Motioner i Andra kammaren, nr 163.

Nr 163.

Av herr Rylander m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till skyddskonsulentorganisationen.

I sina anslagsäskanden, avsedda att föreläggas 1953 års riksdag, har fångvårdsstyrelsen
föreslagit en omedelbar utökning av den fasta skyddskonsulentorganisationen,
innebärande en ökning med 8 skyddskonsulenter och
17 assistenter. I statsverkspropositionen till 1953 års riksdag uttalas, att
vid en av justitiedepartementet verkställd närmare undersökning av arbetsförhållandena
inom skyddskonsulentorganisationen har klart framgått att
en icke obetydlig personalförstärkning vore nödvändig för att organisationen
skulle kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift. Detta gällde
skyddsarbetet såväl före som efter domen.

Departementschefen har emellertid icke ansett sig böra föreslå större utökning
än med 8 nya tjänster, varav 3 skyddskonsulenttjänster och 5
skyddsassistentt j änster.

Som skäl för denna återhållsamhet har i propositionen anförts

att, även om en avsevärd förstärkning är påkallad, det är tveksamt om
en så stor utökning bör ske på en gång, enär detta skulle kunna leda till
praktiska svårigheter i fråga om rekryteringen,

att inom skydds- och hjälpverksamheten förekommer dubbelarbete i viss
utsträckning, i det funktionärer inom olika vårdområden sysslar med samma
fall; en organisatorisk översyn syntes därför böra företagas bl. a. i syfte
att få till stånd ett närmare samgående mellan skyddskonsulentorganisationen
och arbetsförmedlingen,

att övervakningstiden för villkorligt dömda enligt mångas uppfattning är
onödigt lång för flertalet övervakade, och att man vidare vid ådömande av
villkorlig dom skulle i betydligt större utsträckning än nu sker kunna underlåta
att förordna om övervakning; dessa frågor torde komma att upptagas
till närmare undersökning.

Med anledning härav må anföras följande.

Vad rekryteringen till skyddskonsulentorganisationen angår har hittills
inga svårigheter visat sig att erhålla för uppgiften lämpliga socialarbetare.
Det finns icke anledning antaga att man behöver räkna med sämre läge i
fortsättningen.

I fråga om det påstådda dubbelarbetet inom skydds- och hjälpverksam -

Motioner i Andra kammaren, nr 163.

heten är att anföra följande. Ibland har den meningen framförts, att de
straffades behov av hjälp och bistånd helt borde tillgodoses genom samhällets
vanliga hjälpformer, så att endast den egentliga övervakningen eller tillsynen,
när sådan föreskrives, skulle utövas av organen för skyddsarbetet.
Bortsett från att en sådan anordning genom att ge en negativ prägel åt övervakarens
och tillsynsmannens arbete kan få ogynnsamma verkningar, grundar
sig dylika tankegångar på obekantskap med de dömdas situation. De
dömda utgör nämligen på det hela taget en särpräglad grupp bland de hjälpbehövande.
Många av de svårigheter som tornar upp sig för dem har nära
samband med det förhållandet att de — villkorligt eller ovillkorligt — dömts
för brott. Särskilda synpunkter påkallar därför uppmärksamhet när det
gäller att hjälpa dem. I många fall måste hjälpen åtföljas av kontroll. Ofta
är det angeläget att tillse att den dömde vistas i en miljö som är tillrättalagd
för honom för att minska frestelserna till brott; i detta hänseende
kan skyddsorganen vara bundna av vad t. ex. domstol föreskrivit. Sammanfattningsvis
kan sägas, att hjälpåtgärderna måste samordnas och bygga
på en så grundlig kännedom som möjligt om den dömdes personliga förhållanden.
De socialvårdande myndigheternas hjälp kan självfallet inte undvaras,
men vad som därutöver behövs är någon som förmedlar kontakten
till dessa myndigheter, när den villkorligt dömde lämnar domstolen och när
den intagne friges från anstalten. Det är denna uppgift, såsom clearingman
till arbetsförmedlingen eller andra socialvårdande myndigheter, som skyddskonsulenter
och skyddsassistenter bland annat har att fylla.

