RIKSDAGENS PROTOKOLL

1938. Andra kammaren. Nr 31.

Tisdagen den 3 maj.

Kl. 4 e. m.

§ I -

Justerades protokollen för den 26 oell den 27 nästlidna april.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsmannen Alfr. Andersson, Munka-Ljungby, på grund av sjukdom
(influensasviter) är i behov av en ä två veckors vila, intygar
Ängelholm den 2 maj 1938.

P. Bjurgård,

prov.-läk.

§ 3.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
proposition, nr 303, angående åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen
m. m.

Därvid begärdes ordet av

Herr andre vice talmannen Magnusson, som yttrade: Herr talman! När på
sin tid arbetstidsregleringen för jordbruket genomfördes — en reglering, som
givetvis omfattade även trädgårdsnäringen — och denna reglering gavs vissa
särbestämmelser, vilka av för mig och andra outgrundlig anledning göra begränsningen
snävare och hårdare för trädgårdsnäringen än för det egentliga
jordbruket, utlovades från olika håll samt även från statsrådsbänken och i
propositionerna, att i den mån, dessa åtgärder komme att medföra fördyring
och svårigheter för denna näring, statsmakterna skulle taga under övervägande
vissa stödåtgärder. Detta upprepades vid fjolårets riksdag, då arbetstidslagen
betydligt skärptes. Man kunde då haft rätt att förvänta, att man
i möjligaste mån påskyndade genomförandet av dylika åtgärder för trädgårdsodlingen
— detta så mycket mera som när det gällde lantbruket, betydande
stödåtgärder redan tidigare varit vidtagna. Trädgårdsodlingen har icke på
minsta sätt kompenserats för den fördyring, som arbetstidslagen och åtskilligt
annat medfört. Knappast på någon punkt har man kunnat notera några
höjda priser, och när härtill kommer — och detta är kanske ännu mera avgörande
— att svårigheter möta för att ens till något pris bli av med de
produkter, som framställts, måste ställningen bli för näringen desto mera
betungande.

Efter ett dröjsmål, som man tycker icke hade behövt vara så avsevärt, tillsattes
föregående år en kommitté, som fick i uppdrag att undersöka möjligheten
av stödåtgärder åt trädgårdsodlingen. Detta kommittéförslag —— jag
har det här i min hand — blev åtskilligt magert, men gav kanske ändå något,

Andra hammarens protokoll 19S8. Nr 29. 1

Vid remiss
av propositionen
nr 303

Nr 31.

Tisdagen den 3 maj 1938.

Vid remiss av propositionen nr 303. (Forts.)
därest det obeskuret eller helst i någon män utbyggt blivit^ genomfört. Det
har dröjt länge, innan på grundval av denna kommittés utlåtande något förslag
lagts fram på riksdagens bord, så länge, att jag fann mig föranlåten
att, innan riksdagen tog sig påsklov, interpellera jordbruksministern om huruvida
någon proposition vore att förvänta. Svaret får väl anses ligga här i form
av propositionen nr 303.

Örn man har anledning uttala, att det kommittéutlåtande, som föreligger,
är magert och otillräckligt att kompensera trädgårdsodlingen för de svårigheter
och den fördyring, som inträtt på grund av lagstiftningsåtgärder, och
ännu mindre kunnat kompensera trädgårdsodlingen för de övriga, svårigheter,
som oberoende av detta undan för undan inträtt för trädgårdsodlingen, måste
man säga, att Kungl. Maj:ts proposition är synnerligen mager och otillräcklig.
Det gäller dock här en näringsgren, som visserligen icke omfattar något
så stort antal människor, men dock ett rätt så betydande antal. Man får dock
räkna med omkring tjugotusen människor, som ha sin försörjning genom trädgårdsodlingen,
en näring, som har ett betydande värde för vårt land och vårt
folk, och som arbetat sig fram under stora svårigheter. Detta har kanske
icke minst berott därpå, att näringens utövare, icke minst företagarna, ha ställt
såsom paroll detta: »Ej ro, ej rast, ej vila.» Genom denna arbetsamhet har
skapats en näring, som från att för trettio ä fyrtio år sedan ha varit^mycket
obetydlig i närvarande stund är ganska betydande, men som nu står inför
läget att den icke längre kan expandera, utan inför risken att, örn icke ett
verksamt stöd lämnas, räkna med en tillbakagång., beroende på bl. a. den omständigheten,
att man i rätt stor utsträckning tillfullo utnyttjat den svenska
marknadens utvecklingsmöjligheter men därjämte mött en allt starkare och
hårdare konkurrens från utlandet och dess överflöd och sist men icke minst
statsingripanden, som fördyrat och försvårat driften.

Jag ber att få erinra därom, att när det under sista årtiondet varit fråga
örn handelstraktatsöverenskommelser med främmande länder har det nästan
varje gång varit så, att trädgårdsodlingen varit den näring, som mer än någon
annan fått betala fiolerna utan att få några som helst förmåner. Det tullskydd,
som vi haft, och som på vissa områden varit ganska effektivt, har
undan för undan nedprutats såsom kompensation för dessa traktatsöverenskommelser.
Och det är uppenbart, att, när så varit förhållandet, ha också
såsom en följd av detta de utländska odlarna kunnat bereda sig allt större
och större marknad inom vårt land. Jag ber också att få erinra örn, hurusom
exempelvis Holland på sin tid utbyggde en mycket stor odling av trädgårdsväxter,
icke minst sådana produkter, vilka lia en stor marknad inom vårt
land, såsom tidiga köksväxter, särskilt gurkor och tomater. Denna odling
var emellertid i betydande mån avsedd att vinna avsättning inom de närmaste
grannländerna, England och Tyskland, m. fl. Plötsligt stängde, emellertid
dessa länder marknaden, och denna stora odling saknade försäljningsmöjligheter.
I Holland ingrepo statsmakterna ganska effektivt för att stödja denna
näring, bland annat med åtgärder, liknande dem, som genomförts för det
svenska jordbruket. Detta har emellertid också haft till följd, att marknaden
sökt sig till håll, där det minsta motståndet var att möta, och sålunda ha vi
inom vårt land fått erfara ett mycket starkt tryck av den överproduktion,
som förefinnes inom detta land, men även från andra länder, där man för
övrigt arbetar under betydligt gynnsammare förhållanden. Jag behöver blott
erinra örn vad det betyder för en odling, som är beroende av artificiell värme,
såsom den nämnda odlingen av gurkor och tomater, att man kan driva denna
odling i ett mildare klimat. Bränslekostnaderna spela därvidlag en mycket
betydande roll.

Tisdagen den 3 maj 1938.

Nr 31.

Vid remiss av propositionen nr 303. (Forts.)

Det kail tilläggas, att de nämnda produkterna och många andra lia här i
Sverige och ej minst i Stockholm sålts till priser, vilka icke ha kunnat täcka
ens produktionskostnaderna i respektive länder, än mindre den ökning, som
frakt och försäljning hit inneburit, sålunda ren dumping. När man emellertid
har såsom i Holland en reglering, som innebär, att det överskott, som uppstår,
inköpes av staten till visst minimipris, är det ju klart, att man är intresserad
av att sälja så mycket som möjligt till utlandet hällre än att förstöra varan
även örn det sker linder produktionskostnaderna, då kan man ta den förlusten,
ty den går ju. icke i första hand ut över odlarna. Vissa jämförelser med våra
förhållanden inom jordbruket göra sig därvidlag osökt.

Nu ha kommitterade — jag skall endast med några ord be att få beröra det
— kommit fram med åtskilliga förslag av mindre värde och åtskilliga av något
större värde. Jag måste beklaga, att den del av kommitterades förslag,
som hade det största och mest omedelbara värdet, nämligen ett tullskydd, som
kunde skydda näringen gentemot denna obehövliga import, jag vågar säga
dumping från utlandet, icke har medtagits i Kungl. Maj:ts proposition.

Kungl. Maj :t har upptagit bl. a. förslaget om standardisering av trädgårdsprodukterna,
en åtgärd, som jag icke utan vidare vill underkänna men som på
intet vis skall överskattas, helt enkelt därför att trädgårdsprodukterna äro så
mångfaldiga och av så utomordentligt växlande och av så utomordentligt svårbestämbart
slag, att några större och avgörande och förbättrande verkningar
i handels- och omsättningshänseende av en standardisering knappast äro att
förvänta. Jag har ingen invändning mot förslaget, men jag tror jag kan instämma
med det uttalande, som har gjorts från ett hushållningssällskap, att
vinsten av detta knappast kommer att svara mot omkostnaderna.

Propositionen lägger särskild vikt vid organisationen av trädgårdsodlingen
och framför allt försäljningsorganisationen. Jag kan ju förstå, att man gör
detta,^ även av det skälet, att man ju med viss rätt kan göra gällande, att i en
närstående näring, nämligen jordbruket, har organisationen varit av mycket
stor betydelse. När man erkänner detta, bör man emellertid samtidigt komma
ihåg, att vad som har givit organisationen dess stora och för jordbruket avgörande
betydelse har dock varit, att organisationen kunnat utnyttja statens garanti,
när det gäller att bli av med produktionen och detta t. o. m. restlöst.
Jag tager val icke miste, om jag säger, att det centrala i jordbrukshjälpen hiden
omständigheten, att staten genom sin medverkan har garanterat en avsättning
i full utsträckning och tillfredsställande priser. Stödet har visserligen
icke uttryckligen innefattat minimipris men Ilar dock inneburit en liknande
garanti för vad jordbruket kan producera såväl i fråga om spannmål som animalier.
Det är det centrala i denna hjälpverksamhet. När jag nämner detta
gör jag det givetvis icke för att däremot rikta någon invändning utan endast
för att konstatera, att det är på denna grundval, som jordbrukarnas föreningsrörelse
har kunnat åstadkomma vad den har åstadkommit till det svenska
jordbrukets stöd och hjälp. När det gäller trädgårdsodlingen föreligger emellertid
icke ens en antydan om en sådan hjälp. Här är det icke alls fråga örn
att på något vis garantera vare sig pris eller möjligheter till avsättning.

Härtill kommer — det ligger i sakens natur — att trädgårdsodlingen är
mycket växlande i fråga örn skörderesultatet och framför allt i fråga om tidpunkten,
då skörderesultatet föres i marknaden, vilket gör det mycket svårare
att organisationsmässigt här kunna åstadkomma någon verklig hjälp. Jag
behöver bara erinra örn fruktodlingen. Det är nu en gång så, att frukten skördas
och kommer i marknaden under en viss kort tid av året med olikheter därjämte
mellan olika år vilket medför, att organisation visserligen är betydelsefull
men att det möter mycket större svårigheter att genomföra och upprätt -

Nr 31.

Tisdagen den 3 maj 1938.

Vid remiss av propositionen nr 303. (Forts.)
hålla den, beroende bl. a. därpå att man icke kontinuerligt kan sysselsätta i
organisationen anställda effektiva arbetskrafter. Hjälpen är därför icke att
finna enbart i, knappast ens väsentligen i organisation.

Jag har härmed icke velat polemisera mot organisation, men jag har velat
sätta saken i dess rätta sammanhang. Jag vill framhålla, att ett organisationsbidrag
och även en restlöst genomförd organisation, för att nu uttrycka
sig tillspetsat, icke i detta fall förmår åt trädgårdsnäringen giva det stöd, som
exempelvis fallet har varit inom jordbruksnäringen.

Kungl. Majit föreslår fraktlindring för transport av frukt till Norrland,
vilket jag för min del utan förbehåll biträder, men detta gagnar egentligen
icke så mycket den speciella trädgårdsodlingen som fastmera dem, som odla
trädgårdsprodukter bredvid sina andra företag, jordbrukare och dylikt.

Sedan har Kungl. Majit föreslagit 15,000 kronor till omförädling av fruktträd,
en sak, som kanske icke saknar all betydelse men som enligt min mening
har ganska ringa sådan. Bättre vore då använda pengarna till utrustning för
musterier.

Vidare föreslås visst anslag för propaganda- och upplysningsverksamhet
samt vidare anslag till konsulenter hos Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund.
Jag skall icke ingå på en närmare kritik av vad detta kan ha för värde
men tror föga på konsulentverksamheten.

Jag antydde tidigare, att det, som i föreliggande läge närmast hade kunnat
innebära ett stöd åt den svenska trädgårdsodlingen, nämligen ett försök att
hejda den stora import av trädgårdsprodukter, som för närvarande försiggår,
alltså ett ökad tullskydd, det har Kungl. Majit förbigått. Jag skall icke trötta
med några siffror, men den, som vill taga del av dem, som finnas i den berörda
utredningen, skall finna, att det är icke obetydliga^ mängder, som importeras.
Detta verkar givetvis i hög grad pristryckande på den svenska marknaden.
Därom är kanske mindre att säga, ty det är icke enbart ett lågt pris, som innebär
en svårighet för en odlare, utan än mera, att man pa grund av för stort
utbud utifrån får behålla en stor del av sina varor osalda.

Jag kan icke annat än på det högsta beklaga, att Kungl. Majit icke har
upptagit dessa mycket välmotiverade förslag från utredningens sida. Jag
kan så mycket mera beklaga detta, som det torde vara svårt för en enskild
motionär att gentemot Kungl. Majit få ett dylikt förslag genomfört, därest
man nu överhuvud taget kan motionera därom i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, vilket jag icke är alldeles övertygad örn är möjligt.

Jag har, herr talman, icke kunnat underlåta att uttala mina bekymmer och
min besvikelse i anledning av den föreliggande propositionen. Jag vill hoppas
och vädjar till det utskott, som har att behandla densamma, att det skall finna
möjligheter att med begagnande av utskottets motionsrätt göra alla de förbättringar,
som äro möjliga att åstadkomma i Kungl. Marits proposition.

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt att överlämna ifrågavarande proposition
jämte det i anledning av densamma nu avgivna yttrandet till jordbruksutskottet.

Härpå föredrogs följande Kungl. Majits på kammarens bord liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 304, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa; samt

till bankoutskottet propositionen, nr 305, angående medgivande av vissa förmåner
åt Internationella regleringsbanken i Basel.

Tisdagen den 3 maj 1938.

Nr 31.

Vid nu skedd föredragning av Kungl. Maj:ts propositon, nr 306, om ändrad
lydelse av § 11 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41) angående utvidgad näringsfrihet,
m. m., hänvisades propositionen, i vad anginge förordningsförslaget,
till behandling av lagutskott samt i övrigt till statsutskottet.

§ 4.

Herr Ericssons i Kinna motion nr 485, som nu föredrogs, hänvisades till
behandling av lagutskott.

§ 5.''

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial och utlåtande
nr 12 och 13, statsutskottets utlåtanden nr 116—120, bevillningsutskottets
betänkande nr 18, bankoutskottets utlåtande nr 36 samt första lagutskottets
utlåtanden nr 34 och 35.

§ 6.

Föredrogs första lagutskottets memorial, nr 36, angående arvode åt den,
som inom första lagutskottet biträtt vid behandlingen av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till gruvlag m. m. dels ock i ämnet väckta motioner;
och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 47 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 69—73.

§ 8.

Föredrogs och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial, nr 74,
med överlämnande till riksdagen av förteckningar över av domänstyrelsen försålda
hemman och lägenheter.

§ 9.

Föredrogos, men bordlädes åter andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 4 och 5.

§ 10.

Föredrogs herr Walléns vid kammarens nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa spörsmål angående beaktande av de skattskyldigas intressen
vid granskning av de statliga beskattningslängderna; och biföll kammaren
denna anhållan.

§ 11.

Föredrogs herr Hagbergs i Malmö likaledes på bordet liggande anhållan att
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få framställa
spörsmål angående en eventuell övergång för Sveriges del från vänster- till
högertrafik; och blev ifrågavarande anhållan av kammaren bifallen.

§ 12.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 432,
innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga

Nr 31.

Tisdagen den 3 maj 1938.

Interpellation.

utskotts utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion örn en allsidig utredning
rörande det offentliga nöjeslivet m. m.

Därvid begärdes ordet av

Herr andre vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Det beslut av

första kammaren, som genom det nu föredragna protokollsutdraget delgivits
andra kammaren, sammanfaller med ett förslag, som vid innevarande riksdag
genom motionen nr 324 väckts i andra kammaren. Andra kammarens fjärde
tillfälliga utskott, som berett nämnda motion, har i sitt utlåtande nr 4 hemställt,
att motionen ej måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda, vilken
hemställan andra kammaren vid sitt sammanträde den 27 nästlidna april
bifallit.

På grund av vad sålunda förekommit tillåter jag mig föreslå, att den nu
gjorda delgivningen ej heller måtte föranleda någon andra kammarens åtgärd.

Detta förslag bifölls av kammaren.

§ 13.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr andre vice talmannen Magnusson, som yttrade: Herr talman! Den
sista ännu bevarade större gotländska myren är f. n. föremål för förrättning,
avseende dess torrläggning och omdaning till åker. Därest denna förrättning
vinner laga kraft och statslån och statsbidrag beviljas, kommer inom få år icke
blott Gotland utan hela vårt land vara ett naturminnesmärke fattigare, därtill
ett sådant av fullkomligt unikt och oersättligt slag. Sedan de övriga större
gotländska myrarna, Roma myr, Martebo myr och Mästermyr m. fl. blivit utdikade,
återstår av större för denna naturbildning verkligt karakteristiska och
representativa myrar endast Lina myr. Ett par mindre, ännu av utdikning
skonade myrar äro icke av den storleksordning, att de kunna ge en verklig föreställning
örn den säregna naturbildning, som de stora gotländska myrarna utgjort.
Några motstycken finnas ej heller i andra delar av vårt land, varför
den sista gotländska myrens utplånande skulle innebära en oersättlig förlust
icke blott för Gotland utan för hela vårt land. Frågan örn Lina myrs bevarande
vidgar sig därigenom att icke blott vara i första hand ett gotlandsintresse
utan blir därutöver ett riksintresse, för vilket jag dristar mig att påkalla regeringens
uppmärksamhet och ingripande.

Därest ett läggande under plog av Lina myrs avsevärda arealer vore betingad
av hänsyn till livsmedelstillgången, skulle en sådan omständighet måhända
väga tyngre än hänsynen till naturskyddet. Men då så icke är fallet utan fastmera
överskottsproduktion förefinnes icke blott för Gotland utan för hela landet
beträffande åtminstone den del av livsmedelsproduktionen, vartill myren
kan bliva lämplig, kan utdikningen icke motiveras med något behov av produktionstillskott.
»Människan lever icke allenast av bröd», ett hänsynstagande
till idéella värden kan vara i hög grad befogat och behövligt, ej minst i vår
materiellt betonade och jäktande tid.

Visserligen har utdikningen av gotlandsmyrarna i en del fall givit beaktansvärda
mervärden, men misslyckanden saknas ej heller. Det lär också vara mindre
att invända mot att en del myrar torrlagts, men förhållandet blir annorlunda,
när det är fråga örn den sista större och enda kvarvarande verkligt representativa
myren. Det förtjänar också beaktas, att det i stort sett rätt ensartade
och enformiga gotländska landskapet, åt vilket myren både genom sin egen
ursprunglighet och sitt djurliv förlänat en egendomlig charme, blivit ännu enformigare
efter myrutdikningen. Visserligen äro jordbruksskördarna ägnade

Tisdagen den 3 maj 1938.

Nr 31.

Interpellation. (Forts.)

att fröjda oell glädja »människornas hjärta och öga», men den odlade myrvidden
utan hus och gårdar, blott bruten av mängden ej sällan buskbeväxta
diken ger dock ett ganska beklämmande intryck.

Ehuru mig veterligen inga undersökningar i sådan riktning verkställts och
L ö. torde vara svåra att tillförlitligt genomföra, kan dock ifrågasättas, huruvida
i ett så försommartorrt klimat som Gotlands utdikningen av de fuktighetsbindande
men vid torka starkt fuktighetsgivande myrarna så minskat luftfuktigheten,
att skörderesultaten i omgivningen därigenom förminskats.

Vi ha under många föregående år med rätta offrat mycket betydande summor
för att bevara kulturminnesmärken av skilda slag, i många fall av den
beskaffenheten, att de visserligen väl förtjäna att bevaras, ehuru eljest icke
enastående eller oersättliga, emedan motsvarighet finnas på närmare eller fjärmare
håll. I detta fall gäller det ett alldeles enastående minnesmärke, vartill,
såsom förut påpekats, ingen motsvarighet finnes vare sig på Gotland eller på
fastlandet. Frågan synes mig därför icke böra ställas så: ha vi råd att bevara
detta oersättliga naturminnesmärke utan fastmera: lia vi råd att förlora detta?
Ha vi icke råd, icke vilja att bevara denna egendomliga och enastående naturbildning,
då är all vår långt drivna och i många hänseenden erkännansvärda
kulturminnesvård av föga värde. Vartill tjänar det att bevara kulturminnesmärkena,
örn vi icke samtidigt vårda och bevara den natur, ur och inom vilka
desamma framskapats? Snarast bör väl omvårdnaden av naturen vara det primära,
vartill vården av kulturminnena är ansluten.

Jag respekterar tillfullo jordägarnas rätt och intresse att av sin egendom söka
avvinna största möjliga avkastning och finner det förklarligt, att de genom
en torrläggning av myren åsyfta därur vinna större ekonomiska värden än de
mycket begränsade, som myren nu representerar. Tveksamt kan däremot vara,
huruvida staten kan eller bör känna sig förpliktigad att genom avsevärda
insatser i form av lån och odlingsbidrag medverka till minnesmärkets förstörande.
Myren representerar för jordägaren under inga förhållanden större värde
än det säkerligen rätt ringa nuvärdet, ökat med det mervärde, som kan uppstå
genom torrläggningen, sedan kostnaderna härför, inklusive statsbidrag,
fråndragits. Detta värde kan trots den betydande arealen näppeligen uppgå
till alltför stort belopp, särskilt som man bör kunna ställa den förhoppningen
till jordägarna, att de för sakens skull — bevarandet av Gotlands natur -—
nöja sig med rimliga värden. Jag vågar därför till allvarligt övervägande
framlägga spörsmålet, huruvida icke bevarandet av Lina myr är ett riksintresse
av den storleksordning, att staten bör ikläda sig ekonomiska offer för
dess bevarande, vare sig detta kan ske genom myrens förvärvande eller genom
ett annorlunda beskaffat, betryggande avtal. Härom är givetvis omöjligt att
nu framställa något bestämt förslag eller uttalande utan måste detta bli beroende
av underhandlingar och deras resultat. Av yttersta vikt är, att undersökningar
och underhandlingar i detta syfte snarast upptagas, och jag har därför
dristat mig att på detta sätt framföra spörsmålet. Jag hoppas livligt, att kammaren,
som väl torde känna mitt intresse för svensk natur, förstår det brinnande
intresse, som i denna sak driver mig — jag vågar ävenledes vädja till
intresset på Gotland och till välvillig förståelse från delägarna i Lina myr.
Jag hoppas också på förståelse och på handling från regeringen, när jag nu
dristar mig att påkalla regeringens och främst statsministerns intresse och initiativ.
Vi stå här inför ett spörsmål, där det i sällsynt hög grad gäller, huruvida
den begränsade ekonomiska vinningen — i närvarande tid, såsom visats,
icke på något siitt nödvändig såsom produktionsfaktor — skall äga företräde
framför att till kommande släkten och tider bevara ett stycke oersättlig och ensamstående
svensk natur.

Nr 31.

Tisdagen den 3 maj 1938.

Interpellation. (Forts.)

Jag anhåller därför örn kammarens tillstånd att till hans excellens statsministern
få rikta följande spörsmål, som jag helt lämnar i hans excellens val att
besvara genom meddelande i kammaren eller genom praktisk åtgärd eller bådadera.

Finner Ers Excellens tillräckliga skäl föreligga att för framtiden såsom naturminnesmärke
bevara Lina myr, och är regeringen beredd att, om så befinnes
vara fallet, vidtaga härför erforderliga åtgärder?

Ifrågavarande anhållan bifölls av kammaren.

§ 14.

Ordet lämnades nu till herr audre vice talmannen, som anförde: Herr

talman! Jag tillåter mig hemställa, att å morgondagens föredragningslista
två gånger bordlagda ärenden måtte uppföras i följande ordning, nämligen
först konstitutionsutskottets memorial nr 12, därefter bankoutskottets utlåtande
nr 36, därefter andra lagutskottets utlåtanden nr 45 och 46, därefter jordbruksutskottets
utlåtanden nr 65—67, därefter statsutskottets utlåtanden nr
109—120 och därefter övriga ärenden i den ordning, i vilken de förekomma
å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 15.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvSrv av
Gävle—Ockelbo järnväg;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till svenska
institutet i Rom m. m.;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ämnesomfattnmgen
för vissa professurer vid karolinska mediko-kirurgiska institutet;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönetursberäkning
för gymnastikläraren, kaptenen J. E. M. Danckwardt;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av kronans rätt till danaarv efter sömmerskan Ada Kristina Larsson från Mortorps
socken;

nr 219, i anledning av två utav Kungl. Majit gjorda framställningar angående
avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ny klassificering
av trafikanstalterna vid post- och telegrafverken samt statens järnvägar;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag till vård och
underhåll av fornlämningar och byggnadsminnesmärken jämte en i ämnet väckt
motion;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till allmänna
barnbördshuset i Stockholm för budgetåret 1938/39;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1938/39 till rasbiologiska institutet; och

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar i fråga örn anslag för
budgetåret 1938/39 till gymnastiska centralinstitutet; samt

Tisdagen den 3 maj 1938.

Nr 31.

från jordbruksutskottet:

nr 232, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn rätt
till jakt m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 233, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående älgavgifter m. m.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

§ 17.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Magnusson i Tumhult m. fl., nr 486, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 285, angående anslag till statens arbetslöshetskommission, reservarbeten
och kontantunderstödsverksamhet m. m.; och

herr Sundström i Skövde m. fl., nr 487, i anledning av Kungl. Maj :ts proposion,
nr 286, med förslag till lag örn semester m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 18.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Andersson i Munkaljungby (sjuk)

under 6 dagar fr. o. m. den 3 maj och

> Törnkvist > 3 » * > 7 > .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.42 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Ang. granskning
av
statsrådsprotokollen.

Onsdagen den 4 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I -

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Härmed intygas, att professor Å. Holmbäck på grund av infektion i övre
luftvägarna ej kan deltaga i riksdagens sammanträden under tiden 3 maj—14
maj 1938.

Uppsala den 3 maj 1938.

C. O. Nylén.

professor.

Att Borgmästare O. Dahlbäck från Jönköping lider av angina tonsillaris
(halsfluss med feber) och till följd härav är helt oförmögen att deltaga i
riksdagsarbete tiden 2 maj—7 maj 1938, intygas härmed.

Jönköping den 3 maj 1938.

G. Ärman,

stadsläkare.

§ 2.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 307, angående försvarsberedskapens omedelbara stärkande; och
nr 311, angående anslag till statlig lagerhållning m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos följande på kammarens bord liggande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 486 av herr Magnusson i Tumhult m. fl.;
samt

till behandling av lagutskott motionen nr 487 av herr Sundström i Skövde
m. fl.

§4.

Till behandling företogs konstitutionsutskottets memorial, nr 12, angående
granskning av de i statsrådet förda protokoll.

Efter föredragning av utskottets under punkten A gjorda anmälan, att anledning
icke förekommit att mot någon ledamot av statsrådet tillämpa § 106
regeringsformen, lades berörda anmälan till handlingarna.

Utskottets under punkten B gjorda anmälan örn anmärkning jämlikt § 107
regeringsformen.

Utskottet hade under denna punkt anmält, att utskottet —- i anledning av
vissa av Kungl. Maj :t fattade, i protokoll över kommunikationsärenden den

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

30 december 1937 omförmälda beslut över ansökningar från ett flertal föreningar
om förhandlingsrätt i förhållande till vissa myndigheter -—- beslutit anmärkning
mot föredragande departementschefen, statsrådet Forslund.

I en vid punkten fogad reservation hade herrar Källman, Karl August Johansson,
Härdin, Fast, Andersson i Malmö, Eriksson i Tofterud och Nilsson i
Göteborg förklarat, att enligt deras förmenande tillräckliga skäl icke hade
förebragts för att grunda en anmärkning enligt § 107 regeringsformen mot
statsrådet Forslund.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Fast: Herr talman! När det är fråga om ett så pass svårreglerbart
område som det som beröres i den föreliggande anmärkningen, tror jag man
skulle kunna säga, att hur ett statsråd än handlat, skulle han ha kunnat bli
föremål för klander, framför allt från deras sida, som ansågo sig vara förbigångna.

Däremot är det ju en annan sak, huruvida detta klander kunde vara av den
beskaffenhet, att det berättigade till en anmärkning enligt § 107 regeringsformen.
Jo, det kanske hade funnits ett sätt för ett statsråd att i föreliggande
fall icke ådraga sig något egentligt missnöje, och det hade varit örn han helt
enkelt beviljat samtliga framställningar från tjänstemannaorganisationer om
erhållande av förhandlingsrätt. Att utan vidare godtaga samtliga dessa framställningar
hade kanske varit den allra behagligaste utvägen för statsrådet.
Men då frågar man sig: vart skulle det egentligen ta vägen med den i fjol
beslutade förhandlingsrätten, om Kungl. Maj:t valt att bifalla alla ansökningar,
därför att den vägen var den bekvämaste och emedan därigenom uppkomme
det minsta missnöjet? Jag tror, att det säkerligen funnits större skäl
till saklig anmälan under dessa betingelser än de som nu föreligga.

Nu har man valt att fullfölja vad som angivits i statsrådsprotokollet till propositionen
till fjolårets riksdag angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän,
alltså de anvisningar som ifrån vederbörande ämbetsverk och myndigheter
under beredningen av propositionen hade framställts och som gingo ut på att
det var nödvändigt att begränsa denna förhandlingsrätt till icke alltför många
organisationer. Man måste dock komma ihåg, att det leder till oerhört mycket
besvär och kanske ännu mera trassel, örn man lämnade alla organisationer
förhandlingsrätt.

I nämnda statsrådsprotokoll anföres, att man anser, dels att Kungl. Maj :t
skall avgöra, vilka organisationer som skola ha förhandlingsrätt, i stället för
att överlämna frågan till vederbörande ämbetsverk eller myndighet, och dels
att strävan skall vara att begränsa förhandlingsrätten till ett visst, icke angivet
men lämpligt antal organisationer. Det önskemålet uttalades även, att
tjänstemännen själva i sitt organisationsarbete skulle sträva efter att medverka
till en sådan utveckling, d. v. s. mot större och kraftigare tjänstemannaorganisationer.
Det är den linjen, som nu Kungl. Maj:t och det klandrade statsrådet
har följt och som således var den i propositionen i fjol angivna och om
vilken deklaration riksdagen icke hade någon som helst erinran att göra.

Man anför i utskottsutlåtandet, att man saknar enhetliga principer i tillvägagångssättet.
Jag tycker, att man snarare kan säga, att man här finner
vägledande principer. Den ena är den som jag redan redogjort för, nämligen att
begränsa förhandlingsrätten till ett rimligt antal organisationer samt att söka
medverka till att skapa starka tjänstemannaorganisationer oell organisationer
av den beskaffenheten, att tjänstemännen kunna ansluta sig till desamma inte
bara från ett litet begränsat område utan ifrån ett större område. Det finns

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 193S f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
också en annan princip i Kungl. Maj :ts åtgöranden under fjolåret, oell det är
den, att i besluten se till att icke någon grupp av tjänstemän kommer att
ställas utanför rätten till förhandling. Jag erinrar därvidlag inte bara om
fjolårets riksdagsbeslut, utan jämväl örn 1936 års beslut örn förhandlingsrätt
åt arbetare m. fl. Den princip, som således här följts, har varit att se till,
att ingen grupp av arbetare och tjänstemän blev satt utanför möjlighet till
förhandling med arbetsgivarparten.

Jag tror därför man kan säga, att man här på ett ganska lyckligt sätt förmått
klara upp den saken. Men denna strävan, denna ledande princip har då
måst leda till att man i vissa undantagsfall måst medgiva förhandlingsrätt även
åt mindre organisationer. Jag tänker därvidlag på anmärkningen rörande
tjänstemännen under clearingnämnden, svenska handelsarbetarförbundet, vilkas
medlemsantal man ansett vara alltför litet för att de bort erhålla förhandlingsrätt.
Om man medger det rätta i den princip jag här angivit, att
ingen grupp borde bli utan förhandlingsrätt, och örn man erinrar örn att denna
tjänstemannagrupp icke erhållit förhandlingsrätt enligt 1936 års förordning,
så skulle ju, om den också nekades att erhålla sådan rätt enligt 1937 års förordning,
denna grupp alls icke ha erhållit någon förhandlingsrätt, och man
skulle med dylikt tillvägagångssätt icke ha kunnat fullfölja den princip Kungl.
Maj :t uttalat sig för. Man kan således icke hålla principen örn stora organisationer
helt obruten, utan man tvingas att taga även de hänsyn, jag här relaterat.

Örn man vill godkänna dessa principer, som jag tycker mig finna ganska
klart uttryckta i de beslut, som fattats av Kungl. Majit, anser jag inte det
blir så värst mycket över till klander från utskottets sida. Emellertid är jag
tillfredsställd med att den anmärkning som nu gjorts föreligger i helt annat
skick än när anmärknings yrkandet framställdes. Då var nämligen huvudargumentet,
att vederbörande statsråd icke visat oväld vid utövandet av sitt
ämbete och vidare att Kungl. Maj :t icke skulle haft rätt att emot kungörelsens
bestämmelser medgiva förhandlingsrätt åt vissa organisationer. Den anmärkning
som nu föreligger är ju av helt annan innebörd, och däri nöjer man sig
med att räkna upp några organisationer, som man anser icke borde ha erhållit
förhandlingsrätt men som nu fått sådan, medan man å andra sidan räknar upp
ett fåtal, beträffande vilka en motsatt åtgärd ansetts lämplig. Ja, jag erinrar
örn vad jag inledningsvis sade, att hur än Kungl. Majit handlat, hur
vederbörande statsråd än här vidtagit sina dispositioner, är jag övertygad örn
att anmärkningar skulle ha kunnat komma fram -—- under alla betingelser.
Men då ber jag också få fästa uppmärksamheten vid en annan sak, och det är
att här rör man sig på ett mycket svårreglerbart område. Det gäller helt enkelt
förhandlingsrätt i fråga örn en grupp, som tidigare icke haft någon sådan och
inom vilken det vimlar av mindre organisationer, vilka icke ännu fått någon
bestämd, fast utformning. Att det skulle möta svårigheter vid den första tilllämpningen
utav denna kungörelse var således ganska självklart. Nog förefaller
det mig som örn man hade bort vänta och se en smula, hurudana resultaten
skulle bli med hänsyn till framtiden, innan man tror sig kunna spåra någon
bestämd olycklig tendens ifrån vederbörande statsråds eller från Kungl. Maj :ts
sida.

Det är likaså självklart, att det uppstår sådana fall, där det sedermera
kanske kommer att visa sig, att man för framtiden kan behöva en annan reglering
än den, som är beslutad i dag, men då får man väl vänta och se, hurudan
utvecklingen blir, hur tjänstemannaorganisationerna växa fram, vilka former
dessa organisationer ta o. s. v. Att Kungl. Maj :t inte skulle lia rätt att utanför
ramen av den givna kungörelsen i fjol lämna förhandlingsrätt åt tjänste -

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
mannaorganisationer har utskottet i föreliggande anmärkning icke kunnat påstå.
När denna kungörelse är utfärdad av Kungl. Majit visserligen efter riksdagens
hörande, men riksdagen har ju helt enkelt överlämnat kungörelsens utarbetande
och handläggande till Kungl. Maj :t, så är det fullständigt orimligt att resonera
på det sätt som jag har sett i en del tidningar, att denna Kungl. Maj :ts rätt
-— som ingen tidigare har bestritt, innan denna kungörelse kom till — nu
skulle vara inskränkt. Detta är fullständigt orimligt och jag är glad över
att utskottet därvidlag icke fasthållit vid den första ståndpunkten.

Jag skall inte gå in på några detaljer rörande de olika punkterna; jag är
övertygad örn att därest det behövs vederbörande statsråd kommer att göra
detta. Jag har mera velat uppehålla mig vid så att säga de ledande principer,
som utskottet anser saknas, men som jag för mitt vidkommande trott mig
finna och ansett vara riktiga och de enda, som i föreliggande fall äro möjliga
att tillämpa. Jag slutar med att säga att örn man tagit nödig hänsyn till de
förhandenvarande betingelserna, alltså även den hänsyn, som jag anser att
man har skyldighet att ta, då det är fråga örn att på ett nytt och svårreglerbart
område tillämpa en bestämmelse av det innehåll, som det här gäller, då tycker
jag, att den anmärkning, som här nu är framställd från utskottets sida, icke
haft det berättigande, att den bort göras enligt § 107 regeringsformen. Jag
hemställer därför, herr talman, att anmärkningen under denna punkt måtte
läggas till handlingarna.

Herr Hallén: Herr talman! Det har i tidningspressen framhållits att

årets dechargeutlåtande är ett relativt magert aktstycke, och vi kunna gärna
från utskottets sida vitsorda, att det ligger något i detta omdöme. Utlåtandet
är resultatet av bortåt tre månaders arbete. Frånräknar man den anmärkning
som föreligger, förekommer ju bara en lång rad av reservationer, av vilka väl
en del måste sägas vara av sådan art, att man kan ifrågasätta, örn det varit
grundlagsstiftarnas mening, att det är med sådana petitesser och småting man
i detta sammanhang skall sysselsätta sig. Överhuvud taget har man vid denna
dechargegranskning ett växande intryck av att hela detta system för granskning
skulle behöva moderniseras, att man skulle behöva äga andra former än
106 :e och 107 :e paragraferna i regeringsformen för att göra sina erinringar.
Vi ha också sedan i fjol gjort ett försök med en mera moderat erinran, men den
är ju inte avsedd att slå ner på vissa regeringshandlingar utan åsyftar mera
en viss praxis och är därför icke tillämplig. Jag vill emellertid verkligen efterlysa
litet modernare former för erinringar till ett och annat beslut.

Den punkt, där i alla fall en anmärkning framställts, är dock icke av så oerhört
stor betydelse. Vi få erkänna, att utskottets eget sätt att skriva denna anmärkning
är präglat av mycken moderation, och även försvararen för statsrådet
tills vidare, nämligen herr Fast, uttryckte sig på ett mycket hovsamt och
moderat sätt. Jag vill i alla fall begagna tillfället, herr talman, att göra några
små kommentarer till de statsrådsbeslut, det nu är frågan örn.

Vi minnas allesamman lagen av 1936 örn förenings- och förhandlingsrätt,
som är synnerligen viktig. Där heter det ju enligt en paragraf, att föreningsrätten
skall lämnas oförkränkt, och det är därför man söker se till, att det inte
uppstår onödiga svårigheter vid anslutningen till de föreningar, som vederbörande
anser sig ha största intresset att få tillhöra. Vi minnas också att
denna lag, som inte avsåg statstjänstemän i egentlig mening och inte heller
kommunala tjänstemän, utbyggdes i fjol med en administrativ författning,
som möjliggjorde samma förenings- och förhandlingsrätt liven för verkliga
statstjänstemän. Jag vill i detta sammanhang påpeka, att vi i fjol fingo dessa
regler, sedan riksdagen hörts över dom, angående det sätt, varpå föreningar

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
och tjänstemän skulle fa utöva sin förhandlingsrätt. Departementschefen uttalade.
då i en proposition till riksdagen, att endast de större och mera representativa
föreningarna skulle erhålla rätt att förhandla med myndigheterna i
den ordning författningarna föreskriva. Vad är det för föreningar som åsyftas?
Jo, uppenbart tjänstemannaföreningar och tjänstemannaorganisationer —- författningen
kail inte ha någon annan innebörd. Detta framgår också inte bara
av författningstexten, som använder ett motsvarande uttryck, utan också i
fortsättningen av departementschefens eget uttalande, däri han använder dessa
båda uttryck, vilka precisera innebörden av vad han tidigare yttrat härom.
Det är därför enligt^min mening alldeles oriktigt av reservanterna, när de till
stöd för bifall till två personalförbunds ansökningar anföra, att dessa organisationer
»äro var på sitt område de ojämförligt största beträffande medlemsantal».
Det har ingen bestritt, men det är inte medlemsantalet i en förening
i och för sig, som det kommer an på vid bedömandet av frågan, huruvida förhandlingsrätt
skall tillerkännas en organisation eller icke, utan det beror på
procenten statstjänstemän i kungörelsens mening av alla statstjänstemän som
tillhöra den ena eller andra kategorien.

Ser man saken på det sättet, och jag tror det är riktigt, så visar det sig att
till exempel Försvarsverkens civila personalförbunds vid armé- och marinförvaltningen
anställda, cirka 5,000 medlemmar, endast ha hundra statstjänstemän
i kungörelsens mening. Jag vill inom parentes påpeka, att denna uppgift
örn antalet verkliga tjänstemän i sådana organisationer ju är ganska viktig,
och den skall också lämnas vid ansökan om förhandlingsrätt. I två fall saknades
sådan uppgift — den fanns bara i form av en blyertsanteckning i akten,
och det är ju inte precis någon tillfredsställande ordning. De kategorier tjänstemän,
till vilka dessa hundra tjänstemän äro hänförliga, skulle för övrigt
enligt arméförvaltningens uttalande — och detta är på ingen punkt bestritt —
i avsevärd omfattning^också vara organiserade i Försvarsverkens civila tjänstemannaförbund,
men da detta förbund också har fått förhandlingsrätt, kan man
svårligen göra gällande, att ett trängande behov förelegat att tillerkänna Försvarsverkens
civila personalförbund förhandlingsrätt. Jag vill härmed, herr
talman, emellertid ej ha sagt, att jag i och för sig reser någon erinran mot att
detta förbund fått förhandlingsrätt. Det är endast vid jämförelse med andra
tjänstemannasammanslutningar, som vägrats sådan rätt, jag finner departementschefens
förfaringssätt ej fullt lämpligt, och det har jag velat understryka.
Som särskilt uppseendeväckande och fullständigt oförklarligt framstår för mig
avslaget av Svenska järnvägarnas kontorspersonals förbunds ansökan örn förhandlingsrätt.
Detta förbund omsluter dock omkring 1,500 tjänstemän vid
statens järnvägar eller 55, 58 och 92 procent av hela antalet befattningshavare
inom tre klart avgränsade kategorier, som med hänsyn till sina intressen och
förhållanden i övrigt antaga en typisk mellanställning mellan högre och lägre
tjänstemän. De torde icke ha rätt att tillhöra de högre tjänstemännens organisation.
Och de passa icke väl in i de lägres. Jag håller för övrigt alltför
styvt på organisations friheten i största möjliga utsträckning för att vilja vara
med örn att man mot deras vilja tränger in dem i de lägre tjänstemännens
organisation. Visserligen är det sant, såsom påpekats av herr Fast — vi ha
själva också rört vid den saken — att man ej bör uppmuntra någon yppig flora
av varjehanda organisationer. Men gränsen bör ju kunna dragas så, att man
ej använder större våld, än nöden kräver, och tvingar folk att tillhöra en organisation,
när de mena sig Ira sakliga skäl till att vilja stå i en annan. Det är
egentligen örn detta striden står.

Sedan vill jag tillägga, att i fråga om förhandlingsrätt för två föreningar,
som omfatta kontraktsanställd personal vid post och telegraf, hava reservan -

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
terna å sid. 22 sökt försvara departementschefens avstyrkande av deras förhandlingsrätt
med att »det är omtvistat huruvida dessa äro att betrakta som
tjänstemän». Den frågan är naturligtvis ej lätt att knäcka för den, som ej är
juridiskt skolad i sådana ting. Men jag vill se rent praktiskt på frågan, och
då kan jag nöja mig med att påpeka, att departementschefen själv i propositionen
i ämnet till fjolårets riksdag tydligen avsåg, att viss kontraktsanställd
personal skulle kunna få förhandlingsrätt enligt kungörelsen. Nu kan naturligtvis
statsrådet Forslund liksom vi andra ha rätt att ändra mening, meli
då hade han bort uttala detta i ett så principiellt viktigt fall som detta. En
oklarhet på denna punkt kan medföra, att viss personal faktiskt under längre
eller kortare tid berövas förhandlingsrätten. Och jag håller på att denna medborgerliga
rättighet ej på något sätt bör förvägras medborgarna. I det fallet
ha vi en auktoritet att stödja oss på, och det är ingen mindre än landshövding
Rodhe, som var ordförande för de sakkunniga, som utarbetat den nu gällande
lagen. Han säger i »Förvaltningsrättslig tidskrift» just med tillämpning på
sådana fall som de förevarande, att »någon fara eller olägenhet av att i tvivelaktiga
fall hellre tillerkänna än förvägra befattningshavare rätt till förhandlingar
synes icke föreligga». Hade reservanterna varit logiska i sitt resonemang,
hade de bort komma till samma slutsats i fråga örn de båda förevarande
personalförbunden för kontraktsanställda vid post och telegraf. De säga nämligen
själva, att författningar örn förhandlingsrätt äro av administrativ natur
»och Kungl. Maj:t äger sålunda rätt att medgiva förening förhandlingsrätt
även för det fall att nämnda kungörelse icke är tillämplig». Detta uttalande
från reservanternas sida ger endast ytterligare ett stöd för att de förevarande
två föreningarna vid post och telegraf bort få förhandlingsrätt.

Jag vill till sist, herr talman, endast ånyo upprepa, vad jag redan en gång
understrukit, att jag icke velat vara med örn en anmärkning för att någon
förening fått förhandlingsrätt av Kungl. Maj :t. Vad jag varit med örn att
anmärka på är ojämnheten i tillämpningen, att vissa organisationers ansökningar
avslagits, ehuru det funnits starkare skäl för att bifalla dem än andra,
som tillstyrkts av departementschefen. Det är för att värna förhandlingsrätten
som medborgerlig rättighet även för statens tjänstemän, som vi velat göra
denna erinran, och vi äro övertygade om, att den nog kan vara till en viss nytta
vid handläggningen av liknande ärenden i framtiden.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Forslund: I

den del i konstitutionsutskottets utlåtande, vilken nu föreligger till behandling,
kan jag mycket väl förstå, att olika meningar kunna göra sig gällande, huruvida
tillämpningen överensstämmer med författningens anda och mening. Jag
tolkar emellertid utskottets uttalande så, att utskottet icke bygger sitt omdöme
på något ställningstagande till frågan örn vilka organisationer, som borde tillerkännas
förhandlingsrätt eller icke.

Innan jag går in på att närmare redogöra för ärendets handläggning anser
jag mig böra upplysa därom, att antalet organisationer, som ansökt örn förhandlingsrätt
berör många myndigheter och institutioner. I beslutet av den
30 december 1937 erhöllo 42 föreningar bifall till sina ansökningar och 12 erhöllo
avslag. En av de föreningar, som erhöll bifall till sin ansökning, avsåg
förhandlingsrätt gentemot 103 myndigheter, men antalet statsinstitutioner, som
sorterade under dessa myndigheter, uppgick till cirka 150 stycken.

Jag önskar även få påminna örn min principiella inställning till rätten att
få förhandla och tager mig därför friheten att återgiva vad jag yttrade i propositionen
nr 128 år 1937^ vilken proposition avsåg förhandlingsrätten. Å
sid. 64 i nämnda proposition anförde jag följande:

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

»Starka skäl måste onekligen anses tala för den av de sakkunniga intagna
ståndpunkten, att förhandlingsrätt bör medgivas varje av tjänstemännen bildad
förening. Med en förhandlingsordnings anda är det nämligen mest överensstämmande,
att några restriktioner icke sättas för tjänstemännens möjligheter
att få överlägga med myndigheterna örn de frågor, som nära beröra dem.
Jag skulle med hänsyn härtill hava varit benägen att förorda de sakkunnigas
förslag örn att ett försök i varje fall borde göras med att införa en allmän förhandlingsrätt
för alla tjänstemannaföreningar. Av redogörelsen för yttrandena
framgår emellertid, att allvarliga betänkligheter mot förslaget uttalats
av ett flertal av de myndigheter, som skulle hava att tillämpa de givna bestämmelserna.
Även från tjänstemannahåll hava farhågor anförts örn att en förhandlingsrätt
med den vidsträckta omfattning, som de sakkunniga förorda,
skulle komma att bliva så betungande för myndigheterna, att förhandlingsordningens
idé skulle komma i vanrykte och att man därigenom skulle kunna riskera
hela reformen. Vid sådana förhållanden har jag icke ansett mig böra
motsätta mig, att en begränsning av förhandlingsrätten vidtages i sådant hänseende,
att endast de större och mera representativa föreningarna erhålla rätt
att förhandla med myndigheterna i den ordning, författningen föreskriver. Såsom
de sakkunniga framhållit, ernås även därigenom beaktansvärda fördelar
i form av ordnade förhållanden i fråga örn tjänstemännens organiserande. Att
en begränsning i vissa fall kan vara nödvändig att genomföra har för övrigt
tydligt visat sig, då det gällde att bedöma frågan om vilka tjänstemannaföreningar,
som skulle tillerkännas rätt att upptaga förhandlingar med 193G års
lönekommitté.»

Å sid. 66 i samma proposition uttalade jag den förhoppningen, att tjänstemännen
själva skulle underlätta förhandlingsförfarandet genom att skapa stora
organisationer.

I de sakkunnigas betänkande behandlades även frågan örn huruvida föreningsrättsliga
bestämmelser skulle införas som villkor för förhandlingsrätten.
I propositionen framhöll jag i denna del av frågan, att förhållandena voro så
olika inom skilda förvaltningsområden att man — var gränsen än droges —
skulle riskera att icke nå det resultat, som vore önskvärt. Därtill skulle komma
den olämpliga följden av en bestämmelse örn krav på visst medlemsantal
eller viss representativitet såsom villkor för förhandlingsrätt, att en organisation
den ena månaden skulle kunna vara förhandlingsberättigad för att den
nästa kanske hava förlorat sin rätt. Jag förordade i propositionen såsom lämpligt
att införa en bestämmelse, som medgav rätt till begränsning av förhandlingsrätten.

Jag har velat återgiva, vad som i denna punkt anförts i samband med tillkomsten
av riksdagens beslut örn förhandlingsrätt för statstjänstemännen. Jag
anser mig även böra tillägga, att riksdagen icke uttalade någon avvikande mening
emot, vad jag anförde.

I sitt uttalande har utskottet ansett, att några enhetliga synpunkter icke
skulle hava legat till grund för bedömandet av ansökningarna.

Innan jag övergår till att säga några ord rörande de speciella fallen, som
utskottet närmare angivit, vill jag framhålla svårigheten av att endast med
hänsyn till vad som stadgats i författningens § 1 veta, vilka arbetstagare i statens
tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.

Vilka arbetstagare i statstjänst, som äro att hänföra till nämnda grupp, är
icke fastställt, vilket också bäst framgår därav, att ordföranden i den sakkunnigkommitté,
som förberedde förhandlingsrätten, i ett föredrag uttalade följande: »Enligt

författningens ordalydelse tillerkännas statens tjänstemän förhand -

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
lingsrätt och avses med statens tjänstemän sådana arbetstagare, som äro underkastade
ämbetsmannaansvar (1 §). Uppenbarligen föreligger med en sådan
gränsdragning för författningens tillämpningsområde en viss oklarhet med
hänsyn till osäkerheten i vissa fall, huruvida en tjänsteman har ämbetsmannaansvar
eller ej. Frånvaron av en allmän tjänstemannalag, där begreppet statstjänsteman
är närmare bestämt, gör det emellertid omöjligt att finna en annan
definition än som hänvisar till 25 kap. strafflagen, varför det får överlåtas åt
praxis att avgöra, huruvida befattningshavare å gränsområdena för statens
förvaltning skola hänföras under lagstiftningen.»

Beträffande de tre organisationer, vilka erhållit förhandlingsrätt och vilka
upptagits i utskottets anmärkning, förhåller det sig på följande sätt. Försvarsverkens
civila personalförbund och telegraf- och telefonmannaförbundet hava
ett medlemsantal av 5,703, respektive 8,562. Dessa förbund hava efter överläggningar
med sina motparter åstadkommit kollektivavtal, som reglerar lönerna
och anställningsvillkoren för en stor del av förbundets medlemmar. På
grund av detta förhållande förekommer helt naturligt förhandlingar med parterna
rätt ofta berörande skilda ting. När nu båda dessa förbund inom sig
innesluter icke endast avtalsbunden personal utan även sådana, för vilka riksdagen
fastställer lönevillkor, har jag icke kunnat finna, att dessa organisationer
kunna anses förhindrade att få upptaga förhandlingar även berörande dylika
befattningshavare.

