RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

ANDRA KAMMAREN

Nr 18

7—12 maj.

Debatter m. m.

Tisdagen den 11 maj.

Sid.

Svar på interpellationer av

herr Svensson i Stenkyrka ang. småföretagsutredningens principförslag
.............................................. 6

herr Gustafsson i Bogla ang. den andliga vården vid fångvårds anstalterna

.......................................... It

Interpellationer av

herr Pettersson i Ersbacken ang. tillvaratagande av ortsbefolkningens
intressen vid vattenregleringar.................... 17

herr Jansson i Aspeboda ang. folkskolans lokalbehov ........ 18

Onsdagen den 12 maj.

Svar på interpellation ang. försenade konstgödselleveranser ...... 21

Svar på frågor ang. bensintilldelningen till motortrafiken........ 23

Befordringsgångcn för domstolsjurister........................ 38

Skattesystemets verkningar.............................: .. . . 49

Avskaffande av kvarlåtenskapsskatten in. m................... 63

Riksbankens sedelutgivning.................................. 82

Livränta åt G. och E. Johansson............................ 86

Brandskydd för viktiga industrier och varulager................ 87

Folkpensionsförmånerna till på statens sinnessjukhus intagna personer 89

Andra kammarens protokoll 1!)4S. Nr IS.

Nr 18.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Sid.

Onsdagen den 12 maj.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, ang. förtydligande av lagen

om val till riksdagen .................................. 38

Statsutskottets utlåtande nr 96, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat

II (folkhushållningsdepartementet) ........................ 38

— nr 97, ang. dels anställnings- och avlöningsförhållanden för viss

icke-ordinarie personal vid domstolarna, dels ock anslag till hovrätterna:
avlöningar .................................... 38

— nr 98, ang. anslag till statens utlänningskommission ........ 49

— nr 99, ang. granskningsrätt för statens sakrevision i fråga om

användningen av statsunderstöd.......................... 49

Bevillningsutskottets betänkande nr 36, ang. skattesystemets verkningar
................................................ 49

— nr 37, ang. avskaffande av kvarlåtenskapsskatten m. m..... 63

— nr 40, ang. ändring av 12 § taxeringsförordningen .......... 82

—- nr 41, ang. vidgad rätt till avdrag för försäkringspremier .... 82

Bankoutskottets utlåtande nr 30, ang. fortsatt giltighet av valutalagen 82

—- nr 31, ang. riksbankens sedelutgivning .................... 82

— memorial nr 32, ang. framlidne italienske ministern i Stockholm

A. B. Riccis.änka (proposition för gemensam omröstning godkänd) 86

— utlåtande nr 33, ang. livränta åt G. och E. Johansson...... 86

Första lagutskottets utlåtande nr 33, ang. ökat brandskydd för viktiga
industrier och varulager ............................ 87

Andra lagutskottets utlåtande nr 28, ang. ändring rörande folkpensionsförmånerna
till på statens sinnessjukhus intagna........ 89

Jordbruksutskottets utlåtande nr 22, ang. förbud mot all jakt efter
sjöfågel under våren ...................................... 91

— nr 23, ang. restitution av bensinskatt till fiskerinäringen .... 91

— nr 24, ang. ändrade bestämmelser om inventarielån till innehavare
av kronotorp, m. m............................. 91

— nr 25, ang. utrotande av nosmasken på Öland.............. 91

— nr 26, ang. underlättande av trålfisket på västkusten........ 91

Fredagen den 7 maj 1948.

Nr 18.

Fredagen den 7 maj.

kl. 2 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 519 av herr Gustafsson i Bogla
m. fl.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande nr
22, i anledning av väckt motion angående
visst förtydligande av lagen om
val till riksdagen;

statsutskottets utlåtanden:

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående dels anställnings-
och avlöningsförhållanden för
viss icke-ordinarie personal vid domstolarna,
dels ock anslag för budgetåret
1948/49 till hovrätterna: avlöningar;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens utlänningskommission;
och

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående granskningsrätt
för statens sakrevision i fråga om användningen
av statsunderstöd;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 36, i anledning av väckta motioner
om utredning angående det gällande
skattesystemets verkningar i vissa avseenden; nr

37, i anledning av väckta motio -

ner om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten
m. in.;

nr 40, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 12 § taxeringsförordningen;
och

nr 41, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt att vid taxering åtnjuta
avdrag för försäkringspremier;

bankoutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350) jämte i ämnet väckta motioner; nr

31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 32, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 12 i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
pension åt framlidne italienske ministern
i Stockholm Alberto Bellardi Riccis
änka; och

nr 33, i anledning av väckta motioner
om årlig livränta åt makarna Gustaf och
Ester Johansson med anledning av deras
son Sven Estbjörns förolyckande
under värnpliktstjänstgöring;

första lagutskottets utlåtande nr 33, i
anledning av väckt motion om ökat
brandskydd för viktiga industrier och
varulager;

andra lagutskottets utlåtande nr 28, i
anledning av väckta motioner om ändring
av bestämmelserna rörande folkpensionsförmånerna
till på statens sinnessjukhus
intagna personer;

jordbruksutskottets utlåtanden ocli
memorial:

Nr 18.

Fredagen den 7 maj 1948.

nr 22, i anledning av väckta motioner
om förbud mot all jakt efter sjöfågel under
våren;

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående restitution av bensinskatt
till utövare av fiskerinäringen;

nr 24, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av bestämmelserna
om inventarielån till innehavare
av kronotorp, m. in.;

nr 25, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för utrotande av den s. k.
nosmasken på Öland;

nr 26, i anledning av väckta motioner
om utredning angående åtgärder för
underlättande av trålfisket på västkusten
;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
rationaliseringsverksamheten på jordbrukets
område in. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående social jordbrukskreditgivning
in. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stöd åt fiskerinäringen,
in. in. jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 31, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om förläggning av
fiskeristyrelsen med statens fiskeförsök;
samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 7, över motion om utredning i
syfte att rationalisera och förbilliga
varudistributionen i landet;

nr 8, över motion nr 332, angående
beredande av semestermöjligheter för
personer, som med hänsyn till bristen
på vikarier icke kunna erhålla semester; nr

9, över motion om utredning av
möjligheterna att utvidga den statliga
industrien i Laxå; och

nr 10, över motion angående utredning
av vissa problem inom skogsbruket,
sågverks-, massa- och pappersindustrierna.

§ 3.

Avlämnades följande motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
206, angående vissa frågor rörande försvarets
organisation, nämligen av:
herr Ohlin in. fl., nr 520,
herr Håstad, nr 521,
herr Jansson i Kalix, nr 522 och 523,
herr Andersson i Dunker, nr 524,
herr Edberg m. fl., nr 525,
herr Edberg, nr 526,
herrar Thorell och Håstad, nr 527,
herr Ljungqvist, nr 528,
herr Hagberg i Luleå m. fl., nr 529,
och

herrar IMstad och Lindberg, nr 530.

Vidare avlämnades följande motioner,
nämligen av

herr Skoglund i Doverstorp m. fl., nr

531, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner,
nr 206, angående vissa frågor
rörande försvarets organisation och
nr 208, angående vissa anslag till materielanskaffning
för försvaret för budgetåret
1948/49 m. m.,

herr Skoglund i Doverstorp in. fl., nr

532, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 207, med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för vissa
värnpliktiga,

herr Edberg in. fl., nr 533, likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 207, samt

herr Ohlin m. fl., nr 534, i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner, nr 207,
med förslag till förordning med provisoriska
bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga och
nr 208, angående vissa anslag till materielanskaffning
för försvaret för budgetåret
1948/49 m. m.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 4.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

Tisdagen den 11 maj 1948.

Nr 18.

från bankoutskottet:
nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgivande av livränta
till Elisabeth Kjellbing m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bankoutskottet;
och

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa kostnader
för allmänt kyrkomöte; samt

från andra lagutskottet:
nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om skyldighet
för näringsidkare m. fl. att biträda
vid planläggningen av rikets ekonomiska
försvarsberedskap;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 31 mars
1922 (nr 130) angående uppbörd av
avgifter för försäkringar i riksförsäk -

ringsanstalten jämlikt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete; och

nr 193, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 7 § andra
stycket b) lagen om semester.

Vidare anmäldes och godkändes
första lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 190, till Konungen, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en mellan
Sverige, Danmark och Norge den 8 mars
1948 avslutad konvention om erkännande
och verkställighet av domar i brottmål
m. in.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.05 em.

In fidem:

Gunnar Britth.

Tisdagen den 11 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
maj.

§ 2.

Herr statsrådet Vougt avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 209, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1948/49
m. m.;

nr 220, angående vissa anslag till
fångvården in. in.;

nr 231, angående vissa åtgärder till
främjande av bostadsförsörjningen;

nr 234, angående ändring i förordningen
den 5 juni 1942 (nr 325) om
jordbrukets kreditkassor m. in.;

nr 241, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
in. in.;

nr 242, angående godkännande av
ackord i fabrikören Carl Johan Carlssons
i Nyland konkurs;

nr 243, angående godkännande av en
mellan Sverige och Danmark träffad
överenskommelse rörande varuutbytet;

nr 244, med förslag till ändringar i
regeringsformen och riksdagsordningen,
in. in.;

nr 245, med förslag till lag om ändring
i 1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen,
in. in.; och

nr 247, angående anslag till Omkostnader
i samband med inköp och inlösen
av ved in. in.

Dessa propositioner bordlädes.

Nr 18.

Tisdagen den 11 maj 1948.

Svar på interpellation ang. småföretagsutredningens principförslag.

§ 3.

Svar på interpellation ang. småföretagsutredningens
principförslag.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Statsrådet fru KOCK, som anförde:
Herr talman! I en med kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Svensson i Stenkyrka erinrat om småföretagsutredningens
år 1946 avlämnade
slutbetänkande och efterlyser resultaten
av denna utredning med följande
fråga: »Kan man förvänta att utredningarna
om småföretagsutredningens
år 194G framlagda principförslag komma
att slutföras inom den närmaste
framtiden?»

Såsom interpellanten riktigt framhållit
i motiveringen till sin fråga, arbetade
småföretagsutredningen med det
direktivet från dåvarande handelsminister
Myrdal, att utredningen borde
snarast möjligt framlägga de principförslag,
som den ville förorda, men icke
inlåta sig på en detaljbearbetning av
förslagen, förrän Kungl. Maj :t och riksdagen
fått tillfälle att taga ställning till
principerna. Utredningen arbetade också
med snabbhet och presenterade ett
resultat, som den själv betecknade som
»endast en principdiskussion, vilken
bör kunna tjäna som utgångspunkt för
vidare överväganden i samband med
utformningen av detaljerade förslag».
I denna principdiskussion skisserades
vissa förslag. Vidare föreslogos vissa
utredningar. I mitt svar på en av herr
Näsgård vid föregående års riksdag
framställd »enkel fråga» i ämnet lämnade
jag en redogörelse härför. Åtskilliga
av utredningsförslagen ha också på
det sätt jag i detta föregående svar angav
upptagits till fortsatt behandling. I
tvenne fall framlade småföretagsutredningen
mera utformade förslag, som jag
i det följande skall beröra.

Det ena av dessa avsåg inrättandet av
regionala s. k. företagarnämnder över

hela landet. Dessa nämnder skulle ha
till uppgift att ställa konsulentservice
och finansieringsmöjligheter till småföretagarnas
förfogande. Som jag redan
tidigare uttalat, torde detta förslag böra
förverkligas i en eller annan form. Dock
råder beträffande själva utformningen
stor tveksamhet. Av de 85 remissinstanser,
som yttrade sig över frågan om inrättandet
av regionala organ (företagarnämnder
och/eller företagarföreningar
av samma karaktär som de nuvarande),
tillstyrkte visserligen G2 remissinstanser
förslaget om sådana organ, men 23
avstyrkte detsamma, och av de 11 liantverksdistrikt,
som behandlade frågan i
underremisser, tillstyrkte G, medan 5
avstyrkte förslaget. Remissinstanserna
voro ganska allmänt av den åsikten, att
behov av rådgivning förelåge, men beträffande
behovet av särskild kreditgivning
åt småföretagsamheten voro meningarna
starkt delade. Även mot den
föreslagna formen för nämnden, mot
dess sammansättning och mot konsulentverksamhetens
uppläggning framkonimo
under remissbehandlingen så
många invändningar, att det ännu måste
anses vara en öppen fråga, om den av
småföretagsutredningen föreslagna organisationsformen
med en sammankoppling
av konsultationsverksamhet
och kreditgivning är den lämpligaste
lösningen. Detta problem sammanhänger
nära med spörsmål, som behandlas
av 1945 års bankkommitté.
Bankkommittén har bl. a. i uppdrag att
förbereda hur den statliga utlåningen,
vilken nu är splittrad på omkring 75
olika statliga utlåningsfonder, skall
kunna förenklas och göras mer enhetlig.
Innan kommittén behandlat denna
fråga, torde ståndpunkt icke böra tagas
till den föreslagna organisationen med
13 regionala företagarnämnder som
skulle handhava en självständig statlig
kreditgivning. Jag har emellertid av
småföretagsutredningens motiveringar
blivit övertygad om att det behövs organ,
som kunna underlätta kreditan -

Tisdagen den 11 maj 1918.

Nr 18.

Svar på interpellation ang.

skaffningen för småföretagarna, bedriva
teknisk rådgivning och samordna olika
åtgärder till stöd för dessa företag. Det
torde dock, som jag redan framhållit,
knappast vara ändamålsenligt att förelägga
riksdagen förslag om formen för
dylika organ, deras sammansättning och
uppgifter, förrän klarhet vunnits om
hur kreditgivningen lämpligast skall
ordnas.

Vad beträffar tidpunkten för genomförandet
av en liberalare kreditgivning
åt småföretagsamheten må dessutom erinras
om, att investeringsverksamheten
inom industri och hantverk för närvarande
nått mycket betydande dimensioner.
Hela bruttoinvesteringen under
1947 inom dessa näringsgrenar har sålunda
beräknats till icke mindre än
1 930 milj. kr. mot 718 milj. kr. under
1938/39. 1 049 milj. kr. under 1945 och
1 544 milj. kr. under 1946. Hur stor del
av denna investeringsverksamhet, som
hänför sig till den mindre företagsamheten,
kan inte preciseras. Att döma av
vissa undersökningar inom arbetsmarknadsstyrelsen
skulle emellertid ca 1/3
av värdet av de under 1944 och 1946
beviljade byggnadstillstånden inom industri
och hantverk avse företag, som
icke omfattas av kommerskollegii investeringsundersökningar,
vilka i stort sett
beröra företag med mer än 50 anställda.
Ehuru detta proportionstal icke kan tilllämpas
på förut angivna totala investcringssiffror,
kan man dock våga påslåendet,
att även småindustrin och
hantverket under senare år undergått eu
betydande utbyggnad. Detta intryck bekräftas
även av uppgifter från andra
håll. Så kan exempelvis hänvisas till
vissa av socialstyrelsen framräknadc
siffror, som utvisa att från hösten 1946
till hösten 1947 företag med mer än 50
arbetare hade fått sin arbetsstyrka
minskad, medan antalet anställda i
mindre företag hade ökat, varvid den
största ökningen — med nära 10 %
föll på småföretag med mellan 1 och 10
arbetare. Hela ökningen av antalet ar -

småföretagsu t redningens principförslag.

betare under åren 1946 och 1947 —
30 000 — har enligt konjunkturinstitutet
ägt rum inom företag med högst 50
arbetare.

Vad jag här anfört om arbetskraftsutvecklingen
hindrar icke att även småföretagsamheten
lidit av brist på arbetskraft;
inom vissa branscher har det
t. ex. varit omöjligt att erhålla ung arbetskraft.
Vidare ha investeringarna
inte kunnat ökas i den utsträckning som
svarat mot de goda avsättningsförhållandena.
I många fall har det inte ens
varit möjligt att tillgodose under kriget
eftersatta investeringsbehov. Men kvar
står, att investeringsverksamheten under
de senaste åren varit rekordmässig
och att småföretagen i stort sett kunnat
tillgodose sitt arbetskraftsbehov vida
bättre än storindustrin. Det har t. o. in.
varit nödvändigt att hålla tillbaka expansionen,
när det gällt näringslivets
investeringsverksamhet totalt sett. Under
sådana förhållanden liar tillfället
knappast varit lämpligt att skapa nya
kreditkällor för småföretagsamheten.

Småföretagsamhetens expansion bottnar
i de goda avsättningsmöjligheterna,
vilka betingas bl. a. av köpkraftsöverskottet
och bortfallet av importen från
Tyskland. En utvidgning av småföretagens
export, som i ett annat konjunkturläge
skulle ha varit värdefull ur sysselsättningssynpunkt,
har därför icke
ur denna synpunkt varit aktuell under
den tid, som förflutit sedan småföretagsutredningen
framlade sitt förslag
om en »småindustrins exportbyrå» för
utrednings- och upplysningstjänst angående
utländska marknadsförhållanden,
rådgivningsservice otc. Knappheten
på råvaror och arbetskraft gör det
även svårt för flertalet småföretag att
för närvarande utnyttja avsättningsmöjligheter
på utlandsmarknader. Det
har emellertid allmänt omvittnats, att
det finnes ett pålitligt intresse hos småföretagarna,
på vilket en blivande rådgivningsservice
skulle kunna bygga. Eu
»småindustrins exportbvrå» skulle dock

Nr 18

Tisdagen den 11 maj 1948.

Svar på interpellation ang. småföretagsutredningens principförslag.

inte kunna komina att avsätta några
kvantitativt betydelsefulla resultat i det
aktuella läget utan kan endast tänkas
arbeta på något längre sikt. De statsfinansiella
skälen ha därför talat för
ett uppskov med detta förslag tills vidare.
Det synes mig dock angeläget att
förslaget kan framläggas, så snart de
ekonomiska resurserna det tillåter. Jag
vill i detta sammanhang erinra om att
genom samverkan mellan vissa storindustriintressen
samt Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation på
senare tid tillkommit ytterligare ett organ
med uppgift att betjäna småindustrins
exportintressen.

Beträffande det av småföretagsutredningen
påpekade behovet av bättre
verkstadslokaler och utrymme i stadsplanerna
för hantverk och småindustri
råder allmän enighet. I handelsdepartementet
ligga sedan snart ett år tillbaka
direktiven färdiga för en utredning
i denna fråga. Att den ännu inte
kunnat igångsättas beror på att kommittéanslaget
inte räckt till för ändamålet,
den sparsamhet med statens utgifter
och särskilt med kommittéutgifterna,
som riksdagen och dess revisorer
anbefallt, bar gjort att sådana utredningar
fått vänta, om vilka man kunnat
förutse att de skola framkomma med
förslag, som inte låta sig förverkligas i
nuvarande ekonomiska läge. Som framhållits
ovan har en övernormal industriinvestering
ägt rum under krigsåren
och närmast därefter, och den strängare
begränsning av byggnadsverksamheten,
som sedermera blivit nödvändig, förhindrar
att en allmän, behövlig sanering
och förnyelse av hantverkets och
småindustrins verkstadsbestånd nu
verkställes i den önskade takten och utsträckningen.
Det är emellertid angeläget
att planerna för en sådan förnyelse
av verkstadsbeståndet ligga färdiga,
när investeringsutrymmet i framtiden
ökas, och det är min avsikt att, när det
kommande budgetåret ger finansiella
möjligheter därtill, tillkalla sakkunniga

för utredning av småföretagsamhetens
lokalfrågor.

Jag vill till sist erinra om att de viktiga
problem, som beröra småföretagsamheten
inom industri och hantverk,
icke kunna betraktas isolerade från
andra frågor rörande dessa näringsgrenar.
Statsmakternas strävan kan inte
vara att särskilt gynna antingen srnåföretagsamheten
eller den större företagsamheten,
utan den måste gå ut på
att söka skapa goda utvecklingsbetingelser
för alla livskraftiga och effektiva
företagsformer och för ett gott samspel
mellan olika företagstyper. Av detta
skäl kunna åtskilliga av småföretagsamhetens
problem bäst behandlas i samband
med de allmänna förhållandena
inom respektive branscher. Möbelutredningens
betänkande synes mig peka i
denna riktning. Det framgår av denna
undersökning, att splittringen i företagsstrukturen
inom möbelindustrin,
där småföretagen dominera, visserligen
vållar många problem, men att även
små företag ofta kunna arbeta med stor
ekonomisk effektivitet. I den mån samarbete
och specialisering utvecklas
inom möbelindustrin, där man finner
det högsta tillverkningsvärdet per arbetstimme
hos företag, som ha den
längst drivna specialiseringen, kan
detta ytterligare förstärka de små företagsenheternas
ställning, till gagn för
både företagare, arbetare och konsumenter.
För samma ändamål erfordras
för branschen gemensamma åtgärder
för befrämjande av yrkesutbildning och
teknisk forskning samt vissa anordningar
— i form av fabrikantmärkning,
kvalitetsdeklarationer etc. — som kunna
förbättra kontakten mellan producenter
och konsumenter. Jag vill inte
säga, att dessa mycket summariska antydningar
om vissa av utredningens resultat
i sig själva innehålla några nyheter,
men jag tror att utredningen i sitt
betänkande gett en god och för det
praktiska handlandet välbehövlig föreställning
om omfånget och betydelsen

Tisdagen den 11 maj 1948.

Nr 18.

Svar på interpellation ang. småföretagsutredningens principförslag.

av olika förbättringsbehov inom produktion
och distribution av möbler och
att detta kunnat ske just därför att hela
branschen behandlats i ett sammanhang.
Det är sålunda min övertygelse,
att de branschutredningar, som igångsatts
och komma att igångsättas, skola
kunna medverka till en sund utveckling
av den mindre företagsamheten.

Med denna redogörelse får herr
Svenssons interpellation anses besvarad.

Härefter yttrade:

Herr SVENSSON i Stenkyrka: Herr

talman! Jag ber att få tacka statsrådet
fru Kock för svaret på min interpellation.
Det är nu snart två år sedan småföretagsutredningen
avlämnade sitt betänkande,
men av statsrådet Kocks svar
framgår, att de fortsatta utredningarna
om de i betänkandet framlagda principförslagen
komma att draga ut på tiden.
I vissa fall ha ej heller dessa utredningar
satts i gång, trots att direktiv
för desamma tydligen finnas skrivna.
Som skäl för denna långsamma takt
hänvisar statsrådet Kock till nu rådande
ekonomiska läge, som kräver återhållsamhet
med investeringar och sparsamhet
med statens medel.

Jag förstår mycket väl de svårigheter
som möta att nu planlägga åtgärder som
på längre sikt skulle höja småföretagsamhetens
expansion och effektivitet.
Man kan, som statsrådet Kock gjort,
hänvisa till att konjunkturerna äro goda
även för småindustrien, men det är
trots detta enligt min mening nödvändigt
att redan nu sörja för att småföretagsamheten
kan utökas och stabiliseras
icke endast med tanke på en eventuell
lågkonjunktur i framtiden utan också
med tanke på de strukturförändringar,
som vårt näringsliv genomgår. Den ständigt
pågående folkförflyttningen från
landsbygden till städer och andra tätorter
skapar både ekonomiska och .sociala
missförhållanden, som kunna bli
allvarliga. Ett sätt alt förhindra att

denna folkomflyttning tar för stora proportioner
är, enligt min mening, att utveckla
småföretagsamheten på landsbygden,
så att en stor del av den befolkning,
som annars skulle flytta till
de större tätorterna, därigenom skulle
kunna erhålla ett tillfredsställande levebröd
på sina hemorter eller andra områden
av landsbygden. Landsbygdens
näringsliv behöver kompletteras, och ett
befrämjande av småindustri, hantverk
och hemindustri är av stort värde för
detta ändamål. Detta bör också kunna
bli ett led i den strävan att samordna
jordbrukets och industriens arbetskraftsbehov,
vilket med snart sagt varje
dag som går synes bli alltmer ofrånkomligt.
Även säsongmässig industriproduktion
på landsbygden skulle vara
värdefull ur dessa synpunkter.

Jag kan inte värja mig för den tanken,
att statsrådet Kock bedömt småindustriens
läge just nu något för optimistiskt.
Den rådande knappheten på
materiel och förnödenheter drabbar
småindustrien särskilt hårt, då småföretagens
knappa kapitalresurser omöjliggöra
uppläggandet av tillräckliga varulager
och försvåra utnyttjandet av tillfälligt
uppkommande inköpsmöjligheter.
I konkurrensen om arbetskraften
har det också visat sig, att småindustrien
och hantverket haft svårt att göra
sig gällande. Särskilt för hantverkets
del utgör bristen på yrkesutbildad ungdom
ett svårt handikap. Lösningen av
yrkesundervisningens problem borde
därför inte få ställas på framtiden.

Statsrådet Kock berör i sitt svar den
viktiga frågan om behovet av bättre
verkstadslokaler och utrymme i stadsplanerna
för småföretagsamheten. Jag
kan inte annat än beklaga, att inte ens
utredningen av denna fråga ännu igångsatts.
Det är visserligen nödvändigt att
begränsa investeringarna, men de böra
ju inte få begränsas i så stor omfattning,
att vår produktionsapparat icke
kan vidmakthållas. För småföretagsamheten
skapar denna investeringsbe -

Nr 18.

Tisdagen den 11 maj 1948.

Svar på interpellation ang. småföretagsutredningens principförslag.

gränsning särskilda problem. En betydande
del av företagen inom hantverk
och småindustri är inrymd i ytterst
otillfredsställande lokaler. Från de kommunala
myndigheternas sida har tidigare
ofta visats föga förståelse för småföretagsamhetens
krav på bättre lokaler,
men glädjande nog har på senare
tid här en ändring till det bättre skett.
Nu föreligga inom många kommuner
planer på byggande av gemensamma
verkstadshus, anläggande av centra för
småindustribebyggelse in. in. Genom den
rådande byggnadsregleringen förhindras
emellertid ofta försök att sanera
verkstadsbeståndet inom småföretagen.
Även obetydliga ändringsarbeten, som
skulle medföra påtagliga vinster i rationellare
produktion, förhindras för
det mesta. Man kan undra, om här en
riktig avvägning kommit till stånd mellan
småföretagsamhetens och den större
industriens intressen.

Statsrådet Kock framhåller, att statsmakternas
strävan inte kan vara att särskilt
gynna vare sig småföretagsamheten
eller den större företagsamheten,
utan att den måste gå ut på att söka
skapa livskraftiga och effektiva företagsformer
och ett gott samspel mellan
olika företagstyper. Detta är givetvis
alldeles riktigt, men man kan ju ifrågasätta
om samspelet mellan de olika företagstyperna
alltid är så gott som det
borde vara. Den större industrien har
genom sina överlägsna kapitaltillgångar
och sin organisation vida större möjligheter
att hävda sig i konkurrensen
mellan företagsformerna än småföretagsamheten.
Jag kan därför inte helt
dela statsrådets uppfattning, att åtskilliga
av småföretagsamhetens problem
bäst behandlas i samband med de
allmänna förhållandena inom respektive
branscher. Jag kan inte heller instämma
med statsrådet i förhoppningen att
de branschutredningar, som igångsatts
och komma att igångsättas, skola kunna
medverka till en sund utveckling av den
mindre företagsamheten. Jag är rädd

för att den större företagsamhetens intressen
här komma att ges försteg framför
småföretagsamhetens.

Jag vill till sist vädja till statsrådet
att småföretagsamheten måtte få allt det
stöd från statsmakternas sida, som för
närvarande är möjligt att ge. Det är en
betydelsefull fråga inte minst för den
svenska landsbygden att så sker.

Statsrådet fru KOCK: Herr talman!
Det var ett par punkter i herr Svenssons
i Stenkyrka anförande, som jag ber att
få ta upp här. Klart är att man vid bedömandet
av läget för närvarande icke
får förbise de risker som herr Svensson
talade om. För företag som vuxit
upp under denna tid kan det yppa sig
svårigheter under en lågkonjunktur,
men en sådan insikt bör föranleda en
viss försiktighet, så att man icke alltför
starkt uppmuntrar uppkomsten avsmåindustri
i nuvarande konjunkturläge,
om man kan förmoda att denna
industri icke skall kunna stå sig under
en lågkonjunktur. Man måste inrikta
sina ansträngningar på lång sikt, så att
man får en verkligt sund basis för småföretagens
utveckling. Därom äro, tror
jag, herr Svensson i Stenkyrka och jag
fullständigt överens.

Frågan om yrkesutbildningen är synnerligen
viktig. Den hör egentligen till
ecklesiastikministerns område, och det
skulle därför ankomma på honom att
yttra sig därutinnan. Jag kan därför här
endast påpeka, att en av de få höjningar
som gjorts i skolbudgeten för
1948/1949 just avser yrkesutbildningen
för hantverkare. Därvidlag har ecklesiastikministern
således redan beaktat
behovet av yrkesutbildningen.

De förslag man på yrkesundervisningens
område kom fram till i möbelutredningen
ha tyvärr icke kunnat realiseras.
De avsågo bland annat yrkesutbildning
av verkmästare och ingenjörer
även för den mindre industrien.
Man har emellertid ej kunnat lägga

Tisdagen den 11 maj 1948.

Nr 18.

Svar på interpellation ang. den andliga vården vid fångvårdsanstalterna.

fram förslag till utbyggnad på grund av
statsfinansiella skäl.

Jag vill vidare framhålla, att kommunerna
böra ha ett mycket stort intresse
för dessa frågor, och som herr Svensson
nämnde har deras intresse ökat den
sista tiden. Detta sammanhänger med
lokalfrågan och med planerna på sanering
av städerna. Bostadssociala utredningen
har tagit upp frågan, bur man,
när man lägger upp nya stadsplaner och
sanerar gamla områden, skall kunna
lösa dessa problem. Detta är för övrigt
något som den kommande utredningen
om småindustriens lokalfråga måste
ägna stor uppmärksamhet. Kommer saneringen
av gamla områden att beröva
småindustrien dess lokaler, därför att
den inte kan konkurrera med annan
ekonomiskt starkare efterfrågan, så
måste det beredas utrymme för småindustrien
å områden inom staden, som
äro lämpligare för den.

Jag är fullt på det klara med den betydelse
småindustrien har för vårt land,
särskilt för vissa landsdelar, och det är,
som jag redan sagt, min övertygelse, att
man så snart det över huvud taget är
möjligt bör taga upp lokalfrågorna till
behandling. Jag hoppas kunna tillsätta
en utredning inom den allra närmaste
tiden.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. den andliga
vården vid fångvårdsanstalterna.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som anförde:
Herr talman! Med tillstånd av kammaren
har herr Gustafsson i Bogla frågat
mig följande:

1. Är det statsrådet bekant, om
fångvårdsmyndigheterna numera finna
en ordnad själavård eller kristlig påverkan
i övrigt i fångvårdsanstalterna
av mindre betydelse än tidigare?

2. Om det alltjämt anses av vikt, att
andlig vård beredes de internerade,
huru tänka sig vederbörande denna
böra utformas för framtiden och vad
är i detta hänseende redan utfört, särskilt
inom de nya vårdformerna?

I anledning av interpellationen har
jag hänvänt mig till fångvårdsstyrelsen,
vars chef lämnat en utförlig redogörelse
för ifrågavarande spörsmål.
Denna redogörelse finnes tillgänglig i
justitiedepartementet.

Av redogörelsen framgår — och därmed
torde interpellanten erhålla svar
på sin första fråga — att fångvårdsstyrelsen
i likhet med interpellanten
utgår från att ordnad kristen själavård
— i form av enskilda samtal och gudstjänster
— är en nödvändig förutsättning
för en riktig behandling av de på
fångvårdsanstalterna intagna.

Vad beträffar den andra frågan kan
jag till en början nämna, att heltidsanställda
präster för närvarande finnas
vid tre fångvårdsanstalter, nämligen
Långholmen, Malmö och Härnösand.
Vid övriga fångvårdsanstalter äro anställda
predikanter med arvode varierande
mellan 300 och 1 980 kronor för
år. Vid samtliga kolonier utgår ersättning
för religionsvård med 300 kronor
för varje koloni.

Så länge cellstraffet var den normala
behandlingsformen inom fångvården
hade fängelseprästen en mycket tacksam
uppgift. Den stränga isoleringen
gjorde nämligen prästens besök till de
förnämsta avbrotten i ensamheten. I
samma mån som isoleringen lättade,
vilket skett successivt under de senaste
decennierna, har de intagnas inställning
till själavård och gudstjänster i ganska
stor utsträckning förändrats. Antalet
deltagare i gudstjänsterna har minskat
betydligt, men man vågar kanske antaga,
att de nuvarande deltagarna i större
utsträckning än de tidigare infinna sig
av religiösa motiv. Den nya verkställighetslagen,
som trädde i kraft den 1
juli 1940, präglas av moderna princi -

Nr 18.

Tisdagen den 11 maj 1948.

Svar pa interpellation ang. den andliga vården vid fångvårdsanstalterna.

per för behandling av brottslingar. Genom
denna lag har cellstraffet i princip
upphävts, och mellan de intagna
råder i regel alltid gemenskap i arbetet
och i stor utsträckning även under
fritid.

I fråga om fängelseklientelet är vidare
att märka, att detta under de senaste
åren undergått väsentliga förändringar.
Till följd av den vidgade
tillämpningen av den nya lagen om
villkorlig dom — i kraft den 1 januari
1944 — ha brottslingar, som tidigare
intogos på fångvårdsanstalter, numera
i ökad omfattning omhändertagits för
kriminalvård i frihet. Genom ändring
av strafflagens s. k. tillräknelighetsbestämmelser
— ändringen trädde i kraft
den 1 januari 1946 -—- bli många personer,
som tidigare såsom straffriförklarade
erliöllo vård på sinnessjukhus,
numera dömda till straff eller skyddsåtgärd.
Båda dessa ändringar inom
straffsystemet ha medfört att de personer,
som numera bli föremål för straffrättsligt
frihetsberövande, förete en ur
förbättringssynpunkt mindre gynnsam
bild än tidigare.

I detta sammanhang är också att
märka den differentiering av de intagna
som sker genom att dessa uppdelas
på öppna och slutna anstalter. I stort
sett förhåller det sig så att de, som vårdas
på slutna anstalter, genomsnittligt
äro ur anstaltspedagogisk synpunkt
mindre hoppingivande än tidigare.
Detta måste av naturliga skäl bidraga
till att göra själavården vid dessa anstalter
mycket svårare än förut. Med
den andliga avtrubbning, som ofta kännetecknar
dem som under många år
varit hemfallna åt brottslighet, alkoholmissbruk
eller annan asocialitet, är det
icke alltid lätt att under anstaltsvistelsen
länka in deras intresse på sociala,
etiska och religiösa frågor.

I början av detta århundrade deltogo
i regel samtliga fångar i gudstjänsterna.
Antalet har därefter befunnit sig i
sjunkande. Det varierar mycket vid

olika slutna anstalter. I regel synes en
fjärdedel till hälften av de intagna numera
vara med. Från en sluten anstalt,
där antalet deltagare genomsnittligt
uppskattas till 25 %, framhålles att de
som infinna sig numera komma av direkt
intresse. Gudstjänst hålles i allmänhet
varannan söndag. Däremellan
ha de intagna tillfälle att åhöra gudstjänster
och andaktsstunder i radio;
vid någon anstalt är så ordnat, att de
intagna få lyssna till morgonandakten i
radio.

Vid de öppna anstalterna — kolonierna
— äro förhållandena i väsentliga
avseenden annorlunda. I allmänhet äro
de å kolonierna intagna lättskötta och
inge goda förhoppningar om framtida
välförhållande. Då kolonierna äro förlagda
på landsbygden är det vanligen
prästen i församlingen som åtar sig att
med vissa mellanrum besöka kolonien
för andaktsstunder och samtal. Eftersom
vid åtskilliga kolonier de intagna
ha mycket kort strafftid, ibland en eller
ett par månader, är omsättningen
stor, och det kan därför i regel inte
uppstå samma nära kontakt mellan
präst och intagen som vid anstalter
för långtidsfångar. Vid kolonierna äro
de intagna emellertid icke hänvisade
enbart till gudstjänster vid kolonien
eller radiogudstjänst. Vid flera kolonier
förekommer det, att de intagna få
besöka församlingskyrkans gudstjänster
eller möten i bönhus och kapell.
Kolonistens liv närmar sig också i
detta hänseende den frie medborgarens.

Åtskilliga prästerliga befattningshavare
vinnlägga sig om att få medverkan
i fångvårdsarbetet av kyrkliga och
frikyrkliga föreningar. Dessas deltagande
med sång och musik och ibland
någon betraktelse eller ett föredrag är
i allmänhet mycket uppskattat av de
intagna. En betydelsefull själavårdande
uppgift utövas också av vissa fängelsebesökare,
som efter frivilligt åtagande
regelbundet besöka vissa anstalter för
enskilda samtal med intagna.

Tisdagen den 11 maj 1918.

Nr 18.

Svar på interpellation ang. den andliga vården vid fångvårdsanstalterna.

Liksom själavården liar även de intagnas
undervisning kommit i ett annat
läge än tidigare efter den nya
verkställighetslagens ikraftträdande. De
intagna sammanföras numera i allmänhet
icke i obligatoriska fängelseskolor.
I stället har undervisningen per korrespondens
blivit alltmer vanlig, och
denna bildningsverksamhet understödjes
bland annat genom att de intagna
ha möjlighet att för studierna erhålla
bidrag av fångvårdsmedel. Korrespondensstudierna
äro så gott som undantagslöst
inriktade på en viss yrkesutbildning
och mera sällan av allmänbildande
art. Fängelseprästens arbete
med undervisningen har härigenom
kommit att få en väsentligt ändrad
karaktär.

Jag vill slutligen framhålla, att erfarenheterna
av den nya verkställigheten
inte ens omfatta två år. Av naturliga
skäl har arbetet under begynnelseperioden
måst i första hand inriktas på
organisatoriska frågor. I den mån dessa
bli lösta blir det tillfälle att i större
utsträckning ägna uppmärksamhet också
åt de för fångvårdsarbetet så betydelsefulla
spörsmål som interpellanten
berört.

Vidare yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Bogla: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framföra
mitt tack för svaret på interpellationen.
Jag finner det värdefullt att
fångvårdsstyrelsen på min första fråga
förklarar sig dela min uppfattning att
ordnandet av den kristna själavården
i form av enskilda samtal och gudstjänster
är en nödvändig förutsättning
för en riktig behandling av de på fångvårdsanstalterna
intagna. Det är från
kristen synpunkt glädjande, att dessa
deklarationer så oförbehållsamt givits
i detta sammanhang. Det svar, jag erhållit
på min andra fråga, synes mig
emellertid giva anledning till några reflexioner
och kommentarer liksom även

till framförande av några önskemål om
vissa förutsättningar.

Fångvårdsstyrelsen framhåller i sin
redogörelse över läget, att antalet besökande
vid gudstjänsterna i de fasta
anstalterna minskat successivt under
de senaste decennierna i samma mån
som den stränga isoleringen lättat. Man
får väl också antaga, att den centralisering
som präglar vårt samhälle också
i viss mån kunnat medverka till att
antalet gudstjänstbesökande minskat.
Jag vill icke rekommendera en hårdare
behandling av människor, som intagits
på samhällets korrektionsanstalter. I enlighet
med de moderna och humana
principer som tillämpas måste deltagandet
i gudstjänsten bygga på frivillig
grundval. Men jag kan ändå icke underlåta
föra fram den frågan, huruvida det
kan anses lämpligt att låta friheten vara
så stor att de fångar som icke besöka
gudstjänsten ha möjlighet att under den
tid denna pågår ägna sig åt gemensam
samvaro i form av allehanda förströelser
på andra platser inom anstalten.
Det är en fråga, som jag vill ställa.

En annan sak, om vilken jag icke är
riktigt övertygad att den innebär en
i alla avseenden tillfredsställande utveckling,
är att de obligatoriska fängelseskolorna
ersatts med korrespondensundervisning.
Såvitt jag förstår leder
väl denna ändring till att det endast
blir de mer intellektuellt vakna och de
som ha jämförelsevis god skolundervisning
som begagna sig av denna korrespondensundervisning.
Jag föreställer
mig att de internerade, som ha den
mest bristfälliga skolunderbyggnaden
och som äro minst intellektuellt vakna,
känna sig handikapade när det gäller
att delta i korrespondensundervisning,
tv det krävs ju vissa elementära kunskaper,
om man skall våga sig på ett
studium per korrespondens. Därför ville
jag allvarligt ifrågasätta, huruvida inte
denna fråga borde bli föremål för särskild
uppmärksamhet från fångvårdsmyndigheternas
sida. Jag tror att den

Nr 18.

