Motioner i Första kammaren, nr 211.

Nr 211.

Av herr Norman m. fl., om bidrag av tipsmedel till Föreningens
för skidlöpningens och friluftslivets främjande i Sverige
administrationskostnader.

Vid upprepade tillfällen har Föreningen för skidlöpningens och friluftslivets
främjande i Sverige hos Kungl. Maj :t hemställt om administrationsbidrag
för föreningens hela riket omspännande verksamhet. Frågan om
ett sådant anslag har även framförts hos riksdagen under debatten i andra
kammaren den 9 juni 1939, då anslaget till avsättning av tipsmedel till
fonden för friluftslivets främjande behandlades.

Riksdagsledamoten fru Ruth Gustafson yttrade därvid bl. a. följande.
»Departementschefen säger ... med hänsyn till de konsekvenser, som därav
kunna följa, att bidrag av tipsmedel icke bör tilldelas organisationer inom
detta område till löpande organisationsutgifter. Ingen annan administrationskostnad
bör här få komma i fråga än sådan, som sammanhänger med
prövningen av bidragsansökningar och kontroll av medlens användning och
förvaltning! Jag delar i stort denna uppfattning, men jag förstår ej departementschefens
tal om konsekvens i detta sammanhang, när det gäller friluftslivets
främjande. Departementschefen säger ... att beträffande de Riksidirottsförbundet
och Svenska gymnastikförbundet beviljade understöden
kan anmärkas, att omkring 203 000 kronor resp. 60 000 kronor hava avsetts
för administrationskostnader. Jag kan fullständiga dessa siffror med följande
ur ''Svensk Idrott’ hämtade siffror, avseende förvaltningskostnader
under de senaste fyra åren. Riksidrottsförbundets eget kansli har fått
100 000 kronor, specialförbunden inklusive Gymnastikförbundets kansli
295 000 kronor, Riksidrottsförbundets distrikt 260 000 kronor, Svenska gymnastikförbundets
distrikt 80 000 kronor och kontorsinventarier 75 000 kronor.
Det blir tillsammans 810 000 kronor (d. v. s. ca 200 000 kronor per
år)».

»Det synes* mig i belysning av dessa siffror märkvärdigt», yttrade fru
Gustafson vidare, »att en annan riksorganisation, som jag haft särskild anledning
att på grund av mitt arbete i fritidsutredningen närmare följa, nämligen
Föreningen för skidlöpningens och friluftslivets främjande i Sverige,
som förvaltningsbidrag för sina 90 lokala kommittéers arbete hos Kungl.
Maj :t begärt men icke erhållit 30 000 kronor per år.»

I anledning av detta uttalande anförde statsrådet Sköld, som i denna anslagsfråga
fortfe regeringens talan, hland annat följande.

1 Bilxang till riksdagens protokoll 19^9. 3 samt. Nr 211—222.

Motioner i Första kammaren, nr 211.

»Jag förstår att fru Gustafson som representant för den nya friluftsrörelsen
tycker, att idrottsrörelsen och gymnastikrörelsen få för mycket
pengar. Men man skall icke glömma bort, att idrottsrörelsen och gymnastikrörelsen
äro gamla folkrörelser med en väl utbyggd organisation med stora
möjligheter att väl använda pengarna, under det att friluftsrörelsen är en
relativt ny företeelse — som sådan visserligen en stor, dominerande rörelse
— men den är dock icke så utbyggd, att den kan ta hand om pengarna på
ett sådant sätt att man, när de äro förbrukade, kan säga att pengarna blivit
väl använda. Låt oss göra klart för oss, att friluftsrörelsen bör få växa i
sina kläder efter hand, och låt oss icke utan vidare, bara därför att det är en
sak, som ligger oss om hjärtat, kasta ut mycket pengar på det hållet.»

I anledning av detta uttalande av statsrådet Sköld framhöll fru Gustafson,
att all hennes erfarenhet av organisationsarbete hade övertygat henne
om att det frivilliga arbetet på olika områden är av den största betydelse
icke minst då det gäller att få goda resultat. Hon hävdade vidare, att ideella
organisationer ha rätt att ställa anspråk på någon ersättning för sådant
arbete, som utföres av frivilliga krafter och som icke kan kallas för avlönat
arbete. Det var därför hon i diskussionen om fördelningen av tipsmedel
velat erinra om Skidfrämjandets betydelse för friluftsliv och folkhälsan,
och det var därför hon gjorde en jämförelse mellan det begärda anslaget
till Skidfrämjandet (30 000 kronor) och de väldiga belopp, som tilldelas
Riksidrottsförbundet och dess organisationer till bestridande av förvaltnings-
och organisationskostnader.

