamhet
på detta område. Jag tror
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
45
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
att en sådan försöksverksamhet är nödvändig
för att skapa underlag för en
vettig utformning av klassföreståndartimmen.
Den kan så lätt bli något meningslöst
eller löjligt — kanske rent
av något upplösande. Det kan bli en
skvallertimme eller en timme då man
tar vissa elever i upptuktelse. Jag tror
att timmen blir motiverad först då den
verkligen visat sig vara ett centrum
för elevvården och ett forum för fostran
av eleverna i klassen. Därför behövs
försöksverksamhet här. AU besluta
om en klassföreståndartimme i dag
finner jag sålunda vara vanskligt —
riskerna för misslyckande är alltför
stora.
Beträffande den halvtimme som begärs
i högerreservationen får väl sägas
att detta är en förhandlingsfråga.
Det är här fråga inte om någon särskild
timme på schemat utan om en
ersättning till klassföreståndaren för
den extra tid han lägger ned på elevvården.
Därför menar jag att det är en
förhandlingsfråga. över huvud taget
kommer hela detta spörsmål om klassföreståndarens
ställning att hänskjutas
till överläggningar mellan berörda parter.
Får jag sedan i korthet säga något
om reservation 17 i särskilda utskottets
utlåtande nr 1. Den gäller de disciplinbefrämjande
åtgärderna i skolan.
Här är utskottet ense om att det är
nödvändigt att skapa arbetsro för skolan.
Nu menar den majoritet, som har
uppstått med lottens hjälp, att man
bör sätta i gång försöksverksamhet i
200 rektorsområden — en mycket omfattande
försöksverksamhet — med särskilda
disciplinbefrämjande åtgärder,
ursprungligen föreslagna av skolöverstyrelsen.
Resultatet härav skall så småningom
redovisas för riksdagen. Reservanterna
— det är de som har följt
Kungl. Maj :t — menar att det här framför
allt är kommunerna som skall gå
i bräschen för det nya. Kommunerna
är i hög grad oenhetliga, och riksom
-
fattande åtgärder kanske därför inte
är så lämpliga. Det vore nog riktigare
om kommunerna finge söka sig fram
på sina egna vägar. Än så länge är de
åtgärder det här är fråga om osäkra
till sin praktiska utformning och till
sin verkan. Det vore kanske inte välbetänkt
att nu föreslå över en miljon
kronor för uppdelning av klasser i disciplinbefrämjande
syfte och 300 000
kronor för eftersittning. Först bör nog
den eventuella slagkraften av sådana
åtgärder visas.
Reservation 21 avser slöjdlärarnas,
facklärarnas, ställning. Här har ödets
ironi spelat oss ett spratt. Slöjden har
haft sämre ställning på schemat än
alla andra ämnen — jag tänker nu närmast
på folkskolan och enhetsskolans
mellanstadium. Den som har undervisat
i slöjd har haft sämre betalning än
den som har undervisat i något annat
av skolans ämnen. Nu blir slöjden jämställd
med de andra ämnena och slöjdlärartimmarna
betalas lika bra som
andra lärartimmar. Detta skulle man
tro vara anledning till glädje för slöjdlärarna.
Men resultatet har blivit det
motsatta. Genom att slöjdtimmarna betalas
lika bra som övriga ämnestimmar
ter sig undervisningen i slöjd mer
lockande än tidigare för folkskollärarna.
Detta betyder att slöjdlärarna fruktar
att bli utträngda från mellanstadiet.
Reservanterna begär ett uttalande om
att specialutbildade lärare i slöjd på
mellanstadiet skall finnas i den utsträckning
som är möjlig. En annan reservation
vill att detta skall omfatta
alla övningsämnen.
Utskottet har för sin del begränsat
folkskollärarnas deltagande i detta slag
av tjänstgöring så, att det svarar mot
ämnets ställning på schemat. Det kan
alltså inte svälla ut över alla gränser.
Som någon uttryckte det: Någon orgie
i slöjd skall det inte bli fråga om. Det
är, menar utskottet, skolöverstyrelsens
sak att i anvisningar uppmärksamma behovet
av underlag för tjänster i slöjd.
46
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
Utskottet vill alltså i själva verket ge
uppdraget åt skolöverstyrelsen att se
till att i största möjliga utsträckning
tjänster av denna typ tillkommer eller
bevaras. Såvitt jag förstår är det också
för skolcheferna en självklar uppgift
att ur skolans egen synpunkt och ur
effektivitetssynpunkt skydda tillvaron
av sådana tjänster. Jag menar därför,
att reservanternas synpunkter redan är
tillgodosedda i utskottets skrivning.
Får jag härifrån, herr talman, övergå
till att tala om utlåtandet nr 2 som
handlar om skollagen. Där finns till
34 § fogad en reservation som bygger
på en borgerlig motion om rätt till förtida
intagning av barn i privat skola.
Herr Ohlin fann denna punkt så viktig
att han tog upp den i sitt principanförande
i går.
34 § skollagen hänvisar till 32 §, som
har till uppgift att skydda barnen mot
för tidig intagning i skola. Barn som
visar sig icke skolmogna skall inte placeras
i reguljär skolgång. Reservanterna
vill nu göra undantag för privata skolor,
och man motiverar detta med att
det skulle vara lämpligt med en försöksverksamhet
på området, varigenom
man även skulle tillmötesgå många föräldrars
önskan. Några sakskäl har emellertid
inte anförts. Varför skulle barnen
behöva mindre skydd, om föräldrarna
har råd att hålla dem i privatskola?
Om de underkastas skolmognadsprövning
och visar sig vara skolmogna,
är det ingenting som hindrar deras
intagning i privat skola, men reservanterna
vill att de skall kunna tagas
in i privat skola även om de inte
är skolmogna. En helt annan sak är det
ju om det finns förskoleklasser som är
fogade till den privata skolan, men i
så fall lägger 34 § icke något hinder i
vägen för intagning.
Därefter övergår jag till det sista utlåtandet
från särskilda utskottet, nr 4.
Där vill jag stanna ett ögonblick vid
reservationen nr 2 b, som gäller intagning
vid folkskoleseminarierna efter
meriter. Det förhåller sig så, som fröken
Karlsson i går påminde om, att
man vid intagning av nya elever på seminarierna
tillämpar ett kvoteringssätt.
I allmänhet skall lika många pojkar
som flickor tagas in — detta är ju en
gammal tradition, som varit motiverad
av önskemålet att få balans inom skolan
mellan kvinnliga och manliga lärare.
Nu vill reservanterna lämna fältet
fritt för tävlan mellan män och
kvinnor; den mest meriterade skall tagas
in.
Jag vill gärna säga, att jag har precis
samma uppfattning. Så borde det
gå till. Jag hoppas också att vi skall
komma dit. Men, ärade kammarledamöter,
en princip kan vara riktig i och
för sig, men man kan ändå vara betänksam
när det gäller att omsätta den
i praktiken. Om vi i dagens läge skulle
ta in elever i seminarierna för folkskollärarutbildning
utan att ta någon
hänsyn till vederbörandes kön, skulle
detta bara betyda att männen i stort sett
slogs ut och vi skulle få en så gott som
uteslutande kvinnlig folkskollärarkår.
I och för sig är jag inte rädd för detta.
Är kvinnorna bättre som lärare, är ingen
olycka skedd. Jag har inte samma fruktan
för »eine Versveiblichung der
Schule» som en tysk seminarierektor
hade när han vid ett besök här i landet
för några år sedan förklarade, att detta
var den största fara som för närvarande
hotade den tyska skolan. Men
konsekvenserna, både för lärarutbildningsanstalterna
och för skolorna, är
så omfattande och så svåröverskådliga,
att riksdagen knappast kan besluta om
en ändring av bestämmelserna härvidlag
utan en ordentlig utredning av problemet.
Följaktligen har frågan överlämnats
till 1960 års lärarutbildningssakkunniga.
Jag antar att ärendet, när
det remitteras dit, kommer att följas
av såväl mina som fröken Karlssons välsignelser.
Måtte det gå bra för den riktiga
principen!
Slutligen, herr talman, har jag något
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
47
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
att säga i ett ärende som rör folkskoleseminarierna
— det är punkterna 13 och
14 i slutet på särskilda utskottets utlåtande
nr 4. Jag vill rikta en allvarlig
vädjan till kammaren att bifalla utskottets
hemställan på denna punkt.
Frågan har följande bakgrund. Under
1950-talet har en allmän upprustning
skett i de kommunala skolorna. Men
seminarierna som skall utbilda lärare
för dessa skolor har inte kunnat följa
med i fråga om denna upprustning på
grund av bristande anslag. Det kommunala
skolväsendets utgifter har stegrats
undan för undan. Seminariernas anslag
har stått stilla år efter år. Var ansvaret
för detta kan ligga skall jag i
detta sammanhang låta vara osagt. Seminariernas
utrustning av böcker, materiel,
instrument och inventarier är
mycket knapp och dessutom i dag nedsliten.
De nya småskollärarna och folkskollärarna
kommer därför ut till skolorna
utan att ha lärt sig använda den
materiel som finns där, därför att de
inte ens har kunnat få se den på seminarierna.
Nu har emellertid något nytt inträffat.
Skolbcredningen presenterade förra
året sitt betänkande »Hjälpmedel i
skolarbetet». Där ställs mycket större
krav än tidigare på skolornas upprustning
med undervisningsmateriel och
böcker. Detta betänkande har redan
hunnit bli normgivande för förlagen,
materielfirmorna och kommunerna som
skall göra inköpen. En allmän upprustning
pågår på nytt, men seminarierna
får inte heller nu följa med i utvecklingen.
Med hjälp av den nya materielen
skall en omläggning av undervisningsmetoderna
ske, men på seminarierna
kan vi inte utbilda lärarna i
handhavandet av dessa nya instrument.
Vi kan inte ens visa, hur det går till att
använda dem, ännu mindre lära lärarna
att sätta in dem i undervisningen.
Materielen finns helt enkelt inte!
Skolöverstyrelsen har föreslagit en
mycket måttfull upprustning, nämligen
till 1,6 miljoner kronor, medan Kungl.
Maj:t hade tänkt sig 1,1 miljoner kronor.
Kungl. Maj:ts förslag skulle ha inneburit
en upprustning med ungefär
25 procent. Vi har motionerat om att
anslaget skulle höjas till 2 miljoner kronor.
Utskottet har gått en medelväg och
stannat för skolöverstyrelsens anslagsäslcande,
vilket innebär en höjning utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit med
0,5 miljoner kronor.
Jag vill understryka att en undersökning
som jag har gjort visar, att engångsbeliovet
för den nödvändiga engångsupprustningen
av seminarierna är
6 miljoner kronor. Man skulle kunna tänka
sig att fördela detta på 10 år med
ungefär 0,5 miljoner kronor om året.
Det skulle emellertid innebära att seminarierna
inte kan delta i nyorienteringen
på det metodiska området under
det avgörande 1960-talet. Det går
inte att vänta på detta sätt. Även den
summa som utskottet föreslår är otillräcklig,
men den kan innebära åtminstone
att en början görs. Om kammaren
bifaller detta förslag, betyder det
väl också en uppmuntran till Kungl.
Maj:t att nästa år föreslå sådana anslag
att de är tillräckliga.
Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Herr Arvidson riktade
till mig en vänlig inbjudan att komma
till den undervisningsanstalt, där
han är rektor, och leda en morgonsamling.
Jag noterar detta erbjudande helt
seriöst, och jag gör det med tacksamhet
och betecknar det som ett väsentligt
framsteg i våra förbindelser.
Låt mig säga att det är fundamentalt
viktiga spörsmål för bedömningen av
den nya skolan och hur den kommer
att fungera, som berörs i dispyten mellan
herr Arvidson och mig. Det gäller
svåra och ömtåliga problem som skall
behandlas med all varsamhet. Därom
är jag helt överens med herr Arvidson.
Min avsikt har varit att i görligaste
48
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
mån söka skapa klarhet, ty det kan inte
vara av intresse för någon att gå till
beslut med förbundna ögon. Jag har
velat skapa klarhet kring innebörden
av den kompromiss som har träffats i
denna fråga. För min del har jag sagt,
att jag i dag inte är färdig med den definitiva
bedömningen av denna sak. Jag
vill se, hur denna nya ordning kommer
att fungera.
Jag vill med allt möjligt eftertyck
framhålla, att jag är en lika bestämd
och lika varm anhängare av religionsfrihetens
princip som någon annan i
denna kammare, men jag vill hävda,
att religionsfrihetsintresset tillgodosetts
genom de befrielsemöjligheter, som redan
är garanterade och som uppenbarligen
genom det beslut vi i dag skall
träffa, kommer att bli ytterligare garanterat
på väsentliga punkter.
Jag vill emellertid tillägga, att jag är
oroad — och många med mig — av en
utveckling som kunde tänkas innebära,
att det inom den nya grundskolans ram
skulle i full paritet med den kristna
morgonsamlingen också kunna meddelas
en förkunnelse i mer eller mindre
aggressivt ateistisk anda. Inför det perspektivet
har jag hesiterat och jag skulle
vilja hemställa till herr Arvidson att
också från sina utgångspunkter försöka
förstå, att detta kan oroa på många
håll.
Fröken KARLSSON (h):
Herr talman! I går bann jag inte med
att replikera herr Larsson i Hedenäset
på ett par punkter som han gav mig
anledning att säga något om.
Han beskyllde mig för att vara med
om att öka kommunernas utgifter genom
att vilja minska det antal elever
som skolsköterska skall hjälpa i hälsovården
från 1 500 till 1 200. Det är riktigt,
herr Larsson i Hedenäset, men jag
menar att den uppgiften är mycket väsentlig.
En skolsköterska har mycket
stor betydelse i skolarbetet. Det gäller
skolhälsovården och kanske alldeles
speciellt mentalvården, som hon skulle
hinna med mera, om hon blev i tillfälle
att ta kontakt med hemmen. Man vinner
mer än man förlorar. Det kostar
visserligen pengar, men man vinner på
annat sätt. Jag är övertygad om att
kommunerna, som ständigt visar stort
intresse för barnen, gärna tar den kostnaden.
Herr Larsson nämnde också vår reservation
när det gällde tillval av främmande
språk. Jag vill ännu en gång
fästa herr Larssons uppmärksamhet på
att när jag talade härom citerade jag
statsrådets ord i statsverkspropositionen.
För att det inte skall bli något
missförstånd skall jag läsa upp dem —
för kontrollens skull vill jag nämna att
de står på sid. 271 i propositionen:
»Man vet ännu för litet om hur eleverna
och deras föräldrar kommer att
utnyttja valfriheten, och i de fall det
visar sig — t. ex. på grund av lärarbrist
eller andra lika svårartade hinder
— omöjligt att gå elevernas önskemål
till mötes torde skolan få nöja sig
med att tills vidare tillhandahålla endast
det ena av de två främmande
språken.»
Statsrådet säger vidare att den inskränkningen
naturligtvis skall vara en
undantagsföreteelse, den skall alltså endast
kunna göras i början. Yi vill emellertid
inte vara med om en sådan inskränkning
ens i början för landsbygdsskolorna
—- ty det är dessa som kommer
att drabbas av minskningen i språkundervisningen.
Därför har vi i en reservation
krävt att alla högstadiedistrikt
skall ha samma tillvalsmöjligheter
i fråga om språk. Därmed tror
jag att jag har svarat på vad herr Larsson
sade direkt till mig.
I stället för att begära repliktid under
de sena timmarna i går kväll —
och jag är glad att jag inte gjorde det,
ty i så fall hade jag fått begära replik
flera gånger -— har jag samlat några
synpunkter med anledning av de anföranden
som då hölls. Ett par, tre av
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
49
Reformering ay den obligatoriska skolan m. m.
talarna var inne på det ekonomiska bedömandet
i samband med skolreformens
genomförande. Herr Blidfors var en av
dem, och lian kom in på den frågan
i samband med yrkande om bifall till
reservationerna 3 ocli 4 i särskilda utskottets
utlåtande beträffande seminariernas
utrustning och materiel. Härom
har herr Arvidson talat så mycket, att
jag kan beröra den frågan mycket kort.
Jag är verkligen glad att herr Arvidson
och jag för en gångs skull är överens,
att herr Arvidsons parti i övrigt tyvärr
inte vill vara med om utrustningen av
seminarierna tycker jag är anmärkningsvärt.
Vi skall där utbilda de lärare som
skall omsätta sin kunnighet i grundskolan.
Då får vi verkligen vara beredda
att offra någonting för den utbildningen.
Herr Blidfors sade att en ökning med
160 000 kronor inte var så dålig. Men
det beloppet skall slås ut på 20 seminarier.
Det blir i medeltal 8 000 kronor
för varje. Räknar man sedan bort
omsättningsskatt och prishöjningar som
kan vara betingade av andra orsaker
återstår verkligen inte mycket. Vill man
gå tillbaka och se hur detta anslag varit
under en femårsperiod, finner man
att det är skrämmande litet. Ett år,
1958/59, sänktes det t. ex. från 550 000
till 500 000 kronor, trots att skolöverstyrelsen
det året hade begärt ett ökat
anslag till sammanlagt 895 000 kronor.
Denna återhållsamhet rimmar illa med
talet om att man skall satsa på skolan.
Jag vill liksom herr Arvidson varmt
vädja till riksdagsledamöterna att rösta
för anslaget på den här punkten. Ett
bifall till detta anslagskrav skulle bli
till en verklig hjälp för lärarna, seminarieeleverna
och sedan i sin tur också
deras elever.
över huvud taget är det ganska märkligt
att det i många fall är just representanter
för oppositionen som starkt
understryker vikten av att vi inte får
vara alltför njugga med anslagen. Detta
måste vara ett uttryck för vår starka
önskan att vilken skola vi än får skall
den vara bra.
Förslaget i en motion från folkpartiet
om disciplinfrämjande åtgärder har vi
kunnat biträda, ty vi tycker att det gäller
en väsentlig fråga, önskvärd är
också en sänkning av elevantalet i klasserna,
speciellt i glesbygderna. Ett genomförande
härav kommer att kosta
mycket pengar, men det kommer också
att ge någonting i det långa loppet.
Fru Holmqvist berörde också de ekonomiska
aspekterna. Eftersom hon sitter
i bevillningsutskottet, kan hon där
bevittna att man kommer med stora
skattekrav. Hon räknade upp flera sådana.
Det är säkert riktigt, som fru
Holmqvist säger, att man måste väga
kraven mot varandra. Å andra sidan behandlar
vi nu en fråga som verkligen
hör framtiden till. Då måste man fråga
sig: Vill vi ha detta och hur mycket
kostar det? Därefter får avväganden
ske. Dem kan vi inte göra här i riksdagens
kamrar.
Fru Holmqvist berörde även den reservation
som grundar sig på en motion
där man tar upp frågan om förhållandet
mellan manliga och kvinnliga
inträdessökande vid seminarierna. Enligt
fru Holmqvists mening borde den
frågan ställas på framtiden, och däri
utmynnade också herr Arvidsons anförande,
även om han sakligt gav mig
alldeles rätt i att den nuvarande ordningen
inte är tillfredsställande. Den
skildring som herr Arvidson själv lämnade
både inom utskottet och det han
yttrade här i kammaren måste sägas
vara skrämmande. Om det hade ställts
samma krav på båda grupper av sökande
när det gäller meriter och annat,
skulle det betyda — även herr Arvidson
fällde det uttrycket — att de manliga
sökandena i stort sett hade slagits
vd. Det innebär med andra ord att man
vid seminarierna tar in mycket svagt
meriterade manliga sökande, samtidigt
som vi kräver alltmer av vår skola.
Såsom jag sade i går är inte detta
50
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
någon kvinnosaksfråga, utan vad det
gäller är att göra lärarbanan så attraktiv,
att även kvalificerade manliga aspiranter
söker sig till seminarierna. Om
vi vill ha en bra skola, måste alla medverka
till att det skapas en välkvalificerad
lärarkår.
Till slut känner jag mig uppfordrad
att säga några ord om fackrepresentationen
i skolstyrelsen, eftersom många
talare både i går och i dag varit inne
på den saken. Herr Andersson i Linköping
motsatte sig bl. a. mycket intensivt
en sådan fackrepresentation. Ja,
det är givet att styrelsesammanträden
kan vara mer tungrodda, om antalet styrelseledamöter
blir större. Men det är
att märka att man vill skära ned just
antalet fackrepresentanter, som ju skulle
tillföra styrelsen sakkunskap, inte i
fackliga frågor — sådana frågar tar, såsom
herr Andersson själv påpekade, de
starka fackorganisationerna hand om —
utan i pedagogiska angelägenheter.
När denna sak diskuterats både inom
utskottet och kammaren har jag fått en
mycket stark känsla av att man i viss
mån vill misstänkliggöra lärarnas goda
vilja och omdöme. Även om jag härvidlag
misstager mig, finns det risk för att
motionärernas förslag beträffande fackrepresentationen
uppfattas på detta sätt,
och det kan inte vara någon lycklig
start för vår nya skola.
Såsom jag underströk i mitt anförande
under gårdagen måste vi försöka få
till stånd ett gott samarbete mellan alla
berörda av skolans arbete, och jag pekade
därvid på förhållandet hem—skola,
lärare—hem och lärare—elever. Jag kan
tillägga att detsamma gäller förhållandet
skolstyrelse—lärare. I den mån lärarna
har möjlighet att tillföra skolstyrelsen
någon pedagogisk fackkunskap
är de också villiga att göra det.
Det argument, som anförts i motionen
och reservationen, nämligen att de förtroendevalda
ledamöterna kanske inte
skulle kunna så fritt och kraftfullt framföra
sina synpunkter, om det fanns fack
-
representanter närvarande inom styrelsen,
innebär väl ändå ett underkännande
av de förtroendevalda ledamöternas
förmåga och vilja att utföra ett riktigt
arbete i skolstyrelsen.
Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:
Herr talman! Då jag inte på nytt vill
anteckna mig på talarlistan, får jag försöka
fatta mig kort på den tid som står
till förfogande för en replik.
Vad beträffar anslaget till seminarierna
vill jag erinra om att departementschefen
har på båda punkter räknat upp
anslaget med ca 25 procent. Det är klart
att även denna uppräkning av många
kan betraktas som otillräcklig, men om
man ställer motsvarande anslag i relation
till avlöningsanslaget vid Stockholms
lärarhögskola och gör samma
jämförelse vid seminarierna, skall man
finna att seminarierna inte har blivit
särskilt misshandlade. Då det gäller materielanslaget
är skillnaden ytterst ringa,
eller ungefär 15 000 kronor. Och vad utrustningsanslaget
beträffar vill jag understryka
vad jag sade i går, nämligen
att skolöverstyrelsen har aviserat en
plan för upprustning av seminarierna.
Då borde vi väl kunna avvakta denna
plan innan vi företar några ytterligare
åtgärder.
Fröken Karlsson sade någonting om
att man var så rädd för nya utgifter
på skolans område. Men, snälla fröken
Karlsson, glöm inte bort att ni inom de
borgerliga partierna gång på gång kommer
med nya utgiflskrav samtidigt som
ni envisas med att inte vilja ställa behövliga
resurser till förfogande. Fru
Holmqvist hade alldeles rätt i vad hon
i går kväll sade om den saken, att man
i detta sammanhang inte kan låta bli att
erinra om de förslag till skattesänkningar
som från borgerligt håll så gärna
fram föres.
I anledning av vad fröken Karlsson
sade om seminariernas intagningsbestämmelser
vill jag bara ställa en fråga:
Varför yrkade inte fröken Karlsson
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
51
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
bifall till sin egen motion när frågan
om dessa bestämmelser i höstas behandlades
av riksdagen, utan nöjde sig
med att foga en blank reservation till
utskottsutlåtandet?
Fru IIOLMQVIST (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag blev förekommen
av herr Blidfors när det gällde intagningen
till folkskoleseminarierna. Jag
hade också tänkt påpeka fröken Karlssons
ställningstagande så sent som i
höstas. Det beslut som riksdagen fattade
har Kungl. Maj:,t effektuerat för
så kort tid sedan som den 15 december
1961.
Fröken Karlsson gav mig rätt i sakfrågan
när det gällde avvägningen.
Riksdagen har inte följt något av de
besparingsförslag som vissa politiska
partier framlagt, utan de beslut riksdagen
har fattat har tvärtom ökat statens
utgifter. Det är riksdagens skyldighet
att bedöma de samlade utgifterna
och inkomsterna även på lång sikt.
Herr ANDERSSON i Linköping (s)
kort genmäle:
Herr talman! Till fröken Karlsson
vill jag säga att det inte råder några
delade meningar mellan dem som reserverat
sig beträffande § 16 i utlåtande
nr 2 och majoriteten i fråga om
att skolstyrelserna liksom andra kommunala
organ bör knyta lämplig sakkunskap
till sig. Däremot går meningarna
isär angående hur detta skall ske.
För samtliga kommunala styrelser utom
skolstyrelserna gäller att de suveränt
avgör hur de skall knyta sakkunskap
till sig och vilken sakkunskap som skall
komma i fråga. I skollagen däremot
stipuleras hur det skall ske. Där agerar
statsmakterna förmyndare över kommunerna.
Jag tycker inte, fröken Karlsson, att
det skall vara så svårt att förstå att
somliga vänder sig mot den princip
som skollagen föreskriver. Detta är
inte ett uttryck för någon misstänk
-
samhet mot någon lärargrupp. Med
samma rätt skulle det då kunna påstås
att man misstänker andra arbetstagargrupper
inom kommunerna, eftersom
de icke har fått en ställning motsvarande
den som skollagen tidigare har
gett lärarkåren och som man nu även
vill konservera för framtiden.
Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Att jag inte yrkade bifall
till min motion i höstas berodde
helt enkelt på att jag ansåg att om frågan
går till utredning, kommer lösningen
så småningom. Men vad har hänt
sedan dess? Jag vet hur uttagningssiffrorna
ser ut. De är så skrämmande att
en ändring av bestämmelserna över huvud
taget inte får fördröjas. Herr Arvidson
har också gett belägg för den
besvärande situationen.
Det är inte till frågan huruvida andra
grupper enligt lag har samma möjligheter
till representation, herr Andersson,
som vi har tagit ställning
i dag utan till vad som är bäst för skolan.
Jag ser spörsmålet endast från den
synpunkten. Eftersom fackrepresentanterna
kan tillföra skolan något som den
verkligen har nytta av anser jag att vi
skall ta vara på denna möjlighet.
Det märkliga är att man i utskottsutlåtandet
skriver att man inte nu är
beredd att ta upp frågan om fackrepresentationen
till förnyat övervägande.
Vad ligger i detta yttrande? Man
menar att det nu inte är psykologiskt
klokt att ta bort fackrepresentationen.
Detta ger skäl för misstanken att den
så småningom skall avskaffas. Det är
inte om lärarna jag slår vakt utan om
deras insats, som vi har nytta av när
det gäller skolan.
Herr LARSSON i Hedenäset (ep):
Herr talman! Jag nödgas göra ett
par invändningar mot herr Arvidson,
men dessförinnan vill jag helt och hållet
instämma i hans vädjan om större
52
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
anslag till folkskoleseminariernas utrustning.
Herr Arvidson sade i sitt inlägg att
han inte förstår reservation 12 b om
klassdelningstalet för årskurs 9 i glesbygderna.
Omedelbart därefter kommer
han med förklaringen. Han nämner
först att talet för gruppindelning är 5
men säger sedan att i ämnen som eleverna
läser tillsammans gäller inte detta
tal. Reservanternas avsikt är just
att i ämnen som eleverna läser tillsammans
kunna få förmånligare delningstal,
så att de olika linjerna i årskurs
9 om möjligt kan få läsa helt skilda,
vilket är ett önskemål inte minst från
schemateknisk synpunkt.
Beträffande disciplinåtgärderna konstaterar
jag att när herrar Blidfors och
Gustafsson i Kårby i går kväll diskuterade
denna sak kom de sams om att
det inte var så värst mycket som skilde
utskottet från reservanterna. Nu
försöker herr Arvidson göra skillnaden
större än vad den är genom att i
majoritetens förslag lägga in att vi
skulle ha anslutit oss helt till de belopp
som skolöverstyrelsen i sin petitaskrivelse
har begärt, nämligen 1,1
miljon kronor respektive 300 000 kronor.
Vi har framlagt förslag om att
Kungl. Maj :t skall besluta om försök
bl. a. beträffande de åtgärder som skolöverstyrelsen
har rekommenderat, men
ingalunda att det skall ske med de belopp
soin i skrivelsen har föreslagits.
Vi har tvärtom föreslagit att medlen
skall tas från det ordinarie folkskoleanslaget,
vilket är en fingervisning om
att det skall sökas utvägar för att klara
dessa försök till lägre kostnader.
Fröken Karlsson erkände det riktiga
i mitt påpekande att hennes förslag
beträffande skolsköterskorna skulle
innebära att kommunerna helt finge
stå för fiolerna. Jag noterar med tacksamhet
detta erkännande samtidigt som
jag ger uttryck åt den principiella uppfattningen,
att riksdagen inte utan vidare
skall fatta beslut och låta kom
-
munerna betala priset. Innan ett sådant
beslut fattas bör man åtminstone
ha hört kommunförbunden och givit
dem tillfälle att meddela om de — som
fröken Karlsson förmodar — så gärna
tar på sig denna utgift.
I fråga om det andra främmande språket
läste fröken Karlsson ur propositionen.
De rader hon läste upp var rätt
återgivna, men jag vill påpeka att det
ovanför det citerade talas om att undervisningen
i engelska skall vara obligatorisk
för alla från och med klass
4; det står litet ovanför mitten på sidan
271. 1 fortsättningen talas det om
det andra främmande språket, och där
kommer man till valmöjligheterna mellan
tyska och franska. Det är i anslutning
därtill det uttalande kommer, som
fröken Karlsson här läste upp. Det citerade
skall sålunda läsas i sammanhang
med vad som står strax ovanför
om det andra främmande språket.
Sedan konstaterar jag bara att den
högermotion i vilken föreslås att man
överallt skall få läsa två främmande
språk bygger på ett missförstånd, eftersom
ingen har förutsatt något annat.
Förslaget i reservationen i denna
punkt talar däremot om valmöjligheter
beträffande det andra främmande
språket i alla skolor. Jag tycker det är
märkligt att man i klämmen till den reservationen
hemställer »att riksdagen
må godkänna motionerna 1:593 och
11:717---». Där är det nämligen
fråga om ett missförstånd. Eftersom herr
Arvidson rörde sig med statistik om högerns
olika uppfattningar, vill jag säga
att han nog tog sig vatten över huvudet,
ty här är det faktiskt fråga om
två olika uppfattningar i samma yrkande.
Till sist vill jag bara tillägga att vårt
parti i princip kommer att i alla väsentliga
punkter stödja det förslag till
grundskola som här föreligger. Detta
sker i fullt medvetande om att sista stenen
härmed inte är lagd i den byggnad
som den obligatoriska skolan utgör.
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
53
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
Det sker i övertygelse om att det nu
är den skola som behövs för de unga
och därmed för framtiden.
Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Larsson i Hedenäset
åberopade här en replikväxling
mellan mig och herr Gustafsson i Kårby
i går kväll och sade att vi då var
överens om att skillnaderna i våra
ståndpunkter inte var särskilt stora.
Jag ber då herr Larsson i Hedenäset
observera, att det som vi talade om
var syftet med åtgärderna. Den ekonomiska
sidan berörde vi inte i det sammanhanget.
Och därvidlag är skillnaden
fortfarande 1,4 miljon kronor,
vilket jag betraktar som ett betydande
belopp.
Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:
Herr talman! Endast det korta genmälet
till herr Blidfors, att utskottet
ingalunda har sagt att de försök som
man hemställt om skall företagas i den
omfattning som skolöverstyrelsen har
begärt.
Herr DICKSON (h):
Herr talman! Bakom vad som sagts i
denna debatt har hela tiden legat en —
kanske omedveten — ton av att en elev
som är obegåvad måste känna sig mindervärdig,
och man vill då försöka ta
bort den känslan antingen genom att
sätta honom bland likar, d. v. s. i en
efter begåvning graderad klassavdelning,
eller genom att i systemet med
sammanhållna klasser baka in honom
bland kamrater av olika begåvningsgrad
och på så sätt blanda bort underlägsenhetskänslorna
för honom. Att det
senare mera leder till nivelering än det
förra bestrides av majoriteten i utskottet
men är, tycker jag, rätt uppenbart
— det kan hända att jag har fel — medan
å andra sidan det differentierade
systemet förefaller att kunna leda till
kollektiva mindervärdeskänslor.
Enda botemedlet är att göra klart för
sig, att vi inte är skapta olika av en
slump och att vi har fått på vår lott
precis det mått av begåvning som för
envar av oss är det riktiga och bästa.
Envars uppgift är att förvalta de gåvor
han fått på bästa sätt, och samhället
måste öppna möjligheter för envar att
komma på rätt plats i livet, vare sig
detta nu är som dikesgrävare eller filosofie
doktor.
Varje människa — detta är min övertygelse
och teori som jag inte kan vetenskapligt
bevisa men som jag funnit
fungera, och som för övrigt inte heller
kan vetenskapligt motbevisas — varje
människa är ett unieum, som i Guds
stora plan har sin specifika, stora uppgift,
en uppgift som ingen annan människa
kan eller skulle kunna fylla. Varje
människa är således i princip oersättlig
så länge hon lever. Tillfredsställelse och
lycka kan hon endast få i den mån hon
finner och söker fylla sin uppgift. Och
jag menar då inte att denna uppgift är
enbart dikesgrävarens eller filosofie
doktorns, utan den ligger på helt andra
plan.
Detta är vägen till en realistisk och
riktig syn på människovärdet. Det stora
kruxet är vår benägenhet till snedvridna
värderingar genom att vi har lärt oss
att huvudsakligen tänka i kronor och
oren, säkerhet och sex, och att vi styrs
så mycket av vad andra säger, tänker
och skriver, och vad detta kan inverka
på karriär och ställning. Att lyckas i
livet översätts till rikedom på pengar,
begåvning, skönhet, och vad man kan
få ut av dessa ting av makt, position,
bekvämlighet, nöje, njutning och säkerhet.
Många har i denna debatt talat om
skolans fostrande uppgift, och en del
talare har lagt huvudvikten vid den.
Jag är övertygad om att detta är riktigt.
Bibringande av lärdom, av kunskaper,
är betydelsefullt — och jag vill, som
många gjort tidigare, speciellt understryka
värdet av språkkunskaper. Men
54
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
den fostrande uppgiften är den fundamentala.
Jag har en vän med mycket
ringa boklig lärdom — han är brasiliansk
hamnarbetare och heter Francisco
Souza. Den mannen har genom sin
livskvalitet betytt positivt för mänskligheten
himmelsvitt mer än tusentals
»stora män» —• jag vill för säkerhets
skull tillägga inte tack vare sin analfabetism
utan trots denna.
Yi har kanske till en del kommit ifrån
den gamla sortens klasstänkande, och
det är en bra sak; jag har själv varit
offer för sådant tänkande tidigare och
jag skäms när jag tänker tillbaka på det.
Men vi har kvar ett annat slags klasstänkande,
som inte går att komma till
rätta med genom organisatoriska åtgärder
eller genom lagstiftning. För att
råda bot härvidlag vill det till helt nya
värderingar och målsättningar, ett tänkande
i en helt annan dimension, där
koncentrationen på det egna jaget ersätts
av omtanke om andra, och där
värdemätaren blir livskvalitet i stället
för materiell framgång och popularitet.
På det området har, tror jag, skolan
sin främsta omdanande och fostrande
uppgift. Det är sant att detta är en
enormt svår sak därför att den måste
ge sig på själva den mänskliga naturen.
Men att uppgiften är svår är inget skäl
varför man inte med tillförsikt skulle
ta i håll med den. Låt oss tro att den
nya svenska skolan, sådan den nu må
bli till formen, ständigt skall sätta målet
högt.
Det har med rätta talats mycket om
kristendomen i denna debatt, och man
har också varit inne på Gudstro och
ateism. Nu är det väl så att ingen kan
av någon annan tvingas att tro — det
måste komma inifrån. Kristendomen är
det inget fel på. Men jag kan förstå
människor som blir ateister med den
föga inspirerande synen av hur vi som
kallar oss kristna levt och lever. Där
behövs en radikal ändring.
Stellan Arvidson var inne på frågan
om morgonsamlingarna, och han ville
inte ha kontroversiella ting behandlade
där. Jag undrar om herr Arvidson riktigt
tänkte sig in i vad han sade, och i
varje fall tror jag att han generaliserade
för mycket. Många finner att sexuell
promiskuitet är vad de vill leva i, men
det är en kontroversiell historia —
andra tycker motsatsen. Oärlighet är
också något som många vill hänge sig
åt litet till husbehov — det är också en
kontroversiell sak. Över huvud taget är
gott och ont kontroversiella ting, och
frågan är om man inte skall få ta upp
sådana ämnen i en morgonsamling.
Slutligen vill jag säga ett litet varningens
ord till Stellan Arvidson. Han
var i sitt anförande i går inne på skolans
mål att fostra eleverna till ärlighet
och en hel rad andra höga etiska egenskaper
som jag, såvitt jag nu minns,
helt kan instämma med honom i. Jag
kände mig verkligt upplyft av den syn
han hade på skolan och dess fostrande
uppgift. Men jag vill säga honom, att
skulle han leda en morgonsamling i
någon av Stockholms skolor och därvid
plädera för dessa värden, blev han sannolikt
anmäld för skolöverstyrelsen för
bedrivande av MRA-propaganda.
Herr RIMMERFORS (fp):
Herr talman! Låt mig här i debattens
avslutningsskede beröra ett ärende
av mera periferisk karaktär — vilket
dock inte betyder att det är betydelselöst.
Beträffande såväl den betydelsefulla
skolreformen i dess helhet som de mycket
få men viktiga reservationer som
framförts bl. a. från folkpartihåll kan
jag inskränka mig till att instämma i
vad herrar Helén, Källstad, Nelander,
Keijer och andra har anfört. Detta gäller
inte minst kristendomsämnets plats
i den nya grundskolan. Trots allt vad
som sagts tror jag vi i stort sett har
anledning hysa tillfredsställelse. Allt
beror sedan på hur vi omsätter förslagen
i praktiken.
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
55
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
Mitt återstående bekymmer gäller nu
de tidigare apostroferade slöjdlärarnas
situation, och jag vill här helt kort antyda
något av deras problematik. Denna
väl kvalificerade yrkeslärarkår har
genom de nya bestämmelserna ansett
sig komma i en ofördelaktig ställning.
Om detta är riktigt, måste det betyda
att slöjdundervisningen också blir sämre
tillgodosedd. Här gäller det som vi
vet främst slöjdundervisningen på mellanstadiet.
Under de senaste årtiondena
har antalet heltidsanställda slöjdlärare
där ökat avsevärt, nämligen till
mellan 2 000 och 3 000, och vi har uppmuntrat
denna utbildning. Riksdagen
har som bekant nyligen fattat beslut
om stöd åt vissa delar av denna utbildning.
Det är därför naturligt om
slöjdlärarna och deras organisationer
inför skolreformen uppfattat saken så,
att också den nya skolan i samma utsträckning
eller kanske t. o. m. i ökad
utsträckning skulle behöva denna lärarkategori.
Och jag vill gärna understryka,
herr talman, att i princip har
något annat inte heller hävdats, vare
sig i propositionen eller i utskottsutlåtandet.
Det är bara på en punkt som en viss
oro enligt min mening inte varit alldeles
oberättigad, nämligen i fråga om
den nya bestämmelsen rörande tjänstgöringen
i slöjdundervisningen. Den
s. k. spärregeln, som innebär att folkskollärare
endast i undantagsfall kunnat
undervisa i slöjd, kommer nu att
falla bort. Den hittillsvarande ordningen
har ju varit att slöjdundervisningen
på både mellanstadiet och högstadiet
i huvudsak bestrides av specialutbildade
slöjdlärare. Delta har naturligtvis
inte uteslutit att folkskolans vanliga
lärarkrafter på många håll svarat
för slöjdundervisningen och gjort det
med all heder.
Låt mig i det sammanhanget understryka,
för undvikande av varje missförstånd,
att mitt påpekande ingalunda
riktar sig mot folkskollärarkåren
— en kår som alltid haft min synnerliga
respekt och aktning och har det
inte minst i dagens läge.
Nu kan man förstå såväl departementschefens
som utskottets argumentering
för alla ämnens lika värde. Man
har även här sökt åstadkomma en viss
enhet och samstämmighet och helt enkelt
reagerat mot att ge ett ämne en
särställning på schemat. Man vill normalt
räkna in slöjdtimmarna i folkskollärarnas
tjänstgöring och man ökar ersättningen
till lärarna. Detta har emellertid
slöjdlärarna uppfattat som hot
mot sin yrkesutövning.
Möjligt är dock — och det är närmast
för att understryka det som jag
dristat mig att begära ordet så här i
slutskedet av debatten •— att resultatet
inte behöver bli så ödesdigert som
slöjdlärarna fruktar. Förutsättningen är
emellertid att både de centrala myndigheterna
och de lokala skolmyndigheterna
med särskild uppmärksamhet
följer ärendet och ser till att slöjdundervisningen
inte raseras genom indragning
av slöjdlärartjänster.
Motiveringen är från vår sida, som
känt ett särskilt ansvar för denna
grupp, tvåfaldig. Främst gäller det naturligtvis
undervisningens kvalitet. Yi
har den övertygelsen, att när slöjdlärarna
uppmuntras att skaffa sig en så
kvalitativt högtstående utbildning som
nu är fallet —- det krävs ju en omfattande
förutbildning och yrkesskicklighet
av blivande slöjdlärare enbart för
att komma in på slöjdseminariet på
Nääs — skall vi också ta vara på detta
rika lärarmaterial och se till att det
kommer till användning i den nya skolan
—■ också inom ramen för de nya
bestämmelser som även jag anser bör
införas.
Efter läsningen av propositionen kan
man nog dela slöjdlärarnas farhågor
att deras tjänstgöring i den nya grundskolan
skulle kunna komma att sitta
trångt. Men när man sedan tar del av
utskottets förslag konstaterar man att
56
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
även om utskottet har biträtt herr statsrådets
förslag, så har dock en sådan
skrivning tillämpats att det torde finnas
möjlighet att även inom ramen för
den nya skolan ge fullt utrymme åt de
specialutbildade yrkeslärarna. Det heter
exempelvis på s. 182 i särskilda utskottets
utlåtande nr 1 på denna punkt:
»Utskottet finner i propositionen angivna
riktlinjer för regleringen av förhållandena
på detta område riktiga och
tillräckliga och förutsätter att skolöverstyrelsen,
vid utarbetande av anvisningar
på området, söker främja undervisningen
i ämnet slöjd, bl. a. genom
att i lämplig omfattning uppmärksamma
värdet och behovet av underlag
för tjänster i ämnet.»
Jag tolkar utskottets skrivning så,
att den slutsatsen inte får dras att
folkskollärarna, när de bestrider undervisning
i slöjd, skall tilldelas slöjdtimmar
i så stor utsträckning att ett
inkräktande sker på slöjdlärarnas möjligheter
att få tjänsteunderlagsbildande
timmar. Denna tolkning gör att jag
inte anser det realistiskt att biträda
högerreservationen i ärendet.
Jag begärde närmast ordet, herr talman,
för att på det enträgnaste understryka
betydelsen av att såväl skolöverstyrelsen,
när den skriver sina anvisningar,
som de lokala skolledningarna
behjärtar denna utskottets vädjan. Det
gäller inte bara undervisningens kvalitet
utan också hänsynen till en hel
kår av kvalificerade yrkeslärare.
1 övrigt, herr talman, ber jag att få
ansluta mig till utskottets betydelsefulla
förslag i dess helhet, med de ändringar
däri som följer av bifall till
folkpartireservationerna.
I detta anförande instämde herr
Westberg (fp).
Herr ARVIDSON (s):
Herr talman! Jag har blivit uppkallad
av herr Dicksons anförande. Jag
tycker dessutom att det kunde vara
lämpligt — om jag nu skulle bli den
siste talaren i denna debatt — att slutorden
handlar om det som herr Dickson
berörde, nämligen människovärdet.
Med människovärde menar herr
Dickson och jag detsamma: varje människas
oförytterliga värde — och herr
Dickson gick ett steg vidare: varje
människas egenart. Jag tror att han
har rätt däri.
Detta är det centrala för oss alla,
och det har varit det centrala i skolreformen.
Till detta kommer man om
man har en kristen bakgrund. Den som
helt enkelt grundar sina värderingar
på demokratien kommer fram till precis
samma uppfattning: att det är människovärdet
som är det centrala. Frågan
är bara hur människovärdet bäst
skall kunna tillvaratas vid de ungas
uppfostran inom vår skola.
Skolberedningen har pekat på två
ting som den anser vara nödvändiga
för detta ändamål. Det ena är en omläggning
av undervisningsmetoderna i
individualiserande riktning, vilket betyder
att var och en skall få arbeta
efter sina förutsättningar. Till det som
herr Dickson nämnde om mindervärdighetskänslor
hos barn, som är mindre
studiebegåvade, är väl bara att säga
att orsaken till att ett barn känner sig
misshandlat och tillbakasatt i skolan
till följd av att det inte är så begåvat
är att man har ställt precis samma krav
på alla barn. Man har ställt likriktande
krav på hela klassen. De elever som
inte har kunnat fylla dessa krav har
känt sig mindervärdiga. Om man lägger
om kraven, individualiserar dem,
rättar dem efter barnens förmåga och
berömmer var och en efter det lilla
framsteg han eller hon kan göra, skapar
man en helt annan atmosfär och
barnen gläder sig över sitt arbete och
sina framsteg, även om dessa inte är
så stora.
Detta är alltså den ena åtgärden, att
individualisera och att låta var och
en nå så långt som han förmår. Det
andra är att undvika att klassificera
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
57
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
människor. Den meritokrati som herr
Dickson varnade för är en utbredd företeelse.
Det är en ny term, men i skolan
har meritokratien i själva verket
sedan urminnes tider varit förhärskande.
Vi vill komma ifrån detta och inte
bedöma människovärdet som någonting
relativt, i förhållande till en persons
meriter, utan som något absolut.
Då gäller det för skolan att inte sortera
in eleverna i fack efter deras eventuella
studiebegåvning eller någon annan
form av duglighet. Ett av de viktigaste
skälen för sammanhållna klasser
är att vi slipper klassificeringen,
vare sig denna görs av skolan eller om
eleverna själva gör den genom sitt linjeval.
Detta anförande är inte avsett som
något nytt inlägg i debatten. Jag har
bara menat att det är riktigt att i debattens
slutfas slå fast, att bakgrunden
till alla våra ställningstaganden har varit
en gemensam värdering, nämligen
viljan att skydda och bevara människovärdet
och — som skolberedningen uttrycker
det — att garantera varje växande
människa en allsidig utveckling.
Härmed var överläggningen slutad.
Särskilda utskottets utlåtande nr 1
Avdelning I
Reformering av den obligatoriska
skolan m. m.
Punkten l beträffande sambandet
mellan kunskapsmeddelande och grundläggande
allmänbildning
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Karlsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punk
-
ten 1) i utskottets utlåtande nr 1, röstar
Ja;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Kaijser och
fröken Karlsson.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 187 ja och 38 nej.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna 2 och 3
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 4 beträffande införande av
en allmän kommunal obligatorisk skola
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
2 b); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Karlsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
4) i utskottets utlåtande nr 1, röstar
Ja;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 b) av herr Kaijser och
fröken Karlsson.
58
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 167 ja och 49 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna 5—13
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 14 beträffande språkundervisningen
i glesbygderna
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Karlsson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
14) i utskottets utlåtande nr 1, röstar
Ja;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Kaijser och fröken
Karlsson.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens le
-
damöter ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 188 ja och 36 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna 15—17
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 18 beträffande slöjdundervisningen
Herr
talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4)
av herr Kaijser och fröken Karlsson;
och biföll kammaren utskottets hemställan.
Punkterna 19 och 20
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 21 beträffande möjligheterna
att variera de praktiska linjerna på
högstadiet
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5)
av herr Kaijser och fröken Karlsson;
och biföll kammaren utskottets hemställan.
Punkten 22
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 23 beträffande praktisk yrkesorientering
Herr
talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6 b);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nordgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
59
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i
punkten 23) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar
Ja ;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6 b) av herr Stefanson.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-ipropositionen.
Herr Nordgren begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 154 ja och 66 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkten 24 beträffande alternativkurser
i ett större antal ämnen
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7)
av herr Kaijser och fröken Karlsson;
och biföll kammaren utskottets hemställan.
Punkterna 25 och 26
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 27 beträffande viss rätt för
grundskolornas lokala ledning
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Karlsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
27) i utskottets utlåtande nr 1, röstar
Ja;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
8) av herr Kaijser och fröken
Karlsson.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 186 ja och 37 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Ordet lämnades på begäran till
Fru TORBRINK (s), som yttrade:
Herr talman! Tablån visar »Avstår»
för mitt vidkommande, men jag röstade
»Ja».
Punkten 28 beträffande elevernas och
föräldrarnas val av studieväg
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Karlsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
60
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
28) i utskottets utlåtande nr 1, röstar
Ja;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
9) av herr Kaijser och fröken
Karlsson.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 188 ja och 37 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna 29 och 30
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 31
Beträffande frågan att delningstalen
tillika skall vara maximital
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 10)
av herr Kaijser och fröken Karlsson;
och biföll kammaren utskottets hemställan.
Beträffande elevantalet pä mellanstadiet
Herr
talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1: 593
och II: 717 i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Karlsson begärde emellertid vo
-
tering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
31) i utskottets utlåtande nr 1, såvitt
avser elevantalet på mellanstadiet,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 593 och II: 717 i motsvarande
del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 187 ja och 38 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkten 32 beträffande maximitalen
för elevantalet per klass
Herr talmannen gav först propositioner
i fråga om utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets
berörda hemställan, dels ock på bifall
till reservationen 11); och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Helén begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
32) i utskottets utlåtande nr 1, röstar
-
Nr 23
61
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
Den, som vill, att kammaren till kon -
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
11) av herr Källqvist m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Helén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
116 ja och 109 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Härefter blev på i fråga om motiveringen
framställd proposition utskottets
motivering av kammaren godkänd.
Punkten 33 beträffande särbestämmelser
för glesbygderna i fråga om delningstal
Herr
talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 12 a) av
herr Kaijser och fröken Karlsson; samt
3:o) bifall till reservationen 12 b) av
herr Torsten Andersson m. fl.; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Karlsson begärde likväl
votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna ha flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen begärde
dock herr Larsson i Hedenäset votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
traproposition i huvudvoteringen angående
punkten 33) i särskilda utskottets
utlåtande nr 1 antager det förslag,
som innefattas i reservationen 12 a) av
herr Kaijser och fröken Karlsson, röstar
Ja;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 12 b) av herr Torsten
Andersson m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för nejpropositionen
och att kammaren alltså
till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den under 3:o) angivna propositionen.
I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
33) i utskottets utlåtande nr 1, röstar
Ja;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 12 b) av herr Torsten Andersson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Larsson
i Hedenäset begärde emellertid rösträk
-
62
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
ning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
115 ja och 109 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkten 34 beträffande delning av
slöjdgrupp
Herr talmannen gav först propositioner
i fråga om utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets
berörda hemställan, dels ock på bifall
till reservationerna 13 a) och 13 b); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
34) i utskottets utlåtande nr 1, röstar
Ja;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationerna 13 a) av herr Widén
och 13 b) av herrar Widén och Torsten
Andersson.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 145 ja och 60 nej, varjämte
21 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Härefter blev på i fråga om motiveringen
framställd proposition utskottets
motivering av kammaren godkänd.
Punkterna 35—40
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 41 beträffande extra timtilldelning
till klassföreståndare
Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 16 a) av
herr Källqvist m. fl.; samt 3:o) bifall
till reservationen 16 b) av herr Kaijser
och fröken Karlsson; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Helén begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
41) i utskottets utlåtande nr 1, röstar
Ja;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 16 a) av herr Källqvist
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Helén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
143 ja och 78 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
63
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
Punkten 42 beträffande disciplinfrämjande
åtgärder
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 17);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Blidfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
42) i utskottets utlåtande nr 1, röstar
Ja;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 17) av herr Näsström
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Herr Helén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
110 ja och 112 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit reservationen
17) av herr Näsström m. fl.
Punkten 43
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 44 beträffande betygsättning
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 18)
av herr Kaijser och fröken Karlsson;
och biföll kammaren utskottets hemställan.
Punkterna 45 och 46
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 47 beträffande erfarenheterna
från grundskolans uppbyggnad m. m.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 19);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Karlsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
47) i utskottets utlåtande nr 1, röstar
Ja;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 19) av herr Kaijser och
fröken Karlsson.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 188 ja och 37 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkten 48 beträffande intensifierad
verksamhet vid statens försöksskolor
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 20)
av herr Kaijser och fröken Karlsson;
G4
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
och biföll kammaren utskottets hemställan.
Punkten K>9
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 50 beträffande undervisningen
i de s. k. övningsämnena
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 21)
av herr Kaijser och fröken Karlsson;
och biföll kammaren utskottets hemställan.
Punkterna 51 och 52
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 53 beträffande vidareutbildningskurser
i ämnet kristendomskunskap
Herr
talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 22);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Helén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
53) i utskottets utlåtande nr 1, röstar
Ja;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 22) av herr Nestrup m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 118 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit reservationen
22) av herr Nestrup m. fl.
Punkterna 54—63
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 64 beträffande lärare och
andra befattningshavare i grundskolan
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 25)
av fröken Karlsson; och biföll kammaren
utskottets hemställan.
Punkterna 65—67
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 68 beträffande grunder för
statsbidrag till grundskolan
Herr talmannen gav propositioner
på bifall till l:o) utskottets hemställan;
2:o) reservationen 26) av herr Kaijser
och fröken Karlsson; samt 3:o) motionen
II: 715 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.
Punkten 69 beträffande åtgärder för
vissa obligatoriska skolor
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
27 b); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Karlsson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
69) i utskottets utlåtande nr 1, röstar
Ja;
-
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
65
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 27 b) av herr Kaijser och
fröken Karlsson.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 183 ja och 37 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna 70—74
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 75 beträffande ökning av andelen
paviljonger i det framtida skolbyggandet
Herr
talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 28);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Helén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
75) i utskottets utlåtande nr 1, röstar
Ja;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 28) av herr Nestrup m. fl.
3 — Andra kammarens
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 116 ja och 108
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna 76—81
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 82 beträffande linjeuppsättning
av fackskolorna
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 29);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nordgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
82) i utskottets utlåtande nr 1, röstar
Ja;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 29) av herr Stefanson.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordgren begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
protokoll 1962. Nr 23
66
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan
avgavs 152 ja och 63 nej, varjämte 10
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna 83—87
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 88 beträffande statsbidrag
till konfessionella skolor
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 30);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Helén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
88) i utskottets utlåtande nr 1, röstar
Ja;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 30) av herr Källqvist m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Helén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
118 ja och 102 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna 89 och 90
Vad utskottet hemställt bifölls.
m. m.
Punkten 97 beträffande grunder för
de tekniska gymnasiernas ekonomiska
förvaltning
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 31);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Karlsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
91) i utskottets utlåtande nr 1, röstar
Ja;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 31) av fröken Karlsson.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 188 ja och 34 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna 92—104
Vad utskottet hemställt bifölls.
Avdelning II
Vissa anslagsfrågor för budgetåret
1962/63
Punkterna 1—11
Vad utskottet hemställt bifölls.
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
67
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
Punkten 12 beträffande vidareutbildning
-av lärare m. m.
Reservationen av herr Nestrup m. fl.
bifölls.
Punkten 13
Utskottets hemställan bifölls.
Särskilda utskottets utlåtande nr 2
Herr TALMANNEN yttrade:
Propositioner kommer först att ställas
beträffande utskottets hemställan under
mom. Al), som avser förslaget till
skollag, varvid upptages varje stadgande,
i fråga om vilket under överläggningen
framställts annat yrkande än om
bifall till utskottets förslag. Därefter gives
propositioner beträffande utskottets
hemställan i övrigt under mom. Al)
samt utskottets hemställan under mom.
A 2)—E).
Mom. A 1) Förslaget till skollag
7 §
Utskottets hemställan bifölls.
16 §
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den till paragrafen
fogade reservationen; och fann herr
éalmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Blidfors begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i mom.
Al) i utskottets utlåtande nr 2, såvitt
avser 16 § förslaget till skollag, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den till paragrafen fogade reservationen
av herr Lars Larsson m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Herr Helén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
80 ja och 134 nej, varjämte 12 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit den till
16 § fogade reservationen av herr Lars
Larsson m. fl.
25 § första stycket
Utskottets hemställan bifölls.
26 §
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den till paragrafen
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hseggblom begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i mom.
Al) i utskottets utlåtande nr 2, såvitt
avser 26 § förslaget till skollag, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den till paragrafen fogade reservationen
av herrar Kaijser och Hseggblom.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
68
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hseggblom begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 176 ja och 47 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
U §
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den till paragrafen
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Helén begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i mom.
Al) i utskottets utlåtande nr 2, såvitt
avser 34 i förslaget till skollag, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den till paragrafen fogade reservationen
av herr Källqvist m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Helén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
139 ja och 80 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Utskottets hemställan i övrigt under
mom. A 1
Bifölls.
Mom. A 2 — E
Vad utskottet hemställt bifölls.
Särskilda utskottets utlåtande nr 3
Utskottets hemställan bifölls.
Särskilda utskottets utlåtande nr 4
Avd. I _ IV
Mom. 1—-5
Vad utskottet hemställt bifölls.
Mom. 6
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
1 a); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Helén begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i mom.
6) i utskottets utlåtande nr 4, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 a) av herr Källqvist
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens le
-
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
69
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
damöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Helén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
116 ja och 109 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. 7—16
Vad utskottet hemställt bifölls.
Mom. 17 och 20
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 c);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Blidfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i mom.
17) och 20) i utskottets utlåtande nr 4,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 c) av herr Näsström
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Herr Helén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
107 ja och 110 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit reservationen
1 c) av herr Näsström m. fl.
Mom. 18 och 19
Vad utskottet hemställt bifölls.
Avd. V
Punkterna 1—10
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 11, mom. I—/V
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 11, mom. V
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2 a)
av herr Kaijser och fröken Karlsson;
och biföll kammaren utskottets hemställan.
Punkten 11, mom. VI
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2 b);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Karlsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
11 :o) mom. VI) i utskottets utlåtande
nr 4, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 b) av herr Källqvist
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres
-
70
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Reformering av den obligatoriska skolan m. m.
ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 131 ja och 88 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkten 11, mom. VII
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2 c)
av herr Kaijser och fröken Karlsson;
och biföll kammaren utskottets hemställan.
Punkten 12
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 13
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Blidfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
13 :o) i utskottets utlåtande nr 4,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Näsström m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres
-
ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Herr Helén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
126 ja och 97 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkten 14
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Blidfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
14 :o) i utskottets utlåtande nr 4,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Näsström m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 127 ja och 94
nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkten 15
Utskottets hemställan bifölls.
Nr 23
71
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
De svenska territorialvattens- och fiskegränsernas sträckning
§ 7
Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1961 och
1962 vid dess trettonde ordinarie möte
fattade beslut.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 8
De svenska territorialvattens- och fiskegränsernas
sträckning
Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av motion angående
de svenska territorialvattens- och fiskegränsernas
sträckning.
Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:
Herr BRACONIER (h):
Herr talman! Jag har flera gånger
återkommit till den fråga det här gäller,
och om jag nu trots utrikesutskottets
enhälliga utlåtande tar upp saken
här beror det givelvis på att jag anser
frågan om våra territorialvattensoch
fiskegränsers sträckning vara av
så stor betydelse att de svenska statsmakterna
måste noga beakta förhållandena.
Det förekommer att andra stater
ganska egenmäktigt ändrar sträckningen
av sina territorialvattens- och fiskegränser,
medan vi här i Sverige har
bibehållit de gamla gränser som en
gång enligt folkrätten betraktades som
de enda accepterade.
Utrikesutskottet har visserligen inte
heller i år presterat något längre utlåtande,
men utskottets skrivning är
dock åtskilligt mer positiv än tidigare.
I den sista meningen av utlåtandet tycker
jag mig spåra en positiv inställning
till vikten av att riksdagen hålles underrättad
om utvecklingen på detta område,
så att vi inte plötsligt blir överraskade
av att finna att Sverige har en
dålig beredskap i en stor och för lan
-
det vital fråga. Jag behöver bara erinra
om fiskarnas intressen liksom om
de försvarsintressen som framgått av
de försvarspolitiska inlägg som hållits
här i riksdagen, för att visa betydelsen
av att vi eventuellt utökar våra territorialvatten.
Många andra stater har
gränser som sträcker sig betydligt längre
ut i vattnet än våra.
Man kan ju ställa frågan varför utrikesutskottet
i en så pass viktig fråga,
som har föranlett åtskillig debatt
bland experterna, skriver så knapphändigt.
Jag tror emellertid att det finns
vissa vägande skäl härtill, och därför
skall jag inte, herr talman, vidare kritisera
detta utlåtande även om det vore
på sin plats. Jag vill ändå understryka
att riksdagen i tid bör få klart
för sig vilka förändringar som kan ske
och att regeringen bör redovisa sin
ståndpunkt för riksdagen vid lämplig
tidpunkt.
Herr talman! Med hänsyn till att utrikesutskottet
är enhälligt nu liksom tidigare
har jag intet yrkande.
Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.
Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Efter det anförande som
herr Braconier hållit här och i vilket
han inte ställde något yrkande, skulle
jag kunna fatta mig mycket kort. Det
skall jag emellertid inte göra, därför att
det kanske ändå på grund av den kritiska
inställning herr Braconier har finns
anledning att något närmare redogöra
för bakgrunden till utrikesutskottets
ställningstagande till herr Braconiers
motion.
Nämnda motion går ut på att riksdagen
skulle begära »en förutsättningslös
utredning rörande möjligheterna för och
önskvärdheten av en utvidgning av Sveriges
yttre territorial- och fiskevatten.»
Arets motion ansluter sig direkt till en
motion av herr Braconier förra året. Den
behandlades först i maj månad, då ut
-
72
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
De svenska territorialvattens- och fiskegränsernas sträckning
skottet, mot bakgrunden av att det då
pågick förhandlingar om ett svensktnorskt
avtal om fiskeförhållandena och
att rekommendationer eventuellt var att
vänta från en konferens i Haag rörande
nordsjöfisket, föreslog att man skulle
uppskjuta behandlingen av frågan
till hösten, vilket också blev riksdagens
beslut.
I november månad upptog utrikesutskottet
åter motionen till behandling.
I det utlåtande som då avgavs konstaterade
utskottet bl. a. att de förhandlingar
som under våren pågått mellan
Sverige och Norge inte hade slutförts,
och vad nordsjöfiskekonferensen i Haag
beträffar hade den inte ens sammankallats,
vilket torde ha berott på utvecklingen
i de europeiska marknadsfrågorna.
Utskottet drog därav den slutsatsen,
att då de internationella fiskefrågorna
inte på något sätt kommit närmare
sin lösning borde sakbehandlingen
av fjolårets motion anstå till en för
frågans behandling lämpligare tidpunkt.
Riksdagen beslöt också på utskottets
hemställan att anse motionen besvarad
med vad utrikesutskottet hade anfört.
Låt mig sedan, herr talman, få knyta
några reflexioner till frågan om Sveriges
territorial- och fiskevattengränser.
Först vill jag då erinra om att vi
sedan 1779 har hävdat en fyramilsgräns.
Fyra sjömil, d. v. s. drygt sju kilometer
ut från kustlinjen, sträcker sig vårt
territorialvatten. Detta är enkelt att fastställa,
där kusten är någorlunda rak
och saknar skärgård eller havsvikar.
Där övergår det svenska landterritoriet
direkt i fyra mils sjöterritorium. Utanför
tar det fria havet vid. I motsats till
en del andra stater, exempelvis Norge,
gör vi alltså inte anspråk på någon fiskezon
utanför territorialvattnet.
Men det blir betydligt svårare att fastställa
det svenska territorialvattnets yttre
gräns där det finns skärgård eller
havsvikar. Där måste man laborera
med en tänkt linje som baslinje för territorialvattnet,
och det blir då vattnet
fyra sjömil ut från denna baslinje som
blir territorialvatten. Jag skall inte närmare
ingå på hur denna baslinje nu är
dragen. I stället vill jag understryka att
vårt land i olika sammanhang har hävdat
en mycket konservativ ståndpunkt
i denna fråga och slagit vakt om vår
fyramilsgräns och om havets frihet
utanför de traditionella territorialvattengränserna.
Det har vi givetvis gjort
med hänsyn till våra egna nationella intressen.
Vårt intresse av det fiske, som
utlänningar eventuellt bedriver i vattnet
mellan den svenska fyramilsgränsen
och den tolvmilsgräns som börjar bli
vanlig på många håll, är tämligen ringa.
Någon större vinst skulle det inte bli,
om vi följde andras exempel och skaffade
oss exklusiv fiskerätt i ett på så
sätt utvidgat vattenområde. Däremot
skulle det svenska fisket drabbas mycket
hårt, om vi nekades fiska mellan
vissa andra länders nuvarande territorialvattengränser
och en utvidgad territorialvatten-
eller fiskegräns.
För att försöka bringa någon reda i
det alltmer besvärliga läge som uppstått
genom att en rad stater utvidgat sina
territorialvatten till tolv mil och hävdar
fiskegränser på i några fall upp till
200 sjömil, sammankallades en världsomfattande
FN-konferens i Geneve 1958.
Den följdes av en annan havsrättskonferens,
också i Geneve, år 1960. Vid
ingen av dessa konferenser lyckades
man dock nå fram till en överenskommelse.
Den svenska delegationen var försedd
med en instruktion, som upprättats efter
en sakkunnigutredning och efter
det att hänsyn tagits till vad som framkommit
vid ett nordiskt möte i saken.
Denna instruktion innebar en kompromiss
mellan den traditionella svenska
uppfattningen på gällande folkrätts
grund och de strömningar som gjort
sig gällande på senare år. I instruktionen
uttalades bl. a. att delegationen
inte ägde rösta för förslag om en generell
utvidgning av bredden av sta
-
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Nr 23
73
De svenska territorialvattens- och fiskegränsernas sträckning
ternas territorialvatten utöver sex sjömil.
Vidare sades att delegationen borde
söka uppnå att lämpliga bestämmelser
om fiskets bevarande och reglering
antogs vid konferensen.
I svenska inlägg vid konferenserna
framhölls att territorialvattenanspråk
överstigande sex sjömil i allmänhet saknade
stöd i folkrätten. Visserligen hade
en rad stater proklamerat en tolvmilsgräns,
men dessa anspråk hade föranlett
en mängd protester. Sådana ensidiga
åtgärder, varigenom kuststaterna
lade under sig störa vattenområden,
står i strid med den grundläggande
principen om havets frihet, framhöll
den svenske delegaten. Och han tilläde,
att om man ville skapa nya rättsregler,
så fick det ske genom överenskommelser
staterna emellan. Han föreslog också
att artikeln om territorialvattnens beräkning
i den internationella konvention
som man arbetade på borde utformas
så, att kuststaten tillerkändes frihet
att bestämma sitt territorialvatten
till högst sex sjömil.
Sverige visade i slutskedet villighet
att kompromissa, under förutsättning
att en allmän uppgörelse kunde träffas
om sex sjömils territorialvatten plus ytterligare
sex sjömils fiskezon med en
del betydelsefulla inskränkningar, men
man tillkännagav uttryckligen att vi
står kvar på vår fyramilsståndpunkt,
om konferensen skulle misslyckas med
att uppnå enighet.
Som nyss sagts misslyckades konferenserna
i Geneve med att uppnå erforderlig
majoritet i fråga om territorialvattenberäkningen,
och såvida vi inte
vill ensidigt bryta mot vår egen traditionella,
restriktiva linje — som för övrigt
följes av ett stort antal stater —-kommer vi att behålla fyramilsgränsen
till dess allmän internationell enighet
kan nås om en kompromissformel. Att
införa en fiskezon skulle tydligen vara
ett tveeggat svärd.
Det har i den allmänna debatten om
dessa frågor också brukat anföras mili
-
tära skäl för en utvidgning av de svenska
territorialvattengränserna. Denna
riktning hävdar att ett bredare vattenbälte
runt våra kuster skulle ge möjlighet
att på ett tidigare skede upptäcka
fientliga flyg- och flottangrepp mot vårt
land och därmed också ge oss mera tid
för att avvärja dylika angrepp. Det ligger
givetvis någonting i den synpunkten.
Men mot denna uppfattning finns det
en annan skola, som hävdar att ett utvidgat
svenskt territorialvatten även ur
militära synpunkter medför större nackdelar
än fördelar. Det skulle, menar
man, innebära en sådan utvidgning av
det område vi måste bevaka, att våra
militära resurser knappast räcker till
för uppgiften. Vi skulle då också dra på
oss skyldigheten att i händelse av en väpnad
konflikt i våra farvatten avvisa neutralitetskränkningar
över och inom ett
betydligt större område än för närvarande,
med de ökade krav som detta
ställer på våra militära maktmedel.
Jag tror att denna senare uppfattning
är den mest realistiska, och därför menar
jag att det inte heller av militära
skäl finns anledning för vårt land att
ensidigt ändra på våra nuvarande territorialvattengränser.
Om jag har fattat årets motion av herr
Braconier rätt, är det kanske främst i
fråga om tidpunkten när vi bör vidta
åtgärder som utskottets och herr Braconiers
uppfattningar skiljer sig åt. I
motionen understrykes att anledningen
till att ämnet första gången tagits upp
vid den tidpunkt som skedde — nämligen
i januari 1961 — var just önskvärdheten
av att få till stånd överväganden
angående den yttre gränsen för Sveriges
territorialvatten och fiskevatten så
snart som möjligt. Herr Braconier ser
tydligen problemet på rakt motsatt sätt
mot utrikesutskottet och menar att frågan
om Sveriges territorial- och fiskevattengränser
rimligen måste lösas, innan
vi efter förhandlingar med andra
makter binder oss för en uppgörelse.
3* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 23
74
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
De svenska territorialvattens- och fiskegränsernas sträckning
Utskottet däremot anser att förhandlingarna
bör komma först och att en
lämpligare tidpunkt än den nuvarande
bör inväntas innan frågan sakbehandlas.
Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utrikesutskottets
utlåtande.
Ilerr BRACONIEIt (h):
Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till utrikesutskottets talesman.
Herr Gustafsson i Stockholm erkände
att det i de försvarspolitiska
resonemangen finns olika ståndpunkter.
Han ansåg visserligen att en tolkning
var den mest realistiska ur försvarssynpunkt,
nämligen den som inte
alls vill ha någon ändring. Jag har
inte i min motion gjort mig till någon
försvarspolitisk expert, och jag har
över huvud taget inte uttalat mig om
vad som är det mest realistiska. Vad
jag har sagt är att när vi diskuterar
försvarsfrågor skall riksdagen genom
en utredning få klarhet i vad som är
det mest realistiska.
Jag har all aktning för den socialdemokratiske
gruppledaren i denna
kammare, och det är möjligt att han
helt företräder sin grupp. Men det är
inte så säkert att de som står utanför
utrikesutskottet har samma uppfattning.
Jag tror emellertid att herr Gustafsson
i stort sett kan ha rätt när det gäller
fisket.
Det vore en enkel sak att säga att
Sverige skall följa folkrätten om andra
stater gör det. Men det är ju andra
stater som inte följer folkrätten. Frågan
är hur länge vi skall följa folkrätten
när andra stater inte gör det.
Frågan är i vilken situation vi i realiteten
hamnar med oberoende av den
ena eller andra försvarspolitiska uppfattningen,
om inte riksdagen får ta
ställning till en utredning.
Jag har inte förebrått regeringen någonting;
jag vet att den besitter en
helt annan sakkunskap än jag. Men det
pågår en livlig debatt i landet i denna
fråga, som berör våra gränsförhållanden,
alltså ett försvarspolitiskt problem.
Ingen tror väl att vi alltid kan
få särskilt lång tid att betänka vad som
är bäst för det svenska försvaret. Det
kan vara riktigt, som herr Gustafsson
i Stockholm säger, att det kan bli ökade
uppgifter för vår flotta, så att den
inte räcker till. Men den har i alla fall
möjlighet även om vi utsträcker territorialvattengränsen,
att slå ned på
överträdelser. Med hänsyn till de mycket
ensidiga folkrättsbrott som skett
är det inte så klokt att bara säga att
Sverige utan vidare skall stå fast vid
de gamla reglerna.
Det är i den frågan som jag, herr
talman, begärt en förutsättningslös utredning,
så alt vi här i riksdagen skall
veta vilka alternativ som ges.
Jag har mycket stor aktning för herr
Gustafssons synpunkter. Han har ju
haft tillfälle att lyssna till diskussioner
i utrikesutskottet som jag inte har.
Men jag vill ärligen bekänna, herr talman,
att jag hyser en verklig oro för
frågans behandling, och jag hoppas att
man inom utrikesutskottet på alla vägar
som står till buds försöker få till
stånd en utredning i denna betydelsefulla
fråga.
Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga debatten. Låt mig bara säga,
att om herr Braconier lyssnade till mitt
första inlägg fick han väl klart för sig
att vi från svensk sida är — under
förutsättning att man kan komma fram
till en internationell överenskommelse
— beredda att i enighetens namn revidera
vår uppfattning om en fyra mils
territorialvattengräns. I slutomgången
av havsrättskonferensen 1960 var vi,
för att få en uppgörelse, även beredda
att utanför en sex mils territorialvattengräns
lägga sex mils fiskegräns, visserligen
med betydelsefulla inskränk
-
75
Onsdagen den 23 maj 1962 fm. Nr 23
Avgivande av viss förklaring rörande den europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna
ningar. Men vi tror inte det finns anledning
att nu springa i väg med utredningar
o. d., alltså vidta åtgärder
innan genom internationella överenskommer
en lösning nåtts av denna —
det skall jag villigt hålla med herr Braconier
om — mycket betydelsefulla
men också mycket besvärliga fråga.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 9
Avgivande av viss förklaring rörande
den europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna
Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av motioner om avgivande
av viss förklaring rörande den
europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna.
Uti en inom andra kammaren av herrar
Munktell, Braconier och Regnéll
väckt motion, nr 298, och en i första
kammaren av herr Ragnar Bergh väckt
likalydande motion nr 243, vilka hänvisats
till utrikesutskottet, föreslogs »att
riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj:t att till Europarådet avgiva sådan
förklaring rörande den europeiska domstolen
för de mänskliga rättigheterna,
som avses i art. 46 i Europarådets konvention
angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande
friheterna».
Utskottet hemställde, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t gåve till känna
vad utskottet i ärendet anfört.
Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg och Heckscher, som ansett att
utskottet bort hemställa att riksdagen
med bifall till motionerna 1:243 och
11:298 måtte bemyndiga Kungl. Maj:t
att till Europarådet avgiva sådan förklaring,
som avsåges i art. 46 i Europarådets
konvention angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr MUNKTELL (h):
Herr talman! Till utskottets utlåtande
har fogats en reservation, som jag
vill säga några ord om i största korthet.
I reservationen hemställes om bifall
till en motion som jag har väckt.
Men jag vill först beklaga den sena
behandlingen i utskottet av denna
utomordentligt viktiga fråga. Motionen
väcktes den 25 januari. Något remissförfarande
har inte skett. Nordiska rådet
behandlade förslaget den 21 mars,
alltså för mer än två månader sedan,
och jag tycker att motionen borde ha
kunnat behandlas litet tidigare i utskottet.
Det finns ett glädjande uttryck i utskottets
utlåtande, och det är att utskottet
säger sig icke nu i sak taga
ställning till den föreliggande frågan.
