Motioner i Andra kammaren, nr 97.

Nr 97.

Av herrar Wiberg och Gezelius, angående utredning om sådan
ändring i gällande lagstiftning, att förverkande av egendom
m. m. måtte kunna ådömas brottsling, som förklaras
strafflös på grund av sådana omständigheter, som omförmälas
i 5 kap. strafflagen.

Frågan om förverkande av vad genom brott olovligen förvärvats är icke
i nuvarande lagstiftning reglerad i något allmänt stadgande, utan härom
återfinnas särskilda bestämmelser dels i strafflagen, dels ock i olika speciallagar.
Genom krislagstiftningen ha nya regler tillskapats i ämnet, varigenom
förverkandet utsträckts att omfatta ett betydligt större område än förut.
Bestämmelser härom, beträffande krislagstiftningen, äro införda i följande
författningar:

1) 25 § allmänna förfogandelagen enligt dess lydelse jämlikt kungörelsen
nr 251/1942: »Fälles någon till straff enligt 23 § skall domstolen, där ej
särskilda förhållanden till annat föranleda, förklara egendom, som undanhållits
eller, där överlåtelse av egendomen skett, gods eller penningar, som
den tilltalade i samband med överlåtelsen mottagit, förverkade eller, örn
egendom, som sålunda skolat förklaras förverkad, ej kan tillrättaskaffas,
förplikta honom att utgiva ersättning för egendomens värde».

2) 19 § kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 405) med vissa bestämmelser
angående handeln med ransonerade varor m. m.

3) 11 § prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459): »Fälles någon till
straff enligt första eller tredje stycket, skall domstolen tillika förplikta
honom att utgiva värdet av taget eller avtalat vederlag eller värdet av förnödenhet
som undanhållits; dock att, i den mån särskilda förhållanden
därtill föranleda, nedsättning må ske av det värde, som skall utgivas».

Första förutsättningen för att förverkande eller utgivande av värdet
av vara, för vilken överpris tagits eller avtalats, sålunda skall kunna
ådömas, är att den brottslige fälles till ansvar, d. v. s. att ett visst straff
eller därmed jämställd påföljd ådömes. Reglerna örn straffbarheten återfinnas
i 5 kap. strafflagen, enligt vilket straff är helt uteslutet, förutom
örn den brottslige avlidit (13 §), brottet preskriberats (14 §) eller straffet
ej börjat verkställas inom viss tid (20 §), örn eljest straffbar gärning be -

Motioner i Andra kammaren, nr 97.

gås av barn under 15 år fl §) eller av »den, som är avvita, eller vilken förståndets
bruk, genom sjukdom eller ålderdomssvaghet, är berövat» (5 §).
I dylika fall kan således varken straff utmätas eller förverkande ådömas.
I 6 § av samma kapitel stadgas beträffande straff för brott av s. k. förminskat
tillräknelig, som ej kan anses otillräknelig jämlikt 5 §, att detsamma
må efter omständigheterna nedsättas under vad i allmänhet å
gärningen följa bort. Även örn blott minimistraff utmätes i sistnämnda
fall, kan således jämväl förverkande ådömas. Inom parentes måste nämnas,
att det ofta nog är synnerligen vanskligt att i det praktiska livet avgöra,
huruvida en brottsling kan anses otillräknelig eller förminskat tillräknelig.

Att märka är även i detta sammanhang, att ovannämnda förutsättningar
för straffrihet jämlikt 1 och 5 §§ behöva föreligga allenast vid
tidpunkten för brottets begående. Även om en vid denna tidpunkt otillräknelig
person omedelbart därefter återvinner sina sinnens fulla bruk, föreligger
likväl en brist i förutsättningarna för ådömande av straff och förverkande.

Jämlikt 41 § sinnessjuklagen skall domstol ex officio förordna om sinnesundersökning
så fort anledning finnes till antagande, att den tilltalade
vid tiden för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet, som utesluter
eller minskar straffbarheten, och den tilltalade får icke dömas skyldig till
brottet utan att läkares utlåtande blivit inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet
vid nämnda tid och beträffande frågan, huruvida han är i
behov av vård å sinnessjukhus. Även medicinalstyrelsen kan avgiva dylikt
utlåtande. Likväl är domstol oförhindrad alt frångå läkarens och medicinalstyrelsens
utlåtanden härvidlag, vilket dock sällan förekommer. Fall
hava inträffat, då domstol i enlighet med utlåtande förklarat tilltalad strafffri
jämlikt 5 § men ej förordnat om dennes intagande å sinnessjukhus, enär
han i utlåtandet icke ansetts i behov därav. Även om den tilltalade intages
å sinnessjukhus, kan han efter kortare tids vistelse därstädes utskrivas
som frisk.