Vid omröstning i riksdagen godkändes utskottets motivering i berörda
del oförändrad, vilket innebär att friluftsfondens medel icke få användas
för administrations- eller organisationskostnader.

Föreningen för skidlöpningens och friluftslivets främjande har därefter
tvenne gånger hos Kungl. Maj :t begärt bidrag till sina förvaltningskostnader.
Föreningens framställning den 12 november 1946 remitterades till
statens fritidsnämnd och Sveriges riksidrottsförbund.

Statens fritidsnämnd vitsordade i sitt den 13 januari 1947 avgivna utlåtande
de förtjänstfulla insatser för främjande av friluftslivet i olika former,
som Skid- och friluftsfrämjandet under en lång följd av år gjort. Vidare
framhölls att nämndens ledamöter vid besök på ett stort antal av föreningens
anläggningar städse kunnat iakttaga det intresse och den omdömesgillhet,
som de i lokalavdelningarnas ledning deltagande visat under sitt hängivna
arbete, för vilket någon ersättning icke utgått. Med hänsyn till verksamhetens
omfattning vore det — framhöll nämnden — icke ögnat att förvåna,
att centralstyrelsen hade att kämpa med vissa svårigheter vid finansieringen
av sin ledande verksamhet i övrigt. Nämnden funne det därför
icke obilligt, att föreningen komme i åtnjutande av skäligt administrationsbidrag
från fonden för idrottens främjande, och förordade, att framställningen
i denna del borde vinna beaktande i samband med prövningen av
frågor om övriga idrottsliga organisationers bidrag ur sagda fond till bestridande
av kostnaderna för löpande förvaltningsutgifter.1

Motioner i Första kammaren, nr 211.

Orsaken varför medel för nämnda ändamål icke kunde tillstyrkas utgå
från fonden för friluftslivets främjande angav nämnden vara hänsynen till
de konsekvenser, som därav skulle kunna följa. För övrigt ansåg sig nämnden
vara bunden av 1939 års lagtima riksdags uttalande i anledning av då
föreliggande anslagsäskande, enligt vilket uttalande bidrag av tipsmedel
icke borde tilldelas organisationer inom förevarande område till löpande
organisationsutgifter.

Riksidrottsförbundet sade sig visserligen till fullo uppskatta det arbete,
som Skidfrämjandet uträttat inom sitt verksamhetsområde, men kunde av
hänsyn till konsekvenserna icke tillstyrka, att något bidrag för ifrågavarande
ändamål finge utgå från fonden för idrottens främjande.

I en den 15 december 1948 till Kungl. Maj :t ingiven skrivelse gör Skidoch
friluftsfrämjandet en förnyad framställning om bidrag till föreningens
förvaltningskostnader och anför som skäl härför bland annat följande.

»Det mest bärande skälet för ett statligt stöd åt föreningens förvaltning
är givetvis arten och omfattningen av föreningens verksamhet. Denna är —
det lärer ingen kunna bestrida — stadd i ökning även om de senaste årens
ekonomiska påfrestningar försvårat verksamhetens bedrivande i full utsträckning.
Skulle det här ånyo framlagda förslaget att erhålla bidrag till förvaltningskostnaderna
kunna bifallas, skulle verksamheten, till fromma för
allmänhetens friluftsliv, kunna ökas och bliva till gagn för än flera medborgare.

Vari består då denna verksamhet?

Genom avtal med Svenska skidförbundet och därigenom med Riksidrottsidrottsförbdndet
har föreningen förbundit sig att icke ordna skidtävlingar
på andra platser än i Stockholm, Sälen, Storlien och Riksgränsen. Däremot
är föreningen oförhindrad att ordna prov såväl för skidlöparmärkena som
för det av föreningen i egen regi förvaltade friluftsmärket, vilket överallt
i landet vunnit popularitet. Våra lokala organ ordna vidare året om utflykter
till fots eller på skidor under sakkunnig ledning, orienteringskurser och
orienteringsövningar, cykel-, kanot- och båtfärder, friluftskurser, simkurser,
svamp- och bärplockningsutflykter samt deltaga även i beredskaps- och
skördehjälp. Som deltagare i här nämnda aktiva friluftsverksamhet kunde
föreningen under förra året räkna med ej mindre än ca 700 000 personer —
en siffra, som belyser omfattningen av föreningens arbete.»

