Motioner i Andra kammaren, nr 463.

Nr 463.

Av herr Mosesson m. fl., i anledning av Kungl. Maj.ts proposition, nr 70,
angående riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 70 angående riktlinjer för det svenska skolväsendets
utveckling lämnas bland annat en redogörelse för nuvarande förhållanden
och utvecklingstendenser inom skolväsendets område. Däri erinras
om den rad av skolreformer, som vidtagits de senaste decennierna. Folkskolan
har i långt större grad än tidigare blivit bottenskola för den fortsatta
såväl teoretiska som praktiska undervisningen, varigenom bland annat studiemöjligheterna
för landsbygdens ungdom avsevärt främjats. Den sociala omvårdnaden
om skolungdomen har förbättrats, den fysiska fostran har förstärkts,
och skolornas arbetsmetoder ha alltmera anpassats efter den pedagogiska
och psykologiska forskningens resultat.

De senast genomförda skolreformerna ha haft mera partiell karaktär. Tiden
synes nu vara inne för en mera genomgripande skolreform, vilket också
föreslagits av såväl 1940 års skolutredning som 1946 års skolkommission, på
vars utredningar och betänkanden den föreliggande propositionen i huvudsak
bygger. Som i propositionen anföres ha yrkanden om en planering på mera
lång sikt framställts långt före vår tid. Redan inom den s. k. »snillekommittén»,
som framlade sitt betänkande i december 1828, pläderade C. A. Agardh
för ett sådant företag. På folkundervisningens område innebar stadgan av
den 18 juni 1842 ett sådant idéprogram, vars förverkligande kom att sträcka
sig över årtionden. Den nu föreliggande skolreformen omfattar praktiskt taget
hela vårt undervisningsväsende, och dess genomförande måste med hänsyn
härtill, liksom till ekonomiska och samhälleliga förhållanden i övrigt, förutsättas
taga lång tid och endast kunna förverkligas i etapper. Den föreslagna
reformen karakteriseras som en fortlöpande skolreform, och som en oundgänglig
förutsättning för dess förverkligande anges en högst omfattande försöksverksamhet
över hela fältet. Denna uppläggning är onekligen sakligt
motiverad. Erinras må dock, att härigenom uppstå långt större svårigheter
att bedöma reformens reella innebörd än vad som varit fallet vid ställningstagandet
till tidigare, partiella skolreformer, vilka konkret kunnat utformas
även i detaljer. De antydda förhållandena måste i hög grad påverka motionsledes
framförda synpunkter, önskemål och förslag, vilket vi inledningsvis
velat förutskicka i vår framställning.

Den ekonomiska och tekniska utvecklingen har på ett storartat sätt förbättrat
de materiella betingelserna för vårt lands inbyggare. Därjämte bär
samhället genom en alltmer ökad social omvårdnad bidragit att skapa ökad

1 Rilutng till riksdagens protokoll 1950. i samt. Nr i63■—465.

2 Motioner i Andra kammaren, nr 463.

medborgerlig trygghet. Utbildnings- och uppfostringsfrågorna tränga sig nu
alltmera fram i förgrunden, och vi ha att draga de nödvändiga konsekvenserna
därav. I kampen för utbildningsväsendets demokratisering har den
svenska liberalismen alltid haft sin givna plats. I sin handbok i svensk kyrkohistoria
yttrar Hjalmar Holmqvist på tal om den pedagogiska liberalismen:
»En av de viktigaste händelserna i vårt lands historia var, när den demokratiska
skolpolitiken under Geijers och Agardhs medverkan segrade genom
folkundervisningens nyorganisation 1842.» Denna värdesättning innebär
knappast några överord, och i våra dagar torde det inte finnas många, som
skulle vilja och kunna jäva detta omdöme. Folkpartiet är i dag -— liksom
dess föregångare tidigare — beredvilligt att göra sin insats för en effektivisering
av vårt undervisningsväsende i enlighet med de allmänna demokratiska
principer, partiet önskar se förverkligade. Ej minst gäller det att skapa
ökade utbildningsmöjligheter för landsbygdens ungdom i syfte att nå ökad
likställdhet mellan landsbygd och tätorter på detta område.

