Motioner i Andra kammaren, Nr 104.

1

Nr 104.

Av herr Mosesson, angående de inom statskyrkans ram existerande
fria evangeliska samfundens rättsliga ställning m. m.

I april 1925 framhöll Frikyrkliga samarbetskommittén, en samarbetskommitté
för Svenska missionsförbundet, Baptistsamfundet och MetodistEpiskopalkyrkan
i Sverige, behovet av en förbättrad religionslagstiftning,
särskilt med hänsyn till de frikyrkliga samfundens ställning.

Den tidigare pågående utredningen rörande religionsfriheten hade något
år tidigare avbrutits på grund av regeringens beslut att nedbringa statens
omkostnader för utredningar, men genom Kungl. Maj:ts beslut tillkallades
1925 sakkunniga för att utreda frågan örn vidgad rätt till utträde ur statskyrkan
samt örn de sålunda utträddas rättsliga ställning. Dessa sakkunnigas
uppdrag var strängt begränsat, och det större problem, som de sakkunniga
i sitt arbete oupphörligen snuddade vid, fick ej angripas. De sakkunniga
sade själva i sitt betänkande, avgivet den 9 augusti 1927, följande
härom:

»I de av statsrådet angivna riktlinjerna för 1925 års sakkunnigas arbete
hade de sakkunniga därjämte funnit ligga en maning att söka begränsa uppgiften
till vad som har ovillkorligt samband med huvudfrågan örn vidgad
rätt till utträde ur statskyrkan. De sakkunniga hava i överensstämmelse
med det sålunda givna direktivet sökt att inom det nuvarande statskyrkosystemets
ram förverkliga vissa viktiga religionsfrihetskrav, men icke eftersträvat
en lösning av religionsfrihetsspörsmålet i hela dess vidd. I stället
måste vad som föreslås komma att präglas av så olikartade principer som
religionsfrihetskravets tillgodoseende och statskyrkosystemets bibehållande.»

I ett särskilt yttrande till de sakkunnigas betänkande påpekade Mosesson
önskvärdheten av att en utredning av det större problemet verkställdes. Någon
sådan har icke kommit till stånd, och något förslag har icke framlagts
örn vidgad rätt till utträde ur statskyrkans gemenskap. Vissa av de följdfrågor,
som skulle uppstått för de utträdda, ha senare fått en lösning genom
1930 års lag örn församlingsstyrelse samt skolärendenas överflyttande
till den borgerliga kommunen.

I stort sett kan man säga, att religionsfrihetssakkunnigas betänkande erhöll
ett välvilligt mottagande av hörda myndigheter och av sammanslutningar,
som bereddes tillfälle att yttra sig däröver.

De frikyrkliga samfundens ovan nämnda samarbetskommitté framhöll i
sitt yttrande att genomförandet av de partiella reformer, som av sakkunniga
föreslås, icke kunna innebära någon tillfredsställande lösning av religionsfrihetsfrågan,
och alt de knappast i vissa detaljer vöre ägnade att

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 4 sami. Nr 104—109. 1

2

Motioner i Andra kammaren, Nr 104.

göra rättvisa åt de frikyrkliga samfundens krav på en förbättrad religionslagstiftning.
Kommittén är nämligen av den meningen, att det ingalunda
är möjligt att ur det komplex av frågor, som höra samman med ett konsekvent
hävdande av religionsfriheten, utbryta detaljen örn fritt utträde ur
statskyrkan och lämna andra, enligt kommitténs mening, viktigare spörsmål
obeaktade.

En och annan lärer kanhända vilja göra gällande, att eftersom icke ens
den lilla reform örn rättighet att utträda ur statskyrkogemenskapen utan att
övergå till annat trossamfund ansetts så trängande, att förslag därom blivit
framlagt, oaktat de sakkunnigas förslag välvilligt upptagits och biskopsmötet
senare därom gjort framställning, så är en utredning av de större frågorna,
främst den om de fida evangeliska samfundens rättsliga ställning,
ännu mindre från det allmännas sida påkallad.

Så är dock ingalunda förhållandet. Blott den omständigheten, att statsmakterna
genom vissa åtgärder visat tillmötesgående inför behov, som rört
sig inom dessa religiöst präglade medborgareskikt — jag erinrar om rätt till
civiläktenskap, rätt till jordfästning i icke-kyrklig ordning, skattefrihet för
gudstjänstlokaler samt allmänt välvilligt bemötande — samt den omständigheten,
att landet näppeligen uppvisar en mera plikttrogen och lojal medborgarestock,
har hittills besparat samhället uppgiften att taga itu med de
olösta problem, som dessa samhällsgrupper gång på gång brottas med och
lida under.

Den egentliga lag, som skulle reglera förhållandet för utomkyrkliga religiösa
sammanslutningar, är dissenterlagen av 1873.