Nyligen har ett fall inträffat i Göteborg, där en person, sedan han ställts
under tilltal för omfattande överträdelser av ransoneringsförfattningarna
och domstolen beslutat inhämta utlåtande angående hans sinnesbeskaffenhet,
av såväl medicinalstyrelsen som den undersökande läkaren förklarats
otillräknelig. Att just detta fall tilldragit sig allmän uppmärksamhet beror
på att den tilltalade genom sina brottsliga handlingar gjort sig en ekonomisk
förtjänst på ungefär 175 000 kronor. Rådhusrätten underkände visserligen
medicinalstyrelsens utlåtande, men är det givetvis ej uteslutet att högre
instans finner den tilltalade otillräknelig och straffri. I sådant fall kan
denna summa icke dömas förverkad till statsverket. Givetvis måste en
dylik, ur det allmännas synpunkt synnerligen otillfredsställande konsekvens
betraktas såsom en »lucka» i lagen, för vilken snarast bör rådas

Motioner i Andra kammaren, nr 97.

bot. Den reglerande myndigheten har även observerat denna möjliga konsekvens,
som ovan påtalats. Redan den 17 oktober 1941 har statens livsmedelskommission
i skrivelse till Konungen framhållit, att »likaså kan
det befinnas påkallat med bestämmelser, enligt vilka sådana förråd av
ransonerade varor, som uppenbarligen undandragits eller undanhållits
regleringen, skola kunna förklaras förverkade, även om ägaren eller innehavaren
ej kan anträffas eller väl kan anträffas men ej kan fällas till ansvar
för undandragandet eller undanhållandet. I den mån försörjningsläget
ytterligare försämras, torde behovet av dylika bestämmelser framträda
med större skärpa än för närvarande. Kommissionen har emellertid
icke utarbetat något förslag till sådana bestämmelser utan endast velat
fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på denna fråga». Skrivelsen utmynnar
i hemställan, att Kungl. Maj:t ville beakta vad i densamma anförts rörande
bl. a. förverkande av ransonerade varor även utan samband med
straffdom. Emellertid har trots allt någon bestämmelse av denna innebörd
icke influtit i krisförfattningarna.

Ur allmän rättvisesynpunkt måste starka krav resas på en snar ändring
av gällande bestämmelser härutinnan i syfte att förhindra dylika konsekvenser.
Givet är ju, att straffet vid brott mot krisförfattningen ofta nog icke
kan utmätas i proportion till den ekonomiska förtjänst, som brottslingen
gjort sig genom brottet. För att beröva brottslingen den ekonomiska förtjänsten
av brottet har man sålunda infört institutet förverkande, vilket
emellertid i ovannämnda fall måhända icke kan komma till användning.
Örn en brottsling förklaras straffri och efter någon tid utskrives från sinnessjukhuset,
kan det tänkas, att han under hela sin återstående livstid
kan leva på räntor från det kapital, som han förvärvat genom sina brottsliga
handlingar och som han fått behålla, sedan han straffriförklarats.
För folkmedvetandet framstår det såsom synnerligen stötande, att en
brottsling sålunda skall kunna profitera på sina brott, allra helst när
dessa rikta sig mot folkförsörjningen, som därigenom under rådande förhållanden
kan tillfogas stor skada.

De nu anförda synpunkterna borde åtminstone vara oomtvistliga då
det gäller överträdelser av prisregleringslagen. Vid överträdelser av allmänna
förfogandelagen eller ransoneringsförfattningarna kan invändas,
att, örn överpris ej tagits, det skulle innebära en oskälig påföljd för en icke
straffbar person att göra stor ekonomisk förlust på grund av handling,
som ej kan tillräknas honom i straffhänseende. I detta fall kan möjligen
viss analogi sökas i 6 kap. 6 § strafflagen, enligt vilket lagrum person som
är under 15 år eller otillräknelig kan åläggas ersätta skada örn och i den
mån det med hänsyn lill hans sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt må anses skäligt. Det torde kunna få bero på domstolens
prövning, huruvida förverkande skall ådömas i dylika fall.

Motioner i Andra kammaren, nr 97.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
om skyndsam utredning och förslag till sådana ändringar i
gällande lagstiftning, att förverkande av gods eller penningar
m. m. eller skyldighet att utgiva sådan egendoms värde eller
förpliktande att utgiva värdet av taget eller avtalat vederlag
måtte kunna ådömas även om den brottslige på grund av
sådana omständigheter, som omförmälas i 5 kap. strafflagen,
icke kunnat fällas till ansvar.

Stockholm den 18 januari 1944.

Åke Wiberg. Birger Gezelius.