Undervisningens och utbildningens fostrande betydelse har i våra dagar
trängt i förgrunden som kanske aldrig förr. Dess uppgift måste vara att
harmoniskt utveckla ungdomens anlag ej blott intellektuellt utan även fysiskt
och moraliskt, liksom skolans hela verksamhet bör ställas i karaktärsutvecklingens
och samhällets tjänst. I den föreliggande propositionen ha här anförda,
grundläggande principer fått anslutning, och med utgångspunkt från
desamma vilja vi i det följande framföra några synpunkter och förslag.

Skolpliktstidens längd.

Med utgångspunkt från önskvärdheten att möjliggöra en vidare utveckling
av den allmänt medborgerliga skolbildningen, från strävanden att skänka
det uppväxande släktet en bättre start i livet samt från det oavvisliga kravet
att bereda landsbygdens ungdom möjligheter till en skolbildning likvärdig
med den som städernas ungdom erhåller giva vi i princip vår anslutning till
nioårig skolplikt. Vi ställa oss således i princip på den nioåriga skolpliktens
linje men vilja dock icke underlåta att framhålla, att möjligheter måste
kunna beredas till individuell befrielse i särskilda förekommande fall. Vad
departementschefen i detta stycke framhåller vilja vi understryka.

Den praktiska utbildningen.

Med särskild tillfredsställelse hälsa vi den allmänna utbyggnad av den
praktiska yrkesutbildningen, som den reformerade skolan avser att ge. I
strävandena att åstadkomma största möjliga likvärdighet mellan praktiskt
och teoretiskt arbete anse vi en sådan reform vara av den största betydelse.
Det torde i detta sammanhang kunna erinras om de förslag, som motions -

Motioner i Andra kammaren, nr A63.

ledes väckts från vårt parti vid tidigare riksdagar om den praktiska yrkesutbildningens
stärkande.

Utbyggnaden av den praktiska yrkesutbildningen anse vi vara en central
del av den föreslagna skolreformen, på vars lyckosamma genomförande företagets
framgång i väsentlig grad kommer att bero. Ett misslyckande i denna
del skulle innebära, att det betydelsefulla reformarbete, som här skall igångsättas,
vore i en kardinalpunkt förfelat. Det torde vara till fyllest att erinra
om att det är huvudparten av den framtida skolans elever, som komma att
omfattas av denna utbildningsgren, eller ca 70 000 elever i varje årsklass, av
vilka ca 13 000 skulle kunna placeras i yrkesskolorna med deras nuvarande
kapacitet. Desto angelägnare måste det då vara, att denna del av förslaget
blir föremål för särskilt ingående överväganden, innan principbeslut fattas
och noga prövas under den försöksverksamhet, som därpå avses följa.

Innan vi redovisa de särskilda synpunkter vi önska anlägga på denna del
av förslaget, vilja vi i korthet framhålla följande.

Den framtidens skola, varom Sveriges riksdag nu går att fatta beslut, har
redan funnit en fast terminologisk förankring under benämningen »enhetsskola».
Trots den redogörelse, som lämnas i propositionen, torde man inte
kunna fastslå, att detta begrepp där blivit klart och entydigt bestämt. Det är
inte vår avsikt att här söka formulera någon definition. Vi anse icke heller
en sådan i och för sig nödvändig. Vi önska endast framhålla, att benämningen
enhetsskola såsom sådan icke bör hindra en differentierad, flerspaltad undervisning
inom en allmännare ram.

Skolkommissionen har föreslagit en i stort sett enhetlig undervisning fram
till och med åttonde klassen. Den egentliga yrkesutbildningen avses inträda
först året därpå. I likhet med vad ett flertal remissinstanser anfört vilja vi
understryka önskvärdheten av att yrkesutbildningen insättes ett år tidigare,
d. v. s. från och med klass 8. Vi kunna i detta sammanhang instämma i det
yttrande över skolkommissionens betänkande, som avgivits av Sveriges överlärarförbund
och där det enligt skolöverstyrelsens sammanfattning heter:
»Förbundet hänvisar till försök med yrkesundervisning i åttonde klassen,
som för närvarande pågå i några distrikt. Den har där visat sig mycket
värdefull: tidigare hade särskilt gossarna föga intresse för skolan, vilket tog
sig uttryck i ’en påfallande nonchalans jämte i många fall i ett icke önskvärt
uppförande’. Yrkesundervisningen har haft till följd, att ''gossarnas intresse för
skolarbetet har skjutit ny fart och deras uppförande har undergått en påtaglig
förbättring’.---En godtagbar lösning av de mindre studieintres serades

skolproblem har åstadkommits Törst i och med att den praktiska
sysselsättningen visat sig ha en påtaglig mening, d. v. s. visat sig vara verklig
yrkesundervisning’.» Även skolöverstyrelsen har i sitt remissyttrande föreslagit
egentlig yrkesutbildning från och med åttonde året.