De förhållanden, som rådde då denna lag kom till, voro ju mycket olika
nu rådande förhållanden. Lagen har likväl från början visat sig vara ineffektiv.
De grupper av medborgare, som lagen avser att reglera förhållandena
för, funno bestämmelserna i lagen så obilliga för att ej säga kränkande, att
allenast ett fåtal bildade dissenterförsamlingar. Det är tack vare den åstundan,
som kristna medborgare hyst att efter måttet av sina krafter verka
inom samhällslivets ram, som de ej velat utträda ur statskyrkogemenskapen
utan ha inom den formella gemenskapens ram bildat fria evangeliska församlingar
och samfund och på så sätt kunnat bidraga till uppbyggandet av
en kristlig kultur i detta land. Genom att ställa sig under 1873 års lag skulle
de så att säga ha med egna händer slitit tungan ur sin mun. Detta ha de ej
velat utan fastmer vara med i folkets rådslag och beslut.

Jag tror, att även de medborgargrupper, som se saken på annat sätt än en
som anslutit sig till en sådan fri evangelisk kyrkoförsamling, äro glada över
att de frikyrkliga stannat kvar i rådplägning och verkställighet. De baptister
och metodister, som den officiella statistiken anger såsom dissenters, äro i
stor utsträckning icke medlemmar av de samfund, som de uppgivas tillhöra,
utan äro ättlingar av sådana, som en gång utträdde. Av de frikyrkliga medborgarna
i vårt land äro allenast omkring en tredjedel av metodist-episkopal -

Motioner i Andra kammaren, Nr lOi.

3

kyrkans nuvarande medlemmar dissenters, och antalet ur statskyrkan utträdda
metodister minskas. Skälet är i det föregående antytt.

Inom statskyrkogemenskapens ram har som känt en omfattande kristlig
fri verksamhet utvecklats. De tre samfund, som i frikyrkliga samarbetskommittén
äro representerade, ha omkring 2 500 församlingar och ett medlemsantal
av inemot 200 000 medlemmar jämte över 100 000 i ungdomsorganisationerna
inskrivna medlemmar samt en omfattande söndagsskolverksamhet.

Dessa tre organisationer äro ju blott en del — örn ock en väsentlig —
av dem som kunna sammanfattas i beteckningen fria evangeliska samfund.

I stort sett bemötas dessa fria samfunds medlemmar av svenska kyrkans
ledande män med sympati. En märkbar avspänning har skett mellan statsoch
frikyrkoidéns företrädare. De inse på ömse håll, att problemen äro alltför
invecklade för att lösas med slagord eller maktspråk och att intet kyrkosamfund
har möjlighet att ensamt möta alla religiösa behov, som röra sig
i nutidens Sverige.

Det har visat sig, att den demokratiska och kongregationalistiska styrelseform,
som är allmän inom de fria samfunden, under enstaka förhållanden
möjliggör uppenbar kränkning av den idé, som organisationen från början
velat förverkliga, vadan en utredning av dessa samfunds rättsliga ställning
gentemot stat och kyrka måhända borde omfatta minoritetens rätt inom en
sådan församling.

Med denna motion avses en utredning av de religiösa samfundsbildningar,
som i sin principiella trosåskådning icke äro väsenskilda från de evangelisktlutherska.

Det förefaller, som örn en ny lagstiftning på hithörande område bör ta
sikte på, icke blott såsom fallet nu är, dissenters eller s. k. främmande trosbekännare,
utan även på religiösa samfundsbildningar, som finnas och säkerligen
alltid, så länge en statskyrka består, komma att finnas i landet:
deras rättsliga ställning i staten, deras skyldighet att betala skatt till stat
och kommun, örn och under vilka förutsättningar pastorer inom nämnda
samfund kunna få rätt att med laglig verkan förrätta vigsel, därest icke staten
anser sig böra införa obligatoriskt civiläktenskap.

Det synes härvid icke vara till fyllest med en revision av nu gällande dissenterlag.
Denna är så bristfällig, att den antydda lagstiftningen icke kan
i den inarbetas. Snarast torde den böra ersättas med en ny lag örn fria
trossamfund och församlingar, vare sig nu dessa samfund äro evangeliska
dissentersamfund eller de äro inom statskyrkan kvarstående fria samfundsbildningar.

På grund av vad sålunda anförts får jag härmed hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att han täckes föranstalta örn en allsidig utredning av frå -

4

Motioner i Andra kammaren, Nr 10b.

gan om de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska
samfundens rättsliga ställning samt om behovet av förbättrad
lagstiftning rörande s. k. främmande trosbekännare.

Gust. Mosesson.

I motionens syfte instämma:

Joh. Nilson, C. G. Tengström.

Eskilstuna.

Edvin Gustafsson. Sven Olsson.