RIKSDAGENS PROTOKOLL

1930. Andra kammaren. Nr 39.

Lördagen den 24 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagen.

Sedan Kungl. Maj :t utnämnt mig till president i Göta hovrätt, får jag härmed
vördsamt avsäga mig förtroendet att vara riksdagens militieombudsman
från och med den 15 juni 1930.

Stockholm den 22 maj 1930.

Gunnar Bendz.

Jämte det skrivelsen lades till handlingarna, beslöt kammaren, att revisionssekreteraren
E. H. Elliot, som den 12 februari 1930 blivit utsedd till militieombudsmannens
efterträdare, skulle jämlikt § 68 riksdagsordningen insättas i
militieombudsmansämbetet från och med den 15 juni 1930.

Riksdagens kanslideputerade skulle genom utdrag av protokollet underrättas
härom samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna avgiva förslag till dels
förordnande för revisionssekreteraren Elliot såsom riksdagens militieombudsman,
dels skrivelse till Konungen med anmälan om den sålunda inträdda förändringen,
dels ock den paragraf, som därom borde intagas i riksdagsbeslutet.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkande nr 34, andra
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7 och andra kammarens
fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.

§ 3.

Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 165, i anledning av Äng.
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln, punkt 271, anslag* för
gjorda framställning angående anslag till bestridande av med landsmålsunder- lar^sm^m
sökningarna i riket förenade kostnader jämte två i ämnet väckta motioner.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Majit under punkten
271 av åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen att, bland annat, till bestridande
av med landsmålsundersökningarna i riket förenade kostnader för budgetåret
1930/1931 anvisa ett extra anslag av 58,940 kronor att utgå i enlighet
med vad departementschefen i statsrådsprotokollet angivit och med den närmare
fördelning och enligt de villkor, Kungl. Majit kunde finna gott föreskriva.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft de lika lydande
motionerna nr 139 inom första kammaren av herr Almkvist m. fl. och nr 307

Andra kammarens protokoll 1930. Nr 39.

1

Nr 39. 2

Lördagen den 24 maj f. m.

Äng.

anslag för
landsmålsunder
sökningarna
i riket.
(Forte.)

inom andra kammaren av herr Thomson m. fl., i vilka motioner föreslagits,
att riksdagen måtte — för beredande av möjlighet att anställa ytterligare en
medarbetare vid landsmålsarkivet i Uppsala — öka det av Kungl. Majit föreslagna
anslaget till bestridande av med landsmålsundersökningar i riket förenade
kostnader med 8,100 kronor till 67,040 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å ovanberörda
motioner, bifalla Kungl. Maj :ts framställning i ämnet.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Kvarnzelius, Asplund, Walles,
Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Carlssm-Frosterud, Törnkvist i Karlskrona,
Wigforss, Olofsson i Digernäs och Sandwall, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majlis förslag och
med bifall till ovanberörda motioner, till bestridande av med landsmålsundersökningarna
i riket förenade kostnader för budgetåret 1930/1931 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett extra anslag av 67,040 kronor att utgå i enlighet med den
närmare fördelning och enligt de villkor, Kungl. Maj :t kunde finna gott föreskriva.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Sandwall: Herr talman! Såsom motionär i föreliggande fråga och

tillhörande den grupp av tio utskottsledamöter, som reserverat sig mot utskottsmajoritetens
mening, ber jag, herr talman, att få säga några ord.

Den fråga det här gäller, nämligen frågan örn insamlandet och bevarandet
av våra döende folkmål, är ett led i strävandet att utforska och undan förintelse
och glömska rädda resterna av den i traditionen fortlevande svenska allmogekulturen.
Ärendet kunde i fjol fira sitt tioårsjubileum såsom parlamentariskt
ärende. År 1919 begärde nämligen riksdagen, att Kungl. Majit ville
skyndsamt verkställa en allsidig utredning angående organisationen av utforskningen
av den svenska allmogekulturen. Tvenne kommittéer ha arbetat
på frågan, myndigheter ha yttrat sig i densamma, och så framlade Kungl.
Majit vid fjolårets riksdag ett förslag i ärendet. Riksdagen hesiterade inför
den vidlyftiga apparaten och begärde ny utredning till innevarande års riksdag,
innefattande bl. a. utrönande av möjligheterna för en förenkling av den
föreslagna organisationen beträffande ledningen av forskningsarbetet. Det var
särskilt en omständighet, som gjorde riksdagen tveksam, nämligen förslaget
örn inrättandet av en serie personliga tjänster på allmänna indragningsstaten.
Man önskade på en annan väg söka nå önskvärd trygghet för de erforderliga
befattningshavarna och ansåg, att de borde uppföras på extra stat. I övrigt
präglades debatten undantagslöst av intresse för själva saken och av välvilja
för de på området arbetande institutionerna. Riksdagen påpekade även, att det
vore fara i dröjsmål, och att det vore hög tid, att åtgärder vidtoges för att stödja
arbetet och skaffa det en målmedveten och systematisk ledning.

I Kungl. Majits hemställan till årets riksdag har fjolårets förslag hårt beskurits.
Endast ortnamns- och landsmålsforskningarna ha upptagits. Beträffande
ortnamnsforskningen har riksdagen redan fattat sitt beslut. I dag gäller
avgörandet landsmålsforskningen. Folkminnesforskningen har av departementschefen
helt ställts på framtiden. De Henne ledande centrala nämnderna
från fjolårets förslag ha strukits. Inga personliga tjänster på allmänna indragningsstaten
föreslås utan endast tjänster på extra stat.

Beträffande punkten angående landsmålsarkivet i Uppsala begärdes i fjol
inrättandet av tre personliga tjänster, nämligen en föreståndarebefattning och
två vetenskapliga medarbetarebefattningar. I år innehåller förslaget endast
tjänster på extra stat. Men icke nog härmed: tjänsternas antal har dessutom

Lördagen den 24 maj f. m.

3 Nr 30.

minskats till att omfatta endast en föreståndarebefattning och en vetenskaplig
medarbetarebefattning. Det är mot denna decimering från två vetenskapliga
medarbetarebefattningar till en, som reservanterna vända sig. Jag ber att starkt
få understryka, att departementschefen själv framhåller, att han framlagt förslaget
med stor tvekan, och att de sakkunniga vid personliga konferenser med
honom inlagt starka gensagor mot beskämingen. Herr .statsådet konstaterar
också, att sedan länge två vetenskapliga medarbetare vid sidan av ledaren
varit anställda vid landsmålsarkivet i Uppsala, och att institutets verksamhetsområde
är sa stort och arbetet av så mångskiftande art, att det kräves två medarbetare
vid ledningen av forskningsarbetet. Och herr statsrådet har häri
otvivelaktigt rätt. Det bör också tilläggas, att riksdagen aldrig tagit ställning
till denna punkt och sålunda aldrig krävt någon minskning av arbetspersonalen
vid institutionen.

Låt mig åter erinra om, att vid Uppsala landsmålsarkiv sedan flera år tillbaka
vid sidan av ledaren arbetat två vetenskapliga medarbetare. Dessa båda
äro speciellt inriktade på det studium det här gäller, dessa båda ha till stor del
skapat arbetets teknik och metoder, och på ledningen och incitamenten beror
snart sagt allt. Planläggningen av arbetet på ett område som detta fordrar
högt kvalificerade och speciellt för ändamålet inriktade arbetskrafter. Örn det
icke finnes ledare, som grundligt genomträngt frågorna och som bemästra materialet,
leder det till planlöshet i själva det dagliga arbetet med ty åtföljande
slöseri med tillgänglig arbetskraft och penningmedel.

Jag ber också att få påpeka en annan omständighet. Det forskningsområde,
som ifrågavarande institut omspänner, utgöres av hela Nordsverige, Mellansverige
och av Götalandlandskapen t. o. m. Småland. Det finns ingen möjlighet
för en föreståndare och en medarbetare att effektivt inrikta, leda, övervaka
och kontrollera insamlingen av det oerhört mångskiftande och brokiga materialet.
Det behövs arbetsfördelning, och det behövs specialisering.

Det bör också framhållas, att detta Uppsalainstitutets forskningsområde omfattar
icke blott det största antalet av våra svenska dialekter utan också de ålderdomligaste
och mest säregna av dem. Jag tänker närmast på dalmålen.
Med avseende på folktraditionens och därmed också folkmålens sega bibehållande
torde Dalarna kunna jämföras med Europas allra egendomligaste och
säregnaste reliktområden, t. ex. vissa trakter i Alperna och Pyrenéerna. I
varje fall har intet svenskt landskap ålderdomligare, intressantare och mera
vetenskapligt givande folkmål oell folkliv än Dalarna. En av de vid arkivet nu
arbetande vetenskapsmännen är sedan ungdomen speciellt inriktad åt detta håll,
och för dalmålens utforskning är hans arbetskraft oersättlig.

I reservationen begäres en ökning av anslaget med omkring 8,000 kronor och
därmed anställande på extra stat av ännu en medarbetare vid landsmålsarkivet
i Uppsala. Det skulle enligt min mening vara illa använd sparsamhet att
neka detta lilla anslag. Det skulle betyda försening av arbetet, minskning av
effektiviteten och koni rollen, förytligad bearbetning av materialet och hinder
för mera djupgående forskningar beträffande vissa ålderdomliga dialekter
jag tänker närmast på de nyssnämnda dalamålen.

Alla förstå vi ärendets vikt. Sedan 1919 års riksdag begärde skyndsamma
åtgärder, har mycket gått förlorat, och läget har förvärrats. Traditionsbärarna^
försvinna dagligen, de gamla folkmålen äro med andra ord i färd med
att gå i graven. Örn något är visst, så är det den sanningen, att det originella,
det säregna i sprak och sed, kommer att lill sista resterna utplånas som moment
i det moderna livet, som syltar till nivellermg, likformighet och uniformering.
Varje 70- och 80-åring, som går ur tiden, tager för alltid med sig i graven oersättliga
språkliga skatter, och ingen lager dem i arv. Vad folkskolorna, pressen,
kommunikationsmedlen icke utplånat av gammalt och fornt, spolas bort av

Äng.

anslag för
landsmålsundersökningarna
i riket.
(Forts.)

Jfr 89.

4

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang.

anslag för

landsmål sv ti -

dersölcningarna
i riket.
(Forts.)

den internationella filmen, radions högtalare och jazzen, som trådes i så gott
som varje by.

Nu säger man, att här gäller det endast ord. Dock, örn vi vilja konstruera
upp bilden av gångna århundradens Sverige och göra den bilden levande för
oss, komma vi icke förbi nödvändigheten att taga vara just på dessa gamla
ord. .Orden representera, icke blott ljud och ljudsammansättningar, orden äro
ju bärare av betydelser, de representera tankar, saker, ting. Ordförrådet är
sålunda en inventarieförteckning över innehållet i föreställningsvärlden och arbetslivet
hos det folk, som talat de gamla, nu utdöende dialekterna. I dessa
ord få vi som på intet annat sätt fram en helhetsbild av den vanliga, enkla
människan, sådan hon levde i tankar och arbete, innan internationalismen och
nivelleringen gjort sitt inträde i vårt land. Det är sent att börja med räddningsarbetet,
men det är icke för sent. I stor utsträckning går det ännu att rädda
orden på de gamlas läppar, och därmed fylla vi en hög, nationell plikt.

Men icke endast detta: vi rädda stora vetenskapliga värden. Angående landsmålen,
dialekterna och deras karaktär, har menige man mycket förvända föreställningar.
Vanligen anser man dialekterna vara okunniga människors sätt
att rådbråka och förvrida det sköna svenska modersmålet, sådant det framträder
i böckerna. Våra landsmål äro emellertid en verklig språklig adel med
tusenåriga anor, och vid sidan av dem är det s. k. riksspråket, som framträder
i våra böcker och i pressen, en mycket sen produkt, en uppkomling. Landsmålen
äro de yttersta kvarvarande resultaten av den tusenåriga språkliga utvecklingen,
som splittrat vår språkstam i smärre och smärre underavdelningar. Dialekterna
äro prov på den splittring, som ägde rum i vårt land, i landskap, socknar
och byar. Landsmålens historia är alltså det svenska språkets historia.
Genom studiet av dem kan man gå tillbaka till och belysa tider, från vilka få
eller inga litterära källor stå till förfogande.

Att giva vårt största forskningsinstitut på detta område tillräcklig och kvalificerad
ledning är grundvillkoret för arbetets snabbhet, effektivitet och vederhäftighet.
Annars blir arbetet löst och fladdrande, utan stöd och stadga, huru
mycket medel vi än anslå till fältarbetet för insamlingen. Det gäller, som nyss
nämndes, att skapa en tjänst på extra stat, och detta skulle medföra en kostnad,
utöver Kungl. Maj :ts förslag, på omkring 8,000 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen vid denna punkt och
hoppas att andra kammaren liksom första kammaren skall bifalla densamma.

I detta yttrande instämde herrar Pehrsson i Göteborg, Andersson i Ovanmyra,
Holmström, Lithander, Olofsson i Digernäs, Lindgren, Leffler, Ros, Anderson
i T linköping, Björnberg, Svedman, Nylander, Holmdahl, Järte, Christenson och
Lundquist i Rotebro.

Herr andre vice talmannen Nilsson: Herr talman! Efter de talrika in stämmanden,

som den föregående ärade talaren erhöll, är det ganska uppenbart,
vilken ställning kammaren intager till denna fråga.

Jag vill för min del förklara, att jag icke skulle ha något särskilt emot, örn
reservationen nu bifolles. Det är ju en bagatell saken gäller. Det rör sig örn
en befattning vid landsmålsarkivet i Uppsala, och kostnaden härför skulle uppgå
till allenast 8,000 kronor per år. Emellertid vill jag fästa uppmärksamheten
på, att då Kungl. Majit förlidet år framlade förslag angående organisationen
av undersökningen av svenska landsmål, ortsnamn och folkminnen,
detta förslag förkastades av riksdagen, därför att man ansåg det vara för omfattande
och dyrbart, och dessutom därför att de tilltänkta befattningarna
skulle uppföras å allmänna indragningsstaten. Riksdagen begärde därför ny
utredning i frågan. Kungl. Majit har nu ställt sig denna riksdagens önskan

Lördagen den 24 maj £. m.

5

Sr 3!).

lill efterrättelse oell tiar här framlagt ett förslag beträffande endast folk- anai^''för
målsundersökningarna. I avseende å folkminnesforskningen har Kungl. Majit jawfowwäfeu»-ansett, att därmed borde tillsvidare anstå. Det gäller nu att avgöra, huruvida dersölminvid
landsmålsarkivet i Uppsala skall anställas antingen en ledare och två med- (jama i riket.
arbetare eller, såsom Kungl. Majit föreslagit, en ledare och en medarbetare. (lorta.)
Nu har sakkunskapen uttalat önskvärdheten av att två medarbetare måtte anställas.
Detta står emellertid föga i överensstämmelse med vad riksdagen förra
året gick in för, och då Kungl. Majit tillmötesgått riksdagens framställning,,
synes det mig, att det vore egendomligt, örn Kungl. Majits förslag skulle förkastas.
Utskottsmajoriteten har ansett sig böra bifalla Kungl. Majits framställning,
och jag ber, herr talman, att, med hänsyn till det uttalande riksdagen
förra året gjorde i ärendet, få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Persson i Fritorp och Olsson i Blädinge.

Herr Wigforss: Herr talman! Jag skall icke förlänga debatten utan vill
blott säga ett par ord.

Vad herr andre vice talmannen nu yttrade vittnar om, att man även inom majoriteten
av utskottet insett värdet av den nu omtvistade befattningen. Reservanterna
ha också kunnat stödja sig på att departementschefen uttalat starka
sympatier för den anordning de föreslå. Jag tror, att kammaren utan alltför
stora betänkligheter i detta fall kan följa reservanterna. Att saken är behjärtansvärd
är så tydligt, att jag icke behöver nu uppehålla mig vid densamma.

Första kammaren har redan gått på reservanternas linje.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till reservationen.

Med herr Wigforss förenade sig herrar Sköld. Hansson i Trollhättan, Carlsson-FTosterud,
Jansson i Falun och Anderson i Råstock.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! I föreliggande fråga hade man

usprungligen att välja på tre linjer. Det förelåg nämligen även ett annat alternativ,
som en förstakammarledamot ställt sig i spetsen för. Då detta emellertid
blev i utskottet utslaget, har jag icke kunnat nu förorda detsamma. Avgörandet
har alltså slutligen kommit att stå mellan de två här berörda alternativen.
Jag för min del kan mycket väl gå med på, att reservationen tages i
stället för utskottets förslag. Jag har, herr talman, endast velat uttala detta
och har intet yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den senare propositionen.

§4.

Å föredragningslistan var vidare uppfört sammansatta stats- och andra lag- Äng. ändring
utskottets utlåtande, nr 6, i anledning av dels Kungl. Majits proposition nr 154 ila9en°Vl
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) vjörJ^ln9ar
örn understödsföreningar m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. m.m.

Genom en den 28 februari 1930 dagtecknad proposition, nr 154, hade Kungl.

Majit under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att dels antaga vid propositionen fogade förslag
till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 örn understödsföreningar
samt förslag till förordning om erkända sjukkassor, dels bevilja
anslag till sjukkasseväsendets befrämjande och till sjukkassor, som med -

Nr 89. 6

Lördagen den 24 maj f. m.

A7iaat^om9 d®lade moderskapshjälp, samt dels medgiva, att för användningen av förstunderstöds-
nämnda anslag finge gälla grunder, i huvudsak överensstämmande med ett proföreningar
positionen bilagt förslag till bestämmelser i sådant hänseende.

(Forte) * propositionen innefattade förslagen avsåge en omorganisation av det

statsunderstödda sjukkasseväsendet.

Propositionen bade hänvisats, i vad den avsåge författningsförslag till lagutskott
samt i övrigt till statsutskottet. Efter överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet hade den behandlats av sammansatt utskott.
Till detta utskott hade jämväl från statsutskottet hänskjutits Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under femte huvudtiteln framställda förslag örn anslag
till sjukkasseväsendets befrämjande (punkt 21) samt till sjukkassor, som meddela
moderskapsunderstöd (punkt 22).

Till utskottet hade ock hänvisats följande i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 154 väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 267 av herr Östergren m. fl. samt

inom andra kammaren

nr 417 av herr Olsson i Kamsta,

nr 443 av herr Höglund i Göteborg m. fl.,

nr 444 av herr Höglund i Göteborg,

nr 489 av herr Brännberg m. fl., och

nr 490—492 av herr Andersson i Igelboda.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte antaga det av Kungl. Maj:t framlagda, i momentet
intagna förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
(nr 184) om understödsföreningar;

B) att riksdagen, med förklarande att det vid Kungl. Maj:ts förevarande
proposition fogade förslaget till förordning örn erkända sjukkassor ej kunnat
av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga vid momentet
intaget förslag till förordning örn erkända sjukkassor;

C) att riksdagen måtte under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk
och inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring, höja det ordinarie förslagsanslaget
till sjukkasseväsendets befrämjande, nu 3,500,000 kronor, med 170,000
kronor till 3,670,000 kronor;

D) att riksdagen måtte medgiva, att för användningen av nämnda anslag
finge gälla grunder, i huvudsak överensstämmande med vid utskottets utlåtande
såsom bilaga fogat förslag till bestämmelser i sådant hänseende;

E) att riksdagen måtte under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk
och inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring, till sjukkassor, som meddelade
moderskapsunderstöd, för budgetåret 1930—1931 anvisa ett extra förslagsanslag
av 210,000 kronor; och

F) att de i anledning av förevarande proposition nr 154 väckta motionerna
I:. 267 samt II: 417, 443, 444, 489, 490, 491 och 492, i den mån de icke
blivit tillstyrkta eller eljest beaktade genom vad utskottet under A—E hemställt,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Ernfors, Strindlwid, Aronson och Gardell i Gans. vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen matte, med avslag i övrigt å Kungl. Maj;ts propositioner

Lördagen den 24 maj f. m.

7 Nr 3».

nr 154 och 160, under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk och inrätt- Äng. ändring
ningar, underavdelningen sjukförsäkring, höja det ordinarie förslagsanslaget
till sjukkasseväsendets befrämjande, nu 3,500,000 kronor, med 170,000 kronor föreningar
till 3,670,000 kronor; . m-m B)

att riksdagen måtte under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk (Forts.)
och inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring, till sjukkassor, som meddelade
moderskapsunderstöd, för budgetåret 1930—1931 anvisa ett extra förslagsanslag
av 210,000 kronor; och

C) att de i anledning av förevarande proposition nr 154 väckta motionerna
I: 267 samt II: 417, 443, 444, 489, 490, 491 och 492 måtte anses besvarade genom
vad reservanterna under A) och B) hemställt; samt

av herr Rydén i fråga örn 17 och 45 §§ i förslaget till förordning örn erkända
sjukkassor.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Jansson i Falun, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 6 föreslås,
att utskottets hemställan må föredragas punktvis, därvid början göres med
punkten B) och att därefter punkterna föredragas i bokstavsordning; att en
var av punkterna B) och A) företages till avgörande på det sättet, att först
föredrages utskottets i punkten upptagna författningsförslag paragrafvis med
slutstadgande, ingress och rubrik sist, och att därefter utskottets hemställan
föredrages; att författningstexten icke må behöva uppläsas, men att,vid den
paragraf, varom först uppstår överläggning, debatten må omfatta utlåtandet i
dess helhet.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet med den sålunda godkända föredragningsordningen föredrogs
först •

utskottets i moni. B) intagna förslag till förordning örn erkända sjukkassor.

För 1 § hade utskottet i likhet med Kungl. Maj:t föreslagit denna lydelse:

1 §•

Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar meddelar sjukhjälp
och moderskapshjälp i enlighet med vad i denna förordning föreskrives,
må på sätt i förordningen sägs antagas till erkänd sjukkassa.

Meddelas understöd som ovan avses i den omfattning, som därför i denna förordning
finnes särskilt stadgat, må föreningen vid antagandet tilldelas benämningen
centralsjukkassa.

Annan erkänd sjukkassa än centralsjukkassa benämnes i denna förordning
lokalsjukkassa.

Efter föredragning av paragrafen anförde:

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Lubeck: Herr talman! Frågan
örn en ändrad sjukförsäkring har ju varit föremål för riksdagens behandling
i många skilda sammanhang, och det har varit nog så nära vid föregående
tillfällen, att förslag gått igenom. Det har därför varit naturligt, att man
skulle från regeringens sida ägna uppmärksamhet åt, huruvida man skulle
kunna komma till en tillfredsställande lösning av denna fråga och därvid råda
hot på de olägenheter, som kunde ha antagits orsaka frågans fall vid tidigare
tillfällen. Den utredning, som i detta syfte verkställts, skall jag vid detta
tillfälle icke gå närmare in på. De närvarande torde tämligen väl känna

Nr :!!>. 8

Lördagen den 24 maj f. m.

förbehandling och hurusom under ledning av särskilda sakkunniga
understöds- förhandlingar ägt rum mellan de olika sjukkasseorganisationerna och att dessa.
föreningar förhandlingar lett till att man enhälligt slutit upp omkring ett organisationsförlag
i huvudsaklig överensstämmelse med det av Kungl. Maj:t framlagda,
i Forts.) idet skulle därför enligt min uppfattning vara tillfredsställande för det hela

gagnelig! för sjukkasseväsendet och för landet, örn det förslag, Kungl. Majit
i ramlagt, nu kunde vinna riksdagens bifall. Många invändningar ha naturligt
nog rests emot att nu gå till en åtgärd, som skulle komma att ikläda det allmänna
nog så betydande och stegrade kostnader av den ari som tillhör vad man
tF.. automatiskt växande utgifter, och jag kan självfallet inte annat än väl
torsta den tvekan, jäom i detta avseende gjort sig gällande från många håll.
.Denna tvekan förelag icke i samma grad vid det tillfälle, då regeringen började
taga ställning till denna fråga och försöka bringa den fram till en positiv
lösning.

Emellertid ligger saken enligt min uppfattning så, att örn man nu kail komma
iram till en tekniskt god lösning av denna fråga må man taga de ekonomiska
herdor, sorn därmed kunna bliva förbundna, dag förordar detta alldeles
särskilt därlör att enligt min uppfattning hela sjukkasseväsendets organisation
tor närvarande ligger i ett sådant läge, att ett ingripande är nödvändigt,
i varje tali synnerligen ömkligt, om man skall kunna få en god grund att bygga
pa tor vårt försäkringsväsende överhuvud taget.

Det bär framhållits emot ^åtgärden att nu gå fram med sjukförsäkring, att
Kungl. Maj :t ju tagit upp så många andra sociala försäkrings- och sociala understödsspörsmål
till utredning, och att man då borde avvakta den tidpunkt,
man kunde överblicka fragan i sin helhet. Det säger sig självt, att ett
skäl som detta alltid har förutsättningar att göra en viss verkan, örn man vill
åstadkomma, ett ytterligare uppskov med saken. För min del har jag emellerfad
kommit till den bestämda uppfattningen, att man genom ett bifall till
„nngsförslaget inte föregriper några andra reformer på ett sådant
satt att särskild olägenhet därav behöver uppstå i fortsättningen, när man går
att taga ställning till de olika förslag angående moderskapsunderstöd, angående
vidgad pensionsförsäkring, angående eventuell revision av fattigvårdsbestämmelsema
m. m., som kunna under kommande år föreläggas riksdagen.

Jag skall nu inte gå in på att i detalj redogöra för organisationen eller’ för
prestationer och statsbidrag, som äro förbundna med Kungl. Majits förslag i
saken. Vad organisationen beträffar torde det vara de närvarande väl bekant
Iran alia de redogörelser, som sett dagen, att Kungl. Majit nu söker lösa frågan
pa basis av lokalkassor och centralkassor, lokalkassoma anpassade till kommunerna,
centralkassoma närmast till länen, även örn de i vissa fall komma att
omfatta iner än ett landstingsområde. Att lokalkassoma knytas till kommunenm
torde fa betraktas såsom en fördel med hänsyn till att man därmed skapar
ett organ, som sedan kan komma att på lämpligt sätt tjänstgöra även för
besörjande av andra sociala, försäkrings-, vård- och hjälpuppgifter inom kommunerna
och därmed fylla den uppgift, som tänkts uppdragen åt de lokala organen.
Därigenom skulle man få bättre översikt och reda i fråga om hjälpverksamheten
ute i kommunerna.

Det har anmärkts emot den dubbelkasseorganisation, med lokalkassor och
centralkassor som man härmed sålunda skapar, att därmed åtskilliga sjukdomsiail
skulle komma.att få undergå en dubbel behandling. Detta är riktigt.
-Lief är utan tvivel en viss olägenhet förbunden med denna anordning, men den
ar också förbunden med fördelar. För det första vill jag erinra därom, att av
totala antalet sjukdomsfall endast ungefär en tredjedel skulle komma att bebova
undergå en dylik dubbelbehandling, med det antal sjukdagar, som kommer
att helt omhändertagas av lokalkassoma. Att centralkassorna emellertid

Lördagen den 24 maj f. m.

fl Nr Si).

få taga befattning med de mera långvariga sjukdomsfallen, har sina givna fördelar
dari, att centralkassoma få tillfälle att utöva en viss samlad översyn och
granskning av, huru förhållandena med avseende å sjukdomstiderna utveckla
sig inom de olika lokalkassorna. Jag skall nu inte uppehålla mig mera vid
organisationsfrågan.

_ Vad prestationerna angå ha ju ökade krav på sjukkassornas prestationer blivit
ställda, och därmed tror jag man utan vidare kan säga, att man tillmötesgått
en allmän önskan bland alla för dessa frågor intresserade. Prestationerna
överensstämma i det stora hela med dem, som uppställts i tidigare förslag och
då inte mött någon invändning. Jag torde därför nu kunna förbigå dessa i
stort sett. Jag skall endast beröra en fråga och en mycket viktig sådan, nämligen
den, som avser att sjukkassorna skola lämna obligatorisk sjukvårdsförsäkring.
För min del betraktar jag detta såsom ett mycket viktigt led i en omorganisation
av sjukkasseväsendet. Det synes mig ytterst angeläget, när man
går till att offra betydligt ökade medel på sjukförsäkringen, att man samtidigt
också tillser, att de sjuka få all den vård, som överhuvud taget lämpligen kan
lämnas och som med vårt utvecklade sjukvårdsväsende med fördel kan lämnas.
Denna skall bestå i såväl läkarevård som specialbehandling av olika slag samt
sjukhusvård. För dem, som äro tveksamma beträffande en utökad socialförsäkringsverksamhet,
torde det i alla fall vara en tillfredsställelse att kunna
konstatera, att vad angår sjukförsäkringen och dess särskilda inriktning på
att trygga ökad sjukvård man har att räkna med en förebyggande åtgärd av
det slag, som kan vara av god verkan på många andra områden. Man torde
sålunda ha anledning att räkna med att vid en riktigt genomförd sjukvårdsverksamhet
och sjukvårdsförsäkring kunna ernå besparingar på andra områden,
i första hand självfallet inom sjukförsäkringen själv, på sådant sätt, att behovet
av sjukpenningar måste nedgå i den mån man sörjt för att sjukvård beredes
på möjligast tidiga stadium. Vidare bör man räkna med en ekonomisk
gynnsam inverkan på de ersättningar, som skola utgå i samband med invaliditet
och pensionering.

Vad statsbidraget angår skall jag inte heller med avseende å detta ingå på
några detaljer, då några starkare meningsskiljaktigheter på denna punkt inte
rått i fråga örn de grunder, som Kungl. Majit i sitt förslag framlagt. Alldeles
särskild makt ligger självfallet uppå. att tillse, att missbruk av sjukförsäkringens
förmåner icke förekommer, och det är ju på denna punkt, som man hyst
alldeles särskilt starka betänkligheter vid de olika tillfällen, då sjukförsäkringsfrågan
varit föremål för behandling, och i den allmänna debatten örn dessa
frågor. Jag skall inte gå närmare in på de föreslagna åtgärderna för att
skydda mot missbruk och för att åstadkomma nödig kontroll i detta avseende,
som °äro föreslagna i Kungl. Maj :ts proposition i ämnet, men jag skall be att
få påpeka några synpunkter. Det ligger självfallet en mycket viktig kontrollåtgärd
dari, att man skapar lokalkassor av relativt begränsad omfattning, dillman
bör kunna rilkna med den inre kontrollen inom dessa lokalkassors områden
såsom en faktor av mycket stor betydelse, sålunda att sjukkassemedlemmarna
känna till varandra eller lätt kunna komma i kontakt med förhållandena inom
distriktet, varigenom en inre kontroll övas mot missbruk. Härutöver förekomma
emellertid i propositionen åtskilliga särskilda försiktighetsmått. Beträffande
sjukvården må i detta sammanhang framhållas, att en legitimerad läkare
skall ha funnit vård erforderlig, vidare — och detta är den viktigaste
punkten ■— att den sjuke själv skall betala en tredjedel av kostnaden för sjukvården,
i vissa fall hälften av kostnaden, nämligen när det gäller läkemedel och
vissa andra sjukvårdsåtgärdcr, såsom bad, massagebehandling och dylikt, vidare
att visst minimum beträffande vård har stadgats, utöver vilket lokalkassa
icke behöver gå och utöver vilket den får gå endast med medgivande av central -

Äng. ändring
i lagen om
understödsföreningar

m. m.

(Forts.)

Nr 81). 10

Lördagen den 24 maj f. m.

Äng. ändring kassa, och slutligen att i Kungl. Maj:ts förslag en maximering införts av sjukundersiöch
vårdsbidraget per medlem och år. Detta är föreslaget till tre kronor för södra
föreningar och mellersta delarna av landet oell en krona mera eller fyra kronor för de
m. m. nordligaste länen med hänsyn till de stora avstånden. Beträffande sjukhusvår(Forts.
) den har man de försiktighetsåtgärderna, att läkareintyg självfallet skall vara
erforderligt, att man blott medgiver vård å allmänt sjukhus och med viss begränsning,
att kostnaderna skola ersättas intill det belopp, som vården skulle
betingat, därest den sjuke legat på allmän säl på lasarett i hemorten, och att
avdrag på sjukpenningen skall göras för de utgifter, som kassan har för sjukhusvården.
Slutligen beträffande sjukpenningen, att kassa skall vara pliktig
utgiva sådan hjälp allenast vid sjukdom, som medfört förlust av arbetsförmåga
eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla
sig från arbete, att karenstiden, i cle sakkunnigas förslag upptagen till
två dagar, i propositionen ökats till tre dagar, vidare bestämmelser örn att den
sjuke skall vara pliktig att underkasta sig läkareundersökning örn så påfordras
och eventuellt inlägga sig på sjukhus, att kassa kan föreskriva, att den sjuke
skall vistas i hemkommunen under den tid, han uppbär sjukpenning, att högst
sex kronor skall utgå per dag i sjukpenning, örn statsbidrag skall kunna påräknas.
samt att kassa kan till försäkring för högre sjukpenning än en krona
föreskriva särskilda villkor för undvikande av överförsäkring. Slutligen finnas
möjligheter för sjukkassorna att i tveksamma fall åstadkomma den kontroll
genom kontrolläkare för granskning av intygsgivares intyg, som kassan
eventuellt kan av omständigheterna finna påkallad.

Jag tror, att man kan säga, att med de olika försiktighetsåtgärder, som man
sålunda i den kungliga propositionen föreslagit, man kan våga lita på att de
missbruk, som förekommit på en hel del håll i utlandet och möjligen även här
i landet, inte skola visa sig vara av den storleksordning, att de behöva väcka
några större bekymmer, och jag ber att på denna punkt alldeles särskilt få
fästa uppmärksamheten på den för svenska förhållanden säregna bestämmelsen,
att den sjuke själv skall bära en tredjedel, i vissa fall hälften, av kostnaden
för sjukvården.

Nu ber jag emellertid kammaren uppmärksamma, att utskottet i Kungl.
Majlis förslag vidtagit en del ändringar, som enligt min bestämda uppfattning
i vissa avseenden äro av sådan natur, att de icke böra vinna riksdagens bifall.
Jag skall inte nu ingå på en närmare redogörelse för ändringarna i alla deras
detaljer. En del av dem äro av den natur, att de icke synas mig vara av någon
större räckvidd, och till denna grupp hänför sig önskemålet att bereda större
möjlighet för yrkeskassor att existera inom den nya organisationen. Dit räknar
jag också, ehuru med tvekan, den föreslagna ändringen, att den tid, under
vilken lokalsjukkassa skall svara för ersättningen i fråga örn sjukpenning och
sjukhusvård, skall utgöra 18 dagar, medan Kungl. Majit har föreslagit en tid
av 21 dagar. Detta är enligt min uppfattning en beklaglig ändring, ty kontrollåtgärderna
ifrån lokalsjukkassornas sida bli därigenom i viss mån försvagade.
Man kan dock icke säga, att detta relativt sett är av den beskaffenhet, att man
har anledning att på den punkten hysa några starkare betänkligheter. Men detta
är däremot förhållandet med två av cle ändringsförslag, som utskottet vidtagit,
nämligen dels att man tagit bort föreskriften i punkt 4 av statsbidragsbestämmelserna,
där det heter, att »s.jukvårdsbidrag ej skall utgå för dag, då
medlem eljest av allmänna medel åtnjutit avlöning eller annan ersättning med
minst en krona», dels att man borttagit de s. k. maximeringsbestämmelsema
för sjukvårdsbidrag från staten.

Jag skall icke på detta stadium av överläggningen i detalj gå in härpå. Var
och en av dessa båda frågor måste anses vara av nog så väsentlig betydelse.
Jag vill endast framhålla, att de ingå som ett led i de åtgärder för att skapa

Lördagen deli 24 maj f. ra.

