RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 2 ANDRA KAMMAREN 1960
20—27 januari
Debatter m. m.
Onsdagen den 20 januari
Sid.
Svar på fråga av herr Elmwall ang. tidpunkten för förändringar i
jordbrukets importskydd.................................. 3
Svar på interpellation av herr Björkman ang. befrielse från allmän
varuskatt beträffande bibliotekens bytestryck m. m. och på fråga
av fröken Vinge ang. viss ändring i varuskatteförordningen till förmån
för vetenskapliga forskningsbibliotek m. fl. institutioner .... 4
Interpellationer av:
herr Staxäng ang. utnyttjande av den planerade militära helikopterbasen
i Skredsvik för sjuktransporter m. m................. 5
herr Nilsson i Gävle i anledning av beslutade industrinedläggelser. 6
herr Vigelsbo ang. beräkningen av allmän varuskatt på maskiner. 7
herr Nelander ang. åtgärder mot störande trafikbuller.......... 7
herr Hedin i anledning av ifrågasatt utsträckning av de danska och
norska fiskegränsema .................................. 8
Fredagen den 22 januari
Svar på frågor av herr Hamrin ang. ifrågasatt indragning av musikkåren
vid A 6 i Jönköping samt av herr Edlund ang. ifrågasatt indragning
av flygvapnets musikkår i Västerås.................. It
Vid remiss av proposition med förslag till lag om upphovsrätt till litterära
och konstnärliga verk m. m........................... 13
Interpellation av herr Almgren ang. verkställda undersökningar beträffande
THX-preparatet ................................ 18
Måndagen den 25 januari fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m..................... 21
Interpellation av herr Kellgren ang. prövningen av ansökningar om
arbetstillstånd för utlänningar från vissa länder .............. 100
1 —Andra kammarens protokoll 1960. Nr 2
2
Nr 2
Innehåll
Måndagen den 25 januari em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.) ............ 102
Tisdagen den 26 januari
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.) ............ 159
Interpellation av herr Helén ang. den yrkes- och utbildningsprognostiska
utredningsverksamheten.............................. 249
Onsdagen den 27 januari fin.
Svar på fråga av herr Nyberg ang. åtgärder i anledning av byggnads
minnesutredningens
år 1956 avlämnade betänkande............ 255
Svar på interpellationer av herrar Munktell och Rimmerfors i anledning
av den senaste tidens utslag av antisemitism i vårt land.. .. 256
Interpellation av herr Lindahl ang. prisövervakningen............ 265
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 27 januari fm.
Val av suppleant för en fullmäktig i riksbanken samt av ordförande
i riksgäldskontoret jämte suppleant........................ 254
Bankoutskottets memorial nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i
riksbanken till bankoutskottet avgivna berättelse ............ 265
— nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till
innevarande riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse
.............................................. 265
Onsdagen den 20 januari 1960
Nr 2
3
Onsdagen den 20 januari
Kl. 10.00
§ 1
Justerades protokollen för den 11, den
12, den 13 och den 14 innevarande januari.
§ 2
Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:
Härmed intygas, att riksdagsman Erik
Grebäck, Söderby, Knutby, på grund av
ryggskott är förhindrad att deltaga i
riksdagens arbete fr. o. m. 15/1 t. o. m.
23/1 1960.
Stockholm den 15 januari 1960
G. von Koch
leg. läkare
Herr Grebäck beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den 15
till och med den 23 innevarande månad.
§ 3
Svar på fråga ang. tidpunkten för förändringar
i jordbrukets importskydd
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:
Herr talman! Herr Elmwall har frågat
mig, om jag anser mig kunna medverka
till att mera betydande förändringar i
jordbrukets importskydd i framtiden
inte vidtages vid en tidpunkt, då företagare
berett sig att tillgodose allmänhetens
varubeliov, t. ex. vid sammanhängande
helgdagar, genom en lagerhållning,
som är tillfälligt större än
normalt.
Såvitt jag kan förstå åsyftar herr
Elmwall med sin fråga den utlösning
av den s. k. treprocentregeln, som ägde
rum i december i fjol och som fick till
följd att införselavgifterna kom att sänkas
tämligen omedelbart före julhelgen.
Justeringarna av införselavgifterna
skedde helt i enlighet med det i våras
ingångna, av riksdagen godtagna sexårsavtalet.
Jag kan därför inte finna
något skäl för mig att medverka till en
sådan ändring av prissättningsreglerna
som herr Elmwall åsyftar.
Härpå anförde
Herr ELMWALL (ep):
Herr talman! Jag vill tacka herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min fråga.
Det kan måhända inte undvikas att ingripanden
för att reglera inkomsterna
för en så stor grupp företagare som
jordbrukets utövare utgör kommer att
medföra ekonomiska följder även för
andra företagare. Att dylika ingripanden
företages vid en tidpunkt, då upplagring
av livsmedel skett för att möta
konsumentbehovet när konsumtionen
beräknas vara större än normalt, bör
kunna undvikas. Varken vinster eller
förluster gynnar den näring ingripandet
avser. Förluster medför krav på
ökade marginaler, rabatter och bonus,
medan av dylika åtgärder föranledda
eventuella vinster knappast tillfaller
jordbruket. Därför torde ur alla synpunkter
vara fördelaktigt, att åtgärder,
som föranleder omedelbara reaktioner i
prisbildningen, om möjligt vidtages vid
tillfällen då lagerhållningen är normal.
För att nå detta torde ej behövas ändrade
regler, utan endast en något smidigare
tillämpning.
överläggningen var härmed slutad.
4
Nr 2
Onsdagen den 20 januari 1960
§ 4
Svar på interpellation ang. befrielse från
allmän varuskatt beträffande bibliotekens
bytestryck m. m. och på fråga ang.
viss ändring i varuskatteförordningen
till förmån för vetenskapliga forskningsbibliotek
m. fl. institutioner
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Herr Björkman har interpellerat
och fröken Vinge har frågat
mig om jag avser att vidtaga åtgärder
för att befria bibliotek och därmed jämförliga
institutioner från allmän varuskatt
för böcker, mikrofilmer och dylikt,
vilka såsom bytesexemplar eller
lån kommer in från utlandet.
Med anledning härav vill jag meddela
att regeringen den 15 januari i år —
efter remiss av ett antal i slutet av december
1959 inkomna framställningar i
saken — förordnat att nu ifrågavarande
varor skall undantas från beskattningen
vid införsel till riket. Förutsättning för
skattefrihet är att vederlag inte utgår
för varorna. Undantaget gäller retroaktivt
från årsskiftet och har meddelats
med stöd av det bemyndigande som regeringen
har enligt 10 § 2 mom. i den
allmänna varuskatteförordningen.
Med detta, herr talman, torde interpellationen
och frågan vara besvarade.
Vidare anförde:
Herr BJÖRKMAN (h):
Herr talman! Jag ber att utan reservation
få tacka herr statsrådet för ett
snabbt svar och för ett ännu snabbare
positivt beslut. Det befriar mig från att
utveckla ytterligare en rad skäl utöver
dem jag anfört i min interpellation som
talade för undantag från omsättningsskatt
för bytestryck och lån; icke heller
behöver jag ta upp de intrikata problem,
som en beskattning i dessa fall
skulle ha fört med sig.
Det är med stor tillfredsställelse jag
konstaterar att regeringen intagit en mera
positiv ställning än riksskattenämnden
då det gäller bibliotekens bytestryck,
som är den större delen i denna
fråga. Att regeringen medgivit befrielse
från omsättningsskatt med stöd av en
annan paragraf än den jag åberopade i
min interpellation skall jag självfallet
inte haka upp mig på. För min del tyckte
jag att 7 §, som ger Kungl. Maj:t befogenhet
att medgiva befrielse »när synnerliga
skäl därtill äro», var mera tilllämplig
i detta speciella fall än den
mera generella 10 § 2 mom. som ger
Kungl. Maj:t bemyndigande att förordna
om undantag beträffande »särskilda varor
eller varugrupper». Men detta är
väl sådant som är förborgat för andra
än författningsexperter. Resultatet, som
är det väsentliga, blev detsamma, nämligen
ett positivt beslut.
I herr statsrådets svar står att »förutsättning
för skattefrihet är att vederlag
inte utgår för varorna». Jag förmodar
att innebörden är vederlag i penningar.
Ty vid byte av tidskrifter med utländska
bibliotek utgår ju ett visst vederlag.
Regeringens beslut hälsas säkerligen
med allra största tillfredsställelse av de
berörda biblioteken och institutionerna
och, förmodar jag, även av tullmyndigheterna
som befrias från en del besvärligt
arbete. Jag tackar än en gång herr
statsrådet för det positiva beslutet.
Fröken VINGE (fp):
Herr talman! Också jag ber att i korthet
få tacka statsrådet för det snabba
svaret och de åtgärder som vidtagits. Att
de åtgärderna var nödvändiga vill jag
belysa bara med ett enda exempel, hämtat
från det bibliotek som jag har den
närmaste förbindelsen med och som får
anslag från statsrådets egen huvudtitel,
nämligen statistiska centralbyråns bibliotek.
Det biblioteket får 95 procent av
sina förvärv genom byte eller gåva. I
mycket stor utsträckning rör det sig om
officiellt tryck, som inte är prissatt. Att
beräkna priserna på sådana böcker är en
ganska komplicerad sak; det skulle för
-
Onsdagen den 20 januari 1960
Nr 2
5
Interpellation ang. utnyttjande av den planerade militära helikopterbasen i Skredsvik
för sjuktransporter m. m.
utsätta särskild arbetskraft, som man
inte har till sitt förfogande, och om man
skulle begära extra anslag för sådan arbetskraft,
skulle det kosta mycket mer
än vad statsverket skulle ha fått in i omsättningsskatt.
I övrigt skall jag självfallet, herr talman,
inte i detta sammanhang gå in på
den mycket större frågan om skattetrycket
i allmänhet och varuskatt på det
tryckta ordet i synnerhet.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 5
Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid
till behandling av lagutskott propositionen
nr 3, med förslag till lag om
statlig krigsförsäkring;
till bevillningsutskottet propositionen
nr 11, angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Irland för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;
till
behandling av lagutskott propositionen
nr 12, angående kriminalstatistiken;
och
till jordbruksutskottet propositionen
nr 13, angående försäljning av vissa
kronoegendomar.
§ 6
Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord vilande motioner.
Därvid hänvisades
till statsutskottet motionerna nr 19—
21;
till bevillningsutskottet motionen nr
22; och
till behandling av lagutskott motionerna
nr 23—26.
§ 7
Föredrogs den av herr Haglund vid
kammarens nästföregående sammanträ
-
de gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående bensinhandelns investeringar.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 8
Föredrogs den av herr Lothigius vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder
på det trafikpolitiska området.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 9
På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att Kungl. Maj:ts propositioner
nr 1 och 2 skulle uppföras sist å
föredragningslistan för kammarens
nästkommande sammanträde.
§ 10
Interpellation ang. utnyttjande av den
planerade militära helikopterbasen i
Skredsvik för sjuktransporter m. m.
Ordet lämnades på begäran till
Herr STAXÄNG (h), som yttrade:
Herr talman! I samband med marinens
förvärv av egendomen Cederslund
i Skredsvik och avsikten att där upprätta
en militär helikopterbas yppar sig
en länge eftersökt möjlighet att i samarbete
med försvarsmakten ordna ambulansflygservice
för det sönderskurna och
svårkommunicerade skärgårdsområde,
som Göteborgs och Bohus län uppvisar,
och ge Sjöräddningens resurser ett
utomordentligt värdefullt komplement.
Behovet av sjuktransporter medelst
flyg växer med isoleringen, riskerna i
det dagliga arbetet till sjöss och på landbacken
samt frånvaron av stationära
hjälpresurser. Vid hastigt inträffade
sjukdomsfall, olyckor ombord o. d., kan
6
Nr 2
Onsdagen den 20 januari 1960
Interpellation i anledning av beslutade industrinedläggelser
patientens liv hänga på huruvida han
eller hon med ininsta möjliga tidsutdräkt
kommer under läkarvård. Ett belysande
färskt exempel var den snabba och perfekta
sjöräddning, som för några dagar
sedan bistod tankfartyget Nordtank. Med
hjälp av en hos marinkommando väst
stationerad helikopter hämtades ombord
en matros i omedelbart behov av
läkarvård och fördes snabbt till lasarett
i Vänersborg.
Särskilt vid tillfällen, då isen varken
bär eller brister, gör sig isoleringen
kännbar med kritisk skärpa. Den betänkliga
folkminskningen har ju framtvingat
en stark beskärning av de bohusländska
samhällenas resurser i exempelvis
sjukvårdshänseende. Det räcker
att här erinra om exempelvis indragningen
av en del barnmorsketjänster och
annan social serviceverksamhet och svårigheten
att få behålla stationära läkare.
I Norrland, där staten finansierar
hjälp- och räddningstjänst med helikopterflyg,
har man utomordentligt gynnsamma
erfarenheter av denna verksamhet.
I Göteborgs och Bohus läns landsting
har frågan förts fram motionsvägen,
och dess sjukvårdsstyrelse intog då en
mycket positiv inställning till tanken.
Styrelsen poängterade eftertryckligt det
önskvärda i att behovet kunde tillgodoses
genom samverkan med försvarsmakten
på så sätt, att en för ambulans- och
sjöräddningstjänst lämpad helikopter
kunde stationeras vid någon av de västsvenska
flygflottiljerna. En sådan fastare
samordning av resurserna framstår
ju också som den ekonomiskt riktigaste.
Denna situation är snart för handen i
och med att västkusten får sin egen helikopterbas
och därtill på en plats, varifrån
i första hand hela Bohusläns skärgård
men också hallandskusten och vänernområdet
kan bekvämt betjänas.
Med hänvisning till vad som ovan anförts
får jag därför anhålla om andra
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande interpellation:
År försvarsministern beredd att medverka
till att den till Skredsvik planerade
militära helikopterbasen får utöver
för rent militära ändamål begagnas för
att i samarbete med Göteborgs och Bohus
läns landsting samt Sjöräddningen
tillgodose kustbefolkningens behov av
sjuktransporter och bistå vid sjöräddning?
Denna
anhållan bordlädes.
§ 11
Interpellation i anledning av beslutade
industrinedläggelser
Herr NILSSON i Gävle (k) erhöll på
begäran ordet och anförde:
Herr talman! De senaste dagarna har
uppseendeväckande meddelanden lämnats
att inte mindre än tre stora industriföretag
inom ett halvt år kommer
att helt nedlägga driften. Vid C. J. Lundbergs
läderfabriksaktiebolag i Valdemarsvik
kommer tillverkningen att flyttas
till Simrishamn, varvid ca 280 arbetare
kommer att bli arbetslösa. Framtidsutsikterna
för denna stora arbetargrupp
är mycket ovissa, enär omnämnda
industri ensam svarar för den huvudsakliga
sysselsättningstillgången inom
köpingen.
Strax efter beskedet om denna stora
industrinedläggning kom meddelandet
om nedläggandet av Hargs fabrikers
AB vid Nyköping med dotterbolaget
Gefle manufaktur i Strömsbro utanför
Gävle. Detta företag sysselsätter i Strömsbro
ca 300 anställda och vid fabrikerna
i Harg omkring 250 anställda.
Sammanlagt har således på några få
dagar besked lämnats, som kastar ut ca
800 anställda i ofrivillig arbetslöshet.
I motiveringarna för dessa industriers
nedläggning bär företagens chefer bl. a.
anfört starka farhågor för en tilltagande
och stark konkurrens inför sjustatsmarknadens
tillkomst.
Om dessa uppgifter är riktiga — vilket
jag inte har anledning att betvivla
— skapar vårt lands deltagande i sjustatsmarknaden
redan nu synbara och
Onsdagen den 20 januari 1960
Nr 2
7
Interpellation ang. beräkningen av allmän varuskatt på maskiner — Interpellation
ang. åtgärder mot störande trafikbuller
allvarliga farhågor för vårt lands lättare
industri. Staten, riksdag och regering
kan därvid inte komma ifrån sitt
ansvar för i första hand de människor
som ställts utan arbete och försörjning.
Bland de anställda, som nu fått besked
om anställningens upphörande,
finns många som skaffat sig egnahem
och småvillor för vilka de påtagit sig
stora skulder. Särskilt i Valdemarsvik
torde egnahemmen förlora mycket i värde
om nya industrier inte kan vinnas
till platsen. De lokala myndigheternas
ansträngningar att finna godtagbara utvägar
skall inte underskattas. Med hänvisning
till det stora antal människor
det rör sig om torde emellertid de lokala
myndigheterna och länsmyndigheterna
få nära nog olösliga problem att
brottas med. Anskaffandet av nya industrier
står naturligtvis främst på dagordningen.
Kan detta ej ordnas kommer
frågorna om omskolning och förflyttning
av arbetskraften till orter med
bättre utkomstmöjligheter. Förflyttning
av arbetskraften är emellertid — främst
för den äldre arbetskraften — ett stort
problem.
Med hänvisning till ovanstående anhåller
undertecknad om kammarens tillstånd
att till statsministern få rikta följande
frågor:
1. Om vårt lands inträde i sjustatsmarknaden
får sådana följder som här
påtalade industrinedläggelser vittnar
om, överväger då regeringen några motåtgärder
i syfte att förhindra en sådan
utveckling?
2. överväger regeringen att, om annan
industri ej kan erhållas till berörda
platser, förlägga någon statlig industri
till dessa platser?
Denna anhållan bordlädes.
§ 12
Interpellation ang. beräkningen av allmän
varuskatt på maskiner
Herr talmannen lämnade på begiiran
ordet till
Herr VIGELSBO (ep), som yttrade:
Herr talman! I fråga om varuskatt
har från vissa stora maskinfirmor till
återförsäljarna i dagarna utsänts ett
meddelande, som uppges härstamma
från riksskattenämnden. Det meddelande
som utgått har följande lydelse: Det
är numera helt klart att varuskatt vid
inbyte av maskiner skall räknas på
»bruttobeloppet», d. v. s. varuskatt skall
beräknas dels på den nya maskinens
värde (alltså inte enbart på »mellanskillnaden»)
och dels på det belopp man
får vid försäljningen av den inbytta
maskinen.
Då omsättningsskattefrågan behandlades
före jul fastslogs som en grundregel
att »varuskatt utgår endast en gång
på en och samma vara». Denna regel
synes emellertid inte ha följts vid riksskattenämndens
utarbetande av detta
cirkulär. Äldre maskiner, som tages som
dellikvid vid byte, försäljes nästan som
stående regel till en ny köpare. När
maskinen från firman säljes till ny köpare
får således omsättningsskatt ånyo
erläggas. Den ovan redovisade regeln,
vilken för övrigt också redovisades i
bevillningsutskottet, har följaktligen inte
respekterats i riksskattenämndens tilllämpningsföreskrifter.
Jag tillåter mig på grund härav att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
framställa följande frågor:
Var den tidigare deklarerade engångsskatteregeln
riktig?
Om så är fallet, har herr statsrådet
för avsikt att också medverka till att
den även beträffande maskiner bringas
i tillämpning?
Denna anhållan bordlädes.
§ 13
Interpellation ang. åtgärder mot störande
trafikbuller
Ordet lämnades på begäran till
Herr NELANDER (fp), som anförde:
Herr talman! I en interpellation vid
Nr 2
8
Onsdagen den 20 januari 1960
Interpellation i anledning av ifrågasatt utsträckning av de danska och norska fiskegränserna -
1955 års riksdag frågade jag vilka åtgärder
man från statsmakternas sida
ämnade vidtaga i syfte att minska olägenheterna
med störande buller.
Av det utförliga svar som jag fick av
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framgick, att
man från myndigheternas sida ägnade
saken stor uppmärksamhet.
Sålunda hade regeringen givit vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och statspolisintendenten
i uppdrag att inkomma
med en redogörelse över de åtgärder
man med hänvisning till gällande
vägtrafikförordning vidtagit i syfte att
komma till rätta med det störande trafikbullret.
Denna redogörelse granskades
vid interpellationens avgivande inom
kommunikationsdepartementet.
Vidare hade, framgick det av interpellationssvaret,
samarbetskommittén
för de större städernas hälsovårdsnämnder
i en promemoria föreslagit införandet
av vissa gränser för det tillåtna trafikbullret.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har på grundval av erfarenheter
gjorda med s. k. bullermätare övervägt
att utfärda sådana bestämmelser.
Inom statens institut för folkhälsan
har man sedan flera år varit sysselsatt
med undersökningar rörande hörselskador
till följd av buller.
Trots alla dessa åtgärder synes man
emellertid fortfarande sakna effektiva
medel att bekämpa trafikbullret. Detta
tycks gälla såväl det »legala» bullret
från dieseldrivna tyngre fordon som
det rena »okynnesbuller» som åstadkommes
av skinnknuttar och andra nöjesåkande
motorcyklister och mopedister.
Försök att helt förbjuda nöjestrafik
på motorcyklar under kvälls- och natttid
har fått avbrytas, då det visat sig att
åtgärden stått i strid med gällande lagstiftning.
Även det buller som förorsakas dem
som är bosatta i närheten av flygplatser
har varit föremål för undersökningar.
Bl. a. har man utarbetat s. k. »buller
-
kartor» utvisande »bullerfrekvensen»
inom olika avstånd från en flygplatsanläggning.
Hur samarbetet mellan militära
och civila flygplatsanläggare och
vederbörande stadsplanemyndigheter
skall ske synes emellertid vara oklart.
Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:
Vill herr statsrådet inför kammaren
lämna en redogörelse för hur långt de
ovan omnämnda utredningarna och undersökningarna
fortskridit och, för de
fall där de slutförts, vilka åtgärder som
blivit vidtagna i syfte att minska olägenheterna
av störande trafikbuller?
Denna anhållan bordlädes.
§ 14
Interpellation i anledning av ifrågasatt
utsträckning av de danska och norska
fiskegränserna
Herr HEDIN (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:
Herr talman! I pressen har under den
allra senaste tiden aktualiserats frågan
om en eventuell utsträckning av den
danska fiskegränsen från tre till tolv
nautiska mil. Även i Norge har senast
vid årsskiftet från framträdande håll
gjorts uttalanden som närmast bestyrker
att en gränsutsträckning skulle vara under
förberedelse.
Med hänsyn till den oro som den berörda
fiskarbefolkningen hyser inför
sakens fortsatta utveckling får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
hans excellens ministern för utrikes
ärendena få framföra följande fråga:
Avser regeringen att vidtaga åtgärder
med anledning av de befarade fiskegränsutdragningarna
i Danmark och
Norge?
Denna anhållan bordlädes.
Onsdagen den 20 januari 1960
Nr 2
9
§ 15
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren, nämligen
nr 17, med förslag till lag om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga
verk, m. m.,
nr 18, angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde,
nr 19, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 25 maj
1951 (nr 286) med vissa bestämmelser
till motverkande av svinsjukdomar,
nr 21, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 22, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1959 vid dess fyrtiotredje
sammanträde fattade beslut, och
nr 27, angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 16
Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner:
nr
27, av herr Hammar, om ändrade
bestämmelser i fråga om riksdagsmans
immunitet,
nr 28, av herr Hjalmarson m. fl., om
redovisning i statsverkspropositionen
för visst år jämväl av beräknade utgifter
under kommande fyra budgetår,
m. m.,
nr 29, av herr Hjalmarson m. fl., om
ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten
av anslag till avlöningar,
nr 30, av herr Hedlund m. fl., om
utredning rörande försäljning av aktier
i statliga företag,
nr 31, av herr Hedlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Vidareutbildning av folkskollärare,
m. m.,
nr 32, av herrar Brandt i Sätila och
Onsjö, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till byggnadsarbeten
vid vissa yrkesskolor,
nr 33, av herr Rydén, om utredning
rörande de s. k. övnings- och yrkesämnenas
ställning i merithänseende,
nr 34, av fröken Vinge m. fl., om anslag
till en enskild skola för estniska
barn i Göteborg,
nr 35, av herr Jansson i Kalix m. fl.,
om inrättande av en professur i vägbyggnad
vid Chalmers tekniska högskola,
nr 36, av herrar Hamrin och Carlsson
i Huskvarna, om höjning av anslaget till
Bidrag till Länkrörelsen,
nr 37, av herr Larsson i Luttra m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag om
slopande av den räntefria stående delen
av vissa egnahemslån,
nr 38, av herr Christenson i Malmö,
om ökad avsättning till lotterimedelsfonden,
nr 39, av herr von Friesen, om utbetalning
till f. holländeriarbetaren G. V.
Strid av visst belopp utöver från riksförsäkringsanstalten
erhållen livränta,
nr 40, av herr Landgren m. fl., om
viss ändring i gällande dyrortsgruppering,
nr 41, av herr Ohlin m. fl., om viss
ändring av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen,
m. m.,
nr 42, av herr Darlin m. fl., om ändring
i kommunalskattelagens bestämmelser
rörande avskrivning å vissa maskiner
och inventarier,
nr 43, av herr Björkänge m. fl., om
översyn av gällande bestämmelser rörande
beskattning av vinst vid överlåtelse
av rörelse,
nr 44, av herr Hedin m. fl., om rätt
till värdeminskningsavdrag beträffande
flisugnar och flishuggningsmaskiner,
nr 45, av herr Eriksson m. fl., om
ändring i förordningen den 31 maj 1957
om allmän energiskatt,
nr 46, av herrar Johansson i Stockholm
och Nilsson i Gävle, om upphörande
av konungahusets skattefrihet,
10
Nr 2
Onsdagen den 20 januari 1960
nr 47, av herr Hjalmarson m. fl., om
vissa åtgärder på den offentliga ekonomiska
politikens område,
nr 48, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
om sänkning av riksbankens diskonto,
nr 49, av herr Boija m. fl., om viss
ändring i sjukförsäkringslagen,
nr 50, av herr von Friesen, om viss
ändring i folkpensioneringslagen,
nr 51, av herr Nelander m. fl., om viss
ändring i lagen om socialhjälp,
nr 52, av herr Hammar, i anledning
av Kungl. Majrts proposition nr 10, med
förslag till lag om samhällets vård av
barn och ungdom (barnavårdslag)
m. m.,
nr 53, av herrar Wahrendorff och
Hansson i önnarp, om viss ändring i
vägtrafikförordningen,
nr 54, av herr Lundmark m. fl., om
viss säkerhetsutrustning å bilar,
nr 55, av herr Thapper m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter,
nr 56, av herr Larsson i Norderön
m. fl., om differentiering av slaktdjursavgifterna,
nr 57, av herr Heeggblom m. fl., om
särskilt stöd åt jordbrukare i av sommartorkan
under 1959 drabbade områden,
nr 58, av herr Svenungsson m. fl.,
om utredning rörande åldringsvården,
och
nr 59, av fröken Vinge m. fl., om över -
syn av bestämmelserna rörande vitsord
i uppförande och ordning i examensbetyg
m. m.
Dessa motioner bordlädes.
§ 17
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:
Till Riksdagens andra kammare
Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från riksdagsgöromålen under
tiden den 27 januari 1960 till och med
den 3 februari 1960 i och för fullgörande
av uppdrag som ledamot i Kommittén
för Akademiska Sjukhusets i Uppsala
utbyggande.
Stockholm den 19 januari 1960
Edvin Jacobsson
Andra kammarens kansli
För deltagande i Europarådets tredje
session får jag anhålla om ledighet från
riksdagsgöromålen fr. o. m. den 18/1
t. o. m. den 23/1 1960.
Stockholm den 18 januari 1960
Walter Sundström
Kammaren biföll dessa ansökningar.
§ 18
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.17.
In fidem
Sune K. Johansson
Fredagen den 22 januari 1960
Nr 2
11
Fredagen den 22 januari
Kl. 10.00
§ 1
Justerades protokollet för den 15 innevarande
januari.
§ 2
Svar på frågor ang. ifrågasatt indragning
av musikkåren vid A 6 i Jönköping och
flygvapnets musikkår i Västerås
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Hamrin har frågat,
om jag vid det slutliga ställningstagandet
till den aktualiserade frågan om
indragning av arméns musikkår i Jönköping
vill »ta avgörande hänsyn till
den stora betydelse som musikkåren har
för musiklivet på orten». Vidare har
herr Edlund frågat mig, med avseende
på i promemorian ifrågasatt indragning
av flygvapnets musikkår i Västerås,
om icke motsvarande besparing i
stället kan åstadkommas genom andra
förändringar inom musikorganisationens
ram, varigenom de för musiklivet
bl. a. i Västmanlands län förödande
konsekvenserna av en indragning skulle
undvikas.
Frågan om minskning av militärmusikorganisationen
har aktualiserats i en
inom försvarsdepartementet upprättad
promemoria, i vilken ifrågasättes indragning
av sammanlagt tre musikkårer.
Förutom de två nämnda kårerna berörs
kåren vid F 8 i Barkarby. Promemorian
remissbehandlas för närvarande.
Yttrandena skall vara inkomna före den
10 februari. Slutlig ställning i frågan
huruvida proposition i ämnet skall avges
tas icke förrän remissbehandlingen
avslutats. På herr Hamrins fråga kan
jag svara att vid detta avgörande kommer
på sedvanligt sätt hänsyn att tas till
samtliga relevanta omständigheter i
ärendet. Därest proposition beslutas
kommer den av herr Edlund aktualiserade
frågan, om vilka musikkårer som
i så fall kan bli föreslagna till indragning,
att prövas.
Härefter anförde:
Herr HAMRIN (fp):
Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet har så
gott som omgående besvarat min fråga
angående den militära musikkåren i
Jönköping. För detta ber jag också omgående
att få tacka. Vad det sakliga innehållet
beträffar, ger det inte någon
oomtvistligt klar hållpunkt för bedömningen
av om den slutliga utgången blir
positiv eller negativ. Men jag vill begagna
tillfället att säga, att meddelandet
om att musikkåren vid A 6 råkat i farozonen
slog ner som en bomb i min
hemstad och i bygden där omkring. Jag
vågar också påstå att det framkallat
djup och äkta förstämning. Jag kan väl
tänka mig att statsrådet kan resonera på
det viset, att sådant får man räkna med.
Det är oundvikligt i samband med allt
vad statlig besparingsverksamhet heter.
För min del vill jag hävda att det inte
ligger så enkelt till i det här aktuella
fallet. Det är ju dock inte mer än tre
år sedan armémusikkåren där nere fick
sin nuvarande status, i samband med
den omorganisation, som då företogs
över hela linjen, och ingen hade väl
drömt om att ett indragningshot på nytt
skulle dyka upp.
12 Nr 2 Fredagen den 22 januari 1960
Svar på frågor ang. ifrågasatt indragning av musikkåren vid A 6 i Jönköping och
flygvapnets musikkår i Västerås
I min fråga hade jag inte tagit upp
de rent militära aspekterna. Statsrådet
är självfallet helt på det klara med det
värde ur trivselsynpunkt som tillgången
på en musikkår har inom ett militärt
förband och vilken goodwillskapande
faktor den är för försvaret som helhet.
Såvitt jag förstår kan detta inte nog uppskattas.
En militärmusikkår tjänar
verkligen som en utomordentlig brygga
— och som jag ser det en inte alltför
kostnadskrävande sådan — mellan folk
och försvar. Jag tror, herr statsråd, att
man allmänt taget just nu bör vara
mycket mån om att denna brygga inte
spolieras. Jag säger detta utifrån den
deciderat positiva grundsyn på vårt
försvar som jag har. Jag tror med andra
ord att det vore opsykologiskt att
nu på nytt på ett mera kännbart sätt
röra vid försvarets musikorganisation.
Min fråga gällde emellertid den betydelse
musikkåren har för det civila
musik- och kulturlivet i förbandsorten
och i hela den kringliggande bygden,
som ju är ett mycket stort och kraftigt
växande befolkningscentrum. Jag gör
mig inte skyldig till någon överdrift om
jag påstår att den indragning, som nu
tydligen är ifrågasatt, skulle betyda ett
dråpslag för det rikt blomstrande musiklivet
där nere. Läget är ju helt enkelt
det att om en provinsiell orkesterverksamhet
skall kunna upprätthållas,
måste den i största möjliga utsträckning
bygga på de militära musikkårerna och
de skickliga och ambitiösa musiker som
där finns. Jag vill vitsorda att A 6-kåren
i det avseendet har gjort en enorm
insats under alla år, en insats som för
övrigt också sträckt sig över det musikpedagogiska
området. Jönköpings musikskola
rekryteras ju till väsentlig del
från A 6:s musikkår. Även detta skulle
jag vilja be statsrådet observera vid den
prövning som tydligen förestår. De negativa
verkningarna av en indragning
skulle bli så ytterst kännbara, att jag
tycker att man bör hesitera. Jag vill väd
-
ja till statsrådet att i detta fall låt Geddesyxan
ligga obrukad. Det är en god
investering det här är fråga om.
Herr EDLUND (h):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för svaret, som jag finner i
någon mån lugnande. Jag förmodar att
anledningen till att flygvapnets musikkår
i Västerås kommit i farozonen närmast
skulle vara den att flygvapnets
centrala skolor skall flyttas från Västerås
till Halmstad. Flygvapnets musikkår
har dock kanske större uppgifter att
fylla för försvarets anstalter än flera
andra musikkårer i landet. Jag kan
nämna att förutom musikunderhållningen
vid flygflottiljen i Västerås och pansarregementet
i Enköping har kåren
stått för den musikaliska underhållningen
vid flygvapnets verkstäder i
Västerås och Arboga och vid flygvapnets
lärlingsskola i Västerås. En indragning
skulle efter vad jag kan förstå innebära
en väsentlig beskärning av möjligheterna
för flygflottiljen att få musik.
Hur mycket är svårt att säga — kanske
med hälften, kanske mer. För de övriga
nämnda anstalterna skulle troligen möjligheterna
helt försvinna, givetvis till
men för trivseln.
I försvarsdepartements promemoria
talas ju om att stor hänsyn togs till det
civila musiklivets intressen vid utformningen
av 1956 års organisation. Det
är riktigt, och ett dylikt hänsynstagande
synes mig alltjämt mer än väl befogat.
Västerås har enligt uppgift vid årsskiftet
sedan dess vuxit till Sveriges
sjätte stad. Det är självfallet ett mycket
stort behov av utbildade musiker i staden.
Dessutom kan jag nämna att personal
urFl:s musikkår på sin fritid medverkar
i orkesterföreningarna i Västerås,
Fagersta och Avesta. I sistnämnda
stad är f. ö. flottiljens musikdirektör
dirigent. Vidare är personal engagerad
Fredagen den 22 januari 1960
Nr 2
13
Vid remiss av propositionen med förslag till lag om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk, m. m.
vid en rad musikskolor, inte bara i
Västerås utan i flera andra orter i länet.
Genom denna medverkan av personal
ur F 1 :s musikkår har i länet kunnat
skapas ett musikliv av delvis mycket
liög klass. En indragning av kåren skulle
utan tvekan få en för detta musikliv lika
förödande effekt som vi nyss hört beträffande
Jönköping. Det skulle innebära
en allvarlig kulturell nedrustning.
I sitt svar talar statsrådet om ställningstagandet
till vilka kårer som eventuellt
skall dras in. Det var emellertid
inte den saken jag närmast avsåg när jag
talade om möjligheterna att på annat
sätt göra motsvarande besparingar, utan
jag tänkte närmast på andra förändringar
inom musikorganisationens ram.
Självfallet måste ju indragningar eller
nedskärningar innebära olägenheter,
men andra former för indragning och
nedskärning skulle som sagt inte få lika
allvarliga vådor som denna. Det har
sagts mig att man skulle kunna tänka sig
sådana åtgärder som en minskning av
antalet elever eller aspiranter eller en
viss omdisponering av stämbesättningen,
en omläggning av den nuvarande
stråkutbildningen o. s. v.
Slutligen vill jag säga några ord om
personalen. Den militära anställningsformen
innebär ju många stora fördelar
för personalen, och i många fall är militäryrket
ett yrke som kan bjuda verklig
tillfredsställelse och arbetsglädje,
men det har även sina avigsidor och
nackdelar. Fn av de mest framträdande
avigsidorna är den ovisshet som på
många sätt präglar anställningen. Ofta
återkommande organisationsändringar
med åtföljande personalförflyttningar
medför stora svårigheter, besvär och bekymmer,
som skapar oro och vantrivsel
inom kårerna, särskilt om inte ändringarna
bedöms som absolut nödvändiga
eller ofrånkomliga. I detta konkreta
fall kan jag på samma sätt som
herr Hamrin i Jönköping nämna alt efter
1956 års beslut blev flertalet av kå
-
rens nuvarande medlemmar förflyttade.
Det skedde i vissa fall frivilligt, i andra
tvångsvis. Musikdirektören exempelvis
flyttade frivilligt från Boden och fick
alltså själv stå för de dryga flyttningskostnaderna.
Hade han haft en aning
om detta indragningshot, hade han självfallet
aldrig sökt denna befattning.
Bland personalen finns vidare de som
blivit tvångsförflyttade två gånger. Jag
understryker vad det innebär av kostnader
för flyttning och nyanskaffningar,
numera ofta också med pengar, både
under och över bordet, slitningar på
grund av familjesplittring, svårigheter
med miljöbyte, barnens skolgång o. s. v.
Skulle personalen nu när den börjat
komma i ordning och finna sig till rätta
i sin nya miljö återigen tvingas flytta,
måste man erkänna att den kan hysa
berättigad bitterhet och berättigat missnöje
med statsmakternas sätt att behandla
sina anställda. Jag vädjar alltså
till försvarsministern att verkligen ta
detta under övervägande.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 3
Vid remiss av propositionen med förslag
till lag om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk, m. m.
Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande proposition
nr 17, med förslag till lag om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk, m. m.
Därvid anförde
Herr LUNDBERG (s):
Herr talman! Riksdagen har presenterats
en märklig proposition, nämligen
nr 17 med förslag till lag om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk
m. in. Propositionen är märklig bl. a.
därför att den är undertecknad av ett
f. d. statsråd, herr Ingvar Lindell, och
den återupplivar ett andligt skråtänkande,
som vi hade hoppats blev be
-
14
Nr 2
Fredagen den 22 januari 1960
Vid remiss av propositionen med förslag till lag om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk, m. m.
gravt teoretiskt 1846 och praktiskt genom
den demokratisering på det kulturella
och sociala området som sedan
genomförts i vårt land. Hela propositionen
är ett uttryck för ett reaktionärt
skråtänkande, som inte lagt märke till
vare sig tryck- och yttrandefrihetens
principer eller den industriella och
samhälleliga utveckling, som delvis fått
sin inriktning genom arbetet i andra departement.
Propositionen är en skrivbordsprodukt
av åldermän som inte observerat,
att vi har ett föränderligt samhälle,
som kräver snabb anpassning och
som — därest gammal skråanda återupplivas
— är dömt att åsamkas stor
skada. Motiveringarna andas instängd
luft från ett andligen slutet slottsrum
eller kloster. De vill konservera nuet
för att hindra framtiden.
Justitiedepartementet har med rätta
utsatts för skarp kritik efter världskriget.
Departementet har ofta gjort det
man inte borde göra och underlåtit att
göra det som för länge sedan borde vara
avklarat. Skulle vanhävdslagen varit
tillämplig på departementet skulle det
inte kunnat undgå att träffas av den.
Vid skiftet av departementschef i
höstas knöts förhoppningar till att det
nya statsrådet skulle ta krafttag i arbetsuppgifterna
och att ett konstruktivt,
praktiskt tänkande skulle göra sitt intåg
även i justitiedepartementet. Det verkar
då chockerande att vi nu från departementet
presenteras en proposition undertecknad
av herr Ingvar Lindell, som
ju är ett f. d. statsråd och inte aktuell
1960, i stället för av den nuvarande justitieministern.
Jag kan förstå att en
modern justitieminister inte gärna vill
sätta sitt namn under en proposition,
som inte blott är andligt reaktionär utan
jämväl innesluter produktionshämmande
faktorer, vilka kommer att kosta
mycket stora miljonbelopp för stat,
landsting, kommuner, företag, organisationer
och enskilda. Den kommer vidare
att skapa en rättslig osäkerhet som
hindrar vettiga initiativ: den kräver i
stället för att stimulera. Under sådana
förhållanden tycker man emellertid att
den nuvarande justitieministern resolut
borde ha vägrat att överlämna propositionen
till riksdagen.
Det förefaller som om propositionsskrivaren
och utredarna knappast lagt
märke till att litterära och konstnärliga
verk, vetenskap och forskning, enskild
eller annan företagsamhet m. m. alltmera
blivit eller helt enkelt redan är
resultatet av ett lagarbete. Utvecklingen
är ett resultat av den rationalisering vi
kan protestera emot men icke undvika,
om vi skall sikta framåt och vara med i
konkurrensen.
Även om vi kan -— såsom man gjort
i propositionen — peka på en Lex
Strindberg, tillkommen för att efter
Strindbergs död klara en försörjningsfråga
för hans efterkommande, har författaren
ändå med sin satiriska och dräpande
kritik, bl. a. i sina tal till svenska
nationen och i beskrivningen av skråväsendet,
visat vart det bär hän med
ett skråtänkande och framhållit hur
omöjligt det är att fastslå vem som är
»upphovsman». Strindberg skriver i
det sammanhanget bl. a. att i Egypten
dyrkades liken, även efter de största
uslingar, och en anmärkning mot den
store hädangångnes regering straffades
som majestätsbrott. Det var icke allenast
förbjudet att öppna Dödsboken
över Farao, det var även påbjudet att
prisa hans dåliga handlingar såsom varande
berömliga. Swedenborg lär därför
ha sagt att Egypten betyder mörkret.
Jag tycker det är onödigt med det
blomsterspråk, som utredarna och propositionsskrivaren
visar en provkarta
på, när de nu söker återuppliva liket
med namnet skråväsen och faller på
knä för att skrymta, att de hyllar något
annat. Bet låter mer högtidligt och fint
att säga, att upphovsrätten till skydd för
det litterära och konstnärliga skapandet
är av utomordentligt stor betydelse
Fredagen den 22 januari 1960
Nr 2
15
Vid remiss av propositionen med förslag till lag om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk, m. m.
för den andliga odlingen än att säga,
att den till sin karaktär endast är krasst
ekonomisk, reaktionär, monopolsträvande
— ja, farlig för det man säger sig
vilja skydda.
Det reella är att lyckade litterära och
konstnärliga producenter, som genom
kritiker och genom bl. a. reklam i TV
och radio blivit säljbara, tjänar pengar
och har blivit mätta och rika till den
grad att de ibland, för skattens skull,
måste mantalsskriva sig i ett främmande
land. För dessa och för juristerna
blir lagen en guldgruva, men lagen kommer
inte att hjälpa dem som genomlider
ekonomiska bekymmer under de
hårda åren, innan de fått ett namn och
blivit säljbara.
Jag kan inte heller förstå varför det
ekonomiska monopolskyddet skall utsträckas
så långt i tiden efter konstnärens
död för att de efterlevande skall
få en arbetsfri inkomst, som måste betalas
av alla de många med små inkomster
och vilka själva, exempelvis för en
nykonstruktion inom industrien, som
kan skapa stora ekonomiska värden, endast
får några hundralappar och kanske
arbetslöshet — men inget mer. Eller
menar herr Lindell och utredarna att
s. k. litterära och konstnärliga skapares
avkomma liksom också de rika kupongklippande
änkenåderna och herrarna
vid Strandvägen och på andra håll inte
själva skulle bli försörjningsdugliga?
Även om tekniken och industrien med
dess arbetare presterar allt fler ekonomiska
värden, kan det inte vara rimligt
att därför premiera drönare — om de är
friska — som inte själva vill hjälpa till
med att försörja sig på ett naturligt sätt,
genom produktivt arbete, utan måste
hänga sig fast vid död mans prestation
och ta monopolunderhåll från de bredare
folklagren, som av olika skäl utestängts
från det andliga ståndets lustgård.
Detta är orimligt.
Varför har i så fall inte herr Lindell
och hans medarbetare tagit med de ar
-
betare som faktiskt, genom driften att
skapa, stimulerat rationaliseringen men
sedan ställts utanför industrien, utan
både upphovsrätt och pengar?
Någon definition på vad litterär och
annan konst är har inte presenterats i
propositionen. Visserligen lär en konstprofessor
ha sagt, att »konst är det som
göres av den som kan göra konst». Det
är pappersmeriter som blir avgörande
för upphovsrätten, den knyts till formell
utbildning och inte till reell kunnighet.
Nu får juristerna ytterligare ett
jaktområde som ger dem en lukrativ
försörjning. Ty de kommer som ombud
och i domstolar att säga vad konst är,
när andra inte kan avgöra saken. Att
döma av utredningen och propositionen
torde juristerna knappast ha läst
konsthistoria, dess uppkomst och utveckling.
Men detta lär inte heller vara
nödvändigt, om man hävdar att makt är
detsamma som rätt och vett.
Vi får väl se hur kommunalmän, företagare
och enskilda kommer att reagera
när de får bevittna att exempelvis
— vi får väl säga svältavlönade —
— arkitekter, som kanske tjänar under
100 000 kronor, kommer dragande med
en jurist till en domstol för att hävda
en monopolrätts avkastning. Både juristoch
domstolskostnaderna skall ju betalas
av staten, d. v. s. av inkomsttagare som
till huvudsaklig del får nöja sig med
en inkomst under 10 000 kr. Liknande
fall förekommer även på andra områden.
Men detta är inte nog — avkomman
till den s. k. upphovsmannen skall
sedan konstnären dött få fortsätta den
obskyra verksamheten att utan prestation
lyfta pengar. Och denna privilegierade
monopolställning inom skrået
kommer endast de ekonomiskt starka
till del. De konstnärer och författare
som brottas med ekonomiska bekymmer
— och det är tyvärr det stora flertalet
— kan inte ösa ur upphovsrättens
penningbrunn, ty de har inte funnit
skopan att ösa med.
16
Nr 2
Fredagen den 22 januari 1960
Vid remiss av propositionen med förslag till lag om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk, m. m.
För såväl närings- som samhällsliv,
för vår demokrati och för de enskilda
medborgarna är det både farligt och
trist om man ständigt och jämt måste
hålla en jurist i hand och ha ett processhot
hängande över sig, när det gäller
andliga och kulturella ting liksom
när det gäller för vår försörjning väsentliga
ekonomiska värden, som vi lärt
oss att betrakta som samfälld egendom.
Det förefaller som om utredarna och
propositionsskrivaren blivit förskräckta
över att boken, konsten, musiken och
allt det vi kallar kulturella värden jämte
radio och TV genom samhällsutvecklingen
och den förbättrade ekonomien
för arbetare, jordbrukare m. fl. har funnit
väg till allmogens hem. Det har aldrig
förr sålts så mycket böcker, konst,
musikverk etc. i vårt land som för närvarande.
Är det detta som förskräcker?
Förtjänsterna i det andliga skrået skall
öka genom en ny skråordning. Pengarna
måste gå före en spridning av de
kulturella värdena och tillföras de privilegierade
grupper jag tidigare nämnde.
Den enskilda äganderätten måste,
som det vill synas, ytterligare vidgas
till ett område, som man tidigare endast
i begränsad utsträckning varit inne på.
Inför förslaget om denna upphovsrätt
skulle åtminstone jag vilja citera Fabian
Månssons ord: vet hut, vet sjufalt hut.
Propositionen står i uppenbar motsats
till våra sociala, kulturella och ekonomiska
strävanden i övrigt. Vi har bl. a.
dyrt fått betala två statsråds ekonomiska
och lagtekniska lättsinne och blåögdhet
i en liknande fråga år 1950. Detta
misstag ryms väl inom möjligheten att
räkna kostnaderna för svenska folket i
så och så många tiotals miljoner kronor.
Den kostnad som stat, landsting, kommuner,
industri, organisationer och enskilda
skall betala till jurister, domstolar
och ett fåtal litterära och konstnärliga
skapare får räknas i hundratals miljoner
kronor. Men vad farligare är: utvecklingen
i vårt samhälls- och närings
-
liv kommer att hämmas. Kultur bör man
väl inte ta med i juridiska sammanhang,
men att den vidgade upphovsrätten även
kommer att hindra utvecklingen på det
kulturella området är obestridligt.
Med det anförda ber jag att få rikta
en enträgen vädjan till regeringen,
främst då den nuvarande justitieministern
samt statsministern, att återkalla
denna reaktionära och illa genomtänkta
proposition. Vi har helt enkelt inte,
vare sig i ekonomiskt eller i kulturellt
avseende, råd med denna vidgade upphovsrätt.
Då jag är principiell anhängare till
att hjälpa medmänniskor som brottas
med ekonomiska bekymmer i olika situationer
och då jag är underkunnig om
att litterära och konstnärliga skapare
under de hårda åren behöver ekonomisk
hjälp och stöd, anser jag ökade
statsanslag vara nödvändiga härvidlag.
Men denna hjälp skall då direkt genom
organisationer eller på andra vägar
ställas till de litterära och konstnärliga
skaparnas förfogande, utan möjlighet
för mellanhänder att genom spekulativa
initiativ ta huvuddelen av pengarna.
Den optimism som finansministern visat
i dessa sammanhang ■—• jag utgår
från att han en gång i tiden måste ha
givit herr Lindell igångsättningstillstånd
för upphovsrätten — skulle verkligen
kunna bättre nyttjas genom att
han offrar en liten del av kostnaderna
för upphovsrätten till höjda anslag för
olika ändamål. Det vore rimligt om propositionens
ekonomiska optimism och
lättsinne i år prutades ned till bara ett
direkt anslag av låt mig säga 25 miljoner
till dem som behöver ett ekonomiskt
stöd för att kunna åstadkomma
litterära och konstnärliga verk. Härtill
bör kunna läggas några tiotal miljoner
kronor till åttonde huvudtiteln för vetenskap,
forskning, folkbildning etc. Jag
lovar finansministern att jag skall försöka
åstadkomma förslag, så att man
Fredagen den 22 januari 1960
Nr 2
17
Vid remiss av propositionen med förslag
konstnärliga verk, m. m.
kan göra av med de pengar som man
här synes ha behov av att göra av med.
Även om nu herr Lindelis proposition,
likt ett gökägg som läggs i en annan
fågels bo, bara råkat hamna på riksdagens
bord, ligger det nära till hands
för både regering och riksdag att säga,
att när nu olyckan skett måste vi ur
prestigesynpunkt klara det ovälkomna
ägget — det blir ju ändock en gök. Nu
gäller det alltså att skapa en motivering
och med en fri omskrivning av Strindberg
säga — jag utgår från att upphovsrätten
ännu inte lägger hinder i vägen
för en sådan omskrivning — att det
skall påbjudas att vi skall prisa dåliga
handlingar såsom varande berömliga.
Men jag vädjar till riksdag och regering:
låt oss kasta både prestigen och
förslaget om en vidgad upphovsrätt över
bord! Ett sådant handlingssätt från regering
och riksdag skulle återföra det
hela till en förnuftigare ordning.
För egen del vill jag med detta anförande
redan nu protestera samt vädja
till regering och riksdag att verkligen
ägna lagstiftningsfrågor ökad uppmärksamhet.
Gör man det, försvinner också
herr Lindells och utredarnas gökägg ur
boet. Ett initiativ från regeringen till att
ta tillbaka propositionen skulle hedra
regeringen och visa, att ett misstag som
sker kan rättas till innan skador uppkommer.
Jag vill påpeka att jag framfört dessa
synpunkter till de justitieministrar som
jag nu riktar kritik mot, och det är alltså
inte fråga om någon efterhandskritik.
Jag hoppas innerligt att justitieministern
prövar denna fråga och ser till
att justitiedepartementet, i likhet med
andra departement, försöker att betrakta
såväl ekonomiska som samhälleliga
och industriella ting på ett mera vcrklighetsbetonat
sätt och kommer bort
från skrivbordstänkandet. Det är dock
den svenska allmogen, de mindre inkomsttagarna,
som ytterst får betala alla
dessa misstag och alla dessa privilegie
-
till lag om upphovsrätt till litterära och
rade inkomster som man på en omväg
— genom att tala om andliga ting — försöker
få igenom i riksdagen. Om inte
mitt anförande leder till något annat, så
är det dock en protest från min sida,
innan vi börjar ösa ut de många miljoner
som detta förslag skulle kosta.
Vidare yttrades ej.
Propositionen hänvisades, såvitt angick
förslaget till ändrad lydelse av 1
kap. 8 § tryckfrihetsförordningen, till
konstitutionsutskottet och i övrigt till
behandling av lagutskott.
Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas det i anledning av propositionen
inom kammaren avgivna yttrandet.
§ 4
Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj :ts på bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid
till statsutskottet propositionen nr 18,
angående överlåtelse av vissa kronan
tillhöriga fastigheter inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde;
till behandling av lagutskott propositionen
nr 19, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 25
maj 1951 (nr 286) med vissa bestämmelser
till motverkande av svinsjukdomar;
till statsutskottet propositionen nr 21,
angående fortsatt disposition av vissa
äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
till behandling av lagutskott propositionen
nr 22, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1959 vid dess fyrtiotredje
sammanträde fattade beslut; och
till jordbruksutskottet propositionen
nr 27, angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket.
2 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 2
18
Nr 2
Fredagen den 22 januari 1960
Interpellation ang. verkställda undersökningar beträffande THX-preparatet
§ 5
Föredrogos var efter annan följande
å kammarens bord liggande motioner.
Därvid hänvisades
till konstitutionsutskottet motionen
nr 27;
till statsutskottet motionerna nr 28—-40;
till bevillningsutskottet motionerna
nr 41—46;
till bankoutskottet motionerna nr 47
och 48;
till behandling av lagutskott motionerna
nr 49—54;
till jordbruksutskottet motionerna nr
55—57; samt
till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 58 och 59.
§ 6
Föredrogs den av herr Staxäng vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående utnyttjande av den
planerade militära helikopterbasen i
Skredsvik för sjuktransporter m. m.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 7
Föredrogs den av herr Nilsson i Gävle
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
hans excellens herr statsministern i anledning
av beslutade industrinedläggelser.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 8
Föredrogs herr Vigelsbos vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för finansdepartemen
-
tet angående beräkningen av allmän varuskatt
på maskiner.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 9
Föredrogs den av herr Nelander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder
mot störande trafikbuller.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 10
Föredrogs den av herr Hedin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena i anledning av ifrågasatt utsträckning
av de danska och norska fiskegränserna.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 11
Interpellation ang. verkställda undersökningar
beträffande THX-preparatet
Ordet lämnades på begäran till
Herr ALMGREN (s), som yttrade:
Herr talman! Sedan tuberkulosen med
framgång bekämpats, framstår cancern
som vår stora folksjukdom. Allmänheten
följer med starkt intresse de stora
ansträngningar som av läkarvetenskapen
görs för att finna vägar att tränga
sjukdomen tillbaka.
Doktor Elis Sandberg i Aneby har genom
sitt preparat THX väckt stor uppmärksamhet
i landet. Meningarna är delade
om medlets betydelse i detta sammanhang.
Många människor sätter sitt
hopp till att det skulle kunna ge lindring
och bot för den svåra sjukdomen.
Medan vissa läkare ansett sig böra pröva
medlet vid behandling av cancerpatien
-
Fredagen den 22 januari 1960
Nr 2
19
Interpellation ang. verkställda undersökningar beträffande THX-preparatet
ter, har officiella vetenskapliga och administrativa
instanser ställt sig negativa
vid bedömningen av medlets värde i
kampen mot cancersjukdomarna.
Inte minst genom de meningsyttringar
som kommit till uttryck i tidningspressen
framstår bedömningen som
mycket oklar. Med tanke på såväl alla
dem som själva är angripna av cancer
som dessas anhöriga är det ur både
saklig och allmänt mänsklig synpunkt
av största vikt att större klarhet skapas
beträffande THX-preparatet.
Med stöd av det anförda anhåller jag
om andra kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:
Är statsrådet villig att lämna kammaren
en redogörelse för de undersökningar
och ståndpunktstaganden som
gjorts av vetenskapliga och administrativa
instanser beträffande THX-preparatet?
Denna
anhållan bordlädes.
§ 12
Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
memorial:
nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse, och
nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.
§ 13
Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:
nr 20, om godkännande av liandelsoch
betalningsavtal mellan Sverige och
Rumänska Folkrepubliken m. m.,
nr 23, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Israel för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet, och
nr 24, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förord
-
ningen den 28 september 1928 (nr 376)
om särskild skatt å vissa lotterivinster.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 14
Till bordläggning anmäldes fullmäktiges
i riksgäldskontoret yttrande över
vissa av riksdagens revisorer gjorda uttalanden.
§ 15
Tillkännagavs, att följande motioner
under sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen
nr 60, av herr Ohlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Bidrag till internationell
hjälpverksamhet,
nr 61, av herr Ohlin m. fl., om bistånd
åt de s. k. underutvecklade länderna,
m. m.,
nr 62, av herr Elmwall m. fl., om åtgärder
till förbättrande av de s. k. underutvecklade
ländernas livsmedelsförsörjning,
nr 63, av herr Thapper m. fl., om utredning
rörande handläggningen av ekonomiska
angelägenheter avseende kyrkliga
ändamål,
nr 64, av herr Spångberg, om ändring
av bestämmelserna angående plats för
avgivande av yttrande inför kammaren,
nr 65, av herr Hjalmarson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till bostadsbyggande
in. m.,
nr 66, av herr Hjalmarson m. fl., om
åtgärder till främjande av småhusbebyggelse,
nr 67, av herr Nordgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare in. m.,
nr 68, av herr Nelander in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till televisionens driftkostnader,
nr 69, av herrar Wahrendorff och
Eriksson i Bäckmora, i anledning av
20
Nr 2
Fredagen den 22 januari 1960
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Bidrag till ersättning för vissa av
översvämningar förorsakade skador,
nr 70, av herr Darlin m. fl., om höjning
av anslaget till Åtgärder för främjande
av varuutbytet med främmande
länder,
nr 71, av herr Spångberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Bidrag till bestridande av kostnader
för vissa internationella kongresser
i Sverige,
nr 72, av herr Hedlund m. fl., om utredning
angående räntefria studielån
för finansiering av högre studier,
nr 73, av herrar Jansson i Benestad
och Gustafsson i Kårby, angående redovisningen
av kostnaderna för de allmänna
barnbidragen,
nr 74, av herr Darlin m. fl., om rationalisering
av statens järnvägars bussoch
biltrafikrörelser,
nr 75, av fru Sandström m. fl., om
utredning beträffande det svenska luftfartsverket,
nr 76, av fru Sandström, om översyn
av Statens skogsindustriers ekonomiska
ställning, m. m.,
nr 77, av fru Sandström, om utredning
beträffande Svenska skifferoljeaktiebolagets
framtida verksamhet,
nr 78, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl., om decentralisering av statens
elektriska inspektion,
nr 79, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl., om ändrade grundavgifter vid elabonnemang
för mindre industrier,
nr 80, av herr Munktell m. fl., angående
en professur i internationell rätt vid
Uppsala universitet,
nr 81, av herr Lundberg m. fl., om inrättande
av en professur i socialmedicin
vid Uppsala universitet,
nr 82, av herr Ståhl, om inrättande vid
konstfackskolan av en tjänst som e. o.
facklärare i ämnet modeundervisning,
nr 83, av herr Gustafsson i Kårby, om
ungdomens fostran till insikt om demokratiens
grundläggande värden,
nr 84, av herr Nordgren, om företagares
skyldighet att inleverera källskatt,
m. m.,
nr 85, av herr Hjalmarson m. fl., om
en successiv avveckling av dubbelbeskattningen
för aktiebolag och ekonomiska
föreningar, m. m.,
nr 86, av herr Gustafsson i Borås, om
befrielse från allmän varuskatt beträffande
vissa publikationer,
nr 87, av herr Larsson i Hedenäset,
om utredning rörande realisationsvinstbeskattningen
vid försäljning av egnahem,
nr 88, av herr Stiernstedt m. fl., om
avdragsrätt vid beskattningen för gåvor
till karolinska mediko-kirurgiska
institutet,
nr 89, av herr Johansson i Stockholm
m. fl., om utredning i syfte att skapa en
statlig svensk petrokemisk industri,
nr 90, av herr Bohman m. fl., om utredning
angående avgiftsbelagda trafikanläggningar,
nr 91, av herr Nihlfors m. fl., angående
tillämpningen av 22 kap. 4 § strafflagen
i samband med avbetalningsköp,
nr 92, av herrar Nyberg och Neländer,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 10, med förslag till lag om samhällets
vård av barn och ungdom (barnavårdslag)
m. m.,
nr 93, av herr Zetterberg i Stockholm
m. fl., om viss ändring av lagen om försäkring
för allmän tilläggspension,
nr 94, av herrar Nordgren och Nilsson
i Svalöv, om viss ändring av 8 § lagen
om försäkring för allmän tilläggspension,
nr 95, av herr Senander m. fl., om
tryggande av rätten till politisk verksamhet
inom enskilda företags områden
och anläggningar,
nr 96, av herr Holmberg m. fl., om
tandvårdens inordnande i sjukförsäkringen,
nr 97, av herrar Zetterberg i Stockholm
och Svennngsson, om viss ändring
av kollektkungörelsen,
nr 98, av herr Darlin m. fl., om avslag
å Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Jordfonden,
nr 99, av herr Wahrendorff, om formerna
för försäljning av jordbruksfas
-
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
21
tigheter, som tillfallit allmänna arvsfonden,
nr 100, av herr Jansson i Benestad
m. fl., om viss ändring av bestämmelserna
rörande till jordbrukare utgående
arealtillägg,
nr 101, av herr Larsson i Norderön
m. fl., angående enhetligt bensinpris för
hela landet, och
nr 102, av herr Larsson i Hedenäset,
angående avståndskostnadernas inver
-
kan på levnads- och produktionskostnaderna
i Norrland.
Dessa motioner bordlädes.
§ 16
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.47.
In fidem
Sune K. Johansson
Måndagen den 25 januari
Kl. 10.00
§ 1
Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m.
Föredrogos för remiss till utskott i
ett sammanhang Kungl. Maj:ts på kammarens
bord liggande propositioner nr
1, angående statsverkets tillstånd och
behov under budgetåret 1960/61, och nr
2, angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1959/60.
Därvid anförde:
Herr HJALMARSON (h):
Herr talman! Allas vår omsminister
— förlåt, herr talman -— herr finansministern
är belåten. Själv är han bra.
Hans politik är bättre. Bäst av allt är
dock den allmänna omsättningsskatten
— huvudnyckeln till det socialdemokratiska
högskattesamhällets alla bakdörrar.
Att landets husmödrar betalar skatt
varje gång de köper något är — heter
det —- nödvändigt för det progressiva
samhällsarbete, som tas fram och dammas
av varje gång regeringen behöver
mer pengar. På en och samma gång gör
de mångas många omsättningsskatteslantar
det möjligt för storkarlarna i
finansdepartementet att hålla priserna
nere. Som vanligt sänker regeringen priserna
genom att höja dem. Det sker vartannat
år. Med det resultatet att allt kostar
mer i morgon än i dag. Av någon
anledning kallas detta stabiliseringspolitik
— ibland till och med kraftfull
stabiliseringspolitik. Vad man stabiliserar
är prishöjningarna — inte priserna.
Men det beror — så menar regeringen
—• på illasinnade mellankommande omständigheter.
Utan mellankommande
omständigheter skulle jag inte ha ramlat,
sa’ han som glömt att knyta skosnörena.
Den första omsättningsskattebudgeten
ligger på bordet. Nära 400 miljoner av
de utgifter, som i höstas inte kunde
klaras utan omsättningsskatt — enligt
finansministerns besked — har nu gömts
undan — i snö. Säkerligen kommer de
fram — i tö. Gunnar Sträng talar om
sparsamhet. Han föreslår en ökning av
utgifterna. Bara den ökning han föreslår
skulle ensam räcka till för alla vägar
vi bygger, för allt vägunderhåll, för
alla hamnar och farleder, för allt vad
vi över huvud taget gör på kommunikationernas
område. Vi i högerpartiet godtar
inte den socialdemokratiska uppläggningen.
Vi kommer att presentera en
22
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
sparsamhetsbudget — en budget för
skattesänkningar. Den ber vi människorna
acceptera. Låt mig bara tillägga:
Just valår behöver socialdemokraterna
aldrig nya skatter — aldrig före valet.
1956 hette finansministern också G.
E. Sträng. Om vi skulle låta honom titta
på årets budget. Då ansåg han riskerna
för inflation vara allvarliga. Det gör
han nu också. Då var han orolig för
valutaförluster. Det borde han vara nu
också. Bara i december tappade vi lika
mycket utländska valutor som vi vunnit
på de två senaste åren. Vi måste räkna
med än större avtappning nu i januari.
Mer än någonsin behöver vi den handlingsfrihet
som en hygglig valutakassa
ger. Läget nu är alltså inte bättre, snarare
värre än 1956. Det året drog finansministern
slutsatserna av den högskattepolitik,
vi aldrig har accepterat och
aldrig kommer att acceptera. Då skulle
statens ökade inkomster räcka till för
allt och överallt, t. o. m. för avbetalningar
på statsskulden. Alla utgifter,
som inte betalades av inkomster, var
lika inflationsskapande. Staten fick inte
låna pengar. Det fanns inga riktiga
pengar för den att låna. Det var då!
Nu? Alldeles tyst om allt detta, tyst
om den så kallade totalbalanseringen.
Herr Sträng smyger på mjuka tofflor
som till en sjuksäng, där hans principer
vrider sig, och lånar i förbifarten lika
mycket som alla människor i detta land
betalar i källskatt under ett halvt år.
Men statens inkomster beräknas ju öka
dubbelt så mycket i år som när totalbalanseringens
påläggskalv sprattlade i
ungdomligt övermod. Javisst. Men att
vilja är inte att kunna. Principer är bra
bara man inte behöver tillämpa dem.
På det är finansministern ett levande
exempel. Själv är han ett stundens barn,
och årets budget är en redan vid sjösättningen
sjunkande liögskatteskuta. De
höga och höjda skatterna hotar stabiliteten,
men att pengarna är uppätna av
nya utgifter, redan när de kommer in,
gör ont värre. Den som vill ha bestå
-
ende ordning i statens affärer, säkerhet
mot nya skattekrav och mot inflation,
har ingenting att vänta av årets budget.
Två dagar efter herr Strängs politiska
tal i radio såg sig riksbanken tvungen
att signalera räntehöjning. Riksbanken
har ett alldeles särskilt ansvar för vården
av vårt penningvärde.
Bakom oss, herr talman, har vi alla
experimenten med plötsliga skatteingripanden,
subventioner, ransoneringar
och regleringar. Framför oss ligger en
framtid, som lockar, därför att den bjuder
sådana möjligheter för envar men
inte mindre därför att den kräver så
mycket av var och en. Vi har sannerligen
prövat paragrafekonomiens alla
möjligheter. Vi har köpt efterkrigstidens
förbättringar i våra levnadsvillkor till
priset av ett outhärdligt skattetryck och
en inflation, som gått hårt utöver småspararna.
Men vad är det som nu håller
på att gå upp för allt fler? Att hela överhetshushållningens
tid är förbi! Att
tanken på dirigerade människor, som
låter myndigheterna bestämma för sig,
är ur takt med tiden. Att vi måste pröva
om hela den härskande inställningen —
från fördomsfria och positiva utgångspunkter.
Det som händer och kommer
att hända aktualiserar med allt starkare
eftertryck kravet på större rörelsefrihet,
mer självbestämmanderätt inte för
några utan för många.
I land efter land ställer de ansvariga
sig frågan: Hur skall det kraftiga och
stigande sparande åstadkommas, som
oundgängligen krävs för att en nyskapande
teknik skall ge vad den kan ge?
Överallt är svaret detsamma. Politiken
måste ge människorna större möjligheter
att direkt och personligt engagera
sig. Det kan den bara göra om det stigande
välståndet får bli stigande personligt
välstånd för fler och fler — inte
slussas in och ut i statsbudgeten. Fler
måste få erfara något av det personliga
oberoendets glädje och den personliga
ägnderättens säkerhet.
Vad är det man gör? Runt om i de
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
23
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
självständiga människornas värld sätts
väldiga summor sparmedel in på fritt
egnahemsbygge för miljoner, det allmänna
skiftar ut sin egendom på medborgarna,
skatterna sänks och särskilda
skattereformer genomförs, så att vanligt
folk får lättare att bli delägare i företagen
och så att nystartade företag bättre
kan hävda sig. Jag läste en notis. Bolagsstämman
i ett amerikanskt företag
med 100 000 aktieägare hade samlat
12 000 av dessa. Bolagsstämman i vårt
svenska malmbolag utnämns av regeringen.
Den består av en person.
Kanske kan vi i vårt land ännu en
kort tid leva som förut — inbilla oss
att det finns en skärm mellan oss och
världen. Kanske kan vi skutta från skattehöjning
till skattehöjning, låna när
det inte finns något att låna, plåstra
med kapitalmarknadsregleringar, med
ränteregleringslagar och kreditrestriktioner.
Kanske kan vi ännu en kort tid
byta pengar med varandra; kanske få
varandra att tro att någon skulle få något
genom statsbidrag som han i själva
verket själv betalar. Kanske kan vi hålla
kvar illusionen att några års subventioner
skulle vara värda många års skatter,
att det inte kostar något att omvandla
det vi betalar in i skatt till det
vi får ut i bidrag. Kanske, säger jag.
Men säkert är det inte. Ju hårdare vi
låser fast oss vid de stela kostnaderna,
desto mindre blir våra chanser att hålla
oss framme i den tätgrupp, där en givmild
natur gett oss en plats.
Att på en enda gång ta ett befriande
tag skulle egentligen vara det riktiga.
Detta är omöjligt. År av socialdemokratisk
politik binder — även oss som inte
har något ansvar för denna politik. Tag
pensionsfrågan. Vi har aldrig godtagit
den sociala orättfärdigheten att man
lastar över min och mina jämnårigas
pensionsavgifter på våra barn. Vi gör
det inte heller i dag. Vi har aldrig godtagit
pensionsfondernas anonyma tvångssparande.
Vi gör det inte heller nu. Vi
vill inte ha kvar obligatoriet utan er
-
sätta det med en fullt frivillig och valfri
tilläggspension —- utan ungdomsskatt
-—- som människorna själva bestämmer
sig för ovanpå den för alla lika folkpensionen.
Folkpensionen skall undan
för undan förstärkas. Den skall verkligen
ge grundläggande trygghet. Men
utöver vad den kostar skall inte myndigheterna
utan människorna själva råda
över sina arbetsförtjänster. Vad är
det för ett pensionssystem regeringen
har pressat igenom? Under hot om böter
skall husmödrarna i detta land betala
in pensionsavgifter också för den
tillfälliga hjälpen därhemma. Flertalet
av dem, som går till och från i hemarbete,
får ändå ingen tilläggspension.
Vart tar deras avgifter vägen då? Jo,
förmodligen räknas de in i regeringens
miljardfonder, dessa obligatoriefonder,
som inte har något med människors
rätt till pension att skaffa. Statsfonderna
kan därför genast försvinna. Men tyvärr
måste det ta något år, innan frivillig-pensionering
kan ersätta obligatoriet.
Så är läget. Vi vill göra omvandlingstiden
så kort som möjligt, men helt
kan vi inte slippa ifrån den.
På samma sätt måste vi ha en viss tid
på oss för att ge vår skattesänkningspolitik
hållfasthet och hela sin förmåga
att skydda penningvärdet. Statens affärer
måste saneras. Stabiliteten måste
återställas. Skattesänkningarna måste
underbyggas. Vi måste ge det frivilliga
sparandet tid att växa. Vi måste hela
tiden ha fast mark under fotterna.
Vi lovar inga presenter. Vi ställer två
frågor till människorna: Vill ni byta bidrag
mot skattelättnader? Vill ni vara
med om att begränsa statens verksamhet
för att få lägre betalningsskyldighet
till staten? Vi ställer inte frågorna ut i
luften utan rakt på sak — genom att
direkt peka på de begränsningar i bidrag
och statlig service, som diskussionen
gäller. Vår ståndpunkt är klar.
Skattelättnader är bättre än bidrag. Av
tre skäl. Skattelättnaden består men bidraget
förgår. Skattelättnaden växer
24
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
allteftersom vi förmår öka våra arbetsförtjänster.
Bidraget blir vad det är.
Skattelättnader befordrar produktion,
produktivitet och sparande. Det gör inte
bidragsgivandet.
Det är planerade, samordnade och
underbyggda skattelättnader vi föreslår.
Räknade på budgetår eller på kalenderår
motsvaras de av förslag till utgiftsbegränsningar
-—• så långt fram i tiden
som någon rimligen kan räkna. Vår
skattesänkningsbudget kommer inte att
ge ett större utan ett mindre lånebehov
än regeringens högskattebudget. Den är
starkare.
Vår tidtabell — vår tidtabell för skattesänkningar
— har tre huvudpunkter.
Från den 1 januari 1961 försvinner
omsättningsskatten.
Från den 1 januari också 1961 träder
de reformer i kraft, som ger människor
skattelättnader, när de sparar — för
egen bostad, eget hem och för barnens
utbildning.
Från den 1 januari 1962 skall våra
skatteskalor tillämpas med sänkt källskatt
för alla, mest för familjerna, med
sänkta marginalskatter för alla, mest
för dem, som har eller kan räkna med
att få vad vi numera anser vara hyggliga
och vanliga inkomster.
Vad vill vi åstadkomma med denna
planering för en lägre skattenivå, där
vi hela tiden — i tid och till storlek —
samstämmer skattesänkningar och utgiftsbegränsningar
?
En atmosfär i hela vårt samhälle, fri
från ängsligt skattetänkande, med större
intresse för den egna framtiden och
mindre för perfektionismen i sättet att
ta ut skatter, vilkas huvudfel är, att de
är och alltmer påtagligt blir för höga.
En hushållning som är bättre därför
att den är personlig, snabbare växande
tillgångar, ägda och skötta av många.
Bättre förutsättningar för en lugn löneutveckling,
som tar sikte på möjligheterna
till verkliga förbättringar, inte på
inflationens trollguld.
Bättre utsikter att följa med i kost -
nadskonkurrensen — att erövra och försvara
givande och säkra arbetstillfällen.
En fri kapitalmarknad med ett starkt
tillflöde av frivilligt sparande, där alla
får tävla om spararnas medel — på lika
villkor.
Vi har valt, herr talman, att föreslå
omsättningsskattens avveckling som en
första åtgärd. Varför? Omsättningsskatten
är högskattepolitikens symbol, en i
beskattningen permanentad statsfinansiell
kris. Genom att manipulera med en
skenbart låg procentsats kan en av
växande utgifter hårt trängd regering
— hur den än är sammansatt — lägga
väldiga bördor på människorna, göra
allt större inbrytningar i deras personliga
ekonomi. Vi fullföljer vårt motstånd
mot omsättningsskatten med förslag
att göra det fördelaktigt för många
människor att spara och med krav på
lägre källskatt för alla. Varför? Vi vill
göra skattesystemet också produktivt,
till en välståndsfaktor. Vi vill göra framåtskridandet
verkligt och meningsfyllt
för dagens och morgondagens medborgare.
Herr OHLIN (fp):
Herr talman! Herr Sträng är onekligen
en framstående förvandlingskonstnär.
I dag visar han en fryntlig uppsyn
och finner statens finansläge gott. Hur
annorlunda var det inte för några månader
sedan! En dag på höstkanten sammanträffade
han med oppositionen i
och för de säregna kontakter som regeringen
av okänd anledning kallar »förhandlingar».
Han visade då samma
ohöljda pessimism rörande statens affärer
som i våras och talade om ett budgetunderskott
och lånebehov på 4 miljarder.
Myndigheternas önskemål om
mer pengar adderades ihop som om en
finansminister bara var en additionsmaskin
som gått sönder så att subtraktion
är omöjlig. Enda botemedlet är, sade
herr Sträng, en omsättningsskatt.
Syftet med samtalen var helt enkelt
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
25
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
att få oppositionen att acceptera den
oms regeringen önskade. Att bakom regeringspartiet
står en mindre del av
väljarna än bakom oppositionspartierna,
påverkar inte herr Sträng. Det-är-visom-bestämmer-attityden
har aldrig haft
en mera typisk talesman än han. Låt
mig säga öppet, herr talman, att vad vi
i svensk politik mer än något annat
behöver är att komma bort från »tänkesättet
Sträng», som mest liknar en kvarleva
från forna tiders överhetsstat och
föga passar i vårt demokratiska land.
Innan kommunisterna hjälpt regeringen
att få igenom omsen ville herr
Sträng inte höra talas om att den stigande
konjunktur som kunde väntas
skulle öka statens inkomster och minska
utgifterna för arbetslöshetens bekämpande
— det betecknades mer eller
mindre som önsketänkande — till min
förvåning under livligt instämmande
från högerhåll, där man föreföll angelägen
att måla utsikterna lika mycket i
svart som finansministern.
Från vårt håll har man under fjolårets
samtal ansträngt sig att bedöma
budgetläget realistiskt och ta hänsyn till
konjunkturen. De nya siffrorna visar att
detta var berättigat. Statens finansiella
läge är emellertid trots driftbudgetens
balansering och ett visst nominellt överskott
ingalunda starkt, men det är inte
på långt när så mörkt som högskattepolitikens
företrädare med herr Sträng
i spetsen ville göra gällande i fjol. Felet
med statsfinanserna är inte främst svagheten
i budgetbalansen utan att skattetrycket
är för högt. Efter kriget har
stat och kommun, såsom jag ofta påpekat,
tagit betydligt mer än 50 öre av
varje krona varmed svenska folkets reella
inkomster stigit. Det räcker nu inte
för herr Sträng. Han tar i år med omsättningsskattens
hjälp hela kronan.
Så får det helt enkelt inte fortsätta.
Vi kräver en betydande reduktion av de
statliga utgifterna. Det vill den nuvarande
regeringen inte vara med på. Herr
Sträng förkastar praktiskt taget alla de
förslag som har framlagts av en enig
besparingsutredning. Vi kommer tvärtom
att gå längre och framföra förslag
om betydligt större besparingar.
I höstas visade vi att det mycket väl
går att balansera budgeten utan omsättningsskatt.
Vi kommer därför att
föreslå att denna skatt avskaffas vid
årsskiftet och att erforderliga budgetförstärkningar
till komplettering av besparingarna
beslutas i god tid dessförinnan.
Någon speciell skattehöjning för barnfamiljerna
vill vi självklart inte vara
med om. Barnfamiljer har mindre skattekraft
än andra familjer med samma
inkomst, och de bör därför också ha
lägre skatt, vilket åstadkommes genom
det s. k. barnbidraget. Detta är inte en
social subvention, utan en skatterabatt.
Jag förstår inte att det skulle vara ett
fel, att denna skatterabatt utbetalas till
modern kontant i stället för att dras av
på skattsedeln. Att avskaffa denna skatterabatt
vore liktydigt med en skattehöjning
och en stor orättvisa. Vi vill i
stället att en målmedveten politik för att
åstadkomma ett lägre skatteskydd skall
börja med att avlägsna en del orättvisor.
Dessutom vill vi sätta in skattesänkningarna
där de kan väntas få den
största produktionsstimulerande verkan
— till nytta för alla människor. Vi kommer
därför bl. a. att föreslå: en väsentlig
lättnad i sambeskattningen med sikte
på dess avveckling; rätt till öppen förlust-
och resultatutjämning — en fråga
av stor betydelse för de mindre företagen;
skattelättnad till visst belopp för
medel som insättes på särskilt sparkonto,
varigenom skatteminskning kan beredas
för sparande och för extrainkomster;
rätt till avdrag för amortering
å studieskuld och för gåvor till religiösa,
kulturella, humanitära och vetenskapliga
ändamål.
Den största utgiftsökningen nästa
finansår blir folkpensionens höjning
från och med den 1 juli i år. Vi i folkpartiet
förordar bestämt att denna stora
26
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
höjning beslutas trots statens knappa
resurser. Men vi anser inte att de kommunala
bostadstilläggen till folkpensionärerna
skall avvecklas, vilket skulle bli
följden av att pensionskommitténs förslag
accepterades. Staten skall hålla sina
löften till folkpensionärerna bl. a. rörande
det belopp, vartill folkpensionen
skall successivt höjas — det kravet kommer
vi inte att uppge — men staten är
naturligtvis inte bunden av kommittéförslag,
särskilt inte som en enig riksdag
redan på våren 1957 markerade,
att man ville ha fria händer i fråga om
metoderna att förbättra folkpensionärernas
läge.
En del socialdemokratiska entusiaster
för den obligatoriska tilläggspensioneringen
vill skapa förutsättningar för
folkpensionens avveckling på ett eller
annat sätt längre fram i tiden. Vi motsätter
oss bestämt detta och tror oss
kunna vinna högerns och centerpartiets
stöd för vår ståndpunkt.
Klart är att om det verkligen skall bli
möjligt att genomföra en förbättring av
folkpensionen måste folkpensionsavgifterna
så småningom höjas. Skulle man
helt lita till bidrag och subventioner
från statskassan, skulle dennas beträngda
läge komma att verka starkt återhållande.
Därför finner jag socialdemokraternas
obenägenhet att acceptera den
erforderliga höjningen av folkpensionsavgiften
mycket oroande ur folkpensionärernas
synvinkel.
Den obligatoriska tjänstepensionen
med dess stelhet, likriktning och bristande
intresse för företagens finansiering
måste enligt vår mening revideras
och förbättras i flera avseenden, så att
människorna själva får mer att säga till
om, enskilt eller gruppvis. När motionerna
föreligger är det tid att diskutera
den saken.
Det stora felet med den Erlanderska
regeringens politik, vid sidan av det alltför
hårda skattetrycket, är att den
främjar inflation — ständigt mera inflation.
Under dess första tolv år fram
till 1958 steg levnadskostnaderna fyra
procent om året. Det blir mer än 60
procent under efterkrigstiden — långt
mer än i de flesta av de västeuropeiska
länder, som vi brukar jämföra oss med,
trots att dessa handikappats av krigets
efterverkningar. Vilken orättvisa är inte
detta pengarnas värdefall mot sparare,
försäkringstagare och många människor
med relativt fasta inkomster! Ja,
nog är herr Erlander chef för en verklig
inflationsregering. Det bekräftas
minsann nu. Den internationella konjunkturavmattningen
har gjort att vår
prisnivå stått stilla halvtannat år. Ett
gyllene tillfälle borde då erbjuda sig
att ta ett krafttag för en mera varaktig
stabilisering av penningvärdet. I stället
lägger regeringen politiken så till rätta,
att en prisstegring på 5 å 6 procent kan
väntas komma inom 12 till 14 månader.
Vill regeringen ha inflation, eller är det
bara oskicklighet? I vilket fall som helst
är det komprometterande och visar att
vi inte får rätsida på våra ekonomiska
problem så länge denna regering sitter.
Regeringen framkallar inflation genom
att vid en och samma tidpunkt -—•
början av år 1960 — koncentrera en
mängd saker. Den mycket önskvärda och
sedan länge bestämda förkortningen av
arbetstiden från 46 till 45 timmar skulle
kunna genomföras utan större svårigheter.
Nu kommer emellertid vid samma
tidpunkt den nya avgiften för tillläggspensioneringen
— nära 2 procent
— och omsättningsskatten samt en del
följdverkningar. Skall en arbetares veckolön
— de pengar han tar hem — bevara
sin köpkraft, krävs därför en höjning
av timförtjänsten under årets lopp
med minst 7 procent. Härtill kommer
pensionsavgiften, som är en del av arbetsersättningen.
Detta är en vida större
stegring av löner och andra kostnader
per timme än vad man räknar med i utlandet.
En sådan lönepolitik skulle allvarligt
försämra det svenska näringslivets
konkurrenskraft och medföra risker
för sysselsättningen på längre sikt.
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
27
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
Finansministern önskar tydligen endast
en mindre ökning av lönen och arbetskostnaden
per timme i takt med produktivitetens
stegring. Det bleve högst 3
procents ökning av den totala arbetsersättningen
per timme, och den kontant
disponibla veckolönen skulle inte stiga
alls. Eftersom omsättningsskatten höjer
levnadskostnaderna, skulle detta betyda
en väsentlig sänkning av reallönen. Så
ser alltså regeringens program ut. Herr
Sträng påstår t. o. m. att omsättningsskatten
skulle öka förutsättningarna för
att timlönestegringen blir obetydlig i
pengar räknat. Stigande levnadskostnader
skulle alltså begränsa löneanspråken.
Vem kan han få att tro det?
När man läser herr Strängs lovtal
över allt det underbara som omsen skall
åstadkomma, förstår man att han anser
den vara en verklig hälsobrygd för det
svenska samhället. Själv vill jag i stället
beteckna den som en patentmedicin.
Herr Sträng liknar en reklamagent för
en sådan medicin, fast mer ovederhäftig
än dessa agenter brukar vara. Han vill
bota inflationssjukan genom att höja
priserna, och han säger att detta dämpar
löneanspråken.
Finansministern ökar inflationsrisken
också på ett annat sätt: genom att staten
lånar stora belopp i bankerna, vilket
till skillnad från när pengarna kommer
från allmänheten ökar likviditeten och
medför risker för överslag i konjunkturen.
Det finns enkla och effektiva medel
att undvika sådana lån i riksbank
och affärsbanker. Sälj en del av statens
aktier, herr finansminister, och ge ut
ett värdefast obligationslån, så får Ni in
pengar från allmänheten — säkert mycket
pengar. Samtidigt motverkas överdrifter
på fondbörsen. Om Ni inte vill
använda dessa medel, så visar det än
en gång att regeringen i alla lägen väljer
inflationens väg. Stigande skatter,
sänkta reallöner, allt högre levnadskostnader
— vilket kusligt program! Det
finns ingen ursäkt för en sådan politik
i en tid då produktionen i Sverige är
starkt stigande och levnadskostnaderna
i utlandet stabila.
Uppenbarligen behövs här i landet
en ny politik, som mera tar sikte på
sträng sparsamhet i statens affärer,
sänkt skattetryck, någorlunda fast penningvärde
och uppmuntran till produktionsstegring.
En önskvärd höjning av
levnadsstandarden och en skattesänkning
trots de växande behoven inom
undervisning och sjukvård blir möjlig
endast om produktionen kan snabbt
växa. Endast då kan dessutom bostadsbyggandet
få en sådan omfattning att
man verkligen kan bygga bort bostadsbristen.
Ett särskilt tungt och vägande skäl
har tillkommit för att åt vår ekonomiska
politik under 1960-talet helt enkelt
måste ges en mera liberal och näringsvänlig
inriktning. Jag tänker på utvecklingen
av två europeiska stormarknader,
som man hoppas så småningom skall
förenas till en. När den svenska marknaden
blir en del av en stormarknad,
inom vilken varor och måhända även
kapital och arbetskraft rör sig mycket
fritt, vore det ödesdigert om vårt land
gjordes till föremål för en svensk statlig
reglering av de slag, som vi alltjämt
har kvar på kapitalmarknaden, valutamarknaden,
byggnadsområdet m. in. Det
skulle skrämma företagsamhet bort från
Sverige till andra europaländer.
Men det räcker inte med att avveckla
försvårande faktorer. Framför allt krävs
en positiv, uppmuntrande näringspolitik.
Här kommer skattepolitiken in. Här
möter vi också problemet att andra länder,
t. ex. Danmark, redan börjat ordna
sin tullpolitik så, att en rad förädlingsindustrier
skall slå sig ner där. »Vi
hoppas flytta över en del svensk industri
till Danmark», hörde jag en
dansk politiker säga. Om vår svenska
ekonomiska politik inte tar sikte på
dessa problem, riskerar vi att den industriella
utvecklingen till alltför ringa
del äger rum i Sverige och att både
28
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
svenska och utländska företag och tekniker
föredrar att arbeta annorstädes.
Standardförbättringen för Sveriges
folk hotas då. Dessutom minskas i så
fall våra möjligheter att hjälpa och
stödja de underutvecklade folken och
så lösa en central humanitär uppgift.
För oss liberaler är ökade svenska insatser
på detta fält inte bara en plikt
utan en hjärtesak.
På tal om 1960-talet skulle jag vilja
övergå till några tankar om en annan
central sida av detta årtiondes svenska
samhällsutveckling. Jag syftar på kvinnornas
likställdhet med männen, där
trots alla formella beslut och principer
fortfarande reella olikheter dröjer sig
kvar. De i hemmen arbetande kvinnornas
insatser är alltjämt undervärderade.
Den frivilliga sjukförsäkringen, som
nu är begränsad till 3 kronor per dag,
bör kunna utbyggas. Utbildningen för
husligt arbete måste utvidgas. Låt oss
inte glömma att landets största industri
och viktigaste arbetsplats, om jag
så får uttrycka mig, är de svenska köken
och hemmen i övrigt. Därför måste
samhället — utöver vidgade utbildningstillfällen
■— mera intressera sig
för forskning på detta område och därtill
knuten service.
Inom industrien är det modernt med
s. k. arbetsvärdering, där för olika typer
av arbetsinsatser ges poäng efter
ett väl genomtänkt system. Varför inte
göra en sådan arbetsvärdering även av
det husliga arbetet? Då skulle dess värde
och vikt lättare inses, vilket skulle
underlätta befogade reformer, bl. a.
i fråga om sjukförsäkringen. Vi kommer
att aktualisera en rad andra problem,
som direkt berör kvinnorna och
indirekt oss alla, i motioner inom de
närmaste dagarna.
Låt mig tillägga, att medan en kraftig
förbättring av änkornas läge nu
föreslås — vilket är ytterst välkommet
— har man ännu inte funnit vägar att
hjälpa de ogifta eller frånskilda äldre
kvinnor, som har några år kvar till
folkpensionsåldern och som i många
fall har liten eller ingen pension och
begränsade möjligheter till arbetsförtjänst.
Detta spörsmål måste tas upp
med ett vidare grepp än den vanliga
s. k. invalidpensioneringens. Det brådskar
emellertid även med en lösning av
den egentliga invalidpensioneringen.
Regeringen har här visat föga handlingskraft.
Jag vill sluta med en principiell reflexion
rörande vårt svenska styrelseproblem.
Liberalismen har banat väg
för demokratien i vårt land. Karl Staaff
och hans medarbetare gjorde det av
ideella skäl, verkade för allmän rösträtt
utan spekulationer om hur denna
skulle verka för det egna partiet. Den
svenska socialdemokratien tvekade
länge om den skulle välja revolutionens
eller de demokratiska reformernas väg.
Det var Hjalmar Brantings storhet att
han valde den senare och målmedvetet
ledde socialdemokratien in på denna
väg. Ett samarbete mellan dessa båda
män och deras partier för demokratien
— mot privilegiesamhället — var självklart.
Det är tragiskt att svensk socialdemokrati
genomgått de länge maktägandes
vanliga utveckling och blivit mera intresserad
av att bevara sin makt än att
främja en i anda och sanning demokratisk
utveckling. Gång på gång genomdriver
man med kommunisternas hjälp
ensidiga beslut utan hänsyn till meningar
och önskemål inom hälften av
Sveriges folk. Men, mina herrar på regeringsbänken,
att med en röst mer än
hälften i riksdagen diktera besluten i
stora avgörande spörsmål är inte god
demokrati! Det är inte folkets ena hälft
som skall styra och bestämma utan •—
så gott det går —- hela folket eller folkets
stora flertal. Vilja till hänsyn, inte
övermodiga axelryckningar, är vad som
kräves av en sant demokratisk styrelse.
Ni, mina herrar, bär kört fast! Inte
bara i er politik med dess eviga skattehöjningar
och dyrtid men framför allt
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
29
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
i er föga demokratiska inställning. Därför
finns det nu bara en väg till en
verklig nyorientering i svenskt samhällsliv
—• till en utluftning och genomvädring
i rikets styrelse så att den mer
än nu präglas av rättvisa och hänsyn.
Den vägen är växling vid regeringsmakten.
Socialdemokraternas propaganda, att
varje alternativ till deras styrelse betyder
reaktion, är meningslöst tal. Folkpartiet
är och förblir ett liberalt reformvänligt
parti. Sveriges folk skall få
visshet om att alternativet till den nuvarande
regimen är en mera dynamisk
politik än dagens: ett samhälle där människornas
handlingsfrihet och oberoende
ökas, aktivitet uppmuntras, goda insatser
belönas, där bildningsmöjligheterna
utan likriktning utvidgas, där den
enskildes rättstrygghet förbättras, en
styrelse som visar hänsyn inte till halva
folkets utan i möjlig mån till hela folkets
önskemål och reformkrav.
Herr HEDLUND (ep):
Herr talman! Under debatterna i höstas
om ekonomi och finanser mötte vi
en finansminister som målade i svart.
Men de som hörde honom i radio och
television häromdagen fick säkert den
uppfattningen att läget nu är ovanligt
ljust. Och ändå ligger det bara ett par
månader mellan dessa skiftningar i beskrivningen.
Hur kan detta komma sig? Var det en
omotiverad svartmålning vi först fick,
och var det förgyllare Sträng som var
ute med förgyllningstinkturen nyss?
Till en del berodde kanske finansministerns
dysterhet i höstas på att han
hade smått om pengar. Han kanske till
och med överbetonade svårigheterna -—
det förefaller så — och glädjestämningen
nu beror kanske på att omsen inbringar
honom cirka 1 000 miljoner netto,
elt ganska aktningsvärt belopp att
betala räkningar med, men till en del
beror olikheterna i beskrivning också på
att det var skilda ting det talades om
i höstas och nu på nyåret. I höstas lade
finansministern huvudvikten vid statsfinanserna,
alltså statens inkomster och
utgifter, och bilden var dyster och det
med rätta. Hans kassaställning var
minst sagt skral. Men häromsistens
uppehöll han sig till väsentlig del vid
landets resurser och framför allt vid
vad näringslivet kan väntas åstadkomma
under året i varor o. s. v.
Att näringslivet nu har en god konjunktur,
som fallet för övrigt varit med
få avbrott ända sedan andra världskriget,
är ju uppenbart. Nu är det fara
värt att det går så fort att pengarna
kommer att minska i värde, att vi får
inflation, något som kan bli mycket
betänkligt om vårt land i det avseendet
blir mer utsatt än andra länder.
Vill man emellertid komplettera den
här bilden något, kan man nämna att
en del av standardjaktens produktionsökning
vinns på bekostnad bl. a. av
fostran och vården av de barn, vilkas
mödrar är upptagna av förvärvsarbete.
När det visar sig att folk har svårt att
förstå hur det ena och det andra som
sägs kan gå ihop, så har vi politiker säkert
en del att förebrå oss. Och det gäller
oss alla. En ensidig beskrivning av
läget eller en ensidig kritik blir missvisande.
Kritiken skall ha ett positivt,
uppbyggande syfte, och den får inte ge
en missvisande bild av förhållandena.
Överdrifter eller ytterlighetsståndpunkter
eller halvsanningar undergräver förutsättningarna
för vårt folkstyre och
för ett samarbete mellan partierna. Vi
behöver inte se mer än tjugofem, trettio
år tillbaka i tiden för att finna
åskådningsexempel på hur bristen på
ärlighet och hur en systematisk snedvridning
av den politiska debatten slutade
i folkstvrelscns och människornas
olycka ute i Europa. Som det nu är hos
oss är det faktiskt fara viirt att den politiska
debatten blir ett skyttegravskrig,
där vi från väl konsoliderade ställningar
beskjuter varandra. Risk föreligger
30
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
att människorna, främst ungdomen, får
uppfattningen att vi lever i ett fattigt
land, medan vi i själva verket bor i ett
land rikt på resurser. Det är också risk
för att folkstyrelsen och politikerna
kommer att betraktas med misstro. Politiken
kan mer och mer framstå som
ofruktbart käbbel och politikerna som
personer utan sans och måtta och utan
sinne för renhårighet. Det är nog i
första hand inte anledning till förebråelser
mot varandra här, utan till självrannsakan.
Säkert vill ingen motsäga finansministern,
när han i statsverkspropositionen
uttalar att vi nu befinner oss i en
uppåtgående konjunktur. Alla tecken
pekar som sagt i den riktningen. Efterfrågan
på näringslivets produkter stiger
och sysselsättningen likaså. Det betyder
att statens inkomster också ökar.
Slutsumman på driftbudgetens inkomstsida
är i år 15 miljarder kronor mot
12,7 i fjol. Det är alltså en skillnad i
inkomster på 2 300 miljoner kronor.
Utan omsen skulle inkomsterna ändå
lia stigit med cirka 900 miljoner kronor,
men den ökningen har visat sig
vara otillräcklig. Omsen bär lagts ovanpå.
Driftbudgeten är, säger finansministern,
balanserad — i varje fall formellt.
Det är ju riktigt. Men att få budgeten
balanserad är ingen konst, om man
skriver ut tillräckligt med nya skatter.
Men kan man göra det utan att få fram
en skattetrötthet som till sist inom
breda lager utmynnar i en motvilja mot
statsverksamheten i allmänhet? Jag undrar
om vi inte är på väg dit. Om finansministern
hade önskat motverka
detta, hade han haft ett gott tillfälle i
höstas. Vi stod faktiskt då inför en
skiljeväg: Skulle vi här i landet ställa
in oss på ett stadigvarande höjt skattetryck,
eller skulle vi gemensamt försöka
att efter en övergångstid se till att
skattetrycket inte kom att höjas?
I centerpartiet har vi den bestämda
uppfattningen, att vi måste föra en po
-
litik som innebär att statsutgifterna blir
täckta vid det skattetryck som fanns
innan omsen kom till. De utgifter som
hittills beslutats har alla partier i stort
sett varit ense om. Nu har emellertid
utgifterna fortsatt att stiga så att de
gamla skatterna inte längre räcker till
trots att staten årligen får in allt större
belopp på dem.
Det må vara att många tycker att politikerna
skulle ha sagt stopp tidigare,
gjort klart för sig att det blir ett ökat
skattetryck, om vi inte säger stopp. Men
när vi nu inte i tid gjort det, så är det
i dag nödvändigt inte bara med ett
stopp utan också med ett steg tillbaka,
det vill säga med prutningar på en hel
del poster. Det är över huvud taget nödvändigt
att iaktta sträng sparsamhet
inom hela den statliga förvaltningen,
och detta såväl på den civila som på
den militära sektorn.
Att skattetrycket redan före omsen
nått en sådan styrka att vi måste undvika
nya stadigvarande skatter, finner
jag uppenbart, och i centerpartiet kan
vi faktiskt inte vara med om en ökad
stadigvarande beskattning, det må vara
fråga om en höjd direkt beskattning
eller en allmän omsättningsskatt. För
att undgå detta förordade vi i höstas
besparingar för det allmänna på inte
mindre än 400 miljoner kronor och därjämte
vissa tillfälliga inkomstförstärkningar,
bl. a. en budgetsaneringsavgift
på två år. Jag beklagar att regeringen
itne ville reflektera på vår linje. Vi visade
vilja att klara budgetunderskottet
på vägar som förefaller oss rimliga.
Vårt alternativ borde ha kunnat tjäna
som bas för överläggningar mellan partierna.
I stället fattades beslut om omsättningsskatten
av socialdemokraterna
ensamma, medan kommunisterna lade
ner sina röster. Även beträffande tillläggspensionen
var socialdemokraterna
beroende av kommunisterna. Socialdemokrater
och kommunister genomförde
den lagfästa tilläggspensionen med hjälp
av en nedlagd röst från annat håll. Går
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
31
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
det för sig att i längden driva igenom
stora, viktiga beslut på det sättet?
Stort bättre blir det emellertid inte
om valutgången i höst skulle ge en
knapp majoritet för centerpartiet, folkpartiet
och högern tillsammans. Då
skulle dessa tre partier kanske med
hjälp av någon rösts övervikt eller kanske
med hjälp av en nedlagd röst genomföra
viktiga beslut. Jag tror inte på
välsignelsen av detta. Om inte valet i
höst ger en klar övervikt åt ena sidan,
måste vi tänka om och kanske till och
med för en tid finna oss i den begränsning
av handlingsfriheten som en samlingsregering
innebär. Det är många
som talar om samförstånd och som arbetar
härför på sitt sätt. Jag måste tyvärr
säga ett par ord till herr Ohlin om
den saken.
I samband med ett folkpartijubileum
för ett par månader sedan höll herr
Ohlin ett anförande i radio, ett anförande
som väl skulle röra folkpartiets
insatser men som i stället till väsentlig
del kom att innebära ett angrepp på
centerpartiet. Det var en anklagelse
mot centerpartiet för att vi inte hade
varit villiga att försöka bilda regering
tillsammans med folkpartiet och högern
1957. Det kan ju vara mänskligt att utnyttja
ett sådant tillfälle när den angripne
inte får svara, men det beklagliga
var att herr Ohlin lät bli att tala
om två ting, för det första att socialdemokrater
och kommunister hade fler
röster än folkpartiet, högern och centerpartiet
tillsammans och därför kunnat
stjälpa vartenda förslag från en regering
ur dessa tre partier, och för det
andra att herr Ohlin själv i ett föredrag
strax före koalitionsregeringens upplösning
förklarat att det enda tänkbara
alternativet, om koalitionsregeringen
avgick, var att socialdemokraterna på
egen hand bildade regering. Jag hade
tänkt att det bästa hade varit om detta
uttalande av herr Ohlin hade kunnat få
passera utan vidare, men som företrä
-
dare för ett politiskt parti känner jag
mig inte kunna stå till svars med det.
Beträffande den nyss framlagda budgeten
vill jag säga att vi i centerpartiet
kommer att presentera ett alternativ.
Regeringens omsättningsskatt, för vilken
ett par hundra tusen småföretagare
tvingas tjänstgöra som uppbördsmän,
kommer vi att yrka upphävande av. I
den mån indirekta skatter är lämpliga
kan man enligt vår mening inte godta
dem i denna form.
När det gäller den lagfästa tilläggspensionen
vill jag endast framhålla att
vi i motion i övermorgon kommer att
fullfölja våra insatser. Vår inställning
till folkpensionen är så väl känd att jag
inte just nu behöver säga något om den.
Vi får också tillfälle att utförligt debattera
saken senare här i riksdagen.
Vi kommer också att föreslå resultatutjämning
för företagen, och vi kommer
att föreslå en revision av sambeskattningen.
Jag skulle tro att många
svenska företagare fick en kalldusch,
när räntan höjdes häromdagen. Var ligger
nu Sverige i räntehänseende? Jo, i
toppen! Finland har visserligen högre
ränta än vi, och Danmark och England
har samma ränta som Sverige. Men
USA, Frankrike och Västtyskland har
1 procent lägre ränta än vi, Norge och
Holland 1,5 procent lägre ränta, Belgien
1 V4 procent lägre och Schweiz hela
3 procent lägre ränta.
Sverige ligger således i toppen. Sedan
1955 har den svenska riksbankens
diskonto, d. v. s. växelräntan, nära
fördubblats. Så har det gått i lågräntelandet
Sverige. Arbetarpartiet har snällt
följt med i svängarna. På höger- och
folkpartihåll har man talat om en rörlig
ränta, och alla skall veta att den har
rört sig. Men vad som under alla dessa
år förvånat mig är, att de som predikar
om rörlig ränta inte vid något tillfälle
begärt att den skall röras nedåt utan
bara uppåt.
Om riksbanken under den senaste
avmattningsperioden omsorgsfullt hade
32
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
tillvaratagit möjligheterna att sänka räntan,
hade vi nu inte haft ett så högt
ränteläge. En intressant sak som man
bör lägga märke till är, att utlåningsräntan
sedan mitten av 1957 höjts med
minst 1 procent, medan insättarna fått
nöja sig med 0,5 procent. Jag tror att
riksbanken och för övrigt även finansministern
bör lämna svenska folket en
redogörelse för vart den andra halva
procenten av räntehöjningen tagit vägen.
Säkert är både insättare och låntagare
angelägna att få veta det.
Att räntehöjningen kommer att belasta
företagsamheten är självklart. I
nuvarande läge med inledning till en
större marknad försvårar detta våra
möjligheter att sälja utomlands. Hyrorna
kommer också att stiga — förr
eller senare. Visst kan staten subventionera
bort räntestegringen, men vem
skall då betala? Jo, alla skattebetalare!
Har inte dessa tillräckligt förut?
Det talas så ofta om de mindre företagens
betydelsefulla roll i vårt näringsliv,
och säkert är att vi inte kan
undvara dem. Vi behöver deras insatser,
och vi behöver småföretagen som en
groningsgrund för företagsamheten
över huvud taget. Ofta börjar företagen
under blygsamma förhållanden för
att sedan på grund av företagarens
framåtanda, initiativkraft och energi
utvecklas och utvidgas.
De förändringar med avseende på
handeln i Europa, som sammanhänger
med tillkomsten av såväl sexstats- som
sjustatsmarknaderna, ställer nya krav
på många företag. Detta gör att åt särskilt
småföretagen med deras mera begränsade
resurser måste ägnas speciell
uppmärksamhet. Deras möjligheter att
få krediter måste underlättas och speciella
former ordnas för en beskattning,
som tar hänsyn till den mindre företagsamhetens
arbetsvillkor.
Bland småföretagarna, som alla har
många gemensamma intressen, utgör
som bekant jordbrukarna den till antalet
största gruppen. Ofta ställs frågan,
om de svenska jordbrukarna har högre
eller lägre priser än sina utländska yrkesbröder.
Låt mig då först påpeka, att priserna
på den s. k. världsmarknaden i allmänhet
har föga samband med produktionskostnaderna
eller med vad jordbrukarna
i olika länder får i betalning för
sina produkter. Världsmarknadspriserna
på dessa varor är utsatta för stora
svängningar, beroende på att exportkvantiteterna
alltefter väderleksförhållandena
varierar starkt från år till år.
Om man vill jämföra de priser jordbrukarna
får ut i olika länder tjänar
det heller inte mycket till att utgå från
vad konsumenterna betalar på skilda
håll. Det är nämligen så mycket annat
som inryms i de priser som betalas vid
butiksdisken. Det är handelns kostnader,
transportkostnader, bagerikostnader,
utgifter i charkuterifabriker och
kvarnar etc. I själva verket får de svenska
jordbrukarna bara hälften av den
summa som konsumenterna betalar. Den
andel som går till jordbrukarna varierar
i olika länder. Vill man göra jämförelser
mellan vad jordbrukarna får ut i
skilda länder, får man därför inte låta
förvilla sig vare sig av en jämförelse
med s. k. världsmarknadspriser eller
med priserna vid butiksdisken, utan
man måste gå direkt till den betalning
som jordbrukarna får ut. Vi kan då ta
del av vissa uppgifter som lämnades vid
de senaste jordbruksförhandlingarna.
Dessa visar följande.
I Danmark har jordbrukarna väsentligt
lägre priser än i Sverige, i Nederländerna
7 procent lägre, men så ligger
också lönerna i dessa länder omkring
en tredjedel under våra. Västtysklands
jordbrukare har 253 procent högre
priser och omkring fjärdedelen lägre
löner. England har lägre löner men 12
procent högre priser på jordbruksprodukter.
Dessa siffror visar, att jordbrukarna
i vårt land har låg betalning i förhållande
till vad jordbrukarna får ut i ett
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
33
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
flertal andra länder. Tar man även hänsyn
till arbetslönerna så hör de svenska
jordbrukarnas priser till de allra lägsta.
Att detta över huvud taget är möjligt
beror på att det svenska jordbruket är
tämligen väl rationaliserat och på det
förhållandet, att jordbrukarna — alla
löften om likställighet till trots — fått
nöja sig med väsentligt lägre arbetsinkomster
än industriarbetarna.
Det är säkerligen få ting som ligger
oss människor så varmt om hjärtat som
våra barns framtid. Vi vill att de skall
utveckla sig till hyggliga människor,
och vi vill att de skall få en så god bärgning
i livet som möjligt. Här ställer vi
krav på samhället. Det bör vara så inrättat,
att var och en som vill komma
fram i livet, som själv vill skapa sig en
god ställning, skall få möjlighet till detta.
Härför fordras tillfälle till utbildning,
så att de unga kan få de kunskaper
och färdigheter, som passar deras
håg och fallenhet. Det måste finnas
möjlighet att välja mellan en yrkesutbildning
och de fortsatta studier som
vederbörande kan vara lämpad för. Det
räcker dock inte med att det finns skolor.
Det måste också lämnas ett tillfredsställande
ekonomiskt stöd till de
studerande, och ett sådant har vi inte
i dag.
Det är ett karakteristiskt drag för det
utvecklingsskede vårt samhälle nu befinner
sig i, att utbildningsfrågorna intar
en förgrundsställning. Ett högindustrialiserat
produktionsliv ställer stora
krav på utbildningsnivå och kunnande.
Under 60-talet kommer av allt att
döma stora reformer att genomföras
inom utbildningsväsendet. Enhetsskolan
kommer att genomföras, yrkesutbildningen
kommer att högst väsentligt
utbyggas och univcrsitetsberedningen
har skisserat en betydande utbyggnad
av den akademiska undervisningen
och forskningen. Men det är
inte endast kunskaper skolan skall ge,
Det får inte bli en ensidig kunskapsdyrkan.
I själva verket torde nämligen sko3
— Andra kammarens protokoll 1960. Nr
lans personlighetsdanande betydelse
komma att öka. Samhället blir alltmer
komplicerat och ställer allt större krav
på den enskilda människans förmåga
till anpassning. Den personlighetsdanande
uppgiften får inte skolan undandra
sig.
De växande årgångarna vid våra universitet
och högskolor under 60-talet
måste få samhällets stöd på ett annat
sätt än deras företrädare under 50-talet.
Naturastipendierna är nog vid det här
laget något antikverade. Långt mer tilltalande
vore, om man använde tillgängliga
pengar till att skapa en allmännare
möjlighet till studiefinansiering lånevägen
på rimliga villkor. Jag syftar på
de räntefria studielånen. Vi bör nog inrikta
oss på ett mer likvärdigt stöd till
de studerande och undvika kategoriklyvningar
av skilda slag. Vi bör som
sagt mera konkret omdisponera våra
resurser på detta område till förmån
för räntefria studielån.
Jag sade nyss, att vi har rätt att ställa
krav på att samhället ordnar utbildningsmöjligheter
för var och en som
verkligen vill skapa sig en framtid. Men
samhället har också rätt att ställa krav
på människorna, krav på att var och en
som är arbetsför skall försörja sig själv
och de sina. Samhället har också rätt
att ställa krav på föräldrarna, fordra
att dessa tillsammans med skolan skall
försöka fostra barnen till goda och laglydiga
människor. Detta är något som
inte kan upprepas nog ofta.
Samhällets stödjande verksamhet för
sjuka, barn, åldringar, arbetslösa in. fl.
måste städse anpassas efter samhällsutvecklingen.
Centerpartiet har vid upprepade
tillfällen framhållit, att de olika
hjälpåtgärder som finns i det moderna
samhället bör utformas så, att de skänker
medborgaren ett grundskydd i livets
olika skiften. Vill den enskilde individen
utvidga detta skydd skall det
stå honom fritt att göra det på det sätt
han själv vill. Men grundskyddet, för
vilket samhället skall svara, bör anpas2
-
34
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
sas till de förutsättningar som i varje
skede är för handen.
Det bör undersökas, om inte möjligheter
finns att förbilliga administrationen
även inom vissa delar av socialpolitiken
och att förbättra kontrollen där.
Ganska ofta erhåller man uppgifter om
missbruk av socialhjälp. I den mån dessa
uppgifter är riktiga kan missförhållandena
bero på tveksamhet i tillämpningen
eller slapphet i administrationen.
Här bör en fortlöpande översyn
äga rum för att man skall komma till
rätta med alla missförhållanden och
allt slöseri med allmänna medel.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:
Herr talman! För att i någon mån
variera konfekten skall jag i mitt inlägg
faktiskt försöka tala litet om budgeten.
Jag är angelägen om att understryka
— även om det har sagts mången gång
förut ifrån talarstolen — att en budget
icke kan bedömas utan sitt samband
med konjunkturutvecklingen.
Budgeten är inte, såsom herr Hjalmarson
brukar hävda, något som kan jämföras
med den enskildes sätt att sköta
sina affärer. Den har även andra uppgifter
utifrån samhällsbetonade utgångspunkter.
Vi hade under 1958 och 1959 en lågkonjunktur
som var en internationell
företeelse. Arbetslösheten ökade, produktionen
stagnerade och i vissa länder
sjönk den kraftigt. Hur angrep vi
hos oss detta problem? Vi angrep det
med ökade offentliga investeringar, vi
expanderade i fråga om vårt kraftverks-,
väg-, bostads- och skolbyggande.
Vi lade in beställningar hos krishotade
industrier och vi engagerade stora pengar
i direkta beredskapsarbeten.
Den privata sektorn, som under den
här lågkonjunkturen var pessimistisk
och bedömde sina engagemang utifrån
denna pessimism, behövde uppmuntras.
Till den ändan frilädes investeringsfon
-
derna, de investeringsfonder som regeringen
tidigare hade rekommenderat
företagen att avsätta för att kunna engagera
sig aktivt i en nedåtgående konjunktur.
Byggnadsrestriktionerna avvecklades
praktiskt taget, kreditåtstramningen
uppmjukades och räntan sänktes
i maj 1958 — det kanske är lämpligt
att även understryka detta. Vi ökade
exportkreditgarantierna och slopade
investeringsavgiften.
Vi kunde genom dessa målmedvetna
insatser, som riksdagen väl i allmänhet
ställde sig bakom, hålla arbetslösheten
— även om den var hög för ett år sedan
— inom ganska rimliga gränser.
Och jag tror jag vågar säga, att tack
vare dessa insatser slapp 75 000 svenska
arbetare bli arbetslösa, utöver de tusental
och tiotusental som för något år
sedan saknade sysselsättning. Vi som
är gamla nog för att både minnas och
ha prövat på det borgerligt styrda samhällets
rädsla och liknöjdhet inför arbetslösheten
på 20- och 30-talen, värderar
detta på ett alldeles särskilt sätt.
De engagemang jag nämnde fick finansieras
genom en statlig upplåning,
som vi naturligtvis i nuvarande läge
har vissa problem att komma till rätta
med. Men den nackdelen uppvägs gott
och väl av den statliga aktivitetens välgörande
inflytande under nedgångstiden.
Vi kan nu konstatera, att till skillnad
från vad fallet var i många länder
hölls produktionen här i Sverige uppe
dessa år och vi slapp en alltför betydande
arbetslöshet. Vi har haft stabila
priser, och våra investeringar, d. v. s.
vårt byggande för framtiden, ökade
även under lågkonjunkturen i en takt
som är väl jämförbar med takten från
50-talets bättre högkonjunkturår.
Denna aktiva politik från statens sida
har vi, som jag sade, finansierat med en
ökad upplåning. Men pengarna har inte
gått till något slags passivt understöd
— de har gått till utbyggnad av vårt
produktionsliv. Vi står bättre rustade
nu att möta den konkurrens som bl. a.
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
35
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
europamarknaden kommer att föra med
sig.
I mitten av föregående år vände konjunkturen:
företagens orderböcker fylldes,
och optimismen för framtiden inom
industri och affärsvärld blev högst påtaglig.
I det läget måste statens upplåning
reduceras för att vi skulle slippa
överansträngning av vår ekonomi. Budgeten
måste förstärkas med direkta inkomster,
och från den utgångspunkten
framlades förslag om den omsättningsskatt,
som man nu i dag ensidigt och
utan närmare argumentation ropar skall
slopas. Förslaget om denna omsättningsskatt
antogs av riksdagen i höstas. Det
fanns ju alternativ till omsättningsskatten
— alternativ som kunde tillfredsställa
de mest skiftande smakriktningar
— men riksdagen tog omsättningsskatten
och skapade därmed den
inkomstförstärkning, som har givit oss
möjlighet att betrakta både budgetläge
och samhällsekonomi ur andra synvinklar
än för bara ett par månader sedan.
Och omsättningsskatten är, mina damer
och herrar, som den presenterats med
sina sociala kompensationer, mindre
kännbar för de breda folklagren än de
olika alternativ skulle ha blivit som
oppositionen förde fram.
Jag erinrar om att barnbidragen justerades
i samband med att omsättningsskatten
trädde i kraft. Vi fick vidare en
skattesänkning för folk i vanliga inkomstlägen.
Omsättningsskatten gav
också möjlighet att genomföra det förslag
om förbättring av folkpensionerna,
som regeringen nu kommer att lägga
på riksdagens bord, vilket förslag partiledarna
i sina anföranden förklarat sig
beredda att tillstyrka. Omsättningsskatten
möjliggjorde för oss att få den reserv
för indextillägg på folkpensionerna,
som kanhända blir erforderlig med
hänsyn till eventuella kostnadsstegringar.
Vi kunde genom den inkomstförstärkningen
även förbättra arbetslöshetsförsäkringen.
Vi kommer att lägga
fram förslag om den sambeskattningsre
-
form, som jag föreställer mig, att riksdagen
praktiskt taget i enighet kommer
att samlas kring. Vi kan även utlova förslag
om förluslutjämning vid beskattningen,
en reform på skatteområdet
som är ytterst angelägen framför allt
för de nystartade företagen.
Genom omsättningsskatten stabiliserades
statens ekonomi. Ingen kan bestrida,
att vi därigenom kunde reducera
upplåningen med en miljard. Det nödvändiga,
för medborgarna livsviktiga
reformarbetet på olika fronter som i
varje fall socialdemokratien vill fortsätta
kan även fullföljas.
Årets budget präglas av anpassningen
till den nu uppåtgående konjunkturen.
Alla utgiftsposter är noggrant prövade,
all rimlig sparsamhet är iakttagen. Budgeten
är konvetionellt och traditionellt
balanserad. Men den har inte karaktär
av att klockan vrids tillbaka på livsviktiga
avsnitt, avsnitt, som socialdemokratien
har sett som sin uppgift att
slå vakt om. Vår bostadsproduktion fortsätter
i hög takt och till rimliga hyror.
Räntegarantien klipper av räntehöjningens
effekt.
Den subvention på bostadspolitikens
område, som man i den allmänna propagandan
så många gånger ondgjort sig
över, representerar en summa på 360
miljoner kronor i en utgiftsbudget på
14 850 miljoner kronor. Den subventionen
består till hälften av att man garanterar
en låg och jämn ränta, vilket
är en alldeles avgörande faktor, om vi
skall kunna hålla en jämn produktion
och jämn sysselsättning inom den viktiga
nyckelindustri, som byggnadsindustrien
utgör, och inte intermittent
igångsättning och stopp i byggandet i
den mån eventuella räntejusteringar så
skulle föranleda. Vi har satt pris på att
inte bara byggnadsarbetarna utan även
alla industriarbetare inom byggnadsämnesindustrien
skall kunna räkna med
jämn och god sysselsättning. Det är ingen
tvekan om — det vet var och en som
sysslat med dessa frågor — att bostads
-
36
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
produktionen är här den tyngsta och
avgörande faktorn. Räntegarantien är
en ofrånkomlig förutsättning för jämn
sysselsättning på detta viktiga område.
Den andra hälften av bostadssubventionen
är hyreshjälp till barnrika familjer,
en inkomstprövad hyreshjälp.
Om man sprättar upp det allmänna
talet om att man subventionerar bostäderna
och ser efter vad det egentligen
är fråga om, vilket jag har velat göra
med denna förklaring, tror jag nog, att
de flesta skall betrakta saken från realistiska
utgångspunkter.
Vi har fortsatt med vägbyggande i
den budget som nu presenteras. Sett
efter normala konjunkturer ligger det
på en hög nivå. Det är ungefär 1 miljard
kronor vi satsar på svenska vägar, 70
miljoner kronor mer i den budget som
nu läggs fram än i den föregående.
Arbetsmarknadsstyrelsen erhåller tillräckligt
med medel för att kunna sköta
arbetsmarknadspolitiken i dagens konjunkturläge
och i dagens samhälle. Den
politiken skall man inte tappa bort i
en sådan här allmän debatt. Arbetsmarknadspolitiken
går inte bara ut på
att bereda sysselsättning åt arbetslösa.
Arbetsmarknadspolitiken gäller även
frågan om yrkesutbildning, omskolning
och anpassning till ett ständigt föränderligt
näringsliv och samhälle, vari vi
lever, ett näringsliv, vars omstrukturering
väl kommer att bli ännu mera påtaglig
när vi skall anpassa oss i ett
större europeiskt frihandelsområde.
Det är alldeles uppenbart, att det går
åt pengar på detta område även i en tid
med hög sysselsättning. Det visar Valdemarsvik,
Harg och Strömsbro, tre fall
där nära ett tusen människor ställs utan
arbete praktiskt taget utan föregående
varning. Det kostar ju en del att slussa
över dem till nya anställningar och
sysselsättningar, och det gäller att ta
hand om dem som på grund av ålder
eller andra omständigheter inte kan anpassas
till andra områden på arbetsmarknaden.
Det begärs 300 miljoner
kronor till arbetsmarknadsåtgärder för
nästa budgetår. Det är 100 miljoner
kronor mindre än vi kostade på oss innevarande
år. Jag tror att man inte skall
vara snå-l på detta område. Dels är det
en rent allmänmänsklig faktor, som talar
för att riksdagen här visar generositet,
och dels är det en ekonomisk faktor
som talar i samma riktning.
Vi har fortsatt upprustningen av mentalsjukvården
— en upprustning som
för nästa budgetår kostar 43 nya miljoner
för nya mentalsjukhus och 750 nyanställningar,
vilka behövs för att på ett
anständigt sätt fylla bristerna på detta
område.
Vår yrkesutbildning får resurser —
även den husliga utbildningen, som det
talades om i något av de tidigare anförandena.
Undervisning, forskning, universitetsanslag
och anslag till de tekniska
högskolorna är positiva inslag i
den nu framlagda budgeten. På de områdena
kan vi inte spara, hur populärt
det än är att spara. Ett sparande på de
punkterna utöver vad som föreslagits
från regeringens sida tror jag är ett
oklokt sparnit.
Vi har på de senaste tio åren ökat
skolhuvudtiteln från 500 miljoner till
1 800 miljoner, men detta har varit en
nödvändig ökning. Det skall inte vara
så som det var förr i världen, att föräldrarnas
pengar var avgörande för vilken
utbildning och start i livet ungdomarna
skulle få. Jag tror att våra insatser
här, även om de medför höga
kostnader, är ett led i demokratiseringsprocessen
som vi har anledning att värna
om.
Men den stora reformen i den budget,
som nu presenteras, är förbättringen
för folkpensionärerna. Folkpensionshuvudtiteln
är numera den näst största
utgiftsposten i hela den statsverksbudget
som läggs på riksdagens bord.
Endast försvarskostnaderna är högre.
De 2 400 miljoner som äskas för folkpensioner
är en följd av att vi — som
också tidigare sagts — vill infria de löf
-
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
37
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
ten som riksdagen givit. Oavsett det
besvärliga läget och trots att vi fått
gå fram med så impopulära åtgärder
som omsättningsskatt har vi ändå velat
infria löftena på detta avgörande avsnitt
i vår sociala reformpolitik. Folkpensionärerna
får sin höjning på 250 kronor
för ensamstående och 350 kronor för
äkta makar. Och det finns reserver för
de indextillägg som är erforderliga. De
kompletteras även med familjepension,
som innebär att ett väsentligt större antal
änkor får pension och att deras barn
får barnpension med 1 000 kronor per
år och barn.
Vi ser nu mot en konjunkturuppgång.
Budgetpolitiken skall anpassas efter
konjunkturuppgången på samma sätt
som den fick anpassas efter konjunkturnedgången.
Industriens utbyggnad tenderar
mot en toppnivå. Sysselsättningen
är god, men vi får vara beredda på lokala
störningar. De senaste veckornas
händelser, som jag nyss omnämnde, är
ett klart kriterium härpå. Det finns kapital
och — jag tror att jag kan säga
det — resurser för att klara sådana lokala
störningar.
I de tidigare inläggen i debatten har
regeringen anklagats för att den inte
följt besparingsutredningens alla förslag
när det gäller den budget som nu
läggs fram på riksdagens bord. Vi har
inte följt besparingsutredningen helt
och fullt, men åtskilliga av dess förslag
kommer att bli föremål för noggranna
utredningar och prövningar. När det har
varit fråga om låt mig säga rena skatteöverflyttningar
från statsskatt till kommunalskatt
har regeringen emellertid
sagt nej. Vi har inte velat försämra bidragen
till kommunerna, helt enkelt
därför att så länge ett äkta par tjänar
mindre än 20 000 kronor per år är kommunalskatten
den tunga och besvärliga
skatten. Det finns ingen reson i en överflyttning,
där man för att lindra skatten
för de högre inkomsttagarna lägger relativt
större skattebörda på de lägre inkomsttagarna.
Vi har inte heller velat följa besparingsutredningens
långtgående förslag
på bostadspolitikens område, helt enkelt
därför att hyresstegringen drabbar människorna
lika hårt som någonsin en
skattehöjning, och den hyresstegring
som skulle bli en följd av de förslag, som
presenteras från bland annat högern och
centerpartiet, skulle onekligen ha inneburit
ett påtagligt sämre alternativ.
Vi har en god chans till fortsatt välståndsstegring.
Vi börjar i år lägga grunden
till den utbyggda ålderstrygghet
som tjänstepensioneringen innebär. I
den tidigare debatten har herr Hjalmarson
förklarat, att han skall blåsa
till strid i det val vi har framför oss i
höst, och en av de paroller med vilken
han skall gå fram är: »bort med tjänstepensionen».
Mina kamrater och jag
har ingen anledning att beklaga detta.
Vi är beredda att ta en ny strid med
herr Hjalmarson på den punkten.
Herr Hedlund har varit inne på samma
linje, och självfallet är vi beredda
att ännu en gång ta upp striden med
honom, om så erfordras. Den allmänna
tjänstepensioneringen i sin obligatoriska
form är en rättvisefråga, och jag
skulle inte bli förvånad om det — ifall
herrarna låter sitt blodiga svärd vila ett
ögonblick — så småningom kommer att
visa sig, att även de självständiga företagarna,
när de tillåts att i lugn och ro
i sin kammare bedöma frågan, kommer
att förstå vilka fördelar den allmänna
obligatoriska tjänstepensionen kan erbjuda
även dem.
Under 1960 kommer den sista etappen
av 45-timmarsveckan att genomföras.
Det kommer väl att innebära, att praktiskt
taget de väsentligaste grupperna
av svenska folket kan räkna med femdagarsvecka
under den sommar vi nu
går till mötes.
Det sker alltså åtskilligt av standardhöjning
genom dels utbyggnaden av ålderstryggheten,
dels möjligheterna att
utnyttja två dagar per vecka till vila
och avkoppling. Vi på vårt håll har vå
-
38
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
gat satsa på dessa reformer, och man
kan då fråga sig: har vi vågat för mycket,
har vi satsat för hårt? Ja, ärade
kammarledamöter, produktionsstegringen
under 1959 kan i dag avläsas till 4,5
procent. Det innebär en kraftigare ökning
av folkhushållets resurser än som
i medeltal varit fallet under efterkrigsåren.
Vi kan också räkna med samma
utvecklingstakt under 1960. Sverige har
så mycket inneboende möjligheter till
fortsatt utveckling och är inte alls det
fattiga land som man vill göra gällande.
Jag tycker därför att det är klart dokumenterat,
att vi icke har satsat för
hårt. Vi har satsat djärvt, men det finns
ingenting som talar för att satsningen
skulle ligga ovanför det tillåtnas gränser.
Utvecklingen av den svenska importen
under 1959 har varit glädjande,
och bytesbalansen är tillfredsställande.
Jag vågar gå så långt att jag säger, att
sparandet i det svenska samhället har
under 1959 varit gott. Detta är väl de
bästa dementierna på alla dessa olycksspådomar,
som så regelbundet kommer
när socialdemokratien går i spetsen och
driver fram reformer för de breda folkgrupperna,
så som socialdemokratien
alltid har gjort och kommer att göra
även i vår moderna tid.
Naturligtvis skall jag inte förneka att
en sådan konjunkturutveckling, som i
dag kan avläsas, alltid är förenad med
vissa risker, bl. a. därigenom att uppgången
kan gå snabbare än resurserna
egentligen medger. Vidare föreligger det
risker med hänsyn till det allt starkare
internationella samarbetet i ekonomiskt
avseende. Jag är den förste att erkänna
att vi därvidlag ställs inför nya problem,
som kan tvinga oss till omtänkande
på vissa avsnitt. Men dessa risker är inte
större för Sverige än för andra länder.
Om man gör en objektiv jämförelse
kommer man till den slutsatsen, att vårt
land bör ha goda chanser i det nya europeiska
ekonomiska samarbetet. Trodde
vi inte på dessa chanser, hade vi väl
aldrig så helhjärtat engagerat oss i detta
samarbete som fallet har varit.
Under de fem år, som jag har signerat
en finansplan och lagt den på riksdagens
bord, har jag alltid varit angelägen
om att understryka att finanspolitiken
och kreditpolitiken är två sidor
av samma sak när det gäller den ekonomiska
politiken. De måste därför fungera
som kommunicerande kärl; de måste
stödja varandra. I årets finansplan har
vi tillåtit oss säga, att med den sanering
av statsfinanserna som skett tack
vare omsättningsskatten, så bör det med
de medel, som den ekonomiska politiken
i övrigt har till sitt förfogande, finnas
möjligheter att behärska de eventuella
inflationstendenser som kan visa
sig. Vi har från regeringens sida heller
aldrig avsvurit oss möjligheten att begagna
oss av kreditpolitiken och räntepolitiken.
Därför är det orimligt att —
såsom skedde i herr Hjalmarsons inlägg
— göra gällande att den justering av
räntan, som denna gång har skett i fullt
samförstånd mellan riksbanken och regeringen,
skulle vara något slags riksbankens
korrektion av en för svag finanspolitik.
