Motioner i Andra kammaren, nr 202.

Nr 202.

Av herr Sehlstedt m. fl., om bokförings- och redovisningsskyldighet
för sammanslutningar och andra, som bedriva
politisk propaganda.

Frågan om den offentliga redovisningen av de politiska sammanslutningarnas
finansiering har varit föremål för riksdagens behandling vid fyra
olika tillfällen sedan den första gången aktualiserades 1934. De framställningar
som därvid gjorts ha vid samtliga tillfällen avvisats. Denna avvisande
hållning har, så vitt man kan döma av handlingar och protokoll,
kanske icke direkt vållats av bristande intresse för frågan utan snarare
haft sin grund i befarade svårigheter att åstadkomma en lagstiftning, som
skapar full klarhet om partiernas finansiering utan att på samma gång
äventyra valhemligheten eller utsätta företag, sammanslutningar eller enskilda
personer för politiska trakasserier i de fall de uppträdde som anslags-
och bidragsgivare till visst politiskt parti. Bland motiveringarna mot
en lagstiftning på området ha också anförts möjligheterna att kringgå en
lag, likaså att lagstiftningen skulle få olika verkan för olika partier samt
att själva rättstillämpningen — med hänsyn till svårigheterna att i lag
ange gränserna för vad som inrymmes i begreppet politisk propaganda —
skulle bli vacklande och inkonsekvent. Det har också anförts att en lagstiftning
under angivna förhållanden skulle bli verkningslös i fråga om de
illojala och vålla onödigt besvär för de lojala samt i sina verkningar innebära
en kontroll över åsiktsbildningen.

Emellertid torde väl icke själva svårighetsgraden vid tillkomsten av en
lagstiftning vara tillräcklig motivering mot en sådan, därest denna ur
andra synpunkter anses angelägen. Avgörande måste vara, huruvida lagstiftningen
motsvarar ett bestämt behov, d. v. s. om det kan vara ett
påtagligt allmänt intresse att vissa förhållanden underkastas den insyn
som en lagstiftning medger. När det gäller frågan om de ekonomiska intressena
bakom den offentliga politiska propagandan föreligger det numera
enligt vår mening ett mycket starkt behov av en lagstiftning, som redovisar
sammanhanget mellan idén och pengarna. De senaste decennierna ha medfört
en tilltagande intensitet i partiernas verksamhet, framför allt i samband
med valrörelserna, vilken gått hand i hand med den snabba tekniska
utvecklingen på den offentliga propagandans område. Det offentliga meningsutbytet
består numera icke enbart av individernas egna meningsyttringar,
framkallade av deras personliga intresse för medborgerliga ange 1

— Dihang till riksdagens ''protokoll \ saml. Nr 202—20/f.

Motioner i Andra kammaren, nr 202.

lägenheter, utan meningsutbytet ingår ofta i stället i en under enhetlig
ledning organiserad verksamhet. Det är uppenbart att effektiviteten i en
meningsriktnings propaganda härigenom i hög grad ökats, samtidigt som
den avsevärt fördyrats. Denna utveckling har medfört att partiernas finansiering
i stigande utsträckning kan sägas ha blivit synonym med själva
valstriden och med den propaganda, med vars hjälp opinionen skall övertygas.

I och med att propagandans effektivitet stegras och samtidigt kostnaderna
för uppnåendet av denna effektivitet ökas har det allt mera framstått
som ett demokratiskt renlighetskrav att full klarhet vinnes om vilka
som genom ekonomiska bidrag möjliggöra propagandaverksamheten. Det
sätt., på vilket denna fråga utvecklat sig under senare år, borde, förefaller
det, egentligen inbjuda partierna att självmant klarlägga både vad propagandan
kostat och varifrån medlen till densamma komma, i den mån
medlen inte härröra från organisationernas egna medlemsavgifter. Även
om partierna i huvudsak bygga sin organisation och verksamhet på medlemsavgifterna
är formen och omfattningen av propagandan numera av så
väldiga proportioner, att det är alldeles uppenbart, att väsentliga tillskott
till finansieringen komma från andra håll. Det är emellertid icke allmän
sedvänja att alla partier meddela sina ekonomiska tillskott, och det förefaller
heller inte sannolikt att alla partier av egen fri vilja skulle instifta
en sådan sedvänja på detta område.

