Motioner i Första kammaren, Nr 89.

tfr 89.

Av herr Björkman, Gustaf, örn ändrade grunder för
statsbidrag till avlöning av vissa befattningshavare
vid polisväsendet.

Enligt lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket skall riket för polisverksamhetens
upprätthållande vara indelat i polisdistrikt. Stad, sa ock
köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig att bekosta för köpingen
erforderlig polispersonal, d. v. s. köping, som tillkommit efter ar 1864, skall
utgöra särskilt polisdistrikt. I övrigt skall landsfiskalsdistrikt eller del därav,
i allmänhet en eller flera kommuner, utgöra polisdistrikt. Till ett polisdistrikt
må ej hänföras mer än en kommun, där ej vederbörande kommuner
själva sådant påyrka eller det för polisverksamhetens behöriga upprätthållande
finnes särskilt påkallat. I stad och i köping, som nyss nämnts, skola
polismän samt i övriga polisdistrikt fjärdingsman (polismän) finnas anställda
i den omfattning, som erfordras för polisverksamhetens ombesörjande
inom vederbörande polisdistrikt. Polisdistrikt åligger bland annat att skäligen
avlöna de befattningshavare, som skola finnas anställda inom distriktet,
samt att med skälig pension förse innehavare av befattning, som är av stadigvarande
art och av vilken befattningshavaren kan antagas bliva helt sysselsatt
(ordinarie befattning). I samband med fastställandet av den med viss
befattning förenade lönen skall jämväl bestämmas, huruvida befattningen
skall vara ordinarie. Beslut angående avlöning m. m. skall för provning
underställas länsstyrelsen, vilken har att antingen oförändrat fastställa eller
ock att ogilla beslutet. Detsamma må ej ogillas på den grund att den beviljade
förmånen anses bestämd till för lågt belopp, med mindre beloppet
uppenbarligen icke är skäligt. Till kostnaden för avlöning m. m. åt den, som
i annat polisdistrikt å landsbygden än med stad jämställd köping innehar
eller uppehåller ordinarie befattning, bidrager staten med hälften, under det
att i fråga örn icke ordinarie befattningshavare staten bidrager med en femtedel
av avlöningen.

Sedan tillkomsten år 1925 av den nya polislagen hava de ovan i korthet
återgivna bestämmelserna i olika avseenden gjorts till föremål för motionsvis
i riksdagen framförda ändringsyrkanden. Dessa hava dels åsyftat en begränsning
av länsstyrelsernas befogenhet i fråga örn fastställandet av fjärdingsmännens
avlöningsförmåner och dels hänfört sig till reglerna för statsbidraget.
I det förstnämnda avseendet ledde de gjorda yrkandena till att år
1929 i lagen infördes den förut nämnda bestämmelsen, att länsstyrelsen icke
finge ogilla ett beslut angående avlöning med mindre densamma uppenbarligen
icke vore skälig. I fråga örn statsbidragsbestämmelserna har någon
ändring ej vidtagits utan alltjämt kvarstår den från början i polislagen fast -

Motioner i Första kammaren, Nr 89.

ställda regeln, att statsbidrag till fjärdingsmannens avlöning skall utgå med
hälften för ordinarie och med en femtedel för icke ordinarie befattningshavare.