Jag har ansett mig hava desto mindre anledning därtill, eftersom rekryteringen
av personal till extra ordinarie och ordinarie befattningar inom de verk,
som här är fråga om, sker i ganska stor utsträckning från den kollektivavtalsbundna
personalen. Framför allt är detta förhållandet vid telegrafverket. En
vägran till förhandlingsrätt skulle betyda, att t. ex. en linjearbetare, vilken
erhållit befordran till extra ordinarie eller ordinarie, skulle sakna möjlighet att
organisationsmässigt företrädas, därest han icke lämnade sin gamla organisation.
Det kan enligt min mening icke vara i någons intresse att under dessa
förhållanden vägra förhandlingsrätt.

Vad jag här anfört rörande telegraf- och telefonmannaförbundet kan även
med samma rätt anföras örn en annan organisation vid samma verk — inom
parentes sagh bär utskottet icke tagit upp frågan om denna organisation, av
vilken anledning vet jag inte — vilken samtidigt med telegraf- och telefonmannaförbundet
erhöll förhandlingsrätt, nämligen kvinnliga telefontjänstemannaföreningarnas
centralförening. Denna förening har alltsedan 1922 haft kollektivavtal
med telegrafstyrelsen för sina medlemmar. Men på samma sätt
sorn var fallet med telegraf- och telefonmannaförbundet i fråga örn rekryteringen
till extra ordinarie och ordinarie, förhåller det sig inom denna förenings
verksamhetsområde. Efter befordran stanna de kvar i sin gamla organisation,
och det kan som sagt icke finnas anledning vägra föreningen rätt att även
förhandla för dessa sina medlemmar.

Angående utskottsutlåtandet punkten 2 berörande svenska handelsarbetareförbundet
vill jag fatta mig mycket kort. Jag ber att få återgiva vad ordföranden
i clearingnämnden anfört i sin skrivelse till handelsarbetareförbundet i
samband med förbundets framställning örn förhandling enligt lagen om förenings-
och förhandlingsrätt:

»Clearingnämnden får erkänna mottagandet av Eder skrivelse av den 16
dennes, vari Ni hemställer om avslutande av ett kollektivavtal mellan Eder
och nämnden angående hos nämnden anställda manliga tjänstemän.

I anledning härav får nämnden, som lyder under Kungl. Handelsdepartementet
och i ärendet överlagt med departementschefen, framhålla, att nämndens
befattningshavare äro statliga tjänstemän, med andra ord underkastade

Andra kammarens protokoll 1938. Nr 31. 2

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
tjänstemannaansvar. Viel detta förhållande är lagen om förenings- och förhandlingsrätt
icke tillämplig beträffande dem. Tillika anser sig nämnden
böra upplysa om, att vid innevarande års riksdag framlagts en proposition
angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän. Skulle denna proposition,
varav ett exemplar närslutes, bliva av riksdagen bifallen, komma
de däri föreslagna bestämmelserna att bliva tillämpliga i fråga örn nämndens
befattningshavare.

Nämnden får med åberopande härav meddela, att nämnden under föreliggande
förhållanden måste avböja Eder framställning.»

Med kännedom örn clearingnämndens ställning till förbundets tidigare framställning
var det enligt mitt sätt att se intet annat att göra vid förbundets
framställning om rätt att få förhandlingsrätt enligt kungörelsen den 4 juni
1937. Efter vad som förekommit anser jag, att man icke kan intaga annan
ståndpunkt, än vad jag här anfört.

Jag ber nu att få övergå till att säga några ord örn de i punkterna 4 och 6
angivna organisationerna. Jag anser, att frågan örn deras ansökningar kunna
behandlas i ett sammanhang. Båda dessa personalgrupper hava sina arbets- och
lönevillkor reglerade genom överenskommelse mellan ämbetsverk och personalorganisationer,
vilka överenskommelser utgöra en blandning av kollektivavtal
och förordningar utfärdade av ämbetsverken. Vad som emellertid är fullkomligt
klart är, att dessa befattningshavares arbets- och lönevillkor icke regleras
genom beslut av Kungl. Maj :t eller riksdagen. I samband med prövningen av
detta ärende framhölls från telegrafverkets sida mycket starka betänkligheter,
huruvida växelstationsföreståndare voro att hänföra till de grupper, som skulle
sortera under författningens bestämmelser, enär deras arbetsvillkor fastställdes
på sätt jag här anfört. Med hänsyn till de av nämnda styrelse anförda synpunkterna
ansåg jag det borde tills vidare anstå med beviljande av förhandlingsrätt.
Poststationsföreståndarnas ställning är helt lika med växelstationsföreståndarnas
i vad det avser fastställelse av deras arbetsvillkor. Jag vill i detta
sammanhang tydligt framhålla, att i det fall att båda dessa organisationer, som
här är fråga örn, skulle bliva i behov av förhandlingsrätt för att få sina löne- och
anställningsvillkor reglerade, är jag för min del villig att förorda bifall till en
ansökning därom. I detta fall är det icke fråga örn annat än att båda dessa
organisationer äro representativa för sina arbetsområden.

Jag vill nu övergå till att säga några ord örn de föreningar vid statens järnvägar,
som icke erhållit förhandlingsrätt. Statens järnvägar är landets största
företagare i vad det gäller antalet anställda. Verksamheten omspänner ofantligt
stora områden med mycket skiftande förhållanden. Med hänsyn till antalet
befattningshavare och dessas uppdelning på icke mindre än ett 30-tal lönegrader
är det helt naturligt att skall det kunna förekomma någon begränsning i
antalet organisationer, som skall erhålla förhandlingsrätt, bör det helt naturligt
vara vid statens järnvägar. Det är ofantligt viktigt, att man vid ett så stort
verk skapar största möjliga enhetlighet, vilket knappast kan ske örn man går in
för en på många organisationer uppdelad förhandlingsrätt. Det var också från
detta verk, som man starkast påyrkade begränsning och att behörigheten skulle
medgivas av Kungl. Majit.

Personaluppsättningen vid statens järnvägar är kanske mer än vid något annat
verk så ordnad, att på ett och samma arbetsområde förekommer mycket
olika grupper av befattningshavare, i vissa fall tillhörande samma lönegrad men
i många fall vitt skilda lönegrader. Kännetecknande för verksamheten är framförallt,
att behandlingen av personalärendena knappast låter sig uppdelas, enär
ett beslut i ena eller andra riktningen mycket lätt medför vittgående konsekvenser.
Vid statens järnvägar förekommer liknande rekryteringssystem, som jag

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
tidigare omnämnt förekommer vid telegrafverket, vilket betyder, att befattningshavare
från de lägre lönegraderna genom befordran flyttas till högre
tjänster, vilket dock organisatoriskt till övervägande del icke föranleder ändring
i medlemskapet i den gamla organisationen. Deras gamla organisationer ha
därigenom kommit att få skära igenom en mängd lönegrader för att kunna företräda
sina medlemmar. Det finnes enligt min mening icke anledning att från
statsmakternas sida bryta sönder en sådan ordning, enär det på grund av erfarenhet
varit till båda parternas fördel. Jag ber här få tillägga, att antalet föreningar,
som från statens järnvägar ansökt om förhandlingsrätt, uppgick till 7 stycken,
för vilka verkets styrelse oreserverat tillstyrkt 3 stycken ansökningar, vilka
ansökningar bifallits av Kungl. Majit. De 4 föreningar, som icke erhöllo
förhandlingsrätt, voro — utskottet har endast omnämnt två av dem — Svenska
järnvägarnas kontorspersonalsförbund, statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening,
kommunikationsverkens ingenjörsförbund och statsbanornas ingenjörsförbund.
Som framgår av utskottsutlåtandet under punkterna 5 och 6 yttrade
sig järnvägsstyrelsen rörande deras framställningar på följande sätt:

»---- ehuru, den funne det trängande angeläget, att antalet organisa tioner

med förhandlingsrätt begränsades till det minsta möjliga, dock icke böra
resa någon erinran mot förbundets framställning---.»

Innan ärendet örn förhandlingsrätt för personalorganisationerna vid statens
järnvägar avgjordes, hemställde jag örn muntligt besked från den då nyutnämnde
generaldirektören jämteden samtidigt nyutnämndebyråchefen, som har
att handlägga personalärendena, huruvida de hade något att tillägga i anledning
av järnvägsstyrelsens yttrande. Jag hade särskild anledning därtill, eftersom
någon beredning icke förekommit, där den avgående chefen deltagit.
Jag uppfattade nämligen järnvägsstyrelsens utlåtande på det sättet, att styrelsen
för närvarande ansåg, att förhandlingsrätt endast skulle medgivas de större
organisationerna och att ansökningarna från de fyra organisationer, där man
starkt understrukit behovet av en begränsning i beviljandet av förhandlingsrätt,
icke skulle erhålla behörighet. Av det muntliga svar jag erhöll fick jag fullständig
bekräftelse på detta mitt antagande.

Vad jag åtgjort i denna del av det nu föreliggande ärendet har skett i fullt
samförstånd med järnvägsstyrelsen.

Till sist endast ett ord örn den kvinnliga organisationens ansökning. Jag kan
för min del icke finna, att det förefinnes något speciellt kvinnointresse vid .statens
järnvägar, som nödvändiggör förhandlingsrätt. Förhållandena äro helt
annorlunda vid statens järnvägar än vad förhållandena äro vid telegrafverket,
där en organisation med kvinnliga medlemmar erhållit förhandlingsrätt.

Ett bifall till de fyra organisationer, vilka vid statens järnvägar icke erhöllo
förhandlingsrätt, skulle helt innebära att ingen organisation kunde vägras förhandlingsrätt,
utan behörigheten skulle bliva helt automatisk.

Med vad jag nu anfört har jag sökt att något tydligare belysa innehållet i
ärendet än vad som de tillgängliga handlingarna kunnat giva utskottet. Enligt
min mening är, såsom jag också tidigare här anfört, så skiftande förhållanden
rådande inom de olika verken, att en fullständig likformighet icke är möjlig
att åstadkomma.

Herr Lindskog: Herr talman! Efter det synnerligen klarläggande och

förträffliga anförande, som utskottets vice ordförande herr Hallén har hållit,
.skulle jag egentligen kunnat avstå från ordet, då jag menar, att han fullständigt
och klart framlagt den uppfattning, som utskottsmajoriteten har haft. och jag
har icke kunnat finna, att vad kommunikationsministern här haft att anföra
på något sätt kunnat vederlägga herr Hallens bevisföring. Jag vill emeller -

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
tiel säga, att icke heller jag Ilar varit med på den formulering, som först framfördes,
nämligen att man skulle göra anmärkning mot kommunikationsministern
för bristande oväld. Det var i verkligheten jag som i utskottet påyrkade,
att detta moment skulle utgå, och det var därför, att jag menar, att det är
en subjektiv sak att avgöra, huruvida bristande oväld har förelegat. Det är
riktigare att rent objektivt framställa förhållandet så, att här finnes icke
full överensstämmelse mellan olika beslut, och jag måste för min del vidhålla
detta, att jag kan icke finna, att det föreligger full överensstämmelse mellan
de olika besluten för avslag i en del fall, där myndigheter bestämt ha tillstyrkt.
och för bifall i en hel del fall. där myndigheter bestämt ha avstyrkt.
Jag kan icke heller finna, att det beslut som fattats står i överensstämmelse
med den kungörelse, som kommunikationsministern själv har utfärdat. I denna
kungörelse står dock uttryckligen »förhandlingsrätt mellan myndigheter samt
förening av tjänstemän eller förening av flera sådana föreningar», men med
förening av tjänstemän kan man dock icke rimligen mena en förening av
arbetare, där det finns instuckna några få spridda element av tjänstemän —
det är icke en förening av tjänstemän. Därför menar jag, att det bifall, som
i ett par fall lämnats, har skett emot denna kungörelses alldeles klara ordalag,
och örn det säges, att kanhända är det somliga som bli befordrade, och då
är det synd att tvinga dem ut ur organisationen, måste jag hänvisa till, att
sådant förekommer på alla andra områden, att de, som fa en annan ställning,
också få övergå till andra föreningar. Det skulle ju innebära den rena
villervallan, örn man på grund härav verkligen skulle gå med på, att kungörelsen
skulle tolkas på det sätt som här har skett. Jag anser mig icke
behöva ingå på alla de olika detaljer, som föreligga här; det har herr Hallén
gjort på ett, som mig synes, fullkomligt utförligt och klarläggande sätt, och
jag ber sålunda blott och bart att med dessa ord få yrka pa att denna punkt
lägges till handlingarna.

Herr Arnemark; Herr talman! Jag har inom konstitutionsutskottet icke
deltagit i beslutet på denna punkt, men har ju dock ganska ingående följt
frågan där. Jag skall emellertid nu icke yttra mig i annat avseende, än att
jag ber att få göra några randanmärkningar till den reservation, som har
avlämnats av herr Källman m. fl., och vilken även herr Fast har biträtt.

I inledningen till denna reservation betonas begränsningsprincipen, som har
sitt stöd i propositionen till fjolårets riksdag, där det sades ut, att förhandlingsrätten
skulle begränsas endast till de större och representativa föreningarna,
och det framhålles i inledningen till reservationen, att detta är en synpunkt,
som myndigheterna ha anlagt på denna sak. Då har det icke kunnat
undgå mig, herr talman, att känna en smula undran över, att de föreningar,
''beträffande vilka utskottet här åtminstone har ifrågasatt, örn deras ansökningar
bort bifallas, fått bifall tillstyrkt av herr statsrådet, i regel mot vederbörande
myndigheters yttrande. Myndigheterna ha i samtliga dessa tre
fall avstyrkt eller också tillstyrkt med den allra största tvekan. Myndigheternas
uppfattning har alltså i tillämpningen icke kommit till sin rätt. enligt
vad jag kan finna. Sedan vill jag ytterligare framhålla, att om man anlägger
denna stränga begränsningssynpunkt på saken, är det val litet underligt av
reservanterna, när de på tal örn bifallen till framställningen från försvarsverkens
civila personalförbund och telegraf- och telef onmannaförbun det kommit
till den uppfattningen, att myndigheternas yttranden^ i målet därvidlag
icke synas ge stöd för ett avslag på framställningen från dessa organisationer.
Anlägger man den synpunkten, att man skall strängt begränsa sig
till de större och representativa tjänstemannaföreningarna, är det en liten

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Ane), granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
smula underligt med bifallet till dessa ansökningar. Det förhåller sig ju
så, att hos Kungl. Majit anhöllo två organisationer om förhandlingsrätt gentemot
armé- och marinförvaltningen; det var försvarsverkens civila personalförbund
och en tjänstemannaförening, som kallas försvarsverkens civila tjänstemannaförening.
Den civila tjänstemannaföreningen omfattar visserligen endast
mellan 500 ä 600 medlemmar, men det är en ren tjänstemannasammanslutning,
varför det icke råder den ringaste tvekan örn att kungörelsen av
1937 är tillämplig på den, och Kungl. Majit har också mycket riktigt givit
den förhandlingsrätt. Men Kungl. Majit har samtidigt givit förhandlingsrätt
även till vad jag för enkelhetens skull kallar den stora arbetarorganisationen,
som dock såsom tjänstemannaorganisation är mycket liten, alldenstund den,
som det redan upplysts, endast omsluter ela 100 medlemmar — för resten
en uppgift som var synnerligen svår att erhålla; den lämnades icke av vederbörande
förbund till de myndigheter, som begärt den, utan den grundar sig
på en blyertsanteckning, av allt att döma gjord i departementet. Nåväl, den
organisationen fick också förhandlingsrätt. Här har man alltså givit två
organisationer förhandlingsrätt, som i stort sett omsluta samma slags tjänstemannapersonal
— jag bortser från de många tusen arbetarna inom det civila
personalförbundet. Detta kallar jag, herr Fast, icke att förenkla och begränsa,
när man i detta fallet ger åt två organisationer förhandlingsrätt, och
jag skulle kanske kunna tillägga, att det finns heller ingen politisk-ideologisk
grund att ge den åt bägge två, därför att båda torde stå landsorganisationen
nära. Örn jag icke läst tidningarna felaktigt i dessa dagar, håller även den
civila tjänstemannaföreningen på att diskutera sill anslutning till landsorganisationen.
Alltså vill jag slå fast, herr Fast. att herr Fasts begränsningsprincip
ha reservanterna icke riktigt följt då de skrivit sin reservation.

Ungefär likadant förhåller det sig med telegraf- och telefontjänstemannaförbundet
jämfört med de rena tjänstesammanslutningarna, men jag skall
gå förbi den saken för att icke upptaga kammarens tid för mycket.

Vad reservanterna här meddela att clearingnämndens ledning har nekat handelsarbetareförbundet
förhandlingsrätt enligt 1936 års lag, var, tror jag, en
omständighet som icke var känd i konstitutionsutskottet — huruvida den fanns
omnämnd i handlingarna skall jag icke yttra mig örn, men under diskussionen
i utskottet kom så vitt jag minnes icke den synpunkten fram. Jag vill genast
säga, att jag anser det klandervärt av clearingnämnden att ställa sig oförstående
till båda slagen av förhandlingsrätt för sin personal. Sedan är det
naturligtvis en synnerligen tveksam sak, vilken sorts förhandlingsrätt som bör
beredas de där anställda. Om man jämför sistnämnda fall med de avslagna
ansökningarna från växelstationsföreståndarnas riksförbund och Sveriges poststationsföreståndareförening,
är det nog ganska förklarligt, att de kommit att
ställas så att säga mot varandra.

Beträffande växelstationsföreståndarnas riksförbund och Sveriges poststationsföreståndares
förening, som ha fått avslag, har ju herr statsrådet nu
låtit veta, att han ställer sig förstående till att de skola få sin förhandlingsrätt,
därest det klart ådagalägges, att de falla under 1937 års kungörelse —
jag fattade saken så. För detta ber jag att få uttala min tacksamhet, men
jag vill säga beträffande behörigheten, att åtminstone generalpoststyrelsen
hade ingen erinran att göra, utan det förelåg en ren tillstyrkan från general -poststyrelsens sida, att poststationsföreståndareföreningen skulle få förhandlingsrätt
omedelbart. Det hör vidare till saken, att denna organisation i sig
inrymmer två mästareklasser. Det är visserligen icke så, många av medlemmarna,
som äro stationsmästare, men de äro dock flera än tjänstemännen vid
clearingnämnden, så att örn herr statsrådet hade velat vara lika välvillig mot

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
dem som mot t. ex. tjänstemännen vid clearingnämnden, fanns det skäl att
bifalla ansökningen, alldenstund det fanns åtminstone inemot ett sextiotal medlemmar
i klar tjänstemannaställning inom poststationsföreståndareföreningen.
Jag konstaterar med nöje och glädje, att reservanterna på denna punkt äro på
reträtt, en reträtt, som synes sammanhänga med de synpunkter, som herr statsrådet
nu har deklarerat angående deras framtida förhandlingsrätt.

Beträffande svenska järnvägarnas kontorspersonals förbund får man ju dock
ihågkomma, att det är en gammal stabil förening och, som det redan framhållits
åtminstone beträffande tre klart avgränsade kategorier befattningshavare
vid S. J., omsluter mer än hälften och i ett fall har nära hundraprocentig
anslutning. Beträffande denna grupp, stationsmästarna, som äro
nära hundraprocentigt anslutna, inträffar f. ö. det tråkiga förhållandet, att
de nu ställas utanför förhandlingsrätt, därför att de icke äro medlemsberättigade
i statens järnvägars befälsförbund, där de möjligen skulle kunna
anses höra hemma, och deras intressen göra, att de icke tendera åt svenska
järnvägsmannaförbundet.

Angående den kvinnliga organisationen vid statens järnvägar, beträffande
vilken reservanterna också funnit det naturligt att den fick avslag, vill jag
säga klart ifrån, att nog ha vi väl här i riksdagen kännedom örn, att det
finns speciella kvinnliga intressen i avlönings- och anställningsfrågor, nog
stora att motivera, att denna förening, som också är gammal och har ett avsevärt
procenttal i fråga örn anslutningen, hade fått förhandlingsrätt sig tillerkänd,
så mycket mer som den är den enda kvinnliga förening, som finns där
och som sagt är en gammal och stabil förening.

Det har ansetts, att man just i den heliga begränsningens namn borde söka
komma ned till minsta möjliga antal. Jag håller ändock före, herr talman,
att vid statens järnvägar med dess nära 30,000 tjänstemän förefinnas så skilda
intressen, att det är behövligt att flera än tre organisationer få förhandlingsrätt
— det är nämligen tre som fått förhandlingsrätt och fyra som fått
avslag. Jag håller före, att detta tretal behöver ingalunda vara heligt, utan
när det rör sig örn så stor personalstock med så skiftande tjänstgörings- och
anställningsförhållanden, är det synnerligen motiverat enligt min uppfattning,
att intressena så att säga organisatoriskt kunna få bli något flera än tre.

Jag vill till slut klart säga ifrån, att jag personligen har den uppfattningen,
att tanken på en viss begränsning är riktig i och för sig, men den skall enligt
min uppfattning tillämpas med måttfullhet, och jag skulle vilja säga, att man
bör icke använda för hårt våld nu i början. Bland tjänstemannaorganisationerna
finns det en strävan att gå tillsammans mer och mer, så att faran
att få ett otal småföreningar är icke överhängande, herr Fast, och skall det
användas ett visst, enligt min uppfattning i så fall milt, tvång, för att åstadkomma
begränsning, bör det icke ske i den utsträckning, som här nu skett
vid första tillfället. Och skall tvång till begränsning utövas, så skall jag
be, herr talman, att till sist få uttala som min uppfattning, att det bör ske
utan mannamån; det får icke ske i syfte att gynna vissa politiskt orienterade
föreningar på bekostnad av de politiskt neutrala tjänstemannaföreningarna.

Herr talman, jag har intet yrkande.

Herr Fast: Denna debatt ger klart bevis för innebörden av den förelig gande

anmärkningen, och jag skulle knappast tagit till orda, örn icke den
siste ärade talaren varit inne på vissa moment, som utskottet i den föreliggande
anmärkningen, sådan den är utformad i utskottsutlåtandet, icke på något
sätt velat vidhålla. Det har vitsordats av en av utskottets ärade ledamöter,

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
att det nog föreligger en viss skillnad mellan det anmärkningsyrkande, som
i ramställts inom utskottet, och den utformning av anmärkningen, som här
föreligger i tryck. Yad jag nämnde örn oväld är sålunda fullständigt borta.
Under sådana förhållanden tycker jag, att herr Arnemarks tal örn att inga
politisk-ideologiska fördelar få inverka på dylika beslut icke riktigt bra gick
i stil med det, låt mig säga, renhåriga uttalandet från herr Lindskogs sida,
att det i denna anmärkning icke låg någon beskyllning för mannamån eller
bristande oväld. Det är ju så ibland, att man återfaller i gamla traditioner
och gamla tankebanor, som man tidigare varit inne på, och som man icke
kunnat värja sig riktigt ifrån. Jag tillbakavisar varje som helst vädjan,
som har form av en insinuation örn att det skulle vara bristande oväld fran
statsrådets sida eller några politisk-ideologiska organisationsbildningar, som
gynnats i ena eller andra avseendet. Det finns icke heller, som jag redan
nämnt, något uttryck därför i den föreliggande utskottsanmärkningen.

Herr Lindskog sade, att det råder fullständig samstämmighet mellan honom
och utskottets vice ordförande. Ja, men icke i uttrycken, därför att vice ordföranden
sade klart och tydligt ifrån, att han icke hade någon erinran att
göra emot den förhandlingsrätt, som hade meddelats organisationerna, utan
han hade endast en invändning att göra därför att icke alla de organisationer,
som ansökt därom och som här äro uppräknade, hade fått förhandlingsrätt.
Men om jag icke missuppfattade herr Lindskog, var ju hans argumentation
närmast den, att man här klandrar därför att förhandlingsrätt har tilldelats
åtminstone ett par särskilt angivna organisationer. Samstämmigheten räcker
icke så långt, och det förundrar mig icke så mycket, därför att det varit från
skilda utgångspunkter, som man framställt denna anmärkning. Emellertid
kan jag nu konstatera, att om utskottsmajoriteten skulle fungerat såsom verkställare
av den kungl, kungörelsen örn förhandlingsrätt åt statstjänstemännen,
så hade det åtminstone icke blivit någonting kvar av ämbetsverkens uttalade
önskan örn begränsning av förhandlingsrätten till vissa organisationer och
heller ingenting kvar av de uttalanden därom, som från Kungl. Maj:ts sida
gjorts, och som riksdagen icke haft någon erinran emot. Örn man resonerar,
som herrarna göra, och säger, att när både den och den fått förhandlingsrätt,
så borde också den och den få det, och att man, där tvekan kunnat råda, helst
bort bifalla ansökan örn förhandlingsrätt, så kommer man till vad jag redan
från början sade. nämligen att Kungl. Maj :t endast genom att ge förhandlingsrätt
i obegränsad utsträckning kunnat undgå anmärkning. Det hade
varit den enklaste utvägen och hade säkert lett till sådant fullständigt trassel,
att måhända tjänstemännen själva då skulle kommit underfund med att man
måste organisera sig efter andra mönster.

Jag kan omöjligen förstå, vad det skall kunna vara för speciellt kvinnliga
intressen att tillvarataga gentemot statens järnvägar, som herr Arnemark här
berörde. Jag kan i varje fall icke förstå, att det skall behövas en särskild
organisation för att tillvarataga dessa intressen. Så mycket vill jag säga
herr Arnemark, att örn vi inom fackföreningsrörelsen skulle använt oss av
sådana metoder och anlagt så små synpunkter, hade sannerligen icke Sveriges
arbetarklass stått där den står i dag. Det är kanske något att taga fasta på
även för tjänstemännen, att man försöker skapa sådana organisationer, att
de få litet respekt och anseende. Jag tror icke, att det är ägnat att motverka
tjänstemännens intressen utan tvärtom att kommunikationsministern förfarit
såsom lian gjort.

Herr Arnemark sade, att man icke hade vetskap örn förhållandena beträffande
clearingnämndens anställda. Detta är högst besynnerligt, då det
var jag, som lämnade meddelande därom vid utskottsbehandlingen. Men det

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
är tydligt, att man tror mera på statsrådet än på mig, som man anmärkt på
såsom varande något slags regeringsadvokat. Nu är man i varje fall överens
örn att det på den punkten knappast kunnat handlas annorlunda och att man
icke vill ställa denna personal utanför förhandlingsrätt.

När det gäller växelstationsföreståndare och poststationsföreståndare, har
uppmärksamheten förts därpå att dessa äro anställda enligt entreprenadkontrakt.
Där är det icke hara fråga örn betalning för utfört arbete, utan där
är det också fråga örn att få ersättning för att vederbörande hålla lokaler

o. s. v., o. s. v. Jag meddelade även utskottet, att om jag icke var felaktigt
underrättad, pågick sedan en längre tid utredning om andra anställningsvillkor
för denna personal, och att under sådana förhållanden det var ganska
rimligt, att man vilade en liten smula på hanen för att se, örn man icke kunde
komma fram till rimligare anställningsförhållanden, än vad de nuvarande
kontraktsbestämmelserna för denna personal innebära. Jag kan under inga förhållanden
tolka kungörelsen på det sättet, att den skulle kunna ha tillämpning
på rena entreprenadkontrakt. Det skulle föra ut allt för långt på andra områden,
där jag icke är riktigt övertygad örn att herrarna äro beredda att
följa med.

Sedan vill jag säga till vice ordföranden, att skillnaden mellan de siffror,
som å ena sidan han och å andra sidan reservanterna ha uppgivit, kan förklaras.
Skillnaden är beroende på, hur man bedömer frågan örn ämbetsmannaansvar.
På den punkten har vice ordföranden erkänt, huru svårt det är att
över huvud ge något bestämt besked örn vilka grupper, som falla under bestämmelsen
örn tjänstemannaansvar. Här har omvittnats, att det icke är bara
statstjänstemän, nej, visst icke. En hel del tjänstemän, på vilka icke, åtminstone
i sträng mening, bestämmelserna i denna kungörelse kunnat tilllämpas,
ha dock ett liknande ansvar. Och det är fråga örn icke en del av Je
kollektivanställda också falla under denna kategori. Det går icke att draga
upp någon bestämd gräns härvidlag. Men detta visar, vilka svårigheter, som
uppstå, när denna kungörelse för första gången skall tillämpas. Jag tror sålunda,
att man mycket väl kan förena de olika sifferuppgifterna med varandra.
Det beror nämligen på, huruvida man ger en vid eller en snäv tolkning
åt ämbetsmannabegreppet.

Jag är glad åt att det icke var utskottsmajoriteten, som fick i uppdrag att
första gången tillämpa denna kungörelse, ty det är tydligt, att då hade misstagen
blivit flera än vad som, åtminstone hittills, kunnat påvisas hava begåtts
från statsrådets sida.

Efter härmed slutad överläggning beslöt kammaren att lägga utskottets under
punkten gjorda anmälan till handlingarna.

Av utskottet under punkten C gjord omförmälan.

I punkten C hade utskottet omförmält, att utskottet vid granskningen av statsrådsprotokollen
uppmärksammat vissa förhållanden, som utskottet utan att i
anledning därav besluta anmärkning enligt § 107 regeringsformen mot någon
ledamot av statsrådet ansett sig böra bringa till riksdagens kännedom, nämligen 1.

beträffande uppdelningen av statsrådsprotokollen i s. k. 50-årsprotokoll
och s. k. 2-årsprotokoll; och

2. beträffande handläggningen av vissa ärenden avseende rikets förhållande
till främmande makt.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Reservationer hade vid denna punkt avgivits:

vid punkten C 1:

av herrar Hallén, Oscar Gottfrid Karlsson, Sandegård, Källman, Nils Andersson,
Hällgren, Fält och Norén, som ansett, att tillräckliga skäl icke funnits
för den av utskottet gjorda omförmälan; samt

vid punkten C 2:

av herrar Sandegård, Hällgren och Fält, som ansett, att tillräckliga skäl
icke funnits för den av utskottet gjorda omförmälan.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Under denna punkt har konstitutionsutskottet i två moment gjort en omförmälan
rörande vissa förhållanden, som av utskottet ansetts böra bringas till riksdagens
kännedom. Då det kanske skulle kunna ge anledning till missförstånd
i framtiden, örn icke något från regeringens sida yttrades till dessa frågor, har
jag begärt ordet för att göra vissa tillrättalägganden. Jag vill därvid med
talmannens tillstånd yttra mig örn båda dessa punkter samtidigt.

I första punkten har utskottet funnit, »att vissa slag av ärenden, som enligt
sin natur, sedan uppdelning å två protokollsserier anordnats, bort redovisas i
50-årsprotokollen, i några fall förekomma i 2-årsserien. Även örn detta icke
medförer, att de bliva allmänt tillgängliga efter två år, synes det önskvärt, att
följdriktighet här iakttages».

I moment 2 säger utskottet bland annat: »Vid granskningen av 50-årsprotokollen
har utskottet funnit, att vissa ärenden, vilka betecknats såsom avseende
förhållanden till främmande makt och för den skull numera upptagas i 50-årsprotokollen,
avgjorts av t. f. regering, oaktat sådana ärenden enligt Kungl.
Maj:ts instruktion för t. f. regering undantagits från handläggning av denna.
. . . Vid sådant förhållande hade det enligt utskottets mening tillkommit Konungen
i statsråd att pröva i vad mån vissa grupper av exportärenden lämpligen
kunna avgöras av t. f. regering.»

Jag hemställer att först få ge en liten kommentar till andra punkten i denna
omförmälan. Sådana ärenden, som finnas omförmälda i denna punkt, ha ända
sedan 1930 års riksdagsbeslut trädde i kraft behandlats av alla de efterföljande
regeringarna pä det sättet, att ärendena beslutats av tillförordnade regeringar
vid de tidpunkter, då tillförordnade regeringar funnits. Därutav följer, att
alla regeringar från och med 1931 ansett, att dessa ärenden icke formellt äro
sådana, att de beröra rikets förhållande till främmande makt. Därför kan det
icke ha funnits någon anledning för Kungl. Maj:t att fatta särskilt beslut örn
att tillförordnad regering skulle få taga befattning med dessa ärenden. Detta
förfaringssätt har, som sagt, pågått från och med 1931, och det har icke genom
lagstiftning inträffat någon förändring i dessa förhållanden. Å andra sidan
vill jag naturligtvis icke förneka, att vissa av dessa ärenden ibland kunna genom
sammanknytning med frågor av utrikespolitisk art bliva del av ett ärende,
som berör rikets förhållande till främmande makt. I sådana fall är det självklart,
att ärendet kommer att avgöras av Konungen i konselj och icke av tillförordnad
regering.

Utskottet har ifrågasatt, att man skulle göra någon uppdelning så, att vissa
grupper kunna avgöras i tillförordnad regering, medan andra skulle avgöras i
kunglig konselj. En sådan uppdelning är ju omöjlig. Det finns ingen möjlighet
att säga: denna grupp är sådan, att ärendena aldrig kunna kompliceras,
och den där gruppen är sådan, att dessa ärenden alltid kunna kompliceras. Där -

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
för måste man både av principiella och praktiska skäl följa den regeln, att
dessa mål icke äro mål, som beröra rikets förhållande till främmande makt,
och därför kunna de avgöras av tillförordnad regering. Men väl kan det uppkomma
komplikationer, då dessa ärenden bliva del av mål, som ha utrikespolitisk
aspekt, och i dylika fall böra ärendena företagas i kunglig konselj. Jag
skulle för min del tro, att från Kungl. M!aj:ts sida har man alltid förfarit på
det sättet.

Det som har inträffat och som sålunda bragt dessa frågor i en ny dager, år
någonting helt annat. Det är, att lagen örn inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar beslutats och trätt i kraft. Och genom denna lag
lia statsrådsprotokollen uppdelats i två serier, en serie, där offentliggörandet
skall ske efter två år, och en, där offentliggörandet i allmänhet icke kan ske
förrän efter 50 år. Med anledning av den lagtolkning och den praxis, som sålunda
existerat ända sedan 1931, var det självklart, att dessa ärenden icke voro
att betrakta såsom ärenden, som rörde rikets förhållande till främmande makt.
Följaktligen togos de icke in i 50-årsprotokollen, utan till en början kommo dessa
protokoll att inflyta i 2-årsprotokollen. Det är ju nämligen så, att enligt
nämnda lags första paragraf, första stycket skola statsrådsprotokoll, som avse
rikets förhållande till främmande makt, alltid föras till 50-årsprotokollen. Men
dessa fördes icke i 50-årsprotokollen på den grund, som jag nämnde, att dessa
mål aldrig betraktats vara av denna natur. Å andra sidan är det självklart,
att det är olägligt, att dessa protokoll bli offentliga efter så kort tid. Efter
övervägande fann alltså regeringen sig jämlikt första paragrafen, andra stycket
böra besluta, att dessa mål skulle föras i 50-årsprotokollen, men icke därför, att
de beröra rikets förhållande till främmande makt, ty då hade ett sådant beslut
varit onödigt, utan med stöd av lagens tredje paragraf, andra stycket, som
handlar örn »handlingar i ärenden, vilka, utan att vara av beskaffenhet, som i
första stycket sägs, angå svensk myndighets förbindelser med främmande makts
myndigheter eller undersåtar eller eljest röra främmande makt eller dess förhållanden».

Nu kan det naturligtvis anmärkas — och jag vill icke på något sätt taga
bort udden av den anmärkningen — att dessa överväganden borde ha träffats
så tidigt, att alla dessa mål redan från lagens ikraftträdande kommit att föras
i 50-årsprotokollen. Men man hann icke med detta, utan det blev en intervall
till september månad i fjol, under vilken dessa mål icke kommo att ingå i 50-årsprotokollen. Detta behöver emellertid icke leda till någon praktisk olägenhet.
Det finns ju fortfarande möjlighet för Kungl. Maj :t att pröva, örn dessa
protokoll äro av den beskaffenhet, att de kunna offentliggöras efter två år.
Örn regeringen finner detta icke böra ske, kan det fortfarande beslutas, att de
skola föras över till 50-årsprotokollen, och det är alldeles självklart, att särskilt
beträffande dessa mål från föregående sommar kommer man före de två
årens utgång att pröva, huruvida en sådan överflyttning bör ske.

Herr Hellberg: Herr talman! Till utskottets omförmälan under punkt C
ha fogats två reservationer, den ena avgiven av åtta och den andra av tre ledamöter.
I båda reservationerna anges rätt knapphändigt, att reservanterna anse
tillräckliga skäl icke hava funnits för den av utskottet gjorda omförmälan. Det
hade ju varit glädjande, om i utskottet några starkare skäl för dessa reservanternas
synpunkter hade framförts. Men så är icke förhållandet.

Jag nöjer mig med att påpeka, att det synes mig, att i flera fall frågor, som
hört till 50-årsprotokollen, förts i 2-årsprotokollen, och att likaledes i flera fall
ärenden, som Kungl. Majit förbehållit sig till eget avgörande, avgjorts av tillförordnad
regering. Men då frågorna äro av hemlig natur, kan jag icke här

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
närmare gå in på dem. Jag skall gärna medge, att det förekommer rena bagatellärenden,
men det gäller även allvarliga frågor. Då det vid behandlingen i
utskottet enligt mångas uppfattning var ostridigt, att gällande grundlagsbud
och andra föreskrifter icke följts, och då det synes uppenbart, att det icke varit
fråga örn ett enstaka tillfälligt förbiseende utan, såsom vi uppfattat det,
örn en serie misstag, måste jag hävda den meningen, att det ålåg konstitutions
utskottet, sedan en gång dess uppmärksamhet fästs på förhållandet, att därom
göra omförmälan till riksdagen.

Av herr statsrådets och chefens för handelsdepartementet anförande framgick
ju, att han i viss mån delade utskottets syn på punkten 1, medan han i
fråga örn punkten 2 icke hade mycken förståelse över för utskottets uppfattning.
Nu kan ju enligt min mening ovisshet för framtiden undvikas genom
en ändring av instruktionen för tillförordnad regering, men det är måhända ingen
lämplig väg. Grunden för den olika uppfattningen hos herr statsrådet och
mig är vad som skall menas med ärenden av natur att falla under uttrycket
»rikets förhållande till främmande makt». Det kan ju knappast bli något resultat
av ett tankeutbyte därvidlag, när man icke kan tala alltför öppet i frågan
på grund av dess hemliga natur. Och sedan herr statsrådet har anfört sin mening
och utskottet har lagt fram sin åsikt, så kanske diskussionen i frågan kan
avsomna.

Det finns personer, bland andra konstitutionsutskottets vice ordförande, som
tycka, att årets dechargebetänkande är magert, och att utskottet och enskilda
reservanter allt för mycket fäst sig vid petitesser, som orden fallit. Jag vet
nu icke, örn det är konstitutionsutskottets uppgift att leverera en tjock lunta
med en massa anmärkningar. Värdet av konstitutionsutskottets granskning är
väl snarast av preventiv natur. Jag är övertygad örn att vetskapen örn konstitutionsutskottets
nagelfarande av statsrådsprotokollen på många Kungl.
Maj:ts beslut har utövat ett ganska hälsosamt inflytande och det alldeles oavsett
den politiska kulören hos de skiftande regeringarna. Tyvärr har emellertid
icke ens konstitutionsutskottet kunnat undgå att influeras av skilda politiska
uppfattningar. Med den utomordentliga parlamentariska förankring,
som den nuvarande regeringen har, så är det kanske icke så förvånande, att antalet
anmärkningar har stannat vid en. Jag vågar tro, att. örn medlemmarna i
en regering i gångna tider hade gjort sig skyldiga till exakt samma handlingar,
som här i dechargebetänkande! beivrats av enskilda reservanter, det i åtskilliga
fall skulle blivit majoritet för framställande av anmärkningar enligt 107 §.

Det har i pressen och annorstädes talats så mycket örn minoritetens småfuttighet
och vilja att komma regeringen till livs. Jag skall icke på detta stadium
taga upp någon debatt i de olika punkter, som de reservationsvis framställda anmärkningarna
gälla. Jag vill bara för min del säga, att konstitutionsutskottet
och dess enskilda medlemmar för fridens skull snarast visat en alldeles ovanligt
stor hänsyn mot regeringen. Utöver vad som här avhandlas i dechargebetänkande!
hava åtskilliga erinringar kunnat göras, men de ha dock, som så
många gånger i det förflutna, stannat inom utskottet. Ibland har hänsyn till
vederbörande frågas strängt hemliga natur manat oppositionens medlemmar
till en tystnad, som icke ens brutits, då en ärad kammarledamots talförhet och
insikt i dessa hemliga ting gav sig tillkänna här i kammaren, ja icke ens då
ett statsråd kanske litet mindre välöverlagt hade några meditationer under ett
aftonplenum. Det har även i andra frågor förekommit saker, som, örn man velat
opposition bara för oppositionens egen skull, mycket vill skulle kunnat framdragas,
dock givetvis endast i form av reservationsanmärkningar.

Jag har velat överräcka den här lilla buketten med erinringar till regeringen
icke så mycket som någon sorts erkänsla för den utomordentliga duglighet, re -

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
geringen representerar, icke bara i sina egna utan även i många andras ögon,
utan fastmer som en liten blygsam erinran om att den dock icke är mer än dödlig,
och att regeringens ledamöter likaväl som vi alla andra äro i stånd att begå
fel och misstag.

Herr Vougt: Herr talman! Innan herr Hellberg gick över till att göra
några allmänna reflexioner örn dechargegranskningen, uppehöll han sig vid
punkt C. Det föreföll, som örn han ville göra gällande, att han uti utskottet
kunnat konstatera, att något av vad som här påtalats stått i strid mot grundlagen.
Hade så varit förhållandet, hade utskottet icke kunnat nöja sig med
en omförmälan. Utskottet har funnit de saker, som behandlats under 1. och 2.
i punkt C, ganska krångliga, och vi äro säkert tacksamma för de förklaringar,
som lämnats från regeringsbänken, förklaringar som gjort, att vi kunna betrakta
denna omförmälan såsom helt försvarbar inför riksdagen.

Herr Hellberg: Herr talman! Jag ber att få erinra herr Vougt örn det

faktum, att tryckfrihetsförordningen hör till grundlagarna.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, beslöt kammaren lägga
utskottets under punkten gjorda omförmälan till handlingarna.

Härefter anförde:

Herr Lundqvist: Herr talman! Vid detta dechargeutlåtande finns det ju.
såsom redan omnämnts under debatten, fogat ett ganska stort antal reservationsvis
framförda erinringar. Jag skall be, herr talman, att få här närmare
upptaga ett par utav dessa till debatt. Det är de, som återfinnas under nr V
och VI. Först alltså några ord örn beredskapsarbetena och handläggningen
av hithörande ärenden inom regeringen.

Det förefaller mig, att, vilket system man än vill skall tillämpas, när det
gäller att ifrån det allmännas sida söka bemästra arbetslösheten, alla dock
skulle kunna vara ense på en punkt, nämligen om att det här liksom alltid eljest
är nödvändigt, att man har ett verkligt system, att det alltså finns ordning
och reda, planmässighet och enhetlighet i handhavandet av den ifrågavarande
verksamheten i alla dess olika grenar. Brister det till exempel i fråga örn det
centrala överblickandet utav arbetslösheten, eller brister det i fråga örn den
centrala ledningen eller kontrollen av hjälpverksamheten från det allmännas
sida, tror jag för min del icke det finns något system, som överhuvud taget
kan fylla måttet. Såvitt jag för min del har kunnat finna vid den granskning,
som jag har ägnat statsrådsprotokollen och därtill hörande handlingar,
har det allvarligt brustit just i nu nämnda hänseenden, sedan de nya direktiven
för den statliga hjälpverksamheten i höstas börjat tillämpas. Vad sålunda har
framkommit har jag liksom en del av utskottets övriga ledamöter ansett vara
av den vikt och betydelse, att utskottet i dechargeutlåtandet bort göra anmärkning
mot statsrådet Möller.

Jag tillåter mig här endast erinra örn att enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens
tidigare beslut den centrala ledningen av den statliga och statsunderstödda
hjälpverksamheten skall utövas av arbetslöshetskommissionen. Detta
organ äger att med avseende på denna hjälpverksamhet meddela råd och anvisningar.
Dess befogenheter äro ganska vittomfattande. Den hjälpverksamhet,
som faller under arbetslöshetskommissionen, inkluderar emellertid icke beredskapsarbetena.
Skall arbetslöshetskommissionen på ett nöjaktigt sätt kunna
fullfölja sina viktiga åligganden, då synes det mig emellertid vara nödvän -

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
digt, att kommissionen även får inflytande över igångsättandet av olika beredskapsarbeten
samt att kommissionen även i övrigt beträffande dessa arbeten
inkopplas på ett effektivt sätt, d. v. s. även i fråga örn arbetskraftens anskaffande.
kontrollen över arbetena o. s. v. Sker icke detta, så kunna av arbetslöslietskommissionen
vidtagna dispositioner, såvitt jag förstår, i många fall komma
att hänga i luften. Även bortsett härifrån synes det mig emellertid nödvändigt,
att en nöjaktig kontakt med arbetslöshetskommissionen upprätthålles,
innan beslut fattas örn igångsättande av ett nytt beredskapsarbete, ty, herr
talman, det är ju så, att alla dessa arbeten av olika karaktär, beredskapsarbeten
såväl som reservarbeten, skola hava till syfte att motverka förekommande
arbetslöshet. En första och en viktig förutsättning för att ett sådant arbete
skall sättas i gång bör ju då vara, att arbetslöshet av en viss storleksordning
finnes, och att det icke redan igångsatts andra hjälparbeten för att råda bot
för denna arbetslöshet. Vidare Ilar ju i riksdagen vid upprepade tillfällen och
senast i fjol starkt understrukits, att alla de hjälparbeten, som det här är fråga
om. skola planläggas och bedrivas så, att de icke kunna komma att kvarhålla
arbetskraft, som kan beredas sysselsättning i den öppna marknaden. I fjol
tryckte ju riksdagen särskilt i detta sammanhang på svårigheterna för skogsbruk
och jordbruk att under vissa tider av året erhålla behövlig arbetskraft.
Jag tillåter mig nu att fråga: hur skall det, herr talman, vara möjligt, att ordna
med alla dessa hjälparbeten av olika karaktär på sätt som sålunda bör ske —
alltså så att intet arbete sättes i gång, örn icke det är motiverat av arbetslöshet,
och så. att ingen arbetare kvarhålles vid hjälparbete längre än vad som är
ur näringslivets synpunkt nödvändigt — för såvitt man icke låter ett och samma
centrala organ med därför nödvändiga förutsättningar hava ett avgörande
inflytande, när det gäller igångsättande, nedläggande eller avbrytande av dessa
arbeten liksom också när det gäller anvisning och återkallande av arbetare?
Det skulle för övrigt förvåna mig, örn icke här på sina håll den decentralisation,
för att icke säga desorganisation, som blivit en följd av Kungl. Maj :ts sätt att
handlägga dessa ärenden, redan medfört allvarliga olägenheter i form av direkt
konkurrens om de arbetslösa, dels mellan olika allmänna hjälparbeten inbördes,
dels mellan sådana arbeten å ena och arbeten i öppna arbetsmarknaden å andra
sidan. Vissa uppgifter, som jag fått, ha givit mig anledning uttala en misstanke
i sådan riktning. Hur skall det för övrigt med den nuvarande splittringen
bliva möjligt att under våren och sommaren förhindra, att arbetskraften
bindes vid dessa olika hjälparbeten i sådan utsträckning, att till exempelvis
jord- och skogsbruk bliva lidande på arbetskraft? Vilka hjälparbeten skola i
förekommande fall nedläggas i första hand, örn det nu finns flera olika arbeten
inom ett och samma län? Vilken myndighet är det, som här skall ingripa
och säga det avgörande ordet? Jag frågar detta därför, att här har ju Kungl.
Maj :t beträffande beredskapsarbetena lagt avgörandet i flera olika myndigheters
hand. I vissa fall är det kommunerna själva, i andra är det länsstyrelsen
och i åter andra är det slutligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som fått att
bestämma och kontrollera både vilka arbetare som skola användas och när ett
arbete skall inskränkas för att man icke skall tillfoga det enskilda näringslivet
några olägenheter. Jag frågar verkligen: vilken av dessa myndigheter är det,
som beträffande avgörandet skall hava företräde framför andra, när det icke
finns utsagt från Kungl. Ma,j:ts sida, att någon särskild myndighet skall hava
det avgörande inflytandet? Vidare förefaller det mig, som örn man också har
rätt att ifrågasätta, örn alla dessa olika myndigheter verkligen alltid ha nödiga
förutsättningar för sitt tillräckligt kunna överblicka arbetslösheten inom så
stora delar av landet, som det kan gillia, liksom också örn de hava nödvändiga
förutsättningar att kunna följa utvecklingen av näringslivets behov av arbets -

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
kraft, så att de kunna ingripa i rätt tid, sätta i gång ett arbete, när det behövs,
och avbryta det, när det behövs. Jag måste för min del säga, att jag icke kan
finna det vara annat än olyckligt att på det sätt, som här har skett, splittra avgörandet
och ansvaret på ett flertal myndigheter. Det förefaller mig vara
ganska uppenbart, att överblickandet av den samlade arbetslösheten liksom också
överblickandet av den samlade hjälpverksamheten bör finnas hos ett centralt
organ. Så länge det icke tillskapats något nytt sådant organ, så finns, såvitt
jag förstår, icke något annat organ än statens arbetslöshetskommission, som
kan hålla den sammanhållande hand över det hela, som här erfordras. Den ende,
hos vilken trådarna på detta område f. n. kanske kunna sägas åtminstone
i viss utsträckning löpa samman, är väl socialministern själv. Med all respekt
för socialministerns intresse för dessa frågor och med all respekt för den stora
arbetsförmåga, som han besitter, tror jag i alla fall man icke kan beteckna en
sådan organisation av ifrågavarande verksamhet som tillfredsställande, alldeles
bortsett ifrån, att denna anordning ju direkt leder fram till ett för vår statsförvaltning
främmande utpräglat ministerstyre.

Av de olika skäl, herr talman, som jag här anfört, borde enligt mitt förmenande
arbetslöshetskommissionen på ett helt annat sätt än som skett kopplats
in i organisationen av de statliga och kommunala beredskapsarbetena, särskilt
sedan dessa numera givits så väsentligt ökat utrymme inom ramen för de olika
statliga hjälparbetena. Jag menar alltså, att arbetslöshetskommissionen bort
regelbundet höras, innan Kungl. Maj :t fattat beslut om statliga och kommunala
beredskapsarbeten, och likaså synes det mig hava varit både naturligt och
angeläget, att arbetslöshetskommissionen, när det gällt beredskapsarbeten, fått
ansvara för att arbetskraft toges från de kommuner, där detta bäst behövdes,
liksom också för att inga arbetare kvarhölles vid dessa tillfälliga hjälparbeten
så länge, att det kunde bli till skada för jordbruket och näringslivet i allmänhet.
Jag tror, att det divisionsansvar, som nu införts, icke bara är ineffektivt
utan olyckligt.

Utöver vad jag nu tillåtit mig framföra i fråga örn denna reservationsanmärkning
skall jag till sist endast erinra örn riksdagens uttalande i fjol rörande
urvalet av arbetsobjekt. Jag har i den gjorda anmärkningen pekat på,
att den stora Sandöbron över Ångermanälven av Kungl. Majit medtagits som
statligt beredskapsarbete, dragande i runt tal en kostnad av 3.5 miljoner kronor.
Jag måste fråga, örn det kan vara lämpligt att taga med ett arbete av
denna karaktär och storleksordning som statligt hjälparbete, till vilket alltså
arbetare utan särskilda kvalifikationer böra uttagas genom de olika arbetslöshetskommittéerna.
Om något arbete i stor utsträckning kräver specialutbildade
tackarbetare, måste det väl vara ett brobygge, sådant som det här nämnda.
Örn jag icke är felaktigt underrättad, lär denna bro få en höjd över vattenytan
av omkring 60 meter. Jag tror, att ett sådant arbete redan av denna
anledning ställer särskilda krav på de arbetare, som där skola sysselsättas.
Vidare tror jag, att denna bro blir Europas längsta bro i ett spann. Jag anser
för min del. att det icke kan vara ändamålsenligt att till ett arbetsföretag av
sådan art hänvisa arbetare genom de olika lokala arbetslöshetskommittéerna.

Herr talman! Det spörsmål, som under de olika punkterna i denna reservationsanmärkning
berörts, äro enligt mitt förmenande värda särskild uppmärksamhet
från statsmakternas sida. Jag anser också, att den uppfattning; som
jag här tillåtit mig framföra, ligger helt i linje med den, som riksdagen i dessa
frågor hittills omfattat. Det hade därför enligt mitt förmenande varit både
naturligt och önskvärt, örn utskottets majoritet velat ansluta sig till den i reservationsanmärkningen
framförda uppfattningen. Så har emellertid nu icke
skott. Jag skall alls icke uttala mig om skälen för detta. För mig har emel -

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
lertid frågan synts så pass viktig, att jag i varje fall har här velat nied dessa
ord understryka de sakliga synpunkter, som jag i anmärkningen framfört.

Detta alltså, herr talman, om reservationsanmärkningen nr Y.

