RIKSDAGENS
PROTOKOLL
^lia^
1950 ANDRA KAMMAREN Nr 19
19—20 maj.
Debatter m. m.
Lördagen den 20 maj fm.
Sid.
Granskning av statsrådsprotokollen.......................... 4
Bidrag till Stockholms högskola ............................ 45
Allmänna läroverken: Organisationsfrågor .................... 48
Anslag till fångvården m. m............................... 49
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m... 54
Lördagen den 20 maj em.
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
(Forts.)................................................ 65
Ändringar i folktandvårdens organisation m. m............... 88
Särskild skatt på exportens devalveringsvinster................ 99
Differentierade folkpensionsbelopp m. m..................... 101
Potatiskontrollen.......................................... 104
Motioner om wallboardfabrik i anslutning till statens sågverk i
Mora ................................................ 105
Samtliga avgjorda ärenden.
Lördagen den 20 maj fm.
Statsutskottets memorial nr 171, ang. uppskov med vissa ärenden 4
Särskilda utskottets memorial nr 2, ang. uppskov med vissa ärenden 4
Konstitutionsutskottets memorial nr 17, ang. granskning av statsrådsprotokollen
........................................ 4
Statsutskottets utlåtande nr 158, ang. byggnadsfrågor m. m. under
ecklesiastikdepartementet................................ 45
— nr 159, ang. anslag till Stockholms och Göteborgs högskolor
m. m................................................. 45
— nr 160, ang. avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. .. 48
1 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 19.
Nr 19.
Innehåll.
Sid.
Statsutskottets utlåtande nr 161, ang. anslag till farmaceutiska institutet
.............................................. 49
— nr 162, ang. statsbidrag för övningslärare m. m........... 49
— nr 163, ang. extra ordinarie anställning för folkskollärare vid
tjänstgöring i högre skolor.............................. 49
— nr 164, ang. anslag till fångvården m. m................. 49
Lördagen den 20 maj em.
Statsutskottets utlåtande nr 165, ang. anslag till skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m......................... 65
— nr 166, ang. ändringar i folktandvårdens organisation m. m. 88
— memorial nr 167, ang. tilläggsstat II till riksstaten 1949/50 .. 98
Jordbruksutskottets utlåtande nr 43, ang. seminverksamhet bland
nötkreatur m. m....................................... 98
— nr 44, ang. reglering av priserna på och exporten av fisk .. 98
Bankoutskottets utlåtande nr 15, ang. teckning av aktier i den statliga
affärsbanken m. m................................. 98
— nr 18, ang. utgifterna för Riksdagen och dess verk m. m. .. 98
Statsutskottets utlåtande nr 168, ang. ändringar i reglementet för
pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga
befattningshavare m. m............................. 98
— nr 169, ang. förhöjd pension åt Jöns Nilsson.............. 98
— nr 170, ang. understöd till arbetaren J. A. Forsberg........ 98
Bevillningsutskottets betänkande nr 55, ang. ändring i uppbörds
förordningen.
......................................... 98
Andra lagutskottets utlåtande nr 42, ang. ändring i lagen om
arbetstidens begränsning, m. m........................... 98
Bevillningsutskottets betänkande nr 54, ang. särskild skatt på exportens
devalveringsvinster.............................. 99
Andra lagutskottets utlåtande nr 40, ang. översyn av bestämmelserna
i lagen om folkpensionering m. m................... 101
— nr 41, ang. avskaffande av bostadskostnadsgrupperingen inom
folkpensioneringen m. m................................. 104
Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 43, ang.
ändrade regler för interpellationer och enkla frågor ........ 104
Jordbruksutskottets utlåtande nr 34, ang. inrättande av ett fiskets
forskningsråd.......................................... 104
— nr 35, ang. ekonomiska demonstrations jordbruk............ 104
— nr 36, ang. formerna för samarbete mellan hushållningssällskap
och landsting ........................................ 104
— nr 37, ang. val av lantbruksombud...................... 104
— nr 38, ang. organisationen av potatiskontrollen ............ 104
— nr 39, ang. statligt undersökningsfartyg av fiskebåtstyp .... 105
— nr 40, ang. upplysningsverksamhet på fiskets område ...... 105
— nr 41, ang. förbättring av laxbeståndet m. m............... 105
— nr 42, ang. wallboardfabrik i anslutning till statens sågverk i
Mora ................................................ 105
Fredagen den 19 maj 1950.
Nr 19.
3
Fredagen den 19 maj.
Kl. 4 em.
§ 1.
Justerades protokollet för den 12 innevarande
maj.
§ 2.
Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan, att till utskottet
inkommit framställning från fullmäktige
i riksgäldskontoret om engångsunderstöd
till tapetseraren Elis Haglunds
änka Anna Haglund.
§ 3.
Föredrogos var efter annan och hänvisades
till jordbruksutskottet följande
på kammarens bord liggande motioner,
nämligen
nr 612 av herr Adolfsson m. fl.;
nr 613 av herr Hseggblom m. fl.;
nr 614 av herr Hedlund i Rådom
m. fl.;
nr 615 av herr Adolfsson m. fl.;
nr 616 av herr förste vice talmannen
Skoglund m. fl.; och
nr 617 av herr Svensson i Ljungskile
rn. fl.
§ 4.
Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 13, statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
158—171, bevillningsutskottets betänkande
nr 55, bankoutskottets utlåtanden
nr 15—18, andra lagutskottets utlåtande
nr 42, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 43—45 samt särskilda utskottets
memorial nr 2.
§ 5.
Ordet lämnades på begäran till
Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att å morgondagens föredragningslista
två gånger bordlagda
ärenden måtte uppföras i följande ordning:
statsutskottets
memorial nr 171, särskilda
utskottets memorial nr 2, konstitutionsutskottets
memorial nr 17, statsutskottets
utlåtanden nr 158—167, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 43 och
44, bankoutskottets utlåtanden nr 15
och 18, statsutskottets utlåtanden nr
168—170, bevillningsutskottets betänkande
nr 55, andra lagutskottets utlåtande
nr 42, bevillningsutskottets betänkande
nr 54, andra lagutskottets utlåtanden
nr 40 och 41, andra kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtande
nr 43, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 34—42, utrikesutskottets utlåtande
nr 13, bankoutskottets utlåtanden
nr 16 och 17, jordbruksutskottets
utlåtande nr 45 samt statsutskottets utlåtande
nr 155.
Kammaren biföll denna hemställan.
§ 6.
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 264, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 237, såvitt
propositionen avser förslag till förordning
angående ändrad lydelse av
1 § förordningen den 3 maj 1929 (nr
62) om särskild skatt å bensin och motorsprit,
m. m.
§ 7.
Justerades protokollsutdrag.
4
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
§ 8.
Upplästes följande till kammaren inkomna
ledighetsansökan:
Till Andra kammaren.
För fullgörande av uppdrag att vara
delegat vid Unescos sammanträde i Florens
innevarande månad får jag härmed
vördsamt anhålla om ledighet från riks
-
dagsgöromålen från och med denna
dag till vårsessionens slut.
Stockholm den 19 maj 1950.
lag vid Gärde Widemar.
Kammaren biföll denna anhållan.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.07 em.
In fidem
Gunnar Britth.
Lördagen den 20 maj.
Kl. 11 fm.
Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.
§ I
Justerades
protokollet för den 13 innevarande
maj.
§ 2.
Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets memorial nr 171, angående
uppskov med behandlingen av
vissa till utskottet hänvisade ärenden;
och
särskilda utskottets memorial nr 2,
angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade ärenden.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa
memorial hemställt.
§ 3.
Granskning av statsrådsprotokollen.
Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 17, angående granskning av
de i statsrådet förda protokoll.
Punkten A.
Utskottets anmälan, att anledning
icke förekommit att mot någon ledamot
av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.
Lades till handlingarna.
Punkten B.
Utskottets anmälan om anmärkning
enligt % 107 regeringsformen.
Med anledning av Kungl. Maj:ts beslut
den 11 november 1949 angående
försäljning genom flyktkapitalbyråns
försorg till domänstyrelsen av Asa säteri
i Kronobergs län hade utskottet
funnit sig böra besluta anmälan enligt
§ 107 regeringsformen mot statsråden
Quensel och Sträng.
Sedan punkten B föredragits, anförde:
Herr
statsrådet QUENSEL: Herr talman!
Jag ber att först få erinra om innehållet
i den s. k. Washingtonöverenskommelsen.
Svenska regeringen har
däri i förhållande till Förenta staternas,
Frankrikes och Storbritanniens regeringar
bekräftat, att flyktkapitalbyrån
skulle fortsätta att uppdaga, taga
under sin kontroll, likvidera, försälja
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
5
eller eljest överlåta tysk egendom. Vederbörlig
hänsyn skulle tagas till intresset
av framtida fred och säkerhet,
särskilt till nödvändigheten att fullständigt
eliminera alla former av tysk
kontroll och tyskt ekonomiskt inflytande.
Med tysk egendom avsågs all
egendom, som direkt eller indirekt ägdes
eller kontrollerades av någon enskild
eller juridisk person av tysk nationalitet
inom Tyskland eller av någon
tysk, som repatrierades till Tyskland,
»dock med undantag för personer,
vilkas fall förtjäna särskild behandling».
Dessa regeringens åtaganden
ha av riksdagen godkänts.
Fallet Asa säteri har synts såväl flyktkapitalbyrån
som regeringen falla in
under den egendom, som borde enligt
Washingtonöverenskommelsen omhändertagas
och försäljas. Här föreligger
det extremare fallet, nämligen att det
är fråga om egendom, som direkt äges
av en person av tysk nationalitet inom
Tyskland. Emellertid har konstitutionsutskottet
funnit att fallet borde hänföras
till undantagen. Det skulle alltså vara
fråga om personer, vilkas fall förtjäna
särskild behandling. Det synes
dock svårt att hävda, att ägarinnan, vilken
som sagt är tyska och bosatt i
Tyskland, skulle på detta sätt särskilt
behandlas. Den enda omständighet, som
skulle kunna härutinnan åberopas, vore
väl att egendomen av hennes avlidne
make inköpts så tidigt som 1911. Men
denna omständighet kan ej få vara avgörande;
Washingtonöverenskommelsen
förutsätter ju ej att det skall vara fråga
om flyktkapital. Utskottet synes emellertid
framför allt ha fäst avseende vid
att en dotter till ägarinnan genom gifte
hlivit svensk medborgare och att dessa
makar under en längre följd av år varit
bosatta å egendomen och förvaltat
denna. Men ägarinnan har fem barn,
och några garantier föreligga ej för att
egendomen skulle övergått till att bli
svensk. Det har synts regeringen svårt
att försvara att just beträffande en av
Granskning av statsrådsprotokollen.
de mera betydande tyska förmögenhetsplaceringarna
i vårt land tillämpa
undantagsbestämmelsen från den allmänna
regeln på grund av en i alla fall
ganska oviss förmodan, att det svenska
äktenskapet och vederbörandes förvaltning
av egendomen i sak skulle likställa
den med svensk egendom.
Utskottet har vidare anmärkt på att,
när försäljning av Asa säteri nu kom
till stånd, denna ägde rum till domänstyrelsen.
Då själva försäljningsfrågan
huvudsakligen handlagts inom jordbruksdepartementet,
ber jag att få hänvisa
till vad chefen för detta departement
härefter kommer att anföra.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Enligt Washingtonöverenskommelsen
skall vid realiserandet av tysk egendom
vederbörlig hänsyn tagas till bland annat
svenska nationella ekonomiska intressen
samt önskvärdheten av att för
egendom erhålla högsta möjliga priser.
Förbehållet om att svenska nationella
intressen skola beaktas, måste givetvis
anses innebära rätt för de svenska myndigheterna
att tillämpa de inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom,
som på grund av föreskrifter i
särskild lagstiftning i allmänhet gälla
här i landet.
Vid försäljningen av Asa egendom förelåg
högsta anbudet från Svenska
tändsticksaktiebolagets sida. Huruvida
bolaget med hänsyn härtill skulle tillerkännas
rätt att köpa egendomen fick
emellertid prövas i enlighet med lagen
av den 18 juni 1925 angående förbud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse
att förvärva fast egendom. I 5 §
omnämnda lag angives att tillstånd får
lämnas om bolag, förening eller stiftelse
på grund av särskilda omständigheter
prövas böra erhålla rätt till förvärvet.
Tändsticksbolaget hade motiverat
sin önskan att förvärva Asa dels för att
fullfölja sina redan påbörjade aspod
-
6
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
lingsförsök å större areal än som nu
står till bolagets förfogande och dels för
att, därest försöken sloge väl ut, så
småningom bygga upp leveranser av råvara
till industrien från egendomens
aspodlingar. I och för sig kan det första
av nyssnämnda motiv otvivelaktigt anses
utgöra sådant särskilt skäl, som enligt
5 § förbudslagen kan motivera förvärvstillstånd.
Bolaget har också tidigare
erhållit tillstånd av Kungl. Maj rt
att förvärva fast egendom för sådant
ändamål. I fråga om Asa är emellertid
att märka, att egendomens areal uppenbarligen
vida överstiger vad som
erfordras för försöksverksamheten på
aspodlingens område och att således ett
tillstånd för bolaget att förvärva egendomen
i realiteten skulle inneburit, att
bolaget erhållit en mycket avsevärd
skogsareal, vilken skulle användas för
att trygga bolagets råvarubehov. Av förarbetena
till 1925 års lag framgår emellertid,
att dispensmöjligheten i 5 § icke
är avsedd att komma till användning i
sådana fall, där fastighetsförvärvet endast
eller väsentligen avser att skaffa
mark för virkesfångst. I förarbetena till
lagen uttryckes detta så att »tillstånd
borde sålunda icke beviljas, där fastighetsförvärvet
tydligen avsåge allenast
eller väsentligast att skaffa mark för
virkesfångst åt sågverk, utan det borde
kunna angivas något tillämnat användningssätt
för marken som synes viktigare
än dess nyttjande till jordbruksändamål».
Att Asa herrgård icke såldes
till Tändsticksbolaget torde således få
anses stå i överensstämmelse både med
1925 års lag och med Washingtonöverenskommelsen.
Även vid prövning av övriga anbud
har Kungl. Maj:t uppenbarligen haft
full så väl rätt som skyldighet att pröva
vilken av anbudsgivarna, som ur allmänna
synpunkter kunde anses lämpligast.
Då Kungl. Maj:t härvid stannat
för att domänstyrelsen ur dessa synpunkter
borde ges företräde, har emellertid
samtidigt också måst beaktas vad
i Washingtonöverenskommelsen sagts
om att vederbörlig hänsyn skulle tagas
till önskvärdheten av att erhålla högsta
möjliga pris. Det pris som Tändsticksbolaget
bjudit har uppenbarligen kunnat
påverkas av den speciella användning
av marken, som bolaget räknat
med, och det kan därför knappast anses
ge ett tillförlitligt uttryck för egendomens
värde vid normal användning.
Däremot kan den av näst högsta anbudsgivarna
bjudna köpeskillingen anses
ge uttryck för det högsta pris, som
vid en normal användning kunnat erhållas
för egendomen. Med hänsyn till
detta förefaller det riktigt att detta pris
uttagits vid försäljningen.
Herr NOLIN: Herr talman! Beträffande
den första punkten i konstitutionsutskottets
anmälan här vill jag erinra
om att denna egendom under inga förhållanden
kan anses ha det allra minsta
med de två världskrigen att skaffa.
Egendomen förvärvades av en tysk
medborgare redan i slutet av 1890-talet
och har således varit i tysk medborgares
ägo i över 50 år; det var nämligen
en man vid namn Bischof, som 1898
förvärvade egendomen. Hugo Stinnes
köpte den av honom 1912 och fick med
Kungl. Maj:ts tillstånd lagfart på densamma
1914. Stinnes avled som bekant
1924, och enligt testamente övergick då
egendomen i hans änkas, Cläre Stinnes
ägo. 1930 gifte sig en fru Stinnes dotter
med en infödd svensk medborgare,
och dessa båda övertogo då förvaltningen
av egendomen och förvaltade den
sedan till 1947, då de övertogo egendomen
på arrende. Enligt den allmänna
uppfattningen i dessa bygder var
det säkerligen meningen att makarna
skulle överta även äganderätten till fastigheten.
Härom är givetvis ingenting
officiellt känt, men om vi utgå från att
äganderätten skulle ha övergått till dottern
och mågen före den s. k. kontrolllagens
tillkomst, hade givetvis denna
Nr 19.
7
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
egendom inte kunnat falla under denna
lags bestämmelser. Kontrollagen antogs
som bekant av riksdagen 1945, och
jag vill bara erinra om att lagrådet
yttrade, då lagrådet hade att granska
detta lagförslag, att eftersom lagen hade
karaktär av fullmaktslag och verkningarna
av densamma därför komme att
bli beroende på i vilken omfattning bemyndigandet
komme att tas i anspråk,
det från början vore omöjligt att överblicka
lagens verkliga innebörd. Lagrådet
förutsatte, att de befogenheter, som
innefattades i kontrollagen, endast
skulle anlitas efter noggrann prövning
av föreliggande behov och allenast i den
utsträckning som oundgängligen påkallades.
Och i sitt av riksdagen godkända
utlåtande rörande samma lag
sade sig sammansatta utrikes- och första
lagutskottet »utgå ifrån att det vid
tillämpningen av lagen skulle bli möjligt
att i avsevärd utsträckning från
skingringsförbud undantaga sådan främmande
egendom, som trots ägarens nationalitet
kunde sägas i realiteten höra
närmare samman med Sverige än med
den ifrågavarande främmande staten»,
och så gav utskottet några exempel på
sådan egendom.
Vi ha inom konstitutionsutskottet ansett,
att egendomen inte alls behövt beröras
av denna kontrollag eller av den
s. k. Washingtonöverenskommelsen, som
ju huvudsakligast går ut på att man
skall omhänderta sådan undanstucken
egendom, som rövats från ockuperat
land eller som kan i någon mån användas
till stöd för ett eventuellt framtida
tyskt anfallskrig eller andra sådana intressen.
Inte heller kan ju denna egendom
anses på något sätt kontrollera näringslivet
eller annat hur i landet. Under
sådana förhållanden och då denna
egendom handhades av svenska medborgare,
alltså dottern och mågcn till
Chire Stinnes, har konstitutionsutskottet
menat att densamma borde undantagits
från likvidationsförfarandet.
Om jag sedan övergår till den andra
Granskning av statsrådsprotokollen.
punkten, som gäller själva försäljningen
av egendomen, så bär utskottet ansett,
att det var ett mycket egendomligt förfarande
vid denna försäljning. Då det
infordras offentliga anbud på en egendom
brukar det enligt svenska rättsprinciper
vara på det sättet, att högsta
anbudet antages, därest inte anbudsgivaren
är sådan att han inte anses kunna
godkännas som köpare, detta antingen
på grund av insolvens eller på
grund av andra omständigheter. Härvidlag
åberopade chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet Sträng,
den s. k. bolagsförvärvslagen, och det
är alldeles riktigt att det här var fråga
om att ta ställning till denna lags bestämmelser.
Regeringen hade ju då att
pröva om bolaget hade möjlighet att få
dispens från lagens bestämmelser och
att förvärva egendomen. Jag vill i det
avseendet erinra om att Tändsticksbolaget
hade mycket starka skäl för förvärvet
av densamma, detta med anledning
av den brist på råvaror till bolagets
fabrikation, som ju för närvarande
råder i Sverige på grund av importförhållandena
för sådant virke, som Tändsticksbolaget
begagnar sig av, nämligen
asp och poppel. Efter det senaste
världskriget har denna import blivit
omöjliggjord. Tillgången på asp här i
landet har också betydligt nedgått; den
har decimerats med 25 procent, ja,
ända till 50 procent i södra Sverige;
och det torde väl vara likadant över
hela landet. Bolaget har igångsatt en
del försöksodlingar på en annan egendom,
som det med Kungl. Maj:ts tillstånd
fått inköpa. Det har där framgångsrikt
utfört experiment och försöksodlingar
med korsning mellan
svensk och amerikansk asp, vilket resulterat
i att man börjat få fram en
mycket snabbväxande typ av aspvirke,
och man har på det sättet kunnat eliminera
den s. k. asprötan. Nu voro de
områden bolaget förfogade över för små
för att bedriva denna verksamhet på,
och det behövdes större områden med
8
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
för aspodling lämplig jord för att fortsätta
att bedriva försöksverksamheten
och även för att bolaget självt skulle
kunna producera tillräckligt med råvaror
för sin tillverkning. Alla veta ju att
Tändsticksbolaget bedriver en ur olika
synpunkter mycket värdefull verksamhet,
inte minst då genom sin export av
tändstickor, och alltså hade bolaget
mycket starka skäl för att få förvärva
fastigheten. Jag vill även erinra om att
då det gäller förädlingen av svenska
skogsträd har det också förklarats, att
stora områden på denna egendom äro
av sådan beskaffenhet att de äro särskilt
lämpade för en dylik odling. Emellertid
säger nu jordbruksministern, att
egendomen var för stor för bolaget och
att det inte kunde komma i fråga att
bolaget skulle få dispens att förvärva
en så stor egendom. Jag vill emellertid
erinra om att bolagsförvärvslagen inte
anger någon areal. Ur den synpunkten
förelåg väl intet hinder för Kungl. Maj:t
att ge dispens från denna lagbestämmelse.
Vidare har ju bolaget förklarat
sig villigt att upplåta tillräcklig areal
på egendomen för en skogsvårdsgård,
och det har även varit mycket välvilligt
inställt till lantbruksnämndens förslag
om friköp av vissa arrendegårdar
där, varför det ju inte hade blivit så
stora arealer kvar. Själva huvudgården
hade bolaget givetvis utarrenderat till
enskild person, och jordbruket hade
under sådana förhållanden kommit att
i viss utsträckning drivas under samma
former som förut.
Nu har konstitutionsutskottet som jag
nämnde ansett, att detta Kungl. Maj:ts
förfarande var högst egendomligt. Vid
försäljningen tillämpades den metoden
att den som stod som nr 3 på anbudsskalan,
nämligen staten själv genom domänverket,
fick ytterligare öka på sitt
anbud med 200 000 kronor för att komma
i paritet med anbudsgivaren nr 2,
som var stiftsnämnden i Växjö och som
bjudit 4 500 000 kronor för egendomen.
Detta är ju enligt svensk rättspraxis ett
mycket egendomligt förfarande då det
gäller att sälja en egendom, och så vitt
jag har mig bekant har det inte tidigare
förekommit, när den förste anbudsgivaren
varit av den kvaliteten att
han kunnat antagas. Det är detta förfarande
som konstitutionsutskottet har
funnit egendomligt och anmärkningsvärt,
och jag måste ju säga, att vad
jordbruksministern i det avseendet förklarat
inte har kunnat ändra min
ståndpunkt.
Herr talman! Jag skall nöja mig med
det anförda, och jag har inte något annat
yrkande än att memorialet i denna
del måtte läggas till handlingarna.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Bara ett par ord i anledning av det senare
avsnittet i herr Nolins anförande!
Det är ju ostridigt, att Kungl. Maj:t
har rätt att bedöma denna fråga
framför allt med hänsyn till 1925 års
förbudslagstiftnings bestämmelser. Naturligtvis
hade man, som herr Nolin
säger, kunnat komma till det resultatet,
att förbudslagens dispensbestämmelser
skulle ha kunnat tillämpas i
detta fall. Men man kunde lika väl —
och enligt Kungl. Maj:ts uppfattning
med större skäl — komma till det resultatet,
att förbudslagens dispensregler
icke vore tillämpliga i fråga om
Tändsticksbolagets begäran att få förvärva
Asa.
Det var en dubbel motivering för
Tändsticksbolagets önskan. Det var
först att få jord för en försöksodling
av asp. Det torde emellertid stå klart,
att man icke behövde nära 4 000 hektar
jord för att bedriva viss försöksodling
av asp. Man bedriver ju nu sådan odling
i Skärstads socken på ett par egendomar,
som Kungl. Maj:t har givit bolaget
tillstånd till att förvärva. Skulle
dessa visa sig vara för små för försöksverksamheten,
vågar jag nog säga, att
Kungl. Maj:t är beredd att lämna bola
-
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
9
get medgivande att förvärva den ytterligare
mark, som kan vara erforderlig
just för denna försöksodling. Men bolaget
byggde ju upp sin motivering också
därpå, att det önskade förvärva mark
för att tillgodose sitt behov av råvara
till industrien. Det har också preciserat
det så, att den råvara, som behövdes
vid Vetlandafabriken, skulle man skaffa
från Asa egendoms marker.
Det är här som man får kontroversen
med 1925 års bolagsförbudslag, då det
i förarbetena klart säges ifrån, att ett
bolag icke får förvärva skogs- och jordbruksegendomar
med motivering att garantera
sig erforderlig råvara. Det talas
visserligen om råvara för sågverk. Men
regeringen har icke ansett, att det skulle
ligga någon skillnad i själva den principiella
ståndpunkten, om det gäller råvara
för sågverk eller råvara för någon
annan industri.
Regeringen kom således efter en mycket
ingående och noggrann prövning
fram till den uppfattningen, att man
skulle ha tänjt denna dispensregel för
långt, om man skulle ha lämnat accept
till bolagets framställning.
När det sedan gäller frågan, varför
man, såsom herr Nolin uttryckte det,
tillät domänverket att gå upp i sitt bud,
så är hans historieskrivning icke riktig.
Domänverket hade ett anbud på
4 300 000 kronor. Regeringen sade i
detta läge, att när icke tändsticksbolaget
kunde få köpa egendomen av skäl,
som jag här angivit, borde man taga
hänsyn till att den part finge egendomen,
som representerade det största
allmänna intresset. Regeringen kom till
slutsatsen, att det var kronan själv
genom domänverket. Men eftersom man
enligt Washingtonöverenskommelsen
hade skyldighet att taga ut det högsta
möjliga priset för egendomen och det
andra budet lydde på 4 500 000 kronor,
resolverade regeringen, att domänverket
skulle köpa egendomen för 4 500 000
kronor. Det var sålunda regeringens beslut,
att kronan fick taga egendomen
Granskning av statsrådsprotokollen.
och betala vad den näst högste anbudsgivaren
erbjudit sig att betala. Sådan
är den riktiga historieskrivningen.
Det är alltså icke så att man tog ut
en av anbudsgivarna och lät denne
bjuda om och bjuda mera. Jag är angelägen
att tala om, att detta var gången
av det hela.
Jag har kanske icke så mycket mera
att säga. Regeringen har med hänsyn
till konsekvenserna på andra håll —
konsekvenser som jag icke är övertygad
att herr Nolin är beredd att acceptera
— icke velat tillämpa dispensregeln
i förbudslagen, då regeringen ansett,
att detta skulle ha varit att riva
upp fältet för förbudslagens tillämpning
i fortsättningen.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Som kammarens ledamöter torde ha
märkt, har denna anmärkning från
konstitutionsutskottets majoritet utvecklats
i två olika hänseenden. Det ena
gäller att över huvud taget egendomen
likviderats såsom annan tysk egendom
i landet. Den andra invändningen gäller
själva anbudsförfarande!, som statsrådet
Sträng nyss har behandlat.
Då jag har haft anledning att taga
befattning med den första frågan, nämligen
frågan om egendomen över huvud
taget skulle säljas, och detta kanske
realiter i större utsträckning än min
kollega statsrådet Quensel, som råkat
stå för själva beslutet, skall jag be att
få säga några ord.
Jag finner det ganska anmärkningsvärt,
att konstitutionsutskottets majoritet
ansett sig kunna utan vidare plocka
fram ett av dessa många hundra ärenden,
som flyktkapitalbyrån har haft
att behandla, och säga att denna egendom
icke borde ha sålts. Har verkligen
utskottets majoritet haft tillfälle
och tid att niirmare undersöka principerna
för flyktkapitalbyråns verksamhet
på grundval av Washingtonavtalet?
Herr Nolin hade här några ganska
10
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
allmänna anmärkningar om att detta
fall ingenting hade med de båda världskrigen
att göra, att det inte var flyktkapital
otc. Nu vill jag först och främst
fråga: Vad vet herr Nolin om den saken,
huruvida denna investering i Sverige
av rustningsmagnaten Stinnes på
sin tid hade något att göra med att man
ville skaffa sig ekonomiska stödpunkter
i olika länder? Detta är väl icke så
alldeles lätt att uttala sig om. Men det
är en sak för sig. Viktigare är ju att
Washingtonavtalet icke bara bygger på
begreppet flyktkapital. Det är ett av
huvudmotiven som legat bakom avtalet,
men det är ingalunda det enda. Jag vill
erinra om vad som står i propositionen
om Washingtonavtalet, att de allierades
ursprungliga krav gentemot den svenska
regeringen var att all tyskägd och
tyskkontrollerad egendom i Sverige
skulle utan vidare överlämnas till de
allierade. Detta ville man icke göra från
svensk sida; man ansåg icke att det
förelåg rättsgrund för att de allierade
skulle kunna få i Sverige taga hand om
all tysk egendom. Men däremot svarades
från svensk sida, att svenska regeringen
i full överensstämmelse med det
från de allierades sida tillkännagivna
syftemålet vore beredd att tillse, att
tyska intressen i svenskt industriellt
och ekonomiskt liv avlägsnades. Det är
i själva verket på den grundvalen som
Washingtonavtalet blivit utformat.
När nu herr Nolin talade till försvar
för utskottet, gjorde han icke som sin
partivän i första kammaren, vilken på
sätt och vis underkände hela grundvalen
för Washingtonavtalet, utan han
gick över till detta speciella fall. Såvitt
jag kunde finna, var hans första invändning
mot att egendomen skulle försäljas
den synpunkten, att det i grund
och botten vore en egendom som så
gott som tillhörde svenska medborgare:
en dotter till ägarinnan var gift med
en svensk, och man trodde i bygden,
att egendomen skulle övergå till att bli
svensk egendom.
Ja, nu är det först och främst så som
statsrådet Quensel upplyste om, att
denna dotter, som är gift med en svensk,
är ett av fem barn. Men dessutom är
det mycket osäkert, om hon kommer
att få en femtedel av arvet. Det finns i
papperen ett preliminärt avtal, där det
talas om att hon skulle avstå en hel del
av arvet och nöja sig med en tolftedel.
Detta avtal tyckes icke ha blivit definitivt,
men det pekar i en riktning alldeles
motsatt den mening, som herr
Nolin med stöd av uppfattningen i bygden
sökt göra gällande, nämligen att
det skulle bli svensk egendom. Det var
alltså ett mycket dåligt skäl. — För
övrigt vet man icke alls vart egendomen
skulle ha tagit vägen och i vilkas
händer den skulle ha kommit, alldeles
oavsett den legala arvsdelningen.
Konstitutionsutskottet självt har dessutom
framlagt två skäl, som väl hänga
nära ihop. Utskottet förklarar för det
första, att det skulle vara stötande för
svensk rättsuppfattning att taga denna
egendom. Det andra skälet är att egendomen
trots ägarens nationalitet i realiteten
hör närmare samman med Sverige
än med den ifrågavarande staten,
i detta fall Tyskland. Alltså, det skulle
vara stötande för rättsuppfattningen
att taga hand om denna egendom! Konstitutionsutskottet
har icke gjort anmärkning
mot att flyktkapitalbyrån har
låtit likvidera all möjlig annan tysk
egendom: aktier, industriföretag, kapitaltillgångar
som stått i bank eller
varit placerade i värdepapper. Allt
detta har utskottet gått förbi och icke
funnit anmärkningsvärt. Men när utskottet
kommer fram till den Stinnesska
femmiljonersfastigheten, förklarar utskottet,
att det är oerhört upprörande
för svensk rättsuppfattning, att denna
egendom skall tagas i anspråk; därför
måste utskottet göra anmärkning mot
regeringen för att den vidtagit en sådan
åtgärd.
Vad beträffar synpunkten, att egendomen
trots ägarens nationalitet i rea
-
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
11
liteten skulle höra närmare samman
med Sverige än med Tyskland och utlandet,
kan det vara av intresse att belysa
det lösa påstående, som majoriteten
gör utan att på något vis styrka
det. Det kan vara anledning att belysa
det med några uppgifter som flyktkapitalbyrån
givit angående ägarens egna
synpunkter på denna egendom. Ägaren
heter Cläre Stinnes och är änka efter
den store rustningsmagnaten Hugo Stinnes,
som tidigare nämnts. I flyktkapitalbyråns
PM meddelas följande: »Cläre
Stinnes har uppgivit, att hon icke vore
den verkliga ägaren till säteriet, att den
reella och ekonomiska äganderätten
från henne år 1926 övergått å ett bolag
i USA, Hugo Stinnes Corporation, genom
att till detta bolag då överlämnats
en inteckning i säteriet å 2 200 000 kronor,
vilket belopp överstigit fastighetens
värde, att orsaken till att försäljning
av säteriet på vanligt sätt icke
skett varit den svenska lagstiftningen
om utlännings förvärv av fast egendom
samt att Cläre Stinnes’ broder Edmundo
Wagenknecht, vilken icke varit tysk
medborgare» -— säkerligen icke heller
svensk! -—• »och numera vore avliden,
år 1933 köpt säteriet av det amerikanska
bolaget genom att förvärva inteckningen.
»
Ja, hela denna framställning om att
äganderätten hade gått över har underkänts
av flyktkapitalbyrån med allt
skäl. Det var icke något sådant förvärv
av äganderätt, som kan godkännas enligt
lag.
I denna PM från flyktkapitalbyrån
heter det vidare: »Någon anledning att
behandla egendomens ägare gynnsammare
än övriga tyska medborgare med
egendom i Sverige har enligt byråns
mening icke förelegat. Familjen Stinnes
kan förvisso icke hänföras till de
rättssubjekt, vilkas fall förtjäna särskild
behandling.» Undantagsbestämmelserna
enligt Washingtonavtalet gälla ju just
rättssubjekt vilkas fall förtjäna särskild
behandling. »Det skulle därför», heter
Granskning av statsrådsprotokollen.
det vidare, »enligt byråns mening ha
varit synnerligen anmärkningsvärt och
ägnat att framkalla berättigad kritik,
om Stinnesfamiljen beträffande egendom
i Sverige blivit välvilligare behandlad
än andra tyskar.»
Ja, så förhåller det sig alltså med
denna egendom, som enligt utskottsmajoriteten
bör skonas för att bevaras
åt den tyska ägaren och sättas i särställning
i förhållande till all annan
tysk egendom i Sverige.
Jag måste sluta med vad jag började
med, att detta verkligen är en synnerligen
anmärkningsvärd anmärkning.
Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.
HERR NOLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill först med anledning
av statsrådet Strängs anförande säga,
att det var icke bara meningen, att det
skulle bli försöksodling på Asa, utan
det var även avsett att det skulle bli,
såsom också jordbruksministern riktigt
upplyste, en produktionsodling och
framför allt en demonstrationsodling
för att väcka intresse för aspodling i
dessa trakter, där vissa förutsättningar
finnas för sådan odling. Jag vill erinra
om att sysslomännen för egendomen
förklarade, att bolaget här företräder
synnerligen viktiga näringspolitiska intressen.
Flyktkapitalbyrån sade ungefär
detsamma i sitt yttrande till Kungl.
Maj:t, då den överlämnade ärendet till
avgörande. Den framhöll, att bolaget företrädde
mycket viktiga näringspolitiska
intressen. Flyktkapitalbyrån ansåg
det mycket lämpligt att bolaget fick förvärva
egendomen dels på grund av dessa
viktiga näringspolitiska intressen och
dels på grund av att det hade avgivit
högsta anbudet, vilket ansågs vara i full
överensstämmelse med Washingtonöverenskommelsens
bestämmelser.
Hans excellens utrikesministern var
förvånad över att utskottet plockat fram
ett enstaka fall av de av flyktkapitalby
-
12
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
rån handlagda ärendena. Det är alldeles
riktigt. Vi ha nog tittat litet grand även
på ett annat ärende, men vi funno icke
att det förelåg anledning till anmärkning
där dels på grund av att det i detta
fall icke fanns någon närmare anknytning
till vårt land, dels därför att själva
försäljningen gått fullkomligt riktigt
till. Visserligen hade inte heller där
högsta anbudet antagits, men detta
skedde kanske därför att dispens icke
borde ges. Den som sedan fick förvärva
egendomen var en stiftelse, och det
var icke något anmärkningsvärt.
Vidare säger hans excellens utrikesministern,
att Washingtonöverenskommelsen
gick ut på att all tyskägd egendom
i landet skulle omhändertas. Jag
vill erinra om att kontrollagen, efter
vilken Kungl. Maj:t hade att handla,
medger möjlighet för Kungl. Maj:t att
göra vissa undantag.
Sedan säger hans excellens utrikesministern
något som jag är förvånad
över. Han föredrar nämligen här en
handling, som icke har kommit till konstitutionsutskottets
kännedom. Finns det
hemliga handlingar i akterna, som ha
undanhållits konstitutionsutskottet, är
detta en sak som jag finner mycket anmärkningsvärd.
Att dottern Stinnes inte
skulle få en femtedel utan endast en
tolftedel av egendomen tycker jag är
mycket egendomligt ävensom den omständigheten,
att det skulle vara en helt
annan ägare till fastigheten än som
framgår av de handlingar konstitutionsutskottet
fått till sitt bedömande.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag förstår, att herr Nolin gärna vill
retirera en smula från sin ståndpunkt
under det påståendet, att här tydligen
föreligger någon handling, som utskottet
icke har sett. Ja, det är en handling,
som utskottet icke har sett. Jag har
nämligen låtit infordra från flyktkapitalbyrån
vissa kompletterande uppgif
-
ter sedan utskottets anmärkning gjordes.
Jag kunde icke förutse, att utskottet
skulle göra en så orimlig anmärkning
som denna, och jag hade därför
icke anledning att i förväg begära särskilda
upplysningar i detta fall. Hade
verkligen utskottet tagit frågan på riktigt
allvar och velat sätta sig in i saken,
hade utskottet säkerligen kunnat
få de kompletterande upplysningar från
flyktkapitalbyrån, som stått att få.
Herr NOLIN: Herr talman! Jag vill
erinra om att det tog över en månad
från det utskottet infordrat dessa handlingar
från utrikesdepartementet och
tills utskottet fick dem, så nog fanns
det tid att anskaffa handlingarna i
ärendet.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Den sista uppgiften känner jag inte
till, men denna handling är daterad
den 13 maj och utgör en sammanställning
av uppgifter från flyktkapitalbyrån,
som upprättats i anledning av utskottets
anmärkning.
Herr SPÅNGBERG: Herr talman! Som
kammarens ledamöter finna, är denna
anmärkning icke enhällig från utskottets
sida. Det är inte ens riktigt, när
det talas om utskottsmajoriteten. Mot
anmärkningen finns en reservation, undertecknad
av nio ledamöter. Det är
således nio av utskottets ledamöter,
som stå för anmärkningen, och nio som
ha reservat sig. Det är slumpens skördar
som gjort, att det har blivit en anmärkning
i stället för en reservation.
Inom utskottet ha vi nog ifrån reservanternas
sida kommit till samma uppfattning
med i stort sett samma motivering
som här har anförts från statsrådens
sida. Vi anse, att anmärkningen
bygger på synnerligen svaga motiv. Det
är ingen i utskottet som kunnat bevisa,
att försäljningen skett i strid mot gällande
bestämmelser i Washingtonöver
-
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
13
enskommelsen eller i övrigt gällande
författningar. Vad man har önskat är
att man skulle ha gått dispensvägen,
men något egentligt påstående, att avgörandet
har skett i strid mot gällande
författningar har icke gjorts. Det har
ju heller icke herr Nolin såsom talesman
för anmärkningens undertecknare
kunnat göra gällande.
Enligt Washingtonöverenskommelsen
skall vid försäljning av den tyska egendomen
hänsyn tagas till svenska nationella
intressen. Med tysk egendom menas
— och här är väl det väsentliga -—•
all egendom som direkt eller indirekt
äges eller kontrolleras av någon enskild
eller juridisk person av tysk nationalitet,
som är bosatt i Tyskland eller som
i varje fall icke är bosatt i Sverige.
Bestämmelserna säga vidare, att försäljning
skall ske till icke tyska medborgare
och att hänsyn skall tagas till att all
tysk kontroll och allt tyskt ekonomiskt
inflytande fullständigt elimineras. Dessa
författningar och överenskommelser
har riksdagen godkänt, och det är dessa
bestämmelser som regeringen har att
rätta sig efter i dylika fall. Det är således
ganska orimligt att de som önska
en anmärkning i konstitutionsutskottet
med kännedom om dessa bestämmelser
kunnat vidhålla sitt önskemål om en
anmärkning.
Här har ju ifrån statsrådens sida lämnats
så utförliga motiveringar, att fältet
för en stackars reservant egentligen är
ganska avbetat. Det finns inte mycket
att tillägga. Men det är ändå rimligt att
vi, som ha reserverat oss, även i debatten
giva vår mening till känna.
Det har framhållits — och det står ju
också i utlåtandet — att undantag kan
göras för personer, vilkas fall kan förtjäna
särskild behandling. Några bevis
för att Stinnesfamiljen skulle förtjäna
en särskild behandling av den art, som
föreskrives i dessa speciella undantagsfall,
kunna rimligtvis icke föreligga.
Herr Nolin liar i sitt anförande sagt, att
det var fru Stinnes måg, som nu arren
-
Granskning av statsrådsprotokollen.
derade Asa säteri. Ja, det är riktigt. Att
fru Stinnes måg är svensk medborgare
är också riktigt. Men det har upplysts
här — och det visste vi förut —- att fru
Stinnes inte bara hade denna dotter,
som är gift med arrendatorn på Asa
säteri, utan att hon har fem barn. Det
är sålunda synnerligen ovisst — det har
ytterligare belysts av utrikesministerns
anförande — huruvida arrendatorn av
Asa säteri hade haft någon som helst
möjlighet att, om fru Stinnes fått behålla
egendomen, få övertaga den framdeles.
Fru Stinnes var ju, som här har
nämnts, gift med industri- och rustningsmagnaten
Hugo Stinnes och fick
denna egendom vid hans bortgång. Hon
är tysk medborgare. Hon vistas inte i
Sverige. Fru Stinnes är alltså en sådan
enskild person av tysk nationalitet, som
åberopas i gällande bestämmelser. Mena
verkligen herrarna, som stå för denna
anmärkning, att fru Stinnes står i en
sådan ställning till Sverige eller att Hugo
Stinnes tidigare har gjort det, att
legeringen skulle göra ett undantag på
grund av att hon — för att nu åberopa
gällande bestämmelser — skulle förtjäna
särskild behandling? Det är ganska
orimligt att göra ett sådant antagande.
Det sägs vidare i utlåtandet, att en
försäljning av denna egendom måste
framstå som särskilt stötande för svensk
rättsuppfattning. Jag frågar: År det inte
tvärtom så, att det skulle ha verkat ganska
stötande för svensk rättsuppfattning,
om svenska fordringsägares rättsanspråk
hade åsidosatts inför Stinnesfamiljens
fastighet med dess värde av
flera miljoner kronor? Man kan också
här fråga, på vilka grunder det kan anses
att tyska fastighetsägare skola ställas
i en gynnsammare ställning än exempelvis
ägare av rörelse eller löst kapital.
Det skulle vara mycket intressant
att få ett svar på den frågan.
Man har av anledningar, som jag inte
kan förstå, sökt efter motiv för en anmärkning
i detta fall, kanske för nöjet
och glädjen över huvud taget att kunna
14
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
få en anmärkning mot regeringen. Svagare
grund för en anmärkning har man
väl sällan skådat. Som ett skäl har man
anfört skötseln av egendomen. Det sägs,
som kammarens ärade ledamöter kunna
se på sidan 9, att det icke har »kunnat
göras gällande att egendomen vanskötts
och att därför ett ingripande motiverats
enligt kontrollagens bestämmelse
om ändamålsenlig och ur allmän synpunkt
lämplig användning». Nej, det
kanske inte kan sägas att egendomen
vanskötts, och så vitt jag vet har den
frågan aldrig prövats eller i detta sammanhang
behövt prövas. Men eftersom
herrarna bakom anmärkningsyrkandet
ha tagit upp denna fråga, måste jag säga
att det bränns, när detta problem
beröres. Men det är icke regeringen som
kommer i brännpunkten utan Stinnesfamiljen.
Man kan inte alldeles komma
förbi frågan om skötsel, när nu saken
över huvud taget har förts på tal ifrån
herrar anmärkares sida. Jag ber kammarens
ledamöter ta del av vad som
står i konstitutionsutskottets memorial,
sid. 5, där man finner ett uttalande av
kommunalfullmäktige i Aneboda, Asa
och Bergs kommuner. Det ger inte ett
fullt ut lika gott betyg beträffande skötseln,
sett ur allmänna synpunkter, som
herrar anmärkare i konstitutionsutskottet
vilja lämna. I dessa kommuners motivering
för sitt anbud säges, att egendomens
innehavare icke tillåtit någon
ny bebyggelse utan lagt ut torp och arrendegårdar,
med följd att socknen de
sista årtiondena hastigt avfolkats, med
olyckliga verkningar för såväl den enskilde
som kommunen. Kommunalfullmäktige
i dessa socknar ha ansett att
det gått så långt i fråga om vanskötsel
eller olämplig skötsel, att den enda
möjligheten var att den blivande storkommunen
köpte egendomen. Ett anbud
på densamma ingavs också, lydande
på en summa av 4 026 000 kronor.
Köpet skulle ske under villkor att kommunen
kunde erhålla lån till detta be
-
lopp. Nu fanns det ju andra bud som
lågo långt över detta, men det säger någonting,
herr Nolin, om uppfattningen
om Asa säteri hos kommunalmännen i
de kommuner där denna egendom är
belägen. Det är sålunda ganska oförsiktigt
att vid en redovisning av kommunalmännens
uttalande göra ett påstående
att någonting som kan betraktas
såsom vanskötsel av denna egendom
aldrig har förekommit. Jag vill
inte påstå att det har varit vanskötsel
ur Stinnesfamiljens ekonomiska synpunkter,
men i detta fall ha icke Stinnesfamiljens
ekonomiska synpunkter
och samhällets allmänna synpunkter
sammanfallit.
Så har det talats om Tändsticksbolagets
anbud på 4 750 000 kronor. Det var
det högsta anbud som avgavs — därefter
kom ju anbudet från stiftsnämnden
i Växjö på 4 500 000 kronor. Utskottet
anmärker på att egendomen såldes
för 4 500 000 kronor, trots att ett anbud
på 4 750 000 kronor förelåg. Herr
Nolin har i sitt anförande nyss ytterligare
betonat, att bolaget har lagt näringspolitiska
synpunkter på sitt anbudsgivande.
Ja, vi känna ju orsaken
till att inte Tändsticksbolagets anbud
antogs. Det berodde på en sedan länge
gällande lag med förbud mot bolags
förvärv av fastighet. Statsrådet Sträng
har i sitt anförande klargjort vad denna
lag innehåller, och vi voro ju även inom
utskottet medvetna om att det var
denna lag som hindrade en försäljning
till bolaget. Herr Nolin talar om dispensförfarande.
Jag undrar om det hade
varit rimligt att tillgripa ett dispensförfarande
i detta fall. Såsom statsrådet
Sträng i sitt anförande visade, framgår
det av 1925 års lag, att dispensmöjligheterna
inte äro avsedda att användas
för att skaffa mark för virkesfångst. Det
hade väl ur denna synpunkt varit ännu
orimligare att låta egendomen övergå
till Tändslicksbolaget, då den innehåller
en areal på 350 hektar åker- och
Lördagen den 20 inaj 1950 fm.
Nr 19.
15
trädgårdsjord samt betesmark. Det står
sålunda i full överensstämmelse med
både 1925 års lag och Washingtonöverenskommelsen,
att Asa gård icke såldes
till Tändsticksbolaget.
Vad sedan själva anbudet beträffar
hade Kungl. Maj:t naturligtvis skyldighet
att enligt lagens bestämmelser pröva
vilken anbudsgivare som ur allmänna
synpunkter kunde anses såsom lämpligast
att förvärva egendomen, och regeringen
har ansett att de av domänstyrelsen
anförda skälen i detta fall
borde väga tyngst. Eftersom stiftsnämndens
anbud, sedan Tändsticksbolaget
kommit ur räkningen, upptog det högsta
priset har regeringen stannat för
detta pris. Kungl. Maj:t har sålunda avyttrat
denna egendom på det ur det allmännas
synpunkt lämpligaste sättet och
tagit det högsta pris som man ur synpunkten
av en normal användning av
egendomen kunde betinga sig. Herr
Nolin berörde ett par gånger de näringspolitiska
synpunkter som Tändsticksbolaget
åberopat vid sitt anbudsgivande.
Men enligt gällande bestämmelser
skall man vid en sådan försäljning
taga hänsyn till Sveriges nationella
intressen, vilket väl är detsamma
som samhällets intressen. Det framgår
också av ett beslut som riksdagen fattat
i år, att det med tanke på de anbudsgivare
som funnos var det bästa
som kunde ske att försälja egendomen
till domänverket. Jag vill bara i förbigående
hänvisa till det beslut riksdagen
i anledning av jordbruksutskottets utlåtande
nr 18 fattade för några dagar
sedan. Genom att Asa säteri överförts i
statens ägo blir det möjligt att där förlägga
en behövlig skogsvårdsgård, som
man tidigare saknat i Kronobergs län.
Om det stora värdet av detta beslut har
riksdagen gjort ett enhälligt uttalande.
