Motioner i Första kammaren, Nr 77.
1
Nr 77.
Av herr Björkman, Gustaf Adolf, m. fl., med förslag till lag angående
för statens säkerhet och ordningen i landet farliga
sammanslutningar.
Vårt land är i fara. För att trygga rikets yttre säkerhet ha under samverkan
mellan alla de stora politiska meningsriktningarna de mest omfattande
beredskapsåtgärder genomförts eller förberetts, som väl för ögonblicket
äro tänkbara. För den inre säkerheten är icke lika väl sörjt. Den lag
örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m., som nyss på regeringens
förslag beslutats, ger visserligen myndigheterna förut okända möjligheter att
komma spioner och förrädare på spåren och befordra dem till välförtjänt
straff. Men alltjämt har det kommunistiska partiet icke stoppats i sin landsförrädiska
verksamhet. Alltjämt tillåter den svenska lagstiftningen att statens
tjänstemän och folkets förtroendemän tillhöra och verka för politiska grupper,
som stå i främmande sold. En rad fackliga och andra enskilda organisationer
ha beslutat gå till aktion mot kommunisterna och utesluta dem ur
sin krets. Men både i riksdagen och i kommunala representantförsamlingar
ha kommunisterna fortfarande säte och stämma, och ingenting har gjorts
för att upplösa deras parti, stoppa deras tidningspress och över huvud hindra
dem att hos vårt folk sprida sin landsförrädiska smitta.
Det är icke något tvivel örn att detta förhållande på det djupaste upprör
stora delar av vårt folk, vi våga säga alla svenskar, som icke redan infekterats
av den kommunistiska pesten. Det finns nog och övernog av belägg för att
kommunisterna metodiskt arbeta på att undergräva det svenska samhällets
bestånd och bereda vägen för ett ryskt framträngande västerut. En rätttrogen
kommunist betraktar Sovjet som sitt rätta fosterland. Detta bekräftas
av den anvisning rörande taktiken, som lämnats i ett uttalande av Hilding
Hagberg, en person, vilken alltjämt tillätes tillhöra riksdagens andra kammare.
Under hänvisning till de ryska bolsjevikerna såsom utmärkta läromästare
bebådade herr Hagberg den 6 november 1939 i Ny Dag, att ”oktober
1917 (d. v. s. tidpunkten för den ryska revolutionen) kommer att repeteras
för hela Europa”. Sveriges kommunister betrakta sig som medkämpar i den
röda armé, som på Sovjets order skall genomföra världsrevolutionen. Dag
efter dag lovprisar man också Sovjets upprättande av en landsförrädisk
regering vid sidan av Finlands lagliga regering. Och man gör detta i ordalag,
som klart giva vid handen, att kommunisterna tillämna samma fruktansvärda
öde åt vårt eget land. Vi lia mitt ibland oss ett politiskt parti, som
öppet arbetar för statsfientliga och revolutionära syften men som dessutom
Bihang lill riksdagens protokoll 1940. 3 sami. Nr 77—80. 1
2 Motioner i Första kammaren, Nr 77.
står i sådan förbindelse med utländsk makt, att det måste stämplas såsom
ett landsförrädiskt parti.
Vi tinna en sådan situation outhärdlig. Vi anse det uppenbart, att det
svenska demokratiska samhället här hotas av en fara, som utan dröjsmål
måste avvärjas. Det är ett nationellt krav och ett demokratiskt krav, att
kommunismen i vårt land — liksom varje annan form av landsförrädisk
verksamhet — oskadliggöres. I snart sagt alla europeiska länder har man
numera upplöst och förbjudit kommunistpartierna. Så sent som för några
dagar sedan, måndagen den 15 januari, beslöt belgiska regeringen att förbjuda
alla kommunistiska tidningar och att åtala utgivarna. Även i Sverige
finns det bara en framkomlig och effektiv väg, örn man vill få slut på den
kommunistiska verksamheten. Denna väg heter förbud mot och upplösning
av statsfientliga organisationer. Varje lojal medborgare måste medgiva, att
här föreligger ett allvarligt lagstiftningsbehov. Straffbestämmelserna örn högförräderi
måste utvidgas och skärpas. Förefintlig lagstiftning på området är
otillräcklig framför allt därför, att den icke giver möjlighet att beivra förberedelserna
till högförrädisk verksamhet.