Om man vill förverkliga önskemålet att avstå från övervakning i ett ökat
antal fall eller förkorta övervakningstiderna behöver skyddskonsulentorganisationen
utbyggas i sådan omfattning att befattningshavarna kan ägna
dessa båda frågor tillräcklig uppmärksamhet, nämligen i samband med den
särskilda förundersökningen före domen och under övervakningens gång.
Konsulenterna avger redan nu sådana förslag i växande omfattning. Men
varje beslut -— beslutet fattas av domstol — beror på en prövning, som måste
ske på grundval av tillräckligt utredningsmaterial.

Vid den i propositionen föreslagna utökningen av skyddskonsulentorganisationen
har hänsyn icke tagits till fångvårdsstyrelsens förslag att skyddskonsulenterna
bör på ett fastare sätt än nu är fallet inkopplas på eftervården
av ungdomsfängelseklientelet samt de till förvaring och internering dömda;
härom föreligger tillstyrkande av vederbörande eftervårdsmyndigheter. För
båda klientelgrupperna är eftervården enligt gällande lagstiftning obligatorisk.
Den är också enligt lagstiftningen avsedd att fylla en lika viktig funktion
i denna specialbehandling som anstaltsvården. Det är under sådana förhållanden
oriktigt att, utan andra skäl än hänsynen till de relativt små besparingar
som kan göras, ställa dessa grupper i sämre läge beträffande konsulenternas
medverkan vid tillsynen än de från fängelse och straffarbete

Motioner i Andra kammaren, nr 163.

frigivna. Dessa tre grupper — förvarade, internerade och till ungdomsfängelse
dömda — torde få anses som de ur eftervårdssynpunkt vanskligaste.

Ej heller synes i propositionen ha tillräckligt beaktats att konsulenterna
måste sättas i stånd att bättre fullgöra sin lagstadgade uppgift att under
anstaltstiden lämna fångvårdsmyndigheterna bistånd med anordnande av
eftervård åt personer som skall frigivas eller utskrivas. Härför erfordras
att konsulenterna kan regelbundet besöka anstalterna. Vid vissa små anstalter
som saknar kurator är detta särskilt angeläget, eftersom styresmannen
behöver hjälp från konsulentorganisationen med göromål av kuratorsmässig
natur. En sådan medverkan är också en förutsättning för att fakultativ villkorlig
frigivning skall kunna utnyttjas i avsedd utsträckning. I detta sammanhang
må erinras om att beläggningen på fångvårdsanstalterna sedan
flera år befinner sig i ständig stegring. För nästa budgetår har fångvårdsstyrelsen
räknat med en medelbeläggning av 3 200 intagna. Siffran kan vara
för låg, eftersom ökningen av bland annat häktade för närvarande är påfallande
stark. Det höga fångantalet medför att såväl slutna som öppna anstalter
måste överbeläggas. De mindre anstalter — slutna och öppna — som saknar
en för sociala uppgifter skolad tjänsteman måste då erhålla biträde för den
sociala vården av skyddskonsulenter och skyddsassistenter.

Slutligen må framhållas den betydande ökning av övervaknings- och tillsynsklientelet
som ägt rum. Medan detta klientel vid konsulentorganisationens
utformning beräknades till omkring 4 000, var det den 1 juli 1952—
inbegripet till ungdomsfängelse dömda, förvarade och internerade — uppe i
11 171. En nyligen verkställd undersökning, avseende den 1 januari 1953,
visar en sådan stegring, att antalet inom kort kommer att överstiga 12 000.

En mot den totala klientelökningen svarande stegring föreligger beträffande
antalet nykomna övervaknings- och tillsynsfall. Medan detta antal år
1947 upgick till 4 233, var motsvarande siffra för år 1951 5 759, en ökning
med 36,1 %. Även om ökningen av antalet nykomna skulle avstanna, vilket
icke varit fallet under år 1952, kommer klientelet, som står under övervakning,
att tilltaga till följd av övervakningstidens längd. Såsom ovan sagts kan
en viss förbättring åstadkommas genom minskning av övervakningstiderna,
men detta kräver, såsom också framhållits, att konsulentorganisationen blir
mera funktionsduglig genom att den utrustas med mera arbetskraft.

