RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

ANDRA KAMMAREN

Nr 19

21—23 maj.

Debatter m. m.

Lördagen den 21 maj fm.

Sid.

Avlöningsanslag under fjärde huvudtiteln m. m.:

Avvecklingen av Livregementet till häst m. m............... 7

Avlöningar till försvarets sjukvårdsstyrelse.................. 10

Anskaffning av flygmateriel m. m........................... 12

Effektivisering av kustbevaknings- och livräddningstjänsten utefter

våra kuster............................................ 18

Bidrag till Stockholms högskola ............................ 20

Restitution av tilläggsskatt å bensin ........................ 32

Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård ...... 38

Veterinärinrättningen i Skara................................ 45

Försäljning av kronoegendomen Röinge 23 i Hallands län........ 55

Tryggande av vissa jordägares rätt till fiske.................. 65

Lördagen den 21 maj em.

Föräldrabalk.............................................. 67

Lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus 83

Anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster m. m......... 84

Åtgärder för bättre tillgodoseende av de enskildas rättsskyddsbehov 101

Ändring i lagen om verkställighet av frihetsstraff.............. 104

Fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen ................ 105

Eftergift från bestämmelserna i 36 § första stycket arbetarskyddslagen
.................................................. in

Motion om utredning i den s. k. unmansaffären................ 114

1—Andra kammarens protokoll HMD. Nr It).

Nr 19.

Innehåll.

Sid.

Måndagen den 23 maj.

Svar på interpellationer av:

Herr Mosesson ang. vissa spörsmål rörande den italienska kolonien
Eritrea.......................................... 129

Herr Stjärne ang. den genom statens sakrevisions försorg verkställda
granskningen av stiftsnämndernas fastighetsförvaltning,

m. m............................................... 137

Herrar Hansson i Skegrie och Kyling ang. landsbygdens postförhållanden
.......................................... 140

Herr Nilson i Spånstad ang. decentralisering inom statens biltrafiknämnds
verksamhetsområde........................ 149

Herr Svensson i Ljungskile ang. bebyggande av viss fastighet

vid Svinesundsbron.................................... 149

Fru Yästberg och herr Kyling ang. vissa förhållanden berörande

fångvårdens ungdomsanstalter .......................... 152

Herr Pettersson i Dahl ang. revision av fastighetsbildningsväsen det

på landet ....................................... 170

Herr Lundberg ang. tillämpningen av 1942 års lag om fornminnen 173
Herr Gavelin ang. anskaffningen av lärarkrafter inom de nordligaste
skoldistrikten .................................. 179

Herr Widén ang. anordnande av viss försöksundervisning i ämnet
samhällskunskap .................................. 183

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 21 maj fm.

Avsägelse av ledamotskap av bankoutskottet.................. 6

Statsutskottets utlåtande nr 155, ang. vissa avlönings- m. fl. anslag

under fjärde huvudtiteln för budgetåret 1949/50 m. m....... 7

— nr 156, ang. ordnande av Södra skånska infanteriregementets

förläggning i Ystad.................................... 12

— nr 157, ang. anslag för budgetåret 1949/50 till anskaffning av

flygmateriel m. m....................................... 12

— nr 158, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m....................... 18

— nr 159, ang. bestridande av vissa kostnader från anslaget till

oförutsedda utgifter.................................... 18

— nr 160, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret

1949/50 .............................................. 18

— nr 161, ang. ändrade lånevillkor för statens låneverksamhet för

den mindre skeppsfarten................................ 18

Innehåll.

Nr 19.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 162, ang. effektivisering av kustbevaknings-och
livräddningstjänsten utefter våra kuster........ 18

— nr 163, ang. anslag för budgetåret 1949/50 till markförvärv för

utvidgning av Remmene skjutfält ........................ 19

— nr 164, ang. ersättning till skogsarbetaren O. E. Flink för skada,

ådragen under militärtjänstgöring ........................ 20

— nr 165, ang. anslag för budgetåret 1949/50 till bidrag till restaurering
av Linköpings och Strängnäs domkyrkor.......... 20

— nr 166, ang. anslag för budgetåret 1949/50 till Stockholms och

Göteborgs högskolor jämte i ämnet väckta motioner ........ 20

-—- nr 167, ang. anslag för budgetåret 1949/50 till Svenska dramatikers
studio .......................................... 32

— nr 170, ang. anslag för budgetåret 1949/50 till skolor tillhörande

barna- och ungdomsvården m. m......................... 32

Bevillningsutskottets betänkande nr 42, ang. bemyndigande för
Kungl. Maj:t att förordna om restitution i vissa fall av tilläggsskatt
å bensin, som användes vid jordbrukets drift.......... 32

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13, ang. anslag till lindring i mindre

bemedlades kostnader för djursjukvård.................... 38

— nr 35, ang. reglering av priserna på fisk.................. 44

— nr 36, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (jordbruksdep.) 44

— nr 37, ang. anslag till statens forskningskommitté för lantmannabyggnader
under budgetåret 1949/50 ................ 44

— nr 38, ang. medgivande att vidtaga de åtgärder, som erfordras

för Sveriges anslutning till Förenta Nationernas livsmedels- och
jordbruksorganisation (FAO) ............................ 44

— nr 39, ang. anslag till stationerande av bevakningsfartyg för

sillfisket vid Island .................................... 44

— nr 40, ang. anslag för budgetåret 1949/50 till veterinärinrättningen
i Skara m. m................................... 45

— nr 41, ang. ändrade grunder för bekämpandet av hönstyfus m. m. 54

— nr 42, ang. försäljning av vissa kronoegendomar m. m....... 54

— nr 43, ang. åtgärder för tryggande av vissa jordägares rätt till

fiske ................................................ 65

Lördagen den 21 maj em.

Första lagutskottets utlåtande nr 33, ang. ändring i strafflagen.... 67

— nr 34, ang. föräldrabalk m. m........................... 67

— nr 35, ang. lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från

sinnessjukhus.......................................... 83

— nr 36, ang. vissa anslag ur kyrkofonden för avlönande av

präster m. m........................................... 84

— nr 37, ang. lag om straff för olovlig varuutförsel, in. in.....101

— nr 38, ang. åtgärder för bättre tillgodoseende av de enskildas

rättsskyddsbehov ...................................... 101

— nr 39, ang. nya grunder för kyrkomusikerorganisationen in. m. 103

— nr 40, ang. lag angående ändring i lagen den 21 december 1945

(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m............. 104

Nr 19.

Innehåll.

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 22, ang. lag angående upphävande

av 43 § 2 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361) .. 104

— nr 28, ang. lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den

30 juni 1947 (nr 303).................................. 104

— nr 29, ang. lag om ändrad lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna

förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) samt om fortsatt
giltighet av samma lag.................................. 105

— nr 30, ang. lag angående eftergift i vissa fall från bestämmelserna

i 36 § första stycket arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) 111

— nr 31, ang. förordning angående ändrad lydelse av 27 § förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor 113

— nr 32, ang. lag om rätten till arbetstagares uppfinningar .... 113
Bankoutskottets utlåtande nr 33, ang. vissa ändringar i lagen den

30 juni 1934 för Sveriges riksbank och i bankoreglementet m. m. 113

— nr 34, ang. vissa ändringar av reglementet för riksgäldskontoret 113

— nr 35, ang. arvoden till styrelsens för riksdagsbiblioteket sup -

pleanter .............................................. 113

Bankoutskottets memorial nr 37, ang. ändrad lydelse av § 10 instruktionen
för riksdagens revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken
.............................................. 114

Bankoutskottets utlåtande nr 38, ang. regleringen för budgetåret
1949/50 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess
verk m. m............................................. 114

— nr 39, ang. ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsregle mente,

m. m........................................... 114

— nr 40, ang. viss ändring i 1947 års allmänna tjänstepensions reglemente

för riksdagens verk, m. m..................... 114

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, ang. en

allsidig utredning i den s. k. Unmansaffären................ 114

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Lördagen den 21 mai.

Kl. 11 fm.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Södersjukhuset

Stockholm

Härmed intygas att riksdagsman Folke
Kyling, född 20 december 1901,
adress Alingsåsvägen 2, som fr. o. m.
15 maj 1949 vårdats för gallsten, ännu
kvarligger och t. o. m. 18 juni 1949 är
oförmögen till arbete.

Stockholm 19 maj 1949.

S. S. Krook
Med. dr, l:e u.-läkare.

Kammaren beviljade herr Kyling ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 15 innevarande maj tills vidare.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1949 den 20 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse dels
riksdagens fullmäktige i riksbanken för
valperioden 1949—1952 efter herrar
C. P. V. Gränebo och E. R. Hagberg,
vilka voro i tur att avgå, jämte två
suppleanter, dels en fullmäktig för återstående
delen av valperioden 1947—
1950 efter herr J. E. Björnsson, som
avsagt sig, jämte en suppleant, dels ock
suppleanter för övriga fullmäktige i
nämnda bank; och befunnos efter valens
slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1949—1952:
herr Gränebo, Carl Petrus
Valdemar, ledamot
av första
kammaren med 45 röster,

herr Bergvall, John
Helmer, ledamot

av första kammaren
med 45 röster;

för återstående delen av valperioden

1947—1950:

herr Andersson, Olof,
ledamot av andra
kammaren med 46 röster;

suppleant för herr Gränebo, C.P.V.:
herr Hedlund, Gunnar,
ledamot av andra
kammaren med 45 röster;

suppleant för herr Bergvall, J. H.:
herr Svensson, Waldemar,
ledamot av
andra kammaren med 45 röster;
suppleant för herr Andersson, Olof:
herr Svensson, Sven

Patrik, ledamot
av andra kammaren
med 46 röster;

suppleant för herr Andersson, Allan:
herr Persson, Ragnar
Valdemar, ledamot
av andra
kammaren med 45 röster;

suppleant för herr Böök, K. E.:
herr Sundén, Otto Ragnar,
f. d. statssekreterare
med 43 röster;

suppleant för herr Hall, D. E.:
herr Ahlkvist, Karl

Emil, ledamot av
första kammaren med 41 röster.

Oscar Carlström. Åke Wiberg.

Gust. Elofsson. Rob. Krugel.

År 1949 den 20 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse dels
riksdagens fullmäktige i riksgäldskontoret
för valperioden 1949—1952 efter
herrar A. E. örne, K. H. Magnusson och
K. A. Ryberg, vilka voro i tur att avgå,
jämte tre suppleanter, dels ock suppleanter
för övriga fullmäktige i nämnda
kontor; och befunnos efter valens slut
hava blivit utsedda till

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

ordförande

för valperioden 1949—1952:
herr örne, Anders Emanuel,
f. d. generaldirektör
med 39 röster;

fullmäktige

för valperioden 1949—1952:
herr Hagberg, Erik Rudolf,
ledamot av

andra kammaren med 39 röster,
» Ryberg, Karl Artur,
ledamot av

andra kammaren » 39 » ;

suppleant för herr Örne, A. E.:
herr Hedqvist, Anders
Sven, ledamot av
andra kammaren med 39 röster;
suppleant för herr Hagberg, E. R.:
herr Rirke, Gustaf Emanuel,
ledamot av
andra kammaren med 39 röster;
suppleant för herr Ryberg, K. A.:
herr Svensson, Gustav
Hjalmar, ledamot
av andra kammaren
med 39 röster;

suppleant för herr Eriksson, E. G. E.:

herr Lindholm, Per Sigurd,
ledamot av
andra kammaren med 36 röster;
suppleant för herr Strand, A. IV.:
herr Gillström, Anshelm
Konrad, ledamot
av första
kammaren med 37 röster;

suppleant för herr Andersson, J. Elon:
herr Kristensson, Gustaf
Filip Natan,
ledamot av andra
kammaren med 34 röster;

suppleant för herr Lindqvist, A. A.:
herr Nilsson, Gustaf
Valdemar, ledamot
av andra
kammaren med 37 röster.

Oscar Carlström. Åke Wiberg.

Gust. Elofsson. Rob. Kriigel.

År 1949 den 20 maj sammanträdde
de valmän, som av kamrarna fått i upp -

drag att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, för anställande
av föreskrivet val av två ledamöter i
styrelsen över riksdagsbiblioteket jämte
två suppleanter för dem för tiden från
valet, till dess nytt val under år 1953
försiggått; och utsågos därvid till

ledamöter:

herr Holmbäck, Åke Ernst Vilhelm, ledamot
av första kammaren,

» Severin, Frans Ferdinand, ledamot
av andra kammaren;
suppleant för herr Holmbäck:
herr Nilsson, Rror Adam, ledamot av
första kammaren;
suppleant för herr Severin:
herr Håstad, Elis Wilhelm, ledamot av
andra kammaren.

Oscar Carlström. Åke Wiberg.

Gust. Elofsson. Rob. Krugel.

Protokollen lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag till dels förordnanden för de
valda dels ock skrivelser till Konungen
med anmälan om de försiggångna valen.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till riksdagens andra kammare.

Sedan undertecknad blivit utsedd till
suppleant för en fullmäktig i riksbanken
får jag härmed vördsamt anhålla
att bliva befriad från uppdraget att
vara ledamot av bankoutskottet.

Stockholm den 21 maj 1949.

Patrik Svensson.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs, men bordlädes åter sammansatta
stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Avvecklingen av Livregementet till häst m. m.

§ 5.

Avlöningsanslag under fjärde huvudtiteln
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
155, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- in. fl.
anslag under fjärde huvudtiteln för
budgetåret 1949/50 in. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4.

Avvecklingen av Livregementet till häst
m. m.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LINDHOLM: Herr talman! Jag
har tillsammans med två andra ledamöter
av denna kammare låtit anteckna
en blank reservation på denna
punkt. Jag skall be att med några ord
få motivera detta.

Förra året behandlade vi en kungl.
proposition som innehöll förslag om
att K 1 skulle avvecklas. De skäl som
Kungl. Maj:t då anförde för denna avveckling
fann jag för min del så starka,
att jag biträdde förslaget och talade
för det såväl i utskottet som i kammaren.
Då Kungl. Maj :t i år kommit med
en ny proposition, i vilken föreslås att
en skvadron skall bibehållas, måste jag
fråga mig, vad det är för nytt som inträffat
och som motiverar detta förändrade
ställningstagande. Förra året
anfördes mycket vägande skäl för det
då framlagda förslaget, bl. a. framhöll
man den trängsel som skulle förekomma
på övningsområdet om regementet
vore kvar. I det avseendet har såvitt

jag vet ingen förändring inträtt sedan
dess.

Om jag studerar de skäl som anförts
i propositionen, måste jag säga mig att
de väga lätt gentemot de skäl som
Kungl. Maj:t anförde förra året, och
därför har jag litet svårt att följa med
i den svängning som här har ägt rum.

Jag skall icke i dag framställa något
yrkande, därför att jag är övertygad
om att den Nothinska kommittén icke
kan komma förbi detta spörsmål. Där
komma avvägningsfrågan och de betydelsefulla
markfrågorna, som beröra
Stockholms stad i anknytning till K 1 :s
förläggning, med i diskussionen. Detta
gör, herr talman, att jag i dag icke vill
framställa något yrkande.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Jag
skall bara till det av herr Lindholm
anförda be att få säga, att något ändrat
ståndpunktstagande är det nog icke
som Kungl. Maj :t begär av riksdagen.
Det ligger så till, att när Kungl. Maj :t
i fjol föreslog riksdagen att nedlägga
K 1 förutsattes det, att detta skulle ske
på två budgetår. Sedan har nedläggningen
av regementet i själva verket
påskyndats, men det är icke möjligt
att på så kort tid slå ut den värnpliktskontingent
och den befälskader, som
finnes på ett förband, på andra förband
i landet. Det har av praktiska
skäl varit önskvärt att icke företaga
för stora omläggningar på ett budgetår
— det hade för övrigt varit nästan
omöjligt — och det är därför som regeringen
föreslår att en skvadron tills
vidare skall vara kvar.

Jag vidhåller den uppfattning jag
hade i fjol och vill sålunda ånyo bekräfta
att jag finner olämpligt att så
värdefull mark tages i anspråk för övningsändamål.
Det är därför önskvärt
att den skvadron, som det är fråga om
att ha kvar inom militärområdet för
samverkan med annan trupp, icke skall

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Avvecklingen av Livregementet till häst m. m.

förläggas på K 1. Vi ha följaktligen att
söka ny plats för förläggning av denna
skvadron.

Herr WARD: Herr talman! Det är riktigt
som herr statsrådet framhöll, att
fjolårets riksdagsbeslut lämnade en
dörr öppen för den lösning av frågan
som Kungl. Maj:t nu har upptagit. Det
hindrar emellertid icke mig att instämma
i de synpunkter som nyss anförts
av herr Lindholm, vilka synpunkter
dominerade debatten tidigare.

Man kan nog säga, att det i viss mån
här är fråga om att vända sig från den
lösning som man tidigare funnit lämpligast.
Jag skall emellertid ej fortsätta
resonemanget ur militära synpunkter.
Det tjänar ingenting till. Vad herr
Lindholm yttrade i förbigående om
bästa sättet att utnyttja området är
emellertid en så pass viktig angelägenhet
ur civila synpunkter, att det bör
framhållas i denna debatt. Det är anmärkningsvärt
att ett tomtområde av så
betydelsefullt slag, som K1 för närvarande
disponerar över, skall användas
för militära ändamål, särskilt som
det råder allvarlig brist på tomter i
huvudstaden. Man tycker att militära
och civila synpunkter kunnat få en
bättre avvägning än fallet tyvärr blivit
vid behandlingen av denna fråga.

Från den i markfrågan sakkunnige
i djurgårdsnämnden har jag inhämtat
vissa uppgifter som jag anser äro så
pass betydelsefulla, att de böra komma
in i protokollet. Denne sakkunnige redogör
på följande sätt för ifrågavarande
områdes användning för bebyggelse
för bostadsändamål: »Kvartersområdet
innehåller i areal ca 82 000 kvadratmeter
och är beläget väster om Erik Dahlbergsgatan
mellan Lidingövägen och
Livgardesgatan. Enligt gällande stadsplan
är kvarteret avsett att bebyggas
för allmänt ändamål med en hushöjd
av 20 meter, motsvarande sex våningar.
I 1931 års avtal rörande Ladu -

gårdsgärdets exploatering har staden
förbundit sig att medverka till sådan
stadsplaneändring att kvarteret, om
kronan så önskar, får användas för
bostadsbebyggelse. Ur bostadssynpunkt
är området utomordentligt välbeläget
med goda kommunikationer till huvudstadens
centrala delar. Mark- och
grundförhållandena inom området äro
goda. För närvarande disponeras kvarteret
för militära ändamål.» Det veta
vi ju.

»En användning av kvarteret för bostadsändamål
innebär att nuvarande
bebyggelse skall rivas, dock med undantag
av kasernbyggnaden, vilken torde
komma att bevaras och användas
för något statligt ändamål. Det område
av kvarteret, som därvid i stadsplanen
skulle komma att bibehållas för allmänt
ändamål, innehåller i areal ca
17 000 kvadratmeter. Tomtvärdet för
denna kvartersdel kan beräknas till ca
5 000 000 kronor, vilket med hänsyn
till tomtområdets förnämliga belägenhet
i kvarteret kan anses motiverat.

Återstående del av kvarteret innehåller
i areal ca 65 000 kvadratmeter. Med
utgångspunkt från kvartersmarkens utnyttjande
inom den fastställda ladugårdsgärdesstadsplanen
böra vid en
stadsplaneläggning för bostadsbebyggelse
kunna erhållas ca 3 200 eldstäder
i sexvåningshus, motsvarande ca
1 100 lägenheter. Genomsnittsvärdet
per eldstad kan beräknas till 2 900 kronor,
vilket innebär ett sammanlagt värde
av 9 300 000 kronor. Kostnaderna
för nya gatudelar inom kvarteret kunna
beräknas till ca 300 000 kronor.»

Nu vet jag inte, om man vid minskningen
av den militära förläggningen
kan i någon mån begränsa det utrymme
som är upplåtet till K1. Men av
det resonemang som förts har man
knappast kunnat få den uppfattningen.
Följaktligen skulle det bli omöjligt att
i varje fall nämnvärt utvidga bostadsbebyggelsen.
Detta är desto mera anmärkningsvärt
som staten lägger allt

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Avvecklingen av Livregementet till häst m. m.

flera ämbetsverk där uppe och de anställda
icke kunna erhålla bostäder i
närheten av arbetsplatserna. Jag tycker,
att det hela är irrationellt, och
därför har jag vid sidan av de synpunkter,
som anförts av herr Lindholm,
velat anföra detta.

Av nu nämnda anledningar har också
jag reserverat mig. Jag skall emellertid
här icke göra något yrkande,
men jag har ansett det motiverat och
befogat att framföra dessa synpunkter.

Häruti instämde herr Malmborg i
Skövde.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! De synpunkter,
som herr Ward här har anfört
och som anförts från djurgårdsnämndens
sida, äro givetvis icke obekanta
för försvarsdepartementet. Vi ha
haft ganska vidlyftiga resonemang med
djurgårdsnämnden och, om jag är rätt
underrättad, ha vi kommit till ett fullkomligt
samförstånd beträffande den
takt, i vilken de markområden, som
djurgårdsnämnden önskar ställa till
förfogande för bostadsbebyggelse, skola
kunna upplåtas. Ehuru detta förband
ännu icke kunnat helt avvecklas kan
det väl knappast sägas ha varit någon
oskäligt långsam takt som i detta fall
kommit till användning, ty det var ju
så nyligen som i fjol vid denna tid,
kanske till och med någon månad senare,
som riksdagen beslöt att förbandet
skulle nedläggas. Jag tycker snarare,
att man skulle hållit mig räkning
för att avvecklingen gått i så snabb
takt som skett, även om den ännu ej
helt fullbordats.

Jag vill tillägga, att omedelbart intill
K1 ligger ett stort område tillhörande
Al. Detta område utrymdes till
huvudsaklig del av militären för tre,
fyra år sedan men har ännu icke, i
varje fall icke annat än i begränsad
omfattning, tagits i anspråk för bebyggelse,
något som sammanhänger med
omständigheter över vilka försvarsde -

partementet i varje fall icke bestämmer.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Jag
minnes också mycket väl, och det framgår
också av utskottets utlåtande, att
det var meningen att avvecklingen
skulle ske under en tvåårsperiod. Anledningen
till den blanka reservationen
var den, att jag befarade att man på
en bakväg skulle återinföra K 1, ty det
var ju en uttrycklig önskan från andra
kammarens sida, att K1 borde avvecklas.
Det är därför jag med tillfredsställelse
tar fasta på statsrådets uttalande,
att han alltjämt vidhåller sina
synpunkter beträffande användningen
av terrängen som han deklarerade förra
året. Jag betraktar alltså detta som en
mycket tillfällig åtgärd och icke, som
man kanske haft anledning befara, som
en strävan att bibehålla ett vackert
smycke åt den sköna synderskan.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Jag kan icke dela de synpunkter
på frågan som framförts av herrar
Lindholm och Ward. Särskilt herr Ward
framhöll, att det skulle vara ett allmänt
önskemål att försvarets synpunkter
skulle få vika för vad som kan anses
vara Stockholms stads synpunkter. Jag
skulle tro att Stockholms stad har så
betydande markområden på andra håll,
vilka ännu ej äro tagna i anspråk för
bostadsbebyggelse, att något behov att
taga just dessa områden i anspråk för
detta ändamål knappast föreligger.

Känner man litet grand till detta områdes
beskaffenhet, finner man nog att
en stor del av området är mera lämpligt
som fritidsområde än till att därå
uppföra stora bostadshus. Även ur den
synpunkten tror jag att detta icke är
en fråga, vars lösning på något sätt
brådskar.

Jag kan sedan, herr talman, i detta
sammanhang icke underlåta att säga ett
par ord om kavalleriet över huvud taget.
Jag har tidigare i riksdagen framfört

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Avlöningar till försvarets sjukvårdsstyrelse.

den meningen, att jag anser det olyckligt
att på det sätt man gjort skära ned
just detta vapenslag. Jag erinrar mig
från en stor manöver i vintras i södra
Uppland, att högste befälhavaren sedan
manövern avslutats gav det deltagande
kavalleriets insatser de mest ampla
vitsord. I den terräng, som där förekom
och under de väderleksförhållanden
som rådde, gjorde kavalleriet alldeles
utomordentliga insatser. När det
gällde spaning var flyget fullständigt
borta därför att det var dimma och dis
och mörker. Det meddelades också i tidningarna,
hur pansarvapnets tunga vagnar
trillade som paddor i dikena från
de smala och hala vägarna. Men det
truppslag som hela tiden tog sig fram,
i mörker och skog och dimma och de
mest svårframkomliga terrängförhållanden,
det var kavalleriet. Jag tror därför,
herr talman, att det är en verklig
olycka för vårt försvar om man, som
ifrågasättes, så kraftigt beskär just detta
vapenslag.

Jag har velat säga detta, utan att jag
självfallet nu kan göra något yrkande.
Men här framställs kanske ytterligare
krav på att detta vapenslag skall skäras
ned till förmån för andra vapenslag,
och därför vill jag ha sagt att man inte
skall glömma, att råka vi ut för olyckan
att komma i krig, är det inte säkert att
striderna utkämpas under soliga, vackra
sommardagar, utan det blir kanske
just under sådana förhållanden som
under den manöver, varom jag nyss
talat.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Punkterna 5 och 6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Avlöningar till försvarets sjukvårdsstyrelse.

Efter föredragning av punkten yttrade
:

Ilerr HUSS: Herr talman! I en motion
har jag framställt vissa förslag om smärre
justeringar beträffande anslagen under
denna punkt, och det är om denna
framställning jag ville säga några ord.
Drivfjädern till min motion har främst
varit rena rättvisesynpunkter.

Jag har sålunda erinrat om att det
inte är mer än sex år sedan Kungl.
Maj:t och riksdagen togo ställning till
generalläkarens lön och beslöto att innehavaren
av ämbetet skulle befinna sig
i samma löneställning som chefen för
det civila medicinalväsendet. Sedan
dess har lönen för chefen för medicinalstyrelsen
korrigerats uppåt utan att
man gjort någon motsvarande ökning
av lönen för generalläkaren. Jag har
därför föreslagit att man med hänsyn
till att Kungl. Maj:t och riksdag redan
tidigare uttalat sig för en ensartad löneställning
på den punkten måtte besluta,
att så skall vara fallet även i fortsättningen.

Vad säger nu utskottet härom? Jo,
utskottet säger att främst på grund av
generalläkarens ökade inspektionsverksamhet
»vill det förefalla, som om en
höjning av ifrågavarande befattningshavares
lönegradsplacering vore i viss
grad befogad». Med andra ord, man
låtsas över huvud taget inte om att statsmakterna
tidigare tagit ställning till
saken, utan menar att det är något nytt
skäl som kommit fram, varför en viss
justering av lönen vore lämplig. Jag
kan inte finna att ett sådant förfaringssätt
är rättvist och riktigt och i överensstämmelse
med tidigare fattade beslut.

Om det alltså primärt är en ren rättvisefråga
det här gäller få vi inte glömma,
att bakom denna fråga döljer sig
en viktig praktisk fråga, nämligen att
man inom militärmedicinen skall upprätthålla
samma standard på befattningshavarna
som inom den civila medicinen.
Man har här gjort ett bestämt
undantag genom att placera generalläkaren
i en löneklass, som med inte

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Avlöningar till försvarets sjukvårdsstyrelse.

mindre än 5 000 kr. understiger chefens
för medicinalstyrelsen. Det är uppenbart
att när den nuvarande generalläkaren
inom en icke avlägsen framtid
avgår, kommer det att bli synnerligen
svårt att rekrytera platsen med
en innehavare av en kompetens, som
kan anses vara likvärdig med chefens
för medicinalstyrelsen.

Jag har också pekat på andra missförhållanden
som man borde rätta till.
Det förhåller sig så att läkarna på
arméstabens underhållsavdelning sedan
1946 inte fått förordnande som ordinarie
innehavare, utan man har vakanssatt
tjänsterna. När man nu föreslår en
ny befattning, en ställföreträdare för
generalläkaren, till vilken befattning
arméöverläkaren skulle utses på förordnande,
åstadkommer detta ytterligare
en tjänstledighetsfråga, som det
blir synnerligen svårt att i praktiken
ordna. En av de nuvarande regementsläkarna
i arméstabens underhållsavdelning
är ordinarie bataljonsläkare i
Skövde, och hans vikarie är naturligtvis
också tillförordnad i Skövde. Likaså
föreligger här det förhållandet, att vi
ha en byrådirektör i försvarets sjukvårdsförvaltning,
såvitt man kan se
den enda i lönegraden Ca 29 kvarstående
befattning inom statsförvaltningen,
vars innehavare instruktionsmässigt
har byråchefs ställning.

Herr talman! Jag vill inte framställa
något yrkande men vill rikta en varm
vädjan till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet att om möjligt
tillse, att militärmedicinen icke i fortsättningen,
såsom nu varit fallet under
några år, blir tillbakasatt i jämförelse
med den civila medicinen.

Herr FAST: Herr talman! Det kan inte
bii tal om att man utvecklar de synpunkter
man har på detta ärende i
nuvarande läge vad riksdagsarbetet beträffar
— eljest skulle det kanske ha
varit av behovet påkallat. Jag vill emellertid
passa på tillfället att säga, så att

intet missförstånd uppkommer, att jag
för mitt vidkommande beklagar, att departementschefen
inte har gått fram
med ett något djärvare grepp än som
skett. Han säger att man skall gå de
principiella reformernas väg och nu
rätta till de värsta olägenheterna på
den militära sjukvårdens område när
det gäller organisationen och sedan på
grundval av vunna erfarenheter ta ytterligare
steg.

Ja, herr talman, jag är livligt övertygad
om att det tillfälle som här erbjudits
knappast kommer tillbaka, åtminstone
inte inom rimlig tid. Och jag
måste säga, med de erfarenheter vi
haft under detta utredningsarbete, att
om man skall vänta till den tidpunkt,
då man inom marinen och flyget är
beredd till en centralisation av sjukvården,
då få vi nog vänta till yttersta
domen. Ty den konservatism som man
möter på det området är av högst ovanligt
slag. Om man också vill gå med
på en enligt mitt förmenande nödvändig
centralisation över huvud taget av
försvarets ledning, borde man kunna
börja på sjukvårdens område, ty där
är det naturligt att man inte upprätthåller
en organisation, som går efter
vapengrenar.

Jag har som sagt velat säga detta,
herr talman, för att intet missförstånd
skall uppkomma. Det förslag som kommittén
kommit fram till är inte hundraprocentigt
rationellt på grund av de
svårigheter man haft att övervinna. Man
lyckades dock komma fram till ganska
väsentlig enighet även bland representanterna
för marinen och flygvapnet.
Jag tror att det inte kommer att yppa
sig ett tillfälle till, då en sådan relativt
stor enighet uppnås för att möjliggöra
en verklig omorganisation. Jag har intet
yrkande, herr talman.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 8—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Anskaffning av flygmateriel m. m.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ordnande av Södra
skånska infanteriregementets förläggning
i Ystad jämte i ämnet väckta
motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Anskaffning av flygmateriel m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande,
nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1949/50 till anskaffning av flygmateriel
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under fjärde huvudtiteln (punkt
116, s. 178—180 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1949) föreslagit
riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
att ytterligare beställningar å flygmateriel
m. m. finge utläggas i enlighet
med vad i berörda statsrådsprotokoll
angivits,

dels ock till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel m. m. för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag av
110 000 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 197, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 1 april
1949, föreslagit riksdagen att

dels besluta, att den fortsatta förstärkningen
av dagjaktflyget i huvudsak
skulle ske enligt de riktlinjer, som av
departementschefen i sistnämnda statsrådsprotokoll
angivits,

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
medgiva, att beställningar å flygmateriel
m. m. finge utläggas intill ett belopp
av 30 miljoner kronor utöver i

1949 års statsverksproposition i sådant
hänseende föreslaget belopp av 200 miljoner
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr von Heland m. fl. (I: 76) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund i Rådom m. fl. (II: 108),

dels ock en inom andra kammaren
av herr Hagberg i Luleå m. fl. väckt
motion (11:380).

I motionen II: 380 hade hemställts,
att riksdagen, i avvaktan på den tillsatta
utredningen om avvägningen och
fördelningen av försvarskostnaderna,
måtte besluta avslå förslaget om en ytterligare
utbyggnad av flygstridskrafterna.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 380,

a) besluta, att den fortsatta förstärkningen
av dagjaktflyget i huvudsak
skulle ske enligt de riktlinjer, som av
departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 1 april
1949 angivits;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att medgiva,
att ytterligare beställningar å flygmateriel
m. m. finge utläggas intill ett
belopp av 230 miljoner kronor;

II. till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m. för budgetåret 1949/
50 anvisa ett reservationsanslag av
110 000 000 kronor;

B. att motionerna I: 76 och II: 108, i
den mån de icke kunde anses besvarade
med vad utskottet anfört och föreslagit,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr andre vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! I fråga om för -

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

stärkningen av dagjaktflyget bär jag
givetvis inga invändningar att göra.
Jag har begärt ordet för att få säga
några ord med anledning av den försvarsutredning,
som ju också behandlas
i detta utskottsutlåtande.

Det är fullt förklarligt om man på
många håll ifrågasatt klokheten i att så
snart efter det att 1948 års riksdag fattat
beslut angående försvarets organisation
på nytt kasta försvarsfrågan i
stöpsleven. 1949 års försvarsutredning
är emellertid ett faktum, och den har
redan påbörjat sitt arbete. Jag har inte
för avsikt att här i dag ta upp någon
diskussion angående skälen för och
emot utredningen. Närmast har jag begärt
ordet för att i samband med statsutskottets
utlåtande, vari direktiven för
utredningen behandlas, tillkännage
några synpunkter på utredningens arbete
och målsättning. Från högerns
sida utgå vi ifrån som en självklar sak,
att riktpunkten först och främst är
den, att det samlade försvarets styrka
inte minskas vid eventuellt företagna
förskjutningar mellan de olika försvarsgrenarna.

Utskottet ger också uttryck åt en sådan
uppfattning, när det skriver : »De
besparingar — — — som eventuellt
kunna komma i fråga inom vissa delar
av försvaret för åstadkommande av avsedd
förstärkning av flygstridskrafterna,
böra självfallet icke få till följd,
att det samlade försvarets styrka minskas.
» Därmed har, såvitt jag kan förstå,
avvisats tanken att låta merutgiftcr
för flygets stärkande medföra sådan
inskränkning för andra försvarsgrenar,
att vårt försvars effektivitet på
något sätt skulle äventyras. Jag tror
det finns all anledning att ge detta till
känna på sådant sätt, att det observeras
såväl inom som utom landet.

Ingen kan förneka nödvändigheten
av sparsamhet även med försvarsutgifterna.
Att även vårt lands utgifter för
skydd av oberoende och frihet måste
ses mot bakgrunden av nationens sam -

Anskaffning av flygmateriel m. m.

lade resurser och inkomster är självklart.
Sverige ligger nog inte i fråga
om försvarskostnad utslagen per medborgare
särdeles högt, särskilt inte vid
en jämförelse med Amerika, av vars
ansträngningar den demokratiska världen
hoppas så mycket. Där få säkerligen
både skattebetalarna och konsumenterna
avstå mera än här. Att låsa
fast försvarsutgifterna vid en viss siffra
är inte lämpligt, och utskottet har
inte heller försökt sig på den saken.
Den formulering utskottet använder sig
av måste innebära ett uppdrag åt utredningen
att till så låg kostnad som
möjligt söka finna en lösning av försvarsproblemet,
men en lösning, som
med hänsyn till förefintliga resurser
kan betecknas som tillfredsställande.
Att det inte är möjligt att ge de nuvarande
utgifterna helgden av en för alla
förhållanden gällande kostnadsram är
en alldeles självklar sak. De principiella
synpunkter jag här sökt vidröra
äro det i detta sammanhang väsentliga.

Frågan om avvägningen mellan olika
försvarsgrenar måste vara en i hög
grad teknisk fråga, i vilken det gäller
att utan att skatta åt någon särskild
modeföreställning eller falla till föga
för en tillspetsad agitation söka nå ur
försvarssynpunkt bästa möjliga praktiskt
hållbara resultat. Krigstekniken
förändras utomordentligt snabbt. Redan
äro många av andra världskrigets
erfarenheter mogna för en omprövning
just med hänsyn till den nya krigsocli
vapenteknikens utveckling. Att
tala om några slutliga resultat, som
därvidlag skulle ha nåtts, är nog felaktigt,
och att formulera en definitiv
uppfattning om vad olika vapenslag
duga till i ett sådant läge måste särskilt
för stater av vår storleksordning
vara orealistiskt liksom också ett avvägande
i det avseendet mellan olika
stridsmedel. Ingen vet vilken teknisk
överraskning ens den närmaste tiden
kan medföra. Vid varje sådan avvägning
måste också hänsyn tagas till

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Anskaffning av flygmateriel m. m.

vårt militärpolitiska läge och framtiden
sådan man vågar bedöma den.
Vårt land behöver ett större flygvapen,
särskilt då ett starkt utbyggt jaktflyg.
Detta förhållande får emellertid icke,
vilket också utskottet understrukit,
medföra att de förutsättningar för flygets
insatser, som bestå i utbyggda
flygfält, skyddade uppställningsplatser
och anläggningar för förråd, inte bli
tillgodosedda. Ett verkligt överraskande
anfall påträffar inte sällan huvuddelen
av ett flygförband på marken,
ett övermäktigt antal jaktplan kan genom
plötsliga och hårda slag hindra
det egna jaktflyget från att komma i
strid. Därmed måste vi räkna och inrätta
oss därefter även organisatoriskt.

Ingen föreställer sig, att vår försvarsorganisation
skall kunna göras
färdig en gång för alla. Vår strävan
måste vara att oupphörligen modernisera
såväl försvarsorganisationen som
dess utrustning, beväpning och utbildning.
Utredningen får på inga villkor
bli svepskäl för en försvarspolitisk
passivitet eller ett hinder i det kontinuerliga
moderniseringsarbete, som
försvarsledningen bedriver.

Herr talman! Till sist vill jag understryka,
att vår största tillgång är den
levande värnkraften. Arméchefens i
dagens tidningar återgivna redogörelse
angående resultatet av värnpliktsutbildningen
åren 1948 och 1949 har säkert
något att säga oss alla; framför
allt kan utredningen inte förbigå det
materialet. Det internationella läget
tillåter inte, herr talman, att vår uppmärksamhet
slappas ett enda ögonblick.
Vi äro nu i lika stort behov av
ett starkt försvar som någonsin. Den
utrikespolitiska linje vår statsledning,
såvitt jag kan förstå under allmän anslutning,
bedriver förutsätter om den
skall fullföljas både ett starkt försvar
och en orubbad försvarsvilja. Detta
kommer ingen ifrån, ingen som i skyddet
av frihet, oberoende och fred ser
en förpliktande nationell uppgift.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag har väckt en motion i denna fråga
tillsammans med några partikamrater,
i vilken vi yrka avslag på Kungl.
Maj:ts förslag om utbyggande av flyget.
Motiveringen härför är den, att
vi anse det vara en bakvänd metod att
man först beslutar att utbygga en vapengren
och sedan tillsätter en utredning
med uppgift att avväga försvarskostnaderna
mellan de olika vapenslagen
och därtill binder denna utredning
vid en viss summa, som i detta
fall skall röra sig omkring 800 miljoner
kronor. Vi tro alltså att denna
metod är tokig och mena, att man först
skall göra en avvägning av hur kostnaderna
skola fördelas och först därefter
ta upp frågan om det kan anses
att man skall förstärka en försvarsgren
på bekostnad av en annan. Som frågan
nu lagts upp betyder det att man
inte kan förstärka flyget på sätt som
här föreslagits utan att det måste betalas
av armén och kanske i någon mån
av marinen, men eftersom marinen redan
satts på svältkost utgår jag ifrån
att det är armén som får betala denna
utbyggnad av flyget. Detta är alltså det
första som gör att vi för vår del ansett,
att man bör uppskjuta ett beslut
i denna fråga, tills den tillsatta utredningen
har sitt arbete färdigt. Det andra
är de uppgifter, som nämnts av
statsministern i hans särskilda yttrande
till statsrådsprotokollet, där han rör
sig med siffran 800 miljoner kronor
eller något i den stilen. Redan i fjol
när vi behandlade denna fråga hänvisade
vi till, och stödde oss därvid på
organisationskommittén, att den nuvarande
försvarsorganisationen i verkligheten
kostar som krigsorganisation betraktad
inte 800 miljoner utan 1 100
miljoner kronor. Den utbyggnad som

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

beslöts i fjol — och dagens beslut är
ju egentligen en konsekvens av detta
— betyder att denna summa på omkring
1 100 miljoner kronor kommer
att stiga ytterligare och det ganska avsevärt.
Då måste man fråga: Varför
skall man laborera med siffror, som
inte ha med den verkliga kostnaden
att göra, varför skall man inbilla det
svenska folket och sig själv, att det
svenska försvaret är så mycket billigare
än det i själva verket är? Det
handlar alltså om att vi ha en organisation,
som, om den skall fyllas med
materiel och dylikt, kostar minst 1 100
miljoner kronor plus kostnaderna för
denna utbyggnad, som i princip beslöts
redan i fjol och som dagens förslag
egentligen är en påbyggnad av. Det är
enligt vår mening en mycket hög siffra,
och om man skulle göra ett försök
att jämföra den med förkrigstiden är
det ju ett rent hårresande belopp. Men
det veta vi ju alla, att man inte kan
jämföra försvarsutgifterna 1949 med
försvarsutgifterna exempelvis 1930, ty
den oerhörda utvecklingen av tekniken
har gjort att allting är omkastat därvidlag.
Om man skall hålla ett försvar
på en någorlunda modern nivå, får
man finna sig i att det blir helt andra
kostnader. Då anse vi att man i stället
skall röra sig med de faktiska kostnaderna
och inte med siffror, som man
får fram ur en budget som årets, som
egentligen är baserad därpå att många
anskaffningsutgifter skjutits på framtiden,
och då stora engångsanslag måste
klaras om några år, såvida inte hela
försvarsorganisationen skall bli fullständigt
urholkad.

Den tredje fråga, som vi ställt här,
är ju egentligen den, som för dagens
debatt är den viktiga. Det är frågan,
om det är skäligt att bygga ut flyget,
därest detta måste ske på arméns bekostnad.
Jag hade ju under den friska
tiden när regeringen och även de tidigare
med densamma samregerande partierna
började tycka, att antikommu -

Anskaffning av flygmateriel m. m.

nismen var en ganska suspekt historia,
en viss anledning att på grund av regeringens
uppdrag försöka bilda mig en
uppfattning om dessa avvägningsfrågor
mellan flyg, armé och marin. Den propaganda,
som då dominerade, var flygets
propaganda. Flyget har mycket
skickligt folk och mycket entusiastiska
företrädare i sin ledning — jag tänker
inte bara på toppen utan också på cirklarna
omkring toppen. Det man mötte
hos flygledningen var denna uppfattning,
som jag för min del anser fullständigt
felaktig, nämligen att flyget
avgör alltihop och att utan flyg är det
egentligen ganska meningslöst att bygga
upp en försvarsorganisation. Jag
fick också det intrycket, att i försvarsledningen
hade överbefälhavaren kapitulerat
för denna mening.

Emellertid fanns det mycket framstående
militärer, som hade en helt annan
åsikt. Mig lyckades de aldrig övertyga,
att man skall bygga ut flyget på
arméns bekostnad, helt enkelt därför, att
alla de premisser, som man stödde sig
på i det sammanhanget, inte hade bestyrkts
av de erfarenheter man hade
från andra världskriget. Om jag skulle
ta den propaganda, som nu bedrives
från flygets sida, och den propaganda,
som bedrives eller inspireras framför
allt av amerikanarna, för god, skulle jag
ju tro, alt flyget avgjorde det andra
världskriget och även kommer att avgöra
det tredje världskriget. Det finns
enligt min mening icke något felaktigare
påstående än detta. Vi fingo i försvarskommittén
— och det har ju också
riksdagen fått — en PM från flygledningen,
däri man gav en massa tabeller
för att visa vilken avgörande betydelse
som det engelska och det amerikanska
flyget hade haft för att tillföra
segern över den tyska krigsmaskinen
åt dess motståndare. Men del var en
propaganda av mycket ihåligt slag. Det
är kanske tillräckligt att erinra om
några fakta. Första faktum var detta,
att Tyskland efter krigsutbrottet trots

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Anskaffning av flygmateriel m. m.

flygbombardemangen ökade sin krigsinaterielproduktion.
Det är tillräckligt
att säga, att om framställningen av ammunition
o. d. från 1941 till 1944 ökade
med i runt tal 200 procent, så ökade
framställningen av låt mig säga
krigsflyg i ungefär sannna proportion.
År 1943 framställde tyskarna 25 000
flygplan, 1944 framställde de 40 000
flygplan, och ungefär motsvarande siffror
finns det för alla grenar i krigsmaterielproduktionen.
Redan detta visar
ju, att flygbombardemangen inte alls
hade den betydelse, som man nu i propagandasyfte
försöker göra gällande
och varmed man tydligen också duperat
försvarsministern så att man slagit
in på denna enligt min mening felaktiga
linje. Det var arméerna, som avgjorde
det andra världskriget. Man behöver
bara erinra om hur fördelningen
var mellan arméerna för att kunna konstatera
detta, hur tyskarna tvingades
att öka sina divisioner år från år från
1941 till 1944 och hur de hela tiden
koncentrerade huvudparten av dem på
östfronten. Aldrig någon gång satte tyskarna
in mer än 75 divisioner på västfronten,
medan de satte in mellan tvåoch
trehundra på östfronten. Jag skulle
tro att det råder tämligen stor enighet
om att det på östfronten inte var flyget
utan arméerna, som avgjorde kriget.

Vi bygga ut ett flyg från helt andra
utgångspunkter än stormakterna, inte
minst då Tyskland. Tyskarna kunde,
som nyss erinrats om, efter själva krigsutbrottet
öka sin framställning av flygmaskiner
från 25 000 flygplan 1943 till
40 000 flygplan 1944. Men vad kunna
vi göra? Därom äro ju våra militära
experter och vår ekonomiska expertis
och regeringen fullständigt ense, nämligen
att det svenska flyget under ett
krig inte kan förnyas med maskiner
från den svenska industrien. Man rör
sig inom den flygmilitära expertisen
med en förlustsiffra av 25 procent i
månaden, och jag tror inte alls att det
är någon överdrift, utan jag anser att

denna siffra är mycket optimistisk.
Men den skulle innebära, att i bästa
fall Sverige inte skulle ha något kvar
av krigsflyg efter 4, 5 å 6 månader, om
det bleve ett verkligt krig och vår motståndare
vore en stormakt, som satte
in alla sina resurser på att kvadda oss.
Vi bygga alltså ut en försvarsorganisation,
som är starkast kanhända redan
första krigsdagen. Man kommer emellertid
i alla händelser inte ifrån dessa
det andra världskrigets erfarenheter.
Jag undrar då — om jag nu undantar
det tyska, det ryska, det engelska och
det amerikanska flyget — vad den dyrbara
flygorganisation, som byggdes upp
i de andra länderna och då inte bara
i småstaterna eller i en mellanstat som
Polen utan också i en stormakt som
Frankrike, var värd. Den var i verkligheten
ingenting värd utan kvaddades
redan i första skedet av kriget. År det
då inte att anta, att erfarenheterna från
det andra världskriget också skola hålla,
i händelse det blir ett nytt krig?
År det antagligt att en småstat som
Sverige i ett nytt krig skall ha någon
större chans att undgå ett sådant inledande
slag, som under det andra världskriget
riktades emot en massa stater,
och att vi alltså skulle kunna räkna
med att ha en flygorganisation, som
är parat och som kan utveckla sin styrka
inte bara dagen efter krigets utbrott
utan även därefter och som senare
kan utökas vidare? Detta är inte
antagligt enligt min mening. Det är
fullkomligt klart, och det erkännes av
alla, att den svenska industrien under
ett krig inte kan tänkas vara kapabel
att förnya flygmaterielbeståndet. Möjligen
kan man hjälpa till med reparationer,
och kanhända kan det skaffas litet
materiel utifrån. Detta är något vagt
berört i propositionen. Om man bara
tar erfarenheterna från det andra
världskriget, finner man, att de ledande
stormakterna, de segrande makterna
liksom de besegrade, exempelvis Tyskland,
först efter åtskilliga krigsår nådde

Lördagen den 21 maj 1949 fin.

Nr 19.

full kapacitet i fråga om framställningen
av sin krigsmateriel. Detta var ett
faktum för ryssarna, det var ett faktum
för tyskarna, det var ett faktum för
engelsmännen, och det var ett faktum
för amerikanarna. Först under de fjärde
och femte krigsåren nådde produktionen
full utsträckning. Då säger det
sunda förnuftet, att ett land som Sverige,
även om vi ha en seghet som gör
att vi hålla ut, under det första krigsåret
icke kan räkna med att få en verklig
förnyelse av flygmaskinstocken.

När det däremot gäller armén är läget
ett annat. I fred är armén en relativt
billig organisation jämfört med vad
den kostar i krig. Den är i fred svag
jämfört med vad den kan bli efter bara
några veckors arbete vid mobilisering.
Redan detta, tycker jag, pekar på att
om man skall skapa en militär organisation
måste man tänka på dess seghet
och uthållighet samt dess möjligheter
till potentiell utveckling. Jag anser
att denna synpunkt försummar man
helt och hållet genom den linje som regeringen
här har slagit in på, nämligen
att utbygga flyget på bekostnad av
armén.

Slutligen är det den rent politiska
synpunkten, nämligen att ett land som
Sverige med dess terräng, dess skogiga
och kuperade områden samt dess utsträckning
osv. aldrig kan kvaddas
av ett flyg, hur överlägset det än är. Ett
flyg kan naturligtvis förstöra Stockholm
och våra storstäder. Det är ingen
tvekan om att det kan göra detta. Men
om folket verkligen vill slåss och om
man verkligen byggt upp försvarsorganisationen
på ett sådant sätt, att man
utnyttjar den levande försvarskraften,
kan det icke kvaddas av det starkaste
flyg i världen, utan det kan fortsätta
sin verksamhet även utan flyg. Vi kunna
bara taga dagens erfarenheter från
de krig som råda i Kina och Grekland
för att inse vad det betyder, att man
bär en krigsorganisation som utnyttjar
den levande försvarskraften, i synner 2

—Andra kammarens protokoll 194-9.

Anskaffning av flygmateriel m. m.

het om denna levande försvarskraft har
tillräckliga resurser.

Att bygga ut en försvarsgren, som
skall stödja sig på ett fåtal yrkesmilitärer
och som har en särpräglad teknisk
organisation, beroende av en högkvalitativ
industri, och göra detta på
bekostnad av en försvarsorganisation,
som skall stödja sig på folkets stora
massor och kan räkna med geografiska
och andra förhållanden som skulle
gynna ett försvar, är enligt vår mening
alldeles felaktigt. Vi vilja icke på något
sätt bestrida flygets betydelse; det
kan man icke göra. Vi anse att Sverige
skall ha ett flyg. Vi anse att i en ändamålsenlig
försvarsordning har flyget
sin plats att fylla. Jag skulle till och
med vilja gå längre; om det icke uppfattas
som skryt vill jag påpeka, att jag
var i försvarsutredningen den ende av
allesammans som anvisade vägen, hur
man kan bygga ut flyget eller genomföra
besparingar med bevarande av antalet
flygplan genom beskärning av organisationen.
Det var jag som anvisade
denna väg.

Det är icke ur dessa synpunkter som
jag reser invändningar. Det är ur den
synpunkten, att man icke får bygga ut
flyget på bekostnad av andra försvarsgrenar.
Jag stöder mig icke bara på
det andra världskrigets erfarenheter,
utan det är också min uppfattning, när
jag sökt bilda mig en mening om hur
ett framtida krig kommer att gestalta
sig, att det kommer att i stort sett ske
efter de konventionella formerna, dvs.
att armén måste vara ledande. Det är
folkets stora massa som finnes i armén,
ty den representerar ju ännu i den nuvarande
organisationen 80 procent av
vår levande försvarskraft, för att icke
tala om vad som finnes utanför de värnpliktiga
årgångarna. Armén måste vara
kärnan; den måste vara det fasta underlaget
för clt starkt försvar.

På grund av detta ha vi ansett, att
man först skulle låta denna utredning
göra sin mycket svåra avvägning. Att

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Effektivisering av kustbevaknings- och livräddningstjänsten utefter våra kuster.

den är oerhört svår kan man icke bestrida.
Därefter skall man taga ställning
till om man anser det motiverat att
förstärka en vapengren på en annan
vapengrens bekostnad. På grundval av
detta ha vi alltså, herr talman, yrkat avslag
på förslaget att bygga ut flyget innan
man genomfört denna avvägning.
Det är, som jag redan framhållit, icke
på grund av misstro mot flyget som sådant.
Men det är ett uttryck för misstro
mot den enligt vår mening oerhörda
överskattning av flygets betydelse som
framkommit i regeringens propositioner,
både den i fjol och den som vi i
dag behandla.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till motionen
II: 380, alltså avslag på utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på avslag därå; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bestridande av
vissa kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret
1949/50; och

nr 161, i anledning av väckta motioner
om ändrade lånevillkor för statens
låneverksamhet för den mindre skeppsfarten.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9.

Effektivisering av kustbevaknings- och
livräddningstjänsten utefter våra kuster.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
162, i anledning av väckta motioner angående
effektivisering av kustbevaknings-
och livräddningstjänsten utefter
våra kuster.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr STAXÄNG: Herr talman! Frågan
om en effektiv bevakning av våra kuster
äger icke blott betydelse ur allmän
sjösäkerhetssynpunkt för våra fiskare
och sjöfarten i allmänhet. I mycket
stor utsträckning måste denna fråga
också ses ur kustbefolkningens och
framför allt öbefolkningens synpunkter.
Att en effektiv kustbevakning verkligen
har den största betydelse understrykes
bland annat av de erfarenheter,
som man t. ex. i England under och
efter det sista världskriget gjort på
detta område. Från såväl militärflygets
som civilflygets håll har man också här
i landet mycket starkt framhållit nödvändigheten
av en ständig effektiv
kustbevakning samt behovet av mycket
snabbgående, lättmanövrerade undsättnings-
och ambulansbåtar.

När nu statsutskottet icke kunnat tillstyrka
motionen med hänsyn till att
vissa utredningar redan gjorts i denna
fråga, vågar jag dock hoppas, att Kungl.
Maj :t vid frågans behandling skall ägna
den sådan uppmärksamhet att det kan
leda till positiva resultat. De nu på
kustbevakningsstationerna tillgängliga
båtarna ha visserligen mycket stora
uppgifter att fylla, men de äro just vid
snabbundsättningar, sjukdom, olycksfall,
flyghaverier och dylikt icke fullgoda.

Då utskottet behandlat motionen om
eu effektivisering av vår kustbevakning,
förefaller det som om man alltför mycket
ägnat sig åt frågan om en utredning
av själva livräddningstjänstens organi -

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Effektivisering av kustbevaknings- och livräddningstjänsten utefter våra kuster.

sation. Tyvärr har man däremot på ett
ganska iögonenfallande sätt förbigått
den mycket viktiga frågan om en rent
praktisk samordning eller, kanske jag
skall säga samarbetsordning, mellan
lotsverkets, fyrverkets och tullverkets
arbete. Jag finner det angeläget att här
direkt rikta en vädjan till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
att man här försöker att, med
bevarande av ifrågavarande verks självständighet,
etablera ett närmare praktiskt
samarbete dem emellan på detta
område. Detta samarbete skulle sikta
till att effektivisera bevakningen av
våra kuster. Att ett sådant samarbete
är nödvändigt är kanske i närvarande
stund icke helt främmande för dessa
verk. Jag kan t. ex. nämna, att för närvarande
ha icke lotsarna på alla stationer
nattlig utkik, men i praktiken
tillgår det vid lotsningen ofta så, att
fyrpersonalen vid någon närliggande
station meddelar om det är något fartyg
som söker lots. Detta är blott sagt
som ett exempel på att vi realiter redan
ha ett visst samarbete, som man borde
försöka att utvidga.

De svårigheter som kunna uppkomma
synas kanske i någon mån vara förknippade
med att man liksom håller
sig inom vattentäta skott inom varje
område och därför också i någon mån
önskar vara sig själv nog. Det är ett
förhållande som vi nog också sett på
andra områden.

Jag vill också i detta sammanhang
erinra om att den s. k. sjöfartsriksdagen
i Hälsingborg i år var mycket starkt
inne på denna fråga om åstadkommande
av ett utökat samarbete mellan lots-,
fyr- och tullpersonalen. I anknytning
till min vädjan nyss till herr statsrådet
i denna sak vill jag framhålla, att det
borde vara möjligt att på administrativ
väg ernå vad jag här pekat på.

Herr talman! Jag har icke tänkt
yrka bifall till motionen. Utskottet har
skrivit ganska välvilligt. Jag kan dock
icke underskriva allt vad det anför i

sin motivering, t. ex. att de utredningar,
som gjorts på detta område med vissa
tidsmellanrum, skulle i närvarande
stund vara tillräckliga. Visserligen har
den sista utredningen pågått så sent
som 1945. Men de erfarenheter som man
har av det arbete, som i utlandet utförts
på detta område, torde kunna utnyttjas
för åvägabringande av en hel
del nya anordningar, även i fråga om
själva organisationen. Här finnas nyheter
att taga vara på, som icke framkommit
i de utredningar som hittills
gjorts.

Det är alltså icke den omständigheten,
att utredningar redan skett på
hithörande område, som gör att jag icke
yrkar bifall till motionen, där det kräves
en utredning. I dessa tidigare utredningar
har emellertid föreslagits en
rad åtgärder, och man har avsett att
Kungl. Maj:t skulle begära anslag för
att förverkliga dessa. Jag anser att det
är huvuduppgiften härvidlag, att de
förslag som dessa utredningar framlagt
så fort som möjligt kunna realiseras.
Det är hänsynen härtill som avhållit
mig nu ifrån att vidhålla kravet på en
ny utredning.

Då jag alltså icke ställer något yrkande
om bifall till motionen vill jag
uttala den förhoppningen, att det skall
bli möjligt för Kungl. Maj:t att inom
den närmaste tiden äska de erforderliga
anslagen av riksdagen.

I detta anförande instämde herrAhVsson
i Bästekille.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 1G3, i anledning av väckt motion
om anslag för budgetåret 1949/50 till
markförvärv för utvidgning av Remmene
skjutfält;

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Anslag till Stockholms och Göteborgs högskolor.

nr 164, i anledning av väckt motion
om ersättning till skogsarbetaren O. E.
Flink för skada, ådragen under militärtjänstgöring;
och

nr 165, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar om anslag för budgetåret
1949/50 till bidrag till restaurering
av Linköpings och Strängnäs domkyrkor.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11.

Anslag till Stockholms och Göteborgs
högskolor.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till Stockholms och Göteborgs
högskolor jämte i ämnet väckta
motioner.

Avd. I.

Bidrag till Stockholms högskola.

Kungl. Maj :t hade i propositionen
nr 163 (avdelning I, s. 3—84) föreslagit
riksdagen att dels godkänna av departementschefen
angiven huvudstat för
Stockholms högskola, att tillämpas under
budgetåret 1949/50, dels till Bidrag
till Stockholms högskola för budgetåret
1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 1 572 500 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett flertal
motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Göransson m. fl. (1:273) och den andra
inom andra kammaren av fröken
Elmén m. fl. (11:341), hade hemställts,
att det i proposition nr 163 upptagna
bidraget till psykotekniska institutet
vid Stockholms högskola måtte höjas
från av Kungl. Maj:t föreslagna 50 000
kronor till 70 000 kronor.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna

I: 279 och II: 357, i vad de avsåge ökade
medel till undervisning i engelska
språket, samt med avslag å nämnda motioner
— såvitt de avsåge beviljande av
ökade anslagsmedel utöver vad nyss angivits
— ävensom med avslag å motionerna
I: 273 och II: 341 samt I: 278 och
II: 358,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen huvudstat för Stockholms högskola,
att tillämpas under budgetåret
1949/50;

b) till Bidrag till Stockholms högskola
för budgetåret 1949/50 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 572 500 kronor;

II. att motionerna I: 279 och II: 357,
i vad de avsåge terminsavgifterna vid
högskolan, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Boman i Kieryd, Hoppe, Staxäng
och Widén, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka i motionerna 1:273
och II: 341 framfört förslag om höjning
av statens bidrag till psykotekniska institutet
vid Stockholms högskola med
20 000 kronor till 70 000 kronor och att
utskottet i enlighet härmed bort under
I hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna I: 279 och II: 357, i vad de
avsåge ökade medel till undervisning i
engelska språket, samt med bifall till
motionerna 1:273 och 11:341 ävensom
med avslag å motionerna I: 279 och II:
357 — såvitt de avsåge beviljande av
ökade anslagsmedel utöver vad nyss
angivits — samt motionerna I: 278 och
II: 358,

a) godkänna av reservanterna angiven
huvudstat för Stockholms högskola,
att tillämpas under budgetåret 1949/50;

b) till Bidrag till Stockholms högskola
för budgetåret 1949/50 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 592 500 kronor.

Efter föredragning av utskottets ifrågavarande
hemställan anförde:

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Bidrag till Stockholms högskola. Anslag

Fröken ELMÉN: Herr talman! Det är
ju så att styrelsen för Stockholms högskola
har begärt ett anslag av 70 000
kronor till den psykotekniska institutionen.
I propositionen har anslaget nedskrivits
till 50 000 kronor. I en motion,
som jag väckt tillsammans med en del
andra ledamöter av kammaren, begära
vi att anslaget skulle bestämmas till
70 000 kronor. Utskottet har gått på
den restriktivare linjen och föreslagit
50 000 kronor, men vid utlåtandet är
fogad en reservation av herr Ohlon
m. fl. Jag beklagar att icke herr Hoppe
är här och kan framlägga sina synpunkter
på reservationen. Jag vet att
han var mycket ledsen över att han
var förhindrad att närvara.

Nu vill jag föredraga en del synpunkter
som redan kommit fram i motionen.
Det framhålles att den psykotekniska
institutionen under den tid av
två år som den varit verksam har hunnit
att uträtta en hel del till fromma
för det praktiska livet. Detta har också
omvittnats i uttalanden från olika organ
och institutioner. Jag tänker först
på yrkesregleringens område. Där bygger
man i huvudsak på den psykotekniska
forskningen. Yrkesregleringens
betydelse behöver jag icke orda om i
denna kammare. Var och en bör förstå
vad det betyder, att man får in den
rätte mannen på den rätta platsen ute
i arbetslivet. Det betyder mycket, icke
blott för den enskilde utan för arbetslivet
och samhället i dess helhet. För
närvarande, när de årskullar som gå ut
i arbetslivet äro så små, är det naturligtvis
mycket viktigt att man far var
och en inplacerad så att han gör största
möjliga arbetsinsats. Vi ha också de
partiellt arbetsföras problem som legat
under utredning. I dess betänkande
säges det, att det psykotekniska institutet
gjort stora insatser, när det gällt att
placera ut de partiellt arbetsföra i arbetslivet.
I betänkandet utgår man ifrån
att de partiellt arbetsföra skola i största
möjliga utsträckning placeras ut i

till Stockholms och Göteborgs högskolor.

det normala arbetslivet efter vars och
ens förmåga, läggning och fallenhet.

Här måste man arbeta i intimt samband
med det psykotekniska institutet
för att få dessa människor placerade
på rätt plats i arbetslivet. Man har
mycken konservatism och mycken tradition
att bryta sönder, när det gäller
just inplaceringen av dessa grupper.

Man framhåller även betydelsen av
den medverkan som institutet haft, när
det gällt utplacering av unga lagöverträdare
i arbetslivet. Här samarbetar
också institutet med ungdomsvårdsskolorna
och ungdomsfängelserna. Man kan
inte nog framhålla den vinst för samhället
som det måste vara, när dessa
unga människor bli inplacerade på rätt
sätt och bli dugliga samhällsmedborgare.
Psykotekniska institutet har också
medverkat till när det gällt urval av
de sökande till vissa fackskolor, och
försöksverksamheten har här visat sig
vara så pass värdefull, att man i fortsättningen
obligatoriskt har tagit psykotekniken
till hjälp, när det gällt urvalet
till dessa skolor, exempelvis de
tekniska högskolorna i Stockholm och
Göteborg, folkskole- och småskoleseminarier
o. s. v.

Vidare peka motionärerna på den
stora betydelse psykotekniken har när
det gäller att gallra ut de s. k. olycksfåglarna,
framför allt ur trafiksäkerhetssynpunkt.
T rafiksäkerhetskommittén
har satt som ett önskemål, att psykotekniska
institutet skulle kunna göra
grundligare forskningar, så att man
verkligen får fram de psykologiska orsaker,
som ligga till grund för trafikolyckor.
Här äro stora områden, som
växa ut mer och mer och där man undan
för undan tar psykotekniska institutets
olika arbeten i anspråk.

Jag skulle därtill vilja peka på arbetslivet
i dess helhet, framför allt industrien.
Vi känna alla till hur tekniken
spränger fram med en oerhörd fart,
och det kan inte hjälpas att de mänskliga
problemen många gånger bli efter -

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Bidrag till Stockholms högskola. Anslag

satta. Därvidlag kan man inte lasta
någon, tv det är vår strävan efter en
så hög materiell standard som möjligt
som drivit fram denna tekniska utveckling,
men kvar står att de rent
mänskliga, de rent psykologiska problemen
ha blivit eftersatta. Här har psykotekniska
institutet stora arbetsområden,
där man redan utför ett värdefullt arbete
dels, som jag förut sade, när det
gäller att få rätt man på rätt plats, dels
också ur olycksfallssynpunkt. Vi dras
med en stor olycksfallssiffra i arbetslivet.
Vi ha 300 000 olycksfall per år,
och dessa bero till största delen på de
anställda själva. Det måste naturligtvis
ligga en hel del psykologiska orsaker
bakom detta. Man har insett den stora
betydelsen av att arbetsledarutbildningen
sker på riktig grund. Där har psykotekniska
institutet sin stora betydelse.
Man hoppas att psykotekniken skall
kunna arbeta samman med teknikerna
och att arbetstakten inte skall drivas
fram omänskligt utan rätta sig efter
vad människorna förmå och orka. Man
hoppas att arbetslivet genom psykotekniken
skall kunna ordnas så, att inte
arbetet blir onödigt psykiskt förslitande
på människorna. I alla dessa avseenden
måste vi vädja till psykotekniken. Det
är det enda vi ha att vädja till, och frågan
har också väckt stort intresse på
olika håll. Både Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen ha lämnat anslag
till psykotekniska institutet, och
Industriförbundet har också upprättat
ett eget industriens psykotekniska institut,
som arbetar i samarbete med
psykotekniska institutet på högskolan.
Man har genomfört en rationell fördelning
av arbetet, så att de mer industriella
problemen gå till Industriförbundets
psykotekniska institut, men
man får alltid förutsätta att den grundläggande
forskningen skall förbehållas
psykotekniska institutet vid högskolan.
När nu Industriförbundet upprättat eget
psykotekniskt institut, kan man icke
räkna med att i fortsättningen få anslag

till Stockholms och Göteborgs högskolor.

från näringsorganisationerna, som man
många gånger förut har fått, när inte
övriga anslag räckt till. Man har därifrån
fått 20 000 å 25 000 kronor varje
år. Nu kan ju med denna avlastning i
viss mån psykotekniska institutet vid
högskolan arbeta mera med de rent
sociala frågorna, men om inte institutet
får detta högre anslag, kan lätt följden
bli att den utomordentligt skickliga
medarbetarstab, som man där fått
fram, spränges. Till den är knuten
psykologisk, medicinsk och statistisk
expertis, och det vore olyckligt om den
skulle på något sätt sprängas. Den har
genom den sammansättning som den
har kunnat utföra ett mycket fruktbärande
arbete. Man kommer icke att
kunna utveckla forskningen såsom
önskvärt vore, och man kan inte heller
utvidga fältarbetet på alla dessa olika
områden som vårt nutida samhälle
kräver.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till den reservation, som
är fogad till utskottets utlåtande.

Häruti instämde fröken Ager.

Herr HÅSTAD: Herr talman! I det
läge, vari denna fråga kommit till
följd av statsutskottets ganska stora
kallsinnighet emot den väckta motionen,
och med hänsyn till att vi nu äro
i slutet av maj, skall jag fatta mig mycket
kort.

Jag vill endast inledningsvis ha sagt,
att den motion med underskrifter av
representanter från alla partier, som
väckts om förstärkning av anslaget till
Stockholms högskola, icke avsett några
lönekrav eller några förbättringar åt
lärarna. Den har uteslutande tagit sikte
på val! jag skulle vilja säga är de
mest skriande behoven för undervisningen
vid högskolan. Dessutom har
det legat ett annat syfte bakom denna
motion, nämligen att visa upp för riksdagens
ledamöter den faktiska betydelse
som Stockholms högskola har i

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Bidrag till Stockholms högskola. Anslag

den högre bildningens tjänst. Det finns
inga dylika uppgifter lämnade i propositionen,
och jag skulle rent av vilja
påstå, att de statistiska data, som äro
lämnade i motionen, ha överraskat
även högskolan själv.

Såsom framgår av motionen — jag
skall inte upprepa siffrorna —• har antalet
nyinskrivna varje hösttermin vid
Stockholms högskola under de senaste
åren varit större än vid både Uppsala
och Lund, trots att Uppsala och Lund
även ha medicinska och teologiska fakulteter.
Också antalet examina vid
Stockholms högskola i de båda filosofiska
och juridiska fakulteterna har
under de sista fem åren sammanlagt
varit högre än vid Uppsala och Lund.
För att blott nämna en sådan sak som
disputationerna under läsåret 1948/49,
så har antalet disputationer vid Stockholms
högskolas juridiska och filosofiska
fakulteter tillsammans utgjort 27,
medan de äro 14 i Uppsala och 23 i
Lund. Detta tror jag säger tillräckligt
om den stora roll, som högskolan kommit
att spela.

Det är ganska naturligt, att högskolan
under den tid, den helt har varit
en enskild stiftelse, har liksom drivits
fram av alla de krav, som folkbildningen
och kulturlivet i Stockholm ställt,
liksom dess utveckling också befordrats
av existensen i huvudstaden av ett
stort antal kulturella och naturvetenskapliga
institutioner. De svårigheter,
som Stockholms högskola liksom Göteborgs
högskola ha kommit in i under
de senare åren och som föranlett fjolårets
riksdag att efter en proposition
besluta ett partiellt övertagande från
statens sida av dessa högskolor, ha varit
oförvållade. Det är inflationen,
räntesänkningen, skattelagstiftningen,
byggnadskostnadernas stegring, stegringen
av kostnaderna för forskningen
och det ökade antalet studerande, som
framtvingat ändringen i högskolornas
status. Allt detta har gjort det omöjligt
för dem att längre kunna lita till

till Stockholms och Göteborgs högskolor.

enskild givmildhet och det kommunala
intresset. Kvar står i alla fall beträffande
Stockholms högskola liksom
beträffande Göteborgs högskola, att
staten faktiskt här har fått två, åtminstone
så när som på byggnaderna, färdiga
högskolor att disponera, bägge
helt enkelt nödvändiga för vårt kulturliv
i våra dagar med deras rop på intellektuell
arbetskraft.

Om jag, herr talman, bara skulle säga
några ord om de motioner, som ha
väckts, och de praktiska förslag, som
där voro upptagna, så vill jag blott erinra
om att vad vi här vågade begära
var endast en bråkdel av vad de olika
fakulteterna på sin tid hade ingivit till
högskolan och som högskolans styrelse
sedan överlämnat till universitetsmyndigheterna.
Vi ha, som jag tidigare
sagt, velat taga hänsyn uteslutande till
studenternas intresse och undervisningens
behov.

Vi äro de första att erkänna de många
favörer högskolan genom den nu förelagda
propositionen har fått, och även
i statsutskottets utlåtande tro vi oss,
trots den ofta mycket kortfattade formen,
se åtskilliga utfästelser för framtiden.

Av de förslag, som i motionen framlagts,
är ett av de socialt viktigaste det
som syftar till en sänkning av terminsavgifterna.
Såsom ett led i undervisningens
demokratisering måste det
uppställas såsom ett mål att terminsavgifterna
helt slopas även vid dessa högskolor
liksom det skett vid statsuniversiteten,
eller i varje fall nedbringas till
vad man skulle vilja säga ett ordningsminimum.
Jag kan förstå med hänsyn
till dessa avgifters stora summa, att det
i år har kunnat vara svårt att pressa in
deras slopande i budgeten, men jag när
en absolut förhoppning om att detta
krav skall av regeringen och riksdagen
betraktas som så fundamentalt, att vi
redan nästa år här kunna få tillfälle
att fatta ett beslut om deras borttagande
eller sänkning.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Bidrag till Stockholms högskola. Anslag till Stockholms och Göteborgs högskolor.

Vi ha pekat på docentstipendierna,
och vi ha blygsamt hållit oss endast till
ungefär en tredjedel av vad statsuniversiteten
ha. Det är inte tu tal om att
det är mycket stora svårigheter för
unga, framstående forskare vid Stockholms
högskola liksom vid Göteborgs
högskola att på samma villkor som vid
statsuniversiteten förvärva stipendier.
Vi föreslå en blygsam ökning vid Stockholms
högskola med tre. Det har avvisats
av utskottet, men jag har även där
bakom avslagsmotiveringen velat utläsa
en välvilja för framtiden.

Mest förvånad har jag varit över att
statsutskottet ställt sig negativt till frågan
om en personlig professur åt den
ungerske nobelpristagaren de Hevesy.
Det är här inte fråga om något större
belopp. Han har redan anslag från
forskningskommittén, motsvarande en
professorslön. Vad det här gäller är i
främsta rummet att skaffa denne internationellt
frejdade forskare den
ställning, som enligt vår mening borde
i vårt eget lands intresse tillkomma
dem som få pris från Nobelstiftelsen.
Utskottet har anfört att han skulle ha
för hög ålder. Professor de Hevesy är
63 år, och pensionsåldern är vid Stockholms
högskola 67 år. Framställningen
från högskolan har i två år legat hos
Kungl. Maj :t, och professor de Hevesy
kom hit i början av kriget. Jag vill nu
icke ens på denna punkt ställa något
yrkande. Jag förstår att det är hopplöst,
men jag vill verkligen inlägga en
annan mening i riksdagens beslut än
utskottets uttalande kan ge vid handen.
Jag vill nämligen förutsätta att Kungl.
Maj:t har fria händer att taga upp denna
fråga till en nästkommande riksdag,
och jag vill i detta sammanhang peka
på att 18 000 kronor som anvisats Stockholms
högskola för undervisning i
statskunskap — det var minister Tåborskys
speciella undervisning — genom
att minister Tåborsky nu fått tillfällig
anställning i Amerika som professor,
icke komma att behöva disponeras

av Kungl. Maj:t och högskolan. Här
skulle faktiskt de pengar finnas som
skulle behövas, därest man ville uppiöra
professor de Hevesy på ordinarie
stat.

Vad slutligen byggnadsfrågorna beträffar
har — och det vill jag med tacksamhet
erkänna — såväl regeringen
som utskottet understrukit angelägenheten
av att högskolan gör upp en långtidsplan
för alla de byggnader eller förbättringar,
som äro nödvändiga. Jag
hoppas och tror att det besök, som
statsutskottets andra avdelning avlade
vid högskolan, har övertygat statsutskottet
om att behovet här i vissa fall
är ytterligt trängande.

Till sist vill jag endast instämma i
vad fröken Elmén nyss yttrat beträffande
det psykotekniska institutet. Jag
har ingen anledning att här försöka
upprepa vad fröken Elmén, som ju
själv som yrkesinspektris är sakkunnig
på detta område, har sagt. Jag har den
personliga uppfattningen, att psykoteknik
och psykologi tillhöra de ämnesområden,
där vårt land har hunnit
minst långt, där för närvarande ett
febrilt intresse är rådande vid samtliga
våra universitet och högskolor och där
det skulle vara en utomordentlig förlust
om allt det delvis ytterst ideella
arbete ifrån de anställdas sida mot låga
löner, som utförs, skulle på det ena
eller andra sättet behöva beskäras. Endast
i ett hänseende skulle jag vilja göra
en komplettering.

Man har ifrån utskottets sida liksom
också från reservanternas anfört, att
det skulle behövas ett klargörande av
institutets förhållande till högskolan.
Detta förhållande är dock inte alls så
oklart, som möjligen skulle kunna
framgå av dessa uttalanden. Jag vill för
att få det till protokollet blott framhålla,
att institutet äges och förvaltas av högskolan.
Samtliga anslag och övriga inkomster
inbetalas till högskolans kassaförvaltning,
där ett särskilt konto har
upplagts för institutet i likhet med för -

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Bidrag till Stockholms högskola. Anslag till Stockholms och Göteborgs högskolor.

hållandet med övriga högskoleinstitut.
Den närmaste ledningen av institutet
handhaves av en direktion, där högskolans
rektor är ordförande. I direktionen
ingå dessutom representanter
för var och en av högskolans fakulteter.
Såsom vice ordförande i direktionen
fungerar innehavaren av högskolans
lärostol i psykologi och pedagogik.
Denne har därjämte att i egenskap
av inspektor för psykotekniska institutet
noga följa och övervaka dess verksamhet.
Inspektor fungerar även som
ordförande i direktionens arbetsutskott.
Som vice ordförande i detta utskott
fungerar innehavaren av högskolans
lärostol i praktisk filosofi. Institutets
inkomst- och utgiftsstat fastställes
av högskolans styrelse efter yttrande av
humanistiska fakulteten. Förslag till
denna stat uppgöres av direktionen.
Den av institutet organiserade undervisningsverksamheten
bedrives i intim
samverkan med den övriga undervisningen
i psykologi vid högskolan. Intyg
över deltagande i institutets fortbildningskurser
utfärdas av institutets
inspektor och föreståndare gemensamt.
Det åligger institutets direktion att i
likhet med förhållandet med övriga institutioner
vid högskolan varje år till
högskolans styrelse inkomma med en
utförlig rapport över verksamheten under
det förflutna arbetsåret.

.lag vill, herr talman, sluta med att
yrka bifall till reservationen.

Herr von FRIESEN: Herr talman! .lag
skall tillåta mig att med några ord anknyta
till den fråga, som berördes av
herr Håstad i den senare delen av hans
anförande.

Den tillämpade psykologien är en förhållandevis
mycket ung vetenskap, men
det är alldeles påfallande i vilken utsträckning
samhället redan har kunnat
nyttiggöra sig de erfarenheter, som
man har vunnit genom denna forskning.
Vi ha här att göra med ett forskningsarbete,
där resultaten icke enbart

öka vår kunskap utan också kunna omsättas
på ett alldeles särskilt sätt till
gagn för både den enskilde och samhället.

Vad är det då som psykotekniska institutet
bl. a. gör? Fröken Elmén berörde
särskilt yrkesvägledningen, och
detta är naturligtvis en av de viktigaste
uppgifter institutet sysslar med. Vad
den på det området håller på med är
just yrkesvägledning för sådana människor,
barn eller äldre, som av den
ena eller den andra anledningen ha blivit
invalidiserade och ha svårt att anpassa
sig till det normala arbetslivet.
Beträffande verksamheten för barn och
ungdom vill jag erinra om den som bedrives
bland skolungdomen, barn som
genom sjukdom eller olycksfall ha drabbats
av ett eller annat lyte, vanförhet
efter barnförlamning, för att bara taga
ett enda exempel. Det har bedrivits
ett arbete bland eleverna på dövstumsinstitutet
vid Manilla för att få in dessa
alldeles särskilt handikappade barn i för
dem lämpliga yrken. Även de psykiskt
efterblivna ungdomarna har man sysslat
med, och ett mycket värdefullt arbete
har nedlagts på de missanpassade
ungdomar, som ganska tidigt måste
omhändertagas av barnavårdsnämnd
eller annan myndighet. Samma gäller
arbetet för de vuxna. Bland särskilt
invalider av olika slag, personer med
fysisk och psykisk invaliditet, bedriver
institutet en rådgivningsverksamhet,
som blivit i hög grad uppskattad både
av de hjälpsökande själva och av de
myndigheter och institutioner, som
skickat sitt klientel till institutet. Som
ett bevis på det intresse, som institutets
verksamhet tilldragit sig, kan nämnas,
att man för undersökningarna räknar
med en väntetid av icke mindre än
tre månader. Man har alltså tiden upptagen
för varje dag och för varje timme
ända fram till i augusti i år, och får
institutet möjlighet att fortsätta sin
verksamhet, kommer väntetiden säkerligen
icke att bli kortare.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Bidrag till Stockholms högskola. Anslag till Stockholms och Göteborgs högskolor.

Som läkare har jag kanske en alldeles
särskild anledning att uppehålla
mig vid en sida av institutets verksamhet,
nämligen det mycket gagnande
samarbete som bedrives med läkare och
psykologer. Det gäller olika slag av skadade,
hjärnskadade genom olycksfall,
epileptiker och andra, vilka remitteras
från psykiater och nervläkare till rådgivning
å institutet. Man har på sakkunnigt
medicinskt håll uttalat sig alldeles
särskilt uppskattande om den hjälp
man har kunnat få av institutet och
dess personal. Det är t. ex. frågor om
körkortsindragning och hur man skall
kunna bedöma, huruvida en person,
som en gång fått sitt körkort indraget
på grund av sjukdom — i regel en psykisk
sjukdom — skall kunna få tillbaka
detsamma. Många andra liknande exempel
skulle här kunna anföras.

