Motioner i Andra hammaren, Nr 59.

5

Nr 59.

Av herr Westman m. fl., angående sådan ändring i grundlag, att
förtroendeämbetsmän icke må vara valbara till riksdagen.

Enligt R. F. 35 § hava statsrådets ledamöter, presidenter och chefer för kollegier
eller de i dessas ställe inrättade verk, justitiekanslern, cheferna för fångvården,
lantmäteriet, statens järnvägstrafik, lots-, post-, telegraf- och tullverken
samt skogsväsendet, expeditionschefer i statsdepartementen, överståthållaren,
underståthållaren och polismästaren i huvudstaden, landshövdingar, vissa
högre officerare m. fl. ämbetsmän förtroendesysslor, varifrån konungen må
dem entlediga, när han prövar rikets tjänst det fordra.

Förtroendesysslor besättas efter kallelse, d. v. s. utan ansökning, och med
hänsyn till skicklighet och ej till tjänsteår. Grundlagsstiftarnas mening har
givetvis varit att genom tillskapandet av dessa förtroendesysslor tillförsäkra
Kungl. Majit tillgång till en ständigt effektiv och objektiv sakkunskap. Denna
avsikt äventyras emellertid genom den politisering av förtroendesysslorna, som
i allt större utsträckning ägt rum under de senaste årtiondena. Staten offrar
exempelvis årligen stora summor för att uppehålla de centrala ämbetsverken,
bl. a. för att genom dessa kunna erhålla sakliga, opolitiska utredningar. I den
mån generaldirektörer och likställda förtroendeämbetsmän taga säte och stämma
i riksdagen göres denna tillgång till opartisk sakkunskap illusorisk och
ärendena kunde lika så gärna med indragning av de centrala ämbetsverken
handläggas i departementen. Med riksdagens nuvarande maktställning komma
dessutom förtroendeämbetsmän, som tillika äro ledamöter av riksdagen, i ett
helt annat förhållande till regeringen än som borde tillkomma dem enligt grundlagen.
Detta gäller i lika hög grad t. ex. landshövdingar som generaldirektörer
och likställda.

De bestämmelser, som meddelats rörande generaldirektörers och med dem
jämställda verkchefers anställning, äro visserligen olika för olika fall, men utgå
alla från den förutsättningen, att ämbetsverket helt kräver en arbetsduglig
chefs fulla arbetskraft. Vad landshövdingarna beträffar bör beaktas den
omständigheten, att de ofta överhopas av olika slags uppdrag i en utsträckning,
som gör det svårt för dem att på behörigt sätt utöva sin egentliga tjänst. Det
torde utan vidare vara klart, att det måste möta svårigheter för en landshövding
att på ett tillfredsställande sätt sköta länets angelägenheter, om han för fullgörande
av riksdagsuppdrag nödgas vara borta från länet c:a fem månader av
året. Även om möjlighet föreligger att då och då resa hem liksom att även i
Stockholm handlägga en del av länets angelägenheter, kan det dock icke gå att
på ett fullt nöjaktigt sätt fullgöra två så krävande uppgifter samtidigt. Det
bör icke heller glömmas, att landshövdingens exempel, örn han på grund av

6

Motioner i Andra hammaren, Nr 59.

viktiga uppdrag långa tider är frånvarande från residensstaden, kan påverka
de underordnade tjänstemännen, liksom även behörig övervakning försvåras.

En synpunkt, som icke heller bör förbises, är att möjligheten för förtroendeämbetsmän
att tillhöra riksdagen torde befordra den högre ämbetsmannakårens
rekrytering i olämplig omfattning ur de aktiva politikernas led, ett system som
enligt vår mening icke förtjänar att uppmuntras.

Med stöd av det anförda hemställes,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn
utredning och förslag rörande sådan ändring av grundlagen,
att förtroendeämbetsmän icke må vara valbara till riksdagen.

Stockholm den 19 januari 1933.

K. A. Westman,
Brobygård.

Georg Nyblom. Emil Hultman.

K. A. Hyberg. Ivar Pettersson.

Leabo.

Otto Wallén.
Gustav Andersson,