RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946. Andra kammaren. Nr 19.

Tisdagen den 7 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Herr talmannen anförde: Jag får för kammaren tillkännagiva, att jag enligt
kammarens uppdrag framfört kammarens lyckönskan i anledning av Hertigens
av Jämtland födelse till Hans Maj :t Konungen, Deras Kungliga Höglieter Kronprinsen
och Kronprinsessan och Hertigparet av Västerbotten samt att Hans
Majit Konungen och Deras Kungl. Högheter anmodat mig att för kammaren
uttrycka deras tacksamhet härför.

Detta anförande åhördes av kammarens ledamöter stående.

§ 2.

Justerades protokollet för den 30 nästlidna april.

§ 3.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 247, angående vidtagande av vissa åtgärder inom sinnessjukvårdsorganisationen; nr

251, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen den
17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m.;

nr 256, angående statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m.;
nr 257, angående pensionsreglering för vissa befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna; nr

258, angående ytterligare medel för budgetåret 1945/46 för kommittéer och
utredningar genom sakkunniga under femte huvudtiteln]

nr 259. med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 934) örn tjänsteplikt; och

nr 260, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som ytt-interpellationrade:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har dess förste vice talman
herr Magnusson till mig riktat frågan, huruvida jag uppmärksammat den
mindre tillfredsställande vård, vari Kungsträdgården sedan länge befunne sig,
samt örn jag hade intresse och möjlighet att vidtaga åtgärder, varigenom denna
centrala plats skulle skyddas från störande ingripanden och försättas i ett vårt
land och Stockholms stad fullt värdigt skick.

Andra kammarens protokoll 19A6. Nr 19.

1

2

Nr 19.

Tisdagen elen 7 maj 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

Till en början vill jag erinra om att rättsförhållandena rörande Kungsträdgården
intill tillkomsten av 1940 års markavtal mellan kronan och Stockholms
stad varit osäkra.

Området är nu enligt avtalet för en tid av 50 år från den 1 januari 1942
upplåtet till staden såsom en för allmänheten utan avgift tillgänglig park.
Enligt upplåtelsevillkoren skall staden underhålla parken i ett efter tidens
fordringar avpassat skick. Väsentlig ändring i områdets nuvarande utseende
eller uppförande av byggnader i parken må icke ske utan tillstånd av Kungl.
Maj :t. Staden skall vidare svara för den gaturenhållning som faller på parkområdet.
Upplåtelsen medför icke någon inskränkning för kronan att i huvudsakligen
den omfattning som hittills plägat ske medgiva tillfälliga upplåtelser
med avseende å området.

Av bestämmelserna i markavtalet framgår sålunda, att Stockholms stad
under upplåtelsetiden är ensam ansvarig för parkens skötsel och underhåll.

Med anledning av interpellantens kritik rörande vården av parkområdet har
jag från Stockholms stadskollegium under hand inhämtat i huvudsak följande.

Kungsträdgårdens nuvarande plan anses icke tillfredsställande. Parkens enastående
läge, förmedlande kontakten mellan Nedre Norrmalms centrala delar
och den fria rymden över Norrström och hamnens vattenbäcken, har icke tillräckligt
utnyttjats, anläggningen är för övrigt splittrad i tre delar, av vilka det
centrala partiet, Karl XIII :s torg, gör ett torftigt och öde intryck. Med hänsyn
till osäkerheten i stadens dispositionsrätt var emellertid staden före 1940 års
markavtal obenägen att vidtaga någon mera omfattande och dyrbar omläggning
av parken. En nyordning av parken har visserligen därefter icke mött
något hinder men har ansetts böra anstå under krigsåren.

Vissa mindre omläggningar av parken ha dock skett. Särskilt två platser ha
under de sista åren varit föremål för omvårdnad, nämligen Karl XII:s torg och
platsen omkring Karl XIII :s staty. På Karl XII :s torg ha sittplatser med
parkbänkar anordnats på ett sådant sätt, att vacker utblick erhålles över
Strömmen och inloppet. Kring bänkarna ha anordnats rikligt med blommor,
såväl perenna som annuella. Beträffande Karl XIII:s staty och planteringen
däromkring, som ständigt varit utsatt för kritik därför att den ovala, med
schablonmässiga blomsteranordningar garnerade gräsmattan på ett mycket
dåligt sätt harmonierat med den i mitten på ett trappfundament uppställda
statyn, har anläggningen år 1944 nydanats på så sätt, att trappostamentet
erhållit en bättre kontakt med torget. De tidigare blomsterarrangemangen ha
förflyttats till den norr örn statyn belägna kryssgången, där de ytterligare
berikats samt sammanförts med nya sittbänkar, så placerade, att lugna, trivsamma
viloplatser erhållits. Det vore givetvis en smakfråga, framhåller stadskollegiet,
huruvida den äldre anordningen vore att föredraga. De möjligheter
allmänheten tidigare haft att njuta av Kungsträdgårdens blommor hade begränsat
sig till att fran den av mterpellanten med fog kritiserade grusplanen
beskåda blomsterrabatterna runt Karl XIII:s staty, medan de numera betydligt
rikare blomsteranordningarna vore så förlagda, att de, som sökte vederkvickelse
och vila i parken, kunde njuta av dem från de bänkar, som till stort antal
uppställts vid kryssgångarna. Även de motsvarande blomsteranordningarna vid
Karl XII:s torg hade uppskattats högt av allmänheten.

Stadskollegiet har vidare framhållit, att sedan staden numera för lång tid
förvärvat en säker dispositionsrätt till parken, denna så snart förhållandena
det medgiva bör göras till föremål för en grundligare omläggning.

, o??et llan ,vidare 5lär nämnas, att stadens årliga utgifter för parkens undernall
under tiden 1940—1945 rört sig örn belopp mellan 35 000 och 45 000 kronor.

Ay stadskollegiet salunda anfört framhår, att stadens myndigheter i

Tisdagen den 7 maj 1940.

Nr 19.

3

Svar på interpellation. (Forts.)

huvudsak dela interpellantens uppfattning att utformningen av Kungsträdgården
lämnar åtskilligt övrigt att önska. Det är emellertid förklarligt, att
det icke under tiden före 1940 års markavtal vidtogs någon mera väsentlig
och med nödvändighet dyrbar omdaning av parken, liksom även att en sådan
omdaning också sedermera i huvudsak fått anstå. Särskilt med hänsyn till
stadskollegiets positiva inställning är jag övertygad om att åtgärder härutinnan
snart äro att påräkna från stadens sida. I den mån sådana åtgärder
kräva medgivande av Kungl. Maj:t, skall jag före ärendets föredragning med
stort intresse söka sätta mig in i frågan. Jag vill emellertid med anledning av
interpellationen för fullständighetens skull framhålla, att det från statens
sida icke gärna kan med stöd av markavtalets bestämmelser riktas någon anmärkning
mot att Kungsträdgården nu befinner sig i ungefär samma skick
som före avtalet eller framställas några anspråk på en mera genomgripande
omläggning av parkområdet.

I fråga örn parkens användande har interpellanten jämväl framfört kritik.
Han förmenar, att platsen undan för undan vandaliserats genom tillställningar
av för platsen tvivelaktigt slag, såsom utställningar och teatergyckel.

I första hand är härtill att genmäla, att varje upplåtelse av parken för sådana
ändamål, som här antytts, varit av byggnadsstyrelsen godkänd. Sedan hundra
år har det varit tradition, att Kungsträdgården fått användas för militära
parader av olika slag, för friskytte- och skarpskyttekårer, för skolungdomens
olika samlingar och utfärder, för scouter, Barnens Dagsfester med tombola och
allt vad därtill hör; och i Kungsträdgården ha även traditionellt fått hållas
konserter utan att något klagomål häröver tidigare anförts. Kungsträdgården
har i verkligheten blivit en central samlingsplats under bar himmel för dylika
manifestationer, och den har därmed fyllt en viktig uppgift i huvudstadens liv.

Under det nu avslutade världskriget har Kungsträdgården mer än tidigare
fått tjäna som samlingsplats för organisationer av skilda slag, för hjälp åt
krigets offer eller andra goda ändamål. Under de senaste åren ha sålunda upplåtelser
skett för följande ändamål.

Stockholms Lottakår har varje år under cirka 14 dagar i december erhållit
tillstånd att anordna julbasar för välgörande ändamål i Kungsträdgårdens
allé utefter Hamngatan.

Polska interner erhöllo tillstånd till uppvisning i nationaldanser den 3 augusti
1945. Uppvisningen ordnades i KFUM:s regi, och behållningen tillföll krigsfångehjälpen.

Stockholms Scoutkår ordnade lägerbål i Kungsträdgården en dag hösten
i945.

Till förmån för Kungafonden och som ett led i försvarspropagandan beviljades
tillstånd att den 20/s—10/9 1944 genom AB Scania Vabis försorg i parken
utställa stridsvagnar, artilleri- och annan krigsmateriel.

Den danska f rihetsrörelsen erhöll tillstånd att den 20/9—15/ln 1945 i samband
med ockupationens upphörande i Danmark utställa viss materiel från sin verksamhet.
Inkomsten från visningen kom krigsoffren i Danmark till godo.

Svenska Röda korset erhöll tillstånd att den 6—14 maj 1945 disponera
parken, varvid vissa muntrationer förekommo. Intäkten gick till Röda korsets
verksamhet.

Barnens Dag har varje år en av de första dagarna i september disponerat
parken i samband med öppnandet av Barnens Dagsfestligheterna.

På senare år hava därjämte genom stadens försorg regelbundna förmiddagskonserter
under de fyra sommarmånaderna anordnats. Förra året har därjämte,
inom ramen för stadens friluftsverksamhet, fyra gånger en litterär teaterpjäs
uppförts i Kungsträdgården. Pjäsen skildrade i versifierad form den sociala

4

Nr 19.

Tisdagen den 7 maj 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

utvecklingen efter industrialismens genombrott fram till våra dagars samhälle.

Mot bakgrunden av denna redogörelse kan jag icke heller i fråga om parkens
användning finna, att interpellantens krav på ett statligt ingripande emot
Stockholms stad är befogat.

Däremot har naturligtvis interpellanten rätt, då han beklagar de ingrepp
i Kungsträdgården, som trafikomläggningen i samband med den provisoriska
Strömbron föranleder. De skador på vegetationen, som härav komma att förorsakas,
äro emellertid rätt begränsade, och det torde icke möta några svårigheter
att efter spårvägens borttagande återställa parken i värdigt skick. Den
nya förbindelsen är emellertid oundgängligen nödvändig för att tillgodose de
närmaste årens trängande trafikbehov; och genom de villkor, som Kungl. Maj:t
uppställt för markens disposition, torde trygghet hava skapats för att den
skada, som här kan uppstå, är av övergående natur.

Härpå anförde:

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till herr statsrådet för svaret på interpellationen liksom för det
intresse han visat för frågan, även örn detta intresse är försett med en del förbehåll.

Man kan kanske fråga sig, varför en landsortsbo interpellerar i en, som det
kan förefalla, specifik stockholmsangelägenhet. Jag vill emellertid betona, att
Sveriges huvudstads utseende icke enbart är en Stockholms stads angelägenhet,
utan det intresserar hela vårt folk. Vi ute i landsorten äro inte likgiltiga
för hur man styr och ställer med Stockholms stad, dess utseende och skönhetsvärden.
Stockholms Kungsträdgård är, som jag påpekar i interpellationen,
Sveriges mest centrala och välbelägna plats. Den torde i detta hänseende inte
kunna jämföras med någon annan plats — icke ens Gustav Adolfs torg eller
Slottsbacken kan tävla med Kungsträdgården, dels på grund av dessa platsers
litenhet och dels särskilt, då det gäller torget, den starka trafiken. Så gott
som varje svensk som besöker Sveriges huvudstad — och det göra snart alla
svenskar en eller flera gånger — har anledning att ställa sina steg till Kungsträdgården.
Alla svenskar ha sålunda ett visst intresse av hur platsen utformas
och vårdas.

Jag vågar säga, att det finns få städer i Europa och kanske även långt
utanför dess gränser, som kunna uppvisa en plats med så underbart men illa
utnyttjat läge som förhållandet för närvarande är med Kungsträdgården.
Detta läge erbjuder möjligheter att öppna en stadsbild, vartill motstycke
knappast finns, men tyvärr är utsikten genom en olämplig trädplantering så
gott som stängd. Man skulle kunna se ut över Stockholms ström, detta utomordentligt
vackra vattenparti, över Söders höjder och över slottet. Denna utsikt
är emellertid nu i stort sett stängd, och det kommer att dröja många år
innan dea kan öppnas. Kungsträdgården befinner sig emellertid därjämte sedan
lång tid — det erkänner såväl kommunikationsministern som stadskollegiet
— i ett sådant skick, att man har anledning att rikta klander mot detsamma.

När man för ganska många år sedan tog bort blomsteramordningarna kring
Karl XIII:s staty, frågade jag i en insändare i en huvudstadstidning Stockholms
stad, örn Kungsträdgården skulle läggas i träde. Dess centrala parti
lades och ligger fortfarande i ett dåligt skött träde. Några år senare skrev jag
en, jag vågar säga uppmärksammad, artikel i en huvudstadstidning örn Stockholms
centrala parker, och jag underströk därvid kraftigt, att vården av
Kungsträdgården försummats. Den för Stockholms planteringar ansvarige

Tisdagen den 7 maj 1946.

Nr 19.

5

Svar på interpellation. (Forts.)

stadsträdgårdsmästaren erkände i ett uttalande till tidningen, att jag hade rätt
i min kritik.

Något år senare meddelades i pressen, att det centrala partiet skulle ordnas
efter andra och bättre linjer. Man skulle bland annat se till, att allmänheten
kunde komma ända fram till Karl Nilla staty. Jag har svårt att fatta, vad
det skall tjäna för ändamål. Det är inte av något större estetiskt värde att se
lekande barn klättra uppför statyns trappor och kanske rida på ^bronslejonen.
Någon förbättring åstadkoms inte genom anordnandet av de små schackruteliknande
gräsplätter, som placerats ut kring Karl XIII® staty.

Detta mittparti, som krones'' av en staty, som anses vara den mest banala i
Stockholm, utgöres nu av en tråkig sandöken och är ännu sämre ordnat än förr.
Man kritiserade visserligen de dåvarande profilerade gräsmattorna kring statyn,
som dock anslöto sig till statyns form och där det dock varje år hölls
vackra och mönstergillt vårdade blomsteranordningar. Det var en fröjd att
exempelvis vid denna tid på året komma till Kungsträdgården och se de blommande
rhododendron, som värjo år sattes ut nya, och sorn, sedan de blommat
ut ersattes av andra paranta blommor. Jag kan kanske få erinra örn gamla
tider, då den gamle stadsträdgårdsmästaren Melin excellerade i sådana planteringar
och då en av utlandets mest erfarna och kunniga trädgårdsmästare
och -redaktörer, som besökt alla större städer i Europa och även en del i
Amerika, gav Stockholms stad vitsordet att ha bland de bäst skötta stadsplanteringar
som existerade. Man har emellertid sedermera avlägsnat dessa
blommor och gjort sandöknen ännu mera trist och tråkig. Det- man placerat i
stället utgör på intet sätt någon ersättning härför. Det har gjorts ett ganska
stort nummer av de blomsteranordningar som arrangerats i parkens övre del,
och jag skall inte bryta staven över dessa, ehuru jag inte finner deni tillfredsställande.
Jag tillåter mig säga, att de koniska stengodspottor inan placerat
där ingalunda äro av sådant skönhetsvärde, att de böra ha sin plats i
Kungsträdgården. Jag kan tåla att de stå på Nybroplan, där det inte finns
någon annan möjlighet att anordna blommor än att plantera dem i lergodskrukor,
kanske av annan eller bättre fason, men att de skulle ha något högre
prydnadsvärde eller verkligt estetiskt värde i Kungsträdgården, vågar jag på
goda grunder bestrida.

[Jag skall heller inte direkt fördöma vad man anordnat kring Karl Nilis
torg, men jag är böjd att säga, att de blomsteranordningar som funnits där
under de senaste åren icke varit jämförliga med vad som fanns där tidigare.
Jag tror, att jag såsom fackman har rätt att uttala mig på detta något djärva
och kategoriska sätt.

Den verkligt positiva vinsten med min interpellation är att Stockholms
stadskollegium oförbehållsamt har erkänt, att Kungsträdgården icke befinner
sig i ett tillfredsställande skick. Man skyller på att man inte under kristiden
velat lägga ned så stora kostnader på dess omdaning. Jag godtar denna förklaring
och vill uttrycka en förhoppning, att man snart skall försöka sätta
platsen i värdigt skick.

Sedan jag framställt min interpellation, riktade vissa tidningar en förfrågan
i saken till den för Stockholms planteringar närmast ansvarige, arkitekt Blom.
Denne förnekade inte, att Kungsträdgården icke befinner sig i tillfredsställande
skick, men förklarade, att det skulle kosta en miljon kronor att få den tillfredsställande
ordnad. Jag skall inte alls bestrida att denna siffra är riktig,
men man kan lika gärna säga en halv, en eller två miljoner, ty hans uttalande
grundar sig, såvitt jag känner till, inte på någon ens preliminär beräkning.
Det är möjligt, att det kostar en halv miljon, det är möjligt, att det kostar en
miljon och man kan kanske till och med lägga ned två miljoner kronor där.

6

Nr 19.

Tisdagen deli 7 maj 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

Men jag vågar fråga, om inte Stockholms stad och statsmakterna många gånger
kastat ut både en och två miljoner kronor till ändamål, som varit mer diskutabla
och mindre värda än ett verkligt tillfredsställande ordnande av Sveriges mest
centrala och mest förnämliga plats.

Då jag nu tillåter mig kritisera, är det kanske någon i eller utanför kammaren
som säger: »Det är lätt att säga tulipanaros, men gör den! Det är lätt
■att kritisera, men hur skall man då ordna Kungsträdgården?» Redan i min
interpellation har jag gjort en liten antydan härom. Jag har nämligen sagt,
att den bör ordnas såsom en öppen parterr med fri utsikt över Strömmen, Söders
höjder och slottet. Det har i en tidningsnotis invänts, att Kungsträdgården förmedlar
trafiken mellan öster, väster och söder. Örn man ordnar denna plats som
en vacker och blomstrande parterr, behöver det inte på något sätt hindra en
sådan genomgångstrafik. Det är naturligtvis meningen, att det skall bli en
plats där man kan komma fram och där det icke möter någon som helst svårighet
att komma diagonalt genom parken. Det kan mycket väl förenas med
ett tillfredsställande ordnande av parken.

Utsikten söderut har på grund av en gammal försummelse blivit alldeles
avstängd. Örn damerna och herrarna vilja gå genom Kungsträdgården på hemvägen,
skola ni finna, att det söder örn Arsenalsgatan står en grupp höga
almar. Dessa voro ursprungligen avsedda att bilda en berså i en halvcirkel, där
man skulle kunna placera några soffor. Man försummade emellertid att tukta
denna berså, almarna ha fått växa sig höga, och de avstänga numera fullständigt
utsikten mot söder.

Det kan vara något vanskligare med Karl XIII:s staty och Molins fontän.
Det är givetvis möjligt att öppna platsen och därigenom medge utsikt söderut,
även örn dessa konstverk få stå kvar. Jag är dock tveksam, huruvida detta
är en tillfredsställande lösning. Beträffande Karl XIII:s staty skall jag be
att få göra ett förslag. Det finns alldeles invid Kungsträdgården en gata, som
icke tjänar något som helst trafikändamål, nämligen Lantmäteribacken. På den
övre delen av denna skulle det mycket väl kunna stå en staty, och alldeles
säkert skulle det vara tillräckligt för Karl XIII att stå staty där. Karl XJI:s
staty skymmer inte någon utsikt. Den kan gärna stå kvar där och peka — vi
veta ju vart han pekar — men beträffande Molins fontän, Stockholms kanske
allra förnämligaste konstverk, är kanske frågan litet mer svårlöst. Om man
skulle öppna parken parterrmässigt med utsikt från övre delen och nedåt,
kommer kanske denna fontän att få en för densamma icke fullt tillfredsställande
placering. Den skulle stå för öppet, Neptun och Ägirs döttrar exponera
icke så gärna sin skönhet för de stora folkmassorna. Men det finns en
möjlighet till lösning, även om den kostar pengar. Om Molins fontän flyttas
till övre delen av parken och där förläggas i en lummigare omgivning, skulle
detta konstverks karaktär bli mycket väl tillgodosedd, men det skulle på intet
vis stänga den öppna och goda utsikt, som man bör lia ifrån Kungsträdgården.

Jag skall inte här ingå på någon kritik av det försvar för Kungsträdgårdens
användning för andra ändamål, som statsrådet här presterade, ej heller på någon
kritik av den ofta något diskutabla användning, som jag i interpellationen har
påpekat. Jag vill emellertid sluta med att betona, att det här rör sig icke blott
örn ett stadens och, jag skulle vilja säga, ett i begränsad mening statsverkets
intresse, utan det rör sig verkligen örn ett riksintresse att denna — jag betonar
det ännu en gång — Sveriges förnämligaste plats sättes i ett sådant skick, att
den icke blott ter sig som den bör te sig för svensk menighet och svenska medborgare
utan även kan för den besökande utlänningen visa, vilken pärla
och vilka skönhetsvärden vi ha i denna och i Stockholms stad.

Tisdagen den 7 maj 1946.

Nr 19.

7

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Larsson i Stockholm: Herr talman! Jag är i motsats till interpellanten
icke fackman, men då jag sedan några decennier har det kommunalpolitiska
ansvaret för stadens parkförvaltning, har jag tillåtit mig att taga till orda för
att med några ord kommentera interpellantens nyss hållna anförande.

Det tillkommer mig då i första hand att uttrycka mitt tack och, jag är övertygad
därom, även Stockholms stads tack för det intresse, det nit och de ambitioner,
som han knutit till vården av vad som otvivelaktigt riktigt sagt är
vår förnämsta offentliga park, vår förnämsta offentliga plats. Jag ber att få
tacka. Jag räknar staden till godo detta intresse i den framtid, då vi i enlighet
med markavtalet komma att underställa statens myndigheter planerna för parkens
omläggning.

Då man nu kritiserar Kungsträdgården måste man emellertid, förefaller det
mig, mera än vad den ärade interpellanten gjorde taga hänsyn till det förhållandet,
att Kungsträdgården tillhör statsverket och har disponerats av staden
fram till 1942 på så osäkra förutsättningar och med så bestämt eller obestämt
hot örn bebyggelse, att det helt enkelt icke varit försvarligt att nedlägga några
större summor på parkens omläggning. Av det skälet, herr talman, finner jag
staden vara väl försvarad för att så icke har skett, liksom jag finner det naturligt
att från vederbörande statliga tillsynsmyndighets sida, främst byggnadsstyrelsens,
icke något yrkande därom framställts utan att man tvärtom,
då vi framlagt planer därpå, under hand avstyrkt dessa.

Jag instämmer självfallet, då jag har deltagit i stadskollegiets förberedande
behandling av denna interpellation, i den kritik, som här har riktats mot parkens
allmänna anordning. Jag nödgas emellertid erinra därom, att parkens nuvarande
utformning, som ju icke tar hänsyn till eller utnyttjar det enastående
läget, som gör det möjligt att förmedla intill stadsdelens hjärta den fria vidden
över strömmen och hamnen, beror på den anläggning, som tillkommit under
statsverkets regi. Med all skyldig vördnad för konungamakten måste jag säga,
att anledningen till att Kungsträdgården i sin nuvarande plan icke är tillfredsställande
är den, att Karl Johan röjde undan hela den gamla barockträdgården
och undanröjde vad som otvivelaktigt varit ett trädgårds- och parkhistoriskt
minnesmärke av ovanlig karaktär för att här få en stor grusplan,
lämpad för parader och manövrar. Det var ursprunget. Sedermera sattes på
Karl Johans förslag upp denna Karl XIII:s staty, beträffande vilken jag med
glädje ansluter mig till interpellantens tanke, att den i varje fall skall flyttas
vid en omläggning av Kungsträdgården från den plats, där den nu står — om
till Lantmäteribacken eller till en annan plats i staden, som närmare hör samman
med denne konungs huvudintresse, nämligen de marina angelägenheterna
— jag tänker på Skeppsholmen —• det må nu lämnas öppet.

Om jag alltså kan instämma däri, så kan jag dock för min personliga del,
ehuru icke fackman men dock stockholmare, icke annat än finna interpellantens
kritik vara något väl stark. Jag ber att få rekommendera kammarens ledamöter
att just nu i vårens tid gå över Kungsträdgården, se den vackra kvarleva,
som 18G7 års utställning en gång har lämnat i Molins fontän^och pilarna däromkring,
se på den övre, norra delen, parken med sina kryssgångar och blomsteranläggningar
och särskilt anordnade intimare sittplatser eller samma anordningar
vid Karl XII:s torg.

Jag kan inte säga, herr talman, att detta är en vanvårdad park. Den har
många skönhetsdetaljer och ger mycket behag för vandrarna, såväl för icke
stockholmarna som för stockholmarna — det är jag övertygad örn. Däremot är
det klart, och det är och förblir på det sättet, att detta mittelparti, som Karl
Johan lämnat i arv i form av denna grusplan, är ett sorgebarn, och det möter
stora svårigheter att utan en fullständig omläggning av parken få ut det park -

8

Nr 19.

Tisdagen den 7 maj 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

värde, som ändå här borde finnas. Jag- skall inte taga upp en dispyt angående
sättet att anordna platsen omkring Karl XIII:s staty, om det är bättre att låta
barnen klättra upp på postamentet, eller om det är bättre, som det förut var, att
här ha en stor grön cirkel med garnerade och efter min mening dock ganska
schablonmässiga blomsterrabatter. Jag skall inte taga upp tiden med det. Det
förefaller mig emellertid, som örn detta vore en detaljfråga, som endast kan bli
föremål för rent subjektiva värderingar och som icke tillhör de riksvårdande
angelägenheterna.

Jag ber slutligen att få instämma i interpellantens uttalande, att vi skola
ordna Kungsträdgården på ett sätt, som fullt utnyttjar de värden, som denna
öppna plats har — det må nu kosta 100 000 kronor, en halv miljon eller något
större belopp. Jag har redan hänvisat till de skäl, som gjort att Stockholms
stad före markavtalet icke gärna kunde investera pengar av denna storleksordning
i en rent representativ anläggning.

Jag skall därtill, herr talman, be att få lägga ytterligare ett skäl, som jag
är övertygad om att den ärade interpellanten också behjärtar. Vår ordinarie
parkbudget går till åtskilliga miljoner, och det är uppenbart att i en stad, som
växer med den hastighet, varmed Stockholm vuxit under de sista 20 åren, då
vi varje år addera nya stadsdelar till den gamla staden, måste de pengar, som
kunna avsättas för parkanläggningar, i främsta rummet användas till parkanläggningar
i de nya, barnrika stadsdelarna, där vi år ifrån år anlägga stora,
nya parker så anordnade, att de direkt komma till den sociala nytta, som dock
är det främsta ändamålet med våra parkanläggningar.

Jag ber, herr talman, att därmed få sluta och hemställa att interpellanten
benäget ville behjärta detta icke alldeles enkla avvägningsproblem.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag kan mycket väl
förstå de synpunkter, som herr Yngve Larsson nyss framförde, och att stadens
tillväxt har ställt krav på parkvården, som äro av mycket stor omfattning.
Jag kan även gå med på att det är riktigt att man tillgodoser detta krav,
men kanske herr Larsson också skall gå med på att i detta fall tillämpa orden:
det ena skall du göra och det andra icke låta.

Jag tror att det icke av denna anledning varit nödvändigt att i så hög grad
— jag överväger nu noga vad jag säger — försumma skötseln av stadens
centrala parker som faktiskt förhållandet har varit under de sista åren. Jag
framför härvid icke bara mitt eget omdöme, utan jag rör mig med ett stadgat
omdöme bland för saken intresserade.

Jag vill också betona, att även örn man lägger skulden på Kungsträdgårdens
nuvarande, mindre lyckliga utformning på statsverket under Karl Johans
tid, så är detta icke någon ursäkt för att själva vården av parken under de
senaste åren icke har varit sådan man kunde önska. Då jag tar fasta på och
tackar för det uttalande och det löfte, som den för stadens parkvård mest ansvarige,
borgarrådet Larsson, här givit, nämligen att denna fråga om omdaning
och omläggning av Kungsträdgården skall, som jag hoppas med det snaraste,
tagas under allvarlig omprövning, så skulle jag vilja säga: gör snarast örn,
oberoende av detta, de centrala partierna och sätt dit litet färg och litet blommor!
Jag vågar utan tvekan be kammarens ledamöter att följa både mitt och
herr Larssons råd att taga en promenad genom Kungsträdgården. Uppskatta
gärna de skönhetsvärden, som finnas där. men erkänn att mittpartiet verkar
oerhört fattigt och torftigt. Vore där litet blommor och färg, skulle man genast
få ett annat och gladare intryck, och det kunde ske utan att på något sätt föregripa
den slutliga omläggningen.

När jag nu, herr talman, har ordet, kanske jag kan få något ytterligare
fresta kammarens tålamod. Molins fontän och pilarna äro ju något gammalt

Tisdagen den 7 maj 1946.

Nr 19.

9

Svar på interpellation. (Forts.)

och kärt för mig och för stockholmarna. Dessa pilar omkring Molins fontän
äro vackra nu, och de lia varit långt vackrare. Jag säger detta därför att i en
föregående pressdiskussion var det många, som för övrigt voro med på noterna,
men som hesiterade, när det var fråga örn att taga bort pilarna. De
exemplar av salix elegantissima, som det här gäller, äro inga sekelgamla träd.

De bli inte vidare gamla, och de ha redan sett sina bästa dagar. Några av
dem ha redan skattat åt förgängelsen, och det dröjer inte så mångå år innan
de övriga i alla fall komma bort. Hänsyn till dem behöver alltså inte hindra
arrangemanget. Jag ber att i förbigående fa nämna detta, da jag vet att man
i diskussionen utanför riksdagen kommer att upphänga sina harpor pa dessa

pilträd. .

Emellertid får jag fasta på det löfte, som herr ingve Larsson givit.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Ordet lämnades på begäran till: _ Svar på

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som ytt-* erp
rade: Herr talman! I anledning av en motion, väckt av herrar Hansson i Skediga
och Svensson i Vä, anhöll 1945 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t
om ytterligare åtgärder för en förbättring av postväsendet på landsbygden.

Herr Hansson har nu frågat mig, örn generalpoststyrelsen har erhållit direktiv
att fullfölja den s. k. 5-årsplanen för förbättring av landsbygdens postförbindelser
och örn jag, därest så icke skulle vara fallet, har för avsikt att lata
meddela generalpoststyrelsen sådana direktiv.

Med anledning härav får jag meddela, att Kungl. Maj :t i juni 1945 uppdrog
åt generalpoststyrelsen att, under beaktande av vad vederbörande riksdagsutskott
anfört i sitt utlåtande över motionen i fråga, taga under övervägande,
på vad sätt och i vilken omfattning ytterligare åtgärder kunde inom en ekonomiskt
rimlig1 kostnadsram vidtagas till förbättring av postväsendet pa lands
bygden, samt att senast i samband med avgivande av förslag till driftkostnadsstat
för år 1946 till Kungl. Maj :t inkomma med därav föranledda förslag.

I november 1945 inkom styrelsen med förslag till stat för postverkets driftkostnader
under första halvåret 1946. Styrelsen meddelade därvid, att utredning
verkställts i syfte att utröna, huruvida och i vilken omfattning sådana
ytterligare förbättringar, som åsyftades i de av riksdagen meddelade direktiven,
kunde åstadkommas samt kostnaderna för desamma. Utredningen utvisade, att
turåkningar i viss omfattning borde genomföras på omkring 130 postfönngslinjer,
400 lantbrevbäringslinjer och 350 lösväsk- och löspostutdelningslinjer
samt att cirka 130 nya postlinjer av nyss nämnda slag borde inrättas. Kostnaden
för dessa förbättringar och nyanordningar beräknades komma att uppgå
till sammanlagt cirka 600 000 kronor om året. Därest anordningarna genomfördes
successivt under loppet av två år med början från och med 1946, skulle
postverkets utgifter för postbefordran å landsväg komma att ökas med omkring
300 000 kronor under 1946 och med ytterligare omkring 300 000 kronor
under 1947. För första halvåret 1946 erfordrades för ändamålet ett belopp
av cirka 125 000 kronor, vilket belopp också inräknats i det anslag, som upptagits
i förslaget till driftkostnadsstat.

Kungl. Maj :t bär sedermera fastställt stat för postverkets driftkostnader
för första halvåret 1946 och därvid upptagit medel till postbefordran å landsväg
jämte lokala transporter med av styrelsen begärt belopp.

Enligt vad jag inhämtat från generalpoststyrelsen har styrelsen med början

10

Nr 19.

Tisdagen den 7 maj 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

fr. o. m. den 1 mars i år inom södra och västra Sverige och fr. o. m. den 1 april
inom övriga delar av landet företagit de turökningar och förbättringar i
övrigt som svara mot den ökade medelstilldelningen. Sammanlagt komma närmare
700 linjer att beröras härav. De fulla verkningarna av 2-årsplanens genomförande
komma emellertid, såsom framgår av det förut sagda, icke till
synes förrän år 1947. Såvitt nu kan bedömas, finnes ej anledning antaga annat
än att den av styrelsen framlagda planen kommer att fullföljas.

Jag vill till slut framhålla, att generalpoststyrelsen för innevarande år
räknar med att vidtaga ytterligare förbättringar i postbefordringen på landsbygden
utöver dem som hänföra sig till nyssnämnda plan. Kostnaderna härför
beräknas för första halvåret 1946 till 100 000 kronor.

Med det anförda anser jag mig Ira besvarat interpellantens frågor.

Vidare anförde

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag ber att få tacka chefen och
statsrådet för kommunikationsdepartementet för det positiva svar jag fått på
min interpellation.

^Anledningen till interpellationen är att landsbygden alltjämt har mycket
daliga postförbindelser. De framställningar, som i det avseendet gjorts till
postverket, ha fått ett föga gynnsamt svar, och det har bland annat framhållits,
att hämtningen av post fran en poststation, som icke ligger på större avstånd
än 2 å 3 km från vederbörandes bostad, icke kan anses vara särskilt betungande.
Man måste ju tycka, att detta är hårda ord av dem, som ha att svara
på salunda gjorda framställningar, och går man på den linjen skulle man ju
lika gärna kunna säga, att brevutbäringen i en stad t. ex. borde vara så gott
som obehövlig. Örn man tänker på de strävanden, som pågå för att på alla möjliga
sätt förbättra befolkningens förhållanden, borde det ju även när det gäller
brevbefordringen kunna begäras, att den ordnas åtminstone på söckendagarna,
ty annars blir det ju vad beträffar postgången — och även telefonen för den
delen — rena ödemarksförhållandena på landsbygden; men det lutar ju åt det
hållet.

Jag är mycket tacksam för att herr statsrådet givit det positiva svaret på
min interpellation, att något kommer att göras i här ifrågavarande avseende,
och jag hoppas att han därvidlag tänker på det anslag, som för ändamålet kan
behövas. Det är nämligen att anta, att det anslagsbelopp varom här är fråga,
nämligen 300 000 kronor för vartdera året 1946 och 1947, icke kommer att räcka.
Fullt genomförd skulle 5-årsplanen dra en årlig kostnad av 750 000 kronor.
600 000 kronor är nog därför litet klent tilltaget. Generalpoststyrelsen har i
yttrande över min motion vid fjolårets riksdag anfört, att det varit statsmakternas
besparingsdirektiv, som legat hindrande i vägen i detta avseende, men
jag hoppas att statsrådet icke skall anlägga alltför stränga sparsamhetssynpunkter
pa fragan, ty landsbygden behöver verkligen den begärda väsentliga
förbättringen i sina postförhållanden. En titt på postverkets ekonomi visar, att
verkets överskott utgjorde 1939 151/* miljon kronor, 1943 33 miljoner och 1944
omkring 50 miljoner kronor.

När det gäller själva postbefordran och inkomsterna därav, räknar generalpoststyrelsen
med det antal försändelser, örn vilka det kan bli fråga och vad
de kunna ge i inkomst. Jag för min del får icke posten hemsänd till gården
utan får hämta den på poststationen, vilket vanligen sker på söndagarna.
Det är 3,5 km till poststationen, och det är inga färska nyheter som komma till
oss; men så är det ställt. När man som jag som kristidsnämndsordförande skall
skicka brev tar jag dem med mig, när jag reser till staden. Statistiken för avsända
brev vad beträffar poststationen i min hemort minskas på det sättet,

Tisdagen den 7 maj 1946.

Nr 19.

11

Svar på interpellation. (Forts.)

meri ur inkomstsynpunkt kommer det ju i alla fall det allmänna till godo. Jag
skall, herr talman, icke uppta tiden längre, men jag vill ännu en gång säga,
att när det gäller att förbättra postförbindelsema på landsbygden får man icke
räkna bara med de brev, som avlämnas där, utan också med att brev kunna
skickas via en stad och sålunda icke komma in i statistiken för vederbörande
poststation på landsbygden.

Men behovet av bättre förbindelser på landsbygden gäller icke blott posten.
Jag vill passa på tillfället att också vädja till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
att även komma ihåg telefonfrågan, som ju också
faller under hans domvärjo.

Landsbygdens folk hyser stora förhoppningar örn att kommunikationsministern
som den kraftkarl han är icke skall anlägga några njugghetens, synpunkter,
då det gäller att skapa bättre förhållanden på landsbygden, ja, vi förvänta,
fordra och hoppas att så skall bli fallet.

Härmed var överläggningen slutad

§ 6.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på fråga.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som yttrade:
Herr talman! Herr Skoglund i Umeå har till mig riktat frågan vilka
åtgärder, som äro planerade och komma att vidtagas från järnvägsstyrelsens
sida för att förebygga ett upprepande av under senaste tiden inträffade tågurspåringar
på vissa järnvägslinjer i Norrland.

Frågan torde närmast vara föranledd av tågurspåringarna på linjen Bräcke—

Grötingen den 15 februari, då tåg 22 urspårade, varvid 8 personvagnar vräktes
av spår, samt å linjen Ånge—Dy sjön den 25 mars, då hela tåg 21 med
undantag av första och sista vagnen urspårade.

Såvitt man kunnat utröna ha båda urspåringarna berott på rälsbrott, framkallade
av häftiga temperaturväxlingar, samt i ena fallet möjligen även på
valsningsfel i rålen.

Rälsbrott förekomma alltid i viss utsträckning, och det måste anses uteslutet
att helt komma ifrån desamma, men antalet ökeus under ogynnsamma
förhållanden, framför allt vid stark kyla samt intensiv och tung trafik. Äldre
och hårt slitna Täler äro därvid i regel utsatta för rälsbrott i större utsträckning
än nya.