Den förstärkning av organisationen, som ägde rum 1950, betecknades då
såsom en av förhållandena framtvingad provisorisk lösning. Departementschefen
framhöll vidare att en utbyggnad av konsulentorganisationen framstod
som den angelägnaste åtgärden på det "kriminalpolitiska området, eu
åtgärd som måste komma till stånd med det snaraste.

I belysning av den klientelökning som därefter ägt rum både i fråga om
antalet övervaknings- och tillsynsfall och när det gäller antalet på anstalt

Motioner i Andra kammaren, nr 163.

intagna blir personalbristen inom organisationen alltmer uppenbar. Då den
i propositionen föreslagna ökningen är helt otillräcklig måste ytterligare åtgärder
vidtagas.

Särskilt starka skäl föreligger att inrätta konsulenttjänster (Ce 24) i Göteborg,
Örebro och Västerås. Vad Göteborgsdistriktet angår uppgår antalet
övervaknings- och tillsynsfall till över 1 500 (mot 1 161 den 1 juli 1947).
Då distriktet omfattar Hallands läns och Göteborgs och Bohus län blir resorna
för konsulenten tidsödande. En uppdelning av distriktet på två konsulenter
skulle innebära en avsevärd förbättring härutinnan och dessutom göra
det möjligt att låta den ene konsulenten handha övervakning och tillsyn av
de yngre medan den andre skulle ha hand om de äldre.

Skyddskonsulenten i Falun har ett distrikt som omfattar Västmanlands
län och Kopparbergs län; antalet övervaknings- och tillsynsfall uppgår till
omkring 550. Med hänsyn till att distriktet är mycket vidsträckt är cn uppdelning
nödvändig, med tanke på bland annat domstolarnas behov av biträde
vid särskild förundersökning. Konsulenten synes böra placeras i Västerås.

Det nuvarande nionde skyddskonsulentdistriktet omfattar ett så vidsträckt
område som Värmlands län och Örebro län. Konsulenten är placerad
i Karlstad; antalet övervaknings- och tillsynsfall uppgår till omkring 650.
På skäl liknande dem som ovan anförts beträffande Faludistriktet bör Karlstadsdistriktet
delas, så att en ny tjänst som skyddskonsulent inrättas i
Örebro. Till stöd för förslaget kan ytterligare anföras, att läget i Örebro län
starkt försämrats genom att skyddsvärnet i Örebro nedlagt sin verksamhet.
Om med det nya Örebrodistriktet införlivas, på sätt fångvårdsstyrelsen föreslagit,
vissa delar av Skaraborgs län kan härigenom en viss lättnad i arbetet
beredas skyddskonsulenten i Borås.

Ytterligare fem skyddsassistenttjänster (Ce 20) bör inrättas nu. För en
av dessa synes någon fast placeringsort icke böra angivas.

Beträffande övriga fyra assistenter bör dessa placeras på de distrikt, där
arbetsanhopningen är större, eller där konsulenten, för att kunna företaga
resor, behöver en assistent vid sin sida.

Kostnaderna för en ytterligare utökning av skyddskonsulentorganisationen
enligt de förslag som ovan framförts synes draga cn sammanlagd kostnad
av 141 600 kronor, nämligen för avlöningar 115 200 kronor (därav till
rörligt tillägg 39 700 kronor) och för omkostnader 26 400 kronor. I sistnämnda
belopp ingår reseersättningar med 2 000 kronor, expenser med
10 000 kronor och engångskostnader med 14 400 kronor.

Med stöd av det anförda hemställes,

att riksdagen måtte för budgetåret 1953/54 höja följande av
Kungl. Maj :t föreslagna anslag till skyddskonsulentorganisationen,
nämligen

Motioner i Andra kammaren, nr 163.

Skyddskonsulentorganisationen: Avlöningar med 115 200
kronor, samt

Skyddskonsulentorganisationen: Omkostnader med 26 400
kronor.

Stockholm i januari 1953.

Olov Rylander.

Ruben Swedberg. Nils G. Fröding. A. Widén.

Sven Gustafson Ernst V. Staxäng. Ernst Jacobsson.

i Göteborg.