Men trots detta måste jag uttrycka min
besvikelse över majoritetens inställning,
så mycket mer som några principiella
hinder för svensk anslutning inte har
påvisats. Jag vill också starkt understryka
vad som i reservationen sägs
om att det i nuvarande läge ter sig
önskvärt att vårt land visar sin redebogenhet
att utan onödig tidsutdräkt
medverka i allt sådant europeiskt samarbete,
som är förenligt med vår alliansfria
politik. För övrigt vill jag mera
parentetiskt anmärka att utrikesutskottet
i sitt utlåtande nr 3, som nyss behandlades,
självt sagt, att enligt utskottets
mening bör tyngdpunkten i Europarådets
hela verksamhet ligga på en
utveckling av samarbetet mellan medlemsstaterna
inbördes bl. a. i frågor
av juridisk art.
Jag vill erinra om att Nordiska rådets
juridiska niomannakommitté med
sex röster mot en föreslog att Nordiska
rådet skulle antaga en rekommendation
till Norges och Sveriges regeringar att
erkänna den europeiska domstolen,
76 Nr 23 Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Avgivande av viss förklaring rörande den
rättigheterna
men förslaget föll i Helsingfors. Kommittén
påpekade bl. a. att i domstolen
ingår både en norsk och en svensk domare
och att det därför syntes naturligt,
att domstolen även finge ta ställning
till de frågor, som gällde dessa
länder, i all synnerhet som kommissionen
redan har möjlighet att både i Sverige
och Norge göra undersökningar
som föranletts av klagomål från enskilda
personer.
Det har ofta i detta sammanhang
sagts att Sverige borde vänta med erkännandet
till dess att vi har större
erfarenheter av hur domstolen verkar
i praxis. Detta synes mig vara ett mycket
svagt argument när det gäller mellanfolkligt
samarbete. Om alla skulle
resonera på detta sätt så kunde det ju
över huvud taget icke åstadkommas
något internationellt samarbete och
det skulle icke bli möjligt att pröva resultaten
av ett sådant i praxis; Europadomstolen
skulle inte heller ha kunnat
komma till.
Naturligtvis kan det sägas att man
bör visa försiktighet — men det måste
man ju göra varje gång man förpliktar
sig till ett internationellt samarbete. Jag
anser med bestämdhet att försiktigheten
här har drivits för långt. Vad det
gäller är att erkänna ett internationellt
organs domsrätt på ett mycket begränsat
område, på ett ideellt betonat område,
på ett område där vi alla i princip
är ense och erkänner behovet av
internationella organ.
Herr talman! Jag skulle kunna utveckla
spörsmålet mycket mera, men
jag inskränker mig för ögonblicket till
detta och ber att få yrka bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.
I detta anförande instämde herr Braconier
(h).
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Detta är inte någon ny
fråga — den har varit föremål för riks
-
europeiska domstolen för de mänskliga
dagens behandling alltsedan 1959, och
varje gång har utrikesutskottet förklarat
sig inte vilja ta ställning men sagt
sig förutsätta att saken kommer att redovisas
vid en kommande riksdag. Det
har alltså i första hand varit fråga om
uppskov. Händelseförloppet i Nordiska
rådet kan sägas ha varit detsamma.
Motiv för uppskjutandet av ställningstagandet
var 1959 och 1960 att domstolen
inte kommit i gång. Man sade: Vi
får se om det blir någonting av domstolen.
Nu har domstolen kommit i gång, och
jag vill fästa uppmärksamheten på att
det sitter en svensk domare med i den.
Vidare har man sagt att det inte har
kommit upp några mål i domstolen
ännu. Man vill se hur praxis utvecklar
sig och man är rädd för vissa prejudikat
i domstolen — en rädsla som inte
är särskilt väl motiverad. Också därvidlag
har det hänt en hel del som borde
lugna alla dem som är oroliga på
denna punkt.
Jag tycker, herr talman, att saken
borde vara ganska enkel. Vi har ratificerat
konventionen om de mänskliga
rättigheterna, och vi har godkänt att
ministerkommittén skall kunna ta upp
frågor av denna typ till avgörande.
Men vi tvekar nu inför att låta en domstol
ta hand om dessa frågor i stället
för ministerkommittén. Vi tvekar alltså
att låta ett juridiskt organ i stället för
ett politiskt bedöma frågorna. Jag tycker
att vi från svensk sida — såsom
har påpekats i reservationen — skulle
vara angelägna att delta i det europeiska
samarbete i vilket det är möjligt
för oss att ta del. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
I detta anförande instämde fru Gärde
Widemar (fp).
Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):
Herr talman! Utrikesutskottets utlåtande
nr 6 är mycket knapphändigt, inte
Nr 23
77
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Avgivande av viss förklaring rörande den
rättigheterna
därför att man anser ärendet oviktigt
utan därför att utskottet inte vill ta ställning
i denna fråga förrän den slutgiltigt
har behandlats i Nordiska rådet, och
detta har ännu ej skett. Både Sverige
och Norge har där förklarat sig ej vilja
ta ställning förrän man har sett hur
domstolen fungerar i praktiken. Man
har vid ett par tillfällen gjort uttalanden
av denna innebörd.
Orsaken till detta är att domstolens
hittillsvarande verksamhet har varit minimal.
Endast ett par ärenden har där
behandlats och dessa har varit av en
besynnerlig och säregen art. Jag har
hört uttalanden om att de knappast varit
av den karaktären att de bort behandlas
av en domstol. Denna minimala
verksamhet hos domstolen under de
gångna åren visar väl att det inte är
något större behov av eller brådska med
att underställa sig densamma. En annan
orsak är också att det finns andra organ,
som är väl lämpade att ingripa till
skydd för de mänskliga rättigheterna.
Det finns inte mindre än tre sådana organ.
Ett av dem är kommissionen, som i
tvister uppträder som förlikningsorgan
mellan parterna. Om förlikning inte kan
uppnås kan kommissionen hänskjuta
tvisten till domstolens prövning.
Om den enskilde individen känner sig
kränkt kan han inte begära att domstolen
skall ta upp hans sak. Det är endast
kommissionen eller en stat som kan göra
detta.
Det tredje organet är, som herr Gustafson
i Göteborg nämnde, ministerkommittén,
som har slutgiltig avgöranderätt.
Om den med två tredjedels majoritet uttalar
sig för att en kränkning av de
mänskliga rättigheterna ägt rum fastställer
den även en tid inom vilken rättelse
skall ha skett. Genom att vi accepterat
konventionen har vi också accepterat
dessa regler, och det är endast när
det gäller att ställa vårt land under domstolens
jurisdiktion, som vi inte har ta
-
europeiska domstolen för de mänskliga
git ställning, och där är vi mycket tveksamma.
Jag vill erinra kammaren om de skäl
som utrikesminister Undén framhöll i
debatten 1960 — skäl som synes mig
starka. Konventionen kräver att de organ
som skall kunna döma personer till
frihetsstraff skall ha judiciell karaktär
— de skall vara domstolar. På vissa
områden ha vi här i Sverige överlåtit åt
andra organ än domstolar att besluta i
sådana ärenden. Detta gäller för en barnavårdsnämnd,
en alkoholistnämnd, en
nämnd som beslutar om sinnessjukas
internering o. s. v. Vi anser att det är ett
riktigt och humant förfarande att handla
så. Lagrådet sade, då förslaget till den
nya barnavårdslagen behandlades, att
vårt förfaringssätt icke stod i strid med
konventionen om de mänskliga rättigheterna.
Lagrådet hade intet att erinra
mot att barnavårdsnämnderna fick den
sammansättning som stadgas i barnavårdslagen.
Så bedömde lagrådet och vi
alla här i Sverige denna fråga.
Barnavårdsnämnden är dock inte någon
domstol i judiciell mening, och vi
vet inte om den domstol, om vilken vi
i dag talar, skulle komma att godkänna
den svenska uppfattningen eller inte.
Domstolen skulle eventuellt kunna påfordra
att vi ändrar ett rättsligt förfaringssätt,
som vi i Sverige finner humant
och riktigt, genom att förklara att
endast domstolar äger rätt att fälla avgöranden
i dylika fall.
Det har här antytts att Sverige skulle
vara speciellt tveksamt och avvaktande
gentemot detta europeiska samarbete,
men om denna tanke verkligen skulle
förefinnas måste jag tillbakavisa den.
Det är riktigt att Danmark ställt sig under
domstolens jurisdiktion. Danmark
tog detta steg på ett tidigt stadium innan
frågan tagits upp som ett nordiskt
spörsmål. Nu är det emellertid ett nordiskt
spörsmål, som är bordlagt i Nordiska
rådet för ett ställningstagande
längre fram, när ytterligare klarhet har
78
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Avgivande av viss förklaring rörande den europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna
vunnits. Sverige och Norge är eniga i
detta avseende — och nog vore det underligt
om vi skulle gå ifrån detta eniga
uppträdande.
Vi har också sällskap i vårt ställningstagande.
Storbritannien har ej tagit
detta steg och inte heller Frankrike.
Dessa länder kan väl inte beskyllas för
ljumhet eller för bristande redebogenhet
att engagera sig i det europeiska
samarbetet.
Det finns andra stater som inte har
undertecknat konventionen. Vore det
inte mera angeläget att förmå dem att
göra detta än att söka pressa de skandinaviska
länderna till att underställa
sig den internationella rättskipningen?
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Utskottets talesman sade
att detta är en nordisk fråga men erkände
samtidigt att Danmark redan hade
ställt sig under domstolens jurisdiktion.
Det har också Island gjort.
Fru Renström-Ingenäs säger att de
mål som varit före i domstolen har varit
»egendomliga», och detta skulle vara
ett motiv för oss att vänta med att
ställa oss under domstolen. Jag tycker
det är bra att det finns en möjlighet att
få sin sak prövad inför en domstol av
denna karaktär.
När man vill vänta därför att t. ex.
Frankrike inte har ställt sig under domstolens
jurisdiktion än, undrar jag vilken
egendomlig målsättning man liar
att till varje pris komma sist när det
gäller att till fullo erkänna konventionen
om de mänskliga rättigheterna.
Jag hoppas att den uppfattning som
regeringens talesman gav uttryck för i
Nordiska rådets session i Helsingfors
kommer att omprövas. Om jag läser
protokollet därifrån rätt var hans inställning
närmast den att vi över huvud
taget inte skulle ha några internatio
-
nella rättsorgan utan klarar oss bra
med de domstolar som vi nu har. Under
sådana förhållanden borde man
inte heller ha ratificerat konventionen.
I och med att vi har gjort det bör vi
rimligtvis också ställa oss under Europarådets
domstol.
Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag är på många punkter
förekommen av herr Gustafson i Göteborg.
Jag instämmer helt i hans anförande.
Jag vill understryka hans yttrande
att det är egendomligt att vi till
varje pris skall komma sist.
Fru Renström-Ingenäs sade att Sverige
och Norge är eniga i denna fråga.
Ja, Sveriges och Norges regeringar är
eniga, men jag tror att uppfattningarna
skär igenom partierna.
Jag kan inte förstå varför fru Renström-Ingenäs
i sin iver att försvara utskottets
utlåtande skulle nämna just de
stora länderna England och Frankrike.
Varför nämnde hon inte Tyskland?
Det är alldeles rätt att det varit mycket
få fall som hittills behandlats av
domstolen. Ett av dem gällde irländaren
Lawless — och det är ganska betecknande
måste jag säga.
Sedan upprepade fru Renström-Ingenäs
vad utrikesminister Undén sade i
en debatt för ett par år sedan, nämligen
att vi här i landet har organ konstruerade
på delvis annat sätt än i
andra länder. Men om man vill vara
med i internationellt samarbete, måste
man också vara villig att ta konsekvenserna.
Det har vi gjort på många andra
områden. Vi har tagit oerhört långtgående
konsekvenser genom våra engagemang
i FN — det är kanske det
mest påfallande exemplet -— och på
andra håll. När vi nu i Sverige bemödar
oss om att arbeta för Europatanken
och Europarådet, synes det mig märkligt
att man skall vara så rädd för domstolen.
Jag skall inte gå in på att tala om de
Nr 23
79
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Avgivande av viss förklaring rörande den
rättigheterna
olika organen och deras olika kompetens,
om två tredjedels majoritet och
om andra frågor, som skulle ta alltför
lång tid i anspråk. Men jag vill betona
att man alltid, när man accepterar internationellt
samarbete i större eller
mindre utsträckning, riskerar att vissa
saker i det internationella samarbetet
kan komma — jag betonar kan komma
—- i strid med nationella intressen. Den
risken anser jag avgjort att man bör ta.
Jag vill erinra om att det är mer än
tre år sedan domstolen etablerades —
valet av domare skedde den 22 januari
1959, vill jag minnas — och jag finner
det mycket egendomligt att Sverige,
som eljest arbetar på att få till stånd en
internationell rättsordning, skall undandraga
domstolen sitt stöd. Det är
märkligt att Sverige, som gör anspråk
på att vara en rättsstat, intresserad av
internationellt samarbete, inte i detta
fall liksom flera länder i vårt grannskap
skulle våga underkasta sina institutioner
ett internationellt bedömande,
inför ett forum som representerar i
allt väsentligt samma rättsstatliga ideal
som vi själva, nämligen det västligtdemokratiska
rättsstatsidealet.
Herr HECKSCHER (h):
Herr talman! I likhet med herrar
Munktell och Gustafson i Göteborg har
jag litet svårt att över huvud taget förstå
det resonemang som fru RenströmIngenäs
för. Detta resonemang, som vi
tidigare hört från regeringens sida, är
så till vida egendomligt som det bevisar
alldeles för mycket. Om det skulle vara
så som fru Renström-Ingenäs säger, då
var det fel att vi någonsin ratificerade
konjentionen.
Fru Renström-Ingenäs citerade ett uttalande
av utrikesministern år 1960, där
han som skäl mot svensk anslutning till
domstolen hade nämnt, att konventionen
kräver domstolsförfarande i vissa
fall där vi i Sverige har ett administrativt
förfarande. Men, herr talman, om
europeiska domstolen för de mänskliga
det inte är så att vi anser oss kunna
följa de konventioner vi ansluter oss
till, vare sig det är en domstol eller något
annat organ som övervakar efterföljden,
därför att den står i strid mot
svensk lagstiftning, måste vi väl vidta
lämpliga åtgärder för att återställa harmonien.
Den uppfattning som här förts
fram är överraskande, och jag skulle
med hänsyn till kommande debatter
gärna vilja ha bekräftat om det är regeringens
mening att vi inte skall följa
internationella konventioner om detta
är besvärligt, för så vitt det inte är någon
domstol som tvingar oss att göra
det.
Är det den uppfattningen som ligger
bakom detta ståndpunktstagande, eller
hur förhåller det sig?
Jag skulle kanske säga ett par ord
också om förfarandet. Hur än ett ärende
kommit upp och vare sig man underkastar
det domstolens jurisdiktion eller
inte, skall prövningen i första hand
äga rum i kommissionen. Inom parentes
kan jag nämna att kommissionen för
närvarande har en svensk ordförande,
en framstående svensk jurist. Efter
prövningen i kommissionen kan ärendet
gå till domstolen, om man har accepterat
dess jurisdiktion. I annat fall
kan ärendet gå till ministerkommittén,
som är ett rent politiskt organ. Den
ståndpunkt man här intagit är alltså
den, att vi när det gäller en rent juridisk
fråga hellre skulle låta den efter
kommissionens hörande prövas av det
politiska organet, ministerkommittén,
än av det juridiska organet, domstolen.
Visst är det besynnerliga ärenden
som kommer upp i sådana här sammanhang.
Det är alldeles klart. Men det spelar
väl ingen roll! Det viktiga är väl om
det blivit besynnerliga domslut eller
ej. Det skulle vara intressant att få
höra av utskottets ärade talesman, om
det finns sådana besynnerliga domslut
som skulle vara besvärande ur svensk
synpunkt.
Nr 23
80
Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Avgivande av viss förklaring rörande den europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna
I själva verket är det så att de mål
som varit uppe i domstolen — i ett par
fall åtminstone — legat på ett plan som
för oss inte alls är aktuellt. Det har gällt
landssvikare och deras eventuella skydd
mot ingripanden i det land där de är
medborgare. I ett annat fall -— Lawlessfallet
— gällde det en sak som sammanhängde
med konflikterna mellan
irländska republikanska armén och Irländska
republiken. Men såvitt jag vet
har det inte i något av dessa fall gjorts
gällande att domstolens utslag skulle ha
varit av sådan art att det skulle ge anledning
till misstro mot domstolen, och
det är väl ändå det som är huvudsaken.
Vad beträffar argumentet att detta är
ett nordisk spörsmål vill jag säga, att
detta väl ändå är ett europeiskt spörsmål.
Om vi är medlemmar i Europarådet
och har anslutit oss till denna europeiska
konvention, är väl det i första
hand en fråga om vårt förhållande till
våra medbroder i Europarådet, om vi
skall underkasta oss domstolen eller
inte. Att Sverige skulle vänta därför
att ett visst nordiskt land ännu inte anslutit
sig förefaller mig vara en mycket
överraskande ståndpunkt. Till det kommer,
att om man i Norge är bekymrad
i detta fall, så sammanhänger det med
att man befarar att det i Norge kan uppkomma
många mål som gäller landssvikarnas
verksamhet under kriget och att
det därför för Norges del kan bli en
praktisk belastning av en typ och omfattning
som inte kan bli aktuell för
Sveriges del.
Herr talman! Om detta är ett nordiskt
spörsmål i så måtto att den svenska regeringen
träffat en överenskommelse
med den norska regeringen, bör det inte
hindra att den svenska regeringen bemyndigas
att underkasta sig domstolens
jurisdiktion. De skäl som anförts från
utskottets sida betraktar jag uppriktigt
sagt som ett de obotfärdigas förhinder,
ett utslag av den allmänna ovilja mot
europeiskt samarbete som så ofta fram
-
träder i vissa ledande kretsar här i landet.
Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s) kort
genmäle:
Herr talman! Det var just tankegångar
sådana som de som låg bakom det
sista som herr Heckscher sade, som
gjorde, att jag nämnde bl. a. Frankrike
som ännu inte tagit ställning i detta
ärende. Jag menade att Sverige väl inte
kunde beskyllas för någon speciell ovilja
mot europeiskt samarbete när vi befinner
oss på samma sida som t. ex.
Frankrike, som väl av många anses vara
ett av de ivrigaste länderna när det
gäller dylikt samarbete.
Utskottets uttalande innebär ju inte
ett nej för all framtid till att Sverige
skulle gå vidare på den väg som man
redan har beträtt. Det innebär bara en
avvaktande hållning. Man vill ha ytterligare
erfarenheter av domstolens verksamhet
och invänta Nordiska rådets
ställningstagande. Att således andra länder
har intagit samma avvaktande hållning
tycker jag har någonting att säga i
detta sammanhang.
Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara med intresse
konstatera att fru Renström-Ingcnäs
i detta fall anser att den svenska
politiken skall rätta sig efter politiken
i Frankrike. Det är en inställning som
för att komma från socialdemokratiskt
håll förefaller en smula överraskande.
Herr BENGTSSON i Halmstad (s):
Herr talman! Jag tycker nog herr
Heckscher har tagit i litet hårt här med
tanke på det förflutna herr Heckscher
har i denna fråga. Vi har ju varit ense
inom utrikesutskottet ända till i år.
Vi har haft den här frågeställningen
till bedömning flera gånger. Ja, år 1960
hände t. o. m. det sensationella, att herr
Heckscher var motionär men sedan när
frågan kom upp i utskottet fann för gott
81
Onsdagen den 23 maj 1962 fm. Nr 23
Avgivande av viss förklaring rörande den europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna
att falla ifrån sitt eget motionskrav.
Denna fråga är nämligen ingalunda så
enkel som herrarna vill göra den till.
När herr Heckscher talar om att vi
inte skulle följa ingångna konventioner
om vi inte beslöte att underkasta
oss domstolen — vad är detta för resonemang?
Herr Heckscher vet lika väl
som jag att man kan antingen godtaga
domstolens jurisdiktion eller inte göra
det och ändå följa den ingångna konventionen.
Jag tror att vi skall reda upp begreppen
här. Utrikesutskottet har vid ett
par tillfällen understrukit att det är en
mycket tveksam fråga. Yi vill vänta
därför att vi vill ha en viss erfarenhet
innan vi underkastar oss domstolen. Vi
är ingalunda — det skall man komma
ihåg — de som är sist, ty det är många
med oss som står avvaktande.
Man kan säga att halva Europarådet
har accepterat domstolen och att den
andra halvan står tvekande. Vad beror
då denna stora tveksamhet på? Ja, vår
egen tveksamhet har fru RenströmIngenäs
tidigare redovisat här. Den beror
ju, som hon sade, på att vi har för
liten erfarenhet av domstolen. Vi har
också frågat oss, om den egentligen
fyller något större behov med tanke på
att man har ett förfarande genom konventionen
via kommissionen och till
slut ministerkommittén som i stort sett
ersätter domstolen men på ett annat
sätt. Vi vet — det har sagts här tidigare
— att om man alltför formalistiskt
skulle hårdra vissa formuleringar i
konventionen, skulle detta för vårt
lands vidkommande kunna innebära, att
vi fick vidtaga betydande ändringar
i vår gällande lagstiftning. Fru Renström-Ingenäs
pekade i det sammanhanget
på att det till och med kunde
tänkas att när vi gör vissa ingripanden
mot personer — det kan vara en nykterhetsnämnd
som ingriper, det kan
vara de nämnder som sysslar med sinnessjuka
och psykiskt efterblivna — är
det ett slags frihetsberövande, och här
är då situationen den, att vår nuvarande
lagstiftning inte är uppbyggd så att
den riktigt stämmer överens med den
lagstiftningsteknik som finns i konventionen.
Det är alltså här som vi vill ha
litet erfarenhet. Vi kan med mycket
gott samvete säga att Sverige har följt
sina förpliktelser på detta område. Vi
kan göra gällande att vi har accepterat
det väsentliga. Vi har tagit konventionen,
och det betyder i realiteten att
varje person i detta land som vill åberopa
konventionen om de mänskliga
rättigheterna kan göra detta och att han
eller hon får sitt mål prövat. Ett sådant
mål behandlas i första omgången
i den s. k. kommissionen, och där försöker
man att åvägabringa ett medlingsförfarande.
Vi är väl alla överens
om att därest vårt land skulle ha påvisats
ha gjort något fel, kommer detta
förhållande säkert att rättas till. Men jag
vill också understryka att därest vi
skulle vägra detta, går frågan till ministerkommittén.
Denna kommitté avgör
saken, och vi har åtagit oss sådana
förpliktelser att vi är skyldiga att böja
oss för vad denna ministerkommitté
eventuellt beslutar. Den stora skillnaden
mellan att ha erkänt och icke ha
erkänt domstolen ligger däri att om
man har erkänt domstolen, kan man
föra målet direkt till domstolen. Men
målet till domstolen — det vill jag understryka
— kan föras dit endast av en
stat, inte av den enskilde. Målet kan
naturligtvis också föras av kommissionen
själv till domstolen. Det hela är en
smula invecklat, det medger jag, men
det är för att man har två organ vilka
så att säga skall klara samma sak. Vad
som är det väsentliga — det vill jag
ännu en gång understryka — är att
alla enskilda individer som vistas i
vårt land har rätt att åberopa konventionen
för de mänskliga rättigheterna.
Det är väl, som jag sagt tidigare, ingen
som vill tro annat än om det kan på
-
82 Nr 23 Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Avgivande av viss förklaring rörande den europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna
visas att Sverige begått ett brott mot
de mänskliga rättigheterna och vårt
land blir överbevisat om detta, kommer
vi att rätta till saken.
Jag tycker därför att det är ett felaktigt
resonemang när både herr Ileckscher
och herr Gustafson i Göteborg
vill göra gällande att vi aldrig skulle
ha tagit konventionen när vi inte är
beredda acceptera domstolen. Vi har
tagit konventionen, och det kan vi vara
glada för. Vi uppfyller i sanning de
förpliktelser som vi har påtagit oss.
Till slut vill jag säga ett par ord om
reservanternas motivering. Enligt mitt
förmenande är den inte särdeles stark
i sak. Man säger t. ex. att nu har domstolen
fått en något fastare ställning.
Man vågar inte ens säga fastare ställning
utan att göra den lilla reservationen
med ordet »något».
När man menar att vi fått ett erfarenhetsmässigt
större underlag genom
de tre mål som domstolen hittills har
handlagt, måste jag säga att jag ställer
mig mycket frågande, vilket jag också
tror att herr Heckscher gör. Jag har
själv ögnat igenom de tre fall som domstolen
haft att handlägga. Det gäller
fallen Lawless och Nielsen, och dessa
ger i sanning inte mycket, i varje fall
inte om man är ute efter att skapa sig
ett underlag för bedömning av domstolens
nödvändighet. Fallet de Becker
kan jag inte mycket om, det skall jag
erkänna, men eftersom domstolen den
27 mars i år strök det från sin föredragningslista,
tror jag inte heller att
det målet har synnerligen mycket att
ge. Möjligen, det skall jag medge, skulle
man av dessa underliga mål kunna utläsa
en sak, nämligen att det finns stor
risk för att denna domstol kan komma
att utnyttjas för mycket dubiösa fall.
När man vidare säger, att »det ter sig
önskvärt att vårt land visar sin redebogenhet
att utan tidsutdräkt medverka
i allt sådant europeiskt samarbete,
som är förenligt med vår alliansfria po
-
litik», vill jag säga att jag ingenting har
emot det resonemanget, men jag vill
göra den lilla invändningen att nog
skall vi ändå ha rätt att först i lugn
och ro pröva om det nya samarbetet
fyller ett verkligt behov. Och det tror
jag att reservanterna får synnerligen
svårt att leda i bevis.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Ilerr HECKSCHER (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Bengtsson i Halmstad
åberopar nu på sedvanligt sätt, att
jag inte fullföljde ett motionsyrkande
för två år sedan. Varför gjorde jag inte
det? Jo, dels därför att det då kunde
vara rimligt att säga något som nu är
orimligt att påstå, nämligen att man
skall vänta på ytterligare erfarenhet,
dels därför att jag då ännu levde i den
barnsliga förhoppningen att det skulle
kunna bli resultat utan en reservation
i utrikesutskottet. 1960 kunde det t. ex.
sägas, att själva domstolens arbetsordning
ännu inte var fullt klar och att
man därför inte kunde se hur den skulle
komma att fungera.
Herr Bengtsson påpekar på samma
sätt som fru Renström-Ingenäs tidigare
gjort, att vissa formuleringar i konventionen
möjligen skulle kunna komma
i konflikt med svensk lagstiftningsteknik.
Då säger jag på nytt — och jag
ber herr Bengtsson observera innebörden
av det — att ett sådant argument
kan man endast använda, om man vill
förbehålla sig rätten att inte följa konventionen.
Om det nämligen är på det
sättet, vilket jag hoppas är fallet, att
man har för avsikt att följa konventionen,
kan man inte rimligen ha något
att invända mot att den blir tolkad på
ett auktoritativt sätt.
Det kommer dubiösa rättsfall till domstolen,
säger herr Bengtsson, ögonblicket
innan har han talat om, att det
finns så starka garantier för att inte
enskilda rättsfall skall kunna komma
83
Onsdagen den 23 maj 1962 fm. Nr 23
Avgivande av viss förklaring rörande den europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna
till domstolen. Ja, vem är det då som
drar dit dubiösa rättsfall? Är det stater
eller kommissionen själv?
Nej, herr talman, kärnpunkten i detta
fall är helt och hållet den om man vill
att målen, i den mån de uppkommer,
skall prövas av ett politiskt organ, ministerkommittén,
eller av det juridiska
organet, domstolen.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:
Herr talman! När herr Bengtsson i
Halmstad talar om att konventionen
har andra principer än dem som tilllämpas
i vår lagstiftning — jag vill
minnas att han använde uttrycket att
vår lagstiftning inte passar i vissa avseenden
— vill jag endast erinra herr
Bengtsson om att den svenska riksdagen
faktiskt har satt i fråga, huruvida
svensk lagstiftning står i överensstämmelse
med konventionens krav.
Riksdagen beslöt 1956, såvitt jag
minns till och med utan votering, att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en genomgång av vissa lagregler i
syfte att skapa full överensstämmelse
mellan konventionens regler och vår
interna rätt. Jag tycker att riksdagen
då handlade absolut riktigt. Men att
nu dra sig undan därför att svensk
lagstiftning eventuellt skulle kunna
komma i konflikt med den internationella
rätten anser jag felaktigt.
Om nu riksdagen vägrar att godta
domstolen som högsta kontrollorgan
för efterlevnad av konventionens föreskrifter,
kan ett sådant ställningstagande
knappast uppfattas på annat sätt än
som ett försök att undgå ett opartiskt
bedömande av ifrågavarande spörsmål.
Herr BENGTSSON i Halmstad (s)
kort genmäle:
Herr talman! Jag vill till herr Heckscher
säga, att redan när vi accepterade
en viss del av konventionen var
vi tveksamma. Men vi resonerade ungefär
som så, att i ministerkommittén ingick
i alla fall praktiska människor,
ty vi utgår väl ifrån, att politiker har
sinne också för praktiska ting. Vi ansåg
oss alltså kunna göra det åtagandet,
även om vi var tveksamma. Men att
acceptera domstolen är något annat,
och vi har i det fallet visat på vilka
punkter vi är tveksamma. Å andra sidan
har vi också sagt, att vi inte har
något emot att acceptera också domstolen,
om erfarenhetsmässiga kunskaper
skulle tala för detta.
Herr Heckscher torde få det mycket
svårt, om han vill bevisa något annat
än vad jag här påstått om de dubiösa
fallen. Jag kan bara erinra om att det
är 1 000 enskilda personer, som har
velat få fall prövade. Tre fall har tagits
upp i kommissionen och ministerkommittén
och tre har gått till domstolen.
Det säger väl något om vad som kan
hända, därest man erkänner en domstol
såsom en instans ovanför högsta
domstolen i vårt eget land.
Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Jag tyckte att herr
Heckscher gick för långt, när han i ett
av sina anföranden här sammanfattade
situationen på det sättet, att utskottets
ståndpunktstagande inte är något annat
än de obotfärdigas förhinder och
ett ställningstagande av en flock människor,
som i alla möjliga sammanhang
visar bristande intresse för internationellt
europeiskt samarbete.
Jag vill inte på något sätt framställa
mig som specialist på internationellt
samarbete, men jag har den uppfattningen
att en sådan person som t. ex.
herr Boheman, vars namn återfinns under
detta utskottsutlåtande, både har
visat intresse för internationellt samarbete
och har förutsättningar att kunna
bedöma och ta ståndpunkt i dylika
sammanhang. Det skulle kunna nämnas
84 Nr 23 Onsdagen den 23 maj 1962 fm.
Avgivande av viss förklaring rörande den europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna
fler namn, men jag nöjer mig med
detta.
När jag lyssnat till argumenteringen
i samband med frågans tidigare behandling
här i riksdagen och nu senast
i utrikesutskottet, har jag lagt rätt stor
vikt vid det stora komplex av svensk
lagstiftning, som innebär att vi kan
vidta frihetsberövande åtgärder i administrativ
ordning. Detta avfärdar nu
herr Munktell och herr Heckscher —
huruvida herr Gustafson i Göteborg
också gjorde det må lämnas osagt —
med den svepande formuleringen, att
passar inte våra lagar får vi väl ändra
dem. Jag ser nu att herr Gustafson tar
avstånd från detta.
Det går lätt att säga att vi skall ändra
lagarna. Men dessa frågor är mycket
betydelsefulla och de har diskuterats
livligt i den svenska riksdagen. Inte
kan det väl anses önskvärt att vi försätter
oss i den situationen att väsentliga
delar av vår lagstiftning underkänns
av en internationell domstol.
Först bör väl frågan klarläggas huruvida
risk för sådan motsättning föreligger,
och om så befinnes vara fallet,
borde vi ändra våra lagar — innan vi
behöver göra det på grund av internationella
domslut. Så pass nationella
tycker t. o. m. jag att vi bör vara att
vi inte försätter oss i en annan situation.
Vad utrikesutskottet nu har sagt är
att man tycker det finns skäl att låta
regeringen ytterligare överväga denna
fråga bl. a. med hänsynstagande också
till Nordiska rådets hållning.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Bara ett par korta anmärkningar.
När herr Bengtsson i Halmstad här
gör gällande, att man hittills har varit
överens i utrikesutskottet, bör det i sanningens
namn sägas, att såväl förra året
som år 1960 sade utskottet uttryckligen
i sitt utlåtande, att det råder delade
meningar inom utskottet om lämpligheten
av att avge en sådan förklaring.
När det sedan gäller vad herr Svensson
i Ljungskile sades om bristande
överensstämmelse mellan vår nationella
lagstiftning och konventionen, förhåller
det sig, som det också förut har påtalats
här, så, att denna konflikt uppstått
redan i och med att vi antagit
konventionen, ty i och med att vi antagit
konventionen har vi ställt oss
under den. Vad det nu gäller är frågan,
huruvida det i sista hand är praktiska
människor, som herr Bengtsson sade,
som sitter i ministerkommittén, eller
juristerna i den europeiska domstolen,
där vi har en svensk domare, som skall
avgöra rättsfrågor.
Jag vill, herr talman, anknyta till
vad herr Svensson senast sade, att utrikesutskottet
inte har tagit ställning.
Jag hoppas att vi nästa år kan bli
överens om att uppnå ett positivt resultat
av denna debatt.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Heckscher begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
utrikesutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 6, röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herrar Hagberg och
Heckscher.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro
-
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Munktell begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 162 ja och 46 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Nr 23 85
Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.23.
In fidem
Sune K. Johansson
Onsdagen den 23 maj
Kl. 19.30
Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.
§ 1
Godkännande av samarbetsöverenskommelse
mellan Danmark, Finland, Island,
Norge och Sverige
Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av samarbetsöverenskommelse
mellan Danmark,
Finland, Island, Norge och Sverige.
Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde
Herr HAGBERG (k):
Herr talman! På denna punkt behandlas
den överenskommelse som träffades
vid Nordiska rådets möte i Helsingfors
i våras. Det har förebragts ett
dokument i den i övrigt mycket blygsamma
propositionen, som handlar om
utveckling av samarbetet mellan de nordiska
länderna på de rättsliga, kultu
-
rella, sociala och ekonomiska områdena
och även beträffande samfärdseln. Det
har inte ledsagats av några triumfatoriska
utsvävningar utan tvärtom, som
jag sade, framlagts mycket blygsamt.
Snarast kan man väl säga, att i den mån
regeringen har sagt någonting, så är det
varningar mot överdrivna förväntningar
och ett betonande av att det just inte är
fråga om några formella förpliktelser.
Det som jag lägger alldeles särskild vikt
vid är naturligtvis betonandet av att
överenskommelsen inte får inkräkta på
den utrikespolitiska målsättningen.
Jag kan, när jag studerat dokumentet,
inte frigöra mig från den uppfattningen,
att vad som föreslås är sådant som
i många avseenden har praktiserats icke
utan framgång utan några som helst avtal.
Vad särskilt beträffar samarbetet på
det rättsliga, kulturella och sociala lagstiftningsområdet
liksom strävandena
att förbättra kommunikationerna mellan
länderna kan man ju önska lycka
till. Det här är alltså inte något principiellt
nytt.
Det allvarliga i detta dokument finns
i artiklarna 19 och 20. I artikel 19 heter
Nr 23
86
Godkännande
Onsdagen den 23 maj 1962 era.
av samarbetsöverenskommelse
Norge och Sverige
det att de fördragsslutande parterna avser
att främja produktions- och investeringssamarbete
mellan sina länder och
att härvid söka lägga förhållandena till
rätta för direkt samarbete mellan företag
i två eller flera av de nordiska länderna
och att de också bör som ett led
i ett vidare internationellt samarbete
eftersträva en ändamålsenlig arbetsfördelning
mellan länderna i fråga om produktion
och investeringar. I artikel 20
sägs det att man skall verka för största
möjliga frihet för kapitalrörelser mellan
de nordiska länderna.
Om man försöker översätta detta till
vad vi erfarenhetsmässigt känner till
om det nordiska ekonomiska samarbetet
skulle man kunna säga att sådana här
överenskommelser, om de vore möjliga
att genomföra på ett sådant sätt att ambitionerna
i de olika länderna skulle
kunna tillgodoses, kunde få ganska hårresande
konsekvenser. Det är exempelvis
ingen hemlighet att danskarna anser,
att det är tämligen överflödigt med
ett svenskt jordbruk, eftersom danskarna
kan försörja Sverige med sitt jordbruk,
och eftersom de anser att Sverige
har naturliga förutsättningar för helt
andra näringar än jordbruk.
De norska protesterna i anledning av
de åtgärder, som regeringen och riksdagen
har vidtagit och som man menade
skadade den norska exporten av vissa
produkter, är en påminnelse om hur
känsligt det är på detta område. Sverige
kan väl egentligen inte, eftersom det har
en annan utrikespolitisk målsättning än
åtminstone Danmark och Norge, avstå
från någon produktion som har betydelse
för att neutralitetslinjen skall kunna
hållas under låt mig säga en avspärrningsperiod.
Därför tror jag för min del
inte alls på möjligheten att åstadkomma
en sådan fördelning av verksamheten,
som skulle passa för de olika länderna
och som endast kan genomföras på bekostnad
av en viss verksamhet i respektive
land.
mellan Danmark, Finland, Island,
Beträffande talet om att befordra friare
kapitalrörelser mellan de nordiska
länderna vill jag erinra om att den danska
regeringen för närvarande förbereder
en lagrevision i anledning av att
den har begärt medlemskap för Danmark
i EEC. Enligt denna lagrevision
skall det bli möjligt för kapitalföretag
i andra länder att köpa upp dansk industri
eller danska näringar — något
som för närvarande enligt den gällande
danska lagstiftningen är förbjudet. Man
behöver bara tänka sig att denna linje
genomföres i Danmark och Norge. I så
fall skulle det på en omväg bjudas möjligheter
att via s. k. danskt eller norskt
kapital överföra svenska näringar, industrier
och naturtillgångar i låt mig säga
EEC-ländernas ägo. Om man inte är
uppmärksam härpå kan detta avtal medföra
mycket stora risker. Är man däremot
uppmärksam och inställd på att
bekämpa sådana konsekvenser, blir de
rekommendationer som göres i denna
överenskommelse fromma önskningar
utan några andra konsekvenser.
Den ganska pratsamma utrikesnämnden
verkar ganska tystlåten, när den
presenterar detta i och för sig mycket
viktiga ärende. På mindre än en och en
halv sida stökar man undan det. Denna
återhållsamhet är kanske också en varning
emot eventuella illusioner, ett uttryck
för att utrikesutskottet egentligen
inte tror så mycket på denna sak, och
i så fall är det ju bra. Utrikesutskottet
åberopar emellertid ett skäl till förmån
för överenskommelsen, och det är i
korthet att det kan vara bra, när Danmark
och Norge går till EEC, att man
kan åberopa formella statsrättsliga förbindelser
mellan de nordiska länderna
så att man — om jag tolkat utrikesutskottet
rätt —- med större kraft kan
hävda ett fortsatt samarbete tack vare
att ett sådant dokument föreligger. Det
vore kanske bättre att säga att sådana
här överenskommelser beträffande ekonomien
inte är bra, när ett eller två
Nr 23
87
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
nordiska länder tar steget in som medlemmar
i EEC. Så ser åtminstone jag på
saken.
Jag tänker emellertid, herr talman,
inte yrka avslag. Eftersom det här gäller
en överenskommelse som har träffats
mellan fem nordiska länder vill jag
inte — även om jag också förstår att
det i och för sig inte hade varit någon
mening med att yrka avslag — på det
sättet demonstrera mot ett nordiskt
samarbete, som jag i många avseenden
har funnit vara välsignelsebringande
och värt allt möjligt stöd och som jag
hoppas i en bättre framtid skall bli någonting
mera än vad det kan vara i
denna slitna och krångliga värld. Jag
har ändå tagit till orda för att markera
att vi för vår del kommer att fortsätta
att bekämpa integrationssträvandena
och alla de ekonomiska förpliktelser
som Sverige enligt detta avtal åtar sig
gentemot andra nordiska länder. Vi anser
inte att den svenska industrien skall
fraktas över till andra länder; vi anser
inte att tyskt-amerikanskt kapital skall
kunna köpa in sig i det svenska näringslivet;
vi anser inte att det svenska näringslivet
via Danmark eller Norge skall
förenas med EEC. Jag har velat markera
detta och har i övrigt inget yrkande.
Vidare yttrades ej.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 2
Föredrogs vart för sig
utrikesutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
dels med förslag till lag om särskilda
förmåner för vissa internationella organisationer
m. m., dels ock angående
godkännande av det fjärde tilläggsprotokollet
till den allmänna överenskommelsen
rörande Europarådets privilegier
och immunitet; samt
statsutskottets memorial nr 113, angående
allmän beredskapsstat för budgetåret
1962/63.
Länsadministrationen i Gotlands län
Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och memorial hemställt.
§ 3
Granskning av statsverket m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
114, i anledning av riksdagens år 1961
församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
Punkterna 1, 3—5, 7, 9—15, 17, 19,
20, 23, 25—27 och 29—35
Lades till handlingarna.
Punkterna 2, C>, 8, 16, 18, 21, 22, 24
och 28
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 36
Länsadministrationen i Gotlands län
Sedan punkten föredragits anförde
Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):
Herr talman! Jag har vid denna punkt
antecknat en blank reservation. Det beror
inte på att jag har någon direkt invändning
att göra mot vad utskottet här
har sagt.
Revisorerna konstaterar i sitt yttrande
att kostnaderna för länsadministrationen
i Gotlands län satta i relation till
länets folkmängd är väsentligt högre än
i andra län. De anser också att administrationen
bör organiseras efter andra
principer än de nuvarande.
Jag har ingen anledning att ingå på
frågan om kostnaderna i och för sig,
men jag vill understryka vad utskottet
senare säger: »En sådan synpunkt kan
emellertid icke ensamt få vara bestämmande
för länets framtid. I sammanhanget
måste även Gotlands geografiska
läge och andra omständigheter beaktas.
»
Utskottet hänvisar också till den läns -
88
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Lokalisering i fred av visst robotförband
förvaltningsutredning som pågår. Jag
vill i detta sammanhang anknyta till
den uppfattning som är förhärskande
på Gotland, nämligen att man i utredningen
inte bör tumma på länet såsom
län utan att detta -— som utskottet även
betonat — med sitt avskilda läge också
i framtiden bör upprätthållas. Det förhållandet
att Gotland är det minsta länet
och har en relativt ringa folkmängd
är i och för sig ingen nyhet. Länet har
alltid varit i den situationen. Det finns,
herr talman, följaktligen inte någon anledning
till ändring. Jag vill ha sagt
detta för att framhålla det värdefulla i
att varken utskottet eller — förutsätter
jag -— riksdagen gör ett uttalande i sådan
riktning.
Vidare yttrades ej.
Punkten lades till handlingarna.
Punkterna 37 och iO
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 38 och 39
Lades till handlingarna.
§ 4
Medelsbehoven under försvarsgrenarnas
avlöningsanslag m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående medelsbehoven under
försvarsgrenarnas avlöningsanslag
för budgetåret 1962/63 m. fl. anslagsfrågor
m. m. inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckt motion.
Punkterna 1 och 2
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 3
Lokalisering i fred av visst robotförband
I
propositionen nr 110 hade Kungl.
Maj:t (punkt 3, s. 21—25 av bilagt ut
-
drag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 9 mars 1962) föreslagit
riksdagen att godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande
lokalisering av luftvärnsrobotförband
till Barkarby flygdepå.
I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herrar Johansson i Stockholm
och Hagberg väckt motion
(II: 802), i vilken hemställts att Kungl.
Maj :ts proposition nr 110, i vad det gäller
under punkt 3 »Lokalisering i fred
av visst robotförband» anförda förslag,
måtte avslås av riksdagen.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Majrts förslag
och med avslag å motionen II: 802,
godkänna vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 9 mars 1962 föreslagit beträffande
lokalisering av luftvärnsrobotförband
till Barkarby flygdepå.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Ilerr
JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! Vi har i en motion i anslutning
till punkt 3 yrkat avslag på regeringens
och utskottets förslag att två
robotdivisioner och en robotverkstad
skall förläggas till det område på Järvafältet
som förut disponerades av Svea
flygflottilj. Det har vi gjort av två starka
skäl.
De fem storstockholmskommuner i
vilka Järvafältet med sina 5 500 hektar
mark är beläget har för närvarande en
bostadskö på 130 000 människor. Järvafältet
är den största och mest betydelsefulla
markreserven på detta avstånd
från Stockholm. Det stänger Storstockholms
utbyggnad åt norr. En rad institutioner
— bl. a. stockholmstraktens regionplanenämnd
— har begärt att det
helt eller delvis skall frigöras för civil
bebyggelse. Försvarets fastighetsnämnd
har tillstyrkt en utredning. När ett artilleriregemente
förflyttades talade även
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23
89
departementschefen om att de livliga
trafikrörelserna i stockholmsområdet i
samband med civilbefolkningens utrymning
vid krigsfara gjorde en förflyttning
önskvärd.
Vi har senast i fjol med många medmotionärer
framställt kravet på snabbast
möjliga militära utrymning av Järvafältet.
Motionen avslogs visserligen,
men kravet bärs upp av en mycket stark
lokal opinion. Dessa militära dispositioner
stänger inte bara av detta väldiga
område. De medför också krav på en
stor andel av den reguljära bostadsbebyggelsen
för officerare, underofficerare
och annan militär personal. Detta är
det första skälet till att vi har vänt oss
emot det föreliggande förslaget från utskottet
och regeringen.
Det finns också ett annat, kanske
ännu starkare skäl. Militärerna bar alltid
svårt att släppa mark som de har
kommit över. De biter sig fast vid denna
fästning inom Storstockholm, och
överger de ett område flyttar de dit
något annat och modernare, i detta fall
ett så modernt vapen som robotvapnet.
Det är mycket lätt att inse att det kan
resas mycket allvarliga invändningar
mot detta.
Vi kommunister är kanske den grupp
inom riksdagen som har de största förhoppningarna
om att en mäktig folkopinion
skall lyckas förhindra utbrottet
av ett nytt krig, som ju skulle kunna
medföra en förstörelse av det mesta här
i världen. Men om det fruktansvärda
skulle inträffa kommer givetvis ett robotförband
mitt inne i stor-stockholmsområdet
att utgöra ett mycket åtråvärt
militärt mål, och det är lätt att inse vad
detta betyder när förläggningsplatsen
ligger halvannan mil från Gustav Adolfs
torg. Det är inte minst detta skäl som
givit oss anledning att väcka vår motion.
Det talas om att det bara är fråga om
en förläggning i fredstid. Vore det då
inte bättre att redan i fredstid förlägga
robotförbanden till annan plats och
Lokalisering i fred av visst robotförband
även få bort en rad andra militära anläggningar,
som nu förlagda så nära en
storstads centrala bebyggelse och inom
ett i och för sig mycket tättbebyggt område?
Visserligen
har alla andra riksdagsgrupper
medverkat till utskottets beslut,
men vi kan stödja oss på en stark
opinion av i första hand lokal karaktär,
nämligen bland de bostadsbehövande
i norra förstäderna, bland dem här
i Stockholm som saknar bostad och
bland dem som inte tycker att det är
lämpligt med militära förläggningar
inne i en storstad. Jag ber därför att
få yrka bifall till motionen, vilket innebär
avslag på utskottets förslag.
Herr BOHMAN (h):
Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att polemisera mot herr Johansson
i Stockholm, men det kan i anledning
av hans anförande vara befogat att
orientera kammarens ledamöter om
fakta i ärendet.
Jag vill då först och främst påminna
om att riksdagen så sent som förra året
fattade beslut om att omorganisera F 8,
Svea flygflottilj, som är förlagd till Barkarby.
Detta beslut innebar att jetflygplanen
skulle flyttas från Barkarby eftersom
de orsakar bullerstörningar för
omkringliggande bostadsområden, medan
de propellerdrivna planen även i
fortsättningen skulle vara förlagda till
denna plats. Fältet skulle alltså i fredstid
fortfarande användas som flygplats
för dessa plan. Vidare innebar beslutet
att Barkarby vid krig skulle utnyttjas
som jaktflygbas.
Om nu ett luftvärnsrobotförband förlägges
till Barkarby, betyder det alltså
inte att man tar i anspråk mark som annars
skulle ha använts för bostadsbebyggelse,
utan ifrågavarande område
skulle ändå ha begagnats för militära
syften.
När det gäller att finna en lämplig
placering i fredstid för de nya luftvärnsrobotförband,
som riksdagen har
90
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Bärgning m. m. av regalskeppet Wasa
bestämt sig för och som kanske utgör
ett steg på vägen mot ersättande av de
militära flygplanen med robotar, skulle
det måhända ligga nära till hands att
söka åstadkomma en uppställning som
kan bibehållas i krig. Många skäl talar
emellertid mot en sådan förläggning.
Kostnaderna blir i regel högre och svårigheterna
med personal, underhåll och
övningar blir större. Även utbildningen
blir bevärligare. Slutligen talar naturligtvis
sekretesskäl mot att ha samma
uppställning i krig som i fred.
Avgörande för placeringen av ett lvrobotförband
i fredstid blir alltså för
det första att förbandet snabbt kan omgrupperas
till krigsuppställning och för
det andra att förbandet med den tidigare
placeringen kan ingripa mot eventuella
överraskande anfall. När det gäller
att välja ut en plats som motsvarar
dessa anspråk är det givet att man stannar
för en förläggning som medför de
lägsta kostnaderna i fråga om byggnader
och personal. Eftersom lv-robotarna
kan komma att ersätta jaktplanen, kan
det finnas anledning att ge prioritet åt
en plats där någon av de ordinarie
fredsflottiljerna är förlagd. Genom riksdagens
föregående år fattade beslut om
omorganisation av F 8 står det på Barkarby
till förfogande både lediga byggnader
och även viss personal. Såvitt jag
förstår finns det inte inom ifrågavarande
grupperingsområde någon plats som
från kostnads- och personalsynpunkt
ställer sig lika lämplig som just Barkarby.
Även operativa skäl talar för denna
förläggning. Från Barkarby är det möjligt
att ingripa mot överraskande anfall
som riktas mot stockholmsområdet,
och från Barkarby kan man också
snabbt förflytta sig till lämplig krigsplacering
i Mellansverige.
Slutligen finns det inte någonting som
talar för att dessa robotförband skulle
utgöra, såsom herr Johansson sade, mer
åtråvärda mål än andra viktiga militära
anordningar, exempelvis jaktförband
som befinner sig på marken eller stora
radaranläggningar. Tvärtom är robotförbanden
farligare för en fiende. Det
är farligare att angripa dem än att angripa
andra mål. Oavsett hur därmed
förhåller sig kommer emellertid dessa
förband att flyttas i krig. De har hög
beredskap och kan flyttas snabbt.
Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
under denna punkt.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.
Punkterna i—12
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 13
Bärgning m. m. av regalskeppet Wasa
Sedan Kungl. Maj :t i propositionen nr
1 (bilaga 6, punkt 197) föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till Bärgning m. m. av
regalskeppet Wasa för budgetåret
1962/63 beräkna ett reservationsanslag
av 1 000 000 kr. hade Kungl. Maj:t i
förberörda proposition nr 110 (punkt
13, s. 117—123) föreslagit riksdagen att
till samma ändamål för nämnda budgetår
anvisa ett reservationsanslag av
3 600 000 kr.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte till Bärgning m. m. av regalskeppet
Wasa för budgetåret 1962/63 anvisa
ett reservationsanslag av 3 600 000 kr.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
LUNDBERG (s):
Herr talman! Orsaken till att jag begärt
ordet i denna punkt är, att det åter
har framlagts förslag om ytterligare
anslag om 3,6 miljoner kronor till bärgning
m. m. av regalskeppet Wasa. Det
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23
91
företaget har vid det här laget kostat
statskassan omkring 10 miljoner kronor
och kommer väl att kosta minst det
dubbla innan det är slutfört. Här kan
man verkligen tala om kejsarens nya
kläder.
Men för att inget missförstånd skall
råda vill jag här göra ett par konstateranden.
Det talas ständigt om att Wasas
bärgning är en kulturfråga — men när
har försvarsdepartementet verkat som
kulturdepartement? Jag vill helt skilja
ut ordet kultur ur detta sammanhang,
ty man har i försvarsdepartementet aldrig
haft något intresse för kulturella
värden. Skall det talas om kultur, så
är det självfallet ecklesiastikdepartementet
som skall handlägga detta ärende
om det misslyckade Wasaskeppet.
Där skall man i så fall avväga, om andra
ur departementets synpunkt viktiga
frågor skall ställas åt sidan för att man
skall kunna offra många miljoner på ett
skepp, som enligt min mening varit fullständigt
felaktigt konstruerat.
När riksdagens ledamöter besökte
Wasaskeppet — utan att betala inträdesavgift
— tjusades de naturligtvis av
alla de olika föremål som där fanns.
Och sedan riksdagen en dag i maj varit
flottans gäster och fått agera kuttersmycken
och äta ärter och fläsk gratis,
är det givetvis mycket svårt att här
vinna förståelse för uppfattningen att
Wasaskeppets bärgning är en fråga som
riksdagen skall diskutera. Då är det bara
att godkänna.
Men antag att riksdagens ledamöter
i stället skulle ha gått ombord på Wasa,
när fartyget låg vid kaj redo för sin
första och enda seglats på några hundra
meter — och när alla sakkunniga visste
att det var en seglats mot döden! Skulle
riksdagens ledamöter då ha gått ombord?
Många kanske tycker att det inte
skulle ha varit någon skada skedd, om
de hade gjort det. Utan våld tror jag
inte att de då skulle ha gått ombord.
Jag utgår ifrån att statsutskottets ledamöter
har varit och sett på Wasa
-
Bärgning m. m. av regalskeppet Wasa
skeppet, och i så fall finner jag det
märkligt om de har funnit att det ligger
någon storhet i detta fartyg, som
nu har hämtats upp ur djupet och placerats
i ett plåtskjul, där det i stället
för att ligga på vattnet — som borde
ha varit det normala —- får vatten spolat
över sig dag ut och dag in. Det är
väl kultur det! Och alla bör väl förstå
vilket värde det har att Stockholms vattenverk
får leverera vatten genom en
slang och spola över fartyget. Det måste
givetvis vara värt de 10—20 miljoner
kronor som det kostar!
Men har verkligen överbefälhavaren
och försvarsdepartementet tagit med
Wasaskeppet som stöd för sina krav?
Jag har här i min hand skriften Arménytt,
där man bl. a. kommenterar flottans
resurser med dessa ord: »Ju starkare
vårt försvar är, desto större styrka
måste motståndaren räkna med.»
Jag vill fråga: Är detta skepp, som nu
ligger i sitt plåtskjul, någonting som en
eventuell motståndare kommer att räkna
med? Jag tror inte det.
Det sägs också här: »Med hänsyn till
angriparens sannolika tillvägagångssätt
är det nödvändigt att krigsmakten och
de principer efter vilka försvaret skall
föras — liksom hittills — byggs upp
från grunden.» Jag skall villigt erkänna
att Wasa gick till grunden och låg där
i trehundra år och har tagits upp nu,
så detta skepp är kanske någonting som
ÖB anser vara lämpligt ur försvarssynpunkt.
Men om man läser fortsättningen
i denna broschyr, frågar man sig
om det kan vara vettigt att man skall
lägga ut 10—20 miljoner för detta ändamål
i en tid när vi har så oerhört mycket
andra vitala frågor på dagordningen.
Om man nu skall tala om kultur, vill
jag erinra om att vi för några år sedan
här i riksdagen beslöt att bygga ett
skyddsrum för de bokskatter och de
andra oersättliga värden som vi har på
Carolina Rediviva. Har man byggt det?
Är det inte så att vi har fått reda oss
med ett skjul någonstans i Sverige?
92
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Bärgning m. m. av regalskeppet Wasa
När det gällde sjömansskolan i Göteborg
var man mycket försiktig med anslag.
Vore det inte rimligt att man toge
något av miljonerna för att ordna så att
sjömännen kunde få både bättre utbildning
och bättre förhållanden under utbildningstiden?
Förra
veckan diskuterade vi läkartjänster.
Jag ville att vi skulle ha en
professur i cancerforskning m. m., och
riksdagen sade nej. Det rörde sig bara
om någon tusenlapp, och det gällde att
rädda människoliv, inte att slå vakt
om människor som har legat döda på
havets botten i 300 år.
Jag har också försökt få förståelse för
att man skall offra någon miljon för
att skydda svensk natur — det är ju
ändå oersättliga värden som där står
på spel — och riksdagen har sagt nej.
Men när det gäller att ge 10—20 miljoner
till detta monster, då säger man ja
utan reservation.
Vi har också många åldringar och
sjuka, som väntar på hjälp. Tror någon
att vi kan säga till dem som vill in
på ett hem för långvarigt sjuka eller på
ett sjukhus: Gå till Wasaskeppet och
hämta kraft, ty det har legat på havets
botten i trehundra år och det må väl
vara den fetisch som svenska folket
skall samlas kring för att få bot och
bättring när det har krämpor och behöver
hjälp!
Herr Ståhl talade förra våren vitt och
brett om att svenska folket kände så
varmt för att man skall ge till Wasa,
men tror någon att människorna ute i
bygderna kan förstå och känna på det
sätt som statsutskottet och försvarsdepartementet
tydligen har känt? Jag tror
det inte, ty fiskarna ute på havet behöver
en hamn, de behöver hjälp till
båtar och kanske till fiskeredskap, men
inte vill de ge understöd till Wasa. Tror
någon att samerna uppe i Norrland, bonden
när han sliter på sin åkerlapp eller
arbetaren när han står i en fabrik kan
känna så oerhört varmt för Wasa som
ligger här på Strömmen, känna att nu
är Wasa det stora som skall vara en
samlande symbol?
Nu säger utskottet bland annat, att
detta ju ändå är något enastående och
att det skall bli en attraktion när det
gäller att locka utlänningar till Sverige
och till Stockholm. Ja, om Stockholms
stads fullmäktiges ordförande
m. fl., som sitter i Wasanämnden, anser
att det är en attraktion, så vill jag
fråga varför då inte Stockholm betalar
kalaset. Stockholm har ju mindre skatter
än landsorten, och vill man ha en
ytterligare attraktion liggande här, då
får väl stockholmarna betala.
Jag måste också ställa frågan: Var
har vi alla dem som bråkade om Operakällarbygget.
Jag anser att Operakällarbygget
i och för sig var en skandal.
Var har vi nu sparsamhetsvännerna?
Detta är en ännu större skandal. Operakällarbygget
kan ju ändå betjäna personer
som vill ha mat och som har råd
att betala för den, men Wasaanläggningen
kan inte ge någon som helst utdelning.
Den kommer däremot att kosta
mycket mycket pengar. Det belopp som
staten anslagit är nu uppe i minst 10
miljoner kronor och det anses komma
att stiga till minst det dubbla. Vi kommer
år efter år att få utgifter för detta
monster i sitt plåtskjul.
Finns det förresten någon konsekvens
i hur man har behandlat dessa båda
fall i riksdagen? I det ena fallet, Operakällarbygget,
var riksdagen väldigt angelägen
om de ekonomiska synpunkterna,
och den underströk att man skulle
följa planerna och kalkylerna i bygget.
Men till denna underliga båt, som
endast kunde sjunka, ger man med
varmt hjärta ut miljon efter miljon
utan någon som helst kritik. Man har en
känsla av att utskottet och departementschefen
vill måla detta sä vackert
som möjligt.
I detta sammanhang skulle jag kunna
citera något som Carl Milles sade i Amerika.
Han inbjöds en gång av en miljonär
till en rundvandring i ett privatgal
-
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23
93
leri med extrem konst. Miljonären som
ledsagade honom höjde ideligen håven
för superlativer, men det kom inga sådana
från Carl Milles, utan han sade
endast när han hade gjort i-undvandringen:
»Det var förtjusande blomsteruppsatser
ni har prytt galleriet med!»
Han hade inte ögon för det som han
ändå hade inbjudits för att se.
Nu säger utskottet bland annat att
man nu har börjat få en bättre överblick
över det hela. Man har kommit
fram till att staten skall ge 3,6 miljoner
kronor fram till nästa år. Eftersom man
i år har höjt förra årets anslag med cirka
en miljon och dessutom har räknat
fel på över 2 miljoner kronor, måste man
hysa de värsta farhågor för hur detta
skall utveckla sig.
Ju mer man ser på denna fråga, desto
mer frågar man sig vad riksdagen menar
med att oförbehållsamt kasta bort
tiotals miljoner på denna s. k. kulturella
skapelse som heter Wasa, under
det att man i andra situationer snålar
på några tiotusen kronor, vilka kunde
rädda människor som lever nu ifrån att
gå en för tidig död till mötes.
Ja, herr talman, det kunde vara mycket
att tillägga i detta sammanhang, men
jag tycker att Wasa inte är värd mera
krut.
Jag skall be att få yrka avslag på detta
anslag och uttalar den förhoppningen
att försvarsdepartementet i fortsättningen
skall syssla med sådana uppgifter som
det är till för att handha. Om försvarsdepartementet
sysslar med kultur blir
det dyrt, dåligt och malplacerat, och
man kunde åtminstone begränsa sig till
mindre kostnadskrävande företag.
Herr MELLQVIST (s):
Herr talman! Utan att det föreligger
vare sig någon reservation eller motion
i detta ärende har vi fått lyssna till den
ordkaskad som herr Lundberg nu har
presterat — varvid han praktiskt taget
har räknat upp allting som han vill inrymma
i detta ärende —• ber jag att kort
Bärgning m. m. av regalskeppet Wasa
och gott få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr LUNDBERG (s):
Herr talman! Till utskottets ärade talesman
vill jag säga att det är märkligt
att statsutskottet inte kostar på sig mer
än ett par ord när det gäller att kasta
bort 10 miljoner kronor från statskassan.
När det har gällt sjuka människor
och att få fram flera vetenskapsmän har
utskottet ofta kostat på sig en mycket
omfattande motivering för att tala om
att utskottet icke har kunnat gå med på
att ge anslag.
Jag antar att herr Mellqvist nu kommer
att resa omkring uppe i dalabygderna
och tala om att vi inte har råd
med någon annan kultur än Wasakultur,
och då får herr Mellqvist även tillfälle
att sälja Wasapenningar. Jag undrar om
det kan vara en uppgift för en riksdagsman.
Herr MELLQVIST (s):
Herr talman! Det är väl inte praxis
att man tar upp en diskussion, när det
inte finns vare sig en motion som är behandlad
eller en reservation. Herr Lundberg
återfaller ju här på den motion
som väcktes vid 1961 års riksdag.
Vad sedan kulturen anbelanger har
jag en känsla av att det beslut som fattades
i kammaren före middagen innebar
en ganska väsentlig kulturell upprustning.
Det gick väl inte herr Lundberg
helt förbi.
Herr LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag stödde helt och
fullt det förslag som förelåg till behandling
före middagsrasten. Frågan
har ju också diskuterats i cirka två dagar,
därför att den reform som genomfördes
var en historisk händelse av
mycket stor betydelse.
Men även om utskottet nu inte fått
en motion att behandla, herr Mellqvist,
så ställer jag frågan: Har utskottet
bara sväljt Kungl. Maj :ts förslag?
94 Nr 23 Onsdagen den
Bärgning m. m. av regalskeppet Wasa
23 maj 1962 em.
Jag kom, när jag hörde herr Mellqvist,
att tänka på vad en berömd konstnär
sade en gång. Han yttrade: »Jag kan
inte arbeta utan modell. Jag påstår
inte att jag ej ibland helt frankt vänder
ryggen till naturen, när jag förvandlar
en studie till bild i det att jag fördelar
färgerna, förstorar och förenklar. Men
jag har en panisk skräck för att vad
formen beträffar avlägsna mig från det
möjliga och riktiga. Jag överdriver,
ändrar ibland på motivet, men hur
som helst: jag uppfinner aldrig hela
bilden. Jag finner den i stället färdig,
måste endast lösa den ur naturen.»
Det förefaller som om utskottets ärade
talesman måste arbeta och tänka
med modell. Jag förutsätter dock att
han vet, att när man i vissa sammanhang
motiverar ett anslag med att det
skall gå till kulturella ändamål, så brukar
statsutskottet ine ösa ur några
brunnar utan vara mycket förbehållsamt.
I detta fall har statsutskottet öppnat
alla slussar, så att man börjar undra,
om inte statsutskottet tänker byta
plats med Wasa och lägga sig där Wasa
i lugn och ro hade legat några hundra
år.
Herr DICKSON (h):
Herr talman! Herr Mellqvist sade att
herr Lundberg talar om litet av varje.
Det var emellertid en passus i herr
Lundbergs första yttrande som jag inte
tycker bör få gå förbi helt utan kommentarer.
Jag syftar på herr Lundbergs
antydan att riksdagens ledamöter, som
varit på besök hos marinen, tack vare
detta besök skulle ha fått sin uppfattning
justerad till marinens eller till
hela försvarets förmån. Däri ligger en
antydan att riksdagens ledamöter genom
att bli bjudna på ärtor och fläsk
skulle låta sig muta till en annan inställning
än den de anser vara riktig.
Det är möjligt att jag missförstått
herr Lundberg. Det är också möjligt
att hans yttrande var ett skämt, och i
så fall hoppas jag att han säger det.
Men om det inte var ett skämt var det
en otillbörlighet.
Herr LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag skall villigt erkänna
att man kan tolka ett uttalande som
»vänligt stämt». I varje fall måste det
sägas att utskottet varit mer än vänligt
stämt vid bedömningen av denna fråga.
Men herr Dickson vet väl bättre än
andra att det i olika sammanhang talas
om omvändelse — det kan t. ex.
gälla MRA. Jag frågar: Vad är sanning
i detta hänseende och vad är rätt?
Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på avslag å densamma;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lundberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
13:o) i utskottets utlåtande nr 115,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Lundberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 186 ja och 11 nej,
varjämte 21 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23
95
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna li—17
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 5
Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1962/63 till Armén: Avlöningar till viss
arbetarpersonal,
nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 för Flyttning av Stockholms
örlogsbas (Muskövarvet) m. m.
jämte i ämnet väckt motion, och
nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 6
Överlåtelse av viss kronan tillhörig mark
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
119, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om överlåtelse av viss kronan
tillhörig mark jämte i ämnet väckt motion.
I propositionen nr 164 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 30 mars 1962, föreslagit
riksdagen medgiva, att i nämnda
statsrådsprotokoll omförmält markområde
finge försäljas till Sundbybergs
stad för ett pris av 7 kr. 50 öre för
kvadratmeter och på de villkor i övrigt
Kungl. Maj:t kunde komma att föreskriva.
Vidare hade i en inom andra kammaren
av herrar Johansson i Stockholm
och Hagberg väckt motion (II: 870)
Överlåtelse av viss kronan tillhörig mark
hemställts, att riksdagen med bifall i
övrigt till Kung!. Maj:ts proposition nr
164 måtte besluta att ifrågavarande
markområde finge försäljas till Sundbybergs
stad för ett pris av 6 kr. per
kvadratmeter.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 870,
medgiva, att det i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 30 mars
1962 omförmälda markområdet finge
försäljas till Sundbybergs stad för ett
pris av 7 kr. 50 öre för kvadratmeter
och på de villkor i övrigt, som Kungl.
Maj:t kunde komma att föreskriva.
Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av fru Lewén-Eliasson.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Fru LEWÉN-ELIASSON (s):
Herr talman! Föreliggande ärende om
överlåtelse av viss kronan tillhörig mark
måste anses vara av stor vikt. Genom
denna försäljning öppnar man möjlighet
till exploatering av Järvafältet, vilket
är mycket angeläget med hänsyn till
den begränsade tillgången av mark för
bostadsändamål i stockholmsområdet.
Det intressanta i ärendet är självfallet
det åsätta priset. Jag ber att få citera
en enda mening ur departementschefens
uttalande, som lyder: »Försäljningen
av örområdet får stor betydelse
för en framtida markkostnadsutveckling
inom storstockholmsområdet.» Jag
ämnar inte ifrågasätta detta pris i och
för sig. Av handlingarna framgår att
man har diskuterat olika värden och
att olika bud har lämnats. Det förslag
som vi har att ta ställning till får väl
anses vara ett förhandlingsresultat i
kompromissanda. Det är självfallet
svårt att bedöma denna kompromiss.
Men jag vill notera, att bostadsstyrelsen
har kommit fram till ett visst värde,
som man har funnit anledning att gå
ifrån.
96
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
överlåtelse av viss kronan tillhörig mark
Emellertid tycker jag tiden och platsen
är lämplig för några reflexioner av
mera principiell art.
Ibland vill man i den allmänna diskussionen
förringa betydelsen av de
små prisskillnader som diskuteras i
fråga om råmarksvärde. Det spelar så
liten roll i den slutliga bostadskostnaden
— säger man —- om man ger en eller
annan krona mer för marken. Men
detta är ett helt felaktigt resonemang.
Varje delpost i det som ingår i den totala
byggnads- och bostadskostnaden
måste man fästa avseende vid. Kronor
1: 50 mer i råmarkspris vid här aktuellt
exploateringstal på 0,40 betyder
en högre bostadskostnad av 20—25 kronor
per år för en normal lägenhet. Tycker
man inte att detta betyder något
kan man nästa gång gå ytterligare ett
steg, och så är rullningen i gång. Man
kan nämligen aldrig se en markförsäljning
som en isolerad företeelse. Det
allvarliga är det inflytande på prisnivån
för råmark, som varje enskild
försäljning inom ett område innebär
för alla följande försäljningar. Och därvidlag
torde stockholmsområdet vara
känsligare än något annat. Lyckas man
hålla prisnivån verkar det stabiliserande,
tillåter man höjningar verkar
det uppskruvande. Om man som jag
har den uppfattningen, att det är olyckligt
med uppdrivna råmarkspriser måste
man vara vaksam vid varje försäljning
av mark. Försäljning av mark i
kronans ägo utgör här inget undantag.
Olika statliga intressen bryts här mot
varandra. Det är självklart att markinnehavarens
säljarsynpunkter skall vägas
mot bland annat samhällsansvaret
för bostadsförsörjningens villkor.
Men då man träffar dessa avgöranden
får man aldrig bortse ifrån att
varje köp är ett led i en pågående utveckling,
ett led som — såsom jag redan
sagt — inte sällan på ett avgörande
sätt påverkar denna utveckling.
För bara ett par veckor sedan förekom
här i riksdagen till behandling ett
statsutskottsutlåtande med anledning av
propositionen nr 96, i vilken bl. a. två
markförsäljningsärenden inom min
egen kommun ingick. Säljare var liksom
i dagens ärende fortifikationsförvaltningen.
Köpare i ena fallet ett enskilt
byggnadsföretag och i det andra fallet
en statlig-kommunal bostadsstiftelse
(med uppgift att bygga bostäder för
SJ-personal bl. a.).
Jag skall självfallet inte ånyo ta upp
till diskussion det ärendet. Jag skall
bara notera, att i den kommunen där
det förvisso inte saknas erfarenhet av
markköp för exploatering — sedan 1947
har man köpt inte mindre än över
3 000 hektar för ett sammanlagt värde
av drygt 25 miljoner kronor, och så
sent som i år har man köpt 945 hektar
för 7,6 miljoner kronor, och då är inte
dessa köp från fortifikationsförvaltningen
som jag nyss nämnde inkluderade
— tillämpade man vid köpen från
fortifikationsförvaltningen det hittills
högsta markpris som förekommit i den
kommunen. Det var inte bättre belägna
eller eljest värdefullare markområden
än de som tidigare hade förekommit.
En sådan sak måste ge anledning
till ett observandum.
Likaså är det anmärkningsvärt när
en av Stockholms förortskommuner befinner
sig i den situationen, att kommunen
underhandlar om att få köpa en
del av Järvafältet för exploatering och
fortifikationsförvaltningen försöker få
kommunen att inse att man bör använda
ifrågavarande område som industriområde
i stället för såsom småhusområde,
som kommunen själv önskar, och
fortifikationsförvaltningens argument
för detta är att man kan få ut mera
för marken om den användes för industriändamål.
Då är det enligt min
mening dags att ta upp till diskussion
de direktiv som gäller för de statliga
markinnehavarnas försäljningar — att
sälja till högstbjudande — eftersom dessa
direktiv så uppenbart kolliderar med
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23
97
intressen som vi annars slår vakt omkring.
För att nu till sist återvända till föreliggande
ärende om örområdet i Sundbyberg
och min blanka reservation vill
jag säga, att jag utgår ifrån att i Kungl.
Maj :ts kansli finns förståelse för de synpunkter
som jag anfört i detta ärende
och att kommande försäljningsärenden
rörande Järvafältet skall påverkas härav.
Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! Nu är vi åter ute på
Järvafältet. Denna gång rör det sig om
en markbit som krigsmakten verkligen
vill sälja och sälja mycket dyrt.
Jag kan helt instämma i vad fru Lewén-Eliasson
sagt och i hennes understrykande
av departementschefens ord,
att försäljningen av örområdet får stor
betydelse för den framtida kostnadsutvecklingen
inom storstockholmsområdet.
Det är inte så många dagar sedan vi
hade en debatt här i kammaren om den
oförtjänta markvärdestegringen och sökte
efter möjligheter att komma åt den.
Det är ju inte underligt att man inte
kommer någonstans när staten själv
hjälper till att trissa upp priserna på
marken för bostadsbebyggelse. Det är ju
i det här fallet inte så, att staten vid en
uppgörelse med någon mäktig bank,
som håller på att trissa upp priserna,
försöker rädda en del av denna markvärdestegring
åt staten, utan staten säljer
här mark till staden Sundbyberg, en
markfattig och inträngd stad, som tänker
använda denna mark för — som jag
förmodar — kommunal eller kooperativ
bostadsbebyggelse. I ett sådant fall tycker
jag verkligen inte att staten skall
vara med och trissa upp priserna som
den gjort.
En värdering av marken har gjorts
av bostadsstyrelsen, som ju borde anses
vara en institution som kan objektivt
värdera mark. Bostadsstyrelsen föreslog
6 kronor per kvadratmeter som ett rim4
— Andra kammarens protokoll 1962. N
Överlåtelse av viss kronan tillhörig mark
ligt pris. Fortifikationsförvaltningen
hade tänkt sig 8 kronor 95 öre. Departementschefen
har gjort en kompromiss
och föreslagit 7 kronor 50 öre, och utskottet
har följt honom.
Det heter i utlåtandet att departementschefen
förklarat att förhandlingarna
inte är avslutade, eftersom enighet
icke uppnåtts om vare sig försäljningspriset
eller köpevillkoren i övrigt. Litet
längre fram i samma utlåtande heter det:
»Under hand har departementschefen
erfarit att Sundbybergs stad torde godtaga
detta pris.» Jag förmodar att herr
Sköldin, som sitter här i kammaren,
inte gör detta för att han tycker att det
är ett rimligt pris utan därför att han
anser sig vara tvingad av staten att betala
detta höga pris som hjälper till att
trissa upp markvärdena i hela Storstockholm.
Vi har fäst oss vid beteckningen »priset
på orten». Det är en rätt svårbestämd
sak. Vi har som framgår av det
föregående ansett, att sociala synpunkter
och bostadspolitiska synpunkter borde
vara vägledande när staten säljer
mark. Det har inte anförts några skäl
av vare sig departementschefen eller av
utskottet för att man har underkänt
bostadsstyrelsens uppfattning om vad
som är skäligt pris för marken. Nu tycks
en uppgörelse ha träffats under hand.
Jag har emellertid hittills inte sett någonting
annat än att staden förklarat sig
villig att betala det pris, som bostadsstyrelsen
ansett vara skäligt.
