Motioner i Första kammaren, Nr 159.

1

Nr 159.

Av herr Johansson-Dahr m. fl., örn ytterligare åtgärder
för bekämpande av smugglingen av alkoholvaror.

Insmugglingen av alkoholvaror från andra länder utgör alltjämt ett avsevärt
hinder för åstadkommande av den folknykterhet, som den svenska
nykterhetslagstiftningen åsyftar.

Enligt tillgängliga uppgifter uppgingo under de 6 åren närmast före 1930
de mängder av alkoholvaror, som man försökte insmuggla, men som upptäcktes
och beslagtogos, till i medeltal nära 90,000 liter årligen. Inom sakkunniga
kretsar anses de beslagtagna partierna utgöra endast omkring V10
av hela den rusdrycksmängd, som utgör föremål för smuggling. De insmugglade
alkoholvarorna torde i övervägande grad utgöras av 95-procentig
sprit. I betraktande härav kan alltså den årligen insmugglade kvantiteten
av alkoholvaror beräknas motsvara i runt tal inemot 2 miljoner liter vanligt
brännvin. Det är icke osannolikt, att mängden i verkligheten är ännu
större.

Det skall villigt erkännas, att vederbörande tull- och polismyndigheter i
vad på dem ankommer nedlagt ett förtjänstfullt arbete i syfte att motarbeta
och stävja ifrågavarande brottsliga trafik. Likaså bör med tillfredsställelse
konstateras, att enligt uppgifter från nyssnämnda myndigheter en väsentlig
förbättring i hithörande förhållanden numera inträtt i så måtto, att smuggling
av alkoholvaror icke längre i större omfattning bedrives eller understödjes
av befolkningen i de kusttrakter, där smuggling ifrågakommer.
Smugglingen har i stället blivit ett slags hantverk för sig, vilket utövas
huvudsakligen av moraliskt avsigkomna och asociala individer, som bilda
en särskild grupp i samhället.

Emellertid fortgår icke dess mindre verksamheten i oförminskad omfattning,
och det synes nödvändigt, att statsmakterna vidtaga ännu kraftigare
och mera verksamma åtgärder än hittills för syftet att inskränka och — så
vitt möjligt — utrota densamma.

Ett viktigt medel för sådant ändamål synes ligga i ett närmare samarbete
med de styrande i andra länder, vilka jämväl lida under spritsmugglingens
olägenheter. Som bekant avslutades år 1925 i Helsingfors mellan 9 länder,
som närmare beröras av sjöfarten på Östersjön, en konvention med syfte
att hindra smugglingen av alkoholvaror å detta och angränsande farvatten.
Säkerligen har nämnda konvention i avsevärd mån verkat försvårande ifråga
örn smugglingen. I varje fall har den tvingat utövarna av ifrågavarande
verksamhet att söka nya vägar och former för arbetet. För hela riket uppvisa
åren närmast efter 1925 mindre kvantiteter beslagtagna alkoholvaror

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 3 sami. Nr 159—164. m 83 1

2

Motioner i Första kammaren, Nr 159.

än åren närmast förut. Yad särskilt Stockholms tulldistrikt angår, pekar
statistiken åter i motsatt läkning. I vilken mån berörda förhållanden kunna
ha påverkats av Helsingforskonventionen, torde under dessa omständigheter
vara svårt att utreda. Kvar står i allt fall det förhållandet, att smugglingen
av alkoholvaror å Östersjön även efter 1925 varit och alltjämt är av stor
omfattning och att konventionen ifråga alltså i sina verkningar icke till
fullo motsvarat de förväntningar, som ställts på densamma.

Då konventionen emellertid utgjorde allenast ett första försök och man
alltså vid dess avslutande icke hade gjorda erfarenheter att bygga på, innebäres
i nu anförda förhållande ingen anledning till förvåning. Däremot
synas alla skäl tala för, att en undersökning verkställes, huruvida icke med
ledning av de under konventionens tillämpning hittills inhämtade erfarenheterna
en förbättring av dess bestämmelser skulle kunna åvägabringas,
varigenom det med konventionen avsedda syftet fullständigare skulle ernås.

Tillika synes böra undersökas, huruvida icke med avseende på förevarande
angelägenhet sådan särskild intressegemenskap förefinnes mellan Sverige
och vissa av de till Helsingforskonventionen anslutna staterna, isynnerhet
Finland, att vid sidan av berörda konvention separata överenskommelser
lämpligen borde träffas för syftet att i visst avseende eller inom visst område
motarbeta smugglingen av alkoholvaror. Därest exempelvis en överenskommelse
avslutades mellan Sverige och Finland örn gemensam bevakningstjänst
i Alandshav och Bottniska viken samt örn ömsesidig rätt för dessa
stater att inom nämnda områden utan avseende å sjögränserna mellan deras
respektive territorier övervaka och anhålla fartyg, skulle tvivelsutan härigenom
ett betydande framsteg ha gjorts i riktning mot spritsmuggleriets
utrotande. Det är bekant, att inom Finland intresse förefinnes för åtgärder
av dylik innebörd.