Frågan örn statsbidragets storlek var under åren 1931 och 1932 föremål
för behandling inom socialdepartementet i anledning av framställningar, som
i denna fråga ingivits dit av Svenska polisförbundet och Riksförbundet för
fjärdingsman och polismän. I den förra framställningen yrkades bland annat,
att staten skulle övertaga hela kostnaden för landets polisväsen samt, intill
dess så kunde ske, i större utsträckning än dittills bestrida kostnaderna för
polisväsendet såväl å den egentliga landsbygden som i städer och köpingar.
Den senare framställningen gick bland annat ut på, att statsbidraget till
fjärdingsmännens avlöning skulle utgå efter enhetliga grunder till alla befattningshavare.
I motiveringen anfördes, att anordningen med av tjänsten
endast delvis sysselsatta fjärdingsman i många fall, synnerligast i glest befolkade
distrikt, vore betydligt mera praktisk än en sådan förstoring av
distrikten att fullt sysselsatta befattningshavare kunde förordnas. Bärande
skäl saknades emellertid för att göra en sådan skillnad mellan fullt sysselsatta
och icke fullt sysselsatta befattningshavare, att endast de förra betraktades
såsom ordinarie och finge åtnjuta de förmåner, som därmed följde.
Lönens storlek borde utgöra enda skillnaden. Vid bestämmandet av huruvida
befattning skulle vara ordinarie eller extra tillämpades mycket olika
principer och växlande motiv spelade därvid in. Att statsbidrag i ena fallet
skulle utgå med hälften och i det andra med en femtedel av lönen vore icke
lyckligt.

över de nämnda framställningarna upprättades en särskild promemoria,
vilken för yttrande remitterades till bland andra länsstyrelserna. De flesta
av länsstyrelserna uttalade i anledning därav, att skillnaden i statsbidragets
storlek utgjort ett stöd för strävandena att genom sammanslagning av flera
kommuner till större polisdistrikt möjliggöra anställande av ordinarie, fullt
sysselsatta fjärdingsmän. Å andra sidan påpekades från vissa län, att den
föreskrivna skillnaden kunde leda till obilliga resultat, framför allt i sådana
fall, då en kommun på grund av geografiska eller andra förhållanden icke
lämpligen kunde sammansluta sig med annan kommun och anställa ordinarie
fjärdingsman. En sådan kommun nödgades nu anställa extra fjärdingsman
och finge själv bestrida fyra femtedelar av dennes lön, under det att kommunen,
därest sammanslagning örn en ordinarie polisman kunnat ske, sluppit
betala mer än hälften av den å kommunen belöpande kostnaden för denne.

Redan i den remitterade promemorian hade emellertid framhållits, att
några omedelbara förändringar i anmärkta hänseenden sannolikt icke torde
vara att tänka på, då 1925 års polislag ännu icke ens blivit till fullo genomförd.
I den mån brister allmänt ansåges föreligga, syntes det vara önskvärt
att i ett senare sammanhang till övervägande upptaga frågan, huruvida i
något avseende förbättringar kunde åstadkommas.

Frågan örn reglerna för statsbidrag till polisväsendet å landsbygden upptogs
därefter till behandling i en vid 1932 års riksdag väckt motion, II: 89,

Motioner i Första kammaren, Nr 89.

vari påyrkades sådan ändring i 15 § lagen den 6 juni 1925 örn polisväsendet
i riket att statsbidraget skulle utgå med hälften av utgående lön till såväl
ordinarie som icke ordinarie polis- eller fjärdingsman. I motiveringen framhölls
bland annat, att en del mindre kommuner hade sammanslutit sig i
polisdistrikt och anställt en ordinarie fjärdingsman samt på så sätt kommit
i åtnjutande av det högre statsbidraget. Kommuner återigen, som icke lämpligen
kunnat eller icke ansett det vara behövligt att anställa ordinarie poliseller
fjärdingsman, bleve av staten i ersättningshänseende missgynnade.
Trots att de följt bestämmelserna hade de i ett flertal fall kommit i konflikt
med de högre polismyndigheterna. I vissa fall torde dessa myndigheter förordat
anställandet av ordinarie befattningshavare, varemot de kommunala
myndigheterna ansett det vara obehövligt, eller ock förordat och även fastställt
högre lön till icke ordinarie befattningshavare, än vad de kommunala
myndigheterna ansett vara skäligt. Örn de kommunala myndigheterna, under
iakttagande av all den försiktighet som tidsförhållandena krävde samt med
hänsyn till arbetsbördans storlek, beslutat anställa en extra fjärdingsman
med en lön som, i betraktande av att tjänsten icke gå ve innehavaren full
sysselsättning, ansetts vara skälig, men myndigheterna höjt denna lön så att
den i storlek närmat sig lägsta grundlön för ordinarie befattningshavare,
bleve dessa kommuners utgifter för nämnda fjärdingsman betydligt högre än
örn fjärdingsmännen anställdes som ordinarie. Iakttagen försiktighet och
sparsamhet kunde sålunda i vissa fall resultera i ökade utgifter för kommunerna.

