Motioner i Första kammaren, Nr 176.
3
Nr 176.
Av herr Ekströmer m. fl., örn ökat anslag till fåravelns befrämjande.
Under de senare åren har fårstammen i riket visat en stadigt nedåtgående
tendens och enligt 1936 års s. k. representativa husdjursräkning uppgick
antalet får och lamm till blott 430,000 st. Då fårstammen ännu så sent som
år 1919 uppgick till 1,500,000 st., så kan man gott tala om en katastrofal
minskning, och utan ett klokt ingripande för fåravelns upphjälpande är det
sannolikt, att ytterligare nedgång är att befara.
Men denna tillbakagång a^ vår fåravel är livligt att beklaga, ty av fåret
erhållas högst värdefulla produkter, som nu mer och mer måste hämtas
från främmande länder, ehuru vi med stor fördel kunde själva producera,
om ej allt, så dock betydande kvantiteter av det ständigt föreliggande behovet.
Vår ullimport utgör för närvarande cirka 9,000,000 kg., under det att avkastningen
av våra egna får näppeligen nu kan beräknas högre än cirka
800,000 kg., och även om den svenska ullen för åtskilliga ändamål ännu
ej har tillräckligt hög kvalitet, så finnes dock utrymme för ett betydligt
större användande av densamma än den nuvarande.
Ur försvarsberedskapssynpunkt är av största vikt att en inhemsk ullproduktion
uppehälles, vilket väl kom till synes under krigsåren, då den då
befintliga betydande fårstammen visade sig ovärderlig för vårt lands försörjning
av ullprodukter. Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap
har beräknat, att vårt land för närvarande i händelse av avspärrning
är rustat med avsende å ull för en tid av blott 4 månader, en uppgift som
måste inge en viss oro.
För fåruppfödaren är emellertid fårköttet den viktigaste produkten, och
detta kött torde, som en var känner till, vara en av de mest värdefulla kvalitetsprodukter,
som vårt jordbruk över huvud taget frambringar. Men denna
värdefulla produkt, som kunde giva jordbruket en betydande merinkomst,
har av olika anledningar fått en alltför undanskymd plats i den svenska
hushållningen och en stor del av det — för övrigt alltför litet upparbetade
— behovet fylles av importerad vara.
Man kan fråga sig om anledningen till denna fåravelns tillbakagång och
det ringa intresset hos våra jordbrukare för denna gren av den animaliska
produktionen. Och vi tro, att denna framför allt är att söka däri, att fåraveln,
mest på grund av bristande kännedom örn dess betingelser, icke tillfredsställande
kunnat anpassas i det alltmera moderniserade jordbrukets
produktionsvolym. Fåraveln lämpar sig väl, även för den mindre jordbrukaren,
men där den nu drives, sker det merendels så gott som under uråldriga
former, som bereda jordbrukaren mera besvär än vad det ekonomiska
resultatet är värt, och så tröttnar man på en sådan hantering och
koncentrerar sig på annan djuruppfödning.
4
Motioner i Första kammaren, Nr 176.
Men en fåravel driven efter moderna principer blir enligt vunnen erfarenhet
fullt ut lika lönsam som annan avel och den betyder ett rent tillskott
till jordbrukets räntabilitet, eftersom fåret tillgodogör sig åtskilligt hemmaproducerat
foder, som eljest ej kommer till användning.
För att hos landets jordbrukare höja intresset för denna förträffliga näring
erfordras givetvis en kraftig propaganda för en moderniserad fåravel,
och man får också hoppas, att en dylik propaganda skall kunna realiseras.
Men faktiskt finnas också inom fårskötseln många frågor olösta, som tarva
en ordnad försöksverksamhet under vetenskaplig ledning. Och detta gäller
såväl ullen, dess kvantitet och kvalitet, nedärvning etc. som fårens ^fordring,
stängselfrågor, den ekonomiska planläggningen etc. Vid 1935 års riksdag
väcktes också i andra kammaren en motion (nr 387) om upprättande
av en statens försöksgård, där alla dessa olika frågor kunde bliva föremål
för vetenskaplig behandling. Men sakkunniga, som inom lantbruksstyrelsen
tillkallats för utredning om åtgärder för fåraveln, ansågo, att försöksverksamheten
på fåravelns område lika effektivt och med lägre kostnad kunde
ordnas på sådana gårdar, där redan rationell fåravel bedreves, samt under
ledning av dels Institutet för Husdjursförädling och dels centralanstalten
för jordbruksförsök. Lantbruksstyrelsen begärde sammanlagt 11,000 kronor
för denna försöksverksamhet, men detta belopp blev vid 1936 års riksdag
i statsverkspropositionen ej upptaget. Och ej heller i årets statsverksproposition
äro medel till detta ändamål äskade.
Det kanske bör påpekas att i alla våra grannländer staten kraftigt arbetar
på fåravelns främjande och att man bl. a. i Norge och Finland inrättat en
statlig försöksverksamhet på fåravelns område. Detta ehuru man knappast
kan säga, att dessa länder hava gynnsammare förutsättningar för en lönande
fårskötsel än vi själva.
Då, såsom vi ovan påpekat, fåraveln i moderniserad form för visso kan för
landet och dess jordbruk — ej minst det mindre — få en avsevärd betydelse,
synes det oss väl värt, att staten offrar något belopp, som kan bidraga till
just denna modernisering, och då den av lantbruksstyrelsen föreslagna försöksverksamheten
synes oss förnuftig och ändamålsenlig, få vi härmed hos
riksdagen hemställa,
att under nionde huvudtiteln, E: 9 (punkt 65) fåravelns
befrämjande, utöver vad Kungl. Maj:t i sin proposition föreslagit,
beviljas ett reservationsanslag av 11,000 kronor till
försöksverksamhet i enlighet med lantbruksstyrelsens förslag
den 31 augusti 1936.
Stockholm den 24 januari 1937.
Ivar Ekströmer.
M. Svensson.
Nils Gabrielsson.
C. Fr. Carlström.
Bernhard Nilsson.
Erik Anderson.
Axel Mannerskantz.
Nils Swartling.