Motioner i Andra kammaren, nr 197.

Nr 197.

Av herr Rylander, angående domarpersonalens rekrytering och
anställningsförhållanden.

Rättegångsbalken innehåller de grundläggande bestämmelserna om domstolspersonalen
i vårt land. Kompletterande regler ha meddelats i administrativ
väg, i domsagostadgan, arbetsordningar för rådhusrätterna, arbetsordningen
för hovrätterna etc. Vid sidan av dessa författningsmässigt fastslagna
bestämmelser tillämpas i praxis en rad oskrivna regler om transportförbud,
om tillhörighet till viss hovrätt, om särskilda kompetenskrav för
erhållande av vissa domarbefattningar, vilka regler på olika sätt påverka
befordringsgången. På grundval av dessa olika föreskrifter har i vårt land
en bestämd domarkarriär — låt vara med vissa variationer — byggts upp,
som för den statliga sektorns del går från tingsnotarie, över hovrättsfiskal,
tingssekreterare, hovrättsfiskal, hovrättsassessor (eventuellt hovrättsråd'',
revisionssekreterare till häradshövding.

Inför den förestående rättegångsreformen tillkallades 1943 års domarutredning,
som 1946 avgav sitt betänkande (SOU 1946: 57). Det var emellertid
då svårt att i detalj förutse rättegångsreformens återverkningar på domarkarriären.
Sedan den nya rättegångsbalken varit i kraft över fem år, ha
emellertid vissa erfarenheter vunnits och reformens inverkan på domarkarriären
tydligt framträtt. Framför allt har den ökade muntligheten kommit
att påverka vissa personalgruppers arbetsuppgifter, särskilt dem, som
förut huvudsakligen voro sysselsatta med föredragning.

Emellertid ha samtidigt härmed vissa andra händelser inträffat som återverka
på domarbanan. Här åsyftas främst de senaste årens löneregleringar.
Domarkåren har därvid icke betraktats som en enhet, utan olika grupper
domare ha sammanställts med närmast motsvarande tjänstemannagrupper
inom statsförvaltningen. Detta har medfört, att löneregleringen genomförts
i olika etapper inom domstolsväsendet. De högre domarna vid överrätterna
fingo sålunda sin lönefråga löst samtidigt med de s. k. chefstjänstemännen
våren 1951. Bl. a. häradshövdingar och tingsdomare brötos då ut, och först
våren 1952 fattade riksdagen beslut i deras lönefråga. Hovrättsassessorer
och revisionssekreterare kommo i tur hösten 1952. Löneregleringen för den
återstående gruppen, tingssekreterare och hovrättsfiskaler, förutsattes då
komma att upptagas i det sista skedet. Vid dessa successiva reformer har
deras inverkan på domarkarriären icke närmare beaktats. Denna omständighet
har exempelvis lett till att revisionssekreterarna, som nedflyttats från
rådsklassen, nu äro till sin huvuddel jämställda med hovrättsassessorerna,
något som på olika sätt får återverkningar för domarkarriären i dess helhet.
Vidare kan pekas på den relativa nedvärderingen av häradshövdinge -

Motioner i Andra kammaren, nr 197.

ämbetena i förhållande till de högre hovrättstjänsterna. Detta har lett till
att hovrättsrådsämbetena kommit att på ett helt annat sätt än tidigare anses
som sluttjänster, vilket i sin tur på ett allvarligt sätt ingriper i domstolsorganisationens
uppbyggnad.

Även om inom stadsdomarkarriären icke så genomgripande avgöranden
skett, ha även på detta område inträffat ting, som böra beaktas i detta sammanhang.
Kommunallagstiftningskommittén har framlagt förslag, varigenom
magistraternas kommunala uppgifter försvinna. Kommittén har även
anvisat vägar för avveckling av magistraternas statliga uppgifter. Härigenom
har frågan om stadsdomstolarnas förstatligande ryckt närmare sin lösning.
Magistraternas avskaffande torde i sin tur leda till en rad mindre rådhusrätters
indragande. Förberedande åtgärder i sådan riktning har redan vidtagits.
Även om det av olika skäl kan antagas dröja avsevärd tid, innan
stadsdomstolarnas förstatligande aktualiseras på allvar, kunna vissa ytterligare
förberedelser vara på sin plats, särskilt vad avser personalfrågorna.
Spörsmålet om det kommunala inflytandet på domartillsättningarna får
t. ex. en ny aktualitet, då stadsdomarnas befattning med kommunala angelägenheter
helt upphör. Möjligheterna att samordna den statliga och den
kommunala domarkarriären öka, då rådhusrätternas personal får enbart
domaruppgifter. För övrigt kan i detta sammanhang erinras om riksdagens
framställning till Kungl. Maj :t 1950, som gick ut på att redan innan radhusrätternas
förstatligande kom till stånd åtgärder borde vidtagas för att närma
den statliga och den kommunala domarkarriären till varandra (se första
lagutskottets utlåtande nr 22). Intet synes ha blivit åtgjort i anledning av
denna riksdagens framställning.

Emellertid kan frågan om en rationell utformning av domarkarriären
icke lösas utan beaktande av den omständigheten att domarpersonalen i så
betydande omfattning är engagerad i det statliga utredningsväsendet och
även eljest i administrativa befattningar av mera tillfällig natur. Kadern
av e. o. assessorer, vilkas antal är maximerat till 91, kan sägas huvudsakligen
vara betingad av att domare användas utanför domstolsväsendet, i det
dessa assessorer antingen själva syssla med utredningsuppdrag e. d. eller
ersätta ordinarie domare, som äro tjänstlediga för sådant ändamål. För erhållande
av sluttjänster äro de emellertid hänvisade till de relativt fåtaliga
högre domarbefattningarna. Denna faktor påverkar domarkarriären i dess
helhet på ett mycket märkbart sätt.

