Motioner i Första kammaren, Nr 290.

Nr 290.

Av herr Velander m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till sjöarbetstidslag m. m.

Med proposition nr 223 har Kungl. Maj:t framlagt förslag till ny sjöarbetstidslag
och samtidigt anhållit om riksdagens yttrande beträffande ett av
internationella arbetskonferensen år 1936 antaget förslag till konvention angående
arbetstid och bemanning å fartyg med en därtill fogad rekommendation
i samma ämne samt ett vid samma tillfälle antaget förslag till reviderad
konvention angående fastställande av minimiålder för användning
till skeppstjänst.

Lagförslaget innebär, förutom åtskilliga andra skärpningar i arbetstidslagstiftningen,
generell tillämpning av åttatimmarsprincipen för såväl däckssom
maskinmanskap å alla större fartyg och för maskinbesättningen jämväl
å medelstora fartyg samt mindre fartyg i utgående trafik. Förslaget är
grundat på ovannämnda arbetstidskonvention och avsett att tillhopa med
tilltänkta administrativa föreskrifter möjliggöra svensk ratificering av denna
konvention; i annan ordning framlagd proposition (nr 224) innehåller
förslag till lagändringar, avsedda att möjliggöra ratificering jämväl av minimiålderskon
ventionen.

I fråga örn ratificering av sjöarbetstids- och bemanningskonventionen
föreslås villkor för ikraftträdande i form av förbehåll örn ratifikation av,
förutom Danmark, Finland och Norge, jämväl Nederländerna, Storbritannien
och Sovjetunionen. Oberoende härav avses dock lagen skola träda i
kraft den 1 januari 1939, utan avvaktande sålunda av vare sig att konventionen
bliver internationellt gällande eller att de uppställda villkoren för
Sveriges ratifikation inträda.

Inom den svenska sjöfartsnäringen har detta lagförslag framkallat livlig
oro och stora bekymmer, såväl med hänsyn till de omedelbara verkningarna
därav, som även och ej minst emedan det förefaller att vittna örn bristande
förståelse för den svenska sjöfartens betydelse för landet, bristande
insikt örn sjöfartens ekonomiska villkor och särskilt bristande hänsyn till
de svårigheter, som den internationella konkurrensen skapar för sjöfarten.
Högkonjunkturen, som för sjöfarten varit ytterst kortvarig, är på återgång
och kan förväntas hava förbytts i sin motsats vid den tidpunkt, då den tilltänkta
lagens ekonomiska konsekvenser med full styrka komma att göra
sig gällande. Fullt säkert låta sig kostnaderna för den föreslagna reformen
väl icke beräknas, men att de under alla förhållanden måste bliva betydande
är obestridligt och jämväl från Kungl. Maj:ts sida vitsordat. För den
svenska sjöfartsnäringen, som hårt drabbats av den senaste krisen och på

Motioner i Första kammaren, Nr 290.

många håll ännu icke helt övervunnit verkningarna därav, kan den nya
lagstiftningen förväntas komma att innebära ett svårt bakslag. Riktigheten
av detta påstående bestyrkes av de undersökningar och utredningar, som
verkställts av de sakkunniga ämbetsverken — kommerskollegium och socialstyrelsen
—, vilka därav föranletts till det uttalande, att i den mån de vid
tiden för ämbetsverkens utlåtande (juni 1937) rådande goda fraktmarknadsförhållandena
mera väsentligt försämrades, ett genomförande av de tilltänkta
reformerna förr eller senare måste vålla svårigheter, ej minst med
hänsyn till möjligheterna att tillgodose det erkända behovet av en fortgående
modernisering av den svenska handelsflottans tonnage. Härav framkallade
betänkligheter hava ämbetsverken funnit av naturliga skäl göra sig
särskilt starkt gällande med avseende å de föreslagna reformernas verkningar
på sjöfartens ekonomi och räntabilitet under förnyade krisartade förhållanden.
De framhålla härutinnan till särskilt beaktande, hurusom ett lagfästande
av anställningsförhållandena ju alltid beröva dessa den smidighet
och anpassningsbarhet de äga så länge de äro underkastade parternas
avtalsmässiga förfogande.

Den allvarliga innebörden av dessa varnande ord framhäves av det beklagliga
sakförhållande, att den svenska handelsflottan under åren 1931—
1936 företett en fortgående minskning örn sammanlagt 248 fartyg och
226 467 bruttoton, eller omkring 12,6 % av hela tonnagebeståndet vid 1931
års ingång.

Lagrådet har även uttalat enahanda betänkligheter.

Mot denna bakgrund tecknar sig Kungl. Maj:ts förslag såsom ett för
riksviktiga intressen ytterst riskabelt projekt, ägnat att äventyra ej blott en
ur nationalekonomisk synpunkt viktig näringsgrens upprätthållande, utan
även en för landets försvar och för folkförsörjningen i händelse av avspärrning
omistlig faktors fortbestånd.

Föredragande departementschefen har i propositionen erinrat örn den
återhållsamhet, som de svenska statsmakterna hittills ålagt sig, då det gällt
reformering av sjöarbetstidslagstiftningen, och framhållit, att denna återhållsamhet
huvudsakligen föranletts av hänsyn till sjöfartens starka beroende
av den utländska konkurrensen. Liknande skäl har han funnit alltjämt
mana till en viss försiktighet. De vederbörliga konsekvenserna av den
sålunda tillkännagivna uppfattningen har han emellertid icke dragit, ty
dessa måste uppenbarligen framför allt sträcka sig till själva lagstiftningens
genomförande. Det framstår såsom ett ovärdigt spegelfäkteri att göra svensk
ratificering av konventionen beroende på vissa villkor — liksottn örn man
åsyftade att säkerställa internationell enhetlighet såsom förutsättning för
konventionsreglernas tillämpning för Sveriges del — men samtidigt, utan
hänsyn till sakens internationella sida, föreslå genomförande av nya lagregler,
som icke blott innebära tillämpning av konventionen, utan till och
med, såsom av socialpolitiska delegationen påvisats, gå väsentligt därutöver.