Om herr Hjalmarson ser
sig omkring ute i världen, finner han
att i praktiskt taget alla länder har man
nu under den uppåtgående konjunkturen
arbetat med penningpolitiken såsom
ett medel på den ekonomiska politikens
område. Vi har i vårt land gjort det
genom att höja kvoterna när det gäller
kassareserverna och begränsa utlåningsmöjligheterna
för bankerna. För
att denna åtgärd skall bli effektiv måste
den emellertid stöttas upp genom en
räntehöjning på en halv procent.
Jag vågar säga att fjolårets riksdag
präglades av socialdemokratiens vilja
till handling. Inte är det populärt och
röstknipande att gå ut till medborgarna
och föreslå dem att underkasta sig något
sådant som en allmän omsättningsskatt,
men i vissa lägen måste taktiken
väja för vad som är det riktiga och
nödvändiga, och de alternativ, som pres
-
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
39
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
terades från oppositionens sida, var
mer besvärande för medborgarna i vanliga
inkomstlagen än vad omsättningsskatten
var — den saken har jag utvecklat
många gånger tidigare och senast när
vi diskuterade förslaget till omsättningsskatt,
varför jag inte nu behöver upprepa
mig på den punkten.
Oppositionens fyra partier ville väl
också handla, men eftersom vart och
ett av dessa partier ville handla för sig,
fanns det inte förutsättningar att genomföra
några positiva åtgärder. Att
man blev enig om att säga nej till omsättningsskatten,
var endast en negativ
kraftyttring som inte löste några problem
eller förde samhällsarbetet ett fjät
närmare det mål, som vi såsom politiker
och samhällsarbetare strävar att uppnå.
Låt mig sedan, herr talman, på de tio
minuter jag har kvar i allra största korthet
beröra några av de inlägg, som
gjorts här av de tre borgerliga partiledarna.
Herr Hjalmarson hade kanske inte
egentligen så mycket nytt att föra fram
i debatten. En nyhet var emellertid att
han döpte finansministern till »omsministern».
Han berättade vidare för
riksdagen hur illa det kan gå, när man
inte knyter skosnörena ordentligt, talade
om att »tassa kring en sjuksäng i
mjuka tofflor» och myntade det nya uttrycket
»totalbalanseringens påläggskalv».
Om detta kan man bara säga, att
det vittnar om flit och ambition inom
herr Hjalmarsons kansli i det gamla
trägna arbetet att fabricera nya klyschor
i den politiska vokabulären.
När herr Hjalmarson presenterar högerns
skattesänkningsprogram är han
t. o. m. så frejdig, att han fixerar almanackans
datum för de olika etapperna.
Den 1 januari 1961 skall omsättningsskatten
slopas. Det betyder, att herr
Hjalmarson skall skaffa en miljard kronor
någon annanstans. Han skall höja
hyrorna med 400 å 500 kronor för en
arbetarfamilj i en 2-rumslägenhet, som
byggts under 1940- eller 1950-talet. Vi
-
dare skall herr Hjalmarson höja skatten
för varje barnfamilj med 400 kronor,
eftersom det första barnbidraget skall
slopas. Herr Hjalmarson har väl inte
skiftat fot på de sista månaderna utan
kommer väl med detta förslag, även om
det inte har presenterats redan i dag.
Herr Hjalmarson skall vidare höja skatterna,
i den mån de representerar sjukvårdsavgifterna.
Han skall också försämra
sjukförsäkringen så att medborgarna
får gå utan hjälp i sju dagar i
stället för tre. Herr Hjalmarson får börja
fräscha upp hela sitt gamla reaktionära
program. Det är den andra sidan av att
han skall ta bort omsättningsskatten den
1 januari 1961.
Sedan skall herr Hjalmarson den 1
januari 1962, uppmuntrad av framgången
— om det nu kan bli någon framgång;
jag har en känsla av att han i
långa stycken fortfarande står ganska
ensam — sänka den direkta skatten och
marginalskatten för alla Sveriges medborgare.
Personligen tycker jag — det
kan jag ärligt bekänna — att Jarl Hjalmarson
är en hyvens karl, när han låter
bli att prata politik och vara liögerdemagog
i överkant. Jag har så mycken
medkänsla med honom, att jag hoppas,
att han aldrig behöver ställas i den situationen
att han skall uppfylla alla de
djärva löften, som han alldeles nyss gav
från denna talarstol. Han kommer att
bryta nacken på den kuppen, och det
kommer att gå mycket lättare än när
man — om jag får säga så —- nackar en
tuppkyckling.
Låt mig också säga något i anledning
av herr Ohlins inlägg. Herr Ohlin menade,
att herr Sträng i höstas var ledsen
och dyster men i dag fryntlig och glad.
Vad är det för något förunderligt som
har hänt med finansministern, eftersom
han visar en sådan skillnad i sitt beteendemönster
efter bara ett par månader?
Det väsentliga är inte att det bara
har gått två månader — det kanske jag
kan säga till herr Hedlund också — utan
att det har hänt något; den svenska
40
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
riksdagen har varit med om att förstärka
statsfinanserna med 1 000 miljoner
kronor och därmed göra det möjligt
för finansministern att servera en
budget, som kan försvaras i dagens
konjunkturläge och som säkerställer ett
fortsättande punkt för punkt av den
progressiva samhällspolitik, som socialdemokratien
alltid har velat engagera
sig för. Bör man inte vara något så när
tillfredsställd och glad under sådana
förhållanden? Jag är det i varje fall,
men jag har kanske litet lättare för det
än herr Ohlin, som jag aldrig har sett
glad i våra politiska debatter och överläggningar.
Herr Ohlin förklarade sig beredd att
stödja socialdemokratien när det gäller
förbättringen av folkpensionerna. Vi är
glada över att vi slipper ha någon träta
med honom på den punkten. Vi skulle
bli överraskade över motsatsen, ty här
effektuerar regeringen ett uttalande,
som en praktiskt taget enhällig riksdag
står bakom.
Herr Ohlin påstår sedan, att han har
träffat på vissa personer inom mitt parti,
som är så entusiastiska, att de t. o. m.
skulle vilja slopa folkpensionen. Vilka
är de? Jag träffar åtskilliga entusiaster
inom mitt parti. Jag tror att entusiasterna
förr går till mig än till herr Ohlin,
och jag har aldrig hört något sådant.
Skulle det vara någon som är så överentusiastisk,
har han väl sagt sig själv,
att det här är så rosenrasande, så det
kan man bara tala med herr Ohlin om
och inte med herr Sträng.
ATP, d. v. s. den allmänna tjänstepensioneringen,
skall revideras, säger
herr Ohlin. Herr Ohlin har väl inte
mycket att komma med. När nu både
herr Hjalmarson och herr Hedlund sagt
att de skall ha bort den allmänna tjänstepensioneringen
— det vågar inte herr
Ohlin vara med om — så får herr Ohlin
falla tillbaka på den linje han var ensam
om, d. v. s. den underliga hybrid
mellan frivillighet och obligatorium där
herr Ohlin hamnade — mittemellan de
två stolarna — när den frågan sist
mönstrades inför svenska folket.
Regeringens politik främjar inflationen,
säger herr Ohlin. Låt mig bara göra
den enkla reflexionen: Hur skulle läget
ha varit i dag om vi hade följt herr
Ohlins rekommendationer under de år
vi hade högkonjunktur i landet och
budgeten var ganska stark, statsfinansiellt
sett? Herr Ohlin skulle ju till varje
pris försämra statsinkomsterna med
ungefär en miljard kronor. Han hade
herr Hjalmarson i handen i det sammanhanget.
Vid det tillfället tillbringade
herr Hedlund sina dagar på ett något
säkrare ställe och följaktligen var
herrarna ensamma om att vilja göra
statsfinanserna en miljard sämre än vad
de är i dag. Med detta som bakgrund
står ni i dag i talarstolen och säger, att
det är regeringen som befrämjar inflationen
genom att emot herrarnas önskan
försöka driva finanspolitiken på det sätt
som sker.
Omsättningsskatten är en patentmedicin,
säger herr Ohlin. Ja, hur kommer
det sig, herr Ohlin, att man runt om i
världen mer och mer kommer underfund
med att denna patentmedicin kan
vara både försvarbar, riktig och nödvändig?
Se efter bland de utvecklade
industriländerna som beträffande den
allmänna ekonomien ställs inför samma
problemställningar som vi! Se efter hur
många av dessa länder som kunnat undvara
omsättningsskatten!
Säl] LKAB-aktierna, då får man pengar
med en gång! All right, man kanske
kan få pengar med en gång. Men man
skulle också göra sig av med en ständigt
stigande statsinkomst, som skall finansiera
många viktiga ting som kanske
både jag och herr Ohlin är ense om att
de bör genomföras.
Genomför systemet med värdefasta
obligationer, säger herr Ohlin. Jag tror
inte att problemet är så enkelt, att allting
blir bra om man bara gör så. I hela
den utvecklade delen av världen är det
faktiskt bara två nationer som vågat sig
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
41
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
på detta. Det är Finland och Israel.
Bara detta kan kanske vara en anledning
för herr Ohlin att göra den enkla
reflexionen, att detta är ett problem
som man inte löser på en gång. Först
måste man sätta sig ner och fundera på
problemet. Efter dessa funderingar skall
man ta ställning till hur man skall
handla.
1 det första avsnittet av mitt anförande
nämnde jag, att det är regeringens
avsikt att i den nu förstärkta budgeten
lägga fram förslag om en sambeskattningsreform.
På den punkten kommer
vi inte att få röna något motstånd från
oppositionens sida. Det kan vara en liten
ljusglimt i mörkret. På ett avsnitt
bland alla de viktiga politiska frågorna
kan vi alltså visa upp enighet. Vi kanske
inte träter på alla punkter.
Herr Ohlin slutar med att säga att socialdemokratien
är odemokratisk. Den
tar inte den hänsyn till minoriteterna
som den rätteligen skulle göra. Men när
oppositionen är uppspaltad på fyra olika
partier och varje parti förbehåller
sig rätten att ha sin uppfattning om hur
saker och ting skall ordnas, så kan det
i viss mån vara förklarligt om regeringen
säger att vi här får lov att handla
själva. Denna djupa splittring mellan
oppositionspartierna som i dag demonstrerats
från talarstolen kommer också,
tror vi, att demonstreras under valmötena
från de talarstolar, där den politiska
propagandan kommer att läggas
upp under sommaren. Vi har inte en
enhetlig opposition att förhandla med.
Vi förhandlar med en opposition som
inbördes är i luven på varandra. Detta
kanske man också skall ta hänsyn till
vid bedömningen. Man beskyller oss för
alt inte ta tillräcklig hänsyn till vad oppositionen
tycker och känner. Det skall
luftas ut och vädras, säger herr Ohlin.
Vi gjorde det i två omgångar 1958, och
det verkade som om svenska folket i
varje fall inte trivdes med den luft som
omger herr Ohlin.
.lag hinner, herr talman, inte bemöta
herr Hedlund vid detta tillfälle. Jag
skall be att få återkomma, eftersom jag
även här har ett par små repliker.
Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Det program som herr
Sträng i höstas skisserade för sina utgiftsökningar
under de närmaste åren
omfattar vida högre belopp än summan
av våra skattesänkningar för samma
tid. Om herr Sträng lugnar ner sig en
smula med sina utgifter blir det utrymme
för våra skattesänkningar, de
skattesänkningar, herr Sträng, som
hjälper alla, både barnfamiljer och andra
vida mera än herr Strängs omsättningsskatt
och hans ingrepp mot sparare
och försäkringstagare.
Herr Sträng är en hyvens karl. Jag
hoppas emellertid att herr Sträng aldrig
skall få tillfälle att genomföra sitt
utgiftsprogram, inte därför att jag tycker
synd om herr Sträng utan därför
att jag tycker synd om de människor
som skall betala fiolerna. Under det
decennium som nu har börjat skulle ett
genomförande av det program, som herr
Sträng lade fram när han ville söka få
oss med på omsättningsskatten, betyda
att människor i de vanliga inkomstlägena
skall avstå minst tre fjärdedelar
av den beräknade ökningen av arbetsförtjänsten
åt det allmänna. Det är innebörden
av ert program, herr finansminister.
Herr Sträng säger att statsbudgeten
måste anpassas efter konjunkturen.
Men det finns ju inte någon sådan anpassning
i herr Strängs budget. Herr
Sträng flyter ju bara med. Han lade
1956 fram ett stort program för den
svenska budgetpolitiken under de närmaste
åren. Vi har aldrig trott på det
programmet, men det var ändå herr
Strängs program. Vad är det karakteristiska
för herr Strängs beteende i
dag? Helt enkelt det att han just nu,
när han skulle tillämpa det här stolta
programmet, lägger hela programmet på
42
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
hyllan. Herr Sträng är i finanspolitiken
en opportunistisk tuvhoppare av ett format
som vi hittills aldrig sett här i
landet.
Tillåt mig korrigera ett misstag som
herr finansministern gjorde. Andra
kammaren har aldrig godtagit omsättningsskatten.
Regeringen drev igenom
omsättningsskatten i en gemensam votering
tack vare sin majoritet i första
kammaren och de välvilliga kommunisternas
nedlagda röster.
Finansministern sade att han inte
ville minska bidragen till kommunerna,
därför att detta skulle kunna leda till
höjda kommunalskatter, men herr
Strängs omsättningsskatt som ju också
drabbar kommunerna ökar kommunalutgifterna
vida mer än besparingsutredningens
förslag skulle minska statens
bidrag till kommunerna. Får jag alltså
av herr Strängs resonemang dra slutsatsen,
att han tänker avskaffa omsättningsskatten
för kommunerna?
Finansministern påstår att omsättningsskatten
skulle »stärka balansen i
samhällsekonomien». Men herr Strängs
omsättningsskatt är ju bara en metod
att förvandla ännu mera av människornas
arbetsförtjänster till löpande statsutgifter.
Vad är problemet i en högkonjunktur?
Jo, att se till att den långsiktiga
upplåningen håller sig inom
ramen för det verkliga sparandet. Inte
förbättrar omsättningsskatten sparandet.
Statens upplåning utan inflation
blir ju praktiskt taget densamma nästa
år som i år. Omsättningsskatten räcker
inte ens till att täcka gapet mellan löpande
utgifter och inkomster i herr
Strängs budget. Herr finansministern
tycks emellertid ha en mycket besynnerlig
uppfattning om sparande. Han
tycks tro att om han tar 100 kronor i
omsättningsskatt från sin hustru och
ger ut dem på konsumtion, så spar han
pengar. Men om fru Sträng ger ut samma
100 kronor, så kommer genast hela
samhällsekonomien i gungning. Tänk,
herr finansminister, det tror inte jag.
Jag tror att våra fruar hushållar mycket
försiktigare än herr Sträng.
En annan sak som herr Sträng förbiser
är att statligt tvångssparande skattevägen
inte är något annat än utgifter
för medborgarna medan enskilt sparande
ökar medborgarnas personliga
tillgångar. Om jag går in i en affär och
köper en sak som kostar 2 kronor att
framställa och distribuera och herr
Sträng har lagt 3 kronor i skatt på den
för att öka sparandet så säger jag inte:
»Jag har köpt en sak för 2 kronor och
sparat 3» utan jag säger: »Det här har
jag måst ge 5 kronor för. Det är fasligt
vad allting blir dyrt när socialdemokraterna
regerar. Det här måste man
tydligen kompensera sig för.» Men om
jag sätter 3 kronor på sparbanken säger
jag inte att jag nu har gjort av med 3
kronor som jag måste ha kompensation
för utan i stället, att nu har jag ökat
min behållning så och så mycket och
stärkt min personliga ställning.
Det är, herr talman, därför som den
borgerliga politiken med borttagande
av omsättningsskatten och sänkning av
statsutgifterna och därmed också av
andra skatter och med kraftiga sparstimulerande
åtgärder i botten är så ofantligt
överlägsen regeringens linje. Ni
kan aldrig på regeringsbänken med er
politik göra människorna direkt och
personligt engagerade i den ekonomiska
politikens uppgifter. Förrän ni har
gjort det, herr finansminister, kan ni
aldrig få ordning i statens affärer.
Herr OHLIN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Finansministern förklarar
nu att han är så glad och belåten
därför att han har fått igenom omsättningsskatten.
Det bekräftar vad vi
alltid har sagt: varje gång han kan
höja skatterna, ser han glad och nöjd
ut. I våras då han inte kunde få igenom
sin omsättningsskatt, gick han omkring
och såg ledsen ut. Jag tror Sveriges
folk reagerar på annat sätt än han och
har all grund till det.
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
43
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
Men, herr finansminister, det är inte
bara detta som har skett sedan i höstas
— eller sedan i våras — att ni fått
igenom omsättningsskatten. Det beräknade
lånebehovet är nu mer än två miljarder
mindre än vad ni påstod i fjol
och omsättningsskatten ger i netto mindre
än en miljard. Edra siffror i fjol var
minst en miljard kronor missvisande,
bl. a. därför att Ni inte velat ta hänsyn
till att då konjunkturerna förbättras
ökas statens inkomster och kan statens
utgifter minskas. Det polemiserade Ni
energiskt mot när vi på vår sida framhöll
det i fjol.
Beträffande tanken att avskaffa folkpensionen
förklarar herr Sträng, att
han aldrig träffat någon sådan socialdemokratisk
entusiast. Får jag lov att
föreställa finansministern för medlemmen
av denna kammare på stockholmsbänken,
herr Kellgren, som i en skrift
gett uttryck åt denna mening. Han var
förtroendeman i pensionsutredningen
för socialdemokratien. Han lär vid sidan
av statsråden vara den ende medlemmen
i den socialdemokratiska programkommittén.
Jag trodde faktiskt att
man kunde utgå från att finansministern
hade träffat honom. Det skulle vara
intressant att få vara med när ni diskuterar
denna fråga, herr finansminister.
Finansministern talar om att produktionen
stiger 4,5 procent. Då är han
omsorgsfull nog att välja år då konjunkturen
går uppåt, och sedan använder
han siffrorna som om de vore uttryck
för långtidstrenden i produktionsstegringen.
Det är med förlov sagt,
herr finansminister, klart vilseledande
att blanda ihop verkan av en konjunkturförbättring
med det vanliga framåtskridandet.
Det måste vara en mycket
svag sak Ni försvarar när Ni anser Er
inte kunna undvara sådana metoder.
Finansministern säger att olycksspådomarna
varit obefogade; produktionen
går ju uppåt. Ja, herr finansminister,
det är självklart att produktionen sti
-
ger vid ett tekniskt framåtskridande
och med en viss kapitalbildning, men
vi påstår med all grund att er politik
minskar sparandet och på andra sätt
gör produktionsstegringen långsammare
än den eljest skulle vara. Antag blygsamt
nog att er politik har gjort den
årliga produktionsstegringen per timme
en kvarts procent mindre än den
eljest skulle vara, säg 2 lU procent i
stället för 2 Va under efterkrigstiden.
Alla de människor, som känner till
dessa problem från sin dagliga verksamhet
inom näringslivet, är överens
om att er politik har bromsat framåtskridandet.
Hade vi haft en annan politik,
som bättre hade stimulerat sparande
och produktion och gjort att
framåtskridandet gått en kvarts procent
snabbare, skulle vi i dag haft 2 000
miljoner kronor större nationalinkomst.
Stat och kommun skulle haft 1 000 miljoner
mer i sina kassor varje år — det
är lika mycket som eller mer än omsättningsskatten
ger — och dessutom
skulle Sveriges folk haft en högre inkomst
kvar efter skattebetalningen. Finansministern
upprepar hela tiden, att
oppositionen vill försvaga budgeten,
men det är inte riktigt, herr finansminister.
Vi vill ha en annan ekonomisk
politik, som förstärker budgeten genom
att främja produktionen, inte förstärker
budgeten bara med eviga skattehöjningar.
Finansministern slår sig för sitt bröst
och säger att han föreslagit en omsättningsskatt,
som inte är populär, men,
herr finansminister, inför valet 1958
gav ni Sveriges folk intryck av att det
icke skulle ske någon skattehöjning. Ni
vilseledde opinionen — jag hänvisar till
uttalanden bland annat av statsministern
— tydligen därför att ni hoppades
på den vägen kunna skaffa er ett säkert
underlag för den första kammare, varpå
er maktställning i stort sett beror. För
övrigt kunde finansministern inte bestrida
att hans program innebär en
mindre lönestegring än den levnads
-
44
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
kostnadshöjning som kan väntas på
grund av omsättningsskatten, d. v. s.
en reallönesänkning.
Herr talman! Finansministern säger
att han har visat all rimlig sparsamhet,
trots att han har avvisat flertalet av de
besparingsförslag som en enig besparingsutredning
under ordförandeskap
av en känd socialdemokrat, f. d. statsråd,
har framlagt. De tre oppositionspartierna
var överens om flera av de
förslag som besparingsutredningen
framlade, men regeringen avvisade även
dessa förslag. Det går inte, herr finansminister,
att krypa bakom detta att vi
har tre oppositionspartier, som inte
gärna kan ha identiska program, när
ni inte ens på de punkter där dessa
partier var överens med besparingsutredningen
kunde acceptera dennas förslag.
Nu säger finansministern som motivering,
att ni vill en politik som innebär
att klockan inte vrides tillbaka. När
jag hörde detta tänkte jag: Det är rätt;
det finns en klocka, som jag skulle vilja
kalla för herr Strängs skattehöjningsklocka,
som ni sannerligen inte vrider
tillbaka, utan ständigt framåt ett steg
varje år.
Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:
Herr talman! Centerpartiets ställning
till den lagfästa tilläggspensionen kommer
som jag sade, att presenteras i en
motion i övermorgon. Eftersom den
motionen skall behandlas här i kammaren,
väntar jag till dess med att tala
om saken. Detsamma är fallet med folkpensionen.
De löften som vi givit till
folkpensionärerna skall vi hålla — huruvida
finansministern kommer att vara
lika glad vid det tillfället då vi diskuterar
den frågan som han tycks vara över
de tusen miljonerna återstår att se.
Finansministern sade att han nu
skulle tala om budgeten, och så började
han med en historieskrivning, då han
talade om hur det varit under åtstram
-
ningsperioden med åtgärder för att
minska arbetslösheten. De åtgärderna
har, såvitt jag vet, vi alla varit överens
om — i varje fall har centerpartiet givit
dem sitt fulla stöd — och varför vi
skulle diskutera dem i dag begriper
jag inte. Man fick av finansministerns
redogörelse nästan den uppfattningen
att alla utgifter i budgeten skall klaras
med de här omspengarna på tusen miljoner,
d. v. s. 7 procent av de samlade
inkomsterna. Finansministern talade
som om införandet av omsen vore den
enda möjligheten att finansiera en rad
viktiga utgifter — han gjorde en lång
uppräkning av vad vi kan få för omsen.
Ja, det vet vi också. Men samma saker
kunde vi få för de pengar vi ville ta in
till statskassan på vår väg, så det är
väl ingenting att komma med nu.
Låt mig så med ett par ord beröra
finansministerns uttalande om att driftbudgeten
är balanserad, formellt balanserad,
som han uttryckligen sade. Ja, i
realiteten är den väl ändå inte fullt balanserad,
herr finansminister, och i en
så god konjunktur som den nuvarande
räcker det inte ens med en balanserad
budget, för så vitt man vill göra anspråk
på att via budgeten försöka hejda
inflationen och hejda penningvärdeförsämringen.
Nu borde det ha funnits
pengar över sedan de löpande utgifterna
betalats. Men hur skall det vara
möjligt att få pengar över? Det fattades
ju 1 000 miljoner, vilka anskaffades
genom omsen.
Felet är naturligtvis att statens utgifter
ligger på en för hög nivå. Vi har i
dag kommit upp i ett utgiftsläge som
kanske skulle ha passat fem år härefter.
Jag tror att det blir nödvändigt för
varje finansminister — han må heta
Sträng eller någonting annat i fortsättningen
— att börja ta hänsyn till skattenivån.
Vi är alldeles för högt uppe,
och finansministern hade egentligen
ingenting att säga om skattetrötthetens
konsekvenser, nämligen en avog inställning
till statens verksamhet i dess hel
-
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
45
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
het. Skattetrötthet är någonting som vi
bör akta oss för att skapa.
När vi nu synes ha kommit till insikt
om det ohållbara i överbudspolitiken,
bör vi visserligen med energi och fasthet
gå in för en politik som håller tillbaka
skatterna, men vi bör akta oss för
att inge svenska folket den uppfattningen
att det är gjort i en handvändning
att minska skattetrycket till vad
det var före omsen — sådant tar tid.
Nu får det räcka — i varje fall för
centerpartiets del — med löftena om
att energiskt arbeta för detta mål.
Herr HAGBERG (k) kort genmäle:
Herr talman! Hjalmar Branting erinrade
en gång på den tid när herr
Strängs parti var ungt om hur motståndarna
tillgripit både förlöjligandets,
förtalets och förtigandets taktik mot
partiet. Jag kan säga att detta i övermått
har praktiserats mot det kommunistiska
partiet.
Förlöjligandet går dock inte numera.
Den rörelse som i alla sammanhang
framställes som kapitalismens alternativ
och som på några decennier blivit
representativ för två femtedelar av jordens
befolkning, kan inte förlöjligas.
Förtalet praktiseras så mycket flitigare
— särskilt där vi inte har möjligheter
att ge svar på tal.
I riksdagen har vi denna möjlighet.
Där har förtigandet i stället blivit det
skalkeskjul, varunder de borgerliga
partierna och regeringen försöker dölja
sin ovilja eller oförmåga till en saklig
debatt. Med eller utan en formlig
överenskommelse inskränker de helst
debatten med kommunisterna till klyschor
och okvädinsord.
Detta är lika kortsynt som den Olilinska
diskussionen om huruvida man
över huvud borde räkna med de kommunistiska
rösterna. För sådana spekulationer
bör ju de Gaulles Frankrike
vara idealet, där landets största parti
med nära nog var tredje väljare bakom
sig får tio mandat, medan ett parti med
tredjedelen så många röster får tio
gånger så många mandat.
Herr Ohlins något varsammare rekommendation
skulle ställa 49,5 procent
av väljarna mot regeringens 45
procent och 115 borgerliga i denna
kammare mot regeringens 110 riksdagsröster.
Det kan inte vara svårt för regeringen
att genomskåda vad som ligger
bakom denna rekommendation.
Herrar Ohlin, Hjalmarson och Hedlund
skulle inte ha något emot att räkna
med ett kommunistiskt röststöd,
därest de skulle lyckas rycka åt sig regeringsmakten
därigenom. De kvittrar
av förtjusning när de i någon detaljfråga,
där deras nej står emot ett borgerligt
regeringsförslag, kan räkna med
att även kommunisterna går emot regeringen.
De spekulerar ständigt i de
motsättningar som finns mellan de båda
arbetarpartierna. Men de vet samtidigt
att i de avgörande frågorna, exempelvis
i fråga om borgerlig kontra socialdemokratisk
regering, kan socialdemokraterna
räkna med en majoritet,
tack vare kommunisterna. De har kommit
till den förnuftiga uppfattningen,
att de aldrig kan räkna med kommunistiska
röster för sina regeringsplaner.
Det är därför de spelar dygdiga — det
är som bekant lätt för den som aldrig
blir frestad att vara dygdig.
Vad regeringen beträffar så är det
uppenbart att den är helt beroende av
kommunisternas stöd i alla frågor där
de borgerliga gaddar ihop sig — och diet
tycks bli allt vanligare. Socialdemokraterna
kan varken få majoritet i riksdagen
eller bland väljarna; de måste räkna
med de kommunistiska rösterna.
Är det då inte på tiden att erkänna
fakta? Vore då inte en annan taktik
tillrådlig mot det kommunistiska partiet
än den som de borgerliga på sin
tid använde mot socialdemokraterna?
Bör inte regeringspartiet, då det i en
fråga inte kan påräkna borgerligt stöd,
formulera sina förslag så, att det inte
behöver tveka om möjligheten att få
46
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
kommunistiskt stöd? Borde inte politiken
i stort under dessa förhållanden
utformas så, att den motsvarar hela
arbetarrörelsens önskemål, inte bara en
större eller mindre fraktions?
I varje fall försöker det kommunistiska
partiet att ställa i förgrunden de
enande frågorna när det gäller den
praktiska politiken och överföra de
partiskiljande frågorna till diskussionens,
det ideologiska tävlandets och
meningsutbytets fält.
Detta kallar jag sunt förnuft.
Redan det vore ett framsteg, om regeringen
ålade sig en smula parlamentarisk
anständighet gentemot det parti,
av vars stöd den är så fullständigt beroende
och tydligen kommer att förbli
beroende under överskådlig tid. Den
har ingenting att förlora därpå. Det
skulle inte försvaga den bland arbetarna,
och den får under alla förhållanden
allt svårare att göra borgarna till
lags. Det skall vi gärna skriva på regeringens
kreditkonto.
Regeringen har modet att göra dumheter
— jag anknyter till ett finansministerord.
Men det heter som bekant i
något som blivit ett ordstäv: Det är
värre än ett brott, det är en dumhet.
Herr KELLGREN (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag är givetvis folkpartiledaren
mycket tacksam för att
jag under den allra bästa tiden har fått
tillfälle att inta denna talarstol. Samtidigt
är jag emellertid mycket ledsen
över att jag inte kan återgälda den välvilja
han på detta sätt har visat mig.
Jag nödgas nämligen i all vänlighet —
jag hoppas så skonsamt som möjligt —
förklara, att folkpartiledaren herr
Ohlin har fullkomligt fel, när han påstår
att jag vill avskaffa folkpensionerna.
Som denna ärade kammare vet har
jag varit medlem av pensionsberedningen,
och vidare har jag suttit i det
särskilda pensionsutskottet under föregående
års riksdag. Det finns väl ingenting
i mina åtgöranden vare sig i pen
-
sionsberedningen eller pensionsutskottet
som kan ge herr Ohlin anledning
att anse, att jag skulle vilja avskaffa
folkpensionerna.
Om man vill gå tillbaka till mina
skrifter i pensionsfrågan — och de är
minsann inte så få — så kan han inte
heller där finna, att jag på något sätt
uttryckt att jag vill avskaffa folkpensionerna.
Det måste alltså föreligga ett
missförstånd, antagligen ett av de många
som herr Ohlin har gjort sig skyldig
till i pensionsfrågan.
Vad jag däremot här skulle vilja
framhålla är den konstruktiva tanke,
som socialministern har framfört i olika
pensionssammanhang, nämligen att
man måste försöka gjuta samman folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen
till ett enhetligt pensionssystem,
som kan bli det stora samlande pensionssystemet
för alla löntagare och,
som jag hoppas för framtiden, även för
alla företagargrupper.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:
Herr talman! Jag skall nu försöka
fullgöra min skyldighet att även ägna
litet tid åt herr Hedlund, som jag inte
hann med i första omgången.
Herr Hedlund säger: »Är det nödvändigt
att stå och dra denna historieskrivning,
att vi har haft en lågkonjunktur
och nu har en högkonjunktur, att regeringen
gjorde en hel del under lågkonjunkturen
och att regeringen måste göra
någonting annat under högkonjunkturen?»
Ja, det är nödvändigt helt enkelt
därför att budgetpolitiken måste presenteras
på det sättet. Jag trodde nog
att herr Hedlund efter sex års flitigt
samarbete med oss andra i kanslihuset
skulle ha förstått, att man inte kan diskutera
budgetpolitik utan konjunkturpolitik,
eftersom den ena sortens politik
utformar den andra. Att jag nu tillät
mig dra denna historieskrivning är följaktligen
ett bevis för att den sannerligen
icke var obehövlig.
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
47
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
Men, säger herr Hedlund, vi är på
väg emot skattetrötthet i samhället. Ja,
det kan man väl säga. Den skattetröttheten
är naturligtvis delvis en realitet, och
delvis är den ett resultat av den mycket
intensiva propaganda mot skatterna,
som oppositionen anser vara den bästa
ammunitionen, riktad mot regeringen.
Jag tror inte vi vinner så mycket på
att göra dessa internationella jämförelser,
som vi ibland brukar ägna oss åt
från talarstolen, men låt mig bara i korthet
säga, att det ändå går att leta fram
åtskilliga nationer med sedan många år
tillbaka pålitligt borgerligt styre, som
inte drar sig för att pressa sina medborgare
med en större skattetunga än vi
har här i vårt land.
Frågan är emellertid inte om man är
skattetrött, om skatterna är för höga,
utan frågan är: vad får man för skatterna?
Herr Hedlund annonserade ju redan
i sitt senaste anförande, att det är
mycket möjligt att han på en viss speciell
punkt kommer att tycka att vi har
varit för snåla och att det följaktligen
skall vara ännu större utgifter på den
speciella punkten. Hur skall man klara
det, om man inte skall begära att medborgarna
skaffar dessa pengar?
Herr Hedlund är ju inte heller så förtvivlat
rädd för höga skatter. När finansministern
framlade sitt förslag om
en allmän omsättningsskatt i höstas och
kompletterade det med vissa, som jag
uttryckte det, »sociala kompensationer»,
betydde det, att regeringen av medborgarna
begärde ytterligare 1 000 miljoner.
Herr Hedlund begärde vid samma
tillfälle 885 miljoner av medborgarna i
nya skatter. De skatterna kom på andra
avsnitt. Skillnaden är, herr Hedlund, relativt
obetydlig och ger inte herr Hedlund
rätt att stå här i talarstolen och utpeka
finansministern som den som rekommenderar
de höga skatterna, medan
herr Hedlund själv talar å de skattetyngdas
vägnar om skattetröttheten och
nödvändigheten av att befria människorna
från skatterna. Så stor är inte
skillnaden mellan 1 000 och 885 miljoner.
Till herr Hjalmarson vill jag säga, att
när herr Hjalmarson kommer i debatt
med mig är det alltid utifrån i och för
sig lätt begripliga och småtrevliga förhållanden
: hur hans hustru sköter finanserna,
hur min hustru sköter finanserna
och hur vi själva sköter finanserna
i privata och allmänna sammanhang.
Nu är kanhända en statsverksbudget
och samhällsekonomien frågor, som
inte utan vidare kan kopieras efter det
sätt på vilket herr Hjalmarsons eller
min hustru sköter finanserna, med all
respekt för deras förmåga att sköta våra
finanser.
Vi har ju någon gång tillåtit oss att
tala om var det är vi har de trånga sektorerna
inom samhället. Ja, det är inte
i fråga om de butiksvaror, som herr
Hjalmarsons och min hustru handlar.
De trånga sektorerna har vi på strategiska
avsnitt, t. ex. beträffande kraftförsörjning,
vägar, utbildning, sjukvård
o. s. v., där det inte finns några privata
företag som säger: Detta, mina vänner,
skall vi klara.
De trånga sektorerna är sådana områden,
där endast samhället kollektivt
kan ta ansvaret och genomföra erforderliga
åtgärder. Det är också de områdena
som får de stora pengarna. I ett tidigare
TV-anförande tillät jag mig att
med en tabell presentera statsverksbudgeten
och visa vart pengarna gick. Det
blev kanske för många en överraskning
att se vart de stora pengarna går, och
det var kanske också en överraskning
att det så ofta talas om de små beloppen,
medan man i stort sett är överens om de
stora pengarna.
Herr Ohlin kom i sin replik tillbaka
till samma saker som han nämnde om i
sitt första anförande. Han sade att när
vi träffades i höstas, så försökte finansministern
göra gällande att det statsfinansiella
läget var mycket sämre än
det nu i själva verket har visat sig vara.
Ja, men ta bort en miljard d. v. s. om
-
48
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m.
sättningsskatten från den budget som
nu lagts på riksdagens bord! Det kommer
att innebära en upplåning på 3
miljarder kronor, realistiskt sett. Jag
har redovisat en upplåning på 1,6 miljarder,
men samtidigt har jag sagt att
överskottet på driftsidan förmodligen
kommer att gå åt och då måste upplåningen
öka. Senare kommer vi därför
upp till en upplåning på 2 miljarder.
Vid de förhandlingar som fördes i
höstas tillät jag mig säga att mycket talade
för att upplåningen skulle stiga
över 3 miljarder. Siffran 4 miljarder
daterar sig från ett tidigare tillfälle,
nämligen när besparingsutredningen
framlade sitt förslag. Då var det expertsidan
som angivit 4 miljarder kronor,
och den summan sattes sedan på pränt i
besparingsutredningen och spelade en
viss roll till fram på hösten, då jag uttryckte
mig så pass mycket försiktigare
att jag sade att mycket talade för att
upplåningen kunde komma att överstiga
3 miljarder.
Nu har vi fått litet större inkomster
än vad vi räknade med i höstas, men
jag tror inte att det i och för sig ändrar
hela bilden. Om herr Ohlin därför inte
bara är ute i det ädla uppsåtet att här
träta med mig om vad som skedde i
fjol utan ser på frågan som den är i dag,
så vill jag fråga: Anser herr Ohlin att
den budget som nu lagts på riksdagens
bord är för stark? Bör vi våga oss på att
låna mer pengar än vad finansministern
föreslår? Jag har föreslagit en upplåning
på bortåt 2 miljarder. Menar herr
Ohlin att det är en för stark budget?
Kan den försvagas, och kan vi låna mera?
Om så är, blir det någon kensekvens
i herr Ohlins resonemang, i annat fall
blir det bara en träta om vad vi diskuterade
i fjol, en träta för trätans egen
skull. Här ligger nu budgeten på bordet,
och här redovisas en viss upplåning.
Vill man höja den — allright! Ange då
detta!
Sedan sade herr Ohlin, att om vi bara
hade fört en annan politik, så skulle pro
-
m.
duktionen stigit snabbare, och då skulle
de offentliga kassörerna fått en miljard
till att röra sig med. Det finns emellertid
inga belägg för detta herr Ohlins
påstående. Han säger att han talat med
folk, som han tror kan dessa frågor, och
därvid fått den uppfattning han här
frambär som alternativ. Jag vill emellertid
bemöta herr Ohlins påstående på
den punkten med följande: Vi har under
praktiskt taget hela 1950-talet utnyttjat
våra resurser så långt vi kunnat. Vi har
också utnyttjat arbetskraften, kapitaltillgångarna,
maskinerna och industriens
produktionskapacitet så långt det
gått. Det går inte att få ut mer. Talet
om att en annan politik skulle gett ökade
resurser är önsketänkande.
Så till sist några ord till herr Hagberg.
Han försökte i sitt något yviga anförande
bevisa hur beroende socialdemokratien
är av det kommunistiska partiet.
Socialdemokraterna kan inte klara
sig utan kommunisternas stöd, sade han.
Men, herr Hagberg, socialdemokratien
kommer att utforma sin politik utan att
ett ögonblick snegla på herr Hagberg
och hans partivänner. Herr Hagberg är
i stället i den situationen att han måste
ta herrar Hjalmarson och Ohlin under
armarna och hjälpa dem, i annat fall
kan herr Hagberg inte fälla socialdemokratien
när det gäller en avgörande politisk
fråga här i riksdagen. Jag tror nog
också att herr Hagbergs partivänner
skulle göra det litet hett om öronen på
honom, om han här avslöjade sig som
supporter och stödjetrupp åt de borgerliga
politikerna i vårt land. Det är att
göra en dygd av nödvändigheten, när
herr Hagberg står upp i denna talarstol
och säger att det är tack vare kommunisterna
som socialdemokratien kan
driva en riktig politik.
Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Varje gång herr Sträng
behöver mera pengar — och det behöver
han varje gång han talar om pengar
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
49
Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m.
— så resonerar herr Sträng om statens
eftersatta behov.
Jag tror inte på herr Strängs resonemang
av tre skäl. Herr Sträng talar
om vägarna, men 1 000 miljoner kronor
av vägpengarna har ju använts för
andra löpande statsutgifter. Undra på
att det med en sådan politik blir eftersatta
behov.
På vår kant tror vi inte på takten i
regeringens utgiftsökning. Regeringens
utgifter växer dubbelt så fort som människornas
inkomster här i landet.
När regeringen bygger, bygger den
för dyrt. Den kan inte hålla kostnaderna
nere. När man skall bygga ett kontorshus
för 35 miljoner kronor, blir slutsumman
70 miljoner kronor.
Jag skall i övrigt koncentrera mig till
herr Strängs resonemang om skattelättnader
kontra subventioner och bidrag.
Låt oss i vårt resonemang undanta de
handikappade människorna och hjälpen
till dem — om det är vi överens. Men
lägg allt vad alla vi övriga betalar in till
staten i skatter för att få bidrag i en
pott och lägg bidragen i en annan pott
och jämför summan! Vinner vi på detta?
Nej, inte ett öre. Det är möjligt — men
inte ens det är säkert — att det blir en
utjämning mellan olika grupper av människor
med samma inkomster, men i övrigt
olika levnadsvillkor, t. ex. mellan
barnfamiljer och andra familjer. Den
utjämningen kan man mycket enklare
och billigare åstadkomma genom lämpligt
insatta skattelättnader för barnfamiljerna
av den typ som vi inom högerpartiet
vill ha.
Men för alla de andra, för den stora
majoriteten av arbetande människor här
i landet, vad betyder den stora bidragsoch
skattekarusellen för dem? Ingenting
annat än att vad var och en år efter
år betalar in i skatt till regeringens
subventionskassa sedermera utbetalas
till honom av myndigheterna vid de tidpunkter
myndigheterna anser att han
skall använda pengarna. Ingen enda
4 —Andra kammarens protokoll 1960. Nr
människa i detta land får ett öre till
skänks.
När nu våra inkomster undan för undan
stiger, är det självklart, att vi inte
skall behöva anlita regering och statstjänstemän
i samma utsträckning som
tidigare för att på lämpligt sätt disponera
våra arbetsförtjänster.
I stället för att ge oss tillbaka våra
egna pengar i form av s. k. bidrag, bör
staten låta oss få behålla en växande
del av dessa pengar genom att sänka
skatterna och inrikta sig på att göra det
lättare för var och en att själv disponera
över sina arbetsförtjänster på det
sätt, som bäst svarar mot vars och ens
behov, t. ex. genom att sätta in en lämpligt
avvägd skattebefrielse för olika
former av sparande, så att vi kan lägga
upp nödiga reserver.
Låt mig slutligen, herr finansminister,
erinra om att den utgiftspolitik som
regeringen bestämt sig för oundvikligen
steg för steg kommer att höja skatterna
här i landet. Enbart vad människorna
under sin arbetsföra tid kommer
att få betala i oms i ett socialdemokratiskt
samhälle kommer att överstiga alla
deras nuvarande bidrag under samma
tid.
Skattelättnader, herr talman, är i
motsats till bidragen produktiva, de
stiger med arbetsförtjänsten. Bidragen
är passiva. Ingen förnuftig människa
säger: Nu stiger mina arbetsförtjänster,
alltså måste jag ha högre bidrag. Det är
därför vi satsar på sänkta skatter. Bidragstänkandet,
herr Sträng, är föråldrat
och verklighetsfrämmande: kejsarens
nya kläder.
Herr OHLIN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Kellgren har bekräftat
riktigheten av mitt uttalande:
han kallade det en sammanslagning av
folkpensioneringen och tjänstepensioneringen.
Det betyder ju att de som är folkpensionärer
när en sådan sammanslagning
skett inte kommer att vara i det
2
50
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
fördelaktiga läge de är nu, när de har
en självständig folkpension med de möjligheter
till standardförbättringar detta
ger, utan de fångas i stället in i det stela
system som ATP innebär.
Herr Sträng förklarar nu att han i
somras trodde att det var 4 miljarder
som behövde lånas; sedan trodde han
att det var något över 3 och nu finner
han att det är väsentligt under 2 miljarder.
Men, herr finansminister, inte
trodde Ni väl på allvar att det skulle bli
en upplåning på över 4 miljarder, fast
Ni talade om det? Förklaringen var ju
den att Ni lade tillsammans alla myndigheternas
anslagsäskanden utan att
räkna med den radikala prutning som
alltid brukar förekomma. Det går inte
att bestrida, herr finansminister, att 4
miljarder var ett tillrättalagt tal för att
motivera Er kära omsättningsskatt.
Finansministern frågar om budgeten
är för stark. Det är en sådan där retorisk
fråga. Finansministern vet ju att
man från folkpartiet i höstas har motionerat
om en förstärkning av budgeten
av storleksordningen 1 miljard, vilket
skulle ha betytt att den blivit minst lika
stark som herr Strängs är nu.
Herr Sträng faller sedan tillbaka på
det vanliga greppet. Varje som helst
diskussion av vad herr Sträng gjort eller
sagt före dags dato kallar han en
träta för trätans egen skull. Det skall
inte vara tillåtet för oppositionen att
kritisera regeringen. Herr finansminister,
någon gång skulle Ni väl ändå kunna
svinga Er upp till att medge att regeringen
har ansvar för sitt fögderi och att
det är oppositionens både rätt och plikt
att kritisera det sätt på vilket Ni talat
och handlat, särskilt när Ni kommit med
så vilseledande framställningar som i
detta fall.
Sedan vill jag säga några ord beträffande
näringslivet och framåtskridandet.
Finansministern brukar ju själv vara
mycket angelägen om att kunna hänvisa
till vad företrädare för näringslivet
säger, när det passar honom. Men när
det finns en praktiskt taget enig uppfattning
om att regeringens politik har
hållit tillbaka sparandet och kapitalbildningen
och har hållit tillbaka produktionsstegringen,
då viftar herr Sträng
detta åt sidan. Han säger bara att vi
har fullt utnyttjat resurserna. Men, herr
finansminister, resurserna skulle ha varit
större om ni hade fört en annan politik.
Bland annat skulle ju kapitaltillgångarna,
tillgången på maskiner och
fabriker, ha varit större och därmed
hade man kunnat producera mer.
Herr Sträng brukar ju tala om siffror.
Får jag därför till sist säga att den procentuella
produktionsökningen i industrien
i Sverige från 1953 till 1959 varit
ungefär en tredjedel så hög som i
Frankrike, Västtyskland och Italien och
att den varit ungefär hälften så hög som
i Nederländerna, Danmark, Norge och
en del andra länder. Detta är sannerligen
inte siffror som tyder på att det inte
skulle ha gått snabbare i Sverige med en
annan politik.
Herr HAGBERG (k) kort genmäle:
Herr talman! Det finns vissa frågor
där vi och regeringen kan finna gemensamma
nämnare. Vi har redan talat om
dem. Men det finns också frågor där
motsättningarna är mycket starka. Det
är frågor där regeringen formulerar
ståndpunkter som man kan ge beteckningen
borgerliga och som enligt vår
mening strider mot arbetarklassens intressen.
Där är det oundvikligt att det
kommer att skära sig.
Herr finansministern säger nu: Regeringen
kommer inte att snegla åt kommunisterna
och på hur de kommer att
göra. Jo, herr finansminister, ni sneglar
nog ganska mycket, tv om ni inte
gjorde det, om ni inte räknade med
möjligheterna att ändå få majoritet vid
viktiga omröstningar, där borgarna gaddar
ihop sig, så skulle ni ju förtjäna beteckningen
dumbommar. Jag vill inte
sätta den beteckningen på er. Jag anser
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
51
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
inte alls att ni är några dumbommar.
Jag anser för övrigt inte att det är förkastligt
att ni sneglar. Men tänk på de
frågor som för närvarande bränner särskilt.
Tag omsättningsskatten, tag försvarsfrågan!
Ni kommer att få snegla
mycket i dessa frågor. De hotelser som
finansministern uttalar om hur det skulle
kunna gå för kommunisterna, därest
de i någon fråga skulle inta en sådan
position att regeringen själv störtar i
den grop den grävt åt sig, tar vi mycket
lugnt.
Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:
Herr talman! Finansministern försökte
göra gällande att vårt inkomstförstärkningsalternativ
egentligen bara var
ett par hundra miljoner kronor lägre än
hans förslag i höstas. Handen på hjärtat,
herr finansminister: Var det rättvist?
Var det inte så att om finansministern
fått igenom sina förslag så skulle
nettoinkomstförstärkningen för honom
ha blivit mellan 1 200 och 1 300 miljoner,
medan det enligt vårt förslag skulle
ha blivit mellan 800 och 900 miljoner.
Det är alltså en skillnad på innemot
400 miljoner kronor, som naturligtvis
beror på att vi gått in för en betydande
besparing. Ovanpå den ville vi ha vissa
tillfälliga inkomstförstärkningar under
en period av två år medan vi sanerade
budgeten. Det känner finansministern
mycket väl till.
Om nu finansministern inte är intresserad
av räntan — och det tycks han
inte vara — och inte heller av det förhållandet
att en räntehöjning på utlåningssidan
med en procent ger en halv
procent till insättarna, så hoppas jag att
riksbanksfullmäktiges ordförande, herr
Sköld, visar större intresse för den saken.
.lag tror för egen del att man gripits
av övertro på räntans inverkan på
konjunkturen. Jag skulle inte bli det
minsta förvånad om det visade sig alt
inflationen under den nu påbörjade
högkonjunkturen blir ungefär likadan
som den vi hade när vi hade mycket
lägre ränta.
Jag sade nyss att centerpartiets budgetalternativ
i höstas borde ha kunnat
tjäna som underlag för överläggningar
mellan partierna i syfte att undvika
omsättningsskatten och klara budgeten
genom besparingar och en tillfällig inkomstförstärkning.
Då utgick jag från
att högerns förslag var ur räkningen,
eftersom närmare hälften av högerns
besparingsförslag gällde stödet åt barnfamiljerna
samt såväl folkpartiet som
centerpartiet och socialdemokraterna
bestämt hade sagt ifrån att de inte ville
vara med här. Jag räknade också med
att det inte skulle vara någon större
självövervinnelse för folkpartiet att överge
sin stora höjning av folkpensionsavgifterna
och i stället ansluta sig till den
budgetsaneringsavgift som vi föreslog.
Självfallet hade jag utgått från att också
vi i centerpartiet skulle få lov att göra
jämkningar i våra förslag om man över
huvud taget skulle komma överens. Även
i fortsättningen avser vi i centerpartiet
att utarbeta förslagen på sådant sätt att
vi bör kunna enas om dem. Vi vill i
centerpartiet försöka inta en modererande
hållning och föra vad vi betraktar
som en centerpolitik, präglad av måttfullhet.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:
Herr talman! Jag ber att få överlämna
ett kvarglömt papper till herr Hedlund.
På det står det: »Finansministern
tycks inte ha mycket att säga om räntan.
» Anförandet är maskinskrivet. Det
är tydligen inte fråga om några daggfriska
improvisationer från herr Hedlunds
sida.
Herr Hjalmarson för resonemanget att
bidrag och skatter går jämnt upp, och
det spelar följaktligen ingen roll för
den enskilda medborgaren om man för
eu socialdemokratisk politik, ty hans
saldo på det hela blir plus minus noll.
52
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
Det är fel, herr Hjalmarson. Herr Hjalmarson
har inte förstått det här, och
jag begär inte att herr Hjalmarson skall
förstå de bevekelsegrunder som ligger
bakom en socialdemokratisk politik.
Vi anser det är rimligt och riktigt
att vissa människor och människorna
över huvud taget under vissa skeden
av sitt liv får ett handtag från det allmänna.
När herr Hjalmarson säger, att
resultatet blir plus minus noll, kan han
ju fråga barnfamiljerna, de sjuka, folkpensionärerna
eller familjer som har
barn i skolan. Jag tror att herr Hjalmarson
kommer att få en helt annan
syn på det hela om han frågar folk som
är beredda att ge ett ärligt svar.
Visst tar, herr Ohlin, regeringen ansvar
för sitt fögderi; det har vi aldrig
tvekat att göra. Och ingen kan förmena
herr Ohlin rätten att kritisera det fögderiet,
om kritiken är positiv och har
någon mening. Visserligen ville herr
Ohlin icke påstå att Sträng förde en
argumentation i höstas, som var så
överdrivet pessimistisk att han lurade
igenom omsättningsskatten för att kunna
redovisa en stark budget. Då frågar
jag: År budgeten för stark? I så fall
funnes det någon mening i att börja
tala om vad som hände i augusti, när
besparingsutredningen lade fram sitt
förslag och presenterade siffran fyra
miljarder i upplåning. Men är budgeten
icke för stark och tycker herr
Ohlin som jag, att det kan vara farligt
att pressa upplåningen högre än till två
miljarder, då begriper jag inte vad det
är för mening i att diskutera vad som
sades i höstas och som byggde på de
premisser som då var för handen. I
dag har vi andra och säkrare bedömningsgrunder.
När sedan herr Ohlin kommer tillbaka
till vår låga produktionsökning,
skall jag tillåta mig att tala med ord
som en känd nationalekonomisk professor
här i landet använde i ett föredrag
inför företrädare för näringslivet under
1959:
»Att döma av efterkrigstidens erfarenheter
finns det ingen anledning att
vara pessimistisk beträffande det svenska
näringslivets utvecklingsmöjligheter
— trots höga löner, höga skatter och
regleringar av kredit- och kapitalmarknad.
Totala produktionen har ökat i
en genomsnittstakt av 3—4 procent per
år.» Detta är ungefärligen vad jag har
sagt från talarstolen många gånger. Professorn
i fråga säger vidare att det har
gått litet långsammare om man ser enbart
på 1950-talet och jämför med andra
nationer. Går man däremot tillbaka
till förkrigstiden ligger Sveriges produktionsökning
på 100 procent mot 85
procent, som är medeltalet för de övriga
industrinationerna inom OEEC.
Vi har många gånger talat om att det
är lättare att höja procentsatsen om
utgångsläget är lågt, och utgångsläget
för produktionsökning var lågt för dessa
nationer i början av 1950-talet. Går
man längre tillbaka i tiden får man en
mer rättvisande bedömning av det hela
och då står sig den svenska produktionsutvecklingen
gott. Det är därför
det inte finns något belägg för herr
Ohlins påstående, att därest det förts en
annan politik skulle produktionsökningen
ha varit ännu kraftigare.
Vi kommer, säger herr Hagberg, att
både när det gäller omsättningsskatten
och försvarsfrågan få snegla mot kommunisterna.
Jag har den förhoppningen,
trots alla motsättningar inom partierna
i denna riksdag, att när det gäller
försvarsfrågan skall vi lika litet som
tidigare behöva snegla mot kommunisterna.
Beträffande omsättningsskatten
sneglade vi inte alls mot kommunisterna,
eftersom herr Hagberg i ett mycket
tidigt skede sade, att kommunisterna
komme aldrig att gå med på någon
omsättningsskatt.
Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:
Herr talman! När finansministern
synes lida av tunghäfta så ställer man
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
53
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
en fråga på nytt. Det gjorde jag beträffande
räntan. Och när man upprepar
en fråga vill man gärna att denna skall
överensstämma med den förra och
därför tar man med sig frågan skriftligen.
Nu har finansministern också
talat om för hela svenska folket att
han t. o. m. fått en skriftlig fråga om
skillnaden mellan en inlåningsränta
på en halv procent och en utlåningsränta
på en kvarts procent. Var nu så
snäll och svara, herr finansminister!
I statsverkspropositionen förfäktade
finansministern den meningen att en
större sparsamhet skulle ha gått ut
över väsentliga behov, som måste tillgodoses
för att man skulle kunna påräkna
vad man kallar en harmonisk
utveckling av samhället. Menar finansministern
verkligen att det skulle vara
nödvändigt med nya skatter så där
vart och vartannat år? Punktskatter
då och då och för omväxlings skull en
allmän varuskatt för att utvecklingen
i vårt samhälle skall bli harmonisk?
Nej, herr finansminister, måste vi inte
helt enkelt försöka att bättre överblicka
den finansiella utvecklingen? I
centerpartiet har vi begärt att man
skall göra budgetberäkningar för flera
år framöver och besparingsutredningen
har ju kommit till samma resultat.
Nu hoppas jag att finansministern
hjälper oss i det här avseendet i
stället för afl resonera om papperslappar.
Herr OHLIN (fp) kort genmäle:
Herr finansminister! Ert tal om siffran
fyra miljarder från i somras var
klart vilseledande och detta av skäl
som jag tidigare anfört och inte nu
behöver upprepa. Ni felbedömde tydligen
läget och förteg det normala i
att väsentligt pruta på myndigheternas
anslagsäskanden. Ni bestred bl. a. att
det var naturligt alt räkna med lägre
arbetslöshetskostnader under den
kommande goda än under den sämre
konjunkturen. Men nu har Ni fått ge
Er på den punkten och genomföra en
anpassning. Spelar dessa felbedömningar
av landets finansminister under
loppet av sex månader ingen roll?
Jag förstår att det är obehagligt för
Er, herr finansminister, att höra talas
om detta, men så förfärligt snäll kan
jag inte vara att jag bara tänker på
Er trevnad, när vi diskuterar statens
finanser.
Ni frågar om jag tycker att svenska
staten skall låna mer. Nej, jag har just
sagt att jag tycker att staten skall låna
mindre. Det kan ske bl. a. genom
att man säljer en del av LKAB-aktierna.
Detta skulle bl. a. ha den verkan
som Ni förbigick, att man fick in
pengar från allmänheten och inte från
bankerna och därmed undgick den påspädning
av likviditeten som är en
inflationsfara av stor betydelse. — Om
detta inget svar från finansministern!
Beträffande produktionen säger finansministern,
att om man låter jämförelsen
avse tiden före kriget, så ...
Finansministern faller tillbaka på, att
under kriget, då vi inte var med men
då andra länder led oerhört, hade vi
en gynnsammare utveckling än dessa
länder. Detta hänvisar finansministern
till nu, så många år efteråt! Men jag
håller mig, herr finansminister, i denna
diskussion till de senaste fem åren,
ty vi debatterar ju finanspolitiken under
den tid Ni är ansvarig för, och
inte vad som skett för tio eller femton
år sedan. Förhållandena då är en
annan sak än vad som skett under de
år Ni varit finansminister.
Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr finansminister! Om folkpensionshöjningen
är vi överens. Det som
skiljer Er från oss är att vi kan vara
med på en höjning av folkpensionerna
utan omsättningsskatt. Hjälpen till de
handikappade människorna är vi också
överens om.
54
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
Men vad betyder regeringens bidragspolitik
för alla oss andra, som
inte tillhör de handikappade grupperna?
Jo, här vinner man inte ett öre
på bidragspolitiken! Människor som
tillhör de arbetsföra åldrarna har mycket
mer att vinna på att bidragen förvandlas
till skattelättnader.
Får jag också bara korrigera ett litet
misstag som finansministern gjorde.
Naturligtvis är det inte på det viset
att vi får allt det tillbaka som vi i
olika skatter har överlämnat till regeringens
subventionskassa. Om regeringen
t. ex. tvingar 200 000 köpmän
och hantverkare och en hierarki av
statliga tjänstemän att ta hand om den
del av människornas hushållspengar
som får betalas i omsättningsskatt, är
det väl ingen förnuftig människa som
tror att det kalaset inte skulle kosta
någonting.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:
Herr talman! Jag kan ge herr Hjalmarson
rätt i att han kan betala den
sista folkpensionshöjningen, som kommer
att kosta 365 miljoner, med de 375
miljoner som han vill ta av barnfamiljerna
genom att slopa första barnbidraget.
Men vi skall ju höja folkpensionen
en gång vartannat år fram till
1968. Var skall herr Hjalmarson ta de
pengarna, när han väl inte kan ge sig
på andra och tredje och fjärde barnbidraget?
Jag
skall tillmötesgå herr Hedlunds
livliga önskan och säga några ord om
räntan. Självfallet kan jag inte nu, när
debatten är över ta upp hela den frågan,
och dessutom kommer ju bankofullmäktiges
ordförande strax efter mig
och har femton minuter på sig för att
behandla problemet. Men själva den
omständigheten att man tillgriper en
diskontohöjning har ju sin täckning,
kan jag säga, även i finansplanens skrivningar
och motiveras av den uppflam
-
mande konjunktur som vi nu bevittnar.
Vi kan inte vara utan det ena av våra
medel att bekämpa en het konjunkturuppgång.
Det andra avsnittet av räntehöjningen,
att man höjer den långa räntan mer
än man höjer den korta, kan naturligtvis
också ha sina skäl för sig. Vi har
en kroniskt underförsörjd kapitalmarknad
och vi har riklig tillgång på korta
pengar. En relativ förskjutning av ränteläget
bör kanske ge möjlighet till den
förskjutning mellan penning- och kapitalmarknad
som vi allesammans är ute
efter. Och jag kan erinra om att till
skillnad från vad fallet är i många
andra länder ligger räntesatserna på
den korta respektive den långa marknaden
nära varandra i vårt land. Vi
har ett femprocentigt diskonto och vi
går ut med statslån på 5 Va %. Västtyskland
har, för att ta ett exempel,
ett fyraprocentigt diskonto, samtidigt
som man där i dessa dagar går ut med
statslån på 6,32 procent. Det är väl uttryck
för samma tanke, att man vill via
penningpolitiken skapa möjligheter att
föra över medel till den långa kapitalmarknad
som är underförsörjd.
Herr talman! Denna debatt har givit
vid handen, att oppositionen talar om
mycket som man vill göra: man vill väl
vara med och hjälpa de arbetslösa, även
om ambitionsgraden inte är så uttalad
som den är hos regeringspartiet, man
vill väl ha ett hyggligt bostadsbyggande,
även om man i sina förslag ställer
yrkanden som kommer att pressa ned
bostadsbyggandet, man vill väl ha ett
bra försvar, bra vägar, hygglig undervisning
och yrkesutbildning, bättre
vårdmöjligheter. Allt detta vill man,
men när det gäller att skaffa resurserna
tycker man inte det är så trevligt
att vara med längre. Det är enklare och
bekvämare att på samma gång bekänna
sig till en progressiv samhällspolitik
och tala om att nu skall vi sänka skatterna.
Det är svårare men nödvändigare
att tala om att skall vi ha en progres
-
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
55
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
siv samhällspolitik får vi också ge samhället
de resurser som erfordras.
Herr HAGBERG (k):
Herr talman! När jag lyssnat till
högerledaren har jag tyvärr fått lov
att dra den slutsatsen, att han blir
alltmer antiparlamentarisk i sin argumentation.
Vidare måste jag beklaga
att centerpartiets ledare i sitt
anförande i huvudfrågan var så socialt
negativ. Och när det gäller herr
Ohlins omtanke om husmödrarna, som
han ville skulle få en högre sjukersättning,
måste jag ställa frågan: Varför
röstade folkpartiet och herr Ohlin mot
kommunistiska partiets förslag om en
höjning av husmödrarnas sjukersättning
med 3 kronor per dag?
Därmed skall jag gå över till vad denna
diskussion egentligen gäller. Jag
måste då tyvärr, herr finansminister,
dra den slutsatsen av regeringens linje,
sådan den utformats i nådiga luntan, att
inflationen kan fortsätta att utvecklas
fullt normalt.
Det betyder att miljarderna fortsätter
att byta ägare.
Köpare av livförsäkringar och sparbanksböcker
får ytterligare påminnelser
om vad som nästan blivit ett ordstäv:
Spara en tia idag — du får kanske
en femma igen senare. De rika blir rikare.
Inflationen har blivit något av en
sur galla i en misskött samhällskropp
— den är typisk för vår tid, i alla kapitalistiska
länder. Det är alltså det kapitalistiska
systemet som är huvudansvarigt
för inflationen.
Men är regeringen då oskyldig? Gör
regeringen verkligen så gott den kan i
det pågående spelet om den svenska
kronan? Just nu har vi påmints om
räntekapitulationen från maj 1955. Sverige,
som tidigare hade bland de lägsta
räntorna i den kapitalistiska världen,
tangerar nu topprekorden. Det är för att
driva bort inflationsspöket — säger regeringen.
Men för fem år sedan bevisade
regeringen, att räntehöjning befordrar
inflation.
Hur har nu räntekapitulationen verkat?
Diskontot har höjts från 2,75 till
5 procent. Livsmedlen har blivit 20 procent
dyrare. Bostäderna har blivit 28
procent dyrare. En tvårumsfamilj som
1955 betalade 2 000 kronor får nu betala
560 kronor mer om året för en bostad.
För egnahemsägaren eller hyresgästen i
3 200-kronorsbostaden är merkostnaden
1 000 kronor jämnt. Den normalfamilj
som före räntekapitulationen hade
12 000 kronors årsinkomst behöver nu
15 000 kronor för att bevara sin tidigare
standard. Nu lär genom den senaste
räntestegringen tvårummaren påläggas
ytterligare nära 200 kronor. Vidare skall
egnahemsägaren genom en annan regeringsåtgärd
påläggas ytterligare 300 kronor
för sin bostad.
På styvt en månad har regeringen nu
hunnit genomtrumfa två åtgärder som
kan befordra inflationen: omsättningsskatten
i december, räntehöjningen i
januari.
Regeringen kan förstås ursäkta omsättningsskatten
med att staten dock behöver
pengar. Räntekapitulationen däremot
ger inte staten pengar. Den tar i
stället 150 miljoner årligen från staten
och från skattebetalarna och överlämnar
dem till storbankerna och kapitalägarna.
Storbankerna, som nyss lovprisat den
senaste räntehöjningen, visar på sitt sätt
vart de höjda hyrorna tagit vägen. Under
rubriken »vissa likvida tillgångar»
redovisade de större affärsbankerna före
räntekapitulationen 3 miljarder kronor.
Före årsskiftet var motsvarande post
7 miljarder. Nästan alla index som registrerar
kapitalökningar har tagit
bocksprång uppåt. Enbart börsaktierna
har på ett år registrerat förmögenhetsökningar
på sex miljarder kronor.
Regeringen har vid vissa tidigare
starkt omstridda åtgärder varit lyhörd
för önskemål, alt i någon mån neutralisera
de värsta sociala skadeverkning
-
56
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
arna. Vore det inte skäl för regeringen
att nu överväga sådana åtgärder? Jag
frågar rakt på sak finansminister Sträng,
som visserligen inte är här men som
hör på vad som sägs i ett av statsrådsrummen:
Vilka åtgärder överväger regeringen
för att hindra, att den senaste
räntehöjningen driver upp bostadskostnaderna
ytterligare?
Ett annat exempel: På tio år har regeringen
fyrdubblat de improduktiva
militärutgifterna. Detta har naturligtvis
skett med penningvärdet som insats. Finansministern
förklarade nyss, att han
inte behövde ha det kommunistiska partiets
hjälp eller snegla åt det kommunistiska
partiet för att klara den frågan.
Det har jag inte heller sagt. Han
sneglar bara åt högern när det gäller
denna fråga.
För 14 månader sedan genomförde de
tre borgerliga partierna plus regeringspartiet
en ny försvarsordning som i fjol
tog 55 procent av de direkta skatterna.
Endast kommunisterna gick som parti
emot beslutet, men det jäste av missnöje
även inom regeringspartiet. Detta monstruösa
beslut framställdes som om det
gällde en varaktig lösning.
Nio månader efter det »varaktiga»
upprustningsbeslutet tvingades regeringen
på grund av det utbredda missnöjet
över det militära slöseriet tillsätta
en besparingsutredning. 14 månader efter
upprustningsbeslutet meddelar regeringen,
att den måste ha en ny utredning
med sina medskyldiga för att dels
behandla kostnadsfrågan, dels också besparingsutredningens
arbete. Så gick
det med den tilltänkta 10-årsplanen.
Genomsnittsutgifterna ute i världen
för militära ändamål var i fjol 180 kronor
per invånare — i Sverige är motsvarande
siffra 470 kronor. Vi närmar
oss nu 3,5 miljarder i militärutgifter.
Nog behövs utredningen. Bättre sent än
aldrig, Vi får väl tacka för den senkomna
hänsynen till vår och likatänkandes
kritik.
Det finns ännu ett problem som häng -
er samman med inflationen, skattepolitiken.
Regeringen anser att vi har så
låga indirekta skatter. Men i verkligheten
har vi redan betydligt högre indirekta
skatter än direkta, om man nämligen
hänför folkpensions- och sjukförsäkringsavgifter
till de indirekta skatterna.
Att de har samma verkningar
som de indirekta skatterna, lär väl inte
någon vilja bestrida sedan finansministern
i fjol påvisade, att en inkomsttagare
med 7 000 kronors inkomst får betala
lika hög folkpensionsavgift som den
som har 200 000 kronors årsinkomst.
Flyttar man nu över dessa avgifter från
de direkta till de indirekta skatternas
konto, finner man, att dessa indirekta
skatters andel i statens samlade skatteinkomster
1958 utgjorde 46 procent,
1959 60 procent och 1960 kan uppskattas
till 63 procent. Det är raskt marscherat
på en reaktionär skatteväg. Detta driver
naturligtvis upp prisnivån.
Jag förstår verkligen inte hur den regering,
som handlar så, kan vänta sig
några framgångar vid försvaret av penningvärdet,
om man nu kan åsätta dessa
åtgärder denna förpliktande karakteristik.
Är det inte fara för att regeringen
med en sådan ekonomisk politik
bäddar sin säng med huggormar?
Vi anser att tiden borde vara mogen
för att tänka om i skattefrågan. Vi behöver
en demokratisk skattepolitik, som
tar pengarna där de finns, hos de rika
och bolagen. Jag skulle vilja fråga den
frånvarande finansministern, om regeringen
inte anser tiden mogen att på allvar
ta upp skattefrågan i dess helhet till
omprövning.
De tre problem jag hittills berört —
räntepolitiken, upprustningen och den
nya skattelinjen — bränner mest i dag.
Det är den stora faran att om vi inte finner
en väg ur denna återvändsgränd, ty
om en sådan handlar det, blir det en annan
regering, stödd på de borgerliga
partierna, som kommer att utforma
nästa års statsverksproposition.
Då vi nu har överskridit tröskeln till
Nr 2
57
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
ett nytt decennium, borde det vara särskilt
påkallat att politiken förs ut ur
den planlöshet som har präglat densamma,
så att den blir ett led i ett stort och
förutsett sammanhang. Detta gäller speciellt
den ekonomiska politiken.
Den första fråga som ur regeringens
och riksdagens synpunkt i så fall behöver
lösas är att få en hållbar finansplan,
som kan bestå mer än ett år i sänder
och som inte kräver nya skatter varje
år.
Det finns säkert åtskilliga besparingsmöjligheter
utöver fjärde huvudtiteln
som kan angripas. På fjärde huvudtiteln
finns dock de stora pengarna, de i
verklig mening improduktiva och inflationsdrivande
pengarna. Militärbudgeten
är lätt att pressa i höjden, det har
vi sett, men skall man föreslå prutningar
är den utomstående icke fackmannen
ofta tvingad begränsa sig till de nya
posterna liksom till övnings- och materielanslag.
Men redan därigenom är en
verklig nedbantning möjlig och vi kommer
att föreslå en sådan.
Försvarsministern sade för en tid sedan,
att vi inte kan nedrusta, förrän
stormakterna gör det. Tidigare skylldes
upprustningen mest på Sovjetunionen.
Detta land, som vår militära expertis
alltid utpekat som det enda verkliga hotet
mot Sverige, har sedan 1955 minskat
sina stridskrafter med 58 procent.
Inte minst det senaste beslutet innebär
stora nedskärningar, bl. a. kan 18 miljarder
rubel ställas till vetenskapens
förfogande för att bemästra de svåra
folksjukdomar som åsamkat flertalet
människor en alltför tidig död. Vore
inte detta något för Sverige att ta efter?
Skall vi inte själva ge något bidrag till
avspänningen, nedrustningen och för
att få ett slut på det kalla kriget?
Om skattepolitiken demokratiseras
och en verklig sparsamhet med skatteutgifterna
åstadkommes, kan det ändå
behövas ytterligare medel för att klara
statsutgifterna framdeles. Var finns då
dessa? Den .svenska nationalinkomsten
uppskattas till i runt tal 65 miljarder
kronor. Men den nuvarande skattepolitiken
utgår helst från att endast beskatta
de 35 miljarder som katalogiseras
som privat konsumtion. Varför denna
begränsning? Varför skall storföretagen
själva få bestämma sina skatter? Det är
dock där de stora slantarna hamnar.
Nationalförmögenheter som kan mätas i
hundratals miljarder kronor ligger hos
storbolagen och ett begränsat antal rika
människor. Men skattebidragen därifrån
är ringa och visar tendens att minska.
Vi har också pekat på skattesmitarna,
som varje år lär undandra statskassan
ett par miljarder kronor. Vi har hänvisat
till den obeskattade markspekulationen.
Här finns alltså ett överflöd av
pengar, som man kan basera en fast
finanspolitik på.
En andra central fråga är om samhället
även i fortsättningen skall överlämna
till den privata spekulationen inte bara
produktionens vinster utan också dess
inriktning och avstå från en planerad
produktion. I länder med socialistisk
planhushållning rör sig produktionsökningen
om 10—11 procent årligen, hos
oss om 2,5 procent.
När det brittiska labourpartiet för en
tid sedan behandlade programfrågorna
framhölls nödvändigheten av en socialisering
såsom enda medlet för att verkligen
kunna deltaga i den fredliga ekonomiska
tävlan som nu pågår på världsarenan
mellan de båda systemen. Även
vi måste ha en ny ekonomisk politik,
om vårt land inte inom några årtionden
skall katalogiseras bland de underutvecklade
länderna. Vi måste det, om vi
i atomenergiens och automationens tidsskede
skall kunna nyttiggöra den nya
tekniken. Vi måste det också, om vi inte
skall träda in i en ny period av massarbetslöshet.
För några dagar sedan likviderades
tre företag, av vilka flera tusental människor
och tre industrisamhällen är mer
eller mindre helt beroende. I enlighet
med den privata äganderättens intresse
58
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
står samhället tämligen oförberett. Tanken
att samhället skulle ta upp verksamheten
anses tydligen verklighetsfrämmande.
Det väntas fler liknande jobsposter.
Många svenska samhällen skall
tydligen ödeläggas, därför att främmande
länder skall ha deras svenska marknader
och därför att detta — i sjustatspolitikens
heliga namn — hindrar oss
att söka nya marknader.
De befullmäktigade representanterna
för de cirka 25 000 svenskar, som äger
V3 av de svenska aktiebolagen, tillåtes
bestämma i dessa avseenden. Det är inte
de 7,4 miljoner svenskar som ingenting
äger, utan dessa 25 000 människor vilkas
intressen ännu tillåtes vägleda konjunkturpolitik,
arbetslöshetspolitik och
tyvärr även skattepolitik. Men allt flera
börjar nu fråga: Måste inte samhället
ta bestämmandet över näringslivet?
Skall detta tjäna ett ringa fåtals vinstintressen
eller flertalets behov? Skall arbetare
och tjänstemän fortfarande vara
avsågade från varje grad av verkligt inflytande
över de företag, av vilkas verksamhet
och skötsel de är helt beroende
för sin existens?
Detta är väsentliga 60-talsfrågor. De
kan lösas — Sveriges arbetare har krafter
därtill. Men om det inte sker? Vi ser
ju hur i den kapitalistiska världen arbetarrörelsen
och de demokratiska krafterna
kämpar en allt svårare kamp mot
de reaktionära krafterna, som triumferar
tack vare arbetarklassens splittring
och oförmåga till en samlad politik. I
Frankrike tog militärkamarillan hand
om makten och satte på några dagar
hela den demokratiska konstitutionen ur
kraft. I Västtyskland, men även annorstädes,
reser de nazistiska varulvarna
huvudet, de vidriga rasförföljelserna
börjar på nytt. Detta har alarmerat hela
världen. Nu börjar folk få upp ögonen
för att de gamla Hitler-cheferna av hög
rang sitter i Adenauers regering, i hela
den västtyska förvaltningen, i domarkåren
och på alla de högre militära po
-
sitionerna. Det är dithän, som den antikommunistiska
politiken leder.
Det är bra att regeringen äntligen tar
itu med den vidriga rashets som via
tryckalster i Sverige och från Sverige
fortsatt under hela efterkrigstiden. Men
viktigare än något annat är en politik,
som verkligen ställer detta rika lands
stora resurser i framåtskridandets tjänst
och under samhällets ledning. En sådan
politik möjliggör en stark höjning av
levnadsstandarden, full sysselsättning,
40-timmarsvecka, kvinnornas likaberättigande
och bostadsbristens likvidering.
Den kan både ge de stora ungdomskullar,
som nu träder in i produktiv ålder,
en bättre framtid och pensionärernas
växande skara en tryggare ålderdom.
Den möjliggör en allsidig utveckling av
våra undervisningsanstalter, den vetenskapliga
forskningen och kulturskapandet.
En sådan politik kan för alltid grusa
de borgerliga förhoppningarna om en
blockregering mot arbetarrörelsen.
En sådan politik, en fredlig utveckling
framåt till högre demokrati och
socialism, vill det kommunistiska partiet
verka för.
Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):
Herr talman! När vi nu diskuterar
statens budget och den statsfinansiella
situationen sker det mot en bakgrund,
vilken såväl nationellt som internationellt
är avgjort bättre än för ett år sedan.
Vid samma tid i fjol hade även
vårt land stark känning av den konjunkturavmattning,
som mer eller mindre
hårt drabbade flertalet av de västeuropeiska
länderna och som för vår del
resulterade i en arbetslöshet på mer än
70 000 arbetare. Utan de arbetslöshetsbekämpande
och konjunkturstimulerande
åtgärder, som då sattes in från samhällets
sida, skulle denna arbetslöshetssiffra
ha varit minst 50 000 högre. Då
har ändock icke inräknats den konjunkturstimulans,
som de vidtagna åtgärdernas
kedjereaktion medförde inom
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
59
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
olika delar av näringslivet och som
starkt bidrog till att hålla uppe sysselsättningen
på en högre nivå än som
annars skulle ha varit möjligt.
Det är därför som jag tillåter mig att
tvärtemot oppositionen hävda den uppfattningen,
att den ekonomiska politik,
som från regeringens sida förts — och
som främst tog sig uttryck i en kraftigt
ökad upplåning under det förra och det
nu löpande budgetåret — varit försvarlig,
ja, mer än så: den har varit nödvändig.
Det är ju inte bara de pengar,
som så att säga direkt sätts in för att
bekämpa arbetslösheten, vilka bidrar till
att öka den ekonomiska aktiviteten,
utan även statens övriga utgifter verkar
i samma riktning. Hade man i det läge,
som vi hade för ett och ett halvt å
två år sedan, följt den borgerliga oppositionens
välmenta råd och skurit ner
statens utgifter, skulle resultatet ha blivit
större arbetslöshet, minskad ekonomisk
aktivitet inom näringslivet, lägre
inkomster för medborgarna, minskad
konsumtion. Med andra ord, depressionskarusellen
hade gått runt ytterligare
några varv, konjunkturavmattningen
hade fördjupats, vi hade fått starta
uppgången från en lägre nivå och med
ett ännu större slöseri med våra resurser
— all arbetslöshet innebär ju ett
sådant slöseri.
I dag är bilden en annan än för ett
år sedan. Den försiktiga optimism, som
finansministern då gav uttryck för beträffande
den framtida konjunkturutvecklingen,
har visat sig befogad. Uppgången
har möjligen blivit kraftigare
och gått snabbare än någon vågade hoppas
på. För alla dem som i likhet med
mig anser att sysselsättningspolitiken
— detta att människorna har arbete
och inkomster — är det viktigaste av
allt, iir det glädjande att vi nu har lyckats
övervinna de sysselsättningssvårigheter
som vi för ett år sedan besvärades
av. Det nuvarande relativt goda
läget får emellertid inte förleda oss att
tro, atf allting är bra, att allt skall ord
-
na sig. Vi har ju lärt oss att omkastningarna
kan gå snabbt. Med kort varsel
kan konjunkturen åter vända. Det
måste därför finnas en bättre beredskap
än för två år sedan, då vi — det
måste vi väl erkänna — åtminstone
delvis blev överrumplade.
Det är mot denna bakgrund, herr talman,
som vi socialdemokrater har så
svårt att förstå den våldsamma — jag
skulle vilja säga onyanserade — frenesi,
med vilken man från den borgerliga
oppositionens sida går till storms
mot statsutgifterna. Vi får det intrycket,
att man på borgerligt håll sitter fast i
ett förlegat tänkande. I varje fall försöker
man inge folk den föreställningen,
att det viktigaste av allt nu skulle
vara att skära ned statens utgifter. Visserligen
är det skillnader — i en del
avseenden ganska stora sådana — i de
tre borgerliga partiernas uppläggning
och i valet av områden för nedskärningarna,
men alla tre har det gemensamt,
att de tycker att den statliga
verksamheten tagit för stor omfattning.
Nu vet jag, att det inte är populärt och
att herrarna inte tycker om att bli påminda
om det, men jag vågar ändå upprepa
vad som sagts många gånger tidigare:
De statsutgifter vi nu har, har ni
själva delvis varit med om att driva
fram och nästan utan undantag varit
med om att besluta här i riksdagen. I
rättvisans intresse skall jag medge, att
högern under de senaste åren ställt sig
vid sidan om och sagt nej till vissa av
de utgifter, som riksdagen i övrigt med
stora majoriteter beslutat.
Det har ju ändå förhållit sig så, ärade
kammarledamöter, att varje utgift, som
vi här beslutat, har vi ansett vara riktig
och nödvändig. Det har gällt beslut
om förbättrad service åt människorna,
bättre skolor, bättre sjukvård — kroppslig
och mental — bättre vägar och andra
kommunikationer, bättre social omvårdnad.
Det bär gällt beslut om bättre
utkomstmöjligheter för svaga och eftersatta
grupper, bättre folkpensioner,
60
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
bättre stöd åt änkor och deras barn, förbättrade
villkor för sjuka och invalider,
bättre bostäder åt människor med låga
inkomster, som inte utan att staten trätt
emellan haft råd att skaffa sig en människovärdig
bostad.
Har denna politik varit felaktig? Det
är det ingen från borgerligt håll som
vågar hävda, totalt sett. Man plockar i
stället ut något område eller någon liten
del av dessa saker —- utan någon
större inbördes borgerlig enighet —
och säger: »Just det här vill vi ordna
på ett för staten billigare sätt.» När det
sedan har gällt att betala räkningen för
de utgifter vi varit tämligen överens om
och det visat sig att statens inkomster
inte räcker till för att täcka de beslutade
utgifterna, då försöker man från
den borgerliga oppositionens sida under
olika former av krumbuktande att komma
undan. Högern skall spara, främst
genom att klämma åt barnfamiljerna
och skaffa pengar genom att realisera
statens egendom. Folkpartiet skall spara
och låna och höja vissa avgifter av
skattekaraktär. Centerpartiet skall spara
och budgetsaneringsbeskatta och sälja
statsaktier. Vi socialdemokrater har
vågat ta konsekvenserna av de tidigare
fattade besluten. Vi har därför föreslagit
och genomfört en inkomstförstärkning,
som — tillsammans med en stark
återhållsamhet då det gäller nya utgifter
— gör det möjligt att fullfölja de
fattade besluten och samtidigt pressa
ned det statliga upplåningsbehovet till
en, i förhållande till det förändrade
konjunkturläget, acceptabel nivå. Vi
överlåter också med mycket stor tillförsikt
åt väljarna att i höst avgöra om
de föredrar en fast, målmedveten och
konsekvent politik — inåt och utåt —
eller om de vill ge sitt förord åt någonting,
om vilket ingen vet vad det kan
bli den dag de olika borgerliga ståndpunkterna
skall sammanfogas till en
gemensam politisk linje.
Jag vill efter detta, herr talman, gå
över till att säga några ord om ett par
områden, som jag anser att det finns
alldeles speciella anledningar för oss
att under den närmaste tiden mer än
vad som hittills skett uppmärksamma.
Vi har i vårt samhälle — trots alla de
sociala reformer, som vi genomfört och
som vi med rätta är stolta över — ändå
många olösta problem. Jag tänker härvid
främst på vad som brukar kallas
»eftersatta minoriteter». Det gäller invalider,
fysiskt och psykiskt handikappade,
det gäller ensamstående med
barn och det gäller andra mindre grupper.
Jag tror, att vi måste ägna dessa
gruppers problem ett helt annat intresse
än vad vi hittills gjort. Någon har
sagt, att det sätt på vilket ett samhälle
tar hand om sina gamla är belysande
för vilken grad av kultur det uppnått.
Jag tycker, att det är någonting, som
borde tillämpas även då det gäller dessa
minoriteter. Vi har nu ändå uppnått
ett så pass högt relativt välstånd, vi
har ordnat det hyggligt för de stora
grupperna, som ansetts vara i behov av
samhällets hjälp och stöd; nu måste vi
ta oss an — för att tala med Skriftens
ord — dessa våra minsta bröder. Vi har
råd att ge dessa människor en bättre
materiell tillvaro. Även om det skulle
medföra att mera generella reformer på
beskattningens eller socialpolitikens
eller något annat område fick lov att
skjutas framåt i tiden, tror jag, att det
nu är riktigt att ge dem förtur i det
framtida förbättringsarbetet.
Den andra saken jag vill peka på,
herr talman, är allmänekonomiskt sett
av större räckvidd. Det gäller här problemet
med den oskolade arbetskraften
och våra otillräckliga resurser på
just det området och för övrigt hela
vår yrkesutbildning över huvud taget.
En intensifierad yrkesutbildning och
omskolning är i dag nödvändigare än
någonsin — detta främst av två skäl.
För det första har vi — och kommer
under de närmaste åren att få ■— större
ungdomskullar än kanske någon gång
tidigare, som söker sig ut på arbets
-
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
61
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
marknaden. Även om vi har ett fortlöpande
stegrat behov av högre utbildad
arbetskraft kan ju inte alla dessa ungdomar
bli akademiker eller tjänstemän.
En del har inte läggning eller förutsättningar
för högre studier utan trivs
bättre med och passar bättre för ett
praktiskt yrkesarbete. Vi har nu under
senare år — och fortsätter även i år —
på ett ganska gott sätt kunnat tillgodose
den högre utbildningen och undervisningen.
Våra universitet, högskolor och
andra högre utbildningsanstalter har
rustats upp ganska kraftigt. Mot det
har inte jag några invändningar. Vad
jag vill resa invändning mot, det är,
att den praktiska yrkesutbildningen inte
på långt när har erhållit samma förmånsställning.
För mig är det angeläget,
att de ungdomar, som väljer den
praktiska yrkesvägen, får lika goda
möjligheter till utbildning som de som
väljer högre teoretiska studier.
Det andra skälet varför jag anser, att
vi måste öka våra utbildningsresurser
på de praktiska områdena, är det uppenbara
samband, som vi under de senare
årens något egenartade konjunkturläge
kunnat konstatera föreligger
mellan utbildning och arbetslöshet. Alldeles
uppenbart förhåller det sig på det
sättet, att det är den oskolade arbetskraften,
som vållar de största besvärligheterna
vid ett försämrat sysselsättningsläge.
Det är ingen svårighet att i
dag få massvis med åskådningsexempel
på detta förhållande. I dag föreligger
det stor efterfrågan på yrkeskunnig arbetskraft,
samtidigt som vi har en arbetslöshetssiffra
på drygt 45 000. Med
en bättre yrkesutbildning skulle eu stor
del av dessa arbetslösa utan större omgång
ha kunnat placeras på de lediga
platserna. — Detta problem kommer
med all sannolikhet att bli större åren
framöver. Konjunkturförloppet tenderar
av alla tecken att döma att strunta
i sina klassiska förebilder. Även en konjunktur
som av alla andra relevanta
faktorer att döma måste betecknas som
hög — exempelvis den vi just nu befinner
oss i — kan tydligen inte på samma
sätt som skedde förr suga upp all
arbetskraft. Om man här skulle våga
en gissning, som jag ändå tror ligger
sanningen ganska nära, tror jag att en
av orsakerna till fenomenet är att söka
i den snabba tekniska utvecklingen med
därav följande behov av en större andel
utbildad och en mindre andel oskolad
arbetskraft inom näringslivet, en utveckling
som inom kort torde leda fram
till en totalt sett minskad efterfrågan
av arbetskraft, om inte arbetstidens
längd smidigt anpassas till den tekniska
framstegstakten.
Dessa förhållanden, tillsammans med
de krav på snabba omställningar och
strukturförändringar av vårt lands näringsliv,
som sjustatssamarbetet med
sannolikhet kommer att aktualisera, gör
det nödvändigt att vår beredskap på
det här området förstärkes ytterligare.
En till de skiftande förhållandena smidigt
anpassad utbildnings- och omskolningsverksamhet
blir då ett av våra
främsta medel i strävandena att upprätthålla
full sysselsättning.
Men, herr talman, skall det vara möjligt
att med framgång driva en sådan
här politik, då måste samhället få ökade
befogenheter att ingripa i det enskilda
näringslivet och att göra det
på ett tidigt stadium. Staten måste då
också få de erforderliga ekonomiska
resurserna för att kunna spela den
aktiva roll i konjunkturpolitiken, som
de skiftande förhållandena kan ge anledning
till. Då det gäller den sidan
av saken vill den borgerliga oppositionen
inte vara med. Att staten nödtorftigt
och med knappast möjliga resurser
skall ställa tillrätta, när det
enskilda näringslivet då och då — i
många fall utan rimligt varsel •— behagar
slänga ut några hundratal anställda
i arbetslöshet, det kan borgerligheten
till nöds acceptera. Men i
övrigt tävlar nu de borgerliga partierna
med varandra i att försöka fram
-
62
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
ställa staten som ett ont monstrum och
statens anspråk på medborgarna närmast
som utpressning.
Jag skall inte förneka att skatterna
är höga. Men varje sådan bedömning
måste ju ställas i relation till vad
människorna får i utbyte mot dessa
skatter. Gör man det, ja, då har i varje
fall inte de här vanliga vardagsmänniskorna,
som herr Hjalmarson brukar
tala om, råd med något av de borgerliga
partiernas skattealternativ. Att
det sedan kan finnas anledning att ompröva
den nuvarande skattepolitiken
i syfte att åstadkomma en rättvisare
beskattning skall jag ingalunda förneka.
Kan i det syftet en omfördelning
från minskad direkt till ökad indirekt
skatt medföra, att kontrollresurserna
på ett effektivare sätt kan sättas in
mot skattesmitarna, så tror jag att finansminister
Sträng skulle erhålla alla
hederliga deklaranters välsignelse. Om
de uppgifter, som stadsfiskal Glas lämnat
i en tidningsartikel är riktiga ■—
och ingenting talar emot att så är fallet
— så är det inga småsummor som
skattesmitarna tillskansar sig. Kunde
man få in de pengarna skulle det räcka
till en högst betydande skattesänkning
för det svenska folket i övrigt. Då
kanske vi, herr Hagberg, skulle kunna
sänka skatten med minst det belopp
som omsen representerar.
Herr Hagbergs och kommunisternas
roll i skattepolitiken är för övrigt av
den komiska natur, att jag inte kan
uraktlåta att för ett ögonblick stanna
inför den. Här går kommunisterna
våldsamt till storms mot omsättningsskatten
och mot indirekta skatter över
huvud taget. Man motionerar om avslag
på såväl allmän omsättningsskatt
som på den särskilda bensin- och
brännoljeskatten. I första omgången
sluter herr Hagberg upp bakom herrar
Hjalmarson, Ohlin och Hedlund och
röstar nej på alltsammans. I den gemensamma
omröstning som avgör frågan
medverkar herr Hagberg till att
den allmänna varuskatten går igenom
men säger nej till bensin- och brännoljeskatten.
Och vad blir resultatet?
Jo, exempelvis att barnfamiljernas
mjölk blir dyrare, men bilisterna får
sin bensin till oförändrat pris. Det är
väl ändå inte att slå vakt om småfolkets
intressen.
Herr talman, man har här i dag från
oppositionens sida på samma sätt som
man gjort så många gånger förr krävt
»en ny regering och en ny politik».
Det är tydligen den melodi, som nu
skall spelas fram till valet den 18 september
i höst. En ny regering och en
ny politik var det. Men vilken regering
och vilken politik? Är det herrar
Ohlin och Hedlund, som skall spännas
för den hjalmarsonska regeringsskrindan?
I så fall fordras det att såväl
skaklar som tömmar är starka, om
hästarna skall lyckas draga kärran ur
den sociala reaktionens dy, vari högern
har hamnat, eller om, å andra sidan,
kusken skall lyckas styra ekipaget
ännu längre ut i moraset. Tror inte
herrarna, att det kunde vara intressant
för väljarna att före valet få bara det
allra minsta lilla besked om hur den
här »nya» politiken skall se ut. Skall
det bli högerns linje med slopade barnbidrag,
våldsamma hyresstegringar,
sämre sjukersättningar, lägre arbetslöshetsunderstöd
och försämrad arbetslöshetspolitik
i övrigt, som skall
bli den »nya» politiken?
Och en sak till. I sitt tal inför högerns
riksdagsgrupp den 11 januari
i år yttrade herr Hjalmarson enligt
tidningsreferaten, att för högerpartiets
del var en av de främsta uppgifterna
att försöka upphäva fjolårets beslut
om allmän tjänstepension. Det är
klara besked. Finansministern har tidigare
varit inne på att vi socialdemokrater
till det yttersta skall slåss
för att förhindra detta. Herr Hedlund,
centerpartiets ledare, skall också gå
på samma linje och upphäva beslutet
om den allmänna tjänstepensionering
-
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
63
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
en. Men var står herr Ohlin och folkpartiet?
Tänker herr Ohlin följa högern
i dess försök att avskaffa ATPpensionen?
Om inte herr Ohlin är i
tillfälle att svara på den frågan kanske
jag får låta den gå vidare till någon
av de efterföljande talarna från
folkpartiet. En och en halv miljon
röstberättigade löntagare är mycket
intresserade av ett svar på den frågan.
Man vill gärna ha det svaret före
den 18 september.
En »ny» politik skall vi alltså begåvas
med om den borgerliga oppositionen
vinner valet i höst — jag tillåter mig
sätta ny inom citationstecken. Av de
suddiga konturer man kan få fram ur
de borgerliga s. k. alternativen är det
sannerligen inte lätt att upptäcka det
nya, varken om man tar dem var för
sig eller försöker sig på att föra ihop
de olika förslagen till ett, vilket väl
då skulle få rang av tänkt regeringsalternativ.
Hur man än gör förefaller det
hela på något sätt bekant — bekant sedan
30 år tillbaka, visserligen med en
del av taktiska skäl betingade modifikationer.
Det är ingen »ny» politik det
är fråga om. Det är en politik av gammalt
ökänt märke oppositionen riggat
upp i nya gångkläder och nu bjuder ut
åt det svenska folket.
Mot det sätter vi socialdemokrater
upp en klar och konsekvent utformad
framstegspolitik, en politik som bygger
på solidaritet och samverkan mellan
människorna — en politik, som
både passar in i och kan påverka utvecklingen
och utformningen av det
nya 60-talet.
Herr förste vice talmannen övertog
nu förhandlingarnas ledning.
Herr HAGBERG (k) kort genmäle:
Herr talman! Vad är det för komiskt
i ilen hållning kommunisterna intog i
skattefrågan, herr Gustafsson? Herr
Gustafssons parti, finansministern i dag
och regeringen i höstas liksom vi själva
konstaterade att här stod två alternativ
mot varandra, eftersom kommunisternas
alternativ var utvoterat, nämligen
regeringens alternativ som vi hade all
anledning att säga hårda ord om och de
borgerligas alternativ, som var ännu
värre, ännu mera reaktionärt. Var det då
komiskt att vi medverkade till att hindra
att det allra värsta förslaget gick igenom,
då begriper inte jag vad som är
komik egentligen.
Men, menar herr Gustafsson, kommunisterna
stjälpte dock energiskatten.
Statsministern sade att det var en skatt
som hade pålagts företagen. Ja, 20 procent
av den skulle betalas av företagen.
Herr Gustafsson säger i dag att kommunisterna
medverkade till skatt på mjölk,
men inte till skatt på bensin. Ja, energiskatten
skulle drabba bensin men inte
bara bensin utan också bostäder. Alla
hyresgäster hade fått en ytterligare hyresstegring.
Jag tycker 28 procent hyresstegring
på så kort tid verkligen är mycket
raskt marscherat, och detta är vad
folket också tyckte. Energiskatteförslaget
var alltså en mycket tråkig sak och
därför försökte vi att stjälpa det och
vi lyckades också. Det är vi inte ledsna
för och det borde inte heller socialdemokraterna
vara ledsna för.
Jag konstaterar till slut bara att herr
Gustafsson säger att under vissa betingelser
— att man klämmer åt skattesmitarna,
och jag vill salutera honom
för att han upptäckt att det finns något
att göra där — skulle man kunna genomföra
en skattesänkning kanske lika
stor som omsättningsskatten. Men
han undvek att säga att då skulle man
ta bort omsättningsskatten. Hur är det,
herr Gustafsson, skulle ni då ta bort
omsättningsskatten ?
Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:
Herr talman! För att börja med den
sista frågan vill jag säga till herr Hagberg,
att huruvida omsättningsskatten
skulle tas bort i ett läge då man kunde
64
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m.
få in skattesmitarpengarna, om jag får
uttrycka mig på det sättet, beror på
det statsfinansiella läge som föreligger
vid den tidpunkten.
Herr Hagberg frågade, hur jag kunde
tillåta mig säga att kommunisternas
uppträdande i skattepolitiken var komiskt.
Herr Hagberg har egentligen själv
svarat på det. Kommunisternas uppträdande
var komiskt till sina verkningar,
herr Hagberg.
Nu säger herr Hagberg att kommunisterna
röstade nej till det värsta förslaget.
Herr Hagberg menar alltså att
brännolje- och bensinskatteförslaget var
det värsta, eftersom han röstade nej
till det, men han medverkade genom
att lägga ned sin röst till att omsättningsskatten
gick igenom. Jag är inte
alldeles säker på att det småfolk som
herr Hagberg annars gör sig till talesman
för är så helt övertygat om att bensin-
och brännoljeskatten var det värsta
av de två förslagen och omsättningsskatten
det mindre svåra.
Herr C ASSEL (h):
Herr talman! Även i årets finansplan
finns det några sanna ord, som är väl
värda att man dem beaktar. Sålunda heter
det på sid 10: »De internationella
handelspolitiska perspektiven ställer i
främsta rummet krav på oss själva och
på den inhemska politiken. Det är på
denna det beror om vi skall kunna rätt
utnyttja de chanser som nya marknader
och över huvud taget ett friare exportklimat
erbjuder. Ansträngningarna måste
inriktas på att bibehålla och öka de
svenska exportvarornas konkurrenskraft
och anpassa produktionsstrukturen
efter de nya avsättningsvillkoren
både hemma och ute.» Så långt alltså
finansministern, herr talman.
De svenska exportvarornas konkurrenskraft
skall bibehållas och ökas —
det är ett program att stanna inför och
vars innebörd måste noga begrundas.
Det var ett program att enas om. I de
m.
orden sammanfattas nämligen den
grundväsentliga förutsättningen för det
ekonomiska framåtskridandet i vårt
land. Utan detta ekonomiska framåtskridande
är alla vackra tal om bättre
försörjningsmöjligheter och ökad trygghet
för de stora grupperna av små inkomsttagare
ingenting annat än såpbubblor.
Djupare sett är stärkandet av
vår internationella konkurrenskraft
den mest betydelsefulla socialpolitik
som kan bedrivas i det här landet. Det
är endast på det sättet som möjlighet
kan skapas till ökade personliga arbetsinkomster
och till ökad trygghet mot
arbetslöshet.
Men hur skall det gå till? Hur skall
programmet realiseras? Ja, därom lämnar
oss finansplanen tämligen okunniga.
Perspektiven just nu är sannerligen
föga uppmuntrande. Från den ena
branschen efter den andra, från det ena
exportföretaget efter det andra kommer
rapporter om förlorade kunder
och förlorade marknader. Särskilt gäller
detta verkstadsindustrien, som i
närvarande stund är vår största exporterande
industrigren. Den svarar för en
större del av den svenska exporten än
till och med skogen — ända upp till
36 procent av exporten är verkstadsvaror.
Förlusterna beror varje gång på
att det svenska kostnadsläget har blivit
för högt i förhållande till konkurrentländernas.
Utländska konkurrenter, får
man veta, offererar priser som ofta
inte ens skulle täcka våra företags självkostnader,
och detta, ärade kammarledamöter,
sker nu, redan innan vi på
något sätt har börjat nedbyggandet av
tullarna enligt sjustatsplanen.
Ledaren för ett av våra förnämsta
företag på stålexportens område berättade
mig för bara någon vecka sedan,
att hans bolag hade tappat en stor italiensk
kund, som hade varit trogen i
50 år men som nu tvingades vända sig
till andra därför att de tyska priserna
på motsvarande varor är så väsentligt
mycket lägre. Vad som just nu håller
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
65
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
på att laddas upp är ju — det har sagts
från många håll, men vi måste hela tiden
hålla det i blickfältet — en isolerad
svensk prisexplosion mitt i en omvärld
av relativ stabilitet. Låt oss komma
ihåg att stora delar av svensk industriproduktion
är maskinstyrda. Det
skall erkännas att den svenske arbetaren
har större skicklighet och större
arbetsintensitet, men dessa egenskaper
kan inte göra sig gällande inom en sådan
industri som t. ex. textilindustrien,
där vi har samma maskiner som man
har i Italien och Japan och där det är
maskinen som bestämmer produktionstakten.
Låt oss se denna sak realistiskt. Kommer
det verkligen att vara möjligt för
den svenska industriens försäljare och
agenter runtom i världen att i intensivast
möjliga konkurrens med sina kolleger
från Västtyskland, Japan, Förenta
staterna, Italien eller Holland, för att
ta några exempel, kamma hem orderna,
om de svenska försäljarna tvingas meddela
att fakturapriserna dessvärre på
grund av de politiska förhållandena
hemma i Sverige har måst höjas med]
säg 7—8 procent? Det kanske kan gå
på vissa specialartiklar där vi har ett
vad man kallar originalitetsskydd —
nykonstruktioner som vi är ensamma
om eller tekniskt speciellt invecklade
ting i fråga om vilka våra ingenjörers
och arbetares skicklighet firat alldeles
särskilda triumfer. Men det går inte alls
niir det gäller standardvaror som andra
folk kan tillverka ungefär lika bra men
billigare. Många av de varor som den
svenska småindustrien traditionellt producerar
är just sådana här standardartiklar,
som är alldeles speciellt känsliga
för priskonkurrens utifrån, och med
den betydande roll som den mindre
industrien spelar för vår samlade sysselsättning
är det här inte ett problem
att ta lätt på utan en sak som manar till
mycket allvarlig eftertanke.
Men konkurrensen är inte bara en
fråga om priser och kvaliteter. Mer och
5 Andra kammarens protokoll 1960. Nr
mer har det blivit så, att den anbudsgivare
avgår med seger som kan bjuda
de längsta och förmånligaste krediterna.
Om Västtyskland, USA och Frankrike
lämnar krediter på till exempel en
pappersmaskin i 10, kanske 15 år, medan
våra exportörer — för att skärpa
exemplet — måste ha betalt på sex
månader, då hjälper det oss inte, även
om vi kan räkna med samma pris som
de andra och inte ens om vår kvalitet
är högre än deras.
Den västtyska regeringen umgås just
nu med planer på en särskild kreditfond
för utvecklingsländerna. Fonden
skulle bli i storleksordningen en miljard
D-mark och pengarna skulle komma
till stor del från de likvider som influtit
till den tyska staten genom försäljning
till privata mäniskor av aktierna
i Volkswagen Werke.
Så är det i Västtyskland. Men hur är
det här hemma? Jo, här hemma sysslar
riksbanken just i dessa dagar med att
försöka tvinga försäkringsbolagen att
ännu mer än hittills koncentrera sin utlåning
av försäkringstagarnas pengar
till statslån och bostadslån och i stället
säga nej till industriens kreditbehov.
Låt oss se ett ögonblick på hur förhållandena
gestaltar sig för våra skeppsvarv.
Våra skeppsvarv har haft stora
orderstockar och varit bokade för lång
tid framöver, men sedan år 1957 har
detta vänt. Orderstockarna krymper
nu undan för undan allteftersom båtarna
blir färdiga, och mycket få nya order
kommer in. De nya som kommer
in gäller mest småbåtar, färjor och fiskebåtar.
Sysselsättningen har sjunkit
med 7 procent jämfört med 1958. Ja,
säger man, men så är det ju överallt i
världen för skeppsvarven. Det är riktigt,
men när de nya orderna en gång
kommer, blir det säkerligen de varv
som kan ge långa krediter som får dessa
nya order. Man kan räkna med att
de nya beställarna i icke ringa utsträckning
kommer att vara just de mindre
utvecklade länderna, vilka strävar efter
2
66
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m.
att bygga upp egna handelsflottor, och
dessa länder har ont om pengar och är
helt beroende av att få vänta med betalningen
så länge som möjligt.
I våra konkurrentländer runtom ute
i världen har man detta utomordentligt
klart för sig, och man är beredd på en
lång kreditgivning för varvens räkning.
Men hur är det ställt med vår egen beredskap?
Här ligger ett oroande sysselsättningsproblem
på lur, ett problem
som vi borde ta upp på allvar innan vi
sitter fast i det. Storleksordningen av
frågan belyses av att varvens export
1958 uppgick till inte mindre än 800
miljoner kronor.
Det talas så många ord och så stora
ord om Sverige som hjälper de mindre
utvecklade länderna, och visst gör vi
en hel del humanitära insatser som på
enstaka punkter kan betyda ljusglimtar
i den nöd och det elände som förhärskar
inom dessa länder. Men den stora
insats, den verkliga, betydelsefulla insats
som vi borde göra, den måste ske
på det kommersiella planet. Sveriges
handel med dessa länder spelar traditionellt
en mycket betydande roll inom
vår export. Vi har ett visst försteg på
dessa marknader därför att vi saknar
ett kolonialt förflutet, därför att vi är
så små att vi inte kan misstänkas för
att ha några politiska aspirationer. Våra
företag är till sin struktur och storleksordning
mera lämpade för samarbetet
med dessa länder än de gigantiska organisationerna
i de stora industriländerna.
Den effektivaste och den bästa hjälp
vi kan ge är att ställa maskiner, transportanordningar,
bilar, telefoner och
andra kapitalvaror plus tekniskt och
administrativt kunnande till deras förfogande.
Därmed gör vi det möjligt för
dem att själva bygga upp sina egna
länder. Men vi kan inte räkna med att
få betalt kontant eller snabbt, utan vi
måste bereda oss på att ge långa krediter.
Detta kan sägas vara en uppoffrmg,
men den tjänar två ytterst viktiga
m.
syften: å ena sidan det ur både politisk
och humanitär synpunkt ofrånkomligen
nödvändiga uppbyggnadsarbetet
inom de mindre utvecklade länderna,
å andra sidan att på lång sikt
bereda sysselsättning för svensk industri.
Redan nu sker en sådan kreditgivning
i ganska stor skala från de enskilda
företagens sida och i viss utsträckning
med hjälp av affärsbankerna.
Men här uppträder riskmoment, som
åtminstone de mindre, av de enskilda
industriföretagen knappast kan bära
ensamma. Möjligheterna till politiska
omvälvningar i köparländerna och risken
för att likvider för levererade varor
icke får utföras från köparländerna
måste tagas i betraktande. Fjolårets
beslut att vidga exportkreditgarantigivningen
och göra den smidigare och
mindre byråkratiskt bunden än tidigare
var säkert ett steg i rätt riktning,
men alltjämt hör man klagomål — säkert
berättigade sådana — från exportföretagens
sida över att den svenska
kreditgarantigivningen inte är lika
långtgående och smidig som andra länders.
Det vore värdefullt om statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
ville ha sina ögon riktade på detta.
Även om naturligtvis sunda affärsprinciper
måste tillämpas, får en verksamhet
av detta slag, om den skall fylla sitt
ändamal, inte bedrivas med alltför sparbanksmässig
försiktighet. Det belopp
som nu står till förfogande för kreditgarantinämnden
uppgår till 600 miljoner
kronor. Det beloppet är snart taget
i anspråk och behöver förmodligen inom
kort höjas. Vi kan jämföra med
Danmark, som ju inte på något sätt har
samma karaktär av exportland som
Sverige men som föreslås få en ram för
sina exportkreditgarantier på inte
mindre än en miljard danska kronor.
Garantigivningen underlättar naturligtvis
i hög grad finansieringen av
krediter från företagen, inte minst därför
att den ger möjlighet till bankkre
-
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
67
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
diter. Men garantigivningen är i och
för sig inte en lösning av själva finansieringsproblemet.
Det måste ju finnas
pengar också till krediterna, krediter
till såväl de mindre utvecklade länderna
som alla de andra. Inte minst viktiga
blir krediterna när det gäller att
hävda våra positioner inom de nya
sex- och sjustatsmakterna. Mycket starka
skäl talar för att exportlandet Sverige
liksom Västtyskland, Frankrike och
Förenta staterna måste söka en lösning
av kreditgivningsproblemet genom upprättande
av ett särskilt institut för
exportkredit, som skaffar medel för sin
verksamhet genom att anlita den allmänna
kreditmarknaden. Det är bekant
att man håller på med förberedande
undersökningar för ett sådant institut.
Låt mig uttrycka den förhoppningen,
herr talman, att statsmakterna kommer
att visa denna verkligt betydelsefulla
sak allt det intresse den förtjänar. Ett
sådant institut borde kunna medföra
mycket stora fördelar för både den
större och den mindre industrien. Det
blir såvitt jag förstår inte fråga om insats
av några statliga medel, men det
kan behövas ändringar i lagar och författningar.
Och framför allt — och här
kommer de svenska statsfinanserna på
det mest påtagliga sätt in i bilden —
måste det beredas utrymme för dessa
nya långa krediter på den svenska kapitalmarknaden.
Detta betyder i sin tur
att den nuvarande monopoliseringen
av denna marknad för finansiering av
statens ständiga och enorma utgiftsöverskott
måste upphöra. Staten måste
med andra ord sluta att själv ta i anspråk
de pengar svenska folket sparar
på längre sikt. Men detta att staten begränsar
sina låneanspråk förutsätter,
att vi för en helt annan ekonomisk politik
än den vi nu bedrivit under socialdemokratisk
ledning. Jag återvänder
till slut, herr talman, till vad finansministern
sade i sitt anförande, nämligen:
»De internationella handelspolitiska
perspektiven ställer således i främsta
rummet krav på oss själva och på den
inhemska politiken.»
Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Med anledning av herr
Hedlunds replik till herr Ohlin angående
regeringssamtalen på hösten 1957
vill jag erinra om att oppositionen den
gången dock hade klar majoritet i andra
kammaren, och läget i andra kammaren
bör väl vara utslagsgivande vid en parlamentarisk
prövning. Om herr Hedlund
den gången hade gått med i en regering
och varit med om en positiv lösning
av pensionsfrågan, så hade vi fått
en annan utformning av pensionsreformen
än vad senare blev fallet. Jag vill
därför föreslå att herr Hedlund tar upp
dessa frågor vid den personliga självrannsakan
som han så ofta talar om
numera.
Herr Gustafsson i Stockholm framhöll
i sitt anförande, att det bör vara av intresse
för väljarna att före valet få reda
på vilken politik som skall föras. Ja, det
ber jag att få instämma i. Men i september
månad 1958 förklarade ju statsministern
att det inte var aktuellt med
några nya skatter — och sedan dess
har det socialdemokratiska partiet genomfört
en omsättningsskatt, som står
i rak strid int.e bara mot statsministerns
uttalande utan även mot det socialdemokratiska
programmet. Och har
man den bakgrunden, skall man inte
börja tala om redovisning inför väljarna.
Sedan måste jag nog ge herr finansministern
en replik beträffande hans
förkunnelse i somras. Svenska folket —
i varje fall den del av svenska folket
som lyssnar på politisk förkunnelse —■
vet ju mycket väl, att herr Sträng söndag
efter söndag och ofta mitt i veckan
höll föredrag och talade om att vi riskerade
att få ett lånebehov på över
4 000 miljoner. Nu säger herr Sträng
att det var besparingsutredningens siffra,
det var en tidigare siffra än den han
68
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
rörde sig med i höstas. Besparingsutredningen
hade fått denna siffra direkt
av herr Sträng eller hans finansdepartement
och oförsiktigt nog tagit den utan
att bearbeta den. Sedan kom visserligen
herr Sträng med en senare siffra vid förhandlingarna
i kanslihuset, men den
siffran var större. När besparingsutredningen
talade om ett lånebehov på 4 215
miljoner, kom herr Sträng och presenterade
en siffra på 4 250 miljoner.
Nu presenterar finansministern en
budget med ett upplåningsbehov på
1 605 miljoner. Under mellantiden har
han skaffat sig nya inkomster, som
netto understiger 1 000 miljoner. Lägger
vi dessa 1 000 miljoner eller något
mindre till de 1 605, så kommer vi till
2 585 miljoner. Därtill kan man lägga
500 å 600 miljoner i ökad avkastning av
de gamla skatterna, och då kommer vi
litet över 3 000 miljoner. Då fattas det
drygt 1 000 miljoner, en ren luftpost,
som herr Sträng har rört sig med i sin
förkunnelse vecka efter vecka, månad
efter månad ända in i det sista.
Detta har skett, såsom här redan
påpekats, genom att han använt det
enkla knepet att summera ihop ämbetsverkens
petitaskrivelser och servera
dem utan någon finansdepartementets
prövning. Jag sade i höstas i kanslihuset,
att under de 40 år jag lyssnat på
politisk debatt här i landet jag inte,
vad jag kan minnas, hört att en finansminister
över huvud taget brytt sig om
att föra in en sådan siffra i en statsfinansiell
debatt. Och så säger herr Sträng
— det talas ju så mycket om moral i dag
— i ett liknande sammanhang: »Taktiken
får ju väja för det som är riktigt.»
Det fick den sannerligen inte göra. Det
som var riktigt fick väja söndag efter
söndag för herr Strängs taktik.
Om de nu framlagda prognoserna
skall jag inte säga mycket. Budgeten för
nästa finansår spänner ju över en tidrymd,
som ligger 18 månader framåt i
tiden. För det nu löpande finansåret, för
vilket herr Sträng talar om ett lånebe
-
hov på 2 249 miljoner, tror jag att han
bedömt läget alldeles för pessimistiskt.
När herr Sträng gjorde motsvarande
prognos för ett år sedan, felbedömde
han på 958 miljoner. Hur mycket han
felbedömer utvecklingen i år, vill jag
inte direkt profetera om, men jag tror i
alla fall att hans siffra är för hög.
Jag vill upprepa vad jag sade i höstas:
Jag är övertygad om att det hade
varit möjligt att bemästra det statsfinansiella
läget utan omsättningsskatt
och utan nedbrytande ingrepp i vår socialpolitik.
Det hade krävt att man i
god tid förberett en anpassning av statens
utgifter, att man skaffat vissa tillfälliga
inkomster, men man hade kunnat
undgå ett varaktigt höjt skattetryck.
En sådan politik kunde man ha skapat
bred samling omkring. Det hade varit
statskonst och det hade varit till gagn
för hela vårt folk.
Om räntehöjningen, som genomfördes
på tredje dagen efter finansplanens publicering,
säger nu herr Sträng, att den
skedde i samförstånd med regeringen.
Det är en diskontohöjning från 4,5 till
5 procent, alltså precis samma steg som
man tog i juli månad 1957. Då var man
inte överens med regeringen. Jag har två
gånger frågat regeringen utan att få
något svar: Vad skulle regeringen ha
rekommenderat, om riksbanken 1957
hade frågat hur den skulle göra? Den
frågan står alltså fortfarande obesvarad.
Ändå avsatte man riksbankens ordförande.
Det påminner nästan om gubben
som blev så arg på gumman att han
gick ut och slog ihjäl katten. För min
del tror jag att räntehöjningen var riktig.
Jag tror t. o. in. att det hade varit
riktigt att genomföra den tre månader
tidigare, tyvärr.
I detta sammanhang skulle jag vilja
ställa en fråga till riksbankens ordförande,
herr Sköld. Jag läser nämligen
i sista numret av Jordbrukarnas Föreningsblad
en artikel av direktör Halvdan
Åstrand, där han säger: »Dessutom
fick de (bankdirektörerna) det i försto
-
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
69
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
ne ganska överraskande beskedet att
det var Riksbankens bestämda önskan
att räntehöjningen skulle slå helt igenom
på låneräntorna, men inte på insättningsräkningarna.
» Är det på det
sättet, herr Sköld?
Professor Bent Hansen har i sin nyårsönskan
även uttryckt en förhoppning
om att jordbruket skulle avskaffas
under 1960-talet. Jag har nog en annan
mening än Bent Hansen om utvecklingen
på lång sikt. När industrien blir utbyggd
över hela detta klot, när t. ex.
Kina och Indien kommer lika långt som
Japan och när vi har fem eller sex
miljarder människor i stället för tre, så
är det möjligt att ett och annat ser annorlunda
ut än i dag. Men alldeles oavsett
hur man bedömer utvecklingen på
lång sikt, vet vi ju alla att dagens problem
är att folkvandringen från landsbygden
går alldeles för fort, även om vi
gör allt vad vi kan för att moderera den
utvecklingen.
Problemet om landsbygden och tätorterna
är mångsidigt. Det skulle kunna
sägas mycket om det. För man resonemanget
ett stycke på väg kommer
man alltid förr eller senare till frågor
som inte är av enbart ekonomisk art. Jag
tror, herr talman, att det är alldeles nödvändigt
att vi i vårt samhällsbygge och
i vår målsättning även inrymmer frågor
som inte är renodlat ekonomiska. Gör vi
inte det kommer det förr eller senare
att störta samman.
Eftersom jag har ett par minuter kvar
skulle jag vilja säga ett ord om antisemitismen
som blossade upp vid jul.
Dess yttringar har ju sedan spritt sig
till flera länder, även till vårt land, som
ju för övrigt inte står särskilt bra till
boks ute i världen på grund av vissa
herrars skrifttrafik. Något av det bästa
som sagts i denna sak är vad biskopmötet
yttrade: »Vi påminner om kyrkans
förpliktelse att vidmakthålla medvetandet
om kristenhetens under århundraden
åsamkade skuld mot den judiska
folkstammen, att obönhörligt bekämpa
rasdiskriminering och terror.» Det är
djupt förödmjukande att denna antisemitism
har kunnat leva inom kristenhetens
hank och stör i över tusen år.
Jag skulle vilja tillägga, och jag har
talat i samma anda förr, att något av
det bästa, det mest konstruktiva och
hittills mest framgångsrika som gjorts
för att lösa problemet är skapandet av
republiken Israel. Därför bör de, som är
intresserade av att få detta tusenåriga
problem med sina vitt förgrenade rötter
löst, i alla möjliga sammanhang, slå
vakt om detta land och stödja det i den
mån det går.
Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:
Herr talman! Låt mig bara konstatera
att min fråga till folkpartiet, huruvida
folkpartiet skulle sluta upp på högerns
och centerpartiets linje, om det gällde
att avskaffa den allmänna tjänstepensioneringen,
ännu inte besvarats. Jag
ställde frågan för att få ett besked åtminstone
på en väsentlig punkt, nämligen
hur en eventuell borgerlig politik
skulle komma att se ut, om det bleve en
borgerlig seger i valet i höst. Herr
Svensson i Ljungskile besvarade den
frågan genom att hänvisa till vad som
förevar före valet 1958. Det är klart,
herr Svensson i Ljungskile, att vi kan
diskutera vad som förevar då. Det har
gjorts åtskilliga gånger tidigare. Men jag
tror ändå att väljarna är mera intresserade
av att få veta vad som skall ske
efter en eventuell borgerlig seger i valet
i höst. Annars kan jag gå tillbaka
hur långt som helst i tiden, exempelvis
till 1930-talet, och diskutera hur folkpartiet
eller dess motsvarighet då uppträdde
och agerade och vilka förslag
som då framfördes från det hållet.
Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Jag förstår mycket väl
att herr Gustafsson inte tycker att det
är särskilt intressant att diskutera vad
70
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
statsministern sade om skatterna i september
1958 eller kommentera att socialdemokraterna
har infört en omsättningsskatt
i regelrätt strid med sitt program,
i regelrätt strid med vad de har
förkunnat under årtionden — om vi nu
skall gå tillbaka långt, som herr Gustafsson
också kunde göra; jag tvivlar inte
alls på att det skulle gå bra, ty detta har
ju ältats så mycket i socialdemokratiska
skrifter.
På frågan om folkpartiet vill hjälpa
högern och centerpartiet med att avskaffa
tjänstepensioneringen blir svaret nej,
herr Gustafsson. Vi vill inte avskaffa
tjänstepensioneringen. Vi vill förbättra
den.
Herr HANSSON i Skegrie (ep):
Herr talman! Jag vill allra först uttala
min undran över varifrån man har
fått det att centerpartiet tänker yrka
avskaffande av tjänstepensioneringen.
Herr Hedlund har ju nyss sagt att vi
kommer att deklarera vår ställning i
den motion som kommer att lämnas.
Herr Gustafsson hade tydligen skrivit
in sitt yttrande på denna punkt i sitt
manus innan han hade hört herr Hedlund.
Herr talman! Som bekant står vi i år
inför inträdet i det friare handelsumgänge
som skapandet av sjustatsblocket
innebär. Vi har olika åsikter om
statsfinanser, skattepolitik, socialpolitik
etc. Men inför den nyordning i
handelspolitiken som vi nu står inför
har vi allesamman gemensamt intresse
av att se till att den produktionsapparat,
som vi har i jordbruk, industri,
handel och service-yrken, kan hållas
så intakt som möjligt. Det är i alla fall
ur den produktionsapparaten som vi till
syvende og sidst skall hämta vår utkomst.
Hur vi lättast och bäst skall kunna
bemästra problemen inför sjustatsmarknaden,
är en fråga som inte bör känna
av några partigränser. Det blir emellertid
svårt att bibehålla hela vårt nä
-
ringsliv intakt inför en ökad konkurrens,
och därför måste vi ge de svagare
avsnitten av näringslivet alla möjligheter
att förstärka sin ställning. Detta
gäller framför allt en betydande del
av småföretagsamheten, som nu i stor
utsträckning svarar för differentieringen
inom näringslivet. Och denna differentiering
inom näringslivet måste vi
bibehålla. Därför vore det beklagligt
om näringslivets kreditanspråk skulle
hållas tillbaka vid en tidpunkt när dessa
anspråk mer än någonsin borde ha
tillfredsställts.
I finansplanen framhålles att näringslivets
investeringsanspråk är större nu
än de var i genomsnitt under 1950-talet. Detta får väl tolkas som en naturlig
reaktion inför den fria handelns införande.
I propositionen får man tyvärr
ingen klar bild av hur regeringen
tänker tillmötesgå dessa näringslivets
kreditanspråk. Vår finansminister har
heller inte i dag här kunnat skingra
detta dunkel. I stället sägs på åtskilliga
ställen i finansplanen saker som tyder
på motsatsen. Man skall bibehålla en
fortsatt restriktiv kreditgivning, heter
det. De stränga reglerna för varulagervärderingen
skall upprätthållas och än
strängare införas.
Den senaste räntehöjningen verkar
också tillbakahållande på näringslivets
investeringsanspråk. Däremot skall krediten
till en så omfattande konsumtionsbetonad
efterfrågan som bostadsbyggandet
beskäras i ganska ringa
grad. En privat företagare, som är mån
om en god hushållning, ser alltid till
att han först skaffar sig en bra produktionsapparat,
d. v. s. goda ekonomibyggnader,
effektiva maskiner etc., innan
han ställer krav på dyrbara konsumtionsvaror
t. ex. en ny bostad eller
bil etc. Möjligheter till ökad konsumtion
skall nämligen beredas genom att
man underbygger och förstärker sin
produktionsapparat.
Tyvärr får man ofta den uppfattningen
att det inte finns någonting som re
-
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
71
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
geringen är så rädd för som just en
ökad investeringsvilja inom företagarvärlden.
Yppas en sådan brukar den
snart begränsas, framför allt genom att
kreditmöjligheterna stryps. Det må förlåtas
mig om jag säger att vår annars
så företagsamma regering tycks lida
brist på skolning i företagaranda och
företagartänkande. Vi borde ta mera
hänsyn till näringslivets krav på att få
sina kreditanspråk tillfredsställda, vid
sidan om andra mera favoriserade behov.
Vi har resurser att göra detta också
utan att därför öka det totala kreditomfånget.
Det är på tiden att vi liksom andra
länder gör en omfördelning av de kapitalströmmar,
som nu går ut på marknaden.
Inom vissa av dessa länder —
Västtyskland, Danmark och Belgien
t. ex. — vilka liksom vi har att möta en
hårdare konkurrens, har man upphört
med den prioritering av bostadskrediter
som tidigare förekommit. I stället
har man slagit in på motsatt väg, att
prioritera företagarkrediter för näringslivets
kapitalanspråk. Detta innebär ett
memento för oss och en uppmaning att
inte komma på efterkälken i det avseendet.
Om det skall vara någon konsekvens
i en eventuell kreditåtstramning, borde
bostadskrediterna röna samma behandling
som näringslivets anspråk. Den
byggnadsvolym som nu planeras såsom
ett minimum, nämligen 63 000 lägenheter,
borde vara ett maximum. För varje
tusental lägenheter bindes 50 å 60 miljoner
kronor, som annars kunnat komma
näringslivet till del och som där
hade verkat väsentligt mindre inflationsfrämjande
än om pengarna placerats
i konsumtionskrcditer, detta samtidigt
som sysselsättningen inte skulle
ha minskat. Likaså borde i konsekvensens
namn räntehöjningen slå igenom i
fråga om bostadsbyggandets krediter.
Sker inte detta förstiirkes i stället den
prioritering som nu ges åt denna sektor.
Jag vill alltså hävda att det säkraste
underlaget för en sundare statsekonomi,
för bättre konkurrenskraft och för
skapande av ökad samhällsservice och
växande konsumtionsvilja är att stimulera
näringslivet till ökad produktionskapacitet.
Nu håller vi tillbaka behövliga
krediter för upprustning av t. ex.
en rörelseidkares inventariebestånd,
för ekonomibyggnader eller för ett jordbruks
behov av driftkredit. Men om vederbörande
företagare i stället vill låna
till byggande av en ny bostad, alltså en
konsumtionskredit, beviljar vi utan betänkande
en mångdubbelt större kredit
till samma fastighet. Det bör därför enligt
min mening göras en omvärdering
av denna kreditpolitik.
Skall man sedan tala om risken för
penningvärdet förhåller det sig väl ändå
så, att de konsumtionsbetonade investeringarna
är de ur penningvärdesynpunkt
mest riskabla. En sund ekonomi
vinner man i regel säkrast genom
goda investeringar på produktionssidan.
Den regeln gäller såväl den enskildes
som det allmännas ekonomi.
Härefter skall jag, herr talman, säga
några ord i en fråga som även herr
Svensson i Ljungskile har berört, nämligen
uttalandet av en känd nationalekonom,
att det svenska jordbruket borde
läggas ner. Jag vill genast säga att
detta är ett så verklighetsfrämmande
uttalande, att det egentligen borde förbigås
med tystnad. Det har emellertid
uppstått en viss debatt däromkring och
det förefaller, att döma av en tidningsartikel
i går, som om vederbörande
verkligen menade allvar med sitt yttrande.
Nåja, vi liar tydligen nu kommit
så långt bort från minnena av avspärrningstider,
att det kan vara på sin plats
med en erinran om att jordbruket utgör
en oundgänglig del av vår försvarsberedskap.
Det är också en förutsättning
för vår ekonomiska uthållighet.
Somliga människor tycks incna: Nu
bör vi inrikta oss på fredliga förhållanden
och då kan vi köpa livsmedel ut
-
72
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
ifrån billigt och bra. Jag hoppas också
på fred i världen, men jag är inte övertygad
om att det där resonemanget håller.
Blir det en fredlig utveckling i världen
kommer betingelserna för de hungrande
folken att förbättras, något som
för övrigt är en förutsättning för att
freden skall kunna bevaras. Men kommer
det i en fredlig framtid att finnas
tillräckliga kvantiteter livsmedel att köpa
utifrån för såväl oss som för de nu
hungrande folken? Eller, för att ge frågan
en moralisk aspekt: Är det riktigt
av oss att i denna situation ge oss ut i
en tävlan om att få köpa livsmedel »billigt
och bra», som det heter, utifrån?
Låt oss vidare komma ihåg att det
bara är Danmark och Holland som har
lägre livsmedelspriser än de till vilka
det svenska jordbruket producerar.
Trots att Sveriges jordbruk hör till de
effektivaste i Europa har vi den lägsta
produktionsökningen under de senaste
tjugu åren. Med varje procent som vår
livsmedelsproduktion minskar ökar
vårt beroende av andra länder. Man
borde därför kunna förvänta att ekonomisk
sakkunskap i ansvarig ställning
ådagalade en mera nyanserad hållning
vid sin bedömning av dessa frågor och
inte gav anledning till missförstånd.
Det beklagligaste med sådana uttalanden
är nämligen, att de bidrar till
att skapa misstroende kring jordbruket
som näringsgren och kring jordbrukets
framtid. Det beslut som riksdagen har
fattat, angående inkomstlikställigheten
i det sexåriga avtalet, berörde också frågan
huruvida denna inkomstlikställighet
skall knytas till 20—30 hektars jordbruk
i stället för som nu till 10—20
hektars efter avtalets utgång. Möjligheten
till en sådan förändring har redan
skapat en beklaglig misstro inför framtiden
bland de mindre jordbrukarna
och deras ungdomar. Det är en farlig
politik att stärka denna uppfattning om
jordbrukets framtid bland dessa jordbrukare,
som dock utgör cirka 80 procent
av yrkets utövare.