För att understryka ett krav, som torde
vara rätt allmänt i Stor-Stockholm, nämligen
att det äntligen måste göras någonting
för att stoppa ockret när det gäller
försäljning av markområden och den
ständigt pågående markvärdestegringen
— till vilken staten medverkar — ber
jag att få yrka bifall till motion II: 870.
Herr MELLQVIST (s):
Herr talman! De skäl som nu närmast
herr Johansson i Stockholm efterlyste
för utskottets ställningstagande är väl
r 23
98
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Överlåtelse av viss kronan tillhörig mark
på sätt och vis redovisade i föreliggande
utskottsutlåtande. Utskottet har stannat
för det medelpris, som framräknats på
basis av å ena sidan fortifikationsförvaltningens
förslag till försäljningspris
om närmare 9 kronor och å andra sidan
det av bostadsstyrelsen föreslagna priset
om 6 kronor. Också departementschefen
torde ha gjort en avvägning med beaktande
av dessa två olika bud, när han
kommit fram till köpesumman 7: 50.
Det är även ungefär denna motivering,
som har redovisats inför avdelningen
och utskottet och som gjorde, att avdelningen
för sitt vidkommande stannade
just inför den av departementschefen
föreslagna köpesumman.
Det förekom självfallet diskussion
kring detta ärende. De synpunkter, som
fru Lewén-Eliasson här tidigare anfört,
kom också fram vid den förberedande
diskussionen. Säkerligen finns bland
dessa synpunkter mycket att ta fasta på,
även om man av skäl, som jag inte här
närmare skall gå in på, kanske inte vid
denna försäljning har kunnat tillmäta
dessa synpunkter när det gäller själva
markpriset den betydelse, som fru Lewén-Eliasson
talade om.
Det är måhända beklagligt, att man
måst ta ställning till skiljaktiga förslag
från två statliga institutioner, nämligen
å ena sidan fortifikationsförvaltningen
och å andra sidan bostadsstyrelsen. Med
hänsyn till att bådas utgångsbud var så
helt olika varandra har man valt ett
medeltal av de föreslagna priserna på
6 respektive nära 9 kronor. Det blev
alltså 7: 50. Det är också det pris, som
drätselkammaren i Sundbyberg har förklarat
sig villig att erlägga för att få
överta det ganska stora markområde det
här gäller, d. v. s. det s. k. örområdet på
Järvafältet.
Med det anförda ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr SKÖLDIN (s):
Herr talman! Den som vill köpa en
vara vill ha så lågt pris på den som möj
-
ligt, och den som skall sälja vill ha så
bra betalt som möjligt. När det gäller att
bedöma ett markområdes värde är det
emellertid en mängd olika faktorer, som
man måste ta med i beräkningen. Dessa
faktorer kan tillmätas större eller mindre
betydelse, men vi har ändå numera
kommit fram till beräkningsgrunder som
alla accepterar.
Sundbybergs stad har använt sig av
sakkunnigt folk när det gällt att bedöma
köpeskillingen för det markområde
vi här diskuterar. Vid denna bedömning
har man medtagit alla kostnader som är
förenade med att bebygga området och
undersökt vilken omfattning bebyggelsen
skulle kunna få med utgångspunkt
från befintlig stadsplan. Om man räknade
in alla dessa kostnader, ansåg våra
sakkunniga att det pris man skulle betala
per kvadratmeter råmark borde
röra sig om kronor 3: 50. Det priset
sammanföll för övrigt i hög grad med
de priser som tillämpats i Huddinge och
i andra kommuner söder om Stockholm.
Men när man värderar mark skall
man ta hänsyn till ortens pris, som det
heter. Då förhåller det sig så att man
söder om Stockholm kan köpa mark avsevärt
billigare än vad man kan göra
norr om Stockholm. Eftersom ortens
pris skall ligga till grund för bedömningen
av priset på marken, kom bostadsstyrelsen
fram till ett belopp av
6 kronor per kvadratmeter, medan de
sakkunniga som fortifikationsförvaltningen
använde sig av kom fram till
8: 95.
Vid de förhandlingar som fördes mellan
fortifikationsförvaltningen och representanter
för Sundbybergs stad visade
det sig fullständigt hopplöst att komma
fram till någon överenskommelse.
Det föranledde i sin tur, att vi kategoriskt
förklarade oss vara beredda att
betala det pris bostadsstyrelsen kom
fram till vid sina beräkningar.
I detta läge gick ärendet till försvarsdepartementet
för bedömning. Även
inom departementet använde man sak
-
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23
99
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
kunnigt folk för att bedöma vilket pris
som vore rimligt. När detta var gjort
fördes självfallet överläggningar med
oss som företrädde staden, och man
föreslog då ett pris på 7: 50 kronor. I
egenskap av drätselkammarens ordförande
kallade jag omedelbart drätselkammaren
till överläggningar och redogjorde
under sammanträdet för hur
ärendet låg till. Drätselkammaren beslöt
för sin del enhälligt att godta detta pris.
Jag vill dock fästa kammarens ledamöters
uppmärksamhet på att när vi betalar
7: 50 för denna råmark, så innebär
detta, därest vi skall kunna hålla hyror
på detta område, vilka sammanfaller
med vad vi har inom staden och där vi
för närvarande bygger, att stadens skattebetalare
måste finansiera en mycket
stor del av de exploateringskostnader,
som kommer att ligga på detta område.
Detta har vi varit beredda att göra.
Nu kan man fråga sig varför man gör
detta. Jo, Sundbyberg, som har 27 000
invånare, har en bostadskö på mellan
4 000 och 5 000 personer. Vi är praktiskt
taget i avsaknad av mark, på vilken vi
kan producera bostäder till ett antal
som står i rimligt förhållande till mängden
av bostadssökande. I det läget ansåg
vi att vi kunde acceptera priset,
eftersom vi ville få fram ett beslut så
fort som möjligt. Meningen var att vi
skulle komma i gång med bebyggelsen
redan i höst. Eftersom det förslag som
föreligger från utskottets sida har godkänts
av drätselkammaren och av mig
själv — jag har inte för vana att springa
ifrån vad jag har kommit överens om —
vill jag, herr talman, yrka bifall till vad
utskottet har föreslagit.
Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! Herr Sköldin talar om
att markpriserna av någon egendomlig
anledning är dubbelt så höga norr om
Stockholm som söder om Stockholm.
Kan det möjligen bero på att krigsmakten
och huset Wallenberg samt Enskilda
Banken i det närmaste torde ha mono
-
pol på de markområden som säljs norr
om Stockholm?
Av herr Sköldins anförande framgick
vidare, att saken så till vida är klar, att
Sundbybergs stad inte har sett sig någon
annan råd än att betala det begärda
priset. Men det framgick också ganska
tydligt, iatt staten-kronan därmed har pålagt
Sundbybergs hyresgäster och skattebetalare
högre utgifter än de förut
varit vana vid att kosta på sin bebyggelse
i denna trångbodda stad.
Yad som närmast uppkallade mig var
herr Mellqvists tal om de salomoniska
domarnia i statsutskottet, vilka hade att
välja mellan ett statligt organ som föreslagit
9,85 kronor och ett annat som föreslagit
6 kronor och att man då ansåg
sig böra hålla sig i mitten. Skulle det
inte, herr Mellqvist, ha varit klädsamt,
om vid denna domfällning statsutskottet
eller i varje fall dess socialdemokratiska
ledamöter inte precis hade hållit sig i
mitten utan försökt närma sig de sociala
bostadspolitiska värderingar, vilka dock
var vägledande en gång under efterkrigsprogrammets
dagar?
överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.
§ 7
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående nya gränser för Stekenjokks
statsgruvefält m. m.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 8
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens
skogsindustrier, m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
121, i anledning av Kungl. Maj:ts propo -
100 Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
sition angående teckning av aktier i
Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 (bilaga 12, punkt 129) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till Teckning av aktier
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
för budgetåret 1962/63 beräkna ett investeringsanslag
av 130 000 000 kr., hade
Kungl. Maj:t i propositionen nr 35, under
åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 19 januari 1962, föreslagit
riksdagen att dels till Teckning av aktier
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
å kapitalbudgeten, fonden för statens
aktier, för nämnda budgetår anvisa
ett investeringsanslag av 130 000 000 kr.,
dels ock medgiva att fonden för låneunderstöd
nedskreves med 30 000 000
kr. och fonden för statens aktier uppskreves
med samma belopp.
I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sundin och Svanström (I: 522) och
den andra inom andra kammaren av
herr Fälldin (11:637),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (1:528) och den andra
inom andra kammaren av fru Boman
(II: 655), i vilka hemställts att riksdagen
måtte dels anvisa i propositionen
föreslaget kapitaltillskott, dels uttala, att
Aktiebolaget Statens skogsindustrier
med anlitande av erforderlig expertis
borde planlägga en ytterligare strukturrationalisering
av sin verksamhet i
Norrbotten och för finansierandet av
denna försälja sina anläggningar i Mellansverige,
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hagberg m. fl. (I: 529) och den andra
inom andra kammaren av herr Heckscher
m. fl. (II: 656), i vilka hemställts
att riksdagen dels med avslag på Kungl.
Maj:ts förslag angående teckning av
aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
måtte besluta, att bolaget skulle
beviljas kreditgaranti för lån på den
öppna marknaden intill ett belopp av
90 000 000 kr., dels i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte, med utgångspunkt från att bolagets
verksamhet skulle koncentreras till
Norrbottens län, låta företaga en utredning
rörande bolagets fortsatta verksamhet
ävensom beträffande de åtgärder
som i strukturrationaliserande syfte erfordrades
för att utan ytterligare kapitaltillskott
från staten uppnå en fullgod
lönsamhet inom företaget,
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson m. fl. (I: 530) och den
andra inom andra kammaren av herr
Rydén m. fl. (II: 657), i vilka hemställts
att riksdagen dels med avslag på departementschefens
hemställan om anvisande
av investeringsanslag för teckning av
aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
måtte under fonden för låneunderstöd
å kapitalbudgeten för budgetåret
1962/63 till Lån till Aktiebolaget
Statens skogsindustrier anvisa ett investeringsanslag
av 130 000 000 kr., dels
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en förutsättningslös utredning
genom särskilda sakkunniga av bolagets
ekonomiska ställning samt framtida
drift och uppgifter inom Norrbottens
näringsliv,
dels ock en inom andra kammaren av
herrar Holmberg och Hagberg väckt
motion (II: 635), vari hemställts att
riksdagen måtte besluta att dels till
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens
skogsindustrier å kapitalbudgeten,
fonden för statens aktier, för budgetåret
1962/63 anvisa ett investeringsanslag
av 170 000 000 kr., dels ock med
godkännande av Kungl. Maj:ts proposition
nr 35 om ytterligare ökning av
aktiekapitalet i bolaget medgiva att fonden
för låneunderstöd nedskreves med
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23 101
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
30 000 000 kr. och fonden för statens
aktier uppskreves med samma belopp.
Utskottet hemställde,
I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 528 och II: 655 ävensom med avslag å
motionerna I: 529 och II: 656 samt I: 530
och II: 657, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, och motionen II: 635,
a) till Teckning av aktier i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier för budgetåret
1962/63 å kapitalbudgeten under
fonden för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 130 000 000 kr.;
b) medgiva, att fonden för låneunderstöd
nedskreves med 30 000 000 kr. och
fonden för statens aktier uppskreves
med samma belopp;
II. att motionerna 1:522 och 11:637
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;
III. att motionerna I: 528 och II: 655,
i vad de icke behandlats under I., icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;
IV.
att motionerna 1:529 och 11:656,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;
V. att motionerna 1:530 och 11:657,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Reservationer hade avgivits
1) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Per Jacobsson,
Edström och Staxäng, fröken Elmén
samt herrar Svensson i Ljungskile,
Bohman och Nelander, vilka ansett att
utskottet under I. bort hemställa,
att riksdagen måtte, med avslag å
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 528 och II: 655, såvitt nu var i fråga,
ävensom motionen II: 635 och i anledning
av motionerna 1:529 och 11:656
samt 1:530 och 11:657, samtliga dessa
motioner såvitt nu var i fråga, medgiva,
att Aktiebolaget Statens skogsindustrier
finge beviljas kreditgaranti för lån på
den öppna marknaden intill ett belopp
av 130 000 000 kr.;
2) av herr Ragnar Bergh, som ansett
att utskottet under III. bort hemställa,
att riksdagen måtte, med anledning av
motionerna 1: 528 och II: 655, såvitt nu
var i fråga, uttala, att bolaget borde
överväga en försäljning av sina anläggningar
i Mellansverige för finansiering
av en ytterligare strukturrationalisering
av verksamheten i Norrbottens län.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr NELANDER (fp):
Herr talman! Den fråga som här föreligger
till behandling är för oss alla en
gammal bekant. Under lång tid har riksdagen
så gott som varje år haft att ta
befattning med AB Statens skogsindustrier,
som ständigt haft behov av nytt
kapitaltillskott.
Det gäller nu speciellt den av riksdagen
år 1959 beslutade sulfatmassefabriken
med pappersbruk i Piteå, som slukat
så mycket pengar. Kostnaden för
densamma kalkylerades då till 120 miljoner
kronor. Enligt nu ingiven promemoria
kommer denna siffra att överskridas
med 55 miljoner. Departementschefen
begär därför ett nytt investeringsanslag
på 130 miljoner kronor för aktieteckning
i AB Statens skogsindustrier,
varjämte tidigare lämnat lån på 30 miljoner
också begäres överflyttat till aktiekapital.
Från vårt håll har tidigare och gång
på gång kritik riktats mot skötseln av
bolaget. Anledning till dylik kritisk
granskning saknas ej heller nu. I statsutskottet
— enkannerligen dess första
avdelning — har vi emellertid den här
gången lyckats åstadkomma ett i huvudsak
enigt utlåtande. Den av oss avlämnade
reservationen nr 1 avser enbart
sättet för anskaffandet av de behövliga
130 miljonerna.
Också i det gemensamma utlåtandet
konstateras, att Assis räntabilitet inte är
tillfredsställande — ävensom att lön
-
102 Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
samhetskravet i längden inte kan eftersättas,
om ASSI på sikt skall kunna
fylla de arbetsmarknads- och allmänt
näringspolitiska uppgifter, för vilka bolaget
avsetts och om vilka man på alla
håll är överens. Vi för vår del betraktar
det som naturligt, att all möjlig hänsyn
skall tagas till de anställda — liksom
till de bygder, som berörs av företaget.
Utskottet är enigt om den meningen,
att de uppkomna merkostnaderna tyder
på att projektet inte varit tillräckligt
berett och att de kalkyler, på grundval
av vilka riksdagen tidigare fattat sina
beslut, inte varit helt tillförlitliga eller
realistiska. Även departementschefen
själv har ju uttalat sitt beklagande härav.
Även om man — som riksgäldsfullmäktige
anför — inte kan bedöma verksamheten
ur enbart affärsmässiga synpunkter
måste man, som jag tidigare
framhållit, fasthålla vid att lönsamhetskravet
i längden inte kan eftersättas, om
bolaget skall kunna fylla sina uppgifter.
Det begäres därför nu inte bara en teknisk
rationalisering utan också en verklig
strukturrationalisering av företaget
med vidareutveckling av driftsdugliga
verksamhetsgrenar och eventuellt nedläggande
av oräntabla. Utskottet har
kraftigt understrukit, att eventuellt nya
projekt, som kräver kapitaltillskott av
det allmänna, på tillräckligt tidigt stadium
skall underställas riksdagen.
Givetvis kan åtskilliga skäl anföras
för den allmänna översyn genom en fristående
utredning, som begärts i några
av motionerna. Vi har emellertid gemensamt
stannat för att denna behövliga
översyn, som syftar till en successiv
konsolidering och planering, bör ske
inom företaget och att därvid all erforderlig
teknisk och företagsekonomisk
expertis inom eller utom företaget anlitas.
Bolagets nuvarande verkställande
direktör bestyrkte också i sin föredragning
inför första avdelningen, att det
just nu bedrivs en hård kostnadsjakt.
Behovet av ett nytillskott på 130 mil -
joner medges av såväl utskottsmajoritet
som reservanter. Vi vill emellertid för
vår del, att beloppet skall upplånas på
öppna marknaden, vilket inte bör vålla
några större svårigheter, om staten tecknar
garanti. Kostnaden torde inte heller
härigenom bli nämnvärt större än
om staten tecknar nya aktier för beloppet.
Den reella skyldigheten att förränta
investerat kapital upphör inte därför
att tillskottet sker i form av aktieteckning
av staten.
Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag, med den
ändring som föreslås i reservation nr 1
av fröken Andersson m. fl.
I detta anförande, under vilket herr
talmannen övertog ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Löfroth
(fp).
Herr BOHMAN (h):
Herr talman! Det är varken konstruktivt
eller tacksamt att slå sig för sitt
bröst och säga: vad var det jag sa! då
ens tidigare pessimistiska prognoser
slår in. Jag skall därför inte göra det
nu, när ett nytt kapitel i följetongen
Assi skall behandlas här i riksdagen.
Det finns tvärtom starka skäl att uttala
sin tillfredsställelse över att statsutskottet
denna gång blivit i stort sett ense i
de väsentliga delarna av det nu aktuella
ärendet.
Det har denna gång inte rått några delade
meningar om att det nu tre år gamla
lövliolmsprojektet måste slutföras.
Vi har också varit eniga om att de pengar,
bolaget behöver och som bolaget inte
kan skaffa genom självfinansiering, måste
anskaffas på något sätt utifrån. Slutligen
—- och det är inte mindre betydelsefullt
— har vi varit överens om vår
syn på Assis framtid. Vi har, som herr
Nelander nyss konstaterade, fastställt
att lönsamhetskravet inte kan eftersättas,
om Assi skall kunna på lång sikt
fylla de arbetsmarknads- och allmänt
näringspolitiska uppgifter, för vilka företaget
har byggts ut. Vi har också häv
-
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23 103
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
dat, att en energisk och fortgående rationalisering
är nödvändig samt att därvid
en strukturrationalisering av företaget
måste komma till stånd. Vi har sagt,
att det långsiktiga planeringsarbetet
inom företaget måste bedrivas med all
kraft. Detta skall Assi själv ha ansvaret
för. När man grubblar över möjligheterna
att låta utomstående komma in och
göra ifrågavarande utredning, kommer
man nämligen så småningom fram till
att den ledning, som har ansvaret för
företaget, själv måste svara för utredningen
— naturligtvis med hjälp av den
utomstående expertis, som företaget kan
tillkalla och som kan medverka till att
ge företaget den hållbara grund för dess
lönsamhetssträvanden som är nödvändig.
Vidare har vi i fullt samförstånd understrukit
att om nya utbyggnadsåtgärder
kommer att aktualiseras, räcker det
inte med att bedöma dessa bara från
samhällsekonomiska och företagsekonomiska
synpunkter, utan hänsyn måste
också tas till lönsamhetsutvecklingen
inom Assi. Just i det hänseendet har det
nämligen brustit tidigare. I själva verket
ligger väl huvudorsaken till Assis
svårigheter under senare år i den höga
investeringstakt som tillämpades under
1950-talet utan hänsyn till lönsamhetsutvecklingen,
till likviditeten och till behovet
av konsolidering.
Vi har naturligtvis vid vår bedömning
i statsutskottet tagit särskild hänsyn
till pappers- och massaindustriens
läge just nu med dess mycket ogynnsamma
avsättningsförhållanden. I dag ligger
lönsamheten inom denna näring i botten
— särskilt då det gäller tillverkning
av craftliner. Trots detta har vi emellertid
vågat oss på att på något längre
sikt bedöma marknadsförhållandena optimistiskt.
Men det är klart att man under
alla förhållanden måste räkna med
skärpt konkurrens i framtiden, där mycket
stora enheter kommer att ha ett
bättre utgångsläge än de små och medelstora
företagen. Jag behöver bara peka
på den nya finska massafabriken som
Enso Gutzeit byggt vid Imatra. Om jag
inte minns fel har bolaget en tillverkningskapacitet
av ca 600 000 ton och
arbetar dessutom med lägre arbetslöner
och lägre skogspriser än de svenska producenterna
gör. Skulle Sverige inte lyckas
slinka innanför EEC:s tullmurar,
måste optimismen även på längre sikt
vika.
Som herr Nelander påpekade är det
bara på en punkt som meningarna har
brutit sig, och det gäller sättet att skaffa
pengar till Assi. Här har ju företaget
av fullt förklarliga skäl begärt att få
medelstillskottet i form av en ökning
av aktiekapitalet, och det är på den
linjen både departementschefen och
statsutskottets majoritet har gått. Genom
att pengar på det sättet tillföres
företaget kan det i varje fall formellt
sägas undvika en besvärande räntebelastning.
Jag använde uttryckligen ordet »formellt»,
därför att i sak har självfallet
företaget skyldighet att förränta även
sådant tillskott som lämnas i form av
aktiekapital. Man får inga pengar gratis;
det gäller både om staten och enskilda.
Varje företag måste räkna med
att förränta erhållet kapital, även aktiekapital,
och det måste Assi också göra,
om företaget skall motsvara de anspråk
som ett enigt statsutskott nu förklarat
sig ställa på företaget. När man i framtiden
bedömer Assis räntabilitet, måste
man alltså i kalkylen inräkna en rimlig
ränta på dess aktiekapital, det aktiekapital
som nu kommer att uppgå till
260 miljoner kronor.
Jag vill erinra om att också under de
senaste fem, sex åren Assi icke lämnat
någon som helst utdelning på sina aktier.
Redan detta innebär ett visst mått
av statlig subvention. Den formen för
subventionering kan uppenbarligen inte
i längden få fortsätta.
Reservanterna i statsutskottet har
därför menat, att det av företagsekonomiska
skäl och med hänsyn till önsk
-
104 Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
värdheten att få en öppen redovisning
av Assis affärsmässighet och lönsamhet
är riktigast att företaget lånar upp
pengar i öppna marknaden, och för att
underlätta den transaktionen bör staten
ställa sig som garant härför. Några svårigheter
att under sådana förhållanden
få erforderliga lån finns, såvitt jag förstår,
inte i dag. Metoden innebär naturligtvis
en kraftig prioritering för
företaget i förhållande till andra företag,
eftersom Assi därigenom får lägre
räntor än vad de andra kan räkna med
när de gå ut på lånemarknaden.
Jag vill till sist särskilt understryka
att, oavsett vilken uppfattning man än
må ha om statsdrift kontra enskild företagsamhet,
kan vi inte komma förbi
de fakta, att vi har byggt upp statsföretaget
Assi, att det i dag är ett av våra
största skogsindustriella företag och
att det spelar en betydelsefull roll icke
bara för Norrland utan även för landet
i övrigt. Men — jag vill upprepa det
— om företaget skall fylla de funktioner,
för vilka det tillskapats, är det
oundgängligen nödvändigt att det drivs
affärsmässigt efter företagsekonomiskt
riktiga principer. Detta innebär att
driften måste bli lönsam och att lönsamheten
måste bedömas på samma
sätt då det gäller Assi som då det gäller
enskilda företag. I det hänseendet
har vi alla ett gemensamt intresse, och
det är det intresset som jag menar att
statsutskottet nu i full enighet har understrukit.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av fröken Andersson
m. fl.
Herr RYDÉN (fp):
Herr talman! Jag kan vara ganska
kortfattad, eftersom jag i stort sett har
samma synpunkter på ärendet som
herr Nelander och herr Bohman här
har framfört, men jag kan i alla fall
inte undgå att göra några reflexioner.
Då vill jag först säga, att den statliga
företagsamheten har ganska många
olika faser i vårt land, och ganska ofta
tvingas vi att här i riksdagen ta ståndpunkt
till olika framställningar från
dessa företag. Ibland är det rätt dystra
bakomliggande fakta som påkallar vår
uppmärksamhet och vår beredvillighet
att släppa till pengar -—• ofta stora
pengar, som t. ex. i dag i fråga om
Assi.
Man frågar sig hur det egentligen förhåller
sig med Assi — den frågan har
ställts många gånger förr, inte minst
av en bortgången ledamot av denna
kammare. Är det inte uppenbart, att en
del av denna rörelse kan försvaras med
arbetsmarknadsmässiga eller norrlandssynpunlcter
men att en annan del av
rörelsen är så pass dubiös, att den borde
bli föremål för ingående undersökningar
och förändringar?
När man följer Assis utveckling kan
man inte underlåta att ifrågasätta, om
staten kan peka på några företagsmässiga
framgångar för detta bolag. Jag
säger företagsmässiga, ty det finns utan
tvekan — jag medger det — andra,
arbetsmarknadsmässiga alltså. Det förhåller
sig väl snarast på det sättet, att
företaget genom att staten välvilligt
ställt ekonomiska resurser till dess förfogande
rätt mycket brustit i fråga om
normal ekonomisk bedömning och
framsynthet. Det blir gärna så när man
inte ständigt måste ha uppdragsgivarens
ekonomiska väl inför ögonen utan
då och då kan motivera åtgärder och
penningbehov icke-företagsmässigt. Jag
kan nog våga påståendet, att det är som
följd härav som Assi kunnat expandera
så starkt samtidigt som det eftersatt de
företagsekonomiska bedömningsgrunderna
för företagets utbredning. Därför
anser jag att Assi omöjligen kan
undgå en stark kritik för det sätt på
vilket företaget redovisat sina investeringsplaner
och medelsbehov härför.
—■ Å andra sidan kan man också konstatera,
att statsmakterna åtnjöt sig med
alltför ofullständiga uppgifter — om
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23
105
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
man nu skall vara riktigt försiktig när
man uttrycker sig här.
Det är också utan tvekan en mycket
härd kritik som statsutskottet nu presterar
i fråga om Assis hittillsvarande åtgärder
och resultat.
Utskottet konstaterar för det första,
att Assis räntabilitet inte är tillfredsställande,
för det andra att den närmaste
framtiden uppenbarligen kommer
att ställa företagsledningen inför
svåra ekonomiska avvägningsproblem,
för det tredje att det därför står klart
att lönsamhetskravet icke kan eftersättas,
om Assi på längre sikt skall kunna
fylla de arbetsmarknads- och allmänt
näringspolitiska uppgifter, för vilka
företaget byggts ut, för det fjärde att en
energisk och långtgående rationalisering
är påkallad och för det femte att
en strukturrationalisering av företaget
i dess helhet erfordras, varvid såväl
vidareutveckling av driftsdugliga verksamhetsformer
som nedläggande av
oräntabla sådana hör övervägas.
Efter all denna kanske jag kan säga
förödande kritik av företaget, vilken
kritik tydligen även baseras på mera
interna uppgifter än vi i gemen haft
tillgång till och som herr Bohman här
verifierat, drar emellertid utskottet
ingalunda den slutsatsen att Assi borde
bli föremål för en ingående expertutredning,
utan utskottet säger att det
mer långsiktiga planeringsutredningsarbetet
hör drivas med all kraft men ansvaret
åvila Assi. Samtidigt förutsätter
emellertid utskottet, att företagsledningen
vid sin mera långsiktiga planering
anlitar all den tekniska och företagsekonomiska
expertis, som kan bidraga
till att en hållbar grund för strävandena
att göra företaget lönsamt skapas.
Vilket annat företag som helst, som
inte hade staten som håller sig under
armarna, skulle naturligtvis få finna
sig i långtgående undersökningar och
utredningar. Statsutskottet har genom
sin kritik mycket starkt motiverat ut4*
— Andra kammarens protokoll 1962.
redningskravet — faktiskt lika starkt
som motionärerna -—- men föreslagit
att en utredning bör ske inom företaget
och under företagsledningens inseende.
Herr talman! När utskottet nu enhälligt
ansett sig kunna förorda en intern
utredning, skall jag avstå från att yrka
bifall till vårt förslag. Jag accepterar
alltså denna interna utredning, ty naturligtvis
värdesätter jag den nuvarande
företagsledningens avsikter och kapacitet,
och jag förutsätter, att det skall
bli en effektiv och resultatgivande utredning.
Jag skulle tro att riksdagen
också gärna vill ta del av en sådan
utredning och inte bara nöja sig med
vad utskottet förutsätter, nämligen att
resultaten av den planering för strukturrationaliseringar,
som Assi genomför,
på lämpligt sätt sammanfattade
redovisas för riksdagen.
Vad beträffar bolagets kapitalbehov
vill jag framhålla, att vi motionärer
från folkpartiet klart sagt ut, att företaget
måste få de pengar det behöver
för de redan av riksdagen beslutade
investeringarna, som visserligen tidigare
felkalkylerats men som man nu
bättre motiverat. I likhet med herr
Nelander och herr Bohman anser jag
emellertid, att medlen skall ställas till
Assis förfogande icke såsom aktiekapital
utan i form av lån. Jag tycker att
det ur redovisningssynpunkt är viktigt
att låneformen anlitas. Då kan det aldrig
bli några diskussioner om att aktiekapitalet
icke förräntas. Och då kan
man få en mera rättvisande jämförande
bedömning av företagets resultat. Härtill
kommer en för mig mycket betydelsefull
synpunkt, nämligen att företaget
tvingas att inför riksdagen redovisa
sina förehavanden och ekonomiska
ställningstaganden på ett helt annat
sätt än om man inbakat kapitaltillskottet
i aktiekapitalet, och denna lilla
säkerhetsventil bör inte riksdagen frånhända
sig.
Herr talman! Jag har icke något annat
yrkande för dagen än bifall till
Vr 23
106 Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens
utskottets förslag med den ändring som
föreslås i reservation nr 1.
Fru BOMAN (h):
Herr talman! Jag tycker att det har
varit intressant att lyssna till de talare
som redan yttrat sig i denna fråga.
Deras anföranden ger ett begrepp om
att frågan inte längre är en fråga bara
för oss norrbottningar, utan att man
nu nalkas detta spörsmål på ett annat
sätt än man kanske gjort tidigare.
Frågan om hur det går för Assi är
för oss en mycket angelägen sak. Det
är en mycket väsentlig fråga för de
många människorna i vår landsända.
Det är ont om arbetstillfällen i Norrbotten,
trots att vi har nästan allt som
behövs i fråga om råvaror för att kunna
sysselsätta hur många människor
som helst.
För närvarande är det i huvudsak
staten som är arbetsgivare där. Assi är
ju ett statsägt företag. Av vad vi sett i
propositionen och av vad som yttrats
här framgår, att Assis affärer är dåliga.
Det kan bli ödesdigert, om inte frågan
om företagets likviditet kan lösas på
ett riktigt sätt, inte bara för stunden
utan även på längre sikt. Ovissheten
om hur det blir härnäst för företaget
är otillfredsställande för alla dem som
är beroende av företaget. Det rör sig
både om enskilda människor och om
hela kommuner. Människornas möjligheter
där att leva vidare är avhängiga
av vad som händer med detta företag.
Om man i fortsättningen skall kunna
svara för de åtaganden man redan
gjort i fråga om utbyggnad av skolverksamhet,
socialvård och andra gemensamma
angelägenheter beror på hur det
går att hålla verksamheten i gång och
människor i arbete.
Jag skall inte här ta upp frågan om
hur Assis affärer har blivit vad de nu
är — det har redan belysts av andra
reservanter från utskottet. Inte heller
har jag tänkt gå in på de olika resonemang
som dels utskottet, dels övriga
skogsindustrier, m. m.
reservanter har fört beträffande hur
man på olika sätt skulle vilja lösa frågan.
Där föreligger strängt taget ingen
skiljaktighet. Alla är beredda att ge
Assi de pengar som just nu behövs.
Jag har emellertid i denna kammare
väckt en motion nr 655, som är lika lydande
med en motion i första kammaren
av herr Ragnar Bergh. I dessa motioner
har vi tillåtit oss att påminna
om skälen för bildandet av Assi. Det
var främst av sysselsättningsskäl men
också av ekonomiskt intresse som denna
träförädlingsindustri kom till. I
Norrbotten äger staten ungefär hälften
av skogsarealen. På 1920-talet var det
svåra år där uppe. En mängd småsågar
måste då läggas ned, emedan de
inte kunde klara sig i den hårdnande
konkurrensen i fråga om råvarupriser
och rationell drift. Domänverket sålde,
av naturliga skäl, sin råvara i Norrbotten
till de högstbjudande, och småsågarna
hade då att konkurrera om råvaran
med större och mera rationaliserade
verk i södra Norrland och Mellansverige.
Resultatet blev givetvis att de
mindre sågverken försvann och råvaran
forslades söderut. Med detta följde
de svåra arbetslöshetsåren och mycken
nöd.
När Assi sedan bildades 1941 för att
överta de skogsindustriella företag som
drivits av domänverket följde också en
del företag i Mellansverige med. Man
kunde givetvis inte anföra samma skäl
för att Assi övertog dem som de skäl
med vilka man motiverade anläggningen
i Norrbotten. Nu kan man peka på
att företagen i Mellansverige har givit
bättre ekonomiskt utbyte än vad företaget
i Norrbotten har gjort. I Norrbotten
har vi emellertid, som jag redan
sagt, ont om arbetstillfällen, medan
man däremot i Mellansverige i ganska
stor utsträckning importerar arbetskraft.
De skäl som föranleder Assi att
driva skogsförädling i Norrbotten föreligger
alltså inte beträffande Mellansverige.
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23 107
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
Det är vår åsikt att ett statligt företag
inte får vara självändamål utan bör
avse att gagna folkhushållet. Av den
anledningen anser vi att frågan om
Assis verksamhet i Mellansverige borde
omprövas i samband med att man
försöker ekonomiskt stabilisera Assi.
Vi är inte övertygade om att den
hjälp, som nu skall lämnas i form av
ökat aktiekapital, verkligen förslår att
genomföra den strukturomvandling
som skulle göra Assis affärer lönsamma.
Skulle man inte då kunna överväga
en försäljning av de anläggningar som
Assi har i Mellansverige och använda
pengarna till rationalisering i Norrbotten?
Det kan kanske sägas, att det är
en orealistisk tanke. Men om man står
fast vid att skälen för Assis tillkomst
och fortsatta verksamhet är arbetsmarknadspolitiska
tror jag man kan göra
detta övervägande.
Den slöra arbetslösheten i Norrbotten
är en allvarlig sak, men lika allvarligt
för landsändan är det att inte kunna
bevisa att företagsamhet är lönande
där vare sig verksamheten bedrives av
staten eller av enskilda. Hur skall vi
kunna göra landsändan attraktiv eller
få människor att slå rot där, om vi
ideligen måste säga oss att det inte lönar
sig att bedriva verksamhet där?
Jag vill gärna understryka utskottets
ord: »Det mer långsiktiga planeringsutredningsarbetet
bör drivas med all
kraft.»
När man överväger olika åtgärder att
nå fram till det resultat, som för oss
alla i Norrbotten är angeläget — ett
bärkraftigt träförädlingsföretag -—- kanske
det inte vore ur vägen att ta med
även motionärernas funderingar om
att koncentrera hela verksamheten till
Norrbotten.
I anslutning till vad jag nu har sagt
vill jag yrka bifall till reservation nr 2
av herr Ragnar Bergh. Där sägs precis
detsamma som i utskottets utlåtande
med undantag för punkten III, där
det hemställs »att riksdagen må, med
anledning av motionerna I: 528 och
II: 655, såvitt nu är i fråga, uttala, att
bolaget bör överväga en försäljning
av sina anläggningar i Mellansverige
för finansiering av en ytterligare strukturrationalisering
av verksamheten i
Norrbottens län».
Herr MELLQVIST (s):
Herr talman! Vid behandlingen av
statsutskottets utlåtande angående Statens
skogsindustrier är det glädjande
att kunna konstatera att såväl herr Nelander
som herr Bohman har redovisat
en positiv inställning till företaget som
sådant och en ärlig vilja att försöka få
det ur de svårigheter det för närvarande
har att kämpa emot och göra det
konkurrenskraftigt i skilda avseenden.
Det är när det gäller själva tillvägagångssättet
för att ge företaget det kapital
som erfordras för den fortsatta
verksamheten som meningarna har gått
något isär. Jag skall därför i första
hand uppehålla mig vid det som utskottsmajoriteten
har kommit fram till
i det föreliggande utlåtandet.
Vi har inom utskottet ansett att departementschefen
har haft mycket
starka skäl för sitt förslag och att vi
därför icke haft anledning att frångå
detta just i själva finansieringsfrågan.
Vi är fullt övertygade om att Assi inte
minst för Norrbottens vidkommande
genom sina anläggningar i hög grad har
medverkat till en omfattande förädling
av råvaran främst ur statens egna skogar
och därvid också skapat arbetstillfällen
för en stor del av Norrbottens
befolkning.
Det var också mot denna bakgrund,
herr talman, som piteåprojektet kom
till. På grund av olika kostnadsfördyrande
omständigheter, som har redovisats
i proposition 35, har genom denna
stora anläggning ganska betydande
merutgifter uppkommit, och dessa torde
böra godtas. Man kan då i stort säga
att de åtgärder som föranlett merkostnaderna
också kommer att medverka
108 Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
till att förbättra de ekonomiska förutsättningarna
för anläggningens drift.
För finansiering av dessa kostnader,
beträffande vilka inga som helst delade
meningar har uppkommit, har man
i huvudsak två vägar att välja: dels att
höja aktiekapitalet, dels att ge företaget
ett kapitaltillskott i form av lån.
Utskottet har vid sin bedömning av
denna viktiga fråga funnit alla skäl
tala för det förstnämnda alternativet,
som innebär att ytterligare medel skall
tillskjutas i form av aktiekapital. Vägledande
för utskottets ställningstagande
har bl. a. varit de fakta som föreligger
och som utvisar skillanden mellan
eget och främmande kapital inom
företaget.
Det egna kapitalet inom Assi utgjorde
enligt balansräkning den 31 december
1960 endast 28,3 procent av balansomslutningen.
Till detta bör läggas att
reservfonden uppgår till endast 7 procent
av aktiekapitalet och att bolaget
ej har något annat synligt kapital att
redovisa.
Assi skiljer sig i dessa båda hänseenden
från praktiskt taget alla andra
svenska skogsindustriföretag av motsvarande
storlek. Som exempel kan
nämnas några bolag, som finansieras
med eget kapital enligt följande tillgängliga
procentsatser. Vi finner då
bl. a. att Bergvik och Ala självfinansieras
till 42 procent, Billerud till 47,7
procent, Iggesund till 64,3 procent,
Korsnäs till 42,2 procent, Mo och Domsjö
till 38,9 procent, Munksjö till 52,2
procent och SCA till 46,2 procent.
Det kan vidare nämnas att Norrbottens
Järnverk har betydligt större andel
eget kapital än Assi. Dess aktiekapital
är 300 miljoner kronor. Härvid
bör beaktas att detta bolag och Assi
har nästan samma bokförda värde på
sina anläggningskostnader. Belysande
är också att såväl leveransvärde som
antalet anställda är cirka 20 procent
större i Assi än i Norrbottens Järnverk.
Till detta kan läggas att investering -
arna i anläggningstillgångar under de
senaste tio åren uppgått till cirka 330
miljoner kronor. Vidare har under samma
tid rörelsekapitalet ökats med drygt
70 miljoner kronor. Detta innebär att i
anläggnings- och rörelsekapital har under
åren 1951—1960 bundits cirka 400
miljoner kronor. Finansieringen härav
har i hög grad påverkat bolagets finansiella
ställning, bl. a. förhållandet mellan
eget och främmande kapital.
Dessa 400 miljoner kronor fördelar
sig på följande sätt. Tillskott av aktieägaren
har utgjort 78 miljoner kronor,
självfinansiering genom överskott i rörelsen
har uppgått till 104 miljoner kronor
och lånefinansiering har skett med
218 miljoner kronor.
Detta visar att under dessa tio år har
skuldsumman ökat med nära 220 miljoner
kronor, vilket i sin tur självfallet
liar medfört en betydande räntebelastning.
Det kan också nämnas att under
de senaste fem åren har räntorna varierat
mellan 12,3 och 19,2 miljoner kronor.
Det förhållandet att ett företag med
så ringa ålder som ASSI har expanderat
så starkt har fått till följd att lånefinansieringen
blivit av stor omfattning.
Andra äldre företag har dolda reserver,
d. v. s. kapital som icke syns i en balansräkning.
Jag tänker då närmast på
äldre företag som har gjort inflationsvinster
genom penningförsämringen sedan
1930-talets början och som under
de goda åren har tillförts vinster inte
minst genom sina naturtillgångar.
ASSI har som sagt starkt expanderat
under den senaste tioårsperioden. För
att närmare exemplifiera detta tillåter
jag mig nämna följande siffror. För att
först ta sågverksprodukterna utgjorde
dessa i standards räknat år 1950 90 miljoner,
medan siffran år 1960 stigit till
122 miljoner. Cellulosaprodukter och
träkemiska produkter, alltså papper,
omfattade år 1950 i ton räknat 40 miljoner
och år 1960 120 miljoner. För
wallboard var, likaså i ton räknat, siff
-
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23 109
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
rån år 1950 14 miljoner och år 1960 128
miljoner samt för tackjärn m. m. år
1950 10 miljoner och år 1960 15 miljoner.
Självfallet har inte ASSI:s starka expansion
kunnat ske samtidigt med en
gynnsam resultatutveckling eller annat
som möjliggjort bildandet av dolda reserver.
Bolagets långfristiga skulder till
staten utgjorde sålunda den 31 december
1960 34,55 miljoner kronor, varjämte
staten har lämnat bolaget en lånegaranti
på 35 miljoner kronor. Härvid
är att märka att statens medverkan har
utgjort ett led i finansierandet av långsiktiga
investeringar, bl. a. den stora
anläggningen i Karlsborg, som tillkommit
i syfte att bereda avsättning för virket
från de statsägda skogarna i Norrbotten,
samt uppförandet av wallboardfabrikerna
vid Piteå och Skinnskatteberg.
Det är, herr talman, uppenbart att ett
skogsindustribolag, som saknar egna
naturtillgångar, är ännu mer sårbart vid
konjunkturbakslag. Detta kan givetvis
motivera en relativt stor andel av eget
kapital. Sammanfattningsvis kan nämnas
— om det inte har framgått av tidigare
uppgifter — att bolaget saknar
egna skogar, att dess virkesköp från
domänverket sker efter vanliga marknadspriser,
att dessa marknadspriser
stigit mera än produktpriserna, att bolaget
expanderat i en takt som icke enbart
dikterats av företagsekonomiska
skäl och att denna expansion endast
delvis har kunnat finansieras genom
överskottsmedel i bolagets rörelse.
Det är inte minst mot bakgrunden av
den finansiella utveckling inom företaget,
för vilken jag tagit mig friheten
att redogöra, som utskottet i likhet med
departementschefen ansett att bolaget
bör tillföras ekonomiska medel i form
av ny aktieteckning.
Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr LASSINANTTI (s):
Herr talman! Jag vill med tillfredsställelse
notera att debatten kring ASSI
i år åtminstone till tonen har varit mjukare
och försonligare än vi tidigare varit
vana vid. Men problemet ASSI är
ändå ganska svårbedömbart — jag behöver
bara erinra om att högern fortfarande
uppträder på två olika linjer.
En gång hörde det nästan till god sed
att ett politiskt anförande i vissa läger
skulle avslutas med en önskan om att
ASSI skulle vederfaras samma öde som
Kartago. Nu har situationen blivit en
annan. Kungl. Maj:ts proposition och
utskottsförslaget syftar till att skapa
förutsättningar för ASSI att fullfölja det
beslut som riksdagen fattade år 1959,
när man bestämde att ASSI:s anläggning
i Piteå skulle utbyggas.
Hur står det till med ASSI?, frågade
herr Rydén. Detta ger mig anledning
att kanske något utförligare än vad eljest
skulle ha varit motiverat dröja vid
bakgrunden till dagens situation. För
att då först kommentera de anläggningar,
som nu är aktuella, så har departementschefen
redovisat en promemoria
från företaget, vilken ger vid handen
att dessa anläggningar har blivit 40 miljoner
kronor dyrare än enligt tidigare
kalkyler. Av dessa 40 miljoner kronor
har 12 miljoner kronor gått till ökade
arbets- och materialkostnader. Enligt
min mening kan inte företaget klandras
för dessa kostnadsökningar.
10 miljoner kronor av dessa 40 miljoner
går till komplettering av den maskinella
utrustningen med hänsyn till
skärpta kvalitetskrav på den hlivande
produkten och till att fabriken erhållit
större produktionskapacitet än vad som
ursprungligen avsetts. Enligt min mening
vittnar detta om att företaget vaksamt
anpassat sina dispositioner till vad
företagets intressen krävt. På denna
punkt har varken departementschefen
eller utskottet anfört klander mot företaget.
En kostnadsfördyring på 17 miljoner
kronor har uppkommit för mark
-
110 Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
undersökning, för ändrade dispositioner
för vedgård och vedhantering, för
pålning och grundläggning samt på
grund av planerna för utsläpp av avloppsvatten
enligt föreläggande av vattendomstolen.
Vattendomstolens åläggande
innebar enligt propositionen en
merutgift på 7 miljoner kronor, varefter
kvarstår 10 miljoner i överskridanden
av de nyss angivna 17 miljonerna.
Det är möjligt att dessa 10 miljoner
kunnat elimineras helt eller delvis,
om bolaget haft tid att i lugn och
ro penetrera olika möjliga alternativ.
Departementschefen erinrar emellertid
om att konjunkturbedömningen samt
arbetsmarknadssituationen i Norrbotten
påkallade ett snabbt avgörande, varför
den förberedande planeringen fick forceras.
Även om man inte vill söka bagatellisera
denna kostnadsfördyring, tycker
jag att man av dessa 10 miljoner kronor
— som det bär närmast gäller — söker
skapa något som inte stämmer med
verkligheten. Det förekommer väl kostnadsfördyringar
på andra håll inom
industrien?
Herr talman! Olika falla ödets lotter.
Nyss redovisades här i kammaren i
statsutskottets utlåtande nr 117, att kostnaderna
för Muskövarvet, som 1959 beräknades
till 106 miljoner kronor, nu är
uppe i 181 miljoner kronor, vilket i
1959 års penningvärde innebär en fördyring
på inte mindre än 54 miljoner
kronor.
Kanske denna erinran kan hjälpa till
att hålla bedömningen av ASSI på ett
vederhäftigt och sakligt plan.
Det är inte avundsvärt för ett företag
att ha riksdagen till bolagsstämma. För
den enskilda industriens skull hoppas
jag, att vår behandling av ASSI, som jag
känner från tidigare år, inte av aktieägarna
i gemen i vårt land uppfattas
som ett föredöme, värt att efterfölja på
bolagsstämmorna. Om så skulle ske
skulle det nämligen vara synd om företagens
verkställande direktörer.
Enligt min mening har ASSI informerat
aktieägaren-staten på ett sätt som
gett en god bild av verksamheten. 1957
gällde det att ge bolaget kapitalförstärkning
för att de kortfristiga skulderna
skulle kunna nedbringas till en skälig
nivå. 1959 konstaterade statsutskottet
och riksdagen, att ASSI nedbringat de
kortfristiga skulderna med 74,5 miljoner
kronor. ASSI hade sålunda efterkommit
riksdagens vilja.
I december 1960 uttalade riksdagen,
att ASSI skulle göra en utredning om
sin ställning och redovisa denna till
regering och riksdag. Detta sker i den
promemoria, som i sin helhet intagits
som bilaga till den proposition vi behandlar
här. ASSI har alltså lojalt efterkommit
riksdagens vilja och redovisat
sin ställning med en öppenhet som väl
inte är allmän i industrikretsar, när det
gäller bl. a. möjlighet för konkurrenter
och andra att få insyn i företaget. Statsmakterna
har ju ändå ålagt ASSI att ha
bolagsformen som företagsform, vilket
väl måste innebära, att även statsmakterna
vill skydda ett av det allmänna
ägt företag för onödig skadegörelse.
Att ASSI bedrivit en intensiv rationaliseringsverksamhet
vid företagen i
såväl övre Norrland som i Mellansverige
vet ju alla, som praktiskt kommit
i kontakt med ASSI:s verksamhet. Det
är många gånger vederbörande kommuner
och de anställda riktat gensagor
mot en i deras tycke för snabb rationaliseringsverksamhet.
Men det är ju uppenbart,
att om inte ASSI rationaliserat
sina anläggningar, så skulle företaget i
dag inte kunnat klara sig i den hårda
konkurrensen och inte heller kunnat ge
sysselsättning åt sina anställda i den
utsträckning som nu är möjlig.
Mot denna bakgrund är det tillfredsställande
att konstatera, att de borgerliga
partierna retirerat från sina krav
i motionerna om utredning av företagets
verksamhet, t. o. m. genom utomstående
expertis. När man nu avskrivit dessa
krav, är det väl också slutet på den nål
-
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23 111
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
stygnspolitik man tidigare bedrivit mot
ASSI.
Under senare år har man ofta här i
riksdagen diskuterat ASSI. Man har då
inte bara från regeringens utan också
från riksdagens sida understrukit, att
ASSI i två väsentliga hänseenden, som
herr Mellqvist framhöll, arbetar under
avsevärt ogynnsammare betingelser än
andra företag inom skogsindustrien.
Man har sagt, att den omständigheten,
att ASSI saknar egna skogar, bringar
företaget i sämre läge i förhållande till
företag, som till sin förädlingsverksamhet
kunnat bringa en stabil ryggrad i
form av egna skogar, vattenkraft och
t. o. m. malmer. Den andra ogynnsamma
faktorn är att ASSI måste ta arbetsmarknadspolitiska
hänsyn på ett sätt
och i en utsträckning, som enskilda
företag står helt främmande för.
Herr talman! Även om jag skulle något
trötta kammaren vill jag beröra dessa
två omständigheter något närmare.
En av de bärande orsakerna till att
den statliga träförädlingsverksamheten
kom till stånd var ju, att ett enskilt stort
företags konkurs skilde råvaran från
den gamla industrien.
När staten 1926 började fundera på en
reorganisering av sågverksindustrien i
Norrbotten, fanns inte något annat att
tillgå än ruinerna av de —- för att använda
ett uttryck av landshövding David
Hansén, handelsminister i C. G. Ekmans
sista regering — raserade industrierna.
Och det fanns inom enskild
företagsamhet personer, som gjorde gällande
att inte ens industriruinerna
skulle få säljas till staten, om köpeskillingen
erlades med statliga medel.
Lyckligtvis fick inte dessa anhängare
av den brända jordens taktik det avgörande
inflytandet, när det gällde att
låta staten överta de nedlagda sågverken
för att rädda en gammal bygd från social
och ekonomisk och därmed också
kulturell förintelse.
När Carl Gustaf Ekman som nybliven
statsminister i början av augusti 1926
kom till Kalix för att bilda sig en uppfattning
om läget, lär han ha blivit närmast
förfärad. På kyrkbacken i Nederkalix
uppvaktades han en vacker söndagskväll
av över 2 000 människor, som
alla bönföll om statlig hjälp. De ledande
i församlingen utgjordes av länets hövding,
tidigare medlem i Tryggers och
andra högerregeringar, samt av ortens
landsfiskal, kommunalfullmäktigordförande
och högerman, och hela den politiska
färgskalan ned till de två kommunistiska
fackföreningsordförandena,
som hade instruerats att hålla sig till
småborgerliga ordvändningar för att
inte irritera den frisinnade regeringschefen.
Så gick det till, när man började resonera
om staten som företagare inom
trävarubranschen i övre Norrland. Redan
tidigare hade enligt uppgift från
säker källa generaldirektör Knut Jakob
Beskow i domänstyrelsen — finansminister
i Tryggers regering — ansett att
domänstyrelsen borde av sociala rättviseskäl
överta de nedlagda sågverken
för att ge bygden och dess befolkning
fortsatta existensmöjligheter.
Att generaldirektör Beskow avled
innan lian hann förverkliga sin tankegång,
och att det inte blev ordentlig fart
på den statliga företagsamheten förrän
Per Albin Hansson dragit in i Kanslihuset,
kan i detta sammanhang lämnas
därhän. Men, ärade kammarledamöter,
det var inga fanatiska socialister som
lade grunden till dagens ASSI. Och det
var inga andra motiv som ledde dessa
människors steg än en social känsla,
som sade att samhället måste existera på
något sätt och låta människorna existera
även sedan den enskilda företagsamheten
hade kapsejsat.
Och hur gick det med skogstillgångarna?
Jo, skogarna kom aldrig tillbaka till
de sågverk som de tidigare hade varit
ett med, utan de överfördes av penninginstituten
till de företag som i dag är
konkurrenter till ASSI. Dessa skogar
utgjordes till väsentlig del av brukssko
-
112 Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
gar och rekognitionsskogar, som staten
mot en symbolisk ersättning hade avhänt
sig på den tiden då det ansågs farligt
att staten ägde skogar. Vid avvittringen
gav staten ytterst frikostigt skogar
till hemmanen. Oerhörda arealer av
dessa skogar övergick sedan för en
spottstyver i bolagens ägo, och även
dessa skogar disponeras nu av den enskilda
skogsindustrien.
Vem har svenska staten subventionerat
mest under de senaste hundra åren,
den statliga eller den enskilda sektorn
inom trävaruindustrien? Jag hävdar
med bestämdhet att vad staten under
årens lopp har tillskjutit till ASSI i
form av aktiekapital och på annat sätt
nästan är som en droppe i havet jämfört
med vad de enskilda skogsbolagen
har fått i långsiktiga subventioner genom
de skogsdomäner staten avhänt sig
mot ingen eller ringa ersättning.
ASSI måste ta arbetsmarknadspolitiska
hänsyn på många sätt. När en enskild
företagare 1953 upphörde med sågverksdriften
i Törefors, kommenderade statsmakterna
formligen ASSI att mer eller
mindre mot sin vilja bli företagare i
Törefors. Sedan har ASSI fått bära följden
av kritiken. I Töre liksom i större
sammanhang tidigare har händelseförloppet
innefattat följande moment:
1. Den enskilda företagsamheten har
slutat med en verksamhet, som den inte
funnit lönande.
2. Staten har fått söka rädda människorna
som kommit i nöd och har då
beordrat det statliga företaget att fortsätta
den verksamhet, som den enskilde
företagaren upphört med, eller också
uppta annan lämplig verksamhet.
3. Högern och folkpartiet har sedan i
den enskilda företagsamhetens namn
börjat efterlysa höga vinster, som den
statliga företagsamheten enligt deras
mening hade bort leverera till statskassan.
Ur aktieägarens synpunkt har ASSI
varit en god affär. Företaget har förräntat
allt upplånat kapital. För det belopp
som motsvarar räntan på aktiekapitalet
liar staten kunnat hålla flera tusen
människor i arbetslöshetsområdena i arbete,
möjliggöra för skogsägarna att avyttra
sitt virke och skaffa landet värdefulla
exportprodukter.
I debatten kring ASSI blir man förvånad
över att de arbetsmarknadspolitiska
skälen avfärdas så lättvindigt. Om
inflyttningen till Norrbottens län håller
jämna steg med utflyttningen från länet
under nästa femårsperiod, så ökas folkmängden
med 10 000—12 000 arbetsföra
människor under denna tidsperiod.
Hälften av dessa är män, och deras antal
motsvarar ungefär två gånger dem
som nu sysselsattes vid Norrbottens
järnverk.
Det är denna sociala bakgrund som
tvingar aktieägaren—staten att med
kraft verka för näringslivets och arbetsmarknadens
upprustning i Norrbotten.
Här kommer ASSI in i bilden, liksom
utbyggnaden av Karlsborgsindustrierna,
även av det skälet att Tornedalsutredningen
föreslagit en sådan utbyggnad.
Genom denna utbyggnad ökas sysselsättningen
i det av arbetslösheten hårt
drabbade Tornedalen, och skogsägarna
får avsättning för det överskottsvirke
som nu finns i Kalix och Torne älvdalar.
Den utredning handelsministern
aviserat och vars angelägenhet utskottet
enhälligt understryker bör snarast komma
till utförande.
En ärad ledamot av statsutskottets
första avdelning brottas med världens
ondska nere i Geneve, men han har tagit
sig tid att leverera sitt inlägg om ASSI i
en feminin veckotidning. Han ifrågasätter
där om man skall bygga skogsvägar
i avlägsen obygd och han vill inte att
man skall hjälpa Norrbotten genom
ASSI. Han vill emellertid vara med om
att hjälpa Norrbotten — hur talar han
dock inte om.
Vad är obygd? En värmländsk reseskildrare
kom till övertorneå i början
av detta sekel och ansåg den platsen
ligga avsides i världen, därför att den
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23 113
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
låg 142 mil från Kristinehamn. Skogen
kan inte flyttas till tätorterna. Och det
är skogsbil vägar na som för skogen närmare
förädlingsindustrierna.
Behöver Norrbotten hjälp? Vem kan
i så fall hjälpa Norrbotten?
Norrbotten svarar i dag för 12—13
procent av landets export, har 17 procent
av landets skogstillgångar, hälften
av den outbygda vattenkraften och en
tredjedel av all vattenkraft, svarar för
85 procent av järnmalmsexporten och
har Europas största blygruva inom sina
gränser. Norrbotten är inte en landsända
— Norrbotten är själva landet. Norrbotten
har bara 3,5 procent av befolkningen
men 15—25 procent av landets
arbetslösa.
Låt oss sluta med talet att man måste
offra på Norrbotten, denna viktiga
landsända. Det är i Norrbotten vi har
Sveriges största skattebetalare, Norges
största skattebetalare och Stockholms
stads största skattebetalare.
På tal om finansieringssättet vill jag
erinra om att de båda stora nordfinska
industrierna Kemi aktiebolag och Veitsiluoto
aktiebolag höjt sitt aktiekapital
med 50 procent.
Jag skall sluta mitt anförande, herr
talman, med att gå en liten match på
hemmaplan med fru Boman. Jag förstår
och jag värdesätter fru Bomans omvändelse.
Det är nämligen så att fru Boman
nu i Mellansverige kan uppträda som en
lika frenetisk motståndare till statsdrift
som vilken högerledamot som helst av
denna kammare, medan hon i Norrbotten
faktiskt kan uppta tävlan om att
vara en bättre folksocialist än någon
annan. Det är ingenting att vara glad
över. Det belyser svårigheterna för högerpartiet,
att de sociala momenten har
börjat tränga in även hos dem som intagit
en enveten ståndpunkt mot den
statliga träförädlingsindustrien.
Men kan man lösa problemet på det
sätt som herr Bergh föreslår i sin reservation?
Jag har tagit reda på några
fakta. .lag har fått upplysning om att i
likhet med anläggningarna i Norrbotten,
som först övertogs av domänverket
och senare av ASSI, var anläggningarna
i Mellansverige, som likaledes övertogs
från enskilda i samband med statens köp
av bruksskogarna — såsom Horndal,
Skinnskatteberg, Laxå och Valåsen —
vid tiden för övertagandet i grunden
nedkörda. De är visserligen nu upprustade
och rationaliserade, men de saknar,
i likhet med de norrbottniska, såväl
skogar som vattenkraft.
Utan egna naturtillgångar torde det
aktuella saluvärdet för aldrig så förstklassiga
industrianläggningar vara lika
svagt i Mellansverige som i Norrbotten.
Studerar man bolagens senaste bokslut
finner man för de enskilda mellansvenska
skogsindustribolagen, vilka under
de senaste åren alltmer Öppet börjat
deklarera redovisade överskott liksom
för utdelning erforderliga medel, att
överskotten i realiteten härrör från de
egna skogarna, vattenkraften och malmerna.
Jag tror inte att reservanten tänkt sig
närmare in i på vilken praktisk väg man
skulle kunna lösa problemet. För min
del tror jag inte att Norrbotten blir
hjälpt genom att ASSI avyttrar lönande
företagsenheter på andra håll i landet.
Jag hoppas att allt det mjuka och delvis
vackra som sagts om ASSI inte bara
skall vara en läpparnas bekännelse utan
uttryck för en ny ekonomisk atmosfär
här i riksdagen.
Herr talman! Även jag anser mig kunna
yrka ifall till utskottets hemställan.
Herr RYDÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Lassinanttis historieskrivning
och hjärteknipande beskrivning
av uppvaktningen för C. G.
Ekman har ju ringa eller intet samband
med det ställningstagande vi i dag
har att göra. Jag anser det vara värdefullare
med en positiv kritik av företaget
och att vi gemensamt försöker få
ut det bästa möjliga av ASSI nu och för
framtiden.
114 Nr 23
Onsdagen den 23 maj 19G2 em.
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
Jag tror att vi behöver, för att få ASSI
på rätt bog, en nyktrare inställning
även från norrbottensbänken gentemot
ASSI. Den öppenhet i redovisningen som
herr Lassinantti talade om är inte riktigt
så öppen. Riksgäldsfullmäktige har
ju i sitt remissyttrande sagt sig med beklagande
få lov att konstatera, att det
relativt omfattande materialet trots allt
inte ger en fullständig bild av bolagets
engagemang och finansiella ställning.
Det säger mer än herr Lassinanttis panegyriska
beskrivning av detta företag.
Fru BOMAN (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vet inte om det gagnar
saken något nämnvärt med flera
ord på denna punkt. Det råder inga meningsskiljaktigheter
om vad som skall
göras med ASSI.
Herr Lassinantti vet mycket väl att
jag aldrig i denna kammare har motarbetat
något som kunde vara till hjälp
för oss i Norrbotten. Om man säger emot
herr Lassinantti tycker han inte om
det, och om man är med honom tycker
han inte om det heller. Jag är nästan
färdig att säga som luffaren som mötte
en hund vilken både skällde och viftade
på svansen: Vilken ända skall man tro.
Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:
Herr talman! Det står fru Boman fritt
att tro vilken ända hon vill. Vi har dock,
fru Boman, haft ganska hårda duster på
hemmaplan om ASSI:s verksamhet. Jag
behöver inte tala mer än nödvändigt om
den snö som föll i fjol, men nog har väl
fru Boman någon gång kommit att gå
på en annan linje än vad vi andra norrboltensrepresentanter
har gjort. Hur var
det exempelvis år 1957, när norrbottensbänken
förenade sig i en reservation?
Högern var inte med på den. Vi
kan ju tala om resten på hemmaplan.
Jag vill betyga, fru Boman, att det var
med uppriktig glädje jag konstaterade
att norrbottenshögern år 1959 mälde sig
ur det stora högersammanhanget, och
om fru Boman har bedrivit något aktivt
arbete på fältet i Norrbotten, har hon
säkert blivit varskodd om att jag har
framfört denna uppfattning även inom
den valkrets som vi båda har äran att
här representera.
Jag förstår, herr Rydén, att det är obehagligt
att bli påmind om den historieskrivning
som jag har gjort mig till tolk
för. Jag har dock för min del den bestämda
uppfattningen att man inte rätt
kan bedöma ASSI:s sociala funktioner
om man inte går tillbaka till 20-talet och
till den debatt som utspann sig kring
de första försöken att i statlig regi organisera
träförädling där uppe i norr.
Det är mycket svårt att utan vidare sätta
sig in i denna fråga.
Jag förstår mycket väl att herr Rydén
som företagare vill anlägga företagsekonomiska
synpunkter med utgångspunkt
från dagens läge. Ingen kan
begära att herr Rydén skulle ha haft
någon anledning att syssla med denna
historieskrivning, som för oss i Norrbotten
är någonting upplevt. Även om vi
vill vara eniga på denna punkt tror jag
att dessa omständigheter konstituerar
en skiljaktig linje i bedömningen. Om
exempelvis statsmakterna tvingar ASSI
att överta ett företag som har kapsejsat
är det enligt min mening inte alldeles
honnett att rikta kritik mot skötseln
av ASSI eftersom denna kritik ju i första
hand drabbar statsmakterna.
Herr BOHMAN (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag hakade upp mig på
ett uttalande av herr Lassinantti. Han
sade att det var glädjande att det nu
var slut på den nålstygnspolitik som vi
bedrivit mot ASSI. Man fick intrycket
av att han menade att högern hade kommit
på bättre tankar. ASSI hade hela
tiden skötts föredömligt och kritiken
hade hela tiden varit felaktig och felinriktad.
Men så ligger det inte till, herr Lassinantti.
Vi har intagit vår position i dag
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23 115
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
med utgångspunkt från den situation
som just nu föreligger. Jag anser fortfarande
att Lövholmensinvesteringen
var högst diskutabel, om inte rent av
felaktig. Vi har inte det politiska ansvaret
för den investeringen. Den har beslutats
av en majoritet här i riksdagen,
men det är nu allas vår skyldighet att
se till att den genomföres. Det finns
ingen anledning att bedriva obstruktionspolitik,
och jag anser att alla krafter
skall sättas in på att de investerade
pengarna verkligen göres räntabla.
ASSI har inte skötts föredömligt under
den tid som det har funnits. Jag
tänker särskilt på början av 1950-talet.
Om herr Lassinantti läser promemorian
i propositionen, skall han finna att den
talar sitt tydliga språk. Företagets nye
chef har helt nyligen i tidskriften Ekonomen
skrivit en artikel om företaget,
och även där får man en rätt klar bild
av att den nye chefen anser att företaget
under 50-talet icke bedrev sin politik på
riktigt sätt.
Nu har vi som sagt fått en ny ledning
i ASSI, och statsutskottet inklusive
mig själv har fått förtroende för denna.
Vi vill gärna stödja den nye chefen och
den nya ledningen över huvud taget. Jag
är övertygad om att den behöver allt
stöd, ty det är svåra år som ligger framför
företaget. Detta är tyvärr inte sista
gången vi kommer att få diskutera ASSI
här i kammaren.
Men skall företaget lyckas, måste det
följa statsutskottets rekommendationer,
och jag tror att företagsledningen är inställd
på att göra det. Rekommendationerna
går ut på att företaget skall drivas
lönsamt och på ett företagsekonomiskt
riktigt sätt. När man hörde herr
Lassinantti fick man intrycket, att han
inte var inställd på att företaget bör
drivas affärsmässigt. Herr Lassinantti
tog alltså i sitt anförande — i varje fall
indirekt — avstånd från de rekommendationer,
som ett enigt statsutskott gjort
på den punkten. Och det tycker jag är
mycket beklagligt!
Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:
Herr talman! Det är klart att man med
herr Bohmans utgångspunkter kan ha
den uppfattning som han här gjorde
sig till tolk för, nämligen att ASSI inte
skulle ha varit mönstergillt skött under
1950-talet. När statsmakterna 1953 och
1954 ålade ASSI att överta verksamheten
vid Törefors var det engagemanget ur
företagsekonomisk synpunkt naturligtvis
inte lönande och därför inte »motiverat».
Men från aktiägarens-statens
synpunkt var det den under förhandenvarande
omständigheter bästa lösningen,
och den var säkerligen också en
god affär för staten-aktieägaren, eftersom
ASSI då beredde sysselsättning åt
en hel del människor, som i annat fall
skulle ha tvingats söka sig till beredskapsarbeten.
Jag menar att staten som aktieägare
skall se problemet från två olika håll.
Jag menade inte — herr Bohman måste
ha missförstått mig på den punkten —
att ASSI inte skulle driva sin verksamhet
efter strängt affärsmässiga principer.
Men ja ville erinra om det svåra
läge ASSI befinner sig i när kommuner
och anställda liksom även riksdagsopinionen
ständigt manar till största möjliga
varsamhet när det gäller exempelvis
permitteringar till följd av rationaliseringen.
Om herr Bohman hade lyssnat
mera noga till vad jag sade, hade han
säkert uppfattat att jag underströk hur
angeläget det är att man rationaliserar
företaget och därigenom stärker dess
konkurrenskraft. På den punkten tror
jag att herr Bohmans antydningar inte
var riktigt underbyggda.
Herr SVANBERG (s):
Herr talman! Det finns ett gammalt
kinesiskt talesätt som säger: »Den gör
en större insats som planterar ett träd
än den som erövrar en stad.» Detta gamla
konstaterande föll mig i minnet när
vi här i dag debatterar Statens skogsindustrier
och dess problem. Det talas
i olika sammanhang ofta om nödvän
-
116 Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
digheten av cn aktiv lokaliseringspolitik,
om behovet av initiativ foa- att uppmuntra
och utveckla näringslivet i bygder
med goda naturtillgångar men med
ringa utvecklat näringsliv. Statens
skogsindustrier har på ett verksamt sätt
uträttat mycket för den industriella utvecklingen
just i ett sådant område.
Yad som skedde när staten, först i ringa
omfattning men sedan alltmer målmedvetet,
engagerade sig för en utveckling
av Statens skogsindustrier kan symboliskt
liknas vid planterandet av ett träd.
Det träd som då planterades har växt
och utvecklats och för Norrbottens utveckling
betytt mycket.
Även i fortsättningen måste dock företaget
ges möjligheter att växa och utvecklas
på bästa sätt. En fortgående
modernisering och rationalisering av
bolagets anläggningar måste ske. Det är
ett led i detta vi i dag diskuterar, och
det är glädjande att det inte råder så
delade meningar om detta. ASSI måste
ges samma möjligheter som andra företag
har till modernisering, rationalisering
och utbyggnad och därmed också
möjligheter till ökning av aktiekapitalet.
Jag vill därför konstatera, att bolagets
utveckling ingalunda får anses avslutad
med vad som hittills skett. Det är med
tillfredsställelse jag antecknat, att handelsministern
i sin proposition påyrkar,
att bolagets ledning verkställer utredningar
och projekteringar för fortsatt
utveckling av anläggningarna vid Karlsborgsverken,
vilket även utskottet godtar.
Detta torde ligga helt i linje med en
sund och riktig näringspolitik. Anläggningen
vid Karlsborgsverken vid Norra
Bottenviken har genom sitt nordliga
läge, med långa frakter för den färdiga
varan, vissa handikapp att övervinna i
sin konkurrens med andra företag. Det
måste då vara en klok politik att förädla
råvaran så långt som möjligt, att
driva förädlingen till allt värdefullare
produkter, vilka är mindre känsliga för
fraktkostnader. Råvara finns och även
övriga utvecklingsmöjligheter är gynn
-
samma, och det måste då vara vettigt att
rationalisera och utveckla produktionen
så långt som möjligt. De störa produktionsenheterna
är ju i nuvarande läge
på världsmarknaden, med allt längre
driven koncentrering, en tvingande nödvändighet,
och Karlsborgsverken bör ha
alla möjligheter att utvecklas till en stor
produktionsenhet.
Också ur en annan synpunkt är en
kraftig utveckling och utbyggnad av
Karlsborgsindustrien nödvändig och
välbetänkt. Riksdagen har i år förelagts
cn proposition om utvecklingen av näringslivet
i Tornedalen. Denna proposition
kommer att behandlas senare,
men jag vill dock konstatera, att en väsentlig
förutsättning för möjligheten att
fullfölja Torncdalspropositionens intentioner
för utvecklingen av bland annat
skogsbruket i Tornedalen är att Karlsborgsindustrien
snarast utbygges. En
stor outnyttjad reserv av främst lövved
finns i dessa trakter. Den har av länsstyrelsen
i Norrbotten beräkats till cirka
0,5 milj. kubikmeter per år eller lika
mycket som går åt för att framställa
90 000 ton massa. Dessa skogstillgångar
avses nu genom olika åtgärder, såsom
byggandet av skogsbilvägar m. m., göras
tillgängliga för utnyttjande, men detta
förutsätter att avsättning finns på nära
håll utan alltför långa frakter.
Med andra ord: skall Tornedalens
lövvirkesöverskott kunna effektivt utnyttjas
och bereda sysselsättning åt bygdens
befolkning så som förutsatts i
Tornedalspropositionen, måste Karlsborgsindustrien
byggas ut för att mottaga
och förädla denna råvara. Det måste
vara en riktig näringspolitik att fullt
utnyttja Tornedalens produktionsförmåga
i fråga om skogen och därför utbygga
den industriella kapaciteten hos
Statens skogsindustrier och på så sätt
hjälpa upp näringslivet på ett sunt sätt
i detta av arbetslöshet så hårt drabbade
område. Det är därför ur alla synpunkter
nödvändigt och värdefullt för hela
östra Norrbotten och även betydelsefullt
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23 117
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. ui.
för Statens skogsindustrier självt att en
snar planering och projektering för en
utbyggnad av Karlsborgs bruk kommer
till stånd och att utbyggnaden snarast
förverkligas. Att samtidigt alla möjligheter
till rationaliseringar och förbättringar
av driften tillvaratas är en självklarhet,
som bolagets ledning har att
sköta. Det frö till utveckling av det
arbetslöshetsdrabbade Norrbottens näringsliv
som planterades när ASSI bildades
har växt till ett ståtligt träd, men
det trädet måste utvecklas än vidare. Att
genom effektivt utnyttjande av landsändans
resurser skapa förutsättningar
för utveckling och framsteg inom Norrbottens
näringsliv borde vara god näringspolitik.
Herr talman! Med detta har jag endast
velat understryka statsutskottets
förslag på denna punkt, och jag ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr HOLMBERG (k):
Herr talman! Jag har samma mening
som herr Svanberg om vikten av att
man bygger ut Karlsborgsindustrien.
Den kommunistiska gruppen har dragit
ut konsekvensen av den uppfattningen
genom att föreslå att — utöver de medel
som nu skall anvisas för utbyggnad
i piteåtrakten — möjlighet skall ges till
en omedelbar utbyggnad av Karlsborgsindustrien.
Tyvärr behandlas nu frågan om den
statliga skogsindustriens utbyggnad i
Norrbotten skild från frågor som har
ett direkt samband med den saken. Det
gäller framför allt frågan om Tornedalen,
som herr Svanberg var inne på och
som också herr Lassinantti har talat
om. I fråga om Tornedalen och även
andra delar av Norrbotten har det i decennier
företagits utredningar rörande
den ekonomiska situationen, men sedan
ett par år tillbaka ifinns det nu vad Tornedalen
beträffar vissa konkreta förslag.
I detta ingår utbyggandet av ASSI
som det viktigaste ledet. Det beror på
att den statliga träförädlingen i Karls
-
borg får sin råvara i huvudsak från
Tornedalen och angränsande kommuner.
Det finns naturligtvis i och för sig
ingenting att erinra mot att räntabilitetsfrågor
och företagstekniska frågor
ges en framskjuten plats vid behandlingen
av ASSI. Ingen menar ju — och
allra minst de som är ivriga anhängare
av statlig industri — att man skall fara
vårdslöst fram med statens egendom
och inte vidta alla de åtgärder som är
möjliga för att driften skall bli så rationell
och lönande som möjligt.
Men det finns flera andra frågor som
man inte kan förbise. Dit hör det förhållandet
att det sedan 30 år tillbaka
står fullt klart att det inte finns någon
annan lösning av Norrbottens ekonomiska
problem än ökat statligt engagemang.
Den förbättring som jag har tyckt mig
spåra hos en del borgerliga representanter,
tyder på att också de numera inser
att det statliga engagemanget är nödvändigt.
Det har de som bekant inte
gjort tidigare. Det dilemma som har
uppstått för de borgerliga politikerna i
Norrbotten ligger just däri att de måste
erkänna den saken. De tror inte längre
att det omskrutna privata näringslivet
skall kunna klara folkförsörjningen och
naturtillgångarnas exploatering i Norrbotten.
Högerns representanter från vårt län
har nu, som herr Lassinantti redan påpekat,
hittat på den finurliga metoden
att föreslå försäljning av ASSI:s företag
i södra Sverige för att finansiera utbyggnaden
i Norrbotten. Det är bara den
lilla haken att det börjar bli »norrbottensproblem»
på många håll i landet, i
första hand inom alla norrlandslän men
också i stora delar av de sydligare
landsdelarna. Det framförs nu från olika
håll mycket välmotiverade krav på att
staten skall etablera sig som företagare
på det sätt som den gjort i Norrbotten.
Behovet har uppstått först i Norrbotten,
men tendensen är densamma på
118 Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
andra håll. Det kommer förvisso inte att
dröja länge förrän de punktvisa ingripanden,
som skett på andra håll i landet,
visar sig otillräckliga. Då blir lärdomarna
från Norrbotten intressanta.
Särskilt diskussionen om ASSI blir då
lärorik.
Det är över huvud taget angeläget i
vår tid att industrilokalisering och andra
ingripanden i näringslivet samordnas
för mycket stora områden. Det är den
genomgripande trenden i den näringspolitiska
utvecklingen.