11 >’r 39.

en viss återhållsamhet och kontroll mot missbruk, som regeringen ansett erforderliga,
för att man med tillförsikt örn goda verkningar skulle kunna framlägga
förslag till en revision av sjukförsäkringen. Vad angår statsbidraget i
sådana fall, där redan bidrag av allmänna medel utgå, är detta naturligtvis en
principfråga av ganska stor räckvidd Jag erinrar örn 1927 års regeringsförslag,
där denna bestämmelse fanns, ehuru den nu blivit borttagen Jag medgiver
gärna, att man kan göra anmärkningar angående vissa praktiska svårigheter
för sjukkassorna vid tillämpningen av dessa bestämmelser, men de äro,
enligt min uppfattning, icke större än att betänkligheterna i avseende härå böra
få vika inför det förhållandet, att man bör undvika dubbelersättning från statens
sida i sådana fall som detta. Det är en farlig princip att gå in för avvikelser.
Den andra frågan gäller maximeringen av sjukbidraget. Denna måste
tillmätas mycket stor betydelse. Den kommer att innebära ett återhållande moment,
en slags varning till sjukkassorna att hålla noga kontroll över dessa bidrag,
så att de icke växa i höjden i onödan. Man har sett exempel på att risk
härvidlag föreligger. Jag ber att få fästa kammarens alldeles särskilda uppmärksamhet
på vikten av att man i detta fall icke avviker från Kungl. Maj:ts
förslag och därigenom borttager detta incitament ifråga örn återhållsamhet och
kontroll.

Jag hyser för min del sålunda den bestämda uppfattningen att ett bifall till
Kungl. Maj :ts förslag i de delar, som jag här berört, och i övrigt i det stora hela
till utskottsförslaget skulle skapa en sjukförsäkringsorganisation, med vilken
vi med tillförsikt kunna gå framtiden tillmötes och med vilken vi skulle få
en god grundval för en utbyggnad av vår försäkringsorganisation, utan att
man föregriper åtgärder av andra slag, som framdeles kunna komma under
övervägande. Jag tror också, att man med detta, som jag i början framhöll,
bereder möjligheter till förebyggande åtgärder av natur, som för vår folkhälsa
skulle vara av den allra största betydelse. Emellertid är det så, som jag också
från början framhöll, att man från många håll direkt motsätter sig ändring i
nu gällande bidragsbestämmelser, och att man på andra håll hyser en mycket
stark tvekan beträffande lämpligheten av att just nu genomföra en organisation
av detta slag. Att denna tvekan särskilt kommit till uttryck på lantmannahåll,
grundas enligt min uppfattning på skäl, som alla böra förstå. Det är endast
naturligt att denna tvekan kan ha vuxit hos många under loppet av denna riksdag.
Det har sin orsak i förhållanden, på vilka jag nu icke torde behöva lämna
någon närmare förklaring.

Jag har icke möjlighet att räkna mig till, hur kammaren kan komma att ställa
sig till det nu föreliggande förslaget, men så mycket synes mig uppenbart
att den nog så naturliga tvekan, som råder hos många och icke minst, kan jag
säga, hos det parti, som jag har äran företräda, ifråga om detta förslag, självfallet
kommer att skärpas, örn man icke från riksdagens sida söker hålla sig
till Kungl. Maj:ts förslag på de två väsentliga punkter, som enligt min uppfattning
äro av stor betydelse, när det gäller att skapa den goda grundvalen för
vår socialförsäkrings utveckling, som Kungl. Maj:t genom sitt förslag velat
åstadkomma.

Jag vill endast i denna stund, då jag uttalar en förhoppning om positiv lösning
vid denna riksdag av denna fråga, också uttala den förhoppningen, att
man skall behjärta det lämpliga ur skilda synpunkter att gå Kungl. Majit tillmötes
på de punkter, som jag nyss har berört. Jag anser, att det också skulle
vara en akt av lojalitet mot den Kungl. Majit som i år, trots många betänkligheter,
framlagt detta förslag till sjukförsäkringsorganisation.

Herr (»ardell i Gans: Herr talman! Då jag vid delta betänkande under tecknat

en reservation, skall jag be att få yttra några ord örn orsaken därtill.

Ang. ändring
i lagen om
understödsföreningar

m. m.

(Forts.)

Nr 30. 12

Lördagen den 24 maj f. m.

Aiuj. ändring
i lagen örn
understödsföreningar

rn. m.

1 Forts.)

Jag har reserverat mig mot utskottets utlåtande dels av den orsaken, att det
varit en knapp tid, som av olika orsaker stått till utskottets förfogande för behandling
av detta ärende. Tiden har icke medgivit en så grundlig utredning
från utskottets sida, som denna viktiga fråga verkligen kräver. Det är också
nedslående uppgifter, som framkommit i pressen angående sjukkasseväsendet i
Tyskland och England. Ett stort antal av läkarekåren har också inlämnat en
skrivelse till utskottet med anförande av betänkligheter mot det föreliggande
förslaget, och de ha uttalat farhågor för att förslaget skulle antagas. Då dessa
uppgifter och skrivelser tillkommit efter propositionens avfattande borde, enligt
mitt förmenande, utskottet varit skyldigt att noga undersöka och utreda,
huruvida dessa betänkligheter kunde ha fog för sig. Men så har icke skett, och
därför har jag obetingat gått på avslag av Kungl. Maj:ts förslag. Därtill
kommer att de av Kungl. Majit år 1928 tillsatta pensionsförsäkringskommittén
samt 1929 års sjukvårdskommitté och invaliditetssakkunniga ännu arbeta, och
dessa kommittéers arbetsuppgifter sammanfalla ju med vad detta förslag rör
sig örn. Jag har därför ansett, att det icke varit någon fara med att man väntat
tills att deras arbete slutförts. Då dessa frågor blivit lösta, blir det ju
sjukkassornas uppgifter att ordna även pensionerna och invaliditetsersättningar.
Riksdagen har visserligen tvenne gånger förut behandlat denna fråga, men jag
har icke varit med örn frågans förberedande behandling, och då jag under utskottets
knappa utredning icke kunnat bilda mig någon uppfattning örn förslagets
ekonomiska följder, och då jag dessutom i dag fått ett brev, däri nästan
hela svenska läkarekåren avstyrker förslagets antagande i nu befintligt skick,
ber jag, herr talman, att få yrka avslag å utskottets hemställan och bifall till
den av herr Ernfors m. fl. avgivna reservationen.

Herr Järte: Herr talman! De skäl, som herr socialministern nyss framlagt
för det föreliggande förslaget, ha icke kunnat övertyga mig om att det finnes
nog vägande motiv för riksdagen att i år gå med på en så genomgripande
reform av vår sjukförsäkring. Jag förstår till fullo att åtskilliga förändringar
inträffat av natur att inge Kungl. Majit den tron att tiden nu skulle vara
inne, då man med framgång kunde göra ett nytt försök på detta område. Det
är också att befara, att anslutningen till förslaget i år blir så stor, att det går
igenom i bägge kamrarna.

Ett väsentligt motiv till att denna fråga ligger bättre till i år än fallet var
1926 och 1927, är, som bekant, det förhållandet, att de två stora huvudgrenarna
inom vår sjukförsäkring, nämligen rikssjukkassorna och lokalsjukkassorna, nu
för första gången enat sig örn vissa grundlinjer för en reform. Så var icke
fallet för resp. 4 och 3 år sedan. Då rådde det delade meningar inom sjukkasselägret,
och Kungl. Majits då framlagda propositioner ansågos från rikssjukkassehåll
vara ett så farligt ingrepp i deras betydelsefulla verksamhet, att de
voro motståndare till de ifrågavarande reformförslagen. De voro motståndare
därför att ett förverkligande av dåvarande propositioner skulle ha tillintetgjort
eller åtminstone i hög grad försvårat rikssjukkassornas verksamhet. Syftet
med dessa reformförslag var att skapa ett lokalt enhetssjukkassesystem för att
dymedelst råda bot på splittringen. Emellertid ha nu förts förhandlingar vintern
1928—1929 mellan företrädarna för dessa olika typer av sjukkassor, varvid
enighet uppnåtts örn grundvalen för en reform. På våren 1929 tillsatte
Kungl. Majit nya sakkunniga, som utarbetade det betänkande, som i sin ordning
ligger till grund för den föreliggande propositionen. Men allenast den
omständigheten, att sjukkassornas spetsar äro eniga om förslaget, kan icke rubba
min bestämda uppfattning, vilken jag också förfäktade 1926 och 1927, att
även denna reform är av natur att så väsentligt försvåra den nuvarande sjuk -

Lördagen den 24 maj f. m.

13

Nr 3».

kasserörelsens betydelsefulla arbete och dessutom utgör ett sådant hinder för -en rationell socialförsäkringsreform, att jag icke kan avvika från den ståndpunkt,
som jag intog 1926 och 1927.

Till de ledamöter av kammaren, vilkas negativa ståndpunkt 1926 och 1927
kanske avgjordes av deras sympatier för rikssjukkassorna, och det gäller särskilt
representanterna på norrlandsbänkarna, ty det var ju i de norrländska
länen som, enligt vad erfarenheten visat, sjukförsäkringen kunnat bedrivas i
rikssjukkasseform, till dem vill jag nu säga, att det har hänt en hel del under
dessa tre sista år, som torde göra kammarens ledamöter i fråga även i år mera
betänksamma mot det föreliggande förslaget än man skulle kunna tro med
tanke på att enighet uppnåtts mellan de högsta sjukkassefunktionärerna.

Dessa betänkligheter äro av flera slag. För det första har vårt socialförsäkringsarbete
icke avstannat. Det har härvidlag hänt åtskilligt under dessa
tre år. Det har sålunda begivit sig, att riksdagen 1928, visserligen med anledning
av flera motioner av väsentligen ganska olika innebörd och tendens, skrev
till Kungl. Maj :t och begärde, att man nu äntligen skulle genomföra den efterlängtade
reform av vår allmänna pensionsförsäkring, som också pensionsstyrelsen
under flera år har påyrkat som oeftergivlig. Därvid framfördes i en
av de motioner, som låg till grund för skrivelsen och som i denna kammare
väcktes av min ringhet, den synpunkten, att en reform av pensionsförsäkringen
vore även av det skälet påkallad, att det måste ske en samtidig reform av
vår sjukkasserörelse för att ändra det stora fel, som begicks 1910, då man löste
vår frivilliga sjukförsäkring utan att avvakta resultatet av den då arbetande
ålderdomsförsäkringskommitténs utredningar, och att man då löste frågan fristående
med påföljd att man äventyrade den ordning och reda, som en socialförsäkring
måste äga och som den kommer att äga, örn den, som bör och brukar
vara fallet, bygges på sjukkassorna såsom grund. Det är nämligen uppenbart,
att, då försäkringsfall, när det gäller invaliditets- och olycksfallsförsäkring,
börja med sjukdom, det är bäst att först ta emot dessa sjuka i sjukkassorna,
och där söka vårda örn dem så att de slippa ligga de övriga försäkringsgrenarna
till last. Vi fingo i stället med 1913 års pensionsförsäkring och
1916 års olycksfallsförsäkring detta mycket splittrade och administrativt tungrodda
socialförsäkringssystem, som har vållat statsmakterna så många bekymmer
under dessa årtionden. De försök, som med anledning av en riksdagsskrivelse
gjordes 1920, att bl. a. på grundvalen av socialförsäkringskommitténs
utredning och förslag örn obligatorisk sjukförsäkring råda bot härför,
strandade, därför att statsmakterna då funno, att obligatorisk sjukförsäkring
skulle vålla statsmakterna årliga utgifter på minst bortåt 30 miljoner kronor.
Nu sitter emellertid denna pensionsförsäkringskommitté sedan snart
två år tillbaka sysselsatt med sin mycket svåra uppgift att reformera vår
pensionsförsäkring. Kammaren vet, att i vår pensionsförsäkring inbegripes
såväl ålderdomsförsäkring som även invaliditetsförsäkring avseende personer,
som blivit varaktigt oförmögna till arbete. Det naturliga är att man sammanför
sjukförsäkring och invaliditetsförsäkring, som fallet iir i t. ex. England
och Danmark. Med sådana planer umgås man för närvarande i nyssnämnda
kommitté, och utredningar i detta syfte äro i gång. Kammaren förstår
då att den, som är med i detta arbete, måste befara, att statsmakterna nu stå i
begrepp att begå samma felgrepp som 1910, nämligen att i förväg lösa sjukförsäkringsfrågan
utan att avbida dess lämpliga avpassning efter en eventuellt reformerad
invaliditetsförsäkring. Enligt min mening måste man därför ställa
sig i högsta grad tveksam mot en reform av den frivilliga sjukförsäkringen vid
denna tidpunkt och hellre fälla än godkänna en isolerad lösning, hur mycket
som än ur andra synpunkter månde tala därför.

‘1 ng. ändring
i lagen otti
understödsföreningar

in. m.
(fort*.)

Nr 39. 14

Lördagen den 24 maj f. m.

Äng. ändring _ Nu komma mångå nog att säga, att detta är naturligtvis blott de obotfäru
rider stöds förhinder och ett nytt sätt att stjälpa saken av motvilja mot all ut 1föreningar

vidgning av socialförsäkringen i allmänhet och sjukförsäkringen i synnerhet.
«i. «. Men jag vädjar verkligen till kammaren att söka förstå det fullt lojala och rent

(Korts.) sakliga motiven för denna uppfattning. När det nu sitter en kommitté, som hål ler

på med dessa stora uppgifter, så vill naturligtvis icke den, som har en livlig
förhoppning att kommittén i sinom tid skall komma fram med ett gott förslag,
att statsmakterna skola upprepa det gamla misstaget för 20 år sedan.
Socialförsäkringens problem höra ihop och böra för planmässighetens, effektivitetens
och finansieringens skull lösas i ett sammanhang.

Nu kan man ju säga, att här föreligger en i och för sig ganska bra reform. Den
kommer att förenkla och förbättra den nuvarande sjukförsäkringen. Någon
risk för ett föregripande behöver man inte heller vara rädd för; tvärtom blir
det lättare att få till stånd en rationell ordning inom hela vår övriga socialförsäkring,
sedan ifrågavarande reform gått fram som en vägröjare för den stora
omdaning som en gång kan komma. Så kommer det nog att låta. Men man
skall icke göra sig för säker. Ännu vet man icke på vad sätt denna invaliditetsförsäkring,
om den kommer att lösas isolerat, skall se ut. Det är fullkomligt
ovisst. Det vissa är däremot, att örn det kommer ett sådant förslag, så kan
detta förslag icke gärna gestaltas så att man anpassar det efter den nya sjukförsäkringen,
utan då blir det väl nödvändigt att i sinom tid också göra ett
nytt ingrepp och anpassa sjukkassorna efter den nya invaliditetsförsäkringen.
Men vore icke detta högeligen opraktiskt? Men det vore icke blott opraktiskt,
utan det vore också obehövligt, därför att det är ingen ko på isen, som det heter,
med vår nuvarande sjukförsäkring. Jag tillhör denna sjukförsäkrings
beundrare. Det är en storartad organisation, denna vår största folkrörelse,
som svenska folkets djupa led uppbyggt av egen kraft, och som det själv sköter
med mycket ringa administrationskostnader, och med jämförelsevis lindriga
utgifter för både de enskilda medlemmarna och statsverket — nu c:a
4 miljoner kronor örn året —- i förhållande till sin stora och obestridliga nytta
för medborgarna. Visserligen är splittringen och konkurrensen alltjämt stor
bland kassorna, men är det verkligen idel olägenheter därmed? Kassorna
vålla oss nu inga bekymmer. Medlemmarna få sin sjukförsäkring och äro
nöjda med sina kassor, och jag är övertygad örn att många sjukkassemedlemmar
här i kammaren, örn de ville vara uppriktiga och säga sitt hjärtas mening,
skulle instämma med mig i att majoriteten av alla sjukkassemedlemmar i
riket skulle vara nöjda med status quo, örn de blott finge ett rikligare statsbidrag,
och få detta höjt som kompensation för penningvärdets fall sedan 1910.
Månne ej sjukkassorna då skulle vara tillfreds? Det är därför ett lyckligt
grepp av reservanterna att förorda ökning av statsbidraget, vilket i så fall säkert
skulle vinna riksdagens bifall.

Det förefaller mig sålunda långt ifrån avgjort, att man bör betrakta den
nuvarande sjukkasserörelsen så bristfällig och så i behov av bättring att man
fördenskull ovillkorligen just nu måste gripa sig an med en sådan genomgripande
åtgärd som denna. Jag tror icke alls, att det finnes skäl att påstå
något sådant örn våra nuvarande sjukkassor, och jag skulle också kunna bevisa
att så icke är fallet. Ty örn så vöre förhållandet — då skulle vi nog fått
höra, hurusom den nuvarande sjukkasserörelsen stagnerade, att medlemsantalet
stöde stilla och att icke någon koncentration ägde rum. Man skulle lia
sagt, att rörelsen icke kom ur fläcken, utan stampade på samma ställe. Men
så är icke förhållandet. Sedan hotet om obligatorisk sjukförsäkring avvärjts,
har sjukkassemedlemmarnas självintresse för verksamheten ökats; man har
sagt sig, att det dock lönade sig att arbeta på de frivilliga sjukkassornas utveckling
inom den nuvarande ramen. Nu behövde de icke riskera att den obli -

Lördagen den 24 maj f. m.

15 Sr 39.

gatoriska sjukförsäkringen fullkomligt upprev hela organisationen. Kassorna
Ira själva kommit underfund med, att de måste försöka koncentrera sig
till förmån för verksamhetens mera rationella bedrivande. Så har jämväl
skett. Rikssjukkassorna ha särskilt under senare år företett en spontan, lika
livlig som lovvärd koncentrationsverksamhet. Medlemsantalet växer också
över hela linjen på ett synnerligen glädjande sätt. Mellan 40,000 och 50,000
nya medlemmar enrolleras numera varje år i sjukkassorna. Är icke detta
ett bevis på hälsa, livskraft och tillförsikt? Är det en rörelse, som man med
lagens hjälp nödvändigtvis bör låta undergå ett livsfarligt operativt ingrepp,
ja, rent av lägga i stöpsleven för att i stället åstadkomma någon slags nygestaltning,
vars framtida öde är mycket ovisst? Sjukkassorna kräva i stället
från statens sida respekt och varsamhet vid behandlingen av sina inre organisationsfrågor.
Den nuvarande frivilliga sjukkasserörelsen är alltså ingalunda
behäftad med så stora brister eller utsatt för sådan stagnation, att staten
måste ingripa för att få utveckling och fart i rörelsen. Den är tvärtom med
sin miljon medlemmar livsstark och framtidsduglig och går, som sagt, själv
frivilligt i den riktningen, som man nu tvångsvis vill genomföra med paragrafer.
Det är klart, att när det gäller en så stor folkrörelse, det är vida bättre
med en frivillig anpassning av densamma efter riktiga reformkrav än med
det lagmässiga tvånget, ty i det förra fallet sker ju allt i överensstämmelse
med kassornas och medlemmarnas egen önskan. Enbart det skälet, att den
frivilliga sjukkasserörelsen icke är så svag och urbota, utan tvärtom i glädjande
utveckling, enbart dessa hänsyn borde utgöra anledning till stor tveksamhet
från de ledamöter i kammaren, som hålla på sjukkasseförsäkringen. att här söka
forcera fram en utveckling, som ändå självmant är i rask och glädjande rörelse
framåt mot riktiga mål.

Härtill komma sedan betänkligheter av det slag, som reservanterna anmält
sig företräda. Det gäller härvid i främsta rummet själva innebörden av förevarande
reform, som utgör en kompromiss mellan 1926 och 1927 års förslag. Man
vill koncentrera kassorna lokalt, för att komma fram till ett enhetskassesystem,
vilket eftertraktades i den proposition, som framlades år 1926 på grundval av
besparingskommitténs förslag. Men samtidigt har man också hållit fast vid
1927 års nya tanke, som var att skapa en överbyggnad i form av centralsjukkassor
motsvarande distriktssjukkassorna i 1927 års förslag. Det nu framlagda
förslaget innebär alltså en blandning av båda dessa system, men båda
systemens olägenheter ur det nuvarande sjukkasseväsendets synpunkt finnas
där också. Ej heller är systemet konsekvent genomfört. Samma farhågor, som
man uttalade åren 1926 och 1927, nämligen att man icke med säkerhet vet,
huruvida sjukkassornas djupa leder komma att vägra i vändningen eller ej
förefinnas alltjämt. Man kan icke vara viss på, att den nya, tämligen invecklade
organisationsformen med dubbelföring mellan olika kassor låter sig utan
vidare genomföra, och man vet lika litet, om det går för sig att föra över
de hundratusentals medlemmarna till de föreslagna nya organisationerna.
Många medlemmar av kassorna torde komma att resonera på detta sätt: Eftersom
den nya sjukförsäkringen skall pålägga oss ökade avgifter — städse
en mycket känslig punkt i sjukkasseverksamheten — och eftersom de nya förmåner
den erbjuder, d. v. s. den utsträckta sjukhjälpstiden samt den obligatoriska
sjuk- och liikarvården, eftersom dessa förmåner — kommer man kanske
att säga sig själva och varandra — för flertalet av oss icke äro så omedelbart
lockande, varför skola vi då övergå till en ny organisation? Nu tar man ifrån
oss våra begravningsfonder, som vi sätta värde på att lia, t,y alla skola vi dö,
och därför vilja vi lia kvar dessa fonder. Men alla bli vi icke sjuka och i
varje fall dess bättre aldrig så länge, att vi kunna räkna det som en särskild
personlig trygghetsförmån att lia denna utsträckta sjukhjälpstid med obli -

Äng. ändring
i lagen örn
understödsföreningar

m. m.

(Forts.)

Xr 3». 10

Lördagen den 24 maj f. m.

Amj ändrimj gatorisk sjukvård. Menige man hos oss vet däremot, att Sverige har en enaunderstöd*-
stående social sjukvårdsorganisation och att vi sedan Gustav Adolfs stora dalöf
eningar Sar Pa 1600-talet uppehålla lysande traditioner på detta område, i det att vi
m. m. kostnadsfritt här i landet giva läkarvård och sjukhusvård åt mindre bemedlade
(Fort».] och detta i en mycket betydande utsträckning. De många landstingsman, som
sitta i denna kammare, veta nogsamt, vad denna sjukvård kostar och hur dessa
kostnader alltifrån 1919 ökas år för år. Den speciella nya förmån i form av
obligatorisk sjukvårdsförsäkring som här avhandlade förslag avser att erbjuda
kassornas medlemmar, kunna de mindre bemedlade bland dessa erhålla på annat
sätt, nämligen genom vår allmänna sjukvård. Man menar därför — och
detta har jag hört bekräftas från personer, som på grund av sin verksamhet
väl känna till stämningarna och ställningen — att det kan hända, att folk säger,
att vi stanna kvar i våra gamla kassor och behålla våra begravningsfonder
och vår begravningshjälp. Det vilja vi ha kvar, och så nöja vi oss med den lägre
sjukpenning, vartill de billigare avgifterna förslå även utan statsbidrag, samt
bry oss icke om att i samlad trupp marschera in i den nya organisation, som
står färdig att mottaga oss. Men i och med detsamma att nu bestående kassor
i större antal med sagda motiv skulle vägra i vändningen har reformen slagit
slint och förlorat sitt existensberättigande. Nu säger man, att detta är konstruktion
och svartmålning. Den som lever får se. Mina farhågor äro dock
icke hämtade ur medvetandets djup, utan hysas, som sagt, av personer, som
syssla med dessa frågor, och man kan därför icke utan vidare avfärda dem som
hopfantiserade krokben för förslaget. Dess upphovsmän ha själva haft en så
livlig känsla av vad denna partikularistiska självhävdelse betyder för dessa organisationer,
att man tummat på principen örn lokalt enhetskassesystem och
medgivit för lokalsjukkassor, som ha över 500 medlemmar, att få existera även
i fortsättningen. Det är åtskilliga hundratusentals sjukkassemedlemmar i våra
storstäder, som på detta sätt garanterat åt sig en tryggad fortvaro av sina gamla
kassor, och det är klart, att för dem är det ingen vidare risk att gå in på de
nya villkoren, ty de ha redan fått sina särskilda önskemål uppfyllda. Det är
naturligtvis en klok kompromiss, som man i det avseendet gjort i förslaget, men
den bryter dock sönder grundtanken i den nya reformen. Jag vill erinra örn i
detta sammanhang, hur svårt det är — det kan fackföreningsfolket sjunga en
visa örn — att genomföra en rationell industriförbundsprincip inom den svenska
fackföreningsrörelsen, ty de gamla yrkesförbunden hålla på sin existens
och vilja icke vara med om någon sammanslagning med andra aldrig så närbesläktade
förbund.

Den föreslagna sjukkasseorganisationen förefaller mig sålunda rätt så äventyrlig
med hänsyn till möjligheterna att restlöst förverkliga densamma. Det
kan ju vara en tröst, att i sådant fall kostnaderna icke bli så höga. Örn projektet
åter blir genomfört, örn miljonen sjukkassemedlemmar ansluta sig till den
nya organisationsformen och särskilt om — som ju är det viktigaste och djupast
liggande syftet med reformen — man kan räkna med alltjämt ökad anslutning
från utomstående befolkningslagers sida till den frivilliga sjukförsäkringsrörelsen,
då komma utgifterna att automatiskt växa.

Därmed är jag framme vid ett mycket betänkligt perspektiv, nämligen det
stats finansiella, som riksdagen måste ägna synnerlig uppmärksamhet. Med bifall
till förslaget få vi visserligen ingen ny automatiskt växande utgiftspost i
budgeten, ty för närvarande är statsbidraget till de registrerade sjukkassorna
av denna betänkliga beskaffenhet. Det kan man icke neka till, och vi se också,
huru utgifterna växa år efter år på grund av den frivilliga verksamhetens
snabba frammarsch. Går det nya förslaget i dag igenom, komma emellertid
kostnaderna att minst fördubblas, räknat efter nuvarande medlemsantal. Skulle
anslutningen — för den händelse, mot min förmodan, organisationsplanen

Lördagen den 24 maj f. m.

17 Ni-39.

håller vid verklighetens påfrestning — inom en närmare eller fjärmare framtid
bli lika stor som i Danmark, så äro vi snart uppe till c:a 30 miljoner kronor
per år i statsbidrag, d. v. s. lika mycket som den obligatoriska sjukförsäkringen
skulle kosta enligt 1920 års överarbetade förslag, ett belopp, som då syntes
så jättestort, att det omöjliggjorde förslagets förverkligande. Då frågar jag
verkligen, örn det kan anses välbetänkt att nu, på tröskeln till en lågkonjunktur
och utan vetskap örn de blivande kostnaderna för en reform av pensionsförsäkringen,
binda statsmakterna vid en så väldig utgiftsprocedur?

Nu sade visserligen herr socialministern, att man kan hysa förhoppningar
örn att vi skola få igen dessa utgifter genom att utgifterna för fattigvården
och den allmänna sjukvården skulle komma att minskas. Emellertid vet kammaren,
att varje social reform alltid beledsagas av dylika förväntningar —
som aldrig infrias! Både hos oss och i utlandet växer alltjämt fattigvårdsbördan
trots socialförsäkringens oavbrutna framsteg. Pensionsförsäkringen av
1913 skulle, hette det, medföra fattigvårdens delvisa avskaffande. Jag vill
icke förneka den betydelsefulla roll, som pensionsförsäkringen har spelat på
vår stora landsbygd, ty där bär den verkligen avlöst den kommunala fattigvården
och i stället infört den principiellt sett statliga fattigvård, som vår pensionsförsäkring
för närvarande innebär med hänsyn till att de s. k. avgiftspensionerna
ännu äro alldeles för små, och det är pensionstilläggen, som utgöra
det väsentliga. Ser man på statistiken, växer likafullt fattigvårdsbördan i vårt
land, och likadant är det t. ex. i England och i Tyskland, fastän dessa stater
gått ännu längre än vi på socialförsäkringens område.

Vad nu sjukförsäkringens utveckling beträffar så är att märka, att sjukförsäkringen
har en egendomlig förmåga att framkalla — sjukdom! Det har
nyligen framkommit i detta fallet mycket alarmerande siffror från England,
där den kungl, aktuarien sir Alfred Watson, som tekniskt svarar för den
sociala försäkringen, i våras framlade en rapport, som gav upphov till en livlig
debatt i underhuset och som föranlett bekymmer för de engelska sjukkassornas
framtida soliditet. Det befanns nämligen, att antalet sjukersättningar i
England vuxit under åren 1921—27 inom de tre grupperna: män ''—
ogifta kvinnor — gifta kvinnor med resp. 41,60 och 106 procent. Således en
ständigt fortgående stegring och detta fastän hälsotillståndet förbättrats och
även i England arbetet på en effektivare offentlig och enskild hygien går
framåt. Nu kan man genmäla, att det är just detta, som är det betydelsefulla
och välsignelsebringande med en sjukförsäkring, att folk får större möjlighet
att vårda sin hälsa. Att antalet sjukanmäkla stiger, skulle alltså bero därpå,
att nu lia de breda lagren fått tid och råd och tillfälle att sköta sig. Förvisso
är det så, att den sociala sjukförsäkringens insats härvidlag är säkerligen högst
förtjänstfull, att med stigande välstånd och kultur folk sköter sin kropp bättre.
Gentemot denna optimistiska syn finnes det dock en annan och pessimistisk.
Hur ställer det sig nämligen med dessa sjukanmälda, när de, efter att ha anlitat
läkare, efter fritt val, sedermera på föranstaltning av sjukkassorna underkastas
kontroll av de förtroendeläkare, som sjukkassorna måst anställa för att förebygga
missbruk? Jo, då visar det sig — jag följer här en nyss publicerad tidskriftsartikel
av byråchefen von Schulzenheim — att av 1,100,000 sjuka, som under
åren 192-1—1927 anmäldes i England till kontrollundersökning, c:a 500,000 underläto
att inställa sig och c:a 170,000 blevo friskskrivna. Man kan tyvärr, med
dessa siffror för ögonen, ej undgå att konstatera, att när sjukligheten underkastas
en noggrannare kontroll, så är det icke alltid så farligt med sjukdomen.
Man kan i mångå fall snarare tala orri ett sjukligt behov av sjukpenning, vilket
tyder mera på moralisk än på lekamlig ohälsa. Här uppenbarar sig den stora
simulationsfara, som på senare år visat sig vara en synnerligen beklaglig
Andra kammarens protokoll 19.30. Nr 39. 2

Ang. ändring
i lagen arn
understödsföreningar

m. m.

(Forts.)

Xr 3!). 18

Lördagen den 24 maj f. m.

Äng. ändring skuggsida hos den moderna socialförsäkringen. Samma företeelse går igen
'' lyen överallt. I Tyskland] är det kanske värst att döma av den kritik, som framUföreningar
kommit icke minst inom den socialmedicinska facklitteraturen. Där är det
m. in. mellan 60 oell 70 % av de sjukanmälda inom kassorna, vilka efter hänvisning
(Forts.) till kontrolläkare antingen underlåta att inställa sig eller också friskskrivas.

I Oslo, alltså hos ett skandinaviskt folk, som med avseende på moralisk standard
får anses likvärdigt med oss svenskar, har under de senare åren uppgjorts
en statistik, som visar, att under åren 1925—1927 hänvisats c:a 2,000 personer
till kontrolläkare med påföljd att av dessa uteblevo 13 % medan 54 procent
omedelbart friskskrevos. Nu har man i denna sjukkassa i Oslo inrättat en
kontrollnämnd, och denna nämnd skall pröva deras klagomål, som anse sig
orättvist behandlade av kontrolläkaren. Men märk val, att enligt uppgift var
det bara 8 av alla dessa, som varit hos kontrolläkaren, som klagade, och endast
en, vars klagomål godkändes. Även i Norge har man sålunda kommit dessa
svåra missförhållanden på spåren. Vad vårt land beträffar kan jag hänvisa
till det vittnesbörd, som härom dagen avgavs i Svenska Morgonbladet av doktor
Edvard Tegendal, som är direktör i den stora sjukkassan Vänfast bär i
Stockholm. Vänfast är en sammanslutning av flera lokalsjukkassor och kom
efter ett pär års verksamhet i ekonomiskt trångmål, därför att sjukligheten tilltog
i oanad och oroväckande grad, särskilt som en svit av arbetslösheten, vilken
alltid har en psykologiskt begriplig förmåga att framkalla sjuklighet. Nåväl,
Vänfast anställde en förtroendeläkare, och nu, yppar doktor Tegendal, Ilar
det visat sig, att Vänfast på den anordningen sparat en halv miljon kronor på
ett år. Här i landet är man alltså icke så okänslig för de frestelser, som sjukförsäkringen
erbjuder. Det hade därför varit betryggande mot försäkringens parasitära
utnyttjande, vilket också skulle ha dämpat oppositionen mot förslaget,
örn man i förordningen kunnat få införd en föreskrift för kassorna att anställa
kontrolläkare, något som nu endast är fakultativt, I 1927 års utskottsbetänkande
uttalade man sympatier för denna åtgärd och så har, som kammaren
sett, skett även i år. Men det yrkande härom, som framställts i utskottet från
deras sida, som önskade att man skulle få denna bestämmelse inskriven i förordningen,
rönte motstånd från vänstermajoriteten, fastän det är uppenbart att
kassorna själva ha stor nytta av denna kontroll över sina. medlemmar. Förr
eller senare erfordras för varje kassa en sådan anordning, och då är det ju
bättre, att detta säges ut i förordningen, ty då kunna kassornas ledningar visa
på, att det är föreskrivet i förordningen, att det skall vara på det sättet, gentemot
medlemmarna, som nog icke äro så benägna att frivilligt gå med på en
sådan sak. Under de sista dagarna har också visat sig mycken opposition
från läkarehåll mot den obligatoriska sjukförsäkringen och andra svagheter i
förslaget, såsom bristen på inkomstgräns, behovet av att dels fixera sjukpenningens
storlek i förhållande till den vanliga dagsinkomsten — för att motverka
dubbel- och överförsäkring — dels förlängd karenstid för att borteliminera den
stora massan av kortare sjukdomsfall. Denna märkliga opinionsyttring från
våra läkareföreningar kommer att närmare belysas av efterföljande talare. Den
är så allvarlig och hittills enastående i den svenska socialförsäkringens historia,
att den påkallar kammarens självprövning. Läkarnas maning går nämligen
i korthet ut därpå: Inled icke oss och Sveriges sjukkassefolk i alltför
svår frestelse!

Med hänsyn till här anförda förhållanden, vilka nu äro mera aktuella än för
tre, fyra år sedan, avstyrker jag, herr talman, förslaget och yrkar bifall till
den föreliggande reservationen. Jag tillåter mig vidare framhålla, att när
utskottet därjämte, såsom herr statsrådet påpekade, ur Kungl. Maj :ts förslag
borttagit de garantier, som där funnos intagna mot överförsäkring och mot
missbruk av sjukvårdsförsäkringen, detta borde vara ett ytterligare skäl för

Lördagen den 24 maj f. m.

19 Nr 39.

de tveksamma att här gå på uppskovslinjen i stället för på bifall till det föreliggande
förslaget.

Häruti instämde herrar Magnusson i Skövde, Persson i Fritorp och Magnusson
i Tumhult.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Jag har gått till prövning av föreliggande
fråga utan att lia en förutfattad mening. Jag har tidigare icke varit
nied i förberedande handläggning inom riksdagen av dessa sjukkasseförslag.
Tidigare har jag ställt mig tveksam i fråga örn reformens nytta, men icke ur
de synpunkter som den siste talaren var inne på. Jag var emellertid tveksam,
huruvida omläggningen skulle bli fruktbringande för sjukkasseverksamheten
överhuvud taget. Därför har jag mycket kritiskt studerat den kungl, propositionen
och de sakkunnigas utlåtande. Jag måste säga, att nog förefaller det
som de sakkunniga, vilka nu senast ha handlagt denna fråga, ha sökt så grundligt
som möjligt undersöka orsakerna till att tidigare förslag fällts, och sökt
finna en utjämning mellan de olika ståndpunkter som tidigare intagits.

Det tidigare jesta motståndet har varit, kan man säga, tvåfaldigt. Det har
rests dels från den grupp, som herr Järte representerar, och dels
fran den grupp, . som utgöres av det speciella sjukkassefolket. Herr
Järtes ståndpunkt i frågan och hans motiv ha vi ju här hört utvecklas i ett
mycket långt och rent formellt mycket väl framfört anförande. Jag vill i
detta sammanhang passa på tillfället att konstatera skillnaden från min synpunkt
sett mellan herr statsrådets anförande rörande det föreliggande lagförslaget
och herr Järtes. Jag tänkte i mitt stilla sinne: det är väl ändå alltför
val, att även framstående män pa borgerligt håll hava en annan uppfattning
i sociala frågor än den, som herr Järte företräder. Jag beklagar livligt, att
han fortfarande reser ett sådant hårdnackat motstånd mot allt som gäller social
försäkring, som gäller social omvårdnad, inte bara när det rör samhällsmedborgare
i allmänhet såsom i det nu föreliggande förslaget utan även andra
grupper av nödlidande i vårt samhälle. Jag har tidigare haft tillfälle att uttala
mitt beklagande därav, och jag kan icke uraktlåta att även nu uttala
ett bestämt beklagande av att herr Järte, med den ställning han intager inom
vår sociala verksamhet, har en sådan uppfattning. Det må vara nog örn den
saken.