Vi har från centerpartiets sida tidigare
sagt, att vi kräver en ny utredning
och en omprövning av arealgränserna,
innan någon ändring företages. Vi kommer
att hålla fast vid detta krav. Det
nuvarande avtalet är ännu för oprövat
för att dess praktiska värde skall kunna
bedömas. Redan nu torde emellertid
en sak var klar, och det är att om de
nuvarande styrkeförhållandena inom
riksdagen är oförändrade, när prisavtalet
utlöper om sex år, och regeringens
rådgivare i konjunkturinstitutet är kvar,
kommer sannolikt den högre arealgränsen
att fastställas. Det svenska jordbrukets
utövare har nu ingen möjlighet
att påverka valet av rådgivare åt regeringen.
Men redan i höst kan man ändra
på styrkeförhållandena inom riksdagen,
vilket sannolikt är nödvändigt för
jordbrukets framtid.
Herr talman! Jag har kanske ägnat
detta mirakulösa uttalande alltför lång
tid. Men när jag försöker göra en betygsättning
av uttalandet erinrar jag
mig en episod från en skånsk lantbruksskola
för några årtionden sedan. Läraren
ville försöka ge eleverna en uppfattning
om jordklotets storlek och frågade:
»Om tio fartyg, lastade med så
och så många tusen ton jord, avgick
varje minut, hur lång tid tror ni det
skulle ta att forsla bort jordklotet?»
Det blev tyst i klassen. Men så reste sig
en yngling och sade: »Får jag först
fråga: Var skulle man göra av det?»
Herr SKÖLD (s):
Herr talman! Jag ber kammarens ledamöter
så mycket om ursäkt för att
jag i mitt anförande kommer att slå an
en annan ton än den vi hört i de föregående
inläggen. Jag kommer varken att
ge löften eller lägga fram program eller
anklaga och inte heller kommer jag att
försvara — jag tänker bara komma med
några förklaringar. Åtskilliga frågor har
ställts om riksbankspolitiken. Jag skall
naturligtvis försöka svara på dessa. Men
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
73
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
det kanske ändå är nödvändigt, efter det
sinnesrus vi upplevt under de närmast
föregående timmarna, att jag först fäster
uppmärksamheten på vissa ting, som
vi väl alla är tämligen överens om.
Vi har en konjunktur med stark stegringstendens.
Varje stigande konjunktur
medför en ökad lust att göra investeringar.
Investeringarna skapar en ökad
efterfrågan på arbetskraft och varor och
efterfrågan kan bli så stark, att våra resurser
inte räcker till för att mätta den.
Då skapas en knapphet, och den knappheten
kan leda till en fortlöpande prisstegring,
varvid vi får vad som kallas
inflationseffekter. Det vill vi inte ha,
och därför måste vi söka finna en väg
att dämpa investeringarna. Jag fäster
uppmärksamheten vid att verkan blir
densamma vare sig investeringarna är
statliga eller kommunala eller enskilda.
Vi måste försöka dämpa investeringslusten,
och det effektivaste sättet att
göra detta är väl det traditionella, nämligen
att försöka begränsa utlåningens
storlek, eftersom de allra flesta investeringar
utförs med hjälp av lån.
Jag tror inte att det enkla recept som
herr Ohlin hade för att begränsa den
statliga upplåningen är det effektivaste.
Både detta att sälja statens aktier och
detta att utge värdefasta obligationer
betraktas nog av den ekonomiska expertisen
som i verklig mening enkla
ting — för enkla för att man i dagens situation
över huvud taget skall rekommendera
dem. Nej, vi får nog lov att
konstatera att vad vi har att göra är att
försöka begränsa kreditvolymen. Vi
måste försöka hålla tillbaka framför allt
affärsbankernas möjlighet att ge lån, tv
pengar, som lånas ut och betalas för olika
ändamål, strömmar genast tillbaka
till affärsbankerna, och ju mer det lånas
desto mer har affärsbankerna att
låna ut.
När man vill begränsa kreditvolymen,
får man lov att välja olika metoder för
å ena sidan statens och å andra sidan
övriga investeringar. Det är en konstitu
-
tionell fråga skulle jag vilja säga. Statens
upplåning bestämmes av riksdagen.
Det är riksdagen som beslutar inkomsterna,
statens inkomster, och det är
riksdagen som beslutar utgifterna, och
hela den summa, varmed utgifterna
överstiger inkomsterna, måste lånas
upp. Skall man kunna begränsa statens
lånebehov, måste det alltså bli ett bättre
förhållande mellan inkomster och utgifter.
Det är så att säga ett kommunicerande
kärl hur kreditvolymen användes;
ju mindre del av kreditvolymen
staten tar i anspråk, desto mer har de
enskilda och tvärtom. Även den avvägningen
har riksdagen att göra, den ligger
under statens domvärjo. Det är väl
ingen som menar, att riksbanken skulle
kunna annullera riksdagsbeslut och sålunda
kunna påverka det statliga lånebehovet.
Det måste vara riksdagens sak.
I det nuvarande konjunkturläget vidtog
därför också riksdagen den åtgärden
i höstas, att man beslöt förstärka
statens inkomster. Man införde omsättningsskatten.
Därmed minskades statens
upplåningsbehov. Det måste från riksbankens
sida hälsas med tillfredsställelse.
Jag förstår mycket väl att det kan
vara olika meningar om på vad sätt
man skall minska statens upplåningsbehov,
men är det någonting att diskutera
i dag? Saken var ju den, att det
bara fanns ett genomförbart alternativ,
nämligen omsättningsskatten. Valet stod
mellan något eller ingenting. Det är väl
en sak, som man i dag får slå fast.
Det är riksbankens uppgift att försöka
se till att upplåningen till andra
än staten hålls inom tillbörliga gränser.
Därför fattade riksbanken den 14 januari
ett beslut, varigenom bankernas
kassareserver ökades. Därigenom minskades
kreditvolymen, mindre pengar
stod till förfogande för utlåning.
Det är en sådan åtgärd som i den del
av världen, som har fri marknadshushållning,
huvudsakligen kommer till användning
i detta syfte, men den kan inte
genomföras isolerad. Genom att man be
-
74
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m.
gränsar kreditvolymen, blir lånemöjligheterna
knappare. Det lockar låntagare
att försöka låna utanför kreditsystemet.
Det frestar kapitalägare att ta ut
pengar på bankerna och låna ut vid sidan
om för att därigenom kanske få litet
högre ränta. Det är därför nödvändigt
att låta en sådan åtstramning av
krediterna påverka räntan, och det var
därför räntan höjdes med en halv procent.
En sådan utlåning vid sidan om
kreditsystemet desorganiserar hela detta
system och ställer transaktionerna utanför
myndigheternas kontroll, och det
kan vi inte ta ansvaret för. Det är det
huvudsakliga skälet till att räntan
höjdes.
Det finns naturligtvis andra skäl också.
Ett betydelsefullt sådant är att genom
diskontohöjningar i andra länder
förräntningen av korta pengar blir bättre
utomlands än här. Det uppstår en
dragning av pengar från Sverige till
andra länder, och det är väl sannolikt,
att en del av den minskning av riksbankens
valutareserv som vi konstaterat
under de senaste månaderna beror på
detta. Det kan inte få fortsätta. Vi har
viktigare ting att använda valutareserven
till än till sådana spekulationer.
Därför har det varit ett riksbankens intresse
att till skydd för valutareserven
höja diskontot.
Jag vill emellertid säga, att fullt så
tokigt har det inte varit, som herr Hjalmarson
försöker göra gällande. Han påstår
att vi i december månad i fjol förlorade
lika mycket i valuta, som vi vunnit
under två år. Jag skall tala om hur
herr Hjalmarson gjorde. Först drog han
ifrån de 200 miljoner vi förlorade i december.
Sedan fick han 200 miljoner
kvar. Därefter jämförde han dessa 200
miljoner med vad som var kvar. Det är
alltså inte mer än hälften av två månaders
valutareserv som strök med i december.
Jag vet inte, om det är signifikativt
för herr Hjalmarsons sätt att argumentera,
när han kommer in på sakuppgifternas
område. Detta var ju den
m.
enda sakuppgift han lämnade i sitt anförande,
och den var fel.
Det har naturligtvis sina nackdelar
att höja räntan. Jag skall inte ta upp den
saken nu. Jag har så många gånger i
denna kammare talat om att ränteläget
inte bör vara högre än nödvändigt. Jag
måste emellertid säga att det nuvarande
ränteläget är i dagens situation nödvändigt.
Herr Hedlund påstod emellertid att vi
här i landet hade det högsta ränteläget
i Västeuropa eller i varje fall ett av de
högsta. På vad sätt försökte han bevisa
detta? Han talade om vad diskontot är
i olika länder. Det skulle alltså betyda,
att de räntor, som låntagarna får betala,
står i bestämt förhållande till diskontot.
Men det är ingalunda så. Låt mig ge
några exempel. Det är svårt att göra utländska
jämförelser. Jag väljer därför
här det allra enklaste. Skillnaden mellan
räntan på typiska obligationer och
diskonto var i mitten av 1959 — jag tar
den tidpunkten, tv sedan dess har det
duggat så många räntehöjningar att det
inte går att få fram alla räntesatser —
i Västtyskland 2 å 3 procent, i Frankrike
1,5 procent, i England 1,3 procent,
i Belgien 1,75 procent och i Sverige 0,6
procent. Typiska obligationer har jag
inte fått fram mer än i dessa länder, och
i intet av dessa länder var den absoluta
räntan lägre än i Sverige. Det är alltså
inte sant att låntagare i Sverige får betala
högre absoluta räntor än vad låntagare
i andra länder får göra.
Herr Hedlund vill veta varför man
inte vid räntehöjningen lät inlåningsräntorna
stiga lika mycket som utlåningsräntorna.
Bankerna har haft sina
förklaringar härpå. Jag har inte tillräcklig
tid för att fördjupa mig i denna
fråga. Jag vill bara påpeka en sak som
faktiskt gjorde, herr Hansson i Skegrie,
att riksbanken hade intresse av att få en
differentiering till stånd, nämligen följande.
Det har med rätta klagats över att vi
har alldeles för litet pengar tillgäng
-
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
75
liga här i landet för långfristiga utlåningar.
Det finns för litet medel på kapitalmarknaden.
Vi frågar då: är månne
inte den omständigheten, att man i stort
sett får lika bra ränta på lätt uppsägbara
bankinsättningar som på långfristiga
placeringar, delvis orsak till att vi
har så svag kapitalmarknad i vårt land?
Riksbanken anser att det är nödvändigt
att arbeta sig fram till en förändring
här, så att den som placerar pengar på
längre sikt får bättre förräntning och
den som placerar pengar på kortare
sikt får lägre förräntning.
Några kanske då säger att det är till
spararnas, särskilt småspararnas, nackdel.
Det kan ligga en viss sanning i det
påståendet i dag, ty det finns kanske
inte fullgoda möjligheter för småspararna
att välja mellan räntesatser. Helt
utan möjlighet är de dock inte. Men
dessa möjligheter kan bli bättre, och
från riksbankens sida är vi intresserade
av att det skapas ännu bättre möjligheter
för småspararna att placera pengar
på längre tid mot högre räntor. Och då
måste konsekvensen bli, att de som placerar
sina sparmedel på kort sikt inte
kan få riktigt lika mycket. Jag tror inte
alt detta kommer att bli till spararnas
nackdel på längre sikt, och det komme
nog att leda till en betydande förbättring
av läget om man kunde komma in
på något sådant.
Herr OHLIN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Det var beklämmande
att höra att bankofullmäktiges ordförande
inte intresserar sig ett dugg för den
viktiga fråga som gäller det sätt på vilket
staten sköter sin upplåning, d. v. s.
skillnaden mellan om staten lånar av
allmänheten och verkliga sparmedel
eller om staten lånar hos riksbank och
affärsbanker. Vid ett givet lånebehov
är det ingalunda utan betydelse om staten
förfar så, att det uppstår ett överflöd
på pengar, vilket enligt alla experters
mening — såvitt jag känner
till — ökar riskerna för överslag i kon
-
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
i- junkturen. Allt detta viftade herr Sköld
i- åt sidan med hänvisning till lånebee
hovets storlek — varvid emellertid
•t måste konstateras att detta lånebehov
;- inte är mindre med regeringens politik
i- än med oppositionens,
d Herr Sköld talade om den svaga ka?
pitalmarknaden. Jag gör då den re;t
flexionen, att den är svag därför att
g enskilda personer och enskilda företag
å alldeles kommit ur vanan att köpa obh
ligationer, på grund av att vi efter krie
get här i landet haft så mycken inflation
och så mycket stelbent fasthållan11
de vid fastspikade räntor att kapital;-
marknaden satts ur funktion. Det är
;t skadeverkningarna härav man nu får
e känna på.
t- Herr Sköld sade sedan att valet i
It höstas stod mellan omsättningsskatt
n eller ingenting. Nog vet vi att socialh
demokraterna och kommunisterna till
e
sammans har majoritet vid gemensam
>- omröstning. Det val som de stod inför
r var emellertid inte omsättningsskatt elå
ler ingenting. Det fanns en rad förslag
i- från oppositionen och besparingsutrede
ningen. Vad hade hindrat regerings
e
partiet och det kommunistiska stödpars
tiet att välja ett förslag från centerpare
tiet, ett från högerpartiet och ett från
t- folkpartiet, om de inte hade velat ha
n alla från ett parti? Vad hade hindrat
dem att ta besparingsutredningens förslag?
Nej, herr Sköld, det gällde inte
ett val mellan omsättningsskatt eller
e ingenting utan ett val mellan å ena si
dan
att lita till väsentliga besparingar
n och mindre inkomstförstärkningar och
l_ å andra sidan att ta omsättningsskatten.
, Därvid valde ni som ni gjorde. Försök
bara inte bortförklara att ni hade olika
alternativ att välja på, som allesam^
man hade den egenskapen att de skulle
y ha lett till en balanserad budget.
i
Hcrr
IIJALMARSON (h) kort genmäle:
:- Herr talman! Jag skall be att få fortr
sätta där herr Ohlin slutade och er
i-
inra herr Sköld om att vi vid de över -
76
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
läggningar, som vi i höstas hade med
regeringen, uttryckligen frågade denna,
om den i samförståndets intresse ville
vara med om att försöka träffa några
kompromisser beträffande det besparingsprogram,
som hade diskuterats
ifrån olika håll närmast i anknytning
till besparingsutredningens betänkande.
Men det fanns icke något som helst
intresse från regeringens sida för att
delta i ett sådant resonemang.
Så till frågan om valutareserven! Vad
jag syftade på var den totala valutareserven,
alltså hos riksbanken plus affärsbankerna.
Låt mig, herr talman,
redogöra för siffrorna! Jag nämner dem
både kvartalsvis och månadsvis.
Valutareserven steg under sista kvartalet
1956 med 212 miljoner kronor, under
samma tid 1957 med 131 miljoner
kronor och 1958 med 119 miljoner
kronor men minskade under sista
kvartalet 1959 med 138 miljoner kronor.
I december månad 1956 ökade valutareserven
med 128 miljoner kronor,
1957 med 83 miljoner kronor och 1958
med 61 miljoner kronor, men under
december månad 1959 sjönk den med
213 miljoner kronor. Siffran i mitt första
inlägg var fullt korrekt.
Ingen kan ha större anledning än vår
förutvarande finansminister herr Sköld
att erinra sig, att den socialdemokratiska
linjen har varit, att man med hjälp
av skattehöjningar, höjningar av likviditetskvoterna
och statlig prioritering
på kapitalmarknaden skulle onödiggöra
räntehöjningar. Vi har för vår del aldrig
trott på regeringens politik, men
jag konstaterar att man ideligen från
socialdemokratiskt håll har understrukit,
att själva syftet med alla de olika
skatte- och regleringsingripandena just
var att man skulle undvika en räntehöjning.
Vi frågade gång på gång under höstens
förhandlingar: »Vad tänker regeringen
göra med hänsyn till utvecklingen
på kapital- och kreditmarknaden?»
Svarade herr Sträng då: »Vi
tänker dels höja omsättningsskatten och
dels hoppas vi, att riksbanken skall
höja räntan»? Det teg han omsorgsfullt
med, herr talman! Han talade inte om
något annat än att man t. ex. skulle
kunna ändra på likviditetskvoterna
inom banksystemet. I själva verket är
den räntehöjning som nu skett ett bevis
för hur orimlig den nuvarande politiken
är från socialdemokraternas
egna utgångspunkter.
Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Herr Skölds svar på
de frågor som framställdes från olika
håll — bl. a. av mig — innebär såvitt
jag kan förstå, att riksbanken ville ha
en differentiering av räntorna, d. v. s.
en vidgad marginal mellan inlåningsoch
utlåningsräntorna. Denna marginal
vidgades ju för inte så länge sedan,
och det sker nu igen. Jag tror att det
är av värde att denna sak blir klarlagd,
ty många har observerat den och frågat
sig var orsaken finns. Jag tror också,
att det finns en hel del banker, som
inte behöver denna vidgade marginal,
och t. o. in. sådana, som inte vill ha den,
i varje fall bland sparbankerna.
Herr Skölds resonemang gick närmast
i den riktningen, att man genom
att hålla nere inlåningsräntan i bankerna
— något som framför allt drabbar
småspararna — därmed skulle befrämja
övergången till obligationsmarknaden
och på det sättet i viss mån sanera
den långa marknaden. Detta resonemang
må gälla för vad det kan, men
det avslöjar dock en tro på att kunna
precisionsstyra med räntan, som är rätt
uppseendeväckande för att komma från
socialdemokratiskt håll.
Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:
Herr talman! Tidigare i dag har jag
pekat på att utlåningsräntorna sedan
mitten av år 1957 har stigit med minst
en procent medan inlåningsräntorna har
stigit med bara en halv procent. Jag
Måndagen den 25 januari 1960 fin.
Nr 2
77
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
har också framhållit, att både låntagare
och insättare nog är mycket angelägna
att få veta vart den andra halva procenten
har tagit vägen. Nu fick vi av
bankofullmäktiges ordförande det beskedet,
att »bankerna har sin förklaring
och vi i riksbanken bär vår». Jag blev
inte klokare av det svaret, och jag vet
inte heller om någon annan fick ut något
av det. Nog borde vi ha kunnat få veta
något närmare om vart pengarna tagit
vägen i stället för att få sådana dunkla
antydningar om att den ene menar si
och den andre så.
Det är klart att man kan säga, att det
finns personer som lånar ut pengar vid
sidan av bankerna och att ju mera man
höjer den officiella räntan, desto mindre
anledning blir det att göra sådana transaktioner.
Man kan naturligtvis också
hävda, att om räntan utomlands är hög
i förhållande till vår ränta, tar folk inte
hem pengar lika raskt som annars. Det
är skäl som vi har hört förut varenda
gång det varit tal om att höja räntan.
Nog måste det konstateras, att det
gamla uttrycket »tiderna förändras och
vi med dem» äger sin giltighet och att
det ibland går oerhört fort. Det är inte
så länge sedan förre finansministern
stod i denna talarstol och i fråga om
räntehöjningar intog samma ståndpunkt
som jag i dag gjort mig till tolk för. Men
nu försöker förre finansministern föra
fram alla tänkbara skäl för den räntehöjning
som skett. Finns det emellertid,
trots att ränteläget har blivit så pass högt
—- diskontot i Sverige är nu nästan dubbelt
så högt som år 1955 eller 5 procent
mot 2 ®/4 procent och utlåningsräntorna
och bankräntorna här i landet har ju
haft en benägenhet att precis följa diskontohöjningarna
— anledning tro att
inflationen i fortsättningen blir mindre
kraftig än på den tid vi hade det lägre
diskontot?
Herr SKÖLD (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag ber först att få understryka
att jag bär tog till orda en
-
dast för att klargöra riksbankens ståndpunkt
till de senast vidtagna åtgärderna.
Att detta sedan föranlett herrar oppositionsledare
att tala om regeringens
politik och allting sådant, är bara ett
satt att begagna tillfället för att återkomma
till det som man sagt till regeringen
för bara någon timme sedan, och
det kan inte finnas någon anledning för
mig att nu gå in på dessa ting.
Herr Hjalmarson må här räkna upp
vilka siffror han vill — han kommer
inte ifrån den enkla felräkning, som
han gjorde då han talade om den totala
valutareserven. Jag tror inte heller att
det var någon av lyssnarna som kunde
följa med hans långa sifferlista, men
det var kanske inte heller meningen.
Herr Hjalmarson säger vidare att den
senaste räntehöjningen är orimlig och
bara bevisar hur olycklig regeringens
politik varit. Ja, Bank of England höjde
häromdagen räntan med 1 procent. Betyder
det att regeringen Macmillans politik
är orimlig? Nej, jag tror inte att
man skall fortsätta med sådana där
klyschor, herr Hjalmarson.
Till herr Ohlin vill jag säga, att inte
behöver väl jag stå här och tala om att
det är farligare att låna i affärsbanker
och riksbanken än på kapitalmarknaden.
Men om riksdagen har beslutat att
vissa miljoner skall lånas upp och det
inte finns pengar på kapitalmarknaden,
då måste man ju ta upp lån hos affärsbankerna
och, om så blir nödvändigt,
även hos riksbanken.
Det är mycket möjligt att det är riktigt
som herr Ohlin säger att de stora
inflationsrörelser, som vi för en del år
sedan fick uppleva, har spelat en viss
roll för allmänhetens bristande lust att
placera pengar i obligationer. Jag har
inte bestridit att så skulle vara fallet,
utan jag har bara velat framhålla, att
en räntedifferentiering väl ändå måste
spela någon roll för fördelningen av
spararnas resurser. Varför har, tror
kammarens ledamöter, insättningarna
på affärsbankernas lägre förräntade räk
-
78
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
ningar minskat så katastrofalt till förmån
för kapitalsamlingsräkningen?
Förklara det, om ni har lust!
Till herr Svensson i Ljungskile vill
jag bara säga, att det var ytterligt märkligt
att en av dem, som har intresse av
en förstärkning av kapitalmarknaden,
vill göra gällande att resonemanget från
min sida när det gäller åtgärder för att
stärka kapitalmarknaden skulle vara ett
försök till precisionsstyrning med hjälp
av räntan.
Om herr Hedlund inte blev klok på
vad jag sade, kan det bara bero på två
ting — herr Hedlund får själv räkna
ut vilka det är.
När det gäller frågan om vart pengarna
tar vägen kan jag bara upprepa
att bankerna förklarar att de inte kommer
att göra större vinster, eftersom de
har höjt utlåningsräntorna olika högt
för olika slags krediter. Det blir kanske
litet invecklat att räkna ut vem som
får pengarna, men det kanske också
kan hända att det som sker är nyttigt.
Det är rätt att tiderna förändras och
vi med dem — tempora mutantur, nos
et mutamur in illis. Det är riktigt att
vad jag i dag säger inte stämmer med
vad jag sade för en del år sedan, men
beror inte det på att vi har fått en mycket
mer utvecklad frihandel i världen,
en helt annan marknadsstruktur som
har begränsat våra möjligheter att föra
en annan penningpolitik än andra länder?
Herr
Hedlund skall inte komma och
säga att lian och jag har haft samma
ståndpunkt i räntefrågan. Så har inte
varit förhållandet, i varje fall inte när
det gäller motiveringen.
Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag sade att det från
de socialdemokratiska utgångspunkterna,
herr Sköld, var orimligt att göra en
räntehöjning. Det är orimligt att först
företa alla de ingrepp, som bl. a. enligt
vad herr Sköld tidigare försökt
övertyga oss om, syftat till att undvika
en räntehöjning, och sedan ändå göra
en räntehöjning.
Vad är det som har skett i England?
Jo, där har man höjt räntan, men man
har icke, herr Sköld, vidtagit några
skattehöjningar, ingripanden på kapitalmarknaden
eller attacker mot försäkringstagare
och småsparare. Här i Sverige
har det däremot skett bägge delarna,
dels skattehöjningar och olika regleringar
och ingripanden, dels räntehöjning.
Det är detta som är det orimliga.
Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Den sista delen av min
replik föranleddes av att herr Sköld
som avslutning på sitt första resonemang
kom till det resultatet, att den
förstärkning av kapitalmarknaden, som
man kunde nå på angivna vägar, i sista
omgången skulle bli till förmån även
för de små spararna, som inte får ut
den höjda räntan i sparbankerna. Det
var det ledet i resonemanget som jag
tyckte var en precisionsstyrning med
hjälp av räntan som var ovanligt långtgående.
Fröken WETTERSTRÖM (h):
Herr talman! I dessa dagar, då frågan
om kvinnliga präster åter har aktualiserats
i samband med det nyss avslutade
biskopsmötet, ter det sig naturligt
för mig att här få ge till känna min
glädje över att tre av landets biskopar
deklarerat sin avsikt att viga kvinnliga
präster. Därigenom kommer det av riksdagen
och kyrkomötet fattade beslutet
att gå i verkställighet. Jag tror, ja, jag
är förvissad om att den befarade krisen
inom kyrkan kommer att kunna lösas
utan bestående schismer. Samtidigt som
jag hyser all respekt för oliktänkande
och för varje på ärlig övertygelse grundad
uppfattning — i synnerhet när det
gäller trosfrågor — vill jag tro på en
uppriktig vilja hos alla dem, som tagit
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
79
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
avstånd från tanken på kvinnliga präster,
att vilja medverka till en utjämning
av motsättningarna. Jag hoppas detta
— naturligtvis inte för att jag önskar
en nivellering utan för att kyrkans budskap
fortfarande som ett klart och rent
evangelium skall kunna gå ut till människorna.
Vad jag för övrigt här skulle vilja
beröra är några få avsnitt inom vårt
samhälle, som i dag påkallar regeringens
och riksdagens uppmärksamhet och
våra gemensamma ansträngningar för
att finna vägar till en lösning.
Det är trångt om utrymme i alla avseenden
för människorna i dag. I skoldebatten
har det angivits som fundamentalt,
att varje barn skall ha rätt att
efter sina möjligheter få den undervisning
som passar honom eller henne
samt den hjälp till det yrkesområde som
vederbörande bäst passar för. Ja, att
man verkligen velat så, det är ställt
utom varje tvivel. När man emellertid
inte lyckats skapa förutsättningar för
att kunna förverkliga önskemålen blir
det hela tyvärr verkningslöst.
Från alla håll talar man om betydelsen
av en reducering av skolklasserna.
Detta är den bästa av alla reformer, det
är lärarnas samstämmiga uppfattning.
Ecklesiastikministern säger själv i årets
statsverksproposition, att en minskning
av elevantalet i klasserna bör vara »en
av de väsentligaste riktpunkterna». Men
förverkligandet skulle kosta mycket
pengar, det vet jag. Det är inte lätt att
finna utrymme för en sådan utgift i en
hårt ansträngd statsbudget. Mig förefaller
det ändå egendomligt att detta —
som väl är det viktigaste grundproblemet
— skjutits åt sidan. Kan det dessutom
över huvud taget vara riktigt att
bygga ut försöksverksamheten med allt
vad den kostar innan skolberedningen
blir klar med sitt ställningstagande? Om
möjligheter skapades för mindre klasser
skulle säkerligen de flesta problem
pa skolans område lättare kunna lösas.
Jag tror bestämt, att inte minst lärar
-
nas fostrande verksamhet då på ett helt
annat sätt skulle komma till sin rätt.
Är det inte så, att just bristen på personlig
hjälp att lösa individuella problem
under skolåren kan medföra att
problemen — om de förblir olösta —
kan växa och resultera i att den unge
kommer in på avvägar? Om utrymme
skapades för en tidig vägledning skulle
säkerligen den kunna förebygga en del
av den ungdomsbrottslighet, som tagit
sig så skrämmande proportioner i vårt
samhälle.
Just nu söker sig de största ungdomskullar
vi har haft i vårt land in på utbildningsbanorna.
Dessa barn föddes
1944 och 1945 och är alltså nu 15—16
år gamla. Hur är det då ställt med samhällets
resurser att utbilda dessa ungdomar?
De är långt ifrån tillfredsställande.
Vi vet att det råder en skriande
brist på lokaler och lärare. Gjorda undersökningar
visar i siffror tydligt nog
hur illa ställt det är.
Jag skall, herr talman, begränsa mig
till ett enda område — det husliga —
där lärarbristen är påfallande stor. Detta
har resulterat i att man framför allt
inom den obligatoriska skolan har måst
anlita personer utan någon som helst
pedagogisk utbildning. Jag vill gärna
vitsorda, att seminarierna har gjort allt
vad som kan göras för att intill bristningsgränsen
öka sin kapacitet genom
dubbleringar av kurser o. s. v. Det finns
dock en gräns för vad våra nuvarande
fåtaliga seminarier förmår. Man måste
kort och gott konstatera, att unga människor
står i ko vid våra utbildningsanstalter
utan att kunna få den utbildning
de eftersträvar. Det avvisas oerhört
många från kurser, som måste inhiberas
just för att lärare saknas.
Nu har äntligen den länge väntade
propositionen om den husliga utbildningen
signalerats till vårriksdagen. Jag
skulle vilja vädja till departementschefen,
statsrådet Edenman, men eftersom
han inte är inne i kammaren nu får jag
vända mig till finansministern, som val
80
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m.
i det fallet har lika stort inflytande,
med min vädjan om att förslagen här
blir så utformade, att de verkligen innebär
en radikal lösning och inte en halvmesyr.
Det har i dagarna återigen stått att
läsa i tidningarna om bristen på sjuksköterskor.
På många håll står stora och
välutrustade, dyrt påkostade avdelningar
på våra sjukhus färdiga att ta emot
vårdbehövande människor, men de får
stå tomma därför att det kanske väsentligaste
saknas, läkare och sjuksköterskor.
Lika många som en hel årskull,
1 500 sjuksköterskor, uppgår bristen för
närvarande till. Av de 28 000 utbildade
sköterskor som finns i landet är det
ca 8 000 som inte är yrkesverksamma.
Av dem har ungefär 5 000 barn i förskoleåldern,
och det är givet att det inte
så lätt låter sig göra att mobilisera den
reserven. Men i viss grad redan då det
gäller dessa 5 000 och ännu mer då det
gäller de återstående 3 000 kommer säkerligen
sambeskattningen in i bilden.
Det lönar sig helt enkelt inte att stå
kvar i yrket. Då måste det vara en kortsiktig
politik att bibehålla en skatteform,
som undandrar samhället arbetsinsatser
från kvinnor i vars utbildning
staten har investerat betydande belopp.
Den förbättring för förvärvsarbetande
mödrar som är att vänta gäller ju
höjt förvärvsavdrag, och det är meningen
att detta skall ge möjlighet att dra av
de merkostnader som åsamkas i hemmet.
Jag hoppas att finansministern inte
kommer att pruta på det förslag som
sambeskattningsrevisionen har lagt
fram. Personligen tycker jag att avdraget
borde vara ännu större, men jag vet
ju väl att möjligheter saknas att ge utrymme
för sådana kostnader i nuvarande
läge. Jag hoppas också att de ensamma
mödrarnas problem kommer att
beaktas och att man därvidlag kommer
att följa förslaget om möjlighet för dessa
att få dubbelt ortsavdrag.
Men dessa förbättringar avser ju kostnader
och berör inte själva sambeskatt
-
m.
ningsfrågan. Den tror jag inte att vi löser
förrän den s. k. tudelningsprincipen
blir genomförd. Den utredning som nyligen
sysslat med detta problem har
också ansett, att inkomstgränsen för tudelningen
skall höjas betydligt och att
skäl talar för att genomföra den reformen
på en gång. Men också därvidlag
vet man ju blott alltför väl, att detta
önskemål inte kan förverkligas nu utan
att skatten för de ensamstående skulle
ytterligare ökas. Men för att någon gång
kunna avskaffa den hårda effekten av
sambeskattningen måste statens utgifter
nedbringas, så att det blir utrymme för
denna mycket viktiga reform.
För att återgå till sjuksköterskebristen
vill jag säga, att man skulle önska
att samhället, såsom en tidning uttryckte
det, genom »en intelligent anpassning»
gjorde yrket mera attraktivt. Därvidlag
intar sambeskattningen, frågan
om deltidsarbete och lönefrågan en
framskjuten plats.
Jag nämnde ordet »lönefrågan», och
det skulle ligga snubblande nära för
mig att komma in på likalönsfrågan som
hittills inte nått sin lösning. Jag gör det
inte nu, därför att jag vet att den raotionsledes
kommer att föras fram här i
riksdagen och att vi därför får tillfälle
att debattera den i kammaren. Jag skall
endast säga, att just den arbetsvärdering
som herr Ohlin i dag nämnde i annat
sammanhang nog är nödvändig att
i första hand lösa för att komma tillrätta
med likalönsfrågan. Det vore säkerligen
ett framsteg och en hjälp i löneförhandlingar
för att vi så småningom
skall nå fram till en lösning, som
ur rättvisesynpunkt vore mera tillfredsställande.
Slutligen: hur står vårt samhälle rustat
att möta de problem som gäller åldringsvården.
Yi vet alla, att vi har att se
fram emot en våldsam ökning av de
äldre åldersgrupperna. 1950 utgjorde
antalet personer över 65 år mer än
721 000 och med den ständigt pågående
ökning som sker beräknar man att an
-
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
81
Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.
talet år 1970 skall vara uppe i över en
miljon. Visst har det vidtagits omfattande
åtgärder för att sörja för åldringarnas
behov, både från samhällets
sida och genom enskilda initiativ, men
framtidsperspektivet inger bekymmer.
Det behövs, som vi i en motion från
högerhåll påpekat, en kartläggning av
de aktuella vård- och hjälpbehoven
framöver. Att ge åldringarna ökade
folkpensioner är gott och väl, men det
löser ingalunda problemen. Det är vårdmöjligheter
som måste ordnas. Förr eller
senare kommer den dag för oss alla,
då krafterna avtar och då vi behöver
hjälp för att kunna klara oss. Alla är väl
också ense om att de gamla så långt
som möjligt bör få vistas i sin egen
hemmiljö med allt vad det innebär av
trivsel och av lyckokänsla, samtidigt
som ju en sådan lösning ställer sig oerhört
mycket mer ekonomiskt fördelaktig
för samhället än anstaltsvård gör.
Men härför fordras det ökade skaror av
människor, som är villiga att åta sig
den personliga tillsyn som krävs. Det
gäller att få fram en stor dold arbetskraftsreserv,
som finns bland de gifta
kvinnorna, vilka sedan deras barn har
lämnat boet har tid till övers, bland änkor
och bland andra.
Men tyvärr är beskattningen av den
eventuella inkomsten av detta människovårdande
deltidsarbete sådan, att
den avhåller många från att ägna sig
däråt, även om de personligen har fallenhet
för det och lust därtill. Jag är
förvissad om att högerpartiets förslag
om en begränsad skattefrihet för sådana
tjänster intill ett belopp av högst 1 500
kronor skulle betyda mycket och i någon
mån bidra till att öka antalet hemsamariter.
Vid en jämförelse med vad
andra vårdformer skulle kosta, då ju
samhället ändå till varje pris måste
ordna på ett eller annat sätt för vården
av de gamla som är i behov av sådan,
ter sig det skattebortfall som skulle följa
av en viss skattefrihet ändå ytterst
blygsamt.
g — Andra kammarens protokoll 1960. Nr
Herr talman! Det är många talare som
står på listan, och jag får nöja mig med
att här peka på några av de frågor, som
jag anser vara väsentliga och som jag
varmt hoppas att det skall finnas möjlighet
att lösa. Såsom jag bedömer samhällets
förpliktelser måste de i långt
högre grad gå ut på att tillgodose ungdomens
behov av utbildning och att sörja
för de i olika avseenden hjälp- och
vårdbehövande människornas och åldringarnas
behov än att utdela kontantbidrag
och subventioner till oss friska
och arbetsföra människor —- sådant
som vi ändå alla har att betala genom
ständigt stegrade skatter.
Under detta anförande tog herr andre
vice talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.
Herr HELÉN (fp):
Herr talman! En svensk remissdebatt
har ju sin tyngdpunkt och sin huvudsakliga
uppgift i uppgörelsen mellan
finansministern och oppositionsledarna.
Det finns emellertid en god
praxis som gör det möjligt att vidga
diskussionen från att gälla det kommande
årets budget till att avse riktlinjerna
för hur vårt land skall styras.
Finansminister Sträng har härvidlag
deklarerat en viss olust inför en sådan
vidgning av diskussionen. Jag förstår
honom. Om man såsom finansministern
ser det svenska rikshushållet närmast
som en kameral arbetsenhet, där
det angelägna är att med fiskaliskt nit
driva in höga skatter och sedan förbruka
de insamlade skattepengarna i en
någorlunda rimlig takt och på ett någorlunda
effektivt sätt, finns inte särskilt
stor anledning att begagna remissdebattens
möjligheter till att ge plats för en
mera vidgad uppgörelse mellan de politiska
partierna. Ännu överflödigare kan
det tyckas vara att föra in i bilden sådana
samhällsvärderingar och åskådningar,
som ligger bakom det praktiska
politiska handlandet.
2
82
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m.
Men om man nu vägrar att godta det i
stort sett statiska betraktelsesätt, som
präglar årets finansplan och den nu
framlagda budgeten, och om man dessutom
ser det politiska arbetet som en
ständigt förnyad konkurrens mellan tävlande
krafter i samhället, finns det
skäl att något frigöra sig från den förelagda
texten. Det faller sig också så, att
herr Sträng inte är den ende finansminister
som har förelagt kammaren en
debattmöjlighet här i dag. Jag tänker
inte så mycket på annorlundatalaren
herr Sköld som på förre finansminister
Ernst Wigforss, som visserligen utan
att stå på talarlistan har — tydligen med
sikte på denna remissdebatt — presenterat
en mycket stimulerande bok med
den utmanande titeln »Kan dödläget
brytas?». Wigforss’ syfte är säger han,
att visa att »dagspolitiken behöver sättas
in i ett längre syftande sammanhang»
för att detta dödläge skall brytas
och lotten upphöra att regera i andra
kammaren.
Nu har man sett på Ernst Wigforss’
debattinlägg främst som en invit till
folkpartiet att ställa sig vid socialdemokratiens
sida och gjuta nytt liv i den
stelnande samhällsförvandlingen, men
jag tror inte det är alldeles fel att också
se Ernst Wigforss’ bok som en ganska
hård kritik av det på en gång urvattnade
och likt gummi elasticum tänjbara förslag
till socialdemokratiskt program,
som nyligen har dukats upp inför den
socialdemokratiska partikongressen av
fyra statsråd och en ambitiös smörgåsnisse
— det senare uttrycket är varken
Wigforss’ eller mitt utan hämtat från en
nyligen utkommen bok och från en socialdemokratisk
chefredaktör.
Jag tror inte det är närgånget att gissa,
att en så stringent debattör som Ernst
Wigforss har känt ett visst obehag inför
de dragspelsliknande formuleringar som
för framtiden avses bli riktsnöre för en
socialiserad folkhushållning — »allmänna
ordalag», som enligt Ernst Wigforss
är direkt farliga för socialdemokratien
m.
själv. Jag skulle inte heller förvåna mig,
om han, för att ta ett ännu mera påtagligt
exempel, känner vantrivsel inför
de nya programskrivarnas påhitt att
ersätta en rejäl och begriplig programsats
som denna: »Tryggat tillträde för
kvalificerade till högre utbildningsanstalter»
mot den grumliga och innehållslösa
formuleringen: »Det högre utbildningsväsendet
utbygges i takt med
det progressiva samhällets behov.»
En sådan programpunkt i det socialdemokratiska
60-talsprogrammet kan
väl inte innebära annat än att t. ex. Olof
Palme skall sättas som chef i statsrådsberedningen
för ett spindelnät av prognoser
och diktat, där efter modell av
det jättelika Gosplan i Moskva varje begåvad
hjärna stoppas i det fack som
staten bestämmer. Det är en tanke så
rysk, att jag först nu förstår varför ecklesiastikminister
Edenman ser så tankediger
ut på ett amatörfoto från vår gemensamma
ryska resa i höstas. Han står
där i ensamt majestät framför den sovjetryska
regeringsbyggnaden.
Om jag ett ögonblick lämnar Ernst
Wigforss’ betraktelsesätt kan jag observera
att det här i dag har fällts en oändlig
mängd av honnörsord inför skola,
utbildning och forskning. Med tanke på
den plats man vill ge dessa i 60-talets
svenska politik är det inte så förvånande,
att herrar Ohlin och Hjalmarson
fäller dessa ord och inte heller att den
socialdemokratiske gruppledaren, herr
Gustafsson i Stockholm, gör det. Något
mera förvånande är att även finansministern
ägnade en stor del av sitt anförande
åt att glädja sig över den stigande
andel av budgeten som skolan
skall få. Mest överraskande var nog det
generalangrepp som herr Hedlund riktade
mot 50-talets utbildningspolitik,
som han rimligen inte kan vara alldeles
utan ansvar för.
Det tycks vara så, att alla nu efteråt
är överens om att det var galet att låta
50-talet bli köernas årtionde på skolans
område. Men ursäkter bakåt till de
Måndagen den 25 januari 1960 fm. Nr 2 83
Vid remiss av statsverkspropositionen m. ro.
10 000-tals ungdomar som inte fick komma
in i realskolor eller yrkesskolor när
de klappade på porten med godkända
betyg hjälper föga. När vi från folkpartiet
under de stora budgetöverskottens
tid krävde ökat platsantal vid läroverk
och yrkesskolor, var man så lomhörd,
att skolpaviljongsbyggandet kom
1 gång för sent för att råda bot på platsbristen.
I höstas behövdes ytterligare
2 000 platser i gymnasiet, varav 1 500
för den dyrbara och av alla prisade reallinjen.
Vi behöver en stor mängd platser
för handelsutbildning på olika nivåer.
Nu gäller det att pröva, om dagens
honnörsord har någon täckning i denna
kammare och om den reformvilja, som
har uttalats, står sig när vi exempelvis
skall pröva, om man är beredd att ta
konsekvenserna av en sänkning av elevantalet
per klass i skolan.
Jag skulle gärna vilja veta om herr
Hedlund verkligen menar, att man löser
de stora studiefinansieringsproblemen
enbart med en hänvisning till ökade
lånemöjligheter. Är herr Hedlund medveten
om att det skulle betyda, att ungeför
en tredjedel av dem som har de
långa utbildningsvägarna skulle komma
att lämna universitet och högskolor med
en studieskuld på mellan 20 000 och
40 000 kronor, medan övriga två tredjedelar
skulle gå ut skuldfria? Är det en
rimlig uppläggning av samhällets stöd åt
dem som har de stora studiekostnaderna?
Våra krav på rätt till avdrag för
amortering av studieskulder är redan i
dag starkt motiverade. Hur oändligt
mycket starkare skulle de inte bli i en
sådan situation som den herr Hedlund
tecknade som ett framtidsperspektiv.
Vi har från folkpartiets sida för några
veckor sedan presenterat vissa riktlinjer
för skolpolitiken under 60-talet, och jag
är inte förvånad över om våra motståndare
kommer att fråga oss, om vi är beredda
att ta konsekvenserna av dessa
förslag. Vårt svar är ja. Vi förbehåller
oss att själva välja turordning och tidpunkt,
men vi kommer att sätta in våra
krafter på att utbildningen skall få en
särställning i svensk politik under 60-talet.
Den socialdemokratiske gruppledaren
betonade, att de ungdomar som vill gå
den praktiska vägen får en lika god utbildning
som de humanistiskt inriktade.
Låt mig då peka på två saker. Det finns
i dag löneavtal som med LO:s välsignelse
är så konstruerade, att den yrkesutbildade
får en lägre lön än den som icke är
yrkesutbildad och gör samma jobb. Jag
hänvisar till arbetsmarknadens yrkesråds
riktlinjer — det är inga egna påfund.
Låt mig vidare säga, att om man verkligen
vill lyfta de praktiska linjernas
anseende, måste de byggas upp så, att
de får attraktionskraft och ger en kompetens.
Det kan man inte göra om man
accepterar en helt odifferentierad nioårig
grundskola.
Låt mig efter detta återgå till Ernst
Wigforss och hans stora grepp på det
svenska samhällsarbetet. Han menar att
dödläget i den svenska politiken skulle
brytas av ett bifall från folkpartiets sida
inte bara till en rättvis utbildningspolitik
— där vet han att det inte råder någon
principiell skillnad mellan socialdemokratien
och folkpartiet — utan
även till sådana förslag som bl. a. innebär,
att storföretagen tas ifrån sina nuvarande
aktieägare och blir sainhällsföretag
utan ägare, att löneskillnader
mellan ansvarsfulla och rutinbetonade
jobb helt utplånas, att varje medborgare
oavsett skötsamhet och arbetsvilja får —
jag citerar ordagrant Ernst Wigforss —
»rätt till inkomst i väntan på arbete»,
alltså någonting helt annat än redan nu
utgående arbetslöshetsbidrag. Jag förmodar
att man, om man är något så när
realistisk, ändå måste konstatera att det
mitt i all hygglighet och skötsamhet i
det svenska folket finns alltför många
exempel på bristande hänsyn och bristande
lojalitet för att man skall kunna
bortse ifrån att en och annan ständigt
skulle vilja förbli på denna betalda vän
-
84
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
telista. Med all aktning för förslagsställaren
skulle jag vilja påminna honom —
eftersom han finns här i huset i dag —
om att han kanske kunde ha skäl att titta
i en av de diktböcker som han gärna har
citerat, Ileidenstams Nya dikter, och läsa
en dikt som handlar om den gamle gråhårsmannen
vid brasan som till sist
måste säga som sin samlade livserfarenhet
»ännu samma barn är jag och människorna
goda».
Men tyvärr är inte det samhälle som vi
lever i fullt så enkelt och fullt så okomplicerat,
att man kan utgå ifrån att alla
människor reagerar som om de befunne
sig på Guds gröna ängar. 60-talet måste
komma att präglas av en politik som
godtar skillnader i inkomst och förmögenhet,
ingalunda som ett uttryck för
olika människovärde eller som utgångspunkt
för sociala privilegier utan som
lön för mödan, oavsett om den lagts ned
på ett eget företag, i anställningen eller
i utbildningen.
Jag är övertygad om att ifall 60-talet
blir ett årtionde då alla kan ta sikte på
att det för var och en lönar sig att arbeta
och spara, skall det också bli möjligt
att rikta in samhällsarbetet på ännu
större perspektiv, nämligen de som innebär
att alla vi svenskar kan komma
att ta del i det stora och gemensamma
uppbyggnadsarbetet över gränserna.
Blir det lönsamt att arbeta och spara här
hemma, då kommer vi också att kunna
offra av den svenska rikedomen för jordens
fattiga folk.
Herr WAHLUND (ep):
Herr talman! Det är mig omöjligt att
stå här och inte låtsas om att ett televisionsöga
observerar oss och att det bakom
det ögat finns hundratusentals medborgare,
som ser och hör vad vi har för
oss. Jag vet att det är många här i kammaren
som inte tycker om det. Men jag
menar att det är något positivt, att medborgarna
verkligen ibland får vara med
när det händer någonting i den svenska
riksdagen. Jag menar att televisionen
liksom tidigare ljudradion har blivit ett
mycket värdefullt komplement i den
politiska upplysningens tjänst till de
upplysningsmedia vi hade förut. Det
viktigaste bland de senare var väl tidningspressen.
Vi håller på att den svenska
tidningspressen skall vara fri. Men i
ett avseende är den det inte. Den är
nämligen partibunden, och de flesta tidningar
uppträder mer eller mindre utpräglat
som försvarsadvokater för det
egna partiet, samtidigt som de mer eller
mindre påtagligt fungerar som åklagare
gentemot andra partier. Det skulle inte
vara så farligt med den saken, om det
inte vore så, att pressen är mycket
ojämnt fördelad bland de olika politiska
partierna i vårt land. Jag har några
siffror här någonstans. Jag hittar dem
inte, men jag tror jag kommer ihåg dem.
Varje vardag går det ut 3 800 000 tidningsexemplar
i vårt land. Av dem representerar
nära hälften folkpartiet, nära
en fjärdedel högern och nära en fjärdedel
socialdemokraterna. Centerpartiet
har mycket litet med av detta, bara 4
procent. Vår andel är 150 000 tidningsexemplar
av de nära 4 miljoner som jag
nyss talat om. Vi märker detta i vardagslag
i vårt parti. Vi blir angripna,
som vi tycker oväderhäftigt, ibland gement,
men vi har inga möjligheter eller
mycket små möjligheter att via tidningarna
föra ut vår syn på tingen till valmännen
och medborgarna. Det är därför
vi nu är glada över att televisionen
kommit in i den politiska upplysningen.
Här kan vi inför medborgarna på en
jämställd bas diskutera med representanter
för övriga partier.
Nu representerar vad jag påtalat ett
centerpartiintresse, säger man. Javisst,
men det är också ett allmänt demokratiskt
intresse, att medborgarna verkligen
ej får en snedvriden utan en allsidig
bild av vad de olika politiska partierna
vill och verkar för, så att de självständigt
kan rätta sig därefter när de avlämnar
sina röster.
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
85
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
Denna remissdebatt har blivit något
av de politiska partiernas uppmarsch
inför valrörelsen i höst, och jag säger
det utan klander. Från centerpartiet har
ju våra båda ordförande här i kammaren
framlagt sin syn på de politiska
frågorna, och min uppgift blir väl närmast
att komplettera vad jag tycker bör
kompletteras och beröra sådant, som
mina företrädare från partiet i denna
talarstol inte har hunnit med på grund
av den frivilliga tidsbegränsningen.
Det är kanske då naturligt, herr talman,
att jag uppehåller mig vid pensionsfrågan,
som jag särskilt har sysslat
med. Från finansministerns sida riktas
nu kritik mot högern — det svarar herr
Hjalmarson för — men också mot oss.
Jag kan egentligen inte komma underfund
med vari den kritiken består. Jag
tvingas påminna om den situation, i vilken
vi befinner oss i dag.
Tilläggspensioneringen har genomförts
på en mycket smal parlamentarisk
bas: socialdemokraterna och kommunisterna
och en extra röst. På denna
smala och troligen tillfälliga bas har
man alltså pressat igenom ett system,
som kommer att bli oerhört betydelsefullt
för svensk ekonomi under en lång
tid framåt. Med sina jättefonder på 50
miljarder och mer kommer detta tillläggspensionssvstem
att innebära en
mycket stark centraldirigering av krediterna,
där man lägger en mycket stor
och farlig makt i ett fåtal människors
händer. I dag är det ju socialdemokraterna
som sitter i majoritet i pensionsstyrelserna,
men även om det blir en
ändring på den punkten, förändrar det
intet i vad jag här principiellt har varnat
för. Det är ett system, där man alltså
tänker sig obligatoriska avgifter för
tilläggspensioneringen på 10 procent —
jag tror det blir mer — ovanpå de obligatoriska
skatterna och andra obligatoriska
avgifter. Det blir sålunda en allt
mindre sektor för medborgarnas fria
konsumtion.
Nu är tilläggspensioneringen beslutad,
och vi har att se på situationen som den
ter sig i dag. Vi vet att det tills vidare
inte finns någon möjlighet att få igenom
någon ändring. Socialdemokraterna har
ju sin eftersläpande majoritet i första
kammaren att falla tillbaka på.
Man har frågat oss i centerpartiet
vilka förslag vi tänker lägga fram. Mina
företrädare från partiet här i talarstolen
har hänvisat till den partimotion, som
kommer om ett par dagar. Det kan inte
hjälpas — jag får be er ge er till tåls till
dess. Men jag vill säga, att vi fortfarande
står kvar vid den personliga frivillighetens
princip, den princip som vi
alltid har förfäktat och som gavs namnet
linje 2 vid folkomröstningen. Det
är den plattform, på vilken vi står. Sedan
vill vi se vilka praktiska möjligheter
som finns att omsätta principerna i
den situation, i vilken vi i dag befinner
oss. Vi tänker inte ge oss in på någon
demonstrationspolitik.
Finansministern sade att vårt alternativ
i pensionsfrågan var ett sämre alternativ
än det socialdemokratiska. Jag
vill då fråga: För vilka är det sämre?
Det kan inte vara sämre för småföretagarna,
inte för de hemmaarbetande
hustrurna och inte för låglönegrupperna
inom industrien och annorstädes.
Man får komma ihåg, att det väsentliga
i den linje vi företräder i pensionsfrågan
har varit och är folkpensionen. Denna
representerar naturligtvis en de lägre
inkomsttagarnas pension, därigenom att
den är lika för alla, för man och kvinna,
för företagare och anställda, oberoende
av vederbörandes arbetsinkomst.
Redan när förslaget om tilläggspension
kom upp sade vi, att vi som alternativ
härtill ville sätta folkpensioneringen.
Man ansåg då att en rimlig pension
bör utgöra 60 procent av vederbörandes
arbetsinkomst, och vårt ursprungliga
förslag -— före kompromissen
— skulle ge 6 000 kronor — alltså
60 procent av 10 000 kronor — åt äkta
makar och motsvarande pension för ensamstående.
Om vi går till inkomststa
-
86
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
tistiken, så ser vi att en sådan folkpension
kan ge en enligt 60-procentregeln
rimlig pension till ungefär hälften av
vårt lands medborgare, den hälft som
har de lägre inkomsterna. Sedan gäller
det den andra hälften, de högre inkomsttagarna.
Där ger vårt förslag pensionärerna
ett gott grundskydd, men vi vill
för dem i övrigt tillämpa den personliga
frivillighetens princip. Det finns människor,
även rätt högt i inkomstklasserna,
som kanske nöjer sig med folkpensionen.
De behöver pengarna exempelvis
för att sätta in dem i ett företag, en
villa eller dylikt, och vi vill att medborgarna
skall ha möjligheter att själva
bestämma över detta, över de pengar
som blir kvar, sedan skatten och de redan
existerande obligatoriska avgifterna
är betalda.
Så enkelt är vårt system. Vi går inte
emot tilläggspensionerna i och för sig.
Vi säger att det är en högst förnämlig
sak om medborgarna vill tilläggspensionera
sig och själva betala för det, det
innebär ett önskvärt sparande. Men vi
tycker också att det är värdefullt och
vill stimulera att ett frivilligt sparande
kommer till stånd på andra områden,
alltså inte bara när det gäller tilläggspensioneringen.
Det är där medborgarnas
fria bestämmanderätt kommer in.
Så långt om pensionsfrågan. Det var
min avsikt att här också säga något om
åtskilliga andra saker, men tiden har
runnit undan, det får därför anstå till
en annan gång. Liksom herr Svensson
i Ljungskile hade jag velat beröra frågan
om den antisemitiska propagandan.
Redan för 14 år sedan tog jag interpellationsvis
upp den saken här i riksdagen.
Jag tror att det var första gången
som det spörsmålet här diskuterades.
Nu får vi emellertid en interpellationsdebatt
i det ämnet inom kort, och jag
kan därför lämna ifrågavarande spörsmål
i dag.
Vidare hade jag tänkt tala om eftersatta
folkgrupper, om hemmakvinnorna,
vilka t. ex. vid sjukdomsfall bara får 3
kronor om dagen, samtidigt som de
kanske får betala 3 kronor i timmen,
om de söker arbetshjälp på den öppna
marknaden vid sjukdom.
Jag hade också tänkt beröra familjepolitiken
och — naturligtvis — barnbidragen.
Jag hade härvidlag tänkt säga,
att vi måste få till stånd ett mera
familjevänligt och barnvänligt klimat i
vårt land. Nu vill jag emellertid lojalt
hålla mig inom den tillmätta tiden, herr
talman, och slutar därför med det anförda.
Herr SENANDER (k):
Herr talman! Det nya decenniet har
av många hälsats som en inledning till
framsteg och välstånd. Dessa förväntningar
borde inte vara illusoriska. Två
nya väldiga krafter står nu till mänsklighetens
förfogande. Den ena är som
bekant atomenergien och den andra
automationen, som ju representerar
toppunkten av den tekniska utvecklingen.
Om dessa krafter lägges i folkets
händer och ställes under dess kontroll,
så kommer de utan tvekan att skapa välstånd.
Utlämnas de däremot till det
ohämmade profitintresset, så kommer
det att leda till ofärd.
Men det nya decenniet har i vissa fall
startat illavarslande för svenska folket.
Tre stora driftsinställelser, som gjort
cirka 800 anställda arbetslösa, visar att
kapitalägarna alltjämt suveränt behärskar
sina företag och kan husera med
dem och de anställda uteslutande med
tanke på profitintresset. Demokratien
har inte trängt innanför fabriksportarna.
Arbetsplatserna är kapitalägarnas
kungariken. De menlösa företagsnämnderna
saknar varje möjlighet att där
göra sig gällande. Vi tycker att det är
upprörande, att inte staten skaffar sig
medel i sina händer för att ingripa och
förhindra katastrofer för de anställda i
stället för att finna sig i situationen.
Ett annat dåligt varsel var omsättningsskatten,
som trädde i kraft vid in
-
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
87
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
gången av det nya decenniet. Den betyder
en sänkning av levnadsstandarden,
som främst drabbar de sämst ställda.
Om den skall vara signifikativ för det
nya decenniet, har förhoppningarna om
en bättre politik från statsmakternas
sida redan gått upp i rök, detta särskilt
därför att omsättningsskatten av regeringen
betecknats som inledningen till
en ny skattepolitisk linje med tyngdpunkten
lagd på konsumtionsbeskattningen.
Ett annat dåligt tecken är att folkpensionärerna
än en gång synes få tömma
de svikna löftenas bittra kalk. Regeringen
har som bekant, under högljutt bifall
från högern och folkpartiet, beslutat
reducera den utlovade folkpensionshöjningen
för innevarande år med mellan
55 och 65 procent. Detta betyder att
de utlovade beloppen om 700 kronor
till ensamstående folkpensionär och 820
kronor till äkta makar med ett enda
penndrag förvandlats till 250 respektive
350 kronor. Det är den sorgligt ryktbara
besparingsutredningens förslag
som här går igen. Det är ingenting
mindre än en utmaning mot den sociala
anständigheten, att det enda förslag
från denna utredning, som har accepterats
av regeringen, är det som drabbar
de sämst ställda i samhället. Motivet
har angivits vara de statsfinansiella
svårigheterna. Varje rättänkande människa
måste emellertid reagera mot att
man på detta sätt försöker använda
folkpensionerna som en budgetregulator,
och det är upprörande att man tydligen
utan betänkligheter ämnar lägga
ned de medel, som sparas på minskningen
av folkpensionshöjningen, på en
ytterligare ökning av de redan tidigare
våldsamt uppskruvade militära utgifterna.
Den kommunistiska gruppen motsätter
sig försöket att beröva folkpensionärerna
den pensionshöjning som utlovats
av alla partier och som enhälligt
godkänts av väljarna vid folkomröstningen
och vid pensionsvalet. Vi har
därför väckt motion i båda kamrarna —•
motionen i denna kammare har nr 7 —
med yrkande att den för året utlovade
folkpensionshöjningen obeskuren kommer
pensionärerna till godo och att de
sålunda erhåller 700 respektive 820 kronor
i förhöjning. Det borde vara en
hederssak för riksdagen att inleda det
nya decenniets politik med att korrigera
besparingsutredningens och regeringens
förslag genom ett bifall till vår
motion.
I övrigt fortsätter de sociala stenåldersmännen
inom högern sin krigsdans,
men kretsen av dessa figurer har utökats
genom att folkpartiet och centerpartiet
nu också producerat sig i genren.
Dessa partier försöker visserligen
i de socialpolitiska frågorna skilja ut
sig från det generande sällskapet med
högern. Medan högern vill rasera praktiskt
taget hela den sociala byggnaden
på en gång, vill de båda andra borgerliga
partierna ta bit för bit, men slutmålet
är tydligen detsamma för alla
tre. Jag tror mig bäst illustrera folkpartiets
och centerpartiets inställning med
en liten anekdot: Prästen kommer till
en bondgård och frågar en liten pojke
efter hans far. »Han är i vedboden och
hugger svansen av hunden.» »Vad säger
du pojke, det är ju rena djurplågeriet!»
»Asch, det är inte så farligt, han hugger
en bit i taget.»
De borgerligas antisociala attacker
skonar inte ens barnen och de sjuka.
Högerns inställning till barnbidragen
är känd. Den vill dessutom slopa de fria
ferieresorna för barnen. Den vill avskaffa
statsbidraget till sjukkassorna.
Den vill öka karenstiden för sjukpenning
från 3 till 7 dagar. Den vill höja
karensbeloppet för fria läkemedel från
3 till 5 kronor. Den vill försämra bostadsvillkoren
och avskaffa statens reglerande
och kontrollerande verksamhet
på byggenskapsområdet. Den vill med
andra ord öppna vägarna för en ohämmad
spekulation på bostadsmarknaden.
Låt mig i detta sammanhang säga
88
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
några ord om sjukförsäkringslagen och
framför allt om högerns attacker mot
densamma. Högern strävar tydligen efter
det idealtillstånd som råder på sjukvårdsområdet
i USA. Där kan, som en
framstående svensk i New York yttrade
till mig för ett tiotal år sedan, en människa
som har det mycket bra ställt få
god vård. Men den som har svagare
ekonomi får do utan vård. Som bekant
har vi nu en lagstiftning på området.
Den är i många stycken bristfällig. Den
är därför i behov av utbyggnad och förbättringar
och tål ingen som helst försämring.
Jag vill anföra ett exempel.
Sjukpenningen, som skall utgöra kompensation
för inkomstbortfall vid sjukdom,
fyller inte ens tillnärmelsevis detta
behov och, vad värre är, sjukpenningen
har undergått en kraftig värdeminskning
sedan lagen fastställdes av
riksdagen år 1953. Levnadskostnaderna
har sedan denna tidpunkt stegrats med
över 18 procent, men ingen förändring
har skett beträffande sjukpenningbeloppen.
Vi har i en motion, som i dag har
lämnats i denna kammare, begärt att
sjukpenningen skall uppräknas så att
dess ursprungliga köpkraft återställes.
Vi har därvid särskilt framhållit hur
låg ersättningen till hemarbetande husmödrar
är. Den utgör som bekant 3
kronor om dagen. Vi begär i motionen
att den åtminstone höjes till det dubbla
beloppet eller 6 kronor om dagen. Herr
Wahlund, som här berörde denna fråga,
kan ju mobilisera sitt parti till stöd åt
denna motion, så kanske den har vissa
utsikter att vinna gehör. Den löjligt
låga sjukpenningen till de husmödrar,
som tvingas sköta sina hem och därför
inte kan ta arbete utanför hemmet, är
utan tvivel ett uttryck för den efterblivna
uppfattningen att hemarbetet är
av lägre värde för samhället än annat
arbete. Vi tycker att denna uppfattning
torde vara mogen för en likvidering.
Hemarbetet är lika värdefullt som annat
samhällsnyttigt arbete. När man
emellertid till och med utsätter hemarbetet
för en diskriminering då det gäller
sjukpenningen, undrar jag om vi
egentligen har hunnit så värst långt i
fråga om likställighet mellan könen.
De borgerliga partierna har motiverat
sin antisociala inställning med att
välståndet och inkomstutjämningen nu
fortskridit så långt att många sociala
stödformer blivit överflödiga. Även finansminister
Sträng har varierat denna
höga visa som motiv för omsättningsskatten.
Jag har vid flera tillfällen här i riksdagen
med hjälp av officiellt siffermaterial
påvisat det verkliga innehållet i
skrytet om det höga välståndet och inkomstutjämningen.
Nu synes t. o. in. regeringen
sent omsider ha upptäckt ihåligheten
bakom den vackra fasaden.
Den har ju som bekant accepterat en
stor utredning som skall undersöka hur
det kan komma sig att 2 100 000 av Sveriges
4 miljoner inkomsttagare kan existera
på 8 000 kronor om året och därunder.
Den utredningen borde även
undersöka hur en tredjedel av landets
fyra miljoner inkomsttagare kan existera
på 5 000 och ända ner till 1 200
kronor. Det är inte det höga välståndet
som är orsak till den borgerliga ståndpunkten
i sociala frågor. Det är socialt
bakåtsträveri och ingenting annat som
ligger till grund för deras ståndpunkt.
Herr talman! Av 1960-talet har man
rätt att vänta en politik som syftar till
att bryta storfinansens dominans över
samhällsekonomien och arbetsgivarnas
envälde över arbetsplatser och produktionsmedel.
Arbetarnas medinflytande
i fråga om produktion och distribution
måste säkras. Staten och kommunerna
bör här gå i spetsen för att åstadkomma
ökad demokrati inom sina företag
och verk. På det sociala området bör
regeringen göra slut på eftergifterna för
de borgerliga partierna och sätta en
effektiv spärr för de sociala stenåldersmännen,
inom vilket parti de än uppträder.
Folkpensionärerna skall ha sin
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
89
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
rättmätiga andel i produktionsökningen,
löftet om folkpensionshöjningen
måste uppfyllas. De militära anspråken
bör få maka sig åt sidan för att ge
plats för en ekonomisk och social utveckling
som tillgodoser det arbetande
folkets intressen. Omsättningsskatten
bör snarast bringas ur världen.
Detta är vad man kan fordra av
1960-talet.
Herr talmannen hade nu återtagit förhandlingarnas
ledning.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:
Herr talman! Först ett tillrättaläggande
beträffande räntehöjningens inverkan
på hyrorna i anledning av det
anförande som herr Hagberg höll för en
stund sedan. Jag vill slå fast att det inte
blir några hyreshöjningar. Det blir inte
den höjning med 200 kronor på en tvårummare
som herr Hagberg nämnde.
Hyrorna för innevarande år är redan
fastställda i enlighet med en överenskommelse
som träffats mellan fastighetsägare
och hyresgäster.
Vad sedan egnahemsägarna beträffar
blir det inte heller, som han påstod, en
normalstegring av kostnaderna med 200
kronor. Vidkommande det alldeles övervägande
antalet egnahemsägare är också
denna upplysning felaktig. Eftersom
regeringen inte tänker ändra beslutet
om räntegarantier på de statliga lånen
med anledning av räntehöjningen, blir
kostnaderna på det hela taget för större
delen av egnahemsägarna oförändrade.
Jag har lyssnat med intresse till de
anföranden som hållits tidigare. Jag lade
märke till att herr Ohlin efter sin inledning
försökte göra en saklig bedömning
av budgetläget. Han föll in i herr
Hjalmarsons vokabulär då han startade
med att karakterisera det nuvarande
svenska samhället som en överhetsstat.
Detta passar inte herr Ohlins stil. Jag
föredrar herr Hjalmarson i originaltappning.
Den sortens vokabulär passar
bättre för honom än för herr Ohlin.
Men jag kan förstå att blickarna i
dag riktas mot socialdepartementet när
vi diskuterar budgeten och de stigande
kostnaderna för statens verksamhet. Av
ökningen av de löpande utgifterna från
detta år till nästa svarar socialdepartementet
för ungefär hälften. Det är förklarligt
om folk frågar sig om detta är
nödvändigt. Går det inte att spara? En
folkpartitidning har tyckt sig se socialministern
simma i guld. På den redaktionen
ville man tydligen spara.
Men, mina damer och herrar, den
verkliga utgiftsökningen från detta budgetår
till nästa består som alla vet till
övervägande delen av de ökade kostnaderna
för folkpensionerna. De förbättringar
som regeringen föreslår i år
innebär att alla folkpensionärer, åldringar
och invalider, får en relativt
kraftig höjning från och med den första
juli, och dessutom tillkommer särskilda
förbättringar för änkor och barn till
invalider och änkor. Och om detta utgår
jag ifrån att meningarna inte kommer
att vara delade. Ingenting som
yttrats under debatten i dag tyder på
detta. Ökningen rör sig om inemot 400
miljoner kronor. Totalt går därmed statens
kostnader för folkpensioneringen,
såsom finansministern tidigare påpekat,
upp till omkring 2 400 miljoner om året
— det gör faktiskt 6 Va miljoner kronor
varje dag.
Regeringens förslag innebär emellertid
bara att vi fullföljer riksdagens tidigare
ställningstaganden. När vi i år
har passerat tröskeln till den epok av
väsentligt ökad trygghet inför ålderdomen,
som tilläggspensioneringens ikraftträdande
innebär för alla förvärvsarbetande,
är det inte mer än en gärd av
rättvisa att de som redan är pensionärer
får en omedelbar, rejäl förbättring.
Lyckan att vara frisk och ung är som
bekant övergående och förgänglig, och
även de äldre, de med nedsatt arbetsförmåga
och de, som förlorat sin försörjare,
skall få sin andel i vårt ökande
välstånd. Och jag vill gentemot herr
90
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
Senander slå fast att vad vi här gör
står i överensstämmelse med de löften
som vi tidigare givit.
Sedan ar det en annan fråga hur det
skall bli med tjänstepensioneringen.
Jag lade märke till att herr Hjalmarson
är tillräckligt grym mot folkpartiet för
att förutskicka, att tjänstepensioneringen
kommer i brännpunkten ytterligare
ett år. Tjänstepensioneringen är tydligen
för hans vidkommande det Kartago
som till varje pris skall förstöras. Vi
har inte fått något definitivt besked om
hur centerpartiet ställer sig. Jag noterar
emellertid med tillfredsställelse att
herr Ohlin förklarat att folkpartiet inte
kommer att följa högern utan kommer
att i stället föreslå förbättringar. Nu
hoppas jag att herr Ohlin fasthåller vid
denna sin ståndpunkt efter alla de
ståndpunkter han intagit i tjänstepensionsfrågan.
Samtidigt kan jag också
inregistrera att herr Ivönigson tydligen
numera har blivit rehabiliterad inom
folkpartiet.
En annan uppgift som ligger regeringen
om hjärtat är att slå vakt om sysselsättningen,
en fråga som också behandlats
här tidigare. Förlorar vi arbetet
upphör också lönen att komma. Fotfästet
i tillvaron blir osäkrare. Därom kan
husmödrarna vittna som skall svara för
familjens budget. Ännu minns vi förvisso
den tid, då arbetslöshet var en
allmän och vardaglig företeelse. Den
innebar grå och strävsam fattigdom för
hundratusenden. I vetskapen och erfarenheten
härom har socialdemokratien
full sysselsättning på sitt program. Alla
armar såvitt möjligt i arbete är vår
ståndpunkt.
Trots att de goda tiderna uppenbarligen
återvänder lägger vi emellertid
ned betydande kostnader på arbetslöshetens
bekämpande. Alltför stora, tycker
kanske en del av kammarens ledamöter.
Märkvärdigt är för övrigt hur
gamla traditionsbundna uppfattningar
om samhällets uppgifter på arbetsmarknaden
fortfarande lever kvar med en
-
veten styrka. Många tycks anse att samhället
bör hålla fingrarna borta från
arbetsmarknaden så länge intet direkt
hot mot möjligheterna till arbete och
utkomst föreligger. Följaktligen anser
de att vi visar onödig ambition, när
verksamheten inte begränsas till den
gamla traditionella arbetslöshetspolitiken.
Kritik har därför övats mot den
medelsanvisning, som en aktiv arbetsmarknadspolitik
tar i anspråk.
För att undvika missförstånd om vad
som bör göras i skilda konjunkturlägen
vill jag dock understryka att de åtgärder,
som vi under det löpande budgetåret
tar på oss för att sysselsätta de arbetslösa,
säkerligen kommer att kosta
mindre än förra årets åtgärder. För
nästa år räknar vi med ytterligare
minskning.
Vi får emellertid inte glömma bort att
vi har en säsongarbetslöshet att dras
med även då tiderna i stort sett är goda.
46 000 arbetslösa hade vi häromveckan
och då hade vi ändå 12 000 man i beredskapsarbete,
vilka annars skulle ha
gått utan jobb. Beredskapsarbetena
kommer emellertid att ligga på en lägre
nivå än i fjol, och avvecklingen börjar
allteftersom den vanliga marknaden kan
suga upp arbetskraften. Men vi har
lärt av erfarenheten och satte i höstas
i gång tidigare än vanligt för att möta
just säsongarbetslösheten.
Lyckligtvis är inte läget längre sådant,
alt vi måste stimulera produktionen
i stort på samma sätt som vi gjort
under de senaste två åren. Därmed minskar
alltså statens kostnader. Och vad
vi har sysselsatt de människor med som
annars skulle ha gått arbetslösa kan ju
ha ett visst intresse. Genom ökad statlig
långivning har många tusentals bostäder
kommit till utöver det ordinarie
programmet, till gagn för dem som
väntar i köerna eller som velat höja sin
bostadsstandard. Sjukhus, vanliga skolor
och yrkesskolor har byggts som aldrig
förr. Genom beredskapsarbetena har
vi de båda senaste åren utöver det van
-
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
91
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
liga vägbyggandet fått 100 mil nya vägar.
Hamnar har förbättrats. Säkerheten
till sjöss har förstärkts. Vatten- och avloppsledningar
har dragits, skogsbilvägar
har byggts och skogsvårdsåtgärder
har vidtagits i mycket stor omfattning.
Vidare har industrier och handelsföretag
genom de s. k. investeringsfonderna,
som betyder stor skattelättnad
till företagens förmån, kunnat byggas
ut och rationaliseras mitt under konjunkturavmattningen.
Från Malmöhus
till Norrbottens län har man till- och
ombyggt sina fabriker. Handeln har utnyttjat
fonderna till att bygga affärsoch
lagerlokaler. Vidare har i stor utsträckning
maskinutrustning anskaffats.
Arbetena är såväl geografiskt som näringsmässigt
väl fördelade. Och att det
är angelägna, lönsamma projekt — det
borgar företagen själva för. De sämre
tiderna har utnyttjats så att företagen
nu står bättre rustade inför de goda tiderna.
Och så har vi investerat i vår viktigaste
tillgång, arbetskraften. Yrkesutbildning
och omskolning till nya yrken
har stått högt på arbetsmarknadsmyndigheternas
program de senaste åren. Vi
måste nämligen se till att yrkesskickligheten
hos våra arbetare och tjänstemän
håller jämna steg med den tekniska
utvecklingen och med produktionslivets
förändringar. Alternativet är arbetslöshet
och produktionsförluster.
Med allt detta har jag velat åskådliggöra
att vi inte får nöja oss med att
söka råda bot mot de värsta olägenheterna,
när arbetslöshet i större omfattning
redan är ett bittert faktum. Under
den allra senaste tiden har vi fått några
talande påminnelser om betydelsen
av god beredskap och initiativkraft i
arbetsmarknadspolitiken. Jag tänker på
Valdemarsvik, Harg och Strömsbro, där
hundratals familjer gripits av oro för
framtiden inför industrinedläggelserna.
Jag tror att vi skall kunna komma till
rätta även med dessa problem. Arbetsmarknaden
söker ju efter duktigt folk
och myndigheterna är beredda till kraftinsatser
för att leta upp arbetstillfällen
på orten eller hjälpa till med flyttning
och omskolning av folk, där detta kan
anses nödvändigt.
Ärade kammarledamöter! Vår arbetsmarknadspolitik
skall enligt regeringens
förmenande vara ekonomiskt motiverad,
en stimulans till anpassning efter
de förändringar som samhällsutvecklingen
ställer den enskilde inför. Utgifterna
härför innebär inte — det vill
jag understryka — någon social belastning.
I själva verket innebär de en
effektivisering av samhällsekonomien,
som vi inte har råd att undvara. Med
vår starka känslighet för internationella
störningar och med de genomgripande
strukturella förändringar inom näringslivet,
som kan emotses under 60-talet,
skulle det helt enkelt vara brottsligt att
försumma försvaret mot framtida angrepp
på vår sysselsättning. Enligt min
mening är det nu, under de goda tiderna,
som vi skall bygga upp den finansiella
och tekniska sysselsättningsberedskapen.
Vi har förvisso en hel del
att lära av erfarenheterna i det avseendet
under de senaste åren.
Herr HAGBERG (k) kort genmäle:
Herr talman! Jag har inte sagt att
förändringen av räntegarantien innebär
hyresstegring för alla men det är tillräckligt
att framhålla att socialministern
själv beräknar, att den leder till
ökade bostadskostnader för 225 000 familjer.
Detta är verkligen en betydande
del av det svenska folket.
Vad den andra frågan, om räntehöjningens
inverkan, beträffar, vill jag erinra
om vad socialministerns egna partivänner
i hyresgästföreningen framhållit,
nämligen att den senaste räntehöjningen
representerar en hyresstegring
med 3 kr. per kvadratmeter. Det är lätt
att räkna ut konsekvenserna.
Nu invänder socialministern: Ja, men
inte i år, ty för i år är hyrorna uppgjor
-
92
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
da. Jag har inte uttalat mig om när hyreshöjningen
blir ett faktum, men jag
har konstaterat att detta blir konsekvensen
av denna nya räntehöjning. Men får
jag nu tolka socialministerns förklaring
på det sättet, att regeringen är inställd
på att så fort som möjligt sänka räntan
för att förhindra att den slår igenom i
hyrorna, är jag mycket tillfredsställd.
Det svenska folket skulle säkerligen vara
intresserat av en förklaring av socialministern
i det fallet. Om socialministern
inte skulle kunna avge en sådan
förklaring kanske han skulle vilja
svara på den något enklare och mer direkt
till hans departement hörande frågan,
huruvida regeringen, därest denna
räntehöjning består, är beredd att föreslå
åtgärder, som hindrar att densamma
senare slår igenom i hyrorna.
Herr SENANDER (k) kort genmäle:
Herr talman! Statsrådet Nilsson höll
ett så vackert tal för de gamla, att jag
ett ögonblick trodde att han skulle signalera
en ändrad inställning från regeringens
sida. Men illusioner är tydligen
till för att krossas, och jag känner mig
inte så värst överraskad av att statsrådet
Nilsson deklarerade, att han vidhåller
sin linje. Han hävdade att denna regeringens
inställning till årets folkpensionshöjning
stode i överensstämmelse
med givna löften och utfästelser. Jag bestrider
detta.
En helt kort historik över frågan visar,
att varken i allmänna pensionsberedningen
—- den Eckerbergska utredningen
— eller under folkomröstningen
eller under nyvalet 1958 — pensionsvalet
— nämndes ett enda ord från något
parti om att en reducering planerades
av den tilltänkta höjningen för år 1960
— inte ett ord. Samtliga partier var
överens om att förorda vad som föreslogs
i fråga om de olika etapphöjningarna
av folkpensionen, också den för
innevarande år. Och svenska folket gav
sitt votum för det förslag som ställdes
till dess prövning under såväl folkomröstningen
som nyvalet.
Herr OHLIN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Alla vet ju att kamrarnas
beslut 1957 inte innebar det som
herr Senander påstår.
Får jag påpeka för socialministern,
att jag har aldrig sagt att det nuvarande
samhället är likadant som gamla tiders
överhetsstat. Men jag har sagt att
finansministerns attityd när det gäller
ställningen till vad andra partier och
andra grupper än hans tycker och tänker
erinrar om den gamla överhetsstatens
attityd. Och jag skulle kunna tilllägga
att socialministerns sätt att handlägga
pensionsfrågan har ett drag av
samma inställning.
Beträffande folkpensionsförbättringcn,
som socialministern vidrörde, är vi
överens om att löftena till folkpensionärerna
skall hållas, även om det medför
en allvarlig belastning på finanserna.
Vad angår den allmänna tjänstepensioneringen
är vår linje den att människorna
bör ha mera att säga till om
själva, enskilt eller gruppvis, hur de
vill ha ålderstryggheten ordnad än vad
regeringens stela system innebär. Att
vi har verkat för en kompromiss mellan
de fyra demokratiska partierna eftersom
vi i motsats till er och i motsats
till partierna på andra sidan verkligen
var angelägna att få en samlande
lösning, för det kan man — som Torsten
Nilsson och många andra nu gör
— kasta glåpord efter oss. Jag tror ändå
att det längre fram kommer att sägas
att ett allvarligt försök att i en fråga av
denna art finna en samlande lösning är
värt att betraktas på litet annat sätt.
Vidkommande sysselsättningen är vi
helt överens i strävan efter full sysselsättning.
Det är mycket trist att sådant
skall behöva inträffa som företagsnedläggandena
i Strömsbro, Harg och Valdemarsvik.
Alla är överens om att, som
arbetsmarknadsstyrelsens chef betona
-
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
93
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
de, strukturförändringar måste ske men
att samhället skall göra allt som göras
kan för att mildra de påfrestningar som
är ofrånkomliga.
Enligt min uppfattning har emellertid
de offentliga arbetena under fjolåret
varit alltför litet förberedda. Vi motionerade
för flera år sedan om bättre förberedelser.
De gjordes inte. Därför blev
arbetslösheten under förra vintern större
än den hade behövt bli. Byggnadsregleringen
har tidigare skötts på sådant
sätt, att vinterarbetslösheten blivit onödigt
stor. Jag beklagar också att man
emellanåt vid de statliga beställningarna
använder för långa bindningar för att i
sysselsättningen kunna få en smidig
anpassning efter arbetsmarknadens
skiftningar.
Jag tror att vi är överens på denna
punkt. Både socialministern och jag anser
att man skall eftersträva att genom
olika väl avvägda, smidiga åtgärder från
samhällets sida åstadkomma rörlighet
och anpassning, så att allmänheten betjänas
så väl som möjligt och full sysselsättning
bevaras.
Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr
talman! Socialministern hade ett
intressant avsnitt i sitt anförande om
arbetslöshetspolitiken. Han talade om
det som vi alla är principiellt överens
om. Vi kanske ibland kan vara tveksamma
om beloppen men knappast om principerna.
Med andra ord, herr talman,
socialministern lyckades med att helt
gå förbi den fråga, som vi inte är sams
om.
Vad är det nämligen som skapar de
risker, vilka kan ge socialministerns inlägg
en helt annan och ödesdigrare aktualitet
än det har i dag? Svaret är: regeringens
egen ekonomiska politik. Här
talar man sida upp och sida ner i statsverkspropositionen
om att man måste
undvika kostnadshöjningar. Vad är summan
av regeringspolitiken? Den är —
om jag får begagna uttrycket med cita
-
tionstecken — ett slags sammansvärjning
för att ytterligare driva upp kostnaderna
här i landet. Precis som om
de inte vore tillräckligt höga förut! Till
en och samma tidpunkt, den 1 januari
1960, förlägger regeringen skärpt reglering
av kapitalmarknaden, ett nytt angrepp
mot försäkringstagarna, en jättelik
upplåning i riksbanken och affärsbankerna,
obligatoriet, arbetstidsförkortningen
och slutligen, som kulmen
på det hela, omsättningsskatten. Socialministern
svarar själv för en av de
kraftigaste kostnadsuppdrivande faktorerna,
nämligen bostadspolitiken. Denna
regering startade med att ge oss löftet
att vi skulle få bostäder till billiga
priser. Sedan satte den i gång hela subventions-
och regleringskarusellen. Resultat:
enligt bostadsstyrelsens beräkningar
bär byggnadskostnaderna under
den tid denna regering suttit stigit med
66 procent — mer än några andra produktionskostnader.
Vi är på väg att få
de dyraste bostadskostnaderna i världen,
herr socialminister!
Faran på längre sikt för sysselsättningen
bär i landet är den av regeringen
framdrivna väldiga kostnadsstegringen.
Hela den borgerliga politiken skulle, om
man så vill, kunna ses från en enda
synpunkt, nämligen att hålla tillbaka
kostnadsuppdrivningen för att trygga
sysselsättningen. Men om detta det avgörande
problemet hade socialministern
icke ett ord att säga.
Chefen för .socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:
Herr talman! Det är med tillfredsställelse
jag slår fast att herr Hagberg i sitt
senaste anförande medgivit att det inte
nu blir några hyresstegringar på grund
av den vidtagna räntehöjningen. Han
förutskickade emellertid att det kan bli
sådana år 1961. Ja, under förutsättning
att vi bar samma riintetsats då som vi
för närvarande bar.
Vad beträffar herr Senander vill jag
bara i likhet med vad lierr Ohlin påpe
-
94
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
kade slå fast att det förslag som lagts
fram av regeringen står i överensstämmelse
med vad riksdagen tidigare beslutat
och vad partierna utlovat. Herr
Senander hänvisar till pensionsberedningen
och gör gällande att pensionsberedningen
hade ett annat förslag. Men
pensionsberedningen var väl inte detsamma
som partierna? Om herr Senander
tar upp pensionsberedningens förslag
må han erinra sig att den hade tänkt
sig en höjning nu på 700 kronor för ensamstående
respektive 820 kronor för
två makar, men samtidigt en reduktion
på 350 kronor respektive 410 kronor
genom indragning av de kommunala bostadsbidragen.
I fortsättningen hade
pensionsberedningen tänkt sig en höjning
vartannat år på respektive 150 och
225 kronor, varvid emellertid hälften
skulle dras ifrån i form av reducering
av de kommunala bostadsbidragen.
Jag vill erinra om att det förslag som
läggs fram av regeringen innebär en
ökning med respektive 250 och 350 kronor.
Men det blir i gengäld inga reduktioner,
utan regeringen har tvärtom sagt
ifrån, att de kommunala bostadstilläggen
skali vara oförändrade. Det är sanningen
om pensionerna.
Sedan kan jag också med tillfredsställelse
notera, att herr Ohlin snabbt
frångick den hjalmarsonska jargongen
och tog tillbaka, i varje fall till hälften,
vad han sagt om det påstådda »överhetssamhället».
I fråga om arbetsmarknadspolitiken
har både herr Hjalmarson och herr Ohlin
nu försäkrat, att vi på det hela taget
är överens om de åtgärder som vidtagits.
Det gläder mig, eftersom jag gärna
vill ha en så stark opinion som möjligt
bakom mig i den aktiva arbetsmarknadspolitik
som förts från regeringens
sida. Jag är nämligen övertygad om att
det är bättre att låta människorna arbeta
än att låta dem med korslagda armar
medverka till att produktionsresultatet
minskas.
Herr Hjalmarson säger, att socialmi -
nistern glömmer bort att tala om den
ekonomiska politiken, han glömmer bort
att tala om den belastning som läggs
på det svenska näringslivet bland annat
genom avgifterna till tilläggspensionering
o. s. v.
Här har jag en skrift, i vilken herr
Ohlin varit medarbetare och där vi kan
få del av den belastning som man har
i form av socialförsäkringsavgifter i
olika länder. Jag kan försäkra herr Hjalmarson,
att han om han tar del av
dessa siffror, skall finna, att det svenska
näringslivet tillhör dem, som har en
mindre belastning i detta avseende. Jag
medger dock, att man inte kan ur dessa
siffror utläsa de kollektiva åtaganden
i avtal som kan förorsaka sociala utgifter
inom de olika ländernas näringsliv.
Emellertid kan vi väl ändå iakttaga
en sak, herr Hjalmarson, nämligen att
trots att högern och herr Hjalmarson
år efter år har talat om att den socialdemokratiska
regeringspolitiken varit
sådan att den utgör en ständig belastning
för det svenska näringslivet, så
har ändå detta stått sig väl i konkurrensen
med utlandet. Jag skall inte säga
att det enbart skulle bero på den socialdemokratiska
politiken, utan det beror
i hög grad på den rationaliseringsvilja
och den skicklighet, med vilken de svenska
företagarna driver företagen. Det
kan också leda sitt ursprung ur det förhållandet
att arbetarna är yrkesskickliga
och att vi kunnat undvika förödande
arbetskonflikter.
Vad jag påstår är sålunda att trots
alla spådomarna under alla de år som
gått — och vi har haft ett 25-årigt socialdemokratiskt
regerande i detta land
— har vi ändå jämfört med de flesta
andra länder kunnat klara oss väl i
konkurrensen när det gäller att åstadkomma
produkter till säljbara priser.
Och visst är detta av avgörande betydelse
för den allmänna standardhöjningen
i landet.
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
95
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
Herr SENANDER (k) kort genmäle:
Herr talman! Det förefaller mig som
om statsrådet sitter trångt i denna fråga,
eftersom han tvingas tillgripa påståenden
om vad jag har sagt som inte
stämmer med verkligheten. Jag har här
betonat att det väsentligaste i vår argumentation
för att denna pensionsförhöjning
i år skall utbetalas med det belopp,
som ursprungligen föreslogs, var
icke pensionsberedningens ståndpunktstagande,
utan det ståndpunktstagande,
som svenska folket gjorde under folkomröstningen
och under pensionsvalet,
då det inte alls var fråga om någon reducering
av det förslag som pensionsberedningen
hade framlagt.
Det är riktigt att riksdagen gjorde ett
uttalande, ett mycket vagt uttalande,
som senare visade sig vara en kompromiss,
att man skulle avgöra pensionshöjningarnas
storlek med hänsyn till
den samhällsekonomiska situationen
och att man alltså lade i regeringens
händer att bedöma frågan, huruvida
man skulle genomföra beslutet eller ej.
Men till det vill jag säga, att vi har fria
händer därvidlag, tv under debatten om
detta bekantgjorde herr Hagberg klart
och tydligt, att vi inte var överens om
det uttalande, som föreslogs av utskottet
och sedan blev riksdagens beslut.
Vad de kommunala bostadstilläggen
beträffar vände sig den socialdemokratiske
ledamoten inom beredningen i ett
särskilt uttalande mot avvecklingen,
och statsrådet själv gjorde sedan uttalanden,
som tydde på att man inte skulle
gå på den linjen i fråga om bostadstilläggen,
som beredningen hade föreslagit.
Därmed skapade man självfallet
hos folkpensionärerna den bestämda
uppfattningen att de kommunala bostadstilläggen
inte skulle inverka och
att etapphöjningen skulle ske på det sätt
som framförts till avgörande i folkomröstningen
och inför folket i val.
Herr OHLIN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Socialministern påstod
att jag hade tagit tillbaka hälften. Nej,
herr socialminister, jag rättade ett uppenbart
felreferat från Er sida av vad
jag hade sagt. Sedan ökade jag på genom
att säga att det omdöme jag fällt
om herr Sträng kunde tydligen även
gälla herr socialministern.
Beträffande socialförsäkringsavgifterna
i Sverige hänvisade socialministern
till en internationell utredning. Får
jag erinra om att vi här i Sverige finansierar
den offentliga socialförsäkringen
till mycket stor del med skattemedel,
som drabbar både företag och
enskilda, i mycket hög grad företagen,
och till mindre del med socialförsäkringsavgifter.
Det är därför mycket missvisande att
göra en sådan jämförelse som socialministern
här antydde. Dessa siffror har
varit publicerade sedan flera år, men
jag har ännu aldrig sett att någon försökt
använda dem så som herr Torsten
Nilsson nu gjorde.
Socialministern säger slutligen att allting
här i landet är ju så bra, att regeringen
knappast kan ha begått några
större misstag, ty i så fall skulle inte
näringslivet ha utvecklat sig så gynnsamt
som fallet varit. Jag har redan
förut påpekat — tydligen var inte socialministern
då inne i kammaren —
att den svenska industriproduktionen
har under de senaste sex åren utvecklats
mindre tillfredsställande. Jag hann inte
i detalj redogöra för siffrorna, men jag
skall nu be att få göra det. Enligt en
internationell skala, som sträcker sig
fram till juli 1959 och visar industriproduktionens
stegring från år 1953, har
den i Frankrike varit 67 procent, i
Västtyskland 64 procent, i Italien 54
procent, i Nederländerna 38 procent, i
Finland 41 procent, i Danmark 36 procent
och — i Sverige 21 procent.
Nog tyder väl dessa siffror på att med
eu klokare ekonomisk politik skulle det
ha varit möjligt att uppnå en snabbare
produktionsökning inom den svenska
industrien. När det också är så, att man
96
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m.
inom näringslivet —- som ni på socialdemokratiskt
håll brukar åberopa när
det passar er — är fullständigt överens
om att regeringens åtgärder har försvårat
framstegen och bromsat framåtskridandet,
då vill jag för min del vidhålla
att det finns all anledning hävda att så
förhåller sig. Att ni inte lyckats helt
och fullt hålla tillbaka produktionsstegringen,
är sannerligen inte något bevis
för att er politik varit klok och väl avvägd.
Det skulle ha varit möjligt att ha
en större produktion och därmed högre
skatteunderlag och lägre skattetryck,
om man de senaste fjorton åren fört en
klokare politik.
Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr
talman! När socialministern säger
att han garanterar att räntehöjningen
inte ökar bostadskostnaderna, tycker
jag att socialministern skulle lägga till
två ting: för det första att den i stället
höjer skatterna med 15 miljoner kronor
detta år och förmodligen cirka 25
miljoner kronor nästa år, för det andra
att det inte i budgeten finns någon
redovisning av denna skattehöjning.
Man kan, herr socialminister, kalla
somliga skatter för avgifter och andra
avgifter för skatter. Terminologien är
likgiltig. Det enda som betyder någonting
är: hur stor blir summan av det
obligatoriska uttaget av direkta skatter
och avgifter? Och då konstaterar jag
att summan av de direkta skatterna och
obligatoriska avgifterna i Sverige representerar
en av de högsta nivåerna i
hela världen. Vill socialministern få
den saken bekräftad, går det an att slå
upp herr Strängs omsättningsskatteproposition,
där finansministern just konstaterar
att det samlade direkta skattetrycket
i Sverige är så högt att man
inte kan höja det ytterligare, något som
var ett av skälen för att herr Sträng i
stället valde att införa omsättningsskatt.
Vill man, herr talman, få den nuvarande
situationen belyst — en situation
för vilken också socialministern har ett
drygt ansvar — kan man erinra om
följande exempel. En familj här i
Stockholm, som har 15 000 kronors inkomst
och som flyttar in i en vanlig lägenhet
i ett nytt hus, har efter betalandet
av direkta och indirekta skatter och
hyra kvar ett belopp som ungefär motsvarar
det av myndigheterna i huvudstaden
fastställda existensminimum.
Herr HAGBERG (k) kort genmäle:
Herr talman! Låt oss fastställa vad
som är klart efter detta meningsutbyte
om hyrorna. Såvitt jag förstår är det
för det första genom statsrådet Nilssons
senaste anförande klarlagt att den
nyaste räntestegringen resulterar i hyreshöjningar
under förutsättning att
den höga räntenivån kommer att bestå.
Den saken behöver vi alltså inte diskutera.
Jag konstaterar att han icke
ville svara på frågan, om regeringen,
därest räntenivån består, kommer att
föreslå åtgärder för att hindra att den
slår igenom i höjda hyror.
För det andra är det klart — men
mera genom tystnaden — att en betydande
del av Sveriges invånare eller
225 000 familjer får ökade bostadskostnader
genom det förslag om förändring
av räntegarantien som regeringen
har framlagt. Därmed står fast vad jag
sade i mitt första anförande, och om
det vore något som man skulle vilja
rekommendera herr statsrådet, så vore
det att på denna punkt göra en liten
retuschering i sitt anförande, när den
stenografiska utskriften slutligen skail
genomgås.
Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:
Herr talman! Det låter vackert när
socialministern säger, att han tänker
höja folkpensionerna med det belopp
han nämnde och ändå bibehålla bostadstillägget.
Vi har från vår sida tidigare
framhållit, att vi menar att pensionsberedningens
förslag i fråga om
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
97
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
folkpensionerna skall genomföras oavsett
dessa bostadstillägg. Vi har rent
allmänt den uppfattningen, att det är
nödvändigt att hävda folkpensionens
ställning gentemot en tjänstepension.
Det får inte bli så — anser vi — att
denna pension till alla på något sätt
skall ställas åt sidan för att man skall
få rum med en annan pension.
Nu har det ju på senare tid tillkommit
en omständighet, som vi inte räknade
med vid det tillfälle, då pensionsberedningen
skrev sitt betänkande; vi
har fått den nya omsättningsskatten.
Visserligen har pensionärerna erhållit
en viss kompensation, men jag tror
inte att denna räcker, för den belastning,
som folkpensionärerna utsätts för
genom omsättningsskatten. Denna konsumtionsskatt
drabbar i alla fall lika
hårt såväl åldringen och den sjuke som
den fullt arbetsföre. Den s. k. grundkonsumtion,
som alla människor har,
kommer de inte undan skatten på. Därför
verkar denna särskilt orättvist gentemot
dessa åldringar. Det är ett skäl,
som det inte är ur vägen att anföra,
när man i dag diskuterar folkpensionärernas
ställning.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:
Herr talman! Det kan inte bli tal om
att jag skall göra någon retusch av protokollet,
herr Hagberg. Vad vi har talat
om är den inverkan, som den nu
genomförda räntehöjningen kan ha på
hyresbeloppen. Jag framhärdar i påståendet,
att denna hyreshöjning inte
kan komma förrän år 1961, under förutsättning
att vi har samma ränteläge.
Därom vet vi emellertid i dag ingenting.
Herr Hagberg förde sedan in i diskussionen
det förslag i statsverkspropositionen,
som innebär en ökning av hyrorna
med låt oss säga mellan 50 och
75 kronor per år i vissa kategorier av
hus med särskilt fördelaktiga hyror och
som medför en besparing i statsbudge
-
ten på 10 miljoner kronor. Men detta
har inte något att göra med den diskontohöjning,
som vi nu diskuterar.
Beträffande frågan om företagarna
framhärdar jag i påståendet, att de socialförsäkringsavgifter
som de svenska
företagarna har i jämförelse med andra
länders enligt tillgänglig statistik tillhör
de lägre. Jag vet inte varifrån herr
Hjalmarson tar sin statistik. Om jag
först framhåller detta om socialförsäkringsavgifterna
och sedan tar lättnaderna
i bolagsbeskattningen, avskrivningsreglerna
och lagervärderingsreglerna,
som gäller för de svenska företagen
och som påverkar deras skattebörda,
påstår jag, att resultatet blir att de
svenska företagen befinner sig ibland
dem som har relativt låga pålagor för
sådana här ändamål, om jag jämför
med andra länder. Därför kommer jag
till slutsatsen, att de inte kan vara hårdare
belastade än företag utomlands.
Angående hyrorna sade herr Hjalmarson,
att regeringens ståndpunkt
kommer att bli en belastning på statsbudgeten,
om hyrorna inte nu höjs. Det
är riktigt. Jag medger, att det i nästa
års budget gör omkring 15 miljoner
kronor. Herr Hjalmarson och jag får
emellertid i fortsättningen diskutera,
om vi skall acceptera att i detta läge
ta bort de allmänna subventionerna på
bostadsmarknaden. Därvidlag har vi på
regeringssidan vår uppfattning. Det förslag
som högern nyss lagt fram innebär
emellertid inte att den tar steget fullt
ut och vill avveckla alla subventioner.
Man har hesiterat inför verkningarna
och tagit ett halvt steg bakåt. Detta är
kanske, herr Hjalmarson, ett bevis för
att ni vill vara litet försiktigare i denna
del av er praktiska politik och inte
ansluta er till de meningar som ni för
till torgs i de allmänna politiska resonemangen.
I fråga om de löften, som avgivits till
folkpensionärerna noterar jag, att herr
Senander nu har jämkat på påståendet
att regeringen var liktydig med pen
-
7 — Andra kammarens protokoll 19C>0. Nr 2
98
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
sionsberedningen; där har han alltså
retirerat. Vidare vill jag understryka,
att det på folkomröstningsblanketten
inte heller stod någonting om de belopp
som skulle fastställas i år. Man angav
endast slutbeloppen för år 1968. Själva
stegringstakten hade ingen då bundit
sig för.
Slutligen hänvisade också herr Hansson
i Skegrie till löftet till folkpensionärerna.
Vi känner emellertid ännu i
dag inte till centerpartiets ståndpunkt.
Man kan säga om centerpartiet, att det
står vid sitt ord, men det talar inte om
var det står. Dess företrädare vet det
kanske inte själva, och då blir det rätt
svårt för oss — i varje fall tills vidare
— att diskutera med centerpartiet om
denna angelägenhet.
Herr ELIASSON i Moholm (h):
Herr talman! När vi nu gått in i ett
nytt decennium har man på många håll
försökt göra ett litet referat av vad
1950-talet betytt för vårt land. Man har
ganska allmänt kunnat konstatera, att
utvecklingen varit explosionsartad, och
det är naturligtvis riktigt. Jag vill emellertid
från början göra klart, att denna
utveckling icke har varit ensartad. Det
har under detta decennium också på
många områden skett försämringar. Jag
vill understryka, att detta framför allt
gäller den statliga servicen här i landet.
Låt mig bara med få ord beröra postverket.
När 1950-talet var ungt kunde
man även på söndagarna gå till postanstalten
och hämta post. Detta inskränktes
så småningom till att man
kunde få hämta sina tidningar. Några
år strax före 60-talets början kunde man
konstatera, att man inte ens hade denna
möjlighet kvar. Beträffande det relaterade
fallet kan man göra en annan
iakttagelse.
I början på decenniet var posten öppen
mellan 10 och 12 och mellan 14 och
17. Det var en ganska hygglig betjäning
av allmänheten. Nu när vi kommit
in på 1960-talet håller samma postanstalt
öppet från halv 10 till halv 11 och
mellan 12 och 14. Efter klockan 14 anser
man sig där inte behöva ha någon
som helst service. Försenad post har
allmänheten inte ens möjlighet att hämta
och den post man vill skicka senare
på eftermiddagen blir över huvud taget
inte expedierad. Jag vill bara slå fast
att den utvecklingen inte har varit till
gagn.
Kommunikationerna på landsbygden
har under 1950-talet över huvud taget
försämrats. Busslinjerna har ytterligare
glesnat, där de inte helt försvunnit.
Järnvägar har lagts ner utan att man
dessförinnan låtit bygga eller ens planera
ändamålsenliga landsvägar.
Även för de järnvägar som är och
kommer att vara kvar har man gjort
försök att successivt försämra servicen.
Exempelvis har man på sina håll dragit
in den telefon som tidigare fanns på
stationen. Vad har resultatet blivit? Om
någon kund exempelvis har beställt något
expressgods, har SJ på tillfredsställande
sätt befordrat godset fram till
stationen, men där har »rationaliseringen»
satt in. När kunden skulle underrättas
har vederbörande tjänsteman
måst skriva ett brevkort med ett meddelande.
Expressbefordran har man då
inte stor nytta av. Man frågar sig om
denna förändring är riktig. När man
vet att järnvägen skall behållas hade det
väl varit bättre att stimulera kunderna
genom förbättrad service. Kanske man
som många tror gör dessa »rationaliseringar»
för att statistiskt kunna bevisa
att underlaget försämrats på stationen
och därmed få en motivering för att
om något år dra in denna helt.
Kommunikationerna har alltså blivit
väsentligt sämre. Vi måste tänka om och
göra klart för oss att vi behöver bättre
och framför allt tätare vägnät och att
på landsbygden av i dag med dess försämrade
kommunikationer bilen inte
längre är någon lyxvara utan i första
hand en nyttovara. Dessa förhållanden
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Nr 2
99
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
jag nämnt kanske antyder en utveckling
som kommer att fortsätta, kanhända
till och med något som anses vara
riktigt. Om jordbruket i enlighet med
vad chefen för konjunkturinstitutet professor
Bent Hansen i sin nyårsönskan
uttalade skall försvinna, kan man kanske
börja litet tidigare med att avveckla
serviceorganen för att det inte skall
bli alltför bra service för de få människor
som stannar kvar.
Det var tre områden som professor
Hansen ansåg vara skandalområden:
budgetbristen — den skall jag inte beröra
nu — bostadsbristen och jordbruket.
Alla dessa tre företeelser ville han
avskaffa under 1960-talet. Jag har svårt
att tro att man under ett decennium här
i landet skall kunna avskaffa både bostadsbristen
och jordbruket, då säkerligen
de »friställda» jordbrukarna —
man får väl kalla dem så — kommer att
flytta till annan ort och där ställa krav
på bättre lägenheter än de nu har. När
regeringen inte har lyckats bemästra
bostadskrisen under det gångna decenniet,
hur skall den då kunna ha någon
som helst möjlighet att bemästra den
under den tid då landsbygdens folk
skall flytta in till samhällena.
Vi inom jordbruket har så många
gånger tidigare hört att jordbruket bör
avskaffas. Utvecklingen har som regel
ganska snart dementerat profeternas
ord. Det dröjer kanske inte länge förrän
vi åter får uppleva den tid då samhället
i stället vänder sig till jordbrukarna
med en bön om att producera
så mycket som möjligt därför att själva
grunden för ett försvar, om vi skall ha
något sådant här i landet, och därom
är vi ju ense, i alla fall är den att vi
kan försörja människorna med livsmedel.
Där har jordbruket fortfarande en
av sina stora uppgifter.
Jordbruket har sannerligen under
1950-talet haft bekymmer nog utan angrepp
sådana som professor Hansens.
Vi har liaft en serie av dåliga skördar
— under 1950-talet beräknas endast två
år ha gett normal skörd — och detta
har tillsammans med regeringens inflationspolitik
försvagat jordbrukets
ekonomi. Förhoppningarna under 1950-talet att 1947 års beslut om likställighet
mellan de jämförbara grupperna i samhället
skulle verkställas har ingalunda
uppfyllts. Vi var väl nära det målet
1951, men 1956 var bristen 2 000 kronor.
Det erkändes ingalunda förrän 1959,
men då hade bristen gått upp till 3 600
kronor. Det avtal som då slöts gav oss
utsikter till en utjämning, som skulle
ske först 1965 — ärade kammarledamöter,
ungefär 20 år efter det att riksdagen
fattat sitt beslut.
Vi har i år fått ett nytt sexårsavtal.
Det har mötts med misstro från jordbrukarnas
sida. Man har ansett att de
tidigare uppgörelserna inte hållit vad
de lovat. Detta avtal ger en viss trygghet.
Jordbruket kompenseras för omsättningsskatten,
för pensionsbeslutet,
för räntehöjningen och för frihandelsavtalet.
Framför allt när det gäller frihandelsavtalet
vill jag understryka den
tillförsikt som jordbruket känner tack
vare jordbruksministerns bestämda försäkran,
att ingen urholkning skall ske
i det uppgjorda sexårsavtalet med anledning
av sjustatsuppgörelsen.
Man har från andra håll kritiserat avtalet
och sagt, att jordbruket automatiskt
får kompensation för vissa utgifter
som andra grupper inte får. Det
är riktigt. Fn sak är dock klar. Det blir
aldrig fråga om någon överkompensation.
Det kommer heller aldrig att bli
full kompensation i enlighet med löftena
från 1947. Först 1965 — i bästa fall
— kommer riksdagens beslut att vara
genomförda.
Vi skall också följa världsmarknadens
priser i framtiden med våra höga arbetskostnader,
med vårt sämre klimat
och med de kostnadsstegringar som sker
genom omsättningsskatten, pensionsbeslutet
och räntehöjningen. Detta är en
serie kostnader som kommer alt läggas
på livsmedlen. Dessa kommer att försvå
-
Nr 2
100
Måndagen den 25 januari 1960 fm.
Interpellation ang. prövningen av ansökningar om arbetstillstånd för utlänningar
från vissa länder
ra avsättningen. Som regel ställs dessutom
väsentligt större krav på de svenska
livsmedlen när det gäller kvaliteten.
Jag vill ta ett exempel. En ostproducent
i detta land är skyldig att på osten ange
dess ålder, ursprung, märke och fetthalt.
När vi sedan importerar samma
vara är den automatiskt undantagen
från denna deklarationsskyldighet! Nu
har vi vissa bittra erfarenheter av livsmedelsimporten.
Ur producenternas
synpunkt vore det väl ändå skäligt om
kvalitetskontrollen vore lika god på de
importerade livsmedlen som på livsmedel
framställda i Sverige. För konsumenterna
borde det vara en garanti för
en god kvalitet om dessa krav ställdes
lika höga.
Jag tror att ett starkt jordbruk utgör
ett gott värn för landet över huvud taget.
Jag tror inte — som många gör —
att man i längden skall kunna köpa livsmedel
billigare utifrån. För bara några
månader sedan låg det internationella
priset på smör betydligt över det pris vi
hade i Sverige.
Vi vet att det svenska jordbruket har
rationaliserats och att det står inför en
ytterligare stark rationalisering. Vilka
svårigheter har då jordbruket? I första
hand att anskaffa kapital. Det blir en
hjälp när man får vinst- och förlustutjämningen
genomförd — en annan genom
avskrivning på maskiner och redskap
i enlighet med det förslag som RLF
framställt.
Jordbrukets primära uppgift är i
alla fall att kunna ge vårt land en
full försörjning i händelse av avspärrning.
Man borde därför ha klart för sig
i vilken grad vi kan försörja oss, om
vi fick förbindelserna med utlandet
brutna. Siffran 60—70 procent nämndes.
Jordbruket använder ju i stor utsträckning
importvaror för sin produktion.
Denna import utgör i själva verket
tungan på vågen.
Trots professor Bent Hansen tror jag,
herr talman, att det i detta land finns
plats både för ett jordbruk och andra
näringsgrenar. Jag tror att vi måste ha
ett starkt jordbruk. Kravet på en levande
landsbygd får aldrig släppas.
Jordbrukarna måste för detta tillförsäkras
samma rättigheter och möjligheter
— inte minst när det gäller samhällelig
service — som andra befolkningsgrupper.
Detta, herr talman, är
önskvärt ingalunda enbart för jordbrukarnas
egen skull utan i minst lika
hög grad för konsumenternas trygghet
i framtiden.
Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.
§ 2
Interpellation ang. prövningen av ansökningar
om arbetstillstånd för utlänningar
från vissa länder
Ordet lämnades på begäran till
Herr KELLGREN (s), som yttrade:
Herr talman! I utlänningskungörelsen
§ 38 finnes en bestämmelse, att medborgare
i Grekland, Italien, Mexico,
Pakistan, Portugal, San Marino, Turkiet,
Österrike, Saarområdet och Västtyskland,
som ämnar antaga sådan anställning
eller utöva sådan verksamhet, för
vilken arbetstillstånd fordras, icke äger
inresa förrän arbetstillstånd meddelats.
Till följd av denna bestämmelse, som
tillkom för att förhindra en okontrollerad
tillströmning av arbetskraft, inträffar
det ofta att yrkesskickliga arbetare
från exempelvis Västtyskland, Österrike
och Italien, som befinner sig i
Sverige på turistresor, erbjuds passande
anställningar. När de därefter ansöker
om arbetstillstånd, avslår utlänningskommissionen
framställningarna
med stöd av § 38 i utlänningskungörel
-
Måndagen den 25 januari 1960 fm. Nr 2 101
Interpellation ang. prövningen av ansökningar om arbetstillstånd för utlänningar
från vissa länder
sen utan att ansökan prövats ur arbetsmarknadssynpunkt.
Med den stora efterfrågan på arbetskraft
som för närvarande råder i vårt
land och de ansträngningar som i olika
sammanhang göres för att fylla denna
brist framstår det som en oformlighet
att utlänningar, som redan befinner sig
här och som representerar en ur svensk
synpunkt värdefull tillgång, måste återvända
till hemlandet för att därifrån
göra ansökan om arbetstillstånd och
först då få den vederbörligen prövad.
Vidare kan en sådan bestämmelse, som
endast drabbar medborgare från vissa
länder, av dessa uppfattas diskriminerande.
Arbetsmarknadsstyrelsen har i skrivelse
den 13 maj 1959 till statens utlänningskommission
tillstyrkt en skrivelse
från Sveriges allmänna exportförening
till utrikesdepartementet angående upphävande
av 38 § utlänningskungörelsen.
Med ovanstående motivering anhåller
jag om andra kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
fråga:
År herr inrikesministern beredd göra
sådan ändring i föreskrifter och praxis,
att statens utlänningskommission kan
till prövning upptaga ansökningar om
arbetstillstånd för utlänningar från
namngivna länder, som redan befinner
sig i Sverige?
Denna anhållan bordlädes.
§ 3
Herr LUNDBERG (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 17 med förslag till lag om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk
m. m. måtte, med hänsyn till ärendets
omfattning, utsträckas till det sammanträde
som infaller näst efter femton dagar
från propositionens avlämnande.
Kammaren biföll denna hemställan.
§ 4
Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:
Riksdagsman Erik Grebäck är på
grund av ischias oförmögen att deltaga
i riksdagens arbete ytterligare t. o. m.
31 januari 1960, intygas.
Stockholm 22 januari 1960
G. von Koch
leg. läkare
Herr Grebäck, som vid kammarens
sammanträde den 20 innevarande januari
beviljats ledighet från riksdagsgöromålen
för tiden den 13—den 23 januari,
erhöll nu fortsatt ledighet under
återstoden av månaden.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.13.
In fidem
Sune K. Johansson
102
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Måndagen den 25 januari
Kl. 19.30
Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.
§ 1
Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (Forts.)
Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj :ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1960/61, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1959/60, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till
Herr JOHANSSON i öckerö (fp), som
yttrade:
Herr talman! Den överenskommelse
som har träffats mellan Sverige och sex
andra länder, den s. k. sjustatspakten,
har hälsats med stor tillfredsställelse
av vårt näringsliv. På denna överenskommelse
har också ställts stora förhoppningar
— måtte de bara bli verklighet!
I
denna kammare har emellertid tidigare
från olika håll vittnats om att det
trots allt finns näringsgrenar som kanske
inte får så stor glädje av denna
pakt utan snarare kommer att råka i
svårigheter. Jag har, herr talman, tidigare
vid ett par tillfällen i denna kammare
framfört de bekymmer och den oro
som råder inom fiskekretsar i vårt land,
en oro som säkerligen delas av både
handelsminister Lange och jordbruksminister
Netzén.
Låt oss ett ögonblick dröja inför fiskets
möjligheter till avsättning på denna
sjustatsmarknad. Av dessa sju län
-
der har tre överskott på fisk, nämligen
Norge, Sverige och Danmark. Våra möjtligheter
att finna avsättning på länder
som Österrike, Schweiz och Portugal
är väl i det närmaste obefintliga. Då
återstår England, där en del av våra
fångster kan avsättas.
Mellan länderna inom sexmaktsblocket
skall genomföras tullfrihet, medan
meningen är att de utåt skall skydda
sig med tullar. Detta kommit att medföra
svårigheter för oss på de marknader,
där vi förut har haft och fortfarande
har avsättning för vår fisk. Jag tänker
även på östzonen, där villkoren för
vår avsättning blivit hårdare, delvis
kanske beroende på att fisket där har
utökats men också på att våra affärer
med östzonen inte är så stora. Det är
ju här fråga om bytesaffärer.
I denna situation är det inte lyckligt
för oss fiskare att landets gränser öppnas
för en fri försäljning utifrån. Hur
skulle det bli för vårt jordbruk om vi
tillät en fri och öppen import av jordbruksprodukter
utan det skydd som
jordbruket för närvarande har? För övrigt
har varken fisket eller jordbruket
varit ensamma om sådant skydd. Många
andra näringar skyddas genom högre
eller lägre tullar.
Det skydd som det svenska fisket för
närvarande åtnjuter kommer undan för
undan att försvinna. Jag vill bara nämna
importen av frysta fiskfiléer. Dessa
har ju överförts till industriprodukter
med resultat att importavgifterna för
dem den 1 juli sänks med 20 procent,
för att sedan från 1962 sänkas med 10
procent varje år tills de är helt borta.
Dessa avgifter har stor betydelse, inte
minst för våra fiskare i Blekinge och
Skåne, vilka till stor del inriktat sitt
fiske på torsk, som bereds till filéer.
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Nr 2 103
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
Det är inte bara fisket som får sitta
emellan här utan även beredningsindustrien.
Vi har visserligen skydd för filéer
men trots detta importerades föregående
år, alltså 1959, under tiden
januari—november 4174 ton till ett
värde av 12,5 miljoner kronor. Ingenting
kan sålunda vara oriktigare än påståendet
att vi har hindrat import.
Jag kan också samtidigt nämna att
vår totala import av fisk 1959 utgjorde
ca 46 miljoner kg till ett värde av ca
100 miljoner kronor.
Vi frågar då: Hur skall det bli när
importen blir helt frisläppt?
En annan gren av vårt fiske, som
har skydd och som vi hoppas också i
fortsättningen skall få behålla detta
skydd, är storsjöfisket, d. v. s. fisket
efter långa. Jag ser bara tomma regeringsbänkar
här, jag skulle ha velat
vädja till våra underhandlare på denna
punkt. Fisket efter långa bedrivs under
våren och försommaren av ett 40-tal
båtar från mellersta Bohuslän. Tillsammans
har de en besättning av ca 300
man. Det är ett hårt fiske. När finansminister
Sträng talade om att vi i år
skulle få 45 timmars arbetsvecka, i flera
fall fördelade på 5 dagar, tänkte jag för
mig själv att för fiskarna är det minsann
inte fråga om så och så många
arbetstimmar. De får ofta arbeta dygnet
om.
Långan beredes till spillånga och
fångsten av denna utgjorde under förra
året 2 364 000 kilo. Man kan fråga sig
hur detta fiske skulle ha möjlighet att
existera om det inte hade haft det tullskydd
som det nu har. Att det blir mycket
besvärligt utan tullskydd är klart.
Med detta fiske följer också beredningen.
Denna fiskberedning betyder en hel
del för samhällena i mellersta Bohuslän,
när det gäller att bereda färsklånga
till spillånga.
Nu säger man för all del att det är
klart att vi skall arbeta på lika villkor.
Vi svenska fiskare skall arbeta likadant
som norrmännen och sälja på sam
-
ma sätt som de. Ja, alla här i kammaren
vet väl att det icke kan bli fråga
om arbete på lika villkor, därför att
norrmännens hela långa kust gränsar
intill rika fiskebankar, under det att
våra fiskare — i detta fall de bohuslänska
•— får gå hundratals sjömil innan
de kommer till fiskeplatserna i
Nordsjön.
Vi ligger också efter i fråga om en
annan sak. Norrmännen har större lånemöjligheter
och också förmånligare lånevillkor
till sina fiskebåtar. Norrmännen
har även rekognosceringsfartyg, vilket
vi saknar. När det gäller sillfisket
i Norge har den norska staten ställt
fartyg till förfogande, vilka följer med
sillstimmen och till fiskarna rapporterar
var dessa befinner sig, under det att
våra fiskare — jag talar fortfarande om
nordsjöfisket — kanske får köra hundratals
sjömil innan de kan träffa på några
sillförekomster.
En ännu allvarligare sak är kanske
frågan om fiskegränserna. En fiskegränskongress
har ägt rum, och nu skall
det även bli en internationell konferens
i sommar i Geneve, på vilken fiskegränserna
skall diskuteras. Det är inte alldeles
obekant att norrmännen har sagt
att om det inte kan träffas en internationell
överenskommelse, förbehåller de
sig rätten att själva sätta de fiskegränser
som de anser vara lämpliga.
Även danskarna har börjat röra på
sig. För en vecka sedan stod i en dansk
tidning att fiskeriminister Pedersen på
ett fiskerimöte i Aarhus gav uttryck för
att de danska fiskegränserna borde utvidgas.
Ministern uttalade att han var
betänksam mot ett fiske längre bort
ifrån kusterna, men han antydde däremot
att de danska fiskegränserna borde
utflyttas, eftersom de danska fiskarna
då hade större möjligheter att kunna
klara sig inom detta område.
Jag vill bestämt säga ifrån att varje
dansk och norsk utvidgning av fiskegränserna
utgör ett allvarligt hot mot
vårt svenska fiske. Vi förväntar oss att
104 Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
vår regering intar en klar och bestämd
hållning på denna punkt. Vi har alldeles
tillräckligt besvärligt när det gäller
de ryska fiskegränserna på 12 mil. Vi
vet också att om fiskegränserna i Danmark
och Norge utvidgas och kanske
delvis också på östersjökusten, blir det
mycket besvärligt för våra fiskare att
kunna bedriva sitt fiske i den omfattning
som är nödvändigt.
Jag är ledsen över att behöva säga
det, men åtminstone inom fiskarkretsar
har vi nog fått en känsla av att fiskeriintressena
inte blivit tillvaratagna på
det sätt som varit önskvärt. Vi förstår
våra underhandlares svårigheter, vi är
fullt inställda på norrmännens stora intresse
av att skydda sitt fiske, men å
andra sidan är det klart att vi vill känna
att vi har stöd hos vår regering.
Jag sade att norrmännen har rekognosceringsfartyg
för sitt fiske. Vi har i
Islandsfarvattnen ett stödfartyg för sillfisket
vilket varit till stor nytta för fiskarna,
men vi behöver fartyg också i
Nordsjön. Vid Island har vi flottans fartyg,
och jag tror inte att det skulle skada
flottans folk om ett par båtar finge
komma ut på Nordsjön för att där följa
den svenska fiskeflottan. Jag tror att det
skulle vara till nytta för utbildningen i
praktiskt sjömanskap ombord på dessa
flottans båtar. Vi har nu en minsvepare
för fisket på Island, och den har visat
sig vara mycket lämplig för sina arbetsuppgifter.
Fisket är visserligen en liten del i det
stora handelsutbytet, men vi vet vad näringen
betyder för befolkningen vid våra
kuster, t. ex. för många människor
på ostkusten och Blekingekusten samt
framför allt på Bohuskusten, där befolkningen
är helt beroende av vad fisket
kan ge. Det är därför alldeles självklart
att det hot som nu hänger över fiskerinäringen
vållar oro och bekymmer
bland kustbefolkningen.
Sedan vill jag också säga några ord
om sjöfarten. Den ägnas här i landet
inte den uppmärksamhet som borde va
-
ra fallet, om man tänker på de många
arbetstillfällen vid våra varv och de
stora inkomster i övrigt som den tillför
landet. Jag vill bara nämna att under de
tre senaste åren har sjöfartens netto varit
mellan 1 200 och 1 400 miljoner kronor.
I år torde siffran röra sig om cirka
1 200 miljoner kronor. Sjöfarten har så
att säga inte gått in i det nationella
medvetandet på samma sätt som i Norge
och England. Vad vi därvidlag kan göra
är att stödja sjöfarten så långt det går,
vilket bl. a. kan ske genom ett utbyggande
av säkerhetsanordningarna till
sjöss. Om handelsministern hade varit
närvarande nu, så skulle jag ha tackat
honom för vad han genom sjöfartsstyrelsen
har gjort på det området. Jag
tänker här närmast på att fyrskeppen
nu ersatts med fasta fyrar, vilket betyder
en säkrare navigering vintertid, när
fyrskeppen varit indragna.
Jag tänker även på att radiofyrar nu
införes i allt större utsträckning. För
två år sedan väckte jag en motion om
uppförande av en riktad radiofyr i Marstrand.
Den motionen avslogs. Men nu
har handelsministern själv under vederbörande
huvudtitel i statsverkspropositionen
föreslagit byggandet av en sådan
fyr, och vi kan väl därför vara ganska
säkra på att den nu blir byggd.
Ett annat starkt önskemål är att
decca-kedjan i norra Östersjön, där farvattnen
är svårnavigerade, måtte byggas
ut i full omfattning. Vidare är det
av mycket stor betydelse för Norrlandskusten
att isbrytarverksamheten möjliggör
ett uppehållande av sjöfarten så
länge som möjligt på hösten och att den
kan börja så tidigt som möjligt på våren.
Det är inte bara utgifter förenade
med dessa anordningar. Jag kan nämna
att sjöfarten under föregående år i
form av lotspengar samt fyr- och båkavgifter
inbetalade ca 27 miljoner kronor.
Till sist vill jag understryka ett önskemål,
som tidigare uttalats här i dag,
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Nr 2 105
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
nämligen att det skapas sådana förutsättningar
på landsbygden och i skärgården
att befolkningen där kan bo
kvar och driva sin näring under rimliga
förhållanden. Det kan inte vara riktigt
att människorna skall drivas från
landsbygden, kusten och skärgården in
till städerna, där de får stå i bostadskö,
trängas på spårvagnar och bussar
o. s. v. Vid högtidliga tillfällen brukar
det talas om en levande landsbygd, men
det räcker inte med sådant tal. Något
positivt bör och måste också göras på
det området innan det är för sent.
Vidare anförde:
Herr LARSSON i Luttra (ep):
Herr talman! Till det sista herr Johansson
i öckerö uttalade skall jag be
att få ge min livligaste anslutning.
Den remissdebatt, som vi har fört här
i dag, har ju som vanligt, med eller utan
TV, i hög grad varit inriktad på statens
finanser. Jag har nog en känsla av att
debatten har fått — också som vanligt
— en alltför agitatorisk inriktning, avsedd
att ge människorna förväntningar
om lägre skatter. Vilka skatter vi får
beror emellertid inte bara på vilka skatter
staten lägger på medborgarna, utan
det beror också på vad kommunerna
måste ta ut i skatt för sin verksamhet.
Och för de mindre inkomsttagarna är
det som bekant kommunalskatten som
betyder mest.
Kommunalskatten har ju under de senaste
åren undergått en ganska oroande
utveckling. Den sammanlagda utdebiteringen
har på tre år höjts med i genomsnitt
2 kronor per skattekrona. Den direkta
statsskatten har ju under samma
tid inte ökat utan snarare minskat.
Vad beror detta på? Det är självfallet
flera orsaker, men man skulle kanske
kunna peka på åtminstone tre särskilda
orsaker. För det första har den tidigare
kraftiga ökningen av det kommunala
skatteunderlaget under de senaste åren
upphört eller i varje fall minskat. För
det andra har den kommunala verksamheten
byggts ut i alla kommuner, och
för det tredje har statsbidragen till kommunerna
minskat väsentligt i betydelse.
Det sistnämnda förhållandet är ju inte
det minst viktiga, och jag tror att det
alldeles för litet uppmärksammats i den
allmänna debatten. Det är ju också tack
vare detta som man har kunnat föra en
så pass fördomsfri skatteagitation som
skett från vissa håll — framför allt kanske
från högern, vars förslag i stor utsträckning
bygger på minskade bidrag
från staten till kommunerna.
Det kommunala skatteunderlaget är
mycket ojämnt fördelat. Städerna hade
i fjol i genomsnitt 55 skattekronor per
invånare och landskommunerna 32. Det
finns fortfarande åtskilliga kommuner,
som får klara sina finanser med ett
skatteunderlag på 20 skattekronor per
invånare och t. o. m. mindre. Detta förhållande
skapar ju problem, särskilt i
skattesvaga kommuner. Alla partier har
tidigare varit eniga om att detta måste
rättas till genom en effektiv skatteutjämning,
framför allt genom differentierade
statsbidrag till den kommunala
verksamheten.
Av skilda orsaker har dessa statsbidrag
försämrats under de senare åren.
Tillåt mig ge några exempel, som jag
begränsar till skolans område. Landskommunernas
nettoutgifter för det obligatoriska
skolväsendet var 1948 303 miljoner
kronor, och därav betalade staten
194 miljoner kronor eller nära 65 procent.
1958 kostade skolan landskommunerna
722 miljoner, och statsbidraget
hade sjunkit till 55 procent, alltså med
i runt tal 10 procent.
Som vanligt var det landskommunerna
som råkade värst ut. I städerna ökade
rentav statsbidraget litet grand under
samma period. Staten betalade där
1948 47,7 procent och 1958 51,1 procent.
Jag stryker under att detta gäller det
obligatoriska skolväsendet. Städerna har
ju dessutom i högre grad än landskommunerna
utgifter för högre skolor. Men
106 Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
kostnaderna för de högre skolorna håller
man ju på att slå ut även på landskommunerna.
Raseringen av statsbidragen har slagit
hårdast på skolmåltiderna. Man räknade
för något mer än ett tiotal år
sedan med att statsbidraget skulle vara
i genomsnitt 80 procent. Bidraget är nu
nere i genomsnittligt 11 procent av de
verkliga kostnaderna. De skattestarkaste
kommunerna får ju inte något bidrag
numera, och endast de allra skattesvagaste
kommer någorlunda i närheten av
vad man från början menade skulle vara
ett medeltal.
Anslagets utvecklingskurva i statsbudgeten
är också ganska märklig. I 1953
och 1954 års budgeter togs anslaget upp
med 34 miljoner kronor. Sedan dess har
verksamheten kraftigt ökat i omfattning.
Kostnaderna har dessutom ökat genom
pris- och lönehöjningar, men i årets
budget finns inte upptaget mer än något
över 20 miljoner kronor. Jag kan
kanske erinra om att ecklesiastikdepartementets
huvudtitel under samma tid
ökade från 971 miljoner till 1 843 miljoner
kronor. Det borde uppenbarligen
ha funnits utrymme även för en anslagsökning
till skolmåltiderna.
Fjolårets riksdag begärde ju förslag
om höjda bidrag till detta år, men departementschefen
har tydligen inte kunnat
övertyga sin kollega i finansdepartementet
om nödvändigheten av denna
åtgärd för rättvisa åt kommunerna. Det
måste konstateras, att varje ytterligare
dröjsmål här drabbar kommunerna synnerligen
hårt. Vi inom centerpartiet har
inte kunnat stillatigande åse att utgifterna
på detta sätt vältras över ifrån
staten till kommunerna. Inom parentes
sagt innebär ju också omsättningsskatten
nu en sådan övervältring av kostnader.
Även på ett annat sätt betyder omsättningsskatten
här en försämring. Den
skattesänkning, som de lägre inkomsttagarna
fick genom höjningen av de
kommunala ortsavdragen, tar ju staten
nu i stor utsträckning tillbaka genom
omsättningsskatten.
Dessa frågor får ju sin särskilda betydelse
om man betänker den nuvarande
situationen på skolans område. Det
är i år tio år sedan riksdagen beslöt införa
enhetsskolan. Alla partier var ju
ense den gången. Beslutet fattades, kan
man säga, under den stolta devisen, att
det sedan inte längre skulle bli faderns
plånbok eller föräldrarnas bostadsort
som skulle vara avgörande för barnens
möjligheter till utbildning.
Vi står ju nu inför enhetsskolans förverkligande
i hela landet. Skall det bli
möjligt att förverkliga målsättningen
även på landsbygden så är det helt enkelt
nödvändigt att staten tar på sig en
ökad andel av skolkostnaderna. Finansministern
yttrade tidigare i dag att regeringen
har sagt nej till en övervältring
av utgifter från staten på kommunerna.
