Motioner i Första kammaren, nr 286.

Nr 286.

Av herr Björkman m. fl., i anledning av Kungl. Maj.ts proposition
med förslag till lag angående ändring i lagen den
18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m.

Det i Kungl. Maj:ts proposition nr 232 framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet syftar
framför allt till att hindra olämplig jorddelning genom avstyckning. Huvudvikten
i det nu framlagda förslaget till lagändring har därför kommit att
läggas vid omarbetning av de ur jordpolitisk synpunkt uppställda vijlkoren
för avstyckning. Särskilt har det med hänsyn till det aktuella kravet på
jordbrukets rationalisering ansetts vara av vikt att en omedelbar revision
av de materiella reglerna för avstyckning kommer till stånd. Frågan om
ett enklare och snabbare förrättningsförfarande vid avstyckning har departementschefen
ansett böra anstå till den slutliga revisionen av jorddelningslagen.
De spörsmål, som hänföra sig till önskemålen om en mer rationell
procedur för fastställelseprövning av avstyckningar, ha likaledes ställts på
framtiden.

Det torde vara en allmänt känd och erkänd sak hos den allmänhet, som
kommer i beröring med avstyckningsverksamheten, att nuvarande fastställelseprocedur,
särskilt då det gäller förrättningar inom områden, där länsstyrelsen
är fastställelsemyndighet, ofta är synnerligen tungrodd. Detta
förhållande har också kraftigt påtalats av riksdagens revisorer år 1946
(§ 29 av deras berättelse) vid granskning av länsarkitekternas arbetsbalans.

Behörighet att meddela fastställelse å avstyckning tillkommer enligt nu
gällande lag i regel fastighetsbildningsmyndighetema, d. v. s. överlantmätaren
och — vid sammanläggning — ägodelningsdomaren samt, i händelse
av besvär eller att överlantmätaren anser avstyckningen icke vara lagligen
verkställd, ägodelningsrätten. Inom sådana områden, som angivas i 19 kap.
5 § andra stycket jorddelningslagen, är däremot länsstyrelsen fastställelsemyndighet.
Dessa områden äro främst sådana, där inunicipalbildning skett
— utan att fördenskull reglerna i fastighetsbildningslagen blivit tillämpliga
— samt där byggnadsplan, avstyckningsplan eller utomplansbestämmelser
fastställts. Sker i samband med avstyckning gränsbestämning, skall
denna fastställas av ägodelningsdomaren och i vissa fall — t. ex. vid besvär
eller där tvekan om förrättningens laglighet föreligger — av ägodelningsrätten.
Alla avstyckningar passera emellertid överlantmätaren, som i de
fall, där han icke äger behörighet att fastställa förrättningen, har att av Bihang

till riksdagens protokoll 19i7. 3 samt. Nr 278—287. 2

Motioner i Första kammaren, nr 286.

giva yttrande till vederbörande fastställelsemyndighet. Att nämnda procedur
medför ett synnerligen omständligt remissförfarande i flertalet fall
är uppenbart. Gången av ett avstyckningsärende inom område, där länsstyrelsen
är fastställelsemyndighet och där vid förrättningen — som ofta
är fallet — gränsbestämning är erforderlig och avstyckningen sker för
sammanläggning, åskådliggör kanske bäst det orimliga i nuvarande sakernas
tillstånd. Gången är följande.

Efter förrättningens avslutande inskickas akten av förrättningsmannen
till överlantmätaren, som efter granskning med eget yttrande översänder
densamma till ägodelningsdomaren. Efter fastställelse av gränsbestämningen
går akten åter till överlantmätaren för att av honom med yttrande
översändas till länsstyrelsen för meddelande av villkorlig fastställelse
(d. v. s. förrättningen fastställes under villkor att sammanläggning kommer
till stånd). Innan länsstyrelsen villkorligt fastställer förrättningen, remitteras
emellertid akten regelmässigt till den sakkunnige i planfrågor, länsarkitekten.
Sedan akten efter denna remiss fastställts villkorligt av länsstyrelsen,
återgår akten till överlantmätaren för viss anteckning i jordregistret.
Därefter vandrar akten åter en gång till ägodelningsdomaren,
som har att förordna om sammanläggning, varigenom fastighetsbildningen
fullbordats. Akten återgår därefter till överlantmätaren för den nya fastighetens
införande i jordregistret, varefter akten slutligen återkommer till
förrättningsmannen, som då har att tillställa sökanden till förrättningen
den upprättade kartan med åtecknat fastställelsebevis. Och därefter är
det äntligen klart för ägaren till den nya fastigheten att söka lagfart å sitt
fång. Några ytterligare kommentarer torde vara överflödiga.

Proposition om den nya byggnadslagstiftningen har redan framlagts för
1947 års riksdag. Begreppet utomplansbestämmelser erhåller genom den
nya byggnadslagen ett annat innehåll än tidigare. Enligt gällande lag förutsätta
utomplansbestämmelser för sin tillkomst att tätbebyggelse är att
förvänta. Enligt byggnadslagen skola däremot utomplansbestämmelser
användas för områden, där tätbebyggelse ej finnes eller är att förvänta men
där viss reglering av bebyggelsen ändock anses erforderlig med avseende
t. ex. på tomtplats storlek, avstånd till väg m. m. Redan med nuvarande
lagstiftning hava utomplansbestämmelser fastställts för stora områden.
Genom byggnadslagen blir tillämpningsområdet för utomplansbestämmelser
ytterligare utvidgat, vilket med oförändrad lydelse av förenämnda bestämmelser
i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen skulle medfört, att
länsstyrelsen blivit fastställelsemyndighet för alla avstyckningar inom vidsträckta
områden av ren landsbygdskaraktär, där regler av jordpolitisk
natur gälla. Konsekvensen härav hade blivit, att fastställelsebefogenheten
i än större omfattning skulle undandragits fastighetsbildningsmyndigheterna,
där tillgång finnes till den sakkunskap i jordbruksfrågor, som saknas
hos länsstyrelsen.

Motioner i Första kammaren, nr 286.

1 nu föreliggande proposition har detta uppmärksammats, och länsstyrelsens
befogenhet att fastställa avstyckning inom utomplansområden har
genom ändring av förberörda lagrum i 19 kap. jorddelningslagen borttagits.

Genom denna lagändring har alltså en förenklad fastställelseprocedur
erhållits för betydande områden. Ovan påtalade olägenheter kvarstå emellertid
alltfort för den stora mängd avstyckningar, som komma att ske inom
tätorter, för vilka t. ex. byggnadsplaner och avstyckningsplaner finnas.
Någon sådan lagändring, varigenom fastställelseprövningen av gränsbestämning
vid avstyckning överflyttats från ägodelningsdomaren till överlantmätaren
— en åtgärd, som föreslagits av de s. k. fastighetsbildningssakkunniga
och vilken bl. a. tillstyrkts av häradshövdingeföreningen —
har icke föreslagits i den framlagda propositionen.

I nyssberörda uttalande av riksdagsrevisorerna ha dessa på anförda skäl
ifrågasatt, att fastställelseförfarandet beträffande avstyckningsförrättningar
i sin helhet borde kunna anförtros åt lantmäteriorganisationen.

Kungl. lantmäteristyrelsen har den 20 januari 1947 avgivit underdånigt
utlåtande över här förutnämnda utdrag ur riksdagsrevisorernas berättelse.
Ur detsamma återgives här följande avsnitt, som berör frågan om behörigheten
att meddela fastställelse å avstyckning.

»För att vinna en snabbare handläggning av avstyckningsförrättningarna
samt större enkelhet vid deras fastställande synes det lantmäteristyrelsen
vara önskvärt, att den formella prövningen av plansynpunkterna vid avstyckning
helt överlåtes åt fastighetsbildningsmyndigheterna. Bedömandet
av avstyckningens lämplighet bör sålunda ingå som ett normalt led i avstyckningsförrättningens
handläggning. Lantmätaren bör efter vederbörlig
utredning lämna besked huruvida tillstånd till avstyckningen, bl. a. med
hänsyn till plansynpunkterna, medgives eller icke. I händelse av tvekan om
avstyckningens tillåtlighet bör förhandsbesked dock kunna inhämtas genom
underställning i vanlig ordning till ägodelningsrätten. Vid fastställelseprövningen,
som alltså bör ske hos de vanliga jorddelningsmyndigheterna,
närmast överlantmätaren, bör tillses att plansynpunkterna blivit vederbörligen
beaktade vid förrättningen. I alla dessa fall måste emellertid iakttagas,
att yttrande från planmyndigheterna inhämtas i erforderlig omfattning
och att all rimlig hänsyn tages till den mening som dessa uttala.
Den föreslagna förenklingen medför därför, oaktat ansvaret formellt övergår
till fastighetsbildningsmyndigheterna, icke någon saklig minskning av
planmyndigheternas inflytande i avstyckningsärcnden. Men både för lantmäteriet
och för länsarkitektkontoren skulle en minskning i arbetsbördan
vinnas.»

Undertecknade, som gilla den uppfattning, som kommit till uttryck i
ovannämnda kungl. styrelsens skrivelse, få under hänvisning till det anförda
hemställa,

Motioner i Första kammaren, nr 286.

att riksdagen med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 232 måtte besluta sådan ändring i jorddelningslagens
regler om fastställelse, dels beträffande avstyckning,
att behörigheten härtill helt överflyttas på jorddelningsmyndigheterna,
närmast överlantmätaren, under iakttagande
av vad lantmäteristyrelsen anfört beträffande länsarkitektens
hörande i erforderlig omfattning, dels beträffande
gränsbestämning i samband med avstyckning, att fastställelsen
överflyttas från ägodelningsdomaren till överlantmätaren,
samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderlig
lagtext.

Stockholm den 7 maj 1947.

Gust. Björkman.

F. O. Ericson

Boxholm.

Gust. E. Andersson. Axel Mannerskantz.

Alb. Ramberg.

E. A. Lindblom.

Edwin Berling.