Vad gäller själva principfrågan, så kan jag i stort sett ansluta mig till de
synpunkter, som departementschefen anfört. Jag menar, att han tydligt och
klart utvecklat skälen för att man bör gå in för en reformering av vårt sjukkasseväsen.
Jag kan icke utveckla dessa skäl bättre än han gjorde; jag skall
icke i någon större utsträckning ingå på dessa skäl, utan jag skall endast peka
på några få fall, som för mig framträtt som mycket betydelsefulla, när det
gäller sjukförsäkring. Sjukförsäkringen kommer fortfarande att vara fri, den
kommer att bedrivas under samma fria former, under vilka vi hitintills varit
vana att se den växa till och bli stark. Verksamheten får som bidrag från det
allmänna ett visst belopp för sin administration och ett annat belopp per sjukdag
som sjukhjälp. För närvarande utbetalas som bidrag till förvaltningskostnaderna
2 kronor och som sjukbidrag 25 öre. Nu föreslås i det föreliggande förslaget,
att förvaltningsbidraget skall höjas till 3 kronor och sjukdagsbidraget till
50 öre. Den föreslagna höjningen är icke så våldsam, som någon kan tycka,
oni man täger i betraktande de stora summor, som sjukkassefolket självt uppbringar
för att kunna bereda sina medlemmar en skälig sjukpenning. Dessa
bidragsbelopp kunna därför betraktas som relativt små. Jag vill'' peka på en
annan sak. Det utgående statsbidraget är icke fixerat till storleken av den
sjukpenning per dag sorn kommer att utgå, utan är så fastställt, att den, som
bär lägsta sjukförsäkring, får precis samma statsbidrag sorn den, vilken har

Äng. ändring
i lagen om
understödsföreningar

m. m.
(Forte.)

Nr 89. 20

Lördagen deli 24 maj £. m.

Äng. ändring högsta sjukförsäkring. Förslaget är alltså så lagt, att man icke med skäl kan
i lagen örn säffa. att det gynnar någon viss grupp av samhällsmedborgare utan ställer
"föreningar sig absolut lika mot olika grupper av samhällsmedborgare. Detta torde böra
7n. m. beaktas av landsbygdsrepresentanterna. Folket i landsorten och på landsbygden
(Forts.) lever ju i mindre förhållanden än folket i storstäderna.

Allt som allt, det förefaller mig, att den föreliggande frågan blivit så grundligt
ventilerad och så många gånger varit föremål för debatt inom riksdagen,
att man nu utan alltför stora och långa omgångar borde kunna vara beredd
att intaga en bestämd ståndpunkt. Som jag tidigare nämnde i mitt anförande
ha de sakkunniga, som senast handlagt detta ärende, sökt sammanjämka de
olika ståndpunkterna och borteliminera det motstånd, som tidigare rests från
sjukkassehåll. Jag vill då särskilt peka på, att det förslag, utskottet nu närmast
givit utformning åt. sammanfaller med de sakkunnigas förslag, med
undantag för ett par punkter. Ett undantag gäller det antal dagar, varunder
lokalkassorna skola svara för sjukbidraget. Vi lia på grund av framställda motioner
ansett, att man i viss mån borde gå motionärernas önskemål till mötes, och
vi hava därför jämkat på dagantalet från 21 till 18. Motionärerna hade för sitt
vidkommande framställt yrkande örn fastställande av 15 dagar. På den punkten
har utskottet för sin del frångått Kungl. Majits och även de sakkunnigas
förslag. I en annan punkt är det fråga om maximering av sjukvårdsbidraget.
Där hava vi frångått de sakkunnigas och Kungl. Maj:ts förslag på grund^ av
motioner, i vilka påvisats olägenheten av en maximering, pär man ändå måste
göra en gradering i det maximibelopp, som skulle utgå till olika landsändar.
Vi ansågo det vara bäst örn åtminstone tills vidare maximeringen toges bort,
för att man skulle slippa denna olikhet mellan de fyra Norrlandslänen och
landet i övrigt. Motivet för ett förslag örn höjt bidrag för de nordligaste länen
var, att man däruppe har att räkna med långa transporter, såväl när det
gäller anskaffande av läkare som framforslande av patienten till sjukhus. Jag
vill erinra örn att sådana förhållanden göra sig gällande även i andra län. Det
kunde därför icke vara skäligt, att icke andra avlägset liggande orter, icke
tillhörande Norrland, skulle behandlas på annat sätt. Likställighet kunde därför
vara skälig. Det är orsaken till att vi frångått Kungl. Maj:ts och de sakkunnigas
förslag.

Beträffande den punkt, på vilken departementschefen även var inne, där
det gäller, att för medlem, åtnjutande av statsmedel eller kommunala medel
utgående lön, minst 1 krona per dag, sjukkassa icke skulle erhålla statsbidrag,
så vill jag meddela, att det förslaget icke emanerar från de sakkunniga utan
har framlagts av Kungl. Majit med tanke på förekommande av överförsäkring.
Det har ju inom kamrarna motionerats om borttagande av denna bestämmelse.
Vid den undersökning, som vi ägnat denna fråga, har det framgått, att
de mest egendomliga förhållanden komme att inträffa, ifall man skulle bibehålla
den bestämmelsen i förordningen. Vi ha i utskottets motivering pekat
på vissa skäl, varav jag skall be att få understryka några. I Göteborg äro
spårvägarna kommunaliserade. Örn det ingår i de där anställdas avtal, att de
skola lia viss ersättning under sjukdom, så skall den kassa, personalen tillhör,
icke åtnjuta statsbidrag. I Stockholm äro spårvägarna icke helt kommunaliserade,
men de få väl ändå anses såsom en kommunal anordning. Där får motsvarande
kassa statsbidrag för sina medlemmar vid inträffande sjukdom. Detta
synes mig vara tillräckligt för att säga, att bestämmelsen är olämplig och
icke bör införas i förordningen. Man skulle kunna i oändlighet exemplifiera
detta. Jag skall emellertid inte göra det nu. Jag har endast velat peka på
detta såsom ett tillräckligt skäl för oss för att allvarligt överväga huruvida
det kan vara lämpligt att ha en sådan bestämmelse i förordningen, när det gället
statsbidrags utgående till sjukkassorna. Det har ju rests ett kraftigt mot -

Lördagen den 24 maj f. m.

21 Nr 39.

stånd från sjukkassefolkets sida gentemot den bestämmelsen. Man bar narn- Äng. ändring
ligen varit rädd för att en hel del av dessa människor skulle komma att icke
ansluta sig till sjukkasserörelsen, för den händelse en sådan bestämmelse anfoges.
Man kan val inte heller bestrida, att det skulle komma att uppstå ett m.m.

visst trassel för sjukkassorna i fråga örn beräknandet av de avgifter, som skulle (Forts.)

utgå, ävensom sjukpenningens storlek. Detta är olägenheter av rent praktisk
art, som göra, att man bör vara mycket betänksam, innan man går in för att
fastslå en sådan bestämmelse.

Från reservanternas sida och särskilt från den siste talarens sida har vidare
med stor styrka framhållits den opposition, som från läkarhåll rests mot det
föreliggande förslaget. Jag får verkligen uttala min allra största förvåning
över den opposition, som från vissa läkarorganisationer riktats mot det föreliggande
förslaget. Jag har mycket, mycket svårt att förstå, varpå deras uppfattning
egentligen grundar sig. Ben ansvariga medicinska myndigheten i vårt
Iand har ju i stort sett lämnat det föreliggande förslaget utan erinran. Vidare
har ju Svenska läkareföreningen, som är en huvudorganisation, tillstyrkt det
föreliggande förslaget. Det förefaller mig då underligt, att denna organisations
provinssammanslutningar nu på sista tiden kommit under fund med den
stora fara, som skulle uppstå, om förslaget genomfördes. Jag har mycket svårt
att förstå, att motståndet kan vara sakligt grundat blott därpå, att den obligatoriska
sjukförsäkringens genomförande skulle förorsaka statsverket synnerligen
stora utgifter. Det är klart, att den obligatoriska sjukförsäkringen kommer
att medföra kostnader för statsverket. Därom behöva vi intet ögonblick
tvista. Det veta vi. Men förorsakar inte för närvarande sjukvården det allmänna
kostnader? Ha icke våra landsting stora utgifter för medellösa personers
sjukvård, och ha inte primärkommunerna mycket stora utgifter för sjukvård
åt fattigt folk? Örn det sålunda kommer att uppstå större utgifter för
statsverket, så komma dessa att i rätt stor utsträckning kompenseras av den lindring
som kommunerna få för sjukvården. Jag är icke så enfaldig, att jag
inte tror, att det kan uppstå försök att missbruka den sjukvårdshjälp som här
föreslås. Jag tror fullt och fast att det kan inträffa sådana fall, men å andra
sidan har jag den bestämda uppfattningen, att vårt svenska folk väl ändå
i allmänhet ej är så moraliskt sjunket, att sådana försök komma att bli regel,
utan man kommer väl rätt snart under fund med, huruvida missbruk föreligger
eller icke. Jag ser att herr Olsson i Kullenbergstorp grinar upp sig mot
mig och menar, att jag har fel. Ja, jag förstår, att han har den uppfattningen.

Men, herr Olsson, låt oss försöka i alla fall. Jag tror, att de garantiåtgärder,
varmed sjukvårdsförsäkringen är omgärdad, komma att i högsta grad verka
hämmande på dem, som eventuellt vilja missbruka densamma. Departementschefen
har tidigare framhållit de garantier, som framställts. Nu förstår jag,
att kammarens ledamöter kunna komma och säga: men de garantierna vill utskottet
taga bort. Det är dock endast i fråga örn maximering. Men vad betyder
maximering i detta fall? Maximcringen innebär ett irritationsmoment, men
den kommer att i statsekonomiskt hänseende spela en synnerligen liten roll.

Det är några synpunkter på det föreliggande förslaget som jag velat framhålla.
Jag tror att riksdagen skulle göra synnerligen klokt, örn den ginge att
fälta ett definitivt beslut. Vi lära viii icke komma ifrån alf, laga ställning
till sjukförsäkringen. Statsmakterna komma ju icke» ifrån att lämna bidrag lill
sjukförsäkringen. Statsmakterna lia hitintills kommit undan nied mycket ringa
belopp, örn man tar hänsyn till de stora belopp, som i sjukbidrag utbetalts
från kassornas sida. Herr Järle gav ju uttryck åt den uppfattningen, som även
delas av reservanterna, att riksdagen eli, kommande år bör höja statsbidraget
lill sjukkassorna. Då frågar jag: vad vinner nian på ali skjuta på framtiden
möjligheten att reglera sjukkasseverksamheten på ett förnuftigt och försten -

Nr 89. 22

Lördagen den 24 maj f. m.

Äng. ändring digt sätt? -Tåg tror, att det innebär en så stor fördel att gå in för ett definiunderstöds-
t\vt bcslut i de.n föreliggande frågan, att man ej bör tveka ett ögonblick därföreningar
På- Jag för min del gör det icke.
m. m. Det är en sak till, sorn jag skulle vilja vidröra i anledning av vad reservan(Forts.
) terna bär anfört såsom skäl för ett uppskov, nämligen den pågående utredningen
angående den övriga sociala försäkringsverksamheten, då närmast pensionsförsäkringen.
Jag vill då säga, att man ju tänkt sig, att sjukförsäkringen
skulle ligga som en bottenförsäkring. Departementschefen framhåller ju
också i propositionen,_ att. det icke kan föreligga något hinder för att antaga
en förnuftig och rimlig sjukkasseförsäkringslag, därför att nämnda utredning
pågår. Jag har en liten erfarenhet på det området. Jag har många gånger funnit,
att det är rätt svå.rt att få reda på, efter vilka grunder de nuvarande
sjukkassornas sjukbidrag utgå. Det är rätt olika bestämmelser i fråga örn
tidslängden för bidrags utgående och i fråga örn bidragets storlek. Jag tror att
det skulle ur pensionsförsäkringssynpunkt vara synnerligen önskvärt, om man
kunde få enhetliga bestämmelser till stånd i fråga om sjukkasseverksamheten.
Därigenom skulle pensionsförsäkringen kunna bli befriad från att lämna pensionstillägg
under den första tiden av en medborgares invaliditet. Ett sjukkasseförslag,
sådant som det nu föreliggande, det bör i stort sett ingå, menar
jag, som ett underlag till den påbyggnad, som pensionsförsäkringen måste bli.

Jag glömde en sak, som jag nu måste beröra. Det gäller garantier för överförsäkring.
Från personer på sjukkassehåll, med vilka jag sammanträffat, har
riktats rätt starka anmärkningar mot det föreliggande förslaget, därför att
det går in för att taga bort den rätt, som sjukkassemedlemmarna för närvarande
ha, att uppbära såväl bidrag från sjukkassan som bidrag från olycksfallsförsäkringsbolag.
I det nu förevarande förslaget föreslås, att för sådan
medlem, som uppbär sådant bidrag, icke skall utgå statsbidrag. Detta är en
av de garantier, som omgärda det föreliggande förslaget. Det är icke nytt,
det har funnits också i de tidigare förslagen. Jag vill framhålla, att de arbetare,
som närmast beröras av olycksfallsförsäkringen, ju icke ha uttalat någon
synnerligen stor förtjusning över att det nu skulle läggas hinder i vägen för
den kassa, de tillhöra, att få uppbära statsbidrag för dem. Det kan man dock
icke komma ifrån; det är en restriktion som gäller alla och träffar alla lika.
Jag anser den restriktionen därför vara motiverad.

Jag antager, att jag får tillfälle återkomma, när de olika pragraferna skola
föredragas. Jag ber nu att få rikta en vädjan till kammaren att inte alltför
mycket lyssna till de toner, som framkommit ifrån herr Järtes sida. Han är
den obotfärdig. Ehuruväl jag tror, att han skulle kunna göra det, så tycks
han ändå aldrig hittills riktigt ha satt sig in i de människors känslor och uppfattning,
som det här i första hand gäller. Jag har ingen anledning att tro
annat, än att den uppfattning han hyser oell uttrycker är äkta, men jag har
för mili ^del svårt i alla fall att följa honom, Jag tror ändå, att örn man icke
lägger så lärda synpunkter på sådana här praktiska frågor, nian har lättare för
att lösa dem. Det är vidare lättare att komma till ett slutgiltigt resultat örn
man gör ömsesidiga eftergivanden. Då kommer man slutligen fram till ett
enhetligt förslag, som i största möjliga utsträckning tillgodoser de önskemål,
varom nu är fråga.

Jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till den nu föredragna
paragrafen.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Strindlund: Herr förste vice talman! Det i föreliggande proposition
framlagda förslaget till omorganisation av vårt frivilliga sjukkasseväsen är

Lördagen den 24 maj f. in.

23 Nr 39.

egentligen icke nämnvärt olika de förslag, som vi vid ett par föregående till- andrintJ
fällen haft att taga ställning till. Därför torde också min inställning till det
föreliggande förslaget vara ganska lätt förståelig, åtminstone för dem av kam- föreningar
marens ledamöter, som tagit del av de anmärkningar, jag förut gjort mot då m. m.

föreliggande förslag. Jag anser mig dock såsom reservant nu ha både rätt och (Forts.)

kanske i viss mån också skyldighet att utveckla jämväl de synpunkter, jag nu
närmast lägger på detta förslag.

Då man här tycks vilja slå en smula på de sociala känslosträngarna och
framhålla, hur kolossalt efterblivna vi äro i Sverige i fråga örn sjukförsäkring,
vill jag påpeka, att det ingalunda är riktigt att lösrycka en fristående gren av
den sociala verksamheten och enbart bedöma denna i jämförelse med motsvarande
verksamhet i andra länder. Ty skall man göra en jämförelse mellan vad
Sverige gör och vad andra länder göra på det sociala området, så skall man betrakta
den sociala verksamheten i dess helhet, och man skall då finna, att vi
svenskar sannerligen icke ha något att skämmas för, ens i jämförelse med de
länder, som nu påstås ha sin sjukförsäkring betydligt bättre ordnad än vi.

Bland motiven för föreliggande förslag saknar jag ett, som fanns 1926 och
som man då närmast åberopade för den föreslagna omorganisationen. Man
pekade på, att vi hade alldeles för liten medlemsanslutning i den frivilliga sjukkasserörelsen,
och det skulle då vara huvudargumentet för en omläggning av
densamma. Om det motivet måhända kommit fram någonstädes även nu, så
har det i varje fall knuffats undan och fått en mycket bortskymd plats. Nu tycks
det närmast vara så, att omorganisationsfrågans lösning på sätt och vis blivit
ett självändamål, blivit någonting, som vissa herrar ha satt sig i sinnet att genomföra
och rent av gjort till en prestigesak. Jag står emellertid kvar på den
gamla ståndpunkten och säger: sjukkasserörelsen har ofantligt stor betydelse,
och för att den skall kunna fylla sin betydelsefulla uppgift är det givetvis också
klart, att den måste ha stor anslutning. Jag frågar mig då först och främst:
kan man tänka sig. att den nu föreslagna omorganisationen kommer att i någon
nämnvärd grad åtföljas av en ökad medlemsanslutning? Därom har icke något
bestämt uttalats, i varje fall har jag icke funnit, att något påstående i sådan
riktning gjorts, än mindre att något som helst bevis därför presterats. Jag
tillåter mig påpeka, att våra nuvarande sjukkassor trots sina fel och brister
dock i många avseenden arbeta rätt praktiskt. Det är medlemmarna själva,
som av eget intresse påverka kamrater och andra och därigenom vinna dem såsom
medlemmar i och anhängare av sjukkassorna. Det är givet, att just denna
självverksamhet icke kommer att i samma grad kunna påräknas, sedan sjukkassorna
fått monopolställning. Därtill vill jag också lägga detta: örn vi redan
förut ha kunnat konstatera, vilket man ju alltid måste räkna med inom en frivillig
sjukförsäkringsrörelse, att de minsta inkomsttagarna inte komma med,
så kan jag inte förstå, att de skulle komma med i större utsträckning, därest en
organisation genomfördes, som säkerligen — herrarna må säga vad ni vilja —
komme att medföra en förhöjning av avgifterna. Jag är alldeles säker på, att
de fördelar, som förkämparna för förslagets genomförande säga sig vilja vinna,
icke komma att bli fullt effektiva, förrän vi få en tvångsanslutning, och i och
med detsamma har ju den obligatoriska sjukförsäkringen införts. Men den haiman
ju icke vågat gå in för. Det har ansetts, att den skulle bli för dyrbar och
att vi inte hade råd att genomföra den. Jag anser, att det nuvarande förslaget,
därest det antages, medför en mycket stor risk för att vi också få lov att sedermera
taga tvångsanslutningen.

Jag vill också påpeka eller rättare sagt ytterligare understryka, att avgifterna
givetvis komma att höjas genom den föreslagna omläggningen. Det är
nämligen inte att begära, att statsbidraget skall kunna höjas så kraftigt, att det
ensamt kan betala de ökade prestationer, som man fordrar av kassorna. Bland

Nr 39. 24

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. ändring
i lagen om
understödsföreningar

m. m.

(Forts.)

annat kommer givetvis sjukvårdsförsäkringen att medföra kostnader inte enbart
för statsverket och kassorna utan jämväl för medlemmarna. Då kan man
fråga: tro verkligen herrarna, att den fördel man vinner genom denna tvångsvis
införda sjukvårdsförsäkring kommer att leda till ökad anslutning av medlemmar?
Jag är inte alldeles övertygad därom, bl. a. av det skälet, att vårt sjukvårdsväsen
faktiskt för närvarande är mycket billigt ordnat för den enskilde,
om också något olika inom olika län. Hos oss t. ex. kan en person, som har en
mindre inkomst och, därest han kan framlämna intyg från fattigvårdsstyrelsens
ordförande, få vård å allmän sal å lasarett för en avgift av 50 öre örn dygnet.
Det är givet, att man under sådana förhållanden inte kan nåräkna. att de fördelar,
som sjukvårdsförsäkringen skulle kunna ge, skola helt uppskattas. Då
jag är inne på den saken, vill jag i förbigående rikta en liten replik till herr
Jansson i Falun med anledning av ett uttalande, han nyss gjorde. Han säde
nämligen, att förslaget skulle komma att medföra lindringar i sjukvårdsutgifterna
för de kommunala enheterna. Jag kan inte räkna ut, att detta förslag
skulle kunna medföra någon egentlig besparing t. ex. för våra landsting, under
annan förutsättning än att landstingen i anledning av den verksamhet, som här
ålägges kassorna, skulle anse sig kunna höja dagavgifterna för vården. Oell
det torde väl ändå inte vara herr Janssons mening, att så bör ske. Men då kan
jag heller inte förstå, vad landstingen skola kunna ha för fördel av detta förslag,
ty deras huvudsakliga omkostnader för sjukvården bestå just i de utgifter,
som äro förknippade med sjukhusen. Det kommer heller inte att lia någon
större betydelse för sänkning av fattigvårdskostnaderna, med mindre än att de
minsta inkomsttagarna, som utgöra den största risken i avseende på möjligheten
att falla fattigvården till last, komma med i sjukkassorna. Och därom
har jag redan förut uttryckt mina tvivel.

En annan sak, som jag också i detta sammanhang vill påpeka, är, att jag
inte är säker på, att inte just denna tvångsomorganisation, då den skall verkställas,
kommer att få till följd, att ett betydande antal medlemmar tappas bort.
Beträffande en del detaljer har det icke tillräckligt klarlagts, vare sig av de
sakkunniga eller av Kungl. Maj :t eller av utskottsmajoriteten, hur ett eventuellt
beslut egentligen skall verkställas. Jag ber t. ex. få fråga: hur kommer uppdelningen
av de fonder, som kassorna för närvarande ha, att verka i praktiken?
Ja, vi veta ju, hur det teoretiskt skall gå till. Först och främst skall av fonderna
avsättas ett tillräckligt belopp för pensionering av de tjänstemän, som kassorna
haft. Sedan skall återstoden delas, så att en viss del av fonderna kommer
begravningshjälpsverksamheten och den andra delen sjukkasseverksamheten
till godo. Men sedan skola ju, förutsätter man, de olika kassorna sammanslås.
Hur skall det gå till? De sakkunniga hoppas, att det skall gå liksom hittills
genom frivilligt samgående kassorna emellan, varvid medlemmarna från de
olika kassorna få taga med sig sin anpart av kassans fonder. Men, mina herrar,
vi böra ändå komma ihåg, att de sammanslagningar, som hittills ägt rum, skett
frivilligt. Nu däremot skola kassorna sammansluta sig på grund av tvång, om
de överhuvud taget vilja vara med i den statsunderstödda sjukkasseröreisen.
Man behöver inte känna den svenska avundsjukan allt för mycket för att inse,
hur svårt det kommer att bli att föra ihop medlemmar från olika kassor, då den
ena kassan har så och så mycket mer i sina fonder än den andra. Där tror jag,
att det praktiskt kommer att visa sig ganska stora olägenheter. Risk föreligger
nämligen, att en stor del medlemmar ställa sig utanför. Det skulle inte
förvåna mig, örn detta bleve fallet just med medlemmar från kassor, som ha
jämförelsevis god fondställning. Det är icke otroligt — och det har för övrigt
från sjukkassehåll påpekats — att det då kan tänkas, att just sådana bilda sin
egen sjukkassa vid sidan av denna organisation, avstå från statsbidrag och då
givetvis måste lämna något mindre prestationer, än förslaget fordrar, men dock

Lördagen den 24 maj f. m.

25 Nr 39.

ge en, åtminstone för ett yngre klientel, tillfredsställande sjukförsäkring. Detta Äng. ändring
måste i så fall ovillkorligen vara till olägenhet för denna reformerade, förstat- 1 k^en °™
ligade sjukkasseverksamhet. _ ^

En annan sak är, att nog borde väl i förslaget ändå ha angivits, vilka riks- m.m.

sjukkassor som skola bli centralkassor på de olika platserna. Vi ha inte en (Fort».)

aning örn, hur detta planlagts. Det sägs, att man förutsätter, att de olika
rikssjukkassorna skola bli centralkassor, d. v. s. länskassor. Men var, det
veta vi inte alls. Det borde väl ändå vara av ett visst intresse att veta, vilken
rikssjukkassa, som kommer att bli centralkassa i det och det länet. Detta
vore givetvis av intresse även därför, att man naturligtvis bär olika förtroende
eller kanske rättare, för att vara artig, olika stort förtroende för de skilda
rikssjukkassornas ledare och övriga funktionärer. Man är därför intresserad
av att veta, vilken rikssjukkassa man får, vilket ju också i någon mån beror
på den olika ekonomiska styrkan hos de särskilda kassorna. Jag vet inte, örn
jag vågar säga det, men jag håller nästan för sannolikt, att vi uppe i Norrland
inte få de kraftigaste kassorna att ta hand örn oss.

För övrigt tar detta förslag, i likhet med de föregående, mindre hänsyn till
förhållandena på landsbygden än i städerna. Den tvångssammanslagning,
som här föreslås, är helt genomförd beträffande landsbygden men icke beträffande
städerna. De fördelar, som tilläventyrs i vissa fall och i viss utsträckning
kunna vinnas genom konkurrens om medlemmarna, får man enligt förslaget
behålla i städerna, där man kan ha flera kassor med över 500 medlemmar.
Men på landsbygden är detta icke möjligt. Dessutom tycker jag, att
tendensen i och för sig får en viss belysning, örn man undersöker den fondställning,
som förefinnes i lokalkassorna. Örn man tar de lokala kassorna i
städerna, så ha de enligt de sakkunnigas utlåtande en brist i sina fonder på
mer än 1 1j2 miljon kronor, medan däremot de lokala kassorna på landsbygden
ha ett överskott av något över 2 miljoner kronor i sina fonder. Om nu i ett
län, där eventuellt ett sådant förhållande är rådande och där stadskassorna
inte äro tillräckligt stora för att existera såsom egna kassor, de lokala kassorna
tvingas att sammanslås, så vet jag inte, örn man kan säga, att landsbygden
förtjänar på detta.

Ja, detta är några invändningar mera i förbigående mot den föreslagna organisationen
och ett påpekande av de med förslaget förenade riskerna. Vad
man emellertid framför allt måste taga med i beräkningen är, vad jämväl herr
Järte var inne på, nämligen de kolossala kostnader som, därest man lyckas genomföra
förslaget, komma att drabba i synnerhet det allmänna, inte bara så
tillvida att, såsom också framgår av propositionen, det nu utgående statsbidraget
till det frivilliga sjukkasseväsendet så gott som omedelbart kominer
att mer än fördubblas, utan även därigenom att det blir automatiskt stegrade
utgifter under femte huvudtiteln, vilken redan nu har visat en betänklig
tendens att svälla kraftigt. Jag är inte ens säker på, att den siffra, som bär
nämndes av herr Järte — 30 ä 32 miljoner per år — kommer att visa sig tillräcklig.
därest vi få lika hög anslutning som i Danmark. Jag anser nämligen,
att det av de sakkunniga beräknade sjuktalet ovillkorligen måste ligga i
underkant. Ty en så pass kraftig utökning av sjukhjälpstiden, som här är
föreslagen, måste nog komma att medföra en större böjning av sjuktalet, än
vad de sakkunniga beräknat vid uppgörandet av sina kalkyler för statsbidraget.
Förutom att man, såsom jag förut nämnt, inom kort sannolikt måste
övergå till obligatorisk försäkring, ifall detta förslag antages, vill jag också
påpeka, att örn någonting är ägnat att bli en riktigt tjänstemannastyrd historia,
så är det just detta. Och fiiljden härav kommer givetvis att, bli, att administrationskostnaderna
komma att i betydande grad ökas. Man vet, att
åtminstone landsbygdens sjukkassor baft låga administrationskostnader. Na -

Nr 39. 26

Lördagen dea 24 maj f. m.

Äng. ändring turligtvis beror det på, att så många frivilliga krafter arbetat för rörelsen.
understöds -^en jag ar ^e s^er Pa mai1 kan 1 samma grad räkna på det, sedan kas foreningar

sonia fått monopol på vissa orter oell därjämte komma att mera använda sig
m.m. av fast''anställda, ökade administrationskostnader och byråkratiserad sjuk{Förta.
) kasseverksamhet blir följden av detta förslags genomförande.

Men även en annan sak vill jag påpeka, nämligen vad herr statsrådet nämnde
örn den försämring, som faktiskt förslaget undergått genom att man tagit
bort den gräns eller rättare vidtagit den inskränkning av dubbelförsäkringen,
som utskottet gjort. Det kan icke vara riktigt, att man ger statsbidrag till
sjukpenning även i det fall, då vederbörande uppbär viss avlöning. Detta är
en gräns, som fanns i propositionen, men som utskottsmajoriteten utplånat.
Detta är ytterligare ett skäl, varför jag icke kan vara med örn utskottets förslag.

Men vad som för mig varit bestämmande, då jag har förenat mig med dem,
som begärt uppskov med frågans lösning, det är de verkligt oroväckande uttalanden,
som från läkarehåll gjorts. Jag anser, att man icke bör underlåta
att till kammarens protokoll anteckna den resolution, som först och främst
kommit från Värmlands läkarförening. Jag anhåller att få läsa upp densamma.
Resolutionen lyder: »Värmlands läkarförening har vid tvenne till fällen

diskuterat förslaget till ny sjukförsäkringslag och därvid kommit till
den bestämda uppfattningen, att förslaget innebär en väsentlig omläggning av
nuvarande sjukvårdsförhållanden, vilka i stort sett fungerat väl. Föreningen
är av den uppfattningen, att liknande sjukvårdsorganisationer i utlandet lett
till synnerligen allvarliga missförhållanden, och är övertygad örn att detsamma
skulle bliva förhållandet hos oss. Föreningen anser, att örn förslaget skall
antagas, bör det ske åtminstone med följande förändringar: 1) med läkarvården
som frivillig prestation för kassorna; 2) med klart angivna bestämmelser
örn att sjukpenningen icke får överstiga viss procent av arbetsförtjänsten; 3)
med en karenstid som eliminerar massan av kortvariga sjukdomsfall.»

En hel del läkarföreningar ha genom sina styrelser anslutit sig till denna
resolution, nämligen Gästriklands, Västernorrlands, Gotlands, Nordvästra
Skånes, Blekinge, Nordöstra Skånes, Norrbottens, Östergötlands, Jönköpings,
Västerbottens, Jämtlands, Hälsinglands, Älvsborgs och Bohusläns, Kronobergs
och Stockholms läns läkarföreningar, Sveriges privatpraktiserande läkares
förening samt Sveriges yngre läkares förening. Den sistnämnda har
dessutom gjort ett eget och än kraftigare uttalande. Man kan icke helt förbise
de varningsrop, som från läkarhåll nu kommit. Man kan visserligen fråga.
varför de icke kommit förut. Det torde ha sin förklaring i det förhållandet,
att under den sista tiden ha de oroväckande rapporterna från utlandet
kommit. Och min uppfattning är, att innan man tar slutgiltig ståndpunkt
till förslaget, borde man ha fått en verklig undersökning om hur sjukkasseväsendet
slagit ut i andra länder. Den huvudsakliga orsaken, varför jag i år
vill ha uppskov med frågans lösning, är att jag vill få en objektiv belysning
av de missförhållanden, som våra läkare pekat på.

För att icke alltför länge uppehålla kammarens tid skall jag nöja mig med
det anförda och ber att få yrka bifall till reservationen.

Med herr Strindlund förenade sig herr Edberg.

Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! Då jag i åtskilliga år har sysslat
med sjukförsäkringen och jag tidigare vänt mig mot det förslag, som framlagts
till reformering av densamma, anser jag mig böra säga något rörande det
förslag, som nu föreligger till behandling.

Det är uppenbart, att, vilket förslag man än månde framlägga, kan man icke

Lördagen den 24 maj f. m.

27 Nr 39.

fa ett sadant förslag, som tillfredsställer alla önskemål i detta hänseende. Och-4™?- ändring
det förslag, som här nu föreligger till behandling, tillfredsställer ju icke alla * ^en
mina önskemål. Jag skulle för min del gärna sett en organisation mera anslu- ''tärningar
tande sig till den organisation vi för närvarande ha i våra rikssjukkassor. Jag m. m.

hade önskat, att de lokala organisationerna hade mera än i förslaget är fallet (Forts.)

kommit att utgöra underavdelningar till de centrala kassorna, direkt sorterande
under dessa. Det har emellertid ur juridiska synpunkter ansetts nödvändigt
att även dessa lokala organisationer, då de nu skola uppbära en viss del av
sjukförsäkringen, måste organiseras såsom självständiga organisationer och såsom
juridiska personer. Jag har böjt mig inför de sakkunnigas uttalande i detta
hänseende och anser mig icke vidare kunna driva den synpunkt, som jag annars
haft på denna del av förslaget.

Beträffande detaljerna, har jag i några av dessa framfört motioner, motioner,
som delvis ha blivit beaktade av utskottet, men delvis ha blivit avvisade.

Jag anser, att de detaljer, som jag upptagit i mina motioner, icke äro av den
beskaffenhet, att de böra vara avgörande, hur jag skall ställa mig till frågan
såsom sådan. Jag vill här förklara, att jag är beredd på att gå in för det förslag,
som nu framlagts av utskottet. Även om det icke är fullkomligt i enlighet
med mina önskemål, är det uppenbarligen så mycket bättre än de tidigare
förslag, som framlagts, att jag tvekar icke ett ögonblick att gå in för detsamma,
för att få en lösning av denna fråga, en lösning som enligt min övertygelse är
mycket efterlängtad ute i bygderna. Jag vill passa på att till herr Järte, som
uttalade farhågor för att de nuvarande sjukkassorna icke skulle finna sig i en
omorganisation, som skulle påtvingas dem, säga det, att jag för min del tror
mig kunna försäkra, att ute bland sjukkassefolket är för närvarande en mycket
stark stämning för att nå fram till ett enande av sjukkasserörelsen i vårt land,
och jag är tämligen övertygad om att även örn det finnes vissa mindre grupper,
som ställa sig tveksamma inför förslaget, kommer dock sjukkassefolket
i stort sett att giva sin anslutning till detsamma. Det framgår av de uttalanden,
som gjorts av de två stora sjukkasseorganisationerna i landet och jag är
övertygad om att denna reform, när den blir genomförd, kommer att hälsas med
tillfredsställelse av sjukkassefolket överallt ute i bygderna.

Jag skall icke fördjupa mig i detaljerna, men jag kan icke underlåta att beröra
ett par av dessa detaljer nu, då jag har ordet, för att slippa att begära
ordet senare. Jag skall först säga några ord rörande de två punkter, där utskottet
vidtagit avvikelse från vad Kungl. Maj :t föreslagit och där herr socialministern
nyss anfört, att han fäste stort avseende vid dessa avsteg. Vad först
beträffar frågan om sjukhjälp till de personer, som uppbära avlöningar av allmänna
medel under sjukdom, så kan jag instämma i herr statsrådets principiella
uppfattning i denna fråga, men såsom praktisk sjukkasseman måste jag säga
mig, att ett bifall till Kungl. Majlis förslag skulle medföra oerhört stora svårigheter
för de olika sjukkassorna vid tillämpningen av sådana av Kungl.

Majit föreslagna bestämmelser. Det skulle även Wiva svårt att göra klart
lör de personer, som skulle drabbas av sådana inskränkningar i sjukhjälppen
varom hilr är fråga, att det ligger rättvisa i att de, som betala samma avgift
som de andra till sjukkassan, vid sjukdom skulle kunna få uppbära mindre sjukhjälp
än dessa. Detta jämte andra praktiska olägenheter har gjort, att jag upptagit
denna sak i en av de motioner jag avgivit.

Rörande den andra av de frågor, som herr socialministern fäste stort avseende
vid, nämligen maximeringen av statsbidraget för den sjukvårdande verksamheten,
så tror jag icke, att detta flir statens vidkommande kommer att spela någon
större roll. Men för de enskilda sjukkassorna kan det i vissa fall bliva rätt
så betydelsefullt. Detta gäller sjukkassorna på den glest befolkade landsbygden.
För dessa skulle maximeringen ibland komma att bli besvärlig. Jag vill

>''r 3!». 28

Lördagen den 24 maj f. m.

