RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Andra kammaren. Nr 13.

Lördagen den 17 mars.

Kl. 4 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ I Justerades

protokollen för den 10 och den 12 innevarande mars.

§ 2.

Herr förste vice talmannen lämnade på begäran ordet till Svar jA

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp, mterPella,ionsom
anförde: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot
herr Edberg till mig riktat följande interpellation.

När kan man förvänta några resultat av riksdagens skrivelse och den 1936
begynta utredningen örn beredande av medinflytande åt skogsägarna vid handhavande
av flottningsföreningarnas angelägenheter?

Med anledning härav får jag framhålla följande.

Den av interpellanten åsyftade av riksdagen begärda utredningen uppdrogs
på sin tid åt 1936 års skogsutredning. Den 5 juni 1942 förordnade Kungl. Maj :t,
såsom senast omnämnts i berättelsen till årets riksdag örn vad i rikets styrelse
sig tilldragit, att de arbetsuppgifter som åvilade 1936 års skogsutredning skulle
övertagas av skogsstyrelsen, sedan utredningen fullbordat sin då pågående undersökning
av skogsbrukets transporter å vägar och järnvägar. Denna undersökning
avslutades i och med framläggandet den 11 februari 1943 av skogsutredningens
betänkande nr 3. De arbetsuppgifter som överflyttades till skogsstyrelsen
avsågo bland annat en granskning av flottningsväsendet och flottningslagstiftningen,
varvid frågan örn skogsägarnas medinflytande vid handhavandet
av flottningsföreningarnas angelägenheter särskilt framhållits i tidigare
direktiv såsom ett av de spörsmål vilka borde upptagas till prövning.

Enligt vad jag inhämtat från skogsstyrelsen ha hittills utarbetats dels översikter
angående flottningsväsendets tidigare utveckling och rörande lagstiftningen
på ifrågavarande område inom vissa främmande stater, dels ock systematiska
sammanställningar av de till skogsstyrelsen överlämnade framställningarna.
Därjämte ha utförts omfattande statistiska undersökningar till belysande
av flottningsväsendets utveckling och ekonomiska förhållanden under
den tid den nuvarande lagstiftningen gällt. Särskilt statistiskt material har
insamlats och sammanställts för erhållande av nödig bakgrund för vissa bedömanden
i den av interpellanten berörda frågan. Samarbete har även inletts
med vattenfallsstyrelsen genom dess virkesavläggningskommitté. Slutligen har
genom skogsstyrelsen utarbetats förslag till ändring av vissa delar av flottningslagstiftningen,
vilka beröra administrativa förhållanden och bland annat
avse att giva skogsägarna ökat medinflytande i flottningsföreningarna.

Dessa förslag lia emellertid enligt vad skogsstyrelsen uppgivit sådant sammanhang
med andra spörsmål rörande flottningsväsendet och flottningslagstiftningen,
angående vilka utredning pågår, att förslagen ej lämpligen kunna upp Andra

kammarens protokoll 19U5. Nr 13. 1

Nr 13.

Lördagen den 17 mars 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

tagas för sig. Med hänsyn till de undersökningar, som här äro i fråga och vilka
beröra ett omfattande och svårhehandlat lagstiftningsområde, torde det slutliga
resultatet av skogsstyrelsens utredning enligt vad styrelsen meddelat knappast
kunna föreligga förrän under senare delen av nästkommande år. Såvitt
nu kan bedömas, skulle sålunda av utredningen föranledda förslag kunna framläggas
först vid 1947 års riksdag.

Härefter yttrade

Herr Edberg: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för svaret.

I min interpellation påvisade jag, att de enskilda skogsägarna icke hade något
inflytande på flottningarnas bedrivande i vårt land men väl finge betala.
Jag vili komplettera detta med att läsa upp en annons rörande en del flottningsföreningars
sammanträden, som stod att läsa i ortstidningarna i mitt län
förra året. Det hette: »Ordinarie årsstämmor hållas med nedannämnda flottningsföreningar
å Flottningsföreningarnas kontor i Sundsvall torsdagen den
15 april 1944: Galvattsåns flottningsförening kl. 10.15, Juans flottningsförening
kl. 10.30, Dysjöns-Vattenåns flottningsförening kl. 10.45, Granåns flottningsförening
kl. 11, Getteråns flottningsförening kl. 11.15, Roggåns flottningsförening
kl. 11.30, Hemgravsåns-Huljeåns flottningsförening kl. 11.45,
Navaråns-Sörforsåns flottningsförening kl. 14.15, Järkvitslehäekens flottningsförening
kl. 14.30, Oxsjöåns flottningsförening kl. 14.45, Karsjöåns flottningsförening
kl. 15, Ansjöåns-Ljungåns flottningsförening kl. 15.15, Ljustorpsåns
flottningsförening kl. 15.30. Styrelserna.»

Det är naturligtvis icke meningen, att man skall diskutera saker och ting,
när det går till på detta sätt, utan att allting skall klubbas igenom. Det märkligaste
var härvidlag, att dessa tretton flottningsföreningars stämmor beräknades
taga en tid av 1 timme 65 minuter, medan till lunchrasten anslogos 2
timmar 15 minuter.

Det var ju redan 1935, som riksdagen hegärde en skyndsam utredning i denna
fråga. I svaret fingo vi nu veta, att vi möjligen ha att vänta ett förslag
1947. Man kan ju naturligtvis åberopa det gamla ordspråket, att den väntar
icke för länge, sorn väntar på något gott. Jag hoppas emellertid, att vi då skola
få ett förslag på riksdagens bord, så att vi äntligen få rättelse i berörda
fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 487 av herr Staxäng m. fl.;

nr 488 av herr Kempe m. fl.;

nr 489 av herr Hedlund i Rådom m. fl.; och

nr 490 av herr Lindahl m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionen nr 491 av herr Skoglund i Umeå m. fl.

§4.

Föredrogs den av herr Hansson i Skediga vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, angåen -

Lördagen den 17 mars 1945.

Nr 13.

de av vattenfallsstyrelsen uttagna s. k. kolpristillägg för all till de elektriska
distributionsföreningarna levererad elektrisk energi.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Severin i Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, i anledning av
viss utfärdad generalorder örn meddelande av visst vitsord åt värnpliktiga, som
avslutat sin första tjänstgöring.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets memorial och utlåtanden:

nr 8, med uppgift å ett från 1944 års lagtima riksdag vilande förslag till
ändrad lydelse av § 17 mom. 1, §§ 18 och 20, § 22 mom. 1 samt §§ 24, 26 och
31 regeringsformen;

nr 9, i anledning av väckt motion örn viss ändring i gällande bestämmelser
örn landstingsområdes indelning i valkretsar; och

nr 10, i anledning av väckta motioner om viss ändring i § 7 riksdagsordningen
m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning för
vissa genom krigsförhållandena uppkommande förluster för statstjänstemän
m. fl.;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av mark
för skjutbana för Livregementets husarer;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av
vissa å allmän beredskapsstat II för budgetåret 1944/45 uppförda anslag;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader; och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa utgifter för
försvarsändamål å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 17, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i kommunalskattelagen
m. m.;

nr 18, i anledning av väckta motioner angående ändring av bestämmelserna
i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen örn avdrag för premier och försäkringsavgifter
;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370);

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt giltighet
av gällande skattegruppering;

Nr 13.

Lördagen den 17 mars 1945.

nr 22, i anledning av väckta motioner om provisorisk höjning av ortsavdragen
vid inkomsttaxeringen m. m.; och

nr 23, i anledning av väckt motion örn viss ändring i förordningen angående
understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för Konungen
att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under vissa
utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i
riksgäldskontoret tillkommande befogenheter m. m.;

nr 9, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.;

nr 10, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken rörande
tillämpningen av bankoreglementet;

nr 11, i anledning av väckt motion angående höjning av pensionsåldern för
statens befattningshavare ;

nr 13, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 14, i anledning av väckta motioner angående tjänstårsberäkning i pensionshänseende
för vissa personer;

nr 15, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående
tjänstårsberäkning i pensionshänseende för bokbindaren Otto Rudolf Troberg;

nr 16, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag angående
fortsatt utgivning av otryckta riksdagsprotokoll; och

nr 17, i anledning av väckta motioner angående ändring av gällande bestämmelser
örn val av huvudmän i sparbank;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
stängselskyldighet för järnväg m. m.;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.;

nr 20, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser rörande
utomäktenskapliga barns arvsrätt m. m.; och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn val
av borgmästare och lagfaren rådman;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 17, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen örn kollektivavtal;
och

nr 18, i anledning av väckt motion örn upphävande av 1935 års lag angående
tillägg till lagen om medling i arbetstvister;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder till stödjande
av odlingen av vissa kulturväxter;

Lördagen den 17 mars 1945.

Nr 13.

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område för budgetåret 1944/
45;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till viss
försöksverksamhet för åstadkommande av bättre fastighetsarrondering i Norrland;
och

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckt motion angående åtgärder till införande av sysselsättningsterapi
på landets sjukvårdsanstalter;

nr 6, i anledning av väckt motion angående verkställande av en undersökning
beträffande den s. k. kolorerade veckopressen m. m.; och

nr 7, i anledning av väckt motion angående utredning rörande åtgärder
för nedbringande av enskildas kostnader för att häva ofrivillig sterilitet.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från första lagutskottet:

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1940 (nr 473) örn förbud i vissa
fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser
angående förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig
eller krigsfara m. m.;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser
angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar
och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) örn förlängd
giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger, m. m.;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser
angående patent vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser
örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen
m. m.; och

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) om straff för
sabotage; samt

från jordbruksutskottet:

nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förhöjning i vissa
fall av arbetarsmåbrukslån m. m.; och

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastställande av
personalförteckning för domänverket.

Nr 13.

Måndagen den 19 mars 1945.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9-

Herr Hedlund i Östersund avlämnade en av honom undertecknad motion,
nr 492, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 227, med förslag till lag
angående ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barnavård
och ungdomsskydd (barnavårdslag), m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.14 em.

In fidem
Sune Norrman.

Måndagen den 19 mars.

Kl. 4 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Föredrogs och remitterades till behandling av lagutskott den på kammarens
bord liggande motionen nr 492 av herr Hedlund i Östersund.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial och utlåtanden
nr 8—10, statsutskottets utlåtanden nr 42—47, bevillningsutskottets
betänkanden nr 17—-23, bankoutskottets utlåtanden nr 7—11 och 13—17,
första lagutskottets utlåtanden nr 18—21, andra lagutskottets utlåtanden nr
14, 17 och 18, jordbruksutskottets utlåtanden nr 1 och 10—13 samt andra
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 5—7.

§ 3.

Herr Andersson i Löbbo erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att två gånger bordlagda ärenden
skola å morgondagens föredragningslista uppföras i följande ordning, nämligen
först konstitutionsutskottets memorial nr 8 samt därefter första lagutskottets
utlåtande nr 21, statsutskottets utlåtanden nr 42—47, bevillningsutskottets
betänkanden nr 19-—21, bankoutskottets utlåtanden nr 7—10, första
lagutskottets utlåtanden nr 18 och 19, andra lagutskottets utlåtande nr 14,
konstitutionsutskottets utlåtanden nr 9 och 10, bevillningsutskottets betänkanden
nr 17, 18, 22 och 23, bankoutskottets utlåtanden nr 11 och 13—-17, första
lagutskottets utlåtande nr 20, andra lagutskottets utlåtanden nr 17 och 18,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 1, 12, 10, 11 och 13, andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 3, andra kammarens tredje tillfälliga ut -

Måndagen den 19 mara 1945.

Nr 13.

skotts utlåtanden nr 3—5 och andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 5—7.

Denna hemställan bifölls.

Till bordläggning anmäldes:

§ 4.

statsutskottets utlåtande, nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med begäran om bemyndigande att utfärda bestämmelser om hyresbidrag till
ovana skogsarbetare jämte i anledning därav väckta motioner; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering
m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr 430) örn
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583), m, m.;
och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 15 § värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967).

§ 5.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsbidrag
till byggande av enskild väg Åsebacken—Persberg—norska gränsen;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1945/46 till förskott av kostnader
för uppgörande av byggnadsplan^

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1945/46 till luftfartslånefonden ;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvaltningen av
Södertälje kanal m. m.; och

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till djupborrning efter salt och olja m. m. vid Höllviken i
Skåne.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Lövgren, nr 493, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 185, angående
avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv; och

herr Sundberg, nr 494, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 206,
angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie
befattningar vid kommunikationsverken, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.07 em.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 18.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Svar på fråga.

Tisdagen den 20 mars.

Kl. 2 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ i.

Justerades protokollet för den 14 innevarande mars.

§ 2.

Herr förste vice talmannen meddelade, att fru Ekendahl, som vid kammarens
sammanträde den 7 innevarande mars med läkarintyg styrkt sig från och med
den 6 i samma månad tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

. Vidare meddelade herr förste vice talmannen, att herrmansson i Örebro, som
vid kammarens sammanträde den 10 i denna månad med läkarintyg styrkt sig
från och med samma dag tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3,

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 238, angående
dispositionen av vissa å allmän beredskapsstat II för budgetåret 1944/45
uppförda anslag.

Denna proposition bordlädes.

§ 4-

Herr förste vice talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! Herr Ståhl har till mig ställt följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat, att nyligen i pressen meddelats, att fall
av fläektyfus uppträtt ej blott i Tyskland och Polen utan även i Danmark?

Äro alla sådana åtgärder, som stå den medicinska vetenskapen till buds,
vidtagna för att förhindra att till vårt land spridas i krigsländerna förekommande
epidemiska sjukdomar?

Som svar på de framställda frågorna får jag anföra följande.

Fläektyfus är sedan lång tid tillbaka så gott som ständigt förekommande
bland annat i Polen och Balkan. Enligt vad jag inhämtat, är det för medicinalstyrelsen
känt, att sjukdomen på senare tid spritt sig västerut. Det har vidare
uppgivits, att några fläcktyfusfall inträffat i Kolding i Danmark. Enligt
vad medicinalstyrelsen har sig bekant har någon spridning av sjukdomen
icke ägt rum från dessa danska fall. Av sjukdomen har hittills icke något
enda fall införts till Sverige.

Härmed anser jag mig ha besvarat den första av de framställda frågorna.

_ Vad angår den andra frågan vill jag meddela, att under krigsåren åtskilliga
åtgärder vidtagits för att förhindra, att smittsamma sjukdomar införas

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

Svar pä fråga. (Forts.)

hit från andra länder. Utöver de för ordinära förhållanden avsedda karantänsanstalterna
ha sålunda anordnats ett stort antal s. k. sanitetsanstalter. Dessa
äro inredda för bad och avlusning samt för desinfektion av kläder, varjämte
läkarundersökning kan ske antingen inom anstalten eller i dess omedelbara

närhet. „

Flyktingar, som inkomma till riket, underkastas i allmänhet behandling a
sanitetsanstalt. Örn tillräcklig garanti mot smittspridning icke anses kunna
vinnas därigenom, förläggas vederbörande under erforderlig tid i karantän. Sa
skedde t. ex. i höstas med de baltiska flyktingarna och de evakuerade från
Finland. Beträffande en i dagarna väntad flyktinggrupp från Tyskland, bestående
av svenskfödda kvinnor jämte deras barn, ha redan anstalter vidtagits
för att möjliggöra förläggning i karantän.

De under krigsåren vidtagna skyddsåtgärderna ha hittills i stort sett visat
sig vara tillräckliga. Det är uppenbart, att i den man ytterligare åtgärder framdeles
skulle visa sig erforderliga, sådana åtgärder också komma att vidtagas.

Härefter yttrade

Herr Ståhl: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framföra mitt tack för svaret på min fråga, inte minst
för den snabbhet och utförlighet, varmed det avgivits. Detta torde få anses
visa, att herr statsrådet har samma uppfattning beträffande svaret som jag
anlade på frågan, nämligen ansett det synnerligen viktigt, att den svenska
allmänheten från högsta ansvariga instans och i god tid erhåller en försäkran
örn att vi kunna känna oss lugna, när orosryktena nu nästan dagligen dugga
i tidningarna örn farsoter i de krigshärjade länderna. Kanske har det, herr
talman, sin betydelse, att just ifrån herr statsrådet sida en lugnande försäkran
avges, att det inte föreligger någon orsak till oro eller panik, att vår
beredskap på detta område är minst lika effektiv som på något annat.

Örn något möjligen skulle behöva sägas utöver det svar, som här givits, vore
det att uttala en förhoppning eller snarare en förvissning örn att även de lokala
myndigheter, som ha att ansvara för vakthållning i detta stycke, på
samma sätt som de centrala myndigheterna vaka över gränsskyddet. Vi lia
ju ännu en visserligen sammankrympt men dock sjöfart med krigförande länder,
och det är naturligtvis av utomordentlig vikt, att i hamnar och hamnstäder
den största vaksamhet iakttages beträffande personal och passagerare på
främmande fartyg av detta slag. Det är ju de lokala hamn- och hälsovårdsmyndigheterna,
som ha detta ansvar, och det får under inga förhållanden
tolkas ens som underförstådd kritik, när jag fäster uppmärksamheten på
vikten av denna bevakning.

Med detta har jag, herr talman, velat uttala mitt och — det är jag säker örn
— mångas tack för socialministerns redogörelse. Med den högtstående och
ansvarskännande läkar- och sanitetspersonal vi lyckligtvis äga i vårt land
skall det säkert bli oss möjligt att även på detta viktiga frontavsnitt klara
påfrestningarna.

överläggningen var härmed slutad.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller erhöll på begäran Star jwi
ordet och yttrade: Herr talman! Herr Ericsson i Sörsjön har med kammarens»n till mig ställt följande fråga:

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Ämnar herr statsrådet skyndsammast möjligt vidtaga åtgärder för beredande
av ytterligare erforderliga medel till bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden
för innevarande budgetår för att därmed ge möjlighet för egnahemsnämnderna
att behandla inneliggande och nytillkommande ansökningar örn lån
och bidrag?

Till svar å den framställda frågan får jag anföra följande.

För förbättrande av bostadsförhållandena på landsbygden föreslog Kungl.
Majit pa hemställan av statsrådet Rubbestad i 1944 års statsverksproposition,
att å riksstaten för innevarande budgetår måtte anvisa» 7,5 milj. kronor till
bostadsförbättringsbidrag, 2,7 milj. kronor till nybyggnadslån och 2,7 milj. kronor
till förbättringslån. Kungl. Maj :ts förslag bifölls av riksdagen. Utöver de
på riksstaten anvisade beloppen stodo till förfogande ytterligare 1,8 milj. kronor
för nybyggmadslån och 1,3 milj. kronor för förbättringslån, vilka belopp frigjorts
genom att tidigare beviljade lån förfallit eller annullera!».

Anledningen till att beloppen på riksstaten för innevarande budgetår icke
upptoges med° större belopp var, att stor hänsyn måste tagas till den rådande
knappheten på materiel och arbetskraft. Emellertid uppfördes å allmän beredskapsstat
II förhållandevis betydande belopp, som voro avsedda att tagas i anspråk,
därest läget beträffande materielförsörjningen lättade. Å denna beredskapsstat
uppfördes 15 milj. kronor till förbättringsbidrag, 8 milj. kronor till
nybyggnadslån och 5 milj. kronor till förbättringslån.

Då tillgången på byggnadsmaterial under det senast förflutna året varit relativt
tillfredsställande, bär bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden
kunnat fortgå i en ganska avsevärd omfattning. Detta har medfört, att de å
riksstaten för ändamålet avsedda medlen, frånsett 1 milj. kronor av anslaget
till förbättringslån, helt tagits i anspråk.

Egnahemsstyrelsen har därför hemställt, att större delen av de å beredskapsstat
II uppförda anslagen måtte ställas till förfogande.

. I likhet med interpellanten har jag ansett det angeläget, att bostadsförbättringsverbsamheten
på landsbygden får fortgå i den utsträckning föreliggande
omständigheter medgiva. Jag har därför föreslagit Kungl. Majit, att hos riksdagen
begära,_ att de å beredskapsstat II anvisade anslagen må tagas i anspråk
i den omfattning, som egnahemsstyrelsen hemställt. Proposition i enlighet med
denna hemställan har i dag överlämnats till riksdagen.

Härpå anförde:

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet få framföra mitt tack för svaret på den av mig
framställda interpellationen. Jag kan också i detta tack inbegripa svarets innehåll,
som ur mina synpunkter var tillfredsställande.

Orsaken till interpellatiomens framställande var, att under det sistfönflutna
året ha hopats ett stort antal ansökningar örn lån eller bidrag till bostadsförbättringar
på landsbygden, vilka icke kunnat behandlas och avgöras på grund
av bristande medelstillgång.

Kungl. Maj :t gjorde en fördelning av anslagsmedel mellan de olika länen i
början av innevarande budgetår, men det visade sig, att egnahemsnämnderna
i stort sett icke behövde mer än ett eller två sammanträden för att göra slut på
dessa pengar och ändå kvarstode obehandlade flertalet av de inneliggande ansökningarna.
Ungefärligen vid tidpunkten för riksdagens öppnande i år fördelade
Kungl. Majit återstoden av de å ordinarie stat upptagna bostadsförbättringsmedlen,
men försåvitt jag är riktigt underrättad, blev det knappast några
pengar kvar sedan egnahemsnämnderna hållit sitt första sammanträde i åT. Den

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

Svar på interpellation. (Forts.)

alltför knappa tillgången på medel för ändamålet har därför medfört, att antalet
obehandlade ansökningar oavlåtligen ökats, och inneliggande lager av dylika
är nog förhållandevis ganska stort för närvarande.

■lag har för min del funnit, att ett dylikt tillstånd måste betecknas såsom
mindre tillfredsställande, och på grund härav har jag ansett mig böra påtala
förhållandet genom den interpellation, som nyss besvarades av herr statsrådet.

Självfallet måste det förhålla sig så, att de som ansöka örn bostadsförbättringsmedel
äro angelägna örn att inom rimlig tid få sina ansökningar behandlade och
avgjorda. Sker icke detta,, uppstår missnöje, och helt naturligt blir det egnahemsnämnderna,
som i första hand få kännedom härom, och vederbörande bidragssökande
önska självfallet få besked örn orsaken till dröjsmålet. Det är
icke förenat med några svårigheter att upplysa örn att detta beror på bristande
rnedelstillgång, men saken blir ju något mera komplicerad, örn man skall klargöra
för den sökande orsaken till den knappa medelsanvisningen.

Eftersom herr istatsrådet på begäran av egnahemsstyrelsen nu föreslagit, att
större delen av de å beredskapsstat II för här ifrågavarande ändamål uppförda
medlen skall få tagas i anspråk, bli ju härigenom de av mig påtalade olägenheterna
i avsevärd utsträckning undanröjda. Jag noterar med tillfredsställelse
herr statsrådets uttalande, att bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden
bör få fortgå i den utsträckning föreliggande omständigheter medgiva och
ber ännu en gång att få tacka för isvaret.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! I statsutskottets utlåtande nr 45,
som är uppfört på dagens föredragningslista, behandlas Kungl. Maj :ts tidigare
avlämnade proposition nr 55, daterad den 2 februari innevarande år, angående
dispositionen av vissa å allmän beredskapsstat II för budgetåret 1944/45^ uppförda
anslag. I detta utlåtande tillstyrkes Kungl. Maj :ts_ förslag att bevilja 3
miljoner kronor till inrättande av pensionärshem och 80 miljoner kronor till tertiärlån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet.

Jag bär ingenting annat att säga örn detta än att jag vill passa på att framhålla
angelägenheten av att den i dag av herr statsirådet lämnade propositionen
angående landsbygdens byggnadsverksamhet hade kunnat lämpas på samma
gång som den tidigare lämnade propositionen, så att dessa båda propositioner
kunde lia behandlats samtidigt av riksdagen. Statsutskottet har nu i sitt utlåtande
nr 45 sammanknutit den däri behandlade propositionen och den väntade,
nu avgivna propositionen på grund av den av herr statsrådet omtalade materialbristen.
Man kan ju på grund av denna materialbrist inte veta hur stor byggnadsverksamhet
som kommer att bedrivas.

Jag har, herr talman, endast velat begagna tillfället att framhålla detta.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

8 6.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr Svar på
talman! Ledamoten av denna kammare herr Johnsson i Stockholm har i en till interpellation.
mig riktad interpellation anfört bland annat följande:

>Sedan statsmakterna besluta uppföra ett annex till kanslihuset i kvarteret
vid Kolmätargränd i Gamla staden i Stockholm, och sedan hyresrådet förständigat
de uppsagda hyresgästerna att avflytta till den 1 april, har en för
flertalet av dessa hyresgäster förtvivlad situation uppstått. Enligt uppgift berör
rivningen av de gamla fastigheterna ett 70-tal familjer. Av dessa ha endast
ett femtontal lyckats uppbringa ny bostad. De övriga lia trots stora ansträng -

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

ningar icke kunnat finna någon lägenhet. Med det nuvarande tillståndet på
bostadsmarknaden synes detta också vara omöjligt för överskådlig tid framåt.»

Under åberopande av dessa och vissa andra i interpellationen berörda förhållanden
har herr Johnsson till mig riktat följande fråga:

Har herr statsrådet övervägt den svåra situation, vari dessa medborgare råkat
genom uppsägningen för det blivande kanslihusbygget, och vilka åtgärder
kunna förväntas bli vidtagna omedelbart och framdeles?

Till svar å den framställda frågan får jag anföra följande:

Jag vill till en början framhålla, att något ytterligare uppskov med rivningen
av de i interpellationen avsedda fastigheterna ej är möjligt. Det gäller här
icke endast att tillgodose det stora behovet av ökade lokaler för Kungl. Maj :ts
kansli. Uppförandet av ett annex till kanslihuset ingår som första ledet i en
kedja av byggnadsproblem, vilkas lösning i och för sig är trängande och dessutom
utgör förutsättning för genomförandet av vissa redan beslutade organisatoriska
åtgärder inom förvaltning och rättskipning. Då emellertid även interpellanten
är av den uppfattningen, att ett ytterligare uppskov med kanslihusannexet
ej kan ske utan de största olägenheter för förvaltningen, anser jag
mig ej behöva närmare ingå på de omständigheter, som omöjliggöra ett uppskov
med de beslutade rivningarna. Man bör alltså räkna med att uppsägningen
av hyresgästerna i de av rivningarna berörda fastigheterna måste stå fast.

Enligt uppgifter, som lämnats mig av byggnadsstyrelsen, beröra rivningarna
inalles 78 lägenheter från enkelrum och upp till 4 rum och kök. 16 av lägenheterna
äro emellertid redan utrymda. I de återstående lägenheterna bo inalles
131 personer. 42 av hyresgästerna sammanbo med make, barn eller annan person.
23 personer äro ensamboende och 26 personer ha betecknats såsom inneboende.

Kronan tillträdde de nu ifrågavarande fastigheterna den 1 oktober 1942 enligt
ett år 1940 ingånget avtal med Stockholms stad. Innan staden överlät fastigheterna
till kronan, uppsade staden samtliga hyreskontrakt att från den 1
april 1942 gälla endast tills vidare med blott en eller i vissa fall tre månaders
uppsägningstid.

Samtliga hyresgäster, även de — ett tiotal —• som inflyttat i lägenheterna
efter kronans övertagande av fastigheterna den 1 oktober 1942, ha före kontraktens
förnyande eller undertecknande allvarligt erinrats örn att beslut örn
fastigheternas rivning kunde väntas vid riksdagen 1943 eller senast 1944 samt
att upplåtelsen sålunda hade en rent tillfällig karaktär varför de borde i god tid
ordna med anskaffandet av andra lägenheter. Hyresgästerna ha alltså haft
klart för sig, att de måste avflytta senast 1944 och efter mycket kort varsel.
För att öka möjligheterna att skaffa nya bostäder tillställdes hyresgästerna
de definitiva uppsägningarna redan ett halvt år före den av byggnadsstyrelsen
utsatta flyttningsdagen, 1 januari 1945, ehuru uppsägningstiden, som nämnts,
endast var en eller högst tre månader. Nämnda uppsägnings datum försköts sedermera
av hyresnämnden till den 1 april 1945. Från uppsägningen till avflyttningsdagen
har alltså förflutit sammanlagt tre kvartal.

Måhända har den offentliga diskussion, som förts i samband med beslutet
örn fastigheternas rivning, medfört, att i vissa fall hyresgästerna hoppats på
nytt uppskov med rivningen och därför ej gjort några större ansträngningar
att söka skaffa sig annan bostad. Jag vill emellertid ej förneka, att med nuvarande
läge på bostadsmarknaden i Stockholm även allvarliga försök att anskaffa
annan lämplig bostad i många fall kunna ha blivit utan resultat. På
grund av bostädernas i flertalet fall mindre goda beskaffenhet ha hyrorna varit
avsevärt lägre än för bostäder av ordinär standard. Till följd härav ha lägenheterna
i övervägande antalet fall kommit att bebos av personer i mycket små örn -

Tiadagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

Svar på interpellation. (Forts.)

ständigheter. De lägenheter, som för närvarande utbjudas på hyresmarknaden
i Stockholm, äro som regel att finna i nyuppförda fastigheter och betinga hyror,
som högst avsevärt överstiga dem, som tillämpats i de till rivning avsedda
fastigheterna. Under hänvisning till dessa omständigheter har byggnadsstyrelsens
chef för mig framhållit, att örn anvisning av andra lika billiga bostäder
skulle uppställas som villkor för avflyttning, detta förmodligen skulle
innebära, att rivningen av kvarteren finge uppskjutas på hyresgästernas livstid,
enär andra lägenheter av liknande beskaffenhet och med samma pris icke
torde stå att uppbringa.

Självfallet är det i nuvarande läge icke tilltalande att nödgas riva hus, vilka
utnyttjas som bostäder, även örn dessa äro av undermålig beskaffenhet. Som
nämnts har dock i det fall, varom nu är fråga, knappast något val förelegat.
Anskaffandet av andra bostäder åt hyresgästerna i de till rivning avsedda fastigheterna
torde icke vara en skyldighet, som åvilar fastighetsägaren, d. v. s.
kronan, utan detta måste närmast anses vara en stadens angelägenhet. I det bär
föreliggande fallet bör Stockholms stad ha haft anledning räkna med att vid
fastigheternas rivning åtgärder ifrån stadens sida skulle bli erforderliga för beredande
av andra bostäder åt hyresgästerna. Tidsfristen för åtgärdernas förberedande
och vidtagande har också varit rymligt tilltagen. Redan år 1940 ingick
staden med kronan det avtal, varigenom fastigheterna överlätos till kronan. Avtalet
förutsatte, ''artt kvarteren mellan Storkyrkobrinken, Västerlånggatan och
Myntgatan skulle helt användas för ämbetsändamål och att samtliga hus inom
området skulle rivas. Principbeslut om ämbetsbyggnadens uppförande fattades
av riksdagen våren 1944. På hösten samma år fastställde hyresnämnden den tid.
inom vilken hyresgästerna skulle avflytta. Stockholms stad har alltså väl kunnat
förutse den situation som nu inträtt.

Jag anser mig således beklagligtvis ej kunna göra några utfästelser om att
hyresgästerna skola kunna direkt bispringas av statsmakterna. Emellertid har
jag ansett mig böra hemställa hos byggnadsstyrelsen att undersöka i vad måll
hyresgästerna i rivningshusen i en nödsituation rent tillfälligtvis skola kunna
inhysas i staten tillhöriga byggnader i avvaktan på att vederbörande skall kunna
förskaffa sig annan bostad.

Vidare yttrade

Herr Johnsson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att fä tacka herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet för det avgivna svaret. Icke minst
tackar jag för de uttryck av medkänsla med de blivande bostadslösa, som
tala ur svaret.

Det finns väl ingenting som just nu är i socialt avseende mera känsligt än
att bli berövad sin bostad. Ofta står nämligen icke en ny sådan att uppbringa
utan de allra största besvär och svårigheter. Jag bär för ett par månader sedan
i en annan församling talat örn den bostadsbrist här i Stockholm, som
särskilt drabbade ungkarlar och andra ensamma män, vilka fingo söka sig
nattlogi i källare och trappuppgångar eller i parkerade järnvägsvagnar eller
helt enkelt gå brandvakt. Tack vare ett snabbt ingripande från myndigheternas
sida avhjälptes åtminstone provisoriskt, ehuru icke tillfredsställande, det mest
trängande behovet härvidlag. Men alltfort är det så att t. ex. unga nygifta
icke kunna uppbringa en lägenhet, där de gemensamt kunna sätta bo, utan
nödgas bo var och en på sitt håll. Bland de framställningar om hjälp, som oftast
göras till den hjälpinstitution jag företräder, är bön örn hjälp med bostad
den som tynger oss mest. Jag har sett ångesten stå tecknad i människors
ansikten, när de stått inför hotet om vräkning, därför att de inte kunnat betala
sin hyra. »Vart skola vi sedan ta vägen?»

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Svar på
interpellation

Svar på interpellation. (Forts.)

Det väcker därför alltid uppseende och indignation, när en hyresvärd i denna
tid företager vräkning av en familj, vilket han naturligtvis under vissa
omständigheter kan vara nödsakad att göra. Hellre än att väcka detta uppseende
söker hyresvärden ofta ordna på annat sätt för den, som annars skulle
ha blivit bostadslös, t. ex. genom att erbjuda en mindre och billigare bostad.

Sett mot denna bakgrund är det förståeligt om uppsägningen av hyresgästerna
i flera kvarter väckt uppseende och framför allt försatt dessa människor
i ett svårt läge. Många av dessa äro gamla och förmå dåligt ge sig ut
och söka efter bostad. Såsom herr statsrådet i sitt svar framhöll, är det ekonomiskt
omöjligt för många att hyra andra bostäder, som till äventyrs skulle
kunna uppbringas.

Interpellationen har aldrig ifrågasatt ett uppskjutande av kanslihusbygget.
Men det skulle ha verkat avspännande och gott om något positivt gjorts i saken
från statsmakternas sida och inte bara uppsägningen — låt vara att den
skett i under ordinära förhållanden mycket god tid — fått vara kronans sista
ord till hyresgästerna. En hyresvärd med verklig ansvarskänsla skulle lia sett
till att dessa människor haft någonstans att flytta in, innan han tvingat
dem att flytta ut. Stockholm lider för närvarande — har någon sagt — av
baracksjukan, och kronan har ju visat sig icke vara alldeles oinfekterad av
den. Skulle det inte ha funnits någon plats i Gamla staden eller på kronans
mark överhuvud, där en ny barack, tillräckligt stor för att hysa åtminstone
en del av de hemlösa, kunde ha byggts, även örn inte precis framför Riddarholmskyrkan?
Det skulle ha visat den goda viljan och dämpat mångens bitterhet.
Jag noterar med tacksamhet meddelandet, att byggnadsstyrelsen blivit
anmodad undersöka, om plats kan finnas i några staten tillhöriga byggnader.
Därjämte förutsätter jag, att örn t. ex. Storkyrkoförsamlingen ser sig iståndsatt
att i den närmaste framtiden bygga något nytt församlingshem för dessa gamla
församlingsbor, som nu kanske skingras åt olika håll, den kan vara försäkrad
örn statsmakternas särskilda stöd.

Min interpellation har icke avsett att klandra och döma. Men jag ansåg att
de uppsagda hyresgästerna kunde ha rätt att, som någon uttryckte det, slippa
bli »hängda i tysthet».

Herr talman! Jag ber att än en gång få framföra mitt tack för svaret å
interpellationen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Herr statsrådet Rubbestad erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot herr Hansson i Skediga
till mig riktat följande interpellation.

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga åtgärder, som möjliggöra att
lämna bidrag till reglering av Fyrisån i större utsträckning än de vanliga
reglerna för bidrag till torrläggningsföretag för närvarande medgiva, därest
anhållan därom skulle göras från delägarna i företaget?

Med anledning härav får jag anföra följande.

Den av interpellanten omnämnda utredningen angående Fyrisåns reglering,
vilken utredning verkställes av lantbruksingenjören i Uppsala län, har enligt
vad jag från lantbruksstyrelsen inhämtat fortskridit så långt, att preliminära
uppgifter angående företagets ekonomiska förutsättningar kunna lämnas. Sålunda
beräknas kostnaderna för regleringens genomförande till omkring
2 600 000 kronor samt värdet av den genom företaget uppkommande jordbruksbåtnaden
till omkring 1 900 000 kronor. Utredningen torde kunna förväntas

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

Svar på interpellation. (Forts.)

Wiva slutförd under innevarande år. Frågan om företagets genomförande är
i första hand beroende på örn detsamma enligt vattenlagens bestämmelser blir
tillåtlig! eller icke. Därest på grund av vattenlagens bestämmelser hinder
icke skulle möta mot företagets genomförande, uppfyller detsamma med hänsyn
till att kostnaderna med omkring 37 procent överstiga värdet av båtnaden
icke de för närvarande gällande villkoren för erhållande av understöd av statsmedel
till torrläggningsföretag.

Jag vill emellertid erinra, att Kungl. Maj:t på min föredragning framlagt
proposition till riksdagen angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten.
Först sedan riksdagens beslut meddelats rörande denna proposition,
kan det avgöras örn bidrag till det av interpellanten avsedda torrläggningsföretaget
kan lämnas enligt de bestämmelser, som framdeles i normala fall
skola gälla rörande bidragstilldelningen. Skulle så icke bliva förhållandet,
torde frågan örn bidrag till företaget — därest så skulle finnas särskilt påkallat
—• kunna underställas riksdagen. Huruvida detta bör ske kan icke nu
avgöras utan först sedan utredningen i ärendet i sin helhet föreligger.

Härefter anförde

^ Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag skall be att till herr statsrådet
Hubbestad få framföra mitt tack för svaret.

Då det nu är 12 år sedan det började planeras för denna torrläggning, så
torde det icke vara för mycket sagt, att dessa mellan 400—500 småbrukare
med en jordareal av under 10—20 hektar jord längta till den dag detta blir
utfört. Nu har kostnaden blivit ett annat hinder på grund av detta torrläggningsföretags
särart. Det rör sig örn en sträcka av ca 7 mil. Men fördelarna
av detta vattenreglerings företag äro mycket stora, även ur social synpunkt
sett, som komplettering av småbruk. Kostnaden är dock för dessa småbrukare
ett oöverstigligt hinder utan statens särskilda välvilja.

Det är därför med tacksamhet jag tagit del av svaret, vilket innehöll det
nya förslag, som framlagts för riksdagen genom propositionen nr 122, vari
just sociala synpunkter fa ett visst förord. Herr statsrådet har även påpekat
en annan utväg, nämligen att, då ärendets förarbeten äro avslutade, dessa
kunna föreläggas riksdagen. Med dessa båda alternativ torde en hel del ekonomiska
bekymmer för detta torrläggningsföretags framtida förverkligande
vara betydligt underlättade.

Trots att det i svaret i sig självt icke direkt uttalades någon större välvilja,
kan man ända skönja en viss lättnad för dessa småbrukare att få utfört
detta av dem särskilt efterlängtade torrläggningsarbete. Småbrukarna lida
inte endast av de vattenskador, som i regel återkomma årligen, utan även
den jord, som de nu bruka, är i sådant skick, att den tarvar en förbättring
i detta hänseende. Jag hoppas, att herr statsrådet, när detta ärende slutbehandlats,
även kommer att visa en sådan välvilja, att det kan bli en för dessa småbrukare
förmånlig lösning av denna av dem länge efterlängtade vattenreglering.

överläggningen var härmed slutad.

§ 8.

Föredrogos var efter annan och hänvisades till statsutskottet följande på
kammarens bord liggande motioner:

nr 493 av herr Lövgren; och

nr 494 av herr Sundberg.

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

§ 9.

Föredrogas, men bordlädes åter statsutskottets utlåtande nr 48 samt andra
lagutskottets utlåtanden nr 15, 16 och 19.

§ 10.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial, nr 8, med uppgift å ett från
1944 års lagtima riksdag vilande förslag till ändrad lydelse av § 17 mom. 1,
§§ 18 och 20, § 22 mom. 1 samt §§ 24, 26 och 31 regeringsformen.

Förslaget antogs.

§ 11-

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtande, nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn val av borgmästare och lagfaren rådman;

statsutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning för
vissa genom krigsförhållandena uppkommande förluster för statstjänstemän
m. fl.;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av mark
för skjutbana för Livregementets husarer;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av
vissa å allmän beredskapsstat II för budgetåret 1944/45 uppförda anslag;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader; och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa utgifter för
försvarsändamål å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370);

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel; och

nr 21, i anledning a.v Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt giltighet
av gällande skattegruppering;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning a.v Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under vissa
utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, m. m.;

rr 9, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken överlämna.
skattkammarväxlar m. m.; och

nr 10, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken rörande
tillämpningen av bankoreglementet;

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

första lagutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
stängselskyldighet för järnväg m. m.; och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ersättning
i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.;

andra lagutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293); saint

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckt motion om viss ändring i gällande bestämmelser
örn landstingsområdes indelning i valkretsar : och

nr 10, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i § 7 riksdagsordningen
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 12.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 17, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 74 i första kammaren av herr Elon Andersson
m. fl. och nr 131 i andra kammaren av herr andre vice talmannen Carlström
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta

a) att hos Kungl. Maj:t begära utredning och förslag örn sådan ändring
av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen, ätt där angivet maximibelopp vid avdrag
för vissa försäkringspremier höjes från 200 till 300 kr.,

b) att hos Kungl. Majit begära utredning och förslag om sådan ändring av
48 § 2 morn. kommunalskattelagen och 16 § 1 mom. förordningen örn statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt att där stadgad åldersgräns för rätt till barm
avdrag ändras från 18 till 20 år,

c) att hos Kungl. Majit begära utredning och förslag örn rätt till avdrag
vid beskattning av periodiskt understöd eller jämförlig utbetalning, som av
skattskyldig utgivits till annans undervisning och uppfostran,

d) att hos Kungl. Majit begära utredning och förslag örn rätt till avdrag
vid beskattning av kostnader, som skattskyldig haft för underhåll av andra
närstående än make och minderåriga barn»;

2) de likalydande motionerna nr 99 i första kammaren av herrar Grym och
Ragnar Bergh samt nr 144 i andra kammaren av herr Gavelin m. fl., vari
hemställts, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring av bestämmelserna i
nu gällande kommunalskattelags § 46 om avdrag av periodiskt understöd, att
detta understöd även kan gälla för bidrag till anförvanter, som finnas i givarens
hushall, samt att avdrag även kan ske för bidrag till annans undervisning
och studier utom hemorten»;

3) de likalydande motionerna nr 169 i första kammaren av herr Nordenson
och nr 275 i andra kammaren av herr Wiberg, vari liera,ställts, »att riksdagen
tor sm del matte besluta om sådan ändring i gällande skattelagstiftning, att
allmänt avdrag aven må erhållas för periodiskt understöd eller därmed iäm1
örlig ^ periodisk utbetalning till annans undervisning eller uppfostran samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta nödig författningstext därför»; även Andra

hammarens protokoll 1045. Nr 18. 9

Motioner
angående
vissa ändringar
i
kommunalskattelagen

m. m.

Nr 18.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Motioner angående vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)

4) motionen nr 409 i andra kammaren av herr Brandt, vari hemställts, »att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, örn översyn
av gällande bestämmelser rörande rätten till avdrag för periodiska understöd
och att de förslag, vartill kommande översyn föranleda, måtte föreläggas riksdagen».

Av de i de likalydande motionerna I: 74 och II: 131 framställda yrkandena
hade utskottet till behandling i detta sammanhang upptagit allenast de under
punkterna b), c) och d) omförmälda frågorna. Beträffande den under
punkten a) berörda frågan örn avdrag för vissa försäkringspremier hade utskottet
i sitt denna dag avgivna betänkande nr 18 utlåtit sig rörande densamma.

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna I: 74 av herr Elon Åndersson m. fl. och
II: 131 av herr andre vice talmannen Carlström m. fl. angående vissa ändringar
i kommunalskattelagen m. m., i vad desamma avsåge följande punkter i motionernas
hemställan, nämligen:

punkten b) örn höjning av åldersgränsen för barn, för vilka familjeavdrag
vore medgivet,

punkten c) örn rätt till avdrag vid beskattning av periodiskt understöd eller
därmed jämförlig utbetalning, som av skattskyldig utgivits till annans undervisning
och uppfostran, samt

punkten d) om rätt till avdrag vid beskattning av kostnader, som skattskyldig
haft för underhåll av andra närstående än make och minderåriga, harn,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) att de likalydande motionerna I: 99 av herrar Grym och Ragnar Bergh
samt II: 144 av herr Gavelin m. fl. angående ändring a,v bestämmelserna i
46 § kommunalskattelagen örn avdrag för periodiskt understöd icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3) att de likalydande motionerna I: 169 av herr Nordenson och II: 275 av
herr Wiberg angående ändring av bestämmelserna i 46 § kommunalskattelagen
örn avdrag för periodiskt understöd till annans undervisning eller uppfostran
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

4) att motionen II: 409 av herr Brandt angående översyn av gällande bestämmelser
rörande rätten till avdrag för periodiska understöd icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) beträffande motiveringen av herrar Elon Andersson och Fröderberg, vilka
ansett, att utskottets yttrande i vissa delar hort hava annan, i reservationen
angiven lydelse;

II) av herrar Axel Ivar Anderson, Nordenson, Hagberg i Malmö och Janson
i Frändesta, vilka anslutit sig till den av herrar Elon Andersson och Fröderberg
avgivna reservationen men därutöver anmält reservation mot vissa
andra delar av utskottets motivering; samt

III) av friherre Be Geer, utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Fröderberg: Herr talman! Det föreliggande betänkandet behandlar
ett antal motioner, som alla föreslå vissa ändringar i fråga om avdrag vid
beskattning. I utskottets kläm föreslås, att motionerna icke skola föranleda

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

Motioner angående vissa ändringar i kommunalskatt elog en m. m. (Forts.)
någon riksdagens åtgärd. När det gäller förslag om höjning av åldersgränsen
vid barnavdrag är utskottet också negativt inställt, men i fråga om ett par
andra punkter, som avse avdrag för periodiskt understöd och avdrag för underhåll
av närstående, har utskottet en positiv inställning. Utskottet uttalar
därvidlag, att utskottet förväntar att dessa frågor skola upptagas till behandling
av de särskilda sakkunniga, som hålla på med utredning av skattefrågorna.
Jag skall för min del endast uppehålla mig vid ett par saker.

När man deklarerar finns det nederst på andra sidan i deklarationsformuläret
en punkt örn periodiskt understöd. Örn man årligen utger en viss summa
till en viss person, får man dra av detta belopp i deklarationen. Någon gräns
för beloppets storlek finns ej bestämd, och icke heller fordras garanti för att
beloppet utgår till en person, som verkligen behöver understöd. Den som ger
understödet, får göra avdrag, och den, som får understödet, skall uppta det till
beskattning. Det finns emellertid i detta sammanhang en bestämmelse, som
måste sägas vara rätt så egendomlig. Örn jag år efter år utbetalar till en person
låt mig säga 2 000 kronor, får jag göra avdrag för detta, men örn understödet
lämnas till en ungdom, som tycker att lika val som han går hemma och
lever på dessa 2 000 kronor skulle han kunna fara till en skola och skaffa sig
utbildning, så är det inte längre medgivet att göra avdrag för utbetalningen.
Rätt till avdrag gäller alltså icke, då understödet eller utbetalningen åtgår
för någons undervisning eller uppfostran. Man måste ju säga, att detta är väl
så egendomligt. Man hade varit mindre förvånad, örn det förhållit sig tvärtom.
Utskottet har emellertid nu uttalat, att det anser att en ändring på denna
punkt bör komma till stånd, och det är ett erkännande, som vi notera med tacksamhet.

En annan egendomlig punkt är följande. Örn jag lämnar understöd till en
närstående, som har eget hushåll eller bor i en annan gård, får jag göra avdrag
för detta, men örn vederbörande blir så gammal och orkeslös, att han inte
längre kan sköta sig själv utan jag måste ta hem honom till mitt eget hushåll,
får jag icke längre göra något avdrag. Även i detta fall har utskottet intagit
en positiv inställning, och vi förvänta alltså, att de skattesakkunniga, som
nu arbeta, skola upptaga även denna fråga till behandling och komma med ett
positivt förslag till ändring.

Jag kommer så till frågan örn åldersgränsen för barnavdrag. Man får för
närvarande göra avdrag för barn, som icke lia eget förvärvsarbete och icke
föregående år tjänat minst 600 kronor, upp till 18 års ålder. Nu händer det
ju, att ett barn, även sedan det har fyllt 18 år, fortsätter sina studier. Det behöver
icke vara vid ett läroverk eller ett universitet utan kan lika väl gälla
hantverksskolor, lantbruksskolor av olika slag och dylikt. Föräldrarna få
under denna tid fortsätta med att underhålla barnet. Vi ha nu föreslagit, alf
man skulle få göra avdrag för sådana barn upp till 20 år.

Utskottet har för sin del icke velat vara med härom. Utskottet menai-, att
barn som vid så hög ålder fortfarande gå i skolan lia så välsituerade föräldrar,
att avdragsrätten för dem icke har någon betydelse. Ja, det kan kanske ha
varit så tidigare, men numera är det rätt så många barn från fattiga hem, som
fortsätta sin skolutbildning ganska länge. De ia kanske understöd av andra
eller stipendier eller skjuta emellan med eget arbete, men naturligtvis vilar
den största bördan även under sådana förhållanden på föräldrarna. Vi ha
tyckt, att i de få fall detta förekommer — det blir naturligtvis en mycket försvinnande
procent — skulle föräldrarna kunna få avdrag för barnen även mellan
18 och 20 år. Detta har dock utskottet som sagt icke velat gå med på.

Vad slutligen gäller vår reservation går den endast ut på strykande av ett
stycke i utskottets motivering. Utskottet har inledningsvis fört fram vissa

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Motioner angående vissa ändringar i kommunalskatt elog en m. m. (Forts.)
synpunkter, som stå på gränsen mellan, skola vi säga, försörjningsmöjligheterna
och skattelättnaderna. Man påpekar här en sak, som kommit fram i diskussionen
under de två sista åren, sedan befolkningskommissionen fäst uppmärksamheten
därvid, nämligen att en hel del av småfolket inte har så stora
inkomster, att de nu gällande skatteavdragen — ortsavdrag, familjeavdrag
o. s. v. — kunna utnyttjas av dem. Man Ilar också av denna anledning satt i
fråga, om dessa avdrag fortfarande äro berättigade. Det kan också ha varit
så, att det före det sista kriget fanns en mycket stor procent människor, som
icke kunde utnyttja dessa avdrag, och en ännu större procent, som kunde utnyttja
dem endast delvis. Under krigsåren ha emellertid inkomsterna i allmänhet
stigit mycket kraftigt, och egentligen mycket mera i praktiken än vad
statistiken visar. Numera torde det därför endast vara ett fåtal av de fullt
arbetsföra med jämn sysselsättning, som icke åtminstone lia kommit så högt,
att de kunna utnyttja ortsavdraget och därtill med bankning. Även familjer
med ett eller två barn torde i allmänhet kunna utnyttja både orts- och familjeavdragen
och därtill med bankning.

För vår del anse vi, att utskottet här kommit in på ett område, som nog
måste tagas upp i ett annat sammanhang, och vi lia därför föreslagit strykning
av en del av utskottets motivering på s. 10—11. Jag skall icke närmare gå
in på den saken utan skall endast ta mig friheten att yrka bifall till den reservation,
som har avgivits av herr Elon Andersson och undertecknad, i vilken
reservation även herrar Axel Ivar Anderson, Nordenson, Hagberg i Malmö och
Janson i Frändesta ha instämt.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Den föregående talaren motiverade
sin reservation med att säga, att han endast ville stryka några ord i utskottets
motivering. Det är med förlov sagt, herr talman, icke blott detta. Att utskottet
har nödgats gå in på dessa problem i år liksom i samband med frågan om
barnbidragen i fjol beror ju på det faktum, att motionärerna utgå ifrån att
man genom höjda avdrag i detta avseende skulle kunna hjälpa de skattedragare,
som ha det svårt. Det är i denna situation, som utskottsma jon teten har
ansett sig ännu en gång böra understryka de synpunkter, som återfinnas i utskottets
betänkande på s. 10 och av vilka det framgår, att vi utan tvivel ha
kommit så långt i detta avseende, att man kan resa spörsmålet, huruvida dessa
avdrag verkligen fylla den uppgift, man från början avsåg, d. v. s. att hjälpa
dem, som böra hjälpas på grund a.v de sociala skäl, som från början ha varit
avgörande vid utformningen av dessa avdrag. Vi spörja oss, örn det är rimligt,
att man bara lägger det ena avdraget ovanpå det andra för allt möjligt,
som det i och för sig kan vara berättigat att medge avdrag för, när man samtidigt
måste säga sig, att den övervägande delen av de svenska skattebetalarna
i svag ekonomisk ställning icke kunna utnyttja dessa avdrag och således
icke ha något som helst gagn av dem.

Det är i denna situation, som vi lia, ansett oss böra föra fram den tanken,
som vi framhöllo redan i fjol, att man måste ha båda ögonen öppna i fråga örn
dessa avdrag, så att man inte glömmer bort, att de, som befinna sig högst uppe
på inkomstskalan, betala en progressiv skatt, och att avdragen därför för dem
verka många gånger mera än vad de verka nere i botten, där man kanske
överhuvud taget icke kan utnyttja avdragen. Det är när man med höjda avdrag
eller införande a,v nya avdrag överhuvud taget bara hjälper de större inkomsttagarna,
medan man icke hjälper dem,, som i första liand borde hjälpas,
som bevillningsutskottets majoritet har ansett sig böra fästa uppmärksamheten
ännu en gång på dessa problem. Jag erkänner gärna, herr Fröderberg, att
detta, är ett problem som bränns, men herr Fröderberg kan vara alldeles över -

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

Motioner angående vissa ändringar i kommimalskattelagen m. m. (Forts.)
tygad om att så enkelt som skett i hans reservation kommer man icke ifrån det
problem som bränns. Vi måste nog gå det in på livet, och det hoppas jag, att
den riksdagsmajoritet, som står bakom bevillningsutskottets betänkande, så
småningom skall sörja för.

Vad sedan gäller de olika punkterna i de väckta motionerna så har bevillningsutskottet,
som herr Fröderberg påpekade, intagit en positiv ställning på
flera punkter. Att utskottet det oaktat avstyrkt motionerna beror ju på den
tekniska omständigheten, att samtliga dessa problem äro hänvisade till utredning
i 1944 års allmänna, skattekommitté. Arbetet härpå pågår alltså. På de
punkter, där utskottet har ansett sig vilja göra positiva insatser, har motiveringen
fått formen av klart uttalade direktiv angående utskottets och som vi
hoppas, sedan riksdagen tagit ställning till betänkandet, även riksdagens
mening.

I första hand gäller detta frågan örn avdragsrätt för understöd, vilken fråga
har aktualiserats ännu en gång — den var ju aktuell redan 1936 — genom den
motion, som har väckts av herr Brandt. Genom det senaste regeringsrättsutslaget
har det otvivelaktigt visat sig, att här föreligger en avdragsmöjlighet, som
för vanligt sunt bondförstånd ter sig orimlig och utmanande, i det att man i
form av understöd kan flytta över sina inkomster till andra, som på intet sätt
behöva sådant understöd. När folk, som själva ha mycket stora inkomster, kan
till dessa inkomster lägga understöd från annat håll, som blir avdragsgillt för
den, som lämnar understödet, och sådant understöd kan uppgå till så stort belopp
som 20 000 kronor eller däromkring, då måste man verkligen fundera på
örn det icke. är, såsom redan 1936 års skattekommitté uttalade, fråga örn en
överflyttning av inkomster på ett sätt, som lagstiftningen aldrig har avsett. På
denna punkt uttalar sig utskottet mycket positivt och säger, att det är vår förhoppning,
att vi skola kunna lösa detta spörsmål genom den pågående utredningen.

Utskottet har även gjort ett positivt uttalande på en annan punkt, som gäller
understöd för fostran av andras barn. Detsamma gäller en tredje punkt, som
avser s. k. hushållsgemenskap.

Vid alla de undersökningar, som ha företagits på senast berörda område, bär
man varit tämligen överens om att nu rådande förhållande i det långa loppet är
ohållbart. Örn till exempel en människa bär en gammal far eller mor, som han
lämnar hjälp, så kan han få göra avdrag för detta understöd, ifall vederbörande
icke bor hos'' honom, men örn den, som lämnar understödet, själv befinner sig i
sådan ekonomisk situation, att han icke kan hyra en lägenhet eller lämna ett
större understöd åt isin gamle får eller mor utan nödgas flytta hem honom eller
henne till sitt eget hushåll, då har han ingen möjlighet att få något avdrag för
det stöd, som han på detta sätt lämnar sina gamla föräldrar. Det är sådana
saker, som utskottet har ansett sig böra påtala. Vi lia i detta avseende hänvisat
till det försök till lösning av frågan, som gjordes av familjebeskattningssakkunniga,
vilket förslag aldrig kommit upp till prövning. Det är möjligt, herr
talman, att detta icke är den rätta lösningen, utan att det kan finnas någon annan
lösning, men att man icke längre karn fortsätta att gå omkring detta problem
är tämligen klart.

Jag kommer så till den punkt, som herr Fröderberg väl gjorde till den största,
nämligen frågan om avdragen för de egna barnen och åldersgränsens höjande
till 20 år. Jag ber att få påpeka, och det måste man hålla i minnet, att enligt
nu gällande bestämmelser åtnjuter nian barnavdrag för de egna barnen upp till
18 år. Vi böra också hålla i minnet, ali det icke är så förfärligt lång tid sedan
gränsen stod vid 16 år. Man höjde den emellertid till 18 år, och nu är man på
väg upp till 20 år. Det kan ju tänkas, herr talman, att det i någon familj eller

Nr 13.

Tisdagen deli 20 mars 1945.

Motioner angående vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
några familjer i detta land finns sådana barn, som icke eils vid BO års ålder
kunna försörja sig utan hjälp från föräldrarna, och det borde ju i så fall föranleda
motion om en ytterligare höjning av åldersgränsen. Jag ber i detta sammanhang
att få påpeka, att den stora övervägande delen av de svenska barnen
utan tvivel äro ute i förvärvsarbete även vid den ålder som nu gäller, d. v. s.
18 år. Yad som här åsyftas skulle gälla ett tämligen begränsat antal, och ur
den synpunkten skulle det naturligtvis för statsverket inte spela någon som
helst roll, vilket redan 1936 års skattekomanitté påpekade. Ett förhållande, som
man gärna bör hålla i minnet, när man tar ställning till dessa ting, är att de
fortsatta studierna bedriver man naturligtvis inte för att, när man avlagt sin
examen, t. ex. ställa sig på en verkstad eller på en fabrik i en arbetares ställning.
Man bedriver dem utan tvivel för att med de ökade kunskaperna, den ökade
utbildningen, kunna skaffa isig ett sådant utgångsläge, att man har möjligheter
att i tävlan på arbetsmarknaden kunna uppnå en bättre ekonomisk ställning.
Men då möter oss ett problem här, såsom redan 1936 års skarttekommitté
påpekade, nämligen att då blir det inte bara fråga om hjälp till barnens uppfostran,
då blir det, såsom också vissa motionärer, särskilt herr Nordenson, påpekat,
fråga örn en kapitalinvestering från föräldrarnas och barnens sida, som
man väntar skall ge igen sig. Det är dessa synpunkter, herr talman, som gjort
att bevillningsutskottet på dessa punkter intagit en negativ ställning. Man bär
redan nu avdrag för barn upp till 18 år, och det man därefter lämnar är i
mångå fall den rena kapitalinvesteringen, där det ofta kan. hända att föräldrarna
få igen av det de lia investerat.

Nu har det här påpekats, att i fråga örn landsbygdens barn är förhållandet
annorlunda än för städernas. Det är, herr talman, alldeles riktigt, men utskottsmajoriteten,
som består av representanter även för landsbygden, har kommit
till det resultatet, att detta botar man bäst på det sätt, som framgår av en
redan framlagd proposition, nämligen genom stipendier av olika slag, så att man
därigenom kan utjämna skillnaden i kostnader för barnens uppfostran, då föräldrarna
bo i staden och då de bo ute på landsbygden.

Jag tror, herr talman, att om man går igenom vad bevillningsutskottet här
har skrivit, skall man inte kunna komma till annat resultat än att på de punkter,
där det verkligen kan bli fråga örn att påpeka saker, som det är nödvändigt
att få ändrade, där har utskottet intagit en mycket positiv ståndpunkt, och med
utgångspunkt ifrån detta, herr talman, hemställer jag örn bifall till vad utskottet
har föreslagit, såväl i kläm som i motivering.

Herr Jasison i Frändesta: Herr talman! dag kail i stort sett instämma i det
sista, som herr Olsson i Gävle sade. Utskottet har i ganska stor utsträckning
intagit en positiv inställning till de väckta motionerna och har också verkligen
lagt ned stort arbete på att genomtränga de brännande spörsmål, som
det här rör sig örn.

Det är emellertid en sak i utskottets motivering, som jag. för min del inte
kan anse vara riktigt formulerad, och det är när man gör jämförelse mellan
den verkan dessa avdrag ha för olika inkomstgrupper. Där tycker jag att
utskottsmajoriteten ger sig in på ett försök till millimeterrättvisa, som dessutom
inte är rättvisande. Det förhållandet att människor i sådant inkomstläge,
att de genom ortsavdragen inte ha någon statsskatt, icke kunna få någon förmån
av de här omnämnda avdragen, kan icke utgöra något skäl för att sådana,
som skulle kunna draga nytta av avdragen, inte .skulle få dem. Jag
har det intrycket att utskottsmajoriteten, när den skrivit på det här viset,
i stor utsträckning har låtit sig fångas av tanken på de allra största inkomsttagarna
och låtit det vara bakgrunden för sitt betraktelsesätt. Men, herr tal -

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

Motioner angående vissa ändringar i hommunalshattelagen in. rn. (Forts.)
man, det finns ju en lid rad inkomsttagare i mellanskikten, där dessa avdrag
verkligen lia en icke liten betydelse för att de skola kunna komma till rätta
med sina barns uppfostran. Jag anser alltså, att man här har skrivit på ett
för snävt vis, och dessutom kan jag inte heller se att den jämförelse, som herr
Olsson gjorde med vad utskottet skrivit förra året örn avdrag, som icke i annan
ordning skulle bli beskattade, är riktigt jämförbar med vad det här gäller.
De avdrag, som man här är inne på, bli ju i annan ordning beskattade!

Herr talman! Jag vill understryka, att när jag nu har denna inställning
till den formulering, som utskottet här gjort, håller jag med herr Olsson i
Gävle om att missbruk av avdragsrätten icke skola tolereras, t. ex. sådana
saker, som herr Olsson var inne på, att stora inkomsttagare göra överskrivningar
på barn och andra och därigenom undandraga staten väsentliga skattebelopp.
På den punkten äro vi sams.

Herr talman! Jag vill med denna korta motivering yrka bifall till den reservation,
som på denna punkt har avgivits av herrar Elon Andersson och
Fröderberg.

Herr Bladh: Herr talman! Herr Fröderbergs tal om avdrag för barn i
åldern 18 till 20 år, kan, örn man inte känner till det verkliga förhållandet,
verka rätt bestickande. Jag ber bara att i detta sammanhang få påpeka, att
det herr Fröderberg här talar för är en förmån, som skulle tillkomma de förmögna
men som aldrig skulle kunna tillkomma de fattiga. Redan däri ligger ett
rätt starkt skäl för utskottets ståndpunktstagande, att de här sakerna böra ordentligt
utredas och till sina verkningar undersökas, innan man går vidare.

Gentemot herr Janson i Frändesta vill jag säga, att vad han talar örn är
inte en millimeterrättvisa utan det är snarare en meterorättvisa. Det förhåller
sig på det sättet, att utskottet har ansett sig böra taga ripp hela frågan
örn avdragens verkningar och avdragsförmånernas storlek i olika inkomstlägen.
Allt för ofta förbises den saken. Tycker herr Janson, att det är bara millimetervis
man skipar s. k. rättvisa, örn exempelvis en person har så stor inkomst,
att han nått skattespärren, och begär och får ett avdrag på, låt mig
säga 500 kronor? Så är det en annan inkomsttagare, som har bara 4 000 kronor
i inkomst. Han begär också att få 500 kronor i avdrag. Det är att märka,
att den förmögne får här en skattelindring på 400 kronor, under det att den
som hade 4 000 kronors inkomst får en skattelättnad på endast 64 kronor.

Den ursprungliga motiveringen för rätt till avdrag för periodiskt understöd
var, att utbetalningarna nedsatte skatteförmågan, men underförstått låg också,
att mottagaren skulle vara i behov av hjälpen. Numera kan man nog säga, att
i rätt stor utsträckning gäller att samtidigt som de stora inkomsttagarna få
de största skattelättnaderna vidkännas de den minsta tyngden av gåvan. Det
kan ju knappast vara riktigt. Jag vill därmed inte ha sagt, att inte en del
periodiska understöd äro väl motiverade, men jag vill samtidigt framhålla,
att det är inte sällan det förekommer, att mycket betydande avdrag lämnas
för periodiska understöd, som gå till personer, som själva lia icke obetydlig
förmögenhet. Icke sällan inträffar det, att föräldrar ge vuxna barn understöd
utan att hjälpbehov föreligger, detta uteslutande för att komma ifrån en del
av skatten. Det kan inte ligga i statens eller någon av de mindre inkomsttagarnas
intresse att uppmuntra och premiera en sådan trafik. En helt annan
sak är det, örn mindre inkomsttagare hjälpa nödställda anförvanter. T det
fallet är det en verklig uppoffring, som göres. Men det underliga är, att fortfarande
gäller den bestämmelsen, att den fattige som tar hem till sig en
nära anförvant, som inte har råd att skaffa sig egen bostad eller inte kan
vårda och livnära sig själv, får icke ett öre i avdrag för periodiskt under -

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Motioner angående vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
stöd under det att den andre, som ger av sin stora inkomst, och som kan ge
till dem som ha råd att själva hyra lägenhet, har nära nog obegränsad avdragsrätt.
Visserligen kan den fattige anhålla örn avdrag på grund av ömmande
omständigheter, men örn han får något avdrag, därom vet han ingenting.
Det avgör taxeringsnämnden. Här bör skapas rättvisa. Utskottet begär
direkt ändring, och jag tycker personligen, att det är en mycket rimlig begäran.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr Janson i Frändesta erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Beträffande det sista, som den föregående talaren var
inne på, så deklararade jag ju mycket tydligt att jag har den uppfattningen,
att skatteflykt genom periodiska understöd i den här formen inte är något
som skall uppmuntras utan tvärtom. På den punkten tror jag därför inte
vi behöva träta.

Vad man sedan skall mäta med för mått, millimetermått eller metermått,
kan man kanske diskutera, men jag tycker att när man skall göra en jämförelse
mellan å ena sidan, som utskottet säger, sådana skattskyldiga med mindre
inkomster, som ha stor försörjningsbörda gentemot den egna familjen och som
på grund av dem tillkommande ortsavdrag icke bliva åsätta beskattningsbart
belopp, ^d. v. s. människor som överhuvud taget inte betala skatt, och å andra
sidan sådana som betala skatt, då får man nog taga till millimetermått, örn
man skall få rättvisa. En meterstock är nog litet för lång.

Herr Bladh, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag vill bara fråga herr Janson i Frändesta om han anser, att
dessa, som ha så liten inkomst, att de inte ha något beskattningsbart belopp,
äro så väl ställda, att man inte bör kunna taga dem som ett exempel?

Härpå yttrade:

Herr Sandberg: Herr talman! Reservanterna inom bevillningsutskottet
ha inte ansett det riktigt att taga upp det resonemang, som utskottet för i
sista stycket på sidan 10, där utskottet erinrar om det faktum, som i och för
sig inte lian bestridas, nämligen att skattskyldiga med små inkomster och stor
försörjningsbörda icke kunna tillgodogöra sig de avdrag som medgivits med
tanke på just att lätta försörjningsbördan. Man har ju i syfte att lätta försörjningsbördan
infört grund- och familjeavdrag. Har man detta syfte med visst
avdrag, så är ju. utskottets resonemang riktigt. Men det är knappast riktigt,
som herr Olsson i Gävle här förut framhöll, att man från motionärernas sida,
då det gällde avdrag för periodiska understöd, närmast har haft i sikte frågan
örn vederbörandes försörjningsbörda. Jag erinrar örn att dessa periodiska avdrag,
som funnits ganska länge i vår skattelagstiftning, äro medgivna i form
av ett allmänt avdrag, där motivet anses vara att utbetalningar av det nämnda
slaget nedsätta den skattskyldiges skatteförmåga. Det kan givetvis vara skäligt
att taga hänsyn till den nedsatta skatteförmågan även i fall där försörjningsbördan
som sådan icke behöver lättas. Örn alltså avdraget i och för sig
ur denna synpunkt kan anses vara riktigt och befogat, så bör det ju medgivas
även örn man för vissa fall icke kan förverkliga ett annat önskemål som ofta
förknippas med^ avdragen, nämligen att lätta försörjningsbördan. Kan man
inte na detta mal genom ett visst avdrag, och anser man det i övrigt nödvändigt
att åstadkomma en sådan lättnad, får man söka sig fram på andra vägar
s°m möjliggöra detta. Jag menar härmed — och det har utskottets reservanter

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

Motioner angående vissa ändringar i kommunalshattelagen m. m. (Forts.)
också tyckt — att det inte finns skäl i att i detta sammanhang, då man talar
örn de periodiska avdragen, motiverade på det sätt som vi känna till, taga upp
detta resonemang örn försörjningsbördan, hur viktig den saken än kan vara.