Vi har i tidigare kommunistiska motioner
framhållt att en sådan statlig planering
bör ske oberoende av ägoförhållandena
inom området. Det gäller främst
Norrbotten, där svårigheterna givit sig
till känna i en omfattande arbetslöshet,
ensidigt näringsliv, otillräckligt utnyttjande
och till och med förstörelse av
tillgängliga produktionsresurser m. m.
Detta beror ju främst på att samhället
har tolererat att privata vinstintressen
har tillgodosetts utan hänsyn till befolkningens
och samhällets behov. För Norrbottens
del är ju ägoförhållanden av
privatkapitalistisk typ i huvudsak ett
passerat stadium. Det finns i Norrbotten
bara ett privatkapitalistiskt företag av
större betydelse. Så mycket angelägnare
är det att statsmakterna, sedan näringslivet
nu domineras av samhällsägda
företag och naturtillgångar, också
utnyttjar de gynnsamma förutsättningar
som man har just i Norrbotten att genomföra
en planmässig ekonomisk politik.
Som bekant bär också länsstyrelsen i
Norrbotten begärt statsmakternas medverkan
för att åstadkomma en planmässig
utveckling av länets näringsliv, den
s. k. Norrbottensplanen. Till den saken
hör naturligtvis också ett ämne som
diskuterats här i dag, nämligen vikten
av att ordna det så att det blir ett direkt
organisatoriskt och ekonomiskt samband
mellan statens industriföretag och
skogsförvaltning. Från de utgångspunkter
som vi företräder i denna fråga be
-
traktar vi det som ett allvarligt misstag
att frågan om Karlsborgsindustriens utbyggnad
har skjutits på framtiden. För
att genomföra utbyggnaderna i Norrbotten
har bolaget begärt 200 miljoner
kronor. Regeringsförslaget om en nedprutning
av utbyggnadsprogrammet med
40 miljoner kronor innebär att för ytterligare
obestämd tid framåt inte blir
annat än »förberedande utredningar»
för Karlsborgsverkets del. Därmed uteblir
också den effekt som utbyggnaden
beräknats få för skogsbruket i östra
Norrbotten, i huvudsak Tornedalen men
också för angränsande kommuner. På
grund av de ständiga arbetslöshetsproblemen
i Norrbotten har Nederkalix
kommun, vilket också antytts i herr
Svanbergs anförande, för sin del hävdat
att man bör börja med den föreslagna
utvidgningen av massaproduktionen
i Karlsborg men inte stanna därvid utan
fortsätta med en vidareförädling till
emballage och tidningspapper. Iinligt
regeringens förslag blir det tills vidare
ingenting av hela detta önskemål, som
är en mycket angelägen fråga för en
av de folkrikaste kustkommunerna i
Norrbotten.
Utöver de skrämmande arbetslöshetssiffror
som redovisas för det berörda
området och som är en nästan ständig
företeelse kommer nu också ett tillskott
på 3 000 personer, vilkas familjemedlemmar
uppgår till sammanlagt 15 000 människor,
att utrationaliseras från jordbruket
ifrån enbart detta lilla område
enligt de planer som nu föreligger. Det
är en utveckling som också skall ske på
mycket kort tid. Dessutom finns en mycket
stor dold arbetslöshet beroende på
att det framför allt är praktiskt taget
omöjligt för kvinnor att få förvärvsarbete
i Norrbotten.
Ingen begär att de åtgärder vi föreslagit
skall kunna genomföras på en
gång eller att man skall kunna råda bot
på missförhållandena omedelbart, men
det är å andra sidan orimligt att befolkningen
skall nöja sig med enbart utred
-
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23 119
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
ningar år efter år som det faktisk! fortfarande
kommer att bli beträffande
Karlsborgsindustrien och de återverkningar
den saken får för Tornedalen.
Det måste betraktas som ett minimum
av statliga insatser att aktieteckningen
i ASSI genom riksdagsbeslut redan i år
utökas så att utbyggnaden i Karlsborg
kan sättas i gång.
Det har vitsordats bl. a. i Tornedalsutredningen
att en sådan ökad kapacitet
för den statliga träförädlingsindustrien
och speciellt för Karlsborg är angelägen
inte bara för att ge sysselsättning
åt de arbetslösa; det är sedan årtionden
vitsordat också av den skogliga
sakkunskapen att en sådan ökad avverkning,
som utbyggnaden av träförädlingsindustrien
skulle innebära i Norrbotten,
också är nödvändig ur skogsvårdssynpunkt.
Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till motion nr 635.
Herr HAGNELL (s):
Herr talman! Många har med glädje
hälsat de förändringar som skett inom
högerpartiet. Man har nu slagit in på
en annan linje. Herr Lassinantti liar i
dag redovisat att denna nya högerlinje
sträcker sig ungefär så pass söderut
som till Dalälven. Söder därom skall
man driva sin gamla taktik. Men man
får vara glad över vad som sker och
nöja sig med det lilla. Därför får vi väl
uppskatta att den förra tyskinspirerade
Volksaktieideologi som högern tidigare
har drivit nu av den nya högerledningen
har lagts på hyllan. Här finns inte
ett ord om Volksaktier. Här sägs bara
att man skall sälja statliga företag i
den mån dessa bär sig. Det är tydligen
inte fråga om någon spridning av äganderätten
i form av Volksaktier, utan det
gäller att sälja till vilket pris som helst.
Det är mot den bakgrunden som också
i dag högermotionen talar om försäljning
av bärkraftiga företag precis
som fru Bomans motion gör. Det heter
där att man skall sälja anläggningarna
i Mellansverige. Med hänsyn till att fru
Boman har denna motion och högerpartiets
ledning har en motion om att
man skall sälja bärkraftiga företagsenheter
är det kanske överdrivet som fru
Boman sade att det inte finns meningsskiljaktigheter
om vad vi skall göra
med ASSI här i kväll. Det stämmer tydligen
inte med verkligheten och med
de två motioner som föreligger från
högerhåll. Det enda glädjande är att de
inte har påverkat beslutet i den aktuella
frågan, men det betyder inte att högern
har en annan uppfattning.
Herr Lassinantti var inne på behovet
av att bedöma ASSI från två olika
utgångspunkter, dels ur den sociala
och dels ur den affärsmässiga. Dessa
två sidor har tyvärr i alltför hög grad
blandats ihop inte bara när det gäller
detta företag utan också när det gäller
en del andra statliga företag. Man accepterar
från borgerligt håll att staten
träder till när det är fråga om viss socialpolitik,
men så fort ett företag kan
ge pengar skall det säljas till privata
intressenter. Då är det inte längre hela
svenska folkets eget företag. Då skall
en begränsad grupp äga det. Vi skall
alltså sprida äganderätten från de
många till de få.
Den historieskildring som togs upp
av fru Boman tror jag inte var helt sanningsenlig
gentemot domänverket. Den
skildring som står i hennes motion är
kanske något utförligare och riktigare,
men vad hon framhöll var att det var
domänverkets prispolitik som bidrog
till att råvaran försvann söderut och
att arbetslöshet skapades vid småsågarna.
Jag tror att det är en alltför snabb
slutsats av realiteterna. Hennes motion
har givit en något bättre beskrivning
av förhållandena.
Vad kan huvudorsakerna vara till
ASSI:s svårigheter? Jo, de ligger, framhöll
herr Bohman, i att investeringspolitiken
under 1950-talet bedrevs på ett
olämpligt sätt. Man byggde ut för mycket
och tog inte hänsyn till avkastning
120 Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
och egen medelstillgång. Ett viktigare
problem än det herr Bohman tog upp
var väl det som herr Mellqvist anförde
om att bolaget saknar egna skogar. Alla
andra störa skogsbolag har både skogar
och skogsindustrier. De har tjänat
på sina skogar och byggt ut sina skogsindustrier
och kunnat göra det i sådana
former och i sådan takt, att de varit
överlägsna det statliga företaget. På
denna punkt får vi hoppas, att en pågående
utredning — den som blev tillsatt
nu i vår — skall komma till det resultatet,
att man kan sammanjämka de
statliga skogarna i viss mån med den
statliga skogsindustrien och bedriva en
förnuftig samarbetspolitik mellan dessa
två näringsgrenar, som hör ihop
både tekniskt och finansiellt.
Inom alla stora företagsgrupper finns
företag som är färdiga, utbyggda och
ger pengar, medan det samtidigt inom
alla företagsgrupper också finns andra
företag, som behöver byggas ut och moderniseras
för att sedan kunna ge
pengar. Hur skall den utbyggnaden bedrivas?
Herr Bohman var inne på den
saken och sade, att ASSI inte har egna
möjligheter att bedriva en utbyggnad
motsvarande den som förekom under
19ö0-talet. Är det då säkert, att ett företags
utbyggnad skall bedrivas i överensstämmelse
med företagets egna resurser?
Så gör man inte inom de stora
privata eller kooperativa företagsgrupperna.
Där bygger man ut med hänsyn
till gruppens samlade resurser och på
basis av de bedömningar som kan anses
lämpliga för gruppen men inte med
utgångspunkt från företagens egna resurser,
ty det företag t. ex. som har ett
omodernt sågverk, kan inte ge pengar.
Man kan inte vänta sig att med ett
omodernt sågverk få ihop de 200 miljoner
kronor, som behövs för att skapa
ett modernt pappersbruk. Skulle man
ha byggt ut ASSI i den takten, förstår
jag att herr Bohman skulle ha varit
nöjd, ty då skulle ASSI aldrig ha kommit
upp till den kapacitet företaget har
i dag. Att fordra att ASSI skulle ha
byggts ut under 1950-talet i takt med
de pengar företaget tjänade och med
utgångspunkt från sina omoderna sågverk,
som det övertagit från konkursmässiga
privata företag, är detsamma
som att säga att ASSI inte borde vara
så stort som det är i dag. Privata företag
borde få överta denna näringsgren
i stället. Det är en princip, som
det privata näringslivets företrädare
rekommenderar för den statliga företagsgruppen
men som man inte tillämpar
inom stora privata företagsgrupper.
Att åberopa den nye företagschefen
är inte heller någon merit i detta sammanhang.
Han kan från sina utgångspunkter
och från företagets utgångspunkter
säga, att det i företaget icke
finns tillräckliga ekonomiska resurser
för att modernisera företaget. Så långt
kan det vara rätt. Men utvecklingen av
företaget har inte enbart samband med
den lokale företagschefens ansvar. Den
saken hänger också på ägarna, i detta
fall statsmakterna. Man kan inte lägga
ansvaret enbart på det lokala företaget.
Detta fall visar än en gång att företagsledningens
problem när det gäller
de statliga företagen inte är lösta på
ett tillfredsställande sätt. Det går inte
att fordra av underordnade direktörer,
att de var och en skall klara sitt företag.
Det är en orimlig och oekonomisk
utgångspunkt. Det är en linje, som inte
tillämpas av de stora privata och
kooperativa företagsgrupperna.
Den utredning som pågick under en
stor del av 1950-talet om de statliga företagen
förklarade i sina slutsatser, att
regeringen var en förvaltningsbolagsliknande
organisation och att det inte
behövdes något särskilt mera på den
punkten. Jag delar inte denna utredningens
slutsats. Regeringen är inte
uppbyggd för att fungera som en förvaltningsbolagsliknande
organisation
och ta på sig de uppgifter, som låt oss
säga inom den kooperativa företagsgruppen
sköts av KF, inom en privat
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23 121
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
grupp av det centrala förvaltningsbolaget
och inom Lantbruksförbundet av
dess centrala sammanhållande organ.
Det behövs en annan metodik för att
klara av dessa problem på litet sikt.
Det har nu under en lång följd av år
visat sig, att det inte är några lyckliga
resultat vi får med den nuvarande statliga
företagspolitiken. Får jag som en
parentes bara framhålla, att när jag
för ett par veckor sedan talade med en
ledare av ett statligt företag sade han
att det värsta i hans situation är att
inte ha tillgång till några direktiv efter
vilka han skall arbeta. Han ställde sig
frågorna: Skall jag utveckla företaget?
I vilken riktning skall jag utveckla det?
Skall jag bygga ut företaget? Hur stor
del av hemmamarknaden skall vi ha
hand om?
En företagschef, som inte har direktiv
från företagsägaren — i detta fall
staten — kan inte sköta företaget ordentligt.
Han känner det själv som en
brist, att det inte finns något överordnat
organ, som håller ihop gruppens
ekonomiska frågor och kan ge honom
stöd, när han behöver det, och råd och
anvisningar, när han behöver sådana.
Den företagsledare jag talade med skötte
ett företag, som har mycket god ekonomi.
Han kan inte ens i den situationen
driva företaget på ett tillfredsställande
sätt.
När de som sköter de statliga företagen
klagar på oss såsom ägarnas representanter
för att vi inte ser till att
företagsledningsproblemen löses på
central nivå, är det vår uppgift att gripa
oss an med dessa företagsledningsproblem
och inte skylla ifrån oss på
1950-talsdirektörer eller 1960-talsdirektörer.
Regeringen bör dra upp de störa linjerna
men avstå från att vid sidan av
sina stora statsbudgetsuppgifter också
fungera såsom förvaltningsbolag för
den statliga företagsgruppen. KF, LO,
TCO har tillstyrkt en mera ändamålsenlig
företagsform för den statliga före
-
tagsgruppen. Gång på gång får vi i kammaren
se resultat som visar att den nuvarande
ordningen inte fungerar bra.
Jag hoppas att det inte skall behöva
dröja alltför länge och bli alltför många
ytterligare misslyckanden innan regeringen
genomför en ändring på denna
punkt och följer de linjer som konsumentkooperationen
och producentkooperationen
och alla de stora privata
företagsgrupperna använder sig
av. Är vi eniga om att vilja hjälpa
ASSI, som vi säger här, då skall vi visa
att vi planerar på litet längre sikt och
sätter de statliga företagen i sådana arbetsgrupper
att vi kan vänta goda resultat
om vi kombinerar företagen —
industri och skog t. ex. — på sådant
sätt att det ger goda resultat.
Det är vår arbetsuppgift att se till
att företagsledningsproblemet löses och
inte att vänta på att underordnad personal,
även om det skulle vara direktörer,
skall lösa arbetsuppgifterna åt oss.
Det är vårt fel att den statliga företagsgruppen
inte fungerar utan är för
tungt uppbyggd, för klumpig och för
osmidig, att råvaran är skild från industrien
o. s. v. På denna punkt skall
vi genomföra en reform med regeringens
hjälp, men denna reform bör inte
dröja så länge att vi får bevittna alltför
många misslyckanden — det har
gått tillräckligt långt redan.
Herr BOHMAN (h):
Herr talman! Herr Hagnells teoretiska
resonemang om statliga företagsproblem
känner jag och de övriga här i
kammaren rätt väl igen. De är naturligtvis
i och för sig intressanta, men jag
skall inte ta upp en debatt om dessa
frågor nu — de hör hemma i ett annat
sammanhang.
Herr Hagnell kritiserade mig därför
att jag påpekade att ASSI under 1950-talet hade investerat mera än resurserna
medgav. Vidare sade herr Hagnell
att pengarna skall väl inte företaget behöva
stå för, utan de skall kunna skaf
-
122 Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Teckning av aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier, m. m.
fas utifrån. Låt gå för det, men om man
sätter in pengar i ett företag är väl det
minsta krav som man kan ställa på investeringarna,
att de skall vara lönsamma,
att pengarna skall bli räntabla. Det
måste man under alla förhållanden
kräva.
Herr HAGNELL (s):
Herr talman! Men om vi skall uppställa
detta krav —- som jag gärna vill
att vi skall kunna ställa på de statliga
företagen, eftersom det är ett renlighetskrav
— skall vi samtidigt se till att företagen
kan fungera. Det är nödvändigt
att acceptera denna kritik från borgerligt
håll. Pengarna som vi lånar ut till
företagen måste bli räntabla, vi skall
driva de statliga företagen räntabelt.
Men då kommer vi i vissa fall in på
andra frågor, som inte är affärsmässiga
och ekonomiska, utan socialpolitiska
och arbetslöshetspolitiska. Om vi ålägger
ett statligt företag att driva arbetslöshetspolitik,
skall vi såsom representanter
för statsmakterna ge företaget
medel för denna arbetsuppgift. Därefter
skall det sköta sin verksamhet räntabelt;
det är min mening också. Men
vi skall inte begära att de statliga företagen
skall kunna skötas räntabelt och
affärsmässigt om vi rör ihop affärsekonomi
med socialpolitik.
I detta anförande instämde herr Bohman
(h).
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. I
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 1) av fröken
Andersson m. fl.; samt 3:o) bifall
till motionen II: 635; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rydén begärde likväl votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voterings
-
proposition efter given varsel upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. I) i
utskottets utlåtande nr 121, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av fröken Andersson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
148 ja och 73 nej.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. II
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. III
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2)
av herr Ragnar Bergh; och biföll kammaren
utskottets hemställan.
Mom. IV och V
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 9
Herr TALMANNEN yttrade:
Kammarens nu pågående sammanträde
kommer att avslutas senast omkring
kl. 1.00. De ärenden som därvid eventuellt
ej medhinnes kommer att företagas
till avgörande vid plenum på fredag,
den 25 maj.
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23 123
Vid kammarens sammanträde i morgon,
som börjar kl. 14.00, kommer ett
20-tal interpellationer och enkla frågor
att besvaras. Kamrarnas plena på fredag,
som tar sin början kl. 11.00 och
kommer att fortsättas på kvällen, avses
skola inledas med gemensamma omröstningar
med anledning av skiljaktiga beslut
i frågor avseende skolreformen.
Främst bland två gånger bordlagda
ärenden på kammarens föredragningslista
för fredagen uppföres de bevillningsutskottsbetänkanden,
som skall ligga
till grund för den ekonomiska debatten.
Till behandling fredagen den 25
och lördagen den 26 maj föreligger vidare
bl. a. statsutskottets utlåtanden om
svenskt utvecklingsbistånd, om naturastipendier
åt studerande vid universiteten
och om stöd åt konstnärlig, litterär
och musikalisk verksamhet. Lördagens
arbetsplenum börjar kl. 10.00 och kommer
att avslutas senast vid 15-tiden. Om
icke samtliga ärenden medhinnes på
lördagen, kominer återstående utlåtanden
att företagas till avgörande månda*-gen den 28 maj, då sammanträdet börjar
kl. 11.00. Främst bland måndagens
ärenden upptages första lagutskottets
utlåtande angående förslag till lag med
förbud i vissa fall mot rundradiosändning
å öppna havet m. m. Även tisdagen
den 29 maj anordnas arbetsplenum,
denna dag med början kl. 10.00. Onsdagen
den 30 maj torde icke behöva tagas
i anspråk för gemensamma voteringar,
men sammanträde avses dock skola anordnas
nämnda dag kl. 10.00 för besvarande
av interpellationer och enkla
frågor.
§ 10
Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 122, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till kommunala
musikskolor, och
nr 123, i anledning av väckt motion
om bidrag till restaurering av Karl XIV
Johans födelsehus i Pau.
Vidgad vuxenutbildning
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 11
Vidgad vuxenutbildning
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
124, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vidgad vuxenutbildning
jämte i ämnet väckta motioner.
I propositionen nr 1 hade chefen för
ecklesiastikdepartementet (bilaga 10,
punkterna 124 och 125) beräknat en
sammanlagd merkostnad av ca 790 000
kr., varav 450 000 kr. under allmänna
läroverkens avlöningsanslag och 340 000
kr. under allmänna läroverkens omkostnadsanslag,
till förbättrande av utbildningsmöjligheterna
för vuxna.
Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 107, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 2 mars
1962, föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordade
riktlinjer för utbyggnad och organisation
av läroverk för vuxna, dels godkänna
av departementschefen föreslagna
grunder för studiehjälp åt vuxna
studerande, dels ock bemyndiga Kungl.
Maj:t att utfärda de bestämmelser och
vidtaga de åtgärder i övrigt som föranleddes
av vad departementschefen förordat.
I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft
dels en inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh väckt motion (1:643);
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Widén m. fl. (I: 674) och den andra
inom andra kammaren av herr Jönsson
i Ingemarsgården m. fl. (II: 815), i vilka
hemställts att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 107 måtte
besluta att det läroverk för vuxna som
föresloges inrättas i Norrland skulle
förläggas till Östersund;
dels två likalydande motioner, väckta
124 Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Vidgad vuxenutbildning
den ena inom första kammaren av herrar
Hilding och Gösta Jacobsson (I: 683)
och den andra inom andra kammaren av
herr Westberg m. fl. (II: 826);
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Hilding och Gösta Jacobsson (I: 684)
och den andra inom andra kammaren av
herr Westberg m. fl. (11:827);
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Jonasson och Svanström
(I: 685) och den andra inom andra kammaren
av herrar Dahlgren och Mattsson
(II: 825).
Utskottet hemställde,
I. att motionen I: 643 icke måtte av
riksdagen bifallas;
II. att motionerna 1:674 och 11:815
icke måtte av riksdagen bifallas;
III. att motionerna I: 685 och II: 825,
i vad de avsåge bidrag till resekostnader,
icke måtte av riksdagen bifallas;
IV. att riksdagen måtte
a) godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för utbyggnad och
organisation av läroverk för vuxna,
b) godkänna de av departementschefen
föreslagna grunderna för studiehjälp
åt vuxna studerande,
c) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
de bestämmelser och vidtaga de
åtgärder i övrigt, som föranleddes av
vad departementschefen förordat;
V. att motionerna 1:683 och 11:826
samt 1:684 och 11:827 icke måtte av
riksdagen bifallas;
VI. att motionerna I: 685 och II: 825,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Reservationer hade avgivits
1) av herr Hagnar Bergh, utan angivet
yrkande;
2) av herr Thorsten Larsson, likaledes
utan angivet yrkande;
3) av herr Widén, som ansett att utskottet
under II. bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 674 och II: 815, besluta, att det läroverk
för vuxna som föresloges inrättas i
Norrland skulle förläggas till Östersund.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr MATTSSON (ep):
Herr talman! I anslutning till propositionen
107 har herr Dahlgren och jag
väckt en motion, i vilken vi begärt att
kostnadsbidrag skall utgå för resa från
och till hemorten vid deltagande i muntlig
kurs vid läroverk för vuxna. Vi har
också yrkat att gymnasieutredningen
måtte erhålla i uppdrag att behandla
frågan om vuxenutbildningen som en
integrerad del av den allmänna gymnasieorganisationen.
Under utskottsbehandlingen av denna
motion har frågan — vill det synas —
fått aktualitet, ty utskottet säger sig under
hand ha erfarit att gymnasieutredningen
har för avsikt att vid fullgörandet
av sitt uppdrag även behandla
vuxenutbildningen. Jag är glad över
detta. Jag tror att vi bland de vuxna
har en icke obetydlig begåvningsreserv
som bör tillvaratas. Sådan reserv torde
främst vara att finna bland arbetare och
jordbrukare — speciellt bland de grupper
som har lång väg till orter där det
finns gymnasier.
Man kan förvänta att det finns vuxna
människor, vilkas begåvning och intresseinriktning
är sådan, att gymnasieutbildning
skulle vara naturlig för dem,
men som ännu inte har fått möjlighet
att erhålla en sådan utbildning. Sett ur
denna synpunkt anser jag det vara viktigt
att gymnasieutredningen får hand
om frågan om vuxenutbildningen. Men
jag tror att det finns också andra motiv
för att man ägnar denna fråga stor uppmärksamhet.
Den fria orientering och valfrihet
som skall bli gällande i grundskolan
kommer att föra med sig ett behov av
goda möjligheter i fråga om vuxenutbildning.
Vi kommer säkert att också
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23 125
framdeles få bevittna att en del ungdomar
relativt sent mognar och att de
efter längre eller kortare tids verksamhet
i förvärvslivet kommer till insikt
om att de skulle få bättre möjligheter,
om de fortsatte sina studier. Exempel
härpå erhålles ofta vid våra folkhögskolor.
Det torde också kunna sägas med
största säkerhet, att en del ungdomar
kommer att känna med sig, att de i den
obligatoriska skolan inte har valt den
intresseinriktning som de passar för,
när de kommer ut i det praktiska livet.
De kommer inte att känna sig till freds
utan vill ägna sig åt gymnasiestudier.
Därför hävdar jag den meningen att det
inte bara med tanke på de vuxna i vår
tid utan även med tanke på framtiden
kommer att finnas intresse för vuxenutbildning,
varför den bör utvidgas.
Vuxenutbildningsanstalterna får sina
elever från de närmast belägna områdena.
Avstånden till studieorten spelar
en stor roll på grund av att de studerande
i de flesta fall har förvärvsarbete
och dessutom familj.
.lag hoppas att det skall bli möjligt
att få flera anstalter för vuxenutbildning,
och jag hoppas även att det inom
ramen för vanliga gymnasier skall kunna
inrättas linjer eller avdelningar med
vuxenutbildning, som svarar mot vad
kvälls- och vuxengymnasierna nu erbjuder.
Hur många anstalter vi än får kommer
det ändå för dem som bor i glesbygderna
att behövas resebidrag. I vår
motion har vi begärt att de som har
lång och dyrbar resa från hemmet till
utbildningsanstalterna för att deltaga i
de muntliga kurserna skall kunna få
resebidrag. Det kan bli en betydande
summa dessa annars får betala för
resor.
Utskottet har sagt att det inte utan
utredning är berett att tillstyrka motionsyrkandet,
varför det avstyrker motionerna.
Att nu yrka bifall till motionen
torde vara utsiktslöst. Om Kungl.
Vidgad vuxenutbildning
Maj:t inte utan utredning finner skäl
att beakta de synpunkter som jag har
anfört, får vi väl återkomma med begäran
om utredning, och jag förutsätter
med tanke på utskottets skrivning att
det då skall tillstyrka en sådan begäran.
Jag är övertygad om att en sådan utredning
skulle ge vid handen att det är
riktigt att lämna resebidrag åt dessa
elever vid vuxengymnasierna. Jag har
emellertid nu intet annat yrkande än
bifall till utskottets förslag.
Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.
Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):
Herr talman! Med anledning av proposition
nr 107 angående vidgad vuxenutbildning,
som ligger till grund för
statsutskottets utlåtande nr 124, väckte
mina länskamrater och jag en motion,
där vi föreslog att det läroverk för vuxna
som föreslås inrättas i Norrland
skall förläggas till Östersund.
En delegation inom studiesociala utredningen
hade föreslagit Härnösand
som förläggningsort, och detta förslag
hade statsrådet följt i propositionen.
Motiveringen härtill har till huvuddelen
varit att Härnösand är mer centralt beläget
och att kommunikationerna från
Jämtland till norra Norrland var dåliga.
Utskottet har också som förläggningsort
stannat för Härnösand och avstyrkt
motionen utan att närmare ha
redovisat skälen härför.
Utan att röra upp någon större strid
i lokaliseringsfrågan vill jag beträffande
utredningens påstående om Östersunds
olämplighet på grund av kommunikationerna
anföra att kommunikationsministern
i ett interpellationssvar
i första kammaren nu i vår sagt att Östersund
och Härnösand var i stort likvärdiga
kommunikationsmässigt norrut.
Jag ber att få citera näst sista stycket
av statsrådets svar:
»De ur lokaliseringssynpunkt vikti -
126 Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Vidgad vuxenutbildning
gaste förbindelserna mellan Östersund
och övriga Norrland torde emellertid
vara tågförbindelserna. Med avseende
på dessa kan Östersund knappast sägas
vara sämre lottat än andra relativt närbelägna
städer, t. ex. Härnösand. Båda
städerna kan således nås av resande
med tåg från övre Norrland via norra
stambanan från Boden med dess sidolinjer
ut till kusten och in i landet. Vidare
har båda städerna anslutning till
samma tåg på huvudlinjen. Skillnaden
i restid till och från orter i övre Norrland
är för flertalet förbindelser liten
och varierar mellan 10 minuter och 3
timmar 15 minuter. När det gäller förbindelserna
med platser utefter Inlandsbanan
ligger Östersund i regel bättre
till än Härnösand.»
Utredningens krav på att förläggningsorten
skall ha tillgång på såväl
handelsgymnasium som tekniskt läroverk
fylles av Östersund som har bägge
gymnasieformerna utöver allmänt gymnasium.
Om man ur båda de anförda synpunkterna
kan säga att Östersund och
Härnösand i stort är likvärdiga, vilket
skäl talar då särskilt för Östersund?
Under 50-talet har inom Jämtlands
län bara omkring 5—8 procent fått
gymnasieutbildning medan riksmedeltalet
varit nära 20 procent. Detta gör
att i Jämtland finns ett uppdämt behov
av vuxenutbildning. Samma förhållande
torde vara rådande i södra Lappland
som genom Inlandsbanan har förbindelser
till Östersund. Enligt vad kommunikationsministern
sade, liar nämnda
område bättre förbindelser med Östersund
än med Härnösand.
Med det anförda skall jag be att få
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen av herr Widén.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! För att bilden skall bli
fullständig skall jag be att få läsa även
ett annat avsnitt ur interpellationssvaret,
nämligen följande: »Utredningsmännen»
— det är alltså de som har
haft att taga ställning till frågan vart
vuxenläroverket skulle förläggas — »synes
emellertid vid sina överväganden i
första hand ha bedömt tillgången till
befintliga lokaler, institutioner, lärare
etc. De städer som härvid visat sig kunna
komma i fråga har därefter jämförts
med avseende på bl. a. befolkningsunderlag.
Enbart eventuella skillnader i
antal reseförbindelser med övriga Norrland
och dessas snabbhet torde således
icke ha varit utslagsgivande för utredningarnas
ställningstaganden i detta
sammanhang.»
Jag har, herr talman, velat citera detta
för att mitt interpellationssvar skulle
bli mera fullständigt återgivet.
Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Vad statsrådet sade är
alldeles riktigt. Jag har endast citerat
ur hans interpellationssvar för att belysa
frågan ur kommunikationsmässiga
synpunkter.
Med anledning av vad statsrådet anförde
om befolkningsunderlaget vill jag
dock meddela att en verkställd utredning
visar att på en radie av 20 mil
från Östersund bor 462 000 personer.
Om man förlänger radien till 23 mil bor
där 573 000 personer. Dessa befolkningstal
understiger något motsvarande
beräkningar för Härnösand i utredningens
betänkande men bör vägas mot
de faktiska förhållandena som gäller,
nämligen att man här har ett stort uppdämt
behov av gymnasieutbildning, och
det är väl ändå det som bör vara det
allra tyngsta skälet när man skall välja
vuxengymnasiets förläggningsort.
Beträffande läroverk och lokaler vill
jag säga att högre allmänna läroverket
i Östersund för innevarande läsår har
sammanlagt 25 avdelningar, det högre
tekniska läroverket startade 1959/60
med byggnads- och maskintekniska lin
-
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23 127
jer och handelsgymnasiet startade innevarande
läsår sin verksamhet med två
nybörjarringar. Det förfogar över utmärkta
lokaler med erforderlig speciell
utrustning i praktiska realskolans byggnad.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 124 behandlar frågan om en vidgad
vuxenutbildning. Det är självklart
att vi med tillfredsställelse ser, att man
har fått vidgade möjligheter till utbildning
av vuxna. Mot bakgrunden härav
ter det sig emellertid egendomligt att
man i år vidtagit åtgärder som innebär
en minskning av vuxenutbildningen.
Det har ett visst samband med den i
propositionen omnämnda studiesociala
utredningen. Detta gäller flera platser,
och jag skall ta ett exempel från Göteborg.
Där har man sedan många år haft ett
handelsgymnasium med aftonundervisning.
Detta har bedrivit en mycket effektiv
undervisning med gott resultat.
Nu har rektorn för detta handelsgymnasium
fått ett meddelande att några nya
elever inte skall tas in i höst. Alla de
som har sett fram emot möjligheten att
få en utbildning på kvällstid, så att de
samtidigt kan sköta sitt ordinarie arbete,
skulle alltså stå utan möjlighet att
få påbörja en sådan utbildning innevarande
höst. Detta är givetvis mycket att
beklaga. Det gäller ofta människor som
av flera orsaker inte haft möjlighet att
tidigare genomgå en sådan utbildning.
De har av familjeskäl och andra skäl
inte nu möjlighet att sätta sig på skolbänken
i ett vanligt handelsgymnasium.
De har gått den mycket krävande väg
som innebär att de samtidigt som de
sköter sitt arbete på dagarna tar del av
undervisningen i kvällsgymnasiet.
Motiveringen till att man skulle underlåta
att anordna nya kurser är, att
man nu håller på att göra om de vanliga
handelsgymnasierna till treåriga i
Vidgad vuxenutbildning
stället för tvååriga och att man inte har
anordningar färdiga för kvällskurserna.
Studiesociala utredningen har framlagt
förslag som innebär att man tidigast
hösten nästa år skulle kunna få
en undervisning som möjliggör för vuxna
att nå samma kompetens som handelsgymnasierna
ger. Det skulle alltså
uppstå ett vakuum på ett år, något som
är mycket olyckligt. Elevrådet vid gymnasiet
har också vänt sig till ecklesiastikministern
med begäran att få behålla
kvällsundervisningen, och för min
del vill jag enträget vädja till ecklesiastikministern
att överväga, huruvida det
inte finns möjlighet att ordna en sådan
kvällsundervisning med intagning även
under innevarande år.
I detta anförande instämde herrar
Bengtsson i Göteborg (h) och Källstad
(fp), fröken Elmén (fp) samt herr Andreasson
(s).
Herr KARLSSON i Olofström (s):
Herr talman! Med hänvisning till vad
som anförts i utskottets utlåtande ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. I
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. JI
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Jönsson i Ingemarsgården begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. II) i
utskottets utlåtande nr 124, röstar
Ja;
128 Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Anslag till Religionspedagogiska institutet i Uppsala
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Widén.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Jönsson i Ingemarsgården
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 158 ja
och 29 nej, varjämte 31 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. III—VI
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 12
Anslag till Religionspedagogiska institutet
i Uppsala
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
125, i anledning av väckta motioner om
anslag till Religionspedagogiska institutet
i Uppsala.
1 två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Boman m. fl. (I: 96) och den andra
inom andra kammaren av herr Källstad
m. fl. (II: 146), hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att Religionspedagogiska
institutet i Uppsala av statsmedel
tilldelades ett årligt anslag av
25 000 kr.
Utskottet hemställde, att motionerna
I: 96 och II: 146 icke måtte av riksdagen
bifallas.
Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Axel Johannes Andersson,
Ragnar Bergh, Bengtson, Ed
-
ström, Thorsten Larsson, Widén, Staxäng
och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén samt herrar Nilsson i Göingegården,
Svensson i Ljungskile, Andersson
i Knäred och Nelander, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
1:96 och 11:146, till Religionspedagogiska
institutet för budgetåret 1962/63
å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 25 000 kr.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr KÄLLSTAD (fp):
Herr talman! Jag har i denna kammare
väckt en motion nr 146, som är understödd
av representanter för de fyra
största partierna och som gäller ett anslag
till Religionspedagogiska institutet
på 25 000 kronor.
Om vi anser att kristendomsundervisningen
är ett vitalt intresse för den
nya skolan och att det bör kunna göras
ytterligare insatser till förmån för denna
undervisning, så har vi möjlighet att
verka för denna uppfattning genom att
stödja Religionspedagogiska institutet.
Detta institut har nämligen till uppgift
att främja svensk kristendomsundervisning,
att verka för religionspedagogisk
forskning, att förmedla denna forsknings
resultat till det pedagogiska arbetsfältet
och att bidra till utbildning
och fortbildning av dem som undervisar
i kristendom.
Religionspedagogiska institutet, som
nu har varit i verksamhet under snart
tio år, är organiserat som en stiftelse
med fem lärarförbund såsom stiftare.
En av institutets huvuduppgifter är att
främja lärarnas frivilliga fortbildning
genom arbetskurser, vanligen två kurser
per år. Institutet har emellertid att brottas
med stora ekonomiska svårigheter.
De religionspedagogiska seminarier,
som hållits under en följd av år — senaste
vårtermin i Umeå, Skellefteå och
Lund •— har bekostats av institutet. Institutet
försöker också att bygga upp eu
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23 129
Anslag till
svensk religionspedagogisk forskning
och har anlitats av statens läroboksnämnd
för utlåtanden beträffande läroböcker.
Under år 1961 var institutet i stånd
att anordna två arbetskurser tack vare
att man genom skolöverstyrelsen erhöll
ett anslag på 10 000 kronor. När institutet
planerade innevarande års arbetskurser
räknade man givetvis med ett
liknande bidrag, men tyvärr skars årets
bidrag ned till 5 000 kronor. Det har
emellertid inkommit anmälningar till
två kurser, och institutet måste hålla
båda kurserna, även om man endast erhållit
bidrag till en kurs. Institutet måste
därför på något sätt försöka anskaffa
de medel som behövs för att anordna
även den andra kursen.
Förra året förelåg även en motion om
anslag till Rcligionspedagogiska institutet,
men statsutskottet ville inte heller
då tillstyrka ett anslag. Utskottet
inhämtade yttranden från statskontoret
och skolöverstyrelsen. Skolöverstyrelsen
tillstyrkte ett anslag som kunde anses
skäligt, medan statskontoret hänvisade
till bidrag ur reservationsanslagen för
humanistisk forskning och vidare till
bidrag från de i reservationsanslaget till
statens råd för samhällsforskning ingående
delposterna för psykologisk och
pedagogisk forskning och publiceringsverksamhet.
Statsutskottet följde statskontoret
och har även i år gjort detta.
I utskottets utlåtande säges att det
inte har sedan i fjol tillkommit några
nya omständigheter som kunde föranleda
ett ändrat ställningstagande. Det
har emellertid inträffat en del nytt. Såsom
jag nämnde har skolöverstyrelsen
minskat sitt bidrag. Vidare har Religionspedagogiska
institutet ingått till
statens råd för samhällsforskning med
en ansökan om bidrag på 12 000 kronor
för ett projekt om läroboksforskning,
avseende enhetsskolan och i fortsättningen
grundskolan. Enligt uppgifter
som jag nyligen erhållit från institutets
direktor docent Gösta Lindeskog
5 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr
Religionspedagogiska institutet i Uppsala
i Uppsala har emellertid denna framställning
avslagits. Den möjlighet att erhålla
anslag, vartill statsutskottet har
hänvisat med ledning av statskontorets
uttalande, står alltså inte öppen för institutet.
Det väsentliga är dock att man på den
väg, som statskontoret anvisat, inte kan
lösa Religionspedagogiska institutets
ekonomiska problem, då det gäller medel
till den kontinuerliga driften av institutet.
Det är inte möjligt att genom
tillfälliga aktioner tillföra institutet tillräckliga
årliga resurser, utan det behövs
understöd av annat slag för att institutet
över huvud taget skall kunna fortsätta
existera. Hittills har institutets
verksamhet möjliggjorts genom att dess
direktor arbetat utan något arvode och
även fritt upplåtit utrymme för institutet
i sin egen bostad. Sådana arbetsförhållanden
bör inte få råda i fortsättningen
när det gäller ett institut med
betydelse för hela vårt land. Särskilt
med hänsyn till nödvändigheten av att
erhålla kvalificerade lärare även i ämnet
kristendom är det viktigt att institutet
tillförsäkras existensmöjligheter.
.lag vill därför, herr talman, yrka bifall
till den reservation, som fröken
Andersson m. fl. avgivit till statsutskottets
föreliggande utlåtande och som går
ut på att för budgetåret 1962/63 måtte
å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
till Religionspedagogiska institutet
anvisas ett anslag av 25 000 kronor.
I detta anförande instämde herrar
Keijer, Rimmerfors, Berglund, Westberg
och Neländer (samtliga fp).
Herr KARLSSON i Olofström (s):
Herr talman! Jag kan fatta mig synnerligen
kort i denna fråga. Som herr
Källstad redan har nämnt och som
framgår av utskottsutlåtandet, behandlade
vi en liknande motion vid fjolårets
riksdag. Utskottet fann då inte tillräckliga
skäl för ett tillstyrkande av motionen,
och det har sedan dess inte inträf23
-
130 Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Anslag till Religionspedagogiska institutet i Uppsala
fat någonting som föranleder oss att
ändra ståndpunkt i denna fråga.
Den argumentering som herr Källstad
här presterat är inte alls övertygande.
Det kan väl inte vara så att man skall
behöva speciella institut för utbildning
av kristendomslärare, utan utbildningen
av lärare till våra olika skolor får
väl ske vid universitet, seminarier
o. s. v.
Det är detta som har gjort att vi i år
liksom i fjol har yrkat avslag på motionsyrkandet,
och jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr KÄLLSTAD (fp):
Herr talman! Här antyddes att inte
något nytt inträffat sedan sist. Jag har
redan i mitt tidigare anförande antytt
två omständigheter som är nya: dels
skolöverstyrelsens minskade bidrag och
dels det blanka avslaget på den ansökan
om anslag, som man gjort på den
av statskontoret anvisade vägen. Institutet
försättes härigenom i en mycket
svår ekonomisk situation.
Till detta kommer ju att det har påvisats
att kristendomsämnet är ett verkligt
bristämne. Inte bara matematik, fysik
och kemi är bristämnen, utan det
behövs vidareutbildning och fortbildning
av lärare även i detta ämne, om vi
skall få verkligt goda och kvalificerade
lärarkrafter. Höstterminen 1961 visade
det sig t. ex., att 53 procent av lärarna
i kristendomskunskap var icke behöriga.
Här finns en möjlighet till fortbildning
och vidareutbildning, som Religionspedagogiska
institutet erbjuder med sin
kursverksamhet, sina pedagogiska seminarier
och sin forskning. Verksamheten
bedrives på frivillig väg, men det
kan väl vara värdefullt och riktigt att i
vår nuvarande situation, när det gäller
att stödja alla goda krafter som verkar
för att vi skall få väl utbildade lärare,
också stödja detta institut.
Härmed var- överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav pro -
positioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Källstad
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följam
de voteringsproposition upplästes och
godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 125, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fröken Andersson m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 108 ja och
108 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Då sålunda de avgivna rösterna var
lika delade, nedlade herr förste vice talmannen
i rösturnan en ja-sedel och en
nej-sedel, varefter på herr förste vice
talmannens anmodan herr Martinsson ur
urnan upptog den ena av dessa båda sedlar;
och befanns denna innehålla ja.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 13
Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen
av centrala sjukvårdsberedningen m. m.,
nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till vissa byggnadsarbe
-
Onsdagen den 23 maj 1962 em. Nr 23 131
Vissa televisionsfrågor, tillika svar på interpellation ang. sändning av TV-program
i repris under dagtid
ten vid statens mentalsjukhus m. m. jämte
i ämnet väckta motioner, och
nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändringar i det
till grund för samarbetet inom SAS liggande
konsortialavtalet.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 14
Vissa televisionsfrågor, tillika svar på
interpellation ang. sändning av TV-program
i repris under dagtid
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa televisionsfrågor
jämte i ämnet väckta motioner.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet Skoglund, hade
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att i samband med behandlingen av detta
ärende besvara fröken Wetterströms
interpellation angående sändning av
TV-program i repris under dagtid.
Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Fröken Wetterström har
frågat mig, om jag vill medverka till
utökning av sändningstiden inom TV till
att omfatta utsändning av program i
repris under dagtid, med syfte att bereda
sjuka och åldringar förströelse och
information i skilda frågor.
Som framgår av den proposition om
vissa televisionsfrågor, vilken nu skall
behandlas i kammaren, har efter samråd
med Sveriges Radio ett särskilt belopp
om 3 miljoner kronor beräknats
för sådana reprissändningar som fröken
Wetterström åsyftar. Beloppet torde
göra det möjligt för Sveriges Radio att
sända i genomsnitt inemot fem timmars
reprisprogram per vecka.
Fröken WETTERSTRÖM (li):
Herr talman! När jag nu tackar herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för det svar som
jag i dag har fått på min interpellation
den 16 januari, så har jag ju egentligen
fått det svaret mycket tidigare genom
den proposition som lades fram den 21
mars i år och som vi nu skall behandla
här i kammaren. Jag gläder mig nu
inte bara åt ett positivt svar i ord utan
även i handling, vilket väl inte är så
vanligt. Om regeringsförslaget till äventyrs
är en följd av min interpellation,
är en sak som jag inte fäster något som
helst avseende vid. Det är helt ovidkommande
och intresselöst.
Vad jag är uppriktigt glad över —- för
att inte säga lycklig — är att möjligheter
genom detta särskilda anslag gives
till reprissändningar i TV under
dagtid för de sjuka och gamla för att
bereda dem den förströelse de behöver
så oändligt mycket bättre än vi som är
friska och arbetsföra. .lag är också förvissad
om att sändningarna kommer
att tas emot med största glädje och tillfredsställelse.
Många av de människor
jag här tänker på vårdas på sjukhus
och ålderdomshem, där inte minst bristen
på vårdpersonal lägger hinder i vägen
för att tillgodose patienternas intressen
och behov av förströelse.
När jag här än en gång tackar departementschefen
för svaret, så är det
bara på en enda punkt som jag skulle
vilja ställa en fråga till statsrådet Skoglund
för att be om ett ungefärligt besked.
I propositionen står att sändningarna
kommer att påbörjas vid den
tidpunkt, då de tekniska och personella
förutsättningarna föreligger. .lag förstår
mer än väl att de måste föreligga,
innan man kan sätta i gång. Nu vill jag
bara fråga statsrådet när man ungefär
kan räkna med att sändningarna kan
påbörjas.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:
132 Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
bestämmelser rörande försäljning av obeskattade varor på tullför
Kungl. Maj:t att förordna om ändrad
Ändring i gällande
flygplats samt ifrågasatt bemyndigande
skatt på sprit och vin
Herr talman! Jag kan självfallet inte
ange något datum, men jag vet att man
på Sveriges Radio är mycket angelägen
om att skapa förutsättningar för att
sändningarna skall komma i gång så
fort som de tekniska möjligheterna föreligger.
Fröken WETTERSTRÖM (h):
Herr talman! Då står mitt hopp i
fortsättningen till Sveriges Radio och
att man där skall kunna starta sändningarna
så fort som möjligt.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.
§ 15
Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1962/63, och
nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar
m. m.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 16
Ändring i gällande bestämmelser rörande
försäljning av obeskattade varor på
tullflygplats samt ifrågasatt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna om
ändrad skatt på sprit och vin
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 52, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående viss ändring
i gällande bestämmelser rörande
försäljning av obeskattade varor på
tullflygplats, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.
I en den 2 mars 1962 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposi
-
tion, nr 140, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag,
dels hemställt om riksdagens yttrande
över den utvidgning i försäljningsrätten
i tax-free shops, som föreslogs i propositionen;
samt
dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till förordning
angående rätt för Kungl. Maj:t
att förordna om ändrad skatt på sprit
och vin, m. m.
Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.
Genom propositionen framlägges för
riksdagens yttrande fråga om viss ändring
av gällande bestämmelser rörande
försäljning av obeskattade varor i s. k.
tax-free shops på tullflygplats. Avsikten
är att i den internordiska trafiken möjliggöra
att den skattefria försäljningen
av tobaksvaror och rusdrycker överflyttas
från flygplanen till tax-free shops.
Överflyttningen ingår som ett led i rationaliseringssträvandena
inom SAS och
syftar till besparingar för detta företag.
Samtidigt ökas möjligheterna till kontroll
över försäljningen.
I propositionen föreslås vidare att
riksdagen skall bemyndiga Kungl. Maj:t
att, då riksdagens beslut inte utan olägenhet
kan avvaktas, provisoriskt förordna
om ändring av de skattesatser
som gäller enligt 1957 års förordning om
skatt på sprit och vin. Sådant förordnande
skall inom viss kortare tid underställas
riksdagen för godkännande.
Förslag till bestämmelser i ämnet har
intagits i en särskild förordning med
begränsad giltighetstid.
Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 696
av herr öhman m. fl. och II: 840 av herr
Hagberg m. fl., vari hemställts, »att riks
-
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23 133
Ändring i gällande bestämmelser rörande försäljning av obeskattade varor på tull
flygplats
samt ifrågasatt bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om ändrad
skatt på sprit och vin
dagen med godkännande i övrigt av
Kungl. Maj:ts proposition nr 140 måtte
avslå förslaget till förordning angående
rätt för Kungl. Maj:t att förordna om
ändrad skatt på sprit och vin, m. m.»;
2) de likalydande motionerna I: 703
av herr Bengtson m. fl. och II: 862 av
herr Bimmerfors m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen i sitt yttrande över den
ändring i gällande bestämmelser rörande
försäljning av obeskattade varor på
tullflygplats, som departementschefen
föreslagit, måtte avstyrka förslaget att
rätten till inköp av skattefria rusdrycker
utvidgas till att omfatta även resenärer
i internordisk trafik»;
3) de likalydande motionerna I: 704
av herr Bengtson m. fl. och II: 860 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 140 måtte avslå förslaget angående
rätt för Kungl. Maj:t att förordna
om ändrad skatt på sprit och vin,
m. m.»;
4) de likalydande motionerna 1:705
av herr Hagberg m. fl. och II: 859 av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå det i proposition
nr 140 framlagda förslaget till »förordning
angående rätt för Kungl. Maj:t
att förordna om ändrad skatt på sprit
och vin, m. m.»;
5) de likalydande motionerna 1:706
av herr Lundström m. fl. och II: 861
av herr Ohlin m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen måtte avslå det i Kungl.
Maj:ts proposition nr 140 framlagda förslaget
till förordning angående rätt för
Kungl. Maj:t att förordna om ändrad
skatt på sprit och vin, m. m.»; samt
6) motionen 11:816 av herr Lundberg,
vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att avslå Kungl. Maj:ts förslag
till förordning angående rätt för
Kungl. Maj:t att förordna om ändrad
skatt på sprit och vin».
Utskottet hemställde,
att riksdagen — med förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 140 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas —- måtte
1) med bifall till de inbördes likalydande
motionerna I: 696 av herr
öhman m. fl. och II: 840 av herr Hagberg
m. fl., I: 704 av herr Bengtson
m. fl. och II: 860 av herr Hedlund m. fl.,
I: 705 av herr Hagberg m. fl. och II: 859
av herr Heckscher m. fl., I: 706 av herr
Lundström m. fl. och II: 861 av herr
Ohlin m. fl. ävensom motionen II: 816
av herr Lundberg avslå propositionen i
vad densamma avsåge förslaget till förordning
angående rätt för Kungl. Maj:t
att förordna om ändrad skatt på sprit
och vin, m. m.; ävensom
2) i anledning av vad i propositionen
föreslagits rörande utvidgning av försäljningsrätten
i tax-free shops på tullflygplats
samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 703 av herr Bengtson
m. fl. och II: 862 av herr Rimmerfors
m. fl. i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening giva till känna vad utskottet
anfört i denna del.
I motiveringen anförde utskottet
bland annat följande:
I propositionen uttalar departementschefen
att han gjort sitt ställningstagande
i förevarande fråga utifrån praktiska
utgångspunkter och syftar till att förebygga
nykterhetspolitiskt otillfredsställande
företeelser i samband med förslag
till ändringar av spritbeskattningen.
Dessutom anser statsrådet, att vid bifall
till propositionen vissa olägenheter
som följer av en snabbehandling i riksdagen
skulle elimineras.
I förenämnda motioner har huvudvikten
lagts på de rent konstitutionella synpunkterna.
Utskottet biträder vad som i motionerna
i denna del anförts och anser sig
därför böra avstyrka föreliggande förslag
till förordning.
134 Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Ändring i gällande bestämmelser rörande försäljning av obeskattade varor på tull
flygplats
samt ifrågasatt bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om ändrad
skatt på sprit och vin
Utskottet vill till en början framhålla,
att den föreslagna omläggningen av den
skattefria försäljningen från flygplanen
till tax-free shops inte ökar möjligheterna
till skattefria inköp utan snarare
begränsar desamma med hänsyn till de
åldersgränser, som gäller vid försäljning
i dylika butiker och de större kontrollmöjligheter
över försäljningen, som
där föreligger. Generaltullstyrelsen har
även på grundval av vunna erfarenheter
av försäljningen i tax-free shops funnit
att denna försäljningsform ur kontrollsynpunkt
är att föredra framför försäljning
i flygplanen. Uen förordade omläggningen
av försäljningen innebär
även påtagliga fördelar i fråga om ordningen
och trivseln ombord på flygplanen.
Utskottet kan därför inte dela motionärernas
uppfattning att förslaget är
olämpligt ur nykterhets- och beskattningssynpunkt.
I likhet med departementschefen
anser utskottet det även
angeläget att möjligheterna till besparingar
i SAS’ rörelse, vilka om förslaget
genomföres beräknas till 1,5 milj.
kronor per år, tillvaratas.
Av det anförda framgår att utskottet
för sin del inte funnit anledning till erinran
mot förslaget i propositionen om
utvidgning av den nuvarande försäljningen
i tax-free shops till passagerare
i internordisk trafik. Utskottet avstyrker
således bifall till yrkandet i motionerna
I: 703 och 11: 862.
Reservationer hade avgivits
I) av herrar John Ericsson, Einar
Eriksson, Erik Jansson, Wärnberg, Wikner,
Brandt i Aspabruk, Allard, Kärrlander,
Engkvist och Andersson i Essvik,
vilka ansett att den ovan intagna
del av utskottets yttrande, som börjar
med orden »I propositionen», bort ha
följande lydelse:
»Av propositionen framgår att departementschefen
gjort sitt ställningstagande
i förevarande fråga utifrån praktiska
utgångspunkter och syftar till att förebygga
nykterhetspolitiskt otillfredsställande
företeelser i samband med förslag
till ändringar av spritbeskattningen.
Dessutom skulle vissa olägenheter
som följer av en snabbehandling i riksdagen
elimineras.
I förenämnda motioner har huvudvikten
lagts på de rent konstitutionella synpunkterna.
Utskottet finner att de för förslaget
redovisade skälen inte kan anses vara
av den vikt att de motiverar diskussion
och meningsmotsättningar om väsentliga
konstitutionella frågeställningar. Utskottet
anser sig därför böra avstyrka
föreliggande förslag till förordning.»
II) av herrar Wärnberg och Engkvist,
vilka ansett
dels att den ovan intagna del av utskottets
yttrande, som börjar med orden
»Utskottet vill», bort ha följande
lydelse:
»Utskottet vill framhålla, att det ur
principiella synpunkter måste betraktas
som synnerligen stötande att varor, som
är underkastade beskattning, för vissa
grupper resenärer blir skattefria. I all
synnerhet är detta förhållandet när
skatten är av så betydande storlek som
fallet är med alkoholbeskattningen. Den
förändring av försäljningsreglerna, som
förutsättes ske i föreliggande förslag,
anser därför utskottet vara olämplig,
även om någon större ökning av försäljningen
ej kommer till stånd.
Enligt vad departementschefen och
vissa remissinstanser anfört skulle
otrivsel föreligga ombord på planen genom
alkoholförsäljningen, varför ett
slopande även av denna försäljning ej
skulle innebära någon försämring av
servicen. Av principiella skäl anser utskottet
därjämte att ett trafikföretags
driftsekonomi ej bör baseras på försäljning
av alkoholdrycker.
Av det ovan anförda framgår att utskottet
för sin del inte kunnat ansluta
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23 135
Ändring i gällande bestämmelser rörande försäljning av obeskattade varor på tull
flygplats
samt ifrågasatt bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om ändrad
skatt på sprit och vin
sig till de i propositionen uppdragna
riktlinjerna i denna del. Utskottet tillstyrker
i stället yrkandet i motionerna
1:703 och 11:862.»
dels ock att utskottet under punkten
2) bort hemställa, att riksdagen måtte
— i anledning av vad i propositionen
föreslagits rörande utvidgning av försäljningsrätten
i tax-free shops på tullflygplats
samt med bifall till yrkandet
i de likalydande motionerna I: 703 av
herr Bengtson m. fl. och II: 862 av herr
Rimmerfors m. fl. — i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna vad reservanterna sålunda anfört.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr RIMMERFORS (fp):
Herr talman! Låt mig med några få
ord få beröra bara den ena av de båda
frågor som upptogs i proposition nr
140. Det gäller förslaget om att utvidga
alkoholförsäljningen i tax-free shops på
våra flygplatser. Jag har varit med om
att väcka en motion i denna fråga och
den har sedan föranlett en reservation
av herrar Wärnberg och Engkvist.
Jag vill i korthet motivera varför vi
motionerat och varför jag hoppas — eller
i varje fall önskar — att reservationen
skall vinna kammarens bifall.
När vi i fjol motionerade mot den
skattefria spritförsäljning i tax-free
shops som då föreslogs, skedde det med
den motiveringen att ett sådant tillmötesgående
var onödigt, både ur skatteoch
nykterhetssynpunkt. Det gällde då
enbart rättigheten att försälja alkohol
och andra angivna varor till utrikesresenärerna.
Inrikes och internationella
trafikanter skulle inte betjänas på detta
sätt.
Till nöds, herr talman, skulle man
kunna se något vettigt i att erbjuda en
sådan service åt långresenärer, i varje
fall sedan försäljningen ombord på
flygplanen avvecklats. I år är man
emellertid beredd att ta ännu ett steg.
Nu skall även de internordiska resenärerna
betjänas i tax-free shops ute på
våra flygfält.
Vi motionärer har tyckt att detta är
ett onödigt tillmötesgående när det gäller
folk som bara reser inom Skandinavien
och som har högst någon timmes
flygresa framför sig innan de i respektive
länder kan göra spritinköp i vanlig
ordning. Det enda som sker tycks
vara att man animerar till spritinköp
genom att realisera varorna till lägre
pris, d. v. s. säljer dem skattefritt.
Ur den synpunkten har jag litet svårt
att begripa utskottets resonemang, att
detta skulle medföra en så stor besparing
för SAS — en besparing på 1,5
miljoner kronor. Beloppet avser självfallet
hela avvecklingen av spritförsäljningen
ombord. Det måste betyda att
ett bifall till utskottets förslag är förenat
med så stor vinst, att ett avslag på
förslaget skulle äventyra reformen vad
gäller flygplanen. Denna reform är vi
ju annars synnerligen glada åt, och vi
bör ge uttryck för vår uppskattning av
SAS:s eget initiativ på denna punkt. Men
tror kammarens ledamöter verkligen
att det finns ett så bindande sammanhang
mellan de båda åtgärderna? Jag
betraktar borttagandet av försäljningen
på planen som en rationaliseringsåtgärd
i besparingssyfte, en åtgärd som
— såsom jag nyss sade — i hög grad
hedrar SAS:s ledning. Att tax-free shops
på flygfälten sedan utgör en ekonomisk
kompensation kan jag förstå
Frågan är nu — och jag vill inte
göra frågan större än den är — om det
är nödvändigt att företaga en sådan här
utvidgning av försäljningen öven till
resenärer som bara gör korta flygresor
inom Norden. Det kan befaras att nästa
steg blir skattefri spritförsälyning till
folk som bara reser inom landet. Och
varför skulle man stanna dår? Man
136 Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Ändring i gällande bestämmelser rörande försäljning av obeskattade varor på tull
flygplats
samt ifrågasatt bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om ändrad
skatt på sprit och vin
kan naturligtvis tänka sig en utsträckning
av försäljningen till alla som besöker
en flygpaviljong.
Att vi velat bromsa utvecklingen nu
beror på att vi vill stoppa utminuteringen
i flyghallarna. Det är litet svårförsteåligt
att man där över huvud taget
skall sälja varor av denna karaktär
skattefritt. Det förekommer ju inte i
andra sammanhang, och vi har försökt
hålla trafikväsendet såvitt möjligt skilt
från spritintressena.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herrar Wärnberg
och Engkvist.
Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.
Herr SENANDER (k):
Herr talman! Vi har i en motion i
denna fråga vänt oss mot proposition
140 i vad den rör regeringens begäran
om fullmakt att under vissa förutsättningar
höja beskattningen av sprit och
vin. Jag vill i korthet närmare redovisa
skälen för vår inställning till frågan.
Det bör först betonas att vi självfallet
gillar strävandena att åstadkomma
folknykterhet. Vi utgår därvidlag från
att ett folk som sjunker ned i alkoholmissbruk
blir anfrätt i sin kärna och
kan utsättas för skador i både fysiskt
och psykiskt avseende. Detta innebär
emellertid inte att vi godkänner principerna
för den statliga nykterhetspolitiken.
Vi finner det vara en ineffektiv
och förvänd nykterhetspolitik att den
överväldigande delen av folket utsättes
för åtgärder som borde riktas enbart
mot missbrukarna.
Ingen kan med sakskäl bestrida att
folkets stora majoritet uppträder varsamt
i sitt umgänge med spriten. Missbrukarna
är försvinnande få i jämförelse
med dem som måttligt och under
iakttagande av sträng skötsamhet konsumerar
vin eller sprit. Flertalet av
landets medborgare har därför rätt att
reagera mot åtgärder som i realiteten
ställer dem jämsides med missbrukarna.
Sedan motboken och därmed sammanhängande
restriktioner av förmynderskapskaraktär
slopats, så tycks de
mest fanatiska anhängarna av denna
nykterhetspolitik koncentrera sina ansträngningar
på att få till stånd chockhöjningar
av spritpriserna i den naiva
tron att man därigenom skall kunna
komma åt missbruket.
Erfarenheten borde emellertid ha lärt
att denna väg inte leder till något förnuftigt
mål. De personer som missbrukar
sprit skaffar sig sådan oberoende
av de prishöjningar som sker. Omvänt
har prishöjningarna ingen betydelse för
dem som har stora inkomster — för
dem spelar en femma mer eller mindre
för en butelj alkohol ingen roll. Ytterst
blir alltså sprithöjningarna åtgärder
som träffar de ekonomiskt sämst ställda
och går i många fall ut över de små
hemmens ekonomi.
Det är för mig obegripligt att det
ännu finns folk som ingenting lärt av
erfarenheten i detta fall. Det är emellertid
förklarligt att fanatismen kan förvilla
sinnena och förleda många eljest
välmenande människor att envist fortsätta
på misstagens väg. Däremot kan
det ytligt sett befinnas oförklarligt att
finansministern skattar åt samma illusionspolitik
som vissa nykterhetsvänner.
Men här får man ta i betraktande
finansministerns intresse att alltid söka
inkomstkällor för statskassan. Det är
uppenbart att det för en finansminister
måste vara av intresse att en av de rikligast
flödande inkomstkällorna inte
torkar ut. Om han så tror sig handla
i samförstånd med de krafter som anser
prishöjningar på sprit och vin vara
ett medel för att medverka till folknykterhet,
känner han säkerligen sitt samvete
fredat.
Jag vill erinra om en unik situation
som inträffade tidigare under en annan
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23 137
Ändring i gällande bestämmelser rörande
flygplats samt ifrågasatt bemyndigande
skatt på sprit och vin
finansminister, som var pålitlig nykterhetsman.
Han hade föreslagit skattehöjning
på sprit men underlåtit att höja
skatten på vin. Det dröjde emellertid
inte länge förrän finansmiraistern-nykterhetsmannen
föreslog höjning av skatten
på vin med den motiveringen att
konsumtionen av spritdrycker eljest
skulle gå ner och statens inkomster bli
mindre.
Här segrade finansministern över
nykterhetsmannen. Han klarlade i själva
verket med denna sin hållning att staten
räknar med spritinkomsterna som
en ofrånkomlig inkomstpost på budgeten
och att det är ett intresse för staten
att medlen inflyter utan större inskränkningar.
Jag vill inte göra något direkt påstående
på denna punkt beträffande vår
nuvarande finansminister. Jag kan dock
inte värja mig för misstanken att hans
nykterhetspolitiska aspekter på frågan
om fullmakt hos regeringen att höja
skatten på sprit och vin är av mindre
betydelse än de finanspolitiska beräkningarna.
Det är uppenbart att det måste kännas
angenämt för en finansminister att
i sina händer få en fullmakt att när
helst det passar skaffa ökade inkomster
till statskassan genom att på egen
hand genomföra prishöjningar på sprit
och vin. Att en sådan avsikt inte är
främmande visar hans resonemang om
angelägenheten att spritpriset bör hålla
jämna steg med prisutvecklingen på
andra varor. Det synes följaktligen mera
vara intresset av att få spritpriserna indexreglerade
än ett gagnande av nykterhetsintresset
som bestämt regeringens
krav på fullmakt i detta fall.
Vi hyser den bestämda meningen att
det uppseendeväckande fullmaktskravet
från regeringen icke har någon som
helst nykterhetsfrämjande effekt. Jag
har även vågat dra i tvivelsmål att detta
är det huvudsakliga syftet. Så länge som
5* — Andra kammarens protokoll 1962.
försäljning av obeskattade varor på tullför
Kungl. Maj:t att förordna om ändrad
staten räknar med spritinkomsterna som
en fast post i budgeten är det otänkbart
att staten kan bedriva en effektiv nykterhetspolitik.
Även om man inte anser det vara behövligt
att anlägga moraliska synpunkter
på detta förhållande, måste man ändock
beteckna statens uppträdande på
nykterhetspolitikens fält som ytterst
motsägelsefullt. Man kan omöjligen med
bibehållen logik anse det förenligt med
en god nykterhetspolitik att staten räknar
med oförminskade och helst ökade
inkomster på sprithanteringen. Därav
måste följa att höjda spritpriser är den
för statskassan mest tilltalande nykterhetspolitiska
åtgärden.
Så ett par ord om den konstitutionella
sidan av frågan. Utan tvekan rimmar
regeringens fullmaktskrav synnerligen
illa med ordalydelsen och andan i
grundlagen, över huvud taget är varje
fullmakt åt regeringen en inskränkning
av riksdagens makt och bör inte medges
utom av ytterst tvingande skäl. Men
ännu mer är kravet betänkligt ur synpunkten
av att det här är fråga om en
fullmakt för regeringen att utan riksdagens
hörande genomföra skattehöjningar.
En sådan fullmakt betyder att riksdagen
avhänder sig en viktig rättighet
och därmed öppnar vägen för en makt
åt regeringen som inte är förenlig med
ett parlamentariskt styrelseskick.
Utskottet har reagerat på det enda riktiga
sättet och yrkat avslag på regeringens
märkliga begäran. Då vi anser att regeringens
hemställan har varken grundlagsenlig!
stöd eller något som helst
gemensamt med en sund nykterhetspolitik,
så yrkar jag bifall till bevillningsutskottets
hemställan om avslag på proposition
nr 140 i vad den rör den av regeringen
begärda fullmakten.
Herr MAGNUSSON i Nennesholm
(ep):
Herr talman! Jag skall bara beröra
Nr 23
138 Nr 23
Onsdagen (ien 23 maj 1962 em.
Ändring i gällande bestämmelser rörande försäljning av obeskattade varor på tull
flygplats
samt ifrågasatt bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om ändrad
skatt på sprit och vin
punkten 2 i bevillningsutskottets betänkande,
den som gäller försäljning av
sprit på flygplatserna.
Så sent som i fjol beslöt vi att sprit
skulle skattefritt få försäljas på fyra av
våra störa flygplatser. Det betonades
då mycket starkt av utskottets talesmän
att det gällde utomnordisk trafik. Därför
är det förvånansvärt att vi i dag,
redan i år, har ett nytt förslag på riksdagens
bord om denna försäljning, som
föreslås utvidgad att även gälla den internordiska
trafiken.
Man har ju i dagens läge på många
håll inom samhället svårigheter just
med spritmissbruket. Även om detta
kanske inte yppar sig inom flygtrafikens
område, så kan en fortsatt uppmjukning
här inverka menligt. Man kan
fråga sig om fortsättning skall följa, så
att vi under en kommande riksdag får
förslag om att utvidga försäljningen till
att gälla sprit även på flygförbindelserna
inom landet. Det tar ju inte längre
tid att flyga till Oslo än det tar att flyga
till en hel del platser i Sverige, så skall
flygresans längd vara avgörande, kan en
sådan utveckling mycket väl tänkas. Yi
har ju haft en utredning som har diskuterat
möjligheterna att återigen införa
spritservering på tågen, och man kan
tänka sig att det i framtiden, om nu
riksdagen välvilligt behandlar det i dag
föreliggande förslaget, kommer förslag
som går ännu längre. Man frågar sig
hur långt man kommer att gå i att frisläppa
spriten på detta sätt och än ytterligare
uppmuntra försäljningen genom
att göra den skattefri.
Det är min bestämda uppfattning att
riksdagen någon gång måste visa sin
vilja att sätta stopp för spritflödet. Jag
kan inte se annnat än att det i dag kunde
vara den lämpliga tidpunkten att
göra detta genom att vid den kommande
omröstningen rösta på den vid utskottets
betänkande fogade reservationen
nr II av herrar Wärnberg och Eng
-
kvist, vilken jag, herr talman, härmed
vill yrka bifall till.
Herr BRANDT i Aspabruk (s):
Herr talman! Detta betänkande behandlar
två frågor, dels bemyndigande
för regeringen rörande spritpriserna,
dels försäljningen i tax-free shops.
.lag har själv varit med om att riksdagen
nästan i hemlighet fått proposition
om höjning av skatten på vin och
sprit. Jag minns att vi träffades i bevillningsutskottet
eu lördagseftermiddag,
och på måndagen beslöt riksdagen bifalla
propositionen, medan systembolagets
butiker hölls stängda. För motioner
i anslutning till propositionen
fanns, som man förstår, ingen tid. Man
kan knappast säga att denna ordning
var i enlighet med grundlagens bestämmelser,
och det var inte heller i övrigt
någon sympatisk ordning. I varje fall
var vi inom bevillningsutskottet inte särskilt
trakterade av detta förfarande.
Från dessa utgångspunkter är det förståeligt
att finansministern försökt finna
en bättre ordning för att åstadkomma
den snabba behandling som dessa ärenden
fordrar. Det har uppstått en häftig
diskussion om denna proposition. Jag
skall här endast konstatera att utskottet
inte funnit sig kunna tillstyrka förslaget
om detta bemyndigande med alla de
konsekvenser som det naturligtvis ur
nykterhetspolitisk synpunkt skulle få
och som jag inte nu skall ingå på. Jag
ber att få yrka bifall till reservation nr
I av herr John Ericsson m. fl.
Förslaget beträffande försäljningen i
tax-free shops innebär att obeskattade
varor i tax-free shops på tullflygplats
skall få försäljas även till resande i internordisk
trafik. Propositionen föreslår
också att försäljningen på flygplanen
skall slopas. Detta är ett led i rationaliseringssträvandena
inom SAS och syftar
i första hand till att åstadkomma
besparingar för företaget.
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23 139
Ändring i gällande bestämmelser rörande försäljning av obeskattade varor på tull
flygplats
samt ifrågasatt bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om ändrad
skatt på sprit och vin
.lag skall för att inte uppta tiden alltför
länge slå fast alt detta medför en
arbetsbesparing. Att detta kommer att
skapa en större ordning och trevnad på
flygplanen vet alla som flugit på plan
där sådana varor säljs. Det ger också
större kontrollmöjligheter, .lag har svårt
att förstå att man kan motsätta sig detta
förslag ur nykterhetspolitisk synpunkt.
Förslaget innebär ju en skärpning
i jämförelse med de förhållanden
som hittills gällt. Det heter nämligen i
förordningen: »Försäljning i tax-free
shops må ske endast till myckenhet som
passageraren äger rätt att tullfritt införa
i inreselandet. Till den som avreser
i trafik på flygplinje till Danmark,
Finland eller Norge må dock icke säljas
större myckenhet än han såsom resande
äger tullfritt införa här i riket.»
Flygvärdinnan på de linjer där man
säljer spritdrycker säljer den kvantitet
passageraren vill köpa. Om han se-dan
kan införa det i landet mot bestämmelserna
är en annan sak. Men enligt den
nya ordningen kommer han inte att få
köpa mer än han har rätt att föra in i
landet. Det betyder alltså en skärpning
i jämförelse med nuvarande bestämmelser,
samtidigt som den nya ordningen
har de andra förmånliga konsekvenser
jag här talat om.
Jag ber att i denna del få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:
Herr talman! Jag har alldeles nyss i
första kammaren haft tillfälle att utveckla
mina personliga synpunkter på
problemet om chockprishöjningar och
indexreglerade spritpriser, och jag tror
att jag gör kammaren en tjänst om jag
inte upprepar detta vid denna sena
timme. De intresserade kan ju ta del
av riksdagsprotokollet och där läsa vad
jag har sagt. Jag har ändå ett behov
av att med några ord kommentera den
proposition som enhälligt avstyrkts av
bevillningsutskottet.
Regeringen har vid ett par tillfällen
tidigare under den korta tid jag haft
nöjet att vara finansminister stått inför
situationen att det varit erforderligt
att justera spritpriserna. Behandlingen
av ärendet har försiggått på ett sätt
som man inte med bästa vilja i världen
kan anse förenligt med reglerna för
grundlagsenlig behandlingsform av
Kungl. Maj :ts propositioner. Kort och
gott kan man säga att riksdagens enskilda
ledamöter har måst tagas med
överrumpling därför att man inte har
velat taga konsekvenserna av den
hamstring som man befarat, därest propositionen
lades fram på det vanliga
reglementsenliga sättet.
Att hamstringsproblemet inte är att
nonchalera tror jag är ett obestridligt
faktum. Vi kan avläsa i försäljningsstatistiken
för den vecka 1958 då svenska
folket visste att spritpriset skulle
höjas med 3 kronor — spritprishöjningen
var då ett element i en större uppgörelse,
och den kunde följaktligen inte
hållas lika hemlig som höjningen 1956
— att spritköpen under den kritiska
veckan vissa dagar ökade med 100 procent.
Systembolaget har siffermässigt
redovisat en hamstringseffekt på 17‘/«
miljoner kronor under de fyra eller
fem dagar som det fanns möjlighet att
hamstra. Jag behöver inte närmare lägga
ut texten om alla de olika konsekvenser
som en hamstring innebär — att de
innebär en. konsumtionsstegring tror
jag man måste slå fast.
För att undvika detta har riksdagen
alltså vid ett par tillfällen tagits med
överrumpling. Finansministern har talat
med partiledarna och försäkrat sig
om att dessa varit med om att avhända
de enskilda riksdagsmännen deras i
grundlagen angivna motionsrätt. Man
har sett olägenheten av hamstringen
som ett större problem och satt sig
140 Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Ändring i gällande bestämmelser rörande
flygplats samt ifrågasatt bemyndigande
skatt på sprit och vin
över de grundlagsmässiga reglerna rörande
riksdagens arbetsformer. Men
detta har väckt olust i alla läger. Tar
man del av protokoll från 1956 och
1958 ser man att representanter för
samtliga partier har luftat sin olust
över den nonchalans emot riksdagens
arbetsformer, som tillvägagångssättet
liar inneburit.
Eftersom herr Senander nyss hade
ordet, ber jag att få citera ett inlägg
av honom i debatten 1958. Han säger
bl. a.: »Någon reell möjlighet att motionera
i frågan föreligger inte. Propositionen
lades på bordet i sista minuten,
utskottets ledamöter inkallades i
hemlighet och låg i startgroparna innan
ens propositionen delats ut till
riksdagsledamöterna, utskottets utlåtande
var färdigt på rekordtid, och nu
skall frågan avgöras av riksdagen som
om rikets väl och ve hängde på ett avgörande
just i dag.»
Från alla partier kom ungefär samma
reaktion, och man åberopade att denna
snabbehandling av ärendet stämde
mycket illa med den grundlagsenliga
rätt, som varje riksdagsman har.
Det var därför ganska naturligt, att
en ärad ledamot av denna kammare
och dessutom ledamot av bevillningsutskottet
bekände sin olust 1956 och
ställde ett reellt förslag av exakt samma
lydelse, som sedermera har använts
i Kungl. Maj :ts proposition. Tankegången
däri är således inte så överraskande
ny. Den offentliggjordes i
andra kammaren 1956 men föranledda
då av någon underlig anledning inte
någon opposition och inte heller någon
diskussion om konstitutionella frågor.
