Motioner i Första kammaren, Nr 113.

15

Nr 113.

Av herr Hagström, örn effektivare åtgärder för skogsbetets
inskränkande.

I vissa delar av vårt land — mest i Norrland — förekommer det
ännu att kreaturen under sommarmånaderna släppas lösa på bete i skogarna.
Såväl .hästar och kor som får och getter tillåtas därvid att fritt
ströva omkring över stora arealer för att söka tillfredsställa sitt foderbehov.
Att därvid stora skadegörelser uppstå på skogsäter växten, har
sedan länge fackkunskapen stått ense om. Dels genom djurens tramp
och dels genom att såväl barrträds- som lövträdsplantor direkt avbetas,
fördröj es eller ornöj liggöres skogsåterväxten. Och även örn en viss återväxt
så småningom kämpar sig fram, så bli bestånden glesa och luckiga
och de enskilda trädindividerna på grund därav kvistiga och mindervärdiga.

Det är mycket stora värden som härvidlag stå på spel, och det behöver
numera ej råda något tvivel örn att skogsbetets snara avveckling
är ett av de allra viktigaste skogshushållningsproblemen av i dag.

Men ej heller för jordbruket och boskapsskötseln är numera något
att vinna på, att denna föråldrade driftsform får fortleva. Räknar man
med alla kostnader som föranledas av skogsbete^ såsom för vallhjon
eller för personal som på morgnarna ledsaga djuren till betet och på aftnarna
hämta hem dem, m. m., och tager man i betraktande den minskade
avkastning som blir en följd av skogsbete^ så skall man i de
flesta fall finna att skogsbetet ej blir något billigt bete.

På skogsbetet måste djuren företaga långa strövtåg för att söka tillfredsställa
sitt näringsbehov, och detta har till följd nedsättning av både
hullet och, i vad det gäller korna, framförallt mjölkavkastningen.

Åtminstone i Norrland händer det mycket ofta att korna förirra sig
så långt ute i skogen, att de ej kunna återfinnas på kvällarna, utan
stanna borta omjölkade över natten — ibland flera nätter i följd —
med avsining som påföljd.

Den enda utvägen att få god ekonomi både på skogsbruk och bete
är att skilja på dem båda genom inhägnande av mindre områden, som
lämpa sig till bete och som kunna drivas upp i avkastning genom kultiveringsåtgärder.
Särskilt i Norrland har det blivit allt vanligare att
i utkanterna av inägorna liggande markområden, »självväxtslåttrarna»

16

Motioner i Första kammaren, Nr 113.

som tidigare avbärgats, numera på grund av bland annat stegrade arbetskostnader
lämnats oavbärgade.

Ofta lämpa sig dessa områden synnerligen väl för inhägnande till
kulturbeten. Bland annat denna omständighet torde vara orsaken till
att insikten örn nyttan och nödvändigheten av kulturbeten på senare tid
vunnit större och större utbredning. Vissa gynnsamma verkningar torde
också 1933 års ägofredslag ha haft.

Emellertid kan det nog sättas i fråga, huruvida bestämmelserna i
denna lag motsvarat förväntningarna och om de äro ägnade att snabbt
befrämja bättre förhållanden beträffande gemensamhetsbeten och betesreglering.
Således torde det vara tvivel underkastat, huruvida bestämmelsen
i § 11 örn initiativrätt blott för landsting och hushållningssällskap
är lyckligt funnen.

I varje fall synes staten böra vidtaga effektivare åtgärder beträffande
skogsbetets inskränkning i högsta möjliga grad och anordnande av inhägnade
kulturbeten, eventuellt genom större bidrag i sistnämnda hänseende.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära
skyndsam utredning angående effektivare åtgärder
för skogsbetets inskränkande i högsta möjliga grad.

Stockholm den 20 januari 1938.

Leon. Hagström.

Stockholm 1938, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.

880343