Här är det fråga örn skattekraften, och jag menar, att frågorna om skattekraften
och försörjningsbördan böra hållas isär.

Sedan vill jag säga till herr Bladh, då han exemplifierade, hur mycket ett
avdrag kunde betyda för den stora inkomsttagaren på grund av progressiviteten
i vår skattelagstiftning och hur litet det betydde för den lilla inkomsttagaren,
att det må vara riktigt, att det rent siffermässigt förhåller sig så.
Men man torde icke få alldeles bortse ifrån hur folk känner det i de respektive
fallen. Det kan nog vara så, att för den lilla inkomsttagaren ett avdrag,
som i kronor icke är så imponerande, ändå kanske känns lika mycket som ett
större antal kronor för den stora inkomsttagaren.

Med anledning av vad herr Bladh anförde angående de missbruk, som
kunna tänkas uppkomma vid tillämpningen av avdragsrätten för periodiska
understöd •— dessa äro ju icke till sin storlek begränsade — vill jag för min
del erinra örn att det på denna punkt icke varit någon meningsskiljaktighet.
Allra minst har man från folkpartimotionärernas sida gjort gällande, att man
skulle vilja stödja någon ordning, som skulle innebära möjlighet till missbruk
i detta fall.

I likhet med herr Fröderberg vill jag inkassera det bifall i sak till folkpartiets
motion som ligger däri, att bevillningsutskottet har förutsatt, att frågan
örn avdragsrätt jämväl då den skattskyldige underhåller annan person som
tillhör den skattskyldiges hushåll, göres till föremål för utredning av 1944 års
allmänna skattekommitté likaväl som att frågan örn avdrag för understöd
till undervisning och uppfostran av andra barn än den skattskyldiges egna
tages under omprövning av nämnda kommitté. I dessa avseenden uttalar sig
utskottet mycket positivt på sidorna 13 och 14. Frågorna utgöra viktiga punkter
i folkpartiets motion.

Till sist vill jag också understryka, att jag tycker, att det är en icke orimlig
önskan som kommit fram i sista stycket i reservanternas förslag till uttalande,
där man framhåller, att till utredning borde också tagas upp frågan
om en eventuell höjning av den åldersgräns inom vilken familjeavdrag för
barn får åtnjutas. Detta föranleder ju icke någon ändring av utskottets kläm.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade första reservationen.

Herr Olsson i Gävle, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag gratulerar herrar Sandberg och Fröderberg, om
det lyckas dem att i fortsättningen när det gäller avdragsbestämmelserna hålla
isär skatteförmågan och de sociala synpunkterna. Jag tror, att de komma att
misslyckas. Om herrarna icke glömt det — åtminstone borde icke herr Fröderberg
ha gjort det, som varit med om att skriva under det betänkande, som kommer
närmast på föredragningslistan, och helt och hållet godtagit de synpunkter
som där framföras — så förhåller det sig så, att finansministern i den
Ekmanska regeringen år 1927 föreläde riksdagen ett förslag örn minskning
av avdragen för försäkringspremier från 200 kronor till 100 kronor, därför
att det senare beloppet skulle vara tillräckligt, och att riksdagen, när den avvisade
detta förslag förklarade, att .sociala skäl talade mot en sådan nedsättning.

Hur man än vänder på saken tror jag, att man inte när det gäller att taga
ståndpunkt till avdragsrätten kan komma ifrån, att inte bara skatteförmågan

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Motioner angående vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
spelar en roll, utan att nian därvid nied hänsyn till huru avdragen komma att
verka måste låta de sociala skälen i mycket hög grad vara avgörande.

Vidare yttrade:

Herr Brandt: Herr talman! Beträffande den motion som jag väckt och vari
jag anhållit örn en översyn av bestämmelserna rörande rätten till avdrag för
periodiska understöd har utskottet uttalat sig så positivt, att jag icke hade
tänkt begära ordet, särskilt som också herr Olsson i Gävle framhållit det
rättvisa i det yrkande som jag framfört. Men jag vill ändå yttra några ord
för att genom ett exempel visa, hur denna rätt ekonomiskt verkar.

Jag har i min motion hänvisat till regeringsrättens utslag i ett mål den 23
september 1942. Det gällde en fru, som hade en förmögenhet på 1 785 000
kronor i runt tal och inkomster uppgående till ett beskattningsbart belopp till
kommunen på 125 000 kronor och till staten på 143 000 kronor. Denna fru
hade yrkat avdrag för periodiskt understöd till sina fyra vuxna barn med
12 000 kronor till vardera. Det förtjänar uppmärksammas, att varje barn
självt eller tillsammans med maken eller makan hade en förmögenhet på över
en halv miljon kronor, upp till 800 000 ä 900 000 kronor. Det fanns alltså,
såvitt jag förstår, intet behov av understöd till dessa barn. Regeringsrätten
förklarade emellertid, att hon hade rätt till detta avdrag, och att taxeringen
både till kommunal och statlig skatt skulle nedsättas med 48 000 kronor.

Jag menar alltså, som jag framhållit i min motion, att detta är en sak som
borde rättas till. Det förhåller sig ju också så, att i sådana fall skatt dras
bort från en kommun, i händelse barnen vistas i en annan kommun, där
kanske skatterna dessutom äro lägre. Staten går också miste örn skatt genom
minskningen i progressiviteten. Denna stiger nämligen med 53,75 % vid en
inkomst mellan 60 000 och 100 000 kronor.

Jag har nu den förhoppningen efter utskottets kraftiga uttalande här, att
1944 års skattekommitté skall komma att taga itu med denna sak och rätta
till den, så att man inte i fortsättningen har denna oformlighet kvar i lagstiftningen.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag vill i anslutning till herr Brandts
anförande särskilt understryka,, att inom utskottet inga som helst delade meningar
rått beträffande orimligheten i vad herr Brandt i sin motion påtalat.
Vårt skattesystem är ytterst komplicerat och invecklat, och understundom kommer
man underfund med att just sådana transaktioner som de vilka herr
Brandt anmärkt på äro möjliga inom beskattningens ram. När man konstaterar
detta, bör man så snart som möjligt vidtaga åtgärder, så att dylika transaktioner
icke vidare kunna förekomma. När nu uppmärksamheten blivit fäst på
saken har ingen i utskottet haft annan mening, än att man så fort som möjligt
borde rätta till den. Vi ha i utskottet uttryckt oss mycket positivt i denna sak.
Jag har bara velat säga detta för att ytterligare understryka den enighet som
rått inom bevillningsutskottet på denna punkt.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen gav
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i avseende å motiveringen, som föreslagits
i den av herrar Elon Andersson och Fröderberg avgivna, vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Fröderberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

Motioner angående vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring i avseende å motiveringen, som föreslagits i den av herrar Elon Andersson
och Fröderberg avgivna, vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 18, i anledning av väckta motioner
angående ändring av bestämmelserna i 46 § 2 mom. kommunalsbattelagen
örn avdrag för premier och försäkringsavgifter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 14.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 22, i anledning av väckta ^oi*onYo
motioner örn provisorisk höjning av ortsavdragen vid inkomsttaxeringen m. m. °™k

Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande, av utskottet till behandlingwrtmvdrai
ett sammanhang upptagna motioner, nämligen: 9komsttaxe 1)

motionen nr 270 i andra kammaren av herr Persson i Landafors m. fl •9 ringen m. m.
vari hemställts, »att riksdagen för sin del måtte besluta att ortsavdragen
(grundavdrag och familjeavdrag) enligt gällande kommunalskattelag och förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt måtte som provisorium höjas
med 40 %»; samt

2) motionen nr 271 i andra kammaren av herr Carlsson i Bakeröd m. fl., varl
hemställts, »att riksdagen måtte besluta sådan provisorisk ändring av gällande
förordning örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, att grundavdraget
för skattskyldig i samtliga ortsgrupper fastställes till 760 kr. i avvaktan på att
hela frågan örn ortsgrupperingen löses».

Utskottet.hemställde,

1) att motionen 11:270 av herr Persson i Landafors m. fl. örn provisorisk
höjning av ortsavdragen vid inkomsttaxeringen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

2) att motionen 11:271 av herr Carlsson i Bakeröd m. fl. örn provisoriskt
fastställande vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av det i
ortsavdragen ingående grundavdraget till ett och samma belopp i samtliga ortsgrupper
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Persson i Landafors: Herr talman! Jag och några andra kammarledamöter
ha i motionen nr 270 hemställt örn att ortsavdragen för såväl kommunalskatten
som den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten skulle som ett
provisorium höjas med 40 procent. Yår motivering härför är, att levnadskost -

Nr 18.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Motioner om provisorisk höjning av ortsavdragen vid inkomsttaxeringen m. m.

(Forts.)

naderna under krigsåren i väsentlig grad ökats, och att de nu gällande ortsavdragen
fastställdes före kriget och dyrtiden. Vi ha tidigare i en särskild
motion hemställt örn utredning beträffande det existensminimum, som skulle
läggas till grund för bland annat de skattefria avdragen, och vi ha vidare begärt,
att detta existensminimum skulle vara skyddat från införsel i lön. I avvaktan
på denna utredning angående existensminimum och i avvaktan på att
1943 års dyrorts kommitté under den närmaste tiden väl skall komma med ett
förslag beträffande dyrortsgrupperingen ha vi låtit oss nöja med att beträffande
ortsavdragen som ett provisorium yrka på en generell höjning av desamma
med 40 %.

Efter den långa debatt, som ägt rum här i skattefrågor, ber jag att kort
och gott få yrka bifall till vår motion nr 270.

Herr Sandberg: Herr talman! Jag skulle ju kunnat nöja mig med att yrka
bifall till utskottets hemställan i detta utlåtande, men jag vill dock härtill
foga ett par ord.

Motionärernas önskemål gå ut på att man skall provisoriskt höja ortsavdragen
såväl i fråga örn den statliga som den kommunala beskattningen. Denna
fråga hänger samman både med frågan om dyrortsgrupperingen och med frågan
om skatteavdragen. Dessa frågor äro, som här framhållits, föremål för
utredning av 1943 års dyrortskommitté, som beräknas avsluta sitt arbete under
våren 1945. Detta förhållande att en kommitté som har hela detta frågekomplex
örn hand så snart torde vara färdig att avlämna sitt betänkande, gör,
att man icke gärna kan tänka sig att som ett provisorium genomföra en åtgärd
med så pass vittgående konsekvenser som det här är fråga örn.

Jag vill erinra örn att därest vi vidtoge en höjning av ortsavdragen skulle
det innebära betydande rubbningar i det kommunala skatteunderlaget som
ju är känsligt i detta fall. Det skulle komma att leda till att skatteunderlaget
minskades, medan utdebiteringen skulle stiga. Det bleve en sådan omfördelning
av skattebördan, som man icke utan föregående utredning kan förutse eller
vara beredd att acceptera. Det kan tänkas, att i vissa fall den merskatt, som
vederbörande får sig påförd på grund av den stigande utdebitering som blir
en följd av det minskade skatteunderlaget, blir större än den lättnad han kan
få genom en viss ^ höjning av ortsavdraget. Särskilt blir detta fallet i den mån
som objektskatt å fastighet i garantiskattens form utgår. Det är visserligen
för närvarande så, att objektskatten sannolikt icke är så stor, men den finns
fortfarande, och vid ett förändrat inkomstläge kan motionärernas förslag betyda
en övervältring av skattebördan från andra inkomsttagargrupper till
fastighetsägarna, alltså, om jag tänker på landsbygden, till jordbrukare.

Verkningarna av det ifrågavarande förslaget med dess vittgående konsekvenser
_ äro som sagt omöjliga att överblicka, och med hänvisning härtill och
därjämte till vad utskottet sagt ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr förste vice talmannen framställde först beträffande
utskottets hemställan i punkten 1) propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels ock på avslag därå samt bifall i stället till
motionen II: 270; och blev utskottets berörda hemställan av kammaren bifallen.

Härefter biföll kammaren på av herr förste vice talmannen därå given proposition
utskottets hemställan i punkten 2).

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

§ 15.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 23, i anledning av väckt motion
örn viss ändring i förordningen angående understöd av skatteutjämningsmedel
åt synnerligt skattetyngda kommuner.

Utskottets hemställan bifölls.

16.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av väckt motion angående
höjning av pensionsåldern för statens befattningshavare.

I en inom andra kammaren under nr 40 väckt motion, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning, hade herr Hansson i Skediga hemställt,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla om skyndsam utredning
angående höjning av pensionsåldern för de i statens tjänst anställda samt
därefter för riksdagen framlägga förslag i ämnet».

Motion om
höjning av
pensionsåldern
för
statens befattningshavare.

Utskottet hemställde, att förevarande motion II: 40 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag har i år återigen väckt en motion
i detta ärende. Orsaken till att jag ständigt återkommer till denna fråga
är den, att örn vi jämföra folkpensionärernas och statstjänarnas pensionsålder,
skola vi finna, att det råder en mycket väsentlig skillnad. Jag anser det inte
vara riktigt, att pensionsåldern sättes så olika för olika kategorier. När man
sätter pensionsåldern för folkpensionärer vid 67 år, så bör den också för statstjänarna
vara 67 år. Det må vara riksdagens sak att överväga, vid vilken ålder
pensionerna skola utgå, men den bör vara densamma för alla. Här har emellertid
gjorts en skillnad, och jag kan inte förstå vad orsaken är till denna
skillnad. Det förekommer visserligen, att det till vissa statstjänarplatser står
en lång kö och väntar, så att man därför har orsak att söka få bort de gamla,
för att de nya skola få komma fram. Men ur statens och samhällets intresse
borde det icke vara på det sättet, utan de som skola ha pensioner borde behandlas
på samma sätt i detta fall.

Utskottet har avstyrkt motionen men säger, att frågan synes utskottet vara
av den betydelse, att den bör upptagas till allvarligt övervägande, så snart förhållandena
på arbetsmarknaden efter ett kommande fredsslut bättre kunna
överblickas.. Det tycks i alla fall, som om utskottet i detta fall tar denna fråga
litet allvarligt, och jag kan icke förstå, vad orsaken är till att man vill skjuta på
denna fråga längre. Jag har i min motion endast begärt en utredning. Utskottet
säger, att detta är riktigt, men vill ändå icke gå med på att utreda denna sak
nu utan vill skjuta den på framtiden.

Tjänstemannagrupperna bli större och större, och tjänstemännen pensioneras
i mycket tidig ålder. Det gör, att vi få en mycket stor grupp i vårt land, som
icke tillhör arbetsåldern utan består av f. d. tjänstemän, och de uppbära pensioner.
På grund härav bli samhällets kostnader onormalt stora. För mig är det
oförklarligt, varför utskottet stannat vid att icke biträda ett yrkande om utredning,
när utskottet självt säger, att frågan är så allvarlig, att den bör tagas
upp till utredning efter ett kommande fredsslut. Vi få väl i alla fall hoppas,
att freden snart skall komma, och därför borde utskottet ha intagit en annan
ståndpunkt.

Grundtanken i motionen är den, att människor, vilken sysselsättning de än
lia, böra behandlas lika, men detta tycks icke vara kutym när det gäller sådana

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Pensioner
eller understöd
åt vissi
i statens
tjänst anställda
personer
m. fl.

Pension åt
vissa f. d.
vullföringsbitråden.

Motion om höjning av pensionsåldern för statens befattningshavare. (Forts.)
här frågor, utan då är det så, att den som har en förmån i samhället, han skall
behålla den, och den som har en sämre ställning, han skall också få behålla
denna sämre ställning.

Det är således ur rättvisesynpunkt som jag framlagt denna motion, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till densamma.

Herr Svedman: Herr talman! Utskottet har under de senaste åren behandlat
upprepade framställningar örn höjning av pensionsåldern för statstjänstemannen.
Senast i fjol avslog riksdagen en partimotion i det syfte, vari herr
Hansson i Skediga nu motionerar. Utskottet har nu hänvisat till den ståndpunkt,
som utskottet intog i fjol, då utskottet förklarade, att denna fråga kan
snabbt aktualiseras beroende på befolkningsutvecklingen, men att det för närvarande
med hänsyn till den ovisshet, som präglar vårt ekonomiska liv, inte
torde vara lämpligt att sätta i gång en skyndsam utredning. Under sådana förhållanden
har utskottet ansett, att riksdagen tills vidare bör vänta med ett
ställningstagande i frågan.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades* ej. Herr förste vice talmannen gav propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället till
den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 17.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2, angående pension åt förre rullföringsbiträdet, fanjunkaren i
Jämtlands fältjägarregementes reserv Johannes Bengtsson, m. fl.

Under punkten 2 av propositionen nr 53 hade Kungl. Majrt föreslagit riksdagen
medgiva, att envar av förra rullföringsbiträdena, fanjunkaren i Jämtlands
fältjägarregementes reserv Johannes Bengtsson, fanjunkaren i Bohusläns
regementes reserv Gustaf Fabian Teofil Thunander och fanjunkaren i förutvarande
Västmanlands regementes reserv Anders Hugo Lindgren måtte, Bengtsson
räknat från och med den 1 oktober 1944, samt Thunander och Lindgren
från och med månaden näst efter den, varunder vederbörandes anställning i statens
tjänst upphörde, under sin återstående livstid från anslaget till diverse
pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig pension, Bengtsson och Lindgren
å 1 200 kronor och Thunander å 1 128 kronor.

I tva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren under
nr 182 av herr Petersson, Emil, och den andra inom andra kammaren under
nr 289 av herr Fröderberg jämte två av kammarens övriga ledamöter, hade
hemställts att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära utredning i syfte att
i motionerna omförmälda och vissa andra f. d. rullföringsbiträden måtte erhålla
en pension, som i möjligaste mån anslöte sig till den pension, de skulle
ägt uppbära, därest de varit underofficerare i aktiv tjänst.

De i motionerna omförmälda rullföringsbiträdena voro — förutom Bengts -

Tisdagen den 20 mais 1945.

Nr 13.

Pension åt vissa f. d. vullf öring sbiträden. (Forts.)
sou, Thunander och Lindgren — fanjunkarna i reserven P. J. Boström. A.
W. Lilienberg, G. R. Floberg, P. Silfverberg, F. A. Stålmarcb och V. K. F.
Sundqvist.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte bifalla Kungl. Marits förevarande framställning;
samt

2) att motionerna 1:182 och II: 289 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Fröderberg: Herr talman! Jag har i år liksom i fjol under motsvarande
punkt väckt en motion, som avser de fanjunkare i reserven vilka tjänstgjort
såsom rullföringsbiträden, d. v. s. skrivbiträden vid de olika rullföringsområdena.
Det är personer, som först haft aktiv tjänst i åtskilliga år i underbefälsgraderna,
lägst 6 år och högst 18 år. Sedan ha de i lägst 18 och högst
27 år tjänstgjort som rullföringsbiträden för att vid uppnådda 63 års ålder få
en pension, som enligt hittills tillämpad praxis utgår med 1 200 kronor per
år. Därtill kommer den pension, som de ha i sin egenskap av underofficerare i
reserven, d. v. s. 672 kronor per år. Det är här dock fråga örn personer, som
under hela sitt liv varit sysselsatta i försvarets tjänst, och de ha ingalunda
haft ett lättvindigt arbete att utföra. Kortaste tjänstetiden för ifrågavarande
fanjunkare är 28 år, under det att den längsta tjänstetiden är 36 år. Fanjunkaren
A. W. Lilienberg, som genom beslut av föregående års riksdag tillerkändes
en årlig pension örn 1 200 kronor, har haft én 40-årig tjänstgöring.
Det måste väl under sådana förhållanden anses vara obilligt, att pensionen
skall stanna vid ett så lågt belopp som 1 200 kronor. Även örn pensionen med
nuvarande kristillägg uppgår till något över 2 000 kronor per år, måste detta
belopp anses vara för lågt för en så lång tjänstgöring, som det här är fråga
örn. Det är icke staten värdigt att behandla sina befattningshavare på detta
sätt.

I anledning av den av mig vid fjolårets riksdag väckta motionen hänvisade
bankoutskottet till tidigare tillämpad praxis, samt att man inte visste, varthän
ett bifall till motionen skulle leda och hur pass många underofficerare, som
sedan skulle kunna komma med liknande krav. Man utgick nämligen ifrån, att
det skulle kunna bli ett ganska stort antal underofficerare. En härefter i frågan
verkställd utredning visar emellertid — såsom även framgår av föreliggande
motion ■—• att inräknat fanjunkare Lilienberg, vilken som nämnts fick
sig tillerkänd pension av fjolårets riksdag, rör det sig här endast örn nio
personer. Större antal rör det sig nämligen inte om, då ifrågavarande tjänst
upphörde fr. o. m. 1941. Alla de personer, vilka äro omnämnda i motionen i
ämnet, ha uppnått 63 års ålder.

Även örn jag inser, att det är ganska utsiktslöst att gentemot ett enhälligt
bankoutskott söka vinna gehör för de i motionen framförda synpunkterna,
har jag dock inte velat underlåta att här ytterligare understryka vad som närmare
anföres i motionen. Jag anser det inte vara rätt handlat av staten gentemot
dessa människor, vilka lämna en långvarig statstjänst, som särskilt under de
senaste åren varit mycket krävande. Fr. o. m. 1942, då dessa personer erhöllo
förordnande i arvodesbefattning såsom expeditionsunderofficerare och biträden
vid truppförband vid armén, ha de måst erlägga pensionsavgifter till belopp
motsvarande dem, som erläggas av fanjunkare på stat. Till detta förhållande
har emellertid utskottet inte velat taga någon hänsyn.

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Pension åt vissa f. d. rullföringsbiträden. (Forts.)

Herr talman! Med vad jag nu anfört tar jag mig friheten att yrka bifall
till motionen nr 289 i denna kammare.

I detta anförande instämde herrar Hagård och Holmström.

Herr Paulsen: Herr talman! Herr Fröderbergs yrkande att dessa rullföringsbiträden
skulle få samma pension som fanjunkare i aktiv tjänst vittnar
om att han inte riktigt känner till förhållandena. Det förhåller sig nämligen
på det sättet, att dessa rullföringsbiträden varit underofficerare i reserven och
så småningom utnämnts till fanjunkare, trots att de aldrig haft tjänstgöring
i denna egenskap i aktiv tjänst. Det skulle innebära en väldig orättvisa mot
fanjunkarna i aktiv tjänst, örn dessa rullföringsbiträden skulle få samma pension
som fanjunkarna i aktiv tjänst. Till de här ifrågavarande befattningarna
har man i fredstid brukat använda pensionerade fanjunkare. Det var i allmänhet
gamla och uttjänta män, som sattes på dessa expeditioner för att de skulle
få litet extra förtjänst utöver sin pension. Jag medger gärna, att dessa befattningshavare
nu under krigsåren haft mer att göra än tidigare. Detta har emellertid
berott på de speciella förhållandena. Deras tjänstgöring är eljest av rent
tillfällig natur, och vederbörande ha inte på långt när tjänstgjort hela dagen,
utan i allmänhet endast haft några timmars tjänstgöring örn dagen. Då herr
Fröderberg säger, att det inte är staten värdigt att göra denna skillnad mellan
fanjunkare i aktiv tjänst och dessa rullföringsbiträden, vill jag som min
åsikt ha uttalat, att det tvärtom skulle vara staten ovärdigt, örn man lät dessa
rullföringsbiträden få samma pension som fanjunkare i aktiv tjänst.

Herr Fröderberg: Herr talman! Då herr Paulsen säger, att jag inte känner
till denna sak, är han nog inne på fel väg. Jag lät nämligen värva mig i krigstjänst
1906 och var stamanställd under några år. Sedan stod jag kvar i reserven
hela tiden, och jag tjänstgjorde åtskilliga månader både på depåer och
vid fältförband. Jag känner därför mycket väl till vad dessa rullföringsbiträden
haft att göra. Det är alldeles riktigt, att dessa tjänster i första hand rekryterades
med pensionerade fanjunkare, d. v. s. sådana som avgingo från
aktiv tjänst vid 50 års ålder. Detta har emellertid i stor utsträckning berott på
att avlöningen till dessa rullföringsbiträden varit så låg, att ingen annan ansett
sig kunna ta dessa tjänster, när det funnits pensionerade fanjunkare att
tillgå. Avlöningen har också avpassats härefter. Alla tjänster ha emellertid
icke blivit tillsatta med dylika från aktiv tjänst pensionerade fanjunkare. Det
har därför varit rätt vanligt, att sådana som befordrats i reserven tagit dessa
tjänster.

För 30 år sedan hade nog dessa rullföringsbiträden inte så mycket att göra,
men deras börda har växt undan för undan. Under senare år har den vanliga
8-timmarsdagen inte räckt till, utan vederbörande lia även fått arbeta på söndagarna.
Det arbete, som utförts efter 1939 under dessa oroliga tider, och även
det arbete, som utfördes under förra världskriget, har varit verkligt betungande
och därtill kvalificerat, då man inte kunnat sätta vilken skrivare som
helst till att utföra arbetet.

. Vid förra årets riksdag yrkade jag, att dessa befattningshavare skulle
tillerkännas en pension motsvarande den, som fanjunkare på aktiv stat ägde
uppbära. Detta kunde visserligen tyckas vara i viss mån oegentligt, men jag
påpekade då i min motion, att en fanjunkare på aktiv stat i allmänhet avgick
efter 30 års tjänstgöring. Fanjunkaren Lilienberg hade emellertid 40 års tjänst
att falla tillbaka på. I år, då jag i denna fråga icke är ensam motionär, havi hemställt,
att riksdagen måtte begära utredning med förslag, så att ifrågavaran -

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

Pension åt vissa f. d. rullföring sbiträden. (Forts.) ^
de befattningshavare skulle kunna erhålla en pension, som i möjligaste mån
anslöt sig till den pension, som de skulle ha uppburit, örn de varit underofficerare
i aktiv tjänst. Vi ha således i år inte velat spänna bågen så högt som
jag gjorde föregående år. Jag vill slutligen erinra örn, att det i denna fråga
endast rör sig örn ett mycket begränsat antal personer samt att pensionen
skall utgå efter fyllda 63 år. Jag tycker, att det under sådana förhållanden
är ganska blygsamma fordringar, som vi motionärer lia uppställt.

Herr talman! Under hänvisning till vad jag nu anfört ber jag att få vidhålla
mitt tidigare framställda yrkande under denna punkt.

Herr Paulsen: Herr talman! I anledning av herr Underbergs påstående
örn dessa befattningshavares låga avlöning vill jag fråga, varför de överhuvud
taget behållit dessa tjänster i nuvarande tider, då de kunnat skaffa sig mycket
mer inkomstgivande arbete. Det var icke absolut nödvändigt, att dessa befattningshavare
skulle stå kvar i sina tjänster, som ju voro avsedda för pensionerade
personer, vilka voro gamla och utslitna.

överläggningen förklarades härmed avslutad. På av herr förste vice talmannen
därå framställd proposition blev först utskottets hemställan i punkten
1) av kammaren bifallen.

Härefter gav herr förste vice talmannen beträffande punkten 2) propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Punkterna 3—7.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8, angående pension åt städerskan vid tullkammaren i Borås Ebba
Börjeson.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Pension åt
städerskan
Ebba Börjeson.

Herr Paulsen: Herr talman! Punkterna 8—10 i detta utskottsutlåtande
avse pension till tre städerskor. Utskottet har här föreslagit, att en pension örn
300 kronor utan dyrtidstillägg skall utgå till var och en av dessa städerskor.
Vi äro emellertid fem ledamöter i utskottet som reserverat oss häremot. Vi lia
nämligen ansett, att med alla pensioner — även här ifrågavarande små pensioner
—■ borde följa dyrtidstillägg. Utskottsmajoriteten har emellertid hävdat,
att då dessa städerskor endast haft en daglig tjänstgöringstid av tre timmar,
kunde de icke få dyrtidstillägg på pensionen. Enligt hittills tillämpade
principer lia emellertid sådana som arbetat 3 timmar örn dagen fått dyrtidstillägg.
Är det då någon rim och reson i att så strängt hålla på denna
halvtimme örn dagen. Det betyder dock en skillnad örn 138 kronor per år. Det
är visserligen ingen stor summa, men för en person som endast har 300 kronor
i pension har detta tillägg säkerligen stor betydelse. Det är enligt mili mening
alldeles orimligt, att en halvtimmes merarbete örn dagen skall få vara
avgörande för frågan om rätt till dyrtidstillägg.

Herr talman! Av rent formella skäl är jag förhindrad att ställa något yrkande
på denna punkt; det föreligger nämligen en proposition, och utskottet
har tillstyrkt vad som begärts i propositionen. Någon motion har emellertid
icke väckts i anslutning till propositionen. Då vi komma att behandla punkt
10, där en motion föreligger, skall jag dock göra ett särskilt yrkande örn dyrtidstillägg.
Jag hoppas, att kammaren då följer mig.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 13.

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Pension åt städerskan Ebba Börjeson. (Forts.)

Herr Fagerholm: Herr talman! Den fråga, som vi nu debattera, är visserligen
inte någon större fråga ur principiell synpunkt. Fragan gäller ju endast
dyrtidstillägg på pensionerna till några få städerskor i statens tjänst. Frågan
innesluter emellertid i sig vissa principiellt betydelsefulla konsekvenser. Frågan
snuddar nämligen vid huvudfrågan, vilken natur man skall anse att pensionen
har. Där bryta sig ju två uppfattningar mot varandra. Den ena är, att
pensionen är en rätt till ett visst belopp per år. Den andra är, att pensionen
är rätt till en utkomstmöjlighet. Båda dessa uppfattningar ställas på sin spets,
örn penningvärdet undergår en inflatorisk försämring. X förra fallet, d. v. s.
då pensionen bestämmes till ett visst belopp, betyder detta, att pensionärerna
få bära penningvärdeförsämringarna. I senare fallet, då. pensionen skall vara
en utkomstmöjlighet, äro pensionärerna berättigade till indextillägg. Den allmänna
uppfattningen är, att pensionen är en utkomstmöjlighet, d. v. s. att
dyrtidstillägg skall utgå. Detta är ju vedertaget i statens tjänst och i stor
utsträckning även på den privata arbetsmarknaden.

Beträffande detta ärende tycker jag, att det är en ganska beklämmande utveckling,
om dessa få städerskor icke skulle tillerkännas dyrtidstillägg. Örn
vi göra det tankeexperimentet att det skulle bli en kraftig försämring av penningvärdet,
skulle detta medföra att dessa städerskor med sina utomordentligt
små pensioner skulle successivt komma i en allt sämre ställning. Jag har svårt
finna något verkligt skäl för en uppdelning allt efter arbetstidens längd, som
här gjorts, och att man således skulle låta dyrtidstillägg utgå endast i vissa
fall. Det vore betydligt riktigare och bättre, örn man konsekvent ville fullfölja
den huvudlinje, som man hittills följt i fråga örn pensionerna, nämligen
att man skulle ge dyrtidstillägg oavsett örn pensionerna äro stora eller små och
oavsett örn de grunda sig på en längre eller kortare tjänstgöring per dag. Det
föreligger för närvarande endast ett fåtal fall där pension utgår utan dyrtidstillägg.
Jag tror, att det endast rör sig örn 3—5 fall. Jag anser för min del,
att vi i detta sammanhang böra se till att dessa städerskor bli rättvist behandlade
och att de därför böra få rätt till dyrtidstillägg. Till kommande år
när det blir flera pensioner av denna typ, blir det svårare. Det bjuds ett tillfälle
senare under punkt 10. Jag tror, herr talman, att många rent sakliga
skäl tala för att man skall visa omtanke örn dessa städerskor, som säkert befinna
sig i utomordentligt bekymmersamma ekonomiska förhållanden. Det finns alltså
skäl, som mycket kraftigt tala för att man beträffande denna grupp följer den
praxis, som man hittills följt beträffande övriga riksdagspensioner, nämligen
att man beviljar dyrtidstillägg på dem.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 9.

Utskottets hemställan bifölls.

Pension åi Punkten 10. angående pension åt förra städerskan vid centraltullkammaförra
std- rerL ^ Malmö Anna Maria Ekström, född Ekholm.

,eM%ZÄB™ I motionen 11:13 hade herr Paulsen hemställt, att riksdagen måtte, med
ström, född beaktande av i motionen anförda synpunkter, besluta tillerkänna förra stäEkhohn,
(lerskan vi,i centraltullkammaren i Malmö Anna Maria Ekström pension av
statsmedel i den utsträckning, som riksdagen med hänsyn till omständigheterna
kunde finna skälig.

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av förevarande motion II:
13, måtte medgiva, att förra städerskan vid centraltullkammaren i Malmö

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

Pension åt förra städerskan Anna Maria Ekström, född Ekholm. (Forts.)
Airna Maria Ekström, född Ekholm, finge, räknat från och med den 1 januari
1945, under sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner och
understöd m. m. uppbära en årlig pension av 300 kronor, varå dyrtidstillägg
icke skulle utgå.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Smidström, Leander,
Löfgren, Paulsen och Fagerholm, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 13, måtte medgiva, att
förra städerskan vid centraltullkammaren i Malmö Anna Maria Ekström
finge, räknat från och med den 1 januari 1945, under sin återstående livstid
från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig pension
av 300 kronor.

Reservanternas förslag innebar, att dyrtidstillägg skulle utgå å det föreslagna
pensionsbeloppet.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Paulsen: Herr talman! På denna punkt är jag motionär, och jag har
därför möjlighet att framställa ett yrkande. Det är mycket viktigt, att kammaren
går in för att ge dessa städerskor dyrtidstillägg, ty göra vi det nu, ha
vi möjlighet att ett kommande år rätta till saken för alla dem, som ha fått
pension utan dyrtidstillägg. Jag riktar kammarens uppmärksamhet på detta
förhållande, och jag hoppas, att kammaren bifaller det yrkande, som jag nu
framställer om att pension skall utgå plus dyrtidstillägg.

_ Herr Svedman: Herr talman! Beträffande städerskor, som varit i statens
tjänst, har det hittills ansetts, att vederbörande skulle ha minst 31/2 timmars
arbete per arbetsdag för att överhuvud taget tanke på en riksdagspension
skulle kunna uppstå. Pension jämte dyrtidstillägg har beviljats åt städerskor,
sorn ha haft 3V2 respektive 4 timmars arbetsdag. Riksdagen beviljade häromåret
pension åt en städerska, som endast hade 3 timmars arbetsdag. Hon fick
300 kronor utan dyrtidstillägg. Både statens pensionsanstalt och statskontoret
hava varit ytterst tveksamma, huruvida enligt de principer, som riksdagen
hittills följt, förutsättningar förelegat att bevilja pension. Så har likväl skett
i tre fall. I två tidigare behandlade fall hade Kungl. Maj:t föreslagit, att
riksdagen skulle bevilja pension om 300 kronor utan dyrtidstillägg. Några pretentioner
på pension ha dessa städerskor icke, men man har ansett att billighetsskäl
talat för att bevilja pension med 300 kronor. Skulle i vanlig ordning
dyrtidstillägg utgå på dessa pensioner, skulle det kunna inträffa, att i ett visst
dyrtidsläge pensionen skulle komma att överstiga den lön städerskorna hade,
då de^ tjänstgjorde. Jag kan icke tänka mig, att kammaren nu skulle kunna
frångå den princip, som tidigare ansetts böra tillämpas i liknande fall.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Paulsen: Herr talman! Herr Svedman säger, att det vid ett visst
tillfälle skulle kunna »hampa sig» sa att pensionen bleve större än lönen, det
är ju möjligt, men jag tycker ända, att det är att mala hin på väggen, ty
sådant lär nog icke förekomma i verkligheten.

Herr Fagerholm: Herr talman! Jag känner mig icke övertygad av herr
Svedmans argumentering. Visserligen är det nödvändigt, att utskottet under
sitt arbete följer vissa principer och respekterar prejudikat, men jag tror, att
manbar inne på fullkomligt fel väg, örn man tillerkänner dylika prejudikat
en sådan helgd, att man icke skulle kunna frångå dem. Enligt mitt förme -

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Pension åt
förre stationskarlen
Carl
Johan Lugn.

Pension åt förra städerskan Anna Maria Ekström, född Ekholm. (Forts.)
ilande är det i sak oriktigt att på pensioner till städerskor icke bevilja dyrtidstillägg.
Frågan om beviljande av dyrtidstillägg är skild från de andra Iragorna
om överhuvud taget pension skall utgå och med huru stort belopp pension
skall utgå. Det är alldeles skilda frågor. Jag opponerar mig framför allt mot
att den principen skall vinna hävd, att man beviljar pension utan djrtids tllJag''ber

därför att få instämma i herr Paulsens yrkande.

Herr Svedman: Herr talman! Jag vill erinra örn att kammaren får arnledning
att i fortsättningen under årets riksdag behandla förslag örn dyrtidstilllägg
på tidigare beviljade pensioner. Det är utskottets mening att taga hela
komplexet av likartade frågor under övervägande och därefter göra framställning
till kamrarna. För närvarande torde kammaren knappast kunna göra annat
än att följa Kungl. Majit, statskontoret, statens pensionsanstalt och utskottet,
även örn herrar Paulsen och Fagerholm icke känna sig övertygade
av all den argumentering, som från motsidan presterats.

Herr Paulsen: Herr takman! Bankoutskottet har för ett pär ar sedan gatt
med på en motion örn att bevilja en städerska 300 kronor i pension. Det var
detta beslut, som hade principiell innebörd. Nu kommer Kungl. Majit och
föreslår, att pension skall utgå med 300 kronor utan dyrtidstillägg. I detta
hus äro vi väl icke främmande för att statskontoret förordar överhuvud taget
allt som är billigt, men det viktigaste är här, att principen upprätthalles.

Jag vädjar ännu en gång till kammaren att bifalla reservationen.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt
dels ock på bifall till den vid punkten avgivna reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Paulsen begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i punkt
10 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar .

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen, vadan
kammaren bifallit den vid punkten avgivna reservationen.

Punkterna 11—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19, angående pension åt förre stationskarlen vid statens järnvägar
■ Carl Johan Lugn. Under punkten 14 av propositionen nr 53 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen medgiva, att förre stationskarlen vid statens järnvägar
Carl Johan Lugn måtte, räknat från och med den 1 oktober 1944, under
sin återstående livstid av trafikmedel uppbära ett ärligt understöd av 360
kronor; dock under villkor att Lugn till statsverket överläte sin ratt till pension
enligt pensionsstyrelsens frivilliga försäkring.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

Pension åt förre stationskarlen Carl Johan Lugn. (Forts.)

I en inom andra kammaren under nr 459 väckt motion har herr Gustafsson
i Bogla hemställt, »att riksdagen må besluta om sådan ändring av Kungl.
Maj :ts proposition nr 53 punkt 14, att sista satsen i yrkandet som borja! med
orden ''dock under villkor’ må utgå och att sålunda riksdagen må medgiva, att
förre stationskarlen vid statens järnvägar Carl Johan Lugn må, räknat tran
och med den 1 oktober 1944, under sin återstående livstid av trafikmedel uppbära
ett årligt understöd av 360 kronor».

Utskottet hemställde, att riksdagen matte, med avslag å motionen II: 459,
bifalla Kungl. Maj :ts förevarande framställning.

Reservation utan angivet yrkande hade vid denna punkt avgivits av herr
Paulsen.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Paulsen: Herr talman! I denna punkt behandlas frågan örn ett årligt
understöd åt förre stationskarlen Lugn, vilken tidigare tjänat vid Jenköping—
Gripenbergs järnväg. Så gjorde järnvägsbolaget konkurs. Hade^ bolaget icke
gått i konkurs hade Lugn fått en pension av 1 008 kronor örn aret. Han bevakade
emellertid sin fordran i konkursen och fick av konkursboet 5 090 kronor.
Örn han hade använt denna summa till att skaffa sig en pension, så hade
han fått 654 kronor per år. Skillnaden mellan 654 kronor ochl 008 kronor är
354 kronor. Det skulle han få i pension, örn han avstode från vad han har
betalt in i pensionsavgifter, men så begär man ifrån statens sida, att han skall
avstå ifrån sin rätt till pension enligt pensionsstyrelsens frivilliga försäkring.

När Lugn begärde att få anställning i statens tjänst, så fordrade man från
statens järnvägars sida, att han skulle avsta fran möjligheten att fa pension.
Det gick han in på. Det är ju heller inte sa konstigt. Örn han ville ha arbete,
fick han gå med på detta. Annars hade han icke fått något arbete. Emellertid
höll icke statens järnvägar så styvt på den saken. Redan från begynnelsen av
hans anställningstid betalade statens järnvägar in hälften och Lugn själv
andra hälften av erforderliga pensionsavgifter. Jag tycker för övrigt, att det
är alldeles orimligt, att en sådan institution som statens järnvägar av en människa,
som tjänat vid en järnväg, vilken staten övertagit, skall begära, att
han för att få arbete skall avstå ifrån alla möjligheter till pension. Statens
järnvägar ha förmodligen sett saken på samma sätt, eftersom statens järnvägar
så gott som omedelbart börjat betala in hälften av pensionsavgiften
för Lugn. _

Jag tycker det är orätt, att Lugn icke skall få tillbaka sina avgifter.. Det
gäller ingen stor summa. Det gäller 62 kronor örn aret, som staten täger ifrån
honom. Jag skall icke framställa något yrkande, men jag har velat bringa till
kammarens kännedom vilka otroligt underliga förhallanden, som kunna förekomma.

Herr Gustafsson i Bogla: Herr talman! Till vad herr Paulsen säde vill
jag lägga ett par ord. Den personal, som varit anställd vid den år 1935 nedlagda
Jönköping—Gripenbergbanan, har i början arbetat under ganska hårda
villkor. Järnvägsstyrelsen har emellertid i många fall visat tillmötesgående.
En del av personalen har sålunda vunnit ordinarie anställning. Mot tre personer,
som år 1943 avgingo ur tjänst, var järnvägsstyrelsen i alla händelser
så välvillig, att järnvägsstyrelsen, när jag år 1944 motionerade örn att de
skulle få pension som om de vunnit ordinarie anställning vid statens järnvägar,
icke hade något att erinra mot bifall till motionen. Även statskontoret

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Pension åt förre stationskarlen Carl Johan Lugn. (Forts.)
tillstyrkte motionen. Efter tillstyrkan av bankoutskottet biföll också riksdagen
min motion. Det var just med anledning av den välvilliga behandling
denna motion rönte som jag väckte nu förevarande motion, vilken går ut på
att man även skulle tänka på denne gamle trogne järnvägsman, som endast
därför att lian råkar vara några år äldre än de andra kommit i en synnerligen
svår ställning.

När järnvägsstyrelsen förra året yttrade sig med anledning av då föreliggande
motion, åberopade styrelsen icke, att de tre befattningshavare motionen
gällde enligt kontrakt förbundit sig att icke framställa anspråk på pension. Det
är därför anmärkningsvärt, att styrelsen nu åberopar samma kontrakt, ett
kontrakt som en högre tjänsteman vid något tillfälle betecknat såsom ett slavkontrakt.
Jag kan icke anklaga, vare sig kungl, järnvägsstyrelsen eller bankoutskottet
för att ha förfarit oriktigt. Rent formellt kunna de ju åberopa ett
tidigare fall, men jag har ansett, att riksdagen någon gång kan låta hjärtat
tala, och att riksdagen bör visa generositet mot en gammal man, som kommit i
en synnerligen svår ställning ekonomiskt sett. Jag vill erinra örn att riksdagen
den 7 mars i år beslöt, att en tjänst hos Göta hovrätt skulle uppflyttas i
högre lönegrad än Kungl. Maj:t föreslagit. Kungl. Majit hade föreslagit lönegraden
Eo 9, men riksdagen beslöt flytta upp den till lönegraden Eo 11.
Där frångick alltså riksdagen Kungl. Maj :ts förslag. Jag tror, att riksdagen
utan några samvetsbetänkligheter kan bifalla motionen. Bankoutskottet behöver
icke känna sig oroligt för att ett beslut i sådan riktning skulle vara principiellt
oriktigt. Jag föreställer mig, att bankoutskottet vid sin behandling
av frågan angående pensioner och understöd svårligen kan åberopa några principer,
utan att utskottet lagar efter lägligheten och fattar beslut från fall till
fall. Här har visserligen åberopats ett fall, då man skulle förfarit på annat
sätt än i motionen föreslagits. Det gällde en konduktör Gustafsson. Jag är
mycket ledsen över att den mannen icke talade med mig förra året. Hade han
gjort det, skulle jag motionerat beträffande honom också, och jag föreställer
mig, att mitt förslag örn pension åt honom i riksdagen skulle fått samma välvilliga
behandling som mitt förslag om pension till de andra tre befattningshavarna.

Jag skall icke trötta med något längre anförande. Jag vill endast med dessa
ord yrka bifall till det i motionen nr 459 i andra kammaren framställda yrkandet.

Herr Svedman: Herr talman! Med detta fall förhåller det sig så, att ifrågavarande
man, stationskarlen Lugn, fick 5 090 kronor, när Jönköping—Gripenbergs
järnvägsaktiebolag gick i konkurs. Han utfäste sig då att icke ha
pretention på ytterligare pension. Sedermera har han emellertid ångrat sig.
Kungl. Maj :t har räknat ut, att örn han hade fortsatt att inbetala avgifter till
en pensionskassa, som fanns vid hans avgång ur järnvägens tjänst, skulle vid
hans inträde i pensionsåldern den summa, som Kungl. Majit nu föreslår, ha
varit den som skulle ha utgått från kassan.

Det är icke så, som herr Gustafsson i Bogla påstår, att bankoutskottet icke
bär några principer vid behandlingen av pensionsfrågor. Utskottet har ganska
fasta principer,, ehuru man icke alltid står som en tennsoldat framför en paragraf.
Men att icke allt far gå hur som helst och vind för våg är självklart.
Och att icke utskottet kan enbart låta sitt goda hjärta tala, i varje fall då det
gäller användandet av statens och skattebetalarnas medel, borde kammaren
också första. Här liksom i tidigare fall har utskottet efter prövning fattat
sin ställning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Tiadagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

Pension åt förre stationskarlen Carl Johan Lugn. (Forts.)

överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock pa bifall till Kungl.
Maj -ts förevarande framställning med den ändring däri, som föreslagits i motionen
II: 459; och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Gustafsson i Bogla begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i punkt
19 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit Kungl. Maj :ts förevarande framställning
med den ändring däri, som föreslagits i motionen II: 459.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och votenngspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 20—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 18.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av väckta motioner angående tjänstårsberäkning i pen sionsbänseende

för vissa personer; .

nr 15, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående
tjänstårsberäkning i pensionshänseende för bokbindaren Otto Rudolf Troberg;

nr 16, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag angående fortsatt
utgivning av otryckta riksdagsprotokoll; och

nr 17, i anledning av väckta motioner angående ändring av gällande bestämmelser
örn val av huvudmän i sparbank.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 19.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 20, i anledning av väckta niotio -Motioner om
ner örn ändrade bestämmelser rörande utomäktenskapliga barns arvsrätt m. m.

... . rörande

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid: utomäkten Herr

Adolfsson: Herr talman! Jag ber att i anledning av det ärende, som
nu förekommer, få upptaga kammarens tid ett pär minuter för att göra några ,■///; m, m.
erinringar, emedan jag finner dem vara fullt pa sin plats.

Jag anser det nödvändigt, att det ytterligare understrykes, att frågan örn
de utomäktenskapliga barnens rättsställning löses snarast möjligt. Första
lagutskottets ställningstagande till min motion tyckes mig vara mycket välvilligt,
åtminstone i ord. Detta gör, att jag icke finner anledning att närmare
behandla själva problemet. Skrivningen i utskottets utlåtande är ju, som man
brukar säga i sådana fall, mycket välvillig. Men jag bar ändå den bestämda
uppfattningen, att välvillig skrivning som regel icke är tillräcklig, när det
gäller att fortast möjligt uppfylla ett rättfärdighetskrav, som kan sägas vara

40 Nr 13. Tisdagen den 20 mars 1945.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande utomäktenskapliga barns arvsrätt
m. m. (Forts.) .

självklart. Jag menar således, att eftersom utskottet tydligen ansluter sig till
det väsentliga i vår motion borde utskottet också ha dragit konsekvensen av
denna inställning, d. v. s. yrkat bifall till motionen och salunda också presenterat
den lagtext, som begärts i vår motion.

Jag vill här i den förhoppningen, att frågans snara lösning skall kunna
främjas därigenom, framhålla, att ytterligare utredning i denna fråga förefaller
mig fullkomligt obehövlig. Nu meddelas i utskottets utlåtande, att ärendet
beräknas kulina framläggas år 1947. Vi få verkligen hoppas det. Men
nied hänsyn till frågans enligt min mening självklara karaktär borde beslut
ha kunnat fattas redan nu och detta utan att revisionen av ärvdabalken i dess

helhet skulle ha försvårats. . .... . ..

Lagstiftningen örn utomäktenskapliga barns rätt är reaktionär. Ilen ar
reaktionär både beträffande bestämmelser och formulering. Allt eftersom
kravet, folkkravet, på en revision växt sig starkt har riksdagens uppmärksamhet
på denna fråga ökats undan för undan. En åttondedel av alla här i landet
födda barn födas utomäktenskapligt, och därigenom erhålla de en i hög grad
ogynnsam ställning bland annat i fråga örn arvsrätt, salunda den fråga vi nu
behandla. Medan de kunna ärva moder och till och med mödernefränder kunna
de icke ärva ens sin fader. _ .

Jag skall icke redogöra för gången av detta ärende i riksdagen hittills. Jag
vill endast säga, att redan 1917 begärdes en utredning i ämnet, och att man
först elva år senare kom fram till en ändring i lagen av mindre betydelse, en
ändring som gäller den så kallade arvsrättsförklaringen. Sedermera har, motioner
vid flera tillfällen avslagits med hänvisning till att utredning pagar.
Att vi motionerade i år berodde på att vi icke ansågo försvarligt, att frågan
skulle komma att ytterligare fördröjas. Det får ju vara någon gräns på utredandet
och förhalandet av frågor, som ur rättfärdighets synpunkt äro självklara.

Jag skulle gärna ha velat begära återremiss till utskottet men avstar fran
att ställa något yrkande. Jag har med det jag nu sagt endast velat påpeka, att
en allt starkare folkopinion kräver, att denna fråga äntligen skall komma att
bringas till sin lösning. Jag vill således på det allra livligaste understryka utskottets
maning till utredarna att skynda på och skaffa den arbetskraft,_ som
kan vara behövlig för utredningen, örn man anser on utredning ytterligare
behövlig. Jag uttalar också den förhoppningen, att ett preciserat förslag i ämnet
skall komma att framläggas örn möjligt till nästa är.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag Auli bara göra det uttalandet, att jag är
synnerligen glad över att denna fråga äntligen kommer att lösas vid 1947 ars
riksdag. Det är en skamfläck för vårt land att de utomäktenskapliga barnen
icke skola ha arvsrätt efter sin fader. De kunna ej hjälpa, att fadern och modern
icke gift sig, innan avlelsen börjat.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 20.

Motion om Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 17, i anledning av väckt motion
viss ändring angående viss ändring i lagen örn kollektivavtal.

kollektiv- I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 307,
avtal. vilken behandlats av andra, lagutskottet, hade herr Nordström i Kramfors

m. fl. yrkat, att »riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hem -

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

Motion om viss ändring i lagen örn kollektivavtal. (Forts.)
ställa om proposition med förslag till sådana ändringar av Lag om kollektivavtal,
att arbetarnas möjligheter att hävda sina rätts- och intressefrågor icke
omintetgöras».

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! »Jag skall be att få till protokollet
anteckna min reservation mot den nedriga handling, som här har begåtts
mot Sveriges arbetarklass.» Så avslutade Arthur Engberg den stora
debatt, som föregick antagandet av kollektivavtalslagen vid 1928 års riksdag
och vilken debatt ju sedermera resulterade i att tvångslagen antogs med
117 röster mot 106. Aven örn jag skulle vara villig att erkänna, att jag har den
känslan, att lagens motståndare vid 1928 års riksdag i viss mån överdrevo de
faror, som man räknade med att denna lag skulle innebära för fackföreningsrörelsen,
är det ändå ett faktum, att ännu i dag utgör denna lag ett monstrum.
Landsorganisationen har i ett av sina uttalanden vid 1936 ars kongress sagt
ifrån, att en av de viktigaste betingelserna för en lags berättigande måste ju
ändå vara, att det finnes två jämställda parter. I detta tallet är det otvivelaktigt
så, att det icke finnes några jämställda parter på arbetsmarknaden.
Att fackföreningsrörelsen av denna lag hindrats i sina strävanden att försvara
sina medlemmars intressen torde vara ostridigt. Att arbetsgivarna skulle
lia några som helst hinder av denna lag torde emellertid vara svårt att bevisa.
Jag tror, att nian i stället kan säga, att för arbetsgivarna har kollektivavtalslagen
icke utgjort något som helst hinder i deras strävanden att försvara sina
privilegier.

Det är ju så, att arbetsgivarna i vårt land både före och efter lagens antagande
haft full frihet att avskeda samt försämra arbets- och lönevillkor.
Men de ha ju icke av lagen kunnat åläggas något tillkännagivande av att deras
åtgärder skulle betraktas som lockout eller stridsåtgärder. De ha ju alltid en
möjlighet att benämna sina stridsåtgärder med annat namn. Jag tror, att det
inom den svenska fackföreningsrörelsen finns en mängd exempel på fall, där
arbetsgivarna ha företagit rena trakasseriåtgärder mot de enskilda arbetarna
och mot hela arbetargruppen för att försämra deras levnadsstandard. Men
man har icke alls meddelat, att man lockoutade arbetarna, utan man har bara
meddelat, att på grund av de och de omständigheterna måste man vidtaga vissa
driftsinskränkningar o. s. v. Under den senaste krisen 1932, 1933 och 1934 var
det säkerligen ett flertal sågverk, där arbetarna fingo taga emot erbjudande
av bolaget att, örn de vore villiga att gå med på vissa reduceringar av lönerna
och försämringar av arbetsvillkoren, sågverken skulle få fortsätta att gå, men
i annat fall sage bolaget sig föranlett att nedlägga industrien eller inskränka
driften. Alltså för sådana åtgärder från arbetsgivarnas sida har lagen under
inga omständigheter lagt. hinder i vägen.

Den som aldrig så litet känner förhållandena på arbetsplatserna vet ju att
dessa förhållanden alltjämt bestå och att alltså en av de officiellt deklarerade
viktigaste betingelserna för en lags berättigande, lagens allmängiltighet, d. v. s.
allas likhet inför lagen i detta fall absolut icke är tillfinnandes. Bara av den
orsaken anser jag för min del, att det skulle vara på sin plats att riksdagen
beslöte upphäva lagen örn kollektivavtal.

Örn jag sodan skulle taga ett konkret exempel från den senaste tiden, d. v. s.
ilen dom, som fälldes av arbetsdomstolen den 5 januari i år mot arbetarna vid

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Motion om viss ändring i lagen örn kollektivavtal. (Forts.)

Gullängets verkstäder utanför Örnsköldsvik, så framträder denna karakteristik
ännu klarare. Det var här så, att man till och med efter domen både i borgerlig
och socialdemokratisk press har meddelat, att förhållandena på arbetsplatsen
voro så olidliga, att arbetarna praktiskt taget icke hade någon annan
möjlighet att vinna rättelse än att tillgripa den olagliga arbetsnedläggelsen.
Alltså, det fanns intet som hindrade Hägglund & Söner att minska timlönerna
för 106 arbetare eller att begagna en tidsstudieman,. sorn. på ett hänsynslöst
och arrogant sätt pressade ned ackordspriset. Det var icke olagligt och är alltjämt
icke olagligt. Men när arbetarna å sin sida sökte förhindra dessa bolagets
åtgärder med det enda medel, som stod dem till buds, nämligen arbetsnedläggelse,
då blev det genast olagligt och arbetarna drogos inför domstol.

Jag menar alltså, att det är ett klart belägg för att lagen ensidigt riktar sig
mot arbetarna.

Jag skulle också i detta sammanhang vilja referera en annan företeelse vid
samma industri. Det var bara några månader före denna händelse. Hägglund
& Söner föreskrev i fjol höst, att arbetarna skulle bära synliga nummerbrickor
för att få vistas på arbetsplatsen. Det var brickor i olika färger och med olika
numrering för olika avdelningar; de skulle bäras synliga. Arbetarna vägrade
■— örn det var lagligt eller icke skall jag icke giva mig in på — att bära dessa
brickor, med resultat att bolaget en dag meddelade arbetarna, att om de icke
på det och det datum infunne sig på arbetsplatsen med brickor påsatta komme
arbetet att avstanna. Arbetarna infunno sig vid arbetsplatsen men hade inga.
brickor på, med resultat att de fingo gå hein och stanna hemma även den
gången flera dagar från arbetsplatsen. Alltså arbetsgivaren vägrade låta dem
arbeta; han körde hem dem. Men det kallades icke för lockout; det var ingen
stridsåtgärd från bolagets sida; det drogs icke heller av arbetarna inför arbetsdomstolen
och icke heller av någon annan. Det var en åtgärd som ansågs
och tydligen alltjämt anses vara fullt riktig även under kollektivavtalets
existens. Det är med utgångspunkt från dessa konkreta händelser också under
senare år som jag är övertygad örn att kollektivavtalet utgör ett mycket allvarligt
hinder för fackföreningsrörelsens strävanden i sina s. k. rätts- och intressefrågor.
Jag tror för mitt vidkommande att det är tämligen hopplöst att
söka skilja dessa s. k. rätts- och intressefrågor när det gäller förhållandena
på arbetsmarknaden.

I föreliggande utlåtande har utskottet, i likhet med tidigare andra lagutskott,
som yrkat avslag på motioner om att kollektivavtalslagen skulle avskaffas,
anfört en statistisk över till arbetsdomstolen hänförda ärenden och speciellt
understrukit, att största antalet ärenden hos arbetsdomstolen äro insända
av arbetarna. Av detta har man velat dra den slutsatsen att arbetarna skulle
ha accepterat kollektivavtalslagen och arbetsdomstolen. För min del skulle
jag vilja göra gällande att det faktum, att arbetarna äro de som oftast vänt
sig till arbetsdomstolen, bara bevisar att fackföreningarna efter kollektivavtalslagens
antagande ha förhindrats att med andra medel kunna vinna rättelse
och att de därför — såsom en sista utväg — även vänt sig till arbetsdomstolen
för att försöka vinna rättelse i uppkomna tvister. Detta är alltså endast en
konsekvens av kollektivavtalslagens existens och inte alls något bevis för att
arbetarna skulle ha accepterat lagen.

Man har under den sista tiden vid behandlingen i pressen av metallkonflikten
vänt sig emot oss kommunister och sagt att vi önska statligt ingripande på
arbetsmarknaderna, och man hävdar att fackföreningsrörelsen skulle vara motståndare
till statliga ingripanden rörande arbetsförhållandena. I samband därmed
bär i en av Göteborgs socialdemokratiska metallarbetare utgiven tid -

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

Motion örn viss ändring i lagen om kollektivavtal. (Forts.)
ning, Strejken, anförts följande i en polemik just i denna fråga, där man
även tagit upp inställningen till kollektivavtalslagen. I denna tidning säger
man:

»Tvångssamhället utgör ingen lockelse för svenska arbetare. Kommunisterna
Ilar påstått sig vara på samma linje. De tycks nu lia frångått sin principiella
inställning. Diktaturmentalitet sätter sådana spår. Har då kommunisterna
aldrig menat allvar med sina protester mot påtänkta statliga inblandningar?
Var inte kommunisterna med då arbetarna år 1928 demonstrerade mot
införande av arbetsdomstolen? Jo, förvisso. Kommunisterna har försökt att
ta äran av att arbetarna då enigt motsatte sig den borgerliga riksdagsmajoritetens
åtgärd. Nu går de betydligt längre än de borgerliga motståndarna i slutet
på 1920-talet.»

Så säger man alltså i en polemik när det gäller ingripande till stöd för
metallarbetarna. Riksdagen kommer förmodligen även i dag att gå med på
ett bibehållande av kollektivavtalslagen — den riksdagsmajoritet alltså, vars
medlemmar här tillvita kommunisterna att ha försökt »ta äran av att arbetarna
enigt motsatte sig den borgerliga riksdagsmajoritetens åtgärd». Till detta
vill jag ytterligare säga att det motstånd vi kommunister gjorde emot lagen
1928, samma motstånd resa vi ännu i dag därför att kollektivavtalslagen enligt
vår mening visat sig enbart skadlig för arbetarna. Men många av dem
som då bekämpande lagen sitta i dag med parlamentarisk möjlighet att avskaffa
lagen. Likväl ha vi under de senaste årens riksdagar tyvärr fått bevittna
att riksdagen gått in för ett bibehållande av densamma.

I frågan örn statligt ingripande eller inte vill jag säga: vi kunna inte vara
motståndare till sådant statligt ingripande, som är till gagn för arbetarna. Däremot
måste enligt min mening arbetarrepresentanter i riksdagen vara motståndare
till sådant statligt ingripande, som skadar fackföreningsrörelsen och arbetarna.
Det är, herr talman, med denna motivering, jag ber att få yrka bifall
till vår motion örn sådan förändring i kollektivavtalslagen att de för arbetarna
skadliga verkningarna avskaffas.

I samband med behandlingen av detta ärende ber jag, herr talman, att också
få säga ett par ord om nästa punkt på dagordningen, som ju berör ett mycket
näraliggande ämne, nämligen frågan örn varsel vid inställelse av drift,
alltså den s. k. varsellagen. Under hela dess existens, sedan 1935, har det
varit tämligen uppenbart, att lagen inte alls har någon inverkan beträffande
de stora arbetsplatserna och dess avtalsrörelser. Denna lag drabbar i huvudsak
byggnadsindustriens arbetare, speciellt inom vissa mindre byggnadsfack,
där lagen många gånger omöjliggjort för ifrågavarande arbetare att utfå intjänta
löner.

Vi lia i vår motion anfört exempel på sådana fall, då en byggmästare eller
målarmästare eller annan entreprenör blivit insolvent och inte har möjlighet
att utbetala lönerna. Arbetarna bli då tvingade att förklara byggmästaren
eller målarmästaren i blockad och begära sympatiaktioner av andra arbetargrupper.
Men då dessa sympatiaktioner skola varslas sju dagar i förväg, händer
det ibland att någon sympatiaktion inte hinner komma till stånd därför
att arbetet redan kan vara slut och därigenom även de senast arbetande
grupperna kunna riskera att få sina löner infrusna. I målarförbundets facktidning
har man i marsnumret i år anfört ett mycket drastiskt exempel på hur
det kan gå till i dylika fall, och jag skall, herr talman, tillåta mig att citera
ett stycke ur denna tidskrift, där man säger:

»Hur det alltjämt år 1945 kan gå till visar följande exempel. Målarmästare
F. utför målningsarbctet i 5 nybyggen av sådan storleksordning, att överskotten
belöper sig till ca kr. 12 000:—. Då betalningen av räkningarna skall ske,

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Motion om viss ändring i lagen om kollektivavtal. (Forts.)
saknar vederbörande tillgångar. Blockad utfärdas mot F., som också har ett
arbete på en annan ort, varför arbetarparten på denna plats anmodas verkställa
sympatiåtgärder. Här kommer en byggmästare att bli indragen i så
måtto, att målningsarbetet vid dennes arbetsplats stoppas. Denne byggmästare
betraktar sig som tredje man och anser det i hög grad orättvist, att hans ^arbetsplats
skall komma i skottgluggen på grund av målarmästarens oförmåga att
kunna betala arbetslönerna vid vissa andra arbetsplatser. Den advokat han
vänder sig till för att få rättelse till stånd hävdar samma mening. Målareförbundet
har angripit en byggherre, som icke är skuld till målarmästarens betalningsoförmånga,
och Metta är kränkande för rättskänslan’. Det är kränkande
för rättkänslan, att sympatiblockad påbjudes för att söka ernå påtryckning
på entreprenören, målarmästaren, att betala sin skuld! Men det är
inte kränkande för rättskänslan, att ett tiotal arbetare, varav några ha kanske
mer än halva årets arbetssäsong förbrukad på ifrågavarande byggen, får förlora
hela det intjänta ackordsöverskottet på grund av omständigheter, över
vilka de på intet sätt har kunnat inverka. Fordringarna för vederbörande arbetare
variera från lägst 700 kronor till över 1 500 kronor, och det är alltså lätt
att räkna ut, hur det skall kännas för vederbörande att gå förlustiga dylika belopp.
»

Aven örn denna artikel är skriven från helt andra utgångspunkter — det
gäller ju en begäran örn statligt stöd för utfående av intjänt lön — anser jag,
att den på ett eklatant sätt visar tillståndet i här ifrågavarande avseende inom
byggnadsverksamheten på många platser i vårt land och att varsellagen således
verkligen lägger en hämsko på arbetarnas möjligheter att söka finna
rättelse i frågor av detta slag.

Jag vill till slut, herr talman, ännu en gång yrka bifall till den motion,
som behandlas i andra lagutskottets förevarande utlåtande nr 17.

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! Kammaren torde icke ha anledning
att gå in i någon debatt beträffande denna punkt, då det mesta av vad
•herr Nordström i Kramfors här yttrat icke rörde sig om det ärende, som här
föreligger. Bland annat talade herr Nordström örn att han var motståndare till
kollektivavtalslagen och att han med sin motion avsett att få den upphävd.
I själva verket går emellertid hans yrkande ut på att man skall ändra lagen
om kollektivavtal. Jag vill också peka på att han citerat en del av de tryckta
förslagen, som sedermera ändrats vid slutjusteringen.

Vad gäller själva sakfrågan utgör kollektivavtalslagen en lagstiftning, som
endast har att taga sikte på själva tillämpningen av ett avtal, som ingås av
de berörda parterna. Det förhåller sig med kollektivavtalslagen som med vilken
annan lagstiftning som helst, sorn, reglerar en i vanlig ordning ingången överenskommelse
mellan tvenne parter. Då nu parterna på arbetsmarknaden träffa
överenskommelser, har det ur samhällets synpunkt ansetts behövligt med någon
myndighet, som, därest vederbörande parter skulle komma i tvist rörande
överenskommelsens innehåll, har att tolka de regler, som man överenskommit
om. Ett faktum är att arbetarorganisationerna, som ju till att börja med voro
starka motståndare till kollektivavtalslagen, i motsats till vad herr Nordström
i Kramfors påstod, i stort sett accepterat den rättstillämpning, som det här är
fråga om. Den samlade arbetarrörelsen hade vid 1936 års kongress att taga
ståndpunkt till en hel del motioner, vari framställts yrkande örn att man skulle
arbeta för__kollektivavtalslagens upphävande. Men samtliga motioner blevo
avslagna. Ännu så sent som 1939 gav landsorganisationens sekretariat, med
understrykande av att man icke hade anledning frångå kongressens uppfatt -

Nr 13.

Tisdalen den 20 mars 1915.

Motion om viss ändring i lagen om kollektivav tal. (Forts.)
ning, uttryck åt den uppfattningen, att nian inte alls vunne något på att upphäva
kollektivavtalslagen. När nu herr Nordström i Kramfors soker gora sig
till talesman för den samlade arbetarrörelsen i denna fråga, kan man peka pa
att landsorganisationens kongress, som ju ger uttryck för de samlade arbetarorganisationernas
uppfattning, tvärtom ansett, att kolleke vavtals lagen arnin
stone inte för närvarande bör bli föremal för några åtgärder.

Jag vill alltså framhålla, att det icke finnes någon anledning för riksdagen
att i denna fråga tillmötesgå motionärerna. Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Eftersom vi i denna punkt få resonera om bade andra lagutskottets utlåtande
nr 17 och nr 18, vill jag peka på att det i varsellagens § 3 finnes möjlighet
för parterna att utan varsel ta till de stridsåtgärder som de anse rimliga.
Jag tror, att man i 1935 års uttalande gick ut ifrån, att örn det gällde en
sådan sak som att en arbetsgivare icke utbetalade mtjänt lön skulle naturligtvis
icke bestämmelsen örn sju dagars varseltid tillämpas. Utskottet har salunda
den uppfattningen, att den nuvarande lagens utformning giver de mojligheter,
som arbetarparten i ett sådant fall rätteligen bör ha.

Jag ber alltså, herr talman, att redan vid denna punkt la yrka bifall tili
andra lagutskottets förslag i utlåtandet nr 18.