»Varför skulle vi inte, herr talman»,
säger vederbörande ärade ledamot av
bevillningsutskottet och av denna kammare,
»åtminstone då det gäller spritbeskattningen,
kunna ge Kungl. Maj:t
en begränsad fullmakt, som gör det
möjligt för regeringen att med omedel
-
försäljning av obeskattade varor på tullför
Kungl. Maj:t att förordna om ändrad
bar verkan genomföra ett beslut, som
gäller bara under den tid, som erfordras
för att riksdagen skall kunna behandla
ärendet i vanlig ordning? Sådana
fullmakter har Kungl. Maj:t redan
på vissa andra områden.» Sedan åberopar
han tullavgifter och antidumpinglagen
och säger, att det borde vara
möjligt att för åtminstone spritbeskattningen
göra detsamma.
»Om man gjorde det, skulle Kungl.
Maj :t med stöd av en sådan fullmakt
kunna ändra priset att gälla, tills riksdagen
hade behandlat och godkänt regeringens
åtgärd eller förkastat den.
Jag har, herr talman, den åsikten, att
en sådan anordning är betydligt bättre
än den brist på anordningar, som vi nu
har i sådana här fall. Jag tror inte, att
en sådan fullmakt, oavsett vilken regering
som sitter, skulle komma att
missbrukas.» Han slutar sitt anförande
med att säga: »Jag tror sålunda, att om
regeringen skulle begära en sådan fullmakt,
skulle den, såvitt jag förstår, inte
möta något större motstånd.»
Det citerade lästes upp från talarstolen
i andra kammaren och möttes inte
då av något motstånd.
För regeringen har problemet varit
detta: Kan man tillgodose riksdagsmännens
fullt legala anspråk på att i
överensstämmelse med grundlagarna få
serverat en proposition på sitt bord,
få gå hem och tänka över den, skriva
motioner i anledning av den och få den
behandlad i bevillningsutskottet och efter
ett par bordläggningar få den upp
på kammarens bord? Kan man förena
denna önskvärda behandlingsgång med
en metod att hindra folk från att under
mellantiden hamstra sprit? Sprithamstringen
är nog det mest olustiga av alla
hamstringsföreteelser på alla varuområden.
Jag trodde mig ha lagt fram
ett relativt hyggligt förslag — och i det
fallet får ni tro mig på mitt ärliga utseende
— som skulle kunna accepteras
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23 141
Ändring i gällande bestämmelser rörande försäljning av obeskattade varor på tull
flvgplats
samt ifrågasatt bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om ändrad
skatt på sprit och vin
av kammaren. Reaktionen hade ju kommit
till uttryck i dubbla omgångar,
både 1956 och 1958, och i klara verba.
Därför lades mitt förslag fram. Man
skulle, som alla känner till, interimistiskt
fatta ett beslut i konselj, och under
den tid det interimistiska beslutet
gällde skulle riksdagen få tid att behandla
ärendet i vanlig ordning och
sedermera efter sitt beslut ändra skattelagarna.
Men skattelagarna skulle inte
ändras i anledning av Kungl. Maj:ts
interimistiska beslut.
Jag har kunnat konstatera, att jag
gruvligen har misstagit mig på denna
punkt. Jag har utvecklat mina personliga
spekulationer kring reaktionen i
första kammaren och jag skall, för att
avkorta debatten, inte upprepa mig på
den punkten. Jag kan bara kort och
gott säga, att jag inbillade mig att denna
ordning var både artigare mot riksdagen
och rimligare än den gamla ordningen
av ren överrumplingskaraktär.
Mitt förslag skulle ha den fördelen med
sig, att man effektivt skulle kunna hindra
sprithamstring.
Nu har frågan tagits upp såsom ett
konstitutionellt problem. Den stora politiska
debatt som har pågått i pressen
och ute i landet sedan propositionen
lagts fram har rört sig på det konstitutionella
planet med horribla överdrifter
i inledningsskedet, som jag inte
skall repetera, för att inte i onödan
irritera mina värderade motståndare,
men som i huvudsak har gått ut på att
den föreslagna ordningen var oförenlig
med de konstitutionella grundreglerna.
Regeringen vill inte ha en konstitutionell
debatt på en nykterhetspolitisk
fråga av praktisk natur. Därför har regeringens
ledamöter i fullt samförstånd
med sina partikamrater i bevillningsutskottet
sagt ifrån att om propositionen,
framlagd i de bästa avsikter, uppfattas
på detta sätt skall vi naturligtvis
allesammans vara helt överens om att
avslå den. Därför föreligger det nu ett
enhälligt betänkande från bevillningsutskottet
som går ut på avslag på Kungl.
Maj:ts proposition. Regeringen känner
sig inte i något avseende i behov av
att mobilisera något försvar för propositionen.
Den var inte avsedd att
ställa till med en konstitutionell debatt.
Frågan har inte sådan proportion, att
den passar in i en diskussion där vi
står i två hälfter och talar om att den
ena hälften vill försvara grundlagarna
och den andra hälften vill attackera
grundlagarna.
Men denna reaktion i utskottet för
ändå en konsekvens med sig, och det
är att regeringen helt naturligt tvingas
att ta hänsyn till bevillningsutskottets
enhälliga avslag. Försöket att få en
kompromiss mellan dessa båda synpunkter,
de konstitutionella och de
nykterhetspolitiska, har misslyckats.
Jag vet inte om riksdagen har möjligheter
att fundera ut någon bättre lösning.
Jag har av medkammaren blivit
uppmanad att sätta mig ned och satsa på
nytt i förhoppning om att finna en
bättre kompromiss. Jag måste bekänna
att jag nog är oförmögen att klara av
detta. Jag ser frågan på det sättet, att
man antingen får finna sig i att riksdagen
överrumplas på det sätt som
skedde 1956 och 1958 för att slippa
ifrån de nykterhetspolitiskt olyckliga
konsekvenserna och därmed också förmena
varje enskild riksdagsman rätten
till behandling av en fråga, som han
enligt grundlagen har — man kan välja
den vägen om man inte kan göra en
kompromiss — eller välja en annan
väg. Den är lika enkel och klar och går
ut på att man tar de fulla konsekvenserna
av hamstringen. Kungl. Maj:t lägger
fram sin proposition på riksdagens
bord, och sedan skall riksdagsmännen
ha den i grundlagen fastslagna motionsrätten
om tio dagar, varefter behandlingen
skall ske på samma sätt som
142
Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Ändring i gällande bestämmelser rörande försäljning av obeskattade varor på tull
flygplats
samt ifrågasatt bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om ändrad
skatt på sprit och vin
när det gäller andra propositioner. Sedan
får man acceptera den hamstringseffekt
som ett sådant förfarande för
med sig, även om man gör det med
ovilja.
Det finns naturligtvis en tredje väg,
och det är att riksdagen själv förklarar
att den i frågor som dessa sätter sig
över den i grundlagen angivna rätten
för de enskilda riksdagsmännen i avseende
på motionsrätt och behandlingsformer
och att riksdagen beslutar sig
för en snabb behandling på en eller
två dagar. Men i det fallet åsidosätter
riksdagen själv de grundlagsenliga konstitutionella
behandlingsformerna. Jag
förmenar inte riksdagen den rätten. Det
må vara ett möjligen intressant kvalificerat
judiriskt spörsmål, huvuvida riksdagen
skall ta sig den rätten och sätta
sig över den grundlagsenliga formella
beskrivningen av behandlingen av ett
ärende. Det överlåter jag till de juridiskt
sakkunniga och finsmakarna på
det området att ta ställning till. För
min del anser jag att riksdagen bör ha
rätten att tillgripa ett sådant förfarande.
Men om riksdagen beslutar sig för
att välja den vägen, där man alltså ser
bort ifrån vad som i grundlagen angivits
om behandlingsformerna, får
man kanske tala med litet försiktigare
turneringar om det grundlagsmässiga i
behandlingen.
När vi talade om denna fråga i nvedkammaren,
har jag mycket intresserat
lyssnat till de olika partiernas företrädare
och av deras uttalanden försökt
dra slutsatser beträffande var man står
någonstans, ty det kan — mirabile dictu
— hända att jag i egenskap av finansminister
blir tvingad att lägga fram en
proposition på riksdagens bord om
justering av spritpriserna. Jag kan inom
parentes säga att jag inte för dagen ser
någon anledning till det, eftersom vi
glädjande nog under de sista månaderna
i fjol och under de första månaderna
i år har en klar och tydlig tendens till
nedgång i spritkonsumtionen i förhållande
till de första åtta månaderna under
fjolåret. Detta gäller både konsumtionen
av spridrycker och det totala
antalet fylleriförseelser. Även i fråga om
ungdomsfvlleriet och kvinnofylleriet,
som varit de båda oroande inslagen i
denna tabell under fjolåret, föreligger
ingen tvekan om att siffrorna nu glädjande
nog är på nedåtgående.
Eftersom jag menar att det primära
för en spritprishöjning bör vara om
fylleri förseelser och spritkonsumtion
börjar att tendera att oroande öka, ser
jag följaktligen för dagen inte något
behov eller någon anledning att servera
riksdagen en proposition om spritprishöjning.
Men detta är ju ett område där
ingen vågar ställa ut växlar för framtiden.
Det kan vända sig mycket snabbt,
och om den nykterhetspolitiska situation
uppstår att regeringen som ansvarig
för ärendena måste uppvakta riksdagen
med en proposition om spritprisjustering,
är det alldeles naturligt att jag har
varit intresserad av att veta var riksdagen
står i ett sådant läge. Jag har på
det bestämdaste ogillat överrumplingsmetoderna
från 1956 och 1958, som medlemmar
av alla partier har uttalat sin
stora olust över. Vill man ändå klara sig
ifrån den rätt allvarliga konsekvensen
av en forcerad spritkonsumtion och
hamstring medan riksdagen arbetar, ja,
då är det riksdagen som får ta på sitt
ansvar att sätta sig över grundlagens
arbetsformer och godkänna en avkortning
av behandlingstiden.
De ärade talarna i första kammaren
var i denna fråga av olika uppfattning.
Om jag fattade folkpartiets talesman
rätt, var han närmast av den uppfattningen
att den grundlagsenliga formella
synpunkten måste väga tyngst —
och det är kanske konsekvent med hänsyn
till den ståndpunkt man tagit till
propositionen. Och detta skulle väl
Onsdagen den 23 maj 19G2 em.
Nr 23 143
Ändring i gällande bestämmelser rörande försäljning av obeskattade varor på tull
flygplats
samt ifrågasatt bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om ändrad
skatt på sprit och vin
innebära — om nu inte den nämnda
talesmannen desavuerats av folkpartiets
talesman i denna kammare — att man
från det hållet helst ser en i grundlagen
bestämd och reglerad arbetsform med
motionsrätt och förhandlingsrätt i vanlig
ordning såsom varande den riktiga
metoden för att handlägga även dessa
ärenden.
Av högerpartiets talesman förstod jag
att han var inne på samma linje och
föredrog den nämnda behandlingsformen.
Man ville vara konsekvent och
säga, att har vi gjort detta till en grundlagsfråga,
så är det en grundlagsfråga.
Däremot deklarerade centerpartiets representant
att han närmast hade sympatier
för att riksdagen verkställde en
snabb behandling på ett par dagar. Han
satte således det nykterhetspolitiska
före det grundlagsmässiga. Kommunisternas
representant tog närmast samma
ståndpunkt som högermannen och folkpartirepresentanten
i första kammaren.
Jag lyssnade med stort intresse till
deklarationerna, ty de spelar ju en stor
roll i fortsättningen just med hänsyn
till att riksdagen genom sitt enhälliga
yrkande om avslag på Kungl. Maj:ts
proposition ger en klar avi om att kompromisser
av detta slag vill vi inte vara
med om.
Om nu dessa deklarationer är signifikativa
för hur partierna reagerar i en
situation som kan uppstå, därest nykterhetstillståndet
och fylleriförseelserna
utvecklar sig så, att det befinnes motiverat
med ett ingripande, har regeringen
som sagt fått en avi om hur en
proposition som denna skall behandlas.
Den skall behandlas på det sättet, att
den läggs fram på exakt samma sätt som
alla andra propositioner. Den läggs på
riksdagens bord på samma sätt som alla
andra propositioner och behandlas på
samma sätt som alla andra propositioner
— såvitt inte riksdagen vid det tillfället
skulle ändra sig och säga som så,
att nu får de konstitutionella formerna
skjutas undan för det nykterhetspolitiska
intresset, samt skulle ena sig om
att besluta sig för en sådan snabbehandling
och en sådan överrumpling av de
enskilda riksdagsmännen som jag faktiskt
velat undvika med mitt förslag till
kompromisslösning av denna svåra
fråga.
Herr talman! Jag hade ett behov av
att framföra dessa synpunkter, eftersom
det ju är unikt att en proposition enhälligt
avslås av ett utskott och att utskottet
gör det i samförstånd med den
regering som själv har lagt fram propositionen.
Herr ENGKVIST (s):
Herr talman! Efter finansministerns
redogörelse kanske jag inte behöver säga
så mycket. Jag vill emellertid beträffande
reservation II anföra ett par synpunkter.
Jag kan utan vidare instämma
i det uttalande som herr Brandt i Aspabruk
gjorde om att den nu föreliggande
regeringspropositionen beträffande försäljning
vid flygplatserna i nykterhetspolitiskt
avseende innebär ett framsteg
jämfört med nuvarande ordning. Det
råder inget tvivel om den saken.
•lag skall inte försöka framställa denna
fråga annorlunda än vad den är. Men
när herr Wärnberg i första kammaren
och jag har reserverat oss i denna fråga,
har vi gjort det ur rent principiella synpunkter.
Den viktigaste av dessa har vi
anfört i början av var reservation, nämligen
att vi under alla förhållanden anser
det felaktigt att en högt beskattad
vara skall säljas till vissa resenärer utan
att denna skatt uttas. Detta är egentligen
huvudinnehållet i vår reservation.
I nykterhetspolitiskt avseende är det nu
föreliggande förslaget -— som jag nyss
framhållit — helt naturligt ett framsteg
i förhållande till hittillsvarande ordning.
144 Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Ändring i gällande bestämmelser rörande försäljning av obeskattade varor på tull
flygplats
samt ifrågasatt bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om ändrad
skatt på sprit och vin
Med denna motivering ber jag att få
yrka bifall till reservation II.
Vidare kanske jag får lov att yttra
några ord om den egentlig huvudfrågan
i propositionen. Jag skall inte här fördjupa
mig i några konstitutionella resonemang,
men jag vill, trots det som herr
statsrådet anförde om den vikande konsumtionen,
uttala den meningen, att prisutvecklingen
och löneutvecklingen dock
ger fog för att man låter priserna på
alkoholen följa med i utvecklingen, så
att inte alkoholvarorna blir billigare i en
uppåtgående konjunktur än andra varor.
Detta är således min principiella
inställning. Jag har därmed inte tagit
någon som helst ställning till det som
man brukar beteckna som chockpriser.
Det är min bestämda uppfattning att
priserna på alkohol inte bör bli billigare
genom de ändrade förhållanden
som löneutvecklingen medför. Ur den
synpunkten beklagar jag att det icke
varit möjligt att få någon lösning på
den nu föreliggande huvudfrågan. Jag
vågar påslå att man inom vida kretsar
inom den svenska nykterhetsrörelsen är
bekymrad och besviken över att någon
möjlighet till lösning inte kunnat få
tillräcklig enighet.
Herr MAGNUSSON i Borås (h):
Herr talman! När vi på riksdagens
bord fick propositionen nr 140, verkade
denna ganska oskyldig. Den hade som
rubrik »ändring i gällande bestämmelser
rörande försäljning av obeskattade
varor på tullflygplats». Men så fanns
det ett »m. in.» också. Detta m. m. innebär,
att finansministern begärt en fullmakt
av riksdagen att i forsättningen ha
rätt att höja spritpriserna och i ett senare
sammanhang underställa riksdagen
denna prishöjning.
Det ställningstagande som bevillningsutskottet
har gjort visar att bevillningsutskottet
har funnit det angeläget att slå
vakt omkring svenska folkets rätt att
sig självt beskatta. De är alltså av konstitutionella
skäl som bevillningsutskottet
enhälligt har beslutat föreslå riksdagen
att avslå denna del av Kungl.
Maj:ts proposition nr 140.
Finansministern sade nyss, att han i
debatten 1956 hade fått uppslaget att en
sådan fullmakt kunde ges till regeringen.
Herr finansminister! Om jag
inte är felaktigt underrättad, så var det
en av finansministerns egna partivänner
som den gången kom med detta uppslag
— och då var det kanske inte så
förfärligt sensationellt!
Finansministern har i andra sammanhang
sagt, att han inte är intresserad
av chockprishöjningar. Mot bakgrunden
av detta uttalande, herr finansminister,
finns det inte så stor anledning
att överdriva riskerna för en
hamstring. Jag tror för min del att dessa
risker inte är särskilt oroväckande. Den
hemställan som bevillningsutskottet har
enats om visar klart och tydligt, att bevillningsutskottet
är angeläget att slå
vakt omkring de konstitutionella formerna,
och jag tror av denna anledning
att det inte är särskilt svårt för finansministern
att veta hur dessa frågor i
fortsättningen skall behandlas.
Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall til! bevillningsutskottets
betänkande.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Som finansministern antydde
befinner vi oss i en ganska anmärkningsvärd
situation. Vi har ju en
proposition som är framlagd från regeringen,
som inte har återtagits av finansministern
— den ligger här fortfarande
— men som ingen yrkar bifall till.
Finansministern verkar vara relativt
nöjd med detta. Jag undrar om finansministern
skulle vara lika nöjd, om någon
annan av hans propositioner skulle
röna samma öde.
Nu säger finansministern, att riksda -
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23 145
Ändring i gällande bestämmelser rörande försäljning av obeskattade varor på tull
flygplats
samt ifrågasatt bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om ändrad
skatt på sprit och vin
gen här ger regeringen en klar avi. Det
är onekligen så: riksdagen ger regeringen
en klar avi om att den metod som
finansministern föreslagit inte har godkänts
av riksdagen.
Då frågar finansministern: Hur skall
man då göra? Vi har ju det stora problemet
med hamstring. Jag skall inte förneka,
herr finansminister, att det är ett
stort och svårt problem som vi måste
försöka lösa. Vi har i vår motion i
samband med denna proposition framhållit,
att om man företar en anpassning
av spritpriserna, inte med mycket långa
mellanrum och med stora belopp, utan
successivt med kortare intervall, så blir
inte frestelserna till hamstringsköp lika
stora som de blir om det är långa perioder
mellan prishöjningarna och man av
denna anledning måste höja priserna
mycket i ett steg. Om man följer den
väg som vi här har omnämnt, tror jag
att effekten av en sådan hamstring i
stort sett skulle bli den, att ikraftträdandet
av prishöjningen kanske i praktiken
bara blev förskjuten ett par veckor
framåt.
Sedan vill jag, herr talman, eftersom
herr Engkvist tog upp frågan ur nykterhetspolitiska
synpunkter, säga att
det förhållandet, att vi från folkpartiets
sida av konstitutionella skäl har yrkat
avslag på denna proposition, inte innebär
att vi frånträder den uppfattning
vi konsekvent har hävdat genom åren,
nämligen att spritpriserna bör anpassas
till pris- och inkomstlaget. Redan i
vår partimotion år 1961, där vi tog upp
en råd frågor som berör nykterhetspolitiken,
framhöll vi -— efter att ha anfört
en del skäl för detta — att vi finner
det angeläget att frågan om alkoholbeskattningen
på nytt prövas med
hänsyn till de förbättringar i nykterhetsläget
som därigenom kan förväntas,
och vi har också i motioner till årets
riksdag pekat på detta.
När herr Engkvist nu säger, att han
beklagar att det inte varit möjligt att
få till stånd denna anpassning, vill jag
framhålla, att både herr Engkvist och
jag vet, att det hade funnits möjlighet
att med iakttagande av alla konstitutionella
former åstadkomma denna anpassning
vid innevarande riksdag.
Herr ENGKVIST (s) kort genmäle:
Herr talman! Det var inte min mening
att animera till en nykterhctspolitisk
debatt — jag höll på att säga nykterister
emellan — men om herr Gustafson
i Göteborg framhärdar i sitt påstående
måste jag fortsätta. Det förhåller
sig inte på det sättet, att han och
jag båda vet, att dett hade funnits den
av honom antydda möjligheten. Han
avser väl samma sak som återfunnits i
pressen. I Dagens Nyheter för den 9 maj,
alltså dagen efter bevillningsutskottets
sammanträde i denna fråga, finns ett
referat som tydligt ger vid handen, att
man från borgerligt håll, närmast på
folkpartihåll, skulle varit beredd att
vidta åtgärder för att höja spritpriserna
men att man saknat erforderligt stöd
från socialdemokratiskt håll, varifrån
man skulle ha avvisat ett sådant förslag.
Jag vill säga att en sådan historieskrivning
är helt felaktig. Den kommer man
ingen vart med.
Herr HEDLUND (ep):
Herr talman! Det är uppenbart att
inte priserna på vin och sprit kan ligga
fast samtidigt som priserna på andra
varor stiger. En anpassning måste ske,
och en sådan har ju också ägt rum under
årens lopp. Vi vet ju att riksdagen
gång efter annan haft att ta ställning till
förslag om höjning av skatten på rusdrycker.
Det har som påpekats här i
afton emellertid skett i former som ingivit
en ganska stark olust. Besluten har
forcerats igenom utan att ledamöterna
i riksdagen har haft den i grundlagen
146 Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Ändring i gällande bestämmelser rörande försäljning av obeskattade varor på tull
flygplats
samt ifrågasatt bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om ändrad
skatt på sprit och vin
dem tillerkända motionsrätten. Vi tiar
med andra ord satt oss över grundlagen.
Det förslag som finansministern nu
lagt fram har ju också den nackdelen,
att det på sätt och vis strider mot grundlagen,
nämligen i den del den tillerkänner
riksdagen beskattningsrätt, och vi
har från centerpartiets sida motsatt oss
den ordningen.
Nu har frågan ställts, hur man skall
bära sig åt för att få till stånd en höjning
utan att det samtidigt kommer att
hamstras. Det är möjligt att den väg
som herr Gustafson i Göteborg nyss antydde,
nämligen små höjningar då och
då, skulle kunna vara ägnad att motverka
hamstringstendensen. Om den vägen
är till fyllest kan jag inte bestämt
yttra mig om. Däremot borde det kunna
finnas möjlighet att ändra grundlagen
på det sättet, att man för vissa arter av
ärenden får en väsentligt kortare motionstid.
Vi behöver inte här i riksdagen
ha tio dagar på oss för att fundera över
om vi skall gå med på en höjning av
spritpriset med en eller två kronor, utan
det kan räcka med väsentligt kortare
tid. Jag skulle vilja hemställa, att man
överväger lämpligheten att göra en författningsändring
på denna punkt och
att framlägga ett förslag redan före nästa
andrakammarval i den riktningen,
antingen det nu skall ske av författningsutredningen
eller av regeringen.
Man borde sålunda kunna införa kortare
motionstid för att ordna en sådan
här sak. Intill dess en sådan författningsändring
är genomförd får man
söka sig fram på andra vägar, exempelvis
av den typ som herr Gustafson i
Göteborg förordar.
Herr LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag har varit med om
att yrka avslag på denna proposition.
Jag vill emellertid inte tolka utskottsutlåtandet
som en beställning av en skattehöjning
på sprit. Här talas om hamst
-
ring m. m. Har ingen av damerna och
herrarna varit med på flygresor eller
båtresor mellan olika länder och sett
hur till och med personer i förtroendeställning
försöker att ta med sig så mycket
sprit och likaså cigarretter som möjligt?
När de som har möjlighet att resa
kan förfara på det sättet frågar man sig,
om det är rimligt att särskilda åtgärder
skall vidtagas mot personer som har
för låga inkomster för att göra sådana
resor.
Jag har ett intryck av att man har
höjt spritpriserna i samma utsträckning
som omsättningsskatten. Jag anser det
inte rimligt att socialt straffa alla familjer
därför att en del personer missbrukar
spriten.
För att komma till rätta med problemen
på detta område behövs andra åtgärder,
bl. a. litet självtukt och ansvar
från personer som sitter i olika förtroendeställningar.
Jag vill alltså inte tolka detta utskottsutlåtande
som en beställning av en skattehöjning
på spritdryckerna. Det är luden
synpunkten jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! När jag tagit till orda i
denna debatt har det varit därför att
jag har varit angelägen att framhålla, att
det förhållandet att vi av konstitutionella
skäl yrkar avslag på denna proposition
inte innebär att vi frångår vår
uppfattning — som alltså direkt strider
mot herr Lundbergs — att vi bör ha en
anpassning av spritpriserna efter prisoch
inkomstutvecklingen.
I detta läge hade det funnits en möjlighet
att åstadkomma detta genom att
utskottet använt sin initiativrätt. Jag vill
inte gärna dra upp en debatt i denna
fråga, eftersom jag är ytterst tveksam
beträffande lämpligheten att debattera
vad som förekommit på interna utskottssammanträden.
Men jag kan säga
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
Nr 23 147
Ändring i gällande bestämmelser rö
flygplats samt ifrågasatt bemyndigande
skatt på sprit och vin
så mycket, att de undersökningar som
under hand företogs visade, att förutsättningar
härför inte förelåg.
överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början
propositioner i avseende å utskottets
hemställan.
Punkten 1
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II)
av herrar Wärnberg och Engkvist; och
biföll kammaren utskottets hemställan.
Härefter framställde herr talmannen
i avseende å motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande av
utskottets ifrågavarande motivering med
den ändring däri, som föranleddes av
bifall till reservationen I); och fann
herr, talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Brandt i Aspabruk begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets motivering i
utskottets betänkande nr 52, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets berörda motivering med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen I) av herr John Ericsson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
försäljning av obeskattade varor på tullför
Kungl. Maj:t att förordna om ändrad
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 107 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering oförändrad.
§ 17
Föredrogs vart för sig första lagutskottets
utlåtanden:
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 30 § lagen den 17
juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse
m. m.,
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande godkännande av en
internationell konvention om skydd för
utövande konstnärer, framställare av
fonogram samt radioföretag,
nr 38, i anledning av Kung], Maj:ts
proposition angående godkännande av
konvention mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge angående indrivning
av underhållsbidrag, m. m.,
och
nr 39, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 4:o),
14 :o), 16 :o) och 17 :o) lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt,
dels ock i ämnet väckt motion;
andra lagutskottets utlåtande nr 24, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag angående grunder för avlöning
och andra ersättningar åt civilförsvarspliktiga
m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott;
statsutskottets utlåtande nr 126, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag angående grunder för avlöning
och andra ersättningar åt civil
-
148 Nr 23
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
försvarspliktiga m. m., i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet;
bevillningsutskottets betänkande nr
46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkterna 6 och 7 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
andra lagutskottets utlåtande nr 25, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förhöjning av
vissa ersättningar i anledning av yrkesskada
m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott; samt
statsutskottets utlåtande nr 127, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förhöjning av
vissa ersättningar i anledning av yrkesskada
m. m., i vad propositionen hänvisats
till statsutskottet.
Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.
Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kammarens sammanträde
fredagen den 25 innevarande maj.
§ 18
Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av dels Kungl. Maj:ls skrivelse
med redogörelse för Nordiska rådets
tionde session, dels motioner väckta i
anslutning härtill;
konstitutionsutskottets memorial nr
19, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;
statsutskottets utlåtanden:
nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
järnte i anslutning härtill
väckta motioner,
nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1962/63 till universitet och
högskolor m. m.,
nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svenskt utvecklingsbistånd,
i vad propositionen avser
allmänna riktlinjer och utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner,
nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svenskt utvecklingsbistånd,
i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svenskt utvecklingsbistånd,
i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde,
nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svenskt utvecklingsbistånd,
i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1962/63 till bidrag till handelshamnar
och farleder jämte i ämnet väckta motioner,
nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1962/63 till byggande av fiskehamnar
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nomadskolväsendets
organisation jämte i ämnet väckt
motion,
nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1962/63 till nybyggnad för lärarhögskolan
i Malmö,
nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1962/63 till naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,
nr 144, i anledning av Kungl. Maj :ts
Nr 23 149
Onsdagen den 23 maj 1962 em.
proposition angående ökad utbildning
.av läkare, tandläkare m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,
nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1962/63 till stöd åt konstnärlig,
litterär och musikalisk verksamhet
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1962/63 till universitetssjukhusen
m. m.,
nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande anslag för budgetåret
1962/63 till Finansdepartementet: Omkostnader,
nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1962/63 till mödrahjälp, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner, och
nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om allmän
försäkring, m. m., i vad propositionen
avser anslag för budgetåret 1962/63,
jämte i ämnet väckta motioner;
bevillningsutskottets betänkanden och
memorial:
nr 50, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1962/63, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av vissa
postavgifter m. m., och
nr 56, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bevillningsutskottet
hänvisade motioner;
bankoutskottets memorial nr 29, angående
uppskov med behandlingen av
vissa till bankoutskottet hänvisade ärenden;
andra
lagutskottets utlåtanden och
memorial:
nr 29, i anledning av väckt motion
om arbetarskyddet inom TV-hanteringen,
nr 30, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till sjukvårdslag,
dels ock i ämnet väckta motioner,
nr 31, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i arbetarskyddslagen den 3
januari 1949 (nr 1), dels ock i ämnet
väckta motioner, och
nr 32, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;
jordbruksutskottets utlåtande och memorial:
nr
22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m., och
nr 23, angående departementsvis
uppgjorda förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast
egendom; samt
särskilda utskottets memorial:
ur 5, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut angående anslag för budgetåret
1962/63 till Vidareutbildning av
lärare m. m.,
nr 6, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1962/63 till Folkskoleseminarierna:
Utrustning, och
nr 7, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1962/63 till Folkskoleseminarierna:
Materiel, böcker m. m.
§ 19
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
290, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående nya gränser
för Stekenjokks statsgruvefält m. m.
Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från andra lagutskottet:
nr 250, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om allmän försäkring, m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels
ock i ämnet väckta motioner; och
nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om återföring
av vissa enligt lagen om allmän sjukförsäkring
m. m. fonderade medel; samt
150 Nr 23
Torsdagen den 24 maj 1962
från allmänna beredningsutskottet:
nr 306, i anledning av motioner om
utredning rörande alkoholfrågan, om
upplysningsverksamhet rörande alkohollagstiftningen,
om utredning angående
forskning avseende behandlingen av
alkoholskadade samt om utredning rörande
de kroniska alkoholisternas vårdproblem.
§ 20
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.05 på natten.
In fidem
Sune K. Johansson
Torsdagen den 24 maj
Kl. 14.00
Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.
§ 1
Justerades protokollen för den 18 innevarande
maj.
§ 2
Svar på fråga ang. åtgärder i anledning
av 1960 års folkbildningsutrednings
betänkande
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:
Herr talman! Herr Larsson i Norderön
har frågat, om de åtgärder i anledning
av 1960 års folkbildningsutrednings
betänkande (SOU 1961:44), som
jag aviserat i statsverkspropositionen,
kommer att bli av sådan art och omfattning,
att förslag kan föreläggas 1963
års riksdag i fråga om samtliga de väsentliga
spörsmål betänkandet gäller.
I statsverkspropositionen har jag uttalat,
att folkbildningsutredningens förslag
bör ingående överarbetas, innan de
lägges till grund för en proposition.
Beträffande det statliga stödet till ungdomsverksamheten
borde enligt min
mening en särskild utredning tillsättas
för att allsidigt överväga de med ungdomsverksamheten
sammanhängande
problemen.
Det är min avsikt att 1963 års riksdag
skall föreläggas förslag, grundade
på en överarbetning av folkbildningsutredningens
betänkande i de avseenden
detta behandlar det egentliga folkbildningsarbetet.
Vad ungdomsverksamheten beträffar
har folkbildningsutredningen endast
verkställt en teknisk översyn av bidragskonstruktioner
och bidragsbestämmelser.
Jag ämnar därför föranstalta
om en utredning med uppgift
att mera grundligt överväga de med
ungdomsverksamheten sammanhängande
frågorna. Jag räknar med att detta
skall kunna ske inom kort. Huruvida
förslag även rörande ungdomsverksamheten
skall kunna föreläggas 1963 års
riksdag är det ännu för tidigt att ta
ställning till.
Vidare anförde
Herr LARSSON i Norderön (ep):
Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra ett tack för
svaret på min fråga angående åtgärder
Torsdagen den 24 maj 1962
Nr 23 151
Svar på interpellation ang. vård i enskilda hem av ungdomar som eljest skulle ha
intagits på ungdomsvårdsskola
i anledning av 1960 års folkbildningsutrednings
betänkande.
Anledningen till min fråga är följande:
alltsedan 1959 års riksdagsbeslut
om stödet till folkbildningsarbetet har
frågan om stödets framtida utformning
och omfattning varit vilande. Detta
ovissa läge råder alltjämt och det är,
åtminstone för ungdomsverksamhetens
vidkommande* ovisst hur länge det kan
komma att råda.
Redan under senare delen av föregående
år var det uppenbart att 1960
års folkbildningsutrednings betänkande
inte kunde läggas till grund för den
framtida utformningen av statligt stöd
och att en särskild utredning torde bli
erforderlig i fråga om ungdomsverksamheten.
Detta har också ecklesiastikministern
uttalat i årets statsverksproposition.
Omfattningen av det statliga stödet
till folkbildningsarbetet och ungdomsverksamheten
är givetvis beroende av
ekonomiska och politiska avvägningar
och framför allt av vilket intresse man
har för dessa frågor. Det är emellertid
uppenbart att ovisshet om riktlinjerna
för framtiden har menliga inverkningar.
Alla som arbetar för eller stödjer
folkbildningsarbete och ungdomsverksamhet,
det må vara landsting, kommuner
eller olika organisationer, har ett
intresse av att få klarhet för att få veta
hur de skall planera och disponera för
framtiden.
Jag vill därför uttala min tillfredsställelse
över statsrådets positiva svar
som utfäster att nästa års riksdag skall
föreläggas förslag grundade på överarbetning
av utredningens betänkande
i de avseenden som gäller det egentliga
folkbildningsarbetet. Jag vill samtidigt
uttrycka en förhoppning om intensitet
i fråga om den speciella utredning angående
ungdomsverksamheten, som
statsrådet utfäster i sitt svar. Även detta
avsnitt bör snart nog få bli föremål
för riksdagens prövning.
Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 3
Svar på interpellation ang. vård i enskilda
hem av ungdomar som eljest
skulle ha intagits på ungdomsvårdsskola
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Enskog har i anslutning
till viss i Västerås pågående
försöksverksamhet frågat om jag som
en väg att minska ungdomsbrottsligheten
vill medverka till att staten lämnar
bidrag till de kommuner, som själva
ordnar fosterhem i enskilda familjer
för ungdomar som annars skulle ha intagits
på ungdomsvårdsskola. Vidare
frågar herr Enskog, om jag vill medverka
till att länsstyrelsernas barnavårdskonsulenter
får sådana resurser, att de
kan medverka till anskaffandet av fosterhem
och att de kan utöva fortlöpande
tillsyn av dessa fosterhem.
Såsom herr Enskog framhållit stadgas
i 36 § barnavårdslagen, att den
som omhändertagits för samhällsvård i
första hand bör placeras i enskilt hem.
En betydande del av de av barnavårdsnämnderna
omhändertagna placeras
också i fosterhem. Det har sedan länge
varit en medveten strävan inom barnavården
att utöka fosterbarnsvården och
inskränka anstaltsvården. Fosterbarnsvården
är en kommunal uppgift. Det
ankommer därför närmast på barnavårdsnämnderna
att i samarbete med
barnavårdsombud och länsstyrelsernas
barnavårdskonsulenter vidta erforderliga
åtgärder för att anskaffa lämpliga
och villiga fosterhem. I vissa fall —
där ansökan om intagning på ungdomsvårdsskola
inte bifallits — kan barnavårdsnämnderna
få hjälp med anskaffande
av fosterhem av en befattnings
-
152 Nr 23
Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. vård i enskilda hem av ungdomar som eljest skulle ha
intagits på ungdomsvårdsskola
havare i socialstyrelsen som har sådan
verksamhet som huvudsaklig arbets
uppgift.
Vårdkostnaden för de barn och ungdomar
som av barnavårdsnämnderna
utackorderats i fosterhem bestrides av
kommunerna utan direkt statsbidrag.
Ett tidigare utgående statsbidrag till
kommunerna för bl. a. vissa för skyddsuppfostran
omhändertagna och till enskilda
hem överlämnade barn avlöstes
fr. o. m. den 1 juli 1958 enligt beslut
vid 1957 års riksdag. Den nuvarande
fördelningen av kostnaderna för samhällets
barnavård fastställdes av statsmakterna
1960 i samband med behandlingen
av förslaget till ny barnavårdslag.
Jag vill erinra om att den förra året
tillsatta utredningen om effektivare åtgärder
för vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelever
enligt sina direktiv
bl. a. har att utföra en av riksdagen år
1960 begärd utredning om vidgad användning
av familjevård vid omhändertagande
av barn och ungdom för
samliällsvård. När denna utredning
framlagt sina förslag blir det anledning
återkomma till frågan hur familjevården
av omhändertagna barn och ungdomar
på lämpligaste sätt skall kunna
stimuleras och effektiviseras. I detta
sammanhang får ställning också tas till
frågan om barnavårdskonsulenternas
medverkan i fosterbarnsvården.
Vidare anförde:
Herr ENSKOG (fp):
Herr talman Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret på min
interpellation. Med kännedom om det
sociala patos som statsrådet har, måste
jag dock säga att jag hade väntat mig att
svaret skulle vara mera positivt. Jag har
ändå i min interpellation redovisat
mycket goda resultat av den försöksverksamhet
som på kommunalt initiativ
bedrives i Västerås sedan ett par år
tillbaka och som syftar till att genom
olika åtgärder minska brottsligheten,
speciellt då ungdomsbrottsligheten.
Den tid som verksamheten i Västerås
har pågått är visserligen relativt kort,
men de hittills redovisade resultaten är
så pass goda att de bör kunna ligga till
grund för åtgärder även på andra håll.
Jag tror emellertid inte att detta kommer
att ske i någon större utsträckning,
om inte vissa åtgärder vidtages från statens
sida, och det var därför som jag
ställde de båda nu besvarade frågorna.
För det första frågade jag om inte herr
statsrådet ville medverka till att de kommuner,
som själva ordnar fosterhem i
enskilda familjer för ungdomar som
annars skulle ha intagits på ungdomsvårdsskola,
kan få statligt bidrag härför,
eftersom ju ungdomsvårdsskolorna
bekostas av staten; och för det andra
frågade jag om inte barnavårdskonsulenterna
på länsstyrelserna kunde få
sådana resurser att de kan medverka till
anskaffandet av sådana fosterhem och
att de kan utöva fortlöpande tillsyn av
dessa fosterhem.
I svaret på frågorna säger nu socialminister
n att fosterbarnsvården är en
kommunal uppgift. Ja, det vet jag också.
Men med tanke på vikten av att snabbt
kunna ta hand om ungdomar som kommit
på glid och som — enligt vad som
hittills varit brukligt — förr eller senare
blivit intagna på ungdomsvårdsskola,
där vården som nämnts bekostas av
staten, anser jag att det är en statlig
uppgift att bekosta även vården i fosterhem
för just denna kategori.
Beträffande den andra frågan hänvisar
statsrådet till den förra året tillsatta
utredningen om effektivare åtgärder för
vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelever,
vilken också bl. a. har att utföra
en av riksdagen år 1960 begärd utredning
om vidgad användning av familjevård
vid omhändertagande av barn
och ungdom för samhällsvård. Jag
Torsdagen den 24 maj 1962
Nr 23 153
Svar på interpellation ang. vård i enskilda hem av ungdomar som eljest skulle ha
intagits på ungdomsvårdsskola
tycker det är synd att en för många ungdomar
så stor och viktig fråga skall fördröjas
genom att den blivit en detalj i
en utredning. Som jag redan sagt, visar
resultaten från den i Västerås bedrivna
verksamheten så pass goda resultat att
de bör kunna duga som underlag för
utökad verksamhet av detta slag.
Herr talman! Jag anser denna fråga
vara så viktig att jag vill ta kammarens
tid i anspråk ännu några minuter och
då redovisa en del av vad som hittills
gjorts på detta område samt lämna några
siffror om försöksverksamheten i Västerås.
Under 1950-talet har brottsligheten i
Sverige ökat med mer än 50 procent.
Antalet i polisstatistiken upptagna brott,
räknat per 100 000 invånare, var 2 452
år 1950 och 4 028 år 1959. Motsvarande
siffror för städer av storleken 50 000—
100 000 invånare var högre och uppgick
1959 till cirka 6 200 och för Västerås’
del till 5 700. Ser vi på ungdomsbrottsligheten,
så visar statistiken ännu dystrare
trend. Inom åldersgruppen 15—17
år har antalet för straffregisterbrott sakerfällda
personer och antalet personer
som erhållit åtalseftergift för brott —
vilka sålunda, om de åtalats, skulle ha
föranlett anteckning i straffregistret ■—
ökat från i medeltal 625 för åren 1950—
1954 till 1 215 år 1959, räknat per
100 000 inom nämnda grupp, och i åldersgruppen
18—20 år från 677 till
1 166. Det är sålunda nästan en fördubbling.
I Västerås var antalet av barnavårdsnämnden
behandlade fall av åtalseftergift
under åren 1950—1952 i medeltal
29, för 1953—1956 steg det till 58, år
1957 till 83, år 1958 till 155, och 1959
var antalet uppe i 201. År 1960 hade antalet
sjunkit till 101 fall och 1961 till
83 fall. Sjutton ungdomar, som eljest
skulle ha omhändertagits på ungdomsvårdsskola,
har överlämnats till fosterhem,
alltså till enskilda hem. Av dessa
har två senare överförts till ungdoms
-
vårdsskolor. Antalet efter framställning
av barnavårdsnämnden vid årets slut på
ungdomsvårdsskola intagna har nedgått
från 20 år 1959 till 13 år 1960 och till
4 år 1961.
Vad har då gjorts för att nå detta resultat,
och varför har brottsligheten stigit
så oroväckande i Sverige under 1950-talet?
För att ta den sista frågan först, så
råder det delade meningar om orsakerna
till ökningen. Å ena sidan har hävdats
att ökningen till väsentlig del beror
på ekonomiska och strukturella förändringar
i samhället, framför allt den
fortskridande industrialiseringen och
urbaniseringen samt ökningen av antalet
frestelser till följd av det ökade välståndet.
Å andra sidan har det gjorts
gällande att ökningen åtminstone till en
viss del är att tillskriva brister i det
samhälleliga reaktionssystemet.
För att få en säkrare uppfattning om
orsakerna till ungdomsbrottslighetens
ökning föreslogs vid 1959 års riksdag i
en folkpartimotion II: 49 att möjligheterna
borde undersökas att inom ett
lokalt begränsat område — som exempel
nämndes Västerås — försöksvis förstärka
de brottsförebyggande och beivrande
åtgärderna. Första lagutskottet framhöll
vid motionens behandling att värdet av
ett sådant försök framför allt skulle ligga
däri att man till rimlig kostnad och
utan alltför stort dröjsmål skulle kunna
undersöka effekten av olika åtgärder
och behandlingsformer för kriminalitetens
bekämpande.
Riksdagen beslöt med anledning av
motionen att hos Kungl. Maj :t hemställa
om utredning av förutsättningarna för
att på viss plats åstadkomma en sådan
förstärkning av de kriminalvårdande
och socialvårdande institutionerna som
motionen avsåg. Utredningen, som uppdragits
åt sakkunniga, är såvitt jag känner
till ännu inte slutförd.
I Västerås ansåg man sig med anledning
av det synnerligen oroande läget
154 Nr 23
Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. vård i enskilda hem av ungdomar som eljest skulle ha
intagits på ungdomsvårdsskola
på ungdomsbrottslighetens område inte
kunna invänta utredningens residtat,
utan man beslöt är 1959 att vidtaga vissa
åtgärder oavsett om statsbidrag kunde
erhållas eller ej. Man vidtog allmänt
förebyggande åtgärder såsom utökning
av ungdomsverksamheten bl. a. vid ungdomsgårdar,
en verksamhet som dock
redan tidigare varit väl utbyggd, en omfattande
föräldrakampanj m. m. Man
förstärkte kriminalpolisens resurser,
med särskild vikt lagd på ungdomsbrottsligheten,
och ett nära samarbete
etablerades mellan kriminalpolisen och
barnavårdsnämnden. Barnavårdsnämndens
resurser ökades också och dess
verksamhet inriktades i högre grad på
att uppspåra och snabbt ta hand om
ungdomar som kommit på glid. Man har
anskaffat lämpliga fosterhem för dessa
ungdomar, och det har därigenom gått
att utan dröjsmål placera ungdomarna.
Herr talman! Jag har velat lämna denna
redovisning av de resultat som nåtts
genom ett lokalt initiativ. Erfarenheterna
pekar mot att hoppingivande resultat
kan nås om samhället snabbt kan vidtaga
lämpliga åtgärder. Jag är övertygad
om att både socialministern och jag har
samma uppfattning om vikten av att åtgärder
för att minska ungdomsbrottsligheten
vidtages. Skillnaden är den att
jag önskar att herr statsrådet med ledning
av de erfarenheter som — visserligen
efter relativt kort tid — vunnits
i Västerås snarast skall vidtaga lämpliga
åtgärder, under det att socialministern
vill avvakta utredningens resultat.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:
Herr talman! Jag vill understryka att
herr Enskogs och min uppfattning i
denna fråga inte är betingad av om någon
av oss har ett mer eller mindre
starkt socialt patos. Det är inte fråga om
socialt patos, utan det gäller mera krassa,
materiella angelägenheter. Vad det
rör sig om är om komunerna skall ha be
-
talt av staten, när de utför sådant som
är deras självklara plikt att fullgöra.
Jag vet att man gör denna sin plikt i
Västerås och även på andra håll.
Jag är lika livlig anhängare som herr
Enskog av att man skall vidta åtgärder
för att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten.
Jag äir också mycket intresserad
av att få se resultatet av den
utredning som behandlar frågan om att
placera detta klientel utanför ungdomsvårdsskolorna,
i fosterhem eller på andra
ställen. Jag har nämligen, som jag
tidigare påpekat i liknande debatter,
kommit till den slutsatsen att de resultat
man fått fram vid ungdomsvårdsskolorna
inte är tillfredsställande.
Den verksamhet som bedrivs i Västerås
är värd all aktning. Sådan verksamhet
har förekommit även i andra
städer, bland vilka jag kan nämna Gävle,
Hälsingborg samt även Stockholm
och Göteborg. Jag önskar förvisso att
liknande verksamhet skall genomföras
även i andra städer och orter, och i
detta avseende är vi av ungefär samma
mening.
Riksdagen avskaffade denna ersättning
i samband med att betalningsförliållandena
mellan staten och kommunerna
rensades upp år 1957, och numera
får kommunerna bidrag i annan
form. Eftersom riksdagen så sent som
1960 tagit ställning till detta, må det förlåtas
mig, om jag inte tar initiativ i detta
avseende. Detta hindrar emellertid inte
att jag vill ge uttryck för den höga uppskattning
jag hyser för den verksamhet
som bl. a. bedrivs i Västerås. Vi följer
den inom socialdepartementet med uppmärksamhet.
Vi är lika intresserade av
resultaten som av vad som sker på detta
område i andra städer.
Vidare kan man naturligtvis resonera
om hur kostnaderna för detta skall bestridas.
Det finns t. ex. personer som
anser att kommunerna själva rätteligen
borde betala för vården på ungdomsvårdsskolorna.
Det skall nämligen er
-
155
Torsdagen den 24 maj 19G2 Nr 23
Svar på interpellation ang. valet av kontors- och expeditionslokaler för statliga
institutioner
kännas att vissa kommuner inte gör
någonting för de unga innan det har
gått så långt att dessa har gjort sig skyldiga
till sådana brott som föranleder
intagande på ungdomsvårdsskola. Och
detta är inte ett lämpligt sätt att behandla
de unga.
Jag följer som sagt, herr Enskog, alla
dessa frågor med uppmärksamhet i avvaktan
på utredningens resultat. I princip
har vi inga delade meningar. Jag
betonar emellertid att det här rör sig
om krassa materiella frågor, nämligen
om vem som skall stå för kostnaderna
när kommunerna utför denna verksamhet
— som enligt mitt förmenande är
deras självklara plikt — staten eller
kommunerna.
Herr ENSKOG (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka för
det tillägg till svaret som herr socialministern
nu gjorde.
Jag vill understryka, att för min del
anser jag det viktigaste vara att dessa
ungdomar som kommit på glid snabbt
blir omhändertagna. Vi gör i Västerås
inte så som man i allmänhet gör -—-alltså låter ungdomarna vänta på att
bli intagna på ungdomsvårdsskola och
låter dem gå kvar i sin vanliga miljö
och där komma i kontakt med samma
gäng som tidigare. Detta leder ju till
upprepade brott. Kan åtgärder snabbt
vidtagas och ungdomarna placeras i
lämpliga fosterhem på annan ort, hjälper
man ungdomarna att komma på
rätt väg; det har de försök som gjorts
visat.
Jag tackar än en gång socialministern
för de besked han lämnat.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 4
Svar på interpellation ang. valet av kontors-
och expeditionslokaler för statliga
institutioner
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Haglund har frågat
hur jag ser på en statlig institutions
förhyrning av nya lokaler.
Ett viktigt intresse är att erhålla
lägsta hyra vid förhyrningar för statsverket,
men även andra omständigheter
än hyrans storlek måste beaktas.
Lokalernas lämplighet för avsett ändamål,
deras belägenhet på orten, kommunikationer,
personalens trivsel och
andra faktorer måste tillmätas stor betydelse.
Man bör söka sig fram till den
lösning som vid en samlad bedömning
framstår som den för statsverket förmånligaste.
Interpellationen behandlar särskilt
de av länsarbetsnämnden och arbetsförmedlingen
i Gävle sedan år 1955
disponerade lokalerna. Enligt vad jag
erfarit har dessa lokaler numera blivit
för små. De anses dessutom olämpliga
i sin utformning för de rationaliseringsåtgärder
som arbetsmarknadsstyrelsen
avser att genomföra. Sedan sjömanshusen
inlemmats i länsarbetsnämndens
organisation anses lokalerna även med
hänsyn till denna verksamhet olämpliga.
Läget i förhållande till hamnen har
inte ansetls godtagbart för sjöfartsnäringens
företrädare.
Såsom anföres i interpellationen torde
länsarbetsnämnden och arbetsförmedlingen
i Gävle komma att tillföras
betydande personalförstärkningar fr. o.
m. nästa budgetår. Om ytterligare lokaler
för att tillgodose de därigenom
uppkommande lokalanspråken skulle
förhyras, måste verksamheten splittras
på minst tre ställen i staden. Detta
skulle medföra betydande både ekonomiska
och andra olägenheter och minska
möjligheterna att rationellt utnyttja
personalen. De svårigheter som skulle
uppstå såväl för allmänheten som
för myndigheten måste om möjligt undvikas.
Den möjlighet till förhyrning av
lämpligt belägna lokaler som uppstod
156 Nr 23 Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. valet av kontors- och expeditionslokaler för statliga
institutioner
år 1961 ansåg sig arbetsmarknadsstyrelsen
därför böra begagna sig av. Styrelsen
ansåg att den vid förhandlingarna
erbjudna hyran var förmånlig i
jämförelse med hyran för nybyggda,
närbelägna kontorslokaler i övrigt i
staden.
Enligt vad som uppgivits hade kontorshuset
planerats innan länsarbetsnämnden
erbjöds hyra och byggnaden
följaktligen kommit till stånd oavsett
om nämnden förhyrt lokaler eller ej.
Tillgången på kontorslokaler i Gävle
torde sålunda inte ha påverkats av länsarbetsnämndens
förhyrning.
Vidare anförde:
Herr HAGLUND (s):
Herr talman! Jag tackar socialministern
för interpellationssvaret, som
väl med hänsyn till frågans lokalbetonade
karaktär inte kunde få någon annan
utformning. Interpellationen gällde
ju flyttning av länsarbetsnämndens
lokaler till ett privatfinansierat nybygge.
Delvis var interpellationen baserad
på den förvåning som uppkommit hos
folk i ansvarig ställning inom Gävle
stad och naturligtvis hos den nuvarande
fastighetsägaren, det konununägda
bostadsbolaget Gavlegårdarna -— en
reaktion som enligt min uppfattning
är förståelig. Det får väl anses vara
naturligt och hörande till god sed på
hyres- och bostadsmarknaden att en
hyresgäst — i detta fall en statlig institution
-— som blir trångbodd och
inåste utöka sin administration, i första
hand tar kontakt med sin nuvarande
hyresvärd. I detta fall har ingen sådan
kontakt tagits och inga förhandlingar
begärts. Jag skulle därför sätta stort
värde på om statsrådet ansåg det värt
att på lokalplanet kontrollera mitt påstående.
Jag utgår från att statsrådet inte anser
det vara vanligt att en fastighetsägare
på omvägar får sig bekant att
han håller på att som hyresgäst mista
en aktad institution som hyr nära 1 000
m2 kontorsyta — i detta fall en kontorsyta
som tillkommit under ett naturligt
samarbete och planerande. Min
reflexion är med anledning av en passus
i svaret: Hur kan man veta att de
nuvarande lokalerna är olämpliga för
rationaliseringsåtgärder och eventuella
påbyggnader, när inga undersökningar
gjorts och inga kontakter tagits med
den nuvarande fastighetsägaren?
Sedan tillkommer en synpunkt som
kanske inte bara har gävlebetonad karaktär,
nämligen relationen bostäder—
kontorslokaler. Jag tror nämligen att
vi har nått ett skede, där det skulle
vara av värde om bostadsstyrelsen eller
någon annan myndighet gjorde en
grundlig undersökning om behovet av
ytterligare kontorslokaler. Om behovet
av hyresbostäder behöver vi ingen undersökning
— det behovet är vi alla
medvetna om. I Gävle t. ex. tillkom
under 1961 118 kontorslokaler. Inräknar
man butiks- och lagerlokaler har
över 200 byggnadsenlieter tillkommit
för annat än bostadsändamål. Om relationen
404 nytillkomna bostäder och
över 200 kontors-, butiks- och lagerlokaler
i en stad med 4 000—5 000 bostadssökande
är riktig, har jag tydligen
missförstått dagens bostadssituation.
Till sist vill jag än en gång tacka socialministern
för svaret och betona att
jag är helt överens med statsrådet när
han uttalar, att man bör söka sig fram
till den lösning som vid en samlad bedömning
framstår såsom den för statsverket
förmånligaste. Vi skulle nog ha
varit ännu mer överens om i detta fall
den nuvarande fastighetsägaren fått
vara med vid den samlade bedömningen.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:
Herr talman! Jag instämmer med interpellanten
i att denna fråga är myc
-
Torsdagen den 24 maj 1962 Nr 23 157
Svar på interpellation ang. preskriptionsbestämmelsen i 39 § lagen om socialhjälp
ket lokalbetonad, och det är svårt för
mig att gå in i en diskussion. Det är ju
inte ett statsråds business att syssla
med förhyrning av lokaler som handhas
av honom underställda verk ute i
landet. Det är helt enkelt praktiskt
omöjligt för mig att ge mig in på sådana
ting. Ty vi har ju en hel del annat
att syssla med också.
Jag vill bara rent allmänt säga att
det inte heller kan vara vår sak att
kontrollera huruvida det blir för många
kontorslokaler i en kommun eller inte.
Det är väl de kommunala myndigheterna
som får försöka komma till rätta
med sådana problem.
Enligt de uppgifter jag har fått från
vederbörande styrelse — jag har inte
något annat att hålla mig till —- var
ju beslut fattat beträffande det nya huset,
innan förhyrning beslöts, så att den
kan ju inte ha påverkat antalet kontorslokaler
i Gävle.
Vad beträffar frågan huruvida de
hittillsvarande lokalerna skulle vara
olämpliga vid en rationalisering avverksamheten
har jag inte heller annat
att hålla mig till än de uppgifter jag
har fått från verket, uppgifter som verket
naturligtvis i sin tur har fått från
länsarbetsnämnden i Gävle.
När interpellanten gör gällande att
det inte skulle ha förekommit några
kontakter med den nuvarande fastighetsägaren
överensstämmer detta inte
med de upplysningar jag har fått. Jag
utgår från att dessa är riktiga. Verket
anför följande: »Efter underhandskontakt
med fastighetsägaren undersökte
länsarbetsnämnden möjligheterna att
erhålla ytterligare lokaler från andra
hyresgäster i fastigheten.» Sedan lämnas
en redogörelse till vilket resultat
denna underhandskontakt lett. Jag anser
mig sålunda kunna omedelbart besvara
den fråga som herr Haglund ställde
till mig och säga att sådana underhandskontakter
med den nuvarande
fastighetsägaren av allt att döma har
ägt rum.
Herr HAGLUND (s):
Herr talman! Orsaken till att jag
framställde denna som jag själv tyckte
lokalbetonade interpellation är ju
att bestämmanderätten i frågan itil syvende
og sidst ligger hos arbetsmarknadsstyrelsen
i Stockholm.
Beträffande kontakten skall jag inte
säga så mycket. Jag har tillgång till
protokollet och läst vad som har förevarit.
Sedan kan man ju diskutera vad
som menas med kontakt. Jag menar
att det i detta fall skulle ha skett riktiga
underhandlingar med den nuvarande
fastighetsägaren. Jag vidhåller
att sådana inte har ägt rum. Här står
uppgift mot uppgift. Jag frågade vederbörande
för en kort tid sedan vari kontakten
bestått. Jag skall inte här ange,
vari den har bestått, utan vill uppmana
statsrådet att, om han vill göra sig
besvär med det, införskaffa protokollen
från länsarbetsnämndens sammanträden.
Därav kommer det säkert att framgå
på vilket sätt kontakt har tagits.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 5
Svar på interpellation ang. preskrip
tionsbestämmclsen
i 39 § lagen om
socialhjälp
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Bohman har frågat,
om jag anser bestämmelsen i 39 §
socialhjälpslagen om treårig preskriptionstid
tillfredsställande och om jag
avser att föreslå sådan ändring i lagen
att de allmänna bestämmelserna om
tioårig preskription blir gällande.
Innan socialhjälpslagen trädde i kraft
den 1 januari 1957 var preskriptionstiden
10 år för kommunernas krav mot
enskild person för utgiven fattigvård.
Den treåriga preskriptionstiden i socialhjälpslagen
infördes i de enskildas
intresse för att inte återbetalnings
-
158 Nr 23 Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. preskriptionsbestämmelsen i 39 § lagen om socialhjälp
frågan skulle kunna hållas svävande
alltför länge. En utredning hade f. ö.
visat, att åiterkrav av fattigvård mer
än 3 år efter vårdens lämnande var
sällsynta.
Återkraven kan ha olika bakgrund.
Äterkrav kan grundas på att socialhjälpen
endast utgjort förskott på en
annan social förmån, som hjälptagaren
sedan kommit i åtnjutande av. Vidare
kan återkravet bero på att en
hjälptagare lämnat oriktiga eller vilseledande
uppgifter. S. k. frivillig socialhjälp,
d. v. s. sådan hjälp som går utöver
vad som behövs för livsuppehället
och erforderlig vård, kan alltid
återkrävas av en hjälptagare som är
över 16 år. För obligatorisk socialhjälp
slutligen kan krav riktas mot
hjälptagares make, och om hjälptagaren
är under 16 år kan föräldrarna
åläggas återbetalningsskyldighet.
Min uppfattning är att preskriptionstidens
förkortning från 10 till 3 år
haft övervägande positiva verkningar
både för berörda enskilda personer och
för kommunerna. För vissa hjälpsituationer
har det gjorts gällande att den
korta preskriptionstiden har en ogynnsam
effekt. Dels avses sådana fall då
en kommun beviljar en person frivillig
socialhjälp i form av s. k. näringshjälp,
som i allmänhet är ett kapital
för startande av en rörelse. Dels pekas
på fall, då frivillig socialhjälp meddelas
personer, som visserligen har ett
sparkapital men som har det bundet i
ett eget hem eller liknande. I båda fallen
kan det inträffa att hjälptagaren
så småningom får lösgjort kapital genom
försäljning av rörelsen eller fastigheten.
Kommunen kan emellertid på
grund av att preskription inträtt vara
förhindrad att återfå någon del av det
kapital, som ägaren tack vare kommunens
insatser är i besittning av. Detsamma
kan vara fallet när en rörelse
ger sådan avkastning, att en amortering
helt eller delvis av det av kommunerna
tillskjutna beloppet framstår
som skälig. De nu angivna förhållandena
säges göra kommunerna återhållsamma
med att lämna hjälp i fall som
de nu nämnda.
Till vad som anförts beträffande näringshjälp
vill jag foga den anmärkningen,
att en kommun kan lämna hjälp
genom att teckna borgen för ett lån
till hjälptagaren. Den treåriga preskriptionstiden
börjar då inte löpa förrän
kommunen eventuellt nödgats infria sin
borgen.
Frågan om preskriptionstiden för
återkrav av socialhjälp rymmer känsliga
avvägningsproblem. För dagen är
jag inte beredd att förorda någon ändring
i socialhjälpslagens bestämmelser,
som varit i kraft förhållandevis kort
tid. Jag har dock min uppmärksamhet
riktad på denna fråga liksom på en
del andra problem på socialhjälpslagens
område.
Vidare anförde
Herr BOHMAN (h):
Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till statsrådet och chefen för
socialdepartementet för hans svar.
Om man granskar svaret finner man,
att statsrådet först anser sig kunna konstatera,
att förkortningen av preskriptionstiden
från tio till tre år haft övervägande
positiva verkningar både för
berörda enskilda personer och för kommunerna.
Men när man sedan kommer
till slutet på svaret blir det mera nyanserat.
Och man kan med tillfredsställelse
notera, att även om statsrådet inte
är beredd att för dagen förorda någon
ändring av socialhjälpslagen följer statsrådet
likväl frågan med uppmärksamhet.
Det förtjänar kanske på nytt påminnas
om att den ändring av preskriptionstiden,
som på sin tid genomfördes,
inte föreslogs av socialvårdskommittén.
Den tillkom efter remissbehandlingen
vid ärendets beredning i departementet
på förslag — om jag inte minns
Torsdagen den 24 maj 1962 Nr 23 159
Svar på interpellation ang. preskriptionsbestämmelsen i 39 § lagen om socialhjälp
fel — av statskontoret och endast tre
kommuner. Konsekvenserna av detta
förslag har alltså inte kunnat belysas
av remissinstanserna, och jag vågar —
som jag gjorde i min interpellation —
ifrågasätta, om ändringen verkligen varit
i de enskildas intresse.
Statsrådet liar, liksom jag själv också
gjort, pekat på två typer av fall, där
preskriptionstidens begränsning anses
ha fått en ogynnsam effekt, nämligen
dels fall då kommunen beviljat frivillig
socialhjälp i form av s. k. näringshjälp
och dels fall då motsvarande hjälp
lämnats personer, som har i eget hem
bundet sparkapital.
Den frivilliga socialhjälpen har ju
framför allt till uppgift att vara förebyggande,
att sätta vederbörande i stånd
att bygga upp en egen existens och att
hjälpa honom att stå på egna ben. Det
säger sig självt, att vederbörande behöver
tid för detta, ofta en längre tid än
tre år. Det är alltså i regel först efter
treårstidens utgång som kommunen
skulle kunna räkna med att med framgång
kunna göra gällande krav på återbetalning.
Det är därför naturligt att
denna korta preskriptionstid måste göra
kommunerna betydligt mindre benägna
än de annars skulle vara att lämna sådan
frivillig hjälp.
Jag tillåter mig, herr talman, att citera
vad den dåvarande departementschefen
Gunnar Sträng i det hänseendet
anförde i propositionen. Han sade så
här: »Vid bedömande av frågan, i vad
mån frivillig socialhjälp åt vuxen person
bör medföra återbetalningsskyldighet
för honom, bör man enligt min mening
fästa stort avseende vid att det
kommer att stå kommunerna fritt att efter
egen prövning avgöra, huruvida dylik
hjälp skall utgå eller ej. Det synes mig
med hänsyn härtill mest konsekvent att
också överlåta åt kommunerna att bestämma,
om hjälpen helt eller delvis
skall återbetalas. Även ur andra synpunkter
synes denna lösning vara att
förorda. Jag syftar härvid särskilt på
att den frivilliga hjälpen i stor utsträckning
kommer att få förebyggande karaktär
och att den i många fall kan
innebära en betydande kapitalinsats
från samhällets sida, t. ex. för att starta
en rörelse, inköpa en arbetsmaskin
e. d. I dessa fall kan det, såsom kommittén
framhåller, vara klokt att ge
hjälpen som ett förlagslån, enär hela
syftet med åtgärden skulle kunna äventyras,
om vederbörande finge på egen
hand disponera över hela kapitalbeloppet
utan återbetalningsskyldighet.»
Om kommunerna följer de rekommendationer
av dåvarande departementschefen
som jag nyss citerade, är
det klart att då är en treårig preskriptionstid
alltför kort. En sådan preskriptionstid
försvårar för kommunerna att
följa rekommendationerna.
I det andra fallet kan konsekvenserna
bli stötande. Om en person, som har
pengar investerade exempelvis i ett
eget hem, av olika skäl får besvärligt
att klara de amorterings- och ränteutgifter
som fordras för att han eller
hon skall kunna behålla sitt hem och
vänder sig till kommunen för att få
hjälp därmed, ställs kommunen ofta inför
vanskliga avvägningsproblem. De
problemen belyses rätt väl av åtskilliga
rättsfall, inte minst härifrån Stockholm,
där det varit fråga om personer
med mycket små inkomster som kunnat
klara sig hjälpligt genom de låga bostadskostnader
som det egna hemmet
medfört. Om socialhjälp inte lämnas
för att möjliggöra för vederbörande att
behålla sitt hem, kan det komma att
leda till att kommunen framdeles får
betydligt större utgifter för socialhjälp
som måste lämnas i annan form. Å
andra sidan måste kommunen vara starkt
obenägen att lämna socialhjälp till en
person i den trots allt relativa goda förmögenhetsställning
som det här inte sällan
kan vara fråga om, då kommunen
har klart för sig att återbetalning på
grund av den korta preskriptionstiden i
regel inte kan komma i fråga. Det lig
-
160 Nr 23 Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. lokaliseringspolitikens verkningar för de sysselsätt
ningssvaga områdena
ger ingenting orimligt eller socialt stötande
i att kommunen i sådant fall,
exempelvis vid vederbörandes dödsfall
eller fastighetens försäljning, får tillbaka
vad kommunen lagt ut, även om
dödsfallet eller försäljningen skulle inträffa
sedan mer än tre år förflutit.
Det är klart att det inte är lämpligt
att hålla frågan om återbetalningsskyldigheten
svävande hur länge som helst.
Men i de fall som jag särskilt nämnt
bör det inte föreligga några hinder att
göra klart för vederbörande att hjälpen
lämnats under sådana förhållanden, att
kommunen räknar med återbetalning.
Och för den enskilde understödstagaren
bör det i varje fall vara bättre med en
längre preskriptionstid, om därigenom
kommunerna blir mera benägna att lämna
den hjälp till självhjälp som det här
är fråga om.
Om statsrådet kommer att ha sin uppmärksamhet
riktad på frågan — vilket
ju statsrådet lovat att ha — är jag övertygad
om att det inte kommer att dröja
länge innan en omarbetning av de här
bestämmelserna kommer att aktualiseras.
Och om inte statsrådet aktualiserar
en sådan omarbetning, är jag övertygad
om att frågan härom kommer att
väckas på annat sätt. Jag ber än en
gång att få tacka för svaret.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 6
Svar på interpellation ang. lokaliseringspolitikens
verkningar för de sysselsättningssvaga
områdena
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Fälldin har i en
interpellation uttalat önskemål om en
redogörelse för resultaten av olika rörlighetsstimulerande
åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken
samt för myndigheternas
ansträngningar att påverka lo
-
kalisering av företagsamhet i sysselsättningssvaga
områden m. m. Jag vill svara
följande.
För att full och effektiv sysselsättning
skall kunna uppnås och bibehållas
måste arbetsmarknaden anpassa sig till
strukturförändringarna i näringslivet.
Övergång från branscher med minskade
sysselsättningsmöjligheter till expanderande
näringar måste därför underlättas.
Detta kan ske genom att möjliggöra
dels yrkesmässig rörlighet och dels
geografisk omflyttning. Inte bara den
yrkesmässiga utan också den geografiska
omflyttningen är i hög grad beroende
av att omskolning kan erbjudas.
Enligt senaste tillgängliga uppgifter deltar
f. n. 11 800 arbetslösa i yrkesutbildning.
Av dessta är ca 3 100 hemmahörande
i Norrland och ca 2 100 i Kronobergs,
Kalmar, Gotlands, Blekinge och
Kristianstads län, d. v. s. i landets sydöstra
del. Genom starthjälp, familjebidrag
och bidrag till flyttningskostnader
underlättas den geografiska rörligheten
ytterligare. Åren 1959—1961 lämnades
starthjälp till ca 20 000 personer
1 hela riket. Därav utgjordes 15 300 av
arbetslösa i Norrland. Av dessa flyttade
närmare 12 000 till annat län än hemortsliinet.
I sydöstra delen av landet fick
2 600 starthjälp, varav närmare 2 000
flyttade från hemortslänet.
Arbetsmarknadsmyndigheterna och
andra organ strävar efter att stimulera
företag att etablera sig i områden med
tillgång på arbetskraft. Sysselsättningen
inom industrien ökar i de flesta delar av
landet och inte minst i Norrland och
sydöstra Sverige. Sysselsättningsökningen
kommer i stor utsträckning på
befintliga företag, men en betydande
ökning har uppkommit även genom nyetablering
och genom utläggning av filialer.
Sysselsättningsökningen inom industrien
i Storstockholm är obetydlig.
Ett 80-tal av de ca 600 industriföretag,
som etablerats i landet under åren 1946
—1960 och som har mer än 25 anställ
-
Torsdagen den 24 maj 1962 Nr 23 161
lokaliseringspolitikens verkningar för de sysselsätt -
Svar på interpellation ang.
ningssvaga områdena
da hade helt eller delvis flyttat från
Stockholms- och Göteborgsregionerna.
Vid dessa nyetablerade arbetsplatser
sysselsattes 1960 oa 12 000 personer. Av
de från Stockholmsregionen utflyttade
företagsenheterna förlädes 20 med 3 600
sysselsatta till orter i sydöstra Sverige
och 8 med 2 200 sysselsatta till Norrland.
Av de åsyftade göteborgsföretagen
har flertalet lokaliserats till sådana delar
av landet där behov av sysselsättningsförstärkning
förelegat.
Lokalisering av företag underlättas i
många fall genom statlig lånegaranti.
Under tiden från januari 1960 till april
1962 beviljades statliga lånegarantier på
17 miljoner kronor till 96 företag i sydöstra
delen av landet och 16 miljoner
kronor till 60 företag i Norrland. I hela
riket beviljades under samma tid statliga
lånegarantier till ett belopp av 55
miljoner kronor. Av lokaliseringspolitisk
betydelse är också de medel som
statsmakterna lånar ut till företagareföreningarna
och den verksamhet som
dessa bedriver. Vid fördelningen av
dessa medel har en relativt stor andel
gått till landsdelar med särskilda behov
av ett utvidgat näringsliv. I storstadsregionerna
förekommer sådant stöd
endast i mycket liten utsträckning.
Vad angår lokaliseringen av bostadsbyggandet
vill jag erinra om att frågan
om bostadsproduktion i sysselsättningssvaga
områden senast i fjol behandlades
av riksdagen. Därvid uppmärksammades
bl. a. den arbetsmarknadspolitiska
prövningen av egnahemslåneärenden.
Riksdagen uttalade som sin mening, att
denna prövning i sin praktiska tillämpning
inte innebar ett missgynnande av
landsbygdens bostadsproduktion.
Staten måste som långivare bedöma
en lånesökandes möjligheter att betala
räntor och amorteringar. Vid en sådan
bedömning måste man även ta hänsyn
till de framtida sysselsättningsbetingelserna
för sökanden på den ort där han
vill bygga sitt hem. Frekvensen avslag
-
na låneansökningar är inte påtagligt
högre i län med låg sysselsättningsgrad
än i riket som helhet. Under det senaste
budgetåret avslogs i hela landet 5,1
procent av samtliga ansökningar om
egnahemslån. I sydöstra delen av landet
var motsvarande siffra 5,3 procent
och i norrlandslänen 6,2 procent. Vilken
roll den nämnda sysselsättningsfaktorn
därvid spelat kan inte avgöras.
Ser man på bostadsbyggandet som
helhet kan man med hänsyn till bostadsbristens
koncentration till storstadsområdena
inte finna, att län med
låg sysselsättning har missgynnats. Den
totala bostadsproduktionen i förhållande
till folkmängden är lägre än rikssiffrorna.
Samtidigt är produktionssiffrorna
för småhus relativt höga i Norrland
och de sydöstra länen. De båda
områdena liar sammanlagt ungefär 28
procent av landets befolkning. Under
de tre senaste åren har mellan 21 och
23 procent av samtliga nyproducerade
bostäder i landet och mellan 30 och 34
procent av samtliga småhus uppförts i
dessa områden.
Vidare anförde:
Herr FÄLLDIN (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min interpellation.
Jag lade märke till att statsrådet
inte avslutade svaret med den
vanliga passusen om att han därmed
ansåg sig ha besvarat frågorna i interpellationer.
Anledningen till det kan jag
väl förstå, men jag medger å andra sidan
att det här är fråga om mycket
svåra problem.
Det kan inte få råda något tvivel om
att vi måste göra allt för att hålla sysselsättningen
uppe. Det är samhällets
skyldighet att medverka till det. Men
jag har den uppfattningen, att arbetsmarknadspolitiken
i alltför stor utsträckning
under de senaste åren har
inriktats på att flytta folk från de sys
-
6 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 23
162 Nr 23 Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. lokaliseringspolitikens verkningar för de sysselsättningssvaga
områdena
selsättningssvaga områdena till andra
delar av landet och att man i alltför
liten utsträckning har sökt stimulera
företagsamheten i de sysselsättningssvaga
regionerna. Den uppfattningen anser
jag mig ha fått ytterligare bestyrkt genom
socialministerns svar.
Enligt den redogörelse socialministern
lämnade har under våren 1959—
1961 närmare 12 000 av 15 300 arbetslösa
i Norrland flyttats till ett annat län
än hemortslänet. I sydöstra delen av
landet har närmare 2 000 av totalt 2 600
flyttats. Det betyder att 75 å 80 procent
av de omskolade genom den geografiska
rörligheten i arbetsmarknadspolitiken
har flyttats från hemortslänet. Det är
enligt min mening en oroväckande utveckling.
De siffror som jag har från
mitt eget hemlän bestyrker detta. I
Västernorrlands län har vi haft ett stigande
utflyttningsöverskott under senare
år. Siffrorna för åren 1959 till och
med 1960 var följande: 1 084, 1 427,
1 569, 1 831 och 2 934. ökningen mellan
de två sista åren var alltså cirka 1 100.
Den arbetsmarknadspolitik som förts
och förs tycks sålunda forcera denna
utveckling. Man kan inte komma
ifrån att det här i långa stycken måste
betecknas som en dirigering av folk.
I många fall skapas stora personliga
problem för människorna, när de tvingas
att flytta bort från hembygden till
helt andra delar av landet, och ur samhällets
synpunkt växer problemet. Man
kan inte tänka sig, att bygder skall
kunna existera utan ett visst befolkningsunderlag.
Man måste ha underlag
för den allmänna standard, som numera
helt enkelt måste anses nödvändig.
Kan man inte stoppa denna befolkningsflyttning,
blir dessa problem olösliga
i framtiden. Särskilt allvarligt är det
att det är just den bästa arbetskraften
som flyttas bort. Den svårplacerade arbetskraften
liar arbetsmarknadsmyndigheterna
inte kunnat göra så mycket för.