Detta understryker på sitt sätt, att regeringen
vid försäljningen av Asa gård
iakttagit rikets sannskyldiga nytta, varför
den anmärkning, som de nio leda
-
Granskning av statsrådsprotokollen.
möterna av konstitutionsutskottet med
lottens hjälp fått fram, icke är befogad.
Herr PETTERSSON i Norregård: Herr
talman! Jag skall bara yttra några ord
i anledning av denna anmärkning, som
jag har biträtt i konstitutionsutskottet.
Det har ju sagts tillräckligt mycket i
denna fråga —- särskilt det sista anförandet
var långt -— och jag skall därför
inte uppehålla kammaren så länge.
Det är riktigt som hans excellens utrikesministern
säger, att det kan vara
svårt att plocka ut ett av de många
ärenden, som flyktkapitalbyrån handlagt,
och göra anmärkning mot detta,
eftersom tolkningen av Washingtonöverenskommelsen
kan vara så mångsidig.
Det är svårt att säga, om regeringen i
de övriga fallen har handlat riktigt.
Jag tror att det säkert finns många
andra fall, som äro anmärkningsvärda,
men vi ha fastnat för detta, som tycks
vara upprörande, när vi utgå från svenska
rättsbegrepp. Det har upprört befolkningen,
som känner till förhållandena
där nere. Därför ha vi tyckt att
regeringen borde ha tolkat bestämmelserna
så att det blivit möjligt för de
anhöriga, som suttit på gården så länge,
att behålla egendomen, särskilt förvaltarens
hustru, som har gjort sig mycket
omtyckt och har visat att hon har en
utomordentlig förmåga att sköta detta
jordbruk.
Det är inte rikligt, som herr Spångberg
säger, att jordbruket är illa skött.
Han utgår från kommunalfullmäktiges
utsaga, som avgivits i samband med att
de lämnat anbud. Det är klart att de
inte precis rosat marknaden utan försökt
påvisa de brister, som finnas på
Asa i fråga om byggnadernas tillstånd.
Men jag undrar, hur mycket som på
grund av byggnadsregleringen fått göras
de sista åren, när det gäller byggnader?
Det är klart att sedan denna lag
tillämpats har man inte gjort någon
-
16
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
ting åt byggnaderna. Därför har det blivit
ett visst förfall. Det går fort undan
med ett sådant förfall, om det inte görs
någonting åt husen på endast ett fåtal
år.
A andra sidan vill jag nämna som ett
bevis på att egendomen har skötts utmärkt,
att det ofta hållits mycket stora
avelsdjursauktioner på Asa. Detta talar
för att det inte varit något illa skött
jordbruk. Det fanns alltså inte något
som ur den synpunkten skulle kunna
tala för en kvarstad å egendomen. Det
står tydligt i lagen, att om det skäligen
kan befaras att egendomen undanstickes
eller förstöres, skall egendomen beslagtagas.
I detta fall fanns emellertid ingen
anledning att befara något sådant.
Trots att, som statsrådet Sträng sade,
fem barn voro arvingar, är det mycket
troligt att om egendomen stannat i något
av barnens ägo, det hade blivit hos
den som var svensk medborgare. De
andra måste ju ha tillstånd att förvärva
egendomen.
Jag skall inte ingå så mycket på frågan
om beslaget. Kvarstaden kanske
kunde synas riktig, då den företogs.
Jag förmodar emellertid att det icke
var någonting som hindrade att regeringen,
när det blev fråga om försäljning,
kunde ha hävt kvarstaden. Man
hade då skyddat egendomen så länge
som det var någon fara eller någon
misstanke för att den skulle förstöras
eller undanstickas, men det fanns ju
inte heller någon sådan fara i detta fall.
Nu ha vi som sagt utgått ifrån att de
statsråd, som handlagt detta ärende,
voro de som voro ansvariga för denna
sak. Men det är inte säkert, när man
skjuter, att man träffar rätt prick, och
det ser ju ut som om även andra statsråd
kände sig träffade av anmärkningen.
Det visar att vi kanske inte
träffat riktigt rätt, när vi ha gjort anmärkningen.
Jag nämnde att kvarstaden medförde
en upprörd stämning i våra bygder,
och detta gäller ännu mera försälj
-
ningen. Den upprörda stämningen kom
emellertid till redan då kvarstaden beslutats.
Den var ett allmänt uttryck för
uppfattningen att det var en konfiskation
av egendom, som stred emot våra
svenska rättsregler. Det kan inte hjälpas
att det förefaller, som om respekten
för enskild egendom hade blivit
mycket liten även i vårt land. Det ha
vi märkt också vid andra tillfällen.
Även detta gör att det är skäl att påpeka
en sådan sak som denna.
Vad sedan själva försäljningen beträffar
så har ju statsrådet Sträng förklarat,
att det skulle vara förbudslagen
som lade hinder i vägen för ett bolag
att köpa denna egendom. Det är ju rätt
anmärkningsvärt att det inte i protokollet
nämnes någonting om att regeringen
tagit upp denna fråga, ty då
skulle man givetvis ha kunnat avvisa
högsta anbudsgivaren med att förbudslagen
inte tilläte en försäljning till
Tändsticksbolaget. Men det har man
inte gjort. Man har i stället gått till
domänstyrelsen och sagt: Nu få ni öka
ert anbud så att det kommer i paritet
med den andre anbudsgivarens. Det
blir dålig respekt för anbudsgivningen,
om det skall gå till på det sättet. Anbudsgivningen
kommer då att framstå
i en fullständigt löjlig dager. Det är
ingen leksak att lägga in ett anbud på
en egendom på 4^2 miljoner. Det är förenat
med omkostnader för anbudsgivaren
att göra erforderliga värderingar,
och då önskar väl också denne att anbudet
i någon mån respekteras. I detta
fall bara förkastar man ett anbud utan
någon motivering. Motiveringen har
framförts i dag, nämligen att det var
förbudslagen som skulle utgjort hinder
för Tändsticksbolaget att förvärva
egendomen.
Jag hörde att statsrådet och chefen
för finansdepartementet vid denna frågas
behandling i första kammaren frågade,
om vi bondeförbundare inte voro
nöjda med förbudslagen och om vi
inte ville hindra ett bolag att förvärva
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
17
mark. Jo, det vilja vi visst, men inte
när det gäller en försöksodling av den
art det bär är fråga om. Det kan man
inte göra i ett fall som detta, om man
känner till hur Tändsticksbolaget har
skött sina andra egendomar. Det går
inte att skrämma med att dessa egendomar
blivit utsatta för baggböleri. Bolaget
har använt sina marker för försöksodling.
Jag vet inte om herr statsrådet
varit nere och sett bolagets aspodling
i Grännatrakten, där bolaget tidigare
fått tillstånd att förvärva en jordegendom.
I fjol erhöll bolaget tillåtelse
att förvärva ett annat intilliggande jordbruk
för att använda till aspodling,
och i detta fall fick bolaget t. o. m.
taga åkerjord i anspråk för aspodlingen.
Den principen har sålunda inte tidigare
varit gällande, att bolaget inte
skulle få köpa mark för sina försöksodlingar.
Statsrådet Sträng säger att bolaget
inte får köpa denna egendom, därför
att det hade kunnat hämta råvara för
sin industri från egendomen i fråga. Det
är ju ett rätt konstigt resonemang. Under
sådana förhållanden skulle ju bolaget
inte kunna förvärva någon mark alls
för sina försöksodlingar, ty en försöksodling
av asp ger råvara ganska fort.
Så hårt får man väl inte tillämpa bestämmelserna
i förbudslagen. Och det
är säkerligen inte heller meningen att
denna lag skall tillämpas på detta sätt.
Utskottsmajoriteten har därför ansett
att det högsta anbudet skulle respekterats.
Både de sysslomän som tillsatts
för förvaltningen av Asa säteri och
flyktkapitalbyrån hade tillstyrkt att
Tändsticksbolaget skulle få köpa egendomen.
Bolaget hade gjort precis samma
utfästelser som alla andra anbudsgivare.
Det hade lovat att alla arrendejordbruk
som tillhörde Asa gård skulle få
friköpas, och det hade lovat att en
skogsvårdsgård skulle få anordnas på
Asa. Dessa upplåtelser skulle ju betydligt
ha reducerat egendomens areal. Bolaget
hade till och med föreslagit när
-
Granskning av statsrådsprotokollen.
mare bestämmelser för hur värderingen
av dessa områden skulle ske, nämligen
genom en representant för lantbruksnämnden,
överlantmätare, en för skogsvårdsstyrelsen,
en för hushållningssällskapet
och en för bolaget. Även ur den
synpunkten anser jag sålunda att det
inte fanns några skäl för att bolaget
inte skulle få förvärva denna egendom.
Jag har mig bekant att det i Jönköping
rådde en upprörd stämning
över denna försäljning även bland de
stora arbetarskaror, som Tändsticksbolaget
har i sin tjänst. Ty råvaran för
tändsticksbolagets tillverkning, nämligen
aspen, har ju minskat betydligt och
det är inte något svenskt intresse att
vi skola importera utländska aspsorter.
Det vore väl en fördel om vi kunde odla
råvaran inom landet. Därför anser jag
att de starkaste skälen talade för att
bolaget skulle få förvärva fastigheten.
Vad jag i detta fall mest fäst mig vid
är den skada som genom vad som förefallit
tillfogats hela anbudsförfarandet.
Om vi inom kommunalförvaltningen,
inom landstingen och överallt eljest
skulle betrakta avgivna anbud bara som
luft och taga det anbud vi behagade,
skulle det så småningom bli rätt konstigt
med hela anbudsförfarandet. Jag
anser att det måste föreligga särskilda
skäl -— och sådana skäl kunna finnas
ibland — för att man skall gå ifrån ett
anbud som är ekonomiskt fördelaktigt.
Men då måste det vara starkare skäl än
det varit i detta fall.
Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka att anmärkningen lägges till handlingarna.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag kan inte underlåta att säga ett par
ord i anledning av den siste talarens
inlägg. Han säger att det rådde en upprörd
stämning i bygden, därför att
denna egendom skulle tagas ifrån sin
ägare, och kunde inte begripa varför
- Andra kammarens protokoll 1950. Nr 19.
18
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
man skulle vidtaga en sådan åtgärd.
Kvarstaden borde enligt hans mening
ha hävts o. s. v. Jag vill då fråga den
ärade talaren om han anser att man
borde göra på samma sätt med annan
tysk egendom. Skulle man släppa den
tyska egendomen i ömmande fall — och
det finns mera ömmande fall än detta.
Är hans inlägg att fatta så, att jordbruksfastigheter
skall man låta bli, men
aktier, industriföretag, kontanta pengar
o. s. v. skall man lägga beslag på eller
vilken är hans ståndpunkt? Godkänner
han principen men anser, att jordbruksfastigheter
äro ett specialfall, eller
vad menar han egentligen?
Och så var det detta ordande om
konfiskation, som då och då dyker upp.
Om domänstyrelsen, d. v. s. svenska
staten, betalar 4^2 miljoner kronor för
en egendom, kan det väl ändå inte vara
konfiskation. En annan sak är att tyska
medborgare med egendom i andra länder
få finna sig i en viss solidaritet inbördes
i fråga om uppoffringar. När
efter den tyska statens bankrutt rättsägare
i olika länder försöka att i någon
mån få betalt för sina fordringar, begagna
de sig av de värden, som den
samlade tyska egendomen i respektive
land erbjuder. Så ha de svenska fordringsägarna
gjort för att söka tillgodose
sin rätt gentemot Tyskland och tyska
medborgare, intressen som dock inte
på långt när bli tillgodosedda. Det är
fullständigt ovederhäftigt att här tala
om konfiskation. Hade denna fastighetsägare
haft sin egendom inom Tyskland,
skulle åtgärderna säkerligen ha
blivit mycket mer schematiska. Nu finns
det ju möjligheter att få en viss ersättning
genom bestämmelserna att det
skall ske en utjämning mellan gäldenärer
och fordringsägare inom Tyskland
i andra hand.
Jag måste alltså säga, att herr Pettersson
i Norregård har visat sig inte
alls ha tänkt igenom detta problem,
som han är färdig att ta ståndpunkt i.
Herr PETTERSSON i Norregård (kort
genmäle): Herr talman! Hans excellens
frågar mig, om jordegendomar och dylikt
i tysk ägo skulle intaga någon undantagsställning.
Det menar jag inte
att de skola göra, men den egendom
det här är fråga om har varit i tysk
ägo sedan 1914, och det finns ingen
anledning att göra gällande, att det är
flyktkapital. Enligt vad statsrådet sade
var det förresten 1911 som egendomen
såldes till Stinnes. Den skulle möjligen
kunna betraktas som tysk egendom
efter andra världskriget, men det vore
egendomligt om den efter nästan 40 år
skulle betraktas som flyktkapital från
det senaste världskriget.
När det gäller aktier är det ju ett
helt annat förhållande. De kunna ju
förskingras lätt eller undanstickas, men
det går inte med Asa säteri. Det ligger
där det ligger. Därtill kommer, att det
har där hela tiden bott anhöriga till
ägarinnan, som till och med blivit svenska
medborgare. Det är helt naturligt
att stämningen har blivit upprörd.
Nu säger hans excellens, att om
egendomen legat i Tyskland, skulle den
ha behandlats hårdare. Men vi behandla
inte flyktingar som man gör i andra
länder, utan vi gå efter svenska rättsregler
när det gäller behandlingen av
både människor och egendom. Det tycker
jag vi kunna fortsätta med.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Menar alltså
herr Pettersson i Norregård, att om en
aktieägare har anhöriga här i Sverige,
som ha bott bär lång tid, då skall man
undanta hans aktier från likvidationen?
När det gäller annan egendom, t. ex.
industriföretag, skall man då undersöka
huruvida det finns anhöriga, som
kanske skulle förvärva den i framtiden,
och på den grunden undanta egendomen?
Jag tycker man inte bör göra någon
skillnad mellan olika slag av tysk
egendom.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
19
Herr Pettersson i Norregård har också
i sin allmänna upprördhet över hur
vi behandla tysk egendom alldeles
glömt bort, att det finns stora grupper
av svenska rättsägare som inte kunna
få ut mer än en del av vad de ha att
fordra av Tyskland eller tyska medborgare.
Det var på sin tid tyska staten
som lanserade clearingsystemet, vilket
innebar att man höll kvar egendom för
kvittningsändamål och på det viset
åstadkom, att hela nationen blev på sätt
och vis solidariskt ansvarig för de samfällda
skulderna. Menar herr Pettersson
i Norregård, att det är en kränkning av
rättsprinciper, att man försöker i någon
mån tillgodose de svenska rättsägarna,
vilket man kan göra endast genom att
behålla tysk egendom i Sverige och
åstadkomma en utjämning med hiälp
av den?
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
känner mig inte på något sätt träffad
av den anmärkning från konstitutionsutskottet,
som nu behandlas. Anledningen
till att jag har tagit till orda är
att jag har funnit, att denna anmärkning
kan ha en längre gående jordpolitisk
innebörd än som kanske rent ytligt
framgår.
Utskottsrepresentantcrna ha här sagt,
att om man har ett anbudsförfarande,
fordrar hederligheten att det högsta budet
antages. Nu ha vi här i Sverige två
speciella lagar angående jordbruksfastigheter,
nämligen 1925 års lag om förbud
för bolag att köpa fast egendom
samt den s. k. jordförvärvslagen, vilken
det nu inte är fråga om.
När det under tillvaron av dessa båda
lagar infordras anbud för försäljning
av en jordbruksfastighet är det självklart,
att ett anbud från någon, som
icke har rätt att köpa utan efter särskilt
tillstånd, inte utan vidare kan
accepteras bara därför att det är det
Granskning av statsrådsprotokollen.
högsta. Detta ligger väl i sakens natur,
och hela anmärkningen om hederlighet
i anbudsförfarandet faller väl därmed
till marken.
Jag skulle här vilja säga ett par ord
om varför Tändsticksbolaget icke fick
köpa. Det beror på 1925 års bolagsförbudslag
och således inte på jordförvärvslagen.
I den lagen är det föreskrivet,
att regeringen skall pröva ansökningar
om att få förvärva jord mildare,
om det föreligger s. k. lindrigare koncessionsgrunder.
Gäller det att sälja en
tomt, kan länsstyrelsen ge tillstånd.
Gäller det att sälja mark som redan
förut varit i bolags hand, skall man se
mildare på saken. Har ett bolag sålt
jordbruksjord och som kompensation
vill köpa skogbärande mark, skall man
se mildare på saken. Om en industri
vill köpa ett jordbruk för att förse sina
arbetare med jordbruksprodukter, skall
man se mildare på saken. Gäller det
överloppsskog, skall man också se mildare
på saken. Intet av dessa fall föreligger
här. Man får då gå till den allmänna
dispensbestämmelsen för särskilda
fall, och där finns det, som statsrådet
Sträng tidigare sade, en klar föreskrift,
att ett undantag icke får medges
när en industri vill köpa mark för att
tillgodose sitt behov av virke. Det är
uttryckt i motiveringen till lagen, att
undantagsbestämmelsen då icke får tilllämpas.
Nu har bolaget i sin ansökan
om tillstånd att köpa Asa säteri, liksom
också herr Nolin i ett anförande,
härvidlag uttryckligen förklarat, att
dessa 4 000 hektar icke voro erforderliga
för försöltsodling utan att det gällde
att ge bolaget möjlighet att bedriva
skogsskötsel, som skulle ge bolaget tillfälle
till virkesfång för den egna industrien.
Nu har herr Pettersson i Norregård
sökt göra gällande, att man inte kan dra
en gräns mellan försäljning för försöksverksamhet
och försäljning för virkesfång.
Det är uppenbart att om man ger
20
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
ett bolag tillstånd att köpa viss mark
för försöksverksamhet, följer därmed,
att det alltid blir några produkter för
den egna verksamheten. Men det är inte
det som är av betydelse, utan det viktiga
är den försöksverksamhet som bedrives.
När man kommit till den gräns,
där arealen måste sägas vida överstiga
vad som behövs för försöksodlingen,
skulle det vara orimligt att beteckna
förvärvet som betingat av försöksverksamhet.
Jag vill fästa uppmärksamheten
vid att om man skulle följa utskottets
mening om tillämpningen av bolagslagen
såsom här har angivits, då
skulle vi icke kunna vägra ett sågverk
eller en massaindustri att köpa mark
för produktion av gran och furu.
Det är alldeles uppenbart att en försäljning
till Tändsticksbolaget skulle
strida både mot deras mening, som lagen
gjorde, och mot den praxis, som
har utvecklats under dessa 25 år. En
sådan ståndpunkt som den regeringen
bär tagit i detta fall togs av jordbruksminister
von Stockenström, den togs av
mig, när jag efterträdde honom, och av
herr Pehrsson-Bramstorp under de nio
år han satt i jordbruksdepartementet,
och den har fortsatts av mig och statsrådet
Sträng i konsekvens därmed.
Skulle vi gå in på att ge ett sådant tillstånd
som det här föreslagna, bryta vi
mot denna praxis och mot lagstiftningens
mening.
Herr Pettersson i Norregård — liksom
även, fastän litet mera stillsamt,
herr Nolin — förde fram stämningsläget
i orten såsom motiv för anmärkningen.
Är det nu meningen att vi
skola tillämpa lagar icke efter deras
lydelse och icke efter motiven vid deras
tillkomst utan efter stämningsläget
i orten? Det vore högst märkvärdigt.
Det är anmärkningsvärt att det utskott,
som skall vårda grundlagarna
och som har till uppgift att se till att
regeringens ledamöter följa gällande
lag, ger oss anmärkning för att vi följa
gällande lag. Emellertid får jag kanske
inte dra alltför vittgående slutsatser av
detta, ty det föreföll som om herr Pettersson
i Norregård icke på något sätt
har tänkt igenom det formella sammanhanget
med lagstiftningen utan handlar
utifrån affekter, som omöjligen
kunna få ligga till grund för en bedömning
i konstitutionsutskottet.
Det är riktigt som herr Pettersson i
Norregård sade, att jag i första kammaren
frågade, om bondeförbundet nu
bär lämnat den grundval, varpå det alltid
förut bär stått, att slå vakt kring
boiagslagen och dess tillämpning. Det
verkar som om bondeförbundarna ha
gjort det, när man ser, hur de reservationslöst
anslutit sig till denna anmärkning.
Herr Pettersson i Norregård förnekade
nu det och försökte komma
bakom en advokatyr som gick ut på
att försöksverksamhet och virkesfång
egentligen äro samma sak. Jag har
tyckt mig kunna märka under de senaste
åren, att högern utan vidare betraktar
bolagslagen som föråldrad. Man
märker att det inte längre är samma
realitet bakom ståndpunkten, att förbudslagen
är ett skydd för bondejordbruket,
som det var på amiral Lindmans
tid, och jag tycker mig ha mörkt
en liknande löslighet i uppfattningen
även hos folkpartiet. Dess inställning
till förvärvslagen och dess kamp för
frihet att köpa och sälja jordbruksfastigheter
hur som helst tyda ju på en
viss uppluckring. Hittills har jag emellertid
trott, att bondeförbundet stod
kvar på den gamla ståndpunkten, att vi
skola se till att icke mer av Sveriges
jord går över i bolagens händer än vad
som redan tidigare inträffat under en
ganska olycklig period i samhällets
historia.
Det kan vara sant, att skogen i så
fall kanske ibland skulle bli avverkad
litet snabbare och att den kanske komme
till större ekonomiskt gagn, men
däremot får man väl ändå sätta den
frågan, hur de ekonomiska faktorerna
skola tillåtas omvandla samhället. En
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
21
försäljning till domänverket, alltså till
staten, som har skett i detta fall, ligger
naturligtvis inte på samma plan som
en försäljning av bondejordbruk, men
lag är lag och det finns här klara föreskrifter.
Dem komma vi inte förbi vare
sig med stämningar eller med affekter,
utan här är fråga om antingen — eller.
Det tycker jag herr Pettersson i Norregård
skulle tänka litet på, och framför
allt skulle kanske hans partivänner på
norrlandsbänkarna, för vilka detta har
litet vidsträcktare betydelse, fundera på
om det är så lyckligt att göra en anmärkning
med denna räckvidd på så
lösa grunder.
Herr PETTERSSON i Norregård (kort
genmäle): Herr talman! Som ledamot
av lantbruksnämnden har jag erfarit
hur lagen tillämpas. Tillämpningen har
inte varit så sträng, ty Tändsticksbolaget
har nyligen fått köpa en fastighet
för försöksverksamhet, men denna
räckte inte längre än ett år för deras
plantering av olika aspsorter. Det är
brist på aspvirke som lämpar sig för
tändstickstillverkning, och det är skälet
till att de borde kunnat få större
möjligheter att göra vissa försök utan att
använda åkerjord, vilket de ha fått tillstånd
till av Kungl. Maj :t. Det är helt
naturligt att praxis då inte är så hård
som förut, och man tycker det skulle
ha kunnat gå för sig för bolaget att få
köpa mark även i detta fall.
Finansministern missuppfattade vad
jag sade om stämningen i orten så som
att man skulle gå precis efter den. Jag
talade om detta samtidigt som jag framhöll,
att man där inte betraktar Tändsticksbolaget
som någon baggbölare.
Det har skött sin mark väl, och därför
var stämningen i orten sådan när det
inte fick köpa marken. Domänstyrelsen
står inte högre i rykte än Tändsticksbolaget,
och vi från bondeförbundet ha
aldrig menat med förvärvslagen, att domänstyrelsen
skulle lägga under sig
Granskning av statsrådsprotokollen.
stora skogsarealer. När vi skola komplettera
småbruk med skog har det visat
sig, att domänstyrelsen är väl så
hård som dessa bolag ha varit. Domänstyrelsen
är hård när det gäller att
släppa ifrån sig litet skog till småbruk.
Vi ha därför inte större förkärlek för
domänstyrelsen än för Tändsticksbolaget.
Det är nog så, tvärtemot vad finansministern
tror, att jag har tänkt över
denna fråga ända sedan det lades beslag
på Asa. Om jag ville vara kanske
oartig skulle jag kunna säga, att regeringen
skulle ha behövt tänka litet mer
på frågan än vad den har gjort.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag vill
göra ett par små anmärkningar till vad
herr Pettersson i Norregård anförde.
Det är ju riksdagen som har bestämt,
att domänstyrelsen skall köpa stora
skogsarealer, ty riksdagen ställer mycket
pengar till domänstyrelsens förfogande
— jag skulle tro att det finns
flera tiotal miljoner som domänstyrelsen
har fått för att köpa skogbärande
mark. Om herr Pettersson i Norregård
vill ha ändring på det, får han begära
att riksdagen skall ta upp frågan och
säga, om den viil ändra sin inställning.
Sedan vill jag säga, att domänstyrelsen
icke kan vara mera hård när det
gäller att sälja skogar eller mark än
vad regering och riksdag besluta. Det
är den väldiga skillnaden mellan domänstyrelsen
som markägare och Tändsticksbolaget,
att det inte är domänstyrelsen
som i sista hand är avgörande.
Det var egentligen en annan sak jag
ville fästa uppmärksamheten vid. Jag
har den uppfattningen, och det har jag
icke heller här förnekat, att man enligt
bolagslagen kan ge tillstånd åt bolag att
förvärva mark för försöksverksamhet,
men här är det av handlingarna i målet
upplyst, att det inte är fråga om det.
Det är visserligen sant, att en mindre
22
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
del av Asa skulle kunna användas av
bolaget för försöksodling, men den
största delen av arealen skulle ju förvärvas
för att ge bolaget tillgång till
virke för sin industri. Herr Nolin uttryckte
det så, att det gäller inte bara
försöksodling utan också produktionsodling,
och i och med att detta är fastslaget
kan man icke komma ifrån att
en försäljning strider mot motiven för
1925 års bolagslag.
HERR HÄCKNER: Herr talman! Beträffande
finansministerns uttalande
gjorde jag den reflexionen, att om regeringen
hade låtit Tändsticksbolaget
förvärva egendomen, hade vi nog ganska
säkert fått höra, att det i detta fall
fanns alla möjligheter att tillgodose de
intressen, som förbudslagen avsåg tillgodose,
och att man därför hade kunnat
göra detta medgivande.
Fallet är nog inte riktigt så klart som
finansministern gör gällande, men jag
skulle egentligen uppehålla mig vid ett
par saker, som hans excellens herr utrikesministern
berörde. Jag skulle särskilt
vilja peka på att när det gäller
ingrepp från statens sida mot enskild
egendom, tillhörig utländsk medborgare,
det över huvud taget är mycket tvivelaktigt
ur folkrättsliga synpunkter,
om man bär rätt att gå så långt som vi
ha gjort. Detta område är i och för sig
så tvivelaktigt, att man helt naturligt
måste fästa stort avseende vid de undantagsstadganden
som finnas. De böra
givas en rimlig tolkning, så att man, om
det verkligen gäller intressen, som under
lång tid ha varit varaktigt knutna
till Sverige, anser, att det inte finns tillräckliga
skäl att göra dessa vittgående
ingrepp. Det är ju ändå att observera,
att de lagar, som man här har använt,
äro de gamla lagarna, d. v. s. den gamla
kontrollagen och den gamla administrationslagen.
Det finnes ganska klara uttalanden,
som visa, att dessa lagars allmänna
bestämmelser inte skola begag
-
nas så gott som undantagslöst, utan att
man i stället verkligen skall taga hänsyn
till om egendomen i realiteten hörde
närmare samman med Sverige än
med den främmande staten. Det är naturligtvis
med den utgångspunkten som
konstitutionsutskottet har behandlat
detta fall.
Man kan inte gärna till stöd för detta
ingrepp åberopa ägarinnans argumentering,
som hans excellens utrikesministern
gjorde, ty han fick ju själv
medge, att det var ett argument som
inte hade någon bärkraft. Ägarinnan
hade tydligen den uppfattningen, att
om hon kunde komma med en invändning
om att egendomen i realiteten inte
tillhörde henne utan ett rättssubjekt
utanför Sverige, något ingrepp inte
kunde ske. Vi veta ju, att den invändningen
med rätta underkändes, men då
skall man inte betaga henne och andra
rätten att komma med de övriga invändningar,
som i och för sig ha varit
befogade. Det är naturligtvis med hänsyn
därtill som konstitutionsutskottet
har behandlat fallet.
Hans excellens herr utrikesministern
kommer också med ett annat påpekande,
som jag inte heller anser så bärkraftigt.
Han frågar, varför man skall
taga upp ett enda fall. Jag tycker knappast
det är hållbart att argumentera på
det sättet, ty utskottet har här fått kännedom
om ett fall, där det funnit läget
vara så pass klart, att man måste säga,
att ett obehörigt ingrepp i ett enskilt
intresse har skett. Då är det onekligen
utskottets både rätt och plikt att ingripa
med en anmärkning. Det hindrar
ju inte att utskottet kan misstänka, att
det finns andra fall, som äro lika klara,
men om utskottet inte har fått full kännedom
om dem är det inte något skäl
för att inte behandla det fall som är
klart.
Beträffande egendomens natur har
excellensen Undén frågat, om man här
skall göra någon skillnad mellan aktier
och fast egendom och egendom av an
-
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
23
nät slag och varför man skall behandla
fast egendom särskilt. Det ligger naturligtvis
något i detta påpekande, men å
andra sidan får man ju inte förbise, att
vad gäller exempelvis aktier det är
mycket svårt att kontrollera den verkliga
äganderätten, under det att man i
fråga om fast egendom har fasta och
lätt kontrollerbara förhållanden att röra
sig med. Det är med utgångspunkt från
detta rent faktiska förhållande som utskottet
har tagit fasta på ett fall av ingrepp
i fast egendom. Principiellt skulle
man också kunna tänka sig en anmärkning,
som rörde annan egendom,
men det hindrar inte, att man får bedöma
de fall, som faktiskt föreligga till
bedömande.
Jag kan inte heller finna, att man kan
motivera ett sådant här ingrepp med
ett allmänt tal om att alla tyska medborgare
skola vara solidariska. Ha vi
i Sverige inte rätt att ingripa mot en
viss enskild tysk medborgare, kunna vi
väl inte göra detta ingrepp bara därför
att vi tycka, att han borde vara solidarisk
med andra tyska medborgare. Här
är dock fråga om en rättsståndpunkt,
och man får inte skjuta den åt sidan
genom så lösa uttalanden.
Jag anser beträffande det här ingreppet,
att man måste taga hänsyn till de
lagar, som faktiskt gällde, nämligen
kontrollagen och administrationslagen,
och när man vid deras tillkomst uppenbarligen
har utgått ifrån att de intressen,
som ha varit mera direkt anknutna
till Sverige, inte skulle beröras av dessa
lagar, bör man också tillämpa dem på
ett sätt som någorlunda motsvarar avsikten
med dem.
Det finns visserligen, vilket utrikesministern
också har anfört, vissa uttalanden
från Sveriges sida i samband
med Washingtonavtalet -— vi ha den
skriftväxling som förekom där — men
jag tror inte, att man har rätt att av
dem draga de slutsatser, som hans excellens
utrikesministern har gjort. Vi
ha nämligen också tidigare uttalanden
Granskning av statsrådsprotokollen.
från de allierades sida, där avsikten angavs
vara, att man skulle undanröja
möjligheterna för ett tyskt anfallskrig
etc. Det är från sådana utgångspunkter
man måste bedöma det senare svenska
uttalandet om att man skulle eliminera
de tyska intressena i Sverige. Det måste
finnas en grund för denna eliminering,
och den är just att man skall undanröja
riskerna för ett framtida tyskt anfallskrig.
När man nu i Washingtonöverenskommelsen
gör undantag för personer,
vilka förtjäna särskild behandling, bör
det gälla just sådana fall, där anknytningen
till Sverige har varit så varaktig,
att man inte har rätt att säga, att
det måste vara fråga om en placering
av kapital som grundval för ett kommande
tyskt angrepp.
Nu säger hans excellens utrikesministern,
att man aldrig kan veta, hur
detta kapital kommer till användning
i framtiden. Med det resonemanget
skulle det över huvud taget knappast
vara möjligt att göra något undantag.
Man måste väl ändå taga hänsyn till
vad som kan anses vara rimligt. Är det
en mera fast anknytning till Sverige,
anser jag, att det fallet ur allmän lagtolkningssynpunkt
måste betraktas såsom
ett undantagsfall. Man har inte
rätt att presumera, att egendom, som
har varit nedlagd i Sverige t. o. m. före
det första världskriget, skulle ha varit
avsedd att komma till användning för
något angrepp mot Sverige i framtiden.
Det är enligt min mening att gå alldeles
för långt.
Herr talman! Det är på grund av dessa
synpunkter jag har ansett, att utskottet
har haft anledning att göra en anmärkning.
Vi veta, att det inte är fråga
om något undanstucket flyktkapital,
och det finns inte någon rimlig anledning
att säga, att denna egendom, som
har tillhört tyska intressen i 50 år,
skulle vara avsedd att användas för ett
kommande tyskt anfallskrig. Den ståndpunkten
iir så pass pressad, att vi här
24
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
enligt min mening ha att göra med ett
fall, där man kan tala om ett upprörande
övergrepp mot enskilda medborgare.
Är det ett sådant övergrepp, betyder
det inte något, om dessa medborgare
äro släkt med eller ha andra förbindelser
med en tysk industrimagnat. Det
måste ändå anses i och för sig ovidkommande
för frågans bedömande.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag vill på detta stadium av debatten
bara konstatera, att folkpartiets representant
i denna debatt såvitt jag förstår
dels över huvud taget underkänner
de allierades krigsmål, nämligen att
eliminera tyska ekonomiska intressen
i andra länder, dels vid utvecklingen
av sin rättsståndpunkt kommer till det
resultatet, att denna femmiljonersfastighet,
tillhörande Stinnesfamiljen, står
i en sådan särställning, att det är ett
upprörande övergrepp att likvidera
den, och dels slutligen anser, att det
får gå som det kan med de svenska intressenter,
som ha rättigheter gentemot
Tyskland, eftersom det enligt hans mening
över huvud taget är något så tvivelaktigt
att förgripa sig på enskilda
tyskars egendom i Sverige. Det måste
ju framgå för den ärade talaren, att om
man inte tar hand om tyskarnas egendom
i Sverige, så hänvisar man de
svenska rättsägarna till den mycket
osäkra möjligheten att stämma sina gäldenärer
i Tyskland.
Herr HÄCKNER (kort genmäle): Herr
talman! Beträffande de allierades krigsmål
är det nog min personliga uppfattning,
att de allierade gingo för långt,
och det är ju en ganska intressant iakttagelse,
att även hans excellens utrikesministern
tyckte detsamma, när han
förhandlade med dem. De gjorde ju anspråk
på att den tyska egendomen skulle
utlämnas till dem. Det kan man säga
var ett krigsmål, men det underkändes
av hans excellens utrikesministern. Nu
frågar han mig, om jag vill underkänna
de allierades krigsmål. Ja, när ett av
dem inte var heligt för hans excellens
utrikesministern, varför skulle de då
vara heliga för oss andra?
Jag förstår ju, att det kan vara lockande
att säga, att det finns svenska
intressen, som behöva tillgodoses. Många
svenska borgenärer ha blivit lidande
på det tyska sammanbrottet, men jag
anser, att även det är en argumentering
som inte är hållbar, om man kan
visa att det i detta fall gäller en rättskränkning.
Då får man inte gå den vägen
som utrikesministern rekommenderar
utan då måste man tillgodose dessa
intressen på ett annat sätt. Omsorgen
om svenska intressen får ej leda till
kränkning av andras rätt.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Jag sade redan
i ett tidigare anförande, att svenska
regeringen har sagt sig vara med på att
tillgodose själva huvudsyftet från de
allierades sida, nämligen ett eliminerande
av de tyska ekonomiska intressena.
Däremot har den svenska regeringen
motsatt sig ett överlämnande av
hela denna egendom till de allierade.
Att få taga hand om den kan ju inte
vara deras egentliga krigsmål, utan det
måste vara att de tyska intressena
utomlands elimineras. Det tror jag även
herr Häckner kan förstå.
Herr HÄCKNER (kort genmäle): Jag
begriper naturligtvis också, att detta
eliminerande var ett av deras huvudmål,
men de sträckte sig också längre,
så att deras främsta mål var att själva
taga hand om denna egendom, men det
fingo de inte.
Herr FAST: Herr talman! Då jag bär
suttit i utskottet under större delen av
behandlingen av denna fråga, skall jag
be att få säga några ord.
Jag vill då först säga till min kamrat
på länsbänken, herr Pettersson i Norre
-
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
25
gård, när han talar om den upprörda
stämningen i orten, att han måtte ha
intagit en dålig lyssnarposition. Det
är ju ibland så, att om man lyssnar ute
i skogen får man höra ekot av sin egen
röst. Jag har inte mött några sådana
stämningar, och det skulle förvåna mig,
om de verkligen funnes. I så fall äro
de säkerligen mycket begränsade.
Jag är rätt förvånad inte blott över
utskottets utlåtande på denna punkt
utan ännu mera över den debatt som
förts, och framför allt är jag överraskad
av den utomordentliga värme, som
jag har tyckt mig kunna iakttaga hos
försvararna av utskottets anmärkning
på denna punkt, speciellt då det gäller
att liberalisera lagen angående förbud
för bolag att förvärva fast egendom.
I detta fall är det ju klart bevisat —
det kommer man väl inte ifrån — att
Tändsticksbolaget ingalunda har behövt
denna egendom för sin försöksverksamhet
eller demonstrationsverksamhet.
lag erinrar min vän herr Pettersson i
Norregård om att vi inom länets skogsvårdsstyrelse
ha försöksodlingar av asp
och att sådana pågå även på andra områden,
men dessa arealer måste bli
ganska begränsade. Det är ju egentligen
inte någon skillnad mellan å ena
sidan försöksodling och å andra sidan
demonstrationsverksamhet, utan dessa
begrepp sammanfalla i det allra närmaste.
Här har nu bolaget utan vidare erkänt
— det framgår även av dess egen
skrivelse — att det har ett annat och
för bolaget väsentligt större syfte, nämligen
att förse den ingalunda lilla fabriken
i Vetlanda med råvara från de egna
skogarna, och därmed äro vi inne på
vad jag inledningsvis talade om, nämligen
frågan om en uppmjukning av
förbudslagen. Hittills har den i stor
utsträckning tillämpats så — vilket också
stämmer med motiven — att man
inte har velat tillåta bolagen att lägga
under sig skogar i sådan utsträckning,
Granskning av statsrådsprotokollen.
att de bli självförsörjande i fråga om
virkestillgång. Jag tror att herr Petterssons
i Norregård meningsfränder
uppe i Norrland, där man har sett litet
mera av skogsbolagens verksamhet än
vi ha gjort söderut, knappast skulle
vilja vara med om den uppmjukning,
som en sådan här tolkning faktiskt innebär.
Jag skulle i varje fall inte vilja
vara med om den.
För att inte göra mig skyldig till någon
överdrift, herr talman, vill jag
emellertid säga, att omständigheterna i
detta fall varit sådana, att även om
Kungl. Maj:t hade sålt denna egendom,
skulle jag knappast ha varit villig att
ge Kungl. Maj:t en anmärkning för det,
men jag är ännu mera ovillig att göra
någon anmärkning, när Kungl. Maj:t
strikt har upprätthållit denna lag.
Jag är fullt medveten om att Tändsticksbolaget
kan ha ett behov av att
utöka sin försöksverksamhet, och enligt
den deklaration, som gjorts från jordbruksministerns
sida, komma inte några
hinder att läggas i vägen för sådana
jordförvärv, men ingen kan väl påstå,
att det behövs 4 000 tunnland jord för
en försöks- och demonstrationsverksamhet.
Jag är också rätt förvånad över den
värme som man lägger in i försvaret för
Stinnes’ egendom i Sverige. Man säger,
att den har varit i svensk ägo så länge,
att hävd bör ha uppstått. Den förvärvades
ju, om jag inte missminner mig, år
1914 eller något tidigare. Kanske har
ändå denna tidpunkt någonting att säga
oss, då det är fråga om en privat rustningsindustri
av denna storleksordning,
ty vid varje tidpunkt, då det är oroligt
ute i världen, försöker man se om sitt
hus, då man vet att man kommer att
sitta trångt, inte minst till följd av den
allmänna stämning gentemot rustningsindustrier,
som i delta sammanhang
uppkommer ute i världen, och man
även kan vara osäker om utgången i
det egna landet.
Vad är det då för personliga intres -
26
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
sen, som regeringen här har gjort sig
skyldig till övergrepp mot? Såvitt jag
har kunnat fatta sammanhanget i de
handlingar, som här redovisats och som
i övrigt finnas här, är det väl så, att
om riksdagen haft den uppfattning, som
utskottet nu har gjort sig till talesman
för, skulle riksdagen aldrig efter
Washingtonöverenskommelsen ha lämnat
regeringen den fullmaktslag som
den gjorde. Så mycket har jag sett i
fråga om ett par andra ärenden, som
ha behandlats av flyktkapitalbyrån, att
skulle man göra undantag här får man
vara ganska liberal i fråga om att undantaga
tysk egendom.
Det är ju klart, att om det hade kunnat
fullt bevisas, att det bara var en
formsak mellan å ena sidan förvaltning
av denna egendom genom arrende och
å andra sidan ägande, kunde det ha
legat någonting i det resonemanget,
men det har inte kunnat bevisas, utan
motsatsen har tvärtom framkommit.
Man vet inte vem som under långa skeden
egentligen har varit ägare till Asa
säteri. Det kan ha varit Stinnes eller
Stinnes’ änka, och det kan ha varit det
amerikanska bolag, som ägde den stora
inteckning, som vid en viss tidpunkt
ansågs täcka ungefär vad egendomen
var värd. Hur kan man under sådana
förhållanden säga, att det här har förelegat
ett klart äganderättsförhållande
och att vederbörande sedermera i vanlig
ordning skulle få övertaga egendomen?
Såvitt
jag förstår har det icke heller
kunnat anges några sannolikhetsskäl för
att Stinnes’ dotter skulle komma i förtursrätt
genom upprättandet av testamente
eller genom att det på annat sätt
gjordes ett uttalande, som skulle tillerkänna
henne större arvsdel än de andra
syskonen. Tvärtom har det enligt upplysningar
från flyktkapitalbyrån visat
sig, att hon snarare skulle få mindre,
kanske inte ens hälften, än de andra
syskonen, och detta kanske på grund
av förmåner hon kan ha åtnjutit under
den tid, då hon tillsammans med sin
man förvaltade egendomen. Därvidlag
äro förhållandena dock så oklara, att
man inte vet vad som i detta sammanhang
har förekommit.
Herr talman! Jag måste säga att jag
är överraskad dels av den värme varmed
man här försökt påvisa behovet av
en uppmjukning av tillämpningen av
den s. k. förbudslagen, dels av den värme
man har lagt i dagen, då det gällt
att slå vakt om, icke en enskild persons
intressen, ty dem kunna vi koppla bort
i detta sammanhang, då man inte vet
vem denne person är, utan det i Sverige
nedlagda tyska rustningskapitalet
över huvud taget.
Herr PETTERSSON i Norregård
(kort genmäle): Herr talman! När herr
Fast säger att Tändsticksbolaget skulle
trygga sitt råvarubehov av asp i Vetlanda,
så är detta en feltolkning av det
som bolaget har skrivit. Det skriver
nämligen, att då man genom aspodling
får en mera rötabeständig asp, skulle
på lång sikt intresset bland de privata
odlarna kunna bli så stort, att bolaget
kunde trygga sin försörjning. Det går
nämligen inte åt små parceller vid försöksverksamhet
på skogsforskningens
område. Det går åt stora arealer, om
det skall bli någon mening med försöken.
Därför ville bolaget företa denna
försöksodling i syfte att trygga försörjningen
i framtiden. Det tar en omloppstid
på 40 å 50 år innan asparna
bli avverkningsdugliga, och därför får
man vid denna verksamhet inte bara se
till stunden. Det är en verksamhet på
mycket lång sikt att trygga den viktiga
tändsticksindustrien.
Sedan är det klart att herr Fast känner
sig förvånad över att vi ha framställt
en anmärkning här. Det förstår
jag. Men jag kan inte förstå att han behöver
förklara för kammaren, att han
själv inte skulle ha gjort någon anmärkning,
därest regeringen hade sålt ifrå
-
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
27
gavarande egendom till bolaget, ty det
måste ju hända något alldeles oerhört,
om herr Fast skall gå med på att göra
en anmärkning. Jag är heller inte hågad
att göra anmärkningar annat än i
verkligt anmärkningsvärda fall, men
frågan är hur man skulle kunna få herr
Fast att gå med på en anmärkning över
huvud taget. Om jag inte minns fel, är
herr Fast ledamot av stiftsnämnden i
Växjö stift, vilken som anbudsgivare
skulle blivit antagen som köpare, om
inte det högsta utan det näst högsta anbudet
hade blivit antaget. Varför skulle
regeringen räkna upp domänstyrelsens
anbud och säga, att det värde, som
stiftsnämnden kommit till, var det
rätta?
Herr FAST (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall här inte diskutera de
båda fall, där det för anbudsgivarna
varit fråga om ren kapitalplacering.
Dem ha vi lämnat utanför. Diskussionen
har gällt huruvida de sociala synpunkter
som kommit fram skola hävdas
av Tändsticksbolaget eller av domänstyrelsen.
Vi kunna sålunda koppla
bort stiftsnämnden. Jag är överraskad
av att en jordbrukare, som samtidigt
sannolikt är en god och kunnig skogsvårdare,
kan säga att man behöver så
stora jordområden för en försöksverksamhet
där det gäller att få fram härdigare
och mot röta mera motståndskraftiga
aspsorter. Säger inte förnuftet
oss, även om vi inte äro skogsmän, att
vi här under mycket lång tid få gå
fram med viss försiktighet, till dess
man ser om man lyckas? Jag erinrar
herr Pettersson i Norregård om att
denna försöksverksamhet bedrives vid
vårt eget läns skogsvårdsgård och att
den måste bedrivas inte på ett utan på
flera ställen och i ganska liten skala.
Är det någon av kammarens ledamöter
som tror, att Tändsticksbolaget —
med hänsyn till den hederlighet, som
bolaget är känt för och som jag gärna
Granskning av statsrådsprotokollen.
vitsordar — skulle ha känt sig förpliktat
att påpeka, att bolaget också hade
ett annat intresse, nämligen att förse
en av sina fabriker med virke, om inte
detta hade varit en stor och betydelsefull
sak i detta sammanhang? Det påpekandet
hade i annat fall bolaget
knappast ansett sig vara skyldigt att
göra.
Herr HÄCKNER (kort genmäle): Herr
talman! Med anledning av att herr
Fast beklagade sig över att det utvecklades
en sådan värme vid försvaret av
Stinnes’ intressen vill jag gärna framhålla,
att den ståndpunkt som jag har
hävdat och som jag tror att utskottet
också har hävdat, är en ren rättsståndpunkt.
Det är inte för att det är medlemmar
av Stinnes’ familj som ha intressen
i detta fall, som utskottet har
kommit med sin anmärkning, utan orsaken
är, att alldeles oavsett vilka personer
det angår är förfaringssättet ett
oberättigat ingrepp i dessa personers
intressen. Det är denna ståndpunkt som
vi anse att man måste inta. Jag anser
att man inte har rätt att gå så långt
som herr Fast gör, när man säger att
händelserna 1914 visa, att ifrågavarande
egendomsförvärv var något som stod
i samband med kriget, ty 1914 var det
ju fråga om lagfarten. Äganderätten
däremot förvärvades långt dessförinnan,
långt före upptakten till det första
världskriget. Egendomen befann sig
dessutom i tysk hand redan 1898. Därför
menar jag att det här föreligger ett
särskilt fall, där man måste hävda
rättsståndpunkten.
Jag är å min sida ganska förvånad
över den värme, som herr Fast bär utvecklade,
när han försökte hävda att
egendomen har tillhört ett bolag i Amerika,
därför att bolaget haft inteckningar
i egendomen. Detta är en ståndpunkt,
som hans excellens utrikesministern
för eu stund sedan förklarade
vara orimlig, men den hävdades ändå
med värme av herr Fast.
28
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
Sedan talade herr Fast om att vi ju
ha en fullmaktslag. Ja, men vi mena,
att en sådan lag inte bör missbrukas.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Det var inte min avsikt att ge mig in
i denna debatt, men när jag hörde hur
herr Pettersson i Norregård gång på
gång kom tillbaka till att det här bara
var fråga om en försöksodling och att
det inte låg någon tanke bakom att skapa
en bas för råvaruleverans, så vill jag
säga, att herr Pettersson i Norregård
faktiskt är konungsligare än konungen
själv.
Bolaget har aldrig stuckit under stol
med att det vill köpa Asa herrgård för
att trygga råvarutillgången av virke till
sin industri. Jag har här i min hand
en produktions- och avkastningsprognos,
uppställd av bolagets direktör, i
vilken man räknar med att efter den
plantering, som man här ämnat igångsätta,
komma upp i en årlig avkastning
av 12 000 skogskubikmeter aspvirke till
industrien. Detta motsvarar 15 å 16
procent av bolagets hela råvarubehov,
eller med andra ord ungefär vad som
konsumeras vid Vetlandafabriken.
Herr NOLIN: Herr talman! Jag skall
bara bemöta vad herr Spångberg nyss
sade.
Först vill jag säga, att jag blivit litet
förvånad över att beteckningen rustningsmagnat
användes på Stinnes. Den
rätta beteckningen vore väl stålmagnat.
Att beteckna honom som rustningsmagnat
är lika orimligt som att beteckna
Fagersta stålverk som en rustningsindustri.
Men det kanhända gör sig litet
bättre i diskussionen.
Vidare sade herr Spångberg, att utskottsmajoriteten
hade tagit upp detta
för sitt nöjes skull. Det ha vi inte gjort,
utan anledningen är, att vi ansågo oss
vara absolut tvungna att ta upp det på
grund av den uppmärksamhet som
ärendet blev föremål för både bland
allmänheten och i pressen. Det torde
inte ha undgått vare sig honom eller
herr Fast, att detta ärende väckte ganska
stor uppmärksamhet på sin tid. Det
skulle alldeles säkert varit mera anmärkningsvärt,
om utskottet inte hade
granskat ärendet riktigt ordentligt.
Herr Spångberg sade även att egendomen
var vanskött. Jag kan intyga, att
denna egendom var mycket välskött,
innan denna kontrollag kom till. Den
var ett föregångsjordbruk i orten, både
i avelshänseenden och i andra avseenden.
Men efter det kontrollagen kom
till och beslag lades på egendomen var
det ju klart, att ägaren eller förvaltaren
inte hade något som helst intresse att
göra några förbättringar eller dylikt,
utan sedan fick kanske egendomen i
någon mån förfalla.
Finansministern sade någonting om
att ifall Kungl. Maj:t hade lämnat dispens
ifrån bolagsförvärvslagen, skulle
det ha lett till att Kungl. Maj:t inte
kunnat hindra bolaget att i andra fall
förvärva fastighet. Jag vill emellertid
erinra om att här förelåg en alldeles
särskild situation. Jag ifrågasätter, om
någon sådan situation har förekommit
förut, då ett bolag haft så starka skäl
för att förvärva en egendom som just
i detta fall.
Det var det huvudsakligaste av vad
jag tänkte säga. Jag skall inte ingå på
några närmare kommentarer av detta
fall. Jag vill bara säga, att den förda
diskussionen på intet sätt har rubbat
min inställning i detta ärende.
Herr VIGELSBO: Herr talman! Jag
skall inte försöka att ge mig in på denna
frågas internationella aspekter. Jag
har inte haft tillfälle att följa anbudsoch
försäljningsoperationens utvecklingsförlopp
i detta fall, men det synes
mig som om regeringen har handlat riktigt,
när den låtit domänverket köpa
ifrågavarande skogskomplex.
Det har sagts att Tändsticksbolaget i
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
29
stället borde ha fått förvärva detta
skogskomplex, och man har på bolaget
också förklarat sig beredd och villig att
avstå en stor del av den mark, bolaget
skulle få, för skapande av självständiga
egnahem inom området. Men huruvida
bolaget också skulle låta någon skog
följa med egnahemsmarken vet man
inte. Vi ha inom de bolagsområden som
finnas varit med om att bolagen visst
ha skapat egnahem, när de ha kommit
över stora skogskomplex, men det har
då varit på inägojord som funnits i
skogskomplexet. Skogen däremot ha bolagen
behållit för egen räkning. På det
sättet har man skapat ofullständiga jordbrukshemman.
Om det var på detta sätt
Tändsticksbolaget hade tänkt handla,
så är det en politik som jag för min
del inte kan acceptera.
När emellertid domänverket nu har
förvärvat ifrågavarande egendom, skulle
jag vilja göra en vördsam framställning
till jordbruksministern. Den gäller den
försäljningspolitik, som domänstyrelsen
tillämpar, när den överlåter skog till
ofullständiga hemman. Bolagen äro
omöjliga. I den mån vi på annat håll ha
försökt förvärva kompletteringsskog för
ofullständiga hemman ha bolagen ställt
sig fullständigt oförstående. Med domänverket
ha vi åtminstone kunnat diskutera,
och vi ha fått värderingsmän
från domänverket. Men de ha värderat
och medräknat varenda stör, som funnits,
för att få fram ett högt pris, som
de skulle kunna pressa av den där stackars
egnahemsinnehavaren, som ville
komplettera sitt egnahem. Från vår synpunkt
anse vi inte delta vara riktigt.
När domänverket medverkar till att skapa
fullständiga hemman, bör domänverket
också visa litet generositet gentemot
dern, som mottaga det stöd, som
man säger att de skola få, genom att
komplettera hemmanen och göra dem
fullständiga.
Sedan har det talats om råvaruförsörjningsbaser
för industrien. Det resonemanget
ha vi hört tidigare. Jag kan
Granskning av statsrådsprotokollen.
inte förstå att det argumentet håller,
att industrien måste ha skog för att
trygga råvaruförsörjningen. Då måste ju
också skåningarna avstå sin jord till
sockerbruken i Skåne, och de som odla
råg och vete måste avstå sin jord till
kvarnarna, för att dessa skola få sitt
råvarubehov tryggat. Jag kan inte förstå
att det ligger något hållbart i det
resonemanget. Jag anser för min del
att det inte håller som motivering för
att Tändsticksbolaget skall få hand om
denna egendom. Jag anser regeringens
handlingssätt i detta fall vara riktigt.
Efter härmed slutad överläggning lädes
punkten till handlingarna.
Härefter yttrade:
Herr von FRIESEN: Herr talman!
Jag har anmält mig som talare för den
reservationsanmärkning som är upptagen
på sidan 24 i konstitutionsutskottets
memorial nr 17 under rubriken VIII
och som berör statsrådet Sträng i hans
egenskap av folkhushållningsminister
år 1947. En serie omständigheter har
gjort, att konstitutionsutskottet först nu
har haft anledning att uppmärksamma
denna historia. Det är en fråga som har
både principiell och en viss praktisk
innebörd.
Beträffande den principiella frågan
gäller det framställda anmärkningsyrkandet,
huruvida statsrådet gjort sig
skyldig till en sak, som åtminstone tidigare
har väckt en rätt stor uppmärksamhet,
nämligen ministerstyre. Ministerstyre
är en sak som är okänd för vår
författning. I §§ 7, 9 och 10 regeringsformen
talas om statsrådets enbart rådgivande
ställning. Sedan finns det från
1849 en ämbetsskrivelse som talar om
statsrådens ställning i förhållande till
ämbetsverken. Nu är det naturligtvis
alldeles uppenbart, åt! samhällsförhållandena
ha förändrats högst väsentligt
sedan den tid våra grundlagar skrevos,
och de mycket starka krav, som man
tidigare upprätthållit beträffande mi
-
30
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
nisterstyre, kunna inte upprätthållas i
vår tid. Vissa former, vissa grader av
ingripanden från de enskilda statsrådens
sida må kunna tolereras, även om
de inte formellt kunna ha täckning i
regeringsformens bestämmelser. Men det
fall, herr talman, som här åberopas är
enligt min och mina medanmärkares
uppfattning av den art, att det föreligger
anledning till anmärkning mot statsrådet.
I memorialet finns på s. 24 en liten
redogörelse för det fall det här är fråga
om. Det rör en tid då man bedrev en
viss försäljning även på svarta börsen
av framför allt importerad svartplåt.
Vederbörande uppgav att ifrågavarande
svartplåt skulle användas för en fabrik
i Falkenberg, som skulle tillverka vissa
cisterner. Industrikommissionen ställde
sig av olika skäl mycket kallsinnig till
de propåer, som gjordes, och meddelade,
att den inte var i stånd att biträda framställningen.
Ett av skälen är redovisat
i memorialet. Det var, att man ansåg,
att varan inte var prima. Vidare förhöll
det sig på det sättet, att för kommissionen
var även säljaren obekant, och
man ansåg också, även om industrikommissionen
inte direkt hade med den
saken att göra, att priset var för högt.
Då nu den, för vilken licensen sedermera
blev utfärdad, inte lyckades få
framställningen bifallen av industrikommissionen,
fick han i samråd med
den andre, som montören Y betecknade
personen, det infallet, att han skulle
vända sig direkt till statsrådet. Enligt
ett meddelande, som helt nyligen bär
lämnats i Göteborgs Handelstidning av
montören Y, hade denne själv förklarat,
att han, som hade erfarenhet från folkrörelserna
alt tala och uttrycka sig väl,
skulle vara den lämpliga personen att
tala med statsrådet Sträng. Och denna
talekonst visade sig också ha mycket
goda resultat. Sedan de hade uppvaktat
statsrådet, satte han sig i förbindelse
med industrikommissionen och meddelade,
att han tyckte, att licensen skulle
beviljas. Det gick tydligen ganska lätt
att på detta sätt komma till tals med
dåvarande chefen för folkhushållningsdepartementet.
Jag har en uppgift här
från en järnhandlartidning, där man
beklagar sig över att representanter för
deras organisation under hela kristiden
inte fingo på långa vägar så mycken tid
som dessa till sitt förfogande för att
resonera med statsrådet Sträng.
Ja, sedan gick det bättre i industrikommissionen.
Man gjorde där en påleckning
av innebörd, att statsrådet
Sträng hade ansett, att licensen skulle
beviljas, och den blev också beviljad
av industrikommissionen. Sedan visade
det sig, att det blev svårigheter beträffande
priserna på denna svartplåt. Priserna
visade sig bli högre än beräknat.
Då gjordes, fortfarande utan kommissionen
som mellanhand, en direkt framställning
till statsrådet om att få tilllämpa
ett högre pris. Det medgavs också
från statsrådets sida. Först tredje gången
man försökte få priset höjt lyckades
det inte. Då gick man till industrikommissionen.
Det hade uppstått svårigheter
för dessa herrar, och någon gång
under nästföljande år, vilket var 1948,
kunde industrikommissionen avslå framställningen,
vilket ju innebar, att dessa
licenser, som redan enligt tillgängliga
meddelanden i en polisrapport om denna
sak varit föremål för utbud på svarta
börsen, inte kunde utnyttjas. Jag vill
emellertid påpeka, att detta, att svartplåten
inte kunde införas och utnyttjas,
inte var statsrådets förtjänst, utan det
berodde på att kommissionen då äntligen
på eget ansvar tog ställning till
frågan.
Man frågar sig nu, hur statsrådet skulle
ha handlat i denna situation. Enligt
min mening skulle han utan några påtryckningar
på kommissionen låtit densamma
ta ställning och vidhålla sitt
avslagsyrkande. Sedan kunde självfallet
detta avslagsbeslut ha blivit föremål för
överklagande hos Kungl. Maj :t, då självfallet
statsrådet skulle ha ändrat, för
-
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
31
modar jag, kommissionens beslut. Då
hade beslutet tillkommit i laga ordning
hos regeringen och hade då redan året
därpå kunnat bli föremål för övervägande
inom konstitutionsutskottet och icke
på det, som jag gärna medger, ovanliga
och en smula kuriösa sätt som nu skett,
då man fått läsa om saken i tidningarna
med hänsyn till innehållet i en polisrapport,
som offentliggjordes först i december
1949.
Ja, herr talman, jag hör att statsrådet
har begärt ordet för att svara på denna
reservationsvis framställda anmärkning.
Jag tackar honom på förhand för att
han inte följer en äldre praxis i detta
avseende utan verkligen också ingår i
svaromål. Mitt ytterligare ställningstagande
i denna fråga blir sedermera beroende
på vad han till äventyrs har att
säga.
Om jag avslutningsvis, herr talman,
bara skall säga några ord om denna
sak, så skulle jag vilja anknyta till ett
anförande av herr statsrådet Sköld för
en liten stund sedan i denna debatt, då
vi behandlade majoritetsanmärkningen,
däri han, om jag hörde honom rätt,
beskyllde folkpartiet för någon sorts
lösaktighet i vissa avseenden. Det gällde
visst då jordförvärvslagen. Ja, lösaktigliet
och löslighet — något ur förvaltningens
synpunkt högst betänkligt — är
just vad vi anmärka på i detta fall. Det
gälier denna sammanblandning mellan
å ena sidan kommissionernas — ämbetsverkens,
om man kan kalla dem så —
befogenheter och å andra sidan .statsrådens
och Kungl. Maj ds avgöranden,
som är ett förhållande, där gränsdragningen
ingalunda har varit så skarp och
klar som önskvärt hade varit. Nu kan
det ju tänkas, alt ändringar i våra
grundlagar skulle kunna förebygga ett
upprepande av dessa självsvåldigheter
från kristiden, men jag är inte säker på
att vi ha möjlighet därtill. Den saken
skall självfallet prövas. Botemedlet är
enligt min mening, att man befriar statsråden
och myndigheterna i större ut
-
Granskning av statsrådsprotokollen.
sträckning än som hittills varit förhållandet
från uppgiften att handha regleringar
av detta slag, där det ju har
visat sig, att planhushållarna, även om
de haft alldeles riktiga och förträffliga
avsikter, ha misslyckats och tagit fel så
grundligt som dåvarande statsrådet och
chefen för folkhushållningsdepartementet
gjort i detta fall.
Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ånyo ledningen
av kammarens förhandlingar.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Det kanske är litet egendomligt, att
jag går i svaromål på denna reservationsanmärkning,
som inte har samlat
flera än fem av utskottets ledamöter
bakom sig. Jag kan försäkra herr von
Friesen, att det inte är av någon speciell
artighet mot honom som jag gör
det utan helt enkelt därför, att jag tyckte
mig i hans anförande på samma sätt
som i åtskilliga tidningsartiklar finna
en så pass dålig sakkunskap om vad
som ligger bakom detta ärende, att jag
faktiskt har ett rent personligt behov
att inför riksdagen få lägga till rätta
en del av de allra värsta galenskaperna.
Jag har visserligen haft möjlighet att
göra det litet tidigare, eftersom det
faktiskt ställts en interpellation i detta
ärende, när ärendet var aktuellt. Men
riksdagstiden tillät inte vid det tillfället
att interpellationen besvarades.
Om jag skall säga något om detta,
som jag bär behov av att göra, så ber
jag om ursäkt, om jag inför kammaren
börjar med bakgrunden till det hela.
Under den tid jag satt som folkhushållningsminister
och när denna fråga seglade
upp, levde vi i en mycket markerad
bristsituation i fråga om plåt, plåt
för värmeledningspannor, plåt för värmeledningselement,
plåt för oljetankar
och vad det nu än kunde vara. Det officiella
normalpriset på plåt var vid
tillfället i fråga någonting mellan 50
32
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
och 55 öre per kilogram. Folkhushållningsministern
hade under sina besöksdagar
ett par gånger i veckan besök av
en lång rad av folk, företagare och andra,
som med böner besvuro honom att
försöka skaffa in plåt till landet, eftersom
de för sin tillverkning vore tvingade
att gå ut på den svarta marknaden
och där finge betala mellan 1 krona
50 öre och 2 kronor per kilogram, vilket
de måste göra, därför att de inte
kunde stoppa upp sin tillverkning. I
den polisrapport, som herr von Friesen
talar om och som jag haft tillfälle
att studera från början till slut — det
är en anmärkningsvärd dokumentsamling
på 400 å 500 sidor —• figurera —■
det kan jag berätta för kammaren utan
att nämna några namn — en rad av de
mest seriösa och respektabla företag
som köpare av svart plåt av den enkla
anledningen, att de inte kunde tillförsäkra
sig erforderliga kvantiteter på
den normala marknaden. Enligt ransoneringsförfattningen
är det inte något
brott att köpa svart plåt. Däremot är
det brott att sälja sådan plåt. Därför
hade dessa högst respektabla och seriösa
företag fördelen att deras affärer
— jag skall inte avslöja någonting
— ha skett under konfidentialitetens
barmhärtiga täckmantel.
Nåja, här kommo nu ett par ynglingar
upp ibland många andra företagare
och talade om att de hade möjligheter
att köpa 1 000 ton svartplåt
från Belgien. Belgien var det huvudsakliga
leverantörlandet för svartplåt.
De hade gått med sin licensansökan till
priskontrollnämnden, som hade att bedöma
licensfrågan ur prispolitisk synpunkt.
Priskontrollnämnden accepterade
deras framställning och tillstyrkte,
att licens skulle beviljas för de båda
herrarna och att sålunda plåten skulle
få tagas in i landet. Enligt den gällande
tågordningen gick därefter ärendet till
industrikommissionen, som hade att bedöma
frågan inte ur prispolitisk utan
ur försörj ningspolitisk synpunkt. Det
är ingen tvekan om att industrikommissionen,
därest den haft det så enkelt
som att den bara behövt bedöma det
hela enbart ur försörjningspolitisk synpunkt,
ögonblickligen skulle sagt ja. Vi
hade verkligen ett mycket markerat behov
av just denna vara, och industrikommissionen
var lika väl som jag underrättad
om hur pass angeläget behovet
var.
När industrikommissionen ändock
avstyrkte berodde det på i viss mån
andra premisser. Efter kriget kontingenterades
importen från de olika leverantörländerna.
Det fanns folk som
ville starta företag, etablera sig och få
möjligheter att gå ut och köpa, men eftersom
det var ont om varan, så sade
man från försörjningskommissionens
sida — jag skall inte anklaga kommissionen
för det, det fanns starka skäl
därför: Vi kunna inte låta vem som
helst vara med och göra affärer, vi
få sätta ett stopp för det fria initiativet,
det fria näringslivets rättighet att
alla skola vara med och konkurrera, vi
få i stället ordna det på det sättet, att
endast de företag, som före kriget voro
importörer av plåt från Belgien, i fortsättningen
få importera. Jag föreställer
mig att det var två skäl som lågo
bakom kommissionens avstyrkande,
dels det i och för sig mycket respektabla
skälet, att man var ängslig för att
släppa in nya företagare, om vilka man
inte visste, om de voro fågel eller fisk,
dels det skälet, att man sade sig, att
det i denna bristsituation väl vore riktigt,
att de gamla affärsföretagen på området
i första hand finge vara med och
dela på kvoten och att de nya finge
vänta, tills vi åter finge tillgång till
varan i full utsträckning. Denna argumentering
håller ju rätt bra, om inte
en sådan situation varar alltför lång
tid. Man kan t. ex. utestänga nya företag
för ett, två eller tre år, men börjar
man utestänga dem för fem, sex, åtta
eller tio år, blir det genast en del andra
synpunkter som komma in i det hela
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
33
och som också förtjäna uppmärksammas.
I detta fall var läget sådant, att den
ena kriskommissionen tillstyrkte denna
licens, medan den andra kriskommissionen
avstyrkte, inte därför att den
försörjningsmässigt inte skulle behövas,
utan därför att de här båda herrarna
inte tillhörde den grupp av företagare,
för vilka importen var monopoliserad.
I det läget kommo dessa på infallet,
som herr von Friesen uttryckte
det, att gå upp och tala med statsrådet.
Jag kan försäkra herr von Friesen, att
de inte voro ensamma om att få sådana
infall under den tiden. Det var en
ständig ström i folkhushållningsdepartementet
av folk som ansåg sig illa behandlat
av kriskommissionerna, och
det är ju det svenska folkets oförytterliga
rätt att gå till kungs och klaga sin
nöd, om man tycker att en underordnad
instans behandlat en illa. Den som
satt som folkhushållningsminister fick
följaktligen också fungera som mottagare
för all den kritik, som svenska folket
hade att rikta mot de olika kommissionerna,
när dess framställningar
möttes med ett nej eller av en negativ
hållning från kommissionernas sida.
Nu säger herr von Friesen: Ja, men
då skulle statsrådet ha gått den konstitutionella
vägen. Vad skulle det ha inneburit?
Jo, statsrådet skulle ha sagt till
dessa båda män liksom han skulle ha
sagt till alla andra som besökte honom i
sina bekymmer, att statsrådet hade över
huvud taget inte rätt att tala, hade över
huvud taget inte rätt att ha någon mening
om denna fråga det gällde i annan
mån än när den uttrycktes genom ett
konseljbeslut. I detta fall skulle följaktligen
vederbörande ha skickats tillbaka
till sitt hotellrum och fått skriva
en besvärsinlaga mot kommissionens
beslut. Den skulle ha inregistrerats på
departementet och sedan remitterats
till priskontrollniimnden och industrikommissionen.
Den skulle ha förberetts
av tjänstemän i båda dessa koinmissio3—
Andra kammarens protokoll 1950. A
Granskning av statsrådsprotokollen.
ner och ha presenterats på plenarsammanträden
i båda kommissionerna. Den
skulle sedermera ha gått tillbaka till
Kungl. Maj:t i folkhushållningsdepartementet,
där en kunnig sekreterare skulle,
med ledning av kommissionernas yttranden,
på nytt läst in ärendet och föredragit
det i en vanlig veckoberedning
inför statsrådet. Statsrådet skulle
ha fattat sitt beslut och anmält ärendet
i första bästa konselj, varefter sedan
expeditionen efter utskrift och kontroll
skulle tillställts vederbörande.
Om jag skulle uppskatta tiden för
detta —- det är ingen överdrift utan
sådan är vägen för en konstitutionell
tågordning för ett mål som kommer In
till Kungl. Maj:ts kansli — så skulle
väl tidsutdräkten i bästa fall ha rört
sig om någonting mellan två eller tre
veckor. När jag talar om dessa exempel
utgår jag ifrån att jag har att göra med
seriösa och riktiga affärer — dess bättre
var det ju ändå så, att det var ett
ganska litet fåtal av de affärer som
kommo upp till Kungl. Maj:t, som inte
baserade sig på ärliga och sunda bevekelsegrunder.
Om man skulle ha behandlat
dem på detta sätt, så vet varje
människa, som har någon erfarenhet
om hur affärslivet fungerar, att resultatet
hade blivit, att detta parti plåt
eller andra partier plåt skulle ha sålts
många gånger om under denna väntetid
till andra spekulanter, som stodo
framme i kön och slogos om att komma
åt varan, inte bara från Sverige utan
runt omkring från hela världen, där leverantörlandet
Belgien hade sina kunder.
Jag försäkrar herr von Friesen,
med all respekt för våra grundlagar,
att om man inte under de här åren
hade givit folkhushållningsministern
möjlighet att agera i samråd med verk
och kommissioner och efter försök att
bedöma frågorna med vanligt sunt förstånd,
så skulle kritiken mot kommissionsväsendet
ha varit mångdubbelt
större än den blev, och dessutom skulle
över huvud taget krisapparaten i det lä’r
19.
34
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
get i långa stycken ha gjorts, jag vill
inte säga omöjlig, men utomordentligt
besvärlig. Detta om denna del i själva
sakfrågan.
När herr von Friesen sedan kommer
in på de mera väsentliga synpunkterna
i ärendet, skall jag kanske inte mera
ingående bemöta honom — jag har redan
gjort det i form av ett meddelande
till Tidningarnas telegrambyrå, daterat
den 9 december 1949. Av detta meddelande
framgår klart och tydligt, att inte
ett enda kilogram plåt har kommit in
i landet på de båda licenser det här
gäller. Jag slutar mitt TT-meddelande
med det konstaterandet, att den plåtaffär,
som var föremål för polisens utredning
i Göteborg och där polisrapporten
även berörde dessa båda licenser,
var en helt annan än den, som debatterats
i sammanhang med undertecknad.
De båda licenser, som herr von
Friesen här tar upp som exempel, ligga
fortfarande orörda hos polisen och
kunna inte utnyttjas. Nu säger herr von
Friesen, att detta inte är statsrådets
förtjänst, och därom kan man väl hysa
vilken uppfattning som helst, men herr
von Friesen berättade inte hela historien
i detta sitt korta konstaterande.
Jag förstår, att herr von Friesen kan
vara missledd. Det hjälper ju många
gånger inte, hur pass konkret och bestämt
jag talar om hur saker och ting
ligga till. Det finns i det politiska garnet
andra synpunkter, som äro vägledande
för nöjet att skjuta in sig på en
medlem av regeringen, som man ogillar,
— en regering som tillhör ett annat
parti. Jag måste konstatera att folkpartiets
press har presterat mycket stor
energi just för att uraktlåta att tala om
det sakliga i detta ärende, men den har
i stället genom tendentiösa rubriker
försökt få folk att tro motsatsen.
Dagen efter det att jag givit meddelandet
till Tidningarnas telegrambyrå,
kom en folkpartitidning i Stockholm
med en stort uppslagen artikel under
rubriken: »Den av Sträng licensierade
plåten kom ändå in i Sverige.» Att jag
ändå såsom ansvarigt statsråd säger,
att det inte har kommit in någon plåt
i landet, spelar ingen roll. Man slår upp
i tidningen, att detta plåtparti ändå har
kommit in och ergo säger en del folk,
att det är klart att det har kommit in,
eftersom alla människor inte läsa pressalster
av olika riktningar utan många
människor bara ha den tidning till sitt
liv- och husorgan, som presenterar
ärendet på detta sätt.
Varför kom nu plåten inte in i landet?
Därom har herr von Friesen en
uppfattning —■ jag tillåter mig ha en
kompletterande uppfattning. När två
kriskommissioner komma till olika uppfattningar
i ett ärende, skall detta föreläggas
Kungl. Maj:t för avgörande. I
detta fall ville priskontrollnämnden bevilja
licenserna, men industrikommissionen
ville det inte. Vederbörande importörer
kommo upp till mig och begärde
ett ingripande. Det fördes en
överläggning i denna fråga i folkhushållningsdepartementet
i närvaro av
priskontrollnämndens och industrikommissionens
representanter. Den överläggningen
slutade med att licenserna
sedermera beviljades av industrikommissionen.
Jag är angelägen om att här framhålla,
att industrikommissionen fattade
sitt beslut på eget ansvar. Herr von
Friesen kanske kan säga, att just den
omständigheten, att statsrådet hade uttryckt
en mening, innebär en påtryckning
på vederbörande kommission att
besluta i överensstämmelse med den
meningen och att kommissionen alltså
inte är lika fri och obunden, som den
i annat fall skulle ha varit. Till industrikommissionens
ära vågar jag nog
säga, att jag fick det intrycket att industrikommissionen
liksom andra kommissioner
beslutade efter sitt eget förstånd
och sin egen uppfattning och beslutade
självständigt och oberoende av
vad statsrådet under hand hade sagt.
När dessa licenser beviljades, och det
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
35
var resultatet av den överläggning, som
fördes mellan mig och kommissionernas
direktörer, beslöto vi — och det är
det avgörande — att licenserna skulle
åsättas vissa bestämda villkor, innan
de kunde bifallas. Den första licensen,
som rörde en kvantitet på 600 ton plåt,
åsattes det villkoret att den fick bifallas
endast under förutsättning att
plåten användes för tillverkning av oljecisterner
vid den planerade fabriken
i Falkenberg, och plåten fick inte försäljas
till återförsäljare. Fabriken i Falkenberg
var vid detta tillfälle inte ett
faktum. Den var planerad, och ganska
långt gående förberedelser voro gjorda
— man hade provannonserat i pressen
efter arbetskraft, och man förde förhandlingar
med de kommunala myndigheterna
om elektrisk kraft och annat.
Det fanns således ingen anledning att
tro annat än att det skulle bli en fabrik
i Falkenberg.
När vederbörande importörer kommo
upp till mig, talade de om att de hade
möjligheter att få in 1 000 ton plåt, och
resultatet av överläggningen mellan
kommissionen och mig blev, att 400 ton
skulle ställas till industrikommissionens
förfogande, så att industrikommissionen
kunde använda den kvantiteten för
de erforderliga och nödvändiga behov,
som vid detta tillfälle voro aktuella på
många olika håll i landet.
På dessa villkor tillstyrktes licenserna;
och hur skulle nu det hela ha
avlöpt, därest det hade varit fråga om
en reell affär och plåten kommit in i
landet? Hade plåten kommit in i landet,
hade den inte tullats ut med mindre
än industrikommissionen hade underrättats,
och då hade en tjänsteman
från kommissionen kommit ned i frihamnen
— eller vilken plats det nu än
må vara — och på tullens anmaning
sett till, att 100 ton av denna kvantitet
skulle ha gått till industrikommissionen
och att 600 ton skulle ha gått till den
planerade fabriken i Falkenberg och
ingen annanstans. Hade inte fabriken i
Granskning av statsrådsprotokollen.
Falkenberg kommit i gång, hade följaktligen
ingen plåt kunnat tullas ut av
dessa importörer, och 400 ton skulle ha
omhändertagits av försörjningsmyndigheten.
Efter att ha uppställt sådana villkor
föreställer jag mig att inte ens herr
von Friesen i mina kläder skulle ha
behövt vara ängslig för att bifalla dessa
licenser.
Prisfrågan var klar genom priskontrollnämndens
godkännande. På grund
av de villkor, som uppställts för ett bifall
till licenserna och som skulle ha
beaktats vid uttullningen, där en tjänsteman
från industrikommissionen skulle
ha bevakat statens intressen, kunde
inte heller plåten ha använts på något
illegalt sätt. Då förstår jag inte, vad det
fanns för anledning att inte ta vara på
en trolig möjlighet att hjälpa upp det
inhemska marknadsläget genom att förse
vår marknad med en vara, som det
rådde en stor brist på.
Herr von Friesen gav några åsnesparkar
när det gällde andra frågor, som
inte hade det minsta att göra med detta
ärende. Jag har också till min överraskning
läst i någon tidning om järnhandlarnas
besök hos mig. Det finns en
förklaring till dessa skriverier, om herr
von Friesen vill ha reda på den, men
jag tycker att denna fråga ligger utanför
det ärende, som vi ha behandlat
här, och jag skall därför inte ta upp tid
därmed.
Vederbörande importörs talekonst,
som skulle ha varit avgörande för ett
bifall till licensen, anfördes också av
herr von Friesen, och det var ett mycket
använt argument i den press, som
i detta ärende ville komma åt mig. Vidare
talas om den s. k. faarndomsbekantskapen
mellan mig och en av importörerna.
.lag kan här citera en folkpartitidning,
som ändå i den journalistiska
anständighetens namn konstaterar,
efter att ha intervjuat ifrågavarande
importör, alt denne själv uppger att han
första gången träffat statsrådet Sträng
som hastigast på elt möte i en väst
-
36
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Granskning ar statsrådsprotokollen.
kuststad våren 1947 och andra gången
då han uppvaktade statsrådet Sträng i
licensärendet. Jag har varit angelägen
om att kanske så här litet mer post
festum även få den historien tillrättalagd.
Herr talman! Herr von Friesen slutade
med att säga, att ett sådant här flagrant
fall av ministerstyre inte hade behövt
inträffa, om statsrådet hade blivit
befriad från att syssla med regleringarna.
Den, som prövat på folkhushållningsministerns
syssla under dessa år,
när vi av olika och jag gissar av denna
kammare respekterade skäl varit tvingade
att ha den hårdaste reglering över
det svenska näringslivet, antingen han
hade bytt med mig eller med min företrädare,
herr Gjöres, skulle säkerligen
ha sagt detsamma som vi sade, nämligen
att det vore utomordentligt angenämt,
om man sluppe syssla med det
svenska folkets regleringsbekymmer.
Men vi sitta inte i regeringen för att
slippa undan besvär, utan vi sitta där
för att försöka lägga besvären till rätta.
Man kan då få fråga sig: Agerar jag nu
inom konstitutionens råmärken? Det
måste vara det väsentliga även om den
enskilde individens intressen få komma
i andra hand. Eller också får man, när
man befinner sig i detta läge, försöka
åstadkomma en kompromiss, som innebär,
att man gör vad som göras kan för
att tillmötesgå de människor, som komma
upp med sina bekymmer, då tidsnöden
lägger hinder i vägen att vara så
byråkratisk, som herr von Friesen anser
att en folkhushållningsminister bör
vara. I ett sådant fall får ministern ta
risken av att vara mindre byråkratisk
och mera mänsklig, och han kan göra
det, åtminstone i detta läge, om han förser
sitt handlande med sådana säkerhetsklausuler,
som onekligen skedde i
detta mycket omskrivna fall.
Herr von FRIESEN (kort genmäle):
Herr talman! Den för en vanlig enkel
ledamot av kammaren tillmätta replik
-
tiden tillåter mig inte att gå in på alla
de felaktigheter, som herr statsrådet
kommit med i sitt anförande. Jag skall
bara ta upp tre stycken.
För det första sade herr statsrådet,
att det var så få som hade biträtt reservationsanmärkningen
i konstitutionsutskottet.
Det förhåller sig nämligen på
det sättet, att samtliga socialdemokrater
och en bondeförbundare tryggade
regeringens majoritet, då ärendet avgjordes
i utskottet. Att inte flera ledamöter
ha biträtt reservationsanmärkningen
beror därpå, att två högermän
ingrepo på ett behjärtansvärt sätt till
herr statsrådets hjälp — sådana händelser,
herr statsråd, ha inträffat alldeles
nyligen i andra sammanhang.
För det andra sade herr statsrådet,
att en interpellation mot slutet av förra
årets riksdag hade framställts till chefen
för folkhushållningsdepartementet.
Det är så till vida riktigt, att en enkel
fråga framställdes den 8 december till
samma statsråd — riksdagens sista arbetsplenum
var den 13 december. Enligt
de regler, som jag förmodar statsministern
nu har talat om för herr statsrådet
skola gälla beträffande besvarande
av enkel fråga, förefanns knappast
någon tidsnöd när det gällde att besvara
herr Edströms fråga i denna angelägenhet.
För det tredje kan jag meddela, att
jag under tiden har suttit och läst prisregleringslagens
12 § rörande ansvarigheten
för köpare och säljare, och jag
har därvid inte kunnat komma till något
annat resultat än att båda dessa parter
under vissa förhållanden äro förvunna
till ansvar. Jag skall be att
gemensamt med herr statsrådet få läsa
denna paragraf en gång till för att se,
om det är herr statsrådet eller jag, som
läser dåligt innantill.
Slutligen sade herr statsrådet, att han
tyckte att medborgarna skola få gå till
kungen fram. Jag fick nästan det intrycket,
att det var Hans Majestät Konungen
Själv, som jag hade äran att
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
37
tala med i detta sammanhang — det
intrycket får man ofta när det gäller
herr statsrådet Sträng — och i detta
fall vill jag inte bestrida riktigheten av
vad han sade, men jag vill bestämt
framhålla, att konungens rådgivare eller
chefen för ett departement icke får
göra en så slarvig utredning, som herr
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
gjorde vid det tillfället.
Hade en vanlig affärsbank fått
besök av vederbörande importörer,
hade den på fem minuter skaffat sig
upplysningar om dessa personer, under
det att det för herr statsrådet och herr
statsrådets speciella rådgivare i departementet
tycks ha tagit lika lång tid för
att skaffa sådana upplysningar, som ha
lett till en felaktig slutsats i detta avseende.
Till slut skall jag bara påpeka, att
herr statsrådet talar om sitt sunda förstånd.
Jag vill inte alls bestrida förekomsten
av detta, men jag vidhåller att
utredningen var slarvigt gjord. Herr
statsrådet säger själv att han gjort en
utredning och funnit, att firman i Falkenberg
var inregistrerad, under det
att polisrapporten säger att firman icke
var inregistrerad. Jag tror att polisrapporten
hade rätt i detta fall.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Det är ju klart att jag var intresserad av
att få reda på alla de felaktigheter, som
jag skulle ha gjort mig skyldig till i
mitt förra anförande. Jag tyckte nog
att deras vikt och betydelse ganska dåligt
korresponderade med all den kraft
och yvighet, som kännetecknade herr
von Friesens andra anförande. Jag skall
bemöta anmärkningarna i tur och ordning.
Herr von Friesen säger, att statsrådet
gjorde sig skyldig till ett fel. Det
skulle inte bara vara fem reservanter
i utskottet på denna punkt, utan de
voro flera. Av en eller annan anledning
ha de emellertid inte skrivit på
Granskning av statsrådsprotokollen.
reservationen. Dessutom hade statsrådet
fått hjälp av ett par högermän. Ja,
jag tvivlar nog på att dessa båda högermän
hjälpt mig av någon speciell veneration
för min person. Förmodligen
var orsaken helt enkelt den, att de
tyckte att herr von Friesens reservation
var så pass småtteribetonad, att de
inte ville sätta sina namn under den i
detta sällskap. Det är, efter vad jag kan
förstå, den enda rimliga och sakliga
motiveringen och den motivering man
honettemang kan ge till en ledamot av
kammaren.
Den andra felaktigheten jag skulle ha
gjort mig skyldig till i mitt anförande
var, att jag sade att det var fråga om
en interpellation, då det i stället var
en enkel fråga. Det är riktigt, herr von
Friesen, det var endast en enkel fråga;
där fick herr von Friesen således en
poäng. Jag vill emellertid också framhålla,
att denna fråga ställdes så sent
som den 8 december. Riksdagen skulle
sluta den 13, och vid min konferens
med presidiet i andra kammaren sade
man ifrån att det icke tilläts något besvarande
av denna fråga vid denna
riksdagssession. Om herr Edström hade
tyckt att denna fråga var matnyttig
hade han haft möjlighet alt komma tillbaka
med den tre å fyra veckor senare,
när riksdagen på nytt sammanträdde
omkring den 10 januari. Han gjorde
inte detta, och det kanske beror på att
han, när han studerat akterna, kommit
till samma resultat som hans partikamrater
i konstitutionsutskottet.
Vidare säger herr von Friesen —
detta skulle vara den tredje felaktigheten
— att när han läser prisregleringslagen,
så framgår det att köpare
och säljare ha samma ansvarighetsställning.
Ja, det är möjligt att det står i
prisregleringslagen. Jag hade nog också
samma uppfattning. När jag emellertid
läste igenom polisrapporten och
konstaterade — som jag nämnde i mitt
första anförande — att en så lång rad
av de mest seriösa och respektabla före
-
38
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
tag utnyttjat den svarta marknaden för
att köpa plåt, då frågade jag mig om
inte detta var åtalbart. Jag fick svaret
att köparna inte äro åtalbara utan endast
säljarna. — Vi kunna naturligtvis
fortsätta att rota i detta om det tjänar
någonting till, och då kanske vi kunna
lösa frågan om det är herr von Friesen
eller jag som har fel.
Herr von Friesen slutar sedan med
att säga, att han inte kan förlåta mig
att jag gjort en sådan slarvig utredning.
Detta skulle således i stort sett vara resultatet
av det hela! Anmärkningen i
konstitutionsutskottet säger ingenting
om detta, utan den byggs upp på andra
argument. Det är ju möjligt att en bank
skulle ha gjort en noggrannare utredning.
Jag menar emellertid att det är
en ganska sekundär fråga om utredningen
var detaljerad eller gjord i grova
drag, och detta helt enkelt därför,
att de villkor som åsattes licenserna
voro sådana, att de icke kunde användas
i annan form än på legala och
respektabla vägar. Om man hade utnyttjat
licenserna och inte haft någon
fabrik i Falkenberg, då hade ett plåtparti
på 600 ton fått ligga i tullen tills
fabriken kommit i gång. Hade fabriken
emellertid inte kommit i gång. då kan
jag försäkra herr von Friesen att det
inte varit någon svårighet för myndigheterna
att använda detta parti på ett
lämpligt sätt. Övriga 400 ton skulle ha
gått direkt till myndigheterna. I både
herr von Friesens argumentering och i
andra framställningar, där man klagat
över detta, har man sorgfälligt glömt
bort just dessa villkor för licensieringen,
vilka äro helt avgörande i detta fall.
Herr von FRIESEN (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall endast bemöta
en sak i herr statsrådets anförande.
Herr statsrådet säger, att framställaren
av den enkla frågan kunde ha upprepat
sin fråga i januari. Detta gjorde
han emellertid inte, och varför? Det
kan jag tala om för herr statsrådet. På
nyåret fick han klart för sig att konstitutionsutskottet
hade för avsikt att taga
upp just denna fråga, och då var det
ingen mening med att upprepa den i
riksdagen.
Jag är ledsen över att behöva gäcka
herr statsrådets förhoppning om att
framställ aren av frågan skulle vara
oense med mig om denna sak. Han vidhåller
alldeles bestämt sin uppfattning.
Han är inte i tillfälle att själv framföra
sin mening, eftersom han på regeringens
uppdrag befinner sig utomlands för
närvarande.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Det enda samvetskval jag haft i samband
med hela detta ärende har föranletts
av att herr Edström icke fick tillfälle
att debattera denna fråga med mig
här i kammaren. Herr von Friesen har
emellertid avlyft även denna sista sten
från mitt bröst genom att tala om, att
det var i fullt samförstånd mellan honom
och herr Edström som den sistnämndes
irritation över detta ärende
tog sig uttryck i denna konstitutionsutskottets
anmärkning, som vi haft tillfälle
att debattera här i dag.
Herr LöFROTH: Herr talman! Herr
von Friesen och jag ha i konstitutionsutskottet
framfört en reservationsanmärkning
rörande inrikesministerns
handläggning av en dispensansökan till
kommunalborgmästartjänsten i Kiruna.
De ärade kammarledamöterna ha säkert
hört talas om den segslitna kampen
om kommunalborgmästartjänsten i
Kiruna. Att samhället Kiruna blev stad
väckte kanske inte lika stor sensation
som just förhållandena kring tillsättandet
av ifrågavarande tjänst. I varje fall
gick det betydligt lugnare till när detta
samhälle blev stad än när denna tjänst
skulle tillsättas.
Stadskamrer Hjalmar Falk i Kiruna,
som sökte dispens, har en över 30-årig
oklanderlig och väl vitsordad tjänst i
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
39
kommunen bakom sig. Han har också
haft en hel del kommunala och även
statliga förtroendeuppdrag. Falk sökte,
som sagt, dispens till ifrågavarande
tjänst, och detta på direkt uppmaning
av stadsfullmäktige i Kiruna, som ville
ha honom till kommunalborgmästare.
Länsstyrelsen ansåg också att Falk uppfyllde
de fordringar, som böra ställas
på en person som söker en sådan tjänst,
och detta fastän han icke hade de juridiska
meriter, som annars påfordras.
Som bekant lämnade regeringen Falks
ansökan utan åtgärd. Visserligen hade
länsstyrelsen i sitt utlåtande över dispensansökningen
gjort vissa invändningar
och blandat in stadsfullmäktiges
utannonsering av tjänsten — man hade
till och med ifrågasatt lagligheten av
fullmäktiges beslut i denna fråga —
trots att det fanns behöriga sökande.
Därom kan man ha olika meningar, men
om nu fullmäktige handlat orätt i fråga
om utannonseringen av tjänsten, vad
har då detta med Falks dispensansökan
att göra? Enligt min mening är detta
två helt skilda saker, vilket även statsrådet
Mossberg medgav i ett telefonsamtal
med mig dagen före konseljbeslutet.
Jag hävdar, att då länsstyrelsen
ansett att Falk fyllde de uppställda
fordringarna för att söka dispens till
en sådan tjänst, så borde han också ha
fått denna dispens bifallen. Därmed
hade man också givit rättvisa åt mannen
och givit honom tillfälle att söka
tjänsten i fri tävlan med andra.
Jag förstår mycket väl vad statsrådet
syftade till när han lämnade Falks ansökan
utan åtgärd. Trots det vällovliga
syftet nådde man emellertid inte det
mål, som man avsåg att vinna när man
utestängde Falk från denna tjänst. Som
bekant blev det till slut den person,
som utrett frågan om Kiruna skulle bli
stad eller inte, som fick tjänsten. Han
sökte först vid den tredje utannonseringen
av tjänsten. Denna person hade,
liksom Falk, haft tillfälle att vid två
föregående tillfällen söka tjänsten, men
Granskning av statsrådsprotokollen.
han väntade till den tredje gången. Det
märkliga är också att den person, som
var tillförordnad kommunalborgmästare,
hade fått dispens av regeringen
innan valet ägde rum, men såväl han
som en annan sökande, en jurist, tvingades
att återtaga sina ansökningar, så
att den som sökte för tredje gången blev
ensam herre på täppan och följaktligen
blev vald.
Jag har velat framhålla, att när man
behandlar en dispensansökan till en
tjänst så böra endast sakliga synpunkter
vara vägledande och avgörande och
inte helt ovidkommande saker.
Herr andre vice talmannen OLSSON:
Herr talman! Det är inte min mening
att diskutera den rätt, som eventuellt
har förmenats borgmästaraspiranten i
Kiruna. Jag skulle i stället vilja säga
några ord om den nåd, som regeringen
i andra sammanhang låter flöda. Denna
överflödande nåd har varit föremål för
uppmärksamhet i konstitutionsutskottets
dechargearbete.
Utskottet har inte gjort någon anmärkning,
men utskottet har funnit skäl
att i en mindre vanlig form lägga fram
ett material till belysning av nådeinstitutets
tillämpning under fjolåret. Det
framgår av den statistiska bilaga, som
fogats till utskottets dechargememorial,
att nådeansökningarna på längre sikt
visa en tämligen stark tendens till ökning
och att antalet helt eller delvis bifallna
nådeansökningar ökat ännu
mera. Allra mest överraskande är den
synnerligen starka ökningen av sådana
nådeansökningar, som bifallits med avvikelse
från högsta domstolens yttrande.
Antalet nådeansökningar har minskat
sedan 1944 och 1934, men det har ökat
sedan 1939 och ännu mera sedan 1924
och 1929. Sedan 1929 har antalet mer
än fördubblats och sedan 1924 nästan
tredubblats. Antalet helt eller delvis bifallna
nådeansökningar har mer än
40
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
femdubblats sedan 1924 och 1929. Det
har ökat mycket starkt sedan 1939, men
det har i någon mån minskat sedan
1934 och 1944. Avvikelserna från högsta
domstolens yttrande äro mest iögonenfallande.
De stannade 1924 och 1929
vid 17 respektive 13, ännu 1934 vid 33,
men 1939 hade siffran sprungit upp till
60, och fem år senare hade denna siffra
fördubblats till 126. I fjol nådde siffran
ända upp till 164. Sedan 1939 ha
avvikelserna från högsta domstolens
yttrande mer än fördubblats, och sedan
1929 ha de tolvdubblats.
Med tanke på dessa siffror är det
inte underligt, om antalet nådeärenden
sedan 1920-talet utvisar en mycket
stark ökning. Det är inte heller underligt
att nådesökande i ett mycket stort
antalet fall redan efter underrätts dom
gått nådevägen till Kungl. Maj:t i stället
för att i vanlig ordning överklaga
underrättens domslut. Fråga är dock,
om denna utveckling av nådeinstitutet
står i god överensstämmelse med den
nya rättegångsordningens grundläggande
krav på muntlighet, omedelbarhet
och offentlighet. Skola ett tusental
nådeärenden avgöras vid årets femtio
eller sextio konseljer, så måste det i
stor utsträckning bli en sådan pappersprövning,
som vi med den stora rättegångsreformen
velat komma ifrån.
Jag uppskattar justitieministerns humanitära
inställning, och jag vill naturligtvis
inte göra gällande, att justitieministern
skall vara bunden av högsta
domstolens yttrande. Jag vill inte
heller göra riksdagen till någon femte
instans i nådefrågor. Men förre hovrättspresidenten
och justitieministern
Schlyter, vars juridiska sakkunskap
torde uppskattas även av majoriteten i
andra kammaren, uttalade emellertid i
fjol i medkammaren: »Utvecklingen
bör gå i den riktningen, att en mycket
väsentlig del av nådeinstitutets tilllämpning
överflyttas på domstolarna,
så att tillämpningen av den rätt föråldrade
metoden, att dessa frågor skola
avgöras i konselj, väsentligen nedbringas.
» Jag tror att detta är ett riktigt
bedömande av en kunnig och erfaren
domare. Utvecklingen bör inte gå
i motsatt riktning, så att Kungl. Maj:t
blir en rättsinstans över högsta domstolen.
Bland fjolårets nådemål har jag, liksom
ett antal reservanter, fäst mig vid
behandlingen av rattfyllerimålen. Frågan
om rättskipningen och rattfylleristerna
är inte ny. Den har diskuterats i
olika sammanhang under senare år,
även här i riksdagen. Under förarbetena
till de senast gjorda lagändringarna
i fråga om rattfylleriet uttalades,
att då det gällde att bekämpa den fara,
som alkoholförtäring i samband med
förande av motorfordon innebär, så
vore det ändamålsenligt att successivt
föra lagstiftningen fram mot strängare
regler och därigenom undan för undan
vänja motorfordonsförarna till allt större
varsamhet i umgänget med rusdrycker.
Senast för ett par dagar sedan yttrades
här i kammaren, att motorförarna
måste bära sitt ansvar. Detta krav
har med växande styrka förts fram i
samma mån som den allmänna opinionen
lärt sig förstå, i vilken särskilt hög
grad motorförarna äro ansvariga för
människors liv och välfärd. Den som
syndar mot det grundläggande säkerhetskravet
att inte i spritpåverkat tillstånd
framföra motorfordon, han har
sällan någon ursäkt att vänta inför den
allmänna folkmeningens domstol. Justitieministern
uttalade också förlidet år
i första kammaren: »Om en person som
har gjort sig skyldig till rattfylleri
skall få nåd, fordras det andra och
mycket starkare skäl än när det gäller
nådeansökningar för de flesta andra
brott.»
Mot denna bakgrund måste man förvånas
över att antalet benådade rattfyllerister,
trots allt, synes bli allt större.
År 1948 var det 27, i fjol steg antalet
till 39. Bland dessa voro flera chaufförer
och bussförare, som måste anses
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
41
bära ett alldeles särskilt ansvar för sin
framfärd på vägarna. 1948 biföllos 12
nådeansökningar mot högsta domstolens
avstyrkande, i fjol sprang detta
antal upp till 30. Att antalet nådeansökningar
under dessa förhållanden ökat
är knappast ägnat att förvåna. År 1948
var det något över hundra. I fjol steg
antalet till 144.
Det är naturligtvis inte meningen att
här diskutera de särskilda fallen. Så
mycket kan emellertid sägas, att det
även från principiella utgångspunkter
många gånger är ytterligt svårt att uppskatta
motiven för beviljad nåd. Ett
fall har framdragits som formell utgångspunkt
för den föreliggande reservationsanmärkningen.
Det är fråga om
en officer, som för onykterhet vid förande
av bil samt ovarsamt förande av
bil av hovrätten dömts till två månaders
fängelse. Med två dagars mellanrum
hade han gjort sig skyldig till rattfylleri.
Den ena gången visade blodprovet
en alkoholkoncentration av inte
mindre än 2,50 pro mille. På en tämligen
rak vägsträcka kolliderade han med
en mötande bil. Båda bilarna samt två
passagerare i den mötande bilen skadades.
Det var inte första gången, som
denne man gjort sig skyldig till spritmissbruk.
År 1940 fick han åtta dagars
vaktarrest och två månaders suspen
sion för fylleri. Samma år vårdades
han på alkoholistanstalt, och 1944 fick
han 15 dagars vaktarrest för fylleri.
Tidigare hade han fått böta för våldsamt
motstånd. Som nådeskäl anförde
han bland annat, att hans militära
tjänstgöringsförhållanden av förklarliga
skäl ändrats till hans nackdel. För övrigt
åberopade han sin sinnesbeskaffenhet
samt ömmande familjeskäl. Mot
högsta domstolens avstyrkande fick han
villkorlig dom med övervakning under
en prövotid av tre år.
I ett annat fall var det fråga om en
man, som av hovrätten dömts till fem
månaders fängelse för rattfylleri, ovarsamt
förande av bil och avvikande från
Granskning av statsrådsprotokollen.
kollisionsplats. Han hade spritpåverkad
och på en rak vägsträcka kört på en
cyklande gammal kvinna, som fick så
svåra skador att hon länge måste vårdas
på lasarett. Efter olyckan avlägsnade
han sig från platsen, och då polisen
kom, nekade han till en början
helt till sin framfart. Rådhusrätten
hade i sin dom förklarat, att av hänsyn
till den allmänna laglydnaden begärd
villkorlig dom ej borde komma i
fråga, högsta domstolen fann inga skäl
att tillstyrka nådeansökningen, men regeringen
nedsatte straffet till tre månaders
fängelse i enlighet med vad ett
justitieråd tillstyrkt.
I ett tredje fall var det fråga om en
man, som av hovrätten dömts till en
månads fängelse för rattfylleri. Han
hade tidigare tre gånger dömts för
smärre trafikförseelser, men han var i
övrigt ostraffad. En söndag körde han
spritpåverkad bil här i Stockholm.
Blodprov visade en alkoholkoncentration
av inte mindre än 2,67 pro mille.
Som nådeskäl åberopade han att han
på grund av sjukdomsfall i familjen
inte varit vid sina sinnens fulla bruk
och att han inom kort skulle emigrera
till Förenta staterna. Han fick villkorlig
dom med övervakning under en
prövotid av tre år. Amerikaresan har
visst inte blivit av.
Jag skall inte trötta med flera exempel,
men jag vill uttala den förhoppningen,
att det för 1949 års trafikutredning
skall bli möjligt att redan i år
lägga grunden för en tidsenlig lagstiftning
mot den allvarliga samhällsfara,
som det innebär att förtära alkohol i
samband med förande av motorfordon.
Erfarenheten visar med skrämmande
tydlighet, att det fordras strängare
rättsregler för att vänja motorfordonsförarna
till större varsamhet i umgänget
med rusdrycker. Lagstiftningen
måste ha ett uppfostrande syfte, och
detta syfte hör inte motverkas genom
en överflödande nåd, som kan sätta
straffets hela ändamål i fara. Detta gäl
-
42
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
ler i allmänhet, och det gäller inte
minst om dessa banditer på vägarna,
som rattfylleristerna ha blivit. Om inte
detta beaktas utan var tredje eller var
fjärde nådeansökande rattfyllerist även
i fortsättningen kan påräkna att helt
eller delvis få sin ansökan bifallen, då
är jag ganska säker på att den reservationsanmärkning,
som jag nu pekat på,
kommer att — oberoende av alla partigränser
— följas av en majoritetsanmärkning.
Herr ANDERSSON i Dunker: Herr
talman! I konstitutionsutskottets memorial
omnämnes också den anmälan,
som jag tidigare under denna riksdag
har riktat mot inrikesminister Mossberg.
Att denna anmälan rörde sig om
statsrådets åtgärder beträffande kommunsammanslagningen
och dess genomförande
var ju inte så svårt att
gissa efter det anförande jag höll vid
årets remissdebatt.
Det var särskilt det förhållandet att
statsrådet genom sina åtgärder och beslut
har sammanfört en rad hela landskommuner
med städer och köpingar
som jag riktade mig emot. I de direktiv
för kommunsammanslagningens genomförande,
som riksdagen godkänt,
har man just beträffande en sammanläggning
av hela landskommuner med
städer och köpingar antagit ett av statsrådet
själv formulerat uttalande, som
säger, att en sådan sammanläggning
skall ske endast om särskilt starka skäl
äro för handen.
I exempel, som jag anfört i min anmälan,
har jag kunnat påvisa, att statsrådet
vidtagit sådana åtgärder som jag
här påtalat utan att några som helst
starka skäl för en dylik sammanläggning
förelegat. Vad jag särskilt pekade
på, därför att jag känner till det mycket
väl, voro de förhållanden, som gällde
min egen kommun och de närmaste
grannkommunerna. Där hade tidigare
utredningsmannen, länsstyrelsen och
kammarkollegium också de föreslagit
en sammanläggning, men enligt mitt
förmenande under helt andra former
än vad statsrådet sedan fattade beslut
om. Det rör sig om en landsbygd, som
omfattar över 20 000 hektar jordbruksoch
skogsbygd, och inom detta område
ligger en liten köping med en areal på
— om jag minns rätt — bara omkring
180 hektar; det övriga är alltså praktiskt
taget ren jordbruksbygd. Länsstyrelsen
och kammarkollegium hade här
föreslagit en sammanläggning med bibehållande
av detta stora områdes utpräglade
landsbygdskaraktär —- men
statsrådet gick en helt annan väg, i det
han gjorde området till köping.
Här ha vi sålunda på ett område, vilket
i verkligheten är väsentligt större
än hela Stockholm, fått en köping, som
omfattar ren jordbruksbygd. Det är,
tycker jag, ganska märkligt att man kan
göra någonting sådant, särskilt som det
icke kan anföras några som helst starka
skäl för att vidta en dylik åtgärd. Konstitutionsutskottet
tycks emellertid ha
funnit, att statsrådet handlat på ett sådant
sätt att det inte var anledning att
rikta något klander mot honom. Det är
tydligen jag som tagit fel; jag har trott,
att ett statsråd hade skyldighet att i
görligaste mån följa av riksdagen fastställda
direktiv för en viss reforms genomförande.
Men det är uppenbarligen
inte på det sättet, och det har konstitutionsutskottet
tydligen också för sin del
ansett, om jag tolkat dess ställning rätt.
Jag måste säga, att vad som skett vid
kommunreformens genomförande utgör
ganska märkliga exempel på huru fastställda
direktiv för en reforms genomförande
— vilka tydligen tillkommit
med främsta syfte att förmå riksdagen
att godkänna reformförslaget — sedan
detta väl skett uppenbarligen kan frångås,
så att vederbörande statsråd därefter
kan handla ungefär som han
själv finner lämpligt, utan att han behöver
befara några obehagliga efterräkningar.
För min del tror jag, att om
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
43
svenska folket vetat hur kommunsammanslagningen
skulle komma att genomföras
och vilka konsekvenser den
skulle få för den egentliga landsbygden,
hade reformen aldrig blivit beslutad,
i varje fall inte i den utsträckning
och på det sätt som nu blev fallet.
Just det, som statsrådet har gjort i
ett stort antal fall, att slå ihop rena
landsbygdsområden med städer och köpingar
tror jag får mycket olyckliga
konsekvenser för landsbygdsområdena.
Jag har redan sett en rad uppgifter om
och exempel på hur man satt i gång
förberedelser, som jag vill säga närmast
innebära en forcering av den
egentliga landsbygdens avfolkning. Allt
skall nu centraliseras till tätorter. När
det gäller det fall, som jag alldeles särskilt
påpekade i min anmälan, är man
nu i gång med förberedelser för att
från landsbygden dra bort institutioner
och inrättningar av olika slag; det gäller
skolväsendet, det gäller socialvården
och kommunalförvaltningen m. in.
— allt detta skall centraliseras till tätorten.
Och så är det också med samlingslokaler,
så är det med småindustri
och annat.
Detta är åtgärder som äro konsekvenser
av statsrådets handläggande av denna
fråga i strid med gällande direktiv
och bestämmelser för kommunsammanslagningens
genomförande. Vi få på det
bär sättet ett, som jag skulle vilja kalla
det, Tätorts-Sverige — det är för övrigt
ett mycket tråkigt ord, detta »tätort»,
men det bar blivit godtaget — dit
allt det skall dragas ihop, som hittills
i mycket stor utsträckning givit liv och
prägel åt en bygd. Och vad blir sedan
kvar ute på den sålunda utarmade
egentliga landsbygden? Jo, av institutioner
och sådant få vi väl en och annan
småskola kvar — allt det andra
skall centraliseras, som det så vackert
heter.
För mig ter sig utvecklingen ganska
skrämmande. Jag hoppas verkligen, att
inrikesminister Mossberg inte heller
Granskning av statsrådsprotokollen.
skall komma att känna någon större
tillfredsställelse över vad som här kommer
alt drabba den svenska landsbygden.
Jag ser för min egen del ganska
mörkt på framtiden i detta fall och beklagar,
att man från statsrådets sida
handlat i strid mot de bestämmelser,
som riksdagen antog och som säkerligen
voro avgörande för att denna reform
skulle komma att genomföras.
Jag har självfallet, herr talman, intet
yrkande att ställa.
Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.
Herr HAMMAR: Herr talman! I överensstämmelse
med föreliggande memorial
har inom konstitutionsutskottet yrkats
anmälan enligt § 107 regeringsreformen
mot ministern för utrikesärendena
och chefen för handelsdepartementet.
Anmälan gäller underlåtenhet
att i vederbörlig omfattning utverka sådan
behandling av handelsöverenskommelser,
som föreskrives i § 12 regeringsformen.
Då denna reservationsanmälan
också upptar mitt namn, torde
det försvara sig om jag med några ord
redogör för de synpunkter, som reservanterna
lagt på detta spörsmål. Självfallet
har jag i likhet med övriga reservanter
icke någon hemställan att göra.
Som bekant säger § 12 regeringsformen
att om det är fråga om en överenskommelse
av större vikt med en
främmande makt, skall ärendet föreläggas
riksdagen till godkännande. Avslutas
emellertid överenskommelsen
utan detta föreläggande — det är fortfarande
fråga om ett ärende av större
vikt — skall i varje fall utrikesnämnden
eller utrikesutskottet ges tillfälle
att yttra sig. Regeringsformen §§ 53
och 54 utveckla närmare utrikesnämndens
och utrikesutskottets uppgifter.
Klart och otvetydigt säges det ifrån att
i alla utrikesärenden av större vikt bör
rådplägning med utrikesnämnden äga
rum före avgörandet. Då ett ärende be
-
44
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
handlas på detta sätt, skola självfallet
alla tillgängliga handlingar och upplysningar
meddelas nämnden, och vid ett
kommande sammanträde delgives sedan
nämnden det beslut i ärendet, som
Konungen har fattat.
Det har synts mig vara av ett visst
värde att för kammarens ärade ledamöter
aktualisera innehållet i dessa tre
paragrafer, §§ 12, 53 och 54 i regeringsformen,
när jag nu går att redogöra för
den reservationsanmälan som jag avgivit.
Under år 1949 ha inte mindre än 49
liandelsöverenskommelser träffats med
främmande makter. Hur många av dem,
som kunna hänföras till kategorien frågor
»av större vikt», är inte möjligt att
avgöra, i varje fall inte för reservanterna.
Men så mycket står äncjå klart
för oss alla, att med den betydelse, som
Sveriges liandelsöverenskommelser med
främmande makt i närvarande läge ha
för vår folkhushållning, måste en hel
del av dessa överenskommelser betecknas
såsom ärenden »av större vikt». Reservanterna
ha också pekat på några av
dessa avtal, som jag emellertid inte här
tar mig tid att räkna upp.
Av dessa 49 överenskommelser ha
bara två blivit underställda riksdagens
prövning. Orsaken till att så inte skett
beträffande övriga kunna vara många,
och reservanterna äro ju inte blinda
för giltigheten av dessa skäl, t. ex. nödvändigheten
av att fatta ett snabbt beslut
eller någonting sådant. Mot förfaringssättet
att inte förelägga frågorna
för riksdagen kunna således i och för
sig några vägande anmärkningar inte
göras, även om jag personligen menar,
att andemeningen och ordalydelsen i
regeringsformens § 12 borde litet mera
ha beaktats, så att riksdagen oftare beretts
tillfälle att taga ställning till dessa
överenskommelser.
Men om frågorna inte föreläggas riksdagen,
återstå ju utrikesnämnden och
utrikesutskottet. Gå vi till föredragningslistorna
för utrikesnämnden, finna
vi att frågan om eventuella handelsöverenskommelser
inte i något fall upptagits
på dessa. Det är möjligt, att listorna
kompletterats vid nämndens möten,
men kvar står likväl som ett faktum
att nämndens ledamöter inte på
förhand haft kännedom om ifrågavarande
ärenden. Enligt utrikesutskottets
protokoll ha handelspolitiska frågor varit
före vid jämförelsevis få tillfällen
och delta endast i den formen, att redogörelser
lämnats och diskussion i anslutning
därtill ägt rum. Med hänsyn
till beskaffenheten av den behandling,
som sålunda förekommit, synes det reservanterna
uppenbart, att denna ingalunda
varit sådan som regeringsformens
§ 12 avser. Då riksdagens organ
träda i riksdagens ställe, kan det icke
vara till fyllest, att ärendena presenteras
allenast genom en muntlig föredragning;
meningen måste vara, att yttrandena
skola avgivas på grundval av
framlagda handlingar, preliminära beslut
eller dylikt. Än mindre kan det
vara till fyllest att redogörelser för överenskommelser
av olika slag meddelas
utrikesnämnden i efterhand. Regeringsformens
§ 12 avser självklart — åtminstone
ha reservanterna fattat saken
så — att yttrandena skola avgivas, innan
avgörande träffas.
Herr talman! Redan år 1946 var det
ärende, som det nu är fråga om, vid
ett par tillfällen uppe till behandling i
riksdagen. Närmast var det en interpellation
av herr Herlitz i första kammaren,
som åstadkom debatten. EU
stort antal överenskommelser av betydande
vikt ur politisk och ekonomisk
synpunkt hade nämligen ingåtts under
kriget, utan att överenskommelserna
förelagts riksdagen. Tidigare däremot
hade riksdagen kunnat utöva betydligt
större inflytande på vår handelspolitik.
Detta medgavs också från regeringens
sida under interpellationsdebatten,
men man påpekade samtidigt, att
under kriget vissa skäl lagt hinder i
vägen för regeringen att framlägga han
-
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
45
deisavtal och dylikt för riksdagen, t. ex.
nödvändigheten av att träffa avtal på
mycket kort tid. Emellertid ställde man
sig mycket positiv till saken och underförstod,
att riksdagens inflytande skulle
stärkas på ifrågavarande område. Interpellanten
tackade också i vederbörlig
ordning för det avgivna löftet.
Dåvarande handelsministern lovade
att sympatiskt överväga propå om att
föredraga avtal för utrikesnämnden. Ja,
hans löfte var ännu positivare. »Det har
varit en bestämd politik från min
sida», sade han, »att handelsavtal utöver
vad som föreskrives i regeringsformen
i största möjliga utsträckning skola föreläggas
riksdagen.» Och ännu mera
hoppingivande var ett annat löfte som
avgavs från statsrådsbänken. Det lydde:
»Vi böra nu enligt min mening i möjligaste
mån återgå till den praxis, som
rådde före kriget beträffande tillämpningen
av stadgandet» — det var regeringsformens
§ 12 det gällde. Detta
löfte, som alltså visade en mycket resonabel
inställning och som helt gick
i stil med reservanternas uppfattning
avgavs av ministern för utrikes ärendena.
Då reservanterna mena, att det dock
har brustit på denna punkt, ha vi nu
inom konstitutionsutskottet yrkat anmälan
enligt regeringsformens § 107 på
vederbörande statsråd. Det är emellertid,
herr talman, uppenbart att jag vid
detta tillfälle icke ställer något särskilt
yrkande.
överläggningen var härmed slutad.
§ 4.
Föredrogs, punktvis, statsutskottets
utlåtande nr 158, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa byggnadsfrågor
in. in. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.
Utskottets hemställan bifölls.
Bidrag till Stockholms högskola.
§ 5.
Anslag till Stockholms och Göteborgs
högskolor ni. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1950/51 till Stockholms och Göteborgs
högskolor m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.
Avd. /.
Bidrag till Stockholms högskola.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:
Herr LARSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag skall som motionär om avskaffande
av terminsavgifterna vid
Stockholms högskola be att med några
ord få belysa denna fråga.
Den uppgörelse, som staten, högskolan
och Stockholms stad träffade 1948,
avsåg ju att ge en stabil finansiell grund
åt högskolan, som råkat i ett visst nödläge
på grund av penningvärdeförsämringen
och sinandet av de donationsmedel,
som tidigare varit ett väsentligt
stöd för högskolans verksamhet. Ansvaret
för dess ekonomi delades då mellan
staten och Stockholms stad, och för den
upprustning av högskolan, som var
nödvändig för denna likaväl som för
andra akademiska utbildningsanstalter,
skapade man här en grundval. I denna
upprustning, för vilken man också
överenskom om en bestämd plan, ingick
såsom ett första led avskaffandet
av de terminsavgifter, vilka givit studenterna
vid Stockholms högskola en
olycklig särställning i jämförelse med
de studerande vid statsuniversiteten.
Nu är det så med högskolan och dess
upprustning att det är en sak som aktualiserats
senare än när det gäller
andra vetenskapliga institutioner. Det
har skett i en investeringsbegränsningarnas
epok och i ett kärvare statsfinan
-
46
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Bidrag till Stockholms högskola.
siellt klimat, vilket gjort, att upprustningen
icke kunnat fullföljas i den takt,
som man avsåg då man planlade den,
och på detta förhållande har också
frågan om terminsavgifterna strandat.
I rådande ekonomiska läge har Kungl.
Maj:t icke ansett sig kunna fullfölja den
överenskommelse, som tidigare träffats
härom, och samma ståndpunkt som
hävdats vid föregående riksdagar har
nu åter intagits av Kungl. Maj:t.
Jag vill fästa uppmärksamheten på
att såsom framgår av det föreliggande
utlåtandet och den kungliga propositionen
har Stockholms stad, som är den
andra parten i fråga om högskolans
ekonomi, förklarat sig villig att åtaga
sig att täcka sin del av den ökade brist,
som skulle följa med ett bortfall av de
inkomster terminsavgifterna utgöra.
Det är klart att det ekonomiska läge,
i vilket vi befinna oss, inte kan få innebära
en fastfrysning av budgeten eller
en nedfrysning av anslagsbehov, som
äro trängande. Där måste man alltså
komma till en avvägning av angelägenhetsgraden,
och jag har för min del i
min motion tillåtit mig anse, att angelägenhetsgraden
för denna studentsociala
åtgärd är mycket hög.
Jag skulle vilja säga, att då man som
i det just utdelade statsutskottets utlåtande
i anledning av Kungl. Majrts proposition
om studentsociala åtgärder tillstyrkt
en rad åtaganden från statens
sida för demokratisering av den akademiska
utbildningen, borde väl ändå
bland det första där vara att ta bort det
hinder i form av terminsavgifter, som
i verkligheten föreligger för de studenter,
vilka studera vid Stockholms högskola.
För t. ex. filosofie magistrar med
en genomsnittlig studietid av elva terminer
rör det sig om något mer än
1 500 kronor. Det är alltså en rätt betydande
belastning, och denna blir
desto kännbarare som det bland dem
som studera här i Stockholm och således
måste leva i denna dyra stad finns
många, som samtidigt försörja sig själ
-
va med eget arbete och alltså få studera
på sin fritid. Därigenom förlängas givetvis
studierna, och därmed bli terminsavgifterna
relativt mera betungande.
Dessa omständigheter, herr talman,
förefalla mig böra tillsammans konstituera
skäl av den angelägenhetsgrad,
att man nu borde fullfölja den plan att
avskaffa terminsavgifterna, som låg i
överenskommelsen av 1948. Ett särskilt
skäl härför föreligger också däri, att en
av högskolans viktigaste uppgifter ju
är utbildningen av kompetenta lärarkrafter,
varpå det som bekant råder
brist, och detta är alltså en omständighet,
som talar för ett underlättande
snarast av de akademiska studierna.
Det är en omständighet av samma slag
som föranlett Kungl. Maj:t och riksdagen
att tidigare ta bort motsvarande avgifter
för tandläkarhögskolorna.
Det kan ju invändas, att vi ha kvar
sådana här avgifter vid några andra,
mera fackligt betonade akademiska utbildningsanstalter.
Vi ha motsvarande
höga avgifter, t. o. in. något högre, vid
de tekniska högskolorna och vi ha dem
vid handelshögskolorna. Det är klart
att med den ståndpunkt jag intar —
jag är övertygad om att den även är
statsmakternas — anser jag det principiellt
önskvärt att även dessa avgifter
tas bort. Detta ingår också som ett primärt
krav i studentsociala utredningens
förslag. I det läge vi befinna oss må
det emellertid vara berättigat att ta
hänsyn därtill, att vid de tekniska högskolorna
och handelshögskolorna gäller
det ju en i jämförelse med förhållandena
vid Stockholms högskola relativt
kort utbildningtid, och därför betungas
inte de studerande vid dessa högskolor
av terminsavgifterna i så hög grad som
fallet är vid de längre studier, som dominera
vid Stockholms högskola.
Herr talman! Med vad jag här anfört
har jag velat erinra kammaren om de
synnerligen starka och enligt min mening
övertygande skäl, som föreligga
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
47
för det av mig ställda yrkandet. Men i
det läge, som uppkommit efter statsutskottets
behandling av saken, anser
jag mig icke böra framställa något särskilt
yrkande.
Herr SEVERIN: Herr talman! Jag kan
ju inte klaga på att utskottet vid avvisandet
av den motion, som jag jämte
några andra kammarledamöter har
väckt, har uppträtt bryskt. Tvärtom ger
utskottet vid avvisandet motionärerna
en liten klapp på axeln för de båda yrkanden
som de framställt. I fråga om
yrkandet om förstärkning av lärarkrafterna
i morfologisk botanik, litteraturhistoria
och nordiska språk säger utskottet
således bl. a. att »ehuru vissa
skäl tala för att särskilda medel i enlighet
med vad i motionerna I: 446 och
II: 544 påyrkats skulle ställas till förfogande
för anställande av ytterligare lärarkrafter
för ämnena morfologisk botanik,
litteraturhistoria och nordiska
språk, har utskottet likväl i rådande
ekonomiska läge icke funnit sig böra
biträda detta yrkande».
Och när det gäller yrkandet om inrättande
av två laboratorsbefattningar
förstärker utskottet ytterligare sin välvilja
och säger: »Utskottet har vid sin
prövning av förevarande fråga funnit
att goda skäl blivit anförda för uppförande
på högskolans stat av de två
omförmälda laboratorsbefattningarna.»
Utskottet tillägger: »Inom den nuvarande
anslagsramen till Wenner-Grcns
institut synes också för närvarande en
dylik åtgärd kunna vidtagas utan merkostnad
för statsverket.»
Men trots att utskottet sålunda finner
goda skäl föreligga för detta förslag och
att ett genomförande därav inte skulle
kosta statsverket något, så finner sig
utskottet egendomligt nog icke dess
mindre nödsakat att avvisa förslaget.
Jag tycker att detta är riitt förvånande.
Om någon kommer och framställer ett
gott förslag, som därtill inte kostar
någonting, så vill man väl giirna av
Bidrag till Stockholms högskola.
dessa tvenne premisser draga den slutsatsen,
att förslaget bör tillstyrkas. Men
statsutskottet har dragit den motsatta
slutsatsen, även om utskottet visserligen
förväntar att Kungl. Maj:t skall taga
frågan under förnyat bedömande och
snarast möjligt för riksdagen framlägga
förslag i ämnet, en förväntan vari jag
mycket livligt instämmer.
Men jag skulle nog ändå ha varit
glad, om utskottet nu kunnat tillstyrka
förslaget; det kan nämligen hända att
man får vänta för länge. De två laboratorsbefattningar
som det här gäller
skulle besättas med två docenter, vilka
för närvarande arbeta under ekonomiskt
mycket otillfredsställande villkor.
Det är mycket osäkert, om de i
längden vilja fortsätta att arbeta under
sådana villkor, detta så mycket mera
som de redan äro internationellt bekanta
vetenskapsmän och ha fått erbjudande
från andra sidan Atlanten om
ekonomiskt mycket fördelaktigare befattningar.
Det skulle inte förundra, om
de i stället för den tillvaro med mycket
lågt honorerat arbete, som de flesta
här i Sverige, skulle taga bättre betalda
befattningar på annat håll, vilka kanske
dessutom ge större möjligheter till
vetenskaplig forskning än som nu erbjudas
dem.
Jag är, herr talman, väl medveten
om att det skulle vara ett slag i luften
att yrka bifall till motionen. Trots de
goda skäl, som även enligt utskottets
mening föreligga för ett bifall till motionen,
och trots att detta inte skulle
kosta statsverket något, så är jag säker
på att kammaren liksom utskottet finner
sig icke kunna bifalla densamma,
men väl däremot förväntar att Kungl.
Maj:t skall taga saken under förnyat
övervägande, och jag vill därför sluta
med ett uttryckande av samma förhoppning.
Jag har, herr talman, intet yrkande.
Efter härmed slutad överliiggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
48
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Allmänna läroverken: Organisationsfrågo
Avd. II och III.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 6.
Avlöningar vid allmänna läroverken
m. in.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
160, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar vid de
allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, dels ock Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till ljusoch
vedkassorna vid de allmänna läroverken.
Avd. I.
Organisationsfrågor.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade
Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
vill först uttrycka mitt tack till departementschefen
och statsutskottet för
att man velat inför riksdagen framlägga
förslag till en ny samrealskola i Malmö.
Däremot får jag uttala mitt beklagande
av att varken departementschefen eller
statsutskottet velat vara med om inrättandet
av en feinårig realskollinje
vid flickläroverket i Malmö. Det kan
visserligen, såsom både departementschefen
och statsutskottet göra, sägas
att i och med tillkomsten av den nya
samrealskolan förbättras möjligheterna
för flickorna att söka sig till den femåriga
linjen. Men med hänsyn till den
mycket starkt ökade tillströmningen
till den femåriga linjen — jag skall
med några siffror belysa den saken —
blir dock förbättringen praktiskt lika
med noll.
Intill den 26 april 1949 hade till intagning
vid den femåriga linjen i Malmö
anmält sig 209 flickor. I år söka 376,
av vilka 97 i första hand vilja till flickläroverket,
om en femårig linje där
upprättas. Om man nu vid den nya
samrealskolan får tre femåriga linjer
— något som dock är ovisst — kan man
räkna med 140 platser. Av de anmälda
skulle, trots att den nya samrealskolan
kommit till, endast kunna placeras 37
procent mot 35 procent förra året, då
73 av 209 sökande intogos.
När sålunda departementschefen och
statsutskottet säga, att möjligheterna
för flickor att i Malmö vinna inträde i
den femåriga realskolan ha icke obetydligt
förbättrats genom tillkomsten
av samrealskolan, så är det visserligen
sant att även en ökning av platsantalet
med 2 procent innebär en förbättring,
men den är dock så liten, att man kan
säga att den inte har någon praktisk
betydelse.
Härtill kommer att inrättandet av en
femårig linje vid flickläroverket skulle
stå i samklang med det principbeslut
om en nioårig enhetsskola, som väl
kommer att fattas vid denna riksdag.
Vad kommer nämligen att inträffa, om
flickläroverket i Malmö inte får en
femårig linje, men däremot den nya
samrealskolan har en sådan? Jo, de studiebegåvade
komma att draga sig för
att gå till flickläroverket och söka sig
hellre till samrealskolan med dess femåriga
linje, som gynnar de studiebegåvade.
Det är därför som det i en motion
i denna kammare, undertecknad
av representanter för flera partier,
lagts fram ett förslag om inrättande av
en femårig linje vid flickläroverket.
Jag förstår mycket väl att de finansiella
svårigheterna tala för ett avslag
på motionen. Men med hänsyn till den
obetydliga kostnadsökning, som det
dock här är fråga om, och den stora
vinst, som man skulle göra genom inrättandet
av en femårig linje vid flickläroverket,
så anser jag att det finns
starka skäl att bifalla motionen. Vid en
undersökning som man i Malmö gjort
för att bilda sig en uppfattning om hur
stort antal flickor, som skulle söka sig
till en femårig linje vid flickläroverket,
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
49
ha 408 av de 410 som svarat — man
har skickat ut frågeformulär till barnens
föräldrar — uppgivit att de önska
att en femårig realskollinje skall inrättas
vid flickläroverket i Malmö. Det är,
kan man säga, en ganska enhällig opinionsyttring
för denna linje. Med tanke
på att statsutskottet enhälligt gått emot
detta har jag intet yrkande, men jag
vill framhålla, icke minst med hänsyn
till den nya skolreformen, att det vore
lyckligt om man fick till stånd en femårig
linje vid flickläroverket.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.
Avd. II.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 7.
Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till farmaceutiska institutet;
nr
162, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
statsbidrag till avlönande av övningslärare
m. m.; och
nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående extra ordinarie
anställning för vissa folkskollärare vid
tjänstgöring i högre skolor.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 8.
Anslag till fångvården m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret
1950/51 till fångvården in. m.
jämte i ämnet väckta motioner.
Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
131, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över justitiede
4
— Andra kammarens protokoll 1950.
Anslag till fångvården m. in.
partementsärenden för den 17 mars
1950, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att i fångvårdsanstalternas
personalförteckning vidtaga
av departementschefen föreslagna
ändringar, dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för
fångvårdsanstalterna, att tillämpas under
budgetåret 1950/51, dels ock för
nämnda budgetår anvisa följande anslag,
nämligen å driftbudgeten under
andra huvudtiteln till Fångvårdsanstalterna:
Avlöningar ett förslagsanslag av
8 234 300 kronor, till Fångvårdsanstalterna:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 3 975 000 kronor, till Fångvårdsanstalterna:
Engångsanskaffning av beklädnads-
och sängutrustning m. m. ett
reservationsanslag av 100 000 kronor,
till Fångvårdsanstalterna: Maskin- och
verktygsutrustning m. m. ett reservationsanslag
av 120 000 kronor, till Fångvårdsanstalterna:
Inventarier m. m. för
fångkolonier ett reservationsanslag av
88 000 kronor och till Fångvårdsanstalterna:
Montering och transport av baracker
ett reservationsanslag av 75 000
kronor ävensom å kapitalbudgeten under
statens allmänna fastighetsfond till
Byggnadsarbeten m. m. vid fångvårdsanstalterna
på Skenäs och Håga ett investeringsanslag
av 378 500 kronor.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Albert Hermansson m. fl. (1:431) och
den andra inom andra kammaren av
fröken Nygren m. fl. (II: 534), hade
hemställts, att riksdagen måtte, för att
möjliggöra att Björkahemmet helt skulle
kunna användas för inackordering
av från ungdomsanstalt permitterade
elever, höja den i förevarande proposition
under anslaget till Fångvårdsanstalterna:
Omkostnader upptagna anslagsposten
till omkostnader för permitterade,
frigivna och utskrivna med
36 000 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte
Nr 19.
50
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Anslag till fångvården m. m.
I. bemyndiga Kungl. Maj:t att i fångvårdsanstalternas
personalförteckning
vidtaga i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 17
mars 1950 angivna ändringar;
II. fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för fångvårdsanstalterna,
att tillämpas under budgetåret
1950/51;
III. under andra huvudtiteln för budgetåret
1950/51 anvisa
a) till Fångvårdsanstalterna: Avlö
ningar
ett förslagsanslag av 8 234 300
kronor;
b) med bifall till Kungl. Maj:ts för
slag
samt med avslag å motionerna
1:431 och 11:534 till Fångvårdsanstalterna:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 3 975 000 kronor;
c) till Fångvårdsanstalterna: En
gångsanskaffning
av beklädnads- och
sängutrustning in. m. ett reservationsanslag
av 100 000 kronor;
d) till Fångvårdsanstalterna: Maskinoch
verktygsutrustning m. m. ett reservationsanslag
av 120 000 kronor;
e) till Fångvårdsanstalterna: Inventarier
m. in. för fångkolonier ett reservationsanslag
av 88 000 kronor;
f) till Fångvårdsanstalterna: Montering
och transport av baracker ett reservationsanslag
av 75 000 kronor;
IV. till Byggnadsarbeten m. in. vid
fångvårdsanstalterna på Skenäs och
Håga för budgetåret 1950/51 under statens
allmänna fastighetsfond anvisa ett
investeringsanslag av 378 500 kronor.
Reservation hade avgivits av herr
lwar Anderson, fröken Andersson, herrar
Sundelin, Andrée, Boman i Kieryd,
Staxäng och Bergstrand, fröken Elmén
och herr Nihlfors, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till förslaget
i motionerna I: 431 och II: 534 om
uppräkning av anslaget till Fångvårdsanstalterna:
Omkostnader och därför i
III. b) bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:431 och 11:534 till Fångvårdsanstalterna:
Omkostnader anvisa ett förslagsanslag
av 4 011 000 kronor.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:
Fröken NYGREN: Herr talman! Jag
har tillsammans med några andra kammarledamöter
motionerat om en uppräkning
av omkostnadsanslaget till fångvårdsanstalterna
med 36 000 kronor för
att därigenom möjliggöra inackordering
av tio ungdomsfångar på Björkahemmet.
Utskottsmajoriteten säger sig anse
»det i och för sig värdefullt att äga
tillgång till ett övergångshem av här
avsett slag» och säger att »åtskilliga
skäl tala för att försöksvis under någon
tid pröva systemet». Systemet är prövat
sedan år 1948 och, det vågar jag
säga, med gott resultat. Om riksdagen
icke beviljar den begärda anslagshöjningen,
blir det icke möjligt att fortsätta
den prövning, som utskottet säger
sig önska, och detta av den anledningen
att ägaren till hemmet, föreningen
Skyddsvärnet i Stockholm, ej längre
anser sig kunna fortsätta verksamheten
på de gamla villkoren.
Utskottet talar också om att man bör
utreda frågan och säger bland annat:
»Vid den fortsatta utredningen bör särskilt
prövas, huruvida och i vilken
omfattning de intagna själva kunna genom
särskilda avgifter bidraga till kostnaderna
för driften av ifrågavarande
övergångshem. I betraktande av driftkostnadernas
storlek böra vidare uppmärksammas
eventuella möjligheter att
uppnå en förmånligare proportion mellan
antalet elevplatser och den erforderliga
driftpersonalen.»
Beträffande den första frågan vill
jag påvisa, att utskottet dock tidigare
i sitt utlåtande redovisat en del av det
föreslagna avtal, som skulle träffas
mellan fångvårdsstyrelsen och ägaren
till Björkahemmet, enligt vilket avgifter
skulle kunna uttagas av ungdoms
-
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
51
fångar, som hade arbete utanför hemmet
och därigenom hade egna inkomster.
Att en yngling, som arbetar utanför
hemmet och sålunda har en viss
inkomst, skulle få behålla denna inkomst
ograverad och få sina utgifter
för mat och logi betalda av staten, är
givetvis icke meningen.
Beträffande personalfrågan vill jag
påpeka, att en del av den föreslagna
personalen naturligtvis ej skall vara
heltidsanställd. En psykiatriker till
exempel kan icke rimligtvis tänkas ha
anställning på Björkahemmet, men man
bör ha tillgång till en psykiatriker, som
då och då, kanske en gång i veckan,
kan komma dit. En kurator bör också
i viss utsträckning biträda vid detta
hem. Det gäller ju dock att taga hand om
ungdomsfångar och att giva dem den
fostran, som ungdomsfängelselagen förutsätter
att de skola få, fostran till
bättre vanor och till lojala samhällsmedborgare.
För detta ändamål behöver
man naturligtvis ha personal, som
kan ta hand om dessa ungdomar under
deras fritid. Just fritidssysselsättningen
betyder i detta sammanhang
oändligt mycket. l''tan personal som är
kvalificerad för uppgiften och som bär
lid att ägna sig åt den kan man ej nå
det resultat, som man måste sätta som
mål.
Ungdomsfängelselagen har nu varit i
tillämpning så länge, att man under
normalare förhållanden än dem, som
varit rådande under de senaste 10—11
åren, säkerligen skulle ha haft en helt
annan organisation för ändamålet än
man nu förfogar över. Men om man på
grund av rådande ekonomiska förhållanden
varit tvungen och fortfarande
är tvungen att låta sig nöja med otillfredsställande
anordningar i flera avseenden,
så kan det väl inte vara försvarbart
att nu till och med försämra
de möjligheter man har blott för att
därigenom spara 36 000 kronor.
Som jag tidigare sagt har man haft
tillgång till Björkahemmet de senaste
Anslag till fångvården m. m.
åren. Ungdomsfängelselagen har alltför
mycket värde för att man skulle
vilja vara med om att förfuska idén i
större utsträckning än som vidriga omständigheter
nödvändiggöra. Jag vill
påminna om utfästelsen att giva de
unga utbildning under fängelsetiden
och att giva dem möjlighet att starta
på nytt som goda samhällsmedlemmar.
Det kommer väl aldrig att bli möjligt
att kunna differentiera yrkesutbildningen
vid anstalterna i tillräcklig omfattning.
Men det händer då och då
att vi möta ungdomsfångar, som ha påbörjat
yrkesutbildning men som ej kunna
fullfölja denna under fängelsetiden.
Då är det sannerligen icke lätt att få
dem att acceptera det icke tidsbestämda
straffet som en förmån, något som
man vill göra klart för dem att ungdomsfängelset
är, alltså en förmån att
få yrkesutbildning och god fostran.
Dessa ungdomar måste tvärtom uppfatta
domen till ungdomsfängelse som en
skärpning av straffet, därför att det
icke är tidsbestämt. Det är självklart
att ungdomsfängelsenämnden och fångvårdsstyrelsen
undersöka möjligheterna
till yrkesutbildning utanför anstalterna
i de fall, där det visar sig att ynglingarna
höra till de pålitligare och i
de fall där deras yrkesinriktning är av
verkligt allvarlig art. När man nu ute
på ungdomsfängelserna möter ynglingar,
som enligt min uppfattning med all
rätt anklagar samhället för att ha förespeglat
dem möjligheter, som ej infriats,
och läser i deras ögon den bitterhet,
som säkerligen är fröet till ett
hat mot samhället, då frågar man sig,
om man icke handlat på ett alldeles
bakvänt sätt.
Det är naturligtvis icke alla, som
kunna hjälpas till yrkesutbildning, även
om man skulle få behålla Björkahemmet.
Alla måste dock prövas på eu anstalt
för att man skall kunna se om
de kunna få frigång, vilket blir fallet,
därest de visa sig vara pålitliga och ha
påbörjat yrkesutbildning. För deras del
52
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Anslag till fångvården m. m.
bär man ett oeftergivligt behov av att
ordna med frigång.
Om kammarens ledamöter skulle stå
öga mot öga med en yngling, som befinner
sig i den situation, som jag talat
om här, en yngling som alltså fått avbryta
en påbörjad yrkesutbildning, då
är jag säker på att ni icke skulle tveka
att ställa 36 000 kronor till förfogande
för detta ändamål.
Vi ha också en annan grupp, som är
större än den jag här förut talat om;
jag syftar på dessa olyckliga pojkar,
som på grund av ett dåligt hem eller
på grund av att de kanske icke haft
något hem alls råkat på avvägar. När
nu tiden närmar sig att de skola lämna
ungdomsfängelserna gäller det att skaffa
arbetsanställning åt dem och att
skaffa bostad. Det är i många fall svårt
att skaffa dem anställning direkt från
ungdomsfängelset. Dessa ynglingar behöva
själva komma i kontakt med arbetsgivaren,
och framför allt behöva de
få ett hem, där de känna sig ha stöd
och där de under den första svåra övergångstiden
kunna få hjälp. Man har ju
nu tillgång till Björkahemmet, där man
kan placera dessa ynglingar medan de
söka arbete och innan de börjat komma
riktigt in i förvärvsarbetet. Detta
har visat sig vara en så stor tillgång
att vi, som syssla med dessa saker,
skulle räkna det som en verklig förlust,
om detta hem skulle gå ifrån ungdomsfängelsevården
på sätt som nu hotar.
Första kammaren har redan på förmiddagen
med stark majoritet bifallit
den reservation, som är fogad till utskottets
utlåtande, och ett bifall till
denna reservation är detsamma som
ett bifall till motionen. Jag vill därför,
herr talman, med dessa ord yrka bifall
till herr Iwar Andersons m. fl. vid utskottets
utlåtande fogade reservation.
Häruti instämde herr Håstad.
Herr MÅRTENSSON i Uddevalla:
Herr talman! Fröken Nygren har re
-
dan omnämnt att utskottet är positivt
inställt till denna fråga och att det i
vissa fall bör få anordnas övergångshem
för sådana elever, som äro
provutskrivna vid ungdomsfängelserna.
Utskottet anser att den bästa åtgärden
för att hjälpa dessa ynglingar är
att försöka få dem inackorderade i enskilda
hem. Jag tror att detta är en
betydligt bättre stödform än att låta
dem komma till övergångshem. Men vi
äro fullt medvetna om att det icke går
att få in samtliga på enskilda hem, och
därför måste övergångshemmen finnas
till.
Vad det gäller Björkahemmet så har
ju detta hem, som fröken Nygren redan
talat om, varit i gång sedan en tid tillbaka.
Om jag icke missminner mig utgår
inackorderingsbidrag med 3 kronor
per dag för elever som varit inackorderade
där. Nu anser sig ledningen
för detta hem icke kunna driva
verksamheten med ett så lågt bidrag
och har begärt ett inackorderingsbidrag
av 12 kronor per dag. Denna fråga
har varit underställd de prövande instanserna,
som icke ha kunnat godkänna
att bidraget höjes till 12 kronor. Vid
de fortsatta förhandlingarna har anspråket
på bidrag sänkts till 10 kronor
per dag. Utskottet anser att i det läge,
som denna fråga för närvarande befinner
sig i, böra förhandlingarna fortsätta
och det vara i första hand Kungl.
Maj:ts sak att pröva hur stort bidrag
som kan betalas. Så länge dessa förhandlingar
icke äro slutförda, är det
väl ändå ganska vanskligt för riksdagen
att nu fatta ett beslut, som innebär
ett sfåndpunktstagande i frågan.
Det är detta ansvar, som utskottet ej
har velat taga på sig, men vill andra
kammaren taga detta ansvar så gärna
för mig. Jag tror dock icke, att det
skulle vara till fördel, ty det kan dock
leda till vissa konsekvenser för framtiden.
Om avtal icke skulle komma till
stånd, kommer Björkahemmet, enligt
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
53
vad fröken Nygren nämnde, ej att kunna
bedriva sin verksamhet i fortsättningen.
Härtill vill jag säga att utskottet
utgått ifrån att förhandlingarna måste
fullföljas, och under den tid, som
dessa förhandlingar pågå, förmodar
jag att hemmet även kommer att stå
till förfogande. Om det kan träffas en
uppgörelse och anslaget icke beviljas
nu, förmodar jag, att Kungl. Maj:t har
möjlighet att lämna erforderligt bidrag
och sedan vid nästa års riksdag begära
tilläggsanslag.
Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Först vill jag uttala min stora
tillfredsställelse över den proposition
med riktlinjer för fullföljandet av fångvårdsreformen
av år 1945, som nu ligger
på kammarens bord för behandling.
Jag skall icke taga upp alla de
frågor som beröras i propositionen. Det
råder så stor enighet i uppfattningen
om riktlinjerna, att det icke finns anledning
att göra detta. Jag skall endast
anföra ett par synpunkter.
Justitieministern uttalar i propositionen
vissa viktiga och riktiga principer
för rekryteringen och utbildningen avfångvårdspersonalen.
Särskilt fäster
man sig vid den goda idén med utbyte
av personal mellan fångvården och
andra områden av den samhälleliga
människovärden.
Därefter uttalar justitieministern något
som synes mig vara mycket betydelsefullt,
nämligen att man bör förstärka
inslaget av kvinnliga befattningshavare.
Utskottet är emellertid
ganska tveksamt på denna punkt, bl. a.
av säkerhetsskäl, och säger: »Vad särskilt
angår den i propositionen berörda
frågan att förstärka anslaget till
kvinnliga befattningshavare, torde enligt
utskottets mening inom vissa be
-
Anslag till fångvården m. m.
gränsade områden fördelar kunna vara
förenade därmed. Utskottet ställer sig
emellertid tveksamt till ett mera allmänt
införande av kvinnlig arbetskraft
inom fångvården.» Även utskottet uttalar
sig alltså positivt för att kvinnlig
arbetskraft skulle på vissa områden
inom fångvården innebära fördelar.
Jag förmodar att utskottet då i första
hand har syftat på ungdomsfängelserna.
Jag skulle för min del vilja starkt understryka
värdet av kvinnlig personal
vid behandlingen på anstalter av socialt
missanpassade. Sådan personal
har en helt annan möjlighet att väcka
positiva impulser och ambitioner hos
klientelet än manlig och särskilt när
det är fråga om ungdom. Därtill kommer
att sådan personal helt enkelt är
oumbärlig, då det gäller att på ett önskvärt
sätt skapa en hemliknande anstaltsmiljö
och hematmosfär. Det gäller
de där små trivselskapande insatserna
som en blomma eller en duk på
bordet, gardiner i riktiga färger vid
fönstren o. s. v. Litet mänsklig värme
behövs förvisso på dessa institutioner,
som på grund av sin natur ständigt löpa
fara att bli trista, och det kan verkligen
lämplig kvinnlig personal medverka
till.
För min del är jag därför inte tveksam
om värdet av kvinnlig personal på
fångvårdsanstalter i allmänhet. Jag har
själv sett vilken god inverkan sådan
personal haft på klientelet i vissa utländska
fångvårdsanstalter, och vi ha
också prövat kvinnlig personal vid våra
ungdomsvårdsskolor — jag tänker på
Lövstahemmet. På tal om säkerhetskravet
är det en känd erfarenhet, bl. a.
från sinnessjukhusen, att kvinnlig personal
också har förmågan att spänna
av och dämpa ned aggressivitet och angreppshumör
hos klientelet, och det är
en egenskap som vi även böra utnyttja
inom fångvården.
Jag vill också ansluta mig till reservanternas
ståndpunkt i fråga om anslaget
till Björkahemmet. .lag behöver
54
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
inte, herr talman, närmare utveckla
skälen för min uppfattning på den
punkten. Det har fröken Nygren nyss
gjort på ett så vältaligt sätt. att jag helt
kort ber att få helt ansluta mig till vad
hon yttrat i denna fråga. Jag ber alltså,
herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.
Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
Jag står också under denna reservation,
och anledningen till att jag biträtt den
är att jag fått den uppfattningen, att om
inte detta förslag godkännes kommer
Björkahemmet att försäljas. Jag har blivit
stärkt i denna uppfattning genom
beslutet i dag i första kammaren och
anser att det skulle vara en mycket
stor olycka för fångvården, om detta
hem skulle behöva frånhändas densamma.
Jag skall inte tillägga något utöver
vad fröken Nygren anfört om hemmets
betydelse utan har bara velat deklarera
min ståndpunkt.
Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen.
överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Nygren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 164, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen.
§ 9-
Anslag till skolor tillhörande barna- och
ungdomsvården m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
165, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården in. in. jämte
i ämnet väckta motioner dels ock riksdagens
revisorers berättelse i vad gäller
den sociala ungdomsvården.
Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
98, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 17 februari 1950, föreslagit
riksdagen att fatta vissa närmare angivna
beslut angående anslag till skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m.
Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft ett
antal motioner.
I de likalydande motionerna 1:389
av herrar Domö och Cassel samt II: 488
av herrar Skoglund i Doverstorp och
Nilsson i Bästekille hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av nu förevarande
proposition måtte besluta, att
slutna avdelningar skulle inrättas enligt
ett av socialstyrelsen framlagt förslag
samt att utskottet efter ytterligare undersökningar
måtte för riksdagen framlägga
förslag till de anslag, som kunde
erfordras för ifrågavarande ändamål.
Nr 19.
55
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
I de likalydande motionerna 1:390
av herr Ivar Persson m. fl. och II: 485
av herr Andersson i Dunker m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
om inrättande av en sluten avdelning
vid ytterligare en ungdomsvårdsskola
samt anvisa härför erforderliga medel.
Vidare hade utskottet i förevarande
sammanhang behandlat de iakttagelser
beträffande den sociala ungdomsvården,
som riksdagens år 1949 församlade revisorer
redovisat i sin berättelse.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte
A. dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i
huvudsaklig överensstämmelse med av
departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 17
februari 1950 anmälda avtalsförslag
fastställa avtal rörande förstatligande
av Gudmundsgårdens skolhem och Morängens
yrkesskola samt av verksamheten
vid Råby och Margretelunds yrkesskolor
dels ock godkänna av departementschefen
förordade därmed sammanhängande
organisationsförslag;
B. besluta, att i personalförteckningen
för statens skolor tillhörande barnaoch
ungdomsvården närmare angivna
förändringar skulle vidtagas;
C. godkänna av utskottet angiven avlöningsstat
för statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1950/51;
D. för budgetåret 1950/51 under
femte huvudtiteln anvisa:
1) till Statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 121 000 kronor;
2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:389 och 11:488 samt 1:390 och
11:485, såvitt de berörde medelsanvisningen
under detta anslag, till Statens
skolor tillhörande barna- och ungdomsvården:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 2 610 000 kronor;
3) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:389 och 11:488 samt 1:390 och 11:485,
såvitt de berörde medelsanvisningen
under detta anslag, till Statens skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården:
Byggnadsarbeten m. m. ett reservationsanslag
av 660 000 kronor;
4) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
11:486 och 11:487, såvitt de berörde
medelsanvisningen under detta anslag,
till Bidrag till driften av icke statliga
skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
ett förslagsanslag av 350 000
kronor;
5) till Fortbildningskurs för befattningshavare
vid skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården ett reservationsanslag
av 15 200 kronor;
6) till Bidrag till inrättande av inackorderingshem
ett reservationsanslag
av 23 000 kronor;
7) till Ersättning till inackorderingshem
för driftförluster ett reservationsanslag
av 16 000 kronor;
8) till Inköp av Morängens yrkesskola
ett anslag av 20 500 kronor;
E. medgiva, att från reservationsanslaget
till Statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården: Byggnadsarbeten
m. m. finge bestridas vissa kostnader
vid Lövsta skolhem och yrkesskola;
F.
i anledning av motionerna I: 389
och II: 488 samt I: 390 och II: 485, till
den del de ej behandlats ovan under
D., i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad utskottet i motiveringen
anfört;
G. besluta, att motionen 11: 486, till
den del den ej behandlats ovan under
I)., icke skulle till någon riksdagens
åtgärd föranleda;
H. i anledning av motionen 11:487,
till den del den ej behandlats ovan under
D., i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
tillkänna vad utskottet i motiveringen
anfört;
56
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
I. i anledning av motionerna 1:206
och 11:264 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva tillkänna vad utskottet i motiveringen
anfört.
Reservation hade avgivits av herrar
Gränebo, Mannerskantz och Heiding,
fröken Andersson, herrar Sundelin, Alfred
Nilsson, Skoglund i Doverstorp,
Svensson i Grönvik, Boman i Kieryd,
Rubbestad, Staxäng och Bergstrand,
fröken Elmén och herr Nihlfors, vilka
ansett, att utskottet bort i anledning av
motionerna I: 389 och II: 488 samt
1:390 och 11:485 tillstyrka inrättandet
av ytterligare två slutna avdelningar
vid ungdomsvårdsskolorna och i enlighet
därmed i mom. D 3) hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:389
och 11:488 samt 1:390 och 11:485, såvitt
de berörde medelsanvisningen under
detta anslag, till Statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården:
Byggnadsarbeten m. m. anvisa ett reservationsanslag
av 1 075 000 kronor.
Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:
Fru BOMAN: Herr talman! Under
punkten »Anslag till Bidrag till driften
av icke statliga skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården» har jag
väckt en motion, nr 486 i denna kammare,
vari jag hemställt om ett anslag
på 42 000 kronor till Frälsningsarméns
barnhem Sundsgården. Utskottet har
enhälligt avstyrkt motionen med motiveringen:
»Då frågan om anslag till
Sundsgården alltjämt är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning, har utskottet
likväl icke f. n. ansett sig kunna tillstyrka
bifall till ifrågavarande motionsyrkande.
»
Jag skall inte ställa något yrkande
här i anledning av detta utlåtande. Men
jag ville understryka, att det är rätt
egendomligt att det tagit så lång tid för
Kungl. Maj:t — jag ser att statsrådet
Möller kommer in i kammaren nu, och
det är jag glad för — att pröva denna
fråga, ända sedan 1943. Socialstyrelsen
avgav 1946 och 1948 utlåtanden i ärendet.
Ur den skrivelse, som socialstyrelsen
avfattade i december 1948, få vi
veta, att socialstyrelsen har upprättat
inlagan »efter anmaning av statssekreteraren
i socialdepartementet», där man
kommit till klarhet om att det skulle
medföra stora svårigheter för hemmet
att fortsätta arbetet utan ekonomiskt
stöd från staten.
I samband med denna skrivelse upprättades
ett förslagskontrakt mellan
Frälsningsarmén och socialstyrelsen om
sex punkter, enligt vilka Frälsningsarmén
hade tre åtaganden och staten
likaledes tre. Beträffande statens skyldigheter
heter det i en punkt: »För
sin verksamhet vid Sundsgården erhåller
Frälsningsarmén ett årligt platsbidrag
av 1 500 kronor för var och en
av de 28 platserna. Anslaget utbetalas
halvårsvis i efterskott på rekvisition,
som skall vara attesterad av skolbyråchefen.
» I en annan punkt står: »Staten
skall därjämte bestrida utgifterna
för rådgivande psykiater vid skolhemmet
enligt samma grunder som gälla
för ungdomsvårdsskola av motsvarande
storlek.» Kontraktet skulle träda i kraft
den 1 juli 1949. Vidare skulle Frälsningsarmén
få detta bidrag retroaktivt
för ett år. Detta var 1949, och sedan
har ingenting hänt.
Nu är frågan, som utskottet säger,
fortfarande föremål för Kungl. Maj:ts
prövning, och därför kan inte utskottet
göra något. Utskottet skriver mycket
vänligt om denna verksamhet och talar
om att skolan är välskött. Av socialstyrelsens
skrivelse se vi att verksamhetsresultatet
är gott. Utskottet tillägger
också att om staten övertoge hemmet
skulle kostnaderna bli avsevärt större.
Enligt vad utskottet erfarit kan hemmet
i fortsättningen endast med mycket
stora svårigheter drivas, om statsbidraget
uteblir.
Allt detta talar för att det är nöd -
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
57
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
vändigt att ge en vänlig rekommendation
till Kungl. Maj:t att fatta beslut i
frågan, innan alltför lång tid hinner
förflyta och det blir omöjligt för organisationen
i fråga att fortsätta sitt
arbete, som ju av alla parter omvittnats
vara gott och »föredömligt». Vid den
kontakt jag härvidlag haft med socialdepartementet
har jag ytterligare fått
bekräftat, att skolan utgör ett utomordentligt
komplement till de vårdformer
vi redan ha, nämligen de statliga ungdomsvårdsskolorna
och privata hem.
Att få in ungdomarna i dessa senare
visar sig emellertid inte alltid vara så
lätt. Det kanske oftast skulle vara det
allra lyckligaste. Denna skola är i varje
fall ett utmärkt mellanting mellan ungdomsvårdsskolorna
och de privata hemmen.
De som besökt skolan ha också
omvittnat den verkligt goda hemanda
och hemkaraktär som präglar den. Jag
tror inte heller att någon i denna kammare,
när det gäller att ta hand om
ungdom då föräldrarna inte själva kunna
göra det, underskattar betydelsen av
ett gott hem och inte skulle vilja stödja
denna verksamhet.
Jag sade i början att jag inte skulle
ställa något yrkande. Men jag vill uttala
en förhoppning, då nu också statsrådet
är närvarande, att frågan löses
och det med det snaraste, så att denna
verksamhet inte behöver läggas ned
utan kan fortsätta, till glädje och nytta
för de barn som vårdas och vistas där.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
skall tillåta mig att omedelbart klargöra
varför inte det ärende, som fru
Boman talat om, blivit definitivt avgjort.
De som följt med utvecklingen på
detta område veta, att staten undan för
undan har övertagit gamla anstalter och
ungdomsvårdsskolor, som tidigare varit
mer eller mindre i enskilda händer.
Den skola det här gäller startades utan
något som helst samråd med vare sig
socialdepartementet eller andra socialvårdande
myndigheter. Det var kanske
en i och för sig aktningsvärd expansionslust,
en aktningsvärd ambition som
var motivet härtill. Men jag kan inte
neka till att jag tycker att det är ganska
besynnerligt, att man begär statsbidrag
till en jämförelsevis nyanlagd enskild
skola samtidigt som staten håller på att
lösa in alla äldre skolor av denna typ.
Följden av ett statsbidrag i detta fall
måste bli, att om andra företagsamma
människor eller rörelser upprätta liknande
skolor, dröjer det inte länge
förrän det kommer anspråk på staten,
att den antingen skall hjälpa till att
finansiera eller på annat sätt stödja sådana
skolor. Detta har gjort mig mycket
betänksam.
Första förslaget i detta avseende innebar
att staten skulle utlåna pengar —
jag vill minnas det gällde ett belopp på
200 000 kronor — för att man skulle
kunna klara köpet av den gård, där
man inrättat skolan. Nu har man kommit
fram till att begära direkta statsbidrag
i stället för lån. Det är inte nog
med att staten övertar skolor, som förut
ha drivits praktiskt taget i enskild regi,
utan staten har också nedlagt åtskilliga
sådana skolor. I det utlåtande som nu
föreligger till behandling är det två
stycken, som annonseras skola nedläggas:
Sjötorp och Håkanstorp. Och då
skulle vi till på köpet så att säga pådyvlas
nya skolor, vilka som sagt någon
ambitiös rörelse sätter i gång! Det blir
intet sammanhang mellan åtgärderna
på det sättet, låt vara att det i och för
sig inte finns någon anledning att klaga
på denna skolas skötsel.
Hade man på förhand samrått med
socialdepartementet — denna skola inrättades
ju långt efter det reformerna
på detta område hade inletts — hade
vederbörande med all säkerhet blivit
avrådda från att starta den, därför att
principerna stämde ganska illa med
dem, som enligt statsmakternas mening
böra tillämpas på detta område.
58
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
Fru BOMAN (kort genmäle): Herr
talman! Endast ett par ord. Beträffande
startandet av detta hem sade statsrådet
att det skedde utan kontakt med statsmyndigheterna.
Men så är det väl med
all den verksamhet, som enskilda organisationer
ha satt i gång. Det är fråga
om ett pionjärarbete utan kontakt med
staten, men det har ändå visat sig att
verksamheten varit god, nyttig och välsignelsebringande.
Och på senare år
har staten ofta fortsatt på sålunda tididare
bruten mark.
I vad det gäller Frälsningsarmén känner
herr statsrådet till, att den sedan
många år bedrivit olika verksamhetsgrenar,
och när dess dåvarande ledare
utvidgade verksamheten med denna
skola var det säkerligen därför att han
kom till en bestämd uppfattning att det
behövdes, att pojkarna behövde ett hemvist
och någonstans att ta vägen. När
statsrådet talar om nedläggande av ungdomsvårdsskolor,
skulle jag gärna vilja
fråga: Ha vi för många skolhem som
kunna på ett betryggande sätt omhänderta
dem, som behöva vård på detta
sätt? Jag tror inte det. Vi ha inga tomma
platser, utan de som finnas äro alla
upptagna. Jag säger än en gång: Denna
skola är inte en skola vilken som
helst. Den har ett hems karaktär, och
den har därför sin särskilda betydelse.
Slutligen vill jag säga till herr statsrådet:
Statsmakterna må vara i sin fulla
rätt att säga nej till Frälsningsarméns
ansökan. Men då bör man också säga
nej och inte år efter år skjuta på frågan
och säga att vi skola pröva den. Inte
heller skall man upprätta kontrakt och
göra försök under två år etc. för att sedan
lämna frågan därhän. Det skulle
ha varit till hjälp för verksamheten och
för alla parter att ha fått ett bestämt ja
eller nej — den synpunkten tycker jag
vi måste respektera.
Herr JOHNSSON i Stockholm: Herr
talman! När den ursprungliga skydds
-
hemsorganisationen lades upp, förhöll
det sig så, att det var statsmakterna
som kallade på en rad enskilda ideella
och kristna organisationer och bad om
deras bistånd just när det gällde fostran
av det svåraste klientelet. Dessa
organisationer ställde sig med glädje
till förfogande för att tjäna samhället
och de unga. Det var på detta sätt som
klyvningen mellan statliga och icke
statliga skyddshem uppkom. Jag tror
mig kunna säga, att den fostran och
vård, som de icke statliga skyddshemmen
gåvo, i regel hade en mycket hög
standard och i regel gåvo en mycket
god effekt.
Sedan kommo skyddshemmen snart
in i ett nydaningsskede, där verksamheten
skulle läggas om i helt nya former.
Säkerligen har denna omstöpning
varit bra i mångt och mycket. Men den
har också varit mindre lyckosam i tilllämpningen
på många håll.
Här har redan talats om att många
enskilda organisationer nu undan för
undan skola avvecklas. Det är naturligtvis
en utveckling, inför vilken den
enskilde står maktlös. Men jag kan icke
låta bli att giva uttryck åt vad jag vet
att många känna, som verkligen inse
vad det gäller, nämligen att detta också
innebär en utarmning av denna form
av ungdomsfostran. De enskilda anstalternas
ledningar ha nedlagt ett oerhört
intresserat och utgivande arbete
för att kunna giva det bästa åt sina
skolors elever. De ha kunnat i sina
respektive hem ingjuta en anda, som
staten aldrig kan åstadkomma och som
betytt så mycket för de ungas inre liv
och andliga fostran.
Nu säger statsrådet i propositionen,
och utskottet upprepar det i sitt utlåtande,
att de enskilda anstalternas ekonomi
ej har tillåtit anställande av personal,
som motsvarar de nutida läkepedagogiska
kraven. Vi, som haft med
denna sak att göra under många år,
tycka att detta låter nästan litet oförsynt.
När de enskilda institutionerna
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
59
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
ålogo sig att hjälpa staten med dessa
stora uppgifter, var det väl aldrig vare
sig deras eller statsmakternas mening,
att institutionerna skulle taga av sitt
eget kapital för att betala vad staten
förklarat sig själv vara skyldig att bekosta.
Men jag kan i alla fall göra en
liten jämförelse. Ända till 1^44 uppbar
t. ex. Stadsmissionen^ som var en av de
organisationer, som ställt sig til! förfogande,
för varje i dess hem intagen
elev en avgift, som under åren varierat
mellan 1 200 och 1 800 kronor. Den
klarade sig med detta. Sedan började
underskotten komma, men de höllo sig
alltid i regel inom 500 kronor per elev.
Alltså, varje elev kostade högst 2 300
kronor.
Vad betalar staten i dag? Räknar man
tillsammans äskandena för vården i
denna proposition och dividerar det
med 750, som enligt utskottet är antalet
intagna elever i dag, kommer man till
en summa av omkring 8 000 kronor per
elev och år. Och gör man jämförelsen
med just de hem, som Stadsmissionen
tidigare skötte för en kostnad av — låt
oss säga —- 3 000 kronor per elev, så
torde varje elev där i dag kosta omkring
9 000 kronor.
Trots detta skriver departementschefen,
att staten »nödgats» utgiva ersättning
för underskott, som uppstått vid
de enskilda skolorna. Jag tycker nog,
att det varit rättvisare, om statsmakterna
givit de enskilda institutionerna
större bidrag jämfört med vad statens
egna hem kostat. Då hade de kunnat
få en personaluppsättning av den standard,
som här efterlyses.
För övrigt anser jag det vara oriktigt
att säga, att de enskilda institutionernas
personaluppsättning varit av lägre
standard. Tvärtom har den i många fall
varit väsentligt överlägsen. De där läkepedagogiska
linjerna äro visserligen
mycket bra, men en oriktig tillämpning
av dem kan leda till mycket som är
galet. Ja$ har många exempel på detta.
Del är val ändå att missförstå den läke
-
pedagogiska linjen, när man t. ex. icke
på en måndag vågar be en intagen
flicka göra snyggt i källaren, därför att
enligt läkepedagogiken, sådan en föreståndarinna
uppfattat den, det skulle
vara en chock för flickan att bli ombedd
göra något sådant efter söndagsledigheten.
Eller när kvinnliga elever
tillåtas att till övermått röka cigarretter
både i dagrum och under arbetet och
lärarna måste muta dem med cigarretter
för att över huvud taget förmå
dem att fullgöra någon arbetsprestation.
Eller när flickor icke hindras att
gå från arbetet för att ha könsumgänge
med vägfarande i skogsbackarna. Jag
frågar, om det är läkepedagogiska linjer
man följer, när det på åratal knappast
hållits en enda andaktsstund på
ett hem, medan kabaréer av ganska
mindervärdig art fått anordnas.
Jag skall icke taga flera exempel. Det
viktigaste är väl i alla fall, att det blir
så goda människor som över huvud taget
är möjligt av dessa missanpassade
unga. Jag tror att de enskilda anstalterna
ha lyckats åstadkomma detta, därför
att de lärt eleverna att arbeta och
känna ansvar och därför att de ha givit
dem en andlig färdkost med på vägen.
När nu de enskilda skolorna skola
slutgiltigt föras åt sidan, så hade man
kanske väntat något ord av erkännande.
Det står ingenstädes. Det är ju heller
ingen huvudsak. Men jag har en särskild
anledning att taga till orda i detta
sammanhang, därför att jag har motionerat
i detta ärende. När staten den 1
juli 1948 övertog verksamheten vid ungdomsvårdsskolan
Skarvik-Tallåsen, som
förut drivits av Stadsmissionen, förband
sig staten att betala de uppkomna underskotten
efter vissa bestämmelser. I
överensstämmelse härmed har Stadsmissionen
till statsverket ingivit en specificerad
räkning på 75 930 kronor. Socialstyrelsen
har emellertid funnit, att
en del av den hjälp, som lämnats åt utskrivna
elever, varit större än bestämmelserna
medgivit, och har föreslagit,
60
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fin.
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården nt. m.
att bara 70 000 kronor skola betalas. I
denna summa på 70 000 kronor ingår
för övrigt en hel del, som ej är underskott
på den gamla verksamheten utan
som Stadsmissionen lagt ut för att staten
skulle få byggnaderna så väl iordningställda
som möjligt.
Nu tycker jag nog, att utskottet på de
grunder jag angivit i min motion kunde
ha visat den generositeten, att det utan
vidare tillstyrkt det begärda beloppet,
med hänsyn till att Stadsmissionen i
tjugu år nedlagt ett mycket stort arbete
på dessa hem, därav mycket som den
icke tagit någon som helst ersättning
för. Nu kan det mycket väl komma att
bli så, att Kungl. Maj:t säger till Stadsmissionen:
Ni har skött det här i tjugu
år åt oss för en billig penning; då är
det icke heller mer än rätt att ni, när
ni går ifrån det, får betala 6 000 kronor
för äran!
Jag skall, herr talman, icke ställa något
yrkande. Jag förlitar mig på att
statsrådet och chefen för socialdepartementet
på grundval av vad utskottet anfört
och av sin egen goda vilja skall se
sig i stånd att föreslå Kungl. Maj:t att
hålla Stadsmissionen skadeslös för de
gjorda utgifterna.
I reservationen föreslås upprättandet
av ytterligare slutna avdelningar, och
jag skall be att få säga några få ord om
detta. Jag är kanske personligen något
tveksam, icke därför att jag ej anser
det nödvändigt att kunna bereda de allra
besvärligaste vård på slutna avdelningar,
utan därför att jag icke är säker
på att den i reservationen anvisade
vägen är den bästa lösningen. Men för
att ändå giva till känna min önskan att
från arbetet i våra ungdomsskolor i
möjligaste mån avlasta de svåra irritationer,
som rymningarna och uppträdena
från det värst belastade klientelet åstadkomma,
yrkar jag, herr talman, bifall
till reservationen. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att kostnaden för ett
par sådana avdelningar icke svnes bli
större än den förstörelse, som rymlingar
från en enda yrkesskola ha åstadkommit
under år 1949 enligt utskottets uppgift
på s. 12 i utlåtandet.
Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till reservationen.
Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
Den fråga vi nu behandla gäller ungdomsvårdsskolorna
och särskilt åtgärder
mot rymningarna. Därvidlag ha ju
såväl utskottsmajoriteten som reservanterna
varit eniga i det väsentliga. Man
är sålunda överens om att åtgärder
måste vidtagas för att förhindra rymningar,
man citerar vad statsrevisorerna
ha anfört och framhåller, att åtgärder
måste vidtagas på ett eller annat
sätt. Utskottet är ense ända till dess det
gäller att föreslå åtgärder. Där vill utskottet
avvakta utredning och förslag
till 1951 års riksdag, under det reservanterna
vilja utbygga 2 nya slutna avdelningar
redan nu, då vi inte tro, att
någon utredning kan vara klar till 1951
års riksdag.
Man talar bär om det s. k. Långanässystemet.
Jag ber, herr talman, att med
ett par ord få beröra denna anstalt,
eftersom densamma råkar ligga i närheten
av min hembygd och jag väl känner
förhållandena där. Erfarenheterna
från Långanäsanstalten äro mycket
goda enligt den uppfattning vi ha där
nere. Systemet bygger på att det skall
finnas en s. k. sluten avdelning, en halvöppen
avdelning och en helt öppen avdelning.
Klientelet kommer först till den
slutna avdelningen. Det är att märka,
att det är ett ganska svårhanterligt
klientel, som hänvisas till Långanäs.
När de varit i denna avdelning en månad
eller sex veckor, varunder de hela
tiden varit tillsammans med tvenne vårdare
under personlig påverkan av dessa
och utan möjlighet att bilda ligor eller
på annat -sätt göra komplotter, flyttas
de så småningom över till den halvöppna
avdelningen. Skulle de i den
halvöppna avdelningen missbruka för
-
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
61
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
troendet, föreligger risk för att de komma
tillbaka till den slutna avdelningen.
Men motsvara de förtroendet — vilket
de allra flesta göra — gå de sedan från
den halvöppna till den helt öppna avdelningen.
De, som varit i tillfälle att se Långanäs,
måste nog giva det erkännandet,
att de resultat man där nått äro mycket
goda och att anstaltens skötsel är utomordentlig.
Det beror givetvis i hög grad
på rektorn och den personal han har
till sitt förfogande. Den som t. ex. sett
den helöppna avdelningen, hur pyntat
och snyggt det är och hur pojkarna
sköta sig, får ett mycket gott intryck
av det goda förhållandet på anstalten.
Enligt uppgifter som jag fått ha av 50
pojkar, som passerat den slutna avdelningen,
redan 27 fått lämna anstalten
helt och hittills skött sig bra.
När man talar om riskerna av slutna
avdelningar, så ha vi, som haft tillfälle
att följa arbetet på nära håll, ingen
känsla av att denna form skulle ha den
fängelsekaraktär som man vill göra gällande.
När det sedan gäller, vilka grupper
som här kunna komma i fråga som parter
i målet, så är det framför allt befolkningen
i den bygd, som ligger omkring
dessa anstalter, de rättsvårdande
myndigheterna och klientelet självt.
Det är givet att när en ungdomsvårdsskola
har blivit förlagd till en bygd skapar
denna skola vissa problem. Det
kommer man icke ifrån. Jag skall, herr
talman, försöka fatta mig kort med hänsyn
till den långa föredragningslistan,
men jag vill tillåta mig att framföra
några uppgifter, som jag fått från en
landsfiskal i ett distrikt i Skåne, där en
sådan skola ligger, nämligen landsfiskalen
i örkelljunga distrikt. Han påvisar
här vad pojkar från de öppna anstalterna
kunna ställa till. Under 1949
var det 82 rymningar från en sådan anstalt
och i samband därmed 35 stölder
och snatterier, 33 inbrott, 46 tillgrepp
av motorfordon, 16 försök till tillgrepp
av motorfordon och 52 tillgrepp av
cyklar.
Sedan kommer han fram till en värdering
av skadorna. Den siffran kan
man naturligtvis diskutera — det beror
på hur man värderar — och jag tillmäter
den icke avgörande betydelse.
Han uppger värdet till 289 026 kronor.
Det är samma siffra som i utskottets utlåtande
angives med cirka 290 000 kronor.
För första kvartalet 1950 är det
29 rymningar, 9 stölder och snatterier,
83 inbrott, 14 tillgrepp av motorfordon,
10 försök till tillgrepp av motorfordon
och 22 tillgrepp av cyklar.
Det är allvarliga och beklämmande
siffror som man får fram. Särskilt ökningen
av antalet inbrott från 33 under
1949 till 83 under första kvartalet 1950.
Man får icke förvåna sig över att befolkningen
i närheten av dessa anstalter
tycker, att samhällets kontroll är för
slapp mot dessa pojkar, och samtidigt
ständigt har en känsla av otrygghet.
Jag skall icke klandra ledningarna
för dessa anstalter. De göra givetvis sitt
bästa av de möjligheter de ha till förfogande.
Men det är också en annan
part i sammanhanget som man icke
kommer förbi: det är de rättsvårdande
myndigheterna. Jag tillåter mig att erinra
om vad riksåklagaren uttalade i en
artikel i en stockholmstidning förliden
vecka. Jag citerar direkt ur artikeln
följande: »Enligt de rapporter som riksåklagaren
får in varje gång en person
under 18 år dömts till fängelse eller
straffarbete växer för närvarande antalet
sådana domar på ett oroväckande sätt.
Under 1949 blevo icke mindre än 20
ungdomar, till stor del i åldern 15—16
år, insatta i vanliga fängelser — tillsammans
med vuxna lagöverträdare och
utan någon verklig möjlighet till sådan
vård och utbildning, som skulle kunna
bota deras asocialitet.» — »Vi överklaga
naturligtvis dylika domar så ofta det
finnes någon utsikt att få dem ändrade»,
fortsätter riksåklagaren, »så att de
20 fallen från i fjol måste betraktas som
62
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
oundvikliga under rådande förhållanden.
Domstolarna anse sig helt enkelt
icke kunna stå till svars med att unga
pojkar, som specialiserat sig på bilstölder
med tillgrepp i släptåg, omhändertagas
på helöppna ungdomsvårdsskolor
— de rymma ju genast igen och fortsätta
som förut. Bland det här klientelet
finns det somliga som ha ända upp till
100 lagöverträdelser på sitt syndaregister.
Det skall kraftigt understrykas, att
när domstolarna till slut icke se annan
utväg än fängelse, så är det inte med
lätt hjärta den tillgrips. Vad opinionen
inom rättsväsendet begär är att få sådana
resurser inom den sociala anstaltsvården,
att säkerhetskravet kan tillgodoses
utan att inkräkta på den positiva
behandlingen. Detta s. k. Långanässyslem
ser ut att erbjuda den rätta lösningen.
» Så redogör han för vad jag
sagt om de olika graderna. Om den slutna
avdelningen säger han: »Felet med
denna avdelning är att den endast har
åtta platser» — i verkligheten har den
10 platser — »medan det just nu finns
omkring 40 ungdomar som borde få
vård i den formen. Om domstolarna
kunde förvissa sig om att de unga lagöverträdare,
som nu av säkerhetsskäl
sättas i fängelse, i stället skulle få specialvård
av Långanästyp efter villkorlig
dom — ja, då skulle vi också komma
ifrån den brännmärkning av de
unga och den skam för hela samhället,
som dessa nödtvungna fängelsedomar
över pojkar utgöra.»
Så tillägger han, att inom strafflagberedningen
ha dessa problem diskuterats
och tanken har framkastats, att
pojkarna eventuellt skulle dömas till
ungdomsfängelse, som nu bara kan
ifrågakomina för ungdomar i åldern 18
—21 år, men man har kommit överens
om att avvisa detta, därför att klientelet
tillhör socialvården och icke fångvården.
Herr talman! Med utgångspunkt från
dessa synpunkter förmena vi reservanter,
att riksdagen har ansvar för dessa
ungdomsskolor och deras utveckling. Vi
ha gått in för den öppna ungdomsvården.
Jag vill mycket starkt understryka
och poängtera, att jag ej vill medverka
till att den skall ändra karaktär. Men
skola vi slå vakt om denna form måste
vi giva några av ungdomsvårdsskolorna
möjlighet att även ha en avdelning av
den karaktär som finns på Långanäs
för det svåra klientelet. Jag är övertygad
om att det är en hjälp dels för ungdomen,
dels för befolkningen i den
kringliggande trakten och.för de rättsvårdande
myndigheterna till gagn för
hela samhället.
Från dessa utgångspunkter ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
skall för min del inte uppehålla mig vid
den tvist, som här föreligger mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna,
där utskottsmajoriteten står på ungefär
samma ståndpunkt som Kungl. Maj:t,
men jag anser mig skyldig att säga något
för att belysa den ståndpunkt, till
vilken jag i socialdepartementet har
kommit fram.
Det har skett en ökning i ryinningsfrekvensen,
som naturligtvis i och för
sig är mycket beklaglig. Ännu är det
emellertid inte på ett tillfredsställande
sätt klarlagt varpå denna ökning faktiskt
beror. Det har framkastats den
hypotesen, som jag för min del måste
säga inte förefaller osannolik, att klientelet
i ungdomsvårdsskolorna blivit
sämre än det var tidigare. Den gång
skyddshemsreformen genomfördes lade
man makten över intagningarna helt i
den dåvarande skyddshemsinspektörens
hand, men nu gäller det förfarandet
för intagning, att domstol kan ge
vederbörande villkorlig dom under
förutsättning att han eller hon kan
placeras i någon ungdomsvårdsskola;
det heter sålunda inte, att man dömer
vederbörande till sådan skola men
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Nr 19.
63
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
praktiskt gör man det. Häri ligger en
förändring i den karaktär man på sin
tid ville ge ungdomsvårdsskolorna. Med
hänsyn till domstolarnas roll i detta
sammanhang och till i vad mån antalet
av dylika anordningar utvidgas komma
ungdomsvårdsskolorna att i ynglingarnas
och flickornas ögon, och säkerligen
också hos en stor del av allmänheten,
få karaktär av straffanstalt. Intagningen
blir ett straff, som utmätts åt
vederbörande som begått ett brott, låt
vara att han eller hon fått villkorlig
dom.
När jag varit tveksam om man skulle
skapa s. k. slutna anstalter på flera håll
än nu, har detta i icke ringa grad berott
därpå, att om man fortsätter på
den vägen kommer hela denna vårdform
att förlora, hade jag så när sagt, själva
de utgångspunkter på vilka skyddshemsvården
från början byggdes upp.
Jag vill visst inte säga, att bakom denna
utveckling inte skulle ligga hedervärda
avsikter, men jag har som sagt
inte kunnat undgå att göra den reflexionen
att man riskerar att komma
i ett läge, där åtminstone den uppgift,
som man ville tilldela ungdomsvårdsskolorna,
och den form för vård, som
skulle lämnas på de dåvarande skyddshemmen,
komma att gå förlorade. Jag
vill visst inte säga, att den slutna vården
vid dessa skolor i och för sig skulle
komma att få fängelsekaraktär, men det
hela är dock ett steg i den riktningen,
vilket väl i inte ringa mån beror därpå,
att man där fått in ett klientel, som
förr faktiskt fick fängelse i stället för
intagning på ungdomsvårdsskola. Under
sådana omständigheter bör man enligt
min mening ytterligare överväga
hur man i detta avseende bör förfara,
och jag har svårt att föreställa mig att
denna uppfattning inte skulle ha stort
fog för sig. Jag är för min del övertygad
om att det vore klokt att nöja
sig med de positiva åtgärder Kungl.
Maj:t nu föreslagit, såsom ökning av
flitpengarna, anordnandet av fritids
-
sysselsättning och eventuellt inrättandet
av vissa isoleringsmöjligheter, där
sådana för närvarande inte finnas, för
att se hur allt detta kommer att verka.
De positiva åtgärder Kungl. Maj:t föreslagit
har också utskottet gått in för,
och jag skulle för min del tro, att man
gör klokt i att stanna vid detta, tills
man på ett mera ingående sätt än hittills
kunnat undersöka andra möjligheter
än de slutna anstalterna för att
kunna tränga rymningsfrekvensen i
dessa skolor tillbaka.
Jag har, herr talman, många andra
skäl för den ståndpunkt jag intagit,
men jag vill inte besvära kammaren
med att nu lägga fram dem. Emellertid
kan jag inte underlåta att säga ett ord
om den uppgift, som förekommer i utskottsutlåtandet,
nämligen att som det
heter »värdet av vad som tillgripits
eller försökt tillgripas» — det är ju
rätt besynnerligt att man räknar med
vad vederbörande försökt tillgripa, när
icke något definitivt brott blivit begånget
— »i samband med rymningar
under år 1949 av elever från en yrkesskola
för pojkar uppgått till ca 290 000
kronor». Denna uppgift har utskottet
fått genom den sammanställning av
landsfiskalen i örkelljunga distrikt,
som herr Boman i Kieryd talade om.
För min del måste jag ju säga, att det
inte är vanligt att ett utskott och ännu
mindre statsutskottet, som ju till sin
karaktär är högst allvarligt, i ett utlåtande
inför uppgifter, som väl ändå
måste anses vara byggda på ganska
lösa grunder. Jag vill inte underlåta att
här, liksom jag gjorde i första kammaren,
nämna de skadeståndsbelopp, som
beviljats under de två sista åren. Vi
ha ju numera möjlighet att kunna betala
ut ersättning för skada, som vållats
av rymlingar från våra ungdomsvårdsskolor,
fängelseanstalter och sinnessjukhus.
Under budgetåret 1948/49
utbetalades sålunda ersättning för skador,
som vållats av rymlingar från våra
ungdomsvårdsskolor, med 16 700 kro
-
64
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 fm.
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
nor och under budgetåret 1949/50 intill
den 19 maj i år med 24 800 kronor. Det
rör sig sålunda under dessa två budgetår
hittills — det kan ju naturligtvis
bli litet mera fram till den 1 juli i år
— om sammanlagt 41 500 kronor. Denna
siffra är helt naturligt inte något
riktigt uttryck för värdet av de skador
som vållats, men den avser dock summan
av de skador, som vållats av rymlingar
från sådana skolor i hela landet
och som staten haft att ersätta. Jag
måste därför finna det anmärkningsvärt,
att anspråken kunnat hållas så
låga under 1949, då ju enligt utskottet
rymlingarna från en enda skola vållat
skador, som närma sig ett värde av
290 000 kronor; det skulle betyda att
om man räknat ihop värdet av skadorna
vid rymningar från samtliga skolor,
skulle det komma att röra sig om ett
belopp av en miljon kronor eller så.
Jag har inte velat underlåta att göra
dessa erinringar, därför att de föreställningar,
som spritts om farorna i samband
med rymningar från ungdomsvårdsskolorna,
äro jag vill inte säga
överdrivna men dock ganska intensiva;
detta särskilt i de trakter där dessa
skolor äro belägna.
Herr talman! Jag tillåter mig därför
hemställa till kammaren, att den ville
följa utskottets majoritet och låta verkställa
undersökning om det verkligen
kan vara en riktig utvecklingslinje och
om det inte föreligger fara för att ungdomsvårdsskolorna
komina att förlora
den uppgift de ursprungligen varit avsedda
för och som de i stort sett hittills
haft, om man för de mest kvalificerade
ungdomsbrottslingarna definitivt
beslutar sig för att upprätta slutna
anstalter. Man har här åberopat erfarenheterna
från Långanäs, och jag vet
enligt alla uppgifter därifrån, att försöket
i fråga slagit väl ut. Men jag vill
i det avseendet fästa uppmärksamheten
på att det i de andra skolorna i regel
finns ett yngre klientel, och att man
inte har mer än ett års erfarenhet av
verksamheten vid denna slutna avdelning.
Nu har det blivit en, jag höll på
att säga religiös tro, att lösningen av
denna fråga ligger i upprättandet av
slutna anstalter; det är dem man skall
lita till för att få en bättre ordning vid
våra ungdomsvårdsskolor. Jag måste
för min del säga, att det kan vara skäl
att titta litet noggrannare på dessa ting,
innan man offrar åt denna religiösa tro,
vilket man efter min mening gör, om
man följer reservanterna.
Herr talman! Jag får ännu en gång
hemställa, att kammaren måtte följa utskottets
förslag.
Herr WIKLUND i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Det var en
uppgift i socialministerns anförande
som jag fäste mig vid, nämligen att den
svårskötta delen av det klientel, som
nu är placerat i ungdomsvårdsskolorna,
i stor utsträckning kommit dit via den
villkorliga domen. Men det är ett faktum
att detta klientel tidigare dömdes
till tvångsuppfostran på Bona. Det är
just detta klientel som vi nu ha besvärligheter
med i våra ungdomsvårdsskolor.
Om man inte anser sig kunna ta
hand om dessa ungdomar i ungdomsvårdsskolorna,
blir det väl då nödvändigt
att skaffa något slags motsvarighet
till det tvångsuppfostringsinstitut, som
vi hade förut, givetvis inte så utformat
som tidigare men dock i stånd att
omhänderta denna särskilt besvärliga
grupp. Detta är ju en tänkbar lösning,
men då får man också se till att man
får denna speciella behandlingsform i
stället för slutna avdelningar på ungdomsvårdsskolorna.
Herr BOMAN i Kieryd (kort genmäle):
Herr talman! I fråga om den
siffra, som landsfiskalen i örkelljunga
distrikt lämnat, eller ca 290 000 kronor
kontra de siffror, som herr statsrådet
anförde angående de ersättningar, som
utbetalats för skador, vill jag fästa herr
statsrådets uppmärksamhet på att de
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Nr 19.
65
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
skador, som landsfiskalen beräknat
värdet av, i största utsträckning täckts
genom försäkringar och därför inte
kommit till synes i de ansökningar,
som gjorts om ersättning av statsmedel
för skada, som orsakats av dessa rymlingar.
Jag vill vidare fästa uppmärksamheten
på att med de stora värden de verkliga
lyxåken numera representera behövs
det inte så förfärligt många sönderkörda
lyxåk vid en rymmarfärd för
att det hela skall komma att röra sig
om ganska väsentliga belopp.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Endast
en replik. Herr Wiklunds i Stockholm
anmärkning är naturligtvis fullt
riktig, nämligen att det till stor del är
det gamla Bonaklientelet, som nu kommit
till ungdomsvårdsskolorna. Jag vill
emellertid fästa uppmärksamheten på
att i hastigheten halkade det ur herr
Wiklund i Stockholm, att man med
hänsyn härtill måste ha någon anstalt,
som kunde anses motsvara en sådan
anstalt som Bona. Ja, jag har inte ordagrant
citerat herr Wiklund i Stockholm,
men det framgick av hans anförande,
att man måste ha tvångsmedel
just därför att man i dessa våra skolor
liksom fått överta Bonas roll. Jag har
bara velat ha detta klarlagt i protokollet,
ty det är just detta sätt att resonera
om ungdomsvårdsskolorna, som
jag tror kommer att så småningom
fullständigt förstöra dessa.
Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
detta utlåtande ävensom handläggningen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.52 em.
In fidem
Gunnar Britth.
Lördagen den 20 maj.
Kl. 7.30 em.
Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.
§ I
Anslag
till skolor tillhörande barna- och
ungdomsvården m. m. (Forts.)
Herr förste vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 165, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1950/51 till
skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
dels ock riksdagens revisorers
berättelse, i vad gäller den sociala ungdomsvården
nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid enligt förut skedd
anteckning ordet till
Herr ANDERSSON i Dunker, som yttrade:
Herr talman! Då jag tillsammans
med 14 andra av kammarens ledamöter
har väckt en motion i detta ärende,
skall jag ta mig friheten att säga några
ord.
5 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 19.
66
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Anslag till skolor tillhörande barna- och
Det är nu 10 år som jag haft förmånen
att som ledamot i styrelsen för en
ungdomsvårdsskola få försöka hjälpa
till att göra någonting för de samhällets
olycksbarn som ha hamnat i dessa
skolor. Det har varit ett utomordentligt
intressant arbete. Man ställes där ofta
inför problem om vilka man inte vet,
huru de bäst skola kunna lösas. Det är
problem av olika slag, men det kanske
allra svåraste är ändå det som gäller
rymningarna, som det har skrivits och
talats så mycket om. Den skadegörelse,
som rymlingarna åstadkomma, skapar
betydande svårigheter också för de
människor, som bo i närheten av ungdomsvårdsskolorna,
och det är inte heller
så lätt att veta, hur man skall ställa
sig till deras ofta berättigade klagomål.
Det är ju väl känt att det i samband
med dessa rymningar förekommer bilstölder
och förstörelse på bilar, motorcyklar,
vanliga cyklar och annan egendom,
vilket allt väcker stark irritation,
men därvid åstadkommes också skadegörelse
av andra slag och inbrottsstölder
in. m.
Man skall inte förvåna sig över att
människor bli irriterade, inte bara av
den skadegörelse som sker utan också
genom den oro som skapas. Man vet ju
aldrig •— jag tänker på dem som bo i
närheten av skolorna — om någon kommer
att bryta sig in på natten och stjäla
någonting. Jag har talat mycket med
personer som äro grannar till en sådan
ungdomsskola, och de äro faktiskt upprörda
och förskrämda. Många äro det
kanske mer än vad de skulle ha anledning
till, men många äro det på grund
av egna tråkiga erfarenheter.
Men dessa rymningar åstadkomma
inte bara skada för de närboende utan
också för skolhemmen själva och personalen
där. Det blir ju alltid oro i
lägret när någon har rymt. Det är alltid
vård- och tillsynspersonalen som
omedelbart kopplas in på att försöka
tillrättaskaffa rymlingarna, och det är
en ständig anledning till oro för denna
ungdomsvården m. m.
personal. Polismyndigheterna i trakten
kring en sådan skola få också en alldeles
extra arbetsbelastning. Polismyndigheterna
kopplas ju snarast in för att
ta reda på rymlingarna, om det inte
lyckas för skolans egen personal att
återföra dem, de skola även verkställa
utredning rörande skadegörelse som
har skett, och de skola också ofta anställa
åtal och göra utredningar i sammanhang
därmed. Det blir alltså en betydande
extra arbetsbelastning också
för polismyndigheterna i orten.
För min del måste jag emellertid
säga, att det är rymlingarna själva, som
lida den största skadan. När de komma
ut, komma de lätt i förbindelse med
andra personer, som inte dra sig för
att skaffa dem sprit. De kunna också
komma i förbindelse med rena gangsterligor
och brottslingar. När pojkarna
komma tillbaka till den skola, som de
ha rymt ifrån, äro de ofta, för att inte
säga som regel, upprivna och uppjagade
och resultatet av det vårdarbete,
som skolans lärare och övriga personal
kanske under en lång tid ha nedlagt,
är så gott som tillspillogivet. Det tar i
de flesta fall lång tid innan den skada
som åstadkommits genom rymningen
kan helt botas. Varje rymning skapar
också irritation bland de elever som
finnas kvar i skolan, och när rymmarna
komma åter — som de ju nästan alltid
göra — blir det en irriterad stämning
i hela skolan när de få tillfälle
att berätta sina erfarenheter och upplevelser
under rymningarna.
Det har diskuterats och funderats
mycket över vad man skall göra för att
förhindra rymningarna, och det har
framkommit en rad olika förslag. I propositionen
har departementschefen talat
om åtgärder, som enligt vad han
tror skulle kunna förhindra rymningar.
Han talar om ett förbättrat flitpenningssystem,
förbättring av fritidssysselsättningen,
en omprövning av yrkesutbildningen
och vistelsetiden o. s. v. Jag tror
för min del, att sådana åtgärder kunna
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Nr 19.
67
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
åstadkomma en del, men det är nog
inte tillräckligt, framför allt inte när
när det gäller de verkligt svåra rymmarna.
Jag tror inte att de i någon
nämnvärd utsträckning komma att låta
sig påverka av dylika åtgärder.
Man bär då kommit in på tanken att
ta till andra medel, och man har därvid
tänkt sig att man genom att skapa
slutna avdelningar vid några av dessa
skolor skulle kunna ta hand om de
värsta rymmarna. Vi ha ju också ett
exempel från Långanässkolan utanför
Eksjö, som vi hörde särskilt herr Boman
i Kieryd tala om här före middagen.
Den skolan har sedan ungefär ett
och ett halvt år en sådan sluten avdelning.
Den har ett mycket besvärligt
klientel, men det har visat sig att förhållandena
beträffande rymningarna ha
förbättrats i hög grad sedan man fick
denna avdelning. Jag blev så intresserad
av skolan och dess arbetsresultat
när jag för några månader sedan kom
i kontakt med förhållandena där, att
jag reste dit, och jag har ägnat ganska
mycket tid åt att studera skolan och
dess arbetsformer och alldeles särskilt
den slutna avdelningen. Jag fick i likhet
med herr Boman det allra bästa intryck
av skolan och dess sätt att arbeta.
Jag måste instämma med herr Boman
i att den slutna avdelningen minst av
allt verkar som något fängelse, utan
det är en byggnad som de andra. Den
är visserligen omgiven av ett ganska
högt stängsel, men det är väl bara de
allra första dagarna som pojkarna titta
litet på stängslet, sedan finna de den
saken alldeles naturlig.
Jag sökte också utröna när jag var
där nere, hur pojkarna själva uppfatta
den slutna avdelningen och hur de reagera
för vistelsen där. Bli de bittra och
hatiska mot skolan, mot personalen och
mot samhället? Jag fick intet intryck
av någon bitterhet vare sig hos dem
som då voro intagna på den slutna avdelningen
eller hos dem som hade varit
det. De hade under vistelsen där —
den varar i regel sex veckor — blivit
föremål för en ganska ingående påverkan
och behandling. Man hade försökt
göra klart för dem alt anledningen till
att de kommit dit var att de visat sig
svika förtroendet att få vara på en
öppen avdelning, att de visat sig inte
vara vuxna att ha den frihet man hade
på dessa avdelningar. De hade fått klart
för sig att rymningar, som de allra
flesta hade gjort innan de kommo in på
den slutna avdelningen, inte skulle
komma att vara till någon glädje för
dem i framtiden. Det bär också visat
sig, att återfallen till rymningsbrott
bland dem som vistats på Långanässkolans
slutna avdelning varit betydligt
mindre än vid andra skolor av
motsvarande slag, där man inte har någon
sådan sluten avdelning.
I den motion som vi ha väckt ha vi
tagit fasta på just dessa resultat från
Långanässkolan, och vi förorda därför,
att man så snart som möjligt söker få
till stånd ytterligare en sådan sluten
avdelning. Socialstyrelsen hade ju föreslagit
regeringen, att det skulle inrättas
tre nya slutna avdelningar, men i propositionen
har man inte tagit upp någon
enda. Vi rekommenderade därför
att man borde ge Kungl. Maj:t fullmakt
och uppdrag att snarast möjligt söka
anskaffa åtminstone ytterligare en sådan
avdelning.
Jag tror att jag enklast och bäst redogör
för hur vi i motionen ha format ut
detta vårt förslag genom att läsa några
få rader ur motionen. Vi ha skrivit:
»Det synes emellertid uppenbart, att
de tänkta förbättringarna av den öppna
vården inte kunna medföra tillräcklig
effekt på det klientel, som har de svåraste
rymningstendenserna. Då detta
klientel förefaller vara mycket stort,
synes det inte försvarligt att längre
uppskjuta tillskapandet av nya slutna
avdelningar, och detta inte bara av
hänsyn till dem som bo i anstalternas
närhet och andra som kunna bli offer
för anstaltrymmarnas brott utan lika
68
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
mycket av hänsyn till de unga rymmarna
själva, som genom den slutna
socialvårdsbehandlingen kunna räddas
från de fängelsestraff, som domstolarna
eljest kunna finna nödvändigt att utdöma.
»
Just detta sista tror jag är ett av de
starkaste skälen för att ordna slutna
avdelningar i ungdomsvårdsskolorna.
Genom den påverkan, som man där kan
göra på dessa rymmande elever, kan
man i många fall rädda dem från
fängelsestraff, och jag tror därför, att
anordnandet av några ytterligare slutna
avdelningar skulle vara av allra största
värde. Som sagt ha vi emellertid inte
velat gå längre än till att föreslå en
sådan avdelning.
Var och en kan konstatera, att statsutskottet
i sitt yttrande över propositionen
och motionerna kraftigt har understrukit
behovet av att verkligt effektiva
åtgärder vidtagas. Man erkänner utan
vidare, att det är ett mycket allvarligt
samhällsproblem som propositionen
och motionerna behandla. Man talar
visserligen om att de i propositionen
föreslagna förbättringarna i fråga om
fritidssysselsättning o. s. v. kunna vara
av värde och böra prövas, men man är
också fullt på det klara med att det
måste vidtagas andra och mera effektiva
åtgärder. När statsutskottet sedan
skall dra ut konsekvenserna ur den
ståndpunkt det har intagit svävar utskottet
emellertid oerhört på målet. När
man har läst detta utlåtande och kommer
fram till utskottets yrkande, måste
man säga sig att det verkar ganska
rumphugget. Sedan utskottet så kraftigt
har uttalat att det måste göras någonting,
slutar utskottet med att det inte
skall göras någonting och att det hoppas,
att Kungl. Maj:t skall kunna göra
en ytterligare utredning i saken.
Till statsutskottets yttrande och förslag
har knutits en reservation av ett
stort antal av utskottets ledamöter. De
ha i samma starka ordalag som utskottsmajoriteten
framhållit nödvändig
-
heten av att här göres någonting, men
de ha också föreslagit verkligt konkreta
åtgärder och ha gått längre än motionärerna.
Som jag nyss nämnde hade vi
föreslagit, att det skulle anordnas en
ny sluten avdelning under nästa år,
men statsutskottets reservanter ha föreslagit,
att det skall anordnas två sådana
avdelningar. Det är självfallet att jag
för min del gärna skulle vara med om
att försöka få till stånd ytterligare två
avdelningar, helst som socialstyrelsen
har föreslagit tre. Nu har emellertid
första kammaren avslagit reservationens
yrkande, och jag skall därför, herr
talman, nöja mig med att yrka bifall
till den motion vi ha väckt, nämligen
motion nr 11:485 och 1:390. Som jag
har sagt innebär motionen ett yrkande,
att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj :ts proposition nr 98 måtte besluta
om inrättande av en sluten avdelning
vid ytterligare en ungdomsvårdsskola
under nästa budgetår. Jag ber, herr talman,
att få ställa yrkande om bifall till
denna motion.
Vidare anförde:
Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Fru Boman talade varmt för
ett statligt bidrag till Sundsgårdens
skolhem. Jag utgår ifrån att den behandling,
som motionen om anslag till
detta skolhem har erhållit i utskottet,
även borde vara tillfredsställande för
motionärerna. Men Sundsgårdens skolhem
är en ny typ av skolhem. Det är
inte samma typ som de vanliga barnaoch
ungdomsvårdsskolorna utan ligger
något vid sidan om dessa. Huruvida
staten bör lämna bidrag till en sådan
skoltyp, måste självfallet bli föremål för
närmare prövning av Kungl. Maj:t. Om
det vid denna prövning kommer att
visa sig, att skolan har någon uppgift
att fylla för framtiden, bör det —- det
var nog flertalet av statsutskottets tredje
avdelnings ledamöter inställda på —
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Nr 19.
69
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
prövas noga, huruvida det inte bör utgå
ett bidrag även till denna skola. Vi ha
nämligen kommit till den uppfattningen,
att det nog blir billigare i längden
för statens vidkommande, om det
kan lämnas ett bidrag till en skola av
denna typ än om staten själv skall överta
den helt och hållet.
Vad sedan gäller den fråga, som herr
Johnsson i Stockholm var inne på,
nämligen anslaget till Skarvik-Tallåsens
skola, så föreligger ett avtal som bland
annat föreskriver, att staten skall ersätta
de kostnader, som utgå för denna
skolas verksamhet, efter vissa grunder.
Nu har det vid en prövning av skolans
räkenskaper visat sig, att kostnaderna
något överstigit vad som är fastställt
i gällande författningar, och detta är
anledningen till att socialstyrelsen inte
har ansett sig kunna utbetala hela det
bidrag, som hade begärts från ledningen
för skolan. Det är alldeles givet att
utskottet inte gärna kan sätta sig att
granska de olika räkenskaperna för en
skola, utan räkenskaperna få granskas
ytterligare av socialstyrelsen, om detta
är erforderligt, och sedan får det bli
beroende på Kungl. Maj:ts närmare
prövning, huruvida det tilläggsanslag,
som begärts för denna skola, skall utgå.
Vad beträffar de vanliga ungdomsvårdsskolorna,
måste det tyvärr konstateras,
att en del av de ungdomar,
som där måst tagas om hand, inte ha
satt något större värde på den humanare
behandling och de modernare
uppfostringsmetoder, som numera i allmänhet
komma i tillämpning vid de
.statliga ungdomsvårdsskolorna. Här ha
under senare år förekommit rymningar
i mycket stor utsträckning, .lag skall
inte nu lämna några siffror, ty om jag
inte missminner mig angåvos siffrorna
av herr Boman i Kieryd. Men man kan
naturligtvis göra sig den frågan: vilka
kunna orsakerna vara till dessa ständigt
återkommande rymningar? Det är
naturligtvis mycket svårt för en lekman
att våga sig in på den frågan och
försöka att ge något svar, men det har
konstaterats, att en del av dessa skolor
ha en ganska olämplig belägenhet. Vi
ha två skolor inte så långt från Stockholm,
en för manliga och en för kvinnliga
elever. Dessa skolor ligga på ungefär
3 å 4 kilometers avstånd från varandra,
och samma är förhållandet med
tvenne sådana skolor i en annan del
av landet. Det är ganska klart, att när
två skolor, den ena för manlig och den
andra för kvinnlig ungdom, ligga så
nära varandra, detta verkar irriterande
och i många fall förorsakar rymningar,
som inte skulle förekomma, om skolorna
voro belägna på ett annat sätt. En
av de första åtgärder, som böra vidtagas,
är därför att försöka få en annan
förläggning av dessa skolor.
En annan fråga, som man inte kan
komma förbi när man går att studera
orsakerna till de ständigt återkommande
rymningarna, är den undervisning
som förekommer i skolorna.
Många av eleverna ha fått den föreställningen,
att när de komma in på
en ungdomsvårdsskola, skola de få lära
sig ett yrke av det ena eller andra slaget.
När de sedan komma till skolan
visar det sig, att yrkesutbildning är
mycket litet förekommande. I stället
förhåller det sig i många fall på det
sättet, att till skolorna äro anknutna rätt
omfattande jordbruk, och det är ganska
tydligt att elever, som komma till dessa
skolor och äro hemmahörande i storstäderna,
inte ha något synnerligen
starkt intresse för att arbeta i jordbruket
eller i ladugården. Jag tror att om
yrkesutbildningen finge en mera framträdande
plats på dessa skolors schema,
skulle detta i viss mån hindra eleverna
från att företaga rymningar i
den utsträckning som skett.
Även en annan detalj skall jag i detta
sammanhang beröra, och det är att
vistelsen vid skolorna inte är tidsbestämd.
När en elev blir intagen vid en
ungdomsvårdsskola, vet han inte från
början, om han får vara kvar vid denna
70
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
skola i 3 månader, 6 månader eller 1
eller 2 år. I regel är den längsta vistelsen
vid dessa skolor 2 år. Det har nu
gjorts framstötar om att vistelsetiden
skulle minskas till ett år. Jag är emellertid
övertygad om att om var och en,
som kommer till dessa skolor, hade
klart för sig att han får vara vid skolan
i 3 eller 6 månader eller högst ett år
under förutsättning att han sköter sig
på ett tillfredsställande sätt, skulle detta
verka så att eleverna komme att sköta
sig på ett annat sätt än de göra för
närvarande.
En tredje sak har redan varit omnämnd
i debatten, och det är den försämring
av klientelet, som har inträtt
vid ungdomsvårdsskolorna. Det har
gjorts gällande från samtliga rektorer
vid de skolor, som utskottet har varit
i förbindelse med, att klientelet har försämrats
i betydande utsträckning under
senaste tiden. Det har även framhållits,
att vad som i första hand bör
göras är att söka få bort de verkliga
oroselementen från skolorna. Om det
kommer en elev till en sådan skola och
han har oron i kroppen, dröjer det
inte så synnerligen länge förrän han
lyckats bilda ligor vid skolan, och på
så sätt försämras andan bland eleverna.
Om dylika elever på ett eller annat
sätt på ett tidigt stadium kunde skiljas
från skolan, tror jag att det skulle ha
en mycket god effekt när det gäller
uppfostringsmetoderna och även elevernas
trivsel.
Statsrådet Möller nämnde något om
en statistik, som förekommer i utskottets
utlåtande, och ansåg att det kanske
inte är så lämpligt att en sådan
statistik intages i ett utskottsutlåtande.
Jag skall inte fälla något omdöme om
den saken, men jag vågar försäkra att
vi ha fått garantier från såväl landsfiskalen
i orten som ledningen för skolan
för att denna statistik är fullt riktig.
Under dessa förutsättningar ansågo
vi, att det knappast kunde skada saken,
om statistiken även fick komma in i
utskottsutlåtandet.
Vad sedan gäller själva kärnfrågan,
om det skall upprättas flera slutna avdelningar
vid en del skolor, kunna vi
nog säga att de som stå för utskottets
förslag och de som ha anslutit sig till
reservationen ha en ganska samstämmig
uppfattning. De som varit och studerat
förhållandena vid Långanäs yrkesskola
fingo nog litet var den uppfattningen,
att eleverna vid de tre avdelningarna
vid skolan, den slutna, den
halvöppna och den helt öppna avdelningen,
hade skött sig på ett alldeles
utmärkt sätt. Det kan emellertid vara
lämpligt att ännu någon tid avvakta
och se, hur verksamheten vid Långanäs
ungdomsskola kommer att utfalla. Den
slutna avdelningen har endast varit i
verksamhet under en mycket kort tid,
och det är nog svårt att nu fälla något
bestämt omdöme om resultatet av verksamheten.
Socialstyrelsen har i sitt förslag förordat
upprättandet av ytterligare tre
slutna avdelningar vid våra ungdomsvårdsskolor
för en sammanlagd kostnad
av 1 159 000 kronor. Departementschefen
anser att det är erforderligt med
ännu någon tids erfarenhet, innan slutlig
ståndpunkt tages till frågan om inrättande
av ytterligare slutna avdelningar.
Utskottet har i stort sett anslutit sig
till denna departementschefens ståndpunkt.
Utskottet säger bland annat:
»Enligt utskottets mening måste samhället
vidtaga särskilda åtgärder för
att motverka rymningarna. Med hänsyn
till de förhållanden, som nu på många
håll råda, är det angeläget, att härvidlag
icke onödiga dröjsmål uppstå, då
i annat fall kan riskeras, att det förtroende,
som mött de nuvarande vårdmetoderna,
måhända i större utsträckning
förloras.»
Trots detta uttalande från utskottets
sida kommer utskottet ändå till den
slutsatsen, att det är lämpligt att denna
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Nr 19.
71
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
fråga, innan riksdagen tar .slutlig
ståndpunkt till densamma, får bli föremål
för närmare övervägande och närmare
undersökningar av Kungl. Maj:t.
Till slut vill jag endast understryka
ytterligare en liten detalj i utskottets
utlåtande. Utskottet gör sig till talesman
för att det bör företagas en undersökning,
huruvida det inte skulle vara
möjligt att en del av de elever, som
nu rekrytera dessa ungdomsvårdsskolor,
kunde beredas plats i enskilda hem
i större utsträckning än vad hittills har
varit fallet. Jag tror inte att de ungdomar,
som kommit upp i åldern 14—
16 år, äro lämpliga att skickas ut i enskilda
hem, men däremot att elever i
åldern 7—13 år med fördel kunna fostras
i enskilda hem i större utsträckning
än för närvarande. Om detta möjligen
skulle kunna genomföras, skulle
det betyda en bättre uppfostran för
pojkarna och flickorna än den uppfostran,
som de kunna få vid de olika skolhemmen.
Jag tror även att denna uppfostran
och vård i ett enskilt hem skulle
för statens vidkommande bli betydligt
billigare än den nuvarande uppfostran
vid ungdomsvårdsskolorna. Det nämndes
en siffra i detta avseende av herr
Johnsson i Stockholm. Om jag inte
missuppfattade honom angav han, att
varje elev vid en ungdomsvårdsskola
kostar ungefär 8 000 kronor om året.
Vi skola inte tro, att kostnaderna komma
att minskas, om vi skola fortsätta
efter samma principer som hittills, utan
de komma snarare att ökas. Jag är övertygad
om att om en del elever kunde
beredas ett hem hos enskilda familjer,
skulle statens kostnader för denna uppfostran
bli betydligt lägre, samtidigt
som vården komme att bli bättre och
effektivare. Jag vill därför på det kraftigaste
understryka vad utskottet här
framhållit om att denna fråga måste
bli föremål för närmare undersökning.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Herr Johnsson i Stockholm höll före
middagsrasten ett anförande, vari han
underströk hur bra ungdomsvården enligt
hans mening var ordnad innan staten
tog hand om denna verksamhet.
Han gick så långt i sitt framhållande av
denna synpunkt att han menade, att det
hade skett en utarmning av arbetet sedan
dess.
Jag skall inte ett ögonblick förneka
värdet av det som tidigare har gjorts,
och jag skall heller inte ett ögonblick
förringa de ytterst värdefulla individuella
insatserna från olika personalgruppers
sida i den tidigare verksamheten.
Jag kan emellertid ändå inte instämma
i det oreserverade beröm åt den
tidigare ungdomsvården, som gavs, och
i varje fall inte instämma i berömmet,
om det avser verksamheten sådan den
tedde sig för några årtionden sedan.
Här har ändå under senare tider skett
en mycket kraftig utveckling, delvis i
stark opposition mot den allmänna opinion,
som tidigare fanns. Jag tror att
det ligger en mycket riktig iakttagelse
bakom ett uttalande, som en av våra
inom ungdomsvården främste psykiatriker
har gjort, nämligen att det varit en
utveckling från knektfostran till läkepedagogik.
Man kan också uttrycka saken
på det sättet, att det har varit
fråga om ett ingripande från samhällets
sida, där det gällt att komma bort från
exercis och straff till förståelse för vad
som ligger bakom de handlingar, som
de unga ha gjort sig skyldiga till och
som inte samhället kan tolerera. Samtidigt
har man också mött en strävan
att få fram en social anpassning, som
skulle kunna ske individuellt för varje
elev och där rörelsefriheten för den enskilde
måste vara en mycket viktig
faktor.
Herr Johnsson i Stockholm gav vissa
exempel på hur enligt hans mening läkepedagogiken
hade urartat. Jag skall inte
ingå på något närmare bedömande av
72
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
dessa exempel. Jag skall inte förneka,
att det ibland förekommit misstag, någonting
som väl alltid inträffar, när
man prövar nya metoder. Hur noggrann
man än söker vara kan man ändå inte
komma ifrån att understundom felbedömningar
kunna ske. Jag förnekar inte
heller, att vi befinna oss på ett förberedande
stadium på många områden,
där alltjämt den medicinska, psykologiska
och pedagogiska forskningen gör
sina första trevande försök. Men man
kan väl ändå inte bestrida, att i alla fall
redan nu uppnåtts betydande resultat
genom de nya metoderna. Tyvärr får
man höra så litet om de goda resultaten.
Det är misslyckandena, som bli omtalade
och kommenterade i all oändlighet.
Såvitt jag förstår skulle arbetet på
detta fält vara ofantligt mycket lättare,
om man hade kraftigare stöd ifrån tidningspressens
och den allmänna opinionens
sida. Jag måste beträffande
många tidningar säga, att de icke ge
utrymme åt måttfulla och vederhäftiga
skildringar och bedömanden utan äro
offer för en sensationsjournalistik, där
anknytningen till sanningen ibland är
mycket svag. Läget skulle också vara
bättre om allmänheten kunde lämna en
mera positiv hjälp till omplacering av
denna ungdom i mera normala livsförhållanden.
Men tyvärr måste man säga,
att arbetsgivare, inackorderingsfamiljer
och arbetskamrater ofta äro uppjagade
av den agitation, som i detta fall bedrives
och de missvisande framställningar
av läget som tidningspressen
ger. Genom hårdhet och oförstånd kan
man på mycket kort tid riva ned vad
en ungdomsvårdsskola försökt att under
månader bygga upp.
Tillåt mig vidare säga att läget skulle
vara betydligt bättre om inte många
s. k. oförvitliga människor i detta samhälle
lockade ungdomarna in på vägar,
där asocialitet och brottslighet lura. Jag
förstår att allmänheten hyser oro mot
bakgrunden av de händelser som inträf
-
fat. Det är klart att sådant skapar
olust och osäkerhet, och det ligger i
ännu mera öppen dag att ortsbefolkningen
omkring dessa ungdomsvårdsskolor,
där rymningar i större utsträckning
skett och skadegörelse åstadkommits,
är speciellt orolig. Jag delar allmänhetens
krav på att man måste försöka
skaffa ett effektivt skydd mot sådana
företeelser.
Men jag finner det också angeläget
att säga ett par ord om folkopinionen.
Den är enligt min mening — jag anknyter
till vad jag förut har sagt — många
gånger resultatet av en uppjagad stämning,
av en agitation, som inte alltid
bottnar i ett välförstått intresse för
den verksamhet som ungdomsvårdsskolorna
bedriva. Det första året jag hade
nöjet att vara ordförande i styrelsen
för Lövstaskolan, var jag med om att
sammankalla de kommunala förtroendemännen
i den kommun där skolan
låg och även de kommunala förtroendemännen
i angränsande kommuner till
överläggningar om skolans verksamhet.
Det visade sig då att det gick att vinna
förståelse för denna verksamhet, och
också att det inte fanns så mycket av
den bitterhet och olust, som det talats
så mycket om. När folk verkligen får
komma problemen in på livet, får veta
hur saken ligger till och får uppgifter
om vad som gjorts och vad som skulle
kunna uträttas, blir stämningen en annan.
Nu ropas det allmänt på att man skall
minska rymningarna och skadegörelserna
genom att taga steget ut och inrätta
slutna avdelningar vid ytterligare
en del skolor. Jag måste säga ett par
ord om de uppgifter, som under debatten
ha lämnats om den åstadkomna
skadegörelsen. Vi ha ju å ena sidan fått
vissa uppgifter av herr Boman i Kieryd
och å andra sidan vissa upplysningar
ifrån departementschefen i fråga om de
utbetalda skadeersättningarna. Det kan
ju förefalla som om skillnaden mellan
de från dessa olika håll lämnade upp
-
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Nr 19.
73
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
gifterna vore oerhört stor. Jag hade
tillfälle att före middagsrasten tala med
en person, som mycket ingående sysslat
med dessa frågor, och han undrade om
inte olikheterna grundade sig på att
det förelåg olikartade statistiska bedömanden.
Han förmodade att man vid
upprättande av vissa sammanställningar
hade gått till väga på det sättet, att man
exempelvis hade upptagit en stulen bil
till fulla värdet och på så sätt kommit
fram till stora summor för den åstadkomna
skadegörelsen. Man hade inte
räknat med att bilen kanske hade återställts
och att den skada som tillfogats
själva bilen måhända varit relativt
ringa. På detta sätt skulle man möjligen
kunna förklara den stora skillnaden
i de sifferuppgifter som från olika
håll lämnats.
Jag skulle även i detta sammanhang
vilja fästa uppmärksamheten på ett annat
förhållande, som jag har direkt erfarenhet
av. När folk anmäler sina ersättningskrav
för skador, som enligt
vad de påstå ha uppkommit genom
rymningarna från ungdomsvårdsskolorna,
har man en benägenhet att synnerligen
kraftigt salta räkningarna. Jag
skulle kunna nämna exempel på hur
man kan komma fram till mycket stora
ersättningskrav för relativt små skador.
En skada, som i själva verket inskränker
sig till ett hundratal kronor eller
däromkring, kan sålunda snabbt nog
springa upp till tusenlappar och mera.
Man torde sålunda få bedöma alla siffror
och uppgifter som i detta avseende
lämnas med mycket stor varsamhet.
Jag måste för min del säga att jag
alltid känner den största olust inför
att spärra in människor och i synnerhet
när det som här gäller ett område, där
man ändå i princip gått in för att söka
tillämpa den öppna vården. Jag känner
olust även om denna inspärrning är
relativt kortvarig. Jag tror vidare att
om vi få aldrig så många slutna avdelningar
ha vi därmed inte skapat någon
hel och full garanti för allmänhetens
säkerhet och trygghet och för att inte
rymningar och skadegörelser kunna inträffa.
Även ifrån fängelser rymmer ju
folk, och även ifrån det mångomtalade
Långanäs har det också hänt att det
förekommit rymningar. Jag tror alltså
att man inte får falla till föga för kraven
på att man skall spärra in folk och
därigenom på lång sikt äventyra den
läkepedagogiska verksamheten.
Må det tillåtas mig att ett ögonblick
komma tillbaka till Lövsta. Där ha vi
inte att arbeta med de mest lättskötta
pojkarna. Jag tror mig dock kunna säga,
att rymningsfrekvensen där i allmänhet
har varit förhållandevis låg. Det har
varit vissa tider då vi ha haft toppbelastning,
men det hav framför allt varit
vid sådana tidpunkter, då svårigheterna
i olika avseenden tornat upp sig och
då personalens möjligheter att kunna
vara med pojkarna och sysselsätta dem
inte varit tillräckliga.
Det har under denna debatt talats
om att långanässystemet skulle erbjuda
den framkomliga vägen. Jag vill på den
punkten endast ytterligare understryka
vad både herr statsrådet och herr Mårtensson
framhållit, nämligen att Långanäs
i själva verket använts i sin nya
gestalt endast under cirka ett års tid
och att erfarenheterna därifrån måste
vara jämförelsevis ringa. När det gäller
att bedöma arbetet vid Långanäs, tror
jag också att vi kunna vara på det klara
med att där funnits en ovanligt duglig
ledning och en ovanligt duglig personal
men att man inte kan veta hur det
hela kommer att utveckla sig med en
personal, som inte har samma skolning
och samma träning. Det finns enligt
min mening anledning att instämma i
herr statsrådets varning mot alt på ett
nära nog religiöst sätt överskatta betydelsen
av Långanässkolans möjligheter.
När herr Andersson i Dunker skildrade
den slutna avdelningen, fick jag
nästan den uppfattningen, att denna
snarast vore att likna vid ett komfortabelt
hotell. Herr Andersson i Dunker
74
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
tyckte att den inte hade någonting med
fängelse att göra. Det må ju vara sant,
att denna avdelning kanske inte är jämförbar
med ett fängelse av den typ, som
skapades på mitten av 1800-talet. Men
nog fick åtminstone jag det intrycket,
att det ändå i ganska hög grad ligger
något av fängelsetyp över det hela, och
jag är ganska övertygad om att envar
av oss som skulle vara där en vecka
skulle få den bestämda uppfattningen,
att avdelningen vore att likna vid ett
vanligt fängelse. Jag tror som sagt att
det är klokt att inte draga alltför långtgående
slutsatser av Långanässkolans
verksamhet. Det finns anledning att understryka,
att även om man kritiskt
och varsamt skulle följa vad som där
sker, behöva ändå ungdomsvårdsskolorna
en arbetsro, som inte får störas. Det
kan inte vara lämpligt att på grund av
att en sådan skola kanske har tillfälliga
svårigheter bryta en försöksverksamhet,
som dock, såvitt jag kan förstå, i det
stora hela är inne på riktiga vägar.
Vi skola inte heller i detta sammanhang
glömma bort att systemet med
slutna avdelningar tämligen automatiskt
leder fram till att dessa avdelningar
också i mycket stor utsträckning komma
att användas och inte bara betraktas
som reserver. Även om personalen
vid sådana avdelningar vill hålla igen,
är jag rädd för att man, om det händer
någonting oroande, för att avlasta trycket
utifrån ändå kommer att vara mycket
ivrig att använda avdelningarna. Jag
är för min del tacksam för att socialministern
inte har velat locka sig in på
en väg, som så att säga knäsätter principen
om dessa slutna avdelningar, utan
vill avvakta den erfarenhet, som kan
vinnas på Långanäs.
Naturligtvis kunna vi å andra sidan
inte stillatigande åse vissa beklagliga
företeelser på detta område, utan vi
måste göra någonting för att åstadkomma
bättre resultat både när det gäller
ungdomens fostran och allmänhetens
skydd. Dessa andra åtgärder kosta
självfallet pengar, men byggandet —
och även underhållandet — av slutna
avdelningar är heller ingen billig historia.
Man bör därför framför allt söka
gå fram på den vägen, att man ger
personalen vid dessa olika skolor en
grundlig utbildning, och på den punkten
fullföljer de initiativ som socialstyrelsen
redan har tagit och som såvitt
jag förstår hittills ha medfört mycket
goda resultat.
En annan linje är att man skapar nya
möjligheter för en sysselsättningsterapi
för den ungdom som vårdas på ungdomsskolorna
och att man därtill använder
både arbetstid och skoltid och
även fritid. Det ligger mycket i det resonemang
som herr Mårtensson förde,
att man skall försöka åstadkomma en
yrkesutbildning för pojkarna. Även om
det på grund av den korta tid ungdomarna
vistas på skolorna inte kan bli
någon yrkesutbildning i vanlig mening,
bör det dock kunna bli åtminstone en
förberedande yrkesutbildning av betydande
värde. Man får dessutom sträva
efter att skapa en ordentlig hemmiljö
vid ungdomsvårdsskolorna. Det är en
av de allra viktigaste insatserna som
kunna göras för dessa ungdomar, som i
hög grad komma ifrån s. k. broken
homes och som äro utarmade i fråga
om verklig omvårdnad i en miljö, som
vi gärna vilja förknippa med den goda
familjemiljön. Vi få också söka oss fram
på den vägen, att vi försöka åstadkomma
en normal anknytning mellan den
ungdom, som vistas vid ungdomsvårdsskolorna,
och övrig ungdom på orten,
som är verksam i olika slag av föreningsliv.
Vi måste bryta isoleringen
mellan ungdomen i våra ungdomsvårdsskolor
och befolkningen ute i bygderna.
När det gäller att förbereda ungdomarnas
anpassning i samhällslivet
skulle det enligt min mening vara mycket
värdefullt att göra ett försök med
det rekommenderade systemet att öka
flitpengarna, att inrikta sig att göra
dem ungefär likvärdiga med betalning
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Nr 19.
75
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
för utfört arbete och att sedan låta
ungdomarna av dessa medel få ersätta
kostnaderna för sitt uppehälle vid skolan.
Det spelar också en mycket betydande
roll att man söker åstadkomma
en god eftervård, att man inte bara
släpper ut ungdomarna i livet utan att
man verkligen efter skoltiden följer
dem, söker hjälpa dem till rätta, ordnar
arbete för dem och inackorderar
dem på lämpligt sätt.
Om jag till sist får framlägga ytterligare
ett personligt önskemål, så skulle
det vara att man inte bör alltför mycket
differentiera elevmaterialet efter begåvningsnivå
utan försöker skapa skolor
med litet blandade miljöer.
Detta är, herr förste vice talman, de
positiva vägar, som man enligt min mening
får försöka att gå, och sedan får man
avvakta resultatet av strävandena på
detta område. Skulle erfarenheten visa,
att slutna avdelningar efter mönster
från Långanäs äro nödvändiga, är jag
för min del beredd att taga detta steg,
som dock otvivelaktigt innebär ett steg
bakåt i den utveckling som nu inletts.
Men i dagens läge är det inte klart ådagalagt
att vi inte kunna komma fram
på andra vägar. Det är inte heller klart
ådagalagt, att långanässystemet är det
system, som utan varje diskussion är
det mest lämpliga. När inga av dessa
förutsättningar föreligga, kan jag inte
komma fram till någon annan slutsats
än att vi få avvakta resultatet av de
positiva åtgärderna på andra punkter.
Jag ber därför, herr förste vice talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr ANDERSSON i Dunker (kort genmäle):
Herr talman! Jag känner mig
förvånad över att herr Wallenthcim gav
så starkt uttryck åt vad lian kallade sin
olust inför inspärrningen av människor.
Jag skulle kunna dela denna olust om
det gällde inspärrning i ett fängelse
eller något liknande. Men någon sådan
inspärrning ha vi väl inte från något
håll önskat att det i detta fall skulle bli.
Sedan sade herr Wallentheim, att
man inte skall falla till föga för det
myckna talet om den skadegörelse, den
oro och de svårigheter, som rymningarna
skapa för den närboende befolkningen.
Ja, herr Wallentheim, jag vet
inte om vi falla till föga, om vi tycka
att det är rimligt att vanliga hyggliga,
laglydiga människor, som bo i närheten
av dessa anstalter, få känna att samhället
vill skydda även dem.
Jag kan inte hjälpa, herr talman, att
jag måste nämna några siffror beträffande
den skola, i vars styrelse herr
Wallentheim och jag äro ledamöter och
som herr Wallentheim också talade om
i sitt anförande. Förutom den närboende
befolkningen är det ju polismyndigheterna
i de närbelägna kommunerna
och landsfiskalsdistrikten, som ha den
största känningen av dessa rymningar
med åtföljande skadegörelser.
I det landsfiskalsdistrikt, där Lövsta
är beläget, har landsfiskalen på fråga
av statsrevisorerna meddelat, att under
de nio första månaderna i fjol förekommo
inte mindre än 24 rymningar, som
lian fick taga hand om. Det var 33 pojkar
som deltagit i dessa, och vad hade
de åstadkommit? Ja, här finns en hel
förteckning på deras bravader: det är
stölder av bilar, motorcyklar och vanliga
cyklar, det är inbrottsstölder i sommarvillor
och förstörelser där, det är
misshandel etc. Det finns som sagt en
hel förteckning över sådana saker förutom
slagsmål, knivskärningar, grovt
egenmäktigt förfarande, skadegörelse å
byggnader o. d. Detta var alltså det
närmaste landsfiskalsdistriktet.
I ett annat distrikt, som ligger nära
Lövsta, förekommo inte mindre än 33
rymningar, som man där fick taga
hand om, och skadegörelserna voro av
samma slag. I ett tredje landsfiskalsdistrikt,
som också gränsar till skolan,
förekom en hel rad fall, som polismyndigheterna
måste taga itu med. Man
76
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
får därför inte, som herr Wallentheim
ville göra, förringa skadan av dessa
rymningar.
Herr Wallentheim raljerade också litet
med mitt besök vid Långanäs och
tyckte, att det av min redogörelse närmast
verkade som om den slutna avdelningen
vore ett komfortabelt hotell.
Men jag sade inte någonting, som borde
ha gett herr Wallentheim anledning till
sådana reflexioner. Jag talade närmast
om hur eleverna verkade och om hur
de hade det. Men, herr talman, jag kan
inte underlåta att bekantgöra för kammaren,
att vid Lövsta har styrelsen funnit
sig nödsakad att på grund av det
svåra läge, som vi ha råkat i, begära
pengar för att där inrätta en sluten avdelning.
Vi hoppas ju därför få vårt
något så när på det torra, och då tycker
jag, att det är litet underligt, om
man inte kan vara med om att även
låta någon annan skola, som har det
besvärligt, få en sluten avdelning.
Herr talman! Det var närmast detta
jag hade att säga till min vän herr Wallentheim,
men jag skall passa på tillfället
att göra en ändring i det yrkande,
som jag förut ställde. Jag yrkade då
bifall till den motion, som vi ha väckt.
Efter samråd med en del av de närvarande
motionärerna skall jag be, herr
talman, att få taga tillbaka yrkandet om
bifall till motionen och i stället yrka
bifall till reservationen.
Herr WALLENTHEIM (kort genmäle):
Herr talman! Jag skulle bara vilja säga
ett par saker till herr Andersson i
Dunker. Vi skulle annars kunna fortsätta
vår diskussion på nästa styrelsesammanträde.
Jag har ingalunda förnekat, att befolkningen
i vederbörande orter bör
beredas skydd. Vad jag sagt är, att man
inte skall överdriva det som här förekommit.
Och jag vänder mig mot tidningarnas
skriverier och uttalandena
från en del olika personer, som springa
med uppgifter åt än det ena, än det
andra hållet. Herr Andersson i Dunker
vet lika bra som jag, att det har förekommit
åtskilliga fall, då lövstapojkar
ha fått skulden för saker som aldrig
någonsin ha gjorts av dem utan av
andra.
Beträffande rymningsstatistiken skulle
jag vidare vilja säga, att det är med
den som med all annan statistik, att
man får läsa den med omdöme och
urskillning. Om en rymning anmälts,
behöver det inte betyda, att vederbörande
pojkar ha avvikit på något längre
avstånd. Det kan bara vara så, att vederbörande
vid skolan ha märkt, att
pojkarna inte finnas i skolan eller inom
dess närmaste område, och då alarmerat
polismyndigheten, men att det
sedan har visat sig, att man har fått
tag i pojkarna på skolans område eller
i ytterkanten av detta.
Beträffande den slutna avdelningen
på Lövsta vill jag till sist säga, att den
aldrig har varit någon sluten avdelning
i vedertagen bemärkelse. Den har
varit en isoleringsavdelning för speciella
ändamål, som sammanhänga med
klientelet på Lövsta, vilket ju består av
psykopater.
Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr
förste vice talman! När man har diskuterat
tanken på en särskild, sluten
anstalt, där man skulle uppsamla det
besvärligaste klientelet från ungdomsvårdsskolorna,
har socialministern
ställt sig bestämt avvisande. Detta är
fullt förståeligt, och jag tror inte, att
någon saklig argumentering mot en sådan
ståndpunkt kan mobiliseras. Skulle
en sådan anstalt komma till stånd utan
att man hade möjlighet att lösa differentieringsfrågan,
skulle den ju få taga
emot elever av skilda åldrar och med
skilda begåvningsgrader, ungdomar,
som äro synnerligen vitt åtskilda även
i fråga om psykisk särart.
Ett annat sätt att komma till rätta
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Nr 19.
77
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
med problemet är den mångdiskuterade
långanäsmetoden, som ju innebär ett
utbyggande av idén med slutna avdelningar
inom skolornas område. Enligt
statistiken är det antal unga människor,
som skulle behöva komma på slutna
avdelningar, inte så stort, som många
tyckas tro. Rymningar och bråk äro, säga
de som äro mest och bäst informerade
i saken, lika mycket eller ännu
mer en lokalfråga än en disciplinfråga.
Denna lokalfråga är så allvarlig, att
man måste säga, att den moderna ungdomsvården
för missanpassad ungdom
faktiskt ännu inte har haft sin chans.
Det blir närmast att härda ut tills det
ekonomiska läget blir bättre och lokalfrågan
— och därmed även differentieringsfrågan
— kan lösas.
Trots de prekära förhållanden, under
vilka ungdomsvården arbetar, måste
man säga, att arbetet i skolorna har
visat ett resultat, som är värt allt erkännande.
63 procent av de i oktober
år 1949 villkorligt utskrivna ha skött
sig utan anmärkning. 23 procent ha
trasslat med arbetsbyten och lättare
vanart, under det att 14 procent ha
återfallit eller vid domstol åtalats för
brott. Ända upp till 75 procent av ungdomarna
från vissa skolor ha återförts
till en positiv samhällsinställning. Jag
tycker, att man bör ha detta i minne,
då de återstående procenten och deras
bravader lägga sin tyngd i den allmänna
debattens vågskål.
Det ligger något beklämmande i det
faktum, att man, om en eller flera av en
skolas klientel bära sig illa åt, skall hallstämpla
hela skolan för de brott, som
sålunda blivit begångna. Att tre av fyra
ungdomar vid ungdomsvårdsskolorna,
trots den bristande differentieringen,
återanpassas i samhället glömmer man
ofta bort i debatten. Framgången kommer
i skymundan, men bakslagen framstå
så mycket bjärtare.
Det sätt på vilket den slutna anstalten
i Långanäs arbetar inger det största
förtroende. Byråchefen Torsten
Eriksson, som väl får anses som långanässystemets
andlige fader, om jag får
använda det uttrycket, har presterat en
argumenteringskedja, som inte är så
lätt att slita sönder. När man sedan på
ort och ställe har sett, hur hans idé
tar sig ut i praktiken, måste man ge
honom rätt.
Rektor på Långanäs, som principiellt
är motståndare till den slutna avdelningen,
har ur pedagogisk synpunkt
accepterat denna som ett moment i
uppfostran. Hans principiellt kritiska
inställning gjorde på mig ett mycket
starkt intryck vid ett besök i skolan
och ingav en viss garanti för att den
slutna avdelningen med sina nio platser
inte skulle komma att bli ett miniatyrfängelse
utan snarare en sektion för
en intensifierad ungdomsvård.
När man samtalade med ungdomarna
på Långanäs — och detta gäller även
dem som voro intagna på den slutna avdelningen
— frapperades man av att
den trotsinställning gentemot personalen,
som annars är så vanlig, här var så
gott som obefintlig. Avdelningen hade
mera karaktär av en trevlig bostad, och
jag kan gott instämma i vad herr Andersson
i Dunker sade om byggnaden
som sådan: Hade inte det något ovanliga
staketet varit, skulle man knappast
ha kunnat upptäcka, att det var en sluten
avdelning. Vi gingo ganska länge
och tittade på byggnaden, innan vi
faktiskt visste, att det var en sluten avdelning,
så alltigenom trevlig var den.
Med en stark känsla av lättnad ansluter
jag mig till tanken på att ungdomar
under 18 år inte böra dömas till
fängelse. Om man nu vandrar vidare
på denna väg med en utbyggnad av
vården i form av slutna avdelningar
vid ytterligare tvenne ungdomsvårdsskolor,
bar även socialvården, som det
har påpekats, större möjlighet att utverka
åtalseftergifter och förnyade försök
vid ungdomsvårdsskolor. Det är att
förmoda, att många domare, som nu
med ganska tungt hjärta döma unga
78
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
människor till fängelse, med glädje
skulle taga emot möjligheten att sända
sina klienter till en sluten avdelning
vid en ungdomsvårdsskola, där man
sedan har möjlighet till slussning till
en halvöppen avdelning och till sist
till en öppen, där eleverna helt få sköta
sig själva.
På den slutna avdelningen kan personalen
också ge en värdefull individuell
behandling. Det fick man ett
starkt intryck av på Långanäs. Man
mötte ungdomar, som öppet sade, att
de voro tacksamma för att få vara i
lugn och ro på en sluten avdelning,
tills de liksom blivit lugnare och hittat sig
själva under en god ledares vård och
hämtat krafter att motstå de frestelser,
som livet i frihet för med sig.
Som läget är nu, får Långanäs emellertid
inte ha sin slutna avdelning i
fred, utan man hindrar skolans eget
arbete och därmed även själva idén genom
att även från annat håll belägga
platser på den slutna avdelningen. Differentieringen
av skolans eget klientel
omöjliggöres genom att alla platser
ständigt äro fullbelagda. Detta klagade
man över. Därav följer, att om man
sedan vill få fram skolans arbetsresultat,
blir detta inte i alla avseenden tillförlitligt.
Då någon av skolans pojkar
behöver sättas på den slutna avdelningen,
finns det inte plats där. Detta kan
ju inte vara riktigt.
Jag vill sluta mitt korta anförande,
herr talman, med att med full tillförsikt
yrka bifall till reservanternas förslag.
Herr WIRTÉN: Herr talman! Ungdomsfostran
i allmänhet är en både
viktig och känslig fråga, men ingenting
är dock viktigare eller känsligare än
den ungdomsvård, det här är fråga om.
Dessa ungdomar ha av olika anledningar
kommit på sned i livet, knappast beroende
på dem själva utan fastmer på
den miljö de ha kommit i och kanske
rent av på deras föräldrars och anförvanters
vållande. Det är glädjande, att
samhället nu med stor omsorg ägnar sig
åt denna vård. Frågan är bara, om man
lyckats tillfredsställande lösa problemen
med nu tillämpade system.
Socialministern synes hålla fast vid
den helt öppna vården med alla de vådor,
som rymningarna föra med sig
såväl för ungdomarna själva som för
allmänheten och dä särskilt för befolkningen
närmast vårdplatserna. Han säger,
att har man accepterat den öppna
vårdens principer, får man också vara
beredd att taga konsekvenserna av en
högre rymningsfrekvens och därmed
också de vådor denna för med sig. Men
är det då helt riktigt att hålla fast vid
detta, då man ser vilka förödande verkningar
rymningarna föra med sig? Utskottsmajoriteten
betonar ju särskilt de
stora skador, som förekomma på grund
av de talrika rymningarna från ungdomsvårdsskolorna.
Den säger t. o. m.,
att dessa ha blivit ett allvarligt samhällsproblem,
men trots detta synes den
inte vilja vara med om att vidtaga
några påtagliga ändringar för att avhjälpa
missförhållandena. Inte ens det
faktum, att rymningsfrekvensen vid
Långanäs har gått ned med 50 procent
sedan den slutna avdelningen togs i
bruk i början av år 1949, kan förmå
utskottet att förorda denna linje. Då är
ändå att märka, att till Långanäs’ slutna
avdelning föres det svåraste klientelet
från andra ungdomsvårdsskolor.
Förhållandena på Långanäs ha tidigare
berörts av herr Boman i Kieryd.
Jag skall inte återkomma till dem utan
vill endast helt instämma i vad han här
har sagt. Men sedan jag varit i tillfälle
att taga del av vården vid Långanäs
och resultatet av densamma, är det för
mig tämligen klart, att denna form av
ungdomsvårdsskolor är värd att prövas
i större utsträckning. Även om jag är
medveten om att det medför ökade
kostnader, synes det mig ändå vara viktigare
att man kan vinna ett gott re
-
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Nr 19.
79
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
sultat, och jag tror att man kan lyckas
medelst långanässystemet. Kan man någorlunda
tillfredsställande komma ifrån
de vådor, som samhället nu är utsatt
för, är det nog väl använda pengar.
Utskottet har ju inhämtat, att värdet
av vad som har tillgripits eller man försökt
tillgripa i samband med rymningar
från en ungdomsvårdsskola för pojkar
under år 1949 uppgår till 290 000 kronor.
I beaktande av detta kan det vara
värt att anslå ett belopp av 415 000 kronor
för byggnationer m. m., som reservanterna
föreslå. Jag är ganska viss
om att svenska folket skulle bära denna
utgift med gott mod för att få känna
en större trygghet på detta område,
och jag är lika viss om att långanässystemet
skulle bli till stor nytta och
hjälp för de ungdomar det här är fråga
om.
Visserligen ha ett par talare framhållit,
att vi endast ha ett års erfarenhet
av långanässystemet, men då vill
jag fråga: Vilka erfarenheter ha vi av
de av socialministern förordade vägarna
utöver vad som hittills tillämpats,
vilket dock inte visat sig tillfredsställande?
Herr
talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.
Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
skall försöka fatta mig mycket kort,
men då jag är en av dem som stå för
reservationen, måste jag ändå säga
några ord.
Jag brukar inte höra till dem, som
vilja höja anslagen beträffande statsutgifter.
Men då jag i detta fall har gått
in för den höjning som här föreslås, så
är anledningen härtill, att jag har ansett
att det är alldeles nödvändigt att
någonting göres för att rätta till det
missförhållande som råder på detta
område och som vi nog litet var anse
vara otillbörligt. Till och med de som
stå för utskottets utlåtande ha ju vittnat
om att det långt ifrån är tillfredsstäl
-
lande som det nu är. Socialstyrelsen har
ju själv framlagt förslag för Kungl.
Maj:t om en utbyggnad med tre slutna
avdelningar vid olika skolor. Och då vi
inom tredje avdelningen synnerligen
noga ha genomdebatterat detta ärende,
ha vi kommit till den uppfattningen, att
något måste göras. Vi ha företagit resor
till olika skolor och stämt möte med
befolkningen på de olika orterna för att
höra hur det ligger till, och de vittnesbörd,
som vi där ha fått, ha givit belägg
för att det inte är som det bör vara
utan att åtgärder måste vidtagas. De
rapporter, som olika landsfiskaler ha
lämnat angående det tillstånd som råder
vid dessa skolor, ha här i debatten tidigare
omtalats.
Då statsrådet Möller ville bagatellisera
de uppgifter angående skadeverkningarna
vid en viss skola, som utskottet
lämnat och som uppgått till ett värde
av 290 000 kronor under fjolåret, så vill
jag säga, att jag inte tror att det är riktigt
att bagatellisera dessa saker. Att
göra gällande att de skadestånd, som
staten givit ut för dessa skolor, uppgå
till betydligt mindre belopp är inte alls
den riktiga bevisföringen. Det förhåller
sig nämligen så, vilket också herr Boman
i Kieryd tidigare betonat, att de
utdömda skadestånden kanske inte alls
motsvara de verkliga skadorna. Vissa
försäkringsbolag betala ut en hel del
vid sidan av de utdömda skadestånden,
och dessutom är det många förseelser
som inte anmälas, t. ex. när dessa pojkar
gå omkring och slå ut fönsterrutor
och ställa till oreda på gårdarna. Folket
i bygderna bryr sig inte om att söka
skadestånd för dessa saker. Allt detta,
som vi konstaterat vid dessa skolor, visar,
att vi måste göra någonting för att
få till stånd ett bättre förhållande.
1949 års statsrevisorer foro även omkring
och sågo på dessa skolor, och de
konstaterade också, att det inte var som
det skulle vara. De säga i sitt utlåtande
i fjolårets revisionsberättelse: »För nedbringande
av antalet rymningar synes
80
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Anslag till skolor tillhörande barna- och
kunna ifrågasättas, om icke även inom
socialvårdens ram visst utrymme bör
beredas de allmänpreventiva synpunkterna
genom ett effektivare omhändertagande
av särskilt vanerymmare och
kriminella element. En avvägning synes
därför böra komma till stånd mellan
å ena sidan behandlingssynpunkterna
samt å andra sidan kraven på säkerhet
och samhällsskydd från allmänhetens
sida. De slutna avdelningar, vilka för
närvarande främst för disciplinära behov
finnas inrättade vid några skolor,
äro emellertid även efter ett genomförande
av det av socialstyrelsen planerade
utbyggnadsprogrammet långt ifrån
tillräckliga. Härtill kommer, att då ifrågavarande
avdelningar närmast äro inriktade
på korttidsförvaring med återplacering
å öppen avdelning, det kan
ifrågasättas, om desamma kunna vara
ägnade att tillgodose de effektivare förvaringsmöjligheter,
vilka här skulle behövas.
» Detta är statsrevisorernas uttalande,
och det stämmer helt överens
med vad reservanterna begära, nämligen
att det skall upprättas åtminstone
två slutna avdelningar vid dessa skolor.
Och vi hänvisa till resultatet vid Långanäs.
Sedan man fick en sådan där sluten
avdelning vid denna skola har rymningsfrekvensen,
enligt vad som redovisas
i propositionen, sjunkit med 50
procent, och det betyder ju ganska
mycket.
Nu säger herr Wallentheim, att resultatet
vid Långanäs troligen mycket beror
på föreståndaren därnere. Jag vill
inte bestrida, att det är en mycket dugande
föreståndare, men han var ju
också föreståndare tidigare, innan det
fanns en sådan sluten avdelning, och
då var inte förhållandet detsamma som
nu. Denna möjlighet till vård på en
sluten avdelning har således nog mycket
stor betydelse. Det blir ett avskräckande
moment för dessa pojkar som
gör, att de ta sig till vara på ett helt
annat sätt än om de få rå sig utan några
som helst hämningar. Det är klart att
ungdomsvården m. in.
vårdpersonalen och föreståndaren spela
en oerhörd roll, och jag vill säga att
med den erfarenhet jag fått från Ljungaskog,
måste jag ifrågasätta, om den som
är föreståndare vid denna skola verkligen
fyller de krav, som man bör ställa
på en duglig föreståndare. Jag tyckte
nog att förhållandena vid denna skola
voro rätt egendomliga, och jag ber departementet
närmare undersöka, om
föreståndaren vid den skolan verkligen
är lämplig.
Med anledning av att statsrådet talade
om, att man inte vill ha slutna anstalter,
vill jag säga, att det vilja vi
reservanter inte heller. Yi vilja ha en
sluten avdelning på 8 till 10 platser vid
varje skola, som vid behov kan anlitas
för att inge den skräck, som är nödvändig
för att hålla dessa pojkar i styr.
Jag vill inte heller ha en sluten anstalt
enligt det gamla systemet.
Då herr Mårtensson ville göra gällande,
att en av orsakerna till den stora
rymningsfrekvensen var dessa skolors
närbelägenhet till vissa flickhem, så vill
jag säga, att något kanske det ligger i
det, men det är säkerligen inte alls utslagsgivande.
I min hemtrakt ha vi nämligen
också en sådan där vårdhemsskola
för pojkar, där det inte alls finns någon
flickskola i närheten, men även där är
det kolossalt många rymningar, och
ortsbefolkningen är mycket upprörd
över detta system och de skadeverkningar
som där åstadkommas.
Alltnog, vi böra kunna vara eniga om
att något annat än det nuvarande systemet
måste åstadkommas, och då vi här
i reservationen föreslå utbyggande av
två slutna vårdavdelningar till en kostnad
av 415 000 kronor, så anser jag, att
de pengarna äro mycket väl använda.
Avlöningar och omkostnader vid våra
ungdomsvårdsskolor gå till cirka sex
miljoner kronor per år, och mot den
bakgrunden tror jag, att man kan säga
att dessa cirka 400 000 kronor för engångsanslag
till dessa bättre vårdmöjligheter
äro mycket väl använda pengar.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Nr 19.
81
Anslag till skolor tillhörande barna -
Jag vill dessutom erinra om att detta
anslag inte alls kommer att beröra budgeten,
ty på tredje avdelningen i statsutskottet
ha vi tidigare under vårt arbete
med budgetfrågorna inbesparat på
anslaget till länsstyrelserna 200 000 kronor
och på anslaget till utbyggnad av
karolinska sjukhuset 219 000 kronor,
alltså tillsammans 419 000 kronor. Det
anslag som vi här begära är 415 000 kronor;
det är alltså mindre än vad vi ha
inbesparat. Därför bör det inte vara
något betryckt läge för finansministern,
när det gäller att finna medel för att
ordna denna sak.
Jag anser, herr talman, att detta är
så synnerligen viktigt, att det inte bör
dröja en dag, innan man inom departementet
sätter i gång med att ordna dessa
avdelningar, och därför ber jag att
få yrka bifall till reservationen.
Herr SEHLSTEDT: Herr talman! Jag
råkar olyckligtvis bli nr 3 bland talarna
på sörmlandsbänken i denna fråga,
och det kunde nästan se ut som om vi
i Södermanland skulle ha alldeles speciella
problem i fråga om ungdomsvården.
Vi ha ju Lövsta och en annan anstalt
som inte är nämnd här förut, nämligen
Skarvik-Tallåsen, och det gör kanske,
att vi ha alldeles speciellt intresse
av en diskussion om ungdomsvårdsfrågorna.
För mitt eget vidkommande är det
emellertid ett djupt personligt intresse
för ungdomsvården som gjort, att jag
begärt ordet, och dessutom den omständigheten
att jag har haft tillfälle att under
några år följa utvecklingen nere
vid Långanäs, som ju är så omdiskuterat
i denna debatt, ända från den tid,
då Långanäs ännu bestod av vad pojkarna
kallade »Kåken» och som var så
beskaffad, herr talman, alt den, som i
den miljön kunde återföra missanpassade
brottslingar till ett anständigt liv,
genomförde en strålande uppgift. Nu
har Långanäs byggts om och byggts ut
och ungdomsvården m. m.
och är, såvitt jag förstår, ett utmärkt
exempel på hur modern ungdomsvård
bör bedrivas med beaktande av humanitära
syften.
Jag tror att det är riktigt att hålla
statsrådet Möller räkning för den enorma
förändring som inträffat med avseende
på ungdomsvården i vårt land, ty
det är ju ändå ett svalg befäst mellan
de gamla skyddshemmen och de moderna
ungdomsvårdsskolorna. Skyddshemmen
hade väl närmast karaktären
av kollektiva straffkolonier — även om
de betecknades som uppfostringsanstalter
— medan de moderna ungdomsvårdsskolorna
uteslutande ha uppfostringskaraktär
i sin strävan att återföra
de missanpassade till normal livsföring.
Det är, såvitt jag förstår, främst fråga
om en psykisk läkningsprocess. Det
måste vara ett otroligt prövande och
samtidigt tidsödande arbete att återföra
ungdomsbrottslingar till normal livsföring,
där gamla kränkningar av den
personliga integriteten måste läkas ut
och där varje elev representerar både
ett personligt problem och en personlig
tragedi.
Elevmaterialet vid dessa skolor har
missanpassningen gemensam och brottet
gemensamt — vilken karaktär brottet
än må ha. Aversionen mot samhället
ha eleverna också gemensam, när de
komma till skolorna, och från början
ha de också oviljan emot skolorna gemensam.
De kunna inte, såvitt jag förstår
— och på den punkten är jag närmast
böjd för att instämma med dem
som kräva en differentiering av denna
vård — underkastas något slags gemensam
kollektiv behandling utom så vitt
fråga är om allmänna ordningsföreskrifter.
Om de skola läkas ut, så måste de
också underkastas eu individuell fostring,
som tar sikte just på deras individuella
missanpassning och deras personliga
problem.
Den avgörande svårigheten, så som
jag förstår saken, är att varje skola tar
emot ett så ytterst blandat klientel, både
C — Andra kammarens protokoll 1050. Nr 19.
82
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
relativt enkla och lätthanterliga fall
och ibland rena psykopatfall. Det är en
sammanblandning av elevmaterialet,
som uppenbarligen måste innebära både
svårigheter för dess fostring och risker
för att de som äro lätt missanpassade
halka in i den jargong med förnyade
brottsmöjligheter, som det svårare
klientelet i skolorna representerar. Det
är den blandningen av materialet som,
såvitt jag förstår, måste vara ett betydande
hinder vid verksamheten i
dessa skolor, och här är det — så fattar
jag framför allt långanässystemet
—• slussningen av eleverna i vissa grova
kategorier, som uppenbarligen måste
medföra en lättnad i personalens möjligheter
att så småningom återföra dem
till ett normalt liv.
Det är inte — på den punkten vet
jag inte, om statsrådet Möller gjorde sig
skyldig till en felsägning — fråga om
att upprätta slutna skolor. Avsikten är
närmast, såsom i fallet Långanäs, att
inom samma skola inrätta en sluten avdelning
vid sidan av en halvöppen och
en helöppen avdelning. Därvid beredes
skolans personal möjlighet att vid intagningen
slussa vederbörande in i antingen
den helöppna avdelningen, om
han tillhör det lätthanterliga klientelet,
eller den halvöppna avdelningen, om
det är fråga om ett något svårare klientel,
eller den slutna avdelningen, där
man veterligen har ett utomordentligt
svårt material att göra med, dit billånarna
och rymlingarna komma och dit
de svårare fallen av ungdomsbrottslighet
remitteras. I Långanäs har man, såvitt
jag förstår, lyckats utmärkt med
denna tredelning av klientelet. Det är
fråga om en grov tredelning, som emellertid
öppnar möjlighet att undan för
undan undergräva vederbörandes eventuella
lust att begå brottsligheter genom
att låta dem passera från den slutna
avdelningen till den halvöppna avdelningen
med dess relativa frihet till den
helöppna avdelningen med dess fullständiga
frihet.
Jag undrar ändå, statsrådet Möller,
hur man skall bete sig i de fall, som
tyckas bli mer och mer aktuella, när
billånarna i 16-, 18- och upp till 19-årsåldern
stå inför risken att bli ådömda
fängelse på en tid av ett eller ett och
ett halvt år och riksåklagaren vänder
sig till Långanäs och ber — jag höll
på att säga på sina bara knän — att
vederbörande skola, i stället för att bli
ådömda ungdomsfängelse, beredas möjlighet
att bli intagna på den slutna avdelningen
på Långanäs, och Långanäs
då nödgas säga ifrån att det är omöjligt
på grund av överbeläggning. För
denna överbeläggning svara bl. a. de
övriga ungdomsvårdsskolorna genom
att skicka dit en del av sitt klientel.
Till överbeläggningen bidrager också
Lövsta genom att skicka dit sina svåraste
elever. Denna överbeläggning är
särskilt besvärlig därför att den kan
tvinga domstolarna att i stället för att
låta vederbörande intagas på sluten avdelning
döma ut ett till ett och ett halvt
års fängelse. Då ställer jag mig frågan:
Vilket är i sådana fall lämpligare, att
öppna möjlighet att slussa in detta
klientel i ungdomsvårdsskolorna, som
ändå ha en helt annan möjlighet än
fängelserna att återföra unga brottslingar
till en normal livsföring, eller att
låta dem intagas i fängelserna, där de
från början bli präglade av fängelsevistelsen
och där sedan utslussningen i
friheten innebär uppenbara risker för
en fortsättning på brottets bana? Jag
måste säga att jag föredrager, att möjligheter
beredas ungdomsvårdsskolorna
att ta emot klientelet, eftersom man
där har avgjort större garanti för att
man skall kunna slussa över unga brottslingar
via den halvöppna och helöppna
avdelningen till full friskhet.
Jag kan, eftersom jag nämnt riksåklagarens
hänvändelse, nämna, att det
enligt uppgift har inträffat, att man
har utdömt tre månaders fängelse i
avvaktan på att den slutna avdelningen
nere på Långanäs skulle ha
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Nr 19.
83
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
skickat i väg ett antal av sina gamla
interner och efter de tre månaderna
ha möjlighet att ta emot det klientel,
som annars skulle ha ådömts
längre tids fängelse. Det är häri jag ser
en av de stora och väsentliga vinningarna
med den slutna avdelningen inom
anstalten tillsammans med den halvöppna
och helöppna avdelningen. Jag
måste också säga mig, att när man här
såsom ett mindre ont föredrager arrangemanget
med isoleringsrum på de
vårdanstalter, som nu inte kunna få
slutna avdelningar, så tror jag, att isoleringsrummen,
statsrådet Möller, ha en
mycket mer bestämd karaktär av fängelse
än vad en riktigt skött sluten avdelning
vid en ungdomsvårdsanstalt
kan få. Vid Långanäs äro internerna
visserligen förvarade i isolerat rum under
nätterna, men under dagarna vistas
de kollektivt antingen inom den slutna
avdelningen eller också ute på skolans
område under uppsikt av vårdare. Den
formen av vård, som ändå har direkta
avsikter att så småningom återföra vederbörande
till normal livsföring och
som medger en fostran under ledning
av kapabelt folk, måste väl ändå i ett
sådant här sammanhang vara att föredraga
vid en tidpunkt, då ungdomsfängelserna
börja bli fyllda och inte ha
möjlighet att ta emot fångar i olika
sammanhang och då dessutom ungdomsfängelserna
i detta land uppenbarligen
äro ett sådant kapitel, att man
helst bör draga en mörk slöja däröver.
Herr Mårtensson talade i sitt anförande
om rymningarna, och det har ju
mot de nya formerna för ungdomsvård
anförts, att rymningsfrekvensen är stark
och inger stora bekymmer. Jag tror
emellertid att man inte skall låta bli alt
erinra sig det faktum, att det ryms
ifrån alla slag av vårdanstalter i detta
land, t. o. in. från Långholmen. Även
om den öppna vården kanske innebär
risker för rymning i högre grad än
anstalter av ren fängelsekaraktär, så
kan ju inte det få betecknas som ett
argument mot utnyttjande av de öppna
anstalterna, allra minst som ju också
den svenska fångvården är stadd i riktning
mot en alltmer humaniserad
straffverkställighet, även den livligt understödd
av statsrådet Möller. Jag uppfattar
inte rymningarna som ett resultat
av den öppna vården utan närmast
som en allvarlig mental explosion, som
kan inträffa på vilken anstalt som helst
och för vilken riskerna måste finnas i
högre grad vid de slutna anstalterna
eller fängelserna än vid de öppna anstalterna
av den karaktär, som exempelvis
Långanäs har.
Det finns kanske ett krux beträffande
ungdomsvårdsskolorna, nämligen
vistelsetiden, vilket också herr Mårtensson
berörde i sitt inlägg. Vistelsetiden
för eleverna är inte fastställd, även om
den väl allmänt brukar räknas upp till
högst två år. Man följer, såvitt jag vet,
i allmänhet den regeln, att när eleverna
ha börjat folka sig och börja visa
tendenser att bli bättre, så släpper man
ut dem. Och beträffande Långanäs skall
man ändå inte förbigå det faktum, att
det mycket ofta inträffar, att elever, inskrivna
i den slutna avdelningen med
en beräknad vistelsetid av en eller två
månader, begära att få gå kvar på den
avdelningen för att undgå de risker,
som i rymningsavseende äro förenade
med vistelse på den halvöppna avdelningen.
Att man frivilligt går kvar i den
slutna avdelningen för att där ta emot
den fostran, som skolan kan ge och som
också har medfört, att åtskilliga elever
ha skrivits ut direkt från den slutna
avdelningen och fått komma ut i den
öppna marknaden och gått till friskhet
i åtskilliga fall, tycker jag på sitt sätt
är ett symtom, som säger, att den slutna
vården vid Långanäs ändock, trots att
den endast funnits ett eller ett och ett
halvt år, har haft åtskilligt att lära oss.
Det borde kanske inbjuda socialdepartementet
att åtminstone i fortsättningen
överväga möjligheterna att vidga den
slutna vården ute på anstalterna men
84
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Anslag till skolor tillhörande barna- och
även att samtidigt göra anstalterna till
något av det mönster som Långanäs
lyckligtvis har blivit efter sin omfattande
ombyggnad.
Jag medger, att resultatet kanske inte
skall överdrivas, med hänsyn till att erfarenhetstiden
är så kort. Men i kritiken
mot ungdomsvårdsskolorna skall
man inte bortse från det faktum, att
Långanäs med sin slutna avdelning
ändå utgör ett moment, som kanske
kan komma att bli en syntes mellan de
gamla skyddshemmen och de moderna
ungdomsvårdsanstalterna. Men då böra
anstalterna uppenbarligen byggas upp
med en sluten, en halvöppen och en
helöppen avdelning, så att man inte gör
en halvmesyr med helt sluten eller halvöppen
avdelning, utan i så fall genomför
systemet helt och hållet.
Beträffande utvecklingen på detta
område måste jag till slut säga — med
anledning av den rädsla, som jag så
väldigt väl förstår att statsrådet måste
hysa för riskerna, att systemet med
slutna avdelningar kan utveckla sig i
fängelseriktning — att det väl ändå är
mycket väsentligt vad för slags personal
man har vid de anstalter, som
måste ha slutna avdelningar. Om det är
så, att man vid Långanäs funnit eller
kanske är på väg att finna en melodi,
så vore det väl inte ur vägen att taga
denna anläggning till utgångspunkt för
försök, där man framför allt tar sikte
på att vården på de slutna avdelningarna
i fortsättningen i stort sett följer de
intentioner, som ha varit vägledande
för vården vid den slutna avdelningen
nere vid Långanäs.
Herr talman! Efter detta anförande
kanske jag skulle ha yrkat bifall till
reservationen, men jag gör inte det. Jag
har nämligen en känsla av att det motstånd
■— jag använder det ordet — som
ändå finns ifrån socialdepartementets
sida på denna punkt, är så pass starkt,
att jag tror att det vore olyckligt att
under ett sådant motstånd träffa ett avgörande
i denna fråga. Det är säkerli
-
ungdomsvården m. m.
gen klokare att låta socialdepartementet
så småningom mogna till för denna
form av ungdomsvård på samma sätt
som man nu tycks ha mognat till inom
socialstyrelsen. Efter denna debatt kanske
man ändå skulle kunna uttrycka det
önskemålet och den förhoppningen, att
socialdepartementet så småningom klarar
denna uppgift på ett sådant sätt,
som jag förmodar att många av oss,
som kanske inte för dagen äro beredda
att ta ställning till förmån för reservationen,
önska.
Jag yrkar följaktligen bifall till utskottets
förslag.
Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.
Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Efter alla de kraftiga vittnesbörd,
som nu kommit från både borgerligt
och socialdemokratiskt håll om
det olämpliga i nuvarande system, hoppas
jag, att socialdepartementet mognar
till ganska fort, och då är det lämpligt,
att pengar för ändamålet ställas till
förfogande, så att man har möjlighet att
sätta i gång så snart som möjligt. Därför
är ändå det riktiga att bifalla reservationen.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
begärde ordet därför att jag inte utan
intresse lyssnade till herr Sehlstedts anförande.
För mig var det en nyhet —
men det är ju alltid bra, att man får
upplysningar — att herr Sehlstedt var
en sådan extra specialist på ungdomsvård,
framför allt ungdomsvårdsskolorna
och deras metoder. Vad jag nu egentligen
tänkte göra var endast att lyckönska
honom till att han uppenbarligen
har funnit lösningen på alla de
problem, som man har att brottas med
inom ungdomsvården. Jag lyckönskar
honom som sagt, ty det var alldeles
uppenbart, att för honom i varje fall
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Nr 19.
85
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
finns det inte kvar några problem, när
man har Långanäs att hänvisa till.
Fröken NYGREN: Herr talman! Jag är
fullkomligt överens med departementschefen,
när han säger att införandet av
slutna avdelningar på ungdomsvårdsskolorna
strider mot dessa skolors idé,
men jag är lika övertygad om att man
inte i fortsättningen kan tolerera de
förhållanden som nu råda.
De mycket tätt återkommande rymningarna
göra, att man måste inte bara
ta sig en tankeställare, utan också se
till att man gör något effektivt för att
förhindra dem, dels för att tillvarata
samhällets och de enskilda medborgarnas
intressen, dels, och inte mindre,
för att hjälpa ifrågavarande ungdomar.
Det kan nämligen inte vara rätt att utsätta
dem för de risker, som det innebär
för dem själva att bege sig ut på
rymmarstråt, då vi sett att det i de
flesta fall följer brott med rymningarna.
Ungdomarna få på det sättet en
meritlista, som i mycket hög grad försvårar
för dem i fortsättningen. När
pojkarna ha kommit utanför skolans
område, gäller det ju att komma så
långt bort som möjligt på kortaste möjliga
tid, och det faller sig då naturligt
för dem att ta en bil och ge sig iväg i
den. Sedan skola de ha husrum, mat
och pengar för det nödvändiga uppehället
under den tid de äro ute, och så
begå de inbrott och stöld.
De erfarenheter man har från Långanäs
tyckas nu peka i den riktningen,
att man där har funnit en framkomlig
väg. Jag är inte alldeles övertygad om
att man kan lösa alla problem på den
vägen, men pedagogiskt sett måste det
vara eu klok linje man följt, när man
har inrättat såväl slutna som halvöppna
och öppna avdelningar, som man kan
slussa in ungdomarna i efter behov.
Man kan då ställa upp den slutna avdelningen
som avskräckande exempel
för dem, men man kan också framhålla
vad resultatet kan bli av ett väl
-
förhållande under anstaltsvistelsen,
nämligen den stora frihet som man har
på den helöppna avdelningen. Där lägger
man dock inte fingrarna emellan,
ty om någon missbrukar förtroendet, så
kommer han tillbaka till strängare förhållanden.
Riskerna med rymningarna och de
missförhållanden som råda ha alla tagit
på allvar, inte minst utskottet, som
säger att man bör dröja ett år och invänta
resultatet av den pågående utredningen,
innan man vidtar några förändringar.
Utredningen skall ju nämligen
undersöka inte bara möjligheterna
för inrättande av slutna avdelningar
utan också -—- vilket måste vara
av mycket stor betydelse •— vilka möjligheter
som föreligga för vård i enskilda
hem.
På våra ungdomsvårdsskolor ha vi
ibland mycket unga elever. Mina erfarenheter
gälla mest de kvinnliga, eftersom
jag sedan två år tillbaka sitter som
ordförande i styrelsen för skolhemmet
Skarvik-Tallåsen, där vi ha det svåraste
kvinnliga klientelet. Vi ha där elever i
olika åldrar, från barn i skolåldern till
flickor på över 20 år. När man ser småflickor
med docka på armen föras in i
en sådan anstalt, så måste man säga
sig, att här är något som inte är som
det skall vara. Vi ha fått enskilda familjer
att ta hand om sådana småflickor,
och det har — åtminstone efter
vad vi hittills ha kunnat se — varit
mycket lyckligt. Naturligtvis kan man
dock inte härvidlag ge några garantier,
eftersom verksamheten ännu inte har
pågått någon längre lid. Vi veta inte
hur det arrangemanget kommer att utveckla
sig i framtiden, men det ser lovande
ut. Det är emellertid svårt för
enskilda familjer att ta hand om dessa
ungdomar, om de inte få skälig ekonomisk
ersättning härför. Den ersättning,
som nu utgår till sådana familjer, står
inte i skälig proportion till vad klientelet
kostar på anstalterna. Ur samhällsekonomiska
synpunkter skulle det, an
-
86
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
ser jag, vara mycket väl försvarbart att
höja inackorderingsavgifterna i enskilda
hem, och jag tror också att man då
skulle vinna bättre resultat.
Sedan vill jag påpeka en annan sak,
som ingen har vidrört, nämligen det
mycket egendomliga och oförklarliga i
att man under så lång tid har kunnat
ha straffbestämmelser, som inte stämma
överens. Jag tänker här på det förhållandet,
att straffbarhetsåldern är satt
till 15 år, trots att ungdomsfängelselagen
inte kan träda i tillämpning förrän
ungdomarna ha fyllt 18 år. Vi ha alltså
här en tidsperiod mellan 15 och 18 år,
under vilken unga människor kunna
dömas till fängelsestraff, som de icke
kunna avtjäna i ungdomsfängelse utan
i vanligt fängelse. När det gäller ungdomsfängelsernas
klientel är man angelägen
om att inte få någon sammanblandning
av unga lagöverträdare och
gamla förhärdade förbrytare, men dem
som äro ännu yngre sätter man i vanliga
fängelser. Detta måste vara alldeles
på tok. Jag har hört att strafflagberedningen
har depna fråga under utredning,
och man kan därför förvänta, att
beredningen kommer fram till sådana
bestämmelser, att dessa förhållanden
rättas till. Antagligen kommer man väl
att höja straffminimiåldern till exempelvis
16 år och att låta intagningsåldern
vid ungdomsfängelserna nedgå till
samma ålder. Om det blir 16 år eller
någon annan gräns kan inte jag säga.
Jag sitter inte med i strafflagberedningen,
och den har så vitt jag vet ännu inte
tagit definitiv ståndpunkt. Man har
dock rätt att förvänta, att det blir överensstämmande
bestämmelser därvidlag.
Man talar här så mycket emot ungdomsfängelserna.
Jag förstår detta, med
hänsyn till hur ungdomsfängelserna nu
äro utformade. Men vi hysa förhoppning
om att få dem organiserade på
annat sätt. Det finns en utredning, som
håller på att arbeta med den saken.
Man kan där tänka sig komma fram
till ett system, som i stora drag mot
-
svarar det som tillämpas vid Långanäs.
Jag tror det är riktigare att till ungdomsfängelserna
föra de verkliga
brottslingarna, d. v. s. de som visat sig
vara verkligt svårt belastade och som
gång på gång ha missbrukat det förtroende,
som visats dem. Som det nu är få
de gång på gång åtalseftergift, vilket
naturligtvis är förklarligt, när det gäller
ungdomar under 18 år, som man
inte gärna vill sätta in i vanligt fängelse,
och även när det gäller äldre, som
man inte vill placera i de nuvarande
ungdomsfängelserna.
Under alla förhållanden är det inte
försvarbart att fortsätta på den väg,
som man hittills gått. Yi ha gått till
överdrift alldeles kolossalt. Jag kan där
ta bara ett enda exempel.
Jag var med ungdomsfängelsenämnden
på besök i Växjöfängelset i januari
månad. Där möttes vi av fängelsedirektören,
dr Grubb, som tyckte, att det nu
började gå för långt. Man hade där fått
taga emot ett par flickor, som dr Grubb
menade inte borde ha blivit placerade
där. De borde i stället ha fått komma
till ett sinnessjukhus. I Växjöfängelset
voro de alldeles omöjliga. Det var två
flickor, som vi hade haft på SkarvikTallåsen
och som hade rymt och tagits
in igen upprepade gånger. Den ena
dömdes på trettondagsafton. Jag tillbringade
trettondagshelgen på SkarvikTallåsen
för att under ett par dagar
följa livet där, och när jag kom dit var
det stor uppståndelse på skolan, ty man
väntade på resultatet av rättens behandling
av en av dessa flickors brott.
Så kom meddelandet att hon hade
dömts till ungdomsfängelse. Kamraterna
blevo alldeles förkrossade och sade:
»Stackars hon!» Då sade jag: Men ni
förstå väl, att man inte kan fortsätta
på det sättet. Samhället kan inte tillåta
att någon begår upprepade brott, det
ena värre än det andra, och att den
som gör det ändå alltid skall få åtalseftergift.
En människa måste ju till slut
stå för sina handlingar! Det förstodo
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Nr 19.
87
Anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m.
de, men de tyckte ändå att det var
grymt och hårt. Samma flickor, som
annars hade alla möjliga klagomål mot
ungdomsvårdsskolorna, tyckte nu att
det i alla fall var mycket, mycket bättre
att vara i en sådan.
Som sagt, man kan inte fortsätta på
den nuvarande vägen och samtidigt
hålla på att endast halv- och helöppna
avdelningar skola finnas på ungdomsvårdsskolorna.
Man måste bestämma sig
för en linje. Jag är fullt beredd att gå
på utskottets linje, trots att jag
står som undertecknare av en motion,
i vilken vi ha begärt inrättande av en
sluten anstalt. Utskottet har emellertid
föreslagit två slutna anstalter, varför
jag inte kan yrka bifall till motionen.
Men så som saken nu ligger till, skulle
jag i varje fall hellre gå på utskottets
linje. Jag tror vi göra klokt i att vila
på hanen ett år, men jag ställer detta
yrkande i den bestämda förhoppningen,
att nästa års riksdag får del av den
nu planerade utredningens resultat och
att man därefter kommer att vidtaga
positiva åtgärder. Jag tror nämligen,
att vi inte längre kunna fortsätta på det
nuvarande sättet. Man må vara hur humant
inställd som helst, och man må
ha aldrig så stort hjärta för ungdomarna,
men man måste ändå komma
ihåg att vi inte få huttla alltför mycket.
Man gör inte de unga någon tjänst
med det. Man bör skilja dem åt och ha
de fria och halvöppna formerna för
dem, som inte öro så avancerade på
brottets bana. Med denna vård finns det
stora utsikter till att de skola kunna
slussas in i bättre förhållanden. Samtidigt
får man se till att man har möjligheter
att hålla igen för dem, som redan
ha fått för stor vana på brottets
bana.
Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr SEHLSTEDT: Herr talman! Jag
underströk i mitt anförande, att jag
var djupt personligt intresserad av ungdomsvården.
Mitt anförande fick därför
betraktas som ett uttryck för min
rent personliga uppfattning i hithörande
problem. Jag beklagar djupt att
statsrådet Möller fick den föreställningen,
att jag var färdig med dessa
problem, att jag hade löst dem — åtminstone
för eget vidkommande — och
att det sålunda inte längre existerade
några svårigheter för ungdomsvården.
Detta var självfallet inte min avsikt.
Jag avsåg endast att göra en personlig
deklaration om problem, som jag
dock har tillfälle att följa ganska intimt.
Dessutom kanske det är riktigt
att till detta foga, att jag personligen
hyser så stor respekt för statsrådet
Möllers insatser på detta område, att
enbart den nästan kunde ha motiverat
mitt yrkande om bifall till utskottets
förslag. Jag tror nämligen att det vore
oklokt att i en så omdiskuterad fråga
som denna åstadkomma en förändring
av ungdomsvårdsskolorna utan att socialdepartementet
har hunnit studera
frågan så mycket som är nödvändigt
för att man från departementets sida
skall kunna framlägga förslag i denna
riktning. Det var framför allt det som
motiverade att jag i detta fall yrkade
bifall till utskottets förslag.
Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! En talare har anfört i denna
debatt, att utskottet, trots de svårigheter
som under senare tid gjort sig gällande
vid våra ungdomsvårdsskolor,
inte ville göra någonting för att råda
bot på dessa olägenheter. Men vad vill
nu utskottet? Jo, utskottet hemställer
att Kungl. Maj:t måtte företaga en
skyndsam utredning, så att Kungl. Maj:t
kan framlägga ett förslag till nästa års
riksdag. Detta är ett positivt ställningstagande.
Men jag tror att det är nödvändigt
att Kungl. Maj:t får taga denna
fråga under förnyad omprövning, in
-
88
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Ändringar i folktandvårdens organisation m. m.
nan riksdagen går att fatta något positivt
beslut angående upprättande av ytterligare
slutna avdelningar.
De som ha varit i kontakt med rektorerna
och styrelserna för olika ungdomsvårdsskolor
här i landet, ha kommit
på det klara med att det råder
mycket delade meningar såväl bland
rektorerna som bland styrelserna för
de olika skolorna, huruvida det kan
vara lämpligt eller icke lämpligt att
anordna flera slutna avdelningar vid
anstalterna. Jag anser därför för min
del, att det är nödvändigt att departementschefen
gemensamt med socialstyrelsen
får sammankalla dessa rektorer
och styrelser till en konferens för att
därigenom söka komma fram till ett
resultat beträffande de linjer, efter
vilka en lösning bör vara möjlig.
Sedan ber jag, herr talman, att bara
få säga ett ord till herr Rubbestad.
Herr Rubbestad talar om att utskottsavdelningen
har föreslagit så många
begränsningar av anslagen för en del
andra ändamål, att ett bifall till reservationen,
som går ut på att ett högre
anslag skall beviljas till ungdomsvårdsskolorna,
ändå inte skulle medföra någon
utgiftsökning. Jag tror att herr
Rubbestad har räknat fel på denna
punkt. Om herr Rubbestad även tar
hänsyn till det utskottsutlåtande, som
följer näst efter detta ärende, tror jag
att herr Rubbestad kommer till andra
siffror än dem han här nämnde.
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 165, röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring, som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 70 ja och 71 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med den ändring, som
föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen.
§ 2.
Ändringar i folktandvårdens organisation
m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändringar i folktandvårdens
organisation m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits i den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Rubbestad begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
84, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 17 februari 1950, föreslagit
riksdagen att
dels godkänna av departementschefen
angivna grunder för folktandvårdens
fortsatta utbyggnad och organisation,
dels medgiva, att det senast för budgetåret
1946/47 uppförda reservationsanslaget
till Bidrag till utrustning av
polikliniker för folktandvård måtte få
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Nr 19.
89
Ändringar i folktandvårdens organisation m. m.
disponeras jämväl under budgetåret
1950/51,
dels ock under elfte huvudtiteln för
budgetåret 1950/51 anvisa till Bidrag
till driften av folktandvården ett förslagsanslag
av 2 250 000 kronor, till Bidrag
till utrustning av polikliniker för
folktandvård ett reservationsanslag av
75 000 kronor och till Lindring i obemedlades
och mindre bemedlades tandvårdskostnader
ett förslagsanslag av
45 000 kronor.
I Kungl. Maj :ts förslag hade förordats
sådan ändring i grunderna för statsbidraget
till landstingen, att i stället för
att knytas till antalet tjänster inom
distriktstandvården driftsbidraget skulle
utgå med visst årligt belopp, fastställt
till 9 kronor per behandlat barn.
Statsbidraget till städer utanför landsting
skulle enligt förslaget utgå som hittills
med 4 kronor per behandlat barn.
I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner,
nämligen
från första kammaren
I: 386 av herr Herbert Hermansson,
1:387 av herr Sjödahl m. fl.,
I: 393 av herr Elon Andersson m. fl.
och
I: 394 av herr Lundgren in. fl.; samt
från andra kammaren
II: 747 av herr Carlsson i Bakeröd
m. fl.,
II: 475 av herr Bergstrand m. fl.,
11:476 av herr Andersson i Malmö
m. fl.,
11:477 av herr Olsson i Mellerud
m. fl., och
II: 478 av herr Hagurd m. fl.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte
a) beträffande grunderna för folktandvårdens
fortsatta utbyggnad och organisation
i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1:386 och
11:474, 1:387 och 11:476, 1:393 och
11:477, 1:394 och 11:478 samt 11:475
godkänna vad utskottet i sin motivering
anfört;
b) medgiva, att det senast för budgetåret
1946/47 uppförda reservationsanslaget
till Bidrag till utrustning av
polikliniker för folktandvård finge
disponeras jämväl under budgetåret
1950/51;
c) under elfte huvudtiteln för budgetåret
1950/51 anvisa
1) till Bidrag till driften av folktandvården
ett förslagsanslag av 2 250 000
kronor;
2) till Bidrag till utrustning av polikliniker
för folktandvård ett reservationsanslag
av 75 000 kronor;
3) till Lindring i obemedlades och
mindre bemedlades tandvårdskostnader
ett förslagsanslag av 45 000 kronor.
Utskottets förslag innebar i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag bl. a.
den ändringen, att statsbidraget skulle
höjas för landstingen till 16 kronor
och för städer utanför landsting till
8 kronor per behandlat barn.
Reservation hade avgivits av herrar
Hickard Lindström, Hesselbom, Skoglund
i Doverstorp, Ward, Bergström
och Mårtensson i Uddevalla, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka Kungl.
Maj:ts förslag i fråga om statsbidrag
till landsting och till städer utanför
landsting och i enlighet därmed under
a) hemställa, att riksdagen måtte beträffande
grunderna för folktandvårdens
fortsatta utbyggnad och organisation
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 394 och II: 478
samt II: 475 ävensom med avslag å motionerna
1:386 och 11:474, 1:387 och
11:476 samt 1:393 och 11:477 godkänna
vad reservanterna i motiveringen anfört.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:
90
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Ändringar i folktandvårdens organisation m. m.
Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! I denna fråga har utskottsmajoriteten
beslutat att med cirka 2 miljoner
kronor öka de av departementschefen
föreslagna anslagen till folktandvården
för nästa år. När riksdagens beslut om
folktandvårdens organisation fattades
år 1938, beräknades de årliga kostnaderna
för driften av en distriktstandpoliklinik
med en tandläkare uppgå till
cirka 16 000 kronor. Av dessa kostnader
skulle staten bestrida 4 000 kronor,
d. v. s. 24 procent, landstingen 2 310
kronor, d. v. s. 14 procent, och de övriga
kostnaderna beräknades inflyta i
form av behandlings- och taxeavgifter.
Statens bidrag skulle utgå efter de grunderna,
att 3 000 kronor skulle utgå som
lönebidrag till tandläkarna och 1 000
kronor till tandsköterskorna; därutöver
skulle staten betala ålderstillägg för befattningshavare.
På grund av de kostnadsökningar,
som ha inträtt för denna organisation,
sedan den genomfördes i slutet på 1930-talet, ha avsevärda förskjutningar i
kostnadens fördelningar uppstått. År
1947 beräknades det statliga bidraget
endast täcka cirka 12 procent i stället
för beräknade 24 procent år 1938, under
det att landstingens procentuella kostnader
under tiden betydligt ökats.
De sakkunniga, som ha utrett denna
fråga, ha föreslagit andra beräkningsgrunder
för statsbidraget. De föreslå i
anslutning härtill, att bidraget bör utgå
med ett fast årligt belopp för varje behandlat
barn. Enligt de sakkunnigas beräkningar
bör, under förutsättning att
bidraget skall återställas till samma procenttal,
som beräknades år 1938, det
årliga bidraget per barn fastställas till
cirka 16 kronor. Departementschefen
bar framför allt på grund av det statsfinansiella
läget inte kunnat förorda ett
så högt bidrag, som föreslagits av de
sakkunniga, utan har stannat vid att
föreslå, att statsbidraget fastställes till
9 kronor per behandlat barn och år.
För städer, som inte tillhöra lands -
ting, bortsett från Stockholm, skall liksom
hittills bidraget utgå med 4 kronor
per barn och år. För landstingens vidkommande
innebär departementschefens
förslag i stort sett samma bidrag,
som för närvarande utgår. De nya bidragsgrunderna
kunna komma att medföra
en mindre ökning av bidragen till
landstingen, men detta är beroende på,
hur stort antal barn som klinikerna
kunna behandla per år.
Utskottet föreslår, att bidraget till
landstingen per barn skall höjas från
9 kronor, som departementschefen föreslagit,
till 16 kronor, samt att motsvarande
bidrag till städerna utanför landsting
skall höjas från 4 kronor till 8 kronor.
Utskottets förslag medför en omedelbar
kostnadsökning på cirka 2 miljoner
kronor om året, och vid en fortsatt
utbyggnad av folktandvården, när antalet
tandläkare kommer att vara uppe
i 1 000, kommer statens bidrag att ökas
från 5 miljoner till 9 miljoner kronor,
och vid full utbyggnad av folktandvården
skulle utskottets förslag, om det blir
antaget, öka statens utgifter på detta
område med inte mindre än 9 miljoner
kronor om året.
Reservanterna anse, att det i nuvarande
statsfinansiella läge inte kan vara
försvarbart att fastställa ett högre bidrag
än vad som har föreslagits av departementschefen.
Yi äro fullt medvetna
om att det av honom förordade bidraget
visserligen är hållet i underkant,
men vi föreslå därför, att en omprövning
bör komma till stånd, när det ekonomiska
läget detta medger.
Reservanterna anse vidare, att det
inte är möjligt att föra en sådan politik,
som förordas av olika partier och olika
grupper, och som går ut på att sänka
såväl de direkta som indirekta skatterna
men samtidigt öka utgifterna på den
ena punkten efter den andra. En sådan
politik är enligt min mening ohållbar
och den överensstämmer icke med en
sund ekonomisk politik.
Jag ber därför med dessa få ord, herr
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Nr 19.
91
Ändringar i folktandvårdens organisation m. in.
talman, att få yrka bifall till den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen.
Herr RUBBESTAD: Herr talman! När
herr Mårtensson säger, att det är en felaktig
politik att bifalla utskottets förslag
i detta ärende, vill jag svara, att
jag anser den inte vara felaktig, ty vad
blir resultatet, om vi bifalla utskottets
förslag? Jo, det blir ingen ökad utgift
för tandvården överlag. Skillnaden mellan
utskottets och reservanternas förslag
är endast den, att ett bifall till reservationen
innebär, att landstingen få
bära de ökade utgifterna för tandvården,
under det att ett bifall till utskottets
förslag medför en rättvisare fördelning
av statsanslaget, som alltså kommer
att slås lika ut över hela folket.
Den summa, som skall utbetalas från
det allmänna, blir således lika stor, vare
sig utskottets förslag eller reservationen
bifalles.
Vi ha nämligen inom utskottet ansett,
att en förskjutning i den relation, som
borde förefinnas mellan statens och
landstingens kostnader för tandvården,
har inträtt sedan 1938, då författningen
om statsbidrag till tandvården infördes.
Vid den tidpunkten utgick man från att
staten borde svara för cirka 24 procent
av kostnaderna och landstingen för 14
procent. Men hurudana äro förhållandena
nu? År 1947 har en sådan förändring
inträtt, att staten svarar för i stället
för 24 procent endast 11,9 procent
och att landstingen svara för i stället
för 14 procent så mycket som 39,3 procent.
Det har alltså i mycket stor utsträckning
skett en övervältring av kostnadsbördan
på landstingen. Utskottet
har ansett att den ursprungliga relationen
bör återställas, och det stöder
sig därvid på vissa utredningsmän, som
ha haft till uppgift att lägga fram förslag
angående organisationen av tandvården.
Dessa ha just varit inne på linjen
att få till stånd en utjämning och
därför föreslagit, att statsbidraget till
landstingen bör fastställas till 16 kronor
per barn, under det att Kungl. Maj:ts
förslag innebär att bidraget fastställes
till 9 kronor.
Herr Mårtensson sade vid behandlingen
av det föregående ärendet, att jag
betonat att vi på statsutskottets tredje
avdelning gjorde en besparing av statsutgifterna
på något över 400 000 kronor,
som ungefär motsvarar de 400 000 kronor
det skulle kosta att anordna de slutna
avdelningarna vid ungdomsvårdsskolorna.
Jag vill nämna, att av denna
besparing på över 400 000 kronor skulle
200 000 kronor ha utgått till länsstyrelserna
och 219 000 kronor till utbyggnad
av karolinska sjukhuset. När herr Mårtensson
vill göra gällande, att det nu
ifrågavarande beloppet inte är av mig
medräknat i staten, vill jag göra herr
Mårtensson uppmärksam på att denna
högre utgiftssumma, som här förutsättes
i utskottsutlåtandet, inte skall tagas
i anspråk förrän under budgetåret
1951/52, varför denna kostnad inte har
någon inverkan på nästkommande budgetår.
Jag menar under sådana förhållanden,
att det är fullt riktigt att gå in för
denna utjämning av tandvårdskostnaderna,
så att inte staten skall övervältra
hela bördan på landstingen. Jag vet
mycket väl, att finansministern kommer
att skapa möjligheter att få medel till
dessa utgifter. Vi se ju, att det finns
medel till mindre nödvändiga ändamål.
Jag skulle vilja rekommendera herr
statsrådet, att överväga om det inte
finns någon annan utväg, huruvida det
inte skulle vara möjligt att minska en
smula på anslagen till dessa internationella
konferenser, till Förenta Nationerna,
till vilket vi betala ett belopp på
över 4 miljoner kronor, och till Unesco,
till vilket vi betala en miljon kronor,
och en massa sådana där internationella
sammanslutningar. Finns det så mycket
pengar för sådana ändamål, borde det
också finnes pengar till tandvården för
våra barn.
92
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
m. m.
Ändringar i folktandvårdens organisation
Herr Mårtensson vill göra gällande,
att ett bifall till utskottets förslag skulle
medföra en ökad kostnad på, som han
nämnde, 9 miljoner kronor, om vi fingo
en fortsatt utbyggnad av tandvården
med över 1 000 tandläkare. Men herr
Mårtensson vet ju, att det har blivit en
omläggning av bidragssystemet. Tidigare
utgick ett visst belopp för varje tandläkare
och tandsköterska — 3 000 kronor
för tandläkare och 1 000 kronor för
tandsköterska — men nu skall i stället
utgå ett bidrag till varje barn, oberoende
av hur många tandläkare som finnas.
Det blir alltså barnens antal som blir bestämmande
för statsanslaget och det belopp,
som skall utgå för ändamålet.
Jag skall inte längre förlänga debatten,
men jag vill bara tillägga, att inte
bara landstingen erhålla en höjning av
bidraget till landstingens folktandvård,
utan det är ju meningen, att städer
utanför landsting skola få proportionellt
samma bidragsökning som landstingen.
Städerna utanför landsting ha 4
kronor per barn i bidrag, och genom
utskottets förslag höjes detta belopp till
det dubbla, alltså 8 kronor, under det
att landstingsbidraget inte blir fullt det
dubbla utan något därunder.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det är
ju inte här fråga om att intaga någon
definitiv ståndpunkt till grunderna för
bidrag från staten till folktandvården.
Vi få väl hoppas, att det statsfinansiella
läget med tiden skall så förbättras, att
vi kunna komma tillbaka till de proportioner,
som framkommo år 1938. Här
gäller det i stället bara den frågan,
huruvida vi nu inte under de allra närmaste
åren, då vi kunna förutse att det
blir ytterligt svårt för staten att få debet
och kredit att gå ihop, skulle kunna nöja
oss med de grunder, som hittills ha
gällt för statens bidrag till landstingen
för folktandvården.
Nu har herr Rubbestad påstått — och
det går igen också i utskottsutlåtandet
•— att det, om staten ökar sitt bidrag
och för nästpåföljande budgetår, alltså
budgetåret 1951/52 höjer sitt anslag till
driften av folktandvården med 2 miljoner
kronor, inte blir några större utgifter
för tandvården, och det är ju riktigt.
Men utskottet säger sedan, att detta
ökade bidragsbelopp per barn inte medför
någon kostnadsökning för det allmänna
— och det är säkert fel. Saken
är helt enkelt den, att landstingen, om
staten nu höjer sitt bidrag och ger
landstingen ytterligare 2 miljoner kronor,
icke komma att använda dessa 2
miljoner kronor för att sänka skatterna,
utan de komma att använda pengarna
till något annat ändamål, som mycket
väl kan vara behjärtansvärt och nyttigt,
men det betyder i själva verket
att det allmännas utgifter komma att
ökas med 2 miljoner kronor — därom
råder ingen som helst tvekan och det
sades mycket tydligt ut i eftermiddagsdebatten
i första kammaren.
Nu är emellertid landstingens ekonomi
anpassad efter de nuvarande bidragsgrunderna.
Landstingen betala resten
av kostnaderna och ha vant sig vid
att göra detta. Att vi bibehålla de gamla
bidragsgrunderna, innebär alltså inte
att landstingen komma i några särskilda
svårigheter, utan det blir för
dem precis som förut. Men om vi pålägga
staten ytterligare 2 miljoner kronor,
måste dessa 2 miljoner anskaffas.
Herr Rubbestad säger att det ju inte
gäller nästa budgetår. Nej, det är riktigt,
och det är ganska betecknande att
det skulle vara lättare att göra utgiftsökningar,
som skulle hänföra sig till ett
år längre fram i tiden. På det sättet
brukar riksdagen ofta handla. Man tar
mycket lättare på utgifter, som skola
betalas längre fram, men det hindrar
inte att det, när dessa utgifter bli aktuella,
blir en synnerligen stark kritik
mot dessa automatiska utgiftsstegringar,
som inträffa undan för undan.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Nr 19.
93
Ändringar i folktandvårdens organisation m. m.
Här ha vi just en sådan automatisk
utgiftsstegring, som kommer att göra
sig anmäld under budgetåret 1951/52.
Då skola dessa 2 miljoner anskaffas,
och jag vill säga, att det kommer att bli
ytterligt svårt att få statens debet och
kredit att gå ihop för detta budgetår.
Det kommer att bli mycket svårare än
vad det har varit i år. Därom har jag
redan ganska starka förkänningar, och
jag vill säga, att det är nog ganska farligt
att handla på detta sätt, att i denna
tid försöka pressa upp statens utgifter.
Yi vilja inte höja skatterna, men vi vilja
inte heller öka utgifterna under ett par
övergångsår.
Jag vill alltså slå fast, att ett bibehållande
för ytterligare ett par år av de
nuvarande bidragsgrunderna icke kommer
att vålla landstingen några svårigheter,
ty för landstingen blir det precis
som förut. Däremot kommer en höjning
av utgifterna att vålla staten betydande
svårigheter. Nu säger herr Rubbestad,
att det går väl lätt att spara in dessa
pengar på något annat håll, t. ex. när
det gäller vårt deltagande i utländska
konferenser och han nämnde då Förenta
Nationerna, Unesco och andra sådana
internationella sammanslutningar.
Jag tror att det skall vara mycket få
ledamöter av denna kammare, förutom
herr Rubbestd själv, som inte inse att
just dessa utgifter, han talat om, äro
av den naturen, att vi helt enkelt inte
kunna låta bli att betala dem. Vi kunna
det helt enkelt inte, och därför var det
det sämsta exemplet, herr Rubbestad
kunde lämna för att peka på mina möjligheter
att med undanskjutande av
andra utgifter bereda utrymme för
dessa 2 miljoner kronor.
Jag vet nu inte, hur det mäktiga
landstingspartiet kommer att ställa sig
här i kammaren, om det t. ex. kommer
att dra till sig dessa 2 miljoner kronor
från staten, men jag vill säga, att det
kommer surt efter. Om jag lever och
har hälsan, skall jag rikta uppmärksamheten
på de rönnbär, som serveras
i nästa statsverksproposition, om förslaget
om det högre anslaget blir bifallet.
Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Jag vill bara med
några ord förklara, varför jag återfinns
bland reservanterna. Jag delar herr
Rubbestads uppfattning, att det är fråga
endast i stort sett om en fördelning av
utgiftsbeloppen mellan staten och landstingen.
Vi som stå för reservationen ha
också understrukit, att vi i princip ha
samma uppfattning som majoriteten.
Men vi säga vidare: »Med hänsyn till
det statsfinansiella läget har utskottet
dock ansett sig böra biträda de av departementschefen
föreslagna beloppen.»
Vi mena alltså att vi gärna se denna
utgiftssumma i ett kommande års
budget, om det då ur statsfinansiell synpunkt
visar sig möjligt. Liksom finansministern
anser jag, att man icke redan
nu bör rekvirera detta belopp för en
tid som ligger ett par år fram i tiden.
Utöver detta skulle jag vilja redovisa
en annan synpunkt, som jag har
på denna sak. Jag måste nämligen bekänna,
att jag icke hör till dem som
blint tro på välsignelsen av att i alla
tänkbara situationer överflytta så mycket
som möjligt av de olika kostnaderna
på staten. Man har så många gånger
gjort den erfarenheten, att de skattelättnader,
man ofta hoppats och trott
på i kommuner och landsting, då staten
övertagit vissa uppgifter och avlyftat
rätt stora kostnader, icke kommit
till stånd. Man skjuter i stället in
nya utgiftsposter och föreslår nya ändamål.
Jag hörde berättas om en framstående
och kunnig man, som åtog sig
uppdraget som ordförande i kommunalskatteutjämningsutredningen.
Han
trodde att han på denna ofta förordade
väg skulle kunna befria kommunerna
ifrån en hel del utgifter och lägga dem
på staten. Senare erfarenheter sade honom
emellertid, att detta inte medförde
94
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Ändringar i folktandvårdens organisation m. m.
något annat resultat än att vederbörande
kommuner gingo över till nya
utgifter och behöllo samma utdebitering
som tidigare. Under sådana förhållanden
bli slutresultaten att det sammanlagda
skattetrycket inte minskar
efter dylika operationer utan ökar.
Herr RUBBESTAD: Herr talman!
Statsrådet Sköld säger att landstingen
komma att använda dessa pengar till
andra ändamål och inte till tandvården.
Då vill jag emellertid säga herr statsrådet,
att med den kännedom jag har
om mitt landstingsområde så finns det
ännu kolossalt mycket att göra för tandvården
och dess utbyggande. Inom
mycket stora områden ha vi inte en
enda tandklinik eller någon som helst
tandvård för barnen, och därför kommer
hela detta bidrag beträffande vårt
landstings andel av dessa 2 miljoner
kronor att gå åt och inte ens räcka till
för denna verksamhet inom landstinget.
Yi skola således inte tro att det
blir någon lättnad i stort för landstingen
genom denna anordning, men
det blir dock en utjämning så till vida,
att det blir hela folket som får bära
den börda, som 1938 års beslut innebar.
Vi gingo ju då in för att ordna tandvården
för barnen till viss del med
statsbidrag. Vårt förslag innebär ju ett
återställande av det förhållande, som
man då förutsatte.
Sedan vill jag säga att jag mycket
väl förstår, att det kan bli vissa besvärligheter
för finansministern att skaffa
pengar, om han nu inte vill gå den väg,
som jag rekommenderade. Jag tror dock
att man mycket väl skulle kunna följa
mitt förslag, ty att vi äro medlemmar
av dessa internationella organisationer
förutsätter väl inte att vi i all evighet
skola vara det. Vissa uppsägningsvillkor
äro ju stipulerade, vilka regeringen nu
har över ett år på sig att fundera på.
Vilja vi avsäga oss medlemskapet, så
är det mycket möjligt att vi slippa ifrån
dessa avgifter. Jag vill bara erinra om
hur vi gjorde med det gamla Nationernas
förbund, där vi voro medlemmar.
Under de sista åren betalade vi ingenting,
trots att vi voro medlemmar. Vi
struntade helt enkelt i att betala. Det
finns alltså utvägar, om man vill gå
fram på den vägen. Vill man nu emellertid
inte acceptera ett brytande med
alla dessa internationella konferenser
utan anser man dem så viktiga, så tror
jag ändå att finansministern med sitt
synnerligen goda intellekt alltid kan
hitta på någon väg att skaffa dessa två
miljoner. Det finns nog möjligheter för
finansministern att komma till än den
ena och än den andra besparingen, och
jag skall gärna stå herr statsrådet till
tjänst med att peka på vissa möjligheter
när budgeten skall göras upp.
Herr Skoglund säger, att det inte blir
bättre, om man nu låter staten hjälpa
landstingen med dessa kostnader. Jag
vill då säga det, att även om man inte
lättar skattetrycket, så blir det dock en
jämnare fördelning mellan de olika
skattedragarna, om man ordnar det på
denna väg, och det tycker jag är en stor
fördel.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! I sitt
första anförande förklarade herr Rubbestad,
att det inte blev några större
kostnader för tandvården vare sig man
gick den ena eller andra vägen. I det
sist hållna anförandet förklarade han,
att dessa två miljoner, som staten ytterligare
skulle tillskjuta, skulle komma
att användas av landstingen för ökade
tandvårdsutgifter. Om den sista uppgiften
är den rätta konstaterar jag, att
ett bifall till utskottets förslag innebär,
att tandvårdskostnaderna i landet höjas
med 2 miljoner kronor. Detta kan naturligtvis
vara nyttigt och bra, men jag
tycker bara att vi skola gå fram litet
långsammare och vänta ett tag innan
vi göra det.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Nr 19.
95
Ändringar i folktandvårdens organisation m. m.
Får jag till sist tolka denna diskussion
så, att alla de, som komma att
rösta på herr Rubbestads förslag, samtidigt
givit mig den vinken, att jag
skall minska anslaget till Förenta Nationerna
med 2 miljoner kronor?
Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! När jag sade, att utgiftssumman
blir densamma, menade jag,
att summan blir densamma för det antal
barn, som nu beröras av tandvården.
När jag senare sade, att de ökade utgifterna
komma att användas till att
ytterligare öka antalet barn, som skola
få vård, så hoppades jag att statsrådet
förstår skillnaden i dessa två uttalanden.
Sedan vill jag säga att jag inte alls
kommenderat statsrådet att taga av anslaget
till de internationella organisationerna.
Herr statsrådet får gå vilken
väg som helst. Jag tror att herr statsrådet,
när han fått fundera på saken,
kommer med ett förslag, som riksdagen
kommer att acceptera.
Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Herr Rubbestad bar i denna
debatt dokumenterat sig som en mycket
skicklig finansminister. Man gör sig
bara den frågan, om inte hans resonemang
är mera teori än verklighet. Jag
är inte säker på att herr Rubbestad
skulle få det lika lätt att klara statsfinanserna
för den händelse han skulle
övertaga finansministerposten.
Sedan kom herr Rubbestad in på de
siffror, som han omnämnde i sitt anförande
vid den förra frågan. Han vidhöll
fortfarande att anslagen på tredje
avdelningen minskats med 400 000 kronor.
Detta är inte riktigt, herr Rubbestad.
Anslaget under inrikesdepartementets
huvudtitel minskades med 200 000
kronor och det bar föreslagits, att anslaget
till Karolinska sjukhuset skulle
minskas med 219 000 kronor — den
frågan har ännu inte behandlats av
kammaren — men endast hälften av
dessa 219 000 kronor faller på staten.
Den andra hälften faller på Stockholms
stad och Stockholms län. Statsutskottets
tredje avdelning har sedan ökat utgifterna
dels med 25 000 kronor på jag
tror det var andra huvudtiteln, dels
med 36 000 kronor på en annan punkt,
varom beslut fattats tidigare i dag.
Efter det beslut som därtill fattades i
den föregående frågan och där herr
Rubbestad anslöt sig till det högre anslaget,
ökar statens utgifter på en post
med 415 000 kronor.
Nu vill herr Rubbestad öka utgifterna
med ytterligare cirka 2 miljoner kronor.
De besparingar vi gjort, herr Rubbestad,
uppgå till sammanlagt 248 000
kronor, men de utgiftsökningar herr
Rubbestad förordat i denna och den
förutvarande anslagsfrågan uppgå till
2 415 000 kronor. Man gör sig då den
frågan vart herr Rubbestads sparsamhet
tagit vägen.
Herr BOMAN i Kieryd: Herr talman!
Jag har också skrivit under detta utskottsutlåtande,
och jag vill nu endast
deklarera, att jag står fast vid det. Jag
lar dock avstånd från herr Rubbestads
anvisningar om hur man skall
finansiera detta. Jag har betraktat det
som en rättvisefråga, att på grund av
det försämrade penningvärdet landstingens
bidrag höjas, och jag anser att
man i samband med lösandet av folktandvården
bör taga upp även denna
fråga i samband med behandlingen av
propositionen.
Jag har som sagt, herr talman, endast
velat deklarera, att jag biträder utskottets
förslag men med avståndstagande
från herr Rubbestads anvisning på
finansieringen.
Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Tillsammans med några riksdagsledamöter,
som i sin dagliga gärning
ha att syssla med landstingens förvaltning
och verksamhet, har jag väckt
en motion med syfte att få till stånd
96
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Ändringar i folktandvårdens organisation m. m.
en bättre avvägning av statsbidragen
till folktandvården.
Det har ju av en tidigare talare redan
antytts, att landstingen nu få stå för
praktiskt taget 50 procent av kostnaderna.
I statsverkspropositionen 1938
beräknades, att landstingen skulle
slippa ifrån med 16 procent. Statens
bidrag, som då beräknades till 24 procent,
är ju nu nere i mindre än 12
procent. Det är därför naturligt, att
vi från landstingens sida äro litet bekymrade,
när man skjuter över den
ena viktiga uppgiften efter den andra
på oss och vi då få ett statsbidrag, som
innebär att den väsentliga delen av
kostnaden faller på landstingen. Jag
medger villigt, att finansministern i nuvarande
situation har tillräckliga bekymmer
utan att behöva få problemet
om ökningen av dessa bidrag att syssla
med. Det har dock från landstingens
sida synts vara nödvändigt, att vid en
omreglering av statsbidraget till folktandvården
även taga under omprövning,
huruvida man inte skall revidera
dessa bidrag på ett sådant sätt, att vi
i huvudsak komma fram till den beräkningsgrund,
som avsågs i 1938 års
proposition.
Vad beträffar de här 16 kronorna per
barn, som utredningskommittén föreslår
såsom statsbidrag till folktandvården,
måste det erkännas, att detta belopp
ingalunda är i överkant. Det torde
snarare vara på det sättet att det ligger
åtskilligt i underkant med hänsyn till
vad som här är skäligt och rimligt.
Nu gör man den invändningen: Ja,
men i en situation, där det ekonomiskt
är trångt för statsmakterna, sitta ju
landstingen med en god ekonomi. Det
är kanske skäl i att man en liten smula
belyser landstingens ekonomiska förhållanden.
De äro för dagen ingalunda
nödlidande. Men vad beror det på att
landstingen för närvarande se ut att
ha god ekonomi? Det beror inte på
någonting annat än de restriktioner
som rått i fråga om trängande utbygg
-
nader, vilka nu i många fall icke längre
kunna undanskjutas. Verksamheten har
tidigare på olika områden måst hållas
tillbaka, men nu ha vi inom praktiskt
taget varje landsting ett uppladdat program
för utbyggnad av olika vårdgrenar,
och behovet är, som jag nämnde,
så trängande att man inte längre kan
undanskjuta saken. Denna utbyggnad
kommer att draga inte enbart uppbyggnadskostnaderna,
utan den kommer att
föra med sig högst väsentliga årliga
driftkostnader.
Jag menar sålunda, att det är inte så
välbeställt med landstingens ekonomi
som det möjligen kan se ut i dagens
situation. Därtill kommer att de ortsavdrag,
som riksdagen skall besluta,
komma att beröva landstingen en icke
oväsentlig del av deras skatteunderlag.
Detta gör, att om man tar hänsyn till
det utbyggnadsbehov, som måste komma,
bli hålen i landstingens ekonomi
mycket tydliga, och det är i ett och
annat fall risk för att den till utseendet
solida fasaden blir en potemkinkuliss.
Det är sålunda, menar jag, inte ur vägen
att man bär erinrat en smula om de
förpliktelser, som statsverket åtog sig,
när dessa uppgifter — jag tänker i första
hand på folktandvården — lades på
landstingen.
Jag kan nog också instämma i talet
om att det här mera är fråga om en omfördelning
av kostnader. Skattedragarna
få dem på samma skattsedel, och det är
ur deras synpunkt i viss utsträckning
egalt, om kostnaderna komma på landstingsutgifterna
eller på statsutgifterna;
för de små skattedragarna är det dock
givetvis en fördel, om man får dem på
statsutgifterna.
Till herr finansministern skulle jag
emellertid vilja säga, att jag tror inte
att landstingen komma att lättsinnigt
förbruka det tillgodohavande, som de
skulle få genom det ökade statsbidraget.
Det är nämligen på det sättet att
en väsentlig snabb utbyggnad av folktandvården
för närvarande hindras av
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Nr 19.
97
Ändringar i folktandvårdens organisation in. m.
bristen på tandläkare, och vi behöva
således inte befara, att utvecklingen här
kommer att ske särskilt snabbt. Men
det finns andra utgifter som äro synnerligen
trängande och som det ur
landstingens synpunkt är angeläget få
möjlighet att täcka.
Jag har velat anföra detta bara därför
att man även ifrån statsmakternas
sida bör förstå landstingens prekära
ställning. De ha inte uppträtt pockande,
det kan man inte säga. Vi veta ju, att
det för åtskillig tid sedan varit en kommitté
sysselsatt med en revidering av
statsbidragen i allmänhet, och trots att
denna kommitté är färdig med sitt
arbete, ha vi funnit oss i att vi ej sett
till någon proposition i detta avseende,
då vi förstå, att situationen är svår.
Men vi tycka, att på detta område, där
det nu sker en omgruppering och en
revidering av statsbidragen, bör man
nog ta hänsyn till landstingens mycket
berättigade krav.
Jag måste sålunda, herr talman, i
enlighet med min motion yrka bifall
till utskottets förslag i detta avseende.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det är
ett par ting i herr Olssons i Mellerud
anförande, som jag skulle vilja något
belysa.
Det förhåller sig inte så, att man kan
åberopa ortsavdragsreformen i denna
sak. Förslaget till reformering av de
kommunala ortsavdragen är ju nämligen
så tänkt, att det visserligen kommer
att bli ett minskat skatteunderlag
för landstingen, men den bortfallande
skattekraften få landstingen ta igen genom
att besluta en höjd utdebitering.
Denna kommer icke att leda till en
höjd beskattning av medborgarna, ty
intill en viss inkomstgräns komma de
höjda ortsavdragen alt mer än kompensera
den höjda utdebiteringen, och för
de skattebetalare, som ligga ovanför
denna gräns, kommer det att bli en
justering av den statliga inkomstskalan
som gör, att det inte heller där kommer
att inträffa någon högre belastning.
Kommunalskattereformen kommer
därför icke att i sak innebära någon
försvagning av landstingens ekonomi.
Detta var det ena jag ville framhålla.
Det andra jag skulle vilja säga är, att
herr Olsson i Mellerud har gjort sig
mycken möda att här visa, att visserligen
är landstingens ekonomi mycket
god, men det är en sak som på längre
sikt kanske inte blir så reell. Jag skall
inte polemisera mot detta utan vill bara
fråga: Är det inte en onödigt olämplig
tidpunkt att begära en justering av
statsbidraget — låt vara hur rättvis som
helst -— i ett läge, där statens finanser
äro ansträngda, medan landstingens
icke äro det?
Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Jag skulle förstått denna statsrådets
senaste synpunkt om det varit
så att statsrådet sagt, att vi anse att
landstingen böra få detta högre bidrag,
men vi kunna inte ge dem det för dagen.
Vi skola dock — gärna inom ett
eller annat år — se till att det blir
ordnat.
Om vi fått ett sådant löfte, hade det
varit lättare att följa statsrådet. Men vi
ha en smula erfarenhet av att om man
tiger stilla och finner sig, glömma statsmakterna
så lätt bort den växel de tidigare
ställt ut. Det har skett så tidigare,
och detta har gett oss en varning.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits i den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Mårtensson i Uddevalla
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
7 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 19.
98
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Ändringar i folktandvårdens organisation m. m.
voteringsproposition upplästes och godkändes
:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 166, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring, som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropopositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 80 ja och 46
nej, varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
i 3.
Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets memorial nr 167, angående
tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 43, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående seminverksamhet
bland nötkretur m. m. jämte
i ämnet väckta motioner; och
nr 44, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående reglering
av priserna på fisk och av exporten av
fisk jämte i ämnet väckta motioner;
samt
bankoutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående teckning av aktier i den stat
-
liga affärsbanken in. m. såvitt propositionen
hänvisats till bankoutskottet,
jämte en i ämnet väckt motion.
Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtanden hemställt.
§ 4.
Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 18, angående regleringen för budgetåret
1950/51 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.
Punkterna 8 och 10.
Lades till handlingarna.
Övriga punkter.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 5.
Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:
nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
reglementet för pensionering genom
•statens pensionsanstalt av vissa ickestatliga
befattningshavare m. m. jämte
i ämnet väckt motion;
nr 169, i anledning av väckt motion
angående förhöjd pension åt f. d. konsulenten
Jöns Nilsson; och
nr 170, i anledning av väckt motion
om understöd till arbetaren J. A. Forsberg
i anledning av skada, som ådragits
genom olycksfall i domänverkets tjänst;
bevillningsutskottets betänkande nr
55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen den
31 december 1945 (nr 896) jämte i ämnet
väckta motioner; samt
andra lagutskottets utlåtande nr 42,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i lagen den 16 maj 1930 (nr 138)
om arbetstidens begränsning, in. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Nr 19.
99
Särskild skatt på exportens devalveringsvinster.
Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.
i 6.
Särskild skatt på exportens devalveringsvinster.
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 54, i anledning av väckt
motion om upptagande av en särskild
skatt på exportens devalveringsvinster.
I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, II: 202,
av herr Persson i Landafors m. fl. hade
hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsamt förslag om upptagande
av en särskild, starkt progressiv skatt
på exportens devalveringsvinster och
förelägger riksdagen detta».
Utskottet hemställde, att motionen
II: 202 av herr Persson i Landafors
m. fl. om upptagande av en särskild
skatt på exportens devalveringsvinster
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde
Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
I den här frågan om upptagande
av en särskild skatt på exportens devalveringsvinster
interpellerade jag i
fjol höst finansministern. Anledningen
var, att finansministern i ett föredrag
inför industriens representanter på
Arosmässan i Västerås sökte uppskatta
devalveringens fördyring av importen
per år till cirka 700 miljoner kronor.
Exporten beräknades ge cirka 500 miljoner
kronor i ökade inkomster, d. v. s.
i ökad vinst, vid oförändrad exportkvantitet.
Jag frågade finansministern,
om regeringen vidtagit några åtgärder,
och i så fall vilka, för att de extra
vinsterna skulle kunna användas till att
motverka de av devalveringen föranledda
stegringarna av levnadskostna
-
derna, eventuellt till att nedpressa priserna
eller för att tillföras de lågbetalda
arbetarna inom exportindustrien
och de av denna berörda mindre skogsägarna.
I interpellationssvaret ville inte finansministern
på något sätt stå för de
sifferuppgifter han lämnat på Arosmässan.
Någon särbeskattning kunde han
inte tänka sig på grund av tekniska
svårigheter. Den enda möjligheten
skulle kunna vara att lägga exportavgifter
på vissa varor till en del länder,
men det skulle ju te sig mycket märkligt,
eftersom avsikten med devalveringen
var att öka exporten just av
dessa varor till ifrågavarande länder,
sade finansministern och ansåg, att det
var alldeles tillräckligt att exportörerna
fingo erlägga de ordinarie skatterna,
i all synnerhet som det var angeläget
att stimulera exporten. Jag påvisade
då det orimliga i att låta en liten
grupp enskilda kapitalister tillföras en
halv miljard kronor i extra vinster på
grund av devalveringen men samtidigt
låta staten betala hundratals miljoner
kronor i subventioner för att motverka,
att de ökade priserna på importerade
varor, som uppstått genom devalveringen,
skulle slå igenom och höja levnadskostnaderna.
Finansministern ansåg, att läget var
mycket osäkert och att i den mån exportörerna
skulle komma att göra extra
vinster fingo de ju betala så hög skatt
att det kunde räcka med detta.
I bilaga I till årets statsverksproposition,
som rör konjunkturläget, har i
anledning av devalveringen gjorts ett
försök att uppskatta konsekvenserna av
densamma. Därvid säger man, att importen
skulle komma att stiga med
drygt 800 miljoner kronor och att exporten
komme att stiga med cirka 600
miljoner kronor under förutsättning av
en volymmässigt oförändrad svensk
import och export med samma länderfördelning
som under första halvåret
1919. Man räknar således t. o. in. med
100 Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Särskild skatt på exportens devalverings?
högre belopp än dem finansministern
inte ville stå för.
Nu har jag tillsammans med ett par
kamrater tagit upp frågan på nytt i en
motion 11:202, där vi hemställt att ett
skyndsamt förslag om upptagande av
en särskild, starkt progressiv skatt på
exportens devalveringsvinster borde av
Jvungl. Maj :t föreläggas riksdagen.
Vid varje arbetsplenum här i riksdagen
stöta vi på dessa oupphörligt
återkommande erinringar och invändningar
att statsfinanserna icke tillåta
några kostnadsökningar eller ens att
redan beslutade reformer sättas i verkställighet,
såsom exempelvis beträffande
sjukvårdsreformen. Lika ofta ställes
frågan varifrån staten skall få pengar.
Ja, vi ha föreslagit engångsskatten på
större förmögenheter, vi ha gått emot
riksdagens beslut att investera en miljard
kronor i Internationella banken
och valutafonden o. s. v.
Nu tycker jag att devalveringsvinsterna,
som ganska oförskyllt gå till exportörerna
med ett belopp av 500—600 miljoner
kronor per år, borde helt gå till
statskassan. Om man gör det välvilliga
antagandet att dessa exportörer, exportbolagen,
betala skatt på vinstbeloppet
såsom toppinkomst med 40 procent
i bolagsskatt och 10 procent i kommunalskatt,
så återstår ungefär halva beloppet,
cirka 250—300 miljoner kronor,
som går till dessa företagare för att
stimulera exporten. Ja, nog må det vara
stimulans så att det räcker till från
statens sida. Är det för besvärligt och
krångligt att ta in dessa pengar i form
av skatt, så borde väl träindustriens
arbetare och de enskilda mindre skogsägarna
åtminstone få något med av de
extra vinsterna. Om det skulle vara
svårare att gå den skattetekniska vägen
för att ta in devalveringsvinsterna till
statskassan än att ta ut en exportavgift,
så kan man ju tillgripa den senare utvägen.
Regeringen har icke velat vare
sig det ena eller det andra i dessa avseenden.
inster.
Utskottet ansluter sig till det uttalande
finansministern tidigare gjort i sitt
interpellationssvar i frågan och yrkar
på denna grundval avslag på vår motion.
Jag tycker dock fortfarande det
vore rimligt att ta ut en extra skatt på
dessa vinster för att därmed bestrida
kostnaderna för importsubventioneringen.
När det gick att under kriget
och lång tid därefter ta ut krigskonjunkturskatten,
synes det också föreligga
möjligheter att finna någon form
för att ta ut den nu ifrågavarande
extra skatten på devalveringsvinsterna.
Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till vår motion II: 202.
Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det låter naturligtvis säga sig att det är,
såsom den siste ärade talaren här framhöll,
stora vinster som exportindustrien
gör på grund av devalveringen. Det
låter också säga sig att det vore rimligt,
att ur dessa vinster skulle uttagas
medel för täckning exempelvis av de
särskilda subventioner som statsmakterna
ha tvingats genomföra på grund av
devalveringen. Man skall emellertid inte
underskatta de tekniska svårigheter
som här möta. Det är klart att man
skulle kunna ta ut vissa medel genom
en särskild exportavgift. Men skulle det
ändå inte, herr Persson i Landafors,
vara en smula konstigt, om man först
genomför en anordning för att öka exporten
på hårdvalutaländer och sedan
gör ett moidrag och lägger på en särskild
avgift på denna export?
Bevillningsutskottet har alltså inte
kunnat komma till annat resultat än att
det är svårt att tekniskt genomföra en
sådan anordning, som herr Persson i
Landafors tänkt sig, på ett sådant sätt
att resultatet blir någorlunda rimligt.
Därtill kommer att de skatter, som dels
genom bolagsskatten, dels genom kommunalskatten
tagas ut av exportindustrien,
ligga på en tämligen hög nivå,
och när det gäller den del av vinsten,
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Nr 19. 101
som återstår för utdelning, lägges den
ju i toppen på respektive enskilda aktieägares
inkomster. På detta sätt försvinner
redan genom den nuvarande
beskattningen en mycket väsentlig del
av de devalveringsvinster som det här
gäller.
Jag tror inte att det är möjligt att
lösa det problem som herr Persson i
Landafors här tagit upp. Bevillningsutskottet
har efter att ha studerat problemet
ur olika synpunkter kommit till
det resultat, som föreligger i utskottets
betänkande.
Jag ber, herr talman, att få hemställa
om bifall till utskottets förslag.
Herr SEN ANDER: Herr talman! Jag
är förvånad över att bevillningsutskottets
talesman som skäl för den avvisande
hållning, som utskottet intagit till
motionen, anför uteslutande »tekniska
hinder». Jag tycker att detta är att underkänna
både bevillningsutskottets
och våra finansministrars förmåga att
pressa ut skatter. Både de finansministrar,
som vi haft under senare tid, och
bevillningsutskottet ha sannerligen presterat
en strålande uppfinningsrikedom
då det gällt att plocka de stora massorna
på skatt. Det är därför egendomligt,
att bevillningsutskottet åberopar »tekniska
hinder» som skäl för att avstyrka
den motion, som framlagts av den kommunistiska
gruppen och som syftar till
att man skall komma åt de oskäliga och
fullständigt oberättigade extravinster
som exportindustrien gör på grund av
devalveringen.
Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det är kanske okänt för herr Senander,
att det kan föreligga tekniska svårigheter,
men det gör det faktiskt i detta
fall. Jag vill också erinra om att när
herr Persson i Landafors försöker visa
på en utväg för att lösa problemet, så
kan han inte finna någon annan än en
anordning som liknar vår tidigare
krigskonjunkturskatt. Vi, som minnas
Differentierade folkpensionsbelopp m. m.
hur det var med den saken, göra nog
inte om det experimentet, om det inte
är oundgängligen nödvändigt.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.
§ 7.
Differentierade folkpensionsbelopp m. m.
Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av väckta motioner
dels om utredning av förutsättningarna
för ett system med efter pensioneringsålder
differentierade folkpensionsförmåner,
dels om successiv
minskning av de inkomstprövade avdragen
på statliga och kommunala förmåner
jämlikt folkpensioneringslagen
och därtill anslutna författningar, dels
ock om översyn av bestämmelserna i
lagen om folkpensionering.
Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fem inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen
de likalydande motionerna nr 250 i
första kammaren av herr Andrén m. fl.
och nr 293 i andra kammaren av herr
Hjalmarson in. fl.;
de likalydande motionerna nr 327 i
första kammaren av herr Andersson,
Elon, in. fl. och nr 389 i andra kammaren
av herr Ohlin in. fl.; samt
motionen nr 119 i andra kammaren
av herr Senander in. fl.
I motionerna 1:250 och 11:293 hade
hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära utredning
av förutsättningarna för ett system med
efter pensioneringsålder differentierade
folkpensionsförmåner».
I motionerna J: 327 och 11:389 hade
hemställts, »att riksdagen ville i skri
-
102
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Differentierade folkpensionsbelopp m. m.
velse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande en successiv minskning
av de inkomstprövade avdragen på statliga
och kommunala förmåner jämlikt
folkpensionslagen och därtill anknutna
författningar, varvid möjligheterna att
snabbt underlätta den s. k. arbetarpensioneringen
genom ett provisoriskt återinförande
av s. k. privilegiering särskilt
bör beaktas, samt framläggande för
riksdagen av de förslag vartill utredningen
kan föranleda».
Motionen II: 119 utmynnade i en
hemställan, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
måtte låta verkställa en översyn av lagen
om folkpensionering i syfte att rätta
till bristfälligheterna i lagen och snarast
för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.
Utskottet hemställde,
A. att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 250, I: 327, II: 119,
II: 293 och II: 389, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening giva till
känna vad utskottet i motiveringen anfört;
B.
att motionerna 1:250 och 11:293,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
C. att motionerna 1:327 och 11:389,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt
D. att motionen IT: 119, i den mån
den icke kunde anses besvarad genom
vad utskottet under A. hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottet hade i sin motivering, i anslutning
till vissa uttalanden angående
de i motionerna berörda frågorna, anfört,
att med hänsyn till det läge vari de
behandlade frågorna befunne sig och
då Kungl. Maj:t hade sin uppmärksam
-
het riktad på spörsmålen samt bäst torde
kunna bedöma, hur det fortsatta
utredningsarbetet borde bedrivas, utskottet
ej ansett påkallat, att riksdagen
nu hos Kungl. Maj :t anhölle om ytterligare
utredningar.
Reservationer hade avgivits
1) av herrar Hallugård, Wistrand,
Bengtson, Hagård och Carlsson i Bakeröd,
utan angivet yrkande; samt
2) av herrar Sunne och Jacobsson i
Igelsbo samt fröken Höjer, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,
A. att riksdagen i anledning av motionerna
1:327 och 11:389 samt 1:250
och II: 293 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning dels rörande
en successiv minskning av de inkomstprövade
avdragen på statliga och
kommunala förmåner jämlikt folkpensioneringslagen
och därtill anknutna
författningar, varvid möjligheterna att
snabbt underlätta den s. k. arbetarpensioneringen
genom ett provisoriskt
återinförande av s. k. privilegiering
särskilt borde beaktas, och dels övriga
i motionerna berörda spörsmål, samt
framläggande för riksdagen av de förslag
vartill utredningen kunde föranleda;
samt
B. att motionen II: 119, i den mån
den icke kunde anses besvarad genom
vad utskottet under A. hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Då jag jämte ett par andra ledamöter
av andra lagutskottet fogat en
reservation till föreliggande utskottsutlåtande,
skall jag be att med några få
ord få motivera vårt ståndpunktstagande.
I de motioner, som ligga till grund
för förevarande utlåtande, behandlas
bl. a. avdragsreglerna för de inkomstprövade
folkpensionsförmånerna. Det
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Nr 19. 103
har ju visat sig, att dessa avdragsregler
äro mindre lämpade för det syfte, som
man velat vinna därmed. I synnerhet
är det de särskilda bostadstilläggen,
som komplicerat det hela genom de
många olika regler som de skilda kommunerna
ha ställt upp. Från början
var det ju tänkt, att kommunerna endast
i enstaka fall, där bostadskostnaderna
voro särskilt höga, skulle utnyttja
sin rätt att lämna särskilt bostadstillägg,
men för närvarande har man inom ett
antal kommuner, som tillsammans rymma
bortåt fyra miljoner av Sveriges befolkning,
beslutat om dylika tillägg.
Förslaget om en utredning och översyn
på hithörande område tillstyrkes
av pensionsstyrelsen, sociaivårdskommittén,
Arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
och Tjänstemännens
centralorganisation. Även utskottet intar
i sitt utlåtande en positiv hållning
men vill dock stanna vid att endast ge
till känna inför Kungl. Maj :t vad utskottet
har anfört i saken. Vi reservanter
ha ansett, att när hela frågan är så
pass viktig och när remissinstanserna
varit så eniga som de varit i detta fall,
så bör riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära en utredning. Och vi ha
gjort det så mycket mera som vi ha
funnit det önskvärt, att man, innan
översynen är klar, söker provisoriskt
finna någon form att i någon mån återinföra
arbetarpensioneringen, d. v. s.
att man söker stimulera arbetsgivarna
att lämna pensioner i större utsträckning
än som för närvarande sker.
Jag skall, herr talman, med hänsyn
till den långt framskridna tiden inskränka
mig till att med det nu anförda
yrka bifall till den reservation nr 2,
som är fogad till utskottets utlåtande.
Herr SENANDER: Herr talman! Vi ha
från kommunistiska gruppen i en motion,
nr 119 i denna kammare, yrkat
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om eu allmän
Differentierade folkpensionsbelopp m. m.
översyn av lagen om folkpensionering.
I motionen erinras om en hel del
krav, som vi tidigare, dock utan att
riksdagen velat vara med därpå, framfört
i syfte att bättra på de brister i
den nya lagen som med ganska stor
tydlighet ha framträtt under den tid
som lagen varit i tillämpning. Vi ha
sålunda bl. a. krävt, att pensionsåldern
skulle sänkas till 65 år, att invalidpensionerna
skulle, i likhet med ålderspensionerna,
utgå utan inkomstprövning,
att blindhetstillägget icke skulle räknas
som sådan inkomst, vilken medför
avdrag på folkpensionen, att kommunerna
skulle befrias från bidrag till
kostnaderna för folkpensioneringen, att
bestämmelser om rörligt dyrtidstillägg
skulle införas i lagen, o. s. v. Den sistnämnda
frågan har ju nyligen varit
föremål för riksdagens behandling, men
vi för vår del underkänna det ställningstagande
som riksdagen därvid
gjorde.
Sedermera ha även folkpensionärernas
båda riksorganisationer framfört en
del krav som jag inte här skall särskilt
ingå på. Både vad vi anfört i våra motioner
och vad som anförts av folkpensionärernas
riksorganisationer avser
emellertid att klarlägga de brister,
som finnas hos den nya lagen och som
böra rättas till.
Nu finner jag till min häpnad, att
utskottet som motivering för sitt yrkande
om avslag på vår motion anför
att »flertalet av de i motionen 11:119
åsyftade reformerna synas vara av den
art, att deras genomförande skulle
medföra avsevärda kostnadsökningar».
Bortsett från att vi för vår del — det
ha vi deklarerat flera gånger — inte
kunna godkänna, att man anför kostnadsskäl
för att icke tillgodose angelägna
behov av det slag som det här
är fråga om, så handlar det ju inte om
något förslag som syftar till ökade
statsutgifter. Utskottets motivering verkar
därför närmast som ett god dag —•
yxskaft. Vad vi i vår motion begära är
104 Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Potatiskontrollen.
bara en översyn av folkpensioneringslagen,
och det är klart att det blir vederbörande,
som ha att verkställa denna
översyn, som få taga ställning till
både frågan om huruvida de framförda
önskemålen äro berättigade eller inte
och till frågan huruvida det med hänsyn
till de välsignade, evigt upprepade
kostnadsskälen finns någonting att göra.
Men att som motivering för att avslå
en motion, där det begäres en översyn
av en lag, anföra att några av de reformer,
som man i motionen pekar på,
skulle kosta pengar, anser jag vara ett
nödargument som utskottet bara har
tillgripit för att på något sätt komma
ifrån motionen.
Jag ber, herr talman, att med hänvisning
till vad jag här anfört få yrka
bifall till motionen II: 119.
Herr ODHE: Herr talman! Utskottet
bär ju starkt understrukit att en översyn
av folkpensioneringslagen bör ske,
och vad som skiljer utskottet och reservanterna
är väl egentligen bara det,
att reservanterna vilja ha till stånd en
särskild utredning, medan utskottet
erinrar om att hithörande frågor i
stort sett äro under utredning och att
Kungl. Maj:t även i övrigt har sin uppmärksamhet
fästad på saken, varför utskottet
inte anser det vara nödvändigt
att begära en ytterligare utredning. Utskottet
inskränker sig sålunda till att
föreslå riksdagen att i skrivelse till
Kungl. Maj it ge till känna vad utskottet
anfört.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan,
2:o) bifall till den av herr Sunne m. fl.
avgivna reservationen; samt 3:o) bifall
till motionen II: 119; och biföll
kammaren vad utskottet hemställt.
§ 8.
Föredrogos vart efter annat:
andra lagutskottets utlåtande nr 41,
i anledning av väckta motioner om avskaffande
av bostadskostnadsgrupperingen
inom folkpensioneringen m. m.;
andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 43, över motion
angående ändrade regler för framställande
och besvarande av interpellationer
och enkla frågor; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 34, med anledning av väckta motioner
om inrättande av ett fiskets
forskningsråd;
nr 35, med anledning av väckta motioner
om beredande av möjlighet för
hushållningssällskapen att genom lantbruksnämndernas
förmedling erhålla
lån för inköp av gårdar att drivas som
ekonomiska demonstrationsjordbruk;
nr 36, med anledning av väckta motioner
angående formerna för samarbete
mellan hushållningssällskap och
landsting; och
nr 37, med anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser angående
val av lantbruksombud.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 9.
Potatiskontrollen.
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 38, med anledning av väckta
motioner om utredning rörande organisationen
av potatiskontrollen inom
landet.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade
Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Denna fråga anser jag
vara så viktig att den kunde tåla ett
rätt långt anförande, men jag skall inte
fresta herr talmannens och kammarens
tålamod därmed i denna sena timma.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Nr 19.
105
Motioner om wallboardfabrik i anslutning till statens sågverk i Mora.
Jag vill bara säga att jag har mig bekant,
att ungefär samtidigt som jag
väckte en motion i denna fråga framställdes
från de berörda anstalterna,
statens växtskyddsanstalt och statens
centrala frökontrollanstalt, ett förslag
om nya bestämmelser. Dessa institutioner
ha påpekat att förhållandena på området
inte äro tillfredsställande. Nu är
också en utredning i gång, men så mycket
mer är väl inte gjort.
Frågan om vår potatiskontroll spelar
emellertid ingen likgiltig roll, eftersom
vi under de senaste åren lyckats få en
ganska avsevärd potatisexport. Jag kan
nämna att vi 1948 exporterade potatis
för 3 230 000 kronor. Men när man skall
exportera, måste man vända sig till två
instanser, nämligen dels till frökontrollanstalten
och dels till växtskyddsanstalten.
Var och en av dessa båda institutioner
har sina särskilda områden att kontrollera.
Det är klart att när inte en enda
samlande hand sköter detta, blir det en
viss dualism mellan dessa institutioner
som också visat sig vara mycket besvärlig.
Man har från de länders sida, som
importera potatis, ansett att detta är
ett system, som inte varit tillfredsställande.
Enligt mitt förmenande så borde ett
närmande av institutionerna jag nämnt
söka genomföras och detta inte bara för
exportkontrollen utan jämväl i den inhemska
kontrollen. Inte minst konsumenterna
torde ha intresse av att få
en så effektiv kontroll som möjligt beträffande
den standardiserade potatisen.
Jag var beklagligt nog inte i tillfälle
delta vid detta ärendes behandling i
utskottet. Jag skulle annars redan då
ha framhållit ungefär det jag nu säger,
men mot ett enhälligt utskott vill jag
inte göra något yrkande. Jag har i alla
fall velat anföra detta till protokollet,
herr talman, för att frågan skulle bli
observerad.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.
§ 10.
Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:
nr 39, med anledning av väckta motioner
om anskaffande av ett statligt
undersökningsfartyg av fiskebåtstyp;
nr 40, med anledning av väckt motion
angående viss upplysningsverksamhet
på fiskets område; och
nr 41, med anledning av väckta motioner
om åtgärder i syfte att förbättra
beståndet av lax i svenska fiskevatten
m. m.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 11.
Motioner om wallboardfabrik i anslutning
till statens sågverk i Mora.
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 42, med anledning av väckta
motioner om uppförande av en wallboardfabrik
i anslutning till statens sågverk
i Mora.
I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 185 av herr Persson,
Einar, m. fl. och 11:217 av herr
Ericsson i Sörsjön m. fl., hade yrkats
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
angående uppförande av en
wallboardfabrik i anslutning till statens
sågverk i Mora.
Utskottet hemställde, att motionerna
1:185 och It: 217 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Reservationer hade avgivits
1) av herr Jon Jonsson, utan angivet
yrkande; samt
2) av herr Einar Persson och fru
Lindskog, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte bifalla
motionerna 1:185 och 11:217.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
106 Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Motioner om wallboardfabrik i anslutning till statens sågverk i Mora.
Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
De motioner som redovisas i detta
utskottsutlåtande gå ut på yrkandet,
att riksdagen måtte besluta att hos
Kungl. Maj :t anhålla om en utredning
avseende möjligheten att uppföra en
s. k. wallboardfabrik vid Siljan i Mora
socken i Kopparbergs län.
Det gäller alltså en tillverkning av
träfiberplattor, som jag är övertygad
om att kammarens ledamöter känna väl
till, eftersom de användas överallt inom
landet. Vi ha påpekat betydelsen av att
man tillvaratar avfallsvirket och småvirke
över huvud taget och ha anhållit,
att åtgärder måtte vidtagas snarast möjligt
i denna riktning. Vi ha menat att
det skulle ha varit lämpligt att på den
plats vi anvisat söka få till stånd en sådan
industri. Nu har visserligen jordbruksutskottet
uttalat sig ganska välvilligt
beträffande motionens syfte, då utskottet
liksom motionärerna har den
uppfattningen, att detta är en angelägenhet
av största betydelse för vårt
land. När det gäller yrkandet i motionen
är det dock påtagligt att krafterna
liksom inte räckt till, eftersom utskottet
yrkar att motionen icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Jag förstår väl att det framför allt
är vad som framhållits från domänstvrelsens
sida, alltså svårigheterna beträffande
möjligheten att realisera
motionärernas förslag, som utgjort
det förnämsta skälet till att någon
utredning icke kunnat tillstyrkas.
Jag skall emellertid försöka att för
något ögonblick ta upp till bemötande
vad domänstyrelsen har framhållit. Det
förefaller som om det ligger så till, att
domänstyrelsen inte skulle vara intresserad
av att tillvarata något annat
virke än det avfallsvirke, som erhålles
vid sågen i Mora. Det är alldeles givet
att den kvantitet, som erhålles vid statens
sågverk i Mora, är otillräcklig för
att man därmed skulle kunna försörja
någon wallboardfabrik. Motionärerna
äro fullkomligt medvetna om detta, men
vi hade tänkt oss att man, förutom avfallet
från sågen, för denna wallboardfabrik
också skulle tillgodogöra sig virke
ifrån hela det skogsområde, som
finns i norra Dalarna. Det område, som
det här närmast är fråga om, innehåller
en skogsmarksareal av ungefär
750 000 hektar, och av denna areal är
kronan ägare till cirka 215 000 hektar.
Dessutom finns det ju åtskilliga klingsågar,
som varje år såga avsevärda
kvantiteter virke, och på det viset uppstår
det ju inte så små kvantiteter av avfall,
som skulle kunna tillföras den fabrik
som vi ha föreslagit. Det finns även
andra något större sågverk i siljansområdet,
och jag är övertygad om att dessa
sågverk skulle kunna förse den av
oss tilltänkta fabriken med flera tiotusentals
kubikmeter virke. Om det sålunda
skulle vara virkesmängden, som
här vore absolut avgörande, så tror jag
man kan säga, att det knappast finns
något område i landet, där det finns
så stora förutsättningar att erhålla tillräckligt
med lämpligt virke för en sådan
wallboardfabrik som just där uppe.
Sedan framhålles det från domänverkets
sida, att den mark, som kronan nu
förfogar över i Mora och som användes
för den nuvarande sågverksrörelsen,
inte ger något utrymme för en ytterligare
anläggning. Ja, motionärerna äro
fullkomligt medvetna om detta. Vi hade
ju tänkt oss, att man skulle behöva köpa
erforderlig mark för den nya anläggningen,
och jag är också alldeles övertygad
om att Mora kommun kommer att
göra sitt allra yttersta för att vara verket
behjälpligt med att anskaffa erforderlig
mark till detta till en kostnad
som inte alls komme att utgöra någon
belastning för den verksamhet som det
här är fråga om. Och när nu domänverket
säger, att den mark, som det
redan förfogar över, är belastad ända
till bristningsgränsen, så måste man ju
därav draga den slutsatsen, att det blir
nödvändigt för domänverket att inom
en nära framtid skaffa sig ytterligare
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Nr 19.
107
Motioner om wallboardfabrik i anslutning till statens sågverk i Mora.
mark, om det skall tänka sig att utvidga
den verksamhet det för närvarande bedriver.
Erforderlig mark kan man ju
inte skaffa på annat sätt än genom att
försöka få den på ett område, som ligger
ett litet stycke därifrån. Jag tror
därför, att om domänstyrelsen vore intresserad
för dessa uppgifter, skulle dessa
frågor kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt.
Jag vill slutligen tillägga, att det där
uppe inte finns några delade meningar
om denna sak. Oavsett politisk inriktning,
vare sig det är fråga om högermän,
folkpartister, bondeförbundare
eller andra, äro invånarna livligt intresserade
av att det skall bli en statlig
verksamhet på sätt motionärerna ha
föreslagit. Jag vill även framhålla, att
Dalarnes skogsägarförening, till vilken
endast ett mindretal socialdemokrater
äro anslutna och som till övervägande
delen utgöres av personer tillhörande
det borgerliga lägret, enhälligt har hemställt
om att en utredning måtte verkställas
angående det spörsmål, som motionärerna
här ha aktualiserat.
Jag skall med hänsyn till att det är
så sent på dygnet inte fortsätta längre,
utan jag skall nöja mig med vad jag
sagt och be att få yrka befall till den
i ämnet väckta motionen.
I detta yttrande instämde fru Lindskog.
Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag kan försäkra herr Ericsson
i Sörsjön, att utskottet vid behandling
av denna motion med mycket stort intresse
tog del av de synpunkter, som
därvid framkommo. Det är ju ingen
tvekan om att det är en stor och betydelsefull
uppgift att kunna tillvarata
just det sämre virket och framför allt
avfallsvirket. Anledningen till att utskottet
gått in för avslag på motionen
är främst, inte •—• som herr Ericsson
tycks tro — domänstyrelsens inställning
till saken utan helt enkelt den ut
-
redning som handelsministern tillsatt i
början av året, vilken utredning bland
sina uppgifter även har just den uppgiften
sig ålagd att undersöka, på vilket
sätt man bäst och ändamålsenligast
skall kunna utnyttja småvirket. Det är
motiveringen för utskottets ställningstagande.
Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Einar
Persson och fru Lindskog avgivna reservationen;
och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.
§ 12.
Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från utrikesutskottet:
nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
mellan Sverige och Polen träffade uppgörelser
rörande ersättning för vissa
svenska privata ekonomiska intressen
m. m.; och
nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslutning till en
av Förenta Nationernas generalförsamling
under andra delen av dess tredje
ordinarie möte i New York i april 1949
antagen reviderad generalakt om avgörande
på fredlig väg av internationella
tvister;
från bevillningsutskottet:
nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896), jämte
i ämnet väckta motioner; samt
från tredje lagutskottet:
nr 265, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd
-
108 Nr 19.
Lördagen den 20 inaj 1950 em.
ring i 9 kap. lagen den 28 maj 1886
(nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. in.;
nr 266, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
269) om fastighetsbildning i stad,
m. in.;
nr 267, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i
ämnet väckta motioner;
nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande
mantalsskrivningen för år 1951 i anledning
av folkräkningen den 31 december
1950; och
nr 269, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 14 juni 1928
(nr 289) angående handel med utsädesvaror,
dels ock en i ämnet väckt motion.
Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag
dels till riksdagens skrivelse, nr 225,
till Konungen angående val av ombud
i Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;
dels ock till riksdagens förordnanden:
nr
226, för herr Ernst Wigforss ait
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;
nr 227, för herr Axel Gjöres att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling;
nr
228, för herr Karl Wistrand att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;
nr 229, för herr Rolf Edberg att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling;
nr
230, för herr Bertil Ohlin att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling;
nr
231, för herr Gunnar Hedlund att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;
nr 232, för herr Bengt Elmgren att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;
nr 233, för herr Rickard Lindström
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;
nr 234, för herr James Dickson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;
nr 235, för fröken Hildur Kristina
Nygren att vara suppleant för ombud
i Europarådets rådgivande församling;
nr 236, för herr Bertil von Friesen
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och
nr 237, för herr Bernhard Näsgård
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.
Slutligen anmäldes och godkändes
följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från andra lagutskottet:
nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till inilitärersältningsförordning
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott;
från jordbruksutskottet:
nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
försöksgårdar för budgetåret 1950/51,
in. m.;
nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts
i 1950 års statsverksproposition gjorda
framställning om anslag till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa kostnader för omskifte å Tybble
by i Askers socken, Örebro län;
nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till befrämjande
i allmänhet av fiskerinäringen
för budgetåret 1950/51 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
Lördagen den 20 maj 1950 om.
Nr 19. 109
1950/51 till Odling av gummiförande
växter samt till Bidrag till Föreningen
för växtförädling av fruktträd jämte i
ämnet väckta motioner;
nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lantbruksmötesverksamhetens
ordnande m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;
nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
understöd åt jorddelningsväsendet m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av
statens jordbruksnämnd m. m. jämte i
ämnet väckta motioner; samt
från sammansatta stats- och andra lagutskottet
:
nr 291, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. in., dels ock i ämnet väckta motioner;
och
nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 20 § 1 och
2 mom. förordningen den 15 juni 1934
(nr 264) om erkända arbetslöshetskassor,
in. m.
§ 13.
Justerades protokollsutdrag.
§ 14.
Till bordläggning anmäldes:
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till en överenskommelse
angående intereuropeiska betalningar
och kompensationer för 1949/50
m. in.; och
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
eu handclsöverenskommelse mellan
Sverige och det ockuperade Japan;
konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial:
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående finansieringen av
kostnaderna för den nya kyrkomusikerorganisationen
m. m. i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet;
och
nr 19, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande utskottets
utlåtande nr 13 i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet m. in., ävensom i ämnet
väckta motioner;
statsutskottets utlåtanden och memorial:
nr
156, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1950/51 till inskrivningskostnader;
nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående disposition av
medel för skjutbana för Södra skånska
infanteriregementet i Ystad;
nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående studentsociala
stödåtgärder m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;
nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar vid
blind- och dövstumsskolorna m. m.
jämte i ämnet väckt motion;
nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1950/51 till vissa skyddsarbeten å Uppsala
domkyrka;
nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till universitetssjukhusen
m. m.;
nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1949 vid dess trettioandra
sammanträde fattade beslut,
såvitt propositionen angår rekommendation
nr 87 angående yrkesvägledning;
nr 177, i anledning av riksdagens år
1949 församlade revisorers berättelse
no
Nr 19.
Lördagen den 20 maj 1950 em.
angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning
jämte vissa motioner m. m.;
nr 178, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna
för disposition av fonden för vissa
stödåtgärder inom malmkommunerna
(3-miljonersfonden);
nr 179, i anledning av väckta motioner
om byggande av en cykelstig inom
övre Sopperoområdet i Norrbottens
län;
nr 180, i anledning av väckta motioner
om en järnvägsförbindelse mellan
Malung och Flisa över Medskogen;
nr 181, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för tillgodoseende
av behovet av bostäder åt arbetare vid
kraftverksbyggen och liknande anläggningar;
nr
182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående teckning av aktier
i den statliga affärsbanken m. m.,
såvitt propositionen avser anslagsfrågan;
nr
183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och
familjepensionsreglementen m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;
nr 184, i anledning av väckta motioner
angående tjänste- och familjepensionering
för statsråd;
nr 185, i anledning av väckta motioner
om retroaktiv lönefyllnad åt vissa
e. o. tjänstemän vid krigsflygskolan å
Ljungbylied;
nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928, nr 370, m. m., i vad propositionen
avser grunder för utbetalande
av statsbidrag, jämte i ämnet väckta
motioner; och
nr 187, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1950/51 till främjande av bostadsförsörjningen,
såvitt gäller grunderna
för trekronorsbidragets bestridande,
jämte i ämnet väckta motioner;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunaiskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner;
och
nr 58, i anledning av väckt motion
angående förhöjning av ortsavdragen i
fråga om den statliga beskattningen;
bankoutskottets memorial och utlåtande:
nr
19, angående uppskjutande av behandlingen
av dels frågan om ordnandet
av riksdagshusplanen m. m., dels
ock motionen 1:401 angående konstnärlig
utsmyckning av första kammarens
plenisal m. m.; och
nr 20, i anledning av väckta motioner
om framläggande för riksdagen av en
plan för övergången till en friare ekonomi
ef ler ingången av år 1951, in. in.;
första lagutskottets utlåtanden och
memorial:
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den
17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse;
nr
27, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om svenskt medborgarskap, dels ock i
ämnet väckta motioner;
nr 28, i anledning av Kungl. Maj ds
propositioner med förslag till lag om
fortsatt tillämpning i viss del av lagen
den 23 april 1948 (nr 175) med särskilda
bestämmelser om dispositionen av
aktiebolags vinstmedel m. m. samt med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2 § ll:o), 15:o), 17:o) och 19:o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj ds regeringsrätt ävensom
motioner, väckta i anledning av den
förstnämnda propositionen; och
nr 29, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående finansieringen av
kostnaderna för den nya kyrkomusikerorganisationen
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott;
Lördagen den 20 maj 1950 em.
Nr 19.
111
andra lagutskottets utlåtanden och
memorial:
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp;
nr 44, i anledning av väckta motioner
angående sättet för utbetalning av
de allmänna barnbidragen m. m.;
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om kommuns bidrag till kostnaderna
för folktandvården;
nr 46, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i värnpliktslagen m. in.,
dels ock i ämnet väckta motioner; och
nr 47, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vissa delar av lagen den
12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares
behandling, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt
jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:
nr 46, med anledning av väckta motioner
angående utredning om vissa åtgärder
för en förbättrad skogsvård;
nr 47, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställning
angående Täckande av förluster på
grund av statlig kreditgaranti m. in.;
nr 48, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Grundförbättringar:
Statens avdikningsan
slag,
Statens avdikningslånefond samt
Bidrag till jordbrukets rationalisering
m. m. jämte i ämnena väckta motioner;
nr 49, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;
nr 50, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
m. m. av viss kronan tillhörig fast
egendom;
nr 51, angående Kungl. Maj:ts proposition
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1950/51
m. m., såvitt angår jordbruksärenden;
och
nr 53, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående upplåtelsevillkoren
för kronotorp m. fl. lägenheter
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.40 em.
In fidem
Gunnar Britth.