RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Andra kammaren. Nr 16.

Lördagen den 8 maj.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 30 nästlidna april.

§ 2.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 225, angående vissa krigsfrivilligas förmåner vid sjukdom m. m.;
nr 229, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30
december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt, m. m.;

nr 231, angående anslag till särskilda åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet; nr

232, angående inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning; och
nr 233, angående anslag för budgetåret 1943/44 till skolöverstyrelsen.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på kammarens bord liggande motioner; och
remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 363 av herr Lindqvist m. fl.;
nr 364 av herr Wiberg; och

nr 365 av herrar Pettersson i Dahl och Åndersson i Falkenberg; samt
till behandling av lagutskott motionen nr 366 av herr Persson i Norrby m. fl.

Vid härpå skedd föredragning av en av herr von Friesen avgiven motion,
nr 367, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 200, med förslag till lag
angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror, m. m., hänvisades
motionen, såvitt angick de delar av propositionen, som remitterats till
bevillningsutskottet, till detta utskott samt i övrigt till behandling av lagutskott.

Vidare föredrogs och remitterades till behandling av lagutskott motionen
nr 368 av herr Molander m. fl.

Vid härefter skedd föredragning av en av herrar Olson i Göteborg och Staxäng
avgiven motion, nr 369, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 200,
med förslag till lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror,
m. m. hänvisades motionen, såvitt angick de delar av propositionen, som
remitterats till bevillningsutskottet, till detta utskott samt i övrigt till behandling
av lagutskott.

Andra hammarens protokoll 19Jf3. Nr 16. 1

Nr 16.

Lördagen den 8 maj 1943.

§ 4.

Föredrogs den av herr Lundberg i Uppsala vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda,, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, i anledning av vissa
uppträden, som under årets påskhelg förekommit i Uppsala med omnejd i samband
med ett nazistiskt s. k. fältläger.

Denna anhållan bifölls.

§ 5.

Föredrogs den av herr von Friesen vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
hans excellens herr statsministern, i anledning av vissa ingripanden av den
s. k. säkerhetspolisen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

. Föredrogs den av herr Ryling vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående åtgärder för åvägabringande
av enhetlighet i anställnings- och avlöningshänseenden samt i fråga
örn befordringsgång för den icke-ordinarie personalen inom de olika verken
vid den civila statsförvaltningen.

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 7.

o Herr Lindmark erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag till1
(iler mig hemställa,, att kammaren ville med hänsyn till ärendenas synnerliga
omfattning medgiva utsträckning av tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner nr 223 och 224 till det sammanträde, som
infaller näst efter tjugu dagar från propositionernas avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 8.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Pettersson i Dahl, som anförde: Herr talman! Enligt uppgift i pressen
utarbetas för närvarande detaljerade planer med kostnadsberäkningar för en
stor autostrada genom de svenska västkustlandskapen från Malmö till norska
gränsen. Planerna utarbetas för respektive län av deras vägingenjörskontor.

1 Hallands-Posten för den 15 april 1943 var publicerad en intervju med vägmgenjören
i Hallands län, major S. Springfeldt, som meddelade, att han i somma3’-ii°n?mer
att avlämna en detaljerad och kostnadsberäknad plan för en fjärrtrafikled
genom Halland. Enligt vägingenjörens uttalande för tidningen skulle
det röra sig örn en autostrada av hittills icke drömda mått. Saken skulle enligt
vad major Springfeldt uppgav ha aktualiserats 1941 i samband med det pågående
arbetet för en regionplan för Göteborg. Då man i Göteborg ville veta hur
en framtida genomfartsled från Halland skulle ta sig ut anmodades vägingenjörskontoret
i Hallands län att skissera upp en sådan väg för Hallands del.
Det nämnda kontoret åtog sig denna uppgift men ansåg det lämpligt att samtidigt
ta ett mycket längre steg, nämligen att på samma gång göra upp ett

Lördagen den 8 maj 1943.

Nr 16.

Interpellation. (Forts.)

framtidsprojekt till en fjärrtrafikled genom liela Halland. Kontoret erhöll vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens förordnande att verkställa denna undersökning
och enligt vad major Springfeldt uppgav i intervjuen skulle tva av styrelsens
väginspektörer ha inspekterat den projekterade vägsträckan och gillat förslaget.

Av intervjun framgår att enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens direktiv
en framtida genomfartsled skulle hålla en sammanlagd bredd av 26.5 meter.
Vägen skulle upptaga två körbanor av vardera 7 meters bredd, avdelade från
varandra med en bred gräsvall. Vidare skulle det finnas två breda cykelbanor.
Major Springfeldt förklarade emellertid, att han kommer att föreslå att cykelbanorna
slopas och att autostradan helt reserveras för den genomgående biltrafiken.
All lokal trafik, bilar, cyklar, hästfordon och fotgängare, skulle
hänvisas till andra vägar. En planerad väg längs kusten från. Halmstad till
Falkenberg skulle således komma till utförande, oberoende av fjärrtrafikleden,
likaså utbyggnaden av den nuvarande s. k. Gröteborgsvägen. Dessa vägar skulle
helt användas för den lokala trafiken. Fjärrtrafikleden skulle så vitt möjligt
hållas fri från korsningar, men däremot skulle det finnas anslutningsvägar med
långa mellanrum. Endast på ett fåtal ställen skulle det bli järnvägskorsningar.

Enligt artiklar i Skånska Dagbladet för den 31 mars och 9 april i år utarbetas
för närvarande ett liknande projekt i Skåne. Det gäller här sträckan
Malmö—Vellinge—Åkeshög. Denna väg skulle bli 24.5 pieter bred och byggas
med två körbanor av vardera 7 meters bredd, skilda åt genom en tre meter
bred skyddsremsa. På båda sidor skulle finnas cykelbanor av två meters bredd,
skilda från körbanorna genom en och en halv meter bred skyddsremsa. Sedan
dessa vägprojekt gjorts färdiga torde man få förutsätta, att planer komma, att
utarbetas för att knyta samman hela sträckan längs västkusten i en enda fjärrtrafikled.

Av de uppgifter som lämnats angående det nu pågående planeringsarbetet
framgår att det rör sig örn ett vägbygge av mycket stora dimensioner. Sannolikt
torde den sammanlagda bredden av den planerade autostradan med olika
vägbanor, skyddsremsor, diken m. m. komma att uppgå till inemot 40 meter, örn
vägen skall komma till utförande. Kostnaderna komma säkerligen också att
uppgå till nästan svindlande belopp. Enligt kostnadsberäkningarna för den
projekterade vägen Malmö—Vellinge skulle anläggningskostnaderna komma att
uppgå till bortåt 500 kr. per meter. Det är emellertid troligt, att kostnaderna
i verkligheten komma att bli betydligt större, det torde nämligen bli nödvändigt
att inlösa betydande markarealer, byggnader m. m., varför kostnaderna per
vägmeter i vissa fall torde gå till det dubbla.

Örn man räknar med en genomsnittlig bredd av 40 meter kommer en fjärrtrafikled
från Malmö till norska gränsen att upptaga en areal av omkring
2,000 hektar. Härtill komma tillfartsvägar, som givetvis också komma att ta
en hel del mark i anspråk. Vägen kommer till hela sin sträckning att gå fram
genom den allra bästa jordbruksbygd, och på så sätt komma tusentals hektar
god åkerjord att bli förstörda. Den minsta hänsyn kommer sannolikt icke att
tagas till den lokala trafiken vid detta vägbygge, och då mäste man fråga sig,
örn ett dylikt verkligen är nödvändigt eller lämpligt. Örn så^ icke är fallet synes
det vara önskvärt, att de planeringsarbeten, som nu pågå, stoppas.

Under den hårda tid, som säkerligen förestår, måste vi på bästa sätt utnyttja
vårt näringsliv. Icke minst gäller detta jordbruket, varför åkerjord icke bör
exploateras för improduktiva ändamål.

En trafikled av ovan angiven karaktär kan icke anses behövlig för vår inhemska
trafik, och vi torde icke kunna ha råd att använda kapital och arbetskraft
för dylika anläggningsarbeten.

Nr 16.

Lördagen den 8 maj 1943.

Interpellation. (Forts.)

Med stöd av vad j3om ovan anförts hemställer jag örn andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få framställa
följande fråga:

Planeras ifrågavarande vägbyggnadsprojekt med herr statsrådets vetskap?
Örn så icke är fallet, anser då icke herr statsrådet att detta arbete bör avbrytas? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9-

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1943/44 till museala ändamål;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetaret
1943/44 till inredning och utrustning av gymnastiska centralinstitutets
nybyggnad;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen å driftbudgeten
under tolfte huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret
1943/44 till allmänna indragningsstaten;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till polisradioväsendet;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem samt skol- och
yrkeshem m. fl.;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till telefonstationsbyggnad i Trollhättan;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag för budgetåret
1943/44 till anordningar för lastning och lossning av sockerbetor vid
statens järnvägar;

nr 98, i anledning av väckta motioner angående utredning rörande rundradiorörelsen; nr

99, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsverkets övertagande
av vissa städers förpliktelser beträffande befattningshavare, vilka
Aud upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas m. m.;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till radiopejlingsapparatur för luftfarten; och

nr 101, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till posthusbyggnad i Östersund;

bevillningsutskottets betänkanden:

. nr 24, i anledning av väckt motion angående beskattning av tidningar och
tidskrifter; och

nr 25, i anledning av väckt motion angående utredning örn allmänningsskogarnas
beskattning;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 47, i anledning av väckta motioner örn tillämpning av 1941 års allmänna
tjänstepensionsreglemente pa indragen ordinarie personal vid domänverket;

nr 48, i anledning av väckt motion angående viss ändring av sparbankslagen; *

anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående minskning av den
för riksdagen avsedda upplagan av kommitté- och sakkunnigbetänkanden;

Lördagen den 8 maj 1943.

Nr 16.

nr 50, i anledning av väckta motioner angående utredning rörande töjning
av pensionsåldern för vissa tjänstemän och arbetare i statens tjänst, m. m.; och
nr 51, angående användande av riksbankens vinst för år 1942; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1943/44 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående garnisonspastorns
i Boden avlöningsförmåner m. m.;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket;

nr 32, i anledning av väckt motion örn lagstiftning angående åtgärder mot
homosexualitetens samhällsfarliga yttringar m. m.; och

nr 33, i anledning av väckta motioner örn en revision av varumärkes- och
firmalagstiftningen.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 192, i anledning av väckt motion örn ändrade grunder för kommunernas
befogenhet att anslå medel till bestridande av skolbarns inackorderingskostnader;
och

från andra lagutskottet:

nr 190, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i tuberkulosförordningen.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Hagård m. fl., nr 370, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
220, angående ändrad organisation av det centrala sjukhusarkivet m. m.; och
herr Werner, nr 371, angående beskattningen av sådan intäkt av skogsbruk,
som föranletts av under året inträffad stormfällning av skog.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.13 e. m.

In fidem
Stine Norrman.

Nr 16.

Tisdagen den 11 maj 1943.

Tisdagen den 11 maj.

Kl. 4 e. m.

§ I Justerades

protokollen för den 4, den 5 och den 8 innevarande maj.

§ 2.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts skrivelse, nr 238, angående
muntligt meddelande till riksdagen i viss fråga.

Denna skrivelse upplästes och lades till handlingarna.

Härefter yttrade ^herr talmannen: Jag ber att få meddela, att det sammanträde,
som skall hållas enligt Kungl. Maj:ts nyss föredragna skrivelse till
riksdagen, däri förordnats, att bans excellens herr ministern för utrikes ärendena
skall i kammaren inom lyckta dörrar framföra meddelande i viss fråga,
kommer att hållas torsdagen den 13 innevarande maj kl. 11 f. m.

§ 3.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 228, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940
(nr 503) angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m.;

nr 230, med förslag till förordning örn rätt att använda sackarin vid tillverkning
av maltdrycker av andra klassen;

nr 234, angående ändrade pensionsbestämmelser för vissa barnmorskor,
m. m.;

nr 235, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1943/44;

nr 236, angående överskridande av viss anslagspost i envar av de för riksförsäkringsanstalten,
för länsstyrelserna, för landsfiskalerna m. fl., för poliskåren
i Boden samt för luftskyddsinspektionen fastställda avlöningsstatema;
nr 239, med förslag till lag örn avgifter för sjöfolks pensionering, m. m.;
nr 240, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1942 (nr 459);

nr 241, angående anslag till statens hyresråd;

nr 242, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld m. m.; och

nr 248, med förslag till förordning angående ytterligare utsträckning av
Kungl. Maj :ts befogenhet att meddela förordnande jämlikt 1 § förordningen den
7 juni 1935 (nr 259) örn accis å margarin och vissa andra fettvaror, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande å kammarens bord vilande propositioner ;
och remitterades därvid

Tisdagen den 11 maj 1943.

Nr 10.

till statsutskottet propositionen, nr 225, angående vissa krigsfrivilligas förmåner
vid sjukdom m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 229, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt,
m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 231, angående anslag till särskilda
åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 232, angående inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning; och

nr 233, angående anslag för budgetåret 1943/44 till skolöverstyrelsen.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 370 av herr Hagard m. fl.; samt

till bevillningsutskottet motionen nr 371 av herr Werner.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr°91 101, bevill ningsutskottets

betänkanden nr 24 och 25, bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 47—51 samt första lagutskottets utlåtanden nr 29—33.

§ 7.

Föredrogs den av herr Pettersson i Dahl vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att fa framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, i anledning
av vissa planer på byggandet av en autostrada genom de svenska västkustlandskapen
från Malmö till den norska gränsen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till ‘

Herr Andersson i Malmö, som anförde: Herr talman! Bristen på byggnadsmaterial
har gjort det nödvändigt med en begränsning av byggnadsverksamheten.
Samtidigt har landets bränsleförsörjning tvingat fram åtgärder för att
få arbetskraft till vedavverkning i skogarna.

Arbetsförmedlingstvånget för byggnadsarbetare tillkom i syfte att begränsa
och reglera arbetsmarknaden inom byggnadsindustrien. Arbetet inom denna
industri förbehölls åt byggnadsarbetarna. För att garantera arbete inom facket
åt äldre arbetare infördes bestämmelsen, att antalet arbetare på varje arbetsplats
skulle till viss procent bestå av arbetare över 50 år. Tanken var att
den genom begränsningen av verksamheten överflödiga yngre arbetskraften
skulle åtaga sig arbete med vedavverkning. Det ansågs att denna yngre arbetskraft
skulle lättare kunna klara arbetet i skogarna än de äldre arbetarna.
Något bestämt tvång att åtaga sig skogsarbete har inte förekommit. Vid fördelningen
av arbetskraften till byggena uppdelades förekommande byggnads:
arbeten efter angelägenhetsgrad. De företrädesberättigade arbetena skulle i
första hand erhålla arbetskraft och övriga arbetsprojekt endast i man av tillgången
till äldre arbetare.

Nr 16.

Tisdagen den 11 maj 1943.

Interpellation. (Forts.)

Byggnadsarbetarna ha vid olika möten uttalat sitt ogillande av arbetsförmedlingstvånget.
Arbetarna ha_ emellertid även givit tillkänna sin förståelse
för landets läge och förklarat sig beredda att taga sin del av de insatser, som
äro nödvändiga för folkförsörjningen och landets förseende med behövligt
bränsle. Men byggnadsarbetarna ha genom arbetsförmedlingstvånget ansett sig
ha blivit placerade i en undantagsställning. De ha även framhållit att åldersuppdelningen
av arbetarna har medfört en klyvning av arbetargrupperna, som
verkat irriterande. Därjämte ha anförts fall, då åldersbestämmelsen i tilllä
mpningen icke verkat rättvist. Byggnadsarbetarna och deras organisationer
äro i hög grad intresserade av att deras äldre kamrater erhålla arbete. Men
de anse att förmedlingen och utplaceringen av äldre arbetare i arbete bättre
kan ske genom och under medverkan av deras egna organisationer. De anse, att
en mera rättvis anpassning till rådande förhållanden därigenom kan erhållas.

Byggnadsarbetarna ha genom uttalanden föreslagit, att den nödvändiga begränsningen
av byggnadsverksamheten regleras genom ett slags licensgivning
tor utförande av byggnadsarbete, att arbetsförmedlingstvånget slopas och att
genom organisationernas medverkan arbete beredes åt äldre byggnadsarbetare.

Jag kan inte bedöma i vilken grad arbetsförmedlingstvånget fyllt uppgiften
att förmedla byggnadsarbetare till skogsarbete. Troligen har man inte nått
det sorn avsågs med arbetsförmedlingstvånget. Det är möjligt att man utan
detta arbetslörmedlingstvång på frivillig väg kunnat åstadkomma ett bättre
resultat. Det förefaller mig som örn man på frivillig väg skulle kunna nå
goda resultat genom åtgärder som anpassa sig till rådande förhållanden på
arbetsmarknaden. Dessa borde bestå i att det under vintertiden, då i regel
byggnadsverksamheten är inskränkt, beredes möjligheter för byggnadsarbetare
att erhålla skogsarbete. Örn det därjämte bestämdes en viss minimikvantitet
avverkning per arbetare, som efter fullgjord arbetsprestation erhölle viss företrädesrätt
till arbete inom facket, skulle detta måhända i viss mån verka stimulerande
på arbetarna att åtaga sig skogsarbete.

JÄ åberopande av det nu anförda hemställer jag örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa följande

1. Anser herr statsrådet att den gjorda erfarenheten motiverar upphävandet
av arbetsförmedlingstvånget för byggnadsarbetare?

2. Anser herr statsrådet lämpligt att pröva förslaget, att anställning av äldre
arbetare inom byggnadsindustrien sker genom och under medverkan av arbetarnas
organisationer?

3. Anser herr statsrådet lämpligt att införa systemet med licens utiorande av byggnadsarbeten i stället för nu tillämpade metoder?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial, nr 110, angående överlämnande
till särskilt utskott av vissa till statsutskottet remitterade ärenden
sorn aga samband med frågan angående den statliga vägorganisationen m. m.

§ 10.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

* anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1943/44 till avlöningar vid universitetet i
Uppsala jämte vissa i ämnet väckta motioner;

Tisdagen den 11 maj 1943.

Nr 16.

nr 193, i anledning av Kungl. Marits proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens alkoho listanstalt

därstädes; . . „ ,

nr 194, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag till vårdhem
för lättskötta sinnessjuka; . , .

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa

fall av allmänna arvsfondens rätt till arv; _

nr 196, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående efterskänkande

i vissa fall av kronans rätt till danaarv; o . ......

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag a tillaggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till viss kreditgivnmg till Finland;

0°nr 198, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till statens intressekontor, m. m.

§ 11-

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herrar Lindén och Lindberg i Stockholm, nr 372, i anledning av Kungl.
Maj rts proposition, nr 222, angående vissa byggnadsföretag för armén och marinen
m. m.; samt ,

herr Svensson i Ljungskile m. fl., nr 373, likaledes i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition nr 222.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.13 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Onsdagen den 12 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsmannen redaktör H. Witzell, Karlshamn, på
grund av sjukdom (akut infektion med lungkatarr) är förhindrad att deltaga i
riksdagsarbetet fr. o. m. den 10 maj t. o. m. den 5 juni 1943.

Karlshamn den 10 maj 1943.

På heder och samvete.

T. Nordmark,

leg. I&k.

Kammaren beviljade herr Witzell ledighet från riksdagsgöromålen under
tiden, fran och med den 10 innevarande maj till och med den 5 nästkommande
juni.

§ 2-

interpellation. ^err talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Persson i Växjö
till mig riktat följande frågor.

1) Anser statsrådet att behovsprövning för personbilarna enligt trafikkommissionens
förslag av den 17 december 1942 kan åstadkomma någon nämnvärd
besparing av bilgummi och smörjmedel?

2) Örn så icke är förhållandet, kan man då räkna med att trafikkommissionens
förslag är ur räkningen och att behovsprövning och räjongbegränsning
icke kommer att genomföras?

Med anledning härav får jag anföra följande.

Ilen i interpellationen åsyftade skrivelsen, som numera slutbehandlats av
Kungl. Maj :t, innebar förslag örn att i samband med den fortsatta tilldelningen
av smörjmedel genomföra räjongbegränsning och behovsprövning för
privata personbilar utan hänseende till deras art eller beskaffenhet. Räjongbegränsningen
tog närmast sikte på att åstadkomma en minskning eller ett
upphörande av s. k. nöjesåkningar, under det att den ifrågasatta behovsprövningen
avsåg att åvägabringa en minskad åtgång på bilförnödenheter av olika
slag.

Genom en den 22 januari 1943 utfärdad kungörelse (nr 42) örn ändrad lydelse
av 16 § kungörelsen den 2 maj 1941 (nr 226) angående reglering av
iorsaljningen och förbrukningen av smörjmedel tog Kungl. Maj.-t ställning till
iragan örn räjongbegränsningen och förordnade därvid, att från och med den 1
april 1943 skulle såsom villkor för rätt att använda flytande smörjmedel för
personbil gälla, ^ att sådant fordon icke utan särskilt tillstånd finge brukas
^ ®tt område, som begränsades av en tänkt linje, dragen omkring och
pa 60 kilometers avstånd från fordonets hemort.

. Någon mera avsevärd besparing av bilgummi och smörjmedel väntade man
sig icke genom denna åtgärd. Da läget i fråga örn landets försörjning med bil -

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Svar på interpellation. (Forte.)

Kummi under det senaste året alltmera försämrats, men tillräcklig klarhet örn
det faktiska läget beträffande personbilsgummi icke förelag, ansats det erlorderligt
att verkställa inventering av landets förråd av personbilsringar. 1 avvaktan
på att resultatet av denna inventering blev känt uppsköts ställningstagandet
till spörsmålet örn att genomföra en allmän behovsprövnmg or privata
personbilar. Sedan inventeringen utvisat, att tillgängen pa person bi sringar
av grövre dimensioner var väsentligt mindre än man haft anledning a
räkna med, bar trafikkommissionen i skrivelse den 19 april 1943 till Kung .
Majit ånyo upptagit frågan örn personbilstrafikens omfattning. Kommissionen
har därvid, med hänsyn till att de grövre personbilsnngarna i stor utsträckning
komma att bliva behövliga för bruk å lastbilar, framlagt vissa riktlinjer
för anvisningar till länsstyrelserna angående tilldelning av inköpskort eller tillståndsbevis
beträffande smörjolja till personbilar i icke yrkesmässig trafik for
tiden 1 juni 1943—31 mars 1944. Dessa riktlinjer innebära, att tilldelning av
smörjolja för fordon, som är försett med grövre personbilsgummi, skall ske
först efter noggrann prövning av behovet för sökanden att innehava och bruka
sådant fordon, varvid ägaren skall visa, att han för utövande av tjänst, yr e
eller näringsfång är nödsakad använda större personbil. 1 samband (larmet!
måste sökanden också angiva de transport-, belastnings- och körtekniska binder
som föreligga för honom att använda mindre bil. Beträffande övriga personbilar
i icke yrkesmässig trafik får tilldelning av smörjolja för samma tid

ske utan behovsprövning. u

Genom beslut den 21 april 1943 bar Kungl. Maj:t pa ulin föredragning funnit
hinder icke möta för trafikkommissionen att utfärda föreskrifter angående tilldelningen
av smörjmedel till personautomobiler i icke yrkesmässig trafik för
tiden 1 juni 1943—31 mars 1944 i enlighet med nyss angivna riktlinjer.

Till denna redogörelse för handläggningen av det ärende sorn beröres i mterpellationen
anser jag mig endast böra lägga, att Kungl. Maj:ts sistberörda
beslut givetvis föranletts av nödvändigheten att i så stor utsträckning som
det är möjligt och rimligt begränsa användningen av grövre personbilsringar
i personbilstrafik och i stället nyttiggöra dem i lastbilstrafik. Försörjnmgsiäget
beträffande lastbilsringar är nämligen dessvärre sådant, att åtgärder i sadant

syfte måste tillgripas.

Härefter yttrade

Herr Persson i Växjö: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet få framföra mitt tack för hans svar. När
jag den 13 februari framställde mina frågor till folkhushållnmgsministern, var
det givetvis med utgångspunkt från den dåvarande situationen pa berörda område.
Efter vad som sedan skett, för vilket folkhushållningsmimstern redogjort
i sitt svar, tiar jag ingen anledning att närmare ingå på den fråga det nu guller
De reflexioner som hans svar skulle kunna föranleda anser jag det därtor
lämpligt att vänta med till ett annat tillfälle, som jag hoppas kommer att
yppa sig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet (Höres erhöll på Svar pd
begäran ordet och yttrade: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har hierpe Hanan.
fru Humla frågat mig, om man kan räkna med att i ar få något större tilldelning
av fodersäd till hushållsgrisar än under föregående år och, om detta

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

icke kan påräknas, en rättvisare fördelning av den fodersäd som finns kan
genomioras, samt huruvida jag vill undersöka möjligheten av tilldelning av
nönsioder till familjer som lia höns, men som icke nn leverera ägg i marknaden.

Med anledning härav får jag anföra följande.

Enligt föreskrifter som statens livsmedelskommission meddelat äga jordbrukare,
som äro skyldiga att^ avstå fodersäd till allmän fördelning, behålla. 300
kilogram per år och hushållsgris. Denna kvantitet motsvarar 0.82 kilogram
h.er ,?ca d''a£- Tilldelningen av fodersäd till personer som icke själva inneha
I1 ?,rav uPP£ar under innevarande ransoneringsperiod, 15 mars—31 maj,
tl.11 65 kilogram per gris eller 0.83 kilogram per dag. För nästföregående period
den 1 januari—-14 mars, var tilldelningen av fodersäd 60 kilogram eller
0.82 kilogram per gris och dag. För närvarande föreligger således icke någon
skillnad beträdande storleken av de myckenheter fodersäd som kan påräknas
tor utfodring av hushållsgrisar hos personer med tillgång till egna förråd
av fodersäd och hos personer utan dylika förråd. Någon bestämd
tilldelmngskvantitet för hushållsgrisar för tiden intill dess slakt verkställes
ar icke såsom mterpellanten synes tro, föreskriven. Tilldelningen lämnas för
varje tidsperiod under vilken gris hålles, varav följer, att ju längre tid en
hushållsgris innehas, desto större blir den sammanlagda tilldelningen,
i av fodersäd för dag som enligt vad jag nyss sagt lämnas

hushaUsgnsar har ansetts i regel vara tillräcklig. Man avser såvitt möjligt
att tor återstoden av innevarande konsumtionsår bibehålla tilldelningen till
hushållsgrisar vid ungefär nuvarande storlek. Huruvida detta kan bli fallet
a7?n, u™er nästkommande konsumtionsår, måste givetvis bli beroende av
skordeutlabet och andra förhallanden som icke nu kunna överblickas.

Vad därefter angår det av interpellanten berörda spörsmålet örn tilldelning
av lodermedel till höns hos enskilda personer, som icke sälja ägg i marknaden,
ina nämnas, att livsmedelskommissionen med hänsyn till den relativt gynnsamma
loder situationen numera ansett sig kunna i viss utsträckning medgiva
tilldelning av fodersäd till höns hos nu nämnda befolkningskategori. Tilldelningen
utgör 15 kilogram per år för varje hushållsmedlem, som avstår från
att uttaga mköpskort för ägg.

Härpå anförde

Tra Humla: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för folkhushallmngsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på min interpelation.
Det är med tillfredsställelse jag hör, att livsmedelskommissionen har
beslutat örn tilldelning av fodermedel till höns hos enskilda personer som icke
.tunna leverera ägg i marknaden. På den punkten har alltså min interpellation
gjort en viss nytta.

Beträffande tilldelningen av fodersäd till hushållsgrisar måste jag konstatera
att livsmedelskommissionens föreskrifter tolkas något olika ute i landets
kristidsnamnder. Jag har gjort vissa undersökningar, och jag har gjort förirugmngar
hos mångå olika personer som haft hushållsgrisar, och samtliga ha
1 huvudsak hatt samma uppfattning som jag beträffande tilldelningen. Enligt
statsrådet skulle det alltså vara möjligt, att örn en icke-jordbrukare köpte en
hushållsgris den 1 januari och slaktade densamma den sista december så skulle
han ha möjlighet att få 300 kg fodersäd. Teoretiskt har han kanske denna möjlighet
-- jag vill naturligtvis icke betvivla det — men i praktiken blir det något
helt annat. Det är nämligen icke så. att man har en hushållsgris ett helt
ar, utan man har den icke längre än till dess den är färdig för slakt, alltså sex

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Svar på interpellation. (Forts.)

ä sju månader. Längre har icke ens en jordbrukare en gris som skall användas
i hushållet. Då blir det i praktiken så, att en jordbrukare far nästan dubbelt
så stor tilldelning till sin gris som en annan människa som också har hushållsgris,
därför att han får sin tilldelning av fodersäd, sa att säga, i förskott för
hela året. Det är så många i vårt land som äro ganska beroende av att ha möjlighet
att uppföda en hushållsgris för vinterbehovet i hushållet — dels sådana
som ha skiftarbete och måste leva på matsäck, dels sådana som ha mycket
tungt arbete — att en något större tilldelning till hushållsgrisar hos ieke-jordbrukare
hade varit önskvärd. Jag hoppas, att örn skördeutfallet blir tillfredsställande
man inom livsmedelskommissionen överväger möjligheterna av större
tilldelning av fodersäd.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 228, med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 503) angående upplösning av
vissa sammanslutningar m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 230, med förslag till förordning
örn rätt att ^använda sankarin vid tillverkning av maltdrycker av andra
klassen;

till bankoutskottet propositionen, nr 234, angående ändrade pensionsbestämmelser
för vissa barnmorskor, m. m.;

till första särskilda utskottet propositionen, nr 235, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1943/44;

till statsutskottet propositionen, nr 236, angående överskridande av viss anslagspost
i Gil var av dö för nksförsäkringsanstaltGii, för länsstyrölsGrna, för
landsfiskalerna m. fl., för poliskåren i Boden samt för luftskyddsinspektionen
fastställda avlöningsstaterna;

till bankoutskottet propositionen, nr 239, med förslag till lag om avgifter för
sjöfolks pensionering, m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 240, med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459);

till statsutskottet propositionen, nr 241, angående anslag till statens hyresråd; till

bankoutskottet propositionen, nr 242, angående fortsatt befrielse för riksbanken
från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.;
samt

till bevillningsutskottet propositionen, nr 248, med förslag till förordning
angående ytterligare utsträckning av Kungl. Maj :ts befogenhet att meddela
förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) örn accis a
margarin och vissa andra fettvaror, m. m.

§ 5.

Föredrogos var för sig och remitterades till statsutskottet följande på bordet
liggande motioner, nämligen:

nr 372 av herrar Lindén och Lindberg i Stockholm; samt
nr 373 av herr Svensson i Ljungskile m. fl.

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 110, angående överlämnande till särskilt
utskott av vissa till statsutskottet remitterade ärenden, som äga samband
med frågan angående den statliga vägorganisationen m. m.

Herr talmannen tillsporde kammaren, om densamma vore beredd att nu företaga
detta endast en gång bordlagda ärende till avgörande; och fann herr talmannen
denna fråga vara med ja besvarad.

Härefter blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 7.

Föredrogs den av herr Andersson i Malmö vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående upphävande
av arbetsförmedlingstvånget för byggnadsarbetare m. m.

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1943/44 till museala ändamål; och

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till inredning och utrustning av gymnastiska centralinstitutets
nybyggnad.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande nr 93, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen å driftbudgeten under tolfte huvudtiteln gjorda
framställningar örn anslag för budgetåret 1943/44 till allmänna indragningsstaten.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Kades till handlingarna.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till polisradio väsendet;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem samt skol- och
yrkeshem m. fl.;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till telefonstationsbyggnad i Trollhättan; och

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående anslag för budgetåret
1943/44 till anordningar för lastning och lossning av sockerbetor vid
statens järnvägar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp avlämnade Kungl. Majis propositioner:

nr 244, angående anslag till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild
ägo;

nr 245, angående anslag till uppförande av byggnader för järn- och metallforskning,
m. m.;

nr 246, angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.; och

nr 247, angående bemyndigande att förordna örn uttagande av viss tilläggstull
å druv- och stärkelsesocker m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 98, i anledning av väckta motioner
angående utredning rörande rundradiorörelsen. radiorörelsen.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren (1:17)
av herr H. Nordenson m. fl. och den andra inom andra kammaren (II: 18) av
herr Holmdahl m. fl., hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla dels örn en snabb och allsidig utredning om rundradiorörelsen,
dess framtidslinjer och aktuella behov, däribland införande av dubbelprogram,
effektivisering av kortvågssändning och anordnande av tradradio, ävensom de
spörsmål rörande större tilldelning åt Radiotjänst av licensmedlen, som kunna
uppstå i samband härmed, dels ock att resultatet av denna utredning skyndsamt
framlägges för prövning av riksdagen.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av motionerna 1:17 och II: 18
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla örn en snabb och allsidig utredning samt örn
förslag rörande rundradion, dess aktuella behov och riktlinjerna för dess framtida
verksamhet.

