Motioner i Första kammaren, l\''r 86.

Nr 86.

Av herrar Ehrnberg och Ohman, örn avskrivning av hospitalens
till statsverket indragna räntor.

Ehuru den kungl, proposition, som framlades vid 1885 års riksdag örn
grundskatternas nedskrivande, syftade till att inleda en allmän avskrivning
av alla grundskatter, gjordes dock undantag för »hospitalens med ingången
av år 1877 till statsverket indragna frälseräntor och andra avgälder av fast
egendom». Då den kungl, propositionen av riksdagen bifölls, upptogs samma
undantag även i den kungl, kungörelsen av den 5 juni 1885 angående nedsättning
i de på viss jord vilande grundskatterna. Beslutet vid 1892 års
urtima riksdag örn grundskatternas slutliga avskrivande grundade sig på
1885 års beslut och omfattade alltså de skatter och pålagor, som angivas i
kungl, kungörelsen av den 5 juni 1885. De s. k. hospitalsräntorna voro
sålunda alltjämt oberörda av avskrivningen, ehuru de hänförts till grundskatterna.
Kammarkollegium hade i ett utlåtande av den 9 november 1882
ifrågasatt avskrivning av dessa räntor och avgälder.

I motion vid 1898 års riksdag hemställde herr Esbjörn Persson i Borrby,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit måtte taga i övervägande, huruvida icke enahanda nedsättning
och avskrivning av grundskatter, som genom kungl, kungörelsen den
5 juni 1885 och lagen den 2 december 1892 stadgats i fråga örn viss jord
måtte kunna bestämmas jämväl i fråga örn hospitalens till statsverket indragna
motsvarande avgälder av fast egendom.

Motionen avslogs. Men följande år återkom motionären med en ny motion
i ämnet. Han vidhöll i denna sin mening, att avgälderna borde avskrivas,
enär de äro otidsenliga och besvärliga beskattningar. Då riksdagen
ej velat biträda förslaget örn avskrivning, hemställde han nu, att riksdagen
skulle begära ett förslag om avlösning av dessa skatter. Denna motion bifölls
av riksdagen.

På uppdrag av Kungl. Majit utarbetade och framlade kammarkollegium
i sitt utlåtande av den 30 december 1904 ett förslag örn rätt för jordägare
att avlösa till statsverket indragna liospitalsräntor. Proposition i ärendet
på grundval av kammarkollegii utlåtande avlämnades till 1909 års riksdag
och blev även av denna godkänd. Genom kungl, förordningen av den 5
juni 1909 bestämdes, att jämlikt kungl, brevet den 12 maj 1876 från hospitalen
till statsverket indragna och utgående räntor, kronotionde och övriga
avgälder av hemman och lägenheter skulle, där så ej redan skett, omsättas

Motioner i Första kammaren, Nr 86.

i penningar saint för varje fastighet i kronans räkenskaper sammanföras
till en summa under benämningen indragen hospitalsränta. För omsättningen
skulle gälla bestämmelserna i förordningarna 1855 och 1869 eller,
där de ej voro tillämpliga, särskilda angivna medelmarkegångspris. Ägare
av hemman eller lägenhet, varur utginge indragen hospitalsränta, finge friköpa
sig från skyldigheten att utgöra sådan ränta medels inbetalning till
statsverket av ett belopp, motsvarande räntans kapitalvärde, beräknat efter
fem procent. Anbud om avlösen borde ske hos länsstyrelsen, vilken, sedan
uträkning av lösesumman blivit sökanden meddelad och beloppet därav i
vederbörlig ordning till länsstyrelsen inbetald, föranstaltade örn behörig anteckning
i jordeboken och sedan anmälde förhållandet för kammarkollegium.

Vid förfrågan hos kammarkollegium bar meddelats, att en hastig genomgång
av jordeböckerna har givit vid handen, att avlösning av hospitalsräntor
jämlikt 1909 års kungl, förordning icke skett utom möjligen i något
enstaka fall.

Syftet med riksdagsbeslutet 1909 var att genom avlösning få bort dessa
»otidsenliga och besvärliga beskattningar», över 20 år lia sedan dess förflutit
och då avlösning enligt den fastställda ordningen under denna tid
endast ägt rum i något enstaka fall, så kan man lätt räkna ut, att det
måste taga mycket lång tid, innan syftet med avlösningen ernåtts. Konjunkturerna
för jordbruket ha under den mesta delen av denna tid varit
relativt goda. De nu avsevärt försämrade konjunkturerna vid jordbruket
kunna icke underlätta avlösningen utan måste tvärtom med största sannolikhet
leda till, att avlösningar för framtiden näppeligen kunna påräknas.
Anser man det fortfarande önskvärt, att denna antikvariska kvarleva av ett
föråldrat skattesystem avföres, så torde därför numera ej givas någon annan
utväg än den tidigare av kammarkollegium förordade, nämligen att avskriva
dessa avgälder liksom man förut avskrivit de övriga grundskatterna. En
sådan avskrivning kan ur ekonomisk synpunkt icke verka avskräckande,
då enligt kammarkollegii utlåtande den 30 december 1904 hela summan av
dessa avgälder uppgår till 5,982 kronor 12 öre, fördelande sig på de olika
länen sålunda:

Uppsala län............

Södermanlands län
Östergötlands län...

Jönköpings län........

Kronobergs län ....

Gotlands län............

Kristianstads län ...
Malmöhus län........

............... kronor 95: 3 8

............... » 50: —

............... » 645: —

............... » 6: 3 8

............... » 19: 17

............... » 930: 43

............... » 2,170: 75

............... » 2,065: oi

Summa kronor 5,982: 12

Motioner i Första kammaren, Nr 86.

Det kan icke vara oundgängligen nödvändigt att bibehålla denna lilla
kvarvarande rest av de gamla grundskatterna. Tvärtom tinnes det anledning
förmoda, att man av rent praktiska skäl kommer att söka få dem avförda.
Det är då ingen anledning att uppskjuta en sådan åtgärd. Den nuvarande
jordbrukskrisen är ett ytterligare skäl för en avskrivning nu. För
dem, som drabbas av dessa gamla avgälder, kännes det under de nuvarande
kristidssvårigheterna mer än eljest hårt att nödgas vidkännas utbetalningar
till det allmänna, som icke drabba alla självägande jordbrukare, även örn
avgifterna i de särskilda fallen stanna vid jämförelsevis blygsamma belopp.

Då en avskrivning endast är ett fullföljande av den förut genomförda
avskrivningen av grundskatterna, då det bär rör sig om ett begränsat belopp,
som ur statsfinansiell synpunkt ej är av någon betydelse, och då slutligen
det alltjämt måste framstå som ett önskemål att få bort dessa beskattningar,
vilka i riksdagen tidigare betecknats som otidsenliga och besvärliga,
så tillåta vi oss hemställa,

att riksdagen ville besluta att de jämlikt nådiga brevet
den 12 maj 1876 från hospitalen till statsverket indragna:
och utgående räntor, vilka jämlikt den kungl,
förordningen av den 5 juni 1909 kunna omsättas i penningar,
skola avskrivas.

Stockholn} den 20 januari 1932.

Gastaf Ehrnberg.

Ivar Öhman.