Eftersom vi nu icke här få diskutera olika punkter för sig utan nödgas tala
över hela fältet, är jag tvungen att omedelbart taga upp även en annan anmärkning.
Jag skall därvid emellertid fatta mig betydligt kortare. Det gäller
anmärkningen nr VI, alltså valkretsindelningen i Hallands län. Den anmärkningen
riktar sig mot den olika handläggningen av hithörande ärenden i vad
angår olika län.

Hallands läns landsting beslöt vid sitt sammanträde i fjol höst sådan jämkning
av valkretsindelningen för landstingsmannavalen, att länets minsta städer,
Laholm och Kungsbacka, skulle komma att sammanföras med kringliggande
landsbygd i gemensam valkrets i stället för att dessa städer tidigare
varit sammanförda med Falkenberg och Varberg, för att städerna skulle komma
upp i sammanlagt 15,000 innevånare. Detta var alltså Hallands län. Vid
det sammanträde, som örebro läns landsting samtidigt höll, beslöts på samma
sätt, att i sistnämnda län befintliga samtliga tre småstäder, Askersund, Linde
och Nora skulle sammanföras i gemensamma valkretsar med kringliggande
landsbygd.

Beträffande dessa fem småstäder tror jag mig våga säga, att storleksordningen
är praktiskt taget precis densamma. Förhållandena torde även i övrigt
vara tämligen likartade dem emellan, örn jag gör undantag för en av Hallands
minsta städer, nämligen Laholm, som, enligt vad som framgår av handlingarna,
till mycken stor procent har ren jordbruksbefolkning, beroende på inkorporering.
Länsstyrelserna hade i båda fallen tillstyrkt ett godkännande av
landstingsbesluten i fråga. Det förefaller under sådana förhållanden naturligt,
att Kungl. Majit behandlat båda dessa ärenden på samma sätt: antingen
— som jag tycker — godkänt båda besluten eller också underkänt båda besluten.
Jag medger, att bägge alternativen voro tänkbara på grund av den
nuvarande formuleringen av landstingslagen, där det talas om »synnerliga
skäl» för sammanförande av landsbygd och stad.

Vad hände då? Jo, Kungl. Majit underkände valkretsindelningen för Hallands
län men godkände samtidigt den för örebro län beslutade. Hur kan
detta egentligen hänga ihop? Det har jag åtminstone frågat mig. Såvitt av
handlingarna framgår, berodde de olika besluten på, att i Hallands län en del
representanter för bondeförbundet med herr Eriksson i Toftered — som nyss
begärde ordet — i spetsen i skrivelse till Kungl. Maj :t opponerade sig mot
landstingsbeslutet i frågan. Därför blev detta beslut upphävt, medan i Örebro
län ingen klagade, och därför godkändes här samma förfaringssätt, som i Hallands
län underkändes, trots att förhållandena alltså eljest voro fullständigt
analoga.

Jag understryker, herr talman, att beträffande Hallands län hade såväl
landstingets förvaltningsutskott som länsstyrelsen i sina yttranden över bondeförbundets
klagoskrift med skärpa bemött vad i denna skrivelse anförts och
starkt understrukit fördelarna ur olika synpunkter, icke minst med hänsyn till
landsbygden, av en valkretsindelning enligt landstingets beslut. Det hjälpte
emellertid icke. Sakskälen fingo vika för partihänsyn och partipolitiska spekulationer.

Här har ju, herr talman, på senare tid talats många vackra ord örn demokrati
och demokratiens värde för vårt folk. Alldeles särskilt hörde vi ju vårt
svenska folkstyre lovordas i många och starka tonarter från de många talarstolarna
landet runt den 1 maj.

Ja, herr talman, jag vill för visso också hava demokrati och folkfrihet i

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
framtidens Sverige. Men just därför skulle jag vilja ifrågasätta, om det icke
ändå vore lämpligt, att dagens maktägare icke bara så ofta talade vackra ord
örn och för demokrati utan att man också mellan de många lovtalen målmedvetet
sökte handla i överensstämmelse med vad en sund demokrati kräver och
i sådana frågor som dessa alltså läte uteslutande sakskälen vara avgörande för
besluten i fråga. Jag tror, att man på så sätt vida bättre främjade demokratien
och dess fortbestånd i landet än genom än så många vackra tal. Att handla
på det sätt, som man gjort i denna fråga, är enligt mitt sätt att se att undergräva
samma folkstyre för framtiden.

Herr Lindskog: Herr talman! De nuvarande politiska förhållandena göra
det rätt naturligt, att det ligger en annan tyngd på reservationsanmärkningar
nu för tiden än vad som förr var fallet. Ingen, som känner det nuvarande konstitutionsutskottet,
kan tveka om den saken. Där uppträda majoritetens talesmän
— jag klandrar dem ej för det utan bara konstaterar fakta •— i mycket
hög grad som advokater för regeringen. Somliga äro skickliga, mycket skickliga
advokater, andra kanske mindre skickliga. Men det är klart, att på det
sättet kommer en viss annan tyngd att falla, som jag nämnde, på reservationsanmärkningarna.
Det är detta, som gör, att jag anser mig böra taga upp ett
par av de frågor, som falla under den avdelning, där jag sitter, nämligen första
avdelningen, som har att granska ecklesiastikstats- liksom också justitiestatsären
delia.

Här har sagts, att nu har konstitutionsutskottsgranskningen urartat till
petitesser. Jag skulle endast vilja, att de, som yttrat sig så, taga och jämföra
förhållandena nu, de anmärkningar, som nu framställas, med de anmärkningar,
som framställdes, låt mig säga för 10—15 år sedan, och se efter, vilka anmärkningar
som äro mest småaktiga. Det är möjligt, att jag får tillfälle att senare
återkomma till den saken.

Sedan har man också talat om, att man vill göra i sensationer. Man har till
och med använt orden »skandalskriverier» och »skandal». Jag vill bara säga,
att om det är sensation, som ligger i den ena eller andra reservationsanmärkningen.
beror det på själva fakta och icke på det sätt, varpå reservanterna avfattat
dem. Jag tror nog, att utskottets ärade ledamöter — även majoriteten — giva
mig rätt i att de anmärkningar, som reservanterna framställt, äro skrivna på
ett sätt, som tvärtom söker undvika det sensationella och blott taga fram några
spridda fakta.

Den anmärkning, som jag här främst vill fästa mig vid, är den mycket bekanta
lärarutnämningen av en adjunkt vid ett provårsläroverk i Stockholm.
Jag tror ej, att det finnes någonting, som svenska folket är så känsligt för
som just utnämningar. Det vill icke veta av väld och mannamån, då det gäller
utnämningar. Svenska folket är verkligen ömtåligt på den punkten. Det kan
icke förnekas, att här har varit en verklig anledning till anmärkning, som
speciellt drabbar ecklesiastikministern. Det har varit, som huvudreservanten
säger, en irriterande oberäknelighet, som särskilt inom lärarkretsar vållat
ganska mycken oro och osäkerhet.

Det var helt nyligen ett stort socialdemokratiskt möte, där man diskuterade
garantierna för utnämning efter förtjänst och skicklighet. En socialdemokratisk
f. d. riksdagsman skrev helt nyligen på tal örn ett helt annat ärende
följande ord: »Man har även andra belägg för, att regeringen numera känner
sig lia en sådan stalinsk maktställning, att den vid bruket av densamma ej
anser sig behöva eftertänka, örn makten ej missbrukas.»

Konstitutionsutskottets ärade ordförande professor Reuterskiöld har nyligen
i en inlaga i pressen förklarat, varför konstitutionsutskottet så sällan eller

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
aldrig numera kommer med anmärkningar för utnämningar. Han hade där
en utläggning örn orden förtjänst och skicklighet, och han säger, att förtjänsten
är det rent objektiva: det är meriter, som kunna bedömas. Men skickligheten
är lika viktig, och han säger: »Kungl. Maj:t har bättre förutsättningar än
utskottet har att pröva skickligheten.»

Jag måste för min del medgiva, att jag icke riktigt kan tillägna mig denna
upphöjda syn på konstitutionsutskottets granskning av utnämningsärendena.
Utnämningsärendena skola ju granskas i konstitutionsutskottet och få egentligen
ej granskas på annat sätt. Då är detta betraktelsesätt betänkligt enligt
min mening. Det är icke så, att jag på något sätt här vill klandra utskottets
ärade ordförande. Jag vill blott säga, att jag har en avvikande mening, då
jag menar, att det är en betänklig princip att på detta sätt helt enkelt sätta kontrollen,
granskningen av utnämningsärendena ur funktion och därmed överlämna
utnämningsproceduren i mycket hög grad åt ett visst godtycke. Regeringsmaktens
företrädare vet således, att en dylik uppfattning dominerar i
konstitutionsutskottet, och jag tror icke, att det är välgörande.

Det egendomliga är för resten, att så resonerar konstitutionsutskottet nu.
Resonemanget var något annorlunda, när de politiska förhållandena voro annorlunda.

Som jag nämnde har bland våra läroverkslärare sedan länge faktiskt rått
en känsla av oro. Man behöver blott studera en så välbalanserad tidning som
»Tidning för Sveriges läroverk» för att gång på gång finna uttryck för detta.
Den beryktade utnämningen av adjunkt vid stockholmsläroverket helt nyligen
framkallade en artikel, som slutade så: »Någonting har hänt, som är misskrediterande
för demokratisk regim och Hans Majestäts regering.»

Här går det till så, att skolöverstyrelsen samvetsgrant väger de olika meriterna
mot varandra. Skolöverstyrelsen känner genom sina inspektioner på ett
helt annat sätt de olika lärarna. Den känner deras duglighet och skicklighet.
Det är visst icke min mening, att ecklesiastikministern skall slaviskt följa de
hemställanden, som skolöverstyrelsen gör. Men att han så mångfaldiga gånger
går emot vad den sakkunniga myndigheten föreslår, är det, som väckt vissa
bekymmer på många håll. Man frågar sig, vad det är för principer.

Man får det intrycket — jag bara återger en allmän mening — att ecklesiastikministern
känner en av de sökande som en duktig karl och så säger han:
den tar jag. Men för att visa verklig oväld kräves det ju, att han också skall
känna samtliga de övriga sökandena, så att han vet, att icke också bland dem
finnas dugliga karlar eller dugliga kvinnor, kanske dugligare än den, som han
händelsevis råkar att känna.

Det särskilda fall, som nu herr Bergman med instämmande av flera andra
har framdragit, gäller en utnämning, då en sökande, den yngste av alla — så
ung, att han ej ens hade de reglementerade fyra terminerna för att söka utan
endast genom dispens fick ansökningsrätt, så ung att han icke ens fått högsta
tjänstgöringsbetyg — utnämndes bland 14 sökande till denna plats. Rektor
nämnde cn rad av andra, minst .‘5—4, som i alla händelser voro före den utnämnde.
Skolöverstyrelsen förklarade, att den utnämnde kunde ej ens ifrågakomma
på grund av att han icke hade högsta tjänstgöringsbetyget. Jag menar,
att det är betänkligt, att man får sådana här fall. Det kan ju kanske sägas,
att det icke riktigt hör till saken, när i viss mån också tredje mans rätt trätts
för nära i så måtto nämligen, att den mest förtjänte placerades på ett annat
ställe i en annan befattning. Men för denna befattning fanns en person, som
enhälligt av rektor och skolöverstyrelsen satts i första rummet och som alldeles
kom bort på detta sätt.

Andra kammarens protokoll 10SS. Nr 31.

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

För min del beklagar jag, att jag icke nu kan vädja till ecklesiastikministern,
något som jag gjort, örn han varit här. Han talade i Malmö så vackra ord örn
rätten till kritik och hur man skall lyssna till kritik. Jag skulle önskat, att
han velat lyssna till den kritik, som här kommit fram. Den är allvarlig och
faktiskt sättes demokratien betänkligt på spel, örn allmänheten får för sig, att
här icke strängt objektiva synpunkter läggas på dessa befordringsärenden.

Ja, det finnes även en annan anmärkning, som jag ganska kort skall gå in
på. Den gäller också ecklesiastikministern. Den gäller de enligt reservanternas
uppfattning alltför höga representationskostnader, som han har åsamkat
statsverket. Jag vill för att närmare förklara detta hava sagt, att i anmärkningen
verkligen icke ligger, som man på sina håll i pressen velat kasta fram,
någon skandallust eller någon sensationslystnad. För att belysa detta skall
jag be att få tala örn vad som verkligen hänt här. Det var så, att vid fjolårets
granskning hade herr Bergman och jag tagit fram denna sak. Vi hade
tagit fram den på sådant sätt, att vi togo den till allvarlig överläggning i konstitutionsutskottet.
Det var, vågar jag säga, en rätt allmän känsla då som
nu, att det icke var bra som det var. Då riktades emellertid till oss anmärkare
den anmodan från majoriteten, att vi skulle låta anmärkningen falla, därför
att man lovade, att man skulle framföra detta till ecklesiastikministern,
och då vore man säker på, att det skulle göra effekt. Man till och med tilllade,
att om icke detta gjorde effekt, så skulle man vara med om en anmärkning
nästa år.

Vi lade ned anmärkningen. Jag vågar säga, att därmed visade vi väl, att
vad vi önskade var verkligen själva saken. Vad blev resultatet av denna hänvändelse
från oss? Jo, det enda resultatet för oss var, att när vi i år infordrade
dessa handlingar — det var sju handlingar — återkommo samtliga dessa
sju ansökningar örn utbekommande av handlingarna med orden: »Handlingar
saknas.» »Handlingar saknas.» »Handlingar saknas», o. s. v. på samtliga sju
aktstycken. Det var först efter förnyad, mycket bestämd anmodan från konstitutionsutskottet,
som handlingarna kröpo fram. Det visade sig då, att det
var så långt ifrån, att den där aktionen förra året lett till effekt, att i stället
slöseriet — som vi funno det vara — var större än förut. Den enda effekten
var något, som jag kan nämna därför, att jag själv blivit utsatt icke minst
från regeringsorganet i dag för så pass mycken smädelse i »pressfronten», att
jag anser mig hava rätt att säga det. Året förut hade vi anmärkt bland annat
på, att till och med inbjudningskorten till en middag belöpte sig till den
nätta summan av cirka 60 kronor, d. v. s. det var den verkliga lyxutstyrseln.
Jag får medgiva, att på den punkten har en förändring inträffat men också
endast på den. I övrigt kan jag icke finna, att någon rättelse skett utan snarare
raka motsatsen.

Ja, jag sade något om pressklippet i dag i regeringsorganet. Det är bl. a.
ett pressklipp från Örebro-Kuriren. För att få bort ali slags mytbildning är
jag nödsakad att läsa upp detta pressklipp från Örebro-Kuriren, redaktör Harald
Åkerbergs tidning. _ Det står: »Vi ha också hört en skvallerhistoria, som
vi med hänsyn till föreliggande omständigheter inte dra oss för att delge allmänheten.
När det blev tal örn ecklesiastikdepartementets representationskostnader
begärdes ordet av en f. d. skolminister, vilken återfinnes bland reservanterna.
Han yttrade: Pa den tid jag förestod ecklesiastikministeriet bekostade
jag min representation själv. Han fick emellertid inte det sista ordet.
Vid det därpå följande sammanträdet föredrog en av utskottets kalenderbitare
valda utanordningar för reprensentation, undertecknade av den nämnde exministern
och som ingalunda stannade vid några småsmulor.»

Jag har ansett mig böra läsa upp detta för att tala örn, vad som verkligen

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

skedde i konstitutionsutskottet. Det skedde, att jag nämnde, att jag själv icke
hade haft några sådana utgifter och att jag icke kände till, att de föregående
departementscheferna i regel haft några dylika. Då påpekades det, att jag
verkligen hade haft en utbetalning. Det var verkligen alldeles riktigt, jag
hade glömt det men erinrade mig det nu. Jag anser mig böra tala örn det.
Det är den enda gång jag kan minnas, att jag av statsmedel betalat representationskostnader.
Det var en gång i min frånvaro, som en av departementets
tjänstemän haft representationsutgifter, och för mig framlade den person, som
föredrog saken, att under sådana förhållanden var det praxis i departementet,
att dessa kostnader skulle ersättas. För min del fann jag det vara fullkomligt
rimligt och riktigt, att sa skulle ske. Summan var, örn jag ej missminner
mig, 290 kronor. Jag vågar påstå, att jag icke för min egen representation har
låtit statsverket bekosta ett enda öre. Skulle jag på denna punkt missminna
mig, så anmodar jag den, som har bättre minne än jag, att här komma icke
med insinuationer eller antydningar utan med bestämda och klara fakta och
säga: Detoeli det skedde den och den gången, och summan var den och den.
Men för några antydningar eller insinuationer böjer jag mig ej. Eftersom det
i pressen bestämt framställts denna anmärkning mot mig, vill jag säga. att jag
hade åtskilliga besök, sa vitt jag minnes var det bl. a. två ministrar, som besökte
mig. Den ene var från ett land strax söder örn oss, medan den andre
var fran ett land längre bort. Vid det förra tillfället hade jag den ene ministern
hemma hos mig i min bostad. En annan gång emottog jag ministern i
fråga på Grand Hotell. Det var en fest, som var betydligt enklare än den,
som vi här ha talat örn. Jag fann det icke heller nödvändigt att samla ihop
någon lika stor skara människor. Jag tror överhuvud taget icke att värdet av
vara kulturella förbindelser ligger däri, att man drar ihop en massa människor.
Jag frågade vederbörande, vilka personer, som han önskade komma i
kontakt med och sedan inbjöd jag dessa. Vi voro knappt tjugo personer och
kostnaderna gmgo icke till hälften av vad den tillställningen gick till. som jag
nämnde som exempel i handlingarna. Dessa kostnader bestred jag själv.

a£ skulle icke ha nämnt detta, örn det icke i regeringsorganet i dag hade
statt dessa tor mig skymfande insinuationer. Jag har sagt, att jag ingalunda
har någonting emot att statsråden vid enstaka tillfällen få ersättning för en

ster — örn vilka jag naturligtvis ej alls har någonting att säga — (lön och i
regel också riksdagsår^) skola lia större rätt att utan vidare få sina representationskostnader
tackta, då landshövdingar, generaldirektörer, överintenden ?r

ur i//0 t *a i ^ /as^n. också ha en rätt omfattande representations skyldighet

dag har ingenting emot att denna fråga tas lipp till allvarligt
overvagande, men i sågfall bör det ske i annat sammanhang och undersökning
göras örn och i vad man staten bör bekosta representation eller icke Sverige
ar för .ivrigt ett så gammalt oell förnämt kulturland att vi, när vi representera
icke nödvändigt behöva slå så förskräckligt på stort. Vi kunna lära
oss av England och Frankrike hur det går till, när man representerar. Man
kan gora det pa eif, enkelt satt. Jag tror icke, att man för den skull imponerar
mindre. En annan omständighet är även, att de extra utgiftsmedel varliran
pengarna tågås, aro som jag själv kan intyga, en så belastad post. att
det ar uppenbart att åtskilliga legitima önskemål icke bli riktigt tillgodosedda
som man skulle lia önskat, örn man förfar på sätt som här skett. Dessutom''
d tor varje 2.)-oring, som de lägga lil, i onödan.

Jag vill icke

Jag Ilar bara nämnt, några exempel

representation men jag kan icke finna det lämpligt, att staten skall betala
rubb och stubb. Jag förstår icke, att statsråd med sina relativt stora inkomster
— örn vilka jag naturligtvis ej alls har någonting att säga — (lön och i
regel också nksdagsarvode) skola lia större rätt att utan vidare få sina. repre -

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
i betänkandet, därför att jag ansåg det nödvändigt att göra det. ^ Jag skulle
kunna öka ut dem rätt väsentligt, men jag skall icke göra det, så framt jag
icke blir provocerad. Jag vill sluta med att säga, att just i vår tid, som är en
demokratisk prövotid, är det nödvändigt icke blott att det övas kritik utan
också att de, som sitta vid makten, icke äro alldeles okänsliga för kritik. Det
svenska folket är i varje händelse ganska känsligt.

Det är blott dessa två punkter, herr talman, som jag bar velat beröra.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Med risk att av herr Lindskog
bli betraktad som en oskicklig regeringsadvokat nödgas jag taga till orda i anledning
av ett ärende, som han berörde, nämligen frågan örn utnämning av
adjunkt vid Södermalms högre allmänna läroverk. Jag vill försäkra kammaren
och herr Lindskog, att när utskottet icke kunde biträda anmärkningen, var
det icke därför att utskottets majoritet har en svagare känsla än andra för
att skicklighet och förtjänst böra vara utslagsgivande, när det gäller befordringsgrunder
och innehav av tjänster, utan det var svårigheten att bedöma,
örn man här hade brutit mot denna grundregel, som var avgörande.

Jag skall be att i någon mån få beröra, hur ärendet låg till. Det var så,
att den av skolöverstyrelsen till tjänsten i fråga förordade filosofie doktorn
hade sökt två tjänster, den ena vid läroverket i Bromma och den andra vid
läroverket å Södermalm. Kungl. Maj :t fann, på skäl som varken jag eller någon
annan har minsta anledning antaga varit andra än fullt objektiva, att
denne lärare icke borde komma till Södermalms högre allmänna läroverk utan
till Bromma läroverk. En person, som söker två tjänster, som äro likvärdiga,
måste ju också anses lia fått sin fulla rätt, när han fått den ena av de tjänster,
han har sökt. Från det hållet har heller icke något klagomål veterligen
hörts av. När sålunda denna sak var klar, hade Kungl. Majit att bland de 13
övriga sökande utfinna en person, som var lämplig vid provårsläroverket å Södermalm.
Det är just när det gäller detta urval, som jag tror att utskottet icke
rimligen kan sätta sig till domare. Var och en, som varit i tillfälle att taga
del av akterna nödgas nämligen säga sig, att skillnaderna mellan de sökande
icke voro så stora. Visserligen kan man finna nyanser, men totalomdömet örn
dem, som skulle kunna komma i fråga, kunna icke skifta så mycket, att man
härpå kan grunda en anmärkning mot Kungl. Maj :ts val.

Reservanterna ha för att framhäva sin syn på saken använt en metod, som
jag tycker är ganska märklig. För att ställa den utnämnde i så ofördelaktig
dager som möjligt, jämför man honom med den främste enligt den första befordringsgrunden,
med den främste enligt den andra befordringsgrunden och
med den främste enligt tredje befordringsgrunden. Därigenom kan man naturligtvis
få fram att han enligt alla dessa tre befordringsgrunder skulle vara
underlägsen de medsökande. Men så är icke alls förhållandet. Den som varit
honom överlägsen enligt en befordringsgrund, har varit honom underlägsen enligt
en annan. Man måste i dylikt fall se till det hela för att få en verklig
bild av den utnämndes förtjänster.

Jag skall icke gå in på någon detaljanalys av denna sak, därför att det knappast
skulle vara av något intresse här i kammaren. Jag vill bara konstatera,
att, örn man söker bilda sig ett fördomsfritt omdöme örn denne utnämndes
person, skall man finna, att han är en för tjänsten synnerligen meriterad
och skicklig person. När det gäller en tjänst som denna vid ett provårsläroverk,
är jag nog förmäten att hysa den uppfattningen, att det är det rent personliga,
som spelar en ganska betydande roll. och ingen har kunnat förneka,
att den utnämnde haft stora rent personliga förutsättningar för att fylla den
speciella uppgift, som det innebär att vara lärare vid en sådan läroanstalt.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
Jag skulle sålunda som slutomdöme örn denna anmärkning vilja säga, att i fall
konstitutionsutskottet och riksdagen skall börja ingå på minutiösa och fina
vägningar i utnämningsfrågor, då tror jag, att det är nödvändigt, att införa
mycket stränga regler, som begränsa Kungl. Maj:ts utnämningsmakt. Jag
skulle vilja säga, att örn icke Kungl. Majit kan få den rörelsefrihet, som här
har tagits i anspråk, då är Kungl. Maj :ts utnämningsmakt ganska litet värd.
Det kan väl icke vara meningen, att Kungl. Maj :t skall vara någon sorts siffergranskare,
som bara skall sitta och summera ihop vad rektorer och skolöverstyrelsen
kommit till. Det är väl ändå så, att Kungl. Majit fått denna befogenhet
för att i vissa givna situationer kunna göra ett övervägande även ifrån
andra utgångspunkter. Örn man medgiver Kungl. Maj :t denna rätt och säger,
att dessa befogenheter ligga i utnämningsmakten, torde man i detta speciella
fall kunna säga, att Kungl. Maj :t gjort ett mycket gott val.

Det påstås att denna utnämning väckt mycken harm och förbittring. Ja,
sådant kan naturligtvis inträffa, och det är naturligtvis ytterst beklagligt,
men det är ofta så, att dylikt främst gör sig gällande under den
första tiden efter utnämningen. Men örn den utnämnde visar sig vara
en utmärkt person, som väl fyller sin tjänst, brukar stormen bedarra
och i det långa loppet brukar man finna, att åtgärden varit ganska
förnuftig. Örn också ecklesiastikministerns utnämningar understundom verka
chockerande har ingen kunnat säga annat, än att de i det långa loppet visat
sig vara väl motiverade och på det hela taget till gagn för de institutioner,
som fått de befattningshavare han utvalt.

Jag vill slutligen bara säga, att den här frågan har blåsts upp till ganska
stora dimensioner och varit beledsagad av en offentlig kritik, som på många
punkter skjutit över målet. Visserligen bör man vara tacksam mot alla, som
velat vara måna om att icke det demokratiska statsskicket kommer i misskredit.
Jag skulle dock vilja säga, att man vid sådana tillfällen bör försöka
dämpa känslorna och akta sig för att giva spridning åt en hel del ovidkommande
rykten och synpunkter. Man bör se litet mera till saken än till personen.
Gör man det, tror jag, att man skulle på ett mycket mäktigt sätt befrämja
den demokratiska utvecklingen och skänka förtroende åt det demokratiska
statsskicket.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Erlander: Herr talman! Jag ber örn ursäkt, örn jag kommer att

återföra debatten från det intressanta område, där herr Lindskog med elegans
och sakkännedom rörde sig, till de ting med vilka herr Lundqvist inledde denna
debatt.

Herr Lundqvist har under punkt V anfört, att han ansett, att utskottet bort
göra anmärkning mot socialministern för det sätt på vilket arbetslöshetsärendena
handlagts under den tid granskningen omfattar. Jag måste säga, att
jag varken vid genomläsandet av herr Lundqvists reservation eller vid åhörandet
av vad han här haft att anföra, kunnat riktigt förstå varåt han syftat.
Det vore väl ändå en ganska underlig form för vårt riksdagsarbete, örn det
skulle bli så, att man i konstitutionsutskottet toge upp till diskussion och prövning
frågor, som under den allra närmaste tiden i annat sammanhang och i
sedvanlig ordning komma att bliva föremål för riksdagens överläggningar.

Jag vill erinra örn, att hela denna fråga kring vilken herr Lundqvists resonemang
rörde sig, nämligen frågan om arbetslöshetshjälpens behov av ett centralt
organ, icke på något sätt är avförd från dagordningen. När man hör herr

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Lundqvist verkar det nästan, sorn. om han menade, att vi här i vårt land redan
ha ett centralt organ för arbetslöshetshjälpen, nämligen statens arbetslöshetskommission,
och att man icke behöver göra någonting annat än att låta arbetslöshetskommissionen
även taga hand örn de statliga och kommunala beredskapsarbetena.
Herr Lundqvist, det är icke riksdagens mening, i varje fall
var det icke så, när riksdagen i fjol yttrade sig örn regeringens förslag örn de
statliga och kommunala beredskapsarbetena, ty då hette det, att riksdagen förväntade
att frågan om ett centralt organ skulle komma att underställas riksdagens
prövning på förslag av Kungl. Maj:t. Hade det varit så att herr
Lundqvist i fjol haft den uppfattningen, som han har i dag, att arbetslöshetskommissionen
redan nu är ett centralt organ för all arbetslöshetspolitik, då
skulle det sagts i fjol, då riksdagen uttalade önskemålet, att vi skulle få ett
centralt organ härvidlag. Riksdagen har ingalunda ställt sig på den ståndpunkten,
att arbetslöshetskommissionen a priori skall vara detta organ.

Jag säde nyss, att frågan örn ett centralt arbetslöshetsorgan icke är avförd
från dagordningen. 1937 års arbetslöshetssakkunniga arbeta ju fortfarande,
och i årets proposition nr 284 angående beredskapsarbetena säger departementschefen,
att frågan örn ett centralt arbetslöshetsorgan torde vara av den
art, att den bör i sinom tid föreläggas Kungl. Majit. Jag måste under sådana
förhållanden finna det underligt, att konstitutionsutskottet, vars sakkunskap
i arbetslöshetsärenden icke är så överväldigande stor, skall gå statsutskottet i
förväg och giva direktiv för hur arbetslöshetspolitiken skall drivas i detta land.
Det bör väl finnas litet konsekvens i det sätt, på vilket vi handlägga ärenden i
riksdagen.

Utom detta, som var det centrala i herr Lundqvists anförande, vill jag säga,
att under punkten V har herr Lundqvist även en del resonemang, som han
försiktigtvis icke berört i sitt anförande i kammaren. Han säger bl. a., att
Kungl. Majit på statsrådet Möllers föredragning beviljat arbeten som beredskapsarbeten,
trots att kommunen i fråga begärt dessa såsom reservarbeten,
en förfärlig synd alltså mot de heliga principer, som herr Lundqvist vill lia
tillämpade i arbetslöshetspolitiken. Hur förhåller det sig då med denna sak?
Jo, när dessa ansökningar kommo in, gällde ännu de gamla bestämmelserna
för beredskapsarbetena, alltså 1933 års bestämmelser. 1937 förelägger Kungl.
Maj :t riksdagen en proposition, där Kungl. Maj :t säger, att Kungl. Maj it har
för avsikt att bevilja beredskapsarbeten efter andra principer än tidigare, och
säger bland annat uttryckligen, att det finns en del arbeten i Bohuslän, som
lia den karaktären att de böra bedrivas såsom statliga beredskapsarbeten.
Detta återfinnes på sidan 43 i propositionen nr 300 till fjolårets riksdag. Därpå
uppräknar statsrådet vilka arbeten, som det är fråga örn och nämner speciellt
Marstrandsvägen, angående vilken herr Lundqvist här anmärker, att den icke
bort beviljas som beredskapsarbete. Vad är nu detta för någonting? Herr
Lundqvist och herr Lindskog ha talat örn demokratien och att nian skall vara
aktsam örn demokratiens former. Här har Kungl. Majit gått så långt i aktning
för riksdagen, att Kungl. Majit frågat 1937 års riksdag: Ha ni någonting
emot att Marstrandsvägen utföres såsom beredskapsarbete i stället för
såsom reservarbete? Nej, säger riksdagen, det ha vi ingenting emot. Vid det
tillfället hördes i varje fall icke herr Lundqvists stämma. Men i år vill herr
Lundqvist att konstitutionsutskottet skall säga, att riksdagen begick en förfärlig
dumhet i fjol, då den gav Kungl. Maj :t fria händer därvidlag. Jag undrar
vart det skulle bära hän, om man i ett sådant ärende skall komma med anmärkning
efteråt från konstitutionsutskottets sida.

Herr talman! Jag har velat taga upp detta. Här är det icke fråga örn så
spännande saker, som det förmodligen kommer att bli efteråt. Men det är rätt

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
viktiga saker ändå. När jag hörde herr Lindskog säga, att det är en speciell
tyngd över årets anmärkningar, därför att de frampressats från ett minoritetsblock,
som icke har haft annan möjlighet att göra sig gällande, kunde jag icke
undgå att konstatera, att bland dessa tunga och viktiga anmärkningar återfinnes
dels denna anmärkning örn Marstrandsvägen och dels anmärkningen beträffande
dansen i Vaggeryd.

Herr Lundqvist, som nu för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Endast

ett par ord till herr Erlander. Jag konstaterar, att han icke fann anledning
ingå på något sakligt bemötande av reservationen på någon enda punkt.

Beträffande frågan örn Marstrandsvägens utförande som beredskapsarbete
vill jag endast säga herr Erlander, att jag mycket väl vet, att Kungl. Maj:t
har underställt denna fråga riksdagens prövning. Men jag finner, att det hör
till god ordning, att också den kommun, som på sin tid begärde anslag till arbetets
utförande som reservarbete, borde ha tillfrågats, innan Kungl. Maj:t
fattade sitt beslut örn arbetets utförande under andra former.

Beträffande den centrala ledningen har jag i mitt anförande sagt, att, så
länge inte något annat organ tillskapats, finns det ingen annan central myndighet
än arbetslöshetskommissionen, som kan ha överinseende över dessa arbeten.
Jag vidhåller detta. Jag skulle mycket gärna ha velat höra ett ord
av herr Erlander, hur han tänkt sig att man skall klara av de svårigheter, som
jag påtalade i mitt förra anförande. På den punkten lämnade han intet svar.
Det är tillräckligt talande.

Herr Lindskog, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Utan

att ingå på själva sakfrågan skall jag blott tillåta mig att korrigera ett citat,
som herr Erlander gjorde ur mitt sista anförande. Jag yttrade inte alls, att
det i år låg någon särskild tyngd över de reservationer, som framförts -—- det
är möjligt att man kan säga så, men jag sade det i varje fall inte. Vad jag
sade var, att under nuvarande politiska förhållanden ligger det större tyngd
i en reservation än det gjorde förut under andra politiska förhållanden.

Vidare erhölls, likaledes för kort genmäle, ordet av

Herr Erlander, som anförde: Till herr Lundqvist vill jag endast säga, att
den debatt om formerna för den statliga arbetslöshetspolitikens rätta förande,
som herr Lundqvist har velat dra upp, icke hör hemma under detta ärende. Det
är ingenting annat jag velat säga.

Herr förste vice talmannen gav härefter, jämväl för kort genmäle, ånyo ordet
till

Herr Lundqvist, som yttrade: Jag vill endast svara herr Erlander, att jag
som ledamot av konstitutionsutskottet har att granska, hur förvaltningen har
skötts under det gångna året, och jag har gjort anmärkning på att Kungl.
Majit icke har följt riksdagens direktiv.

Vidare anförde:

Herr Fast: Jag begärde egentligen ordet för att säga några ord med an ledning

av herr Lundqvists yttrande ridande hans under punkterna V och VI
framförda reservationer. Beträffande gällande direktiv för reservarbete och
beredskapsarbete — punkt V ■— kan jag efter herr Erlanders anförande fatta
mig kort. Jag skall dock be att få göra ett par reflexioner med anledning av
herr Lundqvist anförande.

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Jag beundrar mycket herr Lundqvists stora sakkunskap på alla områden såväl
när det gäller kommunala frågor och arbetslöshetsfrågor som konstitutionella
ärenden. Men hans omdömen äro ibland litet tvärsäkra, och han spar ju
inte heller på starka omdömen.

Herr Lundqvist sade strax i början av sitt anförande, att det av hans reservation
franninge, att vederbörande statsråd allvarligt hade brustit i handläggningen
av vissa ärenden rörande arbetslöshetspolitiken. Jag väntade då förgäves
på att få höra, i vilka punkter statsrådet allvarligt hade brustit, och jag
satt och var litet rädd å egna vägnar, därför att jag inte hade gjort anmärkning
på en del av dessa punkter, vid vilkas behandling jag hade varit närvarande i
utskottet. Det måste ju innebära en oerhörd pliktförgätenhet att inte lia velat
vara med örn en anmärkning som går ut på, att vederbörande statsråd allvarligt
brustit i omdöme vid handläggningen av dessa ärenden. Men när jag sedan
hörde herr Lundqvists försvar för sin reservation, framgick det av hans anförande
inte stort mer än vad som återfinnes i hans reservation. Jag tänkte att
det var någonting alldeles extra, som han hade att komma med, förutom det han
anfört i reservationen. Men det kom ingenting. Nu vill jag endast säga till herr
Lundqvist, att det icke vid behandlingen av dessa frågor är herr Lundqvists
eller mitt omdöme och vad vi personligen tycka, som bör vara avgörande, utan
vi måste väl grunda våra omdömen en liten smula på sakskäl. När man använder
så starka uttryck som herr Lundqvist gör, bör man lia synnerligen goda
skäl.

Om riksdagen beslutar arbetslöshetsdirektiv, som herr Lundqvist inte tycker
örn, bör han försöka att få dessa direktiv ändrade i vanlig ordning. Örn några
dagar kommer väl ett utlåtande att ligga på riksdagens bord, vid vars behandling
herr Lundqvist har all anledning att säga sin oförgripliga mening på samma
grunder som jag har anledning att framföra en motsatt åsikt. Men att framföra
sin uppfattning i denna fråga i den form, som herr Lundqvist valt, i samband med
behandlingen av dechargememorialet, tycker jag är ganska besynnerligt. Man
kan väl inte klandra statsrådet för att han följt de direktiv, som riksdagen själv
givit för handläggning av dylika frågor.

Beträffande frågan, huruvida Kungl. Maj:t icke följt riksdagens direktiv
skall det bli väldigt intressant att se, vilket omdöme det utskott kommer att
avge, som är sakkunnigt på området och som om några dagar kommer med yttrande
med anledning av Kungl. Maj :ts proposition. Det vore ju synnerligen
önskvärt, om man läte detta vara detta och inte toge i på det sätt som herr
Lundqvist gjort i detta sammanhang. Örn man vidare ser efter, vilka som biträtt
herr Lundqvists reservation, skall man finna, att de icke representera någon
speciell sakkunnskap i dessa frågor.

Sedan vill jag endast säga ett par ord örn reservationen nr VI. Jag hade
trott, att vi skulle börja med dansen i Vaggeryd, men vi kanske skola sluta med
den. Vi behöva väl också ha litet roligt i denna debatt. Jag håller herr Lundqvist
räkning för att han inte tagit upp denna reservation utan stannat vid
punkterna V och VI, som man kan diskutera allvarligt. I fråga örn punkt VI
tillät sig herr Lundqvist även ett uttalande, som jag anser stå på gränsen till
vad man i detta sammanhang bör kunna tillåta sig. Han talade örn demokratien
och faran för att partihänsyn och politiska spekulationer få vara förhärskande
moment vid fattandet av Kungl. Maj:ts beslut och vid vederbörande
statsråds råd. Menar herr Lundqvist fiärmed, att partihänsyn och politiska spekulationer
varit avgörande vid denna frågas behandling? I sådant fall måste
jag säga, att det är besynnerligt, att herr Lundqvist stannat för en anmärkning
enligt § 107 regeringsformen. För min del skulle jag inte ha tvekat att under
sådana förhållanden tillämpa § 106. Jag anser t. o. m. att det i sådant fall

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
hade varit anmärkarens skyldighet att göra detta. Det är ju mycket allvarliga
erinringar, som i detta sammanhang göras.

När det gäller frågan om valkretsindelningen, herr Lundqvist, kan det vara
skäl att erinra örn en del omständigheter, som ligga litet tillbaka i tiden och som
Kungl. Maj :t har skyldighet att taga hänsyn till. Det förhöll sig nämligen så,
att när landstingslagen antogs, hade utskottet framlagt ett yrkande, vari det
helt enkelt förbjöds att stad skulle få förenas med landsbygd. Till detta utlåtande
var fogad en reservation —■ även jag återfanns bland reservanterna —
vari det yrkades, att stad skulle under vissa betingelser kunna få sammanföras
med kringliggande landsbygd. Första kammaren biföll utskottets förslag, men
andra kammaren följde reservationen. Högern anslöt sig odelat till den ståndpunkten,
att stad icke skulle få förenas med lansbygd. Det gällde då att
åstadkomma en sammanjämkning mellan dessa mot varandra stridande ståndpunkter
och finna en formulering, som gjorde det möjligt att fatta ett beslut i
ärendet, som var möjligt att praktiskt tillämpa. Den delegation, som hade i
uppdrag att få en sammanjämkning till stånd och som jag själv tillhörde, uttalade
i lagtexten, att stad och landsbygd skulle kunna få förenas till en valkrets,
då »synnerliga skäl» därtill förelågo. Därmed avsågs icke vilka skäl som helst,
utan det måste vara »synnerliga skäl». Det ansågs då som självklart, att man
överlät åt Kungl. Maj :t att bedöma, huruvida sådana synnerliga skäl förlåge i
de fall, som skulle kunna tänkas uppstå.

Jag skulle knappast ha tagit till orda, örn inte herr Lundqvist hade velat
g-öra gällande att partihänsyn hade spelat in, när Kungl. Maj :t å ena sidan hade
tillåtit städerna i örebro län Askersund, Nora och Linde att förenas med kringliggande
landsbygd men inte tillåta detsamma ifråga örn Kungsbacka och Laholm.
örn jag lägger tillsammans befolkningssiffrorna för Askersund, Nora
och Lindesberg, kommer jag till en siffra på 8,727, som icke, såvitt man vill
följa bestämmelserna i författningen, gör det möjligt för dessa städer att få
välja ens tre landstingsmän. De äro för små för att bilda en valkrets, och en
ändring måste komma till stånd. När det däremot gäller Kungsbacka och Laholm,
som landstinget hade sammanfört med Varberg och Falkenberg till en valkrets,
kommer man upp till en siffra av 21,000 innevånare. Det framgår av
dessa siffror, att det är fullständigt oriktigt att anse, att det råder likställighet
mellan förhållandena i Örebro län och Hallands län.

Det är även ur andra synpunkter oriktigt att jämställa de båda länen. När
herr Lundqvist redogjorde för landstingets förvaltningsutskotts uttalande i Hallands
län, glömde han att tala örn, att det inte var enhälligt. Ett antal medlemmar
i detta förvaltningsutskott reserverade sig. Jag anser den omständigheten
— det måste jag, herr talman, bekänna -—■ att man ingalunda är enig om
saken i länet och inom länets beslutande myndighet, också utgöra ett skäl, som
man har skyldighet att vid sidan av övriga sakliga skäl ta hänsyn till och icke
utan vidare kan avfärda. Jag tror att alla nu äro glada över att utvecklingen
gick i den riktning den gick. Nu är befolkningen i Hallands liin i stort sett enig
om ett förslag att få en ny valkretsindelning till stånd, vartill årets riksdagsbeslut
öppnat möjlighet. Jag måste under sådana förhållanden fråga, vad det
är för olycka som har skett. Ingen alls, så vitt jag kan finna. Man tillämpar
därnere en valkretsindelning, varom hela befolkningen kan enas. Detta har
blivit slutresultatet, och det är min förhoppning, att Kungl. Maj :t kommer att
godkänna detta förslag.

Jag har velat anföra detta för att visa upp, hur litet underlag det finns för
de starka ord, som yttrats i denna diskussion från vissa håll, och för det språk,
som i vissa avseenden har förts i tidningspressen. Jag skall inte beröra de övriga
reservationerna. Men jag har haft behov av att säga detta till herr Lundqvist.

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 £. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Herr Hällgren: Jag har delvis blivit förekommen av herr Erlander. De
synpunkter, som han framförde beträffande arbetslöshetspolitikens omläggning
från reserv- till beredskapsarbete, underströk jag själv i konstitutionsutskottet
vid behandlingen av herr Lundqvists anmärkningsyrkande. Herr Lundqvist
hade därför mycket väl reda på, när han skrev sin reservation, att riksdagen i
fjol beslutat att godkänna Kungl. Maj:ts förslag att byggande av allmänna
vägar skulle kunna utföras såsom beredskapsarbete. Jag framhöll detta i utskottet
— och det medverkade antagligen till att herr Lundqvists anmärkningsyrkande
inte vann gehör. Då jag sökte efter propositionen 300 i utskottet,
återfann jag den framför herr Lundqvist på bordet. Han har ju även i sin
reservation citerat en del av de yttranden, som återfinnas i denna proposition.

Trots att herr Lundqvist är medveten örn att riksdagen har godkänt att allmänna
vägbyggnadsarbeten få omläggas från reserv- till beredskapsarbete,
säger han likväl i sin reservation: »Utskottet har icke kunnat undgå att uppmärksamma,
att här ifrågavarande båda arbeten av Kungl. Maj :t beslutats
skola utföras som beredskapsarbeten, medan berörda kommuner och länsstyrelsen
föreslagit, att arbetena skulle utföras såsom reservarbeten och utan att
dessas mening inhämtats rörande ändringen av arbetenas karaktär.» Och så
yrkar han anmärkning mot statsrådet Möller, därför att denne följt de direktiv,
som riksdagen på hans framställning beslutat. Jag tror knappast, att man
kan anse en sådan anmärkning vara av någon särskild tyngd.

Jag har vidare inte kunnat godkänna det resonemang, som från anmärka -rens sida har förts beträffande en del andra beredskapsarbeten, som reservanterna
ha ansett skola utföras som reservarbeten genom statens arbetslöshetskommission.
Jag tänker då närmast på den förteckning, som återfinnes på
sidan 68 i konstitutionsutskottets memorial och varav framgår, att de beredskapsarbeten,
som Kungl. Majit har låtit utföra, huvudsakligen äro sådana
arbeten, som äro förlagda till av arbetslöshet tyngda norlandslän och i söder
huvudsakligen till Bohuslän och Blekinge. I det senare fallet ha dessa beredskapsarbeten
till största delen bestått i byggandet av fiskehamnar eller
ombyggnad av sådana. Andra arbeten av denna karaktär ha under årens lopp
icke utförts genom statens arbetslöshetskommission utan genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som har tillgång till en kunnig arbetsledning, lämpligt
arbetsmaterial och yrkeskunniga arbetare. Grovarbetarna tar man sedan från
arbetslöshetsklientelet i respektive orter.

Jag har därför för min del icke kunnat anse det vara ur praktiska synpunkter
motiverat att i detta avseende genomföra en sådan omläggning, som herr
Lundqvist påyrkat, och låta statens arbetslöshetskommission få hand örn denna
byggnadsverksamhet. Riksdagen har icke heller tidigare utom i något
enstaka fall gått in för en sådan åtgärd. I Blekinge utföres arbetet vid de
statsägda fiskehamnarna som statligt beredskapsarbete under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
regi och kontroll. Att på något sätt låta statens arbetslöshetskommission
få ökat inflytande på förbättringsarbetet vid dessa
hamnar anser jag vara en synnerligen opraktisk åtgärd, som icke bör komma
i fråga. Då den praxis, som under de senaste åren följts i detta avseende och
godkänts av riksdagen, har visat sig vara till fördel för dessa arbetens ändamålsenliga
utförande, har jag icke kunnat biträda en anmärkning av det
slag, som herr Lundqvist har framfört. Det är förmodligen också av denna
anledning den icke vunnit någon särskild anslutning inom utskottet.

Herr Eriksson i Tolered: Herr förste vice talman! Beträffande anmärkningen,
att enhetliga synpunkter icke lagts till grund för bedömande av de
olika fallen, då Kungl. Majit upphävt landstingets beslut i Hallands län men

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
fastställt det i örebro län, skulle jag kunna avstå från att yttra mig efter
herr Fasts anförande. Jag skulle dock vilja framhålla ett par synpunkter på
denna fråga.

I landstingslagen § 8 mom. 2 stadgas, att städer och landsbygd icke utan
synnerliga skäl få sammanföras till gemensamma valkretsar. Nere i Halland
hade jag jämte åtskilliga andra personer den uppfattningen, att det icke förelåg
några synnerliga skäl, som talade för ett sammanförande av de ifrågavarande
städerna med omkringliggande landsbygd till gemensam valkrets, därför
att landstingsområdena voro stora nog att själva välja det antal landstingsman,
som lagen föreskrev. Av denna anledning framförde vi vårt missnöje
med landstingets beslut.

Jag vill i detta sammanhang påpeka för herr Lundqvist, att det förutom undertecknad
var ett tjugutal personer, som skrevo under den skrivelse till socialdepartementet,
i vilken vi hemställde örn ändring i landstingets beslut. Av
dessa voro även en del från städerna; det var sålunda icke allenast representanter
för landsbygden. Jag känner icke så väl till, hur förhållandena gestaltade
sig i örebro län, men jag antager, att örn lika starkt missnöje anförts
därifrån som från Hallands län, det är mycket möjligt, att Kungl. Maj :t hade
upphävt beslutet även där. Nu hade emellertid något missnöje icke försports
från Örebro län. Detta berodde väl på att synnerliga skäl talade för en sammanföring
i Örebro län, varför Kungl. Majit ansåg sig föranlåten att fastställa
beslutet där. Så åberopar herr Lundqvist, att landstingets förvaltningsutskott
uttalat sig för landstingets beslut. Ja, det är ju en sanning med modifikation.
Det var tre av förvaltningsutskottets ledamöter, som reserverade
sig mot detta uttalande — förvaltningsutskottet var alltså icke enhälligt. Och
det egendomliga var, att i och med att förvaltningsutskottet gjorde detta uttalande
gick utskottet ifrån vad det uttalat tidigare i sitt yttrande över länsstyrelsens
första förslag.

Vad slutligen de partipolitiska spekulationerna beträffar vill jag bara påpeka,
att jag undrar, örn icke det låg lika mycket partipolitiska spekulationer
bakom det beslut, som fattades i landstinget.

Herr Hallén: Herr talman! Det som föranledde mig att ånyo taga till

orda var det anförande, som hölls av herr Lindskog. Han började med att ge
en särskild spets åt vad han skulle säga genom att lyfta en smula på förlåten
till konstitutionsutskottet och berätta, att när det gällde granskningen av särskilt
ecklesiastikdepartementets representationskostnader, hade man redan i
fjol fäst uppmärksamheten på att allt icke var riktigt som det skulle, men man
hade velat låta nåd gå för rätt därför att någon fällt förböner för vederbörande.
Man hade menat, att örn saken rättades till under hand, behövde man icke
taga upp den någon mer gång. Jag är åtminstone för min del främmande för
denna eventuella s. k. uppgörelse. Den är för mig alldeles okänd. Men även
örn den träffades mellan några andra, tror jag, att det är ganska misslyckat
att nu framställa denna reservationsanmärkning såsom ett slags varning nr 2,
vilken skall följas ett tredje år av en anmärkning i skärpt form.

Herr Lindskog använde uttrycket, att på grund av det politiska maktläget
måste man tillmäta reservationerna en större tyngd än eljest. Jag antecknade
precis det uttrycket. Ja, man kan betygsätta sig själv och sin verksamhet
naturligtvis, men örn betygsättningen stämmer med verkligheten är en annan
historia. Nu är det faktiskt så, att det i konstitutionsutskottet till detta memorial
framställts en hel rad anmärknings,yrkanden, som voterats ned med 18
—19 röster. Nog kan man alltså ifrågasätta örn, därför att en viss minoritet
kommit med en del anmärkningar, dessa ha en särskild tyngd.

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Jag begärde ordet, herr talman, därför att jag ville med några ord belysa
det sätt, varpå man här går tillväga, när det gäller anmärkningarna rörande
representationskostnaderna inom ecklesiastikdepartementet. I reservationen
omtalas, att enligt en av finansminister Wigforss den 15 februari i fjol dagtecknad
promemoria fastställts ett högsta traktamente för resa i Frankrike av
41 kronor. Detta är mycket riktigt. Men jag tycker, att man bör i en reservation
korrekt återge offentliga handlingar, och det hade icke skadat, örn nian
också återgivit vad som står i promemorian, nämligen att för särskilda fall
högre ersättning kan utgå. Det heter nämligen, att örn förrättningsman har
mera avsevärd representationsskjddighet, särskild ersättning härför kan medgivas.
Det hade ju, då man rör sig med citat, varit mera klädsamt, örn man
återgivit även detta ganska viktiga tillägg. Detta var den ena saken. Sedan
kan man säga, att det är en omdömesfråga vad dylik representation för landet
på främmande ort skall få gå till, och alla måste ju kräva, att det icke
får ske något orimligt slöseri. Men denna tendens att liksom söka få ecklesiastikministern
i särsklass är icke på sin plats. Då kan man ju också vända
sig mot våra delegater i Genéve. Jag vet icke, örn herr Lindskog har reda på
vad de lia för ersättning. De lia 60 schweiziska francs per dag, d. v. s. 54
kronor, jämte fria hotellrum. Det vore betydligt lämpligare, att anmärkningarna
vände sig mot de delegater både inom det egna partiet och andra partier,
som på statens bekostnad åtnjuta sådana ersättningar. Vidare vill jag påpeka,
att denna reservation skrivits så, att man får den föreställningen — och pressen
har åtminstone fallit offer för den missuppfattningen, som ju verkar ganska
insidiös — att finansministerns meddelande av den 6 augusti 1937, vilket
jag nyss citerade, skulle vara föranlett av ecklesiastikministerns påtalade resa.
Detta säga visserligen icke reservanterna, men meddelandet är insatt och citerat
på ett sådant sätt, att man kan tro, att uttrycket »på förekommen anledning»
syftar på den saken. Detta är enligt förklaring från statssekreteraren
i finansdepartementet icke alls förhållandet. Där har man icke haft en tanke på
denna resa, utan meddelandet har föranletts av förfrågningar i andra ärenden,
som kommit in från underlydande verk.