Av den diskussion som förts rörande bidragen till de politiska partierna
synes numera ha framgått att enighet råder om att det icke ur demokratisk
synpunkt kan resas några invändningar mot att exempelvis industriföretag
eller fackförbund lämna anslag till ett politiskt parti. Sådana bidrag torde
ha lämnats under ganska lång tid, och systemet kan uppenbarligen anses
införlivat med svensk uppfattning om partilivets väsen. Det som således
från början var en offentlig hemlighet kan numera sägas vara klart offentligt
utan någon annan hemlighet än den, som hör samman med frågan
om vilka givarna äro och hur stora beloppen från fall till fall äro. Därest
man inte på något håll anser sig ha något att förtiga eller undanhålla i
detta avseende borde därför förutsättningar föreligga att acceptera offentlighetsprincipen
också på detta område. Denna princip är för ett sunt samhällsliv
av så fundamental betydelse, icke minst med avseende på allmänhetens
kontroll av statsmakterna, att det synes vara i hög grad berättigat
att de politiska partierna — som genom de allmänna valen konstituera
dessa statsmakter och ge dem mening och innehåll — borde underkastas
samma princip. Offentligheten är det medel, varigenom statsmakterna kontrolleras.
Samma behov av offentlighet föreligger beträffande det politiska
maskineriet. Det är ur väljarnas synpunkt rimligt att dessa erhålla kännedom
om varifrån partierna i väsentlig män erhålla ekonomiska tillskott.
Det är icke osannolikt att det skulle väcka mindre uppmärksamhet om

Motioner i Andra kammaren, nr SOS.

dessa anslag offentligen redovisades än vad det gör när de hemlighållas
av partierna för att på andra vägar så småningom bli bekanta. Hemlighållandet
kan lätt framkalla ett intryck av smussel, vilket skadar det
politiska livet.

I den mån misstankar för obehörigt inflytande på partierna kunna uppstå
borde väljarna genom en offentlig redovisning ha möjlighet att bedöma
huruvida sådana misstankar äga grund eller ej. Sedan riksdagen först behandlade
denna fråga har en särskild lagstiftning tillkommit, vilken stadgar
straff för tagande av utländskt understöd. Tillämpningen av denna lagstiftning
synes emellertid möta svårigheter, enär inga möjligheter föreligga
att kontrollera finansieringen av den politiska propagandan. Öppnas en
sådan möjlighet torde detta gagna det dubbla syftet att komma obehörig
inblandning från utlandet på spåren och att underlätta kontrollen av eventuellt
befarad obehörighet i de inre politiska striderna.

Den tillspetsning som diskussionen kring dessa anslagsfrågor fick under
den senaste valrörelsen talar enligt vår mening för att riksdagen nu upptar
frågan till förnyad behandling. En av demokratiens grundsatser är, att
den politiska idébildningen och hela det politiska livet skola vara underkastade
offentlighetens ljus. Partierna konkurrera om väljarna. Partierna
borde själva vara angelägna att även i fråga om ekonomiseringen av sin
verksamhet spela med öppna kort. Även om man får förutsätta att inget
av de stora partierna låter något villkor förknippas med ett anslag eller tar
intryck av om det förlorar en bidragsgivare, böra väljarna ha rätt att veta
vilka krafter som äro intresserade av att stödja ett visst parti. För väljaren
innebär kännedomen om bidragsgivaren ibland också en upplysning om
partiets intressen.

Med hänsyn till de farhågor, som yppats rörande valhemligheten, finna
vi det angeläget att i vår tid en bestämd boskillnad göres mellan å ena
sidan rätten till hemlig röstning och å andra sidan kravet att under anonymitetens
skydd utöva ett ibland kanske avgörande inflytande på opinionsbildningen.
Det är här inte fråga om att själv — så som vid ett val — ge
uttryck för sin personliga mening, utan avsikten är här att ställa till förfogande
resurser för påverkan i vidaste mening på andra. Det senare synes
icke vara någon strängt privat angelägenhet, som bör vårdas som en oåtkomlig
hemlighet. Rätten att rösta hemligt behöver inte medföra rätt att
agitera hemligt.

Även övriga invändningar torde numera framstå i ett annat ljus än tidigare.
Risken för politiska förföljelser och trakasserier torde ha betydligt
överdrivits; de bidrag som ha betydelse för den offentliga propagandan lära
väl snarast komma från sådana — företag, organisationer och andra —
vilkas ställning näppeligen är sårbar för den kvardröjande intoleransen.
Det har också antytts att ett eventuellt bulvanförfarande skulle kunna
beröva en lagstiftning på här ifrågavarande område dess effektivitet. Detta

4 Motioner i Andra kammaren, nr SOS.

utgör dock ingen väsentlig motivering mot ett offentligt redovisningsförfarande
från partiernas sida, eftersom det icke kan anses sannolikt att
dessa vedervåga sin ställning genom att antingen medvetet understödja
sådana manipulationer eller genom att helt avstå från egen kontroll i sådana
fall, då man kan misstänka att medlen levererats på omvägar. Enbart
förekomsten av en lagstiftning om bokförings- och redovisningsskyldighet
borde utgöra en garanti mot missbruk.

Med stöd av vad ovan anförts få vi därför hemställa,

att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
huruvida och under vilka förutsättningar sammanslutningar
och andra som bedriva politisk propaganda böra genom
lag åläggas skyldighet att föra böcker över sina inkomster
och utgifter samt att årligen avgiva offentlig redovisning
för sin propagandaverksamhet.

Stockholm den 22 januari 1949.

Ossian Sehlstedt. Rolf Edberg. Gösta Netzén.