Vad beträffar samarbetet mellan högskolans
psykotekniska institut och det
ganska nystartade industriens psykotekniska
institut skulle jag vilja säga
ett par ord, då statsutskottet också har
berört denna sak, ehuru på ett sätt som
säkerligen skulle kunna ge anledning
till en del missförstånd. Dessa båda
institut konkurrera icke med varandra
utan bedriva sin verksamhet efter litet
olika linjer. Man skulle närmast kunna
karakterisera skillnaden på det sättet,
att när det gäller de personer, som
komma till högskolans institut och söka
hjälp, när det gäller deras yrkesutövning,
gör institutet en allsidig utredning
av vad jag skulle vilja kalla positivt
slag. Man slutar icke undersökningen
förrän man i möjligaste mån
kunnat ge vederbörande anvisning på
det eller de yrken, för vilka vederbörande
är lämplig. Industriens institut
arbetar efter andra linjer. Där har man
intresse av att placera, som man säger,
rätt man på rätt plats. Man begagnar
sig därvid mera av en urvalsprincip,
en kassationsprincip. Man har givetvis
icke något större intresse för alltför
mycket handikappade människor, och

man försöker gallra och sortera ut dem
som man just har användning för inom
det ena eller det andra yrket.

Denna fråga har särskild betydelse
när det gäller medelsanskaffningen. Tidigare
har det varit så, att högskolans
institut har kunnat täcka sitt underskott
genom att gå till olika privata institutioner,
till LO, till Kooperativa förbundet,
till arbetsgivarna o. s. v. och få
kompletterande bidrag. Nu har man i
varje fall från industriens sida sagt
ifrån, att i fortsättningen komma de
medel, som finnas tillgängliga för dylik
psykoteknisk verksamhet, i stället
att lämnas till industriens eget institut.
Det underskott, som nästa år kan komma
att uppstå, får man alltså icke från
industrien, och det är då att befara, att
icke heller de andra institutionerna äro
villiga att lämna bidrag. Och vad blir
följden av detta? Jo, man blir tvungen
om icke att avbryta verksamheten så
dock att avskeda personal, som är
mycket högt kvalificerad och, som herr
Håstad också påpekade, arbetar för en
förhållandevis mycket blygsam ersättning.
Man har icke längre möjlighet att
behålla vederbörande kvar i arbete, och
de få alltså söka sig till andra arbetsuppgifter.

Att ett bifall till vad utskottet här
har föreslagit skulle bli till mycket allvarligt
men för denna ur samhällets
och individens synpunkt viktiga institution
tycker jag är alldeles uppenbart,
och jag skall, herr talman, med denna
motivering be att få yrka bifall till den
reservation, som till utskottets utlåtande
är fogad av herr Ohlon m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Rylander och Skoglund i Umeå.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Man har blivit riktigt imponerad
av all vältalighet vid detta ärendes föredragning.
Vi ha på utskottets andra
avdelning icke varit alldeles främmande
för de synpunkter som framförts. Vi

Lördagen den 21 mai 1949 fm. Nr 19.

Bidrag till Stockholms högskola. Anslag

ha försökt att taga ställning till saken,
så gott vi ha kunnat, med det material
som förelagts oss.

När jag efter att ha hört herr Håstad
tala om de skriande behoven vid Stockholms
högskola såg herr von Friesen
begära ordet, tänkte jag, att han skulle
komma att tala något om behoven vid
Göteborgs högskola. Nej, det gjorde han
icke. Men det är ju så: Var plåga har
sitt skri för sig, blott hälsan tiger still.

Varför är det denna väsentliga skillnad
mellan Stockholms högskola och
Göteborgs högskola? Beror den på att
göteborgarna äro mindre anspråksfulla
eller »tåla sig» — om jag skall använda
ett småländskt uttryck? Nöja de sig
kanske med mindre? Eller är det på
det sättet, att de äro så mycket duktigare
och framsyntare och ha möjlighet
att organisera och planera bättre, så att
när staten skall övertaga Göteborgs högskola
allt är planerat och klart på nästan
varje punkt? Är detta riktigt —
något som jag nästan är benägen att tro
— måtte det bero på en svaghet hos
ledningen för Stockholms högskola, att
det där är — det är jag villig att erkänna
— mycket som behöver göras.
Där är det skriande behov på många
områden. Men det saknas, så vitt avdelningen
kunnat finna, en klar planläggning.
Det är vad vi måste ha och vad
som saknas för Stockholms högskolas
del.

Herr Håstad talar om den stora betydelse
denna högskola har. .lag vill icke
alls diskutera med herr Håstad därom,
eftersom jag saknar förutsättningar att
kunna bedöma den saken. Men jag
måste säga, att om det är så, att Stockholms
högskola har så stor betydelse,
då tycker jag nästan att det är en stor
brist att icke Stockholms stad själv uppskattar
betydelsen. Hade staden gjort
det, hade situationen i dag icke behövt
vara sådan den är. När man gick igenom
lokalerna, måste man säga sig, att
det icke måtte vara lätt för människor
att arbeta, laborera och studera där.

till Stockholms och Göteborgs högskolor.

Det kräves otvivelaktigt en väsentlig
förändring. Men vad vi framför allt
behöva i detta fall, innan statsmakterna
kunna fatta beslut, är en plan och en
utredning om hur det hela i fortsättningen
skall skötas. Det är detta jag
förmodar att departementschefen tänkt
på, när han beträffande byggnadsfrågan
vill ha en särskild utredning. Jag tror
att en sådan behövs på andra områden
också.

Detta är vad jag skulle vilja säga med
anledning av herr Håstads uttalande
om de skriande behoven vid Stockholms
högskola. Jag erkänner att behoven finnas.
Men vad är anledningen därtill?
Den frågan tycker jag vore intressant
att få besvarad.

Vad sedan beträffar den andra fråga,
som berörts i debatten, nämligen anslaget
till psykotekniska institutet, så
har statsutskottets andra avdelning icke
gått in för att bedöma värdet av det
arbete och de uppgifter som institutet
har. Vi ha ställt oss bakom universitetskanslern
och Kungl. Maj :t. Universitetskanslern
anser, att i avbidan på
ett klarläggande av förhållandet mellan
institutet och högskolan borde på högskolans
stat anvisas ett klumpanslag av
40 000 kronor såsom bidrag till utgifterna
för institutet, materialanskaffning,
avlöningar m. m. Dessutom har han ansett
sig kunna utgå ifrån att bidrag
kunna påräknas från annat håll, som
skulle möjliggöra för institutet att fortsätta
sin verksamhet åtminstone i samma
omfattning som hittills. Det är uppenbart,
att detta av kanslern påpekade
förhållande i någon mån har påverkat
departementschefen. Han har emellertid
ansett behov av bidrag föreligga för institutet
av ytterligare 10 000 kronor
och alltså i stället för 40 000 kronor
föreslagit 50 000 kronor. Sedan har utskottets
andra avdelning på den utredning,
som motionärerna presterat, icke
ansett sig kunna tillstyrka en anslagsökning
utöver det av Kungl. Maj:t föreslagna
beloppet med 20 000 kronor. Vi

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Bidrag till Stockholms högskola. Anslag till Stockholms och Göteborgs högskolor.

ha därvidlag understrukit vad kanslern
sagt och dessutom pekat på de bidrag
som komma från annat håll, som den
som började denna debatt omnämnde,
liksom det samarbete med exempelvis
industripsykologiska institutet som numera
upprättats.

Det är givet att allt detta är frågor
som icke kunna vara likgiltiga vid behandlingen
av ärendet. Statsutskottet
har icke givit sig in på att vare sig
överskatta eller underskatta betydelsen
av den verksamhet som bedrives av
psykotekniska institutet. Vi ha nöjt
oss med att kallt bedöma läget på det
utredningsmaterial som stått oss till
buds. Det är på dessa grunder vi ha
tagit ståndpunkt till saken och det är
med hänsyn härtill vi anslutit oss till
Kungl. Maj:ts förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan, som
innebär ett tillstyrkande av Kungl.
Maj:ts förslag.

gen är det icke Stockholms högskola
som har sökt arbetsuppgifterna utan
arbetsuppgifterna som ha sökt Stockholms
högskola under de senaste åren
och åstadkommit denna oerhörda, jag
skulle vilja säga explosiva, expansion
på vissa områden.

Herr SVENSSON i Grönvik (kort genmäle):
Herr talman! I anledning av
herr Håstads replik vill jag bara säga,
att för en lekman som mig är det litet
svårt att förstå att alla de svårigheter
för Stockholms högskola, som herr Håstad
i sitt första anförande radade upp,
vid en jämförelse med Göteborgs högskola
skulle bero på att Stockholms
högskola är så mycket yngre och har
kortare tid bakom sig. Det är en allmän
uppfattning bland oss praktiska
män, att på kort tid blir det icke så
dåligt som det blir på lång tid. Det är
åldern som försvagar exempelvis byggnaderna.
Det kan väl icke vara sådant
som är utslagsgivande i detta fall.

Herr HASTAD (kort genmäle): Herr
talman! Herr Svensson i Grönvik konstaterade
skillnaden mellan stockholmare
och göteborgare. Jag tror att de
frågor och problem, som herr Svensson
i Grönvik här rullade upp, kunna
ha sin naturliga förklaring. Stockholms
högskola är delvis mycket yngre än
Göteborgs högskola. Stockholms högskolas
humanistiska fakultet har nämligen
i huvudsak byggts upp under de
senaste tjugu åren, medan Göteborgs
högskolas humanistiska fakultet är
mycket äldre. Dessutom har Stockholms
högskola en fullständig naturvetenskaplig
fakultet, och det är just de
naturvetenskapliga forskningarna, som
för närvarande draga de mesta pengarna.
Stockholms högskola har icke
haft lätt att bygga under de senaste
tio åren, eftersom det faktiskt rått
byggnadsförbud. Det har helt enkelt
icke funnits någon möjlighet att bygga,
även om pengar hade funnits. Slutli -

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
När det gällt att i anslagsfrågor
följa den kärva linjen, har jag tillhört
Kungl. Maj:ts allra trognaste eftersägare
och lydiga följeslagare. Men i
den speciella fråga, som rör understöd
åt verksamheten vid psykotekniska institutet,
kommer jag att följa oppositionen
och yrka bifall till reservationen.

Jag noterar med tacksamhet de blommor,
som herr Svensson i Grönvik
strödde för Göteborgs stads myndigheter
och deras framsynthet när det gäller
Göteborgs högskola. Jag kan icke
ge något omdöme om hur Stockholms
stads myndigheter förhålla sig till
Stockholms högskola, men icke förty
är det kanske litet säreget i detta sammanhang,
att jag är den tredje göteborgaren
som uppträder i debatten för att
försöka tala några vackra ord för ett
högre anslag till Stockholms högskolas
psykotekniska institut.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Bidrag till Stockholms högskola. Anslag till Stockholms och Göteborgs högskolor.

Det är ett spörsmål — och endast ett
— som föranlett mig att begära ordet.
Det är den av fröken Elmén något berörda
frågan om den undersökningsoch
forskningsverksamhet, som psykotekniska
institutet bedriver i fråga om
att utröna orsakerna till de många trafikolyckorna.
I det hänseendet bar institutet
utfört ett mycket gagnande och
värdefullt arbete, och jag vill icke underlåta
att i detta sammanhang uttala
min högaktning för det intresse, som
föreståndaren för institutet ådagalagt
härför. 1945 års trafiksäkerhetskommitté
hade en mycket god hjälp av institutet,
och kommittén gjorde i en
skrivelse år 1947 till statsutskottets
andra avdelning en del erinringar och
framställde önskemål om att verksamheten
vid institutet skulle få fortsätta
när det gällde att söka utröna frågan
om den mänskliga faktorns inverkan
vid trafikolycksfall och möjligheterna
att få fram det lämpliga folkmaterialet
till yrkesmän i trafiken. Jag skall be
att få läsa upp några rader av vad
kommittén yttrade i denna framställning
till statsutskottets andra avdelning.
Det heter:

»Kommittén är på det klara med att
körkortsinneliavare, som gång efter annan
råka ut för smärre olyckor eller
som blivit inblandade i en olycka av
mera betydande mått, måste bli föremål
för ingående undersökning. En
sådan undersökning skulle icke i första
hand ha till syfte att få vederbörande
avstängd från rätten att föra motorfordon,
utan den hör framför allt ske
för att söka upptäcka vari hans misslyckanden
bottna och vad som kan

göras för att förbättra honom.---

Om kommitténs planer i dessa stycken
komma att genomföras, synes detta
komma att ställa stora krav på institutets
medverkan. Kommittén anser det
också ur trafiksäkerhetsarbetets synpunkt
vara av väsentlig betydelse, att
institutet får möjlighet att ägna intensiv
uppmärksamhet åt de spörsmål,

som sammanhänga med trafiken och
att utforska de psykologiska orsaker,
som ligga bakom trafikolycksfallen.»

Detta är kommitténs syn på dessa
frågor. Det är för att påpeka denna
verksamhets betydelse för trafiksäkerhetsarbetet
som jag har begärt ordet.
Det förhåller sig så, att den föreslagna
anslagsökningen från 50 000 till 70 000
kronor inte skulle användas för att öka
tjänstemännens löner. Det gäller inte
att utvidga institutets verksamhet, utan
det gäller uteslutande att säkra institutets
framtida verksamhet, och ur den
synpunkten ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag tror det är av ett visst intresse att
statens engagemang i Stockholms högskola
något belyses innan kammaren
går att besluta i denna fråga. Jag skall
tillåta mig anföra några siffror.

Första gången staten lämnade bidrag
till Stockholms högskola var så sent
som budgetåret 4944/45, då det anslogs
8 000 kronor för undervisning i meteorologi.
För följande år ökades anslaget
något, och det tillkom ett par andra
uppgifter. Budgetåret 1946/47, vid vars
ingång den naturvetenskapliga fakulteten
befann sig i ett nödläge, fick denna
ett klumpanslag på 400 000 kronor,
och hela anslaget till högskolan utgjorde
460 000 kronor. Under de två följande
budgetåren har anslaget ökat, så
att det för innevarande budgetår är i
runt tal 700 000 kronor.

Vad föreslår nu Kungl. Maj :t för anslag
under nästa budgetår? Jo, i runt
tal 1 600 000 kronor. Det innebär en
ökning med inte mindre än 900 000
kronor, vilket är en följd av det avtal
mellan staten, Stockholms stad och
högskolan, som riksdagen godkände
förra året. Jag är den förste att inse
och skall villigt erkänna, att det anslag,
som här föreslås, dock är otillräckligt
på längre sikt.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Bidrag till Stockholms högskola. Anslag till Stockholms och Göteborgs högskolor.

Nu kanske någon säger, att det beror
på mig och mina företrädare inom
ecklesiastikdepartementet att denna
fråga inte har avancerat hastigare, så
att Stockholms högskola kunde få sin
upprustning samtidigt med statsuniversiteten.
Det kanske då kan vara av intresse
att jag lämnar några data även
på denna punkt.

När begärde Stockholms högskola
för första gången statsanslag? Det var
den 13 maj 1939. Vi veta att vi på hösten
det året fingo en samlingsregering,
i vilken en professor vid Stockholms
högskola uppehöll den befattning jag
för närvarande har. Han efterträddes
sedermera av en professor vid den
andra enskilda högskolan. Det skedde
ingenting på detta område, men det
berodde nog mindre på dessa professorer
än på att det pågick ett världskrig.

Frågan togs upp på allvar i februari
1946, då min företrädare, nuvarande
statsministern, tillkallade sakkunniga,
som skulle utreda Stockholms högskolas
ekonomiska ställning. Utredningen
var färdig jämnt ett år senare, och den
23 maj, ungefär fyra månader efter det
utredningen blev färdig, tillkallade jag
sakkunniga för förhandlingar med
Stockholms stad angående högskolans
framtida ställning. Den 12 januari
1948, alltså efter en utredningstid av 7
å 8 månader, lämnade de sakkunniga
ett förslag. Detta förslag underställdes
1948 års riksdag och föranledde det
avtal, som riksdagen godkände.

Jag tror att jag med dessa siffror
och data klart har visat, att i den mån
Stockholms högskola befinner sig i ett
nödläge, det inte är statsmakternas fel,
utan att felet får sökas på andra håll.
Att det anslag, som här föreslås, är alldeles
otillräckligt, vilket jag är den
förste att erkänna, sammanhänger med
att vi befinna oss i en situation, då vi
på alla områden måste söka iaktta den
största återhållsamhet i fråga om utgifter.
Det är klart att man i en sådan

situation inte på en gång kan ge Stockholms
och Göteborgs högskolor de anslag
de behöva.

I fråga om Göteborgs högskola, som
herr Svensson i Grönvik talade om, är
man såvitt jag kan bedöma mycket tillfredsställd.
Jag roade mig i dag för en
vecka sedan med att citera Handelstidningen
i första kammaren, och jag
skall göra detsamma här i dag. Handelstidningen
har en som jag tycker
ovanligt förnuftig ledare om Göteborgs
högskola. Tidningen skriver, att högskolans
ekonomi genom avtalet och
årets proposition nu fullt stabiliseras,
och i ett annat sammanhang säger man,
att högskolan i varje fall nu har fått
en fast utgångspunkt för framtiden. —
Precis detsamma kan sägas om Stockholms
högskola. Man behöver inte år
för år undra, åt vilka håll man skall
vända sig för att få pengar. Staten och
Stockholms stad ha påtagit sig det yttersta
ansvaret.

Om de motioner, som här föreligga,
vill jag säga, att jag skulle kunna yrka
bifall till dem allesamman, om jag vore
ledamot av denna kammare och inte
tänkte på den ekonomiska situationen.
Alla äro de egentligen i hög grad berättigade,
och jag vill framhålla, att
jag särskilt ivrar för att man så fort
som möjligt skall ta bort avgifterna för
de studerande vid Stockholms högskola,
så att dessa bli jämställda med dem
som studera vid statsuniversiteten. Det
har emellertid inte gått att göra i år,
lika litet som att åstadkomma andra
förbättringar.

Jag vill till slut säga några ord om
psykotekniska institutet. Jag vill fästa
uppmärksamheten vid att detta får anslag
också från andra håll än staten.
Nyss meddelade mig sekreteraren i
samhällsvetenskapliga forskningsrådet,
som själv är ledamot av kammaren, att
institutet har fått anslag för speciella
forskningsuppgifter ur anslaget för
samhällsvetenskaplig forskning och att
även enskilda forskare ha fått det. Un -

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Bidrag till Stockholms högskola. Anslag

der de år jag har suttit i ecklesiastikdepartementet
har jag varje år fått
höra, inte bara att psykotekniska institutet
har betydande svårigheter, vilket
väl är obestridligt, utan att man
rent av nästan skulle behöva lägga ned
verksamheten. Det har emellertid alltid
ordnat sig, och jag är övertygad
om att det kommer att ordna sig också
under nästa budgetår. Under tiden kan
man närmare undersöka förhållandet
mellan högskolan och institutet och
kanske komma fram till en fastare
grund för institutets framtida verksamhet.

Herr talman! Även om jag villigt erkänner,
att vad som här föreslås inte
är tillfredsställande för Stockholms
högskola i allmänhet taget, tror jag
dock att det i nuvarande situation är
det bästa möjliga. Det är ett ingalunda
dåligt handtag, och jag kan därför
med gott samvete rekommendera kammaren
att bifalla statsutskottets förslag.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Det förhåller
sig inte alls så, som möjligen
någon av statsrådets anförande kunnat
få intryck av, att vi motionärer inte
skulle erkänna det betydelsefulla i vad
som regeringen föreslagit. Tvärtom!
Jag skall be att ur motionen få läsa
upp ett stycke, vari motionärerna ge
allt erkännande åt regeringen och
frambära Stockholms högskolas tacksamhet
för det föreliggande förslaget.

Det säges i motionen: »Den föreliggande
propositionen, vilken är att betrakta
som den första etappen i denna
planmässiga upprustning, innehåller
också flera för högskolan och dess befattningshavare
betydelsefulla vinningar
eller utfästelser. Sålunda skall högskolan
få tre nya professurer, varjämte
två andra professurer stabiliserats; en
del nya lärartjänster skola inrättas;
särskilt för de humanistiska ämnena ha
övningsanslagen förbättrats; högskolan
har fått löfte om att under nästa läsår

till Stockholms och Göteborgs högskolor.

börja inflyttningen i f. d. tekniska högskolans
lokaler och ett föreläggande att
redan i vår göra upp en plan för behövliga
byggnader och deras inbördes
angelägenhetsgrad; slutligen ha åtskilliga
löner reglerats uppåt, samtidigt
som professorerna skola komma i åtnjutande
av samma provisoriska lönetillägg
och pensionsförmåner som professorerna
vid statliga läroanstalter.
För högskolan betyda alla dessa förslag
en mycket avsevärd förbättring.»

Jag tror det är sällan som motionärer,
samtidigt som de kommit med
några i jämförelse med regeringsförslaget
blygsamma meranspråk, ha varit så
erkännsamma och tacksamma mot departementschefen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
För att förebygga varje missförstånd
vill jag till herr Håstad uppriktigt säga,
att vad jag sade inte riktade sig mot
högskolan och ännu mindre mot motionen
eller vad som förekommit i riksdagen
utan mot en viss opinion utanför
högskolan och riksdagen, som
stundom har använt mycket starka ord.

Herr von FRIESEN: Herr talman! Jag
skall bara tillåta mig att säga ett par
ord i anledning av vad statsrådet här
anförde rörande psykotekniska institutet.
Statsrådet förklarade, att han vid
tidigare tillfällen många gånger hade
hört, att institutet befunne sig i sådant
nödläge, att det skulle få lägga ned sin
verksamhet, därest inte anslag komme
att beviljas. I mitt tidigare anförande
framhöll jag, att vi ingalunda stå inför
risken att institutet skall behöva slå
igen, men vad som obestridligen komme
att ske är att värdefull arbetskraft
komme att berövas institutet, att man
måste nöja sig med mindre rutinerade
och erfarna personer, att följaktligen
hela arbetet måste bli lidande och att
en minskning av verksamhetens omfattning
måste ske.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Restitution av tilläggsskatt å bensin.

Jag fäster än en gång uppmärksamheten
vid att den möjlighet, som tidigare
funnits att få utfyllnad från industriens
håll, inte längre står till buds,
emedan industrien nyligen har upprättat
ett eget institut av detta slag.

Jag tror, herr talman, att man icke
i något avseende äventyrar den allmänna
stabiliseringspolitiken, om man beviljar
dessa extra 20 000 kronor, men
med detta blygsamma belopp gör man
det möjligt för en i hög grad samhällsgagnande
institution att fortleva och
bedriva sin verksamhet efter riktlinjer,
som ha erkänts från så många olika
håll.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
förevarande avdelning gjorda hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för
den förra propositionen. Herr von Friesen
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i Avd. I i utskottets
förevarande utlåtande nr 166,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets ifrågavarande hemställan.

Avd. II och III.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 12.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 167, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1949/50
till svenska dramatikers studio; och

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13.

Restitution av tilläggsskatt å bensin.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 42, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 188 med hemställan
om bemyndigande för Kungl. Maj:t
att förordna om restitution i vissa fall
av tilläggsskatt å bensin, som användes
vid jordbrukets drift, jämte i anslutning
härtill väckta motioner; och
anförde därvid:

Herr SKOGLUND i Umeå: Herr talman!
På den föreliggande punkten redovisas
ett par motioner, vari hemställes
att riksdagen måtte besluta, att
restitution skall utgå för den extra tillläggsskatten
på sådan bensin, som under
viss angiven tid använts vid yrkesmässigt
fiske. Utskottet har emellertid
förklarat, att det inte anser sig böra
ingå på en saklig prövning av motionerna,
emedan en motion i samma
ärende väckts tidigare vid riksdagen
och behandlats av jordbruksutskottet
och beslut i saken sålunda redan förelåg,
när den nu aktuella propositionen
nr 188 framlades för riksdagen. Ut -

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

skottet menar alltså, att det, då riksdagen
tidigare tagit ställning till frågan,
inte är konstitutionellt möjligt att på
nytt ta upp den till behandling.

Jag skall inte på något sätt försöka
ge mig in på en konstitutionell debatt
med bevillningsutskottet om denna fråga.
Jag är emellertid den förste att
beklaga, att man är låst på det sätt
som utskottet säger. Det var under sådana
förhållanden ovist nit av de motionärer
från folkpartihåll, som på ett
tidigt stadium gåvo sig till att väcka
förslag om denna sak. Det är de som
ha gjort, att man har låst en slutlig
prövning av frågan.

Jag skulle emellertid i detta sammanhang
vilja ställa en fråga, som man i
viss mån var inne på i onsdags, när
vi diskuterade flygtrafiken. Enligt en
kungörelse av år 1929 skall restitution
av bensinskatt ske i viss utsträckning.
I moment b) är det där frånsagt, att
det skall gälla bensin och motorsprit,
som användes för framdrivande av tåg
eller fordon å järnväg eller av luftfartyg
eller av motorbåt vid yrkesmässigt
utövande av fiske. Det finns vidare
föreskrivet, att de i 1929 års förordning
meddelade bestämmelserna rörande
skatt på bensin jämväl skola tillämpas
i fråga om tilläggsskatt. Jag skulle
vilja fråga: Hur kan det komma sig,
att man beträffande tilläggsskatten tilllämpar
moment b) när det gäller tåg
och fordon å järnväg och när det gäller
luftfartyg men inte tar med fortsättningen
i moment b) nämligen motorbåt
vid yrkesmässigt utövande av
fiske? Jag skulle vilja ha en förklaring
på den punkten. Kommunikationsministern
var personligen av den uppfattningen,
att redan nu rcstitueras det
över hela linjen. Det var hans mening
i saken, men i realiteten rcstitueras
inte tilläggsskatten i fråga om fisket.
Man kan naturligtvis säga, att det pågår
cn utredning. Det är visserligen
riktigt, men den utredningen gäller
närmast, om restitutionen skall vara

Restitution av tilläggsskatt å bensin.

individuell eller kollektiv. Den kan väl
knappast gälla frågan om det skall bli
restitution eller inte, eftersom man säger
ifrån, att 1929 års förordning skall
gälla jämväl den tilläggsskatt, som erlägges
vid yrkesmässigt utövande av
fiske. I varje fall skulle det vara mycket
intressant att få ett auktoritativt
besked på den punkten. Jag förstår,
att något yrkande om bifall till motionerna
av tidigare omnämnt skäl inte
nu kan göras. Jag skulle emellertid
som sagt vara mycket tacksam, om vi
kunde få ett bestämt besked, hur man
tillämpar ovannämnda moment b) i
1929 års förordning, när det gäller tillläggsskatten
på bensin för fisket.

Herr UTBULT: Herr talman! Då frågan
om restitution av tilläggskatt på
bensin var uppe förlidet år i denna
kammare framställde undertecknad ett
yrkande om ändring av bevillningsutskottets
förslag i fråga om fisket. Om
detta ändringsförslag hade godkänts av
riksdagen, hade fisket kommit i samma
ställning som jordbruket i fråga om
möjligheterna till restitution. Då så
inte blev fallet, blevo fiskarena ställda
i en undantagsställning i förhållande
till jordbrukarna, trots att båda grupperna
äro producenter av livsmedel.
Man anförde då, att frågan, såsom bevillningsutskottet
föreslagit, borde utredas,
och i år säger man, att resultatet
av den igångsatta utredningen bör avvaktas.

Man hade ju hoppats, att då ifrågavarande
utredningskommitté i år i
skrivelse till Ivungl. Maj:t föreslagit
restitution av viss del av tilläggsskatten
å bensin till fisket, departementschefen
också skulle framlagt förslag
härom i propositionen nr 188, där förslaget
om restitution av tilläggsskatten
till jordbruket behandlas. I propositionen
anför finansministern som motivering
för att inte nu föreslå restitution
av tilläggsskatten till fisket föl -

3 — Andra kammarens protokoll 1949. Nr 19.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Restitution av tilläggsskatt å bensin.

jande: »Ett omedelbart genomförande
av detta förslag torde emellertid få
konsekvenser, vilka icke för närvarande
kunna helt överblickas. Därest den
föreslagna restitutionsrätten beviljades,
skulle detta i viss mån innebära ett
föregripande av det slutliga ståndpunktstagandet
i denna fråga. Härtill
kommer att förslaget i vad angår den
tekniska utformningen av restitutionen
— vilket förslag innebär att restitutionsärendena
skola handläggas i en
hittills icke prövad ordning — ännu
icke hunnit remissbehandlas.» I fråga
om jordbruket finnas däremot inga dylika
betänkligheter. Sålunda har beslutats,
att för jordbrukets vidkommande
skall tilläggsskatten å bensin restitueras
både för tiden den 1 april 1948
—31 mars 1949 och för närmast följande
ettårsperiod. Det är ingenting
att säga om det. Det är enligt min mening
fullt riktigt.

Att bevillningsutskottet av formella
skäl inte anser sig kunna ingå i en saklig
prövning av motionerna nr 384
m. fl. är ju en sak för sig. Men jag har
både i finansministerns skrivning och
i bevillningsutskottets sökt finna något
uttalande, som kunde tyda på att man
ansåge, att fisket borde ha samma rätt
som jordbruket att återfå tilläggskatt å
bensin, men jag har sökt förgäves. Finansministern
anför i propositionen nr
188 bland annat: »Jag vill härvid framhålla,
att det i och för sig icke föreligger
något hinder att vid 1950 års riksdag
— sedan de sakkunnigas definitiva
förslag framlagts och granskats —
upptaga frågan om restitution av tillläggsskatt
å bensin, som under tid före
den 1 maj 1949 används vid yrkesmässigt
bedrivet fiske.» Det är ju gott och
väl, att han sagt detta, men det är ju
inte detsamma som ett uttalande om
att en sådan restitution bör ske. Man
hade i alla fall väntat, att i skrivningarna
skulle skymtat fram ett erkännande
av det berättigade i att fisket liksom
jordbruket bör få tillbaka den er -

lagda tilläggsskatten. Då så inte har
skett, börja nog fiskets män misstänka,
att det aldrig varit meningen att tillläggsskatten
skulle återbetalas vad
fisket beträffar.

Med anledning av finansministerns
uttalande, att frågan om retroaktiv
återbetalning kan tagas upp vid 1950
års riksdag, anmärkes i motionen nr
384, att ju längre tiden går efter det
att ifrågavarande bensin förbrukats,
desto svårare, om inte rent av omöjligt,
blir det för de myndigheter, som
skola omhänderha restitutionen till
fiskarena, att kunna kontrollera restitutionens
riktighet, som ock för fiskarena
att kunna ange den kvantitet,
som förbrukats två eller tre år tidigare,
och att ju längre tiden lider desto
svårare blir det för fiskarena själva att
kunna bestämma, vilken eller vilka fiskare
i fiskelaget som äro berättigade
till restitutionen eller hur stor del
respektive fiskare skall få, detta senare
beroende på att fiskelagens sammansättning
icke alltid är konstant år efter
år, utan att man byter besättning gång
efter annan. Vidare anföres i detta
sammanhang följande i motionen: »Det
torde därför i alltför många fall bli
omöjligt att kunna få en rättvis fördelning
till stånd av restitutionen, då densamma
kommer så lång tid efter förbrukningen,
som det här är fråga om.
Enligt vår mening bör riksdagen därför
redan i år besluta i enlighet med
de sakkunnigas förslag av den 1 mars.»
Bevillningsutskottet skriver på s. 26 i
betänkandet bland annat: »Då det emellertid
icke synes vara förenat med några
allvarligare olägenheter att i detta
hänseende avvakta resultatet av den
pågående sakkunnigutredningen, avstyrker
utskottet bifall till sistnämnda
två motioner, såvitt nu är i fråga.» Vad
jag citerade ur motionen tyder på att
det blir ganska stora svårigheter att
kunna klara den biffen, ifall riksdagen
en gång skulle besluta om retroaktiv
återbetalning av tilläggsskatten.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

Jag har, herr talman, inte tänkt göra
något yrkande efter det uttalande bevillningsutskottet
gjort i fråga om det
formella i denna sak. Jag och många
med mig hoppas, att trots utskottets
skrivning och finansministerns uttalande
såväl finansministern som bevillningsutskottet
är av den meningen,
att när de sakkunniga framlagt sitt betänkande,
komma inga hinder att resas
mot att fisket blir behandlat på samma
sätt som jordbruket i berörda avseende.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag vill ingalunda sticka under stol
med att detta mycket omfattande betänkande
är resultatet av en kompromiss,
och det framgår kanske klarast
därav, att utskottet är fullkomligt enhälligt.
Utskottets uttalande om att
frågan om restitution nu inte kan upptas
till saklig prövning är ju inte något,
som utskottet självt hittat på. Vi ha
hört oss för hos de rättslärda. Saken
är enligt deras uppfattning klar: vad
beträffar budgetåret 1948/49 är avgörande
i saken träffat i samband med
jordbruksutskottets behandling av ärendet
och beslutet i anledning av jordbruksutskottets
utlåtande. Jag tror att
man gör klokt i att hålla fast vid detta.
Det hela hade kunnat bringas i ett annat
läge, om Iiungl. Maj :t hade framlagt
ett förslag i frågan i sin sista proposition.
Enligt de rättslärdas tolkning
har nämligen Kungl. Maj:t dispensrätt
på den punkten liksom även ett utskott
med initiativrätt, men en enskild riksdagsman
bär det inte. Man förstår ju,
att det skulle kunna leda till vidunderliga
konsekvenser för riksdagsarbetet,
om den enskilde riksdagsmannen skulle
få en sådan frihet.

Den fråga, som faktiskt är en smula
irriterande i detta fall, är den som herr
Skoglund i Umeå ställde: Varför har
man inte restituerat i överensstämmelse
med gällande författning? Jag skulle

Restitution av tilläggsskatt å bensin.

nästan själv också vilja ställa den frågan,
och jag kan inte finna någon annan
förklaring än att man här — det
gäller ju här tilläggsskatten — har velat
avvakta de sakkunnigas förslag.
Dessas utredning avser ju frågan om
restitutionen skall vara kollektiv eller
individuell. Skulle man restituera enligt
nu gällande bestämmelser bleve
restitutionen kollektiv — det finns
nämligen nu inga andra bestämmelser
än om kollektiv restitution — och då
skulle man räkna upp det anslag för
ändamålet, som finns upptaget på nionde
huvudtiteln, till vad'' det egentligen
skulle vara. Det är ju inte någon fråga,
som ligger under bevillningsutskottet,
men jag kan inte tänka mig, att anledningen
till att man inte restituerat
i överensstämmelse med gällande författning
är någon annan än att man
velat hålla hela frågan öppen, tills de
sakkunniga äro färdiga att träffa sitt
avgörande och riksdagen därefter får
ta ställning till frågan, om det skall bli
kollektiv eller individuell restitution.

För övrigt skulle jag vilja säga, att i
fråga om restitution av bensinskatt är
det inte så stor olikhet i behandlingen
av jordbruket och fisket. Vi skola ju
inte sticka under stol med, herr Utbult,
att fiskarena ha åtnjutit restitution av
den ordinarie bensinskatten och fortfarande
ha denna förmån. Jordbrukarna
få restitution av tilläggsskatten. Jag
medger, att den senare är litet högre
— den är ju 9 öre högre — men det
är ju detta, som har föranlett utskottet
att inte krångla till det hela genom att
taga ställning i sakfrågan, innan utredningen
är avslutad. Jag viil nämligen
fästa damernas och herrarnas uppmärksamhet
vid att om vi skulle taga
ståndpunkt i denna fråga nu, så hade
vi därmed sagt: Nu skal! det vara individuell
restitution. Men då skulle hela
undersökningen av den fråga, som vi
inte lyckats lösa under alla de tiotal
år frågan varit aktuell, vara överflödig.
.lag tror således, herr talman, att

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Restitution av tilläggsskatt å bensin.

herr Utbult inte har någon anledning
att misstänka att i bevillningsutskottets
betänkande ligger vare sig en hund eller
ens en hundvalp begraven. Vi vilja
endast ha klarhet i hur det skall bli i
framtiden, innan bevillningsutskottet
och riksdagen inbjudas att taga ståndpunkt.
Annars kan det inträffa, att om
vi i dag besluta, att det skall bli individuell
restitution, komma de sakkunniga
om några år att förklara, att det
är omöjligt att lösa frågan på det sättet.
Att faran för något sådant inte
kan anses utesluten torde framgå av
att alla undersökningar, som hittills
ägt rum på denna punkt, ha underkänts
av riksdagens kamrar. Det är
därför, herr Utbult, anledning att vara
en smula försiktig härvidlag. Man frågar
sig: Kan den sakkunnigkommitté,
som nu arbetar, finna det IColumbi ägg,
som alla de andra inte ha lyckats finna,
och kommer det förslag, denna
kommitté en gång kommer att framlägga,
att bli av den karaktären, att riksdagen
anser sig kunna bifalla det? Ja,
visste man det, vore ju saken klar, men
det vet man ingenting om. Det är hela
anledningen till att bevillningsutskottet
nu står på samma ståndpunkt som i
fjol. Jag kan försäkra, herr Utbult, att
den dag de sakkunniga framlagt sitt
förslag — det må bli efter den kollektiva
linjen eller efter den individuella
linjen, vilken av dessa linjer som än
kan visas vara framkomlig — är jag
för min del beredd att ge den restitution
åt fisket i detta avseende, som ju
sedan mycket lång tid tillbaka har varit
utlovad. Vad på mig ankommer behöver
alltså herr Utbult inte sväva i
någon som helst okunnighet. Jag vill
dock först se de sakkunnigas betänkande,
jag vill pröva deras förslag och
undersöka, om det är möjligt att genomföra,
och den rätten vill jag också
förbehålla riksdagens båda kamrar.
Det är, herr talman, av dessa skäl vi
nödgats gå till väga på det sätt vi ha
gjort i år. Jag uttalar den förhopp -

ningen, att de sakkunniga skola bli färdiga
så tidigt i år, att det blir möjligt
att få upp denna fråga inför nästa års
riksdag och då komma till en lösning
av densamma.

Herr talman! Med anförande av dessa
synpunkter ber jag att få hemställa
om bifall till det enhälliga utskottsutlåtande
som här föreligger.

Herr UTBULT (kort genmäle): Herr
talman! Herr Olsson i Gävle säger, att
man vill avvakta de sakkunnigas betänkande,
och det är ingenting att säga
om det. Emellertid ha ju de sakkunniga
efter att ha tagit del av fiskarenas
synpunkter på problemet, framlagt ett
förslag, som inlämnats till departementet
och av vilket även bevillningsutskottet
tagit del, vilket förslag, så långt jag
vet, i stort sett står i överensstämmelse
med fiskarenas önskemål.

Sedan säger herr Olsson också, att
fiskarena få återbäring av den gamla
bensinskatten på 18 öre. Det är till
viss del riktigt. Anslag för ändamålet
ha under de senaste åren utgått med
360 000 kronor om året, vilket belopp
är beräknat efter 2 miljoner liters förbrukning.
Detta innebär, att restitutionen
motsvarar, jag skulle tro ungefär
hälften av skatten, kanske 10 öre
per liter i stället för 18 öre, som man
i allmänhet tror.

Slutligen vill jag bara tillägga, att jag
är fullt belåten med herr Olssons sista
uttalande i fråga om hans ställning och
eventuellt bevillningsutskottets ställning
till denna skattefråga, när den
kommer upp, eventuellt nästa år.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag tycker att lierr Utbult
borde vara tacksam för att bevillningsutskottet
bereder möjlighet för
de sakkunniga att få andrum. Å andra
sidan förstår jag att herr Utbult med
den inställning han har till hela denna
fråga är mycket angelägen om att riksdagen
skall binda de sakkunniga på ett

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

sådant sätt, att de inte ha mer än en
väg att gå. Jag skall inte säga så mycket
om de sakkunniga, men jag skulle nog
tro, att det vore klokt om man inte använde
tiden till att lägga fram provisoriska
förslag på önskemål av en eller
annan sakkunnig ledamot utan prövade
frågan så pass grundligt, att det inte
inträffar -— det kan vi väl vara överens
om, herr Utbult — att riksdagen kommer
att fälla förslaget när det en gång
framlägges, därför att det lika litet
som de andra förslagen överensstämmer
med vad man kan anse rimligt och
riktigt. Det är en sådan utveckling jag
är rädd för.

Ty skola vi gå in för ett system av
individuella restitutioner måste vi ha
klart för oss, att då måste det finnas
verkliga kontrollmöjligheter, som inte
få bygga på några kristidsföreteelser —
dessa hoppas vi ju skola vara borta tämligen
snart — utan skola vara baserade
på sådana förhållanden, under vilka
vi leva under normala tider.

Herr LEVIN: Herr talman! Jag vill till
att börja med tacka bevillningsutskottets
ordförande för den positiva inställning
till denna fråga, som han för sin personliga
del deklarerat.

Det är emellertid tråkigt att inte ett
enda ord, som man med bästa vilja i
världen kan tolka som positivt i denna
fråga, återfinnes i utskottets utlåtande.
Jag har åtminstone inle kunnat finna
något positivt uttalande när det gäller
restitution av bensinskatt åt fisket. Jag
tar emellertid för gott vad utskottets
ordförande har uttalat och tackar honom
för att han redan på förhand har
deklarerat, att när frågan en gång kommer
under omprövning, kunna fiskarena
räkna med en välvillig inställning
från hans sida.

Det är ju ändå så, att man i detta fall
salt fiskarena i en undantagsställning
jämfört med andra grupper. Enligt förordningen
av 1929 skal) fisket ha resti -

Restitution av tilläggsskatt å bensin.

tution av erlagd bensinskatt, och enligt
förordningen av mars 1948 om tilläggsskatt
å bensin skola samma bestämmelser
tillämpas angående tilläggsskatten
som i fråga om den ordinarie bensinskatten.
Fiskarenas rätt till restitution
av bensinskatt regleras i den punkt
i 1929 års förordning, där det säges, att
restitution av skatt skall åtnjutas för
bensin och motorsprit, som användes
för framdrivande av tåg eller fordon å
järnväg eller av luftfartyg eller av motorbåt
vid yrkesmässigt utövande av
fiske. I vad det gäller flyget och järnvägstrafiken
har man inte ens ansett,
att saken behöver utredas; då har man
ansett det självklart att restitution skall
lämnas även av tilläggsskatt.

I fråga om fisket har ju en utredning
igångsatts. Med hänsyn till att
denna utredning pågår har utskottet
sagt sig inte nu vilja taga ställning till
frågan. Nu är det ändå att märka, att
motionärerna i denna fråga bygga på
ett förslag från utredningskommittén
om en provisorisk återbäring. Man kan
väl knappast säga, att ett bifall till
detta förslag skulle föregripa utredningskommitténs
slutliga ställningstagande.
I den av herr Skoglund i Umeå
m. fl. väckta motionen nr 392 i denna
kammare har man inte bundit sig för
vare sig den ena eller den andra formen
för restitution utan föreslagit att
man helt enkelt skulle besluta att bensinskatten
skall restitueras. Utskottet
anser sålunda att man av rent formella
skäl inte kan taga upp denna angelägenhet.
Jag antager att det förhåller sig
precis så som utskottet säger. På fiskarhåll
skulle man emellertid varit mycket
tacksam om utskottet åtminstone hade
kunnat få plats för en rad i sitt betänkande,
där man varit litet mera positivt
inställd till denna fråga.

Utskottet skyller på att riktlinjerna
för hur återbäringen skall ske ännu inte
ha kunnat uppdragas och säger att det
blir ytterst svårt att göra en individuell
återbäring. Ja, det antager jag att

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

det blir, men det kan inte bli svårare
att göra denna individuella återbäring
för fiskets del än det är att göra den
inom jordbruket. Det är ju precis samma
sak. Samma utredningskommitté
som har att handlägga frågan om restitution
av fiskarenas bensinskatt har ju
hand om utredningen om restitution av
jordbrukets bensinskatt. Men icke förty
anser man att när det gäller jordbruket
föreligga inga hinder att vidtaga provisoriska
återbäringsåtgärder. Utskottet
anser ju för övrigt, att formerna för
återbäring av bensinskatten till jordbruket
äro enkla, klara och tillförlitliga.
Utskottet säger nämligen på s. 21
i sitt utlåtande följande: »Inom utskottet
ha farhågor uttalats för att — därest
bensinransoneringen under den tidsperiod
som avses med förlängningen
skulle upphävas — svårigheter skulle
uppkomma vid restitutionens handhavande.
Emellertid torde det kunna antagas,
att livsmedelskommissionen under
den hittills gångna tiden förvärvat
sådan erfarenhet vid bedömandet av
restitutionsfallen, att kommissionen
även efter ransoneringens bortfallande
skulle under den begränsade tid som
det här gäller kunna bemästra de ökade
svårigheter vilka givetvis skulle inträda.
» Men när det gäller fisket tror man
sig inte ens kunna ge sig in på en
restitution för den tid vi ha haft ransonering
av bensin.

Herr talman! Jag anser mig av formella
skäl inte kunna ställa något yrkande
om avslag på utskottets förslag.
Men jag vill inte underlåta att här påpeka
att Sveriges fiskare vänta, att riksdagen
och myndigheterna skola rätta
till den orättvisa, som har skett och
sker mot fiskarena när det gäller denna
angelägenhet.

Herr VIGELSBO: Herr talman! Herr
Utbult ville i sitt anförande göra gällande,
att jordbruket i det avseende det
här gäller hade fått en förmånligare

ställning än fisket. Jag tror inte, herr
talman, att denna herr Utbults misstanke
är alldeles berättigad. Vi få nämligen
inom jordbruket, som utskottets
ordförande sade, restitution av tilläggsskatt
på bensin under det att fiskarena
få restitution av den ordinarie bensinskatten.
Det är emellertid den skillnaden,
säger utskottets ordförande, att
jordbruket får 9 öre mer än fisket. Men
jag vill inte ens hålla med om att detta
resonemang är riktigt, vilket jag tror
att bevillningsutskottets ordförande
även är villig att medge. Ty vi ha dock
inom jordbruket icke fått restitution
av hela det belopp vi ha erlagt i bensinskatt
eller för hela vår bensinförbrukning.
Det går ju alltid åt en del
startbensin och bensin till mjölkningsmaskiner.
Vi ha aldrig fått någon restitution
av skatten på sådan bensin, varför
vi i det fallet torde vara jämställda
med fiskarena.

Jag har ingenting emot att fiskarena
kunna få restitution av hela det belopp
de erlagt i bensinskatt, och jag anser att
det vore riktigt om vi även kunde få det
för jordbrukets vidkommande. Men jag
anser mig i detta fall böra lita på bevillningsutskottets
skrivning och hoppas
att den utredningskommitté, som
nu är verksam på detta område, skall
kunna lägga fram sådana riktlinjer för
restitutionens utgående, att de önskemål,
som kunna visa sig vara berättigade,
också kunna tillmötesgås.

Jag yrkar, herr talman, bifall till
utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet
hemställt bifölls.

§ 14.

Lindring i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
lindring i mindre bemedlades kostna -

Lördagen den 21 maj 1949 fm. Nr 19.

Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

der för djursjukvård jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i en till riksdagen
den 25 februari 1949 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition,
nr 51, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att

1) godkänna av chefen för jordbruksdepartementet
föreslagna riktlinjer
för mindre bemedlade djurägares
rätt att erhålla statsbidrag till täckande
av kostnader för djursjukvård;

2) å riksstaten för budgetåret 1949/50
under nionde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 500 000 kronor till
Lindring i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två motioner.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 243 och II: 309,

1) godkänna de riktlinjer för ifrågavarande
bidragsverksamhet som utskottet
förordat, samt

2) till Lindring i mindre bemedlades
kostnader för djursjukvård å riksstaten
för budgetåret 1949/50 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 500 000 kronor.

I sin motivering hade utskottet uttalat,
bland annat, att gränsen för bidragsrätten
borde fastställas till 3 500
kronor till .statlig inkomstskatt taxerad
inkomst i stället för, såsom Kungl.
Maj :t föreslagit, till 2 500 kronor.

Reservationer liade avgivits:

1) av herrar Tjällgren och Boman i
Stafsund, utan angivet yrkande;

2) av herrar Anderberg, Jon Jonsson
och Andersson i Tungelsta, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts proposition samt med avslag å

de likaly dande motionerna I: 243 och
II: 309,

1) godkänna i propositionen angivna
riktlinjer för ifrågavarande bidragsverksamhet,
samt

2) till Lindring — — —- (= utskottet)
---- 500 000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr ANDERSSON i Surahammar:
Herr talman! Som kammarens ledamöter
finna äro två reservationer antecknade
till detta utskottsutlåtande. Min
avsikt är att säga några ord om reservationen
nr 2. Först vill jag fästa uppmärksamheten
på ett fel i utlåtandet.
Under den sistnämnda reservationen
skulle egentligen funnits antecknade
ytterligare två riksdagsledamöter, nämligen
en ledamot av första kammaren
och undertecknad i andra kammaren.

Det är egentligen inte så stor skillnad
mellan denna reservation och utskottets
utlåtande. Skillnaden gäller den inkomstgräns,
som skall fastställas för
rätten att erhålla bidrag. Kungl. Maj:t
har föreslagit att denna gräns skall
sättas till 2 500 kronors till statlig inkomstskatt
taxerad inkomst. Utskottet
har höjt denna summa till 3 500 kronor.
Det begärda anslaget för ändamålet
är ju i båda fallen lika, 500 000 kronor.

Anslaget för detta ändamål har ju
under årens lopp ökat avsevärt. Under
de fem i följd liggande budgetåren
1941/42—1945/46 var medelsåtgången
för detta ändamål i medeltal 158 000
kronor per år och hade under budgetåret
1946/47 ökat till 551 000 kronor.
Under budgetåret 1947/48 togs 651 000
kronor i anspråk och endast för sista
halvåret 1948 utgjorde beloppet 460 000
kronor. 1947 års statsrevisorer ha ju
också påpekat, att utvecklingen på detta
område har börjat gå lör fort, alltså
att för stora anslag för ändamålet ha
ulgått. Det är på grund av denna utveckling
som reservanterna i likhet med

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

Kungl. Maj :t tagit fasta på att en viss
försiktighet måste ådagaläggas i detta
avseende. Kungl. Maj:t förordar ett anslag
på 500 000 kronor och säger, efter
att ha redogjort för hur mycket som
har gått åt för denna djursjukvård under
de senare åren, följande: »Med hänsyn
till denna utveckling och till nödvändigheten
att i nuvarande ekonomiska
läge såvitt möjligt begränsa statsutgifterna
torde man vid utformningen
av de nya bidragsgrunderna icke böra
ytterligare utvidga kretsen av bidragsberättigade
djurägare utan snarare något
minska densamma.»

Anslaget är ett förslagsanslag, och vi
veta inte hur mycket som kan komma
att åtgå under innevarande budgetår.
Inför detta ovissa läge ha reservanterna
icke vågat gå längre än Kungl. Maj:t.
Om förslaget om den högre inkomstgränsen
på 3 500 kronor skulle bifallas
kan det enligt vad det upplysts om befaras
att ett mycket högre belopp kommer
att åtgå för ändamålet. Det är sålunda
rörande denna inkomstgräns
som utskottsmajoriteten och reservanterna
ha skiljaktiga meningar. Enighet
råder ju om att Kungl. Maj :t bör följa
denna fråga med uppmärksamhet i fortsättningen
och att länsstyrelserna böra
få möjlighet att medge bidrag i ömmande
fall, då inkomstgränserna överskridas
endast i ringa mån.

Med anledning av det anförda ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen nr 2 av herr Anderberg
m. fl.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Som den föregående talaren
nämnde skilja sig utskottsmajoritetens
och reservanternas ståndpunkter endast
i fråga om den inkomstgräns, som skall
gälla för erhållande av sådant bidrag
för djursjukvården, som det här är
fråga om. Kungl. Maj :t har föreslagit
en gräns på 2 500 kronor. Det bör observeras
att denna siffra gäller till statlig

inkomstskatt taxerat belopp. Avdraget
för statsskatten är 2 500 kronor på lägsta
dyrort. överför man beloppet till
beskattningsbar inkomst, innebär alltså
Kungl. Maj:ts förslag, att den som
befinner sig i lägsta dyrortsgrupp över
huvud taget inte får ha något beskattningsbart
belopp om han skall erhålla
bidrag. Detta anser utskottet vara att
draga gränsen alltför snäv. Vi veta ju
att penningvärdet faller och att stora
grupper även av dem som behöva bidrag
av detta slag till följd därav bli
ställda utanför. Det bör också observeras
att vid uppdragande av denna inkomstgräns
någon hänsyn inte tagits till
familjens storlek. I en motion yrkas
också på att inkomstgränsen skall variera
med hänsyn till familjens storlek.
Utskottet har inte ansett att man efter
barnbidragens införande skall komplicera
saken på det sättet utan att det är
bättre att försöka tillmötesgå dessa motionärer
och naturligtvis därmed de
människor ute på landsbygden, som det
i första hand gäller, genom att höja
inkomstgränsen med 1 000 kronor.

Jag vill erinra om att när det gäller
eu sådan sak som de fria barnresorna
tillämpas i år en gräns på 3 000 kronors
beskattningsbart belopp och att
gränsen nästa år blir 4 000 kronors beskattningsbart
belopp, överför man
detta belopp till statlig inkomstskatt
taxerat belopp betyder det ju i alla fall
fem, sex å sju tusen kronor — enligt
det gamla skattesystemet skulle det bli
väsentligt mera. När det gäller bidrag
för sjukvårdskostnader för landsbygdens
befolkning tillämpas en gräns på
400 kronors beskattningsbart belopp.

Det bar pekats på att kostnaderna
för dessa bidrag ha stigit, och det är
ju riktigt. Men det beror väl dels på att
landsbygdens befolkning efter hand har
fått kännedom om detta bidrag och i
ökad utsträckning anlitar veterinärerna
både vid sjukdomsfall och vid djurens
hälsovård, vilket ju särskilt när det
gäller de mjölkande nötkreaturen be -

Lördagen den 21 maj 1949 fm. Nr 19.

Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

tyder ganska mycket. Alltså får man
förutsätta att det från samhällets synpunkt
inte bara innebär ökade kostnader
att på detta sätt få djurvården vidgad.
Den ökning av anslaget som förekommit
under de år som gått är ju
dock i och för sig inte skrämmande
eller på något sätt märkvärdig.

Jag ber, herr talman, att med hänsyn
till vad jag här anfört få yrka bifall
till utskottets förslag.

Det blir ju i alla fall människor med
relativt små inkomster, som komma i åtnjutande
av detta bidrag.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
När Kungl. Maj :t hade att lägga fram
denna proposition, kunde man av naturliga
skäl inte se bort ifrån den ekonomiska
utveckling, som låg bakom.
När riksdagen 1946 förbättrade bidragsgrunderna
medförde detta en kostnadsökning
från i runt tal 150 000 kronor
per år under den tidigare femårsperioden
till 550 000 kronor per år. Riksdagens
revisorer uppmärksammade
detta och uttalade sina farhågor för en
fortsatt utveckling i samma riktning.
Man skrev följande:

»Därest kostnaderna skulle ytterligare
ökas, torde det böra ankomma på
nämnda myndighet att taga initiativ till
de jämkningar i statsbidragsgrunderna,
som kunna finnas påkallade.»

Dessa jämkningsönskningar måste väl
bara kunna gå åt ett håll. Man var
rädd för den snabba expansionen på
omkostnadssidan, och man begärde något
restriktivare regler för att hålla
kostnaderna på en lägre nivå. Det visade
sig emellertid, att kostnaderna
stego även för 1947/48 med i runt tal
ytterligare 100 000 kronor, och summan
slutade på 650 000 kronor. För innevarande
år torde kostnaderna komma
att röra sig om i runt tal 900 000
kronor. I denna summa ligger dock,
som alla känna till, den mcrbelastning

som den extra beskattningen av bensin
medför; men även om jag exkluderar
denna vid en matematisk jämförelse,
så är det ingen tvekan om att inte tendensen
är mycket, mycket kraftigt stigande.

När regeringen hade att med hänsyn
till den nya skattereformen framlägga
ett ändringsförslag till riksdagen, hade
den att ta hänsyn till riksdagens revisorers
påpekande. Likaså skulle man
naturligtvis ta hänsyn till den levnadskostnadsfördyring,
som ägt rum mellan
åren 1946 och 1949. Denna penningvärdeförsämring
uppgår till i runt tal
tio procent, och Kungl. Maj :ts förslag,
som höjer den taxerade inkomsten från

2 200 till 2 500 kronor per år, innebär
eu förhöjning av 12 å 13 procent. Det
förslag, som regeringen här har lagt
fram för riksdagen, är således något
förmånligare för djurägarna, jämfört
med bestämmelserna av 1946, trots att
kostnadsstegringen då var så stor, att
den föranledde anmärkning från riksdagens
revisorer.

Därest man nu följer utskottets förslag
och accepterar en inkomstgräns på

3 500 kronor taxerad inkomst, vilket
väl i allmänhet betyder en ungefärlig
inkomst på 4 000 kronor för vederbörande
djurägare, kommer man att icke
oväsentligt höja kostnadssumman ytterligare.

Det är klart, att man bara kan gissa
vilka summor det här kan komma att
röra sig om. Men vissa försök att få
fram något konkret ur sådana gissningar
ge ändå vid handen, att därest riksdagen
bifaller utskottets förslag kommer
ifrågavarande utgiftspost i fortsättningen
att hålla sig omkring
1 200 000 å 1 300 000 kronor. Under sådana
förhållanden har jag för min del
ganska svårt att förstå överensstämmelsen
i riksdagens revisorers alarmsignaler
när kostnadssumman var
550 000 kronor ocli ett beslut efter utskottets
linje i dag, som så avsevärt
skulle komma att höja ifrågavarande

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

kostnader. Om man inte helt skall se
bort ifrån vad riksdagens egen granskande
myndighet säger och anser, så
har jag den uppfattningen, att regeringens
förslag är det längsta man vågar
sträcka sig till. För den händelse
kammaren följer utskottets förslag tycker
jag, att detta är ett litet för långt
gående nonchalerande av vad riksdagens
egna revisorer 1946 ansågo vara
riktigt.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Då jag inte hade tillfälle att närvara
i utskottet vid behandlingen av
detta ärende har jag begärt ordet för
att deklarera, varför jag vid avgörandet
nu kommer att biträda utskottsmajoritetens
förslag.

Kungl. Maj :ts förslag i denna fråga
är klart och redigt. Enligt detsamma
skola alla djurägare under en viss inkomstgräns
få ersättning av statsmedel
för den del av veterinärkostnaderna,
som överstiger tio kronor. Reservanternas
förslag sammanfaller, som förut
framhållits, med Kungl. Maj:ts. Skillnaden
är endast den, att inkomstgränsen
i utskottsförslaget har höjts från
2 500 till 3 500 kronor. Jag vill göra
gällande, att de medborgare, som i inkomsthänseende
befinna sig i inkomstläge
mellan 2 500 och 3 500 kronor om
året, nog till övervägande delen äro i
behov av stöd för de kostnader, som
de få vidkännas vid inträffade sjukdomsfall
i djurbesättningarna. Detta
gör, att jag kommer att ansluta mig till
utskottets förslag.

Det är vidare en sak, som jag inte är
riktigt belåten med, nämligen den föreslagna
höjningen av förmögenhetsgränsen
från 20 000 till 30 000 kronor.
Där ha dock såväl departementschefen
som utskottsmajoriteten och reservanterna
varit fullständigt eniga, och jag
anser det därför lönlöst att ta upp den
saken till diskussion. Därvidlag får jag
ge med mig, även om jag tror att en

förmögenhetsgräns av 20 000 kronor
skulle ha varit försvarbar.

Herr talman! Den förändring som utskottet
föreslår kommer utan tvivel att
medföra litet större utgifter för staten.
Men trots att det blir en aning dyrare
och trots statsrevisorernas uttalande
ber jag ändå att få ansluta mig till utskottets
förslag.

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
Jag vet inte, om jag hyser ett
större intresse för denna fråga än någon
annan i denna kammare. Sannolikt
inte. Jag har dock anledning att
vara särskilt intresserad av den, eftersom
jag var huvudmotionär i den motion,
som föregick utredningen angående
understöd till mindre djurägares
kostnader för djursjukvård, vilken utredning
ledde till att sådana bidrag ha
utgått alltsedan bestämmelserna härom
trädde i kraft.

Jag förstår, att det uttalande som
gjorts av statsrevisorerna har varit den
egentliga anledningen till att departementschefen
framlagt här föreliggande
förslag, som, om det antages, otvivelaktigt
kommer att innebära en försämring
av möjligheterna för mindre bemedlade
djurägare att erhålla bidrag
till djursjukvård. Jag vill för min del
inte med min röst bidraga till att en
sådan försämring kommer till stånd.
Jag är angelägen om att det icke sker
någon minskning av antalet sådana
djurägare, som tidigare haft möjlighet
att erhålla dylikt bidrag. Var och en
förstår nämligen, om han studerar utredningens
resultat och den tabell,
som gjorts upp av medicinalstyrelsen,
att en inte så liten försämring härvidlag
kommer att bli följden, om riksdagen
antar det här föreliggande förslaget.

Jag vill här särskilt framhålla den
betydelse dessa bidrag ha för de områden
i landet, där avståndet till veterinären
är synnerligen stort. Det finns

Lördagen den 21 maj 1949 fm. Nr 19.

Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård.

inte så få orter, där man har mellan
fem och tio mil, kanske ännu mera,
till den ort, där veterinären bor. Detta
medför mycket stora kostnader för
djursjukvård, även om man erhåller
visst bidrag av staten. Av dessa orsaker
vill jag för min del icke medverka
till en försämring i detta avseende för
mindre bemedlade djurägare, vilket
skulle bli följden, om vi här bifalla den
kungliga propositionen.

Till slut vill jag också nämna, att
första kammaren med ganska stor majoritet
har bifallit utskottets hemställan,
och det skulle förvåna mig mycket
om inte andra kammaren skulle
göra sammaledes.

Med vad jag här anfört ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag skall inte förlänga debatten
med många ord.

Med anledning av vad herr statsrådet
här yttrade om statsrevisorernas uttalande
1946 vill jag säga, att det är alldeles
naturligt att statsrådet måste ta
hänsyn till detsamma. Det ha vi givetvis
anledning att göra allesammans.
Men det är ju riksdagens revisorer.
Riksdagen är huvudman, och därför är
riksdagen naturligtvis i sin fulla rätt
att underkasta frågan en vanlig skälighetsprövning
och att fatta beslut om
vad den anser i detta fall vara rätt och
riktigt. Det är givetvis uteslutet att ett
uttalande från statsrevisorerna i denna
fråga skulle vara bindande. Jag hoppas
därför att andra kammaren i likhet
med första kammaren bifaller utskottets
förslag.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Det kanske kan vara onödigt att
ytterligare förlänga debatten, men eftersom
jag är motionär i denna fråga
kan det vara berättigat att också jag
säger ett par ord.

Jag begärde ordet när herr statsrådet
poängterade, att Kungl. Maj:ts förslag
innebär en förbättring jämfört
med vad som tidigare gällt, eftersom
det höjer inkomstgränsen från 2 200
till 2 500 kronor. Statsrådet menar, att
om man höjer inkomstgränsen med 300
kronor, så innebär det en förbättring
med 12 procent. Men det är väl samtidigt
så, att man reducerar det beskattningsbara
beloppet med 600 kronor.
I lägsta dvrorten är ju nämligen
det beskattningsfria beloppet 2 500 kronor.
Om man alltså skulle följa statsrådets
förslag, så blir det en försämring
i stället för en förbättring med
statsrådets egen procentsats 12. Det
var detta som gjorde, att vi inte ansågo,
att denna fråga kunde få gå förbi utan
att vi fäste riksdagens uppmärksamhet
på den genom att avlämna eu motion
i ärendet.

Nu bär det sagts, och statsrevisorerna
också ha fäst uppmärksamheten på
att man här har fått en ökad medelsåtgång.
Men som herr Svensson i
Ljungskile framhöll är det ju riksdagen,
som skall bestämma. Statsrevisorerna
ha i detta fall bara fäst uppmärksamheten
på att här föreligger en ökad
medelsåtgång. Det har varit samma
förhållande på praktiskt taget alla områden.
Herr Svensson i Ljungskile anförde
som exempel de fria barnresorna.
Där utgår man från ett beskattningsbart
belopp av 3 000 kronor. Jag
kan också nämna ett annat område,
nämligen bostadsbyggandet. Där utgår
man från ett beskattningsbart belopp
av 4 000 kronor för familjer med två
barn, och sedan höjes bidragsgränsen
med 1 000 kronor för varje barn. Så
hur man räknar ligger här ifrågavarande
inkomstgräns i underkant.

Herr talman! Jag tillåter mig yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON i Surahammar
(kort genmäle): Herr talman! Det har

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Lindring i mindre bemedlades kostnader

sagts här, att ett bifall till Kungl.
Maj :ts förslag skulle kunna medföra
en orättvis behandling av den grupp
djurägare, som har eu inkomst av 2 500
—3 500 kronor. Detta äro reservanterna
också fullt medvetna om, och
vi missunna inte alls denna grupp
att få med av statsbidragen. Det är
uteslutande kostnadsfrågan, som har
varit avgörande för oss. Vi ha också
här hört av statsrådet, att kostnaderna
kunna befaras stiga upp emot 1 200 000
å 1 300 000 kronor. Vi sväva sålunda
här i stor ovisshet om vad kostnaderna
kunna bli och reservanterna vilja därför
inte ta på sitt ansvar att medverka
till en sådan utveckling. Därför ha vi
tillstyrkt Kungl. Maj ds förslag.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag har inte varit med
vid detta ärendes behandling i utskottet,
men om jag hade varit det, skulle
mitt namn ha återfunnits bland dem,
som ha undertecknat utskottets förslag.

När vi här i kammaren diskutera
jordbruksfrågor, brukar man i allmänhet
ha ett varmt hjärta för småbrukarnas
problem, och jag tycker att den
föreliggande frågan om någon rör just
dessa människor. Det kan här mången
gång gälla den fattige torparens enda
ko, och om också veterinärkostnaderna
inte betyda någonting för ägaren av
en stor djurbesättning, så kunna de betyda
oerhört mycket för dem, som endast
ha ett fåtal djur.

I övrigt kan jag inskränka mig till
att instämma i de anföranden, som hållits
av herrar Svensson i Ljungskile
och Andersson i Löbbo.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
av herr Anderberg in. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervä -

för djursjukvård.

gande ja besvarad. Herr Andersson i
Surahammar begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Anderberg m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, såvitt angår jordbruksärenden; nr

37, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till statens
forskningskommitté för lantmannabyggnader
under budgetåret 1949/50;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående medgivande att
vidtaga de åtgärder, som erfordras för
Sveriges anslutning till Förenta Nationernas
livsmedels- och jordbruksorganisation
(FAO); och

nr 39, i anledning av väckta motioner
angående anslag till stationerande

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

av bevakningsfartyg för sillfisket vid
Island.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16.

Veterinärinrättningen i Skara.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1949/50 till veterinärinrättningen
i Skara in. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen den 25 februari
1949 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 90, hade
Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärendcn för
samma dag förelagt riksdagen vissa
förslag i fråga om organisationen av
och verksamheten vid veterinärinrättningen
i Skara. Kungl. Maj:ts förslag
innebar, bland annat, att den till inrättningen
knutna hovslagarskolan
skulle nedläggas samt att i samband
därmed den på övergångsstat placerade
föreståndaren för inrättningen skulle
överföras å indragningsstat.

I detta sammanhang hade utskottet
även behandlat två inom riksdagen
väckta, till jordbruksutskottet hänvisade
likalydande motioner, nämligen
I: 259 av herr Isaksson m. fl. och 11: 327
av herr Onsjö m. fl., i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte besluta,
att hovslagarskolan vid inrättningen
skulle bibehållas, samt anvisa för ändamålet
erforderliga medel.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 259 och II: 327,

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att från
och med den 1 juli 1949 överföra förutvarande
föreståndaren för veterinärinrättningen
i Skara å indragningsstat

Veterinärinrättningen i Skara.

utan tjänstgöringsskyldighet samt att
vidtaga den ändring i personalförteckningen
för inrättningen, som påkallades
därav;

2) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för veterinärinrättningen
i Skara, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret
1949/50;

3) å riksstaten för budgetåret 1949/50
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Veterinärinrättningen i Skara:
Avlöningar ett förslagsanslag av 122 300
kronor;

b) till Veterinärinrättningen i Skara:
Omkostnader ett förslagsanslag av
24 400 kronor;

c) till Veterinärinrättningen i Skara:
Inredning och utrustning ett reservationsanslag
av 75 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Tjällgren, Hjalmar Nilsson, Svensson i
Ljungskile, Larsson i Karlstad, Ahlsten
och Boman i Stafsund, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till de likalydande
motionerna I: 259 och II: 327,

1) godkänna av reservanterna angiven
avlöningsstat för veterinärinrättningen
i Skara, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1949/50;

2) å riksstaten för budgetåret 1949/50
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Veterinärinrättningen i Skara:
Avlöningar ett förslagsanslag av 136 400
kronor;

b) till-----(= utskottet)-----

24 400 kronor;

c) till-------( = utskottet)---

75 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! .lag har tillsammans med några
kamrater i jordbruksutskottet under -

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Veterinärinrättningen i Skara.

tecknat en reservation i denna fråga.
Det har ju visat sig, att de tidigare beräkningarna
av kostnaderna för veterinärinrättningen
i Skara inte hållit
streck, och statsrådet har i viss mån
ställt sig frågande när det gäller anstaltens
fortsatta tillvaro. Man har emellertid
i stort sett skjutit hela denna
fråga på framtiden. Endast beträffande
en mindre del av verksamheten har
statsrådet föreslagit omedelbara åtgärder.
Det gäller hovslagarskolan, som
enligt förslaget skall läggas ner.

Reservanterna ha menat, att även
denna fråga borde få anstå tills man
längre fram eventuellt kommer att pröva
hela anstaltens fortsatta tillvaro och
i vilken form den skall bestå. Vi ha menat
att det finns så mycket större skäl
för detta, som ett nedläggande av denna
hovslagarskola inte skulle innebära
någon större besparing för staten. Föreståndaren
för denna skola är i 60-årsåldern.
För den händelse skolan indrages
kommer han att överföras på indragningsstat,
vilket utskottet också föreslår.
Besparingen på hans lön blir
rätt obetydlig, varför man praktiskt taget
kan bortse från detta i sammanhanget.

För övrigt kan sägas, att hovslagarskolan
är den del av verksamheten som
i de flesta fall gått med en viss vinst.
Det främsta skälet för Kungl. Maj :t och
utskottet att redan nu lägga ner verksamheten
vid hovslagarskolan är, att
det anses nödvändigt att bygga nya
elevbostäder. Detta skulle kosta 50 000
kronor, vilket man anser vara en alltför
stor utgift. I likhet med motionärerna
ha reservanterna ansett, att denna sak
bör kunna skjutas på något; det bör
vara möjligt att med mindre kostnader
se om bostäderna, så att de i varje fall
tills vidare kunna användas.

Man har vidare från utskottets sida
pekat på att elevantalet skulle vara lågt.
Det finns ett visst fog för detta påstående
om man undersöker förhållandena
under själva krigsåren, men detta

har sin naturliga förklaring. Varken
åren före eller efter kriget har elevanslutningen
varit dålig. Det genomsnittliga
antalet elever efter kriget har
varit 10,5, och det högsta tillåtna antalet
är 12. Detta kan man inte säga är
dåligt. Dessutom är intresset för hovvården
i växande; tillgången på hovslagare
är liten, och därför ha reservanterna
ansett att det finns rätt mycket
som talar för att man inte nu fattar
ett definitivt beslut om att lägga
ner hovslagarskolan utan låter även
denna sak anstå.

Med dessa antydningar om reservanternas
motiv ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den av herr Tjällgren
m. fl. avgivna reservationen, som ju
endast berör en detalj av hela förslaget.
För övrigt tillstyrka även reservanterna
Kungl. Maj :ts förslag.

Häruti instämde herr Larsson i Karlstad.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Som herr Svensson i Ljungskile
redan påpekat skilja sig meningarna
inom utskottet endast i frågan om hovslagarskolans
fortsatta bestånd. Utskottsmajoriteten
vill avveckla skolan,
under det att reservanterna vilja bibehålla
den.

Såväl utskottsmajoriteten som reservanterna
äro rätt ovissa. Man har vägt
skäl och motskäl mot varandra, och utskottet
säger för sin del, att man finner
de övervägande skälen tala för att
skolan nedlägges med utgången av innevarande
arbetsår. Reservanterna säga,
att under förevarande förhållanden
tala de övervägande skälen för att skolan
tills vidare bör bibehållas. Det råder
således ovisshet från båda meningsriktningarnas
sida.

Om det varit så, herr talman, att skolan
varit fullbelagd med elever, så skulle
jag för min del sannolikt ha förordat
reservanternas linje. Nu har emellertid
elevtillströmningen varit ringa vid

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

hovslagarskolan i Skara. Därtill kommer,
att antalet obesatta elevplatser vid
övriga liknande skolor i landet varit
relativt stort.

Jag är för min del en hängiven vän
till både teoretisk och praktisk undervisning,
men kommer man till det stadiet
att det blir svårt att skaffa elever
till en viss undervisningsform, då blir
jag betänksam. Detta gör att jag för min
del — jag medger, herr talman, med en
viss tvekan ■— funnit de övervägande
skälen tala för ett bifall till utskottets
förslag.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
befinner mig i en ganska egendomlig
situation. Den motion jag här varit med
om att underteckna kan ju betecknas
som en hembygdsmotion, som utan vidare
skall avslås. Jag tror emellerid
man kan säga, att Skaraborgs län ganska
sällan figurerar i sådana s. k. hembygdsmotioner.
Dessutom kan tilläggas,
att denna skola inte är någon utpräglad
skaraborgsangelägenhet, utan
den har visat sig fylla ett behov för ett
vida större område. Av de 24 län som
finnas i riket ha under de sista tio
åren inte mindre än 20 varit representerade
med elever. Det visar sig således
att denna skola är av den naturen,
att elever söka sig dit från ganska avlägsna
trakter, även om, som naturligt
är, eleverna från Skaraborgs, Älvsborgs
och Värmlands län äro de flesta till antalet.

Om det nu finns rum för sentimentala
synpunkter beträffande denna fråga
så skulle man kunna säga, att det
är ganska egendomligt att lägga ner en
skola, som haft bestånd ända sedan
1775 och under ofredsåret 1809 hade
förmånen att mottaga donationer från
en berömd skarabo. Denne donerade
inte endast smedjan utan även bostaden
för smeden, därför att han ansåg,
alt det behövdes eu sådan smedja och
en sådan utbildning för hovslagare vid

Veterinärinrättningen i Skara.

det lasarett för hästar och boskap, som
fanns i Skara. Om man skall följa donatorns
vilja är det nästan omöjligt att
vidtaga denna åtgärd, ty donatorn säger
i sitt testamente att hans vilja skall
följas efter ordalydelsen utan någon
förtydning. Tiden är emellertid ond,
och det är svårt att stå fast vid bestämmelser,
som äro så gamla. De ha
dock en sådan tradition över sig, att
jag tror att det vore oklokt att bryta
den och lägga ner en utbildning, som
det dock fortfarande finns starkt behov
av.

Departementschefen motiverar förslaget
om att nedlägga denna skola dels
med att elevantalet varit ringa, dels att
elevplatser stå lediga vid lantbruksinstitutet
i Alnarp och veterinärhögskolan
i Stockholm. Herr Andersson i Löbbo
var, såsom utskottets talesman, inne
på samma tankegång.

Beträffande elevantalet anses det finnas
plats för maximum tolv elever. Under
den sista tioårsperioden har det i
genomsnitt varit tio elever. Kan man
säga att det på grund av denna nedgång
i elevantalet finns skäl för hela
anstaltens avskaffande? Jag tror att det
är att ställa kravet på elevantalet alltför
högt. Om man granskar övriga anstalter
för både teoretisk och praktisk
undervisning tror jag man skall finna,
att på intet annat håll upprätthållas så
stränga regler som just beträffande denna
anstalt.

Som jag förut nämnde säger departementschefen
— även herr Andersson i
Löbbo framförde den synpunkten —
att det på veterinärinrättningarna i
Stockholm och Alnarp finns ett ganska
stort antal elevplatser. Skaraborgs hushållningssällskap,
som också undersökt
denna sak, har kommit till den slutsatsen,
att det varken kan beredas plats
vid veterinärhögskolan eller vid Alnarp
för mer än en eller annan elev utan att
ytterligare utbyggnad erfordras. Följaktligen
går det inte alt placera dessa
åtta eller tio elever från inrättningen i

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Veterinärinrättningen i Skara.

Skara i Stockholm eller Alnarp utan
alt bygga ut. Den ekonomiska vinsten
kommer således alldeles säkert att bli
minimal vid en sådan förflyttning.

Detta är emellertid inte det viktigaste.
Det mest väsentliga är, att det är
olämpligt att förlägga all utbildning till
Stockholm och Alnarp, eftersom denna
skola behöver ett mycket stort hästmaterial
till sitt förfogande. Det är då
alldeles uppenbart att det är lämpligt
att ha denna utbildning i västra Sverige,
som är en central bygd för hästaveln.
Det är ju tämligen klart, att om
man skulle förlägga hela denna utbildning
till Stockholm och Alnarp skulle
man inte få den tillgång på försöksdjur,
som här är erforderlig.

Den andra punkten som departementschefen
stöder sig på är, att elevbostäderna
äro i behov av restauration.
Det är riktigt. Det anföres i propositionen
att en sådan reparation skulle
kosta 50 000 kronor. Nu har emellertid
även på denna punkt hushållningssällskap
och andra intresserade yttrat sig,
och det påstås att det går att klara upp
det hela för en betydligt lägre summa.
Det uppges till och med att man för
en fjärdedel av nämnda belopp åtminstone
under en övergångstid skulle kunna
få tillräckligt goda bostäder för att
kunna draga sig fram. Vill man sedan
inte lägga ut 50 000 kronor för att restaurera
dessa bostäder, så är det ju en
enkel sak att inlogera åtta eller tio elever
i andra bostadsrum i Skara. Detta
skäl anser jag således inte kunna vara
av någon avgörande betydelse.

Vad som i alla fall måste anses vara
det viktigaste i denna fråga är, huruvida
det finns behov av en utbildning
av här ifrågavarande slag. Alla som känna
till förhållandena på detta område
torde vara ense om att behovet av kunniga
hovslagare och en god hovvård är
mycket stort och att bristen på dylika
yrkesutövare är avsevärd. Det är ganska
egendomligt att man animerat bildandet
av hovslagarföreningar med stats -

understöd, men man stänger möjligheterna
till att utbilda kompetenta utövare
av den statsunderstödda verksamheten.
Detta finner jag vara ett ganska
egendomligt sätt att främja detta syfte.

Något som är mycket väsentligt i
detta sammanhang är, att det varit fråga
om att skjuta hela denna fråga om
veterinärinstitutets bestånd på framtiden.
Man skulle närmare undersöka
den saken. Är det då skäl i att taga bort
denna detalj i organisationen innan
man övervägt hur det skall bli med det
hela? Det förorsakar ju inte statsverket
någon omedelbar utgift att fortsätta med
denna utbildning. Det synes mig då
ganska omotiverat att bryta ut denna
detalj ur sammanhanget och genast besluta
om den. I stället synes det mig
vara rationellare att även låta denna
skola fortsätta under den tid, som veterinärinrättningen
i övrigt skall funktionera.
Jag kan inte heller inse, att
det varit en sådan överhängande brådska
i detta fall.

För övrigt vill jag säga, att man
hade kunnat ordna denna undervisning
på annat sätt, t. ex. genom landstingets
skolor för yrkesundervisning. Det hade
varit en lätt sak att få landstinget
att övertaga denna verksamhet, för den
händelse det nu hade varit omöjligt att
bedriva den i samband med veterinärinrättningen.
Om verksamheten får
fortgå ännu ett år och lärarna inte bli
skingrade, så är det ingen svårighet att
träffa uppgörelse med styrelsen för
landstingets yrkesskolor om att de skola
övertaga denna utbildning. Jag är
tämligen övertygad om att en utbildning
i och för sig är önskvärd och nödvändig.

Vi tala så ofta om behovet av yrkesutbildning,
men så snart det kommer
till kritan är det sällan vi i handling
visa, att vi ömma för denna gren av utbildning.
Här är det nu ett tillfälle att
visa, att vi mena allvar med att yrkesundervisningen
inte skall stå tillbaka
för annan utbildning. Jag vill därför

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

vädja till kammarens ledamöter att
rösta för den reservation, som avgivits
av herr Tjällgren m. fl. och som jag
nu yrkar bifall till.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag vill endast
säga några ord om en detalj med anledning
av herr Anderssons i Löbbo
yttrande. Argumentet att det skulle finnas
tillräckligt med platser vid de
andra två skolorna tror jag är överbetonat.
Vi ha i utskottet försökt att få
litet klarhet i denna sak. Vid veterinärhögskolan
tycks det praktiskt taget inte
finnas något överskottsutrymme —
möjligen för en eller två elever — och
att utvidga denna skola så att man kan
taga emot ett väsentligt större antal elever
skulle förmodligen inte bli någon
särskilt billig historia.

Beträffande Alnarp ställer sig saken
en smula annorlunda. Ordnar man med
dubbla kurser där så kan man, enligt
de senaste årens erfarenheter, taga
emot ytterligare en del elever. Å andra
sidan har det visat sig i hög grad nödvändigt
— och vid denna skola också
möjligt — att lägga in svetsningskurser
för dessa elever och delvis koppla in
verksamheten på den bogen. . Maskinanvändningen
har ju oavbrutet ökat på
landsbygden, och kör man sönder en
maskin vid den bråda tiden är det ofta
svårt att få den lagad utan lång tidsutdräkt.
Nere vid Alnarp har man maskinprovningar
och möjligheter att även
arbeta på denna linje. Man behöver
också där delvis koppla in arbetet på
dessa saker. Dessa uppgifter ha lämnats
av rektorn vid Alnarp — han sitter med
i utskottet men tillhör första kammaren.