Samtidigt med sistnämnda skrivelses ingivande hade vissa förhandlingar
ägt rum med Riksidrottsförbundets verkställande direktör och ordföranden
i förbundets motionsidrottskommitté om samarbete även på friluftslivets
område, men denna vädjan synes nu ha omöjliggjorts, då Riksidrottsförbundets
anslagsäskande för budgetåret 1949—1950 blev nedskuret med ca 50 %.
Förbundet anser sig därför icke kunna dela med sig något av det sålunda
starkt nedprutade anslaget.

Fn motion bar emellertid inlämnats till årets riksdag, undertecknad av
ett stort antal motionärer. Motionen går ut på att Riksidrottsförbundets anslag
skall höjas till begärda 0 925 000 kronor. 1 motionen anföres bland an -

Motioner i Första kammaren, nr 211.

nät som motivering, att Riksidrottsförbundet numera även har friluftsliv i
alla former på sitt program. Denna omständighet synes oss vara ytterligare
ett skäl för att ur idroltsfonden bevilja föreningen hos Kungl. Maj :t begärt
anslag för ifrågavarande ändamål. Det synes oss nämligen vara ändamålsenligare
att närmare knyta an till en redan befintlig riksorganisation och tillgodogöra
sig de erfarenheter, som föreningen, vilken arbetat för friluftsliv i
alla former under 57 år, redan förskaffat sig. Även detta skäl synes oss tala
för att bidrag till föreningens organisations- och administrationskostnader
må få utgå från idrottsfonden.

Då Föreningens för skidlöpningens och friluftslivets främjande i Sverige
verksamhet, enligt vad undertecknade motionärer ha sig bekant, varit och
är av mycket stor betydelse för vår ungdoms fysiska och psykiska fostran
och därmed även för folkhälsan, anse vi att föreningen för sin riksomfattande
verksamhet är väl förtjänt av bidrag av tipsmedel till sina administrations-
och organisationskostnader. Föreningen, som för närvarande har 15
landskapsförbund, 186 lokalavdelningar och omkring 2 000 ombud överallt
i landet, har jämväl i en till statsrådet och chefen för kungl. handelsdepartementet
den 16 augusti 1947 ingiven skrivelse närmare utvecklat de skäl,
som tala för bifall till dess hemställan om administrationsbidrag och därvid
till denna skrivelse fogat uttalanden av ett flertal kända personer i ledande
ställning i vårt land rörande deras uppfattning om föreningens verksamhet.
Av dessa uttalanden ha motionärerna ansett sig böra som bilagor till denna
motion medtaga de av landshövdingarna C. Jonsson, R. Sandler och A.
Thomson gjorda uttalandena, vilka enligt vår mening innebära ett gott stöd
för bifall till föreningens upprepade framställningar om admfnistrationsbidrag.

För denna frågas belysning förtjänar ytterligare framhållas, att Skid- och
friluftsfrämjandet sedan länge varit och alltjämt är anslutet till Riksidrottsförbundet
och i likhet med övriga anslutna organisationer erlägger stadgad
årsavgift.

I detta sammanhang bör statsrådet Skölds ovan citerade uttalande framhållas,
nämligen »att friluftsrörelsen är en relativt ny företeelse, men den
är dock icke så utbyggd, att den kan ta hand om pengarna på ett sådant sätt
att man, när de äro förbrukade, kan säga att pengarna blivit väl använda».
Statens fritidsnämnd och även Riksidrottsförbundet, som förmedlat bidrag
av tipsmedel till Skid- och friluftsfrämjandet för vissa friluftsanläggningar,
kurser m. in., lära icke haft någon anledning göra erinran mot det sätt, på
vilket till föreningen anvisade medel förvaltats. Ej heller mot föreningens
organisation, förvaltning eller revision ha, så vitt motionärerna ha sig bekant,
några anmärkningar framställts.