Tisdagen den 11 maj 1948.

Svar pa interpellation ang. den andliga vården vid fångvårdsanstalterna.

förtjänar att utredas. Och även om en
reform i denna riktning — att vi finge
fasta skolor med lärare och kanske
större anstalter — skulle kosta en hel
del pengar, så föreställer jag mig att
detta icke behöver verka alltför avskräckande.

Det synes mig vidare angeläget att
myndigheterna genom sina tjänstemän
— i detta fall konsulenter eller vederbörande
prästmän, som komma i kontakt
med de internerade — verkligen
söka stimulera till studier, inte endast
av »matnyttiga» ting, som exempelvis
yrkesutbildning. Detta är i och för sig
självfallet av mycket stort värde. Åtskilliga
av dem som komma i konflikt med
samhället ha ju inte haft något ordnat
arbete, och det är givet att yrkesutbildning
är en god grund för en människa.
Men jag tror det är att beklaga, såsom
det i svaret är framhållet, att ifrågavarande
studier nästan uteslutande gälla
yrkesutbildning. Jag föreställer mig att
det för dessa människor skulle vara av
stort värde, om de kunde förmås att
studera kulturfrågor och livsåskådningsproblem,
att med andra ord den
andliga kulturen finge större utrymme.

Vidare ville jag gärna understryka
värdet av tillgång till radio. Det säges
att på en anstalt är det så ordnat, att
de intagna få lyssna på morgonandakterna
i radio. Jag skulle vilja framställa
det önskemålet, att en sådan anordning
kommer till stånd även vid övriga
anstalter.

I fråga om den själavård som förekommer
på de öppna anstalterna är det
värdefullt att man där nu börjat med
regelbundna gudstjänster. Jag vill här
begränsa mig till att framhålla, att det
enligt min mening är en mycket god
utveckling när prästerliga befattningshavare
från kyrkliga och frikyrkliga
föreningar söka medverka. Men jag
skulle önska att denna medverkan inte
enbart komme att bero av vederbörande
prästmans ekumeniska sinnelag, utan
att vederbörande myndighet också med -

verkade för att bereda dessa frivilliga
kristna krafter möjlighet att göra en
insats i detta själavårdande arbete. Det
borde skapas någon form för just denna
frivilliga medverkan, så att den, som
sagt, inte enbart komme att bero avvederbörande
prästs ekumeniska sinnelag,
utan att här skapades möjlighet
även för frikyrkliga samfund och deras
arbetare att medverka.

Det är ännu en sak jag ville beröra
och som återfinnes i det utlåtande, som
av överdirektören i fångvårdsstyrelsen
lämnats till departementet och som jag
har här i min hand. Jag anser att det
vore mycket värdefullt om justitieministern
ville ägna den frågan uppmärksamhet
och med välvilja taga upp den.
Det gäller hänvisningen till ett betänkande,
avgivet år 1944 under nr 60, där
man varit inne på tanken att anordna
en särskild utbildning av fängelseprästerna.
överdirektören framhåller att det
nog vore värdefullt om man på prästerligt
håll, både pastorer och predikanter,
kunde få tillfälle till kortare
kurser i själavård och psykologi. Det
är klart att detta är en så maktpåliggande
uppgift, att det behövs god utbildning
av dem som skola fylla den. Även
om det också här skulle bli fråga om
en del kostnader anser jag att de inte
böra verka alltför avskräckande.

Jag vill slutligen uttala den förhoppningen
att fångvårdsmyndigheterna,
när de organisatoriska frågorna blivit
lösta vid de öppna anstalterna, i större
utsträckning än hittills ville ägna uppmärksamhet
åt dessa betydelsefulla ting.
Jag hoppas deras uttalande innebär ett
löfte som kommer att infrias i framtiden.
Detta skulle enligt min mening
vara mycket värdefullt.

Herr HALLBERG: Herr talman! Jag
har inte tagit till orda i denna interpellationsdiskussion
för att göra invändningar
emot interpellantens synpunkter
på den andliga vården vid

Tisdagen den 11 maj 1948.

Nr 18.

Svar på interpellation ang. den

fångvårdsanstalterna och inte heller för
att göra någon invändning emot justitieministerns
svar på herr Gustafssons
i Bogla interpellation. Men jag tycker
att det fattas något i denna överläggning.

Det kan ändå inte vara så, när det
gäller den andliga vården för dem som
äro intagna på fångvårdsanstalt, att det
räcker med endast en rent religiös
sida. Jag skulle för min del vilja vidga
begreppet andlig vård en smula och
uttala det önskemålet, att utöver vad
som framhållits av interpellanten skulle
man också kunna på ett kanske effektivare
sätt än hittills ordna exempelvis
bokstudierna i allmänbildande ämnen,
skönlitteratur och annat. Det finns visserligen
fängelsebibliotck och boksamlingar,
som äro avsedda för de intagna,
men jag tror att man skulle kunna göra
åtskilligt mera i den vägen. Jag tänker
t. ex. på hur man ordnat det i städer,
där det finns centralbibliotek för ett
län eller annat större bibliotek med rullande
bokvagnar vid sjukvårdsanstalterna,
vilket ju slagit mycket väl ut. Det
förefaller mig, som om det skulle vara
möjligt att ordna en sådan praktisk detalj
även i fråga om kronohäkten och
fängelser genom att knyta kontakt med
befintliga större bibliotek i den stad,
där fångvårdsanstalten ligger. Det synes
mig också att man skulle kunna knyta
kontakt med Arbetarnas bildningsförbund
och andra bildningsorganisationer,
som finnas i samma stad där anstalten
ligger eller i närheten av fångvårdskoloni.
Det finnes enligt mitt förmenande
således ganska rika möjligheter
att utvidga denna andliga vård vid
våra fångvårdsanstalter rätt väsentligt
utöver vad som ligger interpellanten så
varmt om hjärtat och som han gör sig
till talesman för.

Mitt lilla inlägg åsyftar icke att på
något sätt vara en polemik mot herr
Gustafsson i Bogla eller ett underkännande
av hans synpunkter. Jag har
bara velat peka på eu liten praktisk de -

andliga vården vid fångvårdsanstalterna.

talj, när det gäller att få en vidgad ram
för den andliga vården vid fångvårdsanstalterna.
Kanske samhället i detta
avseende skulle kunna göra åtskilligt
mer än som nu sker för att återföra de
människor, som råkat in på brottets
bana och avtjäna sitt straff, till samhällsdugliga,
skötsamma och bra medborgare,
när de återfå friheten igen.

Herr MOSESSON: Herr talman! Jag
skall bo att i anslutning till vad herr
Hallberg nu sade få säga några ord, understrykande
den tanke han gav uttryck
åt.

Vi ha ju en analogi till den verksamhet,
som utföres i fängelserna, i den
verksamhet för den andliga vården, som
utföres ibland militären. Medan, såsom
vi minnas som äro här sedan längre tid
tillbaka, denna verksamhet tidigare inskränkte
sig till kyrkparader eller kanske
en och annan morgonandakt och
något besök, har den nu vidgats så att
i begreppet den andliga vården ingår
det vida mera än som förr skedde. Något
sådant tror jag skulle kunna ske
jämväl i fråga om våra fängelser.

På intet område gäller det i högre
grad än på detta, att möjligheterna att
utöva påverkan äro beroende av de personliga
kvalifikationerna hos den person,
som utövar denna påverkan. Min
erfarenhet om det klientel, som vi ha i
fängelserna, är ju icke stor. Men i den
mån jag sysslat med detta har jag funnit,
att härvidlag ha vi exempel på att
en fängelsepräst har kunnat göra ett
mycket gott arbete. Jag vågar i detta
avseende nämna ett exempel som vi ha
ifrån Ystad, där en kyrkoherde och
kontraktsprost har varit särskilt avhållen
av internerna och visat ett varmt
intresse för dem. Men tyvärr är det nog
på en del håll så, alt tjänsten inskränker
sig till att man gör så och så mycket
som korresponderar med det arvode
som man får. Finnes det ej ett
verkligt intresse för dessa människor

Nr 18.

Tisdagen den 11 maj 1948.

Svar på interpellation ang. den andliga vården vid fångvårdsanstalterna.

och deras öden, så hjälper det icke, om
det också skulle bliva speciella kurser
och högre arvoden, ty då fattas det väsentliga.
Om man talar med dessa gossar
som vi ha där, finner man, att det
ofta är så, att de personer som kommit
dem nära icke äro de som officiellt
kommit dit, utan det är någon som kommit
till dem, driven av ett inre imperativ,
och har blivit för dem en hjälp. Det
är fördenskull som den tanke, som
fångvårdschefen hade, att man i detta
avseende borde taga under övervägande,
huruvida det med nödvändighet
skall vara en prästvigd person som sköter
detta, verkligen borde ordentligt
undersökas. Jag tänker t. ex. på det dess
bättre icke så stora klientel av kvinnliga
fångar som vi ha. Det är väl för
var och en klart, att de allra största förutsättningarna
för att komma dessa
nära har nog icke en man utan en god
kvinna. Jag såg ju vad som kanske var
och en såg, att vid den prästvigning,
som skedde i Danmark häromsistens,
var det en kvinna, som hade ägnat en
lång tids verksamhet åt arbetet på fängelserna,
som nu vid mogna år blev ordinerad
till präst.

Jag skulle således, när uppmärksamheten
vidare ägnas åt denna sak, vilja
hemställa, huruvida statsrådet ville vara
vänlig att beakta även de saker som jag
här tillåtit mig framhålla.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 520 av herr Ohlin m. fl.;
nr 521 av herr Håstad;
nr 522 och 523 av herr Jansson i
Kalix;

nr 524 av herr Andersson i Dunker;
nr 525 av herr Edberg m. fl.;
nr 526 av herr Edberg;

nr 527 av herrar Thorell och Håstad;

nr 528 av herr Ljungqvist;

nr 529 av herr Hagberg i Luleå
m. fl.;

nr 530 av herrar Håstad och Lindberg;
och

nr 531 av herr Skoglund i Doverstorp
m. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionerna: nr

532 av herr Skoglund i Doverstorp
m. fl.; och

nr 533 av herr Edberg m. fl.

Vid härefter skedd föredragning av
motionen nr 534 av herr Ohlin m. fl.
hänvisades motionen, såvitt angick
propositionen, nr 207, med förslag till
förordning med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för
vissa värnpliktiga, till behandling av
lagutskott och beträffande propositionen,
nr 208, angående vissa anslag till
materielanskaffning för försvaret för
budgetåret 1948/49 in. m., till statsutskottet.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 22,
statsutskottets utlåtanden nr 96—99,
bevillningsutskottets betänkanden nr
36 och 37 samt 40 och 41, bankoutskottets
utlåtanden och memorial nr 30—
33, första lagutskottets utlåtande nr 33,
andra lagutskottets utlåtande nr 28,
jordbruksutskottets utlåtanden och memorial
nr 22—29 och 31 samt andra
kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 7—10.

§ 7.

Föredrogs ett från första kammaren
överlämnat protokollsutdrag, nr 410,
innefattande inbjudan till andra kammaren
att förena sig med första kammaren
i dess denna dag fattade beslut,
att ett särskilt utskott, bestående av
tjugu ledamöter, tio från vardera kammaren,
skulle tillsättas för behandling

Tisdagen den 11 maj 1948.

Nr 18.

Interpellation ang. tillvaratagandet av ortsbefolkningens intressen vid genomförandet
av vissa vattenregleringsförslag.

av ej mindre Kungl. Maj :ts proposition,
nr 244, med förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen,
m. m., än även de ytterligare framställningar,
som kunde komma att av
Kungl. Maj :t eller i enskilda motioner
göras i detta ämne eller andra i omedelbart
samband därmed stående frågor;
och beslöt kammaren antaga berörda
inbjudan.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som anförde: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att andra kammaren
måtte besluta att till detta särskilda utskott
välja lika många suppleanter som
antalet ledamöter eller således tio.

Denna hemställan bifölls.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 19 innevarande maj förrätta
val av ledamöter och suppleanter i utskottet.

§ 8.

Avlämnades följande motioner, nämligen
av

lierr Lindahl m. fl., nr 535, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
215, med förslag till förordning om
pappersskatt; och

herr Karlsson i Stuvsta m. fl., nr 536,
likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 215.

Vidare avlämnades följande motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 218, angående den allmänna
bostadspolitikens organisation, in. m.,
nämligen av:

herr Lundqvist in. fl., nr 537;

herr Hansson i Skegrie m. fl., nr 538;

herr Kgling, nr 539;

herr Johansson i Stockholm m. fl.,
nr 540;

herr andre vice talmannen Carlström
m. fl., nr 541; och

herr Fagerholm, nr 542.

Slutligen avlämnades följande motioner,
nämligen av

herr von Friesen m. fl., nr 543, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 221, angående upprättande av en
medicinsk högskola i Göteborg; och

herr Edberg m. fl., nr 544, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
229, angående godkännande av avtal
mellan Kungl. Maj :t och kronan samt
Stockholms stad angående mark inom
Kaknäsområdet och å Långholmen i
Stockholm.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 9-

Interpellation ang. tillvaratagandet av
ortsbefolkningens intressen vid genomförandet
av vissa vattenregleringsföretag.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr PETTERSSON i Ersbacken, som
yttrade: Herr talman! Hos våra myndigheter
har Dalälvens vattenregleringsföretag
ansökt om rätt till utökad
reglering av Siljan och Orsasjön utöver
det domslut, som meddelades den 1 december
1924. I detta utslag fastställdes
regleringsgränserna till högst 11,85 meter
och lägst 9,07 meter i antaget höjdsystem.
Den nu begärda utökningen
avser en sänkning av vattenståndet till
lägst 9,12 meter eller 84 cm lägre än
nuvarande bottenuttag. Österbygdens
vattendomstol, som f. n. har ansökningen
under handläggning, har hört
ortsbefolkningen å ett flertal platser
kring de ovannämnda sjöarna. På dessa
möten har samstämmigt och endräktigt
framförts önskemål att det begärda
tillståndet för sänkningen ej måtte

Andra kammarens protokoll 1948. Nr 18.

Nr 18.

Tisdagen den 11 maj 1948.

Interpellation ang. tillgodoseende av folkskolans lokalbehov.

medgivas. Man har från ortsbefolkningens
sida framhållit flera skäl härför,
t. ex. att de långa träskartade stränderna
vid Siljan komma i dagen med åtföljande
olägenheter i sanitärt avseende,
då avloppsledningarna från Rättvik,
Leksand, Mora och Orsa m. fl.
platser komma att så att säga hänga i
luften, ävensom olägenheter för fisket
in. m. Representanter för turisterna ha
också gjort sin stämma hörd med
framhållande av de vådor, som en
sänkning av Siljans vattenstånd skulle
medföra från deras synpunkter. Man
har redan på grund av förra sommarens
torka, vilken medfört onormalt
lågt vattenstånd, fått en föraning av
hur naturen kommer att gestalta sig
efter en sänkning av vattennivån i enlighet
med den inlämnade ansökningen.
I dessa uttalanden ha representanter för
naturskyddet i hela landet instämt.

Här stå sålunda tvenne ståndpunkter
mot varandra. Å ena sidan sökandeparten,
som önskar utvinna mera elkraft,
och å andra sidan ortsbefolkningen
med sina praktiska krav och
naturskyddsvännerna, vilka vilja slå
vakt om de vackra platserna i Siljansbygden.
Med hänsyn till de utomordentliga
värden ur olika synpunkter,
som stå på spel för ortsbefolkningen i
samband med dylika regleringsföretag,
måste det vara synnerligen angeläget,
att gällande lagbestämmelser om genomförandet
av dylika företag erbjuda
tillräckligt skydd för att ortsbefolkningen
får sina synpunkter vederbörligen
beaktade. Då denna fråga är av
stor betydelse och omspänner förhållanden,
som kunna få följder för hela
landet, anhåller jag om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet få
framställa följande interpellation:

Anser herr statsrådet, att nu gällande
lagbestämmelser innefatta tillräckliga
garantier för att ortsbefolkningens
intressen och synpunkter bliva till
fullo beaktade vid prövningen och ge -

nomförandet av vattenregleringsföretag
av ifrågavarande art?

Om så ej är fallet, har herr statsrådet
för avsikt att snarast vidtaga åtgärder
i syfte att tillskapa fullt betryggande
garantier för tillvaratagandet av
denna befolknings intressen i dylika
fall?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation ang. tillgodoseende av
folkskolans lokalbehov.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JANSSON i Aspeboda, som anförde:
Herr talman! Folkskolan har i
fråga om sitt lokalbehov råkat in i ett
krisläge, som är synnerligen allvarligt.
Rristen på skollokaler är redan nu
mycket svår, och den kommer under
den närmaste framtiden att antaga sådana
proportioner, att förhållandena i
ett stort antal skoldistrikt, såväl i tätorter
som på landsbygden, bli ohållbara.
Man bär grundad anledning hysa
farhågor för att denna brist på skollokaler
efter hand kommer att innebära
en allvarlig standardsänkning för vår
folkundervisning. Detta förhållande ter
sig desto mera betänkligt som intresset
för att höja denna standard och att
kunna ge våra barn en god undervisning
vuxit sig allt starkare.

T en skrivelse från skolöverstyrelsen
till chefen för ecklesiastikdepartementet
uppskattar överstyrelsen de hittills
vid behovsprövning erforderligförklarade
klassrummen, till vilka statsbidrag
ännu inte beviljats, till omkring
5 900 stycken. Vid en approximativ beräkning
av genomsnittskostnaden för en
skolanläggning måste man numera räkna
med en kostnad av lägst 90 000 kronor
per klassrum. Kostnaderna för de
erforderligförklarade klassrum, till vilka
statsbidrag ännu inte beviljats, kunna
således uppskattas till omkring 530

Tisdagen den 11 maj 1948.

Nr 18.

Interpellation ang. tillgodoseende av folkskolans lokalbehov.

miljoner kronor. Med en skolbyggnadskvot
av samma storlek som under år
1947 skulle det således ta en tid av 12
å 15 år att uppföra nu planerade skolhusbyggnader,
vilka dock till sitt flertal
kunna betecknas som synnerligen
angelägna.

Men detta antal utgör endast en del
av det aktuella behovet av nya skollokaler.
Det pågår på många håll i landet
omfattande utrednings- och planeringsarbeten
rörande nya skolbyggnader.
Man har därför med säkerhet att
vänta att det under de närmaste åren
kommer att göras ett stort antal framställningar
om prövning av behovet av
lokaler och, sedan beslut i det avseendet
fattats, ansökningar om statsbidrag
till erforderligförklarade lokaler. Så
kommer säkerligen att ske i minst samma
omfattning som under föregående
år. Detta betyder att kostnaderna för
uppförande av de skollokaler, som under
närmast följande fyraårsperiod bli
förklarade behövliga, komma att uppgå
till ungefär samma belopp, som beräknats
för anskaffande av hittills erforderligförklarade
lokaler, d. v. s. omkring
530 miljoner kronor, eller tillsammans
något över en miljard kronor.

I detta sammanhang kan erinras om
att skolbyggnadsdelegationen inom 1946
års skolkommission beräknat, att behovet
av ökat antal klassrum skulle komma
att göra sig särskilt starkt gällande
från och med år 1950. Enligt delegationens
beräkningar skulle år 1954 erfordras
omkring 8 200 och år 1956 omkring
9 600 flera klassrum än under läsåret
1946/47. Efter år 1956 anses behovet
av klassrum komma att minskas något
på grund av sjunkande barnantal. Någon
risk för att en väntad minskning
av lärjungcantalet vid sagda tidpunkt
skulle medföra överskott på skollokaler
torde knappast förefinnas, detta
bland annat på grund av önskemålet
att minska klassavdelningarnas storlek.
Det må vidare påpekas, att delegationens
beräkningar endast avsågo det

byggnadsbehov, som föranledes av befolkningens
ökning och rörlighet. Hänsyn
har inte tagits till behovet av lokaler
för eventuellt införande av ett åttonde
eller möjligen även ett nionde skolår.

Det är således ställt utom allt tvivel,
att läget beträffande folkskolans lokalbehov
är synnerligen prekärt. Svårigheterna
äro stora för städer och andra
tätorter, men de äro än värre för landsbygden.
Den för folkskolan avsedda
byggnadskvoten är så liten, att inte ens
det oundgängliga behovet av nya lokaler
i tätorterna kan tillgodoses. Det
finns risk för att tätorternas byggnadsbehov
kommer att tillgodoses i större
omfattning än landsbygdens, emedan
landsbygden, i den mån tätorterna
växa, har svårare att kunna hävda sig
i konkurrensen om byggnadstillstånd.

Det torde vara uppenbart, att det
icke är eller blir möjligt att med en
skolbyggnadskvot av nuvarande storlek
inom rimlig tid ens tillnärmelsevis tillgodose
behovet av nya lokaler för folkskolorna.
Om inte läget under 1950-talet skall bli fullständigt ohållbart,
måste enligt min mening åtgärder omedelbart
vidtagas för ett bättre tillgodoseende
av dessa lokalbehov. Härvid är
det av synnerlig vikt att landsbygdens
behov icke eftersättas, utan att man
även där får möjlighet att tillgodose
nödvändiga behov av nybyggnader och
förbättringar av skollokalerna.

Enligt min mening måste statsmakterna
snarast möjligt ompröva hela
frågan om skolbyggnadskvotens storlek
och söka få till stånd åtgärder, som
kunna tillgodose åtminstone de nödvändigaste
behoven. Jag förstår helt
och fullt att detta krav med nu rådande
brist på materiel och arbetskraft
ställer statsmakterna inför svåra problem,
men å andra sidan kan inte folkundervisningen
på grund av brist på
nödvändiga lokaler få allvarligt försämras.
Särskilt för landsbygdens vidkommande
skulle en dylik utveckling
vara farlig, då ju flertalet landsbygds -

Nr 18.

Tisdagen den 11 maj 1948.

Interpellation ang. tillgodoseende av folkskolans lokalbehov.

ungdomar icke har möjlighet att genom
andra skolformer än de hittillsvarande
öka sina kunskaper och färdigheter.

Olika utvägar kunna tänkas för att
få till stånd den nödvändiga förbättringen
av läget i fråga om skollokalerna.
Givetvis vore det bäst, om skolbyggnadskvoten
för hela landet kunde
höjas och om en rättvis avvägning därvid
kunde ske mellan landsbygdskommunerna
och tätorterna. Om detta icke
visar sig möjligt, kan en annan utväg
tänkas, nämligen den att man ställer
skolbvggandet och bostadsbyggandet i
tätorterna i relation till varandra, så
att en del av kvoten för bostadsbyggandet
överflyttas till skolhusbyggena;
på så sätt skulle behovet av skollokaler
i tätorterna bättre tillgodoses, samtidigt
som landsbygdens berättigade
krav på bättre lokaler tillgodosåges.
För att denna senare väg skall bli
framkomlig torde det sannolikt bli nödvändigt
att staten utfärdar reglerande
bestämmelser. Hur den knappt tillmätta
byggnadsransonen bör fördelas
är som sagt en svårlöst fråga, men det
är nödvändigt att man tillser, att folkskolan
så långt möjligt är får sin rättmätiga
del av densamma.

Med anledning av vad som sålunda
anförts hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få framställa
följande fråga: Är statsrådet villig
att snarast möjligt vidtaga åtgärder,
som syfta till att bättre tillgodose folkskolans
behov av lokaler, särskilt vad
landsbygden beträffar?

Denna anhållan bordlädes.

§ Il Anmäldes

och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 199, i anledning av väckta motioner
om införande av beslutande folkomröstning;
samt

från statsutskottet:

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till läroboksnämnden;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till den sociala hemhjälpsverksamheten; nr

186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till lån till anordnande
av kollektiva tvätterier;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till driften av centraldepån
för blindas arbeten;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation och
finansiering av svensk reguljär luftfart
m. m.; och

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.06 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

Onsdagen den 12 mai.

Kl. 11 fn,

§ 1.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
maj.

§ 2.

Svar på interpellation ang. försenade
konstgödselleveranser.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för folkliushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som
anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Carlsson i Bakeröd
frågat mig, om jag lagt märke till de
förseningar, som uppkommit beträffande
leveranserna till jordbrukarna av
konstgödselmedel, främst superfosfat,
samt om jag vore villig medverka till
en snabb och rättvis fördelning av befintliga
lagertillgångar av superfosfat
på olika landsdelar. Till svar härå får
jag anföra följande.

Samtliga konstgödselmedel med undantag
av kvävegödselmedel få för närvarande
försäljas fritt.

Leveranserna av superfosfat ha enligt
vad livsmedelskommissionen uppgivit
under innevarande gödselår varit
av betydligt större omfattning än tidigare.
Sålunda levererades under tiden
1 juli 1947—31 mars 1948 302 200 ton
superfosfat mot 270 600 ton under samma
period föregående år. Vissa omständigheter
ha dock menligt påverkat produktionen.
Sålunda har tillverkningen
vid aktiebolaget Förenade Superfosfatfabrikers
nyanlagda fabrik i Norrköping
blivit avsevärt fördröjd på grund
av försenade maskinleveranser. Vid
andra fabriker ha måst vidtagas vissa
reparationsarbeten, som under kriget
eftersatts och nu icke kunnat uppskjutas
längre. Bland annat har Kooperativa
förbundets fabrik i Gäddviken varit

under reparation under senare hälften
av 1947.

Efterfrågan å superfosfat har i år
varit större än någonsin tidigare och
har dessutom forcerats på grund av den
tidiga våren. Detta framgår av att superfosfatleveranserna,
som i mars 1947
omfattade 29 100 ton, under samma månad
innevarande år uppgått till 51 500
ton. Den tidigare sådden har enligt livsmedelskommissionen
medfört en tillfällig
brist på superfosfat, som uppskattas
till 25 000 å 30 000 ton.

På grund av nu angivna förhållanden
har Svenska Superfosfatförsäljningsaktiebolaget,
som är distributionsföretag
för aktiebolaget Förenade Superfosfatfabriker,
sett sig nödsakat att vidtaga
viss privat ransonering. Företag, som
inkommit med osedvanligt stora rekvisitioner,
ha sålunda fått dessa uppdelade
så, att en kvantitet motsvarande föregående
års inköp i första hand levererats
och leverans av resten verkställts
först sedan även andra kunder fått sitt.

Västra Sverige har otvivelaktigt i fråga
om superfosfatförsörjningen blivit
något missgynnat i förhållande till det
övriga Sverige. Detta sammanhänger
med att i denna landsdel icke finnes
någon superfosfatfabrik. Transporterna
dit ha under den gångna vintern försvårats
på grund av snöhinder samt svårigheter
att anskaffa motorseglare. En viss
brist har därför uppstått i denna del
av landet.

Även i fråga om övriga konstgödselmedel
ha leveranssvårigheter och som
följd därav tillfälliga bristsituationer
uppstått, framför allt på grund av den
tidiga våren. Beträffande kvävegödselmedlen
har jämväl elektricitetsransoneringen
haft produktionsminskande verkan.

Av det anförda framgår, att svårigheter
förelegat beträffande superfosfat -

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Svar på interpellation ang. försenade konstgödselleveranser.

försörjningen, trots att leveranserna av
denna vara i år varit avsevärt större
än tidigare, samt att även i fråga om
andra konstgödselmedel vissa bristsituationer
uppstått. Jag har med anledning
härav anmodat livsmedelskommissionen
att med uppmärksamhet följa utvecklingen
och att där brist på konstgödselmedel
uppstår i landet i dess helhet
eller i viss del därav, söka genom
överenskommelser med leverantörerna
få till stånd en rättvis fördelning av tillgängliga
kvantiteter. Till ytterligare
tvångsingripanden från statsmakternas
sida i form av ransonerings- eller kvoteringsåtgärder
har jag däremot icke
funnit tillräcklig anledning föreligga.

Härpå yttrade

Herr CARLSSON i Bakeröd: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på min
interpellation. Tyvärr ha både frågan
och svaret kommit för sent för att i år
kunna göra något nämnvärt åt de skador,
som den försenade leveransen av konstgödning
medför för skörderesultatet i
västra Sverige, men detta förringar på
intet sätt värdet av det intresse, som
statsrådet har visat för denna fråga.

Det torde vara ganska naturligt att
vi i Bohuslän med bekymmer se på
detta problem. Till följd av torkan i
fjol drabbades denna landsända av en
skördeminskning, som nära nog påminde
om missväxt. Detta återspeglas också
bl. a. i Västra Sveriges slakteriförenings
verksamhetsberättelse för år
1947. Den visar nämligen, att slakten
hos föreningen under 1947 utgjort sammanlagt
184 156 djur, vilket innebär
en ökning jämfört med 1946 med icke
mindre än 21 196 djur eller 2 474 556
kg kött. Ökningen av slakten inom detta
område uppgår alltså till 20,8 procent
jämfört med 1946. Trots denna stora
utslaktning har man emellertid haft
stora svårigheter att skaffa tillräckligt

med foder åt den del av kreatursbesättningarna
som man behållit. Jag kan
som exempel nämna, att Västra Sveriges
centralförening under denna fodersäsong
sålt 6 017 ton halm och 542 ton
hö inom området. Hur mycket enskilda
firmor sålt känner jag inte till, men
det rör sig säkert om ganska stora kvantiteter.

Under dessa förhållanden är det självklart
att jordbrukarna med största oro
sett på de försenade leveranserna av
konstgödning, vilket ju ovillkorligen
måste resultera i en minskad skörd.
Därmed försvinna också jordbrukarnas
förhoppningar om att under innevarande
år kunna reparera de förluster, som
de åsamkats genom för stor nedslaktning
och inköp av fodermedel.

Jag har mig bekant att redan första
dagarna i mars fästes livsmedelskommissionens
uppmärksamhet på de redan
då försenade leveranserna av superfosfat,
men detta ledde icke till önskat resultat,
utan så sent som den 10 april
var eftersläpningen för Västra Sveriges
lantmäns centralförenings vidkommande
cirka 3 700 ton. Vid denna förenings
nederlag och avdelningskontor i
Uddevalla hade man under januari och
februari månader rekvirerat 800 ton
superfosfat. Av denna kvantitet voro endast
cirka 15 procent levererade den
1 april. Den 26 april hade nederlaget
erhållit 329 ton, och dessutom voro då
145 ton superfosfat på väg dit. Den
sammanlagda kvantiteten blev sålunda
474 ton eller något mer än hälften av
det man rekvirerat. Då hade emellertid
en hel del jordbrukare avbeställt sina
tidigare rekvisitioner därför att man
inte kunde vänta med sådden. Centralföreningen
har haft nederlag i Uddevalla
ända sedan 1919, men under hela
denna tid har man aldrig haft sådana
svårigheter att få fram dessa varor i
tid som fallet varit i år.

Jag har ingen anledning att betvivla,
att det är en rad omständigheter som
medverkat till att öka svårigheterna för

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

Svar på frågor ang. bensintilldelningen till motortrafiken.

de fabriker, som producera dessa gödningsämnen,
och jag betvivlar inte heller
att efterfrågan har varit stor. Enligt
uppgifter som jag fått har emellertid
åtminstone inte Västra Sveriges lantmäns
centralförening i nämnvärd utsträckning
ökat sina rekvisitioner under
den här berörda perioden.

I interpellationssvaret framhålles, att
västra Sverige blivit missgynnat i förhållande
till det övriga Sverige, då det
gäller superfosfatförsörjningen, och det
är med tillfredsställelse jag konstaterar
detta medgivande. Men även om vissa
transportsvårigheter föreligga, har jag
svårt för att tro, att dessa skulle vara av
sådan storleksordning att de helt kunna
sägas vara orsaken till de försenade
leveranserna. Det är i varje fall ganska
länge sedan något snöhinder försvårade
transporterna. Jag är emellertid mycket
tacksam för att herr statsrådet har anmodat
livsmedelskommissionen att med
uppmärksamhet följa utvecklingen på
detta område och vid behov vidtaga åtgärder.
Hade livsmedelskommissionen
gjort detta tidigare, hade kanhända läget
nu varit betydligt bättre. Det är
nu för sent att reparera den skada, som
här har skett, och såväl jordbrukarna
som konsumenterna få finna sig i att vi
få en sämre skörd än vad som kunnat
beräknas. Jag hoppas emellertid att en
sådan försening av dessa för jordbruket
så nödvändiga varor inte skall komma
att upprepas ett annat år. Läget är ju
sådant att alla krafter böra sättas till
för att i görligaste mån öka vår livsmedelsproduktion,
och här spelar ju
konstgödningen, inte minst superfosfat,
en mycket viktig roll. De företag, som
ha till uppgift att tillhandahålla jordbruket
dessa varor, böra lära sig förstå
att givna löften och åtagna förbindelser
om leveranstid också skola infrias. När
dessa varor finnas i tillräcklig mängd,
bör distributionen inte få klicka. Herr
statsrådets svar vittnar om intresse och
förståelse för denna fråga, och detta
gör att man vågar hoppas på ett bättre1

förhållande på detta område för framtiden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Svar på frågor ang. bensintilldelningen
till motortrafiken.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som
anförde: Herr talman! Herr Iiristensson,
herr Sveningsson och herr Jonsson
i Skedsbygd ha till mig framställt
vissa frågor rörande bensinransoneringen,
som jag ber att få besvara i ett
sammanhang.

Herr Kristensson frågar, om jag kan
lämna upplysning om utsikterna till att
genom ökning av bensinimporten med
t. ex. 5 å 10 miljoner kronor möjliggöra
en mindre hård beskärning av bensintilldelningen
till den yrkesmässiga lastoch
personbilstrafiken och om möjligt
även till den enskilda lastbilstrafiken.
Till detta kan jag endast svara, att för
närvarande icke några möjligheter finnas
att för ändamålet ställa till förfogande
större belopp främmande valutor
än som för närvarande är förutsatt.
Skulle detta framdeles visa sig möjligt,
kommer den yrkesmässiga trafiken att
i första hand tillgodoses, försåvitt icke
förhållandena göra det nödvändigt att
öka beredskapslagren av bensin.

Herr Sveningsson frågar, om jag
är villig att omedelbart tillse, att länsstyrelserna
och överståthållarämbetet
vid tilldelning av bensin till bilismen
tillräckligt noggrant taga hänsyn till
bestämmelsen i trafikkommissionens
cirkulär nr 52, att för i beställningstrafik
godkända bilar, som verkställa uppsamling
av mjölk, behovsransonen icke
må sättas lägre än att den svarar mot
för dessa ändamål förekommande körning.
Självfallet skall denna bestämmelse
efterlevas, och någon särskild erinran
härom torde näppeligen vara er -

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Svar på frågor ang. bensintilldelningen till motortrafiken.

forderlig från Kungl. Maj:ts sida. Missnöjda
ha alltid möjlighet att anföra
besvär hos Kungl. Maj :t. Emellertid är
att märka, att här ifrågavarande bilar i
stor utsträckning utföra jämväl andra
körslor. I dylika fall innebär den åberopade
bestämmelsen, att vid bensinransonens
bestämmande den beräknade
körsträckan — och därmed även bensintilldelningen
— reduceras enligt
samma regler som för övriga lastbilar
men att, om ransonen därvid kommer
att understiga vad som erfordras för
mjölkuppsamlingen, ransonen ökas till
sistnämnda kvantitet. Enligt vad jag erfarit
föreligger hos ifrågavarande trafikidkare
en viss tendens att verkställa
andra körslor än mjölktransporter i sådan
utsträckning, att ransonen under
senare delen av ransoneringsperioden
kan befaras icke bliva tillräcklig för
mjölkuppsamlingen. Frågan om lämpliga
åtgärder mot denna tendens är för
närvarande föremål för förhandlingar
mellan trafikkommissionen och vederbörande
organisationer.

Herr Jonssons i Skedsbvgd frågor
sammanfalla helt med herrar Kristenssons
och Sveningssons, varför jag anser
att dessa frågor med det sagda äro
besvarade.

Vidare yttrade:

Herr KRISTENSSON: Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet och
chefen för folkhushållningsdepartementet
för svaret på min fråga, men jag vill
tillägga att min tacksamhet hade varit
större, om svaret hade varit mera positivt
och om herr statsrådet hade kunnat
ställa i utsikt den ökning av bensinimporten
som jag har ifrågasatt.

För den yrkesmässiga trafiken — jag
tänker då både på personbilstrafiken
och på lastbilstrafiken — innebär ransoneringen
givetvis ett hårt slag. Från
olika delar av landet rapporteras att
denna ransonering leder till arbetslöshet.
Det är fråga om levebrödet för
många anställda. Särskilt allvarligt är

det för de äldre chaufförerna, som ha
svårt att gå över till andra yrken. Jag
kan inte finna att man på detta område
genom någon ransonering kan få fram
en ökad sysselsättning. Att man kan använda
ransoneringen som ett medel för
full sysselsättning förefaller över huvud
taget icke sannolikt. Dessutom komma
ekonomiska svårigheter att så småningom
uppstå för bilägarna. Allmänheten
och näringslivet komma också att
få känning av den knappa bensintilldelningen
i den mån som trafiken måste
inskränkas. Ändå större inskränkning
göres emellertid i tilldelningen för de
privata lastbilarna. Där är standardtilldelningen
ungefär 60 procent av det
föreliggande behovet. Vi hade den 1
april i år inregistrerade omkring 47 500
privata lastbilar. Deras antal är stort,
och de fylla en mycket nödvändig funktion
på handelns, industriens och jordbrukets
område och ha stor betydelse
för såväl distribution som produktion.
Det förefaller mig, som om även exportindustrien
skulle få vissa olägenheter
av de rubbningar, som uppstå
inom trafikväsendet. Härigenom lägger
man nya hinder, nya stenar i produktionens
väg. Vi räkna i år med att produktionen
icke kommer att öka. Vi arbeta
icke längre som tidigare i framåtskridandets
tecken utan i stillaståendets.
Detta betraktar jag såsom något
mycket allvarligt, ty det är ju produktionsökningen
som i det långa loppet
skall utgöra grunden för en förhöjning
av levnadsstandarden för breda lager
av vårt folk och för fortsatt socialt reformarbete.

Landets hela import under innevarande
år är beräknad till 4 000 miljoner
kronor. Det förefaller då ganska rimligt
att tänka, att man kan göra en förskjutning
i importplanen, så att man
importerar bensin för 10 miljoner kronor
ytterligare eller också att man med
detta begränsade belopp kan överskrida
importplanen. En ökning av bensinimporten
med 10 miljoner kronor

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

Svar på frågor ang. bensintilldelningen till motortrafiken.

skulle leda till en avsevärd lättnad. Bensinen
kostar för närvarande i svensk
hamn 12 öre per liter. En ökning av
bensinimporten med 10 miljoner kronor
skulle ge oss en ytterligare kvantitet
av 82 000 kubikmeter. Om man fördelar
denna mängd uteslutande på den yrkesmässiga
trafiken, skulle där varje mera
kännbar inskränkning upphöra. Om
man fördelade denna mängd på den
yrkesmässiga trafiken och på de privata
lastbilarna, skulle det ske en ökning
av tilldelningen med, märk väl,
hela 20 procent. Även en ökning av importen
med 5 miljoner kronor skulle
innebära en avsevärd lättnad. Bensinimportörer,
som jag talat med, uppge
att man mycket väl skulle kunna öka
bensinimporten, i varje fall inom denna
begränsade ram av 10 miljoner kronor,
under förutsättning att valutor stode
till förfogande. Denna uppgift har jag
fått både av importörer, som köpa från
dollarområdet, och sådana som köpa
från mjukvalutaländer.

Under 1946 och 1947 skedde den huvudsakliga
importen från områden, som
ligga utanför dollarområdet. Om vi
kunde importera bensin för ytterligare
10 miljoner kronor och försäljning av
denna kvantitet ägde rum, skulle staten
därigenom få en extra inkomst av
36 miljoner kronor på grund av den
onaturligt höga bensinbeskattning, som
vi för närvarande ha. Om importen i
stället ökade med 13 miljoner kronor
och försäljning härav skedde skulle
statskassan tillföras ett lika stort belopp
som vad pappersskatten beräknas inbringa
eller omkring 48 miljoner
kronor.