Reservation hade avgivits av herrar Joh. Nilsson i Malmö, Gränebo, Heiding,
Magnusson, Eriksson i Stockholm, Svensson i Grönvik, Lindberg i Umeå, Hansson
i Rubbestad, Andersson i Malmö, Åkerström och Barnekow, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att motionerna 1:17 och II: 18 ej måtte av riksdagen
bifallas.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Holmdahl: Herr talman! Som motionär i denna fråga skall jag tillåta
mig yttra några ord i anledning av det föreliggande förslaget örn utredning
rörande radion, dess aktuella behov och framtida utveckling. Det behöver ju,
herr talman, icke yttras många ord örn radions mångfaldiga och betydelsefulla
uppgifter i våra dagar. Att den har sådana, därom torde väl alla vara ense.

Dessa radions uppgifter ha ökats — vi uppleva det icke minst under dessa
krisår — och komma otvivelaktigt att öka. Därom kan det icke råda det minsta
tvivel. Det är obestridligt alltså, att radion redan blivit en kulturinstitution
av största betydelse för samhällslivet. Det ligger mig nära till hands att erinra
om t. ex. den bildningsverksamhet som radion kan utöva och utövar. .lag erin -

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
rar därom blott för att nian skall förstå vilka utvecklingsmöjligheter som föreligga.
Man kan också erinra örn vad radion betyder som förmedlare av god underhållning,
hur långt den når och vad den kan ge åt alla befolkningsskikt, åt
alla åldrar i olika tids- och livslägen o. s. v. Jag behöver blott erinra härom för
att det klart skall framgå, att radions samhälleliga, folkliga och mänskliga
uppgifter måste skattas mycket högt. Därför har det också synts oss motionärer
såsom en fråga av största intresse, att radion även i vårt land får de tekniska
och ekonomiska resurser till sitt förfogande, som krävas för att den skall
kunna fylla dessa sina växande uppgifter och för att den skall kunna svara
mot de stora krav som otvivelaktigt komma att ställas på radion som samhällsinstitution.
Denna fråga örn att radion även i vårt land skall få tillräckliga
resurser är därför den grundläggande och väsentliga frågan i dagens läge.
Jag menar visserligen, att man kan diskutera örn a.-b. radiotjänsts sätt att
sköta programverksamheten etc., men här gäller det dock frågor av sekundär
betydelse i dagens läge. Den väsentliga frågan är, att man ser till att radion
äger de nödvändiga resurserna. Man kan vara övertygad örn att radion då
skulle komma att allt bättre och bättre kunna bemästra sina växande uppgifter.
Att det för närvarande brister mycket i fråga örn den svenska radions tekniska
och ekonomiska resurser torde icke kunna bestridas. Det framgår för övrigt
med all önskvärd tydlighet av de båda mycket intressanta yttranden som äro
bifogade detta statsutskottsutlåtande och som jag skulle önska att många av
kammarens ledamöter toge del av, nämligen yttrandena från telegrafstyrelsen
och a.-b. radiotjänst. Det framgår av dessa yttranden, att båda dessa verk
ställa sig mycket förstående föi de synpunkter som framförts i de motioner som
ligga till grund för detta statsutskottsutlåtande. I allt väsentligt har man i
dessa yttranden bekräftat, att de önskemål och behov som framförts i motionerna
äro berättigade, att de äro aktuella, och att de äro i hög grad värda att
tagas i beaktande.

Jag skall icke närmare fördjupa mig i dessa radions önskemål och behov av
i dag. Jag skall endast i allra största korthet erinra om några saker som tränga
sig fram i förgrunden. Jag erinrar örn det påtagliga behovet av ökad sändningstid.
Det förhåller sig så, att sedan krigsutbrottet har den svenska radions sändningstid
begränsats ytterligare. Sverige har nu årligen 3,500 sändningstimmar,
Danmark har 4,600 och Finland har 5,400. Jag nämner blott dessa siffror, för
att man skall se, att radioförhållandena i vårt land äro anmärkningsvärt trånga.
Jag erinrar i detta sammanhang om diskussionerna angående radioprogrammen,
vilka alltid komma att fortsätta, därför att det naturligtvis icke finns någon
möjlighet för Radiotjänst att tillgodose alla önskemål, och jag erinrar särskilt
om de stora möjligheter som skulle yppa sig, ifall vår svenska radio
fick tillfälle att införa dubbla program —- åtminstone på kvällstid, då man i
allmänhet har tid att lyssna några timmar — så att man då kan bjuda på olika
program i stället för såsom nu ett gemensamt program för hela landet. Jag
erinrar om det påtagliga behovet av effektivisering av den svenska kortvågssändningen
och vad denna fråga betyder för att vi skola kunna upprätthålla
kontakten med t. ex. våra landsmän i främmande land, och för övrigt för att
vårt land överhuvud taget skall kunna göra sin röst hörd ute i världen. Det är
i viss mån anmärkningsvärt, att den finska radion har en kortvågssändning
med väsentligt större effekt än den svenska. Jag erinrar slutligen också om
den för radions framtida utveckling mycket viktiga frågan — tyvärr kanske
mycket beroende av vårt lands ekonomiska resurser — om trådradions utbyggande
och de utomordentligt stora praktiska möjligheter som knyta sig till
trådradion.

Framför allt är det emellertid, mina damer och herrar, min mening, att det på

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
en punkt krävs en verklig utredning och planläggning, nämligen när det gäller
den ekonomiska planen för radions utveckling — en ekonomisk plan som skall
säkerställa åtminstone i möjligaste mån en i förhållande till de växande uppgifterna
och kraven svarande utveckling, för att radion skall kunna fa ökade
tekniska resurser och kunna åstadkomma en förstärkning av sin programverksamhet.
När det gäller den ekonomiska grundvalen för svensk radio, kan jag
icke säga annat än att det nuvarande läget icke kan anses såsom tillfredsställande.
Framför allt menar jag, att man icke ens i landets nuvarande ekonomiska
läge får lov att betrakta den svenska radions ekonomi såsom något statiskt,
såsom något oföränderligt, såsom något, som man icke far röra vid. Man
får väl i alla fall undersöka, örn det icke finns möjlighet att stärka den ekonomiska
basen för radions verksamhet. Det förhåller sig som vi alla veta så,
att Radiotjänst för hela sin verksamhet, för det innehåll, som ges^åt rundradion,
disponerar endast något mer än 3 kronor av licenstian, alitsa ungefär
en fjärdedel av licensinkomsterna. Något mer än en fjärdedel går till de tekniska
omkostnaderna för radion, och huvuddelen tar statsverket.

Det är klart, herr talman, att några berättigade och tungt vägande invändningar
mot att staten i nuvarande läge tar vad den kan få av varje inkomstkälfa
icke kunna resas. Det är icke heller min och mina medmotionärers mening,
att man skall resa några invändningar i och för sig mot detta, men det
bör i alla händelser kunna undersökas, om och när en något vidgad och något
tryggare ekonomisk bas för radioverksamheten kan åstadkommas. Enligt min
bestämda mening behövs det verkligen härvidlag ett nksdagsinitiativ. Örn man
är övertygad örn rundradioverksamhetens stora kulturella och samhälleliga betydelse
överhuvud taget, måste man vara på det klara med att det behövs ett
initiativ från riksdagens sida för att få till stånd en undersökning på vad
sätt rusin, rimligen kelli tillgodos© åtminstone de nödvändigaste civ den svenska

radions expansionsbehov. _ o

Riksdagen här tidigare — i mittGii siv 1930-talet dä träkärl otti radioverksamheten
sist var uppe, i princip uttalat sig för att licensavgifterna i
största möjliga utsträckning skola användas, såsom ju rimligt är, till radions
egen utveckling. Det förhåller sig också så, att i många länder har man från
början för att trygga radions ekonomiska ställning fonderat licensavgifterna
för att gardera sig mot att radioverksamheten dragés in i någon sorts statlig
af färsdrivan de verksamhet vid sidan örn järnvägar och telegraf etc. Aven reservanterna,
som icke vilja gå med på utredning, erkänna ju det principiellt
berättigade i denna synpunkt. Radions oavvisliga behov kunna emellertid äventyras,
örn radioverksamheten infogas såsom ett led i ett affärsdrivande verks
rörelse och örn man även på radioverksamheten lägger den synpunkten, att det
är av vikt, att så mycket pengar som möjligt skola inlevereras till statsverket.

Med den begränsade licensavgift, som givetvis alltid måste hållas och °som
man mäste eftersträva att hålla, är radion icke lämpad att betraktas såsom
ett led i ett affärsdrivande verks rörelse. Den är i själva verket utomordentligt
litet lämpad härför, eftersom licensavgiften är begränsad och man icke, sedan
radion nått en viss maximal utbredning bland ett folk, genom tekniska förbättringar
och dylikt kan åstadkomma större ekonomisk avkastning av radioverksamheten.
Därför är denna verksamhet överhuvud taget icke att betrakta
och bör icke betraktas såsom ett led ingående i ett affärsdrivande verks rörelse.
Don är ytterligt olämplig för något dylikt. Alldeles oavsett de principiella
synpunkterna ligger detta i sakens natur. Det rimliga är naturligtvis, att licensavgifterna
avpassas ungefärligen efter vad som behövs för att säkerställa
radions utveckling.

Andra kammarens protokoll 191^8. Nr 10.

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)

Jag skall, herr talman, i stort sett begränsa mig till det sagda och vill endäst
sammanfattningsvis säga, att det med all tydlighet framgår av de yttranden,
som bifogats statsntskottsutlåtandet från telegrafstyrelsen och Radiotjänst,
att den svenska radion icke är tekniskt och ekonomiskt så rustad, som
önskligt vore, särskilt med tanke på de växande uppgifter, som radion kan
komma att ställas inför under den påfrestande period, som kan väntas inträda
efter världskrigets avslutning. Motionärerna liksom statsutskottets majoritet
ha ansett, att det är klok politik att även på denna viktiga punkt bereda sig
för framtiden och se till att man står så väl rustad som möjligt att möta den.
Radions behov få därvidlag givetvis vägas mot andra viktiga kultur- och samhällsbehov
och man får se vad som kan göras för att i möjligaste mån tillgodose
radio verksamhetens behov. Den utredning, som här begäres, är verkligen
ett led i den allmänna strävan att göra oss rustade för framtiden.

Herr talman! Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till det föredragna
statsutskottsutlåtandet.

Herr Barnekow: Herr talman! Utskottet har, såsom motionären nyss har anfört,
i allt följt motionen. Jag far ju säga, att det ju aldrig kan vara särskilt behagligt
att behöva stiga up och tala mot en begäran av detta slag, eftersom man
naturligtvis kommer att mötas av den anmärkning, som man alltid i sådana
fall får höra, att »ja, men det gäller ju ett kulturellt ändamål». Det har i viss
måll bhvit ett slagord, att örn något gagnar ett kulturellt ändamål, skall det
gå före allt annat. Jag har även under diskussionen fått höra sådana uttalanden,
som att när vi göra av med så mycket pengar på annat håll, kunna vi också
göra av med några miljoner här också. Trots att det som sagt icke är behagligt
att tala mot en begäran sådan som den, som här framställts av motionärerna
och som tillstyrkts av statsutskottet, skall jag ändå be att få säga några ord.

Då motionärerna och statsutskottet påstå, att rundradion är en hela folkets
angelägenhet — meningen är väl en hela folkets egendom — så undrar jag,
örn idia detta ändå är om inte överdrift dock att ta till en liten smula i överkant’.
Man måste ju fråga sig, vilka av vårt folk det är, som ha möjlighet att begagna
sig av radion. Vi ha i reservationen påpekat något, som varken motionärerna
eller utskottsmajoriteten lia fäst det ringaste avseende vid, nämligen att
för att kunna njuta av allt det goda, som kommer oss till del och som enligt
motionen i än högre grad skall komma oss till del, fordras det, att de enskilda
hushållen i detta land kunna avhöra radion tydligt och ordentligt. Jag förmodar,
att det är fler än jag, som ute pa landet i en enkel apparat försökt lyssna,
när det har spelats vacker musik på studion, och som liksom jag ha måst säga
sig, att glädjen att få höra finare musik är mycket liten, eftersom det oftast
blir mest oljud eller brus. Jag tror, att det första man borde tänka på är att
skaffa lyssnarna möjlighet att tillgodogöra sig vad som utsändes på radio.
Det behövs ett bättre utbyggt nät och framför allt billigare radioapparater.
Hur det skall ga till att fa radioapparaterna billigare få väl vetenskapsmän
och uppfinnare taga hand örn. Örn det för närvarande icke finns radio i ett hem,
så beror nog detta icke på licensavgiften utan på att det är svårt att skaffa
en dyrbar radioapparat.

Nu kan man naturligtvis från utskottsmajoritetens sida säga, att låt oss
taga med även^denna sak i utredningen. Den kommitté, som skall utreda denna
fråga, mäste såvitt jag förstår bli rätt stor. Örn där skall finnas tekniker och
uppfinnare och dessutom representanter för lyssnarna, för religiösa läger, för
konstnärer och jag vet icke allt, torde denna kommitté verkligen bli ganska
drygt tilltagen. Man får ju hoppas, att örn riksdagen beslutar denna utredrung,
skall kommittén kunna komma sams, men det förefaller med tanke på de

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
pretentioner, som lyssnarna lia på radion, som om det skulle möta vissa svårigheter.
Men svårigheter äro ju till för att övervinnas. Man kan mycket väl
tänka sig en kommitté, och det kan vara gott och väl, men det kostar pengar.
Jag tänker icke precis på själva utredningskostnaderna, fastän även de nog
bli ganska dryga, utan på de utgifter, som de resultat, till vilka kommittén
kommer, komma att draga med sig.

Det har ju tämligen klart uttalats av både motionärerna och utskottet och
av alla, att man icke i något avseende har försummat att göra vad som kunnat
göras men att det rått brist på pengar, såsom ju också med ali tydlighet framhölls
av den föregående talaren. Jag vågar gå så långt att jag säger, att det
förefaller nästan, som örn huvudfrågan vore, att licensavgifterna endast skulle
användas för rundradion. Jag undrar, örn detta ändå kan vara rimligt i nuvarande
tider.

I förbigående sagt tror jag att den föregående talaren gjorde sig skyldig
till ett misstag, när han sade, att en fjärdedel av inkomsterna går till de tekniska
kostnaderna och en fjärdedel till programverksamheten, medan staten
tar resten. Staten tar nog icke fullt hälften, örn man ser på siffrorna. Staten
har emellertid en viss inkomst på denna verksamhet, och jag undrar, örn vi
icke få finna oss uti, att staten tar inkomster av radion liksom av allt annat.
Det finns ju bra många områden utanför radion, där staten har lagt på skatter
och tar en viss del av inkomsterna, fastän vi bra gärna skulle vilja slippa denna
tilldelning till staten och i stället låta den enskilde eller bolaget eller föreningen
eller vad det nu kan vara få det i stället. Jag kan icke tänka mig, att
vi i närvarande stund skulle kunna vara mogna att säga, att för att vi skola
vinna ökad trevnad, ökad skönhet i framförandet av ny musik, bättre föredrag
och bättre avlönade föredragshållare och artister o. s. v., skola vi vara.
beredda att låta staten avstå från den del, som den nu har av inkomsterna
från rundradion.

Hur det längre fram ställer sig i så fall blir en annan fråga. Jag tror, att
vi kunna vänta med denna utredning tills vi få något annorlunda ekonomiska
förhållanden. Radiotjänsts styrelse söker, enligt vad den föregående ärade
talaren framhöll, göra det mesta möjliga med de ekonomiska bidrag, som stå

till buds.

Som jag redan nämnt och som anförts även av föregående talare, spelar den
ekonomiska frågan en stor roll och bland annat ur den synpunkten böra vi, tror
jag, besinna oss, innan vi vidtaga en utredning. Örn jag fattat förslagsställarna
och motionärerna rätt, är det icke meningen, att vi skola komma till ett
resultat först långt fram i tiden, utan en eventuell utrednings resultat skall fortast
möjligt föreläggas riksdagen, som sedan snabbt har att fatta beslut.

Med anledning av vad jag här anfört, ber jag få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr Holmdahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag måste säga, att den närmast föregående ärade talarens skildring
av svenska folkets användning och nytta av radion var anmärkningsvärt pessimistisk.
Den svarar icke alls mot det enkla faktum, att Sverige är en av de
nationer, där i förhållande till folkmängden de flesta radiolicenserna betalas.
Mer än 1,600,000 personer betalade år 1942 radiolicenser. Tror verkligen herr
Barnekow, att det svenska folket i den utsträckning som skett skulle skaffat
sig de, tyvärr ännu alltför dyra apparaterna, om man hade den uppfattningen
örn radions betydelse, som han av någon outgrundlig anledning har.

När herr Barnekow polemiserade mot statsutskottsmajoritetens ståndpunkt,
sade han, att det är väl icke rimligt att vi, för att vinna en smula bättre

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
trevnad och underhållning, skola låta staten avstå från sin andel av licensavgifterna.
Var säges detta någonstans i statsutskottets utlåtande eller i motionerna?
Vi säga tvärt örn, att ingen kan resa berättigade invändningar mot
att staten tar vad den kan få av sina inkomstkällor, men vi ha ansett, att
man på den punkten lika väl som på andra punkter bör kunna göra en utredning
för att se till, örn man inte skulle kunna få en något gynnsammare ekonomisk
basis för radioverksamheten. Detta är något helt annat än vad herr
Barnekow här sökt göra gällande. Han har sökt göra gällande, att statsutskottet
gatt in för att staten skall avstå från sin del av licensmedlen. Jag tror
icke att det är rätta sättet att vederlägga den ståndpunkt, som man vill bekämpa,
att på detta sätt karikera den.

Herr Barnekow, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Herr Holmdahl påstår, att jag uppfattat statsutskottet och
motionärerna felaktigt, och att jag sagt, att de vilja, att staten skall avstå sin
licensandel. Herr Holmdahl säger att något sådant kan man icke läsa ut av
vad utskottet och motionärerna skrivit. I motionen står det i alla fall, att
medel till att vidtaga allane förbättringar, som föreslås, finnas i licensavgifterna,
^ och da är väl också meningen, att en större andel än vad nu tages i
anspråk av dessa avgifter skola användas till detta ändamål.

Då herr Holmdahl säger, att jag har en egendomlig uppfattning om vad
som kan höras i radio på landet, vill jag nämna, att jag särskilt omnämnde
musikprogrammen. De, som ha radioapparater på landet, använda dem, tror
jag, för att nödtorftigt höra på dagsnyheter och meddelanden. Men jag talade
också örn, att det just är föredrag och musik och sådant som främst skulle
komma i fråga vid utvidgning av verksamheten, och sådant hörs rätt dåligt i
de simpla apparater, som man har på landsbygden.

Vidare anförde:

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag är ense med herr Barnekow
därom, att det för närvarande icke är möjligt att avstå någon större del av
licensavgifterna för en utveckling av radioverksamheten, men begagnar tillfället
säga, att jag anser icke att det väsentliga är, att man får billigare licensavgifter.
Det väsentliga är i stället, att man ordnar så, att man kan få
köpa billiga apparater. Att jag kan biträda majoriteten i statsutskottet har
berott på en särskild anledning, som jag strax skall komma till.

. Jag förklarar och upprepar vad jag sade i statsutskottet, att jag inte är
riktigt nöjd med vare sig statsutskottsmajoritetens eller reservanternas förslag.
Jag tycker att reservanternas motivering är alldeles för kylig. Den vittnar inte
örn det intresse för saken, som jag tycker den är värd. Detta gjorde, att jag
till slut hamnade pa majoritetens sida. Jag skulle ha kunnat nöja mig med
den_ konklusion till vilken reservanterna kommit, därest deras motivering hade
varit betydligt mera positiv, och då hade man kunnat överlämna till radiotjänst
och regeringen att föra saken vidare. Men som saken nu låg till, tycker
jag det var skäl att ordentligt säga ifrån också i en kläm, att man vill ha en
vidgad ^radioverksamhet. Detta är det skäl, som för mig varit avgörande vid
mitt ståndpunktstagande.

Jag finner det nödvändigt, att man inför den fred, som väl skall komma,
och som vi hoppas skall komma ganska snart, och inför de svårigheter i olika
avseenden, som då uppstå för vårt samhällsliv, förbereder sig på olika områden.
Jag fattar en effektiviserad radiotjänst såsom något, -som bör ingå
i kretsen av de merkantila, ekonomiska, kulturella och politiska åtgärder för en

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
ökad beredskap för freden, vilka äro för vårt land nödvändiga. Då jag bär den
uppfattningen, att rundradion i denna verksamhet för vårt land kan bidraga
högst väsentligt, anser jag, att en framstöt av riksdagen för bättre rundradio
är av behovet påkallad. Det är därför, som jag biträder statsutskottets förslag,
till vilket jag också ber att få yrka bifall.

I detta anförande instämde herr Lundstedt.

Herr Vougt: Herr talman! När jag tillåtit mig begära ordet, är det icke
för att jag tror att statsutskottets majoritet behöver stöd för sin ståndpunkt
i saken, utan för att understryka särskilt en synpunkt, som förts fram i motionen
och som länge legat mig varmt örn hjärtat, nämligen att man här i Sverige
blir i stånd att bygga ut rundradion till en annan verkningsgrad, örn man
skapar möjligheter till dubbla program.

För närvarande är rundradion en relativt nyttig sak i upplysningens tjänst.
Den är framför allt emellertid en förströelsesak, och det har hittills icke varit
möjligt att i önskvärd grad koppla in den i undervisningens och folkbildningens
tjänst. Detta beror därpå, att den effektiva lyssnartiden, den tid då människorna
ha möjlighet att lyssna på radion, är så utomordentligt inskränkt, nämligen
endast till eftermiddagstimmarna. Då måste man ha ett program, som
samlar intresset för ett större antal lyssnare. För närvarande sitta icke desto
mindre runt örn i vårt land tusentals ungdomar, unga män och unga kvinnor,
som skulle behöva en möjlighet att tillägna sig ökade kunskaper, som de nu
få exempelvis genom korrespondensinstituten, som på senaste åren utvecklats
mycket starkt. Rundradion skulle kunna bli det medel, som verkligen på allvan
skänker oss ökade möjligheter därvidlag. Den saken betraktar jag som väsentlig
i detta sammanhang. Det har också framskymtat i besked från skolutredningens
arbete, att man sysslar med dessa ting, med korrespondensinstituten
och med möjligheten att nyttiggöra radion.

Jag tycker för min del att statsutskottets utlåtande på ett mycket bra sätt
sammanfattat de positiva synpunkterna i den här saken. När jag hörde herr
Barnekow tala, gjorde jag emellertid i likhet med motionären herr Holmdahl
den reflexionen, att herr Barnekow är utomordentligt pessimistisk, när det gäller
att bedöma den nytta svenska folket för närvarande har av radion. Om det
är så, att svenska folket har begränsade möjligheter att lyssna, gäller det att
öka dessa möjligheter och avhjälpa bristerna. När det talas örn billigare apparater,
framhålles det i det yttrande, som avgivits av telegrafstyrelsen, att sådana
äro möjliga att åstadkomma därest dubbelprogram skapas, ty då kan
man överföra dem genom förmedling av telefontrådarna.

Liksom herr Jonsson i Eskilstuna betraktar jag den här frågan sonett led
i vår fredsberedskap. Örn herrarna se på Radiotjänsts uttalande, som står refererat
på sid. 17 i utlåtandet, understryker man där mycket starkt den synpunkten,
att radion i en kommande tid kommer att få en helt annan och mycket
större betydelse, än den måhända har för närvarande. Örn det skall bli möjligt
för oss att i tid sörja för ökade resurser, när freden kommer, kan jag icke
se annat, än att det är nödvändigt att ta upp en utredning nu. Jag skulle också
önska, att man från riksdagens sida bleve i tillfälle att starkare, än som hittills
skett, säga ut, att licensmedlen icke kunna få vara en skattekälla och att
rundradion icke kan få ingå som ett led i de affärsdrivande verkens verksamhet
utan att det som den enskilde betalar för att få lyssna på radio också skall
helt utnyttjas för att göra detta meddclelsemedel så nyttigt som möjligt. Jag
kan omöjligt dela den mening som reservanterna uttalat på denna punkt. Jag
finner, att utskott sutlåfandet är mycket försiktigt, men det är i alla fall ett

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
positivt sätt att uttrycka sig, när det där talas om en planläggning på lång sikt
av radioverksamhetens utbyggnad inom ramen för tillgängliga licensmedel.

En av invändningarna mot utskottets förslag är, att man är rädd för en
mycket stor utredning, och jag förstår så väl, att telegrafstyrelsen och aktiebolaget
Radiotjänst frukta en långtidsutredning, som hindrar dem i deras planläggning
och i deras arbete på att bygga ut radion under de närmaste åren.
Utskottsutlåtandet använder uttryck sådana som auktoritativ, allsidig och
snabb _ utredning.^ Man pekar på, att det är önskvärt, att representanter för
olika intressen få göra sina synpunkter gällande. Men det är väl möjligt att
verkställa en utredning på ett sådant sätt, att det blir en tämligen liten kommitté
och att man sedan drar till sig experter från olika håll och representanter
för olika intressen.

I tanke att man sålunda snabbt skall kunna åstadkomma den utredning som
här avses ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herrar Wallentheim och Bladh instämde häruti.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag har anslutit mig till reservanterna,
men jag mäste för min del erkänna, att jag i lika hög grad som motionärerna
och statsutskottets majoritet har förståelse för radions uppgift och
möjligheter här i landet. Det är andra skäl som gjort, att jag stannat för att
yrka avslag på den föreslagna utredningen. Jag anser nämligen icke tidpunkten
nu vara lämplig att sätta igång den utredning som innefattas i motionärernas
förslag och i utskottets utlåtande. Radion har, tror jag mig kunna
konstatera, fatt, allmänt erkännande, men det har också framhållits, att radion
i vårt land har åtskilliga, brister, vilka de som handha radioverksamheten i vårt
land kanske bättre än någon annan känna till.

Den förste talaren, herr Holmdahl, utskottets talesman, ville göra gällande,
att de två yttranden som finnas återgivna här från Radiotjänst och telegrafstyrelsen
ha bekräftat riktigheten av motionärernas uppfattning. Ja, det ha
de gjort på det sättet, att både Radiotjänst och telegrafstyrelsen talat örn, att i
stort sett alla de„ frågor som beröras i motionen ha Radiotjänst och telegrafstyrelsen
sedan någon tid tillbaka haft under utredning. Det är klart, att deras
synpunkter därför måste sammanfalla. Radiotjänst har t. ex. här nämnt örn,
att den ökade inkomsten från den 1 januari i år har i någon mån medverkat till
att en förbättring av programmen kunnat genomföras. Radiotjänst talar också
örn atthen bär under utredning frågan örn att få en högre kvalitet på programmen
såväl i dagens aktuella läge som också med sikte på tiden efter kriget.
Jag vill här understryka,betydelsen av Radiotjänsts uppgift att ge upplysning
i sociala frågor. Radiotjänst skulle kunna få en mycket större betydelse än
den haft i fråga örn folkbildningsverksamhet, som den senaste talaren var inne
pa. Det har också papekats, vilket är riktigt, att när vi få en fredskris — hur
det blir därmed, veta vi ju nu inte — då kan radion ha möjlighet att ge den avspänning
som då kan vara behövlig;. Radiotjänst har också pekat på att man
behöver en bättre orientering örn olika delar av världen och att, när kriget är
slut och man skall inrikta sig mera på framtiden, då behövs det kraftiga insatser
fran radions sida, och da krävs det större tekniska resurser.

Jag vill bara med detta ha konstaterat, att vederbörande myndigheter som
ha hand örn denna verksamhet äro inne på dessa frågor och dessa problem, vilkas
lösning komma att draga stora kostnader. Radiotjänst vill ju sålunda ha
ett eget hus, vars uppförande enbart beräknas kosta 10 miljoner kronor, och telegrafstyrelsen
pekar på, vad som motionärerna och vissa talare varit inne på,

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
nödvändigheten av dubbelprogram. Vi behöva icke någon utredning för att tala
om för Radiotjänst nödvändigheten av dubbelprogram. Det känner den redan
till. Förbättrad kortvågsutsändning, införande av trådradio, allt detta är man
redan inne på. Men allt detta kostar pengar, och Radiotjänst har i slutet av
sitt yttrande bland annat anfört, vilket tydligen säger en hel del, att det torde
vara lämpligt att ge Radiotjänsts programledning möjlighet att såsom hitintills
skett steg för steg utveckla sin verksamhet under den nära kontakt med
opinionen som företaget har. Det är möjligt, herr talman, att örn här sättes
i gång en utredning med det omfattande program som finnes angivet i motionerna
och utskottsutlåtandet, en sadan utredning kan komma att hindra den i
övrigt normala utveckling pa radioverksamhetens område som Radiotjänst och
telegrafstyrelsen söka befrämja.

Jag får säga, att det utredaingsprogram som Radiotjänst och telegrafverket
ha skisserat räcker en god tid. Det är åtskilliga miljoner kronor som här
behövas, det är stora tekniska frågor som här måste lösas, och detta kostar som
nämnt pengar. Därmed äro vi inne pa den centrala punkten här i denna diskussion,
och det är frågan örn hur vi skola fördela licensmedlen. En god del av
dessa licensmedel går nu in i den allmänna budgeten. Radion har blivit en skattekälla.
Jag för min del är villig att understryka, vad en del talare säga, att
häremot kan resas en del berättigade invändningar. Vad ha reservanterna sagt
på denna punkt? Jo, reservanterna ha bland annat anfört, att de ^principiella
betänkligheter som motionärerna framfört mot rundradions anlitande som skattekälla
torde under normala förhållanden rätt allmänt delas. Såvitt jag förstår
äro statsutskottet och dess talesmän här icke alls angelägna och vilja icke alls
vara med örn att under nuvarande tider knappa in pa statens inkomster av radiolicensmedel.
Jag undrar därför, örn skillnaden i uppfattning på denna punkt
mellan reservanterna och statsutskottets majoritet är sa stor. I en tid av finansiella
svårigheter, i en hard tid, da staten pa allt sätt söker öka sina inkomster,
vill det mycket starka skäl till, för att man skall vidtaga åtgärder
för att minska statens inkomster. _

Det är en sak, herr talman, som jag i detta sammanhang vill framhålla
den saken ha reservanterna understrukit, och även herr Jonsson^ i Eskilstuna
var inne på den — och det är, att det gäller att göra det hela sa^ billigt, som
det överhuvud taget är möjligt, för lyssnarna, att se till att de få billiga och
goda mottagare. Här föreligger ett behov av en ytterligare utvidgning av
det lokala stationsnätet, så att lyssnarna kunna använda billigare mottagare.
Det är en fråga av stor ekonomisk betydelse för folk i mindre god ekonomisk
ställning, och den betyder för dem mer än frågan örn licensavgifterna. Jag
hoppas, att såväl telegrafstyrelsen som Radiotjänst lia sin uppmärksamhet riktad
på denna fråga. _ o . „■

Det är dessa synpunkter som föranlett mig att gå på avslagslinjen i Haga
örn utredningskravet. Jag anser för min del, att reservanternas förslag här är
det sakligt starkaste. När vi komma fram till en tid, då vi få mera klara linjer
och få behov av en utredning — nu talar herr Holmdahl bara örn att utredningen
skall gälla en ekonomisk plan — en utredning som omfattar inte bara
en ekonomisk plan utan radioverksamheten överhuvud taget, då är tiden inne
att sätta i gång en utredning av ett sådant mått. För närvarande kunna vi
låta det gå som det går och låta Radiotjänst och telegrafverket arbeta^ vidare
på det program som de skisserat. Vilja de göra utvidgningar för att få större
möjligheter, så låt dem då få större andel av licensmedlen. Men det är möjligt,
att detta icke låter sig göra under nuvarande tider, därom äro vi troligen
ense.

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)

Jag anser således, herr talman, att reservanternas linje är mer hållbar än
utskottets, och jag ber därför att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Paulsen, Hallén, Andersson i Prästbol, ''Åkerström
och Nilsson i Göteborg.

. Herr Holmdahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Den
siste talarens yttrande ger mig blott anledning att på en punkt, som jag tror
är mycket väsentlig, komma med en liten replik.

Mot slutet av sitt anförande tillät sig herr Andersson i Malmö säga, att

j u^ecklinFsPro^ain sorn Radiotjänst och telegrafverket skisserat räcker en
god tid framåt^ och att vi därför icke behöva någon utredning. Men då har det
alldeles förbigått honom, att för att steg för steg kunna förverkliga det utveckhngsprogram
som särskilt framhäves i Radiotjänsts yttrande behövs det
okad tilldelning av licensmedel. Det har han alldeles förbisett. Radiotjänst fick
tran och med detta års början en ökad tilldelning av licensmedel på omkring
600,000 kronor, men Radiotjänst säger, att dessa medel i huvudsak åtgått till
sadan dyrtidskompensation som Radiotjänst icke kunnat undgå att lämna såväl
de medverkande som sin egen personal och till andra av dyrtiden framkallade
ökningar av drifts- och underhållskostnader. Radiotjänst har alltså, trots de
växande kraven, trots behovet av ökade utvecklingsmöjligheter, icke fått väsentligen
ökade medel till att bygga ut sin verksamhet.