Och för varje produktiv kraft, som flyt
-
tas bort, ökar den procentuella andelen
av den svårplacerade arbetskraften. Det
är ett mycket oroande framtidsperspektiv
för den som är bosatt i en sådan
bygd.
Min fråga om i vilken utsträckning
myndigheterna har kunnat medverka
till lokaliseringen av företagsamheten
och därmed till sysselsättningstillfällen
i de sysselsättningssvaga områdena har
jag fått ett mycket knapphändigt svar
på. Det finns kanske inte heller så mycket
att svara. »Arbetsmarknadsmyndigheterna
och andra organ strävar efter
att stimulera företag till att etablera sig
i områden med tillgång på arbetskraft»,
försäkrar socialministern. Ja — men vilka
organ och i vilken utsträckning? Om
jag skulle leka med ord litet grand, skulle
jag kunna säga att jag tror att socialministern,
när han gör det konstaterandet,
uppträder som förgyllare på arbetsmarknaden.
Hur är förhållandena i praktiken? Arbetsmarknadsstyrelsen
har i sitt centrala
verk en särskild lokaliseringsbyrå.
Men hur är det sedan? Länsarbetsnämnden,
som är nästa instans, har inte en
enda person, som kan äga sig åt dessa
frågor. Och av de personalförstärkningar,
som årets riksdag medverkat
till, skall väl grovt taget alla syssla med
intensifierad förmedlingsverksamhet eller
med andra ord ytterligare påskynda
omflyttningen av arbetskraft.
Socialministern talar om andra organ.
Det måste vara företagarföreningarna,
som socialministern avser. Men
deras resurser är otillräckliga. När propositionen
om anslag på tiiläggsstat för
innevarande budgetår lades fram, visade
det sig att regeringen begärt mera
resurser till de rörlighetsstimulerande
åtgärderna, medan företagarföreningarna
— trots stor brist på medel och trots
att investeringsvilja finns i dessa bygder
— inte fick någon ökad andel i de
sysselsättningsbefrämjande åtgärderna.
Jag är medveten om att denna del av
Torsdagen den 24 maj 1962 Nr 23 163
lokaliseringspolitikens verkningar för de sysselsätt -
Svar på interpellation ang.
ningssvaga områdena
åtgärderna faller under ett annat departement.
Men å andra sidan är det så, att
socialministern är den inom regeringen,
som får anses lia huvudansvaret för
sysselsättningen. Mot den bakgrunden
hade man nog väntat sig en bättre samordning
på regeringsplanet av de olika
åtgärderna. Nu har denna fråga tagits
upp i en annan interpellation i kammaren,
och jag skall inte försöka att föregripa
debatten i anslutning till den interpellationen.
Jag vill bara konstatera,
att flertalet företagarföreningar i just
de sysselsättningssvaga områdena inte
har haft tillräckligt med kapital för kreditgivning.
Man borde på den vägen ha
kunnat skapa sysselsättning i hemortslänen
i betydligt större utsträckning. De
rörlighetsstimulerande åtgärderna belöper
sig nu till stora belopp. För de fyra
övre norrlandslänen uppgick kostnaderna
1960/61 till över 4 miljoner kronor.
Samtidigt har man alltså åtminstone
tidvis inom företagarföreningarna haft
stor brist på kapital för kreditgivning.
Det kan inte hjälpas att man tycker, att
sysselsättningspolitiken fått en felaktig
inriktning, när man i så stor utsträckning
har lagt ned pengar på att flytta
bort arbetskraften i stället för att lägga
pengarna på räntabla investeringar i
hemortslänen.
Inriktningen av bostadspolitiken
synes mig vara densamma som inriktningen
av arbetsmarknadspolitiken. De
siffror för vägrade egnahemslån inom
de sysselsättningssvaga områdena, som
socialministern nämnde, måste sägas
vara höga i förhållande till den lamslående
effekt, som utvecklingstendenserna
över huvud taget måste ha i dessa
områden. Man kan inte komma ifrån
att den politik som förts måste avskräcka
folk från att begära egnahemslån i
sådana bygder.
Jag vill till sist säga till socialministern,
att jag har fullt klart för mig, att
detta är mycket svårbemästrade problem.
Men jag kan å andra sidan inte
komma ifrån slutsatsen, att den nuvarande
arbetsmarknadspolitiken är alltför
ensidigt inriktad på att flytta bort
arbetskraft från de sysselsättningssvaga
regionerna. Man hör ofta den uppfattningen
redovisas i denna diskussion, att
vi inte får tillåta åtgärder, som är ägnade
att på något sätt dirigera företagsamheten:
företaget ensamt skall avgöra
var det skall etableras. Men tillåt
mig fråga: Är det egentligen mindre allvarligt
att dirigera den enskilda människan?
Och har man inte gått så långt
nu, att man — om jag hårdrar det hela
— i princip säger till ägarna av kapitalet:
»Etableringen är er sak. Bekymra
er inte om huruvida det finns arbetskraft
eller inte! Den detaljen liksom
alla följdinvesteringar skall samhället
svara för.» Den slutliga frågeställningen
blir: Är det med tanke på framtiden
verkligen en acceptabel handlingslinje,
att näringslivets fortsatta lokaliseringsavgörenden
skall träffas uteslutande på
basis av krasst företagsekonomiska värderingar
och bedömningar och att samhället
därefter skall svara för de samhällsekonomiska
konsekvenserna?
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:
Herr talman! Efter herr Fälldins senaste
principiella uttalande skall jag
omedelbart förklara mig villig att ta in
honom i det socialdemokratiska partiet,
ty han har givit uttryck åt en principiell
inställning som förvisso inte är
främmande för oss. Vi kritiseras ju alltför
ofta därför att vi anses vilja dirigera
för mycket, för att vi vill lägga vår
hand över företagsamheten, för att vi
vill betona företagens skyldighet att
underordna sig samhällsintresset. Den
deklaration, som herr Fälldin här gjorde,
kan jag i varje ord understryka. —
Det är möjligt att vi i en framtid får alla
skäl att samarbeta på detta område
och skapa den majoritet i riksdagen
som behövs för att vidta dessa genom
-
164 Nr 23 Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. lokaliseringspolitikens verkningar för de sysselsatt -
ningssvaga områdena
gripande åtgärder. Jag skall i det sammanhanget
återkalla i minnet hos herr
Fälldin vad han nyss yttrade.
Det stöter emellertid nu, när vi följer
frivillighetens linje, på betydande
svårigheter att på övertygelsens väg förmå
företagen eller korporationerna att
placera sig i just de områden där vi
är intresserade av att de gör det. Detta
gäller också de korporationer och
den föreningsrörelse som herr Fälldin
är ansluten till. Även i det avseendet
har det visat sig svårt att på övertygelsens
väg förmå dem att lokalisera
sig ute i landet. Också de har visat denna
obönhörliga dragning till Storstockholm
och områdena här omkring som
vi iakttar inom företagarvärlden i övrigt.
Vidare vill jag säga att jag också är
överens med herr Fälldin om att man
skall, och det är också arbetsmarknadsverkets
mening, flytta företagen till arbetskraften.
Principiellt anser jag detta
vara riktigt, och ofta är det väl så,
att företagen felbedömer vinsten av att
placera sig på områden där det finns
ringa tillgång på arbetskraft. De överskattar
ofta betydelsen av att ligga
exempelvis i storstadsområden. Vi har
försökt — och det har arbetsmarknadsverket
också i den mån verket har bedrivit
rådgivande verksamhet — att
förmå företagen att flytta ut från Stockholm
i stället för att flytta dit. Jag gav
också åtskilliga exempel på hur företag
och deras filialer har flyttat ut från
Storstockholmsområdet. Jag är också
intresserad av detta utifrån den bostadspolitiska
verksamhet som vi bedriver.
På grund av att det finns så
stor brist på bostäder just i dessa storstadsområden
vore det även från den
synpunkten önskvärt, om man kunde
motverka koncentrationen av näringslivet
till dessa trakter.
På en punkt tvingas jag dock ha en
från herr Fälldin avvikande mening,
nämligen när han säger att här har
skett en dirigering av arbetskraften under
senare år. Nej, det har inte skett
någon dirigering av arbetskraften. Vi
har försökt att med övertalning påverka
företagen att förlägga sin verksamhet
till områden där det finns arbetskraft,
ty det måste vara ett allmänt samhällsintresse
att företagen flyttar till sådana
områden och det bör också vara
en tillgång för företagen själva.
Men när man inte har kunnat förhindra
dessa alltför stora folkomflyttningar,
eller folkvandringar, om jag får
använda det uttrycket, som har ägt rum
i vårt land, måste väl herr Fälldin och
jag också vara överens om att det är
bättre att vi hjälper en människa att
få sysselsättning och arbetsinkomst i
en annan del av landet, i ett annat län
eller än där han tidigare bott än att
han skall behöva stanna kvar på sin
tidigare hemort och vara arbetslös. Detta
kallar jag inte för dirigering, utan
det kallar jag att man hjälper människorna
till en människovärdig tillvaro
med sysselsättning och arbetsinkomster
i stället för att låta dem leva på existensminimum,
med det arbetslöshetsunderstöd
som nu kan ställas till förfogande.
I detta avseende — det vill jag understryka
— är jag inte överens med
herr Fälldin.
Beträffande bostadsbyggandet vill jag
säga, att med tanke på bostadsbristen
i olika områden av vårt land och med
tanke på att vi har denna kö av hundratusentals
människor i Storstockholmsområdet
som väntar på bostäder,
med tanke på bostadsbristen i Göteborgsområdet
och i Malmöområdet, är
dessa områden egentligen underförsörjda
med bostadsbyggande jämfört med
de delar av landet där vi har en vikande
tendens för näringslivets vidkommande.
Herr Fälldin och jag måste
väl ändå vara överens om att man
inte skall uppmuntra människor att
bygga hus och sätta sig i skuld och placera
husen på en ort där de sedan in
-
Torsdagen den 24 maj 1962 Nr 23 165
lokaliseringspolitikens verkningar för de sysselsätt -
Svar på interpellation ang.
ningssvaga områdena
te kan få arbete eller utkomstmöjligheter.
Skall vi börja planera — jag fick
ett intryck av att herr Fälldin var långt
inne på planeringens och dirigeringens
väg — så skall vi göra det mer än i ett
avseende. Detta gör att jag närmast har
kommit till den slutsatsen att dessa undersysselsatta
områden ligger förhållandevis
väl till när det gäller bostadsbyggandet
och i alla händelser egnahemsbyggandet
jämfört med de områden,
där vi har en besvärande bostadsbrist.
Vad mitt lokaliseringsintresse beträffar
kan jag försäkra herr Fälldin att
det är betydande. Jag har låtit tillsätta
en lokaliseringsutredning som snart
kommer att bli färdig med sitt arbete.
I spetsen för denna utredning har jag
satt en man som är särskilt intresserad
av att tillgodose de undersysselsatta områdenas
intressen, nämligen landshövdingen
i Norrbottens län. Jag tror han
utgör en garant för att herr Fälldin
får de synpunkter som han företrätt här
i dag väl tillgodosedda inom denna utredning.
Herr FÄLLDIN (ep):
Herr talman! Socialministern började
sitt senaste anförande med att inbjuda
mig till att bli medlem i det socialdemokratiska
partiet. Till den inbjudan
har jag två kommentarer att
göra. För det första är jag kanske inte
i dessa frågor tillräckligt konservativ
för att passa i det socialdemokratiska
partiet. För det andra har jag visserligen
ingenting emot att folk uppskattar
min förmåga, men jag har en känsla
av att man här överskattar den. Ty
då socialministern i så långa stycken
säger sig vara överens med mig om
vilka åtgärder som borde vidtas och då
socialministern ändå lyckats åstadkomma
så litet, sett mot bakgrunden av sin
långa verksamhetstid inom det socialdemokratiska
partiet, är det väl för
mycket begärt att det skulle hända nå
-
got alldeles revolutionerande om jag
kom med i partiet.
Jag får nu av socialministern veta att
det finns koncentrationstendenser inom
hela näringslivet. Jag får också veta att
sådana tendenser finns inom den ekonomiska
föreningsrörelsen på jordbrukets
område. Ja, detta är riktigt. Men
det är ingen medveten strävan hos jordbruksorganisationerna
att förlägga nära
nog all verksamhet inom ett par tre
regioner. Det är inom länet, som det
har skett en koncentration, och jag har
tidigare deklarerat att jag, så länge
det är fråga om befolkningsrörelser
inom länet, är övertygad om att man
måste acceptera det hela. Jag tror inte
att det finns förutsättningar att skapa
ett företag i varje liten by ute i kommunerna.
Men här gäller det ju hela
regioner som avfolkas; socialministerns
egna siffror ger besked om att det förekommer
en betydande utflyttning från
hela regioner.
Det förhållandet att man är underförsörjd
i fråga om bostäder i storstäderna
i jämförelse med försörjningsgraden
inom de områden som har svag
sysselsättning, är ju en följd av att människor
oavbrutet flyttar till de tätortskoncentrationer
som finns. Hela mitt
anförande gick ut på att man skulle vidta
åtgärder för att skapa sysselsättning
åt dem som bor i de sysselsättningssvaga
områdena, och jag kan inte påminna
mig att jag därvid särskilt starkt underströk
själva dirigeringen. Jag har
pekat på möjligheten till ingrepp i stimulerande
syfte. Vidare framhöll jag
att socialministern, när kompletteringspropositionen
lades fram, var beredd
att godkänna dellösningar som kunde
befrämja rörlighetsstimulerande åtgärder.
Men så snart det var fråga om åtgärder
åt det andra hållet hänvisade socialministern
till att man måste vänta
på utredningar. Om det framläggs ett
gott uppslag att lösa sysselsättningsproblemet
för de sysselsättningssvaga om
-
166 Nr 23 Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. lokaliseringspolitikens verkningar för de sysselsättningssvaga
områdena
rådena, då anses det nödvändigt att vänta
på utredning trots att det finns möjlighet
till dellösningar — ty frågan om
arbetsmarknaden i stort är väl också
under utredning? Låt mig ta ett exempel,
nämligen förslaget om inlösning av
egnahem. Detta bejakar socialministern.
Landshövdingen i Norrbottens län
som skulle vara en garant för att mina
synpunkter skulle bli tillgodosedda —
det tror jag mycket väl att han är i
stor utsträckning — har såvitt jag är
riktigt underrättad framlagt ett annat
förslag vilket har tillstyrkts av ett par
remissinstanser om jag inte minns fel.
Förslaget innebar att rörlighetsstimulerande
åtgärder skulle vidtas för att
flytta arbetskraft dit upp där arbetsmarknadssektorn
blivit så smal att man
har brist på viss kvalificerad personal
och arbetskraft. Men denna dellösning
har socialministern avvisat.
Vad jag framför allt pekat på är att
regeringens strävanden så entydigt går
ut på att aktivera de rörlighetsstimulerande
åtgärderna, under det att man är
betydligt mindre aktiv när det gäller att
skapa sysselsättning i Norrland. Kompletteringspropositionen
innehåller
klart besked på denna punkt. Får jag
som exempel ta en enda företagarförening,
den i Västerbottens län, till vilken
man ställt följande frågor.
Hur stort är det faktiska lånebehovet
för närvarande? Svar: Cirka
12 700 000 kronor.
Vilken sysselsättningseffekt skulle
uppnås om de under föregående punkt
angivna lånemedlen kunde ställas till
edert förfogande? Svar: En ökning med
750 anställda.
Hade de båda faktorerna som utgör
sysselsättningspolitikens beståndsdelar
fått följas åt, hade man uppenbarligen
haft förutsättningar att i varje fall
få behålla 750 människor i den delen
av Norrlandsregionen. Låt mig ännu en
gång ställa frågan: Om socialministern
delar min uppfattning att det är ange
-
läget att skapa förutsättningar för att
få i gång företag däruppe — på frivillighetens
väg — varför utrustas då inte
länsarbetsnämnderna med en befattningshavare
som får såsom speciell uppgift
att ta vara på de uppslag som läggs
fram, bearbeta dem och servera förslag
till lösningar som ligger i linje med
dessa strävanden?
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:
Herr talman! Jag skall gärna ge herr
Fälldin det erkännandet att hans tunga
inte var belagd med konservatism
när det gäller vad han här sagt om
sysselsättningspolitiken. Jag gav ju honom
också nyss det erkännandet att
jag betraktade hans anförande som så
radikalt att han kunde ansluta sig till
det socialdemokratiska partiet. Men det
är inte bara fråga om allmänna uttalanden
utan också om hur långt man
utifrån sin borgerliga åskådning kan
gå i dessa avseenden, och jag skall gärna
vara med om att känna efter hur
mycket kallt stål herr Fälldin och hans
meningsfränder tål härvidlag. Vi på
vårt håll tvekar inte — i varje fall inte
i vissa avseenden — att vidta åtgärder
för att tillvarata samhällsintresset
gentemot det enskilda intresset, ty vi
anser rent allmänt att samhällsintresset,
d. v. s. hela folkets gemensamma
intresse, skall gå före.
Vidare undrar herr Fälldin, varför
man skall vänta, tills lokaliseringsutredningen
framlägger sina synpunkter
och förslag. Detta är inte alls min avsikt.
Om det kommer ett gott uppslag,
såsom herr Fälldin uttryckte det, så
visst skall vi diskutera det och visst
skall vi genomföra det, därest det låter
sig praktiskt göra. Det är bara det att
herr Fälldin egentligen borde känna
till det intresse som man från arbetsmarknadsverkets
sida har när det gäller
att lokalisera företag till just sådana
områden där det finns tillgång
på arbetskraft. Vi tillämpar emellertid
Torsdagen den 24 maj 1962 Nr 23 167
Svar på interpellation ang. lokaliseringspolitikens verkningar för de sysselsättningssvaga
områdena
här i landet den metoden att så långt
som möjligt försöka uppnå resultat på
övertygelsens väg, och jag har det allmänna
intrycket att herr Fälldin därvidlag
inte i principiellt avseende skiljer
sig från mig.
För att sedan hänvisa till statens egna
åtgärder har i varje fall det parti,
som jag är anslutet till, medverkat till
att lokalisera statens företag till områden,
dit det ur samhällsintressets och
sysselsättningens synpunkter är önskvärt
att de blir förlagda. Jag kan hänvisa
till LKAB och dess utveckling, till
Statens skogsindustrier och deras anläggningar
i Norrbotten, till Norrbottens
Järnverk, till Töreindustrierna —
vilket senare emellertid är ett mera tvivelaktigt
exempel eftersom det endast
var av sysselsättningspolitiska motiv
som vi understödde tillkomsten av företag
i denna kommun. Beträffande frågan
vad staten gör och vilket intresse
det socialdemokratiska partiet i sin
egenskap av företrädare, i viss mån, för
staten visat härvidlag, så kan väl herr
Fälldin inte anklaga oss för att vi inte
skulle ha medverkat till just det nya
som herr Fälldin i dag är ute efter.
Jag skall emellertid gärna ge herr
Fälldin det erkännandet, att centerpartiet
i motsats till övriga borgerliga partier
när det gäller dessa frågor varit
mera benäget att understödja regeringen
i dess verksamhet än vad man i övrigt
varit från borgerligt håll.
Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.
Herr FÄLLDIN (ep):
Herr talman! Beträffande vad socialministern
senast anförde vill jag
säga att det från vår sida inte är fråga
om att stödja regeringen utan att stödja
förslag som är ägnade att skapa bättre
sysselsättningsmöjligheter för människorna.
Om förslagen kommer från
regeringshåll eller från annat håll, brukar
vi inte fästa stort avseende vid.
Vidare sade socialministern att jag
är radikal. Det är möjligt att jag ur
socialministerns synpunkt är det. Jag
upplever verkligheten och drar mina
slutsatser på grundval därav, och sedan
gör jag vissa jämförelser.
Det är inte fråga om att vänta på utredning,
säger socialministern, utan om
ett gott uppslag kommer, så skall det
prövas. Låt mig anföra två exempel på
uppslag som kom tämligen samtidigt,
såvitt jag vet. Det ena var att man skulle
lösa in egnahemmen för att underlätta
för människor att flytta. Det andra
gällde att skapa förutsättningar för
att få de rörlighetsstimulerande medlen
att verka även norrut. Om man
skall följa socialministerns resonemang
måste det innebära att uppslaget beträffande
egnahemmen betraktades som
gott, under det att det andra uppslaget
ansågs mindre gott. Socialministern tog
nämligen det första förslaget och sköt
det andra på framtiden för ytterligare
utredning.
Som jag också sade i mitt första
anförande är jag medveten om att det
i arbetsmarknadsstyrelsen finns en
central byrå, lokaliseringsbyrån. Jag
vet att man där är mycket intresserad
av dessa frågor, men vad har man för
möjligheter att göra någonting? Det
finns ingenting annat än länsarbetsdirektörernas
fritid att lita till — möjligen
med några undantag såsom Valdemarsvilc
och på Gotland, där en för
dessa frågor intresserad person placerats.
Detta betecknar jag som ett utomordentligt
gott uppslag som visar att
om människor får till uppgift att syssla
med problemen, så kan goda resultat
åstadkommas. Är det då inte hög
tid att instifta en ordinarie befattning
för dessa uppgifter på länsarbetsnämnderna?
Socialministern
vill inte vara med
om att jag använder en riktig benäm
-
168 Nr 23 Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. lokaliseringspolitikens verkningar för de sysselsättningssvaga
områdena
ning, när jag säger att man dirigerar
de enskilda människorna. Han anser
att man helt enkelt underlättar saken
för dem. Låt mig då först säga att för
de människor det här gäller finns ingen
valmöjlighet. Det är inte fråga om ett
val i egentlig mening, när man inte
kan få något arbete i hemorten, men
får det om man flyttar till en annan
ort. Min slutsats är att ju längre samhället
går i åtaganden att försörja ett
företag med arbetskraft, oavsett var
det placeras, desto mindre anledning
har kapitalet i fortsättningen att undersöka
var man med hänsyn till arbetskraftsfaktorn
kan placera sitt företag.
Mot den bakgrunden kommer
den totala bilden av samhällets insatser
på detta område att framstå som
dirigering av den enskilde.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:
Herr talman! Det är en tvist om påvens
skägg, när herr Fälldin säger att
han och hans parti inte stöder regeringen
utan stöder goda förslag oavsett
från vem de kommer. Jag hade
den föreställningen, att herr Fälldin i
viss mån kritiserade regeringens arbetsmarknads-
och sysselsättningspolitik,
men det var kanske fel. När vi i
olika sammanhang diskuterat de statliga
företagen och deras förläggning i
Norrbotten, där det finns god tillgång
på arbetskraft, så var det naturligtvis
i och för sig förslagen som centerpartiet
stödde, men eftersom det var regeringen
som framlagt förslagen och
dessa skulle ha fallit, om regeringen
hade förlorat vid omröstningen om
dessa förslag här i riksdagen, så kan
man väl säga, att centerpartiet stödde
regeringen. Om herr Fälldin i stället
vill uttrycka det så att man inte stött
regeringen utan de goda förslag regeringen
kommit med, så gärna det. Vi
kan väl begagna oss av olika uttryckssätt;
i sak förändrar det ingenting.
Vidare kan jag också erkänna att
jag, när det framläggs förslag, kan föredra
ett förslag och herr Fälldin ett
annat. Skälet till att jag tagit upp frågan
om inlösen av egnahem är, att det
från många håll ute i landet sagts,
att det förorsakar bekymmer för dem
som lagt ned pengar i egnahem att flytta
från sin nuvarande hemort till en
annan. De är i viss mån fastkedjade vid
hemorten på grund av det kapital de
bundit i huset. Herr Fälldin är av en
annan uppfattning. Han tycker inte att
man skall ge sig in på en sådan åtgärd
som inlösen av egnahem. Han får gärna
ha den uppfattningen, men jag har
närmast kommit till den slutsats jag
har angivit.
Den frågan skall ju behandlas av
riksdagen i morgon. Jag har velat att
man skall gå in för en försöksverksamhet
för att skaffa sig erfarenhet om
denna sak. Efter vad jag förstår kommer
riksdagen inte att dela min mening,
utan vill att det först skall läggas
upp ett program för verksamheten. Jag
har velat handla rent praktiskt för att
få se vilka konsekvenser en sådan
verksamhet kan få och med utgångspunkt
från detta göra upp ett program.
Nu får vi väl vänta med denna praktiska
försöksverksamhet, tills det har
lagts fram ett mera utarbetat program.
Vidare sade herr Fälldin att de som
blir utan sysselsättning i de landsändar
som han företräder inte har något
val, och det kan jag i viss mån ge honom
rätt i. Om företagsamheten flyr
från dessa områden, har människorna
som blir kvar inget val. Vill de känna
sitt människovärde och göra en samhällsnyttig
insats tvingas de flytta från
orten. Då säger jag att det inte är någon
dirigering från myndigheternas
sida, om man hjälper dessa människor
när de skall flytta. En sådan flyttning
är förenad med stora utgifter. Mannen
får först kanske flytta ensam och familjen
stanna kvar, medan mannen ar
-
Torsdagen den 24 maj 1962 Nr 23 169
Svar på interpellation ang. lokaliseringspolitikens verkningar för de sysselsättningssvaga
områdena
betar på en annan plats. Han måste
betala hyra där och i övrigt för sin
försörjning. Han måste även betala
hyra för familjen på den ursprungliga
hemorten och även för familjens försörjning
i övrigt där. Om då staten
ingriper och säger att den människa
som oförskyllt drabbas av en sådan
olycka — jag betraktar det nämligen
i viss mån som en olycka -— skall staten
hjälpa att komma över de ekonomiska
svårigheterna, så kan jag inte
förstå, att herr Fälldin kan kalla detta
för en dirigering. Jag håller med herr
Fälldin om att den som anser sig böra
flytta inte har något val, men eftersom
han inte har något val, skall samhället
hjälpa honom över de svårigheter som
han oförskyllt drabbats av, och det
tycker jag är en ganska human inställning.
Herr MARTINSSON (s):
Herr talman! För mig som också representerar
ifrågavarande områden har
det varit intressant att lyssna till debatten.
Jag har dock en känsla av att
man talar om ett läge som inte råder
i dag. Vi är för närvarande inte inne
i någon arbetslöshetskris i landet, utan
snarare förhåller det väl sig så att vi under
1960-talet kommer att ha brist på
arbetskraft.
När man studerar långtidsutredningens
betänkande finner man att vi på
grund av befolkningens ålderssammansättning
måste räkna med ett ganska
stort arbetskraftstillskott till industrien
från andra näringar. Man måste räkna
med att kvinnorna kommer ut i förvärvslivet
i större omfattning än vad
som för närvarande är fallet och att
över huvud taget de människor, som för
närvarande endast delvis är sysselsatta,
kommer in i produktionslivet. Med dessa
vyer framför sig är det en märklig
upplevelse att bevittna den inställning
som herr Fälldin har till de rörlighetsstimulerande
åtgärderna.
Jag delar till fullo herr Fälldins mening
att samhället bör göra mera än
nu för att skapa ny företagsamhet och
för att om möjligt erbjuda sysselsättning
för människorna på den plats där de
bor. Det finns nämligen tidigare erfarenheter
av sådana åtgärder. Inom mitt
eget landskap köptes en industri in för
tio år sedan och rustades upp men har
sedan stått helt oanvänd. Den privata
företagsamheten har alltså helt och hållet
kommit till korta när det gällt att
reindustrialisera vederbörande plats. På
andra håll finns det exempel på hur
man för 12—15 år sedan försökt reindustrialisera
en ort men ännu inte lyckats.
Allt sådant är tråkiga erfarenheter,
och jag tror att vi kan vara överens
att samhället bör göra mera.
Steget är emellertid långt därifrån till
att som herr Fälldin här gör ställa sig
negativ till de rörlighetsstimulerande
åtgärderna därför att de på längre sikt
skulle tunna ut befolkningen i vissa
trakter. En sådan inställning kan inte
vara rimlig. Det får ändå inte bli på
det sättet att man med konstgjorda medel
håller befolkningen kvar i trakter
där näringslivet inte på längre sikt har
några utvecklingsmöjligheter. Det har
sagts mig att i en kommun i Norrland
förekommer det att vissa personer sätter
titeln beredskapsarbetare i telefonkatalogen.
Det kan vara belysande för
hur sysselsättningen är ordnad där.
Även om det är smärtsamt för oss
som bor i dessa bygder måste man nog
tänka sig att den fortsatta standardutvecklingen
kan kräva uttunning av befolkningen
i vissa delar av landet för
att industrien skall få möjlighet att utvecklas
på andra håll.
Herr FÄLLDIN (ep):
Herr talman! Herr Martinsson började
med att säga att jag tecknade en
bild som inte återger verkligheten. Då
vill jag påminna om att socialministern
har inbjudit mig att bli medlem av det
6* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 23
170 Nr 23 Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. lokaliseringspolitikens verkningar för de sysselsättningssvaga
områdena
socialdemokratiska partiet. Jag skulle
tydligen få några samordningsuppgifter,
eftersom herr Martinssons redovisning
inte stämmer särskilt väl med den som
herr Hjalmar Nilsson i Kramfors gav
i remissdebatten i första kammaren.
Jag tror att herr Nilsson och jag har
en mycket samstämmig syn på denna
fråga, under det att herr Martinssons
uppfattning avviker i väsentliga avseenden.
Socialministern fäster stor vikt vid
nin formulering att människorna där
uppe inte skulle ha något val, och så
beskylls jag för att vara negativt inställd
till de rörlighetsstimulerande åtgärderna.
Ja, jag har gett ganska klart
uttryck för hur jag ser på frågan i den
motion som socialministern uppenbarligen
befarar skall bli hans fall när det
gäller inlösen av egnahemmen. I denna
motion har jag resonerat om de båda
sidorna och även sagt att det ena
som det andra kan bil nödvändigt. Vad
jag opponerar mig mot är att man så
ensidigt föreslår förstärkningsåtgärder
i det ena avseendet och inte i det andra.
Ta som exempel personalförstärkningarna
inom arbetsmarknadsverket!
Skall någon av de nya tjänsterna inriktas
mot lokaliseringssidan? Här anslogs
50 miljoner kronor till arbetsmarknadsstyrelsen
i kompletteringspropositionen.
Det finns klara bevis för att företagarföreningarna
som sysslar med den
låneverksamhet, som också socialministern
anser så angelägen för dessa bygder,
redovisar ett kraftigt penningunderskott.
De kan inte lämna ut beviljade
lån, trots att dessa är prövade i
vanlig ordning.
Jag kommer tillbaka till Västerbotten
och de 12,7 miljoner kronorna och 750
anställda det gällde. Hade det inte på
längre sikt, herr socialminister, varit
lika bra att satsa dessa pengar, få ränta
på dem och kunna behålla 750 personer
uppe i Västerbotten som att använda
medlen för rörlighetsstimuleran
-
de åtgärder och skicka människorna
någon annanstans, där de förstärker
bostadsköerna, samtidigt som man kanske
får lov att vidta radikala åtgärder
för att lösgöra dem från deras hemort?
Jag skall inte förlänga denna diskussion.
Jag vill bara slå fast att min inställning
till denna fråga —- och jag
vet att jag har bakom mig en fullständigt
enhällig opinion i min bygd — är
att vi snarast måste satsa hårt på att
skapa sysselsättningsmöjligheter i hemorten.
Jag upprepar att jag icke har
tagit avstånd från vad socialministern
påpekade i sin kompletteringsproposition.
Däremot har jag framhållit att när
man gör det ena bör man göra också
det andra, ty annars få vi ännu värre
disproportioner än för närvarande.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:
Herr talman! Jag skall inte heller
förlänga diskussionen i onödan. Problemet
om hur stor del av arbetsmarknadsverkets
personal som skall syssla
med rörligheten på arbetsmarknaden
och hur stor del som skall arbeta med
lokaliseringsverksamhet kan bli en avvägningsfråga,
om vilken man kan ha
delade meningar.
Jag vill emellertid fästa herr Fälldins
uppmärksamhet på att det inom
respektive län finns tre organ som skall
inrikta sig på lokaliseringsverksamheten.
Det är länsarbetsnämnderna, som
är skyldiga att ägna uppmärksamhet åt
frågan, företagarföreningarna och länsplaneringen
inom länsstyrelsen. Det
finns alltså tre organ som sysselsätter
sig med dessa ting, men som sagt jag
vill inte fortsätta diskussionen i onödan.
En sak skulle jag emellertid ytterligare
vilja påpeka, nämligen den framtida
utvecklingen för de enskilda kommunerna
och deras möjligheter att leva
sitt liv och motverka utflyttningen
ifrån bygden. Inställningen till den s. k.
Torsdagen den 24 maj 1962 Nr 23 171
Svar på interpellation ang. lokaliseringspolitikens verkningar för de sysselsättningssvaga
områdena
kommunreformen är inte utan betydelse
i detta sammanhang. Vill herr Fälldin
verkligen slå vakt om dessa bygders
intressen, bör han också vara med
om att skapa livskraftiga och tillräckligt
stora kommuner, som har möjligheter
att på ett annat sätt än nu hävda
sig i konkurrensen om företagsamheten
mellan olika kommuner och olika
landsdelar.
Herr HANSSON i önnarp (ep):
Herr talman! De båda senaste talarna
började med att säga, att de inte
skulle förlänga debatten. Jag har inte
heller tänkt att göra detta, men eftersom
arbetsmarknadsverket nämnts i
olika sammanhang vid de bedömningar,
som gjorts i den aktuella frågan,
och eftersom jag av socialministern har
föreslagits till ledamot i verkets styrelse,
vill jag ta tillfället i akt att rent
sammanfattningsvis anlägga några s. k.
principiella synpunkter.
När vi i arbetsmarknadsstyrelsen
ställts inför dessa mycket svårbemästrade
problem — det vill jag också understryka
— har vi många gånger varit
tveksamma om vilken inställning
regeringen egentligen har och vad man
kan förvänta sig i fråga om stöd hos
riksdagen då det gäller lokaliseringspolitiken
eller de initiativ som skall
tas inom den s. k. lokalliseringspolitiska
ramen. Jag vill passa på att uttrycka
ett tack till socialministern för att
mycket som för mig hittills omgivits
av ett dunkelt skimmer i dag framstår
betydligt klarare.
Vi har åtminstone i vissa fall haft
början till en principdebatt om med
vilka resurser och inom vilken ram vi
inom arbetsmarknadsstyrelsen skulle
kunna betrakta en aktiv lokaliseringspolitik
såsom, i varje fall på längre
sikt, ett nödvändigt komplement till
den s. k. geografiska rörligheten. För
min del skiljer jag ganska noggrant
mellan å ena sidan den geografiskt rör
-
lighetsstimulerande sysselsättningspolitiken
och å den andra den s. k. interna
rörelsefrämjande politiken. Jag tror att
den interna rörligheten är nära nog en
permanent företeelse, under det att
man beträffande den geografiska rörligheten
måste ha en bestämd målsättning,
som bl. a. anger huruvida vi skall
driva åtgärderna så långt att befolkningen
skall koncentreras till ett par
tre ställen i landet, t. ex. i mitt län, i
Göteborgsregionen, i Mälarbäckenet och
kanske ett par områden uppe i Norrland
eller om den skall vara mera
spridd.
Vi har inom arbetsmarknadsstyrelsen
varit litet oklara över hur man
egentligen principiellt skall lägga upp
denna politik. Jag vill inte, herr talman,
ha sagt något ont om den sittande
lokaliseringsutredningen, ty det gäller
svårbemästrade problem, men
många gånger är nog utredningen ett
hinder mer än ett hjälpmedel vid bedömningen
av dessa frågor. Någonting
måste kanske forceras fram utan att
man avvaktar vad lokaliseringsutredningen
kan komma till för resultat.
Jag vill till slut erinra om att det
kan uppkomma missförstånd av olika
art ute i länsorganen såsom även statsrådet
här antytt. Av en partikamrat
till statsrådet, som intresserat sig för
dessa frågor, har det sagts mig att de
s. k. regionplanekartor som utarbetats
på den lokaliseringspolitiska byrån
inom arbetsmarknadsstyrelsen har, åtminstone
i länsbostadsnämnden i det
län han tillhör, använts bl. a. såsom
en mall på det sättet att de orter, som
är utpekade som C-orter, skall vara
C-orter —■ ty det har arbetsmarknadsstyrelsen
bestämt — och att de som är
A-orter skall få utveckla sig som sådana.
Jag vill inte taga upp någon större
debatt om detaljerna, men jag vill understryka
att det kan vara nödvändigt
med ett stöd inte bara från arbetsmark
-
172 Nr 23 Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. lokaliseringspolitikens verkningar för de sysselsättningssvaga
områdena
nadsstyrelsens utan också från regeringens
sida, så att man får personal
som har tid och möjligheter att sätta
sig in i materialet och inte handskas
med detta på ett sådant sätt, att lokaliseringen
påverkas i helt annan riktning
än vad både statsrådet och vi från
vårt parti önskar.
Det är dessa allmänna synpunkter på
den diskuterade frågan som jag velat
anlägga. Jag vill ännu en gång säga
att jag är glad över att linjerna klarnat
och att vi fått vissa signaler om vad
som kan förväntas från regeringens
sida.
Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:
Herr talman! När socialministern
inbjuder mig att delta i skapandet av
storkommuner skulle jag kort och gott
i min tur vilja inbjuda socialministern
att göra gemensam sak med vårt parti
när det gäller ett gott förslag för att
åstadkomma en verklig och radikal
skatteutjämning. Om man får till stånd
en sådan utjämning behöver inte bekymren
om var gränserna skall ligga
ute i naturen bli så stora fortsättningsvis.
Herr NILSSON i Östersund (s):
Herr talman! Eftersom jag tillhör
det län som har den starkaste utflyttningen
är det helt naturligt, att jag
med stort intresse följer dessa diskussioner.
Jag blev litet förvånad när herr Fälldin
riktade en stor del av sin kritik
mot arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringspolitiska
åtgärder. Jag har haft
tillfälle att några gånger resonera med
chefen för den lokaliseringspolitiska
avdelningen inom arbetsmarknadsstyrelsen
i samband med nedläggandet av
en del industrier i Jämtland. Jag har
då frågat honom: »Vilka möjligheter
har ni att vidtaga åtgärder för att få
ersättningsindustrier?» Han har därvid
svarat mig på följande sätt: »Vi har
en katalog med ett hundratal enskilda
företag, som vi håller på att bearbeta
i syfte att intressera dem för att lokalisera
sin verksamhet till landsbygden.
» —■ »Vinner ni några resultat med
dessa resonemang?» Svaret har blivit
att företagarna tyvärr inte är så intresserade
av att flytta ut sina fabriker till
olika platser i landet.
Det är alldeles klart att alla är intresserade
av att få till stånd en ändring
på detta område, men jag skulle
vilja fråga herr Fälldin rakt på sak,
om han menar att arbetsmarknadsstyrelsen
skall utrustas med befogenhet
att vidta tvingande åtgärder gentemot
de privata företagen. Jag tror att det
är ganska väsentligt att man gör klart
för sig svaret på den frågan.
Sedan skall jag inte gå lika långt som
socialministern och erbjuda herr Fälldin
att bli medlem i det socialdemokratiska
partiet, men jag vill ändock
inbjuda herr Fälldin och hans partivänner
till ett bättre samarbete på det
rent lokala planet. Jag kommer då in
på en sak som socialministern snuddade
vid, nämligen kommunreformen.
Man kan ställa frågan, vad det är som
de enskilda och samhällsägda företagen
vill ha i en kommun för att de
skall lokalisera sin verksamhet dit. Jo,
man vill ha färdigplanerade industrimarker,
bostäder till de anställda, utbildningsmöjligheter
och man ställer
dessutom en hel del andra krav på
kommunerna. Det är, enligt min mening,
alldeles uppenbart att de små
och svaga kommunerna inte orkar med
att hålla den kommunala service, som
även en företagare kräver av en kommun
om han skall bedriva sin verksamhet
där. Därför anser jag att det
är en väsentlig detalj i denna diskussion,
att man positivt arbetar för en
kommunreform som siktar till att skapa
större och bärkraftigare enheter.
Torsdagen den 24 maj 1962
Nr 23
173
Det är just därvidlag, som jag skulle
vilja efterlysa en mera progressiv syn
från herr Fälldins partivänner på det
lokala planet.
Herr FÄLLDIN (ep):
Herr talman! Jag lovar att fatta mig
kort.
Det är ingen itvekan om att vi från
vårt håll är beredda till åtgärder på
det lokala planet, såsom herr Nilsson
i Östersund här har föreslagit.
Vad beträffar frågan om jag vill rekommendera
tvångsåtgärder trodde jag
att det stod klart att vad jag framför
allt efterlyste var att man skulle beakta
den faktor som skapar sysselsättning
och att jag på den punkten var
kritisk mot regeringens åtgärder.
Vad sedan angår de små kommuner
som inte har resurser att skapa en god
standard o. s. v., är det nog så, herr
Nilsson, att om t. ex. enbart skolkostnaderna
i en kommun tar i anspråk
sex kronor av utdebiteringen på grund
av det skatte- och befolkningsunderlag
man har, då blir det inte så rasande
mycket kvar till sådana åtgärder som
herr Nilsson pekar på. Vad vi efterlyser
är en effektiv skatteutjämning.
Då får man återställt det konkurrensförhållande,
som jag förstår att herr
Nilsson också är på jakt efter.
Herr NILSSON i Östersund (s):
Herr talman! Man gör nog det litet
för lätt för sig, om man tror att en
skatteutjämning enbart skall medverka
till en bättre lokalisering av företagen.
Visst är det väsentligt att det på den
punkten skapas ett rättvisare system.
Men jag tror att bl. a. den uppfattning,
som man gör sig till tolk för när man
talar om kommunreformen, nämligen att
det skall skapas attraktiva tätorter, är
ett väsentligt inslag i strävandena att
dra företag till kommunerna.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 7
Svar på fråga ang. länsskogvaktarnas
lönegradsplacering
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:
Herr talman! Herr Vigelsbo har frågat
mig om jag vill redovisa anledningen
till att vid löneuppgörelsen med
statstjänstemännen länsskogvaktarna
placerats i lägre lönegrad än kronojägarna.
Till svar härå får jag framhålla,
att en löneuppgörelse med statstjänstemännen
liksom andra löneuppgörelser
är en förhandlingsprodukt,
som självklart innefattar kompromisser
och därför på enskilda punkter kan
väcka reaktion.
Vidare anförde:
Herr VIGELSBO (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för svaret. Det var kort,
vilket säkert kammarens ledamöter en
dag som denna uppskattar, och jag skall
inte heller bli mångordig.
Orsaken till att jag framställde min
fråga var att vi med förvåning konstaterat
att länsskogvaktarna i jämförelse
med andra likartade befattningshavare
på skogsvårdens område har
satts i särklass. De har inte jämställts
med kronoj ägare och stiftsskogvaktare
och därigenom kommit att kvarstå i en
lägre lönegrad än dessa, som har flyttats
upp. Detta har vi ansett vara oriktigt.
Vi kan nämligen inte finna att det
mellan olika kategorier skogvaktare föreligger
någon skillnad i utbildningshänseende
och inte heller när det gäller
ansvaret för arbetsuppgifterna. Det
framstår därför som mycket oförklarligt
att lönesättningen har blivit olika.
Nu har det sagts — dock inte i statsrådets
svar — att det är skillnad mellan
befordringsmöjligheterna inom de
olika skogvaktargrupperna, men jag
har mycket svårt att förstå att det skulle
kunna utgöra något skäl för olika
174 Nr 23
Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. deltidsarbete
lönesättning, så länge vederbörande
står kvar i den tjänsteställning som
lönesättningen avser.
Inom det enskilda skogsbruket är vi
förvånade över vad som härvidlag inträffat.
Länsskogvaktarna och skogsvårdsstyrelserna
har, särskilt under senare
år, samarbetat mycket bra med
oss enskilda skogsägare, och därvid
har länsskogvaktarna tillvunnit sig
vårt förtroende. Vi vill nu gärna se
att de får ersättning för de insatser de
nedlagt och nedlägger på att skapa ett
sådant förtroende även i fortsättningen.
Vidare vill jag här understryka att
de enskilda skogarna spelar en mycket
stor roll i vår hushållning och har ett
icke ringa nationalekonomiskt värde.
Med den rådgivning, som skogsvårdsstyrelserna
och länsskogvaktarna utfört
bland de enskilda skogsägarna,
har detta nationalekonomiska värde
ökat väsentligt, samtidigt som förståelsen
för skogsvårdens betydelse i hög
grad har förbättrats.
Vi hoppas att det förtroendefulla
samarbete som nu etablerats kommer
att fortsätta, och vi vill också gärna
se att vår uppskattning därav kommer
till synes i lönesättningen i förhållande
till andra jämförbara löntagargrupper,
t. ex. kronoj ägare och stiftsskogvaktare.
Vi vill ha sådana bestämmelser
att länsskogvaktarna inte känner sitt
arbete undervärderat, vilket kan äventyra
den arbetslust och det intresse,
som vi enskilda skogsägare anser vara
så oundgängligen nödvändiga.
Det är fullt förklarligt att länsskogvaktarna
söker med ljus och lykta efter
orsakerna till det inträffade. Man
har här i Stockholm haft sammanträden,
vid vilka de för länsskogvaktarnas
organisation ansvariga har diskuterat
spörsmålet och efterlyst vad orsaken
är att länsskogvaktarna kommit att
inta en särställning. Därvid har olika
instanser och personer utpekats som
ansvariga, men man har inte lyckats
helt klarlägga var ansvaret ligger.
i statstjänst
När jag nu åter tackar statsrådet för
svaret, vill jag samtidigt ställa den frågan:
Är det civilministern själv som
är ansvarig för denna lönesättning?
Eller är det berörda personalorganisationers
befullmäktigade förhandlare eller
någon annan icke känd eller nämnd
part som är ansvarig för den utveckling
som här har ägt rum?
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:
Herr talman! På den sist framställda
frågan kan jag svara att det finns två
ansvariga parter i detta fall, dels den
organisation vars representanter satt
på ena sidan om förhandlingsbordet och
dels jag själv som satt på den andra
sidan.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 8
Svar på interpellation ang. deltidsarbete
i statstjänst
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för civildepartementet, lierr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:
Herr talman! I interpellation den 17
januari 1962 har fru Nettelbrandt frågat
mig
1) om jag vill för kammaren lämna
en redogörelse för omfattningen och erfarenheterna
av deltidsarbete i statstjänst
efter utfärdandet av Kungl. Maj :ts
cirkulär av den 3 juni 1960 och
2) vilka åtgärder som har vidtagits
eller planerats för att i konsekvens
med innehållet i nämnda cirkulär undanröja
eventuellt förefintliga hinder
för användande av deltidstjänster på
statligt reglerade arbetsområden.
Med anledning av interpellationen får
jag till en början erinra om att i de
likalydande motionerna nr I: 445 och
II: 528 till årets riksdag motionärerna
hemställt, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning rörande ökade möjlig
-
Torsdagen den 24 maj 1962 Nr 23 l/o
Svar på interpellation ang. deltidsarbete i statstjänst
heter till deltidsarbete i statlig och
statsunderstödd tjänst m. m. Motionen
har ännu ej behandlats av riksdagen.
Över motionerna har bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen
avgivit yttrande. I detta
yttrande samt i yttrande över motionerna
I: 194 och II: 242, återgivet i allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 20 om underlättande av kvinnors
återinträdande på arbetsmarknaden, har
styrelsen lämnat värdefullt material för
belysning av de nu aktuella frågorna.
Av det förstnämnda yttrandet framgår
bl. a. att arbetsmarknadsstyrelsen
under åren 1958 och 1960 utfört undersökningar
rörande den vid arbetsförmedlingen
anmälda tillgången och efterfrågan
på deltidsarbete för kvinnor.
Undersökningarna avsåg förhållandena
inom olika yrkesområden utan att likväl
särskilja arbetstillfällen hos statliga
och övriga arbetsgivare. Trots undersökningsresultatens
begränsade räckvidd
har — framhåller styrelsen — vid
granskningen sammanfattningsvis kunnat
konstateras en markant ökning av
både antalet lediga deltidsplatser och
antalet deltidsarbetssökande kvinnor
1900 jämfört med 1958. Det framhålles
emellertid, att effekten på nettotillskottet
av arbetskraft av ökade möjligheter
till deltidsarbete är svår alt bedöma.
Bl. a. torde vidgade möjligheter till
deltidsarbete, även om de leder till en
ökning av antalet förvärvsarbetande,
samtidigt kunna medföra en ökad övergång
från heltidsarbete till arbete på
deltid.
Av yttrandet framgår vidare att arbetsnämnden
i Stockholm genom skrivelse
den 7 november 1960 — bl. a. på
grund av förenämnda cirkulär — från
ett stort antal statliga myndigheter inhämtade
erfarenheter rörande anställande
av personal för deltidsarbete i
statens tjänst. Syftet härmed var att i
samband med förmedlingsverksamheten
kunna fora dessa erfarenheter vidare
till andra delar av statsförvaltningen.
Det skulle fora för långt att i detta sam
-
manhang i detalj redovisa de inkomna
uppgifterna. Jag får därför hänvisa till
handlingarna i ärendet.
Sammanfattningsvis framhåller arbetsmarknadsstyrelsen
bl. a., att de erfarenheter
av deltidsarbete i statens
tjänst, som redovisas i det sammanbragta
materialet, i första hand ger en antydan
om betydelsen för de deltidsarbetssökande
av arbetstidens förläggning.
Möjligheterna att tillgodose ett arbetskraftsbehov
genom deltidsanställning
syntes därför till stor del vara beroende
av i vilken utsträckning de statliga
arbetsgivarna kunde genomföra en
för båda parter acceptabel tidsplanering
av arbetet. Tillgängliga lokalresurser
och eventuellt även tekniska hjälpmedel
för arbetets bedrivande spelade
i detta sammanhang en betydande roll.
I sitt yttrande över motionerna I: 194
och II: 242 har arbetsmarknadsstyrelsen
understrukit betydelsen av att kvinnors
återinträde på arbetsmarknaden
underlättas bl. a. genom ökade möjligheter
till utbildning, omskolning och
fortbildning. Styrelsen nämner, att den
av Kungl. Maj:t i september 1960 tillsatta
utredningen angående översyn av
arbetsmarknadspolitiken kommer att
behandla även hithörande frågor. Vidare
framhåller styrelsen, att ett aktivitetsprogram
för den kvinnliga arbetskraften
antagits av styrelsen den 13 januari
1961. Programmet innehåller generella
förslag till åtgärder för att underlätta
den kvinnliga arbetskraftens
inträde på arbetsmarknaden även såsom
deltidsarbetande.
Med anledning av fru Nettelbrandts
interpellation har jag från ett tjugotal
större verk och myndigheter inhämtat
aktuella uppgifter rörande omfattningen
av i verken förekommande deltidsarbete.
Undersökningen kan sägas allmänt ge
vid handen att en viss ökning av antalet
deltidsanställda skett vid ifrågavarande
myndigheter under de senaste åren. Huruvida
detta är en effekt av det av
176 Nr 23
Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. deltidsarbete
fru Nettelbrandt åberopade cirkuläret
eller beror på andra orsaker går emellertid
inte att få fram utan mycket omfattande
undersökningar. En ökning av
antalet deltidstjänstgörande sker nämligen,
såsom också framgår av vad som
förut anförts, inte blott genom nyanställning
av arbetskraft utan även genom
övergång från heltids- till deltidsarbete
av tidigare anställd personal. Jag
vill emellertid erinra om att staten sedan
lång tid tillbaka sysselsätter deltidsanställd
personal i relativt stor omfattning,
bl. a. inom postverket, televerket
och undervisningsväsendet, i sistnämnda
fall icke minst genom utnyttjande
i stor utsträckning av timlärare.
Såsom några exempel kan nämnas att
antalet befattningshavare av skilda kategorier
med deltidsanställning eller
nedsatt tjänstgöring under hösten 1961
utgjorde vid postverket cirka 3 000, vid
televerket cirka 2 000 och vid mentalsjukhusen
sammanlagt cirka 500. Jag
vill vidare erinra om att möjlighet till
partiell tjänstledighet respektive deltidsanställning
fr. o. m. läsåret 1962/63
skall kunna beredas jämväl klasslärare
i grundskolan och folkskolan.
Av den gjorda undersökningen har
jag fått det allmänna intrycket att myndigheterna
har sin uppmärksamhet fäst
vid hithörande problem och söker positivt
verka för ökad rekrytering av deltidspersonal
och att myndigheterna söker
vidta sådana organisatoriska åtgärder,
som kan vara ägnade att främja en
dylik rekrytering. Jag vill i sammanhanget
inskjuta, att frågan om deltidsanställning
av personal regelmässigt tas
upp till behandling vid sådana av civildepartementet
anordnade kurser för ledamöter
i företagsnämnder o. s. v., där
personalpolitiska frågor ventileras. Den
genomförda undersökningen har å andra
sidan visat, att vissa svårigheter föreligger
för myndigheterna att i önskvärd
omfattning utnyttja deltidsanställd
personal. Jag vill här särskilt peka på
att vederbörande arbetssökande i det
i statstjänst
allt övervägande antalet fall önskar förmiddagsarbete,
vilket kan medföra mycket
svårlösta problem beträffande lokaler
och kontorsutrustning, och vidare
att deltidsanställda ofta vill lämna
sina anställningar sommartid. För att
komma till rätta med dessa svårigheter
fordras emellertid närmast en anpassning
till arbetslivets krav från de arbetssökandes
egen sida. I detta hänseende
är jag förvissad om att arbetsmarknadsorganen
gör vad som är möjligt.
Mot bakgrunden av det anförda har
jag — trots att jag helt delar fru Nettelbrandts
positiva inställning till förevarande
fråga — kommit till den uppfattningen,
att några ytterligare centrala
åtgärder för närvarande inte behöver
vidtagas för undanröjande av hinder
för användande av deltidstjänster
på statligt reglerade områden.
Vidare anförde:
Fru NETTELBRANDT (fp):
Herr talman! För det svar som statsrådet
och chefen för civildepartementet
har lämnat på min interpellation
av den 17 januari ber jag att få tacka.
Det är med glädje jag konstaterar att
svaret andas mycket av positivitet inför
dessa problem. Det är väl också så
att man allmänt — och alltså inte bara
statsrådet och jag — är överens om
önskvärdheten av att det blir möjligt att
få deltidsarbete i betydligt större utsträckning
än vad som hittills varit fallet.
Utgångspunkterna för ställningstagandet
är kanske litet olika på olika
håll. Det finns de som enbart stryker
under arbetsmarknadssynpunkten. Men
jag vill gärna poängtera att det är nödvändigt
att här inte bara se till arbetsmarknadens
problem utan också ta hänsyn
till de intressen som den enskilde
kan ha.
Statsrådet hänvisar till en undersökning
som gjorts av arbetsmarknadsstyrelsen.
Det har därvid kunnat konstateras
»en markant ökning av både antalet
Torsdagen den 24 maj 1962 Nr 23 177
Svar på interpellation ang. deltidsarbete i statstjänst
lediga deltidsplatser och antalet deltidsarbetssökande
kvinnor 1960 jämfört
med 1958». Det framgår vidare av svaret
att den undersökning som gjorts av
departementet med anledning av min
interpellation givit vid handen »att en
viss ökning av antalet deltidsanställda
skett vid ifrågavarande myndigheter under
de senaste åren».
Vad som kanske inte framgår av någon
av dessa uppgifter är, huruvida den
ökning som skett är tillfredsställande
med hänsyn till behovet. Även om den
procentuella ökningen varit densamma
såväl av antalet deltidsarbetssökande
som av antalet deltidstjänster säger
detta ingenting om huruvida relationerna
från början har varit tillfredsställande.
Man har på känn att tillgången
på deltidsanställningar tidigare varit
otillfredsställande och att ökningen
av antalet deltidsplatser inte utan vidare
kan betraktas som tillräcklig, ty i
takt med ökningen av antalet deltidsplatser
har som sagt en ökning av antalet
deltidsarbetssökande ägt rum.
Jag vill i detta sammanhang också
gärna stryka under att detta inte är en
fråga som rör enbart kvinnorna. På
ett par ställen i interpellationssvaret talas
om att det varit fråga om att göra
undersökningar rörande deltidsarbete
för kvinnor. Ser man endast till angelägenheten
av att få ut den kvinnliga
arbetskraften på arbetsmarknaden i
större utsträckning än hittills, gäller
frågan naturligtvis kvinnorna. Men ser
man frågan i stort måste den anses röra
såväl män som kvinnor. Jag vill hänvisa
till en undersökning som för ett par år
sedan gjordes på lärarområdet. Undersökningen
skulle belysa önskemålen
inom det obligatoriska skolväsendet om
reducering av anställningstiden, alltså
deltidsanställning av något slag. Undersökningen
visade att antalet manliga
anställda som önskade deltidsanställning
förhöll sig till antalet kvinnliga
anställda med samma önskemål som
1 : 2,2. Jag tycker alltså att vi skall
hålla i minnet att detta inte är en fråga
som rör speciellt kvinnorna.
Statsrådet har i sitt interpellationssvar
sagt att han har »fått det allmänna
intrycket att myndigheterna har sin
uppmärksamhet fäst vid hithörande
problem och söker positivt verka för
ökad rekrytering av deltidspersonal och
att myndigheterna söker vidta sådana
organisatoriska åtgärder, som kan vara
ägnade att främja en dylik rekrytering».
Jag hoppas att det allmänna intryck
som civilministern har fått också står i
överensstämmelse med de verkliga förhållandena.
Det finns emellertid kanske
fog för den misstanken, att det inte alltid
är så.
Civilministern har i sitt svar nämnt
ett par större arbetsområden, inom vilka
deltidsarbete förekommer. Jag kanske
med anledning av detta får lämna
några exempel från just dessa områden.
Det sägs i svaret att det inom postverket
har funnits — och det finns fortfarande
— möjligheter till deltidsanställningar.
Och visst förekommer det —- enligt interpellationssvaret
t. o. m. i relativt stor
omfattning.
Det underliga är emellertid att det
inom postverket förekommer en praxis
som går ut på att det samtidigt som det
har beretts möjligheter till deltidsanställning
också har skett en nedkonstituering
i lönehänseende. Denna praxis
har inneburit att man endast kunnat
inneha en deltidsanställning i sex månader
med bevarande av den lönegrad
som gäller för motsvarande heltidstjänst.
Därefter har en nedkonstituering
ägt rum, t. ex. från 8 till 5 lönegraden.
Det är anmärkningsvärt att detta har
kunnat äga rum, och jag har svårt att
förstå att en sådan ordning ens kan
stå i överensstämmelse med författningarna.
Jag tycker knappast att ett
sådant förfaringssätt tyder på att man
positivt har försökt att verka för ökad
rekrytering av deltidspersonal. Åtgär
-
178 Nr 23
Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. deltidsarbete i statstjänst
der i den riktning som jag här talat om
har närmast motsatt effekt.
Jag vill också ta upp ett annat av de
områden som berörts i interpellationssvaret,
nämligen undervisningsväsendet.
Det sägs att det har förekommit
deltidspersonal i relativt stor omfattning
inom undervisningsväsendet, icke
minst genom att man i stor utsträckning
utnyttjat timlärare. Vi måste emellertid
hålla i minnet att det som man nu eftersträvar
är att få fram möjligheter till
sådana deltidsanställningar, i vilka man
något har tagit hänsyn till trygghetsfaktorn.
Timlärartjänsterna, som här åberopas,
är ingalunda deltidsanställningar
i denna mening — nämligen sådana
tjänster i vilka man dels försöker behålla
den anställde inom det arbetsområde
där denne befinner sig och dels
tillgodoser de mest elementära kraven
på trygghet i anställningen.
Jag kan inte heller i detta sammanhang
underlåta att uttrycka min förvåning
över att man inte — samtidigt som
man sänder ut ett cirkulär från civildepartementet
med uppmaning till alla
berörda statliga myndigheter att i så
stor utsträckning som möjligt bereda de
anställda deltidsanställningar och även
att ordna sådana tjänster i samband med
nyanställningar — också undanröjer de
författningsenliga hinder som har förefunnits
på stora områden vilka regleras
av staten. Jag syftar härvid på skolväsendets
område, där det tidigare inte
har funnits möjligheter till regelrätta
deltidsanställningar.
Nu har vi ju ett dygnsgammalt beslut
som väl kommer att medföra ändrade
bestämmelser i detta hänseende, men
långt tidigare och i varje fall för två år
sedan när det åberopade cirkuläret utfärdades
borde det ha skett en ändring
av bestämmelserna i konsekvens därmed.
Det skulle ha haft sin stora betydelse,
inte minst på undervisningsväsendets
område där man har brottats
med s& stora problem under senare år
på grund av bristen på arbetskraft. Men
jag skall inte bara tala om timlärare;
det finns också andra tendenser på
olika arbetsområden som gör att man
blir skeptisk mot möjligheterna att få
acceptabla deltidsanställningar.
Ofta nämns i diskussioner om dessa frågor
svårigheterna att finna lämpliga tider.
Det heter också i svaret att det huvudsakligast
är förmiddagstimmar som är
önskvärda och att det kan vara svårt att
överenskomma om lämplig arbetstid.
Men om man beaktar alla möjligheter
att knyta en deltidsarbetande fastare till
verksamheten, finns det nog praktiska
sätt att göra detta. Jag återgår till en
exemplifiering från postverkets område.
Där förekommer det i mycket stor utsträckning
att postbiträden och liknande
personal får ett visst antal timmar
sig tilldelade som de skall tjänstgöra.
Det kan variera från vecka till vecka
men i många fall är det ett fixt antal
timmar vecka efter vecka, månad efter
månad. Men någon form av verklig deltidsanställning
ordnas inte. Full tjänst
kräver 182 timmar i månaden. Det finns
många fall där vederbörande arbetat
150 timmar regelbundet, och jag känner
ett fall där vederbörande under
lång tid haft 138 timmar, utan att det
beretts någon möjlighet för vederbörande
att få en riktig anställning.
Om praktiken skall stå i överensstämmelse
med den positiva anda som civilministern
onekligen har gett uttryck åt
i sitt svar, är det nödvändigt att se över
området så att det inte längre förekommer
sådana tillämpningar av bestämmelserna
som de jag har pekat på
här.
På tal om svårigheten medarbetstiderna
säger civilministern i svaret att det
närmast blir fråga om en anpassning
till arbetslivets krav från den arbetssökandes
egen sida. Jag vill gärna vitsorda
att det måste göras eftergifter från
den arbetssökandes sida för att det skall
bli möjligt att finna en godtagbar lösning,
men samma vilja till anpassning
måste finnas även hos arbetsgivaren. En
Torsdagen den 24 maj 1962 Nr 23 179
Svar på interpellation ang. deltidsarbete i statstjänst
sådan vilja har inte alltid funnits. Jag
kan peka på fall där ett par arbetssökande
i fråga om ett arbete som väl låter
sig utföra av olika personer olika tider
velat göra en sådan uppdelning, att var
och en av dem arbetar varannan vecka
eller varannan fjortondagarsperiod och
på så sätt delar en tjänst. Två personer
som delat upp arbetet på det sättet kan
kanske också dela ett hembiträde och
i övrigt ordna de praktiska frågorna på
ett lämpligt sätt. Men myndigheten har
vägrat att godkänna en sådan lösning.
Jag tror att man är alltför fastlåst i
schablontänkande och inte är villig att
i den utsträckning som skulle kunna
krävas pröva de individuella fallen, den
situation man verkligen har framför sig.
Det är angeläget att man kommer ifrån
det slentriantänkande som tyvärr finns,
även bland dem som med läpparna bekänner
en positiv inställning till deltidsanställning.
När jag än en gång riktar ett tack till
civilministern för hans positiva inställning,
må det, herr civilminister, ändå
ursäktas mig om jag tillåter mig att
samtidigt redovisa min skepsis inför
möjligheterna att snabbt få dessa frågor
tillfredsställande lösta om inte alla på
arbetsgivarsidan på hög och låg nivå
verkligen visar en positiv vilja att ta
okonventionella grepp och inte bara så,
som skett i oerhört många fall, lättvindigt
viftar bort förslag om deltidsanställningar
med hänvisning till praktiska
svårigheter. Det kanske finns skäl
för min skepsis på denna punkt eftersom
civilministern själv trots sin mycket
positiva inställning ändå inte tidigare
praktiskt har fullföljt strävandena
genom att t. ex. genomföra den förändring
som jag tidigare efterlyst av bestämmelserna
på skolans område.
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:
Herr talman! Den undersökning jag
gjort på detta område är inte begränsad
till den kvinnliga arbetskraften utan
gäller arbetskraft över huvud taget. Därmed
har jag väl tillgodosett fru Nettelbrandts
önskan att man inte skall göra
detta till enbart en kvinnofråga utan
en fråga som berör anställda i statens
tjänst av båda könen.
Fru Nettelbrandt ville göra gällande
att det skulle föreligga författningshinder
för att inrätta deltidstjänster. Jag
tror att fru Nettelbrandt bör precisera
sig på den punkten. Jag känner inte till
att det skulle föreligga några sådana
hinder, sedan vi genom beslutet beträffande
klasslärarna, som träder i kraft
den 1 juli i år, undanröjt det sista. I
övrigt har det inte förelegat några författningshinder
att inom statsfförvaltningen
inrätta deltidstjänster. Det har
varit och är helt i överensstämmelse
med SAAR:s allmänna bestämmelser att
göra det. Jag vet emellertid att den missuppfattningen
på vissa håll har förelegat,
att det skulle finnas sådana författningshinder.
Vid en av de företagsnämndskurser
vi haft var ett av huvudämnena just
frågan om möjligheterna att skapa deltidstjänster.
Det visade sig då att en
och annan tjänsteman ute i förvaltningarna
hade den föreställningen, att deltidstjänster
måste placeras lägre än heltidstjänster.
Vid det tillfället hade jag
all den expertis tillgänglig som behövdes
för att jag skulle kunna övertyga
dessa tjänstemän om det felaktiga i
denna deras uppfattning.
Det är alltså helt i överensstämmelse
med SAAR att inrätta deltidstjänster. En
annan sak är, om man på ett visst arbetsområde
kan göra det eller inte. Om
ett sådant arrangemang skulle vara
omöjligt, kräver väl fru Nettelbrandt
inte att man likväl skal! inrätta sådana
tjänster. Men för ett betydande antal
tjänster — och framför allt för sådana
tjänster som jag förmodar fru Nettelbrandt
tänker på — kan jag inte finna
några som helst hinder.
Fru Nettelbrandt tog vissa exempel
från posten. Jag tror att de exemplen
180 Nr 23
Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. deltidsarbete
var litet olyckligt valda. För vissa arbetsuppgifter
inom posten — t. ex.
brevsortering, vilket jag förmodar var
det som fru Nettelbrandt närmast tänkte
på — finns det inte utrymme för heltidstjänster,
utan personalen anställs
för ett visst antal timmar.
Fru Nettelbrandt sade att det främst
var inom vissa stora verk som man
hade inrättat deltidstjänster och att hon
önskade litet större spridning av det
arrangemanget. Jag vill upplysa om att
t. ex. inom civildepartementet för närvarande
finns två deltidstjänster; man
tillämpar alltså denna metod även inom
de små enheterna.
Fru Nettelbrandt sade att man inte
kan komma ifrån att det föreligger ett
visst slentriantänkande på det här området.
Den saken får vi väl hjälpas åt
att komma till rätta med. Om jag inte
tar fel är fru Nettelbrandt ombudsman
i en tjänstemannaorganisation. Jag har
vid praktiskt taget samtliga företagsnämndskurser
uppmanat deltagarna att
allvarligt diskutera vilka förutsättningar
det finns inom de olika arbetsområdena
att skapa utrymme för deltidstjänster.
Om fru Nettelbrandt som ombudsman
ville hjälpa mig att inom personalorganisationerna
stimulera en saklig debatt
från personalrepresentanternas sida
inom företagsnämnderna, skulle vi nog
på den vägen kunna nå vissa resultat.
Vad jag har velat stryka under i dag
är att det för närvarande inte finns
några hinder att inrätta deltidstjänster.
Personligen är jag positivt inställd till
tanken att man försöker utnyttja även
den vägen. Jag tror att det i många fall
är lämpligt att ha deltidstjänster, men å
andra sidan är det klart att det stöter
på vissa organisatoriska svårigheter att
genomföra systemet; det är ett av de
problem som jag tror att företagsnämnderna
med en viss framgång skulle kunna
angripa, och om man därvidlag kunde
få en aktiv medverkan från ombudsmännen
i personalorganisationerna att
stimulera till ett större intresse, skulle
jag vara enbart tacksam.
statstjänst
Fru NETTELBRANDT (fp):
Herr talman! Låt mig säga ifrån att
jag självfallet inte alls menar att man
skall försöka inrätta deltidstjänster i
de fall där detta är praktiskt omöjligt
eller där det medför organisatoriska
komplikationer. Vad jag talat om är de
fall där motståndet mot deltidstjänsterna
beror på slentriantänkande, och de
fallen är tyvärr inte så få.
Herr statsrådet säger att jag skulle
ha gjort gällande att det förelåg ett författningshinder.
Jag tror att jag i mitt
anförande påpekade att det beslut vi
fattade i går medfört en ändring på den
punkten. Vad jag sade var att man tidigare
borde ha genomfört den förändringen.
Jag tycker att det hade varit
helt i linje med de positiva cirkulär
som utfärdades för två år sedan. Man
utfärdade ju ett cirkulär med direkt
uppmaning till underställda myndigheter
att följa anvisningarna på denna
punkt. Jag föreställer mig att civilministerns
inställning var ungefär lika positiv
då som den är i dag.
Det råder i varje fall ingen tvekan om
att det finns cn önskan hos den andra
parten att undanröja fördomarna. Jag
tror emellertid inte att det är hos de
anställda dessa fördomar finns. Låt mig
ta ett exempel som visar hur mycket
det skulle ha betytt på skolans område
om man haft denna möjlighet under de
senaste åren. Det händer ganska ofta
att en lärare som varit sjuk under lång
tid vill börja arbeta igen men inte kan
sköta full tjänst. Läkaren har rekommenderat
deltidsanställning, och både
den anställde och skolchefen har varit
intresserade av att ordna med en deltidstjänst,
men det har icke varit möjligt
på grund av författningsmässiga
hinder. Följden har blivit fortsatt sjukledighet
med ökade kostnader för staten
och försvårande av den sjukes successiva
anpassning till arbetslivet. Men den
sorgen skall vi kanske inte tala om
längre, eftersom den kanhända kommer
att vara övervunnen efter detta år.
Sedan, herr talman, vill jag nog inte
Torsdagen den 24 maj 19C2 Nr 23 181
Svar på interpellation ang. deltidsarbete i statstjänst
hålla med om att det exempel, som jag
nämnde från postverkets område, på
något sätt skulle vara olyckligt valt.
Tvärtom visar det, att man är främmande
för tanken att inrätta regelrätta
deltidsanställningar, trots att det finns
möjligheter därtill. Exemplet visar också,
att det här är fråga om ett område,
där man inte har behov av att utnyttja
en arbetskraft hundraprocentigt. I sådana
fall kan det vara mer komplicerat
att få till stånd en lämplig uppdelning
av tjänsten mellan olika befattningshavare
än när det finns möjligheter
att ha anställda, som utför arbetet
under två tredjedelar eller hälften av
en arbetsdag. Då man de facto också
använder sig av personalen i denna utsträckning
men ändå inte ger den trygghet
och de skilda sociala förmåner, som
borde vara förenade med en sådan anställning,
tycker jag att man har handlagt
dessa frågor helt oriktigt.
På tal om författningshinder gjorde
jag en fråga, huruvida det fanns något
författningsenligt stöd för den nedkonstituering,
som jag här talat om. Statsrådet
lämnade inte något svar på den
punkten, såvitt jag kunde uppfatta. Det
skulle vara av intresse att få höra, om
det finns något sådant stöd. Det skulle
också vara av intresse att få veta, om
statsrådet är beredd att ha sin uppmärksamhet
riktad på dessa frågor, så att
inte någon tillämpning av den typen av
bestämmelserna i fortsättningen förekommer
vare sig på det av mig åberopade
området eller på eventuellt andra
områden, där liknande förhållanden kan
tänkas förekomma.
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:
Herr talman! Det är mycket svårt att
ge ett exakt svar på den av fru Nettelbrandt
senast framställda frågan. Men
jag vill formulera svaret på det sättet,
att därest man har samma arbetsuppgift
både som heltidsanställd och som halvtidsanställd
så finner jag det naturligt,
att man inte skall erhålla lägre lönegrad.
Inkomstminskningen skall endast
hänföra sig till alt man utför deltidsarbete
i stället för heltidsarbete.
Men å andra sidan är det svårt att i
en riksdagsdebatt precisera sin inställning
till ett sådant spörsmål, när man
inte har studerat fallen i fråga. Det kan
tänkas att vederbörande har gått från en
arbetsuppgift till en annan och att denna
senare arbetsuppgift är avlönad på
annat sätt än den man tidigare haft på
grund av att kraven i det arbete som
där skall utföras är lägre än de varit
i föregående arbetsuppgift. Det kan vara
sådana förhållanden, som också har
spelat in.
Beträffande det andra fallet, som fru
Nettelbrandt talade om och som gällde
icke inrättade tjänster, vill jag säga att
det är möjligt att vi talar om olika saker.
Jag trodde att det var ett visst slag
av arbete på postsorteringens område
som fru Nettelbrandt avsåg, där det
ibland finns behov av arbetskraft för
viss begränsad tid. Det kan röra sig om
130—140 timmar i månaden. Jag vill
emellertid erinra fru Nettelbrandt om
att ersättningen för detta arbete är pensionsgrundande,
ty även inkomster från
arvodesbefattningar med halvtidstjänst
hos staten medför pensionsrätt. Vi har
från civildepartementets sida åtminstone
i det avseendet sökt beakta kravet
på viss trygghet för de deltidsanställda.
Jag tror därför inte att det finns så
stort underlag för att tala om slentrian,
därest man granskar de gärningar som
utförts på detta område.
Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:
Herr talman! Det är värdefullt med
de förbättringar som åstadkommits när
det gäller pensionsförmånerna även för
deltidsanställda, det vill jag inte bestrida.
Men hur är det med tryggheten för
den som har en tjänstgöring av denna
typ?
Beträffande frågan om nedkonstitue -
182 Nr 23 Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. kompensationen till statsanställda för höjda folkpensionsavgifter -
ring har jag full förståelse för att statsrådet
inte vill ta ställning till några av
mig i debatten redovisade fall. Men jag
tror mig ha full täckning för påståendet,
att de fall som det gällt har varit såväl
fall, där arbetsuppgifterna har blivit annorlunda
som fall där arbetsuppgifterna
blivit exakt desamma som före nedkonstitueringen.
Jag är fullt tillfredsställd
därest statsrådet här skulle vilja göra
den deklarationen att statsrådet ändå
är beredd att ha sin uppmärksamhet
riktad på dessa frågor, undersöka hur
det ligger till och kanske eventuellt
överväga ett ytterligare cirkulär, som
preciserar även de av mig upptagna
frågorna.
Fru GUNNE (h):
Herr talman! Jag har tagit mig friheten
att begära ordet i denna debatt
för att uttala min tillfredsställelse över
det för den fråga vi nu debatterar väsentliga
beslut som riksdagen fattade
i går i och med att den antog det av
utskottet biträdda departementschefsförslaget
om att klasslärarna i grundskolan
och folkskolan bereds partiell
tjänstledighet respektive deltidsanställning.
Därmed har man i fullt medvetande
om de organisatoriska och pedagogiska
svårigheter, som skulle kunna uppställa
sig, klart insett angelägenheten
av att personer med lärarutbildning,
som i och för sig gärna skulle undervisa
men som av olika skäl har måst
underlåta detta därför att de inte har
haft någon annan utväg än att helt avstå,
nu bereds möjlighet att utöva sin
tjänst, därmed utnyttjande den utbildning
som de har fått och därmed också
tillgodoseende ett starkt behov av
arbetskraft.