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Andra lagutskottets talesman
har gjort gällande att L.O.-kongressen i princip accepterat kollektivavtalslagen
men i utskottets utlåtande har man citerat ett par rader av vad L.O.-kongressen uttalat. Där har kongressen bland annat uttalat sig för vidtagande
av sådana åtgärder i gällande lagstiftning, »att arbetarnas rättsställning pa
sådant sätt stärkes, att de erhålla den jämställighet, som utgör grunden för
all lagstiftning». Nu har jag den uppfattningen, att någon sadan lagstiftning
och sådana åtgärder ännu icke genomförts i Sverige att jämställighet uppnatts
å arbetsplatserna, och därför utgör, anser jag, kollektivavtalslagen alltjämt
ett mycket stort hinder för arbetarna och fackföreningarna.

Beträffande utskottets uppfattning i fråga örn varselskyldigheten vill jag
säga, att jag tror att en hel rad av fackföreningsmänniskor i Stockholm skulle
kunna giva konkreta exempel utvisande att varselskyldigheten bibehålies, även
när det gäller inledande av sympatiaktioner, och alltså, varsellagen lägger hinder
i vägen för sympatiåtgärder, när det gäller tvistigheter som det här är
fråga om.

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! Endast ett par ord. När herr Nordström
i Kramfors påpekade att L.O.-kongressen givit till känna den meningen
att arbetarparten i allmänhet har den svagare ställningen på arbetsmarknaden,
vill jag säga att L.O. icke därav dragit den slutsatsen att kollektivavtalslagen
bär uppsägas. Så här heter det nämligen i dess yttrande: »Ett bifall till motionärernas
yrkanden skulle innebära att gällande lag örn kollektivavtal ersattes
av oskrivna rättsregler. Det är — fran utgångspunkten att rättstvister
böra avgöras i rättslig väg — svårt att inse i vad mån en sådan ordning skulle
erbjuda större garantier mot partiska och godtyckliga avgöranden än en rättstillämpning
på grundval av uttrycklig lagstiftning.»

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

§ 21.

uplävande, Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av väckt motion
av idskär* om upphävande av 1935 års lag angående tillägg till lagen om medling i artoi?
angående, betstvister.

Mjågen om I en inam andra kammaren väckt motion, nr 308, vilken hänvisats till lagmedling
i utskott och behandlats av andra lagutskottet, hade herr Nordström i Kramfors
arbetstvister, m. fl. hemställt, att riksdagen »för sin del måtte besluta att upphäva den av
1935 års riksdag antagna lagen angående tillägg till lagen den 28 maj 1920 (nr
245) om medling i arbetstvister».

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Jag ber att i denna punkt få
yrka bifall till motionen nr 308 i andra kammaren.

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
andra lagutskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 22.

Herr andra vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att två gånger bordlagda
ärenden skola å morgondagens föredragningslista uppföras i följande ordning,
nämligen först statsutskottets utlåtande nr 48 och därefter andra lagutskottets
utlåtanden nr 15, 16 och 19, jordbruksutskottets utlåtanden nr 1, 12, 10, 11
och 13 samt övriga ärenden i den ordning, i vilken de finnas uppförda å dagens
föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 23.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 108, angående ändrad lydelse av § 17 mom. 1, §§ 18 och 20, § 22 mom. 1
samt §§ 24, 26 och 31 regeringsformen; samt

från bevillningsutskottet:

nr 102, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnings- och sjuktransportmateriel; och

nr 103, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt giltighet
av gällande skattegruppering.

§ 24.

Justerades protokollsutdrag.

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

§ 25.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:
herr Lindqvist, nr 495, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 148,
angående anslag till vattendomstolarna;

herrar Håstad och Lindberg, nr 496, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 155, angående anslag till Statens sjöhistoriska museum: Avlöningar;

herr Hällgren to. fl., nr 497, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
158, angående statsbidrag till anläggning av fiskhamn på Saltö i Karlskrona;

herr Holmström, nr 498, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 170,
angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riks statens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1945/46;

herrar Andersson i Eskilstuna och Nilsson i Landskrona, nr 499, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 175, angående höjning av medlemsbidraget
till de erkända lokalsjukkassorna, m. m.;

herr Senander m. fl., nr 500, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr
151, med förslag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1945/46 å folkpensioner,
invalidunderstöd och barnbidrag, m. m.;

herr Håstad m. fl., nr 501, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 282,
angående anslag för budgetåret 1945/46 till avlöningar vid de allmänna läroverken,
m. m.;

herr Lindqvist, nr 502, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 235,
angående anslag till landsfiskalerna m. fl.;

herr Karlsson i Grängesberg m. fl., nr 508, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 237, angående vissa anslag till riksförsäkringsanstätten;

herr Hällgren m. fl., nr 504, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
164, angående pension åt vissa f. d. arbetare vid vägväsendet;

herr Andersson i Tungelsta m. fl., nr 505, i anledning av Kungl. M''aj:ts
proposition, nr 172, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den
27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk;

herr Johansson i Mysinge m. fl., nr 506, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 184, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt
giltighet av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m.;

herr Andersson i Dunker m. fl., nr 507, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 186, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den
24 mars 1942 (nr 128) om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret;

herrar Jacobson i Vilhelmina och Skoglund i Umeå, nr 508, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 145, angående anslag till åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland m. m.; samt
herr Mattsson to. fl.:

nr 509, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 122, angående den
statsunderstödda torrläggningsverksamheten; och

nr 510, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Dessa, motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.28 em.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Onsdagen den 21 mars.

Kl. 11 fm.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 17 och den 19 innevarande mars.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 238, angående dispositionen av vissa å allmän beredskapsstat
II för budgetåret 1944/45 uppförda anslag.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 495 av herr Lindqvist;
nr 496 av herrar Håstad och Lindberg;
nr 497 av herr Hällgren m. fl.;
nr 498 av herr Holmström; samt

nr 499 av herrar Andersson i Eskilstuna och Nilsson i Landskrona;

till behandling av lagutskott motionen nr 500 av herr Senander m. fl.;

till statsutskottet motionerna:

nr 501 av herr Håstad m. fl.;

nr 502 av herr Lindqvist; och

nr 503 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.;

till bankoutskottet motionen nr 504 av herr Hällgren m. fl.;
till behandling av lagutskott motionerna:
nr 505 av herr Andersson i Tungelsta m. fl.;
nr 506 av herr Johansson i Mysinge m. fl.; och
nr 507 av herr Andersson i Dunker m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 508 av herrar Jacobson i Vilhelmina och Skoglund i Umeå; samt
nr 509 och 510 av herr Mattsson m. fl.

§ 4.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner:

av herr statsrådet Danielson propositionen, nr 245, angående reglering av
sockernäringen i riket m. m.;

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

av herr statsrådet Bergquist propositionerna:

nr 239, nied förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september
1929 (nr 321); och .

nr 240, angående vissa anslagsfrågor i anledning av omorganisation av det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet;

av herr statsrådet Wigforss propositionerna:

nr 246, angående aktieteckning i Aktiebolaget Jordbrukarbanken m. m.;
nr 247, angående inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds
aktier i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag; och

nr 249, angående godkännande av Sveriges anslutning till ett mellan Storbritannien,
Amerikas förenta stater m. fl. länder träffat, den 5 augusti 1944
i London undertecknat internationellt avtal rörande principerna för fortsättandet
av den samfällda kontrollen över handelssjöfarten; samt

av herr statsrådet Rubbestad propositionerna:

nr 241, angående anslag till Statens sinnessjukhus: Avlöningar m. m.;
nr 242, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid Statens sinnessjukhus
m. m.; och

nr 244, angående olycksfalls- och sjukersättning av statsmedel till deltagare
i viss svensk hjälpexpedition till Tyskland.

Samtliga dessa propositioner bordlädes.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts pro- Hyresbidrag
position med begäran örn bemyndigande att utfärda bestämmelser örn hyres- till ovana
bidrag till ovana skogsarbetare jämte i anledning därav väckta motioner. skogsarbetare.

I propositionen nr 128 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 2 mars 1945, föreslagit
riksdagen dels bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda kungörelse örn hyresbidrag
till ovana skogsarbetare av i huvudsak det innehåll som av föredragande
statsrådet Erlander angivits, dels ock medgiva, att kostnaderna för
ifrågavarande hyresbidrag, i den mån de belöpte på statsverket, finge bestridas
från det å allmän beredskapsstat I uppförda anslaget till Kostnader för överflyttning
av arbetskraft.

I samband med Kungl. Maj:ts förslag hade utskottet till behandling förehaft
ett flertal inom riksdagens kamrar avgivna motioner.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Gustav Emil Andersson m. fl. (1:305) och den andra inom andra kammaren
av herr Pettersson i Dahl m. fl. (II: 476), hade hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
K. Wistrand m. fl. (I: 306) och den andra inom andra kammaren av herr Persson
i Falla m. fl. (11:475), hade hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl.

Majlis ifrågavarande proposition.

I en inom andra kammaren av herr Nolin m. fl. väckt motion (II: 477), hade
hemställts, ej mindre att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition,
än även att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t begära, att Kungl. Maj :t
i det nu uppkomna bränsleläget ofördröjligen vidtoge en sådan höjning av
normalpriserna å ved, som inrymde de ökade produktionskostnaderna liksom
ett skäligt rotnetto åt skogsägare, allt i syfte att skyndsammast få behövlig avverkning
till stånd.

Andra hammarens protolcoll 1945. Nr 1S.

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)

Utskottet hemställde.

A. att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Marits förslag och med avslag å motionerna I: 305
och 11:476, 1:306 och 11:475 samt 11:477, sistnämnda motion till den del
densamma avsåge den i propositionen berörda frågan.

a) bemyndiga Kungl. Majit att utfärda kungörelse örn hyresbidrag till ovana
skogsarbetare av i huvudsak det innehåll som angivits i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 2 mars 1945,

b) medgiva, att kostnaderna för ifrågavarande hyresbidrag, i den mån de
belöpte på statsverket, finge bestridas från det å allmän beredskapsstat I uppförda
anslaget till Kostnader för överflyttning av arbetskraft,

II. i anledning av motionerna 1:302 och 11:469, 1:304 och 11:479 samt
II: 470, 471, 477, 478 och 484,

a) godkänna av utskottet förordade grunder för arbetspremier åt yrkesvana
skogsarbetare m. fl.,

b) medgiva, att kostnaderna för ifrågavarande arbetspremier finge bestridas
från det å allmän beredskapsstat I uppförda anslaget till Kostnader för överflyttning
av arbetskraft,

c) besluta att i skrivelse till Kungl. Majit giva tillkänna vad utskottet i övrigt
i förevarande sammanhang anfört,

B. att de under II angivna motionerna, i den mån de ej finge anses besvarade
med vad utskottet anfört, ävensom motionerna I: 311 och II: 489 ej måtte
av riksdagen bifallas.

Reservationer bade avgivits:

l:o) av herr Johan Bernhard Johansson, Gränebo, Bernhard Nilsson, Bäckström,
Heiding, Skoglund i Doverstorp, Svensson i Grönvik, Danielsson, Pettersson
i Dabi och Birke, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava annan,
i reservationen angiven lydelse samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte

I. med bifall till motionerna 1:305 och 11:476, 1:306 och 11:475 samt
11:477, sistnämnda motion till den del densamma avsåge den i propositionen
berörda frågan, besluta avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition,

II. i anledning —- --sammanhang anfört,

B. att de---riksdagen bifallas.

2 :o) av herr Mannerskantz, som — med instämmande i övrigt i vad i reservationen
nr 1 anförts och yrkats — ansett, dels att utskottets yttrande i viss
del bort hava annan, i reservationen angiven lydelse dels ock att utskottets hemställan
under A II bort hava följande lydelse:

II. i anledning---och 484 besluta att i skrivelse till Kungl. Majit

hemställa, att Kungl. Majit i rådande bränslesituation ofördröjligen vidtager
sådana höjningar av vedproducentpriserna, som förutom skäligt rotnetto åt
skogsägare inrymma med hänsyn till nuvarande svårigheter förbättrade
ackordspriser åt huggare och körare, allt i syfte att få behövlig avverkning till
stånd.

3:o) av herrar Svensson i Grönvik och Danielsson, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Då det är första gången
under regeringssamverkans snart sexåriga tillvaro, som en meningsskiljaktighet
av i den föreliggande propositionen markerad karaktär förekommer,

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
Ilar givetvis denna fråga tilldragit sig ett särskilt intresse ^ såväl i pressen
som överhuvud taget ute i landet. Om man endast ser till frågans praktisktekonomiska
innebörd, kan man ju icke säga, att den är av sådan betydelse,
att den politiska sammanhållning, som eftersträvas så. länge kriget varar,
skulle behöva allvarligen störas av den uppkomna åsiktsdifferensen. Från riksdagens
sida torde icke heller här i dag från ansvarigt håll göras några ansträngningar
att tillspetsa frågan på ett sådant sätt, att ett fortsatt samförstånd
i för landet och folket i denna tid livsviktiga frågor försvåras. Men det
kan icke hjälpas, att det på samma gång måste sägas ut i riksdagen, att man
har ganska svårt att förstå, att majoriteten i regeringen kunnat finna det
angeläget att driva saken på det sätt som skett. Det bör också sägas, att vi
från vår sida fullt dela regeringsreservanternas uppfattning, att man icke
kan vänta sig någon nämnvärd förbättring i bränsleförsörjningen genom att
vidtaga den nu föreslagna förändringen av hittills gällande bestämmelser på
området.

Man kan icke heller underlåta att, innan man går närmare in på denna sida
av saken, med några, ord beröra uppkomsten av frågan i dess sammanhang
med verkstadskonflikten. Ty det är ju denna konflikt, som aktualiserat den
nu föreslagna författningsändringen och samtidigt givit upphov till brytandet
av samhällets neutralitet i arbetskonflikter. Vilka krafter, som här från
början främst drivit sitt spel, behöver icke närmare utsägas. Var och en vet,
varifrån vinden blåst upp. Det är beklagligt, att landets starkaste politiska
parti låtit sig ryckas med av vinddraget. Det påminner på ett markant sätt
om; hur en högröstad politisk partigrupp i en viss situation kan tillvälla sig
inflytande på frågornas avgörande kanhända mot dea ansvariga ledningens
uppfattning.

Efter vad som i denna sak förekommit, måste man väl förutsätta, att socialdemokraterna
icke velat i nuvarande läge få till stånd denna verkstadskonflikt
och icke heller velat rasera samhällsneutraliteten i dylika konflikter.
Örn man nämligen gör det tankeexperimentet, att arbetsgivareparten i denna
konflikt skulle av staten erbjudas en angelägen produktionsmöjlighet på ett
annat område, där arbetare stöde att uppbringa, och producenterna där erhölle
subvention av ett eller annat slag, hl. a. t. ex. ovanebidrag, för att få lust att
ingripa,, skulle man förmodligen bli ganska förbluffad på skilda håll. Härigenom
skulle arbetsgivareparten icke blott få bättre ekonomiska möjligheter
att hålla ut i konflikten utan även profitera på sin ovana i förhållande till andra
arbetsgivare i samma företagsgren. Nu kan ju dess bättre en sådan sak icke
förekomma, men exemplet torde icke desto mindre vara belysande. Teoretiskt
måste båda parter här vara likställda, ty här är ej fråga om subvention i vanlig
mening, en subvention som utgår på skilda områden, utan en subvention
åt i konflikt indragen part. Man kan för övrigt taga ett annat exempel, som
ligger närmare till rent praktiskt sett. Hur skulle det uppfattas från arbetarhåll,
örn strejkande skogsarbetare erbjödes subvention och ovanebidrag t. ex.
i byggnadsarbetarefacket, om det där vore skriande behov av arbetskllskott?
Man vill knappast tänka sig, vad byggnadsarbetarna skulle säga örn något
sådant.

Sammanhållningen trots en sådan politik, som regeringsmajoriteten i denna
fråga för, kan åtminstone enligt min mening endast förestavas av det allvarliga
läge, som genom världshändelserna allt fortfarande råder.

Om man sedan går över till själva sakfrågan, så är ju såväl regeringsmajoritetens
som utskottsmajoritetens motivering för propositionen den, att vårt
försörjningsläge i fråga örn nästa års bränsleförbrukning är så prekärt, att
alla medel mäste tillgripas för att få en ökad vedavverkning till stånd. För

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
att så många arbetare som möjligt skola vilja syssla med skogsarbete finner
man det angeläget att icke blott tillerkänna de i konflikt indragna verkstadsärbetama
de ovane- och familjebidrag, som redan utgå och om vilka ingen
tvist uppkommit i regeringen, eftersom bidragen ansetts kunna beviljas utan
författningsändringar, utan även s. k. hyresbidrag, för vilkas utgående medgivande
från riksdagen nu måste inhämtas. Nu föreställer jag mig, att man från
majoritetens sida menar, att bär man brutit principen örn samhällsneutraliteten,
när det gäller de två förstnämnda bidragsformerna, kan man godtaga
även hyresbidraget, då det nu är så viktigt att säkra vedförsörjningen. Frågan
blir då, hur mycket mera ved vi få huggen i skogarna under detta avverkningsår
genom att den föreslagna åtgärden genomföres. Örn man studerar
tabellen på propositionens sista sida, skall man finna, att under februari i
fjol, den månad då antalet ovana skogsarbetare var som störst, sysselsattes
7 330 familjeförsörjare i skogsarbete. Av dessa, hade endast 1 007, eller 1|7 av
samtliga, hyresbidrag. Det var huvudsakligen från storstäderna Stockholm,
Göteborg, Malmö och Hälsingborg som flertalet eller 553 vörö hemmahörande.
43 voro från städerna Örebro, Borås, Eskilstuna, Linköping och Västerås.
Bland de 6 440 ovana arbetarna från riket i övrigt vörö endast 411 hyreshjälpta.
Bland de vid samma, månads slut ensamstående 5 631 vid skogen ovana arbetarna
hade endast 61 stycken hyresbidrag.

Det är således i huvudsak städernas, i synnerhet storstädernas ovana arbetare,
som erhållit hyresbidrag i fjol, då däremot landsbygdens ovana .skogsarbetare
endast i ett fåtal fall blivit begåvade med denna extra förmån. Hyresbidraget
är främst ett storstadsbidrag, kan man säga, och givetvis äro ju
hyreskostnaderna, en större belastning för arbetarna i städerna än på vad man
kallar landsbygden. Men det är att märka, att familjebidraget i ortsgrupp III
kan uppgå till 5 kronor per dag till familj med mer än tre barn, under det
att högsta bidrag i ortsgrupp I maximerats till kr. 3:30 per dag för liknande
familjeförsörjare. Här föreligger alltså en skillnad på kr. 1: 70 per dag mellan
högsta och lägsta ortsgrupp, en skillnad som näppeligen kan anses befogad,
örn man utesluter hyreskostnaderna.

Av de 11,0 000 skogsarbetare, som enligt uppgift på s. 4 i propositionen under
januari månad förra året sysselsattes med skogsarbete, lia enligt den förut
citerade ta,hellen på propositionens sista sida av sammanlagda antalet familjeförsörjare
och ensamstående omkring 12 000 man utgjorts av ovana skogsarbetare.
Såsom redan påpekats ha endast något över 1 000 av dessa haft hyresbidrag.
Även örn under de första månaderna i år något flera, ovana skogsarbetare
sysselsättas i skogen, kan man knappast vänta att, den av statsutskottet
föreslagna åtgärden i fråga örn hyresbidrag skall lia någon nämnvärd förbättring
a.v vedförsörjningen till följd. Av de i ämnet väckta motionerna framgår
med all tydlighet, att man från skilda håll icke väntar sig någon egentlig utökning
av vedavverkningen genom det framlagda förslaget utan tvärt örn anser,
att en minskad lust hos de vana skogsarbetarna att fortsätta i skogen därigenom
kan uppkomma. Det torde även kunna befaras, att också skogsägarna
komma att reagera på samma, sätt, varav följer att denna åtgärd kan få rakt
motsatt verkan än den avsedda. Jag måste sålunda, herr talman, finna reservanternas
yrkande under A, punkt I, fullt berättigat.

Vad sedan beträffar utskottets uttalande och förslag örn skrivelse till Kungl.
Majt med förordande av andra åtgärder än propositionens för att möjliggöra
en utökad vedavverkning under den stundande våren och sommaren, så måste
ju de rekommenderade åtgärderna sägas tyda på en mera realistisk syn på läget
än den majoriteten i regeringen intagit. Man måste emellertid härvidlag
göra sig den frågan: var denna rekommendation väntad av regeringsmajorite -

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
ten som påbröd till hyresbidraget? Här presenteras från utskottets sida ett
subventions- eller premiesystem av ett alldeles nytt slag, arn vars verkningar
nian egentligen ingenting vet mer än att det kommer att kosta efter vad
det förljudes —- omkring 8 miljoner kronor för den avsedda avverkningssäsongen.
För min del har jag egentligen aldrig känt mig övertygad om att
buggarlönen för de vana skogsarbetarna i och för sig skulle anses låg. I min
hemort ligger den i varje fall ett gott stycke över den gängse grövarbetarlönen,
men det är möjligt att den på vissa orter och i giesa och otillgängliga
byggen kan vara för låg. Men det är mycket som talar för att motionärerna
och utskottet på grund av rädsla för att de vana skogsarbetarna skulle känna
sig förbittrade över den föreslagna ytterligare favören .åt ovana verkstadsarbetare
ansett sig böra tillgripa denna subventionshistoria för att stilla oron i
lägret.

I vad mån de avsedda premiema åt skogsarbetarna °kunna förbättra avverkningsförhållandena
utan att skogsägarna skulle erhålla, någon förbättring i
rotvärdespriset är, som redan antytts, inte gott att säga,^ då det ju i främsta
rummet just är på de senares lust att pa allvar sätta i gang med avverkningarna
som resultatet ytterst beror. Då det på senare tid talats örn den olust
skogsägarna skulle låtit komma till synes i detta avseende, kan ylet knappast
förvåna. För det första Ira avverknings- och framforslingsförhållandena under
denna vinter varit sådana på grund av den ovanligt rika snöförekomsten
i skogarna, att det långa tider varit omöjligt att hugga eller köra i skogen
och därför knappast varit lönt att söka skaffa skogsarbetare dit. För det
andra, — och det är en sak, som alldeles för litet uppmärksammats — har under
de gångna krigsåren en utgallring av vedskogen företagits i sådan ^ omfattning,
att det nu inte längre finns annat än gagnvirkesskog att tillgå på
många platser i landet. Detta gagnvirke, denna timmerskog, betalas nu på
småländska höglandet med 20 ä 25 kronor per kubikmeter på rot. Det vore
förmätet att begära, att, där endast sådan skog skulle i huvudsak finnas att
tillgå, skogsägarna skulle känna sig villiga att hugga ved av denna skog för
ett pris på rot som inte ens är hälften av nyssnämnda för den^ bästa skogen.
Jag måste därför, herr talman, såsom saken nu ligger även på denna punkt
be att få ansluta mig till de i förut nämnda reservation gjorda uttalandena
i motiveringen under punkt II, och jag hoppas att regeringen i sitt ställningstagande
till utskottets rekommendationer måtte anse sig ha fria händer att
pröva, de vägar, som på det effektivaste sättet kunna leda till det resultat man
vill vinna.

Herr talman! Med vad jag anfört och redan på skilda punkter givit min
anslutning till ber jag att få yrka bifall till den reservation, som avgivits av
herr dollan Bernhard Johansson m. fl.

Hans excellens herr statsministern Mansson: Herr talman! Då den ärade
talaren har velat framställa föreliggande ärende som. en påfrestning för samlingsregeringen,
kan det vara berättigat att jag redan nu tager till orda. Det
vore ju då ganska lockande att en gång taga upp en diskussion örn samlingsregeringens
särskilda ställning.

Det finns de som tyckas förmena, att man kan se på samlingsregeringen som
på vilken regering som helst och utan hänsyn till dess speciella .sammansättning
förutsätta, att den antingen skall bli enig i alla frågor eller också avstå
från att framlägga förslag i frågor, där enighet ej kan vinnas. En sådan syn
förefaller mig vara ganska oriktig. Den omständigheten — jag har påpekat
det förut — att alla de stora partierna gemensamt bildat regering, bär ju icke
inneburit, att något av dessa partier har uppgivit sina särskilda synpunkter

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
i särskilda frågor. Anledningen till samarbetet har främst varit, att man velat
utåt markera så starkt som möjligt vår enighet i utrikespolitiken. Men vi ha
naturligtvis hela tiden varit medvetna örn att under arbetet, även där denna
huvudfråga dominerat, måste uppkomma frågor, där gamla motsättningar
framträda. Så vitt jag kunnat finna har det alltid varit en strävan inom samlingsregeringen
att undvika tillspetsningar, och detta har väl också varit en
förutsättning för att samarbetet har kunnat fortgå — och fortgå så bra som
det faktiskt bär gjort. Å andra sidan måste man ju räkna med att det inträder
tillfällen, då dessa motsättningar komma till offentligheten. Det har det
gjort i högsta grad under våra valrörelser. Det är ingen, som kommit på den
idén, att samlingsregeringens partier under en valrörelse icke skulle tillåtas
framföra sina särskilda partiprogram. Det har medfört •— örn jag bortser
från år 1940, då tyngden utifrån vilade särskilt starkt över vårt land —
att vi med varandra ute i valrörelsen ha utkämpat ganska heta duster. Ingen
kan gärna säga, att valrörelserna 1942 och 1944 präglades av någon större
återhållsamhet i fråga om den politiska diskussionen eller i fråga om djärvheten
i de angrepp, som riktades från det ena partiet mot det andra. Detta ha
vi funnit naturligt, och trots de strider, som sålunda förts inför offentligheten,
ha vi också funnit det naturligt att återgå till vårt samarbete i samlingsregeringen.

Jag vill icke bagatellisera vad som nu förekommit. Även örn man beaktar,
att en på detta sätt sammansatt regering måste kunna lämnas en större rörelsefrihet
än andra regeringar, måste man medgiva, att skulle gång efter annan
regeringen på detta sätt framträda splittrad inför riksdagen, skulle man därmed
giva mer och mer rätt åt dem som mena, att sammanhållningen icke längre
är av den art, att den motsvarar ett fortsatt samarbete i samlingsregeringen.

Vad den föreliggande frågan beträffar har jag hela tiden haft ett intryck
av att den onödigt tillspetsats. Om man ser på vad som sagts i statsrådsprotokollet,
finner man, att det icke framträder någon större motsättning på
annat sätt än att det finns sju reservanter, samtliga företrädare för de borgerliga
partierna i regeringen. I vad som uttalats från olika håll har saken
icke gjorts till en stor affär. Det är endast rent parentetiskt, som reservanterna
i regeringen hänvisa till principiella synpunkter. Annars motiveras ståndpunktstagandet
väsentligen därmed, att man icke från reservanternas sida anser,
att det kan utvinnas den effekt, som majoriteten tror på. av den föreslagna
åtgärden och att den därför icke borde lia vidtagits. Nu har emellertid
talesmannen för reservanterna i utskottet tagit upp den principiella diskussionen
här. Han talade örn att det förslag som framlagts innebär ett brytande
av samhällets neutralitet i arbetskonflikter och utvecklade sedan detta resonemang
så, att man genom att lämna metallarbetare som gå i skogen omskolningsbidrag,
familjebidrag och särskilt hyresbidrag skulle subventionera en
av de stridande parterna. Jag frågar mig: är icke detta en fullkomligt felaktig
syn på neutraliteten? Det avgörande för samhällets neutralitet i arbetskonflikter
skall väl vara, att icke samhället vidtager särskilda åtgärder till
den ena partens förmån. Ingen har ställt det kravet, att samhället under en
konflikt skall förhindra i konflikten indragna arbetare att erhålla annat arbete.
Där är den springande punkten. Om man ur samhällelig synpunkt betraktar
en strejk särskilt vådlig, skulle det ju kunna tänkas bl. a., att man för att
förkorta strejken förhindrade de strejkande att erhålla annat arbete.. Men
ingen har ifrågasatt någonting sådant här. Den offentliga arbetsförmedlingen
förmedlar platser oavsett strejktillstånd. Den offentliga arbetsförmedlingen
hänvisar även strejkande till de lediga platser, som kunna finnas på arbetsmarknaden.
Det samhälleliga organet intager alltså icke den ståndpunkten.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
att därför att man är strejkande skall man icke kunna erhålla tillträde till en
ledig plats. I stället anses det riktigt, att förmedlingen fortgår, oavsett strejken.
Ett annat förhållande skulle ju också betyda ett direkt ställningstagande
för arbetsgivarparten i konflikten. Men örn det alitsa förhaller sig sa, att
samhällets neutralitet icke anses kräva, att man förhindrar strejkande att fa
anställning, är det då något särskilt förhållande med att strejkande metallarbetare
få anställning i skogarna? Det har, så vitt jag vet, icke gjorts någon
anmärkning mot att domänstyrelsen, statens företag, lämnar strejkande tillträde
till arbete i sina skogar. Det har icke heller ifragasatts, att man skulle
förvägra strejkande metallarbetare att taga skogsarbete hos andra arbetsgivare.
Men då blir ju frågan: brytes neutraliteten därför att dessa arbetare få taga
arbete på samma villkor, som de som gälla för alla andra arbetare? Ty det är
ju detta som här sker. Här lia icke tillskapats några särskilda förmåner för
metallarbetarna. De särskilda förmåner, som finnas för ovana skogsarbetare,
ha tillkommit för att överhuvud taget stimulera folk att taga anställning i
skogarna. Bestämmelserna gällde före metallarbetarkonflikten. De ha icke tillkommit
såsom något slags subvention åt de strejkande metallarbetare, som gå
i skogen. De få taga arbete på samma villkor som andra. Är detta att bryta
neutraliteten? Hade det icke i stället varit att bryta neutraliteten att säga,
att därför att vederbörande äro strejkande metallarbetare få de, örn de gå i
skogen, icke samma villkor som andra arbetare? Det förefaller mig, som
örn detta hade varit ett klart ställningstagande mot en part i en konflikt,
vilket det icke kan vara, att dessa arbetare få arbeta på samma villkor som
andra.

Hur svårt man bär att klara upp neutralitetsbegreppet framgår ju också
av att man försöker göra en uppdelning mellan de olika slagen av förmåner.
Man tycks finna sig i att de strejkande, som gå i skogen, få omskolningsbidrag
och familjebidrag. I varje fall anses det vara en mindre synd mot neutraliteten.
Men få de hyresbidrag, då är synden fullständig. Vad är skillnaden
mellan omskolnings- och familjebidrag, å ena sidan, och hyresbidrag, å andra
sidan? Så vitt jag vet är det väsentligen den, att hyresbidrag utgår efter behovsprövning.
Det gäller nu. En strejkande metallarbetare, som går till skogen,
får inte hyresbidrag under andra villkor än vilken annan som helst,
d. v. s. efter behovsprövning. Jag kan inte med bästa vilja i världen finna, att
det finns någon som helst anledning att tala örn en subvention. Vad här föreligger
är helt enkelt att man anser det vara ett samhällsintresse att få så mycket
folk som möjligt till skogen. Man lockar inte metallarbetarna med särskilda
förmåner, men man hindrar dem heller inte genom att stipulera sämre förmåner
än man ger andra arbetare. Den siste ärade talaren frågade: hur skulle
det te sig. örn man t. ex. beredde metallarbetare tillfälle att med särskilt tillskott
från statens sida taga arbete inom byggnadsindustrien? Vad skulle man
säga då? Frågan är inte svår att besvara, därför att den leder helt enkelt till
en hänvisning till att när man är angelägen att få arbetare även från metallindustrien
till .skogen, så är det inte för metallarbetarnas skull utan därför att
behovet av arbetskraft är så stort, att det är ett uppenbart samhällsintresse
att man utnyttjar varje möjlighet som finns för alt tillgodose detta samhällsintresse.

Det skulle teoretiskt kunna tänkas, att samma förhållande skulle kunna
existera inom en annan verksamhet än skogsavverkningen. Jag har mycket
svårt att tänka mig det. De jämförelser, som gjorts av herr Garlström, lida av
det felet att de inte taga hänsyn till de speciella förhållanden, som här föreligga,
nämligen att det är ett statens intresse att få arbetare till skogarna
och att det därför inte alls är särskilt vänligt mot metallarbetarna att de skola

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
få gå dit. Man anser att de göra samhället en tjänst om de använda sin ledighet
för att på detta sätt göra ett nödvändigt arbete.

Det är sedan en annan fråga, huruvida man på detta sätt kan utvinna
någon verklig effekt, örn dessa ovana arbetare kunna göra en insats av betydelse.
Örn den saken skall jag inte taga upp någon diskussion här. Det hävdas
från annat håll, att det kommer inte att ge någon effekt. Vi ha den uppfattningen,
att all den effekt man kan uppnå skall eftersträvas, och det enda
sättet att lösa den här tvisten är ju att se, vilket resultat som åtgärderna
kunna komma att få.

Jag förstår mycket väl att de som mena, att det blir en ringa effekt, driva
den satsen att då borde man inte ha fört fram denna fråga till den diskussion
som nu har skett. Å andra sidan måste man ju förstå oss, som tro på att man
kan vinna en effekt och inte vilja försumma någon möjlighet att förbättra ett
läge på bränslemarknaden, som stundom betecknas såsom katastrofalt.

Jag har ingen anledning, även om jag är ordförande i det socialdemokratiska
partiet och den socialdemokratiska riksdagsgruppen, att ingå på någon diskussion
med herr Carlström om våra motiv i förhållande till kommunisterna.
Jag kan emellertid tillåta mig säga, att den svenska socialdemokrati ems hållning
till kommunisterna ger knappast berättigande åt några insinuationer örn
att vi låta oss drivas av deras påfund. Här ligger saken helt enkelt så till att
frågan är väckt, och vi ha haft att taga ställning till den. Vi lia prövat den
ur sakliga synpunkter. Vi ha ansett, att den linje som föreslagits är riktig, och
jag vill understryka: jag tror att den är riktig även på det sättet, att man
kan på den vägen utan att bryta någon samhällets neutralitet i arbetskonflikter
utvinna ett arbete som är synnerligen nödvändigt just nu.

Herr andre vice talmannen Carlström erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Hans excellens statsministern började sitt anförande
med att deklarera att han för sin del ansåg, att då det gällde samlingsregeringens
uppgift så var det främst på det utrikespolitiska området som det
var angeläget att hålla samman. Jag vill ge herr statsministern rätt i detta
avseende. Även jag anser att det är den viktigaste saken. Men jag kan å
andra sidan inte underlåta att anse, att de överenskommelser, som skedde vid
samlingsregeringens bildande i fråga om vad partierna skulle få lov att komma
fram med under samarbetet, måste på stötande sätt tangeras av vad som
nu i denna proposition har framställts. Den uppfattningen kan jag inte avvika
ifrån.

Herr statsministern säger, att i statsrådsprotokollet egentligen inte var
någon annan oenighet än reservationen. Ja, det brukar vara ett tecken på
oenighet som finns inom en viss församling att man reserverar sig!

Sedan skall jag bara be att få. säga: örn detta inte är ett läderande av samhällets
neutralitet i konflikter, så skall jag be att få ett recept på vad sådant
brott emot neutraliteten skall innebära. Örn samhället skulle hysa en viss månhet
att på andra områden, där det är nödvändigt att få arbetare, förhjälpa
t. ex. de K. L. F :are som strejka i stället för att hugga i skogen — det påstås
att de nu göra det på vissa platser i landet — till en liten extra slant, på annat
arbetsområde, genom statsbidrag, så är jag rädd för att man skulle tala örn
att neutraliteten var bruten.

Jag kan alltså inte följa herr statsministerns deklarationer om att här ingenting
har skett, som man bör fästa sig vid på detta område. Men jag är fortfarande
liksom reservanterna inom regeringen och riksdagen av den meningen,
att i denna tid böra inte dessa skiljaktigheter ge anledning till något som
skulle kunna föranleda samlingsregeringens uppbrott. Jag skall nu inte dis -

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
kutera med herr statsministern om anledningen till att denna fråga kommit
lipp. Anledningen är icke, ha vi fått veta, att kommunisterna dragit fram den,
och socialdemokraterna ärna inte heller framdeles ta direktiv från det hållet.
Jag är glad över denna deklaration, och den kommer naturligtvis att betseda
åtskilligt för framtiden. Jag känner mig emellertid inte riktigt övertygad
om att herr statsministerns förklaring ligger i linje med verkligheten.

Vidare anförde:

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag anser mig
böra förklara, att det finns ingenting i den överenskommelse, som ingicks vid
samlingsregeringens bildande, som kan anses läderat genom denna proposition.
Vad man då allmänt förutsatte var att frågor av partiskiljande natur icke skulle
upptagas av regeringen. Sedan heror det uteslutande pa vilken politisk betydelse
man inlägger i detta förslag, örn man skall kalla en sadan här fråga politisk
eller icke. Jag har försökt undvika att anlägga politiska synpunkter på
fiågan, och jag skulle tro att det vore klokt, örn även andra ville lära sig detta.
Det av herr andre vice talmannen önskade receptet på neutralitetsbrottm sådana
här arbetskonflikter kan jag icke lämna, därför att jag aldrig haft några funderingar
åt det hållet.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Trots vad herr statsministern
anfört skulle det förvåna mig mycket, örn icke statsrådet Erlander vid närmare
eftertanke kommit till den uppfattningen, att det varit klokast att aldrig
framlägga propositionen nr 128 angående hyresbidrag till ovana skogsarbetare.

Som här redan sagts visade det sig vid propositionens utformning inom regeringen,
att man icke kunde finna en gemensam linje. Detta medförde, att det
blev ett stort antal reservanter inom regeringen. Även örn man godtar herr
statsministerns uttalande här, att i en regering av sådan konstruktion som den
nuvarande samlingsregeringens densamma måste tillerkännas en betydligt större
rörelsefrihet än en partiregering, så tror jag att man kan säga, att det icke
varit till frågans fördel, att så starkt avvikande meningar kommit fram inom
regeringen. Och väl offentliggjord har ju propositionen blivit föremål för en
livlig diskussion såväl i pressen som ute i landet, en diskussion som knappast
heller varit till förmån för vedproduktionen. Även här i riksdagen åstadkom
propositionen en viss oro och frammanade ett flertal motioner, närmare ett tiotal
vill jag minnas, och med underskrifter av ett stort antal av riksdagens ledamöter.
Man frågar sig vad resultatet kan bli av denna proposition. Ja, förmodligen
så vitt jag kan se blir det att riksdagen här i dag kommer att fatta
ett beslut, som trots vad herr statsministern här anfört av många kommer att
uppfattas som ett ställningstagande i en konflikt på arbetsmarknaden och som
kan bli av principiell betydelse för framtiden. Det är ju dock. här fråga om en
arbetargrupp, vilken normalt icke på något sätt hör skogen till utan som man
för en mycket kort tidsperiod, under en arbetskonflikt, genom olika bidrag söker
överföra till ett för vederbörande främmande arbetsområde. Vidare kunna
vi väl befara, att riksdagsbehandlingen och de beslut och anvisningar till Kungl.
Majt, som riksdagen kail komma med, åstadkomma större oro och motsättningar
bland såväl skogsarbetare som producenter, än vad som behövt ske, om
Kungl. Majt under något mindre uppseendeväckande former vidtagit en förmodligen
nödvändig omprövning av huggarlönerna och rotnettopriset för att
stimulera vedavverkningen. Jag förutser också att utgifterna för staten säkerligen
bli större än de vid en klokare uppläggning behövt bli.

Sedan blir ju frågan: var skall man söka själva orsakerna till att regeringen

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
lagt fram ett förslag, som möter så starkt delade meningar som detta förslag
beträffande hyresbidrag till i konflikt indragna arbetare? Ja, herr statsministern
bär ju förklarat att det hela är att söka i samhällets intresse att få fram
en så stor vedproduktion som möjligt, och föredragande statsrådet har i propositionen
lagt så gott som hela motiveringen på det ansträngda bränslelaget
och förmenat att samhällsintresset kräver att all tänkbar arbetskraft — alltså
även de strejkande verkstadsarbetarna — bör genom särskilda förmåner
förmås att arbeta i skogarna. Jag har för min del, när jag läst herr statsrådets
argumentering, där han så energiskt går på denna linje, icke kunnat finna annat
än att han överdriver åtskilligt. Man ställer sig då frågan, om det icke också
finns andra skäl, som vederbörande vilja avleda uppmärksamheten från. Jag
kan liksom näst föregående talare icke frigöra mig från att skälet till att propositionen
lagts fram ligger mera på det politiska planet än på försörjningsområdet.
Det är metallindustriarbetareförbundets skrivelse den 26 februari och
varför icke också den diskussion och den påverkan, sorn kail ha skett från ytter
lighetshåll. Herr statsministern har ju förklarat, att det socialdemokratiska
partiet icke tar intryck av vad som kommer från kommunisthåll. Jag kan ju
med tillfredsställelse notera ett sådant uttalande av hans excellens, men jag
gör samtidigt den reflexionen, att nog kan man ibland ställa sig litet undrande
örn detta gäller i alla situationer och är konsekvent genomfört inom partiet. Det
mycket begränsade resultat, som kan åstadkommas i skogarna genom hyresbidragets
utbyggnad, kan ju icke gärna ha varit det enda avgörande.

Arbetsmarknadskommissionens åtgärd att utbetala omskolningsbidrag och
familjetillägg till i verkstadskonflikten indragna arbetare kan onekligen betraktas
som uppseendeväckande och tydas såsom icke-neutralitet i konflikter
på arbetsmarknaden, men jag ger herr statsministern rätt i att framläggandet
av propositionen örn hyresbidraget nog i det fallet måste betraktas såsom en
något större synd. Herr statsministern underkände ju fullständigt de exempel
herr andre vice talmannen anförde på vad sorn skulle kunna följa i fortsättningen,
men jag kände mig för min del icke alldeles övertygad. Skall staten
komma att äga allt fler och fler företag i detta land uppstår val risk i väsentligt
högre grad även nu för att det också blir konflikter mellan statens egna
företag och arbetargrupperna. Jag undrar under sådana omständigheter örn
vi icke kunna komma i en sådan situation, som man helst önskat undvika,
och att man icke hort skapa prejudikat i den riktning som här sker. Jag kommer
alltså, herr talman, fram till det resultatet, att det är klokast att riksdagen
avslår Kungl. Maj:ts proposition nr 128, och jag yrkar därför bifall
till avs 1 ags yrkan d et, som återfinnes i den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna reservationen.

Den kungl, propositionen har ju i visst hänseende verkat stimulerande, örn
icke direkt på vedhuggningen så på riksdagen. Utskottet har, såsom tidigare
sagts, haft att behandla, ett stort antal motioner, vilka knutits till propositionen,
och de flesta av dessa ta sikte på prisfrågan och skogsarbetarnas löner.
Motionärerna, av vilka de flesta komma från landsbygden, ha säkert en stark
känning med arbetsförhållandena ute i skogarna och de stämningar, som göra
sig gällande bland skogsarbetare och skogsägare. De ogynnsamma väderleksförhållandena
ha försvårat såväl huggningen som möjligheten för skogsägarna
att utföra körning och därigenom fördyrat avverkningskostnaderna. Bristen på
arbetskraft har också på många håll gjort sitt till för att vedanskaffningen
icke blivit vad man önskat. Läget på bränslefronten är med få ord sagt allvarligt.
De vana skogsarbetarna känna sig i många fall orättvist behandlade
genom att ovana ''arbetare tillförsäkras avsevärda bidrag, oavsett den arbetsprestation
som utföres. Vad flertalet skogsägare beträffar är det nog så att

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
deras skogsbestånd äro genomhuggna och tillgången på vedskog nu så gott
som obefintlig, varför man för att fullgöra sin leveransplikt får hugga väsentligt
värdefullare skog; det är ju lätt att förstå att ingen skogsägare gör detta
med särskilt glatt hjärta. Därtill kommer ju krigskonjunkturskatten, vilken
skapat stor irritation oell enligt min mening borde avskaffas sa fort som
möjligt. _ . .

Statsutskottet, som haft att ta ställning till alla de yrkanden, som gjorts i
motionerna, och försökt utforma, råd och anvisningar till Kungl. Majit, har
icke haft någon lätt uppgift. Jag är icke heller säker på att det resultat utskottet
kommit till är alldeles tillfredsställande, men jag tillägger att det har
sina skäl. Det är en alltför svår och vidlyftig fråga för att utskottet pa den
korta tid, som stått detsamma till buds, skulle kunna bena upp densamma och
konstruera en god lösning. Vad utskottet i första hand rekommenderar är att de
vana skogsarbetarna skola kunna erhålla särskilda ärbetspremier av statsmedel
och att dessa skola utgå procentuellt på intjänt arbetsförtjänst. Det förhåller
sig nog onekligen så att det finns åtskilliga platser där skogshuggare
behöva en särskild uppmuntran, dels på grund av de svårigheter som jag tidigare
omnämnt, och dels för att dämpa det missnöje som iramtrader pa
grund av att vederbörande anse sig ogynnsamt behandlade i jämförelse med
ovana, arbetare. Jag bär för min del biträtt utskottets förslag i denna del, men
jag erkänner att jag icke gjort det utan vissa betänkligheter Det ar icke tilltalande
att gripa in på ett område, där arbetsavtal ar slutet mellan arbetare
och arbetsgivare, och man kan frukta för konsekvenserna för framtiden Utskottet.
söker att begränsa de framtida verkningarna, genom att förklara att det
betraktar sitt förslag till premiesystem som en engångsåtgärd. Beträffande
skogsägarna yttrar sig utskottet väsentligt försiktigare än när det galler arbetskraften.
Man är tydligen rädd för att ge något på hand för att. liven skogsägarna,
skola få någon förbättring. Det lägger man helt i Kungl. Maj:ts hand
att avgöra. Vi reservanter ha yrkat på ett mera bestämt skrivsätt i fråga örn
åtgärder för att höja avverkningarnas lönsamhet även för skogsägarna. Det
är vår bestämda uppfattning att därförutan går det icke att fa fram ett tillfredsställande
avverkningsresultat. En reservant, herr Mannerskantz, förordar
en annan väg än utskottet, nämligen att man skall höja priserna pa veden
för skogsägarna och sedan rekommendera att skogsägarna, skogsarbetarna och
körarna skola dela detta tillägg. Jag anser för min del att såväl utskottets
linje som herr Mannerskantz’ äro rätt så svåra att tillämpa i praktiken. Jag
gör därför den deklarationen, a.tt jag för min del med stort jämnmod ser att
Kungl. Maj :t får en mycket stor rörelsefrihet att efter hörande av bränslekommissionen
och arbetsmarknadskommissionen pröva och välja den väg. som
kan anses leda till bästa resultatet. .

Herr talman! Jag slutar beträffande denna del av utskottsutlatandet med
att, yrka bifall till utskottets förslag med den ändring i motiveringen, som föreslås
i den av herr J. B. Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! I Morgontidningens nummer av i
dag läses ett meddelande, vari det heter, att v-rkstadskonflikten går lii i sin
åttonde vecka och att medlingskommissionen junolt tiden mogen att närma
parterna till varandra. Jag tror att vi alla äro överens om att denna verkstadskon
fläkt är myckel att beklaga av mångå olika skäl. Vi lia loir vid olika
tillfällen haft att behandla frågor örn bostadsproduktionen. Så sent som under
gårdagen hörde vi av socialministern, att pa grund av matcriclbristen kan
kanske icke hela bostad sprogr amin el fullföljas. Det iir väl klart alf verkstads -

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
konflikten medför en än ytterligare brist på detta område. Helt nyligen fick
jag ett brev från chefen för en av våra större firmor, som gör och försäljer
lantbruksmaskiner, i vilket han meddelade, att på grund av minskade möjligheter
att tillverka dylika maskiner såg sig firman icke i stånd att fullgöra
redan uppgjorda leveranser. Klart är ju också att denna konflikt även inverkar
på andra närliggande områden. Vi måste alltså alla beklaga denna konflikt
oell att den ännu icke kunnat lösas.

Ben fråga som vi närmast ha att behandla är spörsmålet örn i denna konflikt
indragna arbetare skola få s. k. hyresbidrag, när de arbeta med skogsavverkning.
Vi hörde nyss av herr statsministern, att detta ingalunda är någon
fråga, som kommit upp på grund av verkstadskonflikten, och det är ju alldeles
riktigt. Hjälpkungörelsen, vilken åberopas i den föreliggande propositionen,
är ju så gammal som från 1934. I denna kungörelse sägs ju tydligt ut,
att den icke har avseende å den som är direkt indragen i konflikt — deltager
i strejk eller är föremål för lockout — samt den som eljest blivit arbetslös i anledning
av konflikt och vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kunna
antagas röna inverkan av denna. Jag skall här inte mycket diskutera den
principiella sidan av saken och skillnaden i uppfattning hos de olika regeringsledamöterna,
men jag skulle vilja göra den invändningen gent emot herr statsministern,
att, örn vi skola förfara på sätt som här föreslagits, borde väl denna
hjälpkungörelse ändras. Den har ju, såsom också framgår av propositionen,
varit föremål för olika tolkningar inom arbetsmarknadskommissionen. Dennas
majoritet har ansett att omskolningsbidrag och familjetill ägg äro att betrakta
som löneskillnad och därför böra utgå jämväl till i konflikt indragna arbetare,
sorn antaga skogsarbete, men att däremot hyresbidrag icke kan utgå till dylika
arbetare. Detta beror väl, såsom herr statsministern anförde, därpå att hjälpen
i denna del är föremål för behovsprövning. Det är ju klart att inom arbetsmarknadskommissionen
denna hjälpkungörelse pressats ganska hårt. Man har
försökt pressa denna kungörelse så långt man överhuvud taget funnit det möjligt,
och så har man icke velat gå längre. Sedan har man måst vända sig till
regeringen, och nu är det riksdagens tur att ta ställning till frågan. Lagar och
förordningar kunna ju tolkas på olika sätt, men man tycker ju att de borde
tolkas ungefär så som de äro skrivna och som man finnér vara logiskt. Nu
har i stället^ regeringen här förordat en ny tolkning av hjälpkungörelsen. Meningen
är sålunda att hjälpkungörelsen skall gälla även för framtiden, men
att man gör ett undantag beträffande dess tolkning med avseende på skogsvedhuggarna
och motiverar detta med, som herr statsministern nämnde, den
konstaterade katastrofala bränslesituationen. Jag tycker, att hans uttryck
i fråga örn bränslelaget är fullkomligt riktigt.

Men då uppkommer frågan i vad mån dessa verkstadsarbetare ha möjlighet
att inverka på denna katastrofala bränslesituation. De båda föregående talarna
ha varit inne på detta problem, varför jag inte för mycket behöver fördjupa
mig i det. I propositionen talas örn att deli 21 februari i år var det 16 016 personer
ute i skogarna, som åtnjöto extra tillägg såsom ovana skogsarbetare. Av
dessa vörö 5 209 flyktingar. Av tidningarna ha vi fått veta, att denna arbelarkontmgent
senare ökat så, att onsdagen den 14 mars var antalet s. k. ovana
skogsarbetare ute i skogarna sammanlagt 19 573. därav 5 459 utlänningar.
Nu är det så att dessa utlänningar behöver man icke räkna med här i detta
sammanhang, när det gäller tillämpning av hjälpkungörelsen. De böra sättas
i .samband nied den humana inställning, som vi för övrigt ha gentemot de utlänningar
som äro bär i landet. Alltså kan man säga att det i nuvarande situation
rör sig örn 14 114 ovana, skogsarbetare. Det är alldeles klart, att dessa
ovana skogsarbetare väl kunna åstadkomma någonting, när det gäller att av -

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forte.)
hjälpa den katastrofala bränslesituationen, om än den ved de hugga blir osedvanligt
dyr, jämfört med den ved som hugges av vana skogsarbetare.

När vi emellertid hade denna fråga till behandling i statsutskottets tredje
avdelning, så bade vi tillgång till framstående experter på området. Jag framställde
då till dessa sakkunniga den frågan, huruvida det finns någon uppgift
på i vad mån vana skogsarbetare på grund av alla dessa extra bidrag till ovana
skogsarbetare — omskolningsbidrag, familjebidrag och hyresbidrag etc. —
känt olust, så att de på denna grund ha lämnat skogsarbetena. Då fick jag det
beskedet, att antalet vana skogsarbetare, som kunna anses på. grund av detta
ha lämnat arbetet i skogarna, skulle röra sig örn 15 ä 20 000. Då har man väl,
herr talman, rättighet att ställa sig frågan: vilken inverkan på denna katastrofala
bränslesituation ha dessa 14 000 icke vana skogsarbetare jämfört
med dessa vana skogsarbetare som lämnat skogarna, kanske för att de med olust
se, att dessa icke vana skogsarbetare få en enligt deras uppfattning onödig
favör? Svaret kan omöjligt bli annat, än att de vana skogsarbetare, som av
nämnda anledning lämnat skogen, skulle haft en ojämförligt mycket större
möjlighet att klara av denna katastrofala bränslesituation än de ovana skogsarbetarna.
helst som de förra till och med varit något flera än de senare.

Bidragen till ovana skogsarbetare röra sig om så pass stora belopp, att de i
högsta ortsgruppen sammanlagt — hyresbidrag, omskolningsbidrag och familjetillägg
— uppgå till 10 kronor per man och dag, oavsett resorna till arbetsplatsen,
hjälp till verktyg, kläder etc., och dessa bidrag utgå för varje
dag, oavsett om det presteras något arbete eller icke. Det kan ju icke förtänkas,
att de vana skogsarbetarna med stor olust se på den förmån, som dessa icke
vana skogsarbetare, exempelvis verkstadsarbetare, lia. Givetvis måste detta
inverka så, att de vana skogsarbetarna lämna arbetet i skogarna.

Vidare kan man ställa frågan från vilka kommuner de ovana skogsarbetarna
äro. som ha någon möjlighet att erhålla dessa hyresbidrag. Av hjälpkungörelsen
framgår med all tydlighet, att för arbetare från de lägsta ortsgrupperna,
alltså de som äro hemma på landsbygden och i städer, som äro lågt dyrortsgrupperade,
finnas icke alls några- möjligheter att komma i åtnjutande av dessa
hyresbidrag. Jag skulle tro. att dessa hyresbidrag nästan uteslutande komma
sådana verkstadsarbetare till godo, som äro hemmahörande i storstäderna
Stockholm. Göteborg och Malmö. Men jag tror ändå, att man har anledning
att ställa sig den frågan, som de bägge föregående talarna ha gjort, nämligen
örn det av hänsyn till verkstadsarbetarna från dessa större städer var tillräcklig
anledning för regeringen att lägga fram en proposition med sju reservanter.
Jag tillåter mig i denna del. herr talman, att yrka avslag på Kungl.
Maj :ts proposition nr 128.

Som tidigare har sagts här, väcktes med anledning av denna proposition en
hel massa motioner. I en del av dessa yrkades, att de vana skogsarbetarna skulle
få ökad ersättning för sitt arbete och att skogsägarna skulle få högre priser
för den avverkade veden. Jag vill här instämma med den föregående talaren,
nämligen herr Skoglund, när han säger, att detta utskottsutlåtande icke i alla
delar kan vara tillfredsställande. Det uttrycket tror jag är fullständigt riktigt.
Jag tror, att vi särskilt i tredje avdelningen i statsutskottet ha fog för
ett sådant uttalande med hänsyn till att så pass kort tid stod till buds. Det
var sammanlagt icke mer än två dagar som avdelningen hade att handlägga
detta stora ärende. När det gällde en så pass stor fråga, var det knappast möjligt
för utskottet att presentera den i bättre skick än som bär skett. Det torde
få anses lia varit alldeles uteslutet, att utskottet kunde haft möjlighet att i
detalj säga vare sig hur dessa ersättningar till de vana skogsarbetarna skulle

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
ha utformats eller precisera hur elen ökade ersättningen för skogsägarna skulle
utformas. Utskottet kunde näppeligen göra annat än att lämna fullmakt till
Kungl. Majit att besluta i dessa frågor, givetvis efter vissa direktiv från utskottets
sida.

Jag vill om igen understryka det uttalandet av hans excellens herr statsministern,
att bränslesituationen är katastrofal. Meli varpå beror då denna katastrofala
bränslesituation? Beror den på brist på arbetskraft hos skogsägarna?
I propositionen sägs, att det icke varit så värst stor efterfrågan på arbetskraft.
Man kan alltså icke säga, att efterfrågan på arbetskraft har varit särskilt
stor i förhållande till det arbete som här behöver utföras. Enligt den redogörelse,
som är lämnad i avdelningen, och den är, skulle jag tro, också riktig,
så hade det för att täcka det behov av bränsle som uppkommit behövts ute i
skogarna under februari månad 165 000 man. Under månaderna mars och
april beräknas behovet av skogsarbetare till 200 000 nian och under maj och
juni till 150 000 man. Den efterfrågan som är redovisad av de olika arbetsförmedlingarna
i landet rör sig örn 15 000 man. Alltså kan man med fullt fog
säga, att efterfrågan där har icke tillnärmelsevis varit så stor som behovet.

Vid sådant förhållande uppkommer givetvis frågan i vad mån skogsägarna
själva intressera sig för detta. Det kan ju icke hjälpas, att situationen alltid
är den, vare sig det gäller anställning som arbetare eller tjänst hos stat eller
landsting eller var det vara må eller om det gäller företagare inom industri,
hantverk eller jordbruk etc., att vederbörande alltid sträva efter ekonomiska
fördelar. En företagare vill för det första få produktionskostnaden täckt och
för det andra givetvis också ha möjlighet att erhålla någon egen vinst. På
samma sätt är det på arbetsmarknaden; de bäst avlönade arbetena draga alltid
till sig det största antalet arbetssökande. Samma är förhållandet med t.jänsteanställning.
Man skall icke tycka, att det är märkvärdigt, att tjänstemännen
gärna söka sig dit där det är relativt goda avlöningsförhållanden. I fråga om
bränslesituationen ligger det väl onekligen till så, att skogsägarna äro mycket
missnöjda i fråga om det normalpris på ved som är utfäst och därmed
den vinst som de ha möjlighet att göra på sin skogsavverkning eller med ett
annat uttryck det rotvärde som de kunna utvinna på sin ägandes skog. Skogsägarna
äro rätt och slätt ointresserade av att avverka skog.

Det framhölls från sakkunniga vid behandlingen av denna fråga i tredje
avdelningen i statsutskottet att skogsägarna känna stor olust inför vedavverkningen.
Jag tror, att detta uttryck är fullständigt riktigt och att om det skall
vara möjligt att åstadkomma någon ändring i den katastrofala bränslesituationen,
måste man vidtaga någon åtgärd, som gör, att skogsägarna själva bli
intresserade för denna vedavverkning. Yi hörde också i avdelningen av en
.sakkunnig, att det effektivaste sättet att åstadkomma någon förbättring i
bränslesituationen är. att de mindre skogsägarna få. en stimulans, så att de
göra sitt allra yttersta. Jag tror. att frågan helt enkelt ligger till så, att örn
icke regeringen försöker åstadkomma någon höjning av normalpriset på ved,
så att skogsägarna själva bli intresserade av denna skogsavverkning, komma
nog verkningarna av det beslut som i dag kommer att fattas i denna fråga att
bli ganska små. Yi se ju också i tidningarna på olika ställen i landet, att bönderna
ha börjat s. k. vedstrejk. Att tala örn strejk i det sammanhanget är naturligtvis
mindre, sympatiskt. Man vet icke riktigt, hur det skall tolkas, men
man kan emellertid icke tolka det på annat sätt än att skogsägarna känna stor
olust inför detta problem.

Statsmakterna försöka ju på olika sätt förbättra skogsarbetarnas lönevillkor.
De i strejk indragna, verkstadsarbetarna komma i åtnjutande av omskol -

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
ningsbidrag, familjebidrag och hyresbidrag. Vidare skulle jag tro, att riksdagen
är ganska enig om att de vana skogsarbetarna också skola få en motsvarande
högre ersättning. Under sådana förhållanden kan jag icke finna
annat än att rättvisan kräver, att skogsägarna få litet högre rotnetto.

Såsom av den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen
framgår, ansluter den sig till utskottets uttalande beträffande den yrkesvana
arbetskraften, men i fråga örn höjning av vedpriserna är det två rader
av detta uttalande som reservanterna icke velat acceptera, nämligen följande
mening: »På Kungl. Maj:ts bedömande torde få bero, huruvida särskilda åtgärder
äro erforderliga i nu berörda hänseende.» Man kan uttrycka detta uttalande
av utskottets majoritet på det sättet, att utskottet icke velat förbjuda
Kungl. Maj :t att, örn Kungl. Maj :t så vill, företaga en höjning av normalpriserna,
men utskottet har heller icke velat hemställa om detta. Naturligtvis
bör man lia mycket stor respekt för Kungl. Majit, men jag har den uppfattningen,
att här måste riksdagen hävda sin mening och säga till Kungl. Majit,
att riksdagen anser att för att det skall bli möjligt att reda upp bränslesituationen,
måste Kungl. Maj :t ordna så, att det blir en höjning också av rotnettot
för skogsägarna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation som vid detta
utlåtande är avgiven av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Den .senare delen av herr Petterssons
i Dahl anförande, som närmast berörde motionerna med yrkande örn prishöjning
å veden, skall jag icke yttra mig örn på annat sätt än att jag vill
påpeka, att det kanske är att draga ut konsekvenserna litet för långt, när han
säger, att eftersom den otillräckliga vedavverkningen hittills icke berott på
brist på arbetskraft, har man ingen anledning att vidtaga åtgärder för ätt
ytterligare stimulera folk att gå till skogsarbeten, då detta icke kommer att
lösa bränslesituationen, utan att andra åtgärder behövas, nämligen en höjning
av vedpriserna. Jag vill med anledning därav fästa herr Petterssons i Dahl
uppmärksamhet på att det är många omständigheter som gjort, att efterfrågan
på arbetskraft till skogen icke Varit större, däribland det redan mycket omtalade
dåliga vädret, vilket gjort, att man icke kunnat bedriva skogsavverkningen
i den takt som annars varit önskvärd. När vi inom regeringen ha tagit upp
denna sak, lia vi sagt oss, att man kan väl beräkna, att under de närmaste veckorna
kommer det att- uppstå en betydande efterfrågan på arbetskraft. Vad
det då ur samhällets synpunkt gäller är att tillse, att alla tänkbara hinder avlägsnas
för den ström av såväl van som ovan arbetskraft till skogen som vi
vilja ha, och det är även ur den synpunkten man får se den föreliggande propositionen.

Herr Pettersson i Dahl överraskade något i början av sitt anförande. Han
sade nämligen, att det hade varit naturligare, örn regeringen i stället för att
framlägga en proposition av den art, som nu här skeft, gått in för en ändring
av gällande hjälpkungörelse. Det hade varit klart och redigt att göra det i
stället för att försöka, som han uttryckte det, pressa in så mycket som möjligt
av ovanebidragen under hjälpkungörelsen. När man misslyckats med
detta, skulle man enligt hans mening helt enkelt lagt fram ett förslag örn att
ändra direktiven från 1934. Jag undrar örn inte herr Pettersson i Dahl låter
sig drivas alltför långt av den kommunistiska agitationen. Det har aldrig varit
regeringens avsikt att nu ta upp till diskussion frågan örn gällande hjälpkungörelse.
Det är möjligt, att man skulle komma till det resultatet, att arbetslöshetshjälp
skulle kunna utgå på det sätt, som herr Pettersson i Dahl antytt.
Vi få väl senare söka kontakt och se örn vi kunna komma till något resultat

Nr 18.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Torts.)
på den punkten. I dag- ha vi emellertid överhuvud taget inte tagit upp till
diskussion frågan om hjälpkungörelsen. Ty just för att undvika missförstånd
på den punkten lia vi begärt riksdagens bemyndigande att få bestämt skilja
ovanebidraget till skogsarbetarna, från gällande hjälpkungörelse.

Trots statsministerns deklaration i frågan gjorde herr Pettersson i Dahl
liksom herr Skoglund i Doverstorp gällande, att det i detta ärende avgivits en
politisk proposition, som motiverats därav att vi fallit undan för agitationen
från kommunistiskt håll. Jag behöver härvidlag inte annat än hänvisa till
vad statsministern yttrade. Rent personligen kan jag dock meddela, att de
personer, som först diskuterade dessa frågor med mig, voro två tjänstemän i en
länsarbetsnämnd. Dessa framhöllo det besynnerliga i att just denna form av
förflyttningsbidrag icke skulle kunna utgå. Först därefter kom herr Perssons
i Stockholm fråga i riksdagen i detta ärende. Gentemot både herr Skoglund i
Doverstorp och herr Pettersson i Dahl vill jag säga, att örn kommunisterna
framföra ett krav, som man måste anse vara berättigat, är det väl orimligt,
örn man skall överlåta enbart till dem att företräda synpunkter, som man
själv delar. Örn en kommunist ställer sig upp i kammaren och säger att
2X2 = 4, tar jag icke upp någon diskussion med honom på den punkten.
Det är nämligen ingenting att diskutera. Jag anser, att motsvarande förhållande
föreligger i detta fall. Örn det således föres fram ett krav från kommunistiskt
håll, som man anser vara riktigt och rimligt att tillmötesgå, vore
det väl en besynnerlig ordning att utan vidare avvisa detta.

I och för sig är det enligt min mening synnerligen överraskande att denna
fråga kunnat få de dimensioner, som den nu fått. Hur man än ser på detta
problem, måste frågan betraktas som liten, trots att frågan tangerar vissa
större frågor. Det gäller dock att hålla begreppen isär. Detta ärende tangerar
såväl frågan örn samhällets neutralitet och frågan örn vår vedförsörjning
som en rad andra stora frågor, där vissa intressekonflikter kunna tänkas uppstå.
Frågan örn hyresbidraget i och för sig är emellertid, örn man försöker bedöma
den sakligt, en ganska liten fråga.

Jag tillåter mig att uppta kammarens tid med att erinra örn vad som förevarit
i detta ärende. När det i början av denna kris — under senare delen av
1940 och förra hälften av 1941 —• visade sig, att det förelåg svårigheter att
täcka behovet av arbetskraft i skogarna, infördes vissa flyttningsbidrag för
sådan arbetskraft, som i vanliga fall inte arbetade i skogen, men som man
tyckte skulle kunna arbeta där. Det var självklart, att man då i första hand
vände sig till arbetslösa. Man vände sig dock även till sådana arbetare, som
voro sysselsatta i en produktion, som inte kunde betraktas som oundgängligen
nödvändig ur samhällelig synpunkt. Samma gällde sådana arbetare, som voro
sysselsatta i mindre nödvändiga arbeten. Om man då skulle ha några utsikter
att kunna förmå de arbetslösa och framför allt dem, som voro sysselsatta
i annan mindre viktig produktion, att arbeta i skogen, måste man ge dem speciella
lönebidrag. Därför konstruerade man i februari 1941 — således inte i
februari 1945, som man möjligen skulle kunna tro, när man hör opponenterna
i detta ärende — ett system, som sedermera visserligen ändrats, men som i sina.
grunddrag fortfarande är kvar. Detta system innebär, att det skall utgå ett
dagbidrag lika för alla i hela landet som ta det för dem ovana skogsarbetet,
ett familjebidrag, som på det sättet behovsprövas, att det utgår efter dyrortsgruppering
och efter familjens storlek, samt slutligen ett helt behovsprövat
hyresbidrag. Jag vill särskilt för herr Pettersson i Dahl understryka, att intetdera
av dessa tre moment har någonting i sak att göra med hjälpkungörelsen.
När man skulle välja, vilken metod som kunde anses vara lämpligast
för att få till stånd ifrågavarande behovsprövning, hävdades det, att det i de

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
olika kommunerna fanns ett organ, som var vant att verkställa behovsprövning
beträffande fullgod arbetskraft. Detta organ var de olika arbetslöshetskommittéerna
eller arbetslöshetsnämnderna, som de nu kallas. På grund härav
lade man således i februari 1941 denna nya verksamhet på arbetslöshetskommittéerna,
och därigenom åstadkoms en formell anknytning till hjälp -kungörelsen.

Innan man beslöt sig härför hade det dock inom arbetsmarknadskommissionen
diskuterats, att man skulle gå en helt annan väg, nämligen att låta behovsprövningen
gå via länsarbetsnämnderna och låta, alla beloppen gå ut av statsmedel.
Örn man således i stället valt denna linje, vilken närmare skisserats i
en intern promemoria från arbetsmarknadskommissionen, hade hela denna diskussion
icke behövt komma till stånd. Då hade man nämligen från början
infört boskillnad mellan arbetslöshetshjälpen och hyresbidragen. Man behöver
egentligen inte säga mer för att konstatera hur orimligt förevarande fråga
blåsts upp.