Det är anmärkningsvärt, om jag får tillåta mig säga det, att i de båda
mycket värdefulla yttranden som avgivits beröres icke den grundläggande och
väsentliga frågan, nämligen den ekonomiska grundvalen för radioverksamheten.
Det är fran denna synpunkt som statsutskottet och motionärerna anse
det klokt att söka lägga upp en ekonomisk plan och se till, om icke Radiotjänst
kan få några ökade medel för att genomföra det program som även
herr Andersson i Malmö anser sig kunna gilla.

Herr Andersson i Malmö, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag måste säga till herr Holmdahl: Skall man
verkligen behöva sätta i gang en sa stor apparat som motionärerna och utskottet
här föreslå, därför att telegrafverket och Radiotjänst behöva mera
pengar? Ar det icke lämpligare att direkt föreslå och yrka på att de få de medel
som de anse behövliga för realiserandet av sitt program? Jag tror inte, att
T.1. behöva en utredning härför, i varje fall icke en så stor utredning som här
ioresias.

Vidare yttrade:

Herr Jacobson: Herr ^talman! Det som motionärerna i den föreliggande motionen
särskilt tryckt pa är behovet av dubbelprogram. Genom dubbelprogram
skulle ett mera allsidigt tillgodoseende av olika lyssnares smak och behov
kunna ske.

Jag haller före, att innan fragan örn dubbelprogram bort tagas upp till diskussion^
skulle det inte ha varit ur vägen att en tanke ägnades alla dem, som
aldrig någonsin kunna lyssna till en enda svensk programpunkt. En stor grupp
lyssnare, särskilt i Norrland, skulle vara hjär tinner ligt tacksam, örn den hade
ett enda program att lyssna till.

Orsakerna till att många lyssnare i Norrland inte kunna lyssna till en enda
svensk programpunkt äro flera, av vilka de viktigaste torde vara följande:
Först och främst en alltför svag fältstyrka från varje svensk sändarestation.
Vidare lär tidigare god mottagning fullständigt ha förstörts genom fram -

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
dragandet av en 200-tusenvolts kraftledning i närheten, eller av andra elektriska
störningskällor, såsom exempelvis vid de nya gruvsamhällena i Norrland,
varvid Kristineberg i södra Lappmarken är ett slående bevis. Enligt meddelanden,
som lämnats mig vid besök därstädes, är det ju sa gott som omöjligt att
avlyssna de svenska programmen. Tvenne gånger har jag besökt telegrafstyrelsens
radiobyrå i anledning av detta förhållande, men bada gangerna med negativt
resultat.

Det finns många fall i Norrland, där ensligt belägna gårdar, med postgång en
eller ett pär gånger i veckan, som tidigare stått i relativt god kontakt med yttervärlden
tack vare en batteriapparat, nu fått denna förbindelse avklippt av
en högspänningslinje utanför stugknuten, en kraftlinje, som skall ge storstadens
redan förut bortskämda lyssnare ökad komfort med kylskåp, elspis, värmeskåp,
trådbussar etc., men som inte kan ge garden ström till belysning, batteriladdning
eller den länge efterlängtade vattenpumpen.

Vid karbidlampans sken får gårdens innehavare utan att ens kunna uppfatta
dagsnyheterna eller viktigm meddelanden fran myndigheterna sitta och läsa i
sina gamla tidningar örn storstadsbor, som ropa efter dubbelprogram.

Detta är ett problem, som inte kan förbigås och som måste lösas, innan de
lyxbetonade dubbelprogrammen diskuteras, vilka program, åtminstone vad det
gäller en betydlig tid framåt, därtill endast komma att distribueras i storstäderna
Stockholm, Göteborg och Malmö.

Dessa önskemål om dubbelprogram ha medfört, att telegrafstyrelsen, utan
att ens anse en utredning nödvändig, som möjlig teknisk lösning planerat ett
utbyggande av ett trådradionät över landet för 165 miljoner kronor.

Nu är det emellertid så, att erfarenheterna av denna trådradio i Norrland
varit allt annat än goda. Vi lia långa avstand mellan befolkningscentra och de
enskilda lyssnarna. Kostnaderna skulle bli enorma.

Telegrafstyrelsen synes dessutom anse, att de lyssnare, som icke inneha telefon,
d. v. s. flertalet, böra hyra en ledning för överförande av radioprogrammet.
Med telegrafverkets nuvarande taxa för hyrande av telefonledning skulle
det ''innebära, att en lyssnare, som nödgats hyra en fem km lång ledning vilket
är tänkbart i många fall i Norrland, skulle därför fa betala en ärlig hyra
av 70 kronor, vartill kommer licensavgiften.

Det allra märkligaste i detta sammanhang är emellertid, att telegrafstyrelsen
nu framlagt förslag örn inrättande av ett tradradionåt pa Gotland. Men
den har inte nöjt sig därmed. Den har även planerat en rundradiostation där.
Avsikten är tydligen, att det nya dubbelprogrammet skall distribueras per
trådradio, medan det redan nu existerande programmet skulle sändas trådlöst.

Jag tillåter mig ställa följande fråga till motionärerna: Är det inte ett oeftergivligt
krav, att varje svensk lyssnare först beredes tillfälle att avlyssna ett
program, innan åtgärder vidtagas för att man i områden, där mottagnmgsförhållandena
redan äro goda, skall lia möjlighet att välja mellan två program.''*

Det kan inte råda någon tvekan örn att den lämpligaste metoden för överföring
av radioprogrammen i Norrland och i stora delar av det övriga landet till
följd av de stora avstånden och telefonnätets glesa utbyggnad är att finna på
det trådlösa området.

Riksdagens rundradioutredning 1934/35 förordade en snabb utbyggnad av
stationerna Hörby, Göteborg, Falun och Sundsvall. Telegrafstyrelsen meddelar
nu, att den inte kan bygga några nya stationer pa grund av brist på vaglängder,
men detta utgör icke något som helst hinder för att de redan nu existerande
stationerna skulle kunna utbyggas till den högsta effekt, som är internationellt
tillåten. o

Hörby- och Fal usta tionerna lia utvidgats — den senare, så vitt jag inte

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
missminner mig, först efter interpellation av nuvarande kommunikationsministern
— men Sundsvall har ännu åtta år efter det utredningen avslutats inte
fatt någon ökad effekt.

Avsikten är nu, att en sändare och en trådradioanläggning skola placeras på
Gotland. Kostnaden beräknas till 2.2 miljoner. Vore det inte förståndigare att
använda detta belopp till att utbygga Sundsvallsstationen, vilket skulle förbättra
mottagningsförbållandena för stora delar i mellersta Norrland, och by g*-ga en ny sändarestation, förslagsvis placerad i södra Lappland. Len nya våglängd,
som är avsedd att disponeras för den nya sändarestationen på Gotland,
skulle komma till större nytta vid den nya Norrlandsstationen. Resultatet
skulle bli, att ett stort antal lyssnare, som nu ej alls kan höra det svenska
radioprogrammet, i vissa fall skulle få god mottagning och i vissa fall fullt
uppfattbar mottagning. De 18,000 lyssnarna på Gotland kunna avlyssna Motala-stationen
med tillfredsställande resultat.

Två stationer i Norrland för samma belopp, som anläggningen för den planerade
stationen pa Gotland skulle kosta, skulle förbättra mottagningen för
flera hundratusen lyssnare, därav många i trakter med pressande isolering till
följd av stora avstånd.

En ny sändarestation i södra Lappland komme därtill att täcka det tomrum,
som skulle uppsta mellan denna station i Sundsvall och den, som redan
finnes i Luleå. I stället för åstadkommande av dubbelprogram synes det mig
angelägnare att snabba åtgärder vidtagas för att alla lyssnare i Sverige skola
kunna höra det svenska riksprogrammet.

I detta anförande instämde herrar Sandberg och Nilsson i Norrlångträsk.

Herr Hyling: Herr talman! Under de senaste riksdagarna har landsbygdens
isolering ofta varit på tal, och man har från flera håll hört sägas, att någonting''
måste göras för att bryta denna isolering. Den fråga, som vi behandla
här i dag berör detta problem. Radioprogrammen skulle kunna göra ganska
mycket för att bryta isoleringen på landsbygden. Delvis har nog redan så
skett, men mera kan helt säkert göras. Man kan säga, att hittilldags har mycket
försummats,_ men jag är den första att erkänna, att man icke får skylla
detta på Radiotjänsts styrelse eller på programberedningen. Det finnes många
kverulanter här i landet, som i tid och otid förfäkta att våra radioprogram äro
fullkomligt undermåliga. Jag tillhör icke den krets, som vill lägga sten på börda,
ty jag förstår mer än väl hur svårt det är för Radiotjänst, när det gäller
att få plats för de olika programpunkterna.

Den sändningstid vi ha för närvarande medgiver icke plats för nya programpunkter,
som det talas örn ute i bygderna. Det kan helt enkelt inte bli nårnm
tor bättring av nuvarande förhållanden förrän man får dubbelprogram, då större
möjlighet skulle kunna givas folk att avlyssna vad de närmast intressera sig
tor. Alla möjligheter att pröva förutsättningarna för genomförandet av en reform
för dubbelprogram böra givetvis undersökas.

Här har i utskottsutlåtandet talats örn trådradio. Jag är icke alls tekniskt
kunnig pa detta område, och jag vågar därför icke gå in på detta problem, men
jag tar för givet, att trådradion icke behöver vara den enda. chansen när det
gäller att få förbättringar till stånd. Det har också talats örn möjligheten av
en ny vaglängd, men man säger, att internationella svårigheter uppstå på denna
punkt. Kanske man också skulle kunna utbygga de stationer vi ha. Jag är
som sagt icke tekniskt insatt i dessa frågor, men jag anser för min del att det
är värdefullt, att dessa problem tagas upp till utredning.

Jag ser denna fråga, herr talman, nästan uteslutande ur landsbygdens syn -

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 18.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
vinkel. I det fallet har jag en motsatt uppfattning mot herr Jacobson i Vilhelmina.
Han tyckes anse, att dessa dubbelprogram närmast skulle ge storstädernas
befolkning större möjligheter och att de skulle utnyttjas huvudsakligen av
dem. Jag tror tvärtom, att landsbygden skulle få större nytta av dessa dubbelprogram.
Det skulle därigenom kunna ges en nyttig undervisning och en lämpligt
avpassad underhållning. Det frivilliga studiearbete, vilket vi väl allesammans
måste hälsa med tillfredsställelse, har pa sista tiden skjutit ny fart, men
det måste på ett eller annat sätt förhjälpas till en ännu bättre ställning och
bättre möjligheter. För landsbygdens vidkommande tror jag, att vi inte högt
nog kunna skatta värdet av ett frivilligt folkbildningsarbete ute i bygderna.
Örn det alltså skulle kunna bli ett sådant dubbelprogram som motionärerna
talat örn och som utredningen skulle sikta på att söka förverkliga, så skulle
detta frivilliga studiearbete kunna få en god handräckning. Det är i alla fall
tiden mellan klockan 7 och 10 eller kanske 11 på kvällen, som är den lämpligaste
tiden för det frivilliga folkbildningsarbetet. Jag tänker närmast pa arbetet
inom studiecirklarna. Genom radion skulle alltså de mångå tusen studiecirklar
som arbeta i landet få möjlighet att få studieledare som vöre bättre
rustade för sin uppgift. Det är nämligen en mycket stor fråga, som är förknippad
med många svårigheter, att ute på landsbygden få lämpliga studieledare.
Det är mycket lättare i storstäderna och i städer överhuvud taget att få
kvalificerade studieledare, men när det gäller landsbygden är problemet
svårare.

Det finns ett annat problem, som icke heller får gå förbi i dagens debatt,
och det är skolradion. Skolradion har redan utfört ett mycket gott arbete, och
jag tror, att en utökning av skolradioprogrammen skulle hälsas med allra
största tillfredsställelse och ge oerhört mycket av värde. Denna verksamhet har
omfattats med mycket stort intresse, inte minst när det gäller språkstudier.
En radiolektion, där en sakkunnig och högt kvalificerad lärare framför sina
synpunkter, måste naturligtvis vara av mycket stort värde. Jag tänker på de
nystartade korrespondensskolorna i bygderna, en skolform som fått namnet
Roberts forsskolan. Denna skolform skulle få en ännu större betydelse, örn skolradioverksamheten
utvecklades. Radioundervisningen måste vara ett bra
komplement till denna undervisning, och jag tror att skolutredningen sysslar
med denna fråga. Olika fortbildningskurser av teoretisk karaktär mäste vid
sidan av praktisk verksamhet vara värdefulla för vederbörande yrkesutövare i
deras dagliga gärning.

Det har här talats mycket örn dubbelprogrammen och deras värde för landsbygdens
vidkommande, och jag måste säga, att den svenska landsbygdens möjligheter
att genom dubbelprogrammen även komma till tals i svensk radio också
är något att bemärka i detta sammanhang. Jag är övertygad att, örn kvalificerade
personer från landsbygden skulle komma till tals i radio med det svenska
folket, så skulle även städernas invånare lyssna till dessa och klyftan mellan
stad och land skulle på så sätt kunna något överbyggas. Vi lia, talat örn att
radion borde vara svenska folkets gemensamma egendom; det är någonting
som vi böra sträva efter.

Genom vad jag sagt har jag velat visa, att denna fråga är framför allt en
typisk landsbygdsfråga. Det är därför, herr talman, som det förvånar mig storligen
att bland reservanterna återfinna en hel del från landsbygden. Bland annat
ser jag under reservationen fyra av bondeförbundets representanter i statsutskottet.
Tidigare har man från detta hall talat om nödvändigheten av att
giva landsbygdens ungdom samma möjligheter till studier, som städernas ungdom
kan få. Men när det sedan yppas sådana tillfällen, som det tiar gör, tycks
man backa.

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)

Jag har med allra största intresse läst en del uttalanden, som gjorts just från
bondeförbundsrepresentanter i denna kammare. Det finns en tidskrift, som
N. K. I. utger och som heter »På fritid». I det senaste numret av denna tidskrift
ha ^fyra representanter från bondeförbundet — tre från denna kammare
och en från första kammaren — gjort uttalanden med anledning av en fråga,
som gäller landsbygdsungdomens. möjligheter till studier. Dessa uttalanden ha
glatt mig mycket. Därför är jag i dag övertygad örn, att de två representanter
Iran denna kammare, som bondeförbundet har i statsutskottet, komma att bli
ganska, ensamma, då det gäller att taga ställning till denna fråga.

Åtminstone måste jag draga den slutsatsen, örn jag gör vissa utdrag ur de
uttalanden., som dessa herrar gjort. Så säger t. ex. herr Nilson i Spånstad: »Personligen
vill jag uttrycka min tillfredsställelse med varje initiativ, som ger
landsbygden ökade möjligheter att utjämna det handicap man hittills haft att
dragas med, när det gällt den högre skolundervisningen.» Vidare säger herr
Jonsson i Skedsbygd: »Förhållandet synes desto mera bedrövligt, som man
vet, att tidsutvecklingen fordrar kunskaper på alla områden.» Herr Andersson
i o Ovanmyra uttrycker sina synpunkter med följande ord: »Därför måste det
så snart som tänkas kan skapas lika möjligheter för alla. Det är ett rimligt
krav som landsbygdens folk med rätta håller styvt på.» Herr talman! Radion
skapar på sitt område lika möjligheter. Herr Persson i Skabersjö säger: »Allt
som kan göras för att dels ge jordbrukarungdomen det numera behövliga måttet
av allmänbildning och dels göra dem bättre skickade att tillgodogöra sig
yrkesundervisningen på lantmanna- och lantbruksskolorna, måste självfallet
hälsas med största tillfredsställelse.» Jag bara kommenterar det med att dubbelprogrammen
skulle ha en stor uppgift att fylla i detta fall.

Jag har tagit del av de anföranden, som höllos i en radiodiskussion, som ägde
rum i måndags, där ämnet var betitlat »Ungdomens nya ansikte». Bland annat
deltog en ombudsman för bondeförbundets ungdomsrörelse. I hans anförande
efterlystes bland annat Radiotjänsts medverkan i landsbygdens studiearbete.
Han efterlyste.även en ofta återkommande halvtimme för att giva studieledare
råd och anvisningar. Denna halvtimme kan näppeligen erhålla plats på det nu
sa hårt ansträngda programmet på annat sätt än genom att vi få dubbelprogrammet
bragt till verklighet.

Jag skulle till. sist, herr talman, vilja replikera herr Barnekow. Jag tycker
ej, att det är riktigt att svartmåla radion på det sätt han gjort. Han säger bland
annat, att han med nöd och näppe — hur orden nu folio — kan avlyssna utsändningar,
d. v. s. nyheter och sådant, och att en musikstund i radio knappast
kan avnjutas på landsbygden. Jag undrar, örn icke den apparaten i alla fall är
bristfällig. Jag skulle tro, att herr Barnekows underlydande icke skulle känna
sig tillfreds med att hava en sådan apparat som godsherren själv i detta fall.
Man får icke utdöma radion och mala den sa svart bara för att godsägaren själv
ka-\T»n al)f)ara^’ som icke ens de underlydande skulle vara belåtna med.

. När det gäller herrar Jacobson i Vilhelmina och Andersson i Malmö skall
jag säga, att bada herrarna ha sa ypperligt talat för att denna utredning bör
komma till stånd. Icke minst har herr Jacobson i Vilhelmina ådagalagt detta i
sitt anförande. Allt vad dessa herrar talat om visar tydligt, att utredningen
bör komma till stånd och bör också fortast möjligt kunna igångsättas.

Det är just, herr talman, som landsbygdsrepresentant som jag velat framföra
dessa synpunkter. Jag skulle med största tillfredsställelse hälsa den dag, då
denna utredning kunde bli förverkligad. Jag hoppas också livligt, att utskottets
förslag därom skall bli kammarens beslut i dag. När det gäller att öka radions
roll som kulturfaktor i vårt samhällsliv, ser jag i dubbelprogrammen den

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
enda verkliga möjligheten att åstadkomma den rättvisa åt landsbygden, som
vi så ofta tala örn.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Lindmark, Andersson i Gisselås, Hagård och Nolin.

Herr voll Seth: Herr talman! Herr Andersson i Malmö slutade sitt anförande
med att säga, att han ställde sig på reservanternas linje därför att den svenska
radion borde få arbeta i lugn och ro. För egen del, herr talman, tror jag, att
herr Andersson kommit på fel linje, därför att ett faktum är, att var svenska
radio för närvarande ej kan arbeta i lugn och ro genom att den får kämpa
med ekonomiska svårigheter. Jag tillåter mig påpeka vad f. d. radiochefen
Dymling vid ett tillfälle sagt. Han sade: »Ibland har det varit bättre, ibland
värre, men genomgående har den största sparsamhet mast iakttagas, en sparsamhet,
som ej sällan varit till allvarligt förfång för hela radions utveckling.
Det har tidvis gått så långt, att det blivit programledningens huvudsakliga
uppgift att göra billiga program.»

Det har klagats på många håll i landet, att radions program varit billiga i
mera än ett avseende. Det är ett önskemål, att Radiotjänst skall kunna göra
programmen så gedigna och bra »som möjligt. Men med den situation, som vi
nu ha, att finansministern skall ha 6.7 miljoner kronor av de något mer än 16
miljoner kronor, som komma in i licensavgifter, finnes det icke möjlighet för
den svenska rundradion att förbättra och utvidga sina program.

Nu är det ingalunda så, att det brummande, som herr Barnekow hörde i sin
radio, beror på programmen. Det beror, som den föregående talaren sade, på
att apparaten måste vara mycket bristfällig. Men vad jag för min del skulle
vilja replikera herr Barnekow i, är hans uppfattning, att den svenska rundradion
icke har en sådan betydelse, som den verkligen har för den svenska landsbygden.
Det har förut av herr Holmdahl erinrats om, att licensinnehavarnas
antal är 1,600,000. Om vi räkna med att varje licens, som representerar en
apparat, åtminstone gör, att det blir tre personer, som lyssna till radion, kommer
den svenska radions lyssnarantal upp väsentligt över 4 miljoner och närmar
sig 5 miljoner. I vårt isolerade Sverige med de långa avstånden, och en
bebyggelse, som många gånger ligger mycket ensligt, har radion vid sidan av
mycket annat en oerhört stor betydelse just för att bryta isoleringen på landsbygden.
Ja, herr talman, jag skulle vilja gå så långt att jag säde,, att .när
kaffetåren, som förut varit en stimulans för den svenska landsbygdsbefolkningen,
nu försämrats genom surrogat och annat, har radion blivit en nödvändig stimulans
för stora delar av vår befolkning. Jag tror ej, att jag överdriver, om
jag påstår, att i de ensliga hemmen i vårt land har radion som stimulans en
oerhört stor betydelse. Samtidigt har ju också radion sin givna betydelse i att
bjuda rikhaltiga och goda program. Detta har icke minst den föregående talaren,
herr Ryling, varit inne på, då han framhållit vad just landsbygdsbefolkningen
kan hämta in därav, få ledning till studier o. s. v.

Jag kan slutligen, herr talman, icke underlåta att uttrycka min stora förvåning
över att bland reservanterna återfinnas fyra bondeförbundare i statsutskottet.
Man får verkligen hoppas, att herr Hansson i Rubbestad —- som nu är
framme hos talmannen och begär ordet — i denna fråga liksom i fråga om
dyrortsgrupperingen också ändrar mening så småningom.

Jag ber, herr talman, att få uttrycka den förhoppningen, att utredningen
kommer till stånd, och att Radiotjänst får mera medel till förfogande, så att
den svenska radion kan bli sådan som svenska folket både fordrar och önskar,
att den skall vara.

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Utredning rörande. rundradiorörelsen. (Forts.)

Fru Rydh Munck af Rosenschöld: Herr talman! Som medlem av radionämnden
Ilar jag ofta haft tillfälle att konfronteras med radions problem. Radionämnden
är en kontakt mellan lyssnare och Radiotjänst. Vi skola uppfånga
de stumma lyssnarnas mening och överföra den till den talande radion.

När radioprogrammen äro på tal framgår det ofta, hur oerhört stort behovet
av dubbelprogram är för att man verkligen skall kunna tillfredsställa
de olika intressen som finnas. Teoretiskt kan ju Radiotjänst lösa detta problem
och bör också göra det så fort de av tiden betingade hindren avlägsnats. Det
gäller, som vi hört av andra talare här, att Radiotjänst då har de ekonomiska
möjligheterna och eventuellt behövliga direktiv från högre ort.

När reservanterna anse, att vi i nuvarande stund bara skola tänka på sparsamhetssynpunkterna,
vill jag däremot understryka herr Holmdahls syn på de
ekonomiska frågorna kring radion även nu i kristid. Jag kan ej låta bli att
peka på den intervju, som i dagens nummer av Dagens Nyheter är införd, med
den danska radions verkställande direktör. Han berättar, hur i Danmark även
under nuvarande förhållanden alla licensavgifter gå till Radiotjänst, och hur
man även kan befria 80,000 lyssnare, som icke ha möjlighet att skaffa sig licens
på annat sätt, ifrån deras avgifter. Han talar örn det strålande nybyggda
radiohuset i Köpenhamn med alla högmoderna apparater, och hur man där
längtar efter den dag, då man kan få dubbelprogram.

Den utredning, som nu äskas, behöver visst icke bli av mammutkaraktär.
Det är självklart, att allt, sorn redan bär utretts av Radiotjänst, skall kunna
användas. Men å andra sidan behöver ytterligare en del ting betraktas ur
olika synpunkter, och en liten, snabbt arbetande utredning skulle ha möjlighet
att höra sakkunniga från olika intressegrupper.

o Jag är rädd för att örn kammaren nu skulle gå på reservanternas förslag,
så komme detta att tolkas som en likgiltighet inför hela frågan, som vöre
mycket ödesdiger.

o Här har herr Barnekow^ yttrande bemötts från flera håll. Jag kan icke
låta bli att också för min del betona, att jag, rakt emot vad han sade, anser
radion i allra högsta grad som en det svenska folkets gemensamma angelägenhet.
När här har meddelats, att 1,600,000 radiolicenser äro lösta, så kunna
vi jämföra den siffran med att alla de svenska hushållen — örn man med ett
hushåll menar ett sådant, där dagligen minst två personer gemensamt intaga
en måltid — också enligt 1936 års befolkningsräkning till antalet äro precis
1,600,000. Det säger en hel del örn radiofrekvensen.

Jag har från Norrlands ödebygder det allra starkaste intryck av vad radion
betyder. Jag har haft tillfälle att dela ut radioapparater till sådana isolerade
bygder och skulle kunna berätta sagor örn vad radion betytt för dessa människor
både som uppfostrare och som glädjespridare.

Jag vill understryka vad som sagts just örn den uppfostrande betydelsen,
och hur vi i vårt land sträva med problemet att skapa en skolundervisning,
som ersätter viss påbyggnad på den obligatoriska skolan för våra glest bebyggda
bygder. Vi äro alldeles säkert inne på en farbar väg, när vi med många
pedagoger hoppas mycket i det avseendet av radion. Jag delar icke herr Jacobsons
farhågor, när lian som representant för övre Norrland är emot dubbelprogrammen,
emedan de icke lösa det radioproblem, som är speciellt för hans
bygder och gäller svårigheter vid avlyssnandet av programmen. Dessa norrländska
problem kunna också och komma helt visst även att lösas av Radiotjänst.
Vad dubbelprogrammen beträffar Ilar jag från sakkunnigt håll hört, att man
visserligen icke säkert kan räkna med att 100 procent av lyssnarna kunna
höra dem, men örn, som man menar, åtminstone 70 procent kunna ha nytta

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
av dem är det nog för att vi skola vara glada att få göra vad vi kunna till
deras hjälp.

Herr talman! Jag ber för min del att få instämma i yrkandet örn bifall till
utskottets förslag.

Herr Stattin: Herr talman! Det är redan så mycket sagt i denna fråga, att
det kanske kan tyckas icke vara mycket mera att säga. Men när herr Jacobson
gör sig till tolk för landsbygdsbefolkningen i Norrland och påstår, att dess
syn på dubbelprogrammen skulle vara, att det skulle bli städerna, som finge
största nyttan av dubbelprogrammen, måste jag reagera. Jag tror gillig känna
till de norrländska förhållandena, framför allt landsbygdens, och vågar uttala,
att min erfarenhet går i motsatt riktning mot vad herr Jacobson vill göra gällande.
Jag tror icke, att man på allvar kan anse, att herr Jacobsons yttrande
är gällande för landsbygdens befolkning. Tvärtom är det så, att just för att
tillfredsställa landsbygdens önskemål är det synnerligen nödvändigt med dubbelprogram.
Jag skall därför söka i korthet antyda de synpunkter jag har på
denna fråga.

Jag skulle vilja uppdela radiolyssnarna i landet i tvenne stora grupper.
Visserligen finnes det många, många undantag, men det inverkar icke i stort
sett på denna indelning. Den ena gruppen är den mera intellektuellt arbetande
befolkningen, den andra gruppen är den mera kroppsarbetande _ befolkningen
inom hela vårt land. Jag tror, att dessa två grupper ha olika intressen, när
det gäller att utforma och avlyssna ett radioprogram. Den intellektuellt arbetande
befolkningen har, när den kommer från sitt arbete, ett särskilt behov
av att avlyssna god musik och annan underhållning för att i någon mån
lugna sina kanske överansträngda nerver efter ett måhända ensidigt tankearbete
under dagens lopp. Den andra gruppen, som jag tillåter mig kalla den
mera kroppsarbetande gruppen, har ju icke alls på samma sätt och i samma
utsträckning som den förra gruppen under dagens lopp utfört tankearbete,
som kan inverka störande på nerver och annat själsligt hos individerna. Däremot
tror jag mig våga påstå, att det framför allt inom denna grupp finnes
ett oerhört stort studieintresse. Detta studieintresse kan till icke liten del tillgodoses
just genom den svenska radion, örn den får möjlighet att utforma sina
program på ett sådant sätt, som man skulle kunna önska.

Studieintresset hos den kroppsarbetande befolkningen — det må vara jordbrukare,
industriarbetare, fabriksarbetare eller skogsarbetare — är större än
vad vi någonsin antaga. Jag tror mig våga säga, att det är mycket större än
vad stadsbefolkningen i allmänhet har klart för sig. Jag vågar säga detta därför
att jag själv har en ganska stor familj med många barn. Jag har sett icke
enbart på deni, utan jag har också varit i tillfälle att iakttaga, hur de ställt
sig när de träffat sina kamrater och vänner, och jag har hört deras resonemang.
Jag har även hört sådant från utomstående kretsar, som icke varit i beröring
med detta fåtal. Jag har alltid funnit, att det är en mycket stor insats, som
ungdomen av i dag på landsbygden är intresserad av men bar synnerligen
svårt att få göra, emedan den nu icke har de möjligheter till studier och förkovran,
som skulle kunna givas den.

Nu är det ju så, att alla dessa människor lia endast ett fåtal timmar på
dagen till förfogande. Jag skulle vilja inskränka denna tid till mellan klockan
sju och nio, eventuellt klockan tio på aftonen. Hur skall då radion med de
möjligheter och de resurser, som den för närvarande förfogar över, kunna åstadkomma
ett program, som kan tillgodose saväl dessas önskemal som manga
andras önskemål? Enligt mitt sätt att se pa saken är det ju fullkomligt otänk -

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
bart. Det måste bli ett dubbelprogram, oell detta dubbelprogram måste så utformas,
att de olika intressena, och icke minst studieintresset, kunna bli tillgodosedda.

Jag vill med dessa ord påstå, att herr Jacobson i Vilhelmina på ett fullständigt
felaktigt sätt tolkat landsbygdsbefolkningens intresse och önskemål
beträffande radioverksamheten.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen Magnusson instämde häruti.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Det har redan talats mycket i detta
ärende. Utskottet föreslår, att riksdagen hos Kungl. Majit skall anhålla örn
en utredning. ^ Jag har under min tid som riksdagsman funnit, att man i allmänhet,
då fråga uppstått om att begära utredning, sedan vederbörande myndigheter
hörts, följt deras förslag. I detta fall har statsutskottets majoritet
gått en annan väg. Telegrafstyrelsen har ansett en utredning vara alldeles
överflödig. Man har t. o. m. gått så långt, att man ifrågasatt, huruvida icke en
utredning skulle kunna verka hindrande på redan pågående undersökningar angående
radioverksamhetens lämpliga bedrivande.

Herr Holmdahl, den förste talaren i denna debatt, uppmanade själv kammarens
ledamöter att studera de yttranden, som bifogats utskottets utlåtande. Jag
har efter måttet av min förmåga försökt att studera dessa yttranden. De äro
mycket intressanta icke minst ifrån ekonomisk synpunkt. Telegrafstyrelsen erinrar
örn de önskemal, som framkommit från olika håll. Den bästa vägen för
distribution av dubbelprogram synes vara att använda det s. k. trådradiosystemet.
För att utröna kostnaderna har styrelsen föranstaltat om en undersökning
på Gotland. Av undersökningen har, örn jag fattat saken rätt, framgått,
att anläggningskostnaden kan beräknas till 100 kronor per lyssnare och underhållskostnaden
till 8 kronor per lyssnare.

Under denna debatt har man lågt en väldig vikt vid att detta framför allt
är en landsbygdsfråga. Jag skall i detta sammanhang framföra mitt tack för
elen reklam, herr byling i sitt anförande tillät sig göra för bondeförbundet.
Det är naturligtvis tacknämligt, att herrarna uppmärksammat icke bara vad
vi göra utan även vad vi säga. Vi reservanter få dock försöka att själva taga
ansvaret för våra handlingar, och jag ber därför att i all vördsamhet få fästa
herr Kylings uppmärksamhet på att han icke i fortsättningen behöver ha så
stora bekymmer för oss och särskilt icke, när det gäller den fråga vi nu diskutera.
En av bondeförbundets programpunkter avser sparsamhet med statens
medel. Aven i högertidningarna skriver man ibland om behovet av en sådan
sparsamhet. Det vore kanske lämpligt att tänka litet mera på sparsamhetssynpunkterna
och göra sig litet mindre bekymmer för andras del. Beträffande
radions betydelse för landsbygdens folk skulle jag först och främst vilja framkalla,
att åtminstone jordbrukare sannerligen icke ha tid att sitta vid radion
t10, tlmmar om dagen. De hinna icke med mera än att försöka avlyssna

det för dem väsentligaste och äro därvid huvudsakligen hänvisade till sina "korta
måltidsraster.. Jag tvivlar därför på att en utvidgning av radioverksamheten
skulle hilva till särskild nytta för landsbygden. Det stora flertalet lyssnare
äro mest intresserade av att fa höra radio så billigt som möjligt och av att
kunna erhålla dugliga radioapparater till överkomliga priser, men, mina herrar
och damer, örn vi nu skulle gå in för ett arrangemang med dubbelprogram
och därvid använda det s. k. trådradiosystemet, så skulle anläggningskostnaden,
såsom framgår av telegrafstyrelsens beräkning, utgöra icke mindre än
165 miljoner kronor. Denna kostnad kan givetvis icke täckas av nuvarande

Onsdagen den 12 maj 194,''i. Nr 16. 33

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
licensavgifter. Antingen finge man högst avsevärt höja licensavgifterna eller
också anlita statsbidrag. I nuvarande situation ha vi anledning att tänka oss
litet för, innan vi begära en sådan utredning som den här föreslagna, och staten
torde icke vara villig att avstå ifrån de över 6 miljoner kronor, som staten
får in på radiolicenserna.