Mot bakgrund av vad jag nu sagt
kan man fråga sig, om man inte har
väntat alldeles för länge med att säga
nej i detta fall. Skall finansministerns
ord tolkas som ett löfte om bättring så
vill jag notera det med tillfredsställelse.
Statens ansvar för skolväsendet framträder
särskilt starkt i våra dagar med
den starka folkomflyttning från glesbygder
till tätort som nu pågår. Fattiga
avfolkningskommuner skall inte behöva
ta på sig orimliga ekonomiska bördor
för att utbilda en ungdom som sedan
kommer att fullgöra sin livsuppgift
i helt andra delar av landet eller i helt
andra delar av världen.
Herr LUNDBERG (s):
Herr talman! Herr Hjalmarson och
även herr Ohlin talade under förmiddagen
om överhetens dirigering och gav
uttryck åt den uppfattningen att svenska
folket icke vill bli dirigerat. Låt mig
på en gång säga att den svenska riksdagen
och svenska folket, radio och TV
icke i fortsättningen vill bli dirigerade
av herrar Hjalmarson och Ohlin. Det
bör från denna talarstol sägas ifrån att
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Nr 2 107
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
den svenska riksdagen inte har någon
anledning att börja tillämpa ett system
som hör andra uppfattningar till än demokratien.
Det är angeläget att vi inte
får dirigerade debatter, dirigerade inlägg
och kansliskrivna partiledardeklarationer.
Det är fel, och det bör bli ett
slut på det hela.
Vi har TV och vi har radio. Det vore
meningslöst av riksdagen att tro att den
tekniska utvecklingen skulle kunna gå
oss förbi. Jag vill vädja till statsrådet
att försöka göra klart för både TV och
radio att vi vill ha radio- eller TV-utsändning
under hela de debatter som är
av betydelse i riksdagen. Till dem räknar
vi också remissdebatten. Den ena
kammarens debatt kan sändas i TV och
den andras i radions program 1 eller
program 2.
Sedan partiledarna nu talat under sin
dirigerade tid på förmiddagen, har de
tydligen gått hem och lagt sig. De tycks
anse att de andra ledamöterna har en
viss skyldighet att vara här och höra
på dem men att de sedan kan ge sig i
väg. Den sortens dirigering tycker jag
är anmärkningsvärd. Om debatterna
gick ut i TV och radio kunde också tidningspressen
ge litet mera personlig
färg åt sina referat av dem. Det skulle
också ge svenska folket möjlighet att
kontrollera om viljan att objektivt bedöma
olika saker finns hos pressen. Jag
vill protestera mot det förfarande som
tillämpats. Jag vädjar till Radiotjänst att
i fortsättningen icke ta hänsyn till om
någon partiledare inte tycker om radio
eller TV eller anser att det kan vara
farligt för honom att dessa medel används
i riksdagen. Vi vill ha både radio
och TV här. Jag tror även att svenska
folket vill ha det i större utsträckning
än riksdagen själv.
Remissdebatten har rört sig om ekonomiska
frågor. Den ekonomiska politiken
har utmålats på ett sådant sätt att
om det vore riktigt så skulle det vara
omöjligt att få något sparande till stånd
i detta land. Att staten utöver vad som
redan skett skulle dra åt svångremmen
i ekonomiska ting skulle innebära en
katastrof för hela vårt samhälle. Jag
måste erkänna att herr Sträng redan
dragit åt svångremmen så hårt att det
känns mycket besvärligt för olika institutioner
som är medvetna om att samhället
är föränderligt. Här har sagts att
högern kommer att presentera en sparbudget
med skattesänkningar m. m. Man
har gnällt mycket i det där sammanhanget.
Låt oss be Gud bevare oss för
ett fortsatt gnäll och trams i ekonomiska
ting! Jag vågar med en viss rätt
säga att den svenska industrien och handeln
och det svenska samhället över huvud
taget aldrig tillförne har varit så
rikt och att vi aldrig tillförne haft så
stora resurser. Men detta gnäll för ju
till att människorna får den uppfattningen
att vi skulle vara i en förtvivlad
ekonomisk situation och att vi inte
skulle ha råd att fortsätta.
Hur är det? Vill vi pruta på skolorna?
Vill vi pruta på anslagen till universiteten?
Vill vi pruta på anslagen till vetenskap
och forskning? Inte har man
från exempelvis universitetet i Uppsala
sagt: Vi vill inte ha den tjänsten. Utan
man har vädjat till statsmakterna: Ge
oss ökade möjligheter för vetenskap,
forskning och undervisning! Hur har
vi sagt på sjukhusen? Har vi sagt att
vi inte vill bygga? Nej, vi har sagt att
vi måste bygga vidare. Vad har vi för
ytterligare problem? Jo, vi måste ha flera
läkare, vi måste ha flera tandläkare,
vi måste ha flera sköterskor, vi måste
ha mera av det och det. Jag vill fråga
herrarna och damerna: Menar ni att vi
nu skall sätta stopp och säga att staten
icke skall ge pengar i erforderlig utsträckning
för dessa ändamål? Om vi
skulle sluta med vetenskap och forskning,
om vi skulle komma efter i den
tekniska undervisningen, så kan vi vara
förvissade om att vårt samhälle därmed
inte skulle ha tillgång till de resurser
vi måste ha för att kunna gå vidare.
108 Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
Jag skulle kunna räkna upp många
saker i detta sammanhang. Jag konstaterar
inte minst med utgångspunkt från
olika motioner som nu kommer, att visst
vill herrarna ha reformer genomförda,
men det underliga är att de inte vill betala
dem. Hur är det inom industrien,
hur är det inom handeln? Jag vet inte
hur det är inom försäkringsbranschen,
men jag blir verkligen förundrad när
en försäkringsdirektör talar om att man
icke skall investera och inte skall vidga
verksamheten. Om det företag som
jag bäst känner till, nämligen Folksam,
icke skulle ha gjort det, skulle det icke
kunnat fylla den funktion det har.
Hur är det inom handeln? Om vi inom
handeln skulle sluta att investera och
rationalisera i tillräcklig utsträckning,
vore det omöjligt att få resultat, det vet
alla och envar. Visst är omsen en påfrestning
för handeln, men efter att ha
varit med om ett bokslut på 49 miljoner
inom en affärsrörelse jag tillhör
måste jag konstatera att våra priser också
efter omsens genomförande ligger betydligt
under det prisindex som socialstyrelsen
räknar med.
Både industri och handel har nu också
bättre möjligheter än någonsin att avsätta
pengar för investeringar, men
självfallet försöker man inom all företagsamhet
liksom bland människor i
övrigt komma undan så mycket man
kan.
Här har herr Hjalmarson sagt att det
börjar gå upp för allt flera människor
att samhället inte skall fortsätta att dirigera.
Han och en del andra väntar
sig stora fördelar för landets ekonomi
om aktierna spreds på flera personer.
Folket i Bild namngav nyligen ett par
herrar som innehade 75 olika styrelseuppdrag.
Jag skall villigt erkänna att
många av de företagen är mycket väl
skötta och fungerar så väl, att jag inte
skulle vilja att man gjorde förändringar
i deras styrelseskick. Jag tror inte på
att om herrar Ohlin och Hjalmarson
fick sprida aktierna på sitt sätt så skul
-
le man kunna få den produktivitet som
dessa företag nu har. Även om jag inte
tycker om denna maktkoncentration i
och för sig, måste jag erkänna att bolagsherrarna
där har förmåga att sköta
företagen på ett gott sätt.
Men vill herrarna ett aktiespridande,
så släpp ut aktierna från dessa olika
företag och vi får se vad resultatet blir.
Jag skall erkänna att det finns företag
som jag tycker att staten för länge sen
borde ha övertagit därför att de skötts
mycket illa. Jag kan exempelvis erinra
om att man förra året vid Dannemora
gruvor plötsligt skickade bort 100
man. Nu letar man med ljus och lykta
efter folk som kan ta arbete där.
I Uppsala fick vi uppleva att en stor
firma i staden, Söderbergs, liksom nu
Harg, Strömsbro och andra företag
skötts mycket illa. Men det konstiga är
att när Strömsbro och de andra företagen
slagit igen, då har man aldrig
hört att företagen i fråga haft någon
ansvarighet gentemot arbetarna och
tjänstemännen. Då har man bara sagt
att då är det samhället som skall ta hand
om saken. När då samhället för att reda
upp de svårigheter, som enskild företagsamhet
skapat, behöver pengar, då skriker
man från samma håll att staten skall
minska sina utgifter. Staten skulle alltså
icke ges möjligheter att hjälpa!
När herr Hjalmarson talade om det
personliga ägandets glädje lät det så
oerhört vackert. Om jag inte tar fel var
herr Hjalmarson sekreterare åt en f. d.
partiledare som hade sin verksamhet
förlagd till vissa bruk. Det var på den
tiden när de borgerliga styrde detta landet.
Då fanns det ingen möjlighet för
människorna att glädjas över något personligt
ägande, frånsett ett översta skikt
som levde i oerhört överflöd. Det förhåller
sig ändå så, om vi skall vara ärliga,
att svenska folket aldrig tillförne
sparat så mycket som nu och det har
inte heller tidigare funnits så många
människor som har ägt egendom och
ägt ett sparkapital som för närvarande.
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Nr 2 109
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
Varför skall man då fortsätta med detta
felaktiga resonemang om en ekonomisk
misär.
Här har sagts att skattelättnader är
bättre än bidrag. Det låter också fint.
Visst tror jag att herrar Hjalmarson och
Ohlin med sina stora inkomster skulle
tjäna väldigt på att få skattelättnader
liksom också en stor del av denna kammares
ledamöter skulle göra. Men de
många människorna här i landet, de
verkliga vardagsmänniskorna, de skulle
komma i andlig och materiell nöd,
om inte samhället gjorde insatser på
olika områden.
Man säger vidare att det är så svårt
att spara därför att skatten är så hård.
Herr Hedlund anslog visserligen något
mildare tongångar, det skall jag erkänna.
Men herr Hedlund vädjade ju för
någon tid sedan till en grupp som står
honom nära om ett aktietecknande på
något tiotal miljoner kronor. Det visade
sig att detta gick mycket lätt. Man frågar
sig då: Är nöden så oerhört stor,
när man så lätt kan skaffa fram så där
många tiotal miljoner kronor?
Herr Ohlin råder oss: Sälj LKAB-aktier,
därigenom kan vi få pengar till
vårt förfogande. Ja, om vi vill ha insyn
i något företag här i landet, vågar jag
säga, med erfarenhet från olika företagsformer
som jag ändå haft möjlighet
att någorlunda följa, att det finns
ingen företagsform som lämnar större
insyn än statens. I det företaget får industrimän,
försäkringsmän, alla olika
grupper i samhället, i riksdagen och
annorstädes, dels kräva papperen på
bordet och dels diskutera affärstransaktioner.
Vad tror damerna och herrarna
att man får för insyn i de övriga
företagsformerna? Om FiB:s uppgifter
är riktiga är det »de tysta väggarna»,
som inte säger någonting, som skulle
vara det utmärkande för de två innehavarna
av de 75 styrelseuppdragen.
Man har som sagt krävt att staten
skall spara på olika poster. .lag går då
till mitt eget landsting. Hur har vi bu
-
rit oss åt? 1937 gav vi för hälso- och
sjukvård ut 1 480 000 kronor. I år ger
vi ut 34 471 000 kronor. Jag frågar då:
Kan vi påstå att kommunalmännen varit
slösaktiga? Är det inte i stället på
det sättet att behovet av åtgärder varit
så stort, att kommunalmännen tvingats
att vidta dem?
Vi får försöka ta oss till vara när det
gäller de ekonomiska tingen och göra
klart för oss, herr Larsson i Luttra, att
vi kan inte hjälpa landsbygden, om vi
skall dra in på statens inkomster. Centerpartiet
och kommunisterna säger, att
vi vill ha så och så mycket åt folkpensionärerna.
Och visst låter det sig sägas
— vi kan väl alla vara med på att det
vore önskvärt med en mångdubblad inkomst
för denna grupp. Men det enda
parti som tagit de ekonomiska konsekvenserna
är socialdemokratien. Våra
folkpensionärer kan nämligen inte leva
på motioner och papperslappar, utan
samhället måste ställa de ekonomiska resurserna
till förfogande, och i det avseendet
har jag inte märkt att något annat
parti än det socialdemokratiska visat
någon större vilja. Jag skall erkänna att
jag personligen aldrig tyckt om och är
principiell motståndare till omsättningsskatt,
men när jag jämför denna omsättningsskatt
med de pålagor, som högerns,
folkpartiets och centerpartiets förslag
skulle innebära, måste jag säga mig, att
dessa pålagor träffar grupper på landsbygden
och i städerna som det är samhällets
skyldighet att skydda och inte
stjälpa.
Det är väldigt intressant att höra att
herr Hedlund på senare tid har blivit så
väldigt småindustrikär — vi får väl säga
på det viset. Det är någonting så konstlat
över det hela, ty när man blir så där
tvärkär och inte tänker sig för, blir själva
yttringarna så onormala och passar
inte in i det normala skeendet, vare sig
i smått eller i stort. Jag tror, att om man
följde herr Hedlunds recept skulle småindustrien
i detta land få väldiga besvärligheter,
och till slut skulle även
110 Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
den större industrien komma i en ohållbar
situation, så att den inte kunde leverera
de pengar, som småindustrien och
väl också jordbruket — jag tänker närmast
på småbruket — behöver ha.
Herr Hedlund talade också om missbruk
av socialhjälp. Ja, herr Hedlund
är i en känslig ställning, ty hur är det
med storjordbrukarna — tar de aldrig
emot hjälp och gör de sig aldrig skyldiga
till missbruk? Jag kan i varje fall plocka
fram ett flertal exempel från den uppländska
landsbygden som är ganska
upprörande. Men vill nu herr Hedlund
sätta ut ett skiljemärke och säga, att de
större jordbrukarna får klara sig på det
sätt de kan, så får väl vi som är villiga
att genom skatter ge ett ekonomiskt underlag
åt samhället försöka klara de
mindre jordbrukarnas sociala problem i
ett övergångsskede.
Jag har, herr talman, med detta velat
ge uttryck åt att denna ständiga ekonomiska
diskussion, som inte tillför vare
sig industrien eller det ekonomiska tänkandet
några nyheter eller värden, kan
vi knappast ha råd att fortsätta i vårt
land. Det bör göras klart för alla och
envar att utvecklingen går, oavsett om
vi vill det eller inte, hän mot ett lagarbete
i olika former. Vi kan numera inte
klara oss själva inom någon grupp. Vi
måste ha ett visst samarbete: Vi kan
inte klara oss i kommunerna, vi kan
inte klara oss i landstingen. Inget land
kan numera säga att man är sig själv
nog. Det är nödvändigt med ett samarbete
i Norden och det är även nödvändigt
att se till den större enheten.
När det gäller försvaret har man i dag
varit mycket återhållsam — jag tror
inte att någon sagt ett ord i frågan. Låt
mig bara rikta en vädjan till försvarsministern
— som inte är närvarande —
att se till att vi får en förnuftigare organisation
inom försvaret. Det kan inte
vara vettigt att vi fortsätter att ha tre
olika försvarsgrenar. Här måste skapas
en enhetlig ledning som lär sig effektivitet
och lär sig att handskas med
pengar och med folk, så att inte för
mycket pengar och för mycket folk
avdelas för militära övningar, varvid
andra livsviktiga funktioner inom samhället
kan äventyras. Om man verkligen
försökte skaffa någon modig och duktig
industriman och några tekniker och
placerade dem exempelvis på den militära
högskolan, skulle man kunna rationalisera
ganska betydligt och införa en
annan anda än den som för närvarande
råder.
Låt mig också uttala en viss oro över
den tendens som visar sig ute i världen
för närvarande, den våldstendens som
åter håller på att breda ut sig. Jag tror
att Sverige har anledning att hålla neutralitetspolitiken
levande och att strävan
till fred, strävan till samförstånd
i olika avsenden måste stärkas.
Det bör också vara angeläget för Sverige
att försöka bidraga till att de rasförföljelser,
som pågår runtom i världen
till följd av denna vanvettiga övertro på
den vita rasen som ett speciellt slag av
människor, fortast möjligt stävjas. För
den som haft möjligheter att i viss utsträckning
ta del av nazisternas kartotek
på medlemmar i ett större område i vårt
land före världskriget och som vet ungefär
var dessa medlemmar finns nu framstår
det som självklart att det finns anledning
för oss — även om vi inte kan
säga att det är något problem — att se
till att denna underliga lära, denna
våldsregim, denna bristande respekt för
människan suddas ut så att vi slipper
ifrån den i vårt land.
Till sist skulle jag vilja säga några
ord om de inte ras- men väl könsdiskussioner
som försiggår i den svenska
kyrkan av i dag. När vi nu har en statskyrka,
bör det vara angeläget för dem
som är anställda inom denna att följa
de lagar och förordningar som Sveriges
riksdag har utfärdat. Om inte dessa
människor, som ändå har fått en ganska
hög utbildning, har respekt för rätt, respekt
för lag, respekt för medmänniskor,
vart tar det då vägen? Det har en under
-
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Nr 2 111
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
lig klang, när vi i vårt land skall ta upp
en könsstrid och prelaterna är de som
skall sköta fiolen. Det är riktigt att det
inom kyrkan har funnits många reaktionära
krafter. Men det skulle vara
olyckligt, om det blev känt att den
svenska kyrkan inom sina led har reaktionära
krafter, som inte respekterar
likheten mellan människorna, likheten
mellan könen, och som inte lärt sig begripa
att mannen kan vara aldrig så högfärdig
men att högfärden inte får göra
alltför stort intrång på förnuftet. Därför
skulle vi väl kunna vädja även till dessa
herrar att återgå till ordningen, ty
det vore säkerligen bäst för det svenska
samhället.
Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:
Herr talman! Eftersom herr Hjalmarson
inte hade tillfälle att vänta ut slutet
av herr Lundbergs anförande, har jag
fått talmannens tillstånd att gripa till
ordet för att helt kort rätta till någonting
som herr Lundberg sade i början av
sitt anförande och som faktiskt inte får
stå oemotsagt i protokollet.
Herr Lundberg sade att den svenska
riksdagen inte vill dirigeras i sina förhandlingar
av herrar Hjalmarson och
Ohlin. Nu vill jag bara upplysa herr
Lundberg om vad herr Lundberg tydligen
inte känner till, nämligen att både
herr Hjalmarson och herr Ohlin har
motsatt sig den anordning som i dag
förelegat. De hade inte önskat en TVutsändning
av den typ som här förekommit
och med denna fördelning, och
de har ingenting att göra med att man
har gått in för en lösning som inneburit
denna dirigering. Initiativet härtill
kommer från helt annat håll. Jag tror
att det är angeläget att göra klart för
herr Lundberg och kammaren, att den
beskyllning för dirigering som herr
Lundberg framställde i början av sitt
anförande fullständigt saknar grund och
verklighet. Jag är övertygad om att herr
Lundberg efter att fått denna upplys
-
ning skall vara den förste att återta sitt
gjorda påstående.
Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Till herr Heckscher
skulle jag vilja säga, att om man tror,
att denna debatt skulle ha erhållit den
utformning som den har fått, därest
icke de båda av mig nämnda partiledarna
hade motsatt sig, att TV och radio
skulle komma in i riksdagen, är man
illa underrättad. På den punkten har
jag nog ganska goda informationer. Om
jag därvidlag skulle göra mig skyldig
till ett misstag, skulle jag vilja fråga
herr Heckscher, om högern i fortsättningen
vill medverka till att TV och
radio i full utsträckning får utnyttjas
här i riksdagen, och att man ser till att
det ordnas på det sättet i nästa remissdebatt
och i andra större debatter, att
partiledarna inte kan dirigera det så,
att talare avstår från att yttra sig, utan
att vi får en verkligt fri och öppen debatt,
där varje ledamot har samma möjligheter
som andra.
Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara svara att
den ståndpunkt, som — såvitt jag vet —
herr Hjalmarson alltid har intagit, är,
att man i fråga om televisionen skall
tillämpa samma system som i fråga om
radion. Det systemet finns det numera
tekniska möjligheter att införa, fastän
det dröjer någon tid, innan det blir tilllämpligt
i Sverige.
Emellertid var det inte det som herr
Lundberg talade om. Han påstod att de
båda nämnda herrarna ville dirigera
den svenska riksdagens arbete. Det påståendet
har han alltså inte kunnat vidhålla!
-
Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Förhållandet är väl det
att både herr Ohlin och herr Hjalmar
-
112
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m.
son i diskussion med lierr Hedlund och
representanter för socialdemokratien
har givit uttryck åt den meningen, att
man skulle förfara på detta sätt, annars
borde inte TV och radio få vara med här
i riksdagen.
Jag vill också säga, att lika litet som
jag anser, att partiledarna skall dirigera
riksdagens diskussioner, lika litet vill
jag vara med om ett förfarande här i
kammaren, som innebär, att någon från
Sveriges radio eller TV skall dirigera
det som skall gå ut till svenska folket.
Jag tror att vi skall akta oss för en sådan
dirigering av tankar och idéer som
kan komma till uttryck i den svenska
riksdagen. Vill högern i fortsättningen
medverka till en öppen diskussion, lika
för alla ledamöter, så har jag ingenting
att tillägga i detta avseende.
Herr MAGNUSSON i Borås (h):
Herr talman! Tillåt mig bara att först
säga till herr Lundberg, att för högerpartiet
framstår det som alldeles självklart,
att det skall föras en fri och
öppen debatt i Sveriges riksdag. Radiolyssnarna
kanske i framtiden kan glädja
sig åt att de kan få höra en och annan
långfilm med herr John Lundberg såsom
huvudpersonen. Det är ju alltid en
framtidsutsikt för dem.
Det var emellertid inte det jag skulle
tala om här i dag, utan jag begärde
ordet för att yttra mig på en annan
punkt.
Jag skulle först kunna instämma i det
yttrande som tidigare här på förmiddagen
fälldes av herr Cassel, när han talade
om vår export. Jag tror att ungefär
samma synpunkter mycket väl kan
läggas på vår hemmamarknad.
Det är alldeles givet att sjustatsmarknaden
kan komma att medföra utomordentligt
stora fördelar för vår export,
och det tror jag för min del är någonting
som vi kan hälsa med den allra
största tillfredsställelse. Men det är samtidigt
lika klart, att detta avtal kan
m.
komma att innebära många och besvärliga
problem för vår hemmamarknad.
Jag tror att vi rätt snart skall komma
att märka, att denna marknad kommer
att få ett mycket svårare konkurrensläge.
Ett företag, litet eller stort, som
nu avsätter sin produktion på hemmamarknaden,
måste givetvis räkna med
att det kommer att förlora en del av
den gamla marknaden, och då skall det
gå ut och försöka ta igen det förlorade
på exportmarknaden. Det är alldeles
säkert inte någon så lätt uppgift att ute
på exportmarknaden ta igen vad man
kommer att förlora på hemmamarknaden.
Det är nog i alla fall så, att människorna
även inom vår egen världsdel
är ganska olika varandra, och det är
inte säkert, att de varor, som vi har
tillverkat för den svenska hemmamarknaden,
kan komma att passa ute på exportmarknaden.
Också de klimatiska
förhållandena spelar en viss roll för
människornas konsumtionsurval.
För statsmakterna måste det väl i
dag vara ganska angeläget att försöka se
till, att vi i den situation som vi nu har
framför oss får ett så företagsvänligt
klimat som möjligt här i landet. Man
kan tyvärr inte säga, att detta är förhållandet
i dagens läge. Därför tycker
jag att det är en ganska egendomlig
åtgärd som regeringen har vidtagit,
när den t. ex. har infört en investeringsavgift
i form av den allmänna varuskatten
i samma ögonblick som vi
går att möta sjustatsmarknaden. För att
kunna rationalisera våra företag behövs
det nya maskiner och annan utrustning,
men allt detta blir ju genom investeringsavgiften
dyrare att anskaffa.
Ovanpå detta får man nu också en kreditransonering,
som innebär att kapitlet
ransoneras, så att det i första hand
står till statens förfogande.
Vad är nu den egentliga orsaken till
att så sker? Jo, den är främst att staten
genom sin politik är den stora efterfrågaren
av kapital. Den stora statliga
upplåningen har förstört den normala
Måndagen den 25 januari 19G0 em.
Nr 2
113
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
kreditmarknaden. När staten sålunda
ganska öppet driver en ren inflationspolitik,
är det klart att det måste till
beska mediciner, om man skall kunna
förhindra att penningvärdet försämras
alltför mycket.
Den enda möjligheten att komma ur
den här situationen är enligt mitt förmenande
att följa högerpartiets politik
och minska den statliga upplåningen, så
att näringslivet får tillgång till kapital
på bättre villkor och därmed möjlighet
att pressa ned kostnadsläget. Vi måste
ha möjligheter till en vinst- och resultatutjämning,
men jag vill understryka
att näringslivet inte skall vara beroende
av statliga subventioner utan skall kunna
stå på egna ben. Det får t. ex. inte
bli så, att den svenska detaljhandelskårens
främsta uppgift blir att plocka
in skatter av olika slag, utan denna kår
måste stå till förfogande för den varudistribution,
som är nödvändig i ett
samhälle med vår konsumtionsinriktning.
Jag tycker nog, att regeringen borde
känna sig litet förskräckt över de olika
meddelanden vi får om att svensk industri
har flyttat ut till andra länder eller
har för avsikt att så göra, då man funnit
att klimatet för företagsamhet inte
är lämpligt här.
Vi har under den senaste tiden också
fått bevittna att företag har lagts ned
på grund av dålig lönsamhet, och det
har sagts att den blivande sjustatsmarknaden
varit orsak härtill. Tyvärr kommer
vi nog att få flera sådana meddelanden
framöver. Det måste därför bli
en angelägen uppgift för vår handelsminister
att vid de kommande förhandlingarna
se till att överenskommelsen
får en sådan utformning, att den inte
i onödan kommer att alltför mycket
skaka vårt näringsliv. Detta gäller
främst småföretagsamheten, som mest
verkar på hemmamarknaden, men även
många större industrier med samma
marknad. Industrien på hemmamarknaden
kommer alltså att få det besvär3
— Amfra kammarens protokoll 19G0. Nr
ligt, men däremot bör, som jag tidigare
sagt, exportindustrien kunna dra nytta
av den öppna marknaden.
Vi har emellertid jämförelsevis låga
tullar. I de i sjustatsmarknaden medverkande
staterna är tullarna inte sällan
dubbelt så höga som våra. Det är
därför angeläget att den avtrappning
av tullarna, som skall ske under de
kommande tio åren, inte genomföres
beträffande våra tullar förrän tullarna
i de andra länderna kommit ned i paritet
med våra. Så kan ske enligt huvudavtalet,
och den möjligheten måste helt
enkelt komma till användning.
Textilindustrien är ett område, inom
vilket just dessa förhållanden råder;
där kan man också räkna med speciella
svårigheter. Det skulle vara förvånansvärt,
om man från regeringens sida
inte ville medverka till en sådan åtgärd.
Det skulle vara så mycket mera förvånansvärt
som det inte är många månader
sedan man från statsmakternas
sida med miljonbelopp försökte rädda
en fabrik från nedläggelse. Det måste
väl i alla fall finnas en linje i regeringens
handlande.
Vid 1955 års riksdag genomdrev den
dåvarande koalitionsregeringen, att lagren
från 1960 års taxering skulle få
avskrivas endast till 40 procent av inköpsvärdet.
Vid fjolårets riksdag uppsköts
ikraftträdandet av denna bestämmelse
till 1961 års taxering, men riksdagsmajoriteten
ville däremot inte vara
med om högerpartiets krav på att avskrivningen
för framtiden skulle vara
30 procent.
Nu säger finansministern, att det visserligen
kunde finnas motiv för ytterligare
uppskov, men när han inte fick
som han ville beträffande energiskatten,
kan han nu inte vara med om ett
sådant. Han är precis som en liten tjurig
pojke, som när han inte får som han
vill, inte längre vill vara med och leka.
Vad innebär då detta beslut från 1955,
som nu tydligen skall gå i verkställighet?
Helt enkelt ingenting annat än att
2
114 Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
staten drar till sig en stor del av det
kapital, som i våra företag är ett riskkapital
och därmed också den allra
bästa garantien för en full sysselsättning.
Det är på det sättet man för framtiden
skapar arbetslöshet och försämrar
våra möjligheter att skapa en god
standard. Det är då så mycket mera anmärkningsvärt,
att vår finansminister
inte kan ge ett sakligt skäl för sitt
ställningstagande, utan att detta ställningstagande
beror på att han i ett
annat sammanhang inte har fått som
han velat.
Det är angeläget att vi försöker skapa
sådana förhållanden för vårt näringsliv,
att det i fortsättningen får den
grund att stå på som är nödvändig om
vi skall kunna upprätthålla en full sysselsättning
och därmed skapa garanti
för en fortsatt standardhöjning i framtiden.
Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):
Herr talman! Det är tre saker som
jag skulle vilja beröra i denna debatt.
Jag vill först säga bara några ord om
sjätte huvudtiteln, som sysslar med
våra samfärdsmedel. Man får där veta,
att nedläggandet av förlustbringande
järnvägar skall intensifieras och bortåt
ett sjuttiotal bandelar bortrationaliseras.
Vi har nere på våra breddgrader
ett särskilt intresse av dessa frågor, enär
vissa bandelar där antingen nedlagts
eller kommer att nedläggas i en snar
framtid. Järnvägen Falkenberg—Limmared
har alltsedan sin tillkomst varit
en pulsåder för bygdens näringsliv, och
kring järnvägen har vuxit upp en rad
samhällen och en aktningsvärd industri.
Nu är järnvägens saga all, och jag
skall inte diskutera den saken. Jag tror
vi är överens om att järnvägsnedläggelser
— var de än sker — likväl inte bör
äga rum i snabbare takt än att utbyggnaden
av serviceförhållandena hinner
genomföras på ett tillfredsställande
sätt. Hur skall man eljest kunna genomföra
projektet »en levande landsbygd»
och hindra den lavinartade och i många
avseenden ödesdigra avflyttningen från
landsbygden? Vägförbättringar har
gjorts, men inte var de vad som verkligen
behövts för att återge trakten vad
som försvunnit med järnvägen och i
ersättning för den skapa en ny trafikpulsåder.
Nu byggdes ju Rom inte på
en dag, och jag har full förståelse för
en kommunikationsministers svårigheter
att hjälpa alla som ställer sig vid
hans klagomur, men jag vill ändå framföra
bygdens förhoppning, att de önskemål
som vägförvaltningen i Älvsborgs
län framlagt beaktas allra snarast. Detta
gäller såväl Falkenberg—Limmaredjärnvägen
som linjen Ulricehamn—Jönköping.
Den landsdel den senare går
igenom har dock bättre vägförhållanden,
det skall jag gärna medge.
Det andra ärende jag härefter skulle
vilja yttra något om redovisas å sidorna
148—149 i elfte huvudtiteln under rubriken
»Abortförebyggande åtgärder».
År 1951 nådde vårt lands abortstatistik
toppen med 6 328 legala aborter för
att år 1958 visa på 2 515. Det vore dock
ur alla synpunkter oriktigt att betrakta
denna sista siffra som normal. De tre
indikationer för abort, som väl ingen
diskuterar och om vilka den medicinska
vetenskapen är enig, berättigar
enligt sakkunskapen till 500—600 aborter
varje år. I sina petita äskar medicinalstyrelsen
för i år en höjning av anslaget
till abortförebyggande åtgärder
med 120 000 kronor. Det råder inget
tvivel om att det vid de 18 rådgivningsbyråer
som nu arbetar utföres ett abortförebyggande
arbete av förnämligt slag.
Mot slutet av detta år skall — räknar
vi med — 20 byråer vara i verksamhet.
Medicinalstyrelsen begär anslagshöjning
av den sektion, som har att tillgodose
överhängande hjälpbehov hos de kvinnor,
som söker sig till kuratorerna.
Många av dessa hjälpsökande är vad
man brukar kalla katastroffall. Här äskar
man nu en höjning med 105 000
kronor. Ingen skulle väl ha klandrat in
-
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Nr 2
115
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
rikesministern, om han i sin fördelning
gått med på den höjningen.
När vi förut här i kammaren diskuterat
denna fråga, har meningarna brutit
sig rätt starkt i fråga om abortlagen,
men alla har varit ense om att överhängande
hjälpåtgärder i verkligt kritiska
situationer måste kunna effektueras.
Nu säger medicinalstyrelsen, att en
höjning av den statsunderstödda abortförebyggande
verksamheten med cirka
120 000 kronor skulle betyda en hel del
när det gäller att söka hindra kvinnor
att underkasta sig kriminell abort. Vi
borde ha haft råd till det.
För mig är dock denna fråga inte
bara och inte heller främst av ekonomisk
art. Det bör göras klart för det
uppväxande släktet, att de sexuella förbindelserna
måste ställas in i det moraliska
ansvarssammanhanget. Att söka
komma ifrån detta ansvar på abortvägen
är mänskligt gement och ovärdigt. Det
är ett brott mot naturen och mot den
gudomliga ordningen. Det borde vara
föräldrars och målsmäns, skolans och
samhällets sak att klargöra detta för
unga människor. Samhället må medge
abort på indikationerna graviditet genom
brottsligt förfarande, sjukdom av
fysisk eller mental art, eller risk för
överförande av sinnessjukdom, men vad
därutöver är, det är av ondo. Detta om
detta.
Herr talman! Statsverkspropositionen
spänner över hela vårt folks liv, men
en fråga finns här inte och kan väl inte
finnas här: Blir och är vårt folk i djupare
mening genom alla våra åtgärder
vad man litet banalt skulle kunna kalla
ett lyckligt folk? Vi kunde vara det,
men vi är det inte. .lag träffade en man
förra sommaren i Italien och vi kom att
samtala om vårt land. I Neapel, sade
han, går 50 procent av all ungdom under
20 år arbetslösa. Han gav en skrämmande
skildring av människornas liv i
södra Italien. Det var en sak han undrade
över beträffande vårt land, som
har den högsta levnadsstandarden i
Europa, som förskonats från ödeläggande
krig, som har praktiskt taget ingen
arbetslöshet och som har allt så väl
ordnat i fråga om sjukvård och ålderdomsförsäkring:
Varför ser man i ert
land så få glada och lyckliga människor
men så många stelt missbelåtna? Ja, det
är en fråga som man inte utan vidare
kan vifta bort, och den har även en hel
del politiska aspekter.
Vår statistik redovisar ett av de senaste
åren nära 1 400 självmord, högst
i Europa, och i vår huvudstad mer än
ett om dagen. Kurvan stiger brant uppåt
i de mest välordnade tätorterna. I
fråga om spritbruk får vi lysa med siffran
3,70 liter 100-procentig alkohol per
invånare och ligger även där antingen
högst eller näst högst i vår världsdel. I
Stockholm anses var fjärde människa
vara i behov av psykisk vård, och vart
fjärde äktenskap i landet slutar med
skilsmässa. Och brottsligheten har blivit
en av vårt lands toppfrågor. Inför
detta sista tvekar jag inte ett ögonblick
inför påståendet att man i vårt folks liv
kan tala om en systematisk uppfostran
till omoral och brottslighet. Orsaks- och
ansvarsfördelningen kan man sedan
diskutera.
Vi har fått ett nytt ord i brottslighetsvokabulären
»välståndskriminalitet»,
brott som tycks begås helt enkelt som
ett slags desperat utbrytningsförsök ur
leden, ur hopplösheten och meningslösheten.
Allt detta bör inte föranleda moralistiska
deklamationer och vojanden. Vi
måste ta det som symptom på att det
måste vara något fundamentalt galet
med människan i det välordnade välfärdssamhället
och spörja efter orsakerna.
En läkare behandlar inte feber och
smärtor i och för sig. Han vet att febern
och smärtan är symtom, och hans
första åtgärd är att hos patienten utforska
orsaken. På 1700-talet och långt
in på 1800-talet var det inte så; i brist
på kunskap om orsakerna behandlade
man symptomen.
116
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
Ibland har jag en viss känsla av att
vi när det gäller att komma till rätta
med de frågor jag snuddat vid beter oss
som 1700-talsläkare eller ännu värre,
enär vi nog känner en hel del orsaker
och anar andra men inte vill ta konsekvenserna
av vår kunskap.
I brottslighetens orsakssammanhang
kan man räkna in en hel del. Man kan
peka på vådorna av vårt lands alltför
snabba urbanisering, jäkt och strävan
efter standardstegring — i och för sig
intet fel men vådligt om denna nya gud
i vårt olympiska tempel dyrkas alltför
intensivt. Man kan peka på befolkningsutvecklingen
och att 1940-talets stora
barnkullar ställt oerhörda krav på samhället
i fråga om praktisk, teoretisk och
fysisk fostran. 1950 var antalet unga
mellan 12 och 21 år 857 000 och 1963,
då toppen nås, är vi uppe i 1 207 000.
Alla dessa frågor och fler av samma
slag rycker fram som orsaker för belysningen
av t. ex. ungdomsbrottsligheten,
men jag tror det finns andra minst lika
allvarliga frågor av samma karaktär. Vi
stärker den yttre sidan i vårt folks liv
men försvagar den inre fronten.
Vill man se sanningen i vitögat hittar
man nog saker och ting som ganska
frappanta brottslighetsorsaker: gangsterfilmen,
den sedes- och moralupplösande
bokfloden, en del veckomagasin med
dess förhärligande av den tuffa, råa,
brutala människotypen och spritbruket.
Det är ju denna typ som många unga
människor ser förhärligad i den enda
litteratur de läser. Polisrapporterna
lämnar oss inte i ovisshet om sambandet
mellan nöjesindustri, gangsterfilm,
kriminalmagasin, spritbruk å ena sidan
och brottslighet å den andra. Det borde
räcka med denna utredning, men som
jag tidigare sagt bör med systematisk
vetenskaplig forskning fältet ordentligt
klarläggas. Här, tycker jag, visar statsmakterna
en tolerans mot det mindervärdiga
och direkt skadliga som är
komplett obegriplig, om man verkligen
sätter som riktpunkt att komma åt det
onda i dess rot. Eller kanske vi inte vill.
Kanske rör man här vid alltför stora
penningintressen, och så får trafiken
fortgå i hägn av den beprisade allomfattande
friheten. Det spörsmål jag här
berört har inte ens ett spår av partipolitisk
anstrykning, men jag anser att
frågorna är av så vital art i samhällsdebatten,
att de nära nog kunde ha rätt
till en viss prioritetsställning. Regeringen
saknar säkert inte resurser att ingripa
mot import av alla dessa usla filmer,
mot sadist- och våldslitteratur, om
den vill. Jag tror att den kan räkna på
stöd från många håll.
Pressen har även ett stort ansvar. Det
synes mig som om även de stora tidningarna
nu mer än förr vore böjda för
att ge större rum åt moraliska, etiska
och kristna värderingar inför hur man
skall komma tillrätta med kriminaliteten.
Så mycket mer förvånande är det
att titt och tätt finna hurusom landets
största tidning gång på gång finner det
vara opportunt att i sina spalter oupphörligt
peka ut kristendomen som upphov
till nära nog allt ont, en brutal och
sadistisk tro, som varje ärlig och human
människa måste bekämpa. Vi värnar om
både tankens och ordets frihet och
kommer att göra det. Om man tror på
Gud — som jag gör — och att gudsfruktan
är nyttig till allt, så kan denna
ateistiska och kristendomsfientliga hållning
hos landets största tidning inte annat
än djupt beklagas.
»Avkristningen fortskrider normalt»,
sade en ledamot med tydlig tillfredsställelse
i denna kammare i en debatt
förra året, när vi diskuterade kristendomen
och skolan. Kanske han har rätt,
kanske inte. Jag tror dock att det är
många som ängslas inför den utvecklingen
och som gärna vill göra allt för
att hindra den. Jag tror att skall vi med
framgång försvara ett sant människovärde,
kommer vi inte ifrån dess sammanhang
med gudstron. En människa
kan ju inte tänkas som en »fristående
figur». Hon är vad hon är i förhållande
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Nr 2
117
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
till något högre, familjen, samhället,
Gud. Om det inte funnes några högre
värden än människan skulle jag tycka
det vara meningslöst att tala om människovärde.
Diktaturerna och hedendomen
visar detta i praktiken. Det är de
ideal vi tjänar och de normer vi följer
som ger vårt liv värde. En av våra
främsta författare har uttryckt denna
sanning i några ord, som säkert tolkar
en personlig erfarenhet:
»Det är mycket nog efter redlös färd
mot försvinnande lögnperspektiv
att äntligen finna en norm, en lag
en måttstock för ens liv.»
I de orden möter oss en allvarsfråga,
som vi varken nojsar bort, ljuger oss
ifrån eller glömmer bland tusen andra
ting.
Till sist ställer jag frågan: Vilken körriktningsvisare
fäller vi ut inte minst
för vår ungdom — teoretiskt i livsåskådningsdebatten
och praktiskt genom
det exempel vi själva ger i vår livsföring?
Häri
instämde herr Löfgren (fp).
Herr FÄLLDIN (ep):
Herr talman! Jag skall be att få ta
upp ungefär samma problem som herr
Gustafsson i Borås varit inne på. Jag
har en känsla av att man i den offentliga
debatten många gånger alltför starkt
lagt skulden till den nuvarande situationen
på det uppväxande släktet. Det
måste dock vara fel att lasta den som
kommer ut i samhällslivet för den situation
som samhället befinner sig i.
Nog är det väl så att ungdomen i alla
tider burit på en inneboende aktivitet
och handlingslust, känt samma längtan,
haft samma behov av tro och av idealbildning.
Om vi kan vara överens om
detta, måste den centrala frågeställningen
bli: Vad görs för att möta ungdomens
behov? Jag medger att man kan invända,
att det största ansvaret i detta fall
vilar på föräldrarna. Det iir självklart
att hemmets miljö och anda måste vara
av avgörande betydelse. Man får i detta
sammanhang inte glömma, att det alldeles
övervägande flertalet av vår tids
ungdom går ut i livet med ett arv från
hemmet, som bär över alla svårigheter.
Dessa duktiga och skötsamma ungdomar,
som till antalet är helt dominerande,
blir nära nog aldrig uppmärksammade
av press, radio, TV eller film. Man får
det allmänna intrycket att det som framför
allt ges utrymme hör hemma bland
det särpräglade och även bland missförhållanden
och avarter. Jag är angelägen
om att framhålla att det hör till
en demokratis förutsättningar, att missförhållanden
får och skall påtalas. Jag
kan dock inte blunda för att dessa massmedia
kan ha en ogynnsam inverkan på
barn och ungdom, som inte fått en fast
förankring i de gemensamma moraliska
och sociala värderingar och normer,
som måste till för att göra mänsklig
samlevnad möjlig.
Dagens ungdom vistas vid skolor och
utbildningsanstalter under avsevärt längre
tid än vad deras föräldrar gjorde.
Till detta kommer att mödrarna i många
fall är yrkesarbetande och därför tvingas
överlämna vården av sina barn åt
andra. Ofta läggs uppgiften på barndaghem
och lekskolor, för vilka samhället
i en eller annan form är huvudman. Inom
parentes skulle jag i detta sammanhang
vilja uttala den förhoppningen, att
förståelsen för detta problem skall öka
och ta sig det uttrycket, att den yrkesarbetande
unga hustrun den dag hon
blir mor skall våga och kunna stanna
hemma hos sina barn utan att behöva
riskera att hon, när hon är klar med
livets mest angelägna och personliga
uppgift och vänder sig till arbetsgivaren,
skall mötas av beskedet, att man
endast anställer ung arbetskraft. Möjligheter
till anställning på nytt skall ges
henne.
Det finns inget samhälleligt organ
som helt kan ersätta ett gott hem för en
ung människa. Men när utvecklingen
gått därhän, att barnen under uppväxt
-
118
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
åren i långt större utsträckning än tidigare
vistas utanför hemmet och tillbringar
alltmer av sin tid vid skolor
och institutioner, för vilka samhället på
ett eller annat sätt har huvudmannaskapet,
då har samhällets ansvar ökat i
motsvarande grad. Frågan måste då bli
hur samhället möter detta ansvar. Helt
allmänt skulle jag vilja säga, att ansträngningarna
hittills i alltför hög grad
haft materiell karaktär. Och det är kanske
naturligt.
På dessa områden är både tillgängliga
resurser och från olika håll framförda
krav mätbara, och en kompromiss
behöver inte innebära att slutmålet förfelas.
När det har gällt att finna den
gemensamma målsättningen för utbildningen
har vi inte haft några större svårigheter
att enas, och vi bygger ut i etapper
allteftersom resurserna medger. Men
utvecklingen kräver, som jag har försökt
visa, att skolan och övriga institutioner
ägnar allmän fostran och karaktärsdaning
mera intresse. På det området
blir det genast svårare — jag medger
det. Företrädare för skilda uppfattningar
i livsåskådningsfrågor har ofta
olika mening om hur denna verksamhet
borde utformas. Det förefaller som om
man har nått fram till en kompromiss
av det innehållet — grovt tecknad —■
att olika synpunkter skall redovisas så
objektivt som möjligt. Sedan överlåter
man åt den enskilde att själv välja väg
och mål. Jag tror inte att det är någon
överdrift att påstå, att denna kompromiss
i många fall har lett till att det för
den enskilde framstår som om allt kan
diskuteras, som om inga odiskutabla
regler finnes. Jag tror inte att det är
detta som dagens unga har väntat sig
eller behöver. Det är obegärligt att så
unga människor skall vara mogna nog
att fatta personlig ståndpunkt i dessa
viktiga frågor.
Det är ingen tvekan om att dessa frågor
är av principiellt ömtålig natur,
men detta får inte hindra oss från att
försöka ta fram de riktlinjer som situa
-
tionen kräver. Vår demokrati får inte
vara endast en styrelseform; den måste
också vara en livsform och åt densamma
måste ges etiskt och moraliskt innehåll.
Det är väl ingen tvekan om att
mycket av det som vi värderar så högt
i vår demokrati är sprunget ur de kristna
grundtankarna. När vår tids ungdomar
begär vägledning för att komma
till rätta med problem av mental och
etisk art, får vi inte underlåta att delge
dem de värderingar och normer, som
bärs upp av folkflertalet, som har fäste
i kristet arv och som utgör en förutsättning
för mänsklig samlevnad och för
demokratiens och samhällets bestånd.
Här krävs förtroendefull samverkan
mellan hem, skola och övriga organ som
kan påverka den unga människans personlighetsdaning.
Sedan centerpartiet motionsvis har
lagt fram förslaget vid fjolårets riksdag,
har regeringen tillsatt en kommitté med
uppgift att försöka finna formerna för
detta arbete. Vi hoppas att denna kommitté
inte skall fastna i bvråkratisk stelhet.
Centerpartiet har från samma utgångspunkter
i en partimotion krävt att
kristendomsundervisningen vid våra
skolor skall ha en positiv syn på den
kristna livsåskådningen, dess betydelse
för såväl den enskilda människan som
samlevnaden mellan människor.
Över huvud taget tror jag att alla krafter
i samhället måste satsa mer på att
komma åt orsakerna till nuvarande förhållanden
och sätta in åtgärder som är
ägnade att hjälpa ungdomarna med anpassningen
till vuxenlivet. Sysslolöshet
är all ungdoms värsta fiende. Enskilt
eller i kamraters lag måste ungdomarna
få tillfälle att ge uttryck åt sin aktivitet
och verksamhetslust. Därför är det angeläget
att alla — inte minst samhällets
olika organ — medverkar till att ge
kamratkretsens verksamhet positiv karaktär.
I detta avseende uträttas ett
otroligt värdefullt arbete av våra ideella
och politiska ungdomsorganisationer.
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Nr 2
119
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
Idrottsrörelsens betydelse för vår ungdoms
fostran kan vi nog inte överskatta.
När det gäller att ställa resurser till förfogande
för att försöka återföra de
olyckliga som spårat ur i livet, sker
detta mer eller mindre under trycket av
det tvångsläge som uppstått. De olika
metoder som används ställs ofta under
debatt. Jag skall i detta sammanhang
inte ta upp denna del av problemet utan
i stället fråga, om det inte är hög tid
att låta njuggheten vika när det gäller
att ge ett handtag åt de krafter i samhället,
som sätter in hela sin kraft på
att ge vår ungdom en sådan målsättning
och sådana ideal, som på ett radikalt
och avgörande sätt minskar behovet av
åtgärder för att återföra dem som spårat
ur.
De stora ungdomskullar som nu kommer
ut i arbetslivet ger anledning till
skärpt uppmärksamhet. De allra flesta
av våra ungdomar känner ansvar och
söker in vid skolor och utbildningsanstalter
för att stå rustade inför framtiden.
Om vi har platsbrist såväl vid de
teoretiska skolorna som vid yrkesutbildningsanstalterna
och måste avvisa dem,
kan situationen bara klaras, om vi har
en arbetsmarknad som kan suga upp
alla nytillkommande. Skulle den situationen
uppstå, att ungdomar inte kan få
plats vid våra skolor och inte heller
kan få arbete, tvingas de till den sysslolöshet
som i sig själv utgör en stor risk
för ökad ungdomsbrottslighet. Detta gäller
i synnerhet, tror jag, städerna och
större tätorter.
I detta avseende måste samhällets organ
vara beredda till kraftfulla insatser.
Utvecklingen kräver långt gående
specialisering både i yrkesutbildningen
och i de teoretiska studierna. Men lika
angeläget är att se till, att vi får ökade
utbildningsmöjligheter på bredden. Det
ökade handelssamarbete som står för
dörren kommer med säkerhet att följas
av omställningsproblem inom näringslivet,
soin i sin tur ställer ökade krav på
möjligheter till omskolning.
Ingenting kan vara angelägnare än
att intill gränsen av våra resurser ge
ungdomen förutsättningar att ta vara
på de möjligheter som framtiden erbjuder.
I samband med utbildnings- och omskolningsfrågorna
kan jag inte underlåta
att ta upp dessa från mera lokala
och regionala synpunkter. För närvarande
är situationen den, att vi i många
kommuner och i hela landsändar lägger
ned stora pengar på att utbilda och omskola
människor. När de så är färdigutbildade,
hänvisas de till arbete på något
annat håll i landet, där näringslivets
differentiering är större och därför
utbildningsmöjligheterna bättre.
I princip kan man naturligtvis inte
invända mot att vi försöker hålla arbetskraften
rörlig. Men om man är norrlänning
kan man inte undgå att märka
att rörelsen — till skillnad från räntan
som bara rör sig uppåt — här så gott
som uteslutande sker neråt landet.
Dessa bygders, för att inte säga regioners,
stora hopp är, att man skall lyckas
skapa ett rikare näringsliv. Men för
varje individ som flyttar ut minskar
möjligheterna att någon gång göra det.
Den friare marknad i vilken Sverige har
inträtt bedöms av alla komma att innebära
omställningsproblem. Om dessa tar
sig det uttrycket, att i en bygd, fattig
på företag, en driftsnedläggelse tvingas
fram och det problemet möts med
att de anställda flyttas till områden med
rikare näringsliv, kan situationen bli
helt ohållbar för dem som är kvar.
Dessa förhållanden hittar vi framför
allt ute vid våra råvarubaser, där vi
måste ha folk som är beredda att klara
första skedet i produktionskedjan. Jag
tänker här framför allt på skogens folk.
Dessa människor som fullgör ett för
vårt näringsliv så viktigt arbete kan
med full rätt göra anspråk på goda kommunikationer
och kommunala serviceåtgärder.
Men får den här utvecklingen
fortsätta, kommer efterhand förutsättningarna
för att ge dessa människor nå
-
120 Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
got så när likvärdiga betingelser att försvinna.
Och faktum kvarstår: mycket av
hela vårt välstånd vilar på dessa människors
insatser.
Ännu viktigare än att samhället anstränger
sig att göra arbetskraften rörlig
är att samhället genom aktiva lokaliserings-
och planeringsåtgärder och
kanske genom att ta hänsyn till produktionsbetingelserna
försöker hejda utflyttningen
och stimulera företagsamheten
inom dessa områden.
Herr HOLMBERG (k):
Herr talman! Finansministern var i
ett anförande på förmiddagen inne på
frågan om hur olika skattepolitiska förslag
påverkar kommunernas finanser.
Det förvånar mig att den saken inte
spelat större roll i debatten. Med undantag
för det anförande som herr Larsson
i Luttra nyss höll har nämligen den
här viktiga delen av skattedebatten inte
alls behandlats i dag. Ämnet tangeras
eljest på en mängd punkter i regeringens
budgetförslag, och det har i tidningskommentarerna
till skattepolitiken
intagit en mycket framträdande roll.
Särskilt när högern och Skattebetalarnas
förening för sin mening till torgs
framställs kommunerna som den verkligt
stora busen, som det gäller att hålla
efter, om det ska bli någon ordning
på samhällsekonomien.
Debatten om kommunernas framtida
roll inskränker sig för övrigt numera
inte bara till frågan om skattepolitiken.
Allt oftare formar sig kritiken också till
att krav på en allmän översyn av förhållandena
mellan central och lokal
samhällsförvaltning.
Till detta krav kan man emellertid
komma från helt olika utgångspunkter.
Det finns som bekant en borgerlig strävan
att så mycket som möjligt begränsa
kommunernas rörelsefrihet. Den linjen
framfördes med stor energi i samband
med kommunallagsrevisionen för
några år sedan. Och den har fullföljts
på många områden sedan dess och går
ut på att den folkvalda samhällsförvaltningen
skall begränsas till förmän för
en privat bestämmanderätt. Det är ett
av motiven för kravet på översyn av
kommunernas förehavanden.
Den motsatta uppfattningen emanerar
främst från arbetarrörelsen och går ut
på att ökad lokal bestämmanderätt är
ett viktigt element i en demokratisk
samhällsutveckling. Den går också ut
på att det skall vara ett sådant samspel
mellan central och lokal samhällsförvaltning
att riksdagens reformbeslut inte
äventyras genom praktiska svårigheter,
framför allt av ekonomisk art, för
de lokala förvaltningarna, kommunalfullmäktige,
stadsfullmäktige och andra
som skall förverkliga reformbesluten.
Med kommunisternas betraktelsesätt
är det naturligt att se fram emot en tid
när de lokala förvaltningarna skall ha
ett mycket större inflytande än de för
närvarande har. Till ett sådant framtidsperspektiv
hör vad Hilding Hagberg
talade om på förmiddagen, nämligen
nödvändigheten av att samhället tar
hand om produktionsmedlen och åstadkommer
en planmässig hushållning för
att undgå de kriser och andra olägenheter
som följer av en privatkapitalistisk
ordning med klickvälde på det ekonomiska
området. I de nya förhållanden
som vi ser fram emot måste ovillkorligen
kommunerna komma att spela en
mycket stor roll, och med den grundinställningen
kan det inte bli tal om en
begränsning av kommunernas verksamhet,
men kanske om en annan arbetsfördelning
mellan centrala och lokala
organ. Med visshet behövs också betydande
förändringar av de lokala förvaltningsformerna,
kommunernas storlek
o. s. v. Som bekant har sådana frågor
aktualiserats redan genom de uppgifter
som kommunerna har eller som
de med mycket stor visshet kommer att
få inom den närmaste tiden. För primärkommunernas
del är det bland annat
fråga om enhetsskolans fullständiga
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Nr 2
121
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
genomförande och för landstingen stora
uppgifter i fråga om sjukvård och
yrkesutbildning.
Men i allt detta spelar de ekonomiska
relationerna mellan staten och kommunerna
en avgörande roll. Jag instämmer
härvidlag helt i finansministerns
polemik mot högerpolitiken, då han sade
att det finns ingen reson i att överflytta
utgifter från staten till kommunerna.
Kommunalskatten är nämligen
den mest betungande skatten, sade finansministern.
Det är riktigt. Han kunde
för resten ha tillagt vad vi kommunister
framfört vid en mängd tillfällen när
denna fråga diskuterats, nämligen att
skatteövervältringen på kommunerna
också är förkastlig därför att det är en
politik till fromma för de stora inkomsttagarna
och i motsvarande grad ökar
skattebördan för dem som har mindre
inkomster. Det finns som sagt varken
reson eller rättvisa i en sådan politik.
Men trots allt har den varit ett mycket
framträdande kännetecken även på regeringens
politik under många år. Exemplen
härpå är otaliga och har från den
kommunistiska gruppens sida anförts
vid många tillfällen här i riksdagen.
Herr Larsson i Luttra har givit några
prov på hur det gått för primärkommunerna
därvidlag, och det är likadant
för landstingen. Det har t. ex. blivit en
50-faldig ökning av landstingens avgifter
till de statliga undervisningssjukhusen
på grund av skatteövervältringen.
Jag skulle tro att herr Larsson i Luttra
har alldeles särskild anledning att intressera
sig för den saken, eftersom det
var hans partichef som på sin tid tog
initiativet till denna anordning, när han
var inrikesminister.
Om det går som regeringen vill skall
nu också statsbidragen till kommunerna
med anledning av ortsavdragsreformen
avvecklas. När den manövern är klar
— antingen den genomföres omedelbart,
som högern vill, eller i snabbare
tempo än vad riksdagsbeslutet förutsatte,
som besparingsutredningen önskar,
eller såsom regeringen föreslagit — så
blir det i alla fall en genomsnittlig
skattehöjning för kommunerna på 2 kronor
per skattekrona. Högern vill som
sagt att den saken skall genomföras
omedelbart.
Jag kan inte avstå från att i detta
sammanhang erinra om hur perfekt finansministern
behärskar det gamla knepet
att ta igen på gungorna vad han
förlorar på karusellen. Det finns en
mycket stark opinion ute i kommunerna
mot skatteövervältringen och speciellt
mot de komplikationer som följt med
ortsavdragsreformen, och därför säger
nu finansministern, att man inte kan
bete sig så mot kommunerna, som högern
och partivännen herr Ericsson i
Kinna vill. Regeringens avsikter därvidlag
har framgått av propositionen
om omsättningsskatten och bör vara
lugnande för kommunerna, anser finansministern.
Ja, hur förhåller det sig egentligen
med den saken? Besparingsutredningen
gick mycket långt på högerlinjen. Den
ville beskära kommunernas statsanslag
under en femårsperiod med respektive
62, 69, 73, 54 och 28 miljoner kronor.
Det ville finansministern alltså inte vara
med på med hänsyn till kommunernas
ekonomiska trångmål — och naturligtvis
också med hänsyn till den starka
opinionen från hans egna partivänner
ute i kommunerna. Och det gjorde han
rätt i! Men i stället tog regeringen nu
genom omsättningsskatten inemot 100
miljoner kronor per år av kommunerna.
I båda fallen handlar det om en principiellt
förkastlig linje i skattepolitiken.
Det ställer också kommunerna inför
oerhörda praktiska svårigheter. Redan
nu börjar kommunerna på grund av sitt
ekonomiska trångmål alt motsätta sig
reformer, som de i och för sig anser
vara i allra högsta grad önskvärda. Detta
gäller bl. a. en del nya arbetsuppgifter,
som man enligt min mening med
stor rätt förmenar att landstingen så
småningom skall ta på sig, men som
122
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
landstingen inte vill ta på sig med motiveringen
att staten övervältrar så stora
ekonomiska bördor på landstingen.
En sådan utveckling är naturligtvis söt
lukt för högern och andra fiender till
en demokratisk reformpolitik. Den
bromsar upp och omintetgör i vissa fall
beslut, som riksdagen funnit önskvärda.
Ur arbetarrörelsens synpunkt är det
däremot angeläget att snabbt få till stånd
en radikal ändring därvidlag, så att reformpolitiken
inte hämmas utan i stället
befrämjas.
Vi kommunister har i många motioner
de senaste åren försökt utverka bättre
villkor för kommunerna. Nonchalansen
mot förslag i den riktningen har nu
lett till en närmast krisartad situation
i många kommuner, och med säkerhet
kommer mycket stora svårigheter att
uppstå inom kort tid. Inte minst med
hänsyn till enhetsskolans utbyggnad
måste större hänsyn tagas till kommunernas
svåra situation. Därav ser vi
emellertid ingenting i regeringens proposition.
Vi har i en motion till årets riksdag
också pläderat för en genomgripande
översyn av de problem det här gäller.
Som jag tidigare sagt anser vi, att en
sådan översyn skall gälla inte bara de
ekonomiska relationerna mellan staten
och kommunerna utan också annat av
stor betydelse för den lokala förvaltningens
arbete, t. ex. utformningen av
kommunernas storlek på sådant sätt,
att man möjliggör en rationell förvaltning.
I avvaktan på resultatet av en sådan
mera genomgripande omprövning
vill vi emellertid att man åtminstone
på några punkter, som är vitala i detta
sammanhang, skall ge kommunerna
bättre ekonomiska arbetsmöjligheter,
bl. a. att ge kommunerna en frist på ytterligare
tre år när det gäller statsanslaget
till kommunerna efter ortsavdragsreformen,
alltså minst tre år till med
full kompensation.
Jag är dock angelägen om att understryka,
att översynen inte skall stanna
bara vid sådana enskilda detaljer, även
om de i och för sig är mycket betydelsefulla.
De metoder statsmakterna nu
tillämpar i sitt ekonomiska förhållande
till kommunerna attackerar nämligen
den demokratiska linjen över huvud
taget i fråga om skatteprinciperna och
kommunernas rörelsefrihet. Det är ett
mycket stort ämne, som man inte löser
med ingripanden i en eller annan detalj,
utan det måste bli föremål för en
omfattande omprövning i syfte att befrämja
en demokratisk samhällsutveckling.
Herr talmannen tog nu ledningen av
kammarens förhandlingar.
Herr MELLQVIST (s):
Herr talman! I sin petitaskrivelse
framhåller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att under femårsperioden 1953—
1958 har bilantalet och vägtrafiken mer
än fördubblats. Antalet personbilar har
sedan år 1953 ökat med 19 procent i
genomsnitt per år och personbilstrafiken
med 16 procent. I den av förra årets
riksdag i princip antagna »Vägplan för
Sverige» beräknas år 1965 antalet personbilar
uppgå till mellan 1,4 och 1,6
miljoner och det totala bilbeståndet till
mellan 1,6 och 1,8 miljoner enheter.
Men redan nu kan med säkerhet fastslås,
att denna prognos väsentligt kommer
att överskridas. Årsskiftet 1958/
1959 uppgick antalet personbilar till ca
1 miljon. År 1959 såldes omkring
160 000 personbilar enligt de beräkningar
som nu föreligger.
Denna stora bilpark trängs nu om utrymmet
på våra vägar. Mot denna bakgrund
föreslår kommunikationsministern,
att väganslaget för 1960/61 skall
ökas med 105 miljoner kronor i förhållande
till innevarande budgetår. Detta
innebär, att vägarna kommer att få 30
miljoner kronor mer än vad besparingsutredningen
föreslagit. Anslaget för gatubyggandet
i städerna ökar från 90 till
115 miljoner kronor.
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Nr 2
123
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
Svenska folket har blivit ett alltmer
bilåkande släkte, som med förtjusning
satsar miljarder kronor varje år för att
så fort som möjligt kunna förpassa sig
från en punkt till en annan. Ingen kan
förneka, att bilismen skapat bättre kontakt
människor emellan och ökat våra
möjligheter att förutom resor till och
från arbetet bese såväl vårt vackra land
som andra länder. Teoretiskt borde bilresorna
kunna ske utan alla de fruktansvärda
komplikationer, som följer i
deras spår. Men tyvärr reagerar icke
den mänskliga faktorn som den borde
göra. Det blir ofta höga hastigheter,
våldsamma omkörningar, framför allt
där god sikt saknas, alkoholförtäring
som även vid små doser förlamar reaktionsförmågan,
skryt med 100-milakörningar
utan uppehåll på så och så kort
tid, där vederbörande chansar och helt
bortser ifrån hastighetsbegränsningar
och övergångsställen. Det är ungdomar,
som samma dag de fyllt 18 är färdiga
med körkortet och då i våldsam fart
skall imponera på sina kamrater på färd
till eller från festtillställningar och pressar
upp bilen i en hastighet som varken
den eller vägen tillåter.
Resultatet av den bilkörning, som sker
då förnuftet och omtanken är lika långt
borta som farten är uppdriven, kan vi
vid varje års slut avläsa. Det är dystra
siffror, som talar sitt språk om fasansfulla
ögonblick före katastrofen, stönanden
och lidande från dem som ännu
är vid liv, svåra och plågsamma sjukhusvistelser,
som kan resultera i ett
återställande men som lika gärna kan
ge bestående invaliditet för hela livet.
Det som var meningen att bli en minnesrik
utflykt för hela familjen slutade
i en frontalkrock med den förfärligaste
tragedi.
Under åren 1950—1958 har enligt Statistisk
årsbok vid vägtrafikolyckor dödats
7 560 personer. De skadades antal
för samma tid utgjorde 143 854. Enligt
NTF:s siffror för år 1959, som bygger
på tidningsklipp och som är ca fem
procent lägre än de officiella, dödades
i trafiken under december månad 106
människor. Sammanlagt har 929 personer
trafikdödats under det gångna
året. Under tioårsperioden 1950—1959
har i vägtrafikolyckor omkommit 8 489
personer eller lika många som samtliga
invånare i Norrtälje stad.
Dalarnas största fackförening är Metalls
avdelning i Borlänge, som har
4 220 medlemmar. Alla dessa representerar
antalet omkomna på våra vägar
under fem år. Hela denna riksdag med
dess 382 ledamöter motsvarar det antal,
som dödas på våra vägar under
fyra månader. I tider, när vi diskuterar
hur det skall bli med den låga befolkningstillväxt
vi har här i landet, omkom
i 1959 års trafik 114 barn under 14 år,
och enbart i december samma år var
det sex barn som fick sätta livet till.
Förutom de outplånliga spår trafikolyckorna
efterlämnar tillkommer ekonomiska
kostnader och förluster såväl
för enskilda som för hela samhället.
Sjukhusvistelserna drar väldiga kostnader,
som vi alla får betala. Bara försäkringskostnaderna
beräknas uppgå till 1
miljard kronor, eller lika mycket som
omsättningsskatten skall ge för att samhället
bland annat skall kunna ge den
vård som kräves.
Vi börjar bli avtrubbade när det gäller
att reagera inför vägtrafikolyckorna,
som varje dag kräver tre döda och en
mängd skadade. Eller känner vi vår
egen vanmakt i motorismens tidevarv?
Visst händer det olyckor med dödlig
utgång även vid andra kommunikationsmedel
som tåg och flyg. Vi känner oss
djupt berörda inför den flygkatastrof,
som drabbade SAS då ett Caravelle-plan
störtade intill Ankara och som medförde
42 personers hastiga bortgång. Men
antalet olyckshändelser inom dessa områden
är oändligt litet mot dem som
sker på våra vägar.
Har då ingenting gjorts för att skapa
större tryggbet på våra alltmer trafikerade
vägar? Stora vägarbeten pågår
124
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m.
över hela landet som syftar till att göra
vägarna mera körsäkra. Forskning pågår
inom olika områden för att nå fram
till större trygghet. NTF och andra organisationer
har genom kampanjer och
upplysningar säkerligen bidragit till att
dämpa den omdömeslösa körningen.
Statspolisen bedriver inte minst bland
barnen en föredömlig undervisning i
trafikkunskap i skolor och på annat
sätt. Säkerhetsbälten har genom en
framgångsrik kampanj inmonterats av
praktiskt taget alla ansvarskännande bilägare.
Icke minst de läkare som får lov
att ta hand om de skadade har gjort förtjänstfulla
insatser för att få fram skyddande
anordningar av skilda slag för
att kunna förebygga alltför stora skador
vid kollisioner.
Förre landshövding Mossberg föreslog
bland annat i sin stora trafikutredning,
att en hastighetsbegränsning
vid SO eller 90 km/timmen skulle införas.
Av skilda anledningar kom ej detta
förslag till utförande. Diskussionen rör
också problemet om det är hastigheten
som är en av de väsentligaste orsakerna
till olyckorna. Under år 1959 tillskrives
145 olyckor med dödlig utgång för hög
fart. När vi alltså inte kan komma förbi
den höga hastighetens inverkan vid vägtrafikolyckorna
borde ett allvarligt försök
med hastighetsbegränsning komma
till stånd. I ett eller flera län kunde
under en försökstid av exempelvis ett
år hastigheten begränsas till 80 eller 90
km/timmen för att på så sätt få fram
ett material, som därefter kan jämföras
med olycksfrekvensen under en tidigare
motsvarande period.
Med stor tillfredsställelse konstateras,
att 1960 skall bli ett trafiksäkerhetsår.
Kommunikationsministern föreslår en
ökning av anslaget till NTF med 100 000
kronor till 650 000 kronor. Med all respekt
för regeringens strävan att hålla
utgifterna inom en hård ram, så borde
nog detta anslag ha höjts icke med de
nu föreslagna 100 000 kronorna utan
med 500 000. Här gäller det att om möj
-
m.
ligt och inom en kort tidrymd komma
till rätta med vårt lands i modern tid
största problem. Vi får hoppas, att den
planerade kampanjen ändå skall kunna
genomföras med sådant resultat, att vägtrafikolyckorna
kan reduceras. Det anstår
inte, herr talman, ett kulturland
som vårt att varje år offra så många
människoliv på brådskans altare, därför
att var sjätte invånare har ett motorfordon.
Hjälper inte den nu planerade
kampanjen till några bestående
framsteg måste andra medel till.
Framför allt alla löneanställda i vårt
samhälle reagerar hårt mot skattefusk.
Själva får de på öret betala skatt på
sina inkomster. Vissa andra grupper
däremot erlägger skatt på en inkomst,
som inte alls svarar mot den standard
de lever på. Att på detta sätt övervältra
sina medborgerliga skyldigheter på
andra grupper är något som många tilllämpar
i den tron, att de därmed skadar
stat och kommun, då det i själva
verket är de lojala medborgarna som
får betala både för sig själva och andra.
Dagens Nyheter har i några uppmärksammade
artiklar påtalat skattefusket
och skatteflykten. Det är, säger tidningen,
»varje medborgares absoluta skyldighet
att ärligt deklarera sina inkomster
och betala skatt enligt de grunder
som riksdag och kommuner fattat. Vill
man ändra beskattningens omfattning
och fördelning, får det ske på politisk
väg, inte genom skatteskolk».
I veckotidningen FIB påtalar en känd
taxeringsordförande i ett av landets viktigaste
taxeringsdistrikt, att staten undanhålles
skatter till ett belopp av en
eller annan miljard. Det är således inga
småsmulor som faller utanför den skatteplikt
vi har i vårt samhälle.
Förra årets höstriksdag införde omsättningsskatten
med tillämpning från
den 1 januari 1960. Fördelen med denna
skatt är bland annat att alla inkomsttagare
måste erlägga den. Vi får hoppas,
att denna form av beskattning blir ett
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Nr 2 125
verksamt medel för att komma åt skattesmitarna.
Vid 1956 års riksdag beslutades om
en utbyggnad av taxeringsväsendet. Huvudsyftet
var att skapa ökad effektivitet
i taxeringsarbetet med sikte främst
på en förbättrad granskning av mera
svårkontrollerade deklarationer. Denna
utbyggnad pågår, även om det kunde
ske i något snabbare takt. För nästa
budgetår begär inrikesministern, att 50
taxeringsassistenttjänster skall inrättas
från den 1 januari 1961. Genom dessa
tjänster, som kommer taxeringsorganisationen
till del, är det att förvänta att
kontrollen av deklarationerna kommer
att bli så effektiv som möjligt och att
därmed skatt får erläggas för den verkliga
inkomsten. Alla löntagare har rätt
att kräva en rättvis beskattning av alla
skattskyldiga.
Herr HECKSCHER (h):
Herr talman! Under förmiddagens diskussioner
berördes en fråga som även
tidigare rätt mycket debatterats här i
kammaren, nämligen frågan om de olika
partierna — vare sig de borgerliga
partierna sinsemellan eller för den delen
också alla andra partier -— skulle ha
möjligheter att samverka eller om det —
som någon uttryckte det — har gått dithän,
att vi kört fast och inte längre kan
arbeta tillsammans, att vi förlorat förmågan
att göra kompromisser. Jag
skulle därför gärna, herr talman, till att
börja med vilja säga ett par ord om förutsättningarna
för att man skall kunna
göra en kompromiss.
Den första förutsättningen för att
man skall kunna göra en kompromiss
är att man vet vad man vill, och den
andra förutsättningen för att man skall
kunna göra en kompromiss är att man
gör klart för alla andra vad man vill.
Först sedan man gjort detta kan man
möjligen tänka sig att komma överens,
att göra eftergifter som för fram till ett
påtagligt resultat.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
:- Det brukar ibland riktas anklagelser
mot högern för att vi skulle ha förlorat
n förmågan att göra kompromisser. Jag
i- tror att det är oriktigt, och som ett exi-
empel på det skulle jag vilja hänvisa till
;t en rätt färsk erfarenhet.
a Under en lång följd av år har vi från
a högerns sida kritiserat regeringens ekoe
nomiska politik. Det har varit och är
a fortfarande vår ständiga angreppspunkt
0 på regeringen, att vi anser dess ekonos
miska politik i många hänseenden vara
a oriktig. I höstas hade vi i denna kaml"
mare en bitter debatt, där man från re:t
geringens sida ivrigt angrep högern sår
som varande opålitlig eller åtminstone
t alldeles inne på felaktiga vägar när det
gäller utrikespolitiken. Det hindrar
emellertid inte att herr statsrådet och
a chefen för handelsdepartementet och
jag i en debatt angående den ekonomiska
utrikespolitiken häromdagen i
Europarådet befann oss på praktiskt taget
samma linje. I fråga om den ekono5.
miska utrikespolitiken, där Sverige unn
der det sista året blivit tvunget att ta
1 ett mycket väsentligt och viktigt avgöi-
rande, föreligger det en enighet; man
a har kommit fram till en på det hela ta3.
get gemensam ståndpunkt. Naturligtvis
a finns det vissa nyansskillnader, men i
_ huvudsak kan vi uppträda på en samt-
lad linje.
n Jag tror att det är viktigt med hänsyn
p- till den politik som skall föras, att man
g kommit fram till en sådan gemensam
It ståndpunkt. Den innebär för det första,
r- att vi är överens om mellan de demoa
kratiska partierna här i landet, att Sverige
icke kan ansluta sig till Romavtatt
let, att Sverige inte kan ingå i den väst
is
eurpeiska ekonomiska gemenskapen,
n den s. k. sexstatsgruppen. Den innebär
11 för det andra, att det nybildade väst
n
europeiska frihandelsområdet, i vars
1. bildande Sverige har spelat en mycket
n väsentlig roll, skall ha vår helhjärtade
s, medverkan. Jag tror i själva verket, att
tt samverkan inom sjustatsgruppen håller
på att fördjupas och vidgas, och det
126 Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
förefaller mig inte osannolikt, att sammanhållningen
i den gruppen så småningom
kommer att visa sig minst lika
hållbar som sammanhållningen inom
sexstatsgruppen.
Men — och det är den tredje punkten
— jag tror också att vi är överens
om att denna uppdelning i olika grupper
med de sex för sig och de sju för
sig är olycklig både ur allmän europeisk
synpunkt och ur svensk synpunkt.
Jag tror i varje fall inte att vare sig
statsrådet Lange eller jag har känt någon
tvekan, när vi yrkat på att man
skall försöka gå vidare på vägen mot en
mera fullständig ekonomisk samverkan
i Västeuropa. Jag tror också — ehuru
den saken hittills inte varit föremål för
diskussioner i samma omfattning — att
alla de typer av samverkan, som det här
är fråga om, är möjliga endast om vi anpassar
oss efter exempelvis Förenta staternas
och Kanadas bestämda krav att
inte bli föremål för någon diskriminering
som skulle stå i strid mot bestämmelserna
i GATT. Jag tror att vi alla
är på det klara med att detta måste betyda,
att hur än de olika grupperna i
Europa utvecklar sig — vare sig de
kommer att gå fram var för sig eller
kommer att kunna sammansluta sig till
en större enhet — måste den politik de
för gå i riktning mot ett friare handelsutbyte,
mot avlägsnande av handelshinder
inte bara inom Europa utan i världen
som helhet. Ur svensk synpunkt är
detta numera ett direkt intresse. Sverige
har blivit ett exportland, ett land vars
välstånd i oerhört hög grad beror på
våra möjligheter att delta i ett fritt handelsutbyte.
Vi har mera att vinna än att
förlora därpå. Den gamla parollen »Sverige
åt svenskarna» räcker inte längre
till. Sverige är inte tillräcklig marknad
för svenskarna. Vi måste söka utrymme
på andra håll också.
Den ofta diskuterade frågan om de
underutvecklade länderna och deras
ställning har också berörts tidigare i
dag av herr Cassel. I detta sammanhang
har Sverige gjort en viss insats när det
gäller s. k. teknisk biståndsverksamhet.
Jag har själv varit så pass mycket engagerad
i detta arbete, att jag starkt känner
att det är betydelsefullt och att det
måste fullföljas. Men samtidigt tror jag
att vi bör vara medvetna om att man
inte kan lösa problemen på detta område
med enbart teknisk biståndsverksamhet.
Det behövs två andra saker,
som i själva verket är viktigare.
Det ena är investeringar, att kapital
skall kunna ställas till förfogande för
utveckling av dessa länder — och då
givetvis på kommersiellt betryggande
villkor, ty man kan inte tänka sig att de
stora kapitalkrav som föreligger tillgodoses
genom något slags socialt betingad
hjälpverksamhet. Det andra är
att de s. k. underutvecklade länderna,
om de någonsin skall kunna bli annat
än underutvecklade, måste få möjlighet
att själva delta i ett vidare handelsutbyte,
att själva sälja sina varor på de
mera utvecklade ländernas marknader.
Vi måste alltså vara beredda på och räkna
med att det friare handelsutbyte
inom den västliga världen, som vi för
närvarande arbetar på, så småningom
— i synnerhet om den allmänna världsutvecklingen
blir tillfredsställande —-kommer att vidgas så att på våra marknader
uppträder också varor, som härrör
från andra håll än den västliga världen.
Så långt, herr talman, tror jag att vi
är överens allesammans. Men det finns
en punkt här, som vi har diskuterat
alltför litet, och det är vilka konsekvenser
på den inre ekonomiska politikens
område som följer av denna utveckling
i riktning mot ett friare handelsutbyte.
Två moment i detta har berörts tidigare
under debatten. Herr Magnusson i Borås
har i sitt anförande varit inne på frågan
om kostnadsläget: om den svenska
industrien skall kunna uthärda konkurrens
med industrien i andra länder,
måste man sörja för att dess kostnadsläge
inte blir alltför högt. Herr Cassel
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Nr 2 127
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
tog upp en annan sida: om den svenska
industrien skall kunna leverera sina varor
på vidsträckta främmande marknader,
måste den ha möjlighet att ge långfristiga
krediter, ty det går inte, i varje
fall inte på alla håll, att få sälja med
de korta krediter, som hittills brukat
anses vara det normala.
Det finns också en tredje sida av saken,
och det är frågan om de investeringar,
som det svenska näringslivet behöver
göra för att kunna anpassa sig
efter de krav som den ökade konkurrensen
ställer. Jag måste erkänna, att
jag för min del alltid varit en smula
undrande inför den inställningen, att
man skall reglera inflationsproblemet
över investeringarna i stället för direkt
över konsumtionen. Jag tror det är riskabelt
att gå fram helt och hållet på den
vägen, därför att det lätt blir så, att
man inte bereder möjlighet till de investeringar
som är nödvändiga på lång
sikt utan begränsar sig till dem som är
erforderliga för den allra närmaste
framtiden.
Jag tror också, herr talman, att de
frågeställningar som jag här berört gäller
inte alls bara de stora företagen. Det
är klart, att hittills åtminstone har det
varit så, att de företag som från svensk
sida gjort sig gällande på exportmarknaden
främst varit de större. Men det
räcker inte. Om våra mindre företag
skall kunna göra sig gällande i fortsättningen
måste också de ha möjlighet att
uppträda i konkurrens med producenter
i andra länder, dels därför att den
svenska marknaden öppnas för konkurrens
utifrån, men dels också därför att
även de svenska småföretagen måste få
möjlighet att göra sig gällande på marknader
utanför landets gränser. Och småföretagen
är också, i minst lika hög grad
som de större företagen, beroende av att
ha begränsade kostnader, att kunna göra
tillräckliga investeringar och att kunna
lämna krediter i tillräcklig omfattning.
Kanske iir problemet om kostnadsläget
och kapitaltillgången t. o. in. ännu
allvarligare för de mindre företagen än
för de större.
Vad jag nu gärna skulle önska att vi
fick från regeringens sida vore en redogörelse
för hur man sammankopplar
desssa två grupper av problem. Vilka
konsekvenser på den inre ekonomiska
politikens område är regeringen beredd
att dra av de nya handelspolitiska förhållanden,
som håller på att växa fram
och som har vuxit fram under medverkan
från svensk sida, en medverkan där
det inte funnits några meningsmotsättningar
mellan våra politiska partier?
Frågan har varit diskuterad många
gånger förut. Jag tror att en av de talare,
som står närmast efter mig på listan,
hör till dem som tagit upp spörsmålet
genom interpellationer och på
annat sätt. Men vi har ännu aldrig fått
någon ordentlig redovisning av sammanhanget
mellan den yttre handelspolitiska
ståndpunkt, om vilken vi alla är
överens, och den inre ekonomiska politik,
som hittills har vållat ganska stora
meningsskiljaktigheter mellan oss. Kanske
skulle man — och här ber jag att få
återkomma till det jag talade om i början
av mitt anförande — också när det
gäller den inre ekonomiska politiken
lättare kunna komma fram till kompromisser,
till överenskommelser, till en
gemensam politik, om man från alla
håll var beredd att diskutera denna fråga
i ett sammanhang i stället för att ta
varje bit för sig. Mycket tyder nämligen
på att för exportlandet Sverige kommer
just denna samordning av den yttre och
den inre ekonomiska politiken att bli
det viktigaste problemet under hela 60-talet.
Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:
Herr talman! Jag har inte för avsikt
att ta upp någon polemik med herr
Heckscher. Jag har i själva verket mycket
liten anledning att göra det, ty jag
är i allt väsentligt överens med honom
när han uttalar sig om de krav som
128
Nr 2
Måndagen den 25 januari 19C0 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
ställs på oss ute i förhandlingsarbetet
och om den målsättning som måste vara
vår, när vi uppträder i Europa för att
vidga marknaderna och handelssamarbetet.
Men kanske är det ändå inte ur
vägen att jag begagnar detta tillfälle för
att i någon mån komplettera herr Heckschers
framställning om det aktuella
förhandlingsläget.
Låt mig först bara erinra om att frihandelsfördraget
undertecknades i början
av denna månad och att proposition
kommer att framläggas i dagarna. Vi
kan således ganska snart se fram mot
en debatt om det materiella innehållet
och de väntade konsekvenserna av dessa
planer. Därför skall jag inte i dag ta
upp den tråd, som herr Magnusson i
Borås först spann på och som herr
Heckscher fortsatte att spinna på. Jag
vill endast gentemot herr Heckscher
framhålla, att vårt utgångsläge ändå är
ganska gynnsamt. Detta inte bara en
bedömning av detta läge från regeringshåll,
utan en sådan bedömning har också
återfunnits i pressen på många håll
i Europa. Låt mig bara peka på det förhållandet,
att exempelvis i engelsk konservativ
press håller man för sannolikt,
att de största fördelarna av det handelssamarbete,
som nu inletts med frihandelsfördragets
undertecknare, kommer
på Sveriges del.
Ratifikation och ikraftträdande förutsättes
komma att ske den 1 april i
år, men redan under mellantiden har
vissa institutioner organiserats. Ministerrådet
har trätt i funktion, och senast
under de veckor som förflutit i januari
har inte mindre än fyra sammanträden
hållits av frihandelssammanslutningens
ministerråd. Jag vill gärna bekräfta vad
herr Heckscher framhöll, att sammanhållningen
varit synnerligen god. I allt
väsentligt har enighet kunnat uppnås
trots att det förelegat många svåra frågor,
där meningsskiljaktigheter mycket
väl kunnat uppstå. Det var, får jag säga,
oväntat lätt för oss att resonera oss fram
till en gemensam ståndpunkt under den
serie av möten som hölls i Paris. Detta
vill jag beteckna som en av de mest
positiva erfarenheterna från de senaste
veckornas internationella diskussioner
om läget i Europa.
Låt mig tillfoga att våra ämbetsmän,
som ursprungligen hade ansvaret för
uppgörandet av ett konventionsförslag,
likaledes sammanträder regelbundet och
behandlar de frågor som anmäler sig
såsom en förberedelse för ministrarnas
beslut. En särskild kommitté, som är
sysselsatt med förberedelsearbeten beträffande
den organisatoriska utformningen,
har vidare tillsatts. Likaså har
ett provisoriskt sekretariat i Paris inrättats.
Herr talman! Min avsikt är inte heller
att redogöra för konventionen. Efter
den debatt, som ägde rum här i riksdagen
den 17 november, är väl detta
i själva verket ganska överflödigt. Därjämte
får, som jag nyss framhöll, kammarens
ledamöter tillfälle att återkomma
till saken i samband med behandlingen
av den proposition, som inom de
närmaste dagarna kommer att ligga på
riksdagens bord. Jag vill därför begränsa
mig till några understrykanden av
den principiella innebörden.
Till sin natur är frihandelssammanslutningen
utåtriktad. Den syftar inte
endast till en frigörelse av handeln mellan
medlemsstaterna utan också till en
fortsatt avveckling av tullarna i Västeuropa.
Den innebär ett regionalt samarbete,
man kan säga i viss mån en
vidgning och ett fördjupande av den
verksamhet, som inte utan framgång bedrivits
inom OEEC under mer än ett
decennium. Parallellt med strävandena
att åstadkomma ett regionalt samarbete
omfattande hela Västeuropa — således
även övriga OEEC-länder — är den
svenska regeringen naturligtvis beredd
fortsätta att stödja strävandena inom
GATT, valutafonden och andra internationella
ekonomiska organ för att avveckla
handelshindren på världsvid
basis.
Måndagen den 25 januari 1960 em. Nr 2 129
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
Det har ibland sagts, att den sistnämnda
uppgiften kanske i dagens läge
ter sig mera angelägen än att åstadkomma
ett intensivare regionalt samarbete.
Jag tror emellertid att vi måste
erkänna att båda metoderna behövs
samtidigt. Jag skall strax återkomma till
det. Genom vårt deltagande i frihandelssammanslutningen
blir vi i varje fall
inte befriade från skyldigheten att fullfölja
strävandena till en friare handel
i världen över huvud taget.
Europas tillfrisknande efter kriget är
nu ett faktum. Återhämtningen är fullbordad,
och vi går in i 1960-talet från
ett ganska gynnsamt utgångsläge. Det
är därför naturligt att Europa anstränger
sig att öppna sina gränser för att
skapa möjligheter till en mer omfattande
internationell handel. Vi bör också
— och det är den andra huvuduppgiften
som Europa, såvitt jag förstår, i
dessa hänseenden kommer att stå inför
under 1960-talet, en huvuduppgift
som underströks också i herr Heckschers
anförande — vi bör också, säger
jag, på olika sätt och i skilda former
öka insatserna för att påskynda utvecklingen
inom de s. k. underutvecklade
länderna både på vår egen kontinent
och i andra världsdelar. Men om vi
skall lyckas med denna uppgift att
åstadkomma en frigörelse av handeln,
måste vi i första hand bygga på ett
nära samarbete mellan oss själva. Jag
tror inte att det behöver särskilt understrykas
här, att stora marknader är
nödvändiga i det skede, vari den ekonomiska
utvecklingen nu ingått. Det är
ur den synpunkten som läget med två
handelsblock med var sina handelsregler,
existerande sida vid sida, rymmer
betydande risker för framtiden, ja kanske
t. o. m. kan medföra att ett handelskrig
bryter ut i Europa. Lyckas vi inte
undvika att utvecklingen tar en sådan
vändning, kommer vi knappast att kunna
aktivt bidra till en sund ekonomisk
utveckling inom omvärlden genom ökade
insatser till de underutvecklade län9
— Andra kammarens protokoll i9(>0. Nr
dernas fromma eller genom att skapa
ökade möjligheter för världshandeln.
Det har sagts förut och det sades vid
det sammanträde i Europarådet, som
herr Hecksclier åberopade, att Europa
måste i första hand skapa ordning i sitt
eget hus för att kunna mer substantiellt
bidra till ekonomiska framsteg ute i
världen.
Jag vill understryka att frihandelssammanslutningen,
eller EFTA som den
nu heter med de engelska initialerna,
inte tillkommit för sin egen skull eller
på grund av att det funnits något särskilt
önskemål att skapa just ett yttre
frihandelsområde mellan de sju medlemsstaterna.
Det blev en tvingande
nödvändighet att söka oss fram på den
vägen efter frihandelsförhandlingarnas
sammanbrott på hösten 1958. Det var i
själva verket den enda da återstående
möjligheten att vidga marknaderna för
svenska produkter. Vi stod aldrig inför
ett val mellan ett västeuropeiskt frihandelsområde,
omfattande alla OEEC:s
medlemsstater och delta mera begränsade
frihandelsförbund, som nu preliminärt
skapats. Vi stod i själva verket
inför valet att antingen få det yttre frihandclsområdet
eller också ingenting
alls. Det valet var inte svårt att träffa.
Vårt syfte med att försöka åstadkomma
en frihandelssammanslutning mellan
de sju medlemsstaterna var ju inte
endast att bredda marknaderna för våra
egna produkter och få en vidgad samliandel
som en utgångspunkt för en
mera världsvid expansion av handeln
mellan oss och omvärlden, utan vi trodde
också att vi därmed skulle kunna
skapa en ny grund för och en bättre
utgångspunkt för förhandlingar om ett
vidgat handelssamarbete i Europa.
Vi ansåg, som jag tror på goda grunder,
att möjligheterna för vårt land
och för övriga enskilda länder att komma
till tals med sexstatsunionen och
åstadkomma anordningar, som undanröjde
den olika behandlingen och i varje
fall eliminerade riskerna för ett
2
130
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
framtida handelskrig, som skulle vara
betydligt större om vi stode samman än
om vi var och en för sig gick till sådana
diskussioner. Jag har stärkts i den uppfattningen
sedan det visat sig, att de sex
från sina utgångspunkter alltjämt söker
förhindra en kontakt direkt mellan de
två handelsgrupperingarna och i stället
uttalar sig för förhandlingar mellan
sexmaktsunionen å ena och varje enskild
medlemsstat å andra sidan. Vi underströk
vidare i samband med överläggningarna
i Saltsjöbaden i somras,
då ministrarna från de sju länderna
sammanträdde och fattade beslutet att
inrätta ett frihandelsförbund, att dess
yttersta syfte var att åstadkomma ett
vidare europeiskt samarbete. Frihandelsförbundet
blir så konstruerat, att en
anknytning till sexstatsunionen snarast
skall kunna ske. Införandet av de nya
handelsreglerna och avveckling av handelshindren
skall sålunda följa en likartad
tidtabell. Skulle man inom sexstatsunionen
gå snabbare fram, föreligger
samma möjligheter inom frihandelsförbundet
att påskynda handelns
frigörelse mellan medlemsstaterna.
Det har också i alla sammanhang betonats,
att även om frihandelsförbundet
bör vara så starkt, att det till nöds
kan stå på egna ben, är ändå dess
slutliga syfte att bilda utgångspunkt för
ett vidare samarbete.
En vädjan om ett närmande mellan
de två handelsgrupperingarna var jag
i tillfälle att rikta till Europarådet vid
dess sammanträde i september. Jag kunde
till min glädje också konstatera, att
det bland parlamentarikerna i Europarådet
fanns en betydande förståelse för
nödvändigheten av ett sådant samgående.
Majoriteten var mycket angelägen
om att Europa inte skulle möta framtiden
handelspolitiskt och ekonomiskt
splittrat. Detta kom också till uttryck i
en rekommendation, som antogs av rådet
på förslag av dess ekonomiska och
politiska kommitté, i vilken herr Heckscher
presiderar. Man rekommenderade
där att de två grupperingarna i Europa
snabbt borde söka komma samman till
förhandlingar och att man härvid skulle
använda sig av OEEC.
Det fattades också i samband med att
ministrarna från de sju länderna sammanträdde
i november ett beslut om att
man skulle fullfölja denna tanke genom
att direkt till Europakommissionen,
en av de myndigheter som tillskapats
för sexmaktsunionen, och till de
olika medlemsländerna i denna union
tillkännage vår önskan att komma till
diskussioner med de sex. Vi antydde
också att vi ville bibehålla OEEC för
att därigenom äga ett kontaktorgan som
lämpligt forum för dessa förhandlingar.
Vi har också i andra avseenden låtit
vår önskan att åstadkomma ett vidare
samarbete komma till uttryck, bl. a. på
det sätt att vi velat förlägga det preliminära
sätet för EFTA:s sekretariat till
Paris. På sista tiden förefaller det emellertid
som om man från fransk sida
blivit mera betänksam, om man skall
lämna ett sådant medgivande.
Sekretariatet har därför endast preliminärt
fått Paris såsom säte.
Något närmande mellan de två blocken
kan vi ännu inte tala om. Vi har
väntat på en förklaring från de sex”
sida, att det inom sexmaktsunionen
verkligen föreligger en vilja till förhandlingar.
Men en sådan deklaration
har icke erhållits. Man förklarar sig
bara vara villig att överväga förhandlingar
med varje land för sig. Man har
vidare från sexmaktsunionens sida försökt
att skjuta andra frågor i förgrunden.
På sistone har man där mer och
mer intresserat sig för att i nuvarande
läge få till stånd en diskussion om de
världsomspännande frågorna för handeln.
Vi kan, har man förklarat, väl
tänka oss att ta upp överläggningar med
enskilda länder utanför sexstatsunionen
men överläggningarna måste i huvudsak
följa GATT-reglerna. Tullmedgivanden,
som vi kan vara villiga att lämna och
som ansluter sig till vår plan för avveck
-
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Nr 2 131
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
iingen av tullarna mellan oss själva,
måste vara begränsade. Vi är inte villiga
att till europeiska länder i ett frihandelsförbund
lämna andra tullmedgivanden
än dem som vi är beredda att lämna
till andra länder utanför Europa.
Man skall naturligtvis ha klart för sig
att det föreligger vissa likheter mellan
det nya frihandelsförbundet och sexstatsunionen.
De har likheter i sina handelsregler.
Båda syftar till att vidga
marknaderna, att avskaffa handelshindren
under en viss period. De syftar också
till vidare samarbete i andra avseenden.
Båda fördragen innehåller bestämmelser
som kan reglera konkurrensförhållandena.
Det föreligger också andra
likheter mellan EFTA-fördraget och
Rom-avtalet.
Men det finns också väsentliga olikheter,
det kan inte nog understrykas.
Sexmaktsunionen är ändå primärt ett
politiskt förbund. Jag tar gärna fasta på
den klara deklaration som herr Heckschcr
avgav för en stund sedan, att inte
heller han ansåg att det kunde vara
praktisk politik från svensk sida att
överväga en anslutning till sexmaktsunionen.
Jag är tacksam för den deklarationen.
Hittills har detta förbund dominerats
av förbindelserna mellan Tyskland
och Frankrike. Det skulle vara mig
främmande — det vill jag för att undvika
varje missförstånd understryka —
att underskatta betydelsen i och för sig
av att det råder ett vänskapligt förhållande
mellan stormakterna i Kontincntaleuropa.
Det måste i och för sig vara
tillfredsställande, om man här i Europa
kan se fram emot ett definitivt slut på
de långvariga, ja, mer än hundraåriga
strider, som vår världsdel fått uppleva.
Men man kan ställa sig frågande till
om det är nödvändigt för en sådan förståelse
mellan de två stormakterna att
andra länders handel utsätts för diskrimination
och att det samarbete som nu
pågått i mer än tio år inom OEEC plötsligt
avbryts och att de principer som
ligger till grund för detta samarbete
nu överges.
Naturligtvis finns det olika uppfattningar
inom sexmaktsunionen, och vi
har varit väl medvetna om detta. Men de
ansvariga myndigheterna och de beslutande
organen har inte tillkännagivit
någon förhandlingsvilja hittills, även om
enskilda medlemsstater, ja, till och med
enskilda regeringsmedlemmar i dessa
stater, förklarat sig ha ett positivt intresse
av sådana diskussioner.
Det förefaller emellertid som om attityden
på sista tiden stelnat ytterligare.
Det har förelegat en allt starkare benägenhet
att i stället för de regionala frågorna
skjuta de världspolitiska spörsmålen
i förgrunden. Man har inte ens dragit
sig för att ifrågasätta, om OEEC över
huvud taget har någon uppgift. Ja, man
har angripit OEEC, kanske för att ytterligare
fördjupa klyftan och öka motsättningarna
i vår världsdel.
Jag tror att man i viss mån får söka
förklaringen härtill dels i den traditionella
protektionism, som alltjämt
präglar fransk ekonomisk politik, men
dels också i en bestämd önskan från
tysk sida att i nuvarande politiska läge
så långt som möjligt tillmötesgå franska
intressen och franska önskemål härvidlag.
Det har varit ganska intressant för
mig att ta del av de Gaulles memoarer,
fast jag får erkänna att jag bara hunnit
göra det flyktigt ännu. Här kan man
finna mycket som tyder på att vad de
Gaullc, som ändå är den nuvarande
franska regimens ledare, eftersträvar
är knappast ett mera allomfattande ekonomiskt
samarbete i Europa utan någonting
helt annat. Jag skulle vilja säga,
att det närmast påminner om ett försök
att återuppliva Karl den stores rike
på den europeiska kontinenten, från
vilket anglosachsarna och andra mera
perifera länder skulle vara helt utestängda.
Under sådana omständigheter
måste man bedöma förutsättningarna
alt komma fram till en snar uppgörelse
132 Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m.
mellan de sex och de sju som ganska
små för närvarande.
Möjligheterna härtill är naturligtvis
inte bara beroende av uppfattningarna
inom sexmaktsunionen. Detta var även
herr Heckscher inne på. Förenta staternas
syn på de europeiska problemen
kan i hög grad inverka på våra möjligheter
att komma fram till en lösning,
det är jag överens med herr Heckscher
om. Däremot vill jag inte utan vidare
dra den slutsats, som jag tyckte att
herr Heckscher gjorde, att vi under alla
förhållanden bör notera och följa den
uppfattning som Förenta staterna har.
Det kanske ändå föreligger vissa möjligheter
för oss att påverka den uppfattningen,
och vi har sannerligen redan
gjort försök i den riktningen.
Jag vill emellertid understryka, att i
Amerika har man från början med ganska
allmän tillfredsställelse hälsat tillkomsten
av sexmaktsunionen. Jag skall
inte här försöka analysera vad som ligger
bakom denna positiva inställning,
men naturligtvis — det kan väl ändå
sägas — har den federalistiska uppfattningen
i Amerika spelat en roll. Man vill
gärna se sexmaktsunionen som ett försök
att i Europa skapa ett Europas förenta
stater, som kan hända skall visa
sig, enligt amerikansk uppfattning, lika
välgörande för den europeiska utvecklingen
och för Europas möjligheter att
bidra till den ekonomiska utvecklingen
över huvud taget i världen, som en gång
tillkomsten av Amerikas förenta stater
var för den kontinenten och för dess
insatser i världen i övrigt. Naturligtvis
har man förstått att det är tillfredsställande
att det inte föreligger någon konfliktsituation
mellan Frankrike och
Tyskland. Just för att undvika att en
sådan situation uppkommer är man beredd
att betala ett visst pris. Därför har
Amerika redan från början med sympati
och förståelse omfattat sexmaktsunionen.
Tyvärr kan vi inte säga att
samma känslor mött oss i våra försök att
skapa ett yttre frihandelsområde. Un
-
m.
der de frihandelsförhandlingar som ägde
rum i Paris fram till december 1958
förhöll sig Amerika ytterligt passivt.
Man ville på intet sätt inta en ståndpunkt
som skulle ha kunnat ge sexmaktsunionen
och dess medlemsstater den
uppfattningen, att Amerika var berett att
utöva en press på denna sammanslutning
till förmån för ett vidare europeiskt
samarbete.
Samma uppfattning har sedan ofta
kommit till uttryck i den amerikanska
tidningspressen. I och för sig är man
inte fientlig till det nu bildade mindre
frihandelsförbundet, och man ställer
sig inte heller främmande till tanken på
ett vidare ekonomiskt samarbete i Europa.
Men man vill inte ta något initiativ
i detta syfte och man är inte beredd att
låta den amerikanska handeln eller de
amerikanska intressena lida någon skada
på grund av tillkomsten av ett frihandelsförbud.
Man är mycket angelägen
om att ett sådant förbund skall följa
GATT-reglerna. Jag behöver nog inte
framhålla att vi känner oss övertygade
om att EFTA-konventionen uppfyller
dessa krav. Sedan är det en annan sak
att GATT-reglerna inte alltid är så klart
formulerade, utan att det måste inom
GATT träffas ett särskilt beslut i denna
fråga. Vi räknar med att så skall ske i
maj månad.
I det betalningsläge, som Amerika nu
råkat in i, föreligger helt naturligt viss
risk för en nyvaknad protektionism.
Dollaravtappningen är f. n. ganska stark,
och alla är överens om att Förenta staterna
inte i fortsättningen kan förlora
4 å 5 miljarder dollar om året. Men om
man närmare analyserar betalnings- och
handelsutvecklingen — herr Ohlin har
för resten nyligen gjort det i en artikel
— skall man finna att även om balansen
i den amerikanska handeln utvecklats
otillfredsställande under det senaste
halvåret, har Förenta staterna alltjämt
ett överskott i sina löpande transaktioner.
Underskottet i betalningarna sammanhänger
dels med den militära hjälp
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Nr 2
133
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
som Förenta staterna lämnar med dem
allierade länder, dels med den ekonomiska
hjälp som lämnas till länder vilka är
i särskilt starkt behov därav. Tar man
bort de belopp som dessa två verksamhetsgrenar
drar, uppvisar den löpande
balansen ett överskott även under 1959.
Därför är med denna utgångspunkt kravet
från amerikansk sida på en sänkning
av tullarna i Europa inte särskilt sakligt
starkt underbyggt.
Det måste emellertid konstateras att
det i Förenta staterna råder en psykologisk
oro som kan vara en politisk realitet
att räkna med. Man betraktar såsom
mycket allvarligt varje steg som
skulle kunna medföra ett försämrat konkurrensförhållande
för de amerikanska
varorna i andra länder. Detta är bakgrunden
till att Förenta staterna visat
tveksamhet inför frihandelssammanslutningen
och även orsaken till Förenta
staternas bristande intresse för ett handelspolitiskt
samarbete mellan de sex
och de sju.
Vi har från sjustatsgruppens sida svarat
att vi är fullt medvetna om att det
samarbete vi skapar och de former för
detta samarbete, som vi väljer, måste
stå i överensstämmelse med GATT-avtalet
och våra övriga skyldigheter och
förpliktelser inom andra internationella
ekonomiska organ. Vi har också framhållit
att den amerikanska varuexporten
i själva verket utsättes för större
svårigheter genom sexmaktsunionens
existens än genom frihandelsförbundets.
Visserligen tar vi bort tullarna mellan
frihandelsförbundets länder utan att
automatiskt utsträcka dessa medgivanden
till andra än medlemsländerna, men
vi har fortfarande i princip kvar friheten
att bestämma våra egna yttre tullar
och är alltjämt fullt beredda att fortsätta
strävandena att åstadkomma en
sänkning av våra yttre tullar genom förhandlingar
i GATT. Härvidlag skiljer
sig vårt förbund och konstruktionen av
vårt samarbete klart från den ordning
som tillämpas bland sexmaktsstaterna,
eftersom dessa har tullunion och en gemensam
tullmur utåt såsom komplement
till tullfriheten mellan medlemsstaterna.
Denna gemensamma tullmur skall ju
byggas upp fr. o. m. 1962, och för en
del av den marknad, som nu ligger inom
sexmaktsunionen, kommer de yttre tullarna
att innebära en ganska kännbar
tullhöjning på färdigvaror, ja, även på
halvfabrikat och i vissa fall på råvaror.
Särskilt gäller detta Benelux, alltså de
mest utvecklade industriländerna, samt
i viss mån Tyskland. Såvitt vi kan förstå
— och det har vi åberopat i argumentationen
mot amerikanarna — måste
detta skapa större svårigheter för den
amerikanska exporten än handelsreglerna
inom EFTA gör.
Såsom kammarens ledamöter säkert
väl känner till hölls det i slutet av förra
året ett toppmöte mellan Amerika, England,
Tyskland och Frankrike. Som ett
resultat av de diskussioner, som därvid
ägde rum, sändes i kommunikéform ut
en inbjudan till medlemsstaterna i OEEC
att låta sig representeras vid en diskussion
rörande handelsfrågorna och
spörsmålet om vad Europa skulle kunna
göra för att öka insatserna till förmån
för de länder som kommit efter
i den ekonomiska utvecklingen. Denna
diskussion skulle föras även med Kanada
och Förenta staterna. När vi mottog
denna inbjudan ansåg den svenska
regeringen — och där sammanföll vår
ståndpunkt med EFTA:s andra medlemsstaters;
det fick jag preliminärt bekräftat
redan innan vi gav vårt besked,
och jag har i efterhand fått det bestyrkt
— att vi borde understryka angelägenheten
av att de europeiska handelsfrågorna
i en sådan diskussion gavs klar
prioritet. Vi var vidare angelägna om
att OEEG inte upphörde att finnas till,
ty då skulle den sista grunden och det
sista forum för en regional diskussion
i Europa ha försvunnit. Efter de sammanträden,
som nu ägt rum i Paris,
tror jag man kan säga att dessa syften
har uppnåtts, dock inte utan långa och
134 Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
ganska bekymmersamma diskussioner,
vid vilka uppfattningarna understundom
var klart motstridiga. Man nådde
emellertid fram till en rekommendation,
som antogs av samtliga deltagande 20
regeringar. Däri kom man överens om
att dessa 20 länder gemensamt skall ta
upp de europeiska handelsfrågorna och
härvid i de fortsatta utredningarna och
diskussionerna ge företräde åt förhållandet
mellan de två existerande handelsblocken.
Det är ett framsteg, i varje
fall på papperet. Jag vill peka på ytterligare
ett, som är ett resultat av överläggningarna
vid denna serie av sammanträden.
OEEC har inte försvunnit
ur bilden. De 20 länderna beslöt sig för
att tillsätta en underkommitté av fyra
personer, som skall utreda vad som kan
göras för att stärka och effektivisera
OEEC. Detta beslut fattades mot bakgrunden
av en rad mycket positiva uttalanden
om det arbete som OEEC hittills
utfört. Inte minst från amerikansk
sida var man angelägen att understryka,
att så länge vi inte hade något bättre
att sätta i dess ställe, skulle vi se till,
att OECC fick fungera även i fortsättningen.
Som en klar framgång ur våra egna
synpunkter måste jag därför beteckna
utgången av dessa diskussioner i Paris.
Naturligtvis kan man ändå fråga sig vad
dessa framsteg kommer att medföra i
praktiken. Därom vet man ännu ingenting.
Det beror på om det verkligen
kommer att finnas en bestämd vilja hos
de 20 stater som sammanträdde att i
fortsättningen åstadkomma en lösning
på handelsfrågorna och få till stånd
ett vidare regionalt samarbete i Europa.
Som jag redan har framhållit är dock
motståndet alltjämt starkt, och det är
därför möjligt att dessa rekommendationer
till slut inte visar sig vara mera
värda än det papper, på vilket de är
skrivna. Vi har emellertid fått en ny
start och en ny möjlighet. Med utgångspunkt
från dessa rekommendationer kan
vi åter ta upp diskussionerna om ett
mera permanent arrangemang, varigenom
en ekonomisk splittring av Europa
kan undvikas.
Jag har för min del förklarat — bland
annat i Europarådet, dit jag också denna
gång var inbjuden — att vi är beredda
att inta en mycket flexibel ståndpunkt.
Ett frihandelsområde kan ju se
ut på många olika sätt. Vi behöver visst
inte ha ett sådant frihandelsområde för
ögonen som det vi förhandlade om i
Paris år 1958. I varje fall måste vi från
de sjus sida vara beredda att undersöka,
om vi inte på vissa områden kan nå en
lösning genom att närma tullarna mellan
sexmaktsunionens och frihandelsområdets
länder till varandra, ifall det
därigenom går lättare att åstadkomma
en uppgörelse.
Jag vill här åter uttala en reservation.
Vi bör se till, att vårt samarbete i Europa
inte får som följd svårigheter beträffande
handeln med övriga delar av
världen. Det är därför som en harmonisering
i och för sig inte kan sträckas
så långt när det gäller de länder, som
alltjämt vill ha låga tullar och strävar
efter att inom GATT få ytterligare tullsänkningar
på världsvid basis till stånd.
Jag tror inte, att någon egentligen kan
ta miste på vår vilja att verkligen komma
till ett resultat och att så snabbt
som möjligt på nytt uppta dessa diskussioner.
Som jag nyss nämnde, är jag
emellertid själv ännu tveksam om huruvida
det på den andra sidan föreligger
verkliga förutsättningar för att komma
fram till en uppgörelse. Detta befriar
oss inte från skyldigheten att ändå
arbeta härför. Vi får inte på svensk sida
eller inom frihandelsförbundets övriga
medlemsstater förhålla oss passiva.
Vi kommer att hålla debatten vid
liv för egen del. Vi kommer att göra vad
vi kan för att övertyga bland annat Kanada
och Förenta staterna samt även
medlemsstaterna inom de sex om nödvändigheten
av att vi får ett sådant vidare
samarbete i Europa. Vi kommer
också att förberedelsevis pröva alla
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Nr 2
135
tänkbara uppslag för att komma fram
till en uppgörelse. Vi har redan gjort
en del i detta avseende. Jag tror att tillkomsten
av frihandelssammanslutningen
mellan de sju har givit oss en
mycket starkare förhandlingsposition
än vi haft förut.
Jag är slutligen, herr talman, angelägen
att uttrycka min tillfredsställelse
över att denna sammanslutning ändå visat
sig hålla inför de påfrestningar, för
vilka den redan utsatts.
Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):
Herr talman! Det må ursäktas mig, om
jag återför debatten till de inrikespolitiska
frågorna, särskilt som jag begärt
ordet bland annat för att säga en del
saker i egenskap av före detta besparingsutredare.
Man behöver inte studera statsverkspropositionen
särdeles ingående för att
bli på det klara med att besparingsutredningens
mödor inte har avsatt särskilt
stort resultat vid budgetbehandlingen.
I ett avseende tycks finansministern
emellertid uppskatta besparingsutredningen;
det hörde vi i dag på förmiddagen.
Han använder den gärna att
gömma sig bakom när han blir kritiserad
för sina försök att få svenska
folket att tro att upplåningen skulle bli
en miljard större än den ser ut att bli
nästa år. Vad sade nu besparingsutredningen
i detta avseende?
Vi redovisade siffror vi fått från departementen
och från riksräkenskapsverket,
men vi påpekade att det var en
råbudget som inte var behandlad, och
vi gjorde en rad reservationer. Vi skrev
i. o. m. att sifferuppgifterna måste betraktas
som ett räkneexempel, inte som
en prognos.
Herr Waldemar Svensson har tidigare
i dag sagt att det var oförsiktigt av besparingsutredningen
att redovisa dessa
siffror i obearbetat skick, och sedan
man nu har sett hur de används är man
nästan frestad att instämma i detta.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
n Det är väl emellertid egentligen fi-t
nansministerns sätt att använda dem
1- på som kritiken framför allt bör riktas
t- mot. Finansministern har oupphörligen
n använt uppgiften om de fyra miljardern
na, men han har aldrig, såvitt jag sett,
ens antytt att besparingsutredningen bii-
fogade en rad reservationer beträffande
le det beloppet. Om finansministern av
i- någon anledning vill ge eu missvisande
>r bild av vår ekonomi må han väl göra
det, men jag tycker icke att han skall
krypa bakom en utredning, som inte
gjort annat än att den redovisat de siffror
den fått från departementen och
n riksräkenskapsverket.
i- Finansministerns uppdrag åt utred-t
ningen innebar ju att den skulle sikta
;1 på någorlunda stora besparingar som
kunde inverka på budgetutfallet. Man
kan nog diskutera, huruvida utredningen
5- har lyckats med den uppgiften, men
tt enighet uppnåddes i alla fall om flera
t- besparingar än vad många av oss väntade
skulle ske. Finansministern hann
1- emellertid inte ens få besparingsutred
i-
ningens förslag, som han själv hade be
ä.
ställt, förrän han inledde en propa
gandakampanj,
som sedan fullföljdes av
tt den socialdemokratiska pressen och
i- som måste ha varit avsedd att skapa
a en opinion mot alla besparingsförsök.
p Det är väl därför inte heller ägnat att
Ii förvåna att finansministerns botemedel
1- mot budgetkrisen till alldeles övervä
gande
del har bestått av skattehöjning>.
ar och till mycket liten del av bespa5.
ringar. De budgetförbättringar han fön
reslår är till 97 procent skattehöjningar
h och till 3 procent besparingar,
v Vad beträffar utredningens olika förslag
tycker jag det är överraskande att
n socialministern inte har velat godtaga
förslaget om ränteeftergifter till botlene
lån till bostäder. Vi föreslog att botten;-
låneräntan skulle höjas med V: procent,
;a vilket skulle innebära en årlig besparing
n för statsverket på cirka 60 miljoner
n kronor. Härigenom skulle räntan i de
hus som har byggts under första hälf -
136
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m.
ten av 40-talet ha blivit 5 procent, medan
räntan på 50-talshusen skulle ha
blivit 4 procent. Socialministern säger
nu i statsverkspropositionen att en garanterad
ränta på 5 procent betyder att
räntegarantien förlorat sin mening. Han
menar att den räntan är så hög att det
inte är någon mening med en sådan
garanti. Jag kan inte hålla med honom
om detta, ty även en räntegaranti på 5
procent betyder ju att bostäderna avskärmas
från de högsta räntetopparna
och det är naturligtvis en förmån. Besparingsutredningens
förslag beträffande
50-talshusen innebär, som jag nyss
sade, en ränta på 4 procent, och detta
representerar utan tvivel fortfarande en
betydande subventionering.
Denna räntesubventionerings kostnader
har beräknats till för innevarande
budgetår 150 miljoner kronor och för
nästa 180 miljoner kronor. Kostnaden
stiger med ungefär 30 miljoner för varje
ny årsproduktion lägenheter som tillkommer.
Den senaste räntehöjningen
betyder dessutom en kostnadsökning utöver
detta som för ett helt budgetår torde
röra sig om 50—60 miljoner kronor.
Man bör dessutom ha klart för sig
dels att utsikterna att vi skall få en
snar återgång till lågräntenivå är mycket
små och dels att det är fråga om
att utbetala stora konsumtionsstimulerande
subventioner för en vara som det
råder brist på. Man bör också erinra
sig att besparingsutredningens förslag
inte innefattar kostnadshöjningar för
nyproduktionen. När finansministern i
förmiddags sade att oppositionens förslag
i detta avseende skulle medföra
svårigheter för bostadsproduktionen så
kunde han i varje fall inte mena besparingsutredningens
förslag, som folkpartiet
för sin del har hållit fast vid.
Vi har från vårt håll under flera år
motionerat om att den statliga bostadslångivningen
skulle omläggas till kreditgarantier
så att de ordinarie kreditinstituten
skulle sköta långivningen.
Denna motion har väckts inte bara från
m.
vårt håll. Alla tre oppositionspartierna
har vid upprepade tillfällen motionerat
om detta. Det är egentligen förunderligt
med denna fråga hur många som har
uttalat sitt intresse för den. Bostadspolitiska
utredningen uttalade sig positivt
beträffande räntegarantier, besparingsutredningen
sade att en snar övergång
till räntegarantier borde eftersträvas, de
två senaste socialministrarna har uttalat
sitt intresse för en övergång till räntegarantier,
statsutskottet har gjort detsamma
och riksdagen har gjort det.
Ändå har ingenting blivit av. Man kan
nog säga att sällan har så mycket intresse
lett till så litet som i det här
fallet. Finansministern sade i förmiddags
på tal om en annan sak att den var
av den natur, att man inte bara kunde
besluta om den utan man måste sätta
sig ned och tänka också. När det gäller
dessa kreditgarantier kan man verkligen
säga att regeringen suttit och tänkt —-såvida den inte bara har suttit. Jag
tycker nog att denna fråga diskuterats
så länge att det i varje fall bör bli ett
avgörande i den ena eller andra riktningen
och det ganska snart.
Medan jag sysslar med bostäderna
skulle jag också vilja understryka vad
jag sagt vid upprepade tillfällen i bostadsdebatterna,
nämligen att egnahemsbyggarna
måste få en ökad andel av den
totala bostadsproduktionen. Det går inte
i längden att låta egnahemmen ha endast
27 eller 28 procent av den totala
bostadsproduktionen. Jag tror att på de
platser där man är i närheten av att
avveckla bostadsbristen är det stora risker
för att de stora hyreskomplex, som
nu byggs i städernas ytterområden,
kommer att bli felinvesteringar när efterfrågan
på småhus kommer att stiga.
.lag är alldeles övertygad om att denna
efterfrågan verkligen kommer att stiga.
Såväl standardstegringen som bilismen
samt arbetstidsförkortningen verkar i
den riktningen. Jag tror att det finns
anledning att — främst för kommunerna
— ytterligare stryka under, alt det är
Nr 2 137
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid
nödvändigt att planera på ett sådant
sätt, att efterfrågan på egnahem inte
hålles tillbaka.
Denna remissdebatt är väl närmast att
betrakta som en upptakt till årets valrörelse,
vilken förmodligen inte kommer
att bli av det beskedliga slaget.
Socialdemokraternas maktställning, som
ju vid det här laget är så löst fotad som
den över huvud taget kan bli, är onekligen
i ännu högre grad hotad inför
detta val. Det betyder att svenska folket
kommer att få mycket färgstarka
skildringar över de olyckor som kommer
att drabba oss om vi inte längre
får regeras av herr Erlander och hans
mannar. Påståendet att oppositionen är
så oenig att den inte kan samarbeta
kommer väl att spela en framträdande
roll i den propaganda, som här kommer
att föras. Meningen är att svenska
folket till slut skall resignera och tänka,
att det väl är bäst att vi behåller
den regering vi har, eftersom den är
den enda vi kan få. Det är klart att det
vore utmärkt för socialdemokratien om
den tanken kunde slå igenom.
Statsministern gick i höstas så långt,
att han rent av krävde av oppositionen
att den i förväg skulle gå tillsammans
och innan regeringsfrågan var aktuell
utarbeta ett program. Jag må säga, att
det kravet nog är bland det underligaste
jag hört i denna kammare. Om vi
skulle göra på det sättet skulle det vara
någonting som aldrig tidigare förekommit
i vårt lands politik och förmodligen
inte heller i något annat lands. Orsaken
är helt enkelt den, att politiska partier
inte handlar på det sättet. Att olika
partier träffas och gör upp regeringsprogram
kan inte gärna bli aktuellt innan
vi får en regeringskris. En sådan
har vi inte ännu. Vi har en regering, och
den har ett program också, även om det
inte står så mycket om omsättningsskatten
i det.
Om statsministern är mycket nyfiken
på att få läsa efterträdarnas regeringsprogram,
då finns det ingen annan
remiss av statsverkspropositionen m. m.
möjlighet — tycker jag — än att se
till, att vi får en regeringskris. Då blir
ett sådant program aktuellt, men inte
förr.
Jag tror att den nuvarande oppositionen
nog har ungefär samma möjligheter
att kompromissa sig fram till ett regeringsprogram
som andra partier haft
vid andra tillfällen. Det hindrar emellertid
inte att många tycker, att oppositionen
inte skall gräla så mycket inbördes.
Man menar att detta är ett fel,
och det ligger väl någonting i det, eftersom
en diskussion som förts mellan
oppositionspartierna ju hjälper regeringen
när den vill framställa sitt eget
parti som det enda regeringsdugliga.
Vi inom folkpartiet har ju ofta kritiserats
för att vi sökt sak med de andra
oppositionspartierna — och då kanske
framför allt med högern. Till vårt försvar
skulle jag emellertid vilja säga ett
par ord. Jag tror att de som framfört
den kritiken inte satt sig in i, att om
ett av oppositionspartierna framlägger
extrema förslag eller kommer med en
propaganda som man anser missvisande,
då är det rätt omöjligt för de andra
oppositionspartierna att inte påpeka
detta. De tvingas till det vare sig de
vill eller inte. Jag tänkte på detta när
jag läste ett uttalande i tidningarna
som herr Hjalmarson gjort i samband
med riksdagens öppnande. Han sade
bland annat, att »partierna bör ej förfalla
till maskiner för de vartannat år
återkommande valrörelserna med hjul
som gnidits in av taktikens smörjolja».
Jag tyckte att detta var bra sagt, även
om bildspråket är litet yvigt. Men sedan
kom det ytterligare en mening där
herr Hjalmarson med några raska satser
försökte bevisa att om barnfamiljerna
förlorade ett barnbidrag, skulle de
egentligen tjäna på det, och det var inte
litet som skulle ske; det skulle bli stigande
arbetsförtjänster, inflationssäkra
hushållspengar och sparmedel, mindre
skatt på arbetsförtjänsten och så skulle
man slippa omsen. Det är onekligen rätt
138 Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
mycket som skulle hända på grund av
en besparing på 400 miljoner kronor.
När jag läste den meningen tänkte jag
att det är tydligt att förbrukningen av
den där smörjoljan kommer att bli rätt
stor även i fortsättningen inom det parti
som herr Hjalmarson representerar.
När man talar om att oppositionspartierna
inte bör gräla så mycket inbördes,
tycker jag att man liksom bör
adressera den uppmaningen till dem
som går in för extrema förslag, som
andra partier måste ta avstånd från,
eller som bedriver en sådan propaganda
att vi inte kan lyssna till den utan
att ta avstånd. Om uppmaningarna
adresseras åt det hållet, skall jag för
min del på det varmaste instämma.
Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen förhandlingarnas
ledning.
Herr ANTONSSON ep):
Herr talman! Jag tror mig kunna avge
en lika entydig förklaring som herr
Heckscher nyss gjorde när det gäller
vårt lands inställning till sexmaktsunionen.
Jag är övertygad om att jag i det
avseendet kan tala på mitt partis vägnar,
när jag säger att vi för vår del
inte kan tänka oss ett försök till anslutning
just med tanke på de politiska
bindningar som vi alla vet innefattas i
detta block. Jag skulle vilja gå så långt
att jag säger att om vi en dag skulle
ställas inför ett förslag som innebure,
att vi skulle uppge väsentliga delar av
vår nationella suveränitet och överflytta
dem till något överstatligt organ i
Europa, skulle jag för min del föredra
att vi behölle det gamla traditionella
politiska system vi har, även om detta
skulle innebära att vår levnadsstandard
kanske skulle stiga något saktare.
Jag noterar med intresse även vad
herr Heckscher sade i ett annat avseende.
Om jag fattade herr Heckscher
rätt, strök han nu under att vi internt
måste ägna större uppmärksamhet åt
de svårigheter som vårt näringsliv kommer
att ställas inför i samband med
ikraftträdandet av sjustatsavtalet. Jag
noterar detta med intresse därför att
jag faktiskt tror att jag är en av de få
av kammarens ledamöter som mycket
kraftigt har velat stryka under att vi, i
den allmänna tron på att detta avtal på
lång sikt gagnar vårt land med avseende
på levnadsstandardens utveckling
och ur andra ekonomiska synpunkter,
inte får glömma att också peka på de
näringsstrukturella svårigheter som
vissa delar av vår företagsamhet kommer
att ställas inför. Det kan bli fråga
om en omskolning av arbetskraft, det
kan bli fråga om en omläggning av produktionen
inom vissa företag och produktionsgrenar,
och jag vill framför allt
stryka under att kreditsvårigheterna,
som även i normala fall är ganska svårbemästrade
för företagsamheten, kommer
att ytterligare accentueras. Jag har
för min del framfört önskemålet att vi
bör tänka oss någon form av prioritet,
när det gäller det tillgängliga investeringskapitalet
för företagen inom de
områden som behöver rationalisera särskilt
kraftigt för att kunna hävda sig i
den nya handelspolitiken. Jag avser
in. a. o. en verklig beredskapsplanering
i samarbete mellan stat och näringsliv.
Ju förr man på allvar tar upp de här
lingen och ju förr ett sådant samarbete
kan komma till stånd, desto bättre står
vi rustade när vi skall möta konkurrensen
i de nya handelsblocken. Hittills
har inte kraven på en sådan planering
vunnit gehör i riksdagen, men om jag
tolkar herr Heckscher rätt är vi i dag
på samma linje därvidlag.
Om jag sedan får göra några funderingar
kring statsverkspropositionen
och det anförande som finansministern
här har hållit och de tankegångar han
gett uttryck åt i finansplanen, skulle
jag vilja sammanfatta det så att vi har
en finansminister som möter 60-talet
med en optimistisk fanfar. För att i
någon mån balansera finansministerns
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Nr 2
139
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
optimism vill jag gärna peka på att vi
när vi går in i det nya decenniet, tangerar
två västeuropeiska rekord, nämligen
rekord i hög ränta och högt skattetryck.
Jag vill inte säga att vi helt står
på toppen — Finland ligger t. ex. i
fråga om diskontot över oss på grund
av kända omständigheter — och jag vill
inte heller hemfalla åt ensidigt knot
över skattetrycket. Jag är fullt medveten
om att det nya decenniet kommer
att pocka på resurser för investeringar.
Om Sverige exempelvis är på väg att bli
ett av Europas biltätaste länder, har vi
inte någon större glädje av detta om vi
inte satsar på vägväsendet.
Vi är också överens om att 60-talet
kommer att bli ett utbildningens decennium.
En god utbildning och hög
teknisk nivå i produktionen kommer att
spela en väsentlig roll i kampen om de
nya marknaderna och handelsvägarna i
världen. Därför måste vi satsa på utbildningen,
alltifrån enhetsskolan till
den högre undervisningen.
Men jag vill tillfoga, att när vårt land
närmar sig toppnoteringen på två sådana
områden som räntans och skattetryckets,
finns det plats för självprövning.
Finansministern är emellertid optimist.
Det är emellertid inte någon
särdeles märkvärdig finanspolitisk
prestation att vara optimist med de utgångspunkter
som herr Sträng har valt.
Dels har han nyligen genomfört en
skattehöjning på cirka en miljard, dels
kan finansministern i botten på sitt
konjunkturpolitiska resonemang lägga
en av alla väntad och väl redan inträffad
konjunkturuppgång med ökade skatteinkomster.
Jag noterar alltså att herr
Sträng har haft tur i två avseenden:
trots att den sittande regeringen inte
har majoritet vare sig i valmanskåren
eller här i riksdagen har han lyckats
genomföra en skattehöjning på cirka
en miljard, och samtidigt inträffar denna
konjunkturuppgång.
Jag har i stort ingen från herr Strängs
mening avvikande uppfattning när det
gäller konjunkturläget; möjligen skulle
jag vilja säga att den skärpta internationella
konkurrensen som en följd av
de nya handelspolitiska blockbildningarna
kan leda till att konjunkturuppgången
blir mer dämpad än man nu
allmänt tycks anse.
Men jag vill ställa frågan: Hur
skulle budgetläget ha sett ut om konjunkturdämpningen
hade fortsatt eller
om återhämtningen hade dröjt? Vi skulle
ha haft ökade arbetslöshetskostnader
och lägre skatteintäkter, d. v. s. ett
stort underskott på driftbudgeten. Det
tycker jag bekräftar två väsentliga ting.
För det första ligger vi alltjämt före
våra reella resurser i fråga om den
statliga utgiftsexpansionen. I ett normalt
konjunkturläge går ekvationen inte
ihop, och det kanske den inte kommer
att göra nu heller, trots högkonjunkturen.
För det andra bekräftar utvecklingen
att de krav som rests bl. a. från
centerhåll om att utgiftsexpansionen
skall hejdas genom besparingar är berättigade.
Den nuvarande utgiftspolitiken förutsätter
således en markerad högkonjunktur
om det hela skall gå i lås på ett
hjälpligt sätt, men målet måste ändå
vara att vi skall ha en balanserad driftbudget
i ett någorlunda normalt konjunkturläge.
Det anmärkningsvärda är
således inte den förändrade situationen;
det anmärkningsvärda är den förändrade
argumentationen hos finansministern
själv, som har svängt från pessimism,
när han argumenterade för
omsättningsskatten, till en ljusblå optimism
nu när skattehöjningen är säkrad.
•lag framhöll att vi närmar oss västeuropeiskt
rekord i fråga om diskontots
höjd, och det ger mig anledning till
några principiella reflexioner om räntan.
Jag vill inte ta upp ett resonemang
om huruvida den diskontohöjning som
nu har genomförts är befogad, men jag
vill göra några funderingar på ett litet
annat siilt om räntan.
140 Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
På det håll som jag företräder accepterar
vi räntan i någon mån som ett
konjunkturpolitiskt instrument. Men jag
vill personligen slå fast, att räntan omöjligen
kan användas i det moderna samhället
på samma sätt som i gångna tider.
Jag tycker det är överraskande — jag
vill poängtera att det här är lekmannamässiga
funderingar, som fackmännen
gärna kan motsäga — att detta faktum
inte klargörs i den offentliga debatten.