Vid de svenska järnvägarna har det emellertid mycket sällan hänt,, att
olyckshändelser i form av tågurspåring blivit en följd av rälsbrott. Vanligen
upptäckas rälsbrotten av banpersonalen kort tid efter det de uppstått, och .utbyte
av skadad räls kan därför i regel hinna verkställas, innan mera farliga
ställen i spåret hunnit utbildas genom trafikens inverkan.

De åtgärder, som från järnvägsstyrelsens sida äro planerade och komma
att vidtagas för att i görligaste mån förebygga tågurspåring i följd av rälsbrott,
äro i huvudsak av tre slag.

För det första kommer det sedan många år tillbaka pågående arbetet med
att ersätta äldre och för kyla mer känslig utländsk spårmateriel med i detta
avseende lämpligare Täler av svensk tillverkning att fortsättas. Detta successiva
utbyte är helt naturligt ett arbete, som tar många år i anspråk, särskilt
som man under de senaste åren måst och måhända även för de kommande
närmaste åren måste räkna med en viss materialknapphet på detta område.

— Då rälsutbyte är ett arbete på lång sikt måste järnvägsstyrelsen därför nu
inrikta sig på att efter verkställda ingående undersökningar låta utföra strö -

12

Nr 19.

Tisdagen den 7 maj 1946.

Svar på fråga. (Forts.)

utbyten av Täler å de hårdast belastade sträckorna i större omfattning än
som sker normalt.

För det andra har järnvägsstyrelsen tagit upp undersökningar för att få
fram tekniska hjälpmedel för att lättare kunna lokalisera sådana inre materialfel
hos rälerna, som kunna giva anledning till rälsbrott och som icke giva
sig tillkänna vid en besiktning.

Slutligen kommer även i framtiden, liksom hittills, tåghastigheten att nedsättas
å platser, där så kan anses erforderligt, samt extra baninspektioner
att verkställas, då för rälsbeståndet ogynnsamma väderleksförhållanden råda.

Härpå anförde:

Herr Skoglund i Umeå: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för det svar, som nu
lämnats på den av mig framställda frågan angående inträffade tågurspåringar
på vissa järnvägslinjer i Norrland.

Svaret har säkerligen motsetts med största intresse av alla, som äro bosatta
inom landsdelen i fråga. Trafiksäkerheten och järnvägen ha nämligen blivit ett
mycket aktuellt problem för befolkningen i Norrland. Anledningen härtill är
att söka i det flertal tågurspåringar, som inträffat däruppe under den senaste
tiden och som skapat sådan oro, att det tidvis faktiskt varit fråga örn att allmänhetens
förtroende för statens järnvägar varit i fara. Frågan är av största
betydelse, och det är därför angeläget att allmänheten får veta vad man från
järnvägsstyrelsens sida planerar i fråga örn förebyggande åtgärder. Det var för
att få ett begrepp örn den saken jag ställde den fråga, varpå svar nu lämnats.

Till sitt innehåll är ju svaret ganska allmänt hållet, men det ger dock vissa
besked. Till att börja med förklarar sålunda järnvägsstyrelsen, att den har för
avsikt att fortsätta det pågående arbetet med rälsutbyte. Men det sägs ingenting
örn det tempo, vari detta arbete skall ske i fortsättningen. Någon forcering
av arbetet — vilket jag betraktar såsom ofrånkomligt — utlovas icke. Av det i
svaret förekommande uttrycket »arbete på lång sikt» får man närmast den uppfattningen,
att järnvägsstyrelsen avser att fortsätta arbetet just i den takt, vari
det nu bedrives. Då kommer det icke att gå fort. Man hänvisar i sammanhanget
till materialsvarigheterna och den begränsade inhemska produktionen av räls.
Anmärkningen är naturligtvis alldeles riktig, men jag vill dock ifrågasätta, örn
det icke föreligger vissa möjligheter att öka produktionen av räls. Måhända
kommer en^ sådan ökning att också medföra vissa ökade kostnader, vissa fördyringar
i fråga örn produktionen, men det får icke vara avgörande. Pengar kan
det icke lfa sitta i, när det gäller folks säkerhet till liv och lem. För övrigt tror
jag att det även med en fördyrad rälsproduktion kommer att löna sig i längden.
Hittills ha de inträffade olyckorna slutat utan någon större katastrof, men man
vet icke vad som kan inträffa i fortsättningen. Vill det sig illa kan det bli
fråga örn miljonförluster, emot vilka de ökade produktionskostnaderna skulle te
sig mycket obetydliga. Frågan örn en ökad produktion av räls förefaller mig
sålunda böra underkastas en närmare prövning.

Jag vill i detta sammanhang också nämna en annan sak. För närvarande pågå,
! anläggandet av dubbelspår på en hel del håll i landet. Jag menar nu icke
alls, att dessa arbeten skulle stoppas upp, långt därifrån. Men jag undrar om
det icke skulle vara möjligt att fördela den tillgängliga rälskvantiteten så att
exempelvis linjen Ånge—Långsele skulle kunna få större kvot än den för närvarande
har. På så sätt skulle ju arbetena med rälsutbytet kunna ske i ett något
mera forcerat tempo. Jag är medveten örn att en sådan avvägning måste
medföra vissa svårigheter, men med litet god vilja tror jag att det hela skulle

Tisdagen den 7 maj 1946.

Nr 19.

13

Svar på fråga. (Forts.)

vara genomförbart. Trafiksäkerheten och järnvägens renommé ställa ibland större
krav än så. .. .

Frågan om det egentliga underhållsarbetet på järnvägslinjerna i iraga har
icke alls berörts i det lämnade svaret, och jag nödgas med anledning härav säga,
att detta är en brist. Litet då och då framföres från allmänhetens sida den uppfattningen,
att underhållsarbetena bli eftersatta. Ur den synpunkten hade en förklaring
på ifrågavarande punkt från järnvägsstyrelsens sida varit önskvärd.
Man kan nämligen icke komma ifrån att dessa underhållsarbeten spela en mycket
avgörande roll, när det gäller att förebygga olyckor.

Från järnvägsstyrelsens sida annonserar man nu flera olika vägar, på vilka
man skall gå fram för att förebygga olyckor av här omnämnt slag. Man nämner
sålunda rälsutbytena och vidare nedsättning av tåghastigheten på vissa kritiska
sträckor. Jag skall icke fästa större avseende vid att talet om den nedsatta
tåghastigheten rimmar ganska dåligt med järnvägsstyrelsens reklam folden
kortare restiden, men hur skall man nu på förhand kunna avgöra var de
kritiska ställena äro och var tåghastigheten skall sättas ner. Järnvägsstyrelsen
påpekar ju själv i det lämnade svaret, att styrelsen söker sig fram till sådana
tekniska hjälpmedel, som skola kunna göra det möjligt att konstatera var sådana
inre fel på materielen finnes, som man icke kan upptäcka vid den vanliga besiktningen.
Med hänsyn till järnvägsstyrelsens sätt att argumentera på den
punkten vill jag säga, att det hela förefaller något motsägelsefullt.

Till sist vill jag uttala min tillfredsställelse med det påpekande som gjorts
från järnvägsstyrelsens sida, att man vid rälsutbytena skall se till, att man får
en bättre räls än den utländska som man för närvarande har och som är ganska
utmattad och örn jag får använda det uttrycket, icke tillräckligt köldhärdig. Jag
föreställer mig, att det bör bli en räls av samma kvalitet som den på Luleå—
Narvik-banan. Det är sällan som där inträffar någon urspåring på grund av
rälsbrott. De urspåringar som förekomma där lia närmast förorsakats av vagnaxelbrott
och icke rälsbrott, trots att man där har att räkna med sällsynt starka
temperaturväxlingar och en trafik, som är åtskilligt tyngre än den som gar på
bansträckan Ånge—Långsele, även om denna trafik under de sista åren varit
mycket intensiv och mycket tung.

Herr talman! Med dessa påpekanden, som i viss mån varit kritiska i förhållande
till järnvägsstyrelsens svar, som har lämnats via statsrådsbänken, ber
jag att ännu en gång få framföra mitt tack till statsrådet för det besked som
han lämnat. Jag hoppas, att man med gemensamma krafter skall kunna lägga
hela detta problem till rätta, så att trafikleden där uppe — den enda egentliga
förbindelse med det övriga Sverige, örn man bortser från inlandsbanan, som spelar
en mera blygsam roll -— skall kunna bli funktionsduglig i detta ords fulla
"bemärkelse.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
Jag kan i viss mån förstå herr Skoglunds farhågor och hans uttalanden
i anledning av den serie av olyckliga omständigheter, som. inträffat och som
medverkat till att det varit en rad urspåringar under den senaste tiden, och
som måhända också i någon mån undergrävt, såsom han uttryckte sig, förtroendet
till statens järnvägar. Jag vill emellertid i anledning av att han
uttalade ett önskemål örn att rälsutbytena skulle ske i hastigare tempo meddela,
att järnvägsstyrelsen under senaste tiden begärt 24 000 ion räls men
erhållit endast 17 000 ton. Jag tror således inte, att man behöver tvivla på
den goda viljan hos järnvägsstyrelsen. Det är klart, att man kanske kunde
bevilja mera material för ändamålet än man hittills gjort, men det måste i
nuvarande läge ske på bekostnad av andra ändamål. Detta är naturligtvis en

14

Nr 19.

Tisdagen den 7 maj 1946.

Svar pål tråna. (Forts.)

omdömessak. Men trafiksäkerheten bör ju sättas i första hand. Jag kan
emellertid försäkra herr Skoglund, att man från järnvägsstyrelsens sida har
sin uppmärksamhet riktad på denna sak. Styrelsen har själv sagt, att man
i den mån det är möjligt skall öka tempot när det gäller rälsutbytena.

Vad nedsättningen av hastigheten beträffar, kan det ju, såsom herr Skoglund
sade, förefalla motsägelsefullt att samtidigt tala därom och örn kortare
restid, men i själva verket är det ganska naturligt. Då man vidtager en
kontinuerlig kontroll av rälsen och då måhända upptäcker, att den på vissa
bandelar är mindre tillfredsställande, så finner jag det inte alls motsägelsefullt
att järnvägsstyrelsen, när den upptäcker detta, dekreterar, att hastigheten
skall sättas ned på dessa sträckor, till dess att man får tid att utbyta
den mindre goda rälsen. Jag tror, att man från de ansvariga myndigheternas
sida söker att i trafikanternas eget intresse göra det bästa möjliga för att se
till, att de olyckstillbud som då och då hittills skett skola kunna undvikas
för framtiden.

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Jag vill i detta sammanhang göra
en hemställan till kommunikationsministern. Det förhåller sig nämligen så,
att det vid de tågurspåringar som det här talas örn visat sig, att tågen praktiskt
taget saknat räddningsredskap. Vid den tågolycka där jag var med fann
man efter långt letande en sticksåg och två yxor. Det var allt som fanns i
det tågsätt, där vi blivit placerade, för att hjälpa loss folk som sutto fastklämda.
De flesta av vagnarna voro alltså utan räddningsredskap. Det är
klart, att det många gånger finns sådana verktyg, men det är möjligt, att
de då.äro gömda i de vagnar som blivit mest illa åtgångna. I det tågsätt,
som vi sedan blevo överflyttade till, tog jag mig friheten att gå igenom vagnarna
för att se hur det där förhöll sig, och det visade sig då, att i samtliga
vagnar fanns det ej mer än summa summarum två yxor och två sågar.

Sedan är det ett annat förhållande, att dessa verktyg när det gäller de nu
allt mer använda stålvagnarna äro gammalmodiga och förlegade. Man har
knappast användning för en sticksåg eller en yxa, när man skall bryta sig
igenom dessa vagnar. Fråga är, örn icke järnvägsstyrelsen skulle kunna skaffa
andra och mera lämpliga verktyg, för den händelse att vi kontinuerligt skola
ha tågurspåringar på ifrågavarande järnvägslinje.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman)
Med anledning av vad den siste ärade talaren framhöll vill jag säga,
att jag skall till järnvägsstyrelsen vidarebefordra det som jag tycker mycket
rimliga önskemål som han nyss framfört.

^ Herr Lövgren: Herr talman! Jag har fått en känsla av att stambanan från
Krylbo och norrut på något sätt kommit att bli för svagt dimensionerad för den
trafik som gar fram där. Därför tycker jag, att det skulle vara en av järnvägsstyrelsens
viktigaste uppgifter när det gäller en förbättring av standarden att
ga in för att fa ett stabilare underlag. Såsom frågeställaren här nyss sade, hör
man ju sällan eller aldrig talas om tågurspåring på grund av rälsbrott på malmbanan.
som ändå har att bära en oerhört tung trafik. Förekomma där urspåringar.
bero de på vagnaxelbrott eller dylikt. Dessa rälsbrott på norra stambanan
måste hänga samman med att man, när stambanan byggdes, räknade
med lägre hastighet och lättare tåg. Nu har man tyngre tåg och större hastighet,
och detta gör, att underlaget icke svarar mot den trafik som går fram på detsamma.
Jag mäste da säga, att jag tycker, att kan man göra investeringar på
dubbelspåranläggningar utefter våra stambanor — jag tänker icke bara på den
ifrågavarande utan även på de andra stambanorna — då tror jag, att det är väl

Tisdagen den 7 maj 1946.

Nr 19.

15

Svar på fråga. (Forts.)

placerade pengar, därför att om man stärker underlaget och om man dimensionerar
rälsen med hänsyn till de större hastigheter och de tyngre tåg som vi ha att
räkna med, måste trafiksäkerheten ökas.

Det är klart, att man egentligen inte skulle yttra sig i en sådan här enkel
fråga, men med talmannens tillstånd har jag velat trycka på den synpunkten,
att det är klokt att lägga ned pengar på att förbättra underlaget på våra
stambanor, ty det är tydligen något föråldrat.

Herr Lindahl: Herr talman! Jag skulle i anslutning till denna debatt bara
vilja säga, att såvitt jag känner till dessa förhållanden — och jag har ju ändå
abetat under ganska många år just inom det fack som här närmast beröres
— torde ändå detta problem med rälsbrotten inte vara så lätt att bemästra. Det
inträffar rälsbrott inte bara på norrlandslinjerna utan litet varstans i landet.
Det är klart, att påfrestningarna äro större, där temperaturväxlingarna äro hastigare
och starkare, men å andra sidan inträffa ju rälsbrott söderut gång på gång,
även när det gäller räls som är av modernare struktur och alltså mera motståndskraftig.
Det är givet, att de underhållsarbeten av banorna som pågå medföra
en bättre underbyggnad, vilket i sin tur betyder, att rälsbrottens antal kommer
att minskas. Makadamis eringen av banorna betyder nog i detta sammanhang
en hel del. Det är kanske detta som är en av orsakerna till att malmbanans räls
håller bättre än vad rälsen gör på andra håll.

Den nedsättning av hastigheten, som här talats örn och som tillfälligtvis får
tillgripas, är icke så farlig ur den synpunkten, att statens järnvägars renommé
skulle lida därav, och icke heller så ovanlig. Det är tvärtom så, att man vid
vissa tider på året, när tjällossningen äger rum, inte kan, även örn banans
underbyggnad är relativt god, komma ifrån tjälskott, och då måste hastigheten
på vissa linjer sättas ned. Det är klart, att i den mån som banornas underbyggnad
blir verkligt förändrad, icke heller tjällossningen skall ha någon
större betydelse.

Vad jag velat i detta sammanhang framhålla, vilket också framgår av statsrådets
svar, är att vad som kan betyda en hel del när det gäller att komma
ifrån riskerna för rälsbrott, är den ökade banbevakning som järnvägsstyrelsen
signalerat. Det vöre kanske på tiden, att man tänkte allvarligt på detta. Banvaktskåren
har varit utsatt för en synnerligen kraftig reducering under de senaste
10—15 åren. Folk tror kanske, att i de banvaktsstugor som ligga längs
järnvägslinjerna bara bo banvakter, som ha till uppgift att se till att banan är i
ordning. I stället är det många gånger skomakare och skräddare som bo där.
Banvakterna äro borta, och deras bevakningssträckor äro förlängda. Någon inspektion
nattetid anses inte behövlig. Det har också diskuterats vid åtskilliga
tillfällen om banbevakningen är att anse som tillräcklig. Det är klart, att
även om det vore ett par inspektioner på natten, så kan kanske ändå inte en
olycka undvikas. Ett rälsbrott kan ju inträffa mellan inspektionerna, men nog
ligger det en viss trygghet i att under de förhållanden som här talats örn, alltså
under tider, då risk för rälsbrott föreligger, banbevakningen utökas. Ur min synpunkt
sett vore därmed en del vunnet i fråga om eliminerandet av riskerna
för rälsbrott, vilka nu ha föranlett upprepade olyckor och som självfallet gjort,
att allmänheten tycker att det är en smula kusligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Vid nu skedd föredragning av Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande proposition,
nr 248, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § 2 morn.

16

Nr 19.

Tisdagen, den 7 maj 1946.

lagen den 18 juni 1937 (nr 382) om barnbidrag, m. m. hänvisades propositionen,
såvitt angick vissa anslag under femte huvudtiteln, till statsutskottet och i övrigt
till behandling av lagutskott.

Härpå föredrogos var efter annan och hänvisades till statsutskottet följande
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 253, angående bidrag till kristidsnämndernas verksamhet; och

nr 254, angående anslag till åtgärder för främjande av tillverkningen av
tegelrör.

§ 8.

Föredrogos, men bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 108—118, bevillningsutskottets
betänkanden nr 28 och 29, jordbruksutskottets memorial och
utlåtanden nr 32—43 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande
nr 9.

§ 9.

Föredrogs den av herr Vigelsbo vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet, angående ändring av bestämmelserna
örn mantalsskrivning av från sinnessjukhus försöksutskrivna patienter, som för
erhållande av vård vistas utom hemortskommunen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Ordet lämnades på begäran till herr förste vice talmannen, som anförde:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att andra kammaren måtte besluta, att
å morgondagens föredragningslista statsutskottets utlåtande nr 118 skall uppföras
sist bland två gånger bordlagda ärenden och övriga ärenden i den ordning
de förekomma å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets memorial, nr 30, angående,
remitterande till annat utskott av en till bevillningsutskottet hänvisad motion
örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten.

§ 12.

Herr Pettersson i Dahl avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 513, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 242, angående anslag för
budgetåret 1946/47 till folkskoleseminarierna m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 13.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;
samt

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 19.

17

från första Jagutskottet:

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) örn förlängd giltighetstid
för ränte- och utdelningskuponger, m. m.; och

nr 203, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) örn avbrytande av havandeskap,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.23 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 8 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

På förslag av herr talmannen, som förklarade sig hava örn tiden för valen samrått
med första kammarens talman, beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 15 innevarande maj företaga följande val, nämligen dels av revisorer och
revisorssuppleanter för granskning av statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning, dels ock av valmän och suppleanter
för utseende av ej mindre fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret
än även suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor.

§ 2.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet Kungl. Maj .ts pa kammarens
bord liggande proposition, nr 247, angående vidtagande av vissa åtgärder inom
sinnessjukvårdsorganisationen.

Vid nu skedd föredragning av Kungl. Maj:ts å bordet vilande proposition,
nr 251, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen den
17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m. hänvisades
propositionen, såvitt angick medgivande för Kungl. Maj:t att åt vissa personer
bevilja dyrtidskompcnsation, till statsutskottet och i övrigt till behandling av
lagutskott.

Härpå föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts pa bordet liggande
propositioner; och hänvisades därvid till statsutskottet propositionen, nr 256,
angående statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m.;

till bankoutskott?.! propositionen, nr 257, angående pensionsreglcring för vissa
befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna;

Andra hammarens protokoll IDAG. Nr 19. 2

18

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

till statsutskottet propositionen, nr 258, angående ytterligare medel för budgetaret
1945/46 för kommittéer och utredningar genom sakkunniga under femte
huvudtiteln; samt

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 259, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 934) örn tjänsteplikt; och
nr 260, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) örn tillståndstvång för byggnadsarbete.

§ 3.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet motionen nr 513 av herr Pettersson
i Dahl m. fl.

§ 4.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial, nr 30, angående remitterande till
annat utskott av en till bevillningsutskottet hänvisad motion örn avskaffande av
den allmänna omsättningsskatten.

■ e ?a förslag av herr talmannen beslöt kammaren att nu till avgörande företaga
ifrågavarande, endast en gång bordlagda ärende.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Anslag till Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 108, i anledning av Kuno! Maj'' ds proSllU^Aärod
portion angående anslag för budgetåret 1946/47 till stipendier åUärjungar vid
anstalter m.m. högre läroanstalter m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Wallentheim: Herr talman! Tillsammans med herr Petterson i Degerfors
star jag för en blank reservation till detta utskottsutlåtande. Vår blanka
reservation rör i själva verket samma problem som skymtar i den av herr Oscar
Olsson m. fl. avgivna reservationen, ehuru vi icke ansett oss kunna ställa samma
yrkande som dessa herrar. Departementschefen har nog rätt när han så
starkt understryker, att det är nödvändigt med en viss återhållsamhet beträffande
stipendier åt lärjungar i realskolans begynnelseklass. Det är sannerligen
icke sa förfärligt lätt att avgöra örn elever i 11- och 12-årsåldern verkligen
ha en mera utpräglad studielämplighet. Med utgångspunkt härifrån kan
man också verkligen fråga sig örn i sådant fall grundstipendier överhuvud
taget skola utgå. Man måste dock erkänna att det är svårt att överhuvud taget
få något begrepp om studielämpligheten. Örn man skjuter fram studielämpligheten
som ett villkor för erhållande av stipendier ligger det onekligen en viss
följdriktighet i^det resonemang som herr Forslund för i sin motion I: 279. Å
andra sidan mäste jag erkänna att örn man med införandet av grundstipendier
syftar till att åstadkomma en utjämning mellan land och stad, kan det
naturligtvis vara skäl i att lata grundstipendier utgå till alla dem, som överhuvud
taget förefalla att vara studielämpade, och lata de behovsprövade stipendiema
sättas in på ett senare stadium, när man kan bedöma örn studielämplighet
verkligen är till finnandes. Jag medger alltså mycket villigt att
ecklesiastikministern icke haft någon lätt uppgift då det gällt att på alla
punkter få fram följdriktigt utformade principer. Jag skulle tro att med den
skolorganisation som vi för närvarande ha det helt enkelt icke är möjligt att
göra det.

Onsdagen, den 8 maj 1940.

Nr 19.

19

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)

Viktigare är enligt mitt sätt att se ilen synpunkt som anföres i den senare
delen av herr Oscar Olssons reservation. I reservationen påpekas risken för att
åtskilliga landsbygdsföräldrar i ivern att så tidigt som möjligt tillförsäkra
sina barn tillträde till realskolan kunna lockas att låta barnen sluta i hembygdsskolans
fjärde folkskoleklass för att söka sig in i en fem-klassig realskola
på annan ort. Den riktiga vägen hade måhända varit att icke låta grundstipendium
utgå till elever i första klassen i den famåriga realskolan. Då lockas
icke föräldrar att för sina barn välja en skolform, som de i annat fall hade
undvikit. Ju yngre eleverna äro desto svårare är det att bedöma deras studielämplighet.
Nu skall man kanske icke överdriva svårigheterna här, men å
andra sidan tror jag det är viktigt, att man ej heller underskattar riskerna.

Jag kan ej heller underlåta framhålla att det alltid måste möta stora risker
att låta stipendier utgå till elever i den del av realskolan, där klasserna löpa
parallellt med folkskolans klasser. Det kan i folkskolans högre klasser gå elever
som ha lika utpräglad studiebegåvning som stipendierade realskoleelever, men
som av olika skäl föredragit folkskolan, detta kanske icke minst med tanke på
planerad yrkesutbildning. Här är man inne på helt nya vägar. Man har en
känsla av osäkerhet. Vi måste emellertid ha uppmärksamheten riktad på de olika
problemställningar som här möta. Vi få söka pröva oss fram, och örn olägenheterna
och riskerna befinnas vara för stora, får man vidtaga åtgärder för
att åstadkomma ändring. I varje fall hoppas jag att vi efter en omprövning
av den allmänna skolorganisationen skola kunna eliminera de farhågor och risker
som här kunna möta.

Jag har med utgångspunkt från detta resonemang, herr talman, icke vågat
ställa samma yrkande som herr Oscar Olsson, då detta yrkande i vissa fall
onekligen skulle föra med sig olägenheter för grupper som man ur andra
synpunkter här gärna vill hjälpa. ■— Medan jag har ordet vill jag påpeka ett
par andra saker. Departementschefen säger i sitt uttalande i propositionen, att
man måste ställa kraven på visad studielämplighet tämligen höga. Jag instämmer
i detta allmänna uttalande, men är samtidigt angelägen att säga, att
man icke bör ställa kraven så höga, att man endast släpper fram de s. k.
topparna. Jag tror att samhället för de teoretiska studierna i stor utsträckuing
behöver ta i anspråk de goda och medelgoda begåvningarna. Den stipendieverksamhet,
som vi här äro på väg att bygga upp, måste vila på ganska
bred bas, örn vi överhuvud taget skola kunna nå åsyftat resultat.

Jag har med tillfredsställelse sett, att utskottet mycket starkt understrukit
att man vid bedömandet av studielämpligheten ej bör schematiskt följa
betygen utan söka få fram andra bedömningsgrunder. Alla som haft med skolförhållanden
att göra äro på det klara med att betygen ej alltid bli riktigt
rättvist avvägda. Den ena skolan tillämpar grunder som skilja sig från dem
den andra skolan tillämpar. Ofta lia lärarna vid en och samma skola olika
bedömningsgrunder. Även lärjungar, som ha samma lärare, kunna råka ut
för att bli bedömda efter olika principer. Under sådana förhållanden är det
självfallet av den allra största vikt, att man här söker undvika ett schematiskt
ställningstagande. Därvid bör även beaktas, att det icke är någon konst
för ekonomiskt bättre ställda föräldrar eller för föräldrar, som själva fått
en grundlig skolutbildning, att låta sina. barn få privatlektioner och läxhjälp
för att plugga in vissa elementära saker, som självfallet kunna trimmas in
lätt. Ju yngre barnen äro när det gäller övergång från en lägre skolform
till en högre, om vi skola använda den terminologien, desto lättare är det att
rent mekaniskt slå i dem lättare saker som kunna giva relativt högt utslag
ur betygssynpunkt. Ur en annan synpunkt får ej heller här glömmas bort, att
barnen i många arbetarhem och i många småbondehem lätt hämmas i sin

20

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)
utveckling på grund av dc svåra bostadsförhållanden under vilka de leva.
Trångboddheten ger ju ej möjlighet till nödig koncentration i arbetet. Jag är
rädd för att hur man än förfar här kan man ändå aldrig komma fram till
fullständig rättvisa. Man får vara nöjd med att komma rättvisan så nära
som möjligt. Men då tror jag också det är viktigt, att man inte bara söker
få fram sådana där schematiska bedömanden av de elever, som söka stipendier,
utan också, så långt det är möjligt, en allsidig bild av deras möjligheter och
förutsättningar med hänsynstagande till olika förhållanden.

Jag har velat anföra dessa synpunkter, herr talman, och har icke något
annat yrkande än örn bifall till föreliggande utskottsförslag.

Fröken Nygren och herr Petterson i Degerfors instämde häruti.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag ber först att få uttrycka min glädje över att
statsutskottet gått med på en höjning av anslaget till stipendier för studier
genom korrespondens och vid enskilda realskolor med kombinerad undervisning
till det högre belopp som med utgångspunkt från föreliggande förslag föreslagits
i min motion. Jag tror att man därigenom förebygger ett alltför snävt
urval av de stipendieberättigade, men jag beklagar samtidigt att utskottet ej
velat rubba på principerna för stipendiernas utdelande.

Jag kan för min del icke finna det motiverat att de som studera genom korrespondens
och vid enskilda realskolor med kombinerad undervisning skola behandlas
så mycket snävare än de som studera vid andra skolor. Jag ber att
få understryka, att korrespondensundervisningen utgör en mycket värdefull
komplettering av det svenska undervisningsväsendet. De ungdomar som bedriva
studier per korrespondens få i många fall göra stora uppoffringar för
att kunna använda sig av studiemöjligheter, som eljest icke skulle lia stått
dem till buds. De som fullfölja sådana studier framgångsrikt visa därigenom
prov på en studiehåg och en målmedvetenhet som överstiger det vanliga.
Därför bör samhället icke intaga en skeptiskt avvaktande hållning till dessa
studier utan i stället uppmuntra eleverna med stipendier, som icke äro för
knappt tilltagna. Emellertid har ju utskottet rätt däri, att ifrågavarande stipendieverksamhet
är ett experiment. Jag skall därför i dag icke ställa något
yrkande. Men jag vill förklara, att jag för min del kommer att noga följa
utvecklingen på detta område. Jag återkommer ett följande år, örn icke en
ändring sker.

De enskilda korrespondensinstituten ha utfört och utföra alltjämt i flera avseenden
en pionjärgärning. De ha skapat utbildningsmöjligheter inom räckhåll
för ungdom, som eljest skulle vara utesluten från sådana. När man talar örn
undervisningsväsendets demokratisering bör man därför ej glömma den verksamhet
som dessa korrespondensinstitut bedriva. Att jag är angelägen betona den
saken i detta sammanhang beror på att jag vill understryka att utskottets uttalande
örn att verksamheten vid de enskilda korrespondensinstituten borde följas
med största uppmärksamhet, ingalunda bör tolkas som om det hade en bismak
av kritik. Dessa institut förtjäna ett tack för en utomordentlig insats.

Jag övergår sedan till frågan örn stipendier till lärjungar vid högre läroanstalter.
Jag konstaterar därvid att utskottet följt departementschefen i hans
förslag att anvisa ett relativt lågt belopp för behovsprövade tilläggsstipendier.
Jag vill understryka att den beräkning som är gjord rörande stipendiernas genomsnittsbelopp
är synnerligen försiktig. Man räknar inte med att det genomsnittliga
beloppet för den som är inackorderad skall bli högre än 270 kronor
per år eller hälften av maximibeloppet å 540 kronor. Vad innebär det? Ja,
det kan väl inte vara annat än i undantagsfall som den som överhuvud taget

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 19.

21

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)
får ett behovsprövat tilläggsstipendium bara får t. ex. en femtiolapp eller en
hundralapp. Är det överhuvud taget motiverat med tilläggsstipendier bör det i
tegel bli fråga örn ett pär hundra kronor. Sättes det genomsnittliga beloppet så
lågt som till 270 kronor betyder det att endast i undantagsfall belopp mellan
''350 och 540 kronor komma att delas ut. Det blir den praktiska konsekvensen,
om man skall hålla sig vid så lågt genomsnittsbelopp som 270 kronor. För det
andra har man vid beräkningarna av behovet varit så försiktig, att man visserligen
antagit, att det finns 10 000 på skolorten boende som skulle behöva tillläggsstipendier,
men likväl för nästkommande år ej räknat med mer än 5 000.
Det är också en beräkning, som är hållen i underkant. Örn man på grundval
av sådana siffror gör en del kalkyler och finner, att det erforderliga beloppet
kommer att uppgå till mycket nära 3 miljoner kronor, förefaller det, som om
man hade tagit till i underkant, när man som departementschefen och utskottet
gjort föreslagit allenast 2,5 miljoner kronor.

Nu föreligger visserligen en reservation på 275 000 kronor, vilket var mig
välbekant när jag skrev min motion, men i varje fall bli de tillgängliga beloppen
mindre än som kommer att erfordras enligt de av mig nyss omnämnda, mycket
försiktiga beräkningarna. Under sådana förhållanden verkar departementschefens
uttalande — jag beklagar att han icke är närvarande i kammaren -— att
de lärjungar som dagligen resa till och från skolorten skola kunna få, icke som
skolutredningen föreslagit, ett relativt lågt belopp, utan ända upp till 540 kronor,
som ett slag i luften. Enligt de kalkyler som man kan göra på grundval
av utredningens siffror, kommer anslaget ej att kunna räcka till mer än genomsnittligt
80 ä 90 kronor för dessa resande. Att säga att de kunna få upp
till 540 kronor blir en tom gest, när man ej anvisar tillräckliga medel. Jag
är alltså för min elei övertygad om att det hade varit klokt att här anvisa
3 000 000 kronor i stället för 2 500 000 kronor. Då hade man sedan tack vare
reservationen haft en liten marginal, inom vilken man kunnat röra sig. När
man inte gjort det är det risk för att myndigheterna tvingas till en återhållsamhet
vid utdelningen som inte står i överensstämmelse med intentionerna. Och jag
frågar: vill någon påstå att det föreligger risk för att myndigheterna skulle
bliva onödigt frikostiga, örn ett något större anslag beviljades? Den erfarenhet
man har av ifrågavarande utdelande myndigheter lämnar såvitt jag har mig
bekant ingen grund för ett sådant antagande. Under sådana omständigheter hade
det icke varit någon olägenhet men väl fördelar förenade med anvisandet av
ett något större belopp.

Nu få vi se hurudan utvecklingen blir —- det blir ju tillfälle att ta upp hela
denna fråga från kanske litet vidare utgångspunkter ett kommande år. Jag vill
bara, herr talman, sluta med en principiell deklaration om den attityd som enligt
min mening den svenska riksdagen bör inta till detta spörsmål örn stipendier
åt mindre bemedlad ungdom. Jag anser att det för samhällets demokratisering
är något av det viktigaste, att mindre bemedlad ungdom verkligen får tillfälle
att bedriva de studier, för vilka den har håg och fallenhet. Det torde också
alla vara överens om. Men detta kommer att kräva ganska betydande anslag, det
blir inte bara fråga örn hundratusentals kronor. Jag tror att man i en rätt nära
framtid måste räkna med belopp, som äro väsentligt högre än dem vi för
närvarande röra oss mod.

För min del välkomnar jag den sociala reformpolitik, som delvis redan föreslagits
och sorn det ju är meningen att fortsätta. Den kommer att kosta hundratals
miljoner kronor örn året. Jag tror inte det voro en klok avvägning örn man
vid den sociala omdaningen av samhället offrade hundratals miljoner på sociala
reformer, men när det gällde undervisningsväsendets anpassning efter de nya sociala
förutsättningarna vore försiktigt återhållsam beträffande några hundra

22

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1940.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)
tusen kronor. Jag tror att nian bör se på dessa problem med samma ögon, när
man diskuterar de sociala reformerna i inskränkt bemärkelse och när man diskuterar
undervisningsproblemen. Ty genom att bereda mindre bemedlad ungdom
ökade möjligheter att erhålla stipendier tar man ■— som jag framhållit i motionen
och i detta anförande — ett icke oväsentligt steg framåt på vägen till
vårt undervisningsväsendes demokratisering.

Med hänsyn till det läge som föreligger efter utskottets uttalande skall jag
avstå från att ställa något yrkande men ber att få förklara att jag tror, att vi
få ta ''ställning till denna fråga ur en större synvinkel ett kommande år.

I detta anförande instämde herr Stjärne.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Det ärende vi här nu diskutera är
givetvis av utomordentligt stor vikt, och jag vill gärna instämma med den
senaste ärade talaren, herr Ohlin, att det spelar en mycket stor roll för utvecklingen
av ett demokratiskt samhälle att vi ge även den som är mindre
bemedlad möjlighet att utbilda sig, att hämta kunskaper och bedriva studier,
så att icke de ekonomiska förutsättningarna få vara utslagsgivande, örn han
eller hon skall kunna komma fram, som det heter.

Nu har emellertid ett mycket stort steg tagits för att ge dessa mindre bemedlade
möjligheter i den riktningen. Jag tror att de som varit nied här i
riksdagen någon tid skola vara villiga erkänna, att om de hyste denna önskan
för några år sedan de knappast då trodde på möjligheten att kunna komma så
långt som man verkligen gjort enligt det föreliggande förslaget. Det innebär
en utjämning av ganska väsentlig omfattning,, och jag tror att de som överhuvud
taget ° vilja komma fram på den vägen skola vara villiga erkänna, att
de härmed fått ett handtag, som i hög grad utjämnar förutsättningarna.

_ När herr Ohlin säger att beloppet är för litet och inte medger behovsprövning
i den utsträckning som han skulle önska, vill jag erinra örn att han använde
uttrycket ett »något större belopp», vilket han alltså efterlyste. Det
kanhända var riktigt i det sammanhanget, ty förslaget i den motion han talade
om innebar endast en utökning av de medel som stodo till förfogande till
225 000 kronor. Jag medger att redan denna summa är något att räkna med,
men den är inte utslagsgivande i den utsträckning att man kan påstå, att den
för de mindre bemedlade skulle utgöra någon hävstång. Beträffande själva avsikten
med och motiven för herr Ohlins argumentering äro vi alla ense.

Jag skulle vilja göra en erinran här, och det är att vi böra pröva oss fram.
Studielånenämndens ordförande meddelade när han var uppe i utskottsavdelningen,
att man försöker komma fram till sådana metoder som ge största möjliga
rättvisa. I det sammanhanget kanske jag får säga till den förste talaren
i debatten, herr Wallentheim, att hade han haft möjlighet att följa detta ärende
i studielånenämnden, skulle herr Wallentheim sannolikt också ha kommit
till den uppfattningen, att det inte är bara betygsgraderna som äro utslagsgivande
för stipendiernas utdelande. Man använder även andra metoder. Man
har exempelvis försökt att genom frågeformulär skaffa sig möjlighet att bedöma
vederbörandes studielämplighet på bästa sätt som överhuvud taget står
till buds. Vi fingo °den uppfattningen att vi äro inne på dessa vägar och att
det inte skall bli något stelt system som tillämpas utan ett system, som skall
ge möjlighet att från olika utgångspunkter pröva vederbörandes studielämplighet.

Det är också en annan sida av saken som vi inte kunna se bort ifrån när vi
tala örn stipendier och möjligheten för vederbörande att få del av dessa stipendier.
I utskottsavdelningen har också diskuterats det förhållandet, att möj -

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 19.

23

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)
ligheterna att ta emot studerande vid våra undervisningsansalter av läroverkskaraktär
äro begränsade. Här måste man göra en avvägning, vilka som överhuvud
taget från det allmännas sida skola erhålla stipendier. Det är givetvis
de som ha den största förutsättningen att så att säga tillgodogöra sig undervisningen,
med andra ord de som äro mest studielämpliga, för att använda ett
uttryck som begagnats i detta sammanhang. Vi måste nog i fortsättningen
tillämpa en något strängare gallring än tidigare, därest vi inte äro beredda att
väsenligt utvidga våra högre undervisningsanstalter. Det är alltså efter dessa
olika linjer man kan gå fram för att försöksvis utröna den väg, som man slutligen
skall beträda. Detta har också varit en del av de motiv som varit utslagsgivande
både för Kungl. Majit, skulle jag tro, och för utskottet, när vi
gått att tillstyrka propositionen i detta avseende.