Ani'', ändring i sammanhang därmed erinra därom, att sagda sjukkassor rätt allmänt tidigare
'' hlfenZn gatt emot den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen. Då man inom sjukkassorTirenfngar
na Satt ^ör införandet av denna obligatoriska sjukvårdsförsäkring, har man
7 m. m. gjort det under den förutsättningen, att staten skulle bidraga med en tredjedel
(Forts.) av kostnaderna härför, d. v. s. en tredjedel av den totala kostnaden, och att de
enskilda medlemmarna skulle själva bära en tredjedel av desamma. Örn man
nu skulle införa en maximering till skillnad från vad de sakkunniga föreslagit,
så tror jag mig veta, att åtskilliga sjukkassor skulle ställa sig rätt betänksamma
i fråga örn införandet av en sådan form av försäkringen, och de skulle
säkert uppskjuta med denna sjukvårdsförsäkring intill sista dagen, då de bliva
tvungna att genomföra densamma.

Jag måste också säga mig, att då sjukkassorna ha i rätt stor utsträckning
blivit påtvingade denna sjukförsäkring, som anses vara ur samhällets synpunkt
så betydelsefull, är det icke riktigt att lägga den okända risk, som kan uppstå,
ensamt på centralkassorna, som skulle bli följden, örn Kungl. Maj:ts förslag
bifalles, utan jag anser det rimligt, att statsverket tar sin andel av denna okända
risk som man ännu icke vet något med bestämdhet örn.

Jag skall icke syssla längre med denna sak. Jag känner mig i stort sett nöjd
och tillfredsställd med det resultat utskottet kommit till. Men jag måste slutligen
säga några ord med anledning av herr Järtes utläggning av de risker, som
skulle förefinnas om man går in för utskottets förslag. Han talade örn den simulering
vid sjukdomsfall, som kunnat konstateras i andra länder, där man har
en mera utbredd sjukförsäkring än hos oss. Han nämnde England, Tyskland
och Norge såsom exempel. Jag vill säga, att simulering förekommit även i
vårt land, med den sjukförsäkring vi ha, den saken har ganska litet att göra
med det förslag till omorganisation, som här föreligger. Man måste därvidlag,
om det skall vara någon grund för herr Järtes uttalande, gå ut ifrån, att
det skulle vara vid sökandet av läkare denna simulering skulle förekomma,
d. v. s. icke för att kunna komma åt sjukpenningen utan för att kunna komma
åt sjukvård genom läkare. Det är dock icke någon risk, örn man betänker, att
den sjuke måste själv betala minst en tredjedel av kostnaderna. Det är en tillräcklig
garanti för att missbruk icke skall behöva befaras. Var man framför
allt har att befara missbruk och försök till simulering det är, icke i fråga örn
sjukvårdshjälp utan då det gäller att komma åt dagsersätt.ningen, kontanta
penningar, men därvidlag är det icke någon förändring i vad som redan nu gäller.
Även nu förekommer simulering. Men jag vet, att sjukkassorna göra allt
för att förhindra sådant, och det lär icke bli någon förändring i det hänseendet
i fortsättningen, utan alltjämt skola sjukkassorna säkerligen göra sitt bästa
för att kontrollera sina medlemmar, ty det ligger i sjukkassornas eget intresse.
Att därvid gå så långt som herr Järte förordade eller att sjukkassorna skulle
åläggas att hålla kontrolläkare, tror jag skulle stupa på praktiska svårigheter,
därför att i många orter finnes det icke mer än en läkare, som kan anlitas. Detta
gäller i allmänhet på landsbygden. Man kan därför icke tänka sig möjligheten
av att sjukkassorna skola tvingas att anlita kontrolläkare, men i den
mån det erfordras komma sjukkassorna givetvis att själva ombesörja denna sak.

Beträffande den statistik, som herr Järte omnämnde från andra länder rörande
antalet anmälda sjukdomsfall och antalet av dem, som liro berättigade till sjukhjälp,
anser jag, att statistiken icke visar så mycket. Jag skulle kunna åberopa
en liknande statistik från den sjukkassa, där jag åtskilliga år verkat, Vi ha
ett större antal sjukanmälda än sjukdomsfall för vilka vi utbetala sjukhjälp.
Men det är naturligt med hänsyn till de karensbestämmelser vi ha, nämligen
att sjukhjälp icke betalas ut för de tre första dagarna av sjukdomsperioden.
Det är naturligt, att medlemmarna önska, att karenstiden skall löpa så fort
som möjligt, och därför anmäla de sig sjuka redan den första dagen. När de

Lördagen den 24 maj f. m.

29 Nr 39.

tre dagarna gått till ända och de på den fjärde dagen äro berättigade till sjuk- Äng. ändring
hjälp, ha de mången gång tillfrisknat och behöva icke någon sjukhjälp. Det
gör, att antalet anmälda fall blir större än antalet fall av utbetald sjukhjälp, föreningar
och samma är säkerligen förhållandet i de länder, herr Järte åberopade såsom m.m.
varnande exempel. (Forts.)

Jag skall, herr talman, icke vidare upptaga tiden i denna sak. Jag begärde
ordet för att försäkra, att ute i bygderna bland sjukkassefolket väntar man på
en reform och man är beredd att genomföra densamma. Och då herr Järte talade
om att sjukkassorna göra så mycket för att åstadkomma koncentration,
får jag meddela, att de strävanden, som inom rikssjukkassorna förefunnits i det
hänseendet, ha icke rönt någon vidare framgång. Förslaget till sammanslutning
av rikssjukkassorna rönte mycket kraftig kritik, då det kom ut till behandling
i de olika sjukkassorna, och örn icke detta förslag kommer att antagas,
är jag icke övertygad om att det förslag, som på sin tid utarbetades till en
ökad koncentration av rikssjukkasseverksamheten kommer att leda till något
positivt resultat. Det är kanhända möjligt att få fram ett annat förslag, som
kan leda till en samling av den nu splittrade sjukkasserörelsen, men därom vet
man nu intet.

Emellertid vill jag till slut i anledning av reservanternas och herr Järtes
tal om att sjukkassorna skulle varit mera nöjda med att få behålla sin nuvarande
organisation blott de finge höjda statsbidrag, säga, att jag tror icke, att
det skall vara möjligt för herr Järte och dessa reservanter att locka sjukkassefolket
med sina fagra löften. Om statsbidraget skall höjas, så att det blir av
något värde, och örn utvecklingen av sjukkassorna kommer att gå i samma takt,
som om vi taga detta förslag, så skulle det innebära, att statens utgifter bli
lika stora som vid bifall till utskottets förslag. Men det ville ej herr Järte vara
med om, då han ju varnade för de ökade utgifterna. Det höjda statsbidrag,
som han vinkar med, tror jag, att man bör se mot bakgrunden av hans allmänna
inriktning till de sociala försäkringsfrågorna. Jag tror ej, att vi skola lita
för mycket på hans löften i detta hänseende.

Herr talman, med anslutning till vad jag anfört ber jag att få uttala min
tillfredsställelse med det resultat, vartill utskottet kommit, och min anslutning
till detta förslag. Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag i denna
punkt.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Aronson: Herr talman! Jag bär den uppfattningen, att vi nu egentligen
röra oss örn en principdebatt i frågan, och jag vill för den skull inskränka
mig till att framhålla några principiella synpunkter på densamma. Detaljanmärkningarna
kunna anstå, tills vi komma fram till den tid, då de egentligen
böra göras.

Örn nu herr Jansson i Falun mot herr Järte kunde rikta den anmärkningen
eller uttrycka det önskemålet, att litet mindre av lärda synpunkter skulle
få spela in på en fråga som denna, då man tar ståndpunkt till densamma, så
tror jag, att man beträffande mig ej kan säga, att det är någon allt för hög
lärdom som gjort mig förryckt, utan att den ståndpunkt, jag företräder, kan
sägas vara ett uttryck för något, som man brukar benämna sunt bondförnuft.

Jag hoppas, att ingen anser mig alltför förmäten, därför att jag sade sunt
bondförnuft.

Jag vill utgå från ett yttrande, som fälldes av herr socialministern. Han
uttryckte en förståelse för, örn det från lantmannahåll förelåg tvekan beträffande
ett förslag som detta. Jag instämmer till fullo i detta. Det är
fullt förklarligt, örn man på det hållet står tveksam. Ty, som vi veta, är den

Nr 89. 30

Lördagen den 24 maj f. m.

Äng. ändring verksamhet, sorn innefattas i sjukkasserörelsen, mycket litet förstådd och
omfattad på lantmannahåll. Om man sålunda utgår därifrån, så är det givet,
föreningar i och me^ det,. att det ges statsbidrag till upprätthållande av en verksamm.
m. het som denna, blir det detsamma, som att man lägger ökade skattebördor på

■Forts.) .lantmannabefolkningen, utan att denna därigenom får någon nämnvärd för del.

Nu förstår jag väl, att man svarar, att det är lantbefolkningens egen
skuld. Den kunde ansluta sig till sjukkassorna och på det sättet draga fördel
av verksamheten i fråga. Jag skall ej här orda mycket örn de rent psykologiska
förhållanden, som här stå hindrande i vägen, och som jag tror aldrig
kunna övervinnas, örn man ej skulle införa obligatorisk sjukförsäkring.
Men jag vill konstatera detta faktum, att man på lantbrukarhåll ej har nämnvärd
förståelse för denna sak. Och jag vill inflicka som min bestämda uppfattning,
att jag ej kan förstå, att de av denna kammares ledamöter, som
anse sig lia jordbrukarnas eller överhuvud taget lantbefolkningens intressen
att företräda, kunna biträda det förslag, som föreligger. Det är ej, skulle
jag vilja påstå, en partifråga. Jag kan ej se annat, än att man får en riktig
uppdelning, örn man delar upp frågan efter landsortsintresse och stadsbefolkningens
intresse. Dem, som sålunda anse sig ha landsortens intresse
att bevaka, kan jag ej förstå, om de gå in för att bidraga till genomförande
av den reform, som nu här är föreslagen.

Jag vill såsom en av mina principiella synpunkter på denna sak säga, att
just denna lantbefolkningens egenskap är en värdefull tillgång i vårt samhälle,
den egenskapen nämligen, att man utgår från, att det är min skyldighet
att -— så långt jag kan ■— sörja för mig själv, och endast i den mån min
egen förmåga ej räcker till anlita hjälp av det allmänna eller staten. Strävandena
att stå på egna ben och förlita sig på egna krafter anser jag vara
någonting synnerligt lovvärt, under det att återigen sådana strävanden, som
gå ut på att locka folk till att lägga ansvaret för sin egen utkomst på det
allmänna i så stor utsträckning som möjligt, är en strävan, som, i den mån
den lyckas, måste bli olycksbringande för samhället. Jag vill emellertid därmed
icke bli så förstådd, att jag för min del skulle vilja förneka hjälp av det
allmänna åt någon, som behöver den. Vad jag velat betona är, att först när
en person gjort allt vad i hans förmåga står för att sörja för sig själv och
icke förmår mera, först då kan han ha rätt att vända sig till det allmänna för
att få det stöd, som han ej själv kan åstadkomma.

En betänklig sak i det förslag, som här föreligger, anser jag för min del det
förhållandet vara, att här föreskrives intet förmögenhets- eller inkomstmaximum.
Såväl miljonären, kan man säga, som den fattigaste lia samma möjligheter
att härvidlag draga fördel av det allmänna. Det är givet, att detta är
ett förhållande, som står i strid med den princip jag här omtalat som varande
omfattad av mig. Örn man inskränkte sig till att erbjuda hjälp åt dem, som
behöva hjälp på grund av att de äro för svaga att sörja för sig själva,
hade jag ej ansett förslaget så betänkligt, som det nu i föreliggande fall är.
Jag tror, att örn nu detta förslag antages, kommer det att medföra ekonomiska
följder, som äro rent oöverskådliga. Vi få tänka oss, att ingen kommer
att betrakta denna sak som färdig i det skick, vari den föreligger, utan förvisso
kommer det att under en lång följd av riksdagar motioneras och avgivas
förslag, som komma att gå ut på förbättringar. Och man kan vara övertygad
om, att dessa förbättringar, som man vill åstadkomma, komma att bestå
i krav på ökade anslag från statens sida. Vad vi sålunda besluta här i dag,
örn lagen blir antagen, tror jag för min del vara något, som kommer att medföra
ekonomiska konsekvenser, örn vilka vi nu ej ha en aning.

Nu kan man säga, att vare sig det allmänna eller den enskilde själv skall

Lördagen den 24 maj f. m.

31 Nr 39.

taga följderna av sjukdom, vare sig i form av ersättning för försummad arbetstid
eller framförallt i form av fri läkarvård och sjukpenning, som i enlighet
med föreliggande förslag skulle tillerkännas dem, som behöva hjälp,
så kvarstår^dock ett faktum, som för mig är av stor betydelse, nämligen att
dylik sjukvård blir dyrare, då den bestrides med allmänna medel, än om den
anskaffas av den enskilde själv. Det ha vi tillräcklig erfarenhet örn, vi som
något litet sysslat med allmänna saker, att varhelst en sak blir förstatligad
eller kommunaliserad, blir den dyrare. Och det är ju fullt förklarligt, ty
en och var räknar så, att örn han nu skall betala till det allmänna — här lika
med sjukkasseverksamheten — och man hållit på att betala år efter år, men
aldrig behövt anlita den kassa, som man på så sätt betalar till, blir man omsider
missnöjd och resonerar rent av som så, att jag borde också någon gång
ha valuta för vad jag betalar. Det är mänskligt att resonera så, och jag
tror ej, att det är något svårt underbetyg, jag ger åt vårt folk, örn jag säger,
att risker ej saknas för att så kommer att resoneras. Och detta förklaras
av, att sjukvården liksom ali annan social verksamhet blir dyrare på detta
sätt, än örn den sker på enskild väg eller om var och en själv sörjer för detta.
Följaktligen går man in för något, som kommer att bli dyrare för det allmänna,
än om det komme att vila på den enskilde.

I mitt tycke är emellertid den ekonomiska sidan av saken icke det betänklipiste,
utan vad jag anser betänkligast är, att i den mån man alltför långt
går in för sociala reformer och skapar sociala välgörenhetsinrättningar, kommer
den enskildes självansvarskänsla att inskränkas. Och jag tror icke, att
någon vill bestrida, att självansvaret i vårt land är på retur. Det var alldeles
nyss här en aktad ledamot av denna kammare, vilken från sin verksamhet
som fattigvårdsman intygade, att numera drager sig ingen för att begära
fattigvård. Det anser man numera alldeles i sin ordning, under det att för
icke så värst många år sedan det ansågs som något, vilket man med alla medel
ville söka undgå. Jag vill göra gällande, att dessa strävanden att åstadkomma
sociala välfärdsinrättningar mer och mer komma att inleda oss på
den farliga väg, som heter självansvarets avskaffande. Nu ha vi bär åtskilliga
framtidsutsikter med hänsyn till sociala välfärdsinrättningar, jag kan
nämna förslaget om arbetslöshetsförsäkring, förslag om andra former för betalning
av skatter, som skulle göra den saken automatisk för skattebetalarna.
Detta som ett par exempel. Man skulle vara frestad framställa den frågan:
Vad kan sedan återstå för den svenska medborgaren att själv tänka på? Man
har väl snart den statliga barnkammaren färdig, då ingen behöver eller åtminstone
i mycket ringa omfattning behöver tänka på sig själv. Jag undrar,
örn detta förhållande kan betraktas som lyckligt för samhället eller för dess
medborgare. Jag tror ej, att så är fallet. Mig förefaller det, som om livet
skulle bli tämligen trist, om man blir så stödd av staten från alla håll, att
det icke återstår något nämnvärt för en själv att tänka på för sin egen utkomst.

Jag förmodar, att litet var i denna kammare är tacksam, om jag ej uppehåller
tiden längre. Jag har med mitt anförande endast velat motivera, varför
jag för min del anslutit mig till dem, som undertecknat reservationen.
Det är givet att de detaljändringar, som i reservationen påyrkas, kommer jag
att vidhålla i varje fall, även om det icke blir majoritet för avslag på förslaget
i dess helhet. Och det torde vid de tillfällen, då de olika detaljerna framdragas,
bli lämpligt att närmare gå in på de synpunkter, man har med avseende
på dessa.

Jag ber emellertid, herr talman, att få ansluta mig till dem, som yrka bifall
till reservationen.

Ang. ändring
i lagen om
understödsföreningar

m. m.
(Forte.)

Nr 89. 32

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. ändring
i lagen om
understödsföreningar

m. m.

(Forte.)

Herr Laurén: Herr talman! Då man hörde herr Aronson förklara, att det
var det sunda förnuftet, som han rättade sig efter, undrade man, då han kom
längre in i sitt anförande, örn ej förnuftet var en smula förblindat. Han förklarade,
att det vore bäst att stå på egna ben och hjälpa sig själv. Konsekvensen
blir, att man gärna vill fråga herr Aronson, örn lian har brandförsäkrat och örn
han är livförsäkrad. Menar herr Aronson, att man skall stå på egna ben även
i dessa fall? Sedan talar han örn, att det skulle bli missnöje, om den, som var
sjukförsäkrad, ej blev sjuk och därmed kunde få valuta för sina sjukförsäkringsutgifter.
Ja, det kan bli missnöje, även örn man har brandförsäkrat, och det
ej skulle brinna. Jag vill nu icke påstå, att detta uttalande skulle gälla herr
Aronson personligen, men man kan nog fråga sig, om icke även ett sådant missnöje
kan tänkas.

Jag har ganska stor erfarenhet av sjukförsäkringsverksamheten i min hemstad.
Den har utvecklat sig på ett sätt, som det ej finnes maken till annorstädes.
På grund därav måste jag ansluta mig till föreliggande förslag. Här
har talats örn, att man kan tillfredsställa sjukkassornas medlemmar så, att man
ökar statens bidrag till sjukkassorna. Jag frågar då, varför man ej gjorde
det tidigare, vid något av de tillfällen, då frågan därom var före i riksdagen.
De, som nu tala för den saken, voro de då med på att höja detta bidrag? Jag
tror ej det. Då hade det varit tillfälle därtill, och då hade de, som tycka, att
det här är svårt, kunnat slippa undan detta svåra. Detta förslag tilltalar ej
mig i alla delar. Jag har att mot detsamma göra invändningar i vissa delar och
särskilt när det gäller läkarvården. Men när det ej gått att få den ökade hjälpen
till sjukkassorna på annat sätt, då kan man taga detta förslag med gott
samvete. Hos oss blir det väl ingen förbättring, antingen vi taga förslaget eller
ej. Kanske blir det försämring, därför att statsbidraget kommer att minskas.
Men jag unnar även andra kommuner att få sin sjukförsäkring så ordnad som
den är hos oss. Man talar örn, att det finnes en mängd arbetande sjukkassor i
små kommuner. I en av Västmanlands mindre städer finnas ej mindre än 13
sjukkassor. Då undrar man, om ej tiden är inne att sammanfoga dem till en
enda, som kan verka på ett helt annat sätt, än de små sjukkassorna kunna göra.
Under sådana förhållanden måste man, anser jag, lägga sin röst för det föreliggande
förslaget, även om man ej i allo godkänner det. Herr Strindlund hade
visst betänkligheter i fråga om hur de olika kassornas fonder skulle delas —
jag tror, att han var inne på, hur det skulle delas, och han talade därvid örn,
att man kunde göra så och man kunde göra så. Men jag tror, att detta nog ordnar
sig självt med tiden.

Herr talman, på grund av vad jag nu anfört, måste jag yrka bifall till den
föreliggande första paragrafen av förslaget.

Häruti instämde herrar Jonsson i Eskilstuna och Källman, fröken Wellin
samt herr Lundkvist i Eskilstuna.

Fru Nordgren: Herr talman! När jag hörde herr Aronson särskilt vädja

till lantmännen i kammaren att anlägga lantmannasynpunkter på förevarande
fråga, fann jag detta vara ett något underligt tal. Vi komma örn några dagar
att behandla en annan fråga, som närmast berör lantmännen, nämligen hjälpen
åt jordbruket, beträffande vilken jag för min del anser, att vi ej böra anlägga
stadssynpunkter på densamma utan rikssynpunkter, och söka ordna den så,
att det helas väl blir tillgodosett. Jag vädjar till kammaren att göra så även
i den fråga, som nu föreligger.

Då sjukförsäkringsfrågan var uppe vid 1928 års riksdag, ställde jag mig betänksam
mot det då föreliggande förslaget, ehuru jag röstade för detsamma,
emedan jag fann, att det på många punkter komme att verka försämrande för

Lördagen den 24 maj £. m.

33 Nr 3!).

de sjukkassemedlemmar, som äro gamla och vilka varit med om att grundlägga Äng. ändring
denna utomordentligt betydelsefulla oell samhällsgagnande rörelse, som sjuk- understöds.
kasserörelsen är. I det nu föreliggande förslaget lia dessa brister bortelimine- föreningar
rats, och har jag vid en ganska noggrann granskning av detsamma funnit det m. m.
vara ägnat att tillfredsställa sjukkassefolket och att främja sjukkasseverksam- (Forts.)
heten i vårt land.

Jag begärde emellertid närmast ordet för att säga, att jag finner läkarkårens
inställning till denna fråga ganska egendomlig. När man av utskottsbetänkandet
finner, att såväl medicinalstyrelsen som Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund
förordat ett antagande av lagens bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse
med de sakkunnigas betänkande, blir nian minst sagt förvånad över
att finna, att i sista stund en kraftig aktion inletts från läkarhåll för att söka
störta förslaget. Jag skulle också vilja säga, att när läkarna förebära, att de
äro rädda för att en obligatorisk sjukvårdande verksamhet skall missbrukas,
låter detta något märkligt då det väl närmast är läkarkåren själv, som har möjlighet
att avgöra, huruvida ett sådant missbruk skall förekomma eller icke. Jag
vågar till och med påstå att det kommer att bero på den svenska läkarkårens
inställning till sjukkassorna huruvida de förmåner dessa erbjuda sina medlemmar
skola bli föremål för missbruk eller icke, detta evad det gäller den fria
läkarvården eller sjukunderstödet. När nu därför läkarkåren inriktat sig mot
tanken på eventuella missbruk, torde detta utgöra en viss garanti för att den för
sin del kommer att medverka till förhindrandet av dylika. Det Ilar sagts mig,
att man bland läkarkåren skulle befara, att den fria läkarvården i sjukkassorna
skulle kunna bli en frestelse för yngre och mindre samvetsgranna läkare att
ställa sig alltför tillmötesgående vid utfärdande av sjukbetyg och utlämnande
av sjukvård och medicin. Ja, det är möjligt, men jag anser icke, att den svenska
riksdagen, för att rädda vissa läkares moral och hederlighet, bör taga sådan
hänsyn, att man för den sakens skull är beredd att offra de stora sociala och
samhälleliga värden det här gäller. För egen del vågar jag verkligen hysa en
sådan tilltro till Sveriges läkarkårs heder, att jag förutsätter, att den på alla
sätt skall medverka till att icke de missbruk, som befaras, komma att förefinnas
i någon större utsträckning.

För övrigt har jag, genom en mångårig praktisk verksamhet inom sjukkasserörelsen
— i kassor som lia såväl fri läkarvård som annan sjukvård, såsom fri
massage m. m. — gjort den erfarenheten, att sjukkassemedlemmarna i stort sett
äro lojala och hederliga i sitt förhållande till kassorna. Det ligger ju också i
medlemmarnas eget intresse att se till att inga oberättigade utnyttjanden av
kassorna förekomma, ty dylikt är ju liktydigt med ökade utgifter som i sin
ordning medföra höjda medlemsavgifter. Man sörjer därför ganska väl för att
kontrollen över dem, som uppbära sjukhjälp eller åtnjuta sjukvård, blir så effektiv
som möjligt, och eventuella simulanter hållas noga efter, ehuru naturligtvis
i enstaka fall sådana kunna vara svåra att komma tillrätta med.

Herr Järte menade, att man ur statsekonomisk synpunkt borde ställa sig
ytterligt betänksam emot det föreliggande förslagets genomförande. Ja, denna
herr Järtes åsikt är ju ingen nyhet, ty den kommer lill synes på alla områden,
där det gäller social omvårdnad. Jag vill erinra örn, att när vi år 1928 diskuterade
frågan örn pensionsförsäkringens omläggning hyste herr Järte precis
samma betänkligheter, och så har det varit på alla områden där det gällt att
socialt försöka skydda de ekonomiskt svagast ställda samhällsmedlemmarna
gentemot sjukdomar, arbetslöshet, ålderdom och andra oförvållade olyckor, soia
komma över dem.

För min del anser jag att nian i denna fråga icke alltför mycket bör skatta
åt de ekonomiska synpunkterna utan jämväl tänka pil ilen stora sociala betydelse
en stark och välorganiserad sjukkasserörelse har för vårt folk. Vi äro nog alla

Andra kammarens protokoll 10.10. Nr 30. 3

Nr 39. 34

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. ändring
i lagen orri
understödsföreningar m.

m.

(Forts.)

överens om att hjälp till självhjälp är den hästa formen för statshjälp. Och
sjukkasserörelsen är en rörelse, där man vädjar till människorna att under hälsans
dagar sörja för, att de vid sjukdomsfall äro trygga för att dels kunna få
den nödiga sjukvården och dels att icke de själva eller deras familjer ställas i
ekonomiskt trångmål. Jag tror, att örn vi vilja vara ärliga, måste vi erkänna,
att på detta område har den nuvarande sjukkasserörelsen uträttat ett utomordentligt
storartat arbete, ett arbete, som samhället har alla skäl att vara tacksamt
för. Jag anser därför, att det är samhällets skyldighet att sörja för att
denna självhjälpsrörelse konsolideras och erhåller det ekonomiska stöd den gjort
sig förtjänt av.

Då man lägger statsekonomiska synpunkter på frågan, bör man heller inte se
bort från att sjukkasserörelsen fört med sig stora besparingar för såväl staten
som kommunerna i form av minskade fattigvårdsutgifter. Det finns också
kommuner som insett detta och som därför lämna rörelsen sitt ekonomiska stöd,
såväl i form av anslag som ock genom att bisträcka behövande samhällsmedlemmar,
vilka tillhöra en sjukkassa, hjälp till avgifterna i densamma, vilket
senare sker genom fattigvårdens försorg. Så förfares det i min hemstad och
väl även på andra platser.

Herr Järte sade vidare, att vi kunde gärna lugna oss med lösningen av denna
fråga, och att det är »ingen ko på isen», såsom han uttryckte sig. Ja, det kan
man ju säga, men nog tycker jag, att vi lia lugnat oss alldeles tillräckligt. Vi
ha hållit på i åratal och ventilerat densamma -—- två gånger tidigare i riksdagen
•— utan att komma till några resultat. Detta förhållande verkar irriterande på
sjukkassefolket och inverkar menligt på nyrekryteringen av medlemmar i sjukkassorna.
Örn vi nu skulle ännu en gång fälla frågan, vilket jag dock hoppas
icke sker, kommer detta att betyda att tidpunkten för en ordnad sjukförsäkring
i vårt land ytterligare uppskjutes på obestämd tid. Därför är det av vikt att
vi i dag antaga det föreliggande lagförslaget, vilket jag tror är ägnat att verka
tillfredsställande icke allenast bland sjukkassefolket utan även bland stora delar
av folket i övrigt i vårt land. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Carlström: Herr talman! Då det här föreligger ett förslag, som två
gånger förut under de närmaste åren varit föremål för riksdagens behandling,
och som nu för tredje gången kommit fram, är det icke så lätt att finna några
starka skäl för att yrka avslag på detta isynnerhet som man vet, att alla partier
äro på visst sätt knutna till detsamma. Jag skulle icke heller begärt ordet i denna
fråga och i varje fall icke yrkat avslag, örn jag hade kunnat veta, att vi kunnat
få ändringar i vissa paragrafer, som gett förslaget en något annan innebörd.
Jag har hört mig för hos sakkunniga på området och man har sagt mig,
att man kan icke gärna så här i riksdagens elfte timme framställa förslag på
skilda paragrafer så preciserade, att de kunna antagas, ty det är ju så att en
viss lagparagraf ofta ingriper i andra och det är icke så enkelt att nu formulera
ett yrkande som går igenom; och under sådana förhållanden kan jag ej gå med
på förslaget. Då kan man fråga: vad är det då egentligen som inträffat sedan
1927, då även jag röstade för det förslag som förelåg? Det förslag, som nu
föreligger, är visserligen i det väsentliga överensstämmande med förstnämnda
förslag, men man kan ändå säga, att något inträffat. Och detta är den erfarenhet,
som i andra länder gjorts genom sjukförsäkringens införande. Ty
även örn vi icke vilja tro allt, som sägs örn sjukförsäkringens verkan i länderna
runt omkring, tvingas vi väl ändå att tro på något därav. Tar man t. ex.
Tyskland får man veta — enligt utsaga från läkarhåll — att cirka 50 % av
sjukdomsfallen därute äro säkerligen simulerade. Så kommer doktor Gibson
med denna lilla skrift, som vi litet var fått i vår hand, och säger: Det är blott

Lördagen den 24 maj f. m.

35 Nr 39.

30 % ärliga sjukdomsfall och 70 % äro simulerade. Jag vill säga, att jag är Äng. ändring

icke tillräckligt »reaktionär» för att gå emot ett förslag som detta, örn jag viss te,

att det skulle hjälpa de sjuka i vårt land, men jag är tillräckligt demokrat föreningar

för att icke vilja gå in för ett förslag, som ger människorna möjlighet att bli m. m.

sjuka utan att de äro det och att få betalt för »sjukdom» även under tid, de äro (Forts.)

friska. Det är en allvarlig historia, örn man går in för en bestämmelse, som

ger människorna tillfälle att på detta sätt missbruka en statens välfärdsåtgärd.

Nu skulle jag icke, såsom jag sade förut, rikta mig mot detta så synnerligen
starkt, örn det blott gällt sjukpenningen, men detta lagförslag har också gått iu
för den obligatoriska sjukvården, vilken, örn vi se i § 21 på sidan 26 i betänkandet,
även omfattar fri läkarvård och fria resor till läkare eller fria resor för
läkarnas besök hos de sjuka. Jag måste säga, att detta för sjukkassan i de delar
av landet, som ha långa avstånd till läkare, kan medföra rätt så''obehagliga
konsekvenser. Vi kunna ju tänka oss en sjukkassa i en bygd, där man har 2
eller 3 mil till läkare — det finns sådana platser ännu i vårt land. Då skulle
man ha rätt -—- ja, man har för övrigt nästan skyldighet — att för varje sjuk
tillkalla läkare, som skall kontrollera sjukdomsfallet. Detta kostar 20 ä 30
kronor, kanske mer. Och läkaren måste naturligtvis också fara och se till att
patienten tillfrisknar. Även örn man nu säger, att det gäller blott 2/3 av dessa
kostnader, kan det naturligtvis bli utgifter för en sådan kassa, som bli ganska
svåröverkomliga. Jag anser således, att just i avseende på den obligatoriska
sjukvården har detta förslag en bestämmelse, som kan leda till mycket otrevliga
konsekvenser.

Vidare vill jag säga, att då det nu är så i vårt land, att det pågår en undersökning
på skilda delar av socialförsäkringens område, så finner jag liksom även
någon föregående talare det knappast riktigt att nu framkasta denna fråga isolerad.
Man säger, att detta är naturligtvis ett de obotfärdigas förhinder från
min sida. Jag vill visst icke — påstår man kanske — gå med om något på
de andra områdena heller, örn man finge det hela fram i ett sammanhang. Jag
tar emellertid detta med lugn. Och jag tror, att det vore lyckligt om vi kunde
överskåda den sociala försäkringsverksamheten i ett sammanhang, innan vi gå
in för att besluta att på detta område lägga statens tyngande hand — jag kallar
det tyngande hand -— över denna verksamhet. Jag har aldrig — det tror jag
ingen kan säga — här i riksdagen, då det gällt dessa frågor, fört fram den
synpunkten för avslag, att det skulle kosta så mycket pengar. Jag har sagt,
att det är icke den sidan av saken, som man närmast bör se på, utan jag har
alltid försökt att se till huru det kommer att verka för den enskilde individen
och hans lust och förmåga att stå på egna ben. Jag går med på att det är lyckligt,
när människorna på frivillighetens väg sammansluta sig till inbördes hjälp,
men det är att märka, att så snart staten kommer och lägger sin hand på den
frivilliga verksamheten blir den tyngre och svårhanterligare och den får också
en annan innebörd i den enskildes medvetande. Ty det är ändå så att vi människor
i allmänhet ha den uppfattningen att, när det gäller staten, skall man försöka
»taga ut» så mycket som möjligt, ty det kostar egentligen ingenting.

Jag anser emellertid, såsom jag redan förut framhållit, att man borde se till
att få de skilda socialförsäkringsförslagen fram mera i ett sammanhang, och
detta är också anledningen till att jag i dag nödgas yrka avslag på det föreliggande
förslaget. Jag vill upprepa, att även om jag blir misstänkt för min
från vissa håll omvittnade reaktionära ståndpunkt, så ledas jag icke av den synpunkten,
att jag icke vill att så, mångå som möjligt i detta land skola få de
bästa möjliga betingelserna, då det gäller sjukvården. Jag erkänner, att då en
människa i små ekonomiska förhållanden blir sjuk, är det lyckligt örn hon är
skyddad genom försäkring. Men jag vill ändå icke, att man med lagbestämmelser
skall ordna det så att man ifrån de människors sida, som icke äro sjuka,

Nr 39. 36

Lördagen den 24 maj f. m.

Äng. ändring
i lagen om
understödsföreningar

m. m.
(Forts.)

kail utnyttja statens välfärdsanordningar och enskildas bidrag på det sätt, som
man misstänker kan bli förhållandet med detta förslag.

Jag måste därför, herr talman, såsom frågan nu ligger och då det icke är
möjligt att i de skilda paragraferna åstadkomma sådana ändringar, som kunna
leda till att förslaget skulle bli mindre riskabelt, ställa yrkandet om avslag på
utskottets hemställan.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Lubeck: Herr talman! Jagskall
särskilt med anledning av den siste ärade talarens yttrande be att få påpeka,
att 1927 års sjukkasseförslag, vilket, örn jag fattade herr Carlström rätt,
han sade sig själv lia varit med om att biträda, likaledes innehöll bestämmelser
örn den obligatoriska sjukvården, så att när han åberopar detta såsom en
orsak till sin förändrade ståndpunkt, synes mig detta resonemang hänga i
luften.

Jag skall emellertid på några särskilda punkter yttra något utöver vad jag
nyss nämnt. Man har framhållit — och det var ju självklart — den nedslående
erfarenheten av sjukvårdsersättningarna ute i andra länder och uå särskilt i
Tyskland. Jag ber att ännu en gång få understryka, att i Tyskland liksom
även i Danmark är läkarvården fri för den sjuke liksom också läkemedlen i
regel äro fria. Här är emellertid det korrektivet infört, att den sjuke skall betala
Vs av kostnaderna och i vissa fall hälften. Herr Carlström åberopade naturligtvis
med en viss rätt, att om man skall tillkalla en läkare till en person,
som bor avlägset, kail detta medföra relativt betydande kostnader. Ja, det är
en olägenhet, som vi aldrig kunna övervinna, så länge förhållandena äro sådana,
att människorna bo på olika platser här i landet. Men herr Carlström
vill väl ändå icke med den sociala syn, som han ändå säkerligen lägger på denna
fråga, att t. ex. de som råka bo avlägset skulle bli sämre behandlade un
sjukvårdssynpunkt än de, som händelsevis bo i närheten av en läkare. Korrektivet
ha vi ändå däruti, att den sjuke själv får vidkännas en relativt dryg andel
av kostnaderna, och bor han långt bort växer väl korrektivet i förhållande
till avståndet. Jag tycker, att herr Carlström med denna utgångspunkt borde
nöja sig med det korrektiv, som sålunda finnes på denna punkt och som för
övrigt icke är en försämring utan snarare en förbättring i förhållande till det
förslag, som han själv biträdde år 1927.