Behovet av hovslagare i framtiden är
ovisst. Mycket talar för att ett ökat antal
kommer att krävas. Jag tror att tveksamheten
— om man nu vill använda
ett milt uttryck — på denna punkt är
så stor, att man kan vänta med att
handla, allra helst som denna detalj i

4 — Andra kammarens protokoll 1.94.9.

Veterinärinrättningen i Skara.

anstalten där nere inte kommer att
kosta så mycket.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall med avsikt
inte upptaga någon diskussion om
skötseln av ledningen av veterinärinrättningen
i Skara, hur intressant denna
fråga än kunde vara. Jag skall bara
inskränka mig till att nämna ett par
ord om tillgången på platser vid hovslagarskolorna
i riket i övrigt.

Om jag fattade herr Sundström rätt,
så nämnde han att hovslagarskolan i
Skara mottog elever från hela landet
och att skolans elever således i stor utsträckning
rekryterades även från andra
landsdelar än Skaraborgs län. Denna
omständighet borde egentligen medföra,
att de hembygdskänslor, som herr Sundström
anlade, inte borde tillmätas en
alltför stor vikt. I verkligheten förhåller
det sig på det sättet, att man vid Alnarp
kan emottaga ett ytterligare antal elever.
Beträffande veterinärhögskolan här
det meddelats mig — jag utgår ifrån
att dessa uppgifter äro fullt riktiga —
att man där kan emottaga sammanlagt
32 elever. Antalet elever vid veterinärhögskolans
hovslagarskola har emellertid
under de senaste två åren varit 20
respektive 19. Det finns följaktligen ett
betydande utrymme vid denna skola för
ytterligare elever från alla delar av landet.
På grund härav har jag, som jag
framhöll i mitt tidigare anförande, kommit
till den uppfattningen, att de övervägande
skälen tala för ett bifall till
utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag vill bara
säga, att de uppgifter, som herr Andersson
i Löbbo här lämnade beträffande
veterinärhögskolan, inte voro tillgängliga
inom utskottet. Jag vill fråga, om
det verkligen finns bostäder vid veterinärhögskolan
för dessa 32 elever. Det
är nämligen bostadsfrågan, som är avgörande
i detta fall.

• 19.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Veterinärinrättningen i Skara.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Det har
sagts, att denna fråga rör en gammal
bekant. Ärendet gäller ju också den
äldsta undervisningsanstalt som funnits
här i landet på det veterinära området.
Det var redan 1774 som dåvarande lektorn
Peter Hernqvist donerade hemmanet
Brogården till lasarett för sjuka
djur. Emellertid har nu den veterinära
undervisningen flyttats från Skara, och
vad som återstår av undervisningen är
bara den hovslagarskola, som här har
debatterats. Såsom framgår av handlingarna
i ärendet, föreslås nu att denna
hovslagarskola skall läggas ned. Detta
har jag som motionär jämte några andra
här i kammaren ansett vara oriktigt.
Vår motion har också vunnit anslutning
från ett stort antal reservanter i utskottet.
Enligt min uppfattning råder det
ingen tvekan om att reservanternas
ståndpunkt i detta fall är den riktiga,
om man betänker vilken betydelse hovslagarskolan
har, inte minst för hela
anstalten som sådan.

Jag skall inte här tala så mycket om
denna hovslagarskola. Jag kan nöja mig
med att instämma i vad som här tidigare
sagts av talesmännen för reservationen.
Herr Sundström utvecklade denna
fråga ganska utförligt. Jag skall således
inte förlänga debatten i onödan utan
begagna tillfället att säga några ord om
den ifrågavarande inrättningen i övrigt.
Jag bor nämligen ganska nära denna
veterinärinrättning i Skara, och jag har
följt verksamheten där med stort intresse.

Som vi alla veta — det har erinrats
härom tidigare och framgår av handlingarna
-— har den ifrågavarande veterinärinrättningen,
som omorganiserades
1944, kommit litet i hlåsväder. Det har
visat sig, att de kalkyler, som uppgjordes
1944, icke alls stått sig utan att man
har överskridit anslagen i betydande
omfattning. Det har i varje fall gått betydligt
sämre än vad man räknade med
från början. I anledning därav bär
Kungl. Maj :t låtit sakrevisionen granska

förhållandena vid veterinärinrättningen
i Skara för att råda bot i de avseenden,
där det eventuellt kunde brista. Det är
givetvis fullt i sin ordning, att en sådan
granskning ägt rum.

Såvitt jag förstår, ha missförhållandena
där — om man nu kan använda
ett sådant starkt uttryck — berott på
huvudsakligen tre omständigheter. Först
och främst kalkylerade man otvivelaktigt
för optimistiskt, när organisationsplanen
uppgjordes. Det fanns kanske
ett visst intresse för att man inte skulle
låta det hela te sig alltför avskräckande
ur kostnadssynpunkt. Dessutom har det
ju, som vi alla veta, sedan den tiden
ägt rum en betydande prisstegring. Det
finns väl egentligen icke några tidigare
uppgjorda kalkyler i fråga om utbyggnader
av olika slag, som visat sig hålla
i verkligheten. Den erfarenheten ha vi
nog gjort att det nästan på alla områden
gjorts betydande anslagsöverskridanden.
Därjämte har det nog i detta fall
brustit något i organisationen. Man har
inte riktigt vetat vem som haft ansvaret.
Man har bland dem som haft att bestämma
vid denna anstalt ända nedifrån
och upp begått det felet, att man
inte förstått att inhämta överordnade
myndigheters medgivande, innan man
bundit sig för stora utgifter. Detta har
givetvis varit ett felaktigt förfarande.

Emellertid har, åtminstone såvitt jag
förstår, i sak ingenting felaktigt skett.
Man kan inte anmärka så värst mycket
på de åtgärder, som vidtagits. Jag noterar
med tacksamhet att även statsrådet,
såsom jag uppfattat det, anser att vad
som hittills skett varit i sak riktigt och
att det således inte finns någon anledning
att man nu skall betrakta denna
omorganisation av inrättningen som ett
missgrepp.

Beträffande själva anstalten har jag
personligen den uppfattningen, att man
nog från början — detta gäller nu även
sakrevisionen — överskattat klinikavdelningens
möjligheter och betydelse.
Det går nog inte att satsa så mycket på

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

den avdelningen, om man tänker på
inrättningens framtid. Om jag inte är
fel underrättad, har denna avdelning
under de sista åren huvudsakligen fått
syssla med behandling av hundar. Två
tredjedelar av de fall, som behandlats
på kliniken, ha avsett hundar, under
det att resten gällt hästar. Man skall
givetvis inte underskatta betydelsen av
att även hundar plåstras om. Många
tycka ju om hundar. Men man hade nog
väntat sig något så att säga mer matnyttigt,
när denna klinik inrättades. Utvecklingsmöjligheter
finnas naturligtvis
i detta avseende, men de äro begränsade.
Det är närmast av den anledningen
som jag ställer mig tveksam till om
det över huvud taget är behövligt att
anställa en assistent till klinikchefen.
Statsrådet hade bort låta förslaget härom
vila, till dess att denna avdelning får
en sådan omfattning, att det verkligen
är behövligt med en sådan ny tjänst.

När det däremot gäller försöksavdclningcn
har intresset för och uppskattningen
av denna varit ganska stort. Som
bevis härför kan jag nämna, att denna
försöksavdelning nu samarbetar med
en hel del institutioner inom länet. Sålunda
samarbetar slakteriföreningens
veterinär med försöksavdelningen, när
det gäller svinsjukdomarna. Vi ha praktiskt
taget hela länets smågrisuppfödare
anslutna till denna hälsokontroll av
svin; i varje fall går det med stora steg
i den riktningen. När slakteriföreningens
veterinär reser ut i länet och besiktigar
svinbesättningarna, rapporterar
han sådana fall, som det kan vara av
värde att närmare undersöka, till försöksavdelningen.

Även på andra områden sker det ett
samarbete mellan försöksavdelningen
och olika sammanslutningar i länet. Sålunda
har försöksavdelningen lämnat
cn mycket värdefull hjälp, när det gäller
att utforska sjukdomar hos höns. På
det området har försöksavdelningen
öppnat perspektiv, som man tidigare
aldrig tänkt på. På grund härav lämna

Veterinärinrättningen i Skara.

ägghandelns organisationer anslag till
denna försöksverksamhet. Samma är
förhållandet med mejeriorganisationen,
när det gäller undersökningar av nötkreatur.

Även hushållningssällskapet lämnar
anslag i olika former till denna verksamhet.
Det har satts igång någonting
som kallas för sockenförsök, där hushållningssällskapens
tjänstemän samarbeta
med försöksledaren. Denne försöksledare
vid inrättningen i Skara gör
vid dessa sockenförsök undersökningar
angående bristsjukdomar o. d., när det
gäller djuren. Jag tror, att man här beträtt
den riktiga vägen. Från början
lades detta upp så, att dessa försök
skulle förläggas till egendomen Brogården
och att man där skulle bedriva
s. k. utarmningsförsök med jorden och
på det sättet göra vissa försök med
djur. Detta visade sig emellertid vara
ganska enfaldigt, eftersom Brogården
har en relativt god jord. För att åstadkomma
den för försöken behövliga utarmningen
skulle man ha behövt nära
nog en hel mansålder, innan denne försöksledare
kunde väntas ha fått tillräckligt
med material för sina försök.
Jag tror emellertid att man nu är på
rätt väg genom att söka kontakt med
jordbruket i bygden och att man söker
upp sådan utarmad jord, som det tyvärr
finns tillräckligt av för sådana här
försök.

Jag tror som sagt alt denna försöksavdelning
redan åstadkommit resultat,
vilka vi jordbrukare betrakta som värdefulla.
De pengar, som lagts ned i veterinärinrättningen
i Skara, kunna betraktas
såsom mycket väl använda
pengar. De anslag, som lämnas från en
hel del olika håll, vittna om att denna
försöksavdelning vunnit förtroende inom
länet.

Jag vill till slut säga några ord om
hovslagarskolan, som emellertid —• jag
höll på att säga — är den lilla saken i
detta sammanhang. Jag kan inte anse
att statsrådets beslut att i detta avseende

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 tm.

Veterinärinrättningen i Skara.

godtaga sakrevisionens förslag är så
välmotiverat. Statsrådet har haft en så
förnuftig uppläggning av denna fråga i
övrigt, att det förvånar mig, att han
verkligen ansluter sig till vad sakrevisionen
föreslagit om hovslagarskolan.
Det verkar, som om sakrevisionen har
tyckt, att den skulle göra åtminstone
någonting påtagligt i anledning av denna
undersökning, och under sådana förhållanden
har man föreslagit, att denna
hovslagarskola skulle nedläggas. Denna
skola är dock den avdelning inom denna
inrättning, som lämnat det mest påtagliga
resultatet och fyllt ett behov.
Härom råder ingen tvekan. Det finns
ett stort behov av hovslagare. Någon
sade här nyss till mig, att dessa liovslagarskolors
betydelse kommer att öka
i framtiden genom att våra hovslagare
tidigare i mycket stor utsträckning utbildats
vid våra kavalleri- och artilleriregementen.
Men nu ha hästarna försvunnit
från artilleriet, och hästbeståndet
vid kavalleriet har inskränkts. På
grund härav kommer denna militära
form för utbildning av hovslagare att
försvinna.

En ytterligare synpunkt till förmån
för att denna skola skall bibehållas är
att den utgör ett värdefullt komplement
till inrättningen som sådan. Om denna
inrättning skall kunna fylla sin uppgift,
är det givetvis angeläget att den har
kontakt med jordbrukarna i bygden.
Det är synnerligen värdefullt att just de
hovslagare, som ha varit vid denna skola
och haft denna kontakt, även i fortsättningen
få upprätthålla kontakten
med anstalten.

Det kommer i detta fall säkerligen
icke att uppstå någon besparing. Det är
många som göra gällande motsatsen.
Bl. a. sägs det att eleverna vid denna
hovslagarskola många gånger varit behjälpliga
vid hantlangning åt exempelvis
klinikavdelningen, när den haft att
sköta hästar. I fortsättningen får man
kanske leja folk för dessa arbetsuppgifter.

Herr talman! Jag beklagar verkligen,
att det nu ser ut, som om detta förslag
om att lägga ned denna hovslagarskola
blir antaget av riksdagen. Jag är övertygad
om att man i så fall fattar ett
oklokt beslut. Jag hemställer om bifall
till reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr ANDERSSON i Surahammar:
Herr talman! Herr Andersson i Löbbo
har tidigare motiverat utskottets ståndpunkt
i detta ärende. Jag kan helt instämma
i vad herr Andersson i Löbbo
här anfört. Jag vill emellertid yttra
några ord i frågan.

Jag kan så väl förstå, att herrar Sundström
och Onsjö vilja ha kvar denna
hovslagarskola i Skara. Detta är helt
naturligt, eftersom dessa båda talesmän
för reservationen ha sitt hem i det län,
där skolan ligger. Meningsskiljaktigheten
mellan utskottet och reservationen
gäller uteslutande frågan om denna
skola skall få finnas kvar eller ej. Kungl.
Maj:t har ju föreslagit, att hovslagarskolan
skall upphöra, och utskottsmajoriteten
har gått på samma linje som
Kungl. Maj:t.

Detta ställningstagande från utskottets
sida har, såsom här tidigare påpekats
i debatten, föranletts av närmast
två orsaker. Först och främst framgår
det av handlingarna, att det finns elevplatser
lediga både vid veterinärhögskolans
hovslagarskola och vid hovslagarskolan
i Alnarp. Det kanske mest avgörande
skälet för utskottet har emellertid
varit elevbostädernas dåliga kvalitet
vid hovslagarskolan i Skara. Sakrevisionen
har konstaterat, att det skulle behövas
minst 50 000 kronor för att sätta
dessa bostäder i stånd, så att de skulle
bli något så när människovärdiga, kan
man säga. Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten
ha anslutit sig till denna
uppskattning. Reservanterna och en del
talare här ha emellertid sagt, att det för

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Nr 19.

detta ändamål inte behövs ett så stort
anslag som 50 000 kronor. Reservanterna
ha gått ned till en så låg summa som
10 000 kronor. En av utskottets ledamöter
har besökt denna skola och gått
igenom dessa bostäder. Han ansåg, att
50 000 kronor var ett absolut minimum
för att man skulle kunna sätta dessa bostäder
i stånd, så att de skulle kunna
bli någorlunda människovärdiga. 10 000
kronor räcker därför inte långt, när det
gäller att göra dessa bostäder någorlunda
drägliga.

Herr Sundström framhöll här, vilket
även anförts i utskottet, att det vore
bättre att dröja med denna indragning
av hovslagarskolan, till dess att hela
denna inrättnings öde blev avgjort. Men
när man nu svävar i det ovissa på detta
sätt, skulle det då vara lämpligt att kanske
lägga ned minst 50 000 kronor på
bostäder? Är det då inte bättre att vänta
och se hur det går med ifrågavarande
veterinärinrättning i dess helhet och nu
hesluta att hovslagarskolan skall indragas.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Jag vill
bestämt bestrida det påståendet att det
i detta fall gäller ett speciellt länsintresse,
när vi yrka på att denna hovslagarskola
skall få fortsätta sin verksamhet.
Jag vill erinra om att denna veterinärinrättning
nu är en riksangelägenhet,
som har betydelse inte bara för Skaraborgs
län utan för hela landet på samma
sätt som allmänna institutioner i
andra delar av landet.

Jag vill upplysa om att den senaste
kursen elever vid hovslagarskolan intervjuades
vid kursavslutningen av en
tidning. Jag har ett tidningsurklipp om
denna sak, som jag här vill återge. Den
ifrågavarande kursen hade åtta elever
från åtta olika län. När dessa elever
tillfrågades varför de velat ha sin utbildning
just i Skara, svarade de: Vi

Veterinärinrättningen i Skara.

ha sökt oss till Skara för att det är mer
jordbruksbetonat än Stockholm. Praktiken
är bättre här, sade man, därför
att det finns lika gott om lanthästar som
hästar från staden. — Detta visar således
att denna skola inte tillgodoser
något speciellt länsintresse, utan det är
ett riksintresse att skolan skall få bestå,
eftersom eleverna söka sig till den skola,
som bäst passar dem. Under sådana
förhållanden är det inte rimligt att lägga
ned just den skolan.

Herr AHLSTEN: Herr talman! Den
utveckling som har skett vid veterinärinrättningen
i Skara har ju inte varit
sådan, att den har givit anledning till
några glädjeutbrott, utan tvärtom.

Jag har inte kunnat förena mig med
utskottsmajoriteten i denna lilla fråga
utan anslutit mig till reservationen av
den anledningen, att hovvården torde
vara ett av de mest eftersatta områdena
av djurvården i vårt land. Det är inte
så lätt att få hovslagare. De äro i allmänhet
anställda hos smeder som ha
ett visst intresse för saken och bege sig
till dessa skolor för att få bättre utbildning.

Nu är det på det sättet, att Skara är
beläget i ett område i vårt land, där
hästuppfödningen sedan lång tid tillbaka
har bedrivits i stor omfattning och
vården av hästarna har skötts på ett
utomordentligt förnämligt sätt. Intresset
för hästaveln bär således varit stort
där nere, och det har gjort att det sökt
sig elever från kringliggande bygder till
denna skola.

Nu säges det, att man kan skicka pojkarna
till Stockholm eller Alnarp i stället.
Det är sant, men jag kan inte finna,
herr talman, att det är särskilt riktigt
att skicka de unga männen från landet
till Stockholm för att de skola lära sig
hovslageri, när det finns möjligheter för
dem att få den utbildningen vid exempelvis
denna inrättning i Skara.

De skiil, som här ha åberopats för att
hovslagarskolan skall läggas ned, ha ju

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Veterinärinrättningen i Skara.

varit av ekonomisk art, och det har
sagts, att de huvudsakliga kostnaderna
skulle komma på iordningställande av
elevbostäder. Nu har dock herr Sundström
sagt, att det inte är omöjligt att
skaffa eleverna bostäder på annat ställe
i Skara.

Om nu hela denna veterinärinrättning
kanske blir föremål för förnyad översyn,
kan det väl inte vara riktigt att
bryta ut hovslagarskolan, som ju ändå
har såpass stor betydelse, och lägga ned
den innan man har gjort klart för sig,
hur det skall bli med hela veterinärinrättningen
i fortsättningen. Jag tycker
kammaren bör tänka sig för mer än en
gång innan den fattar beslut att nedlägga
en skola, som har bedrivit sin
verksamhet under en så lång följd av år
och vars verksamhet i så hög grad är
av behovet påkallad. Det är svårt att få
elever till skolan, men det finns inte
tillräckligt många hovslagare i vårt
land, och det totala antalet skulle säkerligen
minskas, därest denna skola inte
finge fortsätta sin verksamhet. Vi måste
göra klart för oss att de pojkar, som
fundera på att söka sig till skolan i
Skara, säkerligen inte i samma utsträckning
komma att söka sig till Stockholm
eller Alnarp. I detta fall har nog belägenheten
i Skara gjort åtskilligt till
för att rekryteringen av hovslagare i
landet har blivit så stor som den ändå
har blivit.

Herr talman! Med dessa erinringar
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Med herr Ahlsten förenade sig herrar
von Seth, Boman i Kieryd och Åhman.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Svensson i Ljungskile
begärde emellertid votering, i an -

ledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 94 ja och 86 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående ändrade
grunder för bekämpandet av hönstyfus
m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 18.

Försäljning av vissa kronoegendomar.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.

I en till riksdagen den 11 februari
1949 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 39, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över

Lördagen den 21 maj 1949 fm. Nr 19.

Försäljning av kronoegendomen Röinge 23 i Hallands län.

jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att medgiva försäljning
under punkten 2:o av kronoegendomen
Röinge 23 i Hallands län och under
punkten 7:o av vissa lotter av kronoegendomen
Gammelbyn 62 i Västerbottens
län.

Punkten 1.

Försäljning av kronoegendomen
Röinge 23 i Hallands län.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte medgiva,

att kronoegendomen V20 mantal Röinge
23 i Snöstorps socken, Hallands
län, finge säljas till den högstbjudande
för en köpeskilling icke understigande
04 500 kronor samt på de villkor i övrigt,
som Kungl. Maj :t kunde föreskriva.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herr Svensson i Ljungskile, som
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
proposition, såvitt avsåge förevarande
punkt.

Utskottets i punkten gjorda hemställan
föredrogs; och anförde därvid:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag får be om överseende med
att jag kommer igen, men här är ett
ärende, som enligt min mening har en
viss principiell innebörd, och då jag
har sett mig föranlåten att foga en reservation
till punkt 1 i utlåtandet, vill
jag gärna anföra några synpunkter.

Det är här fråga om försäljning av
en kronogård, som består av 62 tunnland
åker och ett 10-tal tunnland annan
mark. Den arrendator, som nu sitter
där, har nyligen övertagit arrendet
och har inte förköpsrätt. Det finns vidare
ett småbruk, som tidigare har varit
torpställe under denna kronogård
men som avsöndrats för länge sedan.
Den nuvarande småbrukarens släkt har
suttit på detta ställe i 60 år. Hans fastighet
består av 6—7 tunnland åker

och ett par hektar annan mark. När
det nu blev fråga om att sälja kronogården,
begärde denne småbrukare att
få köpa ett område, som ligger närmast
hans lilla fastighet. Denna begäran att
få köpa tillskottsjord från kronogården
har avvisats av domänintendent,
lantmätare och lantbruksnämnd med
motivering dels att det lilla stället skulle
vara ett lämpligt stödjordbruk sådant
som det nu är och dels att kronogården
skulle bli för liten, om jord avstyckades
därifrån.

Man rör sig här på ett område, där
mycket hänger på det personliga omdömet
om hur man bör förfara i det
särskilda fallet. Såvitt jag förstår är
det lilla stället för stort som stödjordbruk,
såvitt man inte skall lägga igen
en del av åkern till bete. Den man
som äger det mindre stället har inte
drivit det som stödjordbruk, utan han
har brukat det intensivt. Han har haft
en betydande avkastning på sin lilla
areal, och han är inställd på att försöka
få en något större brukningsdel
och stanna kvar och försörja sig på
den. Gården ligger inte mer än någon
halvmil från Halmstad, så det är en
gynnad bygd med hänsyn till avsättningen.

Den större gården har mellan 61 och
62 tunnland åker, varav en del är svag
jord men ungefär 25 tunnland bra jord.
Om småbrukaren finge köpa 10 tunnland,
skulle det finnas 15 tunnland god
jord och 35 tunnland svagare jord kvar
på kronogården, och det bör inte vara
omöjligt att försörja sig på en sådan
gård, om man får köpa den till hyggligt
pris. Om det inte anses att man
kan klara sig på den gården med 50
tunnland, vet jag inte hur omgrupperingen
på den svenska landsbygden
skall sluta.

Det bör i detta sammanhang också
nämnas, att den lilla gården är väl bebyggd
enligt vad alla omvittna, så om
ägaren skulle få litet mera jord, skulle
en utvidgning av byggnaderna i första

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Försäljning av kronoegendomen Röinge

hand gälla foderutrymmen och i varje
fall inga dyrare saker.

När denne småbrukare fick veta, att
han inte kunde få köpa tillskottsjord,
anmälde han, såsom framgår av handlingarna,
att han ville köpa hela kronogården.
Arrendatorn av kronogården
och småbrukaren äro alltså båda
spekulanter på den större fastigheten,
som är saluvärderad till 64 500 kronor,
men ingen av dem har förköpsrätt.

I detta dilemma har statsrådet stannat
för det alternativet, att man säljer
gården till den högstbjudande av dessa
två och avvaktar hur egendomsfördelningen
blir i fortsättningen. Jag tycker
för min del detta är det sämsta av de
alternativ man har att välja mellan.
Statsmakterna måste ju i frågor som
denna speciellt intressera sig för brukningsdelarnas
framtid. Frågan gäller
här inte i första hand vem som skall
inneha gården, utan huruvida det blir
hyggliga brukningsdelar i fortsättningen.
I detta läge kopplar man alltså
bort det som i andra resonemang varit
statens huvudintresse och säljer den
stora gården till den högstbjudande
och låter det bli som det kan bli med
brukningsdelarna i framtiden.

Under resonemangen har det sagts,
det kanske inte är farligt att antyda,
att man egentligen hoppas, att de två
herrarna skola klara upp saken inbördes,
så att den mindre jordbrukaren
också får jord, men man vet ju ingenting
om hur det kan bli med den saken.
Jag tror att det i det läge, vari
frågan nu har kommit, vore bättre, om
man läte bli att sälja kronogården och
återförvisade ärendet för ny prövning.
I så fall kan småbrukaren på nytt ansöka
om att få köpa jord. Om det avslås
i första instans, kan han överklaga
detta, så att det blir klarlagt, vad
som är lämpligast — i ett sådant här
fall kan det ju inte bli fråga om vad
som är rätt eller orätt.

När det nu finns sammanlagt nära
70 tunnland jord och två jordbrukare,

23 i Hallands län.

som vilja bo kvar, och båda ställena äro
bra bebyggda, då bör det ligga i statsmakternas
intresse att söka bevara
båda brukningsdelarna för framtiden.
Här går det, såvitt jag kan förstå, att
skapa två bestående jordbruk, det ena
mindre och det andra större visserligen,
men så kommer det ju alltid att bli i
det jordbrukssamhälle vi ha.

Jag medger gärna, att detta är ett
diskussionsfall, men jag anser det vara
ganska viktigt att riksdagen inte förbigår
sådana här saker nu, när praxis
håller på att utformas för en ny verksamhet
ute i bygderna, utan noga tänker
över konsekvenserna för framtiden.
Skulle man inta den ståndpunkten,
att man på 70 tunnland jord med
två bebyggelser inte kan bevara två
brukningsdelar, kommer den svenska
landsbygden att bli bra urholkad vad
det lider.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som jag ensam
och övergiven har ansett mig böra
foga till utskottets betänkande.

Häruti instämde herr Mårtensson i
Smedstorp.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Det här föreliggande ärendet är
ett rätt besvärligt gränsfall. Herr
Svensson i Ljungskile, som är reservant
i utskottet, har för kammaren refererat
hur saken ligger till. Det gäller
en rätt stor kronoegendom, som av
domänstyrelsen har föreslagits till försäljning
till egendomens nuvarande arrendator.
Denne har emellertid inte
formell förköpsrätt, han har övertagit
arrendet från en annan arrendator och
har inte suttit på egendomen mer än
ett år. I samband med övertagandet av
arrendet inlöste han ett av den förre
arrendatorn uppfört ekonomihus för en
viss summa. Huruvida i den summan
även ingick någon förtäckt ersättning
för avträdet av arrendet, är en sak,
som undandrar sig mitt bedömande.

Lördagen den 21 maj 1949 fm. Nr 19.

Försäljning av kronoegendomen Ilöinge 2''1 i Hallands län.

Den lilla lägenhet, som herr Svensson
i Ljungskile vill ha utökad med
tillskottsjord, är ett litet förnämligt
stödjordbruk, därom råder ingen tvekan.
Lägenheten har förut tillhört kronogården
och har avstyckats från densamma.
En av sterbhusdelägarna i
denna lägenhet har begärt att få förvärva
tillskottsjord. Arrendatorn av
huvudgården har ursprungligen icke
begärt att få köpa denna, men när domänstyrelsen
utbjöd den till försäljning,
anmälde sig arrendatorn som
spekulant.

Jag medger som sagt att detta är ett
rätt besvärligt gränsfall. Jordarten är
så fördelad på huvudgården, att den
del av jorden, som ligger närmast den
lilla lägenheten, är den bördigaste och
bästa jorden. Om den lilla lägenheten
skulle få förvärva 5 hektar av kronoegendomen
som dess ägare önskar,
skulle den olägenheten uppstå, att jorden
på den stora gården nästan uteslutande
skulle komma att bestå av
sämre jordarter, sand och grusjord,
och att frånhända huvudgården ett så
pass stort område av dess allra bästa
jord är nog rätt betänkligt. Jag ger
dock herr Svensson i Ljungskile rätt i
det att lägenheten utökad med några
har tillskottsjord skulle hli ett rätt
bärkraftigt jordbruk med dess goda
belägenhet i närheten av Halmstad.
För övrigt vet man inte, huruvida det
för innehavaren av den lilla lägenheten,
Röinge 24, är mest ekonomiskt
fördelaktigt att bibehålla den nuvarande
lägenheten och jämsides med jordbruket
driva traktorskötsel eller annan
verksamhet eller att sluta med denna
verksamhet och övergå till att bli fullständig
småbrukare. Hans inkomster
på denna lilla lägenhet — de uppvisades
vid vårt besök på platsen — äro
synnerligen goda.

De båda sökandena äro mycket
sympatiska unga män. Ingen av dem
har juridisk förköpsrätt till den salubjudna
fastigheten, men jag medger,

att båda ha en viss moralisk förköpsrätt.
Nu vill herr Svensson, att man
skall dela upp den stora fastigheten.
Jag vill inte bestrida att en uppdelning
kan tänkas, men en sådan stöter dock
på vissa olägenheter. När lantbruksnämnden
i Halland, överlantmätaren
och departementschefen inte ansett
detta lämpligt, har jag inte funnit tillräckligt
starka skäl föreligga för jordbruksutskottet
att rekommendera riksdagen
att uppträda som domare över
de lokala myndigheternas sätt att handlägga
jorddelningsverksamheten i Hallands
län. Jag har därför biträtt utskottets
tillstyrkande av departementschefens
förslag, att egendomen skall få
säljas till den högstbjudande av de
båda rivalerna. En annan sak, som är
rätt viktig i detta sammanhang, är att
åbyggnaderna på såväl den lilla brukningsdelen
som på huvudgården äro
avpassade ungefär efter det aktuella
behovet. Skulle man ta ett större område
från den större fastigheten och
lägga till den mindre, måste ovillkorligen
ekonomibyggnaderna på den
mindre fastigheten utökas — att bostadsbyggnaderna
äro tillräckliga även
i ett sådant fall är alldeles tydligt —
medan nu befintliga byggnader på huvudgården
skulle bli överdimensionerade
i förhållande till behovet vid ett
förminskat jordinnehav.

Allt detta gör att det är mycket svårt
att döma i denna sak, och utskottet
har inte, trots att en delegation från
utskottet varit nere på platsen och närmare
studerat förhållandena, ansett sig
kunna intaga någon annan ståndpunkt
än att tillstyrka departementschefens
förslag, vilket ju innebär att huvudgården
skulle säljas till den högstbjudande.
Utskottet har emellertid varit
angeläget om att understryka, att några
ytterligare spekulanter inte böra få
uppträda, utan att kretsen av anbudsgivare
skall inskriinkas till de båda nu
rivaliserande spekulanterna.

Nu har första kammaren redan fat -

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Försäljning av kronoegendomen Röinge 23 i Hallands län.

tat beslut i ärendet och därvid godkänt
utskottets förslag. Jag kan givetvis
inte med hundraprocentig säkerhet avgöra
vad följden skulle bli, om andra
kammaren följde herr Svensson och
godkände reservationen, men jag är
inte alldeles säker på att vid sådant
förhållande — beslutet skulle innebära,
att propositionen avsloges utan att den
av herr Svensson använda motiveringen
bragtes till Kungl. Maj:ts kännedom,
då denna motivering icke godkänts av
första kammaren — domänstyrelsen
inte skulle arrendera ut den stora lägenheten
på fem år, varigenom den nuvarande
arrendatorn automatiskt skulle
få sedvanlig förköpsrätt, när egendomen
en gång skulle försäljas. Jag är,
som sagt, inte hundraprocentigt säker
på att gången skulle bli denna, men
jag är nog böjd för att tro det.

Herr talman! Med dessa korta ord
tillåter jag mig hemställa, att andra
kammaren måtte biträda det beslut,
som redan fattats av första kammaren,
och alltså bifalla utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Den föregående
talaren och jag äro ju eniga om vissa
saker i detta ärende. Vi äro eniga
om att frågan är kvistig. Det finns inte
några självklara grunder för utskottets
beslut, utan det gäller här en sådan där
bedömningsfråga, som kan vara ganska
besvärlig.

Herr Andersson säger att den jord,
som småbrukaren skulle få, är god jord.
Ja, den är ju lika god när den hör till
ett småbruk som till en större gård,
men den större gården skulle ju dock
fortfarande ha 15 tunnland kvar av
den bättre jorden och därtill 35 tunnland
svagare jord.

Herr Andersson medger också att det
är tänkbart att göra en uppdelning och
skapa ett bärkraftigt jordbruk av det
utökade småbruket. Under sådana förhållanden
tycker jag att slutsatsen bor -

de bli, att staten inte nu skall sälja
egendomen, ty det finns ju en gammal
god regel som säger, att i tveksamma
fall bör man inte handla. Staten har
jorden i sin hand. Staten är intresserad
av att det blir bästa möjliga fördelning
av jorden på brukningsdelarna
i fråga, och alltså bör inte staten
avhända sig jorden på tveksamma
grunder, utan staten bör vänta, tills
man bestämt vet hur man vill ha det.

Naturligtvis behöver inte ett sådant
ställningstagande från riksdagens sida
uppfattas så, som om vi här vilja uppträda
som domare. I och med att det
har erkänts, att hela ärendet ligger
inom marginalen för omdömesfrågor,
har väl riksdagen samma rätt som vissa
andra myndigheter att själv ha en
uppfattning om saken.

Vad sedan gäller spörsmålet om vad
som skulle hända, därest andra kammaren
skulle bifalla reservationen, så
är det givetvis så som herr Andersson
säger, att propositionen avslås och att
hela frågan faller. Men när herr Andersson
hävdar, att den i reservationen
anförda motiveringen då inte skulle
komma till Kungl. Maj:ts kännedom,
så är det en mycket formell ståndpunkt.
Kungl. Maj:t får nog kännedom
om denna motivering, och att även
herr Nilsson där nere på småbruket
skall få kännedom därom, skall jag
personligen ordna. Sedan är det ingenting
som hindrar, att han på nytt begär
att få köpa jorden, och så är ärendet
i gång igen. Att domänstyrelsen
skulle, efter det att riksdagen på detta
sätt avslagit propositionen, springa i
väg och arrendera bort gården är väl
knappast troligt. Det vore ju i varje
fall inte praktiskt handlat från domänstyrelsens
sida.

Jag tror alltså inte att det formella
skäl, som herr Andersson här anfört,
har så stor bärkraft, utan jag anser att
andra kammaren genom att bifalla reservationen
skulle kunna tills vidare
klara upp saken.

Lördagen den 21 maj 1949 fm. Nr 19.

Försäljning av kronoegendomen Röinge 23 i Hallands län.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle):
Herr talman! Herr Svensson i
Ljungskile medger i likhet med mig att
det här inte finns några självklara
grunder, efter vilka man kan handla,
och så säger herr Svensson, att eftersom
det är ett tveksamt fall, så skola
vi inte handla alls.

Herr Svensson i Ljungskile gör vidåre
gällande, att den motivering han anfört
nog kommer till Kungl. Maj :ts
kännedom, även om ett bifall till reservationen
från andra kammarens sida
innebär, att riksdagen avslår propositionen
utan att sända någon som helst
motivering till Kungl. Maj :t — första
kammaren har visserligen fattat ett beslut,
som innefattar utskottets motivering,
men den faller ju, om kamrarna
stanna i olika beslut. Herr Svensson
får komma ihåg en sak, nämligen att
domänstyrelsen då är — jag upprepar
det — oförhindrad att på nytt utarrendera
fastigheten. Skulle så bli fallet, är
ju den man, som herr Svensson sympatiserar
med — något som jag också gör
i betydande grad — helt utestängd
från möjligheten att förvärva fastigheten,
under det att vid en försäljning
till den högstbjudande av de två spekulanterna
ägaren till den lilla fastigheten
icke är utestängd.

Jag vill tillägga att utskottet varit
angeläget att understryka, att den nuvarande
arrendatorn bör, för det fall
att han icke kommer att förvärva fastigheten,
i möjligaste mån hållas skadeslös
för vad han under sin arrendetid
nedlagt på gården i form av nödiga
förbättringar och annat.

Herr PERSSON i Vinberg: Herr talman!
Trots att jag inte har något annat
yrkande att framställa än vad utskottet
här gjort, vill jag något redogöra för
min syn på det speciella fall som det
nu gäller. Jag känner nämligen genom
personligt studium till detta fall och
vet, att det är, såsom både herr Svens -

son i Ljungskile och herr Andersson i
Löbbo sagt, ett mycket besvärligt problem
som här möter.

Då jag nn säger att jag kan ansluta
mig till herr Svenssons i Ljungskile
uppfattning, att det är ett fullt legalt
önskemål att få utöka sin jordbruksfastighet,
som småbrukaren i fråga har,
så beror det på att jag känner honom
personligen och har sett hans prestationer.
Enligt min uppfattning bör den
jordhunger, som såvitt jag förstår ganska
länge legat latent hos honom, kunna
tillfredsställas genom att han får förvärva
ett litet område av den större
fastighet som det här gäller.

Jag antar att herr Svensson i Ljungskile
har observerat, att arrendetiden
för kronoegendomen utgår den 14 mars
1950. Om vi nu skulle följa herr Svenssons
rekommendation och skjuta på
ärendets avgörande för att bereda tillfälle
för parterna att förnya sin anbudsgivning
beträffande respektive delar av
fastigheten och även tillfälle till fullföljande
av ett eventuellt överklagande
från den missnöjda partens sida, så är
det väl rätt naturligt att den tid, som
återstår fram till den 1 mars nästa år,
inte räcker till härför. I så fall är det
också rätt naturligt, att arrendatorn på
något sätt säkerställes för det kommande
årets brukning av egendomen, och
det kan väl inte tänkas ske på annat sätt
än att han får arrendetiden förlängd.
Om detta kan göras på så kort tid som
ett år, vill jag inte yttra mig om, men
ett faktum är att det sker en förlängning
och ju längre arrendetid arrendatorn
kan åberopa, ju större skäl har
lian att kräva prioritet, när det gäller
förköpsrätten till ifrågavarande egendom.
Småbrukaren skulle följaktligen på
detta sätt komma i underläge.

Vi ha många nere i Halland sagt
oss, att egentligen är det relativt enkelt
att lösa den här frågan, om bara de
båda intressenterna äro förnuftiga. Det
behöver inte bli något auktionsförfarande
med risk för att priset trissas upp

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Försäljning av kronoegendomen Röinge 23 i Hallands län.

till en oskälig nivå, om man går den
väg, som jag tror redan har beträtts
och som väl också måste vara framkomlig,
nämligen att parterna komma
överens om att lämna ett gemensamt
anbud på fastigheten, sedan de först
träffat uppgörelse om en delning av
densamma som tillfredsställer dem
båda. Jag tror att de jordbrukspolitiska
organen skulle ha svårt att rida spärr
mot en sådan överenskommelse.

Det är givet att om detta skall ske
under frivilliga former, måste det hos
båda parter finnas vilja till en förnuftig
lösning. Det är nog inte alldeles
uteslutet att småbrukaren har möjlighet
att skaffa ekonomiskt stöd för att uppträda
som konkurrent och söka överbjuda
arrendatorn, men alla skäl tala
ju för att parterna i eget intresse söka
komma överens.

Då en sådan lösning också torde ligga
inom räckhåll, ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till jordbruksutskottets
förslag.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag vill med anledning av herr
Perssons yttrande, som innehåller tankegångar
jag redan tidigare mött, säga
att det är rätt underligt, att man i sitt
stilla sinne hoppas, att det skall kunna
ske som man av formella anledningar
finner sig förhindrad att medverka till.
När frågan inte kan få den positiva lösning,
som man helst skulle vilja se, så
föreslår man att gården säljes till den
högstbjudande, i hopp om att det hela
skall gå bra i alla fall.

Herr AHLSTEN: Herr talman! Då jag
haft tillfälle att tillsammans med några
andra ledamöter av jordbruksutskottet
besöka de här diskuterade jordbruksfastigheterna,
så har jag kanske fått en
klarare uppfattning om ärendet än man
får genom att bara studera de handlingar
som stå till buds.

Jag förstår att departementschefen

har valt den utväg som han i detta fall
gjort, ty frågan är inte lätt att knäcka.
Det föreligger här det förhållandet, att
två personer vilja köpa samma egendom.
Ingen av dem har förköpsrätt,
men båda kunna åberopa vissa andra
skäl. Det gäller i bägge fallen två unga
män, som rätt nyligen ha bildat familj
och som nu ingenting högre önska än
att få ta ett nappatag med den svenska
jorden, och jag tycker verkligen att det
skulle vara mycket tråkigt, om vi inte
kunde finna en sådan lösning av frågan,
att båda två skulle bli tillfredsställda
i denna sin önskan.

Jag kan försäkra kammarens ledamöter,
att inom andra avdelningen av jordbruksutskottet
ha vi diskuterat frågan
fram och tillbaka för att finna en sådan
lösning, och våra sympatier ha nog —
det gäller åtminstone för min del men
även herr Andersson i Löbbo, som är
ordförande på avdelningen — legat åt
det hållet att den lilla jordbrukaren
borde få möjlighet att förvärva de 10
tunnland jord som han behöver.

Men hur skall man egentligen ordna
den saken? Det kan visserligen sägas,
såsom herr Waldemar Svensson här gör,
att 10 tunnland god jord är ett lika värdefullt
jordstycke, om det tillhör den
mindre fastigheten som den större, men
faktum är i alla fall, att den stora egendomen
på 60 tunnland har ungefär 25
tunnland god jord, under det att resten
utgöres av mycket dålig jord, och
tar man hort 10 tunnland av den jord,
som egentligen är den bästa och som
bildar det ekonomiska underlaget för
jordbruket i fråga, så försämrar man
i mycket hög grad den stora egendomen
-—■ det kunna vi inte komma ifrån, om
vi vilja vara rättvisa. Om däremot den
lilla jordbrukaren får dessa 10 tunnland
god jord, så följer därav att han
kan stanna kvar på sin fastighet och
även sköta den själv och inte behöva
överlämna det tunga arbetet åt sin
hustru, som har tre småbarn. Ja, de
synpunkter, som denne småbrukare an -

Lördagen den 21 maj 1949 fm. Nr 19.

Försäljning av kronoegendomen Röinge 23 i Hallands län.

för, äro över huvud taget sådana, att
man av mänskliga och humanitära skäl
skulle vilja på allt sätt hjälpa honom
åt! förvärva den jord som det här gäller.

I utskottet ha vi emellertid resonerat
som så, att om vi nu gå emot Kungl.
Maj :t och yrka rent avslag på den
kungl. propositionen, så kan det förhållandet
inträffa att domänstyrelsen måste
upprätta ett nytt arrendekontrakt med
arrendatorn, och innan denna arrendetid
är utgången, har han fått förköpsrätt
till kronoegendomen. På det sättet
har man tagit ifrån den lilla jordbrukaren
varje möjlighet att få inköpa de
10 tunnland som han önskar förvärva.

Nu säger herr Svensson i sin reservation,
att frågan bör visas åter till vederbörande
myndigheter för förnyad prövning.
Men vem skall pröva detta? Jo,
samma myndigheter som samtliga enhälligt
ha förordat, att arrendatorn —
märk väl den som nu har den stora
egendomen — skall få köpa hela egendomen.
Om nu riksdagen fattar ett beslut
i enlighet med reservantens förslag,
blir följden en direkt anmaning
till dessa myndigheter att ändra ståndpunkt
i denna fråga. Riksdagen har
makt och rätt att förfara så. Men jag
undrar, om riksdagen bör använda sin
makt och sin rätt på sätt reservanten
föreslagit. Jag har emellertid icke velat
vara med om detta.

Nu har herr Nilsson — den mindre
jordbrukaren — i skrivelse till utskottet
hemställt, att utskottet, därest han
icke kan få köpa dessa tio tunnland
jord, skall ansluta sig till Kungl. Maj:ts
förslag, således: den mindre jordbrukaren
har accepterat den linje som
Kungl. Maj:t har föreslagit. Här är det
fråga om en konkurrens om ett stycke
jord. Om man nu inte skall trissa upp
jordpriset är väl ändå riktigt, att konkurrensen
begränsats till dessa två personer
som utskottet föreslagit och att
ingen utomstående kan uppträda som
spekulant. Dessa två personer ha, kan
man säga, därigenom fått eu anmaning

alt ta sitt förnuft till fånga och att söka
komma överens på något sätt. Jag vill
särskilt ha sagt, att jag ingenting har att
erinra däremot. Jag vill också uttala
den förhoppningen, att de instanser
som yttrat sig måtte, om dessa två personer
kunna komma överens, ta upp
frågan till övervägande på nytt, ty då
tycker jag att frågan ligger till på annat
sätt.

Jag har sett saken så, att det här gäller
att skapa största möjliga rättvisa åt
dessa två personer. Jag kan icke finna
annat än att det förslag som utskottet
ansluter sig till skapar sådan rättvisa
— man säger att egendomen skall få
säljas till den högstbjudande av de två
men dock till lägst 64 500 kronor, vilket
pris inom parentes sagt, enligt vad
som upplysts, ligger ca 20 000 kronor
lägre än det pris egendomen skulle betinga
i öppna marknaden — detta borde
vara anledning nog för de två personerna
i fråga att ta i övervägande om
icke skäl finnas att göra upp saken på
förnuftigt sätt.

Vi få också tänka på arrendatorn som
tillträdde egendomen för två år sedan
och då övertog vissa hus på egendomen
från förre arrendatorn för icke mindre
än ca 30 000 kronor. Därtill kommer
ati den gamle arrendatorn fullständigt
misskötte egendomen och bl. a. drev
den kreaturslöst. Denne arrendators
borgenärer befunno sig i den belägenheten,
att de måste anskaffa ny arrendator
å egendomen. Det var då man
fick denne präktige unge man, som satt
in alla sina besparingar i kronoegendomen.
Han tänkte sig väl att få bruka
den i fortsättningen under samma
trygga förhållanden som kronoarrendatorer
i allmänhet i detta land bruka
sina kronoegendomar. Nu har det inträffat
nya förhållanden som göra, att
denne arrendator, som köpt dessa hus
å egendomen för ca 30 000 kronor,
skulle kunna komma i den belägenheheten,
att om den mindre jordbrukaren
köpte egendomen denne skulle kunna

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Försäljning av kronoegendomen Röinge 23 i Hallands län.

säga till honom: Riv bort alla husen, ty
de stå på min jord. Nu säger utskottet
att arrendatorn bör hållas skadeslös
vid en försäljning. Jag anser det riktigt,
att det skipas rättvisa gent emot
båda parterna, och det är vad utskottet
här försökt att göra.

Jag beklagar att den här frågan icke
kunnat lösas på sådant sätt att båda
parterna kunna vara tillfreds. Jag vågar
ej gå på den linje som herr Waldemar
Svensson i Ljungskile följt. Den linjen
skulle kunna innebära, att varje möjlighet
för den mindre jordbrukaren att
köpa dessa tio tunnland skulle äventyras
samtidigt som man ändå gåve
dessa myndigheter: överlantmätaren,

lantbruksnämnden och domänstyrelsen
en erinran om att de bedömt läget från
felaktiga utgångspunkter. Skulle det
icke kunna bli prejudicerande på ett
eller annat sätt och leda till att lantbruksnämnderna
skulle känna sig tämligen
osäkra i handläggandet av dessa
frågor i den händelse riksdagen skulle
fatta beslut i enlighet med reservanternas
förslag?

Det finns skäl som tala för den ena
linjen, och det finns skäl som tala för
den andra. Men jag måste nog säga, att
följer man reservantens linje, så tycker
jag att frågan får ett mycket osäkrare
utgångsläge än vad den får ifall man
följer utskottets förslag.

Herr talman! Med dessa erinringar
ber jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag begärde ordet innan
herr Persson i Vinberg höll sitt anförande.
När han började sitt anförande
blev jag verkligen glad, ty jag trodde
att hallänningarna kommit fram till en
lösning och att herr Persson i Vinberg
skulle lämna några garantier för att det
skulle bli någon överenskommelse mellan
dessa två jordbrukare där borta.
Emellertid kunde jag konstatera att

herr Persson i Vinberg mycket hjärtligt
hoppades, att det skulle kunna bli
en sådan överenskommelse, men att
han icke kunde lämna några garantier
därför. Om lantbruksnämnden i Halland
icke kan ordna denna sammanläggning
— ledamöterna i denna lantbruksnämnd
böra väl särskilt väl känna
till förhållandena — hur skall då
riksdagen kunna ta ställning till en så
allvarlig sak som denna? När man skall
fatta ett sådant beslut som jordbruksutskottet
här har föreslagit riksdagen,
kan man väl icke gärna, förmenar jag,
tänka sig något annat än att om ingendera
av dessa jordbrukare ger med sig
ett mycket spänt förhållande skapas
mellan två svenska jordbrukare, som,
enligt vad man förklarat här, leva på
mycket god fot med varandra.

Den mindre jordbrukaren som aktualiserat
läget har, som herr Persson i
Vinberg antytt, namn om sig att vara
eu mycket duktig jordbrukare; han har
önskat sig litet mera jord av den jord
som är belägen intill hans ägor. Det är
ju klart att om man kunde tillfredsställa
honom genom att han finge tillfälle
skaffa sig ett bärkraftigt jordbruk
vore det den bästa anordningen. Jag
kan således icke annat än instämma i
vad reservanten, herr Svensson i
Ljungskile anfört, och jag finner således
att det är klokast att riksdagen skjuter
på saken.

Jordbruksutskottets vice ordförande,
herr Andersson i Löbbo, har framhållit,
att om domänstyrelsen återigen arrenderar
ut egendomen, kan det bli optionsrätt
för den större arrendatorn.
Jag förmodar emellertid att domänstyrelsen
har möjlighet att, i det läge som
här föreligger, samråda med lantbruksnämnden
och att en ny arrendeupplåtelse
kan ske på ett år. Sedan kanske
man kan komma till någon vettig anordning.

Om nu båda dessa jordbrukare hade
varit fullständigt överens innan ärendet
kommit på riksdagens bord, hade

Lördagen den 21 maj 1949 fm. Nr 19.

Försäljning av kronoegendomen Ilöinge 2:i i Hallands län.

detta varit bra ur den synpunkten att
man haft garantier för att vänskapen
hållit. Men det är ändå icke tillfredsställande
att nödgas besluta om hållande
av en auktion mellan tvenne svenska
medborgare på basis av ett lägsta pris,
som dock ligger under det verkliga
värde som egendomen har. Saken är
med hänsyn härtill, tycker jag, rätt
otrevlig. Men om man får tid på sig,
kan ju lantbruksnämnden undersöka
saken i samråd med domänstyrelsen
och alla de andra institutionerna. Då
kanske det finns klara papper i saken,
när riksdagen tar upp den till behandling
längre fram.

Med detta, herr talman, har jag bara
velat giva till känna min uppfattning.
Jag tycker att utskottets förslag är sådant,
att jag icke kan ansluta mig till
detsamma. Jag vill inte heller påstå att
reservantens förslag är tillfredsställande.
Men det är dock, såvitt jag kan
bedöma läget i dag, det bästa förslaget.
Därför ber jag, herr talman, att få instämma
i det yrkande som här framställts
om bifall till den reservation
som underskrivits av herr Svensson i
Ljungskile.

I detta anförande instämde herrar
Åhman och Stjärne.

Herr SVENSSON i Vä: Herr talman!
Då jag själv är småbrukare, skulle jag
utan minsta tvekan ha instämt i herr
Svenssons i Ljungskile reservation, om
jag icke varit i tillfälle att tillsammans
med den delegation som var nere på
platsen se hur det i verkligheten låg
till. Jag fick ett mycket starkt intryck
av att jordbeskaffenheten på den stora
egendom, som det här är fråga om, är
sådan att jorden under inga förhållanden
bör delas. Det framgår också av
remissyttrandena att det förhåller
sig så.

Det har i många tidigare inlägg talats
om att den arrendator, som för närvarande
är där, varit den förste på

mycket länge som kunnat klara sig ekonomiskt
på egendomen i fråga. Av det
förfall, som enligt vad som påståtts för
två år sedan rådde på den stora egendomen,
kunde man ej spåra mycket vid
vårt besök. Tydligen har arrendatorn
lagt ned ett energiskt arbete och satsat
en hel del kapital. Jag skulle gärna ha
tillstyrkt domänstyrelsens och lantbruksnämndens
förslag, om det hade
varit möjligt att komma till en sådan
lösning — sådana möjligheter ha emellertid
icke funnits — och därför tillhör
även jag dem som sympatisera med
den linje som utskottet här företräder.

Vad jag särskilt vill poängtera är just
de rader i slutet av utskottets motivering,
där utskottet säger, att utskottet
förutsätter att Larsson, dvs. den nuvarande
arrendatorn till egendomen,
därest han icke kan bli ägare till fastigheten,
hålles skadeslös för nyttiga och
nödiga förbättringar å densamma. Det
är klart, att han har arbetat och lagt
ned kapital på denna egendom med
sikte, icke bara på två års arrendetid,
utan på en råd av arrendeperioder
framåt. Nu vill domänstyrelsen sälja
gården, och Larsson har anmält sig som
köpare för att få en möjlighet att i någon
mån hålla sig skadeslös för de ekonomiska
och andra insatser som han
gjort. Även jag anser, att det är det allra
viktigaste att arrendatorn så långt
som möjligt skyddas ekonomiskt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Om man lägger samman de anföranden
som herrar Persson i Vinberg,
Ahlsten och nu senast herr Svensson i
Vä hållit, tycker jag att man inte kan
komma ifrån den slutsatsen att argumenteringen
går i cirkel. Herr Persson
i Vinberg byggde praktiskt taget hela
sin ståndpunkt på att de två jordbrukarna
komma att ordna saken själva,
om man bara gör som utskottet för -

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Försäljning av kronoegendomen Röinge 2:! i Hallands län.

ordat. Och herr Ahlsten säger att myndigheterna
kunna ju inte ändra ståndpunkt.
Det är alldeles orimligt att begära
att riksdagen här skall uttala en
mening, därför att en sådan uttalad
mening från riksdagens sida skulle innebära
en påtryckning på ifrågavarande
myndigheter att ändra ståndpunkt.
Men när han sagt detta, hoppas han i
alla fall att denne småbrukare skall
få köpa en del av jorden. Detta förutsätter
emellertid att de verkställande
myndigheterna ändra ståndpunkt!

Sedan förklarar herr Svensson i Vä
att den stora gården tål inte någon som
helst avstyckning; det går inte att avstycka
10 tunnland ifrån dessa 62 tunnland,
ty då kan man inte klara sig på
jordbruket. Men det finns hundratusentals
jordbrukare, som ha gårdar av
mindre storleksordning än dessa skulle
bli efter en delning av egendomen, som
få reda sig.

Jag tycker att det hela är rätt underligt.
Man har lyckats ordna en karusell
av argument, i vilken man springer
runt och där det ena argumentet slår
ihjäl det andra undan för undan. Nu
böra alla kunna göra en insats i denna
sak, heter det — alla utom riksdagen,
den är maktlös! Här ha vi utrett i
många år frågan om jordbrukets rationalisering,
om utökning av småbruk,
om anskaffande av tillskottsjord, vi ha
fattat beslut och skrivit lagar om dessa
saker, och vi ha enat oss om att i stor
utsträckning skall sådan jord anskaffas
från privata egendomar. Vi ha beslutat
om förköpsrätt och rätt till expropriation
för att mobilisera enskild jord just
för att möjliggöra en utökning av småbruken.
Men när staten själv utbjuder
jord skall man sälja till den högstbjudande
och hoppas, att det blir väl bra
i alla fall med fastighetsbildningen! Jag
förstår inte logiken däri, och inte är det
rimligt heller.

Vidare anför man att om andra kammaren
skulle följa reservationen och
det skulle bli ett beslut utan motive -

ring, därför att kamrarna fattat olika
beslut, så kan ju domänstyrelsen arrendera
ut gården — och så är det hela
låst i fortsättningen. Jag tror för min
del inte att domänstyrelsen handlar på
det sättet, utan har andra kammaren
fattat ett beslut som är en tydlig fingervisning
om vad kammaren menar, kommer
man nog på olika håll att ta hänsyn
till det beslutet. Att riksdagen
skulle vara förhindrad att uttala en
mening i ett fall som detta tycker jag
är alldeles orimligt. Det är ju inte frågan
om att tillämpa strikta paragrafer
utan att inom en bred bedömningsmarginal
fastställa, vad som är mest riktigt.
Och då har väl riksdagen samma frihet
som alla andra att anse något om
vad som är riktigast.

Herr SVENSSON i Vä: Herr talman!
Jag skall till herr Svensson i Ljungskile
bara säga att jag kanske uttryckte mig
något otydligt, det erkänner jag. Det är
klart att man under vissa förhållanden
kan göra en egendom av denna storlek
mindre, det skall jag gärna gå med på,
ehuru man med hänsyn till den mekanisering
som råder inom detta jordbruk
kan ifrågasätta, om det är så lyckligt.

Men det var inte så jag menade, herr
talman. Jag syftade på den allra bästa
jorden, den del som skulle ge ekonomisk
möjlighet för vederbörande ägare
att klara sig. Hade det gällt ett stycke
inom den andra delen av egendomen,
som mest bestod av bara grusjord,
skulle jag inte hyst den minsta tvekan.
Det gällde ungefär hälften av den jordareal,
som utgjorde det ekonomiska underlaget
för den framtida brukarens
möjligheter att klara sig.

Herr AHLSTEN: Herr talman! Jag tog
fasta på det sista uttryck som herr Waldemar
Svensson fällde, när han sade
att det gällde för myndigheterna att
göra en fri bedömning. Ja, men det är

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

ju en fri bedömning som myndigheterna
ha gjort. Och det är denna fria bedömning
av läget som kommit till uttryck
i remissvaren och som gå ut på
att arrendator Larsson skall få köpa
hela egendomen.

Om frågan hänvisas tillbaka till samma
myndigheter, då undrar jag: Ha de
i så fall möjlighet till en fri bedömning?
Då blir det väl snarast fråga om
eu bedömning efter andra grunder.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i förevarande punkt dels ock
på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets förevarande utlåtande
nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 19. (15

19.

Tryggande av vissa jordägares rätt till
fiske.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för tryggande
av vissa jordägares rätt till fiske; och
yttrade därvid:

Herr GUNNARSSON: Herr talman!
Den motion som nu skall behandlas angående
åtgärder till tryggande av vissa
jordägares rätt till fiske har väckts av
oss jämtar med herr Hedlund i Östersund
i spetsen.

Jag skall be att få hänvisa till motionen.
Där relateras några fall ifrån västra
Jämtland, där bönderna i tre fjällbyar
fått avstå från det fiske de bedrivit
i många, många år. Efter en process
ha de nödgats avstå därifrån till
förmån för en engelsman, som åtminstone
inte under kriget på många år
varit där men som någon gång är där
och jagar ripor. I fråga om en annan
sjö innehas fiskerätten av en generalska
i Stockholm. Och det är väl inget
fel på henne, men nog är det sällan hon
fiskar där. I ännu ett fall står det här
— kanhända uttrycket inte är så riktigt
bra — talat om två stockholmsherrar.
Det är inget fel på dem heller, men vi
mena att det är inte riktigt att fiskerätt
skall avstås till två herrar ifrån huvudstaden,
som resa upp till fjällbygden
för att jaga ripor i sex dagar. Under
återstoden av året skall inte en bonde
eller en torpare få ta en fisk i sjön därför
att de eventuellt skrämma bort riporna!
Det är inte fisk det är fråga om,
det är alldeles tydligt.

För övrigt gäller det inte bara dessa
tre fall. Samma sak börjar på att bli aktuell
på många andra håll i landet, och
sådana här förhållanden kunna enligt
min mening inte vara riktigt tidsenliga.
Utom det att bönderna i dessa byar
måste avstå från fiske kan jag tala om
en sak till. .Tåg har ett telegram här,

Andra kammarens protokoll 19i9. Nr it).

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 fm.

Tryggande av vissa jordägares rätt till fiske.

som jag lyckligtvis fick just nu, ifrån
länsstyrelsen eller åtminstone från en
tjänsteman där. Han meddelar att de
där bönderna, som processat med engelsmannen,
också fingo betala 21 000
kr. i rättegångskostnader! I ett annat
fall gingo rättegångskostnaderna till
6 000 kr.

Det är inte min mening här att
klandra fällda domar. Det är självklart
att de äro rätta. Men i det ena fallet
sade ägodelningsrätten, att det var böndernas
fiske, och hovrätten sade detsamma.
Men slutklämmen blev i alla
fall, att det inte var bönderna som
hade rätt att fiska! Det är ingenting att
säga om domarna, men man förstår
dessa fjällbor. Det är inte så roligt
många gånger där uppe, och när de
måste avstå från en sådan där rätt förstår
man att de bli bittra, som det står
i motionen.

Det är självfallet ingenting att göra
åt detta nu, men jag är tacksam för den
inställning utskottet har visat, då utskottet
säger: »Det är emellertid ett
viktigt samhällsintresse att såsom i motionen
framhållits den bofasta befolkningen
tillförsäkras det nyttofiske, varav
den för sin försörjning är beroende.
» Jag tackar för det, men det finns
en passus dessförinnan som jag tycker
än en smula underlig. Det kan väl hända
att detta låter konstigt, men jag är
ju nybörjare så ni får förlåta mig. Här
står alltnog: »Någon ändring av sådana
lagligen tillkomna fiskerättsförvärv är
uppenbarligen icke möjlig och har måhända
icke heller avsetts av motionärerna.
»

Ja, jag har den bestämda uppfattningen,
att alla lagar skola efterlevas,
även om man anser dem mindre lyckade.
Men man har rätt att arbeta för
att lagar, som man anser inte äro som
de böra vara, skola ändras. Och det
måste jag säga, att när fattiga fjällbönder
inte skola få fiska i en sjö som deras
fäder, släkte efter släkte, bott vid
sedan långa tider, utan de måste ligga

hemma på sofflocket för att en engelsk
mr Stopford rår om fisket, då är inte
jag belåten med en sådan lag — sedan
må ni kalla mig för kommunist eller
vad som helst!

Nu har i alla fall utskottet hänvisat
till, jag förmodar man avser 1938 års
fiskerisakkunniga — det är något så
gammalt så jag nästan glömt bort det
— och visst kan det komma en hel del
gott därifrån. Jag har nämligen varit i
tillfälle — jag är fiskerinämndens ordförande
i Jämtlands län — att yttra mig
över förslaget, och i ett avseende fann
jag det synnerligen tilltalande. Det gällde
förslaget att en semesterfirande arbetare
eller tjänsteman, som inte har
något fiske och knappast har råd att
bli medlem av någon mer eller mindre
exklusiv fiskesportklubb, skola få rätt
att köpa fiskekort i en hel del av de tusentals
fjällsjöar, som finnas i Norrland.
Det är ett steg i rätt riktning. Särskilt
som man varit i tillfälle konstatera
att det finns sådana där gubbar, som
åka tre, fyra mil i fjällen och borra genom
en is som är en meter tjock — vi
fiska också på vintern i våra trakter.
Skall då detta vara förbjudet, så stämmer
det i varje fall inte överens med
vanligt sunt bondförnuft.

Med dessa ord ber jag än en gång få
tacka utskottet och hoppas, att när 1938
års sakkunniga eller de som ha hand
om denna sak skola framlägga sitt förslag
de också beakta de synpunkter vi
ha framfört i vår motion.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Då jag
utgår ifrån att kammarens samtliga ledamöter
i likhet med den föregående
ärade talaren ha noggrant studerat utskottets
förevarande utlåtande, inskränker
jag mig till att med hänvisning till
detsamma hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta handläggningen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då en -

ligt utfärdat anslag detta plenum komrae
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.50 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 21 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i strafflagen, dels ock en i
ämnet väckt motion.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Föräldrabalk.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till föräldrabalk,
in. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 25 februari 1949 dagtecknad
proposition, nr 93, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) föräldrabalk;

2) lag om införande av föräldrabalken; 3)

lag om ändring i giftermålsbalken; 4)

lag angående ändring i lagen den
8 juli 1904 (nr 26) om vissa interna -

tionella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmynderskap;

5) lag angående blodundersökning
m. m. i mål om äktenskaplig börd eller
faderskapet till barn utom äktenskap;
samt

6) lag angående ändrad lydelse av
3 och 15 §§ lagen den 19 juni 1919
(nr 367) om fri rättegång.

I anledning av propositionen hade
inom riksdagen väckts följande motioner,
nämligen

inom första kammaren

nr 253 av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl.,

nr 256 av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl. och

nr 257 av fröken Osvald och fru
Lindström samt

inom andra kammaren

nr 318 av fru Johansson i Norrköping
m. fl.,

nr 321 av fru Gärde-Widemar m. fl.
och

nr 322 av fru Johansson i Norrköping
m. fl.

Propositionen samt motionerna hade
hänvisats till lagutskott och behandlats
av första lagutskottet.

Första lagutskottet hade i samband
med propositionen till behandling förehaft
jämväl den före propositionens
avlämnande inom riksdagens andra
kammare väckta motionen nr 28 av
fru Nordgren m. fl.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Föräldrabalk.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i de genom förevarande
proposition framlagda förslagen till
föräldrabalk och till lag angående
blodundersökning m. in. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till
barn utom äktenskap — måtte för sin
del antaga i utskottets hemställan intagna
förslag till

1) föräldrabalk;

2) lag om införande av föräldrabalken; 3)

lag om ändring i giftermålsbalken; 4)

lag angående ändring i lagen den
8 juli 1904 (nr 26) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmvnderskap;

5) lag angående blodundersökning
in. m. i mål om äktenskaplig börd eller
faderskapet till barn utom äktenskap;
samt

6) lag angående ändrad lydelse av
3 och 15 §§ lagen den 19 juni 1919
(nr 367) om fri rättegång;

B) att riksdagen med anledning av
motionerna 1:257, 11:28 och 11:321
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa
utredning av frågan, i vilken utsträckning
barnavårdsman borde utses
för barn i äktenskap och adoptivbarn
jämte därmed sammanhängande spörsmål,
samt för riksdagen framlägga det
förslag vartill utredningen kunde föranleda;
samt

C) att motionerna I: 253, 256 och
257 samt II: 28, 318, 321 och 322, i den
mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A) och B)
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade fogats ett flertal
reservationer.

Sedan herr förste vice talmannen
anmält ärendet till handläggning, be -

gärdes beträffande föredragningssättet
ordet av

Herr RYLANDER, som anförde: Herr
talman! I avseende å föredragningen av
första lagutskottets utlåtande nr 34 hemställer
jag,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det
sätt, att de av utskottet framställda lagförslagen
föredragas vart för sig, det
förslå kapitelvis och, i den mån så anses
erforderligt, paragrafvis, med ingress
och rubrik sist, varefter, och sedan
alla lagförslag blivit genomgångna,
utskottets hemställan i punkten A föredrages; att

vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres;

att för den händelse något av lagförslagen
kommer att helt eller delvis återremitteras,
utskottet lämnas öppen rätt
att, vid ärendets förnyade behandling,
i avseende å de delar, som blivit med
eller utan ändring godkända, föreslå sådana
jämkningar, som kunna föranledas
av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar; samt

att utskottet bemyndigas att i avseende
å nummerbeteckning av paragrafer
vidtaga sådana ändringar, som påkallas
av kamrarnas beslut.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A.

1) Utskottets förslag till föräldrabalk.

1 kap.

i §•

Efter föredragning av paragrafen
yttrade

Chefen för justitiedepartementet herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr förste
vice talman! Det lagförslag som nu skall
behandlas innehåller flera betydelse -

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

fulla nyheter i vår familjerätt. Men
detta är icke det märkligaste med detta
förslag, och det är icke för att behandla
dem som jag redan nu har begärt ordet
utan för att säga något om förslagets
allmänna innebörd.

Det betydelsefullaste med detta förslag
är, att det innehåller en omfattande
systematisering av en av vår allmänna
lags huvuddelar. Den allmänna
lagen heter ju fortfarande 1734 års lag.
Därmed anges också årtalet för det stora
och märkliga kodifieringsverk, som
man för något mer än 200 år sedan
lyckades genomföra. Då fick man en
för sin tid helt ny och modern lag, som
innehöll hela den dåvarande civila och
offentliga rätten så när som på statsoch
förvaltningsrätt.

Senare har man försökt att göra om
detta kraftprov. Under förra delen av
1800-talet utarbetades flera gånger förnämliga
förslag till en helt ny lagbok,
som i den då moderna andan skulle ersätta
1734 års lag. Men man lyckades
aldrig få igenom ett så gigantiskt verk
någon mera gång, och man har nu givit
upp försöket.

I stället går ju lagstiftningsarbetet nu
i allmänhet fram på det sättet, att man
tar upp eu viss lagstiftningsfråga eller
kanske bara någon eller några enstaka
paragrafer och ändrar dem. Men man
har ändå icke alldeles givit upp tanken
på att försöka åstadkomma stora enhetliga
lagkomplex, fastän det nu gäller
mindre delar. 1734 års lag var uppdelad
i olika balkar: giftermålsbalk,
ärvdabalk, jordabalk, handelsbalk o.s.v.
Det är dessa huvuddelar i lagen som
man tagit fasta på i det nutida kodifieringsarbetet.
Så har exempelvis skett
med ärvdabalken, som nu står inför sin
reformering.

Ärvdabalken i 1734 års lag innehöll
icke blott, såsom namnet närmast antyder,
bestämmelser om arv, testamente,
bouppteckning o. d., utan den omfattade
också ett annat regelkomplex: den
gav nämligen bestämmelser om förhål -

Föräldrabalk.

landet mellan föräldrar och barn, förmynderskap
och därmed sammanhängande
frågor. Det är dessa ämnen som
nu äro aktuella.

När man för ungefär trettio år sedan
skulle försöka reformera ärvdabalken i
1734 års lag, blev det tydligt att också
detta var ett för stort verk för att man
på en gång skulle kunna utarbeta helt
nya materiella regler, anpassade efter
den moderna tidens krav, och samtidigt
gjuta om dem till en hel ny balk. Därför
tog man successivt upp olika avsnitt
av ärvdabalken och lagstiftade om dem
i tur och ordning. Man fick på detta
sätt så småningom den gamla ärvdabalken
ersatt med en rad olika lagar,
som kommit till stånd under de sista
trettio åren. Det finnes sålunda nu gällande
en lag om äktenskaplig börd, en
lag om barn i äktenskap, en lag om
barn utom äktenskap samt vidare lagar
om förmynderskap, om arv, testamente,
bouppteckning'' o. s. v. Det är alla dessa
lagar som det nu gäller att systematiskt
sammanföra till en eller flera balkar.
Vid arbetet härpå befanns det att området
var för stort för att det skulle
kunna lämpligen rymmas inom ramen
för en enda balk. Man har därför tänkt
göra två sådana. Innehållet låter sig
helt naturligt uppdelas i en föräldrabalk,
som omfattar reglerna om föräldrar
och barn jämte förmynderskapsrätten,
även i de fall då det icke är
fråga om föräldrar såsom förmyndare,
samt en annan balk, som kan behålla
namnet ärvdabalk och skall behandla
arv, testamente o. s. v.

Det är den första av dessa båda huvuddelar
som behandlas i föreliggande
lagförslag; det är alltså en föräldrabalk
som riksdagen nu skall taga ställning
till. Förslaget innefattar en kodifiering
av hela föräldrarätten och därmed sammanhängande
lagkomplex.

Jag har med dessa ord velat fästa
uppmärksamheten vid att detta ärende,
fastän det kanske icke inrymmer så
många sakliga nyheter, ändå är en

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Föräldrabalk.

märklig händelse i vår rättshistoria.
Det gäller att ersätta ett stort huvudavsnitt
i 1734 års lag med eu modern
kalk.

Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes.

2—4 §§, rubriken till 1 kap.

Godkändes.

2 kap.

1 §•

Denna paragraf skulle enligt Kungl.
Maj :ts och utskottets förslag erhålla
följande lydelse:

Vill mannen vinna förklaring, att
barn som avses i 1 kap. 1 § icke har
äktenskaplig börd, skall han väcka talan
mot barnet eller, om barnet avlidit,
dess arvingar inom tre år från det han
fick kunskap om barnets födelse. Har
mannen ej varaktigt sammanbott med
barnet, vare han dock ej förlustig sin
talan förrän ett år förflutit från det att
talan, som grundats på att barnet bär
äktenskaplig börd, blivit väckt mot
mannen och han erhållit del därav.

Talan enligt första stycket må ej äga
rum, om mannen, sedan han fått kunskap
om att modern haft samlag med
annan under tid, då barnet kan vara
avlat, efter barnets födelse erkänt barnet
såsom sitt.

I en av herr Branting, fruar Sjöström-Bengtsson,
Lindström och GärdeWidemar
avgiven reservation hade yrkats,
att denna paragraf skulle erhålla
följande avfattning:

Vill mannen vinna förklaring, att
barn som avses i 1 kap. 1 § icke bär
äktenskaplig börd, skall lian väcka talan
mot barnet eller, om barnet avlidit,
dess arvingar inom två år från det han
fick kunskap om barnets födelse.

Talan enligt första stycket må ej äga
rum. om mannen, sedan han fått kunskap
om att modern haft samlag med
annan under tid, då barnet kan vara

avlat, efter barnets födelse erkänt barnet
såsom sitt.

Sedan paragrafen föredragits, anförde: Fru

GÄRDE-WIDEMAR: Herr talman!
Andra kapitlet i föreliggande förslag till
föräldrabalk innehåller regler angående
barns äktenskapliga börd. Enligt nuvarande
lag presumeras den äkta mannen
vara fader till barn, som födes i äktenskapet
eller å sådan tid därefter, att det
kan vara avlat i äktenskapet. Möjlighet
finnes dock för mannen att inom en
tid av sex månader efter det han fick
kunskap om barnets födelse föra talan
om att barnet skall sakna äktenskaplig
börd, med andra ord att barnet icke är
hans.

En preskriptionstid av sex månader
torde vara alltför kort. Det har i praxis
många gånger lett till stötande resultat
och väckt ovilja, att mannen förlorat
sin talan därför att han kommit för
sent. Han har icke haft någon möjlighet
till dispens; antingen han har hindrats
av resa eller av andra omständigheter,
så har han blivit ansedd som fader till
det barn som fötts under äktenskapet.

Givetvis bör mannens möjlighet att
föra talan om att ett i hans äktenskap
fött barn saknar äktenskaplig börd vara
mycket begränsad. Om börden för barnet
hålles svävande alltför länge, kan
det nämligen lätt bli ödesdigra följder
för barnet. Den nu föreslagna tiden,
som innebär att den nuvarande sexmånaderstiden
utsträckes till tre år, synes
oss emellertid vara alltför lång. Efter
en så lång tid som tre år efter det mannen
fått kunskap om barnets födelse
kan det givetvis många gånger vara en
slump, vilken bevisning som finns kvar.
Resultatet av en sådan rättegång kan
därför bli ganska nyckfullt. Även om
mannen skulle ha starka skäl att tro att
han inte är fader till barnet, kanske det
är omöjligt att få fram sanningen efter
så lång tid.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Vi reservanter ha föreslagit, att preskriptionstiden
skall sättas till två år.
Det är givetvis också en ganska lång
tid och även den är slumpartat vald.
Men vi ha hoppats, att vi skulle få fram
en kompromisslösning genom att föreslå
två år. Det kanske annars hade
räckt med ett år. Under alla förhållanden
böra dock två år täcka mannens
rimliga anspråk på att kunna tillvarataga
sin rätt gentemot barnet.

Ur barnets synpunkt kan det år, som
utgör skillnaden, ha en viss betydelse.
Barnet är ju ett år yngre. Det kan vara
lättare att placera om barnet i en annan
miljö. Om ett barn skall ändra miljö
och få annan börd än man från början
trott, är det lämpligt, att denna förändring
sker så snart som möjligt efter barnets
födelse.

En annan ändring har också gjorts i
förslaget. Man har utvidgat mannens
talerätt mot barnets äktenskapliga börd
för det fall att han icke sammanbott
med barnet. I det fallet kan lian dröja
praktiskt taget hur länge som helst med
att anhängiggöra talan. Då uppskjutes
nämligen preskriptionstiden till dess
han själv blir utsatt för något krav från
barnets sida.

Jag tror ju för min del, att sammanboendet
med barnet för folk i allmänhet
icke har den betydelse som man här
bar velat lägga in däri. Många gånger
bo fader och barn icke tillsammans.
Det kan ju vara så, att mannen har arbete
utomlands eller på annan ort. Enligt
överenskommelse mellan makarna
bor barnet hos hustruns föräldrar eller
också iir barnet utackorderat. Mannen
bär hela tiden känt till det och kanske
hälsat på det många gånger. 1 lagens
mening har han dock icke sammanbott
med barnet och bar alltså icke försuttit
sin rätt. Om han efter tio år får anledning
till misstanke mot hustrun, skall
han kunna föra talan om barnets äktenskapliga
börd.

Alla tidigare lagar, som vi haft på
familjerättens och äktenskapsrättcns

Föräldrabalk.

område, sträva till att bibehålla belgden
i äktenskapet och skydda äktenskapet
som institution över huvud taget. En sådan
här regel kanske icke precis kan
sägas vara ett grundskott i äktenskapet,
men den kan medverka till en uppluckring
av de rättsregler som skola skydda
äktenskapet. Jag tror också att bara
förefintligheten av en sådan bestämmelse
kan många gånger giva fritt spelrum
åt misstankar, som kanske annars aldrig
dykt upp. Det kan lätt sätta fantasien i
rörelse på den som av svartsjuka eller
av annan anledning vill trakassera sin
hustru. Då skall alltså denna hustru,
bur oskyldig hon än är, i tre års tid
efter det mannen fått reda på barnets
födelse kunna bli utsatt för hotelser
från mannens sida att lian skall anhängiggöra
talan mot barnet, vilket icke
skulle ha något annat resultat än att det
skandaliserade henne eller förstörde
äktenskapet.

Framför allt måste dock en sådan bestämmelse
gå ut över barnet. Ett barn,
som vid fyra års ålder berövas sin laglige
fader och icke får någon annan i
stället, måste komma i en mycket olycklig
belägenhet.

Det är därför vi velat föreslå denna
tvåårstid för att i någon mån mildra
verkningarna av bestämmelsen. Vi tro
att det är av vikt alt man icke utsträcker
en sådan bär preskriptionstid längre än
som är absolut nödvändigt.

Herr RYLANDER: Herr talman! Det
måste uppenbarligen vara ett mycket
berättigat intresse för eu man, som anser
sig icke vara fader till ett barn,
som fötts i äktenskapet eller å sådan
tid efter äktenskapets upplösning, att
han kan vara fader till barnet, att han
skall kunna få denna sak prövad och
icke nödgas att för all framtid anses
vara fader till ett barn, med vilket lian
icke har någonting att göra. Detta
mannens intresse iir, skulle man kunna
säga, så starkt, att han bör i detta hänseende
skyddas av samhället. Det bör

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Föräldrabalk.

vara mycket starka skäl för att man
icke skall fortsätta att skydda detta intresse.
Det kan över huvud taget ifrågasättas,
om hans rätt till talan bör inskränkas
under några förhållanden. I
vissa länder är icke heller någon sådan
inskränkning stadgad. Om man
tänker närmare på saken finner man,
att det också är ett allmänt intresse,
att barnets rättsliga ställning såvitt
möjligt bringas i överensstämmelse
med de verkliga förhållandena. Det är
emellertid också ett intresse för barnet,
det lilla, till allt trassel oskyldiga
barnet, att frågan om dess börd blir
avgjord inom rimlig tid.

Dessa intressen: samhällets intresse
av att det verkliga faderskapet utrönes,
mannens intresse av att icke på grund
av några formella skrankor nödgas bli
ansedd som fader till ett barn, som han
icke har att göra med, å ena sidan,
samt barnets intresse, å andra sidan,
måste uppenbarligen vägas mot varandra.

Alla äro ense om att den tid, som
nu gäller, inom vilken fadern har att
anhängiggöra sin talan, nämligen sex
månader efter det han fick kännedom
om barnets födelse, iir alldeles för kort.
När de sakkunniga behandlat denna
fråga ha de trott sig finna en väg genom
att skilja mellan olika fall: sådant
fall då barnet har införlivats med den
miljö, som mannen och hans hem utgöra,
samt sådant fall då detta ej är
händelsen. I det första fallet anser
man, att tiden borde vara kortare för
mannen att göra sin talan om börden
gällande. I det fallet förhåller det sig
ju så, att en utgång av en process om
hörden till mannens förmån innebär
ett mycket stort ingrepp i barnets liv.
Det får lämna fädernehemmet och tages
om hand på annat sätt. Vanligtvis
är det så, att de äkta makarnas äktenskap
upplöses och modern beger sig
i väg någonstädes med sitt barn. Kanske
gifter hon om sig med den som
verkligen är fader till barnet.

Alltnog, om en sådan händelse inträffar
i ett barns liv och barnet nått
en något högre ålder, är det säkert något
ganska skakande för barnet. Vi ha
på sista tiden påmints om vad en sådan
sak kan betyda i annat sammanhang.
Det förhåller sig annorlunda, om
barnet aldrig kommit att tillhöra den
äkta mannens miljö. Oftast beror detta
på att de äkta makarna äro fullt överens
om att barnet icke är ett barn i
äktenskapet. De skiljas åt och modern
tar med sig barnet; det blir icke tal
om hur det skall gå med faderskapet.
Modern försörjer ofta barnet själv. Det
är också icke så sällan man ser i äktenskapsskillnadsprocesser,
att det inte
göres anspråk på underhållsbidrag för
barnet, och ofta säges det uttryckligen
ifrån, att anledningen är den, att det
inte är fråga om barn i äktenskap. Det
är uppenbart, att barnet då inte kan
lida någon skada av den förändring
som sker, och det alldeles oavsett huru
länge det kommer att dröja, innan frågan
om dess börd blir aktuell. I nästan
alla praktiska fall kommer detta
inte att dröja så länge, tv nästan alla
mödrar behöva något underhåll till sitt
barn, och de måste då skaffa detta underhåll
genom att antingen framställa
anspråk emot den äkta mannen eller
väcka talan emot någon annan man om
faderskapet. Detta kan inte ske med
mindre än att barnet förklarats sakna
äktenskaplig börd i ett sådant fall som
det härvidlag är fråga om.