Min tillfredsställelse över frågans
lösning grundar sig bl. a. på det förhållandet
att vi sedan flera år från vårt
håll har observerat dels bristen på lärare,
dels den olikhet som rått mellan
olika lärarkategorier inom skolväsendet
i fråga om rätten till deltidstjänst.
Vi har också genom motioner och interpellationer
från vårt håll aktualiserat
denna fråga och, herr talman, jag
konstaterar som sagt med tillfredsställelse
att frågan nu fått sin lösning.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 9
Svar på interpellation ang. kompensationen
till statsanställda för höjda folkpensionsavgifter
Ordet
lämnades på begäran till
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Nelander i interpellation
den 14 februari 1962 frågat mig,
om jag avsåg att inom en snar framtid
låta verkställa översyn av grunderna
för utbetalande av kompensation för
förhöjd folkpensionsavgift för statsanställda
med sikte på att vissa i interpellationen
angivna »missförhållanden»
skulle rättas till.
Till svar på herr Nelanders fråga
får jag först erinra att kompensation
för förhöjd folkpensionsavgift utgår i
enlighet med en den 26 mars 1958 med
statstjänstemannens huvudorganisationer
träffad, av riksdagen sedermera
godkänd förhandlingsöverenskommelse.
Vid förhandlingarna under våren
1961 om vissa lönegradsändringar
m. m., vilka förhandlingar den 6 april
1961 ledde till överenskommelse med
personalorganisationerna, var parterna
överens om att inom civildepartementet
skulle verkställas en översyn av
grunderna för utgivande av kompensation
för förhöjd folkpensionsavgift.
Frågan har sedermera ingående diskuterats
med organisationerna vid de
förhandlingar om statstjänstemännens
löner under åren 1962 och 1963, som
slutfördes den 19 april i år. Enighet
Torsdagen den 24 maj 1962
Nr 23 183
Svar på interpellation ang. åtgärder
kunde vid dessa förhandlingar inte nås
om ändring av grunderna för utgivande
av ifrågavarande kompensation.
Frågan fick därför —• i vart fall för
denna gång — falla.
Vidare anförde
Herr NELANDER (fp):
Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för civildepartementet för
svaret på min interpellation. Det knapphändiga
svaret kan närmast rubriceras
med den gamla boktiteln »På västfronten
intet nytt».
Efter den översyn av grunderna för
utgivande av kompensation för erlagda
folkpensionsavgifter, som aviserades
vid löneförhandlingarna för ett år
sedan och som tydligen verkställts i
civildepartementet, trodde i varje fall
jag att saken skulle klaras upp vid
årets förhandlingar. Statsrådet säger
nu, att frågan varit uppe där men att
man inte kunnat komma överens om
ändrade grunder. Frågan fick därför
falla.
Jag skall gärna erkänna att detta
inte är någon större fråga — i varje
fall inte vad gäller beloppen. Sedan
1957 har statstjänstemännen enligt förhandlingsöverenskommelse
fått kompensation
för så stor del av å skattsedel
uppförd folkpensionsavgift som överstiger
1,8 procent, d. v. s. för närvarande
2,2 procent. För den som har
12 kvalifikationsmånader blir det 55
procent av pensionsavgiften.
Irritationsmomentet ligger i utbetalningsföreskrifterna
och berör särskilt
dem, som efter en lång tjänst i det allmänna
— det gäller såväl statlig som
kommunal tjänst — avgår med pension.
Om någon avgår t. ex. den 1 december
1962, får han ingen kompensation
för de 11 månaderna i år och
inte heller för det närmast föregående
helåret, d. v. s. 1961. Han tycker givetvis
inte att detta är ett lämpligt sätt
att bli avtackad för en lång och trogen
tjänst.
till skydd mot grundvattenföroreningar
Statsrevisorerna har också tagit upp
frågan i sin senaste berättelse — och
då närmast med tanke på förenkling
av systemet. Statsutskottet inskränkte
sig — jag tror det var i går som riksdagen
behandlade detta utlåtande —
till en omförmälan, detta med hänvisning
till övervägandena i samband med
1962 års löneförhandlingar. Jag vet inte
något i detalj om innebörden av de nya
grunder varom civildepartementet lagt
förslag i de nyss avslutade förhandlingarna.
Jag skulle inte tro, att statstjänstemännen
är förtjusta i någon sorts inbakning
i lön av kompensationen. Annars
kunde väl ett procentuellt och särskilt
redovisat pålägg i de olika löneklasserna
tänkas.
För mig framstår det som viktigast,
att de som avgår ur tjänst får sin kompensation
såväl för de senast intjänade
kvalifikationsmånaderna som givetvis
också för det helår som närmast föregår.
En sådan ändring av bestämmelserna
tycker jag inte skulle vara så
svår att åstadkomma.
Statsrådets ord om att frågan fick
falla, »i vart fall för denna gång», synes
ge mig belägg för att saken på nytt
blir föremål för övervägande och då
kanske kan tagas upp igen vid nästa
års B- och C-listeförhandlingar.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.
§ 10
Svar på interpellation ang. åtgärder till
skydd mot grundvattenföroreningar
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:
Herr talman! Med utgångspunkt från
ett olyckstillbud i vintras, då ett läckage
i en oljetank lätt hade kunnat orsaka
svåra skador på Hälsingborgs stads vat
-
184 Nr 23
Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. åtgärder till
tenreningsanläggning, har herr Henningsson
med kammarens tillstånd hemställt,
att chefen för jordbruksdepartementet
måtte lämna kammaren en redogörelse
för vilka åtgärder som kan förväntas
till skydd mot grundvattenföroreningar
samt något belysa, när
lagförslag härom kan förmodas bli förelagt
riksdagen.
Med anledning av interpellationen,
som har överlämnats till mig för besvarande,
får jag anföra följande.
Av en undersökning som vattenvårdskommittén
har utfört synes framgå,
att någon mera utbredd grundvattenförorening,
som har lett till spolierade
vattentäkter av större omfattning
eller andra svåra skador, hittills inte
har förekommit i landet. Riskerna för
att våra grundvattenstillgångar skall tillfogas
skada av detta slag ökar emellertid.
Detta beror uppenbarligen såväl
på att allt större grundvattensförande
områden tas i anspråk för vattenförsörjningen
som på att föroreningskällorna
blir flera.
Som interpellanten har antytt har
skyddsfrågan beaktats vid tillkomsten
av 1961 års förordning om brandfarliga
varor, som skall träda i kraft den
1 januari 1963. Denna förordning innehåller
bestämmelser om bl. a. förvaring,
hantering och transport av
brandfarliga vätskor. Förordningens
bestämmelser avser visserligen i första
hand brandfaran, men de ger utrymme
för hänsyn till faran för vattenförorening
och åtgärder däremot och tar
i flera betydelsefulla hänseenden direkt
sikte på att förebygga vattenförorening.
Bestämmelserna torde därför komma
att medverka till en förbättring av
grundvattensskyddet.
Vattenvårdskommittén, som i sina
direktiv har fått i uppdrag att undersöka
frågan om lagstiftningsskyddet
mot grundvattenförorening, har avgivit
flera betänkanden. Det första, som
lämnades 1954, föranledde vissa ganska
omfattande ändringar i vattenlagens
skydd mot grundvattenföroreningar
bestämmelser om avloppsvatten, vilka
genomfördes vid 1956 års riksdag. Av
kommitténs senare lämnade betänkanden
bör i förevarande sammanhang
nämnas 1960 års betänkande om skydd
för vattenförsörjningen. Här har kommittén
föreslagit ändringar i vattenlagen
i syfte all bereda bättre skydd för
grundvatten och ytvatten, som används
eller avses skola användas för konsumtion
inom tätbebyggelse.
Sedan remissbehandlingen av betänkandet
om skydd för vattenförsörjningen
har avslutats, är frågan om de föreslagna
ändringarna i vattenlagen för
närvarande under behandling i justitiedepartementet.
Det har därvid visat sig
nödvändigt att närmare överväga vissa
ganska komplicerade avvägningsoch
organisationsspörsmål, som har
föranlett delade meningar bland remissorganen.
Jag hoppas att proposition
i ärendet skall kunna föreläggas
1963 års riksdag.
Slutligen må något sägas om de av
interpellanten berörda ersättningsfrågor,
som kan uppkomma om exempelvis
en oljetank har rostat sönder och
oljan tränger ned i grundvattnet till
men för ägare av vattentäkt, som tillgodogör
grundvattenstillgången. Sådana
frågor skall enligt gällande rätt bedömas
enligt allmänna regler. Detta torde
bl. a. innebära, att oljetankens ägare
kan bli skadeståndsskyldig, om han på
grund av försummelse har underlåtit
att iakttaga tillbörliga försiktighetsmått.
Vidare anförde:
Herr HENNINGSSON (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min interpellation,
ett svar som jag i stort är till freds med.
Orsaken till att jag så att säga riktat
frågan till fel departement får ses mot
den bakgrunden att detta ämne har en
sådan placering i förvaltningen, alt man
har mycket svårt att med säkerhet
Torsdagen den 24 maj 1962
Nr 23 185
Svar på interpellation ang. åtgärder
kunna säga under vilket departement
frågan sorterar. Gäller det oljelagringen
som sådan, faller frågan under handelsdepartementet,
gäller det däremot grundvattenförorening,
ligger ärendet under
jordbruksdepartementet, men när, som
i detta fall, man samtidigt efterhör vilken
lagstiftning som kan förväntas i
ärendet, så faller frågan tydligen under
justitiedepartementet.
Av svaret framgår att hela ärendet
för närvarande är under bearbetning i
departementet och att statsrådet förutsätter
att ett lagförslag kommer att föreläggas
1963 års riksdag. Ett sådant besked
anser jag vara i hög grad tillfredsställande.
Samtidigt framhålles, att det
är förenat med betydande svårigheter
att få en lämplig avvägning med tanke
på de olika synpunkter som framkommit
under remissbehandlingen. Ja, jag är
väl medveten om att denna fråga har
många aspekter och att en sådan avvägning,
att ingen blir i onödan belastad
med pålagor som inte behövs, naturligtvis
är önskvärd.
Och därmed är jag inne på det sista
avsnittet av justitieministerns svar beträffande
ersättningsfrågan vid vattenföroreningar.
Justitieministern säger —
jag citerar ur svaret: »Sådana frågor
skall enligt gällande rätt bedömas enligt
allmänna regler. Detta torde bl. a.
innebära, att oljetankens ägare kan bli
skadeståndsskyldig, om han på grund av
försummelse har underlåtit att iakttaga
tillbörliga försiktighetsmått.»
Dessa »allmänna regler» finner jag
vara väl »allmänna», ty av vattenvårdskommitténs
betänkande av år 1960 framgår
att det råder en betydande osäkerhet
samtidigt med en bristande enhetlighet
i bedömningen av ansvarigheten för inträffade
skador. För att ta ett konkret
exempel:
Om en tank, innehållande 3 000 liter
olja, är placerad ovan mark vid en jordbruksfastighet,
liggande inom ett område
som utan svårighet dagligen kan
övervakas av tankens ägare, förefaller
till skydd mot grundvattenföroreningar
det något underligt att om läckage uppstår,
så att olja har runnit ut i marken
utan att ägaren har märkt det, denne
likväl inte skall kunna anses ha brustit
i varsamhet.
Vad som rymmes under begreppet
»tillbörliga försiktighetsmått» är ett alltför
mångtydigt begrepp enligt mitt förmenande,
varför jag hoppas att den proposition
som skall framläggas 1963 innehåller
konkreta föreskrifter om vad
som åligger den som lagrar petroleumprodukter
såväl i som ovan mark. Hårda,
ja rigorösa bestämmelser på den
punkten tror jag blir den starkaste förebyggande
faktorn för skyddet av våra
grundvattenstillgångar.
I 2 kap. 58 § vattenlagen stadgas: »Vill
någon utföra grävning eller sprängning
eller anordna upplag eller vidtaga annan
åtgärd, som kan befaras medföra
menlig inverkan å grundvattenstillgång,
vare lian skyldig iakttaga de försiktighetsmått,
som skäligen föranledas av
omständigheterna.»
Herr justitieminister! Jag tror inte
att en lagparagraf av sådan utformning
som denna innehåller det mått av klarhet
som kan anses nödvändig för att
envar som vill lägga ned en oljetank får
den vägledning som erfordras för att
förhindra grundvattenförorening. Med
tanke på oljans egna rostframkallande
beståndsdelar bör — därom är jag övertygad
— detaljerade anvisningar utfärdas,
samtidigt som ett organ för kontroll
av föreskrifternas efterlevnad skapas
inom varje kommun. Rätteligen bör
detta kontrollarbete kunna läggas på
hälsovårdsnämnderna i respektive orter.
Jag förmodar att dessa synpunkter
kmmer att bli beaktade i den kommande
propositionen.
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:
Herr talman! Frågan om skadeståndsansvaret
ingår i det komplex av författningsbestämmelser
som nu är under ut
-
186 Nr 23
Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. omhändertagandet av unga fyllerister
arbetande i justitiedepartementet. Men
denna fråga tillhör de verkligt svåra, om
vilka det rått i hög grad delade meningar
under remissförfarandet. Problemet
är en av de svåraste nötter vi haft att
knäcka.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 11
Svar på interpellation ang. omhändertagandet
av unga fyllerister
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:
Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Wiklund i Stockholm har
frågat mig dels om jag är villig att — i
syfte att bereda tidsutrymme för rationell
akutvård och påbörjande av mera
långsiktig, återfallsförebyggande behandling
av alkoholmissbrukare — medverka
till ändrad praxis vid tillämpningen
av 1841 års förordning emot fylleri
och dryckenskap eller till införande av
nya bestämmelser om fylleristers, särskilt
unga fylleristers, omhändertagande,
dels om jag vill i andra större städer
än Stockholm aktualisera frågan om
anordningar likartade dem som planeras
i Stockholm för unga fylleristers
omhändertagande, behandling och
vård. Till svar på frågan får jag anföra
följande.
Som framhålles i interpellationen är
bakgrunden till frågorna närmast ett
förslag som nyligen lagts fram i Stockholm
om att inrätta ett antal vårdplatser
för akutvård av unga alkoholmissbrukare
vid den s. k. akut- och intoxikationsavdelning
som är anordnad i anslutning
till Mariapolikliniken för alkoholsjukdomar.
Avsikten med förslaget är bl. a.
att ungdomar som grips för fylleri skall
— i stället för att förvaras hos polisen
och släppas sedan de nyktrat till — föras
till kliniken för att där få den akutvård
som kan vara påkallad i varje säskilt
fall. Vården torde i allmänhet krä
-
va längre tid än de 4—5 timmar som
en fyllerist f. n. vanligen hålles i förvar
hos polisen.
Enligt nyssnämnda förordning emot
fylleri och dryckenskap får var och en
som på väg eller gata anträffas överlastad
av starka drycker omhändertas av
polisen, tills han återvunnit sina sinnens
bruk. Även i övrigt får polisen enligt
allmänna polisinstruktionen den 4
juni 1948 tillfälligt omhänderta den vars
uppträdande innefattar störande av eller
annan omedelbar fara för ordningen,
såvida omhändertagandet är nödvändigt
för att upprätthålla allmän ordning.
Den omhändertagne får hållas i
förvar endast så länge fara föreligger
för att han kommer att fortsätta att störa
ordningen. Som framgår av dessa regler
är nu avsedda omhändertaganden att
se som ett led i polisens generella skyldighet
att upprätthålla allmän ordning.
Hur lång tid en omhändertagen bör hållas
i förvar för att detta syfte skall tillgodoses
får givetvis bedömas från fall
till fall. Under alla förhållanden får den
omhändertagne emellertid inte hållas i
förvar av andra skäl än att han antas
störa ordningen. Att vidga polisens möjligheter
att i förevarande ordning hålla
fyllerister i förvar synes mig ur rättssäkerhetssynpunkt
mindre lämpligt.
Polisen har emellertid dessutom vissa
möjligheter att enligt bestämmelser i
skilda författningar omhänderta personer
som kan bli föremål för åtgärder
från samhällets sida. Av intresse i detta
sammanhang är framför allt reglerna
härom i barnavårdslagen, som numera
i första hand reglerar ingripanden mot
unga fyllerister, samt i nykterhetsvårdslagen.
Innebär underårigs uppträdande
eller levnadssätt fara för allmän ordning
eller säkerhet och föreligger sannolika
skäl för ingripande mot honom
med stöd av 25 § barnavårdslagen, äger
polisen på lämpligt sätt taga honom i
tillfälligt förvar i avbidan på barnavårdsnämndens
beslut. Sannolika skäl
för ingripande enligt barnavårdslagen
Torsdagen den 24 maj 1962
Nr 23 187
Svar på interpellation ang. omhändertagandet av unga fyllerister
torde i allmänhet föreligga beträffande
fyllerister under 18 år och ofta även i
fråga om fyllerister i åldern 18—21 år.
Detta omhändertagande genom polisens
försorg kan efter beslut av barnavårdsnämnden
eller dess ordförande avlösas
av omhändertagande för utredning genom
nämndens försorg, om omhändertagandet
är nödvändigt bl. a. på grund av
risker för den underåriges hälsa eller
utveckling. Omhändertagande för utredning
får bestå högst fyra veckor. Lagen
om nykterhetsvård ger mer begränsade
möjligheter för polisen att på eget initiativ
hålla fyllerister i förvar längre
än som betingas av ordningshänsyn. Den
som är hemfallen åt alkoholmissbruk
kan dock polisen omhänderta tills vidare,
bl. a. om han på grund av oförmåga
att taga vård om sig själv är i trängande
behov av omedelbar vård.
De i interpellationen åsyftade omhändertagandena
för att bereda tillfälle till
vård bör enligt min mening regleras i
barna- och nykterhetsvårdslagstiftningen.
Som jag nyss nämnt synes barnavårdslagens
regler redan f. n. i viss omfattning
medge omhändertagande av
unga fyllerister för utredning. Under tiden
för dylika omhändertaganden torde
sådan akutvård kunna meddelas som avses
i interpellationen. Spörsmålet om att
bereda möjlighet att meddela fyllerister
över 21 år akutvård har enligt vad jag
erfarit aktualiserats vid remissbehandlingen
av nykterhetsvårdsutredningens
betänkande rörande översyn av nykterhetsvården,
vilket f. n. behandlas inom
socialdepartementet.
Det synes mig från polisiär synpunkt
tillräckligt att polisen göres uppmärksam
på föreliggande möjligheter till tillfälliga
ingripanden enligt barna- och
nykterhetsvårdslagstiftningen. Ett påpekande
om dessa bestämmelser kan
lämpligen införas i anvisningarna till
allmänna polisinstruktionen i samband
med den i inrikesdepartementet pågående
översynen av anvisningarna.
Jag vill i detta sammanhang även erin -
ra om att hela frågan om formerna för
samhällets åtgärder mot fyllerister, vilken
bl. a. tagits upp i två motioner till
årets riksdag, torde bli föremål för riksdagens
ställningstagande under höstsessionen
i samband med behandingen av
det framlagda förslaget till brottsbalk.
Det initiativ som tagits i Stockholm
att skapa möjligheter att omhändertaga
unga fyllerister för akutvård anser jag
vara ytterst värdefullt, och jag tror att
man på denna väg kan göra mycket för
att komma till rätta med det tilltagande
ungdomsfylleriet särskilt i de större städerna.
Enligt min mening är det därför
en angelägen uppgift för kommuner
och landsting att på liknande sätt som
det som föreslagits i Stockholm vidta anordningar
för att ge ungdomsfyllerister
akutvård. Det är min förvissning att
kommunerna och landstingen följer utvecklingen
på detta område och att de
tillvaratar de erfarenheter som den planerade
organisationen i Stockholm kan
ge.
Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.
Vidare anförde:
Herr WIKLUND i Stockholm (fp):
Herr talman! Jag ber att först till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret på min interpellation. Min uppskattning
är så mycket större som svaret
på denna enligt min uppfattning
synnerligen komplicerade fråga kom så
snabbt — på knappt fjorton dagar.
Därtill är det ett svar som i sin allmänna
tendens är klart positivt.
Inrikesministern och jag är tydligen
överens om lämpligheten och angelägenheten
av att särskilda former skapas för
akutvård och annan behandling av omhändertagna
ungdomsfyllerister för att
söka förebygga återfall hos dem —- detta
inte bara i Stockholm utan även på
andra håll i landet. Även jag tycker
givetvis att det vore värdefullt, om kom
-
188 Nr 23
Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. omhändertagandet av unga fyllerister
muner och landsting här visar erforderlig
aktivitet för att på ett sätt, som bättre
svarar mot den unges förgiftningstillstånd
och mot vad detta akut och på
längre sikt fordrar av insatser för att
hindra recidiv. Det gäller här de tidiga
stadierna av alkoholmissbruk, där alkoholskadan
ännu är godartad och man
därför har bättre utsikter att nå resultat
än i de mera avancerade fallen.
Vi är alltså överens om behovet av de
särskilda anordningar som här åsyftas.
Kanske dock statsrådet med sitt störa
intresse för saken är något för optimistisk
om de lagliga möjligheterna att ingripa.
Inrikesministern synes själv ha
i svaret konstaterat, att både allmänna
polisinstruktionen och 1841 års förordning
emot fylleri och dryckenskap inte
ger erforderlig tid för omhändertagandet
och för de särskilda insatser det
här är fråga om, eftersom dessa båda
författningar endast syftar till att ge polisen
författningsmässigt stöd för rent
tillfälliga frihetsberövanden till ordningens
upprätthållande. Jag delar i
princip inrikesministerns uppfattning,
att bestämmelser, som inte har lags karaktär,
lämpligen inte bör användas för
att hålla personer i förvar under längre
tid än några timmar och för annat ändamål
än ordningens upprätthållande.
Å andra sidan har professor Goldbergs
intressianta rön rörande vissa s. k. posttraumatiska
rubbningseffekter, som
kvarstår lång tid även efter att alkoholen
lämnat kroppen, plötsligt givit en
helt ny belysning åt sammanhang och
olika stadier då en berusad återvänder
till nyktert tillstånd och vad man egentligen
måste fordra för att kunna anse att
han »återvunnit sina sinnens bruk».
Mycket talar för att nu åsyftade balansrubbningseffekter,
som förut inte var
kända av läkarvetenskapen, rimligen
måste uppfattas så, att personen i fråga,
så länge dessa effekter kvarstår, inte
»återvunnit sina sinnens bruk».
Rättssäkerhetsskäl talar för att man
lämpligen bör skaffa särskilt lagstöd
för ett omhändertagande som syftar till
att även ge vård i de fall som det nu gäller.
Enligt inrikesministerns mening bör
sådant lagstöd intagas i barna- och nykterhetsvårdslagstiftningen.
Kanske det
ändå finns en liten motsättning i interpellationssvaret
mellan å ena sidan denna
statsrådets mening och vad statsrådet
uttalar om möjligheterna att enligt
den nu gällande barna- och nykterhetsvårdslagstiftningen
få till stånd vård
av ungdomsfyllerister. »Det synes mig
från polisiär synpunkt tillräckligt att
polisen göres uppmärksam på föreliggande
möjligheter till tillfälliga ingripanden
enligt barna- och nykterhetsvårdslagstiftningen»,
säger statsrådet.
Nu är ju dessa möjligheter mycket
begränsade för detta klientel. De kan
endast i undantagsfall användas. Jag
skall be att något få belysa detta. Särskilt
gäller detta nykterhetsvårdslagen,
som för ett omedelbart omhändertagande
utöver grav oförmåga att taga vård
om sig själv och trängande behov av
omedelbar vård fordrar den avancerade
formen av alkoholmissbruk, som beskrives
med lagens uttryck »hemfallen åt
alkoholmissbruk». Den endast intermittenta
men för fortsatt alkoholmissbruk
riskabla berusningen hör inte dit. Och
33 § barnavårdslagen fordrar, för omhändertagande
av polisen, att vederbörandes
»uppträdande eller levnadssätt»
innebär fara för allmän ordning
eller säkerhet, d. v. s. också ganska
stränga kvalifikationskrav. Många beskedliga
men klart vårdbeliövande kan
t. ex., såvitt man kan förstå, inte hänföras
till denna paragraf.
Svårigheterna kunde kanske snabbt
undanröjas genom att i svensk lag inskriva
en motsvarighet till den danska
grundlagens bestämmelse om en mera
allmän rätt för polisen att kvarhålla en
omhändertagen under 24 timmar.
Jag skulle — om tiden medgav detta
— gärna vilja belysa dessa svårigheter
med citat ur remissyttrandena över
stockholmsundersökningen om ungdo
-
Torsdagen den 24 maj 1902
Nr 23 189
Svar på interpellation ang. omhändertagandet av unga fyllerister
mens alkoholmissbruk i vad denna gäller
förslaget om omhändertagande av
ungdomsfyllerister på Mariapolikliniken.
Statsåklagaren i Stockholm vänder
sig i sitt yttrande mot att barnavårdslagen
skulle kunna användas i någon
större utsträckning i detta sammanhang.
Han synes alltså ha en annan uppfattning
om den saken än inrikesministern.
För egen del har jag under viss
undervisning på statens polisskola vid
åtskilliga tillfällen diskuterat dessa frågor
med erfarna polismän. De säger att
det här föreligger mycket stora svårigheter.
Givetvis har diskussionen inte
förts förrän på senaste tiden — det rör
sig ju om en så ny lagstiftning som gällande
barnavårdslag — men andra möjligheter
har diskuterats rätt länge, och
man säger att det inte är särskilt mycket
i lagstiftningen man har att ta till
hjälp för närvarande. Polismästaren i
Stockholm hänvisar i sitt yttrande till
ordningspolisintendenten, som inte kunnat
godtaga något av utredningens olika
alternativa förslag för unga alkoholberusades
omhändertagande centralt i
Stockholm. Intendenten har kommit
fram till att man tills vidare skulle kunna
föra dessa till någon eller några av
de modernaste polisstationerna, där
arrestlokalerna är bättre arrangerade
än på övriga. Polisledningens uppfattning
är nämligen, att man för närvarande
av olika skäl känner sig tvingad att
i det ordinära fallet av ungdomsfylleri
ordna omhändertagandet i arrest under
polisiärt överinseende. Barnavårds- och
nykterhetsnämnderna skulle på dessa
moderna polisstationer ha möjlighet att
under tiden för den omhändertagnes
tillnyktrande — d. v. s. utan förlängd
tid för hans kvarhållande —- verkställa
sina utredningar och fatta sina beslut
om hur det i fortsättningen skall förfaras
med den omhändertagne.
Hela idén med central upptagning på
Mariapolikliniken av unga fyllerister
skulle därmed av formella eller personella
skäl förfalla, och erforderlig tid
för särskilda åtgärder skulle lika litet
som nu stå till buds.
Jag skulle — då jag nu på nytt tackar
för svaret — gärna vilja fråga, när de
av statsrådet antydda ändringarna i
barnavårds- och nykterlietsvårdslagstiftningen
möjligen skulle kunna vara
att vänta. Är det möjligen redan om ett
eller två år? Dessa ändringar är ju helt
avgörande för om försöket i Stockholm
skall kunna utföras på föreslaget sätt.
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:
Herr talman! Det är endast på ett par
punkter som jag vill säga några ord.
Man kan naturligtvis tycka att det
föreligger en motsättning när jag säger
dels att barna- och nykterhetsvårdslagstiftningen
ger utrymme för och reglerar
dessa förhållanden, dels att detta är
tillräckligt för polisen. Jag vill emellertid
erinra interpellanten om att mitt uttalande
lyder: »De i interpellationen
åsyftade omhändertagandena för att bereda
tillfälle till vård bör enligt min
mening regleras i barna- och nykterhetsvårdslagstiftningen.
» Därmed menar
jag att i den mån vi erfarenhetsmässigt
finner att den gällande barna- och nykterhetsvårdslagstiftningen
inte ger utrymme
för vad som står i överensstämmelse
med våra önskemål får vi göra
regleringar där. Det är alltså mera fråga
om en betoning av att det å ena sidan
inte är den polisiära sidan utan den
vårdande och omhändertagande uppgiften
via våra barnavårdsinstanser och
nykterhetsorgan som skall stå i centrum
och att vi å andra sidan vill ha ett intimt
samarbete mellan polis och socialvård
i de olika former denna existerar.
Jag vet ännu inte när socialdepartementet,
som sysslar med denna fråga, kan
bli färdigt. Det rör sig ju om en stor
fråga, som för närvarande remissbehandlas.
Jag kan därför inte ange något
datum när förslaget kommer.
Man kan givetvis överväga, huruvida
man kan tänka sig en utökning av det
190 Nr 23 Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. hälsovårdsnämndernas tillsyn över djurens vård och
behandling
antal timmar, som en omhändertagen
kan kvarhållas i arrest, exempelvis enligt
det danska mönstret. Yi har inte
bundit oss härvidlag, men jag vill gärna
framhålla att vi då är inne på frågan
om ett omhändertagande genom polis
för vård. Därvidlag spelar lokalfrågorna
en utomordentligt stor roll. Glädjande
nog tillkommer nya polisstationer på
många platser i vårt land, och jag har
haft tillfredsställelsen att uppmärksamma,
att utformningen av lokaliteterna
ger större möjligheter även för vårdsynpunkten.
Det är därför tänkbart, att
man i framtiden kan gå något längre än
vad vi hittills kunnat göra.
Herr WIKLUND i Stockholm (fp):
Herr talman! Det torde ha framgått
av vad jag sade förut att även jag tycker
att omhändertagandet bör ske i
vårdnadsmässiga former och kanske
helst inte under polisiär uppsikt. Framför
allt gäller detta omhändertagandet
av unga fyllerister. Detta är också anledningen
till att man föreslagit att omhändertagandet
skulle ske i Mariapoliklinikens
lokaler. Men av formella skäl
går detta tydligen inte. Jag vet inte hur
det över huvud taget skall kunna genomföras
en ny ordning eller praxis
utan lagändring. Jag tror att problemet
ur lagstiftningssynpunkt är så komplicerat,
att det nog fordras en ganska allsidig
och inträngande utredning för att
det skall vara möjligt att lägga fram förslag
om erforderliga lagändringar och
få dem godkända.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 12
Svar på interpellation ang. hälsovårdsnämndernas
tillsyn över djurens vård
och behandling
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:
Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Gustafsson i Borås har
frågat mig, om jag observerat att hälsovårdsnämnderna
på vissa håll av allt
att döma inte förmår i tillfredsställande
utsträckning fylla sin lagstadgade uppgift
att öva tillsyn över djurens vård
och behandling, samt vilka åtgärder jag
ämnar vidta för att effektivisera hälsovårdsnämndernas
verksamhet på området.
Till svar härpå får jag anföra
följande.
Frågan om en effektiv övervakning
över djurskyddet i vårt land var senast
föremål för statsmakternas behandling
1958, då vissa ändringar genomfördes
i djurskyddslagen i syfte att förbättra
kontrollen över lagens efterlevnad. Som
framhållits i interpellationen innebar
ändringarna bl. a., att hälsovårdsnämnderna
skall obligatoriskt utse särskild
tillsynsman samt att tillsynen på det
lokala planet skall stå under uppsikt
regionalt av länsstyrelserna med biträde
av länsveterinärerna och centralt
av veterinärstyrelsen. Veterinärstyrelsen
skall meddela erforderliga råd och
anvisningar till ledning för övriga tillsynsorgan.
Effektiviteten i hälsovårdsnämndernas
verksamhet varierar över huvud
taget ganska avsevärt på skilda orter.
Orsakerna härtill kan vara många. En
väsentlig grund för förekommande
brister borde emellertid vara, att åtskilliga
kommuner inte har ekonomiska,
administrativa och personella resurser
att bygga upp en organisation, som är
tillräcklig för att hälsovårdsnämnderna
skall kunna rätt fullgöra den mångfald
betydelsefulla uppgifter som åligger dem.
Jag räknar med att bristerna i dessa
hänseenden i allt väsentligt undanröjes
efter hand som vi får större kommuner
med ökade resurser i nyss angivna
hänseenden.
Att tillsynen över djurskyddet på sina
håll inte varit helt tillfredsställande
synes vidare ha sin grund i att lagstiftningen
på området i flertalet fall måste
Torsdagen den 24 maj 1962 Nr 23 191
hälsovårdsnämndernas tillsyn över djurens vård och
Svar på interpellation ang.
behandling
nöja sig med bestämmelser av allmän
innebörd. Uppfattningarna om vanvård,
otillbörligt lidande etc. kan skilja
sig högst avsevärt. Såsom tredje lagutskottet
uttalade i sitt utlåtande över
förslaget till 1958 års ändringar i djurskyddslagen
är det därför angeläget,
att lagens bestämmelser får ett mera
konkret innehåll genom veterinärstyrelsens
råd och anvisningar. Dylika har
utfärdats senast 1961. De innehåller
bl. a. anvisningar om lämpliga anordningar
för hållande av bandhund. Man
kan förmoda, att sådana konkreta regler
gör det lättare för hälsovårdsnämndernas
tillsynsmän att uppmärksamma
förefintliga brister i vården av husdjur
och att utan vidlyftigare förfaranden
vinna rättelse. Dessutom kan jag
nämna, att veterinärstyrelsen upptagit
bl. a. frågan om tillsynen över hundarnas
vård vid en konferens med landets
länsveterinärer, som i dagarna hålles
här i Stockholm. Regionalt har kurser
rörande tillsynen enligt djurskyddslagen
anordnats av länsstyrelserna eller
hälsovårdsförbunden i 14 län. Informationsmöten
i samma ämne har hållits
i ytterligare tre län.
Av det anförda torde framgå, att frågan
om en effektivare övervakning av
djurskyddet fortlöpande ägnas uppmärksamhet
och att åtgärder vidtagits
för att aktivera tillsynen över djurskyddslagens
efterlevnad. Jag finner
det därför f. n. inte motiverat att föranstalta
om ytterligare åtgärder härför,
i varje fall inte innan man bättre
kan överblicka de resultat redan vidtagna
åtgärder på området leder till.
Slutligen vill jag erinra om att djurskyddsutredningen
1961 lagt fram ett
betänkande med förslag till komplettering
av djurskyddslagen med en djurskyddsordning,
innefattande konkreta
bestämmelser om handhavande av husdjur
och andra djur som hålles i fångenskap.
Förslaget är f. n. föremål för övervägande
i justitiedepartementet.
Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.
Vidare anförde
Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få frambära mitt tack för det
snabba svaret på min interpellation. Jag
skulle inte ha bragt frågan på tal, om
inte några fall aktualiserat frågan om
hälsovårdsnämndernas tillsyn över
djurskyddslagens efterlevnad. Jag vill
till inrikesministerns svar knyta några
reflexioner.
Somliga människor synes ha samma
uppfattning i fråga om djur som den
franske filosofen Cartesius: djuren är
maskiner och robotar, och man har
rätt att behandla dem som sådana. På
annat sätt kan man inte förklara en del
människors sätt att handskas med djur.
Jag har framför mig foton som kommer
en att undra över hur klokt folk kan
tillåta sig en så upprörande vanvård.
Vi är överens om att förhållandena
i fråga om tillsynen inte är goda. Redan
i samband med 1944 års lag om
djurskydd förväntade man sig en bättre
tillsyn genom de då tillkomna föreskrifterna
och hyste förhoppningar i anslutning
till den väntade kommunindelningen.
I viss mån har denna förändring
kommit till stånd när kommunerna
blivit större, men alltjämt råder,
som statsrådet säger, påtagliga brister
— nära 20 år efter det att lagen trädde
i kraft. Statsrådet räknar med att dessa
brister skall avhjälpas när vi får ännu
större kommuner och därmed ökade
resurser. Det ligger en hel del i detta,
men man frågar sig som det står i katekesen:
När skall detta ske?
Jag skulle gärna se att inrikesministern,
som säkert är överens med mig
om frågans vikt, i den mån ärendet
faller under hans behandling, tillsammans
med justitieministern gör allt
192 Nr 23 Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. hälsovårdsnämndernas tillsyn över djurens vård och
behandling
som är möjligt för en god lösning, när
djurskyddsutredningens förslag till
komplettering av djurskyddslagen nu
är föremål för övervägande i justitiedepartementet.
Jag hoppas att han inte
alltför mycket sätter sitt hopp till de
rätt fjärran i tiden belägna nya storkommunerna
och vad som efter deras
tillkomst kan göras. En förbättring bör
om möjligt komma snabbt till stånd.
Jag vill gärna uttala som min mening
att det hade varit klokt — erfarenheten
visar det — att följa utredningsmannen,
nuvarande justitierådet Erik
Geijer, när han i sitt betänkande föreslog,
att »om det finnes erforderligt,
äger länsstyrelsen förordna en eller flera
personer att under länsveterinärens inseende
och enligt hans anvisningar såsom
djurskyddsassistenter biträda vid
tillsynen». Dessa assistenter kom dock
inte med i den nya lydelsen av lagen.
Jag tycker, herr talman, att erfarenheten
har visat att dessa assistenter är
just vad som synnerligen väl behövs.
Jag vet inte om inrikesministern anser
sig böra ta några initiativ för att aktualisera
djurskyddsassistentfrågan, men
mig synes att man här i hög grad rör
vid själva sättet för frågans lösning.
Något borde väl kunna göras utan att
man avvaktar utvecklingen av de nya
storkommunerna. Det är en reflexion
jag gör i anslutning till statsrådets
svar.
Att veterinärstyrelsen nu upptagit
frågan om tillsynen av hundarna, enkannerligen
bandhundarna, är synnerligen
välkommet och behjärtansvärt.
Tillsynen enligt djurskyddslagen
gäller dock ej bara hundarna utan
framför allt nötkreaturen, eller djur
»som hålles i fångenskap», som termen
lyder. Det gäller också hästarna i timmerskogarna
samt på trav- och galoppbanorna,
och härvidlag icke minst under
träningslcörningar och övningar.
Man får ju sällan veta vad som sker
vid sådana.
Jag har ingen övertro på tjänstemän,
men om det förslag som justitierådet
Geijer framlade vunnit tilltro, skulle säkert
inte fall som t. ex. följande kunnat
inträffa.
Det var på en gård i mellersta Sverige.
Hösten 1960 fanns där 85 nötkreatur.
I början av november meddelade
djurens ägarinna, en äldre dam, att hon
ej hade folk att sköta dem. Hälsovårdsnämndens
inspektör och en kriminalassistent,
representerande ortens djurskyddsförening,
fick själva utföra arbeten
för att djuren ej bara skulle bli
stående. Vid ett par tillfällen ingrep
hälsovårdsnämndens ordförande själv i
arbetet, då arbetskraft ej kunde anskaffas.
I slutet av februari 1961 skaffades
genom hälsovårdsnämndens försorg
folk att sköta djuren, något som
många gånger ej var så lätt. För foder
och strö fick hälsovårdsnämnden göra
stora utlägg. Djur fick slaktas och nödslaktas.
Ägarinnan gick så småningom
med på att ställa sig under förmyndare.
I detta fall ingrep hälsovårdsnämnden
på ett föredömligt sätt, sedan
nämnden fått reda på att förhållandena
var otillfredsställande. Svårigheten är
ofta att få reda på vad som verkligen
sker i fråga om vanvård.
På en annan gård i Västsverige fann
man nötkreaturen i ett ömkansvärt tillstånd.
Två djur låg döda utanför husen.
Förra året omkom, sägs det, på samma
sätt nio djur på samma gård.
Jag skall inte trötta med flera exempel,
fastän de kan staplas på varandra.
Låt mig bara säga ett par ord om skogshästarna
i anledning av vad som inträffade
i Norrland i slutet av förra
månaden. Man fick där i ortspressen
läsa följande:
»Hästen, som var fullkomligt utmärglad
och utkörd, piskades under tre
timmar fram efter den 8 km långa
vägen till en annan arbetsplats. Hästen
hade då varit i arbete både påskafton
och påskdagen.
Torsdagen den 24 maj 1962
Nr 23 193
Svar på interpellationer ang. förfarandet i ärenden rörande dispens från bygg
nadsförbud
och ang. delegation till byggnadsnämnd av dispensrätt i plan- och
byggfrågor
Några ynglingar, som var vittne till
misshandeln, gjorde polisanmälan.» —
Hästen kunde dock inte räddas till
livet.
De flesta sköter sina djur väl, och
ingen borde ha möjlighet att sköta dem
illa. Djurskyddsföreningen gör en hel
del, men jag vill särskilt framhålla att
statspolisen ger en värdefull hjälp under
resorna i avlägsna bygder. Tyvärr
är dess män numera endast i undantagsfall
hästkunniga.
Jag vill gärna ge ett varmt erkännande
åt det arbete statspolisen utför, då
tillfälle gives, för god tillsyn och vård
av hästar. För några år sedan kontrollerade
t. ex. en statspolis, f. d. hovslagare
vid artilleriet, cirka 600 hästars
hovbeslag under en enda vinter.
Den av djurskyddsutredningen föreslagna
djurskyddsordningen, som herr
statsrådet avslutningsvis omnämnde i
svaret på mina frågor, har ju kommit
till i enlighet med vad tredje lagutskottet
anfört i sitt utlåtande nr 4 år 1958
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
och det synes mig att en sådan
ordning utfärdad av Kungl. Maj:t har
en synnerligen stor uppgift att fylla.
Jag sätter stort hopp till den.
Jag vill sluta med att framhålla, att
regional kursverksamhet för hälsovårdsnämndernas
tillsyningsman borde
bli föremål för större intresse, så att
flera kurser anordnas. Om inrikesministern
kunde göra något i den vägen,
skulle det vara synnerligen tacknämligt.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 13
Svar på interpellationer ang. förfarandet
i ärenden rörande dispens från byggnadsförbud
och ang. delegation till byggnadsnämnd
av dispensrätt i plan- och
byggfrågor
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:
Herr talman! Herr Hamrin har frågat
mig, i vilken omfattning byggnadsnämnderna
numera har tillgång till sådan
expertis, att de enligt bestämmelserna i
67 § byggnadsstadgan kan erhålla länsstyrelsens
förordnande att besluta rörande
dispens i byggnadsärenden, och
i vilken utsträckning sådana förordnanden
begärts av kommunerna och meddelats
av länsstyrelserna, samt för den
händelse sådan delegering hittills icke
verkställts i större omfattning, om jag
är beredd att medverka till att så skall
kunna ske.
Herr Lindkvist har frågat, om sådan
delegering har meddelats i den omfattning,
som avsågs när byggnadslagstiftningen
behandlades i riksdagen, samt
— om så icke är fallet — om jag avser
att vidtaga erforderliga åtgärder för att
detta sker, eventuellt genom ändring
av byggnadsstadgans bestämmelser på
så sätt, att dispensrätten utan länsstyrelsernas
förordnande automatiskt ges
åt sådana byggnadsnämnder, som förfogar
över teknisk personal i erforderlig
omfattning.
1959 års reform av byggnadslagstiftningen
hade till huvudsyfte att förenkla
och förkorta handläggningen av planoch
byggnadsfrågor. Som ett led i strävandena
att nå detta syfte har man sökt
att genomgående decentralisera beslutanderätten
så långt som möjligt till regionala
och lokala organ. I fråga om
byggnadsärenden har tanken varit, att
den byggande i normala fall alltid skall
kunna erhålla slutligt besked av det lokala
organet, byggnadsnämnden. Detta
skulle gälla även i dispensärenden, som
är relativt ofta förekommande på grund
av svårigheterna för kommunerna att
medhinna ny- och omplanering i den
takt som egentligen skulle behövas. I
den nya byggnadsstadgan har därför
Ordet lämnades på begäran till
7—Andra kammarens protokoll 1962. Nr 23
194 Nr 23
Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellationer ang. förfarandet i ärenden rörande dispens från bygg
nadsförbud
och ang. delegation till byggnadsnämnd av dispensrätt i plan- och
byggfrågor
införts regler, som avser att ge byggnadsnämnderna
större möjlighet än tidigare
att medge undantag från gällande
byggnadsföreskrifter och byggnadsförbud.
Författningstekniskt har det uttryckts
på det sättet, att länsstyrelserna
fått åt sig anförtrodd all sådan dispensgivning,
som icke ovillkorligen är förbehållen
Kungl. Maj :t. Samtidigt har införts
en regel att, där så är lämpligt,
länsstyrelse må förordna att flertalet
av befogenheterna skall tillkomma även
viss byggnadsnämnd, som disponerar
över personal med den utbildning och
erfarenhet som kan anses erforderlig för
uppgiftens behöriga fullgörande. Vid sidan
härav har byggnadsnämnderna fått
rätt att meddela undantag från åtskilliga
föreskrifter i byggnadsstadgans kapitel
om byggande utan att behöva förordnande
av länsstyrelse och utan krav
på tillgång eller expertis.
Bestämmelserna om delegation av dispensrätt
från länsstyrelse till byggnadsnämnd,
som man återfinner i 67 § 2
mom. byggnadsstadgan, avser bl. a. avvikelser
under vissa förutsättningar från
fastställd generalplan, stadsplan och
byggnadsplan samt tillstånd att bygga
utan hinder av vissa byggnadsförbud.
Närmare uttalanden om handhavandet
av dessa reger om delegering återfinner
man i 1951 års byggnadsutrednings betänkande
och i proposition nr 168 till
1959 års riksdag. Enligt utredningen borde
byggnadsnämnderna först och främst
bibehållas vid den befogenhet, som
nämnder med stadsarkitekt tidigare ägt.
nämligen att medge mindre avvikelser
från gällande stads- och byggnadsplaner,
men som borttagils i den nya byggnadsstadgan.
I princip ansåg utredningen
att all dispensgivning från förbud att
bygga i strid mot fastställda planer, med
hänsyn till de goda erfarenheter man
haft av byggnadsnämndernas sätt att
handhava sina hittillsvarande dispensbefogenheter
av detta slag, kunde anför
-
tros nämnderna, med undantag blott för
fall då dispenserna kunde medföra mera
vittgående verkningar i fråga om möjligheterna
att genomföra planen. Både
dylika dispenser och dispenser från
byggnadsförbud i avvaktan på planläggning
borde kunna avgöras av alla
nämnder, som hade tillgång till stadsarkitekt
eller befattningshavare med
motsvarande kompetens. Beträffande
byggnads yttre och inre anordnande
krävdes i regel särskild byggnadsteknisk
expertis. Om tillgång fanns till byggnadstekniker,
borde hinder inte möta
att låta dispensrätten omfatta även sistnämnda
slag av frågor. Kravet på kompetent
personal borde enligt utredningen
icke fattas lättvindigt. Frågan om
huruvida byggnadsnämnden hade tillgång
till expertis i tillräcklig omfattning
fick prövas av länsstyrelsen. Vid
missbruk borde befogenheten kunna
återkallas. Såsom en ytterligare garanti
för enskild rätt skulle enskilda sakägare,
som berördes av viss dispens,
alltid höras i ärendet. Vid missnöje kunde
anföras besvär hos statlig myndighet.
I propositionen om ny byggnadsstadga
m. m. följdes utredningens förslag i
denna del och det tillädes att, eftersom
byggnadsnämndernas befogenheter skulle
följa icke direkt av författningen utan
bero på länsstyrelsens beslut från fall
till fall, möjlighet fanns till önskvärd
differentiering. Någon detaljgranskning
genom statlig myndighet av nämndernas
sätt att handha sin dispensrätt kunde
det dock av flera skäl inte bli tal om.
Men om man över huvud övervägde att
utöka byggnadsnämndernas befogenheter
för att förenkla handläggningen av
byggnadsärenden, fick man ta de konsekvenser
som följde av att uppgifterna
anförtroddes organ av icke statlig karaktär.
Konstruktionen av reglerna var
också ägnad att kraftigt inskärpa, att
dispensgivningen måste handhas under
ansvar.
Torsdagen den 24 maj 1962
Nr 23 195
Svar på interpellationer ang. förfarandet i ärenden rörande dispens från bygg
nadsförbud
och ang. delegation till byggnadsnämnd av dispensrätt i plan- och
byggfrågor
Interpellanterna har nu frågat, hur
länsstyrelserna tillämpat sin befogenhet
att delegera dispensrätt till byggnadsnämnderna.
Jag har genom byggnadsstyrelsen
låtit infordra uppgifter, som visar
i vilken omfattning byggnadsnämnderna
för närvarande är utrustade med
teknisk expertis och i vilken utsträckning
kommunerna sökt och erhållit dispensrätt.
En över uppgifterna gjord sammanställning
— varav interpellanterna under
hand fått ta del — visar, att hittills
endast något mer än en femtedel av landets
kommuner ansökt om dispensrätt
enligt 67 § byggnadsstadgan, trots att
omkring två tredjedelar har tillgång till
expertis med stadsarkitekts kompetens
och ett stort antal av dem även har
byggnadsteknisk expertis. Detta kan tyda
på att intresset för denna dispensrätt
är något mindre på kommunalt
håll än man kunnat vänta. Det är dock
kanske naturligt, att det dröjer något
innan en ny författningsbestämmelse av
detta slag får full effekt och uppmärksammas
av kommunerna. Möjligen kunde
man ha väntat, att länsstyrelserna varit
intresserade av att stimulera åtminstone
större kommuner till att söka
behörighet för att därigenom länsstyrelserna
själva och länsarkitekterna
skulle vinna viss avlastning av de rätt
talrika tillståndsärendena.
Om man sedan ser på antalet beviljade
dispensrättigheter, finner man att
endast 89 kommuner hittills erhållit
större dispensrätt än vad kommuner
med stadsarkitekt hade före 1959, medan
87 kommuner fått nöja sig med
att återfå den rätt att medge smärre avvikelser
från gällande planer som alla
kommuner med stadsarkitekt hade tidigare.
Det är tydligt att länsstyrelserna
ansett sig böra tills vidare tillämpa
delegationsrätten med ganska stor försiktighet,
ibland med större försiktighet
än som åsyftats i vissa från bygg
-
nadsstyrelsens sida lämnade synpunkter
på frågan. Vid en detaljgranskning av
den insamlade statistiken finner man sålunda,
att t. o. m. några kommuner med
egen heltidsanställd stadsarkitekt endast
fått på visst sätt begränsad dispensrätt.
Av kommuner med deltidsanställd sakkunnig,
som sökt dispensrätt, har ett
ringa fåtal fått full behörighet, alla tillhörande
ett par län som tydligen tilllämpat
något liberalare principer än
andra. Det råder över huvud taget ganska
stor oenhetlighet beträffande de undantag,
som länsstyrelserna gjort i fråga
om delegeringens omfattning.
Mitt helhetsintryck av det sätt på vilket
lagstiftningens intentioner hittills
tillgodosetts är att mycket återstår innan
man uppnår den förenklade handläggning
av dispensärenden som avsågs
då bestämmelserna tillkom. Jag vill påpeka
att 1951 års byggnadsutredning uttryckligen
uttalade, att det vore att gå
för långt att kräva heltidsanställd expertis
för att en kommun skulle få utvidgad
dispensrätt. Det borde räcka
med att vederbörande sakkunnig i allmänhet
granskade handlingarna i varje
hos byggnadsnämnden förekommande
ärende som kunde anses beröra hans
verksamhetsområde. Jag vill också erinra
om den synpunkten, som spelade rätt
stor roll vid författningens tillkomst,
att kommunerna sannolikt skulle stimuleras
att i större utsträckning anställa
teknisk expertis om de därmed kunde
påräkna ökade befogenheter på byggnadsområdet.
En faktor som jag också
vill understryka är att med den stora
brist på plan- och byggnadsteknisk expertis
som alltjämt råder borde det vara
angeläget att på allt sätt undvika dubbelgranskning
av enklare ärenden.
Jag finner därför anledning att, i anslutning
till vad som sades i propositionen
om den nya byggnadsstadgan,
uttala att delegering av dispensrätt kan
och bör äga rum i alla sådana fall, då
196 Nr 23
Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellationer ang. förfarandet i ärenden rörande dispens från byggnadsförbud
och ang. delegation till byggnadsnämnd av dispensrätt i plan- och
byggfrågor
kommunen faktiskt förfogar över tillräcklig
teknisk sakkunskap och är villig
påtaga sig här ifrågavarande arbetsuppgifter.
Enligt min mening bör man därvid
i allmänhet endast på särskilda
skäl från dispensrätten undantaga någon
av de i 67 § angivna ärendegrupperna.
Därest bestämmelserna om delegering
av dispensrätt tillämpas på det sätt jag
här angivit, tror jag det inte finns anledning
att överväga en sådan lagändring
om automatisk dispensbefogenhet för
byggnadsnämnd med stadsarkitekt, som
herr Lindkvist ifrågasatt som ett medel
att få till stånd en mera allmän överflyttning
till byggnadsnämnd av rätten
att meddela dispenser från olika slag av
byggnadsreglerande bestämmelser.
Avslutningsvis vill jag nämna, att i
några nyligen på min föredragning avgjorda
besvärsmål rörande kommuner
med deltidsanställd stadsarkitekt, vilka
kommuner vägrats fullständig dispensrätt,
Kungl. Maj :t upphävt länsstyrelsernas
beslut och återförvisat målen
till vederbörande länsstyrelse för meddelande
av den av kommunerna sökta
behörigheten.
Sammanställning
av vissa genom byggnadsstyrelsens försorg
insamlade uppgifter från länsstyrelserna
angående dels byggnadsnämndernas
expertis, dels av länsstyrelserna
meddelade dispensbefogenheter enligt
67 § 2 mom. byggnadsstadgan. Uppgifterna
avser den 1 januari 1962.
Antal
A. Byggnadsnämndernas expertis
1. Kommuner med stadsarkitekt
eller sakkunnig med stadsarkitekts
kvalifikationer:
a) med heltidsanställd stadsarkitekt
.................... 76
b) med medlemskap i distrikts
organisation
med heltidsanställd
distriktsarkitekt 147
Antal
c) med medlemskap i distriktsorganisation
med deltidsanställd
distriktsarkitekt .... 121
d) med deltidsanställd stadsar
kitekt
utan anknytning till
distriktsorganisation ...... 248
e) anlitande av LBF-kontor el
ler
motsvarande organisation
...................... 152
summa 744
2. Kommuner med byggnadsinspektörer:
a)
med högskoleutbildning 23
b) med utbildning vid tekniskt
läroverk eller motsvarande 80
c) med utbildning vid tekniskt
institut eller motsvarande . . 208
summa 311
Antal fall då befattningen som byggnadsinspektör
är kombinerad med
annan kommunal tjänst.......... 230
B. Meddelade dispensbefogenheter
enligt 67 § 2 mom. byggnadsstadgan
1.
kommuner som erhållit samtliga
befogenheter.............. 51
2. kommuner som erhållit på visst
sätt begränsade befogenheter,
dock mer omfattande än enligt
170 § 2 mom. 1947 års byggnadsstadga
.................. 38
summa 1 och 2 89
3. kommuner som erhållit befogenheter
till smärre planavvikelser,
motsvarande 170 § 2 mom. 1947
års byggnadsstadga .......... 87
summa 1—3 176
Antal kommuner som sökt behörighet
............................ 222
Antal icke avgjorda ansökningar . . 46
Dispensbefogenheter fördelade efter
omfattning och kommuner av olika
slag
Torsdagen den 24 maj 1962
Nr 23 197
Svar på interpellationer ang. förfarandet i ärenden rörande dispens från bygg
nadsförbud
och ang. delegation till byggnadsnämnd av dispensrätt i plan- och
byggfrågor
3
E
E
O
tf
CS ^ i
•g*!
s
M ni
E S* c
t/3 ''C tD
städer ........ 43
köpingar . . . . 4
landskommuner
och municipalsamhällen
. 4
51
■o ''
« .
cn
C
:c8
14
12
o s 2 i
-e g B “
g 3 IM cd E
Sissi
CQ 5 rt Å «
21
13
12 53
38 87
Vidare anförde:
Herr HAMRIN i Kalmar (fp):
Herr talman! Det var en glädjande
överraskning för mig, att jag här skulle
få tillfälle att uppriktigt tacka herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
interpellation. Av svaret framgår att
statsrådet står fast vid de synpunkter
som kom till uttryck i propositionen
1959, vilken antogs av riksdagen. Självfallet
hade jag heller inte tänkt mig något
annat.
Det är möjligt att det har rått litet
oklarhet kring dessa frågor, och om
interpellationerna har bidragit till att
den utredning kom till stånd som kommunikationsministern
här åberopade —-och av vilken framgår rent statistiskt
hur det ligger till med dessa ting — så
har de fyllt sin uppgift. Men jag kanske
ändå med några ord får kommentera
svaret.
För ungefär tio år sedan hade vi en
regering, där dåvarande statsrådet Danielson
tagit till sin speciella uppgift
att hugga huvudet av den hydra, som
kallades för byråkrati och krångel. När
han drog sig tillbaka till enklare -— eller
i varje fall stillsammare — uppgifter
i Stockholms län, övertogs hans
roll, om jag minns rätt, av statsrådet
Nordenstam.
Statsrådet Danielson försökte hela
tiden att få grepp om det krångel som
rådde på byggnads- och planeringsområdena.
När byggnadsstadgan ändrades
1959, skedde det just för att bli av med
det krångel som den innebar. För närvarande
har vi i regeringen ingen som
sysslar speciellt med dessa ting, utan
inom departementen försöker man var
och en på sitt håll komma till rätta med
krånglet så gott sig göra låter. Det är
därför som kommunikationsministern
bör ha ögonen riktade på dessa saker.
Avsikten med de ändrinagr som gjordes
1959 var att vi skulle få en decentralisering
av ärendena från riks- till
länsplanet och från länsplanet ner till
kommunerna. Det var innebörden av
67 § i den nya byggnadsstadgan. Dessförinnan
hade vi en bestämmelse i
170 § i gamla byggnadsstadgan, som
innebar att kommunerna hade ganska
stor rätt att själva handlägga en del
frågor. Det gällde att byggnadsnämnd
med stadsarkitekt, enligt den gamla
byggnadsstadgans 170 § 2 mom., kunde
medge mindre avvikelser från detaljreglering
av bebyggelse i planer och
utomplansbestämmelser. Det innebär
också att det skedde en klar försämring
av kommunernas möjligheter, för
den händelse man inte begagnar möjligheterna
i 67 § till förordnande och delegering
ned till kommunplanet.
Vad har då hänt sedan den bestämmelsen
antogs av riksdagen? Den har
dock nu varit i bruk i över ett år. Ja,
det är den redogörelse som kommunikationsministern
har införskaffat från
byggnadsstyrelsen. Jag blev kanske lika
förbluffad som kommunikationsministern,
när jag fick se den statistiken. Av
133 städer är det endast 43 som har
sökt och erhållit denna fullständiga rätt,
14 som fått begränsade befogenheter
och 21 som har befogenheter enligt den
gamla bestämmelsen enligt 170 §. Av
samtliga kommuner är det sammanlagt
89, som har mer än den gamla bestäm
-
198 Nr 23
Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellationer ang. förfarandet i ärenden rörande dispens från bygg
nadsförbud
och ang. delegation till byggnadsnämnd av dispensrätt i plan- och
byggfrågor
melsens befogenheter att handlägga
dessa ärenden. Av 1 026 kommuner,
som vi hade vid årsskiftet, är det alltså
bara 89, som för närvarande har större
befogenheter än innan riksdagen antog
den nya 67 § i byggnadsstadgan.
Det förefaller mig vara något i underkant
av vad man hade hoppats och
trott. Vad kan det då bero på att utvecklingen
inte har gått snabbare mot
att decentralisera dessa avgöranden?
Ja, där svarar kommunikationsministern
att det kan bero på att kommunerna
kanske inte har någon önskan att
handlägga ärendena. Det kan bero på
att de inte har den expertis som erfordras,
och det kan också möjligen
bero på att de inte känner till möjligheten
att söka förordnande hos länsstyrelsen.
Jag tror nog att det i stor utsträckning
är det sistnämnda som gäller.
Beträffande frågan, huruvida kommunerna
har tillräcklig expertis, har
den saken också klarlagts i den statistik
som finns med i svaret. Det framgår därav,
att åtskilliga kommuner har den av
statsmakterna avsedda expertisen och
därmed har möjlighet att få denna delegering.
Varför har då inte fler kommuner
sökt? Jag skulle tro som sagt, att det
beror på att de inte känner till den
möjlighet som finns. Jag måste också
säga, att lika väl som de nya byggnadsnämnderna
enligt byggnadslagstiftningen
är avsedda att vara serviceorgan för
allmänheten och få en uppgift som mer
går ut på att hjälpa och tjäna allmänheten
— mindre att vara en fiskal myndighet
— lika självklart tycker jag det
är att länsstyrelsernas tjänstemän skall
fatta sin uppgift på samma sätt. De
skall upplysa kommunerna om vilka
möjligheter de har i detta avseende. De
skall hjälpa kommunerna till rätta så
att vi får bästa möjliga fullföljande av
de intentioner som statsmakterna gav
uttryck för genom 1959 års beslut.
Det framgår också att en del ärenden
ännu icke är avgjorda. Det ligger 46
ansökningar ute hos länsstyrelserna,
beträffande vilka man ännu inte har
träffat något avgörande. Vi får hoppas
att länsstyrelserna inför en ny praxis
på detta område. Den mer liberala
praxis som kommunikationsministern
mycket riktigt säger förekommer hos
en del länsstyrelser skulle jag — utan
att veta det ■— förmoda bl. a. tillämpas
i exempelvis Jönköpings län, där
landshövdingen är mycket väl insatt i
dessa frågor. Jag hoppas att man även
på andra håll kommer att tillämpa bestämmelserna
mera liberalt.
Man har tydligen i flera län hängt
upp sig på frågan, huruvida det är
möjligt att delegera, när det endast
finns halvtids- eller deltidsanställd
tjänsteman med stadsarkitektskompetens.
Jag är tacksam för det klara uttalande
som kommunikationsministern
gör i sitt svar, nämligen att det inte
bör möta några hinder att delegera i sådana
fall. Jag är tacksam, emedan jag
framför mig har en resolution från en
länsstyrelse, som för sitt avslag på en
ansökan åberopar ett yttrande från vederbörande
länsarkitekt. Länsarkitekten
skriver:
»Frågan om delegation till byggnadsnämnd
av den länsstyrelsen jämlikt
67 § 1 mom. byggnadsstadgan tillkommande
dispensrätten är beroende av
nämndens tillgång till sakkunniga,
främst stadsarkitekt.
Vid upprepade samråd rörande dispensrättens
utflyttande på byggnadsnämnderna
för att erhålla en någorlunda
likformig tillämpning över hela riket
har uttalats att dispensgivningen
i sin helhet bör kunna utläggas till
kommun där byggnadsnämnden har
heltidsanställd stadsarkitekt, men att
frågan är mera komplicerad när det
gäller byggnadsnämnd med deltidsan
-
Torsdagen den 24 maj 1962
Nr 23 199
Svar på interpellationer ang. förfarandet i ärenden rörande dispens från bygg
nadsförbud
och ang. delegation till byggnadsnämnd av dispensrätt i plan- och
byggfrågor
ställd stadsarkitekt.»
Jag kan inte inse, att det här skall
gå någon skiljelinje mellan heltids- och
deltidsanställd. Däremot kan jag mycket
väl förstå, att man ibland kan komma
in på en del ömtåliga ämnen, såsom
jävsförhållande i frågor som stadsarkitekten
inte bör få yttra sig om eller
handlägga, nämligen om han själv har
ritat huset eller utfört planeringen. Dessa
frågor går emellertid mycket väl att
ordna instruktionsmässigt, något som
också skett i vissa kommuner. I dessa
kommuner har man klart sagt ifrån,
att vederbörande tjänsteman skall, om
han intar jävsförhållande, se till att
någon annan får granska och handlägga
frågan.
De nya kommunblocken kommer förmodligen
att betyda större möjligheter
för kommunerna att skaffa den expertis
som byggnadsnämnden behöver.
Själv hoppas jag i detta hänseende att
kommunerna skall få större ekonomiska
och personella resurser för att kunna
åstadkomma denna delegering och
decentralisering av byggärendenas avgörande,
när kommunblocken om något
år blir klara.
Jag upprepar än en gång, att svaret
är tillfredsställande och att det visar
ett positivt intresse från kommunikationsministern
när det gäller att följa
upp tanken bakom 1959 års ändring i
byggnadsstadgan. Jag hoppas att detta
syfte skall kunna förverkligas.
Herr LINDKVIST (s):
Herr talman! I likhet med herr Hamrin
i Kalmar vill jag framföra ett tack
till statsrådet Skoglund för det omfångsrika
och utförliga interpellationssvaret.
Jag har fattat svaret så, att vi
i stora stycken är överens om att det
bör ske en fortgående decentralisering
av delegeringen av dispensrätten till
byggnadsnämnderna. Det råder alltså
samstämmighet mellan svaret och den
interpellation som jag framställde i
kammaren den 13 februari, och jag kan
därför nöja mig med några kortfattade
kommentarer till svaret.
Låt mig först konstatera, att decentraliseringen
till regionala och lokala
organ i fråga om beslutanderätten i
planerings- och byggfrågor alltjämt är
mycket aktuell. Denna uppfattning
grundlädes i den år 1959 utformade
byggnadsstadgan, som syftade till att
förenkla och förkorta handläggningen
av dessa frågor. Som en logisk konsekvens
av dessa åtgärder borde även
dispensrätten decentraliseras till de
därför rustade kommunerna — d. v. s.
befogenheten att medgiva dispens från
gällande stadsplaner och andra bestämmelser
rörande bebyggelsen.
Enligt 67 § 2 mom. byggnadsstadgan
kan förordnande om delegering av dispensrätten
ske till alla byggnadsnämnder
som har skaffat sig teknisk expertis.
Sådant förfarande har dock medgivits
endast i begränsad omfattning, vilket
är en smula anmärkningsvärt. Kommunikationsministern
är ju inte heller
nöjd med länsstyrelsernas restriktivitet
—- hans svar uttrycker en viss besvikelse
över att länsstyrelserna inte i
större utsträckning har stimulerat de
större kommunerna att söka denna behörighet.
Om så skett hade länsstyrelserna
och länsarkitekterna fått en avlastning
av de rätt talrika tillståndsärendena.
Vad man sätter ett frågetecken för
är bl. a. den skrivelse, som kungl. byggnadsstyrelsen
skickade ut i januari 1961
och där byggnadsnämnderna uppmanades
att inte missbruka dispensrätten.
Med tanke på att reformen nyligen var
genomförd och således inte hade nått
någon större omfattning kan det inte
sägas att byggnadsstyrelsens varningsbrev
kom särdeles lämpligt. Uppenbarligen
har detta brev verkat hämmande
200 Nr 23
Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på fråga ang. statsanställdas medverkan i politiska möten
både på länsstyrelsernas beredvillighet
att medge dispensrätt och på de större
kommunernas intresse att ansöka om
behörighet. Förfaringssättet rimmar
alltså inte särskilt väl med 1959 års
riktlinjer för en mera smidig och förenklad
handläggning av byggnadsfrågorna.
Av den tabell, som statsrådet Skoglund
presenterat, framgår att 222 kommuner
har sökt behörighet om dispensbefogenheter
av olika omfattning. 46
ärenden är inte avgjorda. Behandlingen
av ansökningarna sker således inte
med någon större skyndsamhet — man
kan få intrycket att det finns något
mellanledsorgan som inte har samma
uppfattning om delegeringsrätten som
statsrådet själv. En för länsstyrelserna
gemensam grundsyn i dessa frågor
skulle säkerligen behövas.
Slutligen påpekar statsrådet Skoglund
i sitt svar, att delegering av dispensrätten
kan och bör äga rum i alla fall, där
kommunerna har tillgång till teknisk
sakkunskap och är intresserade av att
påtaga sig ansvaret för dessa arbetsuppgifter.
I min interpellation har jag
ifrågasatt, om inte en lagändring borde
komma till stånd, som gav byggnadsnämnder
med tillräcklig teknisk sakkunskap
en automatisk dispensbefogenhet.
Statsrådet Skoglund är emellertid
inte särskilt medgörlig då det gäller en
sådan lagändring. Nu går det så till att
kommuner som vägrats dispensrätt av
länsstyrelserna överklagar hos Kungl.
Maj:t, som ofta ställer sig på de klagande
kommunernas sida. Först söker
således kommunerna behörighet för
den här åberopade dispensrätten; därefter
får de avslag av länsstyrelsen,
varpå statsrådet Skoglund i Kungl.
Maj :ts kansli tar parti för den klagande
parten. Detta förfaringssätt förefaller
vara en omväg, vilken skulle elimineras
om en lagändring företogs. Enligt
nuvarande arbetsformer gäller det
tydligen att se till att det inte sker något
chefsbyte i kommunikationsdepar
-
tementet. Jag tror emellertid att man
framöver ändå kommer att tvingas till
mer bestämda åtgärder från statsmakternas
sida.
Herr talman! Jag vill än en gång
framföra ett tack till statsrådet Skoglund
för svaret på min interpellation.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.
§ 14
Svar på fråga ang. statsanställdas medverkan
i politiska möten
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:
Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
har frågat mig om jag anser det
tillåtet för anställda inom statliga och
halvstatliga företag att medverka och
tala i möten och manifestationer, anordnade
av politiska organisationer.
I anledning av fru Erikssons fråga
vill jag först säga att jag anser det vara
en bärande princip i vårt demokratiska
samhällssystem att alla medborgare bör
ha rätt att på olika sätt medverka i politiska
och andra medborgerliga sammanhang.
Endast då mycket speciella
omständigheter föreligger kan undantag
från denna regel accepteras.
Fru Erikssons fråga synes närmast
vara föranledd av ett omdiskuterat fall
vid Sveriges Radio. Med hänsyn härtill
kan det vara lämpligt att något närmare
klargöra radioföretagets ställning.
Enligt principbeslut, som fattats av
statsmakterna rörande rundradioverksamheten,
skall Aktiebolaget Sveriges
Radio med iakttagande av vissa allmänna
riktlinjer handha produktion av program
för ljudradio och television. Gällande
överenskommelse av den 15 maj
1959 mellan staten och Sveriges Radio
angående rundradions programverksam
-
Torsdagen den 24 maj 1962
Nr 23 201
Svar på fråga ang. statsanställdas medverkan i politiska möten
het är utformad helt i enlighet med
dessa riktlinjer. Detta innebär bland
annat alt ansvaret för och utformningen
av företagets personalpolitik uteslutande
åvilar bolagets styrelse och verkställande
ledning.
Aktierna i Sveriges Radio innehas av
tidningspressen, folkrörelserna och näringslivet.
Staten har inga aktier i bolaget
men äger rätt att utse ett visst antal
styrelseledamöter. Övriga styrelseledamöter
utses av aktieägarna. Jag kan upplysa
om att i den nuvarande styrelsen
på elva ordinarie ledamöter och tio
suppleanter ingår representanter bl. a.
för tidningarna, LO, TCO, folkbildningsoch
nykterhetsorganisationerna samt
näringslivet.
Enligt vad jag inhämtat från Sveriges
Radio har gällande regler om personalens
förhållande utom tjänsten tillkommit
efter överenskommelse mellan företaget
och personalföreningarna. I vad
mån en revision av nyss avsedda regler
hör aktualiseras, är en fråga mellan styrelsen
och personalföreningarna. Med
hänsyn till karaktären av de organisationer,
som är representerade i Sveriges
Radios styrelse, och de möjligheter att
hävda de anställdas intressen, som personalföreningarna
torde ha vid avtalsförhandlingar
med bolagsledningen, synes
man ha anledning anta att på sikt en
för alla parter tillfredsställande lösning
skall kunna uppnås.
Vidare anförde:
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr tahuan! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få uttala mitt tack för svaret på
min fråga. Frågan gällde ju rätten att
hysa och manifestera politiska åsikter
för den som är anställd i statliga och
halvstatliga företag. Man har invänt att
Sveriges Radio inte är statligt eller halvstatligt
företag; det är av underordnad
betydelse. Det är ett offentligt företag,
och frågan är principiell, fastän aktua7*—
Andra kammarens protokoll 1962.
liserad av ett bestämt fall av åsiktsdiskriminering.
Statsrådet hävdar att det hör till de
självklara rättigheterna för alla medborgare
att få deltaga i politisk verksamhet,
men han tillägger att detta gäller med
undantag då speciella omständigheter
föreligger. Jag undrar om inte den debatt,
som har utspunnit sig kring det
påtalade fallet, visar att just sådana
undantag är synnerligen olyckliga, när
man försöker göra dem. Tummar man
på principerna i ett fall, blir det svårt
att hålla någon klar linje i fortsättningen.
Fåfänga försök har gjorts att dra
bestämda principiella gränser kring det
aktuella undantaget. Man har hamnat i
ganska förbluffande påståenden.
Sålunda har man sagt att just det
mekaniska uppläsandet av nyheter, sammanställda
och sovrade av andra, vore
ett sådant undantag. Däremot kunde
man mycket väl få ha politiska åsikter
ocli engagemang på fritiden om man
hade till uppgift att sammanställa vad
uppläsaren skulle meddela. Detta måste
ju vara efterrationaliseringar som jag
hoppas ingen biter sig fast vid och kallar
principer. Det existerar ju inte sådana
undantag på något annat område.
Undantagna från rätten till politisk
verksamhet är ju inte de som innehar
befattningar såsom präster, lärare, professorer,
biskopar, verkchefer, sjuksköterskor
etc., fastän dessa säkert ofta utövar
sin gärning präglade av sin politiska
inställning, och sin fritid disponerar
dessa befattningshavare självklart
utan inskränkning.
Man har hävdat att det är något särskilt
med uppläsarna därför att de är så
populära. Men inte kan väl populariteten
principiellt avgöra vem som skall
mista en del av sina rättigheter till politiskt
engagemang. Inte skall man väl
behöva vara politisk idiot för att bli
idol.
Det har inte tidigare inom Sveriges
Radio krävts att de anställda skulle föra
en polilisk klostertillvaro. Därför väcNr
23
202 Nr 23
Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på fråga ang. statsanställdas medverkan i politiska möten
ker det uppseende när nya signaler hissas.
Man frågar sig vad som liar gjort
att det just nu blivit stötande att tala
på ett politiskt möte. Är det värre därför
att publiken är större än förut? Är
det tillåtet att tala för 25 personer men
inte för flera tusen? Är det värre att
tala utomhus än inomhus? Det kan väl
inte vara vissa dagar som är farliga!
Att det inte är kvardröjande fördomar
mot arbetarrörelsen och dess högtidsdag
första maj såsom en dag, då farligt
folk går ute på gatorna, utgår jag ifrån
som helt klart.
Hur omöjliga situationer man hamnar
i när man vill diskriminera somliga
anställda men inte andra på grund av
deras politiska verksamhet visar debatten.
Man har t. o. m. misstänkliggjort
den som är gift med en politiker. Andra
har fått ursäkta sig därför att de ätit
middag med en framstående politiker
— även det anses stå på gränsen till
det farliga. Man frågar sig hur det går
om högerledaren har sin dotter i Sveriges
Radios tjänst eller folkpartiet har
sin kronprins där eller om en enkel
socialdemokrat har en släkting på Sveriges
Radio. Det antydda visar att rätten
att hysa och försvara åsikter måste
hävdas för alla, till och med för så
enkelt folk som dem som läser upp
meddelanden i TV.
Skulle politiskt engagemang vara diskriminerande
blir många personer avklippta
redan på förhand från möjligheten
att söka vissa befattningar .Hur
stämmer det med kravet på att endast
förtjänst och skicklighet skall avgöra
tjänstetillsättningar?
Man har åberopat, och det gjorde
även statsrådet, att det finns ett reglemente
som fastställts efter överenskommelse
mellan de anställda och företaget.
Ja, detta är det verkligt allvarliga, om
det är så. Kan man över huvud taget
skriva tjänstereglementen av denna art?
Hur går det ihop med grundlagens bud
om full åsiktsfrihet och rätt till föreningsfrihet?