Det har gjorts gällande, att licensavgifterna i sin helhet borde reserveras för
radioverksamheten. I en tid, då statsmakterna tvingas att söka tillvarataga
varje möjlighet att skaffa staten ökade inkomster, gäller det att hålla på varje
krona. Jag instämmer med herr Barnekow i att när det är fråga örn kulturella
ändamål så vill man icke beakta de ekonomiska synpunkterna. Det vore väl
ändå, tycker jag, klokt att icke helt bortse ifrån ekonomiska synpunkter. Jag
tror icke, att man på allvar kan göra gällande, att det här är fråga om ett
krav från den svenska landsbygden. Det är ett krav ifrån »de akademiska»,
som anse, att vi blivit efter andra stater i ena eller andra avseendet, och att vi
måste försöka rycka fram i första ledet. Något annat är det icke tal örn. Märkligt
är ju också, att det icke är fråga örn en vanlig utredning utan örn en
snabb utredning. Jag tror icke saken är av mera brådskande natur, än att vi
kunna invänta en ur många synpunkter mera lämplig tidpunkt än den närvarande
för att sätta i gång med en utredning av sådan art som den här ifrågavarande.
Det ligger något nervöst i att icke lita på Kungl. Maj :t utan särskilt
begära, att utredningen skall ske snabbt. Det vore skäl i att vi toge oss en
funderare på saken. Såvitt jag kan förstå, kan ingen tvekan råda örn att tidpunkten
för en utredning ur ekonomisk synpunkt är ytterst olämplig. De som
önska och hoppas på bättre förhållanden på detta område borde vara intresserade
av att invänta en lämpligare tidpunkt för en utredning och tillsvidare låta
radioverksamheten utveckla sig i lugn och ro på det sätt, som hittills skett. Jag
är icke säker på, att de, som i dag ivrigast tala för att en utredning skall
komma till stånd så snabbt som möjligt, verkligen gagna det ändamål, som ligger
dem om hjärtat.

Det är med en viss tveksamhet jag har anslutit mig till reservationen. Vid
voteringen i statsutskottet blev jag alldeles överraskad över att det under nuvarande
ekonomiska förhållanden kunde bli majoritet för ett till sina konsekvenser
så vittgående utredningsförslag som detta. Jag är alldeles övertygad
örn, att jag icke är ensam örn den åsikten, att man i någon mån bör tänka på de
ekonomiska konsekvenserna.

Herr talman! Det har talats så mycket i denna fråga, att det knappast torde
vara något att tillägga. Om man ser saken ur ekonomiska synpunkter, tror jag
icke det kan vara någon tvekan örn, på vilken sida man bör ställa sig. Jag
hoppas, att kammaren resonerar på ett ekonomiskt klokt sätt, och att man behåller
huvudet kallt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Gustafson i Vimmerby, Westman, Pettersson
i Norregård, Andersson i Vigelsbo. Werner oell Gustafsson i Lekåsa.

Herr Hyling erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag fick ju av herr Svensson i Grönvik ett varmt erkännande för den
reklam jag gjort för bondeförbundet. Ingen är tacksammare än jag för att jag
för en gångs skull fått tillfälle att göra sådan reklam. Det är icke vardagsmat
för mig. I sitt tack till mig uttalade herr Svensson sin sympati för de herrars
uttalanden, .sorn jag åberopat. Jag måste då säga, att det knappast kan
varu någon reklam för bondeförbundet, örn det säges en sak i tidningspressen
och en annan i utskott och riksdag.

Andra kammarens protokoll lOJfS Nr 16.

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)

Herr Svensson i Grönvik erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Herr Hyling behövde icke särskilt understryka,
att hans yttrande inte avsåg att. vara en välvillig reklam för bondeförbundet.
Detta fattade jag redan i hans första yttrande.

Härpå anförde:

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Även med risk att i likhet med den
näst föregående talaren utsätta mig för herr Svenssons i Grönvik tacksamhet
för att göra reklam för bondeförbundet, kan jag icke underlåta att något litet
skärskåda den av bondeförbundet i denna angelägenhet intagna ståndpunkten.

Denna partigrupp brukar ju åtminstone vid mera solenna tillfällen framträda
med monopolanspråk på att tala å landsbygdens vägnar. »Landsbygdspartiet
Bondeförbundet», heter det ju ibland. Jag tycker icke, att bondeförbundets
ståndpunktstagande i denna fråga ligger i linje med dess ståndpunktstagande
i andra liknande frågor av speciellt intresse för landsbygden. Det som mest
överraskat mig är, att bondeförbundet nu synes hava alldeles övergivit den
linje, som bondeförbundet med mycken omsikt och möda drivit här i kammaren
under denna och närmast föregående riksdag. Man skulle kanske kunna kalla
bondeförbundets politik i detta hänseende en smula ensidig, örn man icke vill
använda ett annat uttryck, men det har varit en politik, som naturligtvis kunnat
uppvisa åtskilliga tänkvärda uppslag.

Det kan icke vara alldeles ur vägen att vid detta tillfälle något uppfriska
kammarledamöternas minne beträffande vad som åtgjorts från bondeförbundets
sida — jag kan begränsa mig till denna riksdag — för att, som det brukar
heta, »bryta isoleringen på landsbygden» och »riva ned murarna mellan stad
och land». Jag skall be att få göra ett par påpekanden.

Jag vill erinra örn den motion, som herr Jonsson i Skedsbygd väckte i början
av denna riksdag, en motion, där han framförde en hel del klagomål rörande
fördelningen av lotterimedlen här i landet. Han förmenade, att med dessa lotterimedel
huvudsakligen främjades städernas, och i synnerhet de större städernas,
kulturella intressen. Jag har hans motion här framför mig, och jag får säga,
att vad som i densamma påpekats det är sådant, som man måste skänka uppmärksamhet.
Motionären talar örn att landsbygdens ungdom i många hänseenden
bär blivit tillbakasatt. Den har icke haft möjlighet att skaffa sig den bildning
och den förströelse, som varit möjlig för städernas ungdom med dess rika
tillfällen till såväl studier som nöjen. Denna ungdom har känt sig efterbliven,
och det är först de senaste årens ungdomsverksamhet, som i någon mån lyckats
ändra på detta förhållande. Kunskapstörsten är, säger motionären, stor och han
nämner åtskilliga exempel på detta förhållande. Vid motionens behandling i
kammaren utvecklade motionären ytterligare i ett värdefullt anförande sin syn
på saken och visade sig synnerligen intresserad för att ökade möjligheter skulle
skapas för landsbygdens ungdom till utbildning och kulturell verksamhet etc.
Han fick därvid ett varmt understöd av sin meningsfrände herr Nilson i Spånstad,
som ytterligare underströk motionärens synpunkter.

I ett annat kanske betydligt viktigare sammanhang har från bondeförbundets
sida starkt krävts en utjämning av motsättningen mellan stad och land.
Jag syftar på ett spörsmål, som man diskuterat åtskilligt de senare åren nämligen
frågan örn dyrortsgrupperingen. Jag behöver icke här erinra kammarens
ledamöter örn alla de argument, som exempelvis herr Hansson i Rubbestad här
har framfört. (Han håller just på att anteckna några nya, såvitt jag kan se.)
Man har från denna krets påpekat, hur dyrbart och hur svårt det är för lands -

Onsdagen den 12 maj 1943

Nr 16.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
bygdens ungdom att vinna nödig utbildning och ur denna synpunkt agiterat
för en utjämning av dyrortsgrupperingen.

Jag kan också erinra örn de motioner, som i fråga örn studiemöjligheterna
på landsbygden i år väckts av anhängare av samma meningsriktning, och som
just behandlats av statsutskottet. Utskottet har stannat för ett påpekande av
att den stora skolutredningen bör skänka denna sak nödig uppmärksamhet.
Jag föreställer mig, att när frågan kommer upp i kammaren, så kommer man
att från bondeförbundets sida mycket starkt framhålla angelägenheten av att
dessa landsbygdens krav vinna rimligt beaktande.

Jag skulle kunna fortsätta denna uppräkning ganska länge. Jag tror, att
bondeförbundet kommer att lia viss glädje av att så konsekvent ha drivit denna
visserligen något ensidiga linje, när förbundets representanter komma _ut till
sina kommittenter på landsbygden. Därför är det ju, som sagt, litet konstigt, örn
man ser saken ur bondeförbundets egen egoistiska synpunkt, att här konstatera
ett avsteg från denna så energiskt hävdade omvårdnad örn landsbygdens speciella
intressen. Hade man varit konsekvent, borde man väl i detta fall icke gått
på reservationen utan på utskottsmajoritetens linje.

Men även andra kammaren, tycker jag, borde, örn den vill visa sig konsekvent
och knyta an till tidigare ståndpunkter i dessa spörsmål, nu biträda utskottsmajoritetens
hemställan. Här har talats örn nödvändigheten av att såvitt möjligt
radioapparaterna göras billigare, detta naturligtvis därför att så mångå
som möjligt skola komma i åtnjutande av de kulturella och andra förmaner, som
radioverksamheten medför. Jag för min del förstår mycket väl detta och skulle
ingenting högre önska, lin att så skedde, men jag- vill fästa uppmärksamheten
på att fördyringen av radioapparaterna i många fall icke beror på själva apparaten
utan på det mer eller mindre lyxbetonade omhöljet. Jag har tyvärr icke
tillfälle att lämna några sifferuppgifter, men så mycket känner jag till saken,
att jag vågar säga, att en icke oväsentlig del av kostnaderna för en radioapparat
belöpa sig på den elegant utstyrda låda av mahogny eller annat jämförbart
material, i vilken själva apparaten ofta är inbyggd. Nöjer man sig med
en något mindre konstnärlig utstyrsel, kan man få utmärkta apparater för

lägre pris. . .

Jag vill erinra kammaren örn dess ståndpunktstagande i en radlof råga lör
något år sedan. Kungl. Majit hade framlagt en proposition rörande höjning
av omsättningsskatten, i det att nian ämnade införa en särskild s.^k. lyxskatt,
och det var meningen, att även radioapparaterna skulle bli föremål för sådan
beskattning. Radioapparaterna utgjorde i själva verket den mest betydande
posten i hela skattekomplexet — örn jag inte missminner mig beräknades införandet
av lyxskatt beträffande dem ge inte mindre än 6 miljoner. Men vad inträffade?
Jo, inte minst andra kammaren gick med utomordentlig energi emot
en skattehöjning för radioapparaternas del och detta uteslutande ur den synpunkten
att det här gällde ett, utpräglat folkligt intresse, framför allt ett landsbygdsmtresse.
Det var inte rätt, sade man här i andra kammaren ^ det är
mycket intressant att studera protokollet fran detta tillfälle att pa detta
sätt göra det dyrare för landsbygdens folk att komma i åtnjutande av. de förmåner,
som radioverksamheten medför. Jag får också för egen del säga, att
denna argumentering var ganska stark, och den biträddes ju av kammaren,
som justerade den kungl, propositionen på denna mycket väsentliga punkt.
Jag tycker då, att det vore något inkonsekvent, örn kammaren i dag intoge en
annan ståndpunkt i fråga om betydelsen av radioverksamheten än vad man
gjorde, när man för något år sedan betonade vikten av att denna verksamhet
borde kunna komma alla till del. -ion

Här har av bl. a. herr Svensson i Grönvik ganska starkt tryckts pa de stats -

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
finansiella sidorna av denna fråga. Jag vill gärna medge, att det statsfinansiella
läget är ytterligt pressat och att det gäller att gå fram med stor försiktighet,
när det är fråga örn utgiftsökningar. Men det förslag, som vi här behandla, berör
dock inte i första hand den budget, som vi någon gång mot slutet av denna
riksdagssession skola säkerställa. Det är bär endast fråga örn en utredning,
och även örn man hoppas att deli inte skall dra för långt ut på tiden, så dröjer
det dock, innan resultatet därav kan omsättas i praktiken. Det föreliggande
förslaget berör således överhuvud taget inte den aktuella situationen.

Men eftersom jag är inne på den statsfinansiella sidan av saken, vill jag
gärna för kammarens ledamöter påpeka ett förhållande, som egendomligt nog
inte alls berörts under den hittills förda debatten.

Det talas här örn de skatteinkomster, som radion ger, och det lämnas verkligt
imponerande siffror beträffande omfattningen därav. Man får veta, att
under tioårsperioden 1932—1942 överlämnades 41 milj. kronor till staten. Men
ha kammarens ledamöter observerat, att detta sker alldeles vid sidan örn riksdagen,
och att det här är fråga örn en beskattning i administrativ form? För
egen del tycker jag, att detta är en ganska viktig sida av saken. Det är väl
ingenting att göra däråt just nu, men jag undrar, örn inte riksdagen har all anledning
att för framtiden fästa större uppmärksamhet vid detta förhållande.
Det är dock rätt anmärkningsvärt, att man utan något som helst riksdagsbeslut
skall kunna i administrativ ordning taga ut det ena tiotalet miljoner i skatt
efter det andra av svenska folket. Det talas ju i grundlagarna örn det svenska
folkets urgamla rätt att sig självt beskatta, men i detta fall har denna rätt
åsidosatts, och riksdagen har inte protesterat däremot. Jag har emellertid för
min ringa del ansett lämpligt att här fästa uppmärksamheten på saken.

Det har här under debattens tidigare skede talats örn den föreslagna utredningen
såsom en beredskapsåtgärd, och jag vill livligt understryka detta. Jag
tror, att det här är .fråga, om en beredskapsåtgärd, som är väl så viktig som
många andra, örn vilka vi här tidigare varit eniga. Vi äro väl dock alla på
det klara med att vart land kommer att få kämpa med åtskilliga svårigheter
den dag, da det gäller att ater försöka lappa ihop den trasiga världen omkring
oss. Vi komma att få det svårt i ekonomiskt avseende, och det kommer att bli
besvärligt för oss att kunna, upprätthålla den standard, som vi nu med mycken
möda skaffat oss. Men vi komma också att få det mycket svårt i kulturellt
avseende. Vi böra därför på alla områden göra oss beredda att möta det bekymmersamma
läge, som helt säkert väntar oss.

Man talar ibland vid mer högtidliga tillfällen örn »vår andes stämma i världs1»-
Vi måste nog medge, örn vi vilja vara uppriktiga, att denna stämma
tyvärr inte är så stark som den borde vara. Vi bär i Sverige försöka ju att i
denna förvirrade tid göra oss till tolk för förnuft och moderation och dylikt,
men tyvärr ha vi mycket svårt att göra oss hörda, i varje fall i etern. Jag tycker
dock, herr talman, att vi borde se till att vår stämma inte blir svagare än
vad vi skulle mäkta hålla den.

Under den tidigare debatten här har även talats örn förhållandena i våra
grannländer, exempelvis Danmark. Det är ju rätt anmärkningsvärt, att ett
land, som lever under sådana förhållanden som Danmark för närvarande
gör, kan hålla QSin radioverksamhet på ett sådant plan, som fallet
är. . Vi nere i Skåne ha särskild anledning att uppmärksamma detta,
ty vi koppla gärna in den danska radion, bl. a. därför att den har mycket större
antal sändningstimmar än den svenska. Jag måste säga, att man blir mycket
imponerad av. de danska radioprogrammen, när man konfronteras med dem, och
jag frågar mig, om vi här i Sverige, som dock leva under helt andra förhållan -

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
den än man gör i Danmark, ha anledning att visa mindre förståelse för den
enorma betydelsen av radioverksamheten.

Med vad jag här anfört tillåter jag mig, herr talman, att hemställa örn bifall
till statsutskottets förslag.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag hade trott, att man skulle
diskutera den här föreliggande frågan objektivt, men de flesta av de yttranden,
som hållits från högerhåll, lia varit sådana, att jag börjar misstänka, att man
i viss mån vill blanda partipolitik i denna fråga. Jag stärktes i den uppfattningen,
när jag märkte, att generaldirektör Holmdahl uppträdde såsom förste
talare i debatten, fastän hans motion tillstyrkts. Det är ju sällsynt, att en ledamot,
som fått sin sak igenom i utskottet, uppträder såsom förste talare i debatten.
Det bruka i stället reservanterna göra, alltså de som ha en annan mening
än den som företrädes av utskottet.

Jag är liksom herr Svensson i Grönvik glad över de välvilliga ord, som ha
sagts både av herr Hagberg i Malmö och herr Hyling beträffande vissa uppslag
som framförts från bondeförbundshåll. Det var särskilt glädjande att
höra, att herr Hagberg i Malmö tyckte, att det var en mycket behjärtansvärd
motion, som framfördes av herr Jonsson i Skedsbygd angående lotterimedlen.
Herr Hagberg tyckte också, att det var ett bra anförande, som herr Jonsson
höll, då denna motion behandlades här i kammaren. Jag bara satt och gjorde
en stilla undran, varför inte herr Hagberg i Malmö steg upp och instämde i
detta yttrande, ifall det som nu framkom i hans anförande var hans hjärtemening,
nämligen att vad herr Jonsson sade var sa bra. Det brukar man ju göra
i sådana fall, och jag tycker att herr Hagberg också borde ha begärt rösträkning,
när det inte blev någon sådan — herr Jonsson i Skedsbygd begärde bara
votering.

Jag undrar således, örn herr Hagbergs inställning till denna sak är så varmhjärtad
som det tycktes framgå av hans anförande.

På samma sätt tror jag att det förhåller sig beträffande herr Kylinge; reflexioner
örn bondeförbundet. Det är kanske i stället sa, att man börjar finna
bondeförbundet ur konkurrenssynpunkt vara litet besvärligt ute på landsbygden
och därför vill försöka inbilla landsbygdens folk,, att bondeförbundet i
•lenna fråga som nu diskuteras intar en ställning, som inte gynnar landsbygdens
intressen. Yi böra emellertid göra klart för oss vad det här egentligen
är fråga örn. Herr Hyling och flera andra vilja göra gällande,, att det väsentligen
är fråga örn att ge landsbygdens ungdom bättre möjligheter till undervisning,
men jag måste säga, att jag kan inte inse, att. detta skulle vara
syftet med den föreslagna utredningen. Jag erkänner villigt, att radion ur
undervisningssynpunkt har synnerligen stor betydelse för landsbygdens ungdom,
men då herr Hyling vill göra gällande, att det med det antal utsändningstimmar,
som nu står till förfogande, inte går att ordna så. att undervisningsverksamheten
får större utrymme, så kan jag inte dela hans uppfattning.
Jag tror, att det mycket väl går att inom den nuvarande utsändningens
ram få mer tid för undervisningsändamål än vad som nu är fallet. Man skulle
utan olägenhet för landsbygdens vidkommande kunna slogåsen stor del av
den jazzmusik och dansmusik överhuvud taget, som nu tar så stort utrymme
på programmen. Jag Inar också den uppfattningen, att nian mycket väl skulle
kunna slopa utsändningar från vissa teaterscener, som i radio te sig synnerligen
oformliga. Även örn pjäserna i sig själva kunna vara aldrig sa bra, äro
de alldeles onjutbara, när de framföras i radio. Jag tror, att landsbygdens
folk utan vidare vill avstå från dessa utsändningar för att i stället få programpunkter.
som kunna vara till nytta, när det galler ungdomens bildning.

38 Nr 16. Onsdagen den 12 maj 1943.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)

Av herr Holmdahls anförande framgick ju också, att det var fråga örn
vilka belopp, som skulle ställas till Radiotjänsts förfogande, som var det väsentliga
med hela motionen. Det ligger faktiskt så till, att nian inte tänker så
mycket på att ändra programmen för att utnyttja tiden på bästa möjliga sätt,
utan vad man framför allt vill är att göra medelstillgången större för Radiotjänst.
Och det är då att särskilt lägga märke till, hurusom motionärerna i
sin motion påpeka, att författare, artister och andra, som uppträda i radio,
ha klagat över att de få så dåligt betalt för dessa sina prestationer. Men det
är ju bara i stil med högerns strävanden i allmänhet, att man gärna vill vara
med örn att skapa höga inkomster för sådana där som uppträda, medan man
på bondeförbundshåll å andra sidan inte alltid är villig att medverka till
några oskäligt höga löner. Jag har hört av personer, som talat i radio, att del.
är en ganska bra ersättning, som man erhåller. Och. örn vi se på det anslag,
som Radiotjänst erhåller, finna vi, att det belöper sig till 4,030,000 kronor
per år eller ungefär 11,000 kronor per dag. Är det då utsändning tio timmar
örn dagen — enligt de upplysningar, som herr Holmdahl lämnade, är ju
antalet utsändningstimmar 3,500 per år, vilket gör bortåt tio timmar per dag

- så Ilar Radiotjänst något över 1,000 kronor per timme till förfogande. Jag
tycker inte, att detta är så dåligt för den sak det här gäller, och jag anser
mig inte kunna vara med örn en utredning i syfte att tillföra Radiotjänst betydligt
större anslag än vad man nu har.

Herr Holmdahl påpekade, att riksdagen år 1935 uttalat, att de licensavgifter,
som betalas, endast skola användas för att bestrida Radiotjänsts omkostnader,
och att staten alltså inte bör ta någonting därav. Ja, men på den tiden,
då detta uttalande gjordes, var antalet licensinnehavare ganska litet, under
det att radioverksamheten drog rätt stora kostnader. Radiolyssnarnas antal
Ilar emellertid ökats mångdubbelt sedan den tiden, och det finns nu inte
mindre än 1,600,000 licensinnehavare. Men att säga att Radiotjänsts anslagskall
ökas i proportion till antalet licensinnehavare, tycker jag inte är riktigt.
Radiotjänsts arbetsinsats behöver nog inte bli så mycket större, om det
finns ett mycket stort antal lyssnare än örn antalet lyssnare är litet, utan den
är nog ungefär densamma nu som tidigare.

Det är dessa skäl som göra, att vi reservanter icke ha velat vara med örn
förslaget örn en utredning, ty det skulle då endast bli fråga om att ställa ännu
mer medel till Radiotjänsts förfogande. När det gäller den dubblering av
programmen, varom önskemål uttalas i motionen, så har ju Radiotjänst redan
företagit en utredning och säger i sitt uttalande, att man när som helst kan
framlägga ett detaljerat statförslag för en sådan dubblering. Och vad inrättandet
av trådradio beträffar, har telegrafverket påvisat, att detta skulle
föra med sig oerhört stora kostnader. Såsom herr Svensson i Grönvik redan
nämnt, framgår av telegrafstyrelsens utlåtande, att med utgångspunkt från
de kostnader, som anläggningen på Gotland dragit, måste man räkna med en
anläggningskostnad för hela landet på 165 milj. kronor. Jag undrar, örn det
i denna tid, då staten är så hårt pressad i ekonomiskt avseende, finns någon
som skulle vilja vara med örn en sådan utgiftsökning.

Herr talman! Med anförande av dessa få synpunkter ber jag att få yrka
bifall till reservationen, då jag finner det vara oriktigt, att man i tider som
dessa skall kasta bort pengar på en sådan utredning som i motionerna påfordrats.

Herr Hagberg i Malmö erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr Hansson i Rubbestad förebrådde mig för att jag inte begärde rösträkning
vid behandlingen av herr Jonssons i Skedsbygds motion örn lotterimedlen.

Onsdagen den 12 maj 194;».

Nr 16.

utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)

Det är val ändå att ställa väl stora anspråk på en kammarledamot. Om stämningen
i kammaren till förmån för motionen ansags vara sa stark, att man
med utsikt till framgång kunde lia begärt rösträkning, så borde väl motionären
själv ha gjort det och inte någon annan ledamot av kammaren.

Jag måste också säga, att herr Hanssons i Hubbestad anförande i övrigt
gjorde mig ganska betänksam. Jag tyckte, att man där hörde tonfall, när
det gäller svenskt kulturliv, som man annars inte så ofta hör här i riksdagens
andra kammare. Jag fäste mig särskilt vid det sätt, varpå herr Hansson omnämnde
de höga lönerna åt »sådana där som uppträda», såsom han uttryckte
saken. »Sådana där som uppträda» i svensk radio representera dock, såvitt
jag förstår, den svenska kulturens blomma. Det är vad vi kunna visa här i
landet av kulturellt högtstående gestalter, och jag tycker inte, att de ha gjort
sig förtjänta av den karakteristik, som herr Hansson i Rubbestad gav uttryck
åt, liksom den svenska radion överhuvud taget inte gjort sig. förtjänt av den
karakteristik, som kom den till del. Man mäste nog säga, att i förhållande till
de mycket begränsade medel, som ställas till den svenska rundradions förfogande,
så har den under de år, som den varit till. utfört en kulturgärning av
mycket stora mått.

Herr Hansson i Rubbestad, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Jag sade inte ett ord till karakteristik av »den svenska kulturens
blomma» som uppträder i radio. Jag sade bara, att enligt mening och enligt
de upplysningar jag har fått betalas dessa personer rätt sa bra.

Härefter yttrade:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Den diskussion som forts här har i
många avseenden varit av teknisk karaktär. Man har befattat sig med frågan,
huruvida det skulle vara nödvändigt att genomföra de utvidgningar av radioverksamhetens
resurser, som ifrågasatts i motionen, varjämte man naturligtvis
diskuterat ämnet från ekonomiska synpunkter. Det har också av herr Jacobson
i Vilhelmina framförts synpunkter, som jag med den kännedom jag har om de
norrländska förhållandena gärna vill understryka.

När jag inte ingår på ett resonemang örn de tekniska och ekonomiska spörsmålen
i detta sammanhang, behöver jag inte ange en närmare motivering därför.
Jag skulle bara i anledning av de synpunkter, som framfördes av herr Jacobson
vilja säga, att man kan ju inte ställa sig på den ståndpunkten, att man
— därför att utvecklingen av radion i vissa områden av landet på grund av alldeles
särskilda förhållanden, bl. a. ekonomiska, jnycket svårlösta frågor, för
närvarande ter sig omöjlig — vänder sig mot en sadan utveckling pa de ställen,
där detta är möjligt. Det vore ju detsamma som att säga, att vi kunna inte godkänna,
att man inrättar flera trådbusslinjer, så länge vi inte lyckats få järnvägar
till alla byar i vårt land. Herr Jacobsons ståndpunkt, föreföll det mig,
måste leda till ett bifall till motionen. Ty man kan inte ställa frågan örn tillfredsställandet
av obygdernas intressen i avseende på radiobetjäningen i motsats
till frågan örn en utveckling av den svenska radioutsändningen. Enligt mm
mening är motionens syfte mycket behjärtansvärt, och jag ser inte någonting
sorn hindrar, att den ifrågasatta utredningen skulle la upp just de problem,
som herr Jacobson var inne på.

I fråga örn ekonomien vill jag säga, att det för mig var en mycket angenäm
överraskning när jag fann, hur högermotionärerna här vände sig mot den form
för indirekt beskattning som tillämpas, i det att staten tillägnar sig en så stor
del av inkomsterna på radiolicenserna. Nu har emellertid en av motionärerna

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
i någon män grumlat min glädje över denna omvändelse från högerns sida i det
han var mycket angelägen örn att understryka, att det är klart, att staten skall
kunna tillgodogöra sig en del av dessa licensavgifter. Det är för mig lika klart
att staten inte bor tillägna sig dem. Man har gjort jämförelser med höjningen
av posttaxorna, som man genomfört med hänsyn till statens inkomstbehov. Jag
bär aldrig varit anhängare av detta, men måste säga att det dock är någon skillnad
mellan den formen av beskattning och den form som består i en beskattning
av radiolicenserna. De fattigaste behöva ju som regel inte utnyttja postverket
pa samma sätt som de större inkomsttagarna, och framför allt drabbar
Höjningen av postavgifterna också de stora företagarna. Men i det här fallet
ar det alldeles Påtagligt, att det konstanta beloppet 10 kronor utgår likaväl för
miljonären som för folkpensionären. Det är ur dessa synpunkter orimligt, att
man skall utnyttja denna inkomstkälla för att staten skall kunna klara sina
inkomster, i rån mina principiella utgångspunkter kail jag således överhuvud
taget icke acceptera, att licensavgifterna skola användas för att tillföra staten
/ miljoner kronor örn året, såsom för närvarande är fallet.

Vad jag emellertid framför allt skulle vilja beröra gäller andan i de utsändningar,
som den svenska radion presterar, och jag tänker här särskilt på T.T-s
utsändningar. Riksdagen har formellt inte något med T.T. att göra, det är en
fristående institution. Men i den män som T.T. utnyttjar den svenska radion
anser jag det självklart, att statsmakterna skola ha ett visst intresse för hur
detta sker. Det var visst herr Vougt som yttrade, att radion måste man också
betrakta som ett medel i folkberedskapens tjänst; han nämnde särskilt ordet
iredsberedskapen såsom den aktuella uppgift som han ville peka på för den
svenska radioledningen Men hur har det varit? På vilket sätt har den svenska
radion statt i folkberedskapens tjänst i detta ords verkliga mening, örn jag nu
haber mig till det begränsade avsnitt av verksamheten, som skötts wnom T T-s
nyhetsi ermed ling. vilken som bekant är en mycket viktig sak.

Var numera avlidne store författare Hjalmar ,Söderberg karakteriserade för
en tid sedan den propaganda som bedrevs från Berlin såsom »den skällande
hundrosten i Berlmradion». Vad han därmed ville uttrycka var naturligtvis
mte Iramior allt en värdesättning av den stämma, som talade där, utan av innehållet
i den propaganda, som drevs från Berlin. Det är ju ingen hemlighet, att
ben svenska radion genom T.T. i mycket stor utsträckning stod till förfogande
tor den propaganda, som bedrevs från Berlin och som före kriget hade till uppgiit
att preparera opinionen för de erövringskrav, som den tyska regeringen då
ioretradde. Nar exempelvis den tyske regeringschefen talade i Tyskland, var
man alltid tran T.T :s sida mycket angelägen örn att sörja för att åtminstone
tre gånger a rad den. propaganda, som då bedrevs ifrån Berlin, skulle återges
sa ordagrant som möjligt i T.T:s radionyheter. Man nöjde sig inte ens med det
utan var t. o m. angelägen örn att låta vederbörande röst på sitt eget språk
komma till tals i den svenska radion.

Denna propaganda var inte nyttig ur folkberedskapssynpunkt. Ali denna propaganda
som drevs från T.T. i radio efter den 22 juni 1941 föranledde ju en
av.vara mest kända författare att i en särskild hänvändelse till statsministern
''rava litet neutralitet, kräva litet opartiskhet i den nyhetsförmedling som Radiotjänst
astadkom. Det var helt enkelt rena skandalen som det var då, när
Deutsches Nachnchtenbiiros meddelanden distribuerades på det mest minutiösa
satt, och hur man gav en, som det senare visade sig, fullständigt skev bild av
vad som mtraitade på fronterna. Denna skeva bild spelade ju ur folkberedskapssynpunkt
en mycket stor roll genom att den bidrog till att öka den räddhåga,
den skräck tor den tyska krigsmaskinen, som i hög grad inverkade på svenska
folkets ställningstagande.

Onedayen elen 12 maj 1943.

Nr 16.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)

Jag kan också nämna något aktuellt exempel. Härom dagen gjorde den
norske regeringschefen Vidkun Quisling — örn vilken omdömena i denna kammare
väl torde vara tämligen överensstämmande med mitt eget — ett uttalande^,
och naturligtvis kände sig T. T. förpliktat att, inte bara en gang utan tva
gånger, örn det inte var ändå fler, mycket ingående och välvilligt referera vad
denne herr Quisling hade att säga. Men när, såsom nu har skett på sista tiden,
en av de allierade regeringscheferna, vilkens ord tillmätes mycket stor betydelse
för närvarande ute i världen och naturligtvis även i vårt land, gör
ett uttalande, vars politiska vikt är alldeles påtaglig, då nöjel- sig T. T. med
att högst summariskt referera innehållet. Denna oneutrala inställning frarns
träder inte bara när det gäller utrikespolitiska nyheter, vilkas neutrala och
riktiga behandling måste ha en mycket stor betydelse för den svenska folkberedskapen.
Den framträder även pa ett annat område. Jag vill, innan jag
tar bara ett enda exempel därpå, uppmana regeringen — ty jag tror att härvidlag
skulle man kunna åstadkomma en förändring även utan en utredning —
att tillse, att en människa, som försöker vara neutral, kontrollerar vad man i
den svenska radion genom T. T. distribuerar ut till folket.