Under sitt förstamajtal var herr statsrådet
enligt referat i Morgon-Tidningen
inne på dessa problem och talade om
att vi bär stå inför kalla ekonomiska
fakta. Herr statsrådet ställde valet så
att vi hade att välja mellan mera bensin
och mindre kaffe, mera bensin och
ett återinförande av ransoneringen av
textilvaror och skor. Mera bensin kunde

även betyda mindre stål, järn och fartygsplåt.

Jag förstår mycket väl, att importramens
höjd måste bestämmas av exportens
storlek, fraktinkomster och
valutaförråd. Jag förstår också, att inom
denna ram för importen kan ske ett
val mellan olika varor, men jag vill,
herr statsråd, göra gällande, att man
behöver icke ställa valet mellan bensin
och endast de varor, som herr statsrådet
enligt tidningsreferatet räknat
upp, utan man kan också ställa valet
mellan bensin och en stor mängd andra
varor. I kommerskollegiums redogörelse
över importen bruka vara över 2 000
statistiska nummer, och under varje
nummer stå understundom skilda varor.
Jag har icke fått del av årets importplan.
Vid mitt besök i handelsdepartementet
upplystes jag om att denna är
hemligstämplad. Herr statsrådet får därför
ursäkta, att jag helt kort talar om
den snö som föll i fjol och i förfjol.
Jag nämner några importsiffror, och jag
gör det i avrundade tal. 1947 importerade
vi vindruvor för cirka 7,a miljoner,
bananer för 15,i miljoner, päron
för 9,5 miljoner, plommon för 8 miljoner,
fruktkonserver för 5,8 miljoner,
pälsverk för 35,8 miljoner, pärlor, koraller
o. dyl. för 7,5 miljoner, leksaker
för 8,2 miljoner och bijouterivaror för
4,8 miljoner kronor.

Förteckningen skulle kunna göras
betydligt längre, men endast dessa varor,
som jag nu räknat upp, ingingo i
importen med över 100 miljoner kronor.
Bensinimporten var det året 86,7
miljoner. Jag förstår givetvis att en del
av denna import är betingad av de handelsavtal,
som ha gällt, men ändå menar
jag alt detta förhållande bör uppmärksammas.
1946 importerade vi av de varor,
som jag räknat upp, för cirka 117,5
miljoner kronor, medan bensinimporten
det året endast uppgick till 55 miljoner
kronor. Förteckningen över de varor,
av vilka jag nu nämnt en del, skulle
kunna göras mycket liingre. Det finns

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.
Svar på frågor ang. bensintilldelningen till motortrafiken.

en stor grupp andra ting, som kunde
nämnas, men jag förbigår dem för att
inte trötta kammaren. Jag är medveten
om att enligt årets importplan importen
av lyxvaror skall ytterligare beskäras,
och jag är också medveten om att
det under nuvarande internationella
förhållanden ofta är förenat med svårigheter
att upprätta handelsavtal, beroende
på de bytesaffärer, som måste äga
rum. Jag anser emellertid ändå, herr
statsråd, att det vore ganska rimligt
att företa en förskjutning inom importplanens
ram med ca två tusendelar till
bensinens förmån. Detta bör kunna ske
utan att några livsviktiga intressen
åsidosättas.

Jag tar fasta på herr statsrådets löfte
att om bensinimporten kan ökas, denna
ökning i första hand skall komma den
yrkesmässiga trafiken till godo, såvida
beredskapslagringen icke lägger hinder
i vägen härför. Jag vill emellertid fästa
herr statsrådets uppmärksamhet på att
det även föreligger ett stort behov av
ökad tilldelning åt de privata lastbilarna.

Till sist vill jag allvarligt och enträget
vädja till vederbörande statsråd att
göra allt vad som göras kan för att öka
bensinimporten. Om denna import kan
ökas och biltrafiken därigenom kan få
större bensintilldelning, blir det till
ovärderligt gagn för bilismen, näringslivet
och allmänheten.

Herr SVENINGSSON: Herr talman!
Även jag ber att till statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet
få uttala mitt tack för det svar jag erhållit
på min fråga.

Såsom herr Kristensson redan framhållit
äro bilägarna i största allmänhet,
både lastbilägare och andra, missbelåtna
med det sätt, varpå bensintilldelningen
skett, sedan ransoneringen nu
är genomförd. De som i första hand ha
anledning till bekymmer äro de, som
ha att svara för transporten av jord -

brukets produkter, och den fråga jag
framställt rörde mjölktransporterna.
Statsrådet har här förklarat, att den bestämmelse,
som återfinnes i trafikkommissionens
cirkulär nr 52, självfallet
skall efterlevas, och jag är tacksam för
att statsrådet givit uttrypk för denna
uppfattning. Jag finner det nämligen
mot bakgrunden av denna bestämmelse
och med hänsyn till statsrådets uttalande
egendomligt, att länsstyrelserna ha
hållit tilldelningen av bensin till mjölktransportbilar
inom så snäva gränser
som de gjort.

När jag framställde min fråga tänkte
jag inte så mycket på dessa mjölktransportörer,
som med sina lastbilar
utföra även andra transporter och som
berördes i svaret på frågan. Jag har
emellertid om dessa den uppfattningen,
att det inte är tillräckligt att de bara få
så mycket bensin, att det räcker till
mjölktransporterna, utan de måste ha
något därutöver. Om en enskild företagare,
som använder en lastbil i sin
rörelse, såsom en bisyssla utför mjölktransporter,
kan det inte vara rättvist
att hans tilldelning blir så liten, att den
bara räcker för mjölktransporterna. Om
de farhågor skulle visa sig berättigade,
som man här kan hysa, att bensin, som
är avsedd för mjölktransporter, utnyttjas
för annat ändamål, kan man ju lämna
tilldelningen till mejeriföreningen
i stället och låta den svara för mjölktransporterna.

Vad jag framför allt tänkte på när jag
framställde frågan var emellertid de
lastbilar, som enbart användas för
mjöiktransporter och vilka i regel ägas
av mejeriföreningar eller mejeriföretag.
Jag är själv ordförande i mejeriföreningen
i min hemtrakt. Vi behöva till
våra lastbilar en bensintilldelning av
1 300—1 400 liter i månaden, men vi ha
till våra lastbilar fått en tilldelning för
denna tvåmånadersperiod av 620 liter,
till varje bil således inte ens 25 procent
av behovet. Så långt jag har kunnat
finna har man på alla andra håll

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

Svar på frågor ang. bensintilldelningen till motortrafiken.

lämnat tilldelning av motsvarande storleksordning.
Kanske ha en del mjölktransportbilar
fått en tilldelning, som
täcker 50 procent av deras behov, men
å andra sidan har det till och med
inträffat, att länsstyrelserna givit bensintilldelning
till elektriska bilar.

Det är inte nog med detta. När man
försöker komma i kontakt med länsstyrelsens
bensinavdelning, verkar det
som om telefonen vore avstängd. I
Älvsborgs län är det så, och jag tror
det förhåller sig på samma sätt även
i andra länsstyrelser. På landsfiskalsexpeditionen
när jag besökte den i min
hemort fanns det dessutom inga blanketter
för ansökning om extra bensintilldelning,
så jag befarar starkt, att
dessa 620 liter som vi fått till våra lastbilar
för tvåmånadersperioden komma
att vara slut innan vi få någon extra
tilldelning, så sakta som länsstyrelsernas
maskineri arbetar. Jag tycker att
det är fråga om så viktiga transporter,
både uppsamlandet från producenterna
och distribuerandet till konsumenterna
av mjölk, att det inte kan råda
den ringaste tvekan om att tilldelningen
bör vara tillräckligt stor.

När nu dessa transporter på sommaren
ovillkorligen måste ske varje dag,
tycker jag det är ett så kvalificerat behov
av bensintilldelning, att det är
onödigt och meningslöst med ett besvärligt
och omständligt ansökningsförfarande.
Varför skola mejeriföreningarna
behöva offra både tid och
krafter på att tigga länsstyrelserna om
bensindropparna, när till och med trafikkommissionen
i sitt cirkulär uttalar,
att mejeriföreningarna skola få en tillräckligt
stor tilldelning? Eftersom behovet
tidigare har deklarerats, borde
man från början ha lämnat så stor tilldelning,
att den kunde räcka under
hela perioden. Om man velat företa
någon kontroll av de lämnade uppgifterna,
borde man ha gjort det innan
ransoneringen började. Hade man lämnat
hela tilldelningen på en gång, hade

även länsstyrelserna kunnat spara arbetskraft.
Man tog god tid på sig att
planlägga bensinransoneringen, men
ändå anse bilägarna allmänt, att apparaten
fungerat synnerligen illa.

Jag vill än en gång vädja till statsrådet
att tillse, att bilarna utan alltför
stora formaliteter få den bensintilldelning
de skola ha. Systemet bör tillämpas
så, att så få som möjligt känna sig
manade att anföra besvär hos Kungl.
Maj:t. Om mejeriföreningarna skola
behöva använda den väg, som anvisats
i svaret, är det fara värt att mjölktransporterna
tidvis stanna av, så att
jordbrukarna få behålla sin mjölk hemma
och tillförseln till de stora konsumtionsorterna
kommer att äventyras.

Till sist vill jag i likhet med herr
Kristensson också vädja till statsrådet
att än en gång så noga som möjligt ta
under övervägande möjligheterna att
importera mera bensin, så att det allmänna
missnöje och de bekymmer, som
detta irritationsmoment medför, kommer
att försvinna.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Då jag nu går att till statsrådet
framföra mitt tack för det svar han så
snabbt lämnat på min fråga, skall jag,
efter de båda föregående talarnas anföranden,
endast göra några personliga
reflexioner och tala om några erfarenheter
av hur bensinransoneringen kommit
att verka i det praktiska livet under
den korta tid den varit i kraft.

Jag vill till en början säga, att redan
ransoneringens genomförande skedde
under sådana former, att man kan befara,
att jag vågar säga de få rester av
ransoneringsmoral, som finnas hos det
svenska folket, hålla på att tillintetgöras.
Många som försett sig med lager
av bensin äro faktiskt nära nog oberoende
av ransoneringen, under det att
de som följt föreskrifterna ha kommit
i ett svårt läge.

Här bar talats om ransoneringens

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Svar på frågor ang. bensintilldelningen till motortrafiken.

inverkan på mjölktransporterna. Min
erfarenhet från min hemort säger mig,
att den tilldelning, som för närvarande
lämnas för mjölktransporter till mejerierna
är så liten, att den inte kommer
att räcka perioden ut. Man kommer då
i ett sådant läge, att man enligt statsrådets
svar bör gå till Kungl. Maj:t och
försöka få ökad tilldelning, men det är
en procedur som dels tar tid och dels
är förenad med besvär, och det gör
att man drar sig för att gå denna väg.

Det är emellertid inte bara mjölktransporterna
som det är svårt att utföra.
.lag har ett färskt exempel på att
en skogsägare inte kunde få en virkestransport
utförd. Det gällde ett litet
parti massaved. Han talade med en
lastbilägare, men denne vägrade att åta
sig uppdraget, emedan han fått så liten
bensintilldelning och i första hand
måste tillgodose sina fasta kunder. Nu
frågar jag: Hur skall man förfara med
denna i nuvarande situation så värdefulla
massaved, om det inte går att få
fram den till avsättningsplatserna?

Jag vill i detta sammanhang även påtala
ett annat förhållande, även det
grundat på personlig erfarenhet. På
torsdagen i förra veckan anordnades
det motortävlingar på en ort belägen
3—4 mil från mitt hem. Samtliga trafikautomobiler
voro då upptagna av
ungdomar, som hade rest för att övervara
dessa tävlingar. Samma dag försökte
en familj få en bil för att föra
en kvinna till BB. Trots påringningar
till alla bilstationer i de närmast belägna
samhällena kunde de inte uppdriva
någon bil. Man fick då vända sig
till en privatperson, som fick ta av sin
lilla ranson för att köra sammanlagt
omkring 11 mil för att utföra denna
nödvändiga resa.

Jag tycker verkligen att om man
skall vidta restriktioner, så borde dessa
i första hand drabba den trafik, som
inte är oundgängligen nödvändig, och
dit räknar åtminstone jag såväl dessa
motortävlingar som bilresor till täv -

lingarna liksom också ungdomens nöjesåkning
på lördagar och söndagar.
Det har gått så långt, att det inte är
möjligt att få en trafikbil en lördag
eller en söndag om man inte har tingat
långt i förväg. Själv har jag trots löfte
om trafikbil fått gå över en halv mil,
därför att denna bil i stället skjutsade
till nöjestillställningar. Här tycker jag
man verkligen borde söka gripa in, och
det kanske finns möjlighet att göra besparingar
på detta område. När nu
statsrådet säger, att han inte kan ställa
i utsikt någon ökning av bensinimporten,
komma dessa svårigheter att undan
för undan göra sig allt mer gällande.
De komma att medföra skador
för näringslivet som väga tyngre än
den valutabesparing, som uppkommer
genom minskningen av bensinimporten.
Vore det icke skäl i att man åtminstone
gåve bilisterna besked om det
verkliga läget och sade ifrån: Vi kunna
icke ge er mera, men ni få använda
ersättningsbränsle — i detta fall gengas.
Bilisterna vänta besked. De undra,
om de ha någon skattelättnad att vänta
och om de skola använda gengasaggregat.
Detta kunde med stor fördel
ske i fråga om lastbilarna och bussar
som gå i långtrafik. Det visade sig ju,
att vi under kriget och den totala avspärrningen
förmådde klara vårt transportproblem
relativt bra utan bensin
tack vare gengasen. Nu invänder man,
att i så fall det dyrbara träet tages i
anspråk och att detta blir ännu dyrare
än att importera bensin. Jag var i tillfälle
att för några dagar sedan med
statsrådet diskutera vad det skulle bli
för resultat, om man i stället för att
låta 500 å 600 man sköta bensinransoneringen
överförde dessa till arbete i
skogen. Då skulle man få valutor och
kunna köpa den kvantitet bensin som
vi behöva här i landet. Gengasbränslet
tål transportkostnader i en helt annan
omfattning än veden. Gengasveden eller
gengaskol kan hämtas från trakter,
där icke veduttag äro ekonomiskt lö -

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

Svar på frågor ang. bensintilldelningen till motortrafiken.

nande. Dessutom är tillverkningen av
sådant en småindustri, som icke tager
någon nämnvärd ny arbetskraft i anspråk
utan sker med folk, som finns
tillgängligt.

Jag skulle vilja hemställa till statsrådet
att, om det icke finns möjlighet att
åstadkomma en större bensinimport
och därmed en större bensintilldelning,
i första hand för nyttotrafiken, undersöka
möjligheterna och ge ett klart besked
till våra bilister, huruvida de
kunna, få och böra använda gengasbränsle
och inrikta sig på användning
av detta för en längre tid framåt. Det
är icke lönande att bara för några månaders
bruk kosta på ett aggregat för
ett eller annat tusental kronor och sedan
kanske snart behöva avmontera
det igen. Jag tror att det vore värdefullt,
om bilisterna finge upplysning
på denna punkt.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! När jag avlyssnat interpellanternas
debattinlägg, har jag icke kunnat
undgå att göra vissa reflexioner. Det
har varit en debatt, som spänt över ett
mycket vidsträckt fält. Bakom det hela
har väl legat en allmän irritation över
att denna nya ransonering innebär vissa
inskränkningar för bilisterna, och man
kommer ju gärna fram till det förslaget:
vore det icke enklare att ställa mera
valutor till förfogande, så att vi sluppe
ifrån ransoneringens mest markerade
besvärligheter?

Herr Jonsson i Skedsbygd har utvecklat
sitt anförande till en mera allmän
kritik av hela ransoneringens uppläggning,
en kritik, som kanske också för
lekmannen kan förefalla rätt naturlig
men som för de mera initierade på området
har helt andra perspektiv. Jag
läste med viss tillfredsställelse i gårdagens
tidningar, hur direktören för det
största bensinbolaget, nämligen Svenska
Shell, gav myndigheterna en oreserve -

rad eloge för deras sätt att lägga upp
bensinransoneringen. Det är ingen tvekan
om att när man som här har att
göra med ett klientel på 400 000 enheter,
där var och en har sitt individuella
behov, måste en ransonering föregås av
ganska omfattande undersökningar.
Dessa påbörjades redan i december månad
genom infordrande av deklarationer
från innehavare av olika slags motorfordon.
Det gällde sedan att få en
krympande kvantitet, en kvantitet som
var nedskriven från 925 000 kubikmeter
till 650 000 å 700 000 kubikmeter, att
klaffa ihop något så när utan alltför
stora kontroverser. En sådan prövning
har gjorts under de månader som gått
på ett, såsom man försäkrar på sakkunnigt
håll, överraskande bra sätt. Att resultatet
sedan icke konvenerar herr
Jonsson i Skedsbygd och flera andra
är ingen överraskning för mig. Det är
alldeles uppenbart, att man måste räkna
med att en bensinransonering i och för
sig är ett ingripande, som föranleder
åtskilliga att komma med kritik mot
myndigheterna. Jag ber emellertid att
få erinra litet om förhistorien.

Vi hade år 1947 en bensinförbrukning
i landet, som var 300 000 kubikmeter —
eller nära 50 % — högre än under åren
1938 och 1939. Det stod klart för oss vid
den planering som gjordes beträffande
de hårdvalutatillgångar vi ha till vårt
förfogande, att vi helt enkelt icke kunde
uppehålla en så stor bensinimport. Vi
fingo då göra en avvägning mellan
olika samhällsviktiga försörjningsändamål
och göra en nedskrivning efter rimliga
och resonliga grunder. Vi inriktade
oss på att klara vårt behov efter samma
grunder som dem som tillämpades innan
kriget bröt ut. På dessa premisser
startade vi ransoneringsarbetet. Ingen
ville ha eu ransonering. Bilisterna voro
intresserade av att slippa undan den
och erbjödo sig själva att genom en
frivillig återhållsamhet söka nedbringa
konsumtionen av bensin till av statsmakterna
önskad kvantitet. Jag skall

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Svar på frågor ang. bensintilldelningen till motortrafiken.

villigt erkänna att för egen del hade
jag icke ett ögonblick tanke på att man
skulle lyckas med detta, men jag ansåg,
att det ur olika synpunkter var önskvärt
att låta bilisterna göra ett försök,
så att de i varje fall icke kunde komma
till myndigheterna i efterhand och säga:
varför gåvo ni oss icke chansen att
klara det hela utan myndigheternas ingripande?
De klarade saken på det sättet,
att de under den första månaden
sparade 12 % i stället för de 25 % som
hade förutsatts, att de under den andra
månaden sparade 0,4 % och under den
tredje månaden ökade förbrukningen
med ungefär 10 % i förhållande till
motsvarande månad år 1947. Att tänka
sig att vi då skulle ha haft ytterligare
tålmodighet är nog ändå att begära litet
för mycket. Det var väl förklarligt, om
vi i det läget sade oss, att denna linje
icke gick att fullfölja, utan att något
annat måste företagas. Vi kunde naturligtvis
då ha tänkt oss — något som
herr Jonsson i Skedsbygd var inne på
— en avställning av bilar icke tillhörande
nyttotrafiken och ha låtit bensinkvantiteten
helt reserveras för lastbilarna,
omnibussar och taxidroskorna. Jag
har en bestämd känsla av att om vi
hade velat gå den vägen, skulle dessa
nyttighetsbetonade kategorier också ha
kunnat köra utan egentligen någon inskränkning.
Men för att bl. a. få stöd i
sparverksamheten under år 1947 genomförde
myndigheterna med bilisternas
organisationers sanktion — detta sista
är icke oväsentligt — vissa andra ingripanden,
nämligen en fortsatt körtillståndsprövning,
ett söndagskörningsförbud
för den nöjesbetonade trafiken
och ett förbud mot motortävlingar och
rundflygningar. Dessa inskränkningar
mötte en oerhörd irritation bland olika
medborgargrupper, och åtskilliga av
riksdagens ledamöter funno sig föranlåtna
att i olika sammanhang uttala sitt
ogillande av dem. Herr Jonssons i Skedsbygd
egen partiledare, herr PehrssonBramstorp,
sade i remissdebatten i år,

att man icke ville ha detta system, som
vore inkarnationen av orättvisa, utan
i stället en ransonering, om icke bensinen
räckte till för alla som ville köra.
Från en del riksdagsmäns sida motionerades
om upphävande av rundflygningsförbudet,
vilket man betraktade som ett
hårt ingrepp i människors frihet att
göra vad de själva önskade. Konsumtionsskatteberedningen
skrev i sitt
yttrande till riksdagen, att förutsättningen
för att man skulle höja skatten
på bensin vore, att vi komme undan det
nuvarande systemet med körtillståndsprövning,
söndagskörningsförbud och
alla de inskränkningar vi hade under
de sista månaderna 1947 och i stället
finge en allmän ransonering med fri
rätt för alla att köra på en viss standardkvantitet.
Riksdagen delade den
uppfattningen med en mycket bastant
majoritet, och oavsett min egen personliga
uppfattning ansåg jag det vara riktigt
att taga hänsyn till denna riksdagens
klart uttalade mening och genomföra
en bensinransonering på de premisser,
som riksdagen uttalat sig för,
med rätt för var och en som hade motorfordon
att få använda detta, antingen
det gällde sjukdomskörning, körning
till ett barnbördshus, körning till en
dansbana, rundflygning eller körning
på en motorcykeltävling. Herr Jonsson
i Skedsbygd anmälde icke någon avvikande
mening i det sammanhanget och
är följaktligen ute för sent, om han nu
vill ha en annan ordning. Jag är icke
övertygad om att han har riksdagens
majoritet med på sin linje, men självfallet
har han rätt att här företräda en
uppfattning som i många stycken kan
ha goda grunder för sig. Jag har bara
velat hänvisa till själva utvecklingen på
detta område.

Man kan nu såsom herr Jonsson i
Skedsbygd säga, att denna ransonering
icke borde ha handlagts på ett sådant
sätt, att man möjliggjort den hamstring
som förekommit, då de lojala bilisterna
få lida för att mindre lojala och mindre

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

Svar på frågor ang. bensintilldelningen till motortrafiken.

nogräknade bilister skaffat sig privata
lager. Jag frågar då herr Jonsson i
Skedsbygd: Hur skulle man ha kunnat
undvika detta? Det var ingen som
tänkte hemligstämpla riksdagens diskussioner
om bensinskattehöjningen. Det
var väl icke möjligt, sådan som tågordningen
är i det politiskt-parlamentariska
livet med en proposition, en utskottsbehandling
och en debatt i kamrarna —
allting inför offentlighetens öppna dörrar
— att hemlighålla att efter ett visst
datum bensinen skulle bli så och så
mycket dyrare än nu? Följaktligen blevo
bilisterna intresserade av att skaffa sig
bensin på förhand. Även när det gällde
ransoneringens ikraftträdande var det
nödvändigt att i samband med att dessa
frågor debatterades i riksdagen i början
av året säga ifrån, att det gamla systemet
skulle slopas och att en allmän
bensinransonering med en grundtilldelning
åt alla skulle införas. Detta var
nämligen en av premisserna och förutsättningarna
för att riksdagen skulle
diskutera en höjning av skatten på bensin.
Och även den frågan var en allmän
fråga inför hela offentligheten. Jag
frågar herr Jonsson i Skedsbygd: Hur
kan man med detta som bakgrund komma
och säga, att här skulle ransoneringen
ha skötts så, att det icke funnits
några möjligheter för dem som icke
voro lojala att lägga upp egna, privata
hamstringslager? Den enda möjligheten
för myndigheterna var att icke tala om
vilken dag ransoneringen skulle träda
i kraft. Jag är glad att kunna säga, att
den hemligheten lyckades vi hålla tätt
med. Det var ingen som visste exakt,
vilken dag ransoneringen skulle komma.
Men man visste att den skulle komma,
och detta har kanske möjliggjort
en kontinuerlig hamstring men icke den
ackumulerade hamstring, som skulle ha
blivit följden, ifall man även hade
fixerat dagen för ransoneringens införande
för allmänheten.

Detta är alltså bakgrunden till ransoneringens
uppläggning, och jag efter -

lyser ännu en gång, hur man i stället
skulle ha gjort för att förebygga den
hamstring som ägt rum. Herr Jonsson
i Skedsbygd sade vidare, att det var
angeläget att få ett klart besked från
myndigheternas sida vad bilisterna
hade att rätta sig efter. Jag har försökt
att ge det beskedet i interpellationssvaret,
där jag sagt, att vår valutasituation
för närvarande icke medgiver någon utökad
import av bensin. Om det längre
fram blir så, att vi kunna öka importen,
kommer i första hand den nyttobetonade
trafiken att tillgodoses med slörre
tilldelningar i den mån icke rena säkerhets-
och beredskapslagringssynpunkter
tala för att dessa i stället skola
ha prioritet.

Vidare frågar herr Jonsson i Skedsbygd:
»Hur blir det med gengasen?
Kunna vi icke få besked av myndigheterna
om den?» Det beskedet har redan
givits. Den som vill montera gengasaggregat
har möjlighet alt göra det, under
förutsättning att han är självförsörjande
med ved eller kan köpa en avverkningsrätt.
Däremot tillåta icke våra resurser
av ved att man kolar gengasved. Det
är den bästa veden, björk och bok, som
går till gengaskolning, och vårt vedavverkningsprogram
i år är sannerligen
icke sådant, att man kan säga att meterved
av bok och björk kan kolas för att
gengastrafikens önskemål skola tillgodoses.
Det finns också annonser i tidningarna
varje dag om att Svedlund och
andra fabrikanter sälja gengasaggregat,
och i den mån våra försörjningsmöjligheter
på detta område tillåta det får
gengas användas. Det har alltså getts så
klara besked som bilismen kan göra anspråk
på att få i det hänseendet.

Herr Sveningsson har utvecklat sina
synpunkter på besvärligheterna med
hänsyn till bl. a. mjölkdistributionen.
Jag har sagt i interpellationssvaret, att
vi äro medvetna om svårigheterna men
att för närvarande förhandlingar pågå
mellan trafikkommissionen och lastbilägarnas
organisation om försök att

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Svar på frågor ang. bensintilldelningen till motortrafiken.

lägga saken till rätta. Jag är tillräckligt
stor optimist för att tro, att vi skola
lyckas komma till resultat. Därför är
det väl kanske litet för tidigt i dag, när
det gått endast en vecka av de sju å
åtta veckor, som ransoneringsperioden
omfattar, att framställa farhågorna så
dagsaktuella. Jag hoppas att vi skola
klara problemet med mjölktranporterna
under de nu pågående förhandlingarna.

Herr Kristensson gav sig i anledning
av interpellationssvaret in på en i och
för sig intressant och mycket utförlig
redogörelse för hela den svenska handelspolitiken,
och han hade åtskilliga
klagomål över det sätt, varpå regeringen
— det var val i första hand handelsministern
som skulle sitta på de anklagades
bänk — skött dessa angelägenheter.
Herr Kristensson gjorde jämförelser
mellan våra importvärdesiffror
åren 1946 och 1947, talade om vad han
rubricerade som onyttiga ting och
gjorde en siffer- och värdejämförelse
mellan importen av dessa ting och importen
av bensin. Men vi hade inga som
helst importrestriktioner när det gällde
bensin åren 1946 och 1947. Därför är
det väl riktigare att göra jämförelsen när
siffrorna bli klara för 1948, så att man
kan se hur mycket vi under denna importregleringstid
och under bensinransoneringstiden
disponerat för bensin
och hur mycket vi disponerat för
andra, oväsentliga ting.

Dessutom vill jag upplysa herr Kristensson
om att bijouterier från Frankrike,
vindruvor från Holland eller pälsverk
från Ryssland icke äro utbytesbara
mot bensin från Förenta Staterna
eller Venezuela. Den som har den
minsta kännedom om tekniken vid
träffande av våra handelsavtal och de
bilaterala överenskommelserna — professor
Ohlin skrattar; han känner sig
väl utomordentligt sakkunnig sedan
den tid han var handelsminister och
är nog beredd att verifiera mig på denna
punkt — förstår väl, att man icke
utan vidare kan säga, att saken skötts

galet eftersom vi fått in bijouterier,
pälsar och vindruvor men icke fått in
bensin i tillräcklig omfattning. Bakom
ligger hela detta handelsutbytets giva
och taga, bakom ligga alla dessa avvägningar
mellan vad vi vilja importera
och vad försäljarna i andra länder vilja
exportera, avvägningar och ställningstaganden
som äro lika aktuella
för oss som för andra länder. När angelägna
hårdvalutavaror måste tjäna
som drivkraft för att vi skola få ut kylskåp,
dammsugare och andra dylika
verkstadsprodukter, är detta en bild
av hur vi måste agera på området i
hela nationens handelspolitiska och näringspolitiska
intresse. Därför är situationen
tyvärr den, att skola vi ha in
mera bensin, går detta ut över andra,
ungefär lika nyttiga varor. Man kan
tänka sig att öka bensinimporten genom
att reducera kaffeimporten, importen
av bomull och garner eller dylika
varor, importen av viktiga nyckelvaror.
I den avvägning som vi på
grund av valutasvårigheterna nu fått
göra, ha vi varit tvungna att taga en
icke oväsentlig nedskärning på den för
näringslivet och försörjningen så livsviktiga
järn- och stålfronten, att reducera
vår kaffeimport från 100 miljoner
till mellan 60 och 65 miljoner och säga
til! våra textilföretagare, att vi icke
kunna låta dem hålla de lager av bomull,
som de anse vara nödvändiga. Detta
sista betyder icke, att vi med hänsyn
till vår textilförsörjning i fråga om färdiga
varor skulle befinna oss i en katastrofsituation,
långt därifrån. Vi ha
under 1946 och 1947 haft en så intensiv
import av färdiga textilvaror och
få det även 1948 enligt våra bilaterala
handelsavtal, att det i fråga om dessa
varor inte är någon absolut fara för
dagen. Däremot ha vi tvingat textilfabrikanterna
att hålla sina råvarulager
väsentligt lägre än de själva önska,
detta på grund av att valutorna inte
räcka till.

Nu sade herr Kristensson som allmän

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

Svar på frågor ang. bensintilldelningen till motortrafiken.

förklaring till sin optimistiska syn och
de räkneresultat han kommit till genom
att sammanställa statistiken i
kommersiella meddelanden för år 1946
och 1947, att han inte sett importplanen
för 1948, tv den är hemligstämplad,
och därför kunde han inte säga
något om den. Det är en deklaration,
som jag är angelägen att notera. Det
förklarar herr Kristenssons något blåögda
optimism på denna punkt. Det
förklarar hans uppfattning, att här är
hela problemet så enkelt som att bara
skaffa fem å tio miljoner mera och på
det sättet skaffa den erforderliga bensinimporten.

Jag vill också göra ett tillrättaläggande
rent sakligt, nämligen att när
herr Kristensson läst ut av sina siffror,
att vi ta den övervägande delen av vår
bensinimport i mjukvaluta, är detta en
felläsning. Vi ta ungefär två tredjedelar
av vår bensinimport i hårdvaluta
och en tredjedel i mjukvaluta. Om han
haft tillfälle att följa utvecklingen av
det svensk-engelska handelsavtalet i
fråga om importen från England och
exporten från Sverige, skulle han kanske
vara överens med mig om att som
läget nu är ha vi inte heller överflöd
på engelska pund, utan det är så pass
besvärligt, att man allvarligt får sätta
sig ned och fundera vad man i det avseendet
har att röra sig med.

Vore hela problemet så enkelt, som
att vi bara hade att säga, att vi inte
skola ta in bijouterier, vindruvor och
pälsar utan i stället använda pengarna
till bensinimport, kunna ni allesammans
vara övertygade om att jag gjort
det för att lätta på bensinfronten. Det
är ju inte något nöje att sitta i sista
hand ocli ta emot hela denna kanaliserade
irritation och alla klagomål över
att bensinransonerna inte räcka till. Det
är inte något avundsvärt nöje att konstatera,
att nyttotrafiken får finna sig i
eu reduktion, som har med sig försörjningspolitiska
perspektiv av ganska
ledsam art. När jag emellertid tar emot

allt detta obehag, är det inte uttryck
för att jag skulle vara någon slags indisk
självplågare utan helt enkelt uttryck
för att situationen på valutaområdet
just nu är sådan, att det inte
finns möjligheter att avvärja irritationen
och missnöjet. Man måste i stället
försöka göra klart för bilisterna att läget
är så ansträngt, att det i dag är
oriktigt att lova någon förbättring. Jag
vill sluta med att säga, vad jag redan
sagt i dag, nämligen att i den mån läget
kan lätta längre fram, komma större
kvantiteter att ställas till förfogande
för nyttotrafiken, för lastbilägarna —
även de privata lastbilägarna — och
för taxidroskorna, och den icke nyttobetonade
trafiken får vänta ytterligare.

Herr KRISTENSSON: Herr talman!
Statsrådet åberopade beträffande bensinransoneringens
utformande ett uttalande
av Shelldirektören. Jag vill med
anledning därav säga, att uttalandet av
denna fackman inte var endast berömmande.
Han framhöll, att det varit
önskvärt, att skatte- och ransoneringsfrågorna
lösts samtidigt, varigenom
mycken hamstring undvikits, och att
övergångstiden var mycket besvärlig
för distributörerna samt att man troligen
kunnat undvika en del besvärligheter,
om myndigheterna på populärt
sätt klargjort läget. Detta är inte bara
beröm utan också klander. Jag säger
detta för att tavlan skall bli fullständig.
För min del har jag inte tänkt gå in
närmare på ransoneringens utformande,
utan vill hålla mig till den fråga
jag har ställt.

Statsrådet talade om att tillgången
på hårdvaluta är knapp och att detta
vore det grundläggande för läget. Jag
vill fästa herr statsrådets uppmärksamhet
på att den huvudsakliga importen
under 1947 och 1946 har skett från
mjukvalutaländerna. Importen var år
1947 enligt preliminära siffror från Nederländska
Västindien 502 566 in3 och

3 — Andra kammarens protokoll 19''i&. AV 18.

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Svar på frågor ang. bensintilldelningen till motortrafiken.

från USA 280 441 m3, medan importen
från andra länder bara omfattade mindre
kvantiteter. Även under år 1946 var
importen från USA betydligt mindre
än importen från Nederländska Västindien.
Siffrorna äro alltså sådana, att
de tala för att min uppgift var riktig,
att den huvudsakliga importen sker
från mjukvalutaländer. Jag kan, som
herr statsrådet känner till, inte yttra
mig om årets importplan, men när det
gäller fjolårets import vill jag erinra
om att handelsavtalen inte bundo sammansättningen
av importen i så stor
utsträckning, att inte mer bensinimport
kunde skett eller kanske jag rättare
kunde sagt, att inte några besparingar
i valutor kunde ägt rum, besparingar,
som varit värdefulla att ha till
inköp av bensin under innevarande år.
Genom min fråga fäste jag statsrådets
uppmärksamhet på att det gällde en
importökning av bara fem å tio miljoner
kronor och att denna skulle varit
värdefull för bilisterna. Jag menar, att
man inte behöver gå bara till de större
posterna i varuförteckningen utan att
man kan plocka bland mindre poster
och då kanske får besanna det gamla
ordspråket, att många bäckar små göra
en stor å, i detta fall en ström av bensin
som vore mycket värdefull för vårt
land.

Med anledning av att herr statsrådet
ställer frågan bensin eller kaffe vill
jag säga att man ur valutasynpunkt
med viss rätt kan ställa frågan bensin
eller frukt med tanke på den stora
fruktimport vi hade 1946 och 1947. Jag
vill i detta sammanhang också erinra
om att bensinransoneringen inte medförde
en så oerhörd besparing i valutor.
Det rör sig väl omkring 30 miljoner
kronor om året, och om man sätter
in detta i bilden av den stora Rysslandskrediten,
och varför skulle man
inte göra det, får man säga, att beloppet
inte är särskilt överväldigande.
Efter det något hårda Strängaspel vi
lyssnat till från statsrådets sida — jag

klagar inte över det för egen del —
skulle jag vilja fråga herr statsrådet,
om det är meningen att även bilismens
talesmän skola tala i lufttomt rum. Är
inte biltrafiken så ovärderlig för vårt
moderna samhälle, så nödvändig för
näringslivet, att den bör behandlas med
största varsamhet från statens sida?
Jag har med min fråga velat rikta uppmärksamheten
på angelägenheten av att
man vidtar en finkamning i årets importplan
för att om möjligt bereda
plats för en något ökad bensinimport.
Jag är övertygad om att det skulle vara
till gagn för hela vårt land.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Jag vill bara på en punkt rätta
till herr Kristensson.

Det är kanske onödigt att tala om
för kammarens ledamöter, att hårdvaluta
inte är detsamma som hårdvalutaländer,
utan hårdvaluta är ett begrepp
som mången gång blir aktuellt även vid
import från mjukvalutaländer. Jag förutsätter,
att kammarens ledamöter i allmänhet
veta det, men eftersom herr
Kristensson inte har det klart för sig,
måste jag ta kammarens tid i anspråk
för att tala om, att amerikanska bolaget
Standard svarar för ungefär två tredjedelar
av vår bensinimport. Detta bolag
tar bensin dels från USA dels från
Venezuela men det tar betalt för hela
sin bensinimport i amerikanska dollar,
även för den bensin det tar från Venezuela.
Det är den enkla förklaringen
till vad jag sade tidigare, när jag talade
om att två tredjedelar av bensinen kostar
dollar och en tredjedel pund, och
jag är glad över att jag kunnat lämna
herr Kristensson den upplysningen.

Herr TALMANNEN: Jag vill meddela
kammarens ledamöter, att det inte var
beräknat, att debatten om dessa tre
framställda frågor skulle taga så lång
tid, som den visat sig göra. Om kammarens
ledamöter vilja diskutera så

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

Svar pa frågor ang. bensintilldelningen till motortrafiken.

lång tid, är det bäst, att framställa interpellationer
och inte enkla frågor.
Om det varit tre interpellationer, hade
de inte kommit upp i dag.

Herr KRISTENSSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara helt kort
med anledning av statsrådets sista anförande
göra den reflexionen, att kvar
står ändå det förhållandet, att en stor
del av bensinimporten sker i mjukvaluta,
och detta skulle, tycker man underlätta
att en ökning äger rum.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag skall tillmötesgå talmannens
framställning och fatta mig så kort som
möjligt. Jag har bara begärt ordet för
att på ett par punkter bemöta herr
statsrådet.

Herr statsrådet säger, att direktören
för Shellbolaget uttalat sin tillfredsställelse
över det sätt, på vilket denna ransoneringsfråga
lösts. Det är tyvärr så
i vårt samhälle att man på papperet
kan lösa en hel del frågor tillfredsställande,
men i praktiken blir det ofta inte
så tillfredsställande. Herr statsrådet talar
om att bensinimporten stigit så avsevärt
att det gäller att skära ned den
från 925 000 till 650 000 m». Rationalisering
av driften genom ökad motorisering
har ju under de senaste åren
kännetecknat utvecklingen av vårt näringsliv.
En inskränkning i detta hänseende
skulle komma att gå ut över
samhället och bör i möjligaste mån undvikas.
Sedan byggde herr statsrådet en
mycket stor del av sin framställning
på en missuppfattning av vad jag sade.
Jag har aldrig sagt, att man skulle ge
mindre tilldelning till privatbilisterna
eller helt och hållet ta bort tilldelningen
till dessa. Jag har tvärtom deltagit
i utskottets behandling av denna fråga,
och jag delar helt och fullt den uppfattning,
som utskottet där gjort sig till
tolk för, nämligen att man bör försöka
tilldela alla bilister bensin.