I det gamla samhället med dess liberala
ekonomiska politik var räntan
praktiskt taget det enda medel man
kände för att styra konjunkturen. Räntevapnets
syfte i dess klassiska liberala
utformning var att minska investeringarna
och åstadkomma minskad sysselsättning,
d. v. s. arbetslöshet. På den
punkten har läget nu förändrats. Det
gamla samhället var konsekvent i sin
användning av räntevapnet; man accepterade
dess yttersta följdverkan — arbetslösheten
— och använde sysselsättningen
som en regulator i konjunkturutvecklingen.
I dagens samhälle är
läget ett helt annat. Man använder räntevapnet
men är helt naturligt inte beredd
att acceptera dess verkningar.
Först och främst är vi alla ense om att
den fulla sysselsättningen är konjunkturpolitikens
yttersta mål och syfte. Om
exempelvis den höga räntenivån i dag
skulle resultera i driftnedläggning inom
vissa företag eller friställning av arbetskraft
på grund av att planerade investeringar
inte kommer till stånd, så måste
naturligt samhällets alla krafter inriktas
på att placera den friställda arbetskraften
i annan produktion. Vi är således
inte beredda att acceptera räntans
primära verkan, helt enkelt därför att
vi har tillägnat oss en helt ny, social
syn på sysselsättningsfrågan. Utifrån
de premisserna skulle jag tro att investeringsvolymen
faktiskt i stort sett
blir densamma även om vi får en räntehöjning,
men kapitalströmmen väljer
andra fåror när priset på pengar ökar.
Det blir de stora konjunkturstabila fö
-
retagen som investerar, och man gallrar
bort från investeringsmarknaden de
unga skuldsatta och de som ämnar nyetablera
företag med lånat kapital.
Sedan finns det ett annat argument,
som talar för att man inte skall övervärdera
räntans effekt som konjunkturinstrument.
Det är det kompensationstänkande
som är så typiskt för vårt
samhälle i dag. Om varorna stiger till
följd av ökat pris på kapital och om
produktionsmedlen stiger, så är arbetsmarknadens
intresseorganisationer genast
inriktade på att lönevägen kompensera
sina medlemmar för en sådan stegring.
När hyrorna stiger till följd av
ränteökningen, är man beredd att subventionera
bort räntans verkningar med
hjälp av statsmedel, vilket är ännu ett
bevis för att man accepterar räntan
som vapen men icke dess verkningar.
Jag skulle tro att en räntehöjning på
löne- och varumarknaden under vissa
omständigheter lika gärna kan bli inflationsdrivande
på grund av kompensationskraven.
Det beror alldeles på
vilka faktorer som i ett givet konjunkturläge
har den starkaste genomslagskraften.
Det är därför jag menar att
man övervärderar räntans roll. Man dröjer
sig kvar vid de gamla föreställningarna
om räntevapnets funktion sådan
den var i det gamla samhället, men man
har förbisett att vi i nutidens samhälle
har en rad korrektiv, som hindrar
räntans fulla genomslagskraft.
Hur man än teoretiskt resonerar om
räntans konjunkturpolitiska roll står
ett mycket enkelt faktum kvar, nämligen
det att det är de skuldsatta människorna
som får bära bördorna när detta
penningpolitiska medel tillämpas. Jag
vill slå fast att det är utgiftsexpansionen
i budgeten som är den primära orsaken
till räntehöjningen. Det hade funnits
två vägar att undvika diskontohöjning.
Den ena är en mera restriktiv utgiftspolitik,
och den andra är minskad
investeringsvolym i bostadsbyggandet.
Jag tror inte detta skulle behöva inne
-
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Nr 2
141
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
bära att vi byggde färre bostäder. Om
den statliga bostadspolitiken finge en
konkurrensbefrämjande inriktning och
om vi på allvar toge itu med rationaliseringar
och förenklingar inom byggnadsverksamheten,
så skulle man kunna
bygga lika många lägenheter till väsentligt
lägre investeringsvolym än för närvarande.
Nu är man rädd för att investeringstakten
i den privata sektorn av näringslivet
skall skärpa inflationstendenserna.
För att undvika detta höjer man räntan.
Men man skulle nå precis samma effekt
utan räntehöjning, om man antingen
förde en mera restriktiv budgetpolitik
eller företoge en något större nedprutning
på bostadsbyggandets område —
eller genom en kombination av båda
dessa åtgärder. Jag är medveten om att
det inte är opportunt att diskutera bostadsbyggandet
på det sätt jag här gör.
Jag har emellertid den uppfattningen
att när vi nu står på tröskeln till det
nya västeuropeiska handelssamarbetet,
så borde vi satsa på en industriell uppbyggnadsoffensiv
inom landet, och då
borde investeringslusten inom företagsamheten
få blomma ut och resultera i
rationalisering, i ökad produktion och
ökad konkurrenskraft. Trots att bostadsbristen
är kännbar, bör vi ändå erinra
oss om att vi under 1950-talet har byggt
cirka 500 000 nya lägenheter och skaffat
nya bostäder åt cirka två miljoner
människor samt att vi väl liar den högsta
bostadsstandarden i Västeuropa.
Sedan vill jag säga ett par ord om den
fråga som herr Heckscher drog upp,
nämligen de icke-socialistiska partiernas
eventuella möjligheter till ett framtida
samarbete. Jag kan inte i denna debatt
gå alltför djupt i den frågan utan
skall bara göra ett par reflexioner.
Jag har med stort intresse studerat
vad partiledarna har sagt till sina riksdagsgrupper
inför det nya decenniet,
och jag har då fäst mig vid några av herr
Hjalmarsons uttalanden. Jag tycker att
herr Hjalmarson liar börjat det nya de
-
cenniet med två mycket motstridiga
propåer. Å ena sidan säger herr Hjalmarson
att motsättningarna mellan de ickesocialistiska
partierna blir alltmer konstlade,
och han hissar en signal till samarbete.
Men samtidigt varslar herr Hjalmarson
om att den politik högern för
och har fört — och som jag vill beteckna
som ganska kompromisslös och oresonabel
— kommer att fortsätta. Därmed
tycker jag faktiskt att herr Hjalmarson
har blivit fosterfar åt ett mycket
märkligt tvillingpar, åsiktsinässigt
sett. Jag har ingenting emot att vi försöker
närma våra ståndpunkter, men jag
måste till herr Heckscher och övriga
högermän säga att med den nuvarande
högerpolitiken som grund kan vi icke
från den demokratiska oppositionen
skapa ett hållbart alternativ till socialdemokratien.
Man lyssnar på folkstämningen, och
dessutom är jag åsiktsmässigt övertygad
om att det inte är lyckligt. Vårt parti
vill icke vara med om en politik, där
man flyttar över bördorna på dem som
har den minsta bärkraften genom de
avrustningsfunderingar inom familjepolitiken
och genom den övervältring
av skattebördorna från staten till kommunerna,
som högern gör sig till tolk
för.
Vi vet alla varför centerpartiet inte
kan vara med om det sistnämnda. Statsskatten
är progressiv och kommunalskatten
proportionell, och när man flyttar
över en utgift från staten på kommunen,
flyttar man samtidigt över större
bördor på dem som har den minsta
skattekraften.
Vi vill ha ett alternativ, där man bevarar
vårt folks grundläggande drag i
fråga om social gemensamlietskänsla
och solidaritetsansvar för medmänniskorna,
samtidigt som man uppmuntrar
den enskildes arbetslust och initiativkraft
och vidgar den personliga frihetssektorn
allteftersom levnadsstandarden
ökar.
Jag tror att ingenting kan vara tack -
142
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
sammare för socialdemokratien än att
framställa högerlinjen som liktydig med
det icke-socialistiska alternativet till
den nuvarande regimen. Om man inför
sina väljarskaror kan säga, att det här
gäller att värna om de uppnådda sociala
framstegen mot anstormningen från
högern, vars alternativ är liktydigt med
det icke-socialistiska alternativet, har
man ett mycket gott taktiskt utgångsläge.
Därför menar jag, att den nuvarande
högerpolitiken kan vara en av de
säkraste garantierna för att socialdemokratien
skall få sitta i orubbat bo under
1960-talet. Därmed anser jag också,
att högern tar på sig ett stort ansvar.
Frågan blir om man här vill avstå
från kortsiktiga röstvinster för att
försöka skapa ett verkligt hållbart alternativ
och arbeta för ett regimskifte.
När jag talar om ett regimskifte vill
jag gärna som en personlig bekännelse
ha sagt, att jag för min del delar mycket
av den grundsyn, som är kännetecknande
för socialdemokratien när
det gäller att slå vakt om de små i samhället.
Den socialpolitik, som förts under
gångna decennier, har i långa stycken
förts gemensamt av det parti jag
företräder och socialdemokratien. Men
jag tror att våra vägar skiljs, när vi
noterar att socialdemokratien mer och
mer går in för att dirigera investeringskapital
och sparande och skapa
kontroll över den fria sektorn i näringslivet,
vilket i sin tur leder till en allt
starkare byråkratisering. Vi vill i vårt
parti inte vara med om någon fanatisk
stridsattityd mot socialdemokratien,
utan vi vill lägga upp ett sportsmannamässigt
alternativ, som vi menar är oppositionens
självklara plikt och rätt att
göra, och försöka få folkets förtroende
för att kunna pröva den politiken i
praktisk verklighet.
Herr talman! Jag vill inte som ung
ledamot av denna kammare stå här och
moralisera, men jag kan ändå inte låta
bli att säga, att mina funderingar i anslutning
till herr Heckschers inlägg om
ett närmare icke-socialistiskt samarbete
måste utmynna i en allvarlig vädjan till
högern att just fundera över dessa ting.
Jag är inte övertygad om att högerpolitiken
gagnar möjligheterna till ett alternativ,
snarare tror jag att man befäster
den nuvarande socialdemokratiska regimen.
Herr ARVIDSON (s):
Herr talman! Jag undrar om det är
tillåtet i en debatt om statens finanser
att tala om livets mening. Stillheten i
kammaren lockar ju faktiskt till meditationer.
Politik är inte ett självändamål. Vore
den sitt eget mål, vore den intresselös.
Politiken är ett medel. Det högre ändamålet
är människorna och deras liv.
Men är det så, kan politiken inte undkomma
frågan om människolivets mening.
Det finns olika uppfattningar om vad
som är meningen med livet. Men de har
ett gemensamt, nämligen att de lägger
större vikt vid det andliga än vid det
materiella. Politiken själv synes inte
kunna skapa någon högre grad av andlighet,
men den måste ha det andliga i
sikte. Politikens uppgift är att hjälpa till
att skapa de yttre betingelserna, den
materiella grunden för ett rikt andligt
liv.
Vad är det då som gör livet andligen
rikt? Det är inte lätt att sammanfatta.
Det finns vissa honnörsord där. Ett sådant
är strävan, människans, mänsklighetens
strävan efter högre former,
efter fullkomning. Ett annat sådant honnörsord
är ansvar, ansvar för egen utveckling,
ansvar för andras välfärd. Ett
rikt inre liv innebär en oavbruten ärlig
brottning med livsåskådningsproblem.
Det innebär också förmåga att
tillgodogöra sig skönhetsvärden i konst,
i musik och i litteratur. I konsten, i
litteraturen, i musiken tar människans
brottning med livsproblemen gestalt
och kommer oss gripbart nära. En förutsättning
för allt detta är friheten,
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Nr 2
143
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
den enskilda människans frihet. Det är
riktigt att politiken alltmer har inriktats
på människans frigörelse. Hela demokratiseringen
av samhället, hela den
materiella utvecklingen har bidragit
därtill. Men »friheten ensam verkar
det visserligen icke».
Vi har upplevt en häpnadsväckande
materiell utveckling. Den andliga standarden
har inte kunnat höjas på samma
sätt. Det är en välkänd och banal
sanning. Den ökade fritiden har för
alltför många människor skapat fritidsproblem
i stället för andlig och personlig
aktivitet. Jag tror för min del inte
att man här har någon anledning till
pessimism trots alla oroande rapporter.
Det ligger dock i sakernas natur
att en materiell utveckling kan gå i
rasande tempo, medan den andliga utvecklingen
är dömd att gå långsamt.
Den har organisk karaktär.
Ändå känner man sig en smula bekymrad.
Det är dock så att breda lager
av vårt folk står utanför kulturlivet om
man tar detta ord i dess trängre mening,
står utanför livsåskådningsdebatten
och lätt blir offer för den enklaste
extatiska propaganda, står utanför samhällsdebatten,
står utanför litteraturen,
nöjer sig med den kolorerade veckopressens
noveller och dylik underhållande
läsning, står utanför konsten, nöjer
sig med hötorgskonst, står utanför
musiken, nöjer sig med tingeltangelmusik.
I stället för att söka vila och avspänning,
styrka och tröst hos den
högre litteraturen, den högre konsten
och den högre musiken nöjer man sig
med sekunda ting.
Bakom detta ligger ingenting annat
än bristande estetisk fostran. Hemmen
har inte kunnat ge den. De flesta hem
har varit för torftiga för det. I mångt
och mycket är det på skolan som ansvaret
vilar. Ett av motiven för förlängningen
av skolplikten var att man
skulle kunna bereda plats för en genomtänkt,
samordnad estetisk fostran.
Har vi lyckais med det?
Jag tror man vågar konstatera att om
enhetsskolan klart har misslyckats på
någon punkt så är det just i fråga om
den estetiska fostran. Det hänger samman
med en rad omständigheter. Bl. a.
beror det på timplanen. Men det beror
väl också på det läge vari försöksverksamheten
befunnit sig under de tio år
som gått, på konkurrensen med gamla
skolformer o. s. v. Kanske har man inte
några större förhoppningar för framtiden
heller. Låt oss tänka tillbaka på
den debatt vi hade här i kammaren
förra året om den extra matematiktimmen.
Det gick då att uppmobilisera en
sputnikpsykos i kammaren. Jag tror
det blir svårare att få fram en estetisk
psykos som leder till resultat.
Detta är emellertid en uppgift för
1957 års skolberedning. Jag tror att
beredningen fattat den uppgiften. Men
då blir det omöjligt att slå in på de
vägar som herr Helén å folkpartiets
vägnar rekommenderade, nämligen att
man skulle skapa estetiska linjer för
ett fåtal. Det är inte alls det det gäller
utan det gäller en estetisk fostran för
hela vår uppväxande ungdom. Men
det är inte bara den obligatoriska skolan
det gäller. En liknande reform måste
också vidtas inom yrkesskolan. En
estetisk fostran med formgivningsproblemen
som utgångspunkt är där lika
nödvändig som den estetiska fostran i
den obligatoriska skolan.
Förutom skolan har vi den yttre miljön.
För konstfostran är väl ändå det
viktigaste medlet att de unga vistas i en
miljö där de hela tiden har konst omkring
sig och får in behovet av att se
konst omkring sig. Här har staten syndat
lika väl som kommunerna och de organisationer
som uppför byggnader och lokaler.
Staten var 1937 inne på en positiv
linje härvidlag, då den Engbergska s. k.
enprocentsregeln antogs av riksdagen.
Så kom kriget och förstörde alltsammans.
Sedan dess har det inte varit
möjligt att på nytt få denna regel respekterad
och antagen.
144 Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
Jag undrar om inte ecklesiastikministern
borde ta under allvarligt övervägande
att på nytt för riksdagen framlägga
de planer som kunde förverkligas
1937 och som faktiskt var i funktion
några år. Inte borde vi 1960 känna oss
fattigare än vi gjorde under krisens 30-tal.
Men allt detta — estetisk fostran och
miljöfostran — är saker på lång sikt.
Först senare kan man räkna med att
ett allmänt behov uppstår av att äga
böcker, att köpa konst, att lyssna till
riktig musik, och under denna långa
väntetid — jag räknar med att den
måste bli lång — har vi problem att
lösa.
Det finns i denna fråga inte bara en
konsumentsida, utan det finns också en
producentsida, och på producentsidan
råder f. n. en allvarlig kris. Vi har i
vårt land ett icke obetydligt antal personer
som av inre drift ägnar sig åt
den ekonomiskt otacksamma uppgiften
att vara författare, konstnärer, tonsättare
— ekonomiskt otacksam därför att
avsättningen av böcker och konstverk
och framförandet av musikverk i vårt
land har en relativt ringa omfattning.
Det hänger samman med att det kulturintresserade
skiktet är onödigt tunt av
skäl som jag redan berört, men det
hänger också samman med att vårt
kulturområde är litet. Åt det är ingenting
att göra — vi måste räkna med
detta.
De litterära och konstnärliga yrkesutövarna
har det svårt. Man kan här
tala om ett verkligt nödläge, och det
känner alla till som varit aktiva i deras
organisationer eller suttit i stipendieutdelande
kommittéer. Bland författarna
är det faktiskt så, att det bara
är ett litet fåtal som kan leva på sitt
författarskap, och ännu färre kan känna
trygghet i sin yrkesutövning. Upplagorna
är små i allmänhet. Författarna
är beroende av sin arbetskraft och av
sin inspiration. Inkomsterna blir ojämna.
Framgången är alltid osäker. Den
beror på en subjektiv värdering från
bokförlagens, recensenternas och den
bokköpande allmänhetens sida. Så kommer
sjukdomen, då inkomsterna slutar
att flöda in, ålderdomen då man inte
längre kan vara verksam. Författarna
har det svårt. De är i allmänhet fattiga,
och de lever ett otryggt liv ekonomiskt
sett. Men jag vill gärna betona, att
konstnärerna har det ännu sämre och
att de tonsättare det här gäller, d. v. s.
de som skapar seriös musik, har det
allra sämst.
Nu kan det givetvis sägas, att det
ändå vore bäst och naturligast att dessa
yrkesutövare försökte leva på de inkomster
som den litterära eller konstnärliga
verksamheten ger, och enligt
liberal grundåskådning är det väl så,
att var och en bör försöka reda sig
själv. Det kommer att vara lättare i en
framtid då någon generation ungdom
fostrats till estetisk medvetenhet. Men
på grund av vårt kulturområdes litenhet
kommer vi aldrig ifrån att samhället
på dessa områden har ett ansvar och
måste ge det stöd som behövs.
Det för mig glädjande i årets statsverksproposition
är en deklaration, avgiven
under åttonde huvudtiteln av
ecklesiastikministern:
»Det råder ingen tvekan om att ett
stort antal konstutövare i vårt land lever
och arbetar under otillfredsställande
ekonomiska villkor. Den standardförbättring,
som numera allt flera
folkgrupper kommit i åtnjutande av,
har i otillräcklig grad kommit dessa
yrkesutövare till del. En i eminent mening
kulturskapande yrkesgrupp har,
kan man säga, ställts på undantag, medan
övriga grupper i stigande omfattning
tillgodogjort sig standardhöjningens
materiella fördelar. Det skulle bli
olyckligt för vårt kulturliv, om skillnaden
i fråga om levnadsvillkor mellan
flertalet konstutövare och övriga bleve
så stor, att konstnären eller tonsättaren
i gemen tvingades att dagtinga
med sitt konstnärliga samvete och avstå
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Nr 2
145
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
från vad han känner vara sin egentliga
uppgift.»
Den risken som ecklesiastikministern
här pekar på är ingen fantasi. Den existerar.
Ecklesiastikministern har vid åtskilliga
tillfällen under det gångna året utlovat
en begynnande upprustning av statens
stöd på det konstnärliga området.
Han ger i ett avsnitt av redogörelsen för
åttonde huvudtiteln en överblick över
de åtgärder, som för nästa budgetår
kommer i fråga, och uppskattar ökningen
av statens stöd till cirka en miljon
kronor. Detta gäller då framför allt
konstnärer och tonsättare. Jag vill gärna
understryka, att vi från författarhåll är
utomordentligt glada över det steg som
här har tagits, under förutsättning att
det inte är en engångsföreteelse utan en
inledning till något mera och större, och
såvitt jag förstår är det det. Ecklesiastikministern
understryker klart och kraftigt,
att detta är att räkna som upptakten
till en ny politik på området, och jag
har att framföra en lyckönskan till honom
för detta.
Själv representerar jag närmast författarna.
De har blivit utan, helt utan.
Det gäller också om en annan grupp som
står mig nära, översättarna.
Jag tror mig känna orsaken till att
dessa båda grupper inte kommit med.
I slutet av höstriksdagen fällde de borgerliga
och kommunisterna tillsammans
propositionen om bränsleskatten, varigenom
225 beräknade miljoner försvann.
Detta skapade i sista ögonblicket
en ny situation för budgetarbetet.
Det var en olyckshändelse, i varje fall
ur författarnas synpunkt sett. Det är
min bestämda förhoppning att en sådan
olyckshändelse inte skall behöva inträffa
nästa gång ecklesiastikdepartementet
tar itu med sitt budgetarbete.
För författarna gäller det närmast den
ifrågasatta höjningen av biblioteksersättningen.
Det är givet att den uteblivna
höjningen framkallar besvikelse. Under
de dagar på 40-talet, då man hade till
-
fälle att med statsmakterna diskutera
hur ersättningen för biblioteksutlåningen
skulle utformas, sades från författarhåll
klart ut att ersättningen måste göras
oberoende av det statsfinansiella läget,
och därför ville man ha en avgift
som allmänheten skulle betala för boklån.
I folkbildningsarbetets intresse avstod
man emellertid på författarhåll från
detta krav och accepterade tanken på att
staten budgetvägen skulle ersätta författarna
för utlåningen av deras verk
genom biblioteken. Man gjorde det emellertid
under uttalande av farhågor, att
ersättningen skulle bli beroende av det
statsfinansiella läget och fluktuationerna
därvidlag. Såvitt jag förstår har farhågorna
besannats: den uteblivna höjningen
hänger samman med det inträdda
budgetläget.
Och ändå är det här inte fråga om
någon nådegåva från samhällets sida.
Det gäller köp av tjänster — det är bara
det att köparen ensam bestämmer priset.
Den upprustning på detta område,
som föreslogs av styrelsen för Sveriges
författarfond, inskränkte sig till ett belopp
av 600 000 kronor. Det kan i och
för sig anses vara en stor summa. Men
vi har tusen personer i landet som kan
göra anspråk på att kallas författare,
och det skulle inte bli så särskilt många
kronor på var och en, om summan fördelades
lika. Men jag vet att en höjning
av denna blygsamma omfattning skulle
möjliggöra ett avsevärt stöd åt en beträngd
yrkesgrupp. Bl. a. skulle Sveriges
författarfond få till sitt förfogande för
utdelning av understöd, stipendier
o. s. v. ytterligare 300 000 kronor. Det
skulle betyda en fördubbling av verksamheten.
Men nu väntar vi i stället på
att det nästa år skall bli en höjning av
biblioteksersättningen från 3 till 5 öre.
Emellertid finns det i regeringens åtgöranden
vid början av denna riksdag
en sak som är ägnad att eliminera besvikelsen
över den uteblivna biblioteksavgiften,
och det är proposition nr 17 om
upphovsrätt till litterära och konstnär
-
10 — Andra kammarens protokoll 19t>0. Nr 2
146 Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
liga verk. Vi har väntat i 20 år på denna
proposition; utredningsarbetet började
1938. När propositionen äntligen ligger
på bordet, drar vi en suck av lättnad.
Jag vill gärna understryka att man från
upphovsmannahåll •— från författarna,
från konstnärerna, från tonsättarna —
betraktar denna proposition som helt
framtidsvänlig. Den är inte, som herr
Lundberg gjort gällande, reaktionär.
Herr Lundberg råkade förväxla två
olika företeelser. Allemans rätt kan gälla
stränder eller bärplockning, något som
naturen har skapat, men kan inte gälla
personliga insatser av enskilda människor.
Låt mig ha sagt detta. Vi får säkerligen
tillfälle till ett meningsutbyte på
denna punkt någon gång längre fram
under riksdagen.
Det är visserligen sant att man från
upphovsmannahåll har många detaljanmärkningar
att rikta mot det föreliggande
lagförslaget, men jag tror det vore
riktigt att bortse från dem i detta sammanhang
och nu enigt sluta upp kring
förslaget. När detta väl har blivit lag är
tiden inne att göra de detaljförbättringar
som kan erfordras.
Jag skall inte gå in på denna lags innebörd,
men innan jag lämnar den vill
jag ändå ha sagt, att en lag i och för sig
inte kan skapa trygghet för yrkesutövarna
på det konstnärliga området. Riksdagen
kommer under året att behandla
en från förra året uppskjuten motion
om att skapa trygghet åt författare,
tonsättare och konstnärer av betydenhet
i deras yrkesutövning. Jag får tillfälle
att senare framlägga motivering
härför. Jag vill nu bara uttrycka den
förhoppningen, att i den allmänna upprustning
man tänkt sig själva trygghetsfrågan
för dessa yrkesutövare inte glöms
bort.
Låt mig till sist säga att dessa punkter
i en av huvudtitlarna kan förefalla att
gälla endast en detalj, men i själva verket
är det eu stor och central fråga som
beröres, frågan huruvida vårt land skall
ha råd att hålla sig med ett blomstrande
kulturliv. Denna fråga är inte ägnad
att skapa några ekonomiska problem av
större räckvidd. För att lösa dem krävs
relativt ringa anslag.
Det har sagts — jag vet inte om det är
riktigt — att omsättningsskatten på böcker
skulle komma att inbringa cirka 8
miljoner kronor. På lotterimedel tar
man in det mångdubbla beloppet. Men
det är inte sådana summor det här gäller.
Inom denna ram skulle man många
gånger om kunna lösa det kulturproblem
jag har berört.
Riksdagen skulle med mycket enkla
åtgärder kunna lösa livsproblemen för
de litterära och konstnärliga upphovsmännen
om bara viljan funnes. Jag tror
det är riktigt att vi under de närmaste
åren inriktar oss på att få detta problem
ur världen, att äntligen kunna ge
författare, konstnärer och tonsättare
det materiella underlag för deras skapande,
som trots allt är nödvändigt. Det
materiella får betraktas som medlet för
det andliga och tjäna den livets mening
som jag inledningsvis talade om.
Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.
Herr DICKSON (h):
Herr talman! Den som under sistlidna
höst kostade på sig att åka spårvagn
i Stockholm observerade utan tvivel
att anslag som fanns i samtliga vagnar,
såvitt jag kan förstå, och som uppmanade
den resande att dricka sherry
— »före, till och efter maten». Jag har
varit med i många olika sammanhang
under mitt långa liv men knappast om
en sådan generalisering, som ju kan inleda
människor på vägar som inte är
lämpliga. Jag tycker att staten, som ju
står i bakgrunden härvidlag, inte borde
vara så expansiv i sin propaganda för
alkoholdrycker, som dock vållar så
många olyckor.
Jag tror att jag vid något tidigare tillfälle
har apostroferat trontalet och dess
första mening, i varje fall dess första
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Nr 2 147
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
materiella mening, där det står att »Sveriges
förhållande till främmande makter
är gott». Det är en sådan där verkligt
erlandersk fras i sin mångtydighet. Det
är ungefär som att säga att i nuvarande
konjunkturläge behövs det inga mera
pengar. Hur många främmande makter
är Sveriges förhållande gott till? Alla
över två kan ju tänkas.
Man kan också vända på det och fråga:
Är främmande makters förhållande
till Sverige gott? Jag går in på detta
därför att många åthävor här i Sverige
tyder på att många av oss hyser en påtaglig
fruktan för en av dessa främmande
makter. I varje fall måste jag
sätta ett frågetecken för om vi inte känner
denna fruktan här. Om de ryter till
litet i öster, så blir man mjuk i knävecken.
Är det närheten till faran som
skall bestämma ens egen attityd? En
man som hyser fruktan ser inte klart.
En regering som hyser fruktan ser heller
inte klart.
Jag skall nu läsa upp litet ur en redogörelse
för en historisk händelse, inträffande
den 1—20 mars 1815 i och
med att Napoleon hade lämnat Elba för
att återvända till Paris. Det var en rätt
märklig serie av benämningar han fick
under sin framryckning mot huvudstaden.
Rapporterna om hans ändrade
planer, allt enligt Frankrikes officiella
tidning Le Moniteur, lydde: »1) Människoätaren
har lämnat sin håla. 2) Varulven
från Korsika har landstigit vid
Gap Juan. 3) Tigern är anländ till Gap.
4) Vidundret har ryckt fram till Grenoble.
5) Tyrannen har uppnått Lyon.
6) Inkräktaren har blivit sedd 15 mil
från huvudstaden. 7) Bonaparte skrider
framåt med stora steg, men han skall
aldrig tåga in i Paris. 8) Napoleon skall
i morgon stå under våra vallar. 9) Kejsaren
är anländ till Fontainebleau. 10)
Hans kejserliga och kungliga majestät
har i går afton hållit sitt intåg i sitt
slott Tuilerierna i kretsen av sina trogna
undersåtar.»
Det är en ganska lärorik serie, en sak,
som vi i statslivet borde tänka på i denna
ideologiska tidsålder, då vi står i
ideologiskt motsatsförhållande till mäktiga
stater. Skall vi då tumma på det
som är riktigt och sant, därför att det
är en stormakt som vi råkar ligga nära
intill? Jag ställer frågan löst ut i luften
på detta sätt. Jag vet själv svaret på den.
Jag tror inte att man någonsin skall fuska
med det som är riktigt. Det straffar
sig alltid i längden.
Jag kommer in på diskussionen i
höstas om den ryske regeringschefen
Chrustjovs besök som inte blev av, men
som statsministern betecknade som ett
viktigt led i Sveriges politik. Jag minns
inte, om formuleringen var exakt den,
men det var innebörden. Saken debatterades
ganska ingående. Herr Hjalmarson
använde ett mycket fritt språk. Jag var
själv uppe i debatten och betraktade
denna företeelse från andra synvinklar.
Eftersom den ryske regeringschefen
själv alldeles nyss för övrigt har återupprepat
att den ideologiska kampen
skall fortsätta och eftersom jag har fattat
det så, att vi inte önskar få kommunismen
här, så borde ju inte vi understödja
honom i hans strävanden att
ideologiskt besegra oss, vilket skulle bli
liktydigt med att Sverige blev en satellitstat
under Sovjetunionen.
Jag har tidigare betonat, och det kanske
är bäst att göra det en gång till, att
i ett ideologiskt sammanhang som det
förevarande måste man räkna med att
varje åtgärd som vidtas från det hållet
syftar till att nå det mål som man har
ställt upp för sig och vars karaktär jag
nyss antydde. Vi skulle genom att gå på
den linje som statsministern förordade
hjälpa vår ideologiske fiende på hans
väg fram mot detta mål. Det är nödvändigt
för oss att inta en fast och ideologiskt
klar hållning.
Många minns kanske hur det var i
Miinchcn för en del år sedan när eu annan
ideologi, fastän något mera begränsad,
höll på att breda ut sig. Det var en
sorts samexistens som man från brit
-
148 Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
tiskt håll hoppades på. Vi vet hur det
gick. Där möttes en man med ideologi
och en man utan ideologi. Det var en
dålig ideologi, den nazistiska, men den
fick ju stor utbredning och hotade att
breda ut sig ytterligare.
Nu i dagens situation är det ju kommunismen
som är den stora faran. I det
läget är det en man i Europa som vi har
att tacka för mycket mer än vi i allmänhet
erkänner, nämligen den tyske
förbundskanslern Konrad Adenauer. Till
och med hans politiska motståndare,
som inte älskar honom särskilt mycket,
betonar, att han vet, hur han skall
handskas med kommunister. Han vet att
varje eftergift, varje kompromiss, betyder
ett steg tillbaka, sålunda ett steg
närmare en kommunistisk seger. Adenauer
borde stödjas så mycket det går.
Det sker inte genom att svenska riksdagsdelegationer
med kommunistisk reseledare
reser till satellitländerna.
Jag vet genom samtal med människor
både från sådana satellitländer och från
speciellt i detta fall Västtyskland hur
de betraktar en sådan sak — som en
kniv i ryggen på sig själva.
I anslutning till det uteblivna Chrustjovbesöket
skall jag läsa upp ett telegram
från Washington, som omtalar att
chefen för den amerikanska statspolisen,
Edgar Hoover, rapporterar »att
ryske regeringschefen Chrustjovs besök
i USA i fjol i hög grad bidragit till att
skapa en för kommunismen gynnsam
atmosfär och att det amerikanska kommunistpartiet
avser att dra fördel av
det internationella klimatet. Amerikanarna
kan nu vänta sig en period av
förnyad kommunistisk agitation. Kommunisterna
kommer att söka bundsförvanter
överallt där de kan finnas, de
kommer att skapa fronter, sätta i gång
infiltrationsprogram och delta i alla
skeden av det amerikanska livet», säger
Hoover. Det är skäl att även svenska
regeringen håller detta i minnet. Det är
så det går till, och Hoover vet vad han
talar om. Ett besök av den karaktären
gäller f. ö. inte bara det land som besöks
utan det kan mycket väl — och det
tror jag att jag framhållit tidigare —
vara avsett att inhösta vinster i ett annat
land eller t. o. m. en annan världsdel.
Jag hoppas att alla fått MRA:s manifest
och jag skulle vilja råda Er att behålla
det, tv debatten om det har bara
börjat. Det har varit intressant att observera
den häftiga reaktionen här i
Sverige. Den har varit minst lika ursinnig
som den som kommit från Sovjetunionen.
Där har 38 tidningar behandlat
manifestet. Tio utsändningar från
Moskvas radio på skandinaviska språk
har vi fått höra om detta manifest och
TASS har också behandlat det i en ganska
utförlig rapport, som dock har varit
— avsiktligt eller oavsiktligt — full med
missförstånd. I Nyheter från Sovjetunionen,
som kom häromdagen, finns
en bilaga, där manifestet bemöts, och
det är rätt signifikativt att i denna bilagas
slut finns det klipp ur tre mycket
stora och av många människor ganska
ansedda svenska tidningar, som sålunda
fick bli tillhyggen för ryssarna i deras
försök att slå ned denna aktion. Det är
ju egentligen märkvärdigt, att så mycket
kostas på en grupp människor, som
bara arbetar för, och själva efter fattig
förmåga försöker leva efter, absolut moraliska
normer och efter Guds ledning.
Nu vet jag att så fort namnet Gud förekommer
blir några svenska tidningar
alldeles desperata, och eftersom det förekommer
i detta manifest kan det tänkas,
att det är en av anledningarna till att
manifestet här har blivit så irriterande.
Annars är det ju rätt normalt att en sådan
här sak utsätts för klander. Det
goda — och man får väl anse det vara
en god sak att söka leva efter moraliska
normer och söka tillämpa Guds ledning
— har i alla tider förföljts och förhånats.
Hade detta manifest accepterats
på alla håll, så hade det bevisat att det
hade varit något fel med det. Men det
är rätt tragiskt när en rad svenska tid
-
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Nr 2 149
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
ningar är på linje med kommunistorganen
och utnyttjas av dessa för kommunismens
syften.
Man frågar sig om vi är mer blinda
här i Sverige än på andra håll, eftersom
detta manifest, som kommit ut i
många andra länder, har fått ett helt
annat mottagande där. Ett av Neue Ziircher
Zeitungs senaste exemplar, som
kom hit till Sverige häromdagen, hade
en hel sida som behandlade året 1959
och vad som därunder hade uträttats
genom MRA. Det har många gånger upprepats
här, och det upprepades också i
Neue Ziircher Zeitung, alt i dagens läge
finns bara två världsideologier som
kämpar om människorna. Den ena är
moralisk upprustning, MRA, och den
andra är världskommunismen. Endera
måste vinna till slut. Många inser inte
detta ännu, men det klarnar nog efter
hand. Världskommunismen med dess
gudlösa materialism och normlösa metoder,
det är den ena polen. Motpolen
är MRA:s princip med absoluta moraliska
normer och Guds ledning. Mitt
emellan dessa motpoler ligger västerlandets
demokratier, också dessa starkt
materialistiska, i många fall gudlösa
även de, och splittrade sinsemellan utan
en enande ideologi.
Kommunismen förnekar inte bara radikalt
Gud, utan också människornas
broderskap, då den går fram tvärs över
alla moraliska normer och mänskliga
hänsyn. Vi i Västerlandet har inte något
svar, då även vi sätter det materiella
framför det andliga och egoistiska hänsyn
framför hänsynen till nästan. Ett
kommunistiskt maktövertagande ser ut
att ligga mycket närmare än de flesta
människor anar, men jag är lika fullt
övertygad om att det till slut blir MRA
som vinner, .lag skulle nu med herr talmannens
tillstånd vilja rikta mig till
den ryske regeringschefen — jag kan
inte se någon högre plats än denna att
tala till honom från — och föreslå honom
att lägga dessa båda världsideologier,
MRA och kommunismen, bredvid
varandra, med öppet sinne jämföra dem
och först som sist träffa sitt val, det val
som vi alla står inför.
Vi måste också komma ihåg att i den
ideologiska kampen är neutralitet omöjlig.
Det ligger så nära till hands att vi
blandar ihop politik och ideologi. Politiskt
neutrala skall vi vara — jag tror
att det är en riktig inställning. Men att
vara ideologiskt neutral är detsamma
som självuppgivande.
En enda sak till, herr talman, skulle
jag vilja apostrofera. En stor del av den
generation, som de flesta av oss tillhör,
kommer från kristna hem. Även om man
sedan har lämnat både tro och kyrka,
sitter förvisso åtskilligt kvar av vad
man lärde sig som barn i hemmet. Nästa
generation får emellertid inte i samma
utsträckning dessa värden med sig hemifrån.
Dess förmåga att skilja rätt från
orätt blir därigenom lätt avtrubbad. Jag
är alldeles säker på att förklaringen till
många av de förhållanden, som nu bekymrar
oss och som det har talats om
flera gånger redan från denna talarstol
under dagens lopp, är att söka just i denna
omständighet. Jag tror, att kammaren
är allvarligt besjälad av en önskan att
vår ungdom skall utvecklas på ett riktigt
sätt, att den skall ta sitt ansvar och
att den skall bära detta ansvar inför
världen på det sätt som den är ämnad
att göra, men jag vill redan nu, innan utskotten
har behandlat de motioner, som
kommit och väl kommer i dessa frågor,
betona min förvissning om att lösningen
på dessa problem ligger i den frågeställning,
som jag här uppställt. Om vi
— jag förstår att det måste innebära
prestigesvårigheter för många här i
kammaren — alla accepterar denna
tanke och fördomsfritt och utan förutfattade
meningar studerar frågan,
måste vi komma fram till detta resultat.
Herr NELANDEIt (fp):
Herr talman! Ett av dragen i tidens
ansikte iir att avstånden krymper samman
och folken föres närmare varand
-
150 Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
ra. Den oerhört snabba tekniska utvecklingen,
inte minst på kommunikationernas
område, har bidragit till detta. Samtidigt
synes insikten om att vi alla hör
ihop och behöver varandra ha vuxit
litet varstans i världen.
Jag skall egentligen inte uppehålla
mig vid de internationella handelsförbindelserna,
ett område där vi nu blivit
mycket mer beroende av varandra
än tidigare. Men bland de resolutioner,
som antogs vid den 48 :e interparlamentariska
kongressen under september
1959 i Warszawa — där jag också deltog
■— fanns även en om avlägsnandet
av hindren för den internationella handeln.
Det hette däri bl. a. att utvidgandet
av denna handel är av stor betydelse
för staternas ekonomiska framåtskridande,
i synnerhet i länder som är
ekonomiskt underutvecklade, för ökning
av sysselsättningen och höjande
av levnadsstandarden runt om i världen.
Det är här som också problemet om
den fattiga världen och den rika kommer
in. Det beräknas att 15 procent av
jordens befolkning förfogar över nära
70 procent av inkomsterna och att 2/ä
av jordens befolkning är undernärd
eller lever på svältgränsen. Bruttonationalprodukten
i underutvecklade länder
är 600 kronor per individ, medan den
i ekonomiskt och tekniskt välutvecklade
nationer är 7 000 kronor. Medellivslängden
i den förra gruppen är 36
år mot i den andra gruppen 67 år, och
läskunnighetsprocenten utgör 35 respektive
95 procent.
Å andra sidan är den oerhört hastiga
befolkningsökningen koncentrerad till
tekniskt underutvecklade länder och är
där mer än dubbelt så stor som i den
andra gruppen.
Problemen ökar också i takt med den
frigörelseprocess som äger rum främst
i Asien och Afrika. Bara i den senare
världsdelen torde ett 15-tal nya stater
uppstå under detta decennium.
Även i vårt land har insikten om nöd -
vändigheten av en vidgad omfattning
av hjälpen till de underutvecklade länderna
vuxit. Faran är ju att de fattiga
folken i Afrika, Asien och Sydamerika,
om de inte på olika sätt blir hjälpta,
skolade och vägledda, i hatisk anda reser
sig upp mot de tekniskt välutrustade
och rikare nationerna eller faller offer
för den kommunistiska ideologien och
dess samhällssystem.
Jag kan härvidlag helhjärtat instämma
i vad ledamoten av denna kammare
Nils Kellgren nyligen skrivit i en facktidskrift:
»Det finns utsikter till framgång
om alla goda krafter inom och
utom de underutvecklade länderna samverkar
och stöder varandra. Utan samverkan
går ingenting. Uppstår en splittring
av de goda krafterna på ömse sidor,
misslyckas allting och världens befolkning
har anledning att med bävan
se framtiden an.» Det är så riktigt som
det är sagt.
Sverige kan naturligtvis inte ensamt
uträtta några storverk. Och dock borde
vårt på många sätt benådade land kunna
göra en stor insats härvidlag. Den
svenska industrien bör stimuleras att
investera mer i de underutvecklade länderna.
Folkrörelserna, ungdoms- och
studentorganisationer, fackföreningsrörelsen
etc. bör kunna förenas i stora
insatser. Och staten måste naturligtvis
göra sitt.
I förslagen under tredje huvudtiteln
har bidragen till den internationella
hjälpverksamheten i år bibehållits vid
praktiskt taget samma belopp som i fjol
eller sammanlagt 20,9 miljoner. Största
delen går ju till den multilaterala hjälpen
via FN och en mindre del till den
direkta svenska hjälpen, främst genom
Centralkommittén för svenskt tekniskt
bistånd. Jag har med intresse tagit del
av denna kommittés utredning, som redovisats
i skriften »Sverige hjälper» och
som nu är ute på remiss. I avvaktan på
denna remissbehandling vill utrikesdepartementet
inte höja bidragen.
Beträffande stipendierna säger depar -
Måndagen den 25 januari 19C0 em.
Nr 2
151
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
tementschefen: »De goda resultat, som
uppnåtts i samband med den svenska
stipendieverksamheten, motiverar att
denna bibehålies i åtminstone samma
omfattning som under budgetåret 1959/
60.» Mer pengar blir det sålunda inte nu.
I motioner till innevarande riksdag
begäres höjning av ifrågavarande anslagssummor.
Det har också föreslagits,
att samma belopp som på frivillighetens
väg inkommer genom den stora Sverige
lijälper-insamlingen nästa år skall anslås
av staten. Jag understryker än en
gång, att här bör alla goda krafter förenas.
Den kristna världsmissionen har utan
tvekan genom sin skolverksamhet, sitt humanitära
och evangelisatoriska arbete
och inte minst genom sin människosyn
fått vara med om att lägga grunden till
den utveckling mot demokrati och frihet
och den hjälpverksamhet i olika former
som äger rum i underutvecklade länder.
Härvid har den svenska missionen, som
bedrivit sitt arbete i snart hundra år,
gjort en synnerligen betydande och lovvärd
insats. Sammanlagt kostade det
svenska arbetet på missionsfälten år
1958 cirka 31 miljoner kronor, varav
19,5 miljoner kronor på frivillighetens
väg insamlats i Sverige. Cirka hälften
av denna sistnämnda summa kan beräknas
gå till skolor, yrkesundervisning,
sjukvård, etc. — eller direkt till sådana
ändamål som det bilaterala biståndet
från Sverige understöder.
Mot bakgrunden härav har ett uttalande
av statsrådet Ulla Lindström i
Stoekholms-Tidningen för någon tid sedan
i vida kretsar väckt inte bara uppmärksamhet
utan också beklämning. I
sin iver att glorifiera FN :s hjälparbete
synes hon i stor utsträckning
underkänna missionens insatser i de underutvecklade
länderna. Statsrådet skriver
bland annat: »Det nya med FN:s
idé om hjälp till självhjälp är inte så
lätt att begripa för dem, som tidigare
bara mött västerlandets rikedomar i
form av missionens filantropi och kolo
-
nialmakternas business. Man har velat
mätta och trösta dem respektive mätta
för att utsuga dem, men i ingetdera fallet
har det primära syftet varit att göra
de förslavade folken fria genom kunskap.
»
Jag vill hoppas att yttrandet om missionen,
som här kommit i en tvivelaktig
dager, fällts utan närmare eftertanke
och att statsrådet är beredd att korrigera
detsamma.
Just kunskapsmeddelelse och fostran
till ansvar är nämligen en mycket väsentlig
del av den kristna missionens
arbete. Det torde inte vara en tillfällighet
att professorn i sociologi vid universitetet
i den unga staten Ghana,
Busia, skriver: »Det finns i dag inte en
afrikansk medlem av Ghanas parlament
eller tjänstemannakår, som inte under
åtminstone någon tid i sitt liv gått i
missionsskola.» Yttrandet kan förvisso
tillämpas på många håll. Under sin missionerande
tid har den kristna kyrkan
just lagt sig vinn om folkupplysningen
för att så förbereda eleverna för
mötet med den moderna civilisationen.
Detta måste väl vara hjälp till självhjälp.
Före år 1946 var t. ex. i Afrika, söder
om Sahara, cirka 80 procent av skolorna
i missionens händer. Nu har naturligtvis
kolonialmakterna liksom de
fria länderna själva också gått in för
denna sak. Utom den teoretiska undervisningen
förekommer i mycket stor utsträckning
även praktisk yrkesutbildning
på olika områden. Sjukvårdsmissionen
är också av synnerligen stor betydelse
genom de många sjukhusen och
poliklinikerna ute i byarna. Ofta har
missionsläkaren utfört en grundläggande
forskning när det gäller de tropiska
sjukdomarna. Jag skulle tro, att statsministern
efter sin senaste utländska
resa, då han kom i beröring också med
missionen, skulle kunna bestyrka åtskilliga
av dessa uppgifter.
Ännu ett par ting om den kristna missionen
kanske bör framhållas. Det ena
är, att missionerna aldrig diskriminerar
152 Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
eller avvisar studerande eller hjälpbehövande
på grund av annan religionsbekännelse
eller dylikt. Det andra är att
man i största utsträckning strävar efter
att arbetet på missionsfältet så småningom
skall kunna övertas av inhemsk ledning.
Så har även skett på många håll.
Den egentliga missionsinsatsen kan ju
sedan sättas in på andra pionjärområden.
FN:s stora hjälpverksamhet, som är
vård all uppskattning, och missionens
arbete, utesluter inte varandra utan
kompletterar i stället varandra.
Beträffande Sveriges egna direkta insatser
i hjälparbetet föreslår vi i en motion
från ledamöter i riksdagens kristna
grupp och medlemmar av samtliga
fyra demokratiska partier, att för det
fall Centralkommittén för tekniskt bistånd
kan finna så lämpligt och ändamålsenligt,
någon del av biståndet skall
kunna förmedlas av någon svensk mission
i det hjälpbehövande landet. Man
kan t. ex. tänka sig att i stället för att
Centralkommittén bygger nytt, kunde
en i respektive land redan befintlig och
i verksamhet varande yrkes- eller verkstadsskola
eller en planerad sådan förses
med ny maskin- eller verktygsuppsättning,
eller att en sjukvårdsanstalt
försåges med röntgenapparatur eller annan
modern utrustning. Detta torde i så
fall vara en rationell och kostnadsbesparande
utväg.
Ett annat område där missionen
skulle kunna vara behjälplig är vid utseendet
av stipendiater. Missionärerna
i de olika områdena har god personkännedom,
och urvalet borde därigenom
kunna ske på bästa sätt. Svenska
missionsrådet, som är representerat i
Centralkommittén, har företrädare för
samtliga 20 kyrkor, samfund och sällskap
som bedriver yttre mission. Det
skulle kunna ge goda kontakter härvidlag
och ävenledes förmedla tidigare
nämnt bistånd via respektive missioner.
Låt mig till sist få säga, att Sverige
och svenska folket här har möjlighet
att göra en strålande insats när det gäller
detta viktiga ärende att lämna bistånd
till fattiga och tekniskt mindre
utvecklade länder. Jag vill gärna upprepa,
att alla goda krafter — stat, organisationer,
mission och enskilda — här
bör förenas i en sådan hjälpaktion.
Herr KELLGREN (s):
Herr talman! Jag är ledsen över att
jag här måste göra några kommentarer
till vad herr Dickson hade att anföra
i denna nattliga stund.
Herr Dickson var inne på problemet
om kommunismen och MRA. Han ville
här försöka göra gällande, att det var
dessa två rörelser som stod emot varandra
i tiden och att det var kampen
mellan dessa två som skulle komma att
avgöra världens väl och ve.
Jag tror, herr Dickson, att om man
skulle göra en närmare och djupare
analys av MRA — dess sätt att se på
människorna, dess sätt att döma, dess
sätt att se ensidigt — så tror jag att
man kommer till den uppfattningen, att
MRA och kommunismen i sin struktur
har många likheter och att dessa rörelser
alls inte är några alternativ, som
herr Dickson vill göra gällande. Det som
kommer att rädda mänskligheten, herr
Dickson, det är en seger för humaniteten
och demokratien samt att vi realistiskt
lyckas placera in människan i den
materiella värld i vilken hon lever.
Något som upprörde mig lika mycket
i herr Dicksons anförande var hans sätt
att höja förbundskansler Adenauer och
låta honom från denna talarstol framstå
som ett ideal för svenska folket. Jag
behöver väl inte här inför denna kammare
erinra om att denne kansler i
fråga om ungdomens fostran har gjort
ett uttalande som är av den beskaffenheten,
att det mildaste man kan säga
om mannen är, att detta uttalande måste
tillskrivas hans senilitet och ingenting
annat.
För att en smula återgå till MRA sät -
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Nr 2
153
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
ter jag för egen del ett mycket större
värde på det praktiska missionsarbete
som, utan några som helst överklassfasoner,
utföres i de olika delarna av vårt
klot, där verkligen behjärtansvärda insatser
göres av enkla människor med
deras små sparslantar. Där uträttas
ibland storverk för hygienen och medicinen,
utbildning och skolor. Detta tycker
jag för min del är någonting att
vara stolt över men icke dessa upptåg
och spektakel som MRA faktiskt uppvisar
i långa stycken, när man går ut
med en förkunnelse, som är mera fördummande
än upplysande.
Herr talman! Det här var tyvärr en
inledning som jag inte hade väntat att
jag skulle behöva göra, men vad herr
Dickson sade framkallade den. Vad jag
hade tänkt att göra några reflexioner
om var ett ämne som ligger så långt
från det vi nyss sysslade med som sjustatsmarknaden
och de olika krav den
ställer på oss. Vi måste räkna med att
denna marknad kommer att framkalla
behov av rörlighet och anpassning i
många olika riktningar, och vi kan se
exempel på dessa anpassningskrav redan
nu när vi kan konstatera företagsnedläggelser,
ganska betydande sådana,
på olika håll i vårt land. Jag tänker
närmast då på nedläggelsen i Valdemarsvik.
Dess bättre får man väl anta att dessa
driftsnedläggelser blir undantag, i varje
fall i den konjunktur vi nu lever i.
Jag vill passa på tillfället att säga, att
samarbetet när det gäller varsel om vad
som skall ske och samarbetet i övrigt
mellan företagen ocli myndigheterna
varit ganska tillfredsställande såvitt jag
kan förstå. Däremot är samarbetet väsentligt
mycket sämre med de anställda.
Det kan inte anses tillfredsställande alt
såsom i Valdemarsviksfallet de anställda
inte i tid får reda på vad som förestår.
Inte heller är förhållandena tillfredsställande
då företaget inte gör allt
för att underlätta de anställdas situation
och hjälper dem över en mycket
besvärlig tid och inte tar hänsyn till
kommunen och alla de påfrestningar
som nedläggelsen innebär för den.
Jag skulle här vilja framställa vissa
minimikrav som bör tillgodoses från
företagens sida och som vi har rätt att
ställa, alla som arbetar inom det svenska
näringslivet.
Det första är att varje anställd som en
självklar rättighet borde få veta hos
vem och för vem han arbetar.
I Valdemarsviksfallet vet de anställda
faktiskt inte huruvida den direktör som
uppges vara ägare är ägare eller om det
står andra ägarintressen bakom som
inte kommer till synes. De anställda vet
denna dag inte för vem och hos vem
de arbetar. Det finns också på andra
håll runtom i vårt land åtskilliga tusentals
och tiotusentals arbetare och tjänstemän
som inte vet vem som äger företaget
där de arbetar. Det borde finnas
en lagstiftning som säger, att ägarna
skall vara skyldiga att upplysa de
anställda om vem ägaren är. Anonymiteten
måste helt enkelt bort.
Det andra kravet är att de anställda
skulle få längre uppsägningstid för att
därigenom vinna större trygghet i anställningen.
Det tredje är att man inom
företagen skulle lägga upp fonder, omställningsfonder,
som i en situation sådan
som i Valdemarsviksfallet skulle
kunna ge kompensation, ge möjligheter
åt de anställda att starta med ett kapital
från det företag som nu läggs ned
Varför skall inte de anställdas intressen
tryggas i sådana fall lika väl som ägareintressena?
Till
omställningspolitiken hör klart
att man måste ha en kraftfull arbetsmarknadspolitik.
Man kan göra mycket
med rörlighetsstimulerande åtgärder,
och det kan låta väldigt enkelt att man
skall genomföra en omflyttningspolitik
med progressiva åtgärder, men när det
kommer till realiteterna är det i allmänhet
alls inte enkelt att avgöra vad
som skall vidtagas.
Vi kan tänka oss den medelålders
154 Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
kvinna på 55—60 år som har arbetat i
företaget i kanske 35—40 år. Arbetet
har varit hela hennes liv, det är det
som håller henne uppe. Plötsligt försvinner
företaget. Hon finner plötsligt
att det som hållit henne fast i en förnuftig
tillvaro är borta. Det är ett
omställningsproblem, säger man, men
det är mera, det är ett mänskligt problem,
ett mycket svårt mänskligt problem
att finna det lämpliga arbetet,
den förnuftiga sysselsättningen.
Eller vi kan tänka på mannen som
har barn i skolan, väl rotade i sin miljö,
hustrun har kanske också arbete. Då
mannen förlorar sitt arbete måste familjen
kanske bryta upp från platsen
och söka sig i väg till en annan ort. Det
är inte alls säkert att barnen kommer
att finna skolmöjligheterna där lika
goda eller att hustrun kan få ett lika
passande och familjeinkomsten kompletterande
arbete.
Eller vi kan tänka på den mycket
stora gruppen av människor med olika
handikapp som med mycket stora ansträngningar
har funnit lämpligt arbete
inom företaget och nu berövas detta.
Man skall vara klar över att, när man
talar om rörlighetspolitik och arbetsmarknadspolitik,
det inte är brickor,
inte maskiner eller tegelstenar som man
flyttar utan att det är människor, människor
som skall bryta upp och anpassa
sig på nytt. Vi måste vara klara över
att det är både dyrbart och svårt icke
minst för alla de personer som ägnar
sig åt omställningsverksamhet.
I själva verket har vi två räntabilitetsbegrepp
när vi diskuterar ekonomi
och arbetsmarknadspolitik. Vi har för
det första ett rent företagsekonomiskt
räntabilitetsbegrepp. Ett företag vill
anställa en man eller en kvinna bara
så länge det har nytta av vederbörande.
Samhället kan resonera ungefär så här:
Oavsett om en människa har stor eller
liten förmåga bör man ta den förmågan
i anspråk och ersätta vad det kostar i
fråga om arbetsledning och arbetsmiljö
att sätta henne i ett förnuftigt arbete.
Från samhällets synpunkt är dessa insatser
berättigade men inte utifrån de
strikt företagsekonomiska räntabilitetsbegreppen.
Dessa båda begrepp står ofta
i strid med varandra. Det gäller att
genom en progressiv arbetsmarknadspolitik
slå en bro mellan de båda räntabilitetsbegreppen,
tv det rent företagsekonomiska
räcker inte — det driver
människor i olycka. Man måste göra
en kombination mellan det företagsekonomiska
och det samhällsekonomiska.
Rätten till arbete och utbildning blir
därmed en så viktig medborgarrätt att
det finns alla skäl att ställa den i förgrunden.
Rätten till arbete och utbildning
måste i detta vårt samhälle bli lika
självklar som rätten till medborgarskap,
rätten att rösta eller rätten att åtnjuta
sociala förmåner, bl. a. folkpension.
Kan vi åstadkomma att denna rätt
genomsyrar hela samhällslivet är jag
övertygad om att arbetslösheten kan
avskaffas eller — som någon uttryckt
det — skickas till museum. Det är bara
fråga om vilka kraftfulla insatser vi
vill göra för utbildningen och vilka
målmedvetna åtgärder vi vill vidtaga
för att anpassa arbetskraften till näringslivets
och arbetslivets skiftande
förhållanden. Det är en stor uppgift
som väntar bl. a. denna kammare att
en gång besluta om den fulla rätten till
utbildning och till arbete.
Jag var därför glad när jag hörde
herr Antonsson från centerpartiet tala
om en ny social syn på sysselsättningsfrågan.
Det innebär att ett av de borgerliga
partierna i dag har den syn på
rätten till arbete som jag här har gjort
mig till tolk för. Därigenom kan man
långsamt men säkert vinna utbredning
för denna syn och vi kan få en plattform
att bygga vidare på i reformarbetet.
Jag skulle, herr talman, också vilja
ägna några ord åt yrkesutbildningsfrågan,
men det skulle kanske föra för
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Nr 2 155
långt. Jag vill bara här kort anföra att
vi på yrkesutbildningens område står
inför nya stora och utökade arbetsuppgifter.
Det gäller både de ca 200 000
ungdomar mellan 14 och 20 år, som i
dag inte får någon utbildning alls, och
de tiotusentals vuxna som är i behov
av en fortbildning och en kompletterande
vidareutbildning. Det finns i vårt
land tiotusentals människor, även i relativt
unga åldrar, som aldrig har fått någon
utbildning men för vilka det på
grund av de ändrade marknadsförhållandena
och strukturförändringarna i
vårt samhälle kommer att krävas utbildning.
Vi är skyldiga att försöka
skaffa fram den erforderliga utbildningskapaciteten.
Vi måste sålunda
skaffa oss en mera progressiv inställning
till yrkesutbildningens problem.
Det kanske väsentligaste nu är att vi
tillsammans diskuterar igenom möjligheterna
att vidmakthålla och eventuellt
också öka våra investeringar i den nya
marknadssituation där vi befinner oss.
Sverige har, såsom påpekats i debatten,
en hög investeringskvot, 31 eller 32 procent
av nationalbruttoprodukten — en
siffra som internationellt sett är mycket
hög. Herr Antonsson gjorde vissa reflexioner
i anslutning till resonemanget
om räntan. Han sade att man som alternativ
till räntehöjningen kunde diskutera
antingen en mer restriktiv budgetpolitik
eller också ett minskat bostadssparande.
Han gav aldrig besked
om på vilket sätt denna restriktiva budgetpolitik
skulle utformas — man fick
närmast det intrycket att han mest
var intresserad av att minska bostadsbyggandet.
Det är ledsamt att konstatera
att herr Antonsson har denna uppfattning,
eftersom bostadsfrågan är en
av de allra väsentligaste frågorna. Vi
måste till varje pris försöka hålla bostadsbyggandet
uppe på den höga nivå
det har haft, men för detta krävs ett
ökat sparande.
Allra sist, herr talman, skulle jag därför
vilja bringa i kammarens ledamöters
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
:t erinran att det i riksdagens anslag unr
der fjortonde huvudtiteln finns en post
i- på 650 000 kronor för premier till lön
0
sparande ungdom. Det finns i dag om
1
kring 135 000 ungdomar som vid varje
h avlöningstillfälle avsätter tio procent
v av sin inkomst, och antalet ungdomar
•- som lönsparar har stigit successivt år
•t efter år till denna respektingivande siffi-
ra. Det är de ungdomar som i dagens
i- samhälle har lättast att sätta bo, som har
å en från början ordnad ekonomi. De gör
1- avsättningarna under den period då
i det är lättast att spara. Det hade varit
t- lyckligt om denna kammare i stället
a kunnat besluta om ett anslag, inte på
l- 650 000 utan kanske på 1 650 000 kroa
nor. Premier i denna form betyder näm1-
ligen att man löser stora och väsenti.
liga sociala frågor. Jag skulle önska att
d denna kammare någon gång tog tillt-
fället i akt att diskutera igenom hur
It man på olika sätt skall kunna öka det
a frivilliga sparandet framför allt bland
s. ungdomen — det är nämligen där man
i, kan räkna med att den stora sparförmå)-
gan finns.
- Herr DICKSON (h) kort genmäle:
t Herr talman! Jag vill säga ett litet
l- ord till herr Kellgren. Det är riktigt att
<- det finns en likhet mellan MRA och
I" världskommunismen, i det att de båda
''- är världsideologier, men mycket mer
d är det nog inte i fråga om likheter.
I- Sedan talades det om Adenauers yttk
rande. Jag vill minnas att Sigfrid Hans;t
son, Per Albin Hanssons bror, en gång
>■ blev överfallen i mörkret — jag tror
i- det var i Göteborg. Sigfrid Hansson
>- klådde upp den där figuren som över11
föll honom. Det var inte riktigt gjort
i av honom, och jag tror han fick något
>- bötesstraff för det, men jag tror att mänå
niskorna i hela landet och inom alla
tf partier såg med en viss förståelse på
händelsen. Sigfrid Hansson hade en
mänsklig ursäkt: han blev arg, och det
■s kan man kanske förstå.
156
Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
Adenauer är ingen felfri människa,
men såsom herr Kellgren vet lika väl
som jag är kommunismens närmaste
mål för närvarande att isolera Tyskland
från det övriga Europa, och den
åsätter därför den ene efter den andre
av de ledande männen i Tyskland olika
stämplar. Inte ens i ett sådant läge
borde naturligtvis en man i Adenauers
ställning förgå sig, men man bör kunna
förstå om han blir arg och säger, att
den som ritar hakkors på kyrkor eller
synagogor borde ha ett ordentligt kok
stryk. Det är nog också vad många
människor egentligen känner. Jag ursäktar
det inte, men jag förklarar det
på detta sätt.
Sedan tror jag att herr Kellgren vet
alldeles för litet om MRA. Herr Kellgren
borde vara med under tre veckor
i Caux — sedan tror jag att herr Kellgren
med sin stora begåvning skulle
kunna bli en väldig kämpe på den rätta
sidan.
Herr KELLGREN (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag hoppas att herr Dicksons
försvar av Adenauer får tolkas så,
att herr Dickson tar avstånd från dessa
metoder. Det är dock inte vem som
helst som uppmanar folk att ta rätten i
egna händer — det är den man som är
närmast ansvarig för bl. a. rättsordningen
i den demokrati som det är fråga
om. Man kan icke tillåta att någon tar
rätten i egna händer. Börjar man missbruka
rätten på det viset, vet ingen
var man hamnar.
Det var ett intressant erkännande vi
fick höra av herr Dickson, att MRA
kan karakteriseras såsom samma andas
barn som kommunismen. Det tycker jag
var tacknämligt att få noterat här —
jag tror nämligen att herr Dickson har
fattat saken riktigt.
Herr DICKSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Om herr Kellgren hör
på mig bättre en annan gång, slipper
herr Kellgren göra sådana grodor som
han gjorde nu.
Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på herr
talmannens förslag att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till morgondagens
plenum kl. 10.00.
§ 2
Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 28, med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 1 av anvisningarna
till 31 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), överlämnats
till kammaren.
Denna proposition bordlädes.
§ 3
Tillkännagavs, att följande motioner
under sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen
nr 103, av herr Ähman, om viss ändring
av 52 § kommunala vallagen,
nr 104, av herr Holmberg, om utredning
rörande en ny kommunindelning,
nr 105, av fru Torbrink in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Upplysningsarbete rörande
mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor,
nr 106, av fru Renström-lngenås m. fl.,
om anslag för bidrag till Centralkommittén
för svenskt tekniskt bistånd,
nr 107, av herr Nelander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till svenska ekumeniska
nämnden,
nr 108, av herr Lundberg, om vissa
organisations- och anslagsfrågor rörande
försvaret, m. m.,
nr 109, av herr Nyberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till marinen,
nr 110, av herr Nyberg m. fl., om
ianspråktagande av vissa medel för marinförvaltningens
avbeställningskostna
der,
Måndagen den 25 januari 1960 em.
Nr 2 157
nr 111, av herr Nyberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Marinen: Underhåll av fartyg
m. in.,
nr 112, av herr Boija m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Flygvapnet: Understöd åt
privatflyget,
nr 113, av herr Nihlfors m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Flyttning av Stockholms
örlogsbas (Muskövarvet),
nr 114, av herr Hseggblom, angående
dispositionen av statsbidraget till enskild
väghållning,
nr 115, av herr Hcignell, angående en
fortlöpande information om statens skatte-
och finanspolitik,
nr 116, av herrar Bohman och Stenberg,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag till Byggande av
vägar och broar och till Beredskapsarbeten
på vägar och gator,
nr 117, av herr Johansson i Torp, angående
indragning av vissa lotsplatser,
nr 118, av herr Ohlin m. fl., angående
statsbidrag till handelsgyinnasierna,
nr 119, av herr Ohlin m. fl., om visst
anslag till handelshögskolan i Göteborg,
nr 120, av herr Brandt i Sätila in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till driften av
folkhögskolor,
nr 121, av herr Holmberg in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet,
nr 122, av herr Gustafsson i Bogla
in. fl., om anslag till Mariannelundsskolan,
nr 123, av fröken Olsson in. fl., om
anslag till Kristofferskolan i Stockholm,
nr 124, av herr Fröding, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Häradsrätterna: Ersättningar
till nämndemän,
nr 125, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., om statsbidrag till särskilda ålderdomshem
för alkoholiserade åldringar,
nr 126, av herr Nihlfors in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Bidrag till musikhistoriska
museet,
nr 127, av herr Senander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Ferieresor för barn,
nr 128, av herr Johansson i Stockholm
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till Avsättning
till fonden för idrottens främjande,
nr 129, av herr Kellgren m. fl., om
anslag till Sveriges Schackförbund för
verksamhet bland ungdom,
nr 130, av herrar Holmberg och Hagberg,
om anslag till aktieteckning i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier,
nr 131, av herr von Friesen m. fl.,
om inrättande av en lärarbefattning i
plastikkirurgi vid karolinska institutet,
nr 132, av fröken Karlsson m. fl., om
inrättande av en professur i barntandvård
vid tandläkarhögskolan i Malmö,
nr 133, av herr Fröding in. fl., om
tillfällig ändring av amanuenstjänsten
vid landsarkivet i Härnösand till en arkivarietjänst,
nr 134, av fröken Vinge m. fl., om
inrättande av en tjänst som landsantikvarie
i Stockholms län,
nr 135, av herr Carbell in. fl., om pension
till Ebba Ingeborg Elisabet Berndtson,
nr 136, av herrar Nilsson i Tvärålund
och Eriksson i Bäckmora, om viss ändring
av bestämmelserna angående radiolicens,
nr 137, av herr Wahrendorff, om avdrag
vid beskattningen för kostnad för
anläggande av skogsbilväg,
nr 138, av herr Gustafsson i Uddevalla
in. fl., angående avdrag vid beskattningen
för förhöjda levnadskostnader,
nr 139, av herr Hamilton, om avdrag
för erlagd förmögenhetsskatt vid taxering
till statlig inkomstskatt,
nr 140, av herr Hamilton, om utredning
angående arvsbeskattningen,
nr 141, av herr Stiernstedt, om viss
utsträckt tillämpning av bestämmelserna
om skattebefrielse för dödsbo,
158 Nr 2
Måndagen den 25 januari 1960 em.
nr 142, av herr Wahrendorff, om viss
förhöjning av värdeminskningsavdragen
för byggnad,
nr 143, av herr Hjalmarson m. fl., om
vissa åtgärder för främjande av bostadssparande,
nr 144, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., om viss restitution av energiskatt,
nr 145, av herr Blidfors m. fl., om visst
tillägg till direktiven för 1953 års trafikutredning,
nr 146, av fröken Höjer m. fl., om
undantagande från allmän varuskatt av
proteser och stödjebandage med statsbidrag,
nr 147, av herrar Alemyr och Almgren,
om uppflyttning till ortsgrupp III
av orterna i ortsgrupp II,
nr 148, av herrar Munktell och Sehlstedt,
om uppskov med behandlingen av
framställning angående avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen tillfälligt
anställda tjänstemän,
nr 149, av herr Lundberg, om pension
åt förre portvakten vid riksdagshuset
Anton Lundgren,
nr 150, av herr Bohman m. fl., om viss
översyn av byggnadslagstiftningen,
nr 151, av herr Berglund m. fl., om
visst tillägg till jordförvärvslagen,
nr 152, av herr Berglund m. fl., angående
rätten för jordbrukare i Norrbottens
lappmark till vatten och fiske,
nr 153, av herr Wachtmeister, angående
kyrko- och mantalsskrivning vid
intagning å ålderdomshem,
nr 154, av herr Fredriksson m. fl., om
en översyn av semesterlagens kvalifikationsregler,
nr 155, av herr Senander m. fl., om
återställande av sjukpenningersättningens
realvärde,
nr 156, av herr Königson, om hälsovårds-
och ordningsstadga för campingplatser,
nr 157, av herr Kellgren m. fl., om
viss ändring i lagstiftningen om konkurrensbegränsning,
nr 158, av herr Johnsson i Skoglösa
m. fl., om visst undantag från bestämmelserna
angående yrkesmässig automobiltrafik,
nr 159, av herrar Elmwall och Svensson
i Vä, om visst undantag från bestämmelserna
angående yrkesmässig automobiltrafik,
nr 160, av herr Björkänge m. fl., om
allmän hastighetsbegränsning för motorfordon,
nr 161, av herr Alemyr m. fl., om viss
ändring i lagen om nykterhetsvård,
nr 162, av herr Königson, om vidgning
av arbetsdomstolens behörighet,
nr 163, av herr Brandt i Sätila m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till vissa
lantbruksundervisningsanstalter m. m.,
nr 164, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., om visst statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering,
nr 165, av herr Svensson i Krokstorp
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter,
nr 166, av herr Wahrendorff m. fl.,
angående en fiskerikonsulentbefattning
vid hushållningssällskapet i Värmlands
län,
nr 167, av herr Gustafsson i Uddevalla
m. fl., angående statlig kreditgaranti
för anskaffande av fiskefartyg m. m.,
nr 168, av herr Wahrendorff m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till vissa lantbruksundervisningsanstalter,
nr 169, av herr Magnusson i Tumhult,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Veterinärstaten:
Avlöningar,
nr 170, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Eriksson i Bäckmora, om ändrade
grunder för det statliga stödet åt
landsbygdens elförsörjning,
nr 171, av herr Kellgren och fru Eriksson
i Stockholm, om en allmän översyn
av familjepolitiken,
nr 172, av herr Rydén m. fl., om utredning
rörande åldringsvården,
nr 173, av herr Gustafson i Göteborg
m. fl., angående förutsättningarna för
ett bättre samarbete mellan polis och
allmänhet,
nr 174, av herr Svensson i Kungälv
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 159
m. fl., angående reseersättning till föräldrar
med barn å vissa anstalter,
nr 175, av herr von Seth m. fl., om
ökad utbildning av personal vid körskolor,
och
nr 176, av herr Rimmerfors, om en
vidgad svensk frimärksutgivning.
Dessa motioner bordlädes.
§ 4
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:
Till Riksdagens andra kammare
Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 9/2—
3/3 1960, för att som ledare deltaga i
Olympiska Spelen i Squaw Valley,
Calif., USA.
Stockholm den 25 januari 1960
N. Stenberg
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 5
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.01 på natten.
In fidem
Sune K. Johansson
Tisdagen den 26 januari
Kl. 10.00
§ 1
Justerades protokollet för den 20 innevarande
januari.
§ 2
Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (Forts.)
Herr talmannen tillkännagav, att
den från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1960/61, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1959/60, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid i enlighet
med förut gjord anteckning ordet
till
Herr AGERBERG (h), som yttrade:
Herr talman! I den statsverksproposition
som vi nu — åtminstone formellt
— behandlar har jordbruksministern
aviserat, att en särskild proposition rö
-
rande vissa norrlandsfrågor inom kort
kommer att föreläggas riksdagen. Såvitt
jag kan bedöma rör det sig om frågor
av ganska begränsad räckvidd, men
det ger mig i alla fall anledning till några
reflexioner om vissa norrlandsproblem
i allmänhet. Det brukar visserligen
ofta betraktas som kverulans eller
anses att vi norrlänningar begär oberättigade
förmåner när vi diskuterar s. k.
olösta norrlandsproblem, men detta kan
inte avhålla mig från att fästa uppmärksamheten
på att sådana problem alltjämt
existerar och i vissa fall trots alla utrednigar,
som i regel inte leder till någonting,
blir alltmera brännande.
En sak som gör att vi ser med allvar- .
liga bekymmer mot framtiden är den
oförmånliga befolkningsutvecklingen.
Den tidigare ökningen i folkmängden
har avstannat och inom stora områden
förbytts i en sänkning. I det län jag
representerar, Jämtlands län, har den
totala folkmängden under de senaste sex
åren visat en regelbunden och klart
160 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
sjunkande tendens. Det är naturligtvis
landsbygdskommunerna som i första
hand utsätts för åderlåtningen. Under
det senast förflutna året visade ungefär
halva antalet av dessa kommuner
inom länet minskning, i vissa fall så
oroväckande stark som omkring 6 procent
på ett enda år. Det är inte i första
hand födelsetalet det kommer an på utan
utflyttningen. Det är främst ungdomarna,
som sedan vi kostat på dem en för kommuner
och landsting ganska betungande
yrkesutbildning drar söderut. Det visar
att utkomstmöjligheterna och kanske
också andra förhållanden inte är som
de borde vara.
Skatteunderlaget visar samma utvecklingstendens.
Det är naturligtvis också
i detta avseende glesbygdsområdena
som drabbas hårdast, men det är betecknande,
att under det senast färdigtaxerade
året antalet skattekronor minskade
även för Jämtlands län i dess helhet.
För många småkommuner håller läget
på att bli direkt prekärt. Utgiftsökningarna
går inte alltid att helt bemästra;
ofta är de för övrigt förorsakade av föreskrifter
och ålägganden från statsmakterna.
Omsättningsskatten är inte
betydelselös i det samanhanget. Men
skattebördan blir orimligt tung för dem
som svarar för det minskande antalet
skattekronor. Reduktionen av fastighetsskatten
har redan för vissa kommuner
medfört ogynnsamma verkningar,
därför att riksdagen underlåtit att i
samband med denna reduktion vidta sådana
ändringar i kommunalskattelagens
bestämmelser om fördelningen mellan
olika kommuner av skatteunderlaget,
som bort ske för att skydda bl. a. de
kommuner som berörs av kraftverksbyggen
och sjöregleringar. Ändock har
från högerpartiets sida framlagts förslag
i sådan riktning. Jag hoppas verkligen
att finansministern tar upp den här saken
den dag fastighetsskatten reduceras
ytterligare eller helt avskaffas.
För de minsta och sämst ställda kommunerna
kan nya kommunsammanslag
-
ningar bli nödvändiga, men detta löser
naturligtvis inte problemen. Det enda
som i längden hjälper är ett livskraftigt
näringsliv, ökad företagsamhet, ökade
arbetstillfällen. Men härför behövs ett
mera företagsvänligt klimat, och här har
statsmakterna ett stort ansvar.
Vi begåvades häromåret för att klara
ökande statsutgifter — det är ju inte
ovanligt — med en ny skatt, energiskatten.
Den drabbar ojämförligt hårdast
näringsliv och befolkning i våra glesbygder.
Långa, kalla vintrar kräver mera
uppvärmning och mera belysning.
Resor och transporter fördyras genom
den höjda beskattningen av bensinen.
Det är för övrigt som alla vet inte regeringens
förtjänst, att inte energiskatten
höjdes ytterligare i höstas. Enbart
en utjämning av bensinpriset över landet
skulle förbättra vår konkurrenskraft
gentemot Sydsverige en hel del. Jag motionerade
häromåret om en sådan reform,
och jag har sett att önskemålet
upprepats i år, men viljan till ett tillmötesgående
på den punkten tycks inte
finnas. Varför skall exempelvis vi i
Jämtland belastas med ett så högt zontillägg,
när transporten från en året om
isfri hamn i Trondheim eller trakten
därav efter vad jag kan bedöma borde
kunna ske till rimliga kostnader?
En utökad transitotrafik över den utbyggda
hamnen i Trondheim väntades få
stor betydelse för näringslivet i Norrland,
åtminstone i Jämtlands län. Motståndet
mot en utveckling i denna riktning
förefaller dock vara mycket svårt
att övervinna. Den nya mellanriksvägen
över Storlien väntar vi oss också
mycket av. Men vägens kapacitet och
därmed alla de i den investerade miljonerna
utnyttjas mycket dåligt, då medelstilldelningen
till ombyggnad av riksväg
14 genom västra Jämtland, för att
nu inte tala om den del av riksvägen
som går genom Medelpad och som närmast
liknar en fäbodstig, inte har skett
i önskvärd takt. Detta är missriktad
sparsamhet!
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 161
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
I landskapet Härjedalen hotas man nu
med indragning av järnvägen Sveg—
Hede. Det måste innebära ett svårt
handikapp, speciellt för den betydelsefulla
turistnäringen. Om denna indragning
nu är oundviklig, och många tecken
tyder tyvärr på det, så kan landskapets
befolkning med all rätt kräva,
att deras behov av anständiga kommunikationer
tillgodoses på annat sätt.
Kommunikationerna är utan tvivel en
av de viktigaste livsbetingelserna för ett
bibehållet näringsliv. Men Norrlands
glesbygder drabbas oupphörligt av nya
indragningar, speciellt av busslinjer.
Det är de stora trafikföretagen, inte
minst statens järnvägar och postverket,
som går i spetsen. För de privata företagen
är den allt hårdare beskattningen
— fordonsskatt, bränsleskatt och bilaccis,
andra ökade pålagor att förtiga
— en starkt bidragande orsak till sämre
lönsamhet och därmed till risk för nedläggande.
Jordbruket, ofta i kombination med
skogsbruk, utgör alltjämt en betydelsefull
del av det norrländska näringslivet.
Lönsamheten inom denna näring har
dock under en lång följd av år visat vikande
tendens. Ett närmare studium av
jordbrukets strukturutveckling erbjuder
som följd därav en dyster anblick. Det
är inte bara det starkt minskande antalet
brukningsenheter som är utmärkande.
Ytterst skrämmande är en snabbt
ändrad åldersfördelning bland brukarna
i form av en stark »förgubbning» och
en lika snabb försämring av byggnadsbeståndet,
alltså ett tärande på byggnadskapitalet.
Detta är en mycket allvarlig utveckling
för de redan tidigare glesbefolkade
bygderna. Som jag tidigare vid flera
tillfällen har framhållit i denna kammare
behövs det på många håll inte
nämnvärt ytterligare utglesning av jordbruket
förrän exempelvis mjölkbillinjerna
blir oräntabla och måste läggas
ner. Ulan möjlighet att leverera mjölk
till mejeri bortfaller existensmöjlighe
-
terna i realiteten — åtminstone i regel
— också för de kvarvarande jordbrukarna.
Att levnadsbetingelserna för den
eventuellt återstående befolkningen härmed
starkt försämras eller ofta till och
med förstörs säger sig självt.
Nu anser säkert många, att när vi
skall begränsa eller kanske till och med
helt lägga ner jordbruksproduktionen
här i landet så skall vi börja norrifrån,
där vissa naturliga betingelser är sämre.
De får troligen stöd av professor Bent
Hansen — övertygelsen i det här fallet
brukar vara större ju längre söderifrån
man kommer och ju mindre lokalkännedom
man har. Men man tänker då
inte på konsekvenserna i andra avseenden.
Låt mig bara utöver de nyss berörda,
närmast katastrofala följderna av utglesningen
diskutera en detalj, nämligen
värdet av kombinationen av jordbruk
och skogsbruk inom samma område. Det
är många småbrukare som har egen
skog eller skogsarbete som huvud- eller
biförtjänst. När det är goda konjunkturer
inom skogsbruket får jordbruket stå
tillbaka för arbetet i skogen. Men skogskonjunkturerna
har alltid och kommer
troligen alltid att växla. När arbetet
i skogen tryter kan det vara bra att ha
ett litet jordbruk att falla tillbaka på.
Man har dock sin bostad och om inte
annat naturaprodukter som bidrag till
försörjningen. Även om stödet åt småbruket
kostar en del, så blir det säkerligen
inte billigare med kontanta arbetslöshetsunderstöd
för att inte tala om
bostadssubventioner om alla flyttar till
tätorterna.
Det är inte möjligt eller rimligt att
helt stoppa den utvecklingstendens jag
bär försökt beskriva. Men det kan inte
heller vara önskvärt att påskynda den.
Vad man emellertid i första hand skulle
önska är ett ställningstagande och en
bestämt uttalad linje från de som makten
hava om vad som skall bli det norrländska
jordbrukets framtida öde. Den
nuvarande osäkerheten skapar onekligen
11 —Andra kammarens protokoll 19G0. Nr 2
162
Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
pessimism, som endast försämrar läget.
Sexårsavtalet betraktas av många som
en dålig uppgörelse för jordbruket. Det
svenska jordbrukets väntade utsikter och
ställning inom sjustatsmarknaden har
inte gjort stämningen lättare. Därtill bidrar
inte minst det uttalande, som statsrådet
Lange lär ha gjort beträffande
skyldigheterna för statsmakterna att stå
fast vid den träffade jordbruksuppgörelsen.
Det är för övrigt en sak som
inte berör bara det norrländska jordbruket
utan hela landets jordbruksnäring.
Man får hoppas, att när frågan blir
aktuell jordbruksministern verkligen
kommer att stå för sitt uttalande, att
jordbruket skall hållas skadeslöst för
eventuella förluster genom sjustatsavtalet.
En liten detalj i det stora sammanhanget
kan jag inte underlåta att beröra.
Det nya arealbidrag, som småjordbruket
skall få från och med i år,
betraktas allmänt som ett socialunderstöd
i avvaktan på slutligt avskaffande
av småjordbruket. Det skapar sannerligen
inte optimism. Varför inte låta
detta bidrag i Norrland utgå på mjölkproduktionen?
Ett bidrag av det slag
som arealbidraget utgör, som inte grundar
sig på någon form av motprestation,
är enligt min mening osympatiskt. Och
jag tror sannerligen inte att risken för
överproduktion genom en sådan omlägging
skulle öka i någon påtaglig grad.
Men den skulle stimulera näringslivet i
de norrländska glesbygderna.
Detta var, herr talman, några små, i
mångas ögon kanske obetydliga detaljer
i raden av alla de olösta norrlandsfrågor,
som väntar på, om icke sin omedelbara
och defintiva lösning, så dock något
mer intresse än aldrig så välvilliga uttalanden
av ett eller annat statsråd vid
en eller annan norrlandsbankett.
Härefter anförde:
Herr BENGTSSON i Varberg (s):
Herr talman! Jag begagnar det här
tillfället att med ett par ord beröra in
-
rikesministerns huvudtitel eller rättare
sagt en del av det som sorterar under
inrikesministern.
Jag vill först uttala min glädje över
den upprustning som förordats på en
rad viktiga vårdområden. När inrikesministern
den 2 december förra året
besvarade min interpellation om förhållandena
vid Eugeniahemmet och om
de närmare planerna för upprustning
av vården av de handikappade barnen,
utläste jag ur det svaret ett stort intresse
för att få till stånd en materiell
förbättring. Nu kan man klart se att
statsrådet menat allvar, ty en hel rad
materiella förbättringar kan noteras
även på det här avsnittet av verksamheten.
De bristande materiella resurserna
måste förbättras — därom är alla
glädjande ense. Hur omfattande och
vittgående de föreslagna åtgärderna än
är kan man emellertid inte räkna med
full tillfredsställelse. Otillfredsställelsen
härrör dock inte från vad som står
i huvudtiteln utan från det som inte
står där.
Det visade sig att man vid hemmet
strax efter interpellationsdebatten
skickade hem ett par elever för att
dessa gjort sig skyldiga till vissa smärre
förseelser. De vanföras riksförbund tog
självfallet omedelbart upp denna fråga
med inrikesministern och påvisade att
graden av bestraffning på intet sätt stod
i relation till förseelsernas omfattning.
Det visade sig också att de ordningsregler
som gäller för skolväsendet i övrigt
— alltså de regler som gäller för friska
barn — inte äger tillämpning vid hemmet.
Inom skolväsendet i övrigt gäller
som bekant detaljerade föreskrifter om
barnens skyldigheter och rättigheter —
om hur eventuella förseelser skall bestraffas
eller rättare sagt hur man skall
bära sig åt för att tillrättaföra eleverna.
Den allra strängaste bestraffningsformen
är att skilja elev från skolan för
viss tid.
De vid Eugeniahemmet vidtagna åtgärderna
måste betecknas som uppse
-
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 163
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
endeväckande — jag vidhåller detta
trots de förklaringar man kommit med
från ansvarigt håll. Det är mycket möjligt
att det förhåller sig så, att man vid
hemmet kan gå till väga på det angivna
sättet utan att fördenskull bryta mot
några nu gällande föreskrifter. För mig
är åtgärden likväl oförsvarlig, och jag
anser att föreskrifter som öppnar möjligheter
till sådan bestraffning måste
bort.
Det har visat sig att reglerna för internatet
över huvud taget är i behov
av översyn. Vid ett internat av detta
slag måste man enligt min mening ha
detaljerade bestämmelser om barnens
rättigheter och skyldigheter. Man måste
exempelvis ha regler och föreskrifter
om obligatorisk kontakt mellan internat
och föräldrar. Det förut nämnda
samtalet med statsrådet utmynnade också
i en enträgen begäran att se till att
det kommer fram sådana riktlinjer för
verksamheten, att de regler och bestämmelser
som gäller för barn i allmänhet
skall gälla även för de barn det här
är fråga om — att ett bestämt förbud
mot aga införes och att barn och föräldrar
skall kunna vända sig till någon
fullständigt oberoende institution
eller person med eventuella klagomål.
Ett ytterligare krav fördes fram, nämligen
kravet på en allmän opartisk utredning
om förhållandena vid hemmet.
Det dröjde nämligen inte länge
efter interpellationsdebatten förrän en
hel rad påståenden om missförhållanden
framfördes i pressen. Många förutvarande
och nuvarande elever och en del
föräldrar har kommit till De vanföras
riksförbund och bestämt gjort gällande,
att den bild inspektionsmyndigheterna
i sina rapporter lämnat om förhållandena
mycket illa stämmer med den
verklighet dessa människor själva kände.
Som alla har sig bekant har även
företrädare för personalen trätt fram
och gjort uttalanden som utan tvekan
borde ge anledning till en utredning.
Det kan inte vara försvarligt att i en
sådan situation sitta med armarna i
kors. Ingen i ansvarig ställning gör gällande
att påståendena är riktiga, utan
vad man kräver är att påståendena
opartiskt skall utredas. För tio år sedan
stod en liknande institution i blickpunkten,
nämligen vanföreanstaltens
skolhem i Hälsingborg. Då företogs
omedelbart en grundlig utredning med
opartisk representation, när pressen
tog upp frågan. Det är inte alls säkert
att utredningsresultatet i det nu aktuella
fallet skulle bli detsamma som när
det gällde skolhemmet i Hälsingborg. Då
tog man emellertid upp påståendena
till granskning.
Genom att begära en sådan undersökning
övar man ingen kritik mot någon
personalgrupp. Förhållandet är att de
personalgrupper, som anser sig utpekade,
själva låtit utreda eller vill ha
utrett vissa påståenden. Man har därigenom
i handling visat, att även ur
personalens synpunkt en utredning är
önskvärd. Personalen har alltså sina
organisationer att vända sig till.
En utredning skulle enligt min mening
gagna saken i högsta grad. Personalen
kan rimligtvis inte skadas av
en sådan utredning. Jag vill fästa uppmärksamheten
vid att den grupp, som
tillhör kommunalarbetareförbundet, offentligt
lämnat stöd åt kravet på en utredning.
Den som känner sig utan skuld
kan ingenting ha att förlora på en
opartisk utredning. Inspektionsmyndigheterna
tycker kanske att om man nu
företar en utredning, sedan de lämnat
sina rapporter, skulle man trampa dem
på tårna. Sådana prestigesynpunkter
kan emellertid inte få stå i vägen. Prestigen
måste vara mindre värd än klarhet!
Det
är också en annan synpunkt som
är ganska väsentlig i detta sammanhang.
Institutionens särställning gör att
frågan kommit i en underlig dager. Det
är av allt att döma oklart, huruvida
hemmet sorterar under justitieombudsmannens
inspektion. Om så varit fallet
164 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
skulle saken vid det här laget ha varit
fullständigt klar. Då hade man inte behövt
vända sig till regeringen och begära
att den skulle föranstalta om någon
utredning. Jag utgår ifrån att om
riksdagens ombudsman haft att övervaka
verksamheten, skulle han ha tagit
initiativ till en utredning med anledning
av de uppgifter som förekommit i
pressen. Institutionen ligger liksom i
utkanten — den är inte direkt statlig
och inte heller direkt kommunal. Hade
det varit fråga om ett fängelse, ett sinnessjukhus,
en ungdomsvårdsskola eller
en alkoholistanstalt, hade JO säkerligen
redan låtit igångsätta en utredning.
Inrikesministern har mer än någon
annan försökt förbättra situationen för
de eftersatta grupperna. Han har gjort
mycket för att ställa materiella resurser
till förfogande, och detta är ofantligt
viktigt. Lika viktigt, ja viktigare än
de materiella resurserna vid en institution
är emellertid andan som råder
där. Andan tar skada av att påståenden
om missförhållanden föres ut
till offentligheten utan att detta leder
till någon utredning. Man måste få
klarhet, huruvida påståendena är riktiga
eller felaktiga. Det gör inget starkt
intryck om man med hot närmar sig
människor som träder fram och gör
påståenden. Starkast intryck gör man
om man låter undersöka påståendena.
Man behöver arbetsro vid hemmet;
detta är en fullt rimlig begäran. Jag
tror nu för egen del, att lösningen ligger
i en opartisk utredning rörande de
påstådda missförhållandena. Jag vädjar
därför till inrikesministern att ordna
så att det blir klarlagt, vilka bestämmelser
som skall reglera verksamheten
vid internat av denna typ, att bestämmelserna
kommer i överensstämmelse
med modern uppfattning och att det
blir klarlagt vart barn och föräldrar
kan vända sig med eventuella klagomål.
Till sist vädjar jag till statsrådet att
låta ombesörja, att en opartisk utredning
får i uppdrag att undersöka de
påstådda missförhållandena vid Eugeniahemmet.
Ingen oskyldig kan rimligtvis
ta skada därav.
Fru Eriksson i Ängelholm (s) instämde
i detta yttrande.
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:
Herr talman! Sedan vi i denna kammare
hade frågan om Eugeniahemmet
uppe under höstriksdagen har ju debatten
gått vidare. I tidningarna och på
annat sätt har en fortsatt redovisning
av förhållanden vid hemmet förts fram.
Man kan emellertid inte säga att något
speciellt nytt framkommit. Vi har heller
inte kunnat finna annat än att den
redovisning som inspektionsmyndigheterna
lämnat varit korrekt. Å andra sidan
går det ju inte att komma ifrån, att
själva debatten irriterar och att den
skapar olust, inte minst för dem som är
sysselsatta i denna verksamhet.
Det finns all anledning erinra om, hurusom
vården av den grupp människor
det här gäller vuxit fram successivt.
Ett sällskap med humanitär inriktning
har byggt upp en institution för
omhändertagande av ett klientel, vilket
samhället tidigare inte ägnat uppmärksamhet.
Därefter har beslut av statsmakterna
under början av 50-talet lett
till att samhället på ett helt annat sätt
än tidigare får anses vara skyldigt att
ta på sig uppgiften att söka ordna vårdförhållandena
även inom dessa områden.
Emellertid har man inte haft klart för
sig hur vårdorganisationen skulle byggas
upp. En utredning har exempelvis
ägnat sig åt frågan om vården av spastiker.
Diskussionen har kommit att gälla:
en central eller en decentraliserad vård,
om denna skulle förläggas till en centralanstalt
av den typ som Eugeniahemmet
representerar eller om man skulle
bygga regionala anstalter.
Såsom jag meddelade när vi förra
gången diskuterade denna angelägenhet
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 165
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
har medicinalstyrelsen haft detta utredningsuppdrag.
Där har man nu kommit
så långt, att man har en skiss till den
vårdorganisation som utredningen avser
föreslå. Det preliminära resultatet
redovisar en organisation på länsplanet
med mindre enheter för såväl externatsom
internatvård, och vidare regionala
anstalter i anslutning till de planerade
regionsjukhusen. Det blir då sex eller
sju sådana regionala anstalter, där man
skulle ordna skolgång för barnen, såväl
de som bor i internat som de, vilka kan
bo kvar i sina hem.
Utredningen har också funnit det
nödvändigt att bibehålla en centralanstalt
av den typ som Eugeniahemmet
representerar med ungefärligen ett 60-tal platser, och i anslutning till denna
skulle förläggas en högstadieskola. En
sådan högstadieskola skulle byggas ut
för ungefär 100 elever. Man kan alltså
säga, att vi nu får ett mera påtagligt
program som underlag för diskussionen
om hur vi på bästa sätt skall kunna
ordna för de här barnen.
Låt mig också säga, att redan innan
denna medicinalstyrelsens utredning är
presenterad har vi i god kontakt med
utredningen tagit ståndpunkt i ett par
av dessa utbyggnadsfrågor. Vi har från
departementets sida medverkat till att
en anstalt tillkommit i Göteborg, Bräcke
östergård, där en förskola först har
byggts. Där skall nu också byggas ett
skolhem. Medel har bl. a. anslagits från
den s. k. CP-insamlingen, men enligt
förslag i statsverkspropositionen kommer
statsbidrag att anvisas till denna
utbyggnad.
Vi kommer även under våren att ta
ställning till en framställning från Uppsala,
där man också avser att bygga ut
en sådan här anstalt av regional typ.
Vid förhandskontakten har vi meddelat
att vi inte har något att erinra mot
att den kommer till stånd. .lag har med
detta velat visa, att det i alla fall görs
någonting på detta område och att vi
inte saknar framtidsprogram.
Det hindrar självfallet inte, att vi
måste bibehålla den anstalt av äldre typ
som Eugeniahemmet representerar och
om vilken vi i interpellationsdebatten
sade, att där otvivelaktigt finns materiella
brister. Byggnaden är gammal, och
man har från myndigheternas sida inte
varit överens om huruvida man skulle
vidta förbättringsåtgärder eller om man
bör uppföra en helt ny byggnad. Vi har
som bekant nu kommit till det resultatet,
att det är nödvändigt att fortsätta ombyggnadsarbetena
och att renovera den
återstående delen av Eugeniahemmet,
som representerar gossavdelningen, i
avbidan på en eventuell nybyggnad.
Vi har också sagt, att visst har personella
resurser saknats •— det har inte
varit en tillfredsställande uppsättning
av personal. Emellertid redovisades redan
förra gången, att vi sedan 1956 successivt
har ökat personaluppsättningen.
Anledningen till att jag utgår från år
1956 är att det är den tidpunkt, då staten
mera aktivt trädde in som garant
för verksamheten. Upprustningen i fråga
om personal har fortsatt. Så sent som
i oktober månad i fjol fattade regeringen
beslut om att ytterligare tre vårdbiträden
skulle få anställas vid Eugeniahemmet.
Dessa tre vårdbiträden har
inte anställts förrän under december i
fjol. Denna förstärkning har emellertid
inte på något sätt samband med den debatt
om Eugeniahemmet, som har blossat
upp under den senaste månaden,
utan hänför sig som sagt till tidigare beslut.
Därefter har vi haft att ta ståndpunkt
till Eugeniahemsstyrelsens framställning
om ytterligare förstärkning
och framlagt förslag i detta syfte i .statsverkspropositionen.
Det pågår alltså en
fortgående förstärkning av resurserna
för att göra förhållandena på Eugeniahemmet
bättre än de hittills har varit.
Vad som har påtalats i samband med
inspektionerna har ju varit svårigheterna
att differentiera klientelet. Anstalten
är — som bekant — i huvudsak
en barnanstalt. Man har emellertid låtit
166 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
en del framför allt äldre pojkar stanna
kvar även sedan de har gått ur sjunde
skolklassen. Man har gjort det därför
att det har varit humanitärt riktigt. Att
det samtidigt inneburit en belastning
för hemmet står väl alldeles klart. Ett
arrangemang har nu träffats, som innebär
att man ordnat det på annat sätt
för dessa pojkar. Sju eller åtta av dem
har flyttats över till Apelvikens kustsanatorium
på västkusten. Sedan ungefär
årsskiftet har de där en ordnad vistelse
med skolgång. Av de besked vi fått
från Apelviken framgår, att man kunnat
ordna det mycket tillfredsställande. Pojkarna
bor där endast två i samma rum.
Det är en, som det uppges, mycket duktig
lärare som har hand om dessa pojkar.
De har egen matsal, eget hobbyrum
o. s. v., och de har genom donationsmedel
fått TV och radio in. m. Genom
att på detta sätt omflytta vissa elever
har man underlättat för personalen
att klara de barn som är kvar.
Från deras sida som närmast är beroende
av vården — då tänker jag närmast
på föräldrarna — har inte förmärkts
någon opinion eller till oss framförts
någon anmärkning emot Eugeniahemmet.
De har heller inte vägrat att
skicka tillbaka sina barn efter julferierna.
De flesta barnen har ju haft tillfälle
att få komma hem vid jultiden, och
så långt vi är underrättade har samtliga
kommit tillbaka. Vi vet också att en
spontan föräldraopinion är i gång mot
den debatt och den kritik som har riktats
mot hemmet. Jag vågar alltså säga,
att så långt man kan förstå hyser föräldrarna
till de barn som vistas på
Eugeniahemmet förtroende för hemmet
och dess ledning.
I anslutning till vad herr Bengtsson
i Varberg sagt om de anmärkningar mot
förhållandena vid Eugeniahemmet som
offentligen framförts, varvid påtalats att
aga skulle ha förekommit, vill jag nämna
att anstaltsledningen varit angelägen att
försöka följa upp saken genom att höra
med personalen, om den har iakttagit
någonting. Jag har haft tillfälle att läsa
dessa redogörelser och förhörsprotokoll
men kan av dem inte finna att något
speciellt har förekommit, som kan anses
vara av den art och karaktär, att ett
exceptionellt ingripande skulle vara påkallat.
I det gällande reglementet och i
de ordningsregler, som utlämnas till den
personal som anställs vid hemmet, finns
bestämt förbud mot aga. Man vidtar
också andra åtgärder för att förebygga
att någonting sådant skulle inträffa genom
att bestämt meddela personalen,
att varje sådant förhållande skall anmälas
till anstaltsledningen.
Vidare bär tillskapats en företagsnämnd,
där personalen och anstaltsledningen
får tillfälle att träffas för att diskutera
förhållandena på hemmet och
söka åstadkomma de förbättringar som
kan anses vara önskvärda. Och jag tror
att detta är viktigt. Det är ju ändå de
som behöver denna vård som vi måste
ägna den största uppmärksamheten. Det
är alldeles klart, att vi måste se till att
vården blir så bra som möjligt.
Jag är medveten om att om de anmärkningar,
som har riktats mot hemmet
och personalen, skulle vara riktiga
är de besvärande. Trots att jag inte kan
finna att det har framkommit något som
ger anledning till ett speciellt ingripande,
överväger vi att ta upp de spörsmål
som bl. a. De vanföras riksförbund har
fört fram. Vi har remitterat dess framställan
till skolöverstyrelsen för att få
höra styrelsens mening om tillämpningen
av de regler som herr Bengtsson i
Varberg tidigare talat om här.
Om varken föräldrar eller de som berörs
av denna vård vill gå till anstaltsledningen
eller till inspektionsmyndigheten
för att där framföra sina eventuella
klagomål — vilket jag tycker vore
riktigt — överväger vi att i anslutning
till De vanföras riksförbunds framställan
se över frågan om vilka regler som
skall gälla för denna anstalt såväl som
för andra motsvarande genom en opartisk
utredning — antingen denna kom
-
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 167
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
mer att bestå av en eller flera personer
— och samtidig göra möjligt för denna
utredning att ta emot eventuella klagomål
eller anmärkningar.
Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:
Herr talman! Jag är mycket tacksam
för vad inrikesministern har sagt. I
första delen av sitt anförande berörde
herr statsrådet den materiella upprustningen
vid Eugeniahemmet, och jag är
mycket belåten med vad som i detta avseende
har föreslagits. Jag är belåten
med vad som föreslås på vårdområdet
i allmänhet och på Eugeniahemmet i
synnerhet. Jag är också glad över att
statsrådet har för avsikt att låta se över
de regler som skall gälla för hemmet.
Men jag tror ändå inte att man kan
få till stånd den arbetsro och det lugn
man vill ha vid hemmet. Om nu herr
statsrådet är av den alldeles bestämda
uppfattningen, att allting som har påståtts
är felaktigt och saknar grund, har
jag svårt att förstå varför man skulle
tveka inför en opartisk utredning. Mig
förefaller det alldeles uppenbart att om
man av inspektionsrapporterna har fått
den uppfattningen, att allt som påstås
är fullständigt felaktigt, men sådana
påståenden ändå fortsätter att strömma
in i pressen och annorstädes, så vore
den naturliga åtgärden att låta opartiskt
utreda förhållandena.
Jag vill inte säga något ofördelaktigt
om de inspektionsmyndigheter som det
här är fråga om, men det är ändå litet
tvivelaktigt om en inspektionsmyndigliet
skall utreda sådana saker. Även den
blir ju utsatt för kritik. Påståendena
går ju på sätt och vis även ut på att inspektionsverksamheten
har varit otillfredsställande.
Den principiella inställningen
till frågan, nämligen att inspektionsmyndigheterna
själva inte bör företa
en dylik utredning, gör, att man
borde låta andra anförtros den uppgiften.
Jag kan inte underlåta att åter
-
komma till vad jag framhöll i mitt förra
anförande, nämligen att om saken gällt
ett sinnessjukhus, ett fängelse, en ungdomsvårdsskola
eller en alkoholistanstalt
hade justitieombudsmannen -—■
alldeles oberoende av inspektionsmyndigheternas
uppfattning —• låtit undersöka
de påståenden som gjorts. Det är
möjligt att justitieombudsmannen trots
att det är osäkert vart Eugeniahemmet
hör ändå kan förmås att närma sig frågan.
Jag tycker emellertid för egen del,
att det hade varit lyckligast om statsrådet
sagt: »Jag tror inte själv att vad
som påstås om Eugeniahemmet är riktigt,
men för att få slut på alla påståenden
låter jag företa en grundlig och
opartisk utredning om förhållandena».
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:
Herr talman! Jag trodde ju att herr
Bengtsson skulle kunna vara tillfredsställd
med det besked som jag lämnat.
Med anledning av framställningen från
De vanföras riksförbund då det gäller
frågan om vilka bestämmelser som för
framtiden skall gälla för anstalter av
denna typ, har jag sagt, att vi överväger
att tillkalla någon, eventuellt
några personer för att överväga den
frågan, och det är väl i nuvarande läge
alldeles klart, att det kommer att bli
opartiska personer som får detta uppdrag.
Jag har vidare sagt att deras uppdrag
kan vidgas till att granska påståendena
om förhållandena å Eugeniahemmet
liksom att ta emot dem som har
eventuella anmärkningar att rikta mot
hemmet, dess ledning och personal.
Vad kan herr Bengtsson mer begära?
Herr von SETH (h):
Herr talman! Det finns de som siar
om att människorna under 60-talet kommer
att leva i sputnikarnas tidevarv,
men vi i vårt land får nog åtminstone
hålla oss inom stratosfären och framför
168 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen nt. m.
allt på jorden. För min del skulle jag
nu vilja något beröra sjätte huvudtiteln,
särskilt då det gäller vägarna. Kommunikationsministern
satt i går kväll länge
här i kammaren och avvaktade, om det
skulle hända någonting på vägfronten,
och jag lastar honom ingalunda för att
han inte kan vara närvarande när jag
nu skulle vilja resonera vägar med honom
ett litet tag.
Antalet inregistrerade personbilar i
Sverige var den 1 januari 1959 971 973.
Samtidigt uppgick antalet bussar och
lastbilar till 125 864. I dag har vi mer
än 1 miljon personbilar. Sedan år 1953
har antalet personbilar ökat med i genomsnitt
19 procent per år, medan lastbilarna
ökat med 3 procent per år. Man
räknar med att för närvarande 500 000—
600 000 svenska medborgare har sin
bärgning knuten till bilismen. Bilismen
är alltså i dag en faktor som vi i utomordentligt
hög grad måste räkna med.
Den inverkar dagligen och stundligen
på näringslivets verksamhet, i människornas
livsföring och på många olika
områden.
Det finns ju någonting som heter Vägplan
för Sverige, och enligt den prognos,
varpå denna vägplan bygger, skulle det
totala fordonsbeståndet år 1965 utgöra
1,6—1,8 miljon enheter. Man har när
det gäller denna prognos blivit bönhörd
över hövan. Det är svårt att bedöma
hur mycket hotet om införande av omsättningsskatt
från den 1 januari 1960
inverkade på bilbeståndets ökning under
de sista månaderna och veckorna
av 1959, men i varje fall har omsättningsskatten
tydligen inte lagt någon
sådan kapson på bilismen som finansministern
kanske hade tänkt sig.
Befinner sig då våra vägar i dag i
sådant skick, att man utan oro kan se
på denna utveckling? Svaret på den
frågan kan inte obetingat bli ett ja, utan
kanske tvärtom. Det skall gärna erkännas,
att vägarnas kvalitet och väghållningen
för varje år blivit allt bättre.
Myndigheterna har gjort mycket för att
söka möta de krav på bättre vägar och
bättre väghållning som framställts av
den, jag skulle vilja säga våldsamt expanderande
bilismen. Men studerar man
kommunikationsminister Skoglunds huvudtitel
måste man konstatera, att
Kungl. Maj :t icke är beredd att, jag vågar
säga till fullo använda de till buds
stående bilskattemedlen för vägarnas
underhåll och upprustning.
Anslaget till vägunderhållet har visserligen
ökats med hela 5 miljoner kronor
sedan föregående budgetår, men det
innebär i verkligheten — såsom torde
framgå av vad jag vidare har att säga —•
med hänsyn till ett flertal faktorer en
reell minskning. Förutom att trafiken på
grund av det större antalet bilar har ökat
kvantitativt, föreligger en tendens till
ökning av den tunga trafiken genom
övergång till allt tyngre enheter. Mot
bakgrunden härav har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i sina petita — inte
bara för nu kommande budgetår utan
under en lång följd av år — framhållit
svårigheterna att ombesörja ett för trafikanterna
tillfredsställande vägunderhåll.
Därjämte har under senare år vägarnas
bärighet orsakat bekymmer för
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, särskilt
under snösmältnings- och tjällossningsperioder,
något som styrelsen gång
på gång med skärpa framhållit. Den
allt intensivare och tyngre lastbilstrafiken
har vid vissa tillfällen nödvändiggjort
avstängning av vägarna i helt annan
utsträckning än tidigare. Särskilt
utsatt har övre Norrland varit under senare
år. För att ta en enda siffra kan
jag nämna att under 1959, då tjällossningen
ändå måste betecknas såsom relativt
gynnsam, uppgick den totala
längden av för lastbilstrafik avstängda
vägar till inte mindre än 13 900 kilometer.
Enligt Vägplan för Sverige har bedömningen
av kostnaderna för det statliga
vägunderhållet skett mot bakgrunden
av den eftersättning av vägunderhållet
som kunnat konstateras under en
Nr 2 169
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
följd av år, den alltjämt ökande trafiken
samt det förhållandet, att ökningen
i fråga om investeringar inte kommer
att ge något nämnvärt utslag i form av
minskade vägunderhållskostnader under
de närmast liggande åren. Man räknar
nämligen på grund av denna ökning av
trafiken med en successiv stegring av
kostnaderna för vägunderhållet från 350
miljoner kronor år 1958 till 425 miljoner
kronor år 1967. Därtill kommer att
vägplanens prognos för den totala trafikutvecklingen
redan har överskridits
och säkert år från år kommer att ytterligare
överskridas.
Herr talman! Jag skulle vilja göra
några reflexioner om metoderna för
iordningställande av vägbanorna, som
kanske inte precis överensstämmer med
vad en del vägmän anser. Jag har dock
sysslat ganska länge med väghållning;
jag har varit med i de gamla vägstyrelserna,
och jag är ledamot av länsvägnämnden.
Jag kommer också om någon
stund att hänvisa till att jag tillhör en
institution, som heter Länsvägnämndernas
förbund och som i stort sett delar
de synpunkter, som jag här framlägger
angående väghållningen.
En viss försöksverksamhet har under
de senaste åren ordnats i fråga om stabilisering
av grusvägbanor med s. k.
oljegrus. På sina håll synes emellertid
denna enklare (svagare) form av provisorisk
förstärkning tendera att bli
alltför populär. Man sätter kanhända
sin tillit till den alltför mycket. Utan
att bestrida det i högsta grad vällovliga
i att pröva alla möjligheter att förbilliga
vägunderhållet eller att metoden i avvaktan
på vägarnas ombyggnad torde
vara både lämplig och önskvärd såsom
ett provisorium, vill jag framhålla, att
det lär vara uppenbart, att en mycket
noggrann avvägning måste göras i de
fall, där metoden skall komma till användning.
Den tyngre trafiken frestar
nämligen mycket på den s. k. oljegrusbeläggningen.
Jag kommer nu, herr talman, till an -
slaget till vägunderhållet på landet samt
i de städer och stadsliknande samhällen,
där kronan är väghållare. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har för det
kommande budgetåret 1960/61 äskat
400 miljoner kronor. Om vi går tillbaka
till året 1957/58 utgjorde det av departementschefen
äskade anslaget 300 miljoner
kronor. Nettoutgiften var 319,3
miljoner kronor. Departementschefen
föreslår nu i sjätte huvudtiteln ett underhållsanslag
jämkat till 365 miljoner
kronor. Som jag i början av mitt anförande
nämnde innebär detta en ökning
med 5 miljoner kronor från föregående
år. Noga räknat utgör ökningen dock
endast 2,7 miljoner kronor, om hänsyn
tages till förefintlig reservation på 2,3
miljoner kronor. Att en kostnadsminskning
genom utförande av oljegrusslitlager
kan äga rum skall icke bestridas,
men man får inte glömma, att oljegruset
— som jag nyss sagt — ingalunda
är allena saliggörande.
Jag gör mig här till tolk för styrelsen
för Länsvägnämndernas förbund,
av vilken tre ledamöter sitter i denna
kammare. Jag skulle såsom slutsats av
vad jag här nämnt angående underhållet
vilja säga, att den blygsamma ökning
— i verkligheten en minskning —
som kommunikationsministern har föreslagit
inger oss, som sysslar med vägarna,
farhågor för att vägstandarden
på ett betänkligt sätt — jag använder
detta uttryck fastän jag även talar för
Länsvägnämndernas förbund — torde
komma att försämras. Trafikutvecklingen
kommer såväl kvantitativt som
kvalitativt att stegras, och man måste
ständigt ha detta för ögonen. Man får
befara att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
får svårigheter att ombesörja ett
för vägtrafikanterna tillfredsställande
vägunderhåll. Jag anser att dessa synpunkter
borde beaktas av såväl kommunikationsministern
som av finansministern
— den senare vill ju gärna
åt vägpengarna.
Om kommunikationsministern hade
170
Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
varit här nu hade han kanske invänt,
att vi ju har beredskapsarbeten, som tillfört
vägväsendet många miljoner —
icke minst under 1959. Detta är riktigt.
Dessa arbeten kom i vissa fall som en
räddning, även om många inte tycker
att sådana beredskapsarbeten gör den
nytta de borde göra. I det nuvarande
läget kommer emellertid beredskapsarbetena
säkerligen att beskäras på grund
av den förbättrade konjunkturen. Arbetsmarknadsstyrelsen
har redan gått i
författning om åtgärder för att under
1960 kraftigt minska denna verksamhet.
Jag skall, herr talman, endast göra ytterligare
några reflexioner i fråga om
vägbyggandet. Man kan ha många synpunkter
på vägarnas nytta. En viktig
faktor att ta hänsyn till är olycksfallsfrekvensen
i trafiken. En tidning konstaterade
häromdagen på tal om 1959
års olycksfallssiffror, att dödsolyckorna
under 1959 ökat med 5 procent i jämförelse
med 1958. Vi hade 870 dödsolyckor
i trafiken 1959. 114 barn under
14 år omkom.
Jag anförde i början av mitt anförande
att personbilbeståndet ökat med
19 procent under det att personbiltrafiken
endast ökat med 16 procent. Man
skulle då cyniskt kunnat göra den anmärkningen
att en relativ minskning av
olyckorna ägt rum. Kvar står dock att
vi med alla till buds stående medel bör
sköta väghållningen, vägbyggandet och
vägtrafiken så att olyckorna i trafiken
minskar. Därför är stora risker förknippade
med ett dröjsmål i vägplanens
genomförande, en plan, som dock 1959
års riksdag fattade ett principbeslut om.
Därtill kommer att väginvesteringarna
har stor betydelse för näringslivets
konkurrenskraft, inte minst med tanke
på europamarknadens tillkomst — en
sak som drogs upp i debatten i går. En
försening av vägplanen kommer att leda
till ekonomiska förluster och skadeverkningar
i humanitärt avseende genom att
antalet dödade och skadade vid trafikolycksfall
hålles uppe på grund av att
vägstandarden inte står på den nivå
som den borde göra. Till finansministern
skulle jag vilja rikta den frågan
huruvida inte nedskärningen av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens äskanden
för byggande av vägar kan medföra
skadeverkningar på olika områden.
Kommunikationsministern borde än
kraftigare ha vädjat till finansministern
om att få använda de s. k. bilskattemedlen
i större utsträckning till underhåll
och förbättring av vägarna under
det kommande budgetåret.
Bilskattemedlen under kommande
budgetår har av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
beräknats till 1 300 miljoner
kronor. Medel som inte använts
för vägarnas upprustning eller till andra
ändamål kommer att den 30/6 1960
uppgå till 1 240 miljoner kronor. Nu
är det visserligen sant att finansministern,
som gärna är optimistisk när det
gäller inkomster, inte räknat upp bilskattemedlen
till den summa som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen tagit upp.
Finansministern har beräknat inkomsterna
på automobilskattemedlens specialbudget,
som han uttrycker det, till
1 256 miljoner kronor för budgetåret
1960/61 — enligt sjätte huvudtiteln å
sid. 27. Av dessa disponerar kommunikationsministern
1 233 miljoner kronor.
Ja, herr talman, barnbidrag och vägpengar
borde inte höra ihop. I den
allmänna debatten har man dock vid
alla möjliga tillfällen resonerat om barnbidragen,
och jag kan inte underlåta
att sluta med att relatera en artikel som
stått i en facktidning för bilister. De
bilskattemedel som betalas in av bilägarna
är ju en ganska hård pålaga.
Denna pålaga var ursprungligen lagd
på bilismen med alla finansministrars
löften om att pengarna skulle komma
vägväsendet till godo. Av den summa
som exempelvis en Volkswagenägare
levererar in till staten i form av automobilskatt
kommer endast fem sjundedelar
vägarna och bilismen till godo,
enligt denna facktidning. Jag betvivlar
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 171
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
inte ett ögonblick riktigheten därav.
Resten går till den s. k. bilskattemedelsfonden,
som dock i verkligheten inte
finns på grund av den kassabrist som
finansministern ständigt dras med.
Den summa som Volkswagenägaren levererar
in varje år och som inte går
till vägarna är hälften av ett barnbidrag.
Herr talman! Med dessa ord har jag
velat göra några reflexioner om sjätte
huvudtiteln. Jag uttrycker den förhoppningen
att denna huvudtitel behandlas
väl inom det mäktiga statsutskottet och
att man kommer att ta all hänsyn till de
redan väckta motionerna angående vägväsendets
ytterligare upprustning och
underhåll — och likaledes till dem som
kommer att väckas.
Fröken ELMÉN (fp):
Herr talman! Jag skulle helt kunna avstå
från att tala om Eugeniahemmet,
vilket jag inte från början hade tänkt
göra. Inrikesministern har här, tycker
jag, lämnat en tillfredsställande redogörelse
efter herr Bengtssons i Varberg
anförande.
Herr Bengtsson framhåller att han
inte på något sätt vill anklaga personalen.
Men gör han inte det när han i
fortsättningen talar om att man inte
handlat riktigt när man skickat hem de
här ungdomarna, som ju frivilligt, i
varje fall en av dem, vistades på hemmet?
Efter debatterna här och i pressen
blev stämningen på hemmet mycket
uppskärrad och det var inte lätt för
personalen att behålla ungdomarna, i
synnerhet inte de äldre, på hemmet,
varför man i samråd med föräldrarna
beslöt att dessa tre pojkar skulle avbryta
vistelsen på hemmet tills vidare.
Nu har man också ordnat andra möjligheter
för dem nere på Apelviken. Det
var alltså det utifrån kommande trycket
som gjorde att förhållandena på hemmet
blev onormala och att personalen
inte kunde bemästra situationen utan
måste träffa en överenskommelse med
föräldrarna om att få dessa barn hemsända.
Detta kritiserar herr Bengtsson.
Jag förstår inte annat än att man i den
situationen, när ungefär tio stycken på
hemmet sade upp sig på grund av det
misstroendevotum de hade fått utifrån,
inte kunde klara läget på annat sätt.
Jag misstänkliggör inte skolöverstyrelsens
och medicinalstyrelsens utredningar.
De är synnerligen ingående. De
som haft dem om hand har också tagit
kontakt med barnens föräldrar. Men
efter Radionämndens i mitt tycke mycket
egendomliga uttalande, som gör att
institutionen och personalen alltjämt
misstänkliggörs, anser även jag att det
vore riktigt att tillsätta en opartisk utredning.
Inrikesministern förutskickade
att det skulle komma till stånd en enmansutredning.
Man anser måhända inspektionsmyndigheterna
i detta fall inte
opartiska. Dock får väl förutsättas att
det just inom dessa myndigheter finns
den sakkunskap som verkligen skall
kunna bedöma frågan. Det är beklagligt
för hela institutionen att månad efter
månad vara underkastad utredningar
som i viss män förrycker arbetet
och rytmen inom hemmet. Men det är
nödvändigt för att vi skall kunna få lugn
omkring hemmet. Detta befinner sig,
som inrikesministern talade om, i sjudande
utveckling, och det föreligger nu
planer på hur man skall ordna upp hela
denna vård.
Man tror nu att det var Radiotjänsts
intervju som har åstadkommit de här
förbättringarna. Det är allvarligt om
man verkligen tror att ett departement
snarare tar hänsyn till den kritiken än
till vad en ansvarskännande styrelse begär.
År efter år har denna begärt förbättringar
både i fråga om materiell utrustning
och i fråga om personal. Man
har också fått förbättringar och får som
inrikesministern framhöll ytterligare sådana.
Detta om Eugeniahemmet.
Herr talman! Jag tror de flesta av
172
Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
riksdagens ledamöter — dock icke alla
— blev något häpna för att inte säga
chockerade när de fick höra den ställning
som den s. k. bekännelsefronten
inom statskyrkan intagit med anledning
av att kvinnor skall vigas till präster.
Det egendomliga är att man där sätter i
gång en opinion för ett olagligt handlande,
för att på olika vägar frysa ut
sina kvinnliga medarbetare, som också
är tjänstemän inom kyrkan. Det är
olyckligt ur många synpunkter. Själva
den agitation som sker för närvarande
kan väl inte kallas olaglig, ty det är såvitt
jag förstår först när den omsätts
i handling som den kan åtalas. Att i 17
punkter framföra ett program för hur
man skall arbeta mot de kvinnliga medlemmarna
inom kyrkan, är det ett utslag
av kristen anda? Herr Svensson i
Ljungskile framhöll just att man från
det samlade biskopsmötet hade framfört
ett utomordentligt fint uttalande som
gällde rasförföljelserna. Jag tycker att
det illa rimmar med den diskriminering
mot kvinnorna, som kommer till
synes i denna propaganda.
Nu är det ju många som tycker att
hela denna aktion inte är något att
fästa sig vid, att den bara drar löjets
skimmer över sig, men jag tycker att
den är kuslig 1960, i en tid då vi är
beredda att försöka utjämna de orättfärdigheter
som består gentemot kvinnorna
i samhället. Vi inom folkpartiet
är beredda att göra vad vi kan för att
utjämna de orättvisor som existerar.
Vi kommer därför att ta upp likalönsfrågan
genom att föreslå att Sverige skall
ratificera dels konvention 100 och dels
konvention 111 — den senare gäller all
diskriminering vid anställning av arbetskraft.
Nu är det många som tycker att det
inte tjänar någonting till att skriva på
de där papperen — konventioner har
väl ingen betydelse. Men hela vårt internationella
arbete bygger på konventioner,
som de olika länderna ratificerar.
Jag tycker att det är ett renlighets
-
krav att Sverige ratificerar dessa konventioner.
Grannlandet Norge har gjort
det före oss och Danmark har gått i
författning om att ratificera dem.
Vi lägger vidare fram förslag till
praktiska åtgärder för att på olika sätt
förverkliga att kvinnornas ställning
förstärkes inom det helt förändrade
samhällslivet.
Vi gläder oss för närvarande alla åt
en uppåtgående konjunktur. Skattehöjningen
i höstas motiverades ju från början
med att vi behövde pengarna för
att bekämpa arbetslösheten; nu har det
kommit en annan motivering: skatten
ska verka inflationsdämpande.
I de anföranden som här har hållits
förut har arbetslösheten tagits upp i
olika samanhang, och framför allt har
regeringens företrädare talat om att vi
måste vidta olika åtgärder för att bekämpa
den arbetslöshet som finns. Det
har uppstått lokala arbetslöshetsproblem
trots att arbetslösheten i sin helhet
har minskat.
Socialministern skär ned arbetsmarknadsstyrelsens
begäran om anslag för
beredskapsarbeten, men däremot föreslår
han större anslag för omskolning
av arbetslösa än arbetsmarknadsstyrelsen
begärt. Det är också utomordentligt
viktigt att genom omskolning och yrkesutbildning
göra arbetskraften så rörlig
som möjligt. Arbetsmarknadsstyrelsen
hade där begärt 35 miljoner, och departementschefen
föreslår 40 miljoner för
denna omskolningsverksamhet. Han säger
att ingen skall behöva gå arbetslös;
alla skall vara sysselsatta i arbete eller
med utbildning.
Förra året anordnades 197 kurser
för omskolning, och man räknar nu
med 350 kurser. Det har uppstått en
väldig aktivitet på detta område, och vi
är tacksamma för alla initiativ. Miljonerna
har satts i rullning, och kurser
växer fram över hela landet. Men jag
undrar ibland om det inte i vissa fall
har vuxit för fort och om man inte sätter
i gång kurser på bekostnad av den
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 173
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
reguljära yrkesutbildningen. Enligt min
mening bör ungdomar som kommit ut
från skolorna, vare sig det gäller realskolor,
flickskolor eller folkskolor, inte
gå vidare till arbetslöshetskurser — de
är ju inte arbetslösa i vanlig mening —
utan de bör gå i den reguljära yrkesutbildningen.
Men förhållandet är ju det
att vi inte har kunnat bygga ut yrkesutbildningen
i tillräcklig omfattning. De
årskullar, som nu kommer upp i den ålder
då man skall börja sin yrkesutbildning,
är mycket stora, och ungdomarna
trängs i köer utanför utbildningsanstalterna.
I speciella yrkesutbildningsgrenar
är det kanske bara en tiondel av
dem som har erforderliga kvalifikationer
som kan tas emot för yrkesutbildning.
Däremot händer det många gånger att
kurserna för arbetslösa inte blir fulltecknade
därför att det inte finns tillräckligt
många arbetslösa att plocka
upp från arbetsförmedlingarna. Då annonserar
man om kurserna och får anmälningar
från ungdomar som kommer
direkt från skolorna. Jag anser det inte
vara riktigt att dessa ungdomar kommer
in på sådana kurser för arbetslösa.
Vi måste göra en klar skillnad mellan
dem som är arbetslösa och dem som
inte är det. Jag anser att inte heller kurser
för husmödrar skall räknas till kurser
för arbetslösa, vilket förekommer i
vissa fall.
Vidare händer det många gånger att
personer, som redan är ute i arbetslivet
på ett område där det kanske till och
med är ont om arbetskraft, inte trivs
i sitt arbete och därför går in i en omskolningskurs
för arbetslösa. En sådan
person är icke arbetslös i vanlig mening.
Vi måste se till att de som inte är
arbetslösa får gå i den reguljära yrkesutbildningen
och se till att denna byggs
ut så alt den för omskolning kan ta emot
sådana som inte är arbetslösa i vanlig
mening, i stället för att arbetslöshetskurserna
bygges ut på sådant sätt att
de tar emot dem som egentligen bör gå
på yrkesskolorna.
I en del kommuner tycker man kanske
att det är bra att staten på detta
sätt övertar det ekonomiska ansvar för
ungdomarnas yrkesutbildning som kommunen
egentligen själv skall bära.
När man sätter i igång dessa kurser
måste man också tänka på att det inte
alltid finns utbildade lärare som kan
klara undervisningen. Vi har t. ex.
många gånger begärt att seminarierna
för huslig utbildning skall byggas ut
kraftigt på ett sätt som motsvarar den
nuvarande efterfrågan på lärare, men
därav har blivit så gott som intet. Nu
väntar vi en proposition, och jag hoppas
verkligen att det skall bli en ordentlig
utbyggnad på det området.
Arbetsmarknadsstyrelsen har också
tagit hand om utbildning och omskolning
av partiellt arbetsföra, men det
finns bland dem, som vi kallar partiellt
arbetsföra, grupper som jag inte
anser höra dit. Det gäller hjälpklassklientelet.
Jag begärde i fjol i en motion
att man skulle utreda frågan om
en yrkesutbildning för hjälp klassklientelet
så att de som tillhör detta kan inpassas
i arbetslivet. Nu har det i många
fall kommit att åvila arbetsmarknadsstyrelsen
att ordna yrkesutbildning för
dessa ungdomar, men det är ju ingen
konjunkturföreteelse. Sådana ungdomar
kommer det alltid att finnas, och de behöver
en ordentligt ordnad yrkesutbildning.
Här i Stockholm har man inrättat
en yrkesutbildning för både
manliga och kvinnliga elever i olika
serviceyrken, och det har slagit väl ut.
Jag tycker det bör utredas, vad man
i fortsättningen kan göra för dessa ungdomar.
Utvecklingen innebär nämligen
att det tekniska och industriella arbetet
kräver allt större kvalifikationer,
och därmed får vi allt fler partiellt arbetsföra,
som behöver en speciell utbildning.
Det är många gånger så att vi i första
hand tänker på lokaler och utrustning
174 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
och i andra hand på att få verkligt utbildad
personal. Nu har ju inrikesministern
försökt få landstingen att hejda
utbyggnaden av sjukhus med hänsyn till
att det inte finns tillräckligt många utbildade
sjuksköterskor. Man borde alltid
först se till att ha utbildad personal
att utföra de olika arbetsuppgifterna
— har man bra personal, klarar man sig
många gånger med enklare lokaler och
enklare förhållanden. Vi har en benägenhet,
herr talman, att tänka i hus och
i utrustning men inte i personal. Det
visar sig ofta på olika områden att personalfrågan
blir eftersatt.
Jag skulle till sist vilja säga några
ord också om den statliga alkoholistanstalten
för kvinnor. Den fanns förut
vid Haknäs som ett provisorium i avvaktan
på en permanent anstalt. Förhållandena
var långt ifrån tillfredsställande,
och det har varit svårt för nykterhetsvårdsutredningen,
som fick uppdraget
att ordna anstaltsfrågan, att snabbt finna
en lösning. Man har därför tills vidare
tagit i anspråk en f. d. sinnesslöanstalt
i Brotorp och rustat upp den
som ett provisorium för de kvinnliga alkoholisterna,
men nykterlietsvårdsutredningen
har understrukit att detta
bara är ett provisorium.
Nu har den frågan blivit aktuell, var
fyra eller fem kvinnor ur lösdrivarklientelet
i Växjö skall placeras i fortsättningen.
Det har talats om att man skulle
ordna deras placering i anslutning till
den kvinnliga alkoholistanstalten, men
man ansåg att man inte kunde förlägga
en paviljong till denna provisoriska anordning
i Brotorp, utan föreslog en utbyggnad
av den kvinnliga fångvårdsanstalten
i Hinseberg med en mindre paviljong,
som sedan kunde tas i anspråk
för fångvårdens behov.
Nu föreslår socialministern att det
skall byggas ut en sluten anstalt på Brotorp,
och jag är rädd för att socialministern
med detta vill permanenta Brotorp.
Nykterhetsvårdsutredningen har
föreslagit, att den kvinnliga anstalten
skall förläggas i anslutning till det mentalsjukhus
som skall byggas i Mellringe
utanför Örebro för att man skall få tillgång
till den läkarexpertis som behövs.