Här har framhållits och det Ilar skett också i dag, att det bland våra läkare
skulle finnas en allmän opinion mot detta förslag. Var och en som följt denna
frågans utveckling, kan konstatera, att detta icke är sant. Jag ber att få
erinra därom att i vad man kan kalla ansvariga läkarkretsar har man givit ett
oförtydbart uttryck därvidlag. Medicinalstyrelsen, som icke torde kunna misstänkas
för att icke stå i god kontakt med hela den svenska läkarkåren, har anfört,
att den ansluter sig till den uppfattningen, att den sociala sjukförsäkringen
icke kunde anses tillgodosedd med mindre än att den sörjde för att den
sjukförsäkrade erhölle den sjukvård, som hans sjukdom krävde för hans återställande
till hälsa och arbetsförmåga. Denna uppfattning har medicinalstyrelsen
vid upprepade tillfällen vidhållit. Centralstyrelsen för Sveriges läkareförening,
som väl får anses vara en representant för hela vår svenska läkarkår,
ger uttryck åt samma uppfattning och säger: »För statsbidrag till kassorna bör
fordras, att dessa jämte utbetalda sjukpenningar även bidraga till den försäkrades
sjukvårdskostnader, där denna sjukvård icke är på annat sätt ordnad,
och anser centralstyrelsen denna senare prestation vara sjukförsäkringens viktigaste
uppgift.» Denna uppfattning har styrelsen, förstärkt med särskilda
sakkunniga och med endast en eller annan reservant, gått in för vid skilda tillfällen.
Detta torde väl ändå få anses vara ett uttryck för att om man nu på
grund av den igångsatta opinionsbildningen från vissa håll fått fram en del

Lördagen den 24 maj f. m.

37 Nr 35).

uttalanden även på ett eller annat håll i pressen, om att läkarna skulle ha en
annan uppfattning, har nian därför icke rätt att nu tala om en allmän opinion understödsi
läkarkretsar, då de verkligt ansvariga vederbörande uttalat sig pa det sätt, föreningar
jag här åberopat. m■ m Jag

skall, medan jag har ordet, icke upptaga tiden mycket mera med dessa (Forts.)
allmänna punkter. Jag vill endast framhålla i fråga om reservationen — jag
yttrade med avsikt icke något örn reservationen i mitt första anförande — att
denna synes mig icke äga något inre logiskt sammanhang, när reservanterna
på ena sidan såsom huvudargument mot det föreliggande förslaget framhålla,
att det blir en sådan manspillan, därest den nya ordningen skulle gå igenom,
att man skulle få mycket mindre anslutning till sjukkassorna än nu, och på
nästa sida i bjärta färger utmåla de jätteutgifter, som skulle följa på grund
av växande anslutning till denna nyorganisation.

Yad dessa kostnader angår, som man här talar om, uppgående till 20 eller
30 miljoner kronor, kan det vara anledning att nyktert se på hur sjukkasserörelsen
har utvecklat sig under de gångna åren. Det har tagit årtionden för
denna rörelse att växa fram, och under denna tid har det, som jag nyss framhöll,
uppstått en viss oreda i organisationen. Nu försöker man lägga en fastare
grund för denna organisation, men icke kommer därmed att följa en sådan rasning,
att kostnaderna skulle växa på det sätt, som man här har förmenat. _En
viss ökning blir det. Det är intet tvivel örn den saken, men en sådan stegring,
som man här har utmålat, lärer icke inträffa förrän efter en mycket avsevärd
tid, under vilken det har hänt åtskilligt annat här i världen, och jag tror därför,
att det är en i hög grad överdriven farhåga.

Det sades av herr Järte, att det i denna fråga icke var någon ko på isen.

Vi kunde fortsätta som hittills, och anslutningen till kassorna ökades ju. Ja,
men denna anslutning har skett under en konkurrens mellan olika kassetyper
och en konkurrens under former, som — det måste man se i ögonen — kommer
att leda till en fullkomlig villervalla på området, örn man fortsätter på samma
sätt som hittills. Detta gäller, om man ser saken ur sjukkassefolkets egen synpunkt,
och sjukkassefolket synes också vara enigt örn att den nya organisationen
är lämpligare. Hur därmed än må förhålla sig, så måste jag likväl säga
mig, att ur allmän synpunkt kan man icke heller med tillfredsställelse se detta.
Man kan enligt min mening icke ansluta sig till den ståndpunkt, som reservanterna
intagit, eller att man kan låta saken vila och i stället öka pa statsbidraget,
varmed hela frågan skulle vara löst och allting vara bra, även med
bibehållande av de nuvarande organisationsformerna. Jag betvivlar att riksdagen
skulle vara villig att lystra till en sådan paroll.

Herr Brännberg: Herr talman! För den, som något sysslat med sjukkasserörelse,
har tydligt framgått, att, såsom herr statsrådet nu senast anförde, de
nuvarande organisationsformerna för sådan äro synnerligen otillfredsställande.
Vi ha ju ett otal små kassor både på landsbygden och i städerna, kassor som
icke ha mer än 5 eller 10 medlemmar och som konkurrera med varandra örn
medlemmarna, med därav följande mycket tråkiga resultat.

Beträffande själva organisationen har undertecknad jämte några andra i denna
kammare motionerat örn att man skall se till, att vid den blivande nya organisationen
centralsjukkassornas områden ej bliva alltför små. En styrka med
rikssjukkassorna har just varit, att de omfattat hela landet och att det därigenom
uppstått en utjämning. När en större epidemi har gått (iver en del av
landet, har det varit relativt friskt i andra delar, och detta har naturligtvis varit
till stor fördel för denna gren av sjukkasseverksamheten. Vi göra därför
gällande, att vid uppdelningen av centralkassornas områden bör man se till att

Nr 39. 38

Lördagen den 24 maj £. m.

Äng ändring områdena icke bli så små, att de icke kunna bära de ökade förpliktelser, som
JÄS detta lagförslag ålägger dem,

föreningar Medan jag har ordet, ber jag också att få uttala en bestämd gensaga mot
m. m. herr Järte, då han i dag vill göra sig till tolk för sjukkassefolket. Det är icke

(Forts.) riktigt. Det är icke på det sätt, som han ville göra gällande, utan de, som ha

fört fram detta förslag, de som ha varit den pådrivande faktorn, äro just sjukkassefolket
självt, saväl vad avser de lokala kassorna som rikssjukkassorna.
Det är deras valda förtroendemän, som varit med om att föreslå Kungl. Maj.''t
dennanya ordning. Det är alltså sjukkassefolket självt, som begärt denna omorganisation.

Det är även egendomligt, när herr Järte här i övrigt vill propagera för sina
synpunkter och därvid gör gällande, att vi skola vänta till dess vi få utredningen
färdig om pensionsförsäkringen. Andra personer på detta område,
bl. a. kommitterade, ha ju tvärtom ansett, att man först bör omlägga sjukkasseorganisationen
för att sedan på denna bygga pensionsförsäkringen och övriga
socialförsäkringsgrenar. Jag tror också, att det är en ganska riktig synpunkt.

Vi känna för övrigt till herr Järtes speciella omtanke örn den sociala verksamheten.
Den ba ^vi fatt till livs både här i riksdagen och ute i valrörelsen.
Jag minns särskilt år 1928, då herr Järte var ute i valrörelsen och propagerade
för sin uppfattning på detta område. Jag vill säga, att de andra partierna,
vänsterpartierna, äro att lyckönska, när högern skickar ut sådana män som
herr Järte i valrörelsen^ för att tala örn socialförsäkringsfrågorna, ty han ställde
saken fullkomligt på huvudet. Han ville göra gällande, att det var en sårn
överförsäkring gällande i vårt land, att arbetarna direkt åsamka sig olycksfall
för att komma i åtnjutande av de höga olycksfallsersättningarna plus de
höga sjukkasseersättningarna.

Herr Strindlund °sade, att han icke kunde fatta, hur landsting och kommuner
skulle kunna ha någon nytta av denna reform. Jag förstår i det avseendet,
med förlov sagt, icke herr Strindlund. Det blir väl en ofantlig skillnad då
man tidigare endast utbetalat sjukhjälp i 90, högst 100 dagar, men nu skall
utbetala hjälp i två år. Detta måste väl ändå innebära, att en stor del av fattigvårdens
börda kommer att överföras från kommunerna till sjukkassorna, då
dessa själva, märk det mina herrar, bidraga till att försörja sin medlemmar under
tva års tid. Det måtte väl ändå för kommunerna betyda åtskilligt. Jag
vet, att i en stad sadan som Eskilstuna, där man har obegränsad sjukhjälp, har
just detta i mycket hög grad minskat fattigvårdens utgifter.

Jag kan icke heller förstå, att icke landstingen skulle ha fördel av denna sak.
Om man uppmärksamt läser igenom § 25, innebär ju denna, att sjukkassan är
skyldig att betala dagavgiften pa allmän sal för sina medlemmar. Härigenom
måste ju uppkomma en ganska stor minskning av de utgifter, som landstingen
ha enligt fattigvårdslagen §§ 40—42. Jag kan för min del icke utläsa något
annat och kan därför icke alls förstå herr Strindlund på denna punkt.

När herr Strindlund sedan var inne på frågan örn fonderna, vill jag erinra
kammaren örn att i detta avseende ha ju kommitterade, vilket statsrådet understrukit
i propositionen, dragit upp direkta linjer för hur fonderna skola fördelas
mellan sjukkassefonder och begravningshjälpsfonder. Jag skulle illa
jeanna de svenska sjukkassorna och sjukkassefolket, örn det skulle gå på det
sättet, som herr Strindlund säger, att de icke skola bry sig örn denna nya organisationsform
utan i stället arbeta utan statsbidrag. I så fall skulle sjukkassorna_
icke komma långt, ty med de avsevärda bidrag, som här äro fastställda
.1 sjukkassorna, förstår man ju, att det blir en ofantlig skillnad mellan de
sjukkassor, som skulle arbeta utan statsbidrag, och de sjukkassor, som skulle
arbeta med statsbidrag. Nyrekryteringen skulle därför absolut komma att gå

Lördagen den 24 maj f. m.

39 Nr 3».

till de sjukkasssor, som arbeta med statsbidrag. Det kan icke vara möjligt

annat. lilli , j understöds Sedan

har man här försökt spela ut städerna och landsbygden mot varandra, föreningar
Jag kan dock icke förstå, att detta skulle vara en organisation, speciellt av- m. m.
passad för städerna, utan landsbygdsbefolkningen har i lika hög grad som stä- (Forts.)
derna möjlighet att ansluta sig till''och få de fördelar, som förslaget innebär.

Såsom aktiv deltagare i sjukkasserörelsen vet jag, att det redan nu. finns ett
stort antal sjukkassor på landsbygden, och jag är övertygad''örn, att i och med
detta förslags antagande skulle det bli ökad tillströmning av medlemmar till
sjukkassorna, icke minst på landsbygden. o

Herr Aronson talade rätt mycket örn att man skall sta pa egna. ben. Han
har redan blivit bemött. Jag vill för min del endast säga, att det rimmar ganska
illa att just vid denna riksdag tala örn att stå på egna ben. Jag tror, att
när det gäller den grupp, som herr Aronson representerar, har riksdagen redan
visat och kommer att visa, innan vi sluta, att vi även beakta den gruppens
önskemål, när den icke kan stå på egna''ben utan begär riksdagens medverkan.

Herr talman! Jag hoppas, att det förslag,.som nu föreligger, skall vinna
riksdagens bifall. Det ligger så mycket gott i detta, sa mycket av värde för
hela vårt land och vårt folk, att det skulle vara till mycket stor skada, därest
riksdagen skulle gå in för ett avslag genom att följa reservanterna. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Med herr Brännberg förenade sig herrar Persson i Tidaholm, Norling, Karlsson
i Munkedal, Johansson i Sollefteå, Hedvall och Hage.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Jag skall så gärna medge,

att man från olika sidor kan framföra goda skäl för sina åsikter, och. det är
naturligtvis svårt att avgöra vad som bör vara det rätta statsbidraget, till denna
rörelse och vad som icke är det. Jag skall icke heller inlåta mig pa den saken,
ty det blir nog alltid en smula individuellt färgat, utan. det är. en annan
sida av problemet, som jag mera fäst mig vid och som jag vid åtskilliga tillfällen
i denna kammare gjort mig till talesman för. Redan, år 1920, tror jag
det var, väckte jag en motion, i där jag yrkade på att de sociala anslagen från
statens sida skulle bringas i mera överensstämmelse med varandra. Man skulle
göra en verklig utredning, så att allt grep ordentligt in i vartannat, och så att
statens hjälp till den enskilda individen, skulle ställa sig någorlunda lika, vare
sig det var på det ena eller andra sociala området, där staten gav sin hjälp.

Jag påvisade i denna motion, hur oerhört olika det kunde bli. I vissa fall
kunde en individ få hjälp av staten samtidigt från Två olika hall, i andra fall
endast från ett håll men med mycket olika belopp i de olika fallen, fastän vederbörande
hade någorlunda samma ekonomiska ställning, d. v. s. var fattig
och behövande. Ja, riksdagen senterade denna sak, men ingen regering har
brytt sig örn den fastän jag oupphörligt påmint örn saken.

Jag tror verkligen, att det skulle vara lyckligt, örn man toge alla dessa
problem i ett sammanhang, så att säga centraliserade utgångspunkten på den
punkt, där det till sist samlas, nämligen i pensionsverksamheten. Där skall ju
individen ändå till sist hjälpas. Man skulle alltså betrakta de andra verksamheterna
mera som grenar av denna sammanfattande sak.

Det där har man emellertid inte sett spår av. Man gör ett ^strandhugg på
det ena sociala området det ena året och talar örn detta område precis som
om det icke funnes några andra, och ett annat år gör man ett nytt strandhugg
på ett annat område. Jag tror icke, att det systemet är lyckligt. Vad
jag framför allt skulle vilja ha fram är att man skall se hur. mycket staten
offrar och hur man skall fördela detta belopp på det bästa möjliga sätt. Her -

.Nr 39. 40

Lördagen den 24 maj f. m.

^rna ä“då medge’ att “agot sadant får man icke fram i detta förslag.
understöds- -^e^a förslag ser uteslutande på sjukkassorna och därmed punkt och slut.
föreningar Ja, då anför man det Hacket vägande skälet mot min ståndpunkt, att när
rn. rn. jag går emot detta, är jag motståndare till att de sjuka skola få det något

(fort*.) litet bättre. Jag tror dock, att jag i min egenskap av landstingsman har

kämpat till det yttersta för att det skall bli så billigt som möjligt på våra
sjukvårdsanstalter. Oavsett byggnadskostnaderna utgör i det län jag tillhör
dagavgiften för de mindre bemedlade endast Vt av vad det verkligen
kostar landstinget. Det är en sak, som man givetvis också får se på.

Nåja, nu kan jag ju fråga mig, om det finns större hopp örn att, sedan
ett förslag som detta eventuellt gått igenom, det skall bli något mera sammanhang
och ordning och reda i hela den sociala verksamheten, så att de
olika ledén gripa ordentligt in i varandra och man får mera överblick och
större jämnhet. Jag tror, att man svårligen kan svara ja på den frågan. Jag
tror, att jag helt enkelt kan förneka, att sa skulle bil fallet. Jag beklagar

detta. För ett par år sedan, då vi hade en annan gren uppe, påkallade jag

samma sak, nämligen att vi skulle taga upp saken i sin helhet, men tyvärr
är det precis, som örn man på detta område stötte på en kinesisk mur. Det
är dock samma folk det gäller och samma talesmän på detta sociala område
den ena gången som den andra. Varför då icke se frågan i stort? Jag gör
mig ännu en gång det spörsmålet, och jag riktar det till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet.

Man har bär också anfört en del märkvärdiga skäl, sorn jag icke skall uppehålla
mig vid. Herr Laurén från Eskilstuna var litet originell, då han frågade
en ärad kammarledamot, örn han hade brandförsäkrat eller livförsäkrat.
Ja, sorn lantman har jag brandförsäkrat, men herregud, betalar jag premien
själv, sa tjmker jag det blir en annan sak. Jag har aldrig hört någon ifrågasätta,
även örn jordbruket behöver hjälp, att staten skulle betala brandförsäkringspremierna
eller bidraga därtill. Det behöva vi ju icke tala om, även
d®^ är rysligt dyrt för den, som det bränner av för. Många jordbrukare
fa da sälja sin jord, därför att det är så dyrt att bygga upp igen. I fråga
örn livförsäkring har jag lyckligt undgått den massa livförsäkringsagenter,
sorn anfallit mig i mina dar. Det har ju blivit en briljant affär för min familj,
^ att jag gjort det, eftersom jag blivit så lastgammal som jag verkligen
är, så den saken är klar.

Ja, så var det en sak^till. Utskottets ärade vice ordförande sade ju, att
det var egentligen icke så farligt med simulationer, därför att svenska folket
var så utmärkt, att det var ingen fara med den saken. Jag kunde icke då
återhålla ett leende, som han observerade och påtalade här i kammaren. Jag
tror ändå, att den växeln var litet för stor. En ärad talare, som kom efteråt
och som yrkade bifall till det kungl, förslaget, nöjde sig med att säga, att
han trodde, att det icke skulle bli värre med simulationerna hädanefter än
det varit förut. Han var alltså, icke så säker på saken som utskottets ärade
vice ordförande. Jag har för min del haft en del erfarenheter av olycksfallsförsäkringen,
och det var just dessa erfarenheter, som gjorde, att jag icke
kunde återhålla ett leende. Denna svenska folkets immunitet mot något dylikt
finns nog icke hos alla., meli jag hoppas, att den finns hos de flesta. Det
torde dock vara skäl i att icke fresta pa denna goda sida alltför mycket, ty
då kanske man tappar den där immuniteten. Jag fruktar för att det varit
något dylikt, sorn föresvävat de läkare, som lia gjort uttalanden i denna fråga
på sista tiden. Jag kan icke första, att det kan vara något annat, sorn
ligger under det hela. Ja, nu säger man, att dessa uttalanden lia icke gjorts
från ansvarigt håll. Det är ju icke gott att veta, var det mesta eller var det
minsta ansvaret ligger, men man kan ju säga, att dessa uttalanden icke gjorts

Lördagen den 24 maj f. m.

41 Nr 39.

från officiellt håll, men nian kan ju icke heller begära att sådana uttalanden Äng. ändring
skola komma från officiellt håll. i lagen örn

För min del önskar jag denna gren av statens sociala verksamhet ali möj- Uf^ningar
lig framgång, men jag vill dock se denna fråga i sammanhang med de andra m.m.

sociala grenarna. Till dess så skett är jag mycket betänksam mot att ge (Forts.)

min röst för en isolerad förändring, och det gör, att jag till sist nödgas gå
med reservanterna.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Lubeck: Herr talman! Eftersom
herr Olsson i Kullenbergstorp riktade en direkt fråga till mig och då jag
hör, att han var något tveksam, huruvida han borde gå med reservanterna
eller icke, vill jag icke försumma tillfället att omedelbart söka besvara hans
fråga.

Jag undrar, örn jag icke enklast besvarar hans fråga rörande behovet av
samorganisation med andra försäkringsgrenar och med andra vård- och hjälpverksamheter
därmed, att jag personligen har föreslagit Kungl. Majit att
tillsätta de socialorganisationssakkunniga, som just nu äro sysselsatta med
den uppgift, som herr Olsson i Kullenbergstorp önskar få fram och som han
själv tagit initiativ till vid ett tidigare tillfälle, men att jag likväl har ansett
mig kunna lägga fram detta sjukförsäkringsförslag, därför att den förändring,
som därvidlag föreslås, icke kan, såsom jag förut ett par gånger har
betonat, anses vara av natur att föregripa vår socialförsäkringsorganisation
i övrigt, icke föregripa möjligheten till denna sjukförsäkrings anknytning
till invaliditetsersättning och icke heller på något sätt lägga hinder i vägen
för en förnuftig lösning av pensionsförsäkringen i den mån våra tillgångar
kunna räcka till för ändringar i denna.

Det har med rätta här framhållits, att vi lia en utmärkt god sjukvårdsorganisation
här i riket. Man har tydligen på sina håll befarat, att det skulle
uppstå någon dualism mellan denna och den sjukvård, som sjukförsäkringen
skulle framskapa. Behövs något vittnesbörd örn motsatsen ser jag det däri,
att medicinalstyrelsen, som ju är den högste väktaren över sjukvården, icke
ansett några olägenheter härvidlag förefinnas utan litar till, som den uttryckligen
säger, att ett gott samarbete skall kunna åstadkommas mellan representanterna
för den högsta ledningen för vår offentliga sjukvård och för sjukförsäkringen.

Jag vågar också påstå, att jag vid upprepade tillfällen uttalat de varningar,
som här kommit fram från olika håll i kammaren, att man skall akta
sig att trampa för raskt fram med sociala reformer och ett understödsväsen
av sådan art, att människorna vandes vid att icke lita till sig själva. Jag vågar
det påståendet, att de anmärkningar, som från denna synpunkt rikta sig mot
detta förslag, icke träffa mig.

Herr Ekman: Herr talman! För tre år sedan förordade jag inför kammaren
en reform av sjukkasseväsendet, som i allt väsentligt sammanfaller med
den, som i dag föreligger för kammaren. Jag har ingen anledning att nu intaga
annan ståndpunkt än den, jag då intog. Behovet av att sjukkasseverksamheten
blir utnyttjad såsom bottenorganisation för socialförsäkringen med ensartad
och tillräckligt lång vårdtid med hänsyn till det sociala understöd, som utgår
för detta ändamål, det behovet kvarstår alltjämt; och den omständigheten, att
organisationen nu bygger på frivillig verksamhet, för vilken staten när som
helst kan ändra och anpassa sina anslagsvillkor, utgör såvitt jag kan förstå en
garanti för, att eventuella ändringar och anpassningar på andra sociala försäkringsområden
i sin tur också kunna suppleras av förändringar på detta område.

Reformen föll förra gången i denna kammare, efter sedan den i regel på

Nr 39. 42

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. ändring
i lagen orri
understödsföreningar

m. m.
(Forts.)

sociala utgiftsområden ekonomiskt försiktigare första kammaren antagit förslaget.
Majoriteten i denna kammare mot förslaget var 9 röster. I den majoriteten
ingingo nästan alla närvarande från högersidan, ett par, tre av mina
egna meningsfränder samt ett antal socialdemokrater, som av delvis okända skäl
ansågo sig böra gå emot det förslaget.

Jag skall icke nu vare sig upptaga någon diskussion med dem av mina egna
meningsfränder, som då gingo emot, eller söka analysera de skäl, som anfördes
från socialdemokratiskt håll av dem, som då gingo emot det förslaget. Däremot
ber jag att få säga ett par ord rörande de skäl, som anfördes av huvudtalaren
då som nu för högermotståndet mot en reform i detta avseende.

Herr Järte anförde två huvudskäl. Det ena var, att en revision av pensionsförsäkringen
förestode. Han menade, att det vore önskvärt, att man kände
vilka förändringar, som där befunnes önskvärda, innan man ginge till en omorganisation
av sjukförsäkringen. Han har i viss mån återupprepat det skälet
i dag. Jag måste säga, att jag kan icke se hållbarheten hos de skäl, som han
anfört för denna ordning reformarbetena emellan. Det förefaller tvärtom,
som örn den motsatta ordningen vore den rätta, så att man försökte till bottenverksamhet
göra den sociala sjukvårdsverksamheten och i denna åstadkomma
enhet, reda och ordning. Det förefaller bättre motiverat än en motsatt arbetsordning.

Hans andra huvudskäl var kostnadsfrågan. Det ställde sig ju så 1927, att
när man räknade med en organisation, fullständigad och med ett medlemsantal,
som man då ansåg ligga inom räckhåll, så beräknades kostnaderna till 6,800,000
kronor. Dock, de, som räknade sangvinisk! i fråga örn den fortsatta anslutningen,
kommo och varnade med en siffra på 17,000,000 kronor. Dagens förslag
innebär ju för denna reform, tillämpad på ett medlemsantal, som man anser
ligga inom räckhåll, en beräknad kostnad på 8,180,000 kronor. Men herr
Järte och hans meningsfränder hava kommit upp till ett eventuellt kostnadsbelopp
på 32,000,000 kronor. Det förefaller mig, som om man icke har anledning
låta sig avskräckas av dessa kalkyler. Vad jag 1927 anförde mot 17-miljonerkronorsberäkningen
synes mig nied ännu större skäl nu kunna anföras
mot 32-miljonerkronorsberäkningen. Det förefaller, som sagt, som om man icke
behövde fästa avseende vid dessa kalkyler. Och man behöver knappast göra
det, när man samtidigt från kalkylatorernas håll tror, att den nu föreslagna
organisationen är sådan, att ett stort antal sjukkassor icke skola ansluta sig
till densamma och sålunda icke komma i åtnjutande av det anslag, som staten
i detta avseende utfäster sig för.

Jämväl i ett annat avseende är det rätt egendomligt att konstatera, att det
tyckes icke, åtminstone för herr Järte, ligga något tilldragande i reformen, därför,
att den framlägges av en högerregering. Han framhöll 1927, att han måste
beklaga, att frågan örn omorganisation av sjukkasseväsendet ännu en gång
måste falla. Det yttrade han 1927. I dag saknade jag från hans sida ett dylikt
beklagande. Det förefaller tvärtom, som örn han nu med särskilt nöje toge
avsked för mycket lång tid från önskvärdheten av reformer på nu föreliggande
område.

Jag skall icke upptaga tiden längre. Jag hoppas, att kammaren kommer att
i allt väsentligt bifalla det nu föreliggande förslaget.

Vad beträffar de detaljerinringar, som gjorts mot förslaget och till vilka man
senare återkommer, har jag för min del kunnat godtaga propositionen i de omstridda
avseendena i befintligt skick. Å andra sidan vågar jag göra gällande,
att de ändringar, som företagits, icke äro av den riskfyllda innebörd, att den,
som i övrigt är anhängare av förslaget, skulle på grund av dessa utskottets
ändringar behöva gå emot saken. Jag skall icke för min del finna det märkvärdigt,
om i ett eller annat avseende vid den fortsatta detaljbehandlingen någon

Lördagen den 24 maj £. m.

43 Nr 31).

jämkning skulle ske. Men jag tror icke, att man behöver beteckna utskottets Ar^i- ändring
ändringar som så anskrämliga nyheter, att man med åberopande av dem såsom * u^ent
avslagsskal skall ga emot nela reformen. föreningar

Jag tillåter mig, herr talman, att i korthet yrka bifall till den nu föredragna m. m.
paragrafen. (Forts.)

Herr Aronson: Herr talman! Herr Laurén ställde till mig en fråga, örn
jag hade brandförsäkrat och örn jag vore livförsäkrad. Jag vill svara, att jag
har brandförsäkrat och att jag är livförsäkrad för ett mindre belopp. Men till
dessa försäkringar betalar staten icke ett öre. Hade det här icke varit fråga
örn statshjälp till sjukkassorna, hade jag icke behövt besvära kammaren med
något anförande, och då skulle jag icke hava uppträtt här för att anmärka något
mot förslaget.

Sedan vill jag beträffande fru Nordgren och herr Brännberg, vilka också
hade repliker till mig, svara, att jag vill nu icke gå in på en undersökning av
artskillnaden mellan den nu ifrågavarande statshjälpen och den, som är ifrågasatt
för jordbrukets vidkommande. Detta skulle nog vara synnerligen intressant
i ett annat sammanhang, men nu vågar jag icke upptaga tiden därmed.
Jag vill emellertid begagna tillfället att till såväl fru Nordgren som herr Brännberg
uttala ett tack för det åtminstone indirekta medgivande, som från deras
sida givits, att det här gäller ett offer från landsorten till förmån för industrioch
stadsbefolkningen. Jag vill därtill uttala den önskan, att kammarens landsortsrepresentanter
äro goda och teckna sig detta till minnes.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Endast ett par ord, i anledning av

att herr Aronson i sitt yttrande sade, att det var bra, som det var. Jag ber då
att få fråga, om han anser det bra, när man i den statistik, som utarbetats av
1926 års sakkunniga, finner, att t. ex. i Hedemora ha vi 11 sjukkassor med 487
medlemmar. Jag menar, att splittringen är så stor, att dessa sjukkassor icke
kunna få den ekonomiska bärkraft, som en understödskassa bör ha. Vi ha
flera socknar i vår provins, där samma förhållande gör sig gällande som i
Hedemora, så att Hedemora är visst icke ensam därom. I Avesta finnas 11
sjukkassor med 1,136 medlemmar. Där är medlemsstocken något större på
samma antal sjukkassor. I Stora Tuna ha vi 29 sjukkassor med 3,271 medlemmar.
Hela vägen igenom ser man denna mängd av sjukkassor, som växt upp
inom olika kommuner och olika samhällsskikt. Det torde vara på tiden att se
till, att man får en centralisering, så att man kan nedbringa kostnaderna för
administration o. dyl. samt även bereda de sjuka en bättre och kraftigare hjälp
vid inträffade sjukdomsfall.

Vidare vill jag säga, att det är ingen nyhet, om vi gå in för att bevilja ett
visst anslag för beredande av hjälp till läkarvård. Det lia vi redan gått in för
på olika punkter under femte huvudtiteln, där riksdagen redan beviljat mer än
400,000 kronor i form av bidrag för att anskaffa sjukvård åt samhällsmedlemmar.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Under lång följd av år har i

kammaren, då socialförsäkringsfrågor varit föremål för överläggning, gjorts
gällande, att villkoret, för att man överhuvud taget skall kunna gå med på ett
utbyggande av socialförsäkringen, måste vara, att sjukförsäkringen först blir
ordnad. Nu, när ett sådant förslag föreligger, som otvivelaktigt får anses vara
antagbart, då anföres som argument här, att nu är det nödvändigt att, innan.

Nr 30. 44

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. ändring
i lagen om
understödsföreningar

m. m.

(Forts.)

man utbygger sjukförsäkringen, se till, hur pensionsförsäkringsfrågan slutligen
bör ordnas. Jag kan väl förstå, att detta är ett nödfallsargument från
deras sida, som äro motståndare mot socialförsäkring överhuvud taget, men
däremot kan jag icke förstå, hur detta skäl i någon mån skall kunna påverka
dem, som tidigare med största bestämdhet gjort gällande, att sjukförsäkringsfrågan
är den del av socialförsäkringen, som först måste ordnas.

När det nu föreligger ett förslag, som ju rent ekonomiskt icke verkar avskräckande,
och det befaras, att man på grund därav otvivelaktigt kommer att
giva förslaget sin anslutning, då försöker man göra gällande, att de beräkningar,
som ligga till grund för förslaget, icke äro hållbara. I stället för de
8 milj.oner kronor, som man räknat med, vill man göra gällande, att det kommer
att kosta 32 miljoner kronor. Denna argumentation känner man igen, men
man måste be herrarna, som argumentera på det sättet, att något taga sig i
akt, ty det verkar icke fördelaktigt, örn man tror, att man skall kunna ockra
på kammarens omdömesförmåga i det avseendet. Hur var det för ett par år
sedan, då det ställdes ett yrkande, som skulle innebära en ökad utgift av 6
miljoner kronor? Jo, man sökte göra gällande, att det i verkligheten skulle
innebära 17 miljoner kronor. Jag tycker, att det i alla fall är ali anledning
att anmoda dessa, som argumentera på detta sätt, att icke utmana kammaren,
ty det måste otvivelaktigt innebära en utmaning. Man måste ju hysa den uppfattningen,
att man kan föra fram vilka argument som helst och att kammaren
skall låta skrämma sig av dylika argument, som dock äro uppenbart ovederhäftiga.

Nu har denna fråga varit föremål för överläggningar så länge, att den borde
vara mogen för lösning. När det nu kommit fram ett förslag, som tillfredsställer
— ja, jag medger, att det icke fullt tillfredsställer sjukkasseförsäkringsfolket,
men detta har dock givit sin anslutning till förslaget, och jag_ tror,
att detta förslag kan accepteras, då det innebär en möjlighet till en rationellare
försäkring mot sjukdom, än som tidigare varit möjlig — när det nu ligger
så till och här är fråga örn hjälp till självhjälp, en sund och riktig princip för
socialförsäkringsfrågans ordnande, då vill jag ifrågasätta, huruvida man här
verkligen på allvar kan göra gällande, att frågan borde bli föremål för ytterligare
utredning. Det är också med allra största förvåning, som man hör,
att det finns någon inom det folkfrisinnade partiet, som går på denna de obotfärdigas
linje. Det var därför med stor tillfredsställelse, som man här för
en stund sedan hörde, att denna mening dock blev grundligt desavouerad av
partiets ledare.

Jag är övertygad örn att man utanför riksdagen skulle med allra största
förvåning taga kännedom örn att riksdagen avslagit detta förslag, om detta
skulle bli riksdagens beslut. Men det vore väl orimligt att tänka sig, att denna
fråga, som nu alldeles uppenbart måste anses stå inför sin lösning, skulle
ännu en gång röna ett sådant öde. Jag tror, att örn man överhuvud taget alltjämt
vill påräkna aktning för riksdagens vilja att främja folkets viktiga livsfrågor,
är det nödvändigt, att vi söka komma till ett resultat och biträda utskottets
förslag, till vilket jag, herr talman, yrkar bifall.

Fru Östlund instämde häruti.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr talmannen
propositioner dels på godkännande av förevarande paragraf, dels ock på
avslag å utskottets författningsförslag i vad anginge berörda paragraf; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Aronson, i anledning varav ette? given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Lördagen den 24 maj f. m.

45 Ni 39.

Den, som vill, att kammaren godkänner 1 § i sammansatta stats- och andra ändring
lagutskottets förevarande förslag till förordning örn erkända sjukkassor, undérstödsröstar
föreningar

Ja; m.m.

Den, det ej vill, röstar (Forts.)

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda författningsförslag
i vad angår denna paragraf.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Aronson, vadan namnupprop
verkställdes. Därvid avgåvos 118 ja och 73 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt förevarande paragraf.

2—8 §§; överskriften till 1—8 §§; 9—16 §§.

Godkändes.

17 § skulle enligt utskottets med Kungl. Maj:ts överensstämmande förslag
lyda sålunda:

17 §.

Erkänd sjukkassas stadgar må såsom uteslutningsgrund, utöver vad som
följer av bestämmelserna i 13, 15, 16 och 19 §§, upptaga allenast, att medlem
vid ansökan örn inträde eller övergång till högre sjukhjälpsklass svikligen uppgivit
eller förtegat något förhållande, som kan antagas vara av betydelse vid
prövningen av sådan ansökan, genom svikligt förfarande förskaffat sig eller
sökt förskaffa sig understöd från kassan eller underlåtit att ställa sig till efterrättelse
kassans stadgar eller styrelsens i behörig ordning utfärdade föreskrifter.
Försummelse med avseende å avgiftsbetalning må allenast i den i 18 §
stadgade ordning föranleda medlemskaps upphörande.

Har beträffande medlem av erkänd sjukkassa omständighet inträffat, som
kassan finner böra föranleda medlemmens uteslutande, skall det åligga kassans
styrelse att genom rekommenderat brev under medlemmens sista kända adress
giva medlemmen underrättelse därom, därvid skälig tid må föreskrivas medlemmen
för avgivande av förklaring.

Herr Rydén hade i sin ovanberörda reservation yrkat, att ordet »må» i paragrafens
sista stycke skulle utbytas mot »skall».

Paragrafen föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Andersson i Höör: Herr talman! Vid denna paragraf finnes en reservation
av herr Rydén. Mitt namn har icke kommit med under denna reservation,
fastän jag inom utskottet haft samma uppfattning som herr Rydén och
röstat för samma förslag, till vilket jag nu ber att få yrka bifall. Det skiljer
sig från utskottets förslag endast i fråga om ett ord. Det gäller, att ordet
»må» skall utbytas mot ordet »skall». Det står, att »skälig tid må föreskrivas
medlemmen för avgivande av förklaring». Jurister ha tolkat det så, att
denna bestämmelse icke är tillräcklig, utan att sjukkassans styrelse kan under -

Nr 39. 46

Lördagen den 24 maj f. m.

Äng. ändring ]ata att föreskriva skalig tid. Men örn det star »skall», är den tvungen att
i lagen om - ,

understöds- g0ra aet -

föreningar
m. m.
(Forts.)

Jag ber således att få yrka bifall till herr Rydéns reservation.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Jag ber att, med hänvisning till

utskottets motivering, få yrka bifall till utskottets förslag i fråga örn § 17.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av förevarande paragraf enligt utskottets förslag, dels ock på
bifall till den vid paragrafen avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Andersson i Höör begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
samt anslogs:

Den, som godkänner 17 § i sammansatta stats- och andra lagutskottets förevarande
förslag till förordning örn erkända sjukkassor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid denna paragraf avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren godkänt paragrafen enligt utskottets förslag.