Vidare frågar herr statsrådet: Hur

skulle man undvikit hamstring? På det
skulle jag vilja svara: Man skulle inte
så lång tid i förväg som skett låtit påskina,
att det skulle bli ransonering
och sagt att om vi inte kunna inskränka
bensinförbrukningen, måste vi gripa
till ransonering. Detta medförde ju
så småningom, att folk blevo angelägna
om att om möjligt lägga sig till med lager.
Jag är övertygad om att en mycket
stor del av den ökning i bensinåtgången
som registrerats här i landet just beror
på den hamstring, som resulterat i
att lager av bensin finnas litet överallt.

Sedan säger herr statsrådet, att man
inte vill ha någon inskränkning i bensintilldelningen
till droskbiltrafiken.
Följden av detta blir, att den tilldelning
droskbiltrafiken fått i mycket stor
utsträckning kommer att förbrukas på
nöjeskörningar på lördagar och söndagar
och andra mindre nödvändiga körningar,
under det att det kanske i slutet
av ransoneringsperioden inte kommer
att finnas möjligheter att uppbringa
en skjuts till läkare eller barnbördshus.
Jag tror man måste försöka
åstadkomma någon ändring på den
punkten.

Jag är tacksam för statsrådets svar att
man får använda gengasbränsle, men jag
bestrider, att man till detta gengasbränsle,
när det gäller kol, behöver använda
prima ved. Därtill använder man
i vanliga fall avfallsved, som är mycket
mindre värd ur bränslesynpunkt,
och man kan på det sättet t. o. m. använda
virke, som inte kan finna avsättning
såsom bränsle på grund av sin
kvalitet eller på grund av skogens belägenhet.
Jag är som sagt tacksam för
herr statsrådets svar i fråga om gengasbränslet,
men jag skulle gärna vilja ha
det kompletterat med det uttalandet,
att enligt vad statsrådet kan se kan ingen
ljusning på bensinfronten förväntas
inom överskådlig framtid. Då veta bilisterna
vad de ha att rätta sig efter.
Detta vore värdefullt, ty man sätter
inte på dessa dyrbara aggregat och un -

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Svar på frågor ang. bensintilldelningen till motortrafiken.

derkastar sig de ökade besvär, som följa
med gengasdriften, om man inte vet,
att det är nödvändigt för längre tid
framåt.

Som slutomdöme skulle jag vilja
säga, att jag tror, att om regeringen på
ett tidigare stadium skött våra handelsförbindelser
på ett annat sätt hade vi
inte behövt komma i det läge, i vilket
vi äro för närvarande.

Herr SVENINGSSON: Herr talman!
Jag hoppas kunna uppfylla talmannens
önskemål och skall försöka fatta mig
ganska kort.

Herr statsrådet framhöll, att orsaken
till att dessa frågor framställts är den
allmänna irritationen över de inskränkningar
i tilldelningen, som varit
nödvändiga. Jag tror inte, att det är
riktigt, utan orsaken är snarare det
sätt, varpå man genomfört ransoneringen,
att man inte på ett tillfredsställande
sätt lyckats bemästra denna apparat.
När läget är sådant, att en inskränkning
är nödvändig få vi finna oss däri.

Statsrådet framhöll också, att en omprövning
har gjorts under månader
och fått ett gott erkännande från sakkunnigt
håll. Man frågar sig, om denna
sakkunskap består av tjänstemän i
länsstyrelserna, trafikkommissionen eller
kanske i Kungl. Maj:ts kansli eller
om det är fråga om människor, som ha
kontakt med det praktiska livets problem.
Är det de förra, som avses, kan
det ju knappast vara något att åberopa,
att man i dessa instanser är tillfredsställd
med det arbete man utfört och
bensinransoneringens genomförande.

Statsrådet Sträng var också mycket
tillfredsställd med, att man kunde hemlighålla
dagen för bensinransoneringens
genomförande. Ja, herr statsråd,
jag vill för min del säga, att det
nog inte fanns så värst många tomma
bensinfat ute i bygderna, när dagen
för ransoneringens början kungjordes.

Statsrådet trodde också, att man
skulle lyckas bra med mjölktranspor -

terna. Förhandlingar vore i gång med
lastbilägarorganisationerna, man skulle
nog kunna klara detta problem. Ja, det
är nog så riktigt. Jag har för min del
inga större bekymmer, när det gäller
de lastbilar, som gå i yrkesmässig trafik.
Ägarna till dessa bilar ha en organisation
med ombudsmän som kunna
bosätta sig i residensstäderna och därför
ha möjlighet att resonera med och
underhandla med länsstyrelsernas tjänstemän.
Jag finner emellertid läget vara
mycket mera bekymmersamt för de
icke organiserade lastbilägarna och de
mejeriföreningar, som hålla sig med
egna bilar. De ha inte tillgång till någon
speciell organisation och några
ombudsmän, som kunna tillvarata deras
intressen. Jag hoppas också, att herr
statsrådet med sitt uttalande om försörjningspolitiska
perspektiv av ledsam
art inte åsyftade mjölkleveranserna.

Det är som sagt sättet för genomförandet
av denna ransonering som föranlett
mig att framställa denna fråga.
Man skulle här kunna visa fram många
exempel på att ransoneringssystemet
inte har fungerat på ett tillfredsställande
sätt. Hemma i mitt län har i tidningspressen
talats om att yrkesutövare
med fullständigt likartat behov i
Älvsborgs län fått t. ex. 120 liter för
tvåmånadersperioden, medan yrkesutövare
med samma behov i ett annat
län fått inte mindre än 900 liter. Det
har också talats om att ett 20-tal droskbilägare
i Borås den 5 maj inte hade
fått någon som helst tilldelning.

I ett annat tidningsuttalande har
sagts, att tjänstemän i en länsstyrelses
bensinavdelning svarat, när man frågat
efter mera bensin: Har ni inte hamstrat
bensin, får ni skylla eder själva. Ett
system, det vill jag sluta med, som från
början fungerat på sådant sätt, måste
man väl ändå säga är ganska otillfredsställande.

överläggningen var härmed slutad.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

§ 4.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 235, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1916 (nr
235) om försäkring för olycksfall i arbete,
m. m.;

nr 236, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande ersättning
i vissa fall enligt förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, m. m.;

nr 237, med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 30 juni 1943 (nr 449) angående
dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, m. m.;

nr 238, angående vissa ersättningar
av statsmedel till arbetstagare som drabbats
av silikos (stendammslunga);

nr 239, angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. m.;

nr 240, angående klassificering av
trafikanstalterna vid post- och telegrafverken
samt statens järnvägar;

nr 246, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303) så ock om
fortsatt giltighet av samma lag;

nr 250, angående grunderna för beräkning
av levnadskostnadsindex; och
nr 251, angående dyrtidstillägg å vissa
livräntor m. m. i anledning av olycksfall
eller yrkessjukdom.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts på kammarens bord vilande
propositioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet propositionerna:
nr 209, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1948/49 m. m.;

nr 220, angående vissa anslag till
fångvården m. m.; och

nr 231, angående vissa åtgärder till
främjande av bostadsförsörjningen;

till bankoutskottet propositionen, nr
234, angående ändring i förordningen
den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets
kreditkassor m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen,
nr 241, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr

242, angående godkännande av ackord
i fabrikören Carl Johan Carlssons i Nyland
konkurs;

till utrikesutskottet propositionen, nr

243, angående godkännande av en mellan
Sverige och Danmark träffad överenskommelse
rörande varuutbytet;

till det särskilda utskott kamrarna beslutat
tillsätta propositionen, nr 244,
med förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen, m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen,
nr 245, med förslag till lag om
ändring i 1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen,
m. m.; samt

till statsutskottet propositionen, nr
247, angående anslag till Omkostnader
i samband med inköp och inlösen av
ved m. m.

§ 6.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 535 av herr Lindahl m. fl. och
nr 536 av herr Karlsson i Stuvsta
m. fl. samt

till statsutskottet motionerna:
nr 537 av herr Lundqvist m. fl.;
nr 538 av herr Hansson i Skegrie
m. fl.;

nr 539 av herr Kyling;

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Befordringsgången för domstolsjurister.

nr 540 av herr Johansson i Stockholm
m. fl.;

nr 541 av herr andre vice talmannen
Carlström m. fl.;

nr 542 av herr Fagerholm;

nr 543 av herr von Friesen m. fl. och

nr 544 av herr Edberg m. fl.

§ 7.

Föredrogs den av herr Pettersson i
Ersbacken vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet angående tillvaratagandet
av ortsbefolkningens intressen
vid genomförandet av vissa vattenregleringsföretag.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Jansson i Aspeboda
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet angående tillgodoseende
av folkskolans behov av
lokaler.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9-

Föredrogos vart efter annat

konstitutionsutskottets utlåtande nr
22, i anledning av väckt motion angående
visst förtydligande av lagen om val
till riksdagen; och

statsutskottets utlåtande nr 96, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ytterligare utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1947/48,
i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10.

Befordringsgången för domstolsjurister.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
97, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående dels anställningsoch
avlöningsförhållanden för viss ickeordinarie
personal vid domstolarna,
dels ock anslag för budgetåret 1948/49
till hovrätterna: avlöningar.

I propositionen nr 146 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 5 mars
1948, föreslagit riksdagen att

dels godkänna av departementschefen
förordade grunder för reglering av befordringsgången
beträffande viss ickeordinarie
personal vid domstolarna,
dels fatta vissa närmare angivna beslut
angående hovrätternas och häradsrätternas
personalförteckningar,

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
utfärda de bestämmelser, som föranleddes
av vad departementschefen anfört.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 under andra huvudtiteln
(punkt 16, s. 46—55 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1948)
föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att i hovrätternas personalförteckning
vidtaga de ändringar som
av departementschefen angivits, dels
fastställa av departementschefen förordad
avlöningsstat för hovrätterna, att
tillämpas under budgetåret 1948/49, dels
ock till Hovrätterna: Avlöningar för
nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 4 332 700 kronor.

över Kungl. Maj:ts i propositionen
nr 1 gjorda framställning om anslag till
hovrätterna: avlöningar hade utskottet
yttrat sig i utlåtande den 2 mars 1948,
nr 2, punkt 13:o) (s. 12—17). Vid behandling
i kamrarna av utskottets
nämnda utlåtande nr 2 hade ifrågavarande
punkt 13 :o) återförvisats till utskottet
för ny behandling.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

Enligt Kungl. Maj :ts i propositionen
nr 146 framlagda förslag skulle för hovrätternas
fiskalspersonal befordran till
lönegrad Ce 27 kunna äga rum efter
1% års tjänstgöring i lönegrad Ce 25.

Utskottet hemställde i sitt utlåtande
nr 97, att riksdagen måtte

1) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
godkänna de grunder för reglering
av befordringsgången beträffande viss
icke-ordinarie personal vid domstolarna,
som utskottet i sin motivering förordat; 2)

i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
fatta vissa under a)—f) närmare
angivna beslut angående hovrätternas
och häradsrätternas anställnings- och
avlöningsförhållanden ävensom anslag
till hovrätterna.

Utskottets förslag innebar i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag den ändringen,
att uppflyttning från lönegrad
Ce 25 till lönegrad Ce 27 skulle ske först
efter 3 år.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Lindström,
Andrén, fröken Andersson, herrar ll''a/-lentheim, Staxäng och Boman i Kieryd,
vilka ansett det med 1) betecknade momentet
av utskottets hemställan bort
hava följande lydelse:

»1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna de grunder för reglering
av befordringsgången beträffande
viss icke-ordinarie personal vid domstolarna,
som angivits i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 5 mars 1948.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ROMAN i Kieryd: Herr talman!
Vid detta utskottsutlåtande finnes fogad
en reservation. Meningarna dela sig såtillvida,
att utskottsmajoriteten hävdar,
att de befattningshavare, varom här är
fråga, skola uppflyttas i lönegrad Ce 27
efter tre års tjänstgöring, medan reser -

Befordringsgången för domstolsjurister.

vanterna tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag
oförändrat, som innebär att uppflyttning
skall kunna ske redan efter
VI2 års tjänstgöring.

Jag måste erkänna, herr talman, att
det är med mycket stor tvekan jag tar
till orda, då jag vet med vilken kunnighet
och skicklighet utskottets ärade
vice ordförande kommer att föra utskottsmajoritetens
talan. Emellertid
vill jag ha sagt, att min erfarenhet från
en snart 15-årig tjänstgöring såsom
nämndeman lärt mig vilka svårigheter
som kunna föreligga vid rekryteringen
av personal till våra domstolar. Jag vill
allvarligt understryka departementschefens
uttalande om nödvändigheten
av att åtgärder vidtagas för underlättande
av rekryteringen till domstolarna.
Man vill måhända göra gällande,
att vi här endast ha att göra med den
personalbrist som för närvarande är
märkbar på alla områden. Men man får
inte, herr talman, jämställa domstolarna
med övriga institutioner i samhället.
Det är ett samhällsintresse av första
ordningen, att man framför allt tillser
att domstolarna alltid ha tillräckligt
med kvalificerad personal.

Jag skall, herr talman, inte ingå på
någon närmare argumentering för departementschefens
förslag, utan jag
vill nöja mig med att helt och hållet
instämma i och understryka de synpunkter,
som framförts i propositionen.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen, vilket innebär
bifall till Kungl. Maj:ts proposition
oförändrad.

Häruti instämde herrar Staxäng, Rylander
och Mosesson.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Statsutskottet bär ju den alltid
återkommande och otacksamma uppgiften
att tillse, att löneförhållandena för
olika befattningshavare stå i en viss
korrespondens med varandra. Det går
inte för sig att man låter cn personal -

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Befordringsgången för domstolsjurister.

grupp gå före den andra, tv det medför
konsekvenser i form av liknande krav
från de andra grupperna, krav som
riksdagen liar svårt att avvisa. Det är
ur denna synpunkt, som jag bär företräder
den ståndpunkt, som statsutskottets
majoritet intagit.

Den fråga som tvisten här gäller är
avlöningsställningen för den fiskalsutbildade
personalen i hovrätterna. Man
får icke lov att se denna fråga isolerad.
Man måste, som jag sade, se frågan i
sammanhang med avlöningsställningen
för vissa andra personalgrupper. Riksdagen
hade i fjol att taga ståndpunkt
till frågan om lönesättningen för de
juristutbildade personalgrupper, som
tillhöra den statliga administrationen.
Denna fråga hade utretts av en särskilt
tillsatt kungl. kommitté. Jag skulle vilja
säga, att den tvist, som i det nu föreliggande
ärendet råder mellan statsutskottets
majoritet och herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet,
sammanhänger med de olägenheter, som
uppkomma för de olika departementscheferna
genom åtgärder vidtagna av
någon av deras kolleger. Här har sålunda
herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet tillsatt en kommitté
med uppdrag att utreda den fråga
jag nyss angav. Denna kommitté är den
s. k. 1944 års personalutredning, i vilken
jag varit ledamot. Vi hade sålunda
i uppdrag att framkomma med förslag
till en reglerad befordringsgång för
amanuenspersonalen. Denna personal
delades upp i två kategorier, nämligen
den juristutbildade personalen och den
övriga personalen. Med den juristutbildade
personalen avses den grupp av
aspiranter som avlagt juris kandidatexamen
och sedermera tjänstgjort såsom
tingsnotarier under den stipulerade
tiden 2l/2 år. För denna högre grupp
av amanuenser fastställde 1947 års riksdag
i anslutning till personalutredningens
och Kungl. Maj:ts förslag en befordringsgång,
som innebär följande.
Omedelbart vid anställandet placeras

amanuenserna i lönegraden Cf 19. Efter
ett år komma de i lönegraden Ce 22,
där de få stanna i två år. Därefter placeras
de i lönegraden Ce 23, där de likaledes
få stanna i två år, varefter de
uppflyttas i lönegraden Ce 24. Den juristutbildade
amanuenspersonalen inom
administrationen har sålunda en befordringsgång
fram till lönegraden
Ce 24 av fem år.

Även den personal, varom nu är fråga,
har avlagt juris kandidatexamen och
har tjänstgjort såsom tingsnotarier vid
häradsrätt under 2l/2 år. Då de gå in i
hovrätterna såsom fiskalsaspiranter,
placeras de enligt gällande befordringsgång
liksom amanuenserna i lönegraden
19 — dock icke i Cf 19, vilket innebär
placering såsom aspirant, utan i Cg 19,
vilket betyder att de betraktas såsom
extra tjänstemän. I lönegraden Cg 19 få
fiskalsaspiranterna stanna mellan ett
halvt och ett år. De äro sålunda därvidlag
något gynnsammare ställda än
amanuenserna inom den administrativa
förvaltningen. Efter denna tid erhålla
de befattning såsom extra fiskal med
placering i 23 lönegraden — sålunda
icke 22 lönegraden såsom amanuenserna.
De äro alltså gynnsammare ställda
än amanuenserna icke blott beträffande
tidpunkten för uppflyttningen utan
även i fråga om den lönegrad, till vilken
uppflyttning sker. Detta medgav
1947 års riksdag i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 268. Jag erkänner
att det var med någon självövervinnelse
som jag godtog Kungl. Maj:ts förslag
på den punkten, ty det innebar ju ett
frångående av en av förutsättningarna
för arbetet inom 1944 års personalutredning,
nämligen att de juristutbildade
amanuenserna skulle i möjligaste mån
likställas med domaraspiranterna. Genom
riksdagens beslut i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 268 fingo
sålunda domaraspiranterna ett försteg
framför amanuenserna. Jag godtog detta
förslag i sammansatta stats- och första
lagutskottet, och jag har alltså icke här

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

någon anledning att beklaga den uppgörelsen.
Jag har velat erinra om detta
för att understryka att det redan nu är
ett faktum, att fiskalspersonalen inom
hovrätterna är bättre ställd än kollegerna
med samma utbildning inom administrationen.

Såsom jag förut nämnde få amanuenserna
tillbringa två år i lönegraden
Ce 22 och ytterligare två år i lönegraden
Ce 23. De extra fiskalerna bli emellertid
efter omkring l1/, års tjänstgöring
i sistnämnda lönegrad befordrade
till extra ordinarie tjänstemän och placeras
då i lönegraden Ce 25. Såsom
kammarens ledamöter erinra sig från
den redogörelse jag lämnat har den juristutbildade
personalen inom administrationen
efter fem år kommit upp i
lönegraden Ce 24. Man kan sålunda
konstatera, att domarpersonalen — av
skäl som jag i detta sammanhang inte
har någon som helst anledning att diskutera
— placerats avsevärt gynnsammare
än personer med samma kvalifikationer
och samma tjänstetid inom administrationen.
De extra ordinarie
fiskalerna sändas så på nytt ut på
tjänstgöring i häradsrätterna, där de få
befattning såsom tingssekreterare enligt
domsagostadgan. De äro där placerade
i sin lönegrad Ce 25, och stanna
normalt i häradsrätterna i tre år.

Med anledning av vad den ärade representanten
för reservanterna anförde
vill jag säga, att jag inte är så värst
övertygad av skälet att det skulle vara
svårigheter att rekrytera domstolarna.
Jag har varit ledamot av en annan
kungl. kommitté än den jag förut
nämnt, nämligen den s. k. domarutredningen.
Denna var icke tillsatt av chefen
för finansdepartementet utan av
chefen för justitiedepartementet — visserligen
en annan departementschef än
den nuvarande, men jag får väl ändå
hoppas att jag har åtnjutit något förtroende
inom detta högt ärade departement.
Vid mitt arbete i den utredningen
fann jag det icke ådagalagt, att det var

Befordringsgången för domstolsjurister.

några svårigheter att rekrytera domstolarna
på det stadium, varom nu är
fråga. Svårigheterna i det avseendet äro
att finna på annat håll, och de sammanhänga
sannolikt inte med vare sig
avancemangsmöjligheterna eller lönesättningen
utan med samhällets behov
att taga i anspråk arbetskraft med de
kvalifikationer, varom här är fråga.
Detta kan exemplifieras av att en mycket
stor del av hovrätternas och justitierevisionens
högt kvalificerade tjänstemän
i högre lönegrader än dem vi nu
tala om användas för statliga uppgifter
på åtskilliga andra områden. Jag är sålunda
icke övertygad om att de skäl
som reservanternas förespråkare anfört
skulle kunna tala för en annan lösning
av denna fråga än statsutskottets majoritet
stannat för.

Jag återvänder emellertid nu till
tingssekreterarnas fortsatta vandring
på vägen mot de högre domartjänsterna.
Efter omkring tre års tjänstgöring
i häradsrätt återvända de till hovrätten,
där de tilldelas fiskalstjänst och
fortfarande stå kvar i lönegraden Ce 25.
Där få de stanna längre eller kortare
tid — beroende på de särskilda förhållandena
i varje hovrätt — för att sedan
erhålla förordnande såsom adjungerad
ledamot med vikariatsersättning efter
.särskilda grunder (29 lönegraden).
Slutligen följer förordnande såsom assessor
i 32 lönegraden. Amanuenserna
stanna som jag sade i lönegraden Ce 24,
det vill säga samma lönegrad där andre
kanslisekreterare eller byråsekreterare
äro placerade. Vi veta hur länge det kan
dröja, innan de nå befordran till förste
kanslisekreterare eller förste byråsekreterare,
vilka befinna sig i 27 lönegraden.
Men domarpersonalen har som
framgår av vad jag förut sagt möjlighet
att avancera till 29 och sedermera 32
lönegraden.

Jag kommer emellertid nu till ilen
fråga varom tvisten står. 1944 års personalutredning
hade förlidcn höst att
yttra sig över ett från hovrätterna

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Befordringsgången för domstolsjurister.

framkommet förslag, att de fiskaler
som efter tjänstgöring såsom tingssekrcterare
återvända till hovrätten skulle
kunna efter viss tid erhålla uppflyttning
till 27 lönegraden. Personalutredningen
föreslog, att den tid efter vilken
dylik uppflvttning skulle få ske skulle
bestämmas till omkring tre år efter det
vederbörande erhållit ställning såsom
extra ordinarie fiskal. Kungl. Maj:t har
nu nedsatt denna tid till D/s år. Detta
förslag innebär sålunda, inte bara —
vilket personalutredningen ansåg rimligt
— att en efter tingssekreterartjänstgöringen
till hovrätt återvändande
fiskal skall kunna tilldelas viktigare
göromål, vilket i och för sig motiverar
uppflyttning från 25 till 27 lönegraden,
utan det betyder även, att uppflyttning
till 27 lönegraden kan ske redan
under tingssekreterartjänstgöringen.

Jag måste för min del betrakta detta
såsom ganska orimligt. Detta är väl närmast
beroende på att jag ser denna
fråga mer ur löneregleringssynpunkt än
ur domarsynpunkt. Jag vet inte om
domarsynpunkten i detta avseende skall
ha någon betydelse, men jag förmodar
att man anser det. Såvitt jag kan bedöma
saken — och jag har åtskillig erfarenhet
på detta område — skulle emellertid
ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag
betyda ett upprivande av den befordringsgång
för den juristutbildade personalen
inom förvaltningen, som fjolårets
riksdag fastställde. De ledamöter av riksdagen
som rösta på detta förslag —■ jag
bär erfarit att första kammaren med stor
majoritet bifallit Kungl. Maj:ts förslag
— få vara beredda på att riksdagen, jag
förmodar redan år 1949, ställes inför
konsekvenserna härav såvitt angår annan
personal med samma utbildning.
Det är möjligt att man anser att så bör
ske, men jag är för min del i nuvarande
läge icke beredd att förorda en dylik
ståndpunkt. Jag tycker sålunda att personalutredningens
förslag, som innebär
en uppflyttning till 27 lönegraden skall

ske efter en tidrymd av 3 år, är rimligt
och rättvist. Man kan under sådana
förhållanden inte säga annat än att
domarpersonalen i jämförelse med alla
sina kolleger inom statsförvaltningen i
alla fall allt fortfarande kommer att intaga
en synnerligen gynnad ställning i
lönehänseende. Det är ett faktum, som
inte kan bortresoneras.

Nu kan man möjligen göra gällande,
att åtskilliga skäl tala för att domarna
även i det avseendet skulle vara bättre
ställda än alla andra. Jag vill ju erkänna
att mitt ledamotskap av 1943 års
domarutredning bjöd mig många tillfällen
att bli uppfostrad i detta avseende,
tv de ledamöter av densamma som hade
domarkompetens, uraktläto icke något
tillfälle att söka övertyga oss lekmän
om vilken stiillning i samhället domarna
intaga, vilken utomordentligt högt
kvalificerad arbetskraft de representera
och vilka starka skäl detta innebure för
en hög placering i lönehänseende. Även
om jag sålunda har bibringats uppfostran
i detta avseende och i långa stycken
är beredd att vara med om det resonemang,
som härav kan bli en följd,
är det klart att jag inte kan följa med
bur långt som helst. Jag tycker att det
är ett ganska långtgående medgivande
från min sida, då jag varit beredd att i
personalutredningen biträda uppflyttningen
av fiskalstjänsterna till 27 lönegraden
efter en tid av 3 år. Jag har redan
givit skäl för att jag inte velat vara
med om att göra denna uppflyttning i
lönehänseende redan efter D/o år. Jag
anser inte en sådan ståndpunkt vara
riktig, för såvitt man inte vill gå in för
justeringar i lönehänseende på andra
områden, något som jag för min del nu
inte är beredd att göra. På grund härav
anser jag att de starkaste skälen tala
för ett bifall till den ståndpunkt, som
intagits av statsutskottets majoritet, vilken
anslutit sig till det förslag, som har
framlagts av de sakkunniga, som ha behandlat
inte bara lönefrågorna för dodomaraspiranter
utan även lönefrågor

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

för en del andra grupper av statstjänstemän,
vilka i fråga om utbildning och
allmänna kvalifikationer på intet sätt
kunna anses stå under den grupp av
statliga befattningshavare, vilkas lönefrågor
vi nu diskutera.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Yrkandena under andra huvudtiteln
präglas i år självfallet av den största
sparsamhet och återhållsamhet. Kraftiga
inskränkningar i anslagsäskandena
ha gjorts, och de få förbättringar, som
jag har ansett mig kunna föreslå, kräva
mycket obetydliga belopp. Men de förslag,
som jag trots det svåra ekonomiska
läget har ansett mig kunna framföra,
äro så mycket mera angelägna.

Det är ett sådant förslag som just nu
är föremål för överläggning i kammaren.
Frågan gäller, som de föregående
ärade talarna omnämnde, hovrättsfiskalernas
löneställning på ett visst stadium
av deras befordringsväg. Någon
meningsskiljaktighet råder icke beträffande
den lönegrad, som de skola uppnå,
utan frågan gäller bara efter vilken
tid detta skall ske. Utskottsmajoriteten
har föreslagit att denna uppflyttning
skall äga rum efter en väntetid på 3 år.
Reservanterna ha i anslutning till propositionen
föreslagit att det skall ske
efter 1% år. 1 pengar räknat spelar hela
frågan en mycket obetydlig roll. Det i
propositionen framlagda förslaget —
jämte andra förslag — föranleder icke
någon omräkning av anslaget.

Det är emellertid för att framhålla
en annan synpunkt på denna fråga, som
enligt min mening är värd det största
beaktande, som jag nu har tagit till
orda. Därvid måste jag tyvärr vända
mig mot den föregående ärade talaren.
Enligt min syn på saken har denna fråga
mycket stor praktisk betydelse. Re -

Befordringsgången för domstolsjurister.

dan föregående år utlovades åt hovrättsfiskalerna
och tingssekreterarna en löneförbättring.
Jag vet att de yngre juristerna
och deras organisationer fästa
det allra största avseende vid detta
löfte. Om man inte skulle gå längre än
utskottets majoritet föreslagit, skulle
löneförbättringen inträda på ett så sent
stadium, att den icke finge någon större
praktisk betydelse. Ty efter den av utskottet
föreslagna tiden få åtminstone
för närvarande de äldre fiskalerna, som
det här är fråga om, mycket fort adjunktion.
De bli alltså förordnade till
ledamöter i hovrätterna och komma
därmed upp i högre lönegrad, nämligen
den 29. Skall det alltså bli någon praktisk
nytta med detta förslag, såsom de
yngre juristerna på grund av mitt löfte
förra året ha haft anledning att hoppas,
måste beslut fattas i enlighet med reservationen.

Jag vill för att understryka vikten av
denna till synes ganska obetydliga fråga
erinra om att det är fiskalskåren i hovrätten,
alltså den tjänstemannagrupp
det här gäller, som praktiskt taget utgör
hela rekryteringsbasen för domarkåren
i landet. Det beror alltså på hovrättsfiskalskårens
sammansättning och
kvalifikationer, hurudan landets framtida
domarkår skall vara beskaffad.

Som skäl för att dröja med uppflyttningen
i högre lönegrad har utskottet
uppdragit en jämförelse med förvaltningsjuristerna.
Jag vill då framhålla
— såsom också påpekats i propositionen
— att det är rätt vanskligt att göra
en sådan jämförelse. Dessa bägge grupper
av statstjänstemän börja visserligen
sin bana på samma sätt. De avlägga
juris kandidatexamen och sitta ting.
Men när sedan deras vägar skiljas, när
fiskalerna gå domarbanan och deras
kamrater från tingstjänstgöringen söka
sig till administrativa fält, bli dessa
gruppers uppgifter och framtid i flera
avseenden olikartade. Till att börja med
har hovrättsfolket att underkasta sig
en mycket längre prövotid än de ad -

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Befordringsgången för domstolsjurister.

ministrativa tjänstemännen. De senare
ha en prövotid på ett år, hovrättsfiskalerna
en prövotid på 2 till 2Vi år. Det
råder inte heller något tvivel om att
tjänstgöringen som fiskal i hovrätterna
är mycket mera ansträngande än vad
genomsnittligt är fallet med tjänstgöringen
i andra verk. Det är klart att det
finns enstaka tjänster inom statsförvaltningen,
innehavda av personer på motsvarande
åldersstadium, som kunna
jämföras med dessa fiskalstjänster. Men
i stort sett tror jag det är allmänt erkänt
att av fiskalskåren utpressas, såväl
kvalitativt som kvantitativt, en större
arbetsprestation än av praktiskt taget
alla andra grupper av tjänstemän. Vidare
— och detta sammanhänger härmed
— underkastas hovrättsfolket en
mycket hårdare och strängare gallring,
som i stort sett inte har någon som helst
motsvarighet inom andra civila ämbetsverk.
Detta sker framför allt med hänsyn
till de uppgifter som hovrättsjuristerna
i framtiden skola inneha. Jurister
som gå i ett vanligt ämbetsverk kunna
ju sluta på olika mer eller mindre betydelsefulla
poster. Det finns i alla vanliga
ämbetsverk lägre tjänster, där en
skötsam och ordentlig tjänsteman kan
göra mycket nytta utan att det krävs
så synnerligen kvalificerat arbete och
så särskilt stort ansvar av honom. Men
sådana platser finnas ju inte inom domarkåren.
Alla domartjänster äro ju
mycket kvalificerade befattningar. Jag
menar alltså, att det är fel att jämföra
hovrättsfiskalernas framtida uppgifter
med ämbetsmannajuristers i allmänhet.
De måste jämföras med sådana ämbetsmannajurister
— och det är nog ett
relativt fåtal — som kunna tänkas sluta
på lika viktiga och ansvarsfulla befattningar
som domartjänsterna utgöra. Till
följd av detta har sedan gammalt hovrättsfolket
underkastats en mycket
strängare gallring än som sker på andra
områden. Vidare är det så — och det
förhållandet har särskilt aktualiserats
på senare år -— att de yngre juristerna
i hovrätterna äro skyldiga att mottaga

förordnanden, ofta på ganska korta tider,
och flytta omkring till olika platser
som vikarier för häradshövdingar
och andra underrättsdomare, som tingssekreterare
och i andra befattningar.
Det giiller här i alla fall inte helt unga
personer utan något äldre, som oftast
äro gifta. De få på detta sätt bära en
börda för förflyttningar, som i stort sett
inte har någon motsvarighet på andra
förvaltningsområden. Härtill kommer
slutligen att det just på grund av den
starka gallringen i hovrätten och därav
följande genomsnittliga höga kvalitet
inom kåren föreligger en mycket kraftigare
efterfrågan från andra håll just
på denna personalkategori än vad som
i allmänhet är fallet beträffande andra
yngre tjänstemän. Kommuner och enskilda
företag locka ofta de bästa av
denna personalkategori ifrån domarbanan
till andra, ofta mycket högt betalda
tjänster.

Jag måste — trots att jag återigen
får lov att vända mig mot den föregående
ärade talaren — säga, att jag
för min del har mycket stora bekymmer
för hovrätternas personal- och rekryteringsfråga.
Presidenterna i hovrätterna
komma ofta till mig med samma svåra
problem: Hur få en tillräckligt omfattande
och tillräckligt kvalificerad rekrytering
av hovrättspersonalen? På
den punkten har man att dragas med
allvarliga bekymmer.

Om det i Kungl. Maj:ts proposition
och reservationen framlagda förslaget
skulle godtagas, sade herr Eriksson, att
befordran till den högre lönegraden
skulle inträda redan när vederbörande
är i tjänstgöring som tingssekreterare.
Detta är riktigt. Men jag kan inte se
att det ligger något fel däri. Tv tingssekreterarna
ha i praktiken inte kommit
att få den uppgift, som man kanske
först tänkte sig, nämligen ett sådant
sekreterararbete, som deras titel antyder.
De äro i flertalet fall i själva verket
biträdande häradshövdingar, alltså
ensamma domare i underrätter, och ha
där ett utomordentligt stort ansvar, som

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

mycket väl skulle kunna motivera en
betydligt högre löneställning i och för
sig, om det inte vore fråga om en
passageplats. Jag har åtminstone svårt
att förstå, hur ett bifall till reservationen
skulle kunna få så betydelsefulla
konsekvenser för den administrativa
personalens lönefrågor som herr Eriksson
angav. Jag har nyss försökt utveckla,
att man inte kan göra någon direkt
jämförelse mellan de två grupper
av tjänstemän, som det här är fråga
om, eftersom det råder så stora olikheter
mellan dem i flera avseenden. Jag
får ju tacksamt erkänna att även utskottsmajoriteten
de facto har gått med
på detta, ty också dess förslag innebär
att hovrättsjuristerna sättas i en något
bättre ställning än andra förvaltningsjurister.
Jag kan alltså inte förstå, att
Kungl. Maj:ts förslag skulle kunna medföra
så vittgående konsekvenser i andra
hänseenden.

Som jag redan har antytt är skillnaden
mellan utskottsmajoritetens förslag
och reservationen mycket obetydlig i
pengar räknat. Däremot kan saken få
mycket stor betydelse för hela domarkårens
rekrytering, och för denna rekrytering
har man som jag nyss framhöll
anledning att just nu hysa stora
bekymmer. För en liten stund sedan
har första kammaren med ganska stor
majoritet bifallit reservationen, och jag
hoppas nu varmt, att även denna kammare
skall göra detsamma.

flerr GEZELIUS: Herr talman! Herr
Eriksson i Stockholm åberopade de erfarenheter
han vunnit från 1943 års
domarutredning och nämnde därvid
alt hans domarkompetenta kolleger
hland de sakkunniga hade sökt övertyga
honom dels om vikten av en kvalitativt
god rekrytering på domarbanan
och dels om att denna rekrytering mötte
svårigheter. På sistnämnda punkt hade
herr Eriksson inte blivit övertygad av
sina medsakkunniga.

Då jag var med i 1943 års domarutredning
och sålunda kan konstatera, att

Befordringsgången för domstolsjurlster.

jag misslyckats i att övertyga herr
Eriksson i Stockholm om betydelsen av
en kvalitativt god rekrytering på domarbanan
och att det föreligger fara
för att en sådan inte skall kunna ske,
har jag begärt ordet. Efter justitieministerns
klarläggande anförande behöver
jag inte närmare motivera, varför
jag är övertygad om att endast ett bifall
till reservationen kan trygga en
kvalitativt god rekrytering på domarbanan.
Jag gav uttryck åt samma uppfattning
även i domarutredningen. Det
måste vara fel att göra jämförelse mellan
den administrativa personalen och
personalen på domarbanan såsom herr
Eriksson i Stockholm gjorde.

Denna fråga är mera betydelsefull än
den måhända kan synas vara för många
av kammarens ledamöter. Den är av så
stor vikt, att jag för min del inte velat
underlåta att begära ordet och instämma
i yrkandet om bifall till reservationen.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag måste säga att den tränade
advokat, som nyss talade, bär inlagt en
helt annan betydelse i vad jag sade
ifrån talarstolen än vad jag själv
gjorde. Jag har inte alls talat om att
jag inte var övertygad om nödvändigheten
att ha en god rekrytering på domarbanan
utan jag har endast sagt, att
jag inte blivit övertygad om att domartjänsternas
innehavare vare sig äro
bättre tjänstemän än andra eller bättre
människor än andra. Jag vill tro, att
de äro ungefär likadana som andra
människor, och för dem gäller väl samma
sanning som brukar sammanfattas
i orden: jag fattig, syndig människa.
Jag tycker att det skulle vara nyttigt
om domarna då och då läste ingressen
till denna vår kyrkas syndabekännelse.
Domarna äro visserligen en högt stående
kår med goda kvalifikationer, men
det är en självhävdelse, som icke är
riktigt klädsam, niir de vilja göra gällande,
att de äro bättre än alla andra.

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Befordringsgången för domstolsjurister.

Efter vad jag nu har sagt tror jag inte,
att jag har någon gås oplockad med
herr Gezelius. Jag begärde emellertid
ordet närmast för att säga några ord i
anslutning till statsrådets anförande.
Jag känner igen hans argument från
olika sammanhang. Det första argument,
som han anförde, gällde den
praktiska nyttan av denna uppflyttning
till 27 lönegraden redan efter ett och
ett halvt år och icke efter tre år, som
eljest är brukligt. Ganska snart efter
denna treårsperiods slut skulle tjänstemännen
i fråga redan med det nuvarande
lönesystemet erhålla en löneställning,
som svarar häremot. Detta är ett
argument. Men eftersom vi ha en treårsperiod
fastställd för normal uppflyttning
i löneklass beträffande alla
statstjänstemän, utgör detta argument
icke något skäl för mig att här förorda
en uppflyttning redan efter ett och ett
halvt år, när alla andra statstjänstemän
få vänta tre år. Jag frånser här den befordringsgång,
som nu gäller för vissa
personalgrupper, vilka jag berörde i
mitt tidigare anförande.

Det andra av statsrådet anförda argumentet
var, att arbetet för fiskalspersonalen
är så hårt och ansträngande.
Detta vet jag. Men, herr statsråd,
samma är förhållandet även för andra
statstjänstemän. Det är icke riktigt, som
man ofta vill göra gällande, att juristutbildad
personal, som går den administrativa
vägen, utför ett arbete av
icke alltför viktig art. Statsrådet antydde
något om att han hade den uppfattningen.
Så är icke förhållandet. Det
kan visserligen förekomma här och
där, men det är icke riktigt att framställa
detta som en regel.

Att gallringen bland domstolsjuristerna
är hårdare än på andra områden
hänger samman med systemet. Man
måste nämligen göra rekryteringsbasen
tillräckligt vid för att få fram de bästa
krafterna till toppen. Eftersom domarpersonalen
kan liknas vid en pyramid
med ganska stor höjd och vilken såle -

des är smal uppåt, måste man gallra
bort en avsevärd del av aspiranterna.
Man har helt enkelt icke tjänster till
alla aspiranterna. Detta förhållande
sammanhänger som sagt med hela systemet
och är enligt min uppfattning
icke något argument för en högre löneställning
för befattningshavarna i fråga.

Som argument har vidare anförts den
förflyttningsskyldighet, som gäller för
de unga domaraspiranterna. De kunna
tjänstgöra både i domsagorna som vikarier
för häradshövding, biträdande
domare eller tingssekreterare och i städernas
domstolar. Jag känner väl till
detta. Men det förhåller sig på det sättet,
att vi inom vår vittutgrenade statsförvaltning
ha åtskilliga kategorier
tjänstemän, som ha en förflyttningsskyldighet
av betydligt större räckvidd
än den här ifrågavarande. I mitt tidigare
arbete som lönereglerare har jag
aldrig varit med om att man tagit någon
hänsyn till denna förflyttningsskyldighet
vid själva lönesättningen.