Det har alltid varit så att man inte velat
ordna tillfredsställande förhållanden för
kvinnliga fångar och kvinnliga alkoholister,
som är en så liten grupp, och
man har icke velat kosta på dem den
vård — jag tänker då bl. a. på läkarvården
— som de verkligen behöver,
därför att det blir dyrbart för den
lilla gruppen. Men skall inte den enda
statliga anstalten bli tillfredsställande
i detta avseende? Jag hoppas att socialministern
inte tänker sig att Brotorp
skall bli den framtida alkoholistanstalten
för kvinnorna, utan att vi har att
emotse att de liksom männen får en i
medicinskt avseende tillfredsställande
anstalt för den vård som de är i trängande
behov av.
Herr DARLIN (li):
Herr talman! Vi börjar det nya årtiondet
med stora samhällsekonomiska
problem, ett starkt inflationshot, prishöjningar,
dåliga statsfinanser. Därtill
kommer att vårt näringsliv ställs inför
stora anpassningssvårigheter med anledning
av den nya europamarknaden.
Hur skall vi komma till rätta med alla
de nya problem som pockar på sin lösning?
Regeringen har receptet klart och
tvekar tyvärr inte att använda det, men
vi har inte behov av någon regeringsmedicin
i form av nya och högre skatter.
Under hela efterkrigstiden har vi
oavbrutet fått högre skatter, och 1950-talet har varit ett skattehöjningarnas
decennium. När det inte gick att höja
den direkta skatten, slog regeringen in
på de indirekta skattehöjningarnas väg.
Det slutliga resultatet av skattepolitiken
har vi ännu inte sett, men det vi
hittills erfarit räcker för att vi skall vara
medvetna om att det krävs andra åtgärder
än skatteskärpningar. Redan nu har
Sverige ett av de högsta skattetrycken i
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 175
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
världen, och genom besluten vid förra
årets riksdag torde vi komma att inta
tätplatsen som den kanske högst beskattade
nationen.
När det gäller skatterna kan jag inte
underlåta att än en gång beröra de angrepp
som förekommit mot företagarna
för skattefusk. Det har här i kammaren
och även utanför riksdagen från halvofficiellt
håll gjorts gällande att företagarna
som grupp betraktade utgöres av
en samling medborgare utan någon som
helst deklarationsmoral. »Löntagarna
får betala», »Jag ger sjutton i att deklarera»,
»Man gör affärer under disken»,
är påståenden som nyligen stått att läsa
i viss press. Jag har tidigare här i kammaren
sagt att det tyvärr finns en del
människor som gör affärer och som har
bokföringen i fickan. Jag vill inte försvara
detta tillvägagångssätt, men det är
inte säkert att alla dessa med bokföringen
i fickan är företagare. Arbetstidsförkortningen
har kanske gjort att vi
fått hundratusentals människor, vilka
om dagarna är anställda t. ex. i industrien
men som på kvällarna driver
någon sorts rörelse. Hur det är med deras
bokföring vill jag emellertid inte uttala
mig närmare om.
Det har uppgivits att företagarna undandrar
staten cirka 2 miljarder kronor,
som skulle ha erlagts i skatt. Jag
frågar: Hur är detta möjligt? Hur kan
en företagargrupp på cirka 300 000 människor
undandra 2 miljarder i skatter?
Det skulle betyda att varje företagare
genomsnittligt betalar cirka 7 000 kronor
för litet i skatt. Det skulle vara
utomordentligt klargörande att få höra
finansministerns uppfattning i den frågan.
När den praktiska erfarenheten säger
att det överväldigande flertalet företagare
liksom majoriteten av skattebetalare
lojalt fullgör sina förpliktelser,
kan man inte förvåna sig över att det
har blivit en stark reaktion mot systemet
att anklaga vissa grupper för bristande
deklarationsmoral. Det finns väl
ingen soin har något till övers för skatte
-
smitare, men vi får inte glömma att när
vissa grupper anklagas rent generellt, så
drabbas därigenom också alla lojala
medborgare. Det förekommer inte i något
annat sammanhang att en hel grupp
människor anklagas för brott, som
några få kan ha gjort sig skyldiga till.
Den regeln borde gälla även i detta
fall.
Om jag än en gång får vända mig till
finansministern i denna fråga, så skulle
jag sätta stort värde på att höra hans
uppfattning om påståendet att omsättningsskatten
skulle varit onödig om företagarna
deklarerade riktigt. Det påståendet
framförs nämligen. Jag finner det
vara ett utomordentligt svagt försvar
för högskattepolitiken och den felaktiga
ekonomiska politiken att hänvisa till en
viss grupps påstådda dåliga deklarationsmoral.
Det skulle vara glädjande om
finansministern ville ta avstånd från
denna argumentering. Förföljelsen mot
det svenska näringslivets kvinnor och
män bör väl ändå hålla sig inom rimliga
gränser!
När riksdagen i höstas hade att ta
ställning till frågan hur budgeten skulle
saneras, genomtrumfades som vanligt
ett skattediktat utan hänsyn till att bakom
motståndet till omsättningsskatten
stod drygt halva väljarkåren i detta land.
Genom att kommunisterna av taktiska
skäl stödde regeringen lyckades herr
Sträng få igenom sin skatt, vars enda
syfte är att få fram de miljoner som fattas
i budgeten. Regeringens beroende av
kommunisterna blev ännu en gång
starkt manifesterat. Arvtagarna till Hjalmar
Branting hakar sig kvar vid makten
med hjälp av en förstakammarmajoritet
och kommunisterna. Statsministern,
som älskar att framställa sig själv
som demokratiens företrädare, borde
ägna någon kväll på Ilarpsund åt kontemplation
över detta faktum.
Vi får inte blunda för att de ständigt
ökade skattebördorna för med sig svårigheter
för produktionen. Staten kan
inte och får inte fortsätta att ta resurser
176 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
i anspråk, som oundvikligen behövs för
att vi skall kunna bygga ut vårt näringsliv.
Den socialdemokratiska tron att vi
kan leva på staten är i grunden felaktig.
Det är våra tusentals företagare, stora
och små, och människorna i produktionen
som ger oss vår bärgning. Deras arbete
skall underlättas, inte förvärras genom
en för tung skattebörda.
Regeringen tycks dela den inställning,
som LO ger uttryck åt i sitt yttrande
över besparingsutredningens betänkande.
LO uttalar där sitt missnöje med besparingstankarna
och varnar för att lägga
utredningens målsättning till grund
för den statliga budgetpolitiken. Att
statsutgifterna ökar är enligt LO en naturlig
process. Det finns olika områden
som ställer ökade krav på samhällets
resurser, vilket medför att statsutgifterna
ökar i snabbare takt än vår produktion
stiger. Följden härav blir att
skatterna måste höjas. LO menar alltså
att det är en helt naturlig process i välfärdssamhället
att skatterna ständigt höjes.
Detta är klart språk: Vi vill inte begränsa
statsutgifterna, vi vill tvärtom
höja dem och accepterar därmed högre
skatter.
Jag frågar: Delar de svenska arbetarna
denna LO-ledningens uppfattning?
Och hur är det med regeringen? Vill regeringen
egentligen medverka till en
begränsning av statsutgifterna, eller
vill man låta utgiftsexpansionen fortsätta
med hjälp av ständigt stigande
skatter? Man väljer att fortsätta på
skattehöjningens väg. Enligt min mening
löser vi inte de samhällsekonomiska
problemen på det sättet. En omprövning
av den statliga utgiftspolitiken, innebärande
såväl en omprövning av redan
beslutade utgifter som stark restriktivitet
med nya utgifter, ter sig alltmer
nödvändig.
Jag vill också peka på de besparingsmöjligheter
som kan vinnas genom en
effektivisering av den statliga verksamheten
på olika områden, en effektivisering
som också innebär vilja till
begränsning av den statliga verksamhetens
omfattning. Det är uppenbart att
relativt begränsade rationaliseringsåtgärder
kan medföra avsevärda kostnadsminskningar.
Statsförvaltningens
kostnader uppgår för närvarande till
över 3 000 miljoner kronor, varav ungefär
80 procent utgöres av lönekostnader.
Om effektiviteten kan förbättras
med bara en procent, skulle det betyda
en inbesparing på 30 miljoner kronor.
Och sträcker man sig så långt som till
en effektivitetsökning på 10 procent,
kan följaktligen 300 miljoner kronor
sparas. Genom att konsekvent och hårt
gå in för en rationalisering av verksamheten
borde det inte vara omöjligt att
spara 10 procent.
Även om åtskilligt har gjorts och fortfarande
göres i syfte att begränsa kostnaderna
för den offentliga förvaltningen,
kan ändå mera göras. Jag är medveten
om att den offentliga förvaltningen
på grund av sin organisation ställer
särskilda krav på rättssäkerhet och att
detta måste vägas mot kravet på effektivitet.
Men jag är också övertygad om
att besparingar kan göras — avsevärda
besparingar — genom större enkelhet i
ärendenas handläggning. Mycket borde
kunna åstadkommas bara genom att
undvika dubbelarbete och vidare genom
att överföra befogenheter från Kungl.
Maj:t till de olika myndigheterna. Strävandena
till centralisering bör ersättas
med en lika stark strävan till decentralisering.
Regeringen bör ägna dessa effektivitetsfrågor
speciell uppmärksamhet. Yi
hade tidigare en anti-krångel-minister i
detta land och även om resultatet inte
blev så lysande, var ändock tanken riktig.
De erfarenheter som då vanns borde
kunna ligga till grund för vad jag
nu föreslår. Jag menar, herr talman, att
en effektivisering av den statliga verksamheten
är så angelägen, att man bör
överväga att låta ett av de i regeringen
ingående konsultativa statsråden få till
uppgift att bevaka frågan om effektivi
-
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2
177
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
sering av den offentliga verksamheten.
Jag ar övertygad om att vederbörande
statsråd, exempelvis kallad effektivitetsminister,
inte skulle behöva sakna
arbetsuppgifter. Vi skulle därigenom få
något så ovanligt som ett statsråd, som
i stället för att kosta staten pengar skulle
spara åtskilliga miljoner.
Jag vill inte att detta förslag skall
uppfattas som ett angrepp på de många
ämbetsmän och tjänstemän, som säkerligen
gör oförvitliga insatser i förvaltningen.
De är helt enkelt offer för ett
system som måste förnyas.
Företagarna fullgör som vi vet utan
ersättning funktionen som inkasserare
åt staten när det gäller skatter och avgifter.
Det är ingen självpåtagen uppgift,
men även i det fallet är företagarna
lojala mot staten. I det sammanhanget
vill jag emellertid påtala de svårigheter,
som omsättningsskatten för
med sig. För många företagare är det
fortfarande oklart, om de skall betala
sådan skatt eller inte. Vid förfrågan till
riksskattenämnden ges i regel det svaret
— efter lång väntan — att besked
skall lämnas i god tid före första skatteinbetalningen.
Det betyder att en företagare
under lång tid står utan möjligheter
att fakturera gjorda tjänster. Tar
företagaren omsättningsskatt, riskerar
han att ta för mycket betalt, och om
omsättningsskatten inte faktureras, måste
han komma med en efterräkning,
som kunden kanske vägrar att betala.
Man har rätt, herr talman, att kräva
att när näringslivet belastas med en ny
skatt, skall det kunna få besked från
myndigheterna om hur skatten i fråga
skall tillämpas. Man får inte ha så
bråttom att besluta om nya skatter, att
man inte hinner med att informera åtminstone
berörda myndigheter om den
praktiska tillämpningen.
Det är en annan sak i förhållandet
näringsliv och myndigheter jag vill ta
upp. Det förekommer en flora av blanketter,
som myndigheterna sänder ut
till näringslivet och på vilka uppgifter
av allehanda slag skall lämnas inom
en viss tid. I regel är blanketterna så
oklart formulerade, att det för en vanlig
företagare ter sig svårt att fylla i
dem. Om man då ber respektive myndighet
om förklaring på vissa punkter,
kan det dröja flera veckor innan svar
erhålles, trots att blanketten redan skulle
ha varit inne. Att blanketterna även
i fortsättningen kommer att vara tillkrånglade
tar jag för givet. Jag vill dock
att man skall söka begränsa företagarnas
uppgiftsskyldighet — om man nu
skall tala om skyldighet. Det bör inte
vara nödvändigt att kräva svar inom
några få dagar. Men om man anser det
nödvändigt, bör man se till att själv ge
svar inom samma tid, om händelsevis
en företagare skulle vilja fråga om något.
Med gemensamt hänsynstagande till
varandras svårigheter och till den goda
viljan bör man söka att ge samma tjänster
som man kräver. Jag hoppas därvidlag
på en förbättring från myndigheternas
sida.
Det kan vara intressant att ta del av
hur den välkända och allmänt aktade
schweiziska tidningen Neue Ziircher
Zeitung bedömer vår aktuella situation.
I en stor artikel för några veckor sedan
levereras en skarp kritik av vår ekonomiska
politik. Jag vill inte gå närmare
in på innehållet i hela denna artikel
men kan nämna, att regeringen Erlanders
kortsiktiga partipolitik säges vara
allt svårare att förena med landets ekonomiska
intressen. Det heter vidare:
»Finansminister Strängs nyaste saneringsaktion,
för vilkens gestaltning åter
valtaktiska överväganden har varit utslagsgivande,
bär på nytt demonstrerat
detta. F''öre riksdagsvalen hösten 1960
är det därför knappast möjligt att länka
finanspolitik och ekonomisk politik i
nya och löftesrika banor.» Tidningen
utdelar alltså ett klart underbetyg åt
regeringens ekonomiska politik.
När de europeiska integrationsplanerna
nu börjar förverkligas, intar Sverige
ett ganska oförmånligt utgångsläge.
12 —Andra kammarens protokoll 1960. Nr 2
178 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
Det är mycket angeläget för oss företagare
att kunna pressa ned våra kostnader.
Tendensen på världsmarknaden
är ökad konkurrens. Vi har hävdat oss
väl hittills, men jag vill erinra om att
den exportökning vi kunnat prestera år
1959 endast är volymmässig. Priserna
har minskat med 1 procent. Vår exportindustri
kommer nu att möta ett hårdare
klimat. Även hemmamarknadsindustrien
måste räkna med ökad konkurrens
från andra länder inom de yttre
sju, eftersom det svenska tullskyddet ju
minskar från den 1 juli i år. Detta kommer
sannolikt att medföra att även de
sex, framför allt Västtyskland, kommer
att sänka priserna för att kunna vara
med och konkurrera på den svenska
marknaden.
När jag berör de europeiska integrationsplanerna
kan jag inte underlåta
att framhålla lägets allvar. Vi har alldeles
nyligen fått exempel på vad den
nödvändiga strukturrationaliseringen
kan föra med sig. Det är en sorglig sak
för alla berörda parter, även för hela
samhället, när ett företag måste läggas
ned. Mest drabbas ändå arbetstagarna,
som i de flesta fall blivit bofasta på orten.
Även om allt görs för att bereda
dem nytt arbete, återstår ändå anpassningssvårigheter
som många kan ha
svårt att klara. I många fall har de
arbetslösa också uppnått en ålder då
det är nästan omöjligt att genom omskolning
placera dem i annat arbete.
Vi måste, herr talman, ha klart för
oss att det primära i sysselsättningspolitiken
är att med alla medel söka undvika
att europamarknaden skall få sådana
konsekvenser som i de fall jag
syftar på. Åtgärder mot sysselsättningsstörningar,
redan uppkommen arbetslöshet,
är det sekundära. Jag hyser den
förhoppningen att riksdagsarbetet under
1960-talet skall inriktas på att skapa
sådana förutsättningar för svenskt
näringsliv och för svensk produktion,
att ingen skall behöva gå utan arbete.
Skall vi komma dithän, fordras emel
-
lertid att vi får en helt annan politik.
Det duger inte att regeringen aktivt
medverkar till förverkligandet av integrationsplanerna
och sedan bara fortsätter
sin sedvanliga politik som om
ingenting hänt, i hopp om att näringslivet
skall klara svårigheterna lika bra
som hittills.
Jag vill i detta sammanhang, herr talman,
något uppehålla mig vid exportfrågan.
Ingen i denna kammare kan väl
hysa den uppfattningen att allt härvidlag
är som det bör vara. Jag är ingalunda
blind för att exempelvis sjustatsavtalet
för ett fåtal branscher kan betyda
förbättrade möjligheter till export,
men för många företag inom svenskt
näringsliv betyder det ökade svårigheter.
Att få avsättning är inte mindre viktigt
än att producera.
Jag saknar en samordning av våra
exportfrämjande åtgärder. Vi har handelssekreterare,
som får stanna för få
år på respektive platser, vi har handelskammare,
Exportföreningen, Småindustriens
exportbyrå, och nu kan gemensamma
exportföretag för småindustrien
bildas. Dessa lär numera beredas
tillfälle erhålla statlig lånegaranti.
Bidrag över budgeten ges till nästan
allt — till turistpropaganda i USA, till
Turisttrafikförbundet, till vissa internationella
byråer, till upplysningsverksamhet
i utlandet om Sverige etc. Visst
är det bra att det lämnas bidrag även
till åtgärder som främjar exporten och
gör vårt namn känt, men uppsplittringen
gör att ingenting blir riktigt ordentligt
gjort. Det saknas medel och personliga
resurser till en verklig insats. Jag
föreslår att näringslivet och staten gemensamt
anslår betydligt större summor
för exportfrämjande åtgärder.
Vi behöver se om vårt hus i detta avseende,
och vi måste göra en grundlig
översyn. Ser man på hur Danmark har
rustat sig för att möta den ökade konkurrensen
på utlandsmarknaden, blir
man imponerad. Det lär enligt en tidningsnotis
ha anslagits cirka 9 miljoner
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 179
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
kronor för exportfrämjande åtgärder,
därav en halv miljon kronor enbart för
deltagande i utländska mässor. Det satsar
alltså hårt på att behålla och förbättra
sin handelspolitiska ställning.
Här hemma sitter en beredning och utreder
hur vi skall kunna aktivisera de
nuvarande arbetsformerna och bättre
utnyttja de tjänster som erbjuds. I Norge
finns en exportfond och ett näringslivets
exportråd, gemensamt för näringsliv
och myndigheter. Med medel
som flyter in genom allmänna exportavgifter
satsar man på den norska exporten.
Där tar stat och näringsliv gemensamma
tag, vilket gör att åtgärderna
blir samordnade och planmässiga.
Vi måste vara beredda att utan förutfattade
meningar gripa oss an med lösningen
av våra exportproblem. Här om
någonstans gäller det att handla raskt
om vi inte skall bli efter. Lika lätt som
det är att förlora en marknad, lika svårt
är det att erövra en ny.
Herr talman! Stora krav kommer att
ställas på vår ekonomiska politik under
den närmaste tiden. Hur vi skall
kunna klara uppgiften att öka investeringarna
inom näringslivet och samtidigt
bevara den samhällsekonomiska
balansen, när denna hotas av kompensationskrav
och dåliga statsfinanser,
är problem som vi måste lösa. Jag är
förvissad om att ekvationen går att lösa,
men det förutsätter en annan räknemästare
än herr Sträng.
Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):
Herr talman! Det är med stor tveksamhet
som jag tar till orda i årets remissdebatt.
Fråga är om inte remissdebatten
kommit ur led med tiden. Remissdebatten
är i första rummet en uppgörelse
mellan oppositionens ledare och
regeringen. Vi som står längre ned på
talarlistan får i stället rollen av statister.
Detta har televisionen siirskilt markerat
genom att endast sända ut första
dagens debatt.
Remissdebatten är emellertid ett fritt
forum där vitt skilda problem belyses.
Man kan t. o. in. ställa frågor till departementscheferna
— i dag lyser de visserligen
med sin frånvaro. Det finns i
alla fall möjligheter att på olika sätt
både penetrera statsverkspropositionen
och framkomma med aktuella spörsmål.
För att övergå till den egentliga statsverkspropositionen
kan konstateras att
finansministern i år har lagt fram en
friserad budget, en budget som vållat
livlig debatt i denna kammare och som
säkerligen kommer att ge eko i höstens
valrörelse.
Den optimistiska syn som skymtar
fram i finansministerns statsbudget står
i bjärtaste kontrast till hans uttalande
under förra året, trots att herr Sträng
inte fick de 225 miljoner kronor i högre
energiskatt, som han hade räknat med.
I höstas var omsättningsskatten behövlig
för att täcka ett gapande hål i budgeten.
Nu betraktas omsättningsskatten
som ett eventuellt skydd mot uppkommande
inflationstryck. Det ekonomiska
läget skildras i finansplanen i nära nog
lyriska tonarter. Det är visserligen inte
något »Strängaspel» men det verkar som
om herr Sträng hade funnit på något
hemligt roulettspel. Och visst är finansministern
en skicklig croupier, som håvar
in ca 300 miljoner kronor på lotteribeskattning,
tipsmedel, totospel och
lotterimedel. Trots att dessa skatter har
höjts till 25 respektive 30 procent fortsätter
spelet i statlig regi med oförminskad
intensitet, men med mindre chanser
för småfolket att bli kapitalister.
Det har dock vid åtskilliga tillfällen
här i riksdagen sagts ifrån att riksbudgeten
inte får vara beroende av spelvinster
eller lotterimedel. Och för övrigt
— är inte finansministerns inkomstberäkningar
härvidlag en skäligen lös
sand att bygga på? Utländsk konkurrens
skymtar emellertid i periferien.
Statsverkspropositionen bygger i alltför
hög grad på osäkra prognoser, och
det är en smula överraskande att dis
-
180
Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m.
kontohöjningen från 4,5 till 5 procent
vidtogs omedelbart efter det att statsverkspropositionen
överlämnats. Åtgärden
kan inte tolkas på annat sätt än att
inflationsspöket fortfarande är en
skrämmande bild i vår samhällsekonomi.
Spararna har under hela 1959
drivits till aktiebörsen, där inflationsfruktan
varit det helt dominerande upphovet
till kursstegringarna.
Omsättningsskatten kommer säkerligen
inte att infria finansministerns ekonomiska
beräkningar. Gränshandeln,
som på nytt har ökat, kan bl. a. ställa
till villervalla. Utan tvivel finns det ett
mycket starkt motstånd mot omsättningsskatten
på det psykologiska planet.
Administrationssamhället blir genom
omsättningsskattens införande satt
på mycket hårda prov.
Sviktar konjunkturerna eller blir det
stagnation i försäljningarna kommer
den ekonomiska politiken i ett nytt, allvarligt
läge.
I Svenska arbetsgivareföreningens
skrivelse till LO framhålles att vårt konkurrensläge
under senare tid ytterligare
har försämrats i relation till de
flesta industriländer, och den fortgående
penningvärdeförsämringen har utgjort
ett allvarligt hot mot den knappa
valutareserven. Den höjning av kostnadsnivån
i vårt land som arbetstidsförkortning,
tilläggspension och omsättningsskatt
har inneburit har inte någon
motsvarighet i andra länder, och den
försvårar vårt redan ansträngda konjunkturläge,
menar Arbetsgivareföreningen.
Finansministern är enligt min mening
alltför optimistisk i fråga om vår
konkurrenskraft på europamarknaden,
och Arbetsgivareföreningen har kanske
en alltför mörk syn på utvecklingen.
Man får nog betrakta läget med kallsinnig
optimism.
Den internationella konjunkturen är
synnerligen labil. Sovjetrysslands nya
giv att friställa militär till civil produkton
kan inte tydas på annat sätt än att
m.
öststaterna vill utnyttja konjunkturerna
och öka sin export. Det blir med andra
ord tre handelsblock i Europa, vilket
kan innebära handelskrig under 1960-talet.
Stålstrejken i USA har föranlett, för
första gången i Förenta staternas historia,
att importen av stålprodukter överstiger
exporten. USA:s importöverskott
beräknas uppgå till omkring 2,8 miljoner
ton under 1959. Den amerikanska
stålkonflikten har starkt påverkat den
svenska järn- och stålproduktionen. Jag
ser, herr talman, med mycket stor oro
på prisstegringarna inom denna nyckelindustri.
I andra branscher, t. ex.
textil, är trots allt vinstmarginalerna i
nedåtgående, och livsmedelsindustrien
blir också utsatt för hårda påfrestningar.
I samband med sjustatsmarknaden
ställes stora krav på vår konkurrenskraft
men även på vår förmåga att skapa
samverkan. Det gäller att fortsätta
rationaliseringarna och att hålla jämna
steg med de språngartade kostnadsstegringar,
som vi här i landet med all
sannolikhet kommer att uppleva såsom
en följd av kända politiska förhållanden.
På den nya stormarknaden gäller det
framför allt att producera mer, vilket
kräver mycket stora investeringar och
mycket kapital. Vidare krävs att man
verkligen kan sälja den ökade produktionen.
Den pågående liberaliseringen
skärper med all sannolikhet den redan
nu mycket hårda konkurrensen både
här hemma och på exportmarknaden.
Det torde bli bilhandeln som får ta de
första stötarna efter den 1 juli, då
tulltaxan sänkes. I engelska affärskretsar
räknar man rent av med att kunna
öka exporten till Sverige med 50 procent
under de närmaste åren, och man
ämnar inleda en mer effektiv marknadspolitik,
bland annat genom inrättandet
av dotterföretag. Brittiska industriförbundet
och de brittiska handelsattachéerna
i Sverige, Danmark och Norge har
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2
181
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
haft sammankomster angående den
skandinaviska marknaden. Jag ställer
frågan till handelsministern: Har något
liknande initiativ tagits från den
svenska regeringens sida?
En annan fråga, som förblev obesvarad
i höstens debatt om sjustatsmarknaden,
var denna: Har Sverige tillstyrkt
det engelska förslaget om ett samarbetsråd
mellan det praktiska livets män och
ämbetsmännen inom frihandelsområdet?
Handelsministern är inte här närvarande,
men jag hoppas att frågan vidarebefordras.
Det har från ledande svenskt exporthåll
beklagats, att avtalstexten med bilagor
och listor i EFTA-avtalet ännu
inte blivit tillgänglig i Sverige. Det sammandrag
av konventionstexten, som samarbetskommittén
tillställt näringslivet,
ger ringa möjligheter till planering av
den interna omorganisationen. Visssa
industrier har att genomgå 30 000—
40 000 reservdelar och detaljer, som används
i produktionen för export till
EFTA-länder, för att i juni kunna presentera
de erforderliga ursprungsbevisen.
Under gårdagens debatt sades från
regeringsbänken, att vi har stora chanser
att hävda oss på den europeiska
marknaden. Jag hoppas innerligt att
detta skall visa sig riktigt, men för att
kunna hävda oss i framtiden måste vi
skapa en produktionsvänlig miljö och
en mera utåt orienterad handels- och
skattepolitik.
Till sist, herr talman, några kortfattade
reflexioner!
I finansministerns redogörelse för
den internationella utvecklingen har en
viktig händelse förbisetts, nämligen Berlinkrisen.
Den omkastning i konjunkturen
som skedde under första halvåret
1959 har i mycket hög grad haft Berlinkrisen
som pådrivare. Som bekant ställde
Sovjet ett ultimativt krav att västmakterna
skulle utrymma Västberlin,
om jag inte missminner mig senast den
25 maj. Niir den amerikanske utrikes
-
ministern Dulles i slutet av januari
1959 uttalade, att Sovjet måste ändra sin
inställning till Berlin, om inte krisen
kring Berlin skulle få världspolitiska
komplikationer, väckte detta givetvis
spekulationer till liv. Det är självfallet,
att när utrikesministern i en av världens
mäktigaste stater hotar med repressalier
måste detta omedelbart innebära
rustningar, investeringar, spekulationer
i råvaror och ökning av varulagren.
Till det spända läget i Berlin kom
oroligheterna i Mellersta östern och i
Asien. Man kan inte blunda för dessa
fakta, när man bedömer den internationella
ekonomiska utvecklingen.
Herr NILSSON i Bästekille (h):
Herr talman! Det gjordes i går både i
denna kammare och i första kammaren
vissa anmärkningar mot att TV skulle
visa upp föreställningarna här den första
dagen. Det ligger kanske något i
detta, och jag undrar, herr talman, om
det inte skulle vara lämpligt att TV någon
gång kom till riksdagen en vanlig
arbetsdag för att visa hur riksdagen då
fungerar. Vad som demonstrerades i
går var någonting i den högre stilen.
Visserligen sade statsministern i första
kammaren att svenska folket på detta
sätt fick tillfälle att se hur man debatterade
i riksdagen, men om svenska folket
i dag genom TV hade fått se det
stora intresse som från alla håll visas
denna andra remissdebattdag, inte
minst från regeringsbänken, skulle man
säkerligen ha fått en annan uppfattning
än man eventuellt fick i går kväll. Detta
var bara eu liten randanmärkning —
vad jag tänkt yttra mig om gäller betydligt
viktigare frågor.
Som vanligt, kan jag säga, fick vi vid
årsskiftet ganska nedslående rapporter
om landsbygdens folkmängd. Avflyttningen
därifrån hade ökat ytterligare,
och på vissa platser i landet börjar man
nu på allvar räkna med att få en glesbygd.
Vid vissa högtidliga tillfällen brukar
man tala om en levande landsbygd.
182 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
Men en levande landsbygd fungerar
inte, om vi inte vidtar vissa praktiska
åtgärder för att hålla människorna kvar
på landsbygden. Gör vi inte det kan vi
hålla hur många högtidstal vi vill, de
kommer ändå inte att ha någon verkan.
Vad som nu hotar landsbygden är väl
främst de många järnvägsnedläggelserna.
Jag är fullt på det klara med att man
på många håll inte kan undgå detta. Å
andra sidan skulle jag nog vilja rekommendera
SJ att ta saken mer försiktigt
så att man inte tvingar fram ett nedläggande
i alltför forcerad takt. Det finns
nämligen inom många områden, inte
minst i mitt eget län, platser där man
föreslår ett nedläggande av vissa järnvägsbitar
trots att där finns företag,
som ökat antalet anställda, ökat sin produktion
och som uteslutande skickar
sina varor med järnväg. Om man nu
skall lägga ner järnvägsbitar på sådana
platser tvingar man helt enkelt företagen
att förr eller senare lämna landsbygden
och flytta in till en större eller
mindre stad, troligtvis oftast en större.
Om man nu skall lägga ned järnvägar
— och som jag sade kommer man inte
ifrån att detta blir nödvändigt på vissa
platser — anser jag att innan man vidtar
en sådan åtgärd skall man göra andra
ändringar i kommunikationshänseende,
så att människorna inte blir alltför
mycket lidande på dessa nedläggningar.
Vi måste med andra ord se till
att landsvägsnätet upprustas i samma
takt som man lägger ned järnvägarna.
Gör vi inte det sker en fortgående avfolkning
av den svenska landsbygden,
till skada för alla, givetvis mest för dem
som bor där men även för andra.
Även när det gäller skolorna på landsbygden
måste en viss nedläggning ske
— barnantalet räcker inte till. Men även
här måste man gå försiktigt fram, och
skolöverstyreslen får lov att visa moderation.
Vi har också fått ett annat problem på
halsen som inte är så enkelt att lösa.
Riksdagen beslöt för snart fyra år se
-
dan att ett interkommunalt samarbete
skulle ske på skolans område. Detta skall
nu föras ut i det praktiska livet, men
det stöter på stora svårigheter. Med den
kännedom jag har om dessa ting anser
jag mig kunna säga att det varit välgörande
om riksdagen, samtidigt som den
fattade beslut om det interkommunala
samarbetet, också hade givit mera bestämda
direktiv för hur samarbetet
skulle genomföras.
En av de nyårshälsningar vi fick
kom från en professor — jag vet inte
vilken i ordningen — som förklarade
att hans önskan inför 60-talet var att
det svenska jordbruket i stort sett skulle
försvinna, ett uttalande som han sedan
ändrat till att jordbruk borde kunna bedrivas
i södra Sverige. De som är i min
ålder och som var barn under första
världskriget kommer väl ihåg, hur det
den gången stod till med möjligheterna
att skaffa livsmedel. Jordbrukets produktionsapparat
var inte utbyggd, och
på många håll gick det helt enkelt inte
att få tillräckligt med livsmedel. Det
andra världskriget kom. Man hade då
lärt av misstagen från det första världskriget
— jordbrukets produktionsvolym
hade ökats högst betydligt, och svenska
folket gick relativt helskinnat genom
krigsåren utan att behöva utsättas för de
risker som en dålig livsmedelstillgång
innebär.
Men nu kräver denne professor att
vi skall avskaffa jordbruket. Har man
då inte tagit varning av dessa två krig?
Har man inte insett att ett jordbruk behövs
i detta land i framtiden? Det har
från denna talarstol åtskilliga gånger
sagts, att inte minst beredskapsskäl talar
för att det svenska jordbruket bibehålies.
Men det finns ytterligare ett skäl
och ett som jag tillmäter ännu större betydelse:
konsumenterna måste förstå
vad det innebure, om det svenska jordbruket
skulle trängas undan. Inbillar
sig konsumenterna i dag att de skulle
bli föremål för en välvillig behandling
från andra länder och att dessa skulle
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2
183
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
förse svenska folket med billiga livsmedel,
tar de grundligt miste. Ett land,
där man inte har någon vidare produktion
av en vara, blir inte föremål för
dumping, utan tvärtom tas de priser ut
som går att ta ut. Både beredskapsskäl
och inte minst konsumenternas intresse
av att få tillförsel av livsmedel till
hyggliga priser kan således åberopas
här. Vi skall diskutera detta vid andra
tillfällen ännu mera ingående, ty det
är en fråga av stor betydelse, icke bara
för jordbrukets utövare utan även för
konsumenterna.
Det skulle ha varit roligt, om jag hade
sett något statsråd här. Jag skulle nämligen
velat ge både litet ros och litet ris
till vederbörande statsråd. Vi hade i
höstas utanför den skånska kusten hårda
stormar, som tillfogade fiskarna
mycket stora förluster. Jag har till min
glädje sett, att statsrådet gått dem till
mötes i viss grad. Jag är fullt på det
klara med att de pengar som föreslås,
50 000 kronor, plus de som redan finns
disponibla, 50 000 kronor, inte kommer
att räcka. De av opartiska värderingsmän
uppskattade förlusterna belöper sig
till i runt tal 2,5 miljoner kronor. Att
fylla de behov av bidrag som finns med
100 000 kronor är, som jag ser det, fullkomligt
omöjligt. Jag har i mina händer
papper som visar, att två bröder förlorat
90 000 kronor, trots att de hade så pass
goda redskap, väl förstärkta, att de hade
mer än dubbelt så god säkerhet som
vad som är vanligt. Likväl blev förlusten
som sagt närmare 90 000 kronor.
Hade statsrådet varit närvarande, kunde
jag ha bett honom se på denna fråga
en gång till. Jag tror det skulle behöva
vidtas ytterligare åtgärder.
Jag vill också beröra en annan punkt.
Vi hade i fjol en ovanligt bra äppelskörd
i fråga om kvaliteten. Allting gick
bra. Försäljningen gick normalt, konsumenterna
som köpte var nöjda. De fick
betala hyggliga priser hela tiden, och
vi ansåg, alt vi borde ha fått ha julmarknaden
i fred. Men så fick någon
importör, främst KF, för sig, att det
borde vara mera färg på äpplena, varför
man började importera. Vi vet alla
hur det gick. Vi fick denna import kort
före jul. Det gällde visserligen inte mer
än en vecka, men jag tycker, att man
kunde ha undvikit detta. Det skapade
en onödig irritation. Jag kan redan nu
säga, att tack vare en bra styrelse och
en mycket skicklig företagsledare klarade
vi oss ganska bra, så att man kan
säga, att vi slapp undan med blotta förskräckelsen.
Men jag skulle önska, att vi
för framtiden kunde slippa sådana historier,
särskilt som vi, som jag har
sagt tidigare, redan har satsat miljoner
i det företag som vi har byggt upp och
som vi ämnar utvidga ytterligare nästa
år. Vi gör detta för att trygga en god
tillförsel med bra kvaliteter till hyggliga
priser. Jag tycker inte man behöver
hitta på sådana onödiga dumheter, som
jag här påtalat, och jag hoppas som sagt
att man slipper sådana i framtiden.
Kanske jag skulle säga några ord om
sjustatsmarknaden. Det är klart att denna
beprisade marknad kommer att medföra
fördelar för vårt land på en del
områden, mindre fördelar på andra områden
och en hel del nackdelar på vissa
områden. I detta läge skulle jag vilja ge
statsrådet ett erkännande för att man
överfört trädgårdsodling och fruktodling
till jordbruksområdet, så att vi inte
omedelbart slungas ut i den hårda konkurrensen
utan får tid på oss att rationalisera.
Till slut kanske vi skall kunna
få ett allmänt erkännande att vi under
alla omständigheter måste ha ett visst
skydd för vår näring. Jag tror att företagsamheten
över huvud taget i detta
land skulle ha nytta av att vi gick fram
så att säga mera milt. Man säger från
regeringens sida, att man gjort många
och stora ansträngningar för att förbättra
läget för företagsamheten. Det
har man gjort på vissa områden, men det
räcker inte. Regering och riksdag och
företagare över hela landet, stora såväl
som små, måste hjälpas åt, så att vi är
184 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m.
så starka som möjligt inför den stundande
sjustatsmarknaden — den kommer
att medföra stora påfrestningar.
Det gäller att klara konkurrensen på
denna marknad och föra vårt lands produktion
framåt till gagn för hela landet,
ingen nämnd och ingen glömd.
Regeringen har signalerat en proposition
om förlustutjämning. Det tycker jag
är bra, men jag skulle vilja ha den
kompletterad med förslag om resultatutjämning.
Vi som varit med några år
här i riksdagen kommer ihåg när vi
slogs om utjämningen beträffande skogsinkomsterna.
Bevillningsutskottets dåvarande
ordförande förklarade då att
detta hus aldrig kommer att godta ett
sådant förslag. Det dröjde inte så länge
förrän detta hus godtog ett sådant förslag,
och vi kan alla säga att detta har
varit till gagn både för skogsägarna
och för samhället. Jag tror att vi bör
utsträcka denna form av resultatutjämning
även till den övriga företagsvärlden
och framför allt då till den mindre
företagsamheten: jordbruk, trädgårdsodling,
fruktodling, fiske o. s. v. Det
kommer att behövas. Ett tillmötesgående
i detta avseende skulle vara till gagn
för alla grupper.
Jag talade förut om stormskadorna för
fiskarbefolkningen. Det finns även
andra problem som berör denna befolkning.
En viss upprustning av hamnarna
försiggår. De större hamnarna har
fått vissa anslag. En del av dem har
redan byggts ut, medan andra skall
byggas ut. Det finns emellertid en del
småhamnar som inte kommer med i
denna planering utan står vid sidan om
den. Detta är fel. Vi måste även beträffande
dem försöka visa större generositet.
Dessa samhällen kommer annars
att avfolkas, och fastigheterna kommer
att stå obebodda. Det är dock inte meningen
att vi skall ha landsbygden och
fiskelägena som fritidsreservat för stadsborna
på sommaren. Människorna som
bor där skall kunna försörja sig på ärligt
arbete och bereda sig en utkomst.
m.
Jag hade inte tänkt säga mer i dag,
men när jag i går var inne i första kammaren
och lyssnade, sade herr Bengtson
bland annat att regeringen nu har
höjt räntan med benäget bistånd av högern
och folkpartiet. Om han i stället
hade sagt att regeringen och alla de
andra hade höjt räntan hade han kommit
verkligheten närmare. Jag vill emellertid
här passa på att säga att jag beklagar
att vi har fått den senaste räntehöjningen.
Den kommer att medföra
ökad belastning för företagarna, framför
allt de mindre. Om vi på allvar skall
räkna med att få lägre ränta måste vi
— jag skall använda det uttryck som
Adolv Olsson brukade använda — i detta
hus lära oss att bevara penningvärdet.
Hur har det gått under 1950-talet? När
inte inflationen tog riktiga skutt tror
jag att den genomsnittliga värdeförsämringen
uppgått till 4 procent per år. Det
är den ränta som spararna fått för att
de avstått från konsumtion för tillfället.
Tror någon att vi kan få människorna
att spara, om vi plockar ifrån dem hela
räntebeloppet? Om vi i stället hjälps åt
att bevara ett fast penningvärde, kan en
inlåningsränta på 4 procent ge en ersättning
åt spararna. Jag vill starkt understryka
att en av våra viktigaste uppgifter
i riksdagen är att se till att vi får
ett fast penningvärde. Det skulle lösa
många problem för alla inte minst för
småspararna, men också för låntagarna,
som givetvis är intresserade av så låga
räntor som möjligt.
Herr HAMMAR (fp):
Herr talman! I visst avseende är den
s. k. remissdebatten en ganska unik tillställning.
Enligt riksdagsordningen äger
en riksdagsman rätt att i sin kammare
fritt tala och utlåta sig i alla de frågor,
som förekommer under överläggningen.
Denna frihet brukas på det sättet i remissdebatten,
att man i sitt anförande
kan beröra praktiskt taget vilken fråga
som helst inom vårt samhällsliv. Det
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 185
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
ärende, som debatten i fråga är knuten
vid, spelar i detta fall en mycket underordnad
roll. Om man så vill, kan man
också låta anförandets strålkastarljus
bestryka en rad problem, även om deras
samband med varandra är det lösast
tänkbara. Vid detta tillfälle ämnar jag
använda mig av denna frihet och rättighet
med den inskränkningen likväl,
att de spörsmål jag kommer att behandla
återfinns — i stort sett åtminstone —
inom en och samma huvudtitel.
I tal och press har det redan konstaterats,
att årets driftbudget gott och väl
går ihop. Det resultatet har finansministern
uppnått genom att stryka bort
en miljard från myndigheternas önskelistor.
Därtill kommer emellertid, att
budgetsiffrorna slagit ett nytt höjdrekord.
Drygt 15 000 miljoner kronor räknar
herr Sträng med skall inflyta i
statskassan. Det är betydligt mer, än
vad finansministern sade sig vänta, när
han i höstas förhandlade med högern,
folkpartiet och centerpartiet om statens
finanser. Då svartmålade han statens
ekonomiska ställning på ett sätt, som
knappast gav rättvisa åt den under året
redan skedda konjunkturförbättringen.
Den beräknade inkomsten är nu ett gott
stycke på väg mot de högre belopp, som
riksräkenskapsverket kalkylerade med
i ett mera optimistiskt alternativ, av finansministern
avvisat som fullkomligt
verklighetsfrämmande. Här äger faktiskt
tillämpning det ofta brukade uttrycket
»reflexionerna gör sig själva».
Vad ecklesiastikdepartementet beträffar,
kan man konstatera, att det i flera
avseenden blivit väl tillgodosett. Totalt
har det fått 1 843 miljoner kronor, vilket
innebär 122 miljoner kronor mer än
i fjol. Det mesta går till utgiftsökningar,
som följer automatiskt på tidigare riksdagsbeslut.
Men 26,5 miljoner kronor är
helt nya pengar. Man finner dem på
några få platser i budgeten, medan utgifterna
på övriga poster är tämligen
oförändrade. Ilerr Edenman satsar hårt
på utbildningen i alla stadier, främst då
på yrkesutbildningen — ett särskilt tack
för det, herr Edenman —■ därnäst läroverken,
universiteten och folkskolorna.
Chalmers i Göteborg får det största anslag
en högskola någonsin har fått. Till
lån och stipendier åt studenter anslås
ett tiotal miljoner kronor. För första
gången på jag vet inte när får konsten
ett oväntat guldflöde.
Till sist är att notera två angelägna
reformer: förbättrad utbildning av yrkeslärare
och lärare på det husliga området.
Om allt detta är endast gott att säga.
Greppet från ecklesiastikministerns sida
är friskt och i allo tacknämligt. En
närmare gradering av de olika anslagsposternas
angelägenheter är vansklig att
göra och beror alltid till sist på subjektiva
faktorer. Med beklagande måste
man emellertid konstatera, att herr
Edenman inte anser sig ha råd med en
sänkning av elevantalet i våra skolklasser.
Att ta bort fem elever från varje
folkskoleklass skulle kosta 22 miljoner
för A-skolorna och 15 miljoner för Bskolorna.
Det är mycket pengar! En liknande
sänkning i gymnasierna drar en
kostnad på 11 miljoner kronor och samma
operation i våra realskolor och i enhetsskolornas
högstadier skulle kosta
35 miljoner kronor. Utöver dessa drygt
70 miljoner kronor måste vi också räkna
med nya stora summor för att skaffa
alla de nya klassrum, som skulle behövas.
Som synes är det stora summor, som
åtgår för att förverkliga en så angelägen
och eftersträvansvärd reform som
mindre skolklasser. Man vill uppriktigt
hoppas, att ecklesiastikministern finner
en utväg ur dilemmat. Hur vore det med
delreformer, vilkas kostnader inte kändes
så hårt? Säga vad man säga vill, den
ordningen att våra skolklasser skall vara
så stora, som de nu blivit, är ett olidligt
oting.
Med häpen glädje konstaterar man
propositionens frikostighet, när det gäller
konsten. På dess altare offrar eckle
-
186 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
siastikministern i år en extra miljon,
av vilket belopp största delen går till
stipendier åt elever vid konstakademien
och musikhögskolan. Man kan likaledes
notera en icke obetydlig frikostighet mot
utövande konstnärer, tonsättare m. fl.
Allt detta är högst lovvärt, men samtidigt
är det kanske inte ur vägen att dra
sig till minnes den njugghet, som tidigare
visats konsten i dess olika utformningar.
Hur stor hjälpen än kan
vara, är budgetens anslag till här berörda
ändamål dock bara att betrakta som
en droppe i havet. Ännu återstår att sona
många och stora underlåtenlietssynder
i denna sektor av kulturbudgeten.
Vågar jag önska ecklesiastikministern
ett hjärtligt lycka till på den inslagna
vägen?
Ett par, tre punkter i den föreliggande
kulturbudgeten synes mig behöva skärskådas
litet närmare. De är bortglömda
eller avvisade eller bådadera. Då de
tycks mig mycket angelägna, vill jag ta
upp dem till behandling.
Den första frågan gäller kurser för utbildande
av hjälpklasslärare och särskollärare.
Utom sitt förslag om ett par
mindre medelsökningar hemställer överstyrelsen
»att Kungl. Maj :t föranstaltar
om förnyad utredning rörande den
framtida organisationen av utbildningen
av lärare vid särskolor och i specialklasser».
På detta svarar departementschefen
— i mitt tycke litet strävt: »Den
av överstyrelsen väckta frågan om en
förnyad utredning rörande den framtida
organisationen av utbildning av sådana
lärare torde böra prövas i annat
sammanhang.»
Vad ligger bakom överstyrelsens propå
om förnyad utredning? Redan år
1946 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté
för att utreda frågan om speciallärarutbildningen.
Utredningen blev färdig
år 1947. Sedan dess har skolöverstyrelsen
flera gånger i sina petita begärt
medel för inrättandet av ett seminarium
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad 1946 års utredning föreslagit.
Så sent som år 1956 hemställdes det motionsvägen,
att riksdagen skulle uttala
sig för att ett statens socialpedagogiska
seminarium måtte inrättas och att
Kungl. Maj :t skulle förelägga 1957 års
riksdag förslag i ärendet. I sitt utlåtande
över motionerna framhöll statsutskottet
— och detta yttrande gjorde
riksdagen till sitt — angelägenheten av
att en förbättring av utbildningsmöjligheterna
för särskollärare och lärare för
specialundervisning i folkskolan så
snart som möjligt komme till stånd. Till
sist förutsatte utskottet i anslutning till
vad i motionerna påyrkats, att Kungl.
Maj :t så snart möjligheterna det medgåve
för riksdagen framlade förslag om
inrättande av det av skolöverstyrelsen
föreslagna specialpedagogiska seminariet.
Det är detta ärende skolöverstyrelsen
avser med sin hemställan om förnyad
utredning. Det är uppenbart att på 12—
13 år en hel del siffror och problemställningar
blivit annorlunda och måhända
föråldrade. Så mycket nödvändigare
synes det mig vara, att denna
utomordentligt viktiga fråga ej längre
förhalas. Öppet vill jag säga ifrån —
och gärna med idel stora bokstäver —
att de fysiskt och mentalt handikappade
barn, som lärarna vid särskolor och i
specialklasser skall undervisa, har en
lika stor rätt att fordra en för dem avpassad
och ändamålsenlig undervisning
som normalt begåvade barn. Det beror
nämligen till stor del på den undervisning,
som ges dem i skolan, om de senare
i livet skall kunna klara sin försörjning.
Det tycks vara mitt öde att någon gång
under varje riksdag nödgas vidröra frågan
om våra folkhögskolor. Även med
risk att verka tjatig måste jag också denna
gång säga ett par ord om dem. Departementschefen
har förordat lönebidrag
och driftbidrag för ytterligare
en ny folkhögskola. Statskontoret, som
sannerligen brukar hålla hårt om pungen,
vill för sin del föreslå statsanslag
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 187
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
för ytterligare två skolor. Skolöverstyrelsen,
som noggrannast penetrerat frågan,
föreslår fyra nya statsbidragsberättigade
skolor. Redan den kungl. propositionen
nr 146 år 1957 var klar över
att det existerade ett starkt ökat behov
av elevplatser vid våra folkhögskolor.
Om de skolor som fanns vid den tiden
rätt skulle kunna fylla sin uppgift,
finge de inte växa sig för stora. Av den
anledningen hävdade propositionen, att
man borde bevilja statsunderstöd åt två
å tre nya skolor per år. Riksdagen anslöt
sig också till propositionens uppfattning.
I fjol anslog riksdagen löneoch
driftbidrag åt endast en folkhögskola.
Fullt i linje därmed föreslår därför
skolöverstyrelsen i år anslag till
fyra nya folkhögskolor, detta så mycket
mer som det redan finns ett stort antal
folkhögskolor, vilka fyller alla formella
krav och som står i ko just för att få
statsbidrag.
Frågan är mycket allvarlig, i varje
fall för de organisationer som under
stora uppoffringar håller i gång sina
skolor och år efter år nödgas satsa mycket
pengar på dem, pengar som eljest
skulle ha kommit organisationernas
andra verksamhetsgrenar till del. Det
kan därvidlag gälla mycket viktiga vårdområden
och av samhället kraftigt
åstundade uppgifter. Ännu visar tillströmningen
av ungdom till våra folkhögskolor
ingen tendens att stagnera.
Samtidigt ställer samhället allt större
krav på dessa skolor, när det gäller att
bildningsmässigt ta hand om den uppväxande
generationen. Det kan omöjligen
vara enbart statsfinansiella skäl
som dikterar den här föreliggande
njuggheten med anslag till nya folkhögskolor.
Herr talman! Innan jag lämnar talarstolen,
låt mig beröra ännu ett ärende
som hör hemma under åttonde huvudtiteln,
nämligen bidragen till nykterhetsundervisningen,
nykterhetsorganisationerna
m. fl.
Det är ytterst beklagligt att proposi -
tionen ej heller denna gång ger någon
anslagsökning till nykterhetsrörelsens
instruktörer, så att man därigenom kan
verkställa en högst nödvändig nivålyftning
i lönehänseende. Den nuvarande
lönesättningen gör det nämligen allt
svårare att rekrytera denna kår. Nedstämmande
är också motståndet mot en
lyftning av de grundbidrag som utgår
till organisationerna. För att de speciella
bidragen — stimulansbidragen, som
utgår med högst 50 procent av kostnaderna
för särskilda aktioner beträffande
nykterhetsupplysning — skall
kunna utnyttjas, måste man ju dels sätta
mot statsbidraget minst 50 procent av
kostnaderna och dels satsa personella
resurser för administrationen av det
hela. Därtill kommer den alltjämt fortgående
ökningen av alla kostnader för
organisationens verksamhet, såsom resor,
hyror o. d.
De pengar som nykterhetsrörelsen
kan prestera för sin verksamhet utöver
bidragen från det allmänna, måste man
ta in genom medlemsavgifter m. m. I
längden måste hela verksamheten sjunka
både i omfattning och kvalitet, om
den skall tyngas ned av ständigt ökade
kostnader i kombination med ständigt
ökade krav från samhällets sida i fråga
om insatser. Här rör det sig dock om en
ideell verksamhet, inte om ekonomiska
intresseorganisationer.
Herr talman! När jag har sagt detta,
innebär det icke någon underskattning
av den höjning av de speciella bidragen
med 100 000 kronor som propositionen
föreslår, tvärtom. Ännu mindre vill jag
givetvis förringa värdet av de föreslagna
upplyftningarna av bidrag till ungdomsverksamheten.
Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.
Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):
Herr talman! .Tåg har för avsikt att
ta upp några kommunala problem och
jag vill redan nu lova att försöka be
-
188 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
gränsa min framställning så mycket
som möjligt.
När vi fick den nya uppbördsreformen,
som bl. a. innebar att den kommunala
förvaltningen slapp det direkta
handhavandet av skatteuppbörden, så
hälsades givetvis denna lättnad i arbetsbördan
med tillfredsställelse, även
om det fanns en del som kanske ställde
sig litet tveksamma inför reformen. Man
inbillade sig att den kontakt med skattebetalarna,
som åtminstone i en liten
landskommun tidigare hade funnits genom
att dessa tre gånger om året kom
till sockenstugan eller kommunalhuset
och betalade in sin skatt, skulle gå förlorad
och att systemet med källskatt
skulle innebära att människorna inte
på samma sätt som tidigare kände samhörighet
med den egna kommunen. Jag
tror att dessa farhågor var överdrivna
liksom också de funderingar, som i en
del fall kom till uttryck, att kommunalnämnderna
och kommunalkontoren
hade berövats så mycket av sin primära
verksamhet att de t. o. m. skulle komma
att sakna arbetsuppgifter. Bara några
år senare, d. v. s. år 1948, fick vi den
nya bostadspolitiken, som innebar att
kommunerna ålades uppgifter såsom
förmedlingsorgan, och genom den samma
år antagna lagen om bostadsförsörjningens
främjande fick kommunerna
arbetsuppgifter som sannerligen uppväger
dem som gick förlorade genom
ändringen av skatteuppbörden. Bostadsfrågorna
är för närvarande det dominerande
inom den kommunala verksamheten
och kommer väl att så förbli,
så länge samhället skall ha ansvaret för
bostadsförsörjningen, och någonting
annat kan inte jag tänka mig.
Ur många synpunkter är det viktigt,
att bostadsbyggnadsverksamheten planläggs
omsorgsfullt. Här ställs kommunerna
inför svåra problem. Det är den
ständiga frågan om en vettig fördelning
av flerfamiljshus och egnahemsbyggen.
Kommunerna får många gånger
ge sig in i en äventyrlig tomtpolitik.
För att lösa sina uppgifter har kommunerna
engagerat sig i allmännyttiga
bostadsföretag — vare sig det nu har
skett i form av stiftelser eller aktiebolag.
Det är emellertid inte utan att jag
för min del med viss oro ser på kommunernas
engagemang i dessa företag.
Varför har bostadsverksamheten lagts
på sidan om den egentliga kommunalförvaltningen?
Jo, av den enkla anledningen
att kommunerna som juridiska
personer enligt av finansdepartementet
tillämpad praxis, vid underställning av
lån enligt 60 § kommunallagen, i regel
inte medges att upptaga stående inteckningslån.
Detta kan ju i och för sig vara
riktigt, eftersom kommunallagen, som
den nu är utformad, åtminstone bokföringsmässigt
innebär ett förmögenhetsskydd.
Förmögenheten bör ju helst öka,
och ett stående lån bidrar ju inte härtill,
många gånger snarare tvärtom.
Den 9 april i fjol avgav kreditmarknadsutredningen
en PM angående amortering
av fastighetslån. Utredningen
hade funnit, att beträffande lån i bostads-
och affärsfastigheter är ett betydande
belopp — primärlånen — amorteringsfria.
Utredningen redovisar bl. a.
en sammanställning, där man överslagsvis
kunde beräkna att 13 500 miljoner
är amorteringsfria lån i dylika fastigheter.
Förutom att utredningen kunde
påvisa att det förhållandet att bostadslån
i stor utsträckning under lång tid
är amorteringsfria, saknar motsvarighet
i andra länder, så skulle givetvis en
ökad amorteringsskyldighet ha till följd,
att det gavs möjlighet att i större utsträckning
än nu bevilja krediter till
nya byggnader. Promemorian är remissbehandlad,
men något beslut om
ärendets vidare behandling har ännu
inte fattats. Det kan tänkas att regeringen
kommer att ta ställning till utredningsmaterialet
i ett sammanhang
sedan uredningens slutbetänkande avgivits.
Enligt vad jag inhämtat väntas
detta ske i år.
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2
189
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
Jag har velat påtala detta därför att
om förslaget om amortering av stående
lån genomföres, skulle därvid kommunerna
i fortsättningen inte ha så stor anledning
att t. ex. bilda stiftelser för bostadsbyggnadsändamål.
De mindre kommunerna
skulle själva kunna ta hand om
byggandet, och jag tror att mycket därmed
skulle vara vunnet. Utan tvivel är
det på det sättet, att man ganska snart
måste företa en ordentlig översyn av
stadgarna för våra bostadsstiftelser. Annars
är jag rädd för att kommunerna
inte kan behålla det säkra grepp över
bostadsbyggnadsverksamheten som är
absolut nödvändigt. Det har tyvärr inträffat
alltför mycket på det området
som haft svåra verkningar för kommunerna
ur ekonomisk synpunkt. Så kommer
det också att bli i fortsättningen
om ingenting görs åt saken.
Det är klart att man inte får generalisera.
Givetvis finns det en rad exempel
där kontakten mellan kommunens
styrelse, d. v. s. kommunalnämnden
eller drätselkammaren, är mycket
god med stiftelsen eller det kommunala
fastighetsbolaget. Som jag tidigare framhållit
finns det också alltför många bevis
på motsatsen. Det är tråkigt att behöva
säga det, men när hyresregleringslagen
nu har upphävts för de allmännyttiga
bostadsföretagen och dessa alltså
anförtrotts att själva, utan direktiv
uppifrån, fastställa hyresbeloppen, har
det framgått att inte ens en så fundamental
angelägenhet som bokföringen
varit ordnad på ett överskådligt sätt,
så att man kunnat få fram varje enskild
fastighets verkliga drift- och kapitalkostnader.
Jag var nyss inne på kommunernas
skyldighet att för de långfristiga lånen
inhämta Kungl. Maj:ts medgivande. I
rättvisans namn bör det då kanske
främst sägas, att statens kontroll över
kommunerna i viss mån minskats genom
de ändringar som genomfördes i
våra kommunallagar 1953. Fortfarande
kvarstår emellertid en statlig lånekon
-
troll, ett visst förmynderskap när det
gäller lån eller borgen som avser längre
tidsperiod än fem år. Visserligen säger
man att detta underställningsförfarande
skall ske för att tillvarata kommande
skattebetalares intressen och alltså inte
i första hand skall vara någon granskning
och prövning ur statens synpunkt.
Med den utveckling som skett kan man
ändå ifrågasätta, om tillräckliga skäl
finnes för ett bibehållande av denna
underställningsskyldighet. Kommunerna
arbetar nu under helt andra förhållanden
än man gjorde år 1862, när vi
första gången fick dessa bestämmelser.
Det är en detaljreglering, som kanske
inte skapar så mycket irritation eftersom
det är en liten procent av framställningarna
som avslås, men den finns
där likväl. I dagens läge verkar det
ganska ologiskt om det primära skulle
vara att iakttaga kommande skattebetalares
intressen eftersom ändå en mycket
liten del utav kommunernas finanspolitik
på det här sättet kommer under
statsmakternas granskning och kontroll.
En år 1955 företagen utredning
visade att landskommunerna då finansierade
sina investeringar till 34 procent
med lånemedel. Det är många kostnadskrävande
projekt som över huvud
taget inte finansieras med lån. Kanske
här gömmer sig svåra felinvesteringar
som alltså inte staten kan skydda kommande
skattebetalare ifrån. Inte bara på
investeringssidan utan även beträffande
driftutgifterna kan kommunen genom
sina beslut vara bunden till åtaganden
i framtiden.
Om jag skulle sänka rösten litet, vågar
jag kanske göra en reflexion, som
är helt principiell och inte speciellt anknyter
till nuläget i svensk politik: Kan
man inte tänka sig att det också inom
den statliga sektorn förekommer med
lån finansierade investeringar av mer
eller mindre tvivelaktig natur? Vilken
myndighet tillvaratar då kommande
skattebetalares intressen? Förlitar man
190 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
sig då måhända på något överjordiskt
väsen?
Här skall givetvis inte underskattas
den kontroll som nu sker eller värdet av
en formell prövningsrätt som syftar till
att skapa garantier för att beslut om
låns upptagande tillkommit i laga ordning,
att det finns tydligt angivet lånebeloppets
storlek, amorteringstid och
ändamål och över huvud taget en finansieringsplan.
Frågan om att upptaga
lån är dock någonting som för en genomsnittskommun
återkommer bara
några gånger under en tioårsperiod, medan
en rad andra viktiga beslut fattas
som automatiskt vinner laga kraft därest
inte någon anför besvär. Nej, jag
skulle vilja vända på det här och säga
att jag förstår värdet av 60 § i kommunallagen
därest det primära vore att
man med detta medel sökte samordna
den kommunala expansionen och investeringspolitiken
med samhällsekonomien
i övrigt, att man alltså ville använda
underställningsförfarandet för att ha
en kontroll på att kommunernas investeringar
är lämpligt avvägda med hänsyn
till hela samhällsekonomien och
den aktuella konjunkturen. Men man är
ju ofta från statsmakternas sida angelägen
om att betona att detta inte är det
primära. Det kan ju inte heller vara det
därför att differensen mellan av Kungl.
Maj:t beviljade tillstånd för kommunerna
att upptaga lån och de i verkligheten
upptagna lånen alltid är stor. Här kommer
alltså en eftersläpning av betydande
mått, och om man skulle använda
den här tillståndsgivningen som en regulator
på investeringstakten skulle det
kunna inträffa när det av hänsyn till
samhällsekonomien ansetts värdefullt
att bevilja tillstånd i större utsträckning
än annars, att dessa lån upptogs
vid en långt senare tidpunkt, då förhållandena
vore helt annorlunda.
Jag kan anföra att i Sveriges riksbanks
årsbok för år 1958 framgår det
att av kommunernas under år 1953—
1958 beviljade lånetillstånd, hade vid
årsskiftet 1958—1959 omkring 1 780
miljoner inte utnyttjats. Av det beloppet
föll 43 procent eller 770 miljoner
på 1958 års tillstånd. Nej, någon effektiv
och aktuell regulator kan alltså inte
det här vara. Så länge icke samhället
har större inflytande över kapital- och
kreditmarknaden tycker jag detta underställningsförfarande
är av ringa värde.
Jag sade tidigare att någon större
irritation skapar väl kanske inte detta
förhållande, men det är förenat med
mycket arbete både från kommunernas
och statens sida. Därom råder inget
tvivel. Det finns t. ex. föreskrifter om
vilka handlingar som skall medfölja en
ansökan till den låneprövande myndigheten,
d. v. s. finansdepartementet. Nog
ställer man sig litet undrande inför att
det bl. a. skall finnas med ritningar
och arbetsbeskrivningar för t. ex. en
skolhusbyggnad. Varje aktiv kommunalman
vet hur det ärendet passerat
olika instanser tidigare. Länsskolnämnden
har granskat ärendet. Skolöverstyrelsen
har förhandsgranskat det. Statsbidrag
har sökts och ritningarna har
gått den långa vägen igen via länsskolnämnden
till skolöverstyrelsen för att
slutligen hamna i ecklesiastikdepartementet.
Sedan skall ändå finansdepartementet
granska ärendet »i sak» och
därvid tydligen inte bara bedöma om
bygget kan vara ändamålsenligt för
kommande skattebetalare utan även
kanske göra erinringar mot den tekniska
utformningen utav byggnadsprojektet.
Det är alltså en ingående detaljgranskning
som åter sker, där man kanske
prutar på kostnaderna, d. v. s. det
lånebelopp som får upptagas. Har finansdepartementet
teknisk expertis för
den uppgiften? Det underliga är — och
det är dit jag vill komma — att det
aldrig förekommer någon kontroll av
att de upplånade medlen kommer till
användning för det uppgivna ändamålet.
För att undvika missförstånd så vill
jag framhålla att jag inte därmed me
-
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 191
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
nar att man från kommunernas sida
skulle trakta efter en ytterligare kontroll,
men nog förefaller det väl ändå
litet motsägande att man kostar på sig
en så ingående granskning men sedan
inte kontrollerar att pengarna går till
avsett ändamål. Kan man möjligen misstänka
att kommunerna när det gäller
att låna upp finansieringskapital för
finansdepartementet visar upp ett relativt
enkelt och klart ärende men använder
pengarna för ett annat?
Om vi nu skall ha kvar den centrala
lånekontrollen, vilket jag som väl har
framgått inte är någon anhängare utav,
skulle man då inte överväga om det
vore mera rationellt att en kommun som
har för avsikt att uppta ett långfristigt
lån finge detta spörsmål prövat rent
generellt, varvid staten finge granska
kommunens ekonomiska betingelser i
stort utan att detalj granska just ett speciellt
byggnadsprojekt.
Under gårdagen, då ju remissdebatten
pågick på allvar, utgjorde räntorna
ett stort diskussionsämne. Man visste
kanske inte då att Försäkringsbolagens
riksförbund samma dag beslutade rekommendera
sina medlemmar att höja
räntan för bundna kommunlån, inte
med 0,5 procent, utan med 0,65 procent,
alltså mer än den beslutade diskontohöjningen.
Det har skett på grund av
att dessa bundna lån har förts över till
den oprioriterade sektorn.
Som kommunalman beklagar jag detta,
ty det kommer att innebära ytterligare
kostnadsökningar för kommunerna.
Om meningen är att försöka dämpa
de kommunala investeringarna, så tror
jag inte att åtgärden har den avsedda
effekten. Effekten kommer uteslutande
att bli en fördyring för kommunerna.
Lånekön hos kreditinstituten kommer
att under den närmaste tiden bli
lika stor som den liar varit förut, ty
de investeringar som kommunerna står
inför är många gånger sådana som det
inte går att skjuta på — i de flesta fall
gäller det investeringar som är föran
-
ledda av beslut som vi tidigare har fattat
i detta hus.
Herr SETTERBERG i Vilske-Kleva
(h):
Herr talman! Det är dessvärre omöjligt
att vid detta tillfälle undvika att i
rätt hög grad uppehålla sig vid de problem,
som sammanhänger med den av
regeringen i höstas genomdrivna omsättningsskatten.
Många av de föregående
talarna har varit inne på dessa problem.
När jag kommer tillbaka till dem
hoppas jag att kunna undvika de synpunkter,
som tidigare har framförts.
Vad jag emellertid vill säga — och
det kan jag grunda på egna, praktiska
erfarenheter — är att det redan nu
varit möjligt att konstatera, att de praktiska
svårigheterna vid tillämpningen av
omsättningsskatten i många hänseenden
blivit avsevärt större än vad man
kunnat vänta. Det har uppkommit ett
stort antal situationer, som inte förutsetts
vid omsättningsskattelagens utformning
och som det också är mycket
besvärligt för myndigheterna att
komma till rätta med. Det har därför
alltför ofta inträffat, att både den stora
allmänheten, som ju i hög grad berörs
av omsättningsskatten, och skatteuppbördsmännen,
d. v. s. köpmännen, inte
kunnat få klara och fullständiga besked
om ''råd de har att rätta sig efter.
Även om det kan invändas, att dessa
svårigheter gäller för en övergångstid,
befarar jag, att den tiden kommer att
bli ganska lång — i värsta eller kanske
jag skall säga i bästa fall lika lång som
den tid som skatten kommer att utgå.
Vad jag här har sagt skall emellertid
inte uppfattas som kritik av de
tjänstemän, som har i uppdrag att göra
det bästa möjliga av en i och för sig
ganska omöjlig situation och som förvisso
inte sparar sina krafter när det
gäller att söka lösa de problem som uppkommit
vid skattelagens tillämpning.
Kritiken måste i stället riktas mot dem
192
Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
som har ansvaret för tillkomsten och
den otillfredsställande utformningen
av omsättningsskattelagen.
Under förberedelserna för denna lag
bär man — vilket i och för sig inte är
överraskande — haft i åtanke den omsättningsskatt,
som uttogs under krigsåren
och tiden allra närmast därefter.
Även om det då uppkom åtskilliga tilllämpningssvårigheter,
har man tydligen
menat, att detta inte vore alltför
överväldigande och att det den här
gången med hänsyn till dessa tidigare
vunna erfarenheter t. o. m. skulle bli
lättare att genomföra den utvidgning
av det system för ökad skattebörda som
omsättningsskatten utgör. Men man har
då inte betänkt, att situationen från vissa
väsentliga synpunkter faktiskt är
mer svårbemästrad nu än vad den var
på 1940-talet. Under krigsåren hade
varudistributionen, enkannerligen då
detaljhandeln, där omsättningsskatten
i huvudsak skall tagas ut, en relativt
fast struktur. Genom andra statliga regleringar
ökade denna fasthet, ja man
kan t. o. m. säga stelhet inom varudistributionen.
Man kan anföra vilka betänkligheter
som helst emot ett sådant
förhållande. Säkert är emellertid, att
härigenom underlättades tillämpningen
av de omsättningsskatteregler som då
rådde. I dag är situationen en helt annan.
Det finns knappast någon näringsgren,
där utvecklingen är så dynamisk
just nu som inom detaljhandeln. Man
prövar olika varuvägar, olika företagsformer,
som i hård konkurrens sinsemellan
och inom sig eftersträvar olika
lösningar av den i och för sig besvärliga
uppgiften att på billigaste sätt
förmedla ett allt mer ökat och omväxlande
sortiment av konsumtionsvaror.
Det ligger i sakens natur, att det måste
vara mycket svårt att till en sådan näringsgren
förlägga uttagandet av en omsättningsskatt,
som givetvis skall drabba
alla lika.
Inom den i traditionella former arbetande
butikshandeln följer man med
största intresse de åtgärder som myndigheterna
kommer att vidtaga för att
tillse, att även andra distributionsformer
i full utsträckning kommer att inordnas
i omsättningsskattesystemet. Direktförsäljning
från detaljhandelns leverantörer,
intresseföreningar, olika
former av samköp bland konsumenterna,
kringföringshandel och torghandel
representerar några av de distributionsformer
som kan bli ganska besvärliga
att i detta hänseende bevaka. Jag räknar
emellertid med att denna bevakning
kommer att ske, allra helst som det
uppenbarligen ligger i finansministerns
så att säga fiskala intresse att den
varuomsättning, som sker på dessa vägar,
skall beskattas i samma utsträckning
som övrig varuhandel.
Det har varit oundvikligt att omsättningsskatten
medfört åtskilliga komplikationer
i förhållandet mellan detaljhandeln
och den köpande allmänheten.
Väl skall erkännas, att denna i regel
har fullt klart för sig, att den fördyring
av varorna, som nu skett genom omsättningsskattens
införande, inte kan
läggas detaljhandeln till last. Komplikationerna
har i stället föranletts därav,
att det tyvärr inte varit möjligt att
uttaga skatt efter en för alla branscher
enhetlig metod. Av praktiska skäl har
man inom detaljhandeln måst gå fram
på olika linjer. Inom vissa branscher
och företag tillämpas som bekant den
synliga skatten. Man skiljer mellan det
egentliga varupriset och det skattebelopp
som skall uttagas och redovisas
till myndigheterna. Inom andra branscher,
särskilt inom sådana branscher,
där försäljningen sker i ett stort antal
ofta små varuposter, har det blivit nödvändigt
att tillämpa den s. k. inbakade
skatten. Detta gäller bl. a. inom livsmedelshandeln,
där för övrigt konsumentkooperationen
gått i spetsen vid
tillämpningen av denna ordning.
Man skall emellertid ha klart för sig,
att vare sig skatten tages ut synligt eller
osynligt, så blir det ett faktiskt tillägg
Tisdagen den 20 januari 1900
Nr 2
193
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
till priset. Handelsmarginalerna har
förvisso inte varit sådana och är det
ännu mindre nu, att det skulle vara
möjligt att underlåta att täcka sig för
den merutgift som omsättningsskatten
självfallet utgör. När det därför ibland
reklameras med att ett detaljhandelsföretag
själv betalar skatten, är detta
locktoner som det inte finns någon som
helst anledning att lyssna till och som
man för övrigt på ansvarigt köpmannahåll
tagit bestämt avstånd ifrån.
I anslutning till den diskussion om de
prishöjningar, som omsättningsskatten
fört med sig, kan det vara lämpligt att
erinra om att detaljhandeln liksom näringslivet
i övrigt just vid årsskiftet belastats
även med andra kostnadsökningar.
På många varor har detaljhandelns
inköpspris höjts. Det är dock de
härav föranledda prishöjningarna i detaljhandelsledet
som allmänheten uppmärksammar
— vad som har skett dessförinnan
saknar man i regel kännedom
om. Men därutöver tillkommer den kostnadsökning
som arbetstidsförkortningen
med ytterligare en timme per vecka
medför och som med oförändrade
veckolöner kan beräknas till 2,2 procent.
Den allmänna tilläggspensionen
beräknas som bekant öka personalkostnaderna
med 1,9 procent. Alldeles oavsett
vad som i övrigt kan komma att ske
på lönesidan måste man sålunda räkna
med en ökning av personalkostnaderna
med cirka 4 procent. Det är alldeles uppenbart,
att en sådan ökning blir särskilt
kännbar för servicenäringarna, enkannerligen
detaljhandeln, inom vilken
lönekostnaderna brukar beräknas till
cirka 70 procent av de totala kostnaderna.
En ökning av 4 procent på 70
procent ger cirka 3 procent, som måste
läggas till den belastning, som omsättningsskatten
såsom jag tidigare nämnt
föranlett, varför vårt krav på ersättning
från uppdragsgivaren staten fortfarande
kvarstår.
Det är alldeles självklart, att denna
sammanlagda belastning på detaljhan13
—Andra kammarens
deln — och härtill kommer vissa andra
fördyrande moment, exempelvis kostnaderna
för arbetet med omsättningsskatten
— medför betydande svårigheter.
Det har väl också inte alltid kunnat
undvikas, att det i och för sig goda förhållandet
mellan butikerna och deras
kunder härigenom störts. Även om det
kan vara anledning att då hålla i minnet,
att all detaljhandel därvidlag befinner
sig i samma belägenhet, är det naturligen
inte tillfredsställande, att en
näringsgren, som står i så nära kontakt
med den stora allmänheten som just detaljhandeln,
riskerar att denna kontakt
försämras. Jag hoppas dock att det förtroende
bland konsumenterna, som detaljhandeln
i så hög grad är beroende
av och enligt min mening även förtjänar,
skall kunna bevaras även i det nu
ganska påfrestande läget.
Detta bör desto hellre kunna ske som
den mycket hårda konkurrens som finns
just inom detaljhandeln i och för sig
är en garanti för att varje företag inom
denna näringsgren måste eftersträva att
på bästa sätt betjäna sin egen kundkrets
och även försöka åstadkomma en ökning
av denna. Därvid spelar naturligen
konkurrensen mellan enskild och
konsumentkooperativ detaljhandel en
högst betydande roll. På senaste tiden
har det dock förefallit som om man i
de kretsar, där man tidigare satt sin
tillit till den konsumentkooperativa rörelsen,
inte längre gör detta i samma utsträckning
som förut. På olika håll i
landet har det tillkommit mer lösligt
utformade konsumentsammanslutningar,
vilka för övrigt beskrevs och — med
rätta — kritiserades vid en debatt i denna
kammare i höstas.
Låt mig betona, att det i och för sig
står fritt och måste vara angeläget för
eu konsument att skaffa sina varor till
så låga priser som möjligt. Men detta
hör då ske utan att man så att säga åker
snålskjuts på de prestationer, som butikshandeln
utför och som erfarenheten
visat vara nödvändiga både för tillver
-
protokoll 11)00. Nr 2
194
Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
karen, som behöver butikerna för avsättningen
av sina varor, och för konsumenterna,
som också behöver butikerna.
Särskilt förkastligt är det naturligen om
verksamheten inom intresseföreningar
och samköp bedrivs på arbetsplatsen
under tjänstetid. Likaså måste det betraktas
som förkastligt och ägnat att
snedvrida utvecklingen av en rationell
varudistribution, när dessa intresseföreningar
direkt subventioneras av industrier,
som kanske t. o. m. för avsättningen
av sina egna varor behöver och
gör anspråk på den reguljära butiksliandelns
tjänster. Möjligen kommer det
just genom omsättningsskatten och den
statistik för densammas uttagande, som
väl så småningom föreligger, att bli
möjligt att belysa också dessa distributionsformer
och deras verksamhet.
Den utveckling som i dag pågår inom
detaljhandeln påverkas emellertid även
i andra hänseenden av den ekonomiska
politik som förs av statsmakterna och
över huvud taget av de förändringar,
som äger rum inom vårt svenska samhälle.
I sistnämnda hänseende vill jag peka
på de konsekvenser för den allmänna
samhällsstrukturen, som den oavlåtligt
pågående avflyttningen från landsbygden
till tätorterna måste föra med sig.
Jag kan inte underlåta att framhålla hurusom
denna avflyttning ur många synpunkter
är ytterst betänklig, och jag beklagar
att det tydligen inte är möjligt
för statsmakten att göra mer för att
hindra en process som i ganska hög
grad spolierar balansen mellan stad och
landsbygd.
När det gäller att göra allvar av talesättet
om en levande landsbygd är det
uppenbarligen av stor betydelse att åt
denna landsbygd även bevara de servicenäringar,
som vi alla behöver anlita
för att få en så hygglig tillvaro som
möjligt. Det kan väl också konstateras
att den enskilda lanthandeln i det avseendet
lämnat och alltjämt lämnar sin
medverkan under förhållanden, som
ibland är ganska svåra att bemästra och
som andra företagsformer i många fall
uppgivit hoppet om att kunna klara.
Jag hoppas också att det i fortsättningen
skall bli möjligt för enskild köpenskap
att liksom hittills göra sin insats
för att bevara den landsbygd som, såvitt
jag kan bedöma, är ett alldeles
oundgängligt komplement till de stora
befolkningscentra med tillhörande shoppingcentra,
som många anser utgöra
samhällsutvecklingens riktpunkt.
För detaljhandeln utgör också finansieringsproblemen
ett stort bekymmer.
I denna kammare har under årens lopp
åtskilligt sagts och gjorts för att underlätta
för hantverk och småindustri att
erhålla de kapitaltillskott som kan behövas
för utvecklingen av dessa utomordentligt
viktiga näringsgrenar. Det
skulle vara i hög grad önskvärt att även
detaljhandelns finansieringsproblem i
detta sammanhang beaktades i större
utsträckning än hittills ■— dock ej genom
subventioner eller statsbidrag utan
helt enkelt genom att statens lånebehov
begränsades, så att en normal kapitalmarknad
snarast åstadkommes.
Den moderna butiken är en kapitalkrävande
inrättning. Inventarier och
annan utrustning går i regel till stora
belopp. Ofta har väl också kapital stått
till förfogande, men det har inte sällan
blivit fråga om dyra pengar eller pengar
som ställts till förfogande på sådana
villkor, att den nystartade butiken fått
sin rörelsefrihet i hög grad beskuren.
Det skulle vara ägnat att än ytterligare
främja konkurrensen, om även de mindre
och medelstora detaljhandelsföretagen
— som alltjämt har en stor uppgift
att fylla — fick möjlighet att erhålla
kapital på rimligare villkor än man nu
ibland måste finna sig i.
Vad gäller etablerandet av nya detaljhandelsföretag
är det nödvändigt att
peka på ett annat förhållande, som sammanhänger
med den politik som förs
från det allmännas sida. Inom många
kommuner tillämpas i fråga om nya bu
-
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 195
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
tiker en planering, som väl i stor utsträckning
är ändamålsenlig men som
i vissa fall lett till en etableringskontroll
som eliminerat konkurrensen mellan
olika företagsformer. Sedan några
år tillbaka har länsstyrelserna haft i
uppdrag att vara förhandlande och medlande
instans i fråga om butiksplaneringen
på nya bostadsområden. Detta
uppdrag har nyligen förnyats för de
närmaste tre åren. Tyvärr måste dock
sägas att någon mer intensiv verksamhet
av detta slag inte utövats. Det kan
också konstateras att i de till antalet
mycket begränsade fall där länsstyrelserna
ingripit man inte så särskilt ofta
uppnått någon effekt härmed. Jag föreställer
mig därför att det kan bli nödvändigt
att med större uppmärksamhet
än vad som hittills skett följa utvecklingen
i det avseende som jag här berört
för att därigenom bättre kunna sörja
för likställigheten mellan olika företagsformer.
Jag har i detta anförande tillåtit mig
beröra några problem av särskilt intresse
inom detaljhandeln. Jag har ansett
det vara möjligt att göra detta både
på grund av den roll som tilldelats detaljhandeln
i fråga om omsättningsskatten
men även med hänsyn till den betydelse
denna näringsgren har för samhällsekonomien
och för oss alla. Talet
om detaljhandeln som en onödig mellanhand
har väl i stort sett tystnat. Allmänt
torde man nu ha klart för sig att
det inte är tillräckligt att producera
varor. Det krävs också att dessa varor
på ett så effektivt och billigt sätt som
möjligt distribueras till den slutlige
konsumenten. Förutsättningen för att
butikshandeln skall fylla denna viktiga,
ja, oumbärliga uppgift inom vårt näringsliv
är emellertid, att den odelat kan
ägna sig åt densamma. Jag hoppas därför
att den nya uppgift som detaljhandeln
från och med den 1 januari 1960
har att fullgöra, nämligen uppbörden
och redovisningen av omsättningsskatten,
skall bli ett tillfällighetsarbete som
snart upphör, så att det därefter skall
bli möjligt för detaljhandeln att koncentrera
sig på sina egentliga arbetsuppgifter.
Under detta anförande hade herr
andre vice talmannen övertagit förhandlingarnas
ledning.
Herr HAGNELL (s):
Herr talman! Först några ord om ett
par punkter i herr Setterbergs i VilskeKleva
anförande.
Herr Setterberg hyste en del önskedrömmar
— eller kanske jag skall kalla
det förhoppningar — om att de grupper
som stöder konsumentkooperationen
inte har hängt med i utvecklingen på
sista tiden och att kooperationen så
att säga har tappat mark. Jag sitter
emellertid själv med i den största konsumtionsföreningen
här i landet, och jag
vet att den uppgång som där noterades
under föregående år var mycket stor,
kraftigare än genomsnittet för handeln.
Det finns tyvärr därför icke något underlag
för herr Setterbergs förhoppningar
i det avseendet.
Att det kommer fram litet andra former
för näringslivet än de hittills vanliga,
tror jag inte vi skall vara så rädda
för som herr Setterberg är. Jag förstod
att han gärna skulle vilja ha något slags
förbud för löntagarna att gemensamt
genom organisationer på arbetsplatserna
köpa varor, som de med sådana samköp
kan få till bättre priser än vad den
enskilda handeln säljer dem till. Från
den enskilda handelns sida bör man vänja
sig vid att det finns konkurrens inom
näringslivet. Den konkurrensen finns
endast i obetydlig omfattning inom en
och samma företagsform nu för tiden.
Den förekommer mest mellan de olika
företagsformerna. Det enskilda näringslivet
är mycket strängt övervakat vad
gäller rikfpriser. Det tillämpas bara ett
enda pris, och den som försöker gå under
detta pris får svårt att erhålla varor.
196 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
Näringsfrihetsrådet får ofta syssla
med fall, där blockad tillgripits mot enskilda
köpmän som försökt konkurrera.
Man talar om den fria konkurrensen,
men man gör det bara på jubileumsmötena.
På de andra mötena försöker man
i stället fånga in och bekämpa sådana
affärsmän som tillämpar den fria konkurrensens
princip alltför realistiskt.
Det är nog bara nyttigt för det enskilda
näringslivet att man där får nya företagsformer
att konkurrera med, både
löntagarnas organisationer på arbetsplatserna
och andra organisationer av
storköpskaraktär.
I den allmänna debatten är det emellertid
andra frågor som står i centrum
än de som herr Setterberg i Vilske-Kleva
här var inne på. En intressant sak,
som vi i dessa dagar har fått bevittna,
är t. ex. högerpartiets taktiska uppläggning
av sin politik. Högern är mycket
rädd för att ange sig själv som ett högerparti.
Man betonar att man befinner
sig mycket långt till vänster. Man vill
inte föra en konservativ politik utan en
radikal politik. Det verkar som om högerpartiet
skämdes för att vara konservativt
och därför säger sig föra en radikal
politik. Det är regeringen som för
en konservativ politik!
När man hör sådana tongångar, undrar
man vad meningen är med att
vränga orden på det sättet och försöka
att göra svart till vitt. Vi vet att nazismen
var en rörelse som för några årtionden
sedan utvecklade en mycket
stor skicklighet i att göra svart till vitt.
Nu är högern inne på de linjerna, när
den vill göra det konservativa partiet
till ett radikalt parti och säger att motståndsgrupperna
till högerpartiet är de,
som för en konservativ politik. Det förefaller
vara rena virrigheten och kan inte
bidra till att i ett demokratiskt samhälle
få medborgarna att förstå vad politik
är.
Denna begreppsförvirring som högern
nu, liksom nazisterna tidigare, sprider
ikring sig har emellertid säkerligen
sin praktiska förklaring. Det är inte för
att hjälpa fram det politiska intresset
och befrämja insikterna i politik hos
människorna i samhället som högern
driver sin begreppsförvirringspolitik,
utan det är för att bryta ned och göra
ett sunt demokratiskt samhälle omöjligt.
Man vill bryta ned för att komma
åt sådana grupper, som inte gillar en
konservativ politik. Man vill vinna dessa
grupper för sig genom att påstå, att
man för en radikal politik och att motståndarna
för en konservativ politik.
Högerpartiet kan driva en sådan politik
av det skälet, att det åtminstone för
närvarande inte finns något parti till
höger om högern. Högern kan i sin
muntliga och skriftliga propaganda driva
en så vänsterbetonad politik som
möjligt, ända till dess att man får ett
nytt högerparti till höger om sig. Så
länge detta inte är fallet, har högern allt
att vinna på att driva denna vänsterpropaganda
och beteckna de s. k. konservativa
dragen hos partiet som radikala.
Det går naturligtvis ut över folkpartiet,
som ligger närmast till vänster om
högern. Det skapar svårigheter för folkpartiet
och bryter därmed ned ett av
de partier, med vilka högern säger sig
vilja samarbeta för att bilda en oppositionsregering
för att bekämpa den nuvarande
politiken. Det är man tydligen
inte alltför angelägen om att realisera.
Hellre bryter man ned de partier, med
vilka man skall samarbeta, än att samarbeta
med dem i deras nuvarande form.
Högern är på väg att bryta ned folkpartiet
med sin propaganda, där man
försöker att ta vara på så vänsterbetonade
slagord som möjligt. Det skall bli
intressant att se, hur väljarna reagerar
i höst. Reagerar de på det sätt högern
räknar med, menar högern att det skall
vara möjligt att kamma hem en del av
posterna till vänster om högerpartiet.
Det är ett föga ärligt spel, men något sådant
skall vi kanske inte begära av högern,
liksom inte heller att högern skall
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 197
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
förklara, att ett konservativt parti är
konservativt och att det är fullt i sin
ordning i ett demokratiskt samhälle att
det finns såväl konservativa som mera
radikala partier. Vi skall kanske inte begära
att det konservativa partiet vågar
stå för ett konservativt program och för
én konservativ politik. Högern är ute för
att värva röster och gör det närmast på
folkpartiets bekostnad. Folkpartiet är
ett betydligt »snällare» parti i sin allmänna
propaganda. Det torde medföra
att folkpartiet kommer att få det svårt
att klara sig.
Om man är intresserad av politisk
verksamhet i ett demokratiskt samhälle,
måste man väl försöka finna sådana lösningar
som står verkligheten litet närmare.
Partierna bör tala om var de står
och vilka intressen de för till torgs. Högern
talar om att det är vardagsmänniskornas
intressen man för till torgs.
Men jag tror inte att det är en ärlig
propaganda. Varför inte? Ja, låt oss få
svaret på den frågan från högern själv.
Vilka intressen ligger bakom högerpartiet,
vilka intressen finansierar högerpartiet?
Är det »vardagsmänniskorna»
eller är det »söndagsmänniskorna» som
satsar mest pengar till högerns propaganda?
Låt oss få en ärlig redovisning
ööh öppen insyn i högerns finanser på
den punkten. Vi vet hur andra partier
finansieras, men högern, som är mycket
pigg på att kräva insyn i samhällsförhållanden
i andra sammanhang, kanske vill
gå före och lägga sina räkenskaper på
bordet och tala om för medborgarna
och för vardagsmänniskorna hur partiet
finansieras, hur mycket söndagsmänniskorna
sätter in i det och hur
mycket vardagsmänniskorna sätter in i
det?
Jag har tidigare haft tillfälle att här i
kammaren berätta om ett sammanträffande
jag varit med om inför föregående
val, där man till representanter för
några av Sveriges största industrier vädjade
om pengar till högerpartiet. Jag
tror att det är från industrien pengarna
kommer och inte från vardagsmänniskorna.
Och när söndagsmänniskorna
satsar pengar till partiet undrar man
om de gör det för vardagsmänniskornas
skull eller för sin egen skull. Jag tror
inte att vi skall räkna med alltför altruistiska
motiv här. Det vore lika bra
att högern deklarerade hur partiet finansieras,
så att vi kunde få klarhet i
vilka intressen högern företräder. Detta
skulle vara betydligt ärligare än att man
som nu försöker göra gällande att ett
konservativt parti för en radikal politik.
Vi kan ta några exempel för att se
hur högern reagerar. Högermännens
propaganda är mycket vänsterbetonad
när de talar om folkaktier. Folk skall
få aktier så att de får inflytande i näringslivet.
Vardagsmänniskorna skall få
känna ägandets glädje och ägandets säkerhet
o. s. v.; detta har vi hört herr
Hjalmarson i högerpartiet tala om. De
där idéerna om folkaktier är inte
nya. De har tagits från Tyskland och
Österrike. De är inte nya i dessa länder
heller. De kom upp i dessa länder redan
på 1920-talet. Man talade om »Privatizierung»
och »Reprivatizierung» av
den statsägda delen av det tyska näringslivet
under 20- och 30-talen. De
grupper som drev dessa intressen i
Tyskland var de ultrakonservativa grupperna,
och det var dessa grupper som
sedan finansierade nazisterna där och
trodde att de genom dem skulle få ett
inflytande över väljarmassorna som
skulle bli till nytta för deras konservativa
politik. Den där tyska konservatismens
idéer har nu accepterats av
den svenska konservatismen. Detta inger
farhågor för att de grupper som
finansierar högerpropagandan här är
ungefär samma grupper som finansierar
högerpropagandan i Tyskland och
som har finansierat den under mellankrigstiden
också.
Den här högerpropagandan ger sig
sken av alt vara demokratisk trots att
den i de länder, varifrån man hämtat
198
Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
sitt propagandamaterial, har ultrakonservativ
förankring.
Herr Hjalmarson nämnde i går att
man i andra länder sprider aktieägandet
så att vardagsmänniskorna skall få
inflytande i företagen, och han nämnde
som exempel en bolagsstämma i Förenta
staterna där 12 000 av 100 000
aktieägare varit närvarande. Det var
antagligen General Electric herr Hjalmarson
syftade på. Mot detta satte han
det förhållandet, att LKAB på sin bolagsstämma
hade en man närvarande
som företrädare för de statsägda aktierna.
Han menade att detta inte var demokrati,
medan det andra var ett exempel
på demokratiska förhållanden. Det
största antalet svenska aktiebolag är
s. k. enmansbolag. Bolagsstämman består
av en enda man. Enligt herr Hjalmarsons
argumentation är alltså större
delen av de svenska aktiebolagen odemokratiska.
Vilken lösning har då herr
Hjalmarson på den punkten när det
gäller det privata näringslivet, som alltså
har endast en representant på sin
bolagsstämma, vilket herr Hjalmarson
inte gillar?
LKAB ägs av staten, staten kan inte
vara representerat av olika grupper
som strider om makten i ett företag,
utan staten företräds av Kungl. Maj :t.
Detta står i överensstämmelse med det
parlamentariska systemet, och där finns
en kontroll i andra hand.
Nu vill herr Hjalmarson tydligen demokratisera
näringslivet och sprida ut
LKAB-aktierna. Han vill sälja ut dem i
poster om 20 000 kr. Detta har han
förklarat i en tidigare motion, som han
har skrivit under. Detta betyder att
LKAB skulle kunna säljas till en tredjedels
procent av svenska folket. Nu ägs
LKAB till 100 procent av svenska folket.
Till vilken tredjedels procent av svenska
folket skulle LKAB komma att säljas —
blir det till vardagsmänniskorna eller
till söndagsmänniskorna? Vad har det
med demokrati att göra, att sälja från
100 procent av svenska folket till en
tredjedels procent av svenska folket?
Ingenting! I propagandan är man inne
på en mycket folklig agitation, men
realiteterna har ingenting med ekonomisk
demokrati att göra. I det konservativa
mönsterlandet Tyskland sålde man
efter kriget ut aktierna i det statliga företaget
»Preussag» till så många aktieägare
som möjligt. Vad hände sedan på bolagsstämman?
När aktieägarna i juli
1959 kom till stämman var rösterna
likaväl i händerna på ett fåtal representanter,
tre storbanker hade hand om
röstmajoriteten vid bolagsstämman trots
tillämpandet av Volksaktien. Det är
kanske därför de konservativa är så
pigga på folkaktier, de vet att det är
ofarligt. Det blir ingen ekonomisk demokrati
den vägen. Det har Tyskland
visat med Preussags bolagsstämma.
Det finns andra saker som herr Hjalmarson
glömmer att tala om för svenska
folket. Högerpartiet vill vara så
folkligt och vill att LKAB skall säljas till
en tredjedels procent av svenska folket.
De 100 miljoner kronor i årlig utdelning,
som man har anledning att räkna med
från LKAB, skall alltså gå till denna
tredjedels procent av svenska folket.
Hittills har de kunnat användas för att
täcka underskottet på en järnvägslinje i
Norrland, Inlandsbanan. Den kostar 100
miljoner kronor om året i driftunderskott.
Det är av sociala skäl statsmakterna
upprätthåller den. Något militärt värde
har den knappast längre. Om nu
samhället får 100 miljoner i vinst från
LKAB och finansierar underskottet på
Inlandsbanan därmed, går det jämnt
ihop utan skattehöjning. Men säljer man
LKAB och därmed betalar underskottet
i budgeten, i stället för genom skatter,
så försvinner 100 miljoner per år för
all framtid. Kvar står emellertid underskottet
på 100 miljoner på Inlandsbanan.
Banan skall väl drivas även i fortsättningen?
Det konservativa partiet
har i varje fall inte sagt något annat,
och då får vi räkna med att 100 miljoner
kronor återstår att betala. Då får
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 199
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
man höja skatterna med 100 miljoner
kronor, om man gör sig av med det
vinstgivande företaget LKAB.
Högerpolitiken leder alltså till skattehöjningar
på 100 miljoner kronor. Varför
glömmer herr Hjalmarson bort att
säga att hans »folklighet» får sådana
verkningar?
Det är väl värt att hålla ögonen på
denna Volksaktien-ideologi, ty den är
synnerligen rörig. Den ligger också på
ett område som är litet svårt för många
människor att studera, eftersom de inte
bryr sig om att studera det i detalj.
Volksaktien blev i Österrike vid valet
1956 det stora slagnumret från det konservativa
Volkspartiets sida. I Tyskland
har de använts på liknande sätt, och
propagandan körs därnere nu. Med
Volksaktien-melodien kan man riva ner
de gemensamt ägda företagen och sprida
ut dem, så att storbankerna som i
fallet »Preussag» ändå får grepp om
dem, trots att man skingrar äganderätten
på formellt flera händer.
Denna utveckling är farlig av flera
skäl. Vi har anledning att hålla ögonen
på den. Högern här i landet vädjar,
som de konservativa i andra länder,
inte till samarbete människorna emellan
för att bygga upp ett gemensamt
samhälle, utan till egoism och individualism
för att därigenom förhindra de
gemensamma ansträngningarna att bygga
upp ett bättre samhälle för kommande
släkten.
Vi känner igen den där taktiken från
föreningslivet. Alla som varit med i
föreningsverksamhet vet att där finns
två typer av människor. Den ena typen
arbetar för föreningens utveckling och
vill ta vara på dess möjligheter. De
anstränger sig för det. De finner också
snart att man måste ha pengar. Man
måste ibland höja föreningsavgiften för
att kunna vara energisk och göra något
bra med föreningen. Den andra typen
är sällan med i det aktiva arbetet
för det gemensamma. De kanske går
och strosar för sig själva. De knorrar
över dem som arbetar i föreningen och
över att de försöker lösa problemen på
det eller det sättet. Särskilt hörs deras
klagomål, när det är fråga om att höja
föreningsavgiften för att föreningen
skall bli effektivare. Då säger de: Nej,
det skall vi inte göra. Det kostar för
mycket pengar. Vi skall ha pengarna
själva. Föreningen skall väl inte använda
dem. Vi skall spara dem i stället.
Så låter det i varenda förening så fort
det är fråga om avgiftshöjningar, vare
sig det är fackliga föreningar eller
idrottsföreningar. Ni känner igen typen.
Högern representerar den typen i den
förening som omfattar hela samhället.
Genom sin vädjan till egoism och kortsiktig
individualism driver de en samhällsnedrivande
politik. Det är alltid
lättare att riva ned samhället än att
vädja till människorna att gemensamt
bygga upp det. De för en asocial politik.
Denna politik är skadlig, ty vi går mot
en framtid där samhället måste spela
en allt större roll. Man är tvungen att
låta samhället spela en allt större roll
också inom näringslivet.
Ja, säger någon, men det är inte bra
att samhället gör det, ty det är socialism
och det är farligt. Låt oss då se vad som
händer i de stora industriländerna ute
i världen. Tag England! Där lade flygministern
fram ett förslag i början av
december 1959 att de privata flygfabrikerna
skulle samarbeta i större enheter
och specialisera sig för att de skulle
kunna hänga med i den tekniska utvecklingen.
Det var hans motivering.
Industrien sade att det var ett ingripande
i deras saker. De ville visst inte
gå ihop på det sättet. Så sade de i början
av december. Men den 1 januari
1960 var den första gruppen klar, och
den 12 januari bildades de två andra
grupperna. Den engelska flygindustrien
har nu koncentrerats till i huvudsak tre
grupper med olika arbetsuppgifter. Det
var inte fråga om socialism från den
konservativa regeringens sida, utan det
200 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
var fråga om ett praktiskt, ekonomiskt
handlande. Detta visar att samhället
måste ingripa i industrifrågor, om industrien
skall kunna fungera på ett effektivt
sätt i framtiden. Man kan inte
förlita sig enbart på de privata intressena.
De kunde inte klara det i England.
I Frankrike finns 10—12 storvarv.
Det är för många, man måste koncentrera
dem, säger franska regeringen.
Den minister som svarar för denna
sektion säger att man skall ha kvar fem
av dem. Nu skall staten låna dem pengar
så att de kan bli effektiva. Resten
får hitta på något annat att göra.
Samhället tvingas alltså in i näringslivet
i dessa länder, och något annat
är inte att vänta här heller. Vi ser vad
som hänt under de senaste veckorna i
den svenska textilindustrien och skoindustrien.
De klarar inte upp sina problem,
utan samhället får ta hand om arbetslösheten.
Men det är ett för sent
stadium för samhället att gripa in. Samhället
måste komma in i näringslivet
på ett tidigare stadium, så att dylika
överraskningar för kommuner och för
människor som berörs kan undvikas.
Den tekniska utvecklingen gör att vi
i vårt lilla land särskilt måste uppmärksamma
behovet av samarbete inom näringslivet
i så stora grupper som möjligt.
Tillkomsten av Europamarknaden
är ett annat av de skäl som gör, att de
stora företagen får en bättre framtid
och att de små företagen, som kanske
inte kan sköta sina finanser lika bra
alla gånger, får svårigheter att hävda
sig. Vad små företag är och vad stora
företag är finns det inga klara gränser
för. Men när det gäller tillverkningsuppgifter
på vissa områden håller inte
småföretagen längre. Småföretagen
kommer säkerligen att öka i antal på
vissa områden — när det gäller service,
kompletterande industriuppgifter, underleveranser
o. s. v. Men de har inte
möjligheter att arbeta inom bilindustrien
och en del liknande typiska stor
-
industrier; där kommer andra företagsformer
att dominera. Då måste vi också
försöka få det svenska näringslivet,
vilket till stor del arbetar på småföretagsbasis,
att samarbeta, så att vi kan
klara oss på Europamarknaden. Den
stora engelska flygplansindustrien kan
inte klara sig där, och därför ingriper
regeringen i näringslivet för att driva
fram större samarbetsenheter.
Det gäller inga andra ekonomiska lagar
för det svenska näringslivet och för
den svenska industrien än för den engelska,
den franska eller den tyska industrien.
Vi får finna oss i de former som
framtidens teknik och marknader kräver.
Samhället måste vara berett att gå
in på industrifrågorna mera än hittills.
Därför är det i hög grad asocialt när
man från högerns sida istället vädjar
till individuell egoism.
Får jag sluta med en synpunkt på
den allmänna politiken. Man säger på
konservativt håll att vi vill spara, vi
vill hindra inflation och minska statsbudgeten.
Om vi minskar statsbudgeten
med en miljard blir det mindre inflation
i landet. Hur skulle detta kunna
bli följden? Om vi minskar statens budget
med tusen miljoner, får människorna
tusen miljoner kronor mer i händerna
att efterfråga varor för. Om det
är en överefterfrågan i samhället och
om man efterfrågar varor för tusen miljoner
kronor för mycket, blir det inflation.
Om högerns förslag på den
punkten skulle kunna tas på allvar,
måste man resonera på annat sätt och
exempelvis säga: På grund av inflationsrisken
anser vi att samhället måste
dra in mer köpkraft, men dock icke
använda den för egen del. Samhället bör
överbalansera budgeten med tusen miljoner.
Lösningen att skära ned statens
budget med tusen miljoner och öka
konsumenternas med tusen miljoner
minskar inte inflationsrisken. Också i
detta avseende vore det fördelaktigt om
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2
201
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
högerpropagandan stämde med realiteten
litet mer än den gör.
Herr BOHMAN (h):
Herr talman! Herr Hagnell har ägnat
större delen av sitt anförande åt högerpartiet
och högerpartiets politik. Han
har talat mycket om detta, och jag tror
att han talat litet för mycket. Det mesta
av vad herr Hagnell sade är sådant som
man inte bör bemöta, men en sak skulle
jag vilja ta upp.
Om det är så att herr Hagnell tror,
att de som ger bidrag till högerpartiet
bestämmer den politik högerpartiet för,
har herr Hagnell alldeles fel. Jag kan
försäkra herr Hagnell, att i så fall skulle
inte 800 000 svenska medborgare i olika
samhällsskikt följa högerpartiet, och de
skulle inte heller följa oss om vi bedrev,
som herr Hagnell säger, en oärlig
politik, om vi gjorde svart till vitt,
för att fortsätta att citera. De skulle inte
heller följa oss, om vi bedrev en vänsterpolitik.
Vänsterpolitiken börjar spela ut
sin roll i vårt samhälle.
Låt mig också tillägga, att jag tycker
det är oförsynt att dra paralleller mellan
det svenska högerpartiet av i dag
och nazismen. Att dra parallellen i det
anförande där man vädjar om samarbete
och solidaritet gör oförsyntheten ännu
större.
Vi har talat om folkaktier här i kammaren
vid olika tillfällen. Jag har rent
privat försökt lära herr Hagnell litet
om vad vi i högerpartiet menar med
folkaktier, och jag utgår från att vi får
tillfälle att här i kammaren diskutera
folkaktier vid upprepade tillfällen i
framtiden. Jag tror att frågan kommer
att aktualiseras av samtliga borgerliga
partier, och debatten om folkaktierna
bör väl äga rum i samband med att dessa
motioner behandlas. — Därmed nog
om herr Hagnell.
Herr talman! Jag skall därefter be
att få gå över till den speciella fråga
som jag här tänkt tala om, nämligen
motorismens betydelse för det svenska
folkhushållet. Jag kommer alltså att något
komplettera de synpunkter som herr
von Seth anförde för en stund sedan.
När vi i dagligt tal behandlar motorismen
tänker många av oss bara på motorismens
negativa sidor, på de olägenheter
som utvecklingen på detta område
medfört. Vi ser framför oss olycksstatistikens
toppar, trängseln på vägarna,
vantrivseln och irritationen i bilköerna,
fotgängarnas alla besvärligheter,
de många problem för städer och tätorter
som trånga gator och brist på parkeringsplatser
förorsakar. Bilen har
blivit något skrämmande, och även hos
den som är medveten om att vi inte kan
bromsa händelseförloppet skapar blotta
tanken på det framtida bilsamhället
ofta obehagliga associationer.
Vi vet ju att vi beträffande antalet bilar
per invånare toppar statistiken i
Europa. Vi kan vara ganska säkra på
att vi mot slutet av detta årtionde har
en bil på i genomsnitt varje familj, och
vi måste då räkna med de ännu större
problem som de amerikanska samhällena
har att brottas med i dag. Jag tror
personligen, att den olust och den negativa
attityd gentemot bilen, som på
många håll råder, också påverkat statsmakternas
inställning. Fastän man borde
ha kunnat förutse vad som skulle
hända, har man länge undvikit att försöka
anpassa sig efter utvecklingen.
Man var på många håll helt enkelt inte
beredd att acceptera den omdaning av
samhället som bilismen medför. Det
verkar också som om man fortfarande
vill undvika att ta ställning till många
av de frågor som alldeles uppenbart
fordrar en snabb lösning. Att man, för
att över huvud taget kunna lösa dem,
många gånger måste radikalt tänka om,
har naturligtvis inte gjort det lättare
att gripa sig an med frågorna.
Men trots allt har på den senaste tiden
en viss omsvängning ägt rum. Det beror
naturligtvis ld. a. på att allt fler
skaffat sig egna fordon. Det beror också
202
Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
på att svårigheterna på många håll blivit
så påtagliga, att man äntligen börjat
förstå, att man inte kan spjärna mot
utvecklingen utan att man i stället måste
leda den. Man har också börjat inse,
att motorismen skapar nya arbets- och
levnadsbetingelser på samhällslivets
olika områden, att den gör avstånden
kortare, skapar bättre kontaktmöjligheter
mellan människor och mellan bygder
och att den för närings- och befolkningsstrukturen
just i det här landet är
särskilt betydelsefull.
Ett tecken på ökad förståelse är vissa
beslut i riksdagen förra året, det principiella
godtagandet av vägplanen, större
förståelse för trafiksäkerhetsproblemen,
för behovet av säkerhetsbesiktning
av bilar och för nödvändigheten att
på ett förnuftigt sätt lösa parkeringsproblemet.
Men motorismens betydelse
för det svenska näringslivet, för vår
konkurrenskraft och därmed indirekt
för vårt välstånd har, tror jag, ändå inte
gått upp för flertalet i vårt land. Alltför
många sätter fortfarande likhetstecken
mellan motorism och turist- eller semesterresor
till utlandet, veckoslutsresor
till sommarstugan och —■ enligt
mångas mening — onödiga färder till
och från arbetsplatsen i våra stadskärnor,
där bilarna sedan under hela dagen
får blockera gatorna.
Den direkt produktiva betydelsen av
investeringar i vägväsendet förbiser man
ofta. Man tänker inte heller alltid på
vad vägarna betyder ur trafiksäkerhetssynpunkt
och på hur genom ett vägnät
i gott skick antalet dödade och skadade
i trafiken kan nedbringas. Man väger
investeringar i vägbyggnader mot utgifter
för olika sociala ändamål. Skall
vi av statsfinansiella skäl behöva skära
ned de sociala utgifterna, måste vi självfallet
— heter det ofta — också skära
ned väginvesteringarna. Enligt min mening
— och jag tror att också herr von
Seth var inne på den frågan — kan man
inte jämföra dessa olika utgifter. Väginvesteringarna
är direkt produktiva.
De sänker kostnaderna för produktionen
och för varuhanteringen. Det gör det
också möjligt för oss att tillvarata våra
naturtillgångar och ger oss ökade valutaintäkter.
Det finns ett direkt samband mellan
väginvesteringar och levnadsstandard.
Det är med andra ord dålig ekonomi
att skjuta upp eller låta bli att göra de
ekonomiska insatser, som behövs för att
rusta upp vårt vägväsende. Gör vi inte
det förlänger vi transporttiderna, fordonens
kapacitet kan inte utnyttjas, bränsleåtgången
ökar, slitaget på fordonen
likaså. Den sämre trafiksäkerheten leder
till olycksfall som — om vi bedömer
frågan enbart ekonomiskt — ställer anspråk
på läkar- och sjukvårdspersonal
och på våra sjukhus samt medför ett
stort antal frånvarodagar till men för
näringslivets produktivitet.
Sådana här faktorer förorsakar alltså
vår produktionsapparat och hela samhället
väldiga kostnader, vilka måste
vägas mot de eventuella besparingar,
som man på sina håll vill göra i väganslagen.
Vägutgifterna är räntabla. Det
är klart att det är svårt att göra några
säkra beräkningar om räntabilitetens
storlek. Delegationen för översiktlig
vägplanering beräknade år 1957 att räntabiliteten
på de s. k. stamvägarna var
närmare 25 procent vid en amorteringstid
på 30 år.
De stora rationaliseringsvinster som
näringslivet kan göra genom ett väl utbyggt
vägväsende påverkar i sista hand
de färdiga produkternas priser här hemma
och på export. Vi får alltså i egenskap
av konsumenter tillbaka en del av
det som lägges ned på vägarna.
Man kan naturligtvis göra gällande att
sådana här allmänna synpunkter lätt
låter sig framföra men att de är svåra
att bestyrka. Jag skall därför ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk en stund
och försöka att något mer konkret belysa
sambandet mellan vägar och produktivitet
inom näringslivet. Jag skall göra
det med några siffror. Jag skall emel
-
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 203
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
lertid endast uppehålla mig vid näringslivet
och vägtransporterna och lämnar
alltså personbilstrafiken helt åt sidan.
Jag gör det inte därför att jag anser den
betydelselös. Jag har tvärtom en bestämt
motsatt uppfattning. Men jag vill
koncentrera mig på lastbilstrafiken därför
att där är sambandet mellan väginvesteringar
och rationaliseringsvinster
alldeles särskilt påtagligt och gripbart.
Vi hade efter kriget 60 000 lastbilar
här i landet. Antalet fördubblades fram
till 1958. Men det var inte bara antalet
lastbilar som ökade under dessa år utan
också transportkapaciteten. Samtidigt
differentierades fordonsbeståndet för att
tillgodose olika transportbehov. I den
minsta viktklassen, lastbilar under 1
ton, hade vi 1946 10 000 bilar, 1958 fyra
gånger så många. Ökningen av de största
lastbilarna var alldeles särskilt påfallande.
År 1946 var nämligen lastbilar
med en kapacitet över 5 ton bara 3,7
procent av hela lastbilsbeståndet. År
1958 hade siffran stigit till 21 procent.
I absoluta tal innebär det att antalet
tunga lastbilar ökade från 2 000 till
22 000, alltså med 11 gånger.
Utvecklingen visar också transporternas
allt större betydelse. Transportområdet
är i dag en väsentlig sektor i hela
samhällsekonomien. Jag vet inte, om
kammarens ärade ledamöter känner till
att transportarbetet faktiskt ökat i
snabbare takt än industriproduktionen.
Under 1950-talet ökade industriproduktionen,
om jag bortser från 1958, med
nära 3 procent om året. Det totala inrikes
godstransportarbetet ökade samma
tid med 4 procent om året. Tar man
bara lastbilstransporterna ökade de med
inte minder än 13 procent varje år.
Och vi får inte heller glömma bort,
att just transportmöjligheterna varit ett
villkor för den stegring av industriproduktionen
som ägt rum under dessa år.
I själva verket är rationella och billiga
transporter en av de grundförutsättningar
som vårt samhälle i dag vilar på.
Vad som däremot torde vara känt för
de flesta är, att om man jämför lastbilar,
järnväg och fartyg har lastbilstrafikens
andel av godstransportarbetet
under 1950-talet successivt ökat. Räknat
i miljarder tonkilometer ökade lastbilstrafikens
transporter under 1950-talet
med 235 procent, järnvägens med 10 procent,
sjöfartens med 5 procent. Om man
räknar transportarbetet endast efter antalet
transporterade ton, blir lastbilarnas
betydelse ännu större, eftersom järnvägens
väsentligt längre transportavstånd
påverkar bilden. Av hela den
hanterade godsmängden i vårt land under
år 1958 svarade således lastbilarna
för 80 procent.
Denna våldsamma expansion, som ägt
rom trots att vägnätet inte motsvarat
rimliga anspråk på bärighet och standard,
har flera orsaker. Den moderna
livsmedelsindustrien kräver snabba och
direkta transporter, som knappast kan
tillgodoses annat än med lastbil. Byggnads-
och anläggningsverksamheten
måste ha lastbilar för sina materialtransporter.
Differentieringen och specialiseringen
inom industrien, där olika
fabriksenheter tillverkar olika detaljer,
kräver snabba transporter från dörr
till dörr. Behovet att bättre utnyttja våra
naturtillgångar inom skogsindustrien
förutsätter lastbilar som komplement
till flottlederna. Nedläggandet av järnvägslinjer,
som väl nu kan antagas ske
i accelererad takt, ställer ökade krav på
lastbilstrafiken.
Jag skall försöka att konkretisera detta
resonemang och plocka ut några näringsgrenar,
där man med siffror kan
påvisa vilken betydelse lastbilarna bär
i samhället.
Låt mig som första exempel ta en
vara, som spelar en större roll i vår
konsumtion än några andra, nämligen
mjölken. Vid våra mejerier väger vi
varje dag in i genomsnitt 9 200 ton
mjölk. Mjölken levereras från 215 000
gårdar till 470 olika mejerier. Man har
beräknat att man med lastbil varje dag
204 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
kör mjölk 20 000 mil. 1945 var antalet
mejerier i vårt land nästan dubbelt så
stort. Under dessa år har alltså en snabb
rationalisering av mejerihanteringen ägt
rum från många små till få och stora
enheter. Invägningen av mjölk per mejeri
har blivit väsentligt mycket större,
medeltransportsträckorna för mjölken
har blivit längre och det utförda transportarbetet
har därmed blivit allt betydelsefullare.
Därmed har också vägarnas
skick blivit alltmer betydelsefullt.
Liksom intransporten av mjölk
praktiskt taget helt sker med lastbil,
äger även distributionen därav rum på
samma sätt.
Man kan antaga att denna centralisering
av mejeridriften kommer att fortsätta,
men en avgörande förutsättning
härför är att transportapparaten kan
fungera. Just för dessa transporter är
man mer än för andra beroende av
landsvägarna. Transporterna måste
fram alla dagar under året. De sker
naturligtvis inte bara på de goda vägarna
utan även på det sekundära vägnätet.
Även detta vägnäts kvalitet har
alltså direkt betydelse för transportekonomien
och påverkar i sista hand
mjölkpriset. Jag behöver väl inte påpeka,
vilken betydelse för mejerihanteringen
och för mjölkproduktionen över
huvud taget vägkvaliteten har under
tjällossningsperioden. Vägarna måste
därför upprustas så, att man slipper göra
de avstängningar av våra vägar som
numera årligen äger rum under den
perioden.
Utvecklingen är kanske mest typisk
inom skogsindustrien. Lastbilen användes
där som komplement i de övre och
nedre delarna av de vanliga flottledssträckorna.
Den har dessutom möjliggjort
uttag av råvaror i sådana områden,
som tidigare inte kunde komma i fråga
som råvarubas. Lastbilen har dessutom
direkta fördelar framför flottlederna.
Förlusterna genom sjunket timmer elimineras,
lagringsskadorna blir mindre,
råvarulagren behöver inte vara så stora
och därmed sjunker även anspråken på
kapital. Sorteringskostnaderna bortfaller,
barkningen blir billigare och säsongerna
kan utjämnas.
Dessutom möjliggör lastbilstransporterna
användning av björkmassaved och
klenvirke. Detta är särskilt betydelsefullt
med hänsyn till den utbyggnad av
massaindustrien som ägt rum under de
senaste åren och som vi så ofta diskuterat
just här i riksdagen. För att svara
mot den kapacitet i massaindustrien
som beräknas föreligga 1963 skulle virkesbehovet
behöva öka med 50 procent
i förhållande till 1955. Än viktigare är
en sådan ökning i södra Sverige. Man
räknar där med att ett dubbelt så stort
virkesuttag måste ske 1963 som 1955,
om kapaciteten skall utnyttjas. Möjligheterna
till flottning är ju här ytterst
begränsade.
Behov av biltransporter kommer alltså
att växa i takt med den stigande avverkningen.
De enskilda enheterna inom
skogsindustrien har också blivit större,
vilket ökar medeltransportlängder och
transportarbete. I själva verket förhåller
det sig väl så, att transportkostnaderna
inom skogsindustrien blivit nästan
utslagsgivande för kostnadsfaktorn
råvaran. Om inte skogsbruket har tillgång
till ett vägnät med sådan kapacitet,
att transporterna kan ske på ett
ekonomiskt riktigt sätt, d. v. s. med
stora lastenheter, blir transporterna dyrare
och råvarubasen mindre. Skogsindustriens
konkurrenskraft på den internationella
marknaden kommer att sjunka.
Både industrien och skogsägarna
drabbas därav. Jag vågar påstå, att
den nuvarande bärigheten på en stor del
av länsvägarna inte tillåter de axeloch
boggietryck som ett rationellt transportarbete
i skogsindustriens tjänst
kräver.
Jag nämnde nyss lastbilstransporternas
betydelse för byggnads- och anläggningsindustrien.
Omkring 5 miljarder
av de 11 miljarder kronor, som årligen
investeras i byggnader och anläggning
-
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 205
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
ar, kan hänföras till byggnadsmaterial,
som levereras fritt byggnadsplatsen. Det
är ofta varor med lågt grundpris: grus,
cement, tegel, lättbetong och trävaror.
Transportkostnaderna blir därför en
förhållandevis mycket stor andel av varans
pris vid bygget. Man har räknat
med att av de 5 miljarder kronor jag
nyss nämnde mellan 2 och 3 miljarder,
d. v. s. omkring hälften, hänför sig uteslutande
till transporter med bil, järnväg
och fartyg. Det skulle innebära, att
om jag kunde minska de externa transportkostnaderna
med en enda procent,
skulle jag varje år spara utgifter för
transporter av mellan 20 och 30 miljoner
kronor. En enda procents besparing
ger alltså så stor utdelning. Det
finns alltså ett direkt samband mellan
fransportkostnader och hyror. Väginvesteringar
sänker följaktligen boendekostnaderna.
Även för en av våra andra huvudnäringar,
nämligen gruvindustrien, har
lastbilstransporterna fått allt större betydelse.
Både malm och slig transporteras
nu via det allmänna vägnätet i en
helt annan utsträckning än tidigare.
Nya fyndigbeter har kunnat exploateras
på långt avstånd från järnväg, och
vägtransporterna har många gånger blivit
av avgörande betycjelse för gruvdriften
på många håll. Jag har siffror från
en gruvindustri i Norrland som redovisar
följande tal beträffande transportarbetet
på landsväg åren 1950, 1953,
1955 och 1959. Antalet miljoner tonkilometer
var under denna tid respektive
3,9, 11,6, 19,5 och förra året 24 miljoner
tonkm. Av hela ifrågavarande gruvföretags
transportarbete svarade lastbilarna
för en fjärdedel.
Just för gruvindustrien möjliggör
höga axel- och boggietryck en avsevärt
bättre transportekonomi. Den nyttiga
lastens andel i totalvikten stiger nämligen
med ökad fordonsstorlek. Relativt
sett minskar samtidigt kostnaderna för
bränsle, chaufför in. m. Det här företaget
gjorde nyligen eu normalkalkyl för
att få klart för sig vad som kunde vinnas,
om man gick över till tyngre fordon.
Det visade sig att om man ökade
framaxel-, axel- och boggietryck från
4,25, 7 och 10 ton till 5, 7 och 14 ton,
så sparade man vid en transportmängd
av 100 000 ton och en transportsträcka
av 10 mil inte mindre än 230 000 kronor
om året eller nästan 20 procent av hela
kostnaden. Om man räknar med en 50-procentig beskattning skulle staten, ifall
vägarna medgivit detta tryck, ha fått
115 000 kronor mer om året från detta
företag. Jag tycker, herr talman, att
dessa siffror verkligen visar, vad som
ligger i uttrycket »de stora lasternas
ekonomi».
Om man ifrån gruvbrytningen förflyttar
sig ett steg framåt i förädlingsprocessen
och studerar lastbilens betydelse
för järn- och metallindustrien, kan man
dra precis samma slutsatser. Motsvarande
utveckling har där ägt rum under
de senaste åren. Ett mellansvenskt
järnbruk tog år 1954 67 000 ton med bil
och 115 000 ton med järnväg, men 1958
107 000 ton med bil och 65 000 ton med
järnväg. Medeltransportavstånden för
lastbilstransporterna ökade här som på
alla de andra områden jag här nämnt.
1954 var medeltransportavståndet knappt
50 km, 1958 var det 65 km. Även detta
företag har gjort en kalkyl rörande axeloch
boggietryckets betydelse för transportekonomien.
Företaget räknade med
att en förbättring av axel- och boggietrycket
från 7 respektive 10 ton till 8
respektive 12 ton skulle innebära, att
transportkostnaderna sjönk från 3,4 till
2,6 procent av varuvärdet. Det innebär,
att företaget årligen skulle ha sparat
350 000 kronor. I skatt till staten skulle
det ha blivit 175 000 kronor. Skulle
boggietrycket höjts till 14,5 ton skulle
ytterligare 200 000 kronor kunnat
sparas.
Jag är inte säker på att förbrukare
av bensin och eldningsolja tänker på
att nästan cn tredjedel av det pris minus
skatt som betalas består av kostna
-
206 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m.
derna för distributionen från importhamnen.
Kan oljetransporterna förbilligas,
skulle också förutsättningar för
sänkta konsumentpriser föreligga. Även
för denna näringsgren är fordonsstorleken
av avgörande betydelse. Skulle
enbart axeltrycket kunna höjas från 6
till 8 ton, skulle tankbilarna kunna lasta
44 procent mera, alltså nästan en halv
gång mera. Samtidigt skulle undervägskostnaderna
minska med 30 procent.
Jag tycker personligen, att just sådana
här siffror visar, vad vägnätets
bärighet betyder i pengar för det näringsliv
som använder vägarna. Och tar
man dessutom hänsyn till de tidsförluster,
som uppkommer genom att fordonen
på grund av bristande bärighet hos
vägar och broar måste söka sig fram
på omvägar eller i vissa fall t. o. m. lasta
om till mindre enheter, behöver väl
ingen som helst tvekan råda om att det
påstående som jag här gjorde är riktigt,
nämligen att väginvesteringarna är i
verklig mening produktiva. Det är alltså
dålig ekonomi att spara på väginvesteringar.
Det är ingen besparing utan i
själva verket ett slöseri, eftersom det i
regel ökar kostnaderna på andra håll
inom näringslivet, försämrar konkurrenskraften
och sänker lönsamheten.
Det är inte alltid jag med gillande
kan citera vad LO säger, men jag kan
göra det i ett avseende. Jag syftar på
LO:s yttrande över besparingsutredningens
förslag rörande en sänkning av
väginvesteringarna, i vilket det bl. a.
säges: »Enligt organisationens mening
har statsmakterna att välja mellan att,
främst med skattepolitiska medel, dämpa
bilismens snabba expansion---
eller också att godta denna expansion
och att förse det växande bilbeståndet
med erforderliga vägar och ständigt förbättrad
standard.---I varje hän
delse
förefaller det oklokt att tillåta en
kraftig ökning av motorfordonsbeståndet
men samtidigt hindra ett rationellt
utnyttjande av denna fordonspark. Besparingsutredningens
förslag till mins
-
m.
kade väginvesteringar måste avstyrkas.
»
LO framhöll sedan en del andra synpunkter,
som jag inte kan ansluta mig
till, nämligen att det finns skäl att fundera
över om man inte skall stoppa motorismens
expansion. Jag tror, att det
vore olyckligt att med konstlade medel
försöka rida spärr mot denna utveckling.
Det vore också improduktivt. —
Inte minst nu när vi skall hävda oss på
vidgade utländska marknader behöver
vi ta till vara alla möjligheter att rationalisera
driften och sänka kostnaderna.
Jag menar, att så länge som bilismens
inkomster, d. v. s. vad som flyter in i
fordonsskatter och bensinskatter, räcker
till för att betala väginvesteringarna
och andra av motorismen förorsakade
utgifter, så länge borde det inte finnas
anledning att dra in väginvesteringar i
besparingsresonemang. En helt annan
sak är naturligtvis, att arbetsmarknadsläget
kan vara sådant, att en återhållsamhet
i vägbyggnadspolitiken ur den
synpunkten kan vara oundgängligen
nödvändig. Men ur statsfinansiella synpunkter
bör det vara tillräckligt, att
motorismen betalar sina kostnader. Man
kan naturligtvis diskutera, om motorismen
gör detta. En revidering av bilskatterna
kan då komma i fråga. Huvudsaken
är emellertid, att den skattebelastning
som läggs på det svenska bilbeståndet
utnyttjas för att täcka de väginvesteringar
och andra utgifter, som
detta transportmedel fordrar.
Det är klart, att man, som t.ex. besparingsutredningen
gjort, kan beteckna
den metod med specialdestination
beträffande motorismen som tillämpas
i vår budget såsom ålderdomlig. Man
kan också påpeka, att den icke tillämpats
konsekvent. Men det är ändå enligt
min mening betydelsefullt, att en
specialredovisning av fordons- och
drivmedelsskatterna sker och att dessa
skatter går till vägväsendet. De olika
transportmedlen måste utvecklas efter
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 207
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
sin egen kraft. Effektiviteten hos dem
måste få avgöra, vilket medel som skall
ta hand om olika transporter. Om den
principen skall upprätthållas, måste motorismens
kostnader redovisas likaväl
som övriga transportmedels. En jämförelse
dem emellan skulle eljest icke vara
möjlig.
Det är — vilket även herr von Seth
framhöll — beklagligt att kommunikationsministern
i statsverkspropositionen
ansett sig böra redan nu avvika
från den under förra året i princip accepterade
vägplanen. Motorfordonsbeståndet
i vårt land har ökat i större utsträckning
än prognosen förra året beräknade
och bristerna i vägnätet är sådana,
att en nedskärning av investeringarna
med föreslagna 20 miljoner
kronor är svår att acceptera. Vad som
emellertid är ännu mer allvarligt än
nedskärningen i pengar är, att förslaget
på sätt och vis innebär ett frångående
av det principiella uttalande, som
riksdagen förra året gjorde om behovet
av en långsiktig och målmedveten vägplanering,
vid vilken utgifterna skulle
i stort sett balanseras mot från bilismen
inflytande inkomster.
Hela det investeringsbehov, som i dag
föreligger på detta område, är inte alls
tillgodosett inom vägplanens ram. Ingen
kan göra gällande att vägplanen är på
något sätt överdimensionerad. Den är
tvärtom i många hänseenden försiktig
och tilltagen i underkant. Och även om
vägplanen skulle förverkligas, kommer
det att finnas icke tillgodosedda investeringsbehov
av hög angelägenhetsgrad.
I den mån dessa investeringar skulle
tjäna lokala eller speciella syften kan
det möjligen hävdas, att allmänna vägmedel
icke bör komma till användning.
Det ligger då enligt min mening nära
till hands att hänvisa till de finansieringsmetoder,
som tillämpats på många
håll i utlandet och nu senast — för övrigt
i relativt stor utsträckning — i vårt
grannland Norge, nämligen att basera
investeringarna på avgifter från den
trafik som har ett alldeles särskilt behov
av ifrågavarande anläggningar, broar,
tunnlar eller annat.
Denna tanke har chockerat många.
Man har sagt att den skulle innebära
ett steg tillbaka i utvecklingen. Genom
vägväsendets förstatligande har vi ju
kunnat avskaffa avgiftsbeläggningen av
broar och tunnlar. Jag tror att man
måste tänka om på den punkten. Jag
tror också att motorismen här i landet
är villig att, om angelägna trafikleder
därigenom kan skapas snabbare än eljest
skulle bli fallet, vara med om att
bekosta dessa anläggningar genom avgifter.
Dessa avgifter blir i regel relativt
små i jämförelse med de stora vinster
i tid och avstånd, alltså i transportekonomi,
som sådana trafikanläggningar
kan medföra. För att ta ett enda konkret
exempel: om en tung lastbil, som
skall utföra transporter från exempelvis
de södra industriområdena här i
Stockholm till Frihamnen, kunde utnyttja
en nyanlagd österled i stället för
att tvingas ta vägen genom hela innerstaden,
så skulle även relativt höga avgifter
för färden över bron te sig mycket
små i förhållande till fördelarna.
Frågor som dessa kan inte längre betraktas
ur konventionella synpunkter.
Man måste tänka om och försöka anlägga
ett rationellt, ekonomiskt betraktelsesätt.
Jag tror alltså inte att vi här
i landet kan i längden låta bli att följa
utländska exempel då det gäller finansieringen
av en del trafikanläggningar.