I reservationen användes vidare uttrycket: »Ecklesiastikministern har låtit

tillerkänna sig ersättning med 65 kronor per dag.» Det ser nästan ut, som örn
det skulle vara avsiktligt vilseledande, då det måste suggerera fram den föreställningen,
att ecklesiastikministern själv stått som föredragande. Som bekant
har han icke det, utan ärendet föredrogs av statsrådet Quensel, som för
övrigt är finansdepartementets konsult. Det bör man observera. Och på tal örn
dessa högre kostnader vill jag påpeka en sak. Vi kunna ju alla tycka, att
nog kan väl också ett statsråd röra sig i Paris på billigare kostnader än 65
kronor örn dagen, då, som det sades i utskottet, vår egen utrikesminister kan
klara sig på 40—41 kronor. Men när utrikesministern var i Paris ställde legationen
en våning gratis till hans förfogande. När däremot statsrådet Engberg
jämte t. f. statssekreteraren var där nere för att förhandla örn våra kulturella
förbindelser med Frankrike och örn tillkomsten av det blivande franska
institutet här i Stockholm, hade honom ovetande legationen skaffat icke
precis en våning men flera rum, vilka under utställningstiden betingade nästen
100 % högre pris än eljest. Detta medverkade till att kostnaderna blevo
så pass mycket drygare. Jag tror jag kan nämna här, att dessa åsamkade
kostnader icke tjänat till dessa personers förströelse och förnöjelse i världsstaden
utan äro faktiska utgifter för representation, vilken resulterat i att de
själva fått vidkännas en kontant förlust på mellan 145 och 150 kronor vardera.
Alla dessa uppgifter, herr talman, angående fördyrade bostäder och de
rena förluster, som vederbörande fått vidkännas i anledning av sitt represen -

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
tationsuppdrag där nere, ha vi refererat i utskottet. Man borde naturligtvis
lia tagit hänsyn till sådant, och hade man gjort det, hade man icke skrivit på
det sätt som nu skett. Detta visar emellertid, att det finns en synnerligen
stark åstundan att bringa dessa saker till offentligheten.

Herr Lindskog vidrörde en smula det formella sättet för behandling av räkningarna
från varjehanda kalas. Jag vill förresten säga, herr talman •— jag
nämnde något örn det också i mitt första anförande i dag •— att nog är det
underligt, att konstitutionsutskottet skall sitta och sträva ihop en stor promemoria
på 35 ä 40 sidor örn saker som dessa, sitta och granska räkningar och
se efter vad undervisningsminister Hannula från Finland fick betala för sitt
rum på Hotell Reisen, vad sillgratinen i Haparanda kostade på morgonen dagen
efter, vilken ersättning som gått till skjutskarlarna och dem som rott sällskapet
över älvarna o. s. v., allt möjligt, stort och smått. Det är ju egentligen
sådant som man tycker tillhör statsrevisorerna att granska. Den enda naturliga
vägen är, att räkningar av detta slag gå till riksräkenskapsverket, där
det finns rikliga tillfällen för statsrevisorerna att göra undersökningar. Men
att konstitutionsutskottet skall sitta och syssla med dylika ting är högst egendomligt.

Här kan jag själv gå händelserna och herr Lindskog en smula i förväg genom
att tala om vad man egentligen disputerat om. Det visade sig t. ex., att
när herr Engberg och hans t. f. statssekreterare skulle fara ned till Paris, hade
de relativt ont örn tid, och de beslöto sig då för att flyga dit ned. Flygbiljetterna
gingo på 567 kronor för dem var. De gjorde verkligen så, att de även
läto försäkra sig mot olycksfall. Nu har man fört en förfärlig strid örn detta
i utskottet och tyckt, att det var något alldeles rysligt. Skall staten betala
för dessa mer eller mindre dyrbara liv — det må vara dessa personers ensak,
örn de vilja försäkra sig! Det skall icke statsverket stå för! Slår man ihop
dessa summor, visar det sig, att biljetterna med denna försäkring kostat 607
kronor. Hade de nu i stället tyckt, att de haft god tid på sig, och rest på tåg,
hade biljetterna kostat 611 kronor 90 öre. D. v. s. de lia nu inbesparat 4 kronor
90 öre. ^ Nu har man i utskottet suttit och diskuterat sådana ting: skola de
verkligen få göra så; hade det icke varit bättre, örn de icke tagit denna försäkring
på 40 kronor o. s. v. — och så resonerar man örn vad dessa besparingar
kunna vara värda. Jag menar, att det är att låta dechargegranskningen urspåra,
då man går tillväga på ett sådant sätt.

_ Innan jag slutar, herr talman, vill jag påpeka en sak som herr Lindskog
vidrörde. Han nämnde, att det varit så svårt att få in handlingarna i detta
ärende, och detta^har också beskrivits i reservationen på sidan 60. När man
läser vad som står där, måste man få den föreställningen, att departementet
velat undanhålla utskottet vissa konseljhandlingar. Verkliga förhållandet är
ett helt annat. Det är nämligen det, att enligt hittills följd, långvarig praxis
verifikationer till utgifter av detta slag icke brukat behandlas som konseljhandlingar.
I dylika fall fattar Kungl. Maj :t beslut endast på föredragande
statsråds muntliga framställning, och någon till Kungl. Majit inkommen ansökan,
åtföljd av handlingar, som kunnat diarieföras eller förses med inkomststämpel,
föreligger icke. Herr Lindskog har själv omnämnt ett fall, då han såsom
ecklesiastikminister låtit departementet betala en räkning för representation.
Den gick på ungefär 290 kronor, trodde herr Lindskog. Ja, det var
mycket korrekt sagt av herr Lindskog: strängt taget löd den på 293 kronor.
Hur gjorde man även där? Jo, det visar sig, att man då förfor på precis samma
sätt. Räkningen var icke diarieförd eller försedd med inkomststämpel,
och ingen har anmärkt på den saken, ty det är den praxis som är vanlig. Så
förfar man också i flera av våra övriga departement. Därför gav man också

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
detta första besked i utskottet, när utskottet ville lia dessa detaljhandlingar.
Men när så begäran upprepades från utskottets sida, resonerade man så i departementet,
att de minnesanteckningar och verifikationer, som vederbörande
tjänstemän hade i behåll, lämpligen borde överlämnas till utskottet för att underlätta
utskottets bedömande av frågan. Departementet hade ju därvidlag
rakt ingenting att fördölja.

Om man, herr talman, som ett enda stickprov tager denna anmärkning mot
den franska resan, må det väl icke förtänkas oss, om vi sätta ett frågetecken
efter herr Lindskogs påstående, att över reservationerna ligger det en alldeles
särskild tyngd i år.

Herr Flyg: Herr talman! Jag vill börja mitt anförande med att ställa

en samvetsfråga till herr Hallén. Jag gjorde den reflexionen, när herr Hallén
nyss höll sitt anförande: Skulle herr Hallén här i kammaren ha hållit samma
ursäktande och för den anklagade parten förstående anförande, örn det hade
varit en annan regering än den som nu sitter, örn det hade gällt ett statsråd,
som representerade högerpartiet eller folkpartiet? Jag vore ytterst intresserad
av att få ett svar på den frågan, ty med dess besvarande komma vi till
diskussionens kärnfråga.

Jag har följt denna angelägenhet, innan den koni till riksdagen, genom
tidningarna, och den diskussion, som där förts, har i viss mån varit likartad
med den som i dag förts i kammaren. Där har sagts — något som man redan
erinrat örn — att det är fråga örn detaljer. Det är fråga om struntsaker, örn
petitesser. Och jag kan säga utan att tveka eller darra på målet, att i viss
mån och på visst sätt förstått ha de som anföra sådana synpunkter givetvis
rätt. Örn vi se på dessa siffror och tänka, att det är staten som betalar, så
är det ju egentligen inga summor, och det finns säkerligen också all anledning
att, som herr Hallén nyss gjorde, erinra örn vad som betalas vid andra tillfällen.
Men, mina herrar, var börja petitesserna och var sluta de? Och är det icke
anledning för oss att betänka, hur saker som dessa ses nedifrån? De människor,
som herr Lundqvist i dag talat om i sitt speciella avsnitt av denna debatt,
A. K.-arbetarna, tycka nog icke, att ett dagtraktamente på 65 kronor är någon
petitess. Jag skulle tro, att det är synpunkterna från det hållet vi ha anledning
att här framför allt beakta.

Efter herr Lindskogs förklaring i dag, delvis bestridd av herr Hallén, att
denna angelägenhet föregående år påtalades i konstitutionsutskottet, förvånar
det mig, att det bara är reservanter, som föra fram anmärkningarna kring petitesserna.
Om det förhåller sig på det sätt herr Lindskog säger — i det hänseendet
ha herrar Lindskog och Hallén två motsatta uppgifter — synes det mig
naturligt, att saken kommit fram inför offentligheten, vilket den nu gjort. Det
hade varit ett konstitutionsutskottets, ett riksdagens naturliga intresse — och låt
mig säga därmed även ett demokratiskt intresse -— att det icke varit några få
reservanter, som fört fram den, och att man härvidlag hade lagt bort sina
partiglasögon, herr Hallén. Jag är övertygad örn att örn det förhållit sig på
det sättet, att en annan regering, en regering av annan kulör, hade varit vid
makten, den socialdemokratiska pressen manat fram rikshushållaren Thorsson,
och vi skulle ha hört hans ande ur åtskilliga pressorgan tala kraftigt fördömande
ord. Och frågan är, örn icke dagens fråga då hade varit ett rätt väsentligt
inslag i den socialdemokratiska förstamajförkunnelsen. Det är här jag tror,
att det allvarliga i denna angelägenhet möter oss, och jag tycker, att det är
enbart att beklaga, att man efter den redogörelse, som här givits örn att frågan
ett år tidigare varit uppe och att en admonition då givits, får bevittna, att saken
kommer upp i det skick, vari den nu föreligger.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Sedan, herr talman, skulle jag vilja säga, att det är givetvis ytterst svårt
för en, som icke representerar något av de partier, som i denna församling ha
äran att sitta i utskott, att uttala sig i denna debatt, ty här har den ena representanten
efter den andra stått upp för konstitutionsutskottet och i mer eller
mindre förtäckta ordalag inför kammaren sagt, att jag skulle kunna säga mycket
mera, men tills vidare tiger jag. Mina herrar! Örn konstitutionsutskottet
har någon uppgift så är det väl att blotta vad skumt är för att åstadkomma
att man kan rätta till det som är krokigt. Dess ledamöter kunna då stå och säga,
att vi veta mycket mera, men i viss mån äro handlingarna hemligstämplade och
dessutom ta vi vissa hänsyn. Även den saken, herr talman, ber jag att få
markera i kammarens protokoll över denna debatt, och det ger i varje fall mig
en underlig uppfattning om — även örn jag inte begär allt för mycket -—- vad
konstitutionsutskottet är. Det förefaller mig, som om detta utskott i varje
fall icke är, vad det borde vara, och icke fyller den uppgift, som det har enligt
gällande bestämmelser.

Sedan skulle jag ha velat sagt, att när herr Hallén upplyser örn att våra
delegater i Genéve åtnjuta ett dagtraktamente av 54 kronor per dag plus fria
hotellrum, så förstår jag, att de herrar och damer, som bruka bli valda till delegater,
så varmt hålla på medlemskapet i N. F. Det är en vacker stad, den
ligger utomordentligt vackert, och får man 54 kronor per dag i arvode plus
den lön, som man givetvis samtidigt lyfter, då man är tjänstledig för ett sådant
uppdrag, och sedan fria hotellrum, må det vara en underbar kallelse att bli
utsedd till ombud och resa dit. Här borde det sannerligen finnas anledning att
pruta ned detta arvode med halva beloppet. Ge vederbörande 25 kronor örn
dagen och låt dem betala hotellrum själva! Det räcker alldeles ypperligt, herr
Hallén, att leva på i Genéve, och mer är vistelsen där inte värd, knappast värd
ens det.

Till sist skulle jag vilja säga, herr talman, ett par ord örn herr Lundqvists
speciella punkt. Han har här framträtt såsom talesman för en uppfattning,
att A. K. icke bara skall få bibehålla den verksamhet den har, utan den skall
dessutom utvidgas och borde vara utvidgad till att vara det centrala organet
för all statens arbetslöshetspolitik. Ja, det är ju ingen ny uppfattning för
högerns vidkommande, som herr Lundqvist här för fram, men jag vill ha sagt,
att örn man vet, hur mycket pengar, som slösas bort i detta land bara vid vissa
detaljarbeten, genom statens arbetslöshetskommission, så måste man säga, att
det är ju väl att inte högern har möjlighet att genomdriva vad den vill i detta
avseende, rent nationalekonomiskt sett. Det finns inte ett organ — jag skulle
tro inte ens salig bränslekommissionen — inom vilket och kring vilket så många
skandaler grupperats i det här landet. Vi skulle nog behöva ett särskilt räfstoch
rättarutskott, som granskade denna institution, som herr Lundqvist vill
föda till nytt liv, göra starkare oell ingjuta högerns politiska ande i.

Jag har velat säga de orden oell jag vill tillägga, att i detta avseende borde
det nog kommit anmärkningar mot regeringen av motsatt karaktär. I det fallet
kari ju inte konstitutionsutskottet komma med anmärkningar, därför att utskottet
kan viii inte anmärka på svikna heliga löften. Men ack, herrar socialdemokrater,
hur mångå gånger ha ni inte under valrörelserna i det förflutna
utlovat A. K:s avlivande! Jag är motståndare till dödsdomar, men i det fallet
ha de varit tio gånger förtjänta. Det är bara beklagligt att de inte äro verkställda.

Jag har velat säga detta, herr talman, i denna debatt, och till sist ber jag
att få understryka ytterligare, att jag anser att konstitutionsutskottet här har begått
ett mycket stort misstag. Man behöver inte söka sak vare sig med regeringen
eller med vederbörande statsråd för att uttrycka, vad som säkerligen är

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
bakom partietiketterna en allmän uppfattning, att det som här påtalas icke får
fortsätta i längden.

Herr Lindskog har aldrig varit någon fackelbärare för mig. Tvärtom, jag
ser i honom en av de mest reaktionära typerna här i landet. Det är därför jag
beklagar, att man har utlämnat en anmärkning av den art, som det här är fråga
örn, i händerna på den mannen och därmed låtit honom faktiskt representera
en mening, som han tyvärr i det här fallet inte är ensam örn, och dessutom en
mening, som kommer att växa ute bland de fattiga folkskikten och som kan
utnyttjas av alla dem, vilka genom dylika angelägenheter söka sak med demokratien
och även få möjlighet att angripa densamma.

Herr Hallén erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Herr Flyg ställde till mig en fråga, örn jag hade varit med örn en sådan anmärkning,
örn det gällt en borgerlig ecklesiastikminister.

Jag vill på det svara, herr talman, att sedan jag för 24 år sedan kom in
i konstitutionsutskottet har jag varit med och granskat många även borgerliga
ecklesiastikministrars ämbetsförvaltning. Men jag har hållit för princip att
aldrig vilja vara med örn anmärkningar, som på något sätt kunna få karaktär
av att man antingen vill skandalisera vederbörande eller också ge anmärkningarna
en sådan personlig udd, att det ger ett sådant intryck. Sådana anmärkningar
har jag alltid skytt att vara med örn, och jag hoppas att jag
så länge jag får sitta i utskottet skall kunna följa samma princip.

Herr Flyg, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr tal man!

Jag vill i anledning av denna herr Halléns deklaration säga, att jag
tolkar den så, att han alltså i sak godkänner den framställda anmärkningen
men tar avstånd ifrån den på grund av den personliga utformning den fått.

Herr förste vice talmannen gav, likaledes för kort genmäle, ånyo ordet till

Herr Hallén, som anförde: Herr talman! Herr Flyg tror visst, att vi äro
på något enklare valmöte, där man kan så grovt försynda sig mot logikens allmänna
lagar som han nu gör.

Därför att man anser att en anmärkning kan verka skandaliserande, har
man ju inte sagt, att vad som står i anmärkningen är sanning. Det kan även
i densamma vara oriktiga och felaktiga påståenden, som verka inför den allmänna
opinionen skandaliserande, och jag har sökt att genom mitt vederläggande,
åtminstone när det gäller den franska resan, visa, att örn man ägt
tillgång till en del andra uppgifter, man aldrig kunnat framställa en sådan
anmärkning.

Härpå yttrade

Herr Tengström: Herr talman! Debatten i dag har på mig gjort ett intryck
av att man har varit närvarande vid en trolleriföreställning, där konstitutionsutskottets
majoritet försökt att med metoder ä la Dante trolla bort en
del objektiva förhållanden, som man — och speciellt personer, som utom konstitutionsutskottet
ha varit inne i förhållandena — inte har kunnat blundaför.
Det hör samman med detta sätt att trolla, att vi här få diskutera olika frågor
omväxlande med varandra. Jag skall be att få återföra debatten till den
fråga, som har — det vågar jag påstå — inte bara väckt oro bland statstjänarna
utan upprört opinionen inom dessa kretsar.

Jag brukar inte ta till orda i sådana här frågor, då jag vet, att vi som
representera statstjänarna knappast ha det moraliska stöd inom kamrarna,

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
som arbetar- och lantbrukarrepresentanter ha, men jag gör det ändå därför
att jag anser, att vid ett tillfälle sådant som detta det är vår rättighet att påpeka
och för riksdagen framlägga de synpunkter, som vi anse vara de viktigaste.

Det var herr Sundström i Skövde, som gjorde sig till talesman för majoriteten
inom konstitutionsutskottet, när det gällde denna utnämning, och han uttalade
några satser, som voro av sådan beskaffenhet att jag mot min vilja
måste begära ordet. Han påpekade där, att konstitutionsutskottet inte kunde
sätta sig till domare över Kungl. Maj :ts utnämningsbefogenhet, därför att man
där saknade den fackkunskap, som man skulle behöva för att kunna rätt bedöma
dessa saker. Jag tror, att han underskattar konstitutionsutskottets sakkunskap
i detta avseende, och jag vill tillägga, att i det speciella fall, som det
här rör sig örn, sakkunskapen inom konstitutionsutskottet kan stödja sig på en
enhällig sakkunskap inom skolöverstyrelsen. Jag skulle för övrigt vilja fråga,
huruvida man är fullkomligt säker på att den sakkunskap, som finns inom
ecklesiastikdepartementet, från början har varit inne på ecklesiastikministerns
linje. Jag tror, att konstitutionsutskottet kan med stor ro behandla frågor av
denna beskaffenhet, speciellt i ett sådant fall som detta, där de objektiva
grunderna för en undersökning inte äro av den beskaffenhet, som herr Sundström
påstår, nämligen att skillnaden mellan de sökande inte är så stor att
man på den kan grunda ett omdöme, som är avvikande från det som Kungl.
Hajd kommit till. Jag skall tillåta mig att med den kännedom jag har sedan
många år tillbaka örn det sätt, på vilket dessa frågor behandlas, påpeka ett
par synpunkter.

Det är ju så, att man vid utnämningar av detta slag har att skilja på tre
befordringsgrunder. Den första gäller skickligheten i undervisning, den andra
gäller själva kunskaperna och den tredje tjänstgöringstidens längd. Men
dessutom tillkommer här en fjärde synpunkt, nämligen den att det är fråga
örn tillsättning av en tjänst vid ett provårsläroverk, alltså vid ett läroverk, som
befinner sig i en särklass i förhållande till andra läroverk. Det sägs ju också
örn detta i läroverksstadgan, att man skall ta speciell hänsyn härtill vid tillsättning
av tjänster vid dessa läroverk.

Jag skall ipte gå in på den första och andra befordringsgrunden, ehuru
man mycket väl skulle kunna ta upp herr Sundströms i Skövde resonemang
på den punkten, nämligen att man bara har gjort jämförelser mellan den utnämnde
och den bäste enligt varje befordringsgrund. Meritförteckningarna
uppvisa en fallande skala, och i denna fallande skala kommer i alla fall inte
den utnämnde på något sätt alldeles intill den, som kommer först. Jag skall
emellertid endast ta upp den tredje befordringsgrunden till prövning, nämligen
den som gäller tjänstgöringstidens längd. Därvid är att beakta, att den
dispens, som vederbörande har fått, icke av regeringen, som det påpekats
i det öppna brevet till ecklesiastikministern, utan av skolöverstyrelsen, är
byggd på praxis, en praxis, som uppkommit på grund av att det funnits vissa
svårigheter att tillsätta vissa tjänster. Nu har skolöverstyrelsen sagt: Eftersom
vi tillämpat denna praxis, när det varit svårighet att få sökande, kunna vi
tillämpa den även i detta fall. Det var således en rent formell åtgärd, som
skolöverstyrelsen vidtog i detta avseende, samtidigt som skolöverstyrelsen sade
ifrån, att den ansåg att vederbörande icke skulle komma i åtanke vid detta
speciella tillfälle.

Jag vill i detta sammanhang påpeka, att den tjänstgöring på icke fullt fyra
terminer, som vederbörande har haft, består av »sönderhackade småvikariat
bl. a. i högre folkskola och endast en termins sammanhängande realskoletjänstgöring».

Andra kammarens protokoll 1038. Nr 31.

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Mina damer och herrar! Det är val ändå av ganska stor betydelse för denna
frågas bedömning att veta, att den lärare, som utnämnes vid provårsläroverk,
vanligen skall, så fort han tillträder den ordinarie tjänsten, också bli handledare
eller lärare för dem, som skola utbildas till lärare! Här sätts således en
man, som endast haft en termins sammanhängande realskoletjänstgöring, såsom
lärare för dem, som skola utbildas till lärare vid läroverk, och han skall
ge betyg åt dessa för deras framtida arbete. Ty kom ihåg, att dessa betyg
sättas endast en gång och stå sedan under den tid, som vederbörande tjänstgör.
Det finns visserligen möjlighet till s. k. undervisningsprov för förändring
i betyg, men detta sätt tillämpas mycket sällan, och för övrigt tror jag att de
betyg, som då erhållas reellt inte ha samma värde, även örn de ha det formellt,
som de ursprungligen satta betygen.

Det är en utomordentligt viktig sak vid bedömandet av denna fråga, att
man poängterar detta att man vid utnämningen icke tagit hänsyn till just denna
omständighet.

Herr Sundström i Skövde påstod också — jag antecknade det genast — att
denne sökande hade rent personliga förutsättningar för den sökta tjänsten. Jag
har av de upplysningar, som jag införskaffat, icke kunnat verifiera, att hail
skulle ha rent personliga förutsättningar för just detta kall. Det är möjligt,
som herr Sundström sade, att han i det långa loppet skall visa sig lia de antagna
förutsättningarna, men därom vet nian ju vid utnämningen ingenting
alls. Skall Kungl. Majit göra sina utnämningar efter vad man tror skall ske
i det långa loppet, då äro vi väl inne — kanske inte på det rena godtycket men
nog är det åtskilligt, som påminner örn något sådant. _

Jag konstaterar, att vederbörande sökande icke har visat med intyg eller på
annat sätt sin fallenhet för att få en så krävande syssla som det gäller i detta
fall.

Jag beklagar, att ecklesiastikministern varken har svarat på det öppna
brev, som ställdes till honom i Stockholms-Tidningen eller infunnit sig t dag för
att försvara sig, i den mån han anser sig böra försvara sig i en sådan sak.
Jag vill endast fråga, huruvida det påstående, som finns i den sökandes handlingar,
nämligen att han är handledare vid ett provårsläroverk, är verkligen objektivt.
Såvitt jag har kunnat läsa ut ur akterna och de upplysningar, jag erhållit,
hade han fått löfte att vid en framtida tidpunkt bli handledare, men han
hade aldrig varit det. Det är möjligt, att Kungl. Majit på grund av denna
formulering Ilar sagt sig: Mannen i fråga är ju handledare, och han ° kanske
är lämpad för det! Men att bygga en så viktig utnämning som denna på en sådan
otydlig passus finner jag vara icke i överensstämmelse med den aktning,
som man bör ha och hysa gentemot övriga sökande, speciellt med så utmärkta
betyg som dessa ha. Ty det fanns sökande, som hade i provåret till och med
upp till sex a, av vilka sökande den enda, som jag för min del skulle kunna
säga har ett betyg på att vederbörande skulle kunna tjänstgöra inom ett provårsläroverk,
är en dam — vem bör man ju inte säga här, men som har A. i
fallenhet.

Det finns alltså, ärade kammarkolleger, en råd av skäl speciellt pa den punkten,
som visa, att man bort gå försiktigt tillväga. Och jag säger till slut:
Varför skulle den utnämnas, som hade den kortaste tjänstgöringstiden, örn
det inte fanns skäl av positiv art, vilka voro av den betydelsen, att hans namn
tvingade sig fram? Jag vill säga det, ärade kammarledamöter, att det inte är
min mening att på minsta sätt kasta en fläck på den unge man det här är
fråga örn. Det är beklagligt, att han kommit i skottgluggen på detta sätt. Men
vi måste från oppositionens sida ha rättighet att framlägga våra bekymmer
både för andra kammaren och för regeringen i frågor som dessa. Jag tror,

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
att om man någonsin skall kunna tala om ett dödgräveri och ett mullvadsarbete
i fråga örn demokratien, är det på detta område. De, som skola vara funktionärer
i staten skola kunna känna, att deras ledare hålla dem om ryggen och
tillämpa principer, som kunna hålla i längden. Och i detta speciella fall är
det så, att den unge man, som utnämndes, icke hade högsta betyg för sin tjänstgöring.
Det finns i detta avseende en viss princip som tillämpats och alltjämt
tillämpas av skolöverstyrelsen och, såvitt jag vet, tidigare även av Kungl. Maj :t,
men som inte tillämpats denna gång.

Herr Sundström i Skövde, som nu för kort genmäle erhöll ordet, anförde:
Herr talman! Jag skall med anledning av vad herr Tengström yttrat be att få
göra några korta anmärkningar. Herr Tengström säger, att konstitutionsutskottet
hade sakkunskapen inom skolöverstyrelsen att stödja sig på. Till detta
vill jag endast erinra, att sedan den av skolöverstyrelsen förordade blivit utnämnd
till tjänst vid annat läroverk, var det beträffande de övriga sökandena
som omdömet skulle fällas.

I fråga örn de påstådda divergerande meningarna inom ecklesiastikdepartementet
vill jag säga, att därom ha vi åtminstone inom konstitutionsutskottet
inte haft någon kunskap. Det kan ju tänkas, att herr Tengström på denna
punkt är bättre underrättad än vi varit. Han uppehåller sig vid en befordringsgrund
här. nämligen tjänstgöringstidens längd. Däremot vill jag endast
erinra, att det i läroverksstadgan även står, att örn en sökande är överlägsen
i fråga om de andra befordringsgrunderna, så kan det uppväga underlägsenheten
enligt övriga grunder.

Herr Tengström efterlyste vidare, varpå jag kunde grunda min uppfattning
att den utnämnde hade kvalifikationer för att handleda lärare vid ett
provårsläroverk. Jo, den uppfattningen grundar jag på den omständigheten,
att den utnämnde under den tid, då denna anmärkning behandlades i utskottet,
faktiskt tjänstgjort vid ett läroverk här i Stockholm såsom handledare för provårskandidater
och att han därvid erhållit de allra bästa vitsord för sina förutsättningar
härvidlag. Jag anser sålunda, att mitt omdöme på denna punkt
var fullständigt dokumenterat. Jag kan också belysa, hur man kommer i svårigheter,
om man renodlar vissa saker. Herr Tengström nämnde en kvinnlig
sökande. (Talmannen uppmanade talaren att iakttaga att tiden gått till ända,
herr Sundström fortsatte:) Jag tillåter mig tillägga, att det torde vara förlåtligt,
om herr ecklesiastikministern inte besvarade det öppna brevet i Stockholms-Tidningen.

Herr Tengström, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr
talman! När det gäller den av herr Sundström sist berörda saken, nämligen
att statsrådet inte besvarat det öppna brevet, vill jag endast fråga: Fanns det
i detta brev något av sådan beskaffenhet, att en man, som hade rent mjöl
i påsen, inte kunde besvara det?

När herr Sundström sedan påpekar, att en lägre förtjänst i fråga örn en viss
befordringsgrund kan uppvägas av en bättre ställning i fråga om andra befordringsgrunder,
vill jag säga, att den sökande det här är fråga örn icke var
etta i något fall, och icke heller tvåa. Han var trea i ett fall och femma i ett,
samt stod sist i fråga örn den tredje befordringsgrunden.

Vidare anförde:

Herr Lundqvist: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Sundström i
Skövde hade sitt första anförande. Efter det svar, herr Tengström sedan lärn -

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
nät i anslutning till vad herr Sundström yttrade, vill jag bara vända mig mot
den detalj i herr Sundströms anförande, där han manade minoriteten att för
att rädda demokratien, dämpa kritiken och dämpa den oro, som uppstått ute
i landet på grund av denna utnämning. Det förefaller mig vara en något underlig
väg att gå, örn man vill slå vakt örn demokratien. År det något, som är
nödvändigt och välgörande för den, är det väl just den fria kritikrätten. Omsorgen
örn demokratien hade bort föranleda herr Sundström att adressera sin
maning att tänka på demokratien till herr statsrådet i stället för till kritikerna.

Sedan har ju under den förda diskussionen åtskillig kritik riktats mot vad
jag tillåtit mig här uttala i anslutning till de båda reservationsvis framförda
anmärkningar, för vilka jag står i detta utskottsutlåtande. Herr Fast har som
representant och talesman för konstitutionsutskottets majoritet ansett sig böra
nu som en och annan gång tidigare taga fram pekpinnen för att undervisa oss,
som tillhöra minoriteten och oppositionen, örn vad vi lia att rätta oss efter.
Herr Fast talade örn, att jag använt något tvärsäkra omdömen. I viss mån har
kanske herr Fast rätt. Jag brukar säga ifrån vad jag menar, för att man skall
veta var nian har mig. Jag tycker inte, att det är något fel. Herr Fast undvek
emellertid inte heller själv tvärsäkra påståenden. Det tråkiga därvidlag var
emellertid, att herr Fast i hastigheten inte tagit så noga reda på vad jag verkligen
sagt och därför fällde dessa sina tvärsäkra omdömen örn yttranden som
jag icke gjort mig skyldig till. Detta kanske är allvarligare, allra helst när
det gäller en så tränad ledamot av kammaren och av konstitutionsutskottet,
som herr Fast ändå är. Jag har nämligen, herr talman, inte sagt —- och det
går ju an att kontrollera detta i det stenografiska referatet — att socialministern
skulle allvarligt brustit i utövandet av sitt ämbete, när det gällt dessa frågor.
Vad jag sagt är något helt annat. Jag har sagt, att det har allvarligt
brustit i fråga örn den centrala ledningen och i fråga örn det centrala överblickandet
av arbetslösheten och arbetslöshetsverksamheten. Och ännu har ingen,
vare sig herr Fast eller någon annan, kunnat påvisa, att jag därvid yttrat mig
felaktigt. Det anser jag vara en mycket viktig sak.

Vidare vill jag säga, att den, som lugnt läser igenom vad jag yttrat, säkerligen
skall finna, att jag ingalunda har opponerat mig därför att här förts en
arbetslöshetspolitik som jag inte gillar. Jag har velat, att konstitutionsutskottet
skulle göra anmärkning mot socialministern därför att han inte följt de
direktiv, som riksdagens majoritet i fjol angav. Det är en helt annan sak.^ Att
riksdagen då gick in för nya principer därvidlag, vet jag självfallet, då jag
skrivit av hela detta riksdagens uttalande i min anmärkning, som återfinnes
på sidan 34 i utskottets utlåtande. Men herr Erlander avfärdade detta så lättvindigt.
Vad skrev då riksdagen ifråga örn dessa direktiv? Det står, att dessa
beredskapsarbeten böra så planläggas och bedrivas, att de icke kvarhålla arbetskraft,
som kan beredas sysselsättning i öppna marknaden. »Det bör», säges
det, »med andra ord tillses, att för reservarbeten gällande bestämmelser i
nu berörda hänseende i tillämpliga delar beaktas. Med hänsyn till skogs- och
jordbrukets svårigheter att under vissa perioder erhålla tillräcklig arbetskraft
böra vidare sådana anordningar eftersträvas, som göra det möjligt att under
nämnda tidsperioder avbryta eller inskränka beredskapsarbeten.» Då har jag
frågat: Hur skall det vara möjligt att se till dessa direktivs efterlevnad örn ansvaret
är uppdelat på tre. fyra eller fem olika myndigheter? Hur skall jag då
ha någon garanti för att direktiven efterlevas och vilket eller vilka arbeten
skola nedläggas, då det gäller arbetskraft till jordbruket? Är det de arbeten,
som drivas i kommunernas regi eller de, som länsstyrelserna svara för, eller
de, som andra ha att svara för? Jag tror, att man skall vara en trollkarl, som

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
herr Tengström sade nyss, för att med framgång göra gällande, att minoritetens
anmärkning på denna punkt inte är sakligt befogad.

Vad sedan beträffar den andra anmärkningen, den örn valkretsindelningen i
Halland, ha ju både herr Fast och herr Eriksson i Toftered yttrat sig om denna^
punkt. Jag ber om ursäkt, örn jag säger, att jag inte kunde finna, att man
från någotdera hållet kom fram med synpunkter som på något sätt kunde innebära
något nytt utöver vad tidigare anförts i denna fråga. Att Kungl. Majit
måste taga hänsyn till vad som förevarit och taga hänsyn till lagens bestämmelser
om »synnerliga skäl» är ju alldeles självfallet, men varken herr Fast
eller herr Eriksson i Toftered har kunnat påvisa ett enda sakligt skäl för sammanförande,
vilket kunnat rubriceras såsom »synnerligt», som fanns i de andra
länen, men inte i Hallands län och Blekinge län, de enda län, där bondeförbundet
överklagade landstingets beslut och där detta även upphävdes under det
att i alla andra län motsvarande beslut godtogs. Det är väl inte bara det, att
man kommer in med en missnöjesskrivelse, som bör vara avgörande, utan det
gäller väl att taga hänsyn till sakliga skäl i allmänhet.

Sedan har man från herr Fasts och herr Erikssons i Toftered sida varit mycket
angelägen att framhäva, att förvaltningsutskottet inte var enhälligt, när
det tillstyrkte förslaget. Det har jag inte heller sagt, men faktum är, att förvaltningsutskottets
majoritet har för sin del tillstyrkt detta. Att inte de klagande
själva varit med om förslaget, torde man kanske inte få fästa alltför
stort avseende vid.

Sedan har herr Fast — och det var visst även någon annan av majoritetens
talesmän som gjorde det — efterlyst en gräns ifråga örn framställandet av anmärkningar.
Man skulle ju också behöva ha litet roligt här, tyckte herr Fast
och efterlyste »dansen i Vaggeryd». Jag medger att det kanske skulle passa
bra in i den trolleriföreställning, vartill denna debatt håller på att urarta, såsom
herr Tengström nyss höll på att karakterisera den. Och visst kan man
vara litet överlägsen, när man tillhör majoriteten, herr Fast. Visst kan man
säga, att en anmärkning är en bagatell, men saken var inte, herr Fast, en bagatell,
när den bragtes inför Kungl. Majit, eftersom Kungl. Majit fann anledning
att desavouera landshövdingen och upphäva länsstyrelsens beslut. Hade
det varit fråga om en bagatell, borde man inte haft anledning därtill. Men det
kanske var först när frågan kom inför konstitutionsutskottet som den blev en
bagatell. Jag skall nöja mig med detta örn den frågan. Det förefaller mig
emellertid, som om det inte är så lätt för en minoritet eller opposition att vara
majoritetspartierna till lags. Och jag hoppas för min del, att vi inte heller skola
komma dithän, att majoriteten skall bli nöjd med oppositionen. Men jag skulle
vilja be vännen Fast, när han får litet mer gott örn tid, att läsa några valda
stycken ur det föredrag, som den här frånvarande ecklesiastikministern höll i
Skåne den 1 maj. Herr Lindskog har litet tidigare berört vad han där sade.
Hans starka framhävande inte bara av majoritetens makt utan även av minoritetens
rätt att utöva sin kritik tycker jag att man här, när man gått att bedöma
minoritetens arbete, inte riktigt velat följa.

Herr Lindskog: Herr talman! Jag hade egentligen begärt ordet med

anledning av herr Sundströms i Skövde yttrande, men efter det som herr
Tengström nu sagt, tycker jag, att det är onödigt att gå vidare in på den saken.
Det är bara en enda punkt sorn jag vill gå in på. När man här talar
örn, att den utnämnde hade så fint vitsord örn sin provårstjänstgöring, så är
det ett faktum, att han blev utnämnd 14 dagar innan han började sin provårstjänstgöring.

Sedan vill jag säga några få ord med anledning av herr Hallens uttalande.

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Jag komplementerar herr Hallén för den försiktighet, varmed han tog på
detta rätt ömtåliga problem. Herr Hallén sade emellertid en sa,k, som också
herr Flyg senare berörde, när han yttrade, att det var olika meningar örn vad
som förekommit i utskottet i fjol. Det är icke riktigt. Herr Flyg har tolkat
saken oriktigt. Herr Hallén sade endast, att han icke hade vetskap örn,
vad jag upplyst om, och jag begär inte alls, att han skall ha vetskap örn detta.
Men däremot säger jag, att det är vilseledande av herr Hallén att yttra,
att det skulle ha träffats någon slags privat överenskommelse med några andra,
ty vad som överenskoms i utskottet det överenskoms vid sittande sammanträde
i konstitutionsutskottet. Örn herr Hallén var frånvarande då, det kan
jag inte komma ihåg, men det är självklart, att han måste ha varit frånvarande.
Men det var, som sagt, vid sittande sammanträde som detta förekom,
vilket jag tillät mig erinra örn.

Sedan gick herr Hallén in på några andra saker, som jag kan få beröra.
Han gick så försiktigt in på en sådan sak, som jag annars inte talat örn,
för att visa, hur minoriteten här är småaktig. Han talade örn, hur vi under
debatten i konstitutionsutskottet påtalat, att ecklesiastikministern vid sin resa
hade låtit staten betala olycksfallsförsäkring inte bara för ecklesiastikministern
själv utan även för den tjänsteman som åtföljde honom. Jag kan inte på något
sätt finna att ett dylikt förfaringssätt är riktigt. Jag har hört talas örn,
att staten försäkrar särskilt dj^rbara konstverk, när de skickas ut, men att
staten skall försäkra särskilt dyrbara statsråd, när de skickas ut, är en fullkomlig
nsdiet i förvaltningen, såvitt jag vet. När herr Hallén sedan förklarar,
att det blev 4 kronor billigare tack vare flygresan, vill jag säga till
herr Hallén, att herr Hallén därvidlag i sina kalkyler glömmer, att statsrådet
har fri resa inom Sverige. Det har han glömt, och det kommer alltså ett par
hundra kronor till på de räkningarna. Men detta spelar ingen roll. Men
örn jag vill olycksfallsförsäkra mig, så har jag väl inte rätt att göra det på
statens bekostnad. Eftersom herr Hallén kommit in på detta ämne, får jag
säga, att det kan vara intressant att se, hur olika staten uppskattar värdet av
sina tjänstemän. Statsrådet olycksfalisförsäkrades något mer än dubbelt så
högt som statssekreteraren. Det tycker jag inte riktigt stämmer med den
socialdemokratiska principen om jämnlikhet, men det råder tydligen olika uppfattningar
därvidlag.

(Herr Lövgren gjorde här följande inpass: »Det är olika uppfattningar örn
vad som är kvickt också.»)

Herr förste vice talmannen yttrade därvid: Herr Lindskog har ordet.

Herr Lindskog fortsatte: Jag talar här örn fakta, och vare sig det är
kvickt eller icke, är det ett faktum, att så gick det till. Herrarna säga, att
det här är sensationellt eller något sådant. Ja, det beror på, örn fakta äro
sensationella eller icke.

(Herr Lövgren inföll här: »Det är inte sensationellt, men det är larvigt.
»)

Jag skall anhålla, herr talman, att icke bli avbruten.

Sedan anmärkte herr Hallén på uttrycket, att ecklesiastikministern låtit
tillerkänna sig 65 kronor i dagarvode. Jag kan för min del inte finna, att
uttrycket är på något sätt oriktigt. Däri ligger just detta, att det är en annan
än han själv som varit föredragande. Men det är ju självklart, att det inte är
utan ecklesiastikministerns vetskap som detta dagarvode bestämts.

Vidare säger herr Hallén, att legationen, statsrådet ovetande, skaffat en
våning i vederbörande stad, och att den blev så och så dyr. Jag undrar vad

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
man skulle säga, örn en vanlig statstjänsteman förklarade, att han kommit att
få ett så och så dyrt rum, och att han därför måste ha större dagtraktamente.
Detta betraktelsesätt är orimligt och felaktigt. Örn sedan resan gick ihop
eller icke, hör inte hit.

Slutligen anmärkte herr Hallén också på, att i den promemoria, som utdelades,
står omtalat sillgratin och hotellrum och så vidare. Herr Hallén vet
mycket väl, att uti dessa promemorior ha vi ledamöter ingen som helst del.
De göras ju upp av konstitutionsutskottets kanslipersonal. Jag har ingenting
att göra med det som står i promemorian.

Ja, detta är bara några utav de saker, som herr Hallén hade att komma
med. När herr Hallén talar örn, att det är praxis, att dylika konseljbeslut
aldrig åtföljas av några handlingar, vill jag bara säga, att det är ett faktum,
att vi året förut omedelbart fingo ut handlingarna, alltså ett handlingssätt,
som är alldeles motsatt det, som i år kommit oss till del.

Det är blott och bart dessa upplysningar som jag har velat lämna. De må
vara skandalösa eller inte, de må vara kvicka eller inte. Men det är
fakta.

Herr Vougt: Herr talman! Jag misstänker, att kammaren börjar tycka,
att denna debatt snart skulle vara slut, eller i vart fall, att konstitutionsutskottets
ledamöter, som diskuterat dessa saker ganska länge i utskottet, inte
skulle behöva dra fram vidare detaljer här.

Jag tror, att kammaren också finner, att debatten varit olustig. Ett av
skälen härtill är den omständigheten, att en av de saker man fastnat för ligger
i reservationsvis framförda anmärkningar, på vilka det enligt kutym inte
brukar svaras från statsrådsbänken. Det är alldeles klart, att även örn man
från deras sida i utskottet, som vilja försöka klargöra de synpunkter, som varit
vägledande för en regeringsledamot, inte kan göra detta på samma sätt som det
är möjligt för den ansvarige regeringsledamoten själv. För min del skulle
jag nog vilja säga, att det kanske skulle ha varit ganska lyckligt, örn ecklesiastikministern
i det här påtalade fallet örn utnämningen vid Södermalms läroverk
skulle funnit det lämpligt att offentligen ange de skäl, som varit vägledande
för honom.

Det förefaller mig som om herr Lindskog på ett märkvärdigt sätt försvarar
sig själv varje gång han tar till orda och polemiserar emot dem, som göra gällande,
att herr Lindskog skulle vilja skandalisera regeringen. Herr Lindskog
uppger bestämt, att det är bara omtanke örn demokratien och ingenting annat,
som motiverat hans framträdande. Herr Lindskog kan väl inte tro, att vi
skulle vilja betvivla en sådan försäkran från hans sida. Men jag vill ju säga,
att det finns högermän inom utskottet, som bedömt lämpligheten av att framföra
en anmärkning i fråga örn ecklesiastikdepartementets representationskostnader
på ett annat sätt än herr Lindskog gjort. Herr Björkman har sålunda
velat, utan att dra fram några detaljer, i korthet fästa uppmärksamheten
på att utskottet granskat vissa representationskostnader. Det hade varit
mycket bättre, herr Lindskog, om herr Björkman fått sin vilja fram därvidlag,
och detta av det skälet att dessa representationer gällt vis-ä-vis utlänningar.
Ett av de skäl, som gjort det absolut omöjligt för mig att ansluta mig till denna
anmärkning, har just varit att man påtalat, att ett svenskt departement har
varit rundhänt gentemot gäster i Sverige. Nu trodde den ärade minoriteten i
utskottet, att man skulle kunna skriva så finurligt, att ingen skulle kunna
räkna ut, vilken resa man särskilt syftade på, när man skildrade denna resa i
minoritetens anmärkning. Herr Lindskog torde emellertid ha observerat, att
redan nu öppet talas om vilken resa som i själva verket avsågs. Jag tror inte,

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
att ett sådant tillvägagångssätt kan vara så synnerligen rekommenderande för
konstitutionsutskottet. Jag kan också erinra herr Lindskog om, hur det gått
för en av utskottets anmärkare, nämligen en politisk medarbetare i Nya Dagligt
Allehanda, som under en halv veckas tid förde en polemik mot sin egen
ledarspalt, där man absolut inte ville godkänna den ståndpunkt, som han intagit
i utskottet. Nu har emellertid herr Lindskog fått instämmande av herr
Flyg, och det bör ju glädja honom. Yad herr Flyg själv beträffar, så vill jag
säga, att om herr Flyg tycker, att det finns människor som se på saker och
ting ur olika synpunkter vid olika tidpunkter, så händer det, att denna förebråelse
kan drabba också honom själv. Örn jag inte är felaktigt underrättad
ägde det rum en liten debatt i Stockholms stadshus häromdagen i en fråga,
i vilken herr Flyg tog ställning emot en kritik, som riktades mot en av hans
egna partivänner, som dessutom är ledamot av denna kammare, för ett alltför
högt dagtraktamente.

Nåväl, jag har inte tagit till orda för att förlänga debatten genom att kanske
reta herr Flyg eller någon annan att begära ordet. Jag har emellertid några
ord att säga också örn denna utnämningsfråga vid Södermalms läroverk, som
uppenbarligen icke blivit tillräckligt belyst här i kammaren, ty örn vi skulle
ha gjort det, skulle vi lia tagit kammarens tid alltför mycket i anspråk. Jag
vill emellertid säga till herr Tengström, att han inte känner till denna sak. Vi
ha i utskottet studerat och grundligt gått igenom densamma. Jag fann av
herr Tengströms anförande, att det är åtskilliga luckor i herr Tengströms
kännedom örn den, bland annat i fråga om bedömandet av de vitsord, som den
utnämnde läraren fått. Det är dock ett faktum, att den utnämnde av läroverkets
rektor från första början ställdes i en grupp, som kunde tävla i tredje
rummet örn att bli utnämnd. Den som kom i första rummet eliminerades genom
att utnämnas till ett annat läroverk. De som kommo i andra rummet eliminerades
på grund av vissa utav ecklesiastikministern med riksdagens godkännande
tillämpade principer vid befordran av adjunkter, och följaktligen kom
den person, som blev utnämnd enligt rektors förord, att stå som den som var
närmast till tjänsten. Detta skall herr Tengström ta hänsyn till, därest herr
Tengström till äventyrs skulle fortsätta att tro, att han kan bedöma den här
saken bättre än konstitutionsutskottet, vilket han inte kan.

Sedan, herr talman, har i denna debatt såsom alltid den beskyllningen framförts
emot dem, som inte velat delta i anmärkningen, att det är politiska bevekelsegrunder,
som lett dem. Det är klart, att det är mycket svårt att värja sig
mot en sådan misstanke, även örn man som jag befinner sig i det läget att ha
deltagit i den enda majoritetsanmärkning som framförts här, en sak, som jag
också fått uppbära klander för. Det är klart att det är svårt att alldeles frigöra
sig från de politiska synpunkterna, när ett ärende kommer upp till granskning
i konstitutionsutskottet. Man får ju trösta sig om man kan försöka att i mesta
möjliga mån hålla bedömandet fritt från politiska bevekelsegrunder. Lyckas
inte detta, är det ju i varje fall ganska sannolikt att svårigheterna att frigöra
sig från ett politiskt bedömande äro lika stora inom alla de olika riktningarna.
Kanske man till och med kan säga, att det ligger nära till hands, när de olika
omständigheterna inte äro sådana, att många anmärkningar av sig själva
komma fram, att de, som äro i opposition och anmärkningslystna, försöka draga
fram sådana frågor, som vi haft exempel på just i dag och till vilka jag dä
räknar denna kritik emot ecklesiastikdepartementet för dess representationskostnader.
Men örn det å ena sidan till äventyrs kan sägas, att den nuvarande
regeringens partier äro mera ovilliga att gå med på anmärkningar än vad kanske
andra regeringars partivänner varit, så kan det ju å andra sidan inte heller
bestridas, och det är ganska sannolikt, att, när en majoritetsregering suttit

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
en ganska ansenlig tid, och dess ledamöter äro gamla och tränade i sina värv
som statsråd, detta för med sig en säkerhet vid handläggningen av regeringsärendena,
som gör att man inte utan vidare kan förutsätta en påfallande försumlighet
hos regeringen. Örn man studerar det dechargememorial som här
föreligger, tror jag nog att man kan säga, att det närmast tyder på att man
fått lov att söka upp ganska artificiella anledningar för att kunna rikta något
klander emot regeringen.

Det har befunnits lämpligt av bland annat herr Lundqvist att rikta en varning
till majoriteten. Riksdagen skulle sålunda bidraga till att lägga hyende
under lasten, och vi skulle överhuvud taget vara i färd med att på det sätt vi
nu handla, gräva den svenska demokratiens grav. Jag vill säga till herr Lundqvist,
att vi inom utskottet, som deltagit i behandlingen av dessa ärenden, ha
tagit på dem ganska allvarligt, och att vi inte alls finna någon anledning att
ta emot några varningar från minoritetens sida. Örn herr Lundqvist skulle
tro, att majoriteten är särskilt missnöjd med oppositionen inom konstitutionsutskottet,
misstar han sig fullständigt.

Herr Tengström erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr tal man!

Det var herr Yougts lilla reprimand till mig, som föranledde mig att
begära ordet.

Örn detta varit min första riksdag, skulle jag nog lia blivit tillplattad, när
en ledamot av konstitutionsutskottet satte sig på mig. Eftersom jag emellertid
nu sett och hört så pass mycket att jag kan läsa mellan raderna, vill jag
svara honom, att jag är fullt lika mycket inne i denna fråga som den
ärade ledamoten av konstitutionsutskottet. Jag har också, för den händelse så
skulle behövas och för att vara fullt säker, medfört handlingar i detta ärende,
som göra att jag nog vågar stå för vad jag säger. Jag beklagar bara, att
jag på en punkt på grund av den första tryckta versionen, som jag erhöll utav
det brev, som riktades till statsrådet, fått den uppgiften, att det var fråga
örn en sammanhängande termin i stället för örn tre sammanhängande terminer.

Vidare yttrade:

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! I den debatt som förts här i
dag är det i synnerhet ett ärende, som figurerat på framträdande plats, och det
är ecklesiastikministerns representationskostnader. Det må sägas att ämnet
är av ömtålig natur, och man förstår, att det är en sak, som det går att göra
något av, inte minst i pressen. Där har den också figurerat och blåsts upp till
stora dimensioner. Jag vill bara för egen del säga, att när jag inte biträtt
anmärkningen jag inte gjort detta alldeles reservationslöst. Jag håller naturligtvis
före, att man bör iaktta en viss försiktighet i fråga örn utgifter
med statens medel och inte minst på detta område. Men på samma gång vill
jag även göra gällande, att man inte skall blåsa upp saken till större omfång
än den i själva verket är värd.

Svenska folkets psyke kan man ju karakterisera på många sätt. Den som
säger, att det ligger ett krav på försiktighet, sparsamhet och varsamhet längst
därinombords, kan ju ha rätt, men vi kunna nog också konstatera, att när det
gäller att representera eller att utöva värdskap svensken även privatim nog
kan vara ganska flott. Jag vet till exempel från min egen samhällsklass, att
man vid 50-årsfiranden och sådant ställer till med riktigt sjudundrande kalas.
När det gäller det internationella umgänget kanske man vill hålla före, att
man därvidlag skall föregå med gott exempel och inte slå in på dylika överdrifter.
Ja, detta må ju vara sant, men jag tror dock, att vi i viss mån åtminstone
kunna vqra ense örn, att när det gäller att ta emot gäster, böra vi visa

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
oss måna att våra möjligheter i det avseendet inte skola framstå i en alltför
miserabel dager. Sedan kan man ju naturligtvis ifrågasätta var gränsen
går i detta hänseende. Jag tror emellertid knappast, att vi vinna något
med att på sätt som skett både här och i pressen och inte minst i en
större Stockholmsavisa hudflänga vederbörande till allmänt gyckel och begabbande
på torget. Jag tror knappast, att man därigenom gagnar landet.