Över huvud måste avvägningen mellan rekryterings- och passagetjänster
å ena och vad som är att anse såsom sluttjänster å andra sidan för närvarande
betraktas såsom mindre tillfredsställande. Detta har bl. a. tagit sig
uttryck i att den genomsnittliga åldern för erhållande av t. ex. hovrättsrådsämbeten
stigit avsevärt.

Med tanke på vad ovan anförts står det klart, att tiden nu är mogen för en
allmän översyn av hela domarkarriären ur olika synpunkter. Sedan lönefrågorna
få antagas ha fått en lösning, som kommer att i huvudsak bliva bestående
för någon tid, återstår att inom den sålunda givna ramen bygga

Motioner i Andra kammaren, nr 197.

upp en rationell befordringsgång samt att åstadkomma en lämplig avvägning
mellan antalet tjänster i olika lägen, frågor som blivit förbisedda under
löneregleringsarbetet.

Ur allmän synpunkt måste det vara ett starkt önskemål, att icke å domarbanan
tages in mer personal än som erfordras för att täcka behoven på
längre sikt. Den hittillsvarande rekryteringen har emellertid icke byggt på
närmare överväganden av detta slag utan ofta betingats av tillfälligheter.
Verkningarna härav göra sig gällande lång tid efteråt. Den nuvarande förseningen
i befordringsgången, som föranlett svårigheter, har exempelvis huvudsakligen
sin grund i att man kring 1930-talets mitt och de närmast följande
åren till följd av vissa reformer tog in ett oproportionerligt stort antal
personer på domarbanan. Med visst fog kan sägas, att alla prognoser äro
ovissa. Det är dock jämförelsevis lätt alt efter viss utredning för domstolsväsendets
del skapa sig en ungefärlig uppfattning om det årliga rekryteringsbehovet.

Då det sedan gäller uppbyggnaden av en rationell befordringsgång måste
olika synpunkter beaktas. Med hänsyn till utbildningskravet måste fordras
en viss växeltjänstgöring i domstolar av olika slag, i underrätter och överrätter.
Denna bör anordnas så, att den å ena sidan blir rationell ur domstolsväsendets
synpunkt men å andra sidan icke innebär alltför täta och betungande
omflyttningar av personalen. Vidare måste tillses att sluttjänsterna kunna
uppnås inom rimlig tid. Redan nu torde det vara så, att de verkligt dugliga
inom förvaltningen nå rådsgraden avsevärt tidigare än motsvarande personer
på domstolsbanan få rådsämbete. Blir detta förhållande bestående är
att befara, att domstolsbanan icke förmår locka till sig de dugande krafter,
som där behövas. Vidare måste de förändringar i arbetsuppgifterna, som rättegångsreformen
medfört enligt vad förut sagts, beaktas vid domarkarriärens
utformning. Den nödvändiga anpassningen till det nya läget torde böra ske
i samband med en omprövning av hela domarbanan. De förändrade uppgifterna
kunna då paläggas personalen på lämpliga stadier i karriären.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas frågorna om huru stadsdomarna skola
inpassas i en ny enhetlig domarkarriär. Dessa spörsmål böra förberedas
i god tid före ett förstatligande av rådhusrätterna och synas, åtminstone delvis,
kunna lösas oberoende av förstatligandet. Det framstår som en viktig
uppgift att söka överbrygga den nuvarande uppspaltningen av den svenska
domarkåren.

Problemet om domarpersonalens användning för utredningsuppdrag tillhör
också de frågor, som måste tagas upp i detta sammanhang. Utan klarhet
på denna punkt kan varken rekryteringsbehovet bestämmas eller en säker
befordringsgång uppföras. Olika synpunkter göra sig här gällande. Otvivelaktigt
är det av stor samhällelig vikt, att vårt utredningsväsende och vår
lagstiftning hållas på en hög nivå. Därvid torde åtminstone vad angår mera
centrala lagstiftningsområden medverkan av domstolsjurister icke kunna
undvaras. Å andra sidan får denna grupp icke svälla ut alltför mycket, i
vart fall icke i den mån de som tillhöra den skola slutligen placeras på de
till antalet begränsade domstolstjänsterna.

Motioner i Andra kammaren, nr 197.

Något ställningstagande till de olika problem, som berörts i det föregående,
är icke möjligt utan närmare utredning. En sådan bör därför komma
till stånd. Av skäl som berörts i det föregående bör därmed icke anstå alltför
länge. Därför talar även den omständigheten, att de nuvarande förhållandena
medfört ovisshet om huru domarbanan skall komma att gestalta
sig även på ganska kort sikt och skapat känslor av olust och otrygghet, särskilt
bland de yngre.

Utredningsarbetet torde leda fram till att ändringar i de lagar och författningar,
som reglera domstolsorganisationen, bliva erforderliga. Förslag härom
få i sinom tid föreläggas riksdagen.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att Kungl. Maj :t ville föranstalta om en utredning syftande
till en rationell utformning av domarpersonalens rekrytering
och anställningsförhållanden samt förelägga riksdagen de
förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 26 januari 1953.

Olov Rylander.