Jag ville ta ett exempel också på inrikespolitiskt ståndpunktstagande. Det
var föregående onsdag. Statsministern besvarade en interpellation, och därjämte
besvarade andra statsråd senare pa dagen andra interpellationer och
frågor. Klockan halv ett hade T. T. sin vanliga nyhetsutsändning och en stor
del, för att inte säga större delen, av riksdagens ledamöter var som vanligt
samlad för att höra vad som fanns av nyheter. Det visade sig då, att T T :s referent
inte hade reda på att statsministern besvarat en interpellation. Däremot
redogjorde man för interpellationssvar, som ännu inte avlämnats i riksdagen.
Men örn den saken fick de svenska radiolyssnarna besked klockan halv ett,
och de riksdagsmän — och det var manga — som stodo och lyssnade till utsändningen
ryckte på axlarna och hade roligt åt hela eländet. Hur kan egentligen
en sådan blamage inträffa, att man undertrycker uppgifter, som lämnas
av statsministern, men samtidigt är angelägen örn att vidarebefordra uppgifter,
som ännu inte lia avlämnats, i varje fall inte inför riksdagen. Ja, svaret är
ju klart: det var en kommunist som interpellerade, och därför ansåg man
ja, skall jag säga att den neutrala inställningen, eller skall jag säga den opolitiska
inställningen, tvingade vederbörande att censurera regeringschefen själv.

Detta är bara ett exempel. Det vöre inte svårt att hopa massor av exempel,
som peka på en viss politisk inställning, som kommer till uttryck i dc svenska
radioutsändningarna och som visan, att det inte bara är dessa^ tekn iska frågor
som behöva lösas, utan det handlar också örn den anda, som far sätta sin prägel
på programmens utformning och på det sätt, varpå den svenska radion utnyttjas.
. .

Det är, herr talman, en högermotion som föranlett att hältten plus en av
statsutskottets ledamöter yrkat på utredning. Jag är mycket glad att för en
gångs skull också få yrka bifall till en högermotion, ty jag anser, att den ur
rent sakliga synpunkter är mycket välmotiverad, och jag uttrycker den förhoppningen,
att riksdagen verkligen skall följa stal.sutskottet i dess förslag.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag hade inb- tänkt uppträda i
denna debatt, men herr Kylings anförande gav mig närmast anledning till ett

par bemötanden. , „ , „

Jag kail inte förslå varför herr Ryling skall dra fram ett uttalande, som
gäller en helt annan fråga, vilken ligger på ett helt annat plan, och göra jämförelser
mellan den och den omorganisation av radion, som man nu eftersträvar
Uttalandet i fråga gällde N. K. I.-skolans nyinrättade kurs i kombinerad

Xr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
korrespondens och muntlig undervisning. I detta uttalande finns inte nämnt ett
ord örn radion. Jag anser, att radio inte kan, hur verksamheten än lägges, fylla
de uppgifter man kan ombesörja med en kombinerad undervisning i det syfte
som jag i uttalandet berört.

Herr Kysings deklararerade stora intresse för landsbygdens undervisningsfrågor
får jag i alla fall tacka för. Jag beklagar bara, att det kommer litet
sent till synes. Herr Hagberg i Malmö har talat örn den motion, som jag väckte,
då det gällde att åstadkomma verkligt positiva resultat till ökande av landsbygdsungdomens
möjligheter till bättre utbildning. Jag kan inte förstå, att
herr Hyling da teg; det hade varit ett utmärkt tillfälle för honom att understödja
denna sak. I motionen hade jag bland annat gjort följande förslag:
»Lämpligen borde anslag* av dessa medel tilldelas landsbygdens frivilliga ungdomsorganisationer
för underlättande av deras studieverksamhet, verksamheten
för hembygdsvård, till stipendier för bevistande av lärdomsanstalter, uppmuntrån
till självverksamhet pa olika områden såsom t. ex. kurser och tävlingar
m. m.»

Det hade varit tillfälle för herr Hyling att då verkligen visa sitt intreses för
landsbygdsungdomen. Örn det vore så att radion kunde fylla det behov av ökad
utbildning, som förefinnes på landsbygden, skulle jag inte ett ögonblick tveka
att rösta för utskottet, men jag har den erfarenheten, att man inte på den vägen
kan nå vad man syftar till. Detta kan inte nås genom dubbelprogram i radio,
inte ens genom att uppföra folkskollärarna i ännu högre lönegrad, och det kan
inte heller uppnås genom att inrätta den 7-åriga folkskolan. Det är något annat
som tarvas: det tarvas undervisning längre fram under uppväxtåren, när
ungdomen har lärt sig fatta och förstå en liten smula av vad den undervisas
Olli.

Jag tycker att det är tråkigt att man, som herr Hyling och herr Hagberg
i Malmö gjort, blandar politik i denna fråga. Landsbygdens bildningsfrågor
äro verkligen för viktiga för att man på detta sätt skall försöka politisera
kring dem. Jag är emelertid mycket tacksam, örn jag, nästa gang jag kommer
tillbaka med en motion i syfte att ge ett verkligt handtag åt landsbygdsungdomen
i fråga örn dess bildningsmöjligheter, då får hjälp a.v både herr Hyling
och herr Hagberg i Malmö.

Herr Hyling: Jag är verkligen mycket överraskad över att de herrar som
jag har åberopat blivit så irriterade över att jag citerat dem. Det är väl på det
sättet i alla fall, att vad ni lia skrivit vill ni väl sta för? Jag vill också påpeka,
att innan jag gick in på de olika citaten nämnde jag just skolor som N. K. I.
och andra liknande som startats och framhöll, att särskilt språkundervisningen
via radion skulle kunna hjälpa dessa skolor på ett värdefullt sätt. Därefter
f°g jag fram dessa citat, och det är som sagt mycket överraskande för mig,
att herrarna nu tyckas vara irriterade över detta.

Jag vill också till herr Jonsson i Skedsbygd säga, att när det gäller landsbygdens
intressen, kommer herr Jonsson alltid att finna mig i första stridslinjen
för dessa angelägenheter. Den gången det gällde lotterimedlen låg det
sa till att man för att kunna lösa de frågor herr Jonsson åberopat måste ta
medel ifrån andra kulturinstitutioner. Den här gången behöver man inte taga
något ifrån andra kulturinstitutioner för att få en god lösning till stånd. Detta
är anledningen till den inställning jag haft i detta spörsmål.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Detta senaste inlägg av herr Hyling visar ju,
att herr Hyling inte sätter landsbygdsungdomens undervisningsfrågor utan
stadens kulturintressen i första rummet.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gay propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock pa avslag dära samt bifall
i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Hansson i
Rubbestad begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 98, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Hansson i Rubbestad,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgavos 12o
ja och 76 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 13.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 250, angående skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m.;
nr 251, angående ytterligare utgifter för försvarsändamål å tilläggsstat till
riksstaten för budgetåret 1942/43; och

nr 252, med förslag till lag om villkorlig frigivning m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

• § 14.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden.

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets övertagande
av vissa städers förpliktelser beträffande befattningshavare, vilka vid
upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas m. m.;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag tor budgetåret
1943/44 till-radiopejlingsapparatur för luftfarten, och

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till posthusbyggnad i Ostersund.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 15.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 24, i anledning av väckt motion
angående beskattning av tidningar och tidskrifter.

I en inom andra kammaren av herr Sundqvist m. fl. väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 177, hade hemställts, att riksdagen eventuellt

Motion angående
beskattning
av tidningar
och
tillskrifter.

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Motion angående beskattning av tidningar och tidskrifter. (Forte.)
med hänsynstagande till i motionen anförda synpunkter — måtte i skrivelse
till Kungl Maj :t anhålla om skyndsam utredning och förslag till förordning
angående beskattning av tidningar och tidskrifter, varvid dock förutsatts ett
dispensioriarande, medförande skattebefrielse för organ som äro nyhetsförmedlande
eller som ur religiös, kulturell, social eller facklig synpunkt fylla ett
behov eller som drivas utan ekonomiskt vinningssyfte.

Utskottet hemställde, att motionen II: 177 av herr Sundqvist m. fl. angående
åtgärdtmnff aV tldmngar 0ch tidskrifter icke måtte föranleda någon riksdagens

Reservation hade avgivits av herr Lundell, som ansett, att utskottet bort
hemställa örn bifall till förevarande motion örn skrivelse till Kungl. Maid med

och tidskrifter yDdSam utredninff ock förslag angående beskattning av tidningar

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Lundell: Herr talman! När omsättningsskatten infördes vid 1940 års
urtima riksdag fanns det inte i den framlagda propositionen något förslag örn
att undantag skulle göras för tidningar och tidskrifter. Det undantaget inför„
utskottsbehandlingen på grund av framställningar, som gjordes i

ett flertal motioner. Motiveringen i betänkandet för uteslutandet av tidningar
och tidskrifter blev det som är återgivet i bevillningsutskottets betänkande i
det nu förevarande ärendet. Det börjar längst ned på första sidan: »Här förehgger
ett fall, dar en omsättnings beskattning efter föreslagna linjer komme att
medföra större praktiska olägenheter än om dessa tryckalster befriades från
beskattning i denna form. Detta sammanhänger med de säregna förhållanden
som förekomma vid denna försäljning och speciellt vid lösnummerförsäljningen.
Däremot kan utekottet icke finna tillräckliga skäl föreligga att här medgiva
frihet fran värjo beskattning, och utskottet förutsätter därför, att för tidningarnas
och tidskrifternas vidkommande i stället för omsättningsskatten genomtores
en beskattning av motsvarande storleksordning men i en för detta område
mera lämpad form.»

Det var alltså ett skäligen bestämt, kategoriskt uttalande, som det särskilda
utskottet da kom med.

När den här saken sedan kom inför Kungl. Maj:t, verkställdes där en utredning
örn en annan form för denna beskattning, som utskottet påpekat, nämligen
att man i stallet för omsättningsskatt på dessa periodiska skrifter skulle intora
en accis pa tryckpapperet. Det gjordes upp ett preliminärt förslag, som
också finns redovisat här i betänkandet, om en accis på 15 % på tryckpapperet,
och det preliminära förslaget remitterades till kommerskollegium och kontrollstyrelsen
för yttrande. Båda dessa myndigheter avstyrkte i sina yttranden en
beskattning i den formen, men kontrollstyrelsen påpekade samtidigt, att om det
skulle inforas någon beskattning av de här skrifterna, så vore närmast till hands
. utväg att ta ut en skatt direkt hos tidningsföretagen beräknad på
försäljningsvärdet av levererade tidningar och tidskrifter.

Frågan örn beskattning av tidningar och tidskrifter har sedan ånyo förte
inför riksdagen genom motioner till fjolårets riksdag. Kungl. Maj:t däremot
.„ar ] n i a» ^rai?1 nåf?pt förslag trots den bestämnda begäran i det avseendet
uran 1J4U ars urtima riksdag*. Motionerna i fjol avvisades av bevillningsutskottet
och avslogos av riksdagen. Förhållandet var emellertid inte det, att utskottet förklarade
sig vara emot en beskattning, utan det uttalade, att man fortfarande
hyste den uppfattningen, att de tidskrifter, som det då var fråga örn — niotio -

Nr 16.

lii

Onsdagen den 12 maj 1943.

Motion angående beskattning av tidningar och tidskrifter. (Forts.)
nema togo inte sikte på tidningarna — borde beskattas, men vilken utväg man
skulle välja kunde man inte besluta sig för, ty det mötte svårigheter vilken
väg man än försökte sig på. Utskottet uttalade emellertid då —- det finns återgivet
i betänkandet i år — att det nog gick lättare örn man siktade både på tidningar
och tidskrifter och inte bara på tidskrifterna. Sedan slutar utskottets
uttalande i fjol, som vi se i slutet på första stycket på sidan 4 i betänkandet,
att utskottet förutsätter, att frågan fortfarande kommer att av Kungl. Majit
ägnas uppmärksamhet.

När nu i år det har lagts fram motioner örn beskattning av både tidningar
och tidskrifter, så hänvisar bevillningsutskottet till sitt uttalande i fjol, och
utskottet i år säger mycket kortfattat: »Under åberopande av vad 1942 års
bevillningsutskott i sitt betänkande anfört till stöd för sitt avstyrkande av de
vid samma års riksdag väckta motionerna angående skatt å vissa slag av veckotidningar,
och då frågan örn beskattning av tidningar och tidskrifter icke sedan
föregående år kommit i förändrat läge, får utskottet hemställa, att den
ifrågavarande motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»

När utskottet uttalar sig på detta kortfattade sätt böra vi inte glömma bort,
att bakom uttalandet i fjol låg en tydlig uppfattning att Kungl. Majit borde
ägna den här frågan fortsatt uppmärksamhet, alltså ett vidhållande av standpunkten
ifrån 1940 års särskilda utskott vid urtiman, att tidningar och tidskrifter
borde beskattas i någon lämplig form såsom ersättning för att de blivit
befriade från omsättningsskatt. Uäget är alitsa i ar, fastän det inte framgar
tydligt av det kortfattade sätt på vilket utskottet har uttryckt sig., att såväl
utskottet som motionärerna önska en beskattning av tidningar och tidskrifter,
men utskottet anser, att när vi en gång skrivit till Kungl. Maj :t i det här ärendet,
bör man inte skriva en gång till i samma sak, under det att motionärerna
mena, att när vi skrivit för så länge sedan som 1940 och det inte blivit något
resultat än, kan det vara befogat med en påminnelse. ^

För min del har jag samma åsikt som motionärerna i fråga örn behövligheten
av en sådan påminnelse, och jag har därför reserverat mig mot utskottet, alltså
för bifall till motionärernas skrivelseförslag. På samma sätt var det för övrigt
i fjol; jag reserverade mig mot utskottets dåvarande betänkande^, och jag pekade i
den reservationen, som då var litet utförligare skriven, direkt på denna möjlighet
som kontrollstyrelsen hade framkastat örn beskattning av hela försäljningsvärdet
direkt hos tidningsföretagen.

Med den reservation, som jag nu avgivit, vill jag emellertid inte saga. att jag
har precis samma åsikt som motionärerna i fråga .örn allting som står i motionen.
I motionen talar man örn något slags tidskriftsskattenämnd, sorn liksom
skulle skilja fåren ifrån getterna och befria de förra från skatt och döma de
andra till skatteplikt. Jag tror inte så mycket på en sådan där skattenänmnd
eller på ett förfarande, som skall dela upp de periodiska skrifterna i sådana
som böra beskattas och sådana som inte böra beskattas. Mitt motiv därvidlag
är att när man skär alla böcker över en kam, liksom även utländska tidningar,
och beskattar böcker med vetenskapligt innebåll och med religiöst eller annat
uppfostrande innehåll och även skolböcker, då vet jag inte. vad det skulle vara
för konsekvens i att befria en del tidningar eller tidskrifter fran erläggande

Herr talman! Jag ber alltså att fa yrka bifall till motionen om riksdagsskrivelse
Jag inlägger däri, att den begärda utredningen bor vara förutsättningslös
och allsidig, och för min del kan jag ju återupprepa, vad .lag redan
sagt, att jag tror, att den av kontrollstyrelsen anvisade utvägen ar en god oe ll
acceptabel lösning. Herr talman! Jag yrkar alitsa bifall till motionen.

4i;

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Motion. angående beskattning av tidningar och tidskrifter. (Forte.)

Herr Sundqvist: Herr talman! Jag är väl underkunnig om att det inte
riktigt överensstämmer med god ordning att motionsvis återkomma med en
fråga till riksdagen året efter det den behandlats här och då inte föranlett
någon riksdagens åtgärd. Att jag emellertid tillsammans med några av kammarens
ledamöter dristat mig att på nytt aktualisera detta spörsmål är inte
bara beroende på att jag ^betraktar denna fråga såsom en ytterst angelägen
fråga, som sålunda inte tål uppskov, om överhuvud taget något skall göras,
utan också därpå att i utskottets utlåtande i fjol utskottet gjorde ett i princip
positivt uttalande rörande beskattningen av tidningar och tidskrifter. I utskottets
utlåtande i fjol ^anfördes ock vissa skäl som hindrade utskottet atti tillstyrka de
motioner, som då hade^ väckts. Det hänvisades framförallt till att särskilt stora
svårigheter skulle vidlåda uppgiften att urskilja, som det då hette, nöjestidskrifter,
förströelsetidskrifter och kolorerade veckotidningar ifrån andra tidskrifter.

••0itlfnieirna/Öranle självfallet för oss, som varit intresserade av denna frågas lösning, varit angeläget
att besinna oss på, i vad mån inte de svårigheter, till vilka utskottet
i fjol hänvisade, skulle kunna på något sätt lösas. Vi ha trott, att en sådan
lösning skulle vara att finna däri, att rent generellt en beskattning av tidningar
och tidskrifter bestämdes men med ett vittgående dispensförfarande, ett
dispensförfarande, som för det första skulle från beskattning utesluta alla
nyhetsförmedlande organ, alltså alla dagliga tidningar, vidare tidskrifter av
religiös, kulturell, social och facklig innebörd. Örn nu en utveckling av dea
här fragan skulle kunna leda fram till att — eventuellt genom en särskild
nämnd — det angåves, vilka tidningar som vöre att hänföra till denna kategori,
kvar stöde ungefär den kategori av tidningar och tidskrifter, som enligt
motionärernas mening borde bli föremål för beskattning. Detta betyder att
i sak ha vi motionärer i år samma inställning till detta spörsmål som motionärerna
i fjol, d. v. s. vi vilja rikta uppmärksamheten på en särskild kate®?^.
av tidskrifter, som i nuvarande hart tryckta situation icke kunna anses
vi undgå beskattning. Vi syfta pa de rena nöjes- och förströelse tidskrifterna.

Jag behöver inte erinra kammarens ärade ledamöter om att för
åtskilliga grupper inom vårt folk tor det sig ganska orättvist att skolböcker
och litteratur som vi behöva till den folkliga bildningsverksamheten, för att
nu inte tala örn vetenskaplig litteratur, är belagd med skatt, under det att
mindervärdiga tryckalster i tidskrifters form kunna försäljas utan beskattnmg
Det bär från en del håll litet ironiskt satts i fråga, huruvida här inte
i själva verket sker ett slags indirekt subventionerande av en tidskriftskategori
av tvivelaktigt värde.

Herr talman! Jag hoppas att av vad jag här sagt har framgått, hur främmande
jag och mina medmotionärer äro för tanken på en beskattning av dagspressen
likaväl som föreningstidskrifter och tidskrifter av religiös kulturell
social eller facklig innebörd. Skulle ett förslag väckas här i riksdagen, som
syltar till en generell beskattning av tidningar och tidskrifter, skulle jag gärna
vilja vara bland de första som opponera emot ett sådant förslag, men jag
linner ett stort svalg befäst ■— inte minst mot bakgrund av den innevarande
kulturella situationen emellan de dagliga tidningarna och föreningstidskrifterna
a ena sidan och förströelsetidskrifterna å andra sidan. Veckotidskrifter
rViiI1f''''eS^:ara^ar lu iorangeras i raden av de företeelser, som i värsta

lall kunna avvaras. De dagliga tidningarna och föreningsorganen tjäna däremot
en inte minst i innevarande situation nödvändig uppgift för stärkande av både
sammanhållningen och den allmänna upplj^ningen av folket och överhuvud
taget till stimulerade av kulturell och annan värdefull verksamhet.

Jag har med dessa ord velat stryka under de synpunkter, som i motionerna

Onsdagen deli 12 maj 1943.

Nr lii.

Motion angående beskattning av tidningar och tidskrifter. (Forts.)
ha framförts, och jag kan inte låta bli att efterlysa de sakliga skäl, som
kunna förestava ett avslagsyrkande i denna fråga. Det synes mig uppenbart,
att med den skillnad mellan dessa kategorier av tidningar och tidskrifter, som
jag här har omnämnt, saken ter sig relativt enkel. Lat mig erinra till sist
örn en analogi, som jag hörde härom dagen. Det var någon som Dagade: Jag
undrar hur svenska folket skulle uppfatta att t. ex. — låt oss säga — bröd
och potatis skulle vara beskattade objekt, under det att t. ex. tobak och sprit
skulle vara skattefria? Det skulle säkerligen uppfattas såsom en orättvisa.
Faktum är att vi — inte minst inom den folkliga bildningsvärlden — uppfatta
den nuvarande beskattningsordningen såsom en orättvisa. Sa länge de skolböcker.
som vi behöva skaffa till våra barn, och den litteratur, som vi behöva
till våra studiecirklar, äro belagda med omsättningsskatt, under det att
dessa veckotidningar äro skattefria, så länge uppfatta vi den nuvarande beskattningssituationen
såsom orättvis.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag angav, då denna fråga var
före i kammaren förra året, min ståndpunkt till saken, och jag skall inte här
taga kammarens tid i anspråk med att utveckla den ståndpunkten en gang till.
Jag vill bara helt kort erinra örn att det var tre saker, som jag ansåg att man
bör hålla fast vid i det här sammanhanget. Den första är, att de dagliga tidningarna,
föreningsorganen oell liknande inte under några förhållanden böra
utsättas för en beskattning. Jag anser, att de äro tidningar och tidskrifter
som ingå i vår demokratiska rustning, och vi böra inte pa något sätt försvaga
deras möjligheter att fylla sin uppgift. Don andra år, att man inte kan komma
ifrån det sakligt oegentliga i att man beskattar en hel del värdefull litteratur
samtidigt som man låter förströelselitteratur, som utgives i vinningssyfte av
en hel del företagare, vara obeskattad. Detta innebär ju i sak, att denna form
av förströelse privilegieras, och det är väl ingen som kan påstå, att detta förhållande
i oell för sig är önskvärt.

Den tredje synpunkt, som jag då angav och som jag anser alltjämt gälla, är
att man nog får se den här Baken huvudsakligen ifrån stats finansiell synpunkt
och ifrån rättvisesynpunkt på beskattningsområdet. Frågan att mota eller hålla
tillbaka konsumtionen, när det gäller vissa av dessa förströelseskrifter, kan
inte komma in annat än som en sekundär synpunkt i sammanhanget. Verkan
av en beskattning blir i det fallet inte enkelriktad, utan i vissa fall kanske
man håller tillbaka en och annan tidskrift, som man egentligen inte vill på
något sätt beskära. I andra fall, när det gäller vissa organ, ser man med. tillfredsställelse
att konsumtionen minskas, men detta gör ju, att det får bli den
statsfinansiella synpunkten, som får vara avgörande.

Från dessa utgångspunkter förefaller det mig rimligt, att man ifrån Kungl.
Ma,j:ts sida på nytt försökte att komma till rätta med den här saken. Egentligen
har ju riksdagen förra året erinrat örn detta och i sak sagt ifrån, att man
finnér det önskvärt att något göres. Vad man ryggat tillbaka förnär rent tekniska
svårigheter. Nu tror jag läget är sådant, att innan vi skiljas åt vid denna
riksdag komma vi nog att få nya erfarenheter av hur svårt det är att få statens
inkomster att växa och hålla jämna steg med utgiftssidan. Det är därför
mycket möjligt, att man förr eller senare kommer till det stadiet, att man blir
tvungen att utnyttja även denna skattemöjlighet, att man alltså blir tvungen
att lösa de tekniska svårigheterna på detta område och försöka komma till rätta
med dem. Men örn det nu skulle gå på det sättet, att man i längden inte kommer
ifrån en lösning av de tekniska svårigheterna, vad vinner man då med att

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 194"!.

Motion angående beskattning av tidningar och tidskrifter. (Forts.)
saken uppskjutes år efter år? Man vinner ju ingenting men man förlorar inkomster
för statens räkning innan en skatteform, som man från rent principiell
synpunkt egentligen inte kan lia något emot, kan komma till stånd.

Jag tycker därför, att det kan vara rimligt, att man ifrån riksdagens sida
erinrade Kungl. Majit örn att det bör göras något på det här området. Jag
kommer därför för min del att rösta för reservationen, ifall det skulle bli votering,
men jag vill säga, att när jag gör det, så är det bland annat därför att
klämmen i motionen är så utformad, att ett bifall till denna kläm inte nödvändigt
betyder, att man bär anslutit sig till allt som står i motiveringen.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Redan vid fjolårets riksdag meddelade
Kungl. Maj :t resultatet av den undersökning, som bade igångsatts i anledning
av urtima riksdagens skrivelse: vägen med pappersaccis var inte framkomlig
tM‘:n e!>U1n|?1i Maj.:t meddelade samtidigt riksdagen, att man med uppmärksamhet
följde detta ärende, och därav drog vid det tillfället såväl bevillningsutskottet
som riksdagens båda kamrar den slutsatsen, att Kungl. Maj:t fortfarande
ägnar uppmärksamhet åt det. Ungefär samma ståndpunkt intar utskottet
i ar. Herr Lundell har fullkomligt riktigt utläst vad utskottet menar med
sitt korta yttrande här. Vi avvakta, att ett förslag i detta ärende skall komma
1.lran Kungl Majit. Vi lia redan vid fjolårets riksdag gjort invändningar mot
ne tankbara lösningar, som hittills varit uppe, och vi vidhålla detta ståndpunktstagande
i ar.

Nu ha ju motionärerna, som herr Sundqvist mycket riktigt här framhöll
forandrat ståndpunkt i så måtto, att i stället för att redan från början skilja
ut det som inte skulle beskattas, har man gått över till den linje, som utskottet
i fjol ansag vara den som eventuellt kunde vara framkomlig, nämligen en generell
beskattning av såväl tidningar som tidskrifter, men man har till denna
anslutning till vad jag skulle vilja kalla den lundellska fjolårslinjen knutit
denna nämnd, som skulle sätta sig ned och skilja ut efter olika linjer de tidningar
som skulle beskattas och de som icke skulle beskattas. Jag har hört
sagås att man betraktar detta såsom något mycket enkelt, och man har hänvisat
till vad som sker när det gäller omsättningsskatten. Centrala omsättningss
kattena randen har ju till uppgift att skilja ut och ta upp de varor, som skola
beskattas. Men det är val ändå inte så enkelt, som man här försöker göra gälande.
Centrala omsättningsskattenämnden har ju i uppdrag att avgöra vad
som ar butikshandelsvara. Här blir det väl ändå något annat än att bara avgöra
vad som kan vara en butikshandelsvara eller icke. Herr Svenssons i
ljungskile uppdelning av problemet, att dagspressen skall vara undantagen
delar jag. Hans mening att man örn möjligt också skall försöka utskilja vissa
andra ting i fråga örn tidskrifter delar jag också, och hans tredje punkt att
denna fråga bor ses ur statsfmansiell synpunkt, delar jag också. Vi äro således
precis pa samma linje. Där det skiljer sig är i det avseendet, att herr
ivensson i ljungskile anser denna linje vara framkomlig, under det jag har
den bestamda uppfattningen, att örn man överhuvud taget skall tänka sig en
beskattning, sa mäste den ske utan undantag ungefär efter den linje, som herr
Lundell utvecklade vid 1942 års riksdag och som inte stämmer med den han
utvecklar i reservationen här. ty där har ju herr Lundell gått med på undantage
n.

£äl-ler ^ ^ar valja, såvitt jag kail förstå. Örn man har den bestämda
uppiattmngen, att man inte kan göra denna urskillning utan måste gå fram
med en beskattning som sträcker sig över hela fältet, då kommer nästa fråga:
ar nksdagen beredd att skriva till Konungen och meddela, att vi vilja ha en
sadan allman beskattning av dagspress, av religiösa, kulturella, fackliga organ

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr IG.

Motion angående beskattning av tidningar och tidskrifter. (Forts.)
o. s. v. för att i detta sammanhang komma åt de mer eller mindre otrevliga
ting, som man egentligen innerst inne vill komma åt? Det är alla dessa praktiska
och tekniska svårigheter som gjort, att bevillningsutskottet har nödgats
ställa sig på samma ståndpunkt som i fjol. Den här frågan är inte så enkel
som man vill göra den till, och örn den överhuvud taget skall föras fram bör
det vara på det sättet, att Kungl. Maj :t kommer med ett förslag, som riksdagen
får pröva. Kungl. Majit har också sagt, att den ägnar uppmärksamhet åt
denna sak. Sedan får riksdagen taga ställning till frågan, örn det eventuella
förslag, som kan komma, ur tekniska synpunkter är sådant, att det kan godtagas,
eller örn det innehåller sådana ting, som man i detta sammanhang inte
vill röra vid.

Jag skulle bestämt, så kraftigt som det är möjligt, vilja understryka, att för
min personliga del kan jag inte vara med örn att beskatta just de. ting, som
herr Svensson i Ljungskile och även herr Sundqvist talade örn och ville undantaga.
Men herrarna ha inte kunnat hitta något system, som är möjligt att
genomföra. Bevillningsutskottet har inte hittat något, och jag tvivlar på, att
Kungl. Majit kommer att hitta det.

Det finns, herr talman, under sådana förhållanden ingen anledning att gå
ifrån det ställningstagande, som riksdagen intog i fjol, och jag hemställer örn
bifall till vad utskottet föreslagit.

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag vill säga med anledning av den tillspetsning, som
herr Olsson i Gävle gav frågeställningen, precis detsamma som jag yttrade
mera personligt i bevillningsutskottet förra året. Ställd i valet mellan att taga
en skatt på alla tidningar eller att låta dessa ifrågasatta tidskrifter vara skattefria
så väljer jag att låta dessa senare vara skattefria. Alltså, min ståndpunkt
är ovillkorligen knuten till det tekniska problemets lösning, och kan^det inte
lösas, ser jag för min del hellre att frågan faller. Men vi ha sett så mångå exempel
i vårt samhällsarbete på att det som ena dagen förklaras vara omöjligt
har litet längre fram i ett pressande läge blivit möjligt, och det är den möjligheten
som jag inte vill utesluta.

Herr Olsson i Gävle, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag skulle bara till herr Svensson i Ljungskile vilja
säga, att det var ingen nyhet vad han nu säde, ty han svarade ungefär likadant
på en fråga jag ställde i fjol vid den här tidpunkten, och således är jag klar
med hans inställning till detta problem. Jag är emellertid inte lika övertygad
örn att alla motionärer i det här ämnet äro lika klara på den punkten som herr
Svensson i Ljungskile.

Vad sedan gäller frågan att kunna övervinna de tekniska svårigheterna, sa
önskar jag ingenting högre än att man kan göra det, men Kungl. Majit har
ju sagt, att den ägnar uppmärksamhet åt dessa ting, och jag önskar bara, att
Kungl. Maj :t ville komma med ett förslag, så att vi kunde få avgjort, hur det
står till med de tekniska svårigheterna i detta avseende. Jag tror, att det
kommer att bli en stor besvikelse för alla dem som anse dem vara lätta att
övervinna.

Vidare yttrade:

Herr Hallberg: Herr talman! Motionärerna ha i år enligt mitt förmenande
försökt sig på en list för att övertyga kammaren örn möjligheten av att genomföra
denna beskattning. Denna list består däri, att man nu gått ifrån sin stånd Andra

kammarens protokoll 19JfS. Nr 16. 4

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Motion angående beskattning av tidningar och tidskrifter. (Forts.)
punkt från i fjol och föreslår ett dispensförfarande med en granskningsnämnd,
som skall avgöra vilka tidningar och tidskrifter som skulle bli befriade från
skatt. Mig förefaller det i likhet med vad vi hörde av bevillningsutskottets talesman,
som örn detta dispensförfarande skulle bli en mycket trasslig historia,
som säkerligen komme att föranleda en hel del otrevligheter och en hel del opposition
från de tidningars sida, som inte genom detta dispens förfarande skulle
bli befriade från beskattningen. Jag delar bevillningsutskottets uppfattning
helt och fullt, att den enda praktiskt möjliga vägen vore att inrymma alla tidningar
under beskattningen.

.Vad sedan.gäller det principiella vill jag.i likhet med i fjol framhålla det
orättfärdiga i att taga ut en skatt på tidningspressen, i synnerhet på dagspressen.
Jag vill i det avseendet -—• och det är därför jag begärt ordet — fästa
uppmärksamheten på en sak, som kommit till, sedan detta ärende behandlades
i fjol, nämligen prisstoppet. Detta prisstopp har fört med sig, att en hel del
dagstidningar kommit i betydligt sämre ekonomiskt läge än för ett år sedan.
Jag vill nämna ett exempel. Jag känner till att mångå dagstidningar hos priskontrollnämnden
.försökt — det skedde under förra hösten — att få höja sina
prenumerationspriser i nivå med de ökade utgifterna för olika slag av material,
som förbrukas av tidningarna. Prishöjningen på material avsåg alltså
föregående år. Priskontrollnämnden har blott i mycket liten utsträckning kunnat
gå tidningarna till mötes därvidlag, och faktiskt förhåller det sig så, att
mångå av våra dagstidningar genom att de icke äga möjlighet att höja prenumerationspriset
ha mycket svårare att klara sin ekonomi i dag än vad de
hade för endast ett år sedan.