Sedan skulle jag bara vilja säga ytterligare ett par ord i anledning av herr
Wallentheims kommentar till den vid utlåtandet fogade reservationen. Han
var rädd för att örn grundstipendier tilldelades även elever i de lägsta realskoleklasserna
— l4, l5 och 25 —• skulle detta kunna locka över barnen till
läroverken från folkskolan. Jag är inte säker på att ens grundstipendier innebära
tillräcklig lockelse för föräldrar på landsbygden att skicka sina barn till
läroverket, därest de inte redan förut beslutat sig härför. Det medför under
alla förhållanden en uppoffring för dem. Jag är alldeles övertygad om att möjligheten
att erhålla grundstipendium, som i och för sig gör det lättare för
dessa barn att gå igenom ett läroverk, dock inte är ett tillräckligt motiv för
föräldrarna — ha de som sagt inte förut bestämt sig för det, komma de säkerligen
inte att av denna anledning sända sina barn till läroverk. Jag tror inte
att den där lockelsen har så stor betydelse som man vill göra gällande från
reservanternas sida.

Herr Ohlin var inne på stipendierna för studier vid korrespondensinstituten.
Han var tacksam för att utskottet föreslagit en anslagshöjning med 50 000
kronor, därmed också erkännande betydelsen av denna studieform. Men han
var ändå inte belåten, ty han önskade att utskottet skulle ha gått litet längre.
Jag kan gärna erkänna att jag inte heller haft något emot detta. Vi som deltagit
i utskotts arbetet veta emellertid, att örn man vill vinna en sak får man
begränsa sig till de möjligheter som förefinnas och ta små steg åt gången. Det
är klokare, enligt min mening, än att begära mycket och inte få något. Det
förslag som här föreligger innebär ett ökat erkännande av denna studieform.
Vi skola också i fortsättningen liksom herr Ohlin följa denna form av studier,
och därest vi finna att verksamheten vinner ökat förtroende hoppas vi att
detta skall avspegla sig även i ökade anslag från statsmakterna.

Jag har med dessa ord, herr talman, endast velat göra några kommentarer
till de yttranden som tidigare fällts, och jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Hoppe: Herr talman! Det finns enligt min mening anledning att känna
mycken tacksamhet över det förslag som Kungl. Maj :t här framlagt för riksdagen.
Jag skall emellertid inte neka till att jag på en punkt känt mig rätt
betänksam, och det är den där Kungl. Majit föreslår att eleverna i l4, l5 och 25
inte skola kunna erhålla behovsprövade stipendier.

Detta innebär uppenbart för det första en bestämd försämring utav läget
av i dag: hittills ha de allra fattigaste eleverna från landsbygden kunnat få
behovsprövade stipendier upp till 800 kronor — enligt det föreliggande förslaget
skulle de kunna få 500 kronor i grundstipendier. För det andra är jag
livligt övertygad örn — jag har känt det redan vid kontakten med människor
ute i bygderna — att detta pä sina håll känns som en verklig besvikelse för

24

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)
de obemedlade barn, som äro bosatta på läroverksort, och som tänkt söka in
i läroverkets första klass.

Man hade ju gått och väntat och hoppats att förslag skulle framläggas om
att alla verkligt studiebegåvade skulle få hjälp — och det redan ifrån starten
— att gå den teoretiska vägen. Nu skola de inte kunna erhålla stipendier, i
varje fall inte under det första året i de högre allmänna läroverken och därmed
jämställda skolor. Detta kommer såvitt jag kan förstå att medföra, att
hemmen få klara av samtliga utgifter för barnen under de första skolåren,
och jag har anledning förmoda att det kommer att visa sig att en del hem
inte orka med den utgiften. Resultatet av detta måste väl bli att en hel del
gossar och flickor som äro verkligt studiebegåvade, som måste karakteriseras
såsom studielämpliga, inte komma att få del av den högre undervisningen. Gå
vi nu den av Kungl. Maj :t anvisade vägen, kommer detta att betyda att vi på
en punkt komma att avlägsna oss från den princip, som varit vägledande,
nämligen att alla studiebegåvade utan hänsyn till hemmets ekonomi skola få
del av den utbildning, som de högre skolorna ge. Två skäl, herr talman, ha anförts
för den nämnda bestämmelsen. Det första har varit, att det knappast kan
anses riktigt att man ger statsstipendier åt elever i klasser, som äro parallella
med klasser i folkskolan. Jag erkänner att detta är ett mycket starkt skäl;
jag erkänner också att jag icke vet hur man skall kunna komma till rätta med
saken. Jag har därför begärt ordet för att rikta en vädjan till statsrådet Erlander,
att han måtte undersöka örn det icke skulle kunna finnas några möjligheter
att ge dessa elever stipendier efter behovsprövning, särskilt då åt obemedlade
elever i l4 och detta utan att man så att säga träder andras rätt för
när — jag tänker då på jämnåriga elever i folkskolan.

Det andra skälet, som departementschefen anför, är att det kan vara lämpligt
att få studiebegåvningen styrkt under ett första skolår och att stipendium
bör utdelas först därefter. Jag är fullt ense med departementschefen
därom, att lämpligheten för studier i de allmänna läroverken prövas rätt ofta
redan i dessas lägsta klasser. Jag skulle dock för min del vilja säga, att det
är bättre att staten kostar på ett studieår i en mellanskola eller ett allmänt
läroverk åt en lärjunge, örn vilken man icke med absolut visshet vet örn han
är studiebegåvad än att man genom statsmakternas beslut utestänger en fattig
studiebegåvning från vidare utbildning.

Jag har, herr talman, icke något annat yrkande än örn bifall till utskottets
förslag.

Herr Ekdahl: Herr talman! Jag ber att få påtala d,en dåliga balans mellan
understöden, åt lärjungar i rent teoretisk undervisning och sådana, som bedriva
praktiska studier, som förefinns i den av utskottet stödda propositionen. En
i första kammaren väckt motion, som förelegat till behandling i detta ärende,
anför ett exempel på denna som jag tillät mig kalla dåliga balans. Två ungdomar
ha sitt hemvist i samma stad. Den ene är teoretiskt studiebegåvad, den
andre har mera en praktiskt betonad begåvning. Den förre går till läroverket
i staden, medan den andre vinner inträde i yrkesskolan. Den förre — den som
går till läroverket — är från ett välbärgat hem och den andre från ett mindre
välbärgat tjänstemanna- eller bondehem med ett beskattningsbart belopp av
4 000 kronor. Ynglingen från det välbärgade hemmet får utan behovsprövning
500 kronor per år, medan ynglingen från det mindre välbärgade hemmet ingenting
får. Äro båda studiebegåvade får den förre till sin skolvistelse 115 kronor
i månaden, medan eleven i handels- eller verkstadsskolan får högst 90 kronor
per månad.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 19.

25

Andar/ till stipendier vid högre läroanstalter ni. m. (Forts.)

Det kail icke hjälpas, herr talman, att detta på vanligt folk måste göra det
intrycket, att denna avvägning av stipendierna innebär ett slags offer åt den
gamla vidskepelsen, att de högre allmänna läroverken såsom rent teoretiska
undervisningsanstalter äro skolor av »bättre slag» än t. ex. de praktiska ungdomsskolorna.
Utan tvivel måste vi under de närmaste åren ordna sa. att sa
många ungdomar som möjligt ägna sig åt praktiska yrken. Som den lilla
nation vi äro måste vi försöka bli en elitnation, örn vi skörtunna hävda oss
i den internationella konkurrensen. Men då gäller det också att man får en
statsstipendieverksamhet, som icke undervärderar utan rättvist bedömer även
utbildningen för praktiskt arbete. Visserligen har det sagts i propositionen, att
i de praktiska skolorna ha eleverna kortare skolgång än i läroverken och att
i de förra finnas stipendier eller arbetspremier, som det kanske hellre bor heta,
för eleverna. Arbetspremierna äro emellertid en mycket ojämn företeelse, och
jag kan icke se någon anledning att man för deras skull skall bygga upp
någon väsentlig skillnad i fråga örn _ stipendierna. Det __ finns en annan omständighet,
som härvidlag är att ta i betraktande låt vara att man mahanda
icke bör fästa alltför stor vikt vid densamma — och det är att en elev
i en skola med teoretisk undervisning mycket ofta kan skaffa sig litet hjälp
till utgifterna för sm utbildning genom att ge privatlektioner. Den möjligheten
föreligger knappast för en elev i en praktisk skola. Härtill _ kommer
också det förhållandet, att vi nog tills vidare få räkna med — åtminstone i
stort sett — att elevmaterialet i de praktiska skolorna i större utsträckning
än vad fallet är vid läroverken, är från mindre bemedlade hem. Örn vid ett stipendieförfarande,
som i fråga örn bidrag i princip likställer de bada skolformerna,
någonting skulle råka stöta till — t. ex.^de nyss antydda arbetspremierna
—. Som medför någon liten extra förmån åt eleverna vid de praktiska
skolorna, så tror jag icke att detta skulle medföra risk för någon väsentlig

rubbning av likställigheten. .

Statsutskottet har, tycker jag, knappast visat tillräcklig förståelse för de
synpunkter på frågan, som jag här tillåtit mig framföra och som utskottet haft
att ta ställning till med anledning av den av mig tidigare åberopade motionen
i första kammaren. Då, såvitt jag kunnat märka, dessa synpunkter icke hittills
framförts under debatten i denna kammare, har jag, herr talman, velat
begagna tillfället att fästa uppmärksamheten på de orättvisor, som jag anser
föreligga i fråga örn fördelningen av stipendierna mellan praktiska och teoretiska
skolor. . ,

Jag kan, herr talman, tyvärr icke med någon utsikt tilt resultat, yrka
bifall till den åsyftade motionen, men jag har med det sagda velat uttrycka
den förhoppningen att ett kommande år en proposition skall föreligga, som
avser att avhjälpa deli ojämnhet, som jag här vänt mig mot.

Herr Bergström: Herr talman! Jag tycker att det var litet hårt av herr Ekdahl
att säga att utskottet »knappast visar tillräcklig förståelse för» synpunkterna
i den motion, som hans anförande här närmast berörde. Tvärt örn
delar utskottet fullständigt både motionärens och herr Ekdahls uppfattning
i frågan, vilket också framgår av vad som skrivits i utskottsutlatandet nederst
på s. 31, där utskottet betonar önskvärdheten av att teoretiska och praktiska
studier jämställas i stipendiehänseende, och vidare i motiveringen överst
på s. 32. där utskottet säger sig utgå ifrån att departementschefen lar frågan
under närmare övervägande. Detta är ett tydligt och klart uttalande
från ul skol tets sida, att här bör skapas mera jämbördighet. Utskottets skäl
härför är precis detsamma, som det herr Ekdahl här au f örde när han framlade
sina önskemål, nämligen att man måste försöka att i rätt stor utsträck -

26

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Anslag till stipendier vid högre läroanstalter m. m. (Forts.)
ning dirigera över ungdomen på de praktiska utbildningslinjerna. Jag har
lör unn del ingen annan önskan än att de önskemål, som framförts i motionen,
skola vinna beaktande, och jag tror att departementschefen kommer att ägna
dem en uppmärksamhet, som kommer att ge ett praktiskt resultat.

Vidare anfördes ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 109, i anledning av Kungl. Maj-ts
proposition angående anslag för budgetåret 1946/47 till konstfackskolan.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

avlöningar vid föredrogs ^statsutskottets utlåtande, nr 110, i anledning av Kungl. Maj :ts pro dr

allmänna angående anslag för budgetaret 1946/47 till avlöningar vid de allmän läroverlcen

ua läroverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 142 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 1 mars 1946, för riksdagen
framlagt vissa förslag beträffande de allmänna läroverken m. ’m.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga inom
riksdagens kamrar väckta motioner.

I en inom andra kammaren av herrar Kempe och Persson i Landafors väckt
motion (11:426) hade hemställts, att riksdagen för sin del måtte besluta, att
de kommunala gymnasierna i Söderhamn och Arvika skulle förstatligas.

I en likaledes inom andra kammaren av herr Persson i Landafors m. fl. vackt
motion (11:313) hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.’Majit
uttalar sig för slopande av terminsavgifterna för elever vid statens realskolor
och allmänna läroverk, högre flickskolor, kommunala mellanskolor, praktiska
realskolor och kommunala flickskolor, yrkesskolor, tekniska läroanstalter samt
vid skolor för handel och sjöfart, fiske, jordbruk med binäringar och skogsbruk.
i de tall terminsavgifter uttagas, samt att Kungl. Majit till 1947 års
riksdag utformar och framlägger de förslag, som föranledas av riksdagens
uttalande».

Utskottet hemställde,

. L riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
a motionen 11:426

1. godkänna i utskottets hemställan intagen personalförteckning för de
allmänna läroverken, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1946/47;

2.. bemyndiga Kungl. Maj :t att — utan hinder av sagda personalförteckning
-- tills vidare under budgetåret 1946/47, då för realskolestadiet avsedd ordinarie
ämneslärarbefattning vid samläroverk skulle tillsättas, besluta, huruvida
befattningen skulle kungöras ledig såsom adjunktsbefattning eller ämneslärannnebefattning; 3.

godkänna i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för de allmänna
läroverken, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1946/47;

4. bemyndiga Kungl. Maj :t att förordna örn de avvikelser från personalförteckningen
och de överskridanden av maximerade poster i avlöningsstaten, som
föranleddes av den fortsatta ombildningen av kommunala mellanskolor till
samrealskolor;

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 19.

27

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

5. till Allmänna läroverken: Avlöningar för budgetåret 1946/47 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 34 535 000 kronor;

6. besluta, att avgifter i samband med student- och realexamina skulle utgå
enligt av departementschefen förordade grunder;

7. till Vissa kostnader för student- och realexamina för budgetåret 1946/47
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 335 500 kronor;

II. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:261 och 11:412 till Kommunala läroverk: Understöd
åt vissa kommunala gymnasier för budgetåret 1946/47 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 30 000 kronor;

lil. att motionerna 1:16 och II: 26 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda; . o

IV. att motionen II: 315 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; V.

att motionen II: 313 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herrar Mannerskantz,
Petersson, Lindholm och Holmström.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Holmström: Herr talman! AJd detta utlåtande finns fogad en blank
reservation, och jag anhåller nu att som förklaring till densamma fa säga
några ord. ,

Som av utskottsutlåtandet framgår, ha till Kungl.. Maj:t från åtskilliga
orter gjorts framställningar örn upprättandet av statliga, gymnasier. Departementschefen
anser, att av de ifrågavarande orterna Arvika, Söderhamn och
Varberg vore de mest aktuella, och han erinrar örn, att Arvika sedan 1936 och
Söderhamn sedan 1913 upprätthållit kommunala gymnasier, ävensom att denna
omständighet för dessa städers vidkommande utgör ett särskilt motiv, för
inrättandet av statliga gymnasier där, ett förhållande som icke finge förbises.
Med hänsyn till de pågående stora skolutredningarna anser sig emellertid departementschefen
icke kunna lämna direkt förslag i det avseendet. Departementschefen
uttalar en förhoppning örn, att frågan örn en blivande skolreform
snart skall ha kommit i ett sådant läge, att spörsmålet örn ett fortsatt utbyggande
av läroverksorganisationen med statliga gymnasier på nämnda orter
skall kunna upptagas till förnyat övervägande.

Statsutskottet understryker kraftigt detta departementschefens uttalande och
anför: »Med anledning av vad departementschefen sålunda anfört vill utskottet
— som anser starka skäl tala för att Arvika, Söderhamn och Varberg utrustas
med statliga gymnasier — framhålla önskvärdheten a,v att inom de på,-gående skolutredningarna riktlinjerna för gymnasieorganisationen snarast möjligt
bliva uppdragna, så att ett mera avsevärt uppskjutande av ett slutligt
ställningstagande till ifrågavarande tre orters gymnasiefråga kan undvikas.»

Jag anhåller nu, herr talman, att. få ytterligare understryka sanningen i
detta uttalande. Jag vill begagna tillfället att framhålla, att Söderhamn i
denna sak blivit särskilt illa behandlat. I en.sa.kkunniguHedning 1940 i denna
fråga uppsattes vissa orter i den ordning i vilken de borde förses, med statliga
gymnasier. Söderhamn sattes på tredje plats. Emellertid förbigicks Söderhamn,
och staden väntar alltjämt på sin plats bland städer med statligt
gymnasium. Härtill kan läggas vad jag nyss nämnt, nämligen att
Söderhamn ända sedan 1913 haft ett kommunalt gymnasium. Det har
kostat staden omkring 800 000 kronor; Arvika bär haft sitt gymnasium
sedan 1936. Kungl. Majit har emellertid pa visst sätt behjärtat

28

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
saken och med hänsyn till de avsevärda kostnader Arvika och Söderhamn haft
för sina gymnasier föreslagit ett statsunderstöd för nästa budgetår på 15 000
kronor för vardera staden, utgörande omkring hälften av dess kostnader i detta
hänseende.

. I ärendet föreligga tva motioner. I den ena föreslås, att gymnasierna i Arvika
och Söderhamn skola omedelbart förstatligas. Med hänsyn till den pågående
skolutredningen har emellertid statsutskottet icke ansett sig kunna tillstyrka
denna framställning. I den andra motionen föreslås, att anslaget till
det kommunala gymnasiet i Söderhamn skall höjas till 29 000 kronor. Denna
motion bygger på en felaktig förutsättning och har därför icke kunnat vinna
statsutskottets tillstyrkan.

I detta läge har jag i utskottet måst biträda Kungl. Maj :ts förslag örn
15 000 kronor i anslag till vartdera av de kommunala gymnasierna i Arvika och
Söderhamn, och det har jag gjort med följande resonemang. Sedan departementschefen
gjorde sin beräkning har riksdagen beslutat en löneförbättring,
som gör att lönekontot för vartdera gymnasiet höjts med omkring 3 000 kronor.
Efter departementschefens beräkningsgrund, innebärande att staten skall
lämna understöd med halva kostnaden, blir det 1 500 kronor för vardera staden
Mitt förslag innebar, att anslaget skulle höjas till 16 500 kronor. Detta
förslag vänn icke utskottets bifall, och därför ha vi, som i utskottet röstade
tor detta förslag, måst reservera oss blankt, enär av formella skäl något yrkände
i det avseendet icke kan framställas i kamrarna.

Jag är alltså, herr talman, tyvärr förhindrad att ställa något yrkande.

Herr Kempe: Herr talman! Frågan örn det berättigade i behovet av ett förstatligande
av gymnasierna i Arvika och Söderhamn synes inte längre vara
föremal för diskussion. Departementschef och utskott äro överens i princip, men
i. skolutredningens framtida planer har man funnit en fallucka för att ytterligare
uppskjuta avgörandet av denna för dessa städers vidkommande så viktiga
fråga. Då departementschef och utskott i sak äro överens om att
dessa städers gymnasier böra förstatligas, har jag ingen anledning att ange
några ytterligare skäl för ett förstatligande utöver vad respektive städers
fullmäktige anfört, skäl som delvis atergivits i den av mig och herr Persson
i Lannafors väckta motionen. Däremot Ilar jag anledning att uppta till närmare
granskning departementschefens och utskottets argumentering för att
dessa instanser, trots^ att de i sak äro överens med motionärerna, hemställa örn
avslag på framställningen örn att gymnasierna i Arvika och Söderhamn skola
förstatligas.

Departementschefen anför därvidlag ibland annat följande: »Därest icke de
inom skolans område pågående utredningarna, vilka syfta till en vittgående
omorganisation av hela vårt skolväsen, enligt mitt förmenande tvingade till
skärpt återhållsamhet i fråga örn mera betydande organisatoriska förändringar
av läroverksorganisationen, skulle jag med hänsyn till de skäl, som kunna
anföras till stöd för nyssnämnda framställningar från Arvika, Söderhamn och
Varberg, icke tvekat att för egen del förorda bifall till dessa. I skolfrågans
nuvarande läge anser jag mig dock icke böra medverka till den ifrågasatta utbyggnaden
av en organisation, som manhända står inför en omdaning, vars
förverkligande skulle försvåras av en sådan utbyggnad.» Låt vara att frågan
örn skolans organisation ligger i stöpsleven, så förefaller det mig som örn det
vöre något långsökt att med hänvisning till den pågående skolutredningen på
obestämd tid uppskjuta avgörandet av frågan örn ett förstatligande av gymr
nasierna i Arvika och Söderhamn. Departementschefens argument är också
något vagt formulerat när han säger: »I skolfrågans nuvarande läge anser jag
mig dock icke böra medverka till den ifrågasatta utbyggnaden av en organisa -

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 19.

29

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
tion, som måhända står inför en omdaning, vars förverkligande skulle försvåras
av en sådan utbyggnad.»

Att ett förstatligande av ytterligare ett par gymnasier i någon nämnvärd
grad skulle försvåra ett genomförande av skolutredningens förslag har jag
svårt att föreställa mig, detta särskilt som man i detta förstatligandets tidevarv
Ilar speciell anledning utgå från att statens insatser att höja såväl skolstandarden
som utrustningen icke komma att minska utan tvärtom öka. Och ^allra
minst kan väl ett sådant förstatligande anses rulla stenar i vägen, ° då det
gäller att förverkliga skolutredningens framtida planer. Det är väl fråga örn
inte förslaget i det avseendet i stället skulle jämna vägen för ett genomförande
i ett ännu snabbare tempo av skolutredningens »revolutionerande» planer.
Aven örn en genomgripande omorganisation kommer att rekommenderas av
skolutredningen, kan det väl inte spela någon större roll, örn det vid tidpunkten
i fråga skulle finnas två eller tre gymnasier fler än nu, då skolutredningens
förslag skall omsättas i praktiken. För övrigt har man under den tid
1940 års skolutredning arbetat förstatligat gymnasierna i Hässleholm, Ludvika,
Örnsköldsvik, Boden och Sollefteå. Vi lia visserligen sedan dess fått en ny
skolutredning. Men kan man under pågående utredning i det ena fallet obehindrat
förstatliga kommunala gymnasier, borde man även i det andra fallet
kunna göra detta.

Skolöverstyrelsen, som för sin del tillstyrkt förstatligande, erinrar också örn
det faktum, att man tidigare under pågående utredningar kunnat förstatliga
kommunala gymnasier. I propositionen lämnas följande redogörelse för överstyrelsens
yttrande så vitt angår gymnasiet i Arvika: »Skolöverstyrelsen, som
funnit starka skäl för ett statligt gymnasium i staden, har uttalat att,
enär man icke kunde överblicka, när skolutredningen kunde komma att redovisa
resultaten av sina undersökningar rörande gymnasieorganisationen, och
ett antal högre läroverk de senare åren successivt inrättats utan avvaktan på
nämnda utredning, frågan örn förstatligande av det kommunala gymnasiet nu
borde kunna upptagas till behandling. Överstyrelsen har därför hemställt, att
samrealskolan i Arvika skall från och med budgetåret 1946/47 eller den senare
tidpunkt Kungl. Maj :t bestämmer ombildas till högre samläroverk med fyraårigt
latin- och treårigt realgymnasium.» Så långt sträcker sig skolöverstyrelsen.

Även örn man under nuvarande förhållanden med hänsyn till skolutredningen
från ecklesiastikministerns sida icke vill sträcka sig så långt som till en utbyggnad
av gymnasiet, så kunde nian i år ha inskränkt sig till ett förstatligande.
Motionens syfte har främst varit, att staten skulle övertaga kostnaderna
för Arvikagymnasiet, då det måste anses vara oriktigt, att dessa skola belasta
Arvika stad, fastän gymnasiet till stor del. frekventeras av elever från kommuner
utanför staden. Ett ytterligare uppskjutande av förstatligandet av gymnasiet
i Arvika skapar komplikationer vad lokalfrågan beträffar. Av stadsfullmäktiges
skrivelse till Kungl. Majit framgår, att läroverkets lokaler äro
otillräckliga. För närvarande läsa tre klassavdelningar regelbundet i yrkesskolans
lokaler, som i flera avseenden äro otillfredsställande, framhålles det i
skrivelsen från stadsfullmäktige. Ett förslag till örn- och tillbyggnad ligger nu
färdigt. Då det kommer att kosta kommunen över en miljon kronor, förstår
man, att kommunala myndigheterna icke gärna sätta i gång denna stora
byggnation förrän de ha garantier för att gymnasiet blir förstatligat. Genom
ett uppskov med förstatligandet blir således även byggnadsfrågan förhalad.

Hur den framtida gymnasieformen än blir gestaltad kan det val knappast
råda någon tvekan om att icke skollokalerna komma att behövas, varför det ur
alla synpunkter hade varit önskvärt att förstatliga gymnasiet i Arvika.

30

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 194G.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

I och för sig är det tacknämligt, att statsbidraget höjes till 15 000 kronor.
För staten borde det emellertid ej möta några större betänkligheter i ekonomiskt
avseende att övertaga de kostnader, som äro förenade med att gymnasiet
förstatligas. Under de tio ar som det kommunala gymnasiet i Arvika existerat
ha utgifterna för gymnasiet från stadens sida varit icke mindre än omkring
300 000 kronor. För innevarande år beräknar man en utgift, frånräknat statsanslag
och terminsavgifter, på i runt tal 32 500 kronor.

Herr talman! Departementschefens och utskottets ställning till förstatligandet
av Arvika kommunala gymnasium är mycket positiv. Så snart skolutredningen
är färdig skola statsmakterna taga upp frågan till förnyad omprövning. Detta
är i och för sig hoppingivande. Men då de -argument som anförts av mina motståndare
i denna fråga icke äro hållbara ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den av mig och herr Persson i Landafors väckta motionen nr 426.

Herr Hallén: Herr talman! Då Arvika är en av de berörda städerna, tilllater
jag mig säga några korta ord. Även om jag i allt sympatiserar med de
önskemål, som herr Kempe här framförde, finner jag det meningslöst att söka
förmå riksdagen att ^ gentemot det enhälliga statsutskottet biträda denna motion
och bryta ut vår stad ur det utredningssammanhang som statsutskottet
talat örn.

Varför jag tagit till orda är för att närmare understryka en viktig synpunkt.
Såsom är omnämnt i stadsfullmäktiges framställning arbetar samrealskolan
i Arvika under de^ mest olidliga lokalförhållanden. Ett bygge kan svårligen
företagas, innan frågan örn gymnasiets förstatligande är löst. Man kan
icke bygga lokaler för ett gymnasium, med real- och latinlinje, med mindre
man något så när vet, när de kunna tagas i bruk. Både realskolan och
gymnasiet ia arbeta i provisoriska lokaler. Jag kan, fast det icke är någon
särskilt relevant synpunkt, bara nämna, att den prästgård, som jag själv bebor
och som ligger intill läroverket, är jag beredd att frivilligt utrymma och
skaffa mig en tillfällig bostad för att under det närmaste undervisningsåret
bereda — mycket provisoriska — lokaler åt skolan. Knappast någon samrealskola
eller något kommunalt gymnasium torde ha så olidliga lokalförhållanden
som samrealskolan och det kommunala gymnasiet i Arvika. Detta spörsmål
kan icke lösas utan att samtidigt frågan om gymnasiets förstatligande
blir avgjord.

^Jag vill tacksamt taga vara på statsrådets förklaring, att han hoppas, att
pågående utredning snart blir klar, så att man kan tillgodose de tre ifrågavarande
städernas berättigade intressen.

_ Jag vill också uttala den förhoppningen, att utredningen blir klar i så god
tid, att man örn möjligt vid nästa ars riksdag skall kunna motse proposition
om ett förstatligande.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Jag hade ej tillfälle att vara närvarande när den föregående punkten
som handlade mn stipendiefrågorna, togs upp till diskussion. Jag vill emellertid
passa på detta tillfälle att med talmannens tillstånd uttrycka min stora
tillfredsställelse över att denna stora reform för demokratisering av vårt undervisningsväsen
har kunnat föras i hamn genom andra kammarens beslut under
så stor enighet som blivit fallet. Jag vill också begagna detta tillfälle
att säga, att det speciellt gläder mig, att det varit mig möjligt att vid utarbetandet
av propositionen i ärendet i så stor utsträckning bygga på resultatet
av min företrädares, professor Bagges utredning.

Den punkt som nu är föremål för diskussion gäller ju en till synes liten

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 19.

31

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
fråga. Det gäller, om man skall förstatliga ett par g5rmnasier, som nu äro
kommunala, och om man skall inrätta ett gymnasium, på en ort, där gymnasium
för närvarande ej finnes upprättat. När jag tagit den position jag gjort
— jag vill vänta — så beror det, såsom jag uttryckligen sagt i propositionen,
icke på att jag ej är övertygad örn att både Varberg, Arvika och Söderhamn
böra ha statliga gymnasier, utan det beror på att jag icke sett saken
isolerad utan i ett litet större sammanhang. Det är sambandet med byggnadsfrågoma
som i första hand gör, att jag är tveksam att gå till ett förstatligande
för närvarande. Örn vi lösa förstatligandefrågan, bli dessa byggen omedelbart
eller praktiskt taget omedelbart igångsatta. Det skulle vi ha vissa
bestämda olägenheter av för närvarande. Det förhåller sig nämligen så, att
vi hålla på att pröva frågan örn hela vår gymnasieorganisations omgestaltning.
Det är mycket möjligt, att man kommer fram till en gymnasieorganisation,
som — för ali del — icke mycket skiljer sig från den nuvarande. Kammaren
skall icke vänta sig några revolutioner. Men på en punkt kan det hända,
att man når ett resultat, som kommer att påverka byggnadsplanerna. För att
möjliggöra ett studium i friare grupper och för att möjliggöra hållande av
lektioner av föreläsningstyp kan det komma att visa sig erforderligt att vid
uppförande av skolbyggnader tillämpa en annan rumsdisposition än den som
hittills varit vanlig. Det är i varje fall idéer, som diskuterats inom den sittande
skolkommissionen och mött mycket stor förståelse på olika håll.

Då har jag sagt mig, att örn vi kunde vänta med igångsättandet av byggen
åtminstone ett år, så att vi finge se, örn det bleve något av våra planer, vore
det en stor fördel. Men jag är, som kammarens ledamöter kanske veta, mycket
litet doktrinär. Man kanske kan säga, att jag är mycket litet principfast. Örn
det visar sig, att exempelvis i Arvika eller Härnösand eller Örnsköldsvik eller
på andra ställen, där man har byggnadsplan^ det föreligger ett nödläge, örn
förefintliga skollokaler äro så bristfälliga att barnens och lärarnas hälsa
äventyras, är jag, herr talman, icke så säker på att reformplanerna ha den
räckvidden, att jag vågar motsätta mig byggena. Men jag har gärna velat.
örn möjligt, uppskjuta det avgörandet tills man fått litet säkrare grunder för
bedömandet. Mera än de organisatoriska skälen är det detta som är anledningen
till, att i år varken Arvika gymnasium eller Söderhamns gymnasium
äro föreslagna till förstatligande. Men jag vill deklarera att jag skall söka
driva, dessa undersökningar så pass snabbt, att vi ett annat år befinna oss i
ett sådant läge, att vi kunna säga till kommunerna, att det icke finnes anledning
att längre vänta, och att de böra rusta upp sitt skolväsen.

Herr Persson i Landafors: Herr talman! Av den förklaring, som statsrådet
Erlander lämnat, att det huvudsakligen är med hänsyn till byggnaderna som
man vill skjuta på dessa gymnasiers förstatligande ett år, framgår det tydligt,
att det icke föreligger några principiella meningsskiljaktigheter i fråga örn behovet
av ett förstatligande.

Jag vill dock säga ett par saker beträffande Söderhamn. Söderhamn har haft
sitt kommunala gymnasium ända sedan 1913. Kostnaderna, som uppgått till
en summa av 800 000 kronor, lia helt och hållet betalts av denna lilla och fattiga
stad under den trettioårsperiod som gått. Med de strävanden som staden
ådagalagt för att bereda möjligheter till utbildning för studieintresserad ungdom
är det alldeles uppenbart, att det är ett fullt berättigat krav, när Söderhamn
vid fyra, olika tillfällen gjort framställning att få sitt kommunala gymnasium
förstatligat.

Den första framställningen gjordes ju redan 1935. Den avstyrktes mod motivering,
att behovet av gymnasium i Söderhamn ännu icke påvisats vara av

32

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
den art, att skäl förelåge att redan då inrätta ett statligt gymnasium därstädes.
1939 gjordes en förnyad framställning örn förstatligande av detta kommunala
gymnasium. Denna framställning överlämnades till en sedermera tillsatt
sakkunnigutredning för frågan angående utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen,
Utredningen förordade inrättande av ett statligt gymnasium
i Söderhamn, men därvid stannade det.

Den 16 oktober 1943 upprepades framställningen. Skolöverstyrelsen föreslog,
att i Söderhamn skulle upprättas ett statligt gymnasium med 3-årig latin-
och reallinje. I proposition år 1944 förordade departementschefen statliga
gymnasier i Ludvika och Örnsköldsvik som de mest angelägna, men åberopade
statsfinansiella skäl och avsaknaden av en allmän överblick över landets
gymnasieförhållanden och utbildningsmöjligheter som hinder för inrättande av
flera nya statliga gymnasier. Därmed uppsköts frågan ytterligare för Söderhamns
del.

I fjol i september kommo stadsfullmäktige i Söderhamn åter med sin framställning.
Denna remitterades till skolöverstyrelsen för yttrande. Skolöverstyrelsen
har tillstyrkt förstatligande av gymnasiet i Söderhamn.

Jag anser, att de strävanden som hela tiden ådagalagts av stadsfullmäktige i
Söderhamn och stadens ekonomiska uppoffringar för att sörja för utbildningsmöjligheter
för provinsens skolungdom snarast möjligt böra från riksdagens
sida röna det erkännande och den rättvisa, som ett beslut att göra det kommunala
gymnasiet till statligt skulle utgöra.

I föreliggande proposition nr 142 har departementschefen bland annat framhållit,
att Söderhamn bör ha förtursrätt att få sitt kommunala gymnasium avlöst
av ett statligt sådant, så snart den pågående utredningen på skolans område
visar, att gymnasiet i Söderhamn kan infogas i den nya organisationen.
Med hänsyn till det berättigade i framställningarna från Söderhamns stadsfullmäktige
örn förstatligande föreslås, att som ett provisorium det årliga statsbidraget
höjes från 6 000 kronor till 15 000 kronor. Detta är i och för sig en
god ekonomisk hjälp.

Vi ha i vår motion nr II: 426 ansett, att riksdagen nu äntligen borde bifalla
den av Söderhamn vid fyra skilda tidpunkter gjorda framställningen örn det
kommunala gymnasiets förstatligande. Även om det nu pågår utredning örn
hur den framtida organisationen på detta område skall se ut, har jag svårt att
finna, hur det skulle kunna uppstå några svårigheter att infoga Söderhamns
gymnasium i den blivande organisationen.

Statsutskottet har intagit en positiv hållning till frågan i dess helhet och
understrukit önskvärdheten av att inom de pågående skolutredningarna riktlinjerna
för gymnasieorganisationen snarast möjligt bliva uppdragna, så att
ett mera avsevärt uppskjutande av ett slutligt ställningstagande till ifrågavarande
tre orters, d. v. s. Söderhamn, Arvika och Varberg, gymnasiefråga kan
undvikas.

Frågan har genom detta utskottets uttalande till förmån för bland annat Söderhamn
skjutits i förgrunden, så att även örn utskottet avstyrker vår motion
det synes mig riktigt, att riksdagen redan nu beslutar om att det kommunala
gymnasiet i Söderhamn göres till statligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till vår motion II: 426.

Vidare har jag i motion II: 313 hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttalar sig för slopande av terminsavgifterna för elever vid statens realskolor
och allmäna läroverk, högre flickskolor, kommunala mellanskolor, praktiska
realskolor och kommunala flickskolor, yrkesskolor, tekniska läroanstalter
samt vid skolor för handel och sjöfart, fiske, jordbruk med binäringar och skogsbruk,
i de fall terminsavgifter uttagas* samt att Kungl. Majit till 1947 års

Onsdagen den 8 maj 1940.

Nr 19.

33

Anslay till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
riksdag utformar och framlägger de förslag., som föranledas av riksdagens uttalande.
Med det beslut, som vi nyss fattat med anledning av statsutskottets
utlåtande, nr 108, angående stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter, anser
jag frågan örn slopande av terminsavgifter höra intimt samman.^ Utöver
de förbättringar av stipendierna som nyss beslutats böra också andra åtgärder
vidtagas för att undanröja hindren för obemedlad och mindre bemedlad studiebegåvad
ungdom att erhålla högre undervisning, d. v. s. de ekonomiska hindren
för tillträde till högre skolor böra raseras. Detta synes mig vara en förstahandsåtgärd
för demokratiseringen av skolväsendet. Denna åtgärd bör bestå i att terminsavgifterna
slopas. Då nu riksdagens strävan går ut på att genom stipendier
och statsbidrag organisera hela vårt skolväsende så, att högre skolor bli tillgängliga
för hela landets studieintresserade ungdom, finner jag det naturligt att terminsavgifterna
vid de högre skolorna Snarast möjligt borttagas.

Departementsmentschefen har framhållit, att frågan örn terminsavgifterna vid
de allmänna läroverken inom en nära framtid torde komma att upptagas till
övervägande. Statsutskottet anser också i princip goda skäl tala för att undervisningen
vid de i motionen angivna läroanstalterna göres avgiftsfri. Utskottet
anser dock, att man bör invänta förslag i ämnet från Kungl. Maj:! Ett beslut
i frågan, innebärande att riksdagen uttalar sig för slopande av terminsavgifterna
och att regeringen i anledning därav framlägger de förslag till nästa
års riksdag, Som äro betingade av ett sådant beslut, skulle redan nu vara till
vägledning för de skolutredningar, som pågå, vid den slutliga utformningen av
deras förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall även till min motion nr 313.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag förstår mycket väl de synpunkter.
som här företrätts av de talare, som uppträtt för bifall till motionerna
örn förstatligande av de kommunala gymnasierna i Arvika och Söderhamn.
Men jag är en smula överraskad över att de icke anse de motiv bärande och
starka, som föreligga för både departementschefens i propositionen uttalade
mening och utskottets inställning att under förhandenvarande förhållanden gå
fram för ett omedelbart beslut. Sällan har väl utskottet — och jag förmodar
att även riksdagens ståndpunkt blir densamma — uttalat sig så positivt för
ett förstatligande som här skett och för önskemålet att detta förstatligande skall
ske så snart som möjligt. Med andra ord: här äro alla parter ense örn ett förstatligande.
Då tycker jag, att vi kunna vara belåtna. Vi komma nog ganska snart
fram till detta mål. Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet framförde
nyss ett pär skäl utöver de rent organisatoriska för ett uppskov, men han tilllade,
att han för sin del var beredd att taga frågan under övervägande och,
så vitt jag fattade honom rätt, framlägga förslag redan till nästa års riksdag.
Under sådana förhållanden förefaller det icke vara någon anledning alf
nu fatta ett annat beslut än örn bifall till utskottets förslag.

Denna min motivering kan på visst sätt också utgöra motivering när det
gäller utskottets förslag i anledning av motionen örn avskaffande av terminsavgifterna.
Här ha departementschefen och utskottet uttalat den meningen, att
terminsavgifterna böra avskaffas. Utskottet säger sig för sin del sakna anledning
att nu framlägga förslag i ämnet oell önskar, att Kungl. Maj :t skall
komma med förslaget. Efter det uttalande utskottet här gjort, vilket jag hoppas
att riksdagen också skall göra till sitt, tror jag att det blir samma resultat
som örn vi bifölle motionen och på det sättet ginge förbi Kungl. Maj :t.