Utskottet har funnit att den linje,
som departementschefen här har följt,
är rationell och riktig, och att den
också ger en god lösning i så gott som
samtliga fall. Vilken regel man än uppställer
kommer det ju att finnas gränsfall,
som icke självklart synas falla på
ena eller andra sidan om en sådan
här tidsgräns. Dylika gränsfall kan
man emellertid inte komma ifrån, och
jag får säga, att av de andra lösningar,
som från olika håll rekommenderats
—• jag skall inte trötta kammaren med

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

alt vidare gå in på dem, men det är
några stycken — är det ingen, som enligt
utskottets mening fyller rimliga anspråk.
Denna regel anses av utskottet
vara den som fungerar bäst. Visserligen
har man gjort gällande, att det inte
är i allo lyckligt att behöva lita till en
sådan beskrivning i lagtexten som att
mannen »varaktigt sammanbott med
barnet»; det är ett bedömande efter
skön. Emellertid är detta bedömande
inte på något sätt svårare än många
andra avgöranden, som domstolarna få
träffa. Jag vill rikta uppmärksamheten
på, att praxis här kommer att kunna
få ledning för sitt bedömande i de
regler, som gälla beträffande bosättning
och bosättningsbegreppet i folkbokföringshänseende.
Där ha vi ju
länsstyrelser och kammarrätt, som dagligdags
fälla just sådana avgöranden
som om var en person skall anses vara
bosatt. Men inte heller där finns det
någon uttömmande förklaring i lagtexten
om hur saken skall tolkas. Man må
väl i detta fall som i så många andra
hänseenden lita till att med tiden en
tämligen fast praxis skall komma att
utbilda sig.

Vad nu beträffar preskriptionstiden
två eller tre år är det klart, att den är
i viss mån tillyxad, och jag kan ju säga
bär i kammaren, att om justitieministern
föreslagit två år i stället för tre,
skulle jag för min del inte ha velat
göra gällande att detta vore felaktigt.
Ett år är det absoluta minimum för att
eu man skall kunna väcka en sådan
här talan, om han då har skäl till misstanke
att han inte är far till barnet.
Han bör ha haft tillfälle att undersöka,
om lian kan bevisa detta på något sätt;
det sker ju vanligtvis genom blodgruppbestämning
på barnet och dess
föräldrar och kanske också på andra
personer. I vissa fall måste man tillgripa
antropologiska undersökningar.
Man jämför näsa och öron och allt vad
det iir för att få fram släktdrag hos
vederbörande. För att klara allt detta

Föräldrabalk.

fordras tid, om det skall bli ett rättvist
resultat, och därför kan inte heller det
hela göras före det barnet fyllt ett år.
Skall man sedan göra ytterligare undersökningar
ocli lämna något rådrum
för mannen att bestämma sig, om han
skall sätta i gång denna process, som
ju åtminstone i vissa fall innebär något
av en skandal, förstå vi, att man
snart nog kommer fram till en tid på
något år ytterligare eller därutöver.
Ärvdabalkssakkunniga anlade en annan
synpunkt, som förvisso inte är alldeles
slående den heller. De sade: »Det synes
rimligt, att möjligheten att föra talan
angående hävande av presumtionen
om äktenskaplig börd står öppen
åtminstone lika länge som rättigheten
att föra talan om skillnad i äktenskapet
på grund av den utomäktenskapliga
förbindelse, av vilken barnet anses
vara frukten.» Och den tiden är bestämd
till tre år från äktenskapsbrottet.
Det skulle ju alltså betyda, att man
komme upp till cirka två år och tre
månader ungefär. Detta jämte andra
omständigheter gör att utskottet, när
nu både de sakkunniga och justitieministern
ha gått in för tre år, inte heller
vill föreslå något annat. Utskottet
anser i själva verket, att det är en alldeles
lagom tid. Det är också en lagom
tid, om man ser det ur andra synpunkter,
nämligen ur det barns synpunkt,
som tilläventyrs måste lämna sitt hem.
Barnet kommer att befinna sig vid den
åldersgräns, då det kanske inte gör så
mycket för barnet att det måste flytta
hemifrån och omplanteras. I treårsåldern
får man sina första minnen, som
man bevarar för livet, och då börjar
det medvetna själslivet.

Herr talman! Jag anser det inte nödigt
att gå in på dessa bestämmelser i
vidare mån än som här skett. Skillnaden
mellan reservanterna och utskottsmajoriteten
här är ju bara den att
utskottet ansett sig böra följa justitieministern,
medan reservanterna ansett
sig böra pruta något på tiden.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Föräldrabalk.

Vad sedan beträffar denna olika behandling
av fallen allt efter som barnet
kommit in i mannens miljö eller inte,
så har riktigheten i den av utskottet
accepterade tankegången delats av ett
par enligt min mening mycket sakkunniga
sammanslutningar, som ha hörts
över ärvdabalkssakkunnigas förslag,
nämligen häradshövdingeföreningen och
Sveriges advokatsamfund. Visserligen
föreslå dessa sammanslutningar en i
viss mån annan utformning av reglerna,
som gör det hela mera invecklat
men som kanske i någon mån skulle
slå mera rätt. Utskottet delar emellertid
justitieministerns uppfattning, att
det här också gäller att komma fram
till tämligen enkla regler.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fru GÅRDE-WIDEMAR: Herr talman!
Jag kan inte finna något i herr Rylanders
anförande, som talar emot tvåårsregeln
och för treårsregeln. Tvärtom
tycker jag att av hela hans anförande
framgick, att det skulle vara en fördel
om man kunde komma fram till en så
kort tid som möjligt. Det enda skäl
som egentligen frambars var respekt
för justitieministern och den kungl.
propositionen, men det skälet kan jag
inte i och för sig anse vara tillräckligt
bärande, om man kan finna en saklig
motivering för en annan ståndpunkt.
Det är lika enkelt att tillämpa en regel
med två år som en med tre år. Att det
skulle vara enklare att gå på treårsregeln
kan jag således inte medge. Och
en jämförelse med den tid, inom vilken
mannen skall söka äktenskapsskillnad,
kan man knappast göra. Den tiden
gäller ju tre år från äktenskapsbrottets
begående och kan således aldrig
sammanfalla med den nu föreslagna
preskriptionstiden, som gäller tre
år från det mannen fick kännedom om
barnets födelse. Jag tror snarare att
det blir större överensstämmelse mel -

lan dessa båda olika preskriptionstider
om man tar tvåårsregeln och inte treårsregeln.

Beträffande frågan om sammanboendet
med barnet tycker jag, att det skulle
vara riktigare om man hölle på att
fadern skulle vara sammanboende med
modern och inte med barnet. Såvitt
jag kan finna är det enda man skulle
vinna med treårsregeln, att mannen
finge litet längre betänketid. Jag tycker
dock inte att man för att skydda
hans eventuella intresse härvidlag skall
offra barnets säkerhet och moderns
intresse. För barnet måste det vara
bättre att flytta vid två års ålder än
vid tre års. Ju äldre barnet blir desto
mera medvetet blir det, och även ett
tre års barn har vanligen hunnit bli
mycket fäst vid sin omgivning och sin
presumtive pappa.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som jag varit
med om att framföra, och jag skall
samtidigt be att få yrka, att om reservationen
bifalles, motsvarande ändring
vidtages i 2 kap. 2 §.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på godkännande
av paragrafen enligt utskottets
förslag dels ock på godkännande
av paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Branting in. fl.
beträffande paragrafen avgivna reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen svaren hava utfallit med
övervägande ja för den förra propositionen.
Fru Gärde-Widemar begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
2 kap. 1 § i första lagutskottets föreliggande
förslag till föräldrabalk,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Vinner Nej, har kammaren godkänt
denna paragraf i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Branting m. fl.
beträffande paragrafen avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet hava
röstat för utskottets förslag. Fru GärdeWidemar
begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 113
ja och 51 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt denna
paragraf i den lydelse, som föreslagits
av utskottet.

2—4 §§, rubriken till 2 kap. samt 3
kap. 1 §.

Godkändes.

3 kap. 2 §.

I fråga om 3 kap. 2 § hade Kungl.
Maj:t föreslagit denna avfattning:

Varder utrett, att mannen haft samlag
med modern å tid, då barnet kan
vara avlat, skall han anses såsom fader,
om det ej är osannolikt att barnet
avlats vid samlaget.

I likalydande motionerna I: 257 och
II: 321 hade yrkats, att presumtionen
om att den, som visades ha haft samlag
med modern under konceptionstiden,
vore barnets fader skulle brytas,
såframt det vore uppenbart osannolikt
att barnet avlats vid samlaget.

Utskottets förslag innefattade godkännande
av den av Kungl. Maj:t föreslagna
lydelsen.

I en av herr Branting, fruar SjöströmBengtsson,
Lindström, Gärde-Widemar
och herr Edenman avgiven reservation
hade föreslagits, att paragrafen skulle
avfattas sålunda:

Föräldrabalk.

Varder utrett, att mannen haft samlag
med modern å tid, då barnet kan
vara avlat, skall han anses såsom fader,
om det ej är uppenbart osannolikt
att barnet avlats vid samlaget.

Paragrafen föredrogs; och yttrade
därvid:

Herr EDENMAN: Herr talman! Tredje
kapitlet, andra paragrafen handlar om
fastställande av faderskap för barn
utom äktenskap. Jag vill inledningsvis
understryka, att reservanterna helt
dela utskottets uppfattning, att den nuvarande
bevisregeln för faderskapspresumtionens
hävande är alltför
sträng. Vi veta alla, att det nu är mycket
stor risk för att faderskapets fastställande
inför domstol blir föremål
för misstag. Något utrymme för en
sannolikhetsbedömning lämnar den nuvarande
lagen över huvud taget inte.
Vi äro också helt överens med utskottet
på den punkten, att man måste skapa
större möjligheter att kunna fastställa
faderskapet i överensstämmelse
med verkliga förhållandet. Numera erbjuda
sig också i detta avseende större
möjligheter genom blodgruppundersökningar
och vissa antropologiska undersökningar
o. s. v. Diskussionen i
utskottet har gällt hur långt man bör
gå i uppmjukningen av de nu gällande
bevisreglerna. Enligt ärvdabalkssakkunnigas
förslag fordras för faderskapspresumtionens
hävande att det
skall vara, som det heter, »uppenbart
osannolikt att barnet avlats vid det
samlag, som svaranden visats ha haft
med modern under konceptionstiden».

De flesta remissinstanserna ha gått
på samma linje. Kungl. Maj:t och majoriteten
i utskottet ha emellertid stannat
för att kräva, att det skall ha visats
att det är »osannolikt» att samlaget i
fråga verkat befruktande. Det har
gjorts gällande tidigare i utskottet och
kommer att göras gällande här i kammaren,
att det är hårklyveri att disku -

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Föräldrabalk.

tera, om det skall stå »uppenbart osannolikt»
eller enbart »osannolikt». Man
har också gjort gällande, att man över
huvud taget rent språkligt inte kan laborera
med uttrycket »uppenbart osannolikt»,
ty är något osannolikt, så är det
osannolikt. Man kan givetvis, om man
vill göra en hårdragning med hjälp
av den språkliga logiken, säga så, men
då är det också omöjligt att använda
sådana uttryck som »orimligt» och
»uppenbart orimligt» och då är det
också till och med språkligt oriktigt
att säga »icke osannolikt». Jag tror,
herr talman, att man gör klokt i att när
det gäller sådana paragrafer som denna
låta det allmänna språkmedvetandet
tala; jag tror därför att det är motiverat
att räkna med att uttrycket »uppenbart
osannolikt» verkligen innebär
en skärpning. Att också departementschefen
har ansett detta framgår alldeles
klart av propositionen, där det i
varje fall sägs, att det ligger en skillnad
i de båda uttrycken. Det är emellertid
naturligt att man härvidlag
måste iaktta den största försiktighet.
»Det bör inte vara så, att varje tvivel
om mannens faderskap skall kunna
föranleda», sägs det i reservationen,
»att han fritages från faderskapet.»
Man måste med andra ord kräva en
viss styrka i motbevisningen, och man
måste göra detta framför allt av hänsyn
till modern och till barnet. Jag tror
emellertid att vi dess värre kunna förutsätta,
att man i fortsättningen måste
räkna med att många barn bli utan juridiska
och ekonomiska fäder, om det
uttrycket tillåtes mig. Självklart är
också, att om bevisreglerna försvagas
för mycket, så kommer det att finnas
stora möjligheter för den manliga parten
att inför domstol trakassera den
kvinnliga. Svaranden-mannens chans
kommer att ligga i att uppvisa att kvinnan
i fråga har haft samlag med flera
män. Därav blir faderskapet ovissare,
och faderskapspresumtion skulle enligt
osannolikhetsformuleringen kunna hä -

vas. Det är självklart att sådana processer
kunna få ganska obehagliga konsekvenser.

Till sist, herr talman, vill jag rent
principiellt deklarera, att även om det
i många fall är ovisst om mannen är
den biologiske fadern, och även om
han kan göra gällande att kvinnan i
fråga, som det står, har haft samlag
med flera män, så är det, alldeles bortsett
från moraliska värderingar — jag
vill över huvud taget inte blanda in
moralen i den här saken — väl ändå
så att även mannen, liksom kvinnan,
bör taga de sociala konsekvenserna av
en handling, som dock i vissa fall kan
leda till att ett barn kommer till. Det
är där principfrågan ligger.

Herr talman! Det är möjligt att juristerna
komma att säga, att en domstol,
sammansatt av förnuftiga människor,
kommer att döma precis på lika
sätt vare sig det står »osannolikt» eller
»uppenbart osannolikt». Det är möjligt,
och det är väl om det är så, men reservanterna
ha på denna punkt, om uttrycket
tillåtes, icke velat taga några
som helst risker utan förorda den mera
skärpta formuleringen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr RYLANDER: Herr talman! Jag
tror att det inte bara är möjligt utan
att det helt enkelt kommer att bli så,
att en domstol inte kan först avgöra att
det är osannolikt att mannen haft samlag
med kvinnan, vilket fått till följd
att barnet blivit till, och sedan ögonblicket
därpå göra den distinktionen:
det är visserligen osannolikt, men är
det månne uppenbart osannolikt? Jag
överlämnar till de ärade ledamöterna
att själva verkligen fundera på hur ni
skulle göra i ett sådant fall, om ni kände
er frestade att nekande besvara frågan
om uppenbart. Skulle ni verkligen
ändå säga, att mannen i fråga skall vara
fader till barnet, trots att ni funnit att
det är osannolikt?

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Jag vill inte ingå på rent språkliga
frågor, men det tycks vara olika åsikter
i detta fall. Jag har genom föredraganden
av ärendet i utskottet frågat en
språkspecialist, en av våra allra främsta,
vars namn vi ofta höra i radio, och han
lär ha svarat — jag har bara hört det i
andra hand — att denna utveckling beträffande
språket att man säger exempelvis
»uppenbart orimligt» eller »uppenbart
osannolikt» vore en glidning i
språket, eu utveckling alltså, som icke
vore lyckosam men som dock icke vore
något att göra åt, eftersom folk helt
enkelt tagit sig för att tala på det sättet.
Men om det verkligen är skäl i att vi
skola använda sådana ord i lagspråket
som vi faktiskt inte riktigt veta vad de
betyda i det sammanhang, där de stå,
det sätter jag starkt i fråga. Utskottet
bär icke kunnat vara med om det.

De sakkunniga ha en gång på sin tid
skrivit detta »uppenbart osannolikt».
En av de sakkunniga, som med mycket
stor förtjänst har föredragit detta ärende
i första lagutskottet, har tydligen nu
kommit på andra och bättre tankar.
Han har tillåtit att jag säger detta, och
han talade i varje fall varmt för Kungl.
Maj :ts förslag i utskottet. Man vet aldrig
hur de andra sakkunniga ställt sig, om
de ställts inför den kritik, som detta
uttryck har blivit utsatt för.

Det var nu en sanning med mycket
stor modifikation, när herr Edenman
sade, att de flesta remissinstanser hade
gått på samma linje. De ha inte sagt ett
dugg på denna punkt. Det är ju tyvärr
så, när man svarar på remisser, att alla
ha ont om tid och man vänder inte på
alla ord och alla paragrafer. Det vet
alla, som svarat på en remiss. Man är
mycket glad om man hinner skriva
vid. När man går igenom hela »bibban»
något om de punkter man själv fäst sig
av remissvar — jag har roat mig med
att göra det inte bara i den form de
föreligga i propositionen utan i dess
helhet — finner man också hurusom
myndigheter, som bort förstå bättre,

Föräldrabalk.

kommit att förbigå kanske en mycket
cssentiell sak. Det är naturligt och
mänskligt, och därför kan man faktiskt
inte åberopa det såsom något bevis, att
en myndighet eller sammanslutning
icke yttrat sig alls beträffande ett visst
uttryck. Annorlunda ställer det sig, då
frågan om uttryckssättet på något sätt
aktualiserats. Det är emellertid en, som
jag förmenar, synnerligen sakkunnig
instans som har yttrat sig i denna fråga,
och det är Föreningen Sveriges häradshövdingar.
Föreningen påpekar, att uttrycket
»uppenbart osannolikt» vore
mindre lämpligt. Det vore onödigt att
nyansera det osannolika. Säkerligen
överensstämde det icke med allmän
rättsuppfattning att stödja en presumtion
om ett rättsläge, framför allt i en
statusfråga, på en omständiget som vore
osannolik.

Att detta uttryck inte är språkligt
lämpligt får man ännu mera klart för
sig, om man i stället för uppenbart insätter
en synonym för samma ord. Jag
har här i min hand en bok: A. F. Dalin,
Svenska språkets synonymer, och där
försöker jag få en synonym för uppenbart.
Och vad är det jag hittar? Jo,
»solklart». Hur är det att säga, att här
är »solklart osannolikt» att detta samlag
har resulterat i ett barn? Det finns
att att välja på, det finns »dagsklart»
också — »dagsklart osannolikt» — och
»påtagligt». »Påtagligt osannolikt» låter
inte så illa, men slår man upp vad »påtagligt»
anses betyda i denna utmärkta
bok, finner man, att det sägs om det
som är så tydligt att det omöjligen kan
missförstås. Ärade kammarledamöter!
Jag får verkligen fråga: Skall man laborera
med ett sådant uttryckssätt, som är
till den grad svårfattligt, att ingen människa
egentligen vet vad det betyder?

Nu kan man säga, att för känslan ligger
det något i, att om man när ordet
»uppenbart» eu gång sagts i de sakkunnigas
förslag, sedan tager bort detta ord,
man gör en ändring till kvinnans nackdel,
men det är en mycket dunkel kiins -

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Föräldrabalk.

la, och man bör akta sig för känslotänkande
i alla former.

Jag vill i detta sammanhang verkligen
betona för kammaren vad som
just understrykes i förordet till nyssnämnda
bok, nämligen hur viktigt det
är, »att vi i tal och skrift betjäna oss
av det rätta, mest träffande, tanken bäst
motsvarande uttrycket, att vi säga just
vad vi vilja säga, varken mer eller
mindre, och att vi icke nyttja ord, vilkas
betydelse ligger på sidan om det vi
åsyftat eller måhända rent av motsäger
det och som således föranleda missförstånd,
visserligen i allmänhet föga betydande,
dock understundom av den beskaffenhet,
att de utsätta oss för åtlöje,
och någon gång även äro av svårare
följder.»

Det är vad jag menar föreligger här.
Det är alldeles onödigt att låta domstolarna
sätta sig och grubbla på om
det är »solklart» eller »uppenbart osannolikt»
i detta fall. Låt oss behålla endast
»osannolikt» och lita till att domstolarna
här liksom i andra fall utbilda
en sund praxis. Domstolarna ha desto
mer anledning att göra detta som departementschefen
på s. 88 och följande
i propositionen närmare angivit,
hur han tänker sig detta. Jag skulle
kunna läsa upp ett stort stycke, men
jag skall nämna bara en enda sak, som
står där. Departementschefen säger sålunda:
»Av stor vikt är emellertid att
sådan bevisning medgives allenast när
den verkligen kan vara av betydelse.
Såvida ej några särskilda skäl tala mot
att svaranden är fader till barnet, torde
bevisning om att modern haft samlag
med annan i regel ej böra få föras. Sådan
bevisning kan ju icke enligt förslaget
leda till att svaranden frias annat
än om det är osannolikt att han är fader
till barnet. Såsom de sakkunniga framhållit
är självfallet en fast processledning
påkallad, när ena parten bär ett
starkt intresse av att personliga förhållanden
ej blottas utan bärande skäl.»

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Fru GÄRDE-WIDEMAR: Herr talman!
Jag är förvånad över att herr Rylander
har ansett sig behöva åberopa en lärobok
i svenska språket för att motivera
utskottets ståndpunkt i denna fråga. Såvitt
jag vet äro synonymer i ett språk
icke avsedda att kunna utbytas mot varandra.
Ett register över synonymer är
ju till för att stilisten skall kunna välja
de ord, som passa i det särskilda fallet.
Det är inte någon som helst tanke på
att man skall kunna byta ut det ena
ordet mot det andra eller att alla ord
äro exakt likvärdiga. Ett dylikt register
avser endast att visa, att det finns möjlighet
till nyanser i ett språk.

Då man diskuterar en lagtext, en juridisk
fråga, tycker jag att man skulle
kunna hålla sig till lagspråket och inte
behöva ta till sådana ord som »solklart»,
ty det har väl herr Rylander ändå aldrig
sett i någon lagtext. Det är verkligen att
föra in känslotänkande i det hela, och
det har åtminstone jag inte för avsikt
att göra. Om man ser på detta problem
helt sunt och utan läroböcker så förstå
väl alla att om det står »uppenbart
osannolikt», så menar man att det skall
ligga i öppen dag för var och en, som
satt sig in i saken, att det förhåller sig
på ett visst sätt.

Så fort det är fråga om sannolikheter
eller osannolikheter rör man sig alltid
med ett större eller mindre mått av tvivel,
vilket vanligen brukar uttryckas så
att en sak är mer eller mindre sannolik
eller osannolik. Herr Rylander har i utskottet
gått med på att man kan gradera
sannolikheten, men när man kommer
till osannolikheten vill han inte vara
med längre. Det är en ståndpunkt som
jag för min del inte kan förstå. I och
med att man sagt att det endast behöver
vara »osannolikt» eller — om jag får
åberopa justitieministern — att det är

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

»tillräckligt att det är osannolikt», ligger
ju däri eu gradering som måste betyda
att det får finnas ett större mått
av tvivel, om det står »osannolikt», än
om det står »uppenbart osannolikt». Ett
av de starkaste skälen för att osannolikheten
kan graderas på detta sätt synes
mig vara att de sakkunniga, där riksmarskalken
Ekeberg varit ordförande —
lian är ju en av de allra skickligaste
lagskrivare vi ha i detta land — ha föreslagit
formuleringen »uppenbart osannolikt».
Den kan väl därför inte vara så
urbota som herr Rylander vill göra gällande.

Skulle man här frångå den av de sakkunniga
föreslagna formuleringen, så
att det konime att stå enbart »osannolikt»,
måste detta av alla domstolar, som
i framtiden skola tillämpa regeln, tagas
som ett tecken på att man icke fordrar
så stor bevisning som om det hade stått
»uppenbart osannolikt».

Alla äro vi eniga om att bevisning om
att modern haft samlag med annan man
bör tillåtas endast när den verkligen
kan vara av betydelse för målets utgång.
Utskottet har också sagt i sin
motivering, att man måste fordra ett betydande
mått av bevisning för att upphäva
presumtionen. Jag tror emellertid
att domstolarna i framtiden mera komma
att gå på lagens ordalydelse än på
just denna mening i utskottets motivering.
Då utskottet dessutom anser, att
reservanterna och utskottet mena samma
sak — det säger att det är ingen
saklig skillnad mellan de båda uttrycken
— varför kunde man då inte lika gärna
ha bibehållit uttrycket »uppenbart osannolikt»? Jag

vill också understryka vad herr
Edenman sade i detta sammanhang, att
varje lättnad i bevisningen kommer att
gå ut över barnen. Det blir nämligen
färre barn som få fäder, det blir flera
faderskapsproccsser, mera krångel och
mindre erkännanden om faderskap och
över huvud taget större oreda på de

Föräldrabalk.

utomäktenskapliga barnens förhållanden.
Så länge man inte kan vetenskapligt
bevisa, vem som är den verklige fadern
till ett barn, måste vi hålla på
regeln, att den man, som har inlåtit sig
i förbindelse med en kvinna, måste stå
ansvaret för hennes inom viss tid därefter
födda barn. Hans möjligheter att
motbevisa presumtionen därom genom
invändning om att hon har haft samlag
med annan man måste vara mycket begränsade.
Om vi inte hålla strängt på
den tillämpningen är jag rädd för att
vi komma att hamna i ett upplösningstillstånd
på detta rättsområde. Det är
inte bara att hoppas på domstolarnas
tillämpning, som herr Rylander gör,
utan vi måste också se till, att det av
motiveringen och lagtexten klart framgår,
hur vi vilja att dessa regler skola
tillämpas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen på denna punkt.

Herr RYLANDER: Herr talman! Eftersom
fru Gärde-Widemar återigen talar
om de sakkunniga och till och med
nämner en av dem vid namn, vill jag
säga, att åtminstone en av de sakkunniga
inte tycks vidhålla sin åsikt. Det
säger väl också ändå något, att justitieministern
har en annan åsikt, och
hans mening delas av de fyra högtstående
jurister, som sitta i lagrådet och
som inte haft någon anmärkning mot
propositionen i denna de). Vidare träffade
jag häromdagen en tidigare justitieminister
i eu riksdagskorridor, och
han var alldeles otvetydigt av samma
mening som utskottsmajoriteten i detta
fall. Skola vi åberopa auktoriteter, har
alltså utskottsmajoriteten också en del
att komma med, för att nu inte tala om
den tidigare nämnda föreningen av häradshövdingar.
De skola ju tillämpa lagen,
och deras ord väga tungt, när de
uttala sig om svårigheten och olämpligheten
att ha ett uttryck sådant som
det ifrågavarande.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Föräldrabalk.

Oron för att en mängd barn inte
skulle få några rättsliga fäder, om detta
lilla ord »uppenbart» strökes, tror jag
inte alls är berättigad. Jag tror att de
nya bestämmelserna över huvud taget
komma att medföra, inte att barn i någon
utsträckning att tala om komma
att sakna rättsliga fäder, men däremot
kanske att ett och annat barn får en
annan rättslig fader än den modern har
trott att det var, och det måste vara
ett samhällsintresse att det rättsliga faderskapet
blir fastställt i enlighet med
det verkliga förhållandet. Det ligger
inte bara i samhällets utan också i barnets
intresse.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på godkännande
av paragrafen enligt utskottets
förslag dels ock på godkännande
av paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Branting m. fl.
beträffande paragrafen avgivna reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Edenman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
3 kap. 2 § i första lagutskottets föreliggande
förslag till föräldrabalk,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
denna paragraf i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Branting m. fl. beträffande
paragrafen avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning; och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
av utskottet.

3 och 4 §§, rubriken till 3 kap., 4
och 5 kap. samt 6 kap. i och 2 §§.

Godkändes.

6 kap. 3 §.

Denna paragraf skulle enligt Kungl.
Maj :ts och utskottets förslag erhålla
denna lydelse:

Föräldrarna have uppsikt över barnet
samt äge för barnets tillrättavisande
använda de uppfostringsmedel som
med hänsyn till dess ålder och övriga
omständigheter må anses lämpliga.

I en vid paragrafen av herr Brcuiting,
fruar Sjöström-Bengtsson, Lindström
och Gärde-Widemar avgiven reservation
hade föreslagits annan lydelse
beträffande utskottets motivering.

Sedan paragrafen föredragits, anförde: Fru

GÄRDE VVIDEMAIt: Herr talman!
Detta stadgande avser föräldrars rätt
att aga sina barn. Förslaget innebär en
viss omformulering i förhållande till
gällande rätt. För närvarande finns det
i lagen en bestämmelse, som ger föräldrar
rätt att tukta sina barn. Justitieministern
har i sin motivering framhållit,
att aga bör undvikas i förhållandet
mellan föräldrar och barn, och har på
grund därav föreslagit en ändrad lydelse,
enligt vilken föräldrarna skulle
få rätt att tillrättavisa barnen genom
användning av de uppfostringsmedel,
som kunna anses lämpliga med hänsyn
till deras ålder.

Helst hade väl justitieministern helt
velat ta bort rätten för föräldrar att aga
sina barn. Då det emellertid finns
många människor i vårt land som anse
att de ha rätt att aga sina barn och
då våra bestämmelser om misshandel
äro utformade på sådant sätt, att varje

Lördagen den 21 maj 1949 etn.

Nr 19.

kroppslig tillrättavisning skulle kunna
bli bedömd som misshandel, såvitt det
inte funnes en bestämmelse i lagen, som
gav föräldrarna en viss rätt i detta avseende,
har han icke velat sträcka sig
så långt utan har ansett nödvändigt att
bibehålla äganderätten i eu viss modifierad
form. I motiveringen understrykes
dock det olämpliga i att barn utsättas
för kroppsaga.

Jag tror för min del inte att man någonsin
kan piska i barnen vett och lydnad.
Man har nu gått ifrån kroppsstraff
på alla övriga områden, där sådana tidigare
ha förekommit, t. ex. inom
straffrätten. Det anses barbariskt, inhumant
och ineffektivt med kroppsstraff.
Tidigare fick man skära öronen av lösdrivare
och prygla fångar. Allt detta
är nu förbjudet, och de enda man fortfarande
får slå i vårt land är barn.

Det har visserligen skett en avsevärd
förbättring även på detta område, men
det finns alltjämt många barn i vårt
land som bli misshandlade. Föräldrarna
förebära, när de utöva denna misshandel,
att de bara ge sina barn normal
aga. När man läser berättelser i
tidningarna om hur barn misshandlats
på olika sätt, så att de till och med
rymt hemifrån, och hur de skadats fysiskt
och psykiskt kanske för hela livet,
kan man inte undgå att fråga sig, om
det verkligen är nödvändigt att man
skall få tillgripa i varje fall så kraftiga
former av aga som tydligen tillämpas.

Det är klart att det finns många slarviga
och olydiga barn, men jag tror
inte de bli bättre om de få stryk. Snarare
tror jag att de med sin fantasi och
uppfinningsrikedom bli förslagna och
listiga och försöka föra sina föräldrar
bakom ljuset. I och med det har hela
grunden för förtroendefullt samarbete
mellan föräldrar och barn försvunnit.
För min del tror jag det enda sättet att
uppfostra barn är att försöka skapa ett
förtroendefullt förhållande till dem och
att föräldrarna föregå med gott exempel.
Nu finns det ju rötägg, men jag

Andra kammarens protokoll 1 DU).

Föräldrabalk.

tror inte de bli bättre av stryk. Det
finns många barn, som ha blivit så sönderpiskade
till kropp och själ att de
så småningom blivit så avtrubbade, att
det inte sedan är möjligt att påverka
dem med någon reaktion från samhällets
sida. Man kan tänka sig hur det ter
sig för barnet, när fadern, som kanske
är fyra gånger så stor, rasande ger sig
på barnet med en rotting. Barnet måste
anse det orättvist och känna sig utsatt
för en förnedrande behandling. Många
gånger får barnet dessutom den uppfattningen,
att fadern har slagit det för
att få utlopp för sin egen ilska. Det får
inte vara så, att man slår sina barn
därför att man själv är rasande. Om aga
över huvud taget skall få förekomma,
bör den endast få utövas i lindriga former.
Det finns helt säkert tillfällen, då
ett barn behöver bli övertygat om att
situationen är allvarlig och man måste
bringa det till besinning, och det kanske
enklast kan ske genom en mindre
tilltufsning eller omruskning. Man får
dock aldrig övergå till så grova former,
att det kan bli tal om misshandel mot
barnet.

Utskottet har i sin motivering till
denna paragraf sagt, att kraftiga former
av aga böra om möjligt undvikas.
Det är dessa ord »om möjligt» som jag
opponerar mig mot. Vad är »möjligt»?
Jag tycker man med det ordet ger upp
hela fältet. Den som utövar agan kommer
väl efteråt att påstå, att det inte
var möjligt att undvika den. Enligt min
mening måste man ha en fastare formulering,
och utskottet har här gått
längre än vad propositionen avser. Vi
reservanter ha vänt oss emot den formuleringen
och föreslå, att paragrafen
skall antagas med den av oss givna motiveringen,
vilket innebär, att lindriga
former av aga komma att vara tillåtna
utan risk för straff för misshandel men
att man däremot inte kommer att få
tilldela barn aga i kraftiga former.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
på denna punkt.

År 19.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1919 em.

Föräldrabalk.

Herr RYLANDER: Herr talman! Dä
det inte yrkats någon ändring av själva
lagparagrafen saknar jag anledning att
närmare ingå på denna fråga.

Det var mycket lärorikt att få höra
allt detta om aga, som fru Gärde-Widemar
hade att berätta, och jag skall försöka
tillämpa det i praktiken också. Att
vi inte ha kunnat enas på denna punkt
beror på att reservanterna ha skrivit,
att det skulle vara tveksamt om den
lindriga form av fysisk tillrättavisning,
som även utskottet har ansett icke böra
straffas, verkligen ingår under begreppet
straffbar misshandel. Utskottet har
inte ansett det. Justitieministern och
lagrådet synas ha samma uppfattning,
och vi ha därför inte kunnat godtaga
reservanternas motivering. Utskottsmajoriteten
har heller inte ansett, att utskottet
bör komma med några direktiv
för den revision av straffreglerna rörande
brott mot person, som nu pågår.
Om man där kan utgestalta ett misshandelsbegrepp,
som inte innefattar denna
lindriga form av aga, har utskottsmajoriteten
naturligtvis ingenting däremot.

Jag vill gärna understryka, att utskottsmajoriteten
självfallet för sin del
icke anbefaller det tämligen antikverade
sätt att uppfostra barn, som kroppsaga
utgör, men majoriteten tror inte
heller att det går att i ett tag avskaffa
den rätt som nu föreligger. Det skulle
helt enkelt inte få någon efterföljd. Det
kan nu inte hjälpas att en del barn ta
skada av den aga, som föräldrarna för
närvarande få utöva, men man kommer
där in på hemlivets helgd. Polisen
kan inte gå in och gripa varje far eller
mor som förgår sig mot sitt barn.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan beträffande motiveringen
i denna del.

Efter härmed slutad överläggning
blev, på därå av herr förste vice talmannen
given proposition, förevarande
paragraf av kammaren godkänd.

Beträffande motiveringen gav herr

förste vice talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering
dels ock på godkännande av
utskottets motivering med den ändring,
som föreslagits i den av herr Branting
m. fl. beträffande paragrafen avgivna
reservationen; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Gärde-Widemar begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
första lagutskottets motivering
till 6 kap. 3 § i utskottets föreliggande
förslag till föräldrabalk, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den motivering, som föreslagits i den
av herr Branting m. fl. beträffande
denna paragraf avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren godkänt
utskottets motivering.

■''t—13 §§, rubriken till (i kap., 7 kap.

1—4 §§■

Godkändes.

7 kap. 5 § föredrogs; och anförde
därvid

Fru JOHANSSON i Norrköping: Herr
talman! Jag har tillsammans med några
kamrater väckt en motion med begäran
om ändring av 5 §, som handlar
om adoptivbarns och adoptivföräldrars
underhållsskyldighet mot varandra. Vi
vända oss inte emot att adoptivbarn
skola hjälpa till att underhålla sina

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.

adoptivföräldrar, men det finns en passus
i den paragrafen som säger, att
adoptivbarn också skola vara underhållsskyldiga
mot sina riktiga föräldrar,
och det anse vi vara en mycket
orimlig begäran.

Om ett barn har växt upp i ett adoptivhem
och således aldrig kommit tillsammans
med sin riktiga far eller mor,
förefaller det orimligt att barnet skall
lämna underhåll åt dem, även om det
har ekonomiska möjligheter att hjälpa
dem. Det är ju för det mesta så, att barnet
adopteras vid späd ålder, och det
har kanske inte en aning om att det
har andra föräldrar än sina adoptivföräldrar.

Nu vet jag, att den föreslagna bestämmelsen
sammanhänger med att föräldrarna
också äro skyldiga att underhålla
barnen, om adoptivföräldrarna inte ha
möjlighet att göra det. Men om de riktiga
föräldrarna äro i sådana ekonomiska
omständigheter, att de skulle
kunna hjälpa barnet när adoptivföräldrarna
inte kunna det, ha de möjlighet
att göra detta även om det inte står
inskrivet i lagen. Om de ha någon
känsla för det barn de ha fött till världen,
böra de kunna hjälpa det ändå,
och vilja de inte hjälpa barnet frivilligt,
tror jag det är bättre om samhället
tar hand om barnet i vanlig ordning
än att dess riktiga föräldrar skola
tvingas till denna underhållsskyldighet.

När vi ha begärt en ändring av denna
lagparagraf, ha vi varit i gott sällskap.
Socialstyrelsen har i sitt remissvar också
yrkat på en ändring och likaså en
ledamot av Göta hovrätt. Nu har utskottet
till viss del varit ganska tillmötesgående
mot motionärerna. Det har uttalat,
att det kan skriva under en del
av vad som säges i motionen, men det
säger samtidigt, att det finns ett visst
samband mellan civilrättsliga och offentligrätlsliga
underhållsskyldigheter
och att det, så länge man inte tagit
ställning till den offentligrättsliga underhållsskyldigheten,
inte heller vill

ändra på den civilrättsliga. Som utskottet
också skriver har socialvårdskommittén
fått i uppdrag att revidera hela
den gamla fattigvårdslagen.

Herr talman! Jag skall inte ställa något
yrkande, men jag vill sluta med alt
uttala en förhoppning, att socialvårdskommittén
vid behandlingen av denna
sak skall komma underfund med att
nackdelarna äro bra mycket större än
fördelarna i det föreliggande förslaget
till lagbestämmelse om underhållsskyldigheten
mellan adoptivbarn och adoptivföräldrar.
Vi anse, att adoptivbarn
skola växa tillsammans med sina adoptivföräldrar
på samma sätt som andra
barn växa tillsammans med sina föräldrar
och att adoptivbarnen inte skola ha
någon skyldig åt annat håll än mot dem
som tagit hand om dem från första
stund.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

6—10 §§, rubriken till 7 kap., 8—20
kap. samt lagförslagets rubrik, ingress
och slutstadgande.

Godkändes.

Övriga i punkten A upptagna lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
i fråga om lagförslagen fattade
beslut.

Punkterna B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

§ 3.

Lag med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag

Nr 19.

Anslag ur kyrkofonden för avlönande av

med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus, dels ock
i ämnet väckta motioner; och anförde
därvid

Herr FAST: Herr talman! På skäl, som
statsrådet utvecklat i första kammaren,
har medkammaren utan votering beslutat
återremittera föreliggande ärende
till första lagutskottet för att behandlas
vid årets höstriksdag.

Jag kan inte tänka mig att utskottet
kan ha någon anledning att motsätta
sig att också denna kammare fattar ett
beslut i överensstämmelse med första
kammarens. Därigenom möjliggöres, att
man kan få pröva, huruvida det går att
utan de olägenheter som påpekats genomföra
den nya ordningen även med
den brist på verkligt kvalificerad personal,
som råder vid våra sinnessjukhus.
Det blir då också möjligt för utskottet
att i godan ro pröva alla de
omständigheter, som böra prövas i detta
sammanhang, och riksdagen får även
god tid på sig för behandling av ärendet.
Några verkliga olägenheter kunna
knappast uppstå på grund av ett sådant
uppskov.

Jag tillåter mig därför yrka — jag
ställer detta yrkande redan i början av
debatten, då det kanske kan i någon
mån förkorta den — att kammaren
måtte förena sig med första kammaren
om dess beslut och således besluta återremittera
ärendet till lagutskottet för
att åter upptaga det till behandling under
höstsessionen.

Häruti instämde herr Birke.

Vidare yttrades ej. Kammaren beslöt
återförvisa ärendet till utskottet för
ny behandling.

§ 4.

Anslag ur kyrkofonden för avlönande av
präster m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition angående vissa an -

1 maj 1949 em.
präster m. m.

slag ur kyrkofonden för avlönande av
präster in. in., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 11 mars 1919 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 169, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
föreslagit riksdagen att
dels antaga nedan återgivna, vid propositionen
fogade förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6 § lagen den 30
augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond,
dels ock med bifall till under särskilda
punkter upptagna förslag

1. bemyndiga Kungl. Maj:t att i överensstämmelse
med vad föredraganden
under förevarande punkt förordat meddela
bestämmelser angående provisoriskt
lönetillägg åt vissa präster, särskild
gottgörelse åt vissa prästgårdsinneliavare
för uppvärmningskostnad,
semesterkostnadsbidrag åt präster, provisoriskt
nyreglerad emeritilön och familjepension
från kyrkofonden samt
provisoriskt representationsbidrag åt
biskoparna, att gälla tills vidare, beträffande
semesterkostnadsbidraget under
kalenderåret 1950 och i övrigt för
tiden intill den 1 juli 1950, ävensom
medgiva, att samtliga ifrågavarande
förmåner finge bestridas ur kyrkofonden; 2.

medgiva, att ur kyrkofonden finge
i enlighet med vad föredraganden förordat
utgå anslag för avlönande av högst
fyra för verksamhet bland universitets-
och högskolestuderande m. fl. anställda
präster;

3. avgiva yttrande över ifrågasatt ändrat
förfarande vid avräkningen mellan
pastorat och kyrkofonden m. in.;

4. medgiva, att anslag ur kyrkofonden
för prästerlig verksamhet utom riket
finge, för avlönande av utlandspastorerna,
för tiden till och med utgången
av juni 1950 samt, för bidrag till sjömansvårdsstyrelsen
för avlönande av i

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster m. m.

dess tjänst i utlandet anställda präster,
tills vidare från och med den 1 juli

1949 utgå i överensstämmelse med vad
föredraganden förordat;

5. medgiva, dels att anslaget för innevarande
budgetår för anlitande av biträde
vid handläggning inom ecklesiastikdepartementet
av boställsärenden
och vad därmed ägde samband finge
överskridas med belopp, som bleve erforderligt
för gäldande av kostnaderna
för två under punkten närmare omförmälda
utredningar, dels ock att för anlitande
av biträde som ovan sagts finge
för tiden den 1 juli 1949—den 30 juni

1950 i enlighet med Kungl. Maj :ts beprövande
ur kyrkofonden utgå högst
15 000 kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta
motioner, nämligen

inom första kammaren nr 288 av fröken
Andersson m. fl. samt

inom andra kammaren:

nr 364 av fru Eriksson i Stockholm
m. fl. och

nr 365 av herrar Håstad och Staxäng,
likalydande med motionen nr 288 i första
kammaren.

I motionen II: 364 hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå propositionen
»beträffande prästerlig verksamhet
bland universitets- och liögskolestuderande
m. fl.»

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte dels antaga
det vid förevarande proposition, nr 169,
fogade förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 6 § lagen den 30 augusti
1932 (nr 404) om kyrkofond, dels ock
bifalla vad Kungl. Maj:t föreslagit i
propositionen med avseende å punkterna
1, 3, 4 och 5;

B) att riksdagen, med bifall till motionen
11:364, måtte lämna Kungl.
Maj ds förslag i propositionen under
punkten 2 utan bifall;

C) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 288 och II: 365 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville överväga åtgärder för att de
av prästerliga befattningshavare kvartalsvis
uppburna avlöningsbeloppen
skulle utbetalas månadsvis; samt

D) att motionerna I: 288 och II: 365,
i den mån de icke bifallits genom vad
utskottet hemställt under C, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hedlund i Östersund, Lodenius, Lindblom,
Löthner, Ljungberg, Antbg, W(rten
och Svensson i Stenkyrka, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa

A) att riksdagen måtte dels antaga
det vid förevarande proposition, nr
169, fogade förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 6 § lagen den 30
augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond,
dels ock, med avslag å motionen II: 364,
bifalla vad Kungl. Maj:t föreslagit i
propositionen med avseende å punkterna
1—5;

B) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 288 och II: 365 måtte i skrivelse
hos Kungl. Maj :t anhålla om övervägande
av åtgärder för att de av prästerliga
befattningshavare kvartalsvis
uppburna avlöningsbeloppen skulle utbetalas
månadsvis; samt

C) att motionerna 1:288 och 11:365,
i den mån de icke bifallits genom vad
reservanterna hemställt under B, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! I propositionen om provisorisk
löneförbättring till präster har första
lagutskottet varit enigt med Kungl.
Maj:t på alla punkter utom en, nämligen
punkt 2, vari Kungl. Maj:t föreslår
att anlita kyrkofonden för medel till
avlöning åt fyra stiftsadjunkter, som

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster m. m.

skola tjänstgöra som studentpräster i
universitets- och högskolestäder. Kungl.
Maj :t förklarar, att medel möjligen icke
omedelbart komma att tagas i anspråk,
men statsrådet önskar dispositioner för
ifrågasatt utbyggnad av studentprästverksamheten.

Fru Eriksson i Stockholm har i en
motion yrkat avslag på denna del av
propositionen. Första lagutskottet har
delat sig i två halvor: åtta ha röstat
för Kungl. Maj:ts förslag och åtta mot
förslaget, och lotten gynnade nejsägarna.
Således blev det lotten som avgjorde,
att avslagsyrkandet blev första lagutskottets
beslut.

De skäl som både motionen och utskottet
anfört mot Kungl. Maj:ts förslag
äro, att det ekonomiska läget icke
tål vid att man lämnar medel till denna
verksamhet och att man bör vara aktsam
när det gäller inrättande av nya
tjänster. Ingenting är riktigare än detta.
Man skall naturligtvis noga pröva, om
den verksamhet man vill främja är av
den angelägenhetsgrad att densamma
bör ekonomiskt stödjas. Nu känner åtminstone
icke jag den minsta oro för
de ekonomiska konsekvenser, som ett
bifall till Kungl. Maj:ts förslag skall
medföra. Då regeringen föreslår, att
man ur kyrkofonden skall få medel till
förevarande verksamhet, så har regeringen
givetvis prövat, huruvida detta
medför besvärande ekonomiska konsekvenser.

Kan man icke när man vet att både
finansministern och statsrådet Sköld
tillstyrkt propositionen bortse från den
ekonomiska sidan av saken och göra
enbart den frågan: Är verksamheten av
sådan betydelse att fyra av allmänna
medel avlönade studentpräster böra anställas?
Blir svaret ja på den frågan,
bör man icke heller tveka att lämna de
begärda medlen.

Utskottet erkänner, att den verksamhet
som bedrives av studentprästerna
har högt värde. Majoriteten säger också
att dessa präster ha en mycket stor

arbetsbörda. Detta visar att behovet är
synnerligen stort. Om således studentprästerna
fylla en betydelsefull uppgift
bland de studerande, bör man då icke
anslå medel till denna verksamhet, som
just för denna ungdom betyder så
mycket?

Jag har svårt att tro — det kanske
är litet otillbörligt av mig att säga det
— att motionären och utskottets majoritet
frukta så mycket de ekonomiska
konsekvenserna. Jag har anledning ana,
att det är något annat som ligger bakom,
och denna aning grundar jag på en
fras i utskottets utlåtande. Lagutskottet
yttrar på ett ställe att vi icke böra
inrätta prästtjänster med åberopande
av prästernas sociala uppgifter. Jag förstår
icke vad man menar med den frasen.
Var går gränsen mellan prästens
andliga verksamhet och hans sociala
uppgifter? Jag har själv arbetat i trettio
år aktivt i socialt arbete, men aldrig
har jag hört talas om att man skall avskilja
andlig verksamhet från den sociala
verksamheten därför att den senare
icke skulle ha behov av den förra.
Jag är förvissad om att många i kammaren
känna till förhållandena vid våra
universitet och högskolor. Ungdomen
kommer in i en miljö som är den främmande,
där ensamheten många gånger
trycker. Kamratskapet kan naturligtvis
också leda till motsatsen, men där ensamheten
trycker inträffa icke sällan
miljökatastrofer för de unga. De ha
ingen att vända sig till. Det är kanske
inga religiösa problem som tynga dem
utan en andlig tomhet, som skapar behov
av stöd. Ja, säger man, det får väl
den ordinarie prästen i församlingen
ge. Visst bör han göra det. Men för det
första har han icke tid och för det
andra ■— och det är det avgörande —
har han ingen möjlighet att på samma
sätt som studentprästen följa den studerande
ungdomens privatliv.

Om i t. ex. Uppsala av den stora studentkåren
bara hundratalet universitetsstuderande
i olika fakulteter få

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster m. m.

hjälp av studentprästen, är det icke ansvarslöst
då av statsmakterna att vägra
medel till denna verksamhet? Jag ställer
frågan. När man å ena sidan vill
hjälpa ungdomen, varhelst den arbetar,
att komma fram, varför skall man på
detta område neka medel?

Jag har, herr talman, blivit övertygad
om att det är en stor uppgift som
studentprästerna utföra, och en uppgift
som studenterna kräva skall få fullföljas,
eu uppgift som även motståndarna
till nu begärt anslag anse värdefull.
.Tåg kan inte tänka mig, att andra kammaren
skulle vilja genom alt avslå propositionen
hämma denna verksamhet
hland den studerande ungdomen.

Jag yrkar alltså på denna punkt, herr
talman, bifall till den reservation, som
jag tillsammans med en del andra utskottsledamöter
avgivit och som innebär
ett tillstyrkande av Kungl. Maj :ts
förslag.

Medan jag har ordet passar jag tillfället
att fråga statsrådet Quensel om
en annan sak. Det är så att enligt kungörelsen
om den provisoriska löneförbättringen
präster som flyttas upp i
högre åldersgrupp trots ålderstillägget
få lägre inkomst än de hade före ålderstillägget.
Jag ber att statsrådet vid
utformande av kungörelsen i ämnet
ville tillrättalägga den saken.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som har avgivits
av mig m. fl.

Herr statsrådet QUENSEL: Herr talman!
I anledning av vad herr Hedlund
i Östersund lade mig på hjärtat vill jag
säga, att fastän utskottets förslag icke
innebär bemyndigande för Kungl. Maj:t
att jämka lönetilläggsskalan, kan nog
Kungl. Maj:t i administrativ ordning
tillse, att ifrågavarande inkonsekvens
undvikes.

Sedan, herr talman, vill jag begagna
tillfället all först tacka första lagutskottet
för behandlingen av de flesta

punkterna i propositionen. Jag tänker
då särskilt på tillstyrkandet av ökningen
av extrautgiftsanslaget under kyrkofonden,
en ökning som är synnerligen
välbehövlig.

På den punkt, som herr Hedlund nu
talat om, har utskottet gått mot propositionen,
låt vara att reservanterna till
antalet voro lika många som de ledamöter,
vilka dikterade innehållet i utskottsutlåtandet.
Det gäller alltså frågan
om befogenheten för Kungl. Maj:t
att bevilja anslag ur kyrkofonden för
avlönande av studentpräster. Utskottet
säger — herr Hedlund lade in ett annat,
djupare motiv — alt »utskottet tagit
till utgångspunkt, att nya befattningar
med hänsyn till det ekonomiska
läget för närvarande icke böra inrättas
annat än då de framstå såsom oundgängligen
nödvändiga». Mot denna
ganska ovedersägliga allmänna princip
vill jag dock göra den invändningen,
att här i realiteten icke är fråga
om inrättande av nya befattningar
utan om hindrande av att nu existerande
befattningar, låt vara icke
statliga, komma att upphöra för Uppsalas
och Stockholms del. Medlen till
avlönande av dessa befattningar hålla
på att tryta. Visserligen har Kungl.
Maj:t under sistförflutna kalenderår beviljat
ett extra utgiftsanslag på 3 000
kronor till hjälp för avlönande av studentprästen
i Uppsala, men huvudsakligen
avlönas studentprästerna av frivilliga
bidrag, och dessa torde icke
längre i erforderlig utsträckning kunna
anskaffas. Samtidigt föreligga otvetydiga
vittnesbörd om det stora intresse,
varmed studentprästernas verksamhet
omfattas av universitetsungdomen. De
ha fått tjänstgöra som rådgivare och
vägledare under själsliga bekymmer
och ha också gått till handa med en
mångfald praktiska råd och anvisningar.
Deras arbetsbörda har varit mycket
stor, och den tid som stått till deras
förfogande — de ha faktiskt haft en
sorts halvtidstjänst har varit synner -

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster m. in.

ligen väl utnyttjad. Det synes mig icke
riktigt att avbryta denna verksamhet.
Det skulle vara till besvikelse och kännbar
olägenhet för många unga. Man bör
ju, såsom herr Hedlund i Östersund erinrade
om, sätta sig in i den situation,
vari den studerande ungdomen vid våra
universitet och högskolor befinner sig.
Den har blivit skild från sin hemmiljö
och från de skyddande förhållanden
som kanske dittills omgivit den. Då är
det naturligtvis en stor fördel för denna
ungdom att ha tillgång till en med
hänsyn till sin lämplighet för befattningen
utvald person, som har till åliggande
att vara till hjälp i allehanda
svårigheter.

Utskottet talar om att det ordinarie
församlingsprästerskapet borde kunna
fullgöra studentprästernas funktioner.
Men det är ju så att det ordinarie församlingsprästerskapet
i universitetsstäderna
liksom överallt eljest har sin tid
synnerligen hårt upptagen och har
mycket liten möjlighet att koppla av
från det ordinarie arbetet för att ägna
sig åt det speciella studcntklientelet.
Studenterna höra icke ens formellt till
församlingen. De äro inflyttade och utgöra
en sorts lösbefolkning i universitetsstäderna,
sett ur denna särskilda
synpunkt.

Det är ju icke på något sätt fråga om
att studentprästen skall tränga sig på
den som icke vill ha hjälp av honom.
Icke kan jag heller förstå att det är
risker för att han faller några sociala
kuratorer i ämbetet. Studentprästerna
ha bedrivit en gagnerik och som sådan
av den studerande ungdomen uppfattad
verksamhet. Jag har mottagit
personliga vittnesbörd om flera fall,
där vederbörande genom studentprästen
fått en verklig hjälp under svåra
ångestperioder och därigenom kunnat
återställas till arbetsduglighet och andlig
hälsa.

Det är heller icke här fråga om några
synnerligen betydande belopp. Nu
gäller det bara till en början att in -

rätta två stiftsadjunkturer, en i vardera
Uppsala och Stockholm, och detta skulle
flraga en sammanlagd kostnad av, som
jag tror, cirka 20 000 kronor, från vilket
belopp bör avräknas det belopp av
3 000 kronor, som hittills utgått ur
kyrkofondens extrautgiftsanslag.

Dessutom vill jag säga, att jag alldeles
delar reservanternas i utskottet mening,
när de hävda, att vid prövning av
inrättande av dylika befattningar där
sådana nu icke finnas — det skulle
vara i Lund och Göteborg, om det i övrigt
finns förutsättningar för att inrätta
studentprästbefattningar där — bör förfaras
med hänsyn till det ekonomiska
lägets krav.

Slutligen vill jag tillägga, att det icke
är fråga om någon anslagsbelastning på
den allmänna budgeten.

Jag måste sålunda vädja till kammaren
att följa propositionen och utskottsreservanterna
på denna punkt.

Herr ANTBY: Herr talman! Trots att
jag icke är präst och icke heller student
har jag med intresse följt behandlingen
av denna fråga i utskottet, och
jag har också med intresse lyssnat till
vad statsrådet Quensel och herr Hedlund
i Östersund här haft att säga.

Även jag är lyhörd när det gäller de
ekonomiska betänkligheterna. Det är
alldeles givet, att vi för närvarande, då
det är fråga om anslagsäskanden, måste
iakttaga den största möjliga återhållsamhet.
Och när man — såsom fallet
är med mig — med oro ser statstjänstemannakårens
ansvällning, är det klart
alt man grundligt överväger sitt ställningstagande
i en situation sådan som
denna.

Jag har emellertid kommit med i den
grupp inom utskottet, som har känt sig
föranlåten att skriva under reservationen.
Jag har efter övervägande kommit
till den slutsatsen, att vi göra klokt
i att här gå in för anställande av dessa
studentpräster. I Uppsala har ju student -

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster in. m.

prästernas verksamhet pågått under ett
antal år, och den har visat sig vara till
gagn för studentkåren. Detta omvittnas
ju även i utskottets utlåtande. Och
eftersom jag har den uppfattningen, att
till god ekonomi också hör att man vårdar
sig om människorna, har jag, herr
talman, intet att invända mot den kungl.
propositionen.

•Tåg har den uppfattningen, att studentprästerna
få betraktas som specialarbetare.
De ha att fylla en uppgift,
som icke kan utföras av en församlingspräst.
Denne är ju bunden av sin
ordinarie tjänst och har sålunda mycket
små möjligheter att på det speciella sätt
som är nödvändigt uträtta en gagnelig
gärning bland studenterna.

Det skulle vara åtskilligt mer att säga
i denna fråga, men eftersom jag vet
afl det är flera talare anmälda, som
komma att sluta upp kring den kungl.
propositionen, skall jag inskränka mig
til! vad jag nu har sagt. Jag vill bara
betyga, att jag helhjärtat ställer mig
bakom Kungl. Maj:ts förslag i denna
fråga. Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation, som är undertecknad
av herr Hedlund m. fl.

Herr EDENMAN: Herr talman! Jag
tror att regeringens förslag i den här
punkten av många skäl har överraskat
ganska många i denna kammare. Jag
vill inte göra någon större affär av den
statsfinansiella situationen. Det är inte
främst av statsfinansiella skäl som jag
för min personliga del går emot förslaget
i denna punkt. Men rent inledningsvis
måste jag ändå erinra kammarens
ledamöter om att vi just i dag ha
behandlat ett annat ärende, som också
hör hemma under åttonde huvudtiteln,
nämligen anslaget till Stockholms och
Göteborgs högskolor. Jag skulle i detta
sammanhang kunna nämna en rad andra
anslag under åttonde huvudtiteln,
till folkbildningsarbetet o. s. v. I alla
dessa frågor har jag personligen röstat

för de lägre anslagen av skäl, som vi
ju alla känna till. Är det då inte ganska
märkligt, att man här kräver, att riksdagen
skall anslå medel till inrättande
av fyra stiftsadjunkturer speciellt avsedda
för studentprästerna, låt vara att
inte alla dessa tjänster skola inrättas
nästa år, men det förslag som ligger på
bordet syftar till detta.

Nu säger statsrådet Quensel, att det
här inte är fråga om en anslagsbelastning
på den allmänna budgeten. Nej,
det må så vara. Detta ärende kanske
inte heller har behandlats i vanlig budgetordning.
Men det är dock skattepengar
det är fråga om. Kyrkofonden
bär inte kommit till av sig själv.

Det finns emellertid, herr talman,
andra och väsentligare synpunkter, som
man bör lägga på denna fråga, och jag
vill ett ögonblick ta kammarens tid i
anspråk och relatera själva upprinnelsen
till hela studentprästfrågan. Jag
hade den stora äran att vara vice ordförande
i Uppsala studentkår, när den
första studentprästbefattningen inrättades
i detta land. Det var på våren
1942. Jag skall inte försöka teckna en
bild av det allmänna andliga läget i
vårt land våren 1942, men det blev i
alla fall så, att Uppsala studentkårs
direktion på framställning av de kristna
organisationerna gick med på att dessa
skulle få anställa en prästman och att
denne för att få sin auktoritet stärkt
skulle få låna namnet studentpräst och
införas i Uppsala universitets studentkatalog.
Det var aldrig fråga om någon
Gallupundersökning, ännu mindre om
någon allmän omröstning inom kåren,
utan det var studentkårens direktion,
bestående av trettio, fyrtio representanter
för nationerna, som fattade detta
beslut. För att man inte alltför mycket
skulle trampa sig själv på fotterna,
skulle dessa ärenden i fortsättningen
behandlas av direktionen på förslag av
en studentprästniimnd. Det sades — jag
har det starkaste intryck av detta -från de kristna organisationernas sida

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Anslag ur kyrkofonden för avlönande av

och från de intresserades sida över
huvud taget — jag skall villigt erkänna,
att det inte bara var kristna organisationer,
som voro intresserade av denna
fråga — att man aldrig skulle behöva
komma i det läget, att allmänna medel
skulle behöva komma till användning
för detta ändamål. Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på, och det är
också klart angivet i propositionen, att
studentprästnämndens främsta uppgift
just är att skaffa pengar för ändamålet.
Man hänvisade till diakonistyrelsen,
vissa fonder och stiftelser o. s. v. När
man här säger, att om inte riksdagen i
dag skulle bevilja dessa medel, så hindrar
man nu existerande befattningshavare
att verka i fortsättningen, tilllåter
jag mig betvivla detta. Jag är för
min del alldeles övertygad om — jag
vågar stå för det i alla sammanhang —
att erforderliga pengar komma fram,
när det visar sig, att staten i detta fall
inte är hågad att ingripa.

Jag kanske också skall säga, att i
Stockholm, där man även har en studentpräst,
är studentkårernas förbundsstyrelse
inte representerad i prästnämnden.
När man vill göra gällande, att
det är ett allmänt stort intresse i studentvärlden
för dessa ting, så vill jag
säga, att det är ett oriktigt påstående.
Tillåt mig att citera Gaudeamus, stockholmsstudenternas
officiella organ, som
i en ledare behandlar denna fråga. Jag
skall inte här återge de polemiska fraserna
utan endast citera vad tidningen
säger i själva sakfrågan. Det står där:
»Det stora intresset har åtminstone
för Stockholms del inte dokumenterats
av några andra än ett antal kristna
organisationer, som sitta i studentprästnämnden.
Stockholms studentkårers
förbundsstyrelse, den officiella
samorganisationen för Stockholms studenter,
har avböjt deltagande i studentprästnämnden,
och Sveriges förenade
studentkårers uppfattning har över huvud
taget inte redovisats.»

präster m. m.

Det finns alltså inte några officiella
studentorgan, som stå bakom detta allmänt
dokumenterade stora intresse. I
måndags avslog Göteborgs högskolas
studentkår en framställning om inrättande
av eu studentprästbefattning,
trots att de kristliga organisationerna
i Göteborg kunde lägga pengarna på
bordet och säga: »Här finns de», precis
som man sade i Uppsala för sju år
sedan. Man ville i detta fall inte ens
låna bort namnet studentpräst. Såsom
av göteborgstidningarna för i tisdags
framgår, var motiveringen för avslaget
detsamma, som alltid användes och
kommer att användas, nämligen principiella
betänkligheter mot att en studentkår
skall ta ställning i religiösa frågor.
Dessutom anfördes, att någon officiell
person ej behövdes för handledning i
livsåskådningsdebatter. Jag har nu
nämnt, hur det är ställt med intresset
för studentprästorganisationen i Stockholm,
Göteborg och Uppsala. Vad till
sist Lund beträffar har man där inte
sett något annat dokumenterat intresse
för saken än en skrivelse från studentkårens
deputerade till första lagutskottet.
Jag skall inte här — det passar inte
i denna värdiga församling — närmare
försöka analysera orsakerna till denna
skrivelse, men skulle man börja undersöka
stämningen i den södra universitetsstaden
tror jag, att man inte skulle
kunna stå för uttrycket, att det finns
ett stort och allmänt intresse för denna
sak.

Om vi till sist se på studentprästernas
arbetsuppgifter — det är ju detta
som är det väsentliga — kommer man
in på de principiella frågorna, vilka
jag anser vara av en sådan betydelse,
att man har anledning att av regeringen
eller föredragande departementschefen
kräva en deklaration i principfrågan.
Jag följer här studentprästnämndens inlaga.
Det står där, att dessa präster
skola hålla studentgudstjänster, de skola
vidare svara för olika kyrkliga förrätt -

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster m. m.

ningar — i en studentkår är det barndop,
ytterst sällan förekommande men
dock förekommande, och vigslar —-hålla föredrag, leda bibelstudier och
samtalsgrupper, anordna stilla dagar
och slutligen svara för en ständigt pågående
orientering rörande den kulturella
debatten bland de studerande.
Det är om detta, som utskottet säger,
att »studentprästernas arbete synes
jämväl till icke ringa del kunna utföras
av andra funktionärer». Om man söker
urskilja de specifikt prästerliga uppgifterna,
stannar man vid studentgudstjänster
och de kyrkliga förrättningarna.
I varje fall har jag aldrig kunnat
förstå, att man kan säga, att församlingsprästerskapet
på de berörda orterna
inte skulle kunna klara dessa
uppgifter. Kyrkorna äro inte fulla i
Stockholm, Uppsala och Lund. Där
finns plats även för kristligt intresserade
studenter. Vi ha i dessa städer
svenska kyrkans yppersta predikanter
— det lär ingen kunna bestrida. Vad
beträffar de officiella kyrkliga förrättningarna
med anledning av olika familjetilldragelser
kan ingen som har
den minsta aning om livet vid en högskola
eller ett universitet påstå, att studenterna
komma i några svårigheter,
därför att det inte finns tillgång till
präster. Det är en fullkomligt orimlig
tanke. Vad är det då, som står kvar?
Det är sådana saker som föredrag, ledande
av samtalsgrupper — det kalla
vi på den profana sidan för ledande
av studiecirklar — och en orientering
rörande den kulturella debatten bland
de studerande. Det sista är väl en studentprästs
största uppgift. Han har
alltså att i de kulturella debatter som
ständigt pågå bland de studerande sekundera
de religiösa organisationerna,
i detta fall statskyrkans organisationer.
Den princip som vi i allmänhet hylla
är ju, att det fria kulturlivet vid universiteten,
där studenterna äro aktörerna,
skall utvecklas fritt. Kan det

vara förenligt med denna princip, att
ena sidan skall hjälpas av, som utskottet
säger, en befattningshavare i allmän
tjänst?

Jag måste tyvärr också några minuter
uppta kammarens tid med att peka på
en sak som för mig personligen är mycket
betydelsefull. Det har sagts av utskottet
— herr Hedlund har inte velat
skriva under det — att det är principiellt
oriktigt att motivera prästerliga
tjänster med socialt arbete. Jag hade
äran att vara ordförande i den studentsociala
utredning, som arbetade för något
år sedan. Vid alla diskussioner vi
hade om studentsociala spörsmål, och
det var sannerligen inte bara inom
kommittén, så hörde jag inte vid ett
enda tillfälle en enda röst som påyrkade,
att religiösa, prästerliga och kyrkliga
frågor skulle räknas till det studentsociala
området. Om man jämför
studentläkarna och studentprästerna
skall man finna, att i mycket stor utsträckning
skulle det klientel, som går
till studentprästerna, bli mera hjälpt,
om det ginge till studentläkarna. Vi ha
vidare en hel organisation av kuratorer
vid våra studentkårer för att klara upp
sådana problem som här med rätta från
olika håll påståtts existera, nämligen
studiekomplex, neuroser av olika slag
o. s. v.

Reservanterna säga mycket oskyldigt
följande: »Inrättandet av stiftsadjunkturer
för ändamålet innebär i huvudsak
endast, alt vederbörande befattningshavare
få en fastare ställning och
att statsmakterna helt övertaga ansvaret
för deras avlönande.» Det är dock
eu oerhörd skillnad, om religiösa organisationer
och enskilda bekosta den
verksamheten eller om staten skall
göra det.

Till sist vill jag understryka, att här
gäller det sannerligen inte att hindra
studentprästens verksamhet. Jag vågar
påstå, att jag personligen aktivt medverkat
till studentprästorganisationens

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.
Anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster m. m.

tillkomst på ett sådant sätt, att jag anser
mig ha anledning göra gällande, att
visserligen kunna de icke-religiösa
stärka de religiösa organisationernas
studentpräst genom att låna ut namnet
och ge honom den officiella ställningen,
men då skola de som äro intresserade
av befattningens upprätthållande göra
de ekonomiska uppoffringarna härför
och själva draga lasset och inte vräka
över utgifterna på det allmänna. Då
kolliderar man nämligen med en helt
annan princip, nämligen principen om
kulturdebattens frihet vid universiteten.
Skulle vi inte på detta lilla begränsade
område åtminstone försöka förverkliga
kravet på religionsfrihet och kravet på
frihet för alla olika åsiktsriktningar att
verka fritt men också med samma utgångspunkter
och samma resurser?
Detta samhälle bör inte stödja en speciell
form av denna verksamhet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Häruti instämde herr Lundberg.

Herr HAMMAR: Herr talman! Efter de
inlägg, som redan ha gjorts i studentprästfrågan,
kan det vara skäligen onödigt
att förlänga debatten med ytterligare
ett anförande. Att jag i förevarande
fall likväl dristar mig ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk — det skall
bara bli några minuter — beror helt
på att denna sak för mig är, om inte
en samvetssak, så i alla fall bra nära
det. Och dock tillhör jag, som en del
av kammarens ledamöter veta, egentligen
inte kyrkan.

Frågan om de s. k. studentprästerna
är, som också framhållits, ingen ny fråga
inom student- och universitetsvärlden.
Inom alla de västliga demokratierna
finner man ett stort antal präster
anställda för personligt arbete just
bland studenterna. Jag kom i augusti
i fjol från England. Det kanske inte
betyder så mycket, om jag säger, att
där vid praktiskt taget varje college

fanns en studentpräst. Emellertid vill
jag särskilt poängtera det faktum, att
även universiteten i Amerika ganska
allmänt gått in för anställande av särskilda
präster avsedda för religiös och
social tjänst inom studentkåren. Detta
förhållande är så mycket mer anmärkningsvärt,
som Amerika ju saknar statskyrka,
statsreligion eller hur vi skola
formulera det. Inte desto mindre ha
de olika staterna, som stå bakom universiteten,
ansett anställandet av särskilda
studentpräster så viktigt, att
man i mycket stor utsträckning trots
kostnaderna gått in för att fästa sådana
vid universiteten. Och man kan
tryggt utgå ifrån, att universiteten aldrig
skulle ha anställt dessa studentpräster,
om de inte visat sig ha en uppgift
att fylla. Tvärtom har jag från Amerika,
där jag något känner till förhållandena
i studentvärlden, hört att studentprästerna
varit högt skattade: de
ha fyllt, vad man brukar kalla, ett
länge känt behov.

Här i vårt land är ju själva studentprästinstitutionen
ett relativt sent initiativ.
Utskottet har ju också uppmärksammat
detta. Och det uttrycker sig
med anledning därav, som jag tycker,
litet skeptiskt, fastän kanske meningen
möjligen är eu annan. Utskottet säger
nämligen: »Omständigheterna tyda
emellertid knappast på att något oavvisligt
behov av särskilda studentpräster
föreligger. Intresset för institutionen
är av jämförelsevis sent datum
och växlar å de olika högskoleorterna.»

Intresset för institutionen är av jämförelsevis
sent datum, om man härmed
menar, att studentpräster icke funnits
så länge i vårt land. Men behovet är,
åtminstone så långt jag ser det, gammalt.
Och överallt, där man infört studentprästinstitutionen
— jag tänker
ånyo närmast på Amerika —■ har det
varit en aldrig sinande källa till förvåning,
att man verkligen kunnat reda
sig så länge som man gjort utan dessa
studentpräster.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster m. ni.

Det statistiska materialet angående
studentprästernas nuvarande arbetsuppgifter
ger vid handen, att de med
största säkerhet skulle få fullt upp med
arbete även i fortsättningen. Siffrorna
för halvtidstjänsten i Uppsala tyda på
detta. Blir det en ordinarie tjänst, kan
man förvisso räkna med en icke oväsentlig
ökning av arbetet. Verksamhet
av denna art har nämligen en viss tendens
att växa.

Jag vet icke, vilken erfarenhet den
föregående ärade talaren har. Men
från mina egna studentår i Uppsala
på 1920-talet minns jag faktiskt, att
bristen var kännbar på en studentpräst
eller på någon man bland studenterna,
som kunde fylla hans uppgifter.

Det har sagts, att det ordinarie prästerskapet
i universitetsstaden väl skulle
kunna fullgöra en studentprästs uppgifter.
Ja visst! Fast av egen erfarenhet
vet jag, att den utvägen faktiskt
icke blir så ofta anlitad. En studentprästs
arbete kräver nämligen en personlig,
ofta mycket långvarig omvårdnad
om den biståndssökande. Vidare
kan det icke hjälpas, att ungdomen
helst lyssnar till ungdom, att en ung
student på något sätt har lättare att
höra på vad en kamrat har att säga,
som själv lever mitt uppe i studentlivet
med ungefär samma problem och
samma uttryckssätt, än att lyssna till
en prästman, som kanske har både
ungdomen och studieåren långt bakom
sig.

En annan invändning, som jag trott
mig höra, lyder: »Varför skall man ha
studentpräster i Uppsala och Lund, där
det finnes så många professorer och
teologie studerande förut; de kunna
vid hjälpa varandra!» Detta resonemang
förefaller också mycket riktigt.
Men, mina damer och herrar, professorer
i all ära! De äro vetenskapliga
forskare, undervisare och examensförrättare.
Men — ursäkta mig, om jag
säger det — även de teologie professo -

rerna äro ganska klena själavårdare.
Och de teologie studerande ha liksom
andra studerande också sina stora problem
att brottas med.

Hur som helst, att döma av uttalanden
från både Uppsala och Lund är
önskan om studentpräster mycket allmän.
Jag vet icke, om man skall fästa
mera tilltro till vad som skrives i en
tidning än vad som kommit från en
direktion. Inställningen kan ju vara
litet olika. För min del tycker jag dock,
att den omständigheten, att det, att
man med stor majoritet från Uppsala
och enigt från Lund uttalat sin önskan
om studentpräster, är något, som riksdagen
icke helt och hållet bör förbise.

Så långt jag kan se och så långt min
erfarenhet sträcker sig, är således behovet
av studentpräster stort och oomtvistligt.
Jag står ganska fri, när jag
säger detta, därför att ingen gärna kan
misstänka mig för att vara engagerad
i en bestämd kyrkopolitisk riktning.
Därtill kommer, att medel till bestridande
av de kostnader, som äro förenade
med dessa prästtjänster, utgå
från kyrkofonden, som faktiskt är något
annat än vanliga skattepengar. Det
behöver således icke medföra ökade
statsutgifter.

Herr talman! Av denna anledning
tillåter jag mig yrka bifall till den av
herr Hedlund i Östersund in. fl. avgivna
reservationen.

I detta anförande instämde herr
Hansson i Skediga.

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Att det föreligger ett starkt
behov av dessa studentprästbefattningar
finner jag för min del alldeles uppenbart,
sedan jag läst propositionen
och utskottets utlåtande. Jag stöder
mig därvid också på personliga intryck
från studentlivet vid Stockholms
högskola och Socialinstitutet i huvudstaden.
Jag har sett många konkreta
fall, där studentprästens insats varit

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster m. m.

av mycket stor betydelse. Jag tycker
därför att detta behov bör stödjas från
det allmännas sida av rent intresse att
på ett tillfredsställande sätt tillvarataga
den intellektuella arbetskraften
och få ut det mesta möjliga av denna
arbetskraft.

Med min grundsyn i kyrkofrågan
skulle jag naturligtvis lielst ha sett, att
sådana befattningar icke knötes till
visst kyrkosamfund utan uppehölles
av personer, som i sin verksamhet i
detta avseende vore neutrala. Men detta
är en fråga för sig. Den fråga det
nu gäller är att rent praktiskt tillgodose
detta stora behov med hjälp av medel,
som äro avsatta för den svenska
statskyrkans verksamhet.

Jag vill understryka vad som sagts
förut, att det endast gäller ett medgivande
för Kungl. Maj :t att använda
kyrkofondsmedel, alltså speciella medel
och icke allmänna statsmedel, till
här avsedda ändamål. Kyrkofonden
består ju, såsom herr Hammar nyss
sade — och det vill jag säga till herr
Edenman — icke bara av skattemedel,
utan det har sagts mig, att denna fond
till övervägande delen består av avkastningen
från kyrkans egendomar.
Då ställer sig den ekonomiska sidan
av denna sak på ett helt annat sätt än
motionärerna och utskottsmajoriteten
velat göra gällande, då de talat om den
allmänna ekonomiska situationen och
den restriktiva hållning, som statsmakterna
måste intaga till nästan alla behov.
Här finnas alltså medel tillgängliga.
Det är för övrigt icke säkert, att
ett medgivande kommer att av Kungl.
Maj :t utnyttjas i sin helhet, i varje fall
inte omedelbart.

Utskottet säger med all rätt, att allvarliga
personalbehov på andra områden
icke kunnat tillgodoses på grund
av den restriktiva finanspolitiken. Det
är verkligen beklagligt att de ej kunnat
det. Själv tillhörde jag emellertid —
för att ta ett exempel —- dem som i
denna kammare trots det statsfinan -

siella läget förordade, att skyddskonsulentorganisationen
borde provisoriskt
upprustas. Här erbjuder sig ett av kyrkomötet
framkallat och enligt min mening
utmärkt gynnsamt tillfälle att
göra ett avsteg från denna restriktiva
hållning.

Vad jag emellertid alldeles speciellt
vill vända mig emot — och det är den
främsta orsaken, herr talman, till att
jag begärde ordet ■— är motionärernas
resonemang om återhållsamhet vid
»själva användningen av den relativt
fåtaliga utbildade arbetskraften». Om
man hindrar fyra teologer från att bli
studentpräster, tänker man sig att de
skola göras arbetslösa eller hänvisas
att göra något annat än att utföra prästerliga
och själavårdande uppgifter?
Hela resonemanget vittnar om att de
som ha skrivit ned detta på allvar räkna
med möjligheten av en samhällelig
dirigering av arbetskraften, i detta fall
den intellektuella. I annat sammanhang
har också från motionärerna närstående
håll talats om planhushållning
med den intellektuella arbetskraften.
Jag hoppas, att den dagen aldrig kommer.
Jag vill inlägga en bestämd gensaga
mot argumenteringen på denna
punkt. Utskottet har såvitt jag kunnat
se icke heller vågat taga upp detta argument.
Därmed har jag givetvis icke
på något sätt uttalat mig om värdet av
samhällelig yrkesrådgivning eller på
något sätt vänt mig mot denna. Tvärtom
finner jag att det är en utomordentligt
viktig verksamhet.

Herr talman! Slutligen skulle jag vilja
taga upp en annan synpunkt som
använts för att motivera ett avstyrkande
av dessa befattningar. Man har sagt,
att det finnes så gott om teologie studerande
och lärare i de städer det här
gäller. Därför behövs det inga speciella
studentpräster. Denna synpunkt
har också berörts i flera anföranden
tidigare. Man uttalar i motionen dessutom,
att »tendensen har under senare
tid varit den, att man allt mer försökt

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster m. m.

komma ifrån att anställa särskilda präster
vid skolor och anstalter». Jag är
icke alls övertygad om att denna tendens
är ett resultat av ett rationellt
övervägande av den bästa organisationen
för den andliga vården vid skolor
och anstalter. Tvärtom talar ganska
självklart kravet på speciell sakkunskap
beträffande det klientels särskilda
behov, som bär avses, för att man
bryter denna tendens, som säkerligen
bar en annan grund än en organisationsteknisk
prövning av den andliga
verksamheten vid skolor och anstalter.
Jag tänker att kommittén för den and.-liga vården vid sjukhusen har en helt
annan mening än motionärerna på
denna punkt och hoppas att vi snart
få se dess betänkande. Jag tror, att
man där kommer att åtminstone vad
sjukhusen beträffar förorda inrättande
av speciella prästerliga befattningar.

Så var det påståendet att andra teologer
än speciella befattningshavare
skulle kunna klara denna uppgift. För
det första finnes det, herr talman,
ingen teologisk fakultet i Stockholm
och Göteborg. För det andra lär församlingarnas
prästerskap icke vara
tilltaget större än som erfordras för
den vanliga befolkningen i de städer
det här gäller. Vill man verkligen påstå
något annat, så är detta en allvarlig
anklagelse. Då bör man också taga
upp till prövning, om man ej kan minska
antalet präster i dessa städer. Hela
tankegångens fullföljande skulle för övrigt
leda till, att studentsociala utredningens
förslag om särskilda studentläkare
också vore omöjligt. Tv i studentstäderna,
herr Edenman — det
gäller Stockholm och även Göteborg,
åtminstone om en tid — finns det
mera medicinare än på något annat
håll i landet. Resultatet skulle alltså
bli att man kunde hänvisa till att det
finnes så mycket medicinare i universitetsstäderna,
att man behöver inga
särskilda studentläkare. Jag skulle för
min del djupt beklaga, om detta av ut -

skottsmajoriteten och motionärerna använda
argument skulle leda till att speciella
läkartjänster för studenterna
icke komme att inrättas i framtiden.

Det är naturligtvis ett misstag av utskottet,
om man som detta synes göra
gällande här önskar inrätta befattningar,
vars innehavare som väsentlig del
av arbetsuppgiften ha att stå de kristna
studentföreningarna till tjänst i deras
vanliga föreningsverksamhet. När
det gäller att avstyrka dessa befattningars
inrättande säger utskottet i
detta sammanhang bl. a., att de kristna
studentföreningarna av rent principiella
skäl själva, liksom övriga ideella
organisationer, böra svara för den mera
föreningsbetonade verksamheten.

Detta är enligt min mening alldeles
rätt. Men man har väl icke från något
håll begärt, att tyngdpunkten i studentprästernas
arbete skulle ligga på föreningsverksamheten.
Vad det främst
gäller är en rådgivningsverksamhet,
öppen för alla studenter som vilja begagna
sig av den. Det har visat sig att
det finns så många studenter med andligt
intresse och behov av andlig hjälp,
alldeles oavsett föreningstillhörighet,
att inrättande av studentpräster är väl
motiverat. Till och med utskottet vitsordar,
att de nuvarande studentprästerna
haft en betydande arbetsbörda.

Jag vill gärna förstå argumenteringen
i motionen och utskottsmajoritetens
yttrande. Men skälen för dessa tjänsters
inrättande väga enligt min mening
över. Därför, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen, d. v. s.
till propositionen.