Jag vill påpeka ytterligare en sak, som visar hur besynnerlig denna strid
är. Yi ha som bekant haft riksarbetare. De voro aldrig populära, och mycken
av den kritik, som riktades mot dem, var berättigad. Vi ha också avskaffat
systemet, men kritiken har aldrig gällt, huruvida dessa arbetare skulle få hyresbidrag
eller ej. Riksarbetarna voro ju icke arbetslösa, utan personer sysselsatta
i exempelvis en verkstad, vari efter beslut av företags- och fackföreningsledningen
på platsen verkställdes vissa driftsinskränkningar. Man försökte då
frivilligt att förmå dessa verkstadsarbetare, sågverksarbetare, fabriksarbetare
och andra, att söka sig arbete i skogarna. Därvid skulle då utgå vissa ovanebidrag.
I riksdagen har aldrig ifrågasatts annat än att dessa riksarbetare
skulle ha hyresbidrag. I övrigt har förts mycken diskussion i samband med
dessa riksarbetslag, men icke beträffande denna punkt.

Det var under sådana förhållanden synnerligen överraskande, att förevarande
fråga skulle blåsas upp till en stor, politisk fråga i samband med verkstadskonflikten.
Att vi anmält denna fråga för riksdagen har berott på att vi Varit
angelägna örn att klargöra, att det här icke vöre fråga örn arbetslöshetshjälp,
utan ett stöd at dem, som ta ett arbete, vid vilket de icke äro vana. Innan man
kommit dithän var det emellertid nödvändigt att ta ställning till en viktigare
fråga, som i dag är föremål för betydligt mindre diskussion, nämligen frågan
örn man överhuvud taget skulle låta ovanebidraget utgå till de strejkande.
Denna fråga löstes enligt min mening riktigt på det sättet ätt man, såsom
statsministern här antydde, sade sig, att örn man inte jämställde strejkande
verkstadsarbetare med annan arbetskraft, måste detta innebära ett ställningstagande
i konflikten på arbetsgivarnas sida. Som statsministern påpekade
skulle det blivit alldeles orimligt, örn staten som skogsägare skulle öppnat
sina skogar för strejkande verkstadsarbetare, men därefter, när frågan örn
avlöningsförmånerna skulle avgöras, skulle lia sagt, ätt han visserligen tog
emot de strejkande arbetarna i skogen, men att de inte skulle i avlöningshänseende
vara jämställda, med annan ovan arbetskraft, då de inte skulle få det
s. k. ovanebidraget. Fri dylik personlighetsklyvning anser jag vara omöjlig
att genomföra. Om man kommit till den uppfattningen, att det var förenligt
med statens neutralitet i arbetskonflikter att låta ovanebidraget utgå, vågar
jag pasta, att det finns mget skill varför inte alla de bidrag, som hittills utgått
till ovana skogsarbetare, skulle tillfalla även strejkande verkstadsarbetare,
som söka sig till arbetet i skogen. Hur kan man påstå att det behovsprövade
hyresbidraget bär en annan karaktär än exempelvis flyttningsbidraget,
beträffande vilket ju ingen oenighet räder?

Vad som således hänt är att nian från vår sida föreslagit en formell juste Andra

kammarens protokoll 1943. Nr 13.

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
ring av de bestämmelser, som tillkommo i februari 1941. Någon ändring i sak
har icke åsyftats beträffande de utgående bidragen. Trots detta anser man
från borgerligt håll, att situationen är lämplig att ta upp en stor strid. Uppriktigt
sagt vet jag faktiskt inte varom striden egentligen står. Det är nämligen
ganska svårt att få klart för sig den borgerliga ståndpunkten i denna
fråga. I varje fall framgår inte denna ståndpunkt klart av reservationen, ty
där reduceras frågan till en omdömesfråga, huruvida verkstadsarbetama, kunna
hugga ved i skogen eller ej. Det är väl inte möjligt att på den punkten mobilisera
lidelserna så, att man kan tala örn en stor politisk konflikt.

Det har i debatten talats om statens neutralitet och vissa andra saker, som
dock icke kommit till uttryck i reservationen. Vi socialdemokrater ha icke avgivit
något värdeomdöme beträffande denna frågas betydelse för landets bränsleförsörjning
i annan män än att vi sagt, att, alla hinder mot att folk
vilja ta arbete i skogarna måste undanröjas. Först därefter kunna vi bedöma
verkningarna av åtgärderna för att förbättra landets bränsleförsörjning.
Jag vill i detta sammanhang meddela, att vi för närvarande
ha 6 000 strejkande metallarbetare sysselsatta med skogsarbete. Det är en
ganska stor siffra och om vi få bättre väderleksförhållanden i skogarna, är
jag övertygad örn att den siffran kommer att stiga. Jag tror inte, att någon
skulle vilja ta på sitt ansvar och säga, att dessa 6 000 strejkande verkstadsarbetare
ingenting betyda för landets bränsleförsörjning. Vi ha emellertid icke
ansett oss böra uppta denna fråga till diskussion, utan endast hävdat, att samhällets
neutralitet förutsätter, att man under pågående konflikt icke får i sak
göra en ändring, som i detta fall för verkstadsarbetarna skulle kännas som ett
direkt ställningstagande i konflikten.

I den borgerliga pressen liksom i reservationen göres gällande, att ett utbetalande
av hyresbidraget till de strejkande verkstadsarbetarna, skulle komma
att medföra en sådan irritation bland de vana skogsarbetarna, att man på grund
därav icke borde bevilja dylika hyresbidrag. Jag har träffat åtskilliga representanter
för skogsarbetare, sedan denna fråga blivit aktuell. Dessa äro självfallet
irriterade över hela systemet med bidrag till ovan arbetskraft. Jag tror
emellertid inte, att det finns någon skogsarbetare, som inte förstår annat än att
örn något av bidragen är motiverat så är det det efter behovsprövning utgående
hyresbidraget. Utan vidare måste man ju erkänna att exempelvis en stockholmare,
som betalar 100—120 kronor i hyra per månad, är i ett annat läge än
en arbetare, som bor på landsbygden. Den irritation, som man i den borgerliga
prestsen talar örn, finns visserligen, men den vänder sig mot de bidrag, som inte
vållat någon nämnvärd strid. Jag tror, att man från borgerligt håll måste
driva en mycket intensiv agitation, örn man från de vana skogsarbetarna skall
få något stöd mot utbetalningen av det behovsprövade hyresbidraget. Jag tilllåter
mig här fråga, örn det verkligen är lämpligt, att i nuvarande situation
blåsa upp en stor strid örn en fråga, beträffande vilken det tidigare icke funnits
någon irritation hos de vana skogsarbetarna. I nuvarande krissituation gäller
det att till varje pris spänna krafterna för att klara vår bränsleförsörjning.
Man har gjort landet en dålig tjänst genom att blåsa upp denna bagatellartade
fråga till en politisk stridsfråga, som måste skapa irritation, stridigheter och
missförstånd.

Jag iskall gärna medge, att hela detta system med olika tillägg är ett socialt
kvacksalveri, som man så fort som möjligt måste komma bort ifrån. Jag har i
och för sig ingenting emot att ta upp en diskussion på den punkten. Jag vågar
emellertid ifrågasätta om tidpunkten nu, med vårt för närvarande synnerligen
dåliga läge på bränslemarknaden, är den mest lämpliga. Anledningen till att
dessa olika tillägg till ovana skogsarbetare införts och bibehållits är, att ingen
av dem som suttit som bränsleministrar bär vågat ta på sitt ansvar att avvara

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
den ökning av landets bränsleförsörjning, som den ovana arbetskraften skulle
kunna skänka. Det är visserligen ingen större kvantitet ved, som dessa ovana
skogsarbetare avverkat. I fjol avverkade de exempelvis 4,4 milj. m3, vilket i
och för sig inte är så mycket. Men ingen vill väl påstå, att vi lika gärna kunnat
avvara dessa 4,4 milj. m8. Hur ogärna man ser, att dessa ovanetillägg
skola utgå, vågar man emellertid inte avveckla dem förrän den nuvarande krisen
på bränslemarknaden är över. Lika litet som man vågat avveckla dessa tilllägg
under 1944 vågar man verkställa en dylik avveckling under 1945. I propositionen
i ämnet Ilar jag tillåtit mig skildra den nuvarande situationen på
bränslemarknaden. Denna situation är i dag inte bättre än den var när propositionen
avgavs. Bränslet är — det har sagts många gånger förut, men jag mäste
likväl säga det ännu en gång — det som ytterst anger ramen för hela vår produktion.
Få vi inte tillräckligt med bränsle, komma vi inte att kunna hålla
järnbruk och tegelbruk i gång i så stor utsträckning, som deras produktionskapacitet
skulle kunna möjliggöra. Varje ton järn mindre, som vi få under detta
år, betyder risker för vår byggnadsindustri, vårt skeppsbyggeri och vår mekaniska
verkstadsindustri. Den fara för minskning i produktionen, som där uppstår,
betyder inte bara risk för arbetslöshet inom dessa arbetsområden. Det innebär
risk för hela landets näringsliv, ty det förhåller sig så, att vi för närvarande
ha en sådan behovsprövad sysselsättning i landet, att här icke drives
några näringar, som inte betraktas som ganska viktiga. Jag tror att varje kommunalman
vet, med vilken stränghet man granskar byggnadstillstånd. Varje
inskränkning i vår byggnadsproduktions möjligheter måste komma att betyda
en minskad byggnadsverksamhet.

Vad är det då vi skola minska? Skola vi minska bostadsbyggandet, bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden eller det fabriksbyggande, som för
närvarande är nödvändigt att driva för att vår industri skall bli beredd att
möta efterkrigstiden? Det finns mycket små möjligheter till inskränkningar,
som icke genast komma att beröra vitala intressen. Det är under sådana omständigheter
som vi har sagt: vi måste försöka att undvika dylikt inom näringslivet,
rubbningar på arbetsmarknaden, som kunna bli besvärligare att klara
ut än vad vi varit med om under hela krissituationen. Varje hinder, som står i
vägen för arbetskraften att ta arbete i skogen, måste därför enligt vår mening
undanröjas. Jag kan inte tänka mig annat än att tidpunkten är den sämst valda
för att ta upp en diskussion omkring ett system, som vi ha släpat med ända
sedan 1941 och som vi nu ändå hoppas att kunna avveckla, när kristiden är
slut. Att nu ta upp en allmän principdiskussion örn denna fråga kan jag inte
finna vara i överensstämmelse med samhällets intresse.

Jag skall inte, herr talman, säga mera örn propositionen. Jag vill endast beträffande
en del av de väckta motionerna säga, att det är klart, att lika olustig
som man känner sig inför tilläggen för ovan arbetskraft, lika olustig är
man inför tanken, att det av statsmedel skulle gå ut särskilda bidrag till den
vana arbetskraften. Det innebär ett intrång på avtalsmarknaden. Jag är emellertid
för min del böjd för allt övervinna mina betänkligheter mot ett sådant
system. Ty vi befinna oss i en situation, då som jag nyss säde alla krafter måste
spännas till det yttersta, både den ovana och den vana arbetskraften, och allt
som kan uppfattas sorn direkt hindrande för att utvinna största möjliga arbetseffekt
måste vi försöka att avlägsna. Det finns ju dessutom, herr talman, beträffande
den vana skogsarbetargruppen ett alldeles speciellt motiv, varför
man skulle kunna övervinna sina betänkligheter nu, nämligen att vi viii aldrig
haft en vintersäsong, som har inneburit så mycket av uppoffringar och så litet
av inkomster för den vana skogsarbetarkraften som i år. Det är klart, att detta
i och för sig inte är ett tillräckligt motiv för att göra detta avsteg, men det iir

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
i alla fall tillräckligt för att minska de betänkligheter, som man hyser mot att
slå in på en väg, som skulle kunna vara ödesdiger, örn vi inte alla hoppades, att
detta är den sista avverkningssäsong, då de bekymmer, som nu trycka olss,
skola vara rådande.

Herr Pettersson i Dahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag vill endast säga till statsrådet Erlander, att jag aldrig
yrkat på att hjälpkungörelsen skulle upphöra att gälla. Jag framhöll, att när
denna hjälpkungörelse finns, böra de bestämmelser den innehåller också efterlevas.
Jag sade vidare i detta sammanhang, att jag tyckte, att det hade varit
mera logiskt riktigt, att vissa regeringsledamöter i stället hade begärt en ändring
i denna hjälpkungörelse.

Vad sedan gäller ovanebidrag och vad därtill hörer, alltså omskolningsbi och familjebidrag, veta vi mycket väl, att dessa bidrag inte sammanhänga
nied denna hjälpkungörelse. Jag har diskuterat dessa bidrag i samband med att
dag velat fästa uppmärksamheten på den olust, de vana skogshuggarna känna
gentemot dylik bidragsverksamhet. Nu säger statsrådet Erlander, att vi ha försökt
oss på det konststycket att ge hyresbidraget en annan innebörd än omskolnings-
och familjebidraget. Jag måste säga, att örn vi lia försökt oss på det
konststycket, äro vi inte ensamma örn den saken, ty arbetsmarknadskommissionens
majoritet är även mycket tveksam, huruvida hyresbidraget bör givas en
sådan innebörd.

Vidare säger statsrådet Erlander, att denna fråga är bagatellartad i förhållande
till de andra stora problem, som uppställa sig i detta sammanhang. Vi ha
även för vår del sökt framhålla, att den är mycket bagatellartad. Vi ha nämligen
ansett, att man inte skall tala örn den prestation denna arbetskraft kan utföra
i skogarna i samband med den stora frågan att försöka rädda vårt land
från en katastrofal bränslebrist.

Härpå anförde:

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag vill med anledning av herr
Petterssons i Dahl yttrande, vilket skulle kunna ge kammaren den föreställningen,
att det skulle föreligga någon ineningsskillnad mellan arbetsmarknadskommissionens
majoritet och regeringen på denna punkt, endast säga, att
arbetsmarknadskommissionens majoritet enligt min mening har tolkat den gällande
hjälpkungörelsen fullkomligt riktigt, men att jag inte har någon som
helst anledning att tro, att det i den fråga det nu gäller, nämligen ett särskiljande
mellan hyresbidraget och hjälpkungörelsen, finns några delade meningar
mellan arbetsmarknadskommissionens majoritet och regeringen.

Herr andre vice talmannen Carlström erhöll nu på begäran ordet för kort
genmäle och yttrade: Herr talman! Herr statsrådet Erlander uttalade några
funderingar över örn inte vi från den borgerliga sidan, som talat för reservationen,
skulle känna det ansvaret, att vi inte skulle skapa irritation. Irritation
behöves inte skapas, den finnes ju redan förut, vilket herr statsrådet också erkände.
Jag måste säga, att örn man har litet känning med folket i bygderna
och dess tänkesätt med anledning av vad som i denna proposition föreslås, behöver
man inte skapa irritation. Är det för övrigt bara på det sättet, att det är
endast vi borgerliga, som skola känna vårt ansvar? Herr statsrådet har sagt, att
man måste försöka undanröja varje irritation, som kan leda till att vi inte kunna
hålla samhällets hjul i gång. Men tror verkligen herr statsrådet, att verkstadsarbetarna
kunna göra större insats i skogen för att hålla hjulen i gång
och för produktionens fortsatta möjligheter än genom att fortsätta arbetet inom
verkstadsindustrien? Är det bara vi, som skola känna ansvaret, eller skall man
inte även på andra sidan ha möjligheter att känna något ansvar?

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)

Härefter anförde:

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Herr Carlströms frågeställning innebär
ju faktiskt, att lian ifrågasätter ett statsingripande, som skulle tvinga verkstadsindustrien
att upprätthålla driften för närvarande. I nu förevarande sammanhang
är detta en orimlig frågeställning — det bör herr Carlström ha klart
för sig.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! De två ledamöter av statsutskottet,
som före mig ha haft ordet i denna debatt, ha framhållit, att utskottet har
haft så kort tid till sitt förfogande för behandling av förevarande proposition,
att det kunde vara antagligt, att det utlåtande, som här föreligger, till sitt
innehåll kunde vara mindre väl avvägt än vad förhållandet kunde lia varit,
därest bättre tid stått till utskottets förfogande. Då jag har haft till uppgift
att leda arbetet inom den avdelning av statsutskottet, som har sysslat med
denna fråga, är jag medveten örn riktigheten av de anförda synpunkterna.
Men vi ha varit angelägna att få fram denna fråga till avgörande före riksdagens
påskferier, och då är det klart, att vi inte lia haft mera tid än som här
antytts till vårt förfogande.

Den förste ärade talaren i denna debatt, kammarens andre vice talman, började
med att återföra debatten i detta ärende till de tongångar, som vi såväl
känna igen ifrån 1920-talet. Då gällde det för riksdagen att vid olika tillfällen
ta ståndpunkt till de s. k. arbetslöshetsdirektiven, och vad man i detta avseende
särskilt diskuterade var samma fråga, som herr andre vice talmannen
här förde på tal, nämligen statens neutralitet i arbetskonflikter. Jag vill emellertid
erinra kammaren örn att det inte existerar något vedertaget uttryck för
vad denna s. k. neutralitet innebär. Den majoritet, som på 1920-talet dikterade
ståndpunktstagandet, representerade den parlamentariska majoriteten vid denna
tidpunkt. Men den parlamentariska majoriteten i dag är ju en annan. Den
meningsriktning jag tillhör underkände den uttolkning av neutralitetsbegreppet,
som herr andre vice talmannen och hans meningsfränder fixerade på
1920-talet. Det förefaller sålunda som örn man i detta sammanhang inte alls
kan ingå på någon som helst principdebatt på det sätt sorn herr andre vice
talmannen önskade göra. Jag vill emellertid säga att den fråga, sorn är berörd
i propositionen nr 128, alltså frågan örn hyresbidrag till ovana skogsarbetare,
som möjligen äro indragna i arbetskonflikt, inte är någon som helst
arbetslöshetsfråga. Det förefaller sålunda vara ganska ovidkommande, att man
i detta sammanhang försöker draga upp en debatt om den statens neutralitet
i arbetskonflikter, varom jag nyss talade.

Denna fråga ligger enligt min mening på ett helt annat plan. Statsmakterna
ha på grund av rådande förhållanden ansett det nödvändigt att stimulera
sådan arbetskraft, som är ovan vid skogsarbete, att övergå till detta
arbete, och man har betecknat denna arbetskraft med den tekniska formeln
»ovana skogsarbetare». Man har velat stimulera denna överflyttning av arbetskraft
genom särskilda tillägg, och det är ju denna fråga, som vi nu skola
diskutera. Föreligger det samma behov som tidigare ifrån samhällets synpunkt
sett att stimulera en dylik övergång av arbetskraft till skogsarbete?
Besvarar man denna fråga med ja — och det skulle jag val tro att vi allesammans
göra — så uppkommer nästa fråga: finns då någon rimlig anledning
att skilja mellan den ene och den andre av de arbetare, som på det sättet övergå
till att bli ovana skogsarbetare? På den frågan svarar jag, att det inte

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
finns någon dylik anledning, och det är ju detta som skiljer den meningsgrupp
inom statsutskottet, som jag representerar, ifrån den andra meningsgruppen,
som här står som reservanter. Jag svarar sålunda ja på frågan, örn det alltjämt
föreligger behov av att stimulera en sådan överflyttning av arbetskraft
till skogarna, men jag anser heller inte, att någon anledning föreligger att
göra skillnad mellan olika arbetsgrupper, som nu övergå till detta arbete. Därför
finner jag för min del rimligt, att riksdagen ger Kungl. Majit det begärda
bemyndigandet att utfärda en kungörelse, som likställer de ovana skogsarbetare,
som komma ifrån de arbetsområden, närmast då verkstadsindustrien,
som för närvarande befinna sig i arbetskonflikt, med andra ovana skogsarbetare.
Det skulle säkerligen bli en fullständigt omöjlig uppgift för herr andre
vice talmannen eller någon annan att ute på arbetsfältet övertyga de av denna
fråga intresserade arbetarna örn rättmätigheten av att ha den kategoriklyvning,
som han här vill förorda.

Jag skall inte längre uppehålla mig vid denna fråga. Det förefaller mig
som örn meningsskiljaktigheterna i detta avseende äro klart uppenbara. Jag
tilltror mig inte att med ett anförande här kunna övertyga någon av dem, som
äro färdiga att rösta för reservationen, örn att de hellre böra rösta för utskottets
linje, och jag skulle nästan vilja tro, att det knappast finns någon möjlighet
heller för reservationens talesmän att övertyga några av dem, som äro
beredda att följa utskottet, att frångå sin linje. Jag tycker därför att argumentationen
i dessa avseenden kan göras förhållandevis kort.

Emellertid har statsutskottet, som redan under debatten i olika sammanhang
framhållits, i samband med denna kungl, proposition fått att behandla
en hel rad av motioner, där vissa positiva åtgärder påyrkats i syfte att stimulera
avverkningen av brännved och massaved, och statsutskottet har ju
måst ta ståndpunkt till dessa frågor. Jag vill erkänna, att det är dessa motioner
som i frågans nuvarande läge ha berett utskottet de största bekymren
och även förorsakat största tidsutdräkten, ty motionernas inbördes innehåll
har varit så väsentligt olika och det har då gällt att finna någon linje, som
skulle kunna samla största möjliga enighet inom utskottet. Jag vill också säga,
att det förefaller ganska anmärkningsvärt, att det dock Ilar varit möjligt att
inom statsutskottet, där meningarna givetvis inte varit mindre isärgående än
de redan visat sig vara i kammaren, vinna enighet örn så mycket väsentligt
som man har lyckats göra i här förevarande avseende. Egentligen är det allenast
på en enda punkt, där man inom statsutskottet haft delade meningar om
de i motionerna berörda frågorna.

Det har givetvis förelegat möjligheter för statsutskottet att inte göra något
uttalande alls med anledning av det motionskomplex som här föreligger, utan
med varm hand överlåta åt Kungl. Maj :t att läsa ut ur motionerna vad som
där står och sedan åstadkomma en lösning. Man hade kunnat ge en fullmakt
in blanco till Kungl. Maj :t att ta ståndpunkt till dessa frågor. Statsutskottet
har emellertid ansett, att det inte kunde på det sättet skilja sig från de i ämnet
väckta motionerna, utan att det var nödvändigt, att utskottet åtminstone
gav några direktiv till Kungl. Maj :t för behandling av frågorna. Givetvis
måste utformningen av dessa direktiv inte göras alltför distinkt och bestämd,
utan man måste nöja sig med att i ganska allmänna ordalag uttrycka det väsentliga
i den uppfattning, varom enighet kunde uppnås inom utskottet, och
överlåta åt Kungl. Majit att på grundval av det sagda sedermera söka åstadkomma
detaljföreskrifter i frågan.

Det väsentliga, varom enighet har uppnåtts inom utskottet, ä-r ju förord
för ett system med arbetspremier. Det är sålunda på detta sätt man velat
åstadkomma en stimulering av arbetskraften på detta område. Jag erkän -

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
ner. att för dem av utskottets ledamöter, som under längre eller kortare tid
varit allierade med fackföreningsrörelsen. Ilar det ju fordrats åtskillig självövervinnelse
att i det avseendet ge direktiv, som på visst sätt innebära ett
ståndpunktstagande till redan träffade avtal på arbetsmarknaden. Efter åtskillig
diskussion ha de emellertid övervunnit dessa betänkligheter under förmenande,
att den nuvarande situationen å bränslemarknaden är sådan, att
man måste vara överens örn att någonting måste göras. Om man är överens
örn detta och vill förutsätta, att den situation på bränslemarknaden, som nu
råder, inte rimligtvis kan bli bestående för alltför lang tid framåt, kan ju en
åtgärd i detta syfte betraktas såsom en engångsåtgärd och alltså inte behöva
ha prejudicerande betydelse för framtiden.

Det har även vunnits enighet inom utskottet om att uttrycka denna uppfattning,
och alla av utskottets ledamöter — med ett enda undantag; det får man
väl förutsätta med hänsyn till reservationen — ha enats om formuleringen.
Det är sålunda fråga örn en åtgärd som vi hoppas behöva företaga endast en
gång, och då ha vi för var del även kunnat biträda densamma.

''När vi sålunda lia enats örn detta har det gällt att utforma vissa detaljanvisningar,
som vi anse böra följas. Det har bland annat varit fråga örn sättet
för utformandet av denna arbetspremie. Motionsledes ha ju payrkats flera
olika system — i några motioner har man velat bereda arbetspremie i form
av ett visst belopp per arbetsdag, i andra har man tänkt sig en premiering i
form av ett visst tillägg per kvantitet upphuggen, respektive framforslad ved.
Statsutskottet har emellertid för sin del vid övervägandet av dessa frågor
kommit till den uppfattningen, att det vore lämpligast att ^tänka sig ett tilllägg
på intjänad arbetsinkomst, då man har lättare att på grundval av avlöningsnotor
eller avlöningslistor eller någon form av avlöningshandling räkna
ut det belopp, som bör tillkomma var och en av dem, till vilka premien bör
utgå. Utskottet har sålunda givit anvisning för en dylik lösning av frågan.

Utskottet har vidare haft att behandla förslag örn premiering av en annan
kategori av personer än de direkt löneanställda, nämligen skogsägare, oftast
innehavare av smärre arealer, vilka själva lia ombesörjt upphuggningen av
den vedkvantitet, som ingått i deras leveransskyldighet eller framforslandet
av densamma, vare sig de gjort det själva eller med Hjälp av familjemedlemmar
eller kanske till äventyrs med hjälp av anställda jordbruksarbetare. Vi ha
i det avseendet ansett det vara självfallet, att man, när man går m för ett
system med arbetspremier, inte kan avskilja denna kategori av smärre skogsägare.
som själva utföra arbetet. Vi lia sålunda varit pa det klara med att
även denna grupp borde komma i fråga vid premieringen. _

Givetvis uppkommo då svårigheter, hur denna arbetspremie, enligt det
system som utskottet tänkt sig, skulle beräknas för denna kategori. Här föreligga
väl i de allra flesta fall inte några avlöningshandlingar. och då blir
det väl. för att man skall få en rimlig tillämpning av bestämmelserna i detta
fall, inte någon annan utväg lin att vederbörande organ, kristidsnämnderna i
kommunerna eller länsarbetsnämnderna eller vilket organ det nu kari vara,
som sysslar med dessa frågor, får försöka att åstadkomma en rimlig tillämpning,
som medför ett resultat, som inte kan verka stötande för den allmänna
rättskänslan. Vår uppfattning bär alltså varit, att detta system skulle fa. lov
att tillämpas även för sådana grupper, hos vilka man inte på grund av arbetsavtal
har en direkt avlöningshandling. på vilken arbetspremien kan beräknas
efter den procentsats, som må fastställas. Givetvis kunna svårigheter uppkomma
i en hel del fall. Jag föreställer mig. att en sådan självständig skogsägare
har arbetare anställda, som tillhöra husbondens kosthåll. Det kan ju tänkas,

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
att dessa inte så väl känna avtalsområdet. Det kan dock tänkas, att dessa,
när de utföra skogsarbete, åtnjuta avlöning efter skogsarbetaravtalet. I så
fall förefaller det mig, som örn de stå i samma belägenhet som örn de voro
direkt för detta arbete anställda arbetare. Det kan emellertid också tänkas
andra fall, där det ingår i deras arbetsuppgift att utföra arbete av vad slag
det vara må, och att några avlöningsnotor därför icke kunna presteras. Jag
föreställer mig, att det blir svårt att fixera hur ersättningen i detta fall skall
utgå, men utskottets mening, när vi ha använt denna formulering i utlåtandet,
har ju varit, att den premie, som utgår till skogsägare, som själv eller genom
familjemedlemmar eller genom fast anställda jordbruksarbetare utför arbetet,
skall icke tillfalla skogsägaren utan skall tillfalla arbetskraften, d. v. s.
skall tillkomma den som utför arbetet vare sig det är en familjemedlem eller
familjeförsörjaren själv, d. v. s. jordägaren. Jag erkänner, att det kan möta
svårighet att finna en formel, som kan verka rättvis och riktig, men det
måste väl bli Kungl. Maj:ts sak att på grundval av det resonemang, som här
har forts, söka utfinna några regler, som kunna vara riktiga och rättvisa.

I övrigt har jag inte så mycket att säga beträffande utskottets utlåtande, som
ju i det väsentliga är gemensamt även med reservanternas. En punkt beträffande
detta avsnitt av utlåtandet, varom enighet icke råder, gäller de motionsvis
framförda yrkandena på att åtgärder skola vidtagas för att höja det s. k. rotvärdet.
Man vill sålunda få fram åtgärder, som skulle komma skogsägarna till
godo och som skulle tjäna till att stimulera avverkningen i större mån än som
eljest kanske skulle bli fallet. Den meningsgrupp, som jag tillhör och som nu
står för utskottsutlåtandet i denna del, har icke ansett sig kunna på sakens
nuvarande ståndpunkt och med den relativt bristfälliga kännedom man har örn
hur ett dylikt system skulle komma att verka, ansett sig kunna taga definitv
ståndpunkt till detta spörsmål, utan har nöjt sig med att säga, att denna fråga
får prövas av Kungl. Maj :t. Reservanterna vilja däremot göra ett mera positivt
uttalande, vilket skulle innebära att riksdagen skulle uttala sig för en höjning
av rotvärdet och sålunda för en ytterligare åtgärd till skogsägarnas förmån.
Om jag är riktigt underrättad ha vissa åtgärder redan vidtagits i det syfte,
varom här är fråga. Den punkt, som jag nyss talade örn, kommer ju också att
hjälpa de små skogsägarna till bättre inkomster. Skulle man dessutom nu på
det sätt, som reservanterna önska, hemställa örn ytterligare höjda rotvärdepriser,
så förefaller det mig som örn den, som äger skog eller avverkningsrätt,
skulle bli försatt i ett betydligt bättre läge än den, som allenast på grund av
arbetspremier skulle få ett tillskott på det sätt, som utskottet här har föreslagit.

Jag vill säga ytterligare ett ord örn en annan fråga, eftersom den frågan
berördes när ärendet behandlades i statsutskottets plenum. Det gäller tidpunkten
för ikraftträdandet av det system, som utskottet här har givit sitt förord.
I det avseendet ha ju olika yrkanden blivit ställda i de väckta motionerna.
Någon har ansett, att det nya systemet skulle träda i kraft beträffande ved,
som har avverkats respektive framkörts redan efter den 1 januari i år. Någon
annan har velat fixera tidpunkten till den 1 mars. Utskottet har för sin del
enhälligt ansett, att de nya grunderna skola träda i kraft först efter det bestämmelserna
ha blivit utfärdade. Enligt mitt förmenande är det också viktigt,
att man går den vägen. Det väsentliga är ju att försöka få fram mera ved för
att möta den brist på bränslemarknaden, som man ju riskerar skall komma att
uppstå. Varje beslut örn en retroaktiv tillämpning av bestämmelserna i detta
avseende kan ju inte alls medverka till att någon ytterligare vedkvantitet framkommer.
Det är emellertid möjligt att man av andra skäl — det har ju i debatten
talats örn de svåra väderleksförhållandena under den förlidna vintern

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
och de svåra transportförhållandena på grund av att frosten icke kom förrän
snön hade fallit med därav följande svårigheter att komma fram i skogarna,
när marken icke var frusen — det är möjligt, säger jag, att det på grund härav
hade kunnat vara skäligt att åstadkomma någon förbättring för redan utfört
arbete. Denna synpunkt har emellertid i sakens nuvarande läge icke kunnat
vara avgörande för utskottets ståndpunktstagande. För utskottet har den viktiga
synpunkten varit att försöka stimulera vedavverkningen i syfte att under de
månader, som nu ligga närmast framför oss, söka få fram så mycket ved som
överhuvud taget är möjligt, så att den kan användas för bränsleändamål under
den kommande bränslesäsongen. Det är sålunda ganska självklart, tycker jag,
att utskottet har uttryckt sig på det sätt som skett i utskottets utlåtande beträffande
denna detalj.

Herr talman! Jag tillåter mig såsom avslutning på mitt anförande att yrka
bifall till statsutskottets utlåtande i hela dess omfattning, sålunda avseende
bifall både till propositionen nr 128 örn hyresbidrag och till de riktlinjer, som i
utskottsutlåtandet ha angivits för den kommande vedavverkningen.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Det är roligt med människor som
äro optimister, men det är mindre roligt —- ja, kanske rent av beklagligt, om
optimismen tar sig sådana uttryck eller går så långt, att nödvändiga åtgärder
eftersättas i förhoppning örn dessa åtgärders obehövlighet. Det förefaller mig,
som om de bränslevårdande myndigheterna sommaren och hösten föregående
år hemfallit åt en alltför långt gående optimism. Man spekulerade tydligen
med snabbt slut på kriget och en snar import av fossila bränslen. Detta medförde,
att den förut gällande avverkningsplikten skulle ersättas av frivilliga
åtaganden. Inköpen av massaved begränsades på så sätt, att leverans under
kommande bränsleår måste kontrakteras före ett visst datum, efter vilket datum
garanti icke kunde lämnas för inmätning till gällande prisläge av ej kontrakterad
massaved. De auktoriserade brännvedsuppköparna togo ej kontrakt
på s. k. utskottsved. Den sekunda brännveden har kanske icke alltför stor betydelse,
men åtminstone i de södra och mellersta delarna av landet spelar den
dock en viss roll. Många skogsägare bränna själva uteslutande utskottsved.
Bränslevärdet är visserligen lågt, men däremot svarar det lägre priset. Något
egentligt rotvärde har detta vedsortiment knappast någonsin haft, men ur
skoglig synpunkt är en upprensning av de sämsta virkestillgångarna nyttig,
och ur bränsleförsörjningssynpunkt måste det vara angeläget att använda även
de mindervärdiga sortimenten, framför allt i tider som dessa. För industriellt
ändamål kan den sekunda veden utan större olägenhet ofta komma till användning.

Det är rätt förklarligt, att skogsägarna inför denna glada syn på bränsleförsörjningen
inskränkte sina avverkningar bl. a. därför att svårigheter beträffande
avsättningen för åtminstone en del vedsortiment kunde befaras. Konsumenterna
påverkades även av den rådande optimismen. Inför hoppet örn snara
lättnader i restriktionerna inskränktes veduppköpen till ett minimum. Trots
att brännvedsuppköparna under slutet av år 1944 genom annonser och tidningsmeddelanden
uppmanade konsumenterna att i möjligaste utsträckning
fylla vinterbehovet, minskade dock efterfrågan så starkt, att uppköparnas lager
icke fingo den önskade omsättningen, och på grund av bristande utrymmen
kunde lagren ej heller förnyas i sådan utsträckning, att vinterbehovet något
så när kunde tillgodoses. När därför fram på vintern de högst ogynnsamma
väderleksförhållandena lade hinder i vägen för framforslandet, lågo betydande
kvantiteter ved kvar ute vid bilvägarna och detta vid en tidpunkt då bränslet
sorn blist behövdes. Situationen har efter hand visat sig bli mer oell imer be -

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
svärlig beträffande såväl vedförsörjningen innevarande vinter som förutsättningarna
för fyllandet av det beräknade liehovet för nästa bränsleår. Under
sådana förhållanden kan jag för min del icke finna annat än att det nu framlagda
förslaget örn ändrade direktiv för anställandet av särskild arbetskraft i
skogen kan vara befogat. Genom bifall härtill skapas alltid möjligheter till
någon förbättring i bränsleläget — jag säger med avsikt någon förbättring,
därför att jag lior till dem som icke på något sätt vilja överskatta betydelsen
av denna åtgärd.

Det räcker dock icke med de föreslagna åtgärderna. Mera verkningsfulla
beslut tomma, säkerligen att erfordras, örn bränslesituationen skall kunna tillfredsställande
klaras. Jag tillåter mig då först att få beröra några åtgärder
som, om de kommit till utförande under den gångna hösten, enligt min uppfattning
skulle om icke helt så dock till väsentlig del ha löst bränsleproblemet,
och situationen skulle då varit i dag en helt annan. Förordningen örn avverkningsplikt
borde ha utfärdats minst ett halvår tidigare än vad som skett. Nu
kom beslutet örn avverkningsplikt tyvärr så sent och under en så vidrig snösituation,
att något betydande resultat näppeligen ännu förmärkts.

En annan sak är. att de s. k. eftersläparna, d. v. s. sådana skogsägare som
ej fullgjort sina tidigare avverkningsålägganden, i rätt hög grad ha irriterat
de lojala skogsägarna. I stort ha landets skogsägare på ett mycket berömvärt
sätt fullgjort de ålägganden som statsmakterna utfärdat samt levererat brännved
och massaved till fastställda priser. Det finns dock ett mindre antal som
trots vänliga påstötningar från myndigheternas sida icke fullgjort någon som
helst avverkningsskyldighet under hela kristiden. Det håller icke att motivera
släpphäntheten mot dessa genom det kanske i och för sig riktiga påpekandet,
att dylika skogsägare måhända skadat mest sig själva, därför att de försummat
utföra för skogsvården nödvändiga gallringar samt uraktlåtit utnyttja ett
större rotvärde än vad som under normala förhållanden kan påräknas. Jag
bär funnit, att vedproducenter som under de första åren ansträngde sig för
fullgörandet av sina ålägganden numera ofta resonera som så: bär grannen den
och den sluppit ifrån sina skyldigheter mot det allmänna under hela tiden, är
det väl icke så noga för mig heller. Varför kan icke även jag låta bli? Någon
tvångsavverkning eller andra påföljder inträffa ju i regel icke. Förklarligt nog
är ett dylikt resonemang starkast märkbart från sådana skogsägare som ligga.
avlägset från bilväg och för vilka självfallet rotvärdet blir lägst. Några större
ansträngningar från bränslekommissionens eller från regeringens sida för att
hålla efter dessa eftersläpare har åtminstone jag icke förmärkt. Nu är det
emellertid troligt — ja säkert — att en på ett tidigare stadium införd avverkningsplikt
och en razzia mot eftersläparna icke helt kunnat klara bränsleproblemet.
Arbetskrafttillgången och vedpriserna måste nog tagas med i detta
sammanhang. Ett särskilt önskemål från skogsägarnas sida- har varit, att något
högre normalpris bort fastställas. Detta bär motiverats bl. a. därmed, att
den rådande arbetarbristen i skogarna medfört, att en avverkning till gällande
avtals priser icke alltid kunnat ske, utan att avverkningen ofta har betingat
högre kostnader än vad de till grund för normalprisen liggande kalkylerna
ge vid handen. Då jag tillhör dem som mycket bestämt hävda den meningen,
att det sedan några år gällande pris- och lönestoppet under rådande varubrist
är en ofrånkomlig och nödvändig krisåtgärd, är det med stor tvekan som jag
överhuvud taget diskuterar frågan örn höjt rotvärde eller höjda avverkningskostnader.
Situationen är dock i nuvarande stund sådan, att även den frågan
måste övervägas. För de skogsägare, som ligga långt från trafilcabel bilväg
eller ha i annat avseende ogynnsamma avverkningsförhållanden, blir numera
rotvärdet för de sämsta vedsortimenten ringa eller kanske till och med i sär -

Onsdagen den 21 mars 1945 fin.

Nr 13.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
skilt ogynnsamma fall ingenting alls. Härtill kommer, att numera ofta nog
något bättre virkessortiment måste tagas i anspråk för fyllande av avverkningsplikten.
En måttlig förhöjning i höstas, exempelvis en femtioöring per
kubikmeter, skulle nog haft en god verkan. En dylik förhöjning borde varit
tillräcklig, ty hitintills ha vedproducenterna inte bara fått täckning för omkostnaderna
utan även kunnat notera ett visst rotvärde. När jag fäller detta
yttrande, kanske jag skall göra den randanmärkningen, att detta bedömande
gäller södra och mellersta delarna av landet. Hur det ställer sig för Norrlands
vidkommande, vågar jag icke med bestämdhet uttala mig örn. I samma mån
som avverkningarna förlagts till avlägsnare delar av skogsskiftena, moss- och
kärralagger o. dyl. ha omkostnaderna stigit, och samtidigt självfallet intresset
från skogsägarnas sida för vedproduktionen kommit att minskas. En sådan höjning
av prisläget hade givetvis bort finansieras genom allmänna medel, detta
därför att konsumenterna ej direkt skulle lia blivit belastade av kostnaderna.

Nu har som bekant i samband med de nya avverkningsåläggandena införts
ett premiesystem som till sina verkningar torde bli ur såväl vedanskaffningssom
kostnadssynpunkt ungefär likvärdigt med en generell förhöjning med 50
öre per kubikmeter. Om man ser saken ur kostnadssynpunkt, finner man att
det kan bli dyrare, beroende på huruvida och i hur hög grad skogsägarna kunna
utnyttja premietillägget. Frågan är dock i nuvarande stund, huruvida denna
på sent stadium införda premie är tillräcklig. I det läge, vari bränsleförsörjningen
nu råkat, är jag icke fullt övertygad örn att så är fallet. Örn dessa
tre åtgärder införts tidigt i höstas, nämligen fastställande av avverkningsplikt,
mera verksamma åtgärder mot eftersläparna och en prisförhöjning eller för all
del premie — det är kanske lika bra, det vill jag inte diskutera örn — av 50
öre per kubikmeter, så hade efter min mening bränslesituationen i dag tett sig
betydligt ljusare än vad nu är fallet.

Om eftersläparna vållat irritation inom skogsägarnas grupp, finns det ett
annat irritationsmoment inom skogsarbetarkåren. Det är riksarbetslagen, såsom
benämningen från början lydde, eller anlitande av främmande arbetskraft från
industrien eller annan verksamhet och de därmed förenade bidragsformerna.
Den gamla skogsarbetarkåren har rätt svårt att begripa rättvisan i att en från
annan verksamhet kommande arbetare skall lia vissa förmåner som de vana
skogsarbetarna sakna, såsom utbildningsbidrag, familjebidrag, hyresbidrag, fria
verktyg, fria arbetskläder o. d. En sådan reaktion är begriplig. För egen
del har jag från denna talarstol — första gången vill jag minnas för omkring
två år sedan — gjort gällande, att det varit bättre, om från början skogsarbetet
betalats på ett sådant sätt, att den bekanta sugningen av arbetskraft från
skogs- och jordbruk till industri- och anläggningsarbeten kunnat förhindras.
Att den skett och säkert fortfarande sker är otvivelaktigt. Jag kan icke förstå
annat än att det måste bero på att vid industri- oell anläggningsarbeten inkomst-
och försörjningsmöjligheterna varit bättre än i skogs- eller jordbruket.
Med vad jag sagt, herr talman, har jag ej velat utdöma den s. k. främmande
arbetskraften, ty tillgången på ordinarie skogsarbetare har tydligen inte alltid
varit tillräcklig för att kunna fylla det under krisårens stora avverkningar
erforderliga behovet av arbetskraft. Jag förstår även mycket viii, att en från
annat håll kommande industriarbetare vid en tillfällig anställning i skogen i
regel måste dragas med hyreskostnader på två ställen och vissa andra ofrånkomliga
ökade utgifter, varför de särskilda bidragen till sådan arbetskraft äro
helt enkelt nödvändiga. Detta Ilar dock den gamla ordinarie skogsarbetarkåren
rätt svårt att förstå. Det är kanske en rent mänsklig mentalitet som gör sig
gällande, då de ordinarie skogsarbetarna ofta undra, varför de ovana arbetarna
skola lia ett extra tillägg som kan uppgå lill ett rätt betydande belopp, innan

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
de hugga ett enda vedträ. Denna mänskliga mentalitet torde bli svår för statsmakterna
att bemästra! eller reglera.

Såsom förut framhållits blir kontentan av vad jag anfört, att de redan vidtagna
eller planerade åtgärderna ej bli tillräckliga för bemästrande av landets
bränsleförsörjningsproblem. En åtgärd, som jämsides med de nu föreslagna
kunde ge den vana, ordinarie skogsarbetarkåren en låt vara tillfällig men icke
desto mindre välbehövlig löneförbättring, skulle säkert medföra gott resultat.
Jag har i detta avseende tillsammans med elva andra ledamöter av kammaren
väckt'' en motion vari begäres, att den vana skogsarbetarkåren skall få
ett lönetillägg av 50 öre per kubikmeter huggen ved, samt att en motsvarande
löneförbättring jämväl bör beredas skogskörare. Jag konstaterar med tillfredsställelse,
att statsutskottet i princip tillstyrkt motionen. Det är blott på
ett par punkter jag ber att få göra några erinringar. I stället för ett lönetillägg,
beräknat per kubikmeter avverkad ved, har utskottet föreslagit, att
premien skall bestämmas till viss procent av arbetsförtjänsten. Även örn jag
gentemot utskottet gör gällande, att ett lönetillägg per kubikmeter ur flera
synpunkter varit att föredraga och jämväl lättare att kontrollera, skäll jag
i sakens nuvarande läge ej upptaga någon debatt härom. För mig är huvudsaken,
att något blir gjort, och då få detaljerna beträffande utformningen en
rätt underordnad betydelse. Utskottet har emellertid noga aktat sig för att göra
något uttalande örn hur stor procent som kan vara behövlig för vinnande av
det eftersträvade målet. Jag är i det avseendet något djärvare än utskottet
och dristar mig därför att uttala, att tillägget ej bör sättas lägre än till ungefär
15 procent av arbetsförtjänsten. Sättes tillägget alltför lågt, riskerar
man, att verkningarna bli alltför obetydliga.

En annan sak i utskottsutlåtandet gör mig mera betänksam. Det gäller utskottets
uttalande, att som villkor för premie skall stadgas en viss minimiprestation.
Det finns ute på landsbygden en hel del arbetare som på grund av
annan anställning eller på grund av andra omständigheter icke kunna hinna
utföra mer än en helt ringa arbetsprestation i skogen. Dessa skulle tvivelsutan
känna sig orättfärdigt behandlade, örn de ginge miste örn ett lönetillskott
på sin arbetsinkomst enbart därför, att de ej haft tillfälle att hugga
eller köra mer än ett fåtal kubikmeter ved. Jag frågar, varför dessa skola
straffas därför. Det finns små skogsägare som ej blivit ålagda och ej kunna
leverera mer än ett eller annat tiotal kubikmeter. Varför dessa, skulle straffas
därför att deras skogsresurser äro starkt begränsade, kan jag icke begripa.
Stadgandet örn en minimiprestation skulle dessutom medföra, att i stället för
att vi nu .ha två kategorier skogsarbetare, den vana och den ovana arbetskraften,
vi skulle få tre grupper som i lönehänseende vore skilda från varandra.
Enligt mitt förmenande måste en sådan utveckling vara i högsta grad
förkastlig. Nu har utskottet mildrat sitt uttalande genom att skriva, att minimiprestationen
icke. bör fastställas för högt. Hur högt den skall fastställas,
har dock utskottet ej angivit. Jag medger villigt, att örn gränsen blir satt
till en eller ett par tior så betyder det kanske ej så mycket. Men sättes gränsen
upp till 50 kronor eller därutöver, så riskerar jag, att man hoppar ur
askan i elden. Det kan i alla händelser ej röra sig örn några större belopp.
Jag måste fråga, varför en med hänsyn till medelsåtgången rent betydelselös
spärr , skall behöva införas, när denna spärr blir högst orättvis och till sina
verkningar uteslutande icke blir något annat än ett nytt irritationsmoment. Jag
tar mig friheten att till vederbörande statsråd rikta en enträgen vädjan att vid
bestämmelsernas utformande sätta den av utskottet förordade minimiprestationen
så lågt som möjligt. Om icke från början så kommer att ske, befarar
jag, att en snar revidering kommer att visa sig nödvändig.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)

Jag borde helst framställt ett yrkande örn ändring av utskottets motivering
i denna del, men med hänsyn till de stundande påskferierna och nödvändigheten
av att snabbt komma till beslut i ärendet skall jag icke göra detta. Jag
hoppas emellertid, att utskottets uttalande örn att minimiprestationen ej bör
sättas för högt kommer att tolkas så, att den blir den lägsta möjliga. Med de
erinringar jag gjort och vad jag i övrigt anfört anser jag mig, herr talman,
kunna ansluta mig till statsutskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Andersson i Hyssna, Gustafson i Dädesjö,
Orgard, Lundbom och Eriksson i Sandby.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Debatten har ju redan pågått ganska
länge, och det har framförts åtskilliga skäl både för och emot i den fråga, som
vi nu behandla. Jag lyssnade med stor uppmärksamhet till hans excellens
statsministerns anförande i början av debatten. Jag beundrade mycket hans
förmåga att lägga fram saken på ett sätt, som för den enkle mannen i ledet
gjorde alltsammans så förståeligt och begripligt. Jag tänkte på att det ju är
förbehållet genierna att kunna göra komplicerade frågor enkla, och jag måste
säga, att statsministern i det hänseendet hade en glänsande framgång, därest
man utan reservation kunde följa honom, när han gick t. o. m. så långt, att
han fullständigt förnekade, att propositionen innebar att bryta samhällets neutralitet
i arbetskonflikter, och betonade, att örn man hade underlåtit att göra
denna framställning, så hade man tagit ställning till arbetsgivarnas favör.

Jag måste för min del säga, att jag icke kan följa med i ett sådant resonemang.
Örn det nu skulle vara så, att den nu framlagda propositionen innebär,
att man — naturligtvis av ren välvilja från landsorganisationens sida — även
till dem, som ta arbete i skogarna, betalar 10 kronor i veckan, då gör man i
varje fall här en förtjänst på 23 kronor i veckan. Jag kan icke förstå att om
man hade underlåtit att ordna det så, att det hade varit möjligt för landsorganisationen
att göra denna besparing, man tagit ställning mot arbetarna. Jag
förstår icke det resonemang, som statsministern härvidlag förde. Jag skall icke
taga ställning till eller tala så mycket örn frågans rent principiella innebörd,
men jag måste på detta sätt ge uttryck för den lilla betänksamhet, som jag
har emot ett sådant resonemang.

Herr statsministern var sedan också inne på frågan örn samlingsregeringen
och framhöll, att man icke skulle betrakta samlingsregeringen såsom en annan
regering och därför i alla frågor fordra, att regeringens ledamöter skola vara
ense. Statsministern gjorde kort därefter i sitt anförande den anmärkningen,
att om denna oenighet gång på gång upprepas, så kan det självfallet icke
stärka samlingsregeringens prestige och styrka. Jag undrar i alla fall, örn
man icke ändå i detta fall har kommit ut på kanten. Jag behöver icke här
i kammaren uttala, att jag för min del anser, att samlingsregeringen ännu
icke har fyllt sin uppgift eller, för att använda ett mera drastiskt uttryck,
har spelat ut sin roll. Jag tror, att vi ännu lia så pass allvarliga tider framför
oss, att vi icke lia råd att avvara den styrka, som ligger i samlingsregeringen.
Det är också därför jag är ängslig över .sådana förslag, sorn, säga vad
man vill, dock ådagalägga en spricka mitt genom regeringen. Från mina utgångspunkter
kan detta ur synpunkten av samlingsregeringens bevarande icke
vara annat än att beklaga.

Det Inar under debatten framhållits, att man har blåst upp denna fråga till
väsentligt större proportioner än vad den i verkligheten har. Ja, herr talman,
vilken part i denna situation är det, regeringen eller riksdagen, som har blåst
upp frågan? Jag måste för min del konstatera, att det är de olika ståndpunkts -

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
tagandena hos regeringens ledamöter, som konstituera frågans innebörd. Jag
kan icke inse annat än att det är ett av skälen till att frågan Ilar väckt så
stor uppmärksamhet ute i landet, som den faktiskt har gjort. Jag tror därför
icke det går att vidhålla beskyllningen, att det är riksdagen och dess ledamöter,
som ha blåst upp frågan till större proportioner än den i verkligheten
har.

Tillåt mig, herr talman, att gå tillbaka ett ögonblick. När man i anslutning
till statsministerns uttalande här vill göra gällande, att detta icke innebär något
frångående av samhällets neutralitet, så kan jag å andra sidan hänvisa till
att statsrådet Erlander dock gjorde det medgivandet, att man här tangerade
gränsen för samhällets neutralitet. Det står ju också i propositionen, att det
är icke »oomtvistligt», och därför skulle det naturligtvis läggas fram för riksdagen.
Jag vet icke vad det där »oomtvistliga» innebär, men för min del
måste jag säga, att det väl ändå är detta, som är det väsentliga.

Innan jag övergår till att säga några ord örn de olika förslag, som här ha
diskuterats, skulle jag kanske i all ödmjukhet be att få erinra om vad vi kommo
överens örn vid samlingsregeringens tillkomst. Det är inte mycket, som därvidlag
är sagt, men det står dock, att en förutsättning för samling sregeringens
arbete är, att inrepolitiska meningsskiljaktigheter undanskjutas. Jag tror att
det kanske är skäl uti att i någon mån understryka och erinra sig detta i dag
som är, försåvitt man nämligen sätter värde på att lia samlingsregeringen
kvar. Det är i varje fall betydelsen av detta, herr talman, som jag för min
del skulle vilja understryka. Jag har för min del ansett, och det har jag rätt
tydligt gjort mig till tolk för vid olika tillfällen, att vi behöva ha samlingsregeringen
ännu en tid. Det är därför som jag beklagar, att man kommer med
förslag av dylik art, som i praktiskt hänseende — däruti är jag villig instämma
med statsrådet Erlander — icke kommer att få den effekt, som motsvarar
den skada, som detta förslag har åstadkommit.

Utan att i övrigt i detta hänseende längre uppehålla mig vid frågan skulle
jag emellertid härefter vilja understryka det uttalande, som har gjorts av de
statsråd, som ha antecknat reservation till statsrådsprotokollet, örn att man icke
skall överskatta betydelsen av denna sak, d. v. s. den praktiska betydelsen i den
meningen, att den skulle få någon avgörande inverkan på bränsleförsörjningen.
Jag tror det var statsministern som yttrade, att läget på bränslemarknaden
_ är katastrofalt. Jag tror det var detta uttryck han fällde. Jag tänkte
i min enfald på en annan sak, som man skulle kunna ta under övervägande,
därest man kan göra gällande, att läget är så allvarligt, att det kan betecknas
som katastrofalt. I så fall tror jag icke det går att nöja sig med de förslag
till lösning av frågan, som ha framlagts i propositionen.

Då finns det ju en annan möjlighet för Kungl. Maj :ts regering, som kanske
kunde ha bättre effekt, därest det är fråga örn verklig brist på arbetskraft.
Vad är det egentligen som har åstadkommit den av den föregående ärade talaren
omtalade s. k. eftersläpningen? Han påpekade enligt mitt förmenande
med full rätt, att det är olika orsaker härtill. Han gjorde gällande, och det vill
jag understryka, att den beror dels på bristen på arbetskraft — och det är ju
detta som propositionen vill försöka att i någon mån avhjälpa — dels också på
de mycket olämpliga väderleksförhållandena. Jag tillåter mig att också understryka
vad som påpekades av herr Andersson i Löbbo, fastän han icke tog
så allvarligt på den frågan. Han yttrade sig likväl med den sakkunskap som
en skogsägare i varje fall har, när han gjorde gällande, att därest vi fått den
mindre prisförhöjning som var ifrågasatt tidigare på hösten, hade bränsleläget
i dag varit väsentligt bättre. Jag skulle vilja gå ett steg längre och
säga, att jag icke är alldeles övertygad örn att enbart en förhöjning med 50 öre

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
skulle löst frågan. Ty hur är det i verkligheten när det gäller rotvärdet, inte
bara i Norrland utan även i södra och mellersta Sverige? Ett faktum är ju,
att rotvärdet för varje år som gått har minskats, i samma mån som utgifterna
för arbetslöner och körlöner ökats, och det är från dessa utgångspunkter förklarligt,
att det intresse som man efterlyst från skogsägarnas sida icke är så
särskilt starkt. Jag tror för min del inte, att det räcker med denna femtioöring,
i varje fall inte när man kommit fram till den tidpunkt som det här
är fråga om.

Jag skall, herr talman, inte längre uppehålla mig vid propositionen. Jag har
tillåtit mig att framföra dessa reflexioner i olika avseenden, och eftersom
jag i statsutskottet Ilar anslutit mig till den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna reservationen, vad det gäller propositionen, ber jag att få
instämma i det yrkande örn bifall till densamma, som här tidigare framförts
av flera talare.

Jag övergår nu till de motioner som väckts från olika håll. Man har diskuterat
många frågor i detta sammanhang, och jag skall icke återupprepa vad
som redan anförts, men jag vill uppehålla mig något vid vad herr Eriksson
i Stockholm sade. Örn jag uppfattade honom rätt, talade han örn ett slags klyvning
mellan de gamla och de nya arbetarnas intressen. Den klyvningen åstadkommer
man icke, den är redan ett faktum. Herr Andersson i Löbbo skildrade
mycket riktigt fastän i mycket försiktiga ordalag den verkan som statens
hjälp i form av omskolningsbidrag, familjebidrag och hyresbidrag har haft på
den ordinarie arbetarstammen i våra skogar. Jag kan ju ta ett exempel.

Vi antaga att det är tre ynglingar, som alla tre växt upp i en torparstuga
i Småland och allesammans lia fostrats upp till skogshuggare. De äro duktiga
och vana huggare. Två av dem lämna torpet och skogen samt gå till industrien
och äro där någon tid. Så kommer en kris. Man kan ju inte göra
gällande, att dessa två som gått till industrien äro sämre arbetare eller ha
sämre vana vid skogsarbeten än den tredje, ty den mellanliggande tiden, örn
det nu är tre eller fyra år, har säkert icke inverkat härvidlag, utan de som
lämnat hemmet för att skaffa sig en mer lönande sysselsättning, än vad skogsarbetet
är, kunna nog sin sak lika bra som den som stannat hemma. Men när
de så komma tillbaka till skogen, skola de lia särskilda premier för att de velat
bekväma sig till att hugga i skogen. Vad tror ni, att den som stannat kvar
hela tiden i skogsbruket får för känslor inför statsmakternas uppskattning av
hans betydelse? Ser man saken i detta sammanhang, måste man ju understryka
den irritation som dessa understöd lia skapat.

Jag tror inte, att jag överdriver, örn jag säger, att detta har förtagit effekten
av den statliga hjälpen. Den har snarare verkat i negativ riktning, i det att
så många skogsarbetare lämnat arbetet och gått sin väg. Jag vet inte örn det
är riktigt, men man talar örn att 15 000 skogsarbetare lia lämnat skogsarbetet
i ren förargelse över att man från det allmännas sida premierat dessa ovana
arbetare. Jag är glad över att denna reaktion från de vana skogsarbetarnas
sida kommit att så allmänt uppmärksammas av riksdagens ledamöter, att det
är flera som motionerat i denna fråga.

Nu vill jag begränsa mig till vad jag här sagt örn denna sak. Jag har i
den punkten anslutit mig till utskottet. Men jag vill erinra om dessa premier,
.för vilka vi hoppas att Kungl. Maj :t snart skall utforma bestämmelser. Jag
har till utskottsutlåtandet fogat en blank reservation. Denna min reservation
avser, att man icke skall, som utskottet här vill göra, fråntaga Kungl. Majit
möjligheten att göra en omprövning i retroaktiv riktning. Hur skola de arbetare
känna det som hållit på och arbetat i skogen hela tiden under vidriga
väderleksförhållanden med mycket snö, och inte bara denna vinter utan även

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
förut, när vi komma fram till bättre möjligheter, då det blir sommar med
lättare arbete och de kanske då få annat att göra? Då skola de icke få något
med av de premier som här rekommenderas från utskottets sida. Jag vill
verkligen säga, att det är en mycket känslig psykologisk fråga, och därför
har jag i statsutskottet framställt yrkande örn vissa strykningar i statsutskottets
motivering i den del som är gemensam för utskottsmajoriteten och
reservanterna.

Jag skall, herr talman, be att få framställa ett yrkande örn ändring av utskottets
motivering i det stycke som står mitt på s. 10 och börjar med följande
sats: »Premie bör utgå endast för arbete, som utföres under viss, av Kungl.
Maj :t fastställd premieringsperiod.» Här vill jag sätta punkt och hemställa,
att andra kammaren ville stryka det övriga av denna mening, alltså satsen:
»Vilken bör taga sin början snarast möjligt efter det beslut i frågan meddelats.
» Jag vill också, herr talman, hemställa, att nästa stycke strykes, det
som består av de två raderna som lyda: »Av vad ovan anförts framgår, att utskottet
ej kan tillstyrka, att premie utgår retroaktivt för arbete, som utförts
innan beslut i ämnet meddelats.» Genom att stryka detta stycke åstadkommer
man ju ingenting annat, än att man ger Kungl. Maj :t möjlighet att pröva, örn
även den väg jag här anvisat är framkomlig. När man varit så generös att ge
fullmakter åt Kungl. Maj :t i detta hänseende, varför skall man då icke även
på detta område kunna ge Kungl. Majit en möjlighet att fritt pröva? Jag
kan förstå, att det kan finnas svårigheter att komma till ett positivt resultat,
men jag anser, att det inte är klokt handlat från riksdagens sida att på det
sätt som utskottet här föreslagit fråntaga Kungl. Majit ifrågavarande möjlighet.

_ Med vad jag bär anfört vill jag, herr talman, hemställa örn bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.
med de strykningar i den även för denna reservation gällande motiveringen
på s. 10 i utskottsutlåtandet som jag tillåtit mig här framställa förslag örn.

Herr voll Seth: Herr talman! Det är säkerligen så, att många av konsumenterna
av ved under dessa krisår ha funnit, att veden många gånger varit ganska
sur och dåligt brännbar, men i dag ha vi ju kunnat konstatera, att när veden
kastas in i den politiska värmepannan blir den i högsta grad brännbar, redan
innan den blivit huggen.

Jag yttrar mig här som skogsägare och kanske lika mycket som ordförande
i en skogsägareförening i landet som tillför vedförsörjningen ganska mycket ved,
och jag vill för min del betona, att jag ingalunda är främmande för skogsavverkning
och alla de problem som den ställer skogsägaren inför när det gäller
skogsarbeten nu under kristiden. Jag skulle också vilja understryka, att skogsägarna
hittills säkert ha gjort vad på dem ankommit för att fullgöra den plikt
som ålagts dem att bidraga till landets bränsleförsörjning. Jag skulle också
vilja understryka, att skogsägarna ha gjort lika stora uppoffringar som landets
jordbrukare när det gällt att klara vår folkförsörjning.

Vi funno.ju, när riksarbetslagen började, att därmed skapades en ganska
stark irritation och att den ved som åstadkoms av den som arbetade i s. k.
riksarbetslag blev både dyr och av ganska ringa omfattning. Man tycker, att
regeringsmajoriteten skulle ha tagit vissa lärdomar när det gäller att ge sig in
på, ytterligare områden för att med ovan arbetskraft söka få fram ved, icke
minst när den bästa säsongen är över. Flera talare ha ju före mig vidrört dessa
riksarbetslag men jag skulle vilja betona, att när herr Svensson i Grönvik
angav, att ca 15 000 skogsarbetare lämnat yrket i indignation över statsmakternas
alltför kraftiga stöd åt en del ovana arbetare, så tror jag nog, att herr

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
Svensson tog till något i underkant. Antalet skogsarbetare som lämnat sitt
yrke under kristiden ligger säkerligen avsevärt över den angivna siffran.

När det gäller att klara vedfrågan, medför detta vissa problem för de mindre
och de större skogsägarna, för skogsägarna i norra delen av landet och för
skogsägarna i mellersta och södra Sverige. Här komma efter mig talesmänför
skogsägarna i de norra delarna, och jag skall därför här icke uppehålla mig
vid dessa. Men de komma i alla fall att klart konstatera, att de priser som
veden betingat icke ha täckt kostnaderna för huggningen och körningen samt
under inga förhållanden räckt till för att ge ett skäligt rotnetto. Vi ha även
sådana kategorier skogsägare som villigt erkänna, att de fått ett skäligt rotnetto
på grund av deras skogars bättre belägenhet, men de lia under de gångna åren
huggit ned praktiskt taget all den skog som på fackspråk benämnes vedskog
för att kunna fullgöra sin avverkningsplikt, och de lia nu fått taga till bättre
sortiment, sådana som skulle bli massaved eller andra sortiment. Det har redan
förut omvittnats, men jag vill säga, att här föreligga tydliga skäl för att statsmakterna
böra ta i övervägande, huruvida inte sådana prissättningsåtgärder
böra vidtagas, att även skogsägarna kunna få ett skäligt rotnetto.

Sedan finns det ju en del större skogsägare, bolag och andra, som kunna
hugga ved men som av herr finansministern ingalunda uppmuntras härtill.
Ivrigskonjunkturskatten på skogen, som ju icke fanns i början av krisen, Ilar
ju, även örn det är ytterst få som träffas av densamma, skapat ett irritationsmoment,
och det är ju ganska naturligt, att det framför allt är ett irritationsmoment,
när det gäller att få fram prestationer utöver det normala. Jag vill
alldeles särskilt understryka, att örn en större skogsägare vill vara lojal och
först och främst fullgöra sin avverkningsplikt men dessutom avverka ytterligare
skog, till följd av att han har möjlighet därtill genom att hans skog är
bra belägen, så blir han omedelbart stoppad av de statliga myndigheterna genom
den krigskonjunkturskatt som då hotar honom. Detta gör, att den skog, som
ligger bättre till och som skulle, när avverkningsförhållandena äro dåliga, kunna
slungas ut på marknaden, inte kommer dit. Örn bränsleministern skall kunna
få fram den, då måste statsrådet Rubbestad förmå finansministern att ta bort
krigskonjunkturskatten. Det är icke så stora mängder ved som kunna skaffas
fram på denna väg, men det är åtminstone ett av de många försök som man
måste göra för att få fram den stora mängd som är nödvändig för att vårt
land skall kunna klara sin bränsleförsörjning.

Den andra stora frågan när det gäller bränsleförsörjningen är behandlingen
av skogsarbetarna. Det har nu under flera år förefunnits ett missnöje hos skogsarbetarna
över den olika prissättningen på deras arbete, och även om denna
metallarbetarkonflikt inte hade kommit till, så hade ändå förefunnits den orättvisan,
att en ovan arbetare i ett riksarbetslag, som bär stor familj och som då
får omskolningsbidrag, familjetillägg och hyresbidrag, inte bara teoretiskt utan
även i praktiken på morgonen, innan han satt yxan och sågen i gång, fått in
ett större förtjänstbelopp än den vane skogsarbetaren, som kanske fått tillryggalägga
en ganska lång väg från sin bostad till arbetsplatsen. Det är
därför, herr talman, av den allra största vikt, att vi slå vakt om våra kunniga
och dugliga skogsarbetare och att vi göra, vad som finnes möjlighet till, för
att behålla, den skogsarbetarstam som vi lia. Skogsarbetarna rekryteras dels
från jordbrukarna själva, framför allt från de mindre jordbrukarna, och dels
av arbetare som på sommaren ha annan sysselsättning, men vilkas huvudsakliga
arbetsförtjänst dock på många håll härrör från skogen och skogsbruket. När
avverkningen är slut, kunna de arbeta vid sågarna, och även om sommaren
förekommer det ju arbete på skogen, vilket gör att man åtminstone på de
■större fastigheterna har en fast skogsarbetarstam.

Andra hammarens protokoll 1015. Nr 13.

82 Nr 13. Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)

Jag gör mig ingalunda skyldig till någon överdrift, när jag påstår, att
icke minst nu under de sista veckorna, när Kungl. Maj :ts proposition nr 128
lagts fram för riksdagen, missnöjet inom skogsarbetarkretsarna varit mycket,
mycket starkt med de åtgärder regeringsmajoriteten ytterligare vill vidtaga.
Jag är också fullt säker på, herr talman, att även örn det endast blir ett ringa
antal metallarbetare som nu ge sig ut i skogen — man får för övrigt hoppas,
att konflikten snart skall vara slut — kommer detta dock att vara ett irritationsmoment,
som icke bara för denna vinters avverkningar utan även för kommande
vintrars kommer att bli en käpp i hjulet för bränsleministern, som har
den svåra uppgiften att svara för landets bränsleförsörjning. Jag är övertygad
örn att man utan överdrift kan beteckna den proposition som nu behandlas som
en sten i vägen för de skogskälkar som skola släpa veden från skogen ut till
konsumtionsorterna.

Den sista synpunkt som man kan lägga på denna fråga är den rent politiska
synpunkten, och jag måste säga, att när jag hörde statsministerns anförande
här, gjorde jag osökt den reflexionen, att den skicklige och taktiske excellensen
Per Albin Hansson icke ville tränga till frågans kärna. Han skrapade på barken
och kanske lyckades skrapa av barken på veden, men längre ville han inte
tränga in i denna fråga. Det är emellertid icke tu tal örn att denna kungl,
proposition har en politisk räckvidd, som kan få ganska svåra konsekvenser.
Jag skall här icke gå in på någon polemik, huruvida den innebär ett politiskt
ställningstagande från regeringens sida eller icke och hur den uppfattas därifrån,
men å andra sidan vill jag betona, att man inom de breda lagren uppfattar
regeringens proposition som ett direkt ställningstagande för att stödja
arbetare som äro i konflikt, och här är man inne på ett mycket farligt område.
Hur skola exempelvis skattebetalarna se på frågan, örn nu metallarbetarna,
som ju ha sina strejkbidrag, skola få alla dessa bidrag, omskolningsbidrag,
hyresbidrag och de andra bidragen. Dessa bidrag skola ju tagas ur
statskassan, och det blir alltså skattebetalarna som få betala de strejkande metallarbetarna.
Örn jag skulle tillspetsa detta, skulle jag vilja säga, att till och
med de lojala skogsarbetarna, som betala sin skatt, få vara med om att finansiera
denna hjälp. Hur man än vänder och vrider på frågan, är dock detta fullt
sant.