Motioner i Första kammaren, Nr 290.

Om sålunda lösningen av frågan om den svenska sjöarbetstidslagens reformering
enligt Kungl. Maj:ts egna utgångspunkter utan minsta tvivel borde
anstå till dess den internationella konventionen i ämnet mera allmänt
tillämpas av alla betydande sjöfartsländer, så skulle emellertid icke ens
delta sakligt sett innebära tillfyllestgörande garanti mot faran för lagstiftningens
hämmande inverkan för den svenska sjöfartsnäringen i konkurrens
med andra länders handelsflottor. Anledningen härtill är densamma som
föranledde de svenska redarna att utebliva från sjöfartskonferensen i Genéve
1936, nämligen att utbredningen av subventionsväsendet numera gör
det meningslöst att tala örn internationell likformighet, oavsett huru många
ratifikationer som komma att inregistreras. Subventioner användas ju även
till driftkostnader, och det är fullt befogat att antaga, att ett genomförande
av arbetstids- och bemanningskonventionen i andra länder skulle komma
att medföra ökade subventioner med direkt syfte att täcka de av konventionerna
framkallade ökade kostnaderna. Härå kan exempel hämtas
från Frankrike, varest subventioner utgå i förhållande till sjöfolkets löneoch
arbetstidsförhållanden. För att internationell likställighet skall bliva
något mera än ett tomt ord, fordras först och främst att subventionsväsendet
avskaffas. De skandinaviska redareföreningarna hava hos sina respektive
regeringar hemställt, att dessa måtte, om möjligt med bistånd av England,
taga initiativ till de statliga subventionernas avskaffande.

Även denna fråga har från Kungl. Maj:ts sida uppmärksammats; dock
har den icke föranlett annat än ett vagt uttalande av föredragande departementschefen
om att han icke vöre främmande för tanken att i samförstånd
med de övriga nordiska länderna söka igångsätta en internationell aktion
för subventionssystemets bekämpande. Från denna tanke till dess förverkligande
är kanske långt nog, och än mera avlägsna te sig möjligheterna att
pä denna väg under nu rådande internationella förhållanden nå något resultat
genom en internationell aktion av dylik art. Detta torde också vara
legeringens uppfattning, ty propositionen innehåller en antydan örn nödvändigheten
av att till prövning upptaga frågan örn åtgärder från del allmännas
sida till stöd för vår sjöfartsnäring, för den händelse denna genom subventionsåtgärder
för främmande länders fartyg eller på grund av andra
omständigheter skulle försättas i ett så oförmånligt läge, att dess konkurrensförmåga
och ekonomiska bärkraft icke skulle förslå. Statligt understöd
är alltså den emotsedda följden av ett genomförande av Kungl. Majlis förslag.
En lagstiftning med dylika konsekvenser kan icke vara att anbefalla.
Att subventionsväsendet är av ondo, torde här i landet vara en oomtvistlig
mening. Hellre än att med artificiella metoder söka vidmakthålla den svenska
handelsflottan under ekonomiskt omöjliga förhållanden, tillskapade genom
en för långt driven socialpolitik, böra statsmakterna sörja för bevarandet
av sjöfartsnäringens sunda utvecklingsmöjligheter.

Slutsatsen av vad här andragits synes således ofrånkomligen bliva den,

Motioner i Första kammaren, Nr 290.

att alla de skäl, som hittills avhållit de svenska statsmakterna från att skrida
till en reformering av sjöarbetstidslagstiftningen, utan tillfredsställande
säkerhet för att den svenska handelsflottan icke därigenom vållats sådant
hinder och avbräck att den icke längre kan hålla stånd i den internationella
konkurrensen, nied oförminskad styrka alltjämt göra sig gällande.
Hänsyn till rikets väl, den svenska handelssjöfartens bestånd och sjöfolkets
sannskyldiga nytta kräva uppenbarligen stor varsamhet vid lagstiftning
på detta område, och med fortsatta sociala reformer inom detsamma
bör därför tillsvidare anstå i avvaktan på den internationella utvecklingen
och framför allt inträdandet av normala förhållandet i de ekonomiska relationerna
mellan folken.

Under åberopande av vad sålunda anförts få vi hemställa,

att riksdagen måtte dels, med avslag å Kungl. Maj:ts
proposition nr 223, för sin del antaga lag örn fortsatt giltighet
tills vidare av nu gällande sjöarbetslidslag, dels ock förklara,
att internationella arbetsorganisationens förslag till
konventioner angående arbetstid och bemanning å fartyg
samt angående minimiålder för användning till skeppstjänst
icke för närvarande kunna ratificeras av Sverige, samt att
rekommendationen angående arbetstid och bemanning å fartyg
ej heller för närvarande bör föranleda lill någon åtgärd
från de svenska statsmakternas sida.

Stockholm den 23 mars 1938.

Gustaf Velander.

Gustaf Tamm.

M. Svensson.

Fritiof Domö.

J. B. Johansson.

Nils Gabrielsson.

Th. Borell.