Återstående delar av förevarande förfåttningsfförslag.
Godkändes.

Utskottets hemställan i morn. B) förklarades vara besvarad genom kammarens
beslut i fråga örn författningsförslaget.

Mom. A).

Utskottets i momentet intagna lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i mom. A) förklarades vara besvarad genom kammarens
beslut i fråga örn lagförslaget.

Härpå föredrogs mom. C); och yttrade därvid:

Herr Järte: Herr talman! Av formella skäl måste jag yrka bifall till reservationen,
men eftersom själva principvoteringen ägt rum, gäller det bara
en tom formalitet.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner å de därunder förekomna yrkandena, biföll kammaren utskottetsi
förevarande moment gjorda hemställan.

Lördagen den 24 maj f. m.

47 Nr 39.

Mom. D).

Utskottets förslag till bestämmelser angående statsbidrag åt sjukkassor.

De av Kungl. Maj:t oell utskottet föreslagna bestämmelserna lydde i nedan
angivna delar sålunda:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

(i utskottets förslag:)

4. För varje dag erkänd sjukkassa, under tid då antagandet varit gällande,
i enlighet med bestämmelserna i förordningen örn erkända sjukkassor utgivit
sjukpenning eller moderskapspenning örn minst en krona eller bekostat
sjukhusvård eller vård å förlossningshem, utgår statsbidrag (sjukdagsbidrag,
moderskapshjälpsbidrag) med 50 öre. För dag, då sjukpenning eller moderskapspenning
utgått jämväl från annan erkänd sjukkassa, utgör dock statsbidraget
till varje kassa allenast 25 öre.

Statsbidrag som nu sagts må dock
ej beräknas för dag, då medlem uppburit
ersättning enligt lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete eller lagen
örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
eller enligt gällande bestämmelser
örn ersättning i anledning av
kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring.

Statsbidrag som nu sagts må dock
ej beräknas för dag, då medlem

a) uppburit ersättning enligt lagen
örn försäkring för olycksfall i arbete
eller lagen örn försäkring för vissa
yrkessjukdomar eller enligt gällande
bestämmelser om ersättning i anledning
av kroppsskada ådragen under
militärtjänstgöring eller

b) eljest av allmänna medel åtnjutit
avlöning eller annan ersättning med
minst en krona.

Sjukdagsbidrag må ej heller beräknas för längre tid än tre år för varje sammanhängande
sjuklighetstillstånd. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio
dagar från den sista dag, för vilken sjukdagsbidrag utgått, räknas härvid som
omedelbar fortsättning av det tidigare sjuklighetstillståndet.

5. För understöd, som av erkänd sjukkassa, under tid då antagandet varit
gällande, jämlikt nyssnämnda förordning meddelats i form av ersättning för
medlems utgifter till läkarvård, som i 21 § första stycket av förordningen
sägs, så ock till annan läkarvård, läkemedel och andra av läkare föreskrivna
sjukvårdande åtgärder utgår, under förutsättning att understödet från kassan
motsvarat i fråga örn läkarvård högst två tredjedelar och i övrigt högst hälften
av kostnaderna för ändamålet, statsbidrag (sjukvårdsbidrag) med hälften av
det utgivna understödet. Därest i visst fall med hänsyn till understödets art
större svårigheter möta för kassa att begränsa understödet på sätt nyss sagts
eller därest annat särskilt skäl därtill föranleder, äger tillsynsmyndigheten
medgiva, att sjukvårdsbidrag må utgå, ändå att sådan begränsning av understödet
ej iakttagits, och skall i dylikt fall bidraget utgå med en tredjedel av
det utgivna understödet.

Sjukvårdsbidrag må utgå med högst
tre kronor eller, då vård som i första
stycket sägs lämnats jämväl åt medlems
barn under femton år, högst fyra
kronor årligen för varje medlem som
tillförsäkrats understöd av angivet
slag. Beträffande medlemmar, som äro
bosatta i Norrbottens, Västerbottens,

Västernorrlands eller Jämtlands läns
landstingsområde, äger tillsynsmyndigheten
medgiva, att sjukvårdsbidrag må

Ang. ändring
i lagen om
understödsföreningar

m. m.

(Forts.)

Nr 30. 48

Lördagen den 24 maj f. m.

Äng. ändring
i lagen om
understödsföreningar

m. m.
(Forts.)

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

utgå med högst fyra eller, då vård lämnats
jämväl åt medlems barn under
femton år, högst fem kronor årligen.

Sjukvårdsbidrag utbetalas, där ej enligt övergångsbestämmelserna till förordningen
lokalsjukkassa ensam skall svara för de med bidraget avsedda kostnaderna,
för varje centralsjukkasseområde till centralsjukkassan. Denna har
att till var och en av de särskilda lokalsjukkassorna överlämna ett belopp, motsvarande
hälften eller, i fall som avses i första stycket sista punkten, en tredjedel
av de understödskostnader, som jämlikt 28 § i förordningen stannat å
kassan.

Har tillsynsmyndigheten, på sätt i 20 § andra stycket i förordningen sägs,
medgivit sjukkassa att i stället för där angiven ersättning för utgifter till
läkarvård meddela annan sjukbjälp, som ej är sjukpenning, äger tillsynsmyndigheten
bestämma, till vilket belopp statsbidrag i förhållande till sådan sjukhjälp
må utgå, dock att dylikt statsbidrag ej må motsvara mer än en krona
50 öre årligen för varje sådan hjälp tillförsäkrad medlem. Huru statsbidrag
som nu sagts skall fördelas mellan lokalsjukkassa och centralsjukkassa, bestämmes
av tillsynsmyndigheten.

Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 81 december det år
statsbidraget avser. Har antagandet till erkänd sjukkassa icke varit gällande
under hela detta år, skall beträffande det belopp, varmed statsbidrag som nu
sagts må högst utgå, vad här ovan i punkt 3 för sådant fall stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Sedan momentet föredragits, yttrade:

Herr Järte: De ledamöter, som följt med i trycket och i debatten, veta,

att här föreligga från utskottsmajoritetens sida två avvikelser från Kungl.
Maj:ts förslag. Någon reservation är icke avgiven på denna punkt, därför att
den vederbörande ledamot, som ville bifalla Kungl. Maj:ts oförändrade förslag
och alltså i denna fråga hade en mot utskottsmajoriteten avvikande mening,
icke var närvarande vid justeringen och därför icke kunde avgiva reservation.

Under debatten ha dessa frågor nu diskuterats. Det gäller bär att förebygga
överförsäkring på sätt, som var stadgat i 1927 års förslag. Vad vidare beträffar
frågan örn sjukvårdsförsäkring, så har Kungl. Maj :t där maximerat statsbidraget
på sätt, som kammaren finner på sidan 45.

Jag yrkar nu bifall till Kungl. Maj:ts förslag och avslag på utskottets hemställan
i förevarande punkter.

Herr Jansson i Falun: Jag har ju i mitt första anförande även varit inne
på denna fråga och skall därför icke trötta kammaren med att upprepa de skäl,
jag då anförde.

Jag ber på grund av de synpunkter, som jag då framhöll, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Lubeck: Herr talman! Jag
skall icke heller förlänga debatten men ber att ännu en gång få hemställa till
kammaren att på denna punkt bifalla Kungl. Maj :ts förslag.

Jag ber att få erinra örn att vid 1927 års förslag fanns en bestämmelse av
den innebörd, som bär förekommer i det föreliggande förslaget. Där förekom
också en bestämmelse örn att, därest sjukkassemedlem var berättigad att av allmänna
medel erhålla sjukbjälp eller annan ersättning med minst 1 krona örn dagen,
skulle man göra avdrag med det belopp, som han sålunda uppbar från det

Lördagen den 24 maj f. m.

49 Nr 39.

allmänna. En liknande bestämmelse förekommer även i den danska förordningen.

Det är alldeles riktigt, som här framhållits som skäl för den ändring, som
gjorts, att man uppnår naturligtvis icke den absoluta rättvisan i detta fall. Det
är också så, att där enskilda arbetsgivare i sådana fall lämna bidrag, har man
icke kunnat tillämpa en motsvarande princip med hänsyn till svårigheten att
kontrollera detta. Men den omständigheten synes mig icke få utgöra anledning
till — och detta ur viktiga principiella synpunkter — att man lämnar statsbidrag
av två olika slag i sådana fall som detta.

Jag hemställer därför, att kammaren ville biträda Kungl. Maj:ts förslag på
denna punkt.

Herr Höglund i Göteborg: Herr talman! Jag kan för min del icke anse
det riktigt att handla pa det sätt, som föreslås i den kungliga propositionen.
Oavsett var vederbörande har sin anställning, bör samma rätt till statsbidrag
tillkomma alla, salunda oberoende av örn de äro anställda hos kommuner eller
hos privata arbetsgivare.

Det har framhållits en hel del skäl härför, dels att man anser den av Kungl.
Maj:t föreslagna anordningen orättvis, och dels att den skulle vålla sådana svårigheter
och besvärligheter, att det icke uppvägde de jämförelsevis obetydliga
kostnader, som det här gäller. Jag vill anföra ett exempel. Om t. ex. de anställda
vid en spårväg, som tillhör en kommun, hava bildat en sjukkassa, så
skulle de icke komma i åtnjutande av statsbidrag, därför att de i sitt avtal hade
medgivits^ vissa förmåner i fråga örn sjukledighet, medan däremot-personalen
vid en spårväg, som har bolags stämpel, ifall denna personal bildade en sjukkassa,
skulle erhålla statsbidrag. Samma är förhållandet på otaliga områden,
där arbetarna i sina avtal hava medgivits denna förmån. Jag anser det därför
ur alla synpunkter orättvist, örn dessa nu skulle sättas i en annan klass än
övriga, som frivilligt vilja vara med örn sjukförsäkring.

Jag ber att få säga, att inom många områden har under nuvarande förhållanden
spirat upp ett ganska starkt intresse för sjukkasseverksamheten, och
det intresset skulle man helt och hållet undertrycka, om riksdagen nu skulle gå
in för sådana bestämmelser. Huru skulle det för övrigt i många fall ställa
sig med dylika bestämmelser? Här finns ju i såväl statliga som kommunala
verks s. k. säsongarbetare, som endast tidvis äro anställda där och alltså för den
tiden skulle falla under denna bestämmelse, ifall de tillhörde någon sjukkassa.
Menander övriga tidsperioder äro de i annat, privat arbete, och alltså skulle
de_då hava rätt till statsbidrag. Jag tror, att det skulle bliva mycket bråk och
krångel med dessa med särskild matrikelföring för att verkligen kunna få kontroll
över, huru dessa medel skulle utgå.

Med det anförda ber jag för min del, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Laurén: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till Kungl. Maj ds
förslag.

Herr Strindlund: Herr talman! Den fråga, som vi nu diskutera, gäller

icke, huruvida en sjukkassa skall ha rätt att betala sjukersättning till personer,
som drabbas av begränsning i ersättningen av statsmedel, utan huruvida sjukkassorna
skola ha rätt att fa bidrag av statsverket för en person, som, samtidigt
som han kan få sjukdagsersättning eller annat sjukvårdsbidrag, också uppbär
avlöning eller annan ersättning med minst 1 krona örn dagen av allmänna medel.
Vill man gå in för det, skall man följa utskottet. Men tycker man, att det
Andra kammarens protokoll 1030. Nr 39. a

Ang. ändring
i lagen om
understödsföreningar

m. m.
(Forts.)

Nr 3». 50

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. ändring
i lagen om
understödsföreningar

m. m.
(Forts.)

är tillräckligt, om elen sjuke har avlöning eller annan ersättning från statsverket,
då skall man följa Kungl. Maj:ts förslag. Det är kontentan av det hela.

Herr Jansson i Falun: Ja, det är icke så enkelt, som herr^ Strindlund vill
göra gällande. Principen är nog enkel, men jag har tidigare papekat, huru det
kommer att verka i realiteten, att det kommer att verka orättvist och orättfärdigt.
Det är detta, som gjort, att vi icke kunnat tillstyrka förslaget.

Vidare anser jag för min del, att den avlöning, som utgår pa grund av arbetsanställning,
det är en sak, som hör samman med underhandlingarna örn avlöningsförhållandena
för den anställde; det är icke en fråga, som hör samman roed
sjukförsäkringen. Den förstnämnda fragan, menar jag, skall avkopplas fran
sjukförsäkringsfrågan och endast tagas i beaktande, när man behandlar avlöningsspörsmål.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Efter av herr talmannen till
en början särskilt beträffande var och en av punkterna 1 3 av förevarande

bestämmelser därå framställda propositioner blevo utskottets förslag till avfattning
av nämnda punkter av kammaren godkända.

Vidare gav herr talmannen beträffande punkten 4 propositioner dels på godkännande
av utskottets förslag, dels ock på godkännande av berörda punkt
enligt Kungl. Maj:ts förslag; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Järte, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren godkänner punkten 4 i sammansatta stats- och
andra lagutskottets förevarande förslag till bestämmelser angående statsbidrag
åt sjukkassor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda punkt enligt Kungl. Maj:ts
förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nejpropositionen.

Kammaren hade alltså godkänt punkten i den av Kungl. Maj:t föreslagna
lydelsen.

Slutligen blevo efter av herr talmannen särskilt beträffande var och en av
punkterna 5—7 framställda propositioner utskottets förslag till avfattning av
dessa punkter av kammaren godkända.

Utskottets hemställan i moni. D) bifölls i vad den ej besvarats genom kammarens
beslut i fråga örn bestämmelserna angående statsbidrag åt sjukkassor.

Mom. E) och F).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lördagen den 24 maj f. m.

51

Nr 39.

§ 5.

Å föredragningslistan var härefter upptaget statsutskottets utlåtande nr 4,
angående regleringen för budgetåret 1930/1931 av utgifterna under riksstatens
fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att detta utlåtande skulle
föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast dessas nummer skulle uppropas i de fall, där en framställning av Kungl.
Majit blivit av utskottet oförändrad tillstyrkt, och i övriga fall endast kantrubrikerna
uppläsas.

Efter föredragning av punkten 1, angående omorganisation av försvarets
centrala ledning och förvaltning, begärdes ordet av

Herr Öhman, som yttrade: Herr talman! I anslutning till den nu före dragna

punkten i utskottets utlåtande skall jag be att få anföra ett par principiella
synpunkter till utskottets utlåtande i övrigt.

De är ju så, att det nuvarande militärväsendet i Sverige, liksom militärväsendet
över huvud i de kapitalistiska staterna, i första hand har till uppgift
att försvara och värna den kapitalistiska samhällsordningen. När vi kommunister
äro motståndare till denna kapitalistiska ordning, följer ju självklart
också därav, att vi äro motståndare till den militära organisation, som detta
system skapat till sitt försvar. Trots att vi äro livligt medvetna om, att det
nuvarande militärväsendet är så väl sammanknippat med den kapitalistiska
ordningen, att det icke kan förintas, utan att denna ordning omstörtas, komma
vi dock att kämpa emot varje anslagskrav, som har karaktär av att vilja förstärka
eller utbygga den nuvarande militära organisationen. Vi äro sålunda i
förevarande punkt motståndare till såväl Kungl. Maj:ts förslag som i ärendet
väckta motioner, men vi kunna heller icke ansluta oss till de synpunkter, som
anförts av utskottet.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till klämmen i utskottets utlåtande
vid förevarande punkt med strykande av dess motivering.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i förevarande punkt med godkännande av dess
motivering, dels ock på godkännande av samma hemställan med uteslutande
av motiveringen; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkten \.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5, angående avlöning till personal vid staber och truppförband m. m.
föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Holmgren: Herr talman! Jag skall be att få yrka, att i motiveringen
angående utbyte av militär handräckningspersonal mot civil personal för förrådsskötseln
på sidan 18, nederst i andra stycket, omedelbart efter ordet »ända -

Ang. omorganisation

av försvarets
centrala ledning
och
förvaltning.

Ang.

avlöning till
personal vid
staber och
truppförband
m. m.

Nr 39. 52

Lördagen den 24 maj f. m.

Äng.

avlöning till
personal vid
staber och
truppförband
m. m.
(Forte )

Äng. avskedsersättning
åt
övertalig
personal vid
armén.

målsenlig» följande mening skall tillkomma, nämligen: »Utskottet har i samband
härmed velat framhålla, att vid tillsättandet av dessa platser det äldre i
tjänsten väl vitsordade underbefäl, vilket av en eller annan anledning icke kunnat
erhålla befordran inom truppförbandet, i första hand härtill bör ifrågakomma.
»

När jag gör detta yrkande, är jag skyldig såväl kamraterna i statsutskottet
som andra kammaren att lämna någon motivering för yrkandet. Saken förhåller
sig så, att vi vid denna frågas behandling inom statsutskottets första avdelning
voro fullt eniga om att ett uttalande liknande detta skulle göras, men det
råkade sedermera vid utskottsbetänkandets avfattande bliva utelämnat, så att
det är helt enkelt en rättelse, som jag här föreslår.

Ett liknande yrkande är gjort eller kommer att göras i första kammaren.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag skall inskränka mig till
att instämma i det yrkande, som herr Holmgren här framställt, d. v. s. örn bifall
till ifrågavarande punkt med det föreslagna tillägget i motiveringen.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt med godkännande
av dess motivering, dels ock på bifall till samma hemställan med den ändring
i motiveringen, som under överläggningen påyrkats av herr Holmgren;
och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den senare propositionen.

Punkten 6.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7, angående avskedsersättning åt övertalig personal vid armén.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Majit under punkten
6 av fjärde huvudtiteln föreslagit riksdagen att till bestridande av kostnaderna
för avskedsersättning åt övertalig personal vid armén för budgetåret 1930/1931
anvisa ett extra förslagsanslag av 100,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom andra
kammaren väckta motioner, nämligen:

nr 23, av herr Andersson i Stockholm; och

nr 188 av herr Hansson i Stockholm m. fl.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte med bifall till motionen II: 23 besluta, att avskedsersättning
och förtidspension jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 15 januari
1926 (nr 10) angående avskedsersättning och förtidspension åt vissa övertaliga
civila löntagare vid armén och marinen skulle beredas civil löntagare även
för den händelse avgången ur tjänst ägde rum under tiden 1 juli 1930—30 juni
1931, dock att de fall, då avskedsersättning eller förtidspension skulle utgå,
borde prövas av Kungl. Majit;

b) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
II: 23 samt med bifall till motionen II: 188 till bestridande av kostnaderna för
avskedsersättning åt övertalig personal vid armén för budgetåret 1930/1931
anvisa ett extra förslaganslag av 220,000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Som motionär har jag endast

att till utskottet framföra ett tack för det enhälliga tillstyrkandet av motionen.

Lördagen den 24 maj f. m.

53 Nr 39.

Vissa omständigheter föranleda mig emellertid att säga ett pär ord i detta sam- Äng. avskedsmanhang.
.

Motionen avser att bereda möjlighet att lämna avskedsersättning åt sådana p<,r80nai lid
äldre underbefäl, som på grund av det sätt, varpå överföringen av underoffi- armén.

cerare har skett, icke i vanlig ordning kunna beredas tillfälle till befordran. (Forts.)

Nu påstås det emellertid, att man vid ett av våra truppslag, för övrigt inom
fortifikationen, har för avsikt att skärpa befordringsgrunderna för underbefälet,
och att detta skulle i det närmast föreliggande fallet komma att taga sig
det uttrycket, att man befordrar en av de allra yngsta furirerna med förbigående
av ett tiotal äldre och kompetenta. Örn dessa principer bli tillämpade, så
betyder det, att en truppslagschef skapar nya svårigheter av den art, som riksdagen
här försökt motverka genom att bevilja ett extra anslag till avskedsersättningar.

Jag vill uttala den förhoppningen, att försvarsministern uppmärksammar
detta förhållande, ty det kan icke vara någon mening i att riksdagen på ett område
söker undanröja svårigheter, om det skall vara möjligt för en truppförbandschef
att sedan utan vidare skapa nya liknande svårigheter på detta område.

Jag har intet annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag vill endast i denna punkt
tillkännage, att jag hade i särskild reservation tänkt föreslå att stryka en del
av motiveringen, nämligen den del, som lyder i första stycket av utskottets
yttrande: »Utskottet förutsätter emellertid därvid, att ytterligare utsträckning
av kungörelsens giltighetstid icke kommer att äga rum, utan att den slutliga
regleringen av arbetarantalet slutföres före utgången av juni månad
1931.» Jag har nämligen haft den uppfattningen, att man icke på förhand
skulle säga ifrån vad man komme att göra eller icke göra i en sådan sak. Jag
vill endast hava detta tillkännagivet till protokollet, då jag icke på annat sätt
fått uttryckt denna min mening.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag tror icke det vore lyckligt, om man
här skulle följa herr Hanssons uppfattning, utan jag tror, att riksdagen skall
undvika att lägga sig i de befordringssystem, som måhända kunna finnas genomförda
på ett eller annat område. Kör min del har jag gjort klart för mig,
att det nog kan vara åtskilliga brister i det system, som användes vid befordringar,
men att här taga ståndpunkt till frågorna tror jag vi skola undvika,
därför att, för att kunna göra det, måste man hava möjlighet till grundlig utredning.
Jag har själv varit inne på de tankarna många gånger, men har funnit
det nästan omöjligt att komma fram till en verkligt god och sund princip.
Grundprincipen bör nog vara den, att alltid den bäste skall befordras, och att
således göra något uttalande örn att ålder och anciennitet skola spela någon
roll, tror jag icke vore lyckligt.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag skall i korthet be att få
instämma i de synpunkter, som herr Törnkvist i Karlskrona framförde beträffande
ändringen av utskottets motivering. Jag har ingen möjlighet att för
tillfället överblicka, huruvida man kommer att till slutet av juni månad 1931
kunna reglera arbetarantalet vid dessa försvarsväsendets arbetsplatser, men örn
så icke skulle vara fallet, skulle det väl knappast vara anledning för riksdagen
att redan ett år i förväg fatta ett beslut, som skulle utgöra ett hinder för en
saklig prövning av vad som behövs efter den 1 juli 1931 i detta avseende.
Det skulle alltså för närvarande, örn utskottets förslag godkändes, innebära,

Nr 39. 54

Lördagen den 24 maj £. m.

Ang: avskeds- man skulle vara förhindrad att framställa yrkande, med förhoppning om

^övertalig11 det skulle bliva föremål för en saklig prövning, även om de allra största

personal vid skäl kunde anföras för ytterligare utsträckning. Då det icke kan överblickas,
armén. huruvida det är möjligt eller icke att ordna saken, som utskottet föreställer

(Forts.) sig, ber jag att få föreslå, att följande passus utgår ur utskottets motivering:

»Utskottet förutsätter emellertid därvid, att ytterligare utsträckning av kungörelsens
giltighetstid icke kommer att äga rum, utan att den slutliga regleringen
av arbetarantalet slutföres före utgången av juni månad 1931.»

Jag ber, herr talman, att få yrka, att den satsen strykes ur utskottets motivering.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att för herr Holmgren
få påpeka, att jag icke föreslagit, att riksdagen skulle uttala sig om befordringsgrunderna.
Jag har passat på att hemställa till herr försvarsministern
att uppmärksamma ett förhållande, som ter sig ganska egendomligt. För det
första är det naturligtvis mycket önskvärd att man vid olika truppslag har
enhetliga befordringsgrunder. För det andra är det naturligtvis önskvärt, att
de som verkligen äro kompetenta bliva befordrade, i varje fall när det gäller
befordran av underbefäl till underofficerare. Och för det tredje är det viktigt,
att örn riksdagen försöker skapa normala förhållanden, icke vilken truppförbandschef
som helst skall kunna kasta om dessa förhållanden och ställa riksdagen
i nya svårigheter. Jag har endast bett herr fösvarsministern att uppmärksamma
förhållandet. Det skulle aldrig falla mig in att föreslå riksdagen
att uttala sig i befordringsfrågor.

Häruti instämde herr Petersson i Broaryd.

Herr Holmgren: Herr talman! I anledning av herr Anderssons i Stockholm
yttrande vill jag framhålla, att när statsutskottet gick in för detta uttalande
i fråga örn avskedsersättning, var det därför att utskottet ansåg tiden vara
inne att avsluta detta kapitel, men å andra sidan har utskottet därmed icke
heller som sin mening velat uttala, att icke i enstaka fall eller i undantagsfall
det skulle finnas möjlighet att meddela avskedsersättning. Med andra ord
avsikten var att i allmänhet skulle detta vara ett från den 1 juli nästa år
avslutat kapitel.

Härmed var överläggningen slutad. Efter av herr talmannen först framställd
proposition på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt fattade kammaren
beslut i enlighet härmed.

Vidare gav herr talmannen beträffande motiveringen propositioner dels på
godkännande av utskottets motivering, dels ock på bifall till det i fråga örn motiveringen
av herr Andersson i Stockholm under överläggningen framställda
yrkandet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Andersson i Stockholm hegärdeemellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren godkänner statsutskottets motivering i punkten 7
av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det beträffande motiveringen av herr Andersson
i Stockholm under överläggningen framställda yrkandet.

Lördagen den 24 maj f. m.

55 Nr 39.

Äng. arméns
reservstater.

för budgetåret

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspr0- ^,r^äUning M
positionen blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning övertalig
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat tor ja-pro- personal vid
positionen, vadan kammaren godkänt utskottets motivering.

Punkten 8.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 9, angående arméns reservstater.

Under punkten 9 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att dels godkänna de vid statsrådsprotokollet över försvarsärenden den
3 januari 1930 fogade förslag till stater för officerare och underofficerare a
reservstat vid armén samt för fältläkarkårens reservstat att galla tor budgetåret
1930/1931, dels medgiva att personal, som med rätt till pension under budgetåret
1930/1931 avginge från arméns reservstater, finge under sin återseende
livstid uppbära pension av statsmedel med de i.kungörelsen den 18 juni 1925 (nr
289) angivna belopp, dels ock i nksstaten for budgetaret 1930/1931 upptaga ordinarie
förslagsanslaget till arméns reservstater med oforandrat belopp, 715,UUU
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) godkänna de —--lika med Kungl. Majit

1930/1931,

b) medgiva, att---angivna belopp, och

c) minska ordinarie förslagsanslaget till arméns reservstater, nu 715,000
kronor, med 25,000 kronor till 690,000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Kvarnzelius Widell,
Bergqvist, Lundell, Hammarskjöld, Olsson i Blädinge, Holmgren Persson i
Fritorp och Sandwall, som ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
mätte

a) godkänna de--- — för budgetåret 1930,1931,

b) medgiva, att---angivna belopp, och

c) i riksstaten för budgetåret 1930/1931 upptaga ordinarie förslagsanslaget
till arméns reservstater med oförändrat belopp, 715,000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade i

Herr Holmgren: Herr talman! Om så olyckligt skulle hända, att vi råkade
i krigisk konflikt med ett annat land, är det alldeles klart, att alla kraiter
måste tagas i anspråk för att skydda hem och härd vare sig de fatt en förstklassig
utbildning eller bara blivit sämre eller kanske icke alls utbildade. Det
är sålunda klart att en av de första åtgärder, som man mäste vidtaga vid krigsfara,
måste bli den att igångsätta en effektiv utbildning for att taga igen det
sorn brustit därvidlag i fredstid. Men för att kunna leda en sadan utbildning
är man i behov av en avsevärd reserv av befäl. Detta är synpunkter som ingalunda
hava förbisetts av den majoritet, som fattade 1925 ars beslut, darfor
att i detta beslut ingår också upprättande av en reservstat med icke mindre
än 308 officerare och 65 underofficerare. När man fattade det beslutet, bestämde
man emellertid samtidigt, att denna reservstats vakanser icke skulle
tillsättas, på den grund att man hade en övergångsstat som innehöll en betydande
mängd med befäl. Denna övergångsstat ar emellertid en rudimentär
organisation, den är avsedd att av sig själv försvinna, da den icke tilllores

Nr 39. 56

Lördagen den 24 maj f. m.

ÄS några nya krafter Men under den tid, som reservstaten icke heller tillföres
(Forts.) rta£°n ny personal, haller den också pa att krympa samman. Får detta fortgå,
Komma vi slutligen därhän, att vi varken hava en reservstat ej heller någon
övergångsstat och då skulle nian vara tvungen att på en gång sätta upp hela
reservstaten. Meri man kan icke skaffa 308 officerare och 65 underofficerare
pa en dag. Därför har chefen för generalstaben framlagt ett förslag, enligt
vilket han hade tänkt sig, att man under en följd av 10 år skulle sätta upp
denna reservstat, sa att den efter 10 år bleve komplett, och detta är ju, såvitt
jag kan lörsta, en synnerligen klok anordning.

Nu har Kungl. Majit emellertid icke ens gått så långt, utan Kungl. Majit
tiar inskränkt sig till ett förslag, som innebär, att man skall tillsätta de plater
inom reservstaten, som hädanefter bliva vakanta, d. v. s. Kungl. Majlis
förslag kommer icke att råda hot på den brist på personal, som otvivelaktigt
räder inom reservstaten, utan Kungl. Majits förslag innebär endast, att den
stora brist, som vidlåder denna stat i fråga örn antalet personal, icke kommer
att uliva större, än vad den för närvarande är.

Jag tycker att det är ett så pass modest förslag, att jag hade för min del
hoppats, att man skulle i utskottet funnit majoritet för det. Men när så icke
ar fallet, får jag för min del endast, herr talman, yrka bifall till den i utskottets
utlåtande vid denna punkt fogade reservationen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Den reservstatsorganisation
som beslöts 1925, bär ännu icke till någon del upprättats. Det finnes uttalande
också darom i arets statsverksproposition på denna punkt, men läget har
keller icke varit sadant, att det har ansetts vara någon tvingande nödvändighet
att nu mota de behov, som denna organisation avsåg att tillgodose. Läget
ar iortlarande sadant, att arméförvaltningen i sitt uttalande, bifogat årets huvudtitel,
säger att »med hänsyn till den förefintliga tillgången på personal
pa övergångsstat förutsatte ämbetsverket vidare, att den enligt 1925
ars härordning beslutade reservstatsorganisationen icke komme att un„jr
budgetaret genomföras». — sålunda, arméförvaltningen resonerar på det
sattet sa sent som i ett uttalande till årets huvudtitel.

.. Departementschefen själv synes icke hava någon särskild stark tro på att
aven örn man beviljar helt den lilla summa, som han begär på huvudtiteln i
ar, det skulle bliva någon särskild framgång, enär han uttalar att »med hänsyn
till det nuvarande ekonomiska läget torde man kunna utgå ifrån, att antalet
sökande till beställningar på reservstat bli ganska ringa». Och så i övrigt
meddelas vad det blir fråga om för beställningar, som det gäller att tillsatta.

Utskottet sager, att det »har icke funnit annan anledning till erinran mot
Kungl. Maj :ts förslag än att utskottet ansett något återbesättande av i staten
upptagna reservstatsbeställningar för närvarande icke böra äga rum».

^ kan vara lämpligt att riksdagen följer utskottets synpunkter,
ty de läror lör att man på den punkten skulle kunna på något sätt bliva
överrumplad eller överraskad äro nog efter allt att döma icke så synnerligen
stora.

Jag tycker för den skull, herr talman, att kammaren bör biträda utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Chefen for försvarsdepartementet, herr statsrådet Malmberg: Herr talman''
bom redan är framhållet, så har under en följd av år, efter antagandet av
1925 ars härordning, en spärr satts för nyrekrytering även av 1914 års reservstat,
detta med hänsyn till befintlig stor tillgång av officerare på över -

Lördagen den 24 maj f. m. 57

gangsstat. Emellertid är det, såsom även har framhållits, så att övergångsstatsofficerarna
börja pa att bliva reducerade. 1914 års reservstat har snart
nedsjunkit till en obetydlighet. Ur mer än en synpunkt är det därför synnerligen
önskvärt, att det ges någon möjlighet att successivt förnya reservstaten.

Förutom de nämnda militära skälen finnas en del skäl, som ligga mera
på det personliga området, vilka jag icke kan underlåta att här framhålla.
Det är ju ^sa, att avlöningarna inom militärväsendet äro hållna mycket låga.
Inträdet saväl på officers- som på underofficersbanan sker vid mycket unga
år. Ynglingar med fallenhet och entusiasm för militäryrket räkna ofta icke
så noga med den framtida utkomsten. De gifta sig ofta tidigt och få en stor
familj. De finna då, att det föreligger svårigheter att taga sig fram. Och
möjligheterna till biförtjänst äro ytterst ringa på flertalet garnisonsorter.
Reservstaten har nu givit dem möjlighet att söka sig annan befattning. De
få en relativt obetydlig lön för den tid, de äro i kronans tjänst, men den springande
punkten är, att de ha möjlighet att bibehålla ledamotskapet i änke- och
pupillkassan. Och därigenom erhålles åtminstone någon möjlighet för familjen
att kunna existera, därest familjefadern skulle falla ifrån, innan han
hunnit få fast fot på en annan arbetsmarknad och därigenom kunnat skapa
en viss trygghet för familjen.

Så länge vi hade. den gamla reservstaten samt övergångsstaten och möjligheten
att komma in på någon av dessa, fanns ju denna säkerhetsventil. Nu
har den varit tillsluten under flera år. Det vore emellertid synnerligen
önskvärt, att möjlighet att söka sig in på andra banor åtminstone i någon utsträckning
kunde givas dem, sorn finna, att de ekonomiska förhållandena på
det militära området icke ge dem och deras familj existensmöjligheter.

Vidare är det en annan sak, och det är, att befordringsförhållandena med
1925 års härordning ha blivit försämrade, gentemot de förhållanden, som voro
rådande, då vederbörande gåvo sig in på banan. Genom möjligheterna för
vissa att komma över på reservstat skulle någon lättnad kunna uppnås, en
lättnad, som även ur personalens synpunkt skulle vara så mycket mera önskvärd,
sorn, såsom det torde vara bekant, överföringarna i stor utsträckning
skett så, att aldre personal överförts, och därför avgången av aktiv personal
sedan den 1 januari 1928 har varit synnerligen minimal.

Såväl ur krigsberedskapssynpunkt som kanske ännu mera ur denna billighetssynpunkt
för personalen skulle därför ett bifall till Kungl. Maj:ts proposition
ha sin stora betydelse. Jag anser därför, att den hemställan, som
herr Holmgren gjort, är i högsta grad behjärtansvärd.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner. dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt,
dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl av herr Holmgren, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 9
av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ju;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid berörda punkt fogade reservationen.

Nr 39.

Ang. arméns
reservstater.
(Forts.)

Nr 89. 58

Lördagen den 24 maj f. m.

Äng. arméns
reservstater,
(Forts.)

Ang. de
värnpliktigas
avlöning.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 10—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten U, angående anslaget till de värnpliktigas avlöning.

Under punkten 15 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att öka ordinarie förslagsanslaget till de värnpliktigas avlöning, nu

2.765.000 kronor, med 64,000 kronor till 2,829,000 kronor.

Uti två likalydande motioner, nämligen nr 41 inom första kammaren av herr
Thorén m. fl. och nr 66 inom andra kammaren av herr Björnberg hade föreslagits,
att riksdagen ville besluta, att värnpliktiga studenter och likställda under
den tid de tjänstgjorde såsom underbefäl skulle erhålla samma dagavlöning
som fast anställt manskap i motsvarande grad hade i begynnelselön.