Detta har jag velat lia sagt kanske litet mera så där i förbigående. Jag begärde
egentligen ordet för att säga några ord på en annan punkt, som här
inte förut berörts, och där jag befinner mig bland anmärkarna. Det gäller den
punkt, som rör fastighetsdeklarationsformuläret. Det är ju ett långt och krångligt
ord, men det är ju ganska karakteristiskt för blankettens innehåll. Deklarationer
aro nog inga populära dokument i och för sig, men det formulär vi i
höstas fingo att fylla i får jag väl ändå lov att säga slog alla rekord. Man
kan nog starkt ifrågasätta, om det kan vara lämpligt med en statistik av
detta innehåll och omfång och med alla dessa detaljer. När man granskar
detta formulär och till exempel finner, att det upptar inte mindre än 24 olika
sädesslag och brukningsformer, blir man ju ganska förbluffad över vilken
vetenskap jordbruket nu är. För all del, det finns ju både det ena och det
andra i den vägen, men huruvida det i verkligheten nyttar någonting till
med en uppdelning i statistiskt hänseende så som här skett, kan man ju
starkt ifrågasätta. I fråga örn våra husdjur är det inte mindre än 29 olika
kräk som man har att deklarera för. Det är bl. a. inte mindre än 8 sorters hästar
och 5 sorters grisar. Sedan komma kalkoner med inom parentes »även ungar»,
vidare gäss, »även ungar» och ankor »även ungar». Sedan komma bisamhällena,
men här tycks visst på grund av något förbiseende »även ungar» ha
ramlat bort. När det gäller våra arma trädgårdsland och småbrukarens trädgårdstäppa
skall man deklarera inte bara själva arealen för köks växtodlingen
utan därutöver särskilt till exempel arealen för odling av jordgubbar. Inför
allt detta blir ens anlete nog ganska frågande. Vidare skall man deklarera
antalet vinbärsbuskar, krusbärsbuskar, hallonbuskar och allt det där. Det är
inte underligt örn bonden —• åtminstone dalkarlen — känner sig harmsen och
arg, när han skall fylla i det här formuläret, och kanske han säger som en
bondhustru hemma i min by, som på tal om krusbärsbuskarna sade — jag tilllåter
mig använda bygdens egen dialekt —• »Vor’önt lagom tä stjick båta däm
krusbärsbuskar me mjöldagg å alltihop?» (»Vore det inte lagom att skicka
till dem krusbärsbuskarna med mjöldagg och allt?») Det har varit mjöldagg
på dem sedan tiotal av år tillbaka.

Summa summarum, med det anförda har jag endast velat framhålla, att
man.skall icke driva, statistiken in absurdum på detta sätt. Det bör kunna ske
åtskilliga inskränkningar och åtskilliga beskärningar av ett träd, som har växt
ut på ett dylikt sätt. Det kan ju sägas, att detta bara är småfuttigheter,
men det må dock gälla för vad det är. Vi skola i alla fall icke tillskapa formulär
i detta land, som utmana det rena rama löjet.

Låt mig till sist, herr talman, endast säga, att det är en omständighet, som
jag har funnit vara anmärkningsvärd i denna debatt, och det är, att anmärkarna
i gemen, vid nästan varje ärende ha framhållit med mycken skärpa, att
demokratien på grund av det och det förhållandet löper stor fara i vårt land.
Beträffande den sista punkt, som jag har dragit fram, vill jag säga, att demokratien
icke alls löper någon fara. Jag har endast velat andraga det till den
kraft och verkan det hava kan.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Jag skulle icke lia begärt

ordet i denna debatt, om icke herr Hallén i sitt anförande fällt ett yttrande, som
icke bör få stå oemotsagt. Herr Hallén gjorde gällande, att avsikten med de anmärkningar,
som framställts under punkt IX, och jag förmodar även punkt X,
varit att skandalisera ecklesiastikministern, och han påstod, att anmärkningarna
här blivit framförda på sådant sätt, att de fått en rent personlig udd. Jag
vill rikta den frågan till de närvarande ledamöterna av kammaren, som åhörde
herr Lindskogs anförande, örn de verkligen anse, att detta anförande var anlagt
på sensation eller på att skandalisera. Jag tror inte att herr Hallén får många
på sin sida. Den föreliggande anmärkningen är också enligt min uppfattning
avfattad i sådana ordalag, att man icke har rätt att rikta en sådan beskyllning
mot de personer, som stå bakom den.

Jag är för min del glad åt att anmärkningen kom fram under den form, som
skett, och att debatten fick denna upptakt, och jag skulle ha önskat, att den i
fortsättningen också hade hållits på det planet. Det lyckligaste för ecklesiastikministern
hade enligt mitt förmenande varit, om debatten icke hade fortsatts
av herr Hallén utan det hade fått vara slut med de anmärkningar, som
herr Lindskog framställde i så hovsamma ordalag, ty jag hade en stark känsla
av att vad herr Lindskog sade rönte ganska allmänt gillande i kammaren. Jag
tror, att med detta anförande vann man också vad man velat ha fram med anmärkningen,
nämligen att fästa uppmärksamheten på en sak, som icke blott enligt
reservanternas och anmärkarnas uppfattning utan enligt en mycket allmän
uppfattning inom riksdagen och även bland allmänheten icke får upprepas. Det
bör bli ett slut på detta förhållande. Jag tror, att man skulle ha vunnit det syftet
på ett sätt, som hade varit minst ägnat att väcka onödig uppmärksamhet
örn debatten icke hade fortsatts av herr Hallén. Man hade då undvikit att gräva
i detaljer på ett sätt, som enligt mitt förmenande var onödigt.

När herr Vougt nyss frågade herr Lindskog, varför han icke kunnat förena
sig med herr Björkman i den anmärkning, som denne har framställt och vari
endast uttalats ett önskemål örn att man måtte gå fram med större försiktighet
när det gäller representation på statens bekostnad, så vill jag fråga tillbaka,
varför icke herr Vougt förenade sig med herr Björkman. Det kunde ju ha varit
en plattform för ett gemensamt uttalande från utskottet. Jag tror för min del,
att det hade varit det bästa, örn man hade lyckats komma till ett enhälligt uttalande
i sådan form, som herr Björkman föreslagit. Nu har detta icke skett,
och därför ligger saken som den gör.

Jag tror, att ecklesiastikministern har anledning att be: Gud bevare mig för
mina vänner! när det gäller försvaret för honom här i kammaren och i pressen,
ty de ha sannerligen icke gjort hans sak bättre utan snarare sämre. Denna sak
är nämligen icke alldeles så oskyldig, som man på sina håll vill göra gällande,
och icke heller så ofarlig. Om det varit så, att det förhållande, som här blivit
påtalat, endast varit känt av de ledamöter av konstitutionsutskottet, som genom
infordrade handlingar hade fått vetskap örn detaljerna, så hade det kanske
icke varit så farligt, men det är ett faktum, att det varit rätt mycket tal i vida
kretsar örn dessa förhållanden under lång tid. Det är farligt, när man försöker
undertrycka en anmärkning rörande förhållanden, som äro kända i vida kretsar.

Jag hör icke till dem, som vilja överdriva denna sak. Det är motbjudande att
behöva göra anmärkning mot representationsåtgärder, som avse utländska gäster
— jag ger herr Vougt alldeles rätt i detta — men det är enligt mitt förmenande
farligare, örn vi för att komma ifrån en obehaglig diskussion skylla på
detta, att vi icke böra taga upp en sak, som rör en främmande makt, låt vara
mycket indirekt, oell därför skola tysta lied det hela. Denna sak bör nämligen
icke tystas ned utan bör behandlas med allvar, därför att den i själva verket är

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
allvarlig. Den innebär ett avsteg, såsom också reservanterna lia påpekat, från
en praxis, som är nedärvd inom den svenska förvaltningen. Den innebär också,
vilket är det betänkligaste, att man velat göra en skillnad mellan de krav
i fråga örn försiktighet, återhållsamhet och kontroll i detta avseende, som ställes
på statens vanliga ämbetsmän, högre och lägre, och de krav, som ställas på
ett statsråd.

Herr Hallén frågade bland annat, varför man stannat vid ecklesiastikdepartementet
och försökt sätta detta i en särklass. Jag förmodar, att svaret på
detta bör bli, att sådana förhållanden, som här påtalats, lia icke förekommit
inom något annat departement. När herr Hallén i det sammanhanget gjorde
en liten utvikning och talade örn de traktamenten, som utgå till delegerade i
Geneve, är det klart, att den anmärkningen icke drabbar något statsråd. Men
jag vill be herr Hallén att begagna det tillfälle, som ges varje riksdag, att
försöka få en ändring i dessa traktamenten, nämligen vid behandlingen av utrikesdepartementets
huvudtitel och den post, som rör anslag för Sveriges representation
och deltagande i Nationernas förbund. Det finns anledning att
göra det. dag skall gärna ge honom rätt, att de arvoden, som utbetalas, äro
för höga, åtminstone under nuvarande förhållanden, men jag vill också erinra
örn att dessa arvoden ha gång på gång under senare år blivit nedsatta. De
lia således tidigare varit mycket högre på grund av särskilda förhållanden.

Jag sympatiserar livligt med herr Andersson i Ovanmyra i hela hans uppläggning,
och jag skulle önska, att jag kunde se så generöst på saken, som han
gör. Men när hail jämför denna representation med en femtioårsdag, som
man enligt svensk sed firar med ett sjudundrande kalas, får man ju komma
ihåg, att det är den lilla skillnaden, att femtioåringen betalar sin fest själv,
medan staten får betala representationskostnaderna.

^Det är till sist bara ett ord, som jag skulle vilja säga. Det har här framhållits,
att man icke får mäta med olika mått, när det gäller statens ämbetsmän i
högre eller lägre ställning och när det gäller ett statsråd. Även örn ett statsråd
har större representationsförpliktelser, får han därför icke tillerkännas en
sådan frihet, som uppenbarligen har begagnats i de påtalade fallen. Jag vill
i förbigående framhålla, att när det gäller besök av utländska ministrar, är
det väl riktigast, att hans excellens utrikesministern får sköta representationen.
Denne har ju också ett särskilt anslag för detta ändamål. Naturligtvis
kunna emellertid fall inträffa, då även en annan statsrådsledamot bör representera.
Aven om man anser, och det tror jag finns fog för, att statsråden
böra Ira större möjligheter till representation än vad som nu finns, så vill jag
hålla på, att det icke bör ske. på sådant sätt som i de anmärkta fallen förekommit.
Jag vill icke, att vi skola behandla regeringsledamöterna som söndagssko.
lebarn, som skola vara omgärdade med alla försiktighetsåtgärder för
att de icke skola hoppa över skacklarna. Därför att man ogillar vad som i
vissa fall förekommit i de här påtalade representationsfallen behöver man inte
vara småaktig. Men generositeten skall också ha sina gränser. Det är dock
-i omfattningen och arten av ett middagskalas, som är avgörande för det
värde, som vederbörande besökare sätter på den svenska gästfriheten. Det
är alldeles riktigt, som herr Lindskog säger, att de stora kulturnationerna äro
i manga fall mycket mera återhållsamma på denna punkt än vad ett litet land
är. Det är en iakttagelse, som flera ha gjort, att när det gäller representation
äro de små och fattiga staterna ofta de vräkigaste, under det att de stora
?? i staterna ha bättre förstånd att halla igen, vilket jag tror är mycket
kiokt. Vi befinna oss i den lyckliga situationen att lia råd att betala, men
också att lia råd att låta bli att visa någon vräkighet. Detta skola vi hålla
pa. Det överensstämmer bäst med hela andan i vårt samhällsskick.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Jag vill icke sälla mig till dem, som i dag lia sagt, att demokratien står på
spel för denna saks skull, men jag skulle vilja understryka, att den anda av
sparsamhet och enkelhet, som är ett arv från gammal äkta och god svensk
demokrati, är värd att hålla på. I denna samhällsanda ingår en stark känsla
av ansvar för var och en som har att göra med statens pengar och kravet på
försiktighet med alla utgifter av statsmedel.

Sedan gäller det ju för oss alla utan undantag, att det skulle vara utomordentligt
värdefullt, örn vi svenskar litet till mans kunde komma fram till
litet enklare former i vårt levnadssätt och våra vanor. Jag tror icke, att
aktningen för oss i utlandet på något sätt skulle försvagas, örn så bleve fallet.

Herr Fast: Herr talman! Jag ämnar icke fortsätta debatten på denna

punkt örn representationskostnaderna, ty den har en lång stund tagit samma
karaktär som en debatt, som jag erinrar mig förekom för ett par år sedan,
då det gällde burkar med skönhetsmedel och dylikt. Jag tror nämligen icke
på lämpligheten av att vi i fråga örn vårt förhållande till gästande utlänningar
skola använda riksdagen och konstitutionsutskottets utlåtande för att giva
föreskrifter för svenskmannased i fortsättningen. Det ha vi nog åtskilliga tillfällen
att göra i annat sammanhang utan att behöva göra det nu.

När man frågar, varför vi icke anslutit oss till den av herr Björkman avgivna
reservationen, så vill jag framhålla, att örn mitt minne icke sviker mig,
har något sådant yrkande aldrig ställts i utskottet, utan det gällde endast
yrkande örn anmärkning. Sedan var det väl den omständigheten, att det blev
svårt för reservanterna att komma överens örn en motivering, som gjorde, att
herr Björkman tvingades gå sin egen väg, för vilket jag håller honom räkning.
Det är intet tvivel örn den saken. Jag tror ingalunda, att jag i denna skildring
av förhållandena har felbedömt läget.

Jag tror, att man kan säga, att den debatt, som här blivit förd, drabbar i
oändligt mycket mindre utsträckning ecklesiastikministern än den drabbar
riksdagens eget anseende. Det skulle vara förfärligt tacksamt att fortsätta
diskussionen och visa, att vad man exempelvis anser, att en svensk departementschef
icke får tillåta sig gentemot utlandet, det blundar man för, då det
gäller tingshusmedel, vägstyrelser och annan allmän förvaltning. Jag undrar,
om det icke finns uppfostringsmetoder efter andra linjer, örn man vill ha ett
annat handlingssätt. Då borde man kunna säga ifrån örn detta i annat sammanhang.

Jag begärde emellertid ordet för att säga ett ord till min vän Andersson i
Ovanmyra angående hans reservation. Jag har icke det ringaste emot, örn man
skulle kunna komma fram till litet enklare och klarare formulär än vad hittills
varit fallet. Jag har emellertid omöjligen kunnat biträda en anmärkning på
denna punkt, ty i detta fall hade ju en proposition avlämnats till riksdagen, i
vilken finansministern redogjort för hur man tänkte sig, att dessa blanketter
skulle uppställas, och det uttalades då icke något önskemål från det sakkunniga
utskott, som behandlade denna proposition. Örn man då önskat få större
enkelhet till stånd, hade det ju varit naturligt för riksdagen att göra ett påpekande
härom, men det skedde icke. Vidare är det ju så, att finansministern
i detta fall beskurit vederbörande statsmyndigheters önskemål örn ytterligare
en rad uppgifter. Jag skulle kunna instämma i herr Anderssons i Ovanmyra
anmärkning, örn den riktades till annan adress, nämligen till jordbrukets egna
sakkunniga myndigheter, som velat få med mera än vad som nu kom med
på formuläret. Jag tror, att det är nödvändigt och riktigt att göra detta
påpekande.

Vad sedan beträffar den påtalade utnämningen vill jag säga, att jag icke

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 193S f. in.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
tagit del i behandlingen av den punkten. Emellertid kunde jag icke värja mig
för den känslan, när jag hörde herr Tengström framhäva skolöverstyrelsen
och dess uppfattning — överhuvud taget frågar man ju alltid, varför Kungl.
Majit icke följt det och det ämbetsverket — att skulle vi göra anmärkning
på alla de punkter, där till exempel ecklesiastikministern icke följt skolöverstyrelsen,
så skulle det kanske icke kunna läsas utan finge lov att sjungas. Jag
tror icke, att vi vore betjänta med en Kungl. Maj :t, som endast följer myndigheternas
råd. Vi skola väl ändå ha en regering, som vågar lia en egen mening
och icke bara slaviskt följer ämbetsverken. De senare skola icke regera utan
skola ge råd och upplysningar. Jag tror, att man kan säga, att nog har man
fått bra karlar och bra tjänstemän, även örn man gått emot skolöverstyrelsen.
Jag tror, att herr Tengström också kan vittna örn att så varit fallet.

Till herr Lundqvist skulle jag vilja säga, när han nu uppträder såsom representant
för den förtryckta minoriteten, att icke får man något allvarligt intryck
av något förtryck. Det är icke någon, som angripit honom vare sig för
vad han sagt eller för hur mycket han har sagt. Jag tror, att också herr
Lundqvist måste erkänna, att det föreligger icke någon fara för oppositionens
rättigheter i detta land. Vore det lika väl ställt i andra länder, vore det sannerligen
ingen fara för demokratien.

Jag har endast en liten erinran att göra i anledning av vad herr Lundqvist
yttrade. Han sade, att jag skulle ha gjort mig skyldig till ett fullständigt
misstag i fråga örn vad herr Lundqvist yttrat. När. han sade, att statsrådet
allvarligt brustit i objektivitet vid handläggningen av detta ärende, så antecknade
jag detta yttrande ordagrant, men det är ju möjligt, att herr Lundqvist
lindade in det på det sätt, som sedermera skedde i hans andra anförande. Jag
vill emellertid fästa herr Lundqvists uppmärksamhet på att även i det andra
anförandet kan detta yttrande örn att det allvarligt brustit i handläggningen
icke drabba någon annan än socialministern. Den centrala ledningen av arbetslöshetens
bekämpande i vårt land handhas nämligen av Kungl. Majit, och
vi ha icke godtagit den fordran, som herr Lundqvist ställde, att arbetslöshetskommissionen
skall vara det centralt ansvariga organet. Herr Lundqvist vill
ju ha en ändring på denna punkt, men när nu förhållandena äro sådana, som de
äro, tror jag han måste medge, att även med den senare formuleringen var
det min uppfattning att hans anmärkning av denna allvarliga karaktär riktade
sig mot socialministern.

Herr Erlander: Herr talman! Herr Lundqvist framhärdar i sitt betraktelsesätt,
att hans reservationsvis framförda anmärkningar i hög grad ha fog
för sig. Jag nödgas därför än en gång taga upp hans synpunkter.

Det var emellertid en viss moderation i hans sista anförande, i det han där
lämnade diskussionen i sakfrågan åsido och konstaterade, att vad det här gällde
var frågan, huruvida den föredragande departementschefen handlat i strid
mot riksdagens direktiv eller icke. Nu skulle jag vilja fråga herr Lundqvist:
Är det så, att här förts en arbetslöshetspolitik, som står klart i strid med den
åsikt, som är gängse i riksdagen och som accepterades i fjol av en enhällig
riksdag? Det är mycket viktigt att få den saken klarlagd. Jag vill fråga
herr Lundqvist, på vilka punkter man kan tala örn att departementschefen rått
Kungl. Maj :t att handla i strid mot riksdagens direktiv. Jag tillät mig i mitt
förra anförande att taga upp en sak, som gällde Marstrandsvägen, en av de
punkter, där herr Lundqvist anser, att Kungl. Maj :t gått emot riksdagen. Marstrandsvägen
är förelagd 1937 års riksdag, så att det kan väl icke gärna vara
tal om att det på den punkten finns fog för herr Lundqvists anmärkning.

Så kommer vidare frågan om avbrytande av beredskapsarbetena. Jag vill

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
då erinra om vad riksdagen skrev i fjol på denna punkt. Riksdagen skrev icke,
att Kungl. Maj :t skulle för varje arbete se till att det när som helst kunde avbrytas.
Jag hoppas, herr Lundqvist, att han är en tillräckligt praktisk karl
för att inse, att man icke alltid kan, när ett arbete är halvfärdigt, plötsligt avbryta
detta arbete och därmed kasta bort de summor, som nedlagts däri. Riksdagen
skrev icke någonting så dumt, utan riksdagen skrev, att arbetet skulle
planläggas samt bedrivas så o. s. v. I planläggningen ligger, att man väljer
ut arbeten på sådana orter, där man vet, att det finns brist på arbetstillfällen.
Jag tror, att herr Lundqvist icke kail uppvisa ett enda arbete, där arbetarna
kvarhållits. Jag skulle t. o. m. vilja säga, att det på sätt och vis ligger mera i
vad herr Flyg säde, nämligen att arbetena tyvärr icke hade kunnat bedrivas
i så stor utsträckning, att man kunnat absorbera den arbetslöshet, som man
hoppats kunna absorbera. Är det så, herr Lundqvist, då gäller det för att
kunna tala örn att departementschefen gått emot riksdagens direktiv att bevisa,
att arbetet förlagts till sådana platser i landet, där det bort avbrytas i
nuvarande situation. Intill dess detta bevisats, herr Lundqvist, finns det, såvitt
jag förstår, ingen anledning till anmärkning på den punkten.

Beträffande en central organisation, herr talman, skulle jag vilja fråga: vad
var det riksdagen skrev på den punkten? I sitt svar på Kungl. Maj :ts anhållan
att få i ökad utsträckning använda beredskapslinjen skrev statsutskottet
följande, som kanske passar bättre att citera än de ord, som herr Lundqvist citerade:
»Under förutsättning att såsom departementschefen jämväl uttalat vid
arbetets utförande i största möjliga utsträckning anlitas av arbetslöshetskommittéerna
anvisad arbetskraft, har utskottet icke något att erinra mot förslaget
i denna del.» Vad avsåg förslaget i denna del? Jo, att under detta budgetår
i ökad utsträckning använda beredskapslinjen. Mot detta har riksdagen
icke uttalat någon som helst avvikande mening utan tvärtom understrukit vad
departementschefen anfört. Vad riksdagen skrivit örn en centralorganisation,
gäller icke det budgetår, som det nu är fråga örn, och vilket år herr Lundqvists
anmärkning avser, utan riksdagen har skrivit, att man för den fortsatta arbetslöshetspolitiken
skulle förelägga riksdagen förslag rörande en central organisation
för arbetslöshetspolitiken. Nu tillåter jag mig fråga: Hur menar herr
Lundqvist egentligen, att departementschefen skulle lia handlat? Skulle departementschefen
i strid mot riksdagens uttalade vilja och utan att höra riksdagen
ha skapat denna centralorganisation? Hade det varit i överensstämmelse
med de demokratiska principer, för vilka herr Lundqvist så varmt gått i elden?
Riksdagen har sagt, att för ett kommande budgetår får beredskapslinjen
användas på sätt, departementschefen föreslagit, och att man i fortsättningen
skall taga i övervägande skapandet av en central organisation och framlägga
förslag därom till riksdagen. Det är ganska underligt att tänka sig, att herr
Lundqvist har den uppfattningen, att departementschefen bort skapa en centralorganisation
utan vidare och utan att höra riksdagen, vilket riksdagen uttryckligen
begärt. Herr Lundqvist, jag tror icke, att det finns så förfärligt
mycket kvar av den anmärkningen, om man vill vara fullt objektiv.

Herr Flyg: Herr talman! Herr Vougt uttalade som sin uppfattning, att
den förda debatten hade en mycket beklaglig karaktär. Jag tror, att jag på
visst sätt kan instämma i den uppfattningen, men det mest beklagliga härvidlag
synes mig likväl vara något annat, nämligen konstitutionsutskottets roll
beträffande den anmärkning, som här diskuteras. Efter herr Lindskogs andra
anförande är det klart, att konstitutionsutskottet i fjol i plenum beslöt att beträffande
vissa representationskostnader uttala ett indirekt beklagande och en
maning till vederbörande att på detta område vidtaga rättelse. Konstitutions -

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
utskottet är ju riksdagens organ för granskning av huru regeringen handhar
sitt ämbete, och detta utskott reagerar året därpå, då det visat sig, att ingen
rättelse i det påtalade fallet kommit till stånd, på så sätt, att endast en liten
minoritet av detta utskott opponerat sig. medan utskottet såsom sådant använt
sig av en enligt min mening mycket oskicklig advokatyr och förklarat och försvarat
en sak, som herrarna egentligen icke alls vilja försvara. Detta är i varje
fall mitt mycket bestämda intryck av de anföranden, jag lyssnat till från konstitutionsutskottsledamöternas
sida. Det anser jag vara det beklagliga i denna
debatt, och kanhända är det ur riksdagens synpunkt och med hänsyn till riksdagens
anseende, herr Vougt, det mest tråkiga i den angelägenhet, som vi här
syssla med.

Sedan vill jag blott säga, herr talman, ett par ord till herr Vougt, då han
talade örn Stockholms stadshus. Jag har icke något mandat i stadshuset, utan
jag tillhör såsom herr Vougt landsorten. Beträffande den angelägenhet, som
herr Vougt berört, råder jag honom att lämpligen diskutera den med sina partikamrater,
vilka även här äro de, som stå främst i skottlinjen för den framställda
anmärkningen.

Herr Lindskog, som nu för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: I anledning
av herr Flygs anförande nödgas jag göra en korrigering, och det är en ganska
viktig sådan. Det är naturligtvis icke alls så, att konstitutionsutskottet beslöt
något, utan saken är helt enkelt den, att vid sammanträdet framställdes från
flera håll inom utskottets majoritet en önskan, att man skulle lägga ned denna
anmärkning, och att man skulle privation göra en framställning till ecklesiastikministern
örn vad som förekommit. Jag har ansett mig nödsakad att här korrigera
denna uppgift, för att icke någon felaktighet skulle kunna insmyga sig.

Härpå anförde

Herr Vougt: Herr talman! Med anledning av den fråga, som riktades

till mig av herr Ivar Anderson, vill jag säga, att såvitt jag har mig bekant,
och efter att hava konsulterat med de kamrater i utskottet jag haft tillfälle
att träffa på denna lilla stund, i utskottet icke framställts något yrkande av
samma innehåll som det yrkande, som framställts i herr G. A. Björkmans reservation.
I utskottet ha stått mot varandra ett yrkande på en anmärkning i
den form, som närmast företrädes av minoriteten, och som avgivits av herr
Lindskog, och ett yrkande örn avslag på denna. Sedermera har tydligen herr
G. A. Björkman, när det gällde för honom att utforma sin reservation, icke
velat göra sällskap med herr Lindskog och andra av utskottets ledamöter, som
funnit det nödvändigt att med detaljer belysa sitt klander mot ecklesiastikdepartementets
representation.

Herr talmannen gav för kort genmäle ordet till

Herr Lindskog, som yttrade: Herr talman! Jag är tvungen att göra en
kanske formellt sett mera oväsentlig korrigering. Det är ju så — och det vet
herr Vougt mycket väl — att inom konstitutionsutskottet sättas icke mot varandra
en motiverad anmärkning enligt § 107 och en på annat sätt motiverad
anmärkning, utan det ställes blott och bart frågan örn anmärkning enligt § 107
eller icke. Anmärkningen enligt § 107 avslogs med stor majoritet. Det var
blott högern och en folkfrisinnad, som röstade för den. Hade däremot denna
anmärkning vunnit majoritet inom utskottet eller hade utskottet varit enigt
örn densamma, då är det klart, att en alldeles ny fråga uppstått örn formuleringen,
och det hade varit en annan sak. Då hade frågan legat annorlunda till.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Ang. gransknina av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Vidare anförde:

Herr Lundqvist: Herr talman! Beträffande denna sista sak måste det

väcka en viss förvåning, att herr Vougt helt kryper bakom den uppgiften, att
det icke från oppositionshåll framförts något yrkande örn en anmärkning under
C. Hade det varit så, att socialdemokraterna ansett saken vara av den
art, att den bort påtalas, men de icke ville vara med örn en sådan anmärkning,
som det här talats örn, hade de väl varit oförhindrade att, när det av herr
Lindskog ställda yrkandet avslagits, själva framställa ett yrkande örn en anmärkning
under C.

Jag vill vidare till herr Erlander endast säga, att år 1933 uttalade sig riksdagen
för att arbetslöshetskommissionen skulle höras beträffande kommunala
beredskapsarbeten. Jag har i reservationen pekat på fall, där sådant hörande
icke skett. Jag nöjer mig med detta exempel. Jag skulle kunna draga fram
andra, men jag vill icke i pnödan förlänga debatten. Vidare har jag konstaterat,
att herr Erlander, trots det att han haft ordet flera gånger, dock icke
försökt att pa något sätt visa, huru det vore möjligt, att, när man splittrat
kontrollen, man skulle kunna tillse, att arbetskraften icke komme att kvarhållas
längre än som vore lämpligt och i överensstämmelse med hänsynen till näringslivets
behov av arbetskraft. Det skulle vara mycket intressant att se,
huru man skall kunna klara upp den saken, när man icke har lagt avgörandet
i en central myndighets hand.

Slutligen sade herr Erlander med majoritetsmannens överlägsenhet, att efter
hans kritik — och örn man ville vara objektiv — måste nog alla erkänna, att
det icke är mycket kvar av herr Lundqvists anmärkning. Jag undrar endast,
örn herr Erlander är rätte mannen att tala örn objektiva synpunkter i denna
speciella fråga.

Herr Lindskog: Herr talman! I anledning av herr Lundqvists .yttrande,
att det statt fritt för majoriteten i utskottet att framställa en anmärkning under
C, vill jag blott lämna den upplysningen, att, sedan anmärkning enligt
§ 107 avslogs, framställde herr Mosesson ett yrkande örn anmärkning under C.
Vid votering örn denna anmärkning nedlade naturligtvis högern och herr Bergman,
som röstat för en anmärkning enligt § 107, sina röster. Herr Mosesson
blev emellertid ensam örn anslutning till en anmärkning under C!

Herr Fast: Herr talman! Jag vill i anledning av den skildring av utskottets
inre arbete, som herr Lindskog lämnat, blott säga, att så lättvindigt
gar det icke till i utskottet, att man blott framställer ett yrkande örn anmärkning
enligt § 107 mot en departementschef, utan det skall vara klart formulerat
vad anmärkningen grundar sig på och vad den går ut på. Det är dessa
grunder, som i detta sammanhang .vant avgörande. A.tt vi icke velat ansluta
oss vare sig till en anmärkning enligt § 107 eller till en anmärkning under C,
är anledningen till att vi både i kammaren och ute i landet ansett oss kunna
försvara vad som härvidlag ägt rum.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 5.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Ma,j:ts propositioner:

nr 308, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld m. m.;

Andra kammarens protokoll 1938. Nr 31. 5

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Ang. förändringar
av
riksdagshuset
och dess omgivningar.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

nr 309, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 4 juni 1937
(nr 305) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
örn bankaktiebolags kassareserv;

nr 310, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den
18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser örn stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper; samt
nr 312, angående överenskommelse örn svensk-danskt samarbete för bekämpande
av mul- och klövsjukan.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 36, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag till förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar
jämte en i ämnet väckt motion.

Fullmäktige i riksgäldskontoret — som den 10 juni 1937 uppdragit åt fullmäktiges
ordförande fil. dr K. Hildebrand, fullmäktigen A. Lindqvist och riksgäldsdirektören
F. Sandberg att verkställa vissa utredningar i ärendet — hade
med skrivelse den 20 januari 1938 till riksdagen överlämnat ett av 1937 års riksdag
begärt yttrande i anledning av då föreliggande förslag angående förändringar
av riksdagshuset och dess omgivningar. Samtliga till ärendet börande
handlingar hade hänvisats till bankoutskottet.

Till utskottets förberedande handläggning hade vidare hänvisats en inom
första kammaren under nr 241 väckt motion av herr Lindhagen.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte

dels uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet i sin motivering förordat låta verkställa ändringsoch
reparationsarbeten beträffande riksdagshuset;

dels ock för ändamålet å riksstaten för budgetåret 1938/39 under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m. anvisa ett reservationsanslag av 1,378,000
kronor;

B) att riksdagen måtte uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret att efter
erforderlig utredning till riksdagen inkomma med förslag till ordnande av planen
framför riksdagshuset; samt

C) att förevarande motion 1:241 måtte anses besvarad med vad ovan anförts
och hemställts.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

1) av herrar Holmgren, Ehrnberg, Bjurström, Swartling, Osberg och Svedman,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte

dels uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad reservanterna i sin motivering förordat låta verkställa
ändrings- och reparationsarbeten beträffande riksdagshuset;

dels ock för ändamålet å riksstaten för budgetåret 1938/39 under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m. anvisa ett reservationsanslag å 1,358,000
kronor;

B) att riksdagen må---(— utskottet)---framför riksdagshuset;

samt

Onsdagen den 4 maj 1938 £. m.

Nr 31.

Äng. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)

C) att förevarande motion I: 241---(= utskottet)---och hem ställts;

samt

2) av herr Paulsen, vilken ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte

dels uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i reservationen förordats låta verkställa ändrings- och reparationsarbeten
beträffande riksdagshuset;

dels ock för ändamålet å riksstaten för budgetåret 1938/39 under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m. anvisa ett reservationsanslag av 1,118,000
kronor;

B) att riksdagen måtte--- — (= utskottet) — — — framför riksdags huset;

samt

C) att förevarande motion I: 241---(— utskottet) — — — och hem ställts.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! År 1905 uppläts detta hus åt riksdagen.
Nu kommer man 33 år senare med krav på anslag icke blott på 1,700,000 kronor
för nödvändiga underhålls- och reparationsarbeten utan även på 1,500,000 kronor
för vissa anordningar, som avse att öka bekvämligheten och underlätta riksdagens
arbete. Man behöver icke vara utrustad med någon slags fjärrskådarblick
för att kunna förutspå, att örn cirka 30 ä 40 år komma nya krav på anslag
för tillgodoseende av nya krav på bekvämlighet. Pretentionerna växa ju. Jag
säger emellertid icke detta såsom en anmärkning utan vill endast konstatera
faktum. Tiden går framåt, och pretentionerna komma att växa. Riksdagens
verksamhet kommer tvivelsutan att utvecklas och intensifieras, och därmed komma
krav på ökat utrymme. Det blir för dem, som då leva, ofrånkomligt att
tillgodose behovet av ökat utrymme antingen genom att bygga på en våning på
detta hus eller bygga ut det med flyglar eller också, vilket är det troligaste, genom
ett nytt riksdagshus. Att man så där vart 75:te eller 100 :de år bygger
ett nytt riksdagshus anser jag icke vara så märkvärdigt.

Med den inställning, jag har till denna fråga, är det också helt naturligt, att
jag icke nu velat vara med örn något annat än sådant, som innebär ett nödvändigt
underhåll och utgör anordningar, som äro till verkligt gagn för riksdagens
arbete. Det är främst dessa synpunkter, som lett oss reservanter, när vi till
detta betänkande fogat en reservation, ovanför vilken mitt och andra namn äro
tecknade. _ I denna reservation ha vi kommit med åtskilliga förslag, vilka —
det måste jag säga — icke hos mig framkallat någon nämnvärd entusiasm, men
som jag ansett mig kunna gå med på, därför att de innebära vissa fördelar för
riksdagens arbete. På en punkt äro emellertid alla reservanter fullkomligt
eniga, och det är, när det gäller det motstånd, som vi rest mot tanken på att
anordna en nedre hall i riksdagshuset — detta framför allt på grund av de konsekvenser,
som skulle följa med ett dylikt arrangemang. Vi ha därvidlag haft
samma uppfattning, som byggnadsstyrelsen givit tillkänna. En konsekvens
därav skulle först och främst bli den, att den vackra trappan utanför riksdagshuset
skulle bort. Man vill lämna ett trappsteg kvar åt oss. Nu tror jag, att,
särskilt på vintern örn det kommer ett kraftigt yrväder, åtföljt av ett kraftigt
töväder, detta trappsteg säkerligen icke skulle räcka ens till att hålla vattnet
utanför. Den vackra trappan skulle emellertid bort. Det vore ur estetisk synpunkt
synnerligen olyckligt, om den trappan toges bort.

Att i övrigt röra vid fasaden anser jag vara fullkomligt oriktigt. Det är naturligtvis
lika oriktigt som när någon, vilken ser en vacker tavla, som han gärna

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Ang. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)
vill ha, men finner brister på densamma, vill ändra denna tavla samt börjar
måla örn den. Denna fasad är en konstnärs skapelse. Arkitekten har skapat
denna fasad, och den bör få stå kvar, såsom han tänkte sig den, då han gjorde
den. Nu kan man mot detta resonemang göra den invändningen, att jag har
själv varit med på att göra ändringar på taket, och jag är med örn att delvis
taga bort ornamenteringen. Ja, det är sant, att man kan göra den invändningen,
men jag kan bemöta den invändningen med att säga, att arkitekten själv
önskat få bort dessa utväxter på taket. När arkitekten gjorde upp ritningarna,
hade han tänkt sig en kupol på riksdagshuset, och i samband med denna kupol
krävdes en viss utsmyckning av taket, vilken utsmyckning, när kupolen är borta,
också saklöst kan vara borta. Däremot är jag icke säker på att arkitekten
skulle ha gillat, att man skapade örn hela fasaden och tog bort trappan och sålunda
gav porten och entrén en helt annan form än han tänkt sig från början.

Örn man nu tänker sig, att detta förslag genomförts, kommer man från detta
trappsteg direkt in i vestibulen, som är sänkt i nivå med detta trappsteg. Vi
möta så den stora huvudtrappan, som på grund av vestibulens sänkning måste
utökas med minst åtta trappsteg. Sålunda kommer trappan att sluta mycket
närmare porten än den nu gör. Sedan skola vi bege oss ned till den nedre hallen,
där vi ha våra kläder. För att komma dit måste vi utför en eller ett par
trappor med sexton trappsteg. När vi så kommit ned till detta rum, som endast
har artificiell belysning, skola vi där placera våra kläder. Sedan skola vi antingen
gå uppför trapporna eller taga hissen, innan vi komma till de övre våningarna.

Att en anordning med garderoberna nere i den undre hallen kan lia sina fördelar,
vill jag naturligtvis ingalunda bestrida. Ty hade så icke varit fallet,
hade något förslag därom naturligtvis icke kommit. I synnerhet måste man
säga, att det är fördelaktigt i regnväder, ty det är en olägenhet med den nuvarande
anordningen, att vi ha våra våta kläder hängande alldeles utanför salen.
Fördelarna med en sådan anordning tror jag emellertid icke kunna uppväga
nackdelarna med en anordning med en central hall. Det kan hända litet var,
det kan hända den bästa, att ha glömt något i rocken. . Sitta vi nu inne i kammaren
och vilja hämta vad vi glömt eller lägga något i rocken, skola vi nedför
trapporna för att komma ned i hallen och sedan skola vi upp igen. Vi ha
det mycket ginare och bekvämare nu.

Men det är i all synnerhet, när det gäller att hålla reda på var man har en
riksdagskamrat i huset, som ganska stora olägenheter äro förenade med det^nya
förslaget. Såsom det nu är ordnat, går det ofta till på följande sätt, när någon
vill konferera med åtskilliga av oss. När han konfererat med t. ex. mig, frågar
han kanske, örn den eller den finnes tillgänglig, och då går jag till dennes klädhängare
här uppe och ser efter, örn hans kläder finnas där, och kan därefter
giva besked örn att vederbörande finns i huset, varvid det är ganska lätt att
få reda på honom. Örn vi nu få den nya hallen, måste helt andra anordningar
utföras för att denna upplysningsverksamhet skall kunna ordnas. Vi måste
ha direkta telefoner från kammaren eller från korridoren dit ned och påpassning
på dessa telefoner, örn man ringer ned och frågar, örn den eller den finns
tillgänglig o. s. v. Med en sådan anordning kommer utan tvivel att följa personalökning
utöver den, som tillkomsten av hallen gör absolut nödvändig. Det
finns så många som få nöja sig med enklare anordningar för att förvara sina
kläder än dem vi för närvarande ha. Jag kan åtminstone för min del ej stå
till svars med att lägga ned 471,000 kronor ävensom ökade årliga kostnader
för avlöning av behövlig personal för en sådan här anordning, som jag ej kan
finna vara nödvändig och ej heller vara till verkligt gagn för riksdagsarbetet
samt knappast innebära någon ökning av bekvämligheten i detta hus. Det blir

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Ang. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)
nog, som en av mina riksdagskamrater häromdagen sade till mig, när vi talade
örn denna sak, ganska dyra rockpengar.

Herr talman! Med dessa ord ber jag för min del att få yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till den av mig m. fl. vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr Paulsen: Herr talman! När en nyvald riksdagsman för första gången
kommer in i detta hus och går uppför stora trappan, så är han säkerligen
både stolt och glad över att få arbeta i ett sådant fint hus. Men så småningom
blir han mera kräsen, och det går honom på samma sätt som det gick gubben,
som varit intagen på lasarett. När han kom hem och de frågade honom, örn han
nu var glad över att komma hem, så svarade han: ja, det borde jag egentligen
vara, men så är det icke; jag har blivit på något sätt förfinad, jag har blivit
van vid höga fina salar, ljusa trevliga rum och sköterskor i vackra kläder, som
ta på mig med mjuka händer; nu tycker jag, att stugan är för låg, att rummet
är för litet och att gumman ej är fin tillräckligt; det är beklagligt men så har
det gått. Det har gått precis på samma sätt med riksdagsmannen här i huset.
Huset är ej vackert nog, det finns ej tillräckligt många rum, luften är dålig och
allting är eländigt, och man vill lia ett nytt hus. Förslaget härom föll ju redan
föregående år, men nu vill man göra kolossala förändringar beträffande
detta hus.

Vad det yttre angår skall det ej göras mera, än att man tager bort en del
prydnader, och det sker därför, att arkitekten säger, att de måste tagas bort,
ty annars kan man ej täta taket. Jag tänker, att örn jag tagit med mig en murare
hemifrån, skulle arkitekten blivit på det klara med, att hans utsago ej
var mycket värd. Yad skola vi göra med de många rummen? Det skall bli 30
rum på vinden. Jag undrar, vad man skall lia dem till. Örn vi gå från strömmen
runt örn huset, så finna vi, att där ligga 12 rum, i vilka man mycket sällan
ser någon människa. Så ha vi de 7 rummen för tillfälliga utskott, vilka rum
äro mycket litet använda. Vidare ha vi statsrådsrummet vid bankoutskottets
lokal. Det har under alla dessa år, jag varit i riksdagen, aldrig blivit använt.
Det blir sammanlagt ungefär 20 rum, som ej användas i någon nämnvärd utsträckning.
Men nu skall man därtill ha dessa 30 rum på vinden, och vad
man skall ha dem till, har jag mycket undrat över. Det har sagts, att man kan bli
sjuk och att det då kan vara gott att lia någonstans att taga vägen. Måtte Herren
bevara oss från så stor sjukdom i kammaren, att vi skulle komma att
fylla alla dessa rum.

Vad sedan angår den nedre hallen, så blir det en mörk låda, som naturligtvis
skall ha elektrisk belysning. Där skuffas man in i denna lokal för att lägga
av sina rockar. Det blir en trängsel utan like. Jag skall emellertid ej yttra mig
vidare därom. Herr Holmgren har talat så förnuftigt örn hur det i detta fall
kommer att ställa sig, att jag ej behöver gå in på den saken.

Vad jag vill komma till är, att jag vill, att huset skall göras i ordning, att
taket skall tätas, att restaurangen och köket skola omändras samt att det hela
skall göras fint och bra. Jag vill ej vara med örn att det skall göras någon förändring
här i kammaren. Man har därvidlag påpekat, att här borde utrymmet
ökas, därför att det var för smått tilltaget. Detta förslag har emellertid
strandat av praktiska skäl. Jag tycker ej, att bänkarna äro för små. Här sitter
Janne Nilsson och jag tillsammans, och jag skulle tro, att det är de hårdast belastade
bänkarna i denna kammare. Anledningen till att Janne Nilsson ej sitter
här så mycket nu, är emellertid ej, att vi trängas, utan anledningen till att
han ej sitter här nu, veta vi alla i kammaren är en helt annan.

Jag vill med detta ha sagt, att jag ej vill vara med örn utskottets förslag och

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Äng. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)
ej med om det förslag, som framlagts av de många reservanterna med herr
Holmgren i spetsen. Jag vill, att huset skall bli fint och vackert samt att det
skall göras i ordning, så att även de, som lia svårt att trivas, därför att luften
är så unken, skola trivas med vad jag föreslagit.

Jag ber därför att få yrka avslag både på utskottets hemställan och den av
herr Holmgren m. fl. avgivna reservationen och bifall till min reservation.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag ber att få erinra örn

att det nu är tredje året i följd, som riksdagen haft att behandla frågan örn
förändringar beträffande riksdagshuset. Två särskilda gånger har riksdagen
begärt utredning, och utredningsuppdraget har överlämnats åt riksgäldsfullmäktige.
1936 begärdes sålunda, att fullmäktige skulle verkställa utredning
och utarbeta förslag till genomgående förändringar av riksdagshuset, och förslaget
kom 1937, alltså förra året. Riksdagen ville då ej taga förslaget i dess
helhet, sådant det förelåg, utan gav i stället vissa direktiv åt riksgäldsfullmäktige
och hemställde om att få ett nytt förslag till innevarande riksdag, och
det är det som nu föreligger här till behandling.

I olikhet mot vad förhållandet var förra året äro riksgäldsfullmäktige nu
fullständigt eniga örn det framlagda förslaget. Olika meningar hava eljest
framkommit i fråga örn vilka förändringar av riksdagshuset som skulle vidtagas.
Det finns en grupp, som ej haft någon talesman i utskottet. Det är den
som vill göra så litet som möjligt för att snarast möjligt få ett nytt riksdagshus.
Det finns en annan grupp, som företrädes av herr Paulsen. Den vill göra
så litet som möjligt men ändå ej ha ett nytt riksdagshus. Vidare ha vi en tredje
grupp, som anser att man skall göra allt som kan anses vara nyttigt och behövligt
men ingenting därutöver. Sedan är det en fjärde meningsriktning som gör
sig gällande, och den vill, att man inom det nuvarande riksdagshuset skall söka
så mycket som möjligt utnyttja alla utrymmen som finnas. Jag tror, att man
har anledning att taga på denna fråga med litet större allvar än åtminstone
herr Paulsen gjorde.

I vad avseende är det nu i verkligheten som de olika meningarna skilja sig åt?
Herr Paulsen vill gå in för ett rent underhållsarbete. Han vill ej lämna sin
medverkan till att något nytt utrymme kommer till. Han vill vara med örn att
täta taket och vill vara med örn att göra restaurangen i ordning, och det kan
ju ha sina särskilda orsaker. Kostnaderna enligt herr Paulsens förslag stanna
vid ett belopp av 1,637,800 kronor. Det är sålunda ingen liten summa, som herr
Paulsen vill vara med örn att offra. Gentemot utskottsmajoritetens förslag
innebär emellertid hans förslag en besparing på ungefär samma belopp eller
med 1,619,600 kronor.

De reservanter, som här företrädas av utskottets vice ordförande, vilja gå
med på det väsentliga av vad som föreslagits av riksgäldsfullmäktige. Det är
dock en speciell sak som de ha riktat sig emot, och det är den s. k. nedre hallen.
Den vilja de under inga förhållanden vara med örn. Om man nu bifaller deras
framställning, följer ju därmed också, att de nu befintliga ingångarna bli oförändrade
och att de nuvarande hissarna vid huvudingången komma att bibehållas
ehuru i något förändrad form. Hissarna vid Riksgatan skulle flyttas in
i trapptornen, och på det utrymme som därmed erhålles skulle inredas rum,
som skulle användas för riksdagsarbetet.

Utskottets nu föreliggande förslag innebär som förut nämnts ett bifall till
det av riksgäldsfullmäktige framlagda förslaget. Detta innefattar även inredandet
av denna nya hall, som vissa av riksdagens ledamöter ej synas anse
böra komma till utförande. Med denna nya hall följa fyra nya hissar, som
möjliggöra snabbare transport upp och ned på olika håll till olika våningar

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Äng. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)
inom riksdagshuset. Man får visserligen sänka trappan åt huvudingången,
och däremot har herr Holmgren riktat sig. Jag tror emellertid ej, att den saken
är så farlig. Inom parentes vill jag säga, att de olägenheter som detta
skulle medföra kunna kanske till viss del förebyggas, såsom också påpekats
i utskottet, och arkitekten har också lovat att taga detta under övervägande.
Det kan i viss mån vidtagas den ändringen, att de två trappsteg som finnas
innanför porten läggas till det trappsteg, som finnes utanför, så att man sålunda
låter tre trappsteg komma utanför. Därigenom kan man i stort sett bibehålla
den monumentala ställning som den nuvarande trapportalen har.

De förändringar som vidtagas i samband med den nedre hallens inredande
föra med sig, att man får en vacker ingång även från Riksgatan. Yar och en
som är van att gå i detta hus och kommer in från det hållet, får medge, att den
nuvarande ingången lämnar ett allt annat än behagligt intryck. Och att den
ej kan giva något särskilt gott intryck av hur riksdagen vill ordna sina förhållanden,
torde var och en förstå. Det har alltmer utvecklat sig därhän, att
en avsevärd del av riksdagens ledamöter gå in den vägen. Även de besökande,
som använda ingången från Riksgatan, kunna ej få något gott intryck.

Sedan har det gjorts en erinran emot att, när man kommer in genom huvudingången,
får man gå ned för sexton trappsteg för att komma till den nedre
hallen, såsom påpekats av herr Holmgren. Det är ju riktigt, men medför detta
verkligen någon särskilt stor olägenhet? Härrman kommer ned, har man ju
hissar att fara upp med, och örn man vill gå upp, har man den nuvarande
trappan, visserligen något utökad men ej så mycket, att det kan vara något
speciellt att erinra däremot. Genom de föreslagna förändringarna får man
även möjlighet att helt utnyttja trapptornen för att få ökat lokalutrymme.
Reservanterna hålla ju på att de hissar som finnas åt Riksgatan skola flyttas
in i trapptornen, men därigenom blir lokalutrymmet förminskat.

Jag tror således för min del, att det förslag som här föreligger från utskottsmajoritetens
sida är värt beaktande. Det har ju som förut nämnts enhälligt
tillstyrkts av riksgäldsfullmäktige, och det har fått en vävillig och god behandling
inom utskottet. Visserligen förefinnas vissa rent formella erinringar från
byggnadsstyrelsens sida, men var och en som läser, vad byggnadsstyrelsen har
yttrat i detta ärende, måste medgiva, att de erinringar, som förts fram därifrån,
ha kommit fram, därför att byggnadsstyrelsen ansett sig skyldig att
påpeka dessa saker. Var och en som litet känner till byggnadsverksamhet, vet
ju, att det ej uppstår någon större eldfara genom att man lägger en trappa vid
den ena eller andra sidan. Eldfaran kan ej ökas därigenom, att trapporna flyttas
från det nuvarande läget till ett annat bredvid.

När man säger, att hallen blir mörk och ej^ får direkt dagsljus, så är det nog
riktigt, men vi veta av våra erfarenheter från olika områden, att även ett utrymme,
där man ej kan få in dagsljus, kan bli ljust och trevligt. Vad vinner
man med utnyttjandet av denna hall? Man vinner framför allt, att man får
en samlingsplats, dit alla som skola in i detta hus och vilja lämna av sina kläder
måste gå. Man får lättare att hålla reda på var ledamöterna finnas och
var man har att söka dem. I olikhet med vad herr Holmgren påpekade, att
man först skulle få springa hit upp och sedan gå ned ^hallen för att få reda
på om en. ledamot finns i riksdagshuset, vill jag framhålla, att först går nian
in i hallen, och där kan man få reda på om en ledamot finns här. Det framgår
av örn hans kläder finnas därnere eller ej. Genom utskottets förslag få vi en
vacker och trevlig entré från Riksgatan, och i stort sett blir hela trappuppgången
oförändrad.

Mot herr Paulsens påstående, att vi ha tillräckligt ^utrymme, som vi nu lia
det, vill jag bestämt reagera. Förhållandet är ju — åtminstone har jag gjort

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Äng. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)
den erfarenheten -— att det är nästan omöjligt att här i denna lokal finna ett
rum, där man kan få sitta i fred och ro och arbeta. Det finns visserligen två
å tre rum häruppe, men försök att komma dit och försök att få vara där ostörd,
och ni skola få samma erfarenhet, som kommit mig till del. En av de största
bristerna med det nuvarande riksdagshuset är att det saknar rum, där ledamöterna
kunna få tillfälle att ägna sig litet åt sig själva. Hur skulle det gestalta
sig, örn vi genomförde de föreslagna förändringarna och skulle kunna ta de
rum i bruk, som då skulle bli disponibla? Yi skulle i stort sett kunna få ett
rum för varje länsbänk. Det vore vidare önskvärt, att vi i detta rum kunde få
en telefon, en skrivmaskin och ett skåp, där varje ledamot skulle kunna förvara
sina tillhörigheter. På ett sådant rum skulle en riksdagsman kunna sitta
i lugn och ro och utföra sitt arbete. Hur mycket skulle inte med en sådan anordning
vara vunnet för den personliga trevnaden och hur skulle det icke underlätta
det arbete, som en riksdagsman har att utföra förutom att vistas här i
kammaren? Den som har sådana behov tror jag inte skall ge herr Pairisen rätt
utan instämma med mig i stället.

Dylika rum skulle även vara till stort gagn örn någon ledamot av riksdagen
blir sjuk eller trött. Jag har själv vid flera tillfällen sett hur ledamöter av
kammaren blivit illamående och varit i behov av litet vila. De ha då måst
lägga sig på en bänk, och det har inte funnits möjlighet att ens skaffa en ordentlig
huvudkudde. De ha fått ligga där i alla förbipasserandes åsyn. En
sådan sakernas ordning kan inte vara svenska riksdagen värdig.