Jag skall icke uppehålla mig längre vid denna fråga, utan jag ber bara att
med hänvisning till de synpunkter som jag här anfört få yrka bifall till den av
herr Mannerskantz till detta utlåtande fogade reservationen.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! När det, för att använda ett milt
ord, sällsamma, har inträffat, att halva regeringen har framlagt en proposition,
som den andra halvan av regeringen vänt sig emot, måste detta enligt min mening
vara ett nytt uttryck för, på vilken lös och onaturlig grund som samlingsregeringen
vilar. Samlingsregeringen håller ihop så länge som arbetarrepresentanterna
böja sig för de borgerligas vilja i alla klassfrågor, små som stora.
Men den spricker vid första tillfälle när arbetarrepresentanterna anse sig
tvingade att hävda en klassmässig inställning, även örn detta hävdande som i
nu föreliggande ärende är av mer propagandamässigt slag än direkt arbetarnyttigt
— rätten till hyresbidrag för strejkande metallarbetare har ju inte
någon större praktisk betydelse, så länge de stora skogsägarna tillåtas att sabotera
landets bränsleförsörjning genom att hålla metallarbetarnas arbetskraft
under blockad.

Jag uttalar emellertid min glädje över och mitt oreserverade erkännande till
socialdemokraterna för deras ställningstagande i själva sakfrågan, därför att
fa,g anser detta vara mycket viktigt ur principsynpunkt. Men situationen i

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
metallarbetarkonf läkten i dag har dock hos mig vackt, en misstanke, som åtskilligt
grumlar glädjen. Ingen skulle vara gladare än jag, örn man med kraft
kan tillbakavisa den misstanken eller örn händelserna i framtiden skulle komma
att visa att den var ogrundad.

Vad jag fruktar är att regeringspropositionen med dess reservationer å ena
sidan och reservanternas kvarstannande i regeringen mot allt parlamentariskt
skick och sedvänja, å andra sidan, utgör uttrycket för en viss överenskommelse
inom regeringen. Vad som väckt denna misstanke är bl. a. följande företeelser.

I dag behandlar riksdagen regeringens proposition om rätt för strejkande
arbetare, som sysselsätta sig med skogsarbete, att få hyresbidrag. Under närmast
föregående dagar har man på en särskild sammankomst här i Stockholm
specialtrimmat en del såsom defaitister i metallarbetarnas led kända
personer från hela landet. I dag göra samtidigt de som leda metallstrejken en
ny framstöt för att få till stånd en nederlagsuppgörelse. Och arbetsgivarnas
organisation är så säker på sin sak, att den redan i ett cirkulär till Verkstadsföreningens
medlemmar gett dessa order örn att vara beredda att sätta produktionen
i gång den 3 april, d. v. s. jämnt en vecka efter det att arbetarnas svar i
den nya omröstningen skola vara. avlämnade.

Dessa förhållanden tillsammantagna göra att jag misstänker, att de borgerliga
statsråden förmåtts att stanna kvar i regeringen genom en försäkran
örn att inga ansträngningar skola sparas för att få strejken avvecklad på för
medlemmarna i Verkstadsföreningen acceptabla villkor innan det omstridda
beslutet örn hyresbidragen kommer att få någon nämnvärd praktisk betydelse.
IJag hoppas dock, som sagt, att denna misstanke, som det funnes åtskilligt
mer att andraga till stöd för, kommer att visa sig vara ogrundad.

Oavsett hur det nu ligger till med den saken, så utgör den spruckna regeringspropositionen
— statsministerns försök till förklaringar till trots — ett
nytt exempel på hur nödvändigt det ur alla framstegsvänliga människors synpunkt
är att vi snarast få en annan regering.

De borgerliga slå vakt örn de bestämmelser, som intill i dag tillämpats för
de av metallindustriens arbetare, som sökt sysselsättning med skogsarbete.
Dessa bestämmelser äro hämtade ur den kungörelse från år 1934 angående statlig
och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet, vilken under A.K:s
glansdagar var så omstridd och blev så illa beryktad. A.K. är nu död, men
A.K:s anda och de gamla Stripadirektiven leva kvar inom AMK och bland
de borgerliga. Till innehållet i denna kungörelse, vid vilken de borgerliga vilja
klamra sig fast, vill jag i anledning av den särbehandling, för vilken de strejkande
metallarbetarna hittills blivit utsatta, knyta några reflexioner.

De åberopade bestämmelserna äro uteslutande avsedda ''att reglera arbetslöshetskommittéemas
eller, som de nu heta, arbetslöshetsnämndemas hjälpverksamhet
vid arbetslöshet. Äro då de åtgärder, som vidtagits för att tillgodose
behovet av bränsle, att anse som arbetslöshetshjälp? Var det exempelvis
ett led i hjälpverksamheten för de arbetslösa, när de borgerliga på sin tid lyckades
.pressa . regeringen och en del av riksdagens arbetarmajoritet till att
med tjänstepliktslagens hjälp avstänga byggnadsindustriens arbetare från deras
vanliga sysselsättning för att på det sättet görä dem arbetslösa och med
arbetslöshetens hjälp tvinga dem ut i skogarna? Var det en sådan arbetslöshet,
på vilken kungörelsen örn hjälp vid ofrivillig arbetslöshet kan vara tilllämpbar? Är

det vidare ett led i hjälpverksamheten för arbetslösa, när regeringen även
nu reglerar arbetstillgången vid byggena bl. a. utifrån önskemålet att få tillräckligt
med arbetskraft till skogarna,? Är det främst som ett led i bokärn -

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana sågsarbetare. (Forts.)
pandet av arbetslöshet, som staten i en tid av brist på arbetskraft, ordnat med
utbildningskurser för skogsarbete?

De, som eventuellt svara ja på dessa frågor, göra det i så fall endast för
latt få tillfälle att ingripa på arbetsgivarnas sida i försöket att svälta ut metallarbetarna
och därigenom få dem tillräckligt mjuka och villiga att sälja sin
arbetskraft till underpris.

»Men», säga de borgerliga, »regeringen och de statliga myndigheterna måste
ju förhålla sig neutrala i kampen mellan kapital och arbete.» Att tillämpa
ett sådant slags neutralitet, som de borgerliga kräva i förevarande avseende,
skulle vara att på klasskampens område tillämpa samma, slags parodi på
neutralitet som samlingsregeringen gjorde gentemot de förenade nationerna under
de första åren av världskriget.

Det är för övrigt så dags att nu börja kräva neutralitet i striden örn lönens
respektive profitens storlek, sedan de borgerliga lyckats få regeringens och
riksdagens oreserverade stöd för att med lönestopp spolitiken bringa arbetarna
i ett sådant läge, att dessa tvingats tillgripa strejken som det enda användbara
medlet för att komma ur eländet.

Herr andre vice talmannen, som tidigare här i dag talat från denna plats,
sade något om att vissa krafter ha drivit sitt spel och åstadkommit metaliarbetarstrejken.
Det är herr Carlström själv tillsammans med alla övriga lönestoppspolitiker,
som utgöra de åsyftade krafterna.

I fjol var ^ regeringen inte neutral när det gällde sockerindustriarbetärnas
lönekamp. Då hörde vi ingen jämmer från de borgerliga. Då hejade man i
stället på regeringen under larmande tal om att folkförsörjningen var i fara.
Då utpekade man svenska folket såsom tredje man och ömmade för dess behov
av syltsocker, ty då sämmanföll omtanken örn folkförsörjningen med arbetsköparnas
profitintressen. Nu däremot kräva arbetsköparnas profitintressen att
man struntar i folkets behov av bränsle, och därför kräva nu de borgerliga
neutralitet.

Lagen om reglering av dyrtidstillägg, i kraft av vilken en arbetare kan dömas
till upp till ett halvt ars fängelse, örn han lyckas tilltvinga sig högre lön
i.form av dyrtidstillägg, kan väl inte heller sägas vara ett uttryck för regeringens
och riksdagens neutralitet i lönefrågor.

Vad gäller de bestämmelser örn hyresbidrag, som nu tillämpas och som de
borgerliga vilja bibehålla, ge ju dessa ett visst uttryck för neutralitet, nämligen
därigenom att de faktiskt även gälla för de kupongklippare och andra
herrar inom verkstadsindustrien, som anmäla sig villiga att syssla med vedhuggning.
Det är bara, jag höll på att säga tyvärr, så att det nog dröjer en
tid. än, innan herrarna i verkstadsföreningen anmäla och behöva anmäla sig
villiga att syssla med vedhuggning.

Bestämmelserna i den kungörelse, som de borgerliga vilja bibehålla, karakteriserar
_ strejkande arbetare såsom självförvållat arbetslösa. Bakom den karakteristiken
måste då ligga det resonemanget, att enskilda strejkande, som
eventuellt så önska, kunna när de vilja börja sitt vanliga arbete igen, d. v. s.
bli strejkbrytare. Det finns därför allt fog för att karakterisera, de i kungörelsen
utformade bestämmelserna såsom strejkbrytardirektiv, och jag beklagar
att statradet Erlander i undfallenhet för de borgerliga försäkrade, att dessa
direktiv skola fa kvarstå även för framtiden, vad på honom och övriga socialdemokrater
i regeringen ankommer.

Men dessa bestämmelser karakterisera vidare även de arbetare, som drabbas
av stridsåtgärder från arbetsgivarnas sida, såsom självförvållat arbetslösa.
Därför utgör inte de borgerligas krav på att nu gällande bestämmelser skola
bibehållas ett krav på neutralitet från statsmakternas sida i kampen mellan

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
kapital och arbete. Deras krav innebär i stället, att statsmakterna skola taga
parti för och stödja arbetsgivarna.

Det måste åligga arbetarrepresentanterna i riksdagen att såsom en främsta
uppgift se till, att samhället inte tillätes ingripa mot arbetarna i en strid av
det slag, som nu pågår inom metallindustrien. Men därtill kommer, att arbetarna
väl näppeligen ha sänt sina representanter till riksdagen med uppgift
att de skola försöka hålla sig neutrala i klasskampsfrågor. Den grupp, som
jag företräder, förklarar sig för sin del som icke neutral i den kamp, som metallindustriens
arbetare nu föra. Vi stå oreserverat på arbetarpartens sida och
äro beredda att deltaga i varje beslut, som arbetarmajoriteten i riksdagen kan
vilja fatta i syfte att tillförsäkra arbetarparten seger.

Statsministern ställde enligt min mening det socialdemokratiska partiet i dess
egenskap av arbetarparti i en dålig position med hänsyn till framtida uppgifters
fullföljande, när han här ställde sig på en neutralitetsplattform och intog
en försvarsattityd i stället för en angreppsattityd gentemot de borgerliga.
Kommunisterna se i den nu föreliggande propositionen endast en första liten
åtgärd av alla de åtgärder, som arbetarrepresentanterna i riksdagen borde vidtaga
i anledning av det svenska arbetsköpardömets oresonliga hållning i metallkonflikten.
Vi anse att det nu behandlade förslaget bör följas av ingripanden
mot arbetsköparna för att säkra bränsleförsörjningen mot det sabotage,
som skogsbolagen och de stora skogsägarna bedriva, när de förklara sig komma
att neka alla strejkande metallarbetare arbete i skogen. Alltfort gälla föreskrifterna
i det cirkulär, som arbetsgivareföreningen sände ut den 2 februari
och där det bl. a. heter: »För undvikande av misstag torde vid anställandet av
varje ny arbetare begäras uppvisning av betyg eller annat intyg, varigenom
bestämt utrönes att arbetaren vid tiden för strejkens utbrott icke var anställd
hos någon av Sveriges verkstadsförenings medlemmar.»

Hur kan arbetarmajoriteten i riksdagen åtnöja sig med detta saboterande av
br änslef örs ör jningen ?

Vidare anse vi, att regering oell riksdag böra ingripa för att på de villkor,
som verkstadsarbetarna begärt, få i gång den produktion, som är nödvändig
för att tillgodose försvarets behov och för att vi skola kunna hjälpa våra brödrafolk.
När de borgerliga ställa upp Stripadirektiven mot de strejkande metallarbetarna,
då böra arbetarrepresentanterna ställa upp exempelvis förfogandelagen
mot arbetsgivarparten. Det vore därför önskvärt att också representanter
för det andra arbetarpartiet avlämnade lika bestämda stridsförklaringar,
som vad kommunisterna göra, ty ett sådant uppträdande skulle stärka arbetarparten
i den strid mellan kapital och arbete, som nu pågår inom metallindustrien.

Till sist vill jag använda riksdagsmannen för att inför svenska folket ställa
frågan: kunna vi verkligen vara betjänta av att ha en bränsleförsörjningsminister,
som i en situation, där bränslet ransoneras, gasransonering förestår och
varmvattnet avstänges, reserverar sig mot ett beslut, som avser att skapa möjlighet
för tiotusentals par lediga armar att sysselsätta sig med skogsarbete?
Fullgör han sitt ämbete på ett sådant sätt, att han tänker på bränsleförsörjningen
i främsta hand och utan ovidkommande hänsyn, när vad jag här nämnt
är ett faktum?

Jag finner det också betecknande, att intiativet till den enda möjliga och
förnuftiga åtgärden för att säkra tillgången på yrkesvana arbetare för skogsarbete,
nämligen den löneförbättring, som nu föreslås i form av arbetspremier,
icke bär tagits av det statsråd, som är ansvarig för bränsleförsörjningen, utan
det har tagits av riksdagen själv — det är ju tacknämligt, att han inte tycks
motsätta sig dess genomförande. Jag hoppas emellertid att han liksom övriga
reservanter inom regeringen när det gäller denna proposition skola dra den

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
enda ur parlamentarisk synpunkt möjliga konsekvensen för dem av reservationen,
d. v. s. lägga in sina avskedsansökningar och därmed samtidigt göra
Sveriges folk en tjänst genom att göra slut på samlingsregeringen.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Ohlin: Herr talman! Som
det nuvarande ekonomiska och politiska, icke minst det utrikespolitiska, läget
ter sig och sådant som det var för några månader sedan förefaller det mig,
som örn det knappast funnes eller funnits anledning att resa någon principdiskussion
kring spörsmålet örn samhällets neutralitet i arbetsstrider och annat
dylikt. Därför har man från det håll, som jag representerar — liksom jag
själv inom regeringen ■—- icke upptagit frågan örn de håda redan utgående
bidragen, ovanebidraget och familjebidraget, som de bruka kallas. Dessa har
ju arbetsmarknadskommissionen inom ramen för gällande direktiv beslutat att
tilldela de strejkande metallarbetarna. Det har förefallit mig klokare att undvika
att i detta sammanhang sätta i gång en politisk diskussion, örn vilken
man icke kan veta, varthän den skulle kunna leda. Därför skulle det för mig
tett sig naturligt, örn alla parter intagit den ställningen, att det icke fanns
tillräcklig anledning att nu ändra gällande bestämmelser. Man borde låtit
lugn och ro råda kring detta spörsmål och tillämpat de bestämmelser, som
voro i kraft, när konflikten bröt ut. Att ändra bestämmelser under en pågående
konflikt måste nämligen alltid framstå såsom mera uppseendeväckande
än örn man tills vidare låter gällande bestämmelser vara.

Mot denna ståndpunkt har det i dagens debatt liksom tidigare invänts, att
örn man icke opponerar sig emot, att de s. k. ovanebidragen och familjebidragen
utgå, så kan man heller icke motsätta sig, att hyresbidrag utbetalas efter
behovsprövning. Jag har redan deklarerat ett skäl varför jag icke finner denna
invändning hållbar. Att mitt under en konflikt ändra gällande bestämmelser
ger alltid en särskild karaktär åt ett ändringsbeslut. Dessutom är det väl
ganska uppenbart, att hyresbidraget så tillvida intager en särställning, att
det utgår efter behovsprövning. Det förefaller icke självklart, att ett sådant
bidrag skall utgå till strejkande, som ha högre lön än skogsarbetarna och som
strejka för att få ännu högre lön. Det behov, som ger anledning till hyresbidraget,
har ju direkt framkallats av de strejkande själva genom konflikten!
Nog måste väl alla, vilken ståndpunkt man än i övrigt intager, erkänna, att det
är ett annat slag av behov, som uppkommer på detta sätt, än det behov, som
myndigheterna hade i tankarna, när bestämmelserna utformades för några år
sedan.

Det finns även en annan omständighet att iakttaga. De strejkande metallarbetarna
erhålla ju i motsats till andra, som arbeta i skogen, även strejkunderstöd
från fackföreningarna. De erhålla alltså ett bidrag mer än de andra.
Även det är väl en omständighet av betydelse, när man vill bedöma frågan
örn utbetalande av hyresbidrag åt metallarbetarna likaväl som åt alla andra,
som det nu heter. Herr talman! Örn man beaktar dessa omständigheter, tycker
jag, att man oberoende av principståndpunkt i övrigt är tvungen att erkänna,
att det finns så pass stora olikheter mellan de bidrag, som utgå enligt gällande
bestämmelser, och det hj^resbidrag, som kommer att utgå, därest dessa bestämmelser
ändras på nu föreslaget sätt, att det varit mycket naturligt örn
man icke i rådande läge hade föreslagit en förändring. Det hade varit lättare
att bibehålla lugn och ro kring handläggningen av hithörande spörsmål, örn
det icke blivit aktualiserat genom förslaget.

Naturligtvis finns det en omständighet, som skulle kunna väga tyngre än
de hänsyn, jag nu talat örn, och det är, örn man kunde vänta sig, att utbetalandet
av hyresbidrag skulle få någon väsentlig inverkan på bränsletillgången.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
Det Ilar redan förut i dag i denna kammare och tidigare i tidningspressen så
utförligt belysts, att man icke kan vänta någon väsentligt ökad bränsletillgång
genom detta hyresbidrag, att jag väl icke behöver taga tiden i anspråk med
att belysa det ytterligare. Jag vill bara nämna en enda sak, nämligen att den
som har tre barn erhåller i ovanebidrag ungefär 2 kronor, i familjebidrag ungefär
5 kronor och i fackföreningsbidrag ungefär 1 krona 50 öre, d. v. s. sammanlagt
ungefär 8 kronor 50 öre. Avverkar han så Hacket som 2 kubikmeter
örn dagen eller ungefär hälften av vad en van skogsarbetare gör, så blir det
15 kronor 50 öre, och det torde väl icke vara annat än i undantagsfall som en
person, som har 93 kronor i veckan, skulle kunna efter behovsprövning erhålla
hyresbidrag. De strejkande metallarbetare, som skulle erhålla hyresbidrag, äro
alltså så pass fåtaliga, att icke gärna utsikten till sådant bidrag även för dem
skulle kunna utöva något väsentligt inflytande på bränsletillgången. Det har
ju också varit ganska i ögonenfallande, att man under dagens debatt likaväl
som tidigare även på den socialdemokratiska sidan svävat en hel del på målet,
när man skulle diskutera, hur stor inverkan på bränsletillgången som hyresbidraget
skulle kunna få. Någon har pekat på, att det är icke mindre än 6 000
metallarbetare ute i skogarna, men det är väl ändå ingen, som vill hävda, att
dessa 6 000 givit sig ut i skogarna därför att det finns utsikter att få hyresbidrag.
Många av dem lia ju gått ut i skogen innan denna fråga ens aktualiserats,
så frågan örn 6 000 metallarbetares insats är betydelselös, är en rent
retorisk fråga. Det är ju icke alls det saken gäller, utan huruvida den ökning
av antalet i skogarna sysselsatta metallarbetare, som kan åstadkommas av
hyresbidraget, är av väsentlig betydelse. Mot den gynnsamma inverkan, som
eventuellt kan åstadkommas, står å andra sidan den negativa inverkan, som
kan uppkomma genom att irritationen bland dem, som normalt arbeta i skogarna,
ökas. Det kan icke betvivlas, att som hela denna fråga upplagts har
uppmärksamheten kommit att mera fästas på detta i och för sig ganska egendomliga
system med olika speciella bidrag. De som bruka arbeta i skogen
ha funnit många anledningar till påminnelser mot ett sådant system, vilket för
dem ter sig ganska svårbegripligt. Det är då naturligt, att irratationen ökats,
när den offentliga diskussionen har verkat som reklam kring frågan under de
sista veckorna. Jag kan icke läsa utskottsmajoritetens utlåtande på annat sätt
än såsom ett erkännande, att man anser, att det är fara värt, att irritationen
bland dem, som normalt arbeta i skogen, kommer att ökas — detta är tydligen
ett skäl till att man vill föreslå särskilda lönetillägg eller premier —■
när de strejkande metallarbetarna som redan ha icke två utan tre bidrag, de
ha ju även strejkunderstöd, nu skulle erhålla ett fjärde. Allt taget i betraktande
förefaller det ganska uppenbart, att någon väsentlig gynnsam påverkan
på bränsletillgången kan hyresbidraget icke få.

Under sådana omständigheter böra de synpunkter gälla, vilka jag anförde
i början av mitt anförande. Det hade varit klokare att icke föra fram ett
spörsmål, om vilket man visste, att det rådde så delade meningar, att de måste
i någon mån leda till strid. Vi i folkpartiet ha tagit konsekvensen av denna
ståndpunkt och ha icke velat taga upp en diskussion om de bidrag, som arbetsmarknadskommissionen
beslutat utdela inom ramen av gällande bestämmelser.
Det skulle förefallit mig naturligt, örn man på socialdemokratiskt håll intagit
en analog hållning och icke i onödan rivit upp en strid utan avstått ifrån
att försöka att under konflikten ändra gällande bestämmelser. Man kan ju
icke komma ifrån, att genom att föreslå en ändring av gällande bestämmelser
har man företagit en handling och att det är denna handling, som utlöst det
som därefter följt. Ingen dialektik kan trolla bort detta förhållande. Mina
politiska vänner och jag dela — kanske i högre grad än det lör en stund sedan

88 Nr 13. Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
föreföll att föredragande statsrådet gjorde —• statsministerns uppfattning
att man icke i onödan skall låta detta spörsmål bli upphov till en politisk
strid. Så som situationen har utvecklat sig, är det naturligt, att vi ge uttryck
för olika meningar, men med fasthållande av att det gäller en fråga av ganska
begränsad storleksordning. Särskilt när saken bedömes i nuvarande allvarliga
läge —■ Sverige har nyligen ställts inför och kan snart åter ställas inför vida
större problem — kan det knappast anses vittna örn politisk klokhet att låta
detta spörsmål ge upphov till allvarligare politiska motsättningar.

Herr förste vice talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Danielsson: Herr talman! Jag begärde ordet egentligen därför att jag
här avgivit en blank reservation och därför att jag även undertecknat den
reservation, som avgivits av herr Bernhard Johansson med flera. Med den
blanka reservation, som avgivits av herr Svensson i Grönvik och mig, ha vi
syftat på det förhållandet, att vi anse, att man borde stryka ett par rader.
I det yrkande, som i detta avseende framställts av herr Svensson i Grönvik,
ber jag få instämma. Statsutskottet har gemensamt format ut en massa direktiv
beträffande premiesystemets närmare gestaltning och dylikt och lämnat
fullmakt till Kungl. Maj :t. I allmänhet har ju utskottet uttryckt sig
mycket svävande. Utskottet har icke principiellt tagit ställning. På en enda
punkt har man dock avvikit ifrån denna metod och bestämt utsagt, att premie
icke bör utgå retroaktivt. Som redan herr Svensson i Grönvik nämnde, vet man
ju, hur detta kommer att uppfattas av dem, som varit lojala och frivilligt
arbetat i skogen och kört fram ett stort kvantum ved, under det att däremot
andra icke lia brytt sig om det. Dessa senare skulle nu få en premie. Det kommer
att verka psykologiskt mycket oförmånligt. Vi veta ju alla, hur besvärligt
det har varit i skogarna i vinter. Det blir lättare i sommar, men i vinter
har det varit fruktansvärt. Jag behöver bara påminna örn, vad en talare sade
i debatten i första kammaren härom dagen. Han hade varit med en delegation
från tidningarna i Stockholm uppe i norrlandsskogarna. Deltagarna blevo
ganska förvånade över det fruktansvärda tillstånd, som där rådde, och över de
oerhörda svårigheter, med vilka man hade att kämpa, då det gällde att skaffa
fram veden. Det säges nu, att det skulle vara omöjligt att genomföra ett retroaktivt
premiesystem. Jag förmodar, att tredje avdelningen har undersökt den
saken. Det är tydligt, att det skulle vara mycket svårt, och ju längre man
går tillbaka desto svårare blir det, men vi, som på denna punkt reserverat
oss, tyckte ändå, att Kungl. Maj:t kunde få avgöra det. Man bör icke förbjuda
det. Vi reservanter yrka icke på att arbetspremie skall utgå retroaktivt, som
det yrkats i en hel del motioner. Man har därvidlag föreslagit olika data: en
del ha föreslagit att arbetspremie skulle utgå retroaktivt från den 1 januari,
en del ha föreslagit den 1 mars och åter andra ha föreslagit den 15 mars. Det
är icke vårt yrkande. Vi vilja endast att riksdagen icke skall uttala sig kategoriskt
mot att regeringen får undersöka möjligheterna att i någon mån
uppmuntra dem, som huggit ved, innan den nya förordningen trätt i kraft.
Avverkningsbesked lämnas ju för varje månad, och det kan ju tänkas, att det
skulle kunna gå att lämna något understöd retroaktivt. Yi hoppas ju alla,
att vi icke skola behöva tillgripa tvångsavverkning av ved nästa år, men vi
veta ju ingenting säkert. Skulle så vara, att man behövde tillgripa samma
metod en gång till, hur skulle det verka på dem, som frivilligt ha avverkat i
vinter, när de se, att de som vänta till påsken få högre betalning. Jag misstänker,
att nästan allesammans komma att vänta till påsken 1946, men det
hoppas och tror man väl icke skall förekomma. Jag tycker ändå, att det är

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
alldeles överflödigt, att vi här förbjuda regeringen att undersöka möjligheten
att åtminstone i någon mån utforma ett retroaktivt verkande system. Jag tror,
att det skulle komma att ha en psykologiskt mycket ofördelaktig inverkan,
örn riksdagen betoge regeringen möjligheten att i någon form lämna bidrag
retroaktivt, och därför tror jag det vore bäst, örn vi ströke dessa rader i
betänkandet.

Det tjänar icke mycket till att upprepa vad som redan förut sagts av många
talare. Det blir nog nödvändigt att tillgripa både det ena och det andra systemet
för att få fram veden, ty, som här redan påpekats, är ju läget nästan
katastrofalt. Under sådana förhållanden vill jag vädja till regeringen, att regeringen
måtte tillgripa rationella åtgärder härvidlag för att komma fram till
ett mera positivt resultat. Detta betingas givetvis av de förändrade förhållandena.
Frågan har ju för några månader sedan behandlats inom regeringen,
men man kunde icke då förutse, hur det skulle komma att bli, och därför borde
man kunna företaga en fri och obunden prövning av saken ännu en gång.

I sammanhang med att denna proposition framlades, väcktes en hel massa
motioner från olika håll med skulle jag tro omkring 10 olika yrkanden. De
kunde icke behandlas. Tiden var för kort, och det har överlämnats till regeringen
att taga ståndpunkt till dem. Jag hoppas regeringen verkligen på allvar
med frångående av den gamla inställningen tager ett krafttag. Det väntar
hela Sveriges folk, ty läget kan annars bliva mycket allvarligt. Det gäller
en så vital fråga för hela vårt näringsliv, att man får tillgripa åtgärder, som
gå mycket långt. Det kommer att bliva- nödvändigt att förbättra de ifrågavarande
arbetarnas ekonomiska ställning. Det kommer att bliva nödvändigt att
giva skogsägarna premier, så att rotvärdet höjes. På somliga platser är det
lättare att få fram veden, och där finns ett litet rotvärde, men på andra platser
har man så lång väg att köra veden, att örn arbetarna får ordentligt betalt,
blir det inget rotvärde. Förhållandena skifta i vårt avlånga land. Man kan
icke tillämpa en och samma formel överallt. Det går naturligtvis, icke att
åstadkomma en matematisk rättvisa, men man får göra så gott man kan.
Jag hoppas, att regeringen härvidlag tager riktiga krafttag, ty annars tror
jag läget kommer att bliva ganska kritiskt i framtiden. Det är åtminstone
min åsikt, och jag yrkar bifall såväl till den av herr Johan Bernhard Johansson
avgivna reservationen som till det säryrkande, som framställts av herr Svensson
i Grönvik och som går ut på att de rader strykas, vilka innehålla förbud
för regeringen att undersöka, örn det finns möjligheter att giva premier
retroaktivt till dem, som redan, frivilligt eller icke, fullgjort sin skyldighet
i fråga örn skogsarbete. Jag måste verkligen i sistnämnda avseende fråga
kammarens ledamöter, örn det kan vara någon mening med att bibehålla dessa
två, tre, fyra, rader, där man talar örn att premie icke skall utgå retroaktivt.
Det är ingen skada skedd, om de raderna strykas. Jag tycker, att man på olika
håll borde kunna ena sig om det. Jag hemställer om bifall till det av herr
Svensson i Grönvik framställda yrkandet.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr förste vice talman! Jag hör till de ledamöter
här i riksdagen, som framburit en motion i anslutning till propositionen örn
hyresbidrag till ovana skogsarbetare, som äro indragna i arbetskonflikt. Jag
har för min del icke gjort några anmärkningar mot det förslag, som framställts
i propositionen. Jag har fattat det på det viset som jag tror att man bör fatta
det, nämligen att det är ett försök från regeringsmajoritetens sida att åstadkomma
ett utökande av arbetskraften för att i någon mån trygga bränsleförsörjningen
här i landet.

Jag godkänner alltså för min del de av regeringsmajoriteten i förevarande

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
hänseende föreslagna åtgärderna. Men jag har för min del ansett, att de föreslagna
åtgärderna icke kunna vara tillräckliga. Jag tror för mili del, att det
skulle lia varit synnerligen oklokt, därest man hade gått ut ifrån att i så
pass stor utsträckning som det var meningen basera uttagningen av nödvändigt
vedbränsle på den ovana arbetskraften. Jag är övertygad örn att klokheten
bjuder att man vidtager åtgärder utöver de i propositionen nr 128 föreslagna.

Det är därför som jag för min del har framställt yrkande örn att man
skulle giva även de vana skogsarbetarna ett tillägg för den arbetsprestation,
som de utföra under uttagning av vedbränsle. Man kan visserligen kanske
säga sig, att det är litet egendomligt, att inom yrket vana arbetare skola behöva
bidrag från statsmedel för utökning av arbetsförtjänsten. Jag ber för
min del att här få framhålla, att skogsarbetet ju i regel är dåligt avlönat. Det
har alltid varit ,så om jag kanske undantar den förbättring, som skett under
de sista åren, medan kriget pågått.

Men sedan är det också så, att arbetet med avverkningen av vedbränsle är
åtskilligt sämre betald än det pris, som utgår för avverkning av gagnvirke.
Då uppstår ju det förhållandet, att medan det kanske finnes arbetstillfällen
inom andra områden, där betalningen är bättre än vad som utgår för skogsarbetet,
så ligger det nära till hands •—- och det har ju också skett i stor omfattning''
— att skogsarbetarna söka sig över till dessa andra arbetsområden, där
bättre förtjänst kan påräknas. Avgången från skogsarbete till andra yrkesområden
har ju varit rätt så omfattande under den senaste tiden. Därför menar
jag, att örn det anses vara angeläget -— och det bör ju vara så — att söka
bibehålla de vana skogsarbetarna vid arbetet med avverkning av vedbränsle,
måste man gå i författning örn att vidtaga vissa stimulerande åtgärder i
form av tillägg.

Yad beträffar den saken synes också utskottet vara enigt. Man finner ju
här, att utskottet för sin del har förordat, att en arbetspremie skall utgå i
förhållande till dagsförtjänsten. Men utskottet har vidare förordat och liksom
ställt som villkor för en sådan premies utgående, att man skall fastställa
en viss minimiprestation. Jag kan ju för min del här godtaga själva systemet
med en arbetspremie, men i fråga örn stadgandet av en viss minimiprestation
tror jag nog, att det finnes anledning att iakttaga en ganska stor försiktighet.
Beträffande den saken instämmer jag fullkomligt med det uttalande, som
på den punkten gjorts av herr Andersson i Löbbo. Jag vill säga, att därest det
skulle bli fråga örn att fastställa en viss minimiprestation, varpå dessa premier
skulle utgå, bör i alla händelser denna minimiprestation sättas ganska
lågt och helst icke förekomma alls. Ty det kan ju t. ex. inträffa,, att sedan en
av arbetarna varit sysselsatt i skogen under några dagar, så blir denne man
utsatt för ett olycksfall; han bryter kanske benet eller blir på annat sätt urståndsatt
att fortsätta med arbetet. Örn man då satt denna minimiprestation,
varpå premie skall utgå, för högt, skulle under sådana förhållanden inträffa,
att en dylik arbetare ej skulle komma i åtnjutande av den arbetspremie, som
det här är fråga örn.

Jag skall här också be att få säga några ord om den ifrågasatta prisförhöjningen
på vedbränsle. Örn jag då, som naturligt är, först och främst ser
på de områden, som ligga mig närmast, så är jag ju fullkomligt medveten
örn, att det hittills gällande normalpriset för avverkat vedbränsle har varit
för lågt i många fall, och det har i åtskilliga fall icke uppstått något rotvärde.
Jag vill i detta sammanhang tala om, att jag resonerat med en förvaltare
för en allmänning, som finnes i en grannsocken. Han meddelade, att på varje
kubikmeter vedbränsle, som avverkas på denna allmänning, uppstod en för -

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
lust. Det är så, att normalpriset för upphuggning av långved, som där förekommer
ällmänt, uppgick till 7 kronor 23 öre. Dessa 7 kronor 23 öre räckte ju
icke till att betala awerkningskostna.den.

Men ira vill jag ju säga, att förhållandena beträffande denna sak äro mycket
olika inom olika områden av landet. Huruvida det åsätta normalpriset på
vedbränsle räcker eller icke beror självfallet på vilket ställe avverkningsplatsen
är belägen. På det ena stället kan det ju uppstå ett rotvärde, som kanske
kan tolereras, om man ej har alltför stora fordringar, medan det på andra
ställen icke blir något rotvärde alls eller till och med uppstår förlust på avverkningen.
Därför menar jag, att därest det skall bli fråga om att genomföra
en prisförhöjning på vedbränslet, så vore det oriktigt att genomföra en
generell förhöjning, som träffade alla områden inom landet lika. Den förhöjning,
som eventuellt och kanske efter vissa överväganden kommer att genomföras,
bör enligt min mening ordnas så, att den högsta förhöjningen bör ifrågakomma
på de ställen inom landet, där man för närvarande kanske i många
fall icke egentligen kan få ut något rotvärde av det avverkade vedbränslet.
Om man gör så, skapar man därigenom rättvisa i förhållandet mellan de enskilda
skogsägarna.

Jag skall med hänsyn till den långt framskridna tiden icke uppehålla debatten
längre utan med vad jag sagt ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr förste vice talmannen: Jag tillåter mig anmärka, att av 23 anmälda
talare endast 10 yttrat sig, och gör en vänlig hemställan, att anförandena i fortsättningen
måtte förkortas.

Herr Jonsson i Haverö: Herr förste vice talman! I egenskap av motionär i
det ärende, som avhandlas i statsutskottets nu förevarande utlåtande nr 48, har
jag alldeles särskild anledning att känna mig tillfredsställd med det sätt, varpå
statsutskottet besvarat i ämnet väckta motioner. Det förhåller sig nämligen
så, att redan år 1942 vid en lav socialministern den 16 och 17 november anordnad
konferens med representanter för såväl myndigheter som skogsägare och
skogsarbetare ifrågasattes ett procentuellt bidrag på intjänad lön under viss
tid i syfte att utsträcka de vana skogsarbetarnas arbetssäsong. Enligt det
tryckta protokollet över konferensens förhandlingar tillät jag mig förorda ett
tillägg av 30 procent på intjänad lön för månaderna april, maj, juni och eventuellt
juli.

Mot dessa förslag gjordes vissa invändningar av flera konferensdeltagare.
Inom sedermera tillkallade sakkunniga med uppdrag att verkställa undersökning
beträffande möjligheten att intensifiera skogsarbetet genom utsträckning
av den vana skogsarbetarkårens arbetssäsong eller utökning annorledes av dess
arbetsinsats lyckades jag icke heller vinna någon anslutning till mina vid den
s. k. skogskonferensen framförda förslag.

När nu bränslefrågan åter kom i förgrunden, var jag fullt på det klara med,
att bränslefrågan överhuvud taget icke kan lösas utan de vana skogsarbetarnas
medverkan. Detta föranledde mig att jämte ett antal meningsfränder påkalla
riksdagens uppmärksamhet för denna speciella sida av spörsmålet.

Med hänsyn till den ingående sakkunnigberedningen av frågan ansåg jag det
skäligen lönlöst att fullfölja min linje från år 1942 och byggde därvid den av
mig med flera väckta motionen på i huvudsak de riktlinjer, som på sin tid uppdrogos
av de sakkunniga på området.

Jag finner nu med verklig tillfredsställelse, att statsutskottet vid sin handläggning
av spörsmålet kommit till samma uppfattning i frågan som framför -

Nr 10.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
des av mig jämte ett par andra av ‘skogsarbetarrepresentanterna vid skogskonferensen
1942.

Denna samstämmighet i princip utgör dock ingen garanti för att man härigenom
också uppnår den önskade effekten, att tillgodose landets bränsleförsörjning.
Jag hyser nämligen den alldeles bestämda uppfattningen, att frågan huruvida
man med detta system — vars yttre konturer i princip skisserats av statsutskottet
— kan hoppas uppnå det önskade resultatet, ytterst kommer att bli
beroende av de detaljbestämmelser, som genom Kungl. Maj :ts försorg skola utarbetas.
Jag tänker då i första rummet på anpassningen av det plooentuella
bidraget med hänsyn till de olägenheter en förlängning av arbetssäsongen obestridligen
innebär för skogsarbetarna.

Då jag därför, herr förste vice talman, yrkar bifall till statsutskottets hemställan,
gör jag detta i den förhoppningen, att Kungl. Maj :t vid bestämmandet
av det procentuella bidraget ville beakta de synpunkter, som framfördeis vid den
meromnämnda konferensen 1942 i fråga örn de svårigheter, som följa med en
förlängning av arbetssäsongen för skogsarbetarna. Erfarenheterna sedan dess
ha nämligen visat, att dessa »synpunkter i allt väsentligt voro riktiga.

Dessa synpunkter komma att vinna ännu mera i tyngd under innevarande år,
eftersom snöförhållandena och naturförhållandena i övrigt äro betydligt mera
ogynnsamma nu för skogsarbete än de voro t. ex. 1943. Detta säger ju olss, att
man har anledning att hoppas, att Kungl. Majit i varje fall icke går in för en
lägre procent i år än vad som föreslogs och ansågs lämplig 1942.

Herr Hedlund i Bådom: Herr talman! Man har haft olika uppfattning här,
huruvida frågan om hyresbidragen skall anses som en stor eller liten fråga. Man
ban naturligtvis tvista om den saken. Men för landsbygdens folk har det alltid
varit en stor fråga, att det skall vara lika betalning för liba arbete. Landsbygdens
folk har haft svårt att acceptera den fa-vorisering — örn man får balla det
så — som i olika former kommit den ovana arbetskraften till del. Detta har
tagit sig uttryck i det talesättet: »Vi kunna icke begripa, att det kail vara rimligt
och riktigt, att den ovane skogsarbetaren »skall ha upp till en tia örn dagen,
innan han begivit sig ut ur ''skogsarbetarebostaden, medan vi få göra rätt för
vartenda öre.»

Det nämndes för en stund sedan, att den vedkvantitet, som hade upparbetats
av den icke vana arbetskraften, rörde sig örn drygt fyra miljoner kubikmeter.
Man kan naturligtvis ej påstå, att detta i förevarande sammanhang är en liten
kvantitet. Men man undrar, örn icke de personer ändå ha rätt, som göra gällande,
att man säkerligen hade fått fram ännu mera ved genom att använda de
pengar, som utgått till de ovana arbetarna, för en premie till den vana arbetskraften.

Av praktiskt taget alla talare har här i dag framhållits, hur allvarlig bräruslesituationen
är. Importen av det fossila bränslet har praktiskt taget upphört,
och avverkningen av ved har minskats till den grad, att man för tiden från den
1 juli och fram till dags dato har ungefär hälften av den kvantitet, sorn man
fick avverkad under samma period ett år tidigare. Det är uppenbart, att flera
Omständigheter ''samverkat till det förhållandet. Jag tror ej, att man alldeles
kan fritaga våra myndigheter från skuld i detta sammanhang.

Emellertid, vad som ban göras för att nu främja vedproduktionen bör uppenbarligen
också komma till stånd. Man har från statsmakternas sida ålagt skogsägarna
att avverka vissa kvantiteter. Man har också gått in för ett premiesystem.
För att tala ett klassiskt språk, både knölpåken och moroten ha kommit
till användning. Moroten är emellertid ganska liten, och knölpåken riskerar
i många fall att träffa vid sidan av målet. En grundförutsättning för att

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
den överhuvud taget skall få någon effekt är ju att avverkningen lämnar ett
rotvärde, något som långt ifrån alltid är fallet.

Hur skall man då förfara för att få fram så mycket ved som möjligt ur
skogarna? Eftersom det är skogsägarna som skola planlägga, igångsätta och i
övrigt handha avverkningarna är det uppenbarligen nödvändigt att vinna
deras intresse för saken. För den skull bör den rotvärdesminskning, som inträtt
under de senaste åren, örn möjligt på något sätt få inhämtas. Och i de
trakter av landet — jag tänker särskilt på Norrland ■—- där man knappast
har något rotvärde alls, bör en effektiv rotvärdesgaranti åstadkommas. Yi ha
redan ett system av rotvärdesgaranti, men det är ett system, som är synnerligen
ineffektivt. Jag skall icke så här sent i debatten gå in på en detaljkritik av
detta system.

Det gäller emellertid icke bara att ordna så, att avverkningen blir lönsam
för skogsägarna, utan också frågan örn arbetskraftstillgången måste ägnas
den allra största uppmärksamhet. Jag tror, att det förslag, som utskottet gått
in för, med premier till huggare och körare, kan komma att bli av ganska stor
betydelse för anskaffandet av arbetskraft och därmed för vedproduktionens
främjande.

Åtgärderna för vedproduktionens främjande böra vidtagas skyndsamt.
Redan innevarande vinter synes en del kunna göras i syfte att ordna
så att det blir bättre tillgång på ved nästa år. Det kan tyckas som om det
är rätt långt lidet på säsongen för att vidta åtgärder för ytterligare vedframforsling,
men den som känner till förhållandena i Norrland, Dalarna och
Värmland vet, att man i säsongens elfte timme där kör fram mycket mer ved
per tidsenhet än under säsongen i övrigt. Ja, man kan säga att under många
veckor i slutet av säsongen forslar man fram lika mycket ved som under hela den
övriga delen. Man frågar sig då, örn det inte finns anledning anta att det arbetet
även i år kommer att forceras utan särskilda åtgärder från statens sida.
Jag tror knappast det. Man har nu här infört ett premiesystem, som enligt min
mening verkar i viss mån hämmande på vedtransporterna. För framkörning ur
skogen av torr ved erhålles en premie på en krona per m3, men för rå ved
utgår icke denna premie. Man må försöka att med vilka sakskäl som helst försvara
detta — skogsägarna kunna inte förstå att den som utför det tyngre arbetet
med framforsling av rå ved skall betalas med en krona mindre än den
som utför det lättare arbetet att framforsla torr ved. Detta leder så vitt jag kan
förstå i ganska många fall till att den råa veden onödigtvis blir liggande i skogen
i avvaktan på att den skall torka och kommer då fram först nästa vinter.

Att svårigheterna i Norrland varit betydande tror jag de flesta här känna
till. Stockholmspressen innehöll i början av denna månad ganska utförliga
uppgifter härom. Det sades att man inte i mannaminne haft så svåra drivningsförhållanden
i Norrland som just i år. Man frågar sig då: Skulle inte
dessa svårigheter motivera en utkörningspremie för ali ved? Det kan knappast
göras gällande att man genom en sådan premie lämnar statssubvention till
skogsägare eller vedkörare. Förhållandet är ju det att sådana ökade omkostnader
uppstått som borde föranleda ett högre försäljningspris å veden — något
sorn otvivelaktigt också skulle kunna utvinnas i en fri marknad —- men att staten
med hänsyn till inflationsrisken icke vill medgiva denna prishöjning. Do
ökade omkostnaderna böra då bårås av staten och kunna icke rimligen betraktas
annat än som en subvention till konsumenterna.

Utskottet är synnerligen knapphändigt i sin motivering för avslaget av
motionerna örn förevarande premier. Man motiverar inte alls, utan säger bara
att man kan inte tillstyrka bifall till förslaget. Örn detta beror på att förslaget
anses orimligt eller örn det beror på att utskottsutlåtandet de facto var klart

Nr 13.

Onsdagen den 24 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
när motionen kom -— den är naturligtvis avgiven inom motionstiden — kan
jag inte yttra mig örn, men det är möjligt att utskottets ärade talesman här i
kammaren kan lämna någon upplysning härom. Skulle det senare av dessa alternativ
vara den verkliga anledningen må jag säga, att det är en ordning som
i realiteten medför, att den i grundlagen föreskrivna tiden för (motionsrätt göres
illusorisk. I det läge, som denna fråga kommit i, alltså frågan örn ett särskilt
svårighetstillägg för utkörning av ved i dessa områden, där drivningsförhållandena
varit onormalt svåra, anser jag mig inte kunna ställa något yrkande
här i kammaren, men hemställer i stället till vederbörande statsråd att
ägna frågan all uppmärksamhet.

Häruti instämde herrar Andersson i Hedensbyn, Persson i Norrby, Johansson
i Norrfors, Edberg, Werner och Jönsson i Rossbol.

Herr Eriksson i Stockholm erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
och yttrade: Herr talman! dag vill gärna använda möjligheten att genom en
replik skingra det missförstånd, som den föregående ärade talaren synes lida
under. Han ville ifrågasätta att utskottsutlåtandet var skrivet innan ännu den
motion som han talade för hade blivit väckt. Jag vill försäkra den ärade motionären
att så var icke alls förhållandet. Det fanns inte något enda ord i utskottsutlåtandet
skrivet vid den tidpunkt, då han och hans medmotionär i
första kammaren väckte motionen.

Anledningen till att motiveringen för avslaget blivit så knapphändig torde
den ärade motionären själv förstå vid en blick på kartan. Enligt min mening
kan man icke dra gränser efter landskap och län på det sätt som motionären
påyrkat.

Herr Hedlund i Rådom, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Det var märkligt, tycker jag, herr talman, att man inte kan dra
samma geografiska gräns för den råa veden som man har gjort för den torra.
I bränslekommissionens cirkulär har man just dragit upp en sådan gräns för
torr ved som jag yrkat på att man skall dra upp för den råa veden. Och vi
ha sagt i motionen att när den torra veden betalas med en krona mer för
utkörning än rå ved, är det omöjligt för en skogsägare att förstå, varför man
gjort en sådan skillnad. Yi ha även kunnat konstatera att skogsägare som ha
rå ved låta den ligga kvar till nästa säsong i avbidan på att den skall bli
lättare att köra ut. Detta hade knappast skett örn det varit ett utkörningsbidrag
även för den råa veden.

Härpå yttrade:

Herr Ståhl: Herr talman! Enligt statsrådet Erlanders framställning i propositionen
och statsministerns förklaring här i dag är det enda motivet till denna
proposition nödvändigheten att få fram en ökad vedproduktion. Under sådana
förhållanden är det ganska anmärkningsvärt att de enda förslag av verklig
betydelse för att stimulera vedproduktionen kommit, inte i den kungl, propositionen
utan i de många motioner, som följt på propositionen. Jag skall, inte
fördjupa mig i den parlamentariska innebörden av detta ganska anmärkningsvärda
förhållande utan nöja sig med att konstatera faktum. Skall man kunna
öka vedproduktionen får man lov att i första hand appellera till skogsägare
och vana skogsarbetare.

Det räcker emellertid enligt min uppfattning inte med att försöka stimulera
bara den ena av dessa parter. Det är ju två parter, som måste ha intresse av
att öka avverkningen — det är skogsägarna och det är skogsarbetarna. Initiativet
ligger i själva verket hos skogsägarna, och därför måste man se till att

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
deras intresse av ökad avverkning- sätter in i första rummet. Jag kan, herr
talman, inte förstå att man med detta premiesystem, som statsrådet Erlander
här i dag karakteriserade som socialt kvacksalveri, uppnår den effekt som är
avsedd. Det har dessutom den nackdelen att det blir så invecklat, så tekniskt
tillkrånglat att man ibland på många håll befarar att det inte leder till avsedd
effekt. Hur skall man då göra för att kunna stimulera både skogsägare
och skogsarbetare?

Det har anvisats en väg som förefaller leda rakt på målet, nämligen den att
ge skogsägarna en sådan höjning av priset att de få både någon ökning av
rotvärdet för egen del och ekonomiska resurser att genom tilläggsavtal betala
■sina arbetare så mycket, att den vana arbetskraften stannar i skogen. Jag
tror för min del att det är den enklaste vägen. Man säger då att skogsägarna
i alla fall äro underkastade avverkningsplikt. Det är naturligtvis riktigt, men
jag frågar: Räcker det i nuvarande situation med att de avverka vad de fått
sig alagt? Är det inte ett önskemål att vi nu få en avverkning utöver avverkningsplikten? Under

sådana förhållanden, herr talman, ber jag att i anslutning till herr
Sandbergs och min motion få yrka bifall till den linje som förefaller vara
den tekniskt enklaste, den som bäst tillfredsställer skogsägarna och därmed
även skogsarbetarna, nämligen herr Mannerskantz’ reservation. Först i andra
rummet kommer jag att rösta för den av herr J. B. Johansson m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Nolin: Herr talman! Det har ju ordats så mycket i denna fråga att
ämnet kunde tyckas ganska utdebatterat, men då jag är motionär i detta
ärende vill jag ändå säga några ord.

Det torde väl inte vara något tvivel underkastat att den kungl, propositionens
huvudsyfte är att skapa möjlighet för de i lönekonflikten indragna verkstadsarbetarna
att i den mån de anta skogsarbete bli delaktiga av hyresbidrag
i enlighet med vad som varit gällande för s. k. ovana skogsarbetare.
Att statsmakterna på detta sätt vidta åtgärder, vilka måste tolkas som ett
ställningstagande från samhällets sida i en lönekonflikt, måste inge starka
betänkligheter. Som huvudmotivering för dessa åtgärders vidtagande har dock
angivits den prekära situation, i vilken vårt land befinner sig på bränsleförsörjningens
område. Man anser att dessa verkstadsarbetare, som eventuellt
anta skogsarbete under den tid lönekonflikten varar skulle i viss mån kunna
förbättra denna situation på bränsleförsörjningens område genom ökad vedproduktion.
För min del kan jag inte tillägna mig en sådan uppfattning. Tvärtom
tror jag att de föreslagna åtgärderna komma att verka i motsatt riktning,
ty. de mäste väcka olust hos de vana skogsarbetarna. Det har ju vittnats åtskilligt
i dag örn att denna olust förekommer likaväl bland de vana skogsarbetarna
som bland stora grupper av skogsägare. Den mycket ringa del ved
som dessa verkstadsarbetare komma att producera kan icke få någon nämnvärd
betydelse i betraktande av den stora bränslemängd som är erforderlig
i nuvarande situation. Den produktionen torde säkerligen inte förmå uppväga
den minskning^ i yedavvcrkningen, som torde bli en följd av de olustkänslor
ifrågavarande åtgärder komma att framkalla bland de ordinarie, vana skogsarbetarna
ävensom hos skogsägarna.

Vill man verkligen stimulera till en intensivare vedavverkning torde andra
åtgärder vara nödvändiga. Under de gangna krigsåren ha skogsägarna i mycket
stor utsträckning gallrat sina skogsbestånd så hårt, att vedskog nu knappast
finns att tillgå inom områden med normala utdrivningsförhållanden. Inom
do genomgalli ado omradena mäste man därför tillgripa sådana sortiment, som

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
moni de närmaste åren äro användbara till timmer och andra värdefullare
ändamål och som sålunda ha ett betydligt högre värde än vanlig vedskog.
Detta leder för skogsägarnas vidkommande till direkta förluster med de nuvarande
vedpriserna. Inom eventuellt befintliga, ännu ogallrade bestånd finnas
säkerligen avsevärda mängder vedskog, men den ligger i allmänhet så illa till
ur utdrivningssynpunkt att med nuvarande priser på veden intet eller mycket
ringa rotvärde torde erhållas, då huggnings- och körlönerna avräknats. I vissa
fall torde även förlust uppstå vid avverkning på dylika bestånd.

Herr talman! Det kan inte enligt min mening vara riktigt att, såsom här
föreslagits, statsmakterna ta ställning i en arbetskonflikt till förmån för ena
parten, utan jag tror det är bäst för båda parterna och även ur ren samhällssynpunkt,
att parterna själva få på hävdvunnet sätt klara upp sitt mellanhavande.
Önskvärt vore att detta kunde ske så snart som möjligt, ty ju längre
denna strid drar ut på tiden desto svårare torde verkningarna bli på olika
områden genom den lucka som uppstår i produktionen av nödvändiga industrialster,
inte minst vissa maskiner och redskap på jordbrukets område.

För lösande av bränslefrågan torde det även vara ett betydande samhällsintresse
att sådana åtgärder ofördröjligen vidtas som verkligen leda till resultat.
Ett sådant resultat kan tydligen icke uppnås genom de i propositionen
föreslagna åtgärderna. Detta framgår även av vad utskottet i sitt utlåtande
anfört. Ett gott resultat torde däremot säkerligen kunna väntas, örn skogsägarna
få sådant pris för veden, att detta förmår täcka avverknings- och
utdrivningskostnaderna och därutöver lämna någon skälig ersättning för veden.
d. v. s. råvaran.

Jag skall inte ta upp tiden ytterligare här, utan med vad jag sagt ber jag
att under punkt a) få yrka bifall till den reservation, som framförts av herr
J. B. Johansson m. fl., och i övrigt ber jag få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Mannerskantz.

Herr Falk: Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort och bara beröra
en liten detalj i detta utlåtande, nämligen arbetspremierna som skola utbetalas
till skogsägarna. Jag har ingenting emot att sådana premier utbetalas, jag
anser det tvärtom fullt i sin ordning att även skogsägare som utföra skogsarbete,
antingen det är huggning eller körning, skola komma i samma ställning
och åtnjuta samman förmåner som den anställde arbetaren. Utskottets formulering
på s. 10 ger den uppfattningen, att dessa arhetspremier skola utgå »till
skogsägare, som själva eller genom familjemedlemmar eller fast anställda jordbruksarbetare
utföra huggnings- oc^ körningsarbete». Nu förhåller det sig så
att det ju är många jordbrukare här i landet som samtidigt äro mycket stora
skogsägare och använda sin fast anställda lantarbetarpersonal till att utföra
skogsarbete. Jag känner personligen jordägare och skogsägare, som på vintern
sysselsätta upp till 20 hästar i skogen och där lantarbetarna följa hästarna.
På ett visst gods finns det också ett tiotal fast anställda lantarbetare,
som på sommaren arbeta i lantbruket men på vintern i skogen. Det kan inte
vara rimligt att dessa arbetspremier, som det nu är tänkt, skola utgå också
till ifrågavarande skogsägare, utan det är uppenbart att arbetspremierna skola
utgå till dem som utföra körnings- eller huggningsarbete. Själva formuleringen
här borde ändras, men som det i detta läge inte är möjligt att åstadkomma
någon ändring på grund av att ärendet i så fall skulle försenas, får
jag nöja mig med att vädja till regeringen att vid utformningen av de närmare
bestämmelser, som skola gälla beträffande dessa premier, noga beakta
de förhållanden som råda då det gäller skogsägare som samtidigt äro stora
jordbrukare.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)

Herr Pettersson i Dahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag vill endast säga med anledning av det senaste anförandet
av herr Falk, att det inte är meningen att skogsägarna skola ha allt,
utan att också arbetarna skola ha premier, vilket givetvis även är utskottets
mening. Herr Eriksson i Stockholm har redan berört denna detalj, och det
lär inte vara möjligt att skriva på annat sätt än utskottet här gjort, att inkomstbeloppet
skall uppskattas. Det är inte så härvidlag, som när det gäller
arbetsprestationer i övrigt, att det konstrueras något vetenskapligt avfattat
avtal, som inrymmer alfa detaljer. Utskottet har vid den förberedande behandlingen
hort sig för dels med Kungl. Majit och delis med arbetsmarknadskommissionen,
som för sin del förklarar att det kan bli besvärligt, men man tror
inte att det skall bli omöjligt att klara.

Gentemot dem, som yrkat bifall till den reservation, som avgivits av herr
Mannerskantz med den motiveringen, att det skulle bli enklare och bättre
regler, än örn man antager utskottets förslag, som i likhet med vissa motioner
går ut på införande av s. k. arbetspremier, vill jag endast säga, att det i den
förberedande behandlingen uttryckligen sagts ifrån från bränslekommissionens
och arbetsmarknadskommissionens sida, att den enda framkomliga vägen
är premiesystemet. Det_ systemet är enkelt, därför att det bygger på de utbetalade
beloppen och icke på något annat, såsom på hur mycket ved som
avverkats, något, som i och för sig är alldeles omöjligt att kontrollera, så att
full rättvisa erhålles. Då skulle man för övrigt också medverka till den orättvisan,
att det blev samma ersättning för lätthuggen skog som för svårarbetad
skog, varvid följden givetvis skulle bli den, att det endast blev avverkning i
de mest välbelägna och lättarbetade skogarna. Det avtal, som utarbetats och
som herr Mannerskantz talade örn och som utskottet tänkt sig att premiesystemet
skulle bygga på, är ett rent sakligt konstruerat avtal, som bygger
på svårighetsgrad, långtid, kristillägg etc. Utskottets förslag är därför både
rättvisare och enklare än herr Mannerskantz’ reservation.

Härefter yttrade:

Herr Stattin: Herr talman! Det, är redan så mycket sagt örn denna fråga,
att det är svårt att komma med några nya synpunkter, men då jag representerar
det län, som otvivelaktigt tillkännagivit det största missnöjet, när det
gäller vedavverkningen, och jag — det tror jag att jag vågar påstå — i ganska
stor utsträckning känner orsakerna till missnöjet och skogsägarnas och skogsarbetarnas
syn på dessa spörsmål, vill jag yttra några ord.

För det första vill jag erinra om att en svårighet, när det gäller avverkning,
som alltid gör sig gällande i de nordliga länen, är skogsmarkens beskaffenhet
och belägenhet. Mi veta alla, åtminstone de flesta av eder, att det däruppe
vanligen finnes mycket långa och mycket smala skogsskift. Ett skogsskift
där kan vara mellan 75 till 300 meter brett och ofta 10 kilometer och därutöver
pa längden. Ett sadant förhållande måsto inverka på awerkningskostnaderna.
Vidare tror jag, att man som regel kan räkna med högre huggningspriser
i Norrland på brännved än i Mellansverige, vilket beror på, att vi i
Norrland först avverka gagnvirket, speciellt massaved, för vilken särskilda
avtal äro stipulerade. I Mellansverige förekommer i ganska liten utsträckning
avverkning av massaved. Man tar där de dimensioner, som äro lämpade för
sågtimmer. Jag skulle kunna tänka mig att 6" virke och därutöver går till
sågtimmer, medan allt, som innehåller ett lägre toppmått, upphugges till
brännved. Härigenom ställa sig huggningspriserna lägre. Jag har varit i tillfälle
att tala med några skogsägare i dessa trakter, och det uppstår som

Andra kammarens protokoll 19Jhr>. Nr 13. 7

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
regel, åtminstone om jag är rätt underrättad, ett ganska bra rotnetto. Man kan
för pannved få ett rotnetto på 3 kronor, medan rotnettot, när det gäller den
prima barrveden, kan ligga på 5, 6 kronor per m3.

Hur är då förhållandet i våra trakter norrut och varför är missnöjet där så
stort? Jag säde från början, att de svåra avverkningsförhållandena där till
mycket stor del bero på de långa skogsskiftena och deras smalhet. Vi veta alla,
att man under de gångna åren, när man började vedavverkningarna, givetvis tog
veden, där den var närmast till hands. Yi hade tidigare ännu lägre priser än
nu, och för att få ordentligt betalt för arbetet måste man ju taga ved på nära
håll. När man nu skall fullgöra avverkningsåläggandet, måste man tränga djupt
in i skogarna, och då måste man också räkna med väsentligt högre priser för
huggning och framför allt för körning.

Det har här i motioner framförts olika förslag örn hur man skall kunna
stimulera såväl skogsarbetarna som skogsägarna att på allt sätt hjälpa till med
bränsleförsörjningen. Hur se vi på dessa möjligheter däruppe? Jo, vi anse, att
det icke skulle vara lyckligt med en generell prisförhöjning, därför att en
sådan ovillkorligen träffar ganska ojämnt. När det finnes många skogsägare,
som få skapligt rånetto, varför då ovillkorligen höja detta netto ännu ytterligare?
Vi ha ju å andra sidan stora områden, där icke något som helst rotnetto
kan erhållas, utan där det tvärtom blir förlust på avverkningen, såvida
man lejer folk för huggning och körning. Hur har man då kunnat få fram
ved i den utsträckning, som skett? Härpå skulle jag vilja svara, att det är tack
vare skogägarnas intensiva arbete. Oavsett att de fått en lägre ersättning för sitt
arbete, än vad som kan uppnås i den öppna marknaden, ha de dock fortsatt
att köra sin egen ved. Men de ha icke fått den ersättning de kunnat erhålla,
örn de åtagit sig körningar vid ett skogsbolag. För att komma fram till bästa
möjliga lösning, mena vi därför, att staden — det är det enda sättet — måste
garantera ett visst rotnetto. Detta må sättas lågt, blott man vet, att man får
ett visst rotnetto och ersättning för de ovillkorliga kostnaderna för upphuggning
och framkörning. Det kommer givetvis att verka i den riktningen, att
produktionspriset på en del håll kommer att öka, men på många håll betyder
det ett status quo. — Man behåller alltså där samma pris per m3. Men jag tror,
att det systemet icke kommer att ställa sig dyrare än det premieringssystem,
som man här har tänkt sig.

Det sades nyss av en talare, att man från bränslekommissionens sida icke
kommer att vara med örn en förhöjning av vedpriset. Men skulle man icke
kunna taga i övervägande, om man nu ovillkorligen måste slå in på subventionsvägen,
att även i det fallet gå den vägen?

Det är utan tvivel så, att örn skogsägarna i de norrländska länen icke kunna
få någon som helst garanti eller uppmuntran, komma skogsavverkningarna
där att avstanna. Det har redan sagts i tidningarna från flera orter, inte minst
i Västernorrlands län, att vederbörande icke komma att påbörja avverkningarna,
när den lämpliga tiden därför kommer, förrän garanti lämnas örn åtminstone
full ersättning för nedlagt arbete. Det förekommer redan nu ett premieringssystem,
som trädde i kraft i februari månad. Om jag avverkar den ålagda vedkvantiteten
före den 1 juli i år, och örn jag samtidigt kan köra fram denna ved
till bilväg eller annan upplagsplats före den 1 januari 1946, skall jag, enligt
detta system, få en viss ersättning per m3 i premie. Hur verkar detta? Jo, för
det första ha vi först de sista veckorna fått våra avverkningsålägganden. Det
är för närvarande omöjligt sätta i gång vedhuggning förrän snötäcket minskat.
7i kunna kanske i våra trakter icke beräkna att vedhuggningen kommer i gång
förrän i maj månad. Vi ha då två månader på oss för att hugga veden, och det
är ej småkvantiteter, som vi blivit ålagda. Tvärtom har antalet kubikmeter ökat

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
från förra åläggandet. För det andra är det omöjligt att i våra trakter åstadkomma
framforsling av veden före den första januari 1946. Vi äro ju fullständigt
beroende av att kunna köra över tillfrusna mossar och sjöar, och det
måste vara snö på marken. Det är väl ej obekant, att vi i våra skogar nästan
fullständigt sakna framkomliga körvägar för sommartransporter. Vi måste
således praktiskt taget transportera all ved på vintern, och det finns ingen möjlighet
för oss att få fram hela vedkvantiteten före den 1 januari 1946. Under
denna avverkningssäsong kunde vi ej köra ut med häst i skogen förrän efter
trettondagshelgen, därför att det var omöjligt att komma fram, och det var
även då ganska svårt. t

Jag skall ej ta upp tiden längre, men jag vill meddela, att det dröjde ända
till början av februari, tills vägarna voro så pass tillfrusna, att man kunde
köra fram den ved eller det virke, som vi skulle köra fram. Jag vill påpeka, att
skogsägarna i de nordliga länen se situationen så, att de måste få en garanti
för ersättning för nedlagt arbete och dessutom ett litet rotnetto.

Der är inga orimliga villkor, som jag här framställt. Jag skall nu, innan jag
slutar, som ett litet exempel tala örn, hur det ställt sig för en granne, som bor
alldeles intill mig. När han började summera sin dagsinkomst, som han haft
under de två och en halv månader, som han körde under den sista avverkningssäsongen,
fann han, att han fått 10 kronor per dag och häst för nedlagt arbete.
Någon ersättning för veden eller något rotnetto hade han givetvis icke fått.
Denna hans inkomst motsvarar ungefär hälften av vad avtalet för närvarande
säger att en skogskörare skall ha. Det är inom ramen för det system, som jag
här sökt framlägga, också möjligt att höja inkomsten för de skogsarbetare, som
skola hugga veden. Vi ha ju enligt gällande avtal olika pris för olika svårighetsgrader.
Likaså är enligt avtal priset för framforsling av ved olika för varje
kilometer. Vad är enklare än att här åstadkomma en avvägning? Det bör
givetvis bestämmas hur mycket som skall läggas till, och det bör''bestämmas
till viss procent på det avtalade priset. Detta måste, såvitt jag kan förstå, vara
en ganska enkel och lätt framkomlig väg.

Herr talman! Jag vill sluta med att be vederbörande, som i fortsättningen
skall handha dessa frågor, att undersöka, örn det icke är möjligt att framkomma
på denna väg. Slutligen vill jag yrka bifall till den av herr Mannerskantz
till statsutskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr statsrådet Rubbestad: Herr talman! Som denna fråga i allra högsta
grad berör vår bränsleförsörjning, kan jag ej underlåta säga några ord i detta
sammanhang. Jag måste först säga, att jag i viss grad är överraskad av att
denna debatt belt och ballet präglats av bränslef ragan, fastän den kungl, propositionen,
sorn här behandlas, avser ju dock helt andra spörsmål.

Atto debatten forts pa detta sätt beror naturligtvis på att föredragande
statsrådet i sm proposition motiverat sitt förslag med hänsyn till angelägenheten
att skaffa arbetskraft till skogarna. Jag fick också för en liten stund
sedan från visst håll en förfrågan, örn jag icke vore intresserad av den saken,
da jag skall svara för bränsleförsörjningen. Det är ju helt klart, att jag skulle
vara mera intresserad än någon annan att fa sa mycken arbetskraft som möjligt
till skogen. Men som herrarna sett i den proposition, som är avlämnad,
befinner jag mig på den sidan, som anfört reservation mot förslaget om hyresbidrag.
I denna reservation ha vi reservanter uttalat den uppfattningen att
någon ökning av arbet.skraf leii i skogen knappast är att förvänta i någon nämnvärd
utsträckning, om denna proposition skulle bifallas. I stället kan man
befara, att dessa åtgärder komma att verka hämmande på de vana skogsarbetarna
och framför allt pä skogsö ga raul, som komma att känna sig eftersatta.

100

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)

Jag tycker mig också lia konstaterat i flertalet av de yttranden, som lia fällts
här i denna debatt, att flertalet av kammarens ledamöter, som yttrat sig, delat
den ståndpunkt, som vi reservanter till denna kungl, proposition ha hyst.