Motionärerna dela den av statens fritidsnämnd framförda tanken, att föreningen
bör erhålla administrationsbidrag från idrottsfonden, detta så mycket
mera som Riksidrottsförbundets motionsidrottskommitté synes komma
att i stor utsträckning upptaga friluftsliv på sitt program. Då Skid- och friluftsfrämjandet
likaledes har främjandet av ett sportbetonat friluftsliv under

Motioner i Första kammaren, nr 211.

årets olika tider till sin huvudsakliga uppgift, synes det av föreningen önskade
samarbetet med Riksidrottsförbundet ur det allmännas synpunkt vara
den enklaste och bästa lösningen av denna anslagsfråga. Men härför fordras
att riksdagen, med hänsyn till tidigare uttalanden, förklarar att även Skidoch
friluftsfrämjandet är berättigat att från idrottsfonden erhålla administrationsbidrag
för sin verksamhet. Vad angår detta bidrags storlek har föreningen
begärt 30 000 kronor årligen som bidrag till lokalavdelningarnas organisationsutgifter
och 50 000 kronor för centralstyrelsens administrationskostnader.
Med hänsyn till nuvarande ekonomiska läge anse sig motionärerna
böra begränsa ifrågavarande bidrag till sammanlagt 50 000 kronor,
att utgå på de villkor Kungl. Maj :t äger bestämma.

Vi hemställa därför,

att riksdagen må uttala, att av det anslag, som i anledning
av den avgivna motionen om höjt anslag till idrottsfonden
eventuellt kan komma att avsättas till samma fond
för budgetåret 1949/1950, 50 000 kronor måtte ställas till
Föreningens för skidlöpningens och friluftslivets främjande
i Sverige förfogande som bidrag till dess förvaltnings,
kostnader.

Stockholm den 22 januari 1949.

David Norman. L. Tjällgren. Ingrid Osvald.

Edwin Berling.

Gärda Svenson.

Motioner i Första kammaren, nr 211.

Bilaga.

Avskrift.

Till Skid- och Friluftsfrämjandet, Stockholm.

Jag känner icke mycket av Skidfrämjandets verksamhet i allmänhet och
kan alltså icke fälla något omdöme i stort. Men jag vet, att Skidfrämjandets
avdelning i Västerås bedriver ett ivrigt arbete för att intressera gemene man
för skidsporten och för friluftsliv i allmänhet. Arbetet utföres här utan buller
och bång. Detta kanske är förhållandet på andra håll också, vilket måhända
är förklaringen till att Skidfrämjandet har svårt att göra sig gällande
som suppleant vid sidan av tävlings- och uppvisningsorganisationerna. Men
att Skidfrämjandet aldrig framträder inför någon läktarpublik bör väl icke
deklassera sammanslutningen som idrottsorganisation.

Västerås den 14 juli 1947.

Conrad Jonsson
Landshövding.

A vskrift.

Skid- och Friluftsfrämjandet har sedan länge haft rätt att på sitt förtjänstkonto
insätta mycket betydande värden från de fonder av hälsa och glädje,
som dess verksamhet spritt bland hundratusentals kvinnor och män, gamla
och unga, här i landet. Det har hos dem befordrat harmonisk1 spänst och
lärt dem återknyta lossnade band med naturen. Som en av friluftslivets stora
främjare — betydelsefull icke minst därför att alla åldrar draga nytta
av den — är Skid- och Friluftsfrämjandet värt både allmän erkänsla och
allmänt stöd.

Grebbestad den 7 augusti 1947.

Rickard Sandler
Landshövding.

Avskrift.

Under åtskilliga år har jag varit i tillfälle att följa den verksamhet, som
i skilda delar av landet bedrives av Skid- och Friluftsfrämjandet. Jag har
därvid kunnat konstatera den utomordentliga betydelsen av denna verksamhet.
I särskilt hög grad vill jag understryka betydelsen av Skid- och Friluftsfrämjandets
verksamhet inom Malmöhus län. Ingen annan organisation på
friluftslivets område har här gjort en insats, som ens tillnärmelsevis kan
jämföras med Skid- och Friluftsfrämjandets. Denna senare har helt enkelt
varit epokgörande.

Malmö den 5 juli 1947.

A. Thomson
; Landshövding.