Jämväl med avseende å bevakningstjänsten inom landet torde åtskilligt
ännu kunna göras för spritsmugglingens bekämpande. Av synnerlig vikt
är att den personal, som inom tull- och poliskårerna har att gent emot
smuggleriförsök bevaka landets gränser, förses med tillräcklig och ändamålsenlig
utrustning. Spritsmugglarna betjäna sig numera, som bekant, för
ilandförandet av sina varor huvudsakligen av mycket snabbgående motorfartyg.
Det synes uppenbart, att de tull- och polismän, som ha till uppgift
att söka förhindra ifrågavarande trafik, å sin sida böra lia att förfoga över ett
farkostmaterial, som icke är smugglarnas underlägset. — Yad särskilt angår
den polispersonal, som hänvisas till sådan tjänstgöring, varom här är fråga,
torde vid ordnandet av dess befordrings- och avlöningsförhållanden vederbörlig
hänsyn böra tagas till den synnerligen ansträngande och utslitande
beskaffenheten av ifrågavarande tjänstgöring. Det är tvivelsutan av stor
vikt, att berörda personal i jämförelse med annan polispersonal tillgodoses
med sådana befordrings- och lönevillkor, att en verkligt god rekrytering av
spritpolisen städse kan äga rum.

En synnerligen viktig omständighet innebäres jämväl i befolkningens förhållande
till smugglarna. Det har redan påpekats, att smugglingen numera

Motioner i Första kammaren, Nr 159.

3

vanligen icke — såsom tidigare mångenstädes varit fallet — utövas såsom
bisysselsättning av kustbefolkningen utan i regel bedrives av särskilda yrkesmän,
mestadels tillhörande gruppen av kriminella oell asociala individer.
En annan fråga är emellertid, huru befolkningen reagerar gent emot ifrågavarande
yrkesmän och deras hantering: örn den i allmänhet betraktar verksamheten
nied ovilja och åstundar dess undertryckande samt är beredd att
medverka härtill, eller örn den förhåller sig passiv och ointresserad, kanske
till och med i vissa fall röjer sympati för rörelsen. Tidigare lia från vederbörande
myndigheter ej sällan hörts klagomål över en viss oginhet och motvillighet
från befolkningens sida, när det gällt att lämna biträde i kampen
mot smugglingen. Det är uppenbart, att en dylik motvillighet eller enbart
likgiltighet är ägnad att i synnerlig grad försvåra tullmännens och spritpolisens
ifrågavarande arbete. Befolkningen i kusttrakterna har av naturliga
skäl de flesta tillfällena och de största möjligheterna att med sina iakttagelser
följa smugglarna och förskaffa sig kännedom örn dessas förehavanden.
Myndigheternas arbete för smugglingens stävjande underlättas därför
väsentligt i den mån det vinner stöd från befolkningens sida, liksom utsikterna
till framgång minskas, örn ett sådant stöd uteblir.

Åtskilligt kan tvivelsutan i detta syfte vinnas genom en för ändamålet
lämpad upplysningsverksamhet bland befolkningen. Den i Stockholm år
1924 bildade sammanslutningen för smugglingens bekämpande har till
synes icke utan framgång bedrivit en dylik upplysningsverksamhet i kusttrakterna
norr och söder örn Stockholm. Den alltjämt fortgående smugglingen
visar emellertid, att ytterligare åtgärder även i detta avseende äro
av behovet påkallade.

En del sakkunniga hålla dock före, att det icke är nog med allenast
upplysningsverksamhet för syftet ifråga. För befolkningen i kusttrakterna
är det i många fall förenat med både obehag och andra risker att gent
emot smugglarna lämna handräckning åt tullmännen och spritpolisen.
Dessa risker böra åtminstone i vissa fall kunna kompenseras genom skälig
ekonomisk gottgörelse. Den personal, som har att å tjänstens vägnar bekämpa
smugglingen, stimuleras i arbetet genom rätt till andel i värdet av
gjorda beslag av smuggelvaror. Det är ju endast mänskligt, örn befolkningen,
som har kännedom härom, befinnes mindre villig att lämna handräckning
i arbetet, så länge den icke får någon del av det eventuella utbytet.
En utredning synes därför böra ske, huruvida och under vilka
former rätt till ekonomisk gottgörelse på ett eller annat sätt skulle kunna
beredas åt civil person, vilken verksamt bidragit till uppdagande av smugglingsförsök.

På grund av det anförda tillåta vi oss hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Konungen måtte anhålla örn
utredning och förslag rörande ytterligare åtgärder för bekämpande
av smugglingen av alkoholvaror dels genom fortsatt
oell utvidgat samarbete med främmande makter, vilka järn -

Motioner i Första kammaren, Nr 159.

väl hava intresse i denna angelägenhet, och dels genom sådana
mått och steg i övrigt, som kunna befinnas ägnade att
giva större effektivitet åt bevakningstjänsten mot smuggleriet
ifråga.

Stockholm den 20 januari 1933.

J. Bergman.

G. A. Carlsson.

Bobei''t Johansson-Dahr.
Oscar Ericson,