Det synes mig alltså, herr talman, som örn det vore ännu starkare skäl, som
tala för ett avslag på motionen i år, än det var förra året, detta i synnerhet
örn man har den utgångspunkt jag har, nämligen att om det skall vara praktiskt
möjligt att realisera hela denna tanke, måste man härvidlag inrymma alla
tidningar och tidskrifter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wiberg: Herr talman! Under föregående år tillät jag mig här i kammaren
väcka en motion i det syfte, varom nu är fråga, och innevarande år har
jag instämt i den av herr Sundqvist avlämnade motionen. Jag har också gjort
en undersökning, så långt det varit möjligt för en enskild, rörande den tekniska
frågan, och jag konstaterar till en början, att jag fortfarande är av den
bestämda meningen, icke endast att beskattningsformen är lämplig utan även
att en lösning är tekniskt möjlig, och att, när det talas örn svårigheterna i tekniskt
avseende, man gör sig skyldig till en överdrift.

Innan jag ingår på det tekniska förfaringssättet, vill jag i anledning av icke
minst den siste ärade talarens anförande säga, att jag tror mig våga tala å alla
motionärernas vägnar örn jag fastslår, att vi alla äro abvsoluta motståndare till
en beskattning av dagspressen, och att vi i det avseendet inta den ståndpunkt,
som helt nyss utformades av herr Svensson i Ljungskile. Bevillningsutskottet
har i år gjort ett uttalande, som hänvisar till vad bevillningsutskottet sade
förra året. Någon större skillnad mellan bevillningsutskottets och motionärernas
uppfattning tycks icke föreligga, sedan vi nu hört herr Adolv Olssons i
Gävle precisering av hur bevillningsutskottets uttalande skall tolkas. Vi vänta
sålunda alla på en utredning från Kungl. Maj:t. Jag kan icke förneka, att jag
för mitt enkla vidkommande hade förväntat denna utredning till årets riksdag.
Nu är riksdagen långt framskriden och utredningen tycks icke komma, och det
återstår väl då endast — eftersom jag vågar förutsätta, att finansdepartementet
icke helt skjutit åt sidan denna riksdagens framställning — att hoppas att

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Motion angående beskattning av tidningar och tidskrifter. (Forts.)
vi vid riksdagen i höst få anledning att ta ställning till en proposition i ärendet.
När jag nämner en höstriksdag, gör jag det med tanke på vad som yttrades
i debatten i första kammaren i dag, varav syntes framgå att vi ha anledning
att i höst räkna med en session.

Jag skulle gärna ha velat rikta åtskilliga frågor till finansministern, men
eftersom han icke är närvarande skall jag icke göra det i detta sammanhang.
Beträffande det tekniska problemet vill jag säga, att man naturligtvis kan lösa
en sak som denna på flera sätt. Jag skall tillåta mig beröra några alternativ.
Man kan ordna det hela såsom motionärerna föreslagit genom en generell klausul
kombinerad med dispensförfarandet, eventuellt genom en särskild nämnd
eller också via Kungl. Maj:t. Jag är övertygad örn, att den vägen är framkomlig,
men jag är också övertygad örn, att det finns bättre vägar. Jag kan i det
fallet nämna en, nämligen att man anger rekvisiten för skattens omfattning
och samtidigt preciserar karakteristika för de undantag, som böra ifrågakomma.
Dessa undantag böra naturligtvis vara så klara som möjligt, så att de
örn möjligt icke kunna göras till föremål för misstolkningar. Låt oss se, örn
det problemet är så stort. Vad menas med religiös, vetenskaplig, allmännyttig,
undervisnings- och uppfostringssyfte etc? Örn vi gå exempelvis till uttrycket
vetenskapligt ändamål, behöva vi endast slå upp nöjesskatteförordningen för
att finna, att i 2 § tredje stycket användes denna term; den är redan inaugererad
i vår lagtext. Termen har sålunda varit under prövning hos vederbörande
myndigheter. Låt oss vidare se på ordet allmännyttig. Detta förekommer i
11 § nöjesskatteförordningen liksom också i lagen örn stiftelser. Det är heller
ingen nyhet i vår lagstiftning vad som menas med undervisnings- och uppfostringssyfte.
Termen förekommer i 2 § nöjesskatteförordningen. Men eftersom
gränsfall alltid komma att uppstå kan man fråga sig: Vem skall anförtros
lagtolkningen? Jag tror icke att man behöver påfordra en nämnd, eftersom
en sådan icke torde vara nödvändig. Jag ansluter mig i detta avseende helt
till kontrollstyrelsens uppläggning. När det gäller varubeskattnmgen .och andra
avgöranden, som äro mycket mera komplicerade än dessa, tillkommer avgörandet
kontrollstyrelsen, och från kontrollstyrelsen har man besvärsrätt till
Kungl. Majit, d. v. s. till regeringsrätten. Nog har man anledning tro, att vår
högsta administrativa domstol skall vara fullt kompetent att lösa så relativt
enkla saker som dessa. Man mäste emellertid fråga sig, hur mångå fall det hela
kan gälla. En undersökning visar, att det på ett ganska enkelt sätt och utan
att man i princip skadar hela sakens uppläggning går att kraftigt reducera
antalet. Det befinns nämligen, att de tidningar man närmast asyftar ha en utomordentligt
stor upplaga, under det att övriga _ tidningar, varav de allra
flesta skulle falla under undantagsbestämmelserna, i huvudsak ha en oväsentlig
upplaga. Man kan gå så långt att man till och med i lagtexten fastställer som
en minimigräns en upplagestorlek av exempelvis 10,000 exemplar. Det visar sig,
att i runt tal 200 tidskrifter ha en upplaga överstigande 10.000 exemplar. Det
galler alltså att ta ställning till 200 fall, och bland dessa 200 fall kan man
uppenbarligen omedelbart utskilja ett väsentligt antal. Jag skulle tro, att resultatet
kleve, att kvar till beskattning stöde ett 50-tal olika tidskrifter.

Vad skulle en sådan beskattning ge? Bevillningsutskottet skrev förra året,
att en skatt på tidskrifter icke torde komma att inbringa några mera betydande
belopp, dag tror, att detta är en missuppfattning. Räknar man med en
skattesats på i runt tal 20 procent, synas skatteintäkterna komma att uppgå till
ungefär 8 miljoner kronor. Räknar man med 25 procent, blir det allisa, en
skatt, som i runt tal skulle ge staten 10 miljoner kronor. Man kan naturligtvis
invända, att om priset på dessa nöjestidnmgar på detta sätt fördyras genom
en skatt, kommer upplagan att sjunka, vilket kommer att ga ut över

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Motion angående beskattning av tidningar och tidskrifter. (Forts.)
förlagen. Även om en mer kännbar upplageminskning ieke synes vara sannolik.
kari man naturligtvis, örn man vill ta hänsyn till en sådan invändning,
tänka^sig att låta den del av upplagan, som understiger 10,000 exemplar, bli
fri från skatt, vilket i sak skulle medföra en kompensation åt ifrågavarande
förlag.

Vad skulle man disponera denna inkomst till? Jag antar, att finansministern
icke skulle ha svårt att finna användning för dessa belopp. I den motionen
jag väckte förra året vågade jag dock göra en antydan örn, att man skulle
kunna använda en del av medlen, förslagsvis hälften, till kulturella eller vetenskapliga
ändamål eller till ungdomens vård, och jag tycker, att det är en
tanke, som icke helt och hållet bör betraktas som verklighetsfrämmande.

_ De tidningar, som skulle komma att drabbas av denna skatt, få naturligtvis
ur kvalitetssynpunkt icke skäras över en kam. Det finns bra tidningar,
exempelvis Idun, och det finns tidningar av motsatt slag. Men med den uppläggning
jag nu tillåtit mig något beröra ur skatteteknisk och principiell synvinkel
är det icke uteslutande kvaliteten, som blir avgörande, utan främst
vissa skattepolitiska synpunkter. Det är nämligen fråga örn en icke nödvändig
förbrukning. Det gäller en efterfrågan, som i sin tur utgör ett kriterium
på en viss skattekraft. Det är på samma sätt som i fråga örn skatten på sötsaker
och på tobak, nöjesskatten och lyxskatten överhuvud taget. Jag nämnde,
att det finns dåliga tidningar, som skulle komma att belastas av skatten, och
jag är säker på att ingen här i kammaren skulle uttrycka ett beklagande örn
den kategorien belastades med en skatt. Jag tror, att man vad densamma angår
med fog kan säga: låt okulturen hjälpa till att betala för kulturen!

Till sist, herr talman, vill jag endast poängtera, att jag är medveten örn,
att det kanske icke spelar så stor roll, örn riksdagen nu icke påminner Kungl.
Maj :t örn riksdagens tidigare uttalade önskan örn en utredning. Emellertid har
det gått så lång tid, utan att vi sett något resultat av riksdagens framförda
önskemål, att det väl icke gärna kan skada eller Kungl. Maj :t kan ta illa upp,
örn riksdagen nu kommer med en påminnelse. Av denna anledning, herr talman,
ber jag att få hemställa örn bifall till herr Lundells yrkande.

Herr Olsson i Gävle erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag erkänner, att den linje, som herr Wiberg här förordar, åtminstone
har friskhet och hurtighet över sig. Jag har bara en bestämd känsla
av, att den i någon mån liknar det ursprungliga förslaget till omsättningsskatteförordning,
som 1940 underkändes av riksdagen. Men för allt i världen,
herr talman, har herr Wiberg tulipanarosen färdig, tycker jag, att han med
glädje skall överbringa den till finansdepartementet. Kanske vi då få erfara,
hur denna tulipanaros ser ut, när vi komma tillbaka någon gång i höst.

Härefter yttrade

Herr Lundell: Herr talman! Bara några ord som replik till herr Olsson i
Gävle, som ville göra gällande, att min linje i år icke skulle vara densamma
som i fjol. Min uppfattning i frågan är precis densamma i år som i fjol. Jag
har nu i debatten framhålilt, att jag icke tror mycket på denna skiljelinje mellan
får och getter, d. v. s. mellan sådant som icke skall beskattas och sådant
som skall beskattas. Herr Olsson kanske hörde, att jag i mitt första anförande
uttryckligen sade ifrån detta. Jag ville därmed betona, att jag fortfarande har
samma uppfattning som i fjol.

Herr Olsson pekade på den korta utformning reservationen fått, och att den
innebär ett yrkande att utskottet skulle hemställa om bifall till motionen. Jag
förmenar, att även örn man bifaller motionen och begär en utredning, binder

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr IG.

Motion angående beskattning av tidningar och tidskrif ter. (Forts.)
nian icke därmed Kungl. Maj :t för de snäva direktiv som motionen talar om.
Dem hoppar Kungl. Maj :t över i alla fall. Herr Olsson i Gävle kan väl icke
tänka sig, att man i skrivelse till Kungl. Majit skulle begära, att Kungl. Majit
skulle taga upp förslaget till utredning med samtidigt åläggande att däri införa
ett dispensförfarande medförande skattebefrielse. I det avseendet Hnge
väl Kungl. Maj :t göra såsom under utredningen befunnes lämpligt. Jag skulle
önska, att en utredning i frågan bleve belt förutsättningslös och allmän. Jag
tror också, att vad riksdagen än skulle skriva, sa bleve en utredning, örn den
komme till stånd, förutsättningslös och allsidig. Örn det därpå grundade förslaget,
när det framlades inför riksdagen, skulle visa sig^ innebära ett försök
att draga upp en skiljelinje, skulle jag för mm del da fa taga ställning till
det och undersöka, örn det vore hållbart. Det är klart, att jag fran min synpunkt
hellre ser en beskattning delvis, alltså en beskattning av de stora skatteobjekten,
än ingen beskattning alls. Jag tror emellertid i likhet med herr Olsson,
att det vore mycket svårt att hålla en sådan skiljelinje. Vi veta ju i fråga
örn omsättningsskatten, hur mycket besvär alla undantag lia förorsakat, och
hur onaturliga de gränsdragningar, man där måste göra, många gånger förefalla
skattedragaren. _

Bland dem som vilja ha en utredning från Kungl. Maj :ts sida i denna fråga
finnas delade meningar örn huruvida dagspressen och ^en del andra tidningar
och tidskrifter skulle undantagas från beskattning. Sålunda sade herr Hallberg,
att han icke ville lia någon skatt på dagstidningar, därför att prisstoppet
borde respekteras. Det var ett av argumenten. Det är nog bra, men jag undrar,
örn herr Hallberg märkt, att en del tidningar höjt sitt lösnummerpns från tio
öre till femton öre både i Stockholm och i landsorten. Det var icke att respektera
prisstoppet, men det gick bra ändå. I dessa fall hamnade pengarna i tidningsföretagens
fickor. Men icke skulle det ha väckt några särskilda gensagor
från prisöv6rvakningsmyndigheternas sida, om därvid /2 elior U öre kommit
staten till godo.

Herr Olsson i Gävle har ju sedan gammalt velat vara med om en beskattning
på detta område men icke omfattande även dagstidningarna. Det är ungefär
detsamma som att säga, att man icke vill ha någon beskattning alls,
eller hur? Om det funnes några representanter för tidskriftslitteraturen här
i kammaren, så hade de nog motsatt uppfattning mot herr Olsson. De skulle
nog göra gällande, att tidskrifterna borde fritagas fran beskattning pa grund
av sitt uppfostrande innehåll, under det att dagstidningar saklöst kunde beskattas.
Nu ha ju dagstidningarna ett stort antal representanter här kammaren,
men vi få väl icke fästa oss mera märkbart vid sådana talförhållanden.
Det riktigaste och rättvisaste är nog att beskatta såväl det ena som det andra.
Detta kan ske i fråga örn böcker, oavsett innehållet och oavsett örn de äro
tryckta i Sverige eller i utlandet. Det gar da nog att ordna även i fråga örn de
periodiska skrifterna. — Jag vidhåller alitsa, herr talman, mitt yrkande.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och förklarade
herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med. övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Sundqvist begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 24, röstar

Ja;

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Motion angående
utredning
om allmänningsskogarnas

beskattning.

Motion angående beskattning av tidningar och tidskrifter. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vilmer Nej, har kammaren, med avslag- å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresmng;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 16.

°Herr statsrådet Andersson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 237, angående
förvärv för statens vattenfallsverks räkning av viss vattenrätt i Skellefte
älv.

Denna proposition bordlädes.

§17.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 25, i anledning av väckt motion
angående utredning örn allmänningsskogarnas beskattning.

I en inom andra kammaren av herr Jacobson väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 252, hade hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn en skyndsam utredning i fråga om allmänningsskogarnas
beskattning».

Utskottet hemställde, att motionen II: 252 av herr Jacobson angående utredning
örn allmänningsskogarnas beskattning icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Sandberg, som ansett, att utskottet bort
hemställa örn bifall till det i motionen framställda yrkandet örn skrivelse till
Kungl. Majit med anhållan örn skyndsam utredning i fråga örn allmänningsskogarnas
beskattning.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Sandberg: Herr talman! Den föreliggande frågan gäller grunderna
för allmänningsskogarnas beskattning.

För gemensamt behov avsatta besparingsskogar, häradsallmänningar och
andra liknande samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma
räkning, utgöra juridiska personer, vilkas inkomster enligt gällande
bestämmelser beskattas hos samfälligheten. Delägarna i samfälligheten äro
alltså icke skyldiga att som inkomst av sina fastigheter upptaga vad de uppburit
såsom utdelning från samfälligheten. Därav följer också, att delägarna
icke komma i åtnjutande av ortsavdrag på den inkomst, som utdelas till dem
från allmänningsskogen. I sådana fall då de inkomster, som beskattas hos
delägarna, äro så låga, att ortsavdraget vid deras taxering ej kunnat i sin
helhet utnyttjas —- och detta är i regel fallet beträffande delägarna i de skogsallmänningar,
som det här närmast gäller — innebär beskattningen hos samfälligheten,
att skatten blir högre än den skolat bli, därest utdelningen beskattats
hos delägarna.

_ Den skattefråga det här gäller har tidigare varit föremål för delade meningar.
Sålunda föreslogo inkomstskattesakkunniga 1923, att vad som ut -

Onsdagen den 12 maj 1943. Nr 16. 55

Motion angående utredning om allmännings skogar nas beskattning. (Forte.)
delades från. allmänningsskogen skulle få avdragas vid allmänningens beskattning
och i stället beskattas hos de särskilda delägarna. _

Denna anordning har nu påyrkats i den föreliggande motionen. En hemställan
med samma innehåll gjordes också i september i fjol hos Kungl. Maj :t
av delägarna i Vilhelmina övre, Tärna-Stensele och Sorsele övre sockenallmänningen
Man framhöll i denna framställning, att den nuvarande taxermgsmetoden
verkade orättvist i förhållande till fastighetsägare a andra orter,, som
fått sin skog tilldelad i enskilda skiften. Dessa fastighetsägare^kunde bättre
tillgodogöra sig ortsavdragen. Genom den i framställningen ifrågasätta ändringen
av beskattningsreglerna skulle allmänningsskogens skatter i hög grad
minskas och delägarna i följd därav erhålla större utdelning. Till denna slutsats
kommer ock länsstyrelsen i Västerbottens län, vilken jämte åtskilliga andra
myndigheter yttrat sig över framställningen.

Länsstyrelsen, vilken företagit en provtaxering för åren 1940—42 under förutsättning
att utdelningen från de förevarande allmänningsskogarna beskattades
hos delägarna, kommer till det resultatet, att omkring 3/4.av delägarna
visserligen skulle få ökad skatt, men, fortsätter länsstyrelsen: »Aven örn man
således tänkte sig, att allmänningsdelägare skulle få tyngre skattebörda, därest
förslaget genomfördes, kan man emellertid a andra sidan räkna med att utdelningen
bleve så mycket större, att denna ökning i de flesta fallen komma
att överstiga skattehöjningen. Man finge ej heller bortse ifrån att för den befolkning,
varom här vore fråga och som vore bosatt i de avsides belägna fjälltrakterna,
en ökad inkomst om än aldrig så liten skulle vara mycket välkommen.
Länsstyrelsen funne för sin del den av allmänningsdelägarna gjorda
framställningen vara värd beaktande.» Länsstyrelsen ^förordar visserligen också
en utredning av vidare omfattning än vad man fran de nämnda delägarna
hade tänkt sig. Jag förmenar nu, att länsstyrelsens påpekande i detta fall,
att de vanligen i små ekonomiska omständigheter levande delägarna i de här
ifrågavarande allmänningsskogarna skulle kunna erhålla större behållning av
sin skog, är värt att lägga märke till. . o

Jag kan också nämna exempel på hur det skulle komma att ställa sig i fråga
örn dessa allmänningsskogars beskattning under den ena eller andra förutsättningen.
För t. ex. allmänningsskogen i Stensele-Tärna utgjorde det för

1941 till kronoskatt taxerade beloppet 146,000 kronor.. Med den ordning som
motionären tänkt sig skulle nämnda belopp gå ned till 65,000 kronor. För

1942 utgjorde siffrorna resp. 98,500 och 41,500 kronor i avrundade tal. Det
är också just i fråga örn statsbeskattningen som den åsyftade lindringen for
delägarna i allmänningsskogarna skulle komma att ha den största betydelsen.

Jämte länsstyrelsen i Västerbottens län hördes åtskilliga andra myndigheter
över den av mig tidigare omnämnda framställningen till Kungl. Maj :t.
Med ett par undantag ställde man sig från de hörda myndigheternas sida icke
utan vidare avvisande. Även örn man var betänksam i fråga örn den föreslagna
lagändringen, så framhöll man, att man möjligen kunde ur billighetssynpunkt
tänka sig vissa andra anordningar för att lätta bördorna för den
befolkning som det här gäller.

Utskottet har nu emellertid avstyrkt, motionens yrkande om utredning av
förevarande skattefråga. Jag skall villigt erkänna, att det är en ganska ^besvärlig
sak, örn man önskar få en ur alla synpunkter god lösning. I fråga
örn statsbeskattningen, som jag nyss varit inne på, skulle dock, såsom också
utskottet framhåller, några mera betydande lunder måhända lcke^ mota tor
den ifrågasatta ändringen. Som jag tidigare påpekade torde också (Ion ekonomiska
betydelsen av denna sak vara störst på statsbeskattnmgens område
för dem det här gäller.

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Motion angående utredning om allmännings skog ar nas beskattning. (Forts.)

Beträffande den kommunala beskattningen ställer sig saken svårare. Här
möter det kommunala intresset att få inom kommunen beskatta inkomsten av
fastighet, som är belägen inom kommunen. Det uppstår givetvis vissa besvärligheter
för delägarna och taxeringsmyndigheterna, då utdelningen skall beskattas
i annan kommun än vederbörandes hemortskommun. Detta blir nämligen
fallet, då allmänningsskogen är — som ofta inträffar — belägen i mer
an en kommun. Frågan är emellertid, örn dessa besvärligheter skola tillmätas
avgörande betydelse, eller örn man icke kan tänka sig, att man kan i viss mån
komma till rätta med desamma.

Utskottet pekar på en annan svårighet som skulle uppstå, örn samfälligheten
medgåves avdrag för utdelningen. Utskottet säger: »Därest samfälligheten
medgives avdrag för vad som utdelats till delägarna och dessa bliva skattskyldiga
för de sålunda uppburna beloppen, uppkommer frågan örn på vilket
sätt procentavdraget skall avräknas vid inkomstens beräknande. Skall procentavdraget
fortfarande tillkomma samfälligheten, föreligger risk för att detta
avdrag ej kan vid samfällighetens taxering till fullo utnyttjas. En uppdelning
av procentavdraget mellan samfälligheten och delägarna skulle åter medföra
stora taxeringstekniska svårigheter.» Detta påpekande från utskottets sida är
givetvis riktigt. Jag förmenar emellertid, att örn denna skattefråga finge tagas
upp till utredning i samband med fragan örn en omläggning av grunderna
för kommunalbeskattningen, sa kanske det skulle visa sig, att man mycket
väl komme till rätta med den nu sist berörda svårigheten.

Enligt det förslag, som kommunalskatteberedningen redan framlämnat om
nya grunder för . kommunalbeskattningen, kommer nämligen icke något procentavdrag
att vidare förekomma. Jag kan givetvis icke i detta sammanhang
närmare gå in på det åsyftade förslaget och vad det innebär. Jag endast konstaterar
vad jag nyss påpekade, nämligen att det innebär, att de bär åsyftade
svårigheterna i avseende å fördelningen av procentavdraget bortfalla, för den
händelse kommunal skaf teberedningens förslag en gång i världen skulle komma
att antagas. Jag anser, att denna skattefråga, som för resten är mycket svår,
bör lösas i sammanhang med den stora kommunalskattefrågan. Även den svårighet
som består däri, att ortsavdrag icke erhålles på inkomst som beskattas
i annan kommun än hemortskommunen, skulle tydligen förminskas efter ett antagande
av det nyss antydda förslaget till nya grunder för kommunalbeskattningen,
eftersom dessa innebära, att större rum än nu gives för ortsavdragen.

Denna fråga har icke ringa betydelse för dem det här närmast gäller. Det är
ett ganska stort antal — jag tror, att det uppgår till över tusentalet — delägare
i allmänningsskogar i Västerbottens län, som närmast har föranlett denna
motion och den framställning till Kungl. Maj:t, som jag har talat örn.
De flesta leva under tryckta ekonomiska omständigheter. Det föreligger därför
mycket goda skäl för att beakta de önskemål, sam här ha kommit fram. Man
är nämligen hos dem det här gäller helt på det klara med att en annan ordning
än den nuvarande skulle vara fördelaktigare för dem.

.Emellertid råder det skilda förhållanden i detta avlånga land. Det finns allmänningsskogar
i andra delar av landet, där man icke skulle se en lagändring
i enlighet med den här påtänkta med blida ögon. Frågan kompliceras alltså
även med hänsyn härtill. Jag förmenar emellertid, att den i alla händelser bör
göras till föremål för en undersökning. Örn man icke kan komma till ett tillfredsställande
resultat genom en generell lagändring, så får man väl pröva någon
annan utväg. Dylika utvägar ha också angivits i de remissvar som jag
nämnt. Salunda ha kammarrätten, någon länsstyrelse och landskommunernas
förbund påpekat, att man borde undersöka möjligheterna att genom avdrag
eller nedsättning av skatteprocenten lindra skattebördan för de männniskor,

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Motion angående, utredning om allmännings skog ar nas beskattning. (Forts.)
sorn leva i dessa ogästvänliga trakter. Detta är ju nämligen i mycket hög grad
en fjällbygdernas fråga. . . .

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen, vilken inne fattax
en hemställan, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla örn skyndsam utredning i fråga örn allmänningsskogarnas beskattning.

Herr Jacobson: Herr talman! Efter den sakliga och utförliga motivering,
som den ärade reservanten har lämnat, har jag icke mycket att tillägga. Jag
vill bara understryka en sak, som herr Sandberg framhöll, nämligen att de
flesta inkomsttagare, som det här gäller, i regel icke kunna utnyttja de ortsoch
familjeavdrag som tillkomma dem. Men det är klart, att eftersom det gäller
fattiga människor är det väl icke sa stora utsikter att fa denna motion
bifallen, och därför avstår jag från vidare ordande i saken.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag försäkrar, att jag ömmar minst lika mycket
som herr Jacobson och herr Sandberg för de fattigas i lappmarken intressen.
Men när man sätter sig in i denna fråga, finner man, att den är oändligt
mycket krångligare än motionärerna ha föreställt sig. Örn man siar sönder
ett beskattningsobjekt som en allmänning i några hundra delar, så åsamkar
man ju taxeringsmyndigheterna motsvarande svårigheter utan att ändå hjälpa
mer än på sin höjd 25 % av delägarna i resp. allmänningar enligt vad som
framgick av herr Sandbergs anförande. Han sade nämligen, att /4 av allmännings
delägarna skulle genom ett bifall till motionen fa högre skatt. Den ^ skatt
som nu drabbar allmänningen skulle nämligen falla på dem. De skulle således
icke få någon vinning av den föreslagna ändringen. Han sade vidare att
i fråga örn kommunalbeskattningen låg det ännu mindre gynnsamt till. Med
tanke på vilket arbete som skulle åsamkas taxeringsnämnderna och hur det
skulle tillkrångla skattelagstiftningen har jag för min del icke kunnat komma
till något annat resultat än att det här är fråga örn en åtgärd, som icke kan
anses motiverad med hänsyn till dessa tekniska svårigheter ur beskattmngssynpunkt.
Jag skulle kanske ha större anledning än västerbottningarna att
vara anhängare av en sådan här linje, eftersom allmänningarna i Norrbotten
äro två eller tre gånger så stora som i Västerbotten, men på de grunder som
utskottet har anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag

Kungl. Maj :t har ju, som herr Sandberg nämnde, nyligen haft ärendet uppe
till prövning. Om det överhuvud_ taget skulle göras någonting härvidlag, sa
skulle det väl vara, att man beviljade avdrag åt samfälligheten som sådan och
icke slog sönder skatteobjektet i manga hundra delar. Men även det medför in
konsekvenser, och med hänsyn därtill ber jag alltså, herr talman, att fa yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Jacobson: Herr talman! Jag måste erkänna, att jag för min del blev
mycket förvånad, när jag såg, att herr Lövgren också hade sällat sig till den
skara som motsatte sig en lättnad på detta område.. Jag har nämligen funnit,
att han alltid velat stödja sådana förslag, sorn.varit till ^nytta för de mindre
inkomsttagarna i Norrland. Jag vill emellertid icke pasta, att hans ställningstagande
hänför sig till den obotfärdiges förhinder 1 detta lall. Dristande
vilja att söka bemästra de svårigheter, som måste uppstå, är nog det avgörande.
Herr Sandberg påpekade de vägar man kunde gå och jag tror inte att
det skulle uppstå oöverstigliga svårigheter, örn man skulle försöka komma till
rätta med denna fråga.

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Motion angående utredning om alhnänningsskogarnas beskattning. (Forte.)

Herr Orgard: Herr talman! Denna fråga ligger rent principiellt till på
samma sätt som den beskattningsfråga vi närmast förut behandlade. I sak äro
vi i båda dessa fall ense örn att det tekniskt vore lämpligt och, örn framkomliga
vägar kunde anvisas, jämväl på sin plats att rätta till de missförhållanden
beträffande beskattningen, som man här visat på.

Det^är visst inte bristande vilja att ta itu med dessa tekniska svårigheter,
som på sätt herr Jacobson framhöll skulle ha bestämt utskottets ställningstagande.
Det förhåller sig i stället så, att man har diskuterat och prövat de
uppslag, som här framkommit, men att man ännu inte kunnat finna någon väg
eller metod för frågans lösande att föreslå Kungl. Majit.

När herr Jacobson sade, att herr Sandberg i sitt anförande visade på de linjer,
som man här kunde följa, var val detta inte alldeles riktigt. Herr Sandberg
anvisade, deni visserligen, men det var sådana linjer, som man tidigare och
även nu i utskottet hade prövat, men örn vilka man kommit fram till den uppfattningen,
att de äro så svårframkomliga, att man inte vill rekommendera dem
för Kungl. Maj :t. Jag vill inte gå in på någon längre diskussion i denna del,
utan jag ber att fa hänvisa till vad utskottet härutinnan skrivit örn de olika
projekten. Jag ber att även få hänvisa till vad herr Lövgren här framhållit.

Gentemot utskottets, ställningstagande kan det ju invändas, att man väl i
alla fall hade kunnat i en skrivelse till Kungl. Maj :t föreslå frågans upptagande
till utredning för att få utrönt, om Kungl. Majit kunde finna någon
annan och bättre metod än dem, som hittills framkommit.

. Herr Sandberg påpekade också, att kommunalskatteutredningen kunde anvisas
att uppta denna fråga. Gentemot detta vill jag endast säga, att det kan
val förutsättas att kommunalskatteutredningen — oavsett vad som här begäres—
kommer att syssla med denna fråga.. Det brukar ju vara vanligt att man inte
avlåter en. skrivelse till Kungl. Maj :t utan att ha några förslag att visa på
fbr utredning. I .detta fall är man ju i den situationen, att de hittills prövade
vägarna ur teknisk synpunkt visat sig vara svårframkomliga.

Som herr Sandberg framhöll, är frågan inte så liten för en utredning. De
fall, sorn här ha.anförts, äro visserligen inte många, och de summor, det här
rör sig. örn, äro inte. så stora. Emellertid bör en utredning, örn den nu skall
sättas i gång, röra sig örn en rättelse inte endast i de fall, som här ha anförts,
utan örn skogsbeskattning, juridiska personers beskattning i allmänhet. Det
blir sålunda en Hacket stor och omfattande utredning, som med hänvisning
till de här nämnda fallen här kommer att begäras. — Jag vill i detta sammanhang
även anföra att vi lia allmänningsskogar inte bara i Västerbotten
utan även — som herr Lövgren framhöll — i Norbotten och i övriga delar av
landet, där förhållandena äro annorlunda än i de nämnda fallen i Västerbotten.
Med hänsyn till detta och till att riksdagen inte gärna kan skriva till Kungl.
Majit utan.att ha några framkomliga linjer att visa på samt även med hänsyn
till de tekniska svårigheter, som möta vid genomförandet av de linjer, utskottet
upptagit till behandling och diskuterat, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Sandberg: Herr talman! Till herr Lövgren vill jag först säga ett par
ord såsom rättelse av vad han framhöll. Jag tror att han missuppfattade mig.
Han säde. nämligen att jag hade påpekat, att länsstyrelsen i Västerbottens
län kommit till det resultatet, att örn delägarna bleve beskattade för utdelningen,
detta skulle medföra, att omkring 3A av dem skulle få en ökad skatt.
Herr Lövgren drog härav den slutsatsen, att man genom en sådan ändring

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 10.

Motion angående utredning om allmänningsskogarnas beskattning. (Forts.)
inte komme att hjälpa mer än högst 25 procent av deni, som det här^ närmast
gäller. Det var emellertid ett mycket viktigt komplement till detta papekande
om skatteökningen för dessa 3/«, som jag mycket tydligt framhöll, kamma
länsstyrelse sade nämligen, att även örn man sålunda kan tänka sig att Uertalet
få tyngre skattebörda, därest förslaget genomföres, måste man räkna
med att utdelningen blir så mycket större, att ökningen i form av utdelning
överstiger den ökade skattebördan så att vederbörande verkligen erhålla en
behållning. Detta skulle således vara slutresultatet av den föreslagna andringen.
Jag sökte att ytterligare verifiera denna mening genom att anföra
siffror örn den betydande skillnad i avseende på det taxerade belopp, som
skulle komma att åvila allmänningsskogarna, örn man jämförde nuvarande
förhållanden med vad som skulle bli fallet, därest utdelningen beskattades bos
andelsägarna. Detta är en mycket betydelsefull sak. Det är inte alls sa att
det är endast ett litet antal, som skulle hjälpas, utan man skulle kunna säga
att totaliter samtliga få en större eller mindre hjälp genom en ändring i bar

föreslagen riktning. . ,

Både herr Lövgren och herr Ögård voro inne pa de tekniska svårigheterna
i detta fall. Det är ju också ur praktiska synpunkter och för att undvika tekniska
svårigheter som man ordnat beskattningen sådan som den nu är. Örn icke dylika
hänsyn tagits, skulle man — det erkännes av sakkunskapen — ha gatt
på den i motionen förordade linjen, ty den ansluter sig mer till principen
skatt efter förmåga. Beträffande dessa tekniska svårigheter försökte jag visa
att det torde vara möjligt att i icke så ringa mån komma ifrån dem, om
nämligen frågan finge lösas i samband med de nya grunderna^ för kommunalbeskattningen.
Då skulle åtminstone svårigheterna^ med fördelningen av procentavdragen
bortfalla och även i viss mån de svårigheter, som hänga samman
med att nian icke får ortsavdrag beträffande inkomst av fastighet, som
är belägen i annan kommun än den där man är mantalsskriven. Kvar skulle
endast stå svårigheterna vid beskattningen av delägare i en allmänmngsskog,
som sträcker sig över mer än en kommun. Det är emellertid inte alldeles uteslutet,
att man även där kunde åstadkomma vissa förenklingar. I alla händelser
anser jag att det — trots dessa svårigheter som nu sist berördes —
är mycket som talar för att en utredning i detta fall är befogad, lili herr
Orgård vill jag slutligen säga att det inte är alla gånger riksdagen kan dra
lipp så bestämda linjer för lösning av en fråga, da riksdagen skriver till
Kungl. Majit och begär en utredning.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stallet
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets ^
hemställan.