Herr TALMANNEN: Det är så många
talare antecknade, att jag får anhålla
att de efterföljande talarna söka koncentrera
sig litet bättre, särskilt med
hänsyn till de många ärenden, som
återstå på föredragningslistan och som
vi vilja avverka.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster m. m.

Herr EDENMAN (kort genmäle): Herr
talman! Det var ett påstående i herr
Wiklunds anförande som icke kan få
stå oemotsagt. Det var att det icke var
skattemedel i kyrkofonden. Indirekt är
det övervägande skattemedel. Det gäller
alltså icke kyrkans egna egendomar.

Jag efterlyste vidare de rent principiella
synpunkterna i denna fråga. Det
vore ytterligt intressant om just folkpartiets
representant kunde lägga en
principiell synpunkt på frågan: Skola
statsmakterna understödja de föreläsningar,
föredrag och den diskussionsverksamhet
vid universiteten som det
här är fråga om? Det gäller icke den
prästerliga verksamheten, som är den
mindre delen av dessa befattningshavares
arbete, utan den övriga verksamheten.

Här har talats mycket. Men ingen av
opponenterna och reservanterna tar
hänsyn till vad de officiella studentorganisationerna
säga. Det är dock de
som bättre än någon annan kunna yttra
sig om huruvida behov och intresse
föreligga. Att det finnes ett starkt intresse
på många enskilda håll vill jag
icke förneka. Det är uppenbart, liksom
att det finnes många människor som
äro intresserade för religiösa frågor.
Men det har ingenting med denna diskussion
att göra.

Herr WIKLUND i Stockholm (kort
genmäle): Jag vill bara säga till herr
Edenman, att det är icke min uppfattning,
att studentprästernas uppgift
till väsentlig del skulle vara att ägna
sig åt diskussions- och föreläsningsverksainhet.
Så har åtminstone icke jag
uppfattat saken utan att deras huvuduppgift
vore personlig rådgivning, själavård,
personlighetsvård eller hur man
vill uttrycka saken.

Herr GUSTAFSSON i Bogla: Herr talman!
Jag skall söka rätta mig efter herr
talmannens uppmaning och fatta mig
kort. Jag hade icke begärt ordet i fråga

om studentprästbefattningarna om jag
icke under åtskilliga år hade haft kontakt
med studerande ungdom vid Lunds
universitet. Det är detta förhållande
som gör att jag dristat mig att taga
till orda för att framhålla några synpunkter
på föreliggande fråga.

Om jag håller mig till Lund så säger
utskottet: »I Lund har, utskottet veterligt,
icke tagits något initiativ i frågan
förrän genom studentkårens ovannämnda
den 30 mars i år beslutade framställning
till Kungl. Maj:t.»

Jag har emellertid här en artikel i
Lunds studentkårs organ »Lundagård».
Jag understryker, att det är ett organ
för hela studentkåren och bör vara representativt
för kåren. Det är icke något
redaktionellt uttalande, men redaktionen
har i en kommentar givit artikelförfattaren
erkännandet att hans
framställning är saklig och ger frågan
den goda belysning som den otvivelaktigt
förtjänar. Denne artikelförfattare,
studeranden Albertson, säger att
frågan väcktes 1940; en grupp studenter
undersökte då möjligheten att få
studentpräst i Lund, men frågan strandade,
emedan det visade sig omöjligt
att anskaffa medel.

Nu är det uppenbart, att den gagnande
verksamhet, som, enligt vad även
utskottet erkänner, studentprästerna utfört
i både Uppsala och Stockholm, har
stimulerat studentkåren i Lund till att
anhålla om att också där måtte tillsättas
en studentpräst. Vad jag finner vara
mycket intressant i detta sammanhang
ar att framställningen från studentkåren
om inrättande av en studentprästbefattning
i Lund kom upp genom en
motion, icke från de kristna studentorganisationerna,
vare sig den kyrkliga
eller den frikyrkliga, utan från tvenne
herrar Ståhl och Håkanson, som av
allt att döma icke ha några särskilda
kristligt-religiösa intressen. Det framgår
också av artikeln i »Lundagård». I
denna artikel av Albertson säges, att de
kristna föreningarna ha undvikit att

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster m. nt.

motionera i denna fråga. Dessa båda
föreningar, den kyrkliga och den frikyrkliga,
beräknas ha cirka 500 medlemmar.
De ha undvikit att motionera
därför att man icke ville att de kristna
föreningarna skulle ha monopol på det
kristna namnet. Man ville icke att studentprästen
skulle räknas som eu ombudsman
för de kristna organisationerna,
utan man ville att han skulle vara
studentkårens präst.

Herr Edenman bestred att det här
föreligger ett allmänt studentönskemål.
Herr Edenman sade, alt det var Uppsala
studentkårs direktion som begärt
detta. Men den är väl representativ.
Och nu har man nästan enhälligt uttalat
önskemål om en studentpräst. I
Lund ha studentkårens deputerade enhälligt
uttalat önskemål om en sådan
präst.

Nu har man från utskottet eller från
något annat håll, där man är motståndare
till studentpräster, sagt att teologie
professorerna kunna vara själavårdare
åt studenterna. Studenterna anse
emellertid själva icke, att så kan vara
fallet. För min personliga del anser jag,
att riksdagen bör taga hänsyn till de
framförda studentönskemålen. Tv det
är ju icke, i varje fall icke i Lund, de
kristna organisationerna som fört fram
frågan, utan det är respektive organ
för studenterna i allmänhet.

Till sist vill jag säga, att jag inte kan
dela utskottets ekonomiska betänkligheter
och inte heller de principiella
synpunkter som här anförts.

Med dessa ord, herr talman, her jag
att få yrka bifall till den av herr Hedlund
i Östersund in. fl. avgivna reservationen.

Herr JOHNSSON i Stockholm: Herr
talman! Eftersom tiden är långt framskriden,
skall jag avstå från att läsa
upp mitt skrivna anförande i denna
fråga. Jag skall inskränka mig till att
anföra några invändningar emot herr

7 •—Andra kammarens protokoll I!l''i9.

Edenmans anförande. Vad han yttrade
hade verkligen berättigat mig till ett
längre anförande och en principiell
uppläggning framför allt av förhållandet
mellan stat och kyrka och skillnaden
mellan statliga medel och kyrkomedel.
Herr Edenman har på den punkten
enligt min mening en ganska egendomlig
uppfattning, som kanske delas
av många men inte desto mindre är
falsk. De medel som kyrkoförsamlingarna
betala för kyrkans verksamhet
kunna aldrig vara och betraktas som
statsmedel. Några lönemedel för präster
finnas inte heller upptagna någonstans
i statsbudgeten. Jag undrar vidare,
om den historieskrivning i fråga
om studentpräster, som herr Edenman
levererade, är i allo riktig eller om den
inte i varje fall är färgad av hans egen
syn på dessa ting.

Herr Edenman säger, att när frågan
fördes fram i Uppsala, sattes det aldrig
i fråga att offentliga medel skulle användas
för ändamålet. Såvitt jag har
mig bekant lovades det väl ingenting
annat än att kostnaden för studentprästerna
inte skulle belasta studentkårens
budget. Dessutom uttalade man sig, om
jag inte är fel underrättad, med 29 röster
mot 2 för anställande av studentpräst,
och vid sista valet av studentpräst
voro röstsiffrorna 28 mot 4. I en
skrivelse, som har utskickats till en del
av kammarens ledamöter, har Uppsala
studentkårs vice ordförande, i studentkårens
ordinarie ordförandes frånvaro,
varmt rekommenderat att studentprästorganisationen
skall få bestå och att
riksdagen måtte bevilja medel för detta
ändamål. Man kan väl ändå inte mot
bakgrunden av detta säga, att det inte
är ett åtminstone relativt utbrett önskemål
inom studentkåren i Uppsala, att
en studentpräst skall anställas även med
hjälp av de medel som riksdagen ställer
till förfogande.

Herr Edenman meddelade, att den
här frågan fallit i Göteborg, vilket är
riktigt så till vida att motståndarna till

Xr l!l.

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 enl.

Anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster m. m.

studentprästorganisationen vid den diskussion,
som hölls på högskolan i måndags,
kunde uppbringa en majoritet på
3 röster. Tidigare hade emellertid studentsammanslutningarna
vid handelshögskolan
och Chalmers tekniska institut
för sin del enhälligt — jag är inte
riktigt säker på att så var fallet, men
jag har inte hört någonting annat — beslutat
att uttala sig för studentprästs
anställande. Förslaget föll emellertid
vid ett möte med högskolans studenter,
men minoriteten var där dock så stor
som 18 mot 21. Man bör väl i en fråga
som denna även taga hänsyn till minoriteten.
Även om de som gå i kyrkan i
vårt land befinna sig i minoritet, ha de
väl fördenskull rätt att bli betjänade.
Samma förhållande bör väl råda även
när det gäller studentprästerna.

Med hänsyn till de mera splittrade
förhållanden, som råda här i Stockholm
på detta område, kan det vara svårt att
få till stånd en samlad meningsyttring.
Men jag ifrågasätter, om tidningen Gaudeamus’
yttranden kunna betraktas som
representativa för studentkårens samlade
mening, .lag vet faktiskt inte om
Gaudeamus betraktas som officiellt organ
för studentkåren i Stockholm. Man
har sagt att detta inte är förhållandet
och att dess redaktion till övervägande
del är clartéistisk. Däremot tycker jag,
att det utgör en utomordentligt stark
meningsyttring för denna sak, när studentkårens
representation i Lund enhälligt
har hemställt om att även Lund
skulle få en studentpräst.

Jag kan, herr talman, fatta mig kort.
Denna debatt kan egentligen tillspetsas
i frågan: skall riksdagen såsom handhavare
på denna punkt av kyrkans ekonomi,
observera kyrkans, inte statens,
lyssna till vad studenterna ha bett om,
åtminstone stora minoriteter bland
dem, eller skall riksdagen lyssna till
herr Edenman och fru Eriksson och till
clartéisterna, som väl anse sig ingen religion
eller bättring behöva? Valet synes
mig inte behöva vara så svårt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Efter herr Edenmans klarläggande
anförande kan jag för min del fatta
mig mycket kort, trots att ganska
många ha talat för reservationen.

För min del har den grundläggande
synpunkten varit av ekonomisk art. Jag
får erkänna att jag inte har någon misstro
emot studentprästorganisationen.
Jag tror att studentprästerna, om därtill
utses lämpliga personer, ha möjlighet
att uträtta ett mycket gott arbete.
Men det är inte på den punkten meningsskiljaktigheter
ha gjort sig gällande
i utskottet. Där har frågan legat till
så: är anställandet av dessa fyra studentpräster
av sådan angelägenhetsgrad,
att denna fråga, trots den åtstramning
som vi ha ålagt oss nu, måste pressas
fram. Trots att saken förut påpekats
i denna debatt vill jag återigen erinra
om att vi i olika frågor tvingats
till eu mycket stark återhållsamhet. Vi
genomförde exempelvis för några år
sedan en lagstiftning om kvalificerad
villkorlig dom, som förutsatte en fullt
genomförd konsulentorganisation för
att resultatet skulle bli det man önskade.
Trots de påvisbara olägenheter och
svårigheter, som på grund av avsaknaden
av denna konsulentorganisation ha
uppenbarat sig sedan denna lag genomfördes,
har man icke kunnat pressa
fram mera än den lilla del av denna
konsulentorganisation, varom vi för någon
tid sedan fattade beslut. Hela konsulentorganisationen
ligger fortfarande
på is. Jag frågar kammarens ledamöter:
Är det rimligt att vi i en tid när vi ha
ålagt oss denna återhållsamhet i alla
fall skola pressa fram nya tjänster? Jag
tänker därvid särskilt på landsbygdens
representanter med deras känsla för att
man på den punkten även under vanliga
förhållanden skall vara varsam.
Skulle vi vara med om att genomföra

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

Anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster m. in.

denna organisation, förstår jag inte hur
det skall vara möjligt att säga nej till
framställningar om nya tjänster i fortsättningen.
Jag förstår inte heller hur
det på en hel del avtalsområden skall
vara möjligt att säga nej till nya tjänster,
uppfinningar av tjänster och
andra förändringar, om riksdagen överger
den ståndpunkt, som den förut intagit.

Det är ju bara nonsens att tala om
att det i detta fall inte skulle vara fråga
om statsmedel. Om medlen tas ur
kyrkofonden eller direkt ur statskassan
kommer på ett ut. När kyrkofonden
inte räcker till för att bestrida kyrkans
utgifter, kräves det tillskott av skattemedel.
Det är ju den nakna sanningen.
I verkligheten är det sålunda intet tvivel
om att det här är fråga om skattemedel.

Låt oss pröva denna angelägenhet
när vi komma ut ur den ekonomiska
situation, i vilken vi nu befinna oss,
och i ett ekonomiskt läge, där vi även
på andra områden kunna vara med om
att genomföra reformer som vi anse
nödvändiga. När vi komma i det läget
kunna vi pröva även denna sak. Men i
dagens situation kan jag inte förstå att
det är rimligt att biträda ett anslag som
detta. När jag har varit med om att
exempelvis säga nej till genomförandet
av den nyssnämnda konsulentorganisationen
och inte sökt att på något sätt
gå utöver vad Kungl. Maj:t har föreslagit
och pressa fram ytterligare konsulentbefattningar,
kan jag för min del
verkligen inte tillstyrka, att vi på den
punkt det här gäller skulle göra ett undantag.

Det har sagts att det inte rubbar det
ekonomiska läget att ge anslag till dessa
befattningar. Vi skola se denna fråga
som en isolerad företeelse utan återverkningar
på andra områden. Ja, kan
man anlägga den synpunkten, skulle
det ekonomiska läget inte rubbas. Men
vi som under de senare åren tvingats
att syssla med löneförhandlingar veta,

att man med hänsyn till konsekvenserna
har nödgats säga nej även i fall, där
förändringar och förbättringar ha varit
mycket starkt motiverade.

För övrigt tycker jag att en universitetsstad
med den stab av teologer och
präster, som där finns, inte skulle sakna
möjligheter att hjälpligt reda upp
situationen under den svåra tid då staten
på alla punkter måste hålla igen.
Det förefaller mig orimligt att driva den
satsen att det inte skulle vara möjligt
för dessa städer att på egen hand komma
till rätta med problemet. Ett gammalt
ordspråk säger att ett oväder ser
alltid värre ut när man betraktar det
genom ett fönster. Jag undrar om det
inte är på samma sätt med nöden i universitetsstäderna
när vi se den ifrån
riksdagens fönster. Det är ingen tvekan
om att vi lugnt kunna kosta på oss att
vänta med detta ärende under den tid
som vi behöva för att komma på fötter
igen och vinna ekonomisk jämvikt.

Herr talman! Jag kan inte finna att
framställningen om anställandet av dessa
studentpräster är av sådan art och
att så starka skäl anförts för densamma,
att man måste ställa den i undantagsställning.
Ett bifall till denna framställning
skulle få allvarliga konsekvenser
för övriga beslut som riksdagen har
att fatta. För min del måste jag bestämt
tillråda kammaren att på denna punkt,
liksom första kammaren har gjort, följa
utskottets förslag.

Häruti instämde fröken Xygren.

Herr statsrådet QUENSEL: Herr talman!
Gentemot den siste talaren vill jag
erinra om vad jag förut påpekade,
nämligen att det är skillnad mellan att
upprätta nya tjänster och bevara redan
bestående sådana. Om man har den
principiella inställningen, att man i nuvarande
ekonomiska läge inte skall inrätta
några nya tjänster — en inställning
som väl i huvudsak är alldeles riklig
— får man dock observera, att det

100 Nr 19. Lördagen den 21 maj 1949 em.

Anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster m. m.

redan nu i Uppsala och Stockholm existerar
studentprästbefattningar, som redan
nu i viss utsträckning äro statsunderstödda
och som det gäller att rädda
till fortsatt liv. Utskottets avslagsyrkande
innebär sålunda mera en indragning
av tjänster än ett upprättande av nya.

Fru ERIKSSON i Stockholm: Herr talman!
Såsom motionär i denna fråga
måste jag glädja mig åt att utskottet har
bifallit motionen. Det är också glädjande
att höra att frågan fallit genom det
beslut som fattats i första kammaren.

Oavsett det ekonomiska läget kan
man ha en rent principiell syn på inrättandet
av studentprästbefattningar
och avgöra frågan efter denna. Tendensen
på olika skolor och anstalter är den
att man inte vill ha en för klientelet
speciellt avsedd själasörjare. Man vill
i stället att detta klientel inte skall ha
sitt liv begränsat till anstalten utan
komma i kontakt med bl. a. det vanliga
församlingslivet och inte själavårdas
såsom en särgrupp. Det är då fullkomligt
absurt, att man skall ha en speciell
själavårdsverksamhet för människor
med intellektuell utrustning och
utbildning, vilka dock måste ha lättare
att komma i kontakt med församlingsprästen
än andra. Principiellt anser jag
sålunda att man, vilket ekonomiskt läge
vi än ha, skall vara betänksam mot inrättandet
av studentprästverksamhet.

Under diskussionen i denna fråga ha
personliga erfarenheter av studentprästverksamheten
anförts, och det har framhållits
att den bara varit till nytta. Ja,
det skulle bara fattas att man skulle ha
en studentprästverksamhet, som gjorde
påvisbar skada! Men frågan är om denna
nytta är lika stor som den nytta
man skulle ha av prästerliga tjänster på
en plats, där man har ont om präster.
Det finns områden i detta land, där
man har svårt att nå en präst. Jag skulle
helt och fullt förstå, om man ville använda
kyrkofondens medel för att på

sådana platser upprätta en prästtjänst.
Det finns sålunda möjligheter att använda
dessa medel till själavårdsverksamhet
på ställen, där den kommer flera
människor till godo, människor som
ha behov av just denna verksamhet.

När man säger, att studentprästen
skulle kunna bli till nytta för biskopen
kan jag tala om att det finns erfarenhet
av att en studentprästs verksamhet kan
bli ett slags andlig politrukverksamhet
för biskopen bland teologerna i universitetsstaden.
Det finns gott om vittnesbörd
och personliga upplevelser, som
tala både för och emot om man skall
framdraga alla exempel.

Förespråkarna för denna studentprästverksamhet
ifrågasätta att vi motionärer
verkligen ömma för det ekonomiska
läget. Denna utgift är en liten
struntsak, säger man. Fyra präster mer
eller mindre betyda inte så mycket.
Men om man inte behöver dessa fyra
präster på dessa fyra tjänster, behöver
man ju inte utbilda fyra människor för
detta ändamål. Och om man utbildar
dessa människor, skulle man kunna ha
större nytta av dem på annat håll. Naturligtvis
begriper jag inte det ekonomiska
läget så bra som de som ha varit
med mycket länge i riksdagen, såsom
herr Hedlund. Jag begriper naturligtvis
ingenting i jämförelse med herr
Hedlund. Men jag reagerar som en vanlig
människa trots allt, och jag tror att
man oavsett ingående kännedom om
det ekonomiska läget kan ha den uppfattningen
att dessa pengar kunna användas
på ett bättre sätt.

Man gör vidare gällande att det ligger
andra skäl bakom motionen är dem
motionärerna ha anfört. Den är inspirerad
av clartéister och misstänkta individer.
Jag vill säga, att jag är ingen
dålig kvinna för att jag inte fallit i
farstun för fyra studentpräster. Jag tror
att man kan ha de renaste motiv och
likväl avstå från dessa fyra tjänster av
principiella skäl och av motiv, som äro
lika höga som dem man anför ifrån det

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19. 101

Åtgärder för bättre tillgodoseende av de enskildas rättsskyddsbehov.

håll, där man särskilt ivrar för att få
flera präster på olika ställen. Man skall
inte i detta sammanhang komma med
moraliska värderingar. Jag sätter inte
deras moral högre som vilja ha en
präst. Man bör inte bli moraliskt dömd,
därför att man har den uppfattningen,
att vi kunna ha bättre användning för
fyra präster och bättre användning för
dessa pengar på annat håll.

Jag ber alltså, herr talman, att med
glädje få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Det
var ett uttalande av licrr Johnsson i
Stockholm som föranledde mig att begära
ordet. Han sade att de som stå för
utskottets utlåtande kunna betraktas
som rättfärdiga som ingen bättring behöva.
Det var ett uttalande som näppeligen
kan anses rättvist. Jag finner
alt utskottets representanter ha framfört
fullgoda skäl för sin ståndpunkt.
Om jag icke desto mindre kommer att
rösta för reservationen, så beror det
därpå, att jag anser att studentprästen
skulle få en mycket självständigare
ställning, om han är avlönad med statsmedel
i stället för enskilda medel, gentemot
olika meningsriktningar och inflytanden.
Jag måste säga att jag vid
mitt ställningstagande delvis också influerats
av den intolerans, som enligt
min mening i stor utsträckning präglade
fru Erikssons anförande.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Johnsson
i Stockholm begärde likväl votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 36,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 82 ja och 88 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 5.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om straff för olovlig varuutförsel, m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Åtgärder för bättre tillgodoseende av de
enskildas rättsskyddsbehov.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av väckt motion
om åtgärder för bättre tillgodoseende
av de enskildas rättsskyddsbehov.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft en inom första kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 160, av herr Ilerlitz, vari denne hemställt,
»att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående bättre tillgodoseende av de

102

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Åtgärder för bättre tillgodoseende av de enskildas rättsskyddsbehov.

enskildas rättsskyddsbehov, dels genom
vidgade möjligheter till rättslig prövning
av frågor som angå enskildas rätt,
dels genom ökad rätt till ersättning för
skada och olägenhet, som vållas genom
administrativa myndigheters åtgöranden».

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av förevarande motion måtte
besluta hemställa hos Kungl. Maj:t, att
Kungl. Maj :t ville utreda möjligheterna
att nå fram till enhetliga regler för bedömande
av frågor om det allmännas
ersättningsskyldighet vid rättsenliga ingrepp
i enskilds äganderätt och ekonomiska
frihet.

Reservation hade avgivits av herrar
Ahlkvist, Olofsson, fru Sjöström-Bengtsson
samt herrar Georg Pettersson och
Andersson i Mölndal, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att förevarande
motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr ANDERSSON i Mölndal: Herr
talman! Den motion första lagutskottet
här haft att behandla och delvis bifallit
innehåller tre skilda huvudfrågor. Dels
är det frågan om det administrativa
besvärsinstitutet, dels det allmännas
skadeståndsskyldighet för befattningshavares
felaktiga åtgöranden och dels
ersättning vid rättsenliga ingrepp av
administrativ myndighet.

Vad den första frågan beträffar, så
har motionären redan fått sina önskemål
uppfyllda; Kungl. Maj:t har tillsatt
en utredning i vilken motionären
är ordförande. Vad den andra frågan
angår, så förutsätter utskottet, att Kungl.
Maj :t har uppmärksamheten riktad på
det problem den utgör. Man har anledning
förvänta att så är fallet med hänsyn
till att riksdagen, på förslag av
statsutskottet efter rekommendation av
statsrevisorerna, för några dagar sedan
i skrivelse begärde, att Kungl. Maj:t

skulle uppmärksamma denna fråga.

Då återstår således den tredje frågan:
ersättning vid rättsenliga ingrepp av
administrativ myndighet. Man har rätt
att ställa frågan hur och på vad sätt
enhetliga regler skola kunna skapas på
detta område, som omfattar problem av
så vitt skilda slag. Här beröras ju exempelvis
expropriationslagen, förfogandelagen,
epizootilagen, hälsovårdsstadgan
och en hel rad olika författningar. Det
är knappast troligt att det går att skapa
de regler, som utskottet här förutsatt
skulle vara möjliga. Utskottet har ju
också själv måst understryka, att det
kan bli erforderligt att på en rad olika
områden tillskapa specialregleringar för
att kunna komma till rätta med de olika
frågorna i detta hänseende.

Det är två lagar som äro väsentliga
i detta sammanhang, expropriationslagen
och förfogandelagen. Den förstnämnda
lagen ligger för närvarande på
riksdagens bord, och om jag inte är fel
underrättad kommer andra lagutskottet
att hemställa, att riksdagen måtte bordlägga
denna fråga till höstriksdagen.
Vill man ha en annan ordning i fråga
om expropriationslagstiftningen, finns
det ju då också möjligheter att motionera
i denna fråga. Det är ju inte vanligt
att riksdagen i skrivelse begär utredning
av en fråga, som redan ligger
på riksdagens bord.

Beträffande förfogandelagen har man
tidigare haft en fast regel, där man utgått
från att en viss taxa skulle vara
normerande för ersättningen. Denna
lag ligger också på riksdagens bord
och är upptagen på dagens föredragningslista.
Andra lagutskottet har där
biträtt Kungl. Maj:ts förslag, att det
skulle öppnas möjligheter att frångå
denna taxa i särskilda fall för att öka
smidigheten vid bedömandet av ersättningsbehovet.
Inte heller beträffande
förfogandelagen har man ansett att det
skulle vara möjligt att få andra regler
till stånd än dem som äro föreslagna
av Kungl. Maj:t. Således kan man, på

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

103

Åtgärder för bättre tillgodoseende av de enskildas rättsskyddsbehov.

samma sätt som i fråga om expropriationslagen,
säga, att det väl inte kan
vara möjligt att riksdagen begär utredning
i ett spörsmål, som i dag ligger
på riksdagens bord.

Vid 1944 års riksdag väckte samme
motionär en motion i samma spörsmål.
Motionen behandlades av andra lagutskottet,
och vid det tillfället uttalade
utskottet bland annat följande:

»Motionärerna framhålla emellertid
själva, att det är mycket svårt att fastställa
oomtvistliga kriterier för ersättningsfrågornas
bedömande. Utskottet
kan icke värja sig för den tanken, att
dessa svårigheter komma att bliva
oöverstigliga. Några närmare riktlinjer
för den ifrågasatta lagstiftningen ha
motionärerna icke heller uppdragit. En
lagstiftning i ämnet skulle beröra lagar
och författningar på de mest skilda
rättsområden. Med all säkerhet skulle
icke kunna uppställas annat än allmänna,
mer eller mindre vaga regler
om förutsättningarna för rätt till ersättning
och om ersättningens storlek.
Det ligger då nära till hands att antaga,
att, även om lagstiftning i ämnet
genomfördes, frågan om och i vad mån
ersättning skall utgå ändock måste
överlämnas åt ett skönsmässigt, efter
omständigheterna i det särskilda fallet
avpassat bedömande.»

Reservanterna ha instämt i andra
lagutskottets uttalande 1944, och de ha
den uppfattningen, att det inte blir
möjligt att skapa sådana regler, som
kunna bli tillämpliga i alla de olika
fall, som kunna komma i fråga; man
blir nödsakad att bedöma dessa ersättningsanspråk
från fall till fall.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till reservationen.

Herr RYLANDER: Herr talman! Utskottsmajoriteten
har ansett det vara
av stor vikt ur rättssäkerhetssynpunkt
att ersättningsfrågorna lösas efter enhetliga
linjer. Utskottet menar att man

skulle kunna nå fram till vissa av statsmakterna
godtagna allmänna principer
för frågornas lösning, även om specialregleringar
bleve nödvändiga på många
områden. Utskottet har därför velat tillstyrka
en utredning om möjligheterna
att nå fram till sådana enhetliga regler.

Då jag nu erfarit att första kammaren
för sin del beslutat i enlighet med
reservationen, saknar jag anledning att
här närmare gå in på denna fråga. Jag
hemställer emellertid om bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Mölndal begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 7.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående nya grunder
för kyrkomusikerorganisationen

104 Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Ändring i lagen om verkställighet av frihetsstraff.

in. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Ändring i lagen om verkställighet av frihetsstraff.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet
av frihetsstraff m. m.; och anförde
därvid

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Föreliggande förslag är ett led i
decentraliseringssträvandena, om vilka
riksdagen tidigare uttalat sig. Jag har
själv varit med om att i statsrevisionen
taga initiativ till dessa decentraliseringssträvanden,
och jag är därför angelägen
om att de så långt möjligt fullföljas.

Nu skall jag inte ställa något yrkande
i denna fråga. Det har påvisats, att vissa
svårigheter skulle förekomma vid överflyttandet
av ärenden rörande beräkning
av strafftid från fångvårdsstyrelsen
till vederbörande anstalts föreståndare.
Jag tror att svårigheterna här äro
ganska överdimensionerade, men jag
skall som sagt i alla fall inte ställa något
yrkande. Jag vill bara påpeka, att
vi sannolikt komma att möta samma
motstånd från varje ämbetsverk, på vilket
vi vilja avlasta några ärenden, och
jag tror därför att det är angeläget att
kammaren har sin uppmärksamhet riktad
på dessa saker.

Jag vill även fästa uppmärksamheten
på en annan angelägenhet. Det har nämligen
visat sig att systemet för beräknandet
av den tid, som den dömde
skall sitta i fängelse, är så krångligt, att
man har ett särskilt expertkansli i fångvårdsstyrelsen
för att handlägga dessa

ärenden. Fångvårdsstyrelsens chef —
om jag nu skall ta mig friheten att citera
honom — sade själv, att om man
frågar honom om dessa saker, vågar
han inte svara därpå, utan han får remittera
ärendet till detta expertkansli.

Nu frågar man sig om det kan vara
rimligt att vi ha ett krångelsystem, som
förnuftiga människor inte begripa sig
på. Vore det inte klokt att undersöka,
om vi kunna komma fram till förnuftigare
regler, vilka taga skälig hänsyn
till den dömdes rätt, men dessutom
äro möjliga att begripa sig på och handlägga
för vanliga människor. Skulle det
exempelvis inte vara tänkbart att vederbörande
domstolar, som handlägga
målen, vid avkunnandet av domen ge
besked om den tid, som den dömde
skall sitta i fängelse? Man kan naturligtvis
också tänka sig andra möjligheter.

Det var, herr talman, närmast för
att säga detta, som jag begärde ordet.
Jag vill fästa uppmärksamheten på att
vi här ha ett krångelsystem, som man
bör söka förenkla för att komma fram
till förnuftigare regler, så att man inte
behöver anlita ett särskilt expertkansli
för att kunna klara upp dessa saker.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
upphävande av 43 § 2 mom. barnavårdslagen
den 6 juni 1924 (nr 361);
och

nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisreglcringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303), dels
ock i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

Nr 19.

105

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen.

§ 10.

Fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1, 15 och 27 §§
allmänna förfogandelagen den 22 juni
1939 (nr 293) samt om fortsatt giltighet
av samma lag, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 8 april 1949 dagtecknad
proposition, nr 210, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om ändrad lydelse av
1, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293) samt
om fortsatt giltighet av samma lag,
dels ock lämna samtycke till att
Kungl. Maj:t med stöd av 1 § andra
stycket allmänna förfogandelagen förordnade,
att 2—5 och 7 §§ samma lag
skulle äga tillämpning under tiden den
1 juli 1949—den 30 juni 1950, 4 § dock
endast i den mån det erfordrades för
att tillgodose krigsmaktens beredskapsbehov.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 323 av herr Herlitz och nr 324 av
herr Holmbäck in. fl. samt

inom andra kammaren:
nr 411 av herr Onsjö in. fl. och nr
412 av herr Hastad.

I motionerna 1: 324 och II: 411, vilka
voro likalydande, hade yrkats, att riksdagen
med bifall i övrigt till vad som
föreslagits i förevarande proposition

ville lämna sitt medgivande till tillämpning
under tiden 1 juli 1949—30 juni
1950 av 2—7 §§ allmänna förfogandelagen
blott i fråga om 2 § första och
tredje styckena samt 3 och 5 §§, sistnämnda
paragraf dock endast i den
mån så erfordrades för produktion av
krigsmateriel.

I motionen 11:412 hade motionären
— under förklaring att han anslöte sig
till motionerna I: 324 och II: 411 -—
därjämte yrkat, att riksdagen dels måtte
besluta ett tillägg till 1 § andra stycket
allmänna förfogandelagen av innebörd
att riksdagen måtte äga att göra förbehåll
rörande giltighetstiden för av
Konungen med stöd av nämnda lagrum
vidtagna tillämpningsåtgärder, dels ock
ville i anslutning härtill vid meddelande
av fullmakt föreskriva, att Konungen
endast provisoriskt finge göra regleringar
av näringslivet av större räckvidd
eller av i den enskildes rättssfär
ingripande art och att dessa ingripanden
för fortsatt giltighet skulle underställas
riksdagen i och för dess godkännande.

I motionen I: 323 hade motionären
dels — under framhållande av att han
delade den från andra håll framförda
meningen att den av Kungl. Maj :t begärda
fullmakten borde begränsas —
yrkat, att riksdagen icke måtte lämna
samtycke till förordnande om att 2 §
förfogandelagen skulle äga tillämpning
i vidare mån än som föranleddes av
ansökan om beslags hävande enligt 3 §
andra stycket, dels ock hemställt, att
riksdagen vid meddelande av samtycke
till förordnande om att förfogandelagen
i vissa delar skulle äga tillämpning
måtte uttala sig i överensstämmelse med
vad i motionen anförts.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte — med avslag
å det i motionen 11:412 framställda
yrkandet beträffande det genom propositionen
framlagda lagförslaget — antaga
lagförslaget oförändrat;

106 Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen.

B. att riksdagen måtte, med avslag å
vad därutinnan i motionerna 1:323,
I: 324, II: 411 och II: 412 yrkats, bifalla
det förslag i övrigt, som genom propositionen
framlagts; samt

C. att motionen 1:323, i den mån
den icke kunde anses besvarad genom
vad utskottet anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Holmbåck, Wistrand, Hallagård, Jacobsson
i Igelsbo, Ryberg, fru Sandström
och herr Kyling, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen måtte — med avslag
å det i motionen 11:412 framställda
yrkandet beträffande det genom propositionen
framlagda lagförslaget —
antaga lagförslaget oförändrat;

B. att riksdagen — med förklaring
att riksdagen icke kunnat oförändrat
bifalla det förslag i övrigt, som genom
propositionen framlagts — måtte, med
bifall helt till de i motionerna T: 324
och II: 411 framställda yrkandena och
i vissa delar till de hemställanden, som
gjorts i motionerna 1:323 och 11:412,
lämna samtycke till att Kungl. Maj:t
med stöd av 1 § andra stycket allmänna
förfogandelagen förordnade, att 2 § första
och tredje styckena samt 3 och 5 §§
samma lag skulle äga tillämpning under
tiden den 1 juli 1949—den 30 juni 1950,
5 § dock endast i den mån det erfordrades
för produktion av krigsmateriel;
samt

C. att motionerna 1:323 och 11:412,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Då jag tillsammans med några
andra ledamöter av andra lagutskottet
fogat en reservation till detta utlåtande,
ber jag att få säga några ord.

Denna förfogandelag är betingad av
alldeles särskilda omständigheter. Under
utomordentliga förhållanden få ju
medborgarna finna sig i åtskilliga inskränkningar
av sin frihet, men så snart
normala förhållanden åter inträda, böra
sådana åtgärder ej längre komma i
fråga. 2 § andra stycket samt 5 och
7 §§ i det av utskottet tillstyrkta kungl.
förslaget avse förfoganden över mänsklig
arbetskraft. Sådana förfoganden utgöra,
enligt reservanternas uppfattning,
så djupgående ingrepp i enskildas rättssfär
att, under nuvarande förhållanden,
Kungl. Maj:t och riksdagen böra fatta
beslut därom i varje särskilt fall. Tjänstepliktslagen,
som varit ett komplement
till den allmänna förfogandelagens stadganden
om förfoganden över den
mänskliga arbetskraften, har ju också
upphört att gälla. Reservanterna anse
dock att Kungl. Maj:t bör erhålla fullmakt
enligt 5 § endast då det gäller
produktion av krigsmateriel.

I likhet med förfoganderättskommittén
anse reservanterna, att 4 § bör
kunna helt sättas ur tillämpning. Det
behov denna paragraf avser att fvlla
kan fyllas på annat sätt, en uppfattning
som också delas av fortifikationsförvaltningen.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till förevarande utskottsutlåtande
och undertecknad av herr
Holmbäck m. fl.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Den förfogandelag
som vi nu behandla tillkom
år 1939, och den avsågs att gälla som
en beredskapslag, som skulle sättas i
tillämpning i händelse av krig eller
krigsfara. Som vi alla veta fick lagen
sättas i tillämpning redan samma år på
hösten, då kriget bröt ut, och sedan
dess har giltighetstiden för lagen förlängts
undan för undan utan någon
egentlig opposition.

Förra året motionerades det från fle -

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19. 107

Fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen.

ra håll i saken. Det ifrågasattes huruvida
man kunde anse att sådana förutsättningar
som lagen byggde på — krig
eller krigsfara samt av krig föranledda
förhållanden — fortfarande voro gällande.
Andra lagutskottet skrev då med
anledning av motionen bl. a., att utskottet
förordade, att förfogandelagen
erhölle fortsatt giltighet, men att detta
icke innebure, att utskottet ansåge att
lagen i alla avseenden hade en för dåvarande
förhållanden lämplig utformning.
Förfogandelagen gåve Kungl.
Maj:t i olika hänseenden vidsträckta
fullmakter. Vid tidpunkten för lagens
tillkomst var detta väl motiverat. Förhållandena
vore emellertid nu annorlunda.
Åtskilliga bestämmelser i lagen
syntes dåmera kunna slopas. Utskottet
vore emellertid icke berett att utan närmare
utredning taga ställning till förslag
därom. Förfogandelagen borde bli
föremål för en genomgripande översyn.

Detta var således vad utskottet skrev
förra året, och det blev också riksdagens
beslut. Med anledning av detta
riksdagsbeslut satte Kungl. Maj :t i gång
en utredning angående förfogandelagens
fortsatta behövlighet och bestånd.
Denna utredning — i vilken även jag
var med — enades om att föreslå, att
lagen i stort sett skulle bibehållas som
cn beredskapslag, som kunde sättas i
tillämpning av Kungl. Maj:t i händelse
av krig eller uppenbar krigsfara. Dessutom
föreslog utredningen, att lagen
för andra förhållanden — med tanke
på sådana förhållanden vi nu ha —
skulle kunna förlängas för en viss tid,
högst ett år i sänder, och att detta skulle
ske med riksdagens samtycke.

Nu har denna fråga kommit tillbaka
så till vida, att Kungl. Maj:t förordat
utredningens förslag beträffande beredskapslagen.
Kungl. Maj:t har föreslagit
att lagen skall gälla i tre år, fram till
1952. Lagen skall således gälla som en
beredskapslag, och det förutsättes att
frågor, som hänga samman med förfogandelagen,
närmare skola utredas. Det

är av den anledningen Kungl. Maj:t
föreslagit att lagen skall gälla i tre år,
och även förfoganderättskommittén har
förutsatt den ifrågavarande utredningen.
På den punkten var kommittén fullkomligt
enig. När det sedan gäller att
under nuvarande förhållanden sätta lagen
i tillämpning, tänker man sig, att
riksdagen varje år skulle kunna besluta
om vissa paragrafer, som skulle kunna
anses behövliga för olika förhållanden.

Kungl. Maj :ts förslag gäller, som sagt,
dels denna permanenta lag, lagen för
tre år, dels lagen för ett år i taget. Den
lag som skall gälla under nästa år är i
stort sett lika den av Kungl. Maj :t föreslagna
permanenta lagen. Någon paragraf
är utesluten — jag vill minnas att
det är 6 § — men den saknar betydelse.

Man kan ingalunda säga att Kungl.
Maj :t här ansett att —• som riksdagen
skrev förra året — sådana förhållanden
nu inte råda, att lagen skall sättas i
tillämpning. Inom utredningen voro vi
inte eniga om vilka paragrafer som
skulle sättas i tillämpning under nuvarande
förhållanden. Vi voro tre ledamöter
i kommittén som reserverade oss
på de punkter, som reservationen i utskottsutlåtandet
här talar för, nämligen
i första hand 2 § andra stycket samt
5 §. I stort sett samma yrkande innefattas
även i den motion, som vi lämnat
i denna kammare.

Denna reservation har vunnit anslutning
från en hel rad av de myndigheter,
som yttrat sig i frågan. Bland de
myndigheter som anslutit sig kan det
vara anledning att särskilt nämna socialstyrelsen
och övcrståthållarämbetct
här i Stockholm. .lag skall citera vad
t. ex. socialstyrelsen säger, efter att ha
angivit att det är nödvändigt att förfogandelagen
ännu icke sättes ur kraft:
»Styrelsen kan dock icke tillstyrka, att
lagen under angivna tidsperiod tillämpas
i den omfattning, som kommittén
har föreslagit. Styrelsen anser sålunda,
att varken 2 § andra stycket eller 5 §

108 Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1919 em.

Fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen.

skola gälla. I nuvarande läge föreligger
icke behov av att befogenheten att förfoga
över mänsklig arbetskraft fullmaktsvägen
överlåtes till Kungl. Maj :t.»
—- Detta är ju vad dessa bestämmelser
innebära. — »I så utomordentligt viktiga
frågor bör riksdagen icke åsidosättas.
Erfordras åtgärder av dessa slag,
böra Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt
fatta beslut därom genom speciallagstiftning.
Därigenom beredas alla
intressegrupper tillfälle att före beslutets
fattande framlägga sina synpunkter.
Härvid kan visserligen icke fullt
samma snabbhet uppnås som när Kungl.
Maj:t ensam fattar beslut. Kravet på
skyndsamhet är emellertid här inte lika
stort som vid beslut om beslag och dylikt,
vilka fall enligt förslaget alltjämt
skulle omfattas av de till Kungl. Maj :t
lämnade fullmakterna.»

Detta överensstämmer till punkt och
pricka med kommittéreservanternas
och motionärernas uppfattning. Överståthållarämbetet
skriver något liknande:
»Lika med Onsjö» — det syftas på
den reservation jag lämnade i kommittén
— »finner ämbetet, att ett utövande
av de befogenheter för Kungl. Maj:t,
som sistnämnda lagrum inrymma, i
vissa fall skulle komma att innebära en
med arbetsplikt jämförbar tvångsdirigering,
vilken, icke minst med hänsyn
till att tjänstepliktslagen icke längre är
gällande, i dagens läge måste framstå
som omotiverad.»

Man kan inte rimligen misstänka, att
det är några slags politiska hänsyn som
påverkat dessa båda myndigheter —
socialstyrelsen och överståthållarämbetet
— när de anslutit sig till den ståndpunkt,
som kommit till uttryck i reservationen.
Dessa myndigheters ställningstagande
bör i detta avseende väga
mycket tungt. Det kan inte vara nödvändigt,
att förfogandelagen skall behöva
upprätthållas i praktiskt taget
samma omfattning som under det sist
förflutna kriget. Jag förvånar mig över
att Kungl. Maj:t över huvud taget vill

ha sådana vittgående fullmakter, som
det här är fråga om.

Herr talman! För att inte trötta kammaren
och uppehålla tiden vid denna
sena timme skall jag nöja mig med vad
jag nu anfört. Jag instämmer i det yrkande,
som tidigare framförts om bifall
till reservationen, vilken överensstämmer
med den motion, som jag jämte
andra ledamöter väckt i denna kammare.

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Med
hänsyn till den sena timmen och det
arbetsprogram, som riksdagen har framför
sig, ber jag att helt kort få yrka bifall
till utskottets förslag. Jag hänvisar
därvid till de redogörelser, som lämnats
dels i propositionen, dels i utskottsutlåtandet
och dels av en kommittélcdamot
här i kammaren.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Det vore
frestande att följa herr Lundbergs i
och för sig mycket lovvärda exempel
och avstå från någon ytterligare debatt
i denna fråga. Men som ledamot i förfoganderättskommittén
känner jag mig
föranlåten att säga några ord.

I de punkter, som herr Onsjö här uppehållit
sig vid, vill jag helt instämma.
Jag delar således hans uppfattning om
att det är onödigt med bestämmelserna
i 2 § andra stycket, 4, 5 — utom när
det gäller krigsmateriel — och 7 §§.
Utöver detta vill jag här något beröra
den motion, som jag själv väckt. Denna
motion har ju enhälligt avstyrkts av utskottet.
Jag skulle dock tro, att det
bland reservanterna funnits åtskillig
sympati för den, även om de velat i sista
stund komma fram till så få meningar
som möjligt och därför samlats kring
en enda reservation.

Min motion gick i korthet ut på alt
en provisorisk rätt skulle inrymmas åt

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

109

Fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen.

Kungl. Maj :t exempelvis när det gällde
ransoneringar och liknande ingripanden,
vilka inte rimligen kunna offentligt
diskuteras i förväg. Men i övrigt,
när det var frågan om viktigare ingripanden
av större omfattning eller av
principiell natur i den enskildes rättssfär,
höra dessa efteråt underställas
riksdagen för godkännande.

Det har gjorts åtskilliga invändningar
mot ett sådant provisoriskt förfarande.
Bl. a. har man därvid hänvisat till att
regeringen själv anslutit sig till förfoganderättskommitténs
förslag att lämna
riksdagen meddelande om de ingripanden,
som regeringen gjort enligt denna
lag. Ja, men hur komma dessa meddelanden
att behandlas? Sannolikt blir
det fråga om mycket korta meddelanden.
Då det avses att en debatt omedelbart
därefter skall upptagas i den berörda
frågan, vilka ha då möjlighet att
komma med några inlägg av större
värde? Det blir ingen utskottsbehandling
och ingen genomgång av akterna.
Det blir således ingen lugn konfrontation
mellan olika meningar. Vi kanske
på detta sätt snarare få en mycket passionerad
och lidelsefull politisk debatt
i någon särskilt viktig fråga, medan
dessa meddelanden i andra fall komma
att lämnas utan någon vidare åtgärd
och endast läggas ad aeta. Jag vill
starkt betona, att jag ingenting har
emot dessa meddelanden i och för sig,
men jag tror inte mycket på deras värde,
åtminstone vad gäller riksdagens
kontroll. Visserligen har riksdagen en
viss kontrollmöjlighet genom konstitutionsutskottets
granskningsrätt eller
genom att enskilda riksdagsmän kunna
begagna sig av sin interpellationsrätt.
Vi måste emellertid nog alla erkänna,
att denna kontroll mycket sällan kan
bli effektiv just på detta område eller
i varje fall blott undantagsvis är ägnad
att snabbt leda till några påtagliga resultat.

Den anordning, som jag skisserat i
motionen och även framlade i förfogan -

derättskommittén, är inte alls så särskilt
anmärkningsvärd eller ovanlig. Praktiskt
taget i alla de länder, som haft
någonting som kan kallas ett system
av fullmakter för vederbörande regering,
ha de lagar, som utfärdats med
stöd av dessa fullmakter, sedermera
måst underkastas folkrepresentationens
prövning. I Danmark måste varje ingripande
enligt den lag, som motsvarar
den svenska förfogandelagen, underställas
en särskild prövning av en parlamentarisk
kommission. Jag vill i detta
sammanhang passa på att nämna, att vi
här i landet under frihetstiden hade en
obligatorisk prövning av alla de förordningar,
som utfärdades mellan riksdagarna.
Denna prövningsrätt hade en
reell betydelse i vissa fall, men i de
flesta fall ledde den till godkännande
och rubbade sålunda icke rättsläget.

En annan invändning mot den i min
motion förordade anordningen är, att
det vid en tillämpning därav skulle föreligga
risk att överenskommelserna
mellan regeringen och näringslivet kunde
få en i viss mån annan natur än nu,
därest dessa ingripanden sedermera
skulle underställas riksdagen. Ja, detta
är naturligtvis möjligt. Men om det är
en mycket mäktig organisation, som
träffar en överenskommelse med regeringen,
bör det vara ett särskilt skäl för
riksdagen att just då i vederbörlig ordning
få taga upp denna överenskommelse
till granskning. Vad företräder
riksdagen i detta fall? Jo, riksdagen
har att företräda allmänintresset mot
det enskilda intresset. Denna riksdagens
skyldighet kvarstår, hur förfogandelagen
än kommer att utformas. Jag
är emellertid inte övertygad om att allmänintresset
alltid fått vara den uteslutande
ledande principen i alla sådana
situationer, diir regeringen varit
mycket beträngd.

Man har vidare sagt, att om riksdagen
skall godkänna dessa förordningar,
övertager den därmed också ansvaret
för dem. Det kan visserligen vara sant,

no Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.
Fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen.

men riksdagen övertager ju ansvaret i
många andra frågor, som kunna vara
mycket viktigare — jag tänker på hela
lagstiftningen — och ändå anse sig riksdagens
ledamöter fria att, även om de
varit med om att stifta dessa lagar, t. ex.
följande år i motioner eller interpellationer
eller i konstitutionsutskottet kritiskt
taga upp tillämpningen av dessa
till granskning eller över huvud föreslå
ändringar.

Jag har ytterligare den uppfattningen,
att en frågas behandling i regeringen
i allmänhet vinner på att frågan
skall föreläggas riksdagen. Detta kan
kanske synas vara ett hårt och djärvt
tal, men jag skulle tro, att bara vetskapen
om att frågan kommer att underkastas
en allsidig eftergranskning, kan
föranleda regeringen till att gå så varsamt
fram vid alla dessa ingripanden
som är önskligt och behövligt. Vi hade
som ordförande i förfoganderättskommittén
en man, som varit statssekreterare
i många år, och han var den förste
att vitsorda just den synpunkten.

Herr talman! I förevarande läge tjänar
det ingenting till att fortsätta argumenteringen.
Frågan är ju redan avgjord,
men jag har i alla fall med anledning
av att utskottet har ägnat min
motion en halv sida velat framföra
dessa synpunkter. Även om jag kan
medge, att några av dessa invändningar
förtjäna beaktande, anser jag dock,
att de inte kunna vara de övervägande
utan att den allmänna uppfattning om
förhållandet mellan regering och riksdag
och riksdagens roll som rättssäkerhetens
garant i den sena efterkrigstid vi
nu leva i, som har gått igen i min motion,
enligt min mening borde vara för
den svenska riksdagen enda bärande.

I övrigt ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK: Ingen skulle
vara mera tillfredsställd än jag om

vi hade kommit in i sådana förhållanden,
att vi helt kunde undvara förfogandelagen
under det kommande året.
Men vi leva ännu under förhållanden
som äro präglade av efterkrigstidens
verkningar, och det är därför som regeringen
inte ansett sig kunna avvara
de befogenheter som förfogandelagen
ger i de berörda paragraferna.

Reservanterna ha ansett, att man i
nuvarande situation inte skulle behöva
använda eller ens ha tillgång till den
femte paragrafens befogenheter. Man
har ansett, att den avser ett förfogande
över arbetskraften. Nu är detta en
egendomlig tolkning av den befogenhet
som den femte paragrafen ger. Den är
ju inte på något sätt jämställd med
tjänstepliktslagen, som gav möjligheter
till dirigering av arbetskraften, utan
här är endast fråga om att i en situation,
då så kan vara nödvändigt ur försörjningssynpunkt,
kunna tillförsäkra
landet en produktion av viktiga förnödenheter.
Denna paragraf har använts
mycket sällan, och det är regeringens
avsikt att inte tillämpa den annat än
om extraordinära förhållanden skulle
göra det nödvändigt. Som framgår av
bl. a. de remissutlåtanden som avgivits
av försörjningskommissionerna — jag
vill understryka — med tillstyrkande
även av näringslivets representanter,
bär man där ansett, att en möjlighet
att tillämpa denna paragraf är nödvändig
i den nuvarande situationen, även
om man också är på det klara med att
den inte kommer att tillgripas annat
än under mycket extraordinära förhållanden.

Vi se framåt mot en avveckling av
ransoneringar och regleringar under
det kommande året. Det har gått ganska
snabbt den sista tiden, men det
återstår ännu en del områden, där vi
på grund av de internationella förhållandena
inte se någon möjlighet att
helt avveckla regleringarna under den
närmaste tiden. Det är därför vi anse
det angeläget att man bär möjlighet att

Lördagen den 21 maj 1919 em.

Nr 19.

111

Eftergift från bestämmelserna i 36 § första stycket arbetarskyddslagen.

tillämpa förfogandelagen i de delar
som här ha blivit kritiserade.

I vissa avseenden råder enighet. Rörande
befogenheterna i 2 § första stycket
och 3 § råder full enighet om att
de skola finnas. Men även i fråga om
5 § och med den närstående 2 § andra
stycket samt 7 § föreligga sådana förhållanden,
att det kan vara tryggt för
dem, som handha ansvaret för försörjningen
i vårt land, att dessa paragrafer
kunna tillämpas under det kommande
året.’ Som jag redan sagt kommer
Kungl. Maj:t att i detta avseende
tillämpa samma restriktiva politik som
tidigare, och jag tror att dessa paragrafer
icke skola behöva tillgripas. Det
är dock ett trygghetsmoment att ha
dem kvar.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Jacobsson i Igelsbo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 29, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
alt han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid av -

gåvos 93 ja och 72 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ Il Eftergift

från bestämmelserna i 36 §

första stycket arbetarskyddslagen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 36 § första stycket arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949
(nr 1), dels ock en i ämnet väckt
motion.

Genom en den 5 april 1949 dagtecknad
proposition, nr 189, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till

Lag angående eftergift i vissa fall
från bestämmelserna i 36 § första stycket
arbelarskgddslagen den 3 januari
1949 (nr 1).

Härigenom förordnas som följer.

Där så finnes påkallat till följd av rådande
utomordentliga förhållanden på
arbetsmarknaden, må Konungen beträffande
visst företag eller viss rörelse
meddela eftergift från bestämmelserna i
36 § första stycket arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 utöver vad enligt
samma lag är medgivet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1949 och gäller till och med den 30
juni 1950. Eftergift, som meddelats med
stöd av lagen, må ej äga tillämpning
längre än lagen äger giltighet.

1 samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma väckt motion,

112

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Eftergift från bestämmelserna i 36 § första stycket arbctarskyddslagen.

nr 389 i andra kammaren av herr Dahlgren
in. fl.

I motionen hade hemställts, »att riksdagen
måtte besluta avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 189».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med avslag å motionen II: 389,
antaga det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till lag angående
eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 36 § första stycket arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1).

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av fru Johansson i Norrköping.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr DAHLGREN: Herr talman! Då
tiden är så långt framskriden är det väl
nödvändigt att jag söker begränsa framställningen
av den kritiska inställning,
som jag har till denna frågas handläggande.
Vi ha ju också tidigare haft
möjlighet att i andra sammanhang diskutera
samma problem. Eftergiften i
fråga om arbetarskyddslagen sammanhänger
nämligen med arbetskraftsbristen,
speciellt vid järnbruken. Vi ha i
vår motion frågat, huruvida det har inneburit
någon produktionsökning, att
man har en möjlighet till eftergift i arbetarskyddslagen,
som för kvinnornas
del skulle innebära, att de skulle kunna
arbeta hela natten. Det finns ingenting
i utskottets skrivning som tyder
på att man kan redovisa en sådan produktionsökning.
Jag konstaterar i dag
vad litet värde det fanns i vad som
framfördes från utskottets sida föregående
år, då man första gången fattade
detta beslut, d. v. s. då utskottet
skrev att dess betänkligheter mot den
föreslagna lagen i någon mån skulle ha
minskats tack vare att förslaget avsåg
att gälla, som det hette, »blott ett år».
Man är ju nu färdig att förlänga den
på nytt för ännu ett år, och samtidigt

redovisas, att man tänker göra lagstiftningen
permanent; detta händer en
kort tid efter det att riksdagen tagit
ställning till en ny arbetarskyddslag,
en lagstiftning som inte minst det regerande
partiet sökt taga åt sig en hel
del ära för. Nu kan man alltså konstatera,
att man endast en kort tid efteråt
är beredd att försämra denna lagstiftning.
Jag menar, att här finns det
fog för att tala om ett steg framåt och
två steg tillbaka.

Det beslut som fattades innehar, som
jag redan sagt, att kvinnorna, speciellt
vid järnbruken, skulle få möjlighet att
arbeta nattetid. Jag anförde då och kan
upprepa det nu, att den lagstiftning
som finns ger tid och plats åt skiftarbete
men inte åt inarbetande av ett
skift i ett annat, och det var det som
hela frågan egentligen rörde sig om.

Av den promemoria som kommer
från socialdepartementet framgår, att
endast 13 dispenser givits där. Följaktligen
kan man där konstatera, att
lagändringen i stort sett inte haft större
betydelse. Man namnger bl. a. fyra
järnverk, som fått denna dispens, och
man säger i denna promemoria, att
stundom dispens i angivna fall ha givits
»blott varannan vecka» och på annat
ställe »ibland varannan vecka».
Vad skall man draga för slutsatser av
denna skrivning? Jag kan inte komma
ifrån att det här rör sig om annat än
skiftarbete. Här måste det gälla nattarbete,
som inte kan jämföras med
skiftarbete. Var och en förstår ju, att
skiftarbete avser arbete under nätterna
varannan vecka. Följaktligen kan
man inte tala om att dispens givits
blott varannan vecka eller ibland varannan
vecka. Det måste vara varannan
vecka, om det är fråga om skiftarbete.

Jag tror mig sålunda ha anledning
konstatera, att man tydligen givit dispens
till rena nattarbetet och inte till
skiftarbete. Annars fanns det inte något
skäl att tala på det sätt man här
har gjort.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19. 113

Eftergift från bestämmelserna i 36 § första stycket arbetarskyddslagen.

Jag erinrar i år igen om att detta inarbetande
av ett nattskift mig veterligt
aldrig har sanktionerats av den fackliga
rörelsen, i varje fall inte tidigare,
och det är ett inarbetande som i regel
står i strid med gällande avtal. I dag
kunna vi konstatera, att den fackliga
ledningen är färdig att kasta över bord
sina tidigare principer. I dag se vi, att
LO:s och arbetsgivarnas inställning i
denna fråga är fullständigt enahanda.
Det är tillräckligt talande för den nuvarande
situationen.

Herr talman! Jag vill bara konstatera,
att denna lagstiftning, som nu
gällt ett år, inte har inneburit någon
förändring i fråga om arbetskraftsbristen
vid järnbruken, att problemet fortfarande
kvarstår där och att detta problem,
som vi tidigare ha sagt, sammanhänger
dels med lönerna och dels med
bostäderna. Jag konstaterar sålunda,
att det inte finns några sakliga motiv
för eftergift i denna fråga om arbetarskyddslagen,
och med detta vill jag då
också yrka bifall till den av mig jämte
andra ledamöter avgivna motionen.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Jag skulle ha kunnat nöja mig med att
yrka bifall till utskottets utlåtande,
men jag vill dock i anledning av herr
Dahlgrens anförande erinra om att
den lagstiftning som det här gäller är
betingad av de utomordentligt svåra
förhållanden som råda på arbetsmarknaden.
Lagen är emellertid ett provisorium,
som skall avvecklas så snart
förhållandena bli sådana att det anses
möjligt, och den är därför, såsom kammarens
ledamöter finna,. föreslagen att
gälla endast ett år. De myndigheter,
sont haft tillfälle att avgiva yttrande i
frågan, ha också samtliga tillstyrkt att
en fullmakt av detta slag lämnas till
Kungl. Maj:t.

Jag skulle även vilja till den föregående
ärade talaren säga, att det ju
inte är meningen — det har inte hel -

ler Kungl. Maj:t avsett —■ att lagen obligatoriskt
skall gälla överallt, utan den
skall tillämpas som en undantagslagstiftning
just på områden, där Kungl.
Maj:t finner att arbetskraftsfrågan icke
kan på annat sätt lämpligen ordnas.

Jag kan inte finna, herr talman, att
under detta år sådana omständigheter
ha inträtt här i landet, att förhållandena
på arbetsmarknaden skulle vara
bättre än de voro i fjol, när ifrågavarande
provisorium genomfördes, och
jag hemställer, med vad jag nu anfört,
om bifall till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till motionen II: 389; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat:
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av
27 § förordningen den 15 juni 1934 (nr
264) om erkända arbetslöshetskassor,
dels ock i ämnet väckta motioner; och
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätten till arbetstagares uppfinningar,
dels ock i ämnet väckt motion;
samt

bankoutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 33, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken förslag till vissa ändringar
i lagen den 30 juni 1934 för Sveriges
riksbank och i bankoreglementet in. m.;

nr 34. i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag till vissa ändringar
av reglementet för riksgäldskontoret
;

nr 35, i anledning av styrelsens för
riksdagsbiblioteket framställning i

8 — Andni kammarens protokoll HH9. Nr 1!).

114 Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Motion om utredning i den s. k. unmansaffären.

fråga om arvoden till styrelsens suppleanter;
och

nr 37, med förslag till ändrad lydelse
av § 10 instruktionen för riksdagens
revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 13.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 38, angående regleringen för budgetåret
1949/50 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till ändring i
1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente,
m. m.; och

nr 40, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning i fråga
om viss ändring i 1947 års allmänna
tjänstepensionsreglemente för riksdagens
verk, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15.

Motion om utredning i den s. k. unmansaffären.

Föredrogs andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, i anledning
av väckt motion angående en
allsidig utredning i den s. k. Unmansaffären.

I en inom andra kammaren väckt, till
dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 10, av herr Spångberg m. fl.

hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte tillsätta en kommitté
med uppgift att företaga en allsidig
utredning i den s. k. Unmansaffären.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, nr 16, icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av fru
Ewerlöf, som förklarat sig anse, att utskottet
med hänsyn till regeringsformen
§ 90 icke bort upptaga ärendet till saklig
behandling.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr SPÅNGBERG: Herr talman! I
den motion, som jag tillsammans med
några andra kammarledamöter har
väckt, hemställa vi att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära tillsättande
av en kommitté med uppgift
att företaga en allsidig utredning i den
s. k. Unmansaffären.

När vi motionerade, gjorde vi det
med den avsikten att kunna bidraga
till att på ett tillfredsställande sätt få
hela denna fråga ur världen. Unmansaffären
har spökat så länge och har varit
föremål för så många utredningar,
och det vilar ett sådant mystiskt dunkel
över affären, att det är mycket
önskvärt att det äntligen lämnades ett
klart svar på alla de frågor, som ovillkorligen
uppställa sig när man sysslar
med problemet. Det verkar inte heller
precis stärkande för rättssäkerheten,
när man ser, hurusom olika personer
och tidningar bli åtalade och dömda
för att de på grundval av det material,
som på olika håll föreligger, taga
upp saken.

Utskottet framhåller att frågan flera
gånger varit föremål för behandling av
Kungl. Maj :t. Ja, vi motionärer känna
alltför väl till den mängd framställningar,
som gjorts på olika håll, och vi
känna även till Kungl. Maj:ts åtgärder.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

115

Motion om utredning i den s. k. unmansaffären.

Vi känna också till de mer eller mindre
bristfälliga utredningar, som ha företagits
på officiellt håll. Vi ha emellertid
aldrig föreställt oss att utskottet
skulle kunna göra den utredning i frågan
som är nödvändig — man får nämligen,
när man läser utskottets utlåtande,
den uppfattningen att utskottet har
menat det. Vi motionärer voro medvetna
om att det inte var möjligt för
vare sig utskottet eller riksdagen att
verkställa en sådan utredning, och det
ha vi inte heller begärt. Vi ha önskat
att riksdagen skulle göra en hemställan
till justitieministern, att han äntligen
bringar frågan ur världen genom att
utse en kommitté, så allsidigt sammansatt
att även Unmanssidan kan ha
förtroende för kommittén.

Beträffande de officiella utredningar,
som gjorts och som jag redan karakteriserat
såsom mer eller mindre bristfälliga,
ha av Unman eller dem, som
han anlitat, påvisats mycket stora brister.
Nu säger utskottet i sitt utlåtande,
att ifrågavarande personer ha fått
framföra sina synpunkter i ärendet inför
utskottet och även avlämna skrifter.
På s. 2 redovisar sålunda utskottet,
att skrifter ingivits förutom av Unman
själv av auktoriserade revisorerna
Harald Carlström och Kurt Elfborg
samt ombudsmannen juris kandidaten
Birger Cornell. Därjämte har tillfälle
beretts Carlström, Elfborg, Cornell
samt Unmans nuvarande förmyndare,
förre stadsrevisorn Magnus Billing, att
inför utskottet utveckla sina synpunkter
i ärendet.

Det är ju mycket hyggligt av utskottet
att redovisa detta, men det hade
varit värdefullare, om man hade fått
en aning om vad dessa personer egentligen
anfört i sina skrifter eller vad de
sagt inför utskottet, men det har ju
inte skett. I stället söker utskottet ge
ett visst vedcrhäftighetsintryck åt sitt
avslagsyrkande genom att anföra att
alla parter hörts, men hemligstämplar
mycket noggrant i utlåtandet allt vad

ifrågavarande personer haft att säga.
Detta måste beklagas från riksdagens
sida, ty det finns under sådana förhållanden
ingen möjlighet att få ett grepp
om problemet genom att studera utskottets
utlåtande.

Utskottet säger sig lia fått det intrycket
bestyrkt, att Unmansaffären kan
betraktas ur tre olika huvudsynpunkter,
och utskottet har för sin del närmast
stannat för att undersöka, huruvida
något brottsligt förfarande kan
påvisas.

Det är nog ingen lätt uppgift för ett
tillfälligt utskott att klara av det konststycket.
Det kan ju föreligga mycket
stora felaktigheter exempelvis i fråga
om uppställningen av den s. k. vidräkning,
som är fogad såsom bevismaterial
till justitiekanslerns utredning,
men det är inte därför säkert att bakom
detta ligger något brottsligt eller någon
medveten önskan att göra fel. Felaktigheterna
kunna ju bero på att revisionssekreterare
Budewall, som det
här närmast gäller — eftersom det var
han som utarbetade JK-ämbetets utredning
— inte var riktigt insatt i saken
och därför begagnade en felaktig
metod, något som givetvis kan medföra
att man kommer fram till ett felaktigt
resultat. Och det är ju bland
annat frågan om huruvida felaktiga
metoder använts, som nu skulle undersökas,
och inte endast frågan om huruvida
den eller den möjligen kunde ha
haft något brottsligt för sig, när han
utförde sin uppgift.

Motionärerna ha inte heller förutsatt
att utskottet endast skulle söka efter
brottsliga motiv, utan vi ha velat ha
klarhet i det mycket komplicerade problemet
Unmansaffären, sådant det nu
föreligger efter att ha varit föremål för
så många undersökningar och skriverier
under de senaste femton åren. Och
nog hade det varit bättre, att utskottet,
i stället för att söka efter brottsliga
motiv, hade söka se objektivt på hela
frågan i syfte att upptäcka eventuella

116 Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Motion om utredning i den s. k. unmansaffären.

felaktigheter och brister och på det
sättet få hela saken klarlagd.

Riksdagen har ju ingen rätt att fastställa,
huruvida brottsligt förfarande
förekommit eller ej — riksdagen kan
över huvud taget inte upptaga saken
från den utgångspunkten — men det
är många andra sidor av Unmansaffären,
som behöva klarläggas. Jag vill
fråga: Hur många av de undersökningar
som utskottet åberopar ha egentligen
gått till botten med problemet?
Inte en enda! Det finns inte någon
sammanhängande undersökning av alla
de sidor, som rullas upp i Unmansaffären,
i de officiella utredningarna.

Utskottet måste emellertid, trots den
avgränsning av problemet, som utskottet
gjort, erkänna att allt nog inte är
som det skall vara. Det heter på ett
ställe i utskottsutlåtandet: »Anmärk ningarna

gälla bland annat förvaltningsåtgärder
om vilkas lämplighet
självfallet delade meningar kunna uppstå.
» Men utskottet anser att det inte
tillkommer utskottet att härutinnan
fälla värdeomdömen. Jag vill inte bestrida
att utskottet ej kan fälla något
värdeomdöme rörande förvaltningsåtgärders
lämplighet, och det är inte heller
någon som begärt, att utskottet
skulle göra det. Men just därför att utskottet
anser sig förhindrat att behandla
frågan på det sätt, på vilket
den måste behandlas för att klarhet
skall uppnås, är det nödvändigt att
man ser till att saken blir utredd på
sätt motionärerna föreslagit.

Vad affärsförhållandena beträffar,
säger utskottet, att de negativa resultat,
som utredningarna i detta fall ha
kommit till, »inte utesluta, att Unman
gentemot någon eller några personer
kan ha anspråk av civilrättslig natur».
Och utskottet understryker detta längre
fram i utlåtandet, där det heter: »Tillläggas
må, att det negativa resultatet
av utredningarna ur brottslighetssynpunkt
icke utesluter, att Unman från
sin rättskapabla tid kan ha anspråk av

civilrättslig natur gentemot någon eller
några av dem, med vilka han varit
invecklad i affärer.» Det är ju erkännanden,
som äro ganska betydelsefulla.

Även beträffande förmyndarförvaltningen
finns det i utskottets utlåtande
medgivanden, som visa att det har
funnits anledning till anmärkningar
mot denna förvaltning. Nuvarande riksåklagare
Heuman säger i sin utredning:
»De utredningar, som tidigare verkställts
rörande Lundquists förmynderskapsförvaltning,
ådagalägga otvivelaktigt,
att Lundquists redovisningar varit
svåröverskådliga, ofullständiga och
i övrigt bristfälliga. Måhända har man
häri att finna en bidragande orsak till
de häftiga angrepp från Unmans sida
mot Lundquist, som utgjorde upprinnelsen
till Unmansaffären.» Det var alltså
de påtagliga brister, som utskottet
självt erkänner förelåg från förmyndarens
sida, som utgjorde upprinnelsen
till Unmansaffären.

Utskottet fortsätter: »Över huvud får
man det intrycket, att Lundquist ådagalagt
viss nonchalans vid utövandet av
förmynderskapet.» Av de utredningar,
som redan gjorts, finnes det en som
kan anses vara verkligt grundläggande.
Jag syftar därvid på den av justitiekanslersämbetet
verkställda utredningen
som jag omnämnde nyss och som utdelades
här i riksdagen för ett 10-tal
år sedan till riksdagens ledamöter. Det
går ej att få ett grepp om saken enbart
genom den utredningen, det ha nog
alla som läst utredningen funnit. Den
är nämligen ganska bristfällig och därför
svårbegriplig. Men man finner
många värdefulla tips i utredningen.
Man finner där framför allt två fasta
punkter som man måste hålla sig till,
när man skall bilda sig en uppfattning
om saken. Den ena fasta punkten är
uppgiften om Unmans förmögenhetsförhållanden
i september 1929, och den
andra är uppgiften om förmögenhetsställningen,
då han ställdes under för -

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

117

Motion om utredning i den s. k. unmansaffären.

myndare den 3 mars 1932. År 1929 ägde
Unman enligt den dåvarande förmyndarens
redovisning 934 262 kronor
utöver skulderna. Den 3 mars 1932
hade han enligt den nye förmyndaren
skulder på 401 000 kronor utöver
tillgångarna. Det skulle sålunda
betyda att Unman då var fullständigt
ruinerad, och det skulle vidare betyda
att Unman under denna tid förlorat
omkring 1 300 000 kronor. Unman ansåg
att detta icke var möjligt. Han
betraktade sig fortfarande som en förmögen
man och ansåg att det förelåg
felaktigheter i redovisningarna. Han
riktade därför angrepp mot förmyndaren
för redovisningen, och det var här
egentligen som allt trasslet började med
åtal, fängelse, böter, sinnesundersökning
med internering och så vidare
vilka förhållanden alltjämt känneteckna
denna affär.

Justitiekanslersämbetets undersökning
skulle ju gå ut på att försöka få en förklaring
till Unmans förmögenhetsminskning
under förutnämnda tid. Undersökningarna
härutinnan finnas i den
bok som jag nyss talat om, en bok som
jag vill minnas omfattar 300 sidor. Nu
visar det sig emellertid att den undersökning
som där hade gjorts är behäftad
med stora brister. Vidare har man
använt så felaktiga metoder, att det icke
finnes någon möjlighet att bilda sig en
uppfattning om den Unmanska förmögenhetsställningen.
Vi ha här i Stockholm
en känd och av alla ansedd mycket
skicklig revisor, nämligen revisor
Harald Carlström som är lektor och lärare
i bokföringsteknik vid Stockholms
handelsgymnasium. Han är således sakkunnig,
när det gäller att granska redovisningar,
tabeller, bokföring osv.
Ingen torde kunna frånkänna honom
sakkunskap på detta område. Unman
och hans förmyndare anlitade honom
för att gå igenom det material som hade
framskaffats genom justitiekanslersämbetets
undersökning, och det var
mycket stora anmärkningar som han

hade att framställa mot det frambragta
materialet. Han slog fast, att man där
använt fullständigt felaktiga metoder
och att man över huvud taget med det
sätt man har använt icke kan komma
till botten med frågan. Det är alldeles
tydligt, att man måste fästa stort avseende
vid den sakkunniga undersökning
som revisor Carlström har gjort.

Utskottet har vid behandlingen av
ärendet hört denne, och det hade givetvis
varit önskvärt att få reda på vad
han sagt till utskottet men utskottet redovisar
icke ett ord härom. Jag har
emellertid fått del av det material som
revisor Carlström framlagt i utskottet,
och jag skall be att i några små detaljer
få hänvisa till detta.

Det kan ej bli fråga om att nu ingå
i någon vidlyftigare detaljgranskning
härutinnan men jag kan icke underlåta
att citera ett par uttalanden som herr
Carlström har gjort. Han säger om den
vidräkning som finnes i justitiekanslersämbetets
tryckta bok följande: »För
att undersöka Unmans mycket invecklade
förmögenhetsberäkningar och orsakerna
till minskningen i förmögenheten
gör ämbetet det missgreppet att
endast använda ett enkelt kassakonto,
där vänstra sidan är rubricerad med
''Inbetalningar’ och högra sidan med
''Utbetalningar''. Det är denna uppställning,
som kallas för vidräkning. Eftersom
de kontanta inbetalningarna och
de kontanta utbetalningarna i stort sett
bliva lika stora, anser ämbetet, att Unman
på fullt förklarligt sätt blivit av
med sin förmögenhet och ingen har på
brottsligt sätt frånhänt Unman några
valutor åtminstone icke till större belopp.

J. K.-ämbctet synes därjämte tillmäta
detta kassakonto fullt bevisvärde.»

Revisor Carlström utvecklar detta vidare
genom att påvisa felaktigheten i
tekniken när det gäller denna undersökning
och visar vidare, hur man bör
gå till viiga för att få reda på förmögenhetstillståndct
och förmögenhetsminsk -

118 Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Motion om utredning i den s. k. unmansaffären.

ningen. Revisor Carlström säger att
»Ämbetet skulle naturligtvis hava upprättat
en ingående stat, varigenom Unmans
ekonomiska ställning vid undersökningsperiodens
början hade blivit
konstaterad. Därigenom hade man fått
en fast utgångspunkt och kunskap om
vad som skulle redovisas. Då det icke
har fastställts vilken egendom Unman
ägde, vet man vid läsning av J. K.-utredningen
icke heller hur mycket egendom
Unman förlorat.» Revisor Carlström
fortsätter: »Det går icke att följa
förändringarna i Unmans förmögenhetsförhållanden
och få klarhet i orsakerna
till förändringarna genom att använda
endast ett enkelt kassakonto, även om
man uppdelar posterna på vissa littera.
Unmans affärer bestodo till stor del i
s. k. memorialposter, t. ex. avtal om
försträckningar mot generalpanter med
sporadiska lyft, köp av fastigheter, försäljning
av fastigheter, överlämnande
och utbytande och återtagande av säkerheter
m. in., vilka icke gå att översätta
eller transformera till kassaposter.
Följden har blivit att det finns ingen
klar redovisning av vinster och förluster.
Hur mycket Unman har tjänat
eller förlorat på sina fastighetsaffärer,
framgår icke av vidräkningen.» Revisor
Carlström frågar varför ämbetet
icke använt den dubbla bokföringens
system som användes i varje välordnat
affärsföretag.

Carlström anför vidare att »Då uppgiften
med vidräkningen bl. a. var att
söka utreda i vad mån Unman verkligen
uppburit full valuta för de inteckningar,
som han utlämnade, kan man
icke utan vidare införa beloppen såsom
erhållna. Hela rekonstruktionsuppgiften
var alldeles för vansklig för att en
så enkel metod skulle kunna lösa frågan.
Ämbetet har också i detta fall
misslyckats.»

Tror någon att en lärare vid ett handelsgymnasium,
en auktoriserad revisor
skulle uttala sig på detta sätt, om
det ej fanns skäl att göra det. Revisor

Carlström säger vidare, sedan han redogjort
för hur det hela gått till, att
»på sakens nuvarande ståndpunkt är
Unmansaffären outredd».

Jag kunde ju sluta med detta, ty
när klockan är över 12 på natten anse
nog många, att man skall behandla
ärendena så snabbt som möjligt. Man vill
hellre gå och lägga sig. Jag vill dock
framhålla att jag icke förrän nu deltagit
i dagens debatter och det således
icke kan läggas mig till last att ärendet
behandlas vid denna sena timma.
Jag skall emellertid lova att fatta mig
så kort som det över huvud taget är
möjligt.

Jag har redan framhållit att Unmanaffären
har många sidor. Då det är
möjligt, att jag icke mer kommer att
taga initiativ till frågans upptagande
till behandling i riksdagen — jag lovar
ingenting bestämt — vill jag passa
på tillfället att beröra en sida av saken
som jag tycker särskilt bör påvisas.
Allmänheten frågar sig t. ex. vad man
skall göra för att komma till klarhet i
hur det har kunnat komma sig att denna
affär — vi bo ju dock i ett rättssamhälle
— kunnat föra med sig fängelse,
åtal och sinnesundersökningar och
interneringar.

Utskottet har anmält, att det tagit del
av hemligstämplade handlingar avseende
läkarutlåtanden rörande sinnesbeskaffenheten
hos vissa i affären inblandade
eller medagerande personer, och
säger att »de företedda hemliga handlingarna
rörande sinnessjukförklaring
och sinnesundersökning av vissa i affären
medagerande personer äro av sådan
art, att de bestyrka slutsatsen, att
ifrågavarande ingripanden varit påkallade».
Ja, jag tänkte, när jag läste ordet
»påkallade», att det ordet kanske kan
tolkas på många sätt. Det kan ju vara
ett mångtydigt begrepp och det framgår
icke riktigt vad utskottet menar.
Jag skall emellertid be att få giva ett
exempel på ett sådant där »påkallat»
ingripande.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19. 119

Motion om utredning i den s. k. unmansaffären.

En dag för några år sedan kommo
två män upp till riksdagen. Den ene
av dem var förre polisöverkonstapeln
Dahnberg som spelat eu framträdande
roll i den här historien. Dahnberg har
flera gånger för den här sakens skull
varit internerad på sinnessjukhus.
Dahnberg frågade mig och en riksdagskollega
från annat parti, hur han skulle
förfara i denna sak. Då vi icke voro
inne i saken visste vi icke, hur han
borde handla. Efter någon tid kom han
tillbaka med en skrivelse innehållande
ett utdrag av revisor Carlströms utredning.
Skrivelsen hade utarbetats av en
jurist som var juris doktor. Vi ansågo
då att han kunde gå till myndigheterna
med skrivelsen exempelvis till J. O. eller
justitiekanslern. Dahnberg lämnade då
in skrivelsen till justitiekanslern och
kom någon dag efteråt tillbaka och
undrade hur det hela skulle avlöpa. Vi
rådde honom då att gå och tala med
J. O. Vi ansågo det lämpligt att tala
med riksdagens ombudsman om en
skrivelse som tillkommit på det sätt
jag nämnt. Det stod ju en juris doktor
och en auktoriserad revisor bakom
skrivelsen. Läget var alltså det, att skrivelsen
var fullt befogad, och Dahnberg
besökte J. O. på uppmaning av två riksdagsmän.
Dahnberg följde vår anvisning.
Det gick sedan några dagar, och
så fick jag en dag en påringning från
Konradsberg. Det var Dahnberg som
ringde därifrån, sedan han intagits där
på grund av att han lämnat upp denna
skrivelse och besökt J. O. Jag blev närmast
chockerad, och delvis var väl behandlingen
av Dahnberg orsaken till
mina försök att sätta mig in i saken.
Så gott jag kunde sökte jag alltså sätta
mig in i saken och läste det tillgängliga
material som från olika håll levererats
under årens lopp och det är sannerligen
icke lite. Efter telefonsamtalet
med Dahnberg kände jag ett visst ansvar,
då det var på min uppmaning
som Dahnberg vänt sig till .1.0, och
.1. K. Jag hade ju ingen tanke på att

Dahnberg skulle komma på sinnessjukhus
av den anledningen. Jag vände mig
till en ledamot av denna kammare som
var ledamot av sinnessjuknämnden och
rådgjorde med honom om vad man
borde göra, och han föreslog, att jag
skulle vända mig till ordföranden i sinnessjuknämnden.
Jag ringde upp denne,
hovrättsrådet Bergendal, som då var
bortrest men skulle komma hem om
några dagar. Jag ringde åter upp honom
och fick ett samtal, varvid jag redogjorde
för hur det hela hade gått till
och att det icke kunde ligga något
brottsligt i att framlämna den skrivelse
som utarbetats av förut nämnda personer.
Dahnberg hade ju endast besökt
dessa lagvårdande myndigheter på uppmaning
av ett par riksdagsmän. Man
borde, förmenade jag, taga hänsyn till
alla dessa förhållanden och släppa honom.
Det måste väl vara något fel på
bestämmelserna för sinnessjukvården,
om man på sätt som här skett kan internera
en person på sinnessjukhus.
Hovrättsrådet svarade undvikande och
verkade närmast upprörd och kom ej
till annat resultat än att frågan måste
avskrivas och komma ur världen. Jag
ansåg för min del att sinnessjuklagen ej
får utnyttjas för att på så sätt tysta ner
frågan. Var skrivelsen felaktig borde
den som utarbetat skrivelsen också stå
för den och åtalas om det låg något
brottsligt i den vilket det givetvis icke
gjorde. Jag vände mig även till läkaren
vid sinnessjukhuset, docent Rylander,
med vilken jag hade ett samtal. Jag berättade
för honom hur det hela hade
gått till och frågade om Dahnberg var
sinnessjuk och om han kunde säga något
om Dahnbergs sinnestillstånd. Läkaren
svarade härpå, att det kunde han
icke alldenstund Dahnberg varit inne
bara en kort tid, varunder ej framkommit
något som kunnat betraktas som
tecken på sinnessjukdom. Enligt läkarens
uppfattning måste en viss tid förflyta,
innan man kan uttala sig om
detta fall. Nu säger utskottet att det fin -

120 Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Motion om utredning i den s. k. unmansaffären.

nes uttalanden om fallet i de hemligstämplade
papperen som visa att ingripandena
varit påkallade. Det skulle
vara mycket intressant att veta vad som
står där. Jag har ju icke sett vad som
står i de hemligstämplade handlingarna
men jag undrar, om det ej någorlunda
överensstämmer med den skildring jag
givit i saken.