Herr talman! Motivet för detta anförande,
som blivit rätt långt, har varit
att försöka påvisa väginvesteringarnas
företagsekonomiska betydelse, deras direkta
samband med produktiviteten i
det svenska näringslivet och därmed vådan
av att av besparingsskäl skära ned
den investeringsplan som riksdagen accepterade
så sent som förra våren.
Herr HAGNELL (s) kort genmiile:
Herr talman! Jag ber att få anknyta
till vad herr Bohman sade, innan han
208
Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
för 25 minuter sedan började sin upp- b
läsning, nämligen att jag hade påstått, I
att det svenska högerpartiet av i dag s
hade förbindelser med nazismen. Så t
sade jag inte. Jag påpekade, att de kon- r
servativa kretsar i Tyskland, som finan- s
sierade nazismen — sådana fanns, herr 1
Bohman — förde fram samma tankar k
om »Reprivatisierung» och »Volksaktien»
som ni nu från högerhåll här b
kommer med. Ni går på samma linje som i
de ultrakonservativa kretsarna i Tysk- r
land, vilka finansierade nazismen. k
Jag sade vidare, att det skulle vara t
intressant att få en redogörelse för vil- e
ka som finansierar högerpropagandan. g
Herr Bohmans svar blev, att om de som a
satsar finansiellt på högern skulle ha t
inflytande över högerpolitiken, skulle å
vi inte ha 800 000 högerröster. Vad be- d
tyder det svaret? De har väl satsat för s
att få 800 000 röster. Jag frågar: Vilka r
är det som finansierar högern? De gör n
det naturligtvis för att få dessa 800 000
människor med sig på en propaganda,
som bygger bl. a. på Volksaktie-ideologien.
Skulle de satsa bara för att få sina
egna röster skulle högerväljarna bli så g
få, att de inte hade någon nytta av dem. j
Jag fick inte något svar. Skall man j
dra någon slutsats av herr Bohmans an- r
förande blir det den, att det finns en j
skillnad mellan de 800 000 och dem som j
finansierar den propaganda som värvar f
dem, ty hade finansiärerna något infly- t
tande, skulle högern inte ha haft dessa A
800 000 väljare. Vad är det då för några,
som har sådana finansieringsintressen, s
att om de 800 000 fick reda på dem, g
skulle de inte röstat på högern? Kan vi c
få någon redogörelse på den punkten? j
Herr Bohman påstod att det är fel k
att vädja om samarbete och solidaritet 1
samtidigt som man angriper högerns z
propagandametoder. Tvärtom! Högern c
är ute för att riva ned samarbete och j
solidaritet inom samhället och vill sätta
en egoistisk och individualistisk poli- f
tik i stället. Högern ville riva ned vad s
som byggts upp i vårt svenska .samhälle, r
bl. a. i form av samhällsägda företag.
Det var dock konservativa regeringar
som under 1800-talet och början av detta
århundrade lade under samhällets
regim företag som ni inom modern konservatism
nu är på väg att sälja ut enligt
en Volksaktie-ideologi efter tyskt
konservativt mönster.
Herr Bohman sade: »Det mesta av
herr Hagnells anförande bör man inte
bemöta.» Ja, det är en sådan där vändning
som man använder när man inte
kan hitta på något svar. Om man kan
bemöta detta om folkaktier och LKAB
eller Volksaktien och Preussag, varför
gör man det inte? Herr Bohman säger
att den frågan bör vi inte nu ta upp,
utan att det bör ske i en särskild debatt.
Men vi har ju redan haft tre särskilda
debatter om högerns folkaktier och vid
samtliga dessa tillfällen har herr Bohman
underlåtit att gå upp i diskussionen.
Herr BOHMAN (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag har många gånger
grubblat över hur det kommer sig att
herr Hagnell, som är så trevlig och vänlig
och så angenäm att byta mening
med när han sitter i sin bänk, förvandlas
så fort han kommer upp i talarstolen.
Då blir han aggressiv, våldsam och
fäktar omkring sig. Jag tror att det är
tråkigast för honom själv att han använder
sådana metoder.
När man fäller ett yttrande har det
stor betydelse, inte bara vad man säger
utan också hur man gör det. Även
om jag inte nu exakt kommer ihåg vad
herr Hagnell sade om nazismen, så vidhåller
jag att han drog en parallell mellan
högerpartiet i dag och den tyska nazismen,
och jag hävdar fortfarande att
det är oförsynt att komma med sådana
paralleller.
Herr Hagnell ville tydligen med sin
fråga om högerpartiets bidragsgivare insinuera,
att högerpartiets politik uppbäres
av ett fåtal stora bidragsgivare. Jag
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 209
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
vill påstå att högerpartiets politik uppbäres
av 800 000 människor här i landet,
representerande alla kategorier. Jag
kanske också bör påpeka för herr Hagnell,
som står LO nära, att de bidrag som
lämnas till högerpartiet är frivilliga och
att även anslutningen till högerpartiet
är helt frivillig. Vi har ingen tvångsanslutning.
Anledningen till att jag föreslog att
frågan om folkaktierna inte skulle diskuteras
under debatten här i dag var
att jag ansåg, att den mera hörde hemma
vid behandlingen av de motioner om
folkaktier som vi vet kommer att väckas.
En konkret fråga som denna bör
diskuteras i det sammanhang till vilket
den hör.
Herr HAGNELL (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag är naturligtvis mycket
tacksam för herr Bohmans anvisningar
om hur man bör uppträda i en
debatt — det är värdefullt att få lära
sig det av en så medryckande talare som
herr Bohman.
Jag har inte dragit någon parallell
mellan det svenska högerpartiet och den
tyska nazismen. Alldeles nyss upprepade
jag två gånger vad jag egentligen hade
sagt och jag kanske skall göra det
en tredje gång. Jag sade att de konservativa
kretsar i Tyskland, som finansierade
nazismen, kom också med dessa
idéer om Volksaktier för att därigenom
kunna riva ned den samhällsägda delen
av det tyska näringslivet. De gjorde
försök med Schacht i tyska riksbanken
under mellankrigstiden och stoppade
statliga företags möjligheter att låna på
utlandsmarknaden —- möjligheter som
de privata hade. De hindrade kommunernas
företag på samma sätt. Man hade
eu stor Kundgebung i Berliner Singakademie
1926, där hela organisationsvärlden
inom näringslivet uttalade sig emot
de samhällsägda företagen och ville
stoppa dem på olika sätt. Det är precis
de synpunkter som högern nu för till
torgs, som de ultrareaktionära kretsar
-
na i det tyska näringslivet satsade på
under .mellankrigstiden.
Vi skall inte ta upp frågan om Volksaktierna
nu utan senare, då motionerna
kommer, säger herr Bohman. Tre gånger
har vi tidigare haft frågan uppe, och
det har inte gått att få till stånd en debatt
trots att motioner förelegat. Nu
tog herr Hjalmarson upp detta i remissdebatten
i går. Han talade om »vardagsmänniskornas»
inflytande i näringslivet
och att de skulle få känna
trygghet i form av medägande. De statliga
företagen skall säljas, och högern
skulle komma tillbaka med förslag
härom.
Varför skulle er partiledare få dra
upp dessa saker utan att man skulle få
bemöta dem och tala om varifrån era
tankar kommer?
Herr BOHMAN (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna diskussion som innebär att herr
Hagnell och jag ger varandra lektioner
i hur man skall bära sig åt. Jag vill bara
påpeka att folkaktieidén har aktualiserats
i England, Österrike och Tyskland.
Den aktualiseras här i Sverige av högern,
folkpartiet och centerpartiet. Det
finns under sådana förhållanden ingen
anledning att därför dra paralleller mellan
högern och nazismen.
Herr HAMRIN (fp):
Herr talman! Kammarens ledamöter
sätter möjligen värde på att temat här
i någon mån varieras och jag skall på
de få minuter jag tänker stå i denna
talarstol väsentligen ta upp två begränsade
problem.
Jag vill allra först till alla delar och
restlöst instämma i allt det av kritik,
som tidigare i olika sammanhang ■—
inte minst i pressen —• har riktats mot
det egendomligt upptågsmässiga debattarrangeinang
som på TV :s beställning
i går ordnades här i riksdagen. Det kan
tyckas vara onödigt att upprepa vad som
sagts av så många, men i detta fall tror
14 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 2
210 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
jag faktiskt på nödvändigheten och nyttan
av den pedagogiska metod som heter
just upprepning. Det måste nämligen
om och om igen slås fast, att detta sätt
att vidga kontakterna med allmänheten
— ett i och för sig naturligt och legitimt
intresse — är det sämsta tänkbara,
eftersom det innebär en så grov och utmanande
verklighetsförfalskning och ett
sådant våld eller i varje fall snudd på
våld mot grundlagens både anda och
bokstav, att man helt enkelt måste reagera
hårt och häftigt. Vi vill, åtminstone
många av oss, inte vidare vara med om
att det vid sidan av den vanliga riksdagen
tillskapas en friserad riksdag, en
TV-riksdag.
Man kan också fråga sig hur något
mått av trovärdighet i övrigt kan tillmätas
radio och TV, när man i ett så
centralt och uppmärksammat sammanhang
förbryter sig mot det första av
alla bud, autenticiteten. Hur långt kan
man efter detta våga lita på att dessa
våra främsta massmedia för oss sanningsenligt
tecknar verkligheten, i stort
och smått, just som den är? Är inte risken
här överhängande för en allvarlig
och djupgående förtroendekris? Kan
man svårt fuska i ett avseende, är det
ingenting som hindrar att man fuskar
hela vägen. Var går gränsen? Det finns
nog anledning att ställa just sådana frågor
med de erfarenheter vi just har bakom
oss.
För undvikande av alla missförstånd
vill jag tillägga, att vad jag här har sagt
självfallet inte skall tolkas som en önskan
att utestänga vare sig radio eller TV.
Något sådant kan det ju aldrig bli fråga
om. Men kom och ta riksdagen i dess
vanliga arbetsmiljö, varför inte en ordinarie
debattdag, så att folk verkligen
får se hur det hela fungerar i vardagen,
inte vid ett exklusivt tillfälle då allt är
tillrättalagt. Det vore renhårigare ur alla
synpunkter, både mot riksdagen och
svenska folket.
Jag skulle här också vilja ställa en annan
fråga: Har man i det flydda här i
riksdagen visat tillnärmelsevis samma
hänsyn till pressens arbetsvillkor? Tyvärr
måste vi nog svara nej på den frågan.
Vi vet hur det förhållit sig och
förhåller sig därvidlag. Anhopningen av
ärenden, i synnerhet i vissa skeden av
riksdagens arbete, med sent utdragna
kvälls- och nattplena försvårar eller
omöjliggör för pressen att tillfredsställande
fullgöra sin funktion här i huset.
Kanske har vi i det avseendet att vänta
oss en förbättring. Någon ställning som
mestgynnad nation kan man i varje fall
inte säga, att pressen i detta avseende
intar. Där är TV utan konkurrens.
Jag skulle vilja gör en liten utflykt
in på radions och televisionens område
i stort. Jag skulle självfallet önskat
att statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
funnes på lyssnarpost.
Kanske gör han det, fastän
osynlig för mina ögon.
Det har talats om radions problem i
TV-åldern och efter vad som framgår
ligger en utredning därom redan i startgroparna.
Om födslovåndorna vid dess
tillsättande skall jag inte yttra mig nu.
Låt mig bara säga på denna punkt, att
jag tror att ingenting kan vara viktigare
än att energiskt och varaktigt slå vakt
om radions och televisionens frihet,
deras oberoende och självständighet åt
alla håll. Sker där en uppluckring i
tänkesätt och attityder, är som jag ser
det stor fara å färde.
I detta sammanhang skulle jag vilja
dra upp en speciell fråga till begrundan
och omprövning. Jag förstår att man
kan ha sina funderingar om hur arbetsvillkoren
i en framtid kan gestalta sig
för ljudradion, när man bevittnar, hur
televisionen för varje dag får alltmer
vind i seglen och blir den ojämförligt
största publikfavoriten. Det är ändå
inte detta i och för sig intressanta och
intrikata problem som jag tänker på.
Det finns nämligen ett på sätt och vis
ännu större och viktigare problem, som
tyvärr — synbarligen -— är fjärran från
sin lösning. Jag tänker på frågan hur
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 211
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
den yttrandefrihet, som grundlagen i
andra hänseenden garanterar svenska
medborgare, även skall bli giltig och
erkänd när det gäller möjligheten att
komma till tals i etern. Det är i alla
fall någonting ganska oerhört, att dörren
så till den grad skall vara stängd
för enskild radioverksamhet att svenska
medborgare, som bevisligen är villiga
att offra miljoner och åter miljoner
på en kontinuerlig radioutsändning,
inte skall få en fotsbredd svensk mark
att stå på, utan måste ge sig ner till
Afrikas kust för att kunna genomföra
sina avsikter. Kammarens ledamöter
förstår säkert vad jag syftar på. I dag
tycks också möjligheterna att fullfölja
ett storslaget påbörjat och lika storslaget
genomfört arbete vara stäckade
även i den främmande världsdelen.
I detta läge frågar man sig ivrigare
än någonsin, om det statsmonopol, som
nu på ett så allvarligt sätt beskär svensk
yttrandefrihet i detta avseende, skall
gälla för alltid och godtas som någonting
normalt. Jag är fullt medveten om
styrkan i det motstånd, som här reser
sig i vägen för en reform. Nog hade det
i alla fall varit klädsamt, om en statlig
parlamentarisk utredning anno 1960
kring väsentliga problem rörande radio
och TV även kommit att inbegripa den
ur principiellt liberal synpunkt ytterst
angelägna frågeställningen, hur enskild
radioverksamhet skall kunna få något
utrymme. Jag förstår dock att det vore
som att ropa i skogen, om man här försökte
begära en komplettering av utredningsdirektiven.
Det blir inget svar.
När jag nu ser herr statsrådet närvarande
vill jag ändå försäkra, att många
människor i detta land djupt beklagar
att det skall förhålla sig på det sättet.
Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.
Herr SVENSSON i Kungälv (s):
Herr talman! I anslutning till herr
Hamrins anförande vill jag börja med
att säga, att jag tillhör dem i denna
kammare, som inte finner det upprörande
att televisionen kommit in i riksdagen.
Jag tycker att det är ett utmärkt
tillfälle för allmänheten att få se och
höra den politiska debatten — en debatt,
som ändå är en naturnödvändighet
för att vår demokrati skall kunna
arbeta. Vi får väl ändå inte bli så fina
att vi förvandlas till en engelsk klubb,
som mediterar över livets besvärligheter
och inte vill ha kontakt med den
breda allmänheten. Det är klart att televisionen
i riksdagen ännu inte funnit
sin form. TV vill vi dock ha kvar vid
solenna tillfällen, det vill jag gärna ha
sagt.
Jag har begärt ordet för att ta upp
en fråga, som kanske ligger något utanför
riksdagens beslutandeområde men
som ändå diskuterats ganska mycket
bland allmänheten. Det är frågan: Missbrukas
socialhjälpen? Jag är själv socialarbetare
och borde väl kanske ha
någon möjlighet att bedöma den frågan.
Jag tror att många människor är beredda
att svara ett obetingat ja på den
frågan. Anledningen är ganska enkel:
det går fantastiska historier om hur lätt
det är att få åtnjuta samhällets stöd.
För en tid sedan fick vi höra att en
understödstagare med 35 000 kronor i
årsinkomst fick pianolektioner betalda
av socialnämnden, och i en mellansvensk
stad visste ryktet berätta, att
socialvården kontinuerligt bjöd de
väntande i socialvårdsbyråns väntrum
på cigarretter. Sådana historier går
knappast att vederlägga — man tror på
dem och dementier båtar föga — men
för den som försöker bedöma dem någorlunda
lugnt står det klart att de är
klart felaktiga. De här historierna har
alla något av Den flygande holländaren
över sig: alla har hört talas om den men
få har sett den med egna ögon. Det är
alltid andrahandshistorier: »man säger
så».
Det kan naturligtvis inte förnekas att
det kan förekomma missbruk — social
-
212 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
vårdaren är inte mer än människa och
det är klart att också han kan bli lurad,
men han eller hon kontrollerar
uppgifterna och kommer nog ganska
snart på om det är något fel. Personligen
har jag den uppfattningen, att man
bör varna för motsatsen, nämligen att
socialvårdaren går alltför nitiskt till
väga. För de allra flesta människor är
det svåra och tunga steg som leder till
socialvårdsbyrån eller socialnämndens
ordförande, och att när man äntligen
kommer dit bli utsatt för noggrann undersökning
kan ju verka som ett uttryck
för misstroende. Själv brukar
jag försöka klargöra för den besökande,
att om man över huvud taget skall
kunna hjälpa, måste man veta ordentligt
hur det ligger till.
Om det förekommer missbruk bör naturligtvis
vederbörande som ser detta
omedelbart ringa till myndigheterna.
Då kan man ta fram och studera ärendet,
men man kan ju inte vederlägga
uppgifter i det enskilda ärendet, eftersom
lagen lägger hinder i vägen för att
man skall kunna tala om hur det ligger
till. Det vore ju också obarmhärtigt att
lämna ut människorna till allmänt beskådande.
Socialvårdaren befinner sig
där i ett underläge: han kan bli beskylld
men får inte försvara sig.
Det finns omkring 320 000 människor
som varje år utnyttjar socialhjälpen i
en eller annan form. Enligt den statistik
vi har, kostar det något över 100 miljoner
kronor. Slår man ut detta belopp
på var och en kommer man fram till att
varje människa skulle få 312 kronor per
år att leva på. Det är många pensionärer
som får fri medicin och läkarvård
till ganska små summor, och det gör
att den här uppgiften 320 000 människor
är större än antalet verkliga understödstagare
i verkligheten är. Det står
klart, att om socialvården skall hjälpa
en människa och ge henne pengar att
leva av måste den ge betydligt större
belopp.
Emellertid kan det också från många
håll göras gällande att dessa belopp är
för stora. Jag har tagit fram en uppställning
från ett 20-tal medelstora
svenska städer och finner, att man där
har en norm på 160 å 170 kronor per
månad och person. En familj på två
vuxna och två minderåriga barn får
350 å 400 kronor plus hyra. Jag skulle
gärna vilja fråga vem som vill träda
fram här och säga att detta är för stora
belopp. Jag skulle vilja fråga vem som
i det här fallet vill byta inkomst som
det ibland säges.
Vi har i vårt land en hel del frivilliga
socialvårdsorgan. Pastor J. W. Johnsson
berättade i höstas i Stockholms
stadsfullmäktige, att bortåt 40 000 människor
blir hjälpta genom Stockholms
stadsmission. Vi har flera sådana frivilliga
organ som försöker lämna både
personlig och ekonomisk hjälp till människor.
Men det är en sak som jag i
det här sammanhanget inte förstår,
nämligen att det skall behövas sådana
frivilliga hjälporgan, om det bara är att
gå upp till kommunens socialvårdsbyrå
eller socialvårdsnämnd och få vad man
vill ha. Ekvationen går liksom inte
ihop. Nej, kalla fakta är nog, att samhällets
hjälporgan inte räcker till. Det
kan vara förödmjukande att behöva
konstatera detta, men jag tillhör å andra
sidan inte dem som tror på att dessa
frivilliga organ är eller blir överflödiga
— de behövs och deras uppgifter kvarstår
även om de kan ändra karaktär
allteftersom tiden går.
Vi fick för ett par år sedan en ny
socialhjälpslag, som ersatte den gamla
fattigvårdslagen. Den innebar väl inte
några revolutionerande ändringar, men
den innehöll en del viktiga nyheter.
Bland annat uttryckte den, att hjälpen
skall vara förebyggande. I det fallet har
socialhjälpslagen sällskap med nykterhetsvårdslagen
och den barnavårdslag
som nu föreslås i en proposition — alla
tre lägger huvudvikten vid den förebyggande
vården. Det är naturligtvis
betydligt lättare att lämna ut understöd
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 213
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
än att på ett effektivt sätt hjälpa en
människa på fötter igen och få henne
att klara sig själv, men detta är lagens
syfte och varje människas mål. Man
skall idka förebyggande socialvård, och
gör man det, kan det ibland behövas
litet extra tag, någonting utöver det
vanliga, men det blir i längden billigast.
På själva julafton innehöll Eskilstuna-Kuriren
en ledare som bär rubriken
»En kristen jul», där det talades om den
givmildhetens anda som präglar julen.
Men, ärade kammarledamöter, människan
behöver vår omsorg även på de
andra något mer än 360 dagarna på
året. Personligen har jag alltid upplevat
vår socialpolitik som ett uttryck
för den kristna tro och anda som ligger
bakom vårt handlande, och för mig
har socialvården varit kristendom i
praktisk tillämpning. Detta är inte liktydigt
med ett allmosegivande för givandets
egen skull :— det skall vara en
socialvård som är human och uppbyggande,
och det är denna socialvård,
som vi med all kraft måste slå vakt om.
Socialhjälpen kostar oss 14 kronor
per invånare och år, och jag tycker vi
borde kunna bära den summan utan
alltför stort knorr. Jag skulle vilja säga,
att det till 95 procent är hederligt folk
som får hjälpen, och vi borde ha råd
med litet generositet. I varje fall borde
inte avundsjukan få ta död på en god
och riktig tanke i samband med omvårdnaden
om våra medmänniskor —
också de måste ju också få del av vår
gemensamma standardhöjning.
Jag skulle också till slut, herr talman,
vilja säga ett par ord om socialvårdens
organisation och socialvårdsutbildningen
i vårt land. Vi fick ju för några år
sedan ett förslag om socialvårdskommuner,
men så slog kommunindelningen
ihjäl det förslaget. Det var meningen
att vi skulle få så stora kommuner,
att de skulle kunna bli effektiva även
från socialvårdens synpunkt. Nu har
vi diskussionen om kommunernas stor
-
lek här igen, och jag vill bara säga, att
kommunerna från 1952 blev alltför små
för att socialvården skall kunna få en
verkligt effektiv organisation ute i vårt
land. Vi behöver större kommuner för
socialvårdens del.
1 samband med propositionen om ny
barnavårdslag har man diskuterat frågan
om den juridiska expertisen. Jag
tror för min del, att det vore väl så
viktigt att få social expertis till barnavårdsnämndens
och även de andra
nämndernas förfogande. Det värsta som
emellertid kan hända när man nu t. ex.
flyttar över ärenden om ungdomsbrottslighet
från kriminalvården till barnavården
är ju, att barnavårdsnämnderna
icke blir rustade så att de verkligen
kan ta hand om de här problemen.
Det här rör också socialvårdarens utbildning.
Den har också varit uppe till
diskussion under de senare åren, och
man har därvid framför allt tryckt på
två punkter. För det första vill man ha
en något längre utbildning för att socialvårdaren
skall kunna klara sina
uppgifter och motsvara de krav som
ställs, och för det andra vill man ha fler
utbildningsmöjligheter. Vi har nu tre
socialinstitut i vårt land, och det har
dykt upp förslag om ett nytt socialinstitut,
exempelvis i Örebro. Det kan vara
en smakfråga, var det skall förläggas;
jag tror emellertid att det inte skulle
skada om det nu kom till ett fjärde socialinstitut
som kunde förläggas till
Norrland, men framtiden får väl utvisa
vilket som är riktigast. Vad som är
viktigt i sammanhanget är att vi får
större utbildningskapacitet.
Strax före remissdebatten kom en liten
skrift, som heter »Modern socialvård
—- eu personalfråga», av Sveriges
kommunaltjänstemannaförbund. Jag vill
till sist, herr talman, citera ett litet
stycke ur den skriften: »Det talas ofta
om ''socialt dalt’ och ''understödstagaranda’.
Vad soin föresvävar dem som ofta
brukar dessa uttryck, är väl att socialvården
skulle fostra människor till be
-
214 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
roende och vänja dem att lita till samhällets
bistånd.---I felaktiga do
ser
och i olämpliga sammanhang är all
medicin verkningslös eller skadlig. Ju
mer utbyggd och differentierad socialvården
blir, dess ansvarsfullare blir
uppgiften att bruka de medel, samhället
tillhandahåller för att bota den sociala
sjukdom, som fattigdom och annan
nöd kan sägas vara.»
Herr BRACONIER (h):
Herr talman! Statsminister Erlander
förkunnade i går med höga bokstäver,
att det var av betydelse för den svenska
demokratien att TV-tittarna fick se hur
det går till i den svenska riksdagen. Hade
vi haft televisionsutsändning i dag,
hade tittarna fått se att vid den stora
adressdebatten, om vi skall använda
ett utländskt uttryck, var större delen
av statsrådsbänkarna tomma. Vi får
lyckönska kammaren till att det nyaste
statsrådet nu sitter här.
Det är rätt förunderligt att Sveriges
statsminister skall behöva undervisa
svenska folket om vad demokrati är, att
man skall sätta värde på folkstyrelsen.
Sedan dess har här ställts frågor om
frihandelsområdet — bl. a. av herr
Christenson i Malmö — och andra vitala
frågor. Men inget statsråd har svarat.
Herr Hagnell har i debatt efter debatt
förebrått högerledaren att han inte är
här. Det är tre veckor sedan herr Hagnell
debatterade med högerledaren i
radio. Var sitter herr Hagnell nu (Herr
Hagnell: Här.) Det var mycket glädjande.
Då kanske vi kan få en debatt, herr
Hagnell.
När herr Hagnell talade om försäljning
av aktier, drog han in konservatismen
och satte något slags likhetstecken
mellan konservatism och nazism.
Tänk, herr Hagnell har lärt så litet av
krigsårens historia, att han glömt att det
var det konservativa partiets ledare i
England, Winston Churchill, som i en
för Europa svår tid verkligen fick mo
-
bilisera upp demokratiernas försvarskraft
för att hejda det nazistiska barbariet.
Skulle inte herr Hagnell, som talar
så mycket om upplysning, om vikten
av att gå till väljarna och tala om vad
som sker, i en analys av den europeiska
konservatismen också få med Winston
Churchill i bilden? Eller herr Hagnell
kanske inte räknar med dem som i en
ödesstund för folkstyrelsen ute i världen
har försvarat demokratierna?
År det inte rätt häpnadsväckande att
en så inflytelserik ekonom i Metallarbetareförbundet
som herr Hagnell tror att
det är ett slags nazism, om högerpartiet
föreslår att man skall sälja aktier? Det
är inte länge sedan ministären Erlander
var i koalition med centerpartiet,
herr Hagnell. Centerpartiet har ju också
föreslagit utredning i denna fråga. Vill
herr Hagnell påstå, att det bara är uttryck
för en liten grupps klicktänkande
när folkpartiet, högern och centerpartiet
tillsammans har flera röster än det
socialdemokratiska partiet? Icke desto
mindre kommer en ung ganska nyvald
socialdemokratisk riksdagsman i denna
kammare och vill ge sken av att högerpartiet
med 800 000 väljare inte skulle
representera det demokratiska styrelsesättet
lika väl som socialdemokraterna.
Är det inte att förgifta den politiska
debatten, herr Hagnell? Är det
verkligen att ge en upplysning till
svenska folket om vad som är realiteter
och ABC? Har inte Metallarbetareförbundets
ekonomer ett större ansvar när
man ger en analys?
Vad har frågan om aktieägandet i
Österrike och England att göra med den
gamla nazismen, som amiral Lindman
tog avstånd från i klara verba? Betyder
det inte mer för herr Hagnell vad högerns
ledare då sade i en viktig stund?
Har det inte i alla partier funnits folk
som inte insett vad demokratien är
värd? Fanns det inte en gång en framstående
socialdemokrat i Stockholm
som sade: »Ingen vänskap till höger
och ingen fiendskap till vänster?» Det
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 215
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
gällde kommunismen, herr Hagnell. Vi
vet vilket inflytande lian hade. Kanske
herr Hagnell också kan ge en lektion för
svenska folket om vad Höglunds idéer
betydde när det gällde att försvara den
svenska demokratien och icke hålla rågången
klar mellan socialdemokrati och
bolsjevism.
Jag tillät mig förra året att komma
med en motion om tidsbegränsning av
anföranden i de fall där talmannen föresloge
detta och kommaren så beslöte.
Förslaget fick en ganska stor minoritet,
men det föll. Nu har man för vissa
talare infört tidsbegränsning, som upphäver
de regler som vi tidigare haft.
Då sades det från konstitutionsutskottets
talesmän stolta ord om att det vore
något orimligt att införa tidsbegränsning,
eftersom man på det sättet skulle
skapa odemokratiska metoder. Men nu
plockar man ut vissa talare och säger
att deras ord har särskilt stor betydelse,
medan däremot vi dii minores, som
kommer upp andra dagen, är så betydelselösa
i den svenska demokratien,
som kanske har världens äldsta skrivna
författning, att statsråden inte sitter på
regeringsbänken när vi ställer våra frågor.
Inte främjar man demokratien och
aktningen för den svenska riksdagens
debatter, om man har den uppfattningen!
Det finns folk här på läktarna, som
kan konstatera hur det går till i denna
kammare. De ser den rådande slöheten.
Om någon tror att sådant skapar respekt
för den svenska riksdagens arbetsformer
så tror han fel!
Efter detta vill jag peka på några frågor,
som jag tror är väsentliga för demokratien.
Den första är problemet att
skapa tillfredsställande åtgärder mot administrativa
frihetsberövanden. Den enskildes
frihet får inte kränkas. Jag skall
inte här anföra några exempel. Det kan
vara tillräckligt att hänvisa till JO:s ämbetsberättelse.
Jag förstår att man i
England har funnit att JO-institutionen
i Sverige och Danmark borde vara ett
föredöme också i England. Jag finner
det vara av vikt att en riksdagens egen
ombudsman i sin ämbetsberättelse så
klart slår fast att det dagligen och stundligen
sker övergrepp mot svenska medborgare
i det fallet, övergrepp som inte
ens har stöd i gällande lagstiftning. När
man, som nu ibland sker, tar in en del
människor på sjukhus och förklarar dem
sinnessjuka, är det av största vikt att
garantier skapas för ett bevarande av
rättssäkerheten, så att dessa människor
icke mister sin frihet i oträngt mål.
Sedan vill jag säga att televisionen
ibland kommer med märkliga förslag
här i landet. En av dess ledare har t. ex.
föreslagit att TV skall få visa egna filmer.
Detta sker samtidigt som statsmakterna
genom en hård beskattning nära
nog helt omöjliggör för den svenska
filmen att existera här i landet. Nöjesskatten
för filmförevisning är nämligen
nu så hög att den gör det nära nog
omöjligt att visa film, om det skall ske
i konkurrens med televisionen. Kulturminister
Edenman har också erkänt att
det inte är lätt för enskilda människor
att hävda sig på kulturens område, och
det är det inte om de skall konkurrera
med gynnade statliga monopolföretag.
Det är alldeles klart att detta inte är
lätt, om man genom en tung beskattning
gör det svårt för en bransch att existera.
Men vad är det som drar uppmärksamheten
till sig i TV? Jo, det är bl. a. de
många bra äldre filmer som där visas.
Jag tycker att den nuvarande beskattningspolitiken
är orimlig. Utredningen
1957 rörande dessa ting förklarade bara
litet lätt att televisionens verkningar på
filmbranschen kunde inte närmare konstateras.
Det uttalandet strider direkt
mot erfarenheterna från England. Där
har man sänkt nöjesskatten för filmen
just med den motiveringen att konkurrensen
från televisionen innebär ett oerhört
starkt hot för filmindustrien.
Herr talman! Jag vill sluta med några
ord om de utrikespolitiska förhållandena.
Chrustjov yttrade i ett tal — jag tror
216 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
det var i oktober förra året — att Sovjetunionen
inte tänkte blanda sig i andra
folks angelägenheter. Men ungefär samtidigt
förklarade Mikojan att det nybildade
sjustatsområdet var någonting som
Sovjetunionen satte sig emot, en blockbildning
som man där inte ville vara
med om. Så skiljer sig alltså ord och
gärningar!
Vi har hört hur Moskvas språkrör
från denna talarstol har velat mästra oss
för den försvarspolitik vi fört, och vi har
sett hur man i sovjetryska tidningar
skrivit att det är bra att Sverige inte vidtar
den eller den rustningsåtgärden.
Men hur är det, får man kritisera de
egna rustningarna i Sovjetunionen? Är
det inte så att samme man, som sade
att Sovjetunionen inte ville blanda sig
i andra folks angelägenheter, tog som
motivering för att inte resa hit den
svenska pressens och Tidningarnas telegrambyrås
uttalanden om den ryske
regeringschefen: de vore inte tillräckligt
vördnadsfulla. Men om man inte
vill blanda sig i andra folks angelägenheter,
så bör man väl utanför våra gränser
erinra sig att vi här i landet har en
tryckfrihetsförordning. Sverige är ett
fritt land, Sveriges folk är ett fritt folk,
och vi sköter våra försvarsfrågor själva.
Vi vill inte att språkröret från Moskva
bestämmer hur vi skall handla.
I Förenta Nationerna framlades i höstas
ett förslag om att utländska journalister
inte skulle tillåtas uppspåra nyheter
i främmande länder. De skulle få
samla in nyheterna men inte uppspåra
dem. Detta förslag, som har återgivits
i senaste numret av »Journalisten», kom
bl. a. från Egypten och vann Sovjetunionens
bifall. Det antogs sedan av
sociala utskottet med en enda rösts majoritet.
Där gick alltså Sovjetunionen
emot informationsfriheten. Vad betyder
det för den svenska pressens möjligheter,
om förslaget i år går igenom i FN?
Vad betyder det när det gäller att ta
reda på vad som sker bakom järnridån?
Jo, det betyder att den journalist kan
fängslas, som försöker få fram nyheter
genom att fråga myndighetspersoner
och andra vad som sker i landet. Han
kan få fängelse för att han söker få
fram sanningen.
Det är med stor tillfredsställelse vi
erfarit att den svenske representanten
i nämnda utskott med kraft slog fast att
informationsfriheten är en förutsättning
för att folk skall kunna lära känna varandra
och en förutsättning för en verklig
demokratisk utveckling. När ärendet
om informationsfriheten skall avgöras
i FN, hoppas jag att det blir denna Sveriges
linje, inte Sovjetunionens, som
kommer att segra.
Herr HAGNELL (s) kort genmäle:
Herr talman! En sak i herr Braconiers
uppläggning här är det värt att lägga
märke till. Hans värderade partiledare
herr Hjalmarson stod som första namn
på en motion om Volksaktier. När den
motionen skulle behandlas i kammaren
nämnde jag för herr Braconiers partiledare,
att jag tänkte ta upp en debatt
om denna motion. Då gick han emellertid
ut. Detta inträffade tre gånger.
Jag sade vid det tillfället att jag inte
anser det vara någon riksdagsmans
skyldighet att lyssna till alla riksdagsdebatter,
men om en riksdagsman har
skrivit en motion och han får veta att
motionen kommer att bli föremål för debattinlägg
från en annan av riksdagens
ledamöter, då kan man begära att han
skall hålla sig inne i kammaren, såvida
han inte vill ge uttryck för översitteri.
Jag upprepar ännu en gång vad jag
sade förra gången. Jag har inte sagt att
högern är nazister. Jag sade i mitt anförande
att de konservativa kretsar i
Tyskland, som finansierade nazistiska
partiet — sådana fanns det på 20- och
30-talen, inte sant herr Braconier —
skapade denna ideologi kring Volksaktien
och Reprivatisierung, som nu det
svenska högerpartiet kommer och serverar
det svenska folket såsom ett medel
för ekonomisk demokrati.
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 217
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
Varför skapade de konservativa dessa
Volksaktier? Jo, resultatet visade sig i
»Preussag» som behärskades av tre storbanker
trots systemet med Volksaktier.
Var snäll och gå till de sakliga punkterna
i stället för att försöka med personliga
angrepp.
Så en fråga till herr Braconier!
Om högern nu säljer LKAB, som ger
samhället en inkomst på 100 miljoner
kronor om året, med vilka pengar samhället
kan betala Inlandsbanan åt norrlänningarna,
vem skall i fortsättningen
betala de utgifter som kvarstår för Inlandsbanan
och som enligt SJ uppgår
till 100 miljoner kronor? Ni måste då
höja skatten med 100 miljoner kronor
för att klara detta. Er ekonomiska politik,
som ni säger skall leda till en skattesänkning,
leder i detta fall i realiteten
till en skattehöjning för de stora medborgargrupper
som inte har råd att köpa
aktier i LKAB. De får vara med och betala
skattehöjningen och därigenom Inlandsbanan,
ty ni har inte lagt fram
något förslag om att Inlandsbanan samtidigt
skall försvinna.
Herr BRACONIER (h) kort genmäle:
Herr talman! Vill herr Hagnell påstå
att jag verkligen skulle önska, att
herr Hagnell inte vore i kammaren under
mina anföranden? När jag förra
gången skulle diskutera denna sak, sade
jag till herr Hagnell, att jag skulle ta
upp denna fråga. Tror herr Hagnell att
jag talade med tanke på att inte bli bemött?
Jag satt där nere och kunde ju
inte se, om herr Hagnell var i kammaren
eller inte.
Jag tog inte upp någon annan fråga
än den om konservatismen. Då säger
herr Hagnell följande: Det fanns tyska
konservativa för 30 år sedan som tog
intryck av nazismen. Anser verkligen
herr Hagnell att den svenska socialdemokratien
är solidarisk med de socialdemokrater
i t. ex. Tjeckoslovakien, som
gick med kommunisterna vid maktövertagandet?
-
Anser herr Hagnell det vara korrekt
upplysning att använda dessa konservativa
tyskar — från vilka den svenska
högerledaren för övrigt tagit avstånd
— som en beskyllning mot det svenska
högerpartiet.
Det är typiskt för den socialiseringsmentalitet
som präglar herr Hagnell,
att han tror, att om företagen är privata,
så undandras därmed inkomster från
staten. Beskattar inte staten de privata
företagen? Med herr Hagnells argumentering
skulle man komma fram till
att all socialisering gynnar staten därför
att staten då får inkomster, medan
staten vid privat företagsamhet inte får
några inkomster vid beskattning. Är det
den nya socialdemokratiska politiken
mot det enskilda näringslivet? Det är i
så fall upplysande att höra.
Jag tillät mig vidare att säga, att herr
Hagnell och herr Hjalmarson för några
veckor sedan i radio förde en debatt
om denna sak. Visade herr Hjalmarson
inte därmed att han inte var rädd för
en debatt i denna fråga? Kan det inte
tänkas att partiledare någon gång kan
vara upptagna av annat än att bemöta
varje kritik? Herr Hagnell fick nu en debatt
med herr Hjalmarson i radion, och
den kunde höras av radiolyssnarna.
Jag vill gärna erkänna att det var en
mycket trevlig debatt, som herr Hagnell
skötte bättre än den han för i dag
här i kammaren, när han försöker
komma åt konservatismen.
Dessutom förhåller det sig så, att förutom
högern även centerpartiet och
folkpartiet framlagt detta förslag. Förslaget
understöds alltså av tre partier,
som sammanlagt förfogar över flera röster
i riksdagen än socialdemokraterna.
Varför skall man då över huvud taget
dra in frågan om nazismen i detta sammanhang?
Herr
HAGNELL (s) kort genmäle:
Herr talman! Det är ju inte förbjudet
för herr Hjalmarson såsom ledamot av
denna kammare att i kammaren disku
-
218 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
tera de motioner, som han själv lämnat
in till kammaren. Om jag nu haft tillfälle
att under 6 minuter diskutera frågan
om Volksaktier med herr Hjalmarson
i radio, så är väl denna stora fråga
därmed inte färdigdiskuterad. Det rör
sig här ändå om en så pass stor fråga
som försäljning av samhällelig egendom
till ett värde av 8 000 miljoner kronor.
Det är tillräckligt mycket pengar för
att frågan skall diskuteras inte bara i
6 minuter i svensk radio utan också i
riksdagen.
Herr Braconier tycker tydligen inte
om att man talar om vilka traditioner
som ligger bakom idéerna om »Privatisierung»
och »Volksaktien». Är det
för bruna traditioner, så är felet inte
mitt.
Jag har inte sagt att den svenska högern
har någon anknytning till nazismen.
Jag sade att de industrikretsar
inom den tyska högern, som hade anknytning
till nazismen på 20- och 30-talen och som även finansierade den,
hade den idé som nu tas upp som ett
ekonomiskt demokratiskt medel av den
svenska högern. Går det inte att hålla
isär dessa begrepp? Varför vill ni inte
höra talas om varifrån ni hämtat er
ideologi? Era andra jämförelser hör inte
hit; jag har inte försvarat kommunismen.
Herr BRACONIER (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Hagnell vill införa
en ny ordning för riksdagsdebatterna.
Om herr Hagnell angriper så tycker han
att det är konstigt att en högertalare tar
upp hans argument utan att först ha
talat om det. Förra gången som jag bemötte
herr Hagnell, talade jag emellertid
om att jag skulle göra det.
Trots att högerledaren direkt tagit
avstånd från den tyska konservatismen
på 1930-talet, angriper likväl herr Hagnell
oss för samma tyska konservatism
och menar sedan att han kan lämna
kammaren utan att vänta på ett försvar
mot detta angrepp. Herr Lindman tog
avstånd från den rörelsen. Är det inte
mera betydelsefullt vad en partiledare
i den svenska riksdagen säger?
Vidare säger herr Hagnell att vi får
vänta tills frågan blir föremål för behandling
i riksdagen och att vi då får
se om högern står fast vid sin linje.
Tror herr Hagnell att bara centerpartiet
och folkpartiet kommer att försvara sina
motioner? Tror herr Hagnell att högern
plötsligt skall springa ifrån sin motion?
Det brukar partierna inte göra.
Herr RIMMERFORS (fp):
Herr talman! Jag har vid tre tidigare
tillfällen när jag vid remissdebatterna
stått antecknad på talarlistan andra dagens
eftermiddag, bland »dii minores»
— som herr Braconier nyss sade — låtit
stryka mitt namn, därför att modet svikit
mig. Denna gång tänkte jag att jag
skulle fresta kammarens tålamod en
bra stund; i varje fall skall jag akta mig
för att från början tala om, huruvida
jag ämnar fatta mig kort.
Bland de frågor, som förtjänar att ytterligare
beröras i årets remissdebatt,
är säkert också nykterhetsläget. Trontalets
ord om att förhållandet till främmande
makter är gott gäller inte rusdryckerna
och de andra fördärvsmakterna.
Där går striden vidare.
Så till vida har en liten ljusning i
nykterhetsläget kunnat noteras, att konsumtionen
av sprit alltjämt sjunker. Under
det sista konsumtionsåret har den
totala alkoholkonsumtionen sjunkit med
0,4 liter per år och invånare. Siffran
är nu 3,7 liter, omräknad i hundraprocentig
alkohol.
Tyvärr medger inte ens dessa sjunkande
konsumtionssiffror någon mera
varaktig optimism. Dels är de redan i
och för sig alldeles orimligt höga — de
näst högsta i Europa — dels innehåller
siffermaterialet många mörka inslag när
det gäller de stora alkoholförbrukarna,
de svårt alkoholskadade.
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 219
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
De skötsamma konsumenterna har
visserligen skurit ned sin spritkonsumtion
med cirka 15 procent under de senaste
åren, vilket i och för sig är glädjande.
Samtidigt förefaller det som om
storförbrukarna ökat sin konsumtion
med 25 procent eller däröver.
överdirektör Älmeby tror för sin
del att detta senare framför allt gäller
två grupper. Det är främst sådana som
under motbokstiden vägrades motbok
men som drack ändå. Den gruppen svarade
som vi vet under den perioden för
ungefär 75 procent av fylleriförseelserna,
trots att de saknade motbok. De fortsätter
att toppa konsumtionen. Det är
här fråga om klart sjuka människor, en
hel arméfördelning av sjuka människor
som spriten förstört. Den andra gruppen
består av sådana som under motbokstiden
tog ut högsta tillåtna ranson. Det
gällde då ungefär 12 procent av hela
antalet motboksinnehavare. De fortsätter
i samma tempo på den fria marknaden,
med den naturliga påföljden att de
alltmer förslummas.
Om nu dessa båda olyckliga grupper
från det förgångna kunde isoleras och
behandlas och botas, skulle problemet
vara ett avslutat kapitel och bilden inte
så mörk som den nu är. Faktum är
emellertid att det sker en kontinuerlig
nyrekrytering av alkoholens offer. Särskilt
påfallande är detta inom två kategorier
medborgare, Sveriges kvinnovärld
och Sveriges ungdomsvärld. Ingen
ansvarig medlem av denna kammare
kan ta lätt på den frågan, och jag är viss
om att ingen heller gör det. Det är inte
min avsikt att vid detta tillfälle ta upp
en debatt om orsaker och botemedel.
Jag är bara angelägen understryka en
enda sak i sammanhanget, nämligen
att det ligger en utomordentlig fara i
den försåtliga propaganda för ett måttligt
alkoholbruk som nu går över landet,
överdirektör Älmeby berömmer sig av
att det är den ökade vinkonsumtionen
och den intensiva vinpropagandan som
hållit tillbaka spritkonsumtionen bland
de skötsamma. Jag bestrider inte att han
kan ha rätt, i varje fall till en del. Men
herr Älmeby och hans vinentusiaster
glömmer, att massor av våra vindrickande
ungdomar och unga familjer i dessa
dagar grundlägger ett alkoholbruk, som
om tio eller femton år kommer att placera
många av dem på våra alkoholistanstalter.
Jag har tidigare från denna talarstol
varnat för denna vinpropaganda, och
jag känner mig ha anledning att upprepa
varningen i dag. Inom den av riksdagens
nykterhetsgrupper, där jag har
förmånen fungera som ordförande, är
vi djupt bedrövade för att inte säga
indignerade över denna utveckling, och
jag är viss om att precis detsamma kan
sägas om riksdagens andra nykterhetsgrupp.
Den ansvarskänsla, som efterlystes i
samband med nykterhetsreformen och
som under de första åren tog sig ganska
övertygande uttryck, tycks på sina håll
vara på avskrivning. Det är beklagligt.
Att våra statliga massmedier, radio och
TV, nu för andra gången, för att bara
nämna ett exempel, genom sina tävlingsprogram
samlar nationens intresse kring
vindrickande och vinkännedom är typiskt
för den situation vi bär kommit
in i.
Våra tidningar ger också gärna publicitet
åt ungdomsbjudningar och andra
tillställningar, där alkohol förekommer
— ju högre upp på samhällsstegen, desto
mera självklart och verkningsfullt. När
en sextonårig prinsessa häromdagen hade
sin första bal var tidningarna, även
sådana som annars inte är överdrivet
rojalistiska, angelägna om att meddela,
att ungdomarna bjudits på bl. a. champagne
och portvin. Vad skall sådant
»upplysningsarbete» tjäna till?
När en överläkare i gårdagens radioeko
intervjuades om en förfärlig olycka
i en dalasocken, där några ungdomar
svävar mellan liv och död efter att ha
druckit träsprit och glykol, tillfrågades
han av intervjuaren, hur man skulle
220
Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
kunna undvika sådana olyckor. Jag väntade
att läkaren skulle säga, att det bästa
naturligtvis är om ungdomarna över huvud
taget inte är så begivna på sprit, att
de häver i sig vad som helst. Det gjorde
han nu inte, utan han tvekade först om
svaret och sade sedan, att han tyckte att
man skulle undervisa ungdomen om faran
av att dricka giftiga saker.
Nog måste det ändå, ärade kammarledamöter,
i det läge vari vi nu befinner
oss vara en tillgång om vi kunde öka
absolutistandelen i vårt folk. En helnykter
ung människa dricker inte gärna träsprit
i tro att det är brännvin. En absolutist
löper ju heller inte risk att bli
alkoholiserad. Varför skall det vara så
svårt att klart medge detta? Låt oss ge
ungdomen god undervisning om alkoholens
faror och skadeverkningar och
låt oss framför allt ge dem goda föredömen!
Det behöver sägas om och om
igen. Det måste vara något fel med t. ex,
en ungdomsledare som inte begriper en
sådan sak. Våra tidningar har nyss återgivit
en intervju med en svensk ungdomsledare,
som menade att hans organisation
»inte hade något att invända
mot ett måttligt spritbruk». Om yttrandet
är rätt återgivet, är det hårresande
ansvarslöst. Vi måste säga varandra, att
vi har ansvar för vårt folk och vår ungdom.
Inte minst här i riksdagen har vi
satsat på ungdomsorganisationerna och
deras möjligheter att fostra vår ungdom
till fria och starka människor.
Mot bakgrunden av de mörka inslag
jag nämnt är det, herr talman, en glädje
att också få erinra om ljuspunkter
och framgångar. De kristna ungdomsrörelserna
är på frammarsch, och det
är en tillgång, eftersom »rättfärdighet
upphöjer ett folk, under det att synd
är ett folks fördärv».
Också nykterhetsrörelsen är på frammarsch
— den organiserade nykterhetsrörelsen
rapporterar ständigt stigande
medlemssiffror. Enbart MHF, som är
nykterhetsrörelsens serviceorgan för de
helnyktra i deras egenskap av bilföra
-
re, ökade nyligen medlemsantalet med
nära 21 000 på ett enda år. Beträffande
det väldiga medlemsantal som MHF nu
har är det också mycket glädjande att
konstatera, att största tillströmningen
kommer från unga kretsar. Bilden är således
inte enbart mörk. Aktiviteten är
på många håll stor och levande. Vi i den
lagstiftande församlingen får emellertid
inte glömma vårt löfte från 1954 att ge
stöd, fortsatt stöd till nykterhetsrörelsen
och till vårt ungdomsarbete.
Det är en del andra frågor jag skulle
ha önskat beröra — de är många för
övrigt men jag skall förbigå flertalet.
Antisemitismen har ju aktualiserats,
men jag har fått meddelande om att
justitieministern i morgon kommer att
besvara min interpellation i den frågan
och skall fördenskull i dag gå förbi detta
ärende. Detsamma gäller också en rad
folkmoraliska och sociala frågor, som
här ingående och sakligt behandlats av
bl. a. herrar Gustafsson i Borås, Nelander,
Fälldin, Hamrin och Svensson i
Kungälv.
Låt mig emellertid, herr talman, få
nämna ett annat bekymmer som inte varit
på tal här i kammaren annat än
möjligen i förbigående i herr Gustafssons
i Borås anförande. Det gäller en
företeelse som i likhet med den antisemitiska
propagandan har med tryckfriheten
att göra, nämligen den alltjämt
svällande floden av pornografi och
våldsjournalistik. Jag vet att ämnet anses
uttjatat och själv har jag faktiskt
varit inne på tanken, att det inte längre
lönar sig att protestera.
Rent principiellt är vi alla utomordentligt
rädda om tryckfriheten. Vi är
så rädda om den att vi inte vill se den
komprometterad. Men detta är just vad
som nu håller på att ske. Jag hör till
dem som har att varje år ta emot ett
rätt stort antal utländska gäster. En
mycket vanlig reaktion hos dessa främlingar
är en mer eller mindre kraftig
förvåning, när de går längs gatorna i
vår huvudstad, över våra tidningskios
-
Tisdagen den 2G januari 19G0
Nr 2 221
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
ker och skyltfönstren i våra tobaks- och
tidningsaffärer. Är den sedliga slappheten
så stor i Sverige, frågar man, att
detta får passera utan att väcka opposition
hos allmänheten och utlösa några
som helst kraftåtgärder från myndigheternas
sida?
Ja, vad skall man svara på en sådan
fråga? Senast i förrgår fick jag ett
allvarligt brev från en av landets främsta
industrimän, alltså en av våra egna,
som frågar varför riksdagen inte ingriper.
Smutstidningarnas upplagor
ökar — det vittnar statistiken om. Efterfrågan
stiger —- det vittnar tidningskolportörerna
om. Somliga av dem
skäms för snusket men vågar inte sluta
med saluförandet därför att kunderna
frågar efter dessa produkter. Och
jag kan försäkra ■— efter mycket färska
erfarenheter och intervjuer jag gjort
■—■ att det inte bara är senila gubbar
som frågar efter dem.
Inkomstbortfallet för dessa köpmän
blir heller inte obetydligt, om de skulle
slopa alstren i fråga. Smutstidningarna
kostar i regel mellan 1 och 3 kronor
per styck, vilket innebär en bra
slant i försäljningsrabatt för var och
en. Men det är inte bara upplagorna
och efterfrågan som ökar — fräckheten
hos producenterna ökar också.
Jag skall inte trötta kammaren eller
utmana anständigheten med att citera.
Det förhåller sig med den här litteraturen
som med all annan smörja: ju
mer man rör i den desto mer luktar
den. Men både jag själv och de som
skickat mig provexemplar av denna flora
på sistone har konstaterat, att även
ett bottenläge tycks kunna underskridas.
I det mesta jag har läst prisas
otroheten och äktenskapsbrottet i olika
variationer.
Nu är frågan om samhället tolererar
denna utveckling hur länge som helst,
om justitiedepartementet har resignerat
när det gäller varje möjlighet till andlig
och kulturell renhållning? Denna defaitism
oroar mig. Det har sagts att la
-
gen inte behöver skärpas och jag tror,
att den nuvarande lagen om skrifter
som sårar tukt och sedlighet är tillräcklig,
om den tillämpas. Jag hemställer
emellertid till herr justitieministern
att verkligen ingripa något oftare än
som hittills skett. Jag skulle tro att
några väl motiverade indragningar av
skabrösa tidskrifter nu och då skulle
dämpa lusten något hos dessa tryckfrihetens
marodörer att satsa nya
pengar och bara gå på i ullstrumporna.
Sedan får det nog bli en sak för den
svenska allmänheten att ta död på den
här ohyran på samma sätt som vi för
några årtionden sedan avlivade Fäderneslandet.
Det borde bli en folkresning
mot hela smuts- och våldslitteraturen —
ty det är inte bara fråga om pornografi
•—■ en inköpsstrejk och en bojkott av
distributionen. Flertalet av återförsäljarna
skulle sannolikt, trots inkomstbortfallet,
hälsa detta med glädje. Vi
skall satsa på bättre tidskrifter i stället
och hålla dem skadeslösa.
I fråga om det sociala området vill
jag allra sist -— och det skall verkligen
ske kort — antyda en angelägen uppgift
för det ingångna 60-talet. Jag tänker då
på vårduppgifter av olika slag. Det är
möjligt att vi, som sitter i den socialpolitiska
kommittén, kan komma fram
till sådana slutsatser, att vi på några
områden kan förenkla administrationen
och förbilliga driften. Jag kommer i
varje fall att med stor omsorg söka efter
varje sådan möjlighet. Det har ingenting
att göra med bristande ansvar
för den verkliga nöden. Beträffande den
instämmer jag helhjärtat med herr
Svensson i Kungälv. Fn sak är jag emellertid
också på det klara med redan nu:
det kan inte gärna under överskådlig
tid bli fråga om att inskränka våra åtaganden
inom sjukvården.
Den svenska mentalsjukvården är alltjämt
ett samhällets sorgebarn. Antalet
medborgare som lider av psykiska konflikter
tycks öka varje år. Vi vet också
att ett större antal mentalt sjuka
222 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m.
människor än förr kan få varaktig bot
och återföras till sina hem och sitt arbete.
I det läget är det oerhört beklagligt,
att våra vårdresurser är så ytterligt
begränsade. Det gäller för övrigt
inte bara mentalsjukvården utan även
kroppssjukvården.
Aktuell i det sammanhanget är ju
också den alltjämt alarmerande sjuksköterskebristen.
Den har påtalats av
flera talare här i remissdebatten. Skälen
till sköterskebristen är flera. Lönesättningen
hör naturligtvis dit. Den som
själv haft tillfälle att åtnjuta vård på
något av våra sjukhus vet hur maktpåliggande
och krävande sjukvårdspersonalens
arbete är. Hur mycket man än
talar om yrkesmedvetande i stället för
det gamla talet om kall och kallelsemedvetande,
är jag övertygad om att det alltjämt
behövs en god del idealitet för att
i dagens läge stanna i denna vårduppgift.
Man bör respektera den tillgång
vår sjuksköterskekår och vårdpersonalen
i övrigt utgör, men man skall inte
utnyttja den till bristningsgränsen. Det
är inte rätt att göra det, det är inte
ens klokt att göra så.
Här har tidigare i debatten nämnts
sambandet mellan sjuksköterskebristen
och sambeskattningen. Vi emotser ett
Kungl. Maj :ts förslag till en radikal och
verklig lösning av hela sambeskattningsproblemet.
Personligen undrar jag,
om vi inte skulle kunna föregripa en
totallösning av denna svåra avvägningsoch
rättvisefråga genom en dellösning.
Om vi exempelvis undanröjde eller i
väsentlig grad reducerade sambeskattningens
verkningar enbart för de gifta
sjuksköterskorna, skulle otvivelaktigt
många av de 8 000 sjukvårdsutbildade,
som nu inte är i tjänst, göra ansträngningar
för att kunna återvända till arbetet.
Som läget nu är innebär det ofta
en direkt förlust att avlöna hemhjälp
och bibehålla arbetet. Att på det sättet
bryta ut en enda kategori och lösa
dess beskattningsfråga för sig, skulle då
helt och hållet motiveras med det aku
-
m.
ta krisläge vari sjukvården befinner sig.
Sedan väntar vi på en totallösning av
hela problemet.
I en rad andra frågor av socialetisk
eller annan innebörd vill också folkpartiet
och dess enskilda riksdagsledamöter
under denna riksdag lämna bidrag
till ett konstruktivt samhällsbyggande.
Häri instämde herrar Gansmoe (h),
Gustafsson i Borås (fp) och Ågren (fp).
Herr HEDIN (h):
Herr talman! Sverige tillhör världseliten
i många avseenden, vilket vi har
anledning att både vara tacksamma för
och stolta över. I en del fall har vi dock
ingen anledning att vara stolta. Jag tänker
bl. a. på det som herr Rimmerfors
berörde, den dåliga litteraturen och
pornografien och allt vad det för med
sig. Jag vill helt instämma i vad han
sade om det.
Jag vill gå in på en annan sak. Vårt
totala skattetryck är i världstopp och i
ännu högre grad gäller det vårt direkta
skattetryck. Därom tycks inga delade
meningar råda, även om vi inte är helt
ense om den exakta ordningsföljden och
tvistar om decimaler och metoder i jämförelserna.
Jag tänkte här beröra en sida av det
höga skattetrycket som inte så ofta tas
upp i debatten, i varje fall inte från
denna talarstol. Jag tänkte försöka analysera
vilka negativa verkningar ett
högt skattetryck kan ha på det folkmoraliska
området. Den starka progressiviteten
verkar utan tvekan negativt på
arbetsviljan. »Det lönar sig inte att arbeta»
är ett ganska vanligt uttryck.
»Sträng», som i detta fall får symbolisera
regeringen, »tar pengarna.» Man
vill inte ta något extraarbete. Man vill
i stället inskränka sin arbetstid så mycket
som möjligt. Man anser att den materiella
vinst man gör inte är värd den
ökade arbetsinsatsen. Den inställning
som jag här försökt åskådliggöra är
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 223
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
ingalunda en företeelse främst bland
de högre inkomsttagarna utan ganska
allmän i de vanliga inkomstlägena.
Jag skall inte gå in på den negativa
verkan en sådan inställning har för vår
samlade produktionskapacitet — en fråga
som annars inför de vidgade marknaderna
i Europa har större intresse än
någonsin tidigare. Jag skall i stället beröra
en annan negativ sida. Det kan föra
med sig en negativ syn på vårt arbete.
Arbetet, vare sig det utförs huvudsakligen
med handen eller med hjärnan,
blir lätt något mindre väsentligt eller i
varje fall endast ett medel för att åstadkomma
så mycket fritid som möjligt och
för att kunna uppnå högsta möjliga materiella
standard. För att arbetet — intellektuellt
eller manuellt — skall få någon
verklig mening måste man se det
som ett uttryck för tjänande. Genom ett
arbete är jag mina medmänniskor till
tjänst, inte bara mina närmaste utan alla
andra, som på ett eller annat sätt är
beroende av att det arbete jag är satt
att sköta verkligen blir skött så bra som
möjligt, d. v. s. så långt mina förutsättningar
når. Man kan också uttrycka
denna syn på arbetet som ett förvaltaransvar.
Under den tid jag vandrar
här på jorden får jag som förvaltare
ta hand om en tjänst, ett företag — stort
eller litet. Jag har ett personligt ansvar
inför mina medmänniskor och i sista
hand inför Gud för hur jag sköter min
förvaltning, hur jag förvaltar mitt pund.
Även för dem som inte kan lägga de
kristna aspekterna på arbetet torde förutsättningarna
för verklig trivsel, för
äkta arbetsglädje vara att arbetet ger
gemenskap med medmänniskor, som på
ett eller annat sätt får nytta och glädje
av andras arbetsinsatser. Den synen kan
man givetvis ha både som företagsledare
och anställd. Skattetänkandet, som
blir en följd av ett högt skattetryck, är
till den del det påverkar arbetslusten
utan tvivel en fara för den syn på arbetet
som skapar verklig arbetsglädje.
Det höga skattetrycket inverkar oför -
delaktigt på deklarationsmoralen. Det
är alldeles uppenbart att ju högre skattetrycket
är desto starkare måste frestelsen
vara att försöka undanhålla inkomst
från beskattning. I en artikel i
Folket i Bild, som för övrigt påtalades
här i går av herr Mellqvist, anges att
det rör sig om en eller annan miljard
i bortfallna skatteinkomster • enligt
stadsfiskal Glas’ åsikt. Jag kan inte underlåta
att kraftigt reagera mot artikelns
sätt att misstänkliggöra en viss
grupp av medborgare, nämligen företagarna.
Att skattefusk förekommer är
alldeles uppenbart och att det bör beivras
är självklart, men att som i artikeln
mer eller mindre över en kam utpeka
företagarna som skattesmitare är milt
sagt ohederligt. Det torde inte vara möjligt
att med någon grad av säkerhet uttala
sig om varken hur stor omfattning
skatteflykten har eller om den förekommer
i större utsträckning hos en viss
kategori medborgare än hos andra.
Även om det skulle förhålla sig så, att
ett relativt stort antal skattskyldiga försöker
att undslippa beskattning av en del
eller i undantagsfall av hela inkomsten,
har man all anledning att förmoda, att
det övervägande flertalet av både företagare
och löntagare fullgör sina förpliktelser.
För dem är det av vitalt intresse,
att de inte, därför att de inrymmes
i en viss grupp, blir misstänkliggjorda
i detta avseende. För varje skattskyldig
som fullgör sina åligganden är
det också ett vitalt intresse att skattebördorna
inte blir orättvist fördelade
på grund av att andra skattskyldiga undandrar
sina inkomster från beskattning.
Vårt skattesystem här i landet är oerhört
invecklat. Skattelagarna är både
många och svårtydbara. Oklara punkter
blir klara först efter hand som prejudikat
i ena eller andra riktningen skapas.
Att företag och enskilda med anlitande
av taxeringsexperter använder
sig av de möjligheter som ryms inom
skattelagarnas ram för att få så låg skatt
224 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
som möjligt är självklart, men det tycks
ofta i debatten anses som undansmusslande
av inkomster. Skattefusk — att
underlåta att ta upp en del av sin inkomst
eller att vidtaga andra åtgärder
som strider mot gällande skattelagar -—
kan däremot självfallet aldrig försvaras.
Tyvärr har man dock anledning förmoda
att uppgifter om att så sker i allt
större utsträckning hos både löntagare
och företagare är riktiga och att allt
fler utan vidare moraliska betänkligheter
medvetet söker att i egentlig mening
undanhålla stat och kommun skatt. Det
är i så fall en förklarlig följd av det höga
skattetrycket och är utomordentligt
beklagligt, då det undergräver moralen
inte bara i detta speciella avseende utan
i största allmänhet. För den som inte
liar några moraliska betänkligheter
emot skattefusk kan det inte gärna te
sig mindre moraliskt betänkligt att bryta
även mot andra lagar.
Genom ett högt skattetryck skapar
man dessutom en allmänt avog inställning
till statsmakten, som kan få olämpliga
följder även på andra områden än
skatteområdet. Staten, som borde uppfattas
positivt som den makt som hjälper
medborgarna att upprätthålla rättssamhället,
som ger oss möjligheter till
god utbildning o. s. v., symboliseras i
stället lätt som hydran, som i alltför
hög grad ingriper på den enskildes personliga
intresseområden.
Om man förutsätter att det är riktigt,
att det höga skattetrycket dels negativt
påverkar arbetslusten, dels försämrar
skattemoralen, frågar man sig vilka vägar
man kan välja för att motverka dessa
förhållanden. Den nyss åberopade
publikationen pekar på skärpt deklarationskontroll
och menar för övrigt att
hela vårt nuvarande skattesystem är
olämpligt bl. a. på grund av att det bygger
på en felaktig grund, en illusion —
nämligen den om den absoluta ärligheten.
Skärpt taxeringskontroll, som under
de senaste åren införts i stor utsträckning,
är i och för sig ingenting
att säga om, men det måste finnas en
gräns. Alltför långtgående kontroll ökar
ytterligare den atmosfär av misstänksamhet,
som sedan länge har förmärkts
och som knappast uppmuntrar till ärlighet.
Som jag ser saken är det positiva
i nuvarande system just att det
bygger på ärlighet och på att medborgarna
skall känna ett personligt ansvar
för sitt handlande. Det torde vara uteslutet
att få någon hundraprocentig
kontroll. Ett lämpligt avvägt stickprovsförfarande,
som nu tillämpas i
vissa fall, torde vara tillräckligt effektivt.
Att en ökad kontroll skulle påverka
arbetsviljan i positiv riktning är givetvis
uteslutet.
Den säkraste vägen att ta bort de här
redovisade nackdelarna av det höga
skattetrycket är självfallet att minska
främst den progressiva skatten. Att en
rejäl skattesänkning ingalunda på litet
längre sikt behöver innebära minskade
statsinkomster utan kan leda till motsatsen
har vi moderna exempel på bl. a.
från Västtyskland. Den stimulerande effekt
på arbetslivets område, som en
skattesänkning innebär, har i praktiken
visat sig kunna vara avsevärd.
Oberoende av vilket skattetryck vi
har kommer troligen alltid visst skattefusk
att förekomma. Ett mera långsiktigt
sätt att motverka detta är att stärka
den allmänna moralen. Här kommer ett
helt komplex av tänkbara åtgärder in i
bilden. Jag vill i detta sammanhang bara
peka på en gedigen och positiv kristendomsundervisning
i våra olika skolor.
Ur statens synvinkel bör det vara
angeläget att det kristna inflytandet i
samhället får så stort rum som möjligt.
Kristendomen är visserligen inte i
främsta rummet en morallära utan en
lära om och tro på personlig frälsning,
men för den som vill ta sin kristendom
på allvar finns inte något rum för falskdeklaration.
Dels strider sådan mot Tio
Guds Bud, dels har Jesus själv i Den
Heliga Skrift givit alldeles speciellt klara
besked på den punkten, när han i
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 225
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
fråga om skattepenningen säger: »Given
kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud
vad Gud tillhör.»
Herr Gansmoe (h) instämde i detta
anförande.
Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):
Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
nämnde i sitt anförande den sociala
verksamheten i kommuner och städer.
Jag skulle inledningsvis vilja understryka
en sak, som han var inne på,
nämligen den frivilliga hjälpverksamheten.
Vi måste uttala vår tacksamhet mot
alla de sammanslutningar — jag skall
inte nämna någon särskild —• som på
olika sätt bidrar med hjälparbete. Hjälpbehovet
är inte täckt överallt, utan det
finns och kommer alltid att finnas grupper
i samhället, som måste ha stöd. Då
är givetvis de frivilliga insatserna värda
en hel del. Radiohjälpen är ett strålande
bevis på vad som kan åstadkommas.
Alla dessa miljoner som genom radion
insamlats till olika bortglömda
grupper, som samhället inte hunnit ta
reda på än, har inneburit en ordentlig
hjälp för många och en god insats i
vårt samhällsarbete vid sidan av den
sociala välfärd, som vi numera har i
vårt land.
Jag begärde emellertid ordet för att
beröra ett annat avsnitt, som jag tror
inte har uppmärksammats här i debatten.
Denna fråga har inte politisk innebörd
utan ett mera allmänt intresse.
Utvecklingen inom trafiken kännetecknas
av en fortgående ökning av antalet
vägtrafikolyckor räknat på 1 000
personer av medelfolkmängden, d. v. s.
en ökad risk för den enskilde att råka
ut för olycka som medför person- eller
egendomsskada. Antalet vägtrafikolyckor
ökar i snabbare takt än befolkningen.
I förhållande till antalet registrerade
fordon är utvecklingen jämnare. Den relativa
olyclcsfrekvensen har under 1950-talct knappast undergått några förändringar.
Detta är dock en klen tröst, då varje
år mellan 900 och 1 000 människor får
sätta livet till i trafiken och 20 000 blir
mer eller mindre skadade vid 50—60 000
trafikolyckor. Förutom mänskligt lidande
kostar också dessa olyckor samhället
stora summor; belopp på upp till en
miljard kronor om året — om man medräknar
direkta och indirekta produktionsförluster
— har nämnts.
Det är tydligt att det både av humanitära,
sociala och samhällsekonomiska
skäl är angeläget att bekämpa trafikolyckorna.
Forskningen om olyckornas
orsaker har inte tillräckliga ekonomiska
resurser, varför det sakmaterial som
propagandan och upplysningen skall
bygga på är mindre omfattande än vad
det borde vara. Det är alltså ett oeftergivligt
krav på större trygghet på gator
och vägar att forskningen erhåller större
anslag, så att vi får reda på roten
till det onda.
Ett känt förhållande är att moderna
vägar skapar större trafiktrygghet. Visserligen
kan de flesta olyckorna skyllas
på mänskliga brister, men eftersom vi
aldrig kan komma från dessa brister
måste vi kompensera dem. Detta kan
ske genom bl. a. trafiksäkrare fordon
och vägar.
Den nya vägplanen visar, hurusom
det på vägar nära sammanfallande med
det föreslagna riksnätet år 1956 inträffade
cirka 9 000 trafikolyckor, varav
280 med dödlig utgång. Hade vägnätet
varit utbyggt till den standard, som delegationen
för översiktlig vägplanering
föreslår, skulle olyckorna nedgått med
nära hälften och dödsolyckorna likaså.
Trafikpolisens närvaro i trafiken är
ytterligare ett villkor för trygg trafik.
Bl. a. har Mossbergsutredningen visat,
hur olycksantalet kan bringas att sjunka,
om trafikövervakningen effektiviseras.
Bättre resurser krävs alltså för statspolisens
trafikövervakande uppgift.
Bland olyckorna finns ett antal, som
är särskilt upprörande. Jag tänker på
sådana olyckor som förorsakas av alko
-
15 — Andra kammarens protokoll 1900. Nr 2
226 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
holpåverkade personer. Naturligtvis
gäller det att i första hand bekämpa
kända orsaker till olyckor, och alkoholpåverkan
är en sådan känd orsak.
Antalet misstänkta för brott mot trafiknykterhetsbestämmelserna
under förra
året torde uppgå till omkring 14 000
— en skrämmande siffra. Det betyder
att varje dag året runt grips här i landet
40 personer som misstänkta för rattfylleri.
I den allmänna debatten sägs att omfattningen
av de alkoholbetingade olyckorna
är så ringa; bara 3 procent enligt
den officiella statistiken. År nu detta i
själva verket så få olyckor? 1953 års
trafikutredning tog upp denna fråga.
Man visade på att i 6 procent av dödsolyckorna
var motorföraren alkoholpåverkad.
Och Sven Wahlgrens analys av
de svenska trafikdödsfallen, som gjorts
på uppdrag av Nordisk kirurgisk förening,
visar att då det gäller 222 dödsolyckor
i trafiken har spritpåverkan varit
huvudorsaken i 36 fall, d. v. s. i 16
procent av fallen.
1949 års trafiknykterhetsutredning
kom år 1953 med ett stort betänkande
i trafiknykterhetsfrågan. Dess förslag
har inte lett till någonting annat än en
sänkning av den nedre straffbarhetsgränsen
från 0,8 till 0,5 promille alkohol
i blodet. I stället har en ny trafiknykterhetsutredning
tillsatts. Vad har
det blivit av den? Det här är en så allvarlig
fråga och hänger så intimt samman
med vårt folks trygghet, att vi
måste skynda oss att vidtaga åtgärder
så att ingen alkoholpåverkad uppträder
i trafiken. Bättre trafikövervakning med
rätt för polisman att genom stickprov
pröva trafikanternas nykterhet skulle
säkert ha en förebyggande effekt, ökad
risk för upptäckt skulle avhålla mången
påverkad från att sätta sig vid ratten.
Numera kan man lätt pröva nykterheten
genom att ta prov på utandningsluften
med den apparatur som polisen har.
Körkortskontrollen är en annan fråga
i trafiknykterhetssammanhanget. De
nya reglerna har väl ännu inte börjat
verka, men målsättningen måste vara
att den som är opålitlig i nykterhetshänseende
förhindras att erhålla eller
inneha körkort.
Med dessa ord har jag, herr talman,
velat fästa uppmärksamheten på vägtryggheten,
som är en angelägenhet för
hela vårt folk. Verklig trygghet i trafiken
kan vi inte få utan att alla trafikanter
accepterar kravet på absolut nykterhet
i trafiksammanhang. Lagen bör
också utformas så, att den ger eftertryck
åt detta krav.
Herr ÅHMAN (fp):
Herr talman! Landsbygdens och jordbrukets
problem har tagit ovanligt litet
utrymme i denna remissdebatt, vad det
nu kan bero på. Det kan väl knappast
bero på professor Hansens verklighetsfrämmande
nyårsförkunnelse — ingen i
denna kammare torde ta hans resonemang
på allvar, om man ser till dess
verkliga innebörd, och det torde vara
sällsynt att någon utanför kammaren
gör det. Kan det måhända bero på en
omorientering hos ett visst parti? Eller
beror det på att man anser att den minskade
landsbygdsbefolkningen inte har
så stora problem som man behöver ta
hänsyn till? För min del anser jag att
just den omständigheten, att landsbygdsbefolkningen
minskar, medför att
vi på allvar måste ta itu med landsbygdens
problem, och jag hoppas att jordbruksministern
skall med all den kraft
som erfordras göra detta. Även kommunikationsministern
har ett betydande
ansvar i detta sammanhang, nämligen
när det gäller landsbygdens kommunikationer.
Många av de problem, det här gäller
har tidigare berörts. Man har talat om
de svårigheter som lanthandeln och den
övriga privata handeln kämpar med.
Vi får väl hoppas att handelns organisationer
ser till, att det står klart för
landsbygdens allt mindre befolkning att
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 227
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
det ligger i dennas eget intresse att
lanthandeln får fortsätta att verka under
så gynnsamma villkor som möjligt.
En sak det allmänna eventuellt borde
försöka öva inflytande på är den kringföringshandel
som alltmera florerar och
som är en fara för den fasta handeln
på landsbygden. Att Kooperativa förbundet
där går i spetsen är en sak, men
i övrigt bör det ju vara fri konkurrens
mellan olika typer av affärsverksamhet.
Nog förefaller det många underligt att
det tidigare när det var svårt att ta sig
fram till affärerna skulle behövas tillstånd
för en nasare med ett knyte på
ryggen att driva kringföringshandel men
att det nu när kommunikationerna är
så goda får florera en oerhört utbredd
nasarhandel per bil.
Här har tidigare något berörts möjligheterna
till glesbebyggelse på landsbygden
och hurusom de olika småpåvarna
vid tillämpningen av byggnadslagstiftning
och byggnadsförordningar
försöker hindra lämplig glesbebyggelse
och i många fall gör det omöjligt för
folk att bosätta sig på landsbygden. Detta
är ett problem som statsmakterna borde
ägna viss uppmärksamhet.
När det gäller glesbygdernas vägnät
räknar vägmyndigheter hur många tusen
människor som bor längs den vägen
och hur många tusen människor som
finns i det och det samhället. Dessa
beräkningar blir ofta avgörande för om
man får bygga en ny väg, vilket numera
sällan sker, eller bättra på en väg.
Det är naturligtvis av oerhört stor betydelse
för landsbygden att man förbättrar
åtminstone det vägnät som finns.
Jag vill uppmana kommunikationsministern
att vid fördelningen av vägmedlen
inte alltför mycket inskränka
anslagen till förbättring av de mindre
vägarna på landsbygden. Såsom i ett
tidigare inlägg berörts kan lastbilarna
inte utnyttjas utan att vägarna har god
bärighet. Om man utan att göra större
ombyggnader såg till att broar och vägbanor
bar upp en tyngre trafik så skulle
lastbilarna kunna göra helt annan tjänst
än vad de nu gör. Med de bestämmelser
som nu utfärdats om olika vägars högsta
tillåtna belastning får lastbilarna antingen
köra med underlast, vilket givetvis
betyder misshushållning, eller också
med den last de är avsedda att bära
och i senare fallet riskerar man ju böter.
Det är ett oekonomiskt tillstånd
med så låg bärighet på de mindre vägarna
som nu.
Dessutom bör kommunikationsministern
beakta att när man lägger ner
järnvägar så är det meningen att de
skall ersättas med landsvägar. Detta
kan nog vara gott och väl om man
drar upp en ny väg i nära anslutning
till den nedlagda järnvägen. Men även
då bör man komma ihåg att man innan
järnvägen lades ner kunde forsla gods
i mindre enheter på fordon med mindre
hjultryck till järnvägsstationerna men
att lastbilarna nu skall ha möjlighet att
köra med större last direkt ut på småvägar
som har anslutning till den nya
stora ersättningsvägen.
Skördeskadorna och samhällets bistånd
åt jordbrukare som på grund av
väderleksförhållandena råkat ut för
skördekatastrof eller i varje fall fått så
pass liten skörd att driften inte går
ihop, är en sak vi också är nödsakade
att ägna uppmärksamhet. Det är nödvändigt
att jordbrukaren får så kraftigt
stöd i en eller annan form att han kommer
över de svårigheter ett sådant läge
försätter honom i. Man kan diskutera
skäligheten av stödåtgärder i form avbidrag
eller lån. Jag anser dock att de
bör jämföras med den arbetslöshetslijälp
som de arbetslösa får uppbära
när de råkar mista sin sysselsättning
och utkomst. Det är nödvändigt att denna
fråga löses i princip. Jag vill hemställa
att jordbruksministern lägger
verkligen allvar i försöket att göra
detta.
Olika förslag har framkommit för att
lillgodosc dessa behov. Det har föreslagits
skördeförsäkring. Jordbrukarna i
228 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
stort har varit tveksamma mot den linjen,
kanske i första hand på grund av
de dryga kostnaderna. I de kalkyler för
jordbrukets lönsamhet som utarbetades
vid den senaste uppgörelsen fanns inte
utrymme för dylika försäkringspremier.
Då jordbrukarna därtill enligt dessa
kalkyler inte har uppnått den jämställdhet
som förutsattes i 1957 års beslut
utan släpar efter i inkomstutvecklingen
med flera tusen kronor förstår man att
jordbrukarna av rent ekonomiska skäl
måste ställa sig tveksamma till denna
sak.
Det finns många andra faktorer att ta
hänsyn till. Riskerna är olika för jordbruk
av olika storlek. De större, högrationaliserade
jordbruken kan vid en
väderlekskatastrof inte klara av bärgningen
av skörden med den begränsade
arbetskraft som står till förfogande. De
mindre jordbruken lyckas däremot på
ett eller annat sätt klara in skörden relativt
oskadad. Det är ju givet att dessa
mindre jordbrukare då är tveksamma
när det gäller att betala premier till en
skördeskadeförsäkring, som de kanske
inte skulle få så mycket nytta av. De
skulle få betala för andra jordbrukare.
Här liksom på andra håll beror det
också mycket på den individuella omtanken
bos jordbrukarna. En del anstränger
sig till det yttersta, en del gör
betydligt mindre. Alla dessa problem
gör, att lösningen med en skördeskadeförsäkring
enligt tidigare framförda
principer nog inte är genomförbar.
Det finns ju förslag om skördeskadekonton
och om vinst- och förlustutjämning.
Båda delarna vore naturligtvis
utomordentliga lösningar i synnerhet
för de jordbrukare som varit i gång några
år och har möjlighet att sätta av pengar
till skördeskadekonto. Beträffande
vinst- och förlustutjämningen kan det
■sägas, att denna lösning har större betydelse
för de relativt nya jordbruken.
I remissdebattens slutskede vill jag
göra några reflexioner i anledning av
vad som här förekommit. Frågan om
television vid remissdebatten har återkommit
i flera sammanhang. För min
del anser jag att vi, även om det blir
olägenheter för riksdagens arbete, får
finna oss i att den stora allmänheten
får möjligheter att på ett eller annat
sätt följa debatten. Det hela skulle kanske
läggas upp efter helt andra principer,
som inte alltför mycket gav tillfälle
till missbruk för de mest tränade demagogerna
utan gav en riktigare bild av
vad de olika partierna vill. Televisionen
skulle ge en riktigare bild av hur man
ser på den framlagda budgeten och de
problem som varit och är aktuella vid
en riksdagsbehandling. Man bör således
kunna finna en lämpligare form. Vi torde
dock inte kunna komma ifrån ett
samarbete.
Man gör vissa reflexioner när man
ser på den slagordning som kan skönjas
vid årets valrörelse — remissdebatten
är ju den första upptakten. När man
tänker på bakgrunden till det nuvarande
politiska läget och den nuvarande
politiska debatten kan man fråga sig,
om folkpartiet i fortsättningen skall
driva en utjämnande samarbetspolitik
och till varje pris försöka åtstadkomma
ett samarbete vid frågornas behandling,
eller om man även i detta parti skall
gå över till ett rent taktikspel.
Om man ser på bakgrunden till den
senaste politiska utvecklingen och särskilt
förberedelserna för pensionsfrågans
lösning, kan man kort och gott
konstatera, att det arbete som folkpartiet
lade ned på att åstadkomma en
enande gemensam linje som alla meningsriktningar
hade möjlighet att få
inflytande över var fullständigt fruktlöst.
Att nu den Erlanderska regeringen
lurade de övriga deltagarna när det gällde
den första diskussionen av problemet
kunde nog de flesta förutse som känner
taktiken på det hållet, men man har
anledning att fråga sig om det var riktigt
och fördelaktigt för det borgerliga
tänkesättet att uppträda som centerpar
-
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2
229
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
tiet och högern gjorde när de gick tillsammans
för att diskutera problemen
men sedan av taktiska skäl intog en
rent negativ ställning till denna fråga.
Frånsett hur man för övrigt ser på
problemet förefaller det mig fullständigt
otänkbart, när en stor del av löntagarna
hade sin tjänstepensionsfråga
ordnad, att de andra löntagarna skulle
låta nöja sig utan någon som helst
tjänstepension. Om högern och centerpartiet
här hade uppträtt hederligt och
gemensamt skapat ett alternativ till det
socialdemokratiska förslaget, skulle vi
i dag ha kunnat ha ett tjänstepensionssystem
som varit mer tillfredsställande
både för dem som skall betala och för
dem som skall uppbära tjänstepensionerna
och dessutom tillfredsställande
ur rent politisk synvinkel.
Jag hörde med stort intresse i går
kväll herr Antonssons analys av läget
och problemen och fann den i stort sett
riktig, men jag kunde inte följa herr
Antonsson i hans slutledning, att det
på grund av högerns extrema inställning
till olika problem inte finns möjligheter
för en samverkan mellan de
tre borgerliga partierna. Till det vill jag
säga, att de principiella skillnader som
finns mellan dessa tre partier är oerhört
mycket mindre än skillnaden i
principiell inställning mellan bondeförbundet
och socialdemokraterna när de
bildade koalitionsregeringen. Däremot
anser jag att det knappast är klokt eller
riktigt av de borgerliga partierna att
göra ett regeringsalternativ och lägga
fram det för väljarna. I valrörelsen bör
givetvis de olika partiernas åsikter komma
fram, och så får man vädja till väljarna
om stöd för sina synpunkter i
respektive partiprogram. Enligt min
mening finns det goda möjligheter att
åstadkomma ett regeringsprogram om
de borgerliga partierna vinner valet.
Det problemet är avsevärt mycket mindre
än det socialdemokraterna och bondeförbundet
på sill tid hade, när de
skrev ett regeringsprogram.
Herr WACHTMEISTER (h):
Herr talman! Det är med en viss beklämning
man tar del av försvarsministerns
åtgärd att genom att avvisa marinplan
60 fortfara med att sncdbelasta avvägningen
mellan våra olika försvarsgrenar.
Det är alldeles givet att vi inte
kan ha ett hur starkt försvar som helst.
När vi nu kommer underfund med att
den försvarskedja vi vill ställa upp kring
vårt land väger för tungt, då gäller det
att ta bort övervikten. Det borde då vara
ganska självklart att man inte tar bort
denna genom att ge sig på en enda länk
utan att man bör fila något så när jämnt
på alla länkarna, på alla försvarsgrenarna.
Det är svårt att pruta överallt, men
jag kan inte förstå att det kan vara riktigt
att bara ge sig på marinen. Jag har
ingen anledning att här ge mig in på
några detaljer i marinplan 60 eller fjärde
huvudtiteln. Vi får tillfälle att behandla
denna fråga litet senare under
riksdagens gång, men jag kan inte underlåta
en del allmänna reflexioner.
Redan nu kan vi förutsätta att i ett
kommande storkrig vårt land kommer
att bli utsatt för en serie mer eller mindre
avsiktliga neutralitetskränkningar. Vi
vet redan nu att Östersjön kommer att
bli en oerhört viktig krigsskådeplats. Vi
vet också att man i ett annat land har
en särskild skola för utbildning i strid
i skärgård av just vår typ. Om man tänker
på allt detta kan jag för min del
absolut inte förstå den inställning som
försvarsministern har intagit gentemot
marinen. På en oviss framtid skjuter
han anskaffandet av de för krig i skärgården
så viktiga pansarkanonbåtarna.
Ett nytt vapen kan inte inta sin plats
i riksförsvaret utan att dess insättande
har föregåtts av en grundlig utbildning
av den trupp som skall betjäna detsamma.
Det är ganska självklart att det under
själva utbildningsskedet kommer att
bli litet dyrare, om inte andra viktiga
utbildningsgrenar skall eftersättas, om
inte effektiviteten tillfälligt skall nedgå.
Just inom marinen kommer robotvap
-
230 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
nen att spela en mycket stor roll, men
lika fullt får marinen icke något anslag
till utbildning med dessa vapen. Försvarsministern
säger att utbildningen
skall få rum inom det vanliga, gamla
anslaget, vilket måste få till följd att
man på något annat viktigt område
måste eftersätta utbildningen.
Här om någonstans skulle väl 2,5-procentsanslaget
för teknisk fördyring vara
på sin plats, och då borde det gå mycket
väl att förena robotvapenutbildning
med normalutbildning.
Om jag har haft svårt att följa försvarsministerns
tankegångar när det
gäller marinen så har jag haft så mycket
lättare att följa honom när han nu
beslutat sig för att nedlägga tidskriften
Kontakt med krigsmakten, och det är
bara att hoppas att det statsutskott, som
för ett år sedan ansåg en nedläggning
omöjlig, i år följer departementschefens
goda föredöme och tänker om. Man hade
kanske väntat sig att försvarsministern
vis av höstens erfarenhet givit sig på
hela presstjänsten, men vi får väl hoppas
att besparingsutredningen för krigsmakten
tittar litet närmare på den saken
liksom också på stabs- och förvaltningsorganen,
som har en märklig förmåga
att svälla. Alla minskningar inom
fjärde huvudtitelns ram går bara ut över
de stridande trupperna; staber och förvaltningsorgan
bara växer.
Det finns på fjärde huvudtiteln ett
anslag upptaget på 450 000 kronor för
anskaffning av krigskartor. Jag tror inte
att krigsdugligheten skulle nedgå nämnvärt
om man av detta anslag tar ett par
kronor för inköp av en europakarta med
handelsvägarna inlagda. Denna kunde
hängas upp i försvarsministerns tjänsterum.
Vi kunde gärna köpa en till för
uppliängning hos överbefälhavaren. Om
dessa båda herrar skulle studera kartan,
skulle de komma underfund med att 97
procent av hela vår import är bundna
till sjövägarna och att vi näringsgeografiskt
sett är en ö. De kanske då också
kunde betänka att våra marktruppers
rörlighet avtagit i takt med den ökade
motoriseringen. Detta kan låta paradoxalt,
men det är faktiskt så att ju
längre avhästningen har gått desto mer
har de tyngre förbanden, i varje fall
med den brist på banddrivna fordon vi
nu har, blivit bundna till våra vägar,
och då kan det vara ganska bra att ha
av kärnvapen oförstörbara vägar —■
exempelvis våra sjövägar — att tillgå.
Jag skulle vilja lämna försvarshuvudtiteln
och ge mig in på ett annat försvar,
ett försvar som sedan länge befinner sig
i strid. Det är försvaret av vår kultur.
Herr Arvidson höll i går kväll ett anförande
inför ett par stycken kvarvarande
riksdagsmän här i kammaren.
Det var ett anförande som hade varit
värt ett bättre öde. Jag kan instämma i
allt vad herr Arvidson sade, även i hans
yrkande om 1-procentsregelns återupplivande,
d. v. s. den regel som säger att
vid statliga byggnader 1 procent av
byggnadsbeloppet skall anslås till konstnärlig
utsmyckning. Jag skulle kunna
vara med om det också under förutsättning
att man finge en garanti för att det
beloppet kommer den goda konsten till
godo och inte användes för att misspryda
vårt land med entomologiska kvinnorov
och andra vansinnigheter.
Herr Arvidson yttrade kloka ord om
det andliga livet, om ansvar och om förmågan
att tillgodogöra sig skönhetsvärdena
i konst, i musik och i litteratur.
Den här remissdebatten har egentligen
till uppgift att diskutera statsverkets
tillstånd och behov, men det kan inte
nog understrykas att vi inte ens här får
stirra oss så blinda på de ekonomiska
värdena och det materiella goda att vi
eftersätter de Arvidsonska önskemålen,
till vilka jag för min del skulle vilja
foga ytterligare ett: förmågan att tillgodogöra
sig skönhetsvärdena i naturen,
den varav all konst är och förblir en
mer eller mindre bristfällig avbildning.
Vi måste slå vakt inte bara om nu levande
konstnärers produktion. Det är
ju så att vårt liv är kort men konsten
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 231
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
är lång. Vi har oändliga skönhetsvärden
i vårt land som skapats av tidigare generationer.
Det är värden som hotas av nutidens
våldsamt snabba utveckling men
värden som ovillkorligen måste bevaras,
i varje fall så länge vi vill kalla oss för
kulturland.
Det talas om kulturell upprustning och
därtill är ecklesiastikministern bara att
lyckönska, men i varje fall hittills har
man totalt glömt bort vården om våra
kulturminnen. Så snart man diskuterar
avdragsrätt för gåvor till kulturella
eller religiösa ändamål, får man från
regeringen höra att den inte vill vara
med om någon privat välgörenhet. Då är
det bättre, menar man, om anslagen
kommer direkt från staten. Jag förstår
den inställningen, även om jag inte delar
den. Jag skulle kunna respektera den
också under den förutsättningen att staten
verkligen sörjde för den kulturminnesvård
som numera på grund av skattetrycket
inte kan ske i privat regi. Men
det gör inte staten. Tvärtom fortsätter
man gladeligen på de gamla vägar som
leder till oändliga förluster för hela
vår kultur. Fortfarande väntar vi t. ex.
på resultatet av byggnadsminnesutredningens
förslag. Det är nu ett par år sedan
den framlade sitt betänkande.
Vi har visserligen lotteriinedelsfonden,
men dels går det inte på långa vägar
så mycket till kulturella ändamål
som meningen var, inte ens 20 procent
— resten går till finansministerns kassakista
— och dels går det mesta av dessa
20 procent, nämligen 18 miljoner kronor
av 22 miljoner, till teater och musik.
Dessa konstgrenar behöver sannerligen
mer än väl de pengarna, men 4 miljoner
kronor är då allt som återstår för
bl. a. kulturminnesvård, och det är inte
mycket. Jag ifrågasätter om det under
sådana omständigheter kan vara riktigt
att redan i propositionen tala om — som
handelsministern gör — att det skall reserveras
pengar till Stockholms stadsteater,
en teater som inte ens är färdig
ännu utan befinner sig under byggnad,
samtidigt som man avvisar riksantikvarieämbetets
begäran om en landsantikvarie
i Stockholms län. Det är en befattning,
som på grund av den expansiva
bebyggelsen i dessa trakter av vårt land
kanske är mera nödvändig än på någon
annan plats.
Det vore önskvärt att handelsministern
och ecklesiastikministern tog sig en
grundlig diskussion tillsammans om hur
man skall finansiera kulturminnesvården
i framtiden. Det går inte att skjuta
på den saken längre.
I detta sammanhang kanske det också
kan vara tillåtet att framhålla en annan
sak, nämligen den att saneringen av
t. ex. gamla staden inte är någon privat
stockholmsangelägenhet. Stockholm
är landets huvudstad, och därför bör
även statliga myndigheter omsorgsfullt
vaka över vad som sker vid en sådan
sanering.
Jag vill även något beröra en annan
gren av vårt kulturella försvar, nämligen
naturskyddet. Även det för en hård
kamp mot den ohöljda materialism som
inte ser andra värden än sådana som
direkt kan uttryckas i kronor och ören.
Om man studerar nionde huvudtiteln,
finner man att av de 427 000 kronor som
begärts jordbruksministern inte ansett
sig kunna ta upp mer än 115 000 kronor.
Disproportionen är slående, framför allt
med tanke på de ökade krav som ställes
på naturen och därmed på naturskyddet.
Jord- och skogsbruk samt fiske och
många andra näringsfång driver exploateringen
allt hårdare. Å andra sidan har
vi fått längre semester, kortare arbetstid,
och den fritiden utnyttjas inte på fabrikernas
mässar eller städernas gator utan
i största utsträckning ute i Guds underbara
natur. Har vi då verkligen råd att
inför dessa ökade anspråk på vår natur
avstå från en förstärkning av naturvårdens
resurser? Nej, säger jag. Jag är
för min del fullt och fast övertygad om
att vi måste höja kraven betydligt över
de begärda 427 000 kronorna, men jag
232 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
har förståelse för vår naturskyddsintresserade
jordbruksminister, som i nuvarande
statsfinansiella läge inte har
vågat komma med större anspråk. Jag
skulle emellertid önska att jordbruksministern,
när den i höstas beslutade
utredningen om det svenska naturskyddets
organisation är färdig, tar upp ett
ordentligt anslag till naturskyddet. Man
kan emellertid på detta område göra en
hel del, som inte kostar pengar, och jag
vill här ge jordbruksministern en blomma
för hans mod att inställa vårjakten
på morkulla i hela landet. Till den blomman
skulle jag också vilja foga en annan,
nämligen hoppets ljusblå blomma,
en förhoppning att jordbruksministern
måtte stå emot kravet på ett återinförande
av vårjakten på sjöfågel, inte bara
efter vinterns oljekatastrofer utan även
i fortsättningen.
På tal om oljekatastroferna vill jag
beklaga att oljeskyddsfrågorna skall
handläggas inom handelsdepartementet
-—• inte därför att handelsministern på
något sätt intar en negativ ståndpunkt,
jag har ingen anledning att komma med
kritik mot honom i det avseendet — men
jag har på känn att han i den organisatoriska
frågan biter sig fast vid att den
nationella oljeskyddskommittén skall
läggas under det för saken skäligen likgiltiga
sjöfartsverket. Det vore bättre om
oljeskyddsfrågorna handlades i jordbruksdepartementet.
I ett interpellationssvar i höstas sade
handelsministern på tal om oljeskadorna,
att den riktigaste vägen vore att vi
försökte driva på övriga östersjöstater
om en ratificering av oljeskyddskonventionen.
Det är alldeles riktigt. Men jag
tror att vi själva bör ta initiativet, inte
vänta på att någon annan skall göra det.
Det tillkommer oss som stor strandägare
vid Östersjön. Jag tror också att ett sådant
initiativ skulle leda till framgång,
om vi bara fick Sovjetunionen med oss.
Vi bör i så fall också ta initiativet till
utradering av vad man brukar kalla
»skamfläcken i Östersjön», den lilla
fläck där fritt oljeutsläpp får ske. Östersjön
bör bli ett för alla oljeutsläpp förbjudet
hav. Då slipper vi eländet med
förstörda badstränder, nedsmutsade båtar,
tusentals och åter tusentals döende
fåglar.
När herr Chrustjov inte ville komma
till Sverige förra året anförde han en
mängd olika skäl. Ett av skälen var, att
han ville ha någonting verkligt att diskutera
och inte bara byta kavajkostym ett
par gånger om dagen. Här har vi verkligen
en sak som vi kan diskutera med
Sovjetunionen, och jag skulle vilja överlämna
den till dem som har hand om
det program, som kommer att läggas
upp för herr Chrustjovs besök, när det
nu en gång blir av. Ta upp som ett förhandlingsobjekt
att vi får Östersjön fritt
från oljeutsläpp, då har herr Chrustjovs
besök haft god nytta med sig!
Herr HENNINGSSON i Hälsingborg
(s):
Herr talman! Svenska folkets rättskänsla
har varit alldeles särskilt utpräglad.
Svenskens motvilja mot att
göra någon eller något orätt har tidigare
varit så stark att man ibland ute
i världen har betraktat svensken såsom
dum, därför att man inte utnyttjat tillfällena
när sådana funnits. Den svenska
ärligheten har varit en förnäm skylt,
som vi visat upp med berättigad stolthet.
Men tyvärr får man, herr talman, när
man talar om den svenska ärligheten i
dag, säga med sagans ord: »det var en
gång för länge sedan». Ärligheten har
trubbats av oerhört, trots att den burits
upp av en urgammal och mycket
stark tradition. Knappast en dag går
utan att vi kommer i kontakt med uppgifter,
som talar om brottsliga gärningar
av olika slag, rån, förskingringar,
bedrägerier, för att inte tala om
mord, dråp och stöld. Men framför allt
upprör oss väl de brott, som begås av
unga människor. Antalet av dessa brott
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2
233
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
har starkt ökat. Vi söker väl ännu förgäves
efter botemedlet för denna skrämmande
utveckling.
Många av dessa brott kan betraktas
som utslag av ungdomligt oförstånd.
Jag skall inte på något sätt försvara
dessa brott, jag vill endast med några
ord förklara dem. Många får skrivas på
spritens konto, andra åter har tillkommit
i stundens ingivelse eller av ungdomar
i flock eller gäng. Dessa gäng består
nog ofta av var för sig relativt
hyggliga ungdomar, men i flock utlöses
en mentalitet, vars ursprung är verkligt
svårt att härleda. Man kan nog ofta
finna, att dessa ungdomsbrottslingar
kommer från djupt deprimerande hem,
från miljöer som inte är goda. De kommer
från alkoholiserade hem eller hem
som på annat sätt är präglade av söndring.
Hur man än ser på detta problem
kan vi inte komma ifrån, att många av
dessa unga är olyckliga människor, som
inte lyckats finna vare sig sin stil eller
sin väg för färden genom livet.
Men, herr talman, det förekommer ett
annat slag av brott i vårt land som,
enligt vad det finns all anledning förmoda,
faktiskt har större utbredning
än ungdomsbrottsligheten. Dessa brott
är inte utslag av ungdomligt oförstånd.
De kan inte heller skrivas på spritens
konto och inte förklaras av flockmentalitet
— i varje fall inte i större utsträckning
— och inte heller av stundens ingivelse.
Brottslingarna kommer inte
från dåliga hem, och brotten utföres
inte av olyckliga människor, som i något
avseende befinner sig i en nödsituation.
Nej, tvärtom, brottslingarna är
ofta ansedda medborgare i goda ekonomiska
omständigheter. Brotten är många
gånger fullt planerade och pågår kanske
dagligen under hela året för att slutligen
komma till uttryck under tiden
februari—april, kanske år efter år. De
brott jag åsyftar är falskdeklarationerna.
Att dessa brott har stor omfattning
vittnar vår tidningspress om. Gång efter
annan får vi läsa om de brott som
blir uppdagade, men vi kan vara övertygade
om att det endast är ett fåtal
av fallen som blir bekantgjorda. Vi får
läsa om hur en hel grupp av ansedda
medborgare, ibland i samma yrkesgrupp,
har satt skattefifflet i system. Vi
erfar att vissa uppköpare har ordnat
sina förbindelser med leverantörerna så
att ingenting skall röja vare sig köparens
eller säljarens brottsliga verksamhet.
Det berättas om radering i bokföringen,
bortrivna sidor i böckerna,
ofullständig och oredig bokföring, som
omöjligen kan användas som rättesnöre
för den ekonomiska ställningen. Enligt
företagen utredning har det visat sig att
det av tio undersökta fall var felaktigheter
i åtta. Fifflet förekommer i alla
delar av vårt land, inom alla inkomstgrupper
från de lägsta till de högsta
men med obestridlig övervikt i den
grupp, som på taxeringsspråk benämnes
»svårkontrollerbar».
Att skattefusket måste ha stor utbredning
står klart för envar som studerar
taxeringslängderna, och det påtalas också
med skärpa just av de personer som
har till uppgift att sköta taxeringsarbetet.
Deras bön om förbättrade resurser
får inte förklinga ohörd. I ett fögderi
— inte ett av de större — säger man,
att den där anställde taxeringsrevisorn
tar in en kvarts miljon om året utöver
vad som deklarerats. Man säger öppet,
att nuvarande tillstånd är ohållbart.
Men att resurserna inte räcker för att
kontrollera tillräckligt är inte det mest
beklämmande. Det mest beklämmande
är att större resurser är nödvändiga. Att
vi måste skapa en helt annan organisation,
kanske en helt ny organisation,
för att få rätsida på detta förhållande
anser jag ofrånkomligt.
En konung i vårt land tog en gång
som sitt valspråk en strof ur de gamla
landskapslagarna: »Land skall med lag
byggas.» Jag måste säga att detta valspråk
vittnar om klokhet. Det måste
också för riksdagen vara angeläget att
se till att den lag vi har på detta om
-
234 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
råde också åtlydes och efterleves. Att
så sker är nödvändigt, även om vi i
många fall kommer att skapa irritation
och riskera att skjuta över målet.
Herr talman! Sedan vi konstaterat
denna stora moraliska nedrustning beträffande
deklarationsförfarandet, måste
det vara angeläget att söka efter dess
orsak.
Det sägs ofta, att de i offentligt liv
framträdande har en stark inverkan på
allmänheten i många olika avseenden.
Detta måste i hög grad gälla de mera
framträdande politikerna inom de olika
partierna. Lusten att eftersäga och efterapa
dessa är påtaglig. Men man har
anledning att ställa frågan: Är politikerna,
de ledande och framträdande,
medvetna om sitt ansvar i detta avseende?
Tyvärr måste man svara nej på
den frågan, utan att därmed vilja påstå
att de medvetet uppträder så att det
verkar moraliskt nedbrytande på allmänheten.
Men i den kritiklust mot det
bestående som förekommer och har förekommit
under många år inväves ofta
uttryck, ordvändningar och meningar
som kan förorsaka moraliska vådor, vilkas
verkningar inte alls har med politiska
ståndpunktstaganden att skaffa.
Att de senare årens politiska propaganda
medfört sådana vådor må stå klart
för envar med tanke på dess innehåll.
När man med en anmärkningsvärd
målmedvetenhet framställer staten som
en medborgarnas fiende som dessa har
all anledning att skydda sig för, är det
inte konstigt att detta får utslag i deras
förhållande till staten, när deklarationen
skall avlämnas. När man därtill
framställer hela regeringen som en
samling ekonomiska femfemmor, vilkas
handlande kännetecknas av ansvarslöshet
i nära nog alla avseenden och bland
vilka finansministern tar priset som
den i särklass lägst stående av alla,
har man inte rätt att förvänta ett högre
mått av ansvarskänsla inför begreppet
»på heder och samvete».
Att detta slags propaganda burit
frukt kan klart utläsas i taxeringslängderna.
Hur skall man på annat sätt
förklara vårt välstånd, då man av de
statistiska uppgifterna erfar att 33,8
procent av landets alla skattebetalare
inte uppnår 5 000 kronors årsinkomst,
att 51,7 procent inte uppnår 8 000 kronor
och att endast 4,7 procent har över
20 000 kronors inkomst.
Tror någon att vårt folk skulle kunna
leva på den standard som de gör med
så låga inkomster? Man behöver endast
påminna om den snabbhet, med
vilken vi fått bilen in i vårt samhälle,
och den snabbhet med vilken vi tagit
emot televisionen. Vi kan se på våra
sommarstugor och utrustningen i dessa,
vi kan se på våra spritvanor och tobaksvanor
och på våra resevanor för att få
fullt klart för oss att en sådan levnadsstandard
inte är möjlig för ett
folk, vars inkomst ligger på i medeltal
8 000 kronor om året. Man kan också
påminna om den våldsamma köprushen
i höstas när beslutet om omsättningsskatt
kom. Jag talade med en köpman
som förklarade, att han sålt slut på allt
han hade av kapitalvaror. De köptes
också kontant, och affärsmännen satte
en stämpel på sina räkningar som tillkännagav
allmänheten att även tidigare
skulder skulle beläggas med omsättningsskatt,
om de inte betalades före
nyår. Gamla räkningar betalades i en
utsträckning som ingen affärsman vågat
drömma om. En av dem som jag talade
med förklarade, att finansminister
Sträng var den bästa och billigaste inkasserare
han någonsin haft.
Det fanns för all del personer, som
hade en annan uppfattning om detta.
Det fanns de som gav uttryck åt sina
bekymmer för hur de skulle kunna få
någon ordning på sina deklarationer
med denna oerhörda ansvällning av
kontanter i december månad. Det finns
en grupp näringsidkare, som jag skulle
vilja särskilt beröra. Det är de företagare
som bedriver s. k. revisionsbyråer
med firman på fickan. Det finns en
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 235
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
ganska rik flora av sådana företag. De
har sin huvudsakliga näring under den
tid, då vi skall upprätta våra deklarationer.
Näringen består av dem som innefattas
i begreppet »Behjälplig vid deklarationens
upprättande». Jag tror att
den gruppen av medborgare är den dyraste
i landet både för stat och kommun.
Jag kan inte ge något råd, hur
man skall kunna skilja de svarta fåren
från de vita i denna yrkesgrupp. Att
båda slagen förekommer är jag övertygad
om. Jag tror att det är väldigt
angeläget att försöka få en ändring till
stånd i detta avseende. Då skulle vi
säkerligen få bättre relationer, och vi
skulle lättare förstå skillnaderna mellan
inkomster och förmögenhetsskapandet.
För närvarande förekommer —- trots
talet om motsatsen — ett stort förmögenhetsskapande.
Antalet förmögenheter
mellan 100 000 kronor och en miljon
kronor bland företagare ökade mellan
1957 års och 1958 års taxeringar med
inte mindre än 19 188 till 50 019. Av
denna ökning faller inte mindre än
15 702 på inkomsttagare inom den näringsgren
som i deklarerad inkomst
ligger lägst inom gruppen företagare
men som beträffande antalet förmögenheter
är fullständigt dominerande.
Det finns naturligtvis även anställda
som äger stora förmögenheter, men ser
man på deras förmåga att skapa sådana,
finner man betydande olikheter. Antalet
anställda är nära sex gånger så stort
som antalet företagare, eller 2 934 729.
Men inkomsttagarna har endast skapat
4 176 nya förmögenheter i storleken
över 100 000 kronor under samma tid.
10 procent av företagarna äger förmögenheter
på över 100 000 kronor, medan
endast 24 971 inkomsttagare eller
knappt en procent av inkomsttagarna
är ägare av så stor förmögenhet. Ändå
klagas med en frenesi, som vore värd
en ärligare uppgift, över hur samhället
genom skatterna klår företagarna. Nej,
herr talman, de som blir klådda är både
företagarna och löntagarna, och de som
klår dem är våra falskdeklaranter. Jag
är övertygad om att kunde vi förmå
samtliga våra medborgare att ärligt deklarera
sina inkomster, så skulle skatterna
för samtliga medborgare sjunka
högst betydligt. Här, ärade kammarledamöter,
ser jag vägen till skattelättnader.
Vi kan vinna skattelättnader inte genom
att rasera vad vi skapat utan genom
att envar skattepliktig verkligen
deklarerar den inkomst han har och betalar
skatt därefter. Här måste vi röja
upp ordentligt. Även om många i dag
tror att vi genom indragningar av olika
saker skulle spara så mycket, att det
kunde ge betydande skattelättnader,
skulle vi säkerligen snart finna, att vi
på det sättet gjorde en mycket dålig
affär. Ingen skattebetalare — oavsett i
vilken ställning han befinner sig — vet
i dag vad han kan komma att råka ut
för. Han kan råka ut för sjukdom, invaliditet,
arbetslöshet och en del annat.
Nog är det tryggt att veta, att vi, om vi
skulle råka ut för något sådant, i vårt
land har en social trygghet som inget
annat land i världen. Det är i hög grad
anmärkningsvärt att detta aldrig redovisas,
när vi talar om vårt höga skatteläge.
Man kan utan djupare studier begripa,
att dessa båda förhållanden har
en bestämd paritet, ett bestämt samband
sig emellan.
I båda kamrarna har i dag väckts en
motion om en avsevärd förstärkning av
vårt taxeringsväsende, och det blir alltså
tillfälle att återkomma till detta ärende
när motionerna skall behandlas i
riksdagen. Att jag velat framföra dessa
synpunkter i remissdebatten har ett
annat skäl. När jag satt och lyssnade till
herr Dicksons tal om moralisk upprustning,
fann jag att detta kanske kunde
medverka till en upprustning av deklarationsmoralen,
då vi nu nalkas den tid
på året då inkomsterna på heder och
samvete skall uppgivas. Det är endast i
den avsikten jag tagit till orda.
236 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
Fru BOMAN (h):
Herr talman! Herr Henningsson hade
stora bekymmer för de rika. Jag har i
blickfältet raka motsatsen: människor
med små inkomster och stora svårigheter.
Det är dem jag träffat och det är
deras talan jag i någon mån skulle vilja
föra. När vi under dessa dagar diskuterat
vad som finns mellan raderna i
nådiga luntan med dess 14 huvudtitlar,
har jag kommit ihåg vad vi lärde oss
i de lägre klasserna i skolan, när vi
läste landets geografi: Sverige sönderfaller
i tre delar, Norrland, Svealand
och Götaland. Nästa lektion gick man
vidare: Norrland sönderfaller i de och
de delarna. Och det sönderföll och sönderföll
i bygder och byar och näringsliv
och till sist i enskilda människors
sätt att leva.
Att ta del av statsverkspropositionen
och lyssna till debatten dessa dagar är
ungefär ett upprepande av detta. Nådiga
luntan sönderfaller i första hand i 14
huvudtitlar. Inom dessa olika huvudtitlar
finns mindre delar — ämbetsverk,
organisationer, anstalter o. s. v. I botten
på alltihop träffar vi enskilda människor
och deras behov. Det är många
led mellan riksdagen och riksdagens
beslut. Det som riksdagen har avsett
och ämnat hamnar sist och slutligen hos
de enskilda människorna. Ju fler leden
blir, desto svårare är det att hålla kontakt
med själva objekten och ha intresse
av och se hur det går med dem.
Jag har lovat herr talmannen att fatta
mig kort.
Vi är faktiskt i den situationen att den
enskilde har svårt att förstå, att han
får sin rätt och att det som sker är det
bästa för den enskilde. Ämbetsmannen
och alla dessa olika led i systemet har
sina givna instruktioner och sätter en
ära i att efterkomma dem. De menar alldeles
säkert uppifrån och ända ner att
de uppfyller dem till punkt och pricka.
Och ändå kan det bli så att det hela,
när det till sist är hos den enskilda
människan, verkar något underligt.
Det kommer t. ex. upp en rad herrar
och ser sig om i en lägenhet samt uttalar
sig på följande sätt: »Detta rum är
tre kvadratmeter för litet för att vara
kök och tre kvadratmeter för stort för
att vara kokvrå.» Då skall det kraftigt
ändras, även om familjen trivs med dimensionerna,
vill ha det som det är och
är nöjd och belåten.
Någon vill kanske ha hjälp med att
i sin lilla stuga få in vatten och avlopp
— det kan vara ganska tungt för gamla
människor att hålla på och bära in och
ut. Det rör sig om en kostnad av 700
kronor, men för att dessa 700 kronor
skall betalas ut fordras att en person
kommer och gör en granskning av köket,
och han kan säga: »Här måste vi
flytta på skåpet och här måste vi ta
bort en dörr och flytta den till motstående
vägg.» Då säger måhända den som
rår om stugan: »Men där skall jag ha
kökssoffan och jag är van att ligga i
soffan vid den väggen och det trivs jag
med.» I så fall får vederbörande själv
betala de 700 kronorna, ty köksskåpet
skall flyttas och en ny dörr skall sättas
in. Man kan fråga sig vad detta har
med vatten och avlopp att göra. Men
någon ändring måste tydligen göras för
att stugägaren skall kunna få de 700
kronorna.
Herr talman! Det är konkreta fall jag
har anfört.
Människor ansöker om hjälp i olika
situationer. De får inte den hjälp de
tänkt sig och fullföljer ansökningarna
upp i högsta instans. Så kommer en dag
meddelande att ansökan avslagits. Har
de någon att skicka i sitt ställe som talar
med vederbörande tjänsteman och
redovisar hela situationen för denne,
kan det hända att han tänker högt och
säger: »Men hade man velat hjälpa
denna människa, varför gjorde man
då inte så och så? Finns det ytterligare
en möjlighet här?» —- »Ja visst finns
det det, men varför begagnar man sig
inte av den?»
Det kan inte hjälpas, att när staten
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2
237
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
in i detalj skall sköta sådana här ting,
blir behandlingen opersonlig. Riktlinjer
och bestämmelser måste finnas, och
den som har det yttersta ansvaret måste
följa dessa. Men man frågar sig, om inte
sunt förnuft och möjlighet att praktiskt
pröva de konkreta fallen samt
handla därefter skulle betyda både ekonomisk
vinning och ökad trivsel.
Jag tar upp detta därför att jag så
ofta mött människor i min bygd som
inte kan förstå gången i det hela. Mera
medmänsklighet vid paragrafernas tilllämpning
och vi kan spara och lyckas
göra en bättre fördelning av resurserna!
Kanske det också är för många som
sysslar med dessa ting.
Vi behöver kanske göra en omfördelning
av tillgängliga medel. Under dessa
dagar har man gång efter annan fäst
uppmärksamheten på vårdbehov som
inte är tillgodosedda så som vore önskvärt.
De av oss som läst JO:s ämbetsberättelse
har väl observerat ett påpekande
angående ett fall som är nog så upprörande
och där det konstateras att resurserna
tryter. Människor exempelvis
som egentligen borde överföras till sinnessjukhus,
men för vilka plats där ej
kan beredas, måste kvarhållas på Långholmen.
Här har talats om betydelsen av att
svenska folket genom TV får veta vad
som sker i riksdagen. Radion upplyser
också om åtskilligt som man kanske inte
dagligen ser för sina ögon. Jag lyssnade
förra veckan till en radiointervju med
en hel del människor i denna stad, som
saknade bostad. Det är oerhört att man
fortfarande skall kunna göra reportage
om något sådant. Det är bra att dessa
människor får göra sig hörda och att
deras nöd blir känd. Men deras nöd
måste avhjälpas! En tillfrågad man berättade
i detta program: Jag skrevs ut
från Långholmen dagarna före jul och
sedan dess har jag inte haft något arbete
och inte heller någonstans att bo.
I ett annat fall upplät någon sin bil,
diir vederbörande fick sova om nätterna
men naturligtvis lämna den om dagarna.
Och det finns människor som måste
vandra hela natten för att försöka hålla
sig varma.
Före detta brottslingar eller alkoholister
får inte utlämnas att frysa ihjäl
eller att som enda utväg för att kunna
komma under tak begå nya förseelser.
Detta sTcer. Även om det inte är fråga
om ett stort antal människor -— det får
vi verkligen hoppas — är det redan för
mycket att någon enda behöver göra
det. Vi måste besvära oss med dessa
människors problem, inte bara hänvisa
dem till barackbostäder eller ge någon
krona i handen. Vi måste ta reda på
vad det blir av dem. En alkoholist
eller en tidigare straffad är inte hjälpt
med att han är fri, utskriven — inte ens
om han kunnat få något slags bostad •—■
han måste också ha något att sysselsätta
sig med. Man måste förvänta någonting
av honom. Att lämna ut människor på
detta sätt är inhumant. Människovärden
ropar efter både resurser och medmänniskor
som är villiga att träda till. Det
sistnämnda kanske är det svåraste att
ordna.
Herr Svensson i Kungälv var tidigare
inne på utbildningsfrågan. Vad han sade
var riktigt i och för sig, men jag skulle
ändå vilja framhålla: utbildning i all
ära, men mera värt än pappersmeriter
är dock lämplighet och det varma hjärtat.
Finns dessa egenskaper brukar det
alltid kunna ordna sig på något sätt.
Härvidlag får man inte driva utbildningskraven
för långt — viktigare är
att få någon att ta hand om människor
i nöd.
Under femte och elfte huvudtitlarna
ryms många människor som inte ens
nås av smulorna från det dukade bordet,
och under sådana förhållanden är det
vår plikt att ompröva fördelningen av
de tillgängliga resurserna. Det är säkerligen
flera iin jag som har den uppfattningen,
och jag tror det är möjligt att
göra det. Utgångsläget för cn sådan
hjälp iir clt helt annat i dag än när vi
238 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
genomförde stora sociala reformer.
Många av de människor, till vilka denna
sociala hjälp i olika former i dag utgår,
kan klara sig riktigt bra, kan t. o. m.
klara sig den hjälpen förutan, under det
att andra människor inte har vad de
behöver för dagen eller för natten. Därför
är det alla skäl att ompröva hur vi
fördelar de medel som det är möjligt
att dela ut.
Herr LASSINANTTI (s):
Herr talman! Fru Boman talade så
vackert att jag kom att tänka på den
heliga skrift, där det sägs: »Allt vad I
haven gjort mot en av dessa mina minsta,
det haven I ock gjort mot mig.» Men
jag blev tydligen inte tillräckligt from,
ty jag kom att tänka litet elakt om fru
Boman. Jag tänkte: Hur kände månne
den snälla fru Boman det i sitt hjärta,
när hon röstade mot anslaget till Statens
skogsindustrier år 1957? Om hon
hade medverkat till att det. anslaget
lämnades, hade det varit en kärleksfull
gärning, utförd i praktisk handling, som
många i hennes valkrets skulle ha satt
utomordentligt stort värde på. — Det
finns ju också i den heliga skrift ett uttryck
som säger, att tro utan gärningar
är död.
Herr talman! När man representerar
en TV-lös valkrets, är det ju ganska
lämpligt att valkretsens problem berörs
under den TV-lösa delen av remissdebatten.
Vad som då förloras i kvalitet
bör kunna kompenseras med kvantitet.
Låt oss göra en upptäcktsresa till nordkalotten!
»Se
jorden svävar i rymdens famn
som en lustgård i signad vår,
av varje blomma och blad Ditt namn
sin lovsång och hyllning får.
Men långt där borta jag ser en trakt
som är ödslig och karg och grå;
i norr, där snöklädda fjäll stå vakt,
där växer det knappt ett strå.
Förlåt, o Herre, Din ängels ord,
när han lossat sin tungas band,
åt Adams släkte Du gav Din jord,
är detta för folk ett land?»
Enligt en på sin tid mycket bemärkt
parlamentariker, biskop Olof Bergqvist,
skall ärkeängeln Rafael på skapelsens
sjunde dag ha ställt denna fråga till
ingen mindre än skapelsens herre, när
han blickade ut över Norrbotten.
Varifrån hade biskop Bergqvist fått
frågan »Är detta för folk ett land?»
som han lade i ärkeängelns mun? Jag
tror att han tagit frågan med sig från
riksdagshuset. Han hade säkerligen mött
frågan mer än en gång just i detta hus.
Men han misströstade ändå inte utan
trodde på sin landsända. Därför lät han
ärkeängeln få svar på tal:
»Den dömts att drömma mångtusen år
under isar och sommarsnö,
men en gång stundar en solig vår,
då vakna den skall i tö.»
Ja, tövädret har kommit, och ibland
anar vi våren, men den tycks ändå
dröja. Vad har tövädret fört fram i dagen?
Jo,
våra naturrikedomar: 80—90 procent
av landets järnmalmsproduktion,
Vs av landets utbyggbara vattenkraft,
Ve av Sveriges skogar. 12—13 procent
av landets export kommer från Norrbotten,
där 3 Va procent av landets befolkning
bor. Landets utan all jämförelse
rikaste landsända har den utan jämförelse
fattigaste befolkningen, ty näringslivet
är ännu tämligen outvecklat
och vi lider brist på kapital. Men vi
håller på att få och har förnämliga
basindustrier, som kan ge en trygg existens
åt alla som bor där uppe. Men för
att vi skall komma dithän fordras, att
statsmakterna lämnar en del av avkastningen
från landsändan till nyttiga investeringar.
Först då kan vi se den vår,
som man väntat på ända sedan skapelsens
sjunde dag.
Man brukar tala om nordkalottens
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2
239
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
problem som gemensamma för alla de
tre länder, som bildar kalottområdet.
Detta är riktigt. Exempelvis sysselsättningsfrågorna
visar stora likheter. Medan
det råder god sysselsättning på
andra håll, besväras kalottområdet av
stor arbetslöshet.
Jag tror, att tiden är mogen för att
man också i Sverige söker komma bort
från beredskapsarbetena över till produktiv
verksamhet. Här vill jag naturligtvis
inte komma åt exempelvis vägbyggena
eller annan verksamhet, som
arbetsmarknadsstyrelsen så framgångsrikt
bedrivit. Tvärtom har vi från Norrbotten
all anledning att uttala vår varma
erkänsla för det sätt, varpå arbetsmarknadsmyndigheterna
ryktat sitt
värv. Men vi behöver på det beslutande
planet en mer fördomsfri inställning till
nyetableringsverksamhet. Genom statens
försorg har vi fått en basindustri
för järnförädling, och staten och enskilda
håller på att utveckla skogsindustrien.
Enligt min mening måste skogsindustrierna
utbyggas mycket kraftigt,
om vi skall hålla jämn takt med utvecklingen
på andra håll. Jag behöver
bara peka på vad som sker i Finland
på detta område.
Men det viktiga är näringslivets utbyggnad
på bred front. Och då kommer
finansieringsproblemet i förgrunden.
Jag tror att vi här i Sverige måste
gå samma väg som man gått i Norge,
när man i stortinget i full enigliet fastställde
Nordnorge-planen, inom vars
ram ungefär två miljarder kronor tillförts
det nordnorska näringslivet. Nordnorge-planen
är utan gensägelse Västeuropas
mest effektiva regionalplan, och
den stöder i mycket stor utsträckning
enskild företagsamhet.
Även i Finland är man mer fri från
gamla dogmer än man är i Sverige. I
sitt nyårsbudskap framhöll president
Kekkonen att han hade den uppfattningen,
att när inte enskilda kunde eller
ville skapa erforderliga sysselsättningsobjekt,
så var det samhällets inte
bara rätt utan plikt att träda in som
företagare.
Vi hoppas i Norrbotten, att man ägnar
landsändans investeringsmöjligheter
en helt annan uppmärksamhet än
tidigare.
Vi har visserligen inte skövlats av kriget,
vilket Norge och Finland blivit, men
vi kan väl ändå smittas av grannländernas
friska syn på näringslivets utbyggnad
i norr. Vi får inte glömma, att
Norrbotten är i fråga om naturtillgångar
nordkalottens rikaste del. Och ändå har
vi där dessa överbefolkade glesbygder.
Vi har för många människor med hänsyn
till sysselsättningsmöjligheterna,
men alldeles för få med tanke på skatteunderlaget
i våra kommuner. Och avfolkar
vi bygderna ytterligare, ja, då löper
vi risk att under högkonjunktur inte
kunna exploatera våra naturtillgångar
till fromma för hela folkhushållet.
Vi motser med stort intresse förslagen
från den utredning, som sysslar med
frågan om stöd åt näringslivet från avkastningen
från våra malmer, och vi
hoppas också, att ecklesiastikministern
utan dröjsmål lägger fram förslag om
den Längmanska A-fondens avkastning.
Vi är övertygade, att statsrådet Edenman
— liksom utredningsmännen gjorde
— respekterar testators yttersta vilja.
Och så ett ord till dem, som vill avveckla
samhällets engagemang i det
norrbottniska näringslivet. Hur kommer
det sig, att borgerligt sinnade människor
i Norrbotten och inte minst i Tornedalen
kräver öppet att staten skall
bli ytterligare engagerad just i näringslivet
däruppe? Jag skulle kunna ta fram
åtskilliga uttalanden av ledande högermän,
och jag skulle kunna citera uttalanden
på ledarplats i tidningarna för
att ytterligare understryka mitt påstående
här. Bör inte detta förhållande mana
partivännerna på varmare luftstreck
till en smula eftertanke?
Låt oss i fortsättningen slippa höra
talet om att exempelvis ASSI:s utbyggnad
är utslag av en sorts norrbottens
-
240 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m.
protektionism. En stor folkpartitidning
framhöll helt nyligen, att Norrbottens
järnverk var en sparbössa för svenska
staten. Man pekade då på sysselsättningsproblemet
i norr. Ur den synpunkten
är ASSI också en förnämlig sparbössa.
ASSI har sparat svenska staten
hundratals miljoner kronor i arbetslöshetsanslag.
Vi lever i en uppåtgående konjunktur
i landet som helhet, men under tidigare
år, när vi hade full och överfull sysselsättning
i södra och mellersta Sverige,
hade vi ändå en svår arbetslöshet i
norr. Allting talar för att detta kan
komma att upprepas. Därför är det av
vikt, att arbetsmarknadsmyndigheterna
får resurser att smidigt gripa in där
det behövs. Mot bakgrunden av arbetsmarknadsstyrelsens
nya giv och ådagalagda
stora kapacitet bör kampen mot
arbetslöshetsöarna bli verkligt framgångsrik,
när trycket på andra håll lättar.
Kanske generaldirektör Bertil Olsson
kan komma med ytterligare angenäma
överraskningar. En sådan angenäm
överraskning blev skogsvården som objekt
för beredskapsarbete. En erfaren
kommunalman sade häromdagen, att
skogsvårdsarbetena varit av mycket stor
betydelse ur sysselsättningssynpunkt.
Nationalekonomiskt torde skogsvårdsarbetena
vara mera än berättigade.
Vi har fortfarande sociala minoriteter
i vårt land som har det svårt på
många sätt. Socialministern har på ett
enligt min mening förnämligt sätt handlagt
ett sådant minoritetsproblem, nämligen
samernas bostadsfråga. Här följer
man den utan tvekan kloka linje, som
på sin tid blev rättesnöre för sanering
av bostadsbeståndet för de bofasta i Karesuando
socken. Man har talat mycket
om samernas problem. Skall man
komma till rätta med detta problem, får
man gå de partiella reformernas väg.
Bostadsfrågan är en partiell reform,
men den praktiska syn länsbostadsnämnden
och nu socialministern redo
-
m.
visat på detta område är föredömlig
även i andra same-sammanhang.
Det finns många samevänner i vårt
land, men frågan är om man inte genom
dessa oändliga resonemang höll på
att förlora sikten mot framtiden. Det
har gått för långt, när samernas egna
talesmän — såvitt jag vet har tidningsfolket
fått klä skott oskyldigt — började
tala om hänvändelse till Förenta
nationerna. Då har man glidit bort från
verkligheten. Det tycks vara så, att allmän
enighet råder om att man skall lösa
samernas problem; svårigheten tycks
vara att finna ändamålsenliga vägar. En
liten folkspillra skall hanteras varsamt
av samhället, dess kultur skall vårdas
så långt det är möjligt, och dess anpassning
i det moderna samhället skall
göras så friktionsfri som möjligt, men
då skall man också å andra sidan bruka
samerna varsamt som en spjutspets
mot det svenska samhället. I svåra brytningstider
kan en liten folkspillra lätt
bli andligen invalidiserad.
Vi har också andra sociala minoriteter,
som kräver särskild hänsyn. Man
talar om standardjäktet och fördömer
det. Många tycks inte veta, att det i
vårt land — trots standardjäktet — finns
flitiga och idoga människor som har så
låga inkomster, att de inte kan få en
människovärdig bostad åt sig och sin
familj. Deras inkomst är nämligen så
låg, att myndigheterna inte anser sig
kunna bevilja lån eller vederbörande
kommun anser sig inte kunna ikläda sig
borgen för lånet. Följden blir att barnen
— jag tänker här särskilt på två
av mig kända familjer — växer upp i
hälsovådliga bostäder och tvingar oss
att tänka på den tid, då tuberkulosen
var Norrbottens verkliga gissel.
Naturligtvis skulle dessa familjer önska
sig en högre årsinkomst, men trots
slit och jäkt orkar de inte komma tillräckligt
högt upp. Jag frågar mig: Håller
vi på att få en sorts »välståndsarmod»
på vissa håll? Är vår levnadsstandard
så hög, att vi inte längre har råd
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 241
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
att låta de fattigaste bli delaktiga av
den? Personligen har jag den uppfattningen,
att välståndet inte får bli så
stort, att en flitig arbetare skall anses
för fattig att inpassas i mönstret.
Jag vädjar till socialministern, som så
framgångsrikt tagit sig an samernas bostadsfråga,
att ta sig en funderare på
hur man kan komma till rätta med sådana
tröskelfall som jag här åsyftat.