Ifrågavarande motion behandlades av sammansatt stats- och första lagutskott,
som i avgivet utlåtande, nr 5, framhöll, att det icke kunde förnekas,
att skillnaden i statsbidrag understundom kunde medföra mindre tillfredsställande
resultat. Å andra sidan hade från länsstyrelsernas sida vitsordats,
att denna skillnad ofta varit till gagn. En omedelbar förändring av gällande
ordning genom höjning av statsbidraget för icke ordinarie befattningshavare
från 20 till 50 procent kunde redan av kostnadsskäl icke ifrågakomma. Därest
man efter ytterligare någon tids erfarenhet av den först vid 1932 års ingång
i hela riket tillämpade ordningen skulle finna denna behäftad med brister,
som borde avhjälpas, torde det kunna förväntas, att den redan inom socialdepartementet
påbörjade utredningen i frågan bomme att återupptagas. Utskottet
avstyrkte därför motionen och denna föranledde ej heller till någon
riksdagens åtgärd.

Beträffande sättet för bestridandet av kostnaderna för polisväsendet å
landsbygden må här till slut nämnas, att Skatteutjämningsberedningen i sitt
den 12 december 1932 avgivna principbetänkande förordade, att staten skulle
helt övertaga dessa kostnader utom i Båga om tillhandahållandet av arrestrum
och tjänstelokaler.

Den olikhet som enligt polislagen föreligger i fråga örn landskommunernas
rätt till statsbidrag till avlöning åt ordinarie och icke ordinarie fjärdingsman
har, såsom i viss mån framgår redan av den ovan lämnade redogörelsen, vållat
stort och även berättigat missnöje. Avgörandet i alla hithörande spörsmål av

Motioner i Första kammaren, Nr 89.

större betydelse, nämligen i fråga om polisväsendets organisation, fjärdingsmännens
avlöning och utseendet av fjärdingsmän, ligger praktiskt taget helt
hos vederbörande länsstyrelse. Särskilt i fråga örn avlöningsförhållandena
hava länsstyrelserna även i stor utsträckning genomdrivit förhöjningar utöver
vad vederbörande kommuner ansett vara skäligt. Det synes vid sådant
förhållande vara helt naturligt, att det för kommuner, inom vilka polisverksamheten
är av så ringa omfattning, att anställandet av ordinarie fjärdingsman
icke lämpligen bör komma i fråga, måste framstå såsom en obillighet, att
kommunen skall vara skyldig att bekosta avlöningen med 80 procent, under
det att den kommunala kostnadsandelen i andra fall stannar vid 50 procent.

Från länsstyrelsehåll har såsom en fördel framhållits, att skillnaden i statsbidragets
storlek utgjort ett stöd för strävandena att genom sammanslagning
av flera kommuner till större polisdistrikt möjliggöra anställandet av ordinarie,
fullt sysselsatta fjärdingsmän. Med anledning härav förtjänar erinras, att
särskilda utskottet vid 1925 års riksdag i sitt utlåtande i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag till polislag bland annat uttalade, att i ett synnerligen stort antal
fall polisverksamheten på den egentliga landsbygden, där denna verksamhet
väsentligen måste bestå av indrivningsarbete, borde ombesörjas av befattningshavare
av de förutvarande fjärdingsmännens typ, vilka hade befattningen
såsom en bisyssla vid sidan av annan verksamhet. Därest olikheten i fråga
örn statsbidragets storlek utnyttjats för genomdrivande av sammanslagning
av kommuner till större polisdistrikt i vidare mån än riksdagen genom att
godkänna särskilda utskottets nyssnämnda uttalande kan hava funnit lämpligt,
torde olikheten knappast kunna betecknas såsom fördelaktig. Huru härmed
än må förhålla sig torde det anförda skälet för ett bibehållande av de nu gällande
reglerna icke längre äga samma giltighet sedan numera polisverksam
hetens omorganisation får anses såsom fullt genomförd. Tiden torde därför
numera vara inne att avskaffa den orättvisa gentemot vissa kommuner, som
ligger däri, att de erhålla statsbidrag till polispersonalens avlöning efter lägre
grunder än andra kommuner.