Ja, herr talman, det hade varit mycket
mera att säga i saken men även jag
skall taga hänsyn till tiden och till riksdagsmännens
och damernas önskan att
gå hem vid denna sena timma. Jag skall
därför sluta mitt anförande och ber,
herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Under detta anförande hade herr talmannen
återtagit ledningen av förhandlingarna.

Fru EWERLÖF: Herr talman! Jag
skall endast be att få säga några ord
med anledning av den reservation som
jag fogat till utskottets utlåtande.

Vi ha i utskottet diskuterat principfrågan,
huruvida utskottet över huvud
taget bort upptaga till behandling en
fråga som varit föremål för domstols
prövning. Personligen är jag av den
uppfattningen, att det icke tillkommer
riksdagen och sålunda ej heller utskottet
att taga befattning med denna fråga,
detta med hänsyn till 90 § i regeringsformen.
Denna paragraf är av följande
lydelse: »Under riksdagens, dess kamrars
eller utskotts överläggningar och
prövning må icke uti något annat fall
eller på något annat sätt, än grundlagarna
bokstavligen föreskriva, komma
frågor om ämbets- och tjänstemäns tilloch
avsättande, regerings- och domaremakternas
beslut, resolutioner och utslag,
enskilda medborgares och korporationers
förhållanden eller verkställigheten
av någon lag, författning eller
inrättning.»

Denna paragraf är ju ett uttryck för
att man vill skilja den lagstiftande

maktens verksamhetsområde från den
styrande maktens och domstolarnas.
Bakom denna strävan ligger kanske
mindre en politisk teori än det förhållandet,
att frihetstidens erfarenheter
voro sådana, att 1809 års män kunde
åberopa den som stöd för densamma.
Frihetstidens maktägande ständer samlade
ju hos sig såväl den lagstiftande
som den styrande och dömande makten,
och i kraft av denna sin ställning
kontrollerade och reviderade de framför
allt genom sina utskott såväl rättskipning
som förvaltning. Följden blev
de olidliga förhållanden, som föranledde
det i § 90 intagna förbudet för riksdagen
att blanda sig i regeringens, domstolarnas
och förvaltningsverksamhetens
åtgöranden på annat sätt än grundlagen
uttryckligen medger.

Det är mot denna bakgrund, herr talman,
som jag har reserverat mig och
ansett att utskottet inte bort ta upp
denna fråga till saklig behandling. Men
jag kan ändå inte underlåta att säga, att
i den mån som den mycket grundliga
sakbehandling utskottet har underkastat
denna fråga kan medverka till att
få den avförd från dagordningen, så
tror jag att därigenom mycken oro kan
dämpas.

Efter dessa mina ord är det kanske
onödigt att jag gör det tillägget att jag,
därest jag röstat i denna fråga, skulle
ha deltagit i utskottets hemställan att
avstyrka bifall till ifrågavarande motion.

I detta anförande instämde herrar
Word och Hedlund i Östersund.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag skall
be att först få säga ett par ord om fru
Ewerlöfs reservation.

Det är klart att den formella invändning
hon reservationsvis framfört var
den första som togs upp i utskottet i
samband med detta ärende. Det var
dock flera skäl som kom utskottet att
bestämma sig för att gå in på en sakbehandling.
Det var först och främst

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

121

Motion

det, som fru Ewerlöf själv här anfört
emot sin egen formella betänksamhet,
nämligen att om utskottet av formella
skäl avvisat detta ärende, voro vi ganska
övertygade om att det likt galten
Särimner kommit tillbaka till riksdagen
i det oändliga. Nu finns i varje fall
den möjlighet, som herr Spångberg
ställde i utsikt, att detta är sista gången.

Dessutom är det min övertygelse, och
jag tror även mina utskottskamraters,
att ett sådant förfaringssätt hade uttolkats
på ett olyckligt sätt och kommit
att missförstås. Det hade inte varit
lyckligt för riksdagens anseende, därest
man hade använt det formella skälet
för att komma ifrån saken. Slutligen
vill jag tillägga, herr talman, att jag i
varje fall för min egen del betraktar
det faktum, att kammarens presidium
remitterat motionen, som ett skäl för
uppfattningen att ett formellt avvisande
från utskottets sida icke kunde vara
riktigt. Om riksdagen är hindrad — så
skulle man resonera — att av formella
skäl ta ställning till en fråga av denna
art, måste man väl också utgå ifrån att
kammarens presidium vägrat remiss
på motionen. När så icke skett, funnos
avgörande motiv att gå in i sakbehandling.

Om jag sedan trots den sena timmen,
herr talman, får säga några ord till herr
Spångberg, för att kammaren skall få
någon uppfattning om hur vi handlagt
detta ärende, vill jag börja med den
bekännelsen, att jag personligen befinner
mig i en något egendomlig situation,
eftersom jag under många år —
det skall jag gärna erkänna — haft i
det väsentliga samma uppfattning som
herr Spångberg. Jag har trott och också
givit uttryck åt den tanken i den tidning,
vars redaktör jag är, att Unmanssaken
varit en för samhället beklaglig
historia, som verkligen behövde utredas.
Jag har därför skrivit på den motion
som herr Spångberg väckt och
som jag här är med om att avstyrka.

Utskottet har under sin behandling

om utredning i den s. k. unmansaffären.

av ärendet gått grundligt till väga, det
vågar jag försäkra och det intygade
också fru Ewerlöf. Jag har under denna
grundliga utskottsbehandling kommit
till den bestämda övertygelsen, att det
finns ingen punkt i denna affär, där
icke allt som kan utredas redan är utrett.
Jag skulle inte med gott samvete
kunna rekommendera kammaren eller
riksdagen att begära utredning på någon
punkt, därför att såvitt jag förstår
och såvitt vi kunnat tränga till botten
med denna fråga allt är utrett, som
över huvud taget kan utredas.

Sedan är det en annan sak, herr talman,
om Unman under sin myndighetsperiod
kastat sig in i vidlyftiga affärer
— vilket han bevisligen gjort — som
lett till förödande förluster för honom.
Men man bör observera att när utskottet
har kluvit hela tvistetiden i två
delar, dels den s. k. vidräkningsperioden
— alltså tiden före den andra förmyndarperioden
— dels den andra förmyndarperioden,
så bör det fasthållas,
att man kan i allt väsentligt klarlägga
hela förloppet under denna förmyndarperiod.
Det är riktigt, som herr Spångberg
påpekade, att i den ingångsstat
som förmyndaren rådman Lundquist
upprättade, finnas tillgångsposter som
icke äro upptagna och som därför —
det har framhållits ideligen i diskussionen
— ge en missvisande bild av
Unmans förmögenhetsställning.

Det bör emellertid observeras — detta
tillägger icke herr Spångberg här och
det tillägga icke heller de som fört
diskussion i pressen härom — att förmyndaren
Lundquist själv i eu asterisk
till ingångsstaten säger, att dessa siffror
äro endast formella, därför att där
bakom dölja sig värden som ännu icke
blivit bokförda. Det bör sålunda observeras
att när man talar om utgångsläget
— jag skall bara nämna detta
som ett stickprov — framhålles fastighetens
ombyggnad för över 400 000 kronor
men däremot icke de värden Unman
fick genom denna ombyggnad.

122 Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.
Motion om utredning i den s. k. unmansaffären.

Det är obestridligt att alla dessa värden
senare under förmyndarperioden
gottskrivits myndlingen Unman. Det är
vidare obestridligt att förmyndare
Lundquist — man må säga i övrigt vad
man vill om honom — har återvunnit
betydande värden för Unmans räkning.
Jag kan bl. a. nämna att han lyckades
befria sin myndling från den mycket
omdebatterade fordran på 200 000 kronor.
Vidare förekom ett krav ifrån en
herre som heter Mileikowsky och som
gällde en i och för sig mycket otrevlig
historia. Jag kan gott nämna det för
kammaren: Unman hade såsom myndig
— observera såsom myndig — låtit
förleda sig att träffa ett avtal med
denne herre, vilken han var skyldig
betydande belopp, att han skulle, för
den händelse Sverige frångick guldmyntfoten,
betala tillbaka dessa pengar
i guldvaluta. Nu lyckades Lundquist
under omvndighetsperioden att befria
Unman från denna utfästelse. Det finns
flera sådana poster som jag skulle
kunna räkna upp.

Jag skall i stället be att få säga några
ord om revisor Carlström och den s. k.
vidräkningen, eftersom den har berörts
så relativt ingående av herr Spångberg
och den kommit att spela stor roll
i den offentliga diskussionen. Herr
Spångberg framhåller att revisor Carlström
sagt, och det är fullt riktigt, att
vidräkningen ger ingen bild av Unmans
förmögenhetsförluster, därför att den
är upprättad i klumpsiffror: Vad har
kommit in och vad har gått ut? Någon
balansräkning är inte uppgjord och inte
heller något vinst- och förlustkonto,
som ger en bild av det hela.

När man undersöker hur vidräkningen
har kommit till och vad den har
för karaktär, förhåller det sig icke alls
så som herr Spångberg här säger och
som jag också själv tidigare har trott.
Revisor Carlström fick också i utskottet
besked därom. Jag vill säga detta
här, eftersom herr Spångberg undrar,
vad Carlström sagt och vad han fått

klart för sig i utskottet. Han fick där besked
om, herr talman, att polisen i vanlig
ordning granskat varenda post för att
få reda på huruvida beskyllningen var
riktig att Unman avhänts i runt tal
400 000 kronor, vilket anklagelsen gick
ut på. Man kom till det resultatet att
anklagelsen icke kunde vara riktig.

Då sade sig polisen: Det kan ändå
tänkas att här är något galet, och så
gjorde man — jag skall på den punkten
referera vad justitieombudsmannen
sade, när han föredrog detta ärende i
utskottet — som en julklappsköpande
dam kanske gör när hon köpt julklappar,
kommer hem och finner att kassan
inte stämmer. Hon hade så och så
mycket med sig när hon gick hemifrån,
så var hon uppe hos sin man på kontoret
och fick förstärkning i kassan med
så och så mycket, så handlade hon och
köpte något på kredit. Så kommer hon
hem och märker att det fattas 100 kr.
Då räknar hon över: Hur mycket har
jag fått in och hur mycket bär jag givit
ut? Detta är vad polisen gjorde och
därför har vidräkningen kommit till —
ingalunda för att klarlägga i detalj Unmans
förmögenhetsförluster.

Jag har roat mig med, herr talman,
att ta med här i pulpeten ett exemplar
av Unmans kassabok. Jag kan försäkra
att den som läser dessa böcker måste
liksom utskottet komma till det resultatet,
att de icke äro en tillräcklig
grund att bygga en detaljerad rekonstruktion
på utav invecklade affärer,
som röra sig om väldiga belopp och
som ligga tjugo år tillbaka i tiden.

Jag tror inte att man kan säga annat
än att polismyndigheten här har gjort
vad som varit möjligt att göra, herr
Spångberg. Jag har ibland snarast frågat
mig, när jag trängt djupare och djupare
in i detta, om inte myndigheterna
gjort mera än vad som rimligen kan
begäras. Jag har här en anteckning om
att fyra justitieministrar, tre justitiekanslerer
och förmyndarkammaren i tre
omgångar företagit grundliga utred -

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

123

Motion om utredning i den s. k. unmansaffären.

ningar i Unmansaffären. Och den nuvarande
riksåklagaren, Heuman, säger
i den senaste utredningen, att sannolikt
har aldrig i detta land någon enskild
mans förmögenhetsförhållanden och
-förluster blivit så in i detalj undersökta
och klarlagda som i detta fall.

Jag är mycket mån om, herr talman,
att säga, att min relation om vidräkningen
är riktig och återger vad som
klarlagts i utskottet. Det förhåller sig
på denna punkt icke så som det uppgivits
i tidningen Arbetaren, där tyvärr
offentligen refererats vad som förevarit
vid ett slutet utskottssammanträde.
Den framställning som förekommit i
tidningen Arbetaren är som sagt dessutom
icke exakt utan helt missvisande.
Sanningen är den som jag här relaterat.
Varje uppgift om att justitieombudsmannen
skulle ha stått sig slätt inför
frågorna ifrån motparten är oriktig.

Hur Unmans förmögenhetsförluster
uppkommit kan ingen människa numera
rekonstruera — det ligger för
långt tillbaka i tiden. Unman var då
myndig, observera det! Han kan icke
själv rekonstruera sammanhanget därför
att det inte finns bokföring att
bygga en sådan rekonstruktion på. Hur
kan då herr Spångberg här begära, att
man skall undersöka om inte något fel
är begånget? Vi ha i utskottet flera
gånger snuddat vid den tanken: Vart
skulle det ta vägen, om polisen eller
riksdagen eller andra myndigheter
skulle åta sig uppgiften att klarlägga,
vart pengarna tagit vägen för miljonärer
eller fattiglappar, höll jag på att
säga, här i landet som tycka att deras
pengar kommit bort? Det skulle leda
till orimliga konsekvenser. Vi måste
hålla oss till ett problem: Har här skett
något brottsligt? Och när det gäller
myndighetsperioden tycker jag att jag
här lämnat ett åtminstone nödtorftigt
klarläggande.

Jag vill tillägga att sedan jag börjat
syssla med detta ärende och läst de inlagor
som hagla även från Unmans före -

trädare, så har jag icke funnit någon
uppgift, som icke har blivit klarlagd i
utskottet. Jag vågar försäkra, att vi ha
varit åtminstone två ledamöter i utskottet,
som grundligt letat efter varje
anledning att ställa frågan, huruvida
här ändå inte finns något outrett. Men
vi ha icke kunnat finna något.

Vad så beträffar förmyndarperioden
vill jag framhålla, att det som på mig
gjort det starkaste intrycket är det
faktum att revisor Norman, som år
efter år verkställt granskning av förmyndaren
Lundquists affärer, och dessutom
en revisor som var tillsatt av
Unmansparten, revisor Hammarstrand,
att dessa båda 1936 konstatera, att det
icke finns några poster av betydelse,
som icke äro klarlagda och verifierade.
Från den tidpunkten och framöver
finns det ingenting som inte är bokfört.
När det är två revisorer, som varit
godtagna av Unman, som förklara, att
den perioden är all right och för tiden
därefter allting ligger öppet, då kan
man väl inte heller rikta några anklagelser
utav betydelse mot denna period.

Så komma vi till den fråga herr
Spångberg framställde, om det kan
finnas några civilrättsliga fel bakom
allt detta. Ja, det kan ingen gå i god
för att det finns eller inte finns, därför
att Unman under sin myndighetsperiod
låg i affärer med personer, som han
gjort mycket klokt i att aldrig ge sig i
några affärer med. Det är möjligt, att
det från denna tid skulle kunna dyka
upp civilrättsliga historier, som ingen
av oss här kan ha någon mening om.
Det är en sak, herr talman, som vi givetvis
icke kunna taga ställning till
och som icke heller riksdagen har anledning
att befatta sig med.

Jag skulle kunna sluta med detta.
.Tåg skall icke giva mig in på några
konstruktioner hur Unman förlorat sin
förmögenhet. Det är detta som herr
Spångberg säger vara den springande
punkten. .Tåg vet icke hur många konstruktioner
jag sett, men det finnes åt -

124

Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Motion om utredning i den s. k. unmansaffären.

skilliga sådana som äro tänkbara. Däremot
finnes det ingen som kan bevisas,
när man icke har någon tillförlitlig
bokföring att bygga på.

Till sist, herr talman, ett ord om ett
tryck, som kammarens samtliga ledamöter
häromdagen fingo och som heter
»Det centrala brottet i Unmansaffären».
När man läser detta tryck,
framgår det, att ombudsman Cornell,
som företräder Unman för närvarande,
anser att det centrala brottet är en
falsk deklaration, avgiven 1932 och
undertecknad av Unman. Herr Spångberg
kom icke in på den saken här.
Jag skall därför endast ställa frågan:
Varför kommer man nu med påståendet
om en falsk deklaration av år 1932
såsom den centrala punkten i Unmansaffären,
när detta brott — om det förelegat
— för länge sedan är preskriberat?
Hur kan man göra gällande, att
det föreligger en falsk deklaration, när
man ingenting har att anföra om de
förmögenhetstransaktioner, som ligga
bakom deklarationen?

Jag tror att hur man argumenterar
i denna sak kommer man icke fram till
någonting nytt, utan man rör sig med
samma påståenden som tidigare, fastän
de varieras i någon mån.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga, att jag för min del under den
ganska inträngande utredning, som utskottet
underkastat detta ärende, blivit
övertygad om att man icke kan
ställa större krav på samhället för att
få ett svårt rättssammanhang utrett än
vad som samhället redan visat sig villigt
att göra.

Herr talman! Jag vågar därför yrka
bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Bark och fröken
Vinge.

Fru ERIKSSON i Stockholm: Herr talman!
I utskottet hade jag till en början
en ganska stor misstro mot myndigheterna,
såsom lekmän ofta ha. Men ut -

skottsbehandlingen har varit sådan att
misstron måst giva vika. Vi ha sett,
hur de argument, som framförts från
Unmans företrädare, allra senast i det
flygblad som utdelats och som även
anförts i utskottet, söndersmulats det
ena efter det andra. Det fanns ingenting
kvar, när utskottet hört de två
parterna drabba samman.

Vi ha alltså blivit övertygade. De
kostnader och det arbete, som under
tjugu år lagts ner på denna affär, borde
ha övertygat oss tidigare om att
man icke hade något att ytterligare utreda.
Då man trots detta haft misstro,
har denna utskottsbehandling, som varit
så grundlig, gjort åtminstone mig
nu övertygad om att myndigheterna
handlat grundligt och riktigt och att
ingenting utöver vad som har utretts
kan vinnas med en sådan kommitté
som föreslagits i motionen.

Jag ber alltså att få instämma i yrkandet
om bifall till utskottets hemställan.

Herr SPÅNGBERG: Herr talman! Jag
skall icke ytterligare betunga debatten
med relaterande av de många uppgifter
som finnas i de utredningar av sakkunniga
revisorer jag tidigare åberopat.
Dem kunna vi icke komma ifrån
i alla fall, varför jag endast skall hänvisa
till dem.

Liksom herr Ståhl tror på de revisorer,
som tillsatts av myndigheterna men
som icke upptäckt några fel, tror jag
på revisor Carlström och revisor Elfborg
och resultatet av deras undersökning.

Det är vissa detaljer som jag kände
igen i herr Ståhls uttalande. Han framhöll
vad Lundquist ändå gjort genom
processen. Han hade bland annat fått
Mileikowsky att taga tillbaka den förbindelse
som han lurat av Unman, då
Kreuger-kraschen kom och han lovade
lösa in viss fordran i guldvaluta.

Ja, det var icke Lundquist som tog

Nr 19. 125

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Motion

initiativet. Det var Unman själv som
tog detta. Sedan åstadkom Lundquist
en uppgörelse, och målet lades ned. Så
förhåller det sig med den saken.

När det sedan gäller bokföringen är
det måhända sant att den är bristfällig.
Unman hade bristfälliga kunskaper
i bokföring. Han har fått sin utbildning
på konstakademien och är konstnär.
På grund av att han icke ansåg
sig kunna sköta sina affärer begärde
han sig själv första gången under förmyndare.
Den andra gången blev han
satt under förmyndare på begäran av
sin hustru. Det är klart, att han icke
kan redovisa en bokföring, som i alla
avseenden är bra. Annars hade han ju
icke behövt sätta sig under förmyndare,
och man hade väl icke heller behövt
sätta honom under förmyndare
senare. Men var det icke en uppgift
för den förmyndare som tillsattes att
söka bringa klarhet i Unmans ekonomiska
förhållanden genom att göra så
som revisor Carlström framhållit att
man måste göra?

Unman anlitade hjälp vid förvaltningen
av sin egendom. Det finnes i
JK:s ämbetsundersökning en uppgift
på att Varenius tog in pengar och betalade
ut pengar under viss tid 1931
och enligt uppgifter lämnade redovisning
varje månad till Unman. Sedan
kom denna sak inför domstol, därför
att Unman ansåg, att det var fel med
redovisningarna. Då visade det sig,
att denne förvaltare icke kunde förete
de redovisningar som lian åberopat sig
på, d. v. s. de böcker som han förde
under denna tid. När han sedan skulle
lämna en förklaring sade han, att
han antagligen hade bränt upp dem
tillsammans med en del andra papper
vid en flyttning från Biblioteksgatan
till Arsenalsgatan. Och så voro de ur
världen. Det finns därför en hel del
dunkla punkter, som inte kan klaras
upp med mindre än man vidtar en ordentlig
undersökning jämväl bland
dem som under denna tid förvaltat

om utredning i den s. k. unmansaffären.

den Unmanska fömögenheten. Detta
har emellertid underlåtits. Men det har
dock getts möjlighet att undersöka hithörande
förhållanden. Efteråt framkomrno
emellertid bevis för att allt
inte bränts upp. I ett annat mål kom
nämligen en av de »uppbrända» redovisningarna
fram, men ändå har man
inte gjort någon undersökning alls angående
dessa ting. För vad som förekommit
i fråga om de uppbrända redovisningsskrifterna
är redogjort i
justitiekanslerns utredning.

Vidare kan det framhållas, hurusom
Unmans tillhörigheter sålts och därvid
åsamkat honom förluster. Detta var
möjligt därför att förmyndaren uppgav
att Unmans skulder överstego tillgångarna
med 400 000 kronor. Då var det ju
alldeles klart att borgenärerna skulle
komma och vilja ha ut sitt. På så sätt
började försäljningen av Unmans tillhörigheter.
I vilken mån har man försökt
reda upp detta förhållande, och
ha myndigheterna gjort allt för att tillvarata
Unmans intressen, vilket herr
Ståhl ansåg att Unman själv skulle
gjort under den tid han var myndigförklarad?
Enligt min mening kan man
över huvud taget inte resonera på det
sättet när det gäller en människa, som
ställts under förmyndare.

Herr justitieminister, jag är tacksam
för att Ni behagar närvara här vid
denna tidiga morgontimme. Jag skulle
vilja hemställa, att då justitieministern
visat denna uppoffring och lyssnat till
herr Ståhl han också ville visa mig
samma förmån. Alla måste ha bibringats
den uppfattningen, att vi nu äntligen
kommit dithän att en kommitté
bör tillsättas, som kan utreda frågan
och komma till klarhet med detta mycket
omtvistade ärende. Utskottets ledamöter
anse sig vara sakkunniga, och
jag tvivlar naturligtvis inte ett ögonblick
på detta värdeomdöme. På Unmanssidan
finns det ju personer, som
behärska denna fråga så utomordentligt
väl som herrar Carlström och Elf -

126 Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.
Motion om utredning i den s. k. unmansaffären.

borg. Varför då inte tillsätta en utredningskommitté,
där dessa personer tillsammans
få framlägga sina synpunkter?
Ty då vore det väl ändå underligt,
om inte frågan skulle kunna komma
ur världen på ett tillfredsställande
sätt.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om tillsättande av en dylik
kommitté.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag hade inte tänkt yttra mig i denna
diskussion, ty jag ansåg att frågan var
tillräckligt klarlagd genom utskottsordförandens
anförande. Jag vill emellertid
med anledning av vad som här
nyligen yttrats redovisa min befattning
med denna sak.

Tämligen kort tid efter det jag tillträtt
min post som chef för justitiedepartementet
fick jag besök av ett par
representanter för Unman. De hemställde,
att en utredningskommitté måtte
tillsättas i denna affär. Jag visste
ju då, att det redan hade verkställts
den ena utredningen efter den andra
av framstående sakkunniga, vilka alla
kommit till negativt resultat. Man tycker
emellertid alltid, att det är något
otrevligt med en rättsfråga, som inte
blivit klarlagd. Det var med mig som
väl med många här i kammaren, vilka
hört detta ständiga tal om att det var
något konstigt med denna affär. Trots
de noggranna undersökningar, som
gjorts och som lämnat negativt resultat,
ville jag därför inte låta bli att
sätta i gång en ny utredning. För detta
ändamål tillkallade jag en av landets
förnämsta straffrättsjurister, som jag
personligen kände, en mycket samvetsgrann
och dugande man, nämligen
den nuvarande riksåklagaren, vilken
som tillförordnad justitiekansler fick i
uppdrag att verkställa utredningen.
Han fick sakkunnigt folk till sitt biträde,
han tog ganska lång tid på sig

och han gjorde en grundlig undersökning.
Det utredningsresultat han därefter
överlämnade till mig gick i alla
punkter ut på detsamma som utskottet
nu kommit till, och det finns därför
säkerligen ingen anledning att nu
forska ytterligare i detta ärende. Den
nuvarande riksåklagaren fann alltså
ingen anledning till ingripande på någon
punkt, tvärtom. Hans utlåtande
avslutades med följande ord: »De undersökningar
som — trots det negativa
resultatet av de offentliga utredningarna
i saken — gjorts på Unmans eget
eller hans förmyndares initiativ samt
de processer Billing» — det är en av
Unmans medhjälpare — »fört mot
Mileikowslci ha givetvis åsamkat Unman
betydande utgifter. Man kan icke
undertrycka den reflexionen, att de
myndlingens medel som sålunda tagits
i anspråk kunde ha använts på ett för
honom mera fruktbärande sätt. Under
åberopande av vad ovan anförts kan
ämbetet icke tillstyrka ny utredning i
Unmansaffären.»

Jag har sedermera, så gott jag hunnit,
genomgått en hel del detaljer i saken,
vartill jag fått anledning genom
att det då och då inkommit nya framställningar
i frågan till justitiedepartementet,
men varje gång har det skett
med negativt resultat. Jag skulle vilja
säga, att om någon anmärkning skulle
kunna framställas emot förfarandet i
denna affär så skulle det vara, om statens
medel ännu en gång användes till
något så ofruktbart som en ny undersökning
i saken.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Spångberg begärde
likväl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Lördagen den 21 maj 1949 em.

Nr 19.

127

Den, som vill, att kammaren bifaller
första tillfälliga utskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§ 16.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
en till herr talmannen inkommen
skrivelse, däri Kungl. Maj :t —
efter erinran, att Kungl. Maj:t genom
proposition, nr 214, föreslagit riksdagen
att godkänna Sveriges anslutning till
Europarådets stadga — hemställt om
föranstaltande av det val av ombud i
Europarådets rådgivande församling
med suppleanter, vartill riksdagens beslut
beträffande propositionen kunde
föranleda.

§ 17.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under
tolfte huvudtiteln, avseende anslagen
inom folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående subventionering
av införseln av vissa varor m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statligt stöd åt
aluminiumindustrien;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 173, i anledning av väckta motioner
om utredning och förslag rörande
inomskärsfarleden i Bohuslän;

nr 174, i anledning av väckta motioner
angående en mellanriksbana över
gränsen i Bohuslän; och

nr 175, i anledning av väckt motion
angående ändring av bestämmelserna
om kostnadsfri behandling av tuberkulossjuka
m. m.;

bevillningsutskottets betänkande och
memorial:

nr 45, i anledning av väckta motioner
angående skattebefrielse för av riksförsäkringsanstalten
fastställd sjukpenning,
vilken utbetalas av arbetsgivare,
som står s. k. självrisk, m. m.; och
nr 46, angående uppskjutande av behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

42, i anledning av styrelsens för
riksdagsbiblioteket framställning i fråga
om ändring i stadgarna för biblioteket,
i vad avser formerna för tillsättning av
ordinarie tjänster därstädes m. m.;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350), m. in., jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 20 december
1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags
inlåning, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner; och

128 Nr 19.

Lördagen den 21 maj 1949 em.

nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag rörande
pensionering genom statens pensionsanstalt
av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. in., dels ock i ämnet väckta
motioner;

första lagutskottets memorial:
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner med förslag till förordning
angående handel med skrot, lump
och begagnat gods, m. in., med förslag
till lag om förbud mot spridning av
vissa kartor m. in., med förslag till
pantlånerörelse, angående nya grunder
för avlöningen av präster m. m. samt
med förslag till lag angående fortsatt
tillämpning av lagen den 23 april 1948
(nr 175) med särskilda bestämmelser
om dispositionen av aktiebolags vinstmedel
ävensom i anledning av propositionerna
väckta motioner;

nr 42, i anledning av väckta motioner
om skärpta åtgärder mot rattfylleri; och
nr 43, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande första
lagutskottets utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472),
m. m., jämte i ämnet väckt motion, dels
ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449)
om disciplinstraff för krigsmän och lag
angående ändrad lydelse av 66, 68 och
69 §§ militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472); samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
forskning, undervisning och försöksverksamhet
på mejerinäringens område
samt av trädgårdsundervisning och
trädgårdsförsök m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående yrkesutbildning
inom jordbruk och skogshantering
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök
för budgetåret 1949/50 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1949/50,
m. in., såvitt angår jordbruksärenden;

nr 48, i anledning av väckta motioner
angående statens medverkan för en utökning
av den svenska kväveproduktionen; nr

49, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande mjölkproduktionens
ekonomi in. m.;

nr 50, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande livdjurshandelns
ordnande m. in.;

nr 51, i anledning av väckt motion
om ändrade bestämmelser angående
rösträtt å allmänningsstämma;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till ett internationellt
veteavtal; och

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
till Befrämjande av! fröodlingen
m. in.: Statens linnämnd m. m.

§ 17.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 277, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med hemställan
om bemyndigande för Kungl.
Maj:t att förordna om restitution i vissa
fall av tilläggsskatt å bensin, som användes
vid jordbrukets drift, jämte i
anslutning härtill väckta motioner.

§ 18.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.10 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Måndagen den 23 maj 1949.

Nr 19.

129

Måndagen den 23 maj.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 17 innevarande
maj.

§ 2.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål
rörande den italienska kolonien
Eritrea.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Mosesson till mig
riktat en fråga angående den svenska
FN-delegationens ställning till det etiopiska
kravet på den tidigare italienska
kolonien Eritrea. Interpellanten framhåller
vissa synpunkter, som enligt
hans åsikt borde tala för ett tillgodoseende
av detta krav, och undrar om
icke regeringen vill ompröva sin ståndpunkt
att nedlägga sin röst vid voteringen
inom FN.

I anledning av denna fråga vill jag
först erinra om att en fredstraktat
mellan Italien och de allierade makterna
avslöts på fredskonferensen i Paris
1947. Under konferensen kunde
emellertid parterna icke komma till
någon uppgörelse om de italienska koloniernas
öde. I fredstraktaten intogs
en bestämmelse, enligt vilken avgörandet
beträffande dessa skulle inom ett
år efter fredstraktatens ikraftträdande
träffas genom en överenskommelse
mellan Förenta staterna, Storbritannien,
Frankrike och Sovjetunionen. I
en bilaga till fredstraktaten förklarades
ytterligare, att därest de fyra makterna
icke inom den föreskrivna tiden
nådde en sådan överenskommelse, hela
frågan skulle hänskjutas till Förenta

9—Andra kammarens protokoll 1949.

Nationernas generalförsamling, som
skulle avgiva en rekommendation, vilken
de fyra makterna förbundo sig att
godtaga.

Sedan FN:s församling fått frågan
på sin dagordning är givetvis Sverige,
i egenskap av medlemsstat, berättigat
att deltaga i behandlingen och avgörandet.
Svenska regeringen har emellertid
ansett att Sveriges ställning som
neutral stat under kriget och följaktligen
icke deltagande i fredskonferenser
bör medföra en viss återhållsamhet vid
behandlingen inom FN av territoriella
förändringar, som framstå såsom konsekvenser
av de besegrade staternas
nederlag. Denna principiella hållning
har haft till följd att vi icke deltagit
i förhandlingar om de italienska kolonierna
eller tagit ståndpunkt till de
olika förslag, som tid efter annan framkommit
från de närmast intresserade
staternas sida.

Från denna utgångspunkt har svenska
regeringen följdriktigt avböjt att
taga ståndpunkt även till frågan om
Eritrea. Då interpellanten menar att
Italiens tidigare angreppskrig mot
Etiopien från Eritrea som bas borde
föranleda svenska regeringen att speciellt
engagera sig i fråga om denna
kolonis öde, vill jag framhålla, att ett
motiv av denna art för Sveriges deltagande
i avgörandet uppenbarligen
skulle helt undergräva svenska regeringens
principiella hållning.

Härefter anförde:

Herr MOSESSON: Herr talman! Herr
utrikesministern anar nog, att jag icke
är glad åt innehållet i det svar, som
jag har fått på min interpellation, men
han bör veta, att jag är tacksam för att
han har haft vänligheten att svara på

Nr 19.

130

Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande den italienska kolonien Eritrea.

densamma. Jag ber utrikesministern
att tålmodigt lyssna till de reflexioner,
som en enkel riksdagsman gör, ehuru
dessa gälla ett område, där utrikesministerns
sakkunskap är dennes oändligt
överlägsen.

Kontentan av utrikesministerns svar
är, att Sverige har intagit en rent principiell
ställning såsom neutral stat och
att det skulle ha varit i strid mot denna
principiella ståndpunkt, att Sverige

— såsom jag i min interpellation sade

— bort känna det samband, som råder
mellan vad som förevar i Nationernas
förbund 1935—36 och det som nu föreligger.

En princip intager man givetvis icke
utan att man finner rationella skäl för
densamma, och jag tillåter mig fördenskull
först att säga något om denna
grundsats.

Anser Ers Excellens, att det rent
principiellt är i sin ordning, om man,
sedan man gått in i ett samarbete med
andra nationer i syfte att göra det
bästa möjliga i en trasig värld, ställer
sig neutral till förekommande frågor,
även om dessa äro av delikat natur
och kunna ådraga den röstande klander
från deras sida, som helst hade
sett, att ens votum fallit på annat sätt?
Bör inte den stat, som fått förmånen
att stå utanför den blodiga uppgörelsen,
ha vissa förpliktelser och vissa
förutsättningar att tjäna försoningens
idé? Vad skulle följden bli, om just de
stater, som förskonats från att gå till
förhandlingsbordet med sår som svida
efter striden, skulle göra sig urarva i
fråga om besvärligheter och ansvar?
Som vi veta inta inte alla de stater,
som ha stått utanför världskriget, denna
passiva hållning. Skall det alltså
överlåtas åt dem att bestämma avgörandet
i förbund med de i kriget direkt
engagerade? Jag anser för min del,
att medlemskapet innebär förpliktelse
att pröva ärendena och efter bästa förstånd
och samvete rösta.

Nu skyndade sig också den svenska

regeringen enligt min uppfattning onödigt
i förtid att proklamera, att de
svenska delegaterna ej skulle deltaga,
innan alla de omständigheter yppats,
som skulle föreligga i Lake Success.
Jag riktade i min interpellation en
vördsam vädjan till regeringen att taga
sin ställning under förnyat övervägande.

Sedan jag framställde min interpellation
har ett nytt moment kommit in
i förhandlingarna i Lake Success, vilket
gjort Sveriges beslut att icke intressera
sig för denna fråga och taga
del i röstningen ännu mera olyckligt.
Englands och Italiens utrikesministrar
hade nämligen enats om en plan för
kolonierna, vilken i något modifierad
form syntes ha utsikter att ernå nödig
2/3 majoritet i församlingen. På den
avgörande punkten kom det emellertid
att fattas en röst. Genom att icke rösta
avhöll sig Sverige sålunda från att tillstyrka
en lösning, som i fråga om östra
delen av Eritrea hade inneburit tillmötesgående
av majoriteten eritreaners
önskan och de etiopiska kraven. Även
Italien önskade denna uppgörelse som
ett led i den större planen, och västmakterna
gjorde, såvitt jag blivit riktigt
underrättad, framställningar för att
få den svenska regeringen att stödja
den.

Sverige och Haiti kunna tävla om
äran att ha spräckt en uppgörelse vid
FN:s vårsession om de italienska koloniernas
framtid. Så har det rapporterats
från Lake Success, där Förenta
Nationerna ha hållit en urtima session
just för denna fråga. Det har sagts, att
om man hade kommit fram till ett beslut
i kolonifrågan, skulle denna FNsession
ha blivit den mest framgångsrika.
Sveriges fasthållande vid att inte
rösta blev därför ytterst impopulärt i
vida kretsar, och resultatet av det hela
är väl för vår del endast motsatsen till
god diplomati.

Nu kan det svaras, att det för Sverige
icke hade varit fråga om diplo -

131

Måndagen den 23 maj 1949. Nr 19.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande den italienska kolonien Eritrea.

mati utan om vår traditionella neutralitet.
Den yttersta anledningen till min
interpellation var, att jag ansåg skälig
hänsyn böra tagas till det svenskarbete,
som bar utförts och alltjämt utföres i
Etiopien. Men jag lade huvudvikten
vid två principiella spörsmål, som enligt
min mening borde bryta den princip,
vartill Ers Excellens hänvisar i
svaret på min interpellation.

Sverige har sökt, såsom jag nyss antydde,
medlemskap i Förenta Nationerna
i motsats till det under kriget neutrala
Schweiz. Då har Sverige också
påtagit sig de förpliktelser, som åligga
en FN-medlem, och det blev ju redan
under fredskonferensen i Paris klart,
att den italienska kolonifrågan komme
att gå till FN, ty att enighet skulle uppnås
mellan stormakterna trodde väl
ingen. Var det, Ers Excellens, verkligen
nödvändigt att på förhand binda
de svenska delegaterna? Denna neutralitetsförklaring
strider mot FN-stadgans
anda, och en sådan demonstration
hade kanske kunnat undvikas.
Ingen hade kunnat klandra Sverige,
om det efter saklig prövning funnit sig
inte kunna rösta för eller emot, låt
vara att det naturliga ställningstagandet
väl blivit detsamma som Danmarks
och Norges, d. v. s. ett stöd åt Bevin—
Sforza-planen. Detta är ju den viktigaste
principfrågan, och den har betydelse
inte blott när de italienska kolonierna
i höst åter komma upp till debatt
i FN utan även för eu del andra
frågor, som väntas bli hänskjutna till
FN. Därför skulle en principdebatt i
riksdagen om Sveriges neutralitet i FN
ha stor räckvidd. Någon sådan har ju
inte förekommit.

Sedan vill jag på nytt åberopa mitt
andra huvudskäl för interpellationens
framställande. När det gäller Italien,
Etiopien och Eritrea måste man gå tillbaka
till 1935, då det italienska överfallet
skedde. Den gången voro vi icke
neutrala, Ers Excellens. Vi deltogo i
de otillräckliga sanktionerna men läm -

nade i likhet med de andra medlemmarna
i Nationernas förbund icke det
fulla stöd åt Etiopien som pakten föreskrev.
Nu ha praktiskt taget alla stater
i Lake Success förklarat, att Etiopien
har rätt till kompensation för vad
som då skedde. I det etiopisk-italienska
fredsfördraget är fastslaget, att kriget
vad dessa stater beträffar begynte år
1935. Att Sverige, när nu FN har en
chans att gottgöra Nationernas förbunds
misstag, inte ens kostat på sig en
sympatiförklaring för Etiopien, är enligt
min mening stötande för vår rättskänsla.
Det är mig, herr talman, icke
angenämt att påminna hans excellens
om vad praktiskt taget hela det svenska
folket kände, när Sverige hade sänt
en rödakorsambulans till det överfallna
Etiopien och våra barmhärtiga samariter,
trots att ambulansen var så
tydligt utmärkt på marken att flygarna
sågo dess position, blevo bombarderade.
Det var något av landssorg, när
det budet nådde oss, och vi erinra oss
att radiotjänst omedelbart omkastade
sitt program för att ge uttryck åt
landssorgen. Jag vet att Ers Excellens
kände det lika djupt som alla enkla
svenska män och kvinnor, när vi läste
om flygare som talade berömmande
ord om hur dramatiskt det var att se,
när bomber fälldes över fredliga byar
och människokroppar kastades omkring.
Skam och avsky över att européer
kunde bete sig så mot afrikaner.
Det var en till kroppen liten men till
sinnelaget oändligt stor man som ensam
och övergiven avlägsnade sig från
NF-församlingen, där han åberopade
de högtidliga förpliktelser, som statsmännen
sveko i prövningens stund.
När han efter fem år återvände till sitt
land och folk, hade italienarna ödelagt
vad han byggt upp inom skolväsendet
och på andra områden för att skapa
åt efterkommande släkten ledare, som
skulle kunna fortsätta hans ädla verk
efter lians bortgång.

Om ock den svenska regeringen ty -

132 Nr 19. Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande den italienska kolonien Eritrea.

värr inte vill kännas vid det samband,
som råder mellan 1935 och 1949, så
tror jag förvisso att majoriteten av det
svenska folket, som följer med vad som
sker i världen, känner detta samband.
De uttalanden i den svenska pressen,
som jag läst sedan jag väckte min interpellation,
vittna härom. Såvitt jag
vet har blott en tidning, nämligen
Morgon-Tidningen, tagit regeringens
hållning i försvar. I vart fall har för
mig frågan varit så angelägen, att jag
måst giva uttryck för vad många känna
för en ädel regent och hans folk.

Visserligen har Ers Excellens varit
kort och avvisande emot mig i denna
fråga. Låt mig icke desto mindre få
ännu en gång rikta en vördsam vädjan
till Ers Excellens att om möjligt till
hösten söka finna en väg för Sverige
i denna fråga, som tar mera hänsyn
till frågans särskilda aspekter.

Häruti instämde herrar Nilson i
Spånstad och Utbult.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag får först konstatera, att denna fråga
för herr Mosesson är av rent känslomässig,
för att inte säga religiös natur.
Han ser inte, vilka långtgående slutsatser
hans uppfattning leder till, när han
säger, att eftersom Italien år 1935 angrep
Etiopien, är det självklart att den
italienska kolonien Eritrea skall överlämnas
till Etiopien. Detta var den
verkliga innebörden i hans resonemang.

Hur starkt vi än reagerade på svensk
sida mot angreppet på Etiopien och hur
orättfärdigt vi än ansågo det vara, är
det väl i det fallet liksom i så många
andra liknande fall inte så, att angriparens
nederlag såsom en naturlig logisk
konsekvens leder till att ifrågavarande
områden skola överflyttas till
den stal, som var utsatt för anfallet.
Det är ju en uppenbar lucka i herr Mosessons
resonemang. Det kan ju tänkas

många andra lösningar av problemet
om den italienska kolonien Eritrea än
att den överlämnas till Etiopien.

Herr Mosessons framställning var
osammanhängande också så till vida,
som han aldrig gav riktigt klart besked
om huruvida den svenska regeringen
enligt hans mening borde ha
verkat för att hela Eritrea överlämnades
till Etiopien. Detta var Etiopiens
eget krav, och det framfördes till församlingen
så sent som, om jag minns
rätt, dagen före den sista omröstningen.
Såvitt jag har sett har ingen av de övriga
staterna inom Förenta Nationerna
lämnat sitt understöd åt detta etiopiska
krav. Det förslag, som nu senast hade
den största anslutningen och som föreföll
att ha vissa utsikter att gå igenom,
innebar, att östra delen av Eritrea
skulle införlivas med Abessinien, under
det att den västra delen skulle införlivas
med Sudan. I omröstningen om
detta förslag föll frågan om den västra
delen av Eritrea — där fanns inte ens
enkel majoritet för förslaget — och därmed
var den frågan helt lämnad öppen,
och hela det etiopiska kravet har
icke under hela tiden haft några som
helst utsikter att gå igenom.

Sedan behagar herr Mosesson säga,
att ansvaret för att Etiopien inte fick
ens den östra biten av Eritrea faller
på Sverige och Haiti. Varför, herr Mosesson,
just på Sverige och inte på någon
av de övriga 24 staterna? Vid den
slutliga omröstningen i huvudfrågan
röstade 17 stater emot förslaget, och 8
lade ned sina röster. Jag kan inte se
att det finns fog för detta påstående,
att det var Sverige och Haiti som fällde
förslaget om de italienska koloniernas
öde.

Herr Mosesson uppehöll sig emellertid
inte bara vid Eritrea, utan han gick
även in på frågan om vår hållning till
spörsmålet över huvud taget om de
italienska kolonierna. Han utvecklade
den tesen, att det vore stridande mot
andan i Förenta Nationernas stadga att

133

Måndagen den

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål

Sverige underlät att deltaga i behandlingen
av en fråga, som hänskjutits till
förbundet. Jag vill säga herr Mosesson,
att detta är en fullständigt felaktig
uppfattning. Staterna ha sin fulla frihet
att lägga ned sina röster, och den metoden
anlitas ju också i utmordentligt
stor utsträckning. Det är synnerligen
vanligt att stater lägga ned sina röster
vid behandlingen av en fråga, i vars
avgörande de av en eller annan anledning
inte vilja delta.

Vad över huvud taget fredsuppgörelserna
beträffar har vid Förenta Nationernas
bildande utgångspunkten varit
den, att fredsuppgörelserna skulle ligga
utanför Förenta Nationerna. Tankegången
har ju varit, att man först
skulle skapa en basis för den internationella
verksamheten inom Förenta
Nationerna genom att åstadkomma
fredsuppgörelser. Man har därför också
hela tiden arbetat från den utgångspunkten,
att det skall vara särskilda
fredskonferenser mellan de segrande
allierade å ena sidan och var och en
av de besegrade staterna å andra sidan.
Det har aldrig varit avsikten att Förenta
Nationerna skulle starta med en sådan
uppgift som att fastställa fredsvillkor
för de besegrade länderna. Var
och en måste förstå, vilken belastning
det skulle vara för Förenta Nationerna,
om denna organisation i den egenskapen
skulle ta ansvaret för hela den territoriella
fredsuppgörelsen.

Vad beträffar Sveriges hållning till
denna fråga över huvud taget har det
förefallit regeringen naturligt — vi ha
för övrigt på sin tid föredragit frågan
om instruktioner i utrikesnämnden —
att en stat, som inte har deltagit i kriget,
iakttar stor återhållsamhet när det
gäller spörsmål om överlämnande av
territorium från eu stat till eu annan
såsom en konsekvens av krigets utgång.
Det finns flera skäl för en sådan
ståndpunkt. Ett land som Sverige kan
aldrig få något verkligt inflytande på
fredsvillkor och uppgörelser av denna

23 maj 1949. Nr 19.

rörande den italienska kolonien Eritrea.

art. Det är ju också betecknande, att
frågan om de italienska koloniernas
öde visserligen har hänskjutits till Förenta
Nationerna men att den såvitt jag
vet enda expertundersökning — om
man får kalla den så — som har företagits
i saken, har bestått i att de fyra
stormakterna ha sänt ut sina representanter
till ifrågavarande områden
för att skaffa sig en viss uppfattning
om hur befolkningen ser på olika möjliga
lösningar. Det förelåg alltså en rapport
från representanter för de fyra
stormakterna, under det att Förenta
Nationernas församling som sådan icke
har ingått i någon undersökning av den
sakliga sidan av detta spörsmål. Frågan
har för Förenta Nationerna tett sig som
rent politisk och har presenterats som
sådan.

Det fanns, förefaller det mig, redan
häri goda skäl för svenska regeringen
att inte blanda sig i detta. Om vi hade
gjort det, skulle vi ha fått ta ståndpunkt
under hand till en rad förslag
— de ha nämligen varierat i hög grad.
Förra året presenterades det från olika
makter ett förslag, som rätt mycket
skiljer sig från det nu aktuella, och Italien
har vid olika tidpunkter intagit
olika ståndpunkter till förslagen. På
samma sätt andra makter, som haft med
dessa kompromisslösningar att skaffa.
F''örslagen ha alltså förskjutits nära nog
från den ena månaden till den andra.
Det vore väl litet underligt om regeringen
i Sverige, som har stått utanför
kriget, skulle på detta sätt ta ståndpunkt
och svara på frågor om vilken
hållning vi ha och flytta våra positioner
allt eftersom makterna ändra sina
kompromisslösningar i syfte att få tillräcklig
anslutning för förslagen.

Det finns ytterligare elt skäl, nämligen
att det i en framtid kan komma
upp till behandling mycket vanskliga
territoriella fredsvillkor i Förenta Nationerna.
Denna gång gäller det de italienska
kolonierna; en annan gång —
det vet man ingenting om — kan det

134 Nr 19. Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande den italienska kolonien Eritrea.

gälla frågor, som beröra oss närmare
och som äro mycket viktigare men på
samma gång vanskligare och svårare
att ta position i. Om vi hade deltagit
i behandlingen av denna fråga, skulle
vi ha haft ytterligt svårt att inta en annan
ställning i framtiden, även om vi
då skulle ha ännu större skäl att inte
blanda oss in.

Jag tror, herr talman, att den svenska
regeringens ståndpunkt i denna fråga
har varit väl befogad, och jag kan inte
på något sätt finna, att interpellanten
har anfört några skäl för att vi speciellt
i fråga om Eritrea skulle ha engagerat
oss och intagit en annan ståndpunkt
än vi ha gjort.

Herr STÅHL: Herr talman! Det är
klart att Sveriges hållning i denna fråga
är mycket komplicerad, och jag förstår
att det inte är möjligt att påverka
utrikesledningens ståndpunkt. Jag har
emellertid begärt ordet emedan jag har
fått mottaga en del brev och framställningar
i denna angelägenhet från en
grupp, som för resten herr Mosesson
apostroferade, nämligen Abessiniensvenskarna,
vari de ha utvecklat sina
synpunkter på denna fråga. Eftersom
de här spela en mera utsatt roll än någon
annan grupp, tycker jag det är riktigt
att också deras synpunkter i någon
mån redovisas vid denna debatt. Man
kan naturligtvis säga som utrikesministern
sade till herr Mosesson, att det blir
känslomässiga synpunkter, det gäller
inte minst dem, men å andra sidan hör
ju också känslolivet det mänskliga till,
i någon mån även det utrikespolitiska,
och det får väl gälla för vad det kan.

Beträffande principfrågan, som hans
excellens herr utrikesministern tillmäter
den avgörande vikten, vill jag säga,
att den inte synes mig i allo relevant.
Det var ju ändå så, att Sverige efter det
första världskriget deltog inom det dåvarande
Nationernas förbund i en del
ställningstaganden, som voro framkallade
genom kriget.

Doktor Norup understryker i ett brev,
att man naturligtvis kan bygga den position,
som utrikesministern intar, på
1935 års svenska inställning och säga,
att det nuvarande inte har med det att
göra. Men senare ha vi konsekvent medverkat
till Etiopiens återuppbyggnad
genom att låna ut svenska experter, av
vilka många äro statsanställda i Sverige
— det gäller bl. a. militärer, flygare,
poliser och läkare.

En annan av Abessiniensvenskarna,
doktor Hylander, säger, att man där
nere har diskuterat principfrågan och
kommit till den rätt bestämda meningen,
att det i detta fall, där det gäller
ett område, som icke har erövrats under
andra världskriget utan i ett separat
krig, mot vilket Sverige bestämt
reagerade och vilket det stämplade
som anfallskrig, icke är fråga om en
krigsavveckling utan om en folkrättslig
fråga, där just de små länderna som
vi, som icke äro parter i målet, ha
skyldighet att säga vår mening.

Vad sedan beträffar själva sakfrågan
får man inte glömma bort, även om det
är ett känslomässigt inslag, att den dåvarande
italienska regimen tog landet
med vapen och att italienarna använt
det för strategiska syften, icke som ett
ekonomiskt område i egentlig mening.
Vidare tillkommer att höglandet i Eritrea
till 80 procent är befolkat av stammar,
som historiskt, geografiskt, rasligt,
etnografiskt och språkligt sedan uråldriga
tider tillhöra Etiopien. Detta understrykes
speciellt av doktor Hylander,
som också tillägger, att om italienarna
skulle komma tillbaka till Eritrea,
så innebär det detsamma som ett
ständigt krig för Etiopien. Etiopien kan
aldrig tänka på en fredlig utveckling
och på att helhjärtat gå in för demobilisering
och genomförandet av kulturella
uppgifter, om det icke återfår Eritrea,
säger han, ty det kommer att bli ett
ständigt hot, en bastion mot den fredliga
återuppbyggnaden i Abessinien.

Detta är, synes det mig, en viktig

Nr 19.

135

Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande den italienska kolonien Eritrea.

synpunkt. Sedan kan man naturligtvis
anse, att Abessinien icke har lyckats
med sitt återuppbyggnadsarbete såsom
man tänkt sig, men de initierade iakttagarna
där nere svara, att det vore att
begära alldeles för mycket, om man
skulle ställa större krav än dem som
infriats. Återuppbyggnaden är en historia
på mycket lång sikt, och de svenskar,
som verka där nere, äro optimistiska.
De tro att det skall gå för Abessinien
och för kejsaren att åtminstone
komma avsevärt framåt i det stora arbete,
som nu utföres.

Jag skulle i den här saken som egen
mening bara vilja säga, att jag tycker
det är beklagligt att man från utrikesdepartementets
sida icke varit i kontakt
med de svenskanställda i Abessinien,
innan man tog ställning i denna
fråga. Jag tillmäter mig inte att kunna
bedöma alla konsekvenser i fråga om
ett utrikespolitiskt ställningstagande i
detta fall, och jag har tidigare i utrikesdepartementet
gjort mig underrättad
om de betänkligheter man har. Jag
vill därför inte driva någon ståndpunkt
för hårt, men jag tycker det hade varit
angenämt för alla parter, om abessiniensvenskarna
fått komma till tals innan
avgörandet av denna mycket viktiga
fråga skedde.

Jag skall bara tillägga, att det ändå
måste vara ett faktiskt svenskt intresse,
hur framtiden skall gestaltas för Eritrea,
om det skall bli ett mandat, om
det skall stanna under Italien, om det
skall bli självständigt eller hur det skall
bli. Man kommer därför, synes det mig,
icke helt ifrån detta svåra problem,
även om man försöker att undvika att
taga ställning.

Får jag också tillägga, herr talman,
eftersom den här frågan är före, att när
nu Sveriges en gång inslagna kosa, som
jag förmodar, kommer att fullföljas, då
undrar jag om det inte vore nödvändigt
— och jag vill på den punkten
rikta mig till hans excellens utrikesministern
— att överväga, huruvida vå -

ra diplomatiska förbindelser med Etiopien
hittills ha varit helt lyckligt ordnade.
Jag tror ändå det måste betraktas
som ett ganska centralt svenskt intresse
att vi kunna behålla vår humanitära
och kulturella utpost där nere i
Afrika. Skall detta lyckas, måste frågan
om våra diplomatiska förbindelser ordnas
på ett annat sätt och, om jag får
använda det ordet, förete större beredvillighet
gentemot abessinska intressen
än vad som hittills varit fallet. Jag vet
att det inte är så lätt att lägga på utrikesstaten
nya utgifter, eftersom jag
själv varit med att behandla dem i utskottet.
Kanske hade det varit möjligt
att låta det fortsätta som hittills, om
icke den mycket svåra komplikation,
som vi nu diskutera, hade inträffat i
våra förbindelser med Abessinien. Vi
få inte förbise att detta verkligen blivit
en allvarlig påfrestning, och skola vi
kunna rätta till den utan alltför allvarliga
efterverkningar, undrar jag om
inte utrikesledningen vill taga under
övervägande att förbättra våra etiopiska
förbindelser, så att de ur abessinsk
synpunkt bli tillfredsställande.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Stålil ansåg att jag borde satt mig
i förbindelse med abessiniensvenskarna
och samrått med dem, innan vi togo
vår ståndpunkt i den här frågan. Det
hade kanske låtit säga sig, ifall vår avsikt
varit att deltaga i en saklig behandling
av Eritreafrågan, men då det här
gällde att vi skulle avhålla oss från att
över huvud taga position till dessa territoriella
gränsförhandlingar, kan jag
inte finna något rimligt skäl för att
underställa detta politiska bedömande
abessiniensvenskarna.

Jag vill påpeka, att herr Ståhl lika
litet som herr Mosesson angivit sin egen
ståndpunkt i fråga om Eritrea. Jag har
framhållit, att det finns olika förslag:
det etiopiska förslaget att få hela Eri -

136 Nr 19. Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål rörande den italienska kolonien Eritrea.

trea och Bevin-Sforzaförslaget, som går
ut på att östra Eritrea skulle gå till
Abessinien och västra Eritrea införlivas
med Sudan. Det har varit tidigare
förslag från västallierat håll att man
skulle ha något slags kollektivt mandat
över Eritrea. Jag tror inte det är så
många som hålla på att Eritrea skall
överföras till Italien, men det finns ju
många slag av lösningar på denna fråga.
Etiopien avhöll sig självt från att deltaga
i voteringen. Det lade ner sin röst
i den politiska kommissionen fastän
det sedan tycks ha delvis deltagit i voteringen
i assemblén. Det måste ju ha
inneburit en demonstration från dess
sida, att detta förslag egentligen inte
tillfredsställde det.

Vad beträffar våra speciella förhållanden
till Etiopien vill jag påpeka, att
Sveriges verksamhet där nere är i allra
högsta grad en verksamhet på ensidig
hasis. Vi äro de givande. Vi ha gjort
stora uppoffringar i syfte att hjälpa till
med återhämtningen i Etiopien. Jag
tror under sådana förhållanden icke att
vi behöva vara så förfärligt bekymrade
för att man skulle bli illa berörd av
att vi intaga denna principiella ställning
och att det skulle bli något slags
försämring i våra förbindelser. För övrigt
kan jag försäkra att redogörelse
lämnats vederbörande instans i Etiopien
för den svenska hållningen, och
jag har anledning tro att det har visats
full förståelse för den ståndpunkt Sverige
intagit.

Herr MOSESSON: Herr talman! Ett
statsråd är ju på sätt och vis handikapat
i en sådan här debatt. Interpellanten
bär möjlighet, tack vare statsrådens
välvilja, att i förväg få se vad
statsrådet tänker svara. Det är ju litet
för mycket begärt att ett statsråd skall
kunna höra och rätt uppfatta allt vad
en interpellant kan ha att säga. Mot
vanligheten hade jag vid detta tillfälle
skrivit vad jag hade att säga, och huru -

vida utrikesministern rätt uppfattat vad
jag sade må ju bedömas, när han till
äventyrs får tid att se i protokollet vad
jag sagt.

Jag skall blott upprepa ett par saker,
som jag tillät mig att säga och som inte
ha blivit bestridda. Praktiskt taget alla
stater i Lake Success ha förklarat, att
enligt deras mening hade Abessinien
rätt till kompensation för vad som hade
skett. Jag sade också att i fredsfördraget
mellan Etiopien och Italien är det fastslaget,
att kriget vad dessa stater angår
började 1935. Jag sade också — och
det har ju utrikesministern bekräftat —
att herrarna Bevin och Sforza, d. v. s.
Englands och Italiens utrikesministrar,
hade enats om en plan för kolonierna,
vilken i något modifierad form syntes
ha utsikt att ernå nödig 2/3 majoritet
i församlingen, men att det i den avgörande
voteringen kom att fattas en
röst. Sverige och Haiti avhöllo sig från
att rösta. Således är det icke oriktigt att
säga, att vid detta tillfälle hade Sverige
genom att bruka sin röst och giva sin
mening till känna kunnat bidraga till
en lösning. Denna lösning gällde ju den
östra delen av Eritrea. Jag framhöll —
och jag har inte blivit bestridd på den
punkten — att den inneburit ett tillmötesgående
av önskemålen hos majoriteten
av Eritreas folk, som härvidlag
berördes, och att den gillats av Etiopien.
Det är, Ers Excellens, litet för
mycket begärt att en enkel riksdagsman,
i vart fall jag eller herr Ståhl,
skall kunna angiva vilken lösning som
bort antagas, då ju, som Ers Excellens
själv säger, frågan böljat fram och tillbaka
och olika förslag uppkommit. Men
vad vi veta är, att både Norge och
Danmark biträdde den överenskommelse
som träffades mellan de olika staterna
och att Sverige med sin röst hade
kunnat hjälpa till, så att vi hade fått
en ny utgångspunkt. Det är givet att
allt icke hade varit klart med det, men
vi hade haft en annan och bättre utgångspunkt
än vi i dag ha.

Måndagen den 23 maj 1949.

Nr 19.

137

Svar på interpellation ang. den genom statens sakrevisions försorg verkställda

granskningen av stiftsnämndernas fastighetsförvaltning m. m.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Mosesson hade lika väl kunnat
säga, att någon annan av de 24 staterna
utom Sverige hade kunnat bidraga med
sin röst till att det blivit två tredjedelars
majoritet. Det var icke bara
Sverige och Haiti, som på den avgörande
punkten höllo sig utanför, utan
sammanlagt 25 stater. Vilken som helst
av de 25 staterna hade kunnat bidraga
till uppnåendet av två tredjedelars majoritet.

Både Norge och Danmark ha som
bekant varit indragna i kriget.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. den genom
statens sakrevisions försorg verkställda
granskningen av stiftsnämndernas fastighetsförvaltning
m. m.

Herr statsrådet QUENSEL erhöll på
begäran ordet och yttrade: Herr talman!
I en med andra kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Stjärne berört vissa frågor rörande de
ecklesiastika jordförvaltnings- och arrendespörsmålen.
Han har sålunda
erinrat om att statens sakrevision den
7 november 1947 till Kungl. Maj:t med
eget yttrande överlämnat en av särskilda
granskningsmän upprättad PM angående
granskning av stiftsnämndernas
fastighetsförvaltning, samt att såväl
nämnda granskningsmän som sakrevisionen
därvid också utlåtit sig över en
av stiftssekreteraren T. Gynnerstedt, såsom
särskilt sakkunnig inom ecklesiastikdepartementet,
avgiven utredning
med förslag angående vissa ändringar
i ecklesiastik boställsordning m. m. Interpellanten
frågar, om statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet är
i tillfälle att meddela vilka åtgärder,
som vidtagits med anledning av den
genom sakrevisionens försorg verkställ -

da granskningen av stiftsnämndernas
fastighetsförvaltning m. m. samt när
det kan förväntas, att förslag till eventuella
förändringar i ecklesiastika boställsordningen
kan föreläggas riksdagen.

I egenskap av föredragande av kyrkoärenden
i statsrådet får jag lämna följande
svar.

Till en början får jag erinra om att
icke blott sakrevisionen utan även en
rad andra myndigheter och organisationer
gjort framställning om ändringar
i ecklesiastika boställsordningen,
som har karaktär av lag. En av de aktuellaste
frågorna rör utformandet av
bestämmelser i syfte att göra den s. k.
sociala arrendelagstiftningen tillämplig''
på de ecklesiastika löneboställena. I
sistnämnda hänseende ligger under
Kungl. Maj:ts prövning den förutnämnda
Gvnnerstedtska utredningen. Tillsammans
bilda samtliga dessa frågor
ett sinsemellan sammanhängande komplex
av spörsmål, som kräva ingående
överväganden.

Frågan om vissa särskilda, i och för
sig befogade ändringar i boställsordningen
kompliceras sålunda genom förekomsten
av en rad framställningar
om ändringar i andra hänseenden, gjorda
av kyrkomötet, stiftsnämnder, arrendatorsföreningar
m. fl. Förre domänintendenten
Bernhard Nilsson i Landeryd
har vidare i egenskap av sakkunnig
avgivit ett betänkande angående de
ecklesiastika löneboställenas räntabilitet
m. in., enligt vilket betydelsefulla
ändringar föreslås också i fråga om
dessa fastigheters förvaltning.

Såsom exempel på hur dessa från
skilda håll väckta frågor höra samman
kan nämnas, att i den granskning, som
statens sakrevision företagit av stiftsnämndernas
fastighetsförvaltning m. m.,
även berörts bl. a. spörsmålet om finansieringen
av byggnadskostnaderna å
löneboställena, ett spörsmål, som icke
kan lämnas obeaktat, när det gäller

138 Nr 19.

Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellation ang. den genom statens sakrevisions försorg verkställda

granskningen av stiftsnämndernas fastighetsförvaltning m. m.

frågan om den sociala arrendelagstiftningens
tillämpning på ecklesiastika
löneboställen. De i sistnämnda hänseende
föreliggande förslagen kräva sålunda
en översyn i anledning av sakrevisionens
förslag, över huvud taget äro
åtskilliga av de frågor, som aktualiserats
i de framförda förslagen till ändringar
i lagstiftningen om löneboställenas
förvaltning, så intimt förbundna
med ett författningsmässigt inarbetande
i bostadslagstiftningen av den sociala
arrendelagstiftningens regler, att
en samtidig lösning av hithörande frågor
synes ofrånkomlig. Jag vill ej heller
underlåta att nämna, att bland reformyrkandena
i förvaltningsfrågan
icke saknas sådana, som syfta till en
ingripande omläggning av 1932 års förvaltningssystem
eller i allt fall beröra
bärande principer i detta.

Även om jag beklagar dröjsmålet
med framläggandet av dessa frågor för
riksdagen, så torde man kunna utgå
från att ytterligare någon tids anstånd
för medhinnande av den författningsmässiga
reglering, som här erfordras,
icke torde vålla några svårare olägenheter.
Vilken ställning Kungl. Maj:t än
kan komma att intaga till de framställda
yrkandena om en djupgående
omläggning av det gällande systemet
för löneboställenas förvaltning, är det
emellertid klart, att prövningen av
denna vittutseende och mycket invecklade
fråga icke nu bör uppehålla de
praktiska reformer, som visa sig möjliga
att genomföra inom den gällande
lagstiftningens ram. Inom ecklesiastikdepartementet
pågår en översyn av det
hopade utredningsmaterialet i sådana
mera periferiska reformfrågor. Denna
översyn bör fullföljas, och jag hyser
den förhoppningen, att förslag i åtminstone
de mera trängande av dessa
frågor skola kunna föreläggas 1950 års
riksdag.

Vidare anförde

Herr STJÄRNE: Herr talman! Jag
tackar herr statsrådet och föredraganden
av kyrkoärenden för svaret på min
interpellation. Jag vill också uttala min
tillfredsställelse över att det stora komplex
av frågor, som höra samman med
den ecklesiastika boställsordningen, äro
föremål för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet.

Statsrådet säger, att förutom statens
sakrevision en rad andra myndigheter
och organisationer gjort framställning
om ändringar i lagen i fråga. Härav
framgår, att det är synnerligen angeläget
att förändringar, som betingas av
gjorda erfarenheter och tidslägets krav,
snarast komma till stånd. Jag vill här
endast i korthet beröra några av dessa
spörsmål, vilka synas mig mest angelägna.

Främst torde då, såsom också statsrådet
säger, komma frågan om sociala
arrendelagstiftningens tillämpning på
de ecklesiastika Iöneboställena. Här ger
ju som bekant lagen rum för olika bestämmelser
i arrendekontrakten, särskilt
vad beträffar underhållet av byggnaderna.
Behovet av enhetliga normer
på detta område är synnerligen stort.
Det måste anses i hög grad olämpligt,
att arrendatorerna i det ena pastoratet
få svara för både större och mindre reparationer
och i det andra •— kanske
näraliggande — för endast mindre underhåll
av byggnaderna. Sådant skapar
svårigheter vid en rättvis avvägning av
arrendebeloppens storlek och kan förorsaka
irritationer och missnöje. Inom
Linköpings stift ha vi sökt lösa denna
svårighet genom frivillig överenskommelse
pastoraten emellan att i detta avseende
allmänt tillämpa sociala arrendelagens
normer.

I nära anslutning härtill kommer frågan
om arrendesättningen. En viss
oklarhet synes här råda. Enligt lagen
torde pastoraten ha avgörande inflytande
vid bestämmande av arrendebeloppets
storlek. Visserligen skola arren -

Måndagen den 23 maj 1949.

Nr 19. 139

Svar på interpellation ang. den genom statens sakrevisions försorg verkställda

granskningen av stiftsnämndernas fastighetsförvaltning m. m.

dekontrakten godkännas av bostadsnämnden,
men att härvid göra ändringar
torde åtminstone i vissa fall förorsaka
svårigheter. Ett närmare samarbete
mellan pastoraten och bostadsnämnderna,
särskilt deras ordförande,
vid arrendekontraktens uppgörande
borde komma till stånd utan att därför
pastoratens medinflytande beskäres.
Större enhetlighet skulle också härigenom
vinnas. Ett sådant samarbete har
på vissa håll redan genomförts tid ömsesidig
nytta.

Härmed sammanhänger liksom även
i andra avseenden frågan om vidgad
rätt för bostadsnämndens ordförande
att företaga resor. Enligt gällande lag
har ordföranden ingen rätt att besöka
pastoraten annat än på stiftsnämndens
förordnande eller på pastoratens särskilda
kallelse. Följden blir att alla frågor
medan dessa bestämda besök måste
behandlas skriftligen, vilket ofta icke är
tillräckligt. Förutom, som jag nyss
nämnde, vid arrendeersättningen kunna
personliga besök erfordras vid större
nybyggnaders planläggning och uppförande,
vid besiktningar, huruvida bestämda
reparationer blivit verkställda
m. m. För egen del är jag övertygad om
att det närmare samarbete medan boställsnämndsordföranden
och pastoraten
respektive arrendatorerna, som genom
en vidgad rätt tid resor för ordföranden
möjliggöres, skulle bli tid gagn
för samtliga parter. Härvid kan jag liksom
i fråga om arrendesättningen hänvisa
tid sakrevisionens uttalande.

Så ha vi den stora frågan om byggnadskostnadernas
finansiering. Detta är
enligt min mening ett av de svåraste
problemen under nuvarande förhållanden,
i synnerhet vid de mindre och
medelstora boställena som sakna skog.
I många fall kan det vid normaluppskattningen
visa sig alldeles omöjligt att
under den längst tillåtna amorteringstiden,
tjugu år, av boställets inkomster
kunna finansiera en ofrånkomlig ny -

byggnad. I vissa fall skulle man kunna
lösa problemet genom att överföra visst
överskott från ett annat boställe inom
samma pastorat. Men detta förfaringssätt
är i nuvarande lag icke tillåtet.
Även om detta förbud är principiellt
välgrundat, synes det med nuvarande
höga byggnadskostnader i särskilt
trängande fall böra uppmjukas. Som det
nu är måste man vid dessa boställen
helt enkelt överge nybyggnadstanken —
även om nybyggnaden är aldrig så nödvändig
— och reda sig med en mindre,
nödtorftig reparation. Jag har själv varit
med vid flera dylika avgöranden,
och jag kan försäkra, att det är mindre
angenämt, särskilt när det gäller bostadshuset
och arrendatorsfamiljen är
i trängande behov av förbättrade bostadsförhållanden.
Såvida det ej är
önskvärt att ett dylikt boställe försäljes
eller på annat sätt disponeras, böra särskilda
för sådana fall avpassade finansieringsmöjligheter
utformas. Pastoraten
böra däremot icke under några förhållanden
betungas med extra utdebiteringar
för dylikt ändamål. Helt annorlunda
ställer det sig i allmänhet vid boställen
med avsevärda skogstillgångar.
Här klaras nybyggnadskostnaderna i allmänhet
utan svårighet. Ej sällan komma
härtill ej obetydliga överskott vid
skogsförsäljningarna. Utan att pastoratets
ekonomiska intresse av skogsförvaltningen
vid sådana boställen åsidosättes,
borde en utjämning av de ekonomiska
möjligheterna mellan pastorat
med skogrika boställen och andra med
skogfattiga sådana på något sätt åstadkommas.
Skillnaden i dessa möjligheter
är nu betydande.

.lag vill slutligen beröra ännu eu sak
av mindre betydelse i detta sammanhang
men dock viktig nog. Det gäller
ledamöternas av boställsnämnden ersättning,
alltså ej ordförandens. Såväl
den av stiftsnämnden utsedde ständige
ledamoten som de av pastoraten utsedda
åtnjuta ett dagtraktamente av eu -

140 Nr 19.

Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellationer ang. landsbygdens postförhållanden.

dast 12 kronor jämte 7 kronor för natt,
då så erfordras. Detta kan knappast anses
rimligt. I exempelvis mitt eget
distrikt, som omfattar 23 pastorat, måste
ju den ständige ledamoten vara med ett
avsevärt antal förrättningsdagar varje
år. Som dylika förtroendemän i allmänhet
äro strängt upptagna, innebär ju
uppdraget i fråga med en dylik ersättning
en personlig uppoffring, vilken i
längden kan verka betungande. Enligt
min mening är i detta avseende en viss
förbättring befogad.

Jag skall, herr statsråd, icke taga upp
någon mer sak i detta stora frågekomplex.
Det skulle föra alldeles för långt.
Jag vill i stället hänvisa till den i interpellationen
omnämnda sakrevisionens
promemoria. De erinringar, som där äro
gjorda, överensstämma väl med mina
egna erfarenheter under ett 13-årigt arbete
inom detta område.

Som jag nämnde i interpellationen
har boställsordningens utformning befordrat
ett visst ideellt intresse att hålla
löneboställena på en hög standard. Jag
tror det är viktigt, att denna målsättning
vidmakthålles vid utformningen
av ändringen av bestämmelserna. Löneboställena
äro oftast centralt och väl
belägna och intaga en framträdande
plats bland bygdens jordbruk. Därför
synes det mig dubbelt angeläget att deras
skötsel och standard också befinnas
vara i främsta ledet bland dessa.

Slutligen vill jag starkt betona angelägenheten
av att omarbetningen av lagen
i fråga påskyndas, samtidigt som
jag tacksamt noterar statsrådets löfte
om att proposition om vissa praktiska
reformer kan vara att förvänta redan
till nästa års riksdag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på interpellationer ang. landsbygdens
postförhållanden.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON erhöll

på begäran ordet för att i ett sammanhang
besvara herr Hanssons i Skegrie
interpellation angående landsbygdens
postförhållanden och herr Kylings interpellation
angående posttrafiken på
landsbygden. Svaret hade i stencilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Nilsson lämnade
endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i detsamma.

Det i kammaren utdelade svaret hade
följande lydelse:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
har i en till mig riktad interpellation
frågat, om jag uppmärksammat att rationaliseringar
inom landsbygdens
postväsende kunna medföra försämringar
i förut befintliga postförhållanden
samt huruvida jag vill medverka
till att sådana försämringar undvikas
och till att vid rationaliseringsåtgärder
hänsyn i största möjliga utsträckning
tages till ortsbefolkningens önskemål.

I en annan interpellation har herr
Kyling frågat, om jag är beredd att
lämna en redogörelse för de överväganden,
som ligga till grund för postverkets
tilltänkta inskränkningar och försämringar
i posttrafiken på vissa håll
på landsbygden.

Eftersom de båda interpellationerna
behandla i stort sett samma ämne, har
jag ansett mig böra besvara dem i ett
sammanhang.

Jag börjar med herr Hanssons interpellation
och får därvid inledningsvis
erinra om att frågan om landsbygdens
postförhållanden redan varit föremål
för behandling vid årets riksdag på
grundval av två likalydande motioner,
vari hemställts om planeringsåtgärder
inom bl. a. postverket i syfte »att undanröja
skillnaderna mellan städer och
tätorter å den ena sidan och den rena
landsbygden å den andra då det gäller
allmänhetens service». I yttrande till
vederbörande utskott har generalpoststyrelsen
med anledning av motionerna

Måndagen den 23 maj 1949.

Nr 19.

141

Svar på interpellationer ang. landsbygdens postförhållanden.

lämnat en ingående beskrivning av sitt
arbete för att förbättra landsbygdens
postförhållanden. Motionerna ha föranlett
uttalanden från utskottens sida bl. a.
i de frågor, som berörts av interpellanten.

Erinringarna i interpellationen avse i
huvudsak de förhållandena, att poststationer
i vissa fall nedläggas och ersättas
med lantbrevbäringslinjer samt
att sådana linjer sammanslås. Interpellanten
framhåller, att dylika åtgärder
kunna medföra tidsförlust och andra
olägenheter för den allmänhet, som anlitar
postverket, och att de därför icke
böra företagas mot en opinion inom
en bygd.

För att till en början ge en siffermässig
bakgrund till mitt svar på de framställda
frågorna vill jag meddela, att generalpoststyrelsen
i sitt yttrande till vederbörande
utskott över de förut omtalade
motionerna uppgivit, att under tioårsperioden
1938—1947 3G poststationer
indragits medan 285 nyinrättats. Lantbrevbäringslinjernas
längd ha under
samma tid vuxit med över 5 000 km,
ehuru linjernas antal varit i huvudsak
oförändrat.

Enligt vad jag inhämtat komma indragningar
av poststationer vanligen i
fråga endast beträffande stationer med
obetydlig poströrelse. Indragningarna
föranledas icke alltid av besparingsskäl
utan bli ofta en följd av en trafikomläggning,
som ytterst syftar till att förbättra
postförhållandena över huvud
taget inom ett visst landsbygdsområde.
Innan rationaliseringar av nu ifrågavarande
slag genomföras, bruka vederbörande
ortsmyndigheter höras i saken.

Vissa av landsbygdens poststationer, i
trakter med rikt förgrenad lantbrevbäring
fylla i huvudsak ingen annan funktion
än den att vara stödjepunkter för
lantbrevbäringen. Indragningen av en
dylik poststation — varvid lantbrevbäringen
får utgå från en annan närbelägen
postanstalt — kan då befinnas lämp -

lig, försåvitt inga allvarligare olägenheter
för allmänheten därav uppstå.
Under denna förutsättning kan det även
vara lämpligt att indraga en poststation
med mycket liten poströrelse och att
ersätta densamma med t. ex. lantbrevbäring.

Lantbrevbäringslinjerna fylla i mångt
och mycket samma funktioner som
fasta postanstalter. Lantbrevbäraren utdelar
och mottager icke blott vanlig
post utan också paket och värdeförsändelser,
postanvisnings- och postgiromedel.
Han förmedlar insättningar och uttagningar
i postsparbanken, skattelikvider,
utbetalning av folkpensioner och
barnbidrag m. m. Korrespondenterna
torde genom denna anordning ofta
kunna spara tid och besvär, eftersom
de eljest skulle nödgas uppsöka en kanske
ganska avlägsen fast postanstalt. Då
en poststation ersättes med lantbrevbäringslinje,
måste dock de personer, som
bo i närheten av stationen, förlora något
på bytet. Det blir alltså här fråga
om intresseavvägningar, där vinsterna
för mera avlägset boende korrespondenter
måste jämföras med olägenheterna
för de mera närboende. Givet är att
postverkets egna ekonomiska och organisatoriska
intressen härvid också få
tillmätas viss betydelse. Enligt vad generalpoststyrelsen
uppgivit beror motståndet
mot här berörda förändringar
ofta på bristande kännedom bland ortsbefolkningen
vid linjens öppnande om
den mångfald tjänster lantbrevbäraren
kan erbjuda.

Generalpoststyrelsen har nyligen företagit
en allmän översyn av landets
samtliga lantbrevbäringslinjer. Det har
därvid visat sig önskvärt att såvitt möjligt
bereda lantbrevbärarna bättre anställnings-
och avlöningsförhållanden,
i många fall genom införande av heldagsarbete.
Detta har föranlett sammanslagning
av närbelägna, kortare lantbrevbäringslinjer
eller av lantbrevbäringslinjer
och löspostutdelningslinjcr.

142

Nr 19.

Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellationer ang. landsbygdens postförhållanden.

Sammanslagningarna ha för vissa linjer
inneburit utsträckning till korrespondenter,
som förut icke haft postutdelning
i någon form. På avsevärt förlängda
linjer har även snabbare färdsätt
kunnat införas genom motorisering. Den
genom sammanslagningarna uppkomna
förseningen för delsträckor har därigenom
kunnat reduceras.

Det vill således synas som om postverket
vid planläggningen av förändringar
i landsbygdens postförhållanden
söker i möjligaste mån tillgodose allmänhetens
intressen. Mot eventuellt
uppträdande olägenheter av förändringarna
måste man ställa de övervägande
fördelar de avse att medföra.

Interpellanten har slutligen framhållit
behovet av postgång även under söndagar
på lantbrevbäringslinjer med särskild
tanke på utdelningar av tidningar
som då utkomma. Emellertid har en sådan
turökning hittills fått stå tillbaka
för andra förbättringar som befunnits
angelägnare. Antalet lantbrevbäringsoch
postföringslinjer med minst 6 turer
per vecka har under tioårsperioden
1938—1947 stigit från 74 till 90 % av
samtliga medan antalet linjer med 7
eller flera turer per vecka endast vuxit
från 9 till 12 %. Förutom postpersonalens
förklarliga önskan om befrielse
från söndagsarbete har här inverkat
bl. a. det förhållandet att söndagsarbete
ställer sig proportionsvis mycket dyrbarare
än arbete under söckendagar.

Efter genomförandet av den senaste
tidens löneregleringar m. fl. förändringar
i kostnadsstaten är postverkets
finansiella läge icke längre så förmånligt,
som fallet var, då generalpoststyrelsen
avgav sitt av interpellanten åberopade
remissyttrande till 1945 års
riksdag. I nuvarande situation måste
postverket iakttaga sparsamhet även
då det gäller utgifter för så angelägna
ändamål som förbättringar av landsbygdens
postförhållanden. Möjligheterna
att tillgodose föreliggande önskemål
begränsas också av de rådande svårig -

heterna att anskaffa lämplig arbetskraft
för postarbete. Ett fortlöpande
arbete pågår emellertid inom postverket
på att förbättra landsbygdens postförhållanden,
och allteftersom de allmänna
förutsättningarna för en sådan
standardhöjning öka, torde det finnas
utsikt för att även de av interpellanten
framförda önskemålen skola kunna beaktas
i större utsträckning än för närvarande.

