Motioner i Första kammaren, nr 57.

Kr 57.

Av herr Velander, om ianspr åktag ande av anslaget till
ostkustbanans elektrifiering.

Av statsverkspropositionen framgår, att det är mycket avsevärda nedskärningar
av de statliga investeringarna, som regeringen nu föreslår

Såsom det ekonomiska läget på grund av skilda orsaker utvecklats, ar de
förvisso ofrånkomligt att vidtaga en kraftig åtstramning av investeringarna
såväl inom det enskilda näringslivet som inom den statliga och kommunala
verksamheten. För att denna inskränkning icke skall åstadkomma mera ont
än gott, synes det emellertid angeläget att icke gå fram alltför schablonmässigt
utan i stället i förväg så långt görligt söka bedöma verkningarna av
en större eller mindre nedskärning av investeringarna inom olika verksamhetsområden
och sedan i möjligaste mån rätta sitt handlande efter vad en

sådan undersökning givit vid handen. .

Ett studium av statsverkspropositionen utvisar hur hårt nedskärningarna
o-ått fram även på kommunikationernas område, särskilt beträffande vagvasendet
och järnvägarna. Med hänsyn till kommunikationernas utomordentliga
betydelse för såväl näringsliv som samhällslivet i övrigt synes det kunna
starkt ifrågasättas, om icke just på dessa områden nedskärningarna drivits
så långt, att de, om de i sin helhet genomföras, komma att medföra alltloi

menliga verkningar. .

I det följande skola något närmare beröras förhållandena beträffande sta -

tens järnvägar. , . ,

Vad SJ angår har regeringen skurit ned järnvägsstyrelsens krav med icke

mindre än omkring 33 miljoner kronor. Över hela linjen märkas spår av dessa
prutningar. Så går nedskärningen ut både över praktiskt taget alla slag av rullande
materiel och vidare över sådana viktiga arbeten som banförstarknmgar,
dubbelspårsbyggen och utvecklingen av den elektriska bandriften.^

Det må här erinras om den oerhörda påfrestningen under krigsåren av såväl
rullande materiel som bana och spår och den därmed följande allvarliga
förslitningen av hela utrustningen. Det förtjänar ihågkommas, att under hela
det senaste decenniet järnvägarna haft att besörja en trafik av sadan om attning
som aldrig tidigare. Redan detta förhållande måste mana till särskild
försiktighet i fråga om nedprutningar på detta område utöver vad den ansvariga
statsbaneledningen ansett tillrådligt.

Därtill kommer emellertid ytterligare en utomordentligt viktig faktor, hor
att vårt land skall kunna komma ut ur de nuvarande ekonomiska svårigheterna
måste nationens alla strävanden under de närmaste åren gå ut på att
söka få upp vår produktion och alldeles särskilt vår export, så mycket som
över huvud taget är möjligt. Detta liar ju vid olika tillfällen aven från rege 1

—133 49 Bi han g till riksdagens protokoll 1949. 3 saml. Nr 5/ 65.

" Motioner i Första kammaren, nr 57.

lingens egen sida med skärpa framhållits. Det måste under sådana förhållanden
vara av synnerlig vikt, att landets transportväsen hålles på en så hög
nivå och ges en sådan kapacitet, att denna produktionsökning icke hindras
eller försvåras. Hur viktigt det är, att järnvägarna icke bli någon produktionens
flaskhals torde väl ligga i öppen dag. En alltför kraftig beskärning
av investeringarna innebär emellertid en allvarlig risk för att just detta blir
fallet.

Att ett högt utvecklat järnvägsväsen är av största betydelse för höjandet
av landets näringsliv över huvud och för utvecklingen i olika landsändar
lar väl ingen numera vilja bestrida. Särskilt allvarligt är med hänsyn härtill,
att vad som nu eftersättes i fråga om underhåll och behövlig upprustning
måste få konsekvenser för långliga tider framåt. Det går nämligen icke
att ens tillnärmelsevis lika snabbt ta igen vad som till äventyrs eftersättes.
Det har en mångårig erfarenhet klart visat.

Här skola något närmare beröras de ofördelaktiga ekonomiska återverkningarna
för statsbaneföretaget och allmänheten av en alltför stark återhållsamhet
i fråga om sådana önskvärda upprustnings- och förbättringsarbeten
som järnvägselektrifieringen, vilken för närvarande hotar att helt strypas,
när nu pågående, långsamt bedrivna arbeten blivit avslutade.

Det är väl bekant, att denna utveckling och detta avbrott i en för våra förhållanden
så naturlig rationaliseringsåtgärd som banelektrifieringen väckt
starka betänkligheter och vållat allvarlig besvikelse i stora delar av vårt land.
Kegeringens vägran att trots upprepade framställningar från järnvägsstyrelsens
sida låta SJ disponera det av riksdagen beviljade begynnelseanslaget för
ostkustbanans elektrifiering bär icke minst väckt mycken kritik, helst som
denna vägran direkt föranlett järnvägsstyrelsen att även avstå från att upprepa
sina i skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 augusti 1946 framlagda yrkanden
på fortsatt banelektrifiering.