Skall man få någon fart på avverkningarna tror jag, att man måste angripa
det nuvarande systemet från andra utgångspunkter, och jag har icke varit
främmande härför. Det framhölls från visst håll, att detta tvångsåläggande
kom för sent och att man skulle gått in för högre prissättning på ett tidigare
stadium. Jag vill tillkännagiva, att jag varit inne på den saken i regeringen
på ett ganska tidigt stadium, men icke vunnit bifall för mina önskemål. Det
är därför för mig synnerligen välkommet att nu marka, att det här i riksdagen
finnes ett synnerligen starkt intresse för att något åtgöres för att stimulera
skogsägarna till den största möjliga avverkning. Jag är förvissad örn att
det med den bredd denna opinion fått i debatten bör vara möjligt att få regeringen
med på att vidtaga dessa åtgärder. Yi ha visserligen vidtagit en del
åtgärder, som syfta till denna stimulering. Jag åsyftar då det premiesystem,
som införts i februari i år. En skogsägare, som fullgjort hela sin produktionsplikt
före den 1 juli och framkört veden före den 1 januari 1946, skall sålunda
kunna erhålla 50 öre per m3 för den vedkvantitet, som ligger mellan 50 och
75 procent av vederbörandes produktionsplikt, och dessutom erhålla en krona
och 50 öre per m3 för den kvantitet, som ligger mellan 75 och 100 procent av
awerkningsplikten. Vidare skall detta ersättningsbelopp, 1 krona och 50 öre
per m3, kunna lämnas i sådan utsträckning att vederbörande i genomsnitt kan
för sin vedproduktion erhålla 75 öre per m3, d. v._s. denna ersättning av ytterligare
kronor en och femtio per m3 skall gälla intill 33 procent utöver vedproduktionsplikten.
Först när denna kvantitet, d. v. s. 133 procent av produktionsplikten,
uppnåtts minskas tilläggsersättningen till 75 öre per m3. Denna
premie skall sedan gälla för all ytterligare avverkning.

Den siste talaren, herr Stattin, förmenade, att detta premiesystem icke kommer
att verka i den utsträckning man skulle önska, och det är troligt att så
ej heller kommer att bli fallet med hänsyn till de svåra avverkningsförhållandena,
som gällt under innevarande vinter. Man känner ju till litet var, hur
besvärligt det varit med den mängd snö, som förekommit, och med den ofrusna
marken därunder. Det har icke gått att avverka så stora kvantiteter, och ännu
svårare har det naturligtvis varit att framforsla veden under dylika förhållanden.
Inom bränslekommissionen och folkhushållningsdepartementet hålla vi
emellertid på att överväga att utsträcka tiden för rätten till dessa premier
från x/t—Vio d. å. beträffande avverkningstiden — det blir således därigenom
betydligt längre tid för fullgörandet av produktionsplikten. Framkörningstiden
å andra sidan skulle utsträckas från 1 januari 1946 till den 1 mars -samma
år. Under sådana förhållanden hoppas man, att flertalet skogsägare skola kunna
fullgöra sin produktionsplikt.

När det sedan gäller det yrkande, som den siste talaren framförde, nämligen
att få ett rotnetto på veden, är detta redan genomfört. Det har av Kungl.
Maj :t fattats ett beslut, att det skall utgå ett visst rotnetto för de 7 nordliga
länen, alltså för hela Norrland med Värmland och Dalarna. Detta rotnetto skall
tillförsäkra skogsägaren ett visst bestämt pris, så att när han bekostat all
huggning och körning skall han därutöver vara tillförsäkrad detta rotnetto till
visst pris. Det är bestämt till 50 öre för pannved, 1 krona för prima barrved
och 2 kronor för prima björkved. Det är klart, att dessa priser inte äro så
särdeles höga, men de medföra dock att ingen nu längre behöver förlora pengar,
såsom fallet varit förut, genom att avverka det som han blivit ålagd, utan
alla skola ha ersättning för sina kostnader och dessutom en viss ersättning för
skogen.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

101

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)

Som sagt, jag tror det är synnerligen tacksamt att denna debatt i dag har
kommit till stånd och därvid då framhållits, att en av de viktigaste faktorerna
för att stimulera vedproduktionen är just att ge dessa mindre skogsägare intresse
av att avverka det mesta möjliga. Härigenom tror jag också att man
vinner den största arbetskraftstillgången. Vi ha ju cirka 300 000 ä 400 000
skogsägare, och örn dessa ville arbeta i skogen åtskilliga dagar, så kommer det
att bidraga till mycket större vedavverkning enligt min mening än de åtgärder,
som föreslås i den kungliga propositionen. Jag hoppas, som sagt, att denna
debatt skall lia klarlagt läget på ett sådant sätt, att vi kunna komma till mera
effektiva åtgärder för bränsleförsörjningen än vi hittills lia lyckats.

Herr Stattin erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag skall be att ögonblickligen direkt till statsrådet Rubbestad få
framföra en fråga angående detta rotnetto, som statsrådet talade om. Jag har
också hört talas örn att det skulle finnas möjlighet att få ett dylikt rotnetto,
lirén jag har senast i dag hört mig för, och ännu lär det inte finnas något cirkulär
från bränslekommissionen, hur detta skall gå till. Jag ber därför att
statsrådet Rubbestad örn möjligt redan nu ville tala örn, hur vi skola kunna få
detta rotnetto och vilka vägar vi skola gå. Ingen skogsägare i mina trakter,
för att inte säga överhuvud taget i hela Norrland, har en aning örn hur detta
skall gå till.

Vidare yttrade:

Herr statsrådet Rubbestad: Herr talman! I anledning av denna sista fråga
vill jag meddela, att bränslekommissionen utsänder till olika bränslekontor
meddelanden örn hur det skall gå till. Het är på det sättet, att de olika kristidsnämnderna
skola pröva, huruvida skogsägarna med nu förefintliga förhållanden
erhålla rotnetto, alltså att huggningskostnaderna och körningskostnaderna
bli lägre än det pris som nu erhålles. Visar det sig, att dessa kostnader
äro större än detta pris plus 50 öre, då skall det nya systemet tillämpas. Då
få de alltså sina utgifter täckta och dessutom 50 öre därtill. För att det skall
kunna utanordnas av myndigheterna måste det ske en kontroll genom, vederbörande
organ, huruvida det förhåller sig på uppgivet sätt. Naturligtvis få inte
därvid tillämpas vilka huggningspriser eller körningskostnader som helst, utan
det är meningen att därvid skola tillämpas de i orten gängse eller avtalsenliga
lönerna både beträffande huggning och körning, och när dessa visa sig så höga,
att det gällande normalpriset å ved icke täcker dessa kostnader jämte de av mig
nyss nämnda rotvärdepriserna, så erhålles denna garanti för rotnetto.

Herr Sveningsson: Herr talman! Den här debatten har nu dragit ut så långt
på tiden, att jag skulle tro att de flesta av kammarens ledamöter helst önskat
att debatten redan för en god stund sedan varit avslutad. Vi känna nog alla litet
oro inför att debatten skall draga ut så långt att påskledigheten inte kommer
att börja vid den tidpunkt som vi alla ha beräknat. Men att meningarna
örn den här föreliggande kungl, propositionen nr 128 äro starkt delade är val
inte så underligt. Flera talare ha givit uttryck för sin uppfattning, att ett bifall
till denna proposition framdeles kan leda till mycket allvarliga örn inte
ödesdigra konsekvenser på arbetsmarknaden. Detta är också naturligt med hänsyn
till att vi i dag ha svårt att överblicka, till vilka konsekvenser ett bifall till
denna proposition i verkligheten kommer att leda.

Hittills har det alltid varit princip i vårt land, vid konflikt mellan arbetare
och arbetsgivare, att man inte från regeringens eller riksdagens sida har tagit
ställning i en sådan konflikt för endera parten, och ett sönderbrytande av den -

102

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
na gamla hävdvunna regel har man ali anledning att känna mycket starka betänkligheter
mot. Redan ha så många i denna debatt givit uttryck för den risk.
som här föreligger, och de faror, som här hota den svenska samhällsutvecklingen
genom ett bifall till denna proposition, att jag inte för min del skall på
den punkten förlänga debatten i denna fråga.

Meningen från deras sida som såväl i regeringen som i statsutskottet stött
propositionen är att ett bifall till de föreslagna åtgärderna skulle inte bara leda
till att det blir ett direkt eller indirekt stöd åt de i strejk varande metallarbetarna,
utan också leda till att skapa vissa garantier för den ännu mycket ovissa
och otrygga bränsleförsörjningen så att denna komme att tryggas. Men vi
ha också fått bevis för att man inom nästan samtliga partier har den uppfattningen,
att de här föreslagna åtgärderna icke äro tillräckliga och icke komma
att leda till åsyftat resultat. Från nästan samtliga partiers sida har det med
anledning av denna proposition framkommit motioner, i vilka man nästan enigt
för fram den uppfattningen, att skall bränsleförsörjningen kunna lösas, ja, då
måste man använda sig av mera effektiva åtgärder och söka sig fram på mera
framkomliga vägar. I dessa motioner förs fram den uppfattningen, att när det
gäller att trygga landets bränsleförsörjning skall man inte bara rikta uppmärksamheten
emot den ovana arbetskraften, utan denna bränsleförsörjning måste
också byggas på den yrkesvana och kunniga arbetskraften. Den arbetskraft,
som är knuten till skogen, måste tillvaratagas, den måste uppmuntras och stödjas,
och även skogsägarnas intresse måste på bästa sätt främjas.

Det är inte så underligt örn man har den uppfattningen, att de i propositionen
föreslagna åtgärderna äro mycket tvivelaktiga och tvärtom bidraga till att
öka olusten och irritationen i de vana skogsarbetarnas led. Det kan inte vara
riktigt att ovana skogsarbetare — de må sedan kallas, såsom tidigare har skett,

för riksarbetslag, huggarkurser eller, som det nu heter, ovan arbetskraft _

skola ha möjlighet att ha nära nog lika stor dagsinkomst utan att behöva hugga
ett enda vedträ som den yrkesvane skogsarbetaren har genom tungt och hårt
arbete hela dagen. Hela denna utveckling med statsbidrag i samband med vedhuggning
anser jag för min del vara orimlig, och man har all anledning att
framställa den frågan: om skogsarbetarna skulle gå i strejk eller örn de av någon
annan anledning skulle bli arbetslösa, komma de då att ha samma möjligheter
som metallarbetarna nu ha att kasta sig in på ett annat arbetsområde och
där få statsbidrag för, som det så vackert heter, omskolning och därvid få lika
mycket som vad metallarbetarna nu ha möjlighet att få?

Det har också sagts, att vi inte ha råd att visa bort den ovana arbetskraften i
skogarna. Då vill jag säga, att vi lia heller inte råd till att behandla den vana
och yrkeskunniga arbetskraften riktigt hur som helst eller behandla den så att
den får den uppfattningen och den tanken, att det är lika bra att låta den ovana
arbetskraften svara för vedförsörjningen, och vi kunna söka oss till annat arbete.
I motsats till vad statsrådet Erlander här i dag har framhållit så har jag
den uppfattningen, att just dessa bidrag till metallarbetarna öka irritationen
mer än bidragen till annan ovan arbetskraft.

Vari omskolningen och yrkesutbildningen till att hugga ved består, har jag
för min del litet svart att fatta. Tidigare har man väl haft den uppfattningen,
att örn en person inte har dugt till något annat, så har han dugt till att gå till
skogen och där hugga ved. Jag har varit med örn att underteckna en motion,
där vi ha givit^ uttryck at den meningen att det för att hugga ved inte fordras
något större matt av yrkesutbildning. Vad som fordras är att det finns rikligt
med kroppskrafter och träning, därför att skogsarbetet är ett tungt och hårt
arbete.

Här det gäller förhallandena emellan den ovana och den yrkeskunniga ar -

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

103

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
betskraften i skogarna, så skulle jag för min del gärna lia sett, att det i propositionen,
i statsutskottets utlåtande eller i denna debatt hade talats om.
vad den ved har kostat i hugglön per kubikmeter, som under hela denna kristid
har avverkats av riksarbetslag, huggarkurser eller annan ovan arbetskraft.
Jag skulle också gärna önska att det kunde lämnas upplysning om hur
många kubikmeter ved per person som i genomsnitt avverkats av denna ovana
arbetskraft per dag. Statsrådet Erlander upplyste om att under sista avverkningsåret
har det avverkats 4,4 miljoner kubikmeter ved av denna ovana arbetskraft.
Vi skulle gärna önska en del kompletterande uppgifter på den
punkten.

Hans excellens statsministern framhöll här i dag, att det är ett stort samhällsintresse
att det kommer ut så mycket arbetskraft till skogen som möjligt,
men vi vilja också veta, med hur mycket denna arbetskraft bidrar till
vedproduktionen och vad det blir för hugglön på den ved. som den avverkar.
Jag har svårt att tro, att dessa uppgifter skulle vara till förmån för den
ovana arbetskraften. . .

Det är inte heller underligt att skogsägarna äro missbelåtna och missnöjda
och att det över hela landet under de senaste månaderna har hållits mångå
möten, där man givit uttryck för detta sitt stora missnöje, och att man vid
dessa möten har avfattat resolutioner, som man sänt vidare. Man har också
tillsatt delegationer, som ha uppvaktat bränslekommissionen och regeringen
för att få ett annat tillstånd rådande. Det är inte underligt att det på sista
tiden har varit en oro på vedfronten som aldrig förr, ty samtidigt som det
tillåtes i detta land att stora arbetargrupper gå i strejk, forst slakteriarbetarna
och sedan metallarbetarna, så utfärdar man tvångslagar för andra grupper
i detta samhälle. Man skickar ut dessa avverkningsbesked till skogsägarna
och säger, att örn ni inte avverkar vad här. är föreskrivet, kommer staten
att taga hand om skogen på ett sätt, att ni inte kommer att fa något inflytande
över den. Jag vill inte för min del på något sätt neka de svenska
arbetarna rättigheten att gå i strejk, örn de så önska, men är tidsläget så
allvarsamt att det fordrar att sådana tvångslagar skola utfärdas, då anser
jag att en sådan lag bör gälla såväl för den ena gruppen i samhället som
för den andra. Man har anledning till att fråga, vilka åtgärder som skulle
vidtagits, örn skogsägarna i detta fall gjort på samma sätt som metallarbetarna,
.

Nu har man ibland velat göra gällande, att det är med skogsägarnas intresse
förenligt att de få dessa avverkningsbesked, dessa ålägganden, och
man har också tidigare bär i denna debatt varit inne på och talat för den synpunkten.
Örn så har varit tidigare, så anser jag för min del, att den tiden är
ofrånkomligen förbi. De välbelägna och lämpliga skogsbestånden, där det
finns vedskog, äro nu avhuggna, och man behöver inte söka sig till de norrländska
bygderna för att finna skogsägare, som inte ha fått något rotnetto
utan som förlorat på varje kubikmeter de huggit. Sådana avverkningsresultat
tror jag vi för närvarande kunna finna överallt i landet. Vad som här helt
nyligen av statsrådet Rubbestad har upplysts örn att det finns möjligheter
redan nu att få ut ett visst rotnetto, tror jag inte kommit till allmän användning
ute i bygderna.

Man har också tidigare sagt, att de skogsägare som inte längre lia någon
vedskog inte äro bundna av avverkningsplikten, och det kanske är på det
sättet. Men jag vill då inte underlåta, att säga, att det finns många, många
skogsägare, som lia en sådan respekt för dessa avverkningsbesked, som de
fått, att antingen de ha någon vedskog eller inte så fullgöra de avverkningsplikten
och hugga ned skogsbestånd, som, örn de framställt andra sortiment av

104

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
dessa skogsbestånd, skulle lämnat dubbelt eller kanske tre gånger så mycket
i rotnetto som Vad de nu få ut vid vedavverkning.

Jag har med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 128 varit med om
att underteckna en motion, där vi ha anvisat vägar, som vi tro äro hållbara,
när det gäller att trygga vedavverkningen under det närmaste avverkningsåret.
Vi hä i denna motion understrukit betydelsen av att alla parters intressen
i denna fråga bli beaktade, såväl deras som skola hugga veden och köra den
som deras som skola släppa till skogen. Alla böra ha skälig ersättning efter måtten
av den insats och den uppgift, som de här ha att fylla. När det för närvarande
är en så stor eftersläpning i vedavverkningsprogrammet att det rör sig
om 10 miljoner kubikmeter av vad man hade räknat med skulle ha varit
avverkat vid denna tidpunkt, så vill jag också framhålla betydelsen av att
vedavverkningen nu inte ytterligare blir fördröjd. För varje dag som går
komma vi allt närmare den tidpunkt, då vårarbetet vid jordbruket suger till
•sig arbetskraften. Vi komma allt närmare den tidpunkt, då arbetskraften sugs
till torvmossarna och bränntorvtillverkningen. Jag har redan sett flera bränntorvtillverkare
som annonsera efter arbetskraft och tänka börja detta arbete
den 1 april. Det är ju också mångå andra säsongbetonade arbeten under våren
och sommaren, som suga till sig arbetskraft. Jag vill därför ännu en gång
understryka lisken av att vedavverkningen blir .ytterligare fördröjd och framila
la betydelsen av latt det så snart som möjligt kommer att avverkas vad man
anser bör avverkas.

I utskottets utlåtande behandlas på ett för mig mycket underligt och iniz
ecJuiD satt det bidragssystem, som man tror måste komma till användning.
-ilan Dagar sig: är verkligen bränsleproblemet så invecklat och måste det till
sa manga slag av premiesystem och kontrollorgan, som det här talas örn i
utskottsutlatandet: I var motion nr 477 ha vi föreslagit, att riksdagen ville
i skrivelse tdl Kung1. Maj it begära, att Kungl. Majit i det nu uppkomna
bränslelaget ofördröjligen vidtager en sådan höjning av normalpriserna å ved,
som inrymmer de^ okade produktionskostnaderna liksom ett skäligt rotnetto åt
skogsägare Den utgården är en enkel åtgärd. För dess genomförande fordras
inga omfattande kontrollorgan. Men jag tror ändå att den åtgärden är effektiv,
nämligen den höjning av vedpriset med 2 kronor per kubikmeter, som
skogsägare allmänt ha framfört krav på. Jag skall inte här uttala mig örn
huruvida denna prishöjning är den bästa utvägen eller inte. Det är helt säkert
berättigat _ att det blir olika prishöjningar i olika delar av landet. En
prishöjning av i medeltal 2 kronor per m3 är skälig.

„en reservation, som mest sammanfaller med vad vi ha givit uttryck för i
var motion nr 477, är den som har avlämnats av herr Mannerskantz. Därför
er jag, err talman, att få yrka avslag på Kungl. Majlis proposition nr 128
och samtidigt bifall till den av herr Mannerskantz avlämnade reservationen.

Herr Sandberg: Herr talman! Jag skall försöka tillmötesgå talmannens
önskan, att vi skola fatta oss kort pa denna tidpunkt i diskussionen. Ja g skall
((artor icke beröra den principiella sidan av förevarande fråga. Vad som här
1 ramtratt som det viktigaste önskemålet har ju varit, att man skall kunna effektivt
stimulera vedavverkningarna. I det avseendet tror jag icke, att Kungl.
Maj :ts förslag med ^ökade bidrag till den ovana arbetskraften leder till önskvärt
resultat. Det får i stället bli de överväganden, som på grundval av olika
motioner skett i utskottet som giva resultat, örn nu dessa förslag sedan av
Kungl. Maj :t utformas och sättas i verket på ett förståndigt sätt. Det torde
bil dessa åtgärder, som komma att fa den största betydelsen för stimulerande
av vedavverkningarna. Man mäste emellertid säga, att det av utskottsmajorite -

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

105

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
ten skisserade premiesystemet har stora vanskligheter. Det tager i första hand
sikte på skogsarbetarna, och man beaktar därvid icke nödvändigheten av att
också höja avverkningarnas lönsamhet för skogsägarna. Även dessa måste emellertid
få en förbättring av sina inkomster, när det gäller avverkningarna, som
nu skola bedrivas under särskilt svåra förhållanden. Det är dock skogsägarna
som ha initiativet i detta fall, och utan deras aktiva medverkan torde icke
mycket vinnas. Enligt min mening är den riktiga vägen den, att man höjer
vedpriserna, men gör det så att tillbörlig hänsyn tages till de olika förhållandena
på de olika avverkningsplatserna. Detta är, förmenar jag, de naturliga
och grundläggande åtgärder, som måste vidtagas för att verkligen få fram det
resultat man syftar till. Man bör sålunda framför allt taga sikte på att vidga
bestämmelserna — och för övrigt göra dem mera kända — örn ett skäligt rotnetto
och att söka åstadkomma en skälig garanti för skogsägarna i detta avseende.
I den av herr Mannerskantz avgivna reservationen -— såväl i motiveringen
som i klämmen -—- understrykes denna sak.

Detta krav på en höjning av vedpriserna som den grundläggande åtgärden
har med stor styrka framförts icke minst från den landsdel, där jag är hemma.
En höjning av vedpriserna kan också förbindas med lämpliga garantier att även
huggare och körare få sin skäliga anpart av prisförbättringen. Den torde väl
för övrigt under alla förhållanden också komma dem till del, såsom en åtgärd
från skogsägarnas sida för att draga till sig den nödvändiga arbetskraften.

Med vad jag här sagt har jag givit uttryck åt väsentligen samma tankegångar
som för en stund sedan framfördes av herr Stattin. Innan jag slutar
vill jag också säga, att jag till fullo instämmer i den kritik, som från herr
Hedlunds i Rådom sida riktades mot verkningarna av premierna för framkörning
av ved, sådant systemet hittills tillämpats.

Herr talman! Jag ber att få ansluta mig till den första reservationens yrkande
om avslag på den kungl, propositionen. I övrigt yrkar jag i första hand
bifall till den av herr Mannerskantz avgivna reservationen, och i andra hand
kommer jag att gå på reservationen av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

Herr Dahlgren: Herr talman! Tiden är ju långt framskriden, men då jag
själv är metallarbetare, har jag icke velat underlåta att något giva mig in på
en del frågeställningar, som förekommit under debatten. Särskilt har jag fäst
mig vid den borgerliga klassens uppträdande här. Jag vill från början säga, att
oavsett om frågan är stor eller liten har det blivit en stor debatt, och denna
debatt har haft det goda med sig, att den har för den arbetande klassen och
för eventuella tvivlare inom densamma visat borgarklassens verkliga ansikte.
Den har klart och tydligt markerat, att klasskampen är bestående och att arbetarna
följaktligen ha ali anledning att se upp i fortsättningen och arbeta
efter de linjer den tidigare varit inne på för att bekämpa den borgerliga klassen
på det enda riktiga sättet.

Här har man från början av debatten ställt upp frågan örn neutraliteten
från statens sida i den konflikt, som nu råder för metallarbetarna. Man har
velat lia en definition frun socialdemokraterna, hur de egentligen se och betrakta
neutraliteten i denna så delikata fråga. Jag skulle i stället vilja ställa
den frågan direkt till borgarna, vad de avse med neutralitet. Har staten tidigare
varit neutral, när den i konflikter, oavsett örn de varit stora eller små, icke
tvekat att tillgripa statens maktmedel ■— polis och militär — för att bekämpa
arbetarna, oaktat man insett att arbetarnas krav varit berättigade och att arbetarna
varit missgynnade? Är det sådant man vill fortsätta med, och är det
sådant man kallar för neutralitet?

När det gäller denna fråga kan väl ingen tvivla på att staten är neutral.

106

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)

Icke kan man säga, att det är en förmån för metallarbetaren, som går ut i skogen
under konflikten, att få detta hyresbidrag. Skall man se frågan ur klasssynpunkt
och se den ur borgarklassens synpunkt också, måste man erkänna,
att propositionen icke förvägrar den borgerliga klassen samma rätt som den
ger åt den arbetande klassen. Jag skall icke vara elak, men jag måste säga,
att den borgerliga klassen Ilar samma möjlighet att komma i åtnjutande av
hyresbidrag, därest vederbörande klara behovsprövningen. Det betvivla de väl
själva, att de skola kunna, men jag kan ju icke underlåta att_ säga, att jag
skulle vara ytterst tacksam, örn de borgerliga arbetsgivarna, speciellt de i verkstadsföreningen,
använde sin ledighetsperiod till att för en gångs skull göra
ett produktivt arbete. Kanhända villkoren för metallarbetarna skulle bli bättre
när arbetsgivarna få erfara hur det är att vara arbetare med de löner, som
samhället för närvarande består.

En fråga som också riktades från de borgerligas sida till statsministern Per
Albin Hansson var den, huruvida socialdemokraterna skulle låta driva sig av
kommunisterna. Jag vill icke ingå på själva frågeställningen, men jag vill för
vår del säga ifrån att vi icke se saken ur den synpunkten. Vi äro icke så intresserade
av huruvida borgarklassen får ett svar överensstämmande med vad
de tänka eller hur de uppfatta saken. Vad vi äro intresserade av är, att den
socialdemokratiska gruppen här i riksdagen låter sig drivas av det arbetande
folket på det sättet, att den för den politik, som den en gång blivit vald att
föra här i riksdagen. Vi för vår del, som också äro valda av arbetare, äro medvetna
örn det ansvar vi ha •— i detta speciella fall för verkstadsarbetarna. Vi
komma därför att ansluta oss till den deklaration, som herr Persson i Stockholm
gav i fråga om uppfattningen om neutraliteten, när han förklarade att
vi icke kunna vara neutrala i denna stora kamp. Jag kan för praktiskt taget
alla metallarbetares räkning säga, att de ansluta sig till den uppfattningen.

Här har anförts det argumentet från borgarnas sida. att detta hyresbidrag
icke skulle få någon praktisk verkan. Det skulle icke bli av någon större betydelse,
därest det genomfördes. Det ligger nära till hands att tro, när man hör
sådant, att det finns fog för herr Perssons i Stockholm misstanke, som han
gav uttryck åt tidigare under debatten, då han frågade, huruvida det kunde
finnas någon överenskommelse mellan de politiska grupperna, som skulle betyda,
att bidragen icke i realiteten skulle ha någon annan verkan än att bereda
väg för en uppgörelse för metallarbetarna. Han gav ganska tydliga exempel
för sin uppfattning. Han framhöll också, att han hoppades, att misstanken icke
skulle behöva vara grundad. Jag vill bara för mili del — och för metallarbetarnas
del — säga, att de av denna konflikt berörda arbetarna äro beredda på
alla sådana eventuella förhållanden, som kunna uppstå, och även beredda att
motarbeta dem.

Hyresbidraget är visserligen en bra. sak, men det är icke avgörande i den
stora intressekonflikten. Det är bara en liten del av de åtgärder, som kunna
underlätta för metallarbetare att gå ut i skogen. Men det kan dock icke bli
den stora fråga man har velat göra den till, sedd ur metallarbetarnas synpunkt.
Det framhölls från statsrådet Ohlins sida, att metallarbetarna på detta sätt
skulle få ett ytterligare understöd i förhållande till andra, och han pekade
närmast på de strejkunderstöd, som utgå. Jag kan förklara, hur frågan ligger
till, och jag vill med detta ha sagt, att man icke skall uppfatta saken så, att
metallarbetarna, därest hyresbidraget beviljas, skulle komma i en mera gynnad
ställning än andra arbetare. Det är nämligen så, att när metallindustriarbetarförbundets
ledning fattade beslut örn ett strejkunderstöd av 1 krona 50 öre örn
dagen, var utgångspunkten den att man skulle söka intressera metallarbetarna
för att bidraga till den svenska folkförsörjningen genom att gå ut i skogen.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

107

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
Intresset var icke stort, oell det är det väl fortfarande icke. Det var detta
som låg till grund för beslutet liksom att metallarbetare, som icke hade någon
vana vid skogsarbete, skulle få möjlighet att någorlunda försörja sin familj.
Man räknade med att arbetarna skulle få förutsättningar att uppnå en bättre
inkomst och att detta strejkunderstöd då skulle bortfalla. Jag har velat lämna
en förklaring för att ingen skall missförstå saken och tro, att det skulle uppstå
någon favör för metallarbetarna.

Jag ber att med det anförda få ansluta mig till vad herr Persson i Stockholm
tidigare i dag anfört.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag skall följa talmannens uppmaning
och icke onödigt förlänga debatten. Jag skall sålunda icke alls ge
mig in på den proposition, som är orsaken till den debatt, som i dag förekommit,
utan nöja mig med att konstatera, att örn det är så, som från regeringsbänkens
sida uttalats, att frågan är mycket liten och icke har någon
politisk anstrykning, så hade det varit bättre att propositionen aldrig kommit
fram.

Man har under de senaste åren försökt olika medel för att få fram tillräcklig
avverkning ur skogarna. Man har haft de s. k. riksarbetslagen, man har haft
värnpliktiga, som utfört arbete i skogarna, och man har vidtagit en hel del
andra åtgärder. I dag tycks man emellertid stå enig örn att man skall gå fram
på en annan väg. Man skall stimulera de gamla vana skogsarbetarna, så att
de få någon ersättning för sitt arbete i skogen. Det är glädjande, att man i
kammaren kommit så långt, att man vill slå in på den vägen. De åtgärder
man förut prövat lia medfört, att ett mycket stort antal av de gamla vana skogsarbetarna
i ren desperation över åtgärderna dragit sig ifrån skogarna. Det
har sagts, att 15 000 ä 20 000 skogsarbetare skulle ha lämnat skogarna. Och
dessa måste ersättas med ovan arbetskraft — med därav följande ekonomiska
konsekvenser.

Jag vill erinra om att redan vid 1943 års riksdag framfördes i en motion
från vår sida dessa synpunkter, och jag vill framhålla, att örn man vid det
tillfället hade följt de riktlinjer, som vi i vår motion uppdragit, man nog haft
det betydligt lugnare på bränslefronten i dag. Emellertid är det glädjande örn
den omsvängning, som nu skett, kan resultera i att våra gamla vana skogsarbetare
också få bli en liten smula delaktiga av statens välvilja och få ett
litet bidrag för sitt tunga arbete.

Herr talman! Jag skall icke uppehålla kammarens tid längre. Jag ber att
få yrka avslag på den kungl, propositionen och bifall till den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Haris excellens herr statsministern
yttrade i förmiddags, att det icke skulle lia vidtagits några åtgärder, som
voro särskilt tillkomna för att gynna någondera parten i verkstadskonflikten.
Det var enbart samhällsintressen, som förestavat vad som skett. Ja, det går
att säga på det sättet. Men ostridigt är väl ändå, att det skall ske en ändring
i kungörelsen angående hyresbidrag just på grund av konflikten. Det är väl
Metallindustriarbetareförbundets skrivelse, som är det närmaste upphovet till
att regeringen kommit med denna, proposition. Det är också klart, att tack
vare de sociala bidragen fackförbundet gör avsevärda besparingar i sina
kassor. Här skjuter man dock till pengar av statsmedel, varigenom möjliggöres
att strejkbidragen minskas från 30 kronor i veckan till 10 kronor i veckan och
i vissa fall kanske till ingenting alls.

När man hör jurister, ja även ledamöter här i lagutskotten, diskutera lag -

108

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
stiftningsfrågor, tala de ju gärna om lagens andemening. Jag uppfattar det
så, att de därmed avse vad som är själva motiven för en lagstiftning eller en
åtgärd från det allmännas sida. Vilja vi även i detta fall gå tillbaka och se
till motiven för tillkomsten av dessa sociala bidrag — omskolningsbidragen,
ovanebidragen — jag tror de kallas oftast så — och hyresbidragen, så äro de
väl tillkomna för att ge mindre vana arbetare möjlighet till försörjning under
den tid de träna upp sig och innan de kunna nå normal arbetsförtjänst. Avsikten
är givetvis att på så sätt få fram ett större antal yrkesvana skogsarbetare,
som under en icke alltför kort tid utföra verkligt kvalificerat arbete.
När det är fråga örn de arbetare som äro indragna i verkstadskonflikten kan
det väl icke bli tal örn — det förutsätta vi väl alla -— att de under en längre
tid skola kvarstanna i skogarna, utan återgå till sitt vanliga arbete. Förmodligen
förutsågo icke de myndigheter, som konstruerade dessa bidrag, att det
kunde bli fråga om olika tolkningar med utgångspunkt från en konflikt. I
annat fall är det väl troligt, att de utformats något annorlunda än som skedde
när de infördes.

Det talas här så mycket och så starkt örn samhällsintresset. Jag är ingalunda
den som vill förbise dess betydelse, men jag kan icke låta bli att göra
den reflexionen i det här sammanhanget, att man tydligen kan se samhällsintresset
från litet olika utgångspunkter vid olika tillfällen. Jag finner det
exempelvis vara ett samhällsintresse att vi få fram maskiner till bränntorvtillverkningen
och utrustning för livsmedelsproduktionen såsom kylanläggningar
och maskiner för mejerihanteringen m. m., för att nu icke tala örn
för vårsådden oundgängliga jordbruksredskap. Men jag är icke alls säker på
att vederbörande äro beredda till eftergifter på den punkten.

Herr talman! Jag kan, då jag ändå nu fått ordet, icke underlåta att ett
ögonblick uppehålla mig vid statsrådet Erlanders anförande här på förmiddagen.
Jag tyckte, att herr statsrådet, som både i egenskap av riksdagskamrat
och i sin nuvarande höga ställning brukar visa sig vara en man, som det är
lätt att föra en diskussion med, på förmiddagen verkade något irriterad. Det
har jag litet svårt att finna anledningen till. Såvitt jag kan förstå måste man
här i riksdagen ha rätt att komma fram med olika synpunkter, och jag tror
icke, att statsrådet Erlander kan underkänna det faktum, att det kan finnas
skäl även för andra meningar än hans och att vi icke alltid kunna vara beredda
att godta allt, som kommer från majoritetens sida.

Sedan ett par ord om herr Svenssons i Grönvik, och jag förmodar även herr
Danielssons, önskan i fråga om utskottets motivering. Örn jag fattade saken
rätt var det meningen, då frågan fördes på tal i utskottet, att de två rader,
som tala örn att premie för arbete icke skulle få utgå retroaktivt, borde strykas,
och att Kungl. Majit skulle få bestämma den tidpunkt, från vilken bidraget
skulle räknas. Jag kan för min del mycket väl vara med om en sådan ändring.

Här har mycket talats örn att denna fråga icke borde blåsas upp till alltför
stora dimensioner och att det gäller att bevara sammanhållningen i dessa
hårda tider. Jag tror för min del, herr talman, att vi mycket väl kunna hålla
samman kring de i dagens utrikespolitiska situation verkligt avgörande frågorna,
även örn vi säga ut vårt hjärtas mening i vi sisa inrikespolitiska spörsmål.
Men det hindrar icke, herr talman, att jag till slut konstaterar, liksom
jag gjorde i mitt första anförande i förmiddags, att det hade varit lugnare,
örn denna fråga icke förts fram i befintligt skick.

Herr Jansson i Aspeboda: Herr talman! När statsrådet Erlander i förmiddags
talade om att det blåst upp en strid omkring bränslefrågan och ville

Oasdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

109

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
göra gällande, att orsaken var så liten, att en strid icke skulle lia behövts,
så ber jag att få konstatera, att denna strid är lika gammal som bidragsformen
överhuvud taget. Vi som ute i bygderna sett hur systemet verkat och
hört vad som har sagts örn dess verkningar veta, att vilket parti skogsarbetare
och skogsägare än ha tillhört, har det stått strid örn detta system
alltsedan dess införande. Därför anser jag det bara vara bra, att man här i
dag talar ut en smula örn detta system, som så många av svenska folket ändå
innerst inne icke riktigt kunnat förlika sig med.

Visserligen säger man, att det nu är fråga örn ett bidrag till bränsleförsörjningen.
Det går jag med på. Men jag går icke med på att utan vidare godtaga
påståendet, att de 4 400 000 kubikmeter brännved, som avverkats just genom
de ovana skogsarbetarna, icke skulle ha huggits i annat fall också. Örn
jag delar upp detta antal kubikmeter på antalet arbetare som enligt vad
det sagts mig lämnat skogarna — det har sagts 15 000, 20 000 och 25 000
arbetare — och om man räknar med medeltalet, 20 000 arbetare, skulle det
betyda ungefär 200 kubikmeter för varje arbetare som gått från skogen. Ett
så dåligt betyg ger jag icke de fina prestationer, som våra vana skogsarbetare
utföra, att jag icke anser mig kunna hävda, att de skulle ha fullgjort
samma prestation som de ovana skogsarbetarna och till och med fördubblat
densamma. Dessutom skulle icke veden blivit så dyr. Enligt vad
man fått veta har veden kostat i huggning 4 kronor 65 öre plus det ackord
som tillkommit på huggningar. När vi då få veta, att den sammanlagda
huggningskostnaden för dessa 4 400 000 kubikmeter är högre än den betalning
skogsägarna fått nöja sig med åtminstone när det gällt några av de sämst betalda
sortimenten, förstår man, att missnöjet är stort. Det är ett irritationsmoment,
som bör avskaffas på något sätt eller åtminstone dämpas ned, så
att de som höra hemma i skogarna och till vilka vi ändå trots allt skola lita,
återfå arbetsvilja och arbetsglädje.

Jag ber, herr talman, att få säga ytterligare ett par ord, även om jag fått
ett bud till mig i bänken, att jag skall fatta mig kort. Jag vill fråga: Varslar
det icke örn någonting, när dagens tidningar förmäla, att ett antal skogsägare
i Norrland skickat in sina avverkningsbesked och meddelat, att de avverka
icke en kubikmeter, förrän prisfrågan blivit löst på sådant sätt, att de verkligen
kunna taga ut sådana priser, att de i någon mån bli tillfredsställda?
Det finns en ledamot i riksdagens andra kammare, som meddelat, att han
i fjol fått betala 93 öre per kubikmeter för att fullfölja det åläggande han
fick av bränslemyndigheterna. Under sådana omständigheter förstå vi, att det
uppstår motvilja mot att bringa fram bränsle till sådan mängd, som vårt
land behöver för närvarande. Detta måste på något sätt botas och kan endast
botas med bättre förståelse för dem, som ute i skogarna prestera det mesta av
bränslet örsör j ningen.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
yttrade, att det under överläggningen hade yrkats l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2 :o) bifall till dan av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna
reservationen; 3:o) bifall till den av herr Mannerskantz avgivna reservationen;
4:o) ändring av utskottets motivering å s. 9 i det tryckta utlåtandet i
enlighet med det förslag, som framställts i den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna reservationen; samt 5:o) ändring av utskottets motivering,
så att å s. 10 i det tryckta utlåtandet skulle utgå dels i fjärde stycket
orden »vilken bör taga sin början snarast möjligt efter det beslut i frågan meddelats»
dels ock hela femte stycket som lyder: »Av vad ovan anförts framgåratt
utskottet ej kan tillstyrka, att premie utgår retroaktivt för arbete, som ut -

Ilo

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forte.)
förts innan beslut i ämnet meddelats.» Sistnämnda yrkande hade först framställts
av herr Svensson i Grönvik.

Herr förste vice talmannen meddelade, att han bomme att framställa särskilda
propositioner beträffande utskottets hemställan i punkten A. I., utskottets
hemställan i punkten A. II., utskottets hemställan i punkten B., de delar av
utskottets motivering, beträffande vilka olika yrkanden framställts, och slutligen
utskottets motivering i övrigt.

I enlighet härmed gav herr förste vice talmannen först beträffande utskottets
hemställan i punkten A. I. propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt dels ock på bifall till den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna reservationen i motsvarande del; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Grönvik begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
A. I. av utskottets förevarande utlåtande nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Svensson
i Grönvik, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
120 ja och 89 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i punkten A. I.

Härefter framställde herr förste vice talmannen beträffande punkten A. II.
propositioner dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan dels ock
på bifall till den av herr Mannerskantz avgivna reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr von Seth begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
A. II. av utskottets förevarande utlåtande nr 48, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Mannerskantz avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen.

På av herr förste vice talmannen därå given proposition blev härpå utskottets
hemställan i punkten B. av kammaren bifallen.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

lil

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)

Herr förste vice talmannen gav vidare beträffande utskottets motivering å
s. 9 i utskottets förevarande utlåtande propositioner dels på godkännande av
utskottets motivering i denna del dels ock på godkännande av den motivering,
som i motsvarande del föreslagits i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.
avgivna reservationen; och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner statsutskottets motivering å s. 9
i utskottets förevarande utlåtande nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den motivering, som i motsvarande del
föreslagits i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
119 ja och 87 nej, varjämte en av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets motivering å s. 9 i det tryckta
utlåtandet.

Härpå framställde herr förste vice talmannen beträffande utskottets motivering
å s. 10 i det tryckta utlåtandet propositioner dels på godkännande av
utskottets motivering i denna del dels ock på godkännande av utskottets berörda
motivering med den ändring däri, varom yrkande under överläggningen
framställts av herr Svensson i Grönvik; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Svensson i
Grönvik begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner statsutskottets motivering å s. 10 i
utskottets förevarande utlåtande nr 48. röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets berörda motivering med den
ändring däri, varom yrkande under överläggningen framställts av herr Svensson
i Grönvik.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Svensson i Grönvik begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 107
ja och 89 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets motivering å s. 10 i det tryckta
utlåtandet.

112

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)

På av herr förste vice talmannen därå given proposition blev slutligen utskottets
motivering i övrigt av kammaren godkänd.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
förste vice talmannen att uppskjuta behandlingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 6.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att tiden för väckande av
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 238, 239, 240, 241,
242, 244, 245, 246, 247 och 249 skall med hänsyn till infallande helg utsträckas
till det sammanträde som infaller näst efter tjugu dagar från den
dag propositionerna i fråga avlämnats.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Interpellation. Herr förste vice talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Svensson i Ljungskile, som yttrade: Herr talman! En studerande värnpliktig,
vars förhållanden jag personligen känner, inkallades till rekryttjänst
den 11 januari 1940. Han insjuknade efter 10 dagar och inlades på sjukhus,
vilket han lämnade den 4 april. Han förklarades därvid oduglig till vapentjänst
under 1 år framåt. Under åren 1940—1944 har vederbörande haft lunginflammation
8 gånger, varav två gånger i samband med militärtjänst. Han
är utbildad radiotelegrafist men har av sanatorieläkare förbjudits fortsätta
i detta yrke. Enligt av riksförsäkringsanstalten gjord utredning har han senast
i januari år 1944 ådragit sig sjukdom under militärtjänst och förklarades
den 4 mars i fjol ånyo oduglig till krigstjänst under 6 månader framåt.

Nu har han fått mönstra på nytt i vår, varvid man icke tagit hänsyn
till hans sjukintyg. Var han kommer att placeras var ännu när detta skrevs
ej klart.

Fallet synes ej vara enastående. Här skall blott omnämnas ännu ett fall,
som jag kommit i beröring med. En man i sina bästa år inkallades till beredskapstjänst
och ådrog sig en ryggskada. Efter en tid på militärsjukhus
sändes han till Sahlgrenska sjukhuset och utskrevs omsider därifrån med
order att akta sig för tungt arbete. Han måste lämna sitt gamla arbete, som
han haft i 20 år, men lyckades hos en ny arbetsgivare i en annan stad få ett
lättare arbete i samma bransch.

Året därpå inkallades han på nytt och sattes trots sin skadade rygg och
sitt läkarintyg till linjetjänst. När han inte orkade med detta, fick han stalltjänst.
När han kom hem, var han sjuk på nytt.

Efter någon tid blev han på nytt inkallad och sattes nu till sprängningsarbeten,
vilket man tycker är det sista som en person med skadad rygg
skulle kommenderas till. Han är nu fullständigt vanför och får ägna sig åt
papperskriget mot våra myndigheter för att få ut ett snålt tillmätt invaliditetsunderstöd.

Erinras kan också om det tragiska fallet i Karlsborg, då en man med svårt
hjärtfel sattes i militärtjänst utan att läkare besvärade sig med någon grundlig
undersökning.

Det förefaller ibland, som örn kravet på rättvisa i inkallelserna — ett krav
som givetvis i och för sig är riktigt — skulle leda till att våra militära
myndigheter driva en orimligt hård linje även gent emot sjuka och skadade

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

113

Interpellation. (Forts.)

personer. Detta är inte bara omänskligt. Det leder ofelbart till att även vårt
försvar försvagas.

Med stöd av det ovan anförda hemställes örn andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få rikta följande
fråga:

Anser sig herr statsrådet kunna vidtaga några åtgärder, som leda till större
aktsamhet vid vår krigsmakt med det inkallade manskapets liv och hälsa?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Lindberg, nr 511, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 170,
angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1945/46;

herr Gustafsson i Lekåsa m. fl., nr 512, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 210, angående anslag för budgetåret 1945/46 till fria sommarresor
för barn, m. m.;

herr Lindahl m. fl., nr 513, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 218,
nied förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, militära avlöningsreglementet,
manskapsavlöningsreglementet och folkskolans avlöningsreglemente,
m. m.;

herr Senander, nr 514, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 218;

herrar Malmborg i Skövde och Ryling, nr 515, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 222, angående reglering av nomad- och folkskolinspektörernas
expeditionsförhållanden, m. m.;

herr Pettersson i Norregård m. fl., nr 516, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 225, angående särskilda övergångsförmåner åt långtidsinkallad beredskapspersonal
;

herr Hagberg i Malmö m. fl., nr 517, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 228, angående uppförande av ett radiohus i Stockholm;

herr Hagberg i Malmö, nr 518, om avslag å Kungl. Maj :ts proposition, nr
199, med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 18 juni 1937
(nr 436) angående försäljning av rusdrycker;

herr Gustafsson i Bogla, nr 519, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 183, angående reglering av tjänste- och familjepensioneringen för personal
vid av staten överta.gna enskilda järnvägar;

herr Rylander m. fl., nr 520. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
207, med förslag till lag örn ändring i 5 kap. strafflagen, m. möllerr
''Persson i Vinberg m. fl., nr 521 och 522, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 122, angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten;
samt

herr Ryling m. fl., nr 523, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 122.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.29 em.

In fidem
Sune Norrman.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 18.

114

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Onsdagen den 21 mars.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid av herr förste vice talmannen.

Fortsatt
giltighet av
lagen om
hyresreglering
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet
av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Nilsson i Kristinehamn: Herr talman! Beträffande förevarande proposition
föreligger elen egendomliga omständigheten, att utskottsutlåtandet
kommit på kamrarnas bord före motionstidens'' utgång. Följaktligen har det för
oss riksdagsmän icke varit möjligt att i vanlig ordning söka påverka ärendet.
Propositionen är dagtecknad den 9 mars och utskottsutlåtandet den 13 mars.
Motionstiden i denna kammare utgick först i går. Det är visserligen inte alldeles
unikt, atti dylika situationer uppstå. Sådana situationer ha uppstått tidigare,
men då bär det väl i regel gällt frågor, där det inte varit möjligt att undvika
ett åsidosättande av grundlagens föreskrifter örn motionstid. Det bär då
gällt frågor, där en snabb behandling varit alldeles särskilt påkallad. I detta
fall förhåller det isig visserligen på det sättet, att den nuvarande hyresregleringslagen
upphör att gälla med mars månads1 utgång. Det hade väl dock inte
varit omöjligt att hålla den föreskrivna motionstiden, även örn man kommit
några dagar in i april innan den nya lagen kunnat utfärdas. Närmast skulle
det väl kunna riktas kritik mot det förhållandet, att propositionen avgivits så
sent, att det inte varit möjligt för utskottet att iaktta dea föreskrivna motionstiden.
Jag känner inte till vilka omständigheter, som föranlett att propositionen
avlämnats så sent. Det kan ju föreligga giltiga skäl, som förklara detta.

Då jag således inte kunnat motionslfedes framföra mina synpunkter på förevarande
ärende, bär jag sett mig nödsakad att nu ta kammarens tid i anspråk
till den verkan det hava kan. Då justitieministern nu är närvarande, torde det
väl inte vara alldeles meningslöst att föra på tal de frågor, som jag nu närmast
ämnar uppehålla mig vid.

Som kammarens ledamöter kanske erinra sig, avgavs i samband med fjolårets
proposition om förlängning av hyresregleringslagen en framställning från flem
organisationer — landsorganisationen, Folketshusföreningarnas centralorganisation
och Ordenshusens riksförening -—• som syftade till att dessa organisationers
lokaler skulle undantagas från hyresregleringen, enär det visat sig vara
förenat med mycket stora svårigheter för de föreningar, som disponerade egna
lokaler, men vilka hade dessa uthyrda, att bli av med hyresgästerna, örn lokalerna
behövdes för föreningarnas egna ändamål. Det är företrädesvis biografägare,
som på olika platser i landet hyra lokaler, vilka tillhöra de folkliga orga -

Nr 13.

115

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m. (Forte.)
nisationerna. Det är ganska naturligt, att i den mån som de folkliga organisationerna
växt ut, vilket skett i ganska snabb takt på sista tiden, har det uppkommit
behov för dessa att själva få disponera lokaler, som de vid en tidigare
tidpunkt hyrt ut till enskilda biografägare. Hyresregleringslagen lägger dock
hinder i vägen för detta. Frivilliga uppgörelser, varigenom lokalerna ''ställas
till vederbörande föreningars förfogande, kunna dock förekomma. Men i den
män hyresregleringslagen tillämpas på dessa lokaler, uppstå vissa svårigheter
för föreningarna. Det har också visat sig, att det i några fall inte varit möjligt
för föreningarna att erhålla den dispositionsrätt över lokalerna, som de önskat
och eftersträvat.

Departementschefen ansåg sig i fjol inte kunna tillmötesgå dessa organisationers
önskemål i förevarande hänseende. Departementschefen förklarade dock,
att han tog för givet att de loka,lågande föreningarna kunde åberopa mycket
goda skäl för sin önskan att få dispositionsrätten över lokalerna. Han förklarade
dock samtidigt, att även biograf ägarna ofta kunde åberopa goda skäl för
sin önskan att få disponera över lokalerna i fråga. Departementschefen anförde
bl. a., att det kunde tänkas fall, då det exempelvis gällde en rörelse, som upparbetats
under många år av en biografägare, och där biografägaren och hans
familj voro för sin försörjning beroende av rörelsen. Bl. a. på dessa grunder ansåg
sig departementschefen inte böra påkalla någon ändring av den hittills
gällande lagen.

Andra lagutskottet följde i fjol departementschefen och underströk de synpunkter,
som han framförde i frågan. Även i år lia från dessa folkliga organisationer
avgivits framställningar till departementschefen med samma innehåll
som föregående år. Men de ha icke föranlett någon ändring i lagen. Departementschefen
har meddelat, att det i sammanlagt endast fem fall förekommit,
att uppsägningar av detta slag varit föremål för hyresrådets prövning. I två av
dessa fall, där det således rört sig örn lokaler, vilka använts för biografrörelse,
har hyresrådet inte funnit omständigheterna vara sådana, att hyresuppsägning
kunnat godkännas. Det är visserligen sant, att antalet fall, då uppsägningar av
detta slag ägt rum, är ganska ringa. Det är emellertid inte alltid som antalet
fall behöver vara avgörande. Man bör ju ise till att rättvisa skipas även örn det
gäller ett mycket begränsat antal fall.

Jag har närmare studerat de olika fall. som varit under hyresrådets prövning.
Jag har därvid fått den uppfattningen, att hyresrådet vid sitt ställningstagande
i dessa fall inte gärna kunnat åberopa sig på de grunder, som herr
statsrådet stödde sig på när han i fjol avvisade organisationernas framställning
i ärendet. Jag syftar då på att vederbörande biografägare kunde vara för sig
och sin familjs försörjning beroende av biografrörelsen. I de två fall, där hyresrådet
ogillade de folkliga organisationernas uppsägning, rör det sig inte om
enskilda biografägare, vilka för sin försörjning varit beroende av rörelsen i
fråga. I båda fallen rör det sig nämligen örn samma biografaktiebolag, som driver
en landsomfattande rörelse med biografer i olika städer och på olika orter.
Man kan väl knappast säga, att detta bolag till sin existens skulle bli lidande,
örn någon enstaka lokal skulle frigöras från biografrörelsen och ställas till de
folkliga organisationernas förfogande. Jag känner även till ett tredje fall, som
ännu inte är avgjort, men som sedan ett pär månader ligger i hyresrådet. Man
har där förklarat, att hyresrådet inte vill ta ställning till målet, förrän riksdagen
förlängt hyresregleringslagen. Man har med andra ord velat vänta och
se, örn riksdagen skulle komma att inta en annan ståndpunkt än departementschefen
i dessa frågor. I detta fall rör del. sig örn en biografägare, som i samhället
i fråga äger tre olika biografer, varav den ena är inrymd i Folkets hus’
lokaler. Biografägaren i fråga är inte på något sätt för sin försörjning beroende

116

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m. (Forts.)
av denna rörelse. Han är nämligen grosshandlare och har en mycket väl upparbetad
firma, som ger honom en god försörjning. Biografrörelsen driver han
.uteslutande som bisyssla, som dock torde ge honom en ingalunda föraktlig
inkomst. Jag kan inte fatta annat än att det måste vara ganska upprörande att
tänka sig, att Folketshusföreningen på denna plats icke skulle få disponera
sin lokal på grund av att man då skulle träda denne enskilde biografägares
rättigheter för nära. Han är ju inte, som jag framhållit, i något avseende för
sin försörjning beroende av denna rörelse. Vi ha dessutom anledning misstänka,
att denna hyresregleringslag kommer att gälla ganska länge. Ju längre tid
som förflyter från den tidpunkt, då lagen första gången antogs, desto mera
orimligt blir det, att hyreskontrakt, vilka icke voro avsedda att gälla någon
längre tid, automatiskt få en förlängning på obestämd tid.

Departementschefen och utskottet ha självfallet utgått ifrån att hyresrådet
vid dessa skälighetsprövningar av mål av denna art söker skipa största
möjliga rättvisa mellan parterna och så långt det är möjligt döma såsom rätt
och billighet kräver. När det gäller domstolar och andra statliga myndigheter
ha vi ju vant oss vid att icke behöva tvivla på den goda viljan hos myndigheterna
att så grundligt och riktigt som möjligt verkställa en skälighetsprövning. De
fall som hittills avdömts av hyresrådet kunna emellertid ge anledning till att man
tvivlar på att uteslutande rättvisesynpunkter få göra sig gällande. Man frågar
sig då vilka andra omständigheter, som kunna spela in. Jag har visserligen
svårt att här närmare beröra dessa förhållanden, men jag kan inte underlåta att
föra vidare en omständighet i detta sammanhang, som påpekats för mig. Det
lär nämligen förhålla sig på det sättet, att en av de mera inflytelserika medlemmarna
i hyresrådet •—• suppleanten för ordföranden — samtidigt bekläder
posten som ordförande i Sveriges biografägareförbund. Jag skall inte här ge
mig in på några reflexioner med anledning av detta förhållande. Jag vill emellertid
ifrågasätta, örn det är riktigt lämpligt att en dylik personalunion får
äga bestånd, när så pass ömtåliga frågor, som det dock här gäller, skola företas
till avgörande. Jag är i varje fall ganska övertygad örn att eventuella tvivelsmål
arn hyresrådets goda vilja att skipa rättvisa i dessa frågor i hög grad
påverkats av den omständighet, som jag här berört.

Då jag icke genom något yrkande kan påverka kammaren till ett för de folkliga
organisationerna mera förmånligt ställningstagande än vad som framgår
av propositionen, får jag nöja mig med att vädja till herr statsrådet att ägna
detta spörsmål en så allvarlig prövning som möjligt till nästa gång denna lag
kommer på kammarens bord. Jag vill särskilt understryka, att man i detta
avseende inte får förbise, att dessa föreningar under stora uppoffringar och
svårigheter ha byggt upp sina samlingslokaler att ställas till allmänhetens förfogande.
Dessa föreningar böra enligt min mening så långt möjligt är gynnas
av statsmakterna, inte minst på grund därav att det under nu rådande förhållanden
inte varit möjligt att bygga nya samlingslokaler. För den skull ha svårigheterna
blivit allt större för folket i bygderna att få tillgång till erforderliga
samlingslokaler.

Herr talman! Jag nöjer mig således med denna vädjan till herr statsrådet
och yrkar i övrigt bifall till utskottets hemställan.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist: Herr talman!
Herr Nilsson i Kristinehamn riktade en viss kritik mot handläggningen av
detta ärende och vände sig därvid särskilt mot att propositionen i ämnet lämnats
så sent, att frågan inte kunnat göras till föremål för riksdagsbehandling
i sedvanlig ordning. Jag är den förste att beklaga, att propositionen lämnats
så sent till riksdagen. Det är emellertid vissa omständigheter, som kunna

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

117

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m. (Forts.)
åberopas till mili ursäkt. Hyresrådet kom nämligen ganska sent in med sitt
förslag till förlängning av lagen. För att kunna ta ställning till om en ändring
av hyresregleringslagen skulle vidtagas, måste vi i justitiedepartementet
självfallet avvakta det besked, som hyresrådet kunde ge angående sina
erfarenheter om lagens tillämpning under den gångna tiden. Hyresrådet avgav
i sitt utlåtande i ärendet, vilket kom departementet till handa först i
början av februari, en hel del ändringsförslag av ganska genomgripande natur.
Vi ansågo oss i justitiedepartementet inte kunna ta ställning tili frågan
örn ändring i lagstiftningen utan att först bereda de myndigheter, som besutto
speciell sakkunskap på området, och intresseorganisationerna tillfälle att
avge yttranden över hyresrådets förslag. Jag utsatte därvid en så kort remisstid,
som nian anständigtvis kunde ge. Vi måste emellertid söka bereda myndigheterna
och organisationerna skäligt rådrum för att de skulle kunna ta
ställning till förevarande frågor. Det drog ut på tiden innan vi fingo in dessa
yttranden, och därefter visade det sig, att en hel del av de förslag, som
hyresrådet avgivit, i sin framställning vore av den natur, att man hade anledning
att mycket allvarligt överväga, örn man skulle genomföra dem eller
icke. Jag kom till slut till det resultatet, att de huvudsakliga ändringsförslag,
som hyresrådet hade lagt fram, inte kunde genomföras ändå utan ytterligare
undersökningar och överväganden. Men det hade dragit ut på tiden, och vi
kommo alltså inte fram med propositionen förrän i början av mars. Nu är
det mycket angeläget, att denna lagstiftning blir genomförd före den 1 april
med hänsyn till de uppsägningar, som då ske, och därför har dess behandling
i riksdagen fått taga dessa former. Jag vill alltså för min del uppriktigt
beklaga, att genom att propositionen framlagts så sent de sedvanliga
möjligheterna för riksdagsmännen att göra sin mening hörd inte blivit till
fullo tillgodosedda. Jag hoppas, att ett dröjsmål sådant som detta vid ett
kommande tillfälle inte skall behöva upprepas.

Herr Nilsson i Kristinehamn berörde vidare en reell fråga, som vid tidigare
tillfällen också varit föremål för riksdagens uppmärksamhet, nämligen
frågan örn förhållandet mellan sammanslutningars intresse och enskilda hyresgästers
intresse. Här har gång efter annan diskuterats i riksdagen, huruvida
denna lagstiftning borde vara tillämplig beträffande fastighetsägare, som
äga byggnader, i vilka allmänna samlingslokaler äro inrymda, och där utrymmen,
som äro avsedda att användas just för detta ändamål, under ett tidigare
skede blivit uthyrda till enskilda personer, speciellt då till biografägare.
Jag har i propositionen ånyo tagit upp denna fråga i år i anledning av framställningar,
som jag fått från representanter för fastighetsägare av detta slag-.
Jag har i propositionen strukit under vad jag tidigare har sagt, att denna
fråga är mycket svår att lösa. Enligt min mening bör man vid en lagstiftning
sådan som denna, la all möjlig hänsyn till fastighetsägarens intresse av
att kunna använda sina lokaler för det ändamål, vartill de ursprungligen äro
avsedda, nämligen såsom samlingslokaler för organisationer. Det är emellertid
svårt att i lagstiftningen utforma, detta. Enligt min mening kan man
inte göra ett generellt undantag för fastighetsägare av detta slag. Det kan
i fastighet, sorn äges av dylik organisation, finnas hyresgäster, som behöva
det skydd, som lagstiftningen bär vill ge. Det måste enligt min mening bli
en avvägning i de olika fallen, örn organisationens intresse av att få disponera
sina lokaler är så starkt, att det bör överväga den enskildes intresse av
att få bo kvar i fastigheten. Därvid — det bär sagts tidigare, och jag vill
ytterligare understryka det nu — bör man ta all hänsyn till att organisationen
kan lia ett starkt; allmänt intresse ali. få förfoga över sina. lokaler.

Innan jag vid propositionens framläggande tog ställning till detta spårs -

118

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Fortsatt giltighet av lagen örn hyresreglering m, rn. (Forts.)
mål införskaffade jag från hyresrådet handlingarna i de mål av detta slag'',
som lia avgjorts av hyresrådet, sedan lagstiftningens förlängning senast var
på tal. Det visade sig då, att det var fem sådana fall, som hyresrådet haft
att ta. ställning till. I tre av dessa fall har hyresrådet ansett sig böra godtaga
organisationens, alltså fastighetsägarens, uppsägning av hyresgästen. I två
fall ansåg sig hyresrådet inte kunna godtaga uppsägningen utan ansåg, att
hyresgästens intresse av att få bo kvar var så starkt, att det borde få väga
över fastighetsägarens intresse av att bli a.v med hyresgästen. Vad som förekommit
i dessa fem mål gav inte mig den uppfattningen, att här vore fara å
färde. Jag fick det intrycket av handlingarna i dessa mål. att hyresrådet i
de fall, då organisationen-fastighetsägaren kunde åberopa ett starkt skäl för
att få bort hyresgästen och själv få överta lokalerna, respekterat denna uppfattning
och alltså godtagit uppsägningen, under det att i de två fall, då
hyresrådet icke godtagit uppsägningen, organisationen-fastighetsägaren inte
hade tillräckligt stärka skäl för att bli av med hyresgästen. Jag kan alltså
inte finna, att vad som förekommit i praxis under det gångna året varit av
den natur, att jag nu haft anledning att föreslå riksdagen någon ändring i
lagstiftningen. Jag kommer emellertid för min del att med största uppmärksamhet
följa den praxis, som hyresrådet kommer att tillämpa under den kommande
tiden, och skulle det visa sig, att hyresrådet — mot förmodan _ inte

skulle ta tillbörlig hänsyn till organisationens intressen i dessa fall, är jag för
min del beredd att ånyo ta upp till övervägande, örn några särskilda lagstiftningsregler
i detta avseende kunna anses erforderliga.

Herr .Nilsson i Kristinehamn påpekade sedan en omständighet, som gjorde
ett tråkigt intryck. Jag har först i dag fått min uppmärksamhet fäst på att
en av ledamöterna i hyresrådet, suppleanten för ordföranden, samtidigt skulle
vara ordförande i biografägarförbundet. Då jag fick höra detta i dag, satte
jag genast i gång en undersökning för att utröna, hur det ligger till med
denna sak. Jag fick då från hyresrådet det beskedet, att denne ledamot icke
hade deltagit i avgörandet av något av de mål, det här gäller, utan på grund
av sin ställning i biografägarförbundet ansett sig förhindrad att deltaga i
prövningen av dessa ärenden. Jag finner detta alldeles självfallet — han bör
naturligtvis icke deltaga i behandlingen av sådana mål. Men just därför att
han har haft denna känsla och uppfattat det som någonting naturligt att han
skulle avhalla sig fran detta, måste jag också tillbakavisa den antydan, som
herr Nilsson i Kristinehamn gjorde, att hans ledamotskap av hyresrådet skulle
kunna inverka på hyresrådets prövning a.v ärendena. Jag tror inte. att det
kunnat inverka på något som helst sätt, utan det är andra ledamöter av hyresrådet,
som ha verkställt prövningen i de fall det här gäller. Hyresrådet arbetar
som bekant på avdelningar och varje avdelning dömer självständigt i
sina ärenden. Jag skall emellertid närmare undersöka detta förhållande, men
jag har inte någon som helst anledning att betvivla riktigheten av de uppgifter,
som jag i eftermiddag har fått om huru det i detta avseende förhåller sig.

Jag vill alitsa i denna fråga säga. att jag för närvarande inte funnit anledning
föreslå några, ändrade lagstiftningsregler, men att jag alltjämt kommer
att följa praxis på området. Örn praxis skulle gå i otillfredsställande
riktning är jag beredd att ånyo ta upp frågan till undersökning.

o Herr Nilsson.i Kristinehamn: Herr talman! Med anledning av vad herr statsrådet
anförde vill jag beträffande den omständigheten, att biografägareförbundets
ordförande är ledamot av hyresrådet, säga, att jag nog icke så mycket ville
göra gällande, att denne ledamot skulle låtit sin ställning såsom biografägareförbundets
förtroendeman inverka vid eventuella domslut. Vad jag däremot

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

119

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m. (Forts.)
ville säga var, att denna omständighet har medverkat till att väcka misstro
hos den andra parten ute i landet. Jag tror inte att det är nyttigt, att en sadan
misstro får äga bestånd. Jag har verkligen inte ett ögonblick tänkt mig,
att det skulle gå så långt, att biografägareförbundets ordförande sitter och dömer
i sina egna mål. Jag tycker att det är illa nog, örn han har möjlighet
att utöva det sidoinflytande, som i alla fall en skicklig karl säkerligen kan ha,
därest han så skulle vilja. Däremot har jag inte sagt, att någonting sådant
har förekommit, men den möjligheten skulle ju kunna tänkas föreligga.

För övrigt noterar jag med tacksamhet den utfästelse, som herr statsrådet
gjorde att följa denna sak under det närmaste året. För min del är jag ^tillräckligt
oroad av den praxis, som redan har kommit till synes i hyresrådet.
Jag tycker nämligen att det är ganska orimligt, att man har dömt som man
har gjort i de tvister, som ha förekommit, även om det inte är mer än två mål,
som ha gått fastighetsägaren-organisationen emot. Jag finner det ganska betänkligt,
örn denna utveckling skulle få lov att fortsätta och det skulle behöva
inträffa en lång rad dylika historier, innan man skulle kunna få till stånd en
rimlig lösning av frågan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583), m. m.,

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 15 § värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967).

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 3.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 3—6‘.

Lades till handlingarna.

Punkterna 7—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 16 och 17.

Lades till handlingarna.

Punkterna 18—W.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Utgifter
under riks■statens
nionde
huvudtitel.

120

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Anslag till
avlöningar
vid lantbruks-,
lantmanna-
och
lanthushållsskolor.

Punkten 41, angående lägre lantbruksundervisning m. ra.: Understöd åt
lantbruks-, lantmanna- och lanthushållsskolor: Avlöningar.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Hansson i Skegrie: Herr talman! Under denna punkt har jordbruksutskottet
haft att behandla en av mig och några andra kammarledamöter väckt
motion om att det beslut, som fattades vid 1939 års riksdag om lån av statsmedel
för anskaffande av skoljordbruk vid lantmanna- och lanthushållsskolor,
skulle träda i kraft i och med budgetåret 1945—46.

Som kammaren torde ^erinra sig fattade redan 1940 års riksdag ett beslut,
där man ställde denna fråga på framtiden. Jag får därför beklaga, att utskottet
inte heller nu har kunnat eller velat tillstyrka denna motion. Visserligen får
jag säga, att utskottet har skrivit ganska välvilligt, men jag måste dock påpeka,
att^ jag finner det avsnitt i utskottets utlåtande, där utskottet upprepar
frasen från i fjol, då liknande motioner väcktes, att utskottet i rådande krisläge
icke anser sig böra tillstyrka motionerna, en smula ansträngt.

Det är ändå inte några större summor, som skulle anvisas för detta ändamål,
därest motionen bleve bifallen. De stadgar, som gälla för dessa lantbruksundervisningsanstalter,
stipulera, att dessa senast 1948 skola vara försedda med
skoljordbruk. Ett fullföljande av denna bestämmelse har på många håll åstadkommit
rätt stora svårigheter, därför att man har måst på frivillig väg försöka^
skaffa sig det kapital, som är nödvändigt för inköp av sådana jordbruk.
I mångå trakter har detta visat sig ganska svårt. Nu måste jag ju erkänna,
att vissa landsting ha ställt sig välvilliga till denna fråga och anvisat medel
för inköp av skoljordbruk. Men jag måste beklaga, att det också finns landsting,
som inte ha sett lika välvilligt på denna angelägenhet. Det torde därför
vara i hög grad behövligt, att staten träder emellan med beviljande av statsIan,
om dessa skolor till ar 1948 skola kunna fullfölja vad deras stadgar föreskriva.

Jag skall inte här ta upp kammarens tid med att tala om yrkesundervisningens
betydelse. Jag vill inskränka mig till att säga, att den på jordbrukets område
allt längre fortskridande forskningen också tarvar, att man i yrkesundervisningen
kan kombinera dess resultat med den teoretiska undervisningen. Jag
tror att det skulle i hög grad underlätta arbetet för lärarna vid dessa skolor,
om de hade tillfälle att kombinera den teoretiska undervisningen med praktiska
demonstrationer. Det torde i alla fall vara ordnat på detta sätt inom all annan
yrkesundervisning.

. Jag tycker att det hade varit mera konsekvent, om kammaren med den positiva
inställning, som kammaren och riksdagen visa gentemot undervisningsfrågor
överhuvud taget, även hade bifallit denna motion och därigenom hade
åstadkommit en förbättring av yrkesundervisningen på jordbrukets område.
Men jag förstår mycket väl, herr talman, att jag med ett yrkande om bifall till
motionen icke skulle vinna det syfte, som jag tänkt mig att nå. Jag skall inte
heller ställa ett sådant yrkande, då jag vet, att det icke kan vinna bifall. Men
jag vill ändå, när chefen för jordbruksdepartementet är närvarande i kamma -ren, till honom rikta en vädjan, att han vid ett annat tillfälle tar upp denna
fråga till beaktande.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Utskottet har ju varit mycket välvilligt gentemot motionärerna
och skrivit, att det förutsätter, att Kungl. Maj :t så snart förhållandena medgiva
skall ta upp denna fråga till omprövning.