Vad angår herr Kylings interpellation
anser jag den i huvudsak besvarad
med vad jag i det föregående anfört.
Härutöver vill jag endast lämna några
upplysningar med anledning av vad interpellanten
anfört om poststationerna
i Siggarud och Midskog. Generalpostslvrelsen
har ännu icke fattat ställning
till frågan huruvida dessa stationer
skola utbytas mot postombud och jag
anser mig därför förhindrad att deklarera
någon egen mening i dessa fall.
Av den utredning, som föreligger i
ärendet, framgår att Siggarudstationen
betjänar högst 81 hushåll och Midskogstationen
26 hushåll. Frankoteckensuppbörden
utgjorde år 1948 i Siggarud
908 kronor och i Midskog 651 kronor.
Årskostnaderna för stationernas betjäning
uppgå f. n. till 1 210 kronor för
vardera stationen men väntas stiga till
1 860 kronor för Siggarud och 1 692
kronor för Midskog, när samarbetsavtalet
med järnvägen upphör att gälla.
Om posttrafiken skötes genom postombud
beräknas årskostnaderna sjunka
till 1 080 resp. 600 kronor.

Enligt vad som upplysts mig inskränker
sig försämringen i allmänhetens
betjäning vid utbyte av poststation mot
postombud huvudsakligen därtill, att
den dagliga expeditionstiden är kortare
för postombud än för poststation.
Minimitiden för öppethållande av poststation
på söckendagar är normalt 4
timmar, medan den tid, som postombud
är tillgängligt för allmänheten, i regel
är 1 å 2 timmar per söckendag. Ett
postombud fungerar gentemot allmän -

Måndagen den 23 maj 1949.

Nr 19.

143

Svar på interpellationer ang. landsbygdens postförhållanden.

heten i stort sett som en poststation.
Skillnaden i befogenhet är så ringa, att
den i allmänhet torde sakna betydelse
för korrespondenterna. De viktigaste
inskränkningarna i postombuds befogenhet
är, att sådant ombud i regel
icke expedierar inbetalningskort lydande
på högre belopp än 3 000 kronor
eller försändelser, assurerade för mer
än 3 000 kronor. Även utbetalning av
postgiromedel är begränsad till detta
belopp för varje utbetalningskort.

Härpå anförde:

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Jag ber att få tacka statsrådet
för svaret. I min interpellation har jag
velat fästa uppmärksamheten på en detalj,
som nu tycks vara aktuell. Jag har
nämligen erfarit, att man inom postverket
håller på med en översyn av
postförhållandena på landsbygden i
syfte att åstadkomma rationaliseringar
och besparingar. Nu bestyrker också
interpellationssvaret, att så är förhållandet,
och jag förmodar att de indragningar
av poststationer, som man gjort,
är ett resultat av denna översyn.

Av interpellationssvaret framgår, att
takten när det gäller dessa indragningar
under tioårsperioden 1930—
1947 icke varit så hastig. Det har varit
relativt få indragningar. Men det förefaller
nu, som om man ökade takten.
1 varje fall har jag vid samtal med ledande
personer inom postverket fått
den upplysningen, att indragning av
mindre poststationer sannolikt kommer
att bli en ganska vanlig företeelse under
den närmaste tiden. Det är närmast
dessa indragningar och den tendens
man kan spåra i det hänseendet som
jag velat rikta uppmärksamheten på.

Jag medgiver gärna, att postverket
bör skötas efter affärsmässiga principer
och alt de ekonomiska kalkylerna
böra vara vägledande. Men strävan efter
att låta postverket vara en god inkomstkälla
för statsverket får icke drivas så

långt, att man åstadkommer försämringar
i redan förefintliga postförhållanden,
och i det avseendet måste man
vid rationaliseringen fara varligt fram.

Jag har främst, som jag sade, kritiserat
nedläggandet av vissa mindre
poststationer och dessas ersättande med
lantbrevbäringslinjer. Jag är tacksam
för den upplysning som lämnats i interpellationssvaret
om utbyggandet av
lantbrevbäringslinjerna, och jag förstår
mycket väl, att ett sådant inrättande
i många fall är ett synnerligen
stort framsteg för postförhållandena på
landsbygden. Men att tro, att en lantbrevbäringslinje
kan helt ersätta ett
fast postkontor, är nog att ha för hög
tanke om lantbrevbäringens välsignelser.
Vid ett fast postkontor kan allmänheten
bli betjänad vid en viss tidpunkt
på dagen, men sedan postkontoret ersatts
med en lantbrevbäringslinje, måste
postkunderna vid sin brevlåda invänta
brevbäraren. Den tidsförlust de då
kunna få vidkännas kan i många fält
vara ganska kännbar. Många personer
ha icke tid för sitt arbete att när som
helst offra en längre eller kortare stund
på att invänta brevbäraren.

Nu säger statsrådet, att lantbrevbäringslinjerna
i mångt och mycket ha
samma funktioner som fasta postanstalter.
Lantbrevbäraren utdelar och mottager
icke blott vanlig post utan också
paket och värdeförsändelser, postanvisningar
och postgiromedel. Han förmedlar
insättningar och utlagningar i postsparbanken,
skattelikvider, utbetalningar
av folkpension och barnbidrag m. m.
Men skall lantbrevbäraren göra allt
detta kräves det, att han kommer i kontakt
med vederbörande som skall betjänas.
Därför bör, om man ersätter en
poststation med en lantbrevbäringslinje,
denna utvidgas så mycket, att vederbörande
brevbärare har möjlighet att besöka
alla postkunderna i deras hem då så
önskas eller behövs. Så vitt jag är riktigt
underrättad har brevbäraren nu icke
skyldighet att gå längre från sin utsta -

144

Nr 19.

Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellationer ang. landsbygdens postförhållanden.

kade linje än 200 meter. Jag menar, att
en person skulle kunna genom ett enkelt
anslag på postlådan be brevbäraren,
att han kommer till hans hem den
eller den dagen, om han t. ex. har värdeförsändelser
att skicka. Kunde en sådan
förbättring göras, skulle man i viss
mån åtminstone taga bort de olägenheter
som äro förenade med indragning
av en poststation.

Jag måste emellertid ändå säga, att
de fasta postanstalterna i största möjliga
utsträckning böra behållas även
vid inrättandet av lantbrevbäringslinjerna,
låt vara att det kan bli under
enklare former än tidigare. Jag tror att
det skulle kunna göras för ganska rimliga
kostnader.

Som statsrådet nämnde, har jag även
erinrat om hur det blir med postens
möjligheter att betjäna personer som
prenumerera på dagliga tidningar. När
en landsortstidning t. ex. går in för söndagsbilaga,
gör den det därför att den
vill att vederbörande läsare skola få
samma förmåner som man nu anser
vara självklara för städernas vidkommande.
Men om dessa prenumeranter
nödgas färdas kanske lång väg till ett
annat postkontor för att hämta sin tidning
eller om de icke få söndagstidningen
förrän på måndagen, är icke
mycket vunnet med försöket att höja
standarden i detta avseende för landsbygdsbefolkningen.
Om man här drager
in poststationer och sätter in lantbrevbäringslinjer
i stället, bör, där det
finns sådana prenumeranter, denna
linje göras daglig, så att lantbrevbärarna
gå även på söndagarna.

En annan rationaliseringsåtgärd, som
jag påtalat, är den att man går in för
att slå samman tidigare mindre linjer
med större. Jag förstår mycket väl de
argument, som statsrådet anförde härför,
och betydelsen av att bereda brevbärare
längre arbetstid och därmed
bättre ekonomisk ersättning. Man motiverar
detta också med att det är svårt
att få folk till de mindre linjerna. Jag

vill i alla fall påpeka, att det för många
kan innebära en nackdel ur affärssynpunkt
att icke få sin tidning förrän på
kvällen, emedan man då kommer i
efterhand t. ex. om man vill genom en
annons göra ett affärsslut. Det är i
regel de som komma först som ha de
bästa chanserna att göra en affär. Det
kan icke bortses ifrån att här föreligger
en nackdel.

Jag tror ju också, att man från postverkets
sida icke alltid gör de ansträngningar
man kan och bör för att försöka
få folk även till de tidigare mindre
linjerna.

Nu säger statsrådet i interpellationssvaret
— han nämnde icke detta i sin
resumé — att innan rationaliseringar
av nu ifrågavarande slag genomföras,
vederbörande ortsmyndigheter bruka
höras i saken. Tyvärr tycks det emellertid
vara på det sättet, att man från
postverkets sida icke tager stor hänsyn
till även mycket starka opinionsyttringar
från representanter för ortsbefolkningen.
Men det är dock så, att personer,
som beröras av rationaliseringarna,
bättre känna till och veta vad det
innebär med en sådan förändring. Större
betydelse bör icke utom i särskilt
markanta fall tillmätas postverkets ekonomiska
kalkyler än en stark folkopinion
från vederbörande bygd.

Statsrådet anförde, att postverkets
ekonomiska ställning icke är lika stark
som den var år 4945. Ja, om det skall
motivera, att man behöver fara hårt
fram på landsbygden och i viss mån
försämra förhållandena, är det beklagligt
att man skall låta landsbygdens
postkunder behöva vidkännas följderna.
Man motiverar det försämrade ekonomiska
läget med de senast gjorda
löneförhöjningarna. För min del må
jag säga, att postverkets inlevererade
överskott är så kraftigt, att det finns
plats både för löneförhöjningarna och
en avsevärd förbättring av landsbygdens
postväsende. Jag kan icke underlåta
att i detta sammanhang erinra om

Måndagen den 23 maj 1949.

Nr 19.

145

Svar på interpellationer ang. landsbygdens postförhållanden.

att det kanske skulle vara möjligt att
genom rationaliseringar även på andra
områden än detta inbespara pengar,
om så är nödvändigt.

Jag förstår mycket väl, att det är lättare
och också billigare att åstadkomma
en god postservice för tätorternas folk
än för en glest bosatt landsbygdsbefolkning.
Men landsbygdens folk bör kunna
på detta område få en viss gottgörelse
för avsaknaden av andra sociala förmåner,
som stå stadsbefolkningen till
buds men vilka av naturliga skäl icke
kunna komma landsbygden till del på
grund av dess egna betingelser. Vi få
nämligen icke glömma — och med
detta vill jag sluta — att en god postservice
måste räknas till de sociala åtgärderna
för landsbygden. Jag hoppas,
att postverkets åtgärder skola inriktas
med hänsyn härtill.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Då
statsrådets svar här berör tvennc interpellationer,
därav en av herr Kyling,
men han av sjukdom är förhindrad att
närvara i dag, vill jag i hans ställe
framföra några synpunkter i anledning
av det lämnade svaret. Jag skall inte
här gå in på något utförligare resonemang
beträffande postgången i allmänhet
och de saker som här berörts av
den föregående talaren. Jag kan nämligen
helt och hållet instämma i vad
denne i det avseendet anfört.

I den interpellation, som jag här vill
beröra, ha nämnts ett par fall, där gencralpoststyrelsen
ämnat draga in poststationer
och ersätta dem med postombud.
Jag vill i anledning därav framföra
några synpunkter. Jag skall inte
här hålla något längre anförande, ty
statsrådet har ju framhållit, att frågan
är inte avgjord av generalpoststyrelsen
och att han därför inte vill göra något
uttalande beträffande dessa båda fall.
Jag vill emellertid säga, alt i de båda
fall, som upptagits i interpellationcn,
det dock inte är fråga om rena glesbc -

byggelsen. Man kan därför inte anse
dessa orter vara av så ringa betydelse,
att poststation där inte bör få
vara kvar. Från orterna i fråga har
framhållits, att tillväxt av folkmängden
där kan förväntas bl. a. på grund
av tillkomsten av ytterligare industrier.
Under sådana förhållanden torde det
kunna anses, att postverket nästan har
skyldighet att, även om poststationerna
i och för sig inte ge den inkomst
som är önsklig, med tanke på framtiden
behålla samma fullständiga postservice
som man hittills har haft där.

Sedan vill jag till vad den föregående
talaren här nämnde i fråga om indragning
av poststationer och deras ersättande
med brevbäringslinjer tillägga,
att jag har själv varit närvarande i
riksdagen vid behandlingen av sådana
frågor före 1938. Då var nog inställningen
över huvud taget sådan, att
man inte tänkte sig indragningar. Det
fanns för all del fall, där indragning
kunde befinnas motiverad, men i stor
utsträckning gick man dock in för,
inte bara ett bibehållande av poststation
utan en utbyggnad, naturligtvis i
främsta rummet genom att höja stationens
klass, men även genom att till
denna inrätta nya brevbäringslinjer.
Det var alltså inte fråga om ett antingen
— eller, utan man tänkte sig en
utbyggnad av poststationerna med
brevbäringslinjer. Nu förstår jag, att
det ekonomiska läget är sådant, att
mycket är annorlunda nu mot då, men
jag tycker inte man skall släppa ur
sikte den synpunkt, som då i mycket
hög grad präglade riksdagens inställning
till dessa frågor.

Jag vill för att understryka detta
bara nämna, att i år väcktes ett par
motioner från min egen grupp, diir
man begärde, att det skulle uppdragas
åt cheferna för post- och telegrafverken
alt genomföra planeringar, syftande
till att undanröja skillnaden mellan
städer och tätorter å ena sidan och
den rena landsbygden å andra sidan,

10 — Andra kammarens protokoll 1949. Nr 19.

14G Nr 19.

Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellationer ang. landsbygdens postförhållanden.

när det gäller allmänhetens service
från dessa verks sida. Det är att märka
att riksdagen på grund av det ekonomiska
läget visserligen inte kunde
bifalla motionerna i fråga, men den
gjorde ganska starka uttalanden till
stöd för de synpunkter som i motionerna
framhållits. Sålunda sade andra
kammarens tredje tillfälliga utskott,
att utskottet inte ville underlåta att
framhålla angelägenheten av att varje
tillfälle tillvaratoges för att inom ramen
av tillgängliga medel fortsätta realiserandet
av de uppgjorda förbättringsplanerna.
Och första kammarens
första tillfälliga utskott gjorde ett ännu
starkare uttalande i samma riktning,
då det sade, att under den pågående
rationaliseringen av poströrelsen borde
tillses, att lokala försämringar av postförbindelserna
inte samtidigt komme
att uppstå. Den uppfattning, som här
lyser igenom utskottens uttalanden, har
sedan många år tillbaka varit ganska
dominerande i riksdagen vid dess ställningstagande
till dessa frågor. Man
har faktiskt alltid räknat med att dessa
mindre poststationer, som i många
fall inte ge en inkomst, som täcker
kostnaderna för desamma, skola finansieras
så att säga inom ramen för det
hela, alltså med hjälp av andra poststationer,
som äro mera bärkraftiga,
och att man alltså bör se hela denna
gren i stort.

Som jag nämnde i början av mitt anförande
har jag ingen anledning att
ingå på de spörsmål av allmän karaktär,
som den föregående talaren berörde,
men jag vill bara säga, att anledningen
till att vi väckt denna interpellation
har varit, att vi velat, att generalpoststyrelsen
med varsamhet borde
pröva dessa två fall — de äro inte enstaka
utan det finns åtskilliga liknande
i landet — så att man inte här
glömmer att beakta den synpunkt jag
här berört och som varit ganska allmänt
omfattad inom riksdagen förut.
Det värdefulla i att denna fråga här

påtalats är, att vi därmed fått tillfälle
att understryka vikten av att standardförsämring
i fråga om landsbygdens
postservice inte kommer till stånd,
även om man av ekonomiska skäl naturligtvis
ser sig tvingad att ställa på
framtiden en rad åtgärder, ägnade att
skapa större rättvisa mellan stad och
landsbygd på detta område. Tills bättre
tider inträda bör man åtminstone
söka vidmakthålla nuvarande postservice
på landsbygden. En sådan politik
står också i överensstämmelse med
de uttalanden ifrån riksdagens sida,
som här berörts.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Jag kan försäkra att avsikten
givetvis är, att man såvitt möjligt, skall
bibehålla den standard beträffande postservice,
som för närvarande är och tidigare
varit rådande. Jag är också på
det klara med att det kan anföras starka
skäl för en förbättring av postförhållandena
på det ena eller andra området
i vårt land.

Med anledning av vad här sagts om
önskvärdheten av att söndagsbilagorna
komma ut på söndagarna har jag i mitt
interpellationssvar anfört, att man har
vissa svårigheter att brottas med, svårigheter
att få folk för dylikt ändamål
och även de kostnader en sådan postbefordran
drager med sig. Jag är alldeles
överens med den ärade interpellanten
om att rationaliseringar skola
vidtagas även på andra områden än i
fråga om landsbygdens postbefordran.
Jag vill emellertid i det sammanhanget,
eftersom det framhållits här av herr
Staxäng, att man ifrån högergruppens
sida framställt önskemål om bättre
postförbindelser på landsbygden, påpeka,
att samtidigt får man ofta höra
sifferuppgifter om att de statligt anställdas
antal sväller i mycket betänklig
grad. Det är med utgångspunkt
härifrån man kanske har anledning att

Måndagen den 23 maj 1949.

Nr 19.

147

Svar på interpellationer ang. landsbygdens postförhållanden.

såvitt möjligt vidtaga rationaliseringar,
inte enbart på landsbygden, det skall
jag erkänna, utan överallt där man genom
rationellare metoder kan spara in
på antalet anställda. För övrigt vill
jag understryka, att jag anser det vara
postverkets skyldighet att tillmötesgå
kunderna med så god kundtjänst som
möjligt. Men vi måste vara överens
om att i ett land med den glesa befolkning
och de långa färdvägar vi ha
kan det uppstå svårigheter att få fram
försändelserna så snabbt som vederbörande
kund av mycket förklarliga
skäl önskar.

Herr ÅHMAN: Herr talman! Det är en
passus här i statsrådets svar, som föranleder
mig att göra några erinringar.
Det står där på ett ställe:

»Det vill således synas som om postverket
vid planläggningen av förändringar
i landsbygdens postförhållanden
söker i möjligaste mån tillgodose allmänhetens
intressen. Mot eventuellt
uppträdande olägenheter av förändringarna
måste man ställa de övervägande
fördelar de avse att medföra.»

Jag skall inte i detalj gå in på alla
de spörsmål, som ur landsbygdsbefolkningens
synpunkt här kunna framföras.
Det är redan sagt åtskilligt därvidlag.
Jag vill bara illustrera det citerade
—• samtidigt som jag visar hur statsrådet
synes ha informerats av postverket
i detta avseende — med att berätta
hur det har förfarits hemma vid vår
poststation. Vi hade tidigare postbefordran
per bil på en cirka tre mil lång
lantbrevbäringslinje, men vid årsskiftet
ersattes densamma med postbefordran
per cykel. Vi kunde därvid konstatera,
att man fick en helt annan och
sämre kundservice än förut. På en cykellinjc
får man t. ex. inte hemforslat
postpaket, som väga mer än l1/! kg. Det
är en av nackdelarna. Vid den brevbäringslinje
jag här talar om bo bl. a. en
kommunalfullmäktig-, en kommunal -

nämnds-, en hälsovårdsnämnds- och en
barnavårdsnämndsordförande, vilka alla
skola ha en hel del blanketter expedierade
genom postverket, och de
måste vid många tillfällen ordna med
särskild skjuts för att hämta sina blanketter.
Man förstår alltså, att detta bereder
de allmänna organen stora svårigheter
vid fullgörandet av deras uppgifter,
särskilt om man vet, att posten
för desamma, som vid vissa tillfällen
uppgår till en vikt av omkring 70 kg,
skall köras ut med cykel på vägar, som
inte alltid äro av så god beskaffenhet.

Vid denna postlinje, som alltså nu
betjänas av cykelbud, finnas kunder,
som ha två å tre kilometer fram till
lantbrevbäringslinjen. Om man därtill
besinnar, hur tiden för postens ankomst
till vederbörande postlådor är
beroende av väderleken och väglaget,
så förstår man, att dessa människor,
som ha så långt till brevbäringslinjen
och minst 1l/! mil till postanstalten,
knappast kunna anse, att den genomförda
ändringen har varit till det bättre
för postverkets kunder. Om statsrådet
menar allvar med vad han här sagt,
alt rationaliseringen inte skall medföra
någon försämring utan tvärtom en förbättring
på detta område, så hemställer
jag att statsrådet ger vederbörande
posttjänstemän sådana direktiv, som
kunna medverka till att statsrådets här
uttalade synpunkter bli beaktade.

Herr ANDERSSON i Björkäng: Herr
talman! Jag kan inte neka mig nöjet
att här intyga, att vi ha gott om sparsamma
och duktiga postmästare ute på
landsbygden, som, när man kommer
till dem och vill ha någon förbättring
av postlinjerna genomförd, gärna tala
om för oss hur mycket postlinjen ger
i försålda frankotccken — precis som
det står i det föreliggande interpellationssvaret,
där det talas om två poststationer,
som ge så och så mycket i
frankotcckensförsäljning. Det diir är ju

148 Nr 19.

Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellationer ang. landsbygdens postförhållanden.

mycket bra. Man kan inte kritisera
dessa postmästare för att de äro sparsamma
och vilja sköta sina poststationer
så bra som möjligt i ekonomiskt
hänseende, men man får väl ändå lägga
litet andra synpunkter än bara de rent
ekonomiska på denna fråga. Man kan
ju bara tänka på hur svårt det är att
hålla befolkningen kvar, om det skall
vara så mycket sämre i alla avseenden
på landsbygden än annorstädes.

Jag vill också bidraga till debatten
här med den deklarationen, att det på
många håll i landet finns mycket bra
utlagda lantbrevbäringslinjer, där allmänheten
betjänas ganska väl. Den rättvisan
vill jag göra postverket. Att dessa
linjer äro så bra som de äro kan måhända
bero på att där finnas särskilt
duktiga postmästare, som gjort vad de
kunnat för att förbättra postlinjerna.
Det finns också lantbrevbärare, som
inte ha ordentliga vägar att ta sig fram
på utan få gå i obanad terräng, och vintertid
få de åka skidor. Dessa lantbrevbärare
äro säkert värda en uppmuntran
i form av löneförbättring, även om
inte deras linjer skulle bära sig ekonomiskt.

Men så måste jag också säga, att det
finns saker och ting, som det med litet
god vilja skulle gå att rätta till och som
inte skulle kosta postverket så värst
mycket att förbättra. Jag kan här som
exempel nämna, att på en ort har man
tolv kilometer till närmaste poststation
och två kilometer till närmaste lantbrevbäringslinje.
Jag skall villigt erkänna
riktigheten av det som står i interpellationssvaret,
nämligen att »lantbrevbäraren
utdelar och mottager icke
blott vanlig post utan också paket och
värdeförsändelser, postanvisnings- och
postgiromedel». Men detta medför, att
lantbrevbäraren vissa dagar har så
många uppdrag, att han inte på några
villkor kan hålla tiden. Det har inträffat,
att människorna ha fått stå 2Va timmar
i vinterkylan och vänta på lantbrevbäraren,
som skulle ha pengar med

sig för att lösa in en postanvisning, som
de erhållit och kvitterat dagen före.
Och lantbrevbäraren har inte kunnat rå
för dröjsmålet, ty han har haft så mycket
annat att sköta under dagen. Därför
har han blivit så sen.

Där skulle något kunna göras, men
där stöter man åter på en av dessa duktiga
postmästare. I detta fall gick det
inte att göra något åt saken, därför att
vederbörande postmästare sade, att där
hans lantbrevbäringslinje slutade, där
slutade också hans område, och där
nästa postområde tog vid fanns en annan
postmästare, vilkens distrikt väl
skulle gränsa intill det första. Det gjorde
det emellertid inte. Jag har inte
hunnit tala vid denne andre postmästare
ännu, men det skulle inte förvåna
mig om han skulle säga, att hans distrikt
slutar där nästa lantbrevbäringslinje
går. Och så får man här ett område
på fem kilometer, där det inte går
någon lantbrevbärare. Men där finns i
varje fall en allmän väg, som är snöplogad
för biltrafik på vintern, och det
skulle mycket väl gå an att sträcka ut
lantbrevbäringslinjen med bil från andra
hållet. Det skulle inte behöva vara
på detta sätt. Jag menar därför, att man
kanske får pruta av litet på de strängt
ekonomiska synpunkterna. Jag skulle
vilja fråga herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet, om
man inte skulle kunna åstadkomma en
annan mentalitet, där man inte håller
så strängt på de ekonomiska principerna
att postlinjerna på varje ort skola
bära sig. Man kan också tänka så, att
det kan vara till fördel för de människor,
som bo t. ex. i Stockholm, där det
bär sig mycket bra för postverket, att
komma i förbindelse med sådana människor,
som bo långt avsides på landsbygden,
och att man därför kan ta litet
av de pengar man tjänar i tätorterna
och lägga där man inte har så stora
inkomster av postbefordringen.

Överläggningen var härmed slutad.

Måndagen den 23 maj 1949.

Nr 19.

149

Svar på interpellation ang. decentralisering inom statens biltrafiknämnds verksam hetsområde.

— Svar på interpellation ang. bebyggande av viss fastighet vid Svine sundsbron.

§ 5.

Svar på interpellation ang. decentralisering
inom statens biltrafiknämnds verksamhetsområde.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, erhöll
på begäran ordet för att besvara herr
Nilsons i Spånstad interpellation angående
lämplig decentralisering inom statens
biltrafiknämnds verksamhetsområde.
Svaret hade omedelbart före sammanträdet
i stencilerad form utdelats
till kammarens ledamöter, och herr
statsrådet Nilsson lämnade endast en
kort sammanfattning av huvudpunkterna
i svaret.

Det i kammaren utdelade svaret hade
följande lydelse:

Herr talman! Herr Nilson i Spånstad
bär i en till mig riktad interpellation
frågat, om jag ämnar upptaga frågan
om decentralisering inom statens biltrafiknämnds
verksamhetsområde till
förnyat övervägande och, om så är,
när förslag i ämnet kan väntas bli förelagt
riksdagen.

Interpellanten har såsom utgångspunkt
för sin fråga bl. a. citerat en del
av vad jag anfört om decentraliseringsfrågan
vid anmälan av propositionen
nr 260 till förra årets riksdag, nämligen
att de tre kommittéförslagen i denna
fråga och yttrandena däröver visade
stora meningsskiljaktigheter rörande
decentraliseringens lämpliga omfattning
och att skäl med hänsyn härtill
talade för att frågan borde få mogna
ytterligare något. Jag vill därutöver erinra
om att jag också framhöll, att decentraliseringsfrågan
i dåvarande läge
förlorat något av sin omedelbara aktualitet
med hänsyn till den återhållsamhet
i tillståndsgivningen beträffande

den yrkesmässiga biltrafiken, som kunde
förutses för den närmaste framtiden
såsom en följd av bensinransoneringen.

Tilldelningen av flytande drivmedel
till den yrkesmässiga biltrafiken har
emellertid hittills kunnat hållas jämförelsevis
riklig, och denna faktor har
därför icke fått någon avgörande effekt
på omfattningen av biltrafiknämndens
arbete med tillståndsgivningen. Detta
förhållande synes mig ge anledning att
åter ta upp decentraliseringsfrågan till
behandling. Försåvitt oförutsedda ändringar
i läget icke inträffa räknar jag
med att förslag i ämnet skall kunna
framläggas till nästa års riksdag.

Härpå yttrade:

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min interpellation. Då svaret till alla
delar är positivt kan mitt anförande
här inskränkas till att jag uttalar min
tacksamhet för att riksdagen redan
nästa år får tillfälle att i samband med
den proposition, som ställts i utsikt, ta
ställning till och pröva uppkomna förslag
på detta område.

Överläggningen var härmed slutad.

§ C.

Svar på interpellation ang. bebyggande

av viss fastighet vid Svinesundsbron.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, erhöll
på begäran ordet för att besvara herr
Svenssons i Ljungskile interpellation
angående bebyggande av viss fastighet
vid Svinesundsbron. Svaret hade i
slencilerad form utdelats till kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Nilsson
lämnade endast en kort samman -

150 Nr 19.

Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellation ang. bebyggande av viss fastighet vid Svinesundsbron.

fattning av huvudpunkterna i detsamma.

Det i kammaren utdelade svaret hade
följande lydelse:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Svensson i Ljungskile
har med kammarens tillstånd frågat
mig, hur snart köpmannen K. V. ödman
kan erhålla besked huruvida han
får bebygga den öster om Svinesundsbrons
svenska landfäste belägna fastigheten
Skogar 1“.

Dröjsmålet med avgörandet av detta
ärende beror i väsentlig mån på omständigheter,
som ligga utanför kommunikationsdepartementets
överinseende,
nämligen de militära myndigheternas
och tullverkets behov att förfoga
över området närmast intill brofästet.
I formellt avseende är frågan emellertid
i sin ursprungliga form ett ärende,
som sammanhänger med byggnadslagstiftningen,
och jag har därför ansett
det ankomma på mig att besvara interpellationen.

Jag förmodar att interpellanten icke
vill ifrågasätta de skäl, som föranlett
att Ödmans tomt icke fick bebyggas
under kriget. Av aktuellt intresse i
frågan är i så fall huvudsakligen vad
som förekommit, sedan Ödman den 21
maj 1946 avgav sin förnyade framställning
om upphävande av byggnadsförbudet.

Efter remissbehandlingen bär ansökningen,
som ingivits till försvarsdepartementet,
av kommunikationsdepartementet
den 31 juli 1947 överlämnats
till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, på vilken det ankommer att
såsom första instans besluta i ärendet.
Av länsstyrelsen har ärendet därefter
för yttrande remitterats till fortifikationsförvaltningen,
där det fortfarande
ligger kvar.

Under tiden ha nya statliga intressen
framkommit, som röra Ödmans
fastighet.

Svinesundsbron öppnades för trafik
den 15 juni 1946. I samband härmed
flyttades tullstationen från färjläget
till en nybyggnad på västra sidan av
brons tillfartsväg. Det visade sig emellertid
snart, att vid hög trafik en tillfredsställande
kontroll icke kunde
åstadkommas med gemensam tullklareringslokal
för inresande och utresande.
Förslag upprättades då till en
ny expeditionsbyggnad, som skulle ligga
invid vägbanans östra sida på en
del av ödmans tomt. Då Ödman förklarade
sig ej vilja sälja området till
tullverket, hemställde generaltullstyrelsen
den 27 februari 1948 hos Kungl.
Maj:t om medgivande för styrelsen att
av ödmans fastighet expropriera ett
område om ca 1 750 m2 utmed vägen
fram till brofästet. Styrelsen har framhållit,
att det är ett oeftergivligt villkor
för tullkontrollens upprätthållande att
den nya byggnaden förlägges så nära
brofästet, att varje försäljning eller annan
liknande verksamhet mellan byggnaden
och brofästet omöjliggöres. Generaltullstyrelsens
framställning har av
finansdepartementet remitterats till
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, som i sin tur remitterat även detta
ärende till fortifikationsförvaltningen.

I augusti 1948 ägde under ordförandeskap
av landshövding Jacobsson
överläggningar rum i Svinesund mellan
berörda myndigheter angående dispositionerna
vid bron. Vid sammanträdet
överenskoms att generaltullstyrelsen
skulle låta uppgöra nya förslag
till förläggning av tullbyggnaden och
underställa fortifikationsförvaltningen
förslagen för granskning ur militär
synpunkt.

Slutligen bör nämnas att även vägförvaltningen
under hand anmält sitt
intresse för Ödmans markområde. Stora
svårigheter föreligga nämligen att
på ett tillfredsställande sätt ordna bilparkeringen
vid bron.

Läget för dagen i expropriationsfrå -

Nr 19. 151

Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellation ang. bebyggande av viss fastighet vid Svinesundsbron.

gan är att nytt förslag till förläggning
av tullbyggnaden nyligen upprättats
och godkänts av generaltullstyrelsen.
Även vid denna förläggning av byggnaden
förutsätts att viss del av Ödmans
fastighet exproprieras, närmast i syfte
att förhindra bebyggelse inom området
närmast framför brofästet. Sedan numera
också förslagsritningar till byggnaden
fastställts av generaltullstyrelsen,
synes utsikt finnas för att fortifikationsförvaltningen
och länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län snabbt
skola kunna fatta beslut i vad på dem
ankommer. Handläggningen av expropriationsmålet
inom Ivungl. Maj:ts
kansli torde icke behöva föranleda någon
nämnvärd tidsutdräkt.

Med hänsyn till de starka statliga intressen
av tull- och kommunikationsteknisk
samt militär natur, som äro
knutna till området närmast intill Svinesundsbrons
svenska landfäste, synes
mig stor sannolikhet tala för att Ödmans
fastighet kommer att helt eller
delvis exproprieras för statens räkning.
I så fall kommer ödmans ansökan om
upphävande av byggnadsförbudet att
sakna aktualitet.

Tyvärr har avgörandet av frågan av
olika anledningar dragit alltför mycket
ut på tiden. Det bör emellertid observeras
att Ödman äger rätt till ersättning
för den skada han lidit på grund
av att han icke fått använda sin mark
för avsett ändamål.

En lösning av frågan synes nu vara
nära förestående. I den mån så visar
sig påkallat kommer jag att lämna min
medverkan till att ärendets handläggning
nu ytterligare påskyndas.

Härefter anförde

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för svaret på min
interpellation. Det har förmodligen av
någon anledning varit omöjligt att
lämna svaret tidigare. Det är i och för

sig beklagligt att svaret på en interpellation,
som framställdes vid riksdagens
början, skall behöva komma under de
allra sista dagarna, men jag förmodar
att detta har sina särskilda skäl.

Jag skall inte här repetera den långa
följetong, som historien om köpman
Ödmans tomt har blivit. Jag vill dock
säga, att ödman sedan länge bedrivit
handelsrörelse vid Svinesunds färjeläge
och att byggnader och tomt ligga
nere vid stranden. När man sedan
byggde nya Svinesundsbron, som ju är
mycket hög, köpte Ödman en tomt
uppe vid det nya landfästet för att
kunna flytta sin handelsrörelse dit upp.
Från den plats, där han för närvarande
har sin rörelse, och upp till det nya
landfästet är det över en kilometer att
gå, och det lilla han skall sälja måste
han sälja där uppe vid brofästet. Det
är klart, att detta måste bereda oerhört
stora svårigheter, över huvud taget
blir fortsättningen av hans handelsrörelse
beroende av om han kan få
ordnade förhållanden uppe på den nya
nivå, där trafiken nu går. ödman köpte
ifrågavarande tomt redan i november
1939, och den köptes som sagt av
fullt legitima skäl. Sedan har det av
olika anledningar blivit omöjligt för
honom att bygga. Först lade militärerna
beslag på tomten och förklarade,
att den inte fick bebyggas, och senare
bär tullverket ansett sig böra ställa
krav på tomten. Det är alldeles riktigt
som statsrådet säger, att kommunikationsdepartementet
tidigare inte haft
så mycket med denna sak att göra, ty
ärendet har legat i försvarsdepartementet.
I skrivelse till Konungen 1947 lämnades
blott ett meddelande från en
uppvaktning för statsrådet år 1946. I
denna skrivelse till Konungen heter
det:

»Sedan statsrådet blivit i tillfälle att
närmare sätta sig in i saken tillsammans
med en fackman rörande expropriationer,
avgav försvarsministern det

Nr 19.

152

Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden berörande fångvårdens ungdomsanstalter.

bestämda löftet till mig, att Kungl.
Maj:t komme, om en ny ansökan lämnades
till Kungl. Maj :t, att bifalla mitt
yrkande att utan hinder av gällande
byggnadsförbud verkställa nybyggnad
å fastigheten Skogar l18.»

Det var detta löfte från försvarsministern
— jag förmodar att vad som
står i skrivelsen i och för sig är riktigt,
en sak som jag personligen inte
kan säga något om — som föranledde
en förnyad ansökan den 1 maj 1941.

Genom tullstyrelsens anspråk på att
få bebygga tomten är ju en av tvistepunkterna
i sak utklarad, nämligen den
att tomten kan bebyggas utan att militära
synpunkter lägga hinder i vägen
härför. Om den nämligen ur militär
synpunkt inte kunde bebyggas, så kunde
naturligtvis inte heller tullstyrelsen
bygga på tomten. Den ursprungliga
anledningen till byggförbudet tycks
alltså vara borta.

Jag sade i min interpellation ifrån,
att jag personligen inte ville ta någon
ståndpunkt till bärkraften i de anspråk,
som myndigheterna kunde ha, utan
syftet med min interpellation var endast
att fästa uppmärksamheten på
ärendet och bidraga till att det blev
avgjort så fort som möjligt. Nu erkänner
kommunikationsministern att handläggningen
gått alldeles för långsamt
och lovar att göra vad han kan för att
påskynda ärendets fortsatta behandling.
Det är visserligen sant att vederbörande
får betalt för sin tomt, men
pengar öro ju inte allt. Det är naturligtvis
besvärligt, med hänsyn till familj,
rörelse och personliga planer, att
bli uppehållen så länge som fallet varit
här.

Jag skall inte orda vidare om denna
sak utan ber att få tacka statsrådet
för löftet att försöka få ett slut på
ärendet, vilket ur olika synpunkter är
angeläget.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden
berörande fångvårdens ungdomsanstalter.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, erhöll på begäran
ordet för att i ett sammanhang
besvara fru Västbergs interpellation angående
yrkesundervisningen vid fångvårdens
ungdomsanstalter och herr Kylings
interpellation angående arbetsförhållandena
för personalen vid ungdomsfängelset
i Uppsala. Svaret hade
i tryck utdelats till kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Zetterberg
lämnade endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det i kammaren utdelade svaret hade
följande lydelse:

Herr talman!

Med kammarens tillstånd har herr
Kyling — närmast med anledning av
ett våldsamt uppträde som i början av
detta år förekom vid ungdomsanstalten
i Uppsala — frågat mig:

1. om de förhållanden, under vilka
personalen vid Uppsalaanstalten arbetar,
äro sådana att de förutsetts vid
meddelandet av nu gällande instruktioner
och ligga i linje med instruktionernas
anda och mening eller ha
sin orsak i felaktig tillämpning av gällande
normer; samt

2. om jag ämnar vidtaga några åtgärder
med anledning av vad som inträffat.

Vidare har med kammarens tillstånd
fru Västberg frågat mig:

1. om jag anser att yrkesundervisningen
vid ungdomsanstalterna för
närvarande bedrives på ett tillfredsställande
sätt;

2. om jag, för den händelse så icke
skulle vara fallet, avser att föranstalta
om att yrkesundervisningen ställes under
överinseende av överstyrelsen för
yrkesutbildning;

Måndagen den 23 maj 1949. Nr 19. 153

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden berörande fångvårdens ungdomsanstalter.

3. om jag anser att förhållandena i
övrigt vid ungdomsanstalterna motsvara
vad statsmakterna avsågo att åstadkomma
med denna reform; samt

4. vilka åtgärder jag — därest den
sist återgivna frågan skulle besvaras
nekande — ämnar vidtaga för att
åstadkomma en förbättring.

Som utgångspunkt för dessa frågors
besvarande vill jag i största korthet
återge de motiv, som föranledde införandet
av institutet ungdomsfängelse i
vår lagstiftning år 1935. Man hade
funnit, att fängelsebehandlingen och
särskilt det tidigare dominerande cellstraffet
medförde mycket olyckliga
verkningar på unga människor, och
man sökte efter en annan behandlingsmetod
för brottslingar i den stora och
viktiga åldersgruppen mellan 18 och
21 år. Därvid kunde man hämta förebilder
från de behandlingsformer som
tillämpades på ungdomar i närmast
lägre ålderskategorier, nämligen tvångsuppfostran
och skyddsuppfostran. Till
grund för dessa vårdformer och alltså
även för ungdomsfängelset låg följande
tankegång.

För en ungdomlig lagöverträdare
bör i stället för tidsbestämt straff sättas
ett till tiden obestämt omhändertagande.
Behandlingens huvudmål skall
vara att genom en verklig arbetstillvänjning
och yrkesutbildning under tiden
för anstaltsvistelsen och genom en
särskild eftervård därefter bättre bereda
den dömde för återinträdet i
samhället än de tidigare straffen hade
gjort. Denna målsättning — arbetsträning
och yrkesutbildning — gav ungdomsfängelset
i flera hänseenden en
annan gestaltning än de vanliga straffformerna.
Särskilt giillde detta i fråga
om strafftidens längd. Denna graderas
ju vid straffarbete och fängelse framför
allt efter förseelsens svårhetsgrad.
Eu yrkesupplärande och arbetstillvänjande
skola måste ha ett annat slags

tidräkning. Där är det nödvändigt att
i första hand rätta omhändertagandetidens
längd efter utbildningsmålet.
Och detta har medfört, att anstaltstiderna
för de unga omhändertagna blivit
längre än förut och inte bestämt
fixerade på förhand.

Ungdomsfängelse var ursprungligen
tänkt för psykiskt normal ungdom
med god prognos. Redan under det
första året lagen var i kraft, nämligen
1938, framträdde emellertid en benägenhet
hos domstolarna att döma också
sådana intellektuellt efterblivna och
psykopater till ungdomsfängelse, som
icke hade så svår psykisk belastning,
att de blevo straffria jämlikt 5: 5
strafflagen. Denna lagtillämpning var
naturlig, eftersom också detta klientel
behövde en sådan särbehandling,
som avses med ungdomsfängelse, och
någon annan och lämpligare behandlingsform
inte finnes. Ungdomsfängelsenämnden
förklarade också i sin årsberättelse
för år 1938, att nämnden
saknade anledning att reagera mot
denna praxis under förutsättning att
erforderliga anstaltsutrymmen kunde
erbjudas för omhändertagande av dessa
kategorier på särskild anstalt eller
anstaltsavdelning utan sammanblandning
med övriga intagna. År 1939 godkände
vidare riksdagen ett uttalande
av första lagutskottet av den innebörd,
att lagen om ungdomsfängelse icke behövde
ändras för att kunna vinna tilllämpning
på personer, vilkas sinnesbeskaffenhet
i viss mån avvek från det
normala men som dock fingo anses
mottagliga för den med ungdomsfängelse
avsedda fostran.

Under de senaste åren ha förskjutningar
till det sämre ägt rum inom
ungdomsfängelseklientelet. Detta faktum
bör observeras, ty det har utan
tvivel stor betydelse, när det gäller att
bedöma de nuvarande förhållandena
inom hithörande anstalter. Genom den
nya lagen om villkorlig dom, som träd -

154 Nr 19. Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden berörande fångvårdens ungdomsanstalter.

de i kraft den 1 januari 1944, blev
sålunda den mera lovande delen av de
unga lagöverträdarna i ökad utsträckning
föremål för kriminalvård i frihet.
Den två år senare vidtagna inskränkningen
av straffriförklaringar enligt
5: 5 strafflagen har å andra sidan medfört,
att åtskilliga ungdomar, som tidigare
efter straffriförklaring skulle ha
omhändertagits för sinnessjukvård, blivit
dömda till ungdomsfängelse. Det
läge, till vilket denna utveckling fört
fram, kan belysas med några av fångvårdsstyrelsen
lämnade uppgifter om
huvudparten av det manliga klientelet
på hithörande anstalter omkring den
1 december förra året. Av de 150 eleverna
hade blott 17 tidigare icke dömts
villkorligt eller vårdats på anstalt.
Bland de återstående 133 eleverna funnos
99, som tidigare erhållit villkorlig
dom, och ej mindre än 100 — alltså
två tredjedelar av hela antalet — hade
redan förut vårdats på anstalt.

För vården av det manliga klientel,
som dömes till ungdomsfängelse, finns
det för närvarande tre slutna anstalter
och en stor öppen anstalt jämte två
s. k. kolonier, d. v. s. små öppna vårdhem.
Dessa olika inrättningar skola
användas till att differentiera klientelet,
vilket naturligtvis är synnerligen
viktigt. En av de slutna anstalterna,
som ligger i Nyköping, utgör mottagningsstation.
Dit sändas alltså alla nykomlingar
för att genomgå psykologisk
undersökning in. m., och de kvarhållas
där vanligen en tid av två månader.
Sedan placeras de ut på någon av de
andra anstalterna med ledning av vederbörandes
antecedentia och resultatet
av den gjorda undersökningen.
Därvid skola normalfallen sändas till
den stora, öppna anstalten Skenäs på
Vikbolandet. En av de slutna anstalterna,
som ligger i Uppsala, har karaktär
av disciplinanstalt för mera svårfostrade
elever, och den återstående

slutna anstalten, vilken är belägen i
Ystad, användes för psykiskt belastade,
huvudsakligen s. k. psykopater. De två
kolonierna utnyttjas sålunda att den
ena, Mässhult, mottager debila och imbecilla
och den andra, Leverstad, normala
elever med särskild håg och fallenhet
för jordbruksarbete. Placeringen
på en viss anstalt är inte definitiv.
Det kan av olika skäl vara påkallat att
flytta en elev, t. ex. därför att den
första bedömningen av hans fall visade
sig oriktig eller därför att en elev, som
skickats till en öppen anstalt, missbrukat
detta förtroende.

I anslutning till den nu gjorda uppräkningen
av de nuvarande anstalterna
vill jag i all korthet redovisa ytterligare
ett par anstaltsfrågor. Av flera skäl,
framför allt önskemålet att inskrida
mot talrika rymningar från Skenäs,
blev i höstas den slutna vårdformen
anlitad i så stor utsträckning, att de
reguljära slutna ungdomsanstalterna
inte räckte till. I brist på bättre fick
man då under en tid använda den vanliga
fångvårdsanstalten i Gävle såsom
ungdomsanstalt. Denna anordning, som
i flera hänseenden var otillfredsställande,
har emellertid upphört med utgången
av februari i år. Alla hittills
omnämnda anstalter ha avsett det manliga
klientelet. De kvinnor, som dömas
till ungdomsfängelse, äro mycket få till
antalet. De vårdas företrädesvis på
Lannaskede i svenska diakonissällskapets
regi och ha icke vållat några svårare
problem.

Av de nuvarande anstalterna för
manlig ungdom är, som jag nyss nämnde,
Skenäs avsedd för normalfallen.
Denna anstalt utgör en ljuspunkt i den
mörka tavla som ungdomsanstalternas
lokaliteter eljest i huvudsak uppvisa.
Skenäs är en stor och helt öppen anläggning.
Den omfattar moderna bostadsbyggnader,
praktiska verkstadslokaler,
trädgårdsanläggning och jordbruk,
allt utplanterat i en vacker na -

Måndagen den 23 maj 1949. Nr 19. 155

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden berörande fångvårdens ungdoms -

anstalter.

tur vid skog och sjö. Man kan naturligtvis
finna fel även i denna anläggning,
men i stort sett fylla lokaliteterna
på Skenäs även högt ställda anspråk.
Då lagen om ungdomsfängelse
tillkom, ansågs det nödvändigt att få
moderna möjligheter till öppen vård,
och lagens ikraftträdande uppsköts därför
ganska länge just i avbidan på
byggnadsföretag på Skenäs.

Tyvärr har verket sedan icke kunnat
fullföljas med nybyggnader för den
slutna vården. Detta torde vara en
viktig orsak till de erinringar, som nu
kunna riktas mot denna form av straffverkställighet.
Det har under krigsåren
och efterkrigstiden inte blivit
möjligt att tillgodose behovet av nybyggnader
för den slutna vården. På
detta område — liksom på många andra
— måste vi tillsvidare avstå från
angelägna byggnadskrav för att kunna
övervinna den ekonomiska krisen.

För den slutna anstaltsvården är
man därför nödsakad att använda vanliga
fängelsebyggnader. Det är mycket
svårt att modernisera dessa gammaldags
stenhus med deras tjocka murar,
men man har dock försökt att göra
dem något drägligare, t. ex. genom att
lägga in golv i de stora öppna centralhallarna
och genom att hugga upp cellgluggarna
till vanliga fönster.

Vad sedan de båda kolonierna beträffar
synes det lilla jordbruket på
Leverstad fylla sin uppgift någorlunda
tillfredsställande. Kolonien på Mässhult
för debila och imbecilla är däremot
tydligen icke ändamålsenlig. Avsikten
är därför att nedlägga denna koloni så
snart som möjligt och att i stället inrätta
en ny koloni för detta klientel,
troligen i närheten av psykopatanstalten
i Ystad.

Jämte de slutna anstalternas beskaffenhet
har den djupgående förändringen
och försämringen av klientelet vållat
stora svårigheter vid vården. Fn
grundläggande förutsättning för att

vinna goda resultat är, som jag redan
antytt, att genomföra en lämplig fördelning
av de intagna mellan olika anstalter
och i vissa fall även inom samma
anstalt. Genom ökad användning
av psykiatriker för konsultation böra
differentieringsmöjligheterna kunna utnyttjas
mera rationellt. Även andra
synpunkter än hänsyn till de intagnas
olika sinnesbeskaffenhet tala till förmån
för ökad differentiering. Emellertid
lägger anstalternas beskaffenhet
hinder i vägen för att driva denna differentiering
så långt som varit önskvärt.
I detta sammanhang vill jag också
nämna, att överbeläggning på de
vanliga fångvårdsanstalterna och andra
förhållanden stundom ha föranlett,
att personer, som dömts till vanligt
fängelse eller straffarbete, företrädesvis
yngre, ha fått helt eller delvis avtjäna
sina straff på ungdomsanstalt.
Denna anordning synes mig icke lämplig,
och den förekommer ej nu längre.
Med hänsyn till att en del av de intagna
har en sinnesbeskaffenhet som
avviker från det normala och vållar
särskilda svårigheter både för vårdpersonalen
och för sina kamrater, överväges
för närvarande att upprätta två
mindre, slutna avdelningar, anknutna
till de båda sinnessjukavdelningarna
vid centralfängelset i Malmö och på
Håga. De skulle användas för observation,
vård och behandling av sådana
elever, som ådagalagt grav psykopati
eller eljest av mentala skäl visat sig
vara mindre mottagliga för den fostrande
behandling, som ungdomsfängelselagen
avser. Vardera av dessa planerade
avdelningar skall få en psykiater
till chef. Sedan böra sådana psykopatiska
elever, som oroa, upphetsa och
uppvigla sina kamrater, kunna skiljas
ut och ställas under kontinuerlig läkaruppsikt.

Vid differentieringen är det en av
huvudfrågorna, om en intagen skall
placeras på öppen eller sluten anstalt.

156 Nr 19. Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden berörande fångvårdens ungdomsanstalter.

Hur denna fördelning för närvarande
tillämpats framgår av följande siffror
som avse läget i slutet av april 1949.
Av sammanlagt 201 elever vistades då
23 på mottagningsstationen i Nyköping,
23 på sinnessjukavdelning, 67 på andra
slutna anstalter och 88 på öppen anstalt.
Den relativt stora beläggningen
på de mindre lämpliga, slutna anstalterna
sammanhänger bl. a. med att
man av säkerhetsskäl och disciplinära
orsaker — särskilt med hänsyn till
rymningar — icke velat använda de
öppna anstalterna i större utsträckning.
Enligt min uppfattning bör man
emellertid icke tillgripa den slutna
vårdformen annat än då detta verkligen
är påkallat av hänsyn till samhällsskyddet
eller andra tvingande skäl.
Ungdomsanstalternas klientel är ofta
svårt miljöskadat icke minst på grund
av alltför hårda barndomsår, för litet
kärlek i hemmen och tidig vistelse på
anstalter av olika slag. Om man vill
försöka att genom fostran och utbildning
anpassa dessa ungdomar till ett
normalt liv i det samhälle, där de i
framtiden skola leva, måste man sträva
efter att i så stor utsträckning som
möjligt tillämpa öppna vårdformer.
Därvid får man emellertid taga vissa
risker. Man kan i en sådan vårdform
aldrig helt utesluta uppträden och
rymningar. Dock bör det vara möjligt
att genom bättre differentiering och
andra anordningar nedbringa förekomsten
av sådana misslyckanden. Om
orsakerna till rymningarna samlas
också nya erfarenheter, och inom ramen
för en öppen anstaltsvård finns
det utymme för åtgärder av olika slag
mot rymningar. Man kan hoppas att
härigenom så småningom få bättre
möjligheter att komma till rätta med
detta problem.

I vården och behandlingen på ungdomsanstalterna
är yrkesutbildningen
det centrala. Tyvärr kan jag inte säga

att yrkesutbildningen är tillfredsställande.
Särskilt om man tar i betraktande
att ungdomsfängelsetiden som regel
begränsas till omkring ett år, så
ligger i öppen dag att varje månad bör
intensivt utnyttjas för arbetstillvänjning
och yrkesupplärning. Om jag erinrar
om att utbildningstiden vid en
central verkstadsskola i regel omfattar
två år, i många fall betydligt längre
tid, så står det ju klart, att ungdomsfängelsets
yrkesutbildning möter särskilda
svårigheter och därför från början
av intagningen måste bedrivas
målmedvetet och intensivt, om ett resultat
skall uppnås som något så när
täcker intentionerna vid lagens tillkomst.
Den verkstadsutbildning som
förekommer vid ungdomsanstalterna
måste därför utvidgas och förbättras.
En annan speciell svårighet ligger däri,
att en relativt stor del av klientelet
har belastning i psykiskt hänseende.
För dessa elever kunna särskilda åtgärder
vara erforderliga, t. ex. att upprätta
yrkesterapiverkstäder med stöd
av de erfarenheter som de ordinära
yrkesutbildningsorganen nu äga från
omskolningsverkstäder och specialverkstäder
för undervisning av efterblivna
och psykiskt ömtåliga. Det kan
visa sig nödvändigt att verkställa en
särskild undersökning angående yrkesutbildningen
vid ungdomsanstalterna.
Jag räknar också med att fångvårdsstyrelsen
skall efter hand kunna förbättra
den nuvarande utbildningen
inom ramen för givna resurser.

För närvarande kan situationen i
fråga om möjligheterna till yrkesutbildning
vid de särskilda anstalterna i
stort sett karakteriseras på följande
sätt. Vid mottagningsanstalten i Nyköping
finns det sedan åtskilliga år en
snickeriverkstad och nyligen har där
öppnats en verkstad för mekaniskt arbete.
Det är sålunda numera möjligt
att redan på denna mottagningsanstalt.
där elevernas yrkesanlag skola under -

157

Måndagen den 23 maj 1949. Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden berörande fångvårdens ungdoms
anstalter.

sökas, pröva dem i de två huvudyrkena.
Den stora öppna anstalten på
Skenäs är försedd med moderna, välutrustade
verkstäder för snickeri och
mekaniskt arbete. Eleverna sysselsättas
där vidare med jordbruks- och
trädgårdsarbete samt i någon utsträckning
med fiske. På den slutna disciplinanstalten
i Uppsala finns det en
snickeriverkstad, en stor trädgård och
ett mindre, omodernt växthus. Snickeriverkstaden
är tyvärr för liten för att
kunna upptaga alla dem som icke sysselsättas
med trädgårds- eller liandräckningsarbete.
Innevarande års riksdag
har därför på mitt förslag beviljat
anslag till uppförande av en verkstadsbyggnad
för mekaniskt arbete.
Uppförandet av denna verkstad skall i
möjligaste mån påskyndas, men tyvärr
tar det ändå tid, innan den kan tagas
i bruk. Vid psykopatanstalten i Ystad
finnes en skrädderiverkstad, en stor
trädgård och ett mindre växthus. Ett
anslag för att där uppföra en verkstadsbyggnad
för mekaniskt arbete har
tidigare varit uppfört på beredskapsstat
men blev på mitt förslag genom
beslut av förra årets riksdag tillgängligt
för omedelbar disposition. Sedan
också byggnadstillstånd för verkstadsbyggnaden
har erhållits, pågår nu
byggnadens uppförande.

När dessa verkstäder för mekaniskt
arbete vid anstalterna i Uppsala och
Ystad blivit klara, kunna förutsättningarna
att giva eleverna utbildning
i verkstadsarbete betecknas som ganska
tillfredsställande. Vad de hittillsvarande
förhållandena angår måste det
anses riktigt, alt fångvårdsstyrelsen vid
bristande tillgång på utbildande yrkesarbete
föredragit att hålla eleverna sysselsatta
med annat arbete framför att
låta dem gå helt sysslolösa.

För att få kontinuerlig rådgivning
och kontroll över yrkesutbildningens
anordnande har Kungl. Maj:t nyligen
inkopplat särskilt sakkunniga myndig -

heter. Sålunda har genom kungörelser
den 11 mars i år föreskrivits, att fångvårdsstyrelsen
i fråga om yrkesundervisningen
äger erhålla råd och upplysningar
samt inspektion dels av överstyrelsen
för yrkesutbildning, såvitt angår
undervisningen i industriellt arbete,
hantverk och husligt arbete, och dels
av lantbruksstyrelsen i vad rör lantbruksundervisningen.
Fångvårdsstyrelsen
har redan tidigare samrått med
dessa på olika områden sakkunniga
myndigheter och kommer nu att utvidga
och fördjupa samarbetet med
dem.

I fråga om elevernas fritid äro lokaliteterna
på de flesta håll otillfredsställande.
Det är mycket beklagligt att
särskilda gymnastiksalar saknas, men
undersökningar pågå om möjligheterna
att provisoriskt lösa detta problem till
dess nybyggnader kunna komma till
stånd. På de öppna anstalterna finns
det emellertid utmärkta tillfällen till
friluftsliv.

Många psykologiska svårigheter för
de intagna tror jag skulle lätta, om de
alltid hade möjlighet att samråda med
en i socialvård erfaren kurator. Detta
viktiga önskemål blir nu förverkligat,
sedan riksdagen i år på mitt förslag
medgivit, att sådan kuratorstjänst, som
för närvarande blott finns på Skenäs,
skall inrättas på alla de slutna anstalterna.
Man bör enligt min uppfattning
sträva efter att förstärka det kvinnliga
inslaget i vårdpersonalen, t. ex. genom
inrättande av husmodersbefattningar,
som skulle kunna tillföra anstalternas
andliga atmosfär ett moderligt inslag.

Med det sagda tror jag mig ha svarat
fru Västberg, att förhållandena vid
ungdomsanstaltcrna visst icke äro sådana
som vore önskvärt, men att uppmärksamheten
ständigt iir riktad på att
— inom ramen för det vid varje tidpunkt
möjliga — bota befintliga brister
och föra vidare den tanke som ligger
till grund för ungdomsfängelselagen.

Nr 19.

158

Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden berörande fångvårdens ungdoms anstalter.

Lagbestämmelserna om ungdomsfängelse
äro sedan förra året under behandling
av strafflagberedningen i samarbete
med lagstiftningsdelegerade från
de andra nordiska länderna. För utredning
av administrativa reformfrågor
inom fångvården har i slutet av
förra året till justitiedepartementet kallats
en särskild sakkunnig, som är specialist
på behandling av ungdomliga
lagöverträdare. Beträffande planerna
för den närmaste framtiden vill jag utöver
det redan sagda omnämna följande:
Inom justitiedepartementet övervägas
förslag av fångvårdsstyrelsen att
bygga varmväxthus vid flera av ungdomsanstalterna.
Vidare utredes, huruvida
det är lämpligt och möjligt att
skaffa smärre skolhem för öppen förläggning
av pålitliga elever, som kunna
sysselsättas med yrkesarbete utanför
anstalterna. Möjligheterna att anskaffa
mera modern undervisningsmateriel,
bl. a. böcker, för yrkesundervisning
och självstudier undersökas. De
nyss antydda fritidsproblemen komma
också att beaktas.

På herr Kylings frågor om vårdpersonalens
säkerhetsproblem vill jag särskilt
svara följande: Personalens arbete
vid de slutna ungdomsanstalterna är
numera väsentligt svårare än förut till
följd av förändringen i klientelets
sammansättning. Det är naturligtvis
också mycket angeläget, att tjänstemännen
icke utföra sitt maktpåliggande
arbete under oro för sin personliga
säkerhet. Å andra sidan måste man
här, liksom i all annan statlig verksamhet,
tillse att icke personalen utökas
utan att detta är noga övervägt.
Befolkningsutvecklingen i vårt land
gör det för oss till ett problem av
första storleksordningen att strängt
hushålla med tillgången på arbetskraft.
Jag har låtit göra en undersökning av
personaltillgången vid våra fångvårdsanstalter
i jämförelse med andra vårdinrättningar,
nämligen sinnessjukhus,

alkoholistanstalter och ungdomsvårdsskolor.
De preliminära resultaten härav
synas ge vid handen, att fångvården
i stort sett är minst lika väl tillgodosedd
med personal som andra jämförliga
inrättningar. Eftersom utredningen
i denna sak ännu icke är slutförd,
vill jag uttala mig med all reservation,
men det förefaller, som om någon
större allmän förstärkning av fångvårdspersonalen
knappast vore motiverad.
En annan sak är, att omfördelning
av personalen mellan olika anstalter
kan visa sig påkallad och att
förstärkning kan erfordras på sådana
håll, där tjänsten är speciellt påfrestande
eller riskfylld. Vad särskilt Uppsalaanstalten
angår funnos där under
förra året i medeltal 46 intagna elever.
Den 1 januari 1949 hade anstalten 26
heltidsanställda befattningshavare. I år
har en mindre ökning skett av reservpersonalen
i vaktkonstapelsgrad. Vaktpersonalens
numerär tycks alltså numera
vara tämligen tillfredsställande.
Ett annat hithörande problem ligger
däri, att tillgången till sådana verktyg,
som användas i exempelvis snickeri
och mekaniskt arbete, kan tänkas innebära
vissa risker för säkerheten inom
ungdomsanstalterna. Detta förhållande
bör emellertid inte leda till att man
avstår från yrkesutbildningen, som ju
utgör det bästa medel vi känna för elevernas
återförande till ordnat arbete
och ett laglydigt liv i samhället. Å
andra sidan är det naturligtvis angeläget
att riskerna i görligaste mån elimineras.
De största farorna komma nog
emellertid från intagna som äro mer
eller mindre svårt abnorma. Dessa
böra i möjligaste mån avskiljas från
det övriga klientelet och erhålla vård
under särskilt betryggande former och
psykiatrisk kontroll. I avbidan på
mera definitiva anordningar, som kräva
nybyggnader, bör man härför kunna
utnyttja de tillämnade små specialavdelningarna
i Malmö och på Håga.

Måndagen den 23 maj 1949. Nr 19. 159

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden berörande fångvårdens ungdomsanstalter.
1 t[

Härefter yttrade:

Fru VÄSTBERG: Herr talman! Det är
med djup tillfredsställelse som jag ber
att få tacka herr statsrådet för det tillmötesgående
svaret. Jag skulle vilja
kalla det ett den goda viljans dokument
i en svårbemästrad och mycket ömtålig
fråga om vilsegången ungdoms återförande
till normalt samhällsliv. Statsrådet
är verkligen förtjänt av ett varmt
och uppskattande tack för den redovisning
han lämnat i sitt svar.

Vad jag särskilt har fäst mig vid är
statsrådets klart och bestämt deklarerade
föresats att inte bara försöka eliminera
bristerna i systemet utan även
föra vidare den humana straffverkställighetsreform,
som tagit sig uttryck i
ungdomsfängelserna. Jag vill tacksamt
notera, att det är den främst ansvarige
representanten för rikets fångvård och
rättsvård som avgivit detta löfte. Och
det bör väl vara en välbehövlig tankeställare
för alla dem som av okunnighet
eller andra skäl på olika sätt försöka att
misstänkliggöra ungdomsfängelselagens
principer och komma en human uppfostringsreform
till livs. Det bör stå
klart för alla att man ingenting vinner
med enbart negativ kritik. Vill man
främja syftet att försöka anpassa här
ifrågavarande ungdom till det normala
samhällslivet och därmed tillgodose
även lojala samhällsintressen, då måste
man positivt medverka till att göra lagen
så effektiv som möjligt. Att frågan
på detta sätt har kommit att belysas i
riksdagen tror jag kommer att medföra
den goda behållningen, att allmänheten
får eu ökad insikt om detta förhållande.

De många åtgärder, som statsrådet
har vidtagit eller ställt i utsikt för att
ungdomsfängelselagen bättre skall kunna
fylla sin uppgift i enlighet med vad
lagstiftarna ha åsyftat med densamma,
ha mitt fulla gillande. Jag tänker då
närmast på strävandena att åstadkomma
en bättre differentiering av1 det

mångskiftande klientelet — ett för alla
reformer på detta område centralt problem
— deklarationen om nödvändigheten
av att i så stor utsträckning som
möjligt tillämpa öppna vårdformer och
på initiativet till en förbättrad yrkesundervisning.
Det kan väl inte anses opassande,
hoppas jag, att uttala en blygsam
förväntan, att den verkställande myndigheten
och dess underordnade organ
skola vara besjälade av samma varma
intresse och samma humana inställning,
som statsrådet Zetterberg själv ådagalagt
i denna fråga.

Ett par saker anser jag mig ha alldeles
särskild anledning att understryka
i herr statsrådets svar. Den ena gäller
den igångsatta utredningen om lämpligheten
av att skapa smärre skolhem,
öppna förläggningar för pålitliga elever
med yrkesarbete utanför anstalterna.
För min ringa del tycker jag verkligen
att detta uppslag är någonting att taga
vara på, då en sådan anordning skulle
ligga helt i linje med lagens syfte och
mening. Uppenbart är nämligen att man
genom ett sådant arrangemang skulle
öka möjligheterna till ett för klientelet
riktigare yrkesval och till ungdomarnas
snabba inpassning i det normala samhällslivet.

Den andra saken som jag här fäste
mig vid gäller statsrådets rekommendation
av tanken på en förstärkning av
det kvinnliga inslaget i personalen. Jag
tror att detta är en mycket riktig tanke,
och att den är värd att prövas, ju förr
dess bättre, särskilt för att skapa en
bättre hemkaraktär och hemtrivsel för
ungdomarna på anstalterna. Det skulle
förvåna mig mycket, om ett dylikt
experiment inte skulle slå väl ut och bli
till välsignelse för här ifrågavarande
verksamhet.

Ja, herr talman, det skulle vara mycket
att tillägga, men jag kan gott sluta
med att ännu eu gång framföra mitt
tack för svaret. Jag hoppas att krisen
inte skall lägga alltför stora hinder i

Nr 19.

160

Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden berörande fångvårdens ungdoms anstalter.

vägen för ett snabbt realiserande av
önskeprogrammet.

Fru EWERLÖF: Herr talman! Enär
interpellanten på grund av sjukdom är
förhindrad att närvara, ber jag att till
statsrådet Zetterberg få framföra ett
tack för det interpellationssvaret.

Herr statsrådet påpekar i sitt svar,
att en förutsättning för att man skall nå
ett gott resultat är, att man kan genomföra
en lämplig fördelning av klientelet.
Jag är personligen djupt övertygad om
att alla de svårigheter, som nu göra sig
gällande, i hög grad äro beroende på
att man har varit tvungen att i allt
större utsträckning sammanföra olika
typer av ungdomar, friska och psykopater
till samma anstalt — något som
också herr statsrådet konstaterade.
Detta måste innebära en utomordentlig
svårighet för personalen på anstalten —
för att nu inte tala om den stora påfrestningen
för de psykiskt normala
ungdomarna. Det har ju också från
läkarhåll vitsordats, att ankomsten av
ett olämpligt fall till en avdelning kan
få nerverna att dallra på hela samlingen
av1 förut lugna och hyggliga fångar. Om
man tänker på hur svårt det kan vara
för friska människor, som ha sin frihet,
att konfronteras med psykiskt sjuka, så
måste man förstå den ännu mycket
större svårigheten för dessa ungdomar,
som äro instängda som fångar på en
anstalt.

Vidare säger statsrådet Zetterberg på
tal om svårigheterna för personalen, att
han vid den undersökning som gjorts
kommit till den uppfattningen, att fångvårdsanstalterna
i förhållande till andra
jämförliga vårdinrättningar -— sinnessjukhus,
alkoholistanstalter och ungdomsvårdsskolor
— äro ungefär lika väl tillgodosedda.
Här skulle jag emellertid
vilja opponera mig. Jag anser inte att
sinnessjukhusen och fängelserna äro
jämförliga anstalter. På ett ungdoms -

fängelse är det ju fråga om att fostra
ungdomarna och ge dem utbildning för
ett yrke; på ett sinnessjukhus däremot
har man att göra med patienter. Det
måste fordras en helt annan och fortlöpande
tillsyn av ungdomarna på ett
fängelse än när det gäller patienter på
ett sinnessjukhus. På ett fängelse saknas
dessutom de tekniska resurser, som finnas
på ett sinnessjukhus, och vilka behövas
för att lugna de oroliga där. På
sinnessjukhus finns för psykiskt sjuka
utbildad personal, där finns medicinska
hjälpmedel såsom injektioner och lugnande
bad m. in., som kunna tillgripas
för att bemästra svårigheterna. Sådana
anordningar saknas på ett fängelse.

Statsrådet Zetterberg kom vidare i
sitt svar in på det problem, som interpellanten
tagit upp beträffande svårigheterna
för personalen att i snickeriverkstäderna
— t. ex. den i Uppsala,
som det här närmast är fråga om —
gardera sig mot anfall, för den händelse
våldsamheter skulle uppstå på arbetsplatsen.
Herr statsrådet säger här, att
man kan ju inte avstå från yrkesutbildningen.
Nej, självfallet inte. Hela meningen
med ungdomsfängelset är ju, att
ungdomarna skola få en fortsatt yrkesutbildning.
Men, herr statsråd, måste
man inte fordra att den personal, som
övervakar och handleder ungdomen i
dessa snickeriverkstäder är så fulltalig,
att inte fångarna förledas till att missbruka
de redskap de där använda sig
av? Här arbeta ju friska och psykopater
om varandra, och om ett neurostillstånd
sprider sig kan det vara synnerligt
svårt för en fåtalig personal att hindra
eller bemästra en kalabalik. En sådan
inträffade ju också i Uppsala.

Jag skall be att få säga några ord om
speciellt ungdomsfängelset i Uppsala.
Herr statsrådet har ju redan vitsordat,
att de fängelser vi ha på många sätt äro
dåliga. Detta kanske inte gäller Uppsala
i lika hög grad som Ystad, men förhållandena
i Uppsala äro dock inte till -

161

Måndagen den 23 maj 1949.

Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden berörande fångvårdens ungdoms anstalter.

fredsställande. Jag har tagit reda på att
det i snickeriverkstaden på Uppsalaanstalten
inte bör undervisas mer än
15 ungdomar i snickaryrket. Det maximala
antalet är 18 stycken, men detta
är för mycket. Tio ungdomar arbeta i
trädgården, men i vårt klimat finns det
arbete där endast under halva året. Sedan
finns det en annan verkstad med
sysselsättning för fyra å fem ungdomar.
Fyra sköta handräckningstjänster.
Lägga vi ihop dessa siffror kommer
slutsumman inte upp till det antal, som
här äro intagna. Självfallet blir då följden,
att flera av dessa ungdomar gå
utan sysselsättning. Fängelsevistelsen
ger således inte ungdomarna den fortsatta
yrkesutbildning, som den är avsedd
att ge. Och det är ganska klart att
om ungdomarna gå där sysslolösa —
psykiskt friska och psykiskt sjuka blandade
om varandra — så uppstår en
jordmån, som är en drivbänk för upplopp
och svårigheter av olika slag.

I Uppsala lär det också vara på det
sättet, att man inte praktiserar den
utomordentligt goda principen att ett
ungdomsfängelse skall ge ungdomarna
fortsatt utbildning. När ungdomarna
komma från ungdomsvårdsskolorna ha
de fått en begynnande yrkesutbildning
där. Vid ungdomsfängelset i Uppsala
lära de emellertid inte få bygga vidare
på denna. I ungdomsvårdsskolorna ha
de t. ex. fått lära sig att göra ett bord,
men i Uppsala få de sysselsätta sig med
att göra ett bordsben. Det är således ett
tempoarbete, där hastigheten mer och
mer pressas upp och som inte bygger
vidare på den föregående yrkesutbildningen
och således ur uppfostrings- och
utbildningssynpunkt inte har den effekt
det borde ha.

Vidare förhåller del sig så — och
det kan man ju inte göra någonting åt
- att när dessa ungdomar komma ut
från fängelset och vända sig till arbetsförmedlingen
för att få arbete, så kan
man inte ha några som helst pretentio -

ner på att arbetsförmedlingen skall pådyvla
arbetsgivarna dessa människor;
arbetsförmedlingarnas uppgift är ju endast
att förmedla kontakten mellan arbetstagare
och arbetsgivare. Jag undrar
emellertid om man inte skulle kunna
framföra önskemålet om en kontakt i
detta avseende, som skulle underlätta
för ungdomarna att, när de komma ut
från ungdomsfängelserna, bli inkopplade
på det yrke, som de utbildat sig
för under fängelsevistelsen, och på så
sätt göra det lättare för dem att återbördas
till samhällslivet.

Herr statsråd! Det är nödvändigt med
både humanitet och auktoritet när det
gäller umgänget människorna emellan
— både innanför ett fängelses murar
och utanför. Jag tror att det är nödvändigt
att behandla de ungdomar, som tillbringa
någon tid i ett ungdomsfängelse
för att förbättras och arbeta på sin yrkesutbildning,
med den humanitet, som
är idealet för oss moderna människor
och vår syn på dessa problem — fängelset
skall ju inte vara ett straff utan en
hjälp till bättring. Jag tror emellertid,
herr statsråd, att det är nödvändigt att
anlägga denna humanitära syn inte
bara på ungdomarna utan också på de
människor, som i sitt svåra och påfrestande
arbete ha att syssla med dem.
Man måste se till att humaniteten blir
ömsesidig; man måste tänka på bägge
parterna. Vidare tror jag att auktoriteten
betyder mycket, inte endast för personalen
utan även för ungdomarna. Dessa
senare skola veta och känna, att det inte
går för sig att bara på trots och okynne
sätta sig upp mot de människor, som
äro där för att leda och lära dem.

Jag ber ännu en gång att få tacka för
svaret samt hoppas, att de förslag herr
statsrådet här framfört snarast möjligt
komma att realiseras.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!

11 —Andra kammarens protokoll 1949. Nr U).

162 Nr 19. Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden berörande fångvårdens ungdomsanstalter.

Jag skall endast be att få lämna ett par
kompletterande uppgifter i anledning
av fru Ewerlöfs anförande.

I mitt interpellationssvar yttrade jag
helt allmänt i fråga om personaluppsättningen,
att vi inom justitiedepartementet
gjort en jämförelse mellan fångvårdsanstalter
och andra vårdinrättningar,
såsom sinnessjukhus, alkoholistanstalter
och ungdomsvårdsskolor.
Jag vill tillägga, att vi naturligtvis inte
endast gjort denna jämförelse i stort,
utan också differentierat siffrorna.

Beträffande ungdomsanstalterna vid
fångvården, som ju närmast äro jämförliga
med ungdomsvårdsskolorna,
finner man t. ex. följande siffror. På
Skenäsanstalten gick det i genomsnitt
2,1 intagna på varje befattningshavare
i högst 17 lönegraden. Vid ungdomsvårdsskolorna
var motsvarande siffra
3,9, vilket således innebär en betydligt
större personaluppsättning. Om man så
går till en jämförelse mellan fångvården
och sinnessjukvården, som fru
Ewerlöf närmast var inne på, så ha vi
särskilt gjort jämförelse mellan fångvårdens
sinnessjukavdelningar och sinnessjukhusens
ordinära avdelningar. Vi
ha då valt Sankt Sigfrids och Sidsjöns
sjukhus, där det finns många psykopater,
eftersom sådana fall äro typiska
för fångvårdens sinnessjukavdelningar.
På varje befattningshavare inom fångvården
kom där mellan 1,3 och 1,0
intagna, medan motsvarande siffror för
sjukhusen voro 3,2 och 3,4. Går man
till och med så långt, att man jämför
fångvårdens avdelningar med sinnessjukvårdens
specialpaviljonger för opålitliga
psykopater — antagligen landets
mest svårhanterliga klientel — får man
ungefär samma siffror för fångvården
och de andra anstalterna.

Vad sedan beträffar frågan om möjligheterna
till sysselsättning och yrkesutbildning
på Uppsalaanstalten är
jag fullständigt ense med fru Ewerlöf
om att förhållandena där inte varit till -

fredsställande. De möjligheter till yrkesutbildning,
som funnits och fortfarande
finnas i Uppsala, äro fullkomligt
otillräckliga. Glädjande nog kan man
emellertid hoppas på att förhållandena
skola bli bättre. Den verkstadslokal, till
vilken detta års riksdag på mitt förslag
beviljat anslag, skall nämligen förläggas
till denna anstalt.

Fröken NYGREN: Herr talman! I

statsrådets interpellationssvar fäste jag
mig vid att klientelets försämring i olika
sammanhang framhålles som en mycket
starkt bidragande orsak till svårigheterna
vid vården. Med ledning av de
fakta herr statsrådet redan redogjort
för och vilka jag icke skall upprepa
måste man naturligtvis konstatera en
viss försämring, men från ungdomsfängelsenämndens
sida se vi inte så
mörkt på dessa förhållanden, som herr
statsrådet tycks göra. Enligt min mening
är den djupgående försämring av
klientelet, som interpellationssvaret talar
om, litet för pessimistiskt uttryckt.
När svaret sedan som exempel på det
läge, till vilket utvecklingen fört, anger,
att inte mindre än två tredjedelar
av hela antalet ungdomar tidigare vårdats
på anstalt, då kan man få den uppfattningen
att detta innebär, att så stor
del av alla dessa människor skulle vara
av den beskaffenheten, att man från
början inte räknat med att de borde
placeras i ungdomsfängelserna. Klientelet
skulle således i så stor utsträckning
vara besvärligare än det man hade
vid starten.

Efter de erfarenheter ungdomsfängelsenämnden
har skulle vi nog vilja vända
på dessa siffror och konstatera, att
inte mindre än 114 av 150 nyintagna
under år 1948 just äro sådana normala
pojkar, som man hela tiden räknat med
borde höra hemma på ungdomsfängelserna,
där man borde kunna nå goda
resultat med dem. Tyvärr måste vi dock

Måndagen den 23 maj 1949. Nr 19. 163

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden berörande fångvårdens ungdomsanstalter.

från dessa utgångspunkter konstatera,
att resultatet är sämre än man hade
anledning att hoppas.

Om jag inte tröttar kammaren för
mycket skall jag här nämna några siffror.
Av de nyintagna äro således 114
normala ungdomar. Av dessa är det
inte mindre än 21, som inte förut haft
någon belastning, 56 ha endast en villkorlig
dom bakom sig, och 16 ha haft
villkorlig dom förbundet med skyddsuppfostran.
Tjuguen ha enbart skyddsuppfostran
tidigare. Detta utesluter
emellertid inte det omdöme som herr
statsrådet fällde, nämligen att flertalet
av dessa på grund av olyckliga omständigheter
under barndomen och den tidiga
ungdomen fått en missanpassning
och en ganska betänklig inställning till
samhället.

När nu dessa pojkar dömas till ungdomsfängelse
— eller yrkesutbildning,
som det egentligen är — betyder starten
så oerhört mycket. Det är olyckligt om
starten äger rum i misstänksamhetens
och hopplöshetens tecken. I stället borde
pojkarna få uppleva början under
gynnsamma och förhoppningsfulla
auspicier. När ungdomarna dömas att
genomgå yrkesutbildning, så vill man
ju inte att de skola ha en känsla av att
de äro dömda till fängelsestraff, utan
att de äro ålagda att gå igenom en utbildning,
som skall ge dem möjligheter
till en ny och bättre start i livet.
Det betyder då oerhört mycket på vilket
sätt de transporteras till ungdomsfängelset.
Sker detta i sällskap med beväpnade
vakter eller på något liknande
sätt, som gör ett de reagera på ett obehagligt
sätt och alldeles glömma bort,
att de i verkligheten äro på väg till en
yrkesskola, då kan detta försvåra möjligheterna
att senare komma till rätta
med dem.

Den första kontakten pojkarna få när
(ic komma till anstalten betyder naturligtvis
ännu mera. Därför är det angeläget
att man får en kurator — och en

verkligt utbildad sådan — vid intagningsfängelset
samt även vid de olika
anstalterna. Från ungdomsfängelsenämndens
sida hälsade vi med största
tillfredsställelse beslutet om att det
skall inrättas kuratorstjänster vid samtliga
anstalter. Jag vill påpeka att den
enda tjänst som nu finns, den vid Skenäs,
tyvärr inte är besatt med en kompetent
person. Vi måste därför hoppas
att det verkligen skall finnas kompetenta
personer att tillgå och att man
låter sig angeläget vara att se till, att
man verkligen får utbildade krafter
som kuratorer. När ungdomarna komma
till anstalterna, ha de ju i allmänhet
mycket trassliga relationer till sina
anhöriga. De ha många gånger ekonomiska
svårigheter, de ha personliga
problem av olika slag, och dessa förstoras
för dem. Ha de då inte någon
psykologiskt skolad människa, som de
med förtroende kunna öppna sitt hjärta
för och som de kunna ventilera sina
problem med, blir deras inställning
från början ganska bedrövlig, och det
kan då vara hart när omöjligt att få
dem på rätt bog. Vi hoppas, att det
skall komma välutbildade kvinnliga kuratorer.
Jag tror också, att den övriga
utökning av den kvinnliga personalen
som herr statsrådet talar om är mycket
lycklig.

Skenäs, den stora öppna anstalten,
vilken ju, som herr statsrådet säger, är
en ljuspunkt i hela det här problemet,
skulle nog fara väl av att ha litet mera
kvinnligt inslag i personalen. Lokalerna
är det intet att säga om; de som finnas
äro bra och välutrustade, men de
skulle nog kunna få en mera hembetonad
prägel med små och enkla medel,
sådant som en kvinna lättare kan åstadkomma
än en man.

I detta sammanhang vill jag påpeka
eu del av bristerna vid Skenäs. Herr
statsrådet har redan beklagat bristen
på gymnastiklokaler vid ungdomsfängelserna.
Det är ju helt naturligt, att man

Nr 19.