Till sist några ord i anledning av herr Holmströms anförande. Hail anförde
samma synpunkter i statsutskottet, och personligen förstår jag mycket väl

Andra kammarens protokoll 19JiO. Nr 10. 3

34

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
motiven för hans framställning. .Tåg nämnde i utskottet, och jag kan meddela
det också här, att jag ingenting hade emot att vi skulle taga tillbaka ärendet
till avdelningen, så att vi komme i det läget, att det kunde framläggas ett förslag,
som ga.v möjlighet att framställa ett yrkande i kamrarna. Eftersom det
yrkande herr Holmström refererade går utöver Kungl. Maj:ts förslag, är det
uteslutet att nu framställa ett yrkande i den riktningen. Vi få ju här ändå
säga, att departementschefens förslag örn att höja anslaget från 6 000 till
15 000 kronor utgör ett erkännande av de uppoffringar vederbörande städer
ha gjort. Med detta få nog vederbörande nöja sig i år.

I förhoppning att frågan örn förstatligandet av dessa kommunala gymnasier
skall vara så nära förestående som möjligt ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Holmström: Herr talman! Jag skall endast be att med anledning av
det anförande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet höll nyss
få till honom vördsamt hemställa, att han så fort det är möjligt förelägger
riksdagen en proposition, innebärande att riksdagen skall fatta ett principbeslut
rörande förstatligandet av de kommunala gymnasierna i Arvika och
Söderhamn. Det ligger i sakens natur, att det för dessa städer är av mycket
stor betydelse, att de så fort som möjligt få klart för sig, hur det kommer att
bli och vad de ha att rätta sig efter. Detaljerna må sedan kunna ordnas vid
ett senare tillfälle.

Det är, herr talman, endast detta uttalande jag önskat göra.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav först propositioner
beträffande utskottets hemställan i punkten I, nämligen dels på bifall till
utskottets hemställan i nämnda punkt, dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall till motionen
11:426; och biföll kammaren utskottets hemställan i denna del.

På därå av herr talmannen given proposition biföll kammaren härefter vad
utskottet i punkterna II—IV hemställt.

Slutligen gav herr talmannen beträffande utskottets hemställan i punkten V
propositioner dels på bifall till utskottets berörda hemställan dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till motionen 11:313; och biföll kammaren
utskottets hemställan i nämnda punkt.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående samarbete med
Stockholms stad och Stockholms läns landsting för uppförande och drift av
en medicinsk tuberkulosklinik och en thoraxkirurgisk klinik vid karolinska
sjukhuset;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till omkostnader för lagring m. m. av gengaskol genom Svenska
gengasaktiebolaget;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till tillverkning av syntetiskt gummi; och

nr 114, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till ämbetsbyggnad för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
luftf artsstyrelsen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Onsdagen den S maj 1946.

Nr 19.

35

§ 9-

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 115, i anledning av Kungl. Majlis
framställningar angående anslag till vissa byggnadsarbeten för länsstyrelserna
m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Det har i utskottets yttrande insmugit
sig ett tryckfel, vilket gör att framställningen blivit missvisande. I hemställan
under punkt d) står det bl. a.: »Anordnande av personhiss inom Västerås
slott»--• — »Omläggning av värmesystemet m. m. i landsstatshuset

i Falun.» I utskottets yttrande däremot omnämnes endast personhissen, men
denna har där blivit placerad i Falun i stället för i Västerås. Till rättelse
härav får jag meddela, att i den mening å s. 6 i utlåtandet, som börjar med
orden »Härjämte har», skall uttrycket »landsstatshuset i Falun» utbytas mot
»Västerås slott».

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 116, i anledning av väckt motion
angående utredning örn byggande av väg från Sädvaluspen till Graddis.

I en inom andra kammaren av herr Holmberg väckt motion (II: 153), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning och förslag i fråga om byggande av väg från Sädvaluspen
till Graddis.

Utskottet hemställde, att motionen II: 153 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Holmberg: Herr talman! Det enda skäl utskottet anfört mot att nu
beställa en utredning i förevarande ärende är, att initiativet skett genom en enskild
motion. Det är en fras, som förekommer ganska ofta i utskottsutlåtanden,
och man kan fråga sig, vad den enskilde riksdagsmannens motionsrätt egentligen
skall tjäna till, örn utskotten göra till någon sorts princip, att initiativ
som tagas på detta sätt icke böra beaktas. Utskottsbehandlingen avser ju att
vara en så grundlig saklig prövning av ärendena, att det skall ge riksdagen
möjlighet att bedöma vad som skall göras. Man kan icke säga, att nu föreliggande
utlåtande rörande en mellanriksväg i Norrbotten levererar något sådant
sakmaterial, på vilket riksdagen kan bedöma det berättigade eller oberättigade
i det förslag som framställts. Hänvisningen till att det i detta fall handlar
örn en enskild motion är nämligen icke ett sådant sakligt skäl.

Jag skulle förstå utskottet, örn det vore fråga örn att nu fatta et t definitivt
beslut örn vägens byggande med de ganska betydande ekonomiska konsekvenser
detta innebär. Den kommer nämligen enligt förljudande att kosta
inemot 4 miljoner kronor. Jag skulle som sagt förstå, örn utskottet vöre! litet
betänksamt inför ett sådant förslag och örn man då anförde, att man icke vore
beredd att taga det efter endast en enskild motion. Men här är det fråga om
att pröva de mer eller mindre bestyrkta påståenden, som gjorts rörande vägens
betydelse och de ekonomiska konsekvenserna för staten vid ett eventuellt
vägbygge. Så långt tycker jag att riksdagen kunde gå även på ett enskilt
initiativ.

På viktiga punkter är det nämligen redan nu bevisat, att vägen komme att

Motion om
byggande, av
våg från Sädvaluspen
till
Graddis.

36

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1940.

Motion om byggande av en väg frän Sädvaluspen till Graddis. (Forts.)
få en mycket stor betydelse. Den övertygelsen hyses för övrigt av ungefär
100 000 personer, sorn äro direkt berörda av vägen och bo i de trakter, där
vägen komme att dragas fram, jämte åtskilliga tusen som ha sina intressen
knutna till vägprojektet. Det förefaller mig vara skäl nog för riksdagen att
åtminstone begära en utredning.

Utskottet säger sig vilja avvakta initiativ från vederbörande myndigheter
på detta område. Jag vill erinra örn att det redan tagits många sådana initiativ.
För det första lia kommunalförsamlingama inom de områden det gäller
vid flera tillfällen under femtio års tid gjort upprepade försök att få vägen
till stånd. Vidare har den lokala vägförvaltningen varit i livlig verksamhet
för samma sak. Dessutom har länsstyrelsen i Norrbottens län gjort flera framställningar
i ärendet. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har också ansett att
vägen bör byggas. Alla dessa myndigheter känna bäst till vilken betydelse
vägen kan få, och deras övertygelse borde väl borga för att projektet åtminstone
är värt en undersökning.

Då nu utskottet icke ansett sig böra furnera riksdagen med något sakmaterial
för denna frågas bedömande, skall jag be att få referera några av de skäl
som legat till grund dels för myndigheternas framställningar vid olika tillfällen,
dels för den motion jag väckt.

Av den föreslagna vägens sträckning framgår, att den skulle komma att
sätta det nordsvenska vägnätet i förbindelse med det nordnorska och bl. a.
ge tillträde till isfria hamnar. För närvarande finns ingen sådan vägförbindelse
norr örn Tärna. Det finns alltså icke vägförbindelse någonstans vid den
norrbottniska gränsen mot Norge. Det är väl dock ganska självklart, att en
sådan skulle komma att ha mycket stor betydelse och verksamt bidraga till
att underlätta handelsförbindelser och persontrafik mellan Norge och Sverige.

Från svensk sida har vägen framför allt tillmätts betydelse för exploateringen
av skogstillgångarna i Arjeplogs och Arvidsjaurs socknar. Länsjägmästaren
i Norrbottens län har företagit en vidlyftig utredning örn den saken,
och den visar, att vi, örn vägen byggdes, skulle kunna få avsättning till
Norge för trävirke av olika slag från ett område på ungefär 100 000 hektar
skogsmark. Detta är dessutom ett skogsområde, från vilket det för närvarande
är mycket svårt att få avsättning för skogen på grund av en rad samverkande
ogynnsamma omständigheter. Flottledsförhållandena äro nämligen mycket dåliga
i vissa delar av trakten. I en del vattendrag tager det en tid av två år
att få ned timret. Andra vattendrag kunna överhuvud taget icke alls användas
för flottning. Som exempel på hur detta påverkat skogsbruket anför
länsjägmästaren, att det finns 13 utstämplade skogsposter på kronomark som
fortfarande kvarstå därför att inga anbud ingivits och trots att de varit tillgängliga
i vissa fall många år. Men bara några mil därifrån på den norska
sidan föreligger ett mycket stort behov av trävirke och sågat virke. Bl. a.
finns det flera båtvarv, som bygga ishavsskutor och ha behov av virke av den
kvalitet, som kan levereras från dessa skogar. Dessutom kan man få avsättning
för brännved samt fiskstänger, träkol, tjära och andra dylika produkter.
Förädlingen av trävirket från dessa områden till sådana förnödenheter skulle
kunna ske vid mindre förädlingsanläggningar i Arjeplogs och Arvidsjaurs
socknar och bli ett medel att åstadkomma ett mera differentierat näringsliv
än det som för närvarande förekommer.

Nordnorge lider brist på skog, och priserna på skogsprodukterna ligga för
närvarande ungefär tre gånger så högt i Nordnorge som på den svenska sidan.
Det kan också förtjäna att nämnas, att av dessa skogar äger staten 64 %. Investeringen
i vägen komme alltså att medverka till en betydande värdestegring
av statens egna naturtillgångar.

Onsdagen den 8 maj 1940.

Nr 19.

37

Motion om byggande av en väg från Sädvaluspen till Graddis. (Forts.)

Av allt att döma komme också vägen att få en mycket stor betydelse för
exploateringen av en del mineraltillgångar, som finnas i dessa, trakter. För
närvarande äro dessa nästan helt värdelösa på grund av att det icke finns kommunikationer.
På förfrågan har statsgeologen Sven Gavelin meddelat mig, att
det bl. a. vid Mavesjaure finns en malmfyndighet, som skulle få den bästa
förbindelsen via Norge, örn den skulle exploateras. Mavesjaure ligger ett pär
mil från den väg det vore fråga om.

Bolidens gruvaktiebolag lämnar också en del mycket intressanta upplysningar
örn utnyttjandet av malmförekomster i dessa trakter. Jag skall citera
ett avsnitt av ett brev, som bolaget tillställt mig: »Bolidenbolaget har sedan
många år tillbaka eftersökt fyndigheter i fjällkedjan och har därvid tagit ett
stort antal inmutningar, som i några fall följts av utmål, där malm kunnat
påvisas. På de utmål, som lagts, ha endast fyndigheterna i Laisvall medfört
anläggningar och brytning av malm. Denna brytning kom till stånd under
kriget för att söka bidraga till landets blyförsörjning. Av de blyfyndigheter
som man då kände var Laisvall den bäst belägna i förhållande till transportvägar
och gav anledning att förmoda det bästa resultatet. Bolaget innehar ett
flertal utmål på andra ställen efter fjällkedjan, men har det hittills icke varit
anledning att närmare undersöka någon av dessa. En bidragande orsak härtill
är de långa avstånden från transportvägar till fyndigheterna. För den händelse
att den av Eder omnämnda planerade vägen skulle komma att byggas
efter Sildutdalen, kommer en av bolagets utmålslagda fyndigheter att få ett
så mycket bättre läge i förhållande till transportväg, att det finnes anledningundersöka,
örn denna fyndighet är brytvärd.»

Det är alltså ganska tydligt, att utnyttjandet av skogar och malmförekomster
på ett rationellt sätt i dessa trakter i mycket hög grad är beroende av att
detta vägbygge kommer till stånd.

Dessutom kan man vänta ett betydande uppsving av turisttrafiken efter
denna led — i och för sig icke det viktigaste skälet för detta vägbygge men
dock ett ganska viktigt. Vägen genomkorsar nämligen i vissa områden den
vackraste fjällvärld som överhuvud taget finns i de nordiska länderna, och
den blir ju som sagt också den enda förbindelse i övre Norrland genom vilken
man skulle kunna komma med bil eller buss till vårt grannland från Norrbotten.
Man kan i någon män bilda sig en föreställning örn frekvensen på vägar
av denna typ genom att jämföra med mellanriksvägen över Tärna, där det
icke hör till ovanligheten att över 100 bilar och bussar per dag passera gränsen.
Turistföreningen i övre Norrland förklarar också att mellanriksförbindelser
av detta slag äro oundgängliga, örn man skall kunna göra de nordligaste
delarna av vårt land attraktiva för turister och semesterfirande.

Slutligen har också lappfogden i detta område understrukit vikten av att
denna väg kommer till stånd för stimulans av lapparnas näringar.^

Norrmännen vänta med starkt intresse på att man från svenskt håll gör slag
i saken. Myndigheterna på norsk sida äro helt positivt inställda. Alla tidningar
i Nordnorge göra väldig reklam kring företaget och Norges automobilförbund
har med understöd av en råd framträdande representanter för norskt näringliv
givit ut en broschyr, vari skildras den stora betydelse vägen kommer att få.

I min motion ifrågasättes icke något beslut som skulle binda riksdagen vid
stora utgifter. Det är fråga örn en utredning för att få reda på hur
det ligger till med påståendena om vägens väldiga betydelse, vilken redan
i vissa avseenden är bevisad. Jag tycker, som sagt, att riksdagen borde begära
en sådan utredning, ty det ligger otvivelaktigt så till, ali starka skäl tala för
att denna väg förr eller senare måste byggas. Jag ber därför, herr talman, alt
få yrka bifall till min motion.

38

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Motion örn byggande av en väg från Sädvaluspen till Gmddis. (Forts.)

Herr Äkerström: Herr talman! Motionären vände sig först emot det skrivsätt
utskottet använt, och lian fann det i detta sammanhang omotiverat. Med
anledning därav vill jag erinra örn att om man nu skulle gått in för bifall till
denna motion, vari hemställes örn utredning och förslag i fråga örn byggande
av väg från Sädvaluspen till Graddis, skulle det ju varit detsamma som att
riksdagen av regeringen skulle rekvirera en proposition härom. Ett bifall till
motionärernas yrkande skulle ju betytt, att vi varit i färd med att göra riksdagen
till en vägstämma. Det är klart, att man icke kan vara med örn en sådan
utveckling i fråga örn vägväsendet. Vi få nog hänvisa till att tillkomsten
av vägar får ske med utgångspunkt från de lagar vi ha, som ange hur man
skall gå fram,, när det gäller att besluta i sådana frågor. Även motionären
måste väl ändå erkänna, att vad som i ärendet sagts från utskottets sida är av
rätt stort värde. Jag kan tala örn att det har varit en deputation här från
både Arvidsjaurs och Arjeplogs socknar — denna väg är ju av ännu större
intresse för Arjeplogs än för Arvidsjaurs socken —■ och när dessa representanter
fingo besked örn vilken skrivning vi voro beredda att rekommendera,
säde de sig vara fullt tillfredsställda.

En annan omständighet av betydelse är ju, att Kungl. Majit så sent som
den 12 januari i år behandlat denna fråga. Det var alltså ungefär vid den tidpunkt,
då motionären väckte motionen eller kanske strax dessförinnan. När nu
utskottet skrivit, att utskottet, »som förutsätter, att Kungl. Maj :t ägnar förevarande
vägfråga fortsatt uppmärksamhet, får hemställa____» måste det —

om utskottets hemställan bifalles — innebära, att vi ha ifrån riksdagens sida
förklarat oss positivt inställda till tanken på en fortsatt utredning örn detta
spörsmål.

Med anledning av det brev från Bolidens gruvaktiebolag, ur vilket herr
Holmberg gjorde ett citat, fäste jag mig vid att bolaget intagit ungefär denna
ståndpunkt: först sedan man beslutat bygga en väg i närheten av dessa
förekomster, äro vi beredda att göra en grundlig undersökning. Jag undrar
om man icke borde rekommendera Bolidens gruvaktiebolag att gå den motsatta
vägen och först undersöka dessa förekomsters brytningsvärde för att
sålunda kunna få fram ytterligare skäl för att riksdagen skulle ge sig in på
en så betydande investering, som byggandet av denna väg skulle kräva^— enligt
motionärens upplysningar rör det sig örn en summa av 4 miljoner kronor.

Skulle man till det nu anförda lägga några andra synpunkter, vill jag framhålla,
hurusom norrbottningarna även ha intresse av att få mellanriksförbindelse
i andra delar av länet. Dessutom finns det ju överhuvud taget i Norrland
och icke minst i Norrbotten ett mycket stort behov av vägar. Örn man
skulle säga till norrbottningarna, att de Hnge en summa pengar — låt oss säga
fem eller tio miljoner kronor — och att de sedan finge besluta, hur de skulle
investera de pengarna i vägbyggen, så är det icke alls säkert, att de skulle
vilja använda fyra miljoner kronor av nämnda summa just till den nu föreslagna
vägen. Det kan hända, att norrbottningarna själva skulle komma till
den slutsatsen, att det funnes andra vägar, som skulle gå före just denna mellanriksväg.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmberg: Herr talman! Vad som eventuellt kunde hända, örn man
skulle gå till väga på det sätt herr Åkerström sade beträffande fördelningen
av vägmedel till Norrbotten, är det knappast anledning att här diskutera. För
det första gäller det här icke vägväsendet i allmänhet i Norrbotten utan denna
speciella väg. För det andra gäller det icke något definitivt beslut utan att
verkställa utredning rörande detta vägprojekt. Det är väl självklart, att förslag

Onsdagen, den 8 maj 1946.

Nr 19.

39

Motion om byggande av en väg från Sädvaluspen till Graddis. (Forts.)
från Kungl. Maj:ts sida i detta fall måste bli beroende av vilket resultat utredningen
komme till. Slutligen vill jag framhålla för herr Äkerström, när han
säger, att representanterna från de båda nämnda socknarna blevo tillfredsställda
med utskottets skrivning, att de förklarade sig tillfreds med den ändring
utskottet företog efter uppvaktningen, ty före denna uppvaktning hade utskottet
intagit en mycket, mycket mera reserverad ståndpunkt till detta vägprojekt.
Det är självklart, att ortsrepresentanerna, som ytterst äro initiativtagare
till min motion, skulle varit mest tillfredsställda, örn det blivit bifall till
min motion. Det lia de också uttryckligen förklarat vid flera tillfällen.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 11-

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 117, i anledning av väckta motioner angående en
omprövning'' civ räntan a vissa ur statens pensionsfonder beviljade äldre Ian,

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 28, i anledning av väckta motioner om nedsättning av postportot för vissa

bokförsändelser; och . .. ..

nr 29, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i och en allman översyn
av förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda förmaner och
rättigheter; samt

jordbruksutskottets memorial, nr 32, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande i utskottets utlåtande nr 31 framlagt förslag rörande försäljning
av Havstena nr 7 Grubbagården och Havstena nr 9 Storegården i
Skövde stad.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtande, betänkanden och memorial
hemställt.

§ 12.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 33, i anledning av väckta motioner
örn ändrad lydelse av 5 § 2 mom. lagen om rätt till jakt.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Motioner om
ändrad lydelse
av 5 &2 morn.
lagen om rätt
till jakt.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Jag har visserligen icke fogat någon
reservation vid detta utskottsutlåtande, men jag vill här meddela, att jag inom
utskottet har intagit en kritisk inställning till det framlagda förslaget ur vissa
synpunker, och det är för att bereda Kungl. Maj:t möjlighet att även ta mina
synpunkter i betraktande som jag begärt ordet.

Enligt tidigare gällande bestämmelser och även enligt dem som nu äro radande
har ju ingen rätt att utöva jakt å en trafikanläggnings område — jag tänker
härvid särskilt på järnvägsanläggning. Nu är avsikten den, att bestämmelserna
på detta område skola i så måtto uppluckras, att, därest tillstånd kan erhållas
från trafikanläggningens ägare, jakt skall kunna få utövas på ett dy -

likt område. .... . ,

Det är särskilt mot den rekommendation utskottet här gör betraiiande standpunktstagandet
till eventuella ansökningar örn rätt att jaga på en trafikanläggnings
område som jag reagerar. Här förutsättes nämligen i denna rekom -

40

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Motioner örn ändrad lydelse av 5 § 2 mom. lagen om rätt till jakt. (Forte.)
mendation, att om det är en ansvarskännande person, som äger jakträtt intill
järnvägen, denne skall kunna erhålla, möjlighet att jaga på trafikanläggningens
område. Däremot skulle en person, som icke är lika ansvarskännande, icke kunna
erhålla dylik rätt. Jag menar för min del, att det är ganska svårt för trafikanläggningens
ägare att kunna åstadkomma någonting, som härvidlag kan
betraktas som full rättvisa. Örn det skulle ske någon riktig rättvisa i detta hänseende,
förutsätter det, såvitt jag förstår, att trafikanläggningens ägare först
måste göra fullständiga undersökningar rörande vederbörandes liv och leverne,
varav han kan draga sina slutsatser örn huruvida personen i fråga kan vara
riktigt ansvarskännande eller icke. Det måste väl ändå mångå gånger leda till
rena godtycket, örn man vid ståndpunktstagandet till en dylik sak skall göra
en sådan uppdelning av ansvarskännande och icke ansvarskännande. Jag menar,
att örn man skall göra en ändring i detta hänseende, så skulle man ge en
allmän rätt till jakt å dylikt område. Men örn man icke vill vara med om att
lämna en dylik allmän rätt, vore det bäst att icke vidtaga någon ändring alls
utan låta nuvarande bestämmelser få gälla även i fortsättningen.

Jag har endast velat anföra detta till protokollet för att de, som eventuellt
få att göra med detta i fortsättningen, skola kunna få del även av de av mig
anförda synpunkterna.

Herr Mäler: Herr talman! Gällande förbud mot jakt på trafikanläggningsområde
är självklart förestavat av trafiksäkerhetsskäl. När utskottet här har
tillmötesgått motionärerna på det sättet, att det vill vara med örn att luckra
upp detta förbud, innebär det, att man vill lägga i trafikförvaltningarnas händer
att bestämma, när förbudet kan eller icke kan frångås. Det skulle ju vara
en uppenbart orimlig anordning, örn det på exempelvis järnvägarnas områden
bleve frihet för vilken jakträttsinnehavare som helst att gå omkring och skjuta
skarpt, där tåg och rälsbussar framföras. Det har därför ansetts vara lämpligt,
att i varje särskilt fall lägges i trafikförvaltningens händer att avgöra, örn
förhållandena äro sådana, att under vissa förutsättningar rätt kan medges ägare
av mark intill järnvägs område att utöva jakt på området. Det är ju uppenbart,
att vid den prövning, som trafikförvaltningen därvid skall företaga, hänsyn
också skall tagas till vederbörande markägares och jakträttssökandes ansvarskänsla,
och jag finner det ganska naturligt med detta villkors uppställande för
medgivande av någon lättnad i det gamla förbudet. Det skulle nog bli ett ganska
olyckligt förhållande i stora delar av landet, där järnvägslinjer gå genom
stora skogsområden, örn man utan vidare skulle ha möjlighet att jaga på järnvägs
mark och hålla på med att skjuta där olika trafikmedel gå fram. Jag
tror alltså, att utskottet, när det, jag vågar säga med viss tvekan, tillmötesgått
motionärerna, haft goda skäl att knyta fast detta medgivande vid kravet på att
tillstånd skall lämnas först efter noggrann prövning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Motion örn Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande nr 34, i anledning av väckt motion

översyn av angående översyn av bestämmelserna i lagen om rätt till jakt m. m.
bestämmelser- .

na i lagen om I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
rätt till jakt nr 76, av herr Johanson i Norrköping m. fl. hade anhållits, »att riksdagen
m. m. matte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn en översyn av
bestämmelserna i lagen örn rätt till jakt av den 3 juni 1938 och jaktstadgan

Onsdagen den 8 maj 1940.

Nr 19.

41

Motion om översyn av bestämmelserna i lagen om rätt till jakt m. m. (Forts.)
av den 3 juni 1938 samt att Kungl. Majit därvid beaktar de anmärkningar mot
nu gällande bestämmelser, som i motionen blivit framställda, ävensom att
vid utarbetandet av förslaget till nya bestämmelser representanter icke endast
för Svenska jägareförbundet utan även för Jägarnas riksförbund och för
böndernas och lant- och skogsarbetarnas ekonomiska och fackliga organisationer
måtte lämnas tilfälle till medverkan».

Utskottet hemställde, att motionen II: 7G icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Johanson i Norrköping: Herr talman! Ett enhälligt utskott har avstyrkt
den motion, som undertecknad m. fl. väckt i denna kammare inte minst
på grund av önskemål från aktiva jägare i landet och dessas föreningar. Med
vetskap om detta synes det kanske inte vara någon större mening i att begära
ordet och tala för motionen. Då jag emellertid anser att frågan har en
synnerligen stor betydelse för de 174 000 jägare sorn finnas i landet och da
därtill såväl utskottet som framför allt remissinstanserna i sina uttalanden
befinna sig på ett helt annat plan än i fjol — man har nu tvingats erkänna
det berättigade i stora delar av motionens motivering för en ny utredning -kan det måhända vara idé att säga några ord. Genom den debatt som förekom
vid frågans behandling föregående år och förmodligen också genom pressdiskussionen
i ämnet lia tydligen de största skrämskotten som tidigare använts
mot en motion av liknande slag förstummats i de uttalanden som gjorts i år.
Man gjorde tidigare gällande, att därest motionärernas förslag till ändring
av lagen örn rätt till jakt skulle godkännas, skulle allt det vilda avjagas i
vårt lands skogar på grund av allmogens som det heter bristande stöd i viltvårdsarbetet.
Nu bär utskottet gått så långt att det till och nied talar örn
att »utskottet dock icke är främmande för de i motionen anförda synpunkterna».

Mo och Domsjö aktiebolag, ett av landets största skogsägande bolag med
över 1 miljon tunnland skog, säger i sitt yttrande, efter det bolaget, faktiskt
bevisat att det är inne på den väg vi föreslå i fråga örn att upplåta jaktmark
åt marklösa jägare: »Med stöd av det ovan sagda finner bolaget, att motionärernas
avsikt främjats så långt omständigheterna medgivit.»

Den väsentligaste frågan är, som vi i vår motion framhållit, att man på
laglig väg fastställer rätten för marklösa jägare att jaga ^å kronans och de
stora bolagens skogar, som nu användas endast av ett fåtal och inte helt
kunna utnyttjas, till den nytta och nöje det har för vederbörande. I motsats
till föregående år, då man sökte avfärda detta önskemål som en bagatell och
ogenomförbar fråga, skriver i är Mo och Domsjö aktiebolag i sill utlåtande
följande:

»Bolaget anser det vara av mycket stor betydelse att den befolkning, som
har sitt arbete i fabriker och kontor, givos möjlighet lill avkoppling från det
dagliga enahanda arbetet genom vistelse i skog och mark. För dem som lia
intresse för jakt och fiske innebär utövandet härav en rekreation, som är av
stort värde. Det är därför ur såväl företagets som det allmännas synpunkt av
intresse att möjligheter givas de anställda att utöva jakt i den man detta är
möjligt.»

Här är bolaget som synes inne på den motivering, sorn vi i motionen anfört
för en ändring av gällande bestämmelser.

Svenska jägareförbundet är inne på samma linje, och i likhet med Mo och
Domsjö söker förbundet i sin argumentation med siffror bevisa bolagens tillmötesgående
på området och förståelse för saken. Slutklämmen i remissyttran -

42

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Motion om översyn av bestämmelserna i lagen om rätt till jakt m. m. (Forts.)
dena blir dock ett avstyrkande av motionen. Man frågar sig då, om de som
avgivit yttranden verkligen på allvar mena vad de säga, ty annars måste
man undra vad som kan föranleda en sådan logik. Vore man helhjärtat för
saken skulle man givetvis lia tillstyrkt motionen. Anledningen till att så inte
blivit fallet är naturligtvis, att man även i fortsättningen vill monopolisera
jakten för de rika här i landet. Man vill inte i lag fastställa denna rätt för
småfolket utan anser det mest behagligt att själv och på frivillighetens väg
slänga för någon enda liten del arbetare och tjänstemän en allmosa genom
att släppa till några tusental tunnland skog av alla de miljoner tunnland som
finnas och nu behärskas av ett mindretal. I mitt anförande vid föregående års
debatt i denna fråga påvisade jag hurusom endast 10 bolag vörö ägare till
nära 6 miljoner tunnland skog. Det skulle vara intressant att få veta. hur
många tunnland av dessa miljoner som äro upplåtna till marklösa jägare.
Det finns många konkreta exempel på — trots de försök som i de angivna
yttrandena gjorts för att bevisa motsatsen — hur bolag och enskilda slå vakt
om sina skogar och till och med söka att ytterligare utöka dem genom arrende.

På Hylinge egendom i Västra Husby socken i Östergötland, där greve
Strömfelt härskar, mäta ägorna omkring 1 400 hektar. Detta tycks inte vilja
räcka för herr Strömfelt, utan han har genom arrende slagit under sig ytterligare
marker på 6 000 hektar i socknen och behärskar nu tillsammans med
sin jägmästare 3 000 hektar av kommunens 5 000. Härigenom blir möjligheten
att jaga berövad de lantarbetare och skogsarbetare och övriga jaktintresserade,
som finnas på orten.

De enskilda bolagen äro således mycket omedgörliga när det gäller att upplåta
mark åt marklösa jägare, måhända med ett undantag, nämligen Mo och
Domsjö aktiebolag, vars yttrande jag förut berört. Men det är också det enda
undantaget. Det finns talrika exempel i vårt land på en motsatt inställning
från bolagens sida, och jag kan anföra ytterligare ett sådant exempel från
Östergötland. Norrköpingsavdelningen av Jägarnas riksförbund hade till ledningen
för Fiskeby bolag gjort framställning att få arrendera jaktmark. Bolaget
äger inom länet 48 000 hektar skogsmark, och endast omkring 600 hektar
av detta område lära vara utarrenderade. Bolaget avslog dock utan motivering
denna hemställan från kunniga och välkända jägare och jaktintresserade
i Norrköping, vilka skulle haft goda jaktmöjligheter på dessa skogar,
som ligga på endast en mils avstånd från staden.

När det gäller statens marker, som handhas av domänstyrelsen, äro förhållandena
ej heller tillfredsställande ordnade. Det har meddelats, att när arrendet
på Broborg i Dagsbergs socken i Östergötlands län sist utlöpte, sökte
medlemmar av förut nämnda jaktorganisation i Norrköping att få arrendera
marken men fingo avslag. Det visade sig senare att markerna bortsatts helt
privat och inte utannonserats i tidningspressen. Man ville inte ens vid förfrågan
från den intresserade jaktorganisationen meddela vem som fått arrendet.
Som synes äro förhållandena helt andra än de borde vara och det finnes
säkert mycket att göra på detta område. De som jaga på alla dessa områden,
framför allt på kronans mark men även på de marker, som ägas av enskilda
och bolag, äro troligen sådana, för vilka, enligt vad Svenska jägareförbundet
i sitt yttrande hemställer, möjligheter skulle beredas att »utan störningar av
alltför ofta återkommande lagändringar» fortsätta att monopolisera jakten i
samhället för ett fåtal människor.

Påståendet att 1938 års lag örn rätt till jakt, vars tionde paragraf talar
om bildandet av jaktvårdsområden, skulle vara någon lösning av de frågor
vi ställa i vår motion anser jag på grund av de erfarenheter som vunnits på

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 19.

43

Motion örn översyn av bestämmelserna i lagen om rätt till jakt m. m. (Forts.)
olika områden vara rent nonsens. Säkerligen äro de jaktvårdsområden, som
bildats och äro under bildande, omkring 600 stycken, till övervägande del tillsläppta
av enskilda, och bolagen svara inte ens för en tiondedel därav. De
allra flesta äro upprättade med småbrukares hjälp.

Därtill kommer som jag även nämnt tidigare, att själva organisationsformen
för bildande och skötsel av jaktvårdsområdena är odemokratisk. För att klargöra
detta vill jag ur protokollet citera ett kort avsnitt ur mitt anförande vid
föregående riksdag i denna fråga. Jag framhöll då följande:

»I 10 §, örn bildandet av jaktvårdsområden, är det stadgat, att.om sammanhängande
ägor äro lämpliga för ett jaktvårdsområde, kan ett dylikt bildas
örn fyra femtedelar av antalet fastighetsägare tillika äga fyra femtedelar av
marken. 8 av 10 markägare kunna alltså tvinga 2 till anslutning mot sin
vilja. Därtill kommer, att i Svenska jägareförbundets förslag till normalstadgar
som i flesta fall användes för jaktvårdsförendngarna stadgas i § 15 att
de. som icke önska vara med i föreningarna, icke ha rätt ens efter tvångsamslutning
att — örn de själva icke önska jaga — arrendera ut jakten, utan
skola föreningens medlemmar, d. v. s. de, som utövat laglig rätt om tvångsanslutning,
ha förhandsrätt till arrendet.»

Detta stadgande kan betyda, att exempelvis en son till en självägande
bonde, som frivilligt eller efter tvångsanslutning tillhör en jaktvårdsförening,
kan —■ som även inträffat — förvägras att jaga på sin faders ägor, änskönt
denne har givit tillstånd därtill.

Liknande missförhållanden råda på viltvårdens område. Viltvården regleras
nu genom en kungl, förordning, jaktstadgan. Jag skall endast i största korthet
beröra detta spörsmål. På detta område synas rent godtyckliga förhållanden
lia förekommit under de år som gått sedan 1938. Bestämmelserna i den
kungl, förordningen om viltvården i vårt land. hur man får jaga och när man
skall jaga, borde även i lag vara fastställda och inte som nu endast intagna
i en kungl, förordning, detta dels för att förhindra att man på, ett lättvindigt
sätt skall kunna ändra bestämmelserna till nackdel för djuren och
dels för att genomföra en humanare jakt än den som i viss utsträckning nu
förekommer, framför allt i de nordliga länen genom s. k. ripsnarning.

Under hänvisning till vad jag nu sagt beträffande såväl motionen och utskottets
yttrande som en del av remissyttrandena anser jag, herr talman, att
det kan vara tillräckligt sakligt motiverat att yrka bifall till motionen, vilken
utmynnar i förslag om utredning av frågan örn jakt och viltvård i syfte
att få en ny lag till stånd på området, som mera överensstämmer med do
breda folklagrens intresse. T detta yrkande har för övrigt Jägarnas riksförbund
instämt.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka bifall till min motion.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr förste vice talman! Jag skall först något rekapitulera
innebörden av den motion i frågan, som vid fjolårets riksdag väcktes
av herr Johanson i Norrköping m. fl. Enligt denna motion skulle det allmänna
övertaga all jakträtt, såväl små som stora jordägares, varefter landet
skulle uppdelas i jaktvårdsområden och varje medborgare som så önskade skulle
få rätt att jaga. Detta var enligt min mening ett ganska långtgående ingrepp
i den enskildes rättigheter. Jag ansåg också, att ett beslut i enlighet med motionen
skulle ha mottagits med synnerlig ovilja av ett stort antal jordägare och
jakträttsinnehavare och att saken inte var värd detta.

Det bar sedermera sagts, att den motion som väcktes förra året blivit iniss -

44

Nr 19.

Onsdagen den 3 maj 1940.

Motion örn översyn av bestämmelserna i lagen om rätt till jakt m. m. (Forts.)
uppfattad. Meningen var inte, säger man, att all jakträtt skulle exproprieras
från såväl små som stora jordägare. Men en motion måste val ändå uppfattas
på det sätt som den är skriven. Örn en misstolkning uppstår, måste detta helt
och hållet tillskrivas motionärerna, som givit motionen en sådan formulering,
att missförstånd kunnat uppstå, örn man nu överhuvud taget kan tala örn missförstånd
i detta sammanhang.

Den i år väckta motionen har emellertid fått en helt annan innebörd än
förra årets motion. Det är nu inte längre fråga örn att samhället skall övertaga
de mindre jordägarnas jakträtt, ulan såvitt man kan utläsa av motionen är
det meningen, att man skall kunna taga i anspråk vissa större jordägares
jakträtt. Ehuru jag inte har antecknat någon reservation till utskottets utlåtande,
har jag dock inom utskottet intagit den ståndpunkten, att jag ställt mig
välvillig till förslaget örn en utredning. Men denna utredning borde enligt min
mening inte inriktas på en allmän översyn av jaktlagen, ty det tror jag för min
del inte alls är erforderligt, utan utredningen borde taga sikte på att utreda
möjligheterna att i större utsträckning än tidigare varit fallet upplåta marker
lill medborgare i landet, vilka helt och hållet sakna jakträtt, enär de inte äro
ägare av jord. De områden, som härvidlag skulle kunna komma i fråga, skulle
inte vara andra än sådana som tillhöra kronan och bolagen och möjligen större
gods. Det förhåller sig ju så, att den som arrenderar ett jordbruk i regel inte
erhåller jakträtt. Man borde därför undersöka möjligheterna att tillförsäkra
en arrendator jakträtt å det område som han arrenderar.

Jag vill emellertid anmärka, att såvitt angår bolagen i min hemtrakt är det
inga svårigheter att få arrendera jaktmark. Som jag framhöll vid behandlingen
av frågan förra året äro förhållandena där sådana, att allmogen och allmänheten
överhuvud taget deltager i jakten i all den utsträckning som den bör ha
möjlighet till. Jag känner emellertid till, att förhållandena kanske inte äro lika
gynnsamma på andra håll i landet. Det förekommer sålunda på sina håll, att
man vägrar att .ställa jaktområde till förfogande för dem, som inte själva ha
någon jakträtt. I sådana fall borde man undersöka möjligheterna att i större
utsträckning än som skett få områden upplåtna för jakt.

Motionären ställde här i sitt anförande den frågan, hur mycket mark som
bolagen ställt till förfogande för personer, som inte ha jakträtt. Jag skall återge
några sifferuppgifter, som lämnats av den av Svenska jägareförbundet utgivna
tidskriften. 1 Värmlands län disponera jaktvårdsområden och lokalföreningar
helt eller delvis omkring 320 000 hektar bolagsmark. I Gävleborgs län
ingå holagen i jaktvårdsområden och lokalföreningar med omkring 118 000
hektar. I Västernorrlands län ingå kronoparkerna och bolagen jämte andra större
markägare med ungefär 72 000 hektar i jaktvårdsområdena. I Jämtlands län
omfatta upplåtelserna av dylik mark omkring 86 000 hektar. I Västerbottens
län omfatta jaktvårdsområdena 475 000 hektar, varav kronoparkerna och bolagen
ställt 190 000 hektar till förfogande. Jag har i övrigt inte kännedom örn
några siffror, men jag kan meddela beträffande Kopparbergs län, att åtminstone
någon areal av de där bildade jaktvårdsområdena ställts till förfogande
av kronoparkerna.

Det är emellertid klart, att de arealer, som sålunda ställts till förfogande,
utgöra en ganska liten del av de arealer som skulle kunna disponeras.

Den ökning av upplåtelserna av mark till icke-jordägare, som jag för min
del åsyftar, kommer sannolikt inte att medföra någon förbättring av viltvården
i landet. Den som har jakträtt önskar ju i alla fall fälla något villebråd, och
därför blir det nog svårt att utöka villebrådsstammen, om man på detta sätt
i betydande utsträckning ökar antalet jägare. Men denna omständighet får enligt
min uppfattning inte vara avgörande, utan huvudsaken är, att man söker

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 19.

45

Motion om översyn av bestämmelserna i lagen om rätt till jakt m. m. (Forts.)
i största möjliga utsträckning skapa sådana förhållanden, att så många som
möjligt av dem som sakna jakträtt få deltaga i jakt i den mån de så önska.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att viltvården ibland kan drivas
längre än som är försvarligt ur ekonomiska synpunkter. För ett antal år sedan
tillskapades genom beslut av riksdagen den s. k. älgskadefonden, ur vilken
man skulle kunna få ersättning för av älg förorsakad skada på växande gröda.
Under ett av åren före kriget utbetalades i ett län från denna fond inte mindre
än omkring 150 kronor för varje älg, som under året fällts i länet. Vid samma
tid kunde man faktiskt köpa en slaktko, visserligen kanske något ålderstigen,
för mindre än 100 kronor. En så intensiv jaktvård kan ju inte vara särskilt
lönande.

Det är även en annan sak jag skulle vilja få genomförd, nämligen att alla
som deltaga i jakt skola betala jaktavgift. Om jag använder min egen mark för
jaktändamål, behöver jag inte betala någon jaktavgift. Men örn jag arrenderar
ut marken till någon annan, är denne skyldig att erlägga jaktavgiften, som
uppgår till 3 kronor. Dessa medel äro avsedda att användas till främjande av
jaktvården. Jag kan inte förstå annat än att alla jordägare komma i åtnjutande
av denna förbättrade jaktvård, och det är då otillfredsställande, att de inte
behöva betala någon jaktavgift när de endast jaga å egen mark. Jordbruksutskottet
uttalade i fjol ganska enhälligt, att det borde ske en ändring på den
punkten.

Jag skall inte uppehålla tiden längre, och med hänsyn till att jag icke kan
ansluta mig till vare sig motionen eller utskottets förslag, har jag, herr talman,
intet yrkande.

Herr Mäler: Herr talman! Såsom ett allmänt omdöme om den svenska jakten
kan sägas, att den inte utgör någon del av vårt näringsliv. De flesta amatörjägare
torde ha gjort den erfarenheten, att jakten inte ger något tillskott till
utan tvärtom förorsakar ett underskott i hushållets ekonomi. Man får därför
betrakta jakten mera som ett sätt att finna förströelse och avkoppling, och
problemet får betraktas ur den synpunkten. Åtminstone torde motionärerna
ha gjort detta, eftersom de önska bereda invånarna i städer och tätorter större
möjligheter än hittills att utöva jakt.

Jag har nu för min del på denna punkt en alldeles avvikandemening. Jag vet
inte örn den delas av utskottet, men jag har i alla fall på grundval av den meningen
kommit till samma ståndpunkt som utskottet. Jag anser, att man genom
den tilltänka reformen kommer att öka den spänning som nu råder mellan
tätorter och städer, å ena. samt landsbygd och skogsbygd, å andra sidan.
Den vid fjolårets riksdag väckta motionen avsåg ju att jakträtten principiellt
skulle lösgöras från jordäganderätten. Den skulle bil fri för alla pa samma
sätt som bärplockningsrätten. För att ett ögonblick stanna vid konsekvenserna
av detta vill jag erinra örn, att när människorna plocka hort hären ur skogarna,
växer det nya bär nästa år. Men om man släpper alla skjutkunniga ut
i markerna för att jaga, är det risk för att det nästa år inte finns kvar något
villebråd.

Om vi emellertid bortse härifrån, vill jag erinra örn hur. förhållandena utvecklats
i de norra delarna av landet. När bebyggelsen började, räknade man
jakten som en försörjningsmöjlighet och en rättighet som var förenad med
bebyggelsen. Den irritation som nu råder i fråga örn kronans, och bolagens
skogsmarker beror ju därpå, att ortsbefolkningen inte får möjlighet att jaga
på skogsmarker i närheten av sin bebyggelse. I dessa marker komma människor
från städer och tätorter och skjuta ut viltet och göra ohägn i allehanda
avseenden, medan ortsbefolkningen inte får någon nytta av markerna. Örn man

46

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Motion örn översyn av bestämmelserna i lagen om rätt till jakt m. m. (Forts.)
följer de vägar, sorn. ganska oklart äro angivna i motionen, tror jag att man
.skulle öka denna irritation i mycket väsentlig grad. Befolkningen från städer
och industricentra skulle då i mycket större utsträckning komma ut till
skogsbygderna och jaga utanför de där bosatta människornas stugknutar, och
läget skulle då ingalunda bli bättre än det är för närvarande. Betta är alltså
min personliga uppfattning örn hur läget är i detta avseende.

För närvarande lia vi en ordning, som ger möjlighet till bildande av s. k.
jaktvårdsområden, och de gångna årens erfarenheter synas ge vid handen, att
man här slagit in på en väg, som i möjligaste nian kan eliminera de besvärligheter
som föreligga. Innan man fått ytterligare erfarenhet av tillämpningen
av detta system, bör man enligt min uppfattning vara litet försiktig.
Jag kail inte i motionärernas förslag upptäcka något verkligt alternativ till
den ordning som vi för närvarande lia. Det är därför ganska vanskligt att så
kort tid efter det denna ordning genomfördes skriva till Kungl. Majit och
begära utredning örn nya anordningar. Jag är medveten örn att det råder
missförhållanden på detta område. Men dessa missförhållanden äro inte kartlagda
på sådant sätt, att man kan anvisa en bättre utväg genom en förnyad
utredning. Jag har den uppfattningen, att man, sådant läget nu är, bör handla
så som en jägare under alla omständigheter bör handla men tyvärr inte alltid
gör, nämligen att innan man har målet klart för sig vila på hanen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Edberg.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Jag har dels av herr Johansons motion
i fjol och dels av hans motion i år dels ock av hans anförande i dag fått
det intrycket, att herr Johanson har mycket teoretiska kunskaper om jakt men
däremot en ganska snäv praktisk syn på jaktfrågor. Jag tror också att det
inte är helt och hållet egna synpunkter som herr Johanson fört fram i motionen
och i sitt anförande, utan att uppslaget till motionen emanerar från
Jägarnas riksförbund.

Jag uppskattar denna organisation för dess ideella strävanden. Det skulle
inte falla mig in att bestrida dess sociala patos och dess intresse för viltvården.
Däremot har jag aldrig lyckats begripa vad Jägarnas riksförbund egentligen
eftersträvar, och jag har inte blivit mycket klokare på det genom herr
Johansons motion och hans anförande här nyss. En sak synes åtminstone ha.
stått klar för herr Johanson i år, nämligen att jakten inte kan släppas helt
och hållet fri, d. v. s. att jakträtt inte kan upplåtas åt alla. Men om jakten
inte kan släppas fri, om inte alla kunna få jaga, så måste den ransoneras på
något sätt. Detta är ofrånkomligt. En sådan ransonering av jakten kan inte
gå till på det sättet, att den ene jagar i dag och den andre i morgon eller den
ene i år och den andre nästa år. Under sådana förhållanden skulle jakten snart
inskränka sig till promenader på skogen, ty någonting att skjuta skulle det
knappast bli kvar där.

En förutsättning för att det överhuvud taget skall finnas vilt i skogen är att
jakträtten inom ett område under längre tid ligger i samma persons händer, en
person som är intresserad av att det på området i fråga finnes något vilt. Men
ett sådant intresse kan inte uppstå, om den ene jägaren på nyss antytt sätt
skulle efterträda den andre. Under sådana förhållanden går det inte att genomföra
detta slag av ransonering.

Då uppstår frågan hur denna ransonering skall genomföras. För närvarande
tillgår det på det sättet, att jordägaren antingen själv jagar på sin mark
eller också arrenderar bort jakträtten till någon som vill betala jaktarrende.

I detta sammanhang komma givetvis sociala synpunkter in. Ett värde eller en

Onsdagen den 8 maj 1940.

Nr 19.

47

Motion om översyn av bestämmelserna i lagen örn rätt till jakt m. m. (Forts.)
nyttighet eller vad nian vill kalla det, vartill det bara finnes en begränsad
tillgång, stiger naturligtvis i pris allt eftersom efterfrågan stegras. Detta
har nian verkligen tillfälle att iakttaga när det gäller markerna intill Stockholms
stad. På grund av att en stor befolkning är samlad på ett litet ställe
är efterfrågan på jaktmark där ganska stor och jaktarrendena stiga. Det är
ganska svårt att finna en annan tillfredsställande metod att ransonera jakträtten.
Man må lägga märke till att, såsom herr Mäler sade, jakten inte ar en
del av näringslivet. Det är en förströelse och ingenting annat. Och då har
man inte kunnat hitta någon bättre metod än att den som vill ha denna förströelse
får betala för den. Jag är fullt medveten örn att detta avskär en del,
som inte vilja betala arrende och påtaga sig de kostnader, som jakten i regel
medför för jägaren, och att det sålunda blir andra, som få bedriva denna jakt.
Emellertid säga mig mina praktiska erfarenheter, att det ingalunda är uteslutande
de högre inkomsttagarna eller någon egentlig ekonomisk överklass som
utövar jakt, inte ens i trakterna kring Stockholm, där jag personligen känner
många jägare inom arbetarklassen och de anse sig kunna orka med kostnaderna
för ett jaktarrende.

Det är klart att förhållandena bli rätt olika i olika delar av vårt land. Jag
kan föreställa mig att stora områden i landet inte användas för jakt, i varje
fall inte i den utsträckning som vore möjlig. Jag tänker därvid på sådana områden,
som ligga i de stora bolagens händer och där jägarna äro för få för de
stora markerna. Sådan mark skulle lämpligen kunna arrenderas ut, dock under
samma förhållanden som nu råda, nämligen till vissa bestämda personer, som
inneha markerna under längre tid. Ty under andra förhållanden skulle det
inte finnas någonting att jaga. Som herr Ericsson i Sörsjön påpekade ha sådana
upplåtelser påbörjats i betydande omfattning, och för närvarande äro väl åtminstone
r/2 miljon hektar bolagsmark upplåtna till jaktvårdsområden^ eller
till enskilda jägarsammanslutningar. Såvitt jag förstår fortsätter man på den
inslagna vägen. Jag skulle knappast tro att man lämpligen kan lösa denna
fråga genom ett slags socialisering, varigenom samhället tar hand om jakträtten
och ransonerar den på samma sätt som vi ransonera nödvändighetsvaror.
Ty den nyttighet eller tjänst, som det här gäller, är inte av den karaktären,
att den på detta sätt kan ransoneras. Under alla förhållanden anser jag att det,
med hänsyn till den utveckling vi ha bevittnat under de senare åren, är säkrast
att vänta med att företaga ändringar i fråga örn rätten till jakt intill dess
man klart kan konstatera, att missförhållandena fortfara eller eventuellt ytterligare
förvärras.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sveningsson: Herr talman! I år liksom förra året lia både harjakten
och älgjakten för en stund så att säga fått flytta in i riksdagen. Även om
motionären Johanson i Norrköping i år befinner sig i ett något annat sällskap
än föregående år är dock syftemålet med motionen detsamma, nämligen
att äganderätten till jorden och jakträtten skola skiljas åt. Inför detta krav har
man ali anledning ali. vara mycket tillfredsställd och tacksam för att jordbruksutskottet
även i år enhälligt avstyrkt motionen i fråga.

Motionärerna vilja i år göra gällande att deras mening är att de jordägare,
som lia en liten markareal, skola få behålla sin jakträtt. Det är således endast
beträffande de stora markarealerna Sorn en viss begränsning skall införas.
Där skulle staten och det allmänna förfoga över jakträtten. Var skall emellertid
gränsen dragas mellan stora och mindre markägare? Örn man samtidigt
skulle lia någon organisation på jakten och jaktvården inom dessa stora markområden,
och dill’ lia någon form av jaktvårdsoinråden, hur skulle då jakten

48

Nr 19.

Onsdagen deli S maj 194(i.

Motion örn översyn av bestämmelserna i lagen om räll till jakt m. m. (Forts.)
och jaktvården vara organiserade på dessa mindre markarealer, där således
en ny lagstiftning inte skulle komma att gripa in? De mindre markarealerna
skulle väl många gånger komma att ligga inklämda mellan de stora markarealerna.
där den nya lagstiftningen skulle gälla.

Enligt min mening måste samma jaktlag gälla för såväl stora som små markägare
i det här landet. Under föregående års riksdagsbehandling av detta ärende
ställde jag mig undrande till hur jakten skulle bedrivas, och vilket nöje det
skulle bli med den när ett stort antal jägare, som voro obekanta med varandra,
skulle släppas in på ett dylikt av motionärerna föreslaget gemensamt jaktområde.
Jag utgick då liksom nu självfallet ifrån, att jaktmarkerna inte skulle
kunna tänkas räcka till så att varje enskild jägare var för sig skulle kunna få
ett bestämt område. Jag vill i år fråga, om dessa jägare på de gemensamma
jaktområdena verkligen skulle kunna vara intresserade av vilt- och jaktvården?
Jag har svårt att tro, att jägarna under sådana förhållanden i allmänhet skulle
komma att vara ideellt intresserade jakt- och viltvårdare. Örn vi här i landet
införde en jaktlag sådan som motionärerna föreslagit, skulle vi säkert komma
att ifinna, att många — som motionärerna uttryckt det -—- »egoistiska» jägare
skulle släppas in även på dessa gemensamma, av staten kontrollerade jaktområden.
Erfarenheten har — som i denna fråga flera gånger omvittnats — lärt
oss, att på sådana jaktmarker, där många konkurrera örn viltet, blir villebrådet
snart utrotat, örn inte jaktbestämmelserna äro alldeles särskilt restriktiva. Jag
har den bestämda uppfattningen, att det grundläggande för allt viltvårdsintresse
ibland jägarna måste vara att en jägare vet att han jagar ensam eller
åtminstone jagar tillsammans med några, som han känner till och litar på, och
därtill på ett område, som är så stort att förutsättningar finnas för att det
arbete och de kostnader, som läggas ned på viltvården, ge resultat.

Motionärerna rikta sig i år framför allt mot de allra största markägarna,
d. v. s. i första hand de stora bolagen men även mot staten och enskilda ägare
till stora arealer. Ingen vill säkerligen förhindra att dessa s. k. marklösa jägare
skola få tillfälle till jaktutövning. Herr Johanson i Norrköping framhöll,
att bildandet av jaktvårdsområden skulle vara rena nonsens. Jag vågar
emellertid bestämt påstå, att bildandet av jaktvårdsområden haft stor betydelse
för jaktvårdens främjande. Jag har ingen kännedom örn att någon jägare
genom bildandet av ett jaktvårdsområde skulle inom ett sådant område av den
orsaken ha blivit berövad en tidigare av honom innehavd jakträtt.

I anslutning till vad herr Ericsson i Sörsjön nämnde om hur stora arealer som
redan ingå i bildade jaktvårdsområden, vill jag framhålla, att det förhållandet
att ett. jaktvårdsområde bildas icke medför några utökade möjligheter till jakt
för ägarna eller jakträttsinnehavarna inom detta område. Med blotta medlemskapet
i ett jaktvårdsområde följa inga som helst rättigheter eller utökade
möjligheter till jakt.

I utskottsutlåtandet finns återgivet ett remissyttrande från ett av dessa stora
bolag, som haft tillfälle att ta del av motionen. I detta yttrande påvisas, hurusom
detta bolag deltagit med stora arealer av sina marker i redan färdigbildade
jaktvårdsområden. Man påvisar hur organisationsarbetet pågår, och att det
även givits möjlighet för arbetarna och övriga anställda inom företaget att idka
jakt på bolagets marker. I ett av de sista numren av Svenska jägareförbundets
tidskrift »Svensk jakt» har även påvisats hur utvecklingen fortskrider på
detta område. Även om det inte överallt i landet är så väl ställt och välordnat
som exempelvis Mo och Domsjö tycks ha gjort det för sina anställda, anser jag
dock att man bör avvakta de resultat, som i de allra flesta fall borde kunna
nås på frivillighetens väg för att de verkligt jakt- och jaktvårdsintresserade
skola få tillfälle till jakt. Under sådana förhållanden anser jag, att alla möj -

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 19.

49

Motion om översyn av bestämmelserna i lagen om rätt till jakt m. m. (Forts.)
ligheter böra prövas för att tillgodose de olika intressena innan man stiftar en
helt ny jaktlag.

Det är lätt att säga, att staten skall ta hand även om här ifrågavarande uppgift,
nämligen jaktens skötsel och organisation. Utskottet har framhållit, att
länsstyrelserna redan nu ha så mycket arbete, att det är olämpligt att lägga
även denna uppgift under länsstyrelserna. Jag vill i detta sammanhang erinra
örn den omständliga organisation som skulle bli nödvändig från statens sida,
örn motionärernas önskemål bleve tillgodosedda. Denna organisation skulle även
föra med sig stora kostnader. Örn det är meningen att jaktutövarna skola bära
även dessa kostnader för den statliga förvaltningen och kontrollen på jaktområdet,
då måste man nog även i fortsättningen liksom hittills räkna med att jakten
blir ett dyrbart nöje. Jag delar nämligen fullständigt herr Mälers uppfattning,
att det inte finns några möjligheter att förbättra sin ekonomi med jaktutövning.

Man bör i detta fall även tänka på att våra villebrådsstammar i skogarna säkerligen
inte tåla någon nämnvärt hårdare beskattning än den som nu sker. I
den mån jägarnas antal ökar måste därför en procentuell minskning i samma
takt ske av antalet djur, som varje jägare nedlägger. Jag förmodar nämligen
att varken herr Johanson i Norrköping eller någon annan förespråkare för motionen
har den uppfattningen, att jakten på dessa statskontrollerade jaktområden
skulle bedrivas på ett sådant sätt, att villebrådsstammarna skulle minska
och till sist försvinna.

I år liksom under föregående år äro motionärerna inne på frågan örn älgjakten
och då i första hand att älgkalv under vissa förhållanden får skjutas. Detta
har man icke kunnat finna sig i. Utskottet har i detta avsnitt hänvisat till att frågan
härom icke är någon riksdagsfråga, då nämligen Kungl. Maj :t ensam bestämmer
örn jakttiderna. Jag tycker att motionärerna borde kunna förstå, att frågan
örn älgjakten inte bara får bedömas ur jägarnas synpunkt, utan att man därvid
även måste ta hänsyn till jordbrukarnas och markägarnas önskemål. Man har
nog tillgripit sådana åtgärder som att ge tillstånd till skjutande av älgkalvar
endast i sådana fall, där älgen gjort stor skada på den växande grödan och ungskogsbeståndet.
Jag har den uppfattningen att samtidigt som jaktvårdsområden
bildas och således jaktvårdsorganisationen växer ut blir intresset större för att
vi enbart skola ha licensjakt på älg.

Även örn det förhåller sig på det sätt som motionärerna framhållit, nämligen
att den nuvarande jaktlagen bygger på mer än hundraåriga principer, så vill
jag bestämt hävda, att detta icke är något fel. De värden, som det här gällt att
slå vakt om och förvalta, äro mycket mer än hundraåriga. De ur natursynpunkt
omistliga värden, som villebrådet i skog och mark utgöra, få inte bara bedömas
ur rent materiella synpunkter utan även ur ideella. Det är av stort ideellt
värde att vi här i landet ha många och talrikt förekommande villebrådsstammar
i våra skogar. Om vi emellertid skola genomföra en ändring i jaktlagen i motionens
riktning, skulle dessa stora värden äventyras. Jag tror att ett bifall till
motionen skulle bli ett dråpslag mot jakten och viltvården i vårt land.

Herr talman! Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag om
bifall till utskottets förslag.

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! I egenskap av motionär har jag
med stort intresse tagit del av denna debatt och då speciellt av det anförande,
som hölls av utskottets talesman, herr Mäler.

Jag begärde ordet närmast för att deklarera, att enligt min uppfattning borde
herr Mälers motiveringar för sitt ställningstagande rent logiskt lia följts av

Andra kammarens protokoll 19Ji6. Nr 19. 4

50

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Motion om översyn av bestämmelserna i lagen örn rätt till jakt rn. m. (Forts.)
ett bifallsyrkande till motionen. Herr Mäler förklarade sig inte vara anhängare
till att befolkningen i städerna och på industriorterna skulle komma ut i skogarna
för att jaga. Samtidigt medgav emellertid herr Mäler, att skogarnas
eget folk vore förhindrat att delta, i jakt av någon större betydelse. Han erkände
att den egendomslösa skogsarbetarbefolkningen och t. o. m. småarrendatorerna
voro ställda utan möjligheter att jaga.

Vi ha i vår motion framhållit bl. a. följande: »Det skulle här inte vara
fråga om att fråntaga jordägaren rätten till jakt på egna marker, utan endast
att införa vissa begränsningar för de stora markerna inom de områden, där
de äro belägna, till båtnad och förmån för den jakt- och viltvårdsintresserade
landsortsbefolkningen på orten, samt även ge eventuellt marklösa jägare möjlighet
att utöva jakt och viltvård.» Vi ha i motionen vidare hävdat följande:
»Det synes oss strida mot rättsmedvetandet, att de medborgare i vårt land,
som hela sitt liv leva och verka på landsbygden och i skogarna i produktivt
arbete, ej skola lia rätt till jakt och viltvård och den nytta och avkoppling
detta ger.»

Vi lia med vår motion således i första hand försökt att rätta till de enligt
vår mening rättsstridande förhållanden, som råda för huvudparten av den befolkning,
som faktiskt lever i skogarna och som där har sitt livsuppehälle på
skogsarbete eller småjordbruk i skogsbygderna. Dessa människor äro nämligen
i stor utsträckning berövade möjligheterna att delta i jakten.

Det har nu framhållits, att man bildat jaktvårdsområden, som organiserats
i Svenska jägarförbundets regi. Dessa jaktområden ha emellertid inte kommit
längre i utvecklingen än att man inom jaktvårdsamrådena bibehållit en 20-gradig
röstskala. I vårt lands övriga parlamentariska liv har man ju kommit därhän,
att man ansett det vara odemokratiskt att rösta efter det antal grisar man
har. Meri på jaktens område har man ännu i dag en röstmetod, där man röstar
efter antalet hektar mark, som vederbörande delägare i området förfogar över.
Det är delvis sådana förhållanden, som göra det omöjligt för alla att kunna få
sin stämma hörd inom dessa jaktvårdsområden.

Vissa talare ha även befarat, att ett genomförande av vårt förslag skulle
medföra en för stor ökning av antalet jägare. Jag kan icke dela denna uppfattning.
Ett bifall till motionen skulle i praktiken endast innebära, att man
kom till rätta med den — som jag vill säga — »legala» tjuvskjutning, som nu
äger rum i stora delar av vårt land. Genom ett bifall till motionen skulle man
ge det marklösa skogsfolket möjlighet att. jaga i skogarna med lagens stöd
i stället för att de nu tvingas att bli lagbrytare för att med jakt på villebråd
försöka fylla ut sin många gånger magra kost i skogsbygderna. Jag kan
visserligen i stort dela den uppfattning, som utskottets talesmän givit uttryck
åt, nämligen att jakten i verkligheten inte är något näringsfång att leva på.
Jag tror emellertid att det. finns massor med skogsarbetare i detta land som
genom jakt ha ett visst stöd för sin existens. De få nämligen genom jakten ett
icke alldeles obetydligt tillskott till sin annars magra kosthållning.

Jag vill med några ord även beröra vad som i verkligheten åstadkommits
med den nuvarande jaktvårdslagstiftningen. Det är ju inte något större nöje
för direktörerna och konsulerna att med klingande spel och trumpeter fara
ut i markerna och jaga räv. Dessa jägare inrikta sitt intresse i första hand på
större och finare vilt. Detta förhållande har också resulterat i att en ganska
obetydlig jakt bedrives på räv, som ju dock är ett rovdjur, som ställer till stor
skada för det övriga villebrådet. Inom vissa områden har räven också förökat
sig i mycket snabb takt. Det är således tillåtet för räven att äta fågel och utplåna
harbeståndet. Men det skall inte vara tillåtet för den marklösa skogsbefolkningen
att jaga dessa fåglar och harar.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 19.

51

Motion om översyn av bestämmelserna i lagen om rätt till jakt m. m. (Forts.)

Man hade för en tid sedan i mitt hemian en mycket animerad debatt, huruvida
det skulle vara tillåtet att fånga räv med sax eller ej. Jag följde såsom
lekman denna debatt i tidningspressen. Jag vet inte, huruvida det som uppgavs
var riktigt eller ej. Jag vet emellertid att folket som levde i skogarna
hävdade, att det var nödvändigt att tillåta fångst av räv med sax, därför att
rävarna förökat sig i så oroväckande grad. Jag känner inte till i vilken utsträckning
man lyckades få tillstånd att jaga räv med sax. Det torde väl dock
höra till viltvården att se till att utrota de rovdjur, som själva äro en fara för
viltbeståndet och som äro till skada för sådant nyttigt villebråd, som borde
komma skogsbefolkningen till godo.

Utskottets talesmän ha själva erkänt, att allvarliga anmärkningar kunna
riktas mot det nuvarande tillståndet inom jaktvården. Det är just dessa förhållanden,
som vi tagit sikte på i vår motion. Därför ha vi också begärt en
utredning för att man skulle kunna komma till rätta med dessa befogade anmärkningar
och få en bättre viltvård och bättre möjligheter för skogsbefolkningen
att delta i jakt. Som jag nämnde i början av mitt anförande hade herr
Mälers inlägg logiskt bort leda till ett tillstyrkande av vår motion.

Herr talman! Med vad jag nu anfört hemställer jag örn bifall till den i
ämnet väckta motionen.

Herr Petterson i Degerfors: Herr talman! Jag skall endast avge en kort
deklaration varför jag ställt mig som medmotionär i detta ärende.

Jag har skrivit under denna motion i första hand därför att jag vet, att
det föreligger ett ganska utbrett missnöje ute i landet med den nuvarande
jaktlagen, inte bara bland skogs- och lantarbetarbefolkningen utan även bland
en hel del av industriarbetarbefolkningen, som nu inte har några möjligheter
att jaga. Med en viss rätt hävdas från dessa kretsars sida, att medan man
gjort stora framsteg på andra områden, så ha förhållandena på jaktens område
sackat betydligt efter. Det är också otvivelaktigt så som herr Nordström
i Kramfors framhöll, att man inom dessa jaktvårdsområden rör sig med tjugondels
röster, vilket nian annars skulle tro tillhöra en förgången tid.

Jag har med tillfredsstäljelse konstaterat, att tonen i denna fråga i år,
både under debatten här i dag och i de yttranden, som avgivits från vissa instanser,
är en helt annan än tidigare. Således har domänstyrelsen i sitt yttrande
framhållit, att det »för närvarande» icke föreligger någon anledning
att göra någon ändring i lagstiftningen. Den omständigheten, att domänstyrelsen
tillagt orden »för närvarande» vittnar väl om att man där är medveten
om att en ändring förr eller senare måste komma till stånd. I det yttrande,
som avgivits av Svenska jägarförbundet, har man hävdat, att »några mera
allvarliga anmärkningar» icke kunna riktas mot 1938 års lagstiftning i ämnet.
Även Svenska jägarförbundet är alltså osäkert örn lagens lämplighet.
Man vet att det finns anmärkningar att göra mot lagen, men huruvida dessa
anmärkningar äro så allvarliga, att man bör skrida till en utredning nu, det
är tveksamt.

Då det gäller uttalandet från Mo och Domsjö är det med en viss tillfredsställelse
man konstaterar, att man har insett betydelsen av att industriarbetare,
kontorister och andra människor som äro egendomslösa få möjlighet till
att bedriva jakt, vilket är värdefullt inte endast ur nöjessynpunkt, som herr
Severin nämnde, utan även ur rekreationssynpunkt.

Vad jag i denna debatt sätter det största värde på är, att herr Ericsson i
Sörsjön, som är sakkunnig på detta område, inte ställt sig avvisande. Även
han anser, att vissa justeringar och ändringar borde kunna komma till stånd.

62

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Motion om översyn av bestämmelserna i lagen om rätt till jakt m. m. (Forts.)
Detsamma framgick också av det anförande som utskottets ordförande, herr
Mäler, höll.

Jag skall inte vidare yttra mig om detta. Herr Severin i Stockholm ställer
emellertid frågan: vad vill egentligen Jägarnas riksförbund? Jag har ingen
anledning att gå i polemik om syfte och mål med Jägarnas riksförbund, ty
det har jag mycket litet reda på. Men i det yttrande som avgivits av Jägarnas
riksförbund, har man stött vår uppfattning. Man är alltså här inne på precis
samma strävan som vi, nämligen att det är önskvärt att även den egendomslös©
under vissa former får möjlighet att tillbringa någon dag i skogen
med jakt, örn han så önskar.

Herr talman! Jag skall inte fortsätta längre utan ber att få yrka bifall till
motionen nr 76.

Herr Edberg: Herr talman! Jag skall först be att få säga några ord till den
siste ärade talaren. Han säger, att det i ar är en annan ton här i riksdagen
och även i det yttrande, som avgivits från domänstyrelsen. Jag skulle vilja
kvittera med att säga, att det i år är en annan ton i motiveringen till motionen
än förra året, och det är klart att vederbörande inte kan yttra sig i en annan
fråga än den, som berörts i motionen. Skillnaden ligger både i motiveringen
och i klämmen.

Det var emellertid inte för att säga detta som jag begärde ordet, utan emedan
jag ville tillrättalägga ett uttalande av herr Johanson i Norrköping här
i debatten. Han nämnde, att örn majoriteten beslutar örn tvångsinlösen av ett
jaktvårdsområde, så skulle jordbrukarsonen där bli utan jakträtt. Det är fel.
Han har samma rätt att jaga som andra, såvida han ställer sig jaktvårdsföreningens
föreskrifter till efterrättelse. Gör han inte det, kan man befara att
det är en sådan som vill förstöra jaktvården, och då är det klart att han skall
uteslutas och berövas jakträtten.

Sedan sade också herr Johanson i Norrköping åtskilligt örn bolagens metoder
da det gäller att upplåta jakträtt. "Denna jaktlag är ju inte så gammal.
Det finns val knappast någon lag, som genast blir tillfredsställande, utan man
får lappa på den, så att den så småningom blir som man vill ha den. Så förhåller
det sig även här. Jag känner till flera bolag som lia övervägt örn sådan
bär jaktupplatelse. Varför skall man då begära en utredning, när man redan
är på god väg på detta område? Jag törs säga detta, därför att vårt läns
jaktvårdsförening haft vissa remisser och yttranden att titta på. Vi skola
inte endast nämna alla bolag, som envisas med att inte upplåta jakträtt, utan
även bolag, som göra detta. Här nämndes Mo och Domsjö. Jag kan tala om,
att i mitt län sökte Björka bruk licens att skjuta 10 älgar under jakttiden.
Jaktvårdsföreningen tillstyrkte, och länsstyrelsen beviljäde detta. Köttet blev
utdelat bland arbetarna, vilka inte behövde betala ett öre. j\ro inte dessa bolag
inne pa rätt spar, herr Johanson i Norrköping, när de försöka uppmuntra
sina underlydande? Jag tror, att det är på flera områden man funderar på att
reformera, och detta gör man utan att det behöver begäras utredning i saken.

Sedan några ord till vännen Nordström i Kramfors. Jag skulle vilja rekommendera
honom att inga i Västernorrlands läns jaktvårdsförening och vara
med örn årsmöten och sammanträden. Då skulle han komma underfund med,
att det är pa fullt demokratiska grunder vi överlägga örn vår rätt till jakt
och hit hörande frågor. Jag läste i Jägarnas tidskrift, att det endast var
»herremän», som voro anslutna till Svenska jägarnas riksförbund. Om det
ordet skulle ha sagts på vår stämma i Västernorrlands län, skulle det antago
en, ha mötts me(J etf gapskratt, ty jag försäkrar, att där voro närvarande
saval arbetare, enskilda skogsägare som bolagstjänsteman. Ytterst få av dem

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 19.

53

Motion om översyn av bestämmelserna i lagen örn rätt till jakt m. m. (Forts.)
skulle man kunna kalla herremän; några bolagsägare möjligen, men de voro
ej många. Jag tror således, att vi kunna bedöma detta ord efter dess rätta
värde. Det är inte alls behövligt för att få problemet på rätt spår. Jag tror
att Svenska jägarförbundet är villigt att ordna denna fråga på fullt demokratiska
grunder, varför det nu ej behövs någon ny utredning.

Herr Sveningsson: Herr talman! Herr Nordström i Kramfors talade örn att
jägarna inte vilja utrota rovdjuren. Men detta vill inte heller den verkligt jaktvårdsintresserade
göra. Han vill, att det skall finnas ett visst antal även av
dessa djur ute i skog och mark. Herr Nordström framhöll vidare, att det finns
vissa jägare som överhuvud taget inte alls intressera sig för att jaga rovdjur.
Jag tror för min del, att de jägare som komma att släppas in på ett gemensamt
statskontrollerat område — örn det nu blir så — inte bli mera intresserade än
vissa av de nuvarande jägarna av att hålla efter rovdjuren.

Herr Edberg har redan bemött talet om den odemokratiska röstmetod, som
vi skulle ha i jaktvård&föreningarna. För min del tycker jag inte, att detta är
på något sätt stötande, ty vi ha ännu i viss utsträckning kvar samma metod i
jordbrukets ekonomiska föreningar. Och skulle det vara något fel på denna
röstmetod, så kan ju den detaljen alltid rättas till utan att jaktlagen i sin helhet
behöver ändras.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Johanson i Norrköping: Herr talman! Av debatten får man det intrycket,
att det här är fråga örn ett tämligen brännbart ämne. Ärendet är tydligen
inte så bagatellartat, som man ville göra gällande vid föregående riksdagsbehandling.
De olika inläggen här giva uttryck för att vederbörande på sina
hemorter ställts inför denna fråga på olika sätt. Man kan väl också säga, att
såväl utskottets skrivsätt som de olika remissyttrandena visa, att frågan har
en viss betydelse ur just den synpunkt motionärerna sett den. Även en del av
dem som deltagit i debatten här ha uttryckt sina sympatier för vissa ändringar
på detta område.

Beträffande herr Malers replik att motionen, om den bifölles, skulle medföra
en större spännvidd mellan landsbygd och stad, så har herr Nordström i Kramfors
genom uppläsning av delar av motionen bevisat motsatsen. Kunde man genomföra
det som motionen syftar till, skulle man i stället lätta på de förhållanden,
som för närvarande råda härvidlag.

Till herr Severin i Stockholm vill jag säga, att det nog är riktigt, att min
kunnighet på detta område säkerligen är mera teoretisk än praktisk. Men detta
hindrar inte, att de synpunkter jag kommit med. vilka jag delvis erhållit vid
konsultationer av aktiva jägare, säkerligen äro lika mycket bärande som herr
Severins. Herr Severin har måhända mycken praktisk erfarenhet, det är möjligt,
men när han ifrågasätter mina och Jägarnas riksförbunds synpunkter
tycker jag, att detta är alldeles onödigt. Örn man läser vår motion, får man en
klar bild av vad vi mena och även vad Jägarnas riksförbund menar. Man
kanske i stället skulle kunna ställa frågan, vad herr Severin och Svenska jägareförbundet
mena med frågan om jakt. Den frågan är kanske mera motiverad
att ställa, ty när Mo och Domsjö och Svenska jägareförbundet samt utskottet i
viss mån instämma i de synpunkter, som äro fram torda i motionen, och även
önska i viss män förverkliga dessa önskemål, sä betyder väl detta, att man på
dessa håll fattat vad vi mena. Vi vilja, att man i svensk lag skall fastställa rätten
för folket på landsbygden, och även i viss mån folket i städerna, att ha rätt
att jaga i skogen. Från bolagens sida och även från Svenska jägareförbundets
sida vill man, att man skall överlåta på bolagen och överhuvud taget de stora jord -

54

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Motion om översyn av bestämmelserna i lagen om rätt till jakt m. m. (Forts.)
ägarna att själva bestämma över denna fråga. Detta är, enligt vad jag kan förstå,
skillnaden i de båda uppfattningarna. Vi mena, att man inte skall överlåta
åt varje enskild bolagsledning att taga hänsyn till förhållandena och fälla avgöranden,
ty då blir det givetvis många gånger tämligen godtyckliga beslut.

Jag vill sluta med att yrka bifall till vår motion.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Jag kan inte säga, att herr Johanson
i Norrköping lyckades klarlägga motionärernas egentliga avsikt, när han
sade, att svensk lag skulle fastställa rätten till jakt för, som jag förmodar,
hela befolkningen. Svensk lag förbjuder ingen att jaga. Varje svensk har laglig
rätt att jaga, förutsatt att han kan skaffa sig jaktmark. Saken är emellertid den,
att jaktmarkerna inte räcka till för alla. Skulle alla människor jaga, så skulle
det väl bli en jägare per kvadratmeter eller något sådant. Eftersom jaktmarkerna
således äro alldeles för få i förhållande till hela befolkningen, måste
man ransonera dem. På vilket sätt skall detta ske? Jag sade, att man inte här
kunde ransonera på samma sätt som vi ransonera exempelvis bröd och smör
och dylikt. Detta är nödvändighetsvaror, alla måste lia det, och vi dela ut smulorna
så rättvist som möjligt. På detta sätt kan man inte ransonera jakten.
Ransoneringen här är ordnad på det sättet, att antingen jagar markägaren,
eller också arrenderar denne bort jakträtten till den, som vill betala. Om vi förutsätta
att staten lade beslag på hela jakträtten, hur skulle då staten ransonera
ut jakträtten till hela befolkningen? Alla kunna ju inte jaga, endast ett visst
antal människor kunna göra det i den män jaktmarkerna räcka till. Hur skulle
staten bära sig åt med denna ransonering, örn den inte skulle upplåta marken
till arrendatorer och säga, att den som vill betala arrendeavgifterna äger rätt
att jaga här?

Jag kan faktiskt inte finna någon annan utväg, och det var just en lösning
på detta problem jag efterfrågade. Någon sådan lösning har varken Jägarnas
riksförbund eller herr Johanson i Norrköping kunnat framlägga.