Jag vill för min del säga, att jag på grund av det mycket stora intresse, som
flertalet av landets landsting ha visat för angelägenheten av att anskaffa skol -

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

121

Anslag till avlöningar vid lantbruks-, lantmanna- och lanthushållsskolor.

(Forts.)

jordbruk eller därför lämpliga egendomar, ansett frågan mindre aktuell. Men
örn det nu förhåller sig som från motionärernas sida sagts, att landstingen i
vissa fall icke lägga i dagen ett sådant intresse, skola vi självfallet inom jordbruksdepartementet
ta upp denna fråga och undersöka, örn vi till en kommande
riksdag, ! enlighet med vad utskottet har räknat med, kunna framlägga något
förslag i ämnet.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 43, angående lägre lantbruksundervisning m. in.: Bidrag till särskilda
utbildningskurser.

Efter föredragning av punkten anförde

Herr Haeggblom: Herr talman! När utskottet i sin motivering anför, att de
av motionärerna framförda synpunkterna böra tagas under förnyat övervägande
inom sådan tid, att förslag kan framläggas för nästkommande riksdag,
sa är det självklart, att detta måste annoteras med tacksamhet. Divergensen
mellan utskottet och motionärerna skulle alltså ligga däri, att det skulle dröja
ett år längre än vad motionärerna tänkt sig med anordnandet av vissa specialkurser.

Jag vill för mili del villigt erkänna, att när det gäller utbildningskurser
för vissa smådjursskötare har den saken ingen nämnvärd betydelse, men bland
dessa specialkurser finns en kurs, som avser utbildning av hemkonsulenter, och
därvidlag är situationen något annorlunda. Vi ha nämligen ett stort antal hemkonsulenter,
som gå i sitt arbete utan att ha fått speciell utbildning. Sedan
motionen skrevs ha också i ett par län nya platser måst utannonseras utan att
man kunnat räkna med att ha tillgång till kompetenta sökande. För min del
tycker jag knappast det är riktigt att bara anvisa medel för avlöning av hemkonsulenter
utan att också tillse, att dessa kunna få den nödvändiga utbildningen.

Örn man skulle vilja åberopa statsfinansiella skäl, så måste jag säga, att
jag knappast kan finna det vara riktigt att på detta sätt tillsätta tjänstemän
utan att ge dem den behövliga utbildningen, innan de skola gå ut i sitt arbete.
Hemkonsulenterna äro därtill såvitt jag vet de enda anställda, som ha till
speciell uppgift att komma landsbygdens husmödrar till hjälp i deras av alla
omvittnade svåra arbete, och det är därför verkligen beklagligt, att vi icke ira
kunna komma längre.

Jag skall emellertid, herr talman, icke göra annat yrkande än örn bifall
till utskottets hemställan, men jag skulle dock vilja rikta en vädjan till chefen
för jordbruksdepartementet, när det är fråga om ett så litet belopp som 10 000
kronor och det möjligen kan finnas reserverade medel eller andra tillgängliga
medel för en sådan kurs redan före år 1947, om icke herr statsrådet i så
fall skulle vilja med all välvilja tänka på denna utbildningskurs för hemkonsulenter.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Herr andre vice talmannen övertog ira ledningen av kammarens förhandlingar.

Anslag till
särskilda utbildningskurser
inom
den lägre
lantbruksundervisningen.

122

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Bidrag till
byggnadsarbeten
vid
vissa lantbruksundervisningsanstalter.

Punkterna 44 och 45.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 46, angående lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.

I samband därmed bade utskottet till behandling föreliaft följande inom
46) föreslagit riksdagen att för budgetåret 1945/46 till ändamålet anvisa ett
reservationsanslag av 1 600 000 kronor. Från anslaget skulle utdelas bidrag till
byggnadsarbeten vid lantmanna- och lanthushållsskolor samt vid jordbrukets
yrkesskolor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) II: 115 av herr Persson i Svensköp; och

2) II: 433 av herr Andersson i Dunker to. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte anvisa ett reservationsanslag av 3 200 000 kronor till bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter för budgetåret 1945/46.

Utskottet hemställde,

att riksdagen mätte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna II: 115 och II: 433, till Lägre lantbruksundervisning m. m.:
Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter för budgetåret
1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 1 600 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Vid riksdagens början väckte ^jag
tillsammans med ett par kamrater en motion, vari vi yrkade, att riksdagen måtte
höja det av Kungl. Maj :t begärda anslaget till bidrag till byggnadsarbeten vid
vissa lanthruksundervisningsanstalter från i statsverkspropositionen begärda
1 600 000 kronor till 3 200 000 kronor, alltså en fördubbling av anslaget. Anledningen
till detta yrkande var, att Kungl. Maj :t enligt vårt förmenande hade
begärt ett alltför ringa belopp och att den alldeles nödvändiga utbyggnaden
av skolväsendet på detta område skulle komma att bli på ett synnerligen olyckligt
sätt försenad och fördröjd, örn man icke anvisade ett större anslag för
ändamålet.

Utskottet har emellertid icke velat gå med på vårt förslag utan bär yrkat
avslag på motionen. Utskottet ger oss emellertid, kan man säga, ett litet finger
att hålla i, då utskottet i sin motivering skriver: »Även om ytterligare medel
kunna Wiva anvisade på beredskapsstat såsom departementschefen ifrågasatt,
synes det emellertid utskottet — därest förändrade förhållanden inträda på
byggnadsmarknaden —- böra övervägas att på tilläggsstat bevilja de medel
som kunna visa sig erforderliga utöver nu tillstyrkta belopp av 1 600 000
kronor.» Ja, detta uttalande ger oss ju ett litet löfte om att det kanske och
under vissa förutsättningar kan bli litet mera pengar för detta ändamål inom
rimlig tid. Läget är emellertid enligt mitt förmenande sådant, att ett omedelbart
beslut örn en kraftig höjning av anslaget är synnerligen befogat.

I propositionen återges lantbruksstyrelsens framställning i denna fråga.
Efter att först ha meddelat, att av de hittills anvisade medlen — 5 000 000
kronor — ha förbrukats 4 990 300 kronor, tillägger lantbruksstyrelsen: »Vidare
äro ansökningar från 8 skolor om statsbidrag med sammanlagt 1 620 210
kronor för närvarande föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Med hänsyn till
medelstillgången kan sålunda icke någon av de skolor, vilkas ansökningar av
lantbruksstyrelsen överlämnats till Kungl. Maj :ts prövning, under innevarande
budgetår erhålla sökt bidrag. Dessutom ha till lantbruksstyrelsen inkommit

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

123

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruhsundervisningsanstalter.

(Forts.)

ansökningar om statsbidrag till nybyggnader m. m. från 11 lantmanna- oell
lanthushållsskolor representerande en sammanlagd byggnadskostnad av omkring
4 300 000 kronor. Från ytterligare ett antal skolor kunna enligt vad lantbruksstyrelsen
har sig bekant under innevarande budgetår förväntas inkomma
ansökningar örn statsbidrag till byggnadsarbeten.»

Jag har från lantbruksstyrelsen för ett par dagar sedan genom välvilligt
tillmötesgående fått upplysning örn att sedan detta skrevs har det inkommit
ytterligare en rad ansökningar, och att man förväntar, att det inom nästa
budgetårs utgång skall inkomma ansökningar, som enligt vad man beräknar
komma att avse byggnadskostnader på minst 4 000 000 kronor. Vi kunna därför
räkna med att före nästa budgetårs utgång ha ansökningar örn statsbidrag
till sådana skolbyggnader för omkring 10 000 000 kronor, under det att det
tillgängliga anslagsbeloppet stannar vid 1 600 000 kronor. Man måste ju säga,
att det är ett ganska orimligt förhållande.

Det är ingen överdrift att säga, att landsbygdens ungdom för närvarande
står i kö för att komma in vid dessa skolor. Årligen bli hundratals för att icke
säga tusentals sökande avvisade, därför att det inte finns plats. Jag behöver
bara nämna ett fall från mitt eget län. Vid Benninge lanthushållsskola var
i september i höstas den kurs, som skulle börja på hösten, fulltecknad. Dessutom
var den kurs, som skulle börja på hösten 1945, också fulltecknad, och
därtill hade ett stort antal sökande anmält sig till den kurs, som skall börja på
hösten 1946. På samma sätt lär det också enligt vad jag hört berättas ligga
till på andra håll.

Man hör ju nästan från alla håll med beklagande talas örn flykten från
landsbygden och hur landsbygdens ungdom ger sig i väg. En anledning till
att de göra detta är säkerligen bristen på undervisningsmöjligheter på landsbygden.
När det emellertid gäller att skapa de nödvändiga förutsättningarna
för utbildning och särskilt för yrkesutbildning på landsbygden, så strandar det
helt enkelt av brist på anslagsmedel för ändamålet.

Nyss ha vi här beslutat örn en högst värdefull höjning av stipendierna för
elever vid lantmanna- och lanthushållsskolor m. m. Därmed hoppas man naturligtvis
på att icke blott förbilliga undervisningen för de elever som redan
gå i skolorna, utan även att i betydande grad kunna öka ut de kretsar, som
söka sig till dessa skolor. Man hoppas med andra ord på att kunna få fram
ett ökat antal elever, men var man skall göra av dem och hur man skall kunna
bereda dem denna undervisning, därom har man såvitt jag kunnat se icke sagt
något. Det förefaller nästan, som om man skulle tänka sig, att dessa elever
skulle få hålla till under bar himmel och kanske sitta på stubbar och stenar,
när de skola ha denna undervisning.

Det är av ett visst intresse att göra jämförelser med de anslag, som man lämnar
till undervisning på andra områden. Jag skall nämna ett par siffror härom,
men jag gör det icke alls därför att jag tycker att man där skulle ha fått för
mycket. Det har ändå sitt intresse att göra en jämförelse.

Om man tittar i åttonde huvudtiteln under rubriken yrkesundervisning skall
man finna, att enbart under den rubriken har man till byggnadsarbeten för
inrättandet av centrala verkstadsskolor ett anslag på 3 500 000 kronor, således
ett mer än dubbelt så stort belopp bara för det ändamålet som vad man
bär att räkna med för landsbygdens ungdom. Vill man se efter vad hela beloppet
till yrkesundervisning i åttonde huvudtiteln går till, så är detta, om man
räknar in också de tekniska läroverken, ej mindre lin omkring 23 000 000 kronor
på ett år, under det att hela kostnaden för undervisning vid jordbruksoch
lantmannanäringarna, inberäknat kostnaden för lantbrukshögskolan, stannar
vid 7 815 300 kronor.

124

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.

(Forts.)

Jag säger ännu en gång, att jag icke anser, att man för yrkesundervisning
på övriga områden har fått för mycket, men när man ser och hör dessa siffror,
så får man det intrycket, att landsbygdens ungdom här ställs en smula på
svältkost jämfört med ungdomen på andra områden. Det är därför, herr talman,
som jag anser det vara så utomordentligt viktigt, att vi få mera pengar
för detta ändamål och örn möjligt få ett beslut alldeles omedelbart örn höjning
av det här begärda beloppet. Jag känner mig ganska övertygad örn att chefen
för jordbruksdepartementet icke skulle bli särdeles ledsen, örn riksdagen skulle
vilja höja beloppet.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka bifall till den av mig m. fl.
i detta ämne väckta motionen.

I detta anförande instämde herrar Onsjö, Larsson i Luttra och Stjärne.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Utskottet har för sin del i likhet
med motionärerna funnit önskvärt, att byggnadsarbetena vid lantmanna- och
lanthushållsskolorna kunde genomföras i raskare takt än hittills skett. Utskottet
har emellertid icke ansett sig kunna förbise det läge, som faktiskt råder
på byggnadsmarknadens område, och det är väl detta som gjort, att man från
Kungl. Maj:ts sida begränsat anslaget i fråga på sätt som skett. Jag för min
del anser mig också ha anledning antaga, att hos statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet förefinns ett lika stort intresse för att tillgodose detta
ändamål som hos motionärerna. När utskottet emellertid ansett sig böra stanna
vid det belopp som upptagits i propositionen, har utskottet hänvisat till att
pengar för detta ändamål finnas upptagna på beredskapsstaten. Utskottet har
även — vilket framgår av utlåtandet — förutsatt att när förhållandena på
byggnadsmarknadens område bli sådana, att det är möjligt att utöka denna
verksamhet utöver vad som förutsatts i propositionen, skall nytt anslag beviljas
på tilläggsstat. Därigenom blir möjligt att även under nästkommande
budgetår få till stånd en utökning av den verksamhet som det är fråga. örn.
Jag tror, att man för dagen kan låta sig nöja med detta, och anser mig för
min del ha anledning förutsätta, att det behov, som faktiskt föreligger, kommer
att tillgodoses så fort som förhållandena framför allt på byggnadsmarknadens
område möjliggöra ett ytterligare utbyggande av dessa läroanstalter.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen gav
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till motionen
II: 433; och fann herr andre vice talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson i Dunker begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
46 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

. Nej;.

Vinner Nej, har kammaren bifallit motionen II: 433.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Herr Andersson i Dunker begärde emellertid röst -

Onsdagen den 21 mars 1945 em. Nr 13. 125

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.

(Forts.)

räkning, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
114 ja och 39 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i denna punkt.

Punkterna 47—50.

Lades till handlingarna.

Punkterna 51—56.

Vad utskottet hemställt, bifölls.

Punkten 57.

Lades till handlingarna.

Punkten 58, angående nötboskapsavelnis befrämjande: Befrämjande i allmänhet
av nötboskapsaveln.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln (punkten
58) föreslagit riksdagen att tilli ändamålet för budgetåret 1945/46 anvisa ett
anslag av 300 000 kronor eller enahanda belopp som för innevarande budgetår.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 62 av
herr Johansson, Lennart, m. fl., och II: 119 av herr Andersson i Gisselås m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att för öbajt anslag till tjurföreningar
och bekämpande av ofruktsamhet inom svensk kullig boskap anslaget
till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln måtte upptagas med ett till
323 000 kronor förhöjt belopp.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å de likalydande motionerna I: 62 och II: 119, till
Nötboskapsavelns befrämjande: Befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln
för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 300 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Andersson i Gisselås: Herr talman! I anslutning till punkt 58 under
nionde huvudtiteln har jag jämte några medmotionärer väckt en motion, i vilken
hemställes, att riksdagen måtte besluta, att anslaget till befrämjande i
allmänhet av nötboskapsaveln måtte höjas från av Kungl. Maj:t föreslagna
300 000 kronor till 323 000 kronor för att möjliggöra 20 000 kronor högre anslag
till tjurföreningsverksamheten och 3 000 kronor högre bidrag för bekämpande
av ofruktsamhet hos svensk kullig boskap. Lantbruksstyrelsen har för
sin del hemställt örn anslag för ifrågavarande ändamål med 323 000 kronor,
vareimot departementschefen ansett, att de med anslaget avsedda ändamålen
borde kunna tillgodoses inom en kostnadsram av 300 000 kronor. Jordbruksutskottet
bär funnit en höjning av förevarande anslag i enlighet med lantbruksstyrelsen
och motionärernas framställning önskvärd men har dock i nuvarande
läge icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till det yrkandet.

Till belysande av det stora behovet av ökade anslag för ifrågavarande verksamhet
vill jag lämna några uppgifter från Jämtlands läns hushållningssällskaps
låneverksamhet på detta område under år 1944. Under detta år utläm -

Anslag till
befrämjande
i allmänhet
av nötboskapsaveln.

126

Nr 18.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Anslag till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln. (Forts.)
nades lån till tjurföreningar inom länet till ett belopp av 43 593 kronor, vilken
lånesumma dock utgjorde endast 75 procent av det bidragsbelopp, som författningsenligt
kunnat utgå, därest medel för ändamålet kunnat anskaffas.
Underhållsbidrag till tjurföreningar har icke enligt uppgift i något fall kunnat
utbetalas av brist på medel härtill, ehuru även sådant bidrag författningsenligt
kan utgå. Till förutnämnda summa i utlämnade lån kunna även läggas
hushållningssällskapets utgifter i räntor å tjurlån samt kostnader för besiktningsresor,
allt uppgående till rätt så betydande belopp. I statsbidrag har hushållningssällskapet
uppburit 12 000 kronor, vilket betyder, att sällskapet fått
ikläda sig den ojämförligt största delen av kostnaderna för låneverksamheten.
och ändå ha, som redan nämnts, tjurföreniingarna icke kunnat erhålla de bidrag
de varit berättigade till. När därtill beslut fattats örn införande av tjurbesiktningstvång
i större delen av länet och åtgärder i anledning härav måste
vidtagas med det första, kommer behovet av bidrag till tjurförenings verksamheten
inom en nära framtid att bliva avsevärt mycket högre, kanhända nära nog
fördubblat. Hushållningssällskapet torde få svårt att kunna bära högre kostnader
för denna verksamhet än hittills, och stiger då lånebehovet, måste det i
sista hand bliva jordbrukarna själva som få ikläda sig kostnaderna. För de
äldre tjurföreningarna, som kommit i gång och kanhända till större delen betalat
sina lån, thiir det väl överkomligt, örn en del amorteringsbidrag skulle
utebli, men att starta nya tjurföreningar med ringa eller intet bidrag torde bli
svårare, särskilt med de höga priser som goda tjurar numera betinga. I sydligare
landsändar, där jordbruket är mera lönsamt och jordbrukarnas ekonomi
därför i allmänhet god, möter det kanhända inga större svårigheter att insamla
de kapital, som äro nödvändiga för inköp av tjurar, men i Norrland ställer
sig saken helt annorlunda, särskilt i skogsbygderna, där jordbrukets lönsamhet
är ringa på grund av dåliga avsättningsmöjligheter m. fl. omständigheter,
vilket gör, att ekonomien oftast blir svag och behovet av lån och bidrag därför
stort, när det gäller kapitalkrävande företag. Då jag antar, att förhållandena
beträffande nämnda verksamhet i de övriga norrländska länen äro desamma
som i Jämtlands län, kommer jag till den slutsatsen, att det är synnerligen angeläget,
att riksdagen beviljar det högre anslag, varom lantbruksstyrelsen och
sedermera även motionärerna hemställt till nötboskapsavelns befrämjande.

Utan att på minsta sätt klandra jordbruksutskottets inställning måste jag
dock konstatera, att utskottet varit betydligt frikostigare, när det gällt bidrag
till hästavelns befrämjande under punkt 56 i utskottets förevarande utlåtande.
Under denna punkt har utskottet tillstyrkt 90 000 kronor mera än vad Kungl.
Maj :t föreslagit och 50 000 kronor mera än vad lantbruksstyrelsen vågat hemställa
örn. Att utskottet kunnat förhållandevis rikligt tillgodose behovet av
medel för hästavelns befrämjande är även från min synpunkt blott tacknämligt,
men då så kunnat ske i detta fall, tycker jag nog, att även den i de flesta
fall ekonomiskt svagare gruppen av jordbrukare, som bara bär nötboskapsaveln
och -skötseln att lita till och som mycket väl behövt den tämligen
blygsamma höjningen av anslaget till tjurföreningsverksamheten, borde ha
fått detta högre anslag. Nu har jag sett, att jordbruksutskottet räknar med att
staten skall få igen det ökade anslaget till hästavelns befrämjande av s. k. totalisatormedel,
men denna omständighet visar å andra sidan, att hästaveln arbetar
under ekonomiskt mera gynnsamma förhållanden än nötboskapsaveln,
och detta är ett ytterligare skäl för att denna senare verksamhetsgren skulle
ha fått det högre anslaget.

Jag tillåter mig, herr talman, att med stöd av det anförda yrka bifall till
motionen nr 119 i andra kammaren.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

127

Anslag till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln. (Forts.)

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! I anslutning till denna huvudtitel
har väckts ett mycket stort antal motioner. I de flesta av dessa har mar
yrkat på högre anslag av olika slag än dem som Kungl. Maj :t för sin del ansett
sig böra äska av riksdagen. Beträffande dessa anslag ha vederbörande myndigheter
ingivit sina anslagsäskanden till Kungl. Majit, och Kungl. Majit hai
sedan prövat de inkomna förslagen och fattat sitt beslut. I många fall hai
Kungl. Majit funnit sig böra pruta något på vad de olika myndigheterna
begärt. Nu har i anslutning till denna huvudtitel, som sagt, ett mycket stort
antal motionärer hemställt till riksdagen örn högre anslag, och de ha i allmänhet
då kunnat åberopa, att vederbörande myndigheter begärt mera än vad
Kungl. Majit sedan tagit upp i statsverkspropositionen. Utskottet har vid
behandlingen av dessa motioner i de fall, då det från utskottets sida ansetts
särskilt önskvärt att bevilja något högre anslag än vad Kungl. Maj it föreslagit,
tillstyrkt förhöjt anslag. I de allra flesta fall har emellertid utskottet måst
säga sig, att Kungl. Maj :t har större möjligheter att med den överblick, som
Kungl. Majit har över hela detta stora anslagsbehov, pröva dessa olika anslagskrav
än som är möjligt för utskottet. När således utskottet nu avstyrkt
motioner, som i och för sig kunna anses vara berättigade från deras sida som
ha särskilt intresse för att ett anslagskrav tillgodoses, så har det givetvis
skett därför att utskottet ansett det icke vara rimligt, att riksdagen skulle
på detta sätt på grund av enskilda motionärers begäran på den ena punkten
efter den andra avsevärt höja de belopp, som Kungl. Maj :t äskat av riksdagen.
Vad beträffar det här speciella fallet har utskottet icke ansett tillräckliga
skäl föreligga för att frångå vad Kungl. Maj :t föreslagit.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

. Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till de i äimnet
väckta motionerna; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 59—66.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 67.

Lades till handlingarna.

Punkterna 68—91.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 92.

Kades till handlingarna.

Punkterna 93—107.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 108—110.

Lades till handlingarna.

Punkterna lil—115.

Vad utskottet hemställt bifölls.

128

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Befrämjande
av landsbygdens
elektrifiering.

Punkterna 116 och 117.

Lädes till handlingarna.

Punkten 118, angående befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln (punkten
118) föreslagit riksdagen att till ändamålet för budgetåret 1945/46 anvisa ett
reservationsanslag av 5 000 000 kronor.

I detta samband hade utskottet till behandling förehaft en inom andra kammaren
väckt, till utskottet hänvisad motion nr 21 av herr Ericsson i Sörsjön
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att till Befrämjande av
landsbygdens elektrifiering för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag
av 7 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning och avslag å motionen II: 21, till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 5 000 000
kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Näslund, Ericsson i
Sörsjön, Jacobson i Vilhelmina och Svensson i Ljungskile, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionen II: 21.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Under förevarande punkt i utskottsutlåtandet
är antecknad en reservation av herr Näslund m. fl. I anslutning till
denna vill jag säga några ord och även framställa ett yrkande.

Vid behandlingen av denna fråga om anslag till befrämjande av landsbygdess
elektrifiering lia reservanterna funnit övervägande skäl tala för ett
bifall till en i ärendet väckt motion. Motionärerna anse det nödvändigt, att
riksdagen beslutar ett anslag, som med 2 miljoner kronor överstigar det på
5 miljoner kronor, som föreslagits av Kungl. Maj :t och av utskottet tillstyrkts,
men vilket icke alls kommer att fylla det behov som på förevarande område
förefinnes. I själva verket kommer, örn icke medelstillgången blir rikligare
än vad som föreslås från Kungl. Maj :ts sida, det icke att finnas möjlighet att bifalla
ett ganska stort antal ansökningar örn bidrag till elektriska anläggningar
— det gäller då främst de norrländska områdena ■—- ehuru de eljest skulle vara
berättigade till bidrag.

Jag kan inte underlåta att i detta sammanhang något beröra behandlingen av
samma ärende vid fjolårets riksdag. Då hade ju Kungl. Maj :t för ifrågavarande
ändamål föreslagit en summa på fyra miljoner kronor. En del av riksdagens
ledamöter väckte emellertid en motion och begärde tre miljoner kronor
utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit. Vid behandlingen här i kammaren framhölls
då, att därest dessa föreslagna fyra miljoner kronor skulle befinnas icke
vara tillräckliga, så fanns det möjlighet att använda anslag för ändamålet
på beredskapsstat II. Jag genmälte, att ifrågavarande anslag på beredskapsstat
icke kunde tagas i anspråk annat än vid inträffad arbetslöshet. Det svarades
då, att det fanns möjlighet att för förebyggande av arbetslöshet taga
dylika medel i anspråk till anläggningar som voro av den beskaffenheten, att
därmed arbetslöshet kunde förebyggas. Nu visar det sig, att de elektriska anläggningar
som det här är fråga örn inte äro av den beskaffenhet, att deras
igångsättande kan anses förebygga arbetslöshet, och följaktligen kunde man
inte taga i anspråk medel på beredskapsstat II för detta ändamål.

Nu har ju Kungl. Maj :t till innevarande års riksdag, som kammarens leda -

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

129

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)
möter kanske känna till, gått i författning om att anslå ytterligare tre miljoner
kronor på tilläggsstat. Då komma vi alltså upp till en summa av sju miljoner
kronor, som motionärerna vid fjolårets riksdag hemställde örn. Man anförde
i den motivering som i fjol förelåg från utskottets sida, att det var nödvändigt
att iakttaga en viss försiktighet därför att materialtillgången inte var riktigt
tillfredsställande. Men nu förefaller det i alla fall, som om det skulle finnas
tillräckligt med material, när man tar upp medel för detta ändamål på tilläggsstat.

Örn det vore så, att materialbristen vore särskilt påtaglig, skulle jag för
min del gärna låta mig nöja med det av Kungl. Majit i år föreslagna anslaget.
Men det framgår ju av de till detta ärende hörande handlingarna — jag
tänker då närmast på det uttalande som gjorts av elektrifieringsberedningen —
att det finns tillräckligt med material för att utlämna bidrag till ett belopp
av minst sju miljoner kronor. Det framgår ju också av utskottets motivering,
att man har liksom på känn, att det föreslagna anslaget är otillräckligt. Men
då anvisar utskottet den utvägen, att man, därest medlen befinnas inte räcka
till, kan nästa år, liksom man gjort i år, gå in för att upptaga ytterligar?
medel på tilläggsstat. Men när man handlar på detta sätt, resulterar det ju i att
ett betydande antal bidragssökande få vänta onödigt länge på de bidrag som
de eljest skulle vara berättigade till.

Jag anser mig här också böra uttala, att den metod för beviljande av anslag
som här har kommit till användning och så att säga satts i system förefaller
ganska egendomlig. Såvitt det kan bedömas, går man här medvetet in för att
anvisa ett otillräckligt anslag på ordinarie stat för att sedan, när vi komma
över till nästkommande års riksdag, eventuellt anslå ytterligare medel på
tilläggsstat. Jag menar, att ur budgetsynpunkt måste väl i alla fall ett dylikt
anslagsbeviljande anses vara ganska otillfredsställande. I alla händelser innebär
ju, såsom jag förut sade, denna ordning, att de bidragssökande få vänta
orimligt länge, och det förbättrar enligt min mening inte saken, att de allra
flesta av dem som söka bidrag till elektriska anläggningar höra hemma i Norrland.

Jag skall här taga ett exempel för att illustrera vart det kan leda hän, när
man från början icke anvisat tillräckliga medel. Man har meddelat mig ettfall,
där licens för material till en anläggning hade beviljats redan 1943 men
där medel för denna anläggning icke hade beviljats förrän för en kort tid sedan.
Företagarna ha dock gått i författning örn att själva förskottera kostnaderna,
vilket gjort att företaget vid denna tidpunkt är så gott som färdigt.

Lnder hänvisning till vad jag här sagt ber jag, herr andre vice talman,
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet av herr Näslund m. fl. fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herrar Sandberg, Mäler, Johanssan i Norrfors,
Skoglund i Umeå och Nilsson i Norrlångträsk.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Som herr Ericsson i Sörsjön nyss
erinrade örn, behandlades denna fråga vid förra årets riksdag, då man på ordinarie
stat beviljade fyra miljoner kronor. Herr Ericsson i Sörsjön hade då väckt
en motion, där han begärde en utökning av detta anslag med tre miljoner kronor.
Läget i fråga örn materialtillgången var vid förra årets riksdag sådant, att
man ansag det ganska ovisst, hur pass riklig tillgängen under det kommande
budgetaret skulle bli pa material som behövdes för dessa anläggningar. Nu
har det emellertid gått så lyckligt, att materialtillgången blivit bättre än vad
man vid förra årets riksdag hade anledning förutsätta. Det bär alltså varit möj Andra

kammarens protokoll 1945. Nr 13. 9

130

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)
ligt att utöver de fyra miljoner kronor som då anslogos bereda utrymme för
ytterligare medel till elektriska anläggningar av det slag det här är fråga örn.
Det har därför, varom nyss erinrats, vid .innevarande års riksdag på tilläggsstat
begärts tre miljoner kronor. Vi kunna alltså konstatera, att herr Ericsson
i Sörsjön blivit bönhörd i fråga om sin hemställan vid förra årets riksdag, dä
nu för innevarande budgetår beviljats de tre miljoner kronor som herr Ericsson
motionerat örn. Nu förefaller det emellertid, som örn herr Ericsson i Sörsjön inte
tyckte örn att det gått så bra. Han verkade icke särskilt tillfredsställd med att
utvecklingen varit betydligt gynnsammare än vad vi hade anledning förutsätta
vid föregående års riksdag.

Då det gäller ställningen nästa budgetår, får man väl fästa någon vikt vid
vad statens industrikommission yttrat. Dess yttrande återfinnes på sidan 64 ^ i
jordbruksutskottets utlåtande, och där meddelar industrikommissionen, att såvitt
kommissionen kan bedöma läget, måste man räkna med att i fråga örn koppar
för år 1945 endast kan anvisas ungefär tre fjärdedelar av den mängd som
stod till förfogande 1944. Industrikommissionen har alltså inte kunnat ställa
i utsikt, att något utöver dessa tre fjärdedelar kan erhållas innevarande år. Nu
veta vi, att det finns vissa ersättningsmaterial. Men dessa torde dock vara av
den kvalitet, att man helst bör undvika att bygga anläggningar med dylik
material. . .

Vad gäller årets anslag har Kungl. Maj :t på huvudtiteln upptagit ett belopp
av fem miljoner kronor. Utskottets majoritet, som är lika intresserad som herr
Ericsson i Sörsjön och hans medmotionärer av att den verksamhet som här avses
skall tillgodoses så bra som möjligt, har nu för sin del hänvisat till att,
därest materialtillgången skulle bli sådan, att det funnes utrymme för ytterligare
anslag, så skulle man tillgripa samma metod som man tillgripit för innevarande
budgetår, nämligen att på tilläggsstat anvisa ytterligare medel. Utskottet
har därför sagt, att — därest det längre fram skulle visa sig möjligt att
utan efterlåtande av förutberörda synpunkter vidga verksamheten — ytterligare
anslag torde böra, såsom för övrigt numera skett för innevarande budgetår, anvisas
på tilläggsstat i början av nästkommande år. Jag tror, att man kan anse,
att därmed från utskottets sida visats, att det hyser intresse för att detta behov
skall tillgodoses. Det är ju också i dessa tider synnerligen viktigt, att detta behov
så mycket som möjligt tillgodoses från statens sida.

Jag hemställer med dessa ord örn bifall till utskottets förslag.

Herr Ericsson i Sörsjön erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr andre vice talman! Såvitt jag kunde finna av herr Anderssons
yttrande nyss, riktade han en viss förebråelse mot mig för att jag inte tycktes
känna mig riktigt nöjd med att jag hade fått mina önskningar uppfyllda, i den
mån så ändå hade skett. Jag vill till detta uttalande från herr Anderssons sida
säga, att det är en ganska stor skillnad för de bidragssökande, om de kunna erhålla
de bidrag som de äro berättigade till inom rimlig tid eller örn de skola
vänta länge på dem. Det är i den delen jag har tillkännagivit ett missnöje. Jag
menar, att själva sättet att här bevilja anslag måste anses vara felaktigt, när
man, såsom jag förut sade, nästan medvetet går in för att till att börja med bevilja
ett otillräckligt anslag för att sedan vid nästa riksdag göra en utfyllnad
av detsamma.

Vidare yttrade:

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag förstår mycket väl det intresse som finns för ett underlättande
av landsbygdens elektrifiering. Jag måste emellertid konstatera, att

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

131

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)
detta intresse inte kom till uttryck i några motioner om bidrag av det slag,
som det här gäller, förrän saken togs upp från jordbruksdepartementets sida.
Och just därför att frågan från början togs upp från jordbruksdepartementets
sida, tycker jag att ingen skulle betvivla att jordbruksdepartementet på allt
sätt är intresserat av att verksamheten skall kunna fortsättas med den hastighet,
som överhuvud taget är möjlig.

Att det anslag, som nu upptagits på den ordinarie budgeten, satts till fem
miljoner kronor, sammanhänger ju till stor del med att industrikommissionen,
som väl bäst kan bedöma materialtillgången, vid en direkt förfrågan har
sagt, att man räknar nied att det finns material för en elektrifiering under
1945 till ett belopp av mellan 5 och 6 miljoner kronor. Örn herr Ericsson i
Sörsjön och de andra, som här reserverat sig, läsa industrikommissionens yttrande,
skola de finna att industrikommissionen, såsom herr Andersson i Tungelsta
mycket riktigt framhöll, klart och tydligt säger ifrån, att vi under 1945
inte kunna räkna med att lia tillgång till mer än tre fjärdedelar av den
koppar, som användes 1944, men att detta till viss del kan kompenseras genom
att man använder stålaluminiumlina. Det kan ju också förekomma en kombination
eller blandning av koppar och järn. 1942 befunno vi oss, som herrarna
kanske minnas, i en mycket trång situation när det gällde materialtillgången,
och detta gjorde vi just därför att denna blandning av koppar och aluminium
då inte var utprovad. Industrikommissionen och elektrifieringsberedningen
menade nämligen, att man inte rimligen kunde låta abonnenterna, som ju
trots statsbidraget själva få lägga ut rätt stora belopp för dessa elektrifieringsarbeten,
använda denna blandning för sina anläggningar, förrän det gjorts
prov, som visade att den överhuvud taget var lämplig. Detsamma har ju varit
förhållandet (beträffande en del isoleringsmaterial, som varit krisprodukter
men beträffande vilka det efter undersökningar och prov visat sig, att de voro
fullt ut lika bra som den vanliga förkrigsmaterialen.

Nu är, som sagt, den saken klar, och man kan alltså beräkna att om man
till viss procent använder annan material i kombination med koppar, skall
kopparn räcka för elektrifieringar i ungefär samma omfattning som 1944.
Och då bör väl anslaget på huvudtiteln av 5 miljoner kronor jämte det tillläggsanslag
på 3 miljoner kronor, som föreslagits — det är över en miljon
mer än som förbrukades 1944 — räcka såväl under 1945 som något in på
1946. Vad år 1946 beträffar säger ju industrikommissionen, att man inte nu
med hänsyn till materialtillgången vågar säga för hur stort belopp elektrifieringar
då kunna utföras.

Huruvida man skulle kunna utöka materialtillgången genom att blanda
kopparn med större kvantiteter av de andra materialen, vågar jag inte nu
uttala mig örn. I varje fall är det inte skäl att använda sådana blandningar,
förrän man har ingående undersökningar gjorda, som visa att den nya materialen
är av tillfredsställande beskaffenhet.

Herr Ericsson i Sörsjön sade, att det är många som fått vänta på bidrag.
Jag skulle gärna vilja veta, vilka som lia fått vänta, ty jag har inte hört
några sådana klagomål sedan 1942, men då berodde dröjsmålet ju på att man
ännu inte visste, örn den blandning, som höll på att utprovas, var tillfredsställande.
Men eljest lia pengar funnits disponibla, när utredningen varit färdig
och förslaget klart -— det är ju konsulterande ingenjörer ute i de olika
bygderna, som göra upp dessa förslag. Nu är det många gånger så, inte
minst i Norrland, att vederbörande abonnenter, i stället för att inbetala de
belopp, varmed de skola bidraga, göra en del arbetsprestationer. De släppa
till stolpar och ställa upp dem och utföra en del andra sådana arbeten. Inom
många av do stora nät, som liro byggda i Norrland, lia abonnenterna på så

132

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)
sätt utfört de förberedande arbetena, men såvitt jag vet, har statsbidraget
alltid varit tillgängligt, när dessa förberedande arbeten varit färdiga.

På ett ställe — jag tror att det var i Västerbottens län — minns jag att
man sade: Örn vi inte kunna skaffa pengar till hela nätet, så låt oss åtminstone
få statsbidrag för att bygga den inre cirkeln. — Nej — sade jag— det
få ni inte, ty det skulle innebära att ni med hjälp av statens medel elektrifierade
bara den del av området, som ligger gynnsammast till, utan örn ni få
medel till ett visst avsnitt, måste ni förbinda er att elektrifiera hela det återstående
område, som är upptaget i planen. — Det har nämligen gått till så
tidigare, att nian gjort den elektrifiering, som varit hårig ur ekonomisk synpunkt,
och lämnat områdena i periferien utanför, men till sådant kan jag
inte medverka, när staten skall lämna bidrag, utan vederbörande få givetvis
bilda en ekonomisk samorganisation, som deltager i kostnaderna i förhållande
till det belopp, varmed staten träder in.

Vi få också komma ihåg, att många elektrifieringar utföras pa landsbygden,
där inte kostnaden uppgår till 90 kronor per CB-enhet. Det sades i
första kammaren, att det är ingen som gör sådana här elektrifieringar utan
att få statsbidrag. Jo, det är rätt manga, som göra det utan att kunna fa
statsbidrag, därför att kostnaderna inte utgöra mer än 80—85 kronor per
CB-enhet. Jag kan nämna, att jag i dag hade besök av en representant för
ett elektrifieringsföretag i Kalmar län, där det gäller att elektrifiera en relativt
stor kuststräcka och några öar utanför fastlandet. När jag sade att jag
inte kunde erinra mig, att man sökt statsbidrag, så svarades det, att detta hade
man inte kunnat göra, därför att kostnaderna inte uppgingo till mer än 80
kronor per CB-enhet. De värsta var emellertid, framhöll vederbörande, att
man inte kunnat få den koppar, som man behövde. Enligt det uppgjorda
förslaget behövdes 1 223 kg — det gick nämligen at rätt mycket, da man
skulle bygga en kabel från fastlandet till öarna — men industrikommissionen
kunde inte lämna mer än 750 kg. Jag lovade att jag skulle undersöka
saken och resonera med industrikommissionen örn i vilken utsträckning man
kunde tänka sig att annan material kunde komma till användning. Det är ju
givet, att industrikommissionen bör bedöma sådana elektrifieringar, som kunna
utföras utan statsbidrag, på samma sätt som fallet är med dem, som ske med
hjälp av statsbidrag.

Och när det nu säges, att hela beloppet 7 miljoner kronor borde lia tagits
upp på den ordinarie budgeten, såsom elektrifieringsberedningen föreslagit,
så få vi komma ihåg, att när propositionen i denna fråga skrevs, gällde det
att bedöma vad som skulle gå åt under en period, som sträckte sig mer än
ett och ett halvt år framåt, d. v. s. till den 1 juli 1946. Det är väl då rimligt,
att man i första hand tar till ett belopp, som kan räcka åtminstone till dess
1946 års riksdag sammanträder, och att man sedan på^ tilläggsstat föreslår
ett ytterligare anslag, precis så som skett innevarande år. ^Skulle andra förhållanden
inträda, t. ex. genom att kriget slutar och vi få god tillgång på
arbetskraft och materialtillgången mot förmodan blir betydligt bättre, da
kan man ju göra framställning örn att få taga i anspråk medel på beredskapsstaten
— jag förutsätter nämligen att riksdagen i sadant fall kommer
att samlas ännu en gång detta år.

Jag för min del tycker åtminstone att allt ekonomiskt sunt förnuft säger,
att det är lämpligast att gå till väga på det sättet, att man nu beviljar ett
visst belopp, som visserligen inte täcker kostnaden för alla de elektrifieringar,
som man beräknar kunna utföras under det kommande budgetåret men som
dock räcker till dess läget under 1946 bättre kan överblickas, då man på
tilläggsstat kan taga upp det ytterligare belopp som behövs.

Onsdagen den 21 mars 1945 em. Nr 13. 133

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Man kan ju tycka, att det icke spelar
så stor roll, om man till anslaget i fråga forst beviljar fern miljoner kronor
och sedan ytterligare två miljoner eller, som herr Ericsson i Sörsjön vill, sju
miljoner kronor på en gång. Herr Ericsson har ju Ilar anfort praktiska skal
för'' sin framställa^ nämligen det lämpliga i att man redan tran början kan
räkna med ett visst anslag. De skäl, som anförts från utskottets och fran departementschefens
sida för att först bevilja fem miljoner kronor och sedan
vänta med dessa ytterligare två miljoner kronor, finnér jag i alia tall icke
alldeles övertygande. Visserligen säger industrikommissionen, att den ringa
koppartillgången erbjuder vissa svårigheter. Elektrifieringsberedningen ar ju
däremot, såsom framgår av dess yttrande, mera optimistisk. Men örn det nu ar
brist på koppar, och det är ju svårt för vem som helst att utan vidare bestrida,
vad som här lägges fram från jordbruksdepartementets sida, sa är det anela
märkvärdigt, att man först kunde bevilja fyra miljoner kronor för innevarande
budgetår och sedan ytterligare tre miljoner kronor. När man äskade detta tillläggsanslag
på tre miljoner kronor och detsamma beviljades, byggde mandal
på samma uttalande från industrikommissionen. Under det löpande budgetaret
har man sålunda faktiskt beviljat sju miljoner kronor med utgångspunkt fran
vad industrikommissionen yttrat. Men da tycker man ju, att för nästa budgetar
också kunde beviljas sju miljoner kronor, då det är samma uttalande som man
stöder sig på i det ena fallet som i det andra. Jag finnér därför, att utskottets
motivering för ett avslag på motionen inte är övertygande. Man har
alltså när man hänvisar till materialtillgången, ingen konsekvent inställning.
Det behjärtansvärda i ändamålet behöva vi ju inte diskutera, men de praktiska
fördelarna av att anslaget beviljas på en gång och inte i etapper har ju herr
Ericsson i Sörsjön förut utrett.

Med hänsyn till att jag sålunda icke finner utskottets motivering särskilt
konsekvent, skall jag be att få yrka bifall till reservanternas hemställan.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Med anledning av vad den siste
ärade talaren anfört vill jag saga, att det föreligger nog ingen inkonsekvens
mellan vad utskottet yttrade vid förra riksdagen och vad utskottet yttrar nu.
Det belopp, som beviljades vid förra årets riksdag, nämligen 4 miljoner kronor,
byggde på de beräkningar, som kunde göras med den överblick av läget,
som man då hade. Att sedan förhållandena vad beträffar tillgången på material,
framför allt koppar, utvecklat sig gynnsammare än vad man kunde
förutse vid det tillfälle då beräkningarna gjordes, är ju bara att konstatera
med tillfredsställelse. Vederbörande departementschef har ju också tagit konsekvenserna
av denna utveckling och på tilläggsstat begärt det ytterligare
belopp som motiverades av den ökade materialtillgången. Och detsamma få vi
väl hoppas kommer att ske, därest förhållandena under nästa budgetår skulle
bli lika gynnsamma som de varit under innevarande budgetår, alltså gynnsammare
än vad man nu anser sig kunna räkna med.

Herr Karlsson i Stuvsta: Pierr talman! Utskottets talesman säger här, att
materialsituationen glädjande nog utvecklat sig gynnsammare än beräknat,
fastän det ju annars står i industrikommissionens yttrande, att situationen
Ilar blivit ogynnsammare. Trots detta uttalande anser man att på tilläggsstat
för innevarande år bör beviljas ett ytterligare belopp på 3 miljoner kronor,
varigenom hela anslaget för budgetaret 1944/45 skulle komma att uppgå till
7 miljoner kronor.

Det var detta, som jag tyckte var litet inkonsekvent.

134

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Bidrag till
ladugårdsförbättringar.

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen gav
propositioner dels på bifall till utskottets i denna punkt gjorda hemställan dels
ock på bifall till motionen II: 21; och fann herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Ericsson i Sörsjön begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästas och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkt
118 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit motionen II: 21.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
Verkställdes. Därvid avgåvos 83 ja och 88 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit motionen II: 21.

Herr förste vice talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Punkterna 119—121.

Vad utskottet hemställt bifölls.

På grund av förfall för undertecknad övertogs nu, jämlikt herr förste vice
talmannens bestämmande, protokollsföringen av tjänstemannen hos kammaren
G. Brittin

In fidem
Sune Norrman.

Punkten 122, angående bidrag till ladugårdsförbättringar.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln (punkten
122) föreslagit riksdagen att till ändamålet för budgetåret 1945/46 anvisa ett
reservationsanslag av 250 000 kronor, innebärande oförändrad medelsanvisning.

Utskottet hade i detta sammanhang till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 103 av herr Carlström m. fl., likalydande med II: 180 av fru Boman
och herr Staxäng, vari hemställts, att riksdagen måtte till bidrag till ladugårdsförbättringar
för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av
400 000 kronor;

2) I: 203 av herr Nilsson, Bror, m. fl., likalydande med II: 327 av herr Andersson
i Hedensbyn m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte till bidrag för
ladugårdsförbättringar för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kronor samt därjämte hemställa hos Kungl. Maj :t örn ändring av
gällande bestämmelser för bidrag till ladugårdsförbättringar i enlighet med de
synpunkter, som i motionerna angivits.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt avslag å motionerna I: 103 och II: 180, likalydande, ävensom

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

135

Bidrag till ladugårdsförbäliringar. (Forts.)

I: 203 och II: 327, jämväl likalydande, till Bidrag: till ladugårdsförbättringar
för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 250 000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar T nilgrén. Jacobson i
Vilhelmina och Andersson i Hedensbyn, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till de likalydande motionerna I: 203 och II: 327.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Andersson i Hedensbyn: Herr talman! Under förevarande punkt i jordbruksutskottets
utlåtande har förutom utskottets ordförande och herr Jacobson
i Vilhelmina även jag antecknat en reservation mot utskottets beslut att avstyrka
bifall till den av mig med flera väckta motionen i fråga örn anslaget
till ladugårdsförbättringar. Jag tillåter mig därför, herr talman, att saga

några ord i denna fråga. .

Då anslag till ladugårdsförbättringar år 1936 började anvisas, skedde detta
i första hand för att bereda jordbrukare inom vissa delar av Tärna och Dorotea
socknar möjlighet att förbättra ladugårdsbeståndet. Vid anslagsprövmngen ar
1937 beaktade jordbruksutskottet, att bidrag främst skulle utgå till lantbrukare
i Norrbottens län. vilka levde under likartade förhållanden som lantbrukarna
i nyssnämnda båda socknar, samt till personer i Göteborgs och
Bohus län, vilka drabbats av den arbetslöshet, som rådde där vid denna tid
Från och med budgetåret 1940/41 utgår ifrågavarande bidrag i forsta hand
inom de norrländska länen och Göteborgs och Bohus län _ samt inom andra
län i sådana fall, då förhallandena äro likartade med dem i nämnda län.

Det å riksstaten för nästa budgetår upptagna beloppet, 250 000 kronor, år
detsamma som det för budgetåret 1937/38 anvisade, trots att bidragsbevnjandet
numera utsträckts att i viss mån gälla hela landet. Enbart detta förhållande

borde motivera ett väsentligt högre belopp. . ...

Jag förstår att det är det finansiella läget som gjort att jordbruksministern
icke ansett sig kunna förorda att å riksstaten upptages högre belopp an det
som för innevarande budgetår anvisats. Det må vara riktigt, att det finansiella
läget manar till återhållsamhet i anslagsgivningen, men strävandena att åstadkomma
en balanserad budget få väl inte tillgodoses på bekostnad av ett sa
viktigt anslag som det här ifrågavarande, vars ändamål är att förbättra levnadsbetingelserna
för det mindre lantbrukets folk.

Ladugårdsförbättringsbidragen öka nämligen icke endast lönsamheten hos
jordbruket, utan innebära även en rationaliseringsåtgärd, som i hög grad är
ägnad att underlätta den oerhörda arbetsbörda, som särskilt vid det mindre
jordbruket i regel åvilar husmodern när det gäller kreaturens skötsel. Här lia
vi förvisso att söka en av anledningarna till den skrämmande tendens att överge
de fäderneärvda jordbruken, som nu gör. sig så starkt gällande bland
ungdomen. Jag erinrar örn att under debatten sistlidna onsdag örn anslaget till
fonden för friluftslivets främjande, där det för övrigt sades _ åtskilliga vackra
ord örn husmödrarna i jordbrukarhemmen, framhölls särskilt den långa arbetsdag
dessa husmödrar ha. Jag vill minnas, att det var herr Holmberg i
Luleå, som bl. a. återgav vissa intervjuer med sådana husmödrar örn den
semestervistelse, som det vöre meningen att bereda dem. Därav framgick att
de flesta av dessa husmödrar hade en arbetstid på 14 timmar. Man började kl. 6
på morgonen med ladugårdsarbete och fortsatte sedan hela dagen igenom med
olika göromål, men ladugårdsarbetct tog i varje fall fyra, fem timmar i anspråk.
Och härtill kommer, att det stora flertalet av dessa husmödrar icke har någon
möjlighet att begagna sig av den semestervistelse, som man vill bereda dem,
utan måste stanna hemma och sköta hus och hem och kreatur. Genom bidrag av

136

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Bidrag till ladu g år dsförbättring ar. (Forts.)
det slag, som det här är fråga om, skulle emellertid riksdagen kunna ge dessa
husmödrar den kompensation, så att säga, som en tids- och arbetsbesparande
ladugård skulle utgöra.

Det är emellertid icke endast frågan om det å riksstaten upptagna beloppet
som är aktuell, när det gäller dessa ladugårdsförbättringsbidrag, utan jämväl
även ° de. tidigare gällande föreskrifterna beträffande bidragens storlek. De
hushållningssällskap, som sysslat med denna verksamhet, ha säkerligen alla
gjort den erfarenheten, att med det bidragsbelopp, som högst får utgå, nämligen
200 kronor per nötkreatursenhet — i vissa särskilda fall 300 kronor —
är det icke möjligt för den ekonomiskt svage lantbrukaren att begagna sig av
bidraget, enär kostnaden för en ladugård av den standard, som för statsbidragets
åtnjutande föreskrives, blir så hög att en betydande skuldsättning
icke kan undvikas. Det kan i detta sammanhang vara värt erinra örn att styrelsen
för ''G. E. Broms’ egnahemsstiftelse i en svarsskrivelse till riksdagens
revisorer angående kolonisternas ekonomibyggnader meddelat, att man icke
kunnat, av skäl som tidigare framhållits, med tillhjälp av ladugårdsförbättringsbidrag
sanera ladugårdarna för dessa kolonister.

Det kan med skäl sägas örn ladugårdsförbättringsbidraget i dess nuvarande
utformning, att det har förfelat sitt mål, ett förhållande som jag hoppas att
riksdagen skall tillrättalägga genom att bifalla motionen nr 327 i denna kammare.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till motionen nr 327 i denna
kammare, vilken är likalydande med motionen i första kammaren nr 203.

Herr Gustafsson i Lekåsa instämde häruti.

Fru Boman: Herr talman! Dessa båda motioner i andra kammaren angående
förhöjt^ bidrag till ladugårdsförbättringar ha avstyrkts av jordbruksutskottet.
Jag mäste i första hand säga, att jag blev förvanad, ty jag har fått den uppfattningen,
att i denna kammare alla äro intresserade för jordbruket och speciellt
för vad som kan göras för småbrukare och överhuvud taget för småfolket
ute på landsbygden. Detta är en fråga, som berör småfolket. Det är icke godsägare
och storjordbrukare det gäller, utan det berör de små, framför allt dem,
som bo uppe i Norrland och alldeles särskilt dem som bo i Norrbotten. Saken
har ju också väckt mycket intresse. Kungl, lantbruksstyrelsen har begärt samma
anslagsökning som den, vi motionärer påyrkat, eller en förhöjning av anslaget
från 150 000 kronor till 400 000 kronor. Departementschefen är också
intresserad och förstår, att behov föreligger. Han yttrar: »Behovet av statsbidrag
till ladugårdsförbättringar är otvivelaktigt fortfarande stort. I betraktande
härav anser jag i likhet med lantbruksstyrelsen, att medel böra ställas
till förfogande för denna bidragsverksamliet även för budgetåret 1945/46.»
Aven utskottet är välvilligt mot motionerna: »Då behovet av statsbidrag till
ladugårdsförbättringar otvivelaktigt fortfarande är stort, bör såsom departementschefen
anfört övervägas att anvisa ytterligare medel på beredskapsstat.»
Det är alltså ett löfte för framtiden och väl avsett att infrias närmast vid en
eventuell arbetslöshet.

Behovet av förbättringsbidrag på detta område är så pass stort, att det säkerligen
icke är skäl i att vänta med att göra något till dess att kriget är slut.
Yi veta för övrigt föga eller intet örn hur det då kommer att se ut. Redan 1936
visade en utredning, som företogs av Norrbottens hushållningssällskap, att det
bara inom några av de övre socknarna i Norrbotten, nämligen Arjeplogs, Arvidsjaurs,
Jokkmokks, Gällivare, Pajala, Jukkasjärvi och Karesuando socknar,
skulle behövas minst 500 000 kronor för att förbättra det allra mest bristfälliga

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

13?

Bidrag till ladugårdsförbättringar. (Forts.)
där. Enligt vår mening borde det vara en synnerligen angelägen uppgift för
statsmakterna att bringa lättnad och hjälp till den kategori av småbrukare,
varom här är fråga och som på grund av de förhållanden, under vilka de leva
— de äro bosatta i ödebygder eller andra mer eller mindre isolerade trakter —
måste tåla stora umbäranden. På grund av sin svaga ekonomiska ställning ha
dessa småbrukare ingen möjlighet att med egna krafter och medel förbättra
och modernisera sina byggnader. Dessa måste därför fortfarande vara av enklaste
slag och äro i avsaknad av alla nutida bekvämligheter. Att den ekonomiska
bärkraften icke är stor bevisar lantbruksstyrelsens föreliggande uträkning
av förräntningen av dessa jordbruk. Under budgetåret 1943/44 utgjorde förräntningen
av A-jordbruken i Norrland 1,1 % och av E-jordbruken 0,6 %. I Skåne
utgjorde förräntningen av jordbruken 8,7 %. Det är rätt stor skillnad. Denna
statistik talar sitt tydliga språk örn att det här gäller människor som behöva
hjälp. Herr Andersson har här mycket kraftigt poängterat vad saken skulle
betyda för kvinnorna. I Norrbotten är det ju praktiskt taget så, att det är kvinnorna,
som sköta ladugårdsarbetet, då våra män under lång tid av året måste
söka sig arbetsförtjänst genom skogs- och flottningsarbete. Själv har jag mjölkat
korna och skött dem i en gammal usel ladugård ända lill för två år sedan,
så jag vet precis, vad det innebär, men genom ett statsbidrag blev det oss möjligt
att uppföra en liten men bra ladugård, vilket i mycket hög grad underlättade
arbetet. Det är oerhört många av dessa kvinnor, som slitit ut sig i förtid. I
diskussionen om semester för husmödrar i förra veckan trycktes det ju ganska
hårt på den punkten, att det var nödvändigt med semester också för lantbrukarhustrurna.
Jag sade därvid till någon vid ett privat samtal, att det går lätt
att skicka barnen till barnkrubba eller till grannarna och vara borta någon tid,
men korna kan man icke lämna bort. Dem har man alltid. Det är mycket svårt
för en jordbrukar hustru .och i all synnerhet för en småbrukarhustru att få komma
i åtnjutande av någon veckas välbehövlig vila, men tänk vad det skulle
betyda för alla dessa kvinnor att lia en bra ladugård, så att deras arbete i någon
mån underlättades. Tänk bara på en sådan detalj som all vatteninbärning
i alla dessa gamla ladugårdar. I de gamla ladugårdarna finns ingen vattenled:
ning, utan många kvinnor få släpa och bära vatten dag ut och dag in. Många
hinka ju in vattnet i ladugården, men många ha att bära vatten till ladugården
från någon närliggande eller, lika ofta, långt avlägset liggande brunn. Jag
kan ju också peka på den dryga gödslingen i dessa gamla sura träladugårdar.

Det skulle kunna sägas mycket mer om detta. Jag vill riktigt poängtera, att
örn man nu gör något i denna fråga, ger man därmed ett gott handtag just åt
lanthusmödrarna. Jag vill därför verkligen vädja till kammarens ledamöter att
beakta detta viktiga spörsmål och bifalla motionerna, dels min egen, som går
ut på anslagsökning, men även herr Anderssons i Hedensbyn motion nr 327, i
vilken han föreslår samma anslagsökning men dessutom tager sikte på en förhöjning
av bidragen.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Jordbruksutskottets ledamöter
torde icke behöva någon särskild undervisning, då det gäller det ämne, som här
föreligger till behandling. Företagna utredningar ha otvetydigt visat, vilket
oerhört stort behov det är att en förbättring av ladugårdarna kommer till stånd.
Här ifrågavarande anslag tillkom på sin tid för att möjliggöra för jordbrukare,
som bodde ovan odlingsgränsen där uppe i norr, att erhålla hjälp lill ladugårdar.
Så småningom blev det något ändrade bestämmelser. De bestämmelser som
nu gälla innebära, att vissa hushållningssällskap kunna få understöd för att
användas till ladugårdsförbättringar inom sådana områden, där behovet av dylika
förbättringar är särskilt trängande, samt bidrag till deras utförande finnes

138

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Bidrag till ladugårds förbättringar. (Forts.)
påkallat med hänsyn till rådande arbetslöshet eller bristande tillgång på lämpligt
virke, till långa avstånd och dåliga kommunikationer. Det är alltså de regler,
som gälla för detta lilla anslag, vilket utgått under åtskilliga år.

Beträffande behovet kan det vara skäl att erinra örn, att 1942 års jordbruksutredning
gjorde en beräkning, som utvisade, att behovet av nybyggnader var
iså oerhört stort, att under en treårsperiod behövde komma till utförande ungefär
9 000 byggnadsföretag för en kostnad av 50 miljoner kronor. Det är då rätt
lätt att inse, att vad motionärerna här begära eller en ökning av anslaget från
250 000 kronor till 400 000 kronor, en ökning, som jag för min del i och för sig
givetvis icke bär något emot, endast i ytterligt ringa grad kan avhjälpa det behov
av ladugårdsförbättringar som föreligger, men skall man öka beloppet,
torde det vara lämpligt, att också gå in för andra vilkor än dem, som nu gälla
för denna verksamhet. Det har man också gjort i fråga om det anslag, som man
anvisat på beredskapsstaten. Det bör erinras örn, att på beredskapsstat II och
III för innevarande budgetår anvisats ett sammanlagt belopp av icke mindre än
24 miljoner kronor. Statsmakterna ha ingalunda förbisett, att det föreligger ett
stort behov. För behovets avhjälpande har redan tagits det steget, att 24 miljoner
kronor anvisats på berediskapisstat, och i samband därmed lia förutsatts
andra och mera frikostiga bestämmelser beträffande anslagets användning. Att
man ansett, att tiden ännu icke är inne att låta vare sig beredskapsstat II eller
beredskapsstat III träda i kraft, är ju beroende på det läge som är rådande
i fråga om tillgång på arbetskraft och tillgång på byggnadsmaterial och dylikt,
och jag tror att det är klokt, att man bär denna väldiga arbetsreserv i beredskap,
tills den tid kommer, då det blir verkliga behov av att åstadkomma arbetstillfällen
och då det i övrigt finns förutsättningar för att sätta i gång denna
verksamhet.

Jag anser mig med dessa ord, herr talman, böra yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Det är ju klart, att antingen man beviljar
250 000 kronor eller 400 000 för ifrågavarande ändamål, så åstadkommer
man ju ingen revolution på området med resultat, att ladugårdarna här i landet
komma att undergå en omfattande förbättring under budgetåret. Det är ju
klart, att här fordras icke några hundra tusen, utan det fordras miljoner, och
därför har hänvisats till att på beredskapsstaterna II och III anvisats anslag
på sammanlagt 24 miljoner kronor. Nu ifrågavarande anslag har huvudsakligen
ett propagandavärde. Lantbruksstyrelsen talar om ett medelsbehov på 400 000
kronor. Jag tycker verkligen man kan kosta på sig ett propagandaanslag på
400 000 kronor för detta ändamål. Man skyller ju förstås nu i sista minuten på
bristen på materiel. Tidigare har det närmast varit tal om att det lönar sig ju
i alla fall icke med några hundra tusen kronor. Jag tror det finnes så mycket
materiel i landet att man skulle kunna bygga för de ytterligare 150 000 kronorna.
Det kan väl ändå icke vara en huvudsaklig motivering, att det icke skulle
finnas materiel för ytterligare 150 000 kronor. Det gäller ju en synnerligen viktig
sak. Lantbruksstyrelsen har hemställt örn en anslagsökning. Det bar väl
icke skett på allt för lösa boliner. Jag kan icke heller inse, att finansplanen,
som ju utskottet liksom alla andra utskott ogärna vill rubba på, skulle kunna
rubbas i så väsentlig mån, att någon katastrof skulle kunna inträffa.

Med hänsyn till detta skall jag be att få yrka bifall till reservanternas hemställan.

Herr Andersson i Hedensbyn: Herr talman! Herr Andersson i Tungelsta
sade, att jordbruksutskottets ledamöter och jordbruksdepartementet behövde

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

139

Bidrag till ladugdr ds förbättringar. (Forts.)
icke någon undervisning. Mitt anförande var icke riktat som upplysning till
jordbruksutskottet. Men det skadar ej att kammarens ledamöter bli informerade
på detta område.

Nu kommer kerr Andersson i Tungelsta liksom även utskottets talesman i
fjol och tröstar oss med, att i våra beredskapsstater äro upptagna så och så
många miljoner, som komma att tillgodose dessa behov. Men beredskapsstaternas
anslagssummor komma att stå till förfogande först vid arbetslöshet. Vi
få hoppas och tro att det icke blir någon arbetslöshet. Men även örn det blir
arbetslöshet äro nog icke ladugårdarna i skogs- och ödebygderna betjänta av
anslag på beredskapsstaterna. Vad som bär är angeläget är en höjning av det
ordinarie anslaget och framför allt en ändring av de grunder efter vilka anslaget
utgår.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till motionerna
I: 203 och II: 327; och biföll kammaren nyssnämnda, i ämnet väckta
motioner.

Punkten 123.

Lades till handlingarna.

Punkterna 124—139.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 140, angående egnahemsbildning: Ersättningar åt egnahemsombuden.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under nionde huvudtiteln (punkten
140) föreslagit riksdagen att till ändamålet för nästa budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 50 000 kronor, innebärande en anslagsökning med 5 000 kronor.

Utskottet hade i detta samband till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen 1: 87 av herr Nilsson,
Bror, m. fl. och II: 154 av herr Pettersson i Dahl m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte anvisa ett belopp av 100 000 kronor, att utgå som ersättning
åt egnahemsombuden.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj ds
framställning och avslag å de likalydande motionerna I: 87 och II: 154, till
Egnahemsbildning: Ersättningar åt egnahemsombuden för budgetåret 1945/
46 anvisa ett förslagsanslag av 50 000 kronor.

Reservationer utan angivna yrkanden hade vid denna punkt avgivits

dels av herr Tjällgren;

dels ock av herr Ericsson i Sörsjön.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr förste vice talman! Jag befinner mig på denna
punkt i sällskap med vissa motionärer, bland andra herr Pettersson i Dahl i
andra kammaren liksom ock en del motionärer i första kammaren. I dessa
motioner har hemställts örn en ökad ersättning till egnahemsombuden i förhållande
till vad dessa ha rätt till enligt nu gällande bestämmelser. Dessa ombud
erhålla nu en ersättning av fyra kronor för sin medverkan vid handläggningen
av egnahemsärenden. Denna ersättning måste enligt min mening be -

Anslag till
ersättningar
åt egnahemsombuden.

140

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Anslag till ersättningar åt egnahemsombuden. (Forts.)
traktas såsom synerligen låg med hänsyn till den tidsspillan som egnahemsombuden
ofta måste vidkännas, innan ärendet befinner sig i sådant tillstånd,
att det kan inskickas till vederbörande egnahemsnämnd. Ett dylikt ärende är
icke sällan förenat med besök av ombudet hos lånesökanden icke endast en
utan i vissa fall flera gånger. Enär avståndet ibland är ganska långt, förstår
man, att dessa fyra kronor utgöra en ganska ringa ersättning för det arbete
och den tidsspillan som ombudet måste vidkännas. Ombudet har nämligen
skyldighet att stå den lånesökande till tjänst och göra sig underrättad om alla
på ansökningen inverkande omständigheter för att kunna avgiva ett yttrande,
som är så tillförlitligt som möjligt.

Nu har ju utskottet avstyrkt de ifrågavarande motionerna. Det är ju att
beklaga, att så blivit fallet. Men jag beklagar ännu mera att utskottet för avstyrkandet
av denna framställning anfört skäl, vilka jag för min del anser
vara mycket olyckligt formulerade. Jag vill ju gärna uttala den meningen, att
utskottets ledamöter, som ha varit med örn att godkänna denna formulering,
vid närmare övervägande skola finna, att deras uppfattning och ståndpunktstagande
härvidlag äro ohållbara. Man anför här nämligen örn de arbetsuppgifter,
som egnahemsombudet ha, att det är en verksamhet, som kan betraktas
som ett förtroendeuppdrag, ett förtroendeuppdrag av den innebörden, att de
egentligen icke skulle behöva uppbära någon ersättning för det arbete, som
de lia att utföra i egenskap av egnahemsombud.

Jag tycker, att detta ståndpunktstagande är fullkomligt orimligt. Såsom
jag förut berörde måste ju egnahemsombuden stå den lånesökande allmänheten
till tjänst. Jag kan icke på något sätt betrakta just detta arbete såsom varande
något egentligt förtroendeuppdrag, åtminstone icke i den meningen, att man
inte skulle kunna lämna dessa ombud en rimlig ersättning för det utförda
arbetet.

Jag skall icke hålla på längre med hänsyn till den sena timmen, utan jag
ber att i första hand få yrka bifall till de motioner, som ha väckts och som
redovisas i detta utskottsbetänkande. Men därest det skulle ligga till på det
viset, att dessa motioner icke komma att bifallas, då vill jag rikta en hemställan
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet att han åtminstone
till nästa års riksdag går i författning örn att föreslå riksdagen att öka
ersättningen till egnahemsombuden inom landet.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Örn kammarens ledamöter studera vad
utskottet yttrat beträffande den nu föredragna punkten, tror jag, att kammarens
ledamöter skola komma underfund med, att utskottet varit välvilligt
mot de synpunkter herr Ericsson i Sörsjön talar för. Utskottet har vitsordat,
att egnahemsombudens arvoden äro låga med hänsyn till det arbete de utföra.
Men å andra sidan har utskottet förmenat, att uppdraget torde få betraktas
i viss mån som ett förtroendeuppdrag, där vanligen icke full ersättning
kan påräknas.

Jag ber att få erinra örn att det centrala organet, egnahemsstyrelsen, har i
förevarande fall icke framställt något förslag örn ökat arvode åt dessa ombud.
Med. den kännedom jag har om den svenska statsförvaltningen är jag tämligen
förvissad örn, att efter de välvilliga uttalanden från jordbruksutskottet som
skett, egnahemsstyrelsen tvivelsutan kommer att låta sig angeläget vara att
taga upp frågan till behandling. Jag är vid sådant förhållande förvissad om,
att de synpunkter som herr Ericsson i sin motion framfört komma att behörigen
beaktas, utan att riksdagen för tillfället fattar något beslut i överensstämmelse
med motionen. Detta gör, herr talman, att jag tror, att kammaren
kan med största lugn bifalla utskottets förslag, till vilket jag yrkar bifall.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

141

Anslag till ersättningar åt egnahemsombuden. (Forts.)

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Utskottets ärade vice ordförande motiverade
utskottets ståndpunktstagande. Han ansåg, att utskottet behandlat motionen
välvilligt och att det skrivit så pass välvilligt som man egentligen kan
begära. Ja, man kan naturligtvis ha olika omdömen örn det. Jag skulle vilja
örn denna skrivning säga, att jag tycker, att utskottet skrivit sa snävt det
egentligen kunnat göra mot det syfte motionen avser. Det enda i detta fall
som sagts, är att det kan vitsordas, att egnahemsombudens arvoden äro låga
med hänsyn till det gagnrika arbete de utföra.

Örn egnahemsorganisationen skall bli vad den är avsedd att vara, hjälp till
mindre jordbruk o. s. v. med det stora program, som ligger framför oss i närmaste
framtiden, kunna vi icke genomföra detta utan att vi lia dessa egnahemsombud
till hjälp. Vi kunna icke heller genomföra detta utan att ha dugliga
egnahemsombud till hjälp. Ingen kan rimligtvis begära, att duktigt folk
skall ställa sina krafter till förfogande gratis eller för praktiskt taget ingenting.
Arbetsfältet står öppet för vederbörande på andra områden. De kunna
alltså icke ha tid att ägna sina krafter åt detta nyttiga arbete utan någon
som helst ersättning. Jag tycker, att utskottet skulle haft stor anledning att
skriva i positiv riktning i stället för i negativ.

När utskottet viftar bort frågan med att säga, att egnahemsstyrelsen icke
begärt mera än detta nu, tycker jag icke, att man ovillkorligen skall hänvisa
till detta. Det förekommer, som herr Andersson i Löbbo väl vet, mångå
gånger här i riksdagen, att när man vill lösa en fråga i positiv riktning,
man också skriver, att man förutsätter, att det kommer fram ett bättre förslag
i framtiden i avsedd riktning. Här har man i stället endast skrivit att man
tycker, att detta anslag på 50 000 kronor räcker.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid punkten avgivna motionen.

Herr Andersson i Löbbo: Ja, herr Pettersson i Dahl, det är klart att man
kan läsa olika. Men herr Pettersson i Dahl har väl ändå märkt, att utskottet
säger, att utskottet anser sig för närvarande icke böra föreslå någon åtgärd
på grund av de föreliggande motionerna. Ett sådant uttryckssätt kan icke
gärna innebära annat än att utskottet har blicken öppen för att, när frågan
blivit närmare utredd, en förhöjning av ombudens ersättning kommer att ske.

Jag kan vitsorda de båda talesmännens för motionen uppfattning, att de
nuvarande ersättningarna äro något i underkant. Men då herr Pettersson i Dahl
säger, att det är praktiskt taget ingenting, är detta icke riktigt, ty det utgår
en ersättning av 12 kronor, om ärendet resulterat i förvärv av fastighet, samt
4 kronor i övriga ärenden.

Herr talman! Jag har ingen anledning till annat än att fortfarande yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall
till de i ämnet väckta motionerna I: 87 och II: 154: och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson
i Dahl begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
110:o) av utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja:

142

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Ersättning
åt skogsvårdsstyrelser
för
visst biträde
vid virkesavverlcning

m. m.

Anslag till ersättningar åt egnahemsombuden. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de i ämnet väckta motionerna I: 87 och
II: 154.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i denna punkt.

Punkterna 141—150.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 151—153.

Lades till handlingarna.

Punkten 154.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 155.

Lades till handlingarna.

Punkten 156.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 157 och 158.

Lades till handlingarna.

Punkterna 159—174.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 175.

Lades till handlingarna.

Punkterna 176—201.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 202, angående skogsvård m. m.: Ersättning åt skogsvårdsstyrelser
för visst biträde vid virkesavverkning m. m.

Efter föredragning av punkten anförde

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Sedan utskottet behandlat den nu
föredragna punkten har det underrättats örn att på grund av hemställan, som
kommit från central myndighet, Kungl. Maj :t har för avsikt att till. riksdagen
överlämna en proposition, som behandlar dispositionen av här ifrågasatt
anslag. Vid sådant förhållande måste det vara ändamålsenligt, att kammaren
i dag icke fattar beslut utan att ärendet återförvisas till utskottet för
ny behandling. Första kammaren har redan fattat sådant beslut.

Jag tillåter mig därför herr talman, hemställa, att kammaren måtte besluta
återremittera ärendet till utskottet.

Onsdagen den 21 mars 1945 em. Nr 13. 143

Ersättning åt skog svår dssty reiser för visst biträde vid virkesavverkning m. m.

(Forts.)

Vidare yttrades ej. På av herr förste vice talmannen därå given proposition
beslöt kammaren återförvisa punkten till utskottet för ny behandling.

Punkterna 203—207.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 208.

Lades till handlingarna.

Punkten 209.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 210 och 211.

Lades till handlingarna.

Punkterna 212—249.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 250 och 251.

Lades till handlingarna.

Punkten 252.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anslag till viss försöksverksamhet för åstadkommande av
bättre fastighetsarrondering i Norrland.

I en till riksdagen den 12 januari 1945 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 22, hade Kungl. Majit, under åberopande a,v bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, för riksdagen
framlagt vissa förslag, avseende försöksverksamhet för åstadkommande
av bättre fastighetsarrondering i Norrland.

Denna försöksverksamhet skulle enligt Kungl. Majlis förslag handhavas av
för ändamålet särskilt inrättade lokala jordnämnder.

Anslag till
viss försöksverksamhet

för åstadkommande

av bättre
fastighetsarrondering

i Norrland.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

1) medgiva dels att försöksverksamheten för åstadkommande av bättre fastighetsarrondering
i Norrland finge bedrivas i huvudsaklig överensstämmelse
med de av utskottet i motiveringen tillstyrkta grunderna dels ock att för verksamheten
under budgetåret 1945/46 finge disponeras högst 1 000 000 kronor
av egnahemslånefonden, högst 150 000 kronor av fonden för premielån till
egnahemslåntagare samt högst 50 000 kronor av reservationsanslaget till bidrag
till inlösen av vissa byggnader vid utökning av ofullständiga jordbruk;

2) till Kostnader för viss försöksverksamhet för åstadkommande av bättre
fastighetsarrondering i Norrland m. m. å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1944/45 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
35 000 kronor;

144

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Anslag till viss försöksverksamhet för åstadkommande av bättre fastighetsarrondering
i Norrland. (Forts.)

3) å riksstaten för budgetåret 1945/46 under nionde huvudtiteln anvisa

a. till Kostnader för viss försöksverksamhet för åstadkommande av bättre
fastighetsarrondering i Norrland ett reservationsanslag av 70 000 kronor;

b. till Bidrag till genomförande av vissa arronderingsåtgärder i Norrland
ett reservationsanslag ''a,v 150 000 kronor.

Enligt utskottets förslag skulle beviljandet av lån och bidrag för arronderingsföretag
handhavas av vederbörande egnahemsnämnd.

Reservationer hade avgivits

dels ''a,v herrar Tjällgren, Jacob Hansson, friherre Beck-Friis, Jonsson och
Carlström, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen
utvisade;

dels ock av herrar Jacobson i Vilhelmina och Jonsson i Järvsand, vilka
ansett, att utskottet bort i enlighet med egnahemsstyrelsens yttrande föreslå,
att ifrågavarande verksamhet borde handhavas av egnahemsorganen.

Förstnämnda reservanter hade biträtt Kungl. Majlis förslag, att här avsedda
försöksverksamhet skulle i sin helhet handhavas av de föreslagna lokala
jordnämnderna.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-!]ramstorp;
Herr talman! Denna proposition grundar sig på en framställning ifrån den s. k.
norrlandskommittén. Dess undersökningar gälla ju näringslivet i sin helhet i
Norrland och även andra betydande frågor som beröra Norrland. Då norrlandskommittén
föreslog dessa inventeringsåtgärder avsåg man härmed att
försöka finna en form för det sätt, på vilket det med nuvarande lagstiftning
lättast skulle vara möjligt att göra ägoutbyten och omläggningar eller bättre
arronderingar av jordbruksfastigheter. Kommittén har kommit till den uppfattningen,
att då dessa uppgifter ligga- väsentligt utanför dem som egnahemsnämnderna
redan ha skulle det vara lämpligare, då detta gäller mer begränsade
områden inom egnahemsnämndernas arbetsområden, att låta jordnämnderna,
som man kallar dem, sköta dessa uppgifter.

Egnahemsnämnderna ha sin stora uppgift i att försöka åstadkomma allt som
i övrigt är möjligt för att komplettera ofullständiga jordbruk. Inom dessa områden
där man skulle försöka uträtta något i detta syfte är det ju på det sättet
att de olika delarna av en fastighet, även örn den inte omfattar mer än några
hektar, kunna ligga på många olika ställen, och skall man lägga också detta
arbete på egnahemsnämnderna måste detta självfallet inkräkta på det arbete
de i övrigt inom hela området ha att utföra eller också skulle egnahemsnämnderna
behöva ett stort tillskott av extra personal.

Jag har förmenat att man skall göra ett försök härutinnan. Detta ingår ju i
ritredningen och just detta skulle bli den del av utredningen, som ger ett tydligt
utslag i praktiken hur det verkligen ser ut. En pappersutredning har sitt
värde, men kan man komplettera en sådan utredning med praktiska försök
måste det bil ett resultat som ger bättre grepp över det hela. Jag har alltså
på de skäl som kommittén har anfört godkänt dess uppfattning, att det skulle
vara bäst att lägga detta utanför egnahemsnämnderna.

Utskottet, som godkänt denna ståndpunkt, har emellertid ifrågasatt, att bidrags-
och lånetilldelningen skulle skötas av egnahemsnämnden. Jag föreställer
mig att om egnahemsnämnden skall sköta denna uppgift måste den
sätta sig in i vad förslagen från jordnämnden innebär, Jag kan inte tänka mig
att man menar, att egnahemsnämnden bara skall sitta på expeditionen och lämna

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

145

Anslay till viss försöksverksamhet för åstadkommande av bättre fastighets arrondering

i Norrland. (Forts.)

ut bidragen oell lånen i anledning av vad jordnämnden föreslagit, utan när egnahemsnämnden
skall lia divisionsansvar med jordnämnden, måste den väl besiktiga
de olika områdena och skaffa sig ett omdöme örn förhållandena. Vad kommer
då detta att innebära? Jo, att om dessa jordnämnder kommit till en praktisk lösning
av olika frågor inom de delar det gäller och lagger fram sitt förslag och
bär har t. o. m. en överenskommelse med jordägarna örn, när och hur marken
skall skiftas ut — den ene jordägaren skall betala och den andre
ha pengar, och då får man använda 50 000-kronorsanslaget för att lösa
sådant som blir överloppsbyggnader — då komma egnahemsnämndens
ledamöter eller dess verkställande och titta på detta och kunna få en
helt annan uppfattning. Detta kan således inte innebära något annat än att
det i själva verket blir två kommittéer som skola utreda samma sak — det veta
vi ju, hur vi kunna se olika på saker och ting — och detta kommer bara att
försena effekten a,v arbetet. Det förefaller mig ha varit riktigare örn man sagt,
att egnahemsnämnden skall utföra först själva arbetet på fältet och därutöver
också sköta finansieringen.

När man från utskottets sida säger att det är riktigare att egnahemsnämnden
tar hand om bidragsbeviljande och lånebeviljande, menar man väl detta
därför att man tar pengar som äro anslagna till egnahemsverksamheten. Örn
jordnämnderna i dessa försöksområden beviljat lån för 500 000 kr., eller säg
1 miljon kr., blir detta bokfört i en summa. Men det blir också jordnämnderna
som få bära ansvaret, ty det kan inte vara riktigt att egnahemsnämnderna skola
ta ansvar för vad jordnämnderna gjort.

Örn man skall göra konstruktionen på det sätt som utskottet föreslagit kan
jag inte se annat än att det blir ett divisionsansvar mellan egnahemsnämnden
och det verkställande organet varjämte arbetet ganska säkert därigenom blir
fördröjt. Det medför en del skriverier, som enligt mitt sätt att se är onödigt
och som innebär ett försenande av det resultat man vill nå. Intresset är ju mycket
stort för att man skall vidta rationaliseringsåtgärder inom jordbruket, även
örn meningarna äro delade örn hur detta bör ske. Men de böra åtminstone icke
vara delade örn att det här gäller att göra den bästa arronderingen som överhuvud
taget är möjlig för att göra arbetet effektivare vid de olika jordbruken
och även förbättra de ekonomiska förutsättningarna. Då nämnden undersöker
frågan om dessa omdelningar och omläggningar av de olika fastighetsdelarna
skall den naturligtvis också samtidigt undersöka, vilka möjligheter som föreligga
för att exempelvis lägga tillsamman två ställen eller skifta ett ställe och
lägga delarna till två andra för att få fram den bästa arealen av jordbruket
och på samma gång den bästa arronderingen.

Med anledning av vad jag sagt förefaller det mig vara riktigast örn kammaren
i likhet med första kammaren bifaller Kungl. Majda proposition. Jag
tror man därmed får det bästa och snabbaste resultatet av denna försöksverksamhet
— det måste ju understrykas att det är uteslutande en försöksverksamhet.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Då jag återfinnes bland
reservanterna i denna fråga skall jag be att få säga några ord. Jag vill inte
sticka under stol med att då vi behandlade ärendet i utskottet voro vi fundersamma,
i synnerhet först på avdelningen, örn det kunde vara riktigt att sätta
lill särskilda nämnder för denna uppgift, då ju egnahemsstyrelsen kunde tänkas
ha lika stora förutsättningar att sköta örn denna sak. Emellertid koni jag
för min del till den uppfattningen, att antingen skulle; egnahemsnämnden sköta
örn detta eller också skulle den lokala jordnämnden lia arbetat helt och fullt.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 13. 10

146

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Anslag till viss försöksverksamhet för åstadkommande av bättre fastighetsarrondering
i Norrland. (Forts.)

Ty om inan nu, som utskottet har föreslagit, skall ordna det på det sättet att de
här nämnderna visserligen skola få sköta örn det egentliga arbetet med arrondering
m. m. men att sehlan egnahemsstyrelsen skall bevilja pengarna, så är jag
rädd för att det kommer att skära sig ganska mycket. Det har nog varit en viss
dragkamp mellan egnahemsstyrelsen och dem som utarbetat detta förslag, och
jag tror det skulle bli irritation örn egnahemsstyrelserna skulle bevilja anslagen
i fråga. Jag är inte blind för att detta arbete i och för sig kan bli ganska
påfrestande, och då man skall ta itu med kanske rätt konservativa jordbrukare
och försöka få dem att byta ut sina ägor är jag rädd för att det inte kommer
att gå så synnerligen lätt. Har jordnämnden lyckats åstadkomma ett visst resultat,
kan egnahemsnämnden sedan säga att det här är inte så bra genomfört
och vi ha inte lust att bevilja några pengar, och då tror jag att det liela skulle
bli ganska besvärligt.

Det är på den grund jag för min del måste ansluta mig till reservationen och
jag vill endast med dessa korta ord. herr talman, be att få yrka bifall till densamma.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Det gäller ju här en försöksverksamhet
som avser att åstadkomma en bättre fastighetsarrondering inom vissa områden
i Norrland. Denna försöksverksamhet emotses med största intresse, och
det är uppenbart att det i mycket hög grad är ett allmänt intresse att man kan
göra en försöksarrondering beträffande vissa bestämda områden, där man kan
vinna en erfarenhet som kan bli av stort värde vid fullföljandet av denna verksamhet
i större omfattning.

Jag delar inte deras mening som anse att denna verksamhet skall anförtros
åt redan befintliga lokala organ. Egnahemsnämnderna äro mycket hårt arbetstyngda,
särskilt i de norrländska länen. De lia fullt upp att göra med de uppgifter
de ha, i synnerhet som deras arbetskraft är mycket knappt tillmätt. När
jag säger detta innebär det ingalunda ett underkännande av egnahemsnämndernas
vare sig vilja eller förmåga att göra något på även detta område. Men det
gäller här en speciell sak. som delvis ligger vid sidan av egnahemsnämndernas
vanliga verksamhet, och det kan säkerligen vara av stort värde att man för denna
speciella uppgift kan engagera krafter, som äro särskilt intresserade av detta
och som kan ägna sin tid åt just denna uppgift på ett annat sätt än egnahemsnämnderna
kanske skulle kunna.

Enligt propositionen skall en av egnahemsnämndernas ledamöter också vara
ledamot av den lokala jordnämnden. Man kan därför förutsätta att egnahemsnämnderna
skola få en mycket fast anknytning och ett intimt samarbete med
de lokala jordnämnder det här gäller. Så långt är man ense, såväl utskottsmajoriteten
som Kungl. Maj :t och norrlandskommittén. Beträffande förslaget att
den lokala jordnämnden även skulle bevilja bidrag och lån har det från utskottsmajoritetens
sida anförts en annan mening. Man förmenar i utskottet att
det kan vara lämpligt att eftersom egnahemsnämnden handhar låne- och bidragsgivandet
i övrigt för likartade fall. bör även denna låne- och bidragsgivning
kunna anförtros åt egnahemsnämnden. Enligt propositionen förutsattes att de
egnahemslån och premielån som skulle kunna komma att beviljas skola beviljas
i överensstämmelse med gällande förordning för utdelandet av egnahemslån.
Det blir alltså ingenting nytt som tillkommer här, utan det gäller för egnahemsnämnderna
att bevilja lån och bidrag efter samma grunder som tidigare.
Ty det är väl ända inte meningen att det skall bli någon annan praxis beträffande
långivning och tilldelning på premielån än vad som gäller i fråga om vanliga
egnahemslån.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

147

Anslay till viss försöksverksamhet för åstadkommande av bättre fastighets arrondering

i Norrland. (Forts.)

Det är endast det särskilda anslaget om låne- och premielånstilldelningen,
som har en något annan karaktär, men jag kan inte tänka mig annat än att
egnahemsnämnderna skola kunna på ett tillfredsställande sätt sköta även uppgiften
att utdela dessa bidrag.

När man här har uttryckt farhågor för att egnahemsnämndens inblandning i
verksamheten i fråga örn låne- och bidragsgivningen skulle bli beroende av huruvida
egnahemsnämnden vill bifalla de förslag som komma från lokala jordnämnden
och att en sådan anordning som utskottet föreslår skulle verka fördröjande
och i vissa fall kunna verka så, att de överenskommelser som man planerat
inte komme till stånd, så kan jag för min del inte tro att dessa farhågor
äro befogade. Det är ju meningen att en av egnahemsnämndens ledamöter även
skall vara ledamot av den lokala jordnämnden, och det blir väl då lämpligt att
dessa ledamöter också bli föredragande i egnahemsnämnden då det gäller sådana
ärenden som avse lån och bidrag enligt förslag från lokala jordnämnden.
Då har man väl anledning förutsätta att lånen också skola bli beviljade i den utsträckning
som är rimlig. ■

Det har ju tidigare ansetts som en stor nackdel, att det finnes olika myndigheter,
som bevilja lån och bidrag för likartade uppgifter. Man har nu i gång
en utredning, som avser att förenhetliga lånetyperna beträffande en hel del lån
och bidragsformer. Man vill, som sagt, få till stånd enhetliga bestämmelser på
detta område och ordna det så, att icke någon myndighet lämnar lån och bidrag
för liknande eller likadana uppgifter som en annan myndighet. Under sådana
förhållanden kan det knappast vara tillrådligt, att här tillskapas ett nytt
organ, som skall handhava lån och bidragstilldelningen efter samma grunder
och för i stort sett samma ändamål, som en annan nämnd, nämligen egnahemsnämnden.

Jag har anslutit mig till utskottsmajoritetens ståndpunkt i detta fall. Men
örn jag hade trott, att utskottets linje skulle inverka skadligt på denna verksamhet,
skulle jag givetvis icke ha gjort det. Jag är emellertid av den övertygelsen
att en lösning av frågan i denna riktning icke kommer att skada det
syfte, som man här avser att främja. Allmänheten kommer ej att kunna förstå
örn från ett likartad klientel inkomna ansökningar örn bidrag och lån skulle
komma att behandlas av de långi van de myndigheterna på olika sätt.

''Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Mäler; Herr talman! 1 fråga örn den verksamhet, som här föreslås råder
endast en mening, nämligen att den är nyttig och nödvändig. Man bör alltså
vidtaga de åtgärder, som norrlandskommittén föreslagit och som i en proposition
förelagts riksdagen.

Meningsskiljaktigheterna gälla alltså, själva organisationens uppbyggnad och
beträffande den frågan kan man tänka sig tre olika linjer. Den första linjen,
som också övervägts i norrlandskommittén, vore att anförtro denna försöksverksamhet
åt res]), egnahemsnämnder. Enligt den andra linjen skulle man skapa
ett nytt organ, benämnt lokala jordnämnder, som skulle syssla med dessa uppgifter.
Den tredje är den, som återfinnes i utskottsmajoritetens förslag och som
innebär, att man tillskapar dessa nya organ men icke giver dem befogenhet
att i full utsträckning förvalta sitt ämbete. Förvaltningen och ansvaret .skulle
åvila egnahemsnämnderna.

Skall man ga m för en sa pass vansklig sak som att tillskapa nya statsorgan
för en arbetsuppgift, då bör man också se till, att detta statsorgan får den
pondus,, det inflytande och den befogenhet, det behöver för att fullgöra sin uppgift.
Går man på utskottsmajoritetens linje och alltså skapar dessa nämnder och

148

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Anslag till viss försöksverksamhet för åstadkommande av bättre fastighetsarrondering
i Norrland. (Forts.)

uppdrager åt deni att i olika byar och områden göra upp planer för en sådan
här omskiftning av fastigheterna men frånhänder dessa jordnämnder rätt att
lämna ut de lån eller understöd, som behövas för att planerna skola kunna
genomföras, leder det till en dubbelverksamhet, som enligt min mening kommer
att bli så pass hinderlig för själva verksamheten, att jag starkt befarar att
nyttan av det hela kommer att bli ganska ringa.

Herr Andersson i Tungelsta förklarade, att det innebär en nackdel att de
olika organen skola giva lån och bidrag ur samma fonder och efter samma grunder.
Men den nackdelen må väl ändå vara mindre än den nackdel, som ligger
däri att ett organ skall göra undersökningar, föra förhandlingar med olika
parter och göra upp förslag, medan sedan ett annat organ skall bevilja erforderliga
medel för genomförandet av förslagen. Låt oss tänka oss, att en sådan
lokal jordnämnd, som här är föreslagen, kommer ut i bygden och efter långvariga
överläggningar och förhandlingar med olika fastighetsägare lyckas
åstadkomma en plan för en omflyttning, uppdelning och sammanläggning av
fastigheterna o. s. v. och kommer till ett vettigt förslag örn hur frågan skall
lösas för den bygden. Sedan skall det göras upp ett förslag om hur mycket
statsbidrag, som behöves för att klara upp saken. Därefter skall man gå med
detta ärende till egnahemsnämnden. Då har man tvenne vägar att välja, den ena
är den, att egnahemsnämnden tar det hela formellt och säger: Den lokala jordnämnden
har gjort upp förslaget, då kunna vi antaga, att det är tillfredsställande.
Så giver nämnden förslaget sitt formella godkännande och pengarna betalas
ut. Men då är hela förfaringssättet meningslöst. Man kan också gå den
andra vägen enligt vilken egnahemsnämnderna skola ingå i sakprövning av det
förslag, som jordnämnden framlagt. Det innebär då att egnahemsnämndens ledamöter
skola gå ut och sätta sig in i samma problem och samma angelägenheter,
som den lokala jordnämnden förut har handlagt och sysslat med. Därav
föranledes ett dubbelarbete, som är ytterligt betungande. Man riskerar t. o. m.,
att man överhuvud taget icke kommer till resultat, i varje fall kommer man
till resultat mycket långsammare än på den andra vägen. Jag för min del
håller före, att skall denna försöksverksamhet sorn norrlandskommittén föreslagit,
leda till något resultat, då måste man följa den linje, som finnes angiven
i den kungl, propositionen.

Jag ber med hänvisning till detta, herr talman, att få yrka bifall till den av
herr Tjällgren m. fl. avgivna reservationen, som innebär bifall till Kungl. Maj :ts
förslag.

I detta, anförande instämde herrar Hedlund i Östersund och Andersson i
Hedensbyn.

Herr Sandberg: Herr talman! Även jag vill med tillfredsställelse notera, att
Ilar föreligger ett tillstyrkande till det förslag, som framlagts av norrlandskommittén,
vilket förslag går ut på åtgärder för åstadkommandet av en förbättrad
fastighets ar rondering i Norrland. Jag tror, att man bör lia anledning hoppas på
att värdefulla erfarenheter skola vinnas i fråga örn jordbrukets rationalisering
genom den försöksverksamhet, som sålunda planlägges. På en punkt gå dock
meningarna isär, och det gäller själva organisationen.

Jag har inom norrlandskommittén med viss tvekan biträtt förslaget att tillsätta
en särskild jordnämnd. Jag lutade egentligen från början närmast åt den
uppfattningen att verksamheten borde omhänderhavas av egnahemsnämnderna.
Även örn jag likväl, på de grunder, som anförts i norrlandskommittén® motivering,
gått med på tanken att tillskapa en särskild jordnämnd, har jag ändock
icke kunnat biträda den meningen, att den nya jordnämnden även skulle lia

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr lik

149

Anslay till viss försöksverksamhet för åstadkommande av bättre fastighets arrondering

i Norrland. (Forts.)

hand om beviljandet av egnahemslån och de bidrag, som i detta sammanhang
kunna ifrågakomma.

Vad man här anfört i fråga om de olägenheter, som skulle uppsta genom att
jordnämnden icke skulle kunna direkt besluta i dessa lane- och bidragsfrågor,
är, skulle jag tro, mycket överdrivet. Man bär från departementschefen och mi
senast även från herr Mälers sida förmenat, att för den händelse prövningen i
egnahemsnämnden av långivningen icke bara skall vara av tormell natur, mäste
egnahemsnämnden ingå i sakprövning av lånefrågan, varför dess ledamöter
måste begiva sig ut på ort och ställe för att ta ingående kännedom örn förhållandena.
Detta är nog ändå att göra saken för vidlyftig. Så behöver det ju icke
gå till i verkligheten. Då förslag motiverade av jordnämnden framläggas för
egnahemsnämnden — man måste räkna med, att det bör kunna ske ett intimt
samarbete mellan jordnämnden och egnahemsnämnden — kan en realprövning i
betydande utsträckning komma till stånd, utan att det behöver innebära den
grad av ökat arbete för egnahemsnämnden, som man här har målat upp. För
min del anser jag det vara av stor betydelse att ett intimt samarbete kommer
till stånd mellan jordnämnden och egnahemsnämnden. Jag förmenar, att just
denna anordning att beviljandet av lån och bidrag far ske som hittills genom
egnahemsnämnden är lämplig och ägnad att främja samarbetet. Det kan däremot
inte vara lämpligt att på. olika organ dela upp dessa lån- och bidragsfrågor,
så att det ena organet beviljar lånen och det andra förvaltar och redovisar
lånen. .

Jag ber att få erinra om vad riksräkenskapsverket sagt i sitt yttrande. Där
pekar man bland annat på, att »likformigheten vid beviljandet av dylika lån
och bidrag tillgodoses givetvis bäst, örn de utdelais av ett och samma slags organ.
I varje fall måste det anses önskvärt, att de inom en vists egnahemsnämnds''
arbetsområde utdelas efter enhetliga principer.» Herr Andersson i Tungelsta
var inne på denna sak, och jag ber att få understryka vad han säde. »Överhuvud
taget är det föga tilltalande», fortsätter riksräkenskapsverket »att ett organ
beviljar lån och bidrag av statsmedel, under det att ett annat handhar förvaltningen
av för ändamålet anvisade medel och ombesörjer redovisningen.»

Jag tror icke, att man kan underkänna betydelsen av detta resonemang, och
jag tror ej heller, att man skall förstora olägenheterna av vad man här föreslår,
nämligen att långivningen skall handhavas av egnahemsnämnderna. Jag tror
överhuvud taget icke, att det behöver uppstå olägenheter på grund härav, men
man får en viss vinst av det mera intima samarbetet mellan ifrågavarande organ.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Jag skall begagna tillfället att uttrycka
min tillfredsställelse med det berömvärda initiativ, som förekommer i
förevarande proposition. Samtidigt vill jag emellertid säga, att när man ser de
många för övrigt goda initiativ, som kommit från jordbruksdepartementet —
förutom den här frågan örn arronderingen lia vi ju också frågan örn torrläggningsverksamheten,
stenröjning och annan jordförbättring — blir man å andra
sidan betänksam, då man finner, att det måste tillsättas nya nämnder för varje
sak. Här är det fråga örn jordnämnd, sedan blir det fråga örn torrläggningsnämnd
och sedan signalerar man i KM2 års1 jordbrukskommitté örn en rakionaliseringsnämnd.

Jag kan inte inse det rationella i att man skall lia dylika från varandra isolerade
organ för varje del av rationaliseringsverksamheten. Kunde man inte slå
''samman allt det där, örn man nu icke kan utnyttja de redan bestående organen

150

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Anslag till viss försöksverksamhet för åstadkommande av bättre fastighetsarrondering
i Norrland. (Forts.)

för att administrera och leda denna verksamhet. Det kan väl ändå icke vara
rationellt med dessa olika från varandra isolerade nämnder i olika län. Jag tror
också, att man vid frågans behandling i utskottet icke varit så tillfredsställd
med att ännu ett nytt organ skulle komma till. Det är närmast det, som jag
velat giva uttryck för här.

Jag tycker, att den mest konsekventa linjen i frågan i utskottet företrätts av
herr Jacobson i Vilhelmina och herr Jonsson i Järvsand, som mena att egnahemisorganen
böra lia hand örn alltihop. Det är nog en mera konsekvent linje,
men det finnes icke möjlighet att nu yrka bifall till den reservationen. Utskottets
linje är, enligt min mening, trots vad som anförts till försvar därför från
herr Anderssons i Tungelsta sida, ändå icke fullt konsekvent. Men jag kommer
ändå att rösta för utskottet, för att giva uttryck åt mitt missnöje med det
nämndraseri, som vi faktiskt varit vittne till.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag har i norrlandskommittén biträtt
förslaget att undersöka möjligheterna att åstadkomma bättre arrondering
i Norrland. Förslaget avser försök inom ett område i Norrbotten och ett
område i Västernorrlands län. Vi ha i norrlandskommittén funnit det ändamålsenligt
att anförtro denna försöksverksamhet åt en särskild nämnd och att
sålunda icke inkoppla, egnahemsnämnderna eller, som det också varit tal örn,
skogs vårdsstyrelsen i denna verksamhet. Vi lia velat skapa ett organ, som helt
skall ägna sig åt uppgiften att försöka lösa arronderingsfrågan i de av kommittén
anvisade områdena. Den nämnd, som får uppdraget, måste erhålla en mycket
vidgad befogenhet, örn den skall kunna vara parterna till hjälp. Nämnden
bör därför lia möjlighet, att när en plan är uppgjord försäkra intressenterna
om att under förutsättning att förslaget godtages statshjälp eller statslån också
kommer att lämnas.

Jag kan icke förstå herr Sandberg, som talade för utskottet, lika litet
som jag förstår herr Andersson i Tungelsta, när de säga, att vi måste ha enhetliga
principer för denna verksamhet, och att det hela därför bör ligga
hos egnahemsnämnden. Vilka enhetliga principer? Norrlandskommittén har
— jag säger det ännu en gång — funnit två områden i Norrland, som äro
lämpliga för utredning. Nämnden i Norrbotten behöver icke alls följa de
principer för sammanslagning av jordlotter och byte av jordskiften som nämnden
i Västernorrlands län tillämpar. Vederbörande nämnd skall arbeta såsom
förhållandena i det arbetsområde, där den verkar, påkalla.

Nu kan man ju fråga, om det spelar någon roll örn nämnden har all annan
befogenhet utom lånegivningen. Jag måste säga, att det är min bestämda uppfattning,
att skulle jordbruksutskottets förslag i fråga örn nämndernas beroendeställning
under egnahemsnämnderna vinna riksdagens bifall, är det lika
bra att icke göra detta iörsök. Det är en benägenhet hos oss att så fort något
nytt skall försökas, byråkratisera det hela. Det går icke — förmenar man —
att under enkla former klara den minsta uppgift. Här är det visserligen en
stor fråga, som skall utredas men det är dock ett arbete av sådan natur, att
nämnden icke behöver ha någon myndighet över sig.

Detta och vad jordbruksministern nyss anförde är skälet till att jag yrkar
bifall till herr Tjällgren m. fl. reservation. Skulle kammaren — första kammaren
har dessbättre bifallit den Tjällgrenska reservationen — fatta beslut i
överensstämmelse med utskottets yrkande är det — jag säger det ännu en
gång — lika bra att saken får vila tills vidare.

Onsdagen den 21 mars 1045 em.

Nr 13.

151

Anslag till viss försöksverksamhet för åstadkommande av bättre fastighets arrondering

i Norrland. (Forts.)

Herr Sandberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag tror, att det sista uttalandet av min värderade vän herr Hedlund
måste betecknas såsom ganska överdrivet. Att allting skulle stå eller falla
med frågan, hur organisationen på denna punkt utformas, är väl ändå orimligt.
Herr Hedlund frågade, vad det är för enhetliga principer man åberopar
i detta fall, och han menade, att det icke fanns några sådana, som det var
nödvändigt att man följde. De enhetliga principer, som herr Andersson i
Tungelsta och jag talat om, äro principerna för egnahemslånegivningen och
de bidrag, som skola lämnas. Meningen är ju, herr Hedlund, att de egnahemslån
och premielån, som lämnas av jordnämnden, skola lämnas enligt de
för egnahemslånerörelsen gällande bestämmelserna. Därutöver får ju den blivande
jordnämnden ett särskilt anslag, som den får röra sig med efter behov.
Jag menar, att det är riktigt, att enhetliga principer tillämpas i fråga örn
nyssnämnda långivning.

Vidare vill jag tillägga, att de möjligheter, som herr Hedlund säger att
jordnämnden bör lia, att på ort och ställe tala med människor och förklara
för dem, vilka lån och bidrag de kunna få, äro lika stora för jordnämndens
del, även örn långivningen sker genom egnahemsnämnden. Ty även jordnämnden
kommer att mycket väl veta vilka villkor som gälla för lånen i fråga.

Vidare anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Stanis torp:
Herr talman! Jag kan icke förstå annat än att örn egnahemsnämnderna skola
bevilja bidrag, måste de pröva vad jordnämnderna föreslå. Det måste innebära
ett dubbelarbete. Herr Andersson i Tungelsta sade, att prövningen kunde
den göra, som var föredragande i egnahemsnämnden. Han avsåg väl då föredraganden
både i jordnämnden och egnahemsnämnden, men det är väl icke
så säkert att det kan bli samma person. Om ledamöterna i egnahemsnämnden
fatta beslut i saken, måste egnahemsnämnden bära ansvaret. Men enligt förslaget
skulle jordnämnden göra detta. Beloppet skall endast bokföras hos egnahemsnämnden,
under det att det är jordnämnden, som skall bära ansvaret för
vad som är gjort. Örn ansvaret skall delas, blir det ingen av dem, som vill
stå för saken. Ett sambeslutande måste under alla förhållanden bli en försening
i arbetet.

Är det icke så i vårt laud, att örn man vill åstadkomma något, stöter det
på patrull från någon institution, som menar att man tangerar dess uppgift.
Såsom i detta fallet, då det s. k. ordinarie organet vill vara med och så är
pappersexercisen i full gång, och det blir ingenting gjort.

Herr Karlsson i Stuvsta var betänksam över att det nu skulle bli nya nämnder.
Han har pekat på att förut fanns det torrläggningsnämnden, och att det
har varit den ena nämnden efter den andra. Men, herr Karlsson i Stuvsta, i
propositionen örn torrläggningen stod uttryckligen, att om det. blir en rationaliseringsnämnd,
avses att torrläggningsnämnden skall uppgå i den. Skulle
det framdeles bli en rationaliseringsnämnd, som skall ha hand örn hela denna
fråga, är det självfallet, att dessa nämnder försvinna. Hur frågan örn rationaliseringsnämnden
utvecklar sig kan ännu icke överblickas, då vi ännu
icke tagit ståndpunkt till rationaliscringsfrågan i stort.

Men jag är övertygad örn att skola vi i den nu föreliggande frågan örn
arronderingsförsöken i Norrland koppla in en statlig myndighet, vill den lia
medinflytande. Och då känner jag till hur det blir. Örn vederbörande icke
enas, bitr det pappersexercis, och det kan dröja tre veckor eller en månad,
innan det hola blir klart. Sedan kan det hända, att den ene efter den andre

152

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Anslag till viss försöksverksamhet för åstadkommande av båttre fastighetsarrondering
i Norrland. (Forts.)

av de fastighetsägare, som man samlat ihop och gjort övenskommelser med
för att få en arrondering till stånd, ångrar sig. Jag tror, att det är angeläget,
att man handlar snabbt och omedelbart utan att gå till statliga myndigheter
för att få saken prövad.

Herr Andersson i Tungelsta, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! De väsentliga uppgifter, som jordnämnderna
skola få, äro väl ändå icke att bevilja lån och bidrag. Jag har fattat att det
skulle vara att försöka sammanföra och ena parterna om ägoutbyten o. s. v.
för att på det sättet få till stånd den arrondering som kan behövas. I vissa fall
räknar man med att det behövs bidrag och lån även för tillbyggnader. Om den
vanliga egnahemslåneverksamheten kopplas in, kan ju den expertis den har
ställas till förfogande t. ex. när det gäller byggnadsföretag och sådant. Jag
förmodar, att det icke är meningen att de lokala jordnämnderna skola skaffa
sig dylik expertis också.

Vidare är det så, att när det gäller förvärv av jord för vederbörande organs
räkning, kan det lokala organet icke ha hand örn saken utan ärendet måste
i sådana fall gå till egnahemsorganisationell.

Till herr Hedlund i Östersund skulle jag vilja rikta den frågan: Är det
meningen att de lokala jordnämnderna skola bevilja lån efter andra principer
än de som^gälla enligt egnahemskungörelsen? Är det icke meningen, kan jag
icke förstå, varpå de farhågor grunda sig, sorn herr Hedlund här gav uttryck
åt.

Härefter anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Det är väl så, herr Andersson i Tungelsta, att när det gäller flertalet
kompletteringar av jordbruk och även ansökningar örn lån framställningarna
komma till egnahemsnämnderna. Men här skulle vederbörande ge sig
ut i bygderna och söka klargöra för människorna, vilka fördelar de skulle vinna
genom ägoutbyten o. s. v. När så alla äro överens, är det väl skäl i att klippa
till. Då skulle jordnämnderna ha befogenhet att säga, att så och så blir det.
utan att vara beroende av vad egnahemsnämnderna säga. Det är angeläget
att lia själva utbytena och arealfrågorna klara först. Sedan får det bli en
överenskommelse med egnahemsnämndernas arkitekter och byggnadssakkunniga
om plan för byggnaderna. Den saken får komma i andra hand. Byggnaderna
kunna icke konstrueras, innan man vet vilken arealen skall vara.

Det gäller ju ändå, såsom herr Andersson i Tungelsta sade, något som skiljer
sig så^ väsentligt från egnahemsnämndernas normala arbete. Här kan det ju
bli fråga örn stora omskiften, och det gäller att övertyga människorna om att
för den händelse de göra på ett visst sätt, blir det bättre för dem.

Herr Jonsson i Järvsand: Herr talman! Herr statsrådet talar här örn vikten
av att nian inte konstruerar byggnader innan nian vet vad de skola användas
till. Även jag tycker att det skulle varit klart förut och att det varit lämpligt
att man för denna försöksverksamhet använder den organisation, som man
faktiskt har i egnahems organisationen. Jag tror, att det efter den debatt som
här förts, finns en och annan av kammarens1 ledamöter, som kanske ändå tycker
att det är sunt förnuft i den reservation, som herr Jacobson i Vilhelmina och
jag avlämnat och där vi i enlighet med egnahemsstyrelsens remissyttrande
förorda, att denna verksamhet skall handhavas av de lokala egnahemsorganen.
Jag tror jag kan försäkra, att när vi avgivit denna reservation ha vi gjort det
i den fasta förvissningen, att en sådan organisation icke skulle ha behövt för -

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 18.

153

Anslag till viss försöksverksamhet för åstadkommande av bättre fastighets arrondering

i Norrland. (Forts.)

* dröja denna nödvändiga verksamhet, som vi äro lika intresserade av som någon
annan.

Det är speciellt två saker som gjort, att vi avlämnat denna reservation. För
det första är det ganska besvärligt för en hel del av dessa småbönder ute i
bygderna att ha olika organ att vända sig till för sina olika lån och bidrag.
Vi anse att det snarare borde vara en angelägenhet att söka förenkla den organisation,
som nu finns, så att de finge vända sig till en enda institution i
stället för att nu tillskapa ytterligare ett organ, som skulle vara behjälpligt
med att ge dem lån och bidrag. För det andra är denna verksamhet, även örn
den nu antages bli av större dimensioner än förut, dock ingenting nytt. Det
är i stort sett vad vi dagligen syssla med inom egnahemsverksamheten. Vi
ha där en hel del sakkunnigt folk. Jag skulle tro, att våra egnahemsdirektörer,
när det gäller dessa sammanläggningsföretag och förstärkning av ofullständiga
jordbruk, representera något av den bästa sakkunskap, som vi lia i landet
på detta område. Vi äro mycket väl medvetna örn att dessa egnahemsdirektörer
icke skulle ha kunnat driva denna verksamhet, men vi tro att örn de fått den
arbetskraft till sitt förfogande, som här anses nödvändigt, så skulle det varit
nyttigt örn de haft överinseendet över det hela. Vi tro inte heller att det
skulle vara lättare för dessa lokala jordnämnder att få denna tillfälliga arbetskraft
än vad det skulle varit för egnahemsnämnderna. Vi förmoda, att det blir
ganska svårt även för de lokala jordnämnderna att få dessa högt kvalificerade
tjänstemän, som det här är fråga örn, för denna korta tid. Går det för
dessa hade det bort gå även för egnahemsnämnderna.

Jag skulle kanske ändå inte varit med örn någon reservation, örn norrlandsutredningen
här varit så konsekvent att den föreslagit att även den kamerala
avdelningen för denna verksamhet skulle handhavas av jordnämnderna. Nu är
det dock så, att de lån, som beviljas av jordnämnderna, får dock egnahemsväsendet
sedan taga ansvaret för. Jag vill inte med detta uttala några farhågor
för att dessa lån skulle bli besvärliga för egnahemsväsendet, men jag
tycker att.det är en dubbelställning, som man skulle kunna undvika.

Jag vill till min länskamrat herr Hedlund säga, att när han varnar för byråkratisering
tycker jag det skulle varit lämpligt att man även inom norrlandsutredningen
tänkt på denna byråkratisering, åtminstone vad det gäller denna
försöksverksamhet, som vi ännu inte veta, hur stor omfattning den får, och
låta de egnahemsorgan, som nu finnas, handhava densamma.

Det är emellertid så, att jag inte kan yrka bifall till vår reservation. För
min personliga del är jag dock beredd att, herr talman, biträda utskottets
förslag.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pelirsson-Brainstorp:
Herr talman! lia den siste ärade talaren säde. att Kungl. Maj:ts förslag skulle
medföra en ny organisation, som man hade att vända sig till för att få lån och
bidrag, så är det inte riktigt, och detta därför att då lånen liro placerade hos
egnahemsnämnden förvaltar egnahemsnämnden deni, och när vederbörande
skall licinia sina räntor och amorteringar har han att vända sig till egnahemsnämnden
precis som andra låntagare. Med allt erkännande för vad egnahemsdirektörer
och olika tjänstemän gjort och göra dagligen så menar jag dock, att
i detta speciella arbete som här är i fråga har man nog behov av en snabbare
och mindre forinbundcn handläggning och denna kan lättast ske hos de lokala
nämnderna. De kunna åstadkomma den sammanjämkning och förlikning, som
det många gånger kan bli fråga örn och som egnahemsnämnderna i vanliga,
fall inte syssla, med vid arrondering och sammanslagning av jordbruk.

154

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Anslag till viss försöksverksamhet för åstadkommande av bättre fastighetsarrondering
i Norrland. (Forts.)

Herr Mäler: Herr talman! I anledning av herr Jonssons i Järvsand anföran-''
de vill jag säga, att det resonemang som han för angående olämpligheten av
att fördela allmänhetens vägar till allmänna organ är riktigt, men då borde han
ju kommit till ett annat resultat. Han vill alltså varna för att de, som skola
bli beroende av denna verksamhet, skola lia mer än ett organ att vända sig till,
men örn han inte kan få detta enda organ att bli egnahemsnämnderna, går han
omedelbart över till att acceptera två skilda organ för samma uppgift.

Jag vill till vad jag förut sagt understryka, att vad som här föreslås är ju
dock en försöksverksamhet. Det gäller inte en organisation som man avser att
applicera på hela landet. I så fall hade man fått taga helt andra hänsyn än
som här är gjort. Man har velat göra försök inom vissa områden, och för att
ett försök skall ge resultat fordras det, att den som driver försöket kan handla
med ganska fria händer. Det är ur den synpunkten jag har betraktat saken, då
jag ansett ett inrättande tills vidare av dessa tillfälliga lokala jordnämnder vara
att föredraga.

Örn vi en gång, såsom statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet antydde,
få särskilda nämnder för en rationalisering av det svenska jordbruket,
så är det ju uppenbart, att denna verksamhet då kommer att inordnas under
denna. Men det kommer, såvitt jag förstår, att vara till utomordentlig nytta för
denna ikommande rationaliseringsverksamhet, örn man här gör försök under
sådana former, att de kunna ge verkligt upplysande resultat, och det tror jag
att man vinner bäst på den väg, som är föreslagen i norrlandsutredningens förslag
och Kungl. Maj:ts proposition, medan man riskerar att försöksmomentet
i det hela kommer att väsentligen försvagas, örn man går den väg som utskottet
förordar.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! När man talar örn att egnahemsnämnderna
mycket väl kunna ha hand örn detta, vill jag bara påpeka, att det är
en väsentlig skillnad i den verksamhet, som jordnämnderna få, och den verksamhet
som egnahemsnämnderna lia. Egnahemsnämnderna sitta och vänta på
att folk, som vill ha hjälp med sin arrondering, kommer och begär medverkan.
Här vilja vi skapa ett organ, som går ut till jordägarna och föreslår jordägarna
att själva vidtaga vissa förnuftiga arronderingsåtgärder. Det är det, herr Jonsson
i Järvsand, som är den stora skillnaden och som gör att vi i norrlandskommittén
icke funnnit egnahemsnämnderna lämpliga för denna verksamhet.

_ Jag vill slutligen säga några ord till herr Sandberg som svar på hans fråga
till mig. Han frågar nämligen: är det inte de vanliga principerna för långivning
beträffande egnahemsverksamheten, som skola tillämpas även bär? Jo.
herr Sandberg, visst är det det, men tror herr Sandberg, att den nämnd, som får
hand arn detta, är så främmande för principerna för denna läneverksamhet, att
den behöver ha egnahemsnämnderna till stöd för att följa dessa principer? Att
norrlandskommittén valt egnahemsnämndernas kamerala avdelning att sköta
utbetalningarna och inkassera låneamorteringarna beror bara därpå, att vi inte
vilja skapa denna nämnd till en fast myndighet, som skall skaffa sig ett stort
kansli och på det sättet slösa bort pengar.

Herr talman! Jag vidhåller alltjämt mitt yrkande.

Herr Jonsson i Järvsand: Herr talman! Jag vill bara gentemot herr Mäler
säga, att även i händelse av bifall till reservationen så kvarstår ju det förhållande,
som jag berörde, att det blir två institutioner, som folk får att göra med.
Det är dock egnahemsnämnderna, som sedan få taga hand om dessa förhållan -

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

155

Anslag till viss försöksverksamhet för åstadkommande av bättre fastighets arrondering

i Norrland. (Forts.)

den och dit folk får vända sig nied sina amorteringar och de eventuella svårigheter,
som de komma att få på ett eller annat sätt.

Det är också tydligt att det ligger mycket i vad som har framförts av herr
Sandberg och herr Andersson i Tungelsta. Det är en viss konsekvens i att när
nu egnahemsorganen sedermera skola ha hand örn dessa lån, så böra de också
få bevilja dem. Det är säkert ingen prestigesak för våra egnahemsorgan, men
det borde vara en ganska naturlig sak att man resonerar på det sättet, att beträffande
lån som man skall ha ansvaret för, vill man också ha ett ord med i
laget, då det gäller deras beviljande. Det är från den utgångspunkten — fastän
jag medger att det är vissa svårigheter med utskottets förslag — som jag ändå
i detta läge är beredd att biträda detsamma.

överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall1 till utskottets hemställan dels ock på bifall till den av
herr Tjällgren m. fl. avgivna reservationen; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Mäler
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Tjällgren m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen, vadan
kammaren bifallit den av herr Tjällgren m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen.

§ 5.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder till stödjande av odlingen av vissa kulturväxter.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av Kungl. Ytterligare
Majrts proposition angående ytterligare anslag till prisroglerande åtgärder på
jordbrukets område för budgetåret 1944/45. ^åtgärder fi

I en till riksdagen den 10 februari 1945 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 104, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt ut- omr ''
drag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att till Prisreglerände åtgärder på jordbrukets område å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 7 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte till Prisreglerände åtgärder på
jordbrukets område å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/4J5
under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 7 000 000 kronor.

166

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Ytterligare anslag till pr isregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

I sin motivering hade utskottet beträffande den avsedda inkomstutjämningens
genomförande framhållit, att närmare övervägande syntes böra ske, huruvida
ej en betydande del av inkomstutjämningen skäligen kunde lämnas till fläskproduktionen
samt till ytterligare lokala differentieringsbidrag för mjölk till
jordbrukarna i de områden, som fått den förhållandevis sämsta skörden.

Reservation hade avgivits av herrar Tjällgren, friherre Beck-Friis, Nils Olsson,
Bondeson, Liedberg och Gustafson i Vimmerby, vilka biträtt utskottets
hemställan, men ansett, att ovanberörda uttalande ej bort intagas i utskottets
motivering.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! I enlighet med de grunder, som
äro fastställda för regleringen av priserna på jordbrukets produkter innevarande
produktionsår, har man i januari månad i år verkställt en omräkning av jordbrukets
inkomster och kostnader. Denna omräkning har fört fram till att det
blir ett inkomstunderskott på 7 100 000 kronor, vilket underskott man nu i propositionen
föreslår skall täckas.

I nu förevarande utlåtande har jordbruksutskottet tillstyrkt bifall till propositionen.
Emellertid har man från utskottsmajoritetens sida i motiveringen
utsagt, att närmare övervägande synes böra ske, huruvida icke huvudparten av
dessa 7 miljoner kronor skall tagas i anspråk för en prisförhöjning på fläsk och
i övrigt för höjning av mjölkpriset medelst utbetalande av ytterligare s. k. differentieringsbidrag
för mjölk till jordbrukare i sådana områden, som drabbats
av svag skörd.

Vi äro sex reservanter, som lia yrkat bifall till den kungl, propositionen utan
att därtill foga någon motivering. Anledningen till att vi icke velat vara med
om majoritetens uttalande rörande ett förhöjt fläskpris är egentligen den, att
statens livsmedelskommission, vilken ju närmast har att bära ansvaret för folkförsörjningen
i nuvarande läge, uttalat sig för att täckningen av inkomstunderskottet
får ske genom att man höjer de s. k. områdestilläggen på köttvaror, alternativt
utbetalar vissa fraktbidrag för att därmed förbilliga fraktkostnaderna
på sådana köttvaror, som skola gå till underskottsområden, varjämte livsmedelskommissionen
förordar, att nian skall taga ett belopp av 3 1/2 miljoner kronor i
anspråk för att bereda ytterligare differentieringsbidrag på mjölk. Jag skulle
för min del vilja säga, att det icke beror på någon tillfällighet, att statens livsmedelskommission
har avgivit ett förslag av den av mig relaterade innebörden.
Vi känna nog litet var till, att det särskilt under nu rådande ansträngda
försörjningsläge varit ganska betydande svårigheter att förse de s. k. underskottsområdena
i fråga örn kött- och fläskvaror med de erforderliga kvantiteterna
för att kunna upprätthålla ransoneringen. Alldeles särskilt har det visat
sig — motsvarande företeelse har för resten varit till finnandes även under förkrigstiden
—- att det under sommarmånaderna varit ganska svårt att få fram
ens de mycket knappa kvantiteter storboskapskött, som erfordras för att konsumenterna
skola få ut sina i övrigt mycket knappt tillmätta ransoner. Bristen
under sommaren sammanhänger under normala förhållanden med att djurägarna
under betestiden, i synnerhet när det är gott om bete, icke äro benägna att
föra slaktdjur i marknaden i den omfattning, som sker under exempelvis höstmånaderna.
Jag tror därför, att det finns mycket starka skäl för vad livsmedelskommissionen
har förordat, nämligen att man skulle utbetala vissa frakttilllägg
för att på det sättet kunna befordra förflyttningen av ett visst överskott
av slaktdjur från överskottsområdena till underskottsområdena. Man skulle där -

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

157

Ytterligare anslag till piisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.) ^
med få en viss stimulans, som verkade i den riktningen, att underskottsområdena
bleve i bättre mån tillgodosedda än exempelvis under föregående års sommar
var fallet. Jag kan för övrigt nämna, att den exceptionella svårighet, som
förelåg under förra årets sommarmånader att få fram storboskapskött till konsumtionen
i underskottsområdena, sökte man från slakteriorganisationernas sida
bemästra bl. a. på det sättet, att olika slakteriföreningar gingo in för att under
juli och augusti månader —• de värsta bristmånaderna — betala särskilda tilllägg
till producenterna för storboskap, som levererades till slakt. Dessa särskilda
tillägg togo emellertid ganska betydande medel i anspråk av slakteriföreningarnas
resurser, och det lär näppeligen vara att förvänta, att dessa föreningar
skola kunna med egna medel i fortsättningen följa den inslagna vägen.
Jag menar alltså, att örn man här lämnar en möjlighet öppen att kunna
följa livsmedelskommissionens förslag, kan man på det sättet bidraga till att i
viss mån undanröja en av de svårigheter, som voro till finnandes på slaktdjursmarknaden
föregående år.

Så vitt jag förstod under behandlingen i utskottet av propositionen, ställde
sig åtskilliga talesmän för utskottets motivering på den ståndpunkten, att man
genom att förorda en höjning av fläskpriset med 6 å 7 öre per kg skulle kunna
lämna ett visst stöd åt det mindre jordbruket. Man förde det resonemanget
under förmenande, att fläskproduktionen i mycket hög grad är en det mindre
jordbrukets produktion. Detta är för all del nog så riktigt. Men det är en annan
sak, som heller icke får förbises, när man bedömer denna fråga. Här gäller
det alltså att genom vissa prisjusteringar på jordbrukets produkter få täckning
för det inkomstunderskott på 7 miljoner kronor som föreligger. Det är ganska
angeläget då, menar jag, att man verkställer prisförändringarna och prisjusteringarna
på ett sätt, som i största möjliga mån gör det möjligt att rättvist fördela
inkomstutjämningen icke bara olika storleksgrupper av jordbrukare emellan
utan också jordbrukare i skilda delar av landet emellan. Jag vill i det fallet
alldeles särskilt peka på, att går man den väg utskottsmajoriteten här förordar,
blir det visserligen så, att kanske — såsom det väl har föresvävat någon
— de mindre jordbrukarna skulle få en favör i något förhöjda fläskpriser, men
det bör å andra sidan icke fördöljas, att icke mindre än 70 % av fläskproduktionen
för närvarande försiggår i Skåne, Halland och Blekinge. Därmed är redan
sagt, att man icke kan räkna med att fläskprisförhöjningen innebär en fullt
riktig och jämn fördelning. Alldeles särskilt förefaller det mig, som örn man i
de nordliga delarna av landet ingenting skulle ha att vinna genom att gå en sådan
väg. Det är emellertid icke den synpunkten, som varit avgörande vid mitt
ställningstagande och icke heller vid reservanternas i övrigt. Vi ha icke direkt
tillstyrkt vare sig det ena eller det andra tillvägagångssättet. Vad vi syfta till
i reservationen, vilken innebär ett tillstyrkande i övrigt av den kungl, propositionen,
är helt enkelt att det efter riksdagens beslut i anslagsfrågan bör bli
möjligt för Kungl. Maj :t att fatta det beslut i prisfrågorna, som kan motiveras
av de förhållanden av folkförsörjningspolitisk art, som livsmedelskommissionen
gjort sig till tolk för i siria förslag.

Herr talman! Jag skall med hänsyn till den långt framskridna tiden icke utveckla
denna sak vidare. Jag ber att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr Johansson i Norrfors: Herr talman! Detta utskottsutlåtande innehåller
en mycket viktig sak, om man ser det ur det mindre jordbrukets synpunkt.
Utskottsmajoriteten tror sig nämligen kunna tillföra det mindre jordbruket
större inkomst gemmi sitt ståndpunktslagande, men det är en sanning med
modifikation.

168

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

1 tterligare anslag till pr isregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Dfet är ju alldeles sorn den föregående ärade talaren sade. att livsmedelskommissionen
mycket noga, prövat detta. Det är ju i stort sett en fråga örn fördelning
av underskottet mellan olika producentgrupper, samtidigt som del
också^är en viktig fråga för livsmedelskommissionen att kunna fördela varorna
från överskottsområden till underskottsområden. På detta område lia de
största svårigheterna rått, särskilt under senare tid. Utskottet Ilar visserligen
skrivit ganska försiktigt, men skulle utskottets förslag bli riksdagens beslut,
medför detta att större delen av bidraget läggs på fläskproduktionen. Såsom
tidigare nämnts är fläskproduktionen belägen i den sydligare delen av vårt
land, och följaktligen kommer denna inkomstutjämning a,tt tillföras allenast
vissa grupper av producenter. Örn man följer livsmedelskommissionens förslag,
som överensstämmer med den kungl, propositionens, blir det rättvisa
mellan olika producenter, och den vägen anser jag att man bör gå härvidlag.
Särskilt med tanke på det mindre jordbruket, i norra Sverige kan jag inte
förstå, hura de representanter, sorn stå för utskottets utlåtande, kunna förfäkta
en sådan uppfattning. Fläskproduktionen norr örn Stockholm belöper
sig inte till 10 procent av hela landets, och under sådana förhållanden finns
det heller ingen bärande motivering för utskottets förslag.

De flesta a,v oss känna väl till de svårigheter, som kring årsskiftet rådde
inom underskottsområdena. Det har inte varit möjligt att kunna förse dem
med slakteriprodukter, särskilt kött. Man vågar väl ändå tro att livsmedelskommissionen,
som grundligt benat upp dessa saker i samråd med. livsmedelskommissionens
råd, står på ganska säkra fötter, när den framlagt detta förslag,
och därför skall jag, herr talman, be att få ansluta mig till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Häruti instämde herr Werner.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Som den förste talaren här påpekat
har inom utskottet inte rått mer än en mening örn att det ifrågavarande anslaget
på 7 miljoner kronor skulle beviljas. De olika meningarna hänföra sig
till, huruvida utskottet och riksdagen skall göra något uttalande eller inte
beträffande medlens användning. Reservanterna lia stannat för att inte säganågot
alls, under det att utskottet har gjort ett försiktigt, uttalande.

Det var nog inte utan att herr Gustafson i Vimmerby i viss mån färgläde
det uttalande, som utskottet har gjort till sitt. Av herr Gustafsons anförande
kan man nämligen lätt få den uppfattningen, att utskottets majoritet hade utgått
ifrån, att de 7 miljonerna skulle användas uteslutande för fläskproduktionens
stödjande. Så är emellertid inte fallet. Jag ber få påpeka, att majoriteten
har bara sagt, att det bör ske ett närmare övervägande, huruvida ej
en betydande del av inkomstutjämningen skäligen kan lämnas till fläskproduktionen
samt till ytterligare lokala, differentieringsbidrag för mjölk till
jordbrukarna i de områden, som fått den förhållandevis sämsta skörden. Utskottet
har alltså inte utgått ifrån, att hela beloppet 7 miljoner kronor skall
gå till fläskproduktionens och mjölkproduktionens stödjande, utan utskottet
har utgått ifrån att blott en betydande del av detta belopp skall användas på
sätt som utskottet förordat.

Herr Gustafson i Vimmerby gjorde mycket riktigt den erinran, att man ifrån
utskottsmajoritetens sida utgått ifrån, att genom det uttalande, som utskottsmajoriteten
gjort till sitt, så skulle sannolikt småbrukarna här i landet få en
något ökad del av överskottet. Jag vet att det är svårt att kunna i siffror bevisa,
hur härmed förhåller sig, eller hur stor denna ökade kvotdel kan bli, men

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

159

Ytterligare anslag till pr isregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
när herr Gustafson i Vimmerby för sin del meddelade att även lian trodde att
det var riktigt att småbrukarna åtminstone till någon del finge ett bättre
bidrag genom att följa den rekommendation, som utskottet här har gjort, så
förefaller det mig, som om den anförda synpunkten skulle vara ett starkt skäl
för att riksdagen skulle bifalla jordbruksutskottets förslag.

Jag vill bara tillägga, att första kammaren redan fattat beslut i ärendet
och för sin del bifallit utskottets förslag till motivering, och jag finner det
önskvärt att andra kammaren fattar sa,mina beslut. Jag yrkar alltså bifall
till utskottets förslag.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Herr Andersson i Löbbo sade, att utskottet skrivit mycket försiktigt,
men det kan väl ingen bortresonera, att Kungl. Maj :t bör taga hänsyn
till vad utskottet skrivit. Jag har i propositionen icke velat taga ståndpunkt
i vare sig den ena eller den andra riktningen, framför allt därför att jag tror,
att det ur försörjningspolitiska skäl är mycket beklagligt, att vi diskutera
dessa frågor, så mycket som vi göra, när det gäller att vidtaga vad jag kan
kalla en tillfällig åtgärd.

Det är på det sättet, att tillförseln av fläsk till Stockholm är icke tillräcklig
för att täcka behovet. Jordbrukarnas organisationer äro emellertid mycket
angelägna att få marknaden sanerad på så sätt att de kunna tillföra de stora
konsumtionsområdena vad de verkligen behöva. Emellertid vågar jag påstå
att alla som producera fläsk — 70 % av dem bo som tidigare nämnts i Skåne,
Halland och Blekinge — komma att efter den debatt som förts i första kammaren
och det beslut som där fattats, om andra kammaren fattar samma beslut,
räkna med att det skall bli en förbättring av fläskpriset, och eftersom det dröjer
någon tid, innan Kungl. Majit och livsmedelskommissionen kunna effektuera
riksdagens beslut, blir tillgången på fläsk i Stockholm och Göteborg på
grund av detta uttalande och detta direktiv för Kungl. Majit ännu mindre. Jag
vill emellertid säga, att det har redan blivit förebyggt därigenom att det i dessa
dagar fattats beslut om att partipriset skall få stiga 6 öre, vilket får inkräkta
på mellanhandsmarginalen och sålunda icke skall drabba konsumenterna. Det
skall återbäras till handeln vid ett lämpligare tillfälle. Genom detta beslut
avses att i samarbete med jordbrukarorganisationerna åstadkomma, att hela den
kvantitet som överhuvud taget är möjlig att frambringa kommer underskottsområdena
till godo. Det var skälet varför jag icke velat skriva så mycket, utan
överlämnade handlingarna till jordbruksutskottet, varvid det klargjordes för
jordbruksutskottet, hur hela saken låg till. Jag tror emellertid icke, att det är
bra, att man i riksdagen fattar ett beslut som står i strid mot önskemålen hos
de organisationer, sorn egentligen få svara för den ekonomiska utvecklingen.
De lia försäkrat, att de ha gjort allt vad de kunnat för att försöka bringa fram
vad som behövs till underskottsområdena och örn de misslyckats, beror det icke
på dessa organisationer.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Med anledning av att herr statsrådet
förmenar, att det är olyckligt, om riksdagen gör det uttalandet som utskottet
föreslagit, därför att han tror, att fläsk producenterna komma att vänta med att
försälja sina svin och i stället låta dem växa och bli stora, ber jag att få säga,
att jag hade ju tänkt mig, att Kungl. Majits beslut icke skulle låta vänta på
sig så värst länge. Örn herr statsrådets antagande skulle vara riktigt, vilket jag
icke är övertygad örn, blir det väl samma förhållande beträffande köttproduk -

160

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Ytterligare anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
Konen för den händelse den mening segrar, som förfäktas av herr Gustafson i
Vimmerby och reservanterna. Dessa ha ju gjort sig till talesmän för att en
något större del av prisförhöjningen borde komma nötkö ttsproducenterna till
godo, och blir detta fallet kan jag icke förstå annat än det väl måste förutsättas,
att nötköttsproducenterna på samma sätt som herr statsrådet förutsatte beträffande
fläskproducenterna komma att gå och vänta med sina försäljningar,
tills beslutet blir utfärdat av Kungl. Maj:t.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Det är icke meningen att livsmedelskommissionen skall bringa
detta beslut till allmänhetens kännedom på annat sätt än som när det sker, då
de stora organisationerna få reda på att en åtstramning kommer att inträffa
därför att tillgången på bete blivit så tillfredsställande att det antal djur, som
föres fram, blir mindre än förut. Avsikten var att andra organisationer skulle
handla därefter. Det kan ju hända, att man den ena veckan kan höja priset och
den andra veckan sänka det. Detta förutsatt bara att man får ut de belopp,
som det gäller för att debet och kredit skola kunna gå ihop.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Jag vill endast säga till jordbruksutskottets
vice ordförande, att jag aldrig gjort gällande att utskottsmajoriteten
skulle ha förordat att hela beloppet 7 miljoner kronor skulle tagas i
anspråk för höjning av fläskpriset. Jag vill för övrigt framhålla, såsom jag också
sade i jordbruksutskottet, att om jag skulle ha tagit ståndpunkt till förordandet
av en eventuell höjning av fläskpriset utan att göra några som helst
andra hänsynstaganden, skulle jag kanske icke i och för sig ha haft så mycket
att erinra mot vad utskottsmajoriteten skrivit, men just hänsynen till försörjningsläget
och vad det kan kräva för att man skall kunna förse underskottsområdena
med konsumtionsvaror har gjort, att jag bedömer denna sak på ett
annat sätt; det må vara nog örn den saken.

Jag tar fasta pa. vad utskottets vice ordförande sade i sitt första anförande,
nämligen att utskottet har uttalat sig mycket vagt och försiktigt. Jag tror icke
.jag misstolkar vad utskottsmajoriteten har velat lägga in i sitt skrivsätt, örn
jag säger, att med detta rekommenderande av detta övervägande så menar icke
utskottsmajoriteten att Kungl. Maj:ts övervägande av prisfrågan behöver eller
bör föra fram till en höjning av fläskpriset. Örn de övriga skäl, som livsmedelskommissionen
och de ansvariga försörjningsmyndigheterna anfört, skulle vid
Kungl. Maj :ts prövning av ärendet visa sig väga tyngre, skulle utskottet icke
ha något att erinra mot ett prisbeslut, som tillgodoser vad livsmedelskommissionen
närmast tänkt sig.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Det är alldeles självfallet att örn det
skulle inträffa vid Kungl. Maj:ts behandling av ärendet att det förebringas
så starka skäl för en annan uppfattning än den utskottsmajoriteten gjort till
sm, dessa motiv också skola vara tillräckliga för beslut örn annan fördelningsgrund,
än vad utskottet förordat. Jag tror dock icke att en sådan situation
kommer att inträffa. Men det är självfallet att örn herr Gustafson i Vimmerby
och de^ som hävda samma mening som han ha så starka motiv för en prisförhöjning
å nötkött till sitt förfogande att de kunna övertyga Kungl. Maj :t, är
ingenting att göra at den saken. Herr Gustafsons skäl ha emellertid vid utskottsbehandlingen
av frågan icke varit tillräckliga för att övertyga utskottsmajoriteten.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

161

bifall till den vid utlåtandet fogade reseivationen; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafson i Vimmerby begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 7.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående disponerande av avkastningen av statens hästavelsfond.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1945/46 å kapitalbudgeten under
statens allmänna fastighetsfond, i vad avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning för
vissa genom krigsförhållandena uppkommande förluster för statstjänstemän

m. fl.;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av mark
för skjutbana för Livregementets husarer;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa utgifter för
försvarsändamål å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till kolonisation
för estlandssvenskarna; och

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av
vissa å allmän beredskapsstat II för budgetåret 1944/45 uppförda anslag;
samt

från första lagutskottet:

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn val
av borgmästare och lagfaren rådman;

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 13.

162

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag om
stängselskyldighet för järnväg m. m.; och

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Vidare anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med begäran om bemyndigande
att utfärda bestämmelser örn hyresbidrag till ovana skogsarbetare jämte i
anledning därav väckta motioner;

från andra lagutskottet:

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 28 juni 1939 (nr 293);

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr 430) örn
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.;

nr lil, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 15 § värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967); och
nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583), m. m.;
samt

från jordbruksutskottet:

nr 9, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i dessa ämnen väckta motioner
;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till stödjande
av odlingen av vissa kulturväxter;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område för budgetåret 1944/45;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till viss
försöksverksamhet för åstadkommande av bättre fastighetsarrondering i Norrland;
och

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Malmborg i Stockholm, nr 524, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 185, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

herr Sköldin m. fl., nr 525, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 197,
med förslag till butikstängningslag;

fröken Nygren m. fl., nr 526, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 227, med förslag till lag angående ändring av lagen den 6 juni 1924
(nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag), m. m.;
och

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

165

herr Håstad, nr 527, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 206,
angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande vissa
ordinarie befattningar vid kommunikationsverken, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.16 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.