Mot det föreliggande förslaget har även riktats anmärkning från pressens
sida, och det har påpekats att utrymmet i pressens lokaler blir för litet. Jag
kan inte bedöma denna sak. Pressen får emellertid icke mera utrymme genom
ett bifall till reservanternas förslag. Jag vill vidare erinra örn att utskottets
yttrande är så avfattat, att den som får i uppdrag att ombesörja dessa ändringsarbeten
har möjlighet att på ett smidigt sätt tillämpa de grundlinjer, som
uppdragits för arbetet. Det är en given sak, att den som har ansvaret för detta
arbete, även kommer att försöka tillgodose de berättigade krav, som från pressens
sida kunna framställas.

Jag anser således, herr talman, att det förslag som föreligger från riksgäldsfullmäktige
och som förordats av bankoutskottets majoritet, erbjuder
mycket stora möjligheter att åstadkomma det bästa möjliga resultat. Kostnaderna
för detta förslag uppgå visserligen till ungefär 430,000 kronor mera
än för reservanternas förslag. Ett genomförande av utskottets förslag är
emellertid ägnat att skapa bästa möjliga trevnad och ordning både inom och
utanför denna byggnad. Jag tror att det kan vara värt att offra denna summa
för att nå detta resultat.

Jag skulle till slut vilja påpeka ytterligare en sak. Jag tror för min del,
att örn dessa ändringsarbeten enligt utskottets förslag komma till stånd, kommer
talet örn ett nytt riksdagshus att tystna. Jag tror att det är till stort
gagn att så sker. Det kan icke vara till någon fördel för den svenska riksdagen,
att man i tidningspressen och i den offentliga debatten allt som oftast
skall kunna peka på att riksdagen behöver ett nytt hus, och att denna tanke
hålles vid liv. Örn vi nu iordningställa byggnaden på ett ordentligt sätt och
utnyttja de möjligheter som föreligga, ha vi förutsättningar att få talet örn
ett nytt riksdagshus att tystna åtminstone för en avsevärd tid framåt.

På grund av vad jag anfört hemställer jag sålunda, herr talman, örn bifall
till bankoutskottets förslag.

Herr Lovén instämde häruti.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Ang. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)

Herr Svedman: Under de båda senaste riksdagarna ha till behandling

framlagts förslag om ganska omfattande ombyggnads- och ändringsarbeten i
riksdagshuset. Intet av dessa förslag har vunnit kamrarnas bifall. Förmodligen
därför att de ansett dem vara alltför genomgripande. Dessa förslag ha
inneburit starka ingrepp i byggnadens såväl yttre som inre arkitektur. Fjolårets
riksdag uppdrog därför åt riksgäldsfullmäktige att inkomma med nytt
förslag i ärendet. Ett sådant förslag föreligger nu och har rönt ett sympatiskt
mottagande hos bankoutskottet, särskilt på grund av att det, jämfört med tidigare
förslag, är synnerligen behärskat. Riksdagshusets yttre arkitektur lämnas
i huvudsak orörd; man tar bort obeliskerna och en del krön, men Sveagruppen,
barriären och exteriören i övrigt få vara kvar. De monumentala
delarna i byggnadens inre, särskilt den stora trappan från vestibulen och sammanbindningsbanan,
lämnas också orörda.

Riksgäldsfullmäktiges byggnadskommitté har indelat de föreslagna ombyggnadsarbetena
i tvenne grupper, dels förändringar och underhållsarbeten,
som måste anses nödvändiga, dels önskvärda omändringsarbeten. Den första
gruppen skulle betinga en kostnad av 1,720,000 kronor, den andra skulle bli
något billigare, och det hela skulle sluta på en summa av ungefär 3,270,000
kronor.

_ Som tidigare påpekats har bankoutskottets majoritet helt och hållet godtagit
riksgäldsfullmäktiges förslag, men en manstark grupp reservanter har icke
godkänt förslaget fullständigt utan uteslutit den s. k. nedre centrala hallen.
En ensam reservant har yrkat bifall till utförande av de arbeten, som betecknas
som nödvändiga. Ett bifall till hans reservation skulle säkerligen inte
lösa riksdagens byggnadsfråga mer än för stunden.

De övriga reservanterna ha som sagt motsatt sig inrättandet av den s. k.
kapphallen, av såväl praktiska och ekonomiska som estetiska skäl. De estetiska
skälen ha berörts av herr Holmgren, då han påpekade, att den stora stentrappan
vid huvudingången skulle ersättas med ett enda trappsteg. Porten
skulle sänkas 1.2 meter, d. v. s. den skulle få helt andra proportioner än vad
den för närvarande har. Det skulle alltså bli en helt annan portal i huvudfasaden
än den som arkitekten gjort, och den skulle verka störande på fasadens
proportioner.

Örn man icke inrättar denna hall, spar man i anläggningskostnad inemot en
halv miljon kronor, men man spar betydligt mera genom att slippa de driftskostnader
en dylik hall skulle kräva. Den måste nödvändiggöra en avsevärd
utökning av vaktmästarekåren. Den skulle kräva bränsle och ljus i hög grad,
då den icke har direkt tillgång till dagsljus. Dessutom skulle en dylik hall ta
utrymmen i anspråk, som nu användas för andra ändamål. Jag vill som exempel
endast nämna ett rymligt pappersmagasin, som innehåller rätt stora pappersförråd,
som, örn denna hall inrättas, måste hyras in i andra lokaler ute i
staden. Det blir alltså ganska avsevärda kostnader för driften, som måste
läggas till de siffror, som återfinnas i utlåtandet och reservationen.

_ Jag och mina medreservanter kunna icke förstå vilka praktiska syften man
vinner med denna hall. Det kommer icke att bli så lätt som det nu är att konstatera,
om en riksdagsman finnes inom husets väggar eller inte. Man får nog
i likhet med byggnadsstyrelsen, som avstyrkt förslaget om inrättandet av denna
hall, förutsätta, att varken riksdagens ledamöter oller de besökande komma
att begagna sig av hallen, som är avsedd att vara ett gemensamt kapprum för
hela riksdagshuset, utan att många, som hittills skett, komma att fortsätta att
taga upp sina ytterkläder, även örn de inte låta sig avskräckas av att en källarlokal
i och för sig icke är någon lämplig garderob. Ty hur mycket och hur

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Ang. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)
omsorgsfullt man än uppvärmer en dylik lokal, kan man nog inte frigöra den
från en viss grad av fuktighet.

Reservanterna ha alltså enligt min mening anfört starka skäl för att avstyrka
förslaget om byggandet av denna kapphall. I övrigt torde det säkerligen inte
vara någonting att invända mot det nu framlagda förslaget till omändring och
ombyggnad av riksdagshuset. Det är som sagt ett behärskat och måttfullt
förslag i jämförelse med dem som tidigare framlagts. Avsikten är ju att
genomföra ombyggnaden i tre etapper, och därom äro både utskottsmajoriteten
och samtliga reservanter ense.

Jag vill inte upprepa vad andra tidigare i detta sammanhang ha sagt, utan
slutar, herr talman, med att yrka bifall till herr Holmgrens m. fl. reservation.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Den förste talaren i detta ärende,
herr Holmgren, yttrade i början av sitt anförande, att om vi nu göra en ombyggnad
av riksdagshuset, komma inom trettio eller fyrtio år nya krav på
ombyggnad och utvidgning av riksdagshuset att framställas. Jag tycker för
min del, att resultatet av den ombyggnad, som nu föreslås, verkligen blivit.gott,
örn det dröjer trettio till fyrtio år innan nya och starka krav på omändringar
resas. Jag tackar herr Holmgren för denna profetia, och jag hoppas att den
kommer att slå in.

När frågan örn riksdagshusets ombyggnad var föremål för överläggning här
i kammaren för två år sedan och vi hade att bedöma ett mycket vidlyftigt förslag
till ombyggnad, tillät jag mig yttra, att man vid en ombyggnad borde
först och främst utföra de arbeten, som äro nödvändiga för byggnadens bestånd,
och därutöver vad som kan vara praktiskt och lämpligt för vinnande av bättre
utrymmen och för undanröjande av vissa påtagliga olägenheter i fråga örn
byggnadens inredning. Detta anförande rönte då instämmande från många
håll i kammaren.

Det förslag som nu föreligger och som är utarbetat genom riksgälds fullmäktiges
försorg, täcker enligt min mening i väsentlig mån de krav, jag då uppställde.
Det har ju även vunnit en tämligen enhällig anslutning från bankoutskottets
sida, och meningsskiljaktigheterna röra egentligen, endast den s. k.
nedre hallen. Jag skall därför inskränka mig till att något litet vidröra detta
spörsmål.

Jag skall gärna erkänna, att när ombyggnadsförslaget började behandlas
av riks gälds fullmäktige, även jag var ganska betänksam mot denna nedre
trapphall. De skäl, som emellertid framförts för densammas inrättande, ha
enligt min mening varit fullkomligt övertygande. Det allra viktigaste ^skälet
synes mig vara, att man genom anordnandet av denna trapphall kan nå fullt
tillfredsställande kommunikationer inom byggnaden. Endast genom inrättandet
av denna hall kan man få fram bästa möjliga anordning av hissarna. Reservanternas
förslag innebär i detta avseende icke någon fullt tillfredsställande
lösning. Reservanterna föreslå bibehållandet av hissarna på deras nuvarande
platser mot Drottninggatan. Detta medför dels att de taga bort ett visst utrymme
i bottenvåningen, som man bättre skulle kunna utnyttja, och dels att
de icke bli på samma sätt tillgängliga som från den centrala trapphallen. Genom
inrättandet av denna trapphall vinner man vidare kontroll över ingångarna
till riksdagshuset. Det är ju under andra förhållanden ofantligt svårt att
göra denna kontroll effektiv. Under nuvarande förhållanden finnes ofantligt
många möjligheter att komma in i denna byggnad. Vi ha inte endast de. båda
mitt emot varandra liggande stora ingångarna; vi lia dessutom flera sidoingångar,
t. ex. de båda sidoingångarna, som ligga mot riksbanken.. Detta
medför, att åtskilliga personer komma in i riksdagshuset, som egentligen inte

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Nr 31.

Äng. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)
skulle få komma in. Kontrollen av de besökande är överhuvud taget mycket
bristfällig. Det må vara tillåtet att i detta sammanhang nämna, att det exempelvis
i år har förekommit, att vilt främmande personer ha ertappats i utskottens
lokaler, sysselsatta med att genomsöka utskottssekreterarnas papper.
Detta borde vara tillräckligt för att visa, att en något bättre kontroll över besökarna
här i riksdagshuset är nödvändig. En effektiv kontroll kommer
under nuvarande förhållanden med bibehållandet av alla dessa små ingångar
att ställa sig ganska besvärlig och kommer att kräva en ännu större utökning
av personalen än den som man vill göra gällande skulle bli nödvändig genom
anordnande av en nedre trapphall.

Det är mycket lätt att å ena sidan förälska sig i en viss anordning och att
å andra sidan vara benägen till alltför mycket klander. Jag tror att man gått
till dessa ytterligheter även när det gäller bedömande av riksdagshusets nuvarande
skick. Jag vill icke höra till dem, som anse, att byggnaden är jså
urbota och otrevlig, som man från många håll gör gällande. Jag tycker även,
att den nuvarande anordningen av garderoberna har kommit att spela en alltför
stor roll i diskussionen för eller emot den centrala trapphallen. Den nuvarande
anordningen är dock på intet sätt idealisk. Den medför den olägenheten,
att kläderna hänga i en lokal, som egentligen för närvarande är riksdagsmännens
rökrum. Det kan vidare vid vissa tillfällen förekomma — riksdagsmännen
taga ju ofta bekanta med sig, t. ex. vid en remissdebatt -— att det är
så mycket folk i korridorerna, att det är hart när omöjligt att komma fram.
Jag tror att man skulle kunna vinna en förbättring i dessa avseenden genom
att förlägga garderoben till den undre trapphallen.

Det har vidare mot den föreslagna anordningen invänts, att man när man
kommer ifrån Riksplanen in i vestibulen måste gå ned några trappsteg. Man
bör då å andra sidan komma ihåg, att denna olägenhet uppväges av den fördelen
att man, när man kommer ifrån Drottninggatan, har denna trapphall i
plan med denna gata. Dess inrättande medför alltså den stora vinsten, att man
har allting samlat på en central punkt, vare sig man skall åt ena elier andra
hållet.

Jag vill därför ge uttryck åt den uppfattningen, att vi nu borde kunna samlas
till en lösning av denna fråga i enlighet med utskottets förslag. Jag tror
att den kostnadsökning, det här gäller, icke är större än att vi böra kunna taga
densamma och uppnå en lösning av denna fråga, som jag för att tala med herr
Holmgren hoppas skall bli bestående trettio till fyrtio år framåt i tiden.

Jag ber att få ansluta mig till yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Leffler och Ryberg.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan av
herr talmannen, att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande utlåtande
ävensom handläggningen av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

§ 7.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr Lithander, som anförde: Givetvis torde ingen inom andra kammaren
hava haft någon erinran att göra emot att den vid plenum i kammaren den 3
maj 1938 beviljade interpellationen bliver föremål för statsrådets och chefens
för kommunikationsdepartementet beaktande.

Det finns emellertid synpunkter utöver de av den ärade interpellanten an -

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 f. m.

Interpellation. (Forts.)

förda, som böra bliva föremål för statsrådets övervägande. Det råder nämligen
inom vårt land mycket delade meningar örn önskvärdheten av att eventuellt
övergå till högertrafik. Många hålla före, att olägenheterna äro större än fördelarna,
i varje fall för den övervägande delen av landets egen befolkning.

I stort sett hela den nuvarande svenska befolkningen, något över 6 miljoner
personer, gamla och unga, äro invanda vid vissa trafikregler. De gamla av
ålder, de unga hava från början fått inpräntat i hem och skolor, hur man skall
passera en väg och från vilket håll trafiken kommer.

Den svenska allmogen, som i mycket stor utsträckning trafikerar vägarna,
är invand vid i Sverige gällande vägregler.

Skall allt detta behöva omändras, som det framhållits »i trafiksäkerhetens
intresse»? Är det inte snarare önskvärt »i trafiksäkerhetens intresse» att bibehålla
de trafikregler, som hela den inhemska befolkningen är van vid?

Finns det inte ganska enkla och billiga möjligheter att när utländska bilar
passera svenska gränstullar de genom tydliga anslag på olika språk uppmärksammas
på att det i Sverige gäller vänstertrafik.

Vill man understryka det genom att en tulltjänsteman, som klarerar bilen,
lämnar bilföraren ett tryckt papper härom, är givetvis detta lätt ordnat.

Det har framhållits, att omkörning vid högertrafik är mindre riskfylld än
vid vänstertrafik. All omkörning är riskfylld örn ej stor försiktighet iakttages.

Olyckor förebyggas ej genom vare sig höger- eller vänstertrafik utan genom
att försiktig körning iakttages samt hänsyn till andra. »Vägvett» hos varje
bilist och varje cyklist är det viktigaste för att minska trafikolyckor.

Det är sant att våra grannländer, med vilka en ständigt ökad bilsamfärdsel
äger rum, hava högertrafik, men vi hava även en ej obetydlig bilsamfärdsel
med England, där någon övergång till högerkörning torde vara ganska osannolik.

Ett ur alla synpunkter synnerligen beklagligt olycksfall i Danmark den 26
sistlidne april bär i ovanberörda interpellation ävensom i pressen framhållits
såsom belysande behovet av att i Sverige övergå till högertrafik. Av polisutredningen
i Danmark har emellertid, enligt meddelande av T. T. i Sydsvenska
Dagbladet den 1 maj 1938, icke framgått, att den svenska bilen kört felaktigt,
men väl att den mötande danska lastbilen dels befunnit sig på fel sida av
vägen, dels haft för hög fart. Denna mycket beklagliga olycka kan alltså ej
åberopas såsom argument för högertrafik i Sverige.

Till sist ett skäl för betänksamhet och som det synes mig ett viktigt dylikt.
Kan det vara välbetänkt att i dessa tider med stor skattebelastning för hela
befolkningen gå in för en bestämmelse, vars kostnad säkerligen ej stannar vid
beräknade 8 å 10 miljoner kronor? Det är ej enbart refuger, signalväsende
m. m. i storstäderna, som få ändras, utan automobilismens vägmärken över
hela riket få omflyttas. Finnas ej enklare och för skattebetalarna billigare
möjligheter att nöjaktigt lösa frågan?

Jag anhåller örn kammarens tillstånd att till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få rikta följande fråga: Behagar herr statsrå det

vid besvarandet av den 3 maj 1938 av andra kammaren beviljade interpellationen
rörande eventuell övergång till högertrafik även beakta ovan anförda
synpunkter?

Denna anhållan bifölls.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.59 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Herr andre vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning bankoutskot- Äng. förtets
utlåtande, nr 36, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag ändringar av
till förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar jämte en i ämnet
väckt motion; och lämnades enligt förut skedd anteckning ordet till givningar.''

Herr Osberg, som anförde: Herr talman! Eftersom jag tillhör reservan- (Forts.)
terna, skall jag be att få framföra de synpunkter, som varit avgörande för
detta mitt ställningstagande. När vi i år började behandlingen i utskottet, uttalades
det från flera håll, att vi borde försöka ta hänsyn till varandras uppfattning
i denna sak, så att vi i görligaste mån kunde komma till ett enhälligt
beslut. Jag har trott, att när man gör ett dylikt uttalande, är det vanligt att
man då får jämka med sig för att det skall kunna bli något helt. Det visade sig
dock snart, när debatterna kommo i gång, att det icke var så ärligt menat med
sammanjämkningen från vissa ledamöter, utan man höll stramt på vad riksgäldsfullmäktige
hade föreslagit.

Orsaken till att frågan blev återremitterad till riksgäldsfullmäktige i fjol
var just den omständigheten att en stor majoritet inom utskottet vänt sig emot
den mycket omtalade hallen. Man hade då tänkt sig, att när ett nytt förslag
framkom, denna sak, vilken ju utgjorde det egentliga tvistefröt, skulle ha blivit
släppt, men så var icke fallet. Det må vara mig förlåtet, örn jag själv har
den uppfattningen, att detta nog innebär ett mycket försåtligt försök att komma
fram till vad man önskade i fjol. Meningen var väl, att man nu skulle
taga tre fjärdedelar av hela programmet, varefter det icke skulle bli mycket
kvar — det bleve huvudtrappan och så en del av planen kvar. Följden skulle
bli, att det hela komme att te sig rätt ofullständigt, och så säger man — ja,
detta blev icke som vi tänkt, vi måste ut på planen och få den sänkt och få
den genomgång som man ursprungligen hade tänkt sig. Detta är nu min personliga
uppfattning, men det kunna herrarna skriva ned, att örn det nu blir så,
att majoriteten får sin vilja fram, dröjer det icke många år förrän man säger,
att det behöver ytterligare fullständigas. Det finns ju tecken, som tyda på,
att man icke heller med byggnader, som uppföras nu, är så noga, när det gäller
horisontalplanet. Vi kunna som bevis ta kanslihuset. Det ligger också på två
höjdlägen, ett i höjd med entrén och ett en och en halv våning under markytan
från entrén sett. Man talar om hur förnämt det där huset är, men jag har
talat vid vaktmästare där, som äro alldeles bestörta över hur det är ordnat och
hur de få springa som yra höns för att vägleda folk som kommit ned i bottenvåningen
och vill komma ut.

Skall det nu bli så kolossalt förnämt med hallen här nere i riksdagshuset?
Vi lia gjort flera besök och vid flera tillfällen studerat platsförhållandena
under ledning av byggnadsrådet Nilsson, men det har då icke kunnat

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Äng. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.}
påvisas någon annan nytta nied hallen än den, att riksdagsmännen skulle få
hänga sina kläder där nere. Låt oss då tänka oss, att alla komma från Riksgatan
och går in där! Då kunde det ha sin betydelse, men folk bor ju också i
andra trakter av staden och komma då vanligtvis in från stora ingången. De
skulle då icke ha tillgång direkt till hiss där, eftersom de bägge hissarna, som
nu finnas där, skulle slopas. Vidare skulle den vackra trappan borttagas —-det skulle bli ett trappsteg kvar — och man skulle bli tvungen att gå ned i
hallen. När nian sedan kommer ned i hallen, skulle man ta hissarna där; i
stället för att folk bör sträva efter höjden och ljuset skulle man här bjuda på
djup och mörker. Man skall gå ned 16 trappsteg, så skall man där hänga kläderna
och så marschera upp igen, örn man icke ville begagna sig av de förnäma
hissarna, som det talas örn i utskottsutlåtandet. — Detta är nu min
tjugusjunde riksdag, och jag har alltid beundrat den vackra entrén här och
har aldrig vantrivts i huset. Ser jag på mina yngre kamrater, så finner jag, att
de använda sig sällan av hissar utan gå upp för trapporna, och det är bara
nyttigt och nödvändigt för de yngre att få någon motion här i huset, ty de
bli bara förslöade, örn de skulle åka hit och stiga in i hissar. Kunna icke
dessa unga män ta några trappsteg, som de göra nu? De belamra aldrig
hissarna här, och vad är det för övrigt som hindrar att man moderniserar hissarna
eller sätter in nya hissar i de gamla trummorna och gör dem snabbgående? Av

utskottets värderade ordförande fick jag löfte örn att vända mig till
byggnadsrådet Nilsson för att låta honom upprätta förslag till hur man skulle
ordna med hissarna. Jag fick också både ritningar och prisuppgifter på vad
det skulle kosta örn man sänkte hissarna vid Riksgatan ned till gatunivån.
Det skulle kosta 41,000 kronor för hissarna i båda hörnen av huset. Men det
finns en annan utväg. Man kunde flytta in hissarna ett pär tre meter emot
varandra, då kommer man med mindre besvär ned till gatunivån. Då bleve det
emellertid en något högre kostnad för upptagande av nya hisstrummor, man
skulle då komma upp till 68,000 kronor. Man skulle kunna tänka sig ytterligare
ett förslag, som gick ut på att lägga hissarna vid den redan befintliga
hallen vid ingången från Riksgatan, en hiss på vardera sidan örn trappan, samtliga
hissar, dels de båda vid stora ingången och dels de båda från Riksgatan
skulle utgå från riksdagsplans höjdläge och Riksgatans nivå, och ända upp
till attikvåningen och den nya tilltänkta våningen. Man frågar sig då: Vilka
anspråk ha egentligen de som önska en ännu bättre lösning? Sådana anspråk
tycker jag skulle man kunna rubricera som orimliga. Vi lia denna underbara
hall, som ligger mellan plenisalarna. Det är icke säkert, att ni satt er in
i vad denna betyder, men där skulle då de s. k. hallhissarna, fyra stycken, gå
upp. Det fönster som finns vid Bräntings byst skulle apteras till ingång för en
hiss, fönstret vid Staaffs byst skulle bli ingång till en annan hiss, och sedan
skulle ytterligare två fönster borttagas och få tjäna som ingångar till hissar.
Således skulle man få taga bort de fyra fönstren, som nu lämna sidljus till
hallen. Jag behöver icke tala örn för kamraterna här, vad det skulle betyda.
Nog har väl ändå denna sammanbindningskorridor eller hall en stor uppgift
att fylla! Hur ofta ser man icke där första- och andrakammarledamöter resonera
örn sina gemensamma angelägenheter och ha det trevligt där.

Vi kunna göra ett annat tankeexperiment. Låt oss säga, att det är ett plenum
som i dag, då vi kanhända få lov att gå härifrån vid 11- eller 12-tiden i natt.
Då gå alla ut och hämta sina kläder och gå ut i trapporna åt bägge hållen,
och det är ingen människa som använder sig av hiss. Men hur skulle det bli
sedermera? Jo, då skulle vi få rusa ut till stora trappan, och inte bara gå ned
för denna utan vi skulle få gå ytterligare 16 trappsteg ned till hallen för att

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Nr 31.

Äng. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)
hämta våra ytterkläder och så springa upp samma trappsteg igen, vilket ju
måste anses för en mycket stor olägenhet. Den som vill utan förutfattad mening
sätta sig in i dessa spörsmål kan icke, enligt min tanke, lämna sin röst
åt ett sådant löst hopkommet förslag som just detta med denna hall.

Men jag återgår till vad jag sade nyss. Man kommer att finna att det blir
så meningslöst, att man så fort sig göra låter kommer att höja ett rop på,
att nu skola vi sänka planen där ute, och det är icke utan, att majoriteten i
utskottet därvidlag har räckt riksgäldsfullmäktige ett litet finger. Det brukar
ju heta, att »när man ger en viss potentat ett finger, tar han hela handen».
Jag skall tillåta mig att här läsa upp en passus i vad utskottet här yttrat,
och nu skall jag be er vara vänliga att höra på, ty det är en viktig sak,
det gäller en besparing på en halv miljon kronor, och det är ju också pengar.
Utskottet säger så här:

»Beträffande slutligen frågan örn ordnandet av riksdagshusets omgivningar
biträder utskottet fullmäktiges förslag, att riksdagen skulle uppdraga åt fullmäktige
att verkställa utredning av denna fråga. I frågans nuvarande läge
finner utskottet emellertid icke lämpligt, att utredningen på sätt fullmäktige
ifrågasatt skulle bindas av ett uttalande örn planens bibehållande i det höjdläge,
den för närvarande har. Ehuru utskottet hyser den uppfattningen, att
någon avsevärdare sänkning av planen icke bör ifrågakomma, anser utskottet,
att möjligheten av en mindre sänkning av densamma bör stå öppen, därest
så vid närmare övervägande skulle befinnas vara till fördel, exempelvis för
att markera en skillnad mellan Norrbro och riksdagshusplanen. Fullmäktige
hava förutsatt, att förslag i ämnet skulle framläggas redan för 1939 års riksdag.
Enligt utskottets mening torde det vara lämpligare att frågans utredning
och avgörande uppskjutes till dess arbetena med själva riksdagshuset blivit i
huvudsak slutförda.»

Kan utskottet uttala sig på ett tydligare sätt för att ange, att så fort som
detta är utfört, kommer man att fordra, att planen där utanför skall sänkas
och man skall fortsätta vidare? Nå, varför vill man då sänka med en halv
meter just nu? Jo, för att markera att man icke går direkt in från grusplanen
till riksdagen. Så ligger saken till.

Jag tycker nu, att det är rätt så tråkigt att behöva gå emot riksgäldsfullmäktige,
men jag måste kämpa för den uppfattning, som jag kommit till i
saken, det vill jag icke sticka under stol med, och något annat kan icke vara
riktigt. Jag vill emellertid framhålla, att jag befinner mig i ett mycket gott
sällskap. Vi ha nämligen byggnadsstyrelsen på vår sida, och det få herrar
riksgäldsfullmäktige ursäkta, att när det gäller byggnadsföretag, måste jag
sätta större tilltro till byggnadsstyrelsen än jag kan göra till er. Vi ha ju en
kamrat här, generaldirektör Leo, som är chef för byggnadsstyrelsen, och han
har alltid ansetts ha en god och sund uppfattning i olika frågor. Jag talade
med honom i dag, och han sade att det är alldeles på tok att ge sig ned
i den där hallen, niir man icke behöver göra det. Därtill kommer, att denna
hall skulle få artificiell belysning både sommar och vinler, ty det finns intet
fönster där. Jag tycker, som jag sade, att vi komma tids nog in i mörkret;
så hinge vi kunna, böra vi hållas i ljuset och sträva uppåt. Jag skall läsa
upp något av vad byggnadsstyrelsen sagt:

»Mot förslaget örn anordnande av en central hall har byggnadsstyrelsen
rest invändningar och ansett anordningen ur arkitektoniska och praktiska synpunkter
icke innebära en tillfredsställande lösning, enär såväl flera av riksdagens
ledamöter som de flesta besökande sannolikt allt fortfarande komme
att begagna huvudentrén, vars vestibul, även efter den föreslagna sänkningen,
komme att ligga avsevärt — närmare en våning — över hallens nivå. På

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Äng. förändringar av riksdag shuset och dess omgivningar. (Forts.)
grund härav skulle hallen knappast komma att utnyttjas i den utsträckning
fullmäktige i sitt förslag räknade med och det bliva nödvändigt att allt fortfarande
behålla de nuvarande kapprummen i de övre våningarna. Vidare ansåge
byggnadsstyrelsen hallen komma att erbjuda ett mörkt och i viss mån
dystert utrymme, som ständigt måste hava artificiell belysning. Den föreslagna
lösningen medförde dessutom, att huvudtrappan måste förlängas, varigenom
den komme att bliva mindre bekväm. Även beträffande hissarnas placering
i hallen hade byggnadsstyrelsen framställt anmärkningar. Slutligen
ville styrelsen med hänsyn till det anförda och på grund av kostnadernas
storlek — för anordnande av hallen m. m. och de fyra hissarna sammanlagt
471,000 kronor — starkt ifrågasätta lämpligheten av de i förslaget E ingående
förändringarna i byggnadens mittparti.»

Det är icke nog med, att vi själva skulle få det litet konstigt ordnat, även
journalisterna skulle få sina lokaler i viss mån spolierade. Det skulle nämligen
tagas bort ett fönster för dem, och de ha både i tal och skrift givit uttryck
åt vilken olägenhet det skulle bli på det sättet.

Kan man icke tänka sig nu, att man gjorde på det sättet, att herrarna här
följa reservationen? Skulle det sedan visa sig, att det icke bleve tillfredsställande,
då kunde man börja se efter vad man ytterligare kunde göra. Man
har dock icke försuttit något.

dag skall nu redogöra något för vad reservationen går ut på, vilket herr
Holmgren för övrigt redan har gjort. Taket skulle tätas, man skulle praktiskt
taget få en hel våning till och nära nog hur många smårum och samkvämsrum
man vill ha. Ävenså en partilokal och tvenne utskottsrum. Vidare
gå vi med på omdaning av matsal och kök, vi skulle gå med på nya värmeoch
sanitetsanläggningar, nya elektriska ledningar och det som ytterligare behövs.
Vi lia heller ingenting emot att man ordnar, som jag sade förut, med
två nya moderna hissar, belägna där de äro på framsidan och med två moderna
hissar åt Riksgatan, från vilka man kan komma till vilken korridor i
huset man önskar. Då frågar jag verkligen: erbjuda de av majoriteten föreslagna
kommunikationsanordningarna något bättre? Nej, tvärtom. Då kan
jag uppsöka en hiss alldeles vid ingången på båda sidor örn huset och komma
upp dit jag vill. Skall jag däremot först fram till centrum i huset och sedan
upp i en utskottslokal, som ligger på annat håll, får jag ju gå tillbaka igen.
Vidare vill jag påpeka, att där nere, där den tilltänkta hallen skulle bli, har
man nu en nyttig lagerplats för papper. Skall den nu användas att hänga
kläder i, får man lov att se sig örn efter annat lagerutrymme, så förstå väl
damerna och herrarna att det kostar pengar att skapa fram andra utrymmen.
Så skall man vidare ha artificiell belysning under hela den tid riksdagen är
samlad. Det kommer att dra dryga kostnader, och själva betjäningen måste
också ökas.

Jag hade verkligen tänkt, när jag kom till riksdagen i år, att det icke skulle
behöva bli en sådan här motsättning i denna fråga, i synnerhet som jag
hörde, att man ämnade försöka göra det bästa möjliga att få de olika ståndpunkterna
förenade. Hade jag i likhet med riksgäldsfullmäktige gjort ett
fel, hade jag absolut avstått från att fullfölja mina idéer, när jag sett hur
saken lag till. Vi äro dock sju stycken reservanter, och det borde väl ändå
tagas någon hänsyn till oss, när vi nu gått med på så gott som alltihop utom
beträffande denna hall. Jag tycker, att det hade varit värdigt motståndarna,
om de hade Täckt, oss en hand och sagt, — nu försöka vi med detta, och fullfölja
elef sedan på annat sätt, örn det visar sig, att det icke bliver bra. Jag
har själv varit med att ordna med gamla hus, och jag vet, vad det vill säga
att röra i dem. Detta gäller ju alldeles särskilt, när det är fråga örn en stor

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Nr 31.

Ang. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)
publik byggnad som denna; det blir mycket dyrbart och besvärligt, och det
skall ni få ge mig rätt i, att det går icke att genomföra detta utan att vi få
höja kostnaderna med 25 %. Gör man nu som sagt kök och matsal och de där
andra sakerna i ordning i första hand, och sedan tar övervåningen, kommer
man egentligen icke att veta om att det pågår någon renovering eller reparation
här i huset. Men koni ihåg, mina herrar, att så fort man rör vid mittpartiet,
komma tråkigheterna. En talare sade här, att om det visar sig, att
den uppväxande generationen har så stora fordringar på livet, att den icke kan
anse detta hus värdigt, få de unga väl bygga ett nytt riksdagshus; det kommer
nog allt fortfarande att ställas krav på utrymmen för andra saker. Då kan
detta hus med sitt centrala läge få en uppgift att fylla och då behöver man
ändå icke förkasta allt som gjordes för 30 å 40 år sedan. Vi skola dock icke
marschera så fort, mina damer och herrar. Jag tror, att det är en dygd av
en liten nation att icke förhäva sig utan hålla sig inom rimliga gränser. Jag
vistades några år i England, och var då och tittade på Bank of England och
såg på dess inredning. Detta stora bankkomplex hade icke annat än grova
ekplank till diskar, och där gingo ändå mångå miljoner pund över dem dagen
igenom, men jag hörde aldrig, att man gav sig för att det var för enkelt. Örn
man nu går i denna stad och tittar på en del av våra förnäma banker, finner
man, att det finns t. o. m. en vars bankhall är av slipad granit. Sådant tror
jag icke att våra vänner utifrån uppskatta så mycket, ty det är mest bara
högfärd att slösa med pengar som kunna användas på ett mycket bättre sätt;
det säger jag speciellt till dem som representera lan thoma i riksdagen. Jag
har under åren haft hundratals personer som besökt mig här, och de ha alltid
sagt, — tänk vad ni ha det förnämt och bra, det är icke att undra på att ni
vill hit! Men tänk så många tiotusental och åter tiotusental som icke ha
människovärdiga bostäder ute i landet! Nog skall det låta märkvärdigt för
dem, när man i oträngt mål kör fram och äskar en halv miljon kronor, som
äro. fullkomligt bortkastade pengar enligt mitt förmenande. Låt pengarna gå
ut i bygderna till viddernas folk, och lägg icke ned allt som läggas kan på
detta centrum. Vi få snart, mina damer och herrar, också lov att tänka på
folket ute i bygderna, som skall i realiteten underhålla hela denna överdrivna
koncentration av värden.

Jag kommer, herr talman, att känna mig ledsen, örn utskottsmajoritetens
ståndpunkt skulle vinna gehör här i kammaren. Jag har alltid haft en hög
uppfattning örn mina kamrater, och jag hoppas, att ni skola beakta denna sak.
Vi ha därmed icke förlorat någonting utan tvärtom. Men taga vi här utskottets
förslag, så ha vi gjort någonting, som jag tror, att många komma att få
ångra alldeles oerhört.

Nu kommer min^gode vän herr Råstock efter mig, och han kommer nog att
försöka helt och hållet vederlägga min argumentering här. Men hur än herr
Råstock med sin vältalighet kommer att argumentera, så skall han icke kunna
rubba vad jag bär anfört i detta spörsmål. Örn det här hade gällt arbeten,
som kunnat vara till gagn i framtiden, skulle också jag skänkt min röst för
utskottets förslag, men det kan jag under nuvarande förhållanden icke göra.
Det är därför, herr talman, som jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som är undertecknad av herr Holmgren m. fl.

Vidare yttrade:

Herr Råstock: Herr talman! Örn jag till att börja med konstaterar, att
jag icke på något sätt är sakkunnig, men samtidigt säger, att jag under två
dagars tid deltagit i ett långt resonemang med utföljande detaljdemonstratio Andra

kammarens protokoll 19S8. Nr 81. c

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Äng. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)
ner i riksgäldsfullmäktige av den, som utfört det verkligt sakliga arbetet bär,
nämligen byggnadsrådet Nilsson, och att jag dessutom varit med örn en hel
del extra debatter, under vilka jag försökt sätta mig in i frågan så kanske
till och med vännen Osberg kan medge, att jag åtminstone kan ha någon liten
förmåga att bedöma, vad det här rör sig örn. Jag- hade verkligen tänkt att
spara den grövsta salvan till slutet, men när jag finner, att herr Osberg så
frankt säger, att jag icke skall kunna rubba en stavelse av vad han sagt, så
är jag ledsen å vår gamla bekantskaps vägnar. Jag skalig emellertid börja
med att säga, att jag tror, att herr Osberg får lov att läsa på litet bättre i så
fall. Han orerade om en sak, som jag är lika mycket motståndare till som
någon annan, och det var frågan örn sänkning _ av riksdagshusplanen, och
han talade örn vad utskottet skrivit därom. Nu vill det sig icke bättre, mina
damer och herrar, än att örn ni vill lia fullt reda pa vad utskottet skrivit
därom, skall lii först slå upp sidan 29, sista stycket, som börjar nied »Fullmäktige
hava» och slutar på sidan 30, andra stycket, med orden »i huvudsak
slutförda». Sedan skola ni slå upp sidan 35. Där är återgivet vad reservanterna,
till vilka herr Osberg anslutit sig, hava yttrat. Och där är enligt
vanligt bruk i utskottsutlåtandena en del av reservanternas yttrande endast
återgiven med begynnelseorden och slutorden i vad utskottet sagt med transumttecken
emellan. Och för att ingen skall taga fel star där emellan angivet
»se sid. 29—30». Det avser alltså just det stycke, jag nyss hänvisat
till. Huru går det nu med min gamle vän Osbergs påstående, att jag icke
skulle kunna rubba en stavelse av vad han sagt, när han själv i den reservation
han varit och är med örn har sagt precis detsamma som bankoutskottet
sagt? Jag ser, att bankoutskottets vice ordförande småler. Han har tydligen
observerat detsamma. Detta betyder hara, att jag redan från början får rätt i
mitt resonemang här, att det är skäl för herr Osberg att läsa på litet bättre.
Den slutsats, som härav kail dragas, behöver jag icke uppehålla mig vid; det

sagda må vara nog. . .

När jag nu har konstaterat, dels att jag icke är sakkunnig, och dels att jag
försökt sätta mig in i saken, så gott som en lekman förmår, och för det tredje
också konstaterat, att herr Osberg icke läst på sin egen reservation ordentligt,
kanske jag även får komma med ett fjärde konstaterande, som mahanda icke
är så opportunt, men som jag ända vill fastsla. Jag tror icke, att det finns
någon i denna kammare, som kan påstå, att jag är överdrivet radikal, utan
gärna medger, att jag i stället är ganska rädd för nymodigheter. Men da jag
konstaterar detta och samtidigt säger, att jag befinner mig i den åldern att
jag även med den bästa tur vid nästa val ända icke kan ha sa synnerligen
lång tid kvar att draga nytta av alla dessa bekvämligheter, som herr Osberg
har åberopat, så tror jag, att ni skall komma att förstå mig. Jag har icke
velat vara värre konservativ, än att jag velat försöka fa frarn^ det, som är
ändamålsenligt och praktiskt i denna angelägenhet. Då ber jag få slå fast, att
i år har den delegation av riksgäldsfullmäktige, sorn tillsatts för att tillsammans
med byggnadsrådet Nilsson bereda denna fråga, fullgjort ett synnerligen
gott och förtjänstfullt arbete och trängt igenom varenda detalj i detta ärende.
Med hänsyn därtill vågar jag säga, att det vore skäl att icke taga saken fullt
så lättvindigt, som herr Osberg här gjorde. Jag skall be att få konstatera
några omständigheter i detta sammanhang. * .

När jag ändå har börjat så att säga i slutet, skall jag be att fa påpeka, att
herr Osbergs tal örn journalisterna är ganska missvisande i betraktande av
vad utskottet sagt på sidan 29 första stycket. Dessutom har jag här i mm
hand en promemoria, som är uppgjord av byggnadsrådet Nilsson, och som
den som så önskar kan få studera efteråt — jag vill icke tynga debatten med

Onsdagen den 4 maj 193 8 e.

lii.

Xr 31.

fö)ändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)
att liisa upp den liär 1 denna promemoria lägger författaren lök på laxen
genom att till vad utskottet säger, tydligt säga ifrån, att journalisternas önskemal
mycket bra ga att tillgodose. Jag skall be herr Osberg läsa detta efteråt,
sa kanske vi kunna ha vår lilla privata uppgörelse örn den detaljen sedan.

1X1 ar lag'' nu i aila lall kommit att misshandla min gamle vän, vill jag säga
att nar lian talade örn ungdomen och trapporna, så förvånar det mig en liten
smula, att herrar reservanter äro så angelägna örn att bevara trappstegen
utanför riksdagshuset. Dem aro herrarna rädda örn som bara sjutton. Men
nar man sedan kommer in i huset, är det en dödssynd, att förslaget innehåller,
att man får lov att ga några trappsteg ned — herr Osberg sade mycket poetiskt
»i mörkret» ; vi skola halla oss »i ljuset», säger herr Osberg. Ja, herr Osberg,
pa den punkten tror jag, att vi kunna vara ganska överens, men ett är säkert
nämligen att trappan finns i förslaget; och den är bekväm från Riksgatan och
hallen och är icke till större olägenhet för dem, som komma från Norrbro.
JJet kunna vi gott vara sams örn.

När herr Osberg säger, att detta är ett försåtligt försök av fullmäktige att
komma igen med det gamla förslaget, så ber jag att därtill bara få meddela
tlA1 uppbyggelse, att det här är tredje gången, som fullmäktige lägga fram
ett förslag. Detta förslag är byggt på den mening, som riksdagen gav uttryck
at förra året. Att herr Osberg icke ens då kunde gilla det, får stå
för hans egen räkning, men faktiskt är, att vi försökt rätta oss efter den
mening, som riksdagen hade i fjol, och som gick ut på en anslutning så nära
som möjligt till en reservation av herr Pettersson i Rosta inom den delegation
som hade åstadkommit detta förslag. Jag tar ingen andel i den ära, som
kan finnas i det, men delegationen har lyckats lösa frågan efter de intentioner
som riksdagen själv givit. Skall det nu bli så, som herr Osberg föreslår, att
man later detta bero, da vet jag icke, huru man skall lägga detta i fortsättningen.
Herr Osberg har själv konstaterat, att det blir utomordentligt dyrbart
att borja riva l gamla hus, och han profeterade örn att det skulle komma att
kosta minst 2o % mera. Men, herr Osberg, vi få väl då räkna med 25 % kostnadsökning
aven pa reservanternas förslag. Har herr Osberg gjort fullt klart
för sig, att förslaget med de moderniteter som även reservanterna föreslå, kommer
att kunna realiseras för den beräknade kostnaden medan däremot de
kostnader, som fullmäktige beräknat, icke äro lika säkert beräknade. Huru
kan det hänga ihop med den saken?

Ibland alla möjliga andra dyrbara argument kommer man också och säger
att det finns ett pappersmagasin här i riksdagshuset, som enligt utskottets
förslag mäste beredas annan plats. Ja, för det första lär det icke vara otänkbart
att inom husets vaggar kunna bereda det nödiga utrymmet därför, och för
det andra är det val ändå så, att en monumentalbyggnad, som det svenska
riksdagshuset är, väl ända, örn man skall vara riktigt ärlig, måste anses vara
ett ganska dyrt magasin att förvara papper i.
o Jag skall nu lämna min gamle vän och trätobroder herr Osberg åt sitt öde
så långt det går. Men då han talade om att vi ville lia det förnämt här med
hallar sa tycker jag. att hans bevisföring var åtminstone en smula kostlig.
Han aberopade ju nämligen i samma andedrag, att den uppgång vi för närvarande
ha är utomordentligt förnäm, och därför ville herr Osberg icke röra
vid den Däremot säger lian, att det är fult och tråkigt och opraktiskt med
det förslag, som här lagts Iram, och avstyrker det så kraftigt som möjligt.

Sedan skall jag be att få siiga några otc! till herr Holmgren, som ställde ett
horoskop för framtiden och sade, att 33 år kan vara någonting att reflektera
på. Jag ber att få fullständiga med det, att jag Iror det vara klokt att riksdagen
får hänsyn till den omständigheten, att ledningar och dylikt,’ som fin -

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 193S e. m.

Äng. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. ° (i orts.)
nas i detta hus, börja bli så gamla, att hur man än bär sig åt, mäste man
tänka på att de få lov att bytas ut inom en mycket nära framtid. Jag är i
tillfälle meddela ett förhållande, som ni snart allesammans komma att fa taga
del av. Genom försummad tillsyn eller vad det kan vara kanske snarare
försummad ombyggnad — finns det vid Uppsala universitet en värmeledning,
som är av den beskaffenhet, att det icke finns någon möjlighet att la den att
fungera ordentligt. Jag undrar, vad herr Osberg och alla hans medreservanter
skulle säga, om man skulle låta det gå lika långt nied riksdagshuset. Jag
bara ställer detta spörsmål; jag behöver icke säga mera.

Reservanterna säga, att det är många punkter, som de släppt sedan i fjol.
De äro villiga vara med örn så gott som alltihop. Men när reservanterna bär
komma och säga, att vi med deras förslag skulle göra en besparing pa nära en
halv miljon kronor, skall jag be att få fråga: ha icke reservanterna test den
beskrivning över deras förslag, som finnes pa sidan 39 i utskottets betänkande.
Örn detta skulle vara fallet, får jag lov att uppmana herrarna att mycket
snabbt taga igen det försummade härvidlag. I denna beskrivning star bl. a.
under punkt 1 följande: »Samtliga i denna punkt ingående arbeten slopas.» —
Det gäller ombyggnaden av mittpartiets nedre del. - »I avseende å dispositionsplanen
medför slopandet av dessa arbeten följande förändringar. Nya
och nyttiggjorda golvytor för samlingsrum och vestibuler minskas med 128 ~r
300 + 60 = 488 m2.» Texten är likadan i fortsättningen. Var man läser i
denna beskrivning hittar man uppgifter örn att de lokaler, varav behovet så
många gånger vitsordats, komma att minskas. Jag tycker, att det borde hava
gjorts upp en balansräkning här över vad de olika förslagen innebära, så. att
man icke endast kommit med nakna påståenden örn att vi göra en besparing,
ty det är i själva verket icke så. Alla de vinster i ökat utrymme, som man
skulle få enligt huvudförslaget E, slopas till stor del i reservationen. Det vill
jag passa på att slå fast. . „

Sedan är det en sak, som kammarens ledamöter kanske icke läst sig sa särdeles
mycket vid, men som jag finner mig föranlåten att här påpeka. Det
står nämligen i samma stycke, varur jag nyss citerade, bl. a. följande: »lör troenderådsrummen

torde lämpligen böra förläggas i den nya vindsvåningen.»
Nu kan det ju sägas, att detta är en sak, som icke något vidare rör oss alla i
gemen. Ja, ingen vet, huru länge man är med i ett förtroenderåd, så att det
är icke alls ur den synpunkten, som jag pläderar. Jag. vill endast påpeka, att
det under riksdagstiden ofta föreligger behov för de olika förtroenderåden att
sammanträda under pågående plena. Da skola medlemmarna bege sig högst
upp i huset — för att få luft och ljus, tror jag, att herr Osberg menade, fastän
han icke sade det. Men huru de sedan skola kunna passa på och infinna sig i
avgörande ögonblick, det begriper åtminstone icke jag. .

Jag har redan hållit på för länge, herr talman, men jag måste säga ett litet
ord till. När jag för min del, som icke är någon överdriven väll av nymodigheter
har velat vara med örn hallen med den centrala mottagningen.för kläder,
så är det till övervägande del ur ordningssynpunkt. Det är faktiskt så, att
här i den svenska riksdagen råder det en ytterst bedrövlig ordning för närvarande.
Jag skulle kunna berätta, och jag gör det också, drastiska exempel
härpå. Jag drar mig icke för det, därför att jag vet, att det är exakt riktigt..
Det hände en kväll under denna vinter uppe i statsutskottets lokaler, när vi
hade en ensam vakt sittande där uppe för att vara till hands vid behov, att det
kom upp en herre klädd i ytterrock, käpp och hatt och gladeligen marscherade
upp till en av avdelningarna, där det behandlas mycket ömtåliga saker, och
ställde sig och rafsade i skrivelser och anteckningar. Det är att märka, att
sekreterare ofta bruka sitta länge på kvällarna och arbeta. Vaktmästaren

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Nr 31.

Äng. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)
kom dit och frågade: »Vem är ni, och vad har ni här att göra?» Han svarade
icke ett dugg på detta. Han blev utkörd, men samma kväll en kvart eller 20
minuter senare kom en annan herre av samma typ och gjorde samma experiment.
Jag kan dessutom nämna, att från klädhängarna ute i hallen, har det
kommit bort både dyrbara pälsmössor och dyrbara överplagg. Och jag kanske
skall tillägga, att det även har kommit bort böcker här inom riksdagshuset.
Det kan icke bli samma möjlighet för folk, som icke kan hålla fingrarna i styr,
att utföra sina experiment, örn besökare bli skyldiga att där nere i den centrala
mottagningshallen avlämna sina ytterplagg.

Vidare är det ju så, att det ingenstans i denna stad finns några kongresslokaler,
där man icke får lov att lämna av sina ytterkläder till vaktpersonalen.
De flesta av oss ha nog någon gång varit med om kongresser av olika storleksordning,
på musikaliska akademien, konserthuset, folkets hus eller vad det kan
vara för lokal, och där får man alltid lämna sina kläder åt den vaktpersonal,
som där finnes. Jag har icke hört någon opponera sig däremot. Och jag
skulle kunna våga den gissningen, att herr Osberg själv icke drömt örn att i
någon annan lokal än riksdagshuset få vara med örn att behöva marschera upp
och hänga kläderna utanför salen.

Sedan skulle jag vilja säga ytterligare en sak, som omnämnts av andra och
främst av herr Andersson i Falkenberg, som höll ett enligt min mening helt
enkelt briljant och sakligt anförande i detta ämne, och som även satt sig in i
det minst lika bra, skulle jag tro, som någon av reservanterna, ja, såvitt jag
kan bedöma det, åtskilligt bättre. Han tog upp anmärkningen att besökare
skulle få så svårt att få reda på, örn en riksdagsman finnes här eller icke. Han
förklarade därvid •— och jag vill stryka under det — att man får gå till väga
på det sättet, att den, som.kommer och frågar efter en riksdagsman där nere,
kan omedelbart få besked, örn han finnes i huset eller icke. Det går icke för
närvarande. Och nu skall jag förråda en sak, som rör mig själv. Under mina
första riksdagsår trodde jag, att när man hade bråttom, var det bäst att fara
upp till utskottsvåningen och hänga kläderna där. Men jag slutade med detta
mycket snart. Jag gjorde nämligen den erfarenheten, att vare sig man deltog
i utskottsdebatterna eller icke, så tänkte man icke på överkläderna, när man
gick ned, och när man sedan skulle lia sin rock, så visste man icke, var man
hade den. Så går det till ännu. Här kommer en mängd ledamöter och hänger
av sig ytterplaggen där uppe. och så få de göra som jag fick göra, innan jag
fick lära mig det där, de få gå upp en gång till och hämta sina ytterplagg.

Jag slutar med att säga, att den centrala hallen är icke så omöjlig ur belysningssynpunkt,
som man vill göra gällande. Jag vet icke, vad chefen för
byggnadsstyrelsen, som begärt ordet, kommer att säga. Jag kan säga så mycket,
att under min verksamhet på ett visst område har jag kommit under fund
med. att här i Stockholm är det mycket vanligt, att åtminstone i s. k. punkthus
hava trappor, vestibuler och alltsammans försedda med konstgjord belysning.
Då förstår jag ej, hur man kan säga, att det är så omöjligt att hava
det ordnat på liknande sätt här i riksdagshuset.

Sedan skulle jag vilja säga något till herr Paulsen i Arlöv. Han talade örn,
att det varit förslag örn att öka ut bänkplatserna här. Han får gott plats!
Varken herr Paulsen eller jag hör ju till dem, som ha någon egentlig jazzfigur,
men jag har heller icke klagat över att platserna äro för små. Frågan om den
ändringen föreligger dock icke alls nu. Att jag nu tar upp det litet mera
skämtsamt beror bara på, att herr Paulsen icke kunde underlåta att tala örn
de synder det första utredningsförslaget hade. Det är nu icke fråga örn det
förslaget. Det förslag, det nu gäller, kännetecknades av herr Svedman med
att det är viii avvägt och måttfullt. Ja, herr Svedman och andra, örn ni an -

Xr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Äng. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)
se förslaget väl avvägt och måttfullt, låt oss då taga bankoutskottets förslag,
till vilket jag yrkar bifall.

Herr Leo: Herr talman! Jag vill gärna begagna tillfället att instämma
i herr Råstocks yttrande, att byggnadsstyrelsen och dess arkitekt, byggnadsrådet
Nilsson, presterat ett mycket gott arbete i denna tekniskt svårlösta fråga
örn riksdagshuset. Nu tycks frågan hava avancerat så långt, att det finnes majoritet
i riksdagen för åtminstone de åtgärder, som flertalet av reservanterna
förordat. Tveksamheten gäller endast, huruvida man skall gå utöver dessa, av
nära nog alla i utskottet såsom nödvändiga ansedda, åtgärder och göra i ordning
för en summa, något överstigande 400,000 kronor, det nedre mittpartiet
i riksdagshuset, den s. k. hallen.