Statsrådet sökte bagatellisera de konsekvenser,
som jag utmålade i mitt
förra anförande. Statsrådet trodde icke,
att konsekvenserna skulle bli så vittgående.
Den saken tål emellertid att diskuteras.
Jag har den bestämda uppfattningen,
att, lika väl som ett brev kommer
fram, om man skickar det på posten,
konsekvenser komma att uppstå,
så snart tiden blir mogen. Det finns
krafter i vårt samhälle, som säkert
komma att sörja för den saken.

Herr talman! Jag har således icke
funnit anledning att på någon punkt
frånträda den grunduppfattning, som
jag gav uttryck åt i mitt förra anförande.
Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr RUBBESTAD: Herr talman!

Efter herr Erikssons i Stockholm
grundliga anföranden kan jag fatta mig
kort.

Jag kan icke underlåta att uttala en
varning till kammaren för att i detta

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

ärende följa departementschefen. Det
förhåller sig nämligen på det sättet,
som herr Eriksson säger, att ett bifall
till departementschefens förslag kommer
att draga med sig en hel mängd
konsekvenser i andra fall. Det är kanske
ett begränsat fåtal, som direkt berörs
av den fråga, vi nu behandla. Men
det finns andra grupper i statsförvaltningen
med jämförlig utbildning och
tjänsteuppgifter, som naturligtvis ovillkorligen
komma att kräva precis samma
löneförbättringar, som här föreslås.
Jag sitter med som ledamot i en lönekommitté,
där vi just ha dessa tingsutbildade
jurister som förebild vid
lönesättningen. Denna lönesättning gäller
hundratals, för att icke säga tusentals
befattningshavare. Det torde knappast
kunna undvikas, att, om riksdagen
nu går med på den av departementschefen
föreslagna befordringsgången
inom hovrätterna, detta drager med sig
som en konsekvens att även de övriga
juristerna i statstjänst måste få samma
förmåner.

Enligt min mening skulle riksdagen
göra klokt i om den icke utan vidare
gick med på dessa ständiga förslag om
löneförhöjningar. Vi ha ju alla fått erfara
vilka stora belopp det rör sig om
vid de förbättringar, som redan äro vidtagna.

Herr Gezelius ville göra gällande, att
det är rekryteringen, som är i fara. Vi
ha här i riksdagen och annorstädes
ofta hört det ropet så fort en grupp av
befattningshavare icke får en begärd
högre löneställning. Jag tror emellertid,
att man kan taga det argumentet
med största lugn. Vi få nog de befattningshavare,
som behövas, även om vi
följa utskottets förslag.

Herr talman! Med dessa korta ord
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr GEZELIUS: Herr talman! Jag
vill endast göra ett förtydligande i anslutning
till herr Rubbestads anfö -

Befordringsgången för domstolsjurister.

rande. Jag talade icke om rekryteringen
över huvud taget utan endast om
möjligheterna att få en kvalitativt sett
god rekrytering av domarkåren. Det
finns säkert folk, som söker sig dit.
Men det gäller att få välkvalificerade
sökande.

Herr RYLANDER: Herr talman! Statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
har ju här så utförligt och uttömmande
redogjort för sin ståndpunkt,
att kammaren borde ha blivit övertygad
om det riktiga i hans förslag.

Jag kan i allt ansluta mig till vad
statsrådet anförde. Jag vill särskilt understryka
faran av att man alltför mycket
pressar denna jämställdhet mellan
förvaltningsjuristerna och domaraspiranterna.
Jag skall här taga ett exempel,
som borde vara belysande för kammarens
ledamöter. Hur ofta kommer en
förvaltningsjurist att efter endast ett
fåtal år ens under den kortaste tid få
uppehålla en chefspost sådan som den
domaraspiranterna nära nog ständigt
beklädas med? Aldrig. De unga hovrättsjuristerna
däremot få under sin
befordringsgång uppehålla olika poster,
där de ha att träffa de viktigaste
avgöranden. De måste många gånger
taga hela domaransvaret i exempelvis
en stor domsaga på sina unga axlar. En
ung tingssekreterare sitter kanske ena
dagen i hovrätten i en relativt underordnad
ställning. Nästa dag kanske
samme hovrättsjurist som vikarie för
en häradshövding dömer till livstids
straffarbete. Var och en bör således
förstå, att det bör föreligga en viss
skillnad i befordringsgången mellan
domstolsjuristerna och förvaltningsjuristerna.

Statsrådet har vidare berört, att
domstolsjuristerna måste fullgöra sin
tjänstgöring under befordringsgången
på skilda platser. Domstolsjuristerna få
många gånger draga i väg genom halva
riket och därvid taga med sig sin familj,
om de bildat en sådan, för att på

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Befordringsgången för domstolsjurister.

tjänstgöringsorten kanske icke ens kunna
finna någon bostad. Dylik tjänstgöring
på annan ort måste de fullgöra
icke en gång utan många gånger under
den ganska långvariga karriären, innan
de nå en slutpost.

Jag vill här vidare särskilt understryka
den oroväckande stora avgången
i fråga om personal från hovrätterna.
Jag ser i min dagliga verksamhet farorna
härav. Hovrätterna kunna nu
icke ens tillnärmelsevis fylla det behov
av kvalificerad arbetskraft, som
underdomstolarna ha. Det är för min
egen del en ren händelse, att jag kan
fullgöra mitt uppdrag som riksdagsman.
Hovrätten kunde nämligen icke
ställa någon kvalificerad vikarie som
ersättare för den rådman, som skulle
uppehålla mitt ämbete. Detta ordnades
emellertid omsider på annat sätt, men
det kan mycket väl inträffa, att detta
blir omöjligt i fortsättningen.

Till herr Eriksson i Stockholm vill
jag särskilt framhålla, att jag icke tror
på talet om att den här föreslagna befordringsgången
skulle få sådana återverkningar
på annat håll, som man här
gjort gällande. Det har ju tvärtom i
propositionen betonats, att det härvidlag
gäller ett särfall. Hur skola då kommande
riksdagar kunna uppfatta nu
föreslagna ändring som ett prejudikat.
För mig framstår det som alldeles
självklart, att departementschefens förslag
icke är prejudicerande. En ändring
i domaraspiranternas löneställning
i förhållande till förvaltningsjuristernas
föreslås ju just därför, att en skillnad
anses föreligga mellan de båda kategorierna
i fråga om tjänstens ansvar
in. m. under befordringsgången. Om
riksdagen, som jag hoppas, godtager
dessa synpunkter, kan väl riksdagens
beslut sedan svårligen åberopas till stöd
för framställningar, som skulle gå ut
på att upphäva den skillnad, som ansetts
föreligga.

Till herr Eriksson i Stockholm vill
jag till sist säga, att jag för min del

icke tror, att det finns några befattningshavare,
vilka så ofta som våra domare
måste slå sig för sitt bröst och
säga: Jag fattig, syndig människa. Jag
tror icke, att domarkåren i allmänhet
utmärker sig för någon självförhävelse.
Jag tror tvärtom, att domarna i stället,
unga och gamla, med största ödmjukhet
gå till sitt grannlaga värv. Detta
hindrar emellertid icke, att man bör ge
dem en skälig avlöning.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
hemställer jag om bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rylander begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 97, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 90 ja och
91 nej, varjämte 8 av kammarens leda -

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

möter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med den ändring, som
föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens utlänningskommission;
och

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående granskningsrätt
för statens sakrevision i fråga om användningen
av statsunderstöd.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12.

Skattesystemets verkningar.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 36, i anledning av väckta
motioner om utredning angående det
gällande skattesystemets verkningar i
vissa avseenden.

t de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 116 av lierr Domö
m. fl. och II: 195 av herr Falla m. fl.
hade hemställts, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
en utredning rörande det gällande
skattesystemets verkningar i de avseenden,
som i motionerna berörts, måtte
skyndsamt igångsättas ävensom att utredningens
resultat och de förslag, som
av utredningen kunde föranledas, måtte
föreläggas riksdagen.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 116 av herr Domö
m. fl. och II: 195 av herr Falla in. fl.
om utredning angående det gällande
skattesystemets verkningar i vissa avseenden
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Skattesystemets verkningar.

Reservation hade avgivits av herrar
Velander, Wehtje, Hagberg i Malmö
och Olson i Göteborg, vilka ansett, att
utskottet, i anslutning till de likalydande
motionerna I: 116 av herr Domö
m. fl. och II: 195 av herr Falla m. fl.,
bort hemställa, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville verkställa utredning
rörande det gällande skattesystemets
verkningar i de avseenden, som i motionerna
berörts, ävensom förelägga
riksdagen de förslag, som av utredningen
kunde föranledas.

Efter föredragning av utskottets
hemställan yttrade:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
När jag fick detta utlåtande i min
hand, kunde jag icke låta bli att erinra
mig en rad ur Fänrik Ståls sägner, som
många av kammarens ledamöter säkert
komma ihåg. Den strof jag tänkte på
var: »Det hopp vi satt till Klingspor
tycks ej fullbordat bli.» Jag vill här
travestera den raden så: »Det hopp vi
satt till Adolv Olsson i Gävle tycks ej
fullbordat bli.» Jag gör detta uttalande
mot bakgrunden av vad som hände i
den stora skattedebatten i denna sal
för ett år sedan den 14 juli, då riksdagen
beslöt om skattereformen. I det meningsutbyte,
som då utspann sig mellan
bland andra bevillningsutskottets nuvarande
ordförande och mig, fästes ganska
stor uppmärksamhet vid det särskilda
yttrande, som fogats till utskottsutlåtandet
av herrar Björnsson och
Sundström i Skövde. Dessa båda socialdemokratiska
ledamöter i utskottet uttalade
förra året i anslutning till det då
föreliggande förslaget om förmögenhetsbeskattningen
bl. a. att skatten, sådan
den konstruerats, blir, som det hette
»en extra skatt på sparande». Dessa ledamöter
uttalade vidare, jag citerar
ordagrant: »En dylik konstruktion av
förmögenhetsbeskattningen kan vara
ägnad att motverka strävandena till ökat
sparande .. .»

Andra kammarens protokoll 194-8. Nr 18.

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Skattesystemets verkningar.

Det är självklart, att dessa uttalanden
från detta håll blevo föremål för uppmärksamhet.
För egen del tog jag fasta
därpå och uppehöll mig därvid i debatten.
Detta föranledde min ärade vän
herr Olsson i Gävle att taga till orda.
Därvidlag underströk han icke blott vad
som hade utsagts i detta särskilda yttrande
till bevillningsutskottets utlåtande,
utan han tilläde följande med adress
till mig: »Men herr Hagberg kunde ju
ha tillagt, att det var många, många
flera i utskottet, som uttalade sin sympati
för att finna en sådan linje, men
den var inte möjlig att finna. Det förelåg
för många hakar för att utskottet
skulle ha kunnat utforma den.» Detta
uttalande kompletterade herr Olsson i
Gävle med följande sats: »Jag skall inte
tveka ett ögonblick att uttala såsom min
mening, att det är mycket möjligt att
om denna sak blir klarlagd, man kanske
kan komma fram efter den linjen till
ett resultat.» Herr talman! Det är just
detta motionärerna önska, nämligen att,
för att använda herr Olssons i Gävle
eget uttryck, få denna sak klarlagd. Tyvärr
kan bevillningsutskottets ärade
ordförande och utskottets majoritet inte
vara med om detta. Men när man ytterligare
fördjupar sig i deras resonemang,
gör man en ganska intressant
iakttagelse. Man finner nämligen, att
detta utskottsutlåtande till ungefär fyra
femtedelar innebär en modig uppslutning
på motionärernas sida, under det
att den sista femtedelen innebär någonting
helt annat. Det är som om beslutsamhetens
friska hy plötsligen gått över
i eftertankens kranka blekhet.

Jag kan inte underlåta att här påpeka
vilka djupa bugningar utskottsmajoriteten
gör för motionärerna sats efter
sats. Utskottet vill icke bestrida, att med
hänsyn till vad som i motionerna anförts
»en närmare belysning av det nya
skattesystemets verkningar för vårt ekonomiska
liv skulle kunna anses önskvärd».
»I den mån med motionerna kan
ha åsyftats att erhålla ett förutsättnings -

löst klarläggande av det nya skattesystemets
verkningar», heter det vidare,
»finner utskottet alltså i och för sig
intet att erinra mot denna tanke». Bevillningsutskottet
erinrar vidare om vad
utskottet skrev förra året, då utskottet
uttalade sin tveksamhet på vissa punkter
när det gällde dessa viktiga ting.

Utskottet fortsätter att på detta sätt
ge sin principiella anslutning till motionärernas
uttalanden och anser sig kunna
säga bl. a. följande: »En sådan undersökning»
— alltså den som motionärerna
ifrågasatt — »vilken bör ske efter
objektiva grunder, kan måhända
även på andra punkter vara motiverad.»
Detta kompletteras genom följande anslutning
till motionärerna: »Genom en
utredning i ovan angivna hänseenden
skulle skapas bättre möjligheter för ett
bedömande, huruvida — med beaktande
av alla på frågan inverkande faktorer
— skäl kunna anses föreligga till ändring
av förevarande lagstiftning. Av stor
betydelse skulle enligt utskottets mening
även vara, att genom denna utredning
kunde erhållas ett ytterligare klarläggande
av skattesystemets verkningar i
olika avseenden.» O. s. v.

Man får säga, att det är ett ovanligt
högaktningsfullt bemötande från utskottets
sida av en motion. Under sådana
omständigheter blir man litet överraskad,
när majoriteten icke desto mindre
kommer fram till ett avstyrkande. Varför
anser man sig nu böra avstyrka motionärernas
hemställan om en översyn
av det nu gällande skattesystemets verkningar
i vissa hänseenden? Jo, man menar
att frågan är för tidigt väckt. Det
lärer vara ofrånkomligt, säger man, att
skattesystemet först under någon tid
måste ha varit i verksamhet. Vidare
tillägger man, att tiden nu företer så
onormala förhållanden, att en utredning
just nu i viktiga hänseenden skulle komma
att ge missvisande resultat. Beträffande
talet om onormala förhållanden
så är det nog riktigt, men jag undrar,
mina ärade kammarledamöter, när vi

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

i detta land komma tillbaka till en sådan
situation, att vi kunna tala om normala
förhållanden. Jag tror att det kommer
att dröja så länge, att i varje
fall inte herr Adolv Olsson eller jag ha
några utsikter att vara med då. Det skälet
för avslag tycker jag knappast är
hållbart.

Då återstår det andra skälet, nämligen
att skattesystemet först någon tid
måste ha varit i verksamhet, innan man
kan göra dessa undersökningar. Det är
ganska intressant att observera, att
denna tveksamhet inte alls var för handen
inom bevillningsutskottet förra året.
Inom utskottet konstaterade man ju från
alla håll, att de föreliggande förslagen
i vissa avseenden voro baserade på
ganska bristfälliga utredningar. Särskilt
kom ju marginalbeskattningen att verka
ytterligt ojämnt och orättvist. På inflytelserikt
håll inom utskottet ansåg man
sig kunna uttala att de företedda förslagen
i vissa avseenden voro behäftade
med allvarliga »skönhetsfel», som
det sades. Utskottet beaktade detta och
verkställde på den begränsade tid, som
då stod till disposition, vissa utredningar.
Nu har någon tid förflutit. Nu
ha vi till förfogande organ, som kunna
göra utredningar under betydligt bättre
förhållanden. Vi ha exempelvis 1944 års
allmänna skattekommitté. Vi kunna
också vända oss till konjunkturinstitutet.
Vi arbeta inte under den press, som
var för handen förra året, när vi skulle
försöka få fram utskottsbetänkandet.
Kort sagt är situationen nu, så vitt jag
kan bedöma, ganska gynnsam för en sådan
undersökning, som krävs av motionärerna.
Men man vill inte vara med
därom. Jag har svårt alt finna något
verkligt samband mellan a ena sidan
den starka viljan förra året att undersöka
dessa ting — viljan att utreda dessa
förhållanden var så stark, att man satte
i gång dessa undersökningar trots att
man arbetade under eu oerhört hård
press — och å andra sidan den mycket
svaga viljan som är för handen just nu,

Skattesystemets verkningar.

när dessa undersökningar skulle kunna
äga rum under mycket angenämare och
lugnare förhållanden än som förelågo i
fjol. Jag måste finna det beklagligt, att
man från utskottsmajoritetens sida inte
velat lyssna till dessa förslag, som ju,
vilket jag redan tidigare försökt antyda,
direkt äro knutna till de uttalanden,
som herr Olsson i Gävle gjorde i den
stora skattedebatten förra året.

Motionärerna ha även uppehållit sig
vid den differentiering i fråga om beskattningen
av juridiska personer, som
kom till stånd förra året, då man skilde
på aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna.
Det var egentligen den enda
justering riksdagen gjorde i den kungl.
propositionen. Finansministern hade —
principiellt riktigt enligt min mening
— knutit an till den linje han tidigare
förfäktat, nämligen att det skulle föreligga
likställighet i beskattningshänseende
mellan aktiebolag och ekonomiska
föreningar. Han hemställde även
om eu sådan likställighet i den proposition,
som förelåg förra året. Men det
gick inte riktigt på det sättet. Riksdagen
beslöt ju höja aktiebolagens beskattning
från 32 % till 40 %, medan de ekonomiska
föreningarna fingo stanna kvar
vid 32 %.

Jag skall inte närmare gå in på de
händelser som stå i samband med dessa
beslut. Jag kan dock inte underlåta att
på förekommen anledning göra ett påpekande
i en speciell angelägenhet. När
vi, som hade samma mening som den
som finansministern, enligt min uppfattning
alldeles riktigt, då företrädde,
yrkade på att riksdagen skulle acceptera
den princip propositionen kommit
med, framhöllo vi riskerna för att den
ifrågasatta differentieringen av beskattningen
beträffande bolagen -och de
ekonomiska föreningarna skulle komma
att få allvarliga konsekvenser. Vi menade,
att därigenom skapades först och
främst ytterligt ojämna konkurrensförhållanden
mellan å ena sidan aktiebolagen
och å andra sidan de ekonomiska

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Skattesystemets verkningar.

föreningarna. Aktiebolagen skulle få en
25 % hårdare beskattning än de ekonomiska
föreningarna. Detta kunde vi
inte finna vara någon gärd av rättvisa.
En sådan ordning stämmer inte med
den exakthet, som vi bruka sträva efter,
när det gäller för oss att bestämma
skattesatserna.

Vi framförde emellertid även en annan
betänklighet. Vi uttalade farhågor
för, att en sådan differentiering av beskattningen
till nackdel för aktiebolagen
och till fördel för de ekonomiska
föreningarna skulle komma att leda
till, att bolagen så småningom, när de
komme underfund med detta, komme
att ombilda sig till ekonomiska föreningar
för att på det sättet komma i
ett gynnsammare läge, när det gällde
beskattningen. Dessa våra farhågor
tillmättes emellertid inte någon större
betydelse. Man menade, att det var
mycket osannolikt, att aktiebolagen
skulle förfara på detta sätt. Jag måste
verkligen säga, att vi just denna vecka
blivit sannspådda, och detta nästan
över förväntan. I dessa dagar har nämligen
företagits en transaktion, som är
intressant mot bakgrunden av den debatt,
som vi hade förra året, och mot
bakgrunden av de farhågor, som vi uttalade.
Ett av de mera betydande bolagen
här i landet har denna vecka definitivt
gått över från aktiebolagsformen
till föreningsformen, och detta uppenbarligen
av beskattningsskäl. Det
gäller det kända bolaget ASK, Aktiebolaget
Svenska kolonialgrossister, ett företag
som omfattar ungefär 115 av landets
största kolonialgrossister. Bolaget
bär en omsättning — det är inte fråga
om småpotatis här — på 498 miljoner
kronor, alltså nära en halv miljard.
Detta betydande företag anser synbarligen
nu, att beskattningen ur företagets
synpunkt blir gynnsammare, om
man lämnar aktiebolagsformen och går
över till föreningsformen. Bolaget har
nu förfarit på detta sätt. Jag behöver
inte påpeka för kammarens ledamöter

de statsfinansiella konsekvenser, som
skulle inträda, därest liknande transaktioner
komme att bli mera vanliga
inom den svenska företagsamheten.

Nu skall jag, herr talman, inte ytterligare
uppehålla mig vid detta ärende.
Jag vill endast beklaga, att utskottsmajorieten
inte kunnat acceptera våra tankegångar
så långt, att den kunnat förmå
sig till att rekommendera kamrarna
att godtaga dem. I princip har utskottet
sats för sats givit motionärernas
ståndpunkt sitt livliga erkännande,
men när utskottet sedan kommer till
ett verkligt avgörande, har utskottet
tvekat och yrkat avslag på motionerna.

Med dessa ord hemställer jag, herr
talman, om bifall till den reservation
som är knuten till utskottsbetänkandet,
och som avgivits av herr Velander
m. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag beklagar djupt, om jag gjort herr
Hagberg i Malmö alltför besviken. Om
han emellertid hämtar sin besvikelse
ur de ting, som han här berörde i dag,
så måste jag nog göra honom ännu
mera ledsen med att säga, att jag kanske
i framtiden gång på gång kommer
att göra honom ytterligare besviken.

Det är visserligen sant, herr talman,
att motionerna av herrar Björnsson och
Sundström i fjol gällde förmögenhetsbeskattningen,
vilken också är omnämnd
i nu ifrågavarande motioner.
Man kan dock inte säga, att yrkandet
om den allmänna översynen av fjolårets
beslut, som nu göres i högermotionerna,
kan begränsas till den detalj,
som motionerna av herrar Björnsson
och Sundström avsågo i fjol. Hade herr
Hagberg följt mitt råd i fjol och väckt
en motion om jpst denna sak, då är det
mycket möjligt att han i år kunnat räkna
med ett tillstyrkande antingen av en
undersökning eller en begäran hos
Kung]. Maj:t om ett förslag på den

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

punkten. .Tåg har ingen som helst anledning
att rucka på det uttalande, som
jag gjorde i fjol om förmögenhetsbeskattningen.

Nu är herr Hagberg mycket överraskad
över utskottets motivering, och han
tycker att denna inte har något samband
med utlåtandets kläm. Jo, herr
Hagberg, det finns verkligen ett samband
här, om man inte glömmer bort
det som är det väsentliga och avgörande
i denna diskussion. De som stå
bakom fjolårets skattebeslut äro klart
medvetna om, att detta beslut lika litet
som något annat skattebeslut är Guds
heliga och sista ord, där ingen ruckning
kan äga rum. Vi som i detta hus
under många år sysslat med skatteproblem
veta ju, att man gång efter annan
måste göra förändringar, som betingas
av den erfarenhet man vunnit. Utskottet
sade redan i fjol, att i det beslut
som då fattades funnos vissa punkter,
efter vilka man kunde sätta åtminstone
ett litet frågetecken. Särskilt beträffande
två punkter — i fråga om marginalbeskattningen
och beskattningen av bolagen
och de ekonomiska föreningarna

— upprepar utskottet i år vad det yttrade
i dessa saker förra året.

Jag är villig att erkänna, att det kan
framföras vissa skäl för olika behandling
av bolagen och de ekonomiska
föreningarna i beskattningshänseende

— man kan framföra de skäl som inte
minst från bondeförbundshåll gåvos under
debatten. Men jag är ändå mycket
tveksam på denna punkt, och det är
möjligt alt den erfarenhet, som man
kommer att samla, så småningom kan
komma att föra till en förnyad prövning
av dessa problem. Utskottet har
ju också särskilt strukit under att det
är på dessa punkter — marginalbeskattningen
och beskattningen av bolagen
och de ekonomiska föreningarna

- som man antagligen får göra en
översyn.

Men vad är nu det väsentliga här?
Om högern varit lika klok som de båda

Skattesystemets verkningar.

andra borgerliga partierna hade högern
ställt sig den frågan: Vad är det som
måste ske i denna sak, innan man kan
söka sig fram till ett ökat samförstånd?
Det är väl ändå ingen av oss som ett
ögonblick vill förneka, att hur många
tabeller man än fogar till en motion
och hur många spekulationer man än
lägger upp, så är allt detta i stor utsträckning
konstruerat. Det kan ha sitt
stora intresse, och jag erkänner mycket
gärna, att när man gör en utredning
för att sedan fatta ett skattebeslut, så
måste man ofta förfara på detta sätt.
Men tjänar det någonting till att nu,
sedan beslutet trätt i kraft, försöka
övertyga den majoritet som står bakom
skattebeslutet genom att fortsätta med
att göra upp tabeller? Det finns då blott
en sak, som kan leda fram till en förändrad
uppfattning. Det är det resultat,
som kommer fram genom den årliga
taxeringen, där man således kan
avläsa de verkliga förhållandena härvidlag
och inte bara teoretiskt uppgjorda
tabeller. Det är mycket möjligt att
det finns sådana fall, som högern återgivit
i sina tabeller. Det förnekar jag
inte ett ögonblick. Men jag vet ingenting
om detta, utskottets majoritet vet
ingenting därom, och såväl folkpartiet
som bondeförbundet delade den uppfattningen,
att skall man här kunna
komma fram till en översyn, då finns
det inget annat material att lägga till
grund härför än det som framkommer
genom att man granskar taxeringslängderna,
genom att man går till det verkliga
livet och tittar efter hur inkomstskatten
verkat där, och icke hur den
verkat i det tänkta fallet; man bör se
efter hur bolagsbeskattningen verkat i
det levande livet och icke i det tänkta
fallet. Jag antar att det är, om man
förfar på det sättet, som man skulle
kunna hoppas få fram resultat, som gör
att majoriteten, som står bakom beslutet,
skall kunna låta resonera med sig.

Jag utgår från, att detta är ett riktigt
resonemang, .lag tror inte att herr

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Skattesystemets verkningar.

Hagberg i Malmö kan komma ifrån, att
skall han kunna övertyga majoriteten
om lämpligheten av att gå med på en
översyn i detta avseende — utskottsmajoriteten
har ju uttalat att den är
heredd därtill — så är det först då
detta skattesystem — som ju ändå inte
verkat mer än i fyra månader — förts
ut i det levande livet och vi kunna se
de praktiska konsekvenserna av dess
verkningar. Då är bevillningsutskottets
majoritet — därmed åsyftar jag i detta
sammanhang utskottets samtliga ledamöter
utom högerns representanter —
beredd att vidtaga den översyn, som
högern nu kräver skall företagas innan
man fått någon som helst erfarenhet
av, hur skattesystemet verkar. Jag tror,
herr talman, att detta är en hållbar
ståndpunkt, och med anledning av vad
jag här framhållit hemställer jag om
bifall till bevillningsutskottets betänkande.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Jag ber att få
framställa en fråga till bevillningsutskottets
ärade ordförande. Får jag tolka
hans anförande nyss som ett uttryck
för den meningen, att han skulle kunna
vara med om en sådan översyn, som
det här är fråga om, nästa år, då ju
resultatet av ett omfattande taxeringsarbete
föreligger? Är det så, att han då
skulle kunna vara med om en sådan
undersökning, skall jag för min del
gärna ordna med att en motion som
den nu föreliggande i behörig tid presenteras
vid nästa års riksdag.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag skulle kunna säga
herr Hagberg, att han inte till nästa
år kan presentera en tillräcklig erfarenhet.
När riksdagen då skall taga
ställning till frågan, kan ju inte det
taxeringsresultat föreligga som är nödvändigt,
därför att deklarationen för
det nu löpande året ju inte kommer att
ske förrän i februari nästa år. Men jag

skulle tro att jag kan säga herr Hagberg,
att om jag har något inflytande
härvidlag, så skulle man kanske inte
nästa år men året därpå kunna ta den
översyn som högern nu en liten smula
för hastigt har krävt.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall be att
få ta fasta på herr Olssons i Gävle uttalande,
och jag vill försäkra honom,
att, därest jag tillhör denna kammare
»året därpå», jag då skall dra försorg
om att en sådan motion framställes.

Herr OLSON i Göteborg: Herr talman!
Det är nog riktigt och lätt att
förstå, att saken förhåller sig som herr
Olsson i Gävle säger, att det nu vore
lönlös möda att försöka i dagens situation
övertyga utskottsmajoriteten om att
en ändring av det beslut som fattades
vid fjolårets riksdag måste ske. Det
ligger väl också någonting av värde i
det argumentet, att, när en gång ställning
skall tagas till denna översyn,
det är bra att man då har praktisk erfarenhet
att peka på. Men herr Olsson
i Gävle har därmed icke bemött det påpekande
som har gjorts beträffande
bristfälligheten i själva förberedandet
av föregående års proposition i frågan.
Herr Hagberg i Malmö har antytt den
situation som förelåg, när man inom
utskottet icke var villig att ingå på bristerna
i den tidigare utredningen. Som
en konsekvens av detta borde man
finna, att ett igångsättande av en utredning,
vars syfte skulle vara att gottgöra
gjorda försummelser, icke behövde strida
mot de principer som herr Olsson
i Gävle nu har företrätt.

Det anspråk på en utredning som
ställts i högermotionen måste anses
vara i sak mycket starkt grundat, av
skäl som jag här nu har antytt. Herr
Hagberg i Malmö har också understrukit
den motsättning som förefinnes mellan
utskottets motivering och den kläm
utskottet har kommit till. Det är ett

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

bristande samband härvidlag som jag
inte kan finna, att herr Olsson i Gävle
har kunnat knyta samman genom sitt
anförande. Det förefaller mig i stället,
att den uppläggning han har gjort av
saken lider av samma bristande samband,
när han framhåller otänkbarheten
av en utredning i dagens situation. Det
förefaller dock vara så, att alla de uttalanden
i utlåtandet, varigenom, såsom
herr Hagberg uttryckte sig, utskottsmajoriteten
högaktningsfullt bemött
motionen, hade bort leda till ett
förslag om en skrivelse till Kungl. Maj:t
i motionens syfte.

Herr talman! Det kan inte vara ur
vägen att i detta sammanhang erinra
om — vilket av de i majoriteten ingående
borgerliga ledamöterna icke torde
bestridas och icke heller av socialdemokraterna
— att det vid föregående
års riksdag antagna skattesystemet inte
i första hand grundade sig på statsfinansiella
överväganden utan var resultatet
av ett politiskt beslut av den
socialdemokratiska majoriteten, tillskuret
på förhand och med benhård konsekvens
genomfört mot en praktiskt taget
kompakt näringsopinion. Alla inom
oppositionen voro då eniga om att denna
betydelsefulla omläggning — verkställd
efter i förväg uppgjorda linjer,
i vilka under ärendets behandling i
olika instanser inga ändringar finge
ske — till sina verkningar på företagsamhet
och produktion kunde befaras
bliva ytterst skadlig. Det var endast
socialdemokraterna — icke de i minoriteten
ingående borgerliga partierna —
som ställde sig bakom finansministerns
något sangviniska uttalande, att vad
som i skattediskussionen anförts rörande
skatteskärpningarnas skadliga verkningar
för sparsamhet, företagsamhet
och andra välståndsskapande krafter,
i allt väsentligt saknade grund. Med
detta uttalande drogs ett tjockt streck
över stora delar av det utredningsprogram,
som på sin tid förelagts 1944 års
allmänna skattekommitté och vars ar -

Skattesystemets verkningar.

betsresultat i alla fall skulle ha varit
till gagn vid ståndpunktstagandet till
det stora skatteprojekt som föregående
år antogs. Därmed togs luften bort från
denna kommitté, och den tycks nu bedriva
sin verksamhet i största stillhet.
Något annat ingående utredningsarbete
igångsattes inte, utan finansministerns
nyss av mig citerade uttryck förblev
sista ordet.

Mot en dylik auktoritetsdiktatur,
stödd av det socialdemokratiska partiet,
fanns det ingenting att göra. Det är
därför som jag är beredd att ge herr
Olsson i Gävle fullständigt rätt i att det
är lönlöst att försöka övertyga majoriteten
i detta sammanhang. Skattesystemet
antogs mot en mycket stark minoritets
betänkligheter beträffande de samhällsekonomiska
konsekvenserna och
oberoende av dess i många fall för en
oförvillad rättskänsla stötande innebörd.
Intet hade varit naturligare än
att de utredningar, som före propositionens
framläggande icke medhunnits
eller underlåtits, satts i verket samtidigt
som beslut fattades om de nya skatterna.
Det bör nämligen icke förbises, att det
icke rörde sig om ett enkelt skattehöjningsförfarande
av relativt normal beskaffenhet,
utan att det var fråga om
skatteskärpningar för vissa grupper
skattebetalare av osedvanligt hård beskaffenhet,
skatteskärpningar från ett
för dessa grupper redan över hövan
högt uppskruvat skatteläge. De enskilda
skattedragare, som i vissa fall på ett
för deras ekonomi förödande sätt utsättas
för dessa skatteskärpningar, kunna
nog inte inse, att skadeverkningarna
först skola exemplifieras i skattelängderna
eller kanske genom i Justitia offentliggjorda
enskilda ekonomiska debaclcr
för att tiden skall anses mogen
för igångsättande av en utredning
härom.

Mycket kan givetvis de närmaste
årens erfarenheter klarliigga kring detta
skattespörsmål, men det lär även med
beaktande av de begränsningar, som

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Skattesystemets verkningar.

ligga i möjligheterna att bedöma och
draga slutsatser av uppgjorda teoretiska
tabeller, vara möjligt att få en bild av
verkningarna i olika fall genom att
bland annat den faktiskt pålagda skattebördan
konstateras. När icke ens detta
skett i förberedelserna till föregående
års skatteförslag, är det en rimlig begäran,
att klarhet härutinnan oförtövat
skaffas. Den utredning, som bort igångsättas
samtidigt med att skatteförslaget
antogs för att i någon mån gottgöra
gjorda försummelser, bör företagas nu
utan att framträdandet av skadeverkningar
på näringsverksamhet och enskilda
avvaktas — det är en uppfattning,
som torde ha väl så stort fog för
sig som den som utskottsmajoriteten har
gjort sig till tolk för.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Såväl fjolårets debatt som
den debatt vi haft i utskottet och debatten
här i dag ha klart och tydligt visat,
att vi inte övertyga varandra med dessa
gamla argument. Vad som gjort att jag
nu begärt ordet är närmast, att herr
Olson i Göteborg vill göra gällande, att
inga utredningar och undersökningar
föregingo 1947 års skattebeslut.

Jag ber att få säga, att mer än ett år
pågick utredningsarbete, och de undersökningar,
som gjordes, voro nog rätt
omfattande. Detta påyrkades från skilda
håll av representanter för de olika
partierna. Jag tror inte, att vi närma
oss varandra genom att bara säga, att
den ena sidan har fullkomligt orätt i
detta avseende.

Jag tycker att det är egendomligt, att
såväl herr Hagberg som herr Olson påtalat,
att en högerpartiets motion har
blivit högaktningsfullt behandlad. Jag
trodde att man skulle uppskatta detta,
men gör man inte det, så är det väl
ingenting annat att göra än att man i

fortsättningen får sluta upp att vara
högaktningsfull mot högern.

Herr I4JALMARSON: Herr talman!
När det gäller nästa punkt på föredragningslistan,
som avser kvarlåtenskapsskatten,
skulle jag kunna säga, att den
är en skatt, som från rättssynpunkt inger
de starkaste betänkligheterna, medan
förmögenhetsskatten ur ekonomiska
synpunkter inger de starkaste betänkligheterna.
Som jag ser hela denna
skattefråga är den allvarligaste invändning
som man kan rikta mot det nuvarande
systemet den, att det utgör ett
väsentligt hinder mot, för att icke säga
att det många gånger omöjliggör, en
expansion av den mindre företagsamheten.

Om man är anhängare av en ordning
med fri företagsamhet och enskild
äganderätt, är det alldeles självklart att
man måste finna, att en sådan ordning
måste bygga på att det skall finnas en
påtaglig chans för varje människa, som
har lust och förmåga därtill, att få tillfälle
att bygga upp ett eget företag och
utveckla detta till allmänhetens tjänst.
Jag undrar om man inte rent av skulle
kunna säga, att det förhållandet att denna
möjlighet finns, är själva den moraliska
grundvalen för ett fritt ekonomiskt
system. Då måste man ju fråga
sig, vilket utrymme som kommer att
finnas för ett ekonomiskt uppåtstigande
inom egen produktiv verksamhet med
nuvarande skattesystem. Jag kan icke
se annat än att detta utrymme måste
begränsa sig till de små verkstäderna,
de små handelsföretagen o. s. v. Företagsamhet
av något större dimensioner
måste hädanefter komma att bli ett
privilegium för de bestående större
företagen, helt enkelt därför att endast
dessa bli i stånd att tillhandahålla det
riskvilliga kapitalet. Jag har icke kunnat
se, att man från socialdemokratiskt
håll har kunnat ge någon anvisning på
hur det i framtiden skall kunna skaffas

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

fram det kapital, som ju är oundgängligen
nödvändigt för produktionen, icke
bara för dess underhåll utan framför
allt för dess förnyelse och utveckling.
Ser man saken så, betyder det ju, att
skattesystemet kommer att direkt uppamma
en ekonomisk monopolism och
medverka till en odemokratisk behandling
av stora grupper av företag.

Nu säger man, som bevillningsutskottets
ordförande nyss framhöll och som
också sagts i utskottsutlåtandet, att det
är för tidigt att undersöka de samhällsekonomiska
verkningarna av detta skattesystem,
som bara har varit i kraft
under en mycket begränsad tidrymd.
Ja, herr talman, jag skulle förstå den
synpunkten, om det här uteslutande
vore fråga om att diskutera vissa tekniska
detaljer, men det är ju inte
bara detta det gäller, utan det är framför
allt fråga om att försöka bedöma
hur detta system i stort kommer att
påverka produktionen, och då kan man
väl inte bortse från att det nuvarande
skattesystemet i realiteten innebär endast
en förlängning och en viss skärpning
av det väldiga skattetryck, som
under krigsåren vilat på företagen. Det
finns rika möjligheter att på grundval
av erfarenheterna under de gångna
åren studera hur skattesystemet har
motverkat mindre företags expansion i
detta land, om de icke vilja göra sig
beroende av redan existerande storföretag.
Jag har för min ringa del haft tillfälle
att under flera år inifrån följa ett
litet företags utveckling och har kunnat
personligen studera hur skattesystemet
verkat i detta hänseende. Jag vet, att
man på många håll inom näringslivet
gjort liknande erfarenheter. .lag måste
då fråga mig, vad det kan vara för anledning
att nu vänta på att dessa skadeverkningar
skola bli ännu mer uppenbara,
innan en utredning igångsättes.

Får jag, herr talman, till sist också
säga ett litet ord om avvägningen mellan
skatten på bolag och skatten på ekonomiska
föreningar? Man bör inte se

Skattesystemets verkningar.

denna fråga enbart som en ekonomisk
fråga. Man kan också — och det gör
man på många håll — betrakta den som
en rättfärdighetsfråga. Jag tror, att det
är mycket svårt att kunna övertyga en
liten köpman, som råkar driva sin affär
i bolagsform, om det rättfärdiga i att
han skall vara tvungen att betala 25
procent högre skatt än den kooperativa
konkurrenten mitt emot på samma gata.
Man kan säga att denna orättvisa drabbar
ett relativt litet antal människor,
men det är ju principen det gäller och
en oförrätt skall inte mätas efter kvantitativa
linjer. Jag kan inte finna annat
än att även denna fråga borde kunna
klarläggas redan nu genom en utredning
utan att man skall behöva vänta
på ytterligare erfarenhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
högerreservationen.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Det
var ett uttryck av herr Olson i Göteborg
som gav mig anledning att begära
ordet. Han påstod, att föregående års
skattebeslut fattades genom en auktoritetsdiktatur,
som majoritetspartiet skulle
ha utövat här i kammaren. Jag ber
att få tillbakavisa detta påstående såsom
fullständigt ogrundat. Beslutet fattades
i vanliga demokratiska former,
och det förelåg majoritet i båda kamrarna,
men herr Olson vill göra gällande,
att all sakkunskap på detta område
ligger utanför denna majoritet och att
den ligger hos det antal s. k. auktoriteter
och experter som inte lyckats förskaffa
sig majoritet här i kammaren.
Då begär herr Olson, att man skall
fatta beslut med anledning av vad dessa
tänka och tycka och inte efter de bedömanden
och avgöranden som den
samlade majoriteten bär i kammaren
anser vara de riktiga. När han i detta
sammanhang talar om auktoritetsdiktatur,
så är det just herr Olson som bedriver
sin argumentering på den linjen,
att vissa bestämda auktoriteter, som

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Skattesystemets verkningar.

han erkänner, skulle vara utslagsgivande,
när det gäller att fatta beslut i dylika
frågor. Jag måste bestämt hävda,
att herr Olsons påstående är ett utslag
av ett sinnelag som vill underkänna
de rena parlamentariska reglerna för
besluts fattande i en demokratisk tid,
och jag ber att på det bestämdaste få
bestrida, att här någonting skett som
utgör någon kränkning av en enskild
svensks rält. Intet har undertryckts,
utan allt som har kunnat anföras har
fått komma i dagen. Men när beslut
skall fattas, måste det i alla fall finnas
en majoritet som fattar beslut, och om
man inte tycker om vad denna majoritet
beslutar, är det fullständigt oriktigt
att klistra på den sådana etiketter som
herr Olson i Göteborg här gjort.

