Motioner i Andra kammuren, Nr 117.

5

Nr lif.

Av herr Pettersson i Dahl in. fl., angående beredande av möjlighet att
inskränka f orvarr snuissig t bedriven nöjesverksamhet å landsbygden.

Genom kungörelse den 10 juni 1932 förordnade Kungl. Maj: t, att vad i § 13
ordningsstadgan för rikets städer är föreskrivet ifråga örn maskerad, bal, lekstuga
m. m. skall tillämpas jämväl beträffande dylik tillställning å ort, varest
vad sålunda är stadgat icke redan är gällande. Härvid tillkommer landsfiskal
enahanda befogenhet, som enligt nämnd paragraf är i fråga örn stad tillagd
polismyndighet därstädes. Då landsfiskal ger tillstånd till anordnande av tillställningen
av omförmälda slag, äger han jämväl meddela erforderliga ordningsföreskrifter.

Före kungörelsens ikraftträdande blevo länsstyrelserna i samtliga län genom
en departementsehefsskrivelse anmodade att vidtaga åtgärder för att befrämja
en sådan tillämpning av den åt landsfiskalerna uppdragna befogenheten, som
överensstämde med grunderna för den nya författningen, och till ledning för
åtgärder i detta syfte tillställdes länsstyrelserna en inom socialdepartementet
upprättad promemoria. I denna promemoria yttrades bl. a., att ur ordningssynpunkt
bestämmelser tidigare stundom ansetts påkallade för att inskränka
tiden för anordnande av dylika tillställningar till vissa bestämda dagar eller till
visst antal dagar för en viss tidsperiod. ^Såtillvida hade dylika inskränkningar
stöd av allmän författning, som det genom kungörelse den 4 oktober 1895 förordnats,
bl. a., att å juldagen, långfredagen, påskdagen och pingstdagen icke
finge hållas offentlig maskerad, bal, lekstuga, så kallad varitétillställning eliel''
andra sådana nöjen. Utöver vad som följde av nämnda bestämmelser syntes
— framhölls det vidare i promemorian — erforderlig inskränkning av det
antal dagar, under vilka nöjestillställningar finge anordnas, i regel åstadkommes
av ekonomiska och andra faktorer. I varje fall torde det få anses ligga
utom polismyndighetens uppgift och befogenhet att ur andra synpunkter än den
allmänna ordningens och sedlighetens uppehållande vidtaga en dylik inskränkning.
I särskilda fall, såsom då nöjesföretag av nu ifrågavarande slag till alltför
stort antal drevos inom en och samma kommun eller inom närbelägna kommuner,
syntes det emellertid icke få anses uteslutet att i den allmänna ordningens
intresse vidtaga åtgärder jämväl i nyss omförmälda syfte.

Sist anförda uttalande kan anses tyda på att kungörelsen även skulle ge stöd
för ingripande mot den s. k. nöjesindustrien. T ett interpellationssvar i andra
kammaren den 15 juni 1934 förklarade chefen för socialdepartementet som svar
på frågan, huruvida vid prövning av ansökningar örn tillstånd att anordna
regelbundna dans- och liknande tillställningar hänsyn icke borde tagas till för -

6 Motioner i Andra kammaren, Nr 117.

hållandena på orten oell eventuellt föreliggande önskvärdhet att inskränka förvärvsmässigt
bedriven nöjesverksamhet, att enligt lians uppfattning sådan
hänsyn bör tagas. I den av socialdepartementet utfärdade promemorian rörande
kungörelsens tillämpning hade ock — framhöll socialministern — i detta avseende
framhållits, att tillämpningen av i ämnet gällande bestämmelser bör ske
under hänsyn i den mån det är möjligt till vederbörande kommuns intressen,
behov och önskemål samt att landsfiskalerna böra för detta ändamål träda i
samverkan med kommunalnämnd eller andra vederbörande kommunala organ.

Det synes råda en viss oklarhet beträffande tolkningen av ifrågavarande
kungörelse. Å ena sidan bör, såsom framgår av ovanstående, hänsyn kunna
tagas till önskvärdheten att begränsa förvärvsmässigt bedriven nöjesverksamhet,
å andra sidan har Kungl. Maj: t åtminstone i ett fall — det som berördes i
nyssnämnda interpellationsdebatt — underkänt en något strängare tolkning i
sistnämnda avseende och därigenom betagit länsstyrelserna möjligheten att
någorlunda effektivt ingripa mot icke önskvärd nöjesindustri.

I ovannämnda interpellationsdebatt framhölls även av en deltagare i debatten,
att det kan finnas platser med sådan belägenhet, att de knappast borde
få användas för nöjestillställningar på grund av att tillställningarna störa
närboende, men att gällande författningar icke ge stöd för ett ingripande i
dylika fall. Talaren hemställde till chefen för socialdepartementet, huruvida icke
en utredning borde företagas och ett förslag till ändring i ordningsstadgan
snarast framläggas för riksdagen.

Från annat håll framhölls vid samma tillfälle, att den år 1932 utfärdade
förordningen visserligen skapat örn viss ordning, men den har icke berett de
kommunala myndigheterna möjlighet att, även örn de så velat, begränsa de
alltmer överhandtagande och i många fall onödiga danstillställningarna, oell
det syntes faktiskt, som örn det s. k. dansbaneeländet på landsbygden alltmer
spritt sig trots dessa nya bestämmelser. De kommunala myndigheterna stå i
mångå fäll rådlösa, och det vore därför önskligt, om en förordning utfärdades,
som gåve dem mera makt att inom respektive kommuns område bestämma
över dessa nojés- och danstillställningar. Vidare framhölls »att nöjesskattebestämmelsema
i vissa fäll verka så att en tävlan uppstår emellan kommunerna
till att komma i åtnjutande av nöjesskattemedel, en ändring häri kunde vara
önskvärd».

Någon åtgärd har emellertid icke blivit vidtagen.

En annan olägenhet av nuvarande ordningsföreskrifter är att de kommunala
myndigheterna inte ha något att säga till örn i vad som rör bestämmelsen
angående tillstånd för kringresande tivolisällskap att slå sig ner i respektive
samhälle och där bedriva sin verksamhet.

Kärnpunkten i denna fråga synes vara, att de lokala myndigheterna ha för
ringa inflytande över nöjesverksamheten, som därför i stort sett obehindrat
kan bedrivas i förvärvssyfte ofta till obehag för ortsbefolkningen och till skada
för den uppväxande ungdomen. Då det emellertid måste vara ett rimligt krav,
att den privata vinningslystnaden icke tillätes att ohejdat utnyttja nöjesindustrien
för sina syften, hemställes,

Motioner i Andra kammaren, Nr 117.

7

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla om
sådan ändring av gällande ordningsföreskrifter, att de lokala
myndigheterna på landsbygden beredas möjlighet att inskränka
förvärvsmässigt bedriven nöjes verksamhet, såsom dans-, tivoli- och
liknande tillställningar.

Stockholm den 16 januari 1936.

Anders Pettersson
i Dahl.

Albin Eriksson
Tolered.

Wilhelm Beck.

Axel Hansson

i Rubbestad.

Ollo Niklasson.

Eillis Olsson,

Kullenbergstorp.