Byggnadsstyrelsen har, då den yttrat sig över föreliggande förslag från riksgäldsfullmäktige,
ställt sig mj-cket tveksam till projektet att göra i ordning
denna nedre hall. Man skulle komma ned i den genom förmedling av icke mindre
än 16 trappsteg. Från vestibulen skulle man komma ned i denna mörka
hall, som alltid krävde artificiell belysning, hänga sina ytterplagg där och sedan
taga sig upp igen i riksdagshuset. Vi hade i byggnadsstyrelsen mycket starka
tvivelsmål, huruvida det skulle gå att dressera kammarens ledamöter på det
viset, så att man verkligen finge varenda en, både kammarens ledamöter, tjänstemännen
och även allmänheten, som besöker riksdagshuset, att alltid först
taga sig ner i denna hall, där man tänkte sig hava någon sorts upplysningscentral,
varest man skulle kunna få veta, huruvida någon ledamot av riksdagen
eller någon tjänsteman vore att anträffa i riksdagshuset. Aldrig så litet det
klickar på den punkten, örn det är någon riksdagsman, som vägrar att underkasta
sig denna promenad och föredrar att gå rakt upp i riksdagen, då är det
icke mycket bevänt med hela detta system.

Men dessutom är det en annan sak, som här måste spela in vid ett bedömande
av frågan, huruvida man skall göra i ordning denna hall. Det är frågan, hur
man skall ordna med riksdagsplanen där ute, örn den skall bibehållas i samma
nivå eller örn den skall mer eller mindre sänkas. Ty det är alldeles uppenbart,
att örn man, såsom det kommit fram förslag örn, vill sänka riksdagsplanen så,
att man kommer in i en vestibul, som ligger i samma nivå som golvet i den
tänkta hallen, då blir det ganska naturligt att göra en hall i ordning där nere,
ty då kommer man rakt in i denna och kan utan vidare använda den som garderob.
Detsamma gäller, örn man utan att sänka riksdagsplanen så mycket,
i alla fall sänker den så pass, att man ej behöver gå ner 16 trappsteg utan bara
5, 6, 7, 8 steg. Då är det genast så mycket mindre besvär och omgång med
promenaden.

Nu har bankoutskottet icke för sin del velat betrakta frågan örn på vilken
nivå riksdagshusplanen skall ligga såsom definitivt avgjord, utan i bankoutskottets
utlåtande finner man, att det vill, att riksdagen skall uppdraga åt riksgäldsfullmäktige
att ånyo utreda frågan örn riksdagshusplanens nivå och komma
in till riksdagen med förslag därom.

Enligt min mening hänga dessa båda frågor så intimt tillsammans, att man
icke bör fatta beslut i fråga örn hall eller icke hall förrän man fått veta, hur vi
skola göra med riksdagshusplanen. Det finnes enligt min mening inga som
helst tekniska hinder för att uppskjuta avgörandet i fråga örn inredande av
en hall någon tid, ett år, kanske till och med två, till dess riksgäldsfullmäktige
hinna komma in med ny utredning och nytt förslag rörande riksdagshusplanen.
Ty det är avsett, att de arbeten, som här föreslås, skola utföras i tre etapper,
d. v. s. under loppet av tre år.

Jag tror, att man får vara vederbörande mycket tacksam, örn de kunna ge -

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Nr 31.

Äng. förändringar a,v riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)
nomföra dessa tekniskt mycket svåra arbeten under en treårsperiod. Den första
perioden avser att omfatta arbeten i riksdagshusets restaurant och kök och
naturligtvis vidtagande av mindre reparations- och förstärkningsarbeten på
själva byggnadsstommen för att hindra vidare skadegörelse från vatten och på
annat sätt. Vi lia sålunda under alla förhållanden minst ett år på oss, innan vi
behöva göra något som helst vid frågan örn hallens anordnande här nere. Jag
tycker, att det varit mycket naturligt, om utskottet självt kunnat ena sig örn
en sådan linje och sålunda ställt frågan örn hallen här nere på framtiden ett
år eller två, till dess att frågan örn riksdagshusplanen också vore ordnad. Då
nu så icke skett, kommer jag för min del att rösta för den reservation, som avgivits
av herr Holmgren m. fl., under motivering, att därmed är intet förspillt.
Intet hindrar riksdagen att redan nästa år, örn den vill, besluta ett anordnande
av hallen. Ty det är en sak, som i varje fall icke kail komma i arbete under
det närmaste året.

I detta anförande instämde herr Werner i Hultsfred.

Herr Osberg, som nu för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr talman,
mina herrar och damer! Herr Råstock talar så mycket örn att han har kunnat
glömma sin överrock på ett eller annat ställe under dagen. Men det är ingen
motivering för att vi ej skulle avstyrka utskottets förslag. När herr Råstock
förebrår mig att icke ha läst reservationen, ber jag att få säga, att jag har läst
den. I mitt anförande läste jag upp en gemensam punkt, den, där det talas örn
planen. Vidare läste jag upp vad byggnadsstyrelsen sagt och det läste jag upp
ur reservanternas motivering.

Det kan emellertid lätt hända att man blandar ihop motiveringen. Ty, som
jag nämnde, ha vi i stort sett gått nied på allt, som står i utskottsbetänkandet,
förutom just hallen, som generaldirektör Leo vände sig emot. Jag framhöll
även i mitt första anförande, att det sammanfaller med min uppfattning. Herr
talman, jag har ingen anledning ändra ståndpunkt utan vidhåller mitt förut
gjorda yrkande.

Herr Paulsen, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr talman!
Herr Råstock yttrade sig så livfullt örn att han glömde sin rock. Jag
tycker det är synd örn en så vaken man som herr Råstock, att något sådant kan
hända honom. Men jag kan försäkra, att har det gått så galet under nuvarande
förhållanden, så kommer det bara att bli mycket värre i framtiden.

Sedan talade han örn byggnadsrådet Nilsson, som hade burit dagens tunga
och hetta. Han hade varit välgöraren i denna fråga. Men glömmer icke herr
Råstock, att han har 12,000 kronor om året för att bära dagens tunga och hetta
samt två biträden? Det är möjligt att svalka sig med så stor avlöning för detta
arbete.

Sedan säger herr Råstock också, att förslaget är väl avvägt och måttfullt.
Ja, herr Råstock älskar sina barn högre än allt annat, men han älskar dem,
även örn de icke äro så bra som de skulle vara. Det är detta som är det bedrövliga.

Vidare erhölls, likaledes för kort genmäle, ordet av

Herr Råstock, som anförde: Herr talman! Först vill jag mot herr Osberg
konstatera, att han erkänder att beträffande riksdagshusplanens ordnande har
han sagt precis detsamma som utskottsmajoriteten.

Beträffande herr Paulsen vill jag meddela honom, att jag refererade herr
Svedman i Visby, ifall han händelsevis är bekant.

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Äng. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)

Härefter yttrade:

Herr Lindgvist: Herr talman! Jag ■vill börja med att säga vad herr Råstock
sade för en stund sedan, då han yttrade sig, att han naturligtvis icke var
sakkunnig på detta område. För min del vill jag säga, att jag har varit med i
den kommitté, som haft att utreda de här frågorna, och har sålunda rätt mycket
sysslat med desamma. Jag tillåter mig därför att säga ett erkännsamt
ord åt utskottets ledamöter för det sätt, på vilket de behandlat denna fråga. Ty
när man läser utskottets utlåtande, så märker man väl, att utskottets ledamöter
nedlagt ett gott arbete för att pröva det dem förelagda ärendet. I detta fall gör
jag ingen skillnad mellan utskottsmajoriteten och min ringhet. Jag bara beklagar,
att icke det kunnat bli ett enigt utlåtande örn de linjer, som majoriteten

här har föreslagit. . .

Jag förstår så väl — vill jag säga — att det har funnits och finnes
olika uppfattningar i fråga örn den nedre hallen. För min personliga del
var jag också i början mycket tveksam inför detta uppslag. Skulle man kunna
se hallen isolerad utan samband med någonting i övrigt, tror jag icke, att det
vore så mycket skäl till att försöka med den. Men man kan icke se denna fråga
isolerad, utan man måste ju se den i samband med kommunikationerna, med
hissarna, och man måste se den också i samband med trapptornen och möjligheterna
att göra örn dem och därvid kunna fa väsentligt ökade lokalutrymmen,
ifall man går på bankoutskottets förslag.

Jag måste ju säga, att när jag i dag hörde herr Holmgren tala för reservationen,
som han gjorde på ett rappt sätt som vanligt, sa uraktlät dock herr
Holmgren att erinra örn, till vilka resultat man skulle komma, ifall man följde
TGSGrvcLirtcriici.

Nu har herr Råstock närmare hänvisat till detta. De av kammarens ledamöter,
som vilja gå igenom den bilaga, som återfinnes på sidan 39 i bankoutskottets
utlåtande, och den redogörelse, som byggnadsrådet Nilsson lämnat över
vad reservanternas förslag innebär, se ju också, att deras förslag örn den nedre
hallen hänger samman med kommunikationerna och med de nya rumsutrymmen,
som man skulle få ute i trapptornen.

När herr Osberg här talade, var det särskilt en sak, som jag fäste mig vid.
Det var samma sak, som herr Råstock här talade örn och som aterfanns i en
stockholmstidning under gårdagen nämligen att örn utskottets förslag skulle
bliva genomfört, skulle det medföra sämre utrymmen för journalisterna. Nu
har ju herr Råstock här visat, att icke så skulle bli fallet. Det har varit vår
bestämda uppfattning, när vi förberedde detta ärende, att journalisterna icke
skulle få det sämre utan att de skulle få det bättre.

När nu herr Osberg tar upp även detta och tror. att han härigenom skall få
anhängare för sin reservation, ber jag att få framhålla, hur det skulle bli enligt
reservanternas förslag. Jag skall läsa upp en liten del under punkten 9
på sidan 41. Där säger byggnadsrådet Nilsson: »Jämfört med förslag E uppstår
en förlust av ny golvyta för arbetsrum örn tillsammans 30 m2, nämligen
dels i huvudvåningen, där ett rum i den norra referenttrappan enligt förslag E
avsetts för kanslideputerade, dels i övre våningen, där pressreferenternas nya
rum bortgår.» Det förefaller således, som örn herr Osberg här läst för fort
och icke har reda på, vad hans förslag innebär.

För min del skulle jag vilja säga, att jag helst skulle sett, att det stora förslag,
som riksdagshusbyggnadskommittén framlafle under fjolåret, haft möjligheter
att genomföras. Det kostade mycket pengar att genomföra, och det
medförde även en hel del konsekvenser i fråga om byggnadens utseende. Men

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Nr 31.

Ang. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)
jag tror ändå, att i tidens längd skulle det varit det bästa förslaget. Nu tjänar
det dock ingenting till att tala om det, ty det är fallet.

Det förstå vi alla, att riksgäldsfullmäktige, när det gällt denna fråga, där en
lösning ju är i hög grad av behovet påkallad, låtit en del personliga uppfattningar
fara för att kunna få fram ett förslag, som vi hoppades skulle kunna
gå igenom här i riksdagen.

Herr Leo talade örn för oss, att han kommer att rösta för reservanternas förslag,
då han vill hava möjligheter till att få en ny omprövning av hallen och
planen här utanför. Ja, jag beklagar, att herr Leo har intagit denna ståndpunkt.
Jag kan väl förstå den med avseende å det betraktelsesätt som bankoutskottet
haft i fråga om planen och en eventuell sänkning av denna. Fullmäktige
hade i sin skrivelse föreslagit riksdagen, att det icke skulle bli någon
sänkning av planen och att riksdagen nu skulle göra ett bestämt uttalande
härom.

Nu tror jag för min del, att skulle det bli så, att riksdagen går in för reservationen,
så blir det nog svårt att få den nya omprövning, som herr Leo här
talade örn. Nu har ju herr Leo sysslat med sådana här saker mer än jag, och
jag vet väl, att kammaren tillmäter hans uppfattning större vitsord än mina
ord kunna tillmätas. Men likväl kan jag säga, att med den erfarenhet jag vunnit
under den tid jag varit med örn att syssla med denna fråga tror jag bestämt
att vi ha ingenting att vinna på att gå in för reservanternas förslag, men
vi kunna ha mycket, mycket att förlora på att gå den vägen.

Nu har här talats örn, att man också skulle spara pengar. Man skulle spara
nära en halv miljon kronor, ifall man ginge in för reservanternas förslag. Det
är mycket, mycket pengar. Men allting är relativt. För min personliga del
tycker jag, att en halv miljon kronor är mycket pengar. Men när jag sett, att
man fäster så stort avseende vid denna halva miljon och även hörde herr Osberg
i dag samt herr Holmgren — fast icke på samma sätt som herr Osberg — tala
örn denna halva miljon, vill jag säga en sak. Herr Osberg talade örn, att denna
halva miljon skulle vara bättre använd för att förbättra bostäderna på landsbygden.
Då tänkte jag: Var var herr Osberg den dag. när riksdagen för icke
länge sedan beslöt ett anslag på nära en miljon kronor till förbättring och restaurering
av kungl, operan? Då sade icke herr Osberg ett enda ord, såvitt jag
minnes. Då hade vi ändå anvisat, tillsammans med vad vi förut anvisat, icke
mindre än 970,000 kronor. Men när det gäller riksdagens eget hus, där alla landets
angelägenheter skola avgöras, då skall man titta på pengarna på ett helt
annat sätt än i fråga örn andra ändamål. Jag kan icke finna det riktigt. Jag
tror, att örn herr Osberg går ut till Bohuslän och talar örn vilken sparsam man
han är, när han ville spara en halv miljon kronor för riksdagshuset men i fråga
om operan gladeligen gick med på en miljon, så torde han få svårt att finna
anhängare för sin uppfattning.

Ja, herr talman, jag har naturligtvis icke något nytt att här framföra. Men
jag vill ytterligare understryka, att min bestämda uppfattning är den, att det
blir säkert i längden billigast och för riksdagsarbetet bäst, örn bankoutskottets
förslag här bifalles. Därför hemställer jag om bifall till detsamma.

Herr Holmgren: Herr talman! Min värderade vän, herr Råstock, framhöll
nyss det utomordentliga arbete, som sakkunskapen utfört åt herrar riksgäldsfullmäktige,
till vilka herr Råstock hör. På detta deras arbete hava ju riksgäldsfullmäktige
till stor del stött den uppfattning, vartill de kommit. Jag är
mycket glad åt att även jag kan vitsorda det utomordentliga arbete, som dessa
herrar utfört, ty vi hava använt samma sakkunskap som riksgäldsfullmäktige;

Xr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Äng. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)
även vi ha byggt vår ståndpunkt på resultatet av de sakkunnigas arbete. Så
därvidlag äro vi fullständigt ense. Nu hava herrar riksgäldsfullmäktige på ett
tidigare stadium kommit med ett mycket vittgående förslag till ombyggnad av
riksdagshuset. Det förslaget återförvisades, som ju alla veta, av riksdagen
till förnyad behandling. Nu har förslaget återkommit i år. Årets reservanter
hava endast på en enda punkt avvikit från det förslag, som kommit från fullmäktige.
Det förefaller, som örn fullmäktige betraktade det nästan som en prestigesak
att driva igenom utskottsmajoritetens förslag. Jag tycker, att vi icke
böra betrakta detta som en prestigefråga. Det är en praktisk,"ekonomisk fråga
och ingenting annat.

Herr Råstock framhöll, att han i reservanternas förslag saknade en balansräkning,
som skulle kunnat visa, vad man verkligen skulle spara genom att följa
reservanterna. Ja, den här gången är det nog herr Råstock, som inte riktigt
studerat papperen, ty örn min vän herr Råstock slår upp sid. 43 och läser mitt
på sidan, skall han finna, att där står: »Jämfört med förslag E uppstår

en besparing av 3,257.400 kronor—2,808,000 kronor = 449.400 kronor.» Där
står det ju ganska klart och tydligt, så nu hoppas jag herr Råstock är belåten
med balansräkningen.

Sedan mala de herr Råstock i mycket gräfla färger en tavla över hur oordentligt
det är i det här huset under nuvarande förhållanden, men jag kan icke begripa,
hur man skulle kunna råda bot på all denna oordentlighet genom att bygga
en central hall i botten på riksdagshuset. Inte kan man väl bara genom att
bygga en hall förhindra, att folk, som kommer in stora vägen, går in i riksdagshuset
och sedan stör herr Råstock i statsutskottet! Jag tror, att detta är en
organisationsfråga. Det blir billigare att sätta till ett par ordentliga vaktposter,
som hålla ordning på dem, som gå in och ut. Det är det som de där
vakterna skola göra. Inte fordras det en hall för den saken. Det fordras bara
en port, där vakter kunna stå och kontrollera in- och utgående. Det har ingenting
med, hallen att göra. Vi kunna gott klara våra inre angelägenheter och
upprätthålla ordningen utan att bygga denna hall i botten på riksdagshuset.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Frågan om riksdagshusets onn
byggnad ligger.bättre till i år än vad som varit fallet under de näst föregående
åren, då vi här behandlat den frågan. Nu har man i varje fall goda utsikter
att nå fram till ett positivt resultat. Visserligen finns det tre olika linjer
att. välja på, men samtliga linjer innebära ju i varje fall någon förbättring
i jämförelse med vad vi nu hava. Jag vill heller icke bestrida, att samtliga
tre linjer äro tekniskt möjliga att realisera. Eftersom jag står bakom
det förslag, som riksgäldsfullmäktige levererat till bankoutskottet, så har jag
ansett angeläget att begära ordet och meddela detta. Det. skulle eljest kunna
se ut, som örn den meningsriktning, jag tillhör, skulle vara helt att finna på
reservanternas sida.

Herr Osberg säde, att det förslag, som framlagts i år, innebär en obetydlig
prutning på det förslag, som var före förlidet år, men så är ju icke förhållandet.
Det nu av fullmäktige framlagda förslaget, vilket vunnit anslutning av
bankoutskottets majoritet, är en kompromiss mellan de olika ståndpunkter,
som voro tillfinnandes i fjol, och som jämväl voro framlagda i den förra byggnadskommittén.
Herr Holmgren gjorde sig skyldig till ett misstag nyss, då
han sade, att det i fjol förelåg ett vidlyftigt förslag från riksgäldsfullmäktige.
Det var icke så, herr Holmgren, utan det var ett förslag, som var uppgjort
ay en kommitté, som riksgäldsfullmäktige tillsatt. Förslaget överlämnades
till bankoutskottet utan något yttrande från fullmäktiges sida. Däremot
har från riksgäldsfullmäktige en gång tidigare framlagts ett begränsat för -

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Nr 31.

Äng. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)
slag till ombyggnad av riksdagshuset, men det förslaget vann icke riksdagens
bifall. Jag vill konstatera, att det förslag, som nu föreligger, såvitt angår ombyggandet
av restaurangen och trapptornen, är precis detsamma som förelåg
för två år sedan. Yi hade alltså kunnat bygga örn restaurangen och ändra
trapptornen redan då och hade i så fall befunnit oss betydligt längre på väg
än vad vi nu göra.

Nu tvistas här om värdet av den nya hallen. Det är klart, att det kan vara
en omdömessak, örn man vill satsa 400,000 kronor och mer på den affären,
men när reservanterna här vilja giva sken av att dessa pengar skulle vara
helt och hållet bortkastade, måste jag inlägga en bestämd gensaga häremot.
Det är klart, att man för dessa pengar vinner åtskilligt i fråga örn bekvämlighet
och utrymmen, och att man med denna kapitalinsats framför allt får
bättre kommunikationer i såväl horisontal som vertikal riktning. De, som här
rekommendera, att man skall gå den billigare vägen, ha- ställt i utsikt, att
man, örn så behövdes, en annan gång skulle taga nästa steg, men jag skulle
vilja uttala en varning för vad som ligger bakom den uppfattningen, en varning,
vilken är så mycket mera befogad efter det anförande, som hållits av
chefen för byggnadsstyrelsen, dag fruktar, att, örn vi nu inskränka oss till
att göra det minsta tänkbara och följa herr Paulsens eller de övriga reservanternas
linje, så ha vi frågan om uppförandet av ett nytt riksdagshus uppe
örn några år igen. Besluta vi däremot nu så pass mycket ändringar och förbättringar,
som majoriteten föreslagit, då kunna vi ha förhoppning örn, att
riksdagshuset skall bliva användbart och vara till belåtenhet åtminstone 20—
30 år framåt, och längre kan man ju icke sträcka sig i sina önskemål.

Herr Holmgren slutade sitt första anförande med att säga, att han yrkade
bifall till sin reservation utan någon entusiasm. Jag kan säga detsamma
beträffande mitt yrkande, ty man kan ju icke med någon entusiasm företaga
sig någonting i ett gammalt hus. Vad man än gör, blir resultatet sämre än
man skulle önskat. Man är bunden av ytterväggar, av grund- och takförhållanden.
Man kan heller icke göra mera vidlyftiga förändringar i fråga örn
rumsdisposition, o. d. Man kan icke få ett gammalt hus precis som man vill
ha det, men man bör försöka göra så bra man kan för rimliga kostnader. Det
är detta utskottsmajoritetens förslag går ut på. Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wallén: Herr talman! När denna fråga förra året behandlades i

bankoutskottet, yrkade jag. att så litet som möjligt skulle göras, d. v. s. att
nödiga underhållsarbeten skulle verkställas, men ingenting mera. Jag finner
det angeläget att säga, att jag icke ändrat mening. Jag skulle helst vilja instämma
i herr Paulsens reservation, som enligt mitt förmenande omfattar vad
som oundgängligen behöver göras. Då utsikter emellertid knappast torde
finnas, för att denna reservation skall samla majoritet, så kan jag sträcka
mig litet längre och gå med på vad herr Holmgren yrkat för att därigenom
söka uppnå en majoritet för detta yrkande. Jag förstår för min del icke vilka
pretentioner de herrar hava, som icke kunna anse vad som där föreslås såsom
för tillfället tillfredsställande. Vi få bekväma hissar både från stora ingången
och från motsatta ingångar. Hissarna på ingångarna åt riksbanken
till komma ju att sänkas, så att nian kan gå in utan att behöva springa uppför
trappan. Vi få taken iordninggjorda. Vi få restaurangen iordningställd. Vi
få ett 30-tal nya ruin. Den väsentliga skillnaden ligger i att den nuvarande,
enligt mitt förmenande synnerligen vackra trappan bibehålies. Se vi däremot
något närmare på det projekt, som innehålles i bankoutskottets dyra förslag,
så är det väl ändå ingen, som kan bestrida, att hela riksdagshuset blir

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Äng. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)
fulare. Det är väl också tämligen självklart, att det här är bara en början,
och att det större förslaget drager med sig konsekvensen av en sänkning av
riksdagsplanen för en beräknad kostnad enligt tidigare förslag av cirka 2
miljoner kronor. Kan det, herr talman, vara riktigt att redan i dag besluta
denna merutgift på mellan 400,000 och 500,000 kronor med åtföljande eventuella
konsekvens av ytterligare c:a 2 miljoner kronor.

Dessa belopp anser jag för min del vara pengar även dessa. Förslaget kommer,
som jag nyss antydde, att draga med sig utgifter på ytterligare ett par
miljoner kronor. Örn vi befunne oss i en tiel av arbetslöshet i stället för i en
tid, då svårighet föreligger att få tag i arbetare, så skulle saken möjligen kunna
ställa sig annorlunda. Genom att bifalla reservationen binder man sig icke
för ytterligare miljonbelopp. Med hänsyn härtill och sedan chefen för byggnadsstyrelsen,
generaldirektör Leo, här i dag så klart framhållit fördelarna
och nackdelarna hos de båda förslagen, tillåter jag mig, herr talman, att yrka
bifall till den av herr Holmgren m. fl. avgivna reservationen.

Herr Gustavson i Västerås: Herr talman! Jag ber att få framföra ett

tack till riksgäldsfullmäktige och dem, som där främst medverkat till tillkomsten
av det förslag, som bankoutskottet ansett sig kunna biträda.

Då ärendet sist förelåg i riksdagen, omfattade det betydligt större ändringar
än dem vi nu hava att diskutera, och det beslut, som då fattades, får väl
anses innehålla ett avvisande av tanken på en större förändring av byggnaden,
liksom det får anses innebära ett avvisande av tanken på en mera avsevärd
förändring utav riksdagshusets omgivningar. Mot det förslag, som nu
föreligger, har det ju också i huvudsak framställts endast några, enligt min
mening, ganska betydelselösa invändningar angående den hall, som föreslagits.
Jag förstår för min del icke varför en hall med moderna belysningsanläggningar
skulle behöva bliva mörk och dyster. Sådana hallar finnas i nästan
alla de hus man nu bygger, ty man har helt enkelt ingen möjlighet att få
in dagsljus i dessa hallar, som måste byggas in mitt i byggnadskroppen. Herr
Svedmans invändning, att det måste bliva fuktigt i den där hallen, kan jag
så mycket mindre förstå, som man ju icke. såsom här påståtts, skulle lägga
hallen i källaren utan i samma nivå som Drottninggatan. Den kommer sålunda
att i sin helhet ligga ovan jord. Dessutom blir den försedd med
mycket moderna värme- och ventilationsanläggningar. Skulle man i ett sådant
rum icke kunna hålla fukten ute, då vet jag överhuvud taget icke var
det skall gå att få ett fuktfritt utrymme någonstans.

Herr Osbergs invändning örn att ingången från Norrbro skulle komma att
se ut som ingången till hans egen tröskloge, torde väl innebära en överdrift av
samma kaliber. Nog borde väl ändå herr Osberg kunna medgiva, att den där
ingången kommer att bliva en ganska fin logdörr, en lögdörr, som är avsevärt
finare än en, som man kan kosta på sig i Bohuslän.

De invändningar, som gjorts örn att det skulle bliva svårt att träffa riksdagsmännen,
kunna med precis samma fog framställas mot de nuvarande anordningarna.
Hänga icke riksdagsmännen sina kläder på den vanliga kroken
ute i vestibulen, utan hänga de dem nere i restaurangen eller utskottslokalerna,
betraktas dessa ledamöter som frånvarande, när en vaktmästare kommer
och tittar efter dem och konstaterar, att rocken icke finnes där. Är det så,
att riksdagsmännen själva icke vilja iakttaga den ordningen att alltid lia sina
rockar hängande på bestämda platser, då är det omöjligt att spåra upp någon
riksdagsman med ledning av hans kläder, och då får man väl förfara på annat
sätt. Jag vädjar emellertid till kammarens ledamöter, om icke det är att
alldeles i onödan skräpa ned riksdagens finaste våning, huvudvåningen, att

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Nr 31.

Ang. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)
låta kläderna hänga där ute. Det behöver väl ändå icke tyda på någon omåttlig
högfärd, när man säger, att man icke i en byggnad av denna karaktär bör
inrätta den finaste våningen till garderob. I det avseendet innebär utskottets
förslag en avgjord fördel. Jag tycker, att det är löjligt att komma med en
sådan invändning som den att det skulle bli svårt att få tag i en riksdagsman,
därest man vidtoge ifrågavarande anordning.

Herr Leo har däremot mot förslaget riktat en invändning, som åtminstone
vid hastigt påseende ser ganska allvarlig ut. Jag skall gärna medgiva, att
det i herr Leos anmärkning ligger någonting, som icke utan vidare kan avfärdas,
för såvitt man icke vill anse frågan örn en mera avsevärd sänkning av
riksdagshusplanen såsom slutdiskuterad. För min egen del har jag emellertid
uppfattat fjolårets beslut som ett bestämt avvisande av den stora nivåsänkning,
som skulle lägga Norrbrovalven fullkomligt fria. Utskottet har ju
också här skrivit sitt utlåtande på ett sådant sätt, att det väl är ganska klart,
att ett bifall till utskottsförslaget innebär, att man ytterligare en gång avvisar
den tanken: »Ehuru utskottet hyser den uppfattningen», heter det, »att
någon avsevärdare sänkning av planen icke behöver ifrågakomma, anser utskottet,
att möjligheten av en mindre sänkning av densamma bör stå öppen,
därest så vid närmare övervägande skulle befinnas vara till fördel, exempelvis
för att markera en skillnad mellan Norrbro och riksdagshusplanen.» Örn
man läser detta yttrande med uppmärksamhet, framgår väl därav ganska
klart, att det här icke kan bliva fråga örn en sådan sänkning av riksdagshusplanen,
att sänkningen mera avsevärt skulle kunna inverka på ingångens
höjd. Under sådana förhållanden är det väl också ganska klart, att den
mindre justering av nivåskillnaden, som kan bliva nödvändig i själva dörröppningen,
den kan en byggnadskommitté eller riksgäldsfullmäktige besluta utan
att därmed behöva besvära riksdagen. Vare sig man bifaller reservanternas
eller utskottets förslag, finns det åtskilliga saker beträffande vilka man måste
lägga i riksgäldsfullmäktiges hand att efter omständigheterna träffa ett
avgörande. Jag tror sålunda icke, att den av herr Leo framställda anmärkningen
har den sakliga tyngd, som man kunde vara benägen att tillmäta den,
då den framställdes.

Jag vill till sist bara säga ett ord till dem, som här fört sparsamhetens talan.
Hela. den här frågans hittillsvarande historia karakteriseras därav, att de,
som icke velat göra någonting, och de, som vilja bygga helt nytt riksdagshus,
förenat sig och slagit ihjäl varje förslag, som hittills framkommit. Menar
man, att man nu vill spara på de mycket ändamålsenliga anordningar, som
föreslås i detta begränsade förslag, då är jag rädd för att de, som här
fört sparsamhetens talan, inom en icke allt för avlägsen framtid komma att
förorsaka staten utgifter på måhända tiotals miljoner kronor i stället för
den relativt blygsamma summa, som man nu ifrågasätter skall anslås, för att
höja trevnaden i huset, förbättra kommunikationerna och göra huset i alla avseenden
mera ändamålsenligt än vad det för närvarande är.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Sedan jag begärt ordet, har
herr Gustavson i Västerås till huvudsaklig del framhållit de synpunkter, som
jag tänkte peka på. Jag har således inte så mycket att säga utöver vad han
har sagt. ° Jag vill särskilt understryka, vad han framhöll örn att denna hall,
som här så mycket talats örn, inte kommer att ligga, som man velat göra gällande,
under jorden, utan hallens golvnivå blir densamma som bostadsrummen
för den personal, solli har vakten där nere under nuvarande förhållanden. Det
kan väl därför knappast vara riktigt att påstå, att denna hall får en särskilt
underjordisk eller källaraktig placering.

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 193S e. m.

Alio. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)

Jag begärde emellertid särskilt ordet på grund av herr Leos yrkande. Jag
tycker för min del, att yrkandet blev något helt annat än vad man skulle kunnat
vänta av det resonemang han förde. Han ville ju, om jag inte missuppfattade
honom, ha frågan fullständigt öppen för att kunna ordna med riksdagshusplanens
sänkning, men yrkandet blev ju i realiteten, så vitt det gällde
den frågan, detsamma som såväl utskottsmajoriteten som reservanterna förorda,
nämligen att den frågan skall tagas under närmare omprövning. Jag tror
inte, att jag misstager mig, örn jag förutspår, att örn herr Leo skulle få sin
vilja fram, så kommer det för riksdagen att medföra åtskilligt dyrare kostnader
än vad man nu ifrågasätter. Det blir inte någon besparing utan för med
sig en hel del avsevärda kostnader för sänkning av riksdagshusplanen, och skall
det vara någon mening i hans resonemang här i fråga örn uppskovet för att få
den frågan närmare prövad i samband med hallen, måste ju den sänkningen inte
stanna vid en relativt liten sänkning, utan då måste det bli en sänkning, som,
såsom han sade, för med sig, att man kommer ned en åtta eller tio steg. Så
vitt jag kan tolka riksdagens inställning förra året rätt, var man emellertid
då så gott som enhälligt emot en sådan sänkning av planen.

I realiteten står emellertid prövningen av denna fråga öppen lika väl, om
vi bifalla utskottets förslag som örn vi taga reservanternas, ty utskottets förslag
innebär ju, att den saken, när det gäller hallen, skall komma i den sista
etappen och således inte utföras vare sig första eller andra året. Örn man nu
bifaller reservanternas förslag, har man ju därmed också bundit sig vid vissa
arbeten, som inte kunna komma till stånd, ifall man skall följa herr Leos resonemang
vid det slutliga utförandet. Förändringen av hissarna, som innefattas
i reservanternas förslag, jämte vissa andra arbeten kunna ju inte komma
till utförande, i fall man skall gå med på det resonemanget, Jag har således
den bestämda uppfattningen, att möjligheterna för riksdagen att pröva den
sak, som herr Leo vill ha fram, står lika mycket öppen, vare sig man bifaller
utskottets eller reservanternas förslag. Den enda skillnaden ligger däri att vi,
örn utskottets förslag bifalles, bevilja något över 400,000 kronor mera för arbeten
nu, men en höjning kommer alldeles säkert att bli erforderlig örn något
eller några år, därest reservanternas förslag vinner riksdagens bifall. Jag
tror alltså, att riksdagens andra kammare gör klokast, örn den bifaller utskottets
förslag sådant det föreligger. Därmed lia vi åtminstone för den närmaste
tiden fört denna fråga ur världen, och de behov som föreligga bli täckta på
ett tillfredsställande sätt.

Jag vidhåller således, herr talman, mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Herr Liedberg: Herr talman! Herr Andersson i Falkenberg har såväl

i sitt första som i sitt sista anförande, båda präglade av saklighet och hovsamhet,
påpekat, att utskottsmajoritetens ståndpunkt och reservanternas — d. v. s.
de som ansluta sig till herr Holmgren — innebära i själva verket ungefär detsamma,
och att det alltså inte är något väsentligt, som utgör skillnaden mellan
dessa ståndpunkter. Jag har begärt ordet för att ytterligare understryka detta,
därför att det förefaller mig, som örn en hel del av dem, som uppträtt i denna
debatt, velat ge intryck av att reservanterna skulle vara benägna att prisge det
väsentliga i de föreslagna förbättringarna. Det gäller i själva verket, örn jag
förmått fatta saken rätt, frågan örn den nedre hallens tillblivelse eller ej. Det
vore kanske inte så mycket att tillägga i den saken efter det sakligt starka
anförande, som herr Leo har hållit, men det må vara tiilåtet att ändå göra
några små randanmärkningar.

Man har velat göra troligt, att ett ixteblivet förverkligande av denna nedre

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Nr 31.

Ang. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)
hall skulle i mycket hög graci innebära en utebliven förbättring i fråga om
iordningställande av transportmöjligheterna i detta hus. Såvitt jag fattat
diskussionsinläggen rätt, har man velat göra gällande, att kommunikationsmöjligheterna
skulle tillgodoses på ett utomordentligt sätt genom de fyra
snabbhissar, som skulle ordnas från den nya hallen. Man anser därför, att
det skulle vara mycket sorgligt, örn den hallen inte kom till. Jag skulle vilja
fråga kammarens ärade ledamöter: Är det så förfärligt svårt att taga sig upp
och ned från den ena våningen till den andra i detta hus? Örn man säger, att
det är det, skulle man väl kunna ordna saken så, att ytterligare två hissar
utöver de två snabbgående, som nu äro betjänade av var sin hisspojke, även
bleve betjänade på samma sätt, så att de också kunde gå snabbt. Med en
sådan anordning tror jag knappast, att några rimliga krav vidare skulle kunna
framställas i fråga örn möjligheterna att förflytta sig mellan de olika våningarna
här i huset, framför allt från en lägre till en högre belägen.

n Jag kan inte heller underlåta att tycka, att örn inte trängande skäl föreligga,
så är det föga tilltalande, att man skulle anordna en lokal som enligt utskottsmajoritetens
mening skulle få en organisatoriskt mycket central funktion att
fylla här i huset, både för riksdagsmännen själva och för dem som skola taga
reda på var riksdagsmännen finnas, i ett sorts källarutrymme utan möjlighet
att där få en stråle verkligt dagsljus. Man kan säga. att där blir varken fuktigt
eller osunt, och att det blir elegant och trevligt där med artificiell belysning
i fullt ut den grad man kan önska sig. Men örn det inte är absolut nödvändigt,
kan det väl knappast vara trevligt att sätta en hel del personal att
tillbringa tiden från morgon till kväll i det utrymmet. Är det överhuvud taget
någon här i kammaren, som, även örn vederbörande känner sig mycket tilltalad
av att få hänga sin rock därnere, är så förfärligt plågad av att ha sin rock här
utanför, att han anser, att detta är så förskräckligt obekvämt och urmodigt,
så att det kan man inte reda sig med längre? Det är möjligt, att det finns,
kammarledamöter, som resonera så, men jag beklagar, att jag för min del inte
kan sätta mig in i den tankegången. Det kan bero på att jag är ifrån landet,
och att vi inte ha så stora ^pretentioner där. Det kan ju hända, att nästa generation
på landet skall förmå fatta, vad en elei från städerna kunnat tillägna sig
i fråga örn pretentioner på modern komfort, men jag måste bekänna, att för min
del har det passat utmärkt bra att ha rocken hängande därute, vare sig det varit
vackert väder eller regnväder. Jag skulle tro. att man kan reda sig på detta
sätt så länge detta hus består. Man kan naturligtvis säga, att 1/2 miljon kronor
är mycket pengar, och man kan också på sätt här skett framhålla, att det är
en relativt liten summa i betraktande av riksdagshusets funktioner och i förhållande
till husets värde, men det gäller väl här icke så mycket, örn beloppet
i och för sig är stort eller litet. Det gäller väl, huruvida beloppet får en förnuftig
användning eller ej, eller kanske rättare uttryckt, om det är något så
trängande, att detta belopp måste offras.

I det sammanhanget kan jag icke undgå att tala litet om den där balansräkningen,
_ som statsutskottets ärade ordförande nämnde. Han talade örn vad
man vann i fråga örn utrymmen med det ena projektet och med det andra. Det
är klart, att örn man räknar i kvadratmeter, så kan man påvisa, att det dyrare
projektet, majoritetsprojektet, giver så många flera kvadratmeter, att merutgiften
ur den synpunkten sett kan vara befogad. Men jag måste mot det resonemanget
ställa den fragan: bör man icke bedöma värdet av en ökning av utrymmet
främst ur den synpunkten, örn det ökade utrymmet är behövligt eller ej?
Är det behövligt, trängande behövligt, så får det ju kosta, vad det nödvändigtvis
måste kosta. Är det icke trängande behövligt, menar jag, att det under
alla förhållanden blir en relativt dyr merutgift.

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Äng. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)

Och så kommer jag till mili sista punkt. Av de många argument, som här
i debatten anförts för och emot, har jag särskilt fäst mig vid herr Anderssons i
Falkenberg, att man skulle, örn utskottsförslaget genomfördes, få en mycket
vackrare ingång från riksbankssidan än man för närvarande har. Ja, det är
klart, att kan man kosta på sig en vacker »köksingång» också, så är det mycket
trevligt, men de flesta hus få väl nöja sig med att utom vissa skönhetsvärden
hava vissa värden, som icke kunna påstås fylla alla skönhetens krav, men som
fylla praktiska. Även örn man skulle anse det vara till mycket stor fördel att
få en estetiskt mera tilltalande ingång från riksbankssidan, så kan det väl ändå
icke bestridas, att häremot står den nackdelen, att ett genomförande av utskottsförslaget
utan samtidig nivåförändring av planen utanför riksdagshuset
kommer att innebära en estetisk försämring av huvudfasaden.

Jag ber, herr talman, att med dessa små randanmärkningar få ansluta mig
till den av herr Holmgren med flera avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar Casenberg och [Persson i Grytterud.

Herr Båstock: Herr talman! Jag tycker nästan det kunde ha räckt med
vad som redan sagts, men då herr Liedberg nu som ett nytt skäl för sitt ståndpunktstagande
nämnde, att han var från landet, kanske jag får tillåta mig erinra
örn, att det är jag också, och att jag säkerligen icke någon gång bott så
magnifikt som herr Liedberg, så att när det gäller att bedöma beloppet, kanske
jag också kan tillerkännas något vitsord.

För att säga den där lilla saken har jag emellertid icke begärt ordet utan för
att bemöta talet örn »källarlokal». Har herr Liedberg och andra tänkt på att
»källarlokalen» är av den beskaffenheten, att portvakten åt riksbankssidan bor
i samma nivå som den blivande hallen skulle få? Jag ber bara att få rekommendera
kammarledamöterna att beakta detta. Vad beträffar balansräkningen,
har herr Liedberg icke främjat sin sak genom att tala örn den. Han kan icke
förneka, att det blir 710 kvadratmeter mindre nyttig yta, örn vi taga reservanternas
förslag.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag skulle i anledning av herr Råstocks

replik till mig vilja säga, att det vore mig synnerligen kärt, örn herr Råstock
någon gång ville göra mitt hus den äran och se, vilka enkla arrangemang och
framför allt vilken enkel ingång och vilket enkelt kapprum jag disponerar.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade, av herr Holmgren m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den av herr Paulsen avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarade herr andre vice talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen. Herr
Holmgren begärde emellertid votering, varför herr andre vice talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka den under 2:o) angivna nu antogs till kontraproposition.
I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utskottets utlåtande fogade, av
herr Holmgren m. fl. avgivna reservationen.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Nr 31.

Äng. förändringar av riksdagshuset och dess omgivningar. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade, av herr
Holmgren m. fl. avgivna reservationen.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 2.

Föredrogos var för sig andra lagutskottets utlåtanden:

nr 45 i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen örn
delning av jord å landet; och

nr 46, i anledning av väckt motion om ändring i vissa hänseenden av de i lagen
den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet upptagna bestämmelserna
örn fastställande av avstyckning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

§ 3.

Föredrogs, punktvis, jordbruksutskottets utlåtande, nr 65, angående Kungl.
Maj ds . i statsverkspropositionen beträffande jordbruksdepartementet gjorda
framställningar om anslag till kapitalinvestering jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12.

Kades till handlingarna.

Punkterna 13 och 14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 15 och 16.

Lades till handlingarna.

Punkten 17, angående arbetarsmåbrukslånefonden. Äng. arbeta

punktenliffhet med KUngL Maj:tS fÖrSkg hemställde ^skottet under denna

att riksdagen måtte

1) godkänna av chefen för jordbruksdepartementet tillstyrkta tillfälliga
samhet1 1 bestämmelserna angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverk 2)

medgiva, att av det belopp å 12,000,000 kronor, inom vilket statslån från
arbetarsmabrukslanefonden ma för år 1938 av Kungl. Maj :t beviljas finede an
vandas dels högst 1,000,000 kronor för möjliggörande av låneförhöjningar intill
ett sammanlagt lånebelopp av 7,000 kronor till 1935, 1936 och 1937 års
låntagare, dels ock ett belopp, motsvarande vad som av de för tilläggslån un Andra

kammarens protokoll 19SS. Nr 32. rj

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Äng. arbetarsmåbrukslånefonden. (Forts.)
der år 1937 tillgängliga medlen icke blivit under sistnämnda år lyftade, för
utlämnande av dylika lån;

3) medgiva, att Kungl. Majit finge för år 1939 bevilja statslån från arbetarsmåbrukslånefonden
intill ett belopp av 12,000,000 kronor;

4) till Arbetarsmåbrukslånefonden för budgetåret 1938/1939 anvisa ett reservationsanslag
av 3,000,000 kronor.

I en vid punkten fogad reservation hade herrar Sederholm, Mannerskantz,
Casenberg och Persson i Grytterud förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte

1) godkänna av chefen för jordbruksdepartementet tillstyrkta tillfälliga
ändringar i bestämmelserna angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet; 2)

medgiva, att av det belopp å 12,000,000 kronor, inom vilket statslån
från arbetarsmåbrukslånefonden må för år 1938 av Kungl. Majit beviljas,
finge användas dels högst 1,000,000 kronor för möjliggörande av låneförhöjningar
intill ett sammanlagt lånebelopp av 7,000 kronor till 1935, 1936 och
1937 års låntagare, dels ock ett belopp, motsvarande vad som av de för tillläggslån
under år 1937 tillgängliga medlen icke blivit under sistnämnda år lyftade,
för utlämnande av dylika lån;

3) medgiva, att Kungl. Majit finge för år 1939 bevilja statslån från arbetarsmåbrukslånefonden
intill ett belopp av 10,000,000 kronor;

4) till Arbetarsmåbrukslånefonden för budgetåret 1938/1939 anvisa ett reservationsanslag
av 1,000,000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Casenberg: Herr talman! Jag har begärt ordet, för att säga, att jag
icke kunnat vara med örn att rösta för utskottets förslag utan i likhet med
några andra av utskottets ledamöter reserverat mig mot detsamma. Statsrådet
själv har ju prutat på anslaget. Då medlen skola uttagas genom beskattning,
bör man icke anslå mer pengar än som är nödvändigt. Därför ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som är fogad till utskottets
utlåtande.

Herr Johansson i Björnlunda: Herr talman! Under hänvisning till ut skottets

motivering ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Punkterna 18—20.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21.

Kades till handlingarna.

Punkterna 22 och 23.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Nr 31.

§ 4.

Föredrogos var för sig:

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 66, i anledning av väckta motioner örn sänkning av räntan å lån ur vissa
statens utlåningsfonder; och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning örn bidrag till fiskare för förlust av fiskredskap
m. m.; samt

statsutskottets utlåtande, nr 109, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående inrättande av ett statens institut för folkhälsan jämte i ämnet väckta
motioner.

Vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående yrkesinspektionens organisation m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Därvid begärdes ordet av

Fröken Hesselgren, som anförde: Herr talman! Jag ber att i detta sammanhang
fa säga några ord. Först vill jag betyga min glädje över, att det
förslag, som här lagts fram angående yrkesinspektionens utökning gått igenom.

är klart, att när man pa detta sätt gör en utökning av personalen komma
lönefrågorna alltid att spela en viss roll, och det är med anledning av dessa
som jag skulle vilja göra ett par påpekanden. Först och främst vill jag beträffande
den juridiska sakkunskapen inom chefsmyndigheten stryka under,
att departementschefen med anledning av de sakkunnigas förslag, att sekreterartjänsten
skulle förvandlas till en byrådirektör stjänst anfört, att han icke
f. n. ville taga den frågan under övervägande, därför att man icke kunde se,
hur pass mycket den juridiska sakkunskapen komme att behövas vid den organisation,
som nu skall genomföras. Denna fråga har icke tapets upp av utskottet
och det med rätta, ty det finns inte någon motion på den punkten. Jag
har bara, eftersom jag haft med sakkunnigutlåtandet att göra, velat understryka,
att jag är glad att Kungl. Majit icke definitivt avgjort denna fråga nu
utan ställt den på framtiden.

Det är en annan fråga, som jag däremot hoppas icke är ställd på framtiden
Det är Hagan om expeditionspersonalen i distrikten. Socialstyrelsen har på
^ * föreslagit, att denna personal i större utsträckning skulle användas för
sådana uppgifter, som f. n. fullgöras av den tekniska personalen. För att understryka,
att man härför behöver yrkesskickligt folk, har socialstyrelsen i
sitt lörsta förslag, som de sakkunniga hava haft att taga under omprövning
föreslagit, att personalen i fråga skulle sättas i lönegrad B 7 d. v. s. bli kanslibiträden.
Detta förslag hava de sakkunniga tagit upp, men Kungl. Majit har
tor sin del föreslagit, att de fortfarande skola vara kontorsbiträden och placeras
i lönegrad B 4. Nu borde man kanske här väckt en motion. Jag har
begärt ordet, för att förklara, att anledningen till att jag på denna punkt icke
väckt någon motion, varit, att jag fått den uppfattningen, att frågan om tjänstemännens
löneplacering skulle komma in under den allmänna översyn som
lönesakkunniga skall företaga. Jag vill därför nu bara uttala en förhoppning
att när man kommer till^denna översyn, det skall visa sig, att de krav som
man kommer att ställa på dessa tjänstemän, berättiga dem till en högre’löne -

Ang. yrkesinspektionens

organisation
m. m.

100

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Äng. yrkesinspektionens organisation m. m. (Forts.)
placering än Kungl. Maj :t här föreslagit. Såsom saken ligger till, kan jag,
herr talman, naturligtvis icke framställa något yrkande, utan har bara velat uttala
detta till protokollet.

[Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr lil, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till främjande av bostadsförsörjning för
mindre bemedlade, barnrika familjer m. m. jämte motioner.

Äng. bostadsförsörjning

för mindre
bemedlade,
bamrika
familjer.

Punkten 1, angående bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer.

Efter föredragning av punkten, anförde:

Herr Lundqvist: Herr talman! Jag har för min del inget annat yrkande
än örn bifall till statsutskottets hemställan på denna punkt. Då jag icke desto
mindre har vågat ta till orda ett ögonblick är det därför att här också behandlas
en av mig och herr von Seth väckt motion, vari vi föreslagit, att den hjälpverksamhet,
som Kungl. Maj :t här har föreslagit och som ju bland annat gar
ut på att de, som bygga egna hem, skola erhålla statsbidrag, skulle kompletteras
så, att även sådana barnrika familjer, som inte ha tillfälle eller möjlighet
att skaffa sig ett eget hem men som ändå äro i behov av hjälp på grund av stor
familj, skulle kunna få bidrag till hyran.

Jag vill naturligtvis gärna hålla med både statsrådet och utskottet örn önskvärdheten
i och för sig, att man här söker skapa egna hem, men det veta vi ju
alla, att det är många, för vilka detta är en omöjlighet på grund av att för det
första alla inte äro bosatta så länge på en och samma plats och för det andra
att alla inte äro lämpade för denna bostadsform. Men behovet av hjälp for
att få en hygglig bostad kan ju därför vara lika stort.

Nu har jag med tacksamhet observerat, att utskottet för sm del inte vill förneka,
att en sådan komplettering kan vara behövlig, och utskottet har sagt sig
förvänta, att Kungl. Maj ''.t skall ägna liela detta spörsmål erforderlig uppmärksamhet.
Jag har i anslutning till det reservationsuttalande, som gjorts
på denna punkt, bara velat understryka önskvärdheten av att detta övervägande
kommer till stånd utan dröjsmål. Jag tror det är en lycklig och angelägen
komplettering.

Medan jag har ordet kanske jag också kan fa säga ertmar ord om den andra
delen av reservationen, där man föreslagit, att det också borde övervägas, örn
inte statens byggnadslånebyrå bör inordnas i statens egnahemsstyrelse. Detta
förefaller mig även vara en åtgärd endast av godo, att man pa detta sätt söker
få en större enhetlighet till stånd i fråga örn administreringen av denna verk Sa

Jagtjer ,jessa ^ en(jast att få rikta en vädjan till herr statsrådet och

chefen för socialdepartementet örn beaktande av dessa synpunkter och tillåter
mig i övrigt att yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Persson i Grytterud, Nolin, Magnusson
i Tumhult och Casenberg.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag har till detta
utlåtande fogat en blank reservation närmast för att få tillfälle ^att här
göra ett uttalande angående de många olika former, i vilka statens låne- och
hjälpverksamhet för närvarande bedrives. Jag har inte med reservationen av -

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Nr 31.

101

Ang. bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer. (Forts.)
sett att anmäla någon avvikande mening eller göra något yrkande, men jag
har velat begagna tillfället att fästa uppmärksamheten på det förhållandet, att
denna mängd av hjälpformer, som nu förekommer, är konstruerad på olika sätt
och ställer betydligt olika krav på den allmänhet, som begagnar sig av formerna,
varav följer icke blott en viss villervalla utan även orsakas mycket missnöje.
I ena fallet är hjälpformen så konstruerad, att en person, som begagnar
sig av den, skall visa sig ha genom sparsamhet och omtanke förvärvat ett visst
litet kapital. I ett annat fall är förhållandet alldeles motsatt, nämligen att
kvalifikationen är den, att man inte alls skall ha några sparade tillgångar. I
ena fallet betalar en familj hög ränta, i ett annat fall får man hjälpen räntefritt.
I båda fallen kanske det gäller familjer, som äro bamrika.

Det är uppenbart att de, för vilka en äldre hjälpform med hårdare och mera
betungande villkor tillämpas, känna sig betydligt missnöjda inför de nya, lättare
tillgängliga och billigare formerna. Jag tror det är nödvändigt att man
söker åstadkomma ett samordnande av allt detta och mera likriktar dessa bestämmelser,
örn man inte alldeles i onödan skall skapa missnöje och olust.

Det är för att få tillfälle att uttala detta, herr talman, som jag tillåtit mig
att anteckna en blank reservation, och jag har givetvis intet yrkande.

Herr Råstock: Herr talman! Jag begärde ordet för en stund sedan, då
herr Lundqvist yttrade sig i de båda frågorna i den motion, som han här åberopat.