-
Frågan gäller inte bara ett företag
och en mer eller mindre populär person.
Jag ser det som en principfråga: går
det på det ena eller andra företaget
eller institutionen att införa undantagsregler,
varför skulle man då inte kunna
hävda samma undantagsställning för
personalen på andra håll? Finns det
inte andra områden där man kunde ha
samma fog att säga: »Här kan vi inte
ha folk som tar politisk ställning!» Om
man börjar gå den vägen, då hamnar
man i den situation Sveriges Radios
ledning säger sig vilja undvika, att bli
misstänkt för bristande neutralitet. Jag
hoppas att inte den praxis, som man nu
kan befara, skall komma att bestå i fortsättningen,
utan att detta var ett olycksfall
i arbetet. Jag hoppas att principen
om rätten till politisk verksamhet kommer
att hävdas för alla anställda.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Jag vill bara understryka
vad jag sade i mitt svar, nämligen
att ansvaret för både program- och personalpolitik
ligger inte hos statsmakterna
utan, enligt avtalet mellan staten och
Sveriges Radio, hos företagets styrelse
och verkställande ledning. Om Sveriges
Radio med sin personal träffar en
överenskommelse, vilken — som det heter
i interpellationssvaret — reglerar
personalens förhållande utom tjänsten,
så är det en sak som det inte tillkommer
mig att ha någon mening om, eftersom
det gäller ett förhållande inom ett företag
som enligt ett avtal med staten får
skota sin personal- och programpolitil»
efter de riktlinjer det själv gör upp.
Jag har velat påminna om delta avtal
för att ingen skall sväva i okunnighet
om ansvarsfördelningen. Men det är
klart att det finns möjligheter att göra
en ändring i denna ansvarsfördelning.
När avtalet 1964 går ut, kan riksdagen
naturligtvis hävda en annan princip i
denna fråga. Men till 1964 gäller detta
avtal mellan staten och Sveriges Radio,
Torsdagen den 24 maj 1962 Nr 23 203
Svar på interpellation ang. Sveriges Radios verksamhet
och enligt det avtalet ligger alltså ansvaret
för skötseln helt på styrelsen och
den verkställande ledningen.
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Jag är fullt medveten om
-— och det har jag också sagt — att
Sveriges Radio inte är ett statligt företag.
Men tvärtemot vad statsrådet sade
anser jag, att även om det inte tillkommer
regeringen så tillkommer det varje
medborgare att reagera när man anser
att de mänskliga rättigheterna blivit
kränkta. Detta är ett offentligt företag,
och då faller det sig mycket naturligt
att man ger till känna sin mening härom
i Sveriges riksdag. Därmed har jag inte
anklagat vare sig den direkt ansvarige
inom ledningen för Sveriges Radio eller
regeringen. Det är här fråga om en princip
som jag tycker att det är viktigt att
uppmärksamma och få under debatt.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 15
Svar på interpellation ang. Sveriges
Radios verksamhet
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:
Herr talman! I en interpellation har
herr Christenson i Malmö frågat mig
1) vilka åtgärder jag avser att vidta
för att förbereda nästa avtalsuppgörelse
med Sveriges Radio,
2) om man kan räkna med att vissa
problem som berörts i interpellationen
kommer att beaktas i detta förberedelsearbete,
samt
3) om jag är villig att medverka till
att en grundläggande forskning rörande
massmedia och deras funktioner kommer
till stånd.
Avtalet med Sveriges Radio rörande
ljudradio- och televisionsverksamheten
utlöper vid utgången av juni 1964. Om
det ej säges upp före den 1 juli 1963
förlänges giltighetstiden till den 30 juni
1969.
Frågan om riktlinjerna för ljudradions
framtida utveckling utredes för
närvarande av 1960 års radioutredning.
Såsom framgår av propositionen nr 120
till årets riksdag är avsikten att utredningens
uppdrag skall utvidgas till att
omfatta även televisionen. Tilläggsdirektiven
härför håller f. n. på att utarbetas
inom kommunikationsdepartementet.
Utredningens arbete berör åtskilliga
spörsmål, som kan få inverkan på bestämmelserna
i avtalet mellan staten
och Sveriges Radio. Jag utgår därför
ifrån, att det nu gällande avtalet kommer
att från statens sida sägas upp för
revidering.
Vad gäller de speciella problem som
herr Christenson berört i motiveringen
till sin interpellation vill jag anföra följande.
Herr Christenson har ifrågasatt om
inte ett ökat rättsskydd för de anställda
vid Sveriges Radio är påkallat. Enligt
min åsikt är detta en fråga som det bör
ankomma på företagsledningen efter
överläggningar med de anställdas organisationer
att träffa överenskommelse
om. Jag kan i sammanhanget upplysa
om att i den nuvarande styrelsen på
elva ordinarie ledamöter och tio suppleanter
ingår representanter för bl. a.
LO, TCO, folkbildnings- och nykterhetsorganisationerna
samt näringslivet. I
denna fråga vill jag även hänvisa till
det svar jag tidigare i dag i denna kammare
lämnat till fru Eriksson i Stockholm.
I radioutredningens uppdrag ingår
att överväga de allmänna riktlinjerna
för programpolitiken. I detta problemkomplex
innefattas även den av interpellanten
berörda frågan om tillgodoseende
av mindre gruppers intressen
vid programsättningen.
Herr Christenson har i sin interpellation
även tagit upp frågan om filmcensuren
och televisionsfilmerna. Då Sve
-
204 Nr 23 Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. Sveriges Radios verksamhet
riges Radio har ansvaret för vad som
sändes i televisionen bör enligt min
mening det få ankomma på ledningen
för Sveriges Radio att sörja för att
olämpliga filmer ej visas i televisionen
och att upplysa TV-publiken om filmerna
är olämpliga för barn. Jag kan
nämna att vissa riktlinjer beträffande
visning av film i televisionen har gemensamt
utarbetats av Sveriges Radio
och statens biografbyrå. Vidare vill jag
erinra om att radionämndens granskning
av programverksamheten givetvis
även omfattar visningen av film i TV.
Vad slutligen gäller interpellantens
tredje fråga, om forskning rörande ljudradion
och televisionen, är det min avsikt
att överväga detta spörsmål i samband
med tilläggsdirektiven för radioutredningen.
Därmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.
Vidare anförde:
Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
interpellation.
Den 14 februari framställde jag tre
frågor till statsrådet, och dessa spörsmål
har under tiden fått ännu större
aktualitet.
Det avtal mellan staten och Sveriges
Radio, som nu gäller, har inte behandlats
i riksdagen, och det är väl endast
ett fåtal av riksdagens ledamöter som
känner till detta avtals innebörd. Jag
anser det vara viktigt att regeringen inför
riksdagen redovisar hur den disponerar
över radiomonopolet, och den
redovisningen bör lämnas i mera detaljerad
form än hittills.
Statsrådet säger att 1960 års radioutredning
skall få ett nytt direktiv och
att det enligt detta direktiv skall ingå i
utredningens uppgifter att överväga de
allmänna riktlinjerna för programpolitiken.
Jag vill, herr statsråd, inte ha
statsdirigering av programverksamheten
i radio och TV. Vad jag efterlyste i
interpellationen var fakta och upplysningar.
Statens biografbyrå har t. ex. uttalat
önskemål att få granska filmer som skall
visas i TV. Detta har inte lett till resultat,
något som jag anser vara ganska
anmärkningsvärt. Även om statsrådet
har hänvisat till utredningen och till
nya direktiv förutsätts ändå att dylika
aktuella frågor blir föremål för riksdagens
övervägande.
Interpellationens huvudfråga gäller
avtalet mellan staten och Sveriges Radio
AB, ett avtal som på olika sätt rönt
uppmärksamhet.
Herr statsrådet har nyligen framlagt
ett förslag, vars egentliga syfte är att
eliminera konkurrensen i etern och ge
Sveriges Radio en garanterad hundraprocentig
monopolställning. I Danmark
har ett liknande lagförslag framlagts,
men kulturministern och vissa politiska
partier har i stället ifrågasatt om det
inte vore lämpligt att försöksvis anordna
en halvtimmes kommersiell verksamhet
i den danska radion. Ett liknande
initiativ i Sverige skulle innebära
att man radikalt måste ändra avtalet
mellan staten och radioföretaget. Sveriges
Radio bedriver ju själv kommersiell
verksamhet på ett synnerligen
ohämmat sätt genom reklam för den
egna programtidningen. Denna tidskrift
konkurrerar på marknaden med andra
tidskrifter, och den reklam som bedrives
måste därför på sätt och vis bedömas
ur kommersiell synpunkt.
En framställning har nyligen gjorts
till Sveriges Radio om en statistik om
hur programtiderna i radio och TV fördelats
mellan olika intresseorganisationer
under de senaste åren. Liknande
spörsmål berördes i interpellationen.
Intresseorganisationernas programtider
bör enligt min mening få en allsidig belysning
över hela arbetsfältet i vårt samhälle,
och med tanke på den monopolställning
Sveriges Radio intar borde
205
Torsdagen den 24 maj 1962 Nr 23
Svar på interpellation ang. Sveriges Radios verksamhet
rättvisesynpunkterna få en verklig dominans.
Men det behövs väl inte en
statlig utredning för att få en enkel prograinstatistik.
Dessa detaljfrågor om den svenska
radion och televisionen, som under senare
tid berörts i pressen och av den
allmänna opinionen i övrigt, sammanfaller
helt med intentionerna i min interpellation.
I interpellationen berördes också den
personalpolitik som bedrives av Sveriges
Radio. I det avtal, som jag tidigare
hänvisat till, återfinnes i § 16 ett stadgande,
att tvist mellan staten och bolaget
om tolkningen eller tillämpningen
av dessa bestämmelser skall avgöras genom
skiljemannaförfarande, men när
det gäller skydd åt monopolföretagets
anställda nämnes inga regler. Programtjänstemännen
i ett monopolföretag,
vars verksamhet sanktionerats av staten,
bör skyddas i ett nytt avtal. Det är
ostridigt att en tjänsteman har en svag
ställning i ett monopol, då han i händelse
av avskedande inte kan vända sig
till en konkurrerande arbetsplats. I ett
fritt system skulle med all sannolikhet
konkurrenterna med uppsträckta händer
ha tagit hand om Olle Björklund.
Den principiella frågan om tjänstemännens
anställningsförhållanden, som
tidigare belysts här i debatten, och deras
möjlighet till skydd vid meningsmotsättningar
gentemot arbetsgivaren
Sveriges Radio måste ägnas uppmärksamhet,
så att de anställda får åtnjuta
de medborgerliga rättigheterna. I interpellationen
av den 14 februari ifrågasattes,
om inte personalen vid tvist om
sina anställningsförhållanden borde ha
möjlighet att vända sig till en opartisk
besvärsnämnd eller kunna påkalla ett
skiljemannaförfarande. .lag hoppas att
det är synpunkter som beaktas i den
kommande uppgörelsen.
Som jag inledningsvis berörde är det
åtskilliga frågor, som kan bli föremål
för riksdagens önskningar och uttalanden.
Det nu gällande avtalet skall sägas
upp, omtalade statsrådet i sitt interpellationssvar,
och ett nytt avtal måste
stadfästas senast den 1 juli 1964. Det är
ett viktigt avtal, som berör miljontals
lyssnare och licensbetalare i radio och
TV. Deras intressen som part i saken
kan inte bevakas annat än i riksdagen
av lyssnarnas och tittarnas folkvalda
ombud. Det skulle vara värdefullt för
kammaren att av statsrådet få upplysning
om huruvida avsikten är att underställa
avtalet riksdagens godkännande.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Herr Christenson i
Malmö hade många anmärkningar att
rikta mot Sveriges Radio, bl. a. mot det
sätt varpå företaget bedriver sin programverksamhet.
Härvidlag hänvisar
jag bara till gällande avtal, enligt vilket
det inte tillkommer mig att ha någon
mening eller att ta någon befattning
med saken. Det är styrelsen för Sveriges
Radio som sköter detta. Herr Christenson,
som har studerat dessa frågor så
ingående, måste väl vara medveten om
att det finns en radionämnd, till vilken
han, också enligt avtalet, har att vända
sig när det gäller anmärkningar på programmet.
Dylika anmärkningar skall
inte lämnas i riksdagen, eftersom de då
bara stannar i protokollet. Riksdagen
kan inte fatta något beslut om programmens
utformning på annat sätt än genom
medelsanvisning; detaljutförandet
av programmen blir det ändå programledningen
i Sveriges Radio som sköter
om. Radionämnden tillkom just för att
vara ett korrektiv när det gäller programmen
och deras innehåll.
Om herr Christenson anser att vi
skall ha flera radioföretag, får herr
Christenson ta upp detta önskemål vid
den tidpunkt då avtalet skall sägas upp
och ett nytt avtal eventuellt skall undertecknas.
Herr Christenson aviserar som
vanligt sina synpunkter för tidigt. I dag
kan vi inte göra något åt den saken utan
206 Nr 23 Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. Sveriges Radios verksamhet
får avvakta avtalstidens utgång. Avtalet
skall sägas upp 1963, och om så inte
sker blir det automatiskt förlängt.
Riksdagen har prövat riktlinjerna för
själva avtalet. Detta skedde inte bara
1959 utan har också skett vid tidigare
tillfällen. Jag har tyvärr inte tillgång
till andra kammarens protokoll från
det tillfälle, då dessa riktlinjer diskuterades
och vi fattade beslut om det nya
avtalet, varför jag inte vet om herr
Christenson hade några invändningar
att göra mot de då anförda och presenterade
riktlinjerna. Det är möjligt att han
hade det, men det är också troligt att
herr Christenson kommit underfund
med att det av olika skäl är lämpligt att
framföra dessa synpunkter just nu.
Herr Christenson ifrågasätter om det
är nödvändigt att överlämna denna sak
till en utredning. Ja, riksdagen har redan
för ett år sedan genom Kungl. Maj :ts
proposition om anslag till radion och
televisionen underrättats om att det
komme att tillsättas en utredning för att
pröva »frågan om radions framtid i
TV-åldern». Det kan följaktligen inte
vara någon som helst nyhet för herr
Christenson, att en sådan utredning
existerar. Jag kan inte heller minnas,
att herr Christenson haft några invändningar
att göra vare sig tidigare eller i
går, då riksdagen antog en proposition,
vari förklarades att regeringen avsåg
att utvidga utredningens direktiv till
att avse också en översyn av frågan om
televisionen och dess framtida utveckling.
Herr Christenson gjorde sedan ett
försök att vara så långt före Adam, att
han t. o. m. förde in måndagens debattämne
i torsdagens interpellationsdebatt
och sökte åstadkomma en koppling mellan
det vi i dag diskuterar och det som
vi skall diskutera om måndag. Jag är litet
överraskad över att herr Christenson
kan finna ett samband mellan dessa
båda frågor, men jag skall för dagen inskränka
mig till att uttala min förvåning
över att herr Christenson förmådde att
åstadkomma en sådan sammankoppling.
Vi får väl återkomma till frågan, när
den skall diskuteras, nämligen på måndag.
Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):
Herr talman! Herr statsrådet vill göra
gällande, att jag inte håller mig till ämnet.
Men i min interpellation framhålles
bl. a.: »Vissa frågor, som under
den nuvarande avtalstiden blivit aktuella
och som kan väntas kräva beaktande
vid uppgörande av ett kommande avtal,
bör uppmärksammas.»
Denna formulering i interpellaiionen
är i högsta grad en anknytning till den
utveckling som skett inom radion och
televisionen under senare tid. Det problem,
som vi skall diskutera på måndag,
kan sålunda inkluderas i den av mig
i februari framställda interpellationen.
Sedan undrade statsrådet Skoglund,
om jag hade gjort några invändningar
eller tagit något initiativ i riksdagen
i samband med televisionens tillkomst
etc. Jag kan upplysa om att jag redan
1951 väckte en motion i denna kammare
och föreslog vissa riktlinjer för den
framtida televisionsverksamheten. Jag
har även deltagit i ett par debatter.
Statsrådet Skoglund missuppfattade
mig, när lian ville göra gällande, att jag
skulle ha motsatt mig utredningen. Nej,
det har jag ingalunda gjort. Jag har
bara uttalat, att man inte behöver ha
någon utredning för att få fram en programstatistik
över olika programtider.
Jag vill beröra ytterligare ett spörsmål.
Statsrådet var inne på det i sitt
svar till fru Eriksson i Stockholm. Statsrådet
hänvisar till styrelsens sammansättning
i Sveriges Radio och till personalorganisationen
inom bolaget. Dylika
detaljfrågor avgör väl inte styrelsen
och knappast heller radionämnden.
Jag känner emellertid inte så noga till
den saken. Men den som har sysslat
med förhandlingar vet mycket väl att
personalens företrädare i regel befinner
Torsdagen den 24 maj 1962 Nr 23 207
Svar på interpellation ang. Sveriges Radios verksamhet
sig i underläge. Detta faktum väger
ofantligt mycket tyngre, när det gäller
förhandlingar inom ett monopolföretag,
då arbetsmarknaden inte är fri för
de där anställda.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Jag har inte diskuterat,
vem som är den starkaste av de båda
parterna. Jag har bara konstaterat, att
det finns en personalorganisation och en
styrelse och att personalorganisationen
och styrelsen internt kommer överens
i en hel del frågor. Det tillkommer inte
vare sig regeringen eller riksdagen att,
såsom avtalet nu är formulerat, pröva
dessa frågor eller träffa något avgöranre.
Mot den bakgrunden förstår jag
inte riktigt vad herr Christenson i
Malmö just nu vill komma fram till mer
än att han möjligen vill avisera att han
finner nuvarande förhållanden så otillfredsställande,
att de måste uppmärksammas
vid den diskussion, som kan
förekomma, när avtalet skall sägas upp.
Jag har sett på texten i herr Christensons
interpellation och funnit, att
han berör frågan om anställningsförhållandena
hos Sveriges Radio. Jag vet
inte om herr Christenson menar, att Sveriges
riksdag skall »springa in» i denna
fråga, som fortfarande regleras av
gällande avtal. Herr Christenson måste
konkretisera sin ståndpunkt litet bättre,
så att jag vet var han befinner sig.
Det andra problemet som han tar upp
gäller frågan om de mindre gruppernas
intressen av mera särpräglad natur, vilka
intressen ha anser bör tillgodoses
vid programvalet.
Jag vill på nytt påminna om att vi
inte kan sitta här i riksdagen och diskutera
vare sig det ena eller det andra
i denna sak; vi kan inte göra någonting
annat än anvisa medel till vissa speciella
ändamål. När vi t. ex. i går beslöt att
öka anslaget till skol-TV för att få en
utvidgning av sändningarna eller när vi
anvisade pengar för att göra det möj
-
ligt för vissa grupper, handikappade
personer och andra, att få repriser av
TV-sändningarna mitt på dagen, inskränkte
sig vår uppgift och våra möjligheter
till detta. Jag måste säga att
jag tror det är tur att den svenska riksdagen
inte kan lägga sig i programutformningen.
Den tredje fråga som herr Christenson
berörde gäller filmcensuren. Enligt vad
jag kan se finns det inte någonting annat
i interpellationen än det jag tagit
upp här, och en del av dessa saker
kommer att behandlas av den statliga
utredning som nu arbetar. Andra frågor
får väl tas upp till diskussion och prövning
när vi kommer dithän att avtalet
sägs upp. Det är möjligt att erfarenheterna
under det här året kan leda till
något nytt. Jag har själv i mitt interpellationssvar
talat om den utredning
som arbetar och i vilken herr Christenson
i Malmö bl. a. har sin partivän
herr Helén såsom en av de aktiva
ledamöterna. Jag tror att denna utredning
kommer fram med så pass många
förslag, att det från statens sida finns
anledning att ta initiativ till en uppsägning
av avtalet. Då får vi alltså pröva
dels de förslag som utredningen kommer
att framlägga, dels de önskemål
som herr Christenson och andra till
äventyrs kan komma att anföra i fråga
om avtalets innehåll och utformning,
och då kan givetvis också frågan om
monopolradion tas upp till diskussion.
Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):
Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten i denna fråga. Jag vill endast
säga till herr statsrådet, att jag inte har
påyrkat att detaljer om program och sådana
saker skall diskuteras här i riksdagen,
utan jag har i mitt första anförande
tydligt sagt, att här gäller det
principerna.
Den främsta anledningen till att jag
har väckt denna interpellation är att
jag upptäckte, att det avtal, som nu föreligger
mellan staten och Sveriges Ra
-
208 Nr 23 Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. bestridandet av kostnaderna för vägprojekt i Oxelösund
och Studsvik
dio för perioden 1959—1964, inte har
passerat riksdagen. Jag har t. o. in. haft
riksdagens upplysningstjänst till hjälp
för att undersöka om det möjligtvis
stod några rader i en proposition, men
upplysningstjänsten har inte kunnat få
fram någon som helst information på
den punkten. Således har avtalet inte
passerat riksdagen.
Det är därför, herr talman, som jag
nu i mycket god tid i riksdagen vill ta
upp denna fråga, så att den kan behandlas
under andra förhållanden och under
riksdagens medverkan nästa gång
det blir aktuellt att föra fram den i riksdagen.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 16
Svar på interpellation ang. bestridandet
av kostnaderna för vägprojekt i Oxelösund
och Studsvik
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:
Herr talman! Herr Hedin har frågat
mig om jag är beredd att vid fördelning
av anslagen till länsvägar för 1963
förordna att särskilda medel avsättes
för de vägprojekt som utföres i anledning
av den industriella expansionen i
Oxelösund och uppförandet av atomforskningsstationen
i Studsvik.
Vid upprättande av de nu gällande
flerårsplanerna för vägbyggnadsverksamheten
för åren 1961—1965 har vad
beträffar Södermanlands län beaktats
nödvändigheten av att upprusta vägnätet
i samband med den kraftiga industriella
expansionen i Oxelösund och
Studsvik. Hänsyn till liknande förhållanden
i andra län har emellertid också
måst tagas vid fördelningen av vägbyggnadsanslagen
mellan de olika länen.
Medelstilldelningen till Södermanlands
län för åren 1961 och 1962 har
fastställts med hänsyn till såväl de särskilda
behoven i de industriellt expanderande
områdena som behoven i länet
i övrigt. Dessutom har utöver ursprunglig
årstilldelning av medel sammanlagt
för dessa år beviljats 1 400 000 kronor i
syfte att påskynda vägbyggnadsarbetena
i Oxelösundsoinrådet.
Den hittillsvarande ordningen för tilldelning
av vägmedel till Södermanlands
län har — trots hänsynstagandena
till utvecklingen i Oxelösunds- och
Studsviksområdena — icke inneburit
någon principiell ändring i medelstilldelningen
till länet i övrigt.
För 1963 torde samma grunder som
hittills gällt få tillämpas vid fördelningen
av väganslagen mellan de olika
länen.
Med det anförda anser jag mig ha
besvarat herr Hedins interpellation.
Vidare anförde:
Herr HEDIN (h):
Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för svaret på min
interpellation. Jag hade nog hoppats på
ett mera positivt svar. Min förhoppning
hade naturligtvis sin grund i den speciella
situation för Södermanlands del
som uppstått genom utbyggnaden i
Oxelösund och Studsvik. Det är inte ofta
en industristad växer upp så explosionsartat
som nu Oxelösund gör, där
man på en gång investerar cirka 500
miljoner kronor på en enda industri och
150—200 miljoner i bostäder. Det är alldeles
självklart att en sådan expansion
medför att den enda tillfartsvägen till
staden behöver byggas ut, vilket nu
också sker.
Den etapp man nu håller på med inne
i staden kostar 8,4 miljoner, medan nästa
etapp, inom landsbygdsdelen av Oxelösund
-— d. v. s. vägen till Nyköping —
beräknas kosta 15 miljoner kronor.
Studsvik expanderar också mycket
snabbt. De flesta som är anställda vid
Torsdagen den 24 maj 1962 Nr 23 209
bestridandet av kostnaderna för vägprojekt i Oxelösund
Svar på interpellation ang.
och Studsvik
Studsvik bor i Nyköping. Bl. a. därför
är det angeläget att ha tillfredsställande
förbindelser med Nyköping. Viss utbyggnad
har redan skett av denna väg,
men ännu är det åtskilligt som återstår.
Framför allt är det ett mycket stort
intresse för att man får sträckan Sjösa
—Nyköpings östra delar utbyggd. Detta
skulle dels innebära en avsevärd väglängdsförkortning
och dels att man
skulle slippa en riskabel järvägskorsning
vid Sjösa. Kostnaden för denna
sträcka rör sig om cirka 1V* miljon
kronor, varav cirka 850 000 skulle belasta
länsvägsanslaget — beloppet är
även medtaget i flerårsplanen för länet.
Studsviksvägen i övrigt beräknas kosta
ungefär 3 miljoner kronor för att bli
i önskvärt skick.
Kommunikationsministern gör gällande
att hänsyn tagits till denna utbyggnad
när Södermanland fått sitt ordinarie
länsvägsanslag. Jag har litet svårt
att inse att man i nämnvärd mån har
tagit hänsyn till utbyggnaden — bl. a.
därför att när tilldelningen av länsvägsanslaget
eller underlaget för detta
bestämdes, var utbyggnaden av Oxelösundsvägen
ännu inte beslutad. Däremot
är jag väl medveten om att ■—
utöver ursprunglig årstilldelning — 1,4
miljoner beviljats för 1961 och 1962
just för Oxelösund — såsom statsrådet
nämnde. Men detta belopp täcker inte
alls behovet.
Statsrådet menar att tilldelningen av
vägmedel till länet inte inneburit någon
principiell ändring i medelstilldelningen
till länet i övrigt. Jag vet inte vad
statsrådet inlägger i ordet principiell,
men det har i varje fall inneburit en
minskning av möjligheterna för länet
i övrigt. Länsvägsanslaget var 6,1 miljoner
för 1960, 4,8 miljoner för 1961 och
5,7 miljoner för 1962, inklusive de extra
tilldelningar just för Oxelösund som
kommunikationsministern nämner i sitt
svar. Tidigare har anslagen legat vid
7—8 miljoner, men minskningen är för
-
anledd av att en del länsvägar har överförts
till riksväg. Under 1962 kommer
5,1 miljoner att användas för utbyggnad
av första etappen i Oxelösund. Det ger
sannerligen inte något nämnvärt utrymme
för investeringar på andra håll i
länet. För kommande år återstår 2,3
miljoner. Lägger man till etapp två med
de 15 miljoner som jag nyss nämnde
samt cirka 4 miljoner för Studsviksvägen
blir det en summa av ungefär
21 miljoner kronor under de närmaste
åren för dessa angelägna projekt som
klart är av rikskaraktär.
Det är alldeles uppenbart att länsvägsanslaget,
även med den blygsamma
uppräkning som skett, har blivit
orimligt hårt belastat. Att detta medför
en synnerligen besvärande eftersläpning
för länsviigarna i övrigt får länsborna
nogsamt erfara. Kommunikationsministern
är välkommen att göra en liten
rundresa i länet och se på vägförhållandena
t. ex. mellan Högsjö och Vingåker,
i Torshälla, Ärla och Stenkvista,
Hälleforsnäs och Malmköping genom
Björkviks kommun och på Mörkö eller
mellan Nyköping och Nävekvarn —
för att inte nämna vägen till Harpsund,
som tidigare har diskuterats här
i riksdagen.
Om vi inte skall bli helt akterseglade
i länet, torde det bli nödvändigt med
en väsentlig uppräkning av länsvägsanslaget
under några år eller -— vilket
jag tycker skulle vara bättre — ett
utbrytande av vägar som har rikskaraktär.
Det var den frågeställningen jag
tog upp i min interpellation. Till dessa
senare borde medelstilldelningen lämpligen
kunna ske innan länsvägsanslaget
fördelas på de olika länen. Ett sådant
arrangemang skulle ligga i linje med
vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anfört i sin petitaskrivelse för 1962/63.
På sidan 48 skriver styrelsen: »När det
gäller att genomföra byggnadsverksamheten
under de närmaste åren kan av
anförda skäl den i flerårsplanen angivna
210 Nr 23 Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. bestridandet av kostnaderna för vägprojekt i Oxelösund
och Studsvik
turordningen mellan företagen icke helt
följas. Vissa objekt måste enligt styrelsens
uppfattning under alla förhållanden
ges prioritet. Hit hör bl. a. sådana
företag som sammanhänger med industriella
utbyggnader samt utbyggnader
av nya bostadsområden, t. ex. Oxelösund,
Stenungsund och Mörrum.»
Jag skulle villa vädja till kommunikationsministern
att än en gång överväga
denna fråga. Om det inte skulle
vara möjligt att bryta ut de här aktuella
vägprojekten — vilket jag har
svårt att föreställa mig inte skulle gå att
göra — är det i varje fall nödvändigt
att länsvägsanslaget för Södermanland
räknas upp väsentligt för att inte eftersläpningen
för länsvägarna i övrigt skall
bli ytterst besvärande.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Bara ett par ord! Jag
kan nämna för herr Hedin, om han inte
vet det förut, att samtliga län med undantag
av Malmöhus län, Hallands län
och Gotlands län har, tack vare de beredskapsmedel
vi haft till vårt förfogande,
fått vägar avsevärt utöver vägplanen
— det gäller också för Södermanlands
län. Även i Södermanlands län har alltså
ett större vägbyggande än vägplanen
förutsatt kommit till stånd under de
aktuella åren.
Sedan vill jag med anledning av vad
herr Hedin hade att säga om extratilldelningen
nämna, att för 1961 utökades
anslaget till byggande av länsvägar efter
hemställan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
med 500 000 kronor för att
möjliggöra en forcering av Oxelösundsviadukten.
Av samma anledning har
1962 års rambelopp ökats med 900 000
kronor. Sammanlagt blir det alltså de
1,4 miljoner jag har talat om liär. Samdigit
har tilldelningen till länet i övrigt
icke minskat. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har i skrivelse till Kungl. Maj :t
meddelat att om inte behovet av den
forcering jag talade om förelegat, skulle
inte beloppet på 1,4 miljoner ha tilldelats
Södermanlands län. Man har alltså
givit det med hänsyn till den expansion
som där ägt rum.
Till sist vill jag bara påminna om att
under 1963 skall de nu gällande flcrårsplanerna
revideras och nya planer fastställas
för åren 1964/68. Det är klart
att i det sammanhanget en ny behovsprövning
rent automatiskt kommer att
ske. Då får man också ta särskild hänsyn
till de speciella omständigheter som
kan föreligga och som kan tala för en
ändrad fördelning av medlen länen
emellan. Men vi skall vara medvetna om
att det ingalunda är bara Södermanlands
län, som kan visa på industriell expansion
och ett till följd därav ökat vägbehov.
Även andra län kan peka på samma
omständigheter. Det blir därför
ingen lätt uppgift för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och Kungl. Maj:t att
göra en riktig och rättvisande fördelning
i det sammanhanget. Men vi
är inom kommunikationsdepartementet
helt medvetna om att vi så långt det
över huvud taget är möjligt naturligtvis
skall främja ett ökat vägbyggande som
har ett omedelbart sammanhang med
näringslivets expansion. Det är ju ändock
nästan uteslutande för näringslivets
skull som vi bygger våra länsvägar
och riksvägar.
Jag kan för dagen inte säga vad omprövningen
1963 kan komma att innebära.
Jag bara konstaterar att då yppar
sig den första möjligheten att göra den
översyn och eventuella ändring av fördelningen
som kan visa sig vara motiverad.
Herr HEDIN (h):
Herr talman! Jag är fullt medveten
om att det inte är en lätt uppgift att göra
en rättvis fördelning mellan länen vare
sig för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
eller för departementschefen i den mån
han har att handlägga frågan. Emeller
-
Torsdagen den 24 maj 1962 Nr 23 211
Svar på interpellation i anledning av ifrågasatt nedläggande av järnvägslinjen
Sveg—Hede
tid är det väl alldeles uppenbart att Södermanlands
län intar en särställning
med hänsyn till ifrågavarande utbyggnader,
kanske framför allt beroende på
att såväl Studsvik som Oxelösund ligger
vid sidan av allfarvägen. Det finns
en enda väg till Oxelösund som måste
byggas ut nu. Vägen till Studsvik har
planlagts långt tidigare, men speciellt
beroende på att det är ett alldeles nytt
moment som kommit till här tror jag
inte att man tagit hänsyn härtill i den
tidigare planeringen. Beslutet om vägbyggandet
i Oxelösund fattades efter
sedan man gjort fördelningen av länsvägsanslagen.
Vad beträffar de extra anslagen på
500 000 och 900 000 kronor, alltså sammanlagt
1,4 miljoner, är jag medveten
om att de kommit till särskilt för dessa
ändamål, vilket jag också tidigare
nämnde. Jag är tacksam för att statsrådet
berörde den översyn som skall
ske nästa år, och jag hoppas att man då
kommer att ta hänsyn till här ifrågavarande
förhållanden. Det är mot bakgrunden
av de siffror jag nämnde alldeles
uppenbart -att det blir ytterst litet
utrymme för investeringar i länet i
övrigt, när man måste prioritera vägen
till Oxelösund med de knappa medel
man får.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 17
Svar på interpellation i anledning av
ifrågasatt nedläggande av järnvägslinjen
Sveg—Hede
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:
Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
har frågat mig om jag vill
medverka till att — om en indragning
av bandelen Sveg—Hede genomföres —
sådana ersättningskommunikationer till
-
kommer att transportförhållandena för
ortsbefolkningen, näringslivet och turismen
inte försämras.
Med anledning härav vill jag meddela
följande.
Bandelen Sveg—Hede finnes upptagen
i det program för undersökning av trafiksvaga
bandelar som 1953 års trafikutredning
lagt fram i samråd med järnvägsstyrelsen.
Vissa undersökningar om
det ekonomiska utfallet och om förutsättningarna
att tillgodose transportbehoven
med andra trafikmedel har utförts
genom vederbörande distriktskansli.
Enligt vad jag erfarit har man
därvid funnit att järnvägstrafiken bör
läggas ned.
Ärendet har nu överlämnats till järnvägsstyrelsen
som kommer att ta upp
det till behandling inom en samarbetsnämnd,
där arbetsmarknadsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
näringslivets trafikdelegation är representerade.
Prövningen avser bl. a. de
ekonomiska kalkylerna samt förutsättningarna
att flytta över järnvägens trafikuppgifter
på andra trafikmedel. Vidare
studeras de sociala och samhällsekonomiska
konsekvenserna av en sådan
trafikomläggning och i vad mån en
upprustning av landsvägarna bör ske i
händelse av att järnvägstrafiken läggs
ned. Först härefter har järnvägsstyrelsen
att ta ställning till huruvida framställning
skall göras till Kungl. Maj:t
om nedläggning av bandelen.
Det slutliga beslutet, som sålunda
fattas av Kungl. Maj:t, föregås av en
ingående beredning av ärendet inom
kommunikationsdepartementet. Härunder
prövas bl. a. vägbyggnadsbehovet
och ersättningstrafikens organisation,
varjämte överläggningar äger rum med
länsstyrelsen och representanter för
kommunerna och näringslivet. Om man
skall kunna lägga ned denna handel —
liksom andra bandelar — är givetvis
beroende av om man kan skapa en ersättningstrafik
som kan tillfredsställan
-
212 Nr 23 Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation i anledning av ifrågasatt nedläggande av järnvägslinjen
Sveg—Hede
de ombesörja de förekommande reseoch
transportbehoven. Nedläggningen
får alltså inte medföra några allvariga
olägenheter för ortsbefolkningen, näringslivet
och turismen.
Med det anförda anser jag mig ha
besvarat herr Jönssons i Ingemarsgården
interpellation.
Vidare anförde
Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min interpellation.
Det ger bekräftelse på de farhågor
som förelegat att bandelen Sveg—
Hede kan komma att nedläggas inom en
nära framtid.
Detta är givetvis ett dystert besked.
Till bygdens folk kom ryktena om nedläggningen
redan 1959, och de var
ganska oväntade. 1949 hade tillsatts en
järnvägsutredning som kallades »Järnvägsutredningen
Ljusdal—norska gränsen».
Den avlämnade ett digert betänkande
i augusti 1952. För det första
föreslogs där att man skulle bygga en
järnväg, ej elektrifierad, mellan Ljusdal
och Sveg om vissa förutsättningar av
ekonomisk art uppfylldes. För det andra
ansåg utredningen att med anläggande
av järnväg från Hede till norska gränsen
skulle bero tills vidare. I övrigt
föreslogs en rad åtgärder för att förbättra
kommunikationerna, bland annat
nybyggnad av de allmänna vägnäten.
De förslag som utredningen framlade
1952 väckte givetvis optimism i dessa
bygder. När man redan tio år senare till
sin överraskning fick veta att den bände!
som man redan hade och vilken
gick mellan Sveg och Hede skulle nedläggas
blev man naturligtvis nedstämd
och kände en viss oro för vad som skulle
kunna ske för bygden.
Nu har statsrådet lovat att ärendet ingående
skall prövas av berörda parter,
innan slutgiltigt beslut träffas. Jag vill
starkt understryka att detta är ett bra
och riktigt löfte, och jag väntar att man
— eftersom Härjedalen ändå har ett så
speciellt och utsatt läge såsom glesbygd
— beaktar dess speciella problem och
vidtar åtgärder, som kanske ter sig något
extraordinära. Jag vill peka på några av
de åtgärder som jag anser bör vidtagas.
En upprustning av vägarna inom området
måste för det första ske. Jag vill
också påpeka att om bandelen Sveg—
Hede läggs ned, blir befolkningen mera
beroende av att komma i kontakt med
grannlandskapen. Jag tänker då särskilt
på vägarna till Ljusdal. För turismens
och även för näringslivets behov
måste den platsen vara lätt tillgänglig.
För det andra är det viktigt att undersöka
möjligheten att behålla de frakttaxor
som järnvägen har tillämpat. Detta
är av intresse speciellt för de fåtaliga
men ändå mycket viktiga företag, som
finns inom det berörda området, t. ex.
sågverk och liknande företag i Hedeområdet.
För det tredje anser jag alt
stöd för utbyggande av flygfält vore en
viktig åtgärd. Det finns redan starka
lokala krafter i gång för att söka åstadkomma
något i det fallet, och det vore
naturligt om en översyn toge med också
den möjligheten i blickfånget.
För bygden är detta en mycket vital
fråga. Dess möjligheter att bedriva t. ex.
turistnäringen kanske avgöres av hur
denna fråga löses. Grundförutsättningen
måste vara, som jag anförde i interpellationen,
att nedläggningen inte får medföra,
att kommunikationerna försämras,
utan att tillräckligt goda alternativ erbjudes.
Härom tycks statsrådet och jag
ha samma uppfattning alt döma av sista
meningen i interpellationssvaret, som
jag ber att få citera: »Nedläggningen får
alltså inte medföra några allvarliga
olägenheter för ortsbefolkningen, näringslivet
och turismen.» Detta tar jag
som ett löfte inför den kommande beredningen
av ärendet.
Torsdagen den 24 maj 1962
Nr 23 213
Svar på interpellation i anledning
Med detta ber jag att få tacka för
svaret.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 18
Svar på interpellation i anledning av
vissa fraktkostnadsökningar på Öland
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:
Herr talman! Herr Börjesson i Glömminge
har frågat mig, om jag uppmärksammat,
att nedläggningen av järnvägen
på Öland och av tågfärjedriflen över
Kalmarsund medfört kraftigt ökade
fraktkostnader för vagnslastgods samt
om jag i så fall har för avsikt att vidta
åtgärder i syfte att uppnå en kostnadsutjämning
mellan Öland och fastlandet,
exempelvis genom taxenedsättning på
järnväg för vagnslastgods från och till
Öland eller genom återupptagande av
tågfärjedrift över Kalmarsund.
Då SJ 1949 startade färjetrafiken över
Kalmarsund utgick man ifrån att åtgärden
skulle medföra betydande kostnader
för företaget men att dessa kostnader
skulle kompenseras av ökade
transporter. Frånsett en viss ökning
under de första åren har emellertid SJ :s
transporter över Kalmarsund, trots de
för trafikanterna gynnsamma betingelserna,
visat en ständig nedgång. Under
perioden 1954—1960 sjönk årskvantiteten
transporterat gods från omkring
43 000 ton till omkring 23 000 ton. Samtidigt
ökade båt- och biltransporterna
över Kalmarsund från cirka 61 000 ton
till över 100 000 ton. Lastbilarna hade
således redan före nedläggningen av
Ölandsjärnvägarna och tågfärjedriften
övertagit större delen av trafikunderlaget
på Öland och svarade året före
nedläggningen för över 80 procent av
transporterna. Detta visar att behovet
för det öländska näringslivet av en tågfärjeförbindelse
blivit allt mindre.
av vissa fraktkostnadsökningar på Öland
För vissa av de transporter, som fortfarande
låg kvar på järnväg, innebar
nedläggningen av tågfärjedriften en ökning
av avgifterna till följd av att genomgående
taxor ej längre tillämpades.
I anslutning härtill må erinras om att
det i nedläggningsbeslutet förutsattes,
att SJ skulle undersöka möjligheterna
att under företagsekonomiska förutsättningar
lämna s. k. godsforslingsbidrag.
Jag kan också meddela, att inom järnvägsstyrelsen
f. n. pågår en mera allmän
undersökning av möjligheterna att
inom en affärsmässig ram genom taxepolitiska
åtgärder söka tillgodose det
öländska näringslivets intressen. Undersökningarna
i fråga är ännu icke slutförda,
men järnvägsstyrelsen har goda
förhoppningar om att en tillfredsställande
lösning av problemet skall kunna
uppnås.
Vidare anförde
Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret. Man kan inte underlåta att med
tillfredsställelse notera, att det ligger
mycket positivt i detta interpellationssvar.
Statsrådet säger att järnvägsstyrelsen
har gått i författning om en allmän
undersökning om vad som skall
kunna göras för att inte näringslivet på
Öland skall få oskäliga fraktkostnader
och att man inom järnvägsstyrelsen också
har förhoppningar om att kunna
komma fram till en lösning.
Det var för den fraktförande allmänheten
en obehaglig överraskning, när
efter järnvägsnedläggelsen hösten 1961
frakterna steg från avsändare på Öland,
i synnerhet till mottagare i Mellansverige,
med 7 till 41 procent. Med hänsyn
till det härda klimatet inom näringslivet
och i synnerhet inom den
gren av jordbruket, där man är beroende
av att sälja vissa produkter på Mellansverige
och Stockholm, har denna
214 Nr 23
Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på fråga ang. vissa krediter för jordbrukare
belastning blivit alltför kraftig. Det är
naturligtvis riktigt att en icke obetydlig
godsmängd redan tidigare övergått från
SJ till lastbilstrafik. Men samtidigt är
det många mottagare av fraktgods som
fortfarande vill använda sig av järnvägen,
eftersom man i många fall kan få
järnvägsvagnarna framförda till sina
magasin och mottagningsställen och därmed
erhålla bättre tid för avlastningen
än när fraktgodset kommer med långtradare.
För att inte näringslivet på Öland
skall bli helt utspelat i konkurrensen
måste en mindre kostnadskrävande befraktning
åstadkommas. Jag kan nämna
att fraktkostnaden från Malmö till Kalmar
rätt ofta är ungefär lika stor som
fraktkostnaden från Kalmar till bestämmelseorten
på Öland.
Det finns en särskild bakgrund för
kravet på en utjämning av fraktsatserna
på något sätt från det allmännas sida.
Jag skall be att få citera protokollet
från andra kammaren den 17 maj 1939
angående behandlingen av propositionen
nr 207, som avsåg åtgärder för ett
enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet
eller, såsom det brukar sägas,
förstatligande av de enskilda järnvägarna.
Statsutskottets talesman herr Råstock
yttrade därvid:
»Vi ha gått ut ifrån, att vi ej skulle
åstadkomma ett förslag, som enbart gagnade
statens järnvägar eller enbart de
enskilda järnvägarna, utan vi ha tänkt
oss, att det förslag till principuttalande,
som vi skulle framlägga, skulle syfta till
att åstadkomma den största möjliga
samhällsnytta. Det är därför vi gått så
långt i vårt uttalande, att vi ej velat
undantaga några andra järnvägar än
sådana som ha ren spårvägskaraktär
eller eljest, som vi skriva, är av utpräglat
lokal betydelse.
Men ''lokal betydelse’ får ej i detta
sammanhang tagas alltför snävt eller
alltför vitt.
Vi ha tänkt oss, att till och med järnvägar,
som ligga isolerade inom sådana
enstaka landskap som Gotland och
Öland, skola få vara med.
Vi ha ansett det vara en gärd av rättvisa
gentemot dessa provinser, att de få
statens stöd i fråga om sina viktiga
kommunikationer.
Jag misstänker starkt, att det ej är
med någon större tillfredsställelse som
man utvidgar tillämpningen till dessa
områden, men enligt mitt och utskottsmajoritetens
sätt att se är det nödvändigt
för att man skall kunna bringa
ordning och reda i förhållandena och
för att alla provinser skola i lika mån
få statens stöd bakom sina kommunikationer.
»
Jag vill göra gällande att den principiella
målsättning som sålunda år
1939 hävdades från denna talarstol fortfarande
är starkt motiverad. Även dagens
interpellationssvar, som jag naturligtvis
inte vill pressa alltför hårt, inger
förhoppningar om att ifrågavarande
princip skall bli vägledande vid den utredning
som järnvägsstyrelsen nu håller
på med angående förbilligande av fraktkostnaderna
till och från Öland.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 19
Svar på fråga ang. vissa krediter för
jordbrukare
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:
Herr
talman! Herr Elmwall har frågat
mig, om jag ämnar vidta skyndsamma
åtgärder i syfte att skapa förutsättningar
för krediter till konstgödsel och utsäde
för jordbrukare, som i nuvarande
läge inte har möjligheter att på annat
sätt få de för vårbruket nödvändiga krediterna.
I anledning härav vill jag meddela,
att varken till mig eller till de under
jordbruksdepartementet sorterande
myndigheterna inkommit någon fram
-
Torsdagen den 24 maj 1962
Nr 23 215
Svar på fråga ang. vissa krediter för jordbrukare
ställning i ämnet. Jag är självfallet inte
beredd att på grundval av herr Elmwalls
fråga överväga sådana exceptionella
åtgärder beträffande kreditgivning
till vissa jordbrukare, som herr Elm-wall
synes åsyfta. Frågan förefaller för
övrigt väl sent väckt med hänsyn såväl
till den redan pågående sådden som till
att den riksdagsbehandling, som ett
eventuellt förslag i ämnet skulle kräva,
inte nu kan medhinnas.
Vidare anförde:
Herr ELMWALL (ep):
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra ett tack för att han svarat
på min fråga.
Svaret är ju så kort och avvisande
som över huvud taget kan tänkas. Jag
vill påminna om att hjälp under de senaste
åren har lämnats till jordbrukare
som har kommit i en sådan situation
som det här gäller. Det är möjligt att
det förekommit en riksdagsbehandling
av saken, men frågan är om man inte
för framtiden behöver ordna så, att det
finns någon hjälpform för liknande situationer.
Lantmännen försöker väl alltid att
säkra utsädet. Under självhushållens tid
ordnade sockenmännen en reserv för
utsäde i s. k. lagermagasin, magasinskassor
eller magasinsfonder — vad man
nu benämnde dessa sockenvis ordnade
reserver. Därifrån kunde hjälp också
utgå till andra samhällsgrupper vid nödtillfällen.
Denna form har nu upphört
och ersatts med mera moderna kreditsystem.
Jordbrukarna i de ekonomiska
föreningarna borgar för varandras
driftkrediter. Där erhåller de utsäde,
konstgödsel, fodermedel, maskiner, livdjur
m. m., som behövs för att driva ett
lantbruk, men dessa krediter har under
senare år ökat väsentligt på grund av
en mycket ogynnsam inkomstutveckling
för jordbrukarna.
Påfrestningarna för de ekonomiska
föreningarna blir således stora, och de
förtroendemän som sköter föreningarna
bär ju ansvaret inför medlemmarna och
måste därför dra vissa gränser för krediterna.
Ingen kan emellertid säga att
dessa gränser är snävt dragna. Jag kan
som exempel nämna att sörmländska
lantmännens centralförening, enligt
uppgift till mig i förra veckan, har cirka
27 miljoner kronor utestående hos
medlemmarna i form av driftkrediter.
Årsomsättningen är cirka 100 miljoner.
Detta är givetvis upplånade pengar, för
vilka föreningen lämnar säkerheter.
Vore inte föreningarna villiga att hjälpa
till, skulle jordbrukarna ha betydligt
besvärligare att skaffa driftkrediter. För
många vore det kanske ett olösligt problem
i dagens läge.
Jag kan också nämna att slakteriföreningarna
i länet, som jag känner mycket
bra till, lämnar kredit i form av livdjurs-
och smågriskrediter samt förskott
på slaktdjur. Lantmännens slakteriförening
i Nyköping har för närvarande
på det sättet utestående ett belopp,
som motsvarar ungefär medlemmarnas
insatser. Jag tror att förhållandena
är likartade på andra håll.
En ljuspunkt är att antalet jordbrukare
som i år måst avstängas från krediter
är mindre än föregående år. Det
tyder på att föreningen har tillvaratagit
varje liten förbättring av läget för att
ytterligare kunna lämna hjälp.
Det är ju emellertid utomordentligt
viktigt att jorden blir besådd och detta
med fullgott utsäde. Räcker inte yrkesbrödernas
förmåga när det gäller att
lämna hjälp, anser jag att det allmänna
bör träda till, vilket också har skett under
senare år.
Det behöver inte i detta fall röra sig
om några större summor från samhällets
sida. Jag har blivit upplyst om att
ett hundratal jordbrukare i Södermanland
i år behöver hjälp, men jag har
inte undersökt hur många jordbrukare
det kan vara fråga om på andra håll.
För Södermanlands del torde det vara
216 Nr 23
Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. yrkesfiskets behov av fiskevatten
tillräckligt med en garanti på 300 000 å
400 000 kronor.
Jag har inte möjlighet att bedöma i
vilken utsträckning departementschefen
kan ta initiativ. Att det nu är sent är
alldeles riktigt, men det är ännu inte
för sent att handla. Sedan bör man kanske
inrikta sig på att inom skördeskadeförsäkringens
ram skapa möjlighet att
även vid sådana här tillfällen ställa garantier,
så att jorden blir besådd och
gödslad.
Jag ber ännu en gång att få tacka för
svaret.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! Jag vill helt kort säga
till herr Elmwall att om han tittar i sin
fickkalender, så skall han se att det
inte finns någon möjlighet att framlägga
ett förslag till riksdagen för behandling
vid denna session. Jag noterar
vidare att herr Elmwall själv har sagt att
läget i fråga om utestående krediter tydligen
inte är mer oroande i år än vad
det har varit tidigare.
Herr ELMWALL (ep):
Herr talman! Det är tillräckligt
oroande, om en viss areal inte blir besådd.
Det benyttar varken gäldenären
eller borgenären; utsikter till förluster
på båda håll blir mycket stora.
Jag kan inte bedöma i vilken mån
det finns möjligheter för regeringen
att handla i år, men det har funnits
tidigare år. Både år 1960 och 1961 ställdes
kreditgarantier till förfogande.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 20
Svar på interpellation ang. yrkesfiskets
behov av fiskevatten
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:
-
Herr talman! Herr Wahrendorff har
i en interpellation frågat mig om jag
är villig alt medverka till skyndsam
undersökning och utredning i syfte att
under hänsynstagande till både yrkesfiskets
och fritidsfiskets berättigade intressen
säkerställa yrkesfiskets behov
av fiskevatten.
Den fisk, som saluföres i riket, härrör
till större delen från internationellt
eller eljest allmänt vatten. Genom 1950
års reform av vattengräns- och fiskerättslagstiftningen
utvidgades det allmänna
vattnet och medgavs frifiske i
väsentlig omfattning vid rikets kuster
och i dess största insjöar. Därigenom
fick viss del av yrkesfisket bättre tillgång
till fiskevatten och ökad rörlighet.
I flera avseenden har på senare är
utfärdats bestämmelser ägnade att trygga
yrkesmännens fiskemöjligheter. Sålunda
har i 1951 års kungörelse och
cirkulär angående förvaltningen av
kronans fisken givits visst företräde åt
yrkesfiskarna. Vidare bör beaktas 1957
års lag om fiskearrenden, som avser
att skydda yrkesfiskare med arrenderad
fiskerätt. Som ett ytterligare exempel
kan nämnas den av årets riksdag
beslutade ändringen i 24 § fiskerättslagen,
varigenom delägare i vissa slag
av samägda fisken fått möjlighet att utverka
länsstyrelsens föreskrifter om
hur fisket skall få nyttjas.
Det synes mig som om det alltjämt
vore lämpligast att fortlöpande följa
utvecklingen på förevarande område
och överväga lagstiftningsåtgärder i
den mån behov yppar sig därav.
Med detta, herr talman, anser jag
mig ha besvarat herr Wahrendorffs interpellation.
Vidare anförde
Herr WAHRENDORFF (ep):
Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret på interpellationen.
Torsdagen den 24 maj 1962
Nr 23 217
Svar på interpellation ang. yrkesfiskets behov av fiskevatten
Man får väl säga att svaret är något
svävande. Statsrådet tycks inte för närvarande
vara beredd att göra någon
undersökning eller utredning i interpellationens
syfte. Enligt min mening
kunde svaret alltså ha varit mera positivt.
Det är naturligtvis riktigt som statsrådet
säger att den fisk som saluföres
här i landet till större delen härrör
från internationellt eller eljest allmänt
vatten. Jag vill dock påpeka att den
fisk som härrör från internationellt vatten
inte bara utgöres av fångster av
svenska fiskare utan också av fångster
som göres av utländska fiskare, således
av fisk som kommit till vårt land som
import.
Vidare har väl knappast fisket på
internationellt vatten så stort värde ur
försörjningssynpunkt vid ett beredskapsläge.
Jag vill erinra om att hela
den fråga det här gäller är av väsentlig
betydelse ur beredskapssynpunkt
och att det ur den synpunkten är angeläget
att en viss kår av yrkesfiskare bibehålies.
Jag utgår från att statsrådet
i det avseendet har samma uppfattning,
i vart fall så länge inte statsrådet
direkt givit en annan mening till känna.
1950 års reform medförde en utvidgning
av de allmänna vattnen, och det är
riktigt att denna utvidgning har kommit
frifisket till del. Men med hänsyn
till fritidsfiskets utveckling torde detta
fiske ha dragit det längsta strået.
Statsrådet åberopar bl. a. att 1951
års kungörelse om förvaltningen av
kronans fisken ger ett visst företräde
åt yrkesfiskarna. Detta är formellt sett
riktigt, men i praktiken har det formella
företrädet föga värde. Som exempel
kan jag nämna de fiskevatten vid
Bogesund som lyder under kronan. Dessa
är nu utarrenderade till sju yrkesfiskare
för en sammanlagd årlig arrendesumma
på ungefär 3 300 kronor.
Sportfisket, som är undantaget från arrendena,
har av domänverket upplåtits
till sportfiskare mot lösande av fiske
-
kort för upp till 50 kronor per styck.
Endast s. k. sportfiskeredskap — således
inte långrevs- och nätfiske o. d. — har
medgivits för sportfiskarna.
Nu tycks domänverket dock anse att
den vägen är obekväm och har i stället
överlåtit hela sportfiskerätten till
Stockholms stad för en årlig arrendesumma
av 10 000 kronor. Staden upplåter
i sin tur rätten via fiskekort å 10
kronor och medger inte endast »enkelt
sportfiske» utan också fiske med
nät och långrev och utan begränsning
av antalet försålda fiskekort. Följden
härav blir givetvis ett mycket mera
omfattande sportfiske och en långt
hårdare avfiskning samt ett än större
intrång i yrkesfiskarnas fiskevatten.
Det finns givetvis ingen anledning
att klandra Stockholms stad för att
man söker tillgodose medborgarnas
fritids- och rekreationsbehov. Det allmänna
omdömet tycks vara att det
också ekonomiskt sett bör bli en god
affär för staden. Men uppenbarligen
blir det hela minst sagt besvärande
för yrkesfiskarna. Det är också tydligt
att 1951 års kungörelse och cirkulär
inte har någon reell och praktisk betydelse
i sådana här fall. Inte heller
1957 års lag om fiskearrenden har alltid
så stort värde.
Jag har velat ta detta enda exempel.
Det finns många andra, där enskilda
och sammanslutningar betalar högt
pris för fiskevatten — något som de
kan göra med förtjänst och jag tror
också med förtjusning — genom att
upplåta vatten till ett mycket stort antal
fritids- och sportfiskare. I sådana
fall saknar den nuvarande lagstiftningen
aktualitet. Utvecklingen mot ökade
fritids- och rekreationsbehov samt
bättre möjligheter att betala har helt
enkelt ridit förbi lagstiftningen.
Jag vill understryka vad jag framhöll
i interpellationen, nämligen att fritidsfisket
måste anses legitimt i likhet med
yrkesfisket. Men utvecklingen har tagit
sådana proportioner och banor att
218 Nr 23 Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. efterskänkandet av kronans rätt till vissa strömfall m. m.
det i längden inte kan gagna någondera
parten. På sakkunnigt håll ser man
med oro på detta. Man anser att det
trots omfattande fiskevårdsåtgärder föreligger
stor risk för att den allt intensivare
avfiskningen kommer att medföra
att det värdefulla fiskbeståndet
praktiskt taget försvinner eller blir
mindre värdefullt inom vissa områden.
En sådan utveckling kan inte vara önskvärd
ur någon synpunkt.
Enligt min mening är det angeläget
att dessa spörsmål snarast tages upp
till prövning. De nuvarande reglerna
kan uppenbarligen inte fullt fylla sin
uppgift på sätt som avsetts. Det är befogat
med en reformering och ett prövande
av nya vägar för att tillgodose de
intressen som här finns.
Med det anförda ber jag att än en
gång få tacka för svaret på interpellationen.
Jag tror att såväl yrkes- som
fritidsfiskare bör kunna samsas och att
det finns möjligheter att genom en utredning
lösa problemen.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 21
Svar på interpellation ang. efterskänkandet
av kronans rätt till vissa strömfall
m. m.
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:
Herr
talman! Herr östlund har i en
interpellation frågat mig, om jag är
»villig att medverka till sådana åtgärder
att innebörden av riksdagens år
1926 fattade beslut om efterskänkande
av kronans rätt till vissa strömfall jämte
utmål för strömfall och dammfästen
inom övre delen av Västerbottens län
blir för vederbörande myndigheter och
jordägare fullt klarlagd».
I vissa trakter av Västerbottens läns
lappmark kom kronan att vid avvittringen
tillerkännas mer omfattande vat
-
tenområden än som var befogat enligt
avvittringsstadgan. Detta ställdes till
rätta genom den av interpellanten åsyftade
lagen den 18 juni 1926 om rätten
till vissa vatten i övre delen av Västerbottens
län. Utan hinder av avvittringsutslagens
och avvittringsakternas innehåll
skall nämligen enligt 1926 års lag
till varje vid avvittringen särskilt utbrutet
område, som ligger vid vatten,
höra den del av vattenområdet jämte
däri befintliga holmar, som är närmast
det utbrutna områdets strand. Detta innebär
att den vid avvittringen gjorda
vattenfördelningen ändrades till kronans
nackdel. Däremot efterskänktes
inte, såsom interpellanten synes antaga,
någon kronans rätt till utmål med tillhörande
vattenområden. Såvitt jag har
mig bekant, har lagens tillämpning hittills
inte vållat sådana svårigheter, att
dess innebörd behöver klarläggas genom
särskilda åtgärder.
Vidare anförde:
Herr ÖSTLUND (h):
Herr talman! Till statsrådet och cheen
för jordbruksdepartementet vill jag
framföra ett tack för att jag har fått
svar på min interpelation. Anledningen
till att interpellationen framställdes var
den, att det synes ha rått oklarhet bland
jordägare inom bedörda område beträffande
vatten- och fiskerätt och huruvida
den av år 1926 av riksdagen antagna lagen
beträffande kronans efterskänkande
av vissa vatten m. m. i övre delen av
Västerbottens län hade tillämpats på ett
riktigt sätt.
Nu säger herr statsrådet i sitt svar att
såvitt han har sig bekant har lagens
tillämpning hittills inte vållat sådana
svårigheter att lagens innebörd behöver
klarläggas. Jag tror inte att de jordägare
saken gäller har samma uppfattning
som herr statsrådet i detta avseende.
Att frågan för dessa varit oklar,
framgår inte minst av det förhållandet,
att den fiskevårdsförening som arrende
-
Torsdagen den 24 maj 1962
Nr 23 219
Svar på interpellation ang. åtgärder till tryggande av sysselsättningen inom skogs
bruket och skogsindustrien
rat fisket av kronan, i avvaktan på att
bättre klarhet skulle vinnas, sedan något
år tillbaka upphört att betala arrendeavgift
till kronan.
Jag skall inte nu diskutera den saken
och jag vill inte heller påstå att myndigheterna
tillämpat lagen felaktigt.
Däremot vågar jag påstå att flertalet
intressenter i berörda bygder har den
uppfattningen, att den rätt till fiske
m. m. som tillkommer dem inte i vederbörlig
ordning beaktats. Jag ifrågasätter
därför, om inte frågan borde bli
föremål för ytterligare undersökning
av herr statsrådet, och jag vill uttrycka
en förhoppning om att herr statsrådet
måtte ta frågan under förnyad provning.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! Den omständighet som
herr östlund pekade på, nämligen att
någon fiskevårdsförening ansåg att det
rådde oklarhet och därför inte ville betala
arrende, utgör inte i och för sig
något belägg för att oklarhet verkligen
råder utan visar endast att vederbörande
är okunniga om de faktiska förhållandena.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 22
Svar på interpellation ang. åtgärder till
tryggande av sysselsättningen inom
skogsbruket och skogsindustrien
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:
Herr
talman! Herr Larsson i Hedenäset
har i en interpellation frågat mig
om jag vill medverka
dels till att de aviserade utredningarna
angående bidragsstödet till skogsför
-
bättrings- och skogsvägbyggnadsåtgärder
samt angående skogsvårdsstyrelsernas
serviceverksamhet bedrivs så skyndsamt
att förslag kan föreläggas nästa års
riksdag,
dels till att den utbyggnad av skogsvägnätet,
som förordades av 1955 års
skogsvårdsutredning, kan genomföras
under 1960-talet.
I anledning av herr Larssons fråga vill
jag anföra, att jag den 4 maj erhållit
Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla
sakkunniga för att verkställa utredning
rörande bl. a. bestämmelserna
om bidrag till skogsvägbyggnad och
skogsvårdsåtgärder. Såsom jag framhöll
i svar den 31 januari i år på en interpellation
i första kammaren av herr Olofsson
är det ej möjligt att förutse när resultatet
av utredningen kan föreligga.
Den översyn av systemet för finansiering
av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet,
som bebådats i propositionen nr
115, hoppas jag skall kunna ge anledning
till förslag till nästa års riksdag.
Jag delar herr Larssons uppfattning
att en fortsatt utbyggnad av skogsvägnätet
är angelägen. Åtgärder har också
vidtagits för att öka skogsvårdsstyrelsernas
kapacitet för att planlägga
och projektera skogsvägar. Sålunda har
i dagarna i samarbete mellan skogsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen påbörjats
en utbildningskurs av omskolningskaraktär
för att öka tillgången på
personal för uppgifterna. Vidare har
riksdagen förelagts förslag om personalförstärkning
vid skogsstyrelsen för att
göra det möjligt för styrelsen att effektivisera
verksamheten på skogsvägområdet.
Medelsanvisningen till bidrag för
att bygga skogsbilvägar motsvarar för
närvarande också ungefärligen tillgången
till färdigplanerade skogsvägprojekt.
Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Larssons interpellation.
Vidare anförde:
220 Nr 23
Torsdagen den 24 maj 1962
Svar på interpellation ang. åtgärder till tryggande av sysselsättningen inom skogsbruket
och skogsindustrien
Herr LARSSON i Hedenäset (ep):
Herr talman! Jag ber att till jordbruksministern
få framföra ett tack för
det positiva svar jag erhållit på min
interpellation.
De frågor jag ställt har inte minst
sysselsättningspolitisk grund. Skogsbruket
och skogsindustrien intar en betydelsefull
position i vårt näringsliv, och
vi torde kunna räkna med att den inte
blir mindre betydelsefull i framtiden.
Det gäller därför att se till att den yrkesskickliga
slcogsarbetarkåren beredes
goda möjligheter att stanna kvar i yrket.
En tryggad sysselsättning måste
med andra ord skapas. Inte minst är
det angeläget att vidtaga åtgärder i syfte
att för framtiden öka skogsproduktionen
och därmed möjliggöra vidgad avverkning.
Jag har i interpellationen pekat på
nödvändigheten av att samhället intensifierar
sin medverkan i fråga om utbyggandet
av skogsvägarna, vissa skogsförbättringsåtgärder
och service åt
skogsägarna genom skogsvårdsstyrelserna.
Detta är frågor som skall utredas,
och det är enligt min uppfattning angeläget
att dessa utredningar bedrives så
skyndsamt som möjligt.
Nu säger jordbruksministern att utredningen
om finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet kan väntas
vara klar i så god tid att förslag
i frågan beräknas komma till nästa års
riksdag. Detta är givetvis ett glädjande
besked.
Resultatet av den andra utredningen
— om skogsvägbyggandet och skogsvårdsåtgärderna
— som jordbruksministern
fick bemyndigande att igångsätta
dagen efter framställandet av min
interpellation, anser han sig inte nu
kunna utlova vid någon bestämd tidpunkt.
Jag kan mycket väl förstå att det
i detta tidiga skede är omöjligt att avge
något löfte därvidlag. Jordbruksministern
bör dock ha möjligheter att påskynda
utredningen, så att förslagen så
snart som möjligt kan redovisas och de
önskvärda åtgärderna utan dröjsmål
vidtagas av regering och riksdag.
På min fråga, om jordbruksministern
vill medverka till att skogsvägnätet i
varje fall under 1960-talet utbyggdes till
den kapacitet som skogsvårdsutredningen
funnit nödvändig, har jag inte
fått direkt svar. Jordbruksministern har
emellertid redovisat vissa åtgärder i syfte
att möjliggöra en snabbare utbyggnadstakt
än som varit fallet under de senaste
åren. Jag finner givetvis även
detta vara tillfredsställande.
Enligt min mening är det nödvändigt
att det sker en kraftig intensifiering av
skogsvägbyggandet. Detta är en nyckelfråga
för skogsbruket och därmed också
för skogsindustrien och för sysselsättningen
inom dessa näringar. Jag väntar
mig inte att jordbruksministern
skall vara villig att avge något bragelöfte,
men det skulle vara glädjande,
om han med skulle vilja antyda sin
uppfattning beträffande följande spörsmål:
När kan enligt jordbruksministerns
mening skogsvägbyggandet vara
utbyggt till den kapacitet som skogsvårdsutredningen
förutsatte för den tioårsperiod,
som nu snart är tilländalupen?
Chefen
för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! Herr Larsson förmodade
att jag inte skulle kunna ge något bestämt
besked på den konkreta fråga
han ställde, och jag skall villigt bekänna
att jag inte i dag har möjlighet att göra
det. Dessa frågor måste bedömas mot
bakgrund av våra resurser att kunna
förbereda projekten och av konjunktursituationen.
Om det med hänsyn till
arbetsmarknadssituationen kan sättas in
mera folk på dessa uppgifter, finns det
väl också möjligheter att anslå mera
medel och göra ökade insatser på detta
område.
Härmed var överläggningen slutad.
Torsdagen den 24 maj 1962
Nr 23 221
Interpellation ang. frågan hur konsumentpriserna påverkats av de inom EFTA
hittills genomförda tullsänkningarna
§ 23
Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 5, konstitutionsutskottets
memorial nr 19, statsutskottets
utlåtanden nr 80 och 134—149,
bevillningsutskottets betänkanden och
memorial nr 50, 55 och 56, bankoutskottets
memorial nr 29, andra lagutskottets
utlåtanden och memorial nr 29—32 samt
jordbruksutskottets utlåtande och memorial
nr 22 och 23.
§ 24
Föredrogs särskilda utskottets memorial
nr 5, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut angående anslag för budgetåret
1962/63 till Vidareutbildning av
lärare m. m.
Kammaren, som på framställd proposition
biföll utskottets hemställan om
memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, godkände
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.
§ 25
Föredrogs särskilda utskottets memorial
nr 6, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1962/63 till Folkskoleseminarierna:
Utrustning.
Kammaren, som på framställd proposition
biföll utskottets hemställan om
memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, godkände
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.
§ 26
Föredrogs särskilda utskottets memorial
nr 7, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1962/63 till Folkskoleseminarierna:
Materiel, böcker m. m.
Kammaren, som på framställd proposition
biföll utskottets hemställan om
memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, godkände
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.
§ 27
Herr TALMANNEN yttrade:
Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela, att gemensamma
omröstningar avseende frågorna i
de nu godkända voteringspropositionerna
kommer att anställas vid början av
kamrarnas sammanträden i morgon, fredagen
den 25 maj.
§ 28
På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att bevillningsutskottets betänkanden
nr 45, 55 och 50 i nu angiven
ordning skulle uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.
§ 29
Interpellation ang. frågan hur konsumentpriserna
påverkats av de inom
EFTA hittills genomförda tullsänkningarna
Ordet
lämnades på begäran till
Herr HANSSON i Skegrie (ep), som
yttrade :
Herr talman! I debatten om de europeiska
marknadsfrågorna har tullsänkningarna
av lättförklarliga skäl tilldragit
sig ett stort intresse. Både skiftande
och mot varandra stridande omdömen
om tullars och tullsänkningars effekt
har förekommit. Å ena sidan har framhållits,
att tullsänkning eller tullavveckling
skulle vara ett konsumentintresse,
emedan det skulle medföra lägre
konsumentpriser på varor som importeras.
Enligt detta skulle alltså importören
eller ytterst konsumenten svara
för tullkostnaden. Å andra sidan har
framhållits, att tullsänkning eller tullavveckling
skulle vara ett producent
-
222 Nr 23
Torsdagen den 24 maj 1962
Interpellation ang. frågan hur konsumentpriserna påverkats av de inom EFTA
hittills genomförda tullsänkningarna
intresse, emedan det skulle medföra
högre priser på varor som exporteras.
Enligt detta skulle alltså exportören eller
ytterst producenten svara för tullkostnaden.
Någon generell slutsats om vilket av
dessa betraktelsesätt som är det riktigaste
torde inte vara möjligt. Effekten
av tullar och tullsänkningar torde nämligen
vara beroende av ett flertal faktorer;
konkurrensförhållanden, efterfrågan,
varukvalitet, betalnings- och valutaförhållanden,
penningvärdeutvecklingen,
konjunkturläget o. s. v. Spörsmålet
om tullsänkningarnas effekt är
dock av allmänt intresse, särskilt i nuvarande
läge. Det kan anses motiverat att
frågan tages upp till belysning och debatt
i riksdagen.
Vårt lands medlemskap i EFTA torde
ha gett vissa erfarenheter i detta avseende.
Det är nu ca två år sedan den
första tullsänkningen genomfördes inom
frihandelsområdet. Denna omfattade 20
procent av bastullarna. Därefter har
tullarna ytterligare sänkts. Hittills utgör
tullsänkningen sammanlagt 40 procent
av bastullarna. Det får förutsättas att
dessa tullsänkningar medfört ändrade
betingelser beträffande berörda varor
som exporteras eller importeras av vårt
land. Med hänsyn till den mångfald övriga
faktorer som gör sig gällande synes
det dock vara förenat med mycket
stora svårigheter att utröna orsakerna
till ev. prisförändringar på varor,
som av vårt land exporteras till
EFTA-marknadens övriga länder. Av
praktiska skäl synes därför den aktuella
frågeställningen böra begränsas till varor,
som av vårt land importeras från
andra EFTA-länder.
En tullsänkning inom EFTA som motsvarar
40 procent av bastullarna torde
för vårt lands vidkommande i uteblivna
tullavgifter motsvara 100 å 125 miljoner
kronor årligen. Ett sådant värde är visserligen
förhållandevis litet vid jämförelse
med det totala varuvärdet, men
det bör ändå vara möjligt att göra vissa
iakttagelser beträffande ev. prisförändringar,
åtminstone i fråga om vissa
betydelsefulla varor belagda med relativt
hög tull. Det bör sålunda vara möjligt
att med beaktande av ev. importprisförändringar
före tull utröna om
konsumentpriserna anpassats efter tullsänkningarna.
Det bör vidare kunna utläsas
om importpriserna före tull ändrats
till följd av tullsänkningarna. Även
om en sådan undersökning inte kan omfatta
samtliga berörda varor eller varugrupper
eller innefatta en redovisning
i precisa tal eller siffror, bör den kunna
medföra vissa allmänna slutsatser och
en belysning av olika tendenser.
Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framställa följande fråga:
Är herr statsrådet villig att till innevarande
års höstriksdag lämna redogörelse
för hur de inom EFTA hittills genomförda
tullsänkningarna påverkat
konsumentpriserna i vårt land beträffande
de berörda varor, som av vårt land
importeras från andra länder inom frihandelsområdet?
Denna
anhållan bordlädes.
§ 30
Anmäldes och godkändes statsutskotlets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 283, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63;
nr 284, i anledning av riksdagens år
1961 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;
nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medelsbehoven
under försvarsgrenarnas avlöningsanslag
för budgetåret 1962/63 m. fl. anslagsfrågor
m. m. inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde;
Torsdagen den 24 maj 1962
Nr 23 223
nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1962/63 till Armén: Avlöningar till viss
arbetarpersonal;
nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 för Flyttning av Stockholms
örlogsbas (Muskövarvet) m. m.
jämte i ämnet väckt motion;
nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret;
nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om överlåtelse av viss kronan
tillhörig mark;
nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående teckning av aktier
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
nr 292, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till kommunala musikskolor;
nr
293, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vidgad vuxenutbildning;
nr
294, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående grunder
för avlöning och andra ersättningar
åt civilförsvarspliktiga m. m., i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet;
nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förhöjning
av vissa ersättningar i anledning
av yrkesskada m. m., i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet;
nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
centrala sjukvårdsberedningen m. m.;
nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändringar i det
till grund för samarbetet inom SAS liggande
konsortialavtalet;
nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa televisionsfrågor;
nr
300, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1962/63; och
nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar
m. m.
Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag
dels till riksdagens skrivelse, nr 256,
till Konungen angående val av fullmäktige
i riksbanken med suppleanter;
dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 257, för herr Nils Gunnar Svärd
att vara fullmäktig i riksbanken;
nr 258, för herr Karl Emil Ahlkvist
att vara fullmäktig i riksbanken;
nr 259, för herr Otto Ragnar Sundén
att vara suppleant för en riksdagens fullmäktige
i riksbanken; och
nr 260, för herr Gösta Tore Edvin
Bengtsson att vara suppleant för en av
riksdagens fullmäktige i riksbanken.
Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag
dels till riksdagens skrivelse, nr 261,
till Konungen angående val av fullmäktige
i riksgäldskontoret med suppleanter;
dels
ock till riksdagens förordnanden:
nr 262, för herr Waldemar Svensson
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;
nr 263, för herr Axel Gustav Birger
Andersson att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;
nr
264, för herr Gustaf Henning Gustafsson
att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret; och
nr 265, för herr Hans Lennart Gustafsson
att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret.
Slutligen anmäldes och godkändes
första lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 30 § lagen den
17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse
m. m.;
nr 280, i anledning av Kungl. Maj:ts
224 Nr 23
Torsdagen den 24 maj 1962
proposition rörande godkännande av en
internationell konvention om skydd för
utövande konstnärer, framställare av
fonogram samt radioföretag;
nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konvention mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge angående indrivning
av underhållsbidrag m. m.; och
nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14 :o),
16 :o) och 17 :o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.
§ 31
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.48.
In fidem
Sune K. Johansson
(DUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 62
203111