Till herr Hjalmarson vill jag säga, att
hela hans argumentering återfanns i
debatten i fjol, och det var ju beklagligt,
att inte herr Hjalmarson då tillhörde
kammaren, så att han i det sammanhanget
hade kunnat framföra sina
meningar. Jag har nämligen svårt att
förstå, vad det som han här anfört har
med den nu föreliggande frågan att
göra.

Jag skall emellertid i all korthet beröra
några punkter i herr Hjalmarsons
anförande. Herr Hjalmarson påstår att
de små företagens expansionsmöjligheter
ha försvårats genom den år 1947
beslutade skattereformen. .lag har också,
herr Hjalmarson, hört talas om att
småföretagen haft svårigheter att expandera,
men dessa svårigheter ha inte
bottnat i skatteförhållandena, utan det
är bristen på råvaror, bristande möjligheter
att importera vissa halvfabrikat
och en hel del annat, som lagt betydande
hinder i vägen för en expansion
av småföretagen. Det har varit
svårt att få byggnadstillstånd, om man
velat uppföra nya byggnader, och det
har varit svårt att skaffa arbetskraft.
Dessa faktorer ha utan tvivel haft mycket
större inverkan på de små företagens
expansionsmöjligheter än en skat -

tereform, som inte trädde i kraft förrän
den 1 januari 1948. Herr Hjalmarsons
påståenden reduceras därför säkerligen
till sina rätta proportioner,
om jag säger att de äro i hög grad överdrivna
och torde, konfronterade med
verkligheten, visa sig vara icke riktiga.

Herr Hjalmarson säger, att han under
ett flertal år haft tillfälle att följa
verksamheten inom ett mindre företag,
som lidit under skattelagstiftningens
tryck. Men då kan väl i all rimlighets
namn inte den sist beslutade skattereformen
ha varit anledning till svårigheterna,
utan det måste ha varit de
skattereformer, som beslutats tidigare
än 1948 års och som i debatten i fjol
prisades såsom mycket modesta och
moderata och ansågos vara mycket
möjliga att uthärda för de skattskyldiga.
De iakttagelser, som herr Hjalmarson
gjort under de gångna åren,
kunna alltså inte vara tillämpliga på
dagens situation.

Slutligen vill jag säga ett par ord till
herr Hjalmarson och även till herr
Hagberg i Malmö med anledning av resonemanget
kring beskattningen av
ekonomiska föreningar. Jag förstår
inte, varför man skall blanda in den saken
i diskussionen om den fråga det
här gäller, nämligen om en allmän
översyn av skattesystemet i dess helhet
och dess verkningar. Man kunde mycket
väl i en särskild motion ha tagit
upp den speciella frågan till behandling
och helt enkelt yrkat på likställighet
mellan ekonomiska föreningar
och bolag i beskattningsavseende. Då
hade kammaren fått tillfälle att redan
nu — det hade inte tarvats någon närmare
utredning för den sakens skull
— taga ställning till frågan, och man
hade fått se i vilken omfattning högern
lyckats samla anhängare för sin ståndpunkt.
Jag tror nog att det skulle ha
visat sig att högern i det avseendet stått
fullständigt isolerad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

Herr OLSON i Göteborg: Herr talman!
Herr Sundström fäste sig vid att jag
använde ordet auktoritetsdiktatur, och
det kan jag inte förtänka honom. Men
jag måste ställa mig helt avvisande til)
det sätt, varpå han sedan uttolkade
mitt yttrande. Om det i de yttranden,
som inhämtats från ett 70-tal instanser
inom såväl olika områden av näringslivet
som vår förvaltning, gjordes uttalanden
som i stort sett gingo i samma
riktning, är det väl någon skillnad mellan
att bygga på dessa uttalanden och
att bygga på ett enda uttalande i propositionen
om att de skadliga verkningar,
som omtalats, »torde i allt väsentligt
sakna grund». Den kungl. propositionen
innehöll nämligen inte, herr Sundström,
något annat sakligt bemötande
av de yttranden, som inlämnats. Under
sådana förhållanden kan det väl ligga
något i det uttryck, som jag här tillåtit
mig använda.

Däremot har jag mycket svårt att
förstå sammanhanget, när herr Sundström
gör en del reflexioner kring det
demokratiska systemets sätt att gå till
beslut i olika frågor. Den diktatur,
som jag talat om, rör inte vår demokratis
arbetsformer, utan den rör det
socialdemokratiska partiet och är en
sak, som herrarna där få göra upp sig
emellan. Herrarna skratta, men det är
inte så mycket att skratta åt, ty det ligger
allvar nog i vad jag sagt.

I skattefrågan har ju fattats ett beslut,
bakom vilket står en majoritet, bestående
av socialdemokrater och kommunister.
Mot sig har denna majoritet
cn minoritet, vars storlek i förhållande
till majoriteten är så pass betydande,
att det borde vara en maning för majoriteten
att ta all hänsyn till minoritetens
synpunkter. Från socialdemokratiskt
håll har man, för att klarlägga
fördelarna med det skattesystem som
man drivit igenom, framhållit att tre
miljoner skattebetalare komma att få
en skattclindring och endast 35 000
skattebetalare att få skärpta skatter.

Skattesystemets verkningar.

Men säger det inte något, herr Sundström,
att av dessa tre miljoner, som
skulle få fördelar av skattereformen, ha
så många gått emot densamma, att majoriteten
inte har varit större än att
den helt avgränsas av de socialdemokratiska
och kommunistiska partiernas
gränslinjer?

Man skall inte använda starka uttryck,
och jag vill inskränka mig till
att säga, att de förhållanden, som jag
här berört, borde utgöra en maning
för den majoritet, som har heslutandemakten
i sin hand, att inte driva fram
beslut i frågor, om vilka sådana meningsskiljaktigheter
råda som fallet varit
beträffande skattereformen. Gör
man detta, ligger det nära till för mångfaldiga
människor att tala om ett majoritetsförtryck.

Jag förstår inte heller, hur man av
vad jag här anfört kan få fram att jag
skulle underkänna den sakkunskap,
som är tillfinnandes inom det socialdemokratiska
partiet, och endast erkänna
den sakkunskap, som jag i detta
fall själv har stött mig på. Om det,
såsom herr Olsson i Gävle utlät sig, i
denna fråga låge så till, att den ena
parten under alla förhållanden ville
göra anspråk på att ha rätt, så kan väl
detta ej med fog sägas om den part,
vars enda krav är att en sakmässig och
opartisk utredning göres beträffande
verkningarna av det system som det
här gäller att bedöma.

Härmed har jag, herr talman, sagt
vad jag ville anföra med anledning av
herr Sundströms uttolkningar av mitt
inlägg, men det är kanske inte ur vägen
att jag, innan jag slutar, säger några
ord till herr Adolv Olsson om den
högaktningsfulla behandling som högermotionen
fått i utskottet. Långt ifrån
att vilja ta illa vid oss därav, äro vi
inom högern mycket glada över den
uppläggning som saken fått i den delen.
Men vi ha menat, att vi hade varit
ännu gladare, om denna uppläggning
hade fått den konsekvens som va -

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Skattesystemets verkningar.

rit den naturliga, nämligen att från
majoritetens sida framställts förslag om
en skrivelse till Kungl. Maj:t.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr Sundström framhöll
att den väsentliga orsaken till att småföretagen
inte kunna expandera är att
söka i det kända förhållandet, att det
är svårt att skaffa råvaror och att erhålla
valutor för import liksom att få
tillstånd till att göra ombyggnader. Jag
kan försäkra herr Sundström, att jag
inte på något sätt vill förringa de svårigheter
för den mindre företagsamheten,
som äro en följd av den nuvarande
regleringspolitiken. Men det är ju
inte den saken vi nu skola diskutera,
utan det är skattepolitiken det här gäller,
och jag sökte just i mitt första anförande
visa, att även den skattepolitik
som förts utgör ett väsentligt hinder
för en ekonomisk expansion av
mindre företag.

Herr Sundström svarade då bara
med att hänvisa till att frågan diskuterades
i riksdagen i fjol, då jag inte
hade äran tillhöra denna kammare. Jag
har emellertid rätt noggrant läst protokollen
från den debatten, och jag har
inte, herr Sundström, kunnat finna,
att man från den meningsriktning, som
herr Sundström representerar, på något
sätt bemödat sig om att ge svar på frågan,
hur den mindre företagsamhetens
försörjning med riskvilligt kapital
skall kunna ordnas i ett expanderande
samhälle.

Jag vågade här nämna, att jag, genom
att jag haft tillfälle studera hur
ett litet företag arbetar, har personlig
erfarenhet av de svårigheter som den
nuvarande skattepolitiken lägger i vägen
för ett sådant företag. När herr
Sundström nu säger, att då kunde jag
inte ha tänkt på den sista skattereformen,
så måste det vara beroende på
ett missförstånd från herr Sundströms
sida. Jag utgick i mitt förra anförande

från att det gällde att diskutera de
samhällsekonomiska verkningarna av
skattesystemet och framhöll, att det nuvarande
skattesystemet endast innebär,
frånsett vissa tekniska omläggningar
och skärpningar på en del punkter, en
permanentning av det skattetryck som
vi hade under krigsåren. Från dessa
senare år finns ju ett rikt erfarenhetsmaterial,
ägnat att belysa just de besvärligheter
och motigheter som den
mindre företagsamheten haft att kämpa
med, om den velat expandera utan
att ställa sig i beroende av större företag.
Det är detta material som jag tycker
att man redan nu skulle kunna begagna
sig av.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag begärde ordet, när
herr Olson i Göteborg talade om den
socialdemokratiska diktaturen. Det är
klart att man, när man går att fatta ett
beslut, skall ta hänsyn till alla berättigade
intressen och synpunkter, men
jag kan inte förstå, att det i ett parlament
finns någon annan framkomlig
väg att nå ett resultat än att man fattar
ett beslut i den riktning majoriteten
önskar, och det är ju vad som skedde
vid behandlingen av skattefrågan vid
fjolårets riksdag. Det får väl ändå inte
vara så, att så fort det göres erinringar
från en minoritet, så skall majoriteten
vara urståndsatt att handla. Vi skola
inte heller glömma bort, att det fanns
en tid, då man här i landet nog tog
mindre hänsyn till minoritetens synpunkter
än vad som nu sker. Men då
bestod majoriteten av annat folk, och
det är kanske det som gör den stora
skillnaden mellan den gångna tiden
och dagens läge.

Jag missunnar inte alls högern att
bli högaktningsfullt behandlad, vare sig
av bevillningsutskottet eller av andra,
och det var inte heller det som jag syftade
till. Jag tyckte bara att det verkade
som om både herr Hagberg och herr

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

Olson voro misslynta över denna högaktningsfulla
behandling. Nu har ju
herr Olson förtydligat sitt uttalande
med att säga, att glädjen hade varit
större, om högern fått sin motion bifallen.
Men brukar det inte, herr Olson,
i livets olika skiften vara bäst att man
tar glädjen i vissa portioner, så att inte
överraskningen blir för stor.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Det
var också med anledning av herr Olsons
i Göteborg sista yttrande som jag ville
säga några ord.

Herr Olson åberopade den mängd
yttranden, som avgivits över skatteutredningens
förslag, och förklarade att
vi inom majoriteten icke togo tillbörlig
hänsyn till dessa yttranden, utan endast
framhärdade i att följa de linjer,
som propositionen uppdragit. Jag vill
då erinra om att på verkligt avgörande
punkter rådde det icke några större
meningsskiljaktigheter. När herr Olson
påstår att det var fråga om ett diktat,
kan det endast ha varit fallet beträffande
ett mycket begränsat fält av hela
skattereformen, ty alla partier här i
riksdagen sökte ju berömma sig av att
ha befrämjat och biträtt den skattelindring
för tre miljoner skattebetalare
som beslutet, enligt vad herr Olson här
sjiilv framhöll, innebar. De verkliga
tvistepunkterna voro frågan om skalornas
storlek när det gällde förmögenhetsskatten
och så naturligtvis kvarlåtenskapsskatten.
Det var på dessa punkter
som det uppstod sådana meningsmotsättningar,
att tvisterna måste slitas
genom att en majoritet ställdes mot
en minoritet. Det är naturligtvis detta
herr Olson i Göteborg inte kunnat
smälta, d. v. s. att majoriteten på dessa
punkter dristade sig att trots de avstyrkanden,
som anförts, följa sin övertygelse
och hävda en egen mening, i förlitande
på att iiven majoriteten hade
förmåga att bedöma något litet av hithörande
frågor.

Skattesystemets verkningar.

Herr Olson i Göteborg försöker nu
göra gällande, att han inte talat om någon
allmän auktoritetsdilctatur, utan om
en diktatur som utövats av det socialdemokratiska
partiet. Jag undrar, om
herr Olson verkligen kan stå för den
beskyllningen mot det socialdemokratiska
partiet. Det förhållandet att det
socialdemokratiska partiet sitter i majoritetsställning
och kan fatta vissa beslut,
är väl inte detsamma som att partiet
utövar någon diktatur. Det finns
ju i höst möjligheter att bryta vår majoritetsställning
och åstadkomma en
borgerlig majoritet i stället. Men jag
undrar, vad herr Olson skulle säga, om
vi på socialdemokratiskt håll vid nästa
års riksdag skulle komma med det påståendet,
att det inte vore fråga om en
i vanliga parlamentariska former framkommen
majoritet, utan om en borgerlig
diktatur, som bestämde hur landet
skulle styras och vilka beslut som skulle
fattas. Herr Olsons påståenden och synpunkter
bli allt mer ohållbara ju längre
han försöker försvara dem.

Beträffande herr Hjalmarson skall
jag bara beröra en enda punkt — det
var frågan om att denna skattereform
skulle i hög grad försvåra kapitalförsörjningen
för de mindre företagarna.
Det är ett påstående som har gjorts vid
alla möjliga tillfällen, men naturligtvis
har det inte presterats ett enda bevis
för att så skulle vara fallet. Jag tror
inte att småföretagen stupa eller få svårigheter
med kapitalförsörjningen, med
finansieringen av företagen av denna
grund, utan därvidlag är det väsentligen
andra ting som inverka. Till det jag
tidigare andragit skulle jag också vilja
säga, att det finns något som heter karteller,
nyetableringsbegränsningar och
dylikt, som framför allt på den senaste
tiden är ett mycket kraftigare hinder
för en expansion av den fria företagsamheten
i mindre former än vad den
skattehöjning som ägt rum möjligen
kan vara.

De samhällsekonomiska verkningarna

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Skattesystemets verkningar.

av skatteförslaget äro givetvis en mycket
stor och vidlyftig fråga, som naturligtvis
också är av utomordentlig betydelse.
Men jag hävdar fortfarande i likhet
med herr Olsson i Gävle, att erfarenheterna
av denna senast beslutade
skattereform inte ännu blivit så pass
klarläggande att det är möjligt att på
grundval av dem bilda oss någon uppfattning
om de samhällsekonomiska
verkningarna.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Herr OLSON i Göteborg (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill ge herr
Sundström rätt beträffande de skiljelinjer,
som förefunnos inom utskottet
vid antagandet av den nya skattelagen
under föregående års riksdag. Men därifrån
och till att dra slutsatser om hur
på de punkter, där meningsskilj aktigheterna
äro särskilt stora, förfaras bör
för att demokratiska krav skola fyllas
är ett ganska långt steg. Det är riktigt
att det måste fattas ett beslut, som herr
Olsson i Gävle säger — man måste fatta
ett beslut. Men är det alldeles nödvändigt
att det beslut som fattas skall behöva
vara av det slag, att det stöter en
mycket stark minoritet för huvudet?
Och är det alldeles säkert att den metoden
i längden är en framgångsmetod,
som för till landets bästa, och är det
en metod som man kan vara övertygad
om i längden för till demokratiens
bästa?

Man skall, när det gäller så avgörande
skiljefrågor som det här rör sig om,
visa hänsyn till varandra, och det är
denna hänsyn till en stark minoritet
som säkerligen inte något parti far
illa av att visa. Herr Sundström frågar
mig vad jag skulle säga, om de borgerliga
finge majoritet vid en kommande
riksdag. Ja, det är inte så svårt att svara
på den frågan, ty vi veta alla vad det
sades om de majoriteter, som för 40—

50 år sedan bestämde i vårt lands politik.
Dåvarande majoritetspartier, äro i
dag säkerligen villiga understryka, att
de anmärkningar som framställdes mot
dem om bristande hänsyn mot minoriteten
kunde vara riktiga. Det är dessvärre
tendenser av det slaget på borgerligt
håll i det förgångna som från
socialdemokratisk sida numera ha upptagits.
Jag kan inte godta dem, även om
de skulle framträda under en annan
majoritetsställning än den nuvarande.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara säga till herr
Sundström med anledning av hans senaste
inlägg, att vi inom högern äro
icke anhängare av en utveckling mot
karteller och monopol, vare sig det är
fråga om statliga eller privata monopolföreteelser.
Jag vill emellertid erinra
herr Sundström om att monopolutredningen,
vars betänkande offentliggjordes
kort före det senaste världskrigets
utbrott, på ett oförtydbart sätt
klargjorde, att dessa företeelser hade
en begränsad räckvidd inom svenskt
näringsliv och att förhållandena där
lade hinder i vägen för en oskälig monopolism.

Jag kan hålla med herr Sundström
om att monopol- eller kartelltendenserna
sannolikt ha ökat under krigsåren.
Men vad beror det på? Jo, det är en
följd dels av regleringspolitiken, dels
av skattepolitiken. När herr Sundström
begär belägg för att det nuvarande
skattesystemet har verkat ogynnsamt
för den mindre företagsamheten, ger
han själv ett av dessa belägg då han
pekar på de nyssnämnda monopolistiska
tendenserna.

Till sist, herr talman, skulle jag endast
vilja säga, att när det gäller att
komma till rätta med dessa tendenser
skall man inte nöja sig med att kontrollera
symptomen, utan man skall angripa
orsakerna.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Endast
en replik i allra största korthet.
När herr Olson i Göteborg säger att
man inte skall stöta en minoritet för
pannan, vill jag påpeka att detta är ett
fullkomligt felaktigt betraktelsesätt. Om
man i en stor fråga av politisk räckvidd
råkar hamna i minoriteten, så är det
väl enligt demokratiska regler så, att
då bör man finna sig i majoritetens beslut
och inte känna sig stött för pannan
därför att man inte fått igenom vad
man själv önskade.

Till herr Hjalmarson vill jag bara
säga, att kartellbildningen kan icke ha
animerats av den senast beslutade
skattereformen och den nu förda skattepolitiken,
eftersom dessa karteller äro
mångåriga.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen med övervägande
ja besvarad. Herr Hagberg i
Malmö begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 36,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen lillkiinnagav,
att han funne flertalet av

Avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.

kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hagberg i
Malmö begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 134
ja och 38 nej, varjämte 14 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13.

Avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 37, i anledning av väckta
motioner om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen: 1)

de likalydande motionerna 1:63
av herr Domö in. fl. och II: 110 av herr
Skoglund i Doverstorp m. fl., vari hemställts
dels »att riksdagen måtte besluta,
att förordningen den 26 juli 1947 nr
581 om kvarlåtenskapsskatt skall upphävas
från och med den 1 juli 1948,
samt att kvarlåtenskapsskatt, som crIagts
enligt nämnda förordning, skall
restitueras», dels »att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till den
författningstext, som kan befinnas påkallad
i anledning av kvarlåtenskapsskattens
avskaffande»;

2) de likalydande motionerna 1:117
av herr Bergvall in. fl. och 11:198 av
herr Ohlin in. fl., vari hemställts, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära utredning om en moderat
höjning av arvslottsbcskattningen samt
framläggande för riksdagen av dels de
förslag, vartill utredningen kan föranleda,
och dels i samband därmed förslag
om kvarlåtenskapsskattens avskaffande»;
samt

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.

3) de likalydande motionerna 1:182
av herr Gustaf Elofsson m. fl. och
II: 294 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
må för sin del besluta, att lagen om
kvarlåtenskapsskatt upphör att gälla
senast den 1 juli 1948 och att redan
debiterad men ej erlagd sådan skatt
icke skall uttagas, samt att all hittills
erlagd sådan skatt skall återbetalas till
dödsbo, som erlagt densamma».

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna
1:63 av herr Domö m. fl. och 11:110
av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.
om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) att de likalydande motionerna
I: 182 av herr Gustaf Elofsson in. fl.
och 11:294 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl. om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

3) att de likalydande motionerna
I: 117 av herr Bergvall m. fl. och II: 198
av herr Ohlin m. fl. om utredning rörande
en moderat höjning av arvslottsbeskattningen
samt om avskaffande av
kvarlåtenskapsskatten icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Velander, Wehtje, Niklasson,
Hagberg i Malmö, Hammarlund,
Jonsson i Skedsbygd och Olson i Göteborg,
vilka på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 63, II: 110, I: 182 och II: 294
antaga i reservationen intagna förslag
till

1) förordning om upphävande av
förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)
om kvarlåtenskapsskatt;

2) förordning angående restitution av
kvarlåtenskapsskatt m. m. i samband
med upphävandet av förordningen den
26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt;
samt

3) förordning om ändring i förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt;

II) av herrar Elon Andersson och
Sandberg, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka de likalydande motionerna
I: 117 av herr Bergvall m. fl. och II:
198 av herr Ohlin in. fl.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Efter den långa debatt, som nu
avslutats, tror jag kammaren skulle
sätta värde på, att debatten kring det
här föreliggande betänkandet från bevillningsutskottet
begränsas. Jag skall
därför inskränka mig till ett par korta
reflexioner rörande ett bestämt avsnitt
av utlåtandet och skall inte alls ta upp
de många argument för eller mot kvarlåtenskapsskatten,
som kommit till användning
och vilka ju äro allmänt
kända.

Utskottet säger sig inte kunna vara
med om ett avskaffande av kvarlåtenskapsskatten
hl. a. därför att utskottet
anser att statsfinansiella skäl tala däremot.
Om denna skatt, menar utskottet,
skall avskaffas, måste man ersätta den
med någon annan skatt. Jag kan inte
undgå att finna ett sådant uttalande anmärkningsvärt,
ty, herr talman, med en
sådan argumentering kan man försvara
varje skatteform, hur olyckliga verkningar
den än har. Jag är överraskad
över att det högvördiga bevillningsutskottet,
där jag personligen trivs så väl
sedan många år tillbaka, kunnat vara
med om en sådan formulering, ty den
innebär i grund och botten ingenting
annat än att man här accepterar den
gamla jesuitregeln om ändamålet, som
helgar medlen. Detta tror jag dock inte
har varit bevillningsutskottets avsikt,
men som vi veta, kan det hända att
stundom slumrar även den gode Homeros,
och denna sats i utskottets betänkande
har måhända fått en formulering,
som inte varit alldeles övertänkt.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

Då nu utskottet i alla fall pekat på
den statsfinansiella sidan av saken,
kanske det kan ha något litet intresse
för kammarens ärade ledamöter att
orienteras om den begränsade betydelse,
som kvarlåtenskapsskatten har statsfinansiellt
sett. Jag vill påpeka att i innevarande
års budget har denna skatt
beräknats inflyta med 40 miljoner kronor.
Men, mina damer och herrar, detta
är en bruttosumma, naturligtvis. På
grund av skattens tillkomst beräknas de
ordinarie inkomsterna av arvslotts- och
gåvoskatten sjunka från 45,5 miljoner,
som de utgjorde budgetåret 1945/46, och
58,8 miljoner, vilket var siffran för budgetåret
1946/47, till 35 miljoner kronor
för nästkommande budgetår. Hur mycket
av denna automatiskt inträdande
minskning som direkt är att hänföra
till kvarlåtenskapsskattens införande är
naturligtvis ganska svårt att fullt exakt
klargöra. Men jag tror, att det uttalande,
som motionärerna ha gjort, är riktigt,
då de framhålla, att man har anledning
räkna med att nettoinkomsten för statsverket
av kvarlåtenskapsskatten kommer
att stanna vid 25 å 30 miljoner i
stället för det bruttobelopp på 40 miljoner,
som är upptaget i årets budgetförslag.

Vad innebär detta tillskott på 25 miljoner
kronor? Om vi räkna med att hela
skatteuttaget i år blir cirka 4 100 miljoner
kronor — för att nu knyta an vid
den siffra som är angiven i budgetförslaget
— så utgöra 25 miljoner ungefär
0,c c/c av detta belopp. Det skulle alltså
vara den skada, som statsfinanserna tillfogades,
därest riksdagen beslöte kvarlåtenskapsskattens
avskaffande. Det är
ogörligt, enligt min mening, att argumentera
till förmån för kvarlåtenskapsskattens
försvar utifrån statsfinansiella
synpunkter, tv i det hänseendet spelar
den, som förhållandena numera utvecklat
sig, praktiskt taget ingen roll. Det är
alltså på ett helt annat plan, som motiven
för kvarlåtenskapsskatten äro att
finna.

Avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.

Jag har kännedom om, herr talman,
att här komma ytterligare talare att
uppehålla sig vid andra sidor av detta
problem. Jag skall därför sluta med
dessa få ord, och jag hemställer om bifall
till den reservation, som är knuten
till bevillningsutskottets betänkande och
avgiven av herr Velander in. fl.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag skall följa herr Hagbergs exempel,
i all synnerhet som den föregående debatten
ju brett ut sig att omfatta praktiskt
taget hela skatteområdet.

När man går att behandla detta motionsknippe,
så måste man självfallet
skilja ut den folkpartimotion, som utskottet
har tillåtit sig beteckna som en
smula mera realbetonad än de andra
motionerna. Där föreslås en utredning
om kvarlåtenskapsskattens avskaffande
och dess ersättande med en höjning av
arvsbeskattningen. Denna utväg diskuterade
vi ju i fjol, och det kan inte finnas
några som helst invändningar emot
att göra det ännu en gång. Då hade
man emellertid på borgerligt håll en
annan uppfattning, och man hade mycket
svårt för att komma till någon annan
ståndpunkt än att bara göra motstånd
mot skatten. Det, som gör att utskottet
i fråga om denna undersökning
inte är berett att gå motionärerna till
mötes, är i stort sett samma skäl som
förelågo i det nyss avgjorda betänkandet.
Vi anse oss icke ha erhållit tillräcklig
erfarenhet om hur skatten har verkat,
och därför anser utskottet att man
bör vila på hanen tills man får någorlunda
överblick av problemet.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga, som jag sade i det föregående
ärendet, att naturligtvis ingen av dessa
skatteformer är det sista ordet, där inga
ändringar kunna ske, där man inte kan
ha olika uppfattning. Riksdagen har
ju i sin makt att avskaffa, att förändra,
att över huvud taget göra hur riksdagen
vill med de olika skatteformerna.

5 Andra kammarens protokoll 19''i 8. Nr 18.

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.

Men — och då kommer jag in på reservanternas
linje — hur mycket det än
förvånar herr Hagberg i Malmö att man
säger, att kvarlåtenskapsskatten måste
ersättas med något annat, är detta nog
ändå en princip, som man inte får
bortse ifrån. Om man reser ett anslagskrav
som ligger utanför budgeten, så
bör man vara beredd — vi hålla ju
mycket styvt på det i denna kammare
— att när det inte finns pengar i budgeten
till detta anslagskrav, anvisa var
man anser sig kunna ta täckning för utgiften.
Om det statsfinansiella läget i
detta nu är av den karaktären, att det
icke utan vidare tål ett utlyftande ur
budgeten för kommande budgetår av
låt oss säga 30 miljoner kronor, är det
då, frågar jag, orimligt att begära, att
den som reser ett sådant krav skall vara
beredd att säga, att här äro 30 miljoner
som kunna användas i stället?

Men, herr Hagberg, det är inte bara
så som bevillningsutskottet har resonerat.
Det är väl, med hänsyn till vad som
har inträffat sedan statsverkspropositionen
framlades, klart för oss alla att det
statsfinansiella läget, eller kanske vi
skola säga det budgetära läget, i detta
nu inte är så ljust som man hade anledning
se det i fjol vid skattebeslutets
fattande. Sedan budgeten framlades har
det rests en mängd olika krav. Jag
erinrar sålunda om kungl. propositioner
med förslag innebärande en höjning
med många miljoner av anslaget till
försvarsändamål. Högern har väckt en
motion, som utöver vad Kungl. Maj :t
föreslagit för kommande budgetår ökar
försvarsutgifterna med minimum över
70 miljoner kronor. Om man är beredd
att släppa 30 miljoner kronor av inkomsterna
och att öka utgifterna med
ytterligare minst 70 miljoner kronor och
således göra ett hål i kassan med i runt
tal 100 miljoner kronor, undrar jag, om
man kan resonera så som herr Hagberg
i Malmö resonerat, att det statsfinansiellt
sett icke gör någonting, då det
bara rör sig om 0,o procent av bud -

getens omslutning. Ja, det är riktigt
herr Hagberg i Malmö, att det rör sig
om endast 0,6 procent men det betyder
också 100 miljoner kronor. Även om
det icke skulle bli så att de 70 miljoner
kronorna komma till användning, återstå
de 30 miljoner kronorna. Man måste
i alla fall vara beredd att, om det icke
förefinnes något överskott i budgeten,
täcka det som fattas. Man kan naturligtvis
säga, att det hela statsfinansiellt
sett icke spelar någon som helst roll,
men hålet finnes, och det måste fyllas,
innan riksdagen åtskiljes. Det är så man
måste se det statsfinansiella problemet
i detta sammanhang.

Nu kanske någon säger, att vi ha
varit livligt sysselsatta i år med att överbalansera
budgeten och att vi strävat
efter att komma fram till en överbalansering
med 500 miljoner kronor. Men
vi voro ju överens om att dessa 500
miljoner kronor, såvitt det stod i vår
förmåga, icke skulle användas till löpande
utgifter. Högern har ju för övrigt
hårdare än något annat parti drivit den
linjen, att dessa pengar skola låsas in i
en plåtlåda och under inga förhållanden
komma till användning. Det finns
således ingen möjlighet att fylla hålet
efter de 30 miljoner kronorna genom
att hänvisa till de medel, som skola tillhöra
överbalanseringsbeloppet. Då finns
det, herr talman, i nuvarande läge, såvitt
jag förstår, bara en enda väg att gå.

Jag tillhörde på sin tid konsumtionsskatteberedningen,
och vi konstaterade
där, att det var omöjligt för oss att
komma längre än vi hade kommit. Jag
skulle tro att det blir bevillningsutskottets
uppgift att konstatera detsamma.
Mer än dessa 500 miljoner kronor i runt
tal kunna icke tagas ut genom indirekta
skatter, och det skulle väl vara orimligt,
det böra vi väl ändå kunna vara överens
om och ha en smula känsla för, att
samma riksdag, som lagt 500 nya miljoner
i indirekta skatter på folket, skulle
släppa taget om 30 miljoner kronor,
som man kan taga av dödsbon, som

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

höra till de förmögnaste. Det är åtminstone
för mig — det må tillåtas
mig, herr talman, att säga det — omöjligt
att tänka mig en medverkan i denna
sak efter sådana linjer.

När man är beredd att på rak arm
utan undersökningar gå till ett avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten finns
det, såvitt jag vet, ingen annan väg att
gå än att kompensera denna genom en
höjning av de direkta skatterna. Jag
skulle vilja ställa den frågan till herr
Hagberg i Malmö: När vi i nuvarande
läge, såvitt jag kan fatta det — jag tror
att det även är riksdagens uppfattning
— uttömt möjligheterna att gå längre
på de indirekta skatternas väg, är herr
Hagberg i Malmö då beredd att, för att
kunna tillmötesgå det här resta kravet
på kvarlåtenskapsskattens avvecklande,
genomföra en höjning av den direkta
beskattningen? Dy varken herr Hagberg
i Malmö eller några av de andra
reservanterna i bevillningsutskottet torde
kunna trolla sig förbi, att det här
rör sig om en minskning av inkomsterna
med 30 miljoner kronor. Jag skulle
ha förstått högern bättre, om den i
detta sammanhang begärt en utredning
om hur man skulle kunna avveckla denna
kvarlåtenskapsskatt. Men att utan
vidare föra den åt sidan, att utan vidare
plocka bort de 30 miljoner kronorna,
som icke utgöra något stort belopp i
förhållande till budgeten i dess helhet,
det kunna vi väl knappast göra. De 30
miljoner kronorna komma att fattas, då
vi skola avsluta budgeten, om vi icke
skola taga i anspråk de medel, som äro
avsedda att genom överbalansering
medverka i inflationsbekämpandet.

Jag kan icke, herr talman, med bästa
vilja i världen tänka mig möjligheten av
att riksdagen skulle kunna följa den här
föreliggande reservationen, och jag ber
därför att få hemställa om bifall till utskottets
hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Herr Olsson i

Gävle förefaller tydligen icke vara en
lika trägen läsare som jag av sitt eget
partis huvudorgan. Men om han varit
det, skulle han i dess nummer för söndagen
den 9 maj ha funnit en artikel
med rubriken: »Driftbudgeten visar

överskott på 500 miljoner.» »Utfallet av
driftbudgeten för det nu löpande budgetåret»,
heter det i denna artikel,
»väntas enligt riksräkenskapsverkets
approximativa beräkning bli att de
sammanlagda inkomsterna överstiger
de totala utgifterna med omkring 500
miljoner kr.» Och så kommer där en
hel del siffror, som bestyrka riktigheten
i denna ingress. Detta gäller, herr
Olsson i Gävle, det nu löpande budgetåret;
det vi nu resonera om är det
kommande budgetåret. Hur kommer
det att ställa sig? Om jag inte är alldeles
fel underrättad, komma de nya
inkomstberäkningarna, som bevillningsutskottet
brukar få fram på försommaren,
att visa sådana siffror, att
i varje fall i fråga om skatteintäkterna
mycket långt gående anspråk torde
komma att bli uppfyllda.

Herr Olsson i Gävle riktade en direkt
fråga till mig, huruvida jag, därest den
indirekta beskattningen icke ökades,
skulle vilja vara med om att höja den
direkta beskattningen. Jag skulle i stället
vilja rikta en fråga till honom: Har
herr Olsson i Gävle den uppfattningen,
att det i det här landet går att ännu
mer höja den direkta beskattningen?
Jag har för min del det intrycket, att
man numera i ganska vida kretsar hyser
den meningen, att, går man ett steg
ytterligare, slår den direkta beskattningen
back så att säga, med andra
ord: en ytterligare höjning kommer

sannolikt ej att giva det resultat man
räknat med.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag kan glädja herr Hagberg
i Malmö med att jag läser partiets

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.

huvudorgan så mycket, att jag observerat
denna redogörelse. Men jag lade
märke till att det rörde det budgetår,
i vilket vi nu leva. Jag är ej lika optimistisk,
när det gäller det nya budgetåret
just med hänsyn till att inkomsterna
av skatter, när det gäller detta
budgetår, voro väsentligt uppräknade
i förhållande till föregående budgetår.
Det brukar ju vara så, att när riksräkenskapsverket
lägger fram sin redogörelse,
denna följes av en beräkning
beträffande det budgetår som skall
komma. Vad som förvånade mig mest
av allt var att en sådan beräkning icke
var med i den artikeln. Skulle det kanske,
herr Ilagberg i Malmö, innebära,
att riksräkenskapsverket redan vid sin
beräkning i höstas räknade så högt, att
vi icke ha något ytterligare att vänta?
Jag ställer bara frågan. Jag vågar icke
yttra mig därom, ty jag vet ingenting
på den punkten. Men det som förvånade
mig var som sagt, att man inte
nämnde något om budgetåret 1948/49.

Den fråga, som herr Hagberg ställde
till mig, var ju delikat. Jag hade ju
kunnat vänta, att han skulle svarat på
min fråga först, innan han framställde
sin fråga. Herr Hagberg i Malmö tillhör
ju inte »de stora frågornas parti».
Men jag skall ärligt och uppriktigt säga
honom, att jag skulle vara mycket,
mycket betänksam till en ifrågasatt höjning
av den direkta beskattningen i nuvarande
läge.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Jag ber att helt
och fullt få instämma i vad herr Olsson
i Gävle yttrade i sista delen av
sitt just hållna anförande.

Herr OLSON i Göteborg: Herr talman!
Herr Olsson i Gävle har i sitt anförande
ingående uppehållit sig vid de statsfinansiella
konsekvenserna av ett borttagande
av kvarlåtenskapsskatten och
därvid anlagt synpunkter som, såvitt
jag förstår, äro av utomordentlig bety -

delse och mycket svåra att komma förbi.
Men det är så många andra saker
i vårt samhälle som äro av utomordentlig
betydelse och som man ej heller
borde gå alldeles förbi i dagens läge.
Man får ju inte alldeles bortse från betydelsen
av att kunna upprätthålla vårt
penningvärde eller från nödvändigheten
av att resultatet av den ekonomiska
politik, som bedrives i landet, blir
en förbättrad eller upprätthållen försörjning
med reala varor och förnödenheter
för folket.

Jag skall icke göra något stort inlägg
i detta sammanhang, då saken har
blivit så mycket debatterad, men jag
skall dock tillåta mig några randanmärkningar
i samband med utskottets
utlåtande.

Utskottet har icke kunnat finna, att
några nya synpunkter anlagts på kvarlåtenskapsskatten
sedan riksdagen i
juli månad 1947 fattade sitt beslut om
denna skatts införande och icke heller
att det inträffat sådana förhållanden,
som kunna anses föranleda ett frångående
av detta beslut. Sedan skjuter
man liksom utskottets ärade ordförande
fram det statsfinansiella läget som nu
får gälla som motiv för att denna
skatteform skall bibehållas. Man talar
icke mer om det stora huvudsyftet, som
varit knutet vid denna form av beskattning
från majoritetens sida, nämligen
att åstadkomma en egendomsfördelning
i samhället. Det statsfinansiella
läget har icke förbättrats sedan beslutet
fattats, säges det, och detta får nu
gälla såsom skäl för att denna skatteform
bevaras även med risk för skadliga
verkningar för såväl penningvärdet
som för vår försörjning, som nyss
berörts. Samtidigt som de statsfinansiella
synpunkterna på detta sätt tagas
i ögonsikte synes man i rätt stor utsträckning
glömma bort, att vi under
senaste tiden nödgats på vår skattepolitik
anlägga härifrån väsentligt skiljaktiga
synpunkter. Frågan om skyddet
av penningvärdet har kommit i för -

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

grunden. Man underlåter i detta sammanhang
sålunda tala om att det successivt
försämrade penningvärdet —
dagens stora bekymmer — kan göra
vår situation allt mera kritisk och att
den alltjämt försämrade varubalansen,
som sedan vår valutareserv uttömts,
helt är beroende av vår skapande kraft,
kan bringa hela vår folkförsörjning i
krisläge. Jag tycker att dessa omständigheter,
förändringen av vårt penningvärde
och den försvårade balans
beträffande vår varuförsörjning, som
inträtt under senaste året, skulle kunna
anses vara »inträffade förhållanden»
som borde sätta alla vidtagna åtgärder
i en ny och allvarlig dager. Dagens
läge är ju nytt såtillvida, att det vid
ställningstagande till nästan alla ekonomiska
åtgärder kräver ett särskilt
hänsynstagande till att dessa åtgärder
bli så konstruerade, att de skydda penningvärdet
och bidraga till att uppehålla
försörjningen. Från den synpunkten
är kvarlåtenskapsskattens bibehållande
säkerligen av ondo. Dess inflationsfrämjande
innebörd i dagens läge
är det säkerligen ej möjligt att bestrida.

Motionen, säger utskottet, innehåller
icke några nya synpunkter sedan sist.
Nej, det är möjligt, men nog borde,
mot bakgrunden av tidsutvecklingen, de
synpunkter, som redan flera gånger
blivit anförda, vinna i valör, så att de
även för lagens tillskyndare och vänner
borde väga tyngre i dag än de
gjorde förut. Det är ej alldeles nödvändigt
att i den argumentbyggnad, som
uppfördes mot kvarlåtenskapsskattens
införande, infoga nya delar. Gamla
synpunkter räcka så länge man icke
har kunnat andraga några omständigheter,
som tala emot att denna skatt
förleder till eu utbredd kapitalförbrukning
till onyttiga ändamål, som den
skattskyldige förfaller till för att därigenom
minska eu blivande kvarlåtenskapsskatt.
Man har heller icke kunnat
eller velat anföra någonting, som talar
emot de svårigheter för upprätthållan -

Avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.

det av enskild rörelse, som många
gånger måste bli en alldeles given följd
av denna skatt. I dessa fall kan man
tala om konsekvenser som beröra den
reala sidan av folkförsörjningen, som
dock är underlaget för levnadsvillkor
och välståndsutveckling, under det att
penninghushållningen blott är medlet,
varigenom denna försörjning måste
regleras. Jag skall i detta sammanhang
uppehålla mig vid endast ett par omständigheter,
som i särskilt hög grad
blivit förbisedda såväl när denna skatt
koin till som vid den fortsatta behandlingen
av frågan. Jag tänker i första
hand på talet om att förmögenhetsförvaltare
inklusive alla näringsidkare
med förmögenhet böra anse denna
skatt som en skuld till samhället, som
aktualiseras genom dödsfall. Man har,
synes det mig, vid skattens tillkomst
utgått från, att denna skuld vid dödsfallet
skulle vara något, som inte kom
den skattskyldige vid under hans livstid;
det skulle sålunda vara en förmån
för den skattskyldige att vara befriad
från detta skattekrav i livstiden. Detta
talesätt vittnar om en, förlåt uttrycket,
horribel missuppfattning om hur förhållandena
i verkligheten gestalta sig
inom företagarvärlden. Det är nämligen
alldeles uppenbart, att vetskapen om
att en skuld kommer att växa fram i ett
visst ögonblick inte kan lämna den
skattskyldige oberörd. Den soin känner
ansvar för sin förvaltaruppgift har inte
något annat val än att i livstiden skapa
tiickning för den skuld han vet eu
gång kommer att växa fram. Det bär
inte på något siitt klargjorts hur dessa
åtgärder, som avse att skapa täckning
för dessa framtida skulder, komma att
inverka på kapitalmarknaden som sådan
här i landet och på företagen. Underlåtenheten
i det avseendet, som genomgående
kunnat konstateras under
hela uppläggningen av denna skatt, förefaller
mig synnerligen komprometterande.

Slutligen skall jag, herr talman, med

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.

ett enda exempel påvisa, hur svårartade
följderna av denna skatt kunna bli
för näringsidkare och företagare, som
ha sin förmögenhet helt nedlagd i en
rörelse. Om en person har hela sitt kapital
bundet i ett företag och därjämte
måst skaffa sig rörligt kapital genom
lån, kan läget lätt bli sådant för honom,
att hans kreditmöjligheter bli uttömda,
varför den nya skulden vid
dödsfall för de efterlevade måste medföra
ett oundvikligt fallissemang. Invändningen
att faran härför inte är så
stor, eftersom det ju alltid finns köpare,
och att staten i sista hand kan
rycka in ändrar ingenting liäruti. Jag
vill emellertid, herr talman, peka på
det exemplet, att en rörelseidkare, som
skapat ett samhällsnyttigt och för honom
själv lönande företag, på gamla
dar gifter sig — dock inte till pengar,
som det brukar heta — och att hans
hustru sedan dör. Då uppstår samma
situation för den kvarlevande ägaren
som om han själv dött. Det är väl ändå
en hård lott för en arbetsam och framgångsrik
företagare att vid slutet av
sitt liv nödgas att, därför att hans
hustru dör, gå i konkurs. Fallet är inte
konstruerat och ingenting att skratta
åt, som herr Sundström gör här och
har gjort också i utskottet, men det är
lätt att ta ståndpunkt i ekonomiska frågor,
om man gör det utan ansvarskänsla
och utan känsla för den risk,
som kan följa med det bedömande man
lägger på saker och ting.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
det nu sagda och vill till sist endast
tillägga, att så allvarliga äro konsekvenserna
av denna skatt för den enskilda
företagsamheten och för den enskilda
människan att det inte är någon tom
demonstration, när jag nu yrkar bifall
till den reservation, som går ut på att
skatten skall avskaffas. Det är tvärtom
en allvarlig vädjan jag inlägger i yrkandet
om bifall till den här föreliggande,
av herr Velander m. fl. avgivna
reservationen.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Efter
herr Olsons i Göteborg yttrande
skall jag fatta mig ganska kort. Jag vill
redan från början framhålla, att vi alla
naturligtvis äro intresserade av att penningvärdet
kan bevaras och stärkas
liksom av att en rikligare försörjning
kan åstadkommas. Jag tror att herr
Olson i Göteborg och jag äro fullkomligt
ense i dessa för vårt ekonomiska
liv så vitala frågor. Jag saknar emellertid
möjlighet att förstå liur penningvärdet
i dagens situation skall kunna stärkas
genom skatteeftergifter, då vi ju
tvärtom tillgripit en kraftig beskattning
för att kunna överbalansera budgeten
och därjämte i samma syfte tillgripit
indirekta skatter i en omfattning,
som vi tidigare aldrig kunnat
drömma om. Jag kan inte heller tro att
denna skatt, såvitt densamma angår
penningvärdets stärkande, skulle kunna
vara väsentligt artskild från andra
skatter. Det skulle då vara det förhållandet
att man genom att lägga denna
skatt på förmögenheten dämpar benägenheten
att göra investeringar, men
då får ju denna skatt en dubbel antiinflatorisk
verkan, nämligen genom att
den dels hjälper till att överbalansera
budgeten och dels dämpar investeringslusten.

Beträffande skattens inverkan på den
enskilda företagsamheten anförde herr
Olson i Göteborg gamla kända argument,
men hittills har ingen kunnat påstå,
att det inträffat några allvarliga
olägenheter som följd av densamma.
Under det första kvartal, som denna
skatt funnits till, ha nämligen inte
mindre än 2 000 nya företag inregistrerats,
och företagslusten synes sålunda
vara mycket livlig. Jag vet inte i vilken
relation denna siffra kan stå till
motsvarande siffra från samma kvartal
föregående år, men enligt vad sakkunniga
personer sagt måste siffran
vara ett tecken på att det råder mycket
stor livaktighet på den punkten.
Följaktligen kan herr Olsons i Göteborg

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

resonemang i det avseendet inte vara
fullt verklighetsbetonat. Herr Olson i
Göteborg har också ofta dragit den där
historien om företagaren, som gifte sig
på gamla dagar och som måste göra
konkurs. Jag ber om ursäkt, om jag råkade
dra på mun, när jag hörde den
där historien nu igen. Jag förstår att
en person kan råka i en sådan situation
som den av herr Olson i Göteborg
skildrade och att den för honom personligen
kan vara rent tragisk, men
jag måste ändå le åt historien, ty jag
tror att fallet är tämligen konstruerat.
Jag känner inte så noga till våra äktenskapslagar,
men finns det inte något
som heter äktenskapsförord, varigenom
en sådan eventualitet, som herr Olson
i Göteborg här skildrade, skulle kunna
undvikas?

Emellertid vill jag bestämt tillbakavisa
herr Olsons i Göteborg påstående,
att jag skulle uppträtt här utan någon
som helst ansvarskänsla inför land och
folk vid mitt bedömande av vårt ekonomiska
liv. Det vore ju att tillvita en
kollega ett ganska stort lättsinne, om
man verkligen ville göra gällande, att
han i denna kammare handlade utan
att känna det ansvar, som bör vara förenat
med vårt argumenterande och
röstande i de frågor, som föreläggas
oss i riksdagen. Jag tror emellertid, att
det hela var några överord, som herr
Olson i Göteborg kanske inte så allvarligt
håller på, om han tänker närmare
efter.

Jag skall därefter beröra några punkter
i det föreliggande ämnet och börjar
då med det uttalande, som utskottet
gör på s. 15 i sitt betänkande och
som jag tänkt reservera mig emot, emedan
jag inte gillar det riktigt. Det heter
där: »De i de likalydande motionerna
I: 117 och II: 198 framställda yrkandena
om skrivelse till Kungl. Maj:t
med hemställan om utredning rörande
en moderat höjning av arvslottsbeskattningen
såsom ersättning för kvarlåtenskapsskatten
finner utskottet mera rea -

Avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.

litetsbetonade.» Jag kan inte ansluta
mig till denna uppfattning. Jag tror
inte alls att det är mera realitetsbetonat
att skärpa arvslottsbeskattningen än
att bibehålla kvarlåtenskapsskatten;
detta av det skälet, att om man skall
kunna få tillnärmelsevis samma belopp
som nu enbart genom arvsbeskattningen
måste man skärpa densamma i mycket
hög grad. Därigenom utkräver man
en mycket större tribut än nu av relativt
små arvslotter, varigenom man i
hög grad skadar lusten hos människorna
att även under enkla förhållanden
skapa ett sparkapital. Jag har vidare
svårt att förstå hur uttrycket »en moderat
höjning av arvslottsbeskattningen»
skall tolkas. Jag är närmast böjd
för att tolka det så, att det hela är en
taktisk beräkning från folkpartiets sida,
och att man där är på det klara med
att man inte gärna kan gå ut i valrörelsen
i höst och bjuda sina valmän
att kvarlåtenskapsskatten skall avskaffas.
Jag tror att det på det klientel man
på det hållet har att vända sig till
skulle verka en smula stötande, om
man verkligen ifrågasatte ett avlyftande
av denna skatt från de stora förmögenheterna.
Jag kan därför inte tolka denna
framstöt såsom någonting annat än
ett försök att ge sig sken av att vara
emot kvarlåtenskapsskatten, medan
man inte vill gå helt emot densamma.
Taktiken påminner onekligen om detj
som på det hållet användes, när vi behandlade
bensinskatten. Det är någon
sorts arvspolitisk 10-öreslinje, som man
här försöker lansera. Jag kan därför
inte tro att riksdagen på något sätt
skulle kunna reflektera på en sådan
utväg. Den enda möjligheten är att man
så höjer arvsbeskattningen, att densamma
ger hela det ifrågavarande beloppet,
men detta tror jag inte är tekniskt
möjligt. Jag tror heller inte, att
denna kammare iir beredd att ge efter
på att förmögenheterna skola ge nu
ifrågavarande bidrag av den sammanlagda
skattcsumman.

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.

Jag kanske också skulle säga några
ord om det mera bondeförbundsbetonade
avsnittet av utskottsbetänkandet,
men jag skall avstå därifrån tills bondeförbundets
talesman haft ordet. Jag
vill i detta sammanhang bara såsom ett
allmänt resonemang och för att fatta
mig kort säga, att man naturligtvis kan
ha olika meningar om det belopp med
vilket förmögenheterna skola bidraga
till statens utgifter. Vi på vårt håll
drista oss hysa den uppfattningen, att
den förmögenhetsskatt, som nu uttages,
inte är oskälig och ej heller för näringslivet
skadlig och därför bör bibehållas.
Jag tror att om frågan skulle
komma upp i valrörelsen i höst komrne
det inte att finnas stora utsikter för
att svenska folket skulle bli särdeles
djupt gripet av förslaget att denna speciella
skatteform skulle avlyftas detsamma.
Man brukar i fråga om sådana
här saker ha anledning att ta hänsyn
till människorna och inte bara till näringslivet
och de ekonomiska tingen.
I det avseendet undrar jag om det inte
förhåller sig så, att människorna ha
ganska ringa nytta av att de få ärva
för mycket. Jag nödgas säga, att min
lilla erfarenhet är den, att stora arv
ofta ha varit till skada och att den
topphuggning av förmögenheterna, som
denna skatt onekligen betyder, är ur
förmögenhetsutjämningens synpunkt
riktig. Jag vill betona, att detta inte
bara står i överensstämmelse med socialdemokratisk
åskådning, utan att
också framstående liberala samhällsforskare
anslutit sig till den uppfattningen,
att man i ett demokratiskt samhälle
i största möjliga mån måste eftersträva
en utjämning av inkomster och
förmögenheter, ty gör man inte det
kommer man slutligen i ett läge, då
motsättningarna inom samhället bli så
stora, att man riskerar en lugn och demokratisk
utveckling.

Det är utifrån dessa synpunkter som
jag, herr talman, ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OLSON i Göteborg (kort genmäle):
Herr talman! Herr Sundström
sade sig inte kunna förstå, att penningvärdet
skulle kunna stärkas eller bevaras
genom att man avlägsnar en skatt.
Jag fäster i det avseendet helt kort och
gott herr Sundströms uppmärksamhet
på den utomordentliga skillnad, som
ligger uti om det är fråga om en konsumtionsskatt
som har den verkan,
herr Sundström antydde, medan kvarlåtenskapsskatten
har en helt annan
verkan. Den begränsar inte konsumtionen
utan befordrar i stället denna
genom den uppmuntran den innebär
till förbrukande av kapital för onyttiga
ändamål.

Herr Sundströms påstående om gagnet
av en bättre förmögenhetsfördelning
vill jag på intet sätt bestrida. Jag
vill över huvud taget inte inta någon
ståndpunkt, som skulle kunna innebära
att inte jag i likhet med herr Sundström
skulle finna det mycket naturligt
att den, som har en stor förmögenhet,
icke skall lämna allt efter sig till
arvingar, som kanske inte äro helt skapade
att förvalta densamma. Men det
resonemanget gäller förmögenheter,
som äro av mera sterilt slag, penningar,
värdepapper eller annat, som ligger
vid sidan av det produktiva livet.
Det gäller däremot inte det fall, som
jag tagit sikte på i mina yttranden såväl
i utskottet som här i kammaren. Där
har det varit fråga om bevarandet av
företag, som inte låta sig uppdelas som
pengarna i en säck. Det går inte där
att ta ut pengarna utan skada till livet
för själva den producerande apparaten
och därmed också för vårt lands försörjning,
som ju dock i stort sett är all
företagsamhets mening.

Till slut vill jag bara göra det tillägget
till mitt lilla exempel om företagaren,
som förlorade sin hustru med anledning
av att herr Sundström menade
att vederbörande ju hade möjligheten
att göra äktenskapsförord. I så fall
komme man ur askan i elden. Tv om

Onsdagen den

då i stället han dör får hon ju ta smällen
av den dubbla förmögenhetsskatten,
och då är det säkerligen definitivt
omöjligt för henne att kunna föra
verksamheten vidare.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag skall icke ge mig in på någon
lång debatt i detta ärende. De sakskäl,
som från vårt håll anfördes i
denna fråga vid dess behandling i utskottet
och i riksdagen i fjol, stå fortfarande
kvar. Herr Sundström kan ur
de reservationer och anföranden som
vi då hade utläsa bondeförbundets
uppfattning i denna fråga.

Vårt samhälle är ju så konstruerat,
att det behöves privata kapitalinsatser
för vissa företag, och detta torde väl i
första hand vara fallet när det gäller
våra jordbruk. Den som under normala
förhållanden försöker att starta ett
jordbruk på bara lån och skulder kommer
väl i det långa loppet till korta.
Han blir i varje fall en slav under
räntebetalningar och skulder under
hela sin tid, såvida han icke har ett
eget riskkapital att satsa in i botten.

Det sparade kapital som finnes i
jordbrukarleden är ofta tillskapat av
föräldrars och barns gemensamma ansträngningar
och sparande. Är det
många syskon kännes redan den utgående
arvsskatten hård. Om därtill dödsboet
tillhör det skikt, som drabbas av
kvarlåtenskapsskatt, kommer denna
också att göra sig gällande. Då bli naturligtvis
svårigheterna för jordbrukarungdomen
att kunna satsa tillräckligt
med kapital ännu större.

Den kapitalbeskattning som vi ha i
form av den årliga förmögenhetsskatten
drabbar ju även jordbrukarna ganska
hårt. Jordbrukarna måste ju på
grund av sin närings struktur ha ett kapital.
För detta kapital får man giva
ut förmögenhetsskatt även om kapitalets
avkastning är ringa eller ingen alls.

Det är dessa synpunkter som för oss

12 maj 1948. Nr 18.

Avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.

ha varit avgörande, när vi vänt oss mot
denna beskattningsform.

Den invit som vi fått från folkpartihåll
att överflytta en del av denna
kvarlåtenskapsskatt på den vanliga
arvsskatten ha vi från vår sida icke
kunnat reflektera på. Vi ha ansett, att
om samma belopp skall uttagas kommer
det på det sättet kanske att drabba
något rättvisare men i stort sett ungefär
lika hårt. När man från folkpartihåll
ej kunnat tala om vad man menar
med en »moderat höjning» av arvsskatten,
ställa vi oss frågande, vart man
egentligen syftar. Jag blev något litet
förvånad när jag hörde herr Olsson i
Gävle säga, att från socialdemokratiskt
håll kan det icke finnas någon
invändning mot att överflytta kvarlåtenskapsskatten
på det sätt folkpartiet
önskar. Jag nästan spårade ett försök
till kohandel eller, skulle man kanske
kunna säga, fruktbärande samverkan.
Men efter herr Sundströms anförande
föreligger väl icke den möjligheten
heller.

Våra motiv för denna skatts avskaffande
äro precis desamma som de mo->
tiv vi anförde när den genomfördes i
fjol. Jag skall därför icke längre uppehålla
mig vid dessa utan bara en liten
smula polemisera mot min gode vän
herr Olsson i Gävle. Han säger, att
ingen skatt är det sista ordet: är det
så att man finner, att en skatts verkningar
icke äro lyckliga, nåväl, då får
man ändra på den.

Här är det emellertid fråga om en
skatt, som tages ut av den samlade
sparade förmögenheten och som för
vissa näringsidkare — jag tänker närmast
på jordbrukarna — gör det svårare
att driva sitt yrke. När man tar
ut en sådan skatt av en sparad förmögenhet
och förbrukar denna skatteintäkt
till löpande utgifter, är man inne
på en väg som vi anse vara farlig: om
en enskild företagare handlar på samma
sätt kommer han förr eller senare
på obestånd.

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.

Utskottet bär i sitt utlåtande skrivit:
»Vårt lands statsfinansiella läge är för
närvarande betydligt sämre än man vid
fjolårets riksdag väntade sig. Att i de
nu nämnda motionerna liksom även i
de likalydande motionerna I: 182 och
11:294 kunnat ifrågasättas ett upphävande
av kvarlåtenskapsskatten utan att
någon ersättning för de därigenom
bortfallande skatteintäkterna anskaffas
på annan väg finner utskottet fördenskull
anmärkningsvärt.»

Ur våra synpunkter finna vi det anmärkningsvärt,
att utskottet vill hålla
kvar en skatt, som bland sina verkningar
ovillkorligen måste medföra
skador för den del av produktionen jag
talat om, nämligen jordbruket.

Man sade i debatten i fjol, att denna
skatt icke komme att drabba jordbrukarna
nämnvärt. Men den utredning,
som verkställdes inom Södermanlands
läns landsbygd, visade ju, att över två
tredjedelar av den utgående skatten
skulle erläggas av jordbrukare. Det betyder
en utsugning av sparkapitalet
från jordbruket och landsbygden, som
kommer att försämra betingelserna för
landsbygden att existera i fortsättningen
och göra det mycket svårt, för att
ej säga omöjligt, att höja upp landsbygden
till en ställning, jämförlig med den
våra städer och industrisamhällen ha.

Det budgetära läget är icke så ljust
i år som i fjol, sade herr Olsson i
Gävle. Det är nog alldeles riktigt. Men
jag tror, att detta i varje fall i någon
mån kan bero på den pessimism, som
från vissa håll gör sig gällande gentemot
utvecklingen för närvarande och
särskilt i fråga om de höga skattesatser
som man får dragas med. Ur den
synpunkten tror jag, att det skulle ha
känts som en befrielse och varit lyckligt,
om man någon gång i detta land
kunnat komma och tala om, att nu få
vi ändå en skattesänkning.

Jag tror til syvende og sidst, att om
man kunde från de döda uppväcka de
gamla begrepp, som skapat detta sam -

hälle, nämligen arbete, sparsamhet och
ansvar för sig själv, så skulle vi kanske
ännu en gång kunna gå bättre tider
till mötes. Men så länge man begagnar
tillfället att bara till staten dragw
in så mycket pengar som möjligt för
att sedan fördela dessa, kommer man
säkerligen icke att kunna skapa värden
och därmed möjliggöra för samhället
att lösa sina problem i samma takt som
vi lyckats göra under de år då näringslivet
expanderade och möjliggjorde det
ena uppsvinget efter det andra.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till herr Velanders m. fl. reservation.

I detta anförande instämde herrar
Dickson, Werner, Persson i Norrby,
Carlsson i Bakeröd, Pettersson i Rosta,
Andersson i Dunker, Jönsson i Rossbol,
Johansson i Norrfors, Gustafsson i Lekåsa
och Johansson i Mysinge.

Herr SUNDSTRÖM (kort genmäle):
Jag skall bara bemöta herr Jonsson i
Skedsbygd på en enda punkt. När han
framhäver, att det här är risk för
vissa skador för jordbruket, kan jag
icke låta ett sådant generellt påstående
stå kvar utan att jag försöker
belysa vad det verkligen gäller. Sörmlandsutredningen
visade, att jordbruket
genom kvarlåtenskapsskatten drabbades
i viss omfattning, men den visade
också, att 84 procent av alla
Södermanlands jordbrukare icke komme
att drabbas. Den visade vidare, att
av de 9 000 jordbrukare, som undersökts,
finns det 738, som befinna sig i
ett förmögenhetsläge på högst 50 000
kronor, och att skatten för dessa icke
innebär en belastning på mera än
1 000 kronor. För den grupp på 424
jordbrukare, som befinner sig i klassen
mellan 50 000 och 100 000 kronor, gör
det högst C 000 kronor i kvarlåtenskapsskatt.
Sörmlandsutredningen visar ytterligare,
att det är endast i tre procent
av fallen som någon större kvarlåtenskapsskatt
kommer att uttagas,

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

men det framgår också av utredningen,
att dessa förmögenheter väsentligen bestå
av andra förmögenhetselement än
jordbruksfastigheter, d. v. s. aktier,
obligationer och dylikt.

Jag vill med detta icke på något sätt
förmena, att icke C 000 kronor för den,
som ärver 100 000 kronor, kan vara en
utgift som känns. Men nog måste väl
ändå herr Jonsson i Skedsbygd medgiva,
att det är en väsentlig skillnad
mellan att starta som egen jordbrukare
eller övertaga sin faders gård under
de nu angivna förhållandena samt att
börja med lån och skulder såsom herr
Jonsson först försökte skildra. Jag tror,
att den som är i belägenheten att kunna
ärva 100 000 kronor och betala 6 000
kronor i skatt ändå i jämförelse med
den överväldigande delen av sina yrkesbröder
har en mycket gynnad ställning.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle):
Herr talman! Jag skulle bara
vilja till herr Sundström säga, att det
siffermaterial han rör sig med torde
vara betydligt föråldrat. Därtill kommer,
att den alltmer fortgående försämringen
av penningvärdet och den
därav följande fiktiva ökningen av förmögenheterna
medföra, att allt flera
komma att drabbas av'' denna kvarlåtenskapsskatt
och att verkningarna
alltså bli större än vad dessa utredningar
visat.

Sedan får jag säga, att jag liksom de
flesta jordbrukare börjat med skuld
och vet vad det vill säga. Jag kan försäkra
herr Sundström, att vi som fått
börja på det sättet haft våra bekymmer
vi också.

Herr SANDBERG: Herr talman! Då
riksdagen i fjol beslöt en rad betydelsefulla
ändringar i den direkta statsbeskattningen,
var frågan om den nya
kvarlåtenskapsskatten en av dem som
tilldrogo sig särskild uppmärksamhet.

Avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.

Det var ju på den punkten som det
kändes särskilt motbjudande med den
starka skattehöjningen. Man hade för
övrigt en känsla av att man även från
majoritetens sida var en smula besvärad
över vad man var med om att besluta.

Här har nu talats åtskilligt om denna
sak och om denna skatteforms olägenheter.
Jag vill därför endast helt kort
understryka vad som sagts och förklara
för min del — och jag tror att
det får gälla också för folkpartiets del
—• att vi anse kvarlåtenskapsskatten
vara en orimlig ytterligare beskattning
på hopsparat kapital och att den vidare
på grund av sin konstruktion är
ojämn till sina verkningar. Dessutom
lär man ej kunna förneka, att den kommer
att ogynnsamt påverka sparviljan
utöver vad som sker redan genom de
höga inkomst- och förmögenhetsskatterna.
I många fall då det gäller de
högre kvarlåtenskapsbeloppen tages en
betydande del av kapitalet bort ur rörelsen
eller bort ur jordbruket och
överföres till staten. Därigenom åstadkommes
en rubbning i produktionen,
som ej kan vara gynnsam. Jag tror för
min del ej heller, att det blir en bättre
verkan för produktionen och för samhället
i dess helhet, om man skall via
staten söka nyttiggöra dessa pengar.
Risk förefinnes i stället, att de komma
att i betydande utsträckning gå till löpande
statsutgifter.

Då herr Sundström i Skövde nyss
sökte exemplifiera, att verkningarna
icke kunde vara så svåra för den enskilde,
enär den kvarlåtenskapsskatt,
som toges ut av t. ex. en jordbrukare
i ett visst fall, icke behövde bli så stor,
han angav som exempel 6 000 kronor
på 100 000 kronors kvarlåtcnskap, vil!
jag säga, att man får dock komma ihåg,
att kvarlåtenskapsskatten kommer som
ett plus till den arvslottsbeskattning
som redan finnes. Det är det sammanlagda
trycket som kommer att kännas
och som vi få riikna med.

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.

Folkpartiet anser således, att kvarlåtenskapsskatten
bör bort. I det fallet
intaga vi icke någon principiellt annan
ståndpunkt än vad de övriga borgerliga
reservanterna och motionärerna givit
uttryck åt. Men då vi icke nöjt oss
bara med ett yrkande om kvarlåtenskapsskattens
borttagande utan också
yrkat utredning om en moderat höjning
av arvslottsbeskattningen, beror
detta på att vi anse, att det kan finnas
skäl för en omprövning av arvslottsbeskattningen.
Det är ju så att den hittillsvarande
arvslottsbeskattningen i
vårt land är relativt låg. Om det ur
statsfinansiella och andra allmänna
synpunkter befinnes ofrånkomligt att
komplettera arvsbeskattningen, så synes
en moderat höjning av arvslottsbeskattningen
vara att föredraga framför
den nuvarande kvarlåtenskapsskatten.

Nu har herr Jonsson i Skedsbygd
nyss uttryckt missbelåtenhet över att
folkpartiet icke bär kunnat precisera
vad det menat med en »moderat höjning»
av arvslottsbeskattningen. Jag
undrar om man kan begära, att man
skall på kronan precisera den saken.
Uttrycket måste väl innebära, att det
skall vara en höjning men en måttlig
sådan och att beskattningen av kvarlåtenskapen
efter en viss höjning av
arvslottsbeskattningen ändå skall komma
att stanna ett gott stycke under det
belopp som motsvarar summan av den
nuvarande kvarlåtenskapsskatten och
arvslottsbeskattningen.

Herr Sundström i Skövde säger, att
han ej kan vara med på bevillningsutskottets
uttalande, att folkpartiets ställning
i denna skattefråga är mera realistisk
än de andra borgerliga partiernas.
Jag måste verkligen uttrycka
min förvåning över detta herr Sundströms
yttrande! Han har ju själv skrivit
under det utlåtande, där de orden
återfinnas. Då borde han väl ha reserverat
sig om han inte gillade vad som
sades. Han måste nog anses stå ganska

ensam om sin uppfattning, eftersom i
alla fall de andra inom majoriteten,
som väl också få anses vara kloka och
omdömesgilla karlar, varit med om att
sätta in det påtalade uttrycket i betänkandet.

Jag vill för min del säga, att jag
tycker att vår ståndpunkt är verkligt
realistiskt betonad, då vi å ena sidan
kräva den olämpliga och orättvisa
kvarlåtenskapsskattens borttagande,
men å andra sidan likväl icke bortse
från att det statsfinansiella läget kan
påkalla en viss på riktigare sätt genomförd
höjning av arvsbeskattningen.
Är ej detta en realistiskt betonad uppfattning,
vet jag icke vad som är realistiskt.
Jag vill på det skarpaste protestera
mot herr Sundströms uttalande,
att vår ståndpunkt skulle vara en taktisk
spekulation. Det är den visst inte.
Den är tvärtom, såsom jag här sökt
framställa det, sakligt grundad.

Vi ha alltså begärt en utredning på
denna punkt. Man kan inte höja arvslottsbeskattningen
genom en schematisk
förändring av skalorna, utan man
får göra en närmare undersökning för
att komma till lämpligaste möjliga avvägning.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som
är fogad till detta betänkande av herr
Elon Andersson och mig.

Häruti instämde herrar Kristensson,
Bränholm och Fröderberg.

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Jag begärde ordet när jag hörde
herr Sundström fråga i sitt första
anförande: Hur kan man stärka penningvärdet
genom att sänka en skatt?
Omvänt skulle det väl betyda, att man
kan stärka penningvärdet genom att
taga ut en höjd skatt. I detta fall tror
jag, att ett borttagande av den skatt,
som det nu är fråga om, skulle verka
i gynnsam riktning. Här är det ju fråga
om att taga ett antal miljoner, som närmast
få betraktas som sparmedel, och

Onsdagen den 12 maj 1918.

Nr 18.

överföra dem till driftbudgeten. I den
mån vi överföra 25 å 35 miljoner av
sparmedel till driftbudgeten och förbruka
dem, betyder det också att vi
öka konsumtionen. Det var den ena sidan.
Den andra sidan — och den tillmäter
jag ännu större betydelse — är
att denna skatt sådan som den är utformad
faktiskt ökar människornas
vilja att förbruka pengarna, dels genom
investeringar, som de kanske under
andra förhållanden skulle uppskjuta,
och dels genom att omsätta dem i varor,
vid en tidpunkt då varutillgången
är otillräcklig. Man menar kanske i
många fall, att man hellre vill ha åtminstone
något av värde kvar av dem
än utbetala dem i skatt. Och här tillkommer
en sak som för mig är mycket
väsentlig. Vi veta, att kvarlåtenskapsskatten
är finansministerns önskedröm
sedan över 20 år tillbaka. Han har nu
lyckats att få den genomförd. Såvitt
jag förstår — och jag känner ganska
väl till den svenska jordbrukarbefolkningens
tänkesätt — är det här fråga
om något som är fullständigt i strid
med stora gruppers tänkesätt. Härtill
har ej minst hidragit den motivering,
som finansministern anförde som grund
för denna skatts tillkomst. Jag erinrar
mig mycket livligt finansministerns uttalande:
»Det är väl inte någon som
fäster sig vid vad som är kvar när någon
dör.» Gå ut och fråga den svenska
jordbrukarbefolkningen och även
många andra stora grupper, så skall
herr Sundström finna, att far och mor
ofta avstå från sådant som de själva
skulle önska sig och behöva just med
tanke att det efter deras död skall komma
deras barn till godo. De förstå ingenting
av det här resonemanget.

Ett annat uttalande, som ofta brukar
åberopas, är att det här är fråga om
en skuld, som de efterlevande skola betala
för den som gått bort. Det är lika
obegripligt för många människor i detta
land. Såvitt jag förstår betyder det helt
enkelt, att om jag ordentligt förstör de

Avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.

pengar jag förtjänar, då lämnar jag livet
som en gentemot staten skuldfri
människa, och då slippa de efterlevande
att betala någon skuld för mig, men
om jag i stället sparar dem, bygger ett
hus eller skapar fram andra förmögenhetsvärden,
då skola de efterlevande
betala därför att jag ådragit mig en
skuld till staten. Detta resonemang,
herr talman, strider emot mångas uppfattning,
och vi anse att denna skatt
är orättvis. För att undgå skatten föredrar
man många gånger som jag tidigare
sagt att sätta pengarna i rörelse,
vilket i nuvarande läge direkt skadar
penningvärdet.

Nu säger herr Olsson i Gävle, att han
kunde ha förstått, om vi begärt en utredning
och icke ett omedelbart avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten. I
föregående ärende begärde vi en utredning,
men då förstod inte herr Olsson
det heller. Då måste han ha erfarenhet.
Det är väldigt svårt att veta, när det
skall passa herr Olsson. I detta fall vågar
jag bestämt säga, att det är så väl
känt att de motiv, som ligga till grund
för kvarlåtenskapsskatten, icke godtagas
av många, att ett borttagande av
denna skatt kommer att direkt befrämja
sparandet. Det är ganska egendomligt,
måste jag säga, att de damer och
herrar, som på grund av Kungl. Maj :ts
uppdrag sysslat just med sparfrämjande,
aldrig kommit att tänka på att ett
borttagande av kvarlåtenskapsskatten
säkerligen skulle vara en av de verkligt
effektiva åtgärderna för att åstadkomma
elt ökat sparande.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Velander m. fl. avgivna
reservationen.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag skall
inte mycket förliinga denna debatt, då
ju de flesta synpunkterna redan kommit
fram. Jag skall bara tillåta mig eu
kommentar på ett par punkter.

Det har i motionerna och under de -

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.

batten påvisats mycket starka skäl mot
bibehållandet av kvarlåtenskapsskatten
och även skäl för dess omedelbara avskaffande.
Å andra sidan har närmast
herr Sandberg påpekat, att det finns
motiv för att vår vid internationell
jämförelse låga arvsbeskattning skulle
kunna justeras något uppåt, dock så
att den samlade beskattningen på arv
bleve väsentligt lägre än den för närvarande
är. I och för sig kunde man
naturligtvis behandlat dessa båda frågor
separat och sagt: Låt oss avskaffa
kvarlåtenskapsskatten genast och sedan
utreda frågan om en moderat höjning
av arvslottsbeskattningen.

När vi på vårt håll inte ha intagit
den ståndpunkten -— och det är det
som jag helt kort vill kommentera -—
har det berott därpå att vi mena, att
politik är det möjligas konst. Vi ha
förstått, att det skulle vara mycket små
utsikter att i denna kammare och i
riksdagen få majoritet för ett sådant
förslag om att omedelbart avskaffa
kvarlåtenskapsskatten och sedan helt
separat utreda frågan om arvslottsbeskattningen.
Vi förstå att det skulle
vara psykologiska hinder för majoriteten
att gå med på en sådan fullständig
omkastning av fjolårets beslut. Vi konstatera
med tillfredsställelse att utskottet
och nu senast dess ärade ordförande
också har givit det betyget åt vår
ståndpunkt, när vi begränsa oss till att
begära en skyndsam utredning av problemet
i dess helhet, att denna ståndpunkt
är mera realitetsbetonad än den
som kommit till uttryck i andra förslag,
där man bara vill utan vidare avskaffa
kvarlåtenskapsskatten, vilket
man tydligen på socialdemokratiskt
håll inte ett ögonblick funderat på. Men
tyvärr har utskottet inte dragit någon
praktisk konsekvens av sitt konstaterande,
att folkpartiets linje här är mera
realitetsbetonad. Utskottet har två skäl.
Det säger, att även folkpartiets linje
innebär en minskning av den totala beskattningen
på arv, och därför vill man

inte vara med om denna utredning.
Men, herr talman, detta skäl förefaller
knappast övertygande, ty om man på
socialdemokratiskt håll velat göra utredningen
förutsättningslös i detta avseende,
vilket vi alltså i folkpartiet inte
gilla, då vi ju anse att man redan nu
bör klart säga ifrån, att det bör vara
en minskning av den totala beskattningen
på arv, hade naturligtvis ingen kunnat
hindra socialdemokraterna från
det. Då tycker jag att det från utskottets
egen utgångspunkt skulle varit naturligt
att gå med på den utredning,
som folkpartiet föreslår.

Utskottets andra skäl är, att det ännu
är för tidigt att säga något om verkningarna
av kvarlåtenskapsskatten.
Man måste först ha mera erfarenhet.
Ja, det är mycket bra att samla erfarenhet,
och beträffande den stora frågan
om skattesystemet i dess helhet ha
vi anslutit oss till den synpunkten. Men
jag tror det finns fall, som äro så pass
klara, att man redan med en mycket
begränsad erfarenhet kan bilda sig en
ganska säker mening, och det gäller
absolut beträffande kvarlåtenskapsskatten.
Man behöver inte ha mycket kontakt
med företagsamheten här i landet
och med så vida skikt som ha brukat
prestera en icke ringa del av det aktiva,
riskbärande sparandet i landet,
till nytta för den ekonomiska utvecklingen
och därmed för hela folket, för
att förstå att kvarlåtenskapskatten
har både ekonomiskt och psykiskt
skadliga verkningar. Enligt min mening
skulle därför regeringspartiet, om
det här gått med på den utredning,
som man från folkpartiets sida föreslagit,
ha visat att man inte vill vara så
absolut tvärsäker på att den ståndpunkt,
som majoriteten intog i fjol beträffande
kvarlåtenskapsskatten, är den
enda riktiga. Utskottet har ju faktiskt
börjat bli en liten smula tveksamt; det
framgår av slutmeningarna. Men utskottet
skulle visat en vilja alt taga
hänsyn till andra gruppers uppfattning

Onsdagen den

och synpunkter, om man hade gått med
på denna utredning. I fjol kunde vi
konstatera, att av vissa skäl, som jag
inte här skall behandla, fanns inte på
socialdemokratiskt håll någon som
helst vilja att vid behandlingen av dessa
frågor gå oppositionen till mötes.
Sedan dess har regeringschefen, statsminister
Erlander, vid, jag höll på att
säga otaliga tillfällen framhållit, hur
samarbetsvillig man inom regeringspartiet
har varit. Nåväl, herr talman,
det hade varit ett tillfälle nu för regeringspartiet
att verkligen praktiskt visa
en liten smula av denna samarbetsvillighet.
Jag tror att det skulle psykologiskt
haft icke alldeles oväsentliga
gynnsamma verkningar i vårt land, och
jag vill för min del uttala ett beklagande
av att majoritetspartiet icke i
dag har velat visa denna vilja att gå
andra synpunkter åtminstone ett litet
steg till mötes.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman!

Herr Skoglund i Doverstorp gjorde gällande,
att denna skatt i fråga om de
penningpolitiska verkningarna skulle
vara skild från andra skatter. Jag har
hävdat en annan mening och kan icke
finna, att herr Skoglunds skäl på den
punkten äro övertygande. Jag kan
nämligen icke förstå annat än att en
överbalansering med 40 miljoner från
kvarlåtenskapsskatten måste vara lika
välgörande som 40 miljoner kronors
överbalansering genom skatt på bensin
eller andra varor. Dessutom vill jag
säga, när herr Skoglund mera patetiskt
börjar tala om vad far och mor avstå
för att lämna i arv, att vad far och
mor genom arbete i detta land kunna
avstå för att lämna i arv till sina barn
kommer icke att drabbas av kvarlåtenskapsskatten.
Det är helt andra förmögenheter
som därvid komma i fråga,
och det är också dessa, tror jag, som
vålla herr Skoglund de största bekymren.

12 maj 1948. Nr 18.

Avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.

Herr Skoglund ondgör sig också
över argumenteringen att det skulle
vara en skuld till staten, som utkräves
ur dödsbon. På det vill jag svara med
att citera ett ord av en känd svensk
skald, att man kan taga anstöt av orden
men frågan är riktig i sak. Det
finns nämligen fall, herr Skoglund, där
man kan faktiskt påvisa, att denna beskrivning
tämligen väl stämmer. Om
t. ex. en person för 40 år sedan har
köpt en liten egendom i närheten av
en stad och den genom jordvärdestegring
har stigit till låt mig säga 100 000
kronors taxeringsvärde och när boet
skall skiftas säljes för en miljon, har
inte denna egendom då varit ofullständigt
kapitalbeskattad under de år, då
värdet stigit från 100 000 till en miljon
kronor, och är i det fallet också en
kvarlåtenskapsskatt oberättigad?

Beträffande herr Ohlins yttrande
skall jag inskränka mig till att fråga,
hur det skall gå med det riskbärande
kapitalet, om herr Ohlins linje skulle
följas. Skall inte den skärpning av
arvslottsskatten, som herr Ohlin förordar,
i huvudsak läggas på de större förmögenheterna
och det riskbärande kapitalet?
Kommer det inte då också att
få samma verkningar? Eller menar
herr Ohlin, att denna ökning av arvslottsskatten
väsentligen skall drabba de
små och lägre förmögenheterna? Om
det inte skall bli såsom jag sade i mitt
första anförande en folkpartiets arvslottstioöreslinje
utan en någorlunda
tillräcklig kompensation för de 40 miljoner,
som kvarlåtenskapsskatten skall
inbringa, då måste väl, om man skall
följa herr Ohlins linje eller behålla det
nuvarande systemet, väsentliga delar
av den skatt som skall uttas bäras av
riskbärande kapital, och det blir väl
enligt herr Ohlins förslag samma svårigheter
som under det nuvarande
systemet.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Jag vill svara herr Sundström,
att ägaren till den fastighet, som stigit
i värde till en miljon, har säkert fått
dela med sig åtskilligt av detta till staten.
Sådana exempel äro emellertid få,
men de som jag vill ange äro så många
flera. Det är dessa där en egendom
utan att så avsevärt kunna öka sin avkastning
dock genom förändringar i
penningvärdet ideligen åker upp i taxering,
och när gården skall utskiftas och
kanske lösas av något av barnen efter
ett dödsfall dessa då måste betala skatt
av en storleksordning, som ingen
tänkt sig, när skattesatserna gjordes
upp. Man kommer med andra ord att
draga ut avsevärt mycket mera i skatt
ur en egendom än som varit avsett
från början, och det blir till ren nackdel
för arvtagaren, som kanske samtidigt
är köparen. Exemplen på hur
detta verkar i längden äro så avsevärt
många fler än exemplen på den företeelse
herr Sundström nämnde, att man
inte kan göra någon jämförelse. Dessa
40 miljoner komma att tas ut direkt av
ett kapital, som ofta ligger i produktiv
verksamhet, och de flyttas över och
förbrukas via driftbudgeten. Övriga
skatter däremot tas i regel av intjänt
inkomst. Kvarlåtenskapsskatten är en
allvarlig historia. Dess verkningar bli
i längden faktiskt desamma som om
en jordbrukare skulle sälja sin bästa
mjölkko och förbruka penningarna till
att betala löpande utgifter.

Herr OHLIN: Herr talman! Herr

Sundström är en överraskningarnas
man. Förut har han tagit avstånd från
vad han själv skrivit under i utskottet,
och nu frågar han, huruvida det är meningen
med folkpartiets linje, att de
mindre arven skola belastas hårdare.
Det finns inte en tillstymmelse till anledning
till denna herr Sundströms
fråga, men jag vill i alla fall konstatera
detta. Jag erinrar herr Sundström
om att det var tack vare kritiken från

vårt håll som den skattefria gränsen
höjdes från 20 000 till 30 000 kronor.
På socialdemokratiskt håll hade man
först tänkt sätta gränsen vid 20 000,
men vi påvisade då, hur hög denna beskattning
skulle bli. Herr Sundström
vet emellertid lika bra som jag, att
arvslottsskatten är progressiv. Om man
höjer den, blir det de större arven
som få betala det väsentliga. Därvidlag
är det inte i princip någon skillnad
mot nuvarande system. Det är emellertid
den avgörande skillnaden, för det
första att det blir lägre total skattesumma
och för det andra att avvägningen
av bördan blir mera rättvis, när
man konsekvent tar hänsyn till arvslottens
storlek. Av båda dessa skäl kan
man räkna med att de psykologiska
skadeverkningarna på sparandet och
näringslivet skola bli långt mindre än
vid nuvarande system.

Herr SUNDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill med anledning
av herr Ohlins sista yttrande konstatera,
att mitt uttalande var riktigt, att
om inte de små förmögenheterna skola
drabbas, utan skärpningen av arvslottsbeskattningen
väsentligen skall
läggas på de stora förmögenheterna, då
måste detta innebära ungefär samma
olägenheter för det riskbärande kapitalet
som de som enligt herr Ohlins
skildring följa av det nuvarande systemet.
Den omständigheten, att det kan
vara tio miljoner mindre som uttas,
kan visserligen verka modifierande,
men jag tror att verkningarna på det
riskbärande kapitalet principiellt och
praktiskt komma att bli desamma efter
vår och herr Ohlins linje.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Sundströms nuvarande
ståndpunkt är ännu mer överraskande
än hans tidigare. Han säger att principiellt
och praktiskt äro verkningarna
av en skatt oberoende av om denna
skatt är väsentligt högre eller lägre,

Onsdagen den

oberoende av om den avväges på ena
eller andra sättet. Jag tror inte det
finns någon här i kammaren som delar
herr Sundströms uppfattning. Det
är uppenbart att skatternas verkningar
på näringsliv och sparsamhet på ett
avgörande sätt äro beroende av skatternas
höjd.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Innan debatten slutar vill jag i anledning
av herr Skoglunds i Doverstorp
yttrande bara erinra om vad utskottet
skrev i fjol. Det är klart och riktigt —
det behöva vi inte tvista om — att det
vore bättre, om dessa medel från kvarlåtenskapsskatten
icke inginge i driftsbudgeten.
Det erkände bevillningsutskottet
i fjol, men utskottet lät samtidigt
som det tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag
företa en undersökning som visade,
att de kapitalinvesteringar som skedde
på driftsbudgeten många gånger om
överstego det belopp, som det här var
fråga om, och att således den fara, som
under andra förhållanden skulle föreligga,
icke förelåg i detta fall.

Herr Skoglund sade i sitt anförande:
Nu skulle en utredning ha passat herr
Olsson, men i förra ärendet passade det
honom inte. Om herr Skoglund läser bevillningsutskottets
båda här föreliggande
betänkanden, skall han finna, att
de på ett oförtydbart sätt visa, att det
passar herr Olsson och det passar bevillningsutskottets
majoritet, och jag
hoppas det också skall passa riksdagen,
att ansluta sig till utrednings- och undersökningstanken.
Men vi ha sagt att
vi vilja ha en smula erfarenhet innan
vi sätta i gång denna översyn. Det må
vara riktigt som herr Ohlin här säger,
att många människor i fråga om kvarlåtenskapsskatten
ha mer klart för sig
vad de vilja och icke vilja än i fråga
om andra skatter. Men om oppositionen
nu hoppas att den inom en snar framtid
skall kunna förverkliga de synpunkter,
som exempelvis herrar Ohlin och
Skoglund i Doverstorp lägga på dessa

12 maj 1918. Nr 18.

Avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.

saker, är det då inte klokare att avvakta
vad jag skulle vilja kalla det psykologiska
ögonblicket? Det är en felbedömning
av högern att i detta läge ha drivit
denna sak efter den linje den följt.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag har för visso ingen anledning
att försvara folkpartiet i denna
debatt, men jag kan inte låta bli att ta
till orda i anslutning till herr Sundströms
senaste anförande. Icke utan ett
visst förakt i stämman talade han om
folkpartiets linje i detta ärende och
minde i det sammanhanget om dess s. k.
tioöreslinje i bensinskattefrågan för ett
par månader sedan. Den gäckande tonen
torde i kammaren ha skapat det
intrycket, att han fann dessa tvenne
ståndpunkter från folkpartiets sida
mycket litet tilltalande. Trots detta sålunda
uttalade förakt för tioöreslinjen
röstade emellertid — jag kan inte underlåta
att erinra därom — herr Sundström
för tioöreslinjen i den förberedande
voteringen om bensinbeskattningen.
Värre var det alltså inte med
föraktet för denna uppfattning.

Vad sedan frågan i övrigt beträffar
föreligger en synpunkt på kvarlåtenskapsskatten,
som kanske borde ytterligare
understrykas. Det förhåller sig ju
så — och det synes mig vara en allvarlig
anmärkning mot denna skatteform
— att den är så konstruerad, att
skatten, med ett undantag, utmätes utan
hänsyn till den tid arvlåtaren ägt förmögenheten.
Även principen om jämlikhet
i beskattningen blir sålunda åsidosatt.
Skillnaden i beskattningens
tyngd kan bli mycket betydande även
när det är fråga om exakt lika stora
kvarlåtenskaper. Låt oss tänka oss det
fallet, att två personer efterlämna precis
lika stora förmögenbeter. Den ene
har emellertid innehaft sin i fem och
den andre sin i tjugufem år. Då motsvarar
kvarlåtenskapsskatten •— utan
diskonteringar — en fem gånger så hög
årlig förmögenhetsskatt för den förre

fi Andra kammarens protokoll 19''iS. Nr 18.

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Riksbankens sedelutgivning.

som för den senare. Kan man förvåna
sig över att vida kretsar här i landet
anse, att en skatt, som verkar på detta
sätt, måste betecknas som djupt
orättvis?

Efter härmed slutad överläggning, gav
herr talmannen till en början beträffande
utskottets hemställan i punkterna
1) och 2) propositioner dels på bifall
till vad utskottet i dessa punkter hemställt
dels ock på bifall till den av herr
Velander m. fl. avgivna, vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen med
övervägande ja besvarad. Herr Hagberg
i Malmö begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
1) och 2) i utskottets förevarande
betänkande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit
den av herr Velander in. fl. vid betänkandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 104 ja och 03
nej, varjämte 22 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
i punkterna 1) och 2) hemställt.

Beträffande utskottets hemställan i
punkten 3) gav herr talmannen härpå

propositioner dels på bifall till utskottets
berörda hemställan dels ock på bifall
till de likalydande motionerna I: 117
och II: 198; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 40, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 12 § taxeringsförordningen;
och

nr 41, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt att vid taxering åtnjuta
avdrag för försäkringspremier; samt

bankoutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av valutalagen den 22 juni 1939 (nr
350) jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkanden och utlåtande
hemställt.

§ 15.

Riksbankens sedelutgivning.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 19 mars 1948 dagtecknad
proposition nr 195, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivningsrätt.

Berörda lagförslag var av följande
lydelse:

Härigenom förordnas, att under tiden
från och med den 1 juli 1948 till och
med den 30 juni 1949 skola, i stället för

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

vad i 9 § och 11 § första stycket lagen
den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges
riksbank finnes stadgat, följande särskilda
bestämmelser lända till efterrättelse.

1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett
belopp av högst tretusentvåhundra miljoner
kronor.

2 §.

Därest så med hänsyn till utomordentliga
omständigheter prövas nödigt
må Konungen, om riksdagen ej är samlad,
på framställning av fullmäktige i
riksbanken och efter samråd med fullmäktige
i riksgäldskontoret medgiva
riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp
av ytterligare högst sjuhundra miljoner
kronor. Dylikt av Konungen lämnat
medgivande skall, därest detsamma
icke godkännes av riksdagen inom tjugu
dagar från det riksdagen åter sammanträtt,
efter utgången av nämnda tid upphöra
att gälla.

3 §.

Som riksbankens metalliska kassa
skall räknas allt riksbanken tillhörigt
guldmynt och omyntat guld.

I samband med förevarande proposition
hade utskottet till behandling förehaft
två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren under
nr 348 av herr Domö jämte sju av kammarens
övriga ledamöter och den andra
inom andra kammaren under nr 510 av
herr Skoglund jämte fem av kammarens
övriga ledamöter. I dessa motioner hemställdes,

»att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 195, samt

att riksdagen för sin del för tiden 1
juli 1948 till och med den 30 juni 1949
måtte antaga följande ändrade lydelse
av 9 § första stycket riksbankslagen .. .
''samt därutöver till ett belopp av två
tusen fem hundra miljoner kronor’ och
av 1! § första stycket samma lag ’Som

Riksbankens sedelutgivning.

riksbankens metalliska kassa skall räknas
allt riksbanken tillhörigt guldmynt
och omyntat guld.’»

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med avslag å motionerna I: 348 och
II: 510, måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

Reservation hade avgivits av herrar
Nordenson, Wiberg och Skantze, vilka
yrkat bifall till de i ämnet väckta motionerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr WIBERG: Herr talman! Då

1947 års riksdag förlängde 1939 års
fullmaktslag för tiden t. o. m. den 30
juni 1948, uttalade riksdagen som bekant,
att det i hög grad vore angeläget
att fullmaktslagen avvecklades så
snart ske kunde, så att riksdagens inflytande
återställdes. Den proposition,
till vilken riksdagen nu har att taga
ställning, innebär också principiellt att
fullmaktslagen skall upphöra. Om det
lämpliga i att fullmaktslagen försvinner
råder icke någon meningsskiljaktighet.
Motionärerna hava t. o. m. uttalat
sin tillfredsställelse över att riksdagen
återtager sitt inflytande över denna viktiga
fråga, och reservanterna ansluta sig
till denna uppfattning.

Däremot hava reservanterna i likhet
med motionärerna en helt annan uppfattning
än Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten
om det lämpliga i den provisoriska
lagstiftning, som Kungl. Maj:t
föreslår.

Inom riksbanken har igångsatts en
utredning i syfte att åstadkomma en
allmän överbearbetning av riksbankslagen
bl. a. i fråga om sedelutgivningsrätten,
men en sådan allmän översyn har
riksbanken av olika skäl funnit böra
skjutas på framtiden. Den väsentliga
orsaken härtill torde hava varit att
bankofullmäktige ansett lämpligt alt en
genomgripande, slutgiltig reglering av

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Riksbankens sedelutgivning.

grunderna för sedelutgivningen icke
sker i rådande penningpolitiska läge.

Man vågar härav draga den slutsatsen,
såvitt jag kan finna, att fullmäktiges
majoritet varit inställd på att ett
framtida slutgiltigt förslag beträffande
grunderna för sedelutgivningsrätten
skulle frigöra sedelutgivningen från guldet.
Man har tydligen icke vågat taga
steget fullt ut, som tiderna nu äro, och
bär därför föreslagit ett provisorium.
Jag har icke något mot ett provisorium
i och för sig. Däremot kan jag icke alls
ansluta mig till ett provisorium av den
art som nu föreslås. Detta har nämligen
i verkligheten, såsom motionärerna
också understrukit, den innebörden att
en maximering av sedelutgivningen icke
ställes i någon som helst fixerad relation
till riksbankens metalliska kassa.
Detta är ett fullkomligt avsteg från hittills
gällande principer, ett avsteg som
inte heller går väl ihop med de uttalade
betänkligheterna mot att i nuvarande
penningpolitiska läge göra genomgripande
förändringar.

Det torde vara anledning att erinra
om att först i februari 1947 det sedelbelopp,
som fick utgivas utöver dubbla
värdet av riksbankens guldkassa, höjdes
till 1 400 miljoner för att i maj månad
1947 ökas till 2 500 miljoner. Det var
sålunda en kraftig ökning, som gjordes
år 1947 från det belopp, 350 miljoner,
som hade gällt sedan år 1933. Orsaken
var naturligtvis den av regeringen
förda politiken, vilken medfört att
guldet försvann med häpnadsväckande
fart, samtidigt som sedan krigsutbrottet
sedelomloppet kommit att flerdubblas.

Det har från majoritetens sida i olika
sammanhang framhållits, att guldet icke
längre spelar någon roll och att det
strängt taget icke vore någon mening i
att bygga upp sedeltäckningsregler, berörande
en sedelmängd på bortåt 3 000
miljoner, på en guldbehållning, uppgående
till några få hundra miljoner.
Enligt reservanternas uppfattning är
detta resonemang icke riktigt. Går man

bort från guldet utan att sätta någonting
i dess ställe, övergår man till ett
helt annat och lösligare system. Sedelutgivningens
omfattning blir beroende
av politiska beslut. Sedelmängdens principiella
bundenhet vid guldet har utgjort
en alarmklocka. Man kanske kan
uttrycka saken så, att man i och med
fullmaktslagen temporärt kopplade av
denna alarmklocka. Den ekonomiska
politik, som regeringen för, leder till
att man kanske icke så gärna vill höra
några alarmsignaler. Nu går man också
ett steg längre. Den lagstiftning, som
nu föreslås, innebär att man icke endast
låter den tillfälliga avkopplingen bestå.
Man river ned alarmklockan såsom sådan
utan att sätta något annat i stället.
Man går i realiteten från det gamla
systemet, som innebär, att om vissa
objektivt lätt konstaterbara förhållanden
inträffa, den monetära politiken
måste läggas om till skydd för penningvärdet.
Man tar ytterligare ett steg
— nu på det monetära området — mot
en permanentning av regleringssamhället.
Detta blir en följd av en avkoppling
av det regulativ, som det hittillsvarande
systemet med anknytning till
guldet faktiskt utgjort trots den försvagning,
som den fullmaktslagstiftning
i och för sig naturligtvis inneburit, som
blivit nödvändig på grund av regeringens
politik.

En nationalekonomisk författare har
nyligen framhållit, att guldkassan har
minst fyra skilda funktioner att fylla.
Guldkassan har varit för det första en
regulator för den monetära politiken,
för det andra en förmedlare av världsekonomiens
långa rörelser, för det
tredje en monetär reserv och för det
fjärde en regulator av den inhemska
efterfrågan på importvaror. Jag tror
man har anledning anse denna analys
vara ganska riktig.

Jag skulle också gärna vilja instämma
i det allmänna omdöme, som vederbörande
ger uttryck åt i en sammanfattning:
»En undersökning av guld -

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

kassans fyra stora uppgifter visar, att
de äro tillräckligt viktiga för att man
icke utan skada helt kan avkoppla dem.
Sambandet mellan ett lands penningsystem
och guldet har vissa fördelar,
som det vore oklokt att kasta bort, särskilt
när de flesta andra länder försöka
återknyta dessa band. Sverige är
ett litet land, ekonomiskt beroende av
utlandet, och kan bara hava fördel av
att hava samma grund för sitt penningväsen
som världen i övrigt. En lagstadgad
avkoppling av guldkassan som täckningsmedel
borde därför icke få ske,
huru provisorisk den än uppgives bliva.
Ett sådant steg kan icke endast misstolkas
i in- och utlandet utan också
medföra långvariga ekonomiska skador
och ökade restriktioner och regleringar.
»

Jag är naturligtvis fullt medveten om
att riksdagsmajoriteten kommer att bifalla
utskottets förslag. Det är som bekant
endast högerledamöterna i utskottet
som reserverat sig. Jag skall icke
heller upptaga kammarens tid med att
närmare understryka de enligt min mening
mycket beaktansvärda synpunkter,
som framkommit i högerns partimotion.
Kammarens ledamöter ha ju tillgång till
den mycket utförliga motionen, och i
denna har klart redogjorts för de betänkligheter,
som man onekligen måste
hysa inför det steg åt fel håll, som riksdagen
nu även på detta område står i
begrepp att taga.

Jag skall med dessa ord, herr talman,
be att få hemställa,

att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 195,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:348 och 11:510 måtte antaga följande
lydelse av 9 § första stycket riksbankslagen
:

»Riksbanken må utgiva sedlar till det
belopp, som motsvaras av dubbla summan
av riksbankens metalliska kassa,
så beräknad, som i 11 § sägs, samt därutöver
till ett belopp av två tusen fem
hundra miljoner kronor. 1 detta mo -

Riksbankens sedelutgivning.

ment givet stadgande gäller för tiden
1 juli 1948 till och med 30 juni 1949.»

att riksdagen likaledes med bifall till
motionerna I: 348 och II: 510 måtte antaga
följande lydelse av 11 § första
stycket riksbankslagen:

»Som riksbankens metalliska kassa
skall räknas allt riksbanken tillhörigt
guldmynt och omyntat guld. I detta moment
givet stadgande gäller för tiden
1 juli 1948 till och med 30 juni 1949.»

Herr PAULSEN: Herr talman! Bankoutskottets
majoritet har i utlåtandet angivit
skälen till att utskottet inte kunnat
gå med på motionerna och skälen
till det beslut vi fattat. Med hänvisning
till detta utlåtande ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till det av herr Wiberg
under överläggningen framställda yrkandet;
och fann licrr talmannen den
förra propositionen med övervägande
ja besvarad. Herr Wiberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Wiberg under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstningen genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes likväl

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Livränta åt G. och E. Johansson.

av herr Wiberg, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 127 ja och 32 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16.

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 32, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 12 i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående
pension åt framlidne italienske ministern
i Stockholm Alberto Bellardi Riccis
änka.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

§ 17.

Livränta åt G. och E. Johansson.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av väckta motioner
om årlig livränta åt makarna Gustaf
och Ester Johansson med anledning av
deras son Sven Estbjörns förolyckande
under värnpliktstjänstgöring.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr GUSTAFSSON i Bogla: Herr talman!
Jag ber att till utskottet få framföra
mitt tack för dess positiva inställning
till föreliggande motioner, och jag
vill även uttala min tacksamhet för det
intresse som utskottet visat för motionen
och det arbete som det nedlagt för
att åstadkomma ett resultat. Jag beklagar
dock, att utskottet inte har ansett
sig kunna föreslå en högre livränta i
förevarande fall än som skett. Det är
visserligen mycket tacknämligt, att utskottet
föreslår att livräntan skall utgå
retroaktivt, men jag hade nog hoppats,
att bankoutskottet hade kunnat

föreslå, att livräntan skulle utgå med
lägst 1 000 kronor. Även om jag inte
vill sätta utskottets förslag i förevarande
fall i direkt förhållande till riksdagens
beslut angående pension åt framlidne
italienske ministern i Stockholm Riccis
änka, förefaller det mig, som om makarna
Johansson hade bort erhålla ett
högre belopp än 612 kronor. Jag får
böja mig inför det faktum, att bankoutskottet
anser, att det på grund av militärersättningsförordningen
inte kunnat
föreslå mera, och jag vill ''därför
inte ställa något annat yrkande än om
bifall till utskottets hemställan.

Jag vill emellertid till den kraft och
verkan det hava kan understryka den
erinran som försäkringsrådet gör, att
militärersättningsförordningen för närvarande
är föremål för översyn av socialvårdskommittén.
Det är angeläget
att denna översyn verkligen inom en
snar framtid leder fram till en reformering
av denna militärersättningsförordning.
Denna förordning måste anses
i hög grad föråldrad och otillfredsställande.
Vi komma ju snart att få en ny
olycksfallsförsäkringslag med väsentligt
höjda livräntor, och det föreligger enligt
min mening mycket stora skäl för
att militärersättningsförordningen bringas
i paritet med lagstiftningen på produktionslivets
område. Jag vill slutligen
säga, att det förefaller mig som om stalen
borde ha gått före i fråga om reformering
av denna förordning. Det är
enligt min mening ett rimligt krav. Jag
vill med detta uttrycka en förhoppning
om att militärersättningsförordningen
verkligen blir föremål för justering och
förbättring, så att de belopp som komma
att utgå på grund av olycksfall och
dödsfall under militärtjänstgöring bli
högre än nu.

Herr WIBERG: Herr talman! Med anledning
av den ärade motionärens anförande
skall jag endast göra några
korta påpekanden.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

Brandskydd för viktiga industrier och varulager

I motionen har hemställts, att riksdagen
må besluta att bevilja makarna Ester
och Gustaf Johansson, Hasselbacken,
Tenhult, en årlig livränta i anledning
av att deras son Sven Estbjörn avlidit
till följd av skada, ådragen under militärtjänstgöring.

Denna sak hade varit föremål för
prövning hos riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet. Dessa myndigheter
hade konstaterat, att ersättning enligt
militärersättningsförordningen inte
lagligen kunde utgå. Utskottet hade alltså
i första hand att ta ställning till
huruvida utskottet skulle vilja tillstyrka,
att trots att ersättning i vanlig
ordning lagligen inte kunde utgå, sådan
ersättning finge utgå genom anslag från
riksdagen. Med hänsyn till att utskottet
fann, att det förelåg ömmande omständigheter
och att billighetsskäl också talade
till förmån för bifall, stannade utskottet
för att helt tillstyrka motionen.

Utskottet hade därefter att ta ställning
till frågan om beloppet. Utskottet
har också i det avseendet gått så långt
som man gärna kan göra. Utskottet har
nämligen föreslagit riksdagen att bevilja
så hög livränta som skulle ha utgått, för
den händelse militärersättningsförordningen
hade varit tillämplig. Till yttermera
visso har utskottet betonat, att ersättningen
bör utgå retroaktivt från dagen
för sonens frånfälle och att därjämte
tilläggsförmåner skola utgå på
det belopp som kunde komma i fråga.
Utskottet har alltså som sagt gått så
långt som gärna är möjligt. Jag kunde
ju också av motionärens anförande förstå,
att han i detta avseende var tillfreds.
Det är alldeles uppenbart, att utskottet
inte skulle kunna gå längre än
till att förorda beviljande av så stor ersättning,
som skulle ha utgått, därest
vederbörande enligt militärersättningsförordningen
varit berättigad till ersättning.

Frågan huruvida militärersättningsförordningen
medger beviljande av så
stor ersättning, som får anses vara i

och för sig rimlig, eller om ersättningen
enligt denna förordning är för låg, är,
som motionären fullkomligt riktigt betonade,
föremål för utredning hos socialvårdskommittén.
Det är att förvänta,
att resultatet av denna utredning framlägges
inom en inte alltför avlägsen tidpunkt.
Det är givetvis tänkbart — och
jag skulle t. o. m. tro att det är sannolikt
— att denna utredning kommer att
resultera i förslag om höjning av ifrågavarande
ersättning.

Jag ber, herr talman, eftersom något
annat yrkande icke framställts än om
bifail till utskottets förslag att få instämma
i detta yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 18.

Brandskydd för viktiga industrier och
varulager.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av väckt motion
om ökat brandskydd för viktiga
industrier och varulager.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 14G, vilken
behandlats av första lagutskottet,
hade herr Persson i Vinberg hemställt,
»att riksdagen beslutar att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
med syfte att vidtaga sådan skärpning
av brandlagen, att för samhället viktiga
industrier och varulager skyddas för
brandfara genom effektivare organisation,
samt till riksdagen inkomma med
de förslag, vartill utredningen kan föranleda».

Utskottet hemställde, att förevarande •
motion, 11:146, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr PERSSON i Vinberg: Herr talman!
Första lagutskottet har avstyrkt

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Brandskydd för viktiga industrier och varulager.

en motion, som jag har väckt. Motionen
syftar till åtgärder för att öka brandskyddet
för viktiga industrier och varulager.

Det var en kollega, som alldeles nyss
sade till mig, att jag skulle gå upp och
tacka utskottet för att det hade slösat så
mycket papper på en enskild motion,
och jag passar på att följa det rådet.
Jag vill tacka första lagutskottet för den
grundlighet, varmed det har behandlat
det i motionen berörda ämnet. Att
åstadkomma ett effektivt värn mot de
förödande eldsolyckor, som i stigande
takt drabba industrier och viktiga lagertillgångar,
betraktar jag som en av
de primära uppgifterna här i samhället,
och jag hade verkligen väntat, att utskottet
hade krönt den gedigna utredning
som åstadkommits med ett positivt
ställningstagande i motionens syfte.

Utskottet katalogiserar vad som hittills
gjorts för att åstadkomma ett effektivt
brandförsvar, och det skall inte förnekas,
att ganska mycket har gjorts de
senare åren. Tyvärr visar ju utvecklingen,
att det ändå inte räcker. I brandskadeersättningar
har man under föregående
år, som betraktas som ett verkligt
katastrofår, utbetalat inte mindre
än 105 miljoner kronor, och jämför
man denna siffra med vad som exempelvis
utbetalades under förra världskriget,
15 miljoner kronor, så förstår
man ju vilken förödande verkan som
det ständigt stegrade antalet eldsvådor
bär på många områden. Det är onekligen
siffror, som tala, och bakom dem
ligger ju också den ohyggliga verkligheten,
att vid dessa eldsvådor dels för
folkhushållet svårersättliga nyttigheter
i stor utsträckning gå förlorade, dels
'' mycket väsentliga produktionsavbrott
uppkomma, vilka vålla stora olägenheter.
Det är en dålig tröst, att försäkringarna
täcka en del av dessa förluster.
Man kan inte komma ifrån att det för
nationalförmögenheten blir en icke ersatt
förlust. Det är detta som är det
mest betänkliga.

De yttranden utskottet inhämtat ge
intryck av att alla instanser se på
brandskadorna med tillbörligt allvar.
Jag kan emellertid inte förneka, att det
av vissa yttranden att döma förefaller
som om en del av instanserna hade en
övertro på att man skulle kunna bekämpa
eldsvådorna med cirkulärskrivelser.

I motionen har jag pekat på svagheterna
i den nuvarande brandlagen. Lagen
ger nog tillräckligt stränga direktiv,
när det gäller förelägganden om anskaffande
och underhåll av brandredskap,
livräddningsmateriel o. s. v. Den
avgörande bristen ligger emellertid däri,
att det inte finns några föreskrifter om
att det speciellt vid industrierna skall
finnas folk som kan använda denna materiel,
då arbetet av skilda orsaker ligger
nere. Bevakningstjänst saknas i stor
utsträckning vid våra industriföretag,
då arbetet inte pågår. Jag har hänvisat
till den bevakningstjänst som fungerade
under kriget, då man mellan de anställda
och företagsledningarna kom överens,
att det alltid skulle finnas någon,
som kunde ingripa vid de tillfällen, då
risk för eldsolycka förelåg. Det är därför
jag föreslagit utredning om en
skärpning av lagstiftningen.

Jag har fått stöd i denna min uppfattning
av Landsorganisationen, som kraftigt
hävdar, att den nuvarande lagstiftningen
inte ger de möjligheter, som härvidlag
krävas. Folket-Samarbete har
samma uppfattning. Riksbrandinspektören
säger, trots att han avstyrker
motionen, att det finns anledning anta,
att en viss nedgång i antalet eldsolyckor
skulle kunna åstadkommas, om
ökad bevakning föreskreves. Man kan
utan tvekan säga, att föreskrifterna i
gällande lag icke innehålla så klart utformade
direktiv angående en företagslednings
skyldighet i fråga om bevakningen,
att vederbörande tillsynsmyndigheter,
som ha till uppgift att tillse,
att lagen efterleves, på ett tillfredsställande
sätt kunna fylla sin funktion.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

Folkpensionsförmånerna till på statens sinnessjukhus intagna personer.

Sedan den nuvarande brandlagen
1944 antogs av riksdagen, har antalet
eldsvådor ökat med över 100 procent,
och det är just inte något belägg för
att man skall kunna påstå, att den nuvarande
brandlagen är effektiv. Utskottet
förordar en brett upplagd propaganda
för att öka ansvarskänslan inför
eldfaran, och det kan inte förnekas,
att en sådan propaganda, som når
alla lager av befolkningen, har en viss
betydelse. Den får emellertid inte vara
så enkelriktad som den som hittills
kommit till synes. Kammarens ledamöter
ha säkerligen tagit del av den annonspropaganda
på detta område som
en tid pågått i dagspressen. Annonserna
äro prydda med illustrationer av arbetare,
som framställas som de som
genom sina underlåtenhetssynder bära
ansvaret för eldsvådorna. Det är
Skräp-Jocke och Gnist-Pelle och allt
vad de kallas för, som figurera i det
sammanhanget. Jag tillåter mig ha den
uppfattningen, att ansvaret bör fördelas
även på företagsledningar, verkschefer
och brandinspektörer; ja t. o. m.
en del länsstyrelser borde med SkräpJocke
och Gnist-Pelle dela utrymmet i
dessa annonser. Även samhället bär
ansvar på detta område, då det inte tillser,
att den skärpta lagstiftning åstadkommes,
som erfordras för att man
skall kunna förhindra dessa förödande
eldsvådor vid industriföretag och viktiga
varulager, och det bör inte förnekas,
att riksdagen har sin del av ansvaret.
Genom propaganda kan man
nå alla ansvarskännande medborgare,
men de motsträviga, slöa och likgiltiga
når man inte med den metoden. Det
är därför min bestämda uppfattning,
att en skärpning av lagstiftningen är
ofrånkomlig, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till motionen.

Herr LINDQVIST: Herr talman! Jag
hade inte väntat, att den ärade motionären
skulle sluta som han gjorde och

yrka bifall till sin motion. Han gav ju
utskottet ett mycket vackert erkännande
för behandlingen av motionen. Jag
tänkte därför, att han skulle sluta med
att säga, att även han fann att utskottet
hade rätt.

Utskottet delar, som kammaren lätt
finner, motionärens uppfattning, att
den fråga han väckt är av mycket stor
betydelse, men utskottet har likväl inte
ansett, att riksdagen för närvarande
bör skriva till Kungl. Maj:t och begära
skärpning av lagen. Den lag vi nu ha
är ju ganska ny, och den har inte helt
och fullt trätt i kraft ännu. Det är
mycket som skall göras, innan så kan
ske. Utskottet delar motionärens uppfattning,
att allt vad som kan göras för
att skydda oss mot brandskador bör
göras. Utskottet har också i sitt utlåtande
givit uttryck åt den uppfattningen,
att de myndigheter som ha med saken
att skaffa böra göra sitt allra bästa,
och vi ha också riktat en maning till
länsstyrelserna att fullgöra de skyldigheter
som åligga dem enligt gällande
lag. Skulle det längre fram visa sig,
att den lag vi för närvarande ha inte
är tillräckligt effektiv utan bör kompletteras,
böra vi nog ta upp frågan
på nytt, men i dagens läge kan det inte
vara riktigt att skriva till Kungl. Maj :t
och begära utredning.

Med hänvisning till vad utskottet anfört
och vad jag här tillagt yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 19-

Folkpensionsförmånerna till på statens
sinnessjukhus intagna personer.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av väckta mo -

Andra kammarens protokoll 1948. Nr 18.

Nr 18.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Folkpensionsförmånerna till på statens sinnessjukhus intagna personer.

tioner om ändring av bestämmelserna
rörande folkpensionsförmånerna till på
statens sinnessjukhus intagna personer.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Mysinge: Herr
talman! Med hänsyn till den långt framskridna
tiden skall jag fatta mig mycket
kort.

Föreliggande ärende berör det egendomliga
förhållandet, att vissa folkpensionärer
som äro för varaktig vård intagna
på statens sinnessjukhus kunna
göra besparingar, under det att andra
folkpensionärer icke ha sådan möjlighet.
Man behöver bara nämna pensionärerna
på vårdhem, vissa landstingsanstalter
o. s. v. Att det förhållandet
icke är tillfredsställande är ju utskottet
ense med motionärerna om. I huvudfrågan
äro ju också hörda myndigheter
överens med motionärerna. Detta
gäller så pass auktoritativa organ soin
socialstyrelsen, pensionsstyrelsen och
medicinalstyrelsen. Socialstyrelsen förordar
en utredning. Pensionsstyrelsen
har i skrivelse till Kungl. Maj :t erinrat
om existensen av problemet, och
medicinalstyrelsen understryker angelägenheten
av att ställning snarast tages
till denna fråga. Skiljaktigheten i
uppfattning mellan å ena sidan motionärerna
och å andra sidan utskottet och
myndigheterna består väl egentligen
däri, att motionärerna ej uppmärksammat,
att det finns flera kategorier som
äro i samma läge som de på statens
sinnessjukhus intagna, bland annat de
som ligga på olika sjukhus som långvarigt
kroppsligt sjuka.

Vad som gjort att motionärerna inte
beaktat detta är väl, att de fall motionärerna
berört äro de mest iögonenfallande.
Utskottet, som instämmer i
motionärernas synpunkter, vill dock
inte vara med om en skrivelse till
Kungl. Maj :t i enlighet med vad motionärerna
önska utan vill, att frågan skall
lösas i ett sammanhang för alla berörda
kategorier i detta hänseende. Ett an -

nat motiv för utskottets avstyrkande är
ju också, att Kungl. Maj:t redan, som
jag här förut har framhållit, har frågan
under prövning på grund av skrivelser
från medicinalstyrelsen och pensionsstyrelsen.
Utskottet säger i sitt utlåtande
bland annat, att det kan förväntas,
att spörsmålet i hela dess vidd
kommer att upptagas till prövning och
lösas i ett sammanhang i samband med
det förestående genomförandet av kostnadsfri
sjukhusvård i vårt land. Ur motionärernas
synpunkt är det ju likgiltigt,
hur frågan aktualiseras hos Kungl.
Maj :t, om det sker genom riksdagsskrivelse
eller genom skrivelser från myndigheter.
Huvudsaken är att ärendet tas
upp och kommer under prövning. Ur
den synpunkten sett är det, herr talman,
särskilt med hänsyn till frågans
nuvarande läge och då dessutom ett enhälligt
utskott står bakom utlåtandet,
tämligen meningslöst att ställa ett yrkande
om bifall till motionen. När jag
nu till slut följer motionen i själatåget,
är det med en förhoppning om att dess
syfte skall förverkligas om så också
sker på annat sätt.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Bara ett
par ord. Man får erkänna, att motionärernas
synpunkter äro riktiga. Det
måste ju betecknas som nära nog stötande,
att man på grund av låga vårdavgifter
gör det möjligt att draga undan
samhälleliga medel till förmån för
anförvanter eller andra, som kanske
ganska litet vårdat sig om vederbörande
sjuka.

Emellertid är det en annan sak, som
jag vill stryka under, vilken också påpekats
i motionerna och som är mycket
betydelsefull, nämligen det förhållandet,
att man även kan tilldela dessa patienter
statliga bostadstillägg. Jag vill
särskilt peka på att detta är lika betydelsefullt
som den andra frågan. Här
har man gått händelserna en smula i
förväg. Det är betydelsefullt nog, att
man avlägsnar denna olämpliga anordning.

Onsdagen den 12 maj 1948.

Nr 18.

Folkpensionsförmånerna till på

De kommunala sinnessjukhusen ha
verkställt höjning av sina avgifter, och
på detta område kommer staten släpande
efter i alltför stor utsträckning. Utskottet
har behjärtat motionärernas synpunkter.
Emellertid stå vi ganska snart
inför en omläggning av sjukhusvården
och avgifterna för den. I allra bästa fall
skulle vi från låt oss säga den 1 januari
1949 kunna få en ny ordning i enlighet
med vad motionärerna önska, men
den 1 juli 1950 skall enligt riksdagens
principbeslut den fria sjukhusvården
träda i kraft. Att under sådana förhållanden
för så kort tid göra en omläggning
ha vi inte ansett lämpligt. Jag
vill emellertid betona, ännu en gång, att
andra lagutskottet väl behjärtat de i motionerna
anförda synpunkterna.

Här har inte gjorts något annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.
Jag ber också att få yrka bifall
till denna.

Överläggningen var härmed slutad.
Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 20.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

’ nr 22, i anledning av väckta motioner
om förhud mot all jakt efter sjöfågel
under våren;

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående restitution av bensinskatt till
utövare av fiskerinäringen;

nr 24, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av bestämmelserna
om inventarielån till innehavare
av kronotorp, m. m.;

nr 25, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för utrotande av den s. k.
nosmasken på Öland; och

nr 26, i anledning av väckta motioner
om utredning angående åtgärder för
underlättande av trålfisket på västkusten.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

statens sinnessjukhus intagna personer.

§ 21.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att kammaren ville besluta,
att tiden för avgivande av motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 231 och 245 måtte med
hänsyn till ärendenas omfattning utsträckas
till det sammanträde, som infaller
näst efter fjorton dagar från propositionernas
avlämnande.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 22.

Herr von Friesen avlämnade en av
honom undertecknad motion, nr 545, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 244, med förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen,
in. in.

Denna motion bordlädes.

§ 23.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av de
statliga lagerhusen till Svenska spannmålsaktiebolaget; nr

201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

202, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
Vadstena krigsmanshuskassa tillhörig
fastighet; och

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.

§ 24.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.46 em.

In fidem
Gunnar Britth.