Vad ett stoppande av järnvägselektrifieringen skulle betyda rent ekonomiskt
for SJ belystes av den nyligen avgångne statsbanechefen i samband
med den senaste elinvigningen. Han framhöll bl. a., att om den hittills genomförda
järnvägselektrifieringen hade varit ogjord, så skulle driftutgifterna för
SJ per år ha legat bortåt 200 miljoner kronor högre än vad nu är fallet, För
att förräntningskravet skulle ha kunnat upprätthållas hade detta varit liktydigt
med att ra ytterligare taxehöjning på bortåt 30 % varit nödvändig.
Detta sager ju åtskilligt om de ofördelaktiga återverkningarna på SJ:s ekonomi
av de signalerade inskränkningarna i järnvägselektrifieringen. Att de
dessutom innebära kännbara nackdelar för trafikanterna ligger i öppen dag.

Man får alltså konstatera, att elektrifieringsarbetenas fortsatta bedrivande
är en angelägenhet av största betydelse för såväl statens järnvägar som för
folkhushållningen över huvud taget. Viktigt är därför att allt göres för att
banelektrifieringen icke avbrytes. Av denna anledning bör undersökas, huru
förutsättningarna for fortsatt elektrifiering nu ligga till och om några förändringar
inträtt, sedan järnvägsstyrelsen i augusti 1946 framlade sitt program
för dessa arbeten.

Motioner i Första kammaren, nr 57.

I det nu nämnda hänseendet är åtminstone en omständighet värd att beaktas.
Enligt vad jag inhämtat räknades det sålunda i nyssnämnda elektrifieringsprogram
med att loktyper av nuvarande utförande med relativt högt
axeltryck skulle komma till användning även på de i programmet upptagna
linjerna. Dessa linjers banöverbyggnad är i allmänhet förhållandevis svag,
varför betydande investeringar måste göras i banförbättringsarbeten, om
dylika loktyper skulle komma till användning. Med hänsyn härtill har sedermera
inom järnvägsstyrelsen undersökts, om det icke vore möjligt att konstruera
en ny loktyp, som med tillräcklig kapacitet för förutsedda arbetsuppgifter
skulle kunna givas sådant lägre axeltryck, att banförbättringsarbetena
kunde avsevärt begränsas. Därigenom skulle utom kostnadsbesparing även
uppnås en minskning av dels anspråken på nytillverkning av räler, dels behovet
av arbetskraft för banans upprustning.

Undersökningen lär ha visat, att konstruktionen av en loktyp med sådana
gynnsamma egenskaper icke skulle vålla några principiella svårigheter, varför
särskilda sakkunniga erhållit i uppdrag att i samråd med vederbörande tillverkare
utarbeta detaljprogrammet.

Användningen av denna nya lokomotivtyp skulle alltsa möjliggöia mindre
investeringsbehov, mindre anspråk på rälstillverkning samt mindre behov av
arbetskraft för banans upprustning än vad i 1946 års utredning beräknats.
De vinster, i olika avseenden, som på detta sätt skulle uppnås, ha uppgivits
bliva betydande.

Av det sagda framgår således, att förutsättningarna för elektrifieringsarbetenas
fortsättande i vissa viktiga avseenden ändrats i gynnsam riktning
sedan 1946. Givetvis finge det förutsättas, att arbetena tills vidare bedreves
i långsamt tempo.

Därest elektrifieringen finge fullföljas på detta sätt, uppstode inga nya
anspråk på investeringsstaten vare sig för innevarande eller nästa budgetår,
enär det av riksdagen redan anvisade begynnelseanslaget på tre miljoner kronor
för ostkustbanans elektrifiering finnes disponibelt. Detta anslag har, såsom
ovan framhållits, hittills icke kunnat tagas i bruk, enär riksdagen förutsatt,
att därtill skulle fordras Kungl. Maj:ts medgivande, vilket trots upprepade
framställningar från järnvägsstyrelsens sida ännu icke lämnats.

I betraktande av dessa i viss mån ändrade förutsättningar torde det finnas
anledning för Kungl. Maj:t att taga frågan under omprövning.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen i anledning av vad i statsverkspropositionen,
kapitalbudgeten, under rubriken Statens järnvägar föreslagits
ville hos Kungl. Maj:t hemställa, att frågan om ianspråktagande
av det av riksdagen år 1947 beslutade begynnelseanslaget på 3
miljoner kronor för ostkustbanans elektrifiering snarast möjligt
måtte upptagas till förnyad prövning.

Stockholm den 19 januari 1949.

Gustaf Velander.