Så lämnar jag proletärerna och går
över till kommunisterna. Den gamle
proletären har som nyckelperson i
världsförlossningens dramatik efterträtts
av en generalissimus eller en marskalk.
Man skulle kunna säga: nya tider,
nya seder!
Herr Hagberg i Stockholm beklagade
i går att kommunisterna här i riksdagen
bemöttes med tystnad. Herr Hagberg
tyckte tydligen att det var svårt
att spela denna blygsamma roll, när
kommunisterna ändå genomfört omsättningsskatten
och sett till att landet fick
ha kvar den enligt hans mening bästa
tänkbara regeringen.
Jag skulle vilja tacka herr Hagberg
inte för vad han gjort på det inrikespolitiska
området utan för hans utrikespolitiska
besinning. Skulle man ta
kommunisternas förvandling som en
måttstock på det förbättrade utrikespolitiska
klimatet, då har det senaste årtiondet
varit ett lyckligt årtionde. Ännu
så sent som 1950 gjorde kommunisterna
gällande, att regeringen och arbetsmarknadsstyrelsen
bestämt, att Tornedalen
skulle bli krigsskådeplats. En svenskfinsk
arbetarfest i Tornedalen bedömde
kommunisterna som ett brott mot freden.
De skickade ett alarmerande telegram
till Finlands president Paasikivi.
Fn liknande fest två år senare bedömdes
som inledning till förföljelser
efter fascistiskt mönster mot arbetarklassen.
Talare på den sistnämnda festen
var talman Fagerholm och partisekreterare
Aspling från Stockholm.
Det var det året — nämligen 1952 —
som herr Hagberg skrev sin broschyr
»Det behövs en ny politik», där det sades
att regeringen beträtt samma vägar
som fört Finland in i två förödande
krig. Men någon tid efteråt läste jag i
pressen, att man i Moskva var av en
annan åsikt än herr Hagberg. Det länder
herr Hagberg och hans partivänner
till heder, att de inte vidhöll sin egen
uppfattning utan godtog Moskvas för
Sverige förmånligare uppfattning om
herr Undéns och regeringens utrikespolitik.
När Sovjetunionen på detta sätt främjat
den utrikespolitiska enigheten i Sverige,
tycker jag för min del att regeringschefen
Chrustjov hade bort kunna
komma hit för att fortsätta samtalen
från herr Erlanders besök i Moskva. I
redogörelsen för statsministerns besök
i Sovjet meddelades bl. a. att man hade
dryftat de s. k. malmfältsemigranternas
öde. En del av dessa har återvänt till
Sverige, andra tycks vara spårlöst försvunna.
Om de anhöriga kunde få besked
om huruvida de lever eller inte,
vore redan detta en betydande framgång.
För många familjer i Malmfälten
har denna fråga blivit en bitter tragedi.
För mig är frågan inte politisk men
i djupaste mening humanitär. Det är
därför jag i dag tagit upp den här i
kammaren. Det har yppats misstankar
att krafter i Sverige skulle verka för
att emigranterna inte får återvända tilT
Sverige. Även om så varit fallet tidigare,
vill jag tro att en liknande misstanke
i dag inte har något berättigande.
Man säger att historien inte gärna
upprepar sig. Men när herrar Hjalmarson
och Ohlin vägrade sitta till bords
med herr Chrustjov, bevisades enligt
min åsikt motsatsen. Det är nästan exakt
tio år sedan som regeringschefen i
ett annat vänskapligt sinnat land kom
till Sverige och rönte samma öde som
herr Chrustjov. När statsminister Einar
Gerhardsen tillsammans med statsminister
Erlander kom till Kiruna, meddelade
de kommunistiska presidiemedlcmmarna
i stadsfullmäktige och drätscl
-
16 —Andra kammarens protokoll 1!)ti(). AV 2
242 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
kammare, att de vägrade spisa tillsammans
med herr Gerhardsen, som ändå
lät stadens måltid sig väl smaka. Kommunisterna
passade också på att demonstrera
med fanor och standar.
Landsfiskalen skred — som man säger
-— till åtgärder men hejdades av statsminister
Erlander med orden: »Stopp,
vi behöver all reklam vi kan få!»
Tänk om statsminister Erlander hade
sagt samma ord vid herr Chrustjovs
sida exempelvis på Logårdstrappan eller
Bromma och varit tvungen att rikta
sig mot herrar Hjalmarson och Ohlin!
Vad hade detta inneburit? En reklam
för herr Chrustjov och därmed för herr
Hagberg och hans riksdagskandidater i
Norrbotten. Vårt femte mandat hade
hängt löst. Kommunisterna kommer nu
uppenbarligen att förlora ytterligare terräng.
Humorn spelar en viss roll i politiken,
kanske också bristen på humor.
När kommunisterna demonstrerade mot
Einar Gerhardsen hade de tre riksdagsmandat
i Norrbotten. I dag har de underlag
för ett mandat, sedan de hösten
1958 slogs t. o. m. av högern i själva
Kiruna. Jag tror att demonstrationerna
mot Einar Gerhardsen var allvarligare
för kommunisterna än de själva vill
tro.
Jag vill också säga några ord om kommunisterna
och inrikespolitiken. Det
har ifrågasatts att kommunisterna skulle
av utrikespolitiska skäl ha låtit omsättningsskatten
gå igenom. För min del
tror jag inte att detta varit fallet, utan
det avgörande för kommunisterna var
nog rädslan för tredje söndagen i september
1960. Kommunisterna visste att
staten behöver pengar och de visste också
bättre än några andra att deras egna
förslag till inkomstförstärkningar var
overkliga och orealiserbara. Om de hade
gått emot förslaget om en inkomstförstärkning
via omsättningsskatten, var
hade staten då tagit pengar exempelvis
till den pågående utbyggnaden av ASSI
och Norrbottens järnverk? Hur hade det
gått med skatteersättningen till kom
-
muner och landsting, som ju kommunisterna
särskilt ömmat för? Hur hade det
gått med bostadsbyggandet? Och hur
skulle man ha kunnat klara arbetslöshetens
bekämpande? Nej, det var säkerligen
insikten om att de själva skulle
sitta trångt på valdagen som gjorde att
kommunisterna halvt tog sitt förnuft
till fånga.
En suppleant i statsutskottets första
avdelning har kanske rättighet att ägna
några strödda funderingar åt försvarsfrågan.
När jag för hem till Norrbotten
efter riksdagens högtidliga öppnande
läste jag i pressen att mina partivänner,
bl. a. fru Spångberg, hade väckt en motion,
där de yrkade att flyget skulle i
första hand bli ett spaningsorgan och
att försvaret i övrigt skulle nedbantas
efter modell gränsvakten. Jag vill inte
polemisera mot mina partivänner — jag
vet att de är övertygade om att deras
ståndpunkt är riktig. Men jag kom också
att läsa ett referat av den sovjetryske
regeringschefens tal inför högsta Sovjet,
i vilket han underkände en utformning
av försvaret från dessa utgångspunkter.
Han sade att avgörandena i ett
krig numera inte fälles vid gränserna,
och han betecknade en sådan syn på
försvarets utformning såsom föråldrad.
Herr Spångberg är i den lyckliga situationen
att han får ha en annan uppfattning
än Chrustjov, men hur skall vi
i statsutskottets första avdelning förfara
när vi får den kommunistiska försvarsmotionen?
Tidigare har kommunisterna
varit inne på en utformning
av försvaret efter just de principer som
Chrustjov nu fullständigt utdömer. Skall
vi anse att kommunisterna har råkat ut
för ett översättningsfel och skall vi underkänna
deras ståndpunkt? Det är frågor
som inte enbart är retoriska.
I den landsända, som jag representerar,
hälsar man med tillfredsställelse
den enade opinion som har kommit till
uttryck i fråga om kärnvapnen. Jag tror
också att de ståndpunkter, som de tre
partierna redovisat, skall ha medfört
Nr 2 243
Tisdagen den 2G januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
en önskvärd neutralisering av denna
fråga. Jag vill i detta sammanhang säga
att personligen skiljer jag mellan sådana,
som är trogna sin övertygelse och
som är energiska motståndare till kärnvapnen,
och sådana som när det gäller
denna sak vill utnyttja människorna
för politiska syften. Jag tänker bl. a.
på en insats som Svenska kvinnors vänsterförbund
gjorde strax före valet 1958.
Man skrev till olika kandidater och
frågade om deras inställning till kärnvapnen.
Om det inte kom något svar,
skickade man, fastän man visste att vederbörande
tidigare tagit ståndpunkt
mot kärnvapnen, genom den kommunistiska
pressen uppmaningar till allmänheten,
särskilt de fredsälskande
kvinnorna, såsom man sade, att inte
stödja dessa kandidater. Jag har velat
dra fram detta exempel bara för att belysa,
hur man på kommunistiskt håll
medvetet försöker utnyttja ärliga motståndare
till kärnvapnen för sina partipolitiska
syften.
Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka remiss av statsverkspropositionen
till vederbörande utskott.
Herr NORDGREN (h):
Herr talman! När man som relativt ny
riksdagsman från denna plats blickar
ut över kammaren och ser de många
tomma platserna såväl på regeringsbänken
som för övrigt, blir man onekligen
förvånad — i all synnerhet som
det är s. k. remissdebatt.
Jag vill trots detta, herr talman, framföra
några aktuella synpunkter på hantverket
och den mindre industrien. Jag
hoppas innerligt, att kommunikationsminister
Skoglund transporterar dem
vidare till de övriga statsråd som de
berör.
Ett nytt år — ett nytt decennium —
och en ny marknad för det svenska näringslivet
har genom åstadkommandet
av sjustatsmarknaden skapat möjligheter
för ett vidgat handelsutbyte. Den
nya situationen innebär som bekant, att
vår lilla sjumiljonersmarknad växer
och får imponerande proportioner.
Räknar man med de sju, kommer den
nya marknaden att omfatta 90 miljoner
människor. Lyckas man sedan — vilket
vi får hoppas — slå en bro mellan de
sex och de sju, kommer man fram till
en marknad med ett befolkningstal på
bortåt 300 miljoner människor med de
stora möjligheter dessa nya marknader
under vissa förutsättningar kan medföra
inte minst för de mindre företagen,
som under åren visat sig ha en
god anpassningsförmåga till olika konjunktur-
och marknadslägen.
Med förhoppningar och spänning
emotser vi därför det nya handelsläge,
som inträffar redan under detta år
med den s. k. sjustatsmarknaden.
Utgångsläget kan synas vara gott,
framför allt därigenom att svenskt hantverk
och svensk industri är inriktade
och specialiserade på kvalité. Detta
bör kunna ge god utdelning. Det är på
vår kvalité vi skall kunna sälja, leva
och överleva.
Nya möjligheter som underleverantörer
skall säkert stå till buds, men det
gäller både att skapa förutsättningar
för och att söka ett bättre samarbete än
hittills. Branscher och grupper måste
inse nödvändigheten av att man håller
samman, planerar och agerar gemensamt.
Forskning, rationalisering, reklam
och utbildning måste läggas så, att vårt
läge i förhållande till andra länder på
den europeiska marknaden gynnas. Vi
måste skapa möjlighet att ena och samordna
skilda svenska intressen — ja,
vi kanske bör skaffa oss nordiska centra
som för vår talan och bevakar våra
gemensamma intressen. Staten och det
allmänna får inte lägga stenar i vägen,
om näringslivet skall klara alla de påfrestningar
en större marknad medför,
utan i stället medverka till att ta
bort en del konkurrenshämmande hinder
som för närvarande föreligger. Iförs
-
244
Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m.
ta hand gäller det därvidlag omsättningsskatten
— inte bara för att denna
förorsakar oss företagare en massa bekymmer
och arbete och dessutom utsätter
oss för vissa risker, då vi alltjämt
på en del punkter inte kan få
klara besked, och inte bara därför att
lagens paragraf 13 favoriserar viss irreguljär
eller mer eller mindre illojal
verksamhet, utan framför allt för att
den särskilt hårt drabbar alla mindre
inkomsttagare. Till dessa räknar jag
också hantverkare och mindre företagare.
Samhället är förvisso betjänt av
att de cirka 115 000 mindre företagen,
som direkt livnär cirka 1 200 000 människor,
får möjlighet att bestå och utvecklas.
Det är nödvändigt för oss i Sverige
att med alla medel — för att använda
ett populärt uttryck — söka »skärpa
oss» för att kunna hävda oss i den internationella
konkurrensen. Svensk kvalité
är ett gammalt begrepp, som vi
har all anledning att slå vakt om. För
att kunna göra detta, för att företagen
skall kunna producera goda varor och,
vilket också är mycket viktigt, till konkurrenskraftiga
priser, fordras kapital,
kapital för investering i företagsanläggningar
och i maskiner, kapital
för exportkrediter — långsiktiga krediter
på fyra, fem år är inte ovanliga i
internationella affärer. Det fordras också
yrkeskunnig personal, som kan sköta
företagens maskiner, och det fordras
att svenska produkter — både gamla
och nya — blir kända på de internationella
marknaderna. De bästa möjligheterna
härtill är att föra ut varorna
på de stora internationella mässorna.
Låt mig ta kapitalfrågan först. Efter
de senaste årens stormiga debatter står
vi nu inför det faktum, att vi har en
tilläggspensionering, byggd på ett fördelningssystem,
som för med sig stora,
centralt placerade fonder. Det har sagts
förut här i kammaren av representanter
för den mindre företagsamheten,
och jag vill både i egenskap av riksdags
-
m.
man och i egenskap av representant
för Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
landets huvudorganisation
för hantverket och den mindre
industrien, med skärpa slå fast, att de
medel, som inbetalas till fonderna från
de mindre företagen, måste återföras
till dessa för att i företagen kunna nyttiggöras
som produktionsmedel.
Det är förebådat, att det under vårens
lopp kommer att framläggas en
proposition om nyordning av AB Industrikredit.
Det är nödvändigt att denna
verksamhet utformas så, att de medel,
som Industrikredit får till sitt förfogande,
kan komma just de mindre företagen
till godo, bland annat för att
möjliggöra den rationalisering och den
omställning av driften, som i många fall
kan bli nödvändig i samband med marknadsförändringar
på grund av den internationella
överenskommelsen.
AB Industrikredit är dock endast ett
medium att till näringslivet återföra
medel ur pensionsfonderna. Avsikten
är ju här att viss del av dessa skall ställas
till bankers förfogande för utlåning
till den enskilda företagsamheten. Gällande
lagstiftning beträffande säkerheter
etc. gör dock, att det i många fall
blir svårt, speciellt för mindre företag,
som icke i tillräcklig utsträckning
har fastigheter och andra likande värden
att ställa som säkerheter, att få
möjlighet att låna av dessa medel. Det
synes därför som om man icke blott
från det enskilda näringslivets utan
även från statens sida har all anledning
att följa principerna för utlåning
från fonderna och att, därest så blir
nödvändigt, på lämpligt sätt söka
garantera, att viss del av fondmedlen
verkligen kommer de mindre företagen
till godo.
Förutom kapitalet nämnde jag yrkesutbildningen.
I dagens samhälle och
inte minst med tanke på vår konkurrenskraft
på den nya marknaden, ställs
allt större krav på effektiviteten i produktionskedjans
olika led. Dessa krav
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 245
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
gäller inte enbart råvarutillförseln, maskinerna
och distributionen, utan kraven
gäller i ännu högre grad de mänskliga
faktorerna i produktionen. Det är
därför nödvändigt att alla möjligheter
att ge en tillfredsställande och kvalificerad
yrkesutbildning tillvaratages.
Till det anförda skälet kan läggas en
mångfald motiveringar, som i olika sammanhang
redan andragits, när krav
framförts beträffande intensifierade
statliga åtgärder på yrkesutbildningsområdet.
Jag vill erinra om att utbildad
arbetskraft alltid är lättare att placera
än outbildad. Detta gäller alldeles
speciellt under arbetslöshetskriser.
Vi står nu inför en befolkningsutveckling,
där de stora åldersgrupperna
ungdomar ökar och där man kan räkna
med att gruppen 15—19 år i år kommer
att omfatta närmare 600 000 ungdomar.
Åtskilliga av dessa får sin utbildning
vid yrkesskolor, men alltjämt
måste vi avvisa en stor del av de ungdomar
som söker sig till yrkesutbildningsanstalter,
därför att det inte finns
tillräckligt med platser där.
En kvalificerad yrkesutbildning kan
tillgodoses antingen genom utbildning
i yrkesskola eller genom planmässig utbildning
inom näringslivet. En fördel
vid yrkesutbildningen i näringslivet är
den nära kontakt med produktionen
som lärlingen-eleven får. Han går icke
enbart i en skola utan är samtidigt en
kugge i produktionen.
Som ytterligare skäl för yrkesutbildning
inom näringslivet kan anföras, att
lärlingen under hela utbildningstiden
av hantverksmästaren erhåller avtalsenlig
lön. Detta innebär att lärlingen
försörjer sig själv under utbildningstiden.
Enligt gällande bestämmelser för utbildning
av lärling hos hantverksmästare
eller i näringslivet utgår statsbidrag
dels i form av ett grundbidrag å
1 500 kronor för en lärling med minst
treårig utbildning, dels i vissa undantagsfall
ett kurstillägg på 1 000 kronor
om företagaren låter lärlingen under
ordinarie arbetstid med bibehållen lön
deltaga i teoriundervisning under mints
320 timmar vid en yrkesskola.
Utbildningen vid en central verkstadsskola
kostar det allmänna cirka 5 000
kronor per år — det är en försiktig
beräkning. Till detta kommer samhällets
kostnader för investering i verkstadslokaler,
maskiner och dylikt.
En jämförelse mellan dessa 1 500 eller
i undantagsfall 2 500 kronor, som en
hantverksmästare erhåller för en fullständig
yrkesutbildning på 3 å 4 år,
och kostnaden för en utbildning vid en
yrkesskola visar hur mycket dyrare
denna senare utbildningsform är för
det allmänna — närmare tio gånger
så dyr som utbildningen hos hantverksmästare.
Disproportionen mellan dessa båda
bidragsformer är uppenbar. Det är viktigt
att utbildningen hos hantverksmästare,
denna ur statens synpunkt ekonomiskt
fördelaktiga skolform, utnyttjas
i största utsträckning. Ytterligare understryks
den samhällsekonomiska betydelsen
av att i utbildningssyfte tillvarata
den stora fond av yrkeskunnande
som finns inom hantverket och den
mindre industrien. Jag behöver bara erinra
om svårigheten att för närvarande
skaffa yrkeslärare.
Ett minskat intresse inom näringslivet
för yrkesutbildningen skulle på
längre sikt medföra uppenbara olägenheter
för samhället. Jag anser det därför
nödvändigt att öka intresset för
denna för staten billiga utbildningsform.
Jag har i denna kammare väckt en
motion i detta syfte och vill med detta
ytterligare understryka värdet av de
ekonomiskt fördelaktiga utbildningsmöjligheter
som här föreligger, eftersom
de inte ytterligare belastar statens budget.
I alla diskussioner har från statens
sida framhållits det ansvar, som staten
har och som ökar i samma takt som
246 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m.
enhetsskolan införes. Det kan med fog
sägas, att den nya skolformen icke
lyckats lösa utbildningen för stora
mängder av den ungdom som väljer 9
y-linjen och söker fortsatt yrkesutbildning.
Jag undrar vad man från det allmännas
sida skulle säga, om näringslivet
som frivilligt påtagit sig en kostsam utbildning
för många av dessa, en dag
skulle säga: nej, vi har inte möjligheter
att utbilda längre. Staten skulle då bli
tvungen att i ännu högre takt än vad
nu sker bygga centrala verkstadsskolor
och ge anslag till lokala yrkesskolor —
kostnader, som för staten skulle bli mycket
mer betungande än den smidigare
och billigare vägen genom utbildning
inom näringslivet.
I detta sammanhang vill jag erinra
om dels vad som sades i trontalet på
den punkten, dels socialministerns yttrande
i går här i kammaren, att »vi
måste se till att yrkesskickligheten står
högt». Det gör vi inte då vi avvisar skaror
av ungdomar som söker yrkesutbildning,
trots att vi har stora möjligheter
att på ett för det allmänna ekonomiskt
fördelaktigt sätt göra detta.
Detta faktum underströk också herr
Kellgren i ett uttalande i StockholmsTidningen
för några dagar sedan och i
sina yttranden i går, där han betraktar
läget på yrkesutbildningsfronten som
katastrofalt. Herr Kellgren yttrade: »Vi
kan avskaffa arbetslösheten om ni klarar
yrkesutbildningen.» Med stöd av de
anförda argumenten och de citerade uttalandena
hoppas jag innerligt, att årets
riksdag verkligen medverkar till krafttag
för att öka möjligheterna till yrkesutbildning
för den svenska ungdomen.
Genom tillgången till kapital och med
yrkesutbildad arbetskraft skulle vi inom
hantverk och småindustri med optimism
kunna se fram mot den ökade konkurrensen.
Ett organ till hjälp i detta avseende
är Småindustriens exportbyrå, som har
till uppgift att tillgodose just dessa
mindre företag och hjälpa dem att få
kontakter med de internationella marknaderna
såväl inom EFTA som utanför.
Riksdagen kommer att senare få ta ställning
till en motion med begäran om
visst ökat bidrag till denna byrå, som
i dag har endast två man till sitt förfogande
för att ge service åt landets alla
småföretag.
Jag vill understryka att ett bidrag
här, även om det formellt innebär en
kostnadsökning, i verkligheten icke är
någon kostnadsökning med tanke på de
medel, som dras in till landet genom den
ökade export, som kan komma till
stånd genom de internationella affärer
som underlättas av exportbyråns verksamhet.
I det här sammanhanget vill jag understryka
en sak, som är utomordentligt
viktig. Vi från hantverket och den
mindre industrien begär inte subventioner,
vi begär inte stöd från statens
sida, vi begär inte att dessa lån skall
utlämnas till lägre ränta än den marknadsmässiga.
Men vad vi med skärpa
kräver är att lånemedel ställs till den
mindre företagsamhetens förfogande,
icke som subventionsmedel utan som
tillgängliga lånemedel.
Inledningsvis nämnde jag att det
finns faktorer som hämmar och belastar
de mindre företagarna. Jag skall
bara alldeles särskilt peka på några,
beträffande vilka likaledes motioner
väckts.
Under år 1960 har en småföretagare
att för statens räkning utföra följande
arbete:
januari källskatt
februari pensionsavgift
mars källskatt (preliminär skatt
+ eventuell kvarskatt)
allmän varuskatt
april pensionsavgift
maj källskatt (preliminär skatt
+ eventuell kvarskatt)
allmän varuskatt
juni pensionsavgift
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 247
juli |
källskatt allmän varuskatt |
augusti |
pensionsavgift |
september |
källskatt |
oktober |
pensionsavgift |
november |
källskatt allmän varuskatt |
december |
pensionsavgift |
Till detta kommer att han har att till
socialstyrelsen lämna uppgift angående
omsättningen (en gång per kvartal),
till kommerskollegium uppgift angående
industristatistik, till riksförsäkringsanstalten
löneuppgift, till taxeringsmyndigheterna
löneuppgifter jämte eventuell
sammanställning, till länsarbetsnämnden
sysselsättningsuppgift, till
sjukkassan anmälan av varje nyanställd
löntagare liksom anmälan av löntagare,
vars anställning upphört, samt till sjukkassan
anmälan av varje löneförändring
beträffande anställd.
Vidare skall arbetsgivare för statens
räkning i vissa fall verkställa införsel
å lön.
I vissa branscher har företagaren
dessutom att varje månad deklarera omsättning
och inbetala skatt för en viss
del av försäljningen. Redovisnings- och
kontrollsystemet föranleder ett invecklat
och tidsödande kontorsarbete.
Ovanstående sammanställning åskådliggör
enligt vårt förmenande på ett
klart sätt den stora uppbörds- och uppgiftsskyldighet,
som staten genom olika
bestämmelser ålagt företagarna. Speciellt
för de mindre företagen, där företagsledaren
i allmänhet själv deltar i
det dagliga arbetet i produktionen eller
i affären, är detta merarbete utöver den
produktiva insatsen särskilt betungande.
Varje gång företagaren inbetalar
tjänstepensionsavgiften får han förutom
allt besvär och arbete en påminnelse om
att § 8 i författningen sfäller honom i
strykklass i detta pensionssystem. Den
innebär nämligen en begränsning av de
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
pensionsförmåner, som kommer enskilda
företagare till del. Skall lagen om
allmän tjänstepensionering alltjämt existera,
så bör den åtminstone vara så
utformad, att den ger alla pensionsberättigade,
som så önskar, samma rätt
och möjlighet till en tryggad ålderdom.
Förutom det allmänna rättvisemomentet
kan som skäl anföras den relativa
rörlighet, som existerar mellan
grupperna företagare—löntagare, speciellt
i vad det gäller mindre företag
inom hantverket, småindustrien, handeln
och jordbruket. Den allmänna tilläggspensioneringen
bör vara så uppbyggd,
att den ger en driftig yrkesarbetare,
som startar eget företag, samma
pensioneringsmöjligheter som han har
som anställd.
Enligt nuvarande bestämmelser är
viss del av en företagares inkomster
icke att betrakta som pensionsgrundande,
därest företaget bedrives som enskild
firma. Drives däremot rörelsen
som aktiebolag slipper vederbörande
den reduktion av tilläggspensioneringen
som de nuvarande bestämmelserna
medför. Detta förhållande synes oss
småföretagare orimligt. Företagarformen
får icke vara avgörande för ägarens
möjlighet att trygga sin ålderdom.
Den enskilde företagaren bör åtminstone
inom detta för oss konkurrensförsvårande
system ha full likställighet
med övriga pensionsberättigade medborgare
i vårt land.
Överläggningen var härmed slutad.
Propositionerna hänvisades till statsutskottet,
varjämte de i nedan angivna delar
remitterades till följande utskott,
nämligen
propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till bankoutskottet,
såvitt propositionen angick
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1960 skulle utgå, till bevillningsutskottet
och, i vad propositionen
248 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
Vid remiss av statsverkspropositionen m.
avsåg jordbruksärenden, till jordbruksutskottet;
samt
propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.
Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna
yttrandena.
§ 3
Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och remitterades därvid
till utrikesutskottet propositionen nr
20, om godkännande av handels- och
betalningsavtal mellan Sverige och Rumänska
Folkrepubliken m. m.; och
till bevillningsutskottet propositionerna:
nr
23, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Israel för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet,
samt
nr 24, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 28 september 1928 (nr 376)
om särskild skatt å vissa lotterivinster.
§ 4
Vid föredragning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret den 8 januari 1960
dagtecknade skrivelse till riksdagen med
föranledande av vissa av riksdagens revisorer
gjorda uttalanden, hänvisades
densamma till statsutskottet, såvitt avsåg
de frågor, som upptagits i revisorernas
i skrivelsen omnämnda berättelse
angående statsverket, övriga i skrivelsen
upptagna frågor hänvisades, såvitt
gällde kostnaderna för riksdagstrycket,
till bankoutskottet och i övrigt till
konstitutionsutskottet.
§ 5
Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord vilande motioner.
m.
Därvid hänvisades
till statsutskottet motionen nr 60;
till utrikesutskottet motionerna nr 61
och 62;
till konstitutionsutskottet motionerna
nr 63 och 64;
till statsutskottet motionerna nr 65—
78;
till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 79;
till statsutskottet motionerna nr SO—
82;
till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 83 och 84;
till bevillningsutskottet motionerna
nr 85—88;
till bankoutskottet motionen nr 89;
till behandling av lagutskott motionerna
nr 90—97;
till jordbruksutskottet motionen nr
98;
till statsutskottet motionen nr 99;
till jordbruksutskottet motionen nr
100; samt
till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 101 och 102.
§ 6
Föredrogos, men bordlädes åter bankoutskottets
memorial nr 1 och 2.
§ 7
Föredrogs den av herr Almgren vid
kammarens sammanträde den 22 innevarande
januari gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående
verkställda undersökningar beträffande
THX-preparatet.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 8
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
liggande proposition nr 28, med för
-
249
Tisdagen den 26 januari 1960 Nr 2
Interpellation ang. den yrkes- och utbildningsprognostiska utredningsverksamheten
slag till lag om ändrad lydelse av punkt
1 av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370).
§ 9
Föredrogos var för sig följande på
kammarens bord vilande motioner; och
remitterades därvid
till konstitutionsutskottet motionerna
nr 103 och 104;
till statsutskottet motionerna nr 105—
136;
till bevillningsutskottet motionerna nr
137—147;
till bankoutskottet motionerna nr 148
och 149;
till behandling av lagutskott motionerna
nr 150—162;
till jordbruksutskottet motionerna nr
163—170; samt
till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 171—176.
§ 10
Föredrogs den av herr Kellgren vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående prövningen av ansökningar
om arbetstillstånd för utlänningar
från vissa länder.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 11
Interpellation ang. den yrkes- och utbildningsprognostiska
utredningsverksamheten
Herr
HELÉN (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:
Herr talman! Redan 1947 framlade
studentsociala utredningen förslag till
inrättande av ett prognosinstitut för in
-
tellektuell arbetskraft. Trots att behovet
av ett dylikt utredningsinstitut starkt
vitsordats av 1950-talets utveckling på
utbildningens och arbetsmarknadens
område, och trots att begäran om inrättande
av institutet upprepade gånger
framställts från olika håll, har statsmakterna
inte tagit definitiv ställning till
frågan. Den personalförstärkning, som
arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsoch
utredningsbyrå erhållit för att kunna
utföra arbetsmarknadsprognoser för
arbetskraft med längre utbildning, har
utgjort ett i och för sig värdefullt provisorium
i avvaktan först på arbetskraftsutredningens
och sedan på universitetsutredningens
prognosarbete.
Universitetsutredningen har nu avslutat
detta prognosarbete i och med framläggandet
av sitt sjätte betänkande. Betänkandet
innehåller även ett förslag
till en omorganisation och förstärkning
av den yrkes- och utbildningsprognostiska
utredningsverksamheten. Universitetsutredningen
betonar, att det är angeläget
att det prognostiska utredningsarbetet
utan avbrott kan fullföljas, så
att man kan basera den föreslagna utbyggnaden
av universitet och högskolor
och den fortsatta planeringen på en
rullande framtidsbedömning. Utredningsinstitutet
har därför föreslagits
komma till stånd redan från och med
budgetåret 1960/61, och universitetsutredningen
har i en skrivelse till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
av den 11 september 1959 anmält
anslagsbehov för detta ändamål.
I och med att ett ökat antal ungdomar
genomgår längre specialutbildning
och i och med att denna specialutbildning
blir av allt större betydelse för
samhällsutvecklingen, är det nödvändigt
att ungdomens yrkesval och myndigheternas
planering kan grundas på
ett så fast underlag som möjligt. Det går
inte att besluta reformer och ge ungdomen
yrkesvägledning på måfå. Sådant
kan stå skattebetalarna dyrt och
leda till felinvesteringar, som blir all
-
250 Nr 2 Tisdagen den 26 januari 1960
Interpellation ang. den yrkes- och utbildningsprognostiska utredningsverksamheten
varliga för samhället och i värsta fall
katastrofala för den enskilde. Vi behöver
ett utredningsinstitut, som fortlöpande
samlar in material som underlag
för rådgivning till myndigheterna och
ungdomen. Starka skäl talar också för
att detta institut, som universitetsutredningen
föreslagit, bör ledas av en särskild
nämnd, i vilken olika intressen
och åsikter är representerade. Med hänsyn
till 1960-talets utbildningssituation
måste den föreslagna organisationen
komma till stånd utan dröjsmål.
Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få framställa
följande fråga:
Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga
åtgärder i syfte att den av universitetsutredningen
föreslagna omorganisationen
och förstärkningen av den yrkes-
och utbildningsprognostiska utredningsverksamheten
skall komma till
stånd från och med budgetåret 1960/61?
Denna anhållan bordlädes.
§ 12
Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 15, till Konungen angående val av
ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.
§ 13
Tillkännagavs, att följande motioner
under sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen
nr 177, av herr Stenberg, angående
rösträttsåldern, m. m.,
nr 178, av herrar Heckscher och
Björkman, om visst tillägg till 38 § lagen
om val till riksdagen,
nr 179, av fru Sjövall m. fl., om utredning
rörande vissa förtydliganden och
ändringar i vallagarna,
nr 180, av herr Sköldin m. fl., om vissa
ändringar i lagen om kommunalförbund,
nr 181, av herr Larsson i Julita m. fl.,
om utjämning mellan församlingarna av
kostnaderna för byggande och underhåll
av kyrka,
nr 182, av herr von Friesen m. fl.,
om införande i riksdagsstadgan av bestämmelser
om utsändning i television
från riksdagsdebatter,
nr 183, av herr Andersson i Linköping
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till utlandssvenskarnas
förening,
nr 184, av herr Nelander m. fl., i anledning
av Kungl. Majtts framställning
om anslag till Bidrag till internationell
hj älp verksamhet,
nr 185, av fröken Sandell, om ökning
av hjälpen till de s. k. underutvecklade
länderna,
nr 186, av herr von Friesen, angående
undervisning om de mänskliga rättigheterna,
nr 187, av fru Holmqvist och herr
Bengtsson i Halmstad, om uppmjukning
av bestämmelserna angående maximering
av lägenhetsytan för egnahem,
nr 188, av fröken Elmén m. fl., om inrättande
av en professur i arkitekturens
teori och historia vid Chalmers tekniska
högskola,
nr 189, av fru Eriksson i Stockholm
m. fl., om inrättande av en personlig laboratorbefattning
i immunologi åt docenten
Bertil Björklund,
nr 190, av herr Lundberg, om inrättande
av en personlig laboratorbefattning
i seismologi för docenten Markus
Båth,
nr 191, av herr Larsson i Luttra m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Folkhögskolor: Bidrag
till driften av folkhögskolor,
nr 192, av herr Nilsson i Göingegården
m. fl., om viss ändring i bestämmelserna
om statsbidrag till driftkostnader
för det allmänna skolväsendet,
nr 193, av herr Staxång m. fl., angå
-
Nr 2 251
Tisdagen den 26 januari 1960
ende undervisningsplanen för kristendomsundervisningen,
nr 194, av herrar Bengtsson i Göteborg
och Johansson i öckerö, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Bidrag till handelshögskolan
i Göteborg,
nr 195, av herr Kärrlander m. fl., om
anslag till en musikskola i Härnösand,
m. m.,
nr 196, av herr Nihlfors m. fl., om
upphävande av viss tjänstgöringsskyldighet
för professorerna vid tandläkarhögskolorna,
nr 197, av herr Hammar m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Folkhögskolor: Bidrag till
driften av folkhögskolor,
nr 198, av herr Helén, om inrättande
av en arvoderad heltidstjänst som filmkonsulent
vid skolöverstyrelsen,
nr 199, av fröken Höjer, om inrättande
av en professur i reumatologi vid
universitetet i Lund,
nr 200, av fröken Vinge m. fl., angående
organisation och förstärkning
av den utbildnings- och yrkesprognostiska
utredningsverksamheten,
nr 201, av herr Nihlfors, om anslag
till Sveriges elevers centralorganisation,
nr 202, av fröken Olsson m. fl., om
utredning angående inrättande av ett
seminarium för speciallärare,
nr 203, av herr Forsberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Bidrag till föreläsningsförmedling
och konsulentverksamhet,
nr 204, av fru Kristensson m. fl., angående
vissa läkartjänster vid karolinska
sjukhuset,
nr 205, av herr Johnsson i Skoglösa
in. fl., om viss förstärkning av undervisningen
i matematik,
nr 206, av herr Andersson i Ronneby
m. fl., om personlig professur för
docenten S. U. Palme,
nr 207, av herr Helén, om anslag för
civilingenjörsutbildning vid den matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i
Uppsala,
nr 208, av herr Johansson i Gränö,
angående fördelningen mellan olika huvudmän
av kostnaderna för folkhögskolor
m. fl. läroanstalter,
nr 209, av fröken Karlsson m. fl., om
vissa folkskollärares jämställande med
övningslärare,
nr 210, av herr Ståhl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om
anslag till Bidrag till bergsskolan i Filipstad
m. m.,
nr 211, av herr Bengtsson i Varberg
m. fl., om höjning av anslaget till Svenska
vanförevårdens centralkommitté,
nr 212, av herr Johansson i Gränö,
om utredning rörande statsbidragen till
kroppssjukvården,
nr 213, av herr Larsson i Julita m. fl.,
om statligt lån till stiftelsen Vårnäshemmet,
nr 214, av herr Carlsson i Västerås
m. fl., om anslag till utbyggnad av karolinska
sjukhusets allergilaboratorium,
nr 215, av herr Jacobsson i Sala, om
utredning rörande den slutna vården
av barn med cerebral pares, m. m.,
nr 216, av herr Engkvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m.,
nr 217, av fröken Sandell och herr
Adamsson, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag till Bidrag till
anordnande av verkstäder för handikappade,
nr 218, av fröken Sandell och herr
Adamsson, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag till Bidrag till
driften av verkstäder för handikappade,
nr 219, av herr Jonsson i Strömsund,
i anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Bidrag till anordnande
av verkstäder för handikappade,
nr 220, av herr Jonsson i Strömsund,
i anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Allmän skärmbildsundersökning:
Medicinalstyrelsens
skärmbildscentral,
nr 221, av herr Hagberg m. fl., an -
252 Nr 2
Tisdagen den 26 januari 1960
gående neutralitetsförsvarets problem
och uppgifter, m. m„
nr 222, av herr Hagberg m. fl., om
minskning av vissa anslag till försvaret,
nr 223, av herr Ekström i Björkvik
m. fl., om utredning rörande den framtida
organisationen av försvaret,
nr 224, av herr Antonsson m. fl., om
inrättande av en instruktörstjänst vid
Sveriges ungdomsorganisationers landsråd,
nr 225, av herr Hamrin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Avsättning till fonden
för idrottens främjande,
nr 226, av herr Johansson i öckerö
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Byggande
av fiskehamnar,
nr 227, av herr Levin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Byggande av fiskehamnar,
nr 228, av herrar Nilsson i Bästekille
och Darlin, om utbyggnad av Branteviks
hamn,
nr 229, av herr Hedqvist, om anslag
för tillbyggnad av telestyrelsens kontorsbyggnad
i Nynäshamn,
nr 230, av herrar Carlsson i Västerås
och Jacobsson i Sala, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Länsstyrelserna: Avlöningar,
nr 231, av herr Henningsson i Hälsingborg
m. fl., om ytterligare förstärkning
av taxeringsväsendet,
nr 232, av herr Persson i Appuna
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Bidrag till
företagareföreningar m. fl.,
nr 233, av herr Hedqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.,
nr 234, av herr Sköldin m. fl., om viss
ändring av bestämmelserna om statsbidrag
till yrkesskolor,
nr 235, av herrar Jansson i Benestad
och Gustavsson i Alvesta, om statsbidrag
till pensionärsbostad i en- och tvåfamiljshus,
nr 236, av herr Johansson i Norrkö -
ping m. fl., om anslag till inrättande av
pensionärshem,
nr 237, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
angående vissa bostadsbyggnadsfrågor,
nr 238, av herr Mellqvist m. fl., om
anslag till nytt landsstatshus i Falun,
nr 239, av herr Lindahl, om familjepension
till ingenjören Karl Rune Holmqvists
efterlevande,
nr 240, av herr Kellgren, om pension
åt extra kontoristen R. Smith och extra
expeditionsvakten P. A. L. Rosell,
nr 241, av herr Löfgren m. fl., om
ändrade bestämmelser rörande licensavgifter
för radio med extra högtalare,
nr 242, av herrar Nilsson i Tvärålund
och Jansson i Benestad, om utredning
rörande vård och fostran i enskilda
hem av för skyddsuppfostran omhändertagna
elever,
nr 243, av herr Ståhl, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Frivilliga skytteväsendet,
nr 244, av herr Johansson i öckerö
m. fl., om viss ändring av anvisningarna
till 28 och 29 §§ kommunalskattelagen,
nr 245, av fru Wallerius-Gunne m. fl.,
om höjning av vissa avdrag vid inkomstbeskattningen
för ogift med hemmavarande
barn,
nr 246, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., om undantagande från allmän
varuskatt av vissa jordbruksprodukter,
m. m.,
nr 247, av herrar Antby och Rimås,
om undantagande från allmän varuskatt
av för jordbruksdriften erforderliga
förnödenheter,
nr 248, av herr Elmwall m. fl., om
vissa ändringar i energiskatteförordningen,
nr 249, av herr Jonsson i Strömsund
m. fl., om ändring av stämpelavgiften
för lagfart i vissa fall,
nr 250, av herrar Carlsson i Västerås
och Jacobsson i Sala, angående förhindrande
av skattefusk,
nr 251, av herr Ohlin m. fl., om utredning
rörande domstolsmässig prövning
av rättsfrågor i förvaltningen,
Tisdagen den 26 januari 1960
Nr 2 253
nr 252, av fru Wallerius-Gunne m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 10, med förslag till lag om samhällets
vård av barn och ungdom (barnavårdslag)
m. m.,
nr 253, av fru Sjöqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Majrts proposition nr 10,
med förslag till lag om samhällets vård
av barn och ungdom (barnavårdslag)
m. in.,
nr 254, av herrar Ekström i Iggesund
och Mellqvist, om arbetstidsreglering för
personal inom den yrkesmässiga biltrafiken,
m. m.,
nr 255, av fru Kristensson m. fl., om
viss översyn av semesterlagen,
nr 256, av herr Christenson i Malmö
m. fl., om vissa ändringar i semesterlagen,
nr 257, av fröken Elmén m. fl., om
viss ändring i arbetarskyddslagen,
nr 258, av fru Lindberg m. fl., om
viss ändring av 29 § sjukförsäkringslagen,
nr 259, av fru Eriksson i Stockholm
m. fl., om kostnadsfritt tillhandahållande
av tabletter mot sockersjuka,
nr 260, av herr Sköldin m. fl., angående
rätt för kommun att uttaga avgifter
för förbränning av sopor,
nr 261, av herr Ståhl m. fl., om upphävande
av lagen om tillståndstvång för
byggnadsarbete,
nr 262, av herrar Fröding och Turesson,
angående anteckning i fastighetsbok
i vissa fall,
nr 263, av herr Lindström m. fl., om
viss ändring av lagstiftningen rörande
förvärv av fast egendom,
nr 264, av herr Levin, om viss ändring
i lagen om ersättning för mistad
fiskerätt,
nr 265, av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl., om överflyttning på länsstyrelserna
av statens biltrafiknämnds prövning
av tillstånd till beställningstrafik
för godsbefordran,
nr 266, av herr Haglund och fru
Thunvall, om viss ändring av 61 § vägtrafikförordningen,
nr 267, av herr Königson, om förbud
mot hastighetstävlingar med motorfordon
på allmän väg,
nr 268, av herr Svenning m. fl. om
rätt för hyresgäst att anföra besvär över
beslut berörande hyressättningen,
nr 269, av herrar Mellqvist och Persson
i Tandö, om ökat skydd för delägare
i bostadsrättsföreningar,
nr 270, av herr Gustafsson i Borås
m. fl., angående vissa trafiknykterhetsfrämjande
åtgärder,
nr 271, av fröken Elmén och herr
Rimmerfors, om skärpning av straffen
för olaga befattning med narkotika,
nr 272, av herr Åhman m. fl., om
ändrade bestämmelser för lånegaranti
vid inköp av egnahemsjordbruk,
nr 273, av herr Östlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till statens växtskyddsanstalt,
nr 274, av herr Wahrendorff m. fl.,
om kontantbidrag till de jordbrukare
som under år 1959 hårdast drabbats av
felslagen skörd,
nr 275, av herr Johansson i Gränö,
om ekonomisk kompensation till jordbrukare
inom de av torkan under år
1959 hårdast drabbade områdena,
nr 276, av herr Johansson i Gränö
m. fl., angående besiktning av hästar,
som i fredstid uttagits för krigsmaktens
behov,
nr 277, av herr Hansson i Önnarp
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till Bidrag till
den praktiskt vetenskapliga verksamheten
å Weibullsholm,
nr 278, av herr Sköld m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Befrämjande av husdjursaveln,
nr 279, av herrar Brandt i Sätila och
Gustafsson i Kårby, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Befrämjande av liusdjursaveln,
nr 280, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Jansson i Benestad, om inrättande
av Lidhults veterinärdistrikt,
nr 281, av herr Levin in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
254 Nr 2
Onsdagen den 27 januari 1960 fm.
anslag till Befrämjande i allmänhet av
fiskerinäringen,
nr 282, av herr Darlin m. fl., angående
laxfisket i Östersjön,
nr 283, av herr Darlin m. fl., om åtgärder
för att öka beståndet av lax,
nr 284, av herr Darlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Befrämjande av fiskefartygs
förseende med ''radiotelegraf- eller radiotelefonanläggning,
nr 285, av herrar Svensson i Krokstorp
och Hedin, om ersättning till
strandägare för vissa kostnader i samband
med ansökan om ersättning för
mistad fiskerätt,
nr 286, av herr Ekström i Björkvik
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning angående Statens skogsförbättringsanslag,
nr 287, av herr Larsson i Norderön
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till Vägbyggnader
å skogar i enskild ägo,
nr 288, av herr Lassinantti m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Lappfogdarna m. fl.:
Avlöningar,
nr 289, av herr Svensson i Vä m. fl.,
angående stödlån till jordbrukare,
nr 290, av herrar Setterberg i VilskeKleva
och Nordgren, om tillämpning av
upphandlingskungörelsen på landsting
och primärkommuner,
nr 291, av herr Braconier, om riksdagsförfattningars
intagande i Svensk
författningssamling,
nr 292, av herrar Hamilton och
Wachtmeister, om konservatoryrkets
utbildnings- och rekryteringsproblem,
nr 293, av herrar Lindahl och Lundkvist
i Eskilstuna, om utredning rörande
turismen i Sverige, och
nr 294, av herr Elmwall m. fl., om
undersökning av orsakerna till alkoholmissbruket
bland ungdom, m. m.
Dessa motioner bordlädes.
§ 14
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.27.
In fidem
Sune K. Johansson
Onsdagen den 27 januari
Kl. 10.00
§ 1
Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:
År 1960 den 27 januari sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt
§§ 70 och 71 riksdagsordningen utse en
suppleant för en fullmäktig i riksbanken
efter herr Nils Gustav Emil Aastrup,
som den 15 januari 1960 erhållit entledigande
från sitt uppdrag att vara suppleant
i riksbanken för herr Gustaf Napoleon
Kollberg; och befanns efter valets
slut hava blivit utsedd till
suppleant för herr Kollberg, G. N.
under återstående delen av valperioden
1958—1961:
herr Wedén, Sven Mauritz,
ledamot av andra
kammaren ...... med 45 röster.
K. G. Ewerlöf Gustaf Elof sson
O. Malmborg Olof Nilsson
År 1960 den 27 januari sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt
§§ 70 och 71 riksdagsordningen utse
ordförande i riksgäldskontoret efter
Onsdagen den 27 januari 1960 fm.
Nr 2 255
Svar på fråga ang. åtgärder i anledning av byggnadsminnesutredningens år 1956
avlämnade betänkande
herr Michael Inge Carl-Henrik Nordlander,
som från och med den 4 december
1959 frånträtt sitt uppdrag att vara ordförande
i riksgäldskontoret, jämte en
suppleant; och befunnos efter valets
slut hava blivit utsedda till
ordförande
från och med den 27 januari 1960 för
återstående delen av valperioden 1958
—1961:
herr Renlund, Rolf Gösta,
generaldirektör . . med 44 röster;
suppleant för herr Renlund:
herr Hedqvist, Anders Sven,
ledamot av andra
kammaren ...... med 44 röster.
K. G. Ewerlöf Gustaf Elof sson
O. Malmborg Olof Nilsson
Protokollen lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna
ingiva förslag till dels förordnanden för
de valda, dels ock skrivelse till Konungen
med anmälan om de försiggångna
valen.
§ 2
Svar på fråga ang. åtgärder i anledning
av byggnadsminnesutredningens år 1956
avlämnade betänkande
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:
Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Nyberg, har frågat mig,
om jag är i tillfälle att ge kammaren en
redogörelse för de åtgärder som har vidtagits
eller som planeras med anledning
av det betänkande, som år 1956 avlämnades
av byggnadsminnesutredningen.
Till svar härpå får jag anföra följande.
Det åsyftade utredningsförslaget innebär,
att en lag om byggnadsminnen
skall ersätta nu gällande lag om skydd
för kulturhistoriskt märkliga byggnader.
För att göra den nya lagen till ett
verksamt medel att åstadkomma önskvärt
skydd för kulturhistoriskt märkliga
byggnader i vårt land har utredningen
vidare föreslagit, att ett årligt
anslag om 500 000 kronor skulle uppföras
på riksstaten. Anslaget skulle användas
för bidrag till sådana restaurerings-
och underhållsarbeten, vartill den
nya lagen kunde ge anledning, och för
ersättning i förekommande fall till ägare
för intrång i möjligheterna att utnyttja
byggnad. Det har också föreslagits, att
det för tillämpningen av lagen skulle
inrättas ett särskilt organ, en statens
byggnadsminnesnämnd. Kostnaderna
för detta organ har i betänkandet beräknats
till i runt tal 60 000 kronor per
år.
Att förslaget ännu ej har presenterats
för riksdagen sammanhänger med
att det i rådande läge hittills inte har
befunnits möjligt att i budgeten bereda
utrymme för den väsentliga kostnadsökning
för statsverket som förslaget
förutsätter. Jag vill emellertid tillägga,
att det inom justitiedepartementet f. n.
undersöks i vad mån möjligheter finns
att i modifierat skick genomföra den
föreslagna lagstiftningen utan kostnadsökning
för det allmänna.
Härpå anförde
Herr NYRERG (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret på min enkla
fråga.
Svaret var ganska kort, och jag skall
inte heller bli mångordig. Jag vill dock
framhålla att det skulle vara ganska
mycket att säga i denna angelägenhet.
Anledningen till att jag framställt
denna fråga är dels att jag funnit att
den tilldrar sig ett betydande intresse
256 Nr 2 Onsdagen den 27 januari 1960 fm.
Svar på interpellationer i anledning av den senaste tidens utslag av antisemitism i
vårt land
och dels att den har samband med vissa
andra ärenden som behandlats eller
aktualiserats under den senaste tiden.
Jag syftar här på byggnadslagstiftningen
och utredningen angående fideikommissen.
Beträffande byggnadslagen är
det ju så att byggnadsnämndernas befogenheter
beröres i utredningen angående
byggnadsminnenas bevarande, och
i fideikommissutredningen göres en direkt
erinran om byggnadsminnesutredningen.
Jag vill emellertid betona, att
om man genomför de förslag, som fideikommissutredningen
framlagt, så innebär
detta icke att man eliminerar behovet
av de åtgärder som byggnadsminnesutredningen
har tänkt sig. Det är
nämligen endast en liten del av våra
kulturhistoriskt värdefulla byggnader
som beröres av förslaget angående fideikommissen.
Man vågar väl beteckna det som en
brist att vi här i vårt land icke har genomfört
en lagstiftning av den art som
bvggnadsminnesutredningen föreslagit.
Vi ligger i detta avseende efter bl. a.
våra närmaste grannländer Danmark
och Norge. När man tar del av det betänkande
som utredningen avlämnat
finner man att det är ett ganska betydande
bestånd av kulturhistoriskt värdefulla
byggnader som skulle kunna
skyddas på ett bättre sätt än vad som
är möjligt med vår nuvarande lagstiftning.
Enbart i Värmlands län finns enligt
utredningen ett 40-tal byggnader av
denna karaktär, och om man ser på
hela landet uppgår de säkerligen till
flera hundratal.
Nu vill jag emellertid inte göra mig
till talesman för den åsikten, att en lagstiftning
enligt byggnadsminnesutredningens
riktlinjer bör på något sätt forceras
fram. Det blir ju, som statsrådet
framhållit, vissa kostnader för det allmänna:
bidrag till restaurerings- och
underhållsarbeten med ungefär 500 000
kronor årligen och ungefär 60 000 kronor
årligen för den nämnd, som enligt
utredningen skulle införas. Dessutom
uppstår kostnader för värdeminskning
å dessa byggnader genom att ägarna i
vissa fall får minskade möjligheter att
själva utnyttja dem. Jag tror emellertid
att det är möjligt att genomföra vissa
åtgärder utan så stora kostnader som
man här har tänkt sig.
Jag är naturligtvis tacksam för innehållet
i svaret, nämligen att man inom
departementet gör undersökningar om
möjligheterna att genomföra en lagstiftning
utan några som helst kostnadsökningar
för det allmänna. Hur detta
skall vara möjligt är jag litet fundersam
om, men det får vi väl se när förslaget
kommer från departementet. Jag
hoppas också att den lagstiftning, som
här kan väntas, kommer utan alltför
lång tidsutdräkt.
Med detta vill jag ännu en gång tacka
justitieministern för svaret på min enkla
fråga.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 3
Svar på interpellationer i anledning av
den senaste tidens utslag av antisemitism
i vårt land
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Rimmerfors frågat mig,
om jag anser att de i Sverige förekommande
antisemitiska demonstrationerna
bör föranleda skärpta åtgärder på lagstiftningens
område eller andra insatser,
avsedda att stävja den för Sveriges
anseende i utlandet vanhedrande propagandaverksamhet
som alltjämt tycks
pågå.
Vidare har herr Munktell frågat inrikesministern,
om han är beredd att
informera kammaren om vilka åtgärder
som har vidtagits för att utröna varifrån
den senaste tidens utslag av anti
-
257
Onsdagen den 27 januari 1960 fin. Nr 2
Svar på interpellationer i anledning av den senaste tidens utslag av antisemitism i
vårt land
semitism i vårt land emanerar samt om
de åtgärder som har vidtagits eller
kommer att vidtagas för att förhindra
och komma till rätta med olika yttringar
av rasdiskriminering och rasförföljelse
i framtiden.
Med hänsyn till det nära sambandet
mellan de båda interpellationerna kommer
jag, efter överenskommelse med
inrikesministern, att samtidigt upptaga
de båda interpellationerna till besvarande.
Till en början vill jag på det kraftigaste
understryka det förkastliga i varje
form av rasförföljelse och hetspropaganda,
som riktar sig mot människor på
grund av deras härstamning eller religion.
Jag är också övertygad om att en
mycket bred folkopinion i vårt land
starkt fördömer antisemitism och andra
likartade företeelser. Den roll, som antisemitismen
spelade under den nazistiska
regimen i Tyskland och det fruktansvärda
öde som därvid drabbade
många miljoner människor, står alltjämt
levande för oss.
Under slutet av år 1959 inträffade
som bekant på skilda platser i Västtyskland
en rad antisemitiska demonstrationer
och skändningar av mer
eller mindre allvarlig karaktär. Uppgifterna
härom togs snabbt upp som aktuella
nyheter i press, radio och television.
Inom kort uppträdde liknande företeelser
i andra länder runtom i världen.
I Sverige inträffade de första händelserna
strax efter nyåret och därefter
har antisemitiska demonstrationer inträffat
på ett förhållandevis stort antal
platser i vårt land. Till övervägande
del har demonstrationerna tagit sig uttryck
i hakkorsmålningar och antisemitiska
inskriptioner; i ett par fall har
de dock varit av allvarligare karaktär.
I några av fallen har gärningsmännen
kunnat gripas. Det har därvid visat sig
att dessa varit ungdomar i skolåldern
eller strax däröver, som har gett sig in
på demonstrationerna av klåfingrighet
och allmänt oförstånd. Två 15-åriga
pojkar — av vilka den ene hade rymt
från föräldrahemmet och den andre
hade avvikit från ett ungdomshem —
har förklarat, att de hade inspirerats
till gärningarna av den senaste tidens
pressuppgifter om antisemitisk verksamhet.
De har förklarat, att de inte är
antisemitiskt inställda eller politiskt intresserade.
I ett annat fall har hakkorsmålningar
utförts av en person, som
inte torde vara fullt tillräknelig.
Enligt uppgifter från polismyndigheterna
skulle det i varje fall här i landet
inte vara fråga om någon organiserad
aktion. Huvudsakligen torde det
röra sig om tilltag av klåfingriga ungdomar
och andra omogna personer, som
troligen har inspirerats av uppgifter i
tidningsartiklar samt televisions- och
radioutsändningar om demonstrationer
i utlandet.
Vad som sålunda har förekommit får
emellertid inte bagatelliseras. Även om
det är riktigt, som polismyndigheterna
anser, att dessa tilltag skulle vara ett
uttryck för en okynnesepidemi, så är
det allvarligt nog. Att svenska ungdomar
skulle vara så dåligt upplysta, att
de kan smittas av en sådan företeelse
är djupt beklagligt och utgör något som
vi måste motverka med all kraft.
Det är den ena sidan av saken. Men
det finns en andra sida också. Och det
är den nazistiska och antisemitiska propaganda,
som i tryck sprides inom och
utom vårt land av vissa kretsar i vårt
land. Det finns sålunda här enskilda fanatiskt
inställda personer, som sedan
lång tid tillbaka driver antisemitisk propaganda
såväl här som i utlandet. Ocli
jag måste med beklagande konstatera,
att en del av det propagandamaterial,
som under den senaste tiden har dykt
upp utomlands, härstammar från Sverige.
I de fall, då den tryckta propagandan
har tagit sig sådana uttryck, att den
17 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 2
Nr 2
258
Onsdagen den 27 januari 19(30 fm.
Svar på interpellationer i anledning av den senaste tidens utslag av antisemitism i
vårt land
omfattas av gällande straffbestämmelser,
har ingripanden skett. En rad åtal har
på denna grund föranstaltats av mina
företrädare i ämbetet. Och endast för
några dagar sedan har jag — sedan efter
ett längre uppehåll ett antal antisemitiska
broschyrer hade inlämnats
till tryckfrihetsombudet för granskning
— överlämnat dessa till justitiekanslern
för åtal. På vissa av dessa broschyrer
har såsom utgivare angivits en person,
som sedan länge är känd för antisemitisk
propaganda och som redan
flera gånger har dömts för dylik verksamhet.
Självfallet har de i vårt land inträffade
händelserna föranlett ingående undersökningar.
Alla uppgifter i de enskilda
fallen bearbetas centralt inom
polisen och sammanställs med vad som
eljest är känt rörande den politiska inriktningen
m. m. hos olika organisationer
och vissa enskilda personer. Hur
detta arbete bedrivs kan jag med hänsyn
till ärendets natur inte här närmare
redogöra för, men jag kan försäkra, att
ingående undersökningar görs och att
händelseutvecklingen följs med den allra
största uppmärksamhet.
När man ställer frågan, hur sådana
motbjudande företeelser som rashat och
hetspropaganda skall kunna motverkas,
tror jag för min del att det mest effektiva
medlet, i varje fall på lång sikt, är
upplysning och uppfostran av det uppväxande
släktet till respekt och aktning
för människovärdet. Men det har, som
ju har framgått av vad jag redan har
sagt, visat sig nödvändigt att också tillgripa
lagstiftningsåtgärder. Under intryck
av judeförföljelserna i Tyskland
före och under andra världskriget och
de ansatser till antisemitism som i samband
därmed förekom i vårt land infördes
år 1948 i strafflagen bestämmelser
om straff för hels mot folkgrupp.
Brottet beskrivs i lagen så, att om någon
offentligen hotar, förtalar eller smädar
folkgrupp med viss härstamning eller
trosbekännelse, och straffet är böter
eller fängelse. Detta skydd är inte begränsat
till grupper inom den svenska
befolkningen utan gäller folkgrupper
över huvud med viss härstamning eller
trosbekännelse. Vad angår propaganda
som sprids genom tryckt skrift har
genom stadgande i tryckfrihetsförordningen
sörjts för, att hets mot folkgrupp
enligt den beskrivning som lämnas i
strafflagen kan åtalas såsom tryckfrihetsbrott.
Vi frågar oss nu, om denna vår nuvarande
lagstiftning är tillfyllest. Såvitt
gäller propaganda genom tryckta
skrifter, som ju är den ojämförligt viktigaste
formen för spridning av propagandan,
vill jag till en början betona
att en av de grundläggande principerna
i vår tryckfrihetsförordning är att någon
granskning, som föregår tryckningen,
eller något förbud mot tryckning inte
får förekomma. Spridning av rashetsande
tryckta skrifter kan således i vårt
land inte av myndigheterna motverkas
genom i förväg lagda hinder utan först
genom ingripande i efterhand i den
mån sådana skrifter bedöms som brottsliga.
Det är under dessa förhållanden
angeläget, att den straffrättsliga reaktionen
är sådan, att den får erforderlig
hämmande effekt. Som jag nyss nämnde
är straffet för hets mot folkgrupp böter
eller fängelse. Detta har föranlett
att domstolarna i allmänhet har utdömt
bötesstraff, som kanske har betalats av
finansiärer, som har stått bakom den
offentligt utpekade utgivaren. Såvitt jag
vet har endast i ett fall fängelse ådömts.
I det förslag till ny brottsbalk, som på
föredragning av min företrädare i ämbetet
har remitterats till lagrådet, har
bestämmelsen om hets mot folkgrupp
upptagits i väsentligen oförändrat skick,
bortsett från en av tekniska skäl betingad
omläggning av strafflatituden.
Med hänsyn till vad som har förekommit
under den senaste tiden anser jag
emellertid befogat att det överväges om
Onsdagen den 27 januari 19G0 fm. Nr 2 259
Svar på interpellationer i anledning av den senaste tidens utslag av antisemitism i
vårt land
inte strafflatituden för hets mot folkgrupp
bör skärpas, t. ex. så att frihetsstraff
blir normalstraff och att bötesstraff
kan komma i fråga endast om
brottet är ringa. Det är min avsikt att
taga upp denna fråga i samband med
den överarbetning av brottsbalksförslaget
för ny lagrådsremiss som för närvarande
pågår inom justitiedepartementet.
I praktiken har det ofta visat sig vara
svårt att komma åt den tryckta hetspropagandan,
bl. a. på grund av det
skydd, som kringgärdar tryckfriheten,
men också på grund av att de tryckerier,
som inlåter sig på att medverka
till denna propaganda, inte alltid följer
gällande bestämmelser om skyldighet att
inge granskningsexemplar av tryckta
skrifter, och på grund av att detta propagandamaterial
ofta tryckes på vitt
skilda håll i landet. Jag har därför upptagit
till övervägande vilka åtgärder
som skulle kunna vidtagas för att ytterligare
samordna och effektivisera den
övervakning, som för närvarande förekommer
på detta område. Jag syftar här
inte bara på den rent antisemitiska propagandan
utan också på andra former
av hetspropaganda och nazism.
Utöver lagstiftnings- ocli övervakningsåtgärder
är givetvis, som jag nyss
nämnde, upplysning och fostran de i
längden bästa och verksammaste insatserna
för att motverka rasförföljelse
och hetspropaganda. Väsentligt är alt
lära ungdomen förstå betydelsen av de
gemensamma mänskliga värdena. Föräldrar,
skola, tidningspress, radio och
television har här ett stort ansvar.
Vad först skolan beträffar är det givetvis
av vikt att man redan hos skolbarnen
söker förhindra alla tendenser
till rasfördomar. Jag bär också förvissat
mig om att skolöverstyrelsen i hög grad
har sin uppmärksamhet riktad på denna
fråga. Vid undervisningen i historia
och samhällskunskap bemödar man sig
om att också det andra världskriget
och förspelet därtill blir föremål för behandling,
och läroböckerna granskas
fortlöpande i syfte dels att utmönstra
allt sådant som på minsta sätt kan verka
i fel riktning och dels att införa tillräckliga
upplysningar om de företeelser
vi nu behandlar. Men också inom
kristendomsundervisningen bör man
vara på sin vakt så att inte våra yngsta
bibringas rasfördomar.
Tidningspress, radio och television
har självfallet en viktig funktion i upplysningens
tjänst. Glädjande är att konstatera
den starka reaktion mot den
senaste tidens antisemitiska demonstrationer,
som har framträtt i den svenska
pressen. Det är angeläget, att vår tidningspress
fortsätter på den vägen men
samtidigt är medveten om risken att
dessa företeelser presenteras och uppfattas
enbart som sensationellt nvhetsstoff.
Jag nämnde också föräldrarnas stora
ansvar. Och jag skulle i detta sammanhang
vilja uttrycka den önskan att alla
föräldrar tar aktiv del i strävandena att
motverka hetspropagandan. Låt oss förklara
för våra barn vad det innebär som
de nu i dagarna har sett i tidningarna
och televisionen. Låt oss tala om för
dem vad hakkorset har varit och är
symbolen för. Låt oss tala om för dem
att miljontals människor fick sätta livet
till på grund av den hetspropaganda,
som den nazistiska regimen i Tyskland
bedrev före och under det andra världskriget,
och att allt detta gick ut över
oskyldiga människor bara för att de
ansågs tillhöra en annan ras. Låt oss
lära dem att tolerans mot andra folkgrupper
och mot oliktänkande är ett av
demokratiens främsta kännetecken och
den bästa grundvalen atl bygga vår
framtid på.
Om alla demokratiska krafter förenar
sig i samverkan kring dessa åtgärder,
kan vi på bästa och effektivaste sätt
skärpa vår vakthållning mot den antisemitiska
och nazistiska propagandan.
260 Nr 2 Onsdagen den 27 januari 1960 fm.
Svar på interpellationer i anledning av den senaste tidens utslag av antisemitism i
vårt land
Härefter anförde:
Herr MUNKTELL (h):
Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation, och jag uttrycker
min stora glädje över den positiva
tonen i det.
Alla är säkert eniga om att antisemitiska
smitthärdar inte bara skyndsamt
bör avslöjas utan också oskadliggöras.
Det är gott och väl och borde egentligen
vara självklart, att myndigheterna
synes vara beredda att på allvar ta itu
med de yttringar av primitivt rashat,
som vi i synnerhet på sistone varit vittnen
till. Men det har synts mig och
andra underligt, att det först nu tycks
bli fråga om verkliga krafttag, ty i och
för sig är ju dessa företeelser inte något
nytt; antisemitiskt material har under
ganska lång tid spritts såväl inom
Sverige som från vårt land till utlandet.
Uppmärksamheten har också redan
tidigare riktats på de företeelser det
här är fråga om. Sålunda har — om jag
får ta ett exempel som jag framfört redan
i min interpellation — Sveriges
konservativa studentförbund sedan flera
år noggrant följt den antisemitiska
verksamheten över huvud taget i Sverige,
ocli redan i slutet av 1957 och i
början av 1958 publicerades i Konservativa
studentförbundets tidskrift
Svensk Linje redogörelser för dessa undersökningar.
Jag har mig bekant att
man även på andra håll i viss mån sysslat
med dessa frågor.
Kanske hade det, om myndigheterna
på ett tidigt stadium till fullo beaktat
vikten av vad som på så sätt kommit
fram och vikten av att på ett effektivt
sätt komma till rätta med denna avskyvärda
verksamhet, varit möjligt såväl att
undvika eller åtminstone minska de intermezzon
som på sina håll förekommit
här i landet som att förhindra att det
.svenska namnet utomlands kommit att
skylta i dessa sammanhang.
Egentligen skulle man ju knappast
tänka sig att det fanns jordmån för en
organiserad och planerad antisemitism
efter allt det ohyggliga som hänt och
avslöjats under och efter andra världskriget,
men så är det tydligen. Jag har
det intrycket, att det råder en samverkan
mellan de antisemitiska pesthärdarna
i olika länder och att rashatets
företrädare planmässigt samarbetar med
varandra över gränserna. Det tycks också
vara alldeles klart att vi har åtminstone
ett par mycket verksamma antisemitiska
propagandacentraler i Sverige,
vilka också synes ha kontakt med
varandra.
Om man inte på annat sätt kan få
bukt med denna verksamhet förefaller
det mig vara riktigt att, som statsrådet
sade, bestämmelserna mot rashets i
strafflagen, närmast i strafflagen 11:7,
borde skärpas så snart som möjligt.
Jag uttrycker min glädje över att statsrådet
var inne på den tanken och jag
tror att det är en av de vägar som vi
måste gå. Om emellertid, som statsrådet
sade, fängelsestraff bleve normalstraff
och bötesstraff bara skulle förekomma
då brottet är ringa, är det en fråga
man ställer sig. Den enda fängelsedom
jag känner till — det var egentligen två
domar som slogs ihop till en — lydde
på sammanlagt tre månader. Fängelse
kan utdömas högst på två år, och för att
markera detta brotts mycket grova karaktär
och för att markera att de svenska
statsmakterna tar bestämt avstånd
härifrån, skulle man kanske också kunna
tänka sig att införa straffarbete i
latituden. I praktiken är det numera
ingen skillnad mellan straffarbete ocli
fängelse, men straffarbete kan ju utdömas
på tio år. Jag tror inte att det
skulle medföra så många domar på
långa frihetsstraff — jag är i princip
motståndare till långt frihetsberövande
— men jag undrar om inte detta vore
261
Onsdagen den 27 januari 1960 fm. Nr 2
av den senaste tidens utslag av antisemitism i
Svar på interpellationer i anledning
vårt land
ett av sätten att markera det avskyvärda
i dessa brott.
Saken har också en annan sida, och
den är att vi måste slå vakt om rättssäkerheten.
Det har i den debatt som
på sistone förts i dessa frågor bl. a.
föreslagits åtgärder som skulle ge myndigheterna
möjlighet att mot särskilt
misstänkta personer — eventuellt mot
för rashets redan dömda personer, såsom
en viss herre i Norrviken — ingripa
för att på förhand hindra utgivande
av tryckalster, som med skäl kunde anses
vara olagliga. Det anser jag emellertid
vara en väg som man absolut inte
kan gå. Enligt min mening skulle det
vara synnerligen farligt att göra på detta
sätt — det kan aldrig få bli tal om
något sådant. Vår grundlagsfästa tryckfrihet
måste vi slå vakt om, och någon
»evig påföljd» av ett sådant här slag
får inte förekomma.
Det är emellertid min förhoppning
att herr statsrådet om möjligt bryter ut
dessa bestämmelser ur den pågående
behandlingen av den nya straffbalken,
så att vi snart genom en strafflagsändring
kan få fram ett klart uttryck för de
.svenska myndigheternas djupa ogillande
av dessa företeelser. Ty det är en
skam att just vårt land, som kanske i
högre grad än något annat land i världen
har förskonats från rashat och nalionella
motsättningar, skall ino;n sina
gränser tolerera internationellt ryktbara
antisemitiska propagandacentraler.
.lag är helt ense med herr statsrådet
om att upplysning och åter upplysning
är det bästa medlet att för framtiden
undvika varje form av rasdiskriminering.
Det kunde ju i vårt fredliga Sverige
synas som om det inte skulle behövas
mer upplysning. Men verkställda
undersökningar ger tyvärr vid handen
att det inte är väl beställt med vårt folk
i detta hänseende, och jag skall be att
få anföra några siffror som belysning.
Institutet för opinionsundersökningar
utförde 1958 på våren tror jag
det var — utredningar för att söka få
en uppfattning om rasfördomarnas utbredning
i vårt land. Dessa visade,
skrämmande nog, att inte mindre än 20
procent av samtliga tillfrågade ej kunde
tänka sig att — som frågan lydde —
»vara kamrat» med en person av judisk
härstamning. Mer än en tredjedel av de
intervjuade skulle inte heller kunna
tänka sig att gifta bort sin dotter med
en jude, och inte mindre än 34 procent
hyllade den gamla schablonartade men
tydligen seglivade vanföreställningen att
man lätt blir lurad, om man gör affärer
med judar.
Jag tycker det är skrämmande att rasfördomar
på detta sätt alltjämt skall ha
ett grepp om stora grupper av befolkningen.
Den enda ljuspunkten i dessa
undersökningar var att fördomarna var
mest utbredda bland äldre människor,
medan däremot särskilt ungdomen stod
mera främmande för dylika betraktelsesätt.
Det inger goda förhoppningar om
framtiden, och det var med verklig glädje
som jag i morgonnyheterna i dag hörde,
att Sveriges elevers centralorganisation
har för avsikt att uppvakta ecklesiastikministern
med hemställan om
ökad undervisning i historia särskilt
1930- och 1940-talens. Om den undervisningen
lär visst skolungdomen till och
med säga att den är undermålig.
Jag är herr statsrådet mycket tacksam
för att det i interpellationssvaret
så klart kom fram att i en värld, där
rashat och intolerans fortfarande ställer
till så mycket ont, är det vår självklara
skyldighet att föra förnuftets, toleransens
och människovärdets talan.
Men då måste vi också i första hand
sopa rent framför vår egen dörr och
stoppa den giftspridning till många länder
som sker från vårt land.
Herr RIMMERFORS (fp):
Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet ber jag
262 Nr 2
Onsdagen den 27 januari 1960 fm.
Svar på interpellationer i anledning av den senaste tidens utslag av antisemitism i
vårt land
att få uttala ett oförbehållsamt tack för
svaret på min interpellation om de antisemitiska
demonstrationerna i Sverige.
Jag kan utan vidare säga att jag är till
freds med svaret. Utan att använda onödigt
känsloladdade ord har justitieministern
visat att han tar allvarligt på
frågan och är angelägen att deklarera
en klart demokratisk och human inställning
till hela detta ömtåliga och säregna
problem. Svaret kommer att göra
gott bland de aktade och dugliga medborgare
i vårt eget land, som genom sin
härkomst hör samman med det judiska
folket. Det kommer att skattas högt av
Israels ambassad i Sverige, en beskickning
där man givetvis med oro sett
tecken till att också Sverige, som så
länge varit en högborg för tolerans och
mellanfolklig förståelse, eventuellt skulle
smittas av det antisemitiska giftet.
Justitieministerns öppna och värdiga
deklaration känns befriande för oss som
lärt oss att värdera alla folk lika och
för vilka all slags ras- eller religionsdiskriminering
är otänkbar och främmande.
Jag hoppas också, herr talman,
att interpellationssvaret i dag skall tjäna
som ett varningens finger för en del
propagandister med överhettade hjärnor,
som trott att man kan leka nazist
här i landet och ostraffat hetsa mot
olika folkgrupper.
Jag konstaterar att justitieministern
inte vill bagatellisera det som skett här
i Sverige, även om det ibland haft mer
med ungdomligt oförstånd att göra än
med rashat. Det är, som herr statsrådet
påpekar, beklagligt att svenska ungdomar
kan visa sig så dåligt upplysta att
de smittas av de primitiva drifter som
här drivit sitt spel. Statsrådet vill gentemot
dessa företeelser mobilisera tre
stora folkuppfostrande krafter, nämligen
hemmen, skolan och pressen samt
där ingenting annat hjälper, domstolarna.
Jag hälsar med tillfredsställelse
meddelandet att justitieministern har
för avsikt alt i samband med den nu
pågående överarbetningen av förslaget
till ny brottsbalk skärpa strafflatituden
för hets mot folkgrupp, så att normalstraffet
härvidlag blir fängelsestraff.
Inom folkpartiets riksdagsgrupp har
planer varit å bane att föreslå sådan
straffskärpning. Nu har vår önskan redan
tillmötesgåtts.
När det gäller skolans opinionsbildande
uppgift har statsrådet ett uttryck
som kanske kräver en kommentar. Det
heter där: »Också inom kristendomsundervisningen
bör man vara på sin
vakt, så att inte våra yngsta bibringas
rasfördomar.» Jag tänker inte på något
sätt negligera den varningen, där den
till äventyrs skulle vara befogad. Jag
förstår att justitieministern varit inne
på den gamla tankegången att man möjligen
i kristendomsundervisningen
skulle kunna uppväcka avsky för judarna
såsom folk genom att framställa
dem såsom ansvariga för Jesu korsdöd.
Även om man i mycket avlägsna tider
möjligen varit inne på sådana domar,
som det över huvud taget inte tillkommer
oss att fälla, allra minst när det
gäller människor som levde för snart
2 000 år sedan, tror jag dock inte att
det sker i dag.
Snarare förhåller det sig väl tvärtom.
Att såväl det judiska folket som sådant
som också den moderna staten Israel
står våra hjärtan så nära här uppe i
Norden som vad fallet är torde sammanhänga
inte minst med att vi från tidiga
år lärt oss, att det folket var Jesu
folk, att han en gång kom till världen
som en medlem av detta folk. När Israels
förutvarande utrikesminister, Moshe
Sharett, förra året besökte Stockholm,
hörde jag honom inför en tusenhövdad
åhörarskara understryka, att det israeliska
folket ingenstädes finner en sådan
vänskap och gemenskap som i den
kristna världen, därför att bibeln och
intresset för bibelns land förenar oss.
Jag tror sålunda, herr talman, att
just kristendomsundervisningen och
263
Onsdagen den 27 januari 1960 fm. Nr 2
Svar på interpellationer i anledning av den senaste tidens utslag av antisemitism i
vårt land
undervisningen i våra söndagsskolor
och vårt kristna ungdomsarbete på ett
effektivt sätt motverkar antisemitismen.
Det bär säkerligen varit en nyttig opinionsyttring
kring denna fråga också i
Sverige. Den stämmer ju med det kraftfulla
uttalande, som Europarådet bara
för någon vecka sedan gjorde i Strasbourg
och med de många deklarationer
som gjorts av kristna kyrkor och samfund.
Vi fortsätter alltså vår vakthållning
mot alla tendenser till hat mellan folken.
Vi behöver varann och vi skall lära
oss att leva tillsammans. Än en gång
ber jag att få tacka justitieministern
för svaret.
Herr WAHLliND (ep):
Herr talman! De siffror som herr
Munktell anförde gav tydligt vid handen,
att rasfördomar fortfarande verkligen
är starkt utbredda i vårt land.
Var och en som något känner till
humangenetik vet, att det finns ingenting
som kan kallas ras i betydelsen av
ett sammanhängande komplex av »rasegenskaper»
hos en enskild individ. Det
kan finnas gruppskillnader mellan »raser»,
javisst. Om man tar en grupp —
det blir därvid en mycket diffus avgränsning
— som man kallar för judar
och jämför den med icke-judar, torde
man säkerligen genomsnittligt få fram
skillnader i kroppsegenskaperna. Det
är möjligt, ja t. o. m. troligt, att det också
finns skillnader genomsnittligt då det
gäller psykiska egenskaper. Antisemiterna
försöker väl oftast att tillägga
judarna vissa egenskaper som inte är så
populära. Men det händer också i den
antisemitiska propagandan, att man tilllägger
judarna »fördelaktiga» egenskaper
för att man därmed skall kunna säga
att judarna är farliga i konkurrensen.
»Vi andra skall passa oss för judarna»,
säger man. I själva verket är
väl vanligen de individuella variatio
-
nerna mellan människor så stora, att
man tryggt kan säga, att skillnaderna
mellan grupperna är oväsentliga. Om
man kunde avgränsa vad man kunde
kalla etiskt högtstående egenskaper,
skulle procenten sådana egenskaper säkerligen
vara lika stor hos judarna som
hos andra. Visst har jag å andra sidan
träffat judar, som jag inte precis uppskattar,
men jag har träffat proportionsvis
lika många icke-judar, som jag inte
heller uppskattar. Vi skall inte försöka
konstruera fram några skillnader i
»ras», och jag tror som justitieministern
att det är nödvändigt med upplysning
och åter upplysning i detta ämne.
Rasfrågor möter vi överallt i världen.
Vi har Sydafrikas rasfråga, vi har den
amerikanska negerfrågan, för att nämna
ett par exempel. Men det är väl så
att judefrågan griper oss på ett alldeles
särskilt sätt, och en orsak härtill är
kanske framför allt att vi ännu lever i
minnet av de fruktansvärda händelserna
i nazi-Tyskland, händelser som hör
till de mest infernaliskt vidriga som
människoanden någonsin utfunderat.
Antisemitismen var i vårt land mera
utbredd förr än nu. Jag kommer mycket
väl ihåg situationen för femton år
sedan. I handlingarna från Niirnbergprocessen
kan man läsa om hur naziTyskland
beordrade anställning av en
tjänsteman vid tyska ambassaden i
Stockholm — och även i andra länders
huvudstäder — som enbart skulle syssla
med antisemitisk propaganda, samla in
material och försöka skapa en judefråga
i Sverige. Man planerade en antisemitisk
kongress i Stockholm — den
blev inte av därför att nazi-Tyskland
bröt samman — och man rekommenderade
för svenska förhållanden att det
skulle sändas ut broschyrer och pamfletter.
Så skedde också i stor utsträckning
genom »Sveriges anti-judiska
kampförbund». Jag lyckades aldrig ta
reda på om detta kampförbund fick
pengar från Tyskland och hade tyska
264 Nr 2 Onsdagen den 27 januari 1960 fm.
Svar på interpellationer i anledning av den senaste tidens utslag av antisemitism i
vårt land
instruktioner. Del må emellertid vara
hur som helst därmed. Den propaganda
som på den tiden fördes var mycket
oroande i all synnerhet som den koncentrerade
sig på skolungdomen.
Jag riktade på den tiden — det är
nu för bortåt 14 år sedan — en interpellation
i ämnet till dåvarande ecklesiastikministern,
numera statsminister
Erlander. Han avgav samma positiva
deklaration som justitieministern gjort
i dag. Jag har tagit med mig ett utdrag
av dåvarande ecklesiastikminister Erlanders
svar på min interpellation. Han
säger — jag citerar här ordagrant:
»Överdimensionerade motåtgärder äro
knappast önskvärda. De skulle blott
framkalla intrycket, att vi här i landet
har en verklig judefråga, vilket dess
bättre inte är fallet.» Herr Erlander
fortsätter: »Vad som av interpellanten
omnämnts är lyckligtvis blott ett tilltag
av ett litet fåtal omdömeslösa privatpersoner.
» Vad sålunda yttrades från
statsrådsbänken hade sin giltighet den
10 april 1946, och det har det kanske
ännu mera den dag som i dag är.
Det är tydligen så, som justitieministern
säger, att vi har här två kategorier
av människor, som bedriver antijudisk
propaganda: en kategori är
dessa omdömeslösa, okunniga ungdomar,
vilkas tilltag väl snarast kan betecknas
som förargelseväckande beteende
om än av mycket grav natur, den
andra kategorien är enskilda personer,
vilkas sinneläge väl närmast skulle
kunna betecknas som något av en mental
sjukdom.
Vi skall emellertid inte överdriva situationen.
Jag menar visserligen liksom
interpellanterna, att det är tillfredsställande,
att justitieministern nu överväger
skärpta straffsatser och skärpt
övervakning. Men jag ryckte till en
smula, när jag hörde herr Munktell här
tala om att man bör taga till »krafttag».
Jag tror nog att han kanske inte
menade så illa med det.
Det är klart att känslan reagerar inför
de händelser som nu har ägt rum,
men förnuftet säger oss, att vi inte skall
gå till överdrifter i vår reaktion. Om
vi går till överdrift föreligger risken
att resultatet blir ett annat än vi avser.
Man riskerar att folk inom och utom
Sverige suggereras till att tro att vi
här i Sverige skulle ha någon stor judefråga.
Det är lyckligtvis inte fallet.
Herr MUNKTELL (h):
Herr talman! Bara en mycket kort
replik med anledning av att herr Wahlund
tydligen missförstod mig då jag
råkade använda uttrycket »krafttag».
Med det avsåg jag just vad justitieministern
säger i sitt svar, nämligen att
man skall tänka sig frihetsberövande
som normalstraff i stället för böter. Jag
betonade också uttryckligen att jag ur
samhällets synpunkt inte tror på nyttan
av långt frihetsberövande. Men jag tror
att det skulle kunna framstå som en
manifestation från de svenska statsmakterna,
om vi karakteriserade detta
brott på ett sådant sätt, att allmänheten
finge fullt klart för sig, att vi allesammans
är helt eniga om att detta är
ingen liten förbrytelse, utan detta är
ett grovt inhumanitärt och skamligt
brott.
Härmed vad överläggningen slutad.
§ 4
Föredrogs den å kammarens bord vilande
motionen nr 177; och remitterades
denna såvitt angick rösträttsåldern
till konstitutionsutskottet och i övrigt
till behandling av lagutskott.
Härefter föredrogos var efter annan
följande motioner. Därvid hänvisades
till konstitutionsutskottet motionerna
nr 178—180;
till behandling av lagutskott motionen
nr 181;
till konstitutionsutskottet motionen
nr 182;
Onsdagen den 27 januari 1960 fm.
Nr 2 265
till statsutskottet motionerna nr 183—
243;
till bevillningsutskottet motionerna nr
244—250;
till behandling av lagutskott motionerna
nr 251—271;
till jordbruksutskottet motionerna nr
272—275;
till statsutskottet motionen nr 276;
till jordbruksutskottet motionerna nr
277—281;
till utrikesutskottet motionen nr 282;
till jordbruksutskottet motionerna nr
283 och 284;
till behandling av lagutskott motionen
nr 285;
till jordbruksutskottet motionerna nr
286—289;
till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 290;
till bankoutskottet motionen nr 291;
och
till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 292—294.
§ 5
Föredrogs den av herr Helén vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående den yrkes- och
utbildningsprognostiska utredningsverksamheten.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 6
Föredrogos och lades till handlingarna
bankoutskottets memorial:
nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse, och
nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade
berättelse.
18 — Andra kammarens protokoll 1960.
§ 7
Interpellation ang. prisövervakningen
Herr LINDAHL (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:
Herr talman! Prisutvecklingen efter
omsättningsskattens införande är en
fråga som just nu livligt diskuteras
bland allmänheten. Man misstänker —
med rätt eller orätt — att priserna avrundas
uppåt och att det på en del
varor blivit prisstegringar som vida
överträffar dem som föranletts av omsättningsskatten.
Om denna allmänt
spridda uppfattning har fog för sig undandrar
sig mitt bedömande. Att prisutvecklingen
varit oenhetlig och att vissa
varor bibehållit de gamla priserna
har ej i den allmänna debatten väckt
motsvarande uppmärksamhet.
Inför omsättningsskattens införande
ställdes i utsikt att det skulle bli en
skärpt prisövervakning. Statens prisoch
kartellnämnd skulle åläggas dessa
ökade uppgifter. I Kungl. Maj:ts proposition
nr 162 heter det på sidan 68:
»Det kan i detta sammanhang dock icke
helt bortses från riskerna att skatten
tages till intäkt för prishöjningar som
är större än själva skattebeloppet. Jag
finner det med hänsyn härtill angeläget
att åtgärder vidtages för en skärpt
prisövervakning i samband med skattens
införande.»
Konsumenterna har nu anledning att
fråga sig hur denna särskilda prisövervakning
rent praktiskt har utformats
och vilka resultat som uppnåtts.
Mot denna bakgrund vill jag till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
rikta följande frågor:
1. Vilka åtgärder för en skärpt prisövervakning
har hittills vidtagits?
2. Är statsrådet i tillfälle att redan
nu redovisa några resultat av denna
verksamhet?
Denna anhållan bordlädes.
§ 8
Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag
Nr 2
266 Nr 2
Onsdagen den 27 januari 1960 fm.
dels till riksdagens skrivelse, nr 16,
till Konungen, angående val av medlemmar
och suppleanter i Nordiska rådet;
dels ock till riksdagens förordnanden:
nr
17, för herr Rickard Sandler att
vara medlem i Nordiska rådet;
nr 18, för herr Birger Andersson att
vara medlem i Nordiska rådet;
nr 19, för herr Hugo Osvald att vara
medlem i Nordiska rådet;
nr 20, för herr Lars Eliasson i Sundborn
att vara medlem i Nordiska rådet;
nr 21, för herr Anselm Gillström att
vara medlem i Nordiska rådet;
nr 22, för herr Axel Strand att vara
medlem i Nordiska rådet;
nr 23, för herr Knut Ewerlöf att vara
medlem i Nordiska rådet;
nr 24, för herr Bertil Ohlin att vara
medlem i Nordiska rådet;
nr 25, för fröken Dagmar Ranmark
att vara suppleant i Nordiska rådet;
nr 26, för herr Arne Geijer att vara
suppleant i Nordiska rådet;
nr 27, för herr Axel Johannes Andersson
att vara suppleant i Nordiska rådet;
nr 28, för herr Emil Ahlkvist att vara
suppleant i Nordiska rådet;
nr 29, för herr Olof Pålsson att vara
suppleant i Nordiska rådet;
nr 30, för herr Georg Pettersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;
nr 31, för fröken Ebon Andersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;
nr 32, för herr Jan-Ivan Nilsson att
vara suppleant i Nordiska rådet;
nr 33, för herr Hans Gustafsson att
vara medlem i Nordiska rådet;
nr 34, för herr Olov Rylander att vara
medlem i Nordiska rådet;
nr 35, för herr Sigfrid Jonsson att vara
medlem i Nordiska rådet;
nr 36, för herr Martin Skoglund att
vara medlem i Nordiska rådet;
nr 37, för herr John Ericsson att vara
medlem i Nordiska rådet;
nr 38, för fru Ragnhild Sandström
att vara medlem i Nordiska rådet;
nr 39, för fru Sigrid Ekendahl att
vara medlem i Nordiska rådet;
nr 40, för herr Anders Pettersson att
vara medlem i Nordiska rådet;
nr 41, för herr Arvid Andersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;
nr 42, för herr Gunnar Helén att vara
suppleant i Nordiska rådet;
nr 43, för herr Fridolf Thapper att
vara suppleant i Nordiska rådet;
nr 44, för herr Jean Braconier att vara
suppleant i Nordiska rådet;
nr 45, för herr Sven Mellqvist att
vara suppleant i Nordiska rådet;
nr 46, för herr Folke Nihlfors att
vara suppleant i Nordiska rådet;
nr 47, för herr Stig Alemyr att vara
suppleant i Nordiska rådet; och
nr 48, för herr Einar Gustafsson att
vara suppleant i Nordiska rådet.
§ 9
Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 31, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag,
överlämnats till kammaren.
Denna proposition bordlädes.
§ 10
Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner:
nr
295, av herrar Hamrin och Anderson
i Sundsvall, om viss ändring av 21
och 87 § § lagen om val till riksdagen,
nr 296, av fru Svensson, om viss utredning
beträffande anslagen under
första huvudtiteln,
nr 297, av herr Hedlund m. fl., om utredning
rörande försvarets sammansättning
och behov,
nr 298, av herr Staxäng, angående avvecklingen
av försvarets socialbyrå,
nr 299, av herr Karlsson i Olofström
m. fl., om minskning av vissa anslag till
försvaret,
nr 300, av herr Magnusson i Borås
m. fl., om besparingar å vissa anslag
under femte huvudtiteln,
nr 301, av herr Hjalmarson m. fl., om
kreditgaranti för lån till flerfamiljshus
och egnahem,
Onsdagen den 27 januari 1960 fm.
Nr 2 267
nr 302, av fru Eriksson i Stockholm
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till De
blindas förening,
nr 303, av herr Källenius m. fl., om
slopande av bestämmelserna angående
viss maximiyta som villkor för statslån
till egnahem,
nr 304, av fru Svensson in. fl., om
förbättrat statligt stöd åt daghem och
förskolor,
nr 305, av herrar Johansson i öckerö
och Svensson i Ljungskile, om vidgade
möjligheter i vissa fall att erhålla egnahemslån,
nr 306, av herr Johanson i Västervik
m. fl., om statsbidrag till lön åt föreståndare
och arbetsledare vid verkstäder
för handikappade, m. m.,
nr 307, av herr Hedlund m. fl., om utredning
rörande inkomstprövat stöd till
byggande av egnahem,
nr 308, av herr Nilsson i Göteborg
m. fl., angående utbyggnad av Torslanda
flygplats,
nr 309, av herrar Nilsson i Bästekille
och Darlin, om en ny kustradiostation
på sydkusten,
nr 310, av herr Nilsson i Bästekille
in. fl., om utredning rörande lämplig
livräddningsutrustning för fiskebåtar,
nr 311, av herr Hedlund m. fl., om
utredning i syfte att effektivisera och
förbilliga den statliga verksamheten,
nr 312, av herr Henningson i Visby
in. fl., angående passageraravgift på
flyglinjerna till Gotland,
nr 313, av herr Hedlund m. fl., om avslag
å Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Ersättning till städerna för
mistad tolag,
nr 314, av herr Hjalmarson in. fl., om
restriktiv användning av tillgängliga anslag,
in. m.,
nr 315, av herr Hjalmarson in. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till skatteersiittning till
kommunerna,
nr 316, av herr Stähl m. fl., angående
möjligheterna att minska den statliga
kontrollen över kommunala organ,
nr 317, av herr Edlund m. fl., om besparingar
å vissa anslag under åttonde
huvudtiteln,
nr 318, av fröken IVetter ström och
herr Edlund, angående sänkning av
elevantalet i skolklasserna,
nr 319, av herr Helén m. fl., likaledes
angående sänkning av elevantalet i skolklasserna,
nr 320, av fru Eriksson i Stockholm
m. fl., angående ersättning till författare
för utnyttjande av deras verk för s. k.
talböcker,
nr 321, av herr Antonsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Kostnader för Sveriges
medlemskap i Unesco,
nr 322, av herrar Hammar och Braconier,
om ökad tid för rektorerna vid de
statliga läroverken till pedagogiska arbetsuppgifter,
nr 323, av herr Arvidson, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Ersättning åt författare för utlåning
av deras verk genom bibliotek,
nr 324, av herr Arvidson m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Ersättning åt
författare för utlåning av deras verk
genom bibliotek,
nr 325, av herrar Arvidson och Munktell,
likaledes i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning om anslag till Ersättning
åt författare för utlåning av
deras verk genom bibliotek,
nr 326, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Högre tekniska
läroverk: Föreläsning och fortbildningskurser,
nr 327, av herr Hjalmarson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Atomenergiverksamheten
inom Aktiebolaget Atomenergi,
nr 328, av herrar Magnusson i Borås
och Begnéll, om avslag å Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Lån till Aktiebolaget
.Statens skogsindustrier,
nr 329, av herrar Jacobsson i Sala
och Jönsson, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till Bidrag
till företagareföreningar m. fl.,
268 Nr 2
Onsdagen den 27 januari 1960 fm.
nr 330, av herr Bengtsson i Varberg
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till stödjebandage
och proteser vid ortopediska
lasarettsavdelningar m. m.,
nr 331, av herrar Turesson och Björkman,
om ändrade kompetensbestämmelser
för vissa taxeringstjänstemän,
nr 332, av herr Allard m. fl., om tillgodoräknande
i merithänseende av
tjänstgöring som ungdomsinstruktör,
nr 333, av herr von Friesen och fröken
Höjer, om ytterligare utbyggnad av
mentalsjukvården,
nr 334, av herr Heckscher m. fl., om
ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten,
nr 335, av herrar Källenius och Magnusson
i Borås, om viss redovisningsskyldighet
för de s. k. allmännyttiga
bostadsföretagen,
nr 336, av herrar Källenius och Magnusson
i Borås, om tillämpning av upphandlingskungörelsen
å kommunala
och s. k. allmännyttiga bostadsföretag,
nr 337, av herr Persson i Appuna
m. fl., om inrättande av ytterligare tjänster
inom kommerskollegium,
nr 338, av herr Nordgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag till näringsfrihetsrådet,
ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor
samt statens pris- och kartellnämnd,
nr 339, av herr Nordgren m. fl., om
besparingar å vissa anslag under tionde
huvudtiteln,
nr 340, av herr Nilsson i Östersund,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Flygvapnet: Understöd
åt privatflyget,
nr 341, av herr Bengtsson i Landskrona
m. fl., om viss höjning av statsbidraget
till träningsverkstäder m. m. för
partiellt arbetsföra,
nr 342, av herr Gustafsson i Borås,
om höjning av anslaget till Abortförebyggande
åtgärder,
nr 343, av herr Rimås m. fl., angående
omorganisation av statens heraldiska
verksamhet,
nr 344, av herrar Helén och Munktell,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Uppsala universitet:
Avlöningar,
nr 345, av herr Allard m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till Gymnastiska centralinstitutet,
nr 346, av herr Hedin m. fl., om en
utredning av de problem som aktualiseras
vid exploatering av atomkraften,
nr 347, av herr Nilsson i Östersund,
om viss ändring av bestämmelserna
rörande traktamentsersättning till värnpliktiga,
nr 348, av herr Svensson i Kungälv
m. fl., om kristendomsundervisningen
i skolorna,
nr 349, av herr Gansmoe m. fl., om
en revision av läroböckerna i ämnet
kristendomskunskap,
nr 350, av herr Björkman m. fl., om
översyn av arkivarbetares löneförhållanden
m. m.,
nr 351, av herr Bengtsson i Landskrona,
om den framtida användningen
av Citadellet i Landskrona,
nr 352, av herr Hjalmarson m. fl.,
angående ändring i kommunalskattelagens
bestämmelser rörande lagervärdering,
nr 353, av herr Hjalmarson m. fl., om
förhöjda ortsavdrag för barnfamiljer
vid beskattningen,
nr 354, av herr Hjalmarson m. fl., om
avdrag vid inkomstbeskattningen för insättning
å särskilt utbildningskonto,
nr 355, av herr Regnéll, om undantagande
från allmän varuskatt av vissa
fartyg m. m.,
nr 356, av herrar Kollberg och Stöld,
om generellt undantagande från allmän
varuskatt av tidningar och tidskrifter,
nr 357, av herr Kollberg m. fl., om
ersättning för uppbörd av allmän varuskatt,
nr 358, av herr Ågren m. fl., om restitution
av allmän varuskatt vid försäljning
av guldsmedsvaror till utländska
turister,
nr 359, av herr Antonsson m. fl., om
undantagande från allmän varuskatt av
Onsdagen den 27 januari 1960 fm.
Nr 2
269
vissa tekniska och kulturella hjälpmedel
för handikappade och lytesskadade,
nr 360, av herr Nordgren m. fl., om
undantagande från allmän varuskatt beträffande
uttag ur rörelse m. m.,
nr 361, av herr Björkman m. fl., om
undantagande från allmän varuskatt av
böcker och musikalier,
nr 362, av herr Helén, om rätt till avdrag
vid beskattningen för understöd
till studerande och för amortering av
studieskulder,
nr 363, av herrar Nilsson i Bästekille
och Darlin, om ändrad tid för uppbörd
av skatt,
nr 364, av herr Darlin m. fl., om vissa
ändrade bestämmelser för taxeringen
till allmän varuskatt,
nr 365, av herr Björkman m. fl., om
undantagande från beskattningen av
vinst, som enbart beror av penningvärdets
fall,
nr 366, av herr Allard m. fl., om slopande
av nöjesskatten såvitt avser
idrottstävlingar,
nr 367, av herr Jönsson m. fl., angående
utredning av frågan om avdragsrätt
vid beskattningen för s. k. representationskostnader,
nr 368, av herr Lnndqvist i Trollhättan
in. fl., om skattefrihet för premier i
samband med företagsnämndernas förslagsverksamhet,
nr 369, av herr Nelander, om översyn
av den indirekta beskattningens administration,
nr 370, av herrar Kollberg och Bohman,
om avdrag vid beskattningen för
avgifter till branschorganisationer m. fl.,
nr 371, av herrar Henningsson i Hälsingborg
och Bengtsson i Landskrona,
om översyn av straffsatserna för falskdeklaration,
nr 372, av fru Wallerius-Gunne, om
bifogande av deklarationsblanketter till
de preliminära A-skattesedlarna,
nr 373, av herrar Nilsson i Bästekille
och Hansson i Skegrie, om tillverkning
av ciderdrycker med viss alkoholhalt,
nr 374, av herr Gustafsson i Skellefteå,
om viss ändring i förordningen angående
stämpelavgiften,
nr 375, av herr Gustafsson i Skellefteå,
om höjning av stämpelavgifter och
expeditionslösen,
nr 376, av herrar Ågren och Stenberg,
om rätt för detaljhandeln till långsiktig
kredit ur lånefonden för stöd till den
mindre företagsamheten,
nr 377, av herr Darlin m. fl., om vidgade
direktiv för beredningen rörande
åtgärder till stöd för den svenska exporten
på det kommersiella området,
nr 378, av herr Johansson i Norrköping
m. fl., om utredning angående
stadshypoteks- och bostadskreditföreningars
verksamhet på bostadskreditmarknaden,
nr 379, av fröken Wetterström m. fl.,
om arbetsvärdering beträffande vissa
tjänster inom det statliga avlöningssystemet,
nr 380, av herr Hjalmarson m. fl., om
slopande av det allmänna barnbidraget
till första barnet, m. m.,
nr 381, av herrar Fröding och Gansmoe,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 17, med förslag till lag om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk, m. m.,
nr 382, av herr Bengtsson i Landskrona
m. fl., om vissa ändringar i allmänna
arbetstidslagens bestämmelser
om uttagande av övertid,
nr 383, av herr Hseggblom, om viss
ändring i lagfartsförordningen,
nr 384, av fru Sjövall, om viss ändring
i lagen om avbrytande av havandeskap,
nr 385, av fru Sjövall, om vissa ändringar
i lagen om sterilisering,
nr 386, av herr Ohlin m. fl., angående
likalönsprincipen, m. m.,
nr 387, av herr Munktell m. fl., om
viss utredning angående ersättning för
kostnad för sjukgymnastik eller därmed
jämförlig behandling,
nr 388, av herrar Nilsson i Bästekille
och Svensson i Krokstorp, om utredning
angående obligatorisk trafikförsäkring
för mopeder,
nr 389, av herrar Gustavsson i Alvesta
ocli Jansson i Benestad, om ändrade be
-
Onsdagen den 27 januari 1960 fm.
270 Nr 2
stämmelser rörande motorfordons axeltryck
m. m.,
nr 390, av herr Wahrendorff m. fl.,
rörande användningen av benämningen
glass,
nr 391, av fru Johansson m. fl., angående
socialt försäkringsskydd för
hemmadöttrar, m. m.,
nr 392, av herr Munktell m. fl., om
viss utredning rörande befrielse från
utländskt medborgarskap,
nr 393, av herrar Carlsson i Huskvarna
och Larsson i Stockholm, om
förlängning av giltighetstiden för lagen
med särskilda bestämmelser om frivillig
sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa,
nr 394, av herr Larsson i Norderön
m. fl., om avlöning med medel ur kyrkofonden
till evangeliska fosterlandsstiftelsens
sjömanspräster,
nr 395, av herr Wahrendorff, om
översyn av lösöreköpsförordningen,
nr 396, av fru Thunvall m. fl., om
viss ändring i vägtrafikförordningen,
nr 397, av fru Svensson m. fl., om
viss ändring i lagen om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna,
nr 398, av herrar Munktell och Lothigius,
om viss ändring i lagen angående
förbud mot införsel till riket av varor
med oriktig ursprungsbeteckning,
nr 399, av herr Darlin m. fl., om temporär
hastighetsbegränsning för motorfordon,
nr 400, av herrar Grebäck och Brandt
i Sätila, om överförande till lantbruksnämnderna
av handhavandet av det
statliga stödet till trädgårdsnäringens
rationalisering,
nr 401, av herr Staxäng m. fl., angående
statsbidrag till upprättande av
s. k. skogsbruksplaner,
nr 402, av herr Johnsson i Skoglösa
m. fl., om lån till vissa torrläggningsföretag,
nr 403, av herr Nilsson i Bästekille
m. fl., angående vissa minimipriser på
fisk,
nr 404, av herr Nilsson i Bästekille
m. fl., om bevakningsfartyg i södra
Östersjön,
nr 405, av herrar Larsson i Norderön
och Agerberg, om anslag till renstängsel
inom Jämtland och Härjedalen,
nr 406, av herr Jacobsson i Sala m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter,
nr 407, av herr Hseggblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till hushållningssällskapen
: Omkostnader,
nr 408, av herr Gansmoe, angående
pornografiska tidskrifter,
nr 409, av herr Cassel m. fl., om utredning
rörande stöd åt utlandssvenskarna,
nr 410, av fru Jäderberg m. fl., om
utredning rörande allmän obligatorisk
skärmbildsundersökning,
nr 411, av fru Lindskog m. fl., om
utredning rörande åldringsvården,
nr 412, av fru Svensson m. fl., likaledes
om utredning rörande åldringsvården,
nr 413, av herr Johansson i Gränö,
om tjänstebrevsrätt för landsting,
nr 414, av herrar Svensson i Vä och
Elmwall, om tjänstebrevsrätt för vissa
skrivelser till myndigheter,
nr 415, av herr Hansson i önnarp
m. fl., om representation för familjejordbruket
i arbetarskyddsstyrelsen,
och
nr 416, av herr Nyberg, angående
civilförsvarsdirektörernas lönegradsplacering.
Dessa motioner bordlädes.
§ 11
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.59.
In fidem
Sune K. Johansson
Onsdagen den 27 januari 1960 em.
Nr 2
271
Onsdagen den 27 januari
Kl. 19.30
I anledning därav, att motionstiden
denna dag utgick, voro kammarens ledamöter
kallade att jämväl nu sammanträda.
§ 1
Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner:
nr
417, av herr Anderson i Sundsvall,
om skydd för partibeteckning,
nr 418, av herrar Holmberg och Hagberg,
om viss vidgning av direktiven för
författningsutredningen,
nr 419, av herrar Holmberg och Hagberg,
angående likalönsprincipen,
nr 420, av herr Nihlfors, om ändrad
sista dag för val av justitieombudsman
och militieombudsman,
nr 421, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
om viss sänkning av rösträttsåldern,
nr 422, av herr Ståhl, om ändrade sekretessregler
för de i statsrådet förda
protokollen,
nr 423, av herrar Larsson i Norderön
och Fålldin, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till Vissa byggnadsarbeten
för fångvården,
nr 424, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
om viss vidgning av direktiven för 1959
års besparingsutredning för försvaret,
nr 425, av herr Lundkvist i Eskilstuna,
om ersättning till värnpliktige BengtOlov
Gedergren från anslaget Ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring m. m.,
nr 426, av herr Fälldin, om ändrad
organisation av utbildningen inom armén,
nr 427, av herr Lothigius, om ekonomisk
vidareutbildning för viss personal
inom krigsmakten,
nr 428, av herr Svensson i Vä in. fl.,
angående fullgörande inom hemvärnet
av den tredje repetitionsövningen,
nr 429, av herrar Wedén och Gustafsson
i Skellefteå, om höjning av räntan
på vissa bosättningslån,
nr 430, av herrar Wedén och Gustafsson
i Skellefteå, om uttagande av förvaltningsavgift
för bosättningslån,
nr 431, av herr Eliasson i Moholm
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Beredskapsarbeten
på vägar och gator,
nr 432, av herr Johansson i Norrköping
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till Bidrag till
underhåll av enskilda vägar m. m.,
nr 433, av herr Kellgren m. fl., om utbyggnad
av arbetsprövningen,
nr 434, av fru Löfqvist och herr
Svensson i Kungälv, om utredning rörande
fosterlegornas storlek, m. m.,
nr 435, av herr Nihlfors m. fl., om åtgärder
för främjande av produktionen
av enfamiljshus,
nr 436, av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Wedén, om besparingar å vissa
anslag under femte huvudtiteln,
nr 437, av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Wedén, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till Mödrahjälp
och Mödrahjälpsnämnderna,
nr 438, av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Wedén, om förberedelser för
övergång till kreditgarantisystem på bostadsområdet,
nr 439, av herr Ohlin m. fl., angående
den statliga bostadspolitiken,
nr 440, av herr Ohlin m. fl., om avslag
å Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor,
m. in.,
nr 441, av herr Ohlin m. fl., om över -
272 Nr 2
Onsdagen den 27 januari 1960 em.
syn av reglerna för beskattning av realisationsvinst
vid försäljning av egnahem,
nr 442, av herrar Antonsson och Larsson
i Luttra, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning om anslag till Bidrag
till driften av verkstäder för handikappade,
nr 443, av herr Persson i Växjö m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bostadsrabatter,
nr 444, av herr Hedlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Beredskapsarbeten på vägar
och gator, m. m.,
nr 445, av herr Rimmerfors in. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m.,
nr 446, av herr Hedlund in. fl., angående
riktlinjerna för den statliga bostadspolitiken,
m. m.,
nr 447, av herr Nelander m. fl., om
ändrade bestämmelser rörande intagande
av enskild väg till allmänt underhåll,
in. m.,
nr 448, av herrar Lothigius och Magnusson
i Borås, om besparingar å vissa
anslag under sjätte huvudtiteln,
nr 449, av herr Wedén m. fl., om försäljning
av del av statens aktieinnehav
i LKAB,
nr 450, av herrar Helén och Antby,
om försäljning till allmänheten av aktier
i statsägda företag, m. m.,
nr 451, av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Wedén, om sänkning av anslaget
till Tullverket: Anskaffning av
viss materiel,
nr 452, av herr Ohlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Skatteersättning till kommunerna,
nr 453, av herr Ohlin m. fl., om upphävande
av lagen med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering
av skatt för åren 1958—1965,
nr 454, av fru Eriksson i Stockholm,
om utbetalning av visst belopp till fru
Ella Thörnberg,
nr 455, av herr Hjalmarson m. fl., om
försäljning av statens aktier i LKAB,
m. m.,
nr 456, av herr Nelander m. fl., om
uppflyttning såvitt avser den statliga
lönegrupperingen av orterna i ortsgrupp
II till ortsgrupp III,
nr 457, av herr Wahlund, angående
användningen och fördelningen av lotterimedel,
nr 458, av herrar Wedén och Gustafsson
i Skellefteå, om minskning av anslaget
till det s. k. lärarlönebidraget,
nr 459, av herrar Wedén och Gustafsson
i Skellefteå, om avslag å Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till Bidrag
till anskaffande av inventarier för
skolmåltider,
nr 460, av herrar Wedén och Gustafsson
i Skellefteå, om avskaffande av statens
läroboksnämnd,
nr 461, av herr Lindahl in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till ungdomens
fritidsverksamhet,
nr 462, av herr Lindahl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Utbildning av ungdomsledare,
nr 463, av herr Kellgren in. fl., om
tillsättande av en beredning för yrkesutbildningsfrågor,
nr 464, av fröken Höjer och fröken
Elmén, rörande vissa organisationsfrågor
beträffande hälsovården i skolorna,
nr 465, av herr Nihlfors m. fl., om en
allsidig översyn av konstfackutbildningen,
nr 466, av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Wedén, om begränsning av
skolbyggnadskostnaderna,
nr 467, av herr Hedlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Studiebidrag och stipendier,
nr 468, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Folkhögskolor:
Byggnadsbidrag,
nr 469, av herr Rimmerfors m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till instruk
-
Onsdagen den 27 januari 1960 em.
Nr 2 273
törsverksamhet inom ungdomsorganisationer,
nr 470, av herr Hedin m. fl., om vissa
åtgärder för att underlätta samordningen
mellan konfirmationsundervisning
och vanlig skolundervisning,
nr 471, av herrar Sundelin och Asp,
om statsbidrag till Anundsjöbvgdens
realskola,
nr 472, av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Främjande av
lärlingsutbildning hos hantverksmästare
in. m.,
nr 473, av herr Andreasson och fru
Sjövall, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag till Bidrag till
handelshögskolan i Göteborg,
nr 474, av herr Hammar m. fl., om inrättande
av nya lärarhögskolor, in. m.,
nr 475, av herr Nilsson i Tvärålund
ni. fl., om anslag till kurs i lapska språket
vid Uppsala universitet,
nr 476, av herrar Darlin och Magnusson
i Tumhult, angående viss utvidgning
av kretsen av statsbidragsberättigade
inbyggda skolor och företagsskolor,
nr 477, av herr Nordgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.,
nr 478, av herr Antonsson m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.,
nr 479, av fru Sandström och herr
Nihlfors, om utredning rörande Aktiebolaget
Atomenergis uppgifter m. m.,
nr 480, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl., angående storleken av statsbidraget
till utbyggnaden av Visby hamn,
nr 481, av herr Hjalmarson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Försvarets forskningsanstalt:
Viss forskningsverksam
het,
nr 482, av herr Fälldin m. fl., om vidgad
statsgaranti för exportkredit i vissa
fall,
nr 483, av herr Nordgren m. fl., om
besparingar å vissa anslag under elfte
huvudtiteln,
nr 484, av herrar Wedén och Gustafsson
i Skellefteå, om avslag å Kungl.
Maj ds framställning om anslag till Bidrag
till kommuner för anläggande av
branddammar,
nr 485, av fru Löfqvist, i anledning av
Kungl. Maj ds framställning om anslag
till Karolinska sjukhuset: Avlöningar,
nr 486, av herrar Nilsson i Lönsboda
och Nelander, om höjning av anslaget
till Bidrag till epileptikeranstalter,
nr 487, av herrar Gustafson i Göteborg
och Gustafsson i Skellefteå, om
sänkning av anslaget till civilförsvarets
engångsanskaffning av materiel,
nr 488, av fröken Elmén m. fl., om
utredning rörande utbildningen av sysselsättnings-
och arbetsterapeuter,
nr 489, av herr Rimmerfors, om bemyndigande
för Kungl. Majd att utfärda
särskilda lönebestämmelser för polispersonalen
i de större städerna, m. m.,
nr 490, av herrar Carlstein och Magnusson
i Borås, i anledning av Kungl.
Maj ds framställning om anslag till Statspolisorganisationen:
Gottgörelse till polisdistrikten,
nr 491, av herr Ohlin m. fl., angående
inrättande av ytterligare deltidstjänster
inom statsförvaltningen,
nr 492, av herr Dickson m. fl., om
viss ändring av bestämmelserna i statens
allmänna pensionsreglemente avseende
pension till efterlevande maka,
nr 493, av herr Jansson i Kalix m. fl.,
om pension till f. d. förrättningsmannen
Adolf Lindberg,
nr 494, av herr Björkman m. fl., om
avdragsrätt vid beskattningen för studiekostnader,
nr 495, av herrar Fälldin och Larsson
i Norderön, angående beskattningen av
förmånen av fri bostad i vissa fall,
nr 496, av herr Fälldin m. fl., om viss
ökad rätt vid beskattningen till avdrag
för kommunalskatt m. m.,
nr 497, av herr Fälldin m. fl., om rätt
för företagare till avdrag vid beskattningen
för vissa försäkringspremier,
nr 498, av herr Fälldin m. fl., angående
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1960 skall utgå,
274
Nr 2
Onsdagen den 27 januari 1960 em.
nr 499, av herrar Fälldin och Gustafsson
i Kårby, angående avdrag vid beskattningen
för hållande av bil i tjänsten,
m. m.,
nr 500, av herrar Gustafsson i Kårby
och Hansson i Skegrie, om viss ändring
av grunderna för motorfordonsbeskattningen,
nr 501, av herrar Gustafsson i Kårby
och Svensson i Stenkyrka, om utredning
rörande viss omläggning av företagsbeskattningen
såvitt avser mindre företag,
nr 502, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl., om slopande av dyrortsgrupperingen
inom beskattningen, m. m.,
nr 503, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl., om uppflyttning såvitt avser den
statliga lönegrupperingen av orterna i
ortsgrupp II till ortsgrupp III,
nr 504, av herr Hagberg m. fl., om
viss översyn av skattepolitiken,
nr 505, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., angående värderingen av varulager
vid beskattningen,
nr 506, av herr Hansson i Önnarp, om
vissa övergångsbestämmelser till 1958
års arvsskattereform,
nr 507, av herr Hedin m. fl., om översyn
av skatteförfattningarna såvitt avser
naturaförmåner och bilkostnader,
nr 508, av herr Hedlund m. fl., om
upphävande av den allmänna varuskatten,
in. in.,
nr 509, av herr Hedlund m. fl., angående
inkomsterna av vissa av statens
kapitalfonder,
nr 510, av herr Hedlund m. fl., om
begränsning av statsutgifterna i vissa
hänseenden, m. in.,
nr 511, av herr Hedlund m. fl., angående
åtgärder till främjande av olika
former av sparande,
nr 512, av herr Hedlund m. fl., om en
allmän översyn av skattesystemet,
nr 513, av herr Hjalmarson m. fl.,
om upphävande av den allmänna varuskatten
och om ändrad inkomstbeskattning,
nr 514, av herrar Johansson i Stockholm
och Senander, om rätt till avdrag
vid beskattningen för amorteringar å
vissa studielån,
nr 515, av herr Johansson i Stockholm
m. fl., om åtgärder mot skattefusk, m. m.,
nr 516, av herr Kollberg m. fl., om en
översyn av de nuvarande punktskatternas
utformning och verkningar,
nr 517, av herr Kollberg m. fl., om
ändring i förordningen om allmän varuskatt
såvitt avser byggnadsvaror,
nr 518, av herr Kollberg m. fl., angående
restitution av allmän varuskatt
i vissa fall,
nr 519, av herr Magnusson i Tumhult,
om vissa ändringar i förordningen om
allmän varuskatt,
nr 520, av herr Magnusson i Borås
m. fl., om visst schablonavdrag vid beskattning
av inkomst av rörelse och
fastighet,
nr 521, av herr Magnusson i Borås
m. fl., om rätt till avdrag vid beskattningen
för avsättning inom familjebolag
till pension,
nr 522, av herr Nihlfors m. fl., om
viss ändring av skatteskalorna vid den
statliga inkomstbeskattningen,
nr 523, av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
om undantagande från allmän varuskatt
av vissa transportprestationer,
nr 524, av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl., om utredning rörande det tekniska
och administrativa förfarandet
vid konsumtionsutgiftsskatt, m. m.,
nr 525, av herr Nordgren, om undantagande
från allmän varuskatt av tandmaterial,
nr 526, av herr Ohlin m. fl., om skattelättnad
för sparande och extrainkomster,
nr 527, av herr Ohlin m. fl., angående
de s. k. schablonavdragen vid inkomstbeskattningen,
m. m.,
nr 528, av herr Ohlin m. fl., om en
allmän översyn av skattesystemet,
nr 529, av herr Ohlin m. fl., om upphävande
av den allmänna varuskatten,
nr 530, av herr Rimmerfors m. fl.,
om avdrag vid beskattningen för gåvor
till humanitära m. fl. ändamål,
nr 531, av herr Rimås m. fl., om sänk -
Onsdagen den 27 januari 1960 em.
Nr 2 275
ning av fordonsskatten och brännoljeskatten
såvitt avser omnibusar,
nr 532, av herr Staxäng m. fl., om
översyn av förordningen om sjömansskatt,
nr 533 av herrar Staxäng och Johansson
i öckerö, angående schablontaxering
i vissa fall av en- och tvåfamiljshus,
nr 534, av herrar Svensson i Ljungskile
och Wedén, om undantagande från
allmän varuskatt av vissa tekniska och
kulturella hjälpmedel för invalidiserade,
nr 535, av herrar Östlund och Agerberg,
om rätt till avdrag vid beskattningen
för kostnader för anläggande av
skogsbilvägar,
nr 536, av herr Haglund m. fl., om
utredning rörande ägandeförhållandena
och maktkoncentrationen inom det privata
näringslivet,
nr 537, av herr Holmberg m. fl., om
åtgärder för att åstadkomma ökad statlig
järnförädling,
nr 538, av herr Kollberg m. fl., angående
ökad frihet för kapitalrörelse
från och till Sverige, m. m.,
nr 539, av herr Lundberg, om underlättande
av radio- och TV-sändningar
från riksdagsdebatterna,
nr 540, av herr Lundberg, om tidsbegränsning
i vissa fall av anföranden
i riksdagens kamrar,
nr 541, av herrar Magnusson i Borås
och Nordgren, om utredning av frågan
rörande småindustriens deltagande i
mässor och utställningar,
nr 542, av herr Pettersson i Dahl
m. fl., om åtgärder för samverkan på
arbetsmarknaden i syfte att säkra en
lugn utveckling av samhällsekonomien,
nr 543, av herrar Wedén och Ohlin,
om utgivande av ett värdefast statligt
obligationslån,
nr 544, av herr Antonsson in. fl., om
inrättande av ett näringsråd samt om
översyn av handelsrepresentationen i de
västeuropeiska länderna,
nr 545, av herr Antonsson in. fl., om
skyndsam prövning av frågan om kommunala
jordförvärv,
nr 546, av herrar Asp och Sundelin,
om viss ändring av 5 § förordningen angående
yrkesmässig automobiltrafik
m. m.,
nr 547, av herrar Bohman och Eliasson
i Moholm, om skyndsam behandling
av vissa frågor angående yrkesmässig
biluthyrning,
nr 548, av herr Braconier, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
10, med förslag till lag om samhällets
vård av barn och ungdom (barnavårdslag)
m. m.,
nr 549, av herrar Brandt i Sätila och
Larsson i Norderön, om utredning angående
förbättrade möjligheter för småföretagare
till återlån från den allmänna
pensionsfonden,
nr 550, av herr Börjesson m. fl., om
byggande och finansiering i enskild regi
av broföretag för allmän trafik,
nr 551, av herrar Darlin och Nordgren,
angående återlån av avgifter som
inbetalats enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension,
nr 552, av herr Eliasson i Sundborn
m. fl., om den domstolsmässiga prövningen
av atomkraftfrågor,
nr 553, av fröken Elmén och herr
Nihlfors, om utredning angående ersättning
från den allmänna sjukförsäkringen
till ensamstående förvärvsarbetande
familjeförsörjare vid bortovaro från arbetet
på grund av minderårigt barns
sjukdom,
nr 554, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl., om ersättning i form av fri kraft
eller skog till enskilda vid upplåtelse av
skogsmark i vissa fall,
nr 555, av herr Fagerlund och fru
Lindberg, om viss ändring av 22 § sjukförsäkringslagen,
nr 556, av herr Fredriksson in. fl.,
om översyn av lagen angående omreglering
av vissa ersättningar enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete
m. m.,
nr 557, av herr Fälldin m. fl., om utredning
i visst avseende angående arbetsgivaravgiften
till den allmänna tillläggspensionen,
nr 558, av herr Hansson i önnarp
276 Nr 2
Onsdagen den 27 januari 1960 em.
in. fl., om viss översyn av lotteriförordningen,
nr 559, av herr Hedin in. fl., om
skärpta bestämmelser rörande nöjestillställningar
å juldagen, långfredagen och
påskdagen,
nr 560, av herr Hedlund m. fl., om
utredning angående personligt frivillig
tilläggspensionering,
nr 561, av herr Hedlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
10, med förslag till lag om samhällets
vård av barn och ungdom (barnavårdslag)
m. in.,
nr 562, av herr Hedlund in. fl., angående
statsbidragen till de allmänna
sjukkassorna,
nr 563, av herr Hedlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till sjukkassor
in. in.,
nr 564, av herr Hedlund m. fl., angående
föreskrift i samband med villkorlig
dom om skyldighet att gottgöra
skada,
nr 565, av herr Hjalmarson in. fl., om
upphävande av lagen om försäkring för
allmän tilläggspension samt om utredning
rörande personligt frivillig och valfri
tilläggspension, m. m.,
nr 566, av fröken Höjer och herr Rimmerfors,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 10, med förslag till lag
om samhällets vård av barn och ungdom
(barnavårdslag) m. m.,
nr 567, av herr Lundkvist i Eskilstuna
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 10, med förslag till lag
om samhällets vård av barn och ungdom
(barnavårdslag) m. m.,
nr 568, av fru Löfqvist och herr Karlsson
i Olofström, om viss ändring av 1 §
ensittarlagen,
nr 569, av herr Magnusson i Borås,
om beredande av tillfälle för de kyrkliga
myndigheterna att yttra sig över
stadsplane- m. fl. förslag,
nr 570, av herr Munktell, om en genomgång
av gällande svensk rätt mot
bakgrund av Europarådets konvention
om de mänskliga rättigheterna, m. m.,
nr 571, av herr Helander, om över
-
flyttning av frågor om indragning av
körkort på grund av trafikförseelse från
länsstyrelse till domstol,
nr 572, av herr Helander, om åtgärder
mot mörkerolyckor i trafiken, m. m.,
nr 573, av herr Hihlfors, angående beräkningen
i visst fall av preskriptionstiden
för brott,
nr 574, av herrar Hilsson i Lönsboda
och Carlsson i Huskvarna, om avskaffande
av förfarandet med kungörelse i
kyrka,
nr 575, av herrar Hilsson i Tvärålund
och Larsson i Luttra, om viss komplettering
av direktiven för hyreslagskommittén,
m. m.,
nr 576, av herr Hilsson i Tvärålund
m. fl., angående samordningen mellan
sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna,
nr 577, av herr Hordgren m. fl., om
vissa besparingar inom sjukförsäkringen,
nr 578, av herr Hordgren in. fl., angående
statsunderstödet till den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen,
nr 579, av herr Ohlin m. fl., om vidgad
valfrihet inom den allmänna tillläggspensioneringen,
m. m.,
nr 580, av herr Rylander och fröken
Elmén, angående befogenheten att besluta
om åtal mot svensk medborgare
för utom riket förövat brott,
nr 581, av herr Senand er m. fl., angående
lagstiftning om ökad insyn och
verklig medbestämmanderätt för de anställda
i statliga företag,
nr 582, av herr Senander in. fl., om
ytterligare arbetstidsförkortning,
nr 583, av herrar Senander och Johansson
i Stockholm, om ändring av
semesterlagens kvalifikationsbestämmelser,
nr 584, av herrar Svensson i Stenkyrka
och Elmwall, om höjt maximibelopp
för sjukpenningtillägg till hemarbetande
gifta kvinnor,
nr 585, av herr Svensson i Vä, om utredning
angående tilläggssjukpenning
för småföretagare och husmödrar,
nr 586, av herrar Antby och Rimås, i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till byggnads
-
Onsdagen den 27 januari 1960 cm.
Nr 2
277
arbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter,
nr 587, av herr Brandt i Sätila in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Lantbruksattachéer:
Avlöningar,
nr 588, av herrar Brandt i Sätila och
Agerberg, om inrättande av ett jordbrukets
undervisningsutskott inom varje
hushållningssällskapsområde,
nr 589, av herr Börjesson m. fl., angående
avveckling av statens innehav
av skogsmark genom försäljning till enskild,
m. m.,
nr 590, av herr Elmwall m. fl., angående
differentierad slaktdjursavgift för
svin,
nr 591, av herrar Elmwall och Svensson
i Vä, angående amorteringen av garantilån
m. m.,
nr 592, av herr Elmwall, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om anslag
till Vägbyggnader å skogar i enskild
ägo,
nr 593, av herr Hedin, om utredning
angående områden för trålfiske vid ostkusten,
nr 594, av herr Hedlund m. fl., om
undersökningar rörande inkomst- och
kostnadsutvecklingen inom jordbruket,
nr 595, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., om åtgärder för komplettering av
jordbruk med skog, in. in.,
nr 596, av herr Lundberg, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om anslag
till Ersättning till strandägare för
mistad fiskerätt in. in.,
nr 597, av herr Lundberg, angående
tillämpningen av lagen om gräns mot
allmänt vattenområde, m. m.,
nr 598, av herr Magnusson i Borås
m. fl., om utredning rörande lantbruksnämndernas
betydelse för det svenska
jordbruket, in. m.,
nr 599, av herrar Nyberg och Rimås,
om anslag till särskilda naturskyddsåtgärder,
nr 600, av herrar Nyberg och Rimås,
om viss ändring i reglerna för statsbidrag
till särskilda naturskvddsåtgärder,
nr 601, av herr Rimås m. fl., om låne -
garanti och statsbidrag till rationaliseringsåtgärder
vid trädgårdsföretag med
mer än en årsanställd arbetare,
nr 602, av herrar Rimås och Nilsson
i Lönsboda, om lånegaranti för byggnad,
avsedd för partiförsäljning av
frukt och grönsaker,
nr 603, av herr Svensson i Krokstorp
m. fl., angående viss ändring i bestämmelserna
om statligt stöd åt landsbygdens
elförsörjning,
nr 604, av herrar Svensson i Ljungskile
och Jansson i Benestad, om bildande
av en särskild fond för förstärkning
av leveransbidraget på mjölk till mindre
jordbruk,
nr 605, av herr Wahrendorff, angående
prisorterna vid inlösen av brödspannmål,
nr 606, av herrar Wedén och Gustafsson
i Skellefteå, om sänkning av anslaget
till Bidrag till jordbrukets rationalisering,
nr 607, av herr östlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Bidrag till jordbrukets rationalisering,
nr 608, av herrar Wedén och Gustafsson
i Skellefteå, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning om anslag till Befrämjande
av husdjursaveln,
nr 609, av herr Brandt i Sätila, om en
ny nationalsång,
nr 610, av fröken Elmén och fröken
Höjer, om utredning rörande äldre personers
sysselsättnings- och rekreationsmöjlighcter,
nr 611, av herr Kellgren m. fl., om
utredning rörande vissa fritidsfrågor,
nr 612, av herr Nihlfors in. fl., om utredning
rörande hälsoundersökning av
unga kvinnor,
nr 613, av fru Holmquist m. fl., om
vissa tilläggsdirektiv för socialpolitiska
kommittén,
nr 614, av herr Lothigius in. fl., om
samordning av olika trafikmedel i glesbygderna,
nr 615, av herr Helén m. fl., om utredning
rörande de framtida utvecklingsmöjligheterna
för kommunerna i
Roslagen och Stockholms läns skärgård,
278 Nr 2
Onsdagen den 27 januari 1960 em.
nr 616, av herr Nihlfors m. fl., angående
planerad tunnelbana genom Liljeholmsviken
i Stockholm,
nr 617, av herr Hagberg m. fl., om utredning
i syfte att förverkliga den fulla
sysselsättningen m. m.,
nr 618, av herr Larsson i Hedenäset,
om utredning rörande Tornedalens kommunikationsproblem,
samt
nr 619, av herrar Rydén och Christenson
i Malmö, angående utformningen av
en planerad internationell finansieringsinstitution,
m. m.
Dessa motioner bordlädes.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.57.
In fidem
Sune K. Johansson