Vidare hade uti en av herr Öhman m. fl. inom andra kammaren väckt motion,
nr 50, föreslagits, att riksdagen måtte besluta, att värnpliktig skulle
under tjänstgöringstiden erhålla ett penningbidrag av 1 krona per dag vid
tjänstgöring på förläggningsorten och en krona och femtio öre vid tjänstgöring
i fält och till sjöss, samt att dessutom till värnpliktig, som vöre familjeförsörjare
eller på annat sätt försörjningspliktig, skulle utgå familjebidrag till
hustru eller av den värnpliktige beroende föräldrar med, per dag räknat:

i ortsgrupp I 2 kr. 35 öre; i ortsgrupp II 2 kr. 70 öre; i ortsgrupp III
3 kr. 5 öre; i ortsgrupp IV 3 kr. 40 öre; i ortsgrupp V 3 kr. 75 öre, samt
för varje barn, eller annan person, vilken den värnpliktige har att försörja:
i ortsgrupp I 50 öre; i ortsgrupp II 60 öre; i ortsgrupp III 70 öre; i ortsgrupp
IV 80 öre; i ortsgrupp V 90 öre.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 41 och II: 66 ävensom å motionen II: 50,
i vad desamma avsåge förevarande anslag, minska ordinarie förslagsanslaget
till de värnpliktigas avlöning, nu 2,765,000 kronor, med 46,000 kronor till

2.719.000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Öhman: Herr talman! Den av mig och mina partikamrater i kam maren

väckta motionen med förslag till höjning av utgående ersättning till
de värnpliktiga har, såsom synes av detta utskottsutlåtande, enhälligt avstyrkts.
Vi lia framfört detta yrkande under den bestämda uppfattningen,
att när staten utan vidare ålägger ungdomen att under viss tid genomgå militärutbildning,
följer ock därmed såsom självklart förpliktelse fran statens
sida att i någon mån hålla den värnpliktiga ungdomen ekonomiskt skadeslös
under den tid, den är inkallad till militär tjänstgöring.

Det är obestridligt, att nu utgående dagsersättning av 50 öre är alldeles
för lågt tilltagen, och den saken hjälpes ju.icke upp genom att utskottet hänvisar
till att 1929 års riksdag avslog en liknande framställning. Ersättningen
är i varje fall alltför liten.

Emellertid synes det, som örn utskottet hyste den uppfattningen, att staten
här ägde rätt att pålägga den värnpliktiga ungdomen vilka uppoffringar som

Lördagen den 24 maj £. m.

59 Nr 89.

helst, utan att å andra sidan känna några förpliktelser. Jag är emellertid
övertygad om, att den arbetare- och småbondeungdom, vars ekonomiska intressen
det här gäller, skall veta att på riktigt sätt värdera just det ställningstagande,
som utskottet och förmodligen därmed även kamrarna intaga till
denna för dem så betydelsefulla fråga. Det kan icke på något sätt sakligt
försvaras, att man här skall ifrån statens sida ålägga ungdomarna att genomgå
militärutbildning, att tjänstgöra i en militär organisation, där de på
grund av sin ekonomiska och sociala ställning i stor utsträckning icke ha
några intressen gemensamma med de intressen, som denna militära organisation
har till sin uppgift att försvara.

Detta avvisande stämmer också föga överens med den lätthet, varmed man
rullar miljonanslag i övrigt, när det gäller militära ändamål. När det här
alldeles nyss har varit fråga om att fastställa avlöningsstat för militärbefälet,
i första hand då det högre militärbefälet, då har man icke på något sätt
talat örn nödvändigheten av att spara. Men när det gäller den värnpliktiga
ungdomen, när det är fråga örn att höja dess dagsersättning ifrån 50 öre till
en krona, då finnes det varken i utskottet och ej heller i riksdagen någon som
helst förståelse för ett sådant krav.

Jag är medveten om att det icke går att ändra riksdagens uppfattning i
denna fråga, vilket emellertid icke kommer att förhindra oss kommunister att
kämpa för de värnpliktigas intressen. Jag slutar med att tillägga, att jag
är övertygad örn att det ställningstagande, som utskottet här har intagit,
skall bidraga till att lära den värnpliktiga ungdomen att förstå, att trots allt
frasrikt tal örn fosterlandskärlek och fosterland, lever man dock, så länge det
kapitalistiska samhället består, i fiendeland, örn man icke har sådana ekonomiska
möjligheter, att man kan känna sig sammanväxt med den kapitalistiska
ordningen.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den del av yrkandet
i vår motion, som sammanfaller med den punkt i utskottets utlåtande,
som nu är före.

Herr Björnberg: Ja, herr talman, på denna punkt, då det gäller avlöningsfrågan
för de värnpliktiga, har jag jämte herr Thorén i första kammaren
väckt motion, där vi hemställt, att riksdagen ville besluta, att värnpliktiga
studenter och likställda under den tid de tjänstgöra som underbefäl erhålla
samma dagsavlöning som fast anställt manskap i motsvarande grad har i begynnelselön.

Detta yrkande är från vår sida, eller i varje fall från min sida, icke motiverat
av någon särskild önskan att med högre anslag konsolidera de militära
arrangemangen. Utan vi lia — med tanke på dem, som det här gäller, icke
i deras egenskap av krigare eller befäl utan i deras egenskap av fattiga människor
—• ansett det vara rimligt, att de skulle kunna likställas med de fast
anställda, då i alla fall deras tjänstgöring är så likartad med fast anställdas,
att de skulle kunna jämställas med dem också i fråga om den lilla ersättning,
som staten ger. Denna grupp är ju ingalunda upptagen i någon särskild
lönegrad, och någon speciell löneökning i egentlig bemärkelse är det ju icke
fråga örn, utan detta är som sagt ett mycket rimligt och, som jag tror, vällovligt
försök att få det litet drägligare för dem under de veckor, de på detta
sätt tvingas in i statens tjänst, varest de få stanna viss tid, antingen de ha
lust eller icke, och där de måste tjänstgöra i ett arbete, som för många icke
är så särskilt angenämt.

Utskottet har icke, såvitt jag kan se, motiverat sitt avslag vid detta tillfälle
med något annat än att vi för någon tid sedan ha gått in för en utredning
i fråga örn försvarsväsendet. Det står här på sidan 31: »Några skill för

Ang. de
värnpliktigas
avlöning.
(Forts.)

Nr 89.

60

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. de
värnpliktigas
avlöning.
''Forts.)

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde först propositioner beträffande
motionen II: 50, i vad densamma avsåge förevarande punkt, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan om avslag å nämnda motion, dels ock på
bifall till motionen; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

Härefter blev på herr talmannens därå givna proposition utskottets hemställan
i övrigt av kammaren bifallen.

Punkterna 15—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

innevarande års riksdag att vidtaga jämkning i nu gällande grunder för de
värnpliktigas avlöning synas icke föreligga, så mycket mindre som riksdagen
numera anhållit örn utredning örn vårt lands försvarsväsende.» Och så yrkar
man avslag.

Jag vet dock icke, när de förändringar skola träda i kraft, som denna utredning,
vilken är ifrågasatt, en gång kan leda till, jag menar, att det icke
var alldeles utan skäl, som vi skrevo denna motion. För övrigt var den nyssnämnda
utredningen icke beslutad, då motionen väcktes.

Jag har emellertid den tron, att det ännu under åtskillig tid skall förbliva
vid det gamla, och jag tycker då, att det hade varit mycket rimligt att tillmötesgå
dessa anspråkslösa krav.

Såsom saken nu ligger, skall jag icke göra detta yrkande, men jag har bara
velat säga dessa ord i samband med behandlingen av frågan.

Äng. det frivilliga
skytteväsendets

befrämjande.

Punkten 20, angående anslag till det frivilliga skytteväsendets befrämjande.

Kungl. Majit hade under punkten 21 av förevarande huvudtitel föreslagit
riksdagen, att dels till det frivilliga skytteväsendets befrämjande för budgetåret
1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag av 500,000 kronor, dels medgiva,
att av kronans äldre ammunitionspartier finge till de frivilliga skytteföreningarna
under budgetåret 1930/1931 försäljas högst 5,000,000 skarpa patroner
m/94 till ett pris av 5 öre för patron, inklusive hylsa, dels ock medgiva, att till
den vid skytteförbundens överstyrelses expedition anställda personalen, med
undantag av kassaförvaltaren, finge från förefintliga reservationer under extra
anslaget till det frivillga skytteväsendets befrämjande under år 1930 utbetalas
dyrtidstillägg enligt de grunder, som för samma år vore eller kunde varda bestämda
i fråga örn dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande inom första kammaren väckta motioner, nämligen
nr 42 av herr P.E. A. Jonsson, vilken hemställt, att till det frivilliga skytteväsendets
befrämjande för budgetåret 1930/1931 måtte anvisas ett extra reservationsanslag
av 470,000 kronor,

samt nr 73 av herr Johan Peter Johansson, vilken föreslagit, att riksdagen
måtte dels avslå Kungl. Maj :ts framställning om anslag till den frivilliga skytterörelsens
befrämjande, dels för budgetåret 1930/1931 bevilja ett anslag av

500,000 kronor till främjande av skolungdomens fysiska fostran dels besluta,
att anslaget skulle överflyttas till åttonde huvudtiteln, dels ock anhålla, att
Kungl. Majit ville utfärda närmare föreskrifter för medlens användning.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) med anledning av Kungl. Majits förslag och med bifall till motionen I: 42
samt med avslag å motionen 1:73 i vad den avsåge anslag till det frivilliga

Lördagen den 24 maj £. m.

61 Nr 39.

skytteväsendet, till det frivilliga skytteväsendets befrämjande för budgetåret
1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag av 470,000 kronor;

b) medgiva, att av kronans äldre ammunitionspartier finge till de frivilliga
skytteföreningarna under budgetåret 1930/1931 försäljas högst 5,000,000 skarpa
patroner m/94 till ett pris av 5 öre för patron, inklusive hylsa; och

c) medgiva, att till den vid skytteförbundens överstyrelses expedition anställda
personalen, med undantag av kassaförvaltaren, finge från förefintliga reservationer
under extra anslaget till det frivilliga skytteväsendets befrämjande
under år 1930 utbetalas dyrtidstillägg enligt de grunder, som för samma år
vore eller kunde varda bestämda i fråga om dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst; samt

II. att motionen, I: 73, i vad den avsåge anslag till skolungdomens fysiska
fostran, icke måtte av riksdagen bifallas.

Vid denna punkt hade reservationer avgivits:

av herrar Lindblad, Johan Nilsson i Malmö, Rydén, Walles, Bergström, Anderson
i Råstock, Törnkvist i Karlskrona, Olofsson i Digernäs, Nilsson i Örebro,
Ward och Högström, som ansett, att utskottet bort hemställa,

I. a) att riksdagen med bifall till motionen I: 73, i vad den avsåge det frivilliga
skytteväsendet, måtte avslå såväl Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till det
frivilliga skytteväsendet som motionen I: 42;

b) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag örn försäljning till de frivilliga
skytteföreningarna av skarpa patroner m/94; och

c) att riksdagen måtte medgiva, att till den vid skytteförbundens överstyrelses
expedition anställda personalen, med undantag av kassaförvaltaren, finge
från förefintliga reservationer under extra anslaget till det frivilliga skytteväsendets
befrämjande under år 1930 utbetalas dyrtidstillägg enligt de grunder,
som för samma år vore eller kunde varda bestämda i fråga örn dyrtidstillägg åt
befattningshavare i statens tjänst;

II. att motionen I: 73 i vad den avsåge anslag till skolungdomens fysiska
fostran, icke måtte av riksdagen bifallas; samt

av herrar Widell och Holmgren.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag skall hemställa örn bifall
till den reservation, som är bifogad detta betänkande på sidan 121 och avgiven
av herr Lindblad m. fl., varigenom yrkas avslag på anslaget till det frivilliga
skytteväsendet.

Herr Holmgren: Herr talman! Förr i världen var ju anslaget till det frivilliga
skytteväsendet betydligt större. Men när beloppet fixerades till 500,000
kronor i samband med 1925 års försvarsbeslut, förelåg, såvitt jag kan påminna
mig, icke någon kostnadsberäkning till grund för dessa 500,000 kronor, utan
beloppet var nog att betrakta som den högsta gräns, till vilken de frisinnade
ville gå vid anslag för detta ändamål. Sedan visade det sig, att minderåriga
skyttar fingo del av detta anslag. Då ville riksdagen uttrycka sin mening örn
den saken, genom att göra ett uttalande örn att minderåriga skyttar icke skulle
få del av anslaget. Och detta underströks ytterligare genom att anslaget genom
socialdemokraternas och de frisinnades gemensamma hjälp sänktes från

500,000 kronor till 470,000 kronor. De 30,000 kronor, som avdrogos, skulle
motsvara ungefär det belopp, som gick till de minderåriga skyttarna.

När nu statsrådet föreslagit 500,000 kronor, skulle jag kunna tänka mig, att
hans resonemang ungefär varit följande: Han säger sig, att de frisinnades
högsta gräns är 500,000 kronor. När man har fixerat det beloppet, har ju

Äng. det frivilliga
skytteväsendets

befrämjande.
(Forts.)

Kr 39. 62

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. det frivilliga
skytteväsendets

befrämjande.
(Forts.)

detta icke stått i någon som helst relation till antalet skyttar, som ha fått del
av anslaget. Om man borttager de minderåriga skyttarnas anslag, under, det
att samtidigt de äldre skyttarnas antal måhända ökats, så bör ju detta icke
influera på anslagsbeloppet. När sålunda de frisinnade en gång gått in för
att vilja ge skytteväsendet 500,000'' kronor, borde de val kunna göra det även
nu. Detta resonemang, tycker jag, är riktigt, och det är logik i det.

Nu har emellertid under frågans förberedande behandling i första avdelningen
i statsutskottet från frisinnat håll klart och tydligt utsagts, att mer än 470,000
kronor vill man icke ge, och därför ha vi å vår sida icke heller reserverat oss
för ett högre belopp utan endast antecknat en blank reservation för att bli i
tillfälle att göra detta uttalande. Jag vill samtidigt säga, att jag icke för
framtiden kommer att reservera mig för ett högre belopp, när det är utsiktslöst
att vinna mera, men har jag utsikt att få en förhöjning, skall jag naturligtvis
påyrka en sådan.

Nu får beloppet 470,000 kronor stå som ett uttryck för den faktiska maktställning,
som de frisinnade ha i riksdagen när det gäller politiska anslagsfrågor,
och på denna grund, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr Hamrin: Herr talman! När herr Holmgren inlett en debatt på denna
punkt, känner jag mig oförhindrad, att yttra några ord.

Herr Holmgren anser, att då vi frisinnade en gång gått in för ett anslag
på 500,000 kronor, borde detta belopp vara tabu; man borde icke kunna ändra
på detsamma. Men jag undrar, örn det finns en enda militär sakkunnig på
detta område, som den dag som är inne vill göra gällande, att skytteväsendet
som sådant kan i våra dagar — med de tekniska hjälpmedel på olika områden
och efter liela den omläggning av krigföringen och allt vad därmed sammanhänger
som skett — ha ens tillnärmelsevis den betydelse som det på sin tid
möjligen hade. Det förefaller mig, som örn man skulle kunna resonera på det
sättet, att den lilla prutning som nu ägt rum icke svarar mot det minskade värde,
som skytteväsendet i själva verket har med hänsyn till nutidens krigsformationer.
För min del vill jag bestämt uttala, att jag gärna skulle se, att man
finge bort detta stridsämne i debatterna örn försvarsväsendet, och jag tror, att
högern skulle bidraga till en mera försonlig stämning, örn man ginge in för
att år från år minska på detta anslag, så att man någon gång finge det ur
världen.

Jag skall, herr talman, icke göra något yrkande eller ställa mig pa annan
ståndpunkt än tidigare, men jag vill ha uttalat, att skall detta stridsämne gång
på gång och år efter år tagas upp, kommer jag för min del att ändra ståndpunkt
och gå på rent avslag.

Herr Holmström: Herr talman! Herr Hamrin ville göra gällande, att det
frivilliga skytteväsendet nu skulle vara av mindre betydelse än tidigare. Han
menade alltså, att det skulle vara mindre viktigt att ha goda s. k. prickskyttar
efter den omläggning av krigföringen som skett. Jag vill framhålla, att det
just efter denna omläggning är av mycket större betydelse, att man har en hel
del utomordentligt goda skyttar. Under skyttegravs strå derna i det sifora
världskriget utbildade man särskilda s. k. prickskyttar, som bl. a. hade till
uppgift att ligga med fingret på hanen för att skjuta ned observatörer och
dylika, som tittade upp ur skyttegravarna. Man bedrev sålunda en alldeles särskild
utbildning av prickskyttar. Herr Hamrin omnämnde vidare de tekniska
uppfinningarna kulsprutegevär och kulsprutor. Ja, jag har^ sagt detta, tidigare
här i kammaren —• dessa tekniska hjälpmedel äro icke sa sinnrikt inrättade,
att de själva kunna rikta. Det fordras en man, som gör detta. Och när

Lördagen den 24 maj f. m.

63 Nr 39.

man har en kulspruta, som i eldstyrka motsvarar en hel infanteripluton, mäste
det vara av så mycket större betydelse, att just den man, som handhar detta
utomordentliga vapen, är en god och tränad skytt.

Jag vill sålunda kort och gott gentemot herr Hamrin påpeka, att det frivilliga
skytteväsendet, som har till uppgift att utbilda dylika vältränade prickskyttar,
nu är av mycket större värde, än det tidigare varit.

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Det är icke lönt för en civil att
diskutera dessa frågor, men det sunda bondförnuftet säger mig, att det är en
otidsenlig ordning man här offrar pengar på, när vi ha så många nya uppfinningar,
som äro mycket effektivare i försvarshänseende. Jag tror, att man
borde inskränka åtskilligt på dylika gammalmodigheter inom det militära området.
Jag har, när jag å denna och även å vissa andra punkter anslutit mig
till socialdemokraterna med yrkande örn avslag, betraktats såsom en försvarsfiende.
Jag är dock kanske lika god försvarsvän som någon annan — jag har
t. ex. på punkt 144 varit med örn att anslå en halv miljon mera till flygväsendet,
än socialdemokraterna vilja vara med om. Detta är ett vapen, som hör
nutiden till, och man bör söka modernisera försvaret och göra det både effektivare
och framför allt billigare. Jag har varit emot detta förslag flera riksdagar
förut, och jag hoppas, att den dagen kommer, då det frivilliga skytteväsendet
avskaffas.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Holmgren: Herr talman! Min mening och herr Hamrins gå icke alls
så mycket isär, som herr Hamrin vill göra gällande. Mitt anförande avsåg
precis detsamma som herr Hamrins, nämligen att framhålla, att stridsyxan bör
i denna fråga grävas ner. Jag har velat säga, att jag för framtiden icke kommer
att yrka på något högre belopp utan tvärtom hålla på det belopp, som från
frisinnat håll angivits såsom maximum för vad man praktiskt sett vill gå med
på. Men en deklaration var nödvändig från min sida, ty hur skulle man eljest
förklara, att jag här yrkar bifall till ett lägre belopp, när jag eljest hållit på
ett högre? Det är sålunda av praktiska skäl, som vi numera icke driva yrkandet
örn högre anslag utan nöja oss med vad herrarna vilja vara med om.

Jag yrkar sålunda fortfarande bifall till utskottets hemställan.

Herr Larson i Tönnersa: Herr talman! Av det anförande, som herr Hamrin
höll, kunde man få den uppfattningen, att det frivilliga skytteväsendet icke
har någon större betydelse numera. Jag tillåter mig hysa en helt annan uppfattning.
Denna grundar sig på en ganska god kännedom örn skytteväsendets
utveckling under senare år. Skytterörelsen har nämligen mer och mer lagt an
på att bedriva övningarna så, att de anpassas efter de övningar, som företagas
inom armén. Vi ha mer och mer gått in på fältskjutningar i ganska stor omfattning,
och givetvis kunde vi komma mycket längre, örn vi hade tillräckliga
medel.

Det påstods nu här, att det frivilliga skytteväsendet icke har någon större
betydelse till följd av den tekniska utveckling, som skett på skjutteknikens område.
Men just härigenom ställas oerhört stora krav på skyttarna. Det måste
krävas en stor skicklighet och övning att hantera våra moderna gevär, kulsprutor
och kanoner. Jag vill erinra örn, att under mobiliseringen 1914 sammanfördes
landstorsmän för att fullgöra sin tjänstgöring och att det då kom in en
massa äldre landstormsmän, som aldrig hanterat ett gevär. Det var då av
ofantlig betydelse, att det fanns frivilliga skyttar, som kunde hjälpa till med
utbildningen på detta område. Vid detta tillfälle inkallades nämligen indelta
stamanställda att tjänstgöra vid den aktiva armén. Det var påfallande att

Ang. det frivilliga
skytteväsendets

befrämjande.
(Forts.)

Nr 39. 64

Lördagen den 24 maj f. m.

Ang. det frivilliga
skytteväsendets

befrämjande.
(Forts.)

iakttaga, vilken skillnad det var mellan skjututbildade frivilliga skyttar, och
de som icke hade hanterat ett gevär.

I sammanhang härmed vill jag erinra örn, att skyttarnas utgifter för ammunitionen
uppgå ungefär till kr. 6: 30 per år under det att vad skyttarna få till
sin ammunition utgör blott 1 krona 50 öre. Det är sålunda en ganska stor uppoffring,
som skyttarna få ikläda sig, förutom givetvis de kostnader, som det
alltid medför att deltaga i tävlingarna. Skyttarna avlossade under förra året
enligt uppgift omkring I2''l2 miljon skott, något som ju måste betyda ett ganska
avsevärt värde i den militära utbildningen. Vi skola också komma ihåg, att
många av de värnpliktiga äro inskrivna i reserven och därför icke få någon militär
utbildning, att det är viktigt att upprätthålla denna rörelse även ur den
synpunkten att 90 % av de inskrivna skyttarna äro i värnpliktsåldern. Med
den utveckling skytterörelsen har fått genom att man allt mera gått in för fältskjutningar
och satt större krav på skyttarna, blir sålunda denna rörelse av
stor betydelse, övningarna pågå också under vintern, alltså även under mera
ogynnsamma förhållanden, något som har sitt stora värde även ur övningssynpunkt.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att på det varmaste få förorda ett anslag
å 470,000 kronor. Givetvis hade det varit önskvärt att få ett större anslag.
Det är otänkbart att åtminstone på landsbygden upprätthålla denna rörelse, med
mindre än att anslag beviljas. Anslaget är för närvarande mycket knappt tilltaget.
Skjutbanorna äro i regel icke så iordningställda, som önskvärt vore, och
antalet skyttar, som icke äro aktiva utan passiva, har under senaste tiden något
minskats, vilket har en viss betydelse för föreningarnas ekonomi. Men det är
dock i detta land många, som intressera sig för skytterörelsen; bl. a. ha flera
landsting bidragit med anslag.

Jag vill under sådana förhållanden yrka bifall till ett anslag å 470,000
kronor.

Häruti instämde herrar Lithander, Nilsson i Hörby, Andersson i Lindome och
Anderson i Linköping.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på hemställan av herr talmannen att uppskjuta den
vidare behandlingen av förevarande utlåtande ävensom handläggningen av övriga
å föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.52 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 24 maj e. m.

Nr 39.

65

Lördagen den 24 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Herr

talmannen anmälde till fortsatt handläggning statsutskottets utlåtande,
nr 4, angående regleringen för budgetåret 1930/1931 av utgifterna under riksstatens
fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet; och
lämnades därvid i fråga örn punkten 20, angående anslag till det frivilliga skytteväsendets
befrämjande, enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Hamrin, som anförde: Herr talman! Då flera talare, som anmält sig,
låtit stryka sina namn, kunde även jag ha gjort det. Men då det antagligen blir
votering, skall jag tillåta mig att säga några ord, medan man håller på att
samlas.

Jag har anledning att göra detta med hänsyn till det anförande, som hölls
före middagsrasten av herr Larson i Tönnersa. Han ville, så vitt jag fattade
honom rätt, göra gällande, att skytterörelsen var stadd i en glädjande utveckling.
Jag har då tillfälle att upplysa herr Larson örn några siffror, som
visa utvecklingen på detta område. Jag skulle vilja redan på förhand säga,
att man därav kan draga den slutsatsen, att rörelsen möjligtvis stagnerat,
för att icke säga gått tillbaka -— det senare vill jag dock icke bestämt göra
gällande. År 1926 fanns det 108,658 aktiva medlemmar och 77,681 anslagsberättigade
skyttar över 15 år. År 1927 hade antalet aktiva medlemmar
sjunkit till 89,536, och siffran för de anslagsberättigade skyttarna hade sjunkit
med cirka 2,000 eller till 75,468. År 1928 hade siffran för de aktiva
skyttarna nedgått till 87,499, och likaledes hade en sänkning av de anslagsberättigade
skyttarna ägt rum till 74,285. År 1929, alltså förra året, visade
en liten stegring i de aktiva medlemmarnas antal, nämligen till 88,247, och i
antalet anslagsberättigade skyttar till 75,202.

Så förhåller det sig med den utveckling på området, som herr Larson i
Tönnersa, antydde; den går uppenbarligen icke i den riktning, som den ärade
talaren ville göra gällande. Jag vill blott tillägga, att jag haft anledning att
reflektera över, huruvida man icke lyckats inregistrera ungefär samma antal
anslagsberättigade skyttar som tidigare på så sätt, att föreningarna i vissa
kommuner upplösas eller deras verksamhet nedlägges och att man samtidigt
tager upp verksamheten i en annan kommun, där det tidigare möjligen funnits
en förening, som emellertid under de senare åren varit mindre livskraftig.
På detta sätt pågår en cirkelgång i vissa delar av vårt land.

Orsaken till att jag icke nu går på avslag har jag redan angivit. Jag kommer
att rösta för bifall, men det förefaller mig, som om man icke i längden
kan hålla på med denna tvistefråga. Nu har riksdagen förut i år beslutat en
långtgående utredning av hela vårt försvarsväsen. Före år 1925 väntade
man, att det frivilliga skytteväsendet skulle kunna inrangeras i den stora arméorganisationen.
Detta visade sig då vara omöjligt. Jag deltog själv i det
stora försvarsutskottets arbete, och det bekräftades, att det icke lät sig göra.
Nu får man väl se, huruvida det är möjligt, att man vid den kommande utredningen
kan taga någon större hänsyn till det frivilliga skytteväsendet och

Andra kammarens protokoll 1930. Nr 39. 5

Äng. det frivilliga
skytttväsendets

befrämjande.
(Forts.)

Nr 31). 6 G

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. dit frivilliga
skytteväsendets

befrämjande.
(Forts.)

dess organisation, än vad sorn. då skedde. Detta kan i varje fall vara ett
skäl till att man nu bibehåller anslaget, på sätt utskottet föreslår. Men jag
är för min del övertygad om, att den dagen är snart inne, då det blir omöjligt
att uppehålla åtminstone det stora anslag, som här årligen utgår.

Vidare yttrade

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman! Jag erinrar mig från
den tid jag tillhörde försvarsberedningarna — åren 1912 och 1913 ■— att då
framhölls från militärt håll, att skytterörelsen icke var av någon betydelse
för försvaret och att anslaget härför gärna kunde utnyttjas på ett annat sätt.
Nu förmenade emellertid herr Holmström i Gävle, att skytterörelsen för närvarande
har vida större betydelse än tidigare, därför att skickliga skyttar
vore erforderliga i skyttegravarna. Detta överensstämmer icke med uppfattningen
hos de i de senaste världskriget deltagande militära auktoriteter, som
jag träffat. De ansågo, att soldaten med geväret icke hade någon betydelse
för framtiden, utan att det avgörande var tanks, de giftiga gaserna, bomberna,
flygvapnet etc. Under sådana förhållanden är det väl icke lämpligt
att anslå dessa medel för försvarsändamålet i fråga, anslagsbeloppet borde
kanhända med mera fog överföras till idrottens område.

Jag tror icke heller, att den som någorlunda följt med skytterörelsens verksamhet
kan säga, att den har någon uppfostrande betydelse för ungdomen.
Jag vet nog, att många anse, att den kan bidraga till att uppehålla den krigaranda,
som militarismens anhängare så gärna vilja se uppblomstra, men
denna anda böra vi helst söka utplåna.

Jag finner ingen anledning till bibehållande av detta anslag och ansluter
mig därför till dem, som yrkat avslag på utskottets hemställan eller bifall
till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på
bifall till den av herr Lindblad m. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Törnkvist i Karlskrona begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 20
av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Lindblad m. fl. avgivna, vid
punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 80 ja och
82 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av herr Lindblad m. fl. avgivna vid punkten
fogade reservationen.

Lördagen den 24 maj e. m.

67

Nr 39.

Punkterna 21—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26.

Lades till handlingarna.

Punkterna 27—33.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34, angående anslaget till truppförbandens övningar.

Kungl. Majit hade under punkten 36 av förevarande huvudtitel föreslagit
riksdagen att öka ordinarie reservationsanslaget till truppförbandens övningar,
nu 1,675,000 kronor, med 195,000 kronor till 1,870,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte öka ordinarie reservationsanslaget
till truppförbandens övningar, nu 1,675,000 kronor, med 100,000 kronor till

1,775,000 kronor.

Vid denna punkt var fogad reservation av herrar Lindblad, Johan Nilsson
i Malmö, Rydén, Walles, P. Albert Bergström, Anderson i Råstock, Törnkvist
i Karlskrona, Olofsson i Digernäs, Nilsson i Örebro, TUard och Högström, som
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i riksstaten för budgetåret
1930/1931 upptaga ordinarie reservationsanslaget till truppförbandens
övningar med oförändrat belopp, 1,675,000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Fjolårets riksdag beviljade

under denna punkt ett anslag av 1,675,000 kronor. Detta beslut kom till
stånd genom att riksdagen beslöt godkänna det medlingsförslag, som framlades
av de frisinnade representanterna i statsutskottet. Statsutskottet föreslog
för sin del 100,000 kronor mindre, men riksdagen godkände det frisinnade
förslaget. Ku har utskottet höjt denna siffra, 1,675,000 kronor, med ytterligare
100,000 kronor, utan att man brytt sig örn att särskilt motivera
denna ökning av övningsanslaget. Liksom i fjol föreligger i år ett högre
äskande från Kungl. Majit, än vad statsutskottet gått in för. Det är omöjligt
att finna något särskilt motiv för en ökning av anslaget under denna
punkt. Reservanterna, desamma som återfinnas under punkt 20, hålla före,
att den summa, som riksdagsmajoriteten i fjol ansåg vara lämplig, också i
år kan anses vara^ den lämpliga. Vi ha sålunda sträckt oss utöver vad vi i
fjol erbjödo och stå nu alltså på samma linje som de frisinnade då.

Ku Imr det, såsom jag förut nämnde, föreslagits en höjning av den frisinnade
linjen från i fjol med 100,000 kronor, och så långt kunde vi icke följa,
då vi icke funnit, att någonting inträffat, som synes motivera, att kamrarna
äro mer generösa mot Kungl. Majit på denna punkt i år, än de voro 1929.
Jag håller för sannolikt, ja, anser det för visst, att den flyttning av tältpinnen,
som skett från de frisinnades sida, också betecknar en flyttning av tältpinnen
från riksdagsmajoritetens sida, varför det kan vara nog för mig såsom
talesman för reservanterna att konstatera den förskjutning, som förekommit,
och det sätt, varpå denna förskjutning ägt rum.

Jag ber emellertid, herr talman, att få yrka bifall till den vid punkten av
herr Lindblad m. fl. avgivna reservationen, som återfinnes på sid. 122 i utskottets
utlåtande.

Äng. truppförbandens

övningar.

Nr 89. 68

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. truppförbandens

övningar.
(Forts.)

Ang. jältoch
fäUtjånstövningar.

Herr Holmgren: Herr talman! Riksdagen har ju sedan gammalt icke varit
alltför njugg, när det gällt anslag till övningar. Så Ilar icke heller i detta
fall varit förhållandet, åtminstone icke inom statsutskottet. En fullt tillräcklig
motivering för en höjning utav detta anslag finns ju i propositionen.
Såsom högerman hade jag naturligtvis helst sett, att Kungl. Maj:ts förslag
hade blivit utskottets. Det belopp, som utskottet här kommer med, är resultatet
av en sammanjämkning av ett par olika meningar, och jag har därför
icke anledning att yrka annat än bifall till utskottets hemställan under denna
punkt.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock
på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Törnkvist i Karlskrona, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
34 av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid berörda punkt fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkten 35, angående anslaget till fält- och fälttjänstövningar.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts uti punkten 37 av förevarande huvudtitel
gjorda framställning hemställde utskottet, att riksdagen måtte i riksstaten
för budgetåret 1930/1931 upptaga ordinarie reservationsanslaget till fältoch
fälttjänstövningar med oförändrat belopp, 700,000 kronor.

Uti en vid denna punkt avgiven reservation hade samma ledamöter av utskottet,
vilka, på sätt ovan omförmälts, vid nästföregående punkt reserverat
sig, förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte minska
ordinarie reservationsanslaget till fält- och fälttjänstövningar, nu 700,000
kronor, med 350,000 kronor till 350,000 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Även på denna punkt ha

utskottets socialdemokratiska ledamöter plus herr Olofsson i Digernäs avlämnat
en reservation och yrkat, att anslaget till fält- och fälttjänstövningar
skall begränsas till 350,000 kronor mot 700,000 kronor, som utgått sedan
1925.

Detta anslag är visserligen beräknat till 700,000 kronor uti försvarsbeslutet
1925 och har utgått varje år sedan dess. Emellertid kunde ju före 1925
inträffa, att fält- och fälttjänstövningar icke igångsattes eller företogos varje
år, utan att man hade någon intervall, uppenbarligen beroende av ekonomiska
skäl. Det förspordes då icke på något sätt några farhågor för utbildningen.
Självfallet måste de som handhava dessa övningar säga sig, att det är önsk -

Lördagen den 24 maj e. m.

69 Nr 39.

värt att varje år ha en sådan samling av skilda truppslag. De anslagsbeviljande
myndigheterna ha emellertid tidigare funnit, att de ekonomiska synpunkterna
också böra kunna få göra sig gällande till förmån för sparsamheten.
När nu reservanterna föreslå, icke en indragning av hela anslaget på ett
år, utan blott en nedskrivning med hälften, bör väl detta kunna fattas på det
sättet, att en inskränkning eller rent av ett uppskjutande för ett år utav fältoch
fälttjänstövningar bör kunna ske och att det anslag, som lämnas — vi
tänka oss 350,000 kronor — reserveras för ett kommande år.

Med hänsyn till behovet av sparsamhet, som för övrigt herr statsrådet pa
många punkter av huvudtiteln själv framhållit såsom nödvändig och framför
allt önskvärd, vore väl här åtminstone en punkt, där man för i år och
kanske också för nästa år har ett tillfälle att kunna spara några hundra
tusen kronor.

Jag tillåter mig, herr talman, hemställa örn bifall till den utav herr Lindblad
m. fl. avgivna reservationen, som återfinnes under punkt 35 på sid. 122
i statsutskottets utlåtande.

Herr Holmgren: Herr talman! Det belopp herr Törnkvist i Karlskrona

vill anvisa till fält- och fälttjänstövningar är otillräckligt. För detta belopp
kan man endast anordna de s. k. småövningarna. Det blir ingenting kvar
till de verkliga fält- och fälttjänstövningarna. Nu har redan 1925 års riksdag
beslutat, att till detta ändamål bör utgå ett belopp av 700,000 kronor.
När nu statsutskottets majoritet icke funnit någon som helst anledning till
ändring uti detta belopp, har utskottet icke heller funnit anledning att yrka
annat än vad jag nu yrkar, nämligen bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Härmed var överläggningen slutad''. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Törnkvist i Karlskrona begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt
anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
35 av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
upp resningsförf aran det; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 36—W.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 41.

Lades till handlingarna.

Punkten 42.

Utskottets hemställan bifölls.

Äng. fältoch
fälttjämlövningar.

(Forts.)

Nr 39.

70

Lördagen den 24 maj e. m.

Äng. försök
med infanteri
kanoner.

Punkten 43, angående anslag för försök nied infanterikanoner.

Under punkten 46 av förevarande huvudtitel hade. Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att för försök med infanterikanoner för budgetåret 1930/1931 anvisa
ett extra reservationsanslag av 80,000 kronor.

Utskottet hemställde, att Kungl. Majlis förevarande framställning icke måtte
av riksdagen bifallas.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Kvarnzelius, Widell,
Bergqvist, andre vice talmannen C. Petrus V. Nilsson, Lundell, Carl Gustaf V.
Hammarskjöld, Olsson i Blädinge, Holmgren, Persson i Fritorp och Sandwall,

som ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte för — ---.—-

lika med Kungl. Majit — ----- 80,000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Genom ett förbiseende antingen
av mig eller av statsutskottets kansli har jag icke blivit antecknad som
reservant på förevarande punkt, oaktat jag förenat mig med reservanterna.
Anledningen härtill är icke den, att jag på något sätt vill rubba 1925 års
försvarsordnings ram. Däremot har jag alltid tyckt, att vi böra göra det
mesta möjliga av denna härordning och särskilt att vi böra hålla materielen
uppe så, som det verkligen erfordras.