Yrkesutbildningen bör enligt vår mening så långt möjligt förläggas till

Motioner i Andra kammaren, nr 463.

särskilda yrkesskolor. Samarbete med yrkesutbildningen inom näringslivets
olika grenar: jordbruk, industri, handel, hantverk m. m. måste ävenledes
eftersträvas. I detta sammanhang vilja vi slutligen betona, att den allmänt
medborgerliga undervisningen icke får eftersättas genom ett sådant arrangemang.
Denna undervisning bör således förstärkas i de särskilda yrkesskolorna
i jämförelse med vad nu är fallet.

Det ligger i öppen dag, att den yrkesutbildande undervisningen inom
enhetsskolan reser ett jätteproblem om tillgång på och utbildning av behövlig
lärarpersonal. Vi förutsätta att utskottet ägnar denna aspekt av frågan ingående
uppmärksamhet.

Vad vidare den av skolkommissionen föreslagna s. k. allmänpraktiska
utbildningen angår, är det svårt att utifrån den utformning den erhållit i
skolkommissionens betänkande bedöma dess ändamålsenlighet. Vad departementschefen
i denna del anför, ger ej heller tillräcklig vägledning. Vi hemställa,
att utskottet ägnar denna fråga ingående uppmärksamhet.

Ett annat delspörsmål under den framtida yrkesutbildningens problemkomplex,
som vi önska fästa uppmärksamheten vid, är de praktiska mellanskolornas
ställning i enhetsskolesystemet. Med anledning av den något styvmoderliga
behandling dessa skolor rönt under utredningsarbetet och även i
departementschefens anförande, även om detta andas större välvilja, vilja vi
kraftigt understryka denna skolforms betydelse. Den relativt kraftiga tillväxten
av elevantalet under den jämförelsevis korta tid — 16 år — dessa
skolor existerat — ca 7 600 elever innevarande läsår — torde tala för denna
vår uppfattning. Att skolformen rönt livlig uppskattning från näringslivets
sida torde framgå av den i propositionen redovisade enquéte, som skolutredningen
lät företaga.

Enligt vår mening behöver tillkomsten av en s. k. enhetsskola icke föranleda,
att de praktiska mellanskolornas organisatoriska ställning förändras.
Med en tidigare insatt differentiering, vilket av skäl, som vi skola nedan återkomma
till, bör övervägas, synas svårigheter att tillfredsställande lösa detta
problem ej behöva uppkomma.

Differentieringsproblemet.

Skolkommissionen föreslår i stort sett ett sammanhållande av klasserna
till och med åttonde året. Först vid nionde året inträder en differentiering
medelst linjedelning. Kommissionens förslag i detta stycke bygger på dess
hävdande av den s. k. arbetsskolans metoder med individualisering och
gruppundervisning.

Skolkommissionens förslag i denna del har mött stark kritik under remissbehandlingen.
Det kan vara skäl att erinra om att enligt i propositionen
lämnad redovisning ha av de 147 lärarkollegier, som yttrat sig över förslaget,

Motioner i Andra kammaren, nr 463.

endast 3 tillstyrkt detsamma i denna del. Departementschefen erinrar om
den framförda kritiken men menar, att det vore en förhastad slutsats att på
grundval härav avföra skolkommissionens idéer ur diskussionen såsom
ogenomförbara. Departementschefen menar, att den bristande förståelsen på
lärarhåll betingas av att nödvändig teknisk materiel hittills saknats för utövandet
av de mera moderna metoderna. »Det kan väl hända, att skolkommissionen
underskattat de praktiska svårigheterna, men å andra sidan är
det icke uteslutet, att bland lärarna andra meningsriktningar komma att
framträda, sedan de metodiska förutsättningarna ha utarbetats i detalj och
de nya hjälpmedlen allmännare ha prövats vid undervisningen», framhåller
han sålunda. Departementschefen menar för sin del, alt man inte kan komma
längre utredningsvägen i denna diskussion, utan anför, alt frågans avgörande
måste träffas med hänsyn till erfarenheterna av de praktiska försök, som
skola anställas.

Enligt vår mening är den under remissbehandlingen framkomna kritiken
mot skolkommissionens förslag i här berörda del sakligt grundad. En så
långt driven individualisering som den kommissionen ifrågasätter synes
komma att medföra svåra undervisningstekniska olägenheter och ställa mycket
hårda krav på lärarna. Vi kunna i detta sammanhang hänvisa till det av
professor Siegvald avgivna yttrandet.

Därest man vill upprätthålla nuvarande kunskapsstandard och effektivt
tillgodose elevernas skiftande begåvning och yrkesintressen synes det icke
bliva möjligt att ända upp i realskolestadiet sammanhålla så heterogent sammansatta
klasser som skolkommissionens förslag innebär. Vi frukta även,
att dessa klasser till följd av den breda begåvningsvariationen skola bliva
alltför tungarbetade. Det departementschefen anför om lämpligheten att försök
»anställas i klasser av olika storlek, så att det kan fastställas, i vad mån
individualiserande metoder kunna ifrågakomma även i de tungnavigerade
klasserna med en lärjungebesättning i närheten av det nu tillatna maximum»,
synes innebära en alltför optimistisk tankegång. En tidigare insatt linjedelning
synes oss ur dessa synpunkter bli ofrånkomlig.

En sådan tidigare insatt linjedelning behöver icke på något sätt förhindra
att individualiserande metoder och gruppundervisning komma till mera utbredd
användning än vad nu är förhållandet. Den s. k. arbetspedagogiken
med dess möjligheter till större hänsynstagande till den enskilde eleven och
hans speciella anlag och arbetstempo kan ha otvivelaktigt påtagliga fördelar
i jämförelse med den hävdvunna klassbundna undervisningen. Vi rekommendera
därför, att sådan undervisning blir föremål för praktiska prov i
den framtida försöksverksamheten.

En första förutsättning för att den individualiserande undervisningen skall
kunna hedrivas med framgång synes oss vara, att en väsentlig minskning
av klassernas storlek kommer till stånd. Denna synpunkt har även under -

6 Motioner i Andra kammaren, nr A63.

strukits i remissvaren. Departementschefen vill emellertid här avvakta erfarenheterna
från den blivande försöksverksamheten. Att det med hänsyn till
ansvällningen av elevantalet, bristen på lärarpersonal och det allmänna ekonomiska
läget inte är möjligt att den närmaste framtiden genomföra en
önskvärd nedskärning av klassernas storlek, står oss klart. Men vi vilja
understryka nödvändigheten av att så fort bättre balans mellan antalet lärare
och elever kan förväntas inträda en minskning av klassernas storlek successivt
genomföres. Denna målsättning måste stå klar vid bedömning av den
framtida lärarutbildningens omfattning.

Centraliseringen inom enhetsskolan.

Skolkommissionen har föreslagit centralisering av undervisningen på enhetsskolans
högstadium, klasserna 7—9, samt dessutom uttalat önskvärdheten
av att undervisningen i klasserna 5 och 6 centraliseras »i så stor utsträckning
som förhållandena göra det lämpligt». Den vägledande synpunkten för skolkommissionen
här synes ha varit, att en tillfredsställande undervisning i
engelska annars icke skulle kunna åstadkommas. Departementschefen intar
enligt vår mening med rätta i denna fråga en annan hållning och anser, att
man här bör gå fram med varsamhet.

Vad gäller centraliseringen av klasserna 7—9 vilja vi inledningsvis konstatera,
att denna av praktiska skäl måste anses ofrånkomlig. Detta spörsmål
har under utredningen och remissbehandlingen inte heller varit föremål för
delade meningar. Däremot kan det med skäl ifrågasättas, huruvida det är
lämpligt att driva centraliseringen längre. Det alldeles övervägande flertalet
av de remissinstanser, som yttrat sig över denna fråga, ha bestämt tagit
avstånd från skolkommissionens uttalande om önskvärdheten att centralisera
undervisningen även i klasserna 5 och 6. De synpunkter, som exempelvis
framföras av folkskoleinspektören i göteborgstraktens inspektionsområde,
äro värda synnerligt beaktande. En beskärning av de nuvarande bygdeskolorna
till att omfatta endast 4 klasser skulle medföra allvarliga olägenheter
ur undervisningssynpunkt. Risk skulle uppstå, att man tvingades övergå till
en lägre skolform med sämre undervisningsmöjligheter. Enligt vår mening
bör det vara en naturlig målsättning, att landsbygdens ungdom erhåller förmånen
av en så god undervisningsform som möjligt, även i de lägre klasserna.
När ovan refererade folkskoleinspektör framhåller, att »vinsten för barnen
pa landsbygden av att under 5:e och 6:e skolåren erhålla undervisning i
skola av A-form skulle kunna spolieras av i det hela sämre betingelser för
skolarbetet under de fyra första skolåren», kunna vi instämma med honom.
Man bör vidare vid ställningstagandet i detta spörsmål taga hänsyn till de
olägenheter för barnens hälsa och välbefinnande, som en längre driven centralisering
skulle medföra. Systemet med skolskjutsar har nämligen bestämda

Motioner i Andra kammaren, nr 463.

avigsidor, och även om detta system många gånger är en ofrånkomlig utväg,
så får det dock inte drivas längre än nödvändigt. Dess omfattning bör därför
alltid bedömas utifrån det begränsade syfte det är avsett att tjäna och avvägas
mot dess ovan antydda nackdelar. Därtill kommer det uppenbara behovet att
såvitt möjligt bevara och stärka de s. k. bygdeskolorna. Landsbygdens befolkning
har i detta avseende ett legitimt intresse, som bör tillgodoses.

De synpunkter på centraliseringsproblemet, som vi här anfört, utmynna
i ett deciderat ställningstagande för centraliseringens begränsning till enhetsskolans
tre högsta klasser.

Eftersom centraliseringsfrågan genom skolkommissionens uppläggning fått
ett visst samband med problemet om tillgång på lärare, som kunna undervisa
i engelska på mellanskolestadiet, och då vidare enligt vår mening denna
undervisning i stor utsträckning bör kunna handhavas av folkskollärarna
(de blivande mellanskollärarna), vilja vi här peka på en möjlig utväg att
komma till rätta med detta problem.

Med hänsyn till de ökade krav, som komma att ställas pa lärarna, finna
vi det angeläget, att samhället mer än hittills på olika sätt underlättar och
stimulerar lärarnas fortsatta utbildning. Den situation, som skolan just nu
står inför, att lärare, som utbildats för ett visst stadium, i stigande omfattning
måste anlitas för undervisning på högre stadium, gör, att dylika åtgärder äro
synnerligen nödvändiga.

Bland åtgärder, som här kunna komma i fråga, vilja vi nämna fortbildningskurser
av olika slag, som anordnas genom statens försorg och utan
extra kostnader för deltagarna. En rimlig och viktig åtgärd vore också, att
samhället stimulerade till vidareutbildning genom att även åt lärarkategorier,
som hittills icke åtnjutit B-avdrag för meriterande studier till skolans gagn,
medgiva denna lättnad under en begränsad tid. I främsta rummet åsyftas i
detta sammanhang ordinarie och extra ordinarie folkskollärare, som vid
akademiska läroanstalter vilja förvärva betyg i engelska eller i andra ämnen
och ämnesgrupper, som förekomma på mellanskolans och realskolans stadier.

Vad departementschefen anför i frågan om kristendomsundervisningen
inom enhetsskolan kunna vi i allt väsentligt ansluta oss till. Vi anse, att
religionsundervisningen bör stå på kristen grund. Beträffande kristendomsundervisningen
i övrigt vilja vi särskilt understryka önskvärdheten av att
utrymme beredes för barnen att bevista konfirmationsundervisningen och att
de uttalanden om hänsyn härtill, som departementschefen gör, även skola
gälla sådan motsvarande undervisning, som anordnas av frikyrklig församling.

Reformens kostnader.

Det måste konstateras, att denna mycket betydelsefulla sida av frågekomplexet
blivit knapphändigt behandlad i propositionen. Att på grundval

o Motioner i Andra kammaren, nr A63.

av det material, som där redovisas, bilda sig en mera realistisk uppfattning
om kostnaderna är omöjligt. Vi hemställa därför, att utskottet måtte infordra
fylli§are material att läggas till grund för ärendets prövning.