Dejkarl ju hända, att vi komma fram till någon metod beträffande hyresbidrag
åt sådana familjer, som måste hyra. Men det är inte utan att jag är en
liten smula förvånad över att just herr Lundqvist och de, som tänka lika med
honom, gå in för den linjen, ty det måste ovillkorligen komma att medföra
vissa reglerande ingrepp i fastighetsägarnas rätt att förfoga över sina fastigheter.
Men jag noterar med tacksamhet, att herrarna äro beredda att vara med
örn en sådan sak.

Vad beträffar den andra frågan är det ju så, att vi lia uttalat oss för en enhetlig
behandling, och den enhetliga behandling, som nu skall åstadkommas,
består i statens byggnadslånebyrås handläggning av dessa ärenden. Det är
den upplysning jag anser mig böra lämna i saken.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet i punkten hemställt bifölls.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

§ 7.

Föredrogos var för sig statsutskottets utlåtanden och memorial:
nr 112, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till lånefonden för bostadsbyggande i städer och
stadsliknande samhällen;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statens
bosättningslånefond m. m.j samt

102

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Ang. anslag
till läroanstalter
för
dövstumma
m. rn.

nr 115, om anvisande av de i regeringsformen 63 § föreskrivna kreditivsummorna.

Yad utskottet i nämnda utlåtanden och memorial hemställt bifölls.

§8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 116, i anledning av Kungl. Marits
proposition angående anslag till läroanstalter för dövstumma m. m., utom såvitt
angår upphävande av lagen angående dövstumundervisningen, ävensom
i avseende å i ämnet väckta motioner.

Därvid anförde:

Herr Holmdahl: Herr talman! Under detta utlåtande har statsutskottet

enhälligt i det stora hela bifallit Kungl. Maj :ts proposition om dövstumskoleväsendets
organisation. Den skiljaktiga mening, som uppstått inom utskottet
och som kommit till uttryck i den till detta utlåtande fogade reservationen, berör
endast en fråga, nämligen frågan örn den föreslagna fortsättningsskolan
på Broby gård och dess ledning.

Utskottet har enhälligt biträtt Kungl. Maj:ts förslag örn inköp av Broby
gård i Uppland och även förslaget att inrätta en fortsättningsskola i jordbrukslära
för dövstumma ynglingar i åldern 16—20 år. Utskottets majoritet har
också biträtt Kungl. Haj:ts förslag därom, att den agronom, som måste anställas
för att sköta denna icke alldeles så lilla jordegendom, jämväl skall bli
föreståndare för skolan, och vid hans sida skall anställas en timlärare i de
andra ämnen, i vilka man skall undervisa ungdomarna här i fortsättningsskolan.

Detta Kungl. Maj:ts av utskottets majoritet tillstyrkta förslag synes ju
ligga nära till hands, eftersom det här gäller huvudsakligen en praktisk undervisning
i lantbruk. Men reservanterna ha ändå inte kunnat ansluta sig till
Kungl. Maj :ts förslag, och det framför allt på den grund, att det här gäller
en skola eller ett internat för dövstumma. Reservanterna ha ansett, att man
borde, när man skall starta denna fortsättningsskola för dövstumma, först och
främst ha garanti för att denna skola och dess ungdom ledes av en för dövstumundervisningen
särskilt utbildad kraft, d. v. s. av en dövstumlärare. Denna
garanti vinner man inte, örn man går utskottsmajoritetens av Kungl. Marit
föreslagna väg och gör agronomen till föreståndare och vid hans sida för viss
tid under året anställer en timlärare.

Utskottsmajoriteten har också känt sig tveksam inför ^denna anordning.
Även utskottsmajoriteten förutsätter — det framgår av irtlåtandet på sid. 24
och 25 — att det kan bli nödvändigt att vid agronomens sida anställa en extra
eller extra ordinarie dövstumlärare, som antages för hela året vid skolan. Reservanterna
ha i motsats härtill ansett, att den tryggaste anordningen vore
en dövstumlärare som föreståndare, därför att han är bäst skickad att leda,
fostra och övervaka de unga, och vid hans sida en agronom för skötseln av garden
och för undervisning i jordbrukslära.

Herr talman! Trots det att jag alltså har denna uppfattning, inser jag
emellertid till fullo, att det finns föga utsikter att på denna punkt vinna kammarens
bifall gentemot en så stark majoritet inom statsutskottet. Jag mäste
också säga att jag skulle tveka rätt mycket att göra något som kunde komma
att försena ett positivt beslut. Jag skall därför inte ställa något yrkande
örn bifall till reservationen, och det kostar mig så mycket mindre självövervinnelse,
som det ju är alldeles uppenbart, att ifall våra farhågor skulle besanna
sig, nödgas man att företaga en ändring i den riktning, som vi ha tänkt oss.

På dessa skäl, herr talman, har jag blott till protokollet velat här uttala min
mening på denna punkt, och jag har intet yrkande.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Nr 31.

103

Ang. anslag till läroanstalter för dövstumma m. m. (Forts.)

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Herr Holmdahl såsom talesman
för reservanterna har gjort uppgiften mycket lätt för mig, som skall företräda
utskottsmajoriteten, då han inte ställt något yrkande. Under sådana förhållanden
kan jag inskränka mig till att yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9.

Föredrogos var för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 117, i anledning av väckt motion angående utredning om ersättning för
olycksfall i arbete åt arbetaren hos statens arbetslöshetskommission S. K. E.

Bergman; och

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående avstående till
viss del av det allmänna arvsfonden tillfallna arvet efter häradsdomaren Johan
Alfred Nilsson från Torpa socken.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 119, i anledning av väckt motion Äng. underangående
understöd åt stenarbetaren Axel Svensson i Emmaboda. aöd åt s,en .

. arbetaren Axel

I en inom andra kammaren av herr Flyg väckt motion, nr 248, har hem- Svensson i
ställts, att riksdagen måtte bevilja stenarbetaren Axel Svensson i Emmaboda, Emmaboda.
antingen en engångsgratifikation å 3,000 kronor eller också ett understöd av
600 kronor årligen.

Utskottet hemställde, att herr Flygs ifrågavarande motion (II: 248) icke
måtte av riksdagen bifallas.

Efter föredragning av utskottets hemställan, anförde:

Herr Flyg: Herr talman! Föreliggande angelägenhet fanns i annan form
på riksdagens arbetsschema föregående år. Jag framförde då en motion att
riksdagen skulle till socialdepartementets förfogande ställa en summa av
50,000 kronor, ur vilken efter departementets prövning anslag skulle kunna
ges till mindre bemedlade, vilka göra för arbetsprocessen i landet nyttiga uppfinningar.
Denna framställning motiverades med hänvisning till ett speciellt
fall, som genom en vän till mig hade bragts till min kännedom, och man hade
bett mig söka göra någonting i det fallet. Det gällde stenarbetaren Svensson i
Emmaboda.

Han hade tidigare gjort en framställning till regeringen örn en gratifikation,
och denna framställning hade avslagits på grund av ett utlåtande från kommerskollegium,
som dels yttrat sig beträffande värdet av det verktyg, som
Svensson anser sig ha uppfunnit, dels också framhållit, att då överhuvud taget
anslag saknas för behövande uppfinnares understödjande, får kollegium avstyrka
förevarande ansökan. Regeringens avslag 1935, motiverat med detta
kollegiums uttalande, föranledde den motion, som jag i fjol förde fram.

Utskottet i fjol yttrade, att riksdagen vid flera tillfällen anvisat medel såsom
gratifikation eller som årligt understöd till personer, vilka genom vetenskapligt
arbete eller på annat sätt gjort en betydelsefull insats och därigenom
blivit förtjänta av uppmuntran och understöd. Enligt utskottets uppfattning
bör den princip upprätthållas, som härigenom kommit till uttryck och enligt
vilken riksdagen prövar de förhållanden, som i varje särskilt fall föreligga.

104

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Äng. understöd åt stenarbetaren Axel Svensson i Emmaboda. (Forts.)
Utskottet ansåg sig således icke böra tillstyrka den i motionen ifrågasatta
medelsanvisningen, alltså de i min motion föreslagna 50,000 kronorna.

Jag fattade — och jag förmodar, att det gjorde vi alla — denna utskottets
formulering som ett uttryck för den meningen, att riksdagen borde förbehålla
sig beslutanderätten i varje sådan ifrågasatt angelägenhet. Det är motivet
till att jag i år väckt den nu föreliggande motionen, vari jag hemställt antingen
örn en engångsgratifikation på 3,000 kronor eller ett årligt understöd
av 600 kronor till bemälde Svensson. #

Nu säger utskottet i år, att då några nya skäl icke föreligga i frågan, som
kunna motivera ett frångående av regeringens tidigare fattade beslut, d. v. s.
beslutet från år 1935, så finner sig utskottet icke böra tillstyrka den i ämnet
väckta motionen. Såvitt jag kan förstå har man här återfallit på kommerskollegiums
yttrande från år 1935.

Jag skall inte alls försöka, herr talman, att framträda med anspråk på att
kunna bevisa, att denne Axel Svensson är att betrakta såsom uppfinnare av
det ifrågavarande verktyget.

Emellertid föreligger en rad av utlåtanden från sakkunnigt håll, vari man
dels säger, att Svensson är den som först begynt att i arbetet använda sig
av detta verktyg, dels understryker verktygets betydelse ur nationalekonomisk
synpunkt. Man har, med andra ord, genom detsamma kunnat väsentligt
förbättra arbetsprocessen, och kvantiteten av oduglig sten har nedbringats
oerhört.

Detta synes mig vara de fakta, som härvidlag likväl äro de vitala. Varpå
kommerskollegium bygger sitt utlåtande av 1935, vet jag inte, och det finns
ingen anledning att från min sida taga upp någon diskussion om vad som
säges i detta utlåtande. Men jag vill peka på, att kommerskollegium tillägger:
»Då överhuvud anslag saknas för belöning av uppfinnare, får kollegium
avstyrka förevarande ansökan.» Detta kan tolkas såsom ett uttryck för att
man, under förutsättning att medel funnits till förfogande, kanske skulle ha
tillstyrkt den av Svensson gjorda framställningen.

Det synes mig, att frågan faktiskt ligger till på det sättet, och därför förvånar
mig den behandling, som statsutskottet i år har låtit motionen få. Jag
vet ju, att statsutskottet är en institution, som inte får ha något hjärta eller
som i varje fall inte får låta sitt handlande och sina beslut påverkas av det
organet, utan att man mycket strängt låter sitt ställningstagande bestämmas
av vad som kan vara riktigt från formella synpunkter och med hänsyn till
prejudikat. Det förefaller mig likväl, som örn man i detta speciella fall borde
ha gjort någonting, och det synes mig, som om beviljandet av det ifrågasatta
engångsanslaget på 3,000 kronor hade varit fullt berättigat och dessutom en
gärning, som hade varit värdig den nuvarande riksdagen med hänsyn till det
fall det gäller.

Jag känner icke närmare bemälde Svensson. Jag har mött honom en gång
i mitt liv, då han tillsammans med en person, som har intresserat mig för fallet,
uppsökte mig på en plats i närheten av hans hemort, där jag för tillfället
befann mig. Jag fick ett intryck av en genomhederlig, präktig, men också
bruten människa, som är övertygad örn att han gjort en nyttig insats i arbetsprocessen
och som också är fylld av hopp, att han skall röna tillmötesgående
från riksdagen.

Nu vet jag ju, att det finns ingen möjlighet att få igenom ett yrkande gentemot
den mäktiga institution, som statsutskottet är, men då jag, herr talman,
för mitt vidkommande är övertygad om att i detta fall något borde göras från
riksdagens sida och att det är en synnerligen berättigad hemställan det här
gäller, ber jag att få yrka bifall till ett av alternativen i motionens hemställan,

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Nr 31.

105

Ang. understöd åt stenarbetar en Axel Svensson i Emmaboda. (Forts.)
nämligen örn en engångsgratifikation av 3,000 kronor till bemälde Svensson.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag känner mig som gammal yrkesman

på detta område pliktig att rent upplysningsvis säga några ord.

Jag har inte haft tillfälle att deltaga i ärendets behandling inom statsutskottet.
Men jag har förvånat mig över att kommerskollegium har kunnat
skriva så som det gjort i det citat, som finnes återgivet i utskottets betänkande:
»Det är ej för kommerskollegium känt, i vad män det av sökanden

angivna verktyget erhållit någon mera allmän användning.» Ett sadant uttalande
är i hög grad ägnat att förvåna. Jag vet nu inte, herr talman, huruvida
Svensson är uppfinnare av detta verktyg. Uppfinningen är ju i och för
sig inte så komplicerad — det är väl mera en på erfarenheter grundad förbättring
av ett annat verktyg, en borr, som har lett till det utmärkta redskap
det här gäller. När det nämligen gäller förädling av berg — vare sig det
är fråga örn den ljusare, mindre kostbara graniten eller den mörkare, mycket
kostbara graniten — så åstadkommes genom detta särskilda redskap på ett
mycket enkelt sätt, att sprängningen sker precis så som vederbörande vill, att
den skall ske. Jag skall inte hålla någon lektion, men vill säga, att örn man
t. ex. borrar ett hål i ett berg, händer det mycket lätt, att man får en trekant
i själva ytan, innan man kommer ned i berget. Som jegel spricker då
berget på tre håll och följer dessa utkantningar i själva borrhålets början. Med
denna remnare, som detta redskap kallas, åstadkommes ett skär på två sidor
borrhålet nerigenom och man tvingar sålunda berget att spricka åt dessa
båda sidor.

Detta redskap har använts — vill jag påpeka •— i något över en mansålder
—- jag kan ju säga under innevarande århundrade — och det har förvisso
tillfört ifrågavarande näring, stenindustrien, betydande värden genom att man
rationellt har kunnat utnyttja bergen. Det har genom dess användning uppstått
mindre skrävel, man har kunnat taga tillvara graniten i vida högre
grad än som annars varit fallet. Det var det förhållandet, att kommerskollegium
inte känner till detta, som framkallade min förvåning, när jag läste
anförda citat.

Jag tror för min del inte att utskottet kunnat göra stort annat än vad utskottet
gjort i förevarande fall. Utskottet hade möjligen med beaktande av
dessa synpunkter på verktygets betydelse kunnat, om Svensson nu är uppfinnare
av verktyget •— jag vet inte, örn utskottet känner till huT därmed
förhåller sig, jag har emellertid inte sett några akter örn den saken — påpeka
för Kungl. Majit, att här torde föreligga ett fall, då man har skäl
att uppmuntra en uppfinnareverksamhet, även om den är av det enkla slag,
som det här är fråga om. Jag vill emellertid, då jag såsom yrkesman har
erfarenhet av och i min ungdom mycket använt denna remnare, betyga inför
kammaren, att här verkligen är fråga örn ett redskap, som varit stenindustrien
till mycket stor nytta.

Jag kan inte yrka bifall till motionen av det skäl jag anfört, nämligen att
jag inte vågar knyta an uppfinnarrätten till någon viss person, och sålunda
inte heller kan tillstyrka att kammaren nu skall besluta ge något understöd.
Jag måste därför nöja mig med att yrka bifall till utskottets förslag, i den
tron att motionären kan komma igen ett annat år och måhända ha ett bättre
underlag för sina krav på hjälp åt vederbörande.

Herr Jansson i Falun: På avdelningen lia vi ägnat denna fråga synner ligen

stor uppmärksamhet och sökt taga reda på, örn det möjligen kunde fm -

106

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Ang. ändrad
löneställning
för vissa befattningar
vid
statens kommunikationsverk
m. m.

Äng. understöd åt stenarbetaren Axel Svensson i Emmaboda. (Forts.)
nas något dokument, som skulle styrka, att denna uppfinning verkligen vore
ett verk av ifrågavarande person. Yi lia på sätt, som jag kanske inte här
skall gå närmare in på, försökt taga reda på, hur länge idén med denna remnare
varit tillämpad inom stenindustrien. Enligt de uppgifter vi ha fått,
skulle det ha skett redan före den tidpunkt, då här ifrågavarande man angives
ha gjort sin uppfinning. Han skulle ha gjort någon liten förändring av detta
verktyg, men själva idén lär ha tillämpats förut. Som kammarens ledamöter
förstå, finns det ingen möjlighet för en utskottsavdelning att avgöra en sådan
sak, utan man måste överlämna åt dem, som kunna bedöma dessa ting, att avgöra
den.

Vi på tredje avdelningen ha inte den ringaste anledning att motsätta oss ett
förslag, som kan anses välgrundat och välmotiverat, men å andra sidan anse
vi det vara ett oeftergivligt krav, att så är förhållandet, för att man skall kunna
tillstyrka en framställning. Det är detta skäl, som gjort, att vi inte kunnat
tillstyrka ^herr Flygs motion. Jag minns mycket väl sedan förra året
själva sakförhållandet, och jag får för min del säga, att jag hyser fortfarande
samma uppfattning. Men, som sagt, så som frågan ligger till, ha vi inom avdelningen
inte ansett det försvarbart att tillstyrka denna motion.

Jag ber, herr talman, att få instämma i herr Törnkvists yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Herr Flyg: Jag skall inte taga upp någon strid här i kammaren vare sig
med statsutskottet eller någon annan, därför att jag inte är tillräckligt insatt
i saken — jag skulle tro, att ledamöterna av statsutskottet, örn det förhåller
sig så, som herr Jansson säger, genom sin behandling av saken känna till den
bättre än jag. Jag har till mitt förfogande endast haft de dokument, som
Svensson själv har sänt mig och som äro undertecknade av yrkesmän inom
branschen, vilka dels intyga verktygets betydelse och dels säga, att detsamma
är Svenssons verk.

Jag begärde emellertid ordet för att säga, att den debatt, som vi ha haft
i år, gjort mig något hoppfullare än utskottsutlåtandet, då jag såg det. Jag
har efter herr Törnkvists och herr Janssons i Falun anföranden en känsla av
att frågan måhända kan anses ha fallit framåt.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå och bifall i stället
till det av herr Flyg under överläggningen framställda yrkandet; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition örn ändrad löneställning för vissa befattningar vid statens kommunikationsverk
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och anförde därvid

Herr Lundqvist: Herr talman! I detta statsutskottets utlåtande behandlas
även en motion, som jag tillsammans med några andra av kammarens ledamöter
har väckt beträffande vissa befattningar vid kommunikationsverken.

Utskottet har, jag säger naturligtvis, avstyrkt motionen. Detta var för mig
ingen överraskning. Jag förstår, att utskottet inte kan på förslag av enskilda
motionärer tillstyrka riksdagen att fatta beslut om en del nya befattningar.
Motionen har emellertid, förefaller det mig, ändock inte varit alldeles utan
nytta. Utskottet har i sin motivering ganska utförligt yttrat sig örn de önskemål,
som i motionen ha framförts, och utskottet har också uttalat sig på

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m. Nr 31. 107

Äng. ändrad löneställning för vissa befattningar vid statens kommunika tionsverk

m. m. (Forts.)

ett sätt, som enligt mitt förmenande måste betecknas såsom tillmötesgående,
och jag ber alltså att till utskottet få uttala ett tack för dess välvilliga inställning
till frågan.

Då jag har glädjen att se statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
här närvarande, när detta ärende behandlas, vill jag gärna passa pa
tillfället att till herr statsrådet rikta en vördsam vädjan att i vad på statsrådet
ankommer söka tillmötesgå dels naturligtvis den önskan, som ligger i
motionen, men dels också den förhoppning, som uttalats av statsutskottet, att
dessa olika frågor utan alltför lång tidsutdräkt måtte bli upptagna till en
slutlig prövning. Herr statsrådet har ju som skäl för sitt avvisande av dessa
framställningar ifrån de affärsdrivande verken hänvisat till olika pågående
utredningar, till lönekommittén av 1936 liksom också till den särskilda personalutredningen
vid statens järnvägar. Jag tror, att det vöre synnerligen
lyckligt och önskvärt, örn herr statsrådet ville söka påverka ifrågavarande utredningars
arbete i sådan riktning, att åtminstone frågan örn dessa och liknande
befattningar, varom de olika verksstyrelserna gjort upprepade framställningar,
kunde i tid bli föremål för de olika utredningarnas bedömande. Det
förefaller mig vara ganska angeläget, att statens affärsdrivande verk få i
stort sett den befälsuppsättning, som dessa verks ansvariga ledningar anse
vara erforderlig med hänsyn till verksamhetens art och omfattning.

Jag har, herr talman, inte heller vid denna punkt något annat yrkande än
örn bifall till utskottets hemställan och har endast velat göra denna vädjan till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om rätt för Konungen att medgiva undantag
från gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning; och blev utskottets
däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 13.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 35, i anledning av väckta motioner Äng. ändring
örn ändring av övergångsbestämmelserna till reglementet angående tjänstepension
för arbetare vid riksbankens sedeltryckeri och pappersbruk. serna tm

I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade, likalydande
motioner, väckta den ena i första kammaren under nr 166 av herr Bäck- tjänstepension
lund och den andra inom andra kammaren under nr 272 av herr Olsson i för arbetare
Staxäng, hade hemställts, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring av över- vid riksgångsbestämmelserna
till reglementet angående tjänstepension för arbetare
vid riksbankens sedeltryckeri och pappersbruk, att arbetare vid sedeltrycke- pappersbruk.
riet beredes skäligt vederlag för sina före reglementets ikraftträdande gjorda
inbetalningar till ränte- och kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm».

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av förevarande motioner
I: 166 och II: 272, måtte besluta, att såsom första stycke under punkten 2
av övergångsbestämmelserna till tjänstepensionsreglementet för arbetare vid
riksbankens sedeltryckeri och pappersbruk skulle, med tillämpning från och
med den 1 juli 1935, införas en bestämmelse av följande lydelse:

108

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Äng. ändring av övergångsbestämmelserna till reglementet angående tjänstepension
för arbetare vid riksbankens sedeltryckeri och pappersbruk.
(Forts.)

2. Har arbetare vid sedeltryckeriet efter riksbankens övertagande av verksamheten
vid tryckeriet men före reglementets ikraftträdande verkställt inbetalningar
till ränte- och kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm enligt därom
för arbetarpersonalen vid tryckeriet då gällande bestämmelser, skall han som
tjänstår för pension äga tillgodoräkna fem sjättedelar av den tid, för vilken
sådan avgift erlagts och varunder arbetaren innehaft anställning av beskaffenhet
och under förutsättningar, som i 1 § sägs.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herrar Lovén, Paulsen
och Andersson i Falkenberg.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Lovén: Herr talman! Det är möjligt, att ett misstag begicks vid
övergången till det nya pensionsreglementet och att de arbetare, örn vilka
här är fråga, borde ha fatt det något fördelaktigare ställt i pensionshänseende
än vad nu är fallet. Men da varken utskottet eller bankofullmäktige eller
pensionärerna själva gjorde någon erinran, när det nya pensionsreglementet
skulle stadfästas, anse vi reservanter det inte vara riktigt att nu så här separat
komma efter med ändring eller förhöjning av pensionerna, och detta inte minst
därför, att regeringen lovat att igångsätta en allmän översyn över nu utgående
pensioner för att, i den man det är befogat och behövligt, reglera dessa.
Därför anse vi, att det även skulle kunna anstå med denna sak och med det
föreslagna tillägget till dessa pensionärer, och att man inte, såsom nu föreslås,
skall gå händelserna i förväg. Att, som utskottet säger, några konsekvenser
inte skulle uppkomma, det är ett uttalande, som får stå för utskottets
egen räkning. Och det skall bli intressant att vid nästa riksdag eller vid
någon därefter kommande riksdag se, örn utskottet kommer att fortsätta på
samma väg eller örn utskottet kan finna någon utväg att slippa undan de konsekvenser,
som komma att följa av utskottets ställningstagande.

Till slut vill jag, herr talman, uttala min förvåning över att man går att
retroaktivt ända från 1935 rätta till det fel som anses begånget och som det
förut inte varit tal om.

Med stöd av det anförda ber jag, herr talman, att få yrka avslag på utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr Andersson i Falkenberg.

Herr Holmgren: Herr talman! Utskottet har ansett sig böra följa det

förslag, som bankofullmäktige avgivit till utskottet i denna fråga. Det innebär,
att de ifrågavarande arbetarna skola såsom tjänsteår för pension få tillgodoräkna
sig en sjättedel mer än vad som följer av gällande föreskrifter. Detta
kan förefalla egendomligt men har en mycket plausibel förklaring. Avsikten
är nämligen att bereda ifrågavarande arbetare skälig ersättning för före
lagens ikraftträdande erlagda pensionsavgifter. Ett bifall till utskottets förslag
kommer inte att medföra några konsekvenser beträffande andra arbetargrupper
i statens tjänst, såvitt det varit möjligt för bankoutskottet att undersöka
saken. Det kommer inte att beröra mer än ett tiotal arbetare.

Under sådana omständigheter anser jag, herr talman, att kammaren lugnt
kan bifalla utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Osberg.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Nr 31.

109

Äng. ändring av övergångsbestämmelserna till reglementet angående tjänstepension
för arbetare vid riksbankens sedeltryckeri och pappersbruk.

(Förts.)

Herr Lovén: Herr talman! Det kan nog vara riktigt vad kerr Holmgren
sade, men beträffande konsekvenserna vill jag fästa den ärade vice ordförandens
i utskottet uppmärksamhet på att det nu föreligger en proposition
nr 299 med förslag till kungörelse örn ändring i vissa delar av reglementet
den 30 juni 1934 angående tjänstepension för arbetare i statens tjänst. I denna
heter det i § 2 moment 3: »Har arbetare i samband med statens överta gande

av kommunalt driven verksamhet eller av enskilt företag övergått till
statens tjänst, beror på prövning i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver, örn
och i vad mån tid, under vilken arbetare innehaft anställning hos den föregående
arbetsgivaren, må tillgodoräknas honom såsom tjänstår.» Jag undrar,
vad vice ordföranden i bankoutskottet skall säga, när denna proposition skall
behandlas, och örn han då är lika säker på att det inte blir några konsekvenser
av detta. Varför kunde man inte vänta med den föreliggande frågan, till
dess denna proposition blir behandlad, som också rör arbetare, vilka kommit
från enskild anställning till statens tjänst? Man hade inte tid att vänta med
föreliggande fråga, till dess denna proposition kom under behandling i utskottet,
utan man skulle rusa iväg och rätta till ett tidigare begånget misstag,
som man inte sett upp med, och gå tillbaka retroaktivt till år 1935. Då
undrar jag, hur de arbetare skola ha det, som enligt det nyss upplästa momentet
överförts från enskilt företag.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå; och
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§14.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av väckta
motioner örn vissa ändringar i lagen örn vägdistrikt.

Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft de
inom andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motionerna nr 120 av
herr Pettersson i Dahl m. fl. och nr 235 av herr Lindmark samt nr 152 av herr
Jacobson m. fl. och nr 236 av herr Lindmark.

I motionen II: 152 hade hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla örn förslag till sådan ändring i lagen örn vägdistrikt, att
val av vägstämmoombud må i kommuner, som äro indelade i flera valdistrikt,
äga rum inför respektive valnämnder».

Utskottet hemställde,

1) att motionerna

a) II: 235 och

b) 11:120

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

2) att motionerna

a) II: 152 och

b) 11:236

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Lindmark, Bodin, Hagström, ''John
Björck, Ljundqvist, Nolin och Nilsson i Steneberg, som ansett, att utskottets
yttrande bort hava i reservationen angiven lydelse.

Äng. vissa
ändringar i
lagen om
vägdistrikt.

Ilo

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. in.

Äng. vissa ändringar i lagen om vägdistrikt. (Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Jacobson: Herr talman! När denna fråga i fjol framfördes i riksdagen
— jag syftar då på det billiga och rättvisa kravet örn åtgärder från
riksdagens sida för befolkningen i de vidsträckta norrländska kommunerna
att få utöva sin rösträtt — varvid den sammankopplades med kravet örn en
revision av de nu gällande rösträttsbestämmelserna, gjorde konstitutionsutskottet
följande uttalande: »Därest, såsom motionärerna antyda, vid redan

hållna valförrättningar vissa svårigheter yppats eller valproceduren blivit
omständlig, beror detta på lagstadgandets principiella innehåll, och missförhållandet
kan avhjälpas genom införande i lagen av särskilda föreskrifter örn
valförrättningens anordnande.» Då emellertid utskottet saknade anledning
upptaga den sistnämnda omständigheten till omprövning, hemställdes örn avslag.

Alltså i fjol, då båda frågorna —- dels rösträttsgrunden, dels själva förfarandet
vid valförrättningen — behandlades i riksdagen, avstyrkte konstitutionsutskottet
förslagen på den grund att de båda frågorna voro sammankopplade.
I år avstyrker konstitutionsutskottet på grund av att de båda
frågorna icke sammankopplats. Det var just på grund av konstitutionsutskottets
utlåtande vid fjolårets riksdag, som jag i min motion i år icke gick
in på rösträttsgrunderna, utan endast krävde en ändring i själva valproceduren.
Aad skall en nykommen riksdagsman få för uppfattning av detta högvördiga
utskott, vars ståndpunkt växlar fullständigt diametralt från det ena
året till det andra. Utskottet tycks hysa den uppfattningen, att vi gott kunna
vänta och se framtiden an; det brådskar tydligen inte. Jag tillåter mig
ställa den frågan till utskottets ärade ledamöter: Örn ni, herrar Hallén, Fast
m. fl. vore bosatta i exempelvis min egen kommun, Vilhelmina, som har ett
ytinnehåll av icke mindre än 87 kvadratmil, motsvarande 3 gånger Blekinge
län, och som vid de kommunala och politiska valen är uppdelad i 37 valdistrikt,
men som vid val av vägstämmoombud, enligt de nu gällande bestämmelserna,
är hänvisad till ett enda valställe inom denna stora och vidsträckta
socken, skulle ni då finna eder i att utan knot resa exempelvis 30 mil för
att få utöva eder rösträtt? Jag skulle vilja se exempelvis vännen Fast vid
iram korn sten till Vilhelmina efter en dylik besvärlig resa, i synnerhet örn
han tvingats att i avsaknad av väg tillryggalägga en stor del av densamma
gående eller roende. Skulle inte då det småländska blodet komma i svallning?
Nej, mina damer och herrar, här är endast den enklaste gärd av rättvisa
som skipas, därest möjligheter skapas för obygdens och de stora avståndens
folk att utan allt för stora uppoffringar fullgöra en medborgerlig
rättighet. De motiv, som konstitutionsutskottet anfört för avslag, lalla, som
jag tidigare anfört, på dess egen argumentation i fjolårets utskottsutlåtande.

Då jag vet, att jag förfäktar en rättvis sak, som icke är betjänt av ett uppskov
i det ovissa, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till min i motion 152
gjorda hemställan om skrivelse till Kungl. Majit i motionens syfte.

Herr Lundqvist: Herr talman! Jag kan ju delvis mycket väl förstå den
föregående ärade talaren, då han gav tillkänna ett visst missmod inför den utgång
hans motion fått. Han undrade, hur han egentligen skulle lägga en motion,
för att den över huvud taget skulle vinna konstitutionsutskottets gillande.
Jag tror emellertid, att örn den ärade motionären läser konstitutionsutskottets
utlåtande mera noggrant, skall han finna, att detta innebär mera av välvilligt
tillmötesgående av hans motion än han vid ett första genomögnande av utlåtandet
kanske har funnit.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Nr 31.

lil

Ang. vissa ändringar i lagen om vägdistrikt. (Forts.)

Det är ju emellertid så, herr talman, att konstitutionsutskottet i detta utlåtande
har behandlat inte bara den motion, som herr Jacobson väckt, utan också
en del andra motioner av ganska olika slag, såsom kammarens ärade ledamöter
torde ha funnit. Här föreligga motioner, som dels syfta till åvägabringande
av likställighet mellan fastighet och inkomst vid vägskattens utgörande och
dels avse sådan ändring av bestämmelserna örn val av vägstämmoombud, att
dessa val skola, obligatoriskt enligt herr Jacobsons eller fakultativt enligt en
annan motion, verkställas inför respektive valnämnder i stället för på kommunalstämma.

Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten på att utskottet är enigt ifråga örn
det slut, vartill utskottet kommit, nämligen att hemställa örn avslag på alla motionerna.
Men utskottet är också enigt på en annan punkt, nämligen därom,
att man vill ha en utredning om åstadkommande av likställighet mellan fastighet
och inkomst vid vägskattens utgörande. Därvidlag råder alltså ingen meningsskiljaktighet.

Den reservation, som finns fogad till utskottets utlåtande och till vilken jag
jämte andra anslutit mig, går däremot ut på, att man inte för närvarande skall
taga ställning till en fråga, som icke är berörd i någon av de olika motionerna,
nämligen sättet för val av vägstämmoombud, för den händelse full likställighet
skulle vinnas i vägskattehänseende mellan fastighet och inkomst. Vi, som
stå för reservationen, mena, att denna fråga får man pröva, när man sett, till
vilket resultat den nu pågående undersökningen örn utjämning av skatten för
fast egendom och inkomst kommer.

Vi lia alltså inom utskottet alla velat, att en utredning skall komma till
stånd, och det kan ju också hända —- det vill jag säga till herr Jacobson — att
de utredningar, som äro igångsatta och som man åberopar i utskottets utlåtande,
kunna komma att bli avslutade så tidigt, att när man i herr Jacobsons hemtrakt
nästa gång går att utse vägstämmoombud, man då fått en annan ordning
till stånd, så att det kanske inte ställer sig så svårt som herr Jacobson nu
påpekade.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag
och ifråga om motiveringen till den reservation, som är avgiven av herr Lindmark
m. fl.

Herr Jacobson, som nu för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr tal man!

Herr Lundqvist hade den uppfattningen, att om jag läste konstitutionsutskottets
utlåtande mera noga, skulle jag ha kommit till en annan uppfattning
och ansett, att utskottet ställt sig välvilligt till min motion. Jag försäkrar herr
Lundqvist, att jag läst detta utlåtande inte bara noggrant utan mer än noggrant.
Det är intet tvivel örn, att jag läst utskottets utlåtande ordentligt.

Vad beträffar den utredning, som enligt vad herr Lundqvist ställde i utsikt
skulle kunna föranleda, att det vid nästa val av vägstämmoombud skulle finnas
möjlighet att lia fått en ändring till stånd till förmån för folket däruppe
i fjälltrakterna, vill jag säga, att jag har en helt annan uppfattning än han,
när det gäller den hastighet, med vilken utredningar verkställas och lämna resultat.
Jag har alltså inte samma uppfattning som herr Lundqvist i detta fall,
utan jag tror, att ett beslut enligt utskottets förslag kommer att i mycket hög
grad fördröja denna rättvisa sak.

Vidare anförde:

Herr Fast: Herr talman! Örn herr Jacobson finge sitt yrkande i dag

bifallet av kammaren, skulle man inte komma ett enda fjät snabbare fram än
vid ett bifall till utskottets förslag. När det gäller de bestämmelser, som nu

112

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Äng. vissa ändringar i lagen arn vägdistrikt. (Forts.)
råda, äro vi fullständigt överens om, att det är orimligt att i de stora kommunerna
förrätta val på sätt nu är föreskrivet. Därom råder ingen tvekan. Men
förhållandena äro annorlunda i år än tidigare, då vi inte bara lia dessa motioner
om val av vägstämmoombud och hur dessa val skulle ske till behandling,
utan också motioner och förslag örn utjämning mellan inkomst av fastighet
och annan inkomst. Vi voro av den uppfattningen att man inte längre kunde
motsätta sig en undersökning av detta problem, huruvida dessa vägskattegrunder
borde ändras till likställighet. När vi emellertid kommit så långt och
hade fått denna uppfattning, blev det också klart för oss, att den arbetande
kommunalskattekommittén redan tagit upp detta problem. Det skulle då ha
varit orimligt att begära utredning på en punkt, där utredning redan pågår.
Men samtidigt måste vi säga oss, att örn man går till ändring av vägskattegrunderna,
måste därav logiskt följa ändring av valbestämmelserna. Det borde ju
glädja herr Jacobson, som tillsammans med oss slagits för att få rätsida på de
nuvarande rösträttsgrunderna beträffande val av vägstämmoombud, att utskottet
här konstaterat detta faktum, att när man går till ändring av förhållandena
rörande vägskattegrunderna, följer därav logiskt, att man måste ändra
rösträttsgrunderna, och att några som helst skäl icke finnas för'' bibehållande
av nuvarande bestämmelser örn val av vägstämmoombud på kommunalstämma
utan att de böra överflyttas till kommunalfullmäktige.

Jag tror, att herr Jacobson skall ge mig rätt i, att om man nu avläte en särskild
skrivelse i förevarande avseende, skulle Kungl. Maj :t inte kunna sätta
igång den begärda utredningen tidigare än som nu sker genom den i utskottets
motivering gjorda anvisningen. En begäran örn utredning ligger ju faktiskt
i utskottets motivering. Men särskilda förhållanden göra, som jag redan
påpekat, att man inte rimligen kan komma med detta i klämmen.

Jag vill till reservanterna säga, att det också är ganska orimligt att kräva,
att vi skola utan vidare uttala oss för att det skall bli ändring i grunderna för
vägskattens utgående, men å andra sidan inte ha klart uttalat, att detta måste
medföra de och de konsekvenserna ifråga örn rösträtten. Utskottets hemställan
är resultatet av en kompromiss, som träffats i stort sett med alla, ty rörande
slutresultatet äro alla ense, men högern har ställt sig utanför, speciellt
när det gällt detta uttalande örn ändrade rösträttsvillkor. Jag är livligt övertygad
— såsom framgår av vad som yttrats i debatten i utskottet — att de
ärade reservanterna nog tro, att detta är det pris man tvingas att betala. Men
man har inte velat göra något uttalande nu utan ansett, att det är tillräckligt
att bita i det sura äpplet vid en senare tidpunkt.

Under sådana förhållanden kan jag inte se något skäl att bifalla vare sig
herr Jacobsons motion eller den som herr Lindmark framfört, utan jag tror, att
det enda riktiga, om man vill få ett resultat, är att bifalla irtskottets hemställan
och jämväl dess motivering, vilket yrkande jag nu ställer.

Herr Lindmark: Herr talman! I början av årets riksdag väckte jag tvenne
motioner, den ena avseende att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle begära
utredning i syfte att få till stånd full likställighet i fråga örn vägskattegrunderna
och den andra också en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om
utredning i syfte att val av vägstämmoombud skulle kunna ske i de större kommunerna
med utnyttjande av valdistrikten. Den senare motionen sammanfaller
i stort med den motion, som herr Jacobson har väckt och som han nyss
talat för.

Det var inte nödvändigt, att dessa tvenne motioner sammankopplades vid utskottets
behandling. Inte förty har konstitutionsutskottet gjort detta och därigenom
i viss grad försvårat en lycklig utgång av själva behandlingen. På en

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Nr 31.

113

Äng. vissa ändringar i lagen om vägdistrikt. (Forts.)
punkt är jag emellertid mycket tillfreds med vad utskottet uttalat, nämligen
då^ utskottet med skärpa understrukit nödvändigheten av att full likställighet i
fråga om vägskattegrunderna skapas och skapas fortast möjligt. Men utskottet
konstaterar, att 1936 års kommunalskatteberedning redan tagit upp detta
ärende till behandling och att det följaktligen icke behövs någon särskild skrivelse
till Kungl. Maj :t om den saken. Jag är för min del fullt nöjd med detta
enhälliga uttalande från utskottets sida örn nödvändigheten av utjämning i fråga
om vägskattetungan, så att inte fastighetsägarna skola behöva betala 50 procent
högre vägskatt än andra inkomsttagare. Detta uttalande synes mig vara
mycket värdefullt, och det är första gången som det hänt i Sveriges riksdag att
ett sådant uttalande gjorts från ett utskotts sida.

_ Vidare uttalar konstitutionsutskottet, att sättet att utöva rösträtt vid val av
vägstämmoombud så intimt hänger samman med kravet på likställighet av vägskattegrunderna,
att frågan härom bör tagas upp först efter det att frågan om
vägskattegrunderna fått sin lösning. Jag har noga taget inte så mycket att
invända häremot heller. För mig kan detta inte betyda någonting annat än att
vi i de stora norrlandskommunerna få genomlida eventuellt ännu ett val med
därmed förenade stora svårigheter, men att vi likväl ha utsikt att snart nog kunna
komma till en bättre tingens ordning.

Vad jag nu med mitt yttrande särskilt vill vända mig mot är tvenne uttalanden
i utskottets motivering, vilka äro av natur att böra påpekas. Jag har redan
påpeka^ att konstitutionsutskottet uttalat sin fulla anslutning till likställigheten
i fråga om vägskattegrunderna. I samband härmed säger emellertid
utskottet bland annat: »Vid en dylik utredning kan vägorganisationens inverkan
på vägskattens storlek icke förbigås. Större vägdistrikt medföra nämligen ökad
skatteutjämning. Om kostnaderna för genomfartsvägarna överflyttas på staten,
skulle en utjämning av grunderna för vägskattens utgående få minskad betydelse.
»

Här menar jag, att konstitutionsutskottet varit inne på ett resonemang, som
i.detta sammanhang är fullkomligt onödigt och för övrigt vilseledande. Min motion
avser inte frågan örn skatteutjämning mellan vägdistrikten. Den frågan behöver
man inte ta upp i detta sammanhang. Vi ha redan nu en ganska effektiv
vägskatteutjämning mellan vägdistrikten, vilken emellertid givetvis skulle kunna
göras ännu bättre, men i det här sammanhanget behöver man inte diskutera
dessa slag av utjämning. Det räcker icke med den skatteutjämning, som skulle
kunna uppkomma därigenom att.vägdistrikten gjordes exempelvis så stora, att de
omfattade ett helt län. Vi veta ju också, att den tanken har varit uppe att man
skulle göra vägdistrikten så stora
anordning avlägsnar man emellertid inte den orättvisa, som för närvarande föreligger
i fråga örn skatteobjekten. Den strängare och hårdare beskattningen av
fastigheterna star ju kvar i alla fall och lika starkt markerad som den för närvarande
är. Ja. även örn man sammansloge vägdistrikten till ett, så att det
omfattade hela riket, och man samtidigt bibehölle denna anordning med en särskild
vägskatt, vilken skulle utgå på ungefär samma sätt som för närvarande
sker, skulle den skatteutjämning, som dervid erhölles, inte tjäna det syfte, som
vi motionärer närmast avse, nämligen att skapa en rättvisare grund för vägskatternas
utgörande skatteobjekten emellan. Följaktligen är utskottets resonemang
på denna punkt fullkomligt onödigt. Det är också oriktigt oell vilseledande,
ty det ger halvt pa hand, att man skulle kunna lösa föreliggande problem
på det sätt utskottet här pekar på

Den andra punkten, sorn betyder mera i detta sammanhang och sorn gjort att
reservanter ha uppenbarat sig, är följande uttalande: »Att dea nuvarande an Andra

kammarens protokoll 1938. Nr 31. 8

114

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Ang. vissa ändringar i lagen om vågdistrikt. (Forts.)
ordningen av dessa val i varje fall måste anses olämplig, såsom också motionsvis
uttalats, då den nödvändiggör valens förrättande å kommunalstämma och efter
särskild röstlängd, finner utskottet utgöra ett ytterligare skäl att den ifrågasätta
utredningen snarast företages.»

Av ordalydelsen märka vi, att utskottet fäster sig vid att valen, som äga rum
på kommunalstämma, ske efter en särskild röstlängd. Detta uttalande innebär,
att man skulle slopa den särskilda rösträttsgrund, som vi för närvarande ha
enligt väglagen, och att vi skulle införa något annat. Herr Fast har också redan
tidigare talat om en rösträttsgrund, som skulle vara lika. med. den kommunala
rösträttsgrunden. Med utgångspunkt härifrån menade givetvis herr Fast och
med honom liktänkande, att det inte längre finns någon anledning att låta valen
förrättas på kommunalstämma, utan att de böra överföras till kommunalfullmäktige.
Herr Fast yttrade nu, att det här både får och bör ordentligt sägas
ifrån, att vad man syftar till är ett slopande av den nuvarande rösträttsgrunden
och ett införande av en ny sådan.

Jag vill rekommendera de borgerliga partierna att uppmärksamma detta förhållande.
Vid 1934 års riksdag, då denna fråga behandlades i samband med
den nya väglagens antagande, yttrade bland andra bondeförbundets ledare^herr
Pehrsson i Bramstorp följande: »Det här gäller allenast ekonomiska frågor.
Det är icke fråga om sociala spörsmål, som gälla hela folkets välfärd, utan
det är fråga örn ekonomiska ting. Utgår man därifrån, att det är de, som
påförts skatt, som skola ha rösträtt, så menar jag, att man^icke därvidlag gjort
den orätt, som från utskottsreservanternas sida här har påtalats.» Och något
senare i samma anförande yttrade herr Pehrsson i Bramstorp: ».Det är här

fråga örn ett ordentlighetsstreck, och jag tror verkligen, att man inför framtiden
inte står till svars med att släppa detta krav.» Det var därvidlag fråga
örn den fullgjorda skatteplikten. Konstruktionen av de nuvarande röstgrunderna
enligt väglagen kräva också, att man inte skall häfta för oguldna vägskatter.
Men går man över till detta nya system att ombuden skola väljas
enligt den kommunala rösträtisskalan, har man därmed släppt just denna
fundamentala sats, som herr Pehrsson i Bramstorp 1934 fann sa betydelsefull,
att han såg sig föranlåten att understryka vikten av, att endast den, som har
att betala vägskatt, skall ha rösträtt, och att man skall ha ett . ordentlighetsstreck,
så att endast den, som också betalar denna skatt, får rösta. Det var
bondeförbundets ledare, som alltså gjorde dessa uttalanden.

Som sagt, går man över till den kommunala rösträtten, släpper man just
denna sida av problemet. Jag har velat framföra detta för att man skall fa
klart för sig vad det är som skiljer utskottets uttalande från reservanternas.
Under det att utskottet i sitt uttalande i dag tar ställning till rösträttsgrunderna
och ger en viss anvisning på hur den frågan skall lösas utav den blivande
utredningen, innebär reservanternas uttalande helt enkelt, att det spörsmålet
nu inte bör eller får tas upp, utan att det är utredningens sak att visa, vilka
rösträttsgrunder som böra tillämpas, och att det sålunda för närvarande inte
är mycket mera att säga härvidlag. En seger för utskottet eller för reservationen
innebär sålunda i sig ett ställningstagande till frågan, örn 1934 ars
majoritets mening fortfarande skall vara gällande och bestämmande eller örn
det ställningstagande, som herr Fast rekommenderade och som utskottet rekommenderat,
skall vara gällande. , .

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande io gade

reservationen.

Herr Hällgren: Herr talman! Vid 1937 års riksdag förelåg en^motion
om ändrade grunder för vägrösträtten. Man motiverade detta från vårt håll

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Nr 31.

115

Ang. vissa ändringar i lagen om vägdistrikt. (Forts.)
bl. a. med de otympliga valdistrikt, som finnas i vissa norlandslän. Yi hade
herr Lindmark till motståndare, när det gällde att ändra dessa grunder, men
trots detta beslöt andra kammaren en skrivelse till Kungl. Maj :t. Att frågan
föll berodde på första kammarens hållning.

För att göra de nuvarande bestämmelserna mera tilltalande har nu herr Lindmark
vänt på vår argumentation från i fjol och vill göra själva sättet för valet
av vägstämmoombud mera tilltalande genom att ordna det så, att dessa val
skola äga rum inför valnämnderna i stället för på samlad kommunalstämma.
Dessutom motionerar herr Lindmark om ändrade vägskattegrunder, dock utan
ändring av rösträttsgrunderna. Jag kan inte tänka mig, att andra kammarens
majoritet skulle gå ifrån sin förut uttalade mening och vilja ha en ändring uti
grunderna för vägrösträtten. Då i år konstitutionsutskottet med stor majoritet
uttalat, att det anser, att vägskattegrunderna böra ändras samtidigt med
bestämmelserna örn val av vägstämmoombud, tycker jag, att den ståndpunkt,
som utskottet här har intagit, borde samla ännu större majoritet i år än i fjol,
låt vara att herr Lindmark med sin konservativa syn på dessa frågor inte kan
godkänna detta utskottsutlåtande.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr Lindmark: Herr talman! Min motion örn ändring av bestämmel serna

rörande val av vägstämmoombud är ingalunda grundad på konstitutionsutskottets
utlåtande av i fjol. Den är grundad på den erfarenhet vi gjorde vid
1935 års val. De svårigheter, som då yppade sig framförallt i de stora norrlandskommunerna,
kan man enklast eliminera just på det sätt, som i motionen
framhålles. Det är inte bara jag som anser, att riksdagens uttalande på ifrågavarande
punkt borde vara neutralt. Samtliga konstitutionsutskottets högerock
folkpartiledamöter lia gjort samma uttalande, och sålunda föreligger här
en borgerlig samling, låt vara med undantag för bondeförbundet. Jag anser
mig vara i gott sällskap.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen meddelade, att han
med hänsyn till de under överläggningen framställda yrkandena komme att
framställa propositioner först beträffande utskottets hemställan och därefter
beträffande motiveringen.

På av herr talmannen därå given proposition blev till en början utskottets
hemställan under punkten 1) av kammaren bifallen.

Herr talmannen gav vidare propositioner beträffande utskottets hemställan
under punkten 2) a), nämligen dels på bifall till berörda hemställan, dels ock
på avslag därå samt bifall i stället till motionen 11:152; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i elen förra propositionen.

Utskottets hemställan under punkten 2) b) blev härefter på av herr talmannen
därå given proposition av kammaren bifallen.

Slutligen framställde herr talmannen propositioner beträffande motiveringen,
nämligen dels på godkännande av utskottets motivering, dels ock på
godkännande av den motivering, som innefattades i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och blev utskottets motivering av kammaren godkänd.

§ 15.

Föredrogos var för sig:

bevillningsutskottets betänkande, nr 18, i anledning av väckta motioner om
sänkning av tullen å vissa inom byggnadsindustrien använda varor;

116

Nr 31.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

första lagutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av väckt motion med vissa önskemål i avseende å en
framtida revision av lagen örn avbetalningsköp; och

nr 35, i anledning av väckt motion om avskaffande av prästexamen; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till läroanstalter för dövstumma m. m., dock endast
såvitt angår förslaget till lag om upphävande av lagen den 31 maj 1889 angående
dövstumundervisningen.

[Vad utskotten i nämnda betänkande och utlåtanden hemställt bifölls.

§ 16.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av väckta motioner angående
landstingens arbetsformer m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till underhåll
av Tullgarns slott m. m.;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till påbörjande
av vissa till Stockholms garnison hörande truppförbands och anstalters
utflyttande till Järvafältet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
medel till vissa förbättringar av förläggningsförhållandena å Järvafältet;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till anordnande
av tjänstebostäder vid Gotlands kustartillerikårs förläggning i Fårösund
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statens
farmacevtiska laboratorium för budgetåret 1938/39 jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
en statens polisskola m. m.; och

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till bidrag till handelshamnar och farleder jämte en i ämnet
väckt motion;

bevillningsutkottets betänkande, nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 288 med förslag till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av väckt motion örn ändring av 2 § i kungörelsen angående
handel med farmacevtiska specialiteter;

nr 38, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
örn ändrad lydelse av 15 § kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 306) angående
handel med farmacevtiska specialiteter, dels ock i ämnet väckta motioner; andra

lagutskottets utlåtande, nr 48, i anledning av väckt motion om utredning
rörande viss omläggning av gällande inkallelseförfarande vid mobilisering;
samt

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av
väckt motion angående beredande av möjlighet för svenska medborgare av
judisk börd att utträda ur mosaisk församling utan att inträda i svenska
kyrkan.

Onsdagen den 4 maj 1938 e. m.

Nr 31.

117

§ 17.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 1, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t gjorda framställningar rörande
utgifterna för budgetåret 1938/39 under riksstatens första huvudtitel, innefattande
anslagen till kungl, hov- och slottsstaterna;

nr 229, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående förvärv
av aktier i vissa järnvägsaktiebolag jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för nomadlärare m. m.; samt

från riksdagens kansli:

nr 231, angående skolkökslärarinnornas vid fortsättningsskolorna anställnings-,
bostads-, löne- och pensionsförhållanden.

Justerades protokollsutdrag.

§ 18.

Ledighet från riksdagsgöromålen
herr Mattsson
8 Holmbäck (sjuk)

8 Dahlbäck »

» Lindberg i Stockholm
> Herou
fru Humla
herr Eklund

8 Andersson i Ovanmyra
8 Hansson i Hönö
* Lindén

Kammarens ledamöter åtskildes

§ 19.

beviljades:

under 3 dagar fr. o. m. den
» 12 » » >

8 5 » » »

» 2 > » »

» 8 » » 7,

> 4 > > ,

> 2 » > »

8 4 > > »

i 4 » » s

8 4 > > »

härefter kl. 11.18 e. m.

5
7

6
6
5

maj,

och

In fidem

Sune Norrman.

Andra kammarens protokoll 1988. Nr 21.