§ 18.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 47, i anledning av väckta motioner
örn tillämpning av 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente på indragen
ordinarie personal vid domänverket.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 48, i anledning av väckt motion an- Viss ändring
gående viss ändring av sparbankslagen. lagen.

I en till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisad, inom andra
kammaren under nr 74 väckt motion hade herrar Svensson i Alingsås och Fors -

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Viss ändring av sparbankslagen. (Forts.)
berg hemställt, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla örn
förslag till sådan ändring av 1923 års sparbankslag att huvudmännens rätt
att omvälja sig själva avskaffas och ersättes med en valordning i huvudsaklig
överensstämmelse med den i motionen angivna».

Utskottet hemställde, att förevarande motion II: 74 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits _ av herrar Leander, Paulsen, Hall, Andersson i
Munkaljungby och Ericsson i Kinna, som ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 74, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla örn utredning och förslag till sådan ändring i sparbankslagen,
att huvudmännens rätt att omvälja sig själva avskaffas och ersättes
med valrätt för insaltare eller allmänna korporationer.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hall: Herr talman! Det ärende, som nu föreligger till kammarens
behandling, har senast behandlats 1937 i sammanhang med då företagna större
ändringar i sparbankslagen. Den framställning, som motionärerna här ha
.1avser förändra sättet för utseende av huvudmän i sparbankerna.

1J37 hade utskottet anledning påpeka, att rätten för huvudmännen att omvälja
sig själva hade medfört att huvudmannainstitutionerna blivit i hög grad
ensidigt sammansatta, att åldern hos såväl huvudmännen som styrelseledamöterna
blivit anmärkningsvärt hög, att i många fall större områden av en
sparbanks verksamhetsfält blivit fullständigt orepresenterade o. s. v. Utskottet
uttryckte då den förhoppningen, att sparbankerna själva skulle se till
att de förändrade sin politik på detta område, så att huvudmannainstitutionerna
och därmed också styrelserna så småningom finge en mera allsidig sammansättning,
som vore ägnad att inge större förtroende för sparbanksledningarna
än vad deras nuvarande sammansättning i regel medför.

Man kan nog säga att det svenska sparbanksväsendet i allmänhet omfattas
med stort förtroende. Sparsamheten i vårt land är också ganska stor, och de
insättningar, som sparbankerna fått mottaga, äro som bekant mycket stora.
De uppgå till flera miljarder kronor. Emellertid har man under de senare
arén, då_ man vänt sig till den stora allmänheten i syfte att få den med i sparkampanjer
av olika slag framför allt i samband med de senaste statslånen
~~■ gjort, den erfarenheten att det pa manga håll, där man hade kunnat vänta
att en viss förmåga till sparsamhet skulle förefinnas, alldeles saknats intresse
tor att deltaga i detta småsparande. Anledningen därtill är helt säkert att
söka i att de svenska sparbankerna till följd av deras ålderdomliga förvaltningsform
aldrig förmått . att träda i kontakt med den stora allmänheten på
ett sätt, som varit önskvärt. Många befolkningsgrupper känna sig nu fullständigt
utestängda från ali samhörighet med sparbankerna. Detta beror självialiet
pa att inom sparbankerna i regel en liten klick — ofta bestående av
några fa familjer pa orten — bär tillvällat sig allt inflytande inom sparbanp.
?n‘ p r^en självförnyelse lia dessa personer även möjlighet att

för framtiden utestänga allt annat inflytande från sparbankens ledning. I
manga fall ha de L av huvudmannainstitutionen, som ha rätt att omvälja sig
sjä va, gatt sa långt, att de fran valrätt uteslutit den tredjedel av huvudmännen,
sorn enligt ^lag skall utses av allmänna korporationer.

Här har alltså på många håll i landet inträtt den orimliga situationen, att
en liten lamiljeklick förvaltar en sparbank. Man väljer sina egna familjemedlemmar
till tjänstemän i banken, man väljer medlemmar i det egna kotteriet

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Fiss ändring av sparbankslagen. (Forts.)
till revisorer i banken, och man sätter sedan kronan pa verket genom att en
gång örn året bevilja ansvarsfrihet åt sig själv för den egna förvaltningen.
Detta är en liten nätt interiör från det ekonomiska liv, som kallas för modernt,
men som i verkligheten hör hemma i 1800-talets ekonomiska idyll och som
vi väl nu borde vara mogna att komma ifrån.

På alla områden ställas nu starka krav på att den som granskar en ekonomisk
förvaltning skall vara oberoende av den som har hand örn förvaltningsuppgiften.
Till revisorer skall man ha personer, som äro obundna av hänsyn
till dem som handha förvaltningen. Inom sparbankerna är detta helt enkelt
inte möjligt. Det är endast ett fåtal sparbanker, som förmått höja sig till den
nivån, att de se på dessa saker på annat sätt än med det egna kotteriets blickar.
Sparbankerna utesluta helt enkelt i de flesta fall varje opartisk granskning
av sin förvaltning. Under sådana förhållanden är det inte underligt att
det uppkommer även en hel del andra olägenheter, ty det är klart att personer
i ett litet kotteri, som får hand örn en sparbank, vilken kan bereda
även dem själva vissa ekonomiska fördelar, de anse aldrig att de bli för gamla
att sköta denna uppgift. I bankmatrikeln, som finns i riksdagsbiblioteket,
men som tyvärr är för lång att läsa upp, kan man få se verkliga praktexempel
på självförtroendet hos åldringarna i vårt land. I flera av sparbanksstyrelserna
är majoriteten av ledamöterna mer än 75 år gamla. I vissa sparbanksstyrelser
äro tre eller fyra ledamöter över 80 år gamla. I en del sparbanksstyrelser
kan man hitta ledamöter, som äro över 90 år gamla. I de fall
vi känna dem ha dessa personer ofta visat sig vara både döva och blinda, men
de förvalta i alla fall miljoner kronor åt allmänheten på orten._

Sådana olägenheter kunna vi aldrig komma ifrån, örn vi icke upphäva
huvudmännens rätt att förnya sig själva. Hittills har nämligen ingen grupp
av medborgare dess värre visat prov på ett sådant mått av självkritik, att
de avsätta sig själva, örn det inte finns någon, som kan uppmana dem därtill.

Jag skall villigt erkänna att vår sparbanksinspektör vid flera tillfällen ^allvarligt
har uppmanat sparbankerna att vidta en förändring på detta område.
Sparbanksinspektören har både privat och offentligt under de senaste åren
sagt ifrån, att det inte går an att begränsa inflytandet över sparbankerna till
blotta familjekretsen på varje ort och att det heller inte är bra att ha för
många över 70 år gamla ledamöter i styrelserna. Senast 1937 uttryckte sparbanksinspektören
mycket starkt denna mening i en lång artikel i de svenska
sparbankernas tidskrift. Dessa uppmaningar från hans sida lia dock icke lett
till något resultat. De som sköta sparbankerna ha sagt att de själva kunna sköta
denna sak, som angår varken staten eller sparbanksinspektören. Som något
annat besked kan man inte rimligen tolka den omständigheten att man —
trots att alla sparbanker valt nya styrelser under de sista sex åren — ändå
nästan undantagslöst valt örn dessa gamla ledamöter. Man har valt om personer,
som varit betydligt över 70 år, och man har valt örn sådana som varit
över 75 år. Ja, man har till och med valt örn personer som varit över 80" år.

Jag tror således att den bevisning, som på denna punkt ligger i den offentliga
sparbanksmatrikeln, är tillräcklig för att motivera de krav, som motionärerna,
här anfört. Jag betraktar det som ganska orimligt, att riksdagens bankoutskott
inte kunnat gå med på do krav, som här framställts..

I motionärernas framställning saknas det en punkt, som jag emellertid vill
påpeka och som är av ganska stor betydelse för våra sparbankers ställning,
nämligen förhållandet till affärsbankerna. Tack vare självförnyelsen samt den
bristande insynen och kontrollen från det allmännas sida har det på mångå
orter varit möjligt för affärsbankerna att tillskansa sig ett avgörande inflytande
över sparbanken på orten. Sparbanken har då mist sin självständiga för -

62 Nr 16. Onsdagen den 12 maj 1943.

Viss ändring av sparbankslagen. (Forts.)
vältning och blivit endast en filial till en affärsbank, som driver rörelse på
samma ort. Denna i hög grad egendomliga sammankoppling kan bestå årtionde
efter årtionde, eftersom det med nuvarande lagstiftning inte finns någon
möjlighet att komma till rätta med denna sak. Jag tror att man inom sparbankskretsar
ibland har känt det ganska besvärligt, då man på det sättet har
försatts i en osjälvständig ställning. Men man har inte haft förmåga att komma.
113! denna situation, emedan affärsbankskotteriet på platsen har behärskat
majoriteten av huvudmännen, vilka sedan gång efter annan valt örn sig själva.

Den framställning, som göres i reservationen, går ut på att få till stånd en
allsidig ^utredning av dessa ting, och det synes mig vara högeligen påkallat
att en sådan igångsättes. Mot en sådan utredning har utskottet anfört två skäl.
Det ena är, att man inte skall besvära Kungl. Maj :t med en sådan sak, ty i
dessa tider har Kungl. Maj :t mycket annat att bestyra och har därför inte tid
att syssla med utredningar. Detta skäl kan man förstå, örn det gäller något
vidlyftigare ärende, men i detta fall är det bara fråga örn att skriva örn ett
par mycket enkla paragrafer i sparbankslagen, och denna lagtext kan det inte
gärna ta mer än ett par timmar att författa. Vidlyftigare än så är denna sak
i verkligheten, inte. Det andra skälet, som anförts inom utskottet, är att man
inte skall politisera sparbankerna. Detta skäl har jag inte så värst mycket
förståelse till övers för, eftersom de flesta sparbanker nu äro politiserade. Det
är nämligen så, att det parti, som en gång har fått makten i en sparbank,
sitter kvar och utestänger alla andra. I detta avseende äro verkligen våra sparbanker
så politiserade som någon inrättning kan bli. När det gäller andra förtroendeuppdrag,
till vilka kommuner och andra allmänna korporationer ha
rätt att utse styrelseledamöter eller huvudmän, ha vi inte alls att göra med
samma politisering. Man anser i stället att det är självklart, att örn man tillsätter
chefsbefattningar juan därtill skall välja människor, som ha förmåga
att sköta sådana befattningar. Vi veta allesamman, att när de valda ha tillträtt
sina befattningar, politisera dessa personer inte alls. Är det någon människa
som har hört talas örn någon politisk lasarettsdirektion? Jag anser följaktligen,
att man kan avföra detta skäl från diskussionen. Detta argument har
dock faktiskt fått spela en avgörande roll inom utskottet vid behandlingen av
frågan. Skulle det visa sig, att man inte kan finna en form för insättarnas direkta
val av huvudmän, tror jag inte att det ligger någon fara i att man anförtror
valet av huvudmän åt kommunala korporationer. De svenska kommunalförvaltningarna
ha visat sig kompetenta att sköta vidlyftigare saker än denna,
och det skulle säkerligen bli mycket lyckligare resultat och mycket större förtroende
för sparbankerna, därest allmänheten hade rätt att på något sätt inverka
på deras förvaltning.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som
vid detta utlåtande är avgiven av herr Leander m. fl. På grund av att för
riksdagen liksom för sparbankerna gälla i viss mån kinesiska arbetsformer,
skulle jag emellertid vilja föreslå en förändring i yrkandet på det sättet, att
de två orden insättare eller utgå ur klämmens sista rad.

Herr Forsberg: Herr talman! Jag har ingen anledning att särskilt stryka
under att en förbättring har inträffat beträffande de i motionen berörda förhållandena
sedan sparbankslagen av år 1923 kom till. Den förbättring, som
inträffat under den tid av 20 år, under vilken denna lag har varit i kraft, har
nämligen varit av mycket blygsam omfattning. Det är ju ändå på det sättet,
att man alltjämt kail räkna med att i över 400 av landets sparbanker, vilka
sammanlagt uppgå till 471 stycken, dominera de gamla ledningarna fullständigt
just på grund av denna självkomplettering av huvudmän, som äger rum.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Fiss ändring av sparbankslagen. (Forts.)
Det har ju redan här anförts att redan vid 1919 års riksdag särskilt från sparbankernas
sida motstånd restes mot att kommunerna skulle få något som helst
inflytande på sparbankernas ledning. Nu lia vi fått den lagbestämmelsen, att
en tredjedel av huvudmännen skall utses av olika kommunala korporationer,
hushållningssällskap eller häradsrätt. Som den föregående talaren nämnde
är det emellertid det gamla vanliga, när det på årsmötena blir ^fråga örn val
av de övriga två tredjedelarna av huvudmännen, att det föreslås omval, och
resultatet har, såsom även redan tidigare antytts, blivit, att åldersgränsen har
blivit alltför hög. Det är i ytterst få undantagsfall avsägelser ske på grund
av hög ålder. Erfarenheten har också visat, att detta självkompletteringssystem
medför, att örn någon av dessa huvudmän dör, fylles hans plats vanligen av
någon nära släkting. Här örn på något håll är det verkligen av behovet påkallat,
att man får till stånd en nyrekrytering av huvudmännen. Att åstadkomma
detta är emellertid med nuvarande valsystem fullkomligt uteslutet.

Anledningen till att vi motionerat i denna fråga bär endast varit, att vi vilja
söka skapa större rättvisa när det gäller vålm sparbanker och deras ledning.
Vi vilja med andra ord ha ett mera demokratiskt valsätt. Det är även ställt
utom allt tvivel, att det även för våra sparbanker skulle vara till verkligt stort
gagn, om åt de bredare folklagren kunde beredas ett större inflytande på sparbankernas
ledning. Såsom herr Hall har anfört och enligt vad även jag har
mig bekant bär man ifrån sparbanksinspektionens sida sökt att få en ändring
till stånd i detta avseende, och även från svenska sparbanksföreningens sida ha
vid vissa tillfällen försök i samma riktning gjorts. Det har emellertid visat sig
omöjligt att få en sådan förändring genomförd.

Jag har även fäst mig vid vad svenska sparbanksföreningen har sagt just i
det avsnitt av sitt yttrande, där den uttalar sig örn politiseringen. Jag vill
för min del inte alls vara med örn någon som helst politisering, utan här
skola, såsom när det gäller våra kommunala förtroendeuppdrag, kvalifikationerna
vara avgörande. Jag vill emellertid med anledning av detta svenska
sparbanksföreningens uttalande säga, att trots att jag känner manga av dessa
självkompletterande huvudmän, vet jag inte någon, som saknar politisk uppfattning.
Jag kan därför inte finna att det skulle kunna medföra någon fara,
utan att det i stället skulle vara mycket lämpligt, när det gäller att åstadkomma
en ändring i det nuvarande systemet, att de kommunala organen få ett
större inflytande på valet av huvudmän. Det kunde ju också tänkas — ehuru
vi icke framfört detta i motionen —- att man vid.en eventuell utredning av
frågan även kunde överväga den möjligheten, att insättarna skulle kunna fa

En annan sak, som jag även särskilt fäst mig vid och förvånat mig över,
är att utskottet säger: »Utvecklingen under de senaste åren har i själva verket
gått i den riktning, som åsyftas i motionen.» Jag ber med anledning härav
att få säga, att utskottet inte känner till förhållandena på detta område, när
utskottet gör ett sådant uttalande. Att vi motionärer påyrka ett annat valsätt
är just beroende på att de bredare folklagren inte äro representerade i mer än
ett mycket litet antal av våra sparbankers styrelser. Jag vet inte vilka anspråk
man i detta avseende har inom bankoutskottet, men motionärerna ha
för sin del icke kunnat godkänna den representation, dessa folklager nu ha i
sparbanksstyrelserna. Dessa folkgrupper äro nämligen lågt räknat representerade
med 3 procent och allra högst med omkring 6 procent inom sparbanksstyrelserna.
Om bankoutskottet vill göra gällande, att detta år en utveckling i
den riktning, som vi motionärer önska, så har bankoutskottet fullständigt fel

på den punkten.

Bankoutskottet säger vidare i sitt utlåtande:

»Det torde knappast vara allt -

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Viss ändring av sparbankslagen. (Forts.)
för optimistiskt att hysa elen uppfattningen, att vårt sparbanks väs ende genom
fortsatta egna initiativ skall kunna verksamt bidraga till att huvudmannakåren
erhåller en alltmer ändamålsenlig sammansättning.» Ja, bankoutskottet får
för ali del ha denna optimistiska uppfattning, men jag säger för min del, att
även i detta avseende är dess uppfattning icke med verkliga förhållandet överensstämmande.
Örn man i stället talar örn motsatsen, nämligen pessimism, när
det gäller initiativ från sparbankernas sida i detta avseende, så är det fullkomligt
riktigt.

Jag skall, herr talman, såsom bevis för vad jag nu har sagt beträffande
antalet ledamöter i sparbanksledningarna från de bredare folklagren be att
få lämna några upplysningar, som jag har hämtat från svenska bankmannamatnkeln
för 1941 och dessutom förskaffat mig på annat sätt. Vi ha ett antal
av över 14,000 sparbankshuvudmän i vårt land, och i landets 471 sparbanksstyrelser
sitta 3,744 ledamöter. Det övervägande antalet av dessa representanter
äro att hänföra till grupperna lantbrukare, godsägare, direktörer,
kamrerare, landsfiskaler, kyrkoherdar och köpmän. I de flesta av styrelserna
för våra sparbanker finns det inte någon representant från de bredare folklagren,
trots att man väl kan säga, att dessa folkgrupper representera de flesta
av insättarna. Jag nämnde tidigare i mitt anförande, att dessa folklagers representation
utgjorde lagt räknat 3 och högt räknat 6 procent, vilket i direkta
siffror motsvarar respektive 68 och 200 personer. Örn jag för att vara på den
säkra sidan utgår från den lägre siffran, finner man bland dessa 68 personer
en kvarnarbetare, en vävlagare, en gränsuppsyningsman, en förrådsförvaltare,
en skomakare, en montör, en sågverksarbetare, en murare, en chaufför,
en småbrukare, en förtroendeman, en garvare, en hovslagare, en järnsvarvare,
en typograf, en handelsexpedit, en bibliotekarie, en förste postiljon, en valsverksarbetare,
en maskinförare och en tillsyningsman. Där finnas vidare två
reparatörer, två sockerfabriksarbetare, två expeditörer, två verkstadsarbetare,
två stationskarlar, två kontorister och två grovarbetare. Tre äro fiskare, fyra
äro fabriksarbetare, poststationsföreståndare, syssloman, redaktörer, lokförare
och vaktmästare och sex äro snickare. Det blir summa 68 personer. Jag har
gjort en ytterligare^ utredning beträffande frågan örn en del andra yrkesgruppers
representation i sparbankernas ledning, och denna visar, att man högt räknat
kan anse, att de bredare folklagren komma upp till en representation av
omkring 200 av sparbankernas 3,744 styrelseledamöter.

När man kan påvisa, herr talman, att förhållandena äro sådana, så borde
det också stå fullkomligt klart, att en förändring beträffande valet av sparbankernas
huvudmän är i högsta grad påkallad. Jag ber för den skull, herr talman,
att få yrka bifall till det yrkande, som har framförts av herr Hall.

Herr Paulsen: Herr talman! När jag 1937 väckte en motion med samma
syfte som den vi nu behandla, trodde jag att jag ganska lätt skulle kunna få
igenom denna motion. Ty det förhöll sig uppenbarligen på det sättet, att sparbankernas
huvudmän, som äga rätt att komplettera sig själva, sutto kvar hur
länge som helst. Det var bevisligen så, att människor inte bara i 70-årsåldern
utan även i 80- och 90-årsåldern sutto kvar i sina befattningar så länge, att
de inte riktigt visste, örn de voro hemma eller på sammanträde eller överhuvud
taget var de befunno sig. Jag trodde att bankoutskottet skulle vara så pass
klokt, att det skulle gå med på mitt förslag och att kammaren i sin tur skulle
följa utskottet. Men jag hade bedragit mig fullständigt. Bankoutskottet sade
nej; utskottet tyckte att det var bra som det var och kammaren följde utskottet.
Men sparbanksinspektören tyckte ändå, att saken var litet otrevlig. Han skickade
gång på gång anmaningar till sparbankerna att ändra och bättra sig och i

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Fiss ändring av sparbankslagen. (Forts.)
eina ledningar invälja yngre folk och personer, som hade större intresse för insättarna
och låntagarna. I ett eller .annat fall har man följt parollen och valt
yngre människor till huvudmän, men det stora flertalet sparbanker välja fortfarande
precis sorn förut.

Efter sista andrakammarvalet har det kommit nya människor in i kammaren,
och detta har medfört, att en ny motion väckts i denna fråga, vari gives uttryck
åt den uppfattningen, att detta system är galet. Ja, säger bankoutskottet,
det där är ju visserligen inte riktigt, men man får hoppas, att det så småningom
skall bättra sig. Ja, vi få verkligen se örn dessa förhållanden bättra^ sig
med tiden. Jag tror inte att det kommer att ske på de närmaste hundra åren
utan att det vidtages särskilda åtgärder. Det är min bestämda övertygelse, att
örn inte riksdagen går in för att företaga en utredning örn denna sak, såsom
vi begära i reservationen, kommer det att sitta folk i 80- och 90-arsåldern i
dessa huvudmannainstitutioner under manga ar framåt. Är det sa, att kammaren
vill ha det på detta sätt, da skall den rösta med utskottet, men vill den i
dessa institutioner ha människor i de livskraftiga åldrarna, som ha förmåga
att bedöma saker och ting, då skall den följa reservationen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen med den ändring,
som föreslogs av herr Hall.

Herr Svedman: Herr talman! Sedan i början på 1820-talet de första sparbankerna
här i landet inrättades, har landets sparbanksväsende utvecklats efter
sunda linjer och i ett sådant tempo, att vi sedan länge ha ett sparbanksnät,
som spänner över så gott som hela vart land. De som tagit initiativet till dessa
sparbanker ha i regel för att icke säga uteslutande varit ekonomiskt kloka och
insiktsfulla män, som förstått att leda utvecklingen på ett sådant sätt, att deras
verk, sparbankerna, vunnit allmänhetens förtroende till gagn för landet och
särskilt för småspararna och för låntagarna i de olika bygderna. _

Jag vill i detta sammanhang påpeka ännu en sak. Dessa män ha i regel hatt
mycket ringa anspråk på arvoden och ersättningar för sin moda. Förvaltningen
av sparbankerna har varit billig och i de allra flesta fall hederlig. Större bankskandaler
äro med ett pär anmärkningsvärda undantag främmande för var
sparbankshistoria hittills. Att dessa män med tiden blivit äldre ar ju bara i
överensstämmelse med naturens ordning och att de även pa gamla dar suttit
kvar i sin ställning som förvaltare av sparbankerna är enda# ett bevis pa att
de åtnjutit förtroende i sin hembygd på de poster, där de satts.

Nu är det sant, såsom tidigare i dag sagts, att de s. k huvudmännen för
sparbankerna vid valen i stort sett rekryterat sig sjalva. Sedan en del ar föreskriver
emellertid sparbankslagen, att minst en tredjedel av huvudmännen skola
utses av offentliga myndigheter. Vilka dessa äro anges i sparbankslagen § 1U.
Motionärerna vilja ha den ändringen, att huvudmännen skola samtliga utses
av landstingen eller de kommunala stämmorna och fullmäktigeinstitutionerna.
Motionen har avstyrkts såväl av styrelsen för Svenska sparbanksföreningen
som av sparbanksinspektionen. Denna myndighet anfon avgivet yttrande att
»det torde innebära betänkligheter, att helt kommunvalda organ skola bestämma
örn en sparbanks lane- och räntepolitik, användningen ay sparbanks vinstmedel
m m.». Inspektionen säger vidare: »Det torde enligt vad erfarenheten
giver vid handen icke kunna anses självfallet, att av kommunala korporationer
valda huvudmän vid konflikt mellan å ena sidan kommunens intressen och a
andra sidan de intressen, som sparbank företräder såsom förvaltare av insa -tärnas medel och såsom kreditgivare till allmänheten, skola vara lika villiga
att giva dessa senare intressen företräde som på annat sätt utsedda huvudman.»

Andra kammarens protokoll 10^

Nr 10.

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Viss ändring av sparbankslagen. (Forts.)

Ja, det är just detta. Även om det icke innebär någon garanti för att åldersgränsen
kommer att sättas lägre, örn kommunala institutioner välja huvudmännen,
kommer den här antydda olägenheten att med allra största sannolikhet
ganska snart framträda, nämligen att kommunala intressen skära sig med insä
tfa raas intressen. Den kommunala myndigheten vill ha billiga lån, men insättarna
vilja ha höga räntor, och att förena dessa bägge önskemål torde bli
ett ganska sällsamt konststycke.

Vidare är att märka, att många sparbanker dela ut av sin vinst, efter länsstyrelsens
prövning och medgivande, avsevärda summor till välgörande och allmännyttiga
ändamål, till kulturinstitutioner o.s. v. Och jag är icke alldeles säker
på att, örn huvudmännen valdes på ett annat sätt och så att säga ställdes i andra
intressens tjänst, anslag till dessa allmännyttiga och välgörande ändamål alltjämt
skulle komma i fråga i en omfattning som hittills. Man måste nämligen förutsätta,
att de kommunala organen ha sina ögon fästade på anslag för rent kommunala
ändamål, till vilka medel annars skulle uttaxeras eller som skulle
negligeras. Tre parter ha i detta fall intressen att bevaka, nämligen det allmänna,
insättarna och låntagarna. Enligt motionen är det egentligen blott det
allmänna som hålles i ögonsikte, och dess intressen skola tillvaratagas genom
en sänkning av åldersgränsen för huvudmän valda av offentlig myndighet.

Utskottet medger gärna, att en föryngring i detta sammanhang är önskvärd.
Utskottet har kunnat påpeka, att en tendens i den riktningen dess bättre börjat
skönjas under senare år. Ett är visst, att både sparbanksföreningens styrelse
och icke minst sparbanksinspektionen äro intresserade av att en sådan föryngring
kommer till stånd, och hittills ha verkligen åstadkommits mer eller mindre
påtagliga, ehuru kanske icke tillräckliga, förändringar i det avseendet.

Emellertid, vad som förmått utskottet att nu avstyrka denna motion är icke
minst motionens ofullständighet och därjämte den omständigheten, att vi stå
inför en allmän revision av sparbankslagstiftningen, en revision, varom sparbanksinspektionen
i sitt yttrande över motionen säger, att den torde bli snart
nödvändig. Att då sätta i gång en parallellutredning med den begränsning
som reservanterna önska och sedan efter ett eller annat år föranstalta om en
generell revision av sparbankslagstiftningen torde vara föga lämpligt och
säkert icke önskvärt. Därför är det enligt utskottsmajoritetens förmenande
riktigare, att man väntar med frågan och tager upp den i hela dess vidd, så att
den önskade revisionen av den lagstiftning som berör våra sparbanker kommer
helt och fullt till stånd och utredningen därom blir utförd.

Då det icke är någon överhängande brådska med den del av reformen, som
reservationen syftar till, hoppas jag, att andra kammaren följer första kammarens
exempel och antager utskottets hemställan, vartill jag, herr talman,
ber att få yrka bifall.

Herr Paulsen erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Herr Svedman säger, att huvudmännen icke haft några anspråk på
arvode. Det är visserligen riktigt, men det är icke något skäl för att de skola
sitta kvar till den ålder som jag talade örn nyss, nämligen sjuttio å åttio år.
Sedan säger herr Svedman, att det är ett bevis på förtroende för huvudmännen,
att dessa undan för undan fått kvarstanna och äro kvar, fastän de blivit
så gamla. Men varifrån kommer detta förtroende? Jo, det kommer från dem
själva; de välja ju sig själva. Ett sådant förtroende är det icke någon konst
att få. Det skulle vara skönt för oss litet var för övrigt att ha det ordnat på det
sättet.

Vidare säger herr Svedman, att sparbankerna avsätta stora summor till kulturella
och välgörande ändamål, men att detta kanske icke kommer att ske.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Fiss ändring av sparbankslagen. (Forts.)
ifall det blir en annan valordning. Nu är det så, att dessa medelsavsättningar
övervakas av länsstyrelsen, och för övrigt vill jag säga herr Svedman, att
ingen kan vara glad åt att sparbankerna avsätta sa stora summor till kulturella
eller välgörande ändamål. Ty varifrån tager man pengarna? Jo, genom
att antingen begära för hög ränta av dem som skola betala ränta eller ge för
låg ränta åt dem som skola ha ränta på sina insatta pengar. Det är således
sannerligen ingenting att vara stolt över, utan det har man tvärtom anledning

att vara ledsen för. „

Slutligen talade herr Svedman örn revisionen, som man i förbigående omnämnt
i sparbanksföreningens yttrande. Ja, denna revision är ännu icke igångsatt,
utan vi kunna få vänta i många år, innan den kommer till stånd. När den
dagen kommer, äro vi nog för gamla att vara med här i kammaren.

Härpå anförde:

Herr Hallberg: Herr talman! De vackra ord som herr Svedman yttrade örn
de svenska sparbankernas förtroendemän kan man tillfullo instämma i, men
jag kan icke finna, att det kan vara något argument för att hindra genomförandet
av en mogen reform. Jag har i min hand en utmärkt liten broschyr
som Svenska sparbanksföreningens styrelse för kort tid sedan utgav och satt
i händerna på oss som äro huvudmän i sparbank. Jag skall be att fa anföra
tre mycket korta citat ur densamma. På ett ställe heter det, att »huvudmännen
icke representera privata intressen utan äro företrädare för spararna och samhällets
institutioner». Och på ett annat ställe heter det: »Skola sparbankerna
kunna bevara sin plats som en uppfostrande folkrörelse, måste de följa med i
utvecklingen — de måste ledas av människor, som inte blott .besitta erfarenhet
och gott omdöme utan också första tidens krav och ha insikter örn moderna
arbetsformer och förhållanden.» Slutligen i det tredje och sista citatet heter
det: »För den huvudman, som ej kan fylla huvudmannauppdragets krav på
tid, intresse och krafter, bör det därför vara en hederssak att lämna plats för
nya män, som lia bättre möjligheter att tjäna sparbanken.» Jag tycker för min
del, att denna broschyr, som givits ut såsom en appell till och en vägledning
för sparbankerna i första hand, innehåller i själva verket motiveringen för
den ståndpunkt som motionärerna och reservanterna i bankoutskottet intaga,
när det gäller utseende av huvudmän. Jag har varit huvudman i sparbank,
där de flesta huvudmännen utsetts av stads- och kommunalfullmäktige inom
sparbankens verksamhetsområde, och där blott ett litet fåtal utsetts på annat
sätt men i intet fall av huvudmännen själva. Jag skulle vilja göra gällande,
att den anordningen visat sig vara mycket god. Den har icke väckt klander
eller missnöje vare sig bland insättarna eller pa annat hall. Jag vill anföra
ett annat exempel: Kopparbergs läns landsting väljer samtliga huvudmän i
länets sparbank, och även det har försiggått utan något gnissel. Jag tänker
på dessa exempel särskilt då jag läser styrelsens för Svenska sparbanksföreningen
skrivelse med anledning av en motion till årets riksdag — en motion
som vi nu behandla — där styrelsen varnar för ett genomförande av den av
motionärerna föreslagna anordningen, därför att man är rädd för att det skall
uppstå politiska partistrider kring valet av dessa huvudmän. Sparbanksföreningens
styrelse säger ordagrant följande: »De kommunala representationerna
äro politiskt valda. All sannolikhet talar för att även huvudmännen skulle
komma att väljas efter partilinjer. Hur personvalet kan komma att utfalla är
ovisst och mycket beroende på kommunens intresse för sparbanken. Man riskerar,
att, kvalifikationerna för ifrågavarande speciella uppdrag kunna bli svaga
liksom även att personer kunna väljas, beträffande vilka huvudsyftet är att

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Viss ändring av sparbankslagen. (Forts.)
förr eller senare bereda deni plats i sparbankens styrelse såsom belöning för
arbete i partiernas eller kommunens tjänst.» Med stöd av fall där man redan
nu väljer dessa huvudmän genom landstingen eller de kommunala institutionema
tillåter jag mig bestrida de farhågor sparbanksföreningens styrelse
t ramfört fur att huvudmannavalen skulle komma att bil på något sätt partipolitiska.
Rätt många års erfarenhet av sådana fall jag nyss anfört säger alioatt
man icke behöver hysa^ några farhågor i det avseendet. Vi ha i Kopparbergs
läns landsting icke någon gång under alla de år, vi valt huvudmän, varit
i delo partierna emellan örn huru dessa huvudmannauppdrag skulle delas upp,
utan allt har gått utan något gnissel. Den erfarenheten kommer man säkerligen
att göra i alla sparbanker, örn riksdagen skulle följa reservanterna och
vi sa småningom skulle få en anordning i stil med vad som här föreslagits,
att det icke kan bli fråga örn några politiska belöningar, när man tillsätter
dessa huvudmän, och att det icke är någon fara för partipolitik i det sammanhanget.