Den knapphändiga behandlingen har drabbat såväl frågan om engångskostnaderna
för reformens genomförande som frågan om de årliga kostnaderna.
I den av byråchefen Per Åsbrink uppgjorda kalkylen uppskattas
salunda engångskostnaderna till 4/7 milj. kronor, medan skolöverstyrelsen
beräknar samma kostnader till 600 milj. kronor. I propositionen angives å
s. 94 även beloppet 550 milj. kronor, dock utan klart angivande av beräkningsgrunderna.
I fråga om de årliga kostnaderna angives en av skolkommissionen
framräknad siffra om 250 milj. kronor. Denna synes emellertid ange
den årliga merkostnaden utöver en till 100 milj. kronor beräknad automatisk
utgiftsstegring, som inträder till följd av en ökad tillströmning till läroverken.
Härtill komma ökade kostnader för kommunerna, vilka i propositionen beräknas
till 70 milj. kronor per år.

Av den ovan angivna årliga merkostnaden om 250 milj. kronor kommer
hälften på utgifter för studiestöd åt eleverna i enhetsskolans två högsta
klasser.

I fråga om utformningen av detta studiestöd har av skolkommissionen
väckts problemet, huruvida stödet skall utgå såsom behovsprövat stipendium
eller obligatoriskt till alla i form av förhöjt barnbidrag. Den avvägning,
varom här är fråga, torde med fördel kunna anstå till en senare tidpunkt
för att då avgöras efter måttet av landets tillgängliga resurser. Att studiestöd
till eleverna i 8:e och 9:e klasserna bör utgå redan under försökstiden synes
vara nödvändigt. Härvid måste man taga hänsyn till den statliga stipendiegivning,
som redan förekommer vid de högre skolorna. Denna sida av problemet
angives redan vara föremål för departementschefens uppmärksamhet.
Vi nöja oss därför med att instämma i hans uttalande om en förnyad avvägning
av stipendiegivningen för olika utbildningsändamål.

Vi ha ovan motiverat vår principiella anslutning till en nioårig enhetsskola.
Vi erinra om huvudmotiven: stärkt allmän medborgerlig bildning, utvidgad
yrkesutbildning, likvärdighet i utbildningsmöjligheter mellan landsbygd och
tätorter. Såsom redan ovan anförts, betrakta vi yrkesutbildningen såsom
mycket angelägen. Vi erinra i detta sammanhang om den mycket kraftiga
expansion som det högre skolväsendet undergått i Sverige under senare tid.
Under tiden 1931—1948 har exempelvis lärjungeantalet i första klassen av
de högre skolorna ökat från 17 000 till 28 000 eller med omkring 64%. Den
årliga övergången till skolor med teoretisk undervisning är stadd i stadig
tillväxt. Under samma period som ovan steg denna övergång från 12,9% av
åldersklasserna till 30,9%. I vissa delar av landet, särskilt storstäderna, är
denna andel betydligt högre. Även om denna utveckling är att hälsa med

Motioner i Andra kammaren, nr 463. 9

tillfredsställelse måste å andra sidan landets behov av praktiskt utbildad
arbetskraft effektivt tillgodoses.

Målsättningen för skolreformen står således klar. För att förverkliga denna
målsättning bör ett principbeslut om dess genomförande fattas. Principbeslutet
är ägnat att uppdraga en allmän riktlinje, efter vilken det successiva
genomförandet av reformen skall ske med anpassning till de personella och
ekonomiska resurser vårt samhälle kan förväntas besitta. Realism i betraktelsesättet
såväl inför de ekonomiska fakta i vidaste mening som vid frågorna
om undervisningsmetoderna och skolans organisation anse vi som
given förutsättning för detta stora reformprojekts förverkligande.

Med hänvisning till det ovan anförda få vi hemställa,

att riksdagen vid prövningen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 70 måtte beakta ovan anförda synpunkter.

Stockholm den 4 mars 1950.

		Gust. Mosesson.
Bertil Ohlin.	0. E. Sandberg.	Wald. Svensson.
Per A. Johnsson	Bertil von Friesen.	0. Malmborg,
i Kastanjegården.		Skövde.