104

Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden berörande fångvårdens ungdoms anstalter.

inte fått bygga gymnastiklokaler vid
anstalterna, när man inte får bygga sådana
vid skolorna, men man måste i
alla fall livligt beklaga detta, ty fritidssysselsättningen
betyder ju så oerhört
mycket. Om dessa pojkar ha en intressant
sysselsättning på fritiden, få de
inte så mycket tid till att planera rymningar
och inte heller behov av det.
En gymnastiksal skulle fylla ett verkligt
behov. Den skulle också kunna
tjänstgöra som samlingslokal. En sådan
fattas nu tyvärr helt och hållet på Skenäs.
När pojkarna någon gång skola se
en film, måste man utrymma snickerisalen.
Detta kan alltså inte ske så ofta,
eftersom en hel del verktyg och i gång
varande arbeten måste flyttas ut, och
de kunna ju i viss mån bli fördärvade.
Inte heller blir det någon hemtrevlig
lokal att samlas i. Finge man en samlingslokal,
skulle alltså mycket mer
kunna göras för fritidssysselsättningen
än vad nu är fallet.

Den yrkesutbildning man kan ge vid
Skenäs är ju bra. Både den mekaniska
verkstaden och snickeriverkstaden äro
väl utrustade. I yrkesutbildningen skall
också ingå en viss teoretisk utbildning.
Det har ofta klagats på att denna inte
är tillfredsställande. Jag tror nog, att
den kan göras bättre, om man får bättre
tillgång till utbildad lärarkraft, men
man får aldrig glömma, att dessa yrkesskolor
arbeta under andra förhållanden
än de vanliga yrkesskolorna.
Klientelet kan aldrig tagas in till jämna
läsår; de komma inte på samma
gång utan droppa in den ene då och
den andre då. Det blir naturligtvis då
förfärligt svårt att hålla några samlade
kurser. Man kan säkert göra en hel del
även på detta område, men man får
inte ha alltför stora förhoppningar.

En bättre differentiering av yrkesutbildningen
skulle givetvis vara önskvärd,
och därför hälsar man med stor
tillfredsställelse meddelandet om att
man skall få möjlighet att skapa mind -

re skolhem. Jag vill i likhet med fru
Västberg tacksamt notera detta. Om
man får till stånd sådana mindre skolhem,
så att man kan skicka ynglingarna
dit för att få utbildning i andra yrken
än i dem som kunna vara representerade
vid de stora anstalterna, komma
förhållandena naturligtvis att bli bättre.

Jag tänker särskilt på ett aktuellt fall.
Man har fått in en yngling som påbörjat
yrkesutbildning i måleri. Om man
nu inte kan ordna på något sätt så att
han kommer in på t. ex. Björkahemmet
och blir i tillfälle att fortsätta sin redan
påbörjade utbildning, uppstår ju
ett års avbrott i denna, och dessutom
skulle han få börja med en helt annan
yrkesutbildning än den han är inriktad
på. Under sådana förhållanden är det
inte underligt, om pojkarna tycka, att
det är mindre lyckat med talet om att
de dömas till ungdomsfängelse för att
få yrkesutbildning och en god start i
livet.

Ett irritationsmoment äro alltid de
icke tidsbestämda straffen, som äro förenade
med ungdomsfängelserna. Nu har
det utbildats en tradition i den riktningen
att man snarare kan säga, att
straffen äro tidsbestämda. Pojkarna
fråga alltid genast, hur länge de skola
vara på anstalten, och de få alltid det
beskedet att ett år är den kortaste tiden.
Efter ett år blir det den s. k. årsprövningen.
Tyvärr händer det ofta att
de rymma, och rymning medför ju påföljd.
Komma de sedan tillbaka eller
bli de återintagna efter provutskrivning,
få de stanna på anstalten 6 månader.
Man kan kanske tycka, att det är litet
stelbent av nämnden att på det sättet
behandla alla lika och göra straffen
tidsbestämda, men det har visat sig, att
det sprider sig som en löpeld från den
ena anstalten till den andra, om någon
pojke får komma ut tidigare eller får
en kortare påföljd av en rymning. Det
är i de flesta fall hart när omöjligt att
få dem att förstå, att förhållandena

1G5

Måndagen den 23 maj 1949. Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden berörande fångvårdens ungdoms''
anstalter.

kunna vara olika i olika fall. Andan på
anstalterna blir faktiskt bättre, om man
håller fasta linjer och från början kan
ge pojkarna så klara besked som möjligt
om den tid de skola vistas på anstalten.
Det tror jag i viss mån skall bidraga
till att de åtminstone försöka avhålla
sig från rymningar, men det bästa
medlet för att få bättre förhållanden är
ju den personliga omvårdnaden, som
vi nu hoppas skall bli bättre genom anställande
av kvinnliga kuratorer och
annan förbättring av personalen.

Det skulle vara åtskilligt mer att säga
i denna fråga, men jag skall inte taga
kammarens tid i anspråk längre. Jag
ville bara framföra dessa synpunkter
från ungdomsfängelsenämndens sida.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Det var kanske
närmast fru Västbergs fullständigt översvallande
tacksamhet för justitieministerns
svar på interpellationen som föranledde
mig att begära ordet. I detta
svar sägas många goda saker, men det
är kanske bäst att vänta med att falla
i alltför stor hänryckning tills åtskilligt
av detta hinner förverkligas.

När jag läste justitieministerns uttalande,
kom jag till följande slutsatser.
Klientelet på ungdomsfängelserna har
blivit åtskilligt annorlunda än det man
tänkte sig, när denna strafform kom
till. Det är naturligtvis åtskilligt som
har inverkat där, bl. a. att den villkorliga
domen utnyttjas i större utsträckning
än tidigare, och därom är ju bara
gott att säga, så vida man samtidigt har
sett till att det verkligen funnits lämpliga
personer som hjälpt de unga till
rätta, skaffat dem arbete och givit dem
det stöd de behöva, när de komma ut
till arbetsplatserna. På den punkten
tror jag att det brustit många gånger.
Men utöver detta har det nog blivit så,
att domstolarna försett ungdomsfängelserna
med en grupp, som man tidigare

nog aldrig hade tänkt sig där, nämligen
psykopater som stå på gränslinjen
mellan olika vårdformer.

Om detta var den ena punkten, var
den andra den, att statsmakterna inte
ha mäktat fullfölja upprättandet av de
vårdanstalter som man måste ha för
att lagen skall kunna få den innebörd
man tänkt sig.

Fru Västberg talade om den goda
viljans dokument och om människor
som söka misstänkliggöra denna humanitära
verksamhet. Kunna vi inte vara
överens om att visserligen var byggandet
av ungdomsanstalten Skenäs ett
gott steg framåt, när vi började denna
verksamhet, men att sedan ha statsmakterna
inte haft tillräcklig förmåga
eller möjlighet att åstadkomma en fortsättning.
Här ha vi tagit gamla fängelsebyggnader,
som egentligen varit utdömda
till all slags fängelsevård, och
döpt om dem till ungdomsanstalter och
trott, att bara de fått ett nytt namn
skulle de kunna användas till sådan
verksamhet. Se t. ex. på fängelset i
Uppsala, som en enig statsrevision redan
för länge sedan ansett vara ytterst
olämpligt. Vi arbeta fortfarande med
det, i stort sett i samma skick som tidigare.
Det är kanske likadant på andra
punkter.

Jag har begärt ordet i denna fråga,
herr talman, därför att jag inte är alldeles
obekant med de här spörsmålen.
Jag tillhörde ungdomsfängelsenämnden
några år, när den först började sitt arbete,
och jag lärde mig då en hel del
om verksamheten som jag tror att jag
fortfarande kommer mycket väl ihåg,
även om jag förmodar, att åtskilligt har
blivit annorlunda.

Det fanns en grupp ungdomar, med
vilka man kände en mycket stor medkänsla.
Jag tänker då särskilt på de
s. k. skilsmässobarnen. De förcföllo att
ha eu alldeles särskild belastning vid
sin start i livet. De hade oftast varken
far eller mor att hålla sig till. De hade

166 Nr 19. Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden berörande fångvårdens ungdoms^
anstalter.

det alltså svårare än barn födda utom
äktenskapet, ty dessa ha oftast sin mor
att trygga sig till. Även sådana barn
som fostrats på barnhem och andra anstalter
föreföllo ha särskilt svårt när
de skulle gå vidare i livet.

Men sedan fanns det en annan grupp,
som inte kunde åberopa några förhållanden,
vilka voro särskilt tyngande
för dem, när de'' skulle skaffa sig utbildning
och försörja sig själva. Det
var ungdomar, som ingalunda voro efterblivna
i andligt hänseende, det var
sådana som hade haft goda arbetsförtjänster
och haft alla möjligheter att
kunna komma väl till rätta men vilka
uppträdde hänsynslöst och övermodigt
som om de ansett, att allting var tilllåtet
och att de kunde göra vad som
helst utan att ta hänsyn till sina medmänniskor.
Jag tror mig kunna exemplifiera
det med att berätta en enda liten
episod från ett besök vid en sådan
anstalt.

Ungdomsfängelsenämnden besökte tillsammans
med dåvarande justitieministern
inte direkt ett ungdomsfängelse
men en särskilt anordnad koloni. Justitieministern
frågade pojkarna, vad de
hade haft för sig som föranlett att de
hamnat på denna koloni, övervägande
orsaker voro ju stöld och lån av motorcyklar
och bilar. Jag fäste mig särskilt
vid en stor, grann pojke, som såg
både andligt och fysiskt ovanligt välutrustad
ut. Justitieministern frågade,
vad han hade gjort. Jo, han hade tagit
en bil utanför ett stort hotell i Malmö,
och så hade han åkt omkring i den
med ett par flickor i ett par timmar.
När han kom hem, hade han lämnat
bilen skadad i diket i närheten av sitt
hem. Justitieministern frågade, om det
inte hade varit bättre att köra bilen
tillbaka till den plats där han tog den,
då det hade varit väsentligt mindre
skada för ägaren. Då såg pojken förvånat
upp och sade: »Ja, men då hade
jag ju fått gå hem.»

När man har ungdomar, som inte
ens sedan de blivit föremål för dom
och omhändertagna ha det minsta omdöme
och inte förstå att de burit
sig illa åt, kommer jag, herr talman,
till den slutsatsen, att gentemot den
gruppen får man i alla händelser inte
visa alltför stor undfallenhet. Dem
måste man — jag kommer då fram till
vad fröken Nygren sade — nog behandla
med ganska stor bestämdhet
både när det gäller att underrätta dem
om den tid de måste stanna och när
det gäller att följa ordningsföreskrifter.

Min slutsats är alltså den, att klientelet
har visserligen blivit annorlunda
än lagstiftarna tänkt sig, men det har
också visat sig, att samhället då åtog
sig förpliktelser, som det inte gjort allt
för att fullfölja. Jag vågar inte yttra
mig om huruvida det är justitiedepartementets
fel eller om det är fångvårdsstyrelsen
som varit försynt och
inte tillräckligt kraftigt framhållit de
brister som funnits. Det har ju också
varit krig och särskilda svårigheter.
Kvar står dock att det inte finnes anledning
att ta alltför stora ord i munnen,
när vi tala om vad samhället har
uträttat. När det sedan gäller dessa
ungdomar, som inte ha några särskilda
svårigheter att kämpa med utan snarast
av lättja och bortskämdhet taga sig
alla möjliga friheter, menar jag att
man inte får se genom fingrarna med
dem.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Med anledning av att herr andre vice
talmannen framhöll, att samhället inte
gjort allt som bort göras i fråga om
denna lagstiftnings förverkligande, vill
jag till att börja med understryka det
som jag sagt flera gånger förut, nämligen
att jag personligen inte anser förhållandena
vara tillfredsställande.

Det har dock kanske förefunnits spe -

Måndagen den 23 maj 1949. Nr 19. 167

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden berörande fångvårdens ungdoms -

anstalter.

ciella omständigheter som kräva beaktande.
Jag skall be att få lämna ett par
data. Ungdomsfängelselagen antogs år
1935, men den trädde inte i kraft förrän
den 1 januari 1938 just därför att
man ville få resurser att verkställa lagen.
Denna tid användes till att iordningställa
Skenäs, den goda öppna anstalten.

Detta steg borde naturligtvis ha fullföljts
med byggande av slutna anstalter,
men efter 1938 — jag var inte med
på den tiden och vet inte vad man
övervägt i övrigt — kan ju vem som
helst säga sig själv, att det årtionde
som följde har varit uppfyllt av de bekymmer
och svårigheter som föranletts
först av kriget och sedan av efterkrigstiden.

Jag vill också säga några ord i anledning
av fröken Nygrens anförande.
Det skulle glädja mig mycket, om det
vore riktigt — och jag känner hennes
insikter i frågan — att jag har överdrivit
något, när jag talat om klientelets
försämring, men ungdomsfängelsenämnden
har själv framhållit försämringen
i en skrivelse som jag erhöll i
slutet av januari detta år. Där skriver
nämnden: »Emellertid kan konstateras
att de till ungdomsfängelse dömda i
genomsnitt oftare än under tidigare år
varit omhändertagna för någon form
av samhällsuppfostran. Ofta innebär
det visserligen en överdrift att beteckna
det som tidigare asocialitet eller
kriminalitet, när någon på grund
av ogynnsamma barndomsförhållanden
kommit att uppfostras av allmänna organ
i stället för av enskilda personer,
men med hänsyn till prognosen förhåller
det sig dock så att resocialiseringssvårigheterna
äro mera utpräglade för
dem som fått publik uppfostran.» Och
så fortsätter ungdomsfängelsenämnden
med att framlägga förslag om olika åtgärder,
betingade av de ökade svårigheter
som sålunda förefinnas.

Nu kan man naturligtvis tona hela

bilden litet mörkare eller litet ljusare,
men för min del har jag av denna skrivelse
fått den uppfattningen, att även
ungdomsfängelsenämnden med beklagande
måst konstatera, att det har skett
,en försämring av klientelet.

Till slut vill jag, herr talman, då jag
nu haft anledning att citera ungdomsfängelsenämnden
och eftersom en av
dess ärade ledamöter är här närvarande,
gärna framföra ett tack till nämnden
för dess verksamhet och inte
minst för den skrivelse, som jag här
berört, vilken innehåller en lång rad
positiva uppslag för att komma till
rätta med svårigheterna. Jag har redan
i stor utsträckning begagnat mig av
dessa uppslag, och jag hoppas att även
i fortsättningen få stor nytta av dem.

Fru VÄSTBERG: Herr talman! Alla
voro vi väl eniga om att syftet med
ungdomsfängelselagen var riktigt och
gott, ty vad man ville åstadkomma var
att återinpassa ungdomar i arbetslivet
och normala förhållanden. Det förvånar
mig därför att herr Skoglund i Doverstorp,
som väl var med vid tillkomsten
av denna lag och som sedan
hela tiden tydligen varit medveten om
bristerna, inte själv kommit med några
förslag till ändringar under de många
år som gått sedan lagen tillkom. Att
det fanns fel och brister beträffande
både anstalter och personal och att det
framför allt förelåg märkbara försummelser
i fråga om yrkesutbildningen
fick man ju mera allmänt reda på
först vid de kravaller, som inträffade
vid vissa anstalter, och pressmeddelandena
i samband därmed. I min interpellation
har jag erinrat om allt detta,
men jag trodde inte att det var nödvändigt
att här i riksdagen nu igen
upprepa vad som därvidlag sagts.

Jag har här med full rätt kunnat
tacka herr statsrådet för att han redan
vidtagit vissa åtgärder i förbättrande
syfte, t. ex. borttagandet av ungdoms -

168 Nr 19. Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden berörande fångvårdens ungdomsanstalter.

klientelet från Gävleanstalten, förbättringen
av yrkesutbildningen och föreskriften
om kontroll över yrkesutbildningen
från skolöverstyrelsens och
lantbruksstyrelsens sida — möjlighet
till sådant samarbete har visserligen
redan tidigare funnits, men den har
inte utnyttjats av fångvårdsstyrelsen.

Jag skulle vilja fråga herr Skoglund
i Doverstorp, vilka åtgärder han vill
föreslå utöver dem som herr statsrådet
redan har vidtagit och förberedelser,
som han utförligt talat om i sitt interpellationssvar
till mig och som ligga
till grund för mitt tack. Jag förmodar
att det skulle ha ett visst intresse både
för statsrådet och för riksdagen att få
reda därpå.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND
(kort genmäle): Herr talman! Jag
ber att få svara fru Västberg, att under
den tid, som jag tillhörde ungdomsfängelsenämnden,
framförde nämnden
vid åtskilliga tillfällen, eftersom man
fann allt vara långt ifrån väl beställt
på här ifrågavarande område, önskemål
av skilda slag till Kungl. Maj:t, och
jag förmodar att nämnden har gjort
det även i fortsättningen.

Av fru Västbergs första anförande,
där hon gav uttryck för sin stora tacksamhet
gentemot statsrådet, tyckte jag
mig finna, att fru Västberg anser att
det på detta område har gjorts oerhört
mycket från samhällets sida och att
man har lyckats utomordentligt bra
med det hela. Ja, visserligen uppräknas
det en hel del tänkta förbättringar
i statsrådets interpellationssvar, men
ännu är det bra litet därav som blivit
genomfört i praktiken, och jag ställer
mig nog skeptisk, tills jag har sett att
önskemålen förverkligats. Jag hoppas
emellertid innerligt, att statsrådet med
all energi kommer att fullfölja uppslagen,
så att utvecklingen om möjligt går
i åtskilligt raskare takt än som hittills
varit fallet.

Fröken NYGREN: Herr talman! Jag
beklagar om jag uttryckte mig dunkelt,
så att herr statsrådet fick den uppfattningen,
att jag inte skulle vara medveten
om vad ungdomsfängelsenämnden
skrivit om försämringen av klientelet.
Jag är naturligtvis mycket väl medveten
om den saken, men jag vet att jag i mitt
anförande här sade, att eftersom statsrådet
redan berört de omständigheter,
som medverkat till försämringen av
klientelet, så ansåg jag mig inte behöva
gå närmare in på den frågan. Då emellertid
den redogörelse som lämnats kanske
skulle kunna på den, som inte är
insatt i förhållandena, verka så som om
inte mindre än två tredjedelar av det
klientel, som under 1948 togs in på ungdomsfängelse,
vore att hänföra till vad
man kan kalla den försämrade gruppen,
så ville jag något tillrättalägga det hela.
Jag sökte sålunda påvisa, att man i viss
mån får lov att så att säga vända på siffrorna
i redogörelsen. Men även om alltså
endast närmare en tredjedel av klientelet
kan räknas till den försämrade
gruppen, så räcker det sannerligen till
ändå. Först och främst är det naturligtvis
psykopaterna, som äro besvärliga,
men vidare även det klientel som tillkommit
efter den villkorliga domens
införande. Dessa ungdomar, som haft
flera villkorliga domar på sig och som
varit med om en hel del, äro givetvis
avancerade på ett sådant sätt, att de inverka
menligt på de andra och därigenom
försvåra hela arbetet.

Jag vill också passa på tillfället att
tacka statsrådet för den verkligt stora
förståelse, som han visat för ungdomsfängelsenämndens
arbete och önskemål.
Åtskilliga av de önskemål, som nämnden
framfört i den skrivelse som här
berörts, har ju statsrådet redan sökt förverkliga,
och man vågar nog hoppas på
att det även i fortsättningen kommer
att tagas goda och kraftiga initiativ.
Men det blir givetvis sedan riksdagens
sak att se till, att de förbättringar, som

169

Måndagen den 23 maj 1949. Nr 19.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden berörande fångvårdens ungdomsanstalter.

föreslagits, verkligen kunna genomföras.

Ingen kan väl vara förvånad över att
byggnadsverksamheten har måst bromsas
upp även för här ifrågavarande anstalters
del under de tio gångna åren.
Det finns ju inte något område, där man
inte har lidit av lokalbrist eller har fått
låta bli att bygga nytt, även om behovet
därav varit mycket stort. I det avseendet
kan det allså knappast riktas något
klander vare sig mot de justitieministrar
som suttit eller mot riksdagen. Men när
förhållandena, såsom vi hoppas, lätta
är det nödvändigt att ungdomsfängelserna
få komma i täten och snarast möjligt
få sina mest angelägna byggnadsbehov
tillgodosedda.

När det gäller frågan om vad som i
första hand behöver göras skall jag inte
upprepa vad jag tidigare sagt. Justitieministern
har ju också här understrukit
att det främst är slutna anstalter som
behöva byggas. Jag vill emellertid framhålla,
att man i första hand även behöver
skaffa en betydligt förbättrad och
förändrad upptagningsavdelning. Den
första kontakten med dessa anstalter
har mycket stor inverkan på ungdomarnas
inställning till verksamheten,
och om de skola vistas två månader på
en anstalt, som lämnar alltför mycket
övrigt att önska, kan det äventyra hela
syftet med omhändertagandet.

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Det är ju flera interpellanter,
som vänta på svar, och jag skall därför
inte taga upp tiden med att närmare
gå in på de olika problem, som
här berörts, även om det finns åtskilligt
mer att säga om dem. Det gäller t. ex.
differentieringsfrågan. Vore det inte
med tanke på den grovdifferentiering,
som sker redan vid domstolarna, erforderligt
att domstolarna vore bättre
orienterade om de skilda reaktionsformernas
verkliga innehåll än vad de nu

på vissa håll synas vara? Jag är för min
del av den meningen, att det borde vidtagas
särskilda åtgärder i syfte att bibringa
domstolarna en bättre orientering
om vad de olika formerna av påföljd
egentligen innebära.

Det finns också mer att säga om t. ex.
den sak som fröken Nygren tog upp,
nämligen personalfrågan. Jag tror inte
att det räcker med att man får några
kuratorer, som äro specialutbildade i
psykologi och pedagogik, utan det är
nödvändigt att personalen i sin helhet
vid ungdomsfängelserna får en sådan
skolning. Det borde ordnas en utbildning
efter mönster från ungdomsvårdsskolorna,
där det sker en regelrätt specialutbildning
i dessa ämnen av hela
den berörda personalen.

En sak, som inte var berörd i interpellationssvaret,
är frågan om det inte
vore riktigare att föra över psykopaterna
vid ungdomsfängelserna till den
blivande psykopatvårdsorganisationen,
när denna blir färdig, vilket väl lämpligen
skulle kunna ske via den villkorliga
domen. Jag förmodar emellertid,
att meningen är att man skall förfara på
det sättet, när vi en gång få den nya
psykopatorganisationen. Riksdagen har
ju i princip uttalat sig för att en sådan
organisation skall komma till stånd, och
vi vänta nu på flera håll med spänning
på att den pågående specialutredningen
rörande denna vårdform skall bli färdig
och att dess resultat skola kunna omsättas
i praktiken.

Den närmaste anledningen till att jag
begärde ordet, herr talman, var emellertid
att jag ville tillåta mig ställa en
fråga till justitieministern i en tolkningsangelägenhet.
På sidan 5, tredje
stycket, i högra spalten, i det tryckta
interpellationssvaret hänvisas det — fru
Västberg har i sitt senaste anförande
snuddat vid den saken — till ett par
nya kungörelser, enligt vilka föreskrives
att fångvårdsstyrelsen i fråga om
yrkesundervisningen »äger erhålla råd

170 Nr 19.

Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellation ang. revision av fastighetsbildningsväsendet på landet.

och upplysningar samt inspektion» dels
av överstyrelsen för yrkesutbildning,
dels av lantbruksstvrelsen. Av det uttryckssätt,
som sålunda använts, framgår
att fångvårdsstyrelsen kan påkalla
råd och upplysningar eller inspektion,
men det förefaller inte att vara så, som
herr statsrådet sade i sitt första anförande,
att fångvårdsanstalterna äro underkastade
inspektion. Jag undrar emellertid,
om inte lantbruksstyrelsen liksom
överstyrelsen för yrkesutbildning
lämpligen borde ha möjlighet att på
eget initiativ företaga inspektion av
fångvårdsanstalterna.

Jag vill inte uttala någon bestämd
mening på denna punkt, men jag vill
framhålla att på många områden gäller
en dylik ordning. Jag erinrar, för att ta
ett enda exempel, om att riksarkivarien
kan underkasta domstolarna eller ämbetsverken
över huvud taget inspektion
ur sin speciella synpunkt utan att vederbörande
myndighet själv påkallat
denna inspektion. Jag ifrågasätter därför
om inte det riktiga vore, att här
ifrågavarande två ämbetsverk skulle
kunna då och då företaga inspektion
utan att fångvårdsstyrelsen har begärt
att en sådan skall verkställas.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Den formulering, som är vald i Kungl.
Maj :ts brev för att koordinera å ena
sidan fångvårdsstyrelsen och å andra
sidan överstyrelsen för yrkesutbildning
och lantbruksstyrelsen, är densamma
som förekommer i andra liknande fall.
Jag vill framhålla, att när det gällt att
samordna två skilda institutioner, som
inte stå i över- och underordningsförhållande
till varandra, har man här liksom
eljest valt en litet mjukare formulering,
varigenom inte den ena direkt ställes
i subordinationsförhållande till den

andra. Det är emellertid min bestämda
övertygelse, att de båda på yrkesutbildningens
område sakkunniga institutionerna
komma att få utföra det kontrollarbete
som kan befinnas lämpligt,
utan att behöva begära några särskilda
tillstånd av fångvårdsstyrelsen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8.

Svar på interpellation ang. revision av

fastighetsbildningsväsendet på landet.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr Pettersson
i Dahl — under framhållande
att nuvarande jorddelningslagstiftning
vore förenad med vissa olägenheter —
frågat mig, om jag observerat dessa
olägenheter och vore i tillfälle att meddela
när Kungl. Maj:t ämnade för riksdagen
framlägga förslag till en reviderad
lagstiftning om fastighetsbildningsväsendet
å landet eller, därest ett sådant
förslag icke komme att framläggas inom
avsevärd tid, huruvida ett delförslag
kunde förväntas.

Såsom interpellanten framhållit, tillkallades
år 1939 sakkunniga för att utarbeta
förslag till en revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet. Detta
lagstiftningsuppdrag är lika betydelsefullt
som svårt och vidlyftigt. Att uppdraget
därjämte måste vara mycket
tidsödande är uppenbart. Till jämförelse
kan nämnas, att 1926 års jorddelningslag
— som nu gäller — krävde
tjugu års förarbeten, trots att den i
realiteten endast innebar en ganska försiktig
revidering av 1866 års skiftesstadga.
Nu vill man däremot åstadkomma
en genomgripande reform av jorddelningslagen
i syfte att tillskapa ett
ändamålsenligt redskap för rationaliseringen
av landet jordbruk.

På grundval av ett av de sakkunniga
avgivet delbetänkande har redan ge -

Måndagen den 23 maj 1949.

Nr 19.

171

Svar på interpellation ang. revision av fastighetsbildniiigsväsendet pa landet.

nomförts en betydande reformering av
jorddelningslagstiftningen. År 1947 antogos
sålunda ändrade regler om avstyckning
i syfte att hindra olämplig
fastighetsbildning genom detta mycket
anlitade jorddelningsinstitut. Härjämte
genomfördes avsevärda lättnader i villkoren
för sammanläggning av fastigheter.
Trots denna partiella reform kvarstår
önskemålet om en helt ny fastighetsbildningslag.
Förutsättningarna för
en sådan genomgripande revision synas
emellertid nu gynnsammare än tidigare.
Genom statsmakternas beslut år 1947
angående riktlinjerna för jordbrukspolitiken
har nämligen arbetet på en ny
fastighetsbildningslag erhållit en fast
inriktning. Vidare har lantmäteriväsendet
under år 1948 genomgått en grundlig
omorganisation, varigenom bl. a. arbetskraften
ökats. Slutligen måste det
anses innebära en stor fördel, att reformen
av fastighetsbildningsväsendet nu
kan ske parallellt med utarbetandet av
en ny jordabalk. Även sistnämnda arbete,
vilket ankommer på lagberedningen,
är emellertid — liksom fastighetsbildningssakkunnigas
uppdrag —
mycket omfattande och tidsödande.

Givetvis vore det till fördel, om alla
de stora jordpolitiska och fastighetsbildningstekniska
problem samt de viktiga
frågor rörande förrättningsförfarandet,
som fastighetsbildningssakkunniga
ha att överväga, kunde avgöras i
ett sammanhang. Den föreliggande lagstiftningsfrågan
är emellertid så omfattande,
att det säkerligen måste dröja
flera år ännu, innan ett slutligt förslag
kan föreligga. Lagstiftningens utformning
sammanhänger därjämte i viss
mån med det nyss omnämnda arbetet
på en ny jordabalk. Inte minst gäller
detta i fråga om det av interpellanten
särskilt uppmärksammade spörsmålet
om den rättsliga behandlingen av sätnjedelningar.
På fastighetsbildningssakkunniga
ankommer att pröva i vad mån
sämjedelningar, som existerat sedan
lång tid tillbaka, skola kunna godtagas

utan fullständigt delningsförfarande.
Ehuru denna fråga icke lär kunna slutgiltigt
avgöras förrän i en ny jordabalk
givits regler, som hindra nya sämjedelningar,
överväga dock fastighetsbildningssakkunniga
— enligt vad jag inhämtat
— att eventuellt framlägga förslag
till en provisorisk lösning av denna
viktiga fråga.

Med hänsyn till behovet av skyndsamma
reformer ha fastighetsbildningssakkunniga
funnit det nödvändigt att
organisera sitt arbete så, att de parallellt
med arbetet på en helt ny fastighetsbildningslag
ägna sig åt att utarbeta
partiella reformförslag, som med fördel
kunna genomföras utan samband med
den stora reformen. Dessa partiella förslag
avse dels undanröjande av vissa
i gällande lagstiftning föreliggande hinder
för jordbrukets rationalisering och
dels åtgärder i syfte att förenkla förfarandet.
I sistnämnda hänseende ha de
sakkunniga i början av detta år framlagt
förslag om att länsstyrelsens befogenhet
att fastställa avstyckningar, vilken
alltjämt kvarstår inom vissa samhällen
och planområden, skall överflyttas
till jorddelningsmyndigheterna. De
sakkunniga ha därjämte föreslagit att
överlantmätaren i princip skall erhålla
befogenhet att pröva och fastställa
gränsbestämningar. Dessa ändringsförslag
syfta med andra ord till att koncentrera
beslutanderätten i fastighetsbildningsfrågor
till jorddelningsmyndigheterna.
Förslagen ha nu varit föremål
för remissbehandling i vanlig ordning,
och de komma med största säkerhet
att föreläggas 1950 års riksdag. Om
förslagen genomföras kommer en ej
oväsentlig lättnad i fastställelseförfarandet
att vinnas. Förslag till ytterligare
rationaliseringsåtgärder med avseende
å förfarandet äro under utarbetande av
de sakkunniga och torde komma att
framläggas under loppet av detta år.
Dessa tillämnade förslag åsyfta eu ganska
avsevärd förenkling och därmed förenad
tidsvinst vid olika slag av lant -

172

Nr 19.

Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellation ang. revision av fastighetsbildningsväsendet på landet.

inäteriförrättningar. Jag hoppas kunna
framlägga proposition även rörande
dessa frågor för 1950 års riksdag.

Vidare yttrade:

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag ber att till justitieministern
få frambära mitt tack för svaret på min
interpellation. Jag lämnade den så tidigt
som den 8 februari, alltså för snart
fyra månader sedan. Nu vill jag inte
lasta statsrådet för att det dragit så
lång tid, innan jag fått svar. Jag förstår,
att allt som hör till fastighetsbildningsväsendet
måste ta lång tid, och
jag föreställer mig, att det är de sakkunniga,
som behövt så lång tid för
att lägga fram ett förslag till svar på
denna interpellation. Att det finns svårigheter
när det gäller de s. k. sämjedelade
fastigheterna har ju statsrådet
erkänt. Jag skall i detta sammanhang
be att få referera till den debatt som
vi hade här i kammaren för kort tid
sedan, nämligen den 3 maj, då tillämpningen
av lagen om tillståndstvång för
byggnadsarbete diskuterades. I samband
därmed berördes ett mycket uppmärksammat
fall från Älvsborgs län,
det s. k. Ljungsarpsfallet. Där gällde det
två sämjedelade fastigheter, beträffande
vilka frågan om laga skifte var föremål
för rättegång, och enligt uppgift
som lämnades under debatten var det
ju tämligen bra fastigheter som hade
brukats sämjedelade i hundratals år.
Om detta sämjedelningsproblem varit
klart hade Ljungsarpsfallet aldrig blivit
föremål för nyssnämnda riksdagsdebatt,
och då hade inte heller fastigheterna
behövt bli föremål för nämnda segslitna,
dyrbara och besvärliga rättegång.

Statsrådet framhöll, att arbetet med
1926 års jorddelningslag tog tjugu år,
att fastighetsbildningssakkunniga ännu
inte ha arbetat mer än tio år och att
det säkerligen måste dröja flera år
ännu, innan ett slutligt förslag kan
föreligga. Jag tillåter mig fråga, om det
verkligen är nödvändigt, att fastighets -

lagstiftning alltid skall ta så förskräckligt
lång tid. Skulle man inte kunna påskynda
denna utredning? Jag skulle
inte tro, att man i detta fall behöver
gå till väga på samma sätt som de sakkunniga,
vilka utformade 1926 års lag,
utan att nuvarande utredning snart
skulle kunna bli färdig. Det har sagts
i första kammaren, att kommittén inte
är arbetsduglig, därför att den sedan
två år tillbaka inte haft sekreterare och
att detta i viss mån skulle bero på
Kungl. Maj :t. Den uppgiften är lämnad
av förstakammarledamoten Näslund.
Huruvida denna uppgift är riktig eller
inte, skall jag inte alls gå in på. Det
vet jag inte, men kommittén måste vara
arbetsduglig.

I svaret säger statsrådet, att frågan
om fastighetsbildningsväsendet är en
stor sak och att arbetet därmed som
sagt kan taga flera år men att de sakkunniga
överväga att framlägga delförslag
— några sådana ha också redan
lagts fram — och så lämnar statsrådet
uppgift om en del av dessa. Han säger
också, att de sakkunniga överväga att
framlägga förslag till provisorisk lösning
av den fråga, som interpellanten
har uppmärksammat, nämligen den
rättsliga behandlingen av sämjedelningar.
Jag måste säga att det är högeligen
önskvärt, att ett sådant förslag
framlägges, och jag hoppas verkligen,
att det skall komma till 1950 års riksdag.
Herr statsrådet talar här om en
del saker, såsom förenklat förfarande
genom överförande i vissa fall av beslutanderätten
til! länsstyrelserna och
till överlantmätarna o. s. v. Det är
ingenting annat att säga om det än att
det är mycket tacknämligt, att dessa
förslag framläggas, men såvitt jag kan
fatta av svaret, uttalar sig statsrådet
inte riktigt bestämt om huruvida förslag
beträffande denna partiella reform
rörande sämjedelning kommer att framläggas
för 1950 års riksdag eller inte.
Jag vore tacksam om statsrådet ville
svara på detta och säga, om vi kunna

Måndagen den 23 maj 1949.

Nr 19.

173

Svar på interpellation ang. tillämpningen av 1942 års lag om fornminnen.

förvänta proposition till 1950 års riksdag.
Jag har varit i kontakt med de
jordlagstiftningssakkunniga och om jag
har fattat dem rätt, ha de i varje fall
diskuterat den tanken, att alla de fastigheter,
som voro sämjedelade före 1926
års jorddelningslag, skulle legaliseras,
och jag tycker det vore en riktig åtgärd.
Såvitt jag förstår skulle det vara
omöjligt att efter så lång tid klara ut
en sådan sak som att åstadkomma ett
nytt lantmäteriförfarande i fråga om
dessa sämjedelade fastigheter, som kanske
ha brukats som sådana, liksom nyssnämnda
fastigheter i Älvsborgs län, i
hundratals år. Därför anser jag den
enda rationella åtgärden vara att godtaga
de sämjedelningar, som ägt rum
före viss tidpunkt. Det är mycket möjligt,
att tidpunkten för ikraftträdandet
av 1926 års jorddelningslag är lämplig
i detta avseende och att alla fastigheter,
som äro sämjedelade före denna jordreform,
böra bli legaliserade och fastställda
såsom fastigheter.

Herr talman! Jag har velat lämna
denna kommentar till statsrådets svar,
och jag slutar med att säga, att jag hoppas
innerligt, att just denna reform som
jag har efterlyst — på mångas begäran,
kan jag tillägga — måtte komma upp till
1950 års riksdag.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag vill först fritaga de sakkunniga
från interpellantens misstanke, att det
skulle vara de som orsakat att interpellationssvaret
dröjt. Orsaken till detta
dröjsmål är helt enkelt, att jag och
mitt departement varit mycket hårt
pressade med arbetsuppgifter, framför
allt arbete med propositioner och lagstiftningsfrågor,
och därför måst skjuta
på interpellationssvaret till senare delen
av riksdagen.

Vad sedan frågan om sämjedelningarna
angår, kan jag inte ge något mera
bestämt löfte än jag redan gjort rörande

framläggande av förslag härom till 1950
års riksdag, helt enkelt av den orsaken
att det ännu inte föreligger något betänkande
i denna fråga. Sämjedelningarnas
reglerande är ett av de problem,
beträffande vilka de sakkunniga nu
hålla på att utarbeta förslag till partiella
reformer. Innan detta förslag
framlagts och innan man alltså vet när
det kommer och vad det innehåller,
kan jag inte säga mera än jag har gjort
i mitt svar, nämligen att jag hoppas
kunna framlägga förslag i denna fråga
till nästa års riksdag.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Det är väl ingenting annat att
göra för mig än att tills vidare vara
nöjd med statsrådets redovisning. Jag
vet inte, om jag vågar sträcka mig så
långt att jag uttrycker den förhoppningen,
att statsrådet medverkar till
att de sakkunniga få den arbetskraft
som de behöva, så att de ha möjlighet
att forcera sitt arbete.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9-

Svar på interpellation ang. tillämpningen
av 1942 års lag om fornminnen.

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Lundberg frågat mig om jag
uppmärksammat vissa missförhållanden,
som enligt hans mening skulle ha
visat sig vid tillämpningen av lagen
om fornminnen, samt om jag ämnade
vidtaga några åtgärder för att förhindra,
att syftet med lagen och andemeningen
däri åsidosattes. De av interpellanten
uppgivna missförhållandena hänföra
sig till fornlämningsområdet i
Gamla Uppsala och avse huvudsakligen
att enskilda intressen i alltför hög grad

174

Nr 19.

Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellation ang. tillämpningen

skulle ha satts å sido dels vid en av riksantikvarieämbetet
företagen skogsröjning
på Tunåsen och Högåsen och dels
vid fastställandet av gränserna för fornlämningsområdet.

Sedan rikantikvarieämbetet och länsstyrelsen
i Uppsala län efter remiss avgivit
yttranden i ärendet, får jag med
anledning av dessa frågor, efter samråd
med chefen för ecklesiastikdepartementet,
anföra följande.

Enligt lagen om fornminnen äro fasta
fornlämningar, som bevara minnet av
fäderneslandets tidigare innebyggare,
ställda under lagens hägn. Fasta fornlämningar
äro bl. a. högar av jord och
sten som uppförts av människor under
forna tider såsom gravhögar, gravrösen,
tingshögar och dylikt samt vidare gravar,
gravfält och tingsplatser från forna
tider. Till fast fornlämning hör så stort
område på marken som tarvas för att
bevara fornlämningen och bereda ett
med hänsyn till dess art och betydelse
nödigt utrymme däromkring. Ifall området
icke har blivit bestämt genom
lantmäteriförrättning eller expropriation,
fastställas gränserna av länsstyrelsen
på framställning av riksantikvarien
eller markens ägare.

Lagen innebär icke, att äganderätten
till det markområde, som hör till fornlämningen,
skall frångå fastighetens
ägare. Denne är däremot underkastad
vissa inskränkningar i sin förfoganderätt.
Han får sålunda icke genom plantering
eller bebyggelse eller på annat
sätt förändra eller borttaga fornlämningen.
Tillstånd härtill kan emellertid
lämnas av riksantikvarien, om fornlämningen
finnes medföra hinder eller
olägenhet som ej står i rimligt förhållande
till dess betydelse. Om tillstånd
vägras kan ersättning i vissa fall utgå
för hinder eller olägenhet, dock endast
när fornlämningen varit helt okänd och
utan synligt märke ovan jord. Det har
nämligen ansetts, att fasta fornlämningar
i allmänhet böra betraktas såsom
likvärdiga med ett av ålder före -

av 1942 års lag om fornminnen.

fintligt servitut, som vederbörande är
skyldig att tåla.

I fråga om lagens innehåll i övrigt
bör nämnas, att riksantikvarien äger
rätt att låta undersöka, iståndsätta och
inhägna fast fornlämning samt å därtill
hörande mark verkställa röjning eller
vidtaga annan åtgärd som prövas erforderlig
för fornlämningens skydd och
vård. Uppkommer genom sådan åtgärd
kostnad eller skada för ägaren eller annan,
skall skälig ersättning utgå, som
i händelse av tvist bestämmes av domstol.

Såsom riksantikvarieämbetet i sitt
yttrande framhållit bilda Uppsala högar
jämte omgivande fornminnen, bland
dem på Högåsen ett gravfält med 207
högar och stensättningar, Sveriges
märkligaste och förnämsta fornminnesområde.
Under de senaste decennierna
ha de fornvårdande institutionerna satt
som en av sina viktigaste uppgifter att
söka bereda skydd och vård åt detta
område genom att hindra störande bebyggelse
och andra ingrepp i landskapet.
Det har nämligen ansetts, att Uppsala
högar utan slättens stora obebyggda
förgård och Tunåsen som fond icke
längre vore det nationalmonument, som
vi vant oss att se i dem. För att bevara
detta kulturlandskap har Vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien efter
hand med statsanslag på mer än 300 000
kronor — av vilka det sista beviljats
av innevarande års riksdag — samt
med anlitande av egna fondmedel inlöst
stora markområden runt omkring
fornminnena samt inköpt och bortskaffat
vanprydande byggnader i högarnas
omedelbara närhet.

Såsom inledningsvis antytts har riksantikvarieämbetet
vidåre låtit verkställa
vissa röjningsarbeten på Tunåsen och
Högåsen, där skog planterats antagligen
så sent som i slutet på 1800-talet. Denna
skog har förändrat landskapets urgamla
karaktär och har genom trädens rötter
utgjort ett hot mot fornlämningarnas
bestånd. Ett program för röjning av

Måndagen den 23 maj 1949.

Nr 19.

175

Svar på interpellation ang. tillämpningen av 1942 års lag om fornminnen.

skogen framlades redan år 1911 av den
kände naturskyddsmannen professor
Rutger Sernander. Denne framhöll då,
att ett eller annat årtionde tidigare
Tunåsen och intilliggande åsstycken
upptagits av en karg hed med låga enbuskar
och ljung samt en och annan
väderbiten tall och att det för varje
naturvän stod klart, att denna vegetationstyp
hörde samman med det storvulna
landskapet och av allt att döma
var urgammal. Röjningsarbetena påbörjades
redan år 1926, men med sin kritik
på denna punkt torde interpellanten
närmast avse viss trädfällning som ämbetet
företagit för några år sedan. Denna
åtgärd har vidtagits med stöd av
förut återgiven bestämmelse i fornminneslagen,
och det torde därför icke —
såsom skett i interpellationen — kunna
sägas att ämbetet vidtagit åtgärden
egenmäktigt. Självfallet kan jag icke
här ingå närmare på en bedömning av
de särskilda besluten i detta avseende.
Jag vill emellertid nämna, att beslutet
om röjning icke genom besvär bragts
under Kungl. Maj:ts prövning.

Vad härefter angår frågan om gränserna
för fornlämningsområdet kan
nämnas, att länsstyrelsen genom resolution
den 12 januari 1949 meddelat beslut
härom och därvid fastställt ett av
riksantikvarieämbetet upprättat förslag
till gränsbestämning. Beslutet föregicks
av en grundlig utredning, varvid markägarna
och andra intressenter fingo
tillfälle att skriftligen och muntligen
framföra sina synpunkter på frågan,
bl. a. vid ett offentligen utlyst sammanträde,
som länsstyrelsen höll i Gamla
Uppsala. Efter besvär av vissa markägare
är ärendet nu beroende på regeringsrättens
prövning. .Tåg kan tydligen
inte heller på denna punkt ingå på
en diskussion om lämpligheten av fattade
beslut. För övrigt torde, innan
frågan om områdets gränser slutgiltigt
avgjorts, detta fall icke lämpligen kunna
tagas till utgångspunkt för en diskussion
om fornminneslagens tillämpning.

Det är självfallet en samhällsangelägenhet
av stor vikt att i görligaste mån
skydda och bevara våra kulturella och
historiska minnesmärken från gången
tid. Detta intresse kan emellertid ibland
stå i strid mot den enskildes intresse
att för praktiska och ekonomiska ändamål
utnyttja sin egendom. Bestämmelserna
i fornminneslagstiftningen utgå
också från att en avvägning måste
ske mellan de intressen som på detta
område kunna stå emot varandra. Såsom
interpellanten framhållit betonades
särskilt denna lagens uppgift under
förarbetena. Det är tydligt att denna
avvägningsfråga kan gestalta sig mycket
olika i olika fall. Om en fornlämning
är av särskild betydelse, kunna
större inskränkningar i den enskildes
förfoganderätt framstå som befogade;
under lagens förarbeten påpekades
skillnaden i detta avseende mellan just
Uppsala högar, Sveriges förnämsta
fornminne, och t. ex. en enstaka runsten.
Det är naturligtvis också av betydelse,
att fornminneslagen tillämpas
på ett sådant sätt, att den får stöd av
den lokala opinionen och ortsbefolkningen,
men man bör även ha rätt att
kräva en alldeles särskild pietet och
förståelse för fornminnesvården hos
dem som äga mark i närheten av vårt
lands historiska hjärtpunkt.

Så vitt min erfarenhet sträcker sig,
torde man icke kunna säga att lagstiftningen
om fasta fornlämningar tillämpats
på sådant sätt, att dess syfte att
söka åstadkomma en skälig avvägning
mellan allmänna och enskilda intressen
åsidosatts.

Härpå yttrade

Herr LUNDBERG: Herr talman! .lag
ber att få framföra mitt tack till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret, men jag måste, även
om jag är medveten om svårigheterna
att i riksdagen diskutera dessa frågor,
säga, att jag knappast kan vara nöjd

170

Nr 19.

Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av 1942 års lag om fornminnen.

med svaret. I stort sett har jag nämligen
endast fått veta, att de två myndigheter
som handlagt det aktuella fallet i
Gamla Uppsala vidhålla sin mening,
och att dessa två myndigheter skulle
gå ifrån densamma har jag ju inte förutsatt.

Min fråga gällde i främsta rummet,
om statsrådet ansåge, att tillämpningen
av 1942 års fornminneslag stode i överensstämmelse
med den andemening
som den dåvarande justitieministern
och andra lagutskottet i sin motivering
vid lagens tillkomst givit uttryck åt.
Vad lagparagraferna säga är tydligt och
klart, och som lekman har jag svårt att
finna en lagstiftning, som är så långtgående
i fråga om makt och omfattning
som fornminneslagen men samtidigt
inrymmer ett sådant minimum av
personer som ha prövningsrätt och äro
domsorgan.

Det är givet att när riksdagen 1942,
sedan andra lagutskottet efter att ha tagit
del av propositionen i ämnet avgivit
sitt utlåtande, fattade sitt beslut i
fråga om denna lag, tog den hänsyn
till den motivering för lagförslaget som
förebragts. Jag är fullt medveten om
hur farligt det är att stifta lagar, om
man skall förutsätta, att lagens anda
skall tolkas med ledning av motiveringen.
Detta fall visar, att byte av statsråd
och ändringar i fråga om riksdagens
sammansättning kunna föranleda,
att man frångår de ursprungliga motiven
för en lagstiftning. Jag tror att det
är angeläget att man för framtiden ser
till att när det gäller så viktiga lagstiftningsåtgärder
som exempelvis nu ifrågavarande
allt väsentligt kommer till
uttryck i lagtexten och icke endast i
motiveringen. Jag vill erinra om att
dåvarande departementschefen uttryckligen
sade ifrån, att befolkningens intresse
för fornminnesvården skulle väckas,
och han betonade mycket starkt
angelägenheten av ett mycket gott samarbete
med bygdens befolkning. Och
andra lagutskottet sade i sin motive -

ring följande: »Emellertid vill utskottet
i detta sammanhang framhålla att
— hur än frågan om skyddet för kulturminnena
regleras — här liksom på
åtskilliga andra områden mycket beror
på det sätt, varpå lagstiftningen kommer
att tillämpas. Utskottet anser sig
kunna förvänta, att myndigheterna vid
behandlingen av förekommande ärenden
skola ingående pröva omständigheterna
i det särskilda fallet och därvid
under beaktande av kulturminnesvårdens
krav jämväl visa förståelse för
övriga berättigade intressen.»

Det förefaller mig även av interpellationssvaret
som om fornminnesmännen
skulle liksom sammanblanda begreppen
en hel del. Om fornminnesmyndigheterna
äro övertygade om att
Gamla Uppsala verkligen är Sveriges
märkligaste och förnämsta fornminnesområde,
där vårt lands historiska hjärtpunkt
är till finnandes, så måste det
väl, herr statsråd, ur fornininnessynpunkt
vara angeläget att söka få till
stånd en fornminnesbild, som någorlunda
överensstämmer med den tid,
varifrån själva fornminnesmärket härstammar.
Som lekman har jag givetvis
mycket begränsade historiska kunskaper,
och jag kan bara stödja mig på en
del äldre och nyare litteratur på området.
Men om jag inte tar miste alltför
mycket hade Gamla Uppsala en
efter den tiden relativt stor bebyggelse,
när grunden lades till det historiska
minnesmärke, som man nu vill grundfästa.
Allting talar för att Gamla Uppsala
högar lågo mitt i denna bebyggelse.
Gamla Uppsala har alltså inte
varit någon ljunghed.

I interpellationssvaret återges professor
Sernanders uttalande från år
1911, i vilket han bl. a. framhåller, att
»ett eller annat årtionde tidigare Tunåsen
och intilliggande åsstycken upptagits
av en karg hed med låga enbuskar
och ljung samt en och annan väderbiten
tall och att det för varje naturvän
stod klart, att denna vegetations -

Måndagen den 23 maj 1949.

Nr 19.

177

Svar på interpellation ang. tillämpningen av 1942 års lag om fornminnen.

typ hörde samman med det storvulna
landskapet och av allt att döma var
urgammal».

När detta uttalande citeras i interpellationssvaret,
verkar det nästan som om
det vore denna samhällsbild av Gamla
Uppsala, som man här försökt få fram,
men efter vad jag kan förstå är ifrågavarande
uttalande ett uttryck för en enskild
persons naturuppfattning, som i
detta sammanhang inte har något större
värde. Värdesättningen av den svenska
naturen och de svenska samhällsbilderna
skiftar ju hos olika personer,
men det som är grundläggande är väl
ändå själva fornminnesvärdet. Jag hade
möjligen kunnat förstå detta resonemang,
om Uppsala högar hade varit ett
vanligt, konstlat minnesmärke, som
måste placeras på en stor höjd för att
uppmärksammas bättre. Men om Gamla
Uppsala är Sveriges hjärta, så har man
verkligen fog för att beklaga en sådan
åstundan. Enligt min mening måste det
ur samhälls- och fornminnessynpunkt
vara angeläget att man här får ett samspel
och ett samordnande av fornminnesvårdens
och samhällets intressen.
Vi måste få folk, som inte ha bara ett
intresse, vilket kanske ibland kan utnyttjas
som en religion. Man måste
förstå, att såväl forntid och nyare tid
som nutid måste ha plats att åt framtiden
ge en uppfattning om sin historiska
insats i olika avseenden.

Nu vill det synas som om Gamla Uppsalas
bebyggelse skulle vara dömd, därför
att fornminneslagen kan användas
även för nyare tiders skiftande naturmod.
Så ha t. ex. myndigheterna förut
ansett, att man på den vidsträckta slätten
och högarna i Gamla Uppsala inte
kan tåla svensk björk, men ett sådant
fornminnesintresse rimmar dåligt med
det faktum, att samma myndigheter
utan gnissel finna sig i att grusåsen,
som borde ha samma värde som Gamla
Uppsala i övrigt, förstöres och vandaliseras
av otaliga grustag.

12 — Andra kammarens protokoll 1949.

Nu sägs det visserligen att kalhuggning
av åsarna är erforderlig, därför
att trädens rötter skada fornminnena.
Det skulle verkligen vara intressant om
resultatet av utredningarna härvidlag
redovisades. Jag har mycket svårt att
tänka mig, att trädens rötter kunna
ha vållat någon nämnvärd skada. Gamla
Uppsalas ansvariga myndigheter ha
prövat framställningen om kalhuggning,
och i ett protokoll från 1945 uttala de
som sin åsikt, att det björkbestånd som
finns inte kan ha åstadkommit någon
skada på fornminnena, och om det kan
ha gjort det, så är den skadan redan
gjord. Myndigheterna framhöllo också,
att detta lilla gröna område är en rekreationsplats
för den nu levande generationen
i Gamla Uppsala, och de
motsatte sig uttryckligen denna röjning.
Det hade varit tacknämligt om
dessa synpunkter hade beaktats.

Befolkningen i Gamla Uppsala har på
ett mycket hedrande sätt försökt att
rätta till de missförhållanden, som faktiskt
rått i äldre tider, och den vanvård
av högarna, som man kanske då kunde
tala om. Men efter det att befolkningen
gjort både ekonomiska och andra uppoffringar
kommer ett ämbete och säger,
att ifrågavarande område skall kalhuggas.
Det tages alltså ingen som helst
hänsyn till befolkningens önskemål.

I min interpellation framhöll jag vådorna
av att så stora områden som de
föreslagna fridlysas som fornminnesområden
och att man med statliga medel
inlöser mark och annan egendom.
När vi behandlade frågan om inköp
av dessa egendomar, sade jag ifrån, att
jag inte ville vara med om att gå den
vägen. Detta inköp av mark har nu tagits
till intäkt för att påvisa, att det
förut har nedlagts större summor på
detta fornlämningsområde. Man kan
tycka, att när staten gör inköpen, så
skall man väl vara nöjd och glad. Här
skapas stora vida fält på Uppsala-slätten
— det ha vi för all del haft förut,

Nr 19.

178

Nr 19.

Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av 1942 års lag om fornminnen.

utan att fornminnesorganisationerna
ha medverkat till det — och då skall
man väl vara nöjd. Men om det nu är
så, som man har anledning att befara,
att de fornlämningsområden som man
har stakat ut skola inlösas i framtiden,
så innebär detta att en stor bebyggelse,
som visserligen ligger i närheten av
Uppsala högar men som inte inverkar
på själva bilden, skulle försvinna. Jag
vill på det kraftigaste protestera mot
och avråda från en dylik fornminnespolitik.
När man inlemmar bebyggelsen
i fornminnesområdena, råkar befolkningen
där ut för en hel del svårigheter.
Det är självklart, att man ur såväl
samhällets som enskild synpunkt har
anledning att vara missnöjd med en sådan
utveckling. Det kan väl ur fornminnessynpunkt
inte heller vara angeläget
att inköpa jordbruks- och andra
egendomar bara för att få en utdöd
fornminnesbild. Den nuvarande bebyggelsen
i samhället kommer att påverkas
i allra högsta grad av detta. Man skulle
kunna få många olägenheter ur världen,
om man i detta sammanhang tog
hänsyn även till den andra parten.

Uppland är en gammal bondebygd.
Det är bondebefolkningen, inte en eller
annan herreman, som givit landskapet
tyngd och kraft. Fornminneslagstiftarna
måste lära sig förstå, att bondens
och inbyggarens urgamla rätt bör vara
lika stark som utifrån kommande intressen.
Det är också angeläget att 1942
års lag inte skapar konflikter mellan
två stora berättigade och levande intressen.
Fornminnesvården får aldrig
bli en ämbetsmannafråga. Den skall och
måste ha sin rot i den bygd, som har
den mänskliga förståelsen för och inlevelsen
i bygdens traditioner och historia.
Att friköpa stora och döda områden
kan visserligen för den, som arbetar
med minnesvård på längre avstånd,
vara ett eftersträvansvärt mål,
men, herr statsråd, för mig är detta
otänkbart. Mig förefaller det vara absolut
nödvändigt att fornminnesvården

har sin förankring i folkdjupen och i
den bygd, där gammal kultur är att
finna.

Herr statsrådet anförde, att frågan
om kalhuggningen inte har underställts
Ivungl. Maj:t, och det har också anförts,
att gränserna för fornlämningsområdet
äro föremål för prövning av
regeringsrätten. Jag är väl medveten
om detta förhållande, men om jag inte
missförstått regeringsrättens ställning,
så måste regeringsrätten strikt följa
givna lagparagrafer. Den måste, efter
vad jag kan förstå, endast se till paragraferna,
inte till den andemening, som
faktiskt kom till uttryck i 1942 års uttalanden
av såväl justitieministern som
av lagutskottet och riksdagen. Efter vad
jag kan förstå äro möjligheterna att få
en ändring till stånd härvidlag ganska
minimala. Om man skall kunna ernå
det, så är det väl nödvändigt att 1942
års fornminneslag göres om, först och
främst så, att de beslutande organen
givas en bredare bas, så att de kunna
ta hänsyn till de olika faktorer och intressen,
som i detta sammanhang böra
beaktas.

För att inte något missförstånd skall
uppstå vill jag mycket kraftigt framhålla,
att bygdens, och jag vågar väl
säga hela länets, befolkning har ett
mycket stort och levande intresse för
fornminnesvård. Detta är helt naturligt,
eftersom man lever i en gammal
kulturbygd med rika historiska traditioner.
Men man skall inte ta detta intresse
till intäkt för pålagor, som måhända
bli så tunga, att intresset svalnar
och inte kan leva vidare.

Jag vet att statsrådet hyser stort intresse
för fornminnesfrågor, och jag vet
också att statsrådet med uppmärksamhet
följer händelserna i sin egen bygd
och försöker granska och komma till
rätta med dess olika förhållanden. Jag
finner det också naturligt, att vi upplänningar
vilja skapa en fornminnesvård,
som fyller berättigade krav. Men
herr statsrådet får väl också förstå, att

Måndagen den 23 maj 1949.

Nr 19.

179

Svar på interpellation ang. anskaffningen av lärarkrafter inom de nordligaste skoldistrikten.

i en bygd, som är så rik på fornminnen
som Uppland, måste fornminnessträvandena
gå fram med varsamhet. Jag
uttrycker den förhoppningen, att herr
statsrådet gör vad på honom ankommer
för att komma till rätta med dessa
problem. Jag säger inte detta bara därför
att det för mig är ett särskilt intresse,
utan därför att jag tror, att det
ur samhällets och fornminnesintressenas
synpunkt är angeläget att här berörda
förhållanden regleras på sådant
sätt, att gången tid och nutid få en sådan
fördelning, att det också gagnar
den framtid, som skall granska förhållandena
i dag. Det är vidare ur bostadssynpunkt
och ur samhällsplaneringssynpunkt
angeläget att dessa frågor ägnas
stor uppmärksamhet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10.

Svar på interpellation ang. anskaffningen
av lärarkrafter inom de nordligaste skoldistrikten.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
I en med andra kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr Gavelin
— efter framhållande av svårigheterna
att få lärare till skolorna i de
nordligaste skoldistrikten — frågat mig,
huruvida jag observerat de av interpcllanten
påpekade missförhållandena,
när det gäller lärarkraftsanskaffningen
för i synnerhet de nordligare skoldistrikten,
samt huruvida jag ämnar
vidtaga några åtgärder för att förbättra
läget på detta område.

Såsom svar å interpellationen får
jag anföra följande.

Under de sista fem åren ha av statsmakterna
vidtagits ett flertal åtgärder
i syfte att mildra lärarbristen. Vissa
av dessa åtgärder ha avsett den allmänna
lärarbrist, som ju för närva -

rande råder över hela landet. Andra
åtgärder ha tagit sikte på att söka underlätta
lärarrekryteringen vid vissa
skolformer eller vid skolor med viss
belägenhet. Jag kan ge exempel på en
rad olika åtgärder till lärarbristens
motverkande, vilka i allmänhet visserligen
icke direkt tagit sikte på de nordligaste
skoldistrikten men som dock
alla varit avsedda att underlätta lärarbristen
i landsbygdsdistrikt, framför
allt sådana med ett mindre centralt
läge. Först må här nämnas att, när
fråga varit om tillstånd att inrätta nya
ordinarie folkskollärartjänster, Kungl.
Maj :t och skolöverstyrelsen ansett sig
böra i förhållandevis stor utsträckning
tillmötesgå framställningar, som avsett
skolor av lägre skolform och därvid
särskilt sådana, vilka tillika varit att
anse såsom avlägset belägna. Det har
ansetts, att lärartjänsterna vid sådana
skolor i princip böra vara ordinarie.
Detta förhållande torde i icke ringa
mån bidraga till att kompetenta lärare
söka sig till dessa skolor. Vidare vill
jag erinra om att 1945 års riksdag beslöt
en höjning från 400 kronor till
800 kronor av de s. k. finnbygdsstipendierna,
som äro avsedda för elever
vid folkskoleseminarierna i Luleå och
Umeå och med vilka är förbundet det
villkoret, att vederbörande stipendiat
skall tjänstgöra i finskspråkig bygd
lika många år som han uppburit stipendium.
I propositioner (nr 242 och
274) till 1946 års riksdag upptogs vidare
till behandling ett av 1945 års seminariesakkunniga
avgivet förslag till
olika åtgärder för underlättande av lärarrekryteringen
vid avlägset belägna
skolor in. m. I anledning av sakkunnigförslaget
tillstyrkte Kungl. Maj:t ett
partiellt avskaffande vid vissa lägre
skolformer av den s. k. karenstiden
samt en höjning av arvodet till pensionerade
lärare. Riksdagen biföll Kungl.
Maj ds förslag. Arvodet till pensionsavgångna
lärare, som vikariera i folk -

Nr 19.

180

Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellation ang. anskaffningen av lärarkrafter inom de nordligaste skoldistrikten.

skola eller småskola, har senare höjts
ännu en gång, nämligen år 1947 i samband
med tillkomsten av den s. k. timlärarkungörelsen.
Inom finansdepartementet
överväges för närvarande frågan
om en generell höjning av arvodena
till pensionsavgångna lärare vid
tjänstgöring i skola.

Vid 1946 års riksdag beslöts ännu eu
åtgärd, ägnad att underlätta lärarrekryteringen
på landsbygden. Jag syftar
på beslutet om statsbidrag till anskaffande
och förbättrande av tjänstebostäder
för folkskolans lärare. Enligt
samstämmiga vittnesbörd äro goda lärarbostäder
av stort värde ur rekryteringssynpunkt.

Bland de rekryteringsbefrämjande
åtgärder, som vidtagits av statsmakterna,
må slutligen nämnas de nya anvisningar
rörande meritberäkning vid tillsättning
av folk- eller småskollärartjänst,
som med Kungl. Maj:ts bemyndigande
utfärdades av skolöverstyrelsen
på hösten 1946. Ett av syftemålen
med dessa nya anvisningar har varit
att genom ökat meritvärde åt tiden för
fullgjord tjänstgöring inom skolväsendet
bereda ökade möjligheter för äldre
lärare i mera påfrestande skoldistrikt
att erhålla tjänster i de centrala och
mera eftersökta distrikten. Härigenom
vinnes också, att det blir lättare att erhålla
lärare till de mindre centrala eller
ur andra synpunkter föga eftersökta
distrikten, om nämligen lärarna i
dessa distrikt kunna hysa förhoppning
om att efter vissa års tjänstgöring erhålla
tjänst i ett annat distrikt.

Av det anförda har framgått, att
statsmakterna vidtagit ett flertal åtgärder
i syfte att förbättra lärarrekryteringen
till bland annat de nordligaste
skoldistrikten. En väsentlig förutsättning
för att möjlighet skall föreligga
att effektivt avhjälpa lärarbristen i dessa
distrikt är emellertid, att tillgången
på lärare i landet i dess helhet är tillfredsställande.
Denna förutsättning fö -

religger icke för närvarande. Det råder
tvärtom en utpräglad brist på vissa
kategorier av lärare, däribland folkskollärare.
Under sådana förhållanden
står intet att vinna för skolväsendet i
dess helhet om man skulle genom särskilda
lönetillägg i vissa skoldistrikt
draga lärare dit och därigenom åstadkomma
akut brist på lärare på andra
håll. Den enligt min mening enda
framkomliga vägen — utöver de angivna
av statsmakterna beslutade åtgärderna
— är att genom ökad lärarutbildning
åstadkomma bättre jämvikt
mellan tillgång och efterfrågan på lärare
inom landet i dess helhet. Med
hänsyn till den starka utbyggnad av
seminarieorganisationen, som under de
senaste åren beslutits av Kungl. Maj :t
och riksdagen, är det min förhoppning
att en dylik jämvikt relativt snart skall
inträda. Skulle det emellertid visa sig,
att lärartjänsterna i de ifrågavarande
nordligaste skoldistrikten icke kunna
rekryteras ens vid god tillgång på lärare
i allmänhet, måste helt naturligt
ytterligare rekryteringsbefrämjande åtgärder
övervägas. Härvid kan då uppkomma
frågan om ett särskilt lönetilllägg.
Denna fråga har dock många
aspekter och är mycket svårbedömd
med hänsyn till sina konsekvenser. Vidare
kan övervägas att medge särskilt
meritvärde åt tjänstgöring vid vissa
skolformer eller vid skolor med särskilt
avskilt läge.

Av det sagda framgår, att jag icke
anser mig under rådande svåra bristsituation
inom lärarkåren kunna föreslå
andra åtgärder till bristens avhjälpande
i de nordligaste skoldistrikten
än de av statsmakterna redan vidtagna,
för vilka jag i det föregående redogjort.
Om det emellertid skulle visa
sig, att dessa åtgärder inte förslå även
sedan lärarbristen för landet som helhet
blivit hävd, torde ytterligare åtgärder
av nyss antydd art böra övervägas.
Jag kan försäkra interpellanten, att jag

Måndagen den 23 maj 1949. Nr 19. 181

Svar på interpellation ang. anskaffningen av lärarkrafter inom de nordligaste skoldistrikten.

med vaksamhet följer utvecklingen,
som jag hoppas snart skall vända i
gynnsammare riktning.

Härefter yttrade:

Herr GAVELIN: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet för det erhållna
svaret. Jag är tillfredsställd
över att statsrådet lagt ned så pass
mycket arbete på att klarlägga dessa
frågor. Oaktat man kanhända medverkat
till en hel del av det som gjorts
under senare år på området, är det ju
inte möjligt att man kan ha i minnet
allt som skett, men jag tror att det
kommer att gagna saken att frågan tagits
upp. Min avsikt med interpellationen
var i varje fall att få en diskussion
om vad som kan göras åt de svåra
lärarförhållandena inom de nordligaste
skoldistrikten.

Jag påpekade i interpellationen,
huru det är nästan omöjligt att kunna
få lärare där uppe på samma sätt som
i de södra delarna av landet. Statsrådet
synes vara av den uppfattningen,
att detta i huvudsak beror på den allmänna
lärarbristen i landet, och jag
skall inte förneka att våra svårigheter
höra samman med denna lärarbrist,
men å andra sidan vill jag framhålla
att det alltid varit svårigheter där uppe
när det gällt att skaffa lärare. Nu torde
man, enligt vad vi hört, kunna
förutse en bättre ordning härvidlag
och att det med tiden blir flera lärare
i landet, men om detta ändå inte skulle
visa sig hjälpa oss där uppe tar jag
fasta på statsrådets löfte, att myndigheterna
komma att vidta särskilda åtgärder
för att tillgodose dessa behov.

.lag tror inte det skulle skada att till
protokollet anföra vissa erfarenheter,
som jag gjort inom mitt eget skoldistrikt.
Jag kan exempelvis nämna att
man i en skola under en treårsperiod
har måst anlita inte mindre än elva
olika lärare, som dessutom icke äro be -

höriga att undervisa. Men man har
tvingats försöka klara saken på det sättet.
Inom mitt skoldistrikt ha inte
mindre än sex skolor under de senaste
åren tvingats anställa lärare utan tillräcklig
kompetens. Men detta är ändå
inte det värsta, utan dessutom har man
fått lov att byta lärare ideligen. I en
skola har man under dessa tre år haft
inte mindre än sju olika icke kompetenta
lärare! Jag har den bestämda
uppfattningen, att det skulle ha funnits
vissa möjligheter för statsmakterna
att trots lärarbristen försöka under
dessa svåra år finna någon utväg att
bättre fördela de lärarkrafter som finnas
i landet.

Jag skall inte vid denna sena timme
så i detalj gå in på de svårigheter vi
ha på detta område där uppe. Jag hade
tänkt göra det, men det är kanhända
tillräckligt med att vi ha fått upp ämnet
till diskussion och att vi fått statsrådets
löfte att han skall följa frågan
och att man, om det skulle visa sig
omöjligt att öka lärarkrafterna på de
vägar man nu slagit in på, skall vidta
andra åtgärder.

Jag har i min interpellation pekat
på möjligheten att höja lönen något.
Tidigare utbetalades särskilda bidrag
till lärare i de nordligaste skoldistrikten,
men de togos bort för några år sedan,
och enligt skolmyndigheternas
uppgifter har det visat sig, att detta
haft en menlig inverkan på rekryteringen
av lärarkrafterna. Jag har under
de senare åren kommit i kontakt
med en hel del lärare som vi lyckats
få dit upp och som stannat ett eller ett
par år, och de säga att det är självfallet,
att så snart de kunna få en plats
söderut ta de den hellre än att stanna
i dessa ogästvänliga trakter.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret och hoppas på det löfte som
statsrådet har givit, att han skall följa
frågan och söka medverka till att dessa
nordliga skoldistrikt skola komma i ett

182 Nr 19. Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellation ang. anskaffningen av lärarkrafter inom de nordligaste skoldistrikten.

gynnsammare läge i detta avseende, än
vad nu är fallet.

Herr JANSSON i Kalix: Herr talman!
Denna fråga är en av de svåraste som
personer som syssla med undervisningen
och äro ansvariga för den där
uppe ha att göra med. Det kanske är
så som statsrådet säger att man får invänta
den tidpunkt, då den allmänna
lärarbristen är hävd, innan man kan
vidta sådana åtgärder, att man kan stimulera
lärare att söka till de otillgängliga,
nordligaste bygderna i vårt land.

Detta måste emellertid ur flera synpunkter
anses beklagligt. Vi skola komma
ihåg att vi här ha att göra med de
barn, som med hänsyn till avstånd och
belägenhet i övrigt ha svårast att få
sin undervisning tillgodosedd. Även
med tanke på folkskolan vore det nödvändigt,
att man fick de främsta lärarkrafterna
dit upp med hänsyn till att
barnen där, bl. a. på grund av språksvårigheter,
inte kunna få sin föreställningsvärld
— vilket är så viktigt
för barn i denna ålder -— så rik som
barn i de delar av landet, där man har
tillgång till både bibliotek, helt annan
skolmateriel och sådana kulturföremål
som vi sakna där uppe.

Vi få inte heller glömma att för dessa
barn är folkskolan oftast den enda utbildning
som ges, och med hänsyn härtill
är det också önskvärt att skaffa
bästa möjliga lärarkrafter. Ur dessa
synpunkter ville jag vädja till statsrådet
att inte invänta den tidpunkt, då den
allmänna lärarbristen i landet är hävd,
utan undersöka om man inte dessförinnan
kan vidta åtgärder för att ordna
med en viss förstärkning av undervisningen.
Man kunde tänka sig anordnande
av kurser för folk som äro intresserade
utav att ge undervisning men
som sakna tillräckligt underlag; nu får
man ofta anlita personer som inte ha

annat än folkskoleutbildning till lärare
i småskolorna. Det borde vidtas förstärkningsanordningar
genom kurser
förlagda där uppe och med kompetenta,
skickliga undervisare, som åtminstone
kunde få småskollärarinnorna att
motsvara undervisningskrav, som närma
sig dem man ställer på folkskollärare.
Kunde man vidta sådana och
andra åtgärder för att stimulera bättre
lärarkrafter för barnen där uppe vore
det synnerligen tacknämligt ur denna
landsändas synpunkt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag är beredd att försäkra både interpellanten
och den senaste ärade talaren
att jag skall med största intresse
pröva alla uppslag, som kunna föranleda
omedelbara åtgärder, men jag
tror uppriktigt sagt inte, med hänsyn
till den allmänna brist på lärare som
råder, att ett lönetillägg skulle göra så
värst mycket. I så fall krävdes säkerligen
ett lönetillägg av sådan storlek, att riksdagen
sannolikt inte skulle gå med på
saken. Det är klart att om man kunde
bevilja lönetillägg på 3 000—4 000 kronor
skulle detta utan tvivel stimulera,
men jag tror inte att en lärare skulle
lockas till de mest avlägsna skolorna i
övre Norrland genom ett lönetillägg på
låt mig säga 400 eller 600 kronor; det
gör nog inte mycket till eller från.

Att jag för min del har ett starkt intresse
av att fördela lärarkrafterna på
bästa sätt kan jag ge ett exempel på. Vi
ha för närvarande brist på folkskollärare
men överskott på småskollärarinnor.
För nästa läsår kommer bristen
på folkskollärare, såvitt man nu kan
bedöma, att bli ungefär 900, under det
att överskottet på småskollärarinnor
blir mellan 300 och 400. Jag har själv
kontrasignerat en kungörelse som innebär,
att man skall placera detta småskollärarinneöverskott
i skolor som äro

183

Måndagen den 23 maj 1949. Nr 19.

Svar på interpellation ang. anordnande av viss försöksundervisning i ämnet samhällskunskap.

lättskötta, eller närmare bestämt i tredje
klass i A-skolor och tredje och fjärde
klasserna i B-skolor, detta för att de
mera kompetenta och utbildade lärarna
skola komma till verkligt svårskötta
folkskolor — en åtgärd som redan haft
betydelse och som säkerligen för nästa
läsår får ännu större betydelse.

För övrigt är den tid inte så avlägsen,
då lärarbristen kommer att vara
hävd, mänskligt att döma. Jag har här
siffror, som lades fram i en proposition
förra året, och enligt dem skulle
bristen på folkskollärare nästa läsår
vara ungefär 900, som sagt. Men året
därpå sjunker antalet till 550 i runt tal,
läsåret 1951/52 — bara om två år —
skulle bristen vara omkring 125 personer,
d. v. s. den skulle praktiskt taget
vara obefintlig. Och året därpå skulle
det bli ett överskott på lärare!

Om man nu genom utbildning av
småskollärarinnor kanske kan hålla ett
överskott på dessa lärarinnor och placera
dem i de mera lättskötta folkskoleklasserna,
tror jag att lärarbristen redan
om två år skall vara avhjälpt, och då
tvingas lärare, om de inte vilja gå sysslolösa,
att också ta de ur deras synpunkt
sämre, mer avlägset belägna platserna.
Det är också möjligt att man i
denna situation kan komma rätt långt
genom att ändra meritvärderingen för
tjänstår. När det gäller läroverkslärare
har man utbildat en praxis, enligt vilken
man tillmäter tjänstgöring i övre
Norrland större meritvärde vid befordran.
Det är möjligt, om man gör en avsevärd
sådan förhöjning för småskollärarinnor
och folkskollärare, att man
därigenom kan stimulera dem att med
större glädje söka platser vid skolor,
som i deras ögon inte äro särskilt eftersträvansvärda.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11.

Svar på interpellation ang. anordnande
av viss försöksundervisning i ämnet samhällskunskap.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Widén frågat, om
jag är villig samverka till sådan försöksundervisning
i ämnet samhällskunskap,
som av skolöverstyrelsen föreslagits
i skrivelse den 20 december 1948,
och när enligt min mening en dylik
försöksundervisning i så fall bör och
kan anordnas.

Såsom interpellanten erinrat, har
Statsvetenskapliga intresseförbundet hos
Kungl. Maj:t anhållit, att från och med
läsåret 1949/50 måtte anordnas en fristående,
icke-obligatorislc försöksundervisning
i samhällskunskap i gymnasiets
båda högsta ringar i enlighet med vissa
av förbundet närmare angivna riktlinjer.
Över framställningen avgav skolöverstyrelsen
yttrande den 20 december
1948. Överstyrelsen föreslog, att vid
högst sex högre allmänna läroverk
skulle anordnas försöksundervisning i
samhällskunskap såsom särskilt ämne.
Undervisningen skulle förläggas till
gymnasiets två högsta ringar. Samhällskunskapen
skulle därvid få ställning
som tillvalsämne i vissa ämneskombinationer
och som tilläggsämne. Timantalet
skulle vara högst tre. För undervisningen
skulle få anlitas personer
med statsvetenskaplig examen, d. v. s.
politices magistrar, vilka skulle avlönas
som timlärare. Kostnaderna beräknades
till något över 13 000 kronor.
Överstyrelsen hemställde, att Kungl.
Maj:t skulle föreslå riksdagen att anvisa
dessa medel för nästa budgetår.

I yttrande den 18 februari i år över
detta förslag anmälde Historielärarnas
förening avvikande mening beträffan -

184 Nr 19. Måndagen den 23 maj 1949.

Svar på interpellation ang. anordnande av viss försöksurtdervisning i ämnet samhällskunskap.

de försöksundervisningens anordnande.
Denna borde enligt föreningens uppfattning
närmare anknytas till ämnet historia.

Jag hyser för egen del den uppfattningen,
att samhällskunskapen bör beredas
en avsevärt starkare ställning i
framtidens skola än vad som nu är
fallet. I likhet med skolöverstyrelsen
skulle jag anse det vara av värde med
en viss försöksundervisning för att genom
praktiska försök utröna exempelvis
lämplig metodik och vilket utrymme
som skall tillmätas olika delar av
ämnet. Däremot torde man, såsom skolöverstyrelsen
framhåller, knappast
kunna genom en sådan försöksundervisning
kunna få någon större erfarenhet
beträffande de grundläggande frågorna
om samhällskunskapens fördelning
på skolans olika stadier och om
dess förhållande till ämnet historia.
Jag har med hänsyn härtill icke ansett
överstyrelsens förslag vara av sådan
vikt, att förslaget, som inkom till departementet
först sedan höstens budgetarbete
avslutats, borde utbrytas ur sitt
samband med det större ärendet om
den aktuella skolreformen och i samband
därmed stående försöksverksamhet
och föranleda förslag redan till 1949
års riksdag. Då jag emellertid är positivt
intresserad av förslaget, är jag villig
att medverka till att den föreslagna
försöksverksamheten vid ett senare tillfälle
kommer till stånd. Detta bör lämpligen
enligt min mening ske i anslutning
till den försöksverksamhet i övrigt
på skolväsendets område, som av skolkommissionen
förordats och som jag
hoppas riksdagen nästa år skall bli i
tillfälle att taga ställning till.

Härpå yttrade

Herr WIDÉN: Herr talman! Jag ber
att till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framföra
mitt tack för svaret på min interpellation.

Frågan rörde ju endast en detalj i
vår framtida skola, men en detalj som
tillmätts stor betydelse, när det gäller
att skapa goda samhällsmedborgare.
Det har i synnerhet klagats över att
studenterna vid våra universitet och
högskolor visa litet intresse för samhällsproblemen
och att de sakna verklig
kunskap om samhällets funktioner.
Detta beror antagligen bl. a. på den
knapphändiga undervisningen i samhällskunskap
vid våra gymnasier. Efter
vad jag kan förstå föreligger det ett
omedelbart behov av utbyggnad av undervisningen
i detta ämne på gymnasiestadiet.
Denna utbyggnad bör kunna
ske successivt, innan den stora skolreformen
börjar förverkligas.

Även om man är överens om behovet
av ökad undervisning i samhällskunskap,
speciellt på det åldersstadium,
som beröres i min interpellation, finns
det givetvis ändå många detaljer, där
meningarna gå isär, och häri ligger
motiveringen för en försöksverksamhet
på området. Särskilt på en väsentlig
punkt föreligga meningsskiljaktigheter,
nämligen på den om samhällskunskap
skall bli ett självständigt ämne, eller
om den som hittills skall utgöra en del
av ämnet historia. Statsrådet synes hysa
den uppfattningen, att en försöksverksamhet
icke kan ge vägledning på den
punkten, och hänvisar där till skolöverstyrelsens
uttalande. Jag har för min
del svårt att förstå att en försöksverksamhet,
som söker utröna lämplig metodik
och vilket utrymme som skall tillmätas
ämnets olika delar, inte också
blir vägledande för ämnets ställning i
förhållande till historieundervisningen.
Får jag tolka statsrådets uttalande så,
att statsrådets inställning till denna
fråga är, att samhällskunskap är ett så
viktigt ämne, att det redan på förhand
är bestämt att få en självständig ställning
i vår undervisningsplan?

Överläggningen var härmed slutad.

Måndagen den 23 maj 1949.

Nr 19.

185

§ 12.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 12, 108, 1(59
och 171—175, bevillningsutskottets betänkande
och memorial nr 45 och 40,
bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 42—45, första lagutskottets memorial
nr 41—43 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 44—52 och 54.

§ 13.

Föredrogs och lädes till handlingarna
en av bankoutskottet gjord anmälan,
att till utskottet den 20 maj 1949 inkommit
framställningar från fullmäktige i
riksbanken angående

1 ro) fortsatt giltighet till och med
den 31 december 1950 av den för riksbanken
gällande ramen för tjänstetillsättningar,
m. m.;

2:o) höjning av representationsbidraget
till direktören vid riksbankens pappersbruk.

§ 14.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN, som
anförde: Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa, att å morgondagens före -

dragningslista två gånger bordlagda
ärenden måtte uppföras i följande ordning:
främst statsutskottets utlåtanden
nr 12, 108, 1(59, 171 och 172, därefter
jordbruksutskottets utlåtanden nr 44—
4(5, 52 och 54, sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 1 samt
slutligen övriga ärenden i den ordning
de förekomma på dagens föredragningslista,
dock med iakttagande av att
bankoutskottets utlåtanden nr 43 och
44 uppföras sist.

Denna hemställan bifölls.

§ 15.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 287, angående en översyn av socialvården;
och

nr 288, angående litteratur för barn
i skilda åldrar.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.33 em.

In fidem
Gunnar Britth.

13 — Andra kammarens protokoll 1U¥J. Nr 19.