I yttrande över det betänkande, som den 11 januari 1935 avgavs av en
kungl, kommitté med justitieråd^ Emil Sandström som ordförande, anförde
länsstyrelsen i Norrbottens län, att det vore en sund reaktion hos
staten och de laglydiga medborgarna att slå ned, upplösa och förbjuda ett
revolutionärt parti. Vad som behövdes vore en klar förbudslag. En verksamhet,
tilläde länsstyrelsen, av den art som det kommunistiska partiet ålägger
sina medlemmar synes i sig själv så självklart landsfördärvlig, att den icke
bör tillåtas, och de sammanslutningar, som driva den, böra följaktligen
omedelbart upplösas. Nödvändigheten härav accentueras än mer av det förhållandet,
att rörelsen tar sina order från utländsk makt. Det kan icke bli
tal örn åtsiktsförtryck eller tanketvång, örn samhället vägrar att tolerera det
fria bedrivandet av en verksamhet, vars slutliga syfte riktar sig mot själva
samhällets grundvalar.
Vad här sagts äger i dag samma giltighet som för fem år sedan. Ja, det
har en ännu starkare aktualitet och en ännu fruktansvärdare betydelse. En
verksamhet, som under fredliga och idylliska förhållanden ännu kunde anses
relativt oskyldig, är med nu rådande förhållanden en överhängande fara för
riket. Vi kunna helt och fullt instämma i tidningen Social-Demokratens uttalande
den 1 december 1939: ”Måttet bör.. . nu vara rågat. Det är på tiden
att ett ingripande sker ... Utländska agenter och provokatörer, vare sig de
finnas inom kommunist- eller nazistlägret, böra icke längre få driva sitt
spel i en riskfylld och farlig tid.”
En åtgärd, som i den föreliggande situationen väl kunde ifrågasättas,
vore att kriminalisera deltagandet i sammanslutningar, som äro verksamma
för våldsamt omstörtande av den svenska stats- och samhällsordningen eller
Motioner i Första kammaren, Nr 77.
3
underhålla för riket skadliga internationella förbindelser. Då emellertid på
grund av riksdagsskrivelse utredning pågår om revision av 8 kap. strafflagen
och denna revision måste komma att beröra härmed sammanhängande
spörsmål, lia vi icke velat nu framlägga något förslag till ändringar i detta
kapitel. En lag, som ger möjlighet att på talan av justitiekanslern upplösa
för statens säkerhet och ordningen i landet farliga sammanslutningar, kan
däremot oavsett en eventuell revision av 8 kap. strafflagen beslutas.
Med hänsyn härtill och i ovisshet örn, huruvida i annan ordning förslag i
detta ämne komma att underställas den nu samlade riksdagen, vilja vi härmed
framlägga ett förslag till lag angående för statens säkerhet och ordningen
i landet farliga sammanslutningar. Vi inse, att vid närmare prövning
lagtekniska ändringar i förslaget kunna befinnas nödiga. Men vi förutsätta,
att ändringarna icke bliva av beskaffenhet att minska den nya lagens effektivitet.
På vederbörande utskott torde böra ankomma att föreslå sådana
ändringar i lagen om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. den
9 januari 1940, att denna blir tillämplig med avseende å de i vårt förslag upptagna
sammanslutningarna. Straff enligt par. 3 i den föreslagna lagen kan
föranleda tillämpning av par. 26 i riksdagsordningen enligt 1937 års lydelse.
Riksdagsman kommer sålunda att under i lagen angivna omständigheter
kunna fråntagas sitt mandat.
Under hänvisning till det ovan anförda tillåta vi oss hemställa,
att riksdagen måtte för sin del skyndsammast antaga följande
Lag angående för statens säkerhet och ordningen i landet
farliga sammanslutningar.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Syftar sammanslutnings verksamhet till att med våld omstörta
eller förändra rikets statsskick eller kan dess verksamhet
anses innefatta försök att hindra offentlig myndighet i dess
verksamhet, brott mot medborgerlig frihet eller andra brottsliga
handlingar eller förberedelser därtill av beskaffenhet att
sätta statens säkerhet eller ordningen i landet i uppenbar fara
eller kan verksamheten eljest anses skada rikets försvar eller
folkförsörjningen eller dess vänskapliga förbindelser med främmande
makt, må sammanslutningen jämte av densamma beroende
sammanslutningar kunna på talan av justitiekanslern
av domstol upplösas.
Upplöst sammanslutnings verksamhet må ej fortsättas, och
skall i upplösningsbeslutet meddelas förbud däremot. Sammanslutningens
egendom skall likvideras, och må domstolen
förordna gode män att verkställa likvidationen. Beroende på de
omständigheter, som föranleda upplösningen, må domstolen
kunna förklara egendomen förverkad.