Såsom ytterligare ett skäl, örn än av mindre vikt, för genomförande av lik
ställighet på ifrågavarande område må framhållas, att flertalet av de kommuner,
som hava endast extra fjärdingsmän, hör till de mindre i riket. På
grund av det i regel mycket ringa skatteunderlaget i dessa kommuner bli de
80 procent av den extra fjärdingsmannens avlöning, som dessa kommuner
skola bestrida, trots att avlöningen som regel torde vara icke oväsentligt lägre
än för ordinarie fjärdingsman, väsentligt mera tryckande än de 50 procent av
ordinarie befattningshavares avlöning m. m., som de större kommunerna ha
att bestrida. En höjning till 50 procent av statsbidraget till de extra fjärdingsmännens
avlöning skulle därför komma att verka i viss mån skatteutjämnande.

Såsom ett skäl emot att nu vidtaga någon ändring torde kunna hänvisas
till att förslag föreligger från Skatteutjämningsberedningen örn att staten
skulle helt övertaga kostnaderna för avlöning av polispersonalen på landsbygden
och att man borde avvakta den slutliga prövningen av nämnda förslag.
Detta förslag har emellertid ännu icke så vitt känt är gjorts till föremål för

Motioner i Första kammaren, Nr 89.

fortsatt behandling och förmodligen kommer något avgörande i frågan icke
till stånd ännu på åtskilliga år. Det torde ej heller kunna göras gällande,
att ett genomförande av den här förordade ändringen av polislagens statsbidragsbestämmelser
skulle kunna föregripa prövningen i en framtid av ett
förslag i av Skatteutjämningsberedningen angiven riktning.

Yad slutligen angår frågan örn kostnaderna för statsverket för ett genomförande
av den föreslagna ändringen må erinras, att år 1932 antalet icke ordinarie
fjärdingsmannatjänster beräknades till omkring 1,240 med en sammanlagd
avlöning av cirka 700,000 kronor. (Se sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtande nr 7 vid 1932 års riksdag.) Enligt upplysningar, som erhållits
från Svenska polisförbundet, torde någon väsentlig ändring härutinnan
icke hava inträtt under de senare åren; den möjliga förskjutningen inskränker
sig till att ett 30-tal kommuner anställt ordinarie fjärdingsman i stället för
extra. En höjning av statsbidraget till de extra fjärdingsmännens avlöning
från 20 till 50 procent torde därför kunna uppskattas till ett belopp något
understigande 30 procent av 700,000 kronor eller till i runt tal 200,000 kronor
per år. X samtidigt härmed avgiven motion hemställes örn ökning med nämnda
belopp av det i statsverkspropositionen beräknade anslaget till Bidrag till den
lokala polisorganisationen å landsbygden m. m.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen för sin del ville besluta, att 15 § 2 mom. lagen
den 6 juni 1925 örn polisväsendet i riket skall erhålla följande
ändrade lydelse:

2. Till kostnaden för avlöning av befattningshavare vid polisväsendet,
vilken anställts för landstingsområde, så ock till kostnaden
för avlöning av den, som i polisdistrikt, varom i 1 § 1 mom.
tredje stycket förmäles, innehar eller uppehåller ordinarie eller
icke ordinarie befattning, bidrager statsverket med hälften. Efter
enahanda grund utgiver statsverket bidrag till landstings eller
dylikt polisdistrikts kostnad för familjeunderstöd och begravningshjälp
samt för sjukvård, som må tillkomma för landstingsområdet
eller i polisdistriktet anställd befattningshavare vid
skada, som i tjänsten åsamkats honom.

Stockholm den 21 januari 1936.

Gust. Björkman.