Det synes mig, herr talman, som örn alla förnuftiga skäl — icke minst citaten
ur denna broschyr från sparbanksföreningens styrelse — tala för att riksdagen
borde följa reservanternas förslag. För mig kan den omständigheten, att
första kammaren nyss följt bankoutskottets majoritet, icke vara, såsom för
herr Svedman, något absolut avgörande hinder för att andra kammaren följer
reservanterna. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Svensson i Alingsas • Herr talman! Genom den motion, som här föreligger
till kammarens behandling och varöverjbankoutskottet avgivit utlåtande, ha motionärerna
sökt aktualisera frågan angående en ny valordning för utseende av huvudmän
till våra sparbanker. De nu gällande bestämmelserna innebära, såsom
det tidigare nämnts, att ifrågavarande val skola förrättas dels av huvudmännen
själva och dels'' av en del närmare i lagen angivna allmänna institutioner såsom
kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige m. fl. Jag vill också erinra örn att före
tillkomsten av 1923 års sparbankslag huvudmännen hade rätt till fullständig
självkomplettering, d. v. s. huvudmännen hade rätt att till hela sitt antal välja
sig själva till detta, uppdrag. 1923 års lag begränsade denna möjlighet till
självkomplettering till att omfatta tva tredjedelar av antalet huvudmän, medan
den återstående tredjedelen skulle utses av de förut nämnda allmänna institutionerna.
Man har med utgångspunkt fran detta onekligen ganska svårt att
förstå, varför man vid den nya lagens tillkomst icke vidtog mera effektiva
ändringar beträffande valordningen än vad som skett. Men man torde dock
kunna slå fastsatt nian redan då var på det klara med att bestämmelserna om
självkomplettering icke ^vore tillfredsställande. Man önskade, säkerligen på
mycket goda grunder, få en ändring till stånd som åtminstone i någon mån
eliminerade det förut rådande systemets avigsidor. Men innebörden i förändringen
blev ganska minimal i och med att den gav möjligheter till att två
tredjedelar av huvudmännen allt fortfarande kunde väljas av huvudmännen
själva. Majoriteten av huvudmännen i en sparbank kunna alltså med andra ord
alltjämt och i full överensstämmelse med bestämmelserna i nu gällande lag
välja sig själva till detta uppdrag.

Det är dessa valbestämmelser som motionärerna anse vara ganska föråldrade,
och vi ha därför ifrågasatt en revision av valordningen, som vi hoppas
skulle medföra, att densamma skulle kunna bringas i bättre samklang med demokratisk
uppfattning beträffande val i allmänhet. För motionärerna har det
synts mest ändamålsenligt, att huvudmännens rätt att välja sig själva helt
avskaffas och ersättes med en valordning som innebär, att de kommunala organen
inom respektive bankers verksamhetsområden skola förrätta valen av hu -

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Fiss ändring av sparbankslagen. (Forts.)
vildman till sparbankerna. Detta är alltså en tankegång som bygger på den
genom 1923 års lag erkända principen, att de kommunala organen böra vara
lämpligt forum för förrättande av ifrågavarande val. Genom ett dylikt tillvägagångssätt
skulle säkerligen kunna vinnas en hel del fördelar. Jag vill blott
nämna ett pär stycken. Bankerna skulle först och främst få en mera fast föränkling
bland de befolkningsgrupper som i mycket stor utsträckning vilja
vända sig till sparbankerna för ordnandet av sina ekonomiska frågor, nämligen
arbetarna och icke minst jordbrukarbefolkningen. Men dessutom skulle
kunna vinnas, att samtliga orter inom bankernas verksamhetsområden skulle
bliva representerade i huvudmannaorganet, vilket nu icke alltid är förhållandet.
Det torde vara av ganska stor betydelse för våra sparbankers verksamhet, att
dessa förhållanden kunna göra sig gällande i fortsättningen, synnerligast som
man ofta har den uppfattningen, vilken för övrigt synes mig vara fullkomligt
riktig, att en huvudmans uppgift icke enbart innebär, att han skall bevista ett
huvudmannasammanträde örn året och därmed anse, att uppdraget är fulliöljt,
utan dessutom bör på sätt och vis huvudmannen vara ett slags ombud pa sin
ort som kan lämna upplysningar till allmänheten angående bankens verksamhet
och vad därmed sammanhänger. _ _ .

Av det yttrande som sparbanksinspektionen avgivit till bankoutskottet synes
framgå, att nian inom inspektionen icke är så fast övertygad örn att de nuvarande
bestämmelserna äro tillfredsställande. Inspektionen säger sig icke vilja
bestrida, »att självkompletteringssystemet även i dess nuvarande utformning
kan medföra, att huvudmännen komma att taga,s ur en relativt begränsad krets
och att en sparbanks ledning därigenom ej alltid fått den förankring bland insättarna
som vore önskvärd». Sedan säger inspektionen vidare: »En relativt
ofta framträdande brist i huvudmannakars sammansättning är, att större eller
mindre delar av en sparbanks verksamhetsområde blivit orepresenterade eller
alltför litet representerade i huvudmannakåren.» Av detta yttrande från sparbanksinspektionen
skulle man kunna tänka sig, att tillräckliga skäl förefunnes
för att man nu skulle gå in för en åtgärd, varigenom det nuvarande systemet
kunde ersättas med ett nytt.

Bankoutskottet säger också i sitt utlåtande, att förhållandenaiör närvarande
ingalunda i alla avseenden äro så tillfredsställande, att en ändring av gällande
valbestämmelser skulle kunna anses obehövlig. Utskottet vill emellertid begränsa
sig till att framhålla angelägenheten av att frågan örn en ändring av
nuvarande bestämmelser örn utseende av huvudmän måtte i samband med den
blivande revisionen av sparbankslagen göras till föremål för utredning. Detta
är i och för sig synnerligen välvilligt. Men när man, som det vill synas, inom
alla instanser, i verkligheten är pa det klara med, att en utredning är erforderlig,
finns det då någon anledning att skjuta ärendet at sidan till en mycket oviss
framtid? Frågan om en revision av sparbankslagen synes icke vara aktuell nu,
och när eventuellt en sådan revision kan komma till stand, vet man ingenting
örn. Utskottet hänvisade år 1937, då denna fråga senast behandlades av riksdagen,
till den väntade revisionen, men det synes, som örn denna revision sedan
dess icke varit ifrågasatt. Det vill därför synas, som örn det icke finnes anled
ning att nu avvakta denna eventuella revision av sparbankslagen

Vid utskottsutlåtalidet är fogad en reservation av herr Leander lii. 11., en
reservation som i stora drag går på samma linje som den motionärerna angivit.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till delina reservation, med den ändring
däri som herr Hall föreslagit.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Efter herr Paulsens nyss gjorda
uttalande om bankoutskottets majoritet är det ju litet farligt att yttra sig i

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Fiss ändring av sparbankslagen. (Forts.)
denna fråga. Han delade ju upp utskottets ledamöter i kloka och okloka människor,
varvid de enda kloka voro de, som hade anslutit sig till reservationen.
Det är givetvis litet^svårt för en, som är oklok, att yttra sig klokt i en fråga.

A andra sidan mäste jag säga, att det fällts alldeles för många överord i
denna diskussion. Såväl herr Paulsen som herr Hall voro inne på frågan om
åldern på dem. som rekrytera sparbankernas huvudmän och styrelser. Jag vill
säga till herr Paulsen, att det skall bli mig ett kärt nöje att följa herr Paulsen
under de närmaste arén för att se, örn han har förmåga att bedöma åldersgränsen
för sig själv.

Till herr Hall skulle jag vilja säga, att jag tycker, att han gjorde sig skyldig
till alldeles för mycket överdrifter. Han säger, att det är åtskilliga ledamöter
i sparbankernas styrelser, som äro mer än 90 år gamla. Jag har icke
kontrollerat uppgiften, men när man vet, att det icke är så värst många människor,
som leva till dess de bli 90 ar, är det litet ofattbart, att det i sparbanksstyrelserna
skulle sitta kvar åtskilliga, som lia uppnått denna ålder. För övrigt
är det väl icke heller så värst många, som uppnått en ålder av 80 år. Vidare
är det nog inte så värst många sparbanker, där det går så till, att familjekretsar
så att säga rekrytera sig själva för fortsatt verksamhet i banken.

Herr Hall ansåg, att det skulle vara ett mycket lätt arbete att få till stånd
en ändring av sparbankslagen. Man behöver bara skriva ett par enkla paragrafer
i lagen, vilket endast betyder ett par timmars arbete. Om man emellertid
läser motiveringen till reservationen, förefaller det mig litet svårt att tänka
sig, att det endast skulle behövas ett par timmars arbete för att göra en ändring,
ty reservanterna själva lia ju icke kunnat ange på vad sätt förändringen
skall ske. Om kammarens ledamöter läsa vad reservanterna skriva i själva
klämmen av sitt uttalande på sid. 14 i betänkandet — det är endast 10 å 12
rader - skola ni finna, att reservanterna själva icke äro riktigt på det klara
med bur det skall göras. »Går det icke på det ena sättet, bör det kunna gå på
det andra.»

o För att klargöra utskottets ställning vill jag säga, att utskottet icke är emot
någon förändring i gällande sparbankslag, men riksdagen har redan för några
ar sedan på förslag av bankoutskottet skrivit, att man vill ha en allmän revision
av sparbankslagen.^ Utskottsmajoriteten återupprepar denna hemställan i
sitt nu föreliggande utlåtande och anser, att i denna allmänna revidering av
lagen även bör ingå en revidering av det sätt, på vilket ledamöterna skola väljas.
Den erfarenhet, som jag bar av sparbanksverksamhet, går fullständigt stick i
i stäv mot den svartmålning, som här har lämnats av herr Paulsen och herr
Hall m. fl. I de landamären, där jag är bosatt, rekryteras sparbanksstyrelsen
pa ett förståndigt sätt och där få även de olika politiska åskådningarna vara
representerade. Detta har skett utan någon förändring i gällande lag och utan
att de, som på annat håll anse sig vara utestängda, på något sätt skulle kunna
fa majoritet för att komma in i styrelsen. Det har i stället skett, skulle jag
vilja säga, på grund av en allmän opinion eller önskan örn att de olika grupperna
skola bli representerade, vilken önskan har tillmötesgåtts. Jag föreställer
mig, att sa också skulle kunna åstadkommas genom den allmänna opinionen
på de trakter, där de, som nu rekrytera sparbanksstyrelserna, icke tilllämpa
samma inställning.

. Jat? bär således den uppfattningen, att örn man nu skall göra en framställning
till Kungl. Maj :t, skall man, såsom bankoutskottet för några år sedan förordade,
begära en allmän revision av sparbankslagen. Detta har ju framhållits
bade av sparba,nksinspektionen och bankoutskottet och riksdagen. Regeringen
har emellertid icke vidtagit någon åtgärd, och därför gör utskottet nu en förnyad
framställning i ämnet. Det tycker jag är det enda riktiga. Att komma

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Fiss ändring av sparbankslagen. (Forts.)
med denna lilla separata framställning utan att kunna ange några fasta riktlinjer,
efter vilka valet av huvudmän eller styrelse skall äga rum, tycker jag

är mycket svårt. . , , „ .. .

För att visa hur svårt det blir att låta msättarna eller det allmänna utse
huvudmän behöver jag endast peka på det förhållandet, att sparbankernas
verksamhetsområden äro så olika. För att taga ett exempel fran det område i
Halland, där jag själv är bosatt, omfattar där sparbankens verksamhetsområde
en stad och två härad med tillsammans ungefär 25 kommuner. Hur skall man
där kunna finna någon form för att insättarna på olika hall skola kunna deltaga
i ett val? Och örn man kunde finna en sådan valform tro herrarna, att man
därmed skulle vinna någon nämnvärd förbättring? I förhållande till nuvarande
förhållande är det min bestämda uppfattning, att det skulle leda tili ett

SEJag har''med vad jag här har sagt velat framhålla, att utskottet som sådant
icke står främmande för behovet av en förändring i gallande sparbankslag och
även i vad avser valet av huvudmän och styrelser, men vi vilja icke lora Iram
den sistnämnda frågan isolerad. Framför allt havi icke velat göra det pa sa
lösa grunder och med så osäker motivering som den, som reservanterna Ilar lia
anfört och som de anse skall utgöra rättesnöret för en förändring. Het ar utskottets
inställning. Med hänvisning härtill ber jag, herr talman, att fa yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Paulsen erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman! Herr
Andersson i Falkenberg sade i början av sitt anförande att han var intresserad
av att se, örn jag under de närmaste åren själv skulle kunna bedöma, nar
jao- blivit tillräckligt gammal. Han menade tydligen, när jag själv kande, att
jag av åldersskäl borde gå från riksdagen. Ja, det vet nian ju icke. Herr Andersson
och jag äro ungefär lika gamla. Vi veta icke någon av oss, örn vi vi
den tidpunkten själva tycka oss vara tillräckligt gamla men det ar en helt
annan sak. Den saken skola vi icke själva bedöma, det skola andra människor
göra. Det förhåller sig icke så med sparbankernas huvudman, som i huvudsak
välja sig själva. Det är en väldigt stor skillnad. • -n n v

Sedan lovprisade herr Andersson i Falkenberg förnaliandena i Falkenbergs
sparbank, och det kan jag ju förstå och finnér vara ganska naturligt, eltersom
han själv är huvudman i banken. Jag trodde emellertid icke, att han skulle
ta så hårt åt sig, när jag talade örn de framskridna åldrarna. Han närman sig
ju själv de 70 åren. Hade jag trott det, skulle jag knappast ha namnt något
örn det.

Vidare anförde:

Herr Mattsson: Herr talman! För mig såsom gammal sparbanksman har det
varit glädjande att nu i många år i riksdagens bankoutskott kunna konstatera
den allmänna sympati och erkänsla, som visats sparbankerna och deras landsgagneliga
arbete på penning- och kreditväsendets område. Het ar i sjalva verket
på ett helt annat område än det av motionärerna berörda örn andrade grunder
för valet av huvudmän, som vi här i riksdagen skulle kunna Weda sparbankerna
ännu större möjligheter att betjäna allmänheten. Jag syftar pa den
av så många sparbanker länge önskade åtgärden, att sparbankerna snarast
möjligt skulle få tillstånd att öppna checkräkning. För dem ute pa landsbygden
som ha långa avstånd till denna hela svenska folkets kreditinrättning, ar
det mycket besvärligt att komma in till en bank. Örn sparbankerna kunde ia
rätt att öppna checkräkning, skulle de på ett helt annat och mycket bättre satt
kunna betjäna allmänheten.

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Fiss ändring av sparbankslagen. (Forts.)

Jag skall, herr talman, icke gå så mycket m på frågan i övrigt. Den har nn
senast av herr Andersson i Falkenberg belysts så val, att man icke behöver
ga sa mycket m på den. När emellertid herr Hallberg anför sparbanksföreningens
cirkulär som stöd för reservanternas uppfattning, måste jag fråga
mig, hur det egentligen förhåller sig med det myckna talet örn de åldriga huvudmännen
i sparbankerna. Jag kom själv, herr talman, med som 25-åring i
sparbanken. Man började alltså redan för mer än 25 år sedan på några håll
eftersträva att fa ungdomen med. Det är detta sparbanksföreningen syftar till
med sitt cirkulär.

Motionärerna och talesmännen för reservationen anse, att om man lägger
valet av huvudmän på^de kommunala institutionerna, allt skall bli gott och
val, men hur blir det då? Av spar banksinspektionens yttrande framgår, att vi
för närvarande ha ett 60-tal sparbanker, där valet har lagts på detta sätt. Därefter
amor emellertid sparbanksinspektionen i sitt yttrande:

»Inspektionen vill även framhålla, att erfarenheten från de sparbanker, där
huvudmannen i sin helhet utses av kommunala valkorporationer, icke synes
visa att en önskvärd föryngring av huvudmannakårerna ernåtts genom sådan
valmetod.»

Vi kunna också finna mångå exempel i övrigt på samma sak. Jag var själv
med i höstas, när det gällde ett val till första kammaren, då en duktig man
som var över 70 år, blev omvald.

Sparbanksföreningen har genom sitt cirkulär velat framhålla det angelägna
uti, att man lar med alla kategorier i sparbankerna och därvid även ungdomen
men herr talman, vi mäste ju också betänka, att det här gäller ett penningby1
kreditinstitut. Vi fa ändå icke ta så lätt på detta som herr Paulsen gjorde
haromaret, när han väckte motion om att bankerna skulle lämna ut lån praktiskt
taget utan någon säkerhet alls från låntagaren.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hall: Herr talman! Herr Anderssons i Falkenberg anförande förvånade
mig i ganska hög grad. Inom utskottet yrkade han med mycken energi
avslag pa denna framställning och visade mycket stor ovilja mot den, men i
sitt anförande har i kammaren visade han tvärtom en viss välvilja mot motionärernas
uppfattning och sade till och med, att utskottet hemställer örn en allmän
revision av sparbankslagen. Jag vill emellertid fästa kammarens uppmärksamhet
pa att det är just det, som utskottet icke vill göra. Utskottet yrkar
avslag och hemställer sålunda icke örn något annat än avslag på den föreliggande
motionen. Under sådana förhållanden tror jag, att man, örn man vill
något pa denna punkt, måste rösta för reservationen.

Beträffande den här omtalade allmänna revisionen av sparbankslagen förhåller
det sig på följande sätt. Någon gång på 1920-talet, alltså för ungefär
2U ar sedan upptäckte man, att vår aktiebolagslag, lagen om bankaktiebolag
och sparbankslagen befunno sig i sådant skick, att de voro i behov av en allman
revision, men man var också på det kiala med att örn man skulle få ordning
pa detta lagstiftningsområde, borde man taga lagen örn aktiebolag först
Man tillsatte en utredning, som blev färdig för ett och ett halvt år sedan.
Kesuitatet av den utredningen ligger nu någonstädes i en skrivbordslåda i
•Kungl. Maj :ts kansli. När den kan komma till riksdagen veta vi icke Örn den
någon gang kommer veta vi faktiskt inte heller. Men vad vi veta är, att örn
denna revision av aktiebolagslagen kommer till stånd, så skall därefter följa
en revision av lagen örn bankaktiebolag, och först därefter kommer sparbanksfagen
att tågås upp till behandling. Det är den ordning, som man har skisserat
och tänkt sig. Under sådana förhållanden kommer det nog att dröja, med den

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

"Fiss ändring av sparbankslagen. (Forts.)
tågordning vi hittills ha haft. åtminstone ungefärligen en mansålder, innan
saken blir aktuell.

Det pågår alltså icke någon utredning örn en ny sparbankslag, och det är följaktligen
meningslöst att hänvisa till denna utredning och tala om, som herr
Svedman gjorde, att vad som nu föreslås skulle bli en parallellutredning. Det
är här fråga örn en ganska begränsad del av en lagstiftning, som mycket lätt
kan ändras, och det vore ganska orimligt att undanskjuta detta krav på effektivisering
av sparbankernas förvaltning därför att man örn en mansålder kan
förvänta, att hela sparbankslagen blir mogen för revision.

Herr Paulsen: Herr talman! Herr Mattsson trodde visst, att han var kvick,
när han talade örn att lämna ut lån utan borgen, som jag en gång hade föreslagit.
Ja, jag tror, herr Mattsson, att den dagen kommer, när vi här i riksdagen
komma att besluta så, som jag föreslog i denna motion. Hur skulle fattiga
människor exempelvis i Amerika ha kunnat komma sig fram, örn de icke
fått lån utan borgen utan endast på sitt ärliga ansikte. Det är icke så förfärligt
många länder, där man har ett så omfattande borgensväsen som vi ha.
Jag föreslog icke, att man skulle få låna utan vidare, utan i stället, att örn banken
kände vederbörande som en hederlig och ärlig och duktig människa, skulle
han kunna få lån. Det skulle bli en mycket liten bråkdel av bankernas omsättning,
som skulle utlånas på det sättet. Örn jag får leva och kommer igen med
motionen, tror jag icke, att herr Mattsson kommer att rösta för den — det tror
jag visst icke — och jag tror icke heller, att man kommer att kunna få lån
på sådana villkor i hans sparbank, örn han då har något att säga till örn, men
jag tror, att andra kammaren kommer att gå med på motionen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen med den ändring däri,
att ur dess hemställan skulle uteslutas orden »insättare eller», varom yrkande
under överläggningen framställts av herr Hall; och fann herr talmannen den
senare propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Svedman begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren med avslag å bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 48, bifaller den vid utlåtandet fogade reservationen
med den ändring däri, varom yrkande under överläggningen framställts
av herr Hall, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Svedman begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 117 ja och 58 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit utskottets hemställan och i stället bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen med den ändring däri, att ur dess hemställan
skulle uteslutas orden »insättare eller».

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

§ 20.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående minskning av den för riksdagen avsedda upplagan av
kommitté- och sakkunnigbetänkanden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21.

Motioner angående
utredning
rörande
höjning av
pensionsåldern
för vissa
tjänstemän
och arbetare i
statens tjänst,
m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 50, i anledning av väckta motioner
angående utredning rörande höjning av pensionsåldern för vissa tjänstemän
och arbetare i statens tjänst, m. m.

I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 125 av herr Tjällgren
och den andra inom andra kammaren nr 188 av herr Svensson i Grönvik
jämte elva av kammarens övriga ledamöter, hade hemställts, »att riksdagen
må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning angående
höjning av pensionsåldern för vissa tjänstemän och arbetare i statens tjänst
samt därefter för riksdagen framlägga förslag i ämnet».

Vidare hade i en till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisad,
inom andra kammaren under nr 128 av herrar Gustafsson i Lekåsa och Hansson
i Skediga väckt motion hemställts, »att riksdagen för sin del måtte besluta,
att för en tid av två år sådant medgivande att kvarstå efter uppnådd
pensionsålder, som omförmäles i 12 § Kungl. Maj:ts reglemente den 30 juni
1934 angående tjänstepension för tjänstemän, tillhörande civila statsförvaltningen,
städse skall lämnas, örn icke särskilda skäl tala häremot».

Utskottet hemställde,

1) att motionerna I: 125 och II: 188 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda; samt

2) att motionen II: 128 finge anses besvarad genom vad utskottet i sin motivering
anfört.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Som motionär i detta ämne skall
jag be att få säga några ord. Det framgår av utskottsutlåtandet, att man i
alla fall har en känning av att den tid snart kan komma, då man blir tvungen
att höja pensionsåldern. Jag tror, att man utan överdrift nu kan säga, att det
beslut som fattades örn en sänkning av pensionsåldern var förhastat. Man har
ju också gått in för att uppmjuka detta beslut genom att för vissa tjänstemän
medgiva kvarstående i tjänst efter den fastställda pensionsålderns inträdande.

Örn man ser på hur befolkningsutvecklingen varit under den sista tiden, så
är man på det klara med, att det nog inte dröjer så länge, innan vi bli tvungna
att höja pensionsåldern. Detta förfarande, att man nu skall behöva ansöka
örn rätt att få kvarstå sedan man fyllt 60 år, är ganska egendomligt. Jag tror,
att det under den kommande tiden skall visa sig, att det bär i vårt land inte
gäller att hindra folk från att utföra nyttigt arbete utan att det snarare blir
nödvändigt att se till, att så många som överhuvud taget kunna uträtta nyttigt
arbete också få tillfälle att göra detta.

Det finns ju också en ekonomisk synpunkt att anlägga på denna fråga, och
vi ha inom besparingsberedningen haft denna fråga uppe. Man kan inte draga
i tvivelsmål, att det även från denna synpunkt inte bara är fråga örn den besparing
som för staten blir följden av att man höjer pensionsåldern utan att

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Motioner angående utredning rörande höjning av pensionsåldern för vissa
tjänstemän och arbetare i statens tjänst, m. m. (Forts.)
det även gäller, att man därigenom kan få mera produktivt arbete utfört av
folk som äro fullt arbetsföra, trots att de överskridit 60-årsåldern.

Jag skall nöja mig med vad jag nu sagt, herr talman, och ber att härmed
få yrka bifall till den motion nr 188 som jag jämte andra framlämnat i andra
kammaren.

Herr Gustafsson i Lekåsa: Herr talman! När utskottet i sitt utlåtande över
denna motion sagt, att den nuvarande tidpunkten inte är lämplig för att besluta
örn en höjning av pensionsåldern, så kan jag i likhet med den föregående
ärade talaren inte finna annat, än att den nuvarande tidpunkten är den mest
lämpliga för att vidtaga en sådan ändring. Det finns ju många personer som
mycket väl skulle kunna vara kvar i sin anställning, lika säkert som de kanske
efter att ha blivit pensionerade kunna få sköta vissa andra tjänster antingen
på vikariat eller på annat sätt.

Jag har icke tänkt att här närmare ingå på saken nu. Men då utskottet här
säger, att på sätt framgår av den lämnade redogörelsen har en ökad tillämpning
av reglerna örn anstånd med avsked nyligen anbefallts, varigenom önskemålet
örn ett fullständigare tillvaratagande än hittills av äldre anställningshavares
arbetskraft i viss utsträckning vunnit beaktande, så förefaller det ju
nästan, som örn utskottet skulle ha funnit, att den motion vi nu behandla skulle
ha fullt fog för sig. _ . .

Jag skall inte längre upptaga tiden. Jag vill bara i anslutning till vad jag
tidigare sagt och till vad utskottet uttalat på den punkt jag här citerat be att
få yrka bifall till motionen nr 128 i andra kammaren.

Herr Svedman: Herr talman! Utskottet har icke intagit en i principiellt
avseende divergerande ståndpunkt fran motionärerna, men utskottet har ansett,
att det nu icke är en lämplig tidpunkt att tillstyrka motionerna med hänsyn
till de ovissa ekonomiska förhållanden som framtiden innebär. Den befarade
arbetslösheten efter krigets slut kan ge helt nya synpunkter på denna fråga.
Det är närmast därför, som vi i utskottet nu velat ställa oss avvaktande till ett
avgörande. Jag ber, herr talman, att fa yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag måste säga, att jag tycker
ändå att utskottets motivering är litet egendomlig. Att man i denna tid inte
skulle försöka få till stånd åtgärder, varigenom man skulle kunna spara
pengar, tycker jag är synnerligen märkligt. Utskottet erkänner ju självt att
en höjning av pensionsåldern skulle vara ett medel att på ett ganska effektivt
sätt spara mycket pengar åt staten, och det är inte tu tal örn att sa blir fallet,
då man vet, hur många personer, som nu befinna sig i den åldern, att de snart
komma att bli pensionerade.

Jag tror inte heller att man behöver vara rädd för att en kommande fredskris
skall göra det nödvändigt att sätta pensionsåldern så lågt som möjligt. I den
tid, som vi gå till mötes, alltså när det gäller att återuppbygga vad som förstörts,
måste man nog ta i anspråk alla krafter, som det överhuvud taget är
möjligt att anlita, och man kan då inte låta personer gå pensionerade, som äro
arbetsföra och kunna utföra ett produktivt arbete. Och örn det skulle bli så,
att de normala produktionsmedlen inte precis täcka arbetsbehovet, så får man
försöka sätta i gång med nya företag, som kunna skapa, fram nödvändighetsvaror.
Man kommer inte att ha råd att låta en massa pensionerat folk gå sysslolös.

I det läge, vari vi befinna oss, och örn man — vilket jag hoppas är fallet

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Motioner angående utredning rörande höjning av pensionsåldern för vissa
tjänstemän och arbetare i statens tjänst, m. m. (Forts.)
med alla här i riksdagen ■— har den inställningen att största möjliga sparsamhet
bör iakttagas, bör således en höjning av pensionsåldern vara den väg,
som man bör beträda. Jag tror också att de äldre tjänsteinnehavarna gärna
skulle finna sig däri, då de ju under den tid, som de ytterligare skulle få stå
kvar i tjänst, få större inkomster än örn de skulle ha blivit pensionerade.

Jag tycker att det skulle vara angeläget för riksdagen att i besparingssyfte
ta det steg, som här föreslås i motionen, och det är därför som jag varit med
örn att skriva under den föreliggande motionen, till vilken jag nu yrkar bifall.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannan gav först beträffande
punkten 1) propositioner dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället till motionerna
I: 125 och II: 188; och biföll kammaren utskottets berörda hemställan.

Härefter framställde herr talmannen beträffande punkten 2) propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till motionen II: 128; och blev utskottets i punkten gjorda
hemställan av kammaren bifallen.

§ 22.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets memorial, nr 51, angående användande av riksbankens vinst
för år 1942; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1943/44 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband;

nr 30, i andledning av Kungl. Maj:ts proposition angående garnisonspastoms
i Boden avlöningsförmåner m. m.; och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 23.

Motion om
lagstiftning
angående åtgärder
mot
homosexualitetens
samhällsfarliga

yttringar
m. m.

Föredrogs. första lagutskottets utlåtande, nr 32, i anledning av väckt motion
örn lagstiftning angående åtgärder mot homosexualitetens samhällsfarliga yttringar
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde

Herr Lundstedt: Herr talman! Det nu föreliggande utskottsutlåtandet har
föranletts av en motion av undertecknad. Utskottet har visserligen inte förordat
direkt bifall till motionen. Sådant bifall hade jag inte heller själv tänkt
mig kunna komma i fråga, utan att utskottet hade haft tillgång till ett yttrande
av lagrådet över de framlagda förslagen. Något sådant yttrande föreligger
nu inte. Kanske har utskottet funnit det mindre förenligt med praxis att
hänvända sig till Kungl. Maj :t för att införskaffa ett dylikt yttrande. Så
som saken ligger till, hade jag emellertid inte kunnat önska mig en bättre
behandling av min motion än utskottet givit densamma.

Utskottet har med anhållan örn proposition i den föreliggande lagfrågan redan
till nästa riksdag i huvudsak gått in för de förslag av strafflagberedningen,

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Motion om lagstiftning angående åtgärder mot homosexualitetens samhälls farliga

yttringar m. m. (Forts.)

vilkas antagande från riksdagens sida jag motionerat om. Utskottet har därmed
förordat den principiella straffriheten för homosexuella handlingar. Endast
när särskilda omständigheter tillkomma och kvalificera handlingen så,
att det finns ett socialt intresse att motverka densamma, skall den kriminaliseras.
Med hänsyn till förståelsen ute i landet för denna kriminalisering tror
jag det vara lämpligt påpeka, att kriminaliseringen sålunda icke riktar sig
emot handlingen såsom sådan utan endast mot såsom socialt skadliga befunna
excesser av densamma.

Att jag såsom motionär, herr talman, måste känna mig djupt tillfredsställd
med resultatet av utskottets behandling av min motion, behöver jag inte försäkra.
Jag framlade första gången en motion i detta ämne för åtskilliga år
sedan. Men saken skulle kanske inte ännu på länge ha kommit i det läge, den
nu vunnit, utan den insats, som gjorts av strafflagberedningen under dess humanitärt
vidsynte ordförandes energiska ledning. Landet står till honom för
denna saks skull i stor tacksamhetsskuld. Därest riksdagen nu antar utskottets
betänkande, vilket man väl kan betrakta såsom en given sak, få vi nämligen
vår strafflag befriad från en fläck av medeltida mörker. Människor, räknade
i många tusental, som i socialt och moraliskt avseende varken äro sämre
eller bättre än andra medborgare, ha genom förefintligheten av denna mörka
fläck känt sig socialt stämplade såsom undermåliga parias. Dessa människor
skola nu kunna gå sin väg framåt med högburet huvud liksom alla andra oförvitliga
medborgare. Upplysning och humanitet ha med detta betänkande gjort
en betydande landvinning. Och det bör utsägas så högt att det hörs, att utskottet
i denna fråga har varit fullständigt enigt.

Jag ber, herr talman, att med dessa få ord få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 24.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 33, i anledning av väckta motioner
örn en revision av varumärkes- och firmalagstiftningen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 25.

Justerades protokollsutdrag.

§ 26.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Hedlund i Östersund m. fl., nr 374, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 235, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1943/44; och

herr Janson i Frändesta, nr 375, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 224, angående den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande
anslagsfrågor.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.25 e. m.

In fidem
Sune Norrman.