4
Motioner i Första kammaren, Nr 77.
2 §•
Sammanslutning, som bildas i uppenbar avsikt att fortsätta
upplöst sammanslutnings verksamhet, må jämväl kunna, på
sätt i 1 § sägs, förklaras upplöst.
3 §•
Den, som mot meddelat förbud fortsätter, eller främjar fortsättningen
av upplöst sammanslutnings verksamhet såsom
genom deltagande i beslut eller bevistande av sammanträde för
främjande av dess syfte, utgivande eller spridande av tidning
eller annan skrift för sådant ändamål eller erläggande av avgift
eller upplåtelse av lokal eller redskap, genom bildande eller
deltagande i sammanslutning, som uppenbart är avsedd att
fortsätta den upplösta sammanslutningens verksamhet, eller
genom främjande av sådan sammanslutnings verksamhet,
straffes, där ej gärningen enligt allmänna strafflagen är belagd
med strängare straff, med fängelse eller straffarbete i högst
två år. Är brottet ringa eller äro omständigheterna eljest synnerligen
mildrande, må till dagsböter dömas.
Är den brottslige tjänsteman i statens eller kommuns tjänst,
vare det ansett såsom försvårande omständighet, och må han,
ändå att han fälles till ringare straff än straffarbete, dömas
till avsättning eller mistning av tjänsten på viss tid.
4 §•
Egendom, som med ägarens eller hans ställföreträdares samtycke
användes för att främja fortsättningen av upplöst sammanslutnings
verksamhet, må kunna dömas förverkad.
5 §•
Mål enligt 1 eller 2 § anhängiggöres vid Svea Hovrätt, och skall
hovrätten vid företagande av sådant mål bestå av presidenten
samt fyra efter lottning utsedda ordinarie ledamöter.
På talan mot huvudorganisation må jämväl underlydande
lokalavdelning förklaras upplöst.
Åtal för brott mot 3 § anhängiggöres vid allmän underrätt
och utföres av allmän åklagare.
6 §•
Genom beslut under rättegången, som ej må särskilt överklagas,
må domstol, där mål om upplösning av sammanslutning
är anhängig!, meddela förbud att tills vidare i avvaktan
på slutligt utslag fortsätta sammanslutningens verksamhet, och
gäde angående överträdelse av sådant förbud vad i 3 och
4 §§ är stadgat. I beslutet må förordnas gode män att omhändertaga
sammanslutningens egendom.
Justitiekanslern må förordna om beslag å egendom. I fråga
om sådant beslag skall i tillämpliga delar gälla vad i lagen
den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål föreskrives.
Motioner i Första kammaren, Nr 77.
5
7 §•
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas gäldande, förvandlas de enligt allmänna
strafflagen. Behållningen av förverkad egendom tillfaller allmänna
pensionsfonden.
8 §•
Angående förbud mot utgivande eller spridande av tryckt
skrift för att fortsätta, eller främja fortsättningen av, upplöst
sammanslutnings verksamhet så ock angående straff för överträdelse
av sådant förbud stadgas i tryckfrihetsförordningen.
Denna lag träder i kraft den
Stockholm den 23 jan
J. B. Johansson.
Axel Mannerskantz.
Georg Andrén.
Leon. Hagström.
Emil Andersson
i Jäger.
i 1940.
Gustaf Velander.
D. Pettersson.
Nils Holmström.
Eilif Sylwan.
Torsten Caap.
G. A. Björkman.
Ivar öman.
Gustaf Tamm.
Carl Sundberg.
C. Fr. Carlström.
K. W. Bodin.
Israel Lagerfelt.
Lennart Bondeson.
Robert von Horn.
A. O. Frändén. William Nisser.
M. Svensson. Ivar Ekströmer.
Bernhard Nilsson.
:\Z
y.i ■
f ■ ■■■•■'' J
•?; v
•'' ‘ rC‘ib ''
vvrC: if>; •!
Lf.*\ -h >0: '' ’ '' - '' T>.»
?zy.. ; . . '' ..flin! \ ■■■ y
-vj-vö i V y;>ir • A*.
^ v-. v .i i
. » ; ■ '' r.’■ - ‘ \H ■ .J\} l
i ;• t .W-tV .
Ui'')UV*’ .r ''" v
i t \ ><1 i v K
K t>v--
fo‘rt ;hov\
.f ;.»mS
. *-''>v>rr''»'' ’,r '' ’ r, •> \\
.''- •><''.1 .A • '';tV x -
.sisi'' w; 1 .O .t
■ .
>■ . U.i
4•*.. ’\ '' :
''t.