Motioner i Andra kammaren, nr.672 år 1957

Nr 672

Av herr Kollberg, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr IJfJf
med förslag rörande beredskapslagring av olja.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 144 framlägges ett program i syfte att
nå ökad krigs- och beredskapslagring av flytande bränslen. I propositionen
föreslås sålunda nya författningsbestämmelser för oljelagring, innebärande
bl. a. att olika kategorier av säljare och förbrukare av petroleumprodukter
(eldningsoljor, bensin m. m.) skall åläggas att verkställa lagring
för krigs- och beredskapsändamål. Lagringsskyldiga föreslås bli —
förutom oljehandeln och inhemska raffinaderier, vilka redan är lagringsskyldiga
— konsumenter som importerar oljeprodukter för egen förbrukning
samt i övrigt konsumenter av eldningsolja, vilkas förbrukning överstiger
5 000 m3 per år. Finansieringen av lagringsprogrammet förutsättes
delvis skola ske genom att de lagringsskyldiga själva i viss utsträckning
tillskjuter medel. En viss del av lagringen föreslås obligatoriskt skola ske
i skyddade anläggningar. Det nuvarande systemet med statsbidrag för
sådana anläggningar föreslås därvid bli avvecklat.

I fråga om lagringsplikten gäller, såsom nyss sagts, att oljehandeln
och raffinaderierna redan nu är lagringspliktiga men enligt propositionen
skall lagringsplikten utvidgas även till storkonsumenterna. Jag anser, att
ansvaret för krigs- och beredskapslagringen i princip är ett riksintresse
och att kostnaderna för lagringen sålunda bör åvila staten, därvid företagarna
om så erfordras skall stödja lagerhållningens praktiska genomförande.
Emellertid tvingar det nuvarande läget och sakens brådskande
natur till vissa undantag från denna princip, och jag vill därför icke göra
någon invändning mot att näringslivet i detta fall får skyldighet att medverka
till lagringen. Jag vill emellertid starkt understryka, att denna min
inställning är betingad uteslutande av de nu rådande utomordentliga förhållandena.
Det nu lämnade medgivandet får därför icke åberopas för den
händelse det till äventyrs framdeles kan uppkomma liknande spörsmål
inom denna eller annan bransch.

Då beredskapslagring tidigare förekommit har den i allmänhet brukat
ske i samverkan mellan staten och näringslivet, därvid staten svarat för
de uppkomna kostnaderna. Man torde därför vid genomförandet av den
nu ifrågasatta lagringsplikten böra undersöka möjligheterna till frivilliga
uppgörelser med nytillkomna lagerhållare. Härigenom kan man bättre
anpassa lagringen efter det sätt, på vilket de olika företagen arbetar,
samt åstadkomma en väsentlig förenkling i administrativt hänseende.

För den händelse den lagringsskyldige — trots nyssnämnda principiella

Motioner i Andra kammaren, nr 672 år 1957

invändningar — anses böra tillskjuta medel för bestridande av lagringskostnaderna
bör storkonsumenternas andel icke överstiga vad som kan
anses skäligt. Andelens storlek bör, med hänsyn till omfattningen av företagens
egen dispositionsrätt över lagerhållningen, icke överstiga 30
procent.

För att få till stånd lagring i skyddade utrymmen — bergrum o. d. —
har hittills tillämpats ett system med statsbidrag till sådana anläggningar.
Detta system föreslås skola slopas och ersättas med en obligatorisk
skyldighet att lagra vissa oljeprodukter i skyddade anläggningar.
På skäl som anförts av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
och överbefälhavaren anser jag, att gällande bestämmelser rörande statsbidragen
bör bibehållas. Jag vill särskilt understryka vad av riksnämnden
anförts därom, att det är ovisst i vad mån den föreslagna finansieringen
gör det möjligt att ingripa reglerande i fråga om lokaliseringen och det
tekniska utförandet av de skyddade utrymmena. Jag vill också peka på
att några bärande skäl för att lagerhållarna skall svara för de extra
kostnader, som föranledes av lagring i skyddade utrymmen, icke förebragts.
Riksdagen bör därför enligt min mening uttala sig för att statsbidragssystemet
bör bibehållas och att anslagsbehovet bör upptagas till
prövning av nästa års riksdag och då avvägas med beaktande av den
ändrade ordningen för finansiering av oljelagringen.

Med hänvisning till det anförda föreslår jag,

att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 144 måtte

1) beträffande den föreslagna lagringsplikten för större
förbrukare för sin del besluta en sådan utformning av
det framlagda författningsförslaget, att möjlighet i första
hand öppnas till överenskommelser med de berörda företagen,

2) besluta sådan utformning av finansieringssystemet,
att ifrågavarande större förbrukares del av de sammanlagda
kostnaderna kommer att utgöra högst 30 procent
av de årliga kostnaderna, samt

3) besluta att statsbidragen till anordnande av skyddade
lagringsutrymmen i princip måtte bibehållas och att
bidragens utformning liksom anslagsbehovet måtte omprövas
till nästa års riksdag med hänsyn till finansieringen
i övrigt.

Stockholm den 7 maj 1957

Gustaf Kollberg

Alfa Boktr., Sthlm 1957