Nu är det ju ostridigt, att man i andra arméer åtminstone gjort försök att
lägga sig till med s. k. infanterikanoner, och för min del kan jag icke inse,
varför vi icke även i vår armé böra följa efter på denna punkt, helst som jag
hörde, att åtskilliga av dem som ar 1925 talade för härordningsförslaget
starkt underströko, att materielen voro en så viktig sak; jag tror t. o. m., att
man ansåg, att detta var det viktigaste i hela försvaret. Nu synes det mig,
som örn man glömt bort den saken. Det är möjligt, att det nog finns andra
ting, som jag icke reserverat mig för men som äro behövliga. Så långt jag
emellertid själv såsom, olärd man kan förstå, måste infanterikanoner vara någonting,
som vi även i vår svenska armé böra göra försök med. Örn — det
Gud förbjuda — mobilisering måste ske, blir det nödvändigt, att vi ställa
upp en armé med en materiel, som är någorlunda jämförlig med den, som
utlandets arméer äro utrustade med.

Därför yrkar jag avslag på utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr Holmgren: Herr talman! Inom den militära sakkunskapen finnes

nog icke mer än en mening på denna punkt, nämligen att infanterikanoner
skulle vara ett synnerligen värdefullt tillskott till infanteriets försvarsmedel.
Det finns också en speciell anledning till att man just nu bör taga upp
fragan och bevilja anslag till försök med sådana kanoner. Riksdagen har
ju nyligen beslutat, att en^ förnyad utredning örn vårt försvar skall äga rum,
och da måste man väl ändå första, hur viktigt det är för denna utredning, örn
försök med infanterikanoner bli utförda, innan försvarskommittén fattar sina
beslut, sa att kommitterade verkligen kunna med öppna ögon gå fram och
föreslå den modell vi böra lia på våra infanterikanoner.

På dessa grunder yrkar jag avslag på utskottets hemställan och bifall till
reservationen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Den som har haft anledning
att närmare se över huvudtiteln finner över allt anslag till sådant, som kallas
»försök»: Försök nied infanterikanoner, försök med mdnmateriel etc. Det är

Lördagen den 24 maj e. m.

71 Nr 39.

alldeles självfallet, att denna rubrik ger granskaren av huvudtiteln anledning
att fråga sig, om detta möjliggör någon begränsning av anslagsbeviljandet j^naner.
eller örn det är fråga om att under nya rubriker låta en i och för sig ganska (Forta.)
ansvälld anslagsram svälla ut ytterligare.

Det är icke rimligt, att vederbörande krigsledning hemställer till riksdagen,
huruvida man bör undersöka förutsättningarna för infanterikanonernas
anskaffning. Jag mäste nämligen säga: Varför skola ni fråga riksdagen

om den saken och begära pengar för ändamålet, då ni redan ha medel, som
ni kan anlita för experiment? När ni utexperimenterat saken, kunna ni lägga
fram kostnadsberäkningar och sedan fråga riksdagen, örn den vill bevilja
anslag för materiel till det sålunda utexperimenterade. Dessa försökstitlar
äro icke bra att ha, utan man bör kunna använda de anslag, som man har
för experiment.

När jag hör ett resonemang örn att man här skulle »vägras» ett belopp, av

80,000 kronor för infanterikanonerna, så är detta en oriktig framställning.

Redan 1025 års riksdag beslöt ett engångsanslag till anskaffning av artillerimateriel
å 150,000 kronor. Den summan bör åtminstone .delvis kunna användas,
och jag undrar, örn icke det stora anslag på 2 miljoner kronor, som
stod upptaget under samma titel år 1925 såsom engångskostnad för anskaffning
av artillerimateriel och vidare till industrins krigsorganisation, delvis
skulle kunna anlitas för utexperimenterande av infanterikanoner. Riksdagen
bör reagera mot dessa ideliga försök att öka ut anslagen på huvudtiteln under
försöksbeteckning. Det finns också ett exempel^ längre fram, där man
kommer med nya anslagskrav på sjöförsvarets område, som jag redan nu
vill peka på. Det gäller ett anslag å 21,000 kronor för torpedtaktisk, övningsmateriel
Ett särskilt anslag bör icke lämnas härför under huvudtiteln
-— för experiment av så relativt begränsad beskaffenhet behöver, man icke
gå till riksdagen och begära särskilt anslag — utan man bör ha tillgång till
beloppet redan inom den anslagsram man har.

Jag inlägger icke i mitt motstånd mot förevarande belopp, att vederbörande
icke skola få undersöka, örn det skall anskaffas infanterikanoner eller av
vad slag, utan jag anser att man kan klara av denna ringa summa utan att
begära något särskilt av riksdagen. Så tafatt är man val ändå icke, att man
icke kan reda upp den saken.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Malmberg: Herr talman!

Till en början torde jag icke behöva påpeka behovet av att göra försök med
infanterikanoner. Det torde vara allmänt bekant, hur snabbt utvecklingen pa
krigsmaterielområdet försiggått under de senare åren och att vi tyvärr där äro
rätt långt efter.

Så kommer jag in på den andra frågan, som herr Törnkvist mycket starkt
tryckte på, nämligen möjligheten att utan att begära särskilt anslag av riksdagen
utföra dessa försök. Jag behöver väl icke framhålla, att det för ^försvarsledningen
skulle vara en utomordentligt angenäm situation, örn en sådan
möjlighet överhuvud taget funnes. Men efter min bestämda övertygelse finnes
den icke. Jag drager starkt i tvivelsmål, om det skulle vinna riksdagens bifall,
därest man, såsom herr Törnkvist rekommenderade, toge medel till dessa
försökskanoner från anslaget till industriens krigsorganisation, dit detta ändamål
alldeles givet icke alls hör.

Herr Törnkvist omnämnde vidare, att bland engångskostnaderna fanns upptagen
en post för infanteriartilleri på 150,000 kronor. Denna post är emellertid,
såsom alla vilka haft med denna sak att göra torde veta, avsedd för s. k.
granatkastare. Utvecklingen hor visat, att det vid infanteriet icke är nog med

Nr 39. 72

Lördagen den 24 maj e. m.

få''^ana granatkastare. Dessa avses huvudsakligen för att beskjuta infanteri
kanoner. bakom betäckning o. dyl., men nian behöver även en pjäs nied tillräcklig effekt
(Forte.) *^9^ pansarbilar och pansarvagnar m. m. Tunga tanks behöva vi kanske icke
räkna med, men^däremot.med lätta pansarbilar, pansrade flygplan och en del
andra sådana mai, för vilkas bekämpande vårt infanteri för närvarande icke
äger några sådana hjälpmedel, som vi måste lia, i ali synnerhet som i vårt
land den betäckta terrängen ofta lägger hinder i vägen för en omedelbar samverkan
mellan fältartilleri och infanteri.

. Just för utexperimenterande av en dylik pjäs behöves ifrågavarande relativt
obetydliga anslag, och ^ tyvärr går det icke att taga detta under någon
annan anslagstitel. Under sådana omständigheter har det icke varit annat att
göra än att uppföra beloppet som ett särskilt anslag. Det är för vårt infanteris
krigsduglighet och för den kommande försvarsutredningen av synnerlig
betydelse, att detta anslag beviljas.

Herr Danielsson: Herr talman! För att vinna tid skall jag inskränka

mig till att blott och bart yrka bifall till utskottets förslag på förevarande
punkt.

. Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen givit
propositioner å de därunder förekomna yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Äng. för- Punkten 44, angående anslag till förberedelser för modernisering och nyanÄSÄ
» fältartilleri,Havriel.

ochnyanskafj- Kungl. Majit hade under punkten 47 av förevarande huvudtiteln föreslagit
nlartilleri-*'' riksdagen att tm förberedelser för modernisering och nyanskaffning av fältarmateriel.
tillenmateriel för budgetaret 1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag av

250,000 kronor.

^ X samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
Kammaren av herr Carl Gustaf V. Hammarskiöld väckt motion, nr 104, vari
hemställts, att riksdagen matte besluta att till förberedelser för modernisering
och nyanskaffning av fältartillerimateriel för budgetåret 1930/1931 anvisa ett
extra reservationsanslag av 380,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte avslå såväl Kungl. Majda förevarande
förslag som ovanberörda motion.

Beträffande denna punkt hade reservation avgivits av herrar Widell. Bergqvist,
andre vice talmannen C. Petrus V. Nilsson, Lundell, Carl Gustaf V.
Hammarskjöld, Olsson i Kullenbergstorp, Olsson i Blädinge, Holmgren. Persson
i Fritorp och Sandle all, som ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till Kungl. Majda förslag och med avslag å motionen I: 104, i
vad densamma skilde sig från Kungl. Maurts framställning, måtte till förberedelser-----lika
med ljungh Majit----- 250,000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Derr Holmgren: Herr talman! Statsutskottet har icke velat biträda Kungl.
Maj :t förslag^ om anslag till modernisering och nyanskaffning av fältartillerimatenel.
Fragan örn modernisering av vårt fältartilleri torde vara den — från
sakkunskapens sida sett — allra viktigaste fråga, som för närvarande står
ölost. Jag vill bär upprepa vad jag sade vid den föregående punkten örn iniantenkanoner,
nämligen att det är av ytterligt stor betydelse att ha utexperimenterade
sådana militära nyheter, som nödvändigtvis måste komma till stånd,

Lördagen den 24 maj e. m.

73 Nr 39.

så att den försvarskommitté, som nu skall tillsättas, kan bli i tillfälle att göra
ett klokt och gott val, när den skall besluta. Jag yrkar avslag på utskottets
hemställan och bifall till reservationen på denna punkt.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Denna fråga ligger enligt mili
mening principiellt på samma nivå som den föregående. Jag anser, att det
finns möjlighet för vederbörande att klara ut denna experimentkostnad för
det belopp som är fixerat, utan att man behöver gå till riksdagen och begära
särskilt anslag. Örn man gör upp sina beräkningar just med hänsyn till behovet
av dylika försök med vapen av olika beskaffenhet, råder det nog ingen
tvekan örn, att man icke behöver komma i en sådan situation för så relativt
små anslag som 80,000 eller 250,000 kronor. Det är icke rimligt, att en arméledning
eller en marinledning eller en flygledning skall besvära riksdagen för
sådana småbelopp, utan dylikt bör räknas in i det normala anslaget. Även
här skulle man kunna taga i anspråk det engångsanslag, som fixerades 1925.
Det gäller ju här förnämligast att undersöka dels konstruktionen av den nuvarande
materielen och dels den lämpligaste typen för beställningar av sådan
materiel i händelse av krig. Herr statsrådet nämnde vid föregående punkt, att
det icke går an att röra vid anslaget för industriens krigsorganisation. Men
jag undrar verkligen, örn ändå icke detta anslag, som nu är ganska rundligt
tilltaget, bör kunnna användas, då man ju härigenom bidrager till att få så
fördelaktiga beställningar som möjligt, när industrien skall tagas i anspråk
för det ändamålet.

Om man tolkar bestämmelserna örn anslaget på detta, jag höll på att säga,
»humana» sätt, skulle man förvisso formellt sett icke stöta emot på sätt som
här skett. Även här säger jag, att jag icke vänder mig mot att åtgärder vidtagas
i och för sig, utan mot att man begär särskilt anslag från riksdagen.
Riksdagen avslog i fjol begäran örn en summa härvidlag å 380,000 kronor, och
saken ligger till ungefär på samma sätt i år. Det finns icke större anledning
att nu bevilja ifrågavarande belopp.

Men därtill kommer en omständighet, som icke förelåg i fjol. Självfallet
är frågan örn arméns förseende med materiel av stor betydelse för vår budget
liksom även i övrigt. När nu riksdagen har beslutat begära en utredning örn
vårt försvarsväsen, bör då icke en så viktig kostnadsfråga och en så viktig
teknisk fråga tagas örn hand av denna utredning? Man säger nu, att dessförinnan
bör man göra en undersökning av den lämpligaste materielen och att
detta skulle underlätta kommissionens arbete. Nåväl, då få vederbörande göra
i ordning en sådan undersökning med de pengar man har och lägga fram sitt
förslag för kommissionen. Detta är den enklaste och rakaste vägen. Jag anhåller,
herr talman, om bifall till utskottets hemställan.

Äng. förberedelser
för
modernisering
och nyanskaffning
av fältartiUerimaieriel.

(Forts.)

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
på de därunder framkomna yrkandena; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Punkterna 15 och 16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

_ Vid nu skedd föredragning av punkten -17, angående anslag för modernise- Äng. ilen fasta
ring av den fasta bestyckningen i Bodens fästning, yttrade: be.styckningen

i Bodens fäst Herr

Holmgren: Herr talman! Utskottet, som tagit del av de till ärendet
hörande handlingarna, har icke funnit skäl att tillstyrka det begärda anslaget.

Vi reservanter lia också tagit del av handlingarna, och vi ha funnit skäl att

>r 39. 74

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. den fasta
beslyclcningen
i Bodens fästning.

(Forts.)

Ang. engångskostnader
för
anskaffning
av ingenjörmateriel.

tillstyrka detta anslag. Jag yrkar därför, herr talman, avslag på utskottets
hemställan och bifall till reservationen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskot tets

hemställan.

Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen givit propositioner på de yrkanden,
som under överläggningen förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 48.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 49 och 50.

Kades till handlingarna.

Punkterna 51 och 52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53.

Kades till handlingarna.

Punkterna 54—57.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58.

Kades till handlingarna.

Punkterna 59 och 60.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 61.

Kades till handlingarna.

Punkterna 62 och 63.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 64, angående engångskostnader för anskaffning av ingenjörmateriel,
föredrogs härpå; och anförde därvid

Herr Holmgren: Herr talman! På denna punkt yrkar jag avslag å utskottets
hemställan och bifall till reservationen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag anhåller att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen framställde propositioner på de under
överläggningen gjorda yrkandena; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Punkterna 65—67.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lördagen den 24 maj e. m.

75 Nr 30.

Punkten 68, angående semester åt viel lantförsvaret anställda arbetare.

Uti punkten 73 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen
att upptaga ordinarie förslagsanslaget till semester åt vid lantförsvaret
anställda arbetare med oförändrat belopp, 160,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Andersson i Stockholm väckt motion, nr 313, vari bland annat
föreslagits, att riksdagen måtte besluta, att arbetare vid försvarsväsendet
skulle åtnjuta semester efter de grunder, som vore fastställda för extra-ordinarie
befattningshavare i statens tjänst, samt för detta ändamål bland annat
höja det av Kungl. Majit för ändamålet äskade anslaget med 160,000 kronor
till 320,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å motionen
lii 313, i vad den avsåge förevarande anslag, bifalla Kungl. Majits förslag.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Andersson i Stockholm: Herr talman! Jag har i denna punkt väckt
en motion örn en utökad semester för arbetarna vid försvarsväsendet. Jag
framförde i fjol en liknande motion, som blev av utskottet avstyrkt. Det hade
då vid utskottsutlåtandet fogats en reservation örn bifall till motionen. I år
har icke någon sådan reservation avgivits. Däremot har utskottet, efter att
lia refererat sin motivering i fjol, anfört, att några nya skäl, som kunna föranleda
utskottet att intaga en annan ståndpunkt, icke kommit till uttryck. Sedan
tillkännager utskottet ytterligare, att det enligt utskottets mening synes
föreligga anledning att taga under övervägande, huruvida icke föreskrifter örn
semester för försvarsväsendets arbetare kunna bättre än nu är fallet anpassas
efter vederbörandes »anställningstid och tjänsteålder». Det skulle för mig vara
rätt angeläget att få veta, vad utskottet menar med det ena eller andra av
dessa båda ord. Anställningstid och tjänsteålder äro, så vitt jag förstår, precis
samma sak. Antalet år i tjänsten är väl just det som skall uttryckas med
»tjänsteålder». Någon av utskottets ledamöter kommer väl att upplysa, vad
man menar med detta uttalande i frågan.

Då jag emellertid här fört fram ett förslag även i år örn samma semester för
arbetarna vid försvarsväsendets arbetsplatser som för den extra ordinarie personalen,
vill jag rikta kammarens uppmärksamhet på att riksdagen ju tidigare
fastställt den semester, som skall utgå till extra ordinarie personal vid försvarsväsendet.
Vilka är det då, som utgöra den extra ordinarie personalen vid
försvarsväsendet? Jo, det är en del kontorspersonal, så är det hästskötarna vid
generalstabens stall och motsvarande personal, alltså hästskötare och gårdskarlar
vid krigsskolan vid Karlberg och en del personal vid matinrättningar
vid flottan, bland annat de, som ha hand örn diskningen i köken och sådana saker.
För dessa har man från riksdagens sida fastställt en semester av 8 dagar
under de två första anställningsåren, 16 dagar under övriga anställningsår
upptill fyllda 40 år och 6 tjänsteår och därefter 24 dagar. Då man emellertid
från riksdagens sida fastställer semestertiden för sådana sysslor, måste jag
säga. att jag kan aldrig frigöra mig från den uppfattningen, att då man kan
tillerkänna denna personal en sådan semestertid, bör väl också arbetarna, som
stå i verkstäderna och utföra det verkligt produktiva arbetet, örn jag så får
uttrycka mig, utföra det tunga och ofta ohälsosamma arbetet, kunna tillerkännas
samma semestertid. Detta är en uppfattning, som försvarsväsendets arbetare
lia, och en uppfattning, som de också anse fullkomligt rättvis. Jag tittade
i protokollet (iver denna kammares förhandlingar i frågan i fjol och såg då ett
uttalande av herr Holmgren, som jag verkligen inte observerade under debat -

Äng. semester
åt vid lantförsvaret

anställda
arbetare.

Nr 39.

70

Lördagen den 24 maj e. m.

Äng. semester ten i fjol. Herr Holmgren förklarade nämligen, att om försvarsväsendets ared
»id Zara*- betare vilja ha ökad semester, kunna de göra framställning om detta själva.
anställda Det förhåller sig på det sättet, herr Holmgren, att redan år 1920 gjorde förarbetare.
svarsväsendets arbetare en framställning örn utökning av sin semestertid. Den(Forts.
) na framställning remitterades till kommunikationsverkens lönekommitté och
var föremål för utredning och även ett förslag från kommitténs sida örn utökad
semestertid med två dagar för respektive åldersgrupper, men detta förslag ligger
alltjämt och har inte förts fram till någon avgörande prövning. Det har
alltså gjorts en sådan framställning och även den framställning, som jag gjort
motionsvis, är också gjord direkt av försvarsväsendets arbetare och på uppdrag
av dem. Jag har velat erinra örn detta såsom en upplysning till herr Holmgren,
örn han skulle tro, att detta yrkande icke härstammar från arbetarna vid
försvarsväsendets arbetsplatser.

Jag skall icke upptaga kammarens tid vidare. Jag vet, att det bär förra
året talades om och har åtminstone under hand talats om, att man skulle, när
det gäller semesterfrågan, beträda förhandlingsvägen och alltså få semestern
inrymd i avtal i stället för att riksdagen skulle fatta beslut örn saken. Jag
har tidigare tillkännagivit och vill här också understryka den uppfattningen,
att då riksdagen anvisar medel för detta ändamål -— det är ju här inte fråga
örn några affärsdrivande verk, som kunna taga av sina egna inkomster, utan
här gäller det att tilldela semester med hänsyn till de anslag, som riksdagen
beslutat örn — måste det ju ligga en beräkning till1 grund för detta anslag, det
vill säga antalet semesterdagar, som skall utgå. Det lär inte vara möjligt för
förvaltningsmyndigheterna att tilldela högre antal semesterdagar än det, som
riksdagen lagt till grund för sin anslagsberäkning. Under sådana förhållanden
håller jag därför fortfarande före, att man här bör, när riksdagen fattar beslut
örn anslaget, också ha klart för sig, vilket antal semesterdagar, som skall
läggas till grund, och detta, antal bör inte göras olika för olika grupper av
arbetare vid försvarsväsendet, vilket skulle bli fallet, då man inte sluter avtal
samtidigt för alla. Det bör göras i ett sammanhang.

Beträffande utskottets uttalande örn anställningstid och tjänsteålder förmodar
jag, att man kan få besked örn, vad man kan utläsa ur detta.

Jag ber att med den motivering, som jag här anfört, få yrka bifall till den
av mig i ämnet väckta motionen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! I motiveringen står ett icke
observerat tryckfel. Det skall uppenbarligen vara anställningstid och levnadsålder
och icke tjänsteålder.

Även under fjolårets riksdag förelåg en motion av samma beskaffenhet som
den i år. Då hade jag för min del vid utskottets utlåtande fogat en reservation,
vari jag gav uttryck åt min uppfattning, att riksdagen borde uttala sig
för semesterfrågans ordnande på sätt i motionen föreslagits. Då blev det ju
ett solklart avslag på det hela, och därmed hade ju myndigheterna fått ett
klart besked, att status quo var bra som det var. Jag hade tänkt göra på samma
sätt i år, men resultatet hade ju ändå blivit detsamma. Nu har det emellertid
gått att i år få in ett enhälligt uttalande, som i sig innebär, att statsutskottet
anser, att den nuvarande semestertiden inte kan anses tillfredsställande. Detta
är den faktiska innebörden i utskottets uttalande i motiveringen, där det heter:
»Dock har utskottet velat uttala, att enligt utskottets mening anledning synes
föreligga att taga under övervägande, huruvida icke föreskrifterna örn semester
för försvarsväsendets arbetare kunna bättre än nu är fallet anpassas efter vederbörandes
anställningstid och tjänsteålder.» Jag ser detta såsom ett uttalat
erkännande av att den nuvarande semestertiden icke är tillfredsställande. Ett
försök att få fixerat, i vad mån en semester bör vara tillfredsställande, hade

Lördagen den 24 maj e. in.

77 Nr 39,

uppenbarligen stött på det största motstånd. Hade vi försökt gå längre, bade
vi kommit på samma linje som i fjol, d. v. s. ett blankt avslag och sålunda en
spärr för arbetarnas ombudsman att kunna göra framställning till vederbörande.
Nu ligger häri en chans att säga till vederbörande: Vi skola resonera
om den nuvarande semestertiden och undersöka, huruvida vi inte kunna ernå
en förbättring med avseende å densamma. Med detta uttalande, som jag antar
att såväl andra kammaren som första kammaren kommer att godtaga, örn inte
första kammaren redan gjort det, har vederbörande ombudsman en välkommen
chans att nied myndigheterna kunna resonera örn semestertiden. Det är så
denna sak skall ses. Jag har för min personliga del valt att hålla denna möjlighet
öppen framför att hålla på den strikta linje, som angives i motionen, och
därmed stoppa varje möjlighet till diskussion rörande en förbättring och utökning
av semestertiden. Jag befarar, att om den föregående ärade talarens yrkande
örn bifall till motionen fasthålles skulle det —• det måste jag säga —
för visso inte verka välgörande, och jag hoppas därför att herr Andersson i
Stockholm med de upplysningar, jag har lämnat örn innebörden av denna motivering,
återtager detta yrkande. Jag gör allenast denna vädjan.

I fråga örn myndigheternas möjlighet att kunna bevilja semester, torde denna
icke vara begränsad av anslaget, enär vi här ha ett förslagsanslag, som uppenbarligen
får behandlas såsom ett sådant och beträffande vilket myndigheterna
icke kunna med åberopande av anslagets summa avvisa ett försök till diskussion
rörande semesterförhållandenas förbättring för försvarsväsendets arbetare.
Detta uttalande har tillkommit i syftet att giva ett handtag åt arbetarna.
i deras mycket berättigade önskan att få ändring i de nuvarande semesterförhållandena,
och jag skulle tro, att med ett sådant uttalande från riksdagen
det skall vara möjligt för vederbörande att resonera sig fram och därigenom få
cn förbättring av semestertiden.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets hemställan.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Det är uppenbart, att utskot tets

förslag i år på grund av den motivering, som givits, innebär ett framsteg.
Jag vill emellertid använda tillfället för att påpeka, att här lia vi ett typiskt
område av den art, där man kan säga, att det är ganska orimligt, att dessa avgöranden
skola ligga direkt under riksdagen. Vi klaga så ofta på riksdagens
arbetsbörda, men riksdagen är ganska benägen att själv slå under sig det ena
området efter det andra och att syssla även med sådant, som kan betecknas såsom
detaljer. Jag tror, att örn den svenska riksdagens arbete skall bli lindrigare,
få vi en gång lära oss att avlyfta från riksdagens behandling sådana
ting, som lämpligare och smidigare kunna handläggas på ett annat sätt.

När frågan örn semester för försvarsväsendets arbetare första gången togs
upp i riksdagen, jag vill minnas det var för omkring 10 år sedan på den tid.
då Palmstierna var sjöminister, rådde inom försvarsväsendet beträffande dess
arbetare andra förhållanden än nu. Försvarsväsendets arbetare hade ingen förhandlingsrätt.
Det fanns vissa delegerade, som hördes, när det gällde att fastställa
arbetsvillkoren, men det betraktades som en myndigheternas ensak att
diktera rörande arbetsförhållandena. Sedan dess har det blivit något annorlunda,
och det finns i varje fall nu ett kungl, brev, som föreskriver, att marinens
och arméns myndigheter i fall, som röra arbetarna, skola träda, i förhandling
icke blott direkt med arbetarna utan också med arbetarnas organisationer.
Jag vet, alt på många håll Ilar man haft svårighet att rätta den militära uppfattningen
efter denna mera civila, och jag vet, att personalförbundet haft
vissa svårigheter att göra gällande sina rättigheter t ill förhandling örn arbetarnas
angelägenheter. Det är emellertid sådana ting, som efter hand övervinnas,

A tig. semester
åt vid lantförsvaret

anställda
arbetare.

(Forts.)

Nr 30.

Lördagen den 24 maj e. m.

^åt'' idla t '' ot‘k J''aK skulle tro, ali det i allmänhet numera är så att det feres tämligen re°försvaret
Seletta förhandlingar mellan myndigheterna oell personalens organisationer,
anställda även örn dessa förhandlingar inte resultera i ett vanligt kollektivavtal. Dessa
arbetare. förhandlingar gälla löner, arbetstiden samt arbetsförhållandena i övrigt. Riks(Forts.
) dagen lägger sig inte i någonting av detta. Det är väl ändå uppenbart, att lönerna
för försvarsväsendets arbetare är en långt väsentligare punkt än semestern,
och kan man nu avgöra genom sådana förhandlingar de viktigare frågorna
för arbetarna, bör man också kunna avgöra frågan om vilken semester,
som skall tilldelas dessa arbetare.

Det förefaller mig, som örn man inte borde nöja sig bara med att hänvisa
till att statsutskottet här har uttalat sig för en undersökning örn en bättre avvägning
av semestertiden med hänsyn till tjänstetid och ålder, utan att man
också borde från regeringens sida taga under övervägande, huruvida inte för
ett kommande år de summor, som nu utgå till semester för arbetarna vid armén
och marinen, borde inarbetas i vederbörande arbetsanslag. Likaväl som
man nu av anslaget för underhåll av flottans materiel utbetalar varvsarbetarnas
löner, kan man lägga in ett belopp, som är avsett för semester. Örn man
gör på detta sätt, blir det en långt smidigare form för behandlingen av dessa
ärenden. Arbetarna få ett helt annat tillfälle att göra sitt inflytande direkt
gällande än örn de här i kammaren tillfälligtvis representeras av sin ombudsman.
Jag hoppas också, att det skall betyda, att arbetarna skola på ett bättre
sätt kunna göra sina rättmätiga krav gällande.

Det är inte så lätt för riksdagen att reglera på sådana områden som detta.
Inom statens verksamhet äro så många olika kategorier sysselsatta under olika
arbetsförhållanden för olika områden. Det råder ingen enhetlighet, men det
är så, att örn man begär av riksdagen en viss fördel för en arbetargrupp, försummas
det aldrig att hänvisas till, att det finns andra arbetargrupper, som
ha det sämre. Skall riksdagen lösa denna fråga, tror jag det är nödvändigt att
göra en fullständig utredning örn förhållandena för statens arbetare i allmänhet
och att på en gång reglera för alla. Jag tycker emellertid, att vi skulle
kunna vara färdiga med att övergå till den smidigare formen och överlämna
åt vederbörande myndigheter att i förhandling med arbetarna göra upp arbetsvillkoren
även på denna punkt, ty det är dock här inte fråga örn någonting
annat än ett av arbetsvillkoren. Likaväl som man träffar avtal örn löner, måltidsraster,
sjukledighet och underhåll o. s. v. kan man genom avtal ordna frågan
om semester. Jag tror, att det är den riktiga vägen, och jag skulle önska,
att när man nu tydligen vill röra på sig, man också överväger, örn inte steget
borde tagas så att man avlyfter från riksdagens direkta beslutanderätt denna
sak och överlämnar den åt förhandlingar mellan myndigheterna och arbetarna.
Jag vill tillägga, att jag anser de anspråk, som från arbetarnas sida framställas
på en förlängd semestertid, fullkomligt berättigade. Jag skulle inte ha
något emot att biträda ett förslag örn en höjning av summan redan nu. Jag vet
dock, att det skulle vara en ren demonstration. Det skulle ingenting tjäna till,
ty kammarens och riksdagens majoritet skulle i detta fall inte gå med, och därför
tycker jag det är bättre, om man gör en ansträngning att få hela saken
lagd över på rimligare och riktigare bog.

Jag kan inte i det läge, frågan nu ligger, påyrka en ny motivering. Det
skulle vara orimligt, även örn jag skrivit ned ett förslag, där jag närmare preciserat,
vad jag här sagt, att begära, att andra kammaren skulle på rak arm giva
sin anslutning till förslaget. Jag tror, att örn man har intresse för saken hosj
regeringen, och detta intresse kan alltid piggas upp genom en framställning
från arbetarna i denna riktning, borde man till nästa riksdag kunna taga under
övervägande att ordna frågan örn arbetarnas semester på smidigare och riktigare
sätt än vad för närvarande är fallet.

Lördagen den 24 maj e. m.

79 Sr 39.

Jag har, herr talman, som saken nu ligger, intet annat yrkande än örn bifall Äng. semester
till utskottets förslag. ut vid lant försvaret Herr

Holmgren: Herr talman! Jag kan icke neka till, att jag delar “arbetare.
de synpunkter, herr Hansson i Stockholm lagt på denna fråga, när han fram- (Forts.)

höll önskvärdheten av att frågor, sådana som den nu föreliggande, avgöras i
en lägre instans än här i riksdagen. Jag delar hans uppfattning så mycket mera,
som jag håller före, att alla sådana frågor måste komma att lösas i nära samstämmighet
med det sätt, varpå de lösas på den allmänna arbetsmarknaden
och med den stå vi, som riksdagsmän, icke i så nära kontakt, att vi kunna sitta
här och avgöra sådana frågor.

Jag har intet yrkande.

Herr Andersson i Stockholm! Ja, herr talman, det sista, som sades här örn
att man skulle bringa den här frågans lösande i bättre överensstämmelse med
vad som gäller på den enskilda arbetsmarknaden är just vad jag skulle tro,
att man kommer att eftersträva från vissa militära myndigheters sida, örn man
går den vägen, som herr Hansson rekommenderade. Är det så, att vi arbeta in
anslaget till semester i exempelvis flottans underhållsanslag, är jag förvissad
örn, att man från marinförvaltningens och de övriga marina myndigheternas
sida vid behandlingen av semesterfrågan kommer att hävda den uppfattningen
att de icke känna till annan semester för arbetarna vid försvarsväsendet än den
som gäller enligt verkstadsavtalet, alltså de fyra dagarna. Men detta kan icke
betecknas såsom en framgång. Jag är också övertygad örn att en semester av
denna längd i och för sig med hänsyn till den betydelse, som vi tillmäta semestertiden,
icke innebär någon fördel ur allmän eller hälsosynpunkt. Örn man
emellertid går den vägen, att man arbetar in anslaget för semester i det allmänna
underhållsanslaget eller i de anslag, som lämnas för militära ändamål i
övrigt, komma vi alltså, när vi skola resonera örn semestertiden, att finna precis
detsamma, som vi bruka finna, nämligen att herr Holmgren och hans partikamrater
konstatera att de punkter, som utgöras av anslag till underhåll av flottans
fartyg, icke räcka till, varför man vill taga så mycket som möjligt av vacl
som beräknas av anslaget skola utgå till semester till reparationer av flottans
fartyg och vad dessa anslag i övrigt kunna vara avsedda för.

En tioårig erfarenhet på detta arbetsområde säger mig med stor bestämdhet
att betraktar man frågan örn semester överhuvud taget som en social fråga,
som en fråga örn vidmakthållande av hälsa och arbetskrafter, då skall den frågan
regleras på annat sätt än genom att överlåta åt de militära myndigheterna
att laborera med den i sammanhang med frågan om hur det skall ordnas med
anslag, som beviljats för militära ändamål. Det är dessa synpunkter, som vi
haft i denna fråga och några av de utgångspunkter, som vi haft, då vi vänt
oss emot förslaget, att man skulle leda in en sådan historia på förhandlingsvägen.
När det gäller medel, som utgå för sjukavlöning för arbetare vid försvarsväsendet,
är det ju så, att dessa äro inlagda i vederbörande militära anslag,
men där har Kungl. Majit utfärdat klara föreskrifter om vad en arbetare
Ilar rätt att få och för hur lång tid han har rätt att få sjukavlöning. Nu vet
jag ju visserligen, att man, och detta inträffar varje vecka, varje månad, gör
försök att örn möjligt avhända vederbörande arbetare den sjukavlöning, som
han enligt bestämmelserna skall lia, därför att man säger, att det tar för mycket
på anslaget. Den uppfattning, som man har inom statsförvaltningen örn
semestertiden, framgår bland annat av socialstyrelsens yttrande, där det göres
en utredning örn lönerna vid försvarsväsendet. Där har man räknat in all
semesteravlöning, som överstiger de fyra dagarna, som enligt verkstadsavtalet
skola utgå, och lagt in dem i löneförmånerna och höjt på så sätt medeltalet

Nr 39.

80

Lördagen den 24 maj e. in.

Ang. semester
åt vid lantförsvaret

anställda
arbetare.

(Forts.)

av de utgående timlönerna. Man gör alltså gällande att den där semestern
är en extra löneförmån och den kan man alltså icke räkna som semester i
vanlig mening, när det gäller jämförelser örn lönevillkor med andra arbetare.
Jag skall gärna medgiva att en diskussion om semestertiden för dessa arbetare
vid försvarsväsendet är en liten detaljfråga jämfört med de stora saker,
som riksdagen sysslar med. Men, örn man betänker att ungefär sex tusen arbetare
beröras av detta, är frågan dock icke så betydelselös, och vi syssla ju
dock här med frågor, som beröra betydligt mindre antal medborgare och riksdagen
nedlägger många gånger ett ganska stort arbete därpå.

Det är med utgångspunkt härifrån, som jag hävdar att formen för åstadkommandet
av förslag i denna fråga visserligen kan diskuteras. Men kanske det
hela lämpligen bör ordnas så att Kungl. Majit eller vederbörande myndigheter
ta upp förhandlingar på ett förberedande stadium med personalorganisationerna
för att söka åstadkomma en överenskommelse om vad som skall ligga till
grund för anslagsberäkningen och att, sedan den saken är klar, riksdagen lämnar
anslag på grundval av denna beräkning, så att man icke drar in detta i de
militära anslagen, ty — därom är jag övertygad — det skulle icke vara till
fördel med hänsyn till den sak, som man i detta sammanhang skulle vilja gagna.

Herr Hansson sade, att det vore ju fördelaktigare, örn nian kunde få till stånd
en annan ordning än den som nu råder även örn personalen tillfälligt är representerad
i riksdagen genom sin ombudsman. Herr Hansson har väl icke och
icke heller jag någon möjlighet att bedöma hur varaktig den representationen
kommer att bli, men i varje fall håller jag före, att jag har rätt att, då jag nu
är i tillfälle därtill, säga min mening örn hur man riktigast bör ordna det för
dessa arbetare vid försvarsväsendet i de angelägenheter varom här är fråga.

Herr Törnkvist förklarade ju, att utskottets förslag innehöll ett tryckfel.
Då han emellertid säger, att det skulle ligga en chans för försvarsväsendets
arbetare och dess organisationer i det uttalande, som utskottet har gjort, så vill
jag säga, att det är givet att i den mån ett välvilligt uttalande från utskottets
sida betyder någonting, kan detta betecknas såsom en framgång, i varