Motioner i Andra kammaren, nr 185.

Nr 185.

Av herr Svensson i Grönvik m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag till avsättning till fonden för ''premielån
till egnahemslåntag are.

I årets statsverksproposition under nionde huvudtiteln, punkt 145, angående
Egnahemsbildning: Avsättning till fonden för premielån till egnahemslåntagare
föreslås dels att premielånens maximibelopp höjes från
3 000 till 4 000 kr. och där egnahemsstyrelsen efter prövning för särskilt
fall medgiver från 4 500 till 6 000 kr., dels att för budgetåret 1946/47 anvisas
ett från 2 000 000 till 2 500 000 kr. förhöjt belopp till premielånefonden.
Egnahemsstyrelsen har för ändamålet hemställt örn ett anslag av
kr. 3 000 000. Departementschefen gör härtill följande betydelsefulla uttalande
:

»Under förutsättning att premielån framdeles endast tilldelas egnahemslånetagare
för åtgärder för iordningsställande av verkligt bärkraftiga jordbruk
synes det enligt min mening vara tillfyllest därest ifrågavarande anslag
för budgetåret 1946/47 bestämmes till kr. 2 500 000. Då understödjande
av olämplig fastighetsbildning kommer att i hög grad försvåra den
rationalisering av landets jordbruk, som framdeles måste komma till stånd,
förutsätter jag alltså att egnahemsorganen beakta vikten av att i fortsättningen
endast jordbruk av nyss antydd beskaffenhet lämnas stöd genom
egnahemsverksamheten. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela
de ändrade bestämmelser rörande förevarande verksamhet, som vid
bifall till vad i det föregående förordats må befinnas påkallade».

Det är utan vidare uppenbart att ett riksdagens bifall till detta departementschefens
kategoriska principuttalande skulle komma att i grund förändra
nu gällande regler för denna betydelsefulla del av den statliga
egnahemsverksamheten.

Den målsättning, som vid egnahemsreformens genomförande år 1939
och 1940 fastställdes i gemensamt beslut av Kungl. Majit och riksdagen,
angavs i hithörande avseende sålunda: »Att främja möjligheterna för
mindre bemedlade och obemedlade att förvärva familjejordbruk, stödjejordbruk
eller bostadsegnahem, att utvidga ofullständiga jordbruk med
tillskottsjord, eller att företaga ny-, örn- och tillbyggnad eller förbättring
av nybyggnader å egnahemsfastigheter.» Hur värdefull denna verksamhet
varit för tusentals av de vid starten i regel ekonomiskt svaga familjebildningar,
som med hjälp av ett stödjordbruk söka bilda sig ett hem, vitsordas
bl. a. av egnahemsstyrelsen, som i sin hemställan, återgiven i propositionen,
anför:

»Egnahemsstyrelsen kan vitsorda att premielånen ha en mycket viktig
uppgift att fylla i egnahemsverksamheten. För jordbruket är det ett livsvillkor
att de särskilda brukningsdelarna anordnas och utrustas så rationellt
som möjligt. I det ständigt fortgående arbetet mot detta mål böra
de ekonomiskt svagt ställda förvärvarna av jordbruksegnahem beredas
möjlighet att deltaga. De redan färdiga fastigheter som förvärvas med

Motioner i Andra kammaren, nr 185.

stöd av egnahemslån, äro ofta sådana där byggnadsbeståndet är behäftat
med betydande brister eller där behovet av grundförbättringar är framträdande.
I regel äro emellertid åtgärder till avhjälpande av dessa brister
eller genomförande av förbättringar av antydda slag så kostnadskrävande,
att de på grund av egnahemsförvärvarens svaga ekonomi måste ställas
på en obestämd framtid. I samma riktning verkar även det förhållandet,
att här avsedda åtgärder i regel äro av den art, att de i vissa fall icke
alls, i andra fall först efter viss tid, öka fastighetens avkastning eller avspegla
sig i ett förhöjt bruksvärde. Erfarenheten har emellertid givit vid
handen, att det av praktiska och psykologiska skäl är av stor betydelse
att själva starten för en egnahemsförvärvare sker under så goda betingelser
som möjligt. Jordbruket bör alltså från början sättas i gott skick i
vad avser såväl byggnadsbeståndet som jorden. Vad nu sagts örn kostnaderna
för iordningsställande av jordbruk gäller i tillämpliga delar även,
då fråga är örn förvärv av tillskottsjord och givetvis också de numera
dock mycket fåtaliga fallen av nybildning av egnahemsjordbruk».

Vad egnahemsstyrelsen ovan anfört är i hela sitt verklighetsunderlag
så obestridligt att en vidare motivering måste anses överflödig.

Departementschefens uttalande att premielån framdeles endast bör tilldelas
egnahemslånetagare för åtgärder för iordningsställande av verkligt
bärkraftiga jordbruk samt hans förutsättning att egnahemsorganen beakta
vikten av att i fortsättningen evAast jordbruk av nyss antydd beskaffenhet
lämnas stöd genom egnahemsverksamheten måste tolkas så att ett mycket
betydande antal av innehavare eller ägare till redan befintliga mindre
jordbruk eller stödjordbruk skulle komma att utestängas från den betydelsefulla
hjälp, framförallt vid ägareskifte, som premielånen innebära.
Detta är någonting helt annat än att understödja en olämplig fastighetsbildning,
och skulle otvivelaktigt medföra att tusentals av dessa i verkligheten
för samhället och familjelivet så nyttiga och allt fortfarande efterfrågade
fastigheter vore dömda att planmässigt strypas och försvinna.
Även örn detta ingår i den framtida så kallade rationaliseringsplan som
för jordbrukets vidkommande signaliseras av nuvarande chefen för jordbruksdepartementet,
så måste både avsikten och tillvägagångssättet betecknas
såsom i hög grad inhumant och olyckligt. De mindre jordbruksfastigheter
varom här är fråga och som i verkligheten tillföra folkförsörjningen
ett långt större tillskott per areal räknat än vad storjordbruken
kunna göra äro särskilt i trakter där ett differentierat näringsliv existerar,
liksom även för skogsbygdernas folk och för havssträndernas fiskarebefolkning
en värdefull tillgång i kampen för tillvaron.

Ett försök att i realiteten tillämpa departementschefens knapphändiga
definition »verkligt bärkraftiga jordbruk» skulle ställa egnahemsorganen
inför olösliga svårigheter. Härvid torde en generell schablonregel icke
kemna utformas, ännu mindre tillämpas med mindre än att uppenbara
felgrepp och orättvisor bl. a. av social innebörd bleve följden. Vad departementschefen
anför i citatets sista mening, nämligen att »det torde få
ankomma på Kungl. Majit att meddela de ändrade bestämmelser rörande
förevarande verksamhet, som vid bifall till vad i det föregående förordats,

Motioner i Andra hammaren, nr 185.

må befinnas påkallade», alltså utformningen av dessa för de ifrågasatta
jordbrukens existens fullkomligt avgörande tillämpningsregler, påkalla
konstitutionell uppmärksamhet.

De författningsbestämmelser som nu gälla hava tillkommit genom beslut
av Kungl. Majit och riksdagen. Riksdagen har sålunda haft ett bestämmande
inflytande på författningens innehåll. Härvid synes emellertid vara
avsikten att riksdagen skulle med avstående av sin konstitutionella rätt,
överlåta åt Kungl. Majit att utan riksdagens hörande meddela dessa
viktiga författningsbestämmelser i administrativ ordning. Ett dylikt tillvägagångssätt
bör icke av riksdagen godtagas, framförallt icke i en fråga
av så stor räckvidd som här är för handen. I verkligheten skulle därmed
grunden vara lagd till det signalerade bortrationaliserandet av några tiotusental
småjordbruk och införandet av en jorddiktatur som på grund av
riksdagens fullmakt komme att undandraga sig riksdagens granskningsmöjligheter.
En dylik utveckling kan icke ur några synpunkter accepteras
eller anses önskvärd.

Vad ovan anförts gentemot departementschefens uttalande i restriktivt
syfte beträffande premielånen gäller även i tillämpliga delar vad departementschefen
i samma syfte anfört å vissa övriga punkter i huvudtiteln. De
till sina verkningar vittgående restriktioner som här ifrågasättas böra
föreläggas riksdagen och prövas i ett sammanhang.

Med stöd av vad sålunda anförts få vi hemställa,

att riksdagen måtte besluta

dels att till Egnahemsbildning: Avsättning till fonden
för premielån till egnahemslåntagare för budgetåret 1946/
47 anvisa ett anslag av kronor 3 000 000;

dels att riksdagen i avvaktan på de förslag som torde
vara att förvänta i syfte att rationalisera jordbruket,
icke måtte godtaga departementschefens ovan berörda i
propositionen gjorda uttalanden.

Stockholm den 22 januari 1946.

Hjalmar Svensson

i Grönvik.

Osc. Werner.

Gustaf Svensson

J. W. Pettersson

i Vä.

Per Persson,

Norrby.

i Norregård.

Sven J. Vigelsbo.

Harald Andersson

Aron Gustafsson
i Lekåsa.

J. Onsjö.

Gunnar Larsson
i Luttra.

Robert L. Jansson

Aspeboda.

i Spånstad.
Harald Johnsson
i Skoglösa.

Hj. R. Nilson

i Dunker.

Per Svensson
i Stenkyrka.
Ivar Johansson
i Mysinge.

Anders Pettersson

Dahl.