Herr Mäler: Herr talman! Herr Nordström i Kramfors riktade mot mig den
anmärkningen, att jag hade tolkat deras motion i år i enlighet med innehållet i
fjolårets motion, d. v. s. att man borde eftersträva, att jakträtt skulle beredas
alla. Herr Johanson i Norrköping förklarade, att jag fått svar på min anmärkning
i detta stycke genom herr Nordströms i Kramfors anförande, men i nästa
ögonblick kommer herr Johanson i Norrköping och säger, att »vi eftersträva
att i den svenska lagen få fastställt, att varje svensk medborgare skall ha rätt
till jakt». Detta innebär ju, att man fallit tillbaka till fjolårets ståndpunkt,
och den innebär, att man principiellt skulle göra det möjligt för envar svensk
medborgare i städer eller tätorter att jaga på mer eller mindre begränsade
områden ute i landet. Då uppkommer just den situation jag talade örn, att
landsbygdens befolkning, som skall ha sin försörjning av det naturen ger, måste
känna sig upprörd över .att människor i ett ännu större antal än hittills skola
komma och jaga utanför deras knutar. Jag tror alltså, att det är ådagalagt, att
syftet med motionen även i år är att göra de svenska skogarna öppna för alla
medborgare. Detta tror jag emellertid inte vi äro mogna för.

Herr Petterson i Degerfors anmärkte på att man varit tveksam i remissyttrandena
och likaså i utskottets förslag. Jag vill då erinra örn det jag säde i
mitt första anförande, nämligen att det finns misshälligheter även på detta
område liksom på alla andra, men att man ännu icke har de erfarenheter man
behöver för att kunna säga, att så och .så skola vi reformera. Under sådana
omständigheter tycker jag, att det är klokast att vila på hanen.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 19.

55

Motion om översyn av bestämmelserna i lagen örn rätt till jakt m. m. (Forts.)1

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen gav
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 14.

Herr statsrådet Myrdal avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 264, med
förslag till lag örn övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet,
m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 15.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 35, i anledning av väckta motioner
örn införande av enhetliga ordningsföreskrifter vid slakterierna i samband
med obligatoriskt köttbesiktningstvång.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 36, i anledning av väckt motion
örn utfärdande av en förordning därom, att hästs ålder skall vara offentligt
känd och angiven.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Thorell: Herr talman! Motionärens synpunkter i denna fråga måste sägas
vara riktiga. När jag gör det uttalandet, stöder jag mig på en erfarenhet,
som jag förvärvat från unga år. Jag har köpt ett sammanlagt mycket stort
antal hästar under årens lopp, vilka sedan gått till militära ändamål, huvudsakligen
inom Sverige, men även till Finland och Norge. Det har gällt endast
hästar under åtta år, och det var lätt för en van person att konstatera åldern.
Jag tror inte att jag blivit lurad i fråga örn åldern någon gång.^ Men jag har
sett ganska beklagliga fall. Jag har upprepade gånger träffat på småbrukare
— ja, även brukare av större gårdar — vilka köpt hästar i (allmänna handeln,
där man uppgivit hästens ålder vara åtta ä tio år eller till och med lägre men
där den i själva verket varit intill dubbelt så hög.

Jag tycker härvidlag synd örn två parter: köparna och hästarna. Köparen
gör naturligtvis en ren förlust, då han beräknar, att hästen skall kunna användas
så och så många år, och betalt priset därefter. Hästen är det synd örn,
eftersom ägaren fordrar ett arbete av hästen, som motsvarar den uppgivna
åldern. Särskilt när hästen blir gammal och stel, kunna fordringarna på densamma
bliva så stora, att den — som motionären säger — utsättes för rent
djurplågeri, och detta utan ägarens vetskap.

Nu har denna fråga varit föremål för utredning en gång, men lantbruksstyrelsen
kom ingen vart med densamma. Jag tror, att den är mycket svår.
Motionären har här föreslagit, att man skall låta språngsedel med påtecknat
födelsebevis jämte en noggrann beskrivning av kön, färg och tecken samt anteckning
om mått på mankhöjden åtfölja hästen under hela hans levnad. Jag
skulle, med den erfarenhet jag har, bestämt vilja avråda detta, ty därmed
skulle man icke vinna någonting alls. Jag har nämligen upprepade gånger
varit utsatt för att utackorderade hästar, som kommit till dåliga fodervärdar,
varit i sådant skick, när jag efter ett år fått se dem på nytt, att jag icke känt
igen dem, trots att jag har noggrann beskrivning i mina milor och även stång -

Motion om
offentligt angivande
av
höets ålder.

56

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Motion om offentligt angivande av hästs ålder. (Forts.)
mått, som man här talar örn. Det är således en väg-, som man inte kan gå med
utsikt att vinna någon effekt, ty det skulle komma att fuskas. Papper gick det
nog lätt att skaffa som passade i allt utom beträffande hästens ålder. Örn däremot
motionären eller någon annan kunde hitta på ett säkert sätt att märka en
häst med hans födelseår, så att märkningen var fullt tydlig under hästens
hela levnad, skulle många av de misstag, som nu göras, kunna undvikas. Felaktiga
uppgifter i detta avseende förekomma nämligen icke blott när det gäller
mindre nogräknade hästhandlare utan även beräffande enskilda personer. Det
är underligt nog som örn moralen skulle svika även hos personer, som eljest
inte vilja lura varandra, så snart de komma ut på en hästmarknad.

Det skulle vara synnerligen lyckligt och glädjande, om man kunde hitta på
ett säkert sätt att märka hästar, men jag vet att det är mycket svårt. Även
på regementen har man haft mycket trassel med att identifiera sina hästar och
icke kommit till nöjaktigt resultat.

Örn det vare möjligt, herr talman, att yrka bifall till motionen, skulle jag
yrka sådant bifall till densamma i denna del. Som jag emellertid inte kan göra
detta, uttalar jag den önskan att motionären ägnar denna fråga den uppmärksamhet,
som den onekligen är värd, och komma tillbaka, om han kan komma
till nöjaktigt resultat beträffande den märkning, som jag här talat om.

Med dessa ord, herr talman, vill jag endast yrka bifall till utskottets hemställan.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! När herr Thorell begärde ordet, förmodade
jag att herr Thorell skulle komma att ställa något annat yrkande än
örn bifall till utskottets förslag.

Nu bär herr Thorell i sitt anförande meddelat kammaren de svårigheter,
som föreligga för att åstadkomma bestämmelser, varigenom man skulle kunna
konstatera en hästs ålder. Utskottet har vid behandlingen av denna fråga kommit
till den uppfattningen, att det finns praktiskt taget inga framkomliga vägar.
Jag ber att här få understryka en sak. Örn det förhåller sig så, att det
problem, som motionen avhandlar, hade en viss aktualitet vid det tillfälle, då
riksdagen en gång skrev till Kungl. Maj :t och begärde utredning, tror jag att
utvecklingen sedan dess gått i den riktningen, att behovet i dag är mindre.
Av^ den utredning, som då genomfördes och som finns refererad i utskottets
utlåtande och till vilken även herr Thorell hänvisade, framgår att det finns
praktiskt taget ingen möjlighet att göra någonting åt ifrågavarande sak. Min
uppfattning avviker alltså i det avseendet ifrån herr Thorells, att i stället för
att i likhet med herr Thorell rekommendera motionären att återkomma, skall
jag uttala en förhoppning örn att motionären kommer att inse, att denna fråga
är mogen för avskrivning. Med detta hemställer även jag örn bifall till utskottets
förslag.

.Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 37, i anledning av väckta motioner
angående utredning örn effektivisering och utvidgning av kontrollföreningsverksamheten.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 19.

57

§ 18.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 38, i anledning av väckta niotio- Motion om
ner om anslag till anordnande i lantbruksstyrelsens regi av försök med gödsling
av salta fiskevatten. gödsla salta

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet liänvisade likalydande l
motioner, nämligen I: 177 av herr Mannerskantz m. fl. och II: 282 av herr
Skantze m. fl, hade föreslagits, att riksdagen måtte för budgetåret 1946/47
anvisa ett förslagsanslag av 10 000 kronor till lantbruksstyrelsen för anordnande
i dess regi av försök med gödsling av salta fiskevatten.

Utskottet hemställde, att de likalydande motionerna I: 177 och 11:282 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Skantze: Herr talman! Jordbruksutskottet har i detta utlåtande avstyrkt
ett motionsvis begärt anslag på 10 000 kronor till försök med. gödsling
av salta fiskevatten. Dessa försök skulle avse att få fram en praktisk metod
för tillämpningen av ett förfaringssätt, vars riktighet redan i princip är klarlagd.
Det går ut på att genom att tillföra fiskevatten kväve och fosfor i form
av natriumnitrat och superfosfat öka planktonförekomsten, som är den första
och viktigaste länken i den näringskedja, varav fiskarnas tillväxt och antal
ytterst beror. Försök i mindre skala ha, som framhår av utskottsutlatandet,
redan gjorts här i landet, och dessa försök ha givit ett sauant resultat, att lantbruksstyrelsen
i sitt remissvar finner det önskligt att nya försök i större skala
komma till stånd.

Lantbruksstyrelsen påpekar också, att dessa undersökningar väl kunna inpassas
i de arbetsuppgifter, som Svenska hydrografisk-biologiska kommissionen
har sig anförtrodda. I denna kommission äro både lantbruksstyrelsen och
Oceanografiska institutet representerade. Sistnämnda institut har tidigare gjort
de försök, som lantbruksstyrelsen refererar.

Även livsmedelskommissionen har tillstyrkt motionen och förklarat sig beredd
att ställa till förfogande de kvantiteter natriumnitrat och superfosfat, som
skulle behövas för försöken.

Jordbruksutskottet har emellertid avstyrkt motionen och baserar detta sitt
avstyrkande dels på en viss ängslan för att de begärda 10 000 kronorna måhända
icke komme att räcka till, så att det framdeles möjligen kan behövas
mera, dels på den omständigheten att det nuvarande läget _på fiskmarknaden
inte direkt påkallade åtgärder, som eventuellt skulle öka tillgången på fisk.

Vad det förra skälet beträffar så finge väl resultatet av försöken bli avgörande
för huruvida det kommer att behövas mera pengar eller inte. Når man ett sådant
resultat, att det bör vara angeläget att fortsätta försöken, bör man heller
inte draga sig för att ställa mera medel till förfogande, örn det nämligen visar
sig, att man kan finna en framkomlig väg. Vad det senare motivet beträffar,
så är det ju klart att dessa försök icke taga sikte på något problem som är
aktuellt just nu. Det är riktigt att tillförseln av fisk understundom — och för
närvarande är det så på vissa områden — är större än vad distributionsapparaten
kan taga hand om. Det är olyckligt att sa är förhållandet. I fjol tillsattes
emellertid en utredning, närmast föranledd av några motioner, nämligen 1945
års fiskeriutredning, som bland annat har tagit hand om utredning av distributionsproblemet
för fiskerinäringen, avsättningsförhållandena och fryshuslagringsproblemet.
Det torde vara ganska sannolikt, att när denna utredning är
färdig och de åtgärder blivit vidtagna, som däri komma att föreslås, komma
vi att få möjligheter att i större utsträckning än nu är fallet taga hand om
fisktillförseln, även örn den tidvis blir av större omfattning än normalt, och

58

Xr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Motion om anslag till försök att gödsla salta fiskevatten. (Forts.)
det blir då möjligt att få fisk av hög kvalitet även inom de delar av landet,
som för närvarande inte ha denna möjlighet.

De försök, som motionen syftar till, kunna inte ge några omedelbara resultat.
Det ^är ett uppslag på längre sikt. När försöken ha givit resultat, bör man
också kunna ha förhoppningar örn att distributionsapparaten har blivit sådan,
att den kan taga hand örn fisktillförseln. Det kanske också bör sägas, att de
starkare variationerna i fisktillförseln gälla i första hand utsjöfisket. Vad dessa
försök taga sikte på är att förbättra avkastningen av skärgårdsfisket. Man kan
kalla det begärda anslaget för ett forskningsanslag, och jag tror att fiskerinäringen
är väl värd att få de 10 000 kronor, som det här gäller. Jag tror att
detta forskningsanslag skall visa sig vara mycket väl använda pengar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Det är riktigt, som den ärade motionären
framhållit, att de båda i ärendet hörda myndigheterna ha tillstyrkt ett
mindre belopp för det ändamål, som motionerna avse, men örn motionären litet
närmare studerar de av vederbörande myndigheter avgivna yttrandena skall
han finna, att det inte är med någon större entusiasm som anslaget har tillstyrkts.
Lantbruksstyrelsen framhåller nämligen, att resultatet av försöken
forde inte böra. överskattas, och statens livsmedelskommission erinrar örn att
tillgången på fisk är i närvarande stund så riklig, att det ur den synpunkten
inte finns någon anledning att för närvarande arbeta för att åstadkomma en
större fisktillförsel, och har tillagt, att försöken kunna närmast vara av ett visst
experimentellt värde, örn de komma till utförande.

Motionären anförde här, att han fann att utskottet hade hyst en viss ängslan
för att det belopp, som han begärt, inte skulle räcka till, utan att det skulle
komma att. ställas nya anspråk på det allmänna i fortsättningen. Ja, det förefaller
tämligen riskfyllt att ge sig in på detta område med mindre man är besluten
att fullfölja de experiment, som man i sådant avseende vill igångsätta.
Skall ett så pass oprövat och nytt experiment som att gödsla havet igångsättas,
är det självfallet att det kommer att taga rätt lång tid, innan påtagliga resultat
framkomma, och det är då sannolikt, att de kostnader, som experimentet
kommer att medföra — jag tänker då närmast på avstängning av vikar och
dylikt komma att röra sig örn sådana belopp, att det anslag, som motionären
nu blygsamt begär, inte kommer att räcka långt.

Dessa synpunkter ha gjort, att jordbruksutskottet inte alls har kunnat reflektera
på motionärernas förslag att riksdagen skulle bevilja pengar för ändamålet.
Till de anförda motiven ber jag att ytterligare få lägga, att det förefaller
nog mig som. örn havets rikedomar i form av fisk skulle vara så pass
stora, att det icke finns någon rimlig anledning att med konstlade medel söka
utöka fiskbeståndet. Vid vissa tillfällen få ju fiskarena, som vi alla veta, kasta
stora laster av fisk i sjön, därför att den inte kan avsättas, och då förefaller
ju^inte behovet av ökad fisktillväxt att vara alltför påfallande. Att avsättningsfrågan
skulle kunna på ett tillfredsställande sätt ordnas genom den förändrade
distributionsapparat, som motionären talar örn, har jag rätt svårt för att tro.
Den ärade motionären far ursäkta mig örn jag säger, att det förefaller mig vara
en rätt sa fantastisk tanke att genom gödsling av de salta fiskevattnen söka
åstadkomma en större fisktillgång.

Med detta ber jag att få hemställa örn bifall till jordbruksutskottets förslag.

Herr Hällgren: Herr talman! Jag har läst denna motion för att se, örn det
med den syn, som jag har på dessa spörsmål — jag är nämligen av födsel och
ohejdad vana intresserad för sådana saker — fanns någon möjlighet att få ut

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 19.

59

Motion örn anslag till försök alt gödsla salla fiskevatten. (Forts.)
något praktiskt resultat av den. Jag vet ju, att man har gödslat dammar med
sött vatten för att förbättra tillväxten hos den fisk, som man där odlar. När
jag studerade motionen, trodde jag att det var något nytt, som man där kom
fram med, men det lär vara så, vilket framgår av lantbruksstyrelsens yttrande,
som citeras i utlåtandet, att en viss doktor Gross besökt Sverige 1939 och då
sett de undersökningar, som i vårt land gjordes för gödsling av saltvatten. När
han sedermera under kriget kom till England eller Skottland, gjorde han ett
försök där, vilket relaterades i marsnumret för 1945 av Nyheter från Storbritannien.
Denna artikel återfinnes med någon omskrivning i de båda likalydande
motioner, som väckts i riksdagens bägge kamrar och^som nu behandlas. Det
är sålunda lantbruksstyrelsens tro, att idén kommit ifrån Sverige och icke. från
England. Emellertid, de försök, som gjordes där, gällde ju att dämma in en
vik, som hade en storlek av 72 hektar, och förse den med dammluckor, så att
inte det gödslade vattnet skulle rinna ut och så att inga rovfiskar från saltsjön
skulle komma in och äta upp fiskynglet. På detta område lade man under tre ar
ut 1 800 kg gödselmedel. A

Jag trodde, när jag läste motionen, att man syftade till att gödsla i Ostersjön,
Kattegatt eller Nordsjön, då hela vår handelsflotta skulle bli tagen i anspråk
för att transportera gödselmedel, ty man talar i motionen örn makrill,
flundra, sill och. torsk, och det är ju oftast ute pa djupa vatten, omkring Bornholm
exempelvis i fråga örn Östersjön, som man hämtar en del av dessa fiskslag.
Man får nog samla ihop fiskynglet först, lägga det i. dammar och inbyggda
vikar, vilkas vatten man kan gödsla, och sedan antingen hämta upp
fisken därifrån eller släppa ut den. Med den kännedom jag har örn Sveriges
kuster är det emellertid ganska få ställen, där man kan tillämpa denna metod
med dammbyggnader. Skånes sydkust med dess drivsand är exempelvis inte
lämplig, och omkring Gotland skulle möjligtvis Fårösund kunna dämmas in
och gödslas, men örn jag inte minns fel har staten nedlagt stora pengar..för att
göra allmän farled genom Fårösund. Vid Hallshuk, cirka 100 meter från land
är det 90 meter djupt till sjöbotten. Det är mycket svårt att.göra dammar där
vattnet är djupt. Man kan naturligtvis göra sådana försök i skärgårdar eller
små vikar, men även det kommer att dra betydande kostnader. Fragan är, örn
det inte blir billigare att köpa några kilo torsk eller sill av en fiskare för några
öre per kilo än att kasta bort mycket pengar på så dyrbara experiment.

Sedan tillkommer en annan omständighet. Denna gödsling skall ske inomskärs
och i vikar, där fiskerätten tillhör jordbrukare, godsägare, städer o. s. v.
Staten skulle sålunda hjälpa dessa fiskerättsägare runt landets kuster att få
billig fisk eller åtminstone försöka åstadkomma en fiskodling, som inte skulle
komma yrkesfiskarena till godo. Det finns nämligen kuststräckor, .som äro utarrenderade
till sportfiskare, och de yrkesfiskare, som bo inom området, få inte
ens ta en gädda i viken. Detta är ju inte något allmänt intresse, och fiskarebefolkningen
kan i stort sett inte heller ha något intresse av ett sadant företag.
Pengarna skulle komma till mycket större nytta, örn do användes till förbättring
av fiskodlingen i våra insjöar och älvar. Man kunde försöka se till att biyngel
och laxar kunna komma upp i insjöar och vattendrag samt anordna laxodling,
så att kustbefolkningen får större fångster, när dessa fiskar söka sig

ut till havet. . . .

Jag har här ett par urklipp ur tidningar från mitt eget län. Av dessa urklipp”
framgår, att 42 ton sill och 17 ton torsk, som inte kunde säljas i Sverige,
i slutet av april fraktades från Blekinge till Tyskland för Europahjälpens räkning.
År 1941, under den svåraste livsmedelskrisen, fanns det i det lilla Blekinge
ett sillöverskott på GG2 ton, som inte kunde gå åt i färskmarknaden. Det
står i dagens skånetidningar, att man av en sillfangst på 10 ton i Trelleborg

60

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Motion örn anslag till försök att gödsla salta fiskevatten. (Forts.)
kan finna avsättning för endast två tredjedelar, och att man överväger att inställa
fisket. Då vi nu ha ett så fiskrikt hav och en yrkesidkande befolkning
skall leva pa att forsla fisk till fastlandet, bör man använda pengarna så, att
de komma denna befolkning till nytta i stället för att kasta ut dem på experiment,
som gagna strand- och fiskerättsägare.

Herr Skantze: Herr talman! Jag vill till jordbruksutskottets ärade vice ordförande
säga, att det är riktigt, att lantbruksstyrelsen varnat för en överdriven
optimism beträffande dessa försök. Lantbruksstyrelsen har dock kommit till
det resultatet, att försöken böra utföras. Varningen är på sin plats när det
gäller sådana slutsatser som min ärade kamrat på blekingebänken, herr Hällgren,
kommit till, när han läst motionen ungefär på samma sätt som en viss
potentat läser bibeln. Han trodde, att det här är fråga örn att gödsla Östersjön,
medan det gäller försök i mycket begränsad skala. Det står vidare inte ett ord i
motionen örn att staten skall bestrida kostnaderna för den gödsling av enskilda
fiskevatten, som kanske förr eller senare kommer till stånd.

Motionen går ut på att man skall utföra försök, som tillstyrkts av de institutioner,
som haft anledning att närmare granska detta problem, örn dessa
försök slå väl ut, blir det fiskerinäringens utövare och fiskevattnens ägare,
som fa sta för kostnaderna för gödsling av vattnet. Jag vill understryka, att
det här gäller fisket inom skärgårdsområdena, örn metoden lyckas, kan man,
örn de geografiska förhallandena i övrigt äro lämpliga, öka avkastningen av
fisket.

Kostnaden för denna undersökning, 10 000 kronor, förefaller mig inte vara
större än att man utan alltför stor risk kan våga sig på försöket. Jag ber att
få vidhålla mitt yrkande.

o Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till de i ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 19.

Motioner om _ Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 39, i anledning av väckta moStatstenia''11
tioner 0111 statsbidrag till Svenska fiskarenas studieförbund.

fiskarenas I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
studieförbund, motioner, nämligen 1:176 av herr Wetter m. fl. och 11:361 av herr "Utbult
m. fl., hade hemställts, att riksdagen ville besluta att till Bidrag till Svenska
fiskarenas studieförbund för budgetåret 1946/47 anvisa ett anslag av 25 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna»
I: 176 och II: 361 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit
ville överlämna, motionerna till en inom lantbruksstyrelsen pågående utredning
rörande frågan örn fiskets undervisningsproblem för att tagas under övervägande
vid fullgörandet av utredningens uppdrag.

Reservation hade avgivits av herrar Sundelin, Johansson i Torp och Utbult,
vilka ansett att utskottet bort hemställa, att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna 1:176 och 11:361 måtte

A. till Bidrag till Svenska fiskarenas studieförbund å riksstaten för budgetåret
1946/47 under nionde huvudtiteln anvisa ett anslag av 15 000 kronor;

B. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville överlämna
motionerna till ovannämnda inom lantbruksstyrelsen pågående utredning rö -

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 19.

61

Motioner om statsbidrag till Svenska fiskarenas studieförbund. (Forts.)
rande frågan om fiskets undervisningsproblem för att tagas under övervägande
vid fullgörandet av utredningens uppdrag.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Det är här fråga örn huruvida riksdagen
skall anslå 15 000 kronor till stödjande av fiskareungdomens yrkesutbildning
eller om denna utbildningsfråga skall ställas på framtiden.

Utan tvivel utgöra fiskarena en yrkesgrupp, som haft svårare än flertalet
andra folkgrupper att ordna sin yrkesutbildning. På västkusten har dock genom
länsstyrelsens försorg anordnats en del navigationskurser för fiskare, vartill staten
och även hushållningssällskapen lämnat mindre anslag. Dylika kurser ha
i viss utsträckning anordnats även på ost- och sydkusterna. På senare tid ha
fiskarena bildat en särskild studienämnd, som skall bedriva en studieverksamhet,
som till största delen skall bekostas av fiskarenas egna organisationer.
I någon mån har också bidrag lämnats av de medel, som använts till restitution
av bensinskatten.

Det framgår av vad jag här antytt liksom även av lantbruksförbundets yttrande
i frågan, att det hittills blott lämnats mycket blygsamma belopp till fiskarenas
studieverksamhet. För att kunna göra denna verksamhet mer effektiv
har man bildat Svenska fiskarenas studieförbund, som är en sammanslutning
av samtliga fiskareorganisationer i landet och som i mångt och mycket kan
jämföras med Jordbrukareungdomens förbund. Det är till Svenska fiskarenas
studieförbund det i motionen begäres anslag. De hörda myndigheterna ställa
sig — framför allt gäller detta lantbruksstyrelsen — mycket välvilliga till anslagsfrågan.
Jag skall be att få läsa upp några rader ur lantbruksstyrelsens
yttrande.

»Sökande förbundet, som erhållit anslutning från samtliga större fackliga
fiskareorganisationer här i landet, har enligt sina stadgar bland annat till uppgift
att samordna och effektivisera dessa organisationers studieverksamhet. Såvitt
lantbruksstyrelsen kunnat finna, synes förbundet stå under god ledning. Flertalet
av medlemmarna i dess studieråd ha också erfarenhet av den verksamhet,
förbundet avser att främja. Enligt lantbruksstyrelsens mening föreligga därför
goda förutsättningar för att förbundet skall bliva till verkligt gagn. Styrelsen
vill därför förorda, att detsamma tilldelas bidrag för sin verksamhet.»

Styrelsen tillstyrker ett anslag av 15 000 kronor, och det är också denna
summa som föreslagits i den vid utlåtandet fogade reservationen. Även skolöverstyrelsen
vitsordar det behjärtansvärda i detta syfte och föreslår ett mindre
anslag. Utskottet har också i sin välvilliga skrivning för sin del framhållit, att
motionens syfte är behjärtansvärt. Emellertid har utskottet ändå yrkat avslag,
vilket väl främst beror på att Kungl. Maj:t uppdragit åt lantbruksstyrelsen att
verkställa en utredning rörande fiskerinäringens undervisningsproblem och
framlägga förslag för Kungl. Maj :t. Utskottet har tydligen menat, att man
inte skall gå händelserna i förväg genom att bevilja det begärda anslaget. Man
kan i någon mån förstå den synpunkten, ty vi resonera ju ofta på det sättet
här i riksdagen. Ser man emellertid sakligt på frågan, kan man enligt min
mening ifrågasätta nödvändigheten av att uppskjuta varje bidragsbeviljande
i detta avseende tills don förordade utredningen är färdig. Studieförbundet är
ju redan bildat och kommer att arbeta även under don tid utredningen pågår.
Del. kan naturligtvis inte på något allvarligt sätt föregripa statsmakternas beslut.
om man bereder detta förbund möjligheter att arbeta effektivare. Det
skulle nämligen kunna arbeta effektivare om det finge statsanslag än örn man
låter det under de närmaste åren helt vara hänvisat till sina egna ekonomiska
krafter. Jag vill erinra örn att riksdagen förut i år anslagit 55 000 kronor till

62

Nr 19.

Onsdagen den 8 mai 1946.

Motioner om statsbidrag till Svenska fiskarenas studieförbund. (Forts.)
studie- och biblioteksverksamhet för sjömännen inom den svenska handelsflottan^
Jag- kan vidare erinra örn att vi tidigare i dag beviljat i det närmaste tio
miljoner kronor till stipendier för att främja olika folkgruppers utbildningsmöjligheter.
Jag vill vidare stryka under, att arbets- och bosättningsförhållandena
för den svenska fiskarekåren äro sådana, att dennas studieverksamhet
knappast kan bedrivas tillsammans med andra gruppers. Fiskarena behöva
en studieverksamhet, som är anpassad efter deras egna möjligheter, främst
deras fritidsförhållanden.

När det nu ligger till på detta sätt, finns .det då tillräckligt starka skäl för
riksdagen att avvisa denna anspråkslösa begäran om 15 000 kronor till de
svenska fiskarenas studieverksamhet? Det rör sig örn ett i och för sig ringa
belopp, som skulle gå till ett behjärtans värt ändamål. Detta bidrag skulle endast
delvis kunna föra upp fiskarena i paritet med andra folkgrupper. Jag
vill därför, herr talman, inte trötta kammaren med några längre utläggningar,
utan jag vädjar till dess ledamöter att följa den reservation, som avgivits av
herr Sundelin m. fl., vari yrkas, att riksdagen för ifrågavarande ändamål måtte
bevilja ett anslag av 15 000 kronor.

Jag ber alltså att få yrka bifall till reservationen.

Herrar Hällgren och Johnsson i Kastanjegården instämde häruti.

Herr Johansson i Torp: Herr talman! Den föreliggande frågan är ju ingen
stor fråga, och utskottsutlåtandet är, för att innebära ett avslagsyrkande, synnerligen
välvilligt. Det kanske skulle höra till god toni att låta sig nöja med
detta, men då jag står som reservant, kan jag inte låta bli att säga några ord.
Jag vill från början framhålla, att jag inte tillhör fiskarekåren och sålunda
inte kan misstänkas för att tala för några kårintressen. Jag bor emellertid
tillräckligt nära fiskaredistrikten för att något så när känna till förhållandena
där.

Jag hade för några år sedan tillfälle att under en hel vinter följa studiearbetet
i ett av de större fiskelägena i mellersta Bohuslän. Jag tvekar inte
att säga. att det var rörande att se den iver att fördjupa sina kunskaper, som
dessa ungdomar lade i dagen. Man ansåg det av flera orsaker inte lönt mödan
att försöka få något anslag från Arbetarnas bildningsförbund, utan man
drog sig fram med egna medel så gott man kunde. I det yttrande, som
Studieförbundet ingivit till lantbruksstyrelsen och som finns refererat i utskottets
utlåtande, står det, att förbundet visserligen inte gjort någon direkt
framställning till Arbetarnas bildningsförbund för att vinna anslutning till
detsamma, men att man vid samtal med ledande personer inom ABF har
fatt tydliga vinkar örn att det inte lönar sig att söka anslutning. Orsaken
till detta är kanske inte så tydligt angiven. Den verkliga orsaken lär vara,
att fiskarena inte anses tillhöra arbetarkåren i egentlig mening. Man möter
här samma åskådningssätt som kommer till synes, då arbetslösa fiskare vända
sig till de statliga organen med begäran om hjälp. Man har då svarat,
att fiskarena _ äro egna företagare, även örn de bara äga några fattiga fiskredskap
och inte ens ha någon andel i en båt. De betraktas alltså inte som
anställda och sättas pa så sätt utanför hjälpverksamheten. Man frågar sig,
örn varje anhållan om stöd från de statliga hjälporganisationerna åt fiskarekåren
skall möta samma mentalitet som här kommer till synes.

Samtliga institutioner, som varit i tillfälle att avge remissyttranden, ha
tillstyrkt anslag. Jag vill också påpeka, att lantbruksstyrelsen har jämställt
verksamheten inom fiskarenas studieorganisationer med den verksamhet,
som bedrives av Jordbrukareungdomens förbund. Lantbruksstyrelsen för -

Onsdagen den 8 maj 1946,

Nr 19.

63

Motioner om statsbidrag till Svenska fiskarenas studieförbund. (Forts.)
utskickar, att om motionen bifalles oell anslaget alltså beviljas, skall verksamheten
inom förbundet underkastas inspektion av statliga myndigheter. Det
är följaktligen inte fråga om att kasta ut pengar vind för våg på ett äventyrligt
företag.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till den reservation, som finns
fogad vid utlåtandet.

Häruti instämde herrar Staxäng, Mårtensson, Andersson i Mölndal och Carlsson
i Bakeröd.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Såväl motionären herr Svensson
i Ljungskile som reservanten herr Johansson i Torp har redan för kammaren
redogjort för innebörden av utskottets förslag och för den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen''. Utskottsmajoritet och reservanter äro fullständigt
ense örn att en skrivelse bör avlåtas till Kungl. Majit med begäran att
det problem, som innefattas i den motion, som detta ärende avhandlar, måtte
upptagas till utredning kommande år. Därvidlag råder det följaktligen ingen
som helst meningsskiljaktighet, och jag tror mig också kunna säga, att den
välvilliga inställningen till Svenska fiskarenas studieförbund är ungefär lika
stor från utskottsmajoritetens som från reservanternas sida. Skillnaden är
bara den att reservanterna vilja gå ett steg längre än utskottet. De vilja
att samtidigt med att riksdagen begär en utredning i saken skall den ställa
ett anslag på 15 000 kronor till förbundets förfogande.

Jag ber att få framhålla för kammaren, att en ansökan örn bidrag från
detta studieförbund år 1945 ingavs till regeringen), att den behandlades den
4 januari 1946 samt att Kungl. Maj :t vid sitt ställningstagande fann framställningen
icke föranleda någon vidare åtgärd. Jag tycker att kammaren
borde förstå, att vid sådant förhållande jordbruksutskottets majoritet haft
mycket svårt att nu på grundval av den framlagda motionen — låt vara att
den i viss mån fått välvilligt tillstyrkande från en del myndigheters sida —
samtidigt med den begärda utredningen jämväl kunna föreslå ett anslag.
Fiskarenas studieförbund omfattar ungefär 15 000 medlemmar, men dessa
15 000 medlemmar äro icke alla studiemedlemmar utan utgöras till en överväldigande
del av kollektivanslutna fiskeriorganisationer. Hur många det är
som driva direkta studier känner jag icke, men det är kanske en sak, som
inte har alltför stor betydelse vid ett ställningstagande till motionen.

Jordbruksutskottet har vid prövningen av detta ärende kommit till den
uppfattningen, att försiktigheten bjuder att man stannar vid att först vidta
den begärda utredningen och att det anslag, som måhända kan komma att
behöva beviljas från det allmännas sida, bör bli en senare fråga. Herr Svensson
i Ljungskile slutade sitt anförande med en varm vädjan till kammaren att
bifalla reservationen. Jag har för min del erfarenhet av att det inträffat
någon gång att kammaren visat sig mera generös i anslagsfrågor än vad utskottet
ansett sig kunna vara. Det kan ju hända att kammaren tar en viss
hänsyn till känslobetonade, välformade och vackra debattinlägg. Jag har med
det sagda icke riktat någon som helst kritik mot inläggen såsom sådana
eller mot kammarens ståndpunktstagande, jag har bara velat säga, att när
jordbruksutskottet går att fatta sin ståndpunkt till från olika håll föreliggande
anslagskrav nödgas utskottet anlägga mera försiktiga och realistiska
betraktelsesätt än herrar motionärer och utskottsrcscrvanter kunna tillåta sig
göra.

Herr talman! Med det anförda tror jag mig ha motiverat utskottets ställningstagande.
Jag tror att kammaren för sin del med största trygghet kan

64

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Motioner om statsbidrag till Svenska fiskarenas studieförbund. (Forts.)
ansluta sig till utskottets förslag. Den utredning, som här är ifrågasatt, kommer
tvivelsutan att medföra att redan vid nästa års riksdag blir Svenska
fiskarenas studieförbund i tillfälle att komma i åtnjutande av anslag i en
eller annan form. Men att på grundval av nu föreliggande fakta gå med på
ett anslagsbeviljande har som sagt utskottet icke ansett sig kunna göra.

Herr Johansson i Torp erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag skall icke hålla någon lång harang och icke ge mig
in på någon lång replikväxling heller. Jag vill att börja med säga, att orsaken
till att jag för min del icke har lust att invänta resultatet av den ifrågasatta
statliga utredningen beror på att jag är en smula skeptisk i fråga örn den
snabbhet, varmed en statlig utredning här skulle komma att arbeta och ge resultat.

Till slut vill jag säga, att reservanternas inställning väl inte måtte vara så
alldeles tokig, eftersom enligt vad jag erfarit första kammaren för sin del bifallit
reservationen.

Vidare anförde:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Det torde icke vara nödvändigt
fortsätta debatten; frågan är ju icke stor och ej heller invecklad.

Jag vill därför bara säga, att när utskottets vice ordförande framhållit, att
den välvilja, som utskott och reservanter visa, är likartad, det väl ändå är en
nyansskillnad, örn välviljan tar sig uttryck i ett tillstyrkande av anslaget eller
ett avstyrkande av detsamma. Jag tycker för min del icke att det skall behöva
skyllas på känslobetonade anföranden eller bristande realism, att anslag
beviljas detta studieförbund så att det kan utveckla sin verksamhet i avvaktan
på den begärda utredningens resultat, vilket naturligtvis sker bättre med
hjälp av ett anslag än utan ett sådant, dag ber därför, herr talman, att få
stryka under min vädjan till kammaren att följa första kammaren.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! En
framställning av samma innehåll som den av motionärerna förslagna blev på
sin tid på min föredragning avslagen av Kungl. Majit, och det ger mig anledning
att här yttra några ord.

Herr Svensson i Ljungskile sade, att det väl ändå är någon differens i välvilja,
örn man går med eller mot motionen. Det behöver icke vara så. Det
kan mycket väl vara på det sättet, att man är fullt ense örn att denna verksamhet
bör erhålla statens stöd1, men att man är tveksam örn de former, i vilka detta
stöd skall givas. Kammarens ledamöter torde vid studiet av denna sak finna,
att här har begärts ett anslag för två ändamål. Det ena ändamålet är en
sådan studieverksamhet, som är likartad med den som omhänderhaves av ABF,
Landsbygdens studieförbund och andra liknande organisationer. Dessa studieförbund
få sina anslag från ecklesiastikdepartementets huvudtitel enligt särskilda
av statsmakterna fastställda grunder i form av organisationsbidrag, anslag
till bokinköp och andra sådana ting. Det andra ändamålet för den verksamhet,
som skulle stödjas med detta anslag, är mera en ren yrkesutbildning,
som är av sitt särskilda slag. Det förefaller mig vara allra naturligast och riktigast,
att man ordnar stödet åt denna organisation på det sättet, att den får
liksom andra studieförbund sina anslag via åttonde huvudtiteln för den allmänna
folkbildningsverksamheten, men att det får övervägas i vilken form stödet
skall givas för den rena yrkesutbildningen.

Om riksdagen icke vill att man skall komma ut i ett kaos i fråga örn statens
understödsformer, bör det ju stå ganska klart, att denna fråga bör utredas uti -

Onsdagea den 8 maj 1946.

Nr 19.

65

Motioner om statsbidrag till Svenska fiskarenas studieförbund. (Forts.)
från dessa synpunkter, som jag här anfört, innan man skrider till handling.
Det kan väl icke vara någon sådan ko på isen att man icke skulle kunna vänta
ett år, innan man tar ståndpunkt, när man ju kunnat vänta sedan Arilds tid,
innan detta förslag kom. Jag kan icke för min del se att här är en sådan fara
å färde, att vi icke skulle kunna få tid på oss att ordna upp formerna för detta
anslag i enlighet med de principer, som i allmänhet gälla för likartad
verksamhet.

Herr Staxäng: Herr talman! Det är alldeles riktigt som herr statsrådet nämner,
nämligen att det är nödvändigt med en utredning örn de former i vilka
denna verksamhet skall bedrivas. Statsrådets erinran hade varit helt berättigad,
örn icke reservationen hade innehållit tvenne punkter, nämligen dels en begäran
örn detta lilla anslag å 15 000 kronor i punkt A och dels i punkt B en begäran
örn skrivelse till Kungl. Majit örn en ingående utredning av den sak statsrådet
erinrade örn. Hade icke denna sista punkt varit med i reservationen, håller
jag före att man kunnat ställa sig tveksam.

De 15 000 kronor, som det nu gäller, är ett anslag för tiden medan utredningen
pågår. Som den förste talaren här redan upplyst arbetar redan ett studieförbund,
och alltså kan detta få använda dessa pengar under den tid utredningen
pågår. Jag tycker verkligen att kammaren bör kunna gå med på detta ringa
anslag på 15 000 kronor, alldenstund vi ju äro fullt beredda på att en utredning
under tiden skall ske. Det är därför, herr talman, jag anser att man kan
gå med på ett anslag till detta ringa belopp.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr
talmannen sig anse den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johansson i Torp begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med avslag å utskottets berörda hemställan bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 88 ja och 86 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 20.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 40, i anledning av väckt motion
om ändrade bestämmelser rörande bidrag till byggnadsarbeten vid anstalter
för lägre lantbruksundervisning.

Utskottets hemställan bifölls.

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 19.

5

66

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

§ 21.

Anslag till Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 41, i anledning av Kungl. Majlis
“^proposition angående anslag till understöd åt elever vid lägre lantbruksunderejo»e6TOi^-ev^sn^nSSians^a^er
m- m- jämte i ämnet väckta motioner.

Hemmings- TT .

anstalterm.m. Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid

Herr Onsjö: Herr talman! På denna punkt bär jag och några andra kammarledamöter
väckt en motion i vilken vi bl. a. föreslagit, att stipendiebeloppen för
här ifrågavarande elever skola höjas utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit, nämligen
för elever i tredje behovsgraden till 100 kronor, för elever i andra behovsgraden
till 70 kronor och för elever i första behovsgraden till 35 kronor för läsmånad.
Kungl. Maj :ts förslag innebär att maximibeloppen i motsvarande behovsgrader
skola höjas till respektive 90, 60 och 30 kronor.

Principen bör ju vara den att stipendiebeloppen skola kunna medge full behovstäckning.
Det är ju fullt riktigt, men vi motionärer anse, att de av Kungl.
Maj :t föreslagna beloppen icke förslå härtill, utan att stora grupper av ungdom
från småbrukarhem och lantarbetarhem o. s. v. icke skulle kunna få råd att gå
igenom en lantbrukets yrkesskola; det anse vi motionärer icke riktigt. Vi vilja
att yrkesundervisningen på detta område skall demokratiseras på samma sätt
som man velat åstadkomma bl. a. genom det beslut vi i dag fattat i fråga örn
stipendier vid de teoretiska läroanstalterna. Studiestipendierna för elever vid
de högre läroanstalterna skola ju i högsta behovsgraden utgå med 1 040 kronor
för läsår örn nio månader. Jag vill icke påstå att detta är för mycket, men jag
anser det angeläget att det ånyo uttalas av riksdagen, att stipendiebeloppen i
möjligaste mån skola sättas lika för den teoretiska och den praktiska utbildningen.
Det får icke bli så att de som studera vid läroverk bilda något slags
överklass, som favoriseras av samhället mer än de som söka sig till de praktiska
yrkena. Jag tror att det tvärtom kan vara lämpligt att uppmuntra dem,
som söka sig in på praktiska banor.

Enligt det beslut vi tidigare fattat skall som sagt i högsta behovsgraden
utgå ända till 1 040 kronor per år och dessutom bidrag till ett visst antal resor
till hemorten; t. o. m. kan elev, som är i särskilt stort behov, få ett belopp
utöver de 1 040 kronorna, vilket dock per månad betyder ungefär 120 kronor.
Enligt det förslag, som här föreligger för yrkesskolorna, får en studerande 90
kronor i månaden. En viss skillnad är säkert motiverad, alldenstund den som
studerar vid läroverk har en längre studietid, men jag anser att skillnaden blivit
för stor. Det har ju ansetts, och detta med rätta, att de stipendier, örn vilka
här är fråga, böra löpa parallellt med stipendierna vid folkhögskolor och övriga
yrkesskolor.

Vi ha ju förut i dag beslutat i frågan om stipendierna vid folkhögskolorna.
Jag avstår därför från att göra något yrkande, men jag förutsätter att det positiva
uttalande, som gjorts i statsutskottets utlåtande nr 108 och som godkänts
av riksdagen i fråga om stipendier åt folkhögskoleelever, även skall komma att
gälla eleverna vid jordbrukets yrkesskolor och att all möjlig uppmärksamhet
ägnas den frågan, så att man må kunna komma fram till en rättvis avvägning
av stipendierna till de skolor som det här gäller.

I detta anförande instämde herr Gustafsson i Lekåsa.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 22.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 42, i anledning av väckt motion
om vissa ändringar i grunderna för statsbidrag till jordbrukets yrkesskolor.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 19.

67

§ 23.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 43, i anledning av väckt motion
om gottgörelse åt jordägare i Kumla m. fl. socknar för förluster, åsamkade av g'' ™kador av
Sagåns översvämning år 1944. Bagåns över I

en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad mo- svam™£9 r
tion, nr 293, av herr Vigelsbo hade hemställts, att riksdagen måtte bevilja
28 784 kronor som gottgörelse åt de jordägare i Kumla, Tärna och Simtuna
socknar, Västmanlands län, vilka åsamkats förluster av Sagåns översvämning
år 1944.

Utskottet hemställde, att motionen II: 293 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Vigelsbo: Herr talman! I föreliggade jordbruksutskottsutlåtande behandlas
en motion, som avlämnades av mig vid riksdagens början. Motionen
går i stort sett ut på att vattenskador, som uppkommit utmed Sagån i Västmanland,
skola ersättas med ett uppskattat skadebelopp av 28 784 kronor. Utskottet
har inhämtat yttrande över motionen utom från lantbruksstyrelsen från
statens lantbruksingenjör i Västmanland. Jag ber att få tacka jordbruksutskottet
för vad det skrivit i utlåtandets motivering. Det skulle ha varit intressant
att veta, vad utskottet tänkte när det skrev denna motivering. Den som läst
utskottsutlåtandet vill det nämligen förefalla, som örn det borde ha stått en hel
del till i motiveringen, för den händelse utskottet skulle ha skrivit allt vad det
tänkt. Jag skulle ha förstått jordbruksutskottet bättre, örn det efter den motivering,
som nu anförts, kommit med ett yrkande i enlighet med denna motivering,
nämligen ett yrkande örn bifall till den gjorda framställningen. Så har
emellertid icke skett, man har avstyrkt motionen.

Måhända är det i det sammanhanget värt att erinra örn vad som förekommit
i detta ärende. Är 1944 inträffade en ovanligt kraftig översvämningskatastrof
utmed Sagån. Några anspråk på ersättning av statsmedel för de uppkomna
skadorna skulle sannolikt icke framkommit, örn man icke haft den uppfattningen,
ja övertygelsen, att det var med anledning av försummelser från myndigheternas
sida, som dessa översvämningar kommit att äga rum. Förhållandet
är nämligen det, att redan 1930 begärde strandägarna i fråga förrättning
för att få till stånd en fördjupning av Sagån. Lantbruksingenjören ställde i utsikt
vissa åtgärder för att man skulle få arbetet utfört.

Intressenterna ha sedan uppvaktat lantbruksingenjören år efter år. Det ena
året sade han: nästa år sätter vi i gång; vi lia ett mudderverk där och där, och
det skall skickas upp till Sagån, så att man blir kvitt svårigheterna. Nästa
år sade han, att det fanns en grävmaskin där och där och att den skulle skickas
upp, så att saken blev ordnad. På detta sätt ha vi år efter år fått löfte
örn att man skulle sätta i gång. Men man har inte satt i gång nied något under
de tio år som gått. Det är väl en för liten tid för en utredning. När det
gällt Tämnaren, har man hållit på i 21 år.

Nu ha vi kommit i den situationen, att vi finna det hopplöst att tänka sig,
att något skall bli gjort. Då ha vi begärt att få ersättning för de skador, som
uppkommit genom översvämningen 1944. När översvämningen inträffade, påkallade
intressenterna länsstyrelsens uppmärksamhet och anhöllo, att man
skulle fara dit och se, hur det såg ut på platsen, och bedöma skadornas omfattning.
Jag vill i detta sammanhang understryka, att vår nuvarande landshövding
Conrad Jonsson intresserat sig för saken. Han reste ut en fredag och
fick se, hur eländigt det såg ut. Hedan på måndagen meddelade han lant -

68

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Motion om gottgörelse för skador av Sagåns översvämning år 1914. (Forts.)
bruksstyrelsen, hur förhållandena gestaltade sig, och uppmanade samtidigt
lantbruksstyrelsen att försöka ta itu med dessa olyckliga förhållanden utmed
Sagan. När man tar i betraktande den tid som remisser i regel bruka ta, måste
man uppskatta den snabbhet, med vilken landshövdingen handlade när det
gällde att befordra detta ärende till myndigheterna. Jag anser mig böra framhålla
detta i detta sammanhang. Emellertid hemställde lantbruksstyrelsen till
länsstyrelsen i Västmanlands län att utse värderingsman för att värdera de
uppkomna skadorna. I värderingsnämnden insattes Västmanlands läns hushållningssällskaps
jordbrukskonsulent jämte två andra i sådana ärenden förfarna
män. Det är denna sakkunnignämnd som uppskattat skadorna och kommit
fram till det belopp som i motionen angivits.

Nu frågar man sig: när lantbruksstyrelsen påkallade den utredning som
skett och det ifrågasattes, att jordbrukarna skulle betala utredningskostnadema,
hade det då icke varit lämpligt, att lantbruksstyrelsen med detsamma
sagt ifrån att jordbrukarna inte skulle få någon ersättning? Förutom de ekonomiska
skadeverkningarna skulle alltså deras utgiftskonto belastas med dessa
utredningskostnader. De ha åtminstone hittills fått betala dessa, och huruvida
de ha möjlighet att få tillbaka dessa utlägg, därom har jag mig ingenting
bekant.

När vi sedan se på de remissyttranden, varpå jordbruksutskottet i något
svävande ordalag byggt sin uppfattning och sitt yrkande, föreligga där en del
uttalanden som det kanske vore värt att erinra örn. Det tiar sagts i lantbruksingenjörens
remissyttrande bl. a., att underhållet försummats och att intressenterna
under en tidrymd av 35 år inte gjort någonting för att hålla företaget
uppe.. När intressenterna fingo reda på detta, togo de fram sina räkenskaper
och gjorde avskrifter av dem samt visade med svart på vitt för jordbruksutskottet,
att det utbetalats ersättning för rensningsarbete så sent som 1936.
Följaktligen måste uppgiften örn försummelse vara felaktig. Sådana arbeten
ha för övrigt utförts även senare än 1936. Vi kunna inte förstå, hur det
överhuvud taget kan lämnas sådana uppgifter som i detta sammanhang lämnats.

Jag vill vidare nämna, att det var en järnbruksarbetare från Avesta som
köpt en gård inom det översvämmade området. Han vände sig till jordbruksdepartementet
och träffade statsrådet Sträng. Han bad statsrådet att komma
och titta på eländet, men statsrådet Sträng sade, att han inte hade tid att
fara dit. Det måste vi förstå, han har ju mycket arbete. Men man kanske
kunde räkna med att jordbruksutskottet kunde ta en titt på detta område. Vi
ha bett lantbruksstyrelsen, att den skulle fara dit och titta, men det är ingen
som vill göra det, utan vi äro helt och hållet prisgivna åt de rådande förhållandena.

Nu har en utredning pågått i tio år beträffande en sektion av Sagån. Sedan
ha vi en sektion närmare Sala. Den skall väl bli färdig på samma tid, som
det tog för Tämnaren, eller örn 20 år. Det blir 30 år. Så blir det 20 år för
nästa sektion, och när man kommer till den sektion, till vilken jag hör, är man
val uppe i 50 år. När vi föregående höst utförde dikningsarbeten i denna
sektion, måste vi lägga ner rören två centimeter under vattenlinjen även vid
lågvatten för att få en fallhöjd på rörsträngarna och få vattnet att rinna ned.
Förrättmngsmannen från hushållningssällskapet sade. att han inte kunde ansy3^
för att en nöjaktig dränering kunde verkställas på detta sätt, utan att
vi linge ta riskerna själva. Men man mäste ju göra något. En vacker dag
gar det icke att göra mera, därför att jordens niva sjunker. Därigeno;m blir
det omöjligt att dränera och att bruka jorden.

När fastighetstaxeringen verkställdes för tre år sedan, begärde vi, att dessa

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 19.

69

Motion om gottgörelse för skador av Sagåns översvämning år 19H. (Forts.)
områden skulle räknas bort från den taxerade jordarealen och betraktas som
impediment, men det gick man inte med på. Nu säger emellertid lantbruksingenjören,
att denna jord är värdelös. Yi lia alltså här jord, som inte har
något värde såsom odlad jord. Varför togs den då inte upp som^impediment,
då den inte ansågs vara odlingsbar? Man har inte sänkt värdet på denna jord
men heller icke höjt det.

Vi ha försökt, herr talman, att vända oss till regeringen. När det gällde
Tämnaren, fick man 225 000 kronor på statsrådet Rubtistads tid. Nu förefaller
det, som örn det skulle vara stängt. Vi lia vänt oss till regeringen kanske
inte så mycket för att få pengar som fastmera för att få sänkningsarbetet utfört.
Det är det som vi framför allt vilja se realiserat. Vi ha vänt oss till lantbruksstyrelsen,
och vi ha velat visa jordbruksutskottet, hurudana förhållandena
äro. Men ingen har tid. Jag frågar: hur skola vi förhandla och förfara i
detta fall?

Första kammaren har redan bifallit utskottets hemställan. Jag skulle dock,
herr talman, vilja hemställa örn återremiss av detta ärende, för att jordbruksutskottet
skall få tillfälle att fara till ifrågavarande område och se, hur det
där förhåller sig. Man kan ta en dag på sig och fara upp till Tämnaren. Den
är naturskön. Det är 21 år sedan man började göra en utredning örn den, och
nu har det utretts för 100 000 kronor utan att man tagit ett spadtag där. Sedan
kan man fortsätta utefter Darlkarlsåsen utmed Sagån och se, hur där ser
ut. Man kan lämpligen avsluta färden vid Bocksjön i Tortuna. Där har vederbörande
förrättningsman verkställt en invallning, och jag hoppas, att vi
under debatten här i kammaren skola få belägg på hur den ser ut, enär det
finns ledamöter i kammaren som varit med och sett på detta invallningsföretag.

Herr talman! Jag vill sluta med att be att få yrka återremiss av detta
ärende till jordbruksutskottet, för att utskottet skall få tillfälle att närmare
undersöka förhållandena för att se, örn man icke skulle kunna tänka sig en
lösning av denna fråga i en annan riktning än den som i utskottsutlåtandet
föreslagits.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Såsom framgår av föreliggande utskottsutlåtande
och även av den föregående ärade talarens anförande, hava
sakägarna beträffande ifrågavarande sänkningsföretag ingått till Kungl. Majit
med begäran örn statsbidrag. Denna deras begäran har emellertid icke bifallits
av Kungl. Maj :t utan lämnats utan vidare åtgärd.

Även örn herr Vigelsbo kanske var i betydande grad spydig och försökte
vara elak mot jordbruksutskottet, så förlåter jag honom gärna, ty jag förstår
till fullo de känslor som kunna gripa en sakägare, när han ser dylika misslyckade
torrläggningsföretag. Då emellertid Kungl. Majit icke kunnat bifalla
framställningen från sakägarna och beslutet fattats så sent som skett, tycker
jag att kammaren skall förstå, att utskottet med hänsyn till framtida konsekvenser
icke gärna kunnat på grundval av enskild framställning föreslå riksdagen
att mot Kungl. Maj:ts beslut utan närmare fortsatt undersökning bevilja
ett anslag till detta ändamål. Vad som närmast är angeläget, och jag
undrar, örn icke det är den saken herr Vigelsbo innerst inne åsyftar, det är, att
den pågående syneförrättningen blir slutförd. Den saken har även jordbruksutskottet
understrukit. Det har utskottet gjort flera gånger tidigare vid behandlingen
av likartade ärenden.

Det kan hända, ärade kammarledamöter, att det finns en liten hake i den
framställning som herr Vigelsbo här lämnat kammaren. Detta har åtminstone
framgått av de avgivna yttrandena, örn man nu får tro på yttrandena i denna

70

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Motion om gottgörelse för skador av Sagåns översvämning år 1944. (Forts.)
del. Herr Vigelsbo synes icke tillmäta yttrandena något större värde, och på
denna punkt vill jag inte upptaga någon debatt med honom. Vigelsbos mening
får stå för hans egen räkning. Jag vill emellertid framhålla, att vid den
syneförrättning, som avslutades 1936, hänfördes en del områden till sådan
mark, som icke ansågs kunna besås med stråsäd eller lämpligen odlas. Men
så blev det något år torrare och bättre väderlek. De optimistiska markägarna
plöjde då upp och besådde även dessa områden, som från början inte ansågos
kunna utnyttjas som åkermark. Så har det åtminstone sagts i yttrandena.
Efteråt, när det blivit rikligare nederbörd, har det visat sig, att dessa områden
och jag skulle tro även en del andra blivit så vattenskadade, att de icke kunnat
lämna sin ägare eller brukare någon inkomst.

Herr Vigelsbo ställde en liten försiktig fråga, vad utskottet egentligen
tänkte, när utskottet skrev detta utlåtande. Ja, som herr Vigelsbo framhållit
och som kammarens ledamöter finna av utskottets utlåtande, råder det olika
meningar i rätt många stycken mellan å ena sidan sakägarna och å den andra
sidan den förrättningsman som verkställt syneförrättningen. Då har utskottet
sagt: »Vissa försummelser i fråga örn underhållet av det tidigare företaget
synas även lia förelegat. Utan att vilja gå in på frågan huruvida denna underlåtenhet
i vad rör tiden efter 1936 kan få sin förklaring genom yttranden, som
synas ha fällts av förrättningsmannen vid den nu pågående syneförrättningen
rörande Sagåns reglering, måste utskottet konstatera, att densamma utgjort
en bidragande orsak till nu ifrågavarande översvämning.» Utskottet har icke
kunnat ingå på denna fråga och icke kunnat bedöma, huruvida de påståenden
som gjorts gentemot vad förrättningsmannen sagt äro riktiga eller icke.
Utskottet Ilar icke haft rätt eller möjlighet att uppträda som domstol, utan
det måste bli ett annat forum som i detta fall får avgöra, vem som har rätt
eller orätt. Jag skall för min personliga del säga herr Vigelsbo, att jag inte
har möjlighet att för kammaren omtala vad de enskilda utskottsledamöterna
tänkte, när vi behandlade detta ärende. Jag vill emellertid ställa en motfråga
till herr Vigelsbo: är herr Vigelsbo beredd att här ge uttryck för sina innersta
tankar och känslor? Jag tror knappast, att herr Vigelsbo är beredd att oreserverat
svara ja på den frågan.

Som saken nu ligger till har jordbruksutskottet inte kunnat annat än avstyrka
den föreliggande motionen. Det är alltså, herr talman, med uttalande
av en förhoppning att den pågående utredningen ändå måtte bli färdig någon
gång som jag nödgas yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Huruvida det kan vara skäligt att
lämna det skadestånd som motionären begärt till dessa jordägare kan jag inte
yttra mig örn, men däremot kan jag yttra mig örn förhållandena rörande invallnings-,
åsänknings- och andra torrläggningsföretag inom Västmanlands län och
kan försäkra att de äro fullkomligt oefterrättliga. Att här måste bli en upprensning
på det ena eller andra sättet det är alldeles uppenbart -—■ i annat fall bli
statsmakterna skandaliserade!

Det åsänkningsföretag, varom här är fråga, är beryktat, för att nu inte säga
till ytterlighet illa beryktat inom hela Västmanlands län. Och för statsmakterna
borde det enligt min mening vara synnerligen angeläget att få förhållandena
kring detta företag klarlagda. Ett fullt klarläggande har ännu icke skett, och
det lärer icke heller kunna ske med mindre man sätter andra män att yttra sig
över företaget i fråga än den som nu närmast får göra det.

Vi ha, Som jag antydde, flera liknande företag inom länet, företag som blivit
uteslutande till bedrövelse i stället för till nytta. Jag skall bara be att få nämna
ett fall, det som berördes av herr Vigelsbo, Bocksjöns invallningsföretag, som

Onsdagen den 8 maj 1940.

Nr 19.

71

Motion om gottgörelse för skador av Sagåns översvämning år 1944. (Forts.)
skall föreställa färdigt och Sorn kostat staten och enskilda betydande summor.
Där garanterades 400 tunnland torrlagd jord. Sedan invallningen är klar och
pumparna arbeta för fullt är Bocksjön lika stor nu — örn inte större! — som den
var innan invallningen sattes i gång. Nu på våren var det inte mer än några
turri som fattades för att vattnet på den s. k. torrlagda jorden skulle gå upp till
motorerna i pumphuset! Och alla försök från jordägarnas sida att få någon hjälp,
att få ett råd eller få reparationer utförda, att överhuvud taget få något handtag
för att få nytta av de nedlagda pengarna — varje sådant försök har hittills fullkomligt
misslyckats.

När förhållandena gestalta sig på det sättet har jag styrkts i den uppfattningen,
att det ifrån statsmakternas sida måste vidtagas kraftåtgärder för att
få förhållandena ändrade till det bättre. På annat sätt kan förtroendet till den
av staten understödda torrläggningsverksamheten icke återställas. Jag tror att
utskottet skulle komma närmare sanningen genom att pröva ärendet på nytt och
eventuellt företa en resa och se hur det ligger till, ty genom skrivelser får varken
utskottet eller någon annan veta sanningen.

Därför att jag är övertygad örn att utskottet skulle ha nytta utav att pröva
ärendet på nytt ber jag att få instämma i det yrkande örn återremiss som blivit
framställt. Jag förmodar att detta yrkande inte kommer att föranleda någon
åtgärd, men det är enda sättet på vilket jag kan ge uttryck för min bestämda
mening, att här måste något allvarligt göras.

Herr Andersson i Löbbo: Bara ett pär ord örn återremissyrkandet, som jag
glömde att nämna något örn i mitt förra anförande.

Första kammaren har redan fattat beslut i ärendet och godkänt utskottets förslag.
Vad skulle ett återremissyrkande här innebära? Ett sådant yrkande kunde
inte fattas på annat sätt än att kammaren skulle ha uttalat sig för att det anslag
på 28 784 kronor, som motionären begär, borde beviljas. Jag tror inte det finns
möjlighet för jordbruksutskottet, även örn utskottet far ut och tittar på de översvämmade
områdena, att kunna komma till något annat resultat än utskottet
redan har gjort. Jag är tämligen övertygad örn att ett återremissyrkande skulle
vara meningslöst. Jag förmodar att de mycket färgrika och temperamentsfulla
inlägg, som gjorts från västmanlandsbänken, ändå få till följd att det fran
myndigheternas sida kommer att vidtagas åtgärder, som medföra att åtminstone
det arbete, som enligt sakägarnas mening blivit i så oerhörd grad försenat, kommer
att bli på snabbast möjliga tid fullbordat.

Herr talman! Jag måste på det bestämdaste avråda kammaren från att fatta
ett återremissbeslut, ty jag tror inte det kommer att påverka utskottets ställningstagande.
Utskottet har, som jag nämnde, icke möjlighet att, även örn det
får se förhållandena på platsen, inta någon annan ståndpunkt än den, vartill
utskottet tidigare kommit.

Herr Vigelsbo: Herr talman! Jordbruksutskottets förespråkare har framställt
vissa frågor till mig, men han har inte besvarat de frågor som jag har framställt,
och följaktligen finns det inte så stora skäl för mig att svara heller. Jag
vill emellertid lia sagt att det förefaller mig egendomligt, att jordbruksutskottet
inte bär någon annan motivering för avslag på motionen än att det är en
enskild motion. Det är inte behovet av ersättning som varit avgörande för jordbruksutskottet
— och det är ju roligt att få höra det. Får jordbruksutskottet
ut och undersöker förhållandena på platsen och kommer till det resultatet, att
det är motiverat att en ersättning utgår med anledning av att lantbruksstyrelsen
icke kunnat ställa arbetskraft till förfogande där, förutsätter jag att ersättning
bör utgå oavsett på vilket sätt framställningen gjorts. Jag kan inte

72

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Motion örn gottgörelse för skador av Salåns översvämning år 1944. (Forts.)
förstå att sättet för framställningen skall vara avgörande för huruvida ersättning
skall utgå eller inte, utan avgörande blir naturligtvis vad som är riktigt
och rätt, efter den prövning som enligt mitt förmenande bör verkställas härvidlag.

Jordbruksutskottets talesman tröstar oss med att det i utskottet har gjorts
positiva uttalanden — vi ha uttalat oss för att detta arbete skall igångsättas
så fort som möjligt, säde han. Det har man sagt 1943, 1944 och 1945 — man
kan gott kosta på sig att göra det nu också. Men var har hänt? Det har inte
hänt någonting! Det enda som vi höra från myndigheterna är när man begär
fullmakter från styrelsen, därför att förrättningsmannen också är kassör i företaget.
Då kommer det ibland formulär av följande lydelse: »För statens lantbruksingenjör
H. Velin-Berger, Västerås, att mottaga, uppbära och kvittera
alla undertecknade företag tillkommande handlingar och penningmedel, hållande
företaget för gillt vad ombudet lagligen gör och låter.» Under den fullmakten
skall styrelsens ordförande sätta sitt namn, och så återskiokas den till lantbruksingenjören.
Det är det enda vi höra utav saken. Trots jordbruksutskottets
uttalanden har ingenting annat blivit gjort.

Vi förutse att det också är meningslöst med detta uttalande. Skall något uträttas
här måste det göras något ifrån riksdagens sida, som herr Olovson nyss
framhöll. Jag förutsätter att vi inte ha frånhänt oss initiativet i detta fall, och
jag vädjar alltjämt till kammaren att stödja det återremissyrkande som är
framställt.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till det under
överläggningen framställda yrkandet om återförvisning av förevarande
ärende till utskottet för ny behandling; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den senare propositionen. Herr
Andersson i Löbbo begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition uppläses och godkändes:

Den, som vill, att kammaren återförvisar jordbruksutskottets förevarande
utlåtande nr 43 till utskottet för ny behandling, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets i berörda utlåtande gjorda
hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren återförvisat ärendet till utskottet för ny behandling.

§ 24.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 252, angående dyrtidstillägg å vissa livräntor m. m. i anledning av
olycksfall eller yrkessjukdom; och

nr 261, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
6 juni 1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse på landet, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 19.

73

§ 25.

Föredrog-s andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i an- Motioner om
ledning av väckta motioner om återinförande genom postverkets försorg av återinförande
utbärning av värdepost samt angående utredning av frågan örn återinförande “ärdepost
av värdebrevbäringen. m. m.

I en inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr 302, hade herr Wiberg
m. fl. hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
örn att utbärning av värdepost genom postverkets försorg snarast möjligt skulle
återinföras i de städer, där sådan tidigare förekommit. .

Därjämte hade i en inom andra kammaren väckt motion, nr 384, herr Kristensson
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
en utredning av frågan örn återinförande av värdebrevbäringen.

Sedan andra kammaren hänvisat motionerna till sitt tredje tillfälliga utskott,
hade utskottet behandlat motionerna i ett sammanhang.

Uskottet hemställde, att motionerna II: 302 och II: 384 icke måtte föranleda
någon andra kammarens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Wiberg: Herr talman! Redan i sitt yttrande den 30 december 1941
framhöll generalpoststyrelsen, »att värdebrevbäringen kunde anses vara av största
värde för småföretagare, hantverkare, utövare av fria yrken samt privatpersoner».
Och generalpoststyrelsen tilläde: »Slopandet av värdebrevbäringen
måste medföra ökad publikfrekvens på postanstalterna, nödvändiggöra inrättandet
av nya postanstalter, vålla ökat besvär i fråga örn legitimeringen såväl för
postfunktionärerna som korrespondenterna samt öka risken för utlämning: av
försändelser och medel till orätt person ävensom försvåra personaldispositionerna
samt utnyttjandet av äldre tjänstemäns arbetskraft.»

I det yttrande som generalpoststyrelsen avgivit den 27 mars 1946 och som
fogats till utskottets utlåtande vitsordar generalpoststyrelsen, att den företagna
indragningen av värdebrevbäringen inneburit »en påtaglig försämring i den
postala kundtjänsten», som givetvis i främsta rummet drabbar allmänheten och
speciellt nyssnämnda grupper, småföretagare och hantverkare m. fl. Vad beträffar
dessa grupper finner man att exempelvis Stockholms stads hantverksförening
och Svenska företagares riksförbund redan för länge sedan gjort framställningar
om att värdebrevbäringen ånyo måtte införas. Man ser också hur
Svenska postmannaförbundet helt anslutit sig till de synpunkter, som motionärerna
anlagt på saken.

Utan tvivel har indragningen medfört vissa besparingar för statsverket. Men
man kan väl inte gärna undgå att väga dessa besparingar för postverket mot
de ökade kostnader som åsamkats postverkets kunder genom att dessa nu, var
och en för sig, måste hämta sina värdeförsändelser och kanske inte så sällan
spilla tid på att stå i kö. Det ligger mycket nära till hands att anta, att de
ökade utgifterna för de enskilda i verkligheten äro betydligt större än den besparing,
som postverket till äventyrs gjort. Det förefaller mig vara en föga
rationell åtgärd att låta den nuvarande ordningen bestå.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn hur handelskammaren i Göteborg
i sitt yttrande framhållit, att läget torde vara sådant »att flera skäl som år
1941 icke kunde åberopas för ett bibehållande av värdepostutbärningen nu
kunna anföras för ett återupptagande av densamma». Handelskammaren understryker
att bristen på arbetskraft och särskilt på sådan arbetskraft, som brukar
anlitas av företagen för postärenden, nu torde vara än mera utpräglad än år
1941.

74

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1940.

Motionär örn återinförande av utbäriny av värdepost m. m. (Forts.)

Givetvis förstår jag att det för postverket kan vara förenat med en hel del
praktiska svårigheter att nu återigen införa värdebrevutbärningen. Å andra
sidan tror jag att det innebär ett underskattande av generalpoststyrelsens förmåga,
örn man tillmäter dessa praktiska svårigheter sådan betydelse, att de
skulle anses vara oöverkomliga. Jag är fastmer ganska förvissad örn att örn
riksdagen bifaller motionärernas yrkande postverket i realiteten också kommer
att visa sig kunna bemästra svårigheterna.

Jag ber, herr talman, att få hemställa örn bifall till det yrkande örn skrivelse
till Kungl. Majit, som framställts i motionen nr 302.

Herr Kristensson: Herr talman! Sedan värdebrevbäringen den 1 augusti 1942
borttogs i de tre största städerna, ha gång på gång klagomål framkommit
från näringslivets håll. Generalpoststyrelsen medgiver i sitt yttrande, att
ett återupptagande av värdebrevbäringen otvivelaktigt skulle innebära en förbättring
i den postala kundtjänsten. Jag har i min motion yrkat på skrivelse
till Kungl. Maj :t med anhållan om utredning i denna fråga. Utskottet
hänvisar till generalpoststyrelsens utlåtande och gör gällande att kravet på
utredning därmed i huvudsak är tillgodosett. Generalpoststyrelsen framhåller
de organisatoriska svårigheter och de ökade utgifter, som ett återinförande
av värdebrevbäringen skulle medföra för postverket. Vid ett bedömande
av frågan måste givetvis hänsyn tagas till dessa förhållanden. Men
vid en allsidig utredning måste man även ta med i beräkningen samhällsekonomiska
synpunkter. För allmänheten går mycken dyrbar tid förlorad genom
hämtning av värdeposten på postkontoren. Den nuvarande ordningen medför
nackdelar för särskilt mindre företagare, detaljhandlare och hantverkare.

Generalpoststyrelsen framhåller svårigheterna att anställa niy personal, men
det råder förvisso också svårigheter för företagare att anskaffa personer för
denna budtjänst. Herr Wiberg framhöll att handelskammaren i Göteborg anser
att värdebrevbäringen i Göteborg bör återinföras. Svenska postmannaförhundet
uttalar sig bestämt för utredning. Jag anser, att det finnes en stark
motivering för att en allsidig utredning kommer till stånd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till min motion.

Herr Skantze: Herr talman! När värdebrevbäringen för fyra år sedan slopades.
så innebar detta uppenbarligen en försämring av den service som postverket
dittills lämnat i de mera tättbebyggda områdena i de tre största städerna.
Nu är emellertid skadan skedd, och nu går det inte att återinföra
värdebrevbäringen för rimliga kostnader. Hur önskvärt det än må vara att
servicen blir återinförd, måste man resignera inför de praktiska och organisatoriska
svårigheter som lägga hinder i vägen.

Jag skall ej taga upp tiden med att gå in i detalj i detta spörsmål. Jag
vill hänvisa till den mycket ingående utredning, som generalpoststyrelsen
presterat, och skall tillåta mig att här citera slutorden. Det heter där:

»I likhet med motionärerna är generalpoststyrelsen av den uppfattningen,
att värdebrevbäringen även i den begränsade omfattning, i vilken den tidigare
utgjordes, var av ej ringa värde för vissa grupper av korrespondenter
och att dess slopande obestridligen innebar en sänkning av posttjänstens standard.

Med hänsyn emellertid dels till den stora kostnadsökning, som ett återinförande
av värdebrevbäringen skulle komma att medföra, dels ock till rådande
personal- och lokalförhållanden kan generalpoststyrelsen icke förorda någon
åtgärd i enlighet med motionärernas hemställan.»

Tar man del av innehållet i denna utredning kan man tyvärr, herr talman.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 19.

75

Motioner om återinförande av utbäring av värdepost m. m. (Forts.)
icke komma till annan slutsats än generalpoststyrelsen kommit till. Jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Den som varit med i den
utredning, som på sin tid skulle söka åstadkomma några besparingar i statsutgifterna,
och alltså varit med örn att indraga värdebrevbäringen i de större städerna
kämner sig naturligtvis en smula förbluffad, när man redan efter fyra
år begär att få denna återinförd.

När utredningen tillsattes hade man ännu kvar ett uns av intresse för
sparsamhet. Vi kommo visserligen inte långt, men på denna punkt kommo
vi dock fram till en besparing, som för närvarande beräknas^ till 075 000
kronor per år och som under den närmaste tiden beräknas uppgå till 7 60 000
kronor per år. Det är alltså här fråga örn att återinföra värdebrevbäringen för
denna kostnad, som vi för fyra år sedan ansågo kunde besparas staten utan
större olägenhet.

Jag skall icke, herr talman, spilla mera ord på den här saken, men motionärernas
förslag är ett nytt bevis för den fullständiga frigörelse från alla
ekonomiska hämningar, som man på senare åren synes ha gått in för här i
landet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wiberg: Herr talman! Jag anser mig icke kunna låta herr andre vice
talmannens yttrande stå oemotsagt.

Det är riktigt att genom denna indragning av värdebrevbäringen en besparing
uppkommit för statsverket. Örn beloppet i realiteten med hänsyn till de
ökade utgifter, som indragningen på andra områden medfört för postverket,
blivit så högt som herr andre vice talmannen uppskattade det till, vill jag
ej yttra mig om. Men däremot ligger det nära till hands att antaga, att merutgiftema
för de enskilda kanske uppgå, icke till 675 000 kronor per år, utan
måhända — och detta är mycket sannolikt — till flera miljoner kronor per år.
En politik som går ut på att avlasta statsverket en mindre kostnad för att i stället
på de enskilda överflytta en mångfaldigt större ^kostnad^ rimmar ganska
dåligt med de anspråk man, åtminstone enligt mini åsikt, mäste ha på sparsamhet.
Därtill kommer att vi befinna oss i en situation, då det är oerhört
svårt att erhålla arbetskraft. Då har man särskild anledning att ur nationalekonomisk
och därmed ur landets synpunkt försöka vidtaga arbetsbesparande
åtgärder.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Örn man drar ut konsekvenserna
av herr Wibergs yttrande kan man ju beträffande åtskilliga områden
säga, att det enskilda näringslivet har kostnader, som staten bör taga
på sig, enär det eljest blir besvärligt för vederbörande att klara av dem. Men
hur långt vill herr Wiberg gå i det avseendet?

Herr Kristensson: Herr talmannen! Jag ber gentemot herr andre vice talmannen
få säga att besparingskommittén, som givit upphov till indragningen
av värdebrevbäringen, beräknade kostnaderna till omkring 30 öre per försändelse.
Det är tänkbart att den enskildes hämtning av värdeposten blir dyrare.
Jag vidhåller min uppfattning, att det finns nationalekonomiska skäl som
tala för utredning.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till motionen II:
302; samt 3:o) bifall till motionen 11:384; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

76

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

ännu icke
tagits i
anspråk.

§ 26.

Motioner om Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 118, i anledning av väckta motioner
utredning om utredning rörande behovet av vissa anslag, som beviljats under krigsåren
hovet av vissa men annu lcke 1 anspråk.

anslag, som ] två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Wistrand (I: 142) och den andra inom andra kammaren av herr Wiberg
m. fl. (II: 198), hade hemställts, att riksdagen måtte dels vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 1 taga hänsyn till de reservationer å driftbudgeten,
samt de outnyttjade anslag å kapitalbudgeten vilka kunde väntas kvarstå
vid utgången av budgetåret 1945/46, dels ock hos Kungl. Majit begära
att en skyndsam utredning måtte verkställas rörande behovet av de anslag,
som beviljats under krigsåren men ännu icke tagits i anspråk, samt att resultatet
av sådan utredning måtte föreläggas riksdagen i så god tid att hänsyn
därtill kunde tagas vid statsregleringen för budgetåret 1946/47.

Utskottet hemställde, att motionerna I: 142 och II: 198 ej måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Heiding, Mannerskantz, Petersson, Ragnar Bergh, Svensson i Grönvik, Staxäng,
Sefve, Boman i^ Kieryd och Onsjö, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna 1:142 och II: 198, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna i sin motivering anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

/Herr Wiberg: Herr talman! Såsom huvudmotionär i denna kammare i den
fråga, som nu skall behandlas, har jag med besvikelse konstaterat, att utskottsmajoriteten
ansett sig böra avstyrka motionens yrkanden. Samtidigt har jag
med tillfredsställelse noterat, att en stark och samlad borgerlig utskottsminoritet
hemställt örn bifall till motionen.

Föreliggande fråga har som den nu ligger till fått karaktären av en politisk
vatten delare, vilket icke varit avsett av motionärerna. Vår mening var att få
till stånd en objektiv och saklig utredning om behovet av de enorma anslag,
som av riksdagen ofta i all hast beviljats under krigsåren men ännu ej tagits
i anspråk. Resultatet av den anslagspolitik, som förts under krigsåren, har
blivit att Kungl. Majit i detta nu på grund av reservationerna innehar ekonomiska
fullmakter av sådan storleksgrad, som hittills aldrig skådats i vårt
land. Under krigstiden har det visserligen varit nödvändigt att riksdagen i
stor utsträckning avhänt sig sin direkta dispositionsrätt genom lämnandet av
vidgade fullmaktsbefogenheter till Kungl. Majit. Sedan kriget nu avslutats
och normala förhållanden åter inträtt föreligger — såvitt jag kan se — ingen
anledning att inte återställa det rubbade förhållandet mellan riksdag och
Kungl. Majit i enlighet med den ram, som våra grundlagar uppdraga.

Det borde ju icke vara tal örn annat än att den konstitutionella maktfördelningen
dem emellan bör återställas, och detta kan icke ske med mindre riksdagen
återfår kontrollen över dessa reservationer. De innebära i själva verket
ett bemyndigande för Kungl. Majit, som med hänsyn till att kriget nu är slut
icke längre är erforderligt eller lämpligt. Då riksdagen är samlad under mycket
stor del av året och Kungl. Maj :t enligt vedertagen praxis anses oförhindrad
att avlämna propositioner t. o. m. under höstsession, synas vägande skäl
tala för att riksdagen kan kräva en betydligt mera noggrann specifikation av
anslagsändamålen och medelsbehovet än som varit vanligt under krigsåren.

Även örn någon uppenbar risk för att Kungl. Maj :t skulle missbruka dessa
ekonomiska fullmakter icke torde föreligga, tala likväl enligt mitt förmenande

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 19.

77

Motioner örn utredning rörande behovet av vissa anslag, som ännu icke torgils

i anspråk. (Forts.)

starka skäl för att en utredning- igångsattes genom riksdagens initiativ i syfte
att undersöka, dels huruvida anslagsreservationerna överhuvud taget kunna
eller böra användas för de en gång under helt andra omständigheter anvisade
ändamålen, dels också huruvida och i vilken män besparingar därvid kunna
göras. Det är ju att märka att det sammanlagda beloppet av dessa reservationer,
3 364 miljoner kronor, t. o. m. överstiger den slutsumma, som angivits
i förslaget till driftbudget för nästa år. Därest dessa reservationsanslag inom
en relativt nära framtid skulle tagas i anspråk av Kungl. Majit kunde detta
medföra högst allvarliga risker för vårt land.

Ur penningpolitisk synpunkt skulle en dylik åtgärd vara ägnad att väcka
de starkaste betänkligheter. Vårt lands varuförsörjning är som bekant för
närvarande synnerligen ansträngd med framträdande brister inom viktiga nyckelområden.
Ett lössläppande av endast en del av dessa reservationer skulle
utan tvivel allvarligt hota de ansträngningar, som i andra avseenden göras
för att såvitt möjligt stabilisera penningvärdet och hålla inflationen med dess
förödande verkningar på någorlunda avstånd. Det enorma medelsbehov som
skulle uppstå vid användning av dessa reservationer, finge givetvis i det väsentliga
täckas genom upplåning. I den män denna upplåning skulle absorbera
»lediga pengar», genom indragning av överflödig köpkraft, uppkommer naturligtvis
ingen fara för penningvärdet, men så kan allenast väntas ske i mycket
liten utsträckning. Det har ju visat sig, att den konsumerande allmänheten
hittills i relativt ringa grad trots ali propaganda engagerat sig i den statliga
upplåningen under kriget. I nuvarande läge torde allmänheten vara än mindre
villig än tidigare att placera sina pengar i statslån. Nu riktar sig i stället den
under kriget uppdämda köpkraften intensivt mot konsumtionskapital eller realkapitalvaror.
Vidare må i detta sammanhang påpekas, att även inom näringslivet
finnes ett mycket starkt behov av förnyelse. Under kriget har ju
den nödvändiga kompletteringen och utbyggnaden av den maskinella utrustningen
och av varulagren i stor utsträckning måst eftersättas. Det därigenom
ackumulerade investeringsbehovet uppgår till mycket stora belopp. För innevarande
år har detsamma beräknats till över 600 miljoner kronor. Finansiellt sett
torde inga svårigheter att genomföra dessa planerade investeringar föreligga,
men bristen på material och arbetskraft väntas dock åtminstone delvis lägga
hinder i vägen för programmets realiserande.

I den män Kungl. Maj :t använde tidigare reserverade anslag på den allmänna
marknaden, skulle givetvis detta endast kunna ske i konkurrens med
näringslivets investeringsbehov örn den knapphändiga tillgången på arbetskraft
och varor. Följden kan naturligtvis med hänsyn till vad ovan sagts
endast bliva en accentuerad fara för en klar inflation. För att i någon mån
förhindra denna skulle en sträng avvägning mellan de enskilda och de allmänna
investeringsbehovens intensitet vara ofrånkomlig. Delta skulle betyda
en långvarig statlig kontroll över det enskilda näringslivet, varigenom dess
produktionsförmåga ulan tvivel skulle äventyras och därmed den fria varutillgången
relativt sett minskas. Det viktigaste just nu mäste i stället sägas
vara att öka varutillgången för att därigenom rädda penningvärdet. De enskilda
investeringarna äro i stort sett av direkt produktiv natur, medan de allmänna
möjligen i huvudsak kunna sägas vara av indirekt produktiv karaktär.
Därför höra naturligtvis de förra givas företräde, eftersom dessa snabbare öka
varutillgången.

Även ur dessa synpunkter är sålunda en utredning örn reservationsanslagens
användning och planeringen därav fullt motiverad.

Vidare må framhållas, att den konjunkturpolitiska uppgift, som man nu -

78

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Motioner om utredning rörande behovet av vissa anslag, som ännu icke tagits
i anspråk. (Forts.)

mera allmänt tillerkänner finanspolitiken, kräver, att riksstaten följes med
den största noggrannhet av riksdagen. Den i ett års budget uttryckta finansplaneringen
bör förverkligas under avsedd tidrymd. Därest så icke sker kan
hela den planerade konjunkturpolitiken omintetgöras.

För att återgå till utskottsutlåtandet har jag av motiveringen dragit den
slutsatsen, att t. o. m. utskottets socialdemokratiska majoritet i stort sett delat
de synpunkter på frågan, som framförts i motionen. Likväl har utskottets
motivering ej utmynnat i det yrkande örn bifall till motionen, som med hänsyn
till det tidigare enligt mitt förmenande bort vara en naturlig följd. Utskottet
_ har i stället i slutet gjort en kovändning och förutsatt, att Kungl.
Majit själv skall beakta de synpunkter, som framförts i motionen.

Det verkar därför som örn utskottsmajoriteten ansåge, att hela denna fråga
vore tabu för riksdagen, något som riksdagen överhuvud taget icke har att
göra med. En dylik ståndpunkt kan jag icke anse stå i överensstämmelse med
riksdagens och därmed det svenska folkets konstitutionella befogenheter gentemot
Kungl. Maj :t.

När jag väckte motionen var jag givetvis fullt på det klara med den socialdemokratiska
majoriteten i riksdagen. Jag kunde likväl icke tänka mig, att
utskottsmajoriteten i sin gärning skulle vara så beroende av Kungl. Maj :t,
att densamma icke skulle vilja hävda riksdagens urgamla rättigheter gentemot
Kungl. Majit.

Med dessa. ord. herr talman, har jag velat yrka bifall till den reservation,
som avgivits, av herr J. B. Johansson m. fl.

Häri instämde herrar Staxäng och Dickson.

.Herr Åkerström: Herr talman! Andra kammarens huvudmotionär har enligt
mm mening sökt blåsa upp denna fråga till något mera än den egentligen är.
Herr Wiberg säger att vad utskottet föreslår strider mot grundlagen och kommer
att leda till att riksdagen avhänder sig kontrollrätten samt vidare att man avstår
från att slå vakt örn svenska folkets konstitutionella rättigheter o. s. v. Allt
detta är väl ändock påståenden, som måste betraktas såsom fullständigt orimliga.
Motionären har ju själv medgivit, att utskottet skrivit på ett sådant sätt,
att man måste kunna slå fast att alla dessa rättigheter gentemot Kungl. Maj,t
skola kunna hävdas. Att söka göra gällande att utskottsmajoritetens och reservanternas
ståndpunkter skilja sig avsevärt i fråga om intresset för att hävda
riksdagens kontrollrätt, måste jag absolut protestera mot.

När jag för egen del uppmärksammade motionen måste jag fråga mig vart
motionärerna ‘syfta. Vad är egentligen meningen med yrkandet örn denna skyndsamma
utredning? Ja, huvudmotionären har ju i dag sökt i debatten angiva vad
man ungefärligen syftar till. Men det förhåller sig väl ändå så, att frågan örn
vad man skulle kunna uppnå för resultat redan i förväg bör spela en betydande
roll. Utskottet har haft tillgång’ till en redovisning från finansdepartementet
beträffande hur det ligger till i berörda avseende och jämväl fått besked örn
vad som är anledningen till att reservationerna äro så stora som de äro. Var och
en av kammarens ledamöter kan ju läsa igenom vad som där står skrivet. Det
i -rJ-L j ^råga om de till beloppet mest betydande anslagsreservationerna under
driftbudgeten de under fjärde huvudtiteln — torde dessa till en del vara orsakade
av konstruktionen med inom femårsramen av budgettekniska skäl jämnt
lordelade kvotanslag. Vidare torde de avsevärda reservationerna å till täckning
av engangsutgifterna för materielanskaffning anvisade anslag sammanhänga
med att anslagen anvisas först sent under riksdagens vårsession och följaktligen
icke hinna disponeras före budgetårets utgång. Härjämte må framhållas, att svå -

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 19.

79

Motioner om utredning rörande behovet av vissa anslag, som ännu icke tagits

i anspråk. (Forts.)

righeter ha förelegat att till följd av knapphet på materiel och arbetskraft inom
förutsatta tider få utlagda beställningar effektuerade. Vad åter angår de å kapitalbudgeten
redovisade, icke utnyttjade beloppen måste jämväl här bemärkas
den eftersläpning, sorn med hänsyn till brist å materiel och arbetskraft uppkommit.
»

Till sist äro vi då framme vid huruvida man skall nöja sig med att skriva så
som det blivit skrivet i motiveringen. Utskottet uttalar där — det är ju självfallet
— sitt intresse för att reservationerna inte böra tillåtas stiga hur mycket
Som helst och vidare en förhoppning örn att Kungl. Majit följer frågan med
intresse. Det är väl ingen som på allvar misstänker finansdepartementet för att
vilja försumma möjligheterna till omprövning av de olika anslag som blivit beviljade
sedan lång tid tillbaka. Det är uppenbart, och utskottet betonar också
detta. Frågan är om man överhuvud kan tänka sig åtgöranden, som verka
reducerande på reservationernas totala slutsumma. Ja, när vi bli fria från alla
krisbetonade anslag, följer väl därav att summan blir något reducerad. Utskottet
har emellertid i sitt utlåtande också försökt ge anvisningar för reducering av reJservationerna.
Där talas det örn att olika vägar äro möjliga. Å ena sidan kan en
förnyad prövning av behovet att tillgodose de med redan beviljade anslag avsedda
ändamålen företagas. Å andra sidan kunna eftersträvas sådana åtgärder,
som äro ägnade att för framtiden förebygga uppkomsten av reservationer av
nuvarande storleksordning. Vi tillägga, att båda vägarna böra prövas.

Skulle vi giva oss in på någonting som mera effektivt skulle medverka till att
dessa stora reservationer nedbringades, vore det väl t, ex. anledning att taga det
där året från Kungl. Majit. Riksdagen borde kanske rent av säga ifrån, att
hädanefter få icke anslagen stå två år till disposition, innan förnyad prövning
sker. Det är detta som väsentligen orsakat, att reservationernas totala belopp
ligger uppe vid den stora summan på mera än tre miljarder. Men jag har icke
funnit, att i debatten i avdelningen eller utskottet någon enda från motionärernas
håll ställt sådana yrkanden. Man har heller icke sagt någonting, som inneburit,
att det är där de största reservationerna finnas, nämligen på fjärde huvudtiteln,
som man skall sätta in. Det är där som man har någonting att få, men det ha
reservanterna icke velat säga ifrån. Utskottet har emellertid sagt, att även beträffande
fjärde huvudtiteln bör man se efter, örn man icke har några besparingsmöjligheter.
Men vi ha icke skärpt vår ''ståndpunkt såsom reservanterna
gjort. Slutligen ha vi gjort ett uttalande, som huvudmotionären tolkat så att vi
gjort en kovändning. Sistberörda uttalande återfinnes på s. 6. Jag bryr mig ej
örn att läsa upp det; var och en vet vad det innehåller.

Jag behöver icke — i varje fall icke i denna första omgång — orda mera
beträffande dessa saker. Jag vill på nytt betona, att vi i utskottet självfallet
önskat slå vakt örn riksdagens kontrollrätt med avseende å dessa utgifter. Vi ha
velat slå vakt örn riksdagens konstitutionella befogenheter. Men jag vill säga
ifrån, att påståendet att motsatsen skulle vara förhållandet lia vi ali anledning
att bestrida.

Jag ber, herr talman, alf få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till var och en av
kammarens ledamöter. Ha ni, när denna motion först presenterades för er, icke
måst erkänna, att ni tyviirr visste föga örn hur det förhöll sig med dessa väldiga
reservationer? Det finnes kanske många i kammaren, som äro utomordentligt
sakkunniga och haft hela situationen klar för sig. Jag erkänner till min
skam, att jag visste mycket litet örn dessa väldiga belopp. Jag sade till mig
själv: »Det där är galet, att du vet så litet örn denna sak; som riksdagsman

80 Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Motioner om utredning rörande behovet av vissa anslag, som ännu icke tagits
i anspråk. (Forts.)

borde du veta mera om förutsättningarna för oell anledningen till att tusentals
miljoner kronor i reservationer uppkommit.» Jag måste därför erkänna, att
reservanterna gjort åtminstone mig en tjänst genom att draga fram problemet
så att det blivit bättre belyst.

Jag tycker, att det är en ganska intressant, låt vara ofullständig, belysning,
som här kommit till stånd och som finnes redovisad i utskottets utlåtande.
Denna, undersökning rörande hur det är med en del av huvudtitlarna har framkommit
på statsutskottets initiativ. Finansdepartementet har efter förfrågan
gjort en särskild utredning. Majoriteten i utskottet är så hänsynsfullt, att
den ej velat använda en formulering som ens svagt skulle antytt, att denna
utredning kommit till på statsutskottets initiativ. Det är en hänsynsfullhet —
mot^ departementschefen, förmodar jag — som sträcker sig mycket långt.

Kanske skulle vi kunna vara överens örn >att sakens framdragande i alla fall
gjort viss nytta. Å andra sidan måste man erkänna — och det tycker jag är
en del av nyttan — att spörsmålet visat sig vara väsentligt mindre än vad
motionärerna trott. Det är ju icke fråga örn att här skulle finnas väldiga belopp,
som plötsligt kunde användas och derangera kapitalmarknaden. Ehuru
jag i vissa andra avseenden delar herr Wibergs uppfattning, tror jag, att herr
Muberg nyss överdrev de konjunkturpolitiska riskerna. Såvitt jag kan se är
svenska staten bunden av preliminära beslut i fråga örn större delen av dessa
medel. Det gäller beställningar för försvarsändamål; det gäller också preliminära
beslut örn bostadslån och mycket annat. Efter vad jag kan förstå föreligger
icke egentligen något problem vad större delen av beloppen beträffar.

Jag skulle för min del vilja lugna herr Åkerström, när han uttalade farhågor
för att riksdagen skulle sätta en käpp i hjulet och hejda utbetalningen
av dessa belopp — med katastrofala verkningar. Någon sådan avsikt kan ej
utläsas av reservanternas uttalande, såvitt jag förstår.

Men även örn frågan alltså är väsentligt mycket mindre än man trodde och
gäller rätt begränsade belopp, är den därför icke oviktig. Då vi fått en ofullständig
belysning av den, kunna vi icke säga, att den icke skulle förtjäna en något
bättre och mera fullständig, mera systematisk belysning, där man konsekvent
går igenom och undersöker besparingsmöjligheterna. Det förefaller mig vara väl
motiverat att kräva en sådan systematisk undersökning. Majoriteten har icke
vågat underskriva någon garanti för att man därvid ej skulle kunna upptäcka
en del besparingsmöjligheter. Varför vill man då icke vara med örn att begära
en systematisk undersökning?

Detta är det ena som reservanterna vilja lia klart uttalat. Det andra är. att
det föreligger här ett budgettekniskt problem med tanke på framtiden. Hur skall
man eventuellt kunna förebygga, att reservationerna bli större än som är nödvändigt?
Och hur skall man hålla riksdagens kontrollmöjligheter så stora som
möjligt? Detta är ett budgettekniskt problem, som det kan vara av intresse att
få belyst. Ingen kan hava något emot att det tages upp till behandling. Det
är reservanternas andra, bestämt uttalade önskemål.

Utskottets majoritet är ju egentligen överens med reservanterna örn båda
dessa saker. Det står mitt på s. 5 i utlåtandet, att man skall företaga en förnyad
prövning av behovet att tillgodose de med redan beviljade anslag avsedda
ändamålen. Man skall också pröva frågan med tanke på framtiden. Men majoriteten
vill ej vara med örn att begära en systematisk undersökning. Majoriteten
uttalar sig mera obestämt: Utskottet förutsätter, att Kungl. Majit ägnar
frågan fortsatt uppmärksamhet etc. Men i fall vi skola blint förlita oss
på Kungl. Majit hade vi icke behövt göra någon undersökning alls. I så fall
behöver icke riksdagen söka övervaka de offentliga utgifterna.

Onsdagen den 8 maj 1940.

Nr 19.

81

Motioner om utredning rörande behovet av vissa anslag, som ännu icke tagits

i anspråk. (Forts.)

Herr Åkerström förklarade, att ingen kunde misstänka finansdepartementet
och regeringen att icke följa denna fråga. Låt mig svara en sak. Örn man
i ett företag eller en förening Ilar revisorer, är det ej därför att man misstänker
ledningen för att undansnilla medel utan därför, att erfarenheten visar,
att det är ett gott system, när de som äro styrande vid sidan av sig ha en
kontrollinstans. Det är riksdagens plikt att se till, att den har så goda möjligheter
som äro tänkbara att övervaka medelsdispositionen.

Jag ställer mig därför oförstående till att majoriteten ej velat vara med
om att uttala ett bestämt önskemål. Jag finner det vara ett ganska ineffektivt
sätt av herr Åkerström att slå vakt örn riksdagens rättigheter, som han säger. Det
ligger icke i reservanternas skrivsätt någon som helst kritik mot regeringen,
som en lojal ledamot av majoriteten och regeringspartiet skulle behöva
vara rädd att deltaga i. Man hänvisar genom hela skrivsättet till att det är
rådande omständigheter under senare år som förklara, att reservationerna blivit
så stora som de äro.

Därför är spörsmålet i all sin enkelhet detta: skall riksdagen bestämt kräva
så mycken klarhet som möjligt över dessa förhållanden så att vi öka riksdagens
möjligheter att övervaka de offentliga utgifterna? Eller skall man
sväva på målet och säga, att naturligtvis sköter Kungl. Maj :t detta i och för
sig fullt tillfredsställande? I betraktande av hur litet vi visste örn dessa spörsmål,
innan denna motion kom fram, och i betraktande av att redan en mycket ytlig
undersökning givit oss en värdefull belysning samt med hänsyn till att det är
nyttigt för oss att veta mera örn saken, är det naturligt, att riksdagen begär en
systematisk genomgång och ej bara förutsätter, att Kungl. Majit skall beakta
det hela. Den naturliga konsekvensen även av majoritetens premisser finner jag
vara de slutsatser reservanterna dragit.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Åkerström: Herr talman! Beträffande riksdagens möjligheter att få
veta, hur det ligger till med reservationer å anslag vill jag påpeka, att det
kan statsutskottet begära upplysningar om från finansdepartementet, som
efter anmodan från utskottets sida kan påräknas ställa en tjänsteman till
förfogande för erforderlig föredragning.

Herr Ohlin förmenade, att vi varit så hänsynsfulla mot finansministern,
att vi ej ens velat att av skrivsättet skulle framgå, på vad sätt vi fått fram
den redovisning, som återfinnes i utskottets utlåtande. Jag måste här liksom
i utskottet säga, att den som hävdar denna mening har icke tillgång till
samma informationer som jag. Vilka informationer som äro felaktiga återstår
att undersöka. Enligt de informationer jag erhållit har det tillgått på
följande sätt. Sekreteraren å avdelningen har varit i förbindelse med finansdepartementet,
innan man från utskottets sida begärt någon sådan utredning.
I finansdepartementet erbjöd man sig redan i förväg att giva oss denna
utredning. Därför tror jag nog att det skrivsätt vi använt bättre täcker det
verkliga förhållandet.

Herr Ohlin: Den sista frågan förtjänar knappast någon närmare debatt. Att
finansdepartementet är synnerligen samarbetsvilligt står utanför all diskussion.
Herr Åkerström framhöll, att statsutskottet kunde begära erforderliga
upplysningar från finansdepartementet. Det är ju just en sådan utredning
reservanterna vilja skall begäras, men det bör bli en utredning, som framlägges
för hela riksdagen och don svenska offentligheten. Att det skulle vara
något stort intresse att skydda sig mot att det blir en utredning, som läg Andra

kammarens protokoll 194G. Nr 19. 6

82

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Motioner om utredning rörande behovet av vissa anslag, som ännu icke tagits
i anspråk. (Forts.)

ges fram för hela riksdagen, och ordna det så, att det blir en intern framställning
för statsutskottets ledamöter, har jag svårt att förstå.

Herr Åkerström: Herr Ohlin förefaller anstränga sig för att missförstå vad
jag åsyftat.

Vad jag åsyftade var ju att statsutskottet kunde ha fått in denna redovisning
från finansdepartementet utan denna motion, örn utskottet så velat.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag
tycker att det vore beklagligt, örn denna tvist mellan majoriteten och reservanterna
skulle giva några av kammarens ledamöter den föreställningen, att det här
råder några delade meningar. Här är egentligen bara fråga örn detta: sedan
statsutskottets ledamöter hade fått reda på, hur sakerna förhålla sig, och fått
reda på, att motionen byggt på vad jag vågar kalla fullständigt felaktiga förutsättningar,
var det då nödvändigt för utskottet att med anledning av denna
motion kräva en utredning? Utskottet hade ju faktiskt fått in utredning och
ansåg att det egentligen icke var något mera att utreda.

Det ligger så till, att motionärerna, när de fått se de väldiga summorna av
reservationer särskilt på fjärde huvudtiteln, fått föreställningen, att här ligga
massor av pengar, som när som helst kunna släppas ut i marknaden och orsaka
svårigheter och olyckor, ytterligare upplåning o. s. v., vilket fortfarande herr
Wiberg drog upp.

Nu är det så, att när det gäller fjärde huvudtiteln, veta vi alla, att vi varit
med örn en väldig upprustning, där vi långa tider i förväg ha fått fatta beslut
att anslå pengar. Vi ha lagt ut beställningar o. s. v. Det förefaller ej som örn
åtminstone reservanterna i utskottet skulle vilja taga upp frågan om att riva
upp dessa beslut. Örn reservanterna verkligen syftat till att vi genomgående
skola taga upp alla budgetens utgiftsposter från föregående år och se till, örn
det är någonting vi kunna spara genom att riva upp föregående års beslut, i den
män det är möjligt — ofta är det tekniskt och sakligt omöjligt — då vore
saken annorlunda. Men det är uppenbarligen icke meningen. Man har gått ut
ifrån den oriktiga föreställningen, att det är mycket stora summor, som ingen
människa tidigare upptäckt; då har man velat begära en utredning.

Jag vet icke, om man skall behöva tala örn en sak. Åtminstone de av kammarens
ledamöter, som suttit i statsutskottet eller överhuvud i utskott tillräckligt
länge, veta, att vi ha en metod som heter reservationsanslag och som bär
mycket starka motiv. Vi kunna icke göra allt till förslagsanslag, som var och
en förstår; vi måste se till att vi få en begränsning. Det är ett önskemål gemensamt
för riksdagen och regeringen. Å andra sidan vilja vi ej ha obetecknade
eller bestämda anslag, som sluta i det ögonblick då budgetåret är slut. Det
skulle leda till, att myndigheterna, som handhava anslagen, skulle skynda
sig att använda dem före budgetårets slut. även örn det vore förnuftigt att
skjuta användningen till följande budgetår. Ur dessa synpunkter har anordningen
med reservationsanslag tillkommit.

Sedan känna alla till något, som jag trodde att herr Ohlin kände till redan
innan han med anledning av denna motion sysslade med saken. Det är känt, att
de stora försvarsanslagen måste beslutas i förväg och på samma sätt de stora
anslagen för bostadsbyggande samt, vill jag tillägga, de väldiga anslagen för
de affärsdrivande verken. Det är klart, att det här kommer att ligga pengar,
varom riksdagen en gång beslutat hur de skola användas.

Det är i grund och botten icke en tvist örn huruvida vi skola gå igenom budgetposterna
och se, om vi ej skola kunna riva upp riksdagens tidigare beslut.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 19.

83

Motioner örn utredning rörande behovet av vissa anslag, som. ännu icke tagits

i anspråk. (Forts.)

Vad återstår då, om man skjuter undan fjärde huvudtiteln, vilket reservanterna
göra? Örn jag går efter den utredning finansdepartementet lämnat statsutskottet,
så visar den en summa på 145 miljoner kronor. En hel del av dessa
anslag äro fortfarande föremål för riksdagens prövning. Beträffande vissa har
inte ens proposition framlagts. Vid en närmare granskning visar det sig, att
av de 45 miljonerna äro kanske 35 miljoner kronor avsedda för sådant, som
kommer att försvinna från oell med 1 juli i ar. De återstående 100 miljoner
kronorna, som tydligen också väckt förskräckelse, gälla anslagen till statlig
krigsförsäkring. Detta belopp är avsett som en garantifond, vilken regeringen
en gång föreslagit och riksdagen accepterat. Här är det bara fråga örn en papperslapp
! Ingen tror väl att fonden i verkligheten skall behöva tagas i anspråk!

Ingen misstycker, att det gjorts en utredning i saken, men det hade enligt
min mening varit naturligt örn statsutskottet efter att ha tagit del av resultatet
av utredningen, enat sig örn ett uttalande av följande innehåll. Förevarande motion
lagger på felaktiga förutsättningar, men frågan är ändå av intresse och
utskottet har inte någonting emot att regeringen erinras om att riksdagen är
intresserad av denna sak.

Vid en budgetberedning gå vi ju igenom alla förekommande anslag. Beträffande
reservationsanslagen kan jag försäkra, att man från finansdepartementets
sida är mycket angelägen örn att se till, att de nya anslagen, i de fall då
stora reservationer finnas tillgängliga, anpassas härefter. En sådan genomgång
av anslagen sker varje år inom regeringen. En motsvarande undersökning
företas årligen även av riksdagen, som ju granskar och beslutar beträffande
varje reservationsanslag inom budgeten. I varje punkt kan alltså riksdagen.
örn den är intresserad, begära besked beträffande varje anslag. Detta är ju en
rimlig metod. På grund av okunnighet örn de verkliga förhållandena ha vissa
herrar motionsvis begärt, att man skall göra en väldig utredning om dessa
jättelika reservationer på budgeten! Vi borde kunna vara överens örn att en
sådan granskning i verkligheten sker varje år inom regeringen och sedan även
inom riksdagen. Örn det sedan, som herr Wistrand redan framhållit i första
kammaren, finns anledning att just nu, på grund av övergången från krigs- till
fredshushållning, företa en särskilt noggrann granskning, så skola vi självfallet
göra detta. Men jag kan icke inse nödvändigheten av att riksdagen av denna
anledning skulle behöva begära en särskild utredning i frågan.

Sedan utskottsmajoriteten skrivit som den gjort bär man från minoritetens
gida — vilken representerar alla partierna utom det socialdemokratiska — varit
angelägen att skriva på ett sådant sätt, att man sedan kan hänvisa till att riksdagen
här gjort en anmärkning mot finansdepartementets sätt att sköta denna
sak. Det tycker jag är fullständigt onödigt.

Herr Wiberg: Herr talman! Då finansministern i sitt anförande förklarade,
att motionen bygger på felaktiga förutsättningar, vill jag säga ett par ord.
Motionärerna och reservanterna ha hela tiden varit fullt på det klara med att
åtskilliga av dessa reservationer om 3 300 miljoner kronor utgöras av sådana
anslag, där staten är bunden antingen på grund av beställningar eller av
andra skäl. Emellertid skola vi icke förbise, att det gäller reservationer av
en sådan enorm storleksordning som 3 300 miljoner kronor och att endast en
del därav utgöres av bundna anslag. Det är också fråga örn anslag, som huvudsakligen
ha tillkommit under andra förhållanden än nu, nämligen under
ett pågående världskrig. Det är möjligt att en stor del av dessa anslag, örn
man skulle lia tagit ställning till dem i dag, icke skulle ha fått den storlek
de nu fått. Det är ju — som herr Wistrand, enligt, vad finansministern upp -

84

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Motioner orri utredning rörande behovet av vissa anslag, som ännu icke tagits
i anspråk. (Forts.)

lyste, framhållit i ett anförande i första kammaren — också alldeles självklart,
att då vi nu leva under en fredshushållning, i motsats till den krigshushållning
som rådde då anslagen lämnades, åtskilliga besparingar antagligen kunna
göras på många av anslagen. Jag noterar också att herr Ohlin, säkerligen
med full rätt, med skärpa framhållit, att det varit ganska värdefullt för riksdagen
att få en bild av omfattningen och i viss mån också av fördelningen av
dessa reservationsanslag.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Ohlin Herr talman! Finansministern sade nyss, att när statsutskottet
funnit att motionärerna missförstått det hela, hade det varit naturligt att draga
den slutsatsen, att det inte funnits mera att utreda. Men detta är att draga
en negativ slutsats i fråga örn möjligheterna. Jag kan gå med på att motionärerna
lagt upp saken på ett sätt, som inte riktigt täcker det verkliga förhållandet.
Men jag vill inte gå med på att statsutskottet funnit att det inte går
att verkställa någon ytterligare utredning. Det har dock inträffat den omständigheten
att ett världskrig slutat ganska nyligen. Det ligger därför mycket
nära till hands att antaga, att vårt land därigenom kommit i ett sådant
läge, att man har mera anledning nu än i vanliga fall att göra en noggrann
omprövning beträffande användningen av olika reserverade medel. Jag har
mig inte bekant att statsutskottet har fått sådana informationer, som kunna
motivera det omdömet, att det inte finns mera att utreda i denna fråga.

Vidare påstod finansministern att reservanterna skjuta undan fjärde huvudtiteln.
Finansministern har tydligen inte tillräckligt omsorgsfullt läst reservationen.
Reservanterna skriva nämligen det rakt motsatta beträffande anslagen
under fjärde huvudtiteln. I reservationen framhålles nämligen bl. a. följande:
»Det vill förefalla utskottet som örn skäl föreligga att undersöka förefintliga
möjligheter att ernå besparingar jämväl beträffande dessa reservationer.
»

Sedan sade finansministern också att de 100 miljoner kronorna väckt förskräckelse.
Jag vill erkänna, att reservanternas skrivsätt i den mening å s. 8
i utlåtandet, som börjar med orden »Att märka är dock . . .», icke är så lyckligt.
Men med litet välvilja kanske finansministern förstår, att innehållet i
den meningen mera är ägnat att lugna läsaren än att väcka hans förskräckelse.

Kvintessensen av finansministerns argumentering är att statsutskottet i varje
punkt kan begära upplysning om dessa reservationsanslag. Javisst kan statsutskottet
göra det. Vad saken här gäller är just om statsutskottet skall få
hjälp i detta arbete, så att man inte på varje särskild punkt behöver fråga sig,
örn en specialundersökning är motiverad. Arbetet skulle väsentligt underlättas,
örn utskottet erhölle en systematisk översikt. T denna skulle det bland annat
angivas vilka punkter som vöre självklara och vilka som borde bli föremål
för närmare övervägande.

Finansministern sade, att regeringen gör en sådan granskning varje år. Så
mycket lättare bör det då vara för finansdepartementet att redovisa något av
denna granskning för statsutskottet och därigenom underlätta det arbete, som
finansministern med rätta säger att statsutskottet har att utföra.

Jag håller med finansministern örn att alla tydligen önska största möjliga
belysning av dessa förhållanden. Under sådana förhållanden tycker jag inte
den omständigheten, att motionärerna möjligen lagt upp frågan på ett oriktigt
sätt,o bör vara tillräcklig motivering för riksdagen att underlåta att begära
en sådan belysning.

Finansministern sade att han måste uppfatta reservanternas skrivsätt som

Onsdagen den 8 maj 1940.

Nr 19.

85

Motioner om utredning rörande behovet av vissa anslag, som ännu icke tagits

i anspråk. (Forts.)

förestavat av en önskan att rikta en anmärkning mot honom. Såvitt jag har
mig bekant — jag har deltagit i beredningen av frågan inom utskottets fjärde
avdelning — har det icke förelegat någon som helst avsikt i den riktningen
inom utskottet. Jag tycker heller inte att finansministern med fog kan tolka
reservanternas skrivsätt på det sättet. Det förhöll sig nämligen så — jag hoppas
att det inte är olämpligt att omnämna detta -— att inom utskottets fjärde
avdelning förelåg först majoritet för reservanternas skrivsätt. Utskottsmajoritetens
skrivsätt kom till först på ett senare stadium. Finansministern sade
nyss, att efter det majoriteten skrivit som den gjort, hade reservanterna ansträngt
sig för att skriva så som här skett. Detta påstående är således felaktigt,
eftersom reservanternas skrivning förelåg först oell majoritetens skrivning
framlades som ett senare alternativ.

Det förefaller mig som örn finansministern, örn han utgår ifrån att man inte
avsett att rikta någon kritik mot regeringen i den budgetfråga vi nu behandla,
bör kunna ta reservanternas och motionärernas skrivsätt med stort lugn. Vad
de begära är endast en ''sådan klarhet, som herr Akerström och alla andra äro
ense örn är nödvändig för att riksdagen skall kunna fullgöra sina skyldigheter
att övervaka statens finanser.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag
får erkänna att jag tydligen för hastigt läst vad reservanterna skrivit. Jag har
icke sett att de icke velat undantaga fjärde huvudtiteln. Men å andra sidan
vill jag fråga, örn det verkligen är reservanternas allvar att vi skola gå igenom
fjärde huvudtiteln och se efter vilka beslut som kunna rivas upp. I så
fall rullar man upp en fråga, som icke bör tas upp i detta sammanhang. Jag
tror icke att kammarens ledamöter i allmänhet haft klart för sig, att reservanterna
mena, att tidigare fattade beslut angående anslag under fjärde huvudtiteln
icke skulle vara bindande, utan att det skulle vara möjligt, att riva
upp dylika beslut för att åstadkomma besparingar.

Jag påpekade i ett tidigare anförande att riksdagen varje år får upplysning
örn förefintliga anslagsreservationer. Vid varje anslagsäskande omtalas att
så och så mycket begärs av respektive myndigheter, men med anledning av
att det finns en reservation av den och den storleksordningen anser man. att
anslaget skall begränsas. Så och så stor är reservationen, säger man, och sedan
talar man örn hur stort det nya behovet är. Det är all den utredning som kan
göras.

Jag har mycket svårt att se hur man skulle kunna gå till väga för att komma
längre än man kan göra genom den utredning, som —• på sätt jag nyss
redogjort för — varje år göres beträffande samtliga anslag. Jag erinrar örn
att den överväldigande delen — kanske 135 miljoner kronor — av de anslag
örn sammanlagt 145 miljoner kronor, som nu äro på tal, faktiskt kommer att
vara avvecklad den 30 juni i år. Under sådana omständigheter tycker. jag
det hade varit rimligt, örn man inom utskottet enats örn majoritetens linje.
Visserligen falla de sakliga omdömena ofta något egendomligt, men att alla
elva reservanterna från högern, folkpartiet och bondeförbundet skulle ha samlats
på denna linje om icke finansministern varit socialdemokrat, har jag svårt
att tro.

Herr Åkerström: Herr talman! I sitt svar på finansministerns erinran om,
att man från reservanternas sida borde ha kunnat nöja sig med det skrivsätt,
sorn blivit utskottets, redovisade herr Ohlin frågans behandling något ofullständigt.

86

Nr 19.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Motioner örn utredning rörande behovet av vissa anslag, som ännu icke tagits
i anspråk. (Forts.)

Jag^ vill erinra om att vi inom utskottsavdelningen hade ett förslag utarbetat.
Så långt äro vi överens. Man tog sig friheten att använda avdelningens tid
för att justera detta förslag, som sedan blev reservationen i ärendet. Därvid
kritiserade jag förslaget och föreslog en del ändringar. — Det avgörande är
emellertid att det — som finansministern framhållit — vid utskottets plenarsammanträde
förelåg möjlighet att välja mellan å ena sidan utskottsmajoritetens
förslag och å andra sidan reservationen.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag skall bara komma med en kort slutreplik. Finansministerns
huvudargument är, att det icke går att lämna mera belysning
av dessa saker än vad som sker varje år. Jag måste säga, att då borde alla vara
experter på denna fråga redan innan den tages upp. Envar av kammarens ledamöter
som vet med sig att inte vara expert på denna fråga — jag kan väl
inte var ensam om att inte vara expert i frågan innan den tages upp -— har nog
en känsla av, att det skulle vara mycket bra med ytterligare upplysningar.
Herr Åkerström synes i varje fall inte dela den uppfattning, som finansministern
gav uttryck åt, när han förklarade, att utskottet är oförhindrat att
begära in ytterligare upplysningar på olika punkter. Som jag tidigare framhållit
kan inte heller jag dela finansministerns uppfattning att det inte går
att ge ytterligare belysning i dessa frågor.

Vad sedan beträffar det av finansministern påpekade förhållandet att samtliga
ledamöter från den borgerliga oppositionen ha anslutit sig till reservationen,
så är det enligt min mening naturligt att riksdagen begär största möjliga
klarhet angående statens finanser; detta även med risk att någon gång
begära litet för mycket. Det är angeläget att få en så allsidig belysning som
möjligt av dessa frågor. Detta är så naturligt, att man snarast kan fråga vad
det är för en egendomlig tillfällighet som gör, att samtliga socialdemokrater i
utskottet icke kunna vara med örn vårt önskemål örn ytterligare belysning.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Det
sista problemet är lika olösligt som det första. Jag vill tillägga, att när jagnämnde
att man inte kan göra mera utredningar än vad som göres vid varje
särskild punkt, så är detta självklart, eftersom varje punkt är ett problem för
sig. Vad man därutöver kan göra — och jag skall gärna göra det örn jag kan,
och örn jag får göra upp nästa budget — är endast att för budgetens gemensamma
frågor göra en sammanfattning av vad man har i de olika punkterna
och tala örn hur det står till med dessa reservationer. Det är den enda utredning
jag kan tänka mig utöver vad som står i de enskilda punkterna.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Wiberg
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes.

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 118, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med avslag å utskottets berörda hemställan bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Onsdagen den 8 maj 1946.

Nr 19.

87

Motioner arn utredning rörande behovet av vissa anslag, som ännu icke tagits

i anspråk. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Wiberg begärde emellertid rösträkning, vadan voteringmedelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 91 ja och 65 nej,
varjämte 13 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 27.

Fröken Nygren avlämnade en av henne undertecknad motion, nr 514, i anledning
av Kungl. Majrts proposition, nr 242, angående anslag för budgetåret
1946/47 till folkskoleseminarierna m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 28.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 218, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan örn
omläggning av riksdagens budgetarbete; samt

från statsutskottet:

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till ämbetsbyggnad för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
luftfartsstyrelsen; och

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag till
vissa byggnadsarbeten för länsstyrelserna m. m.

§ 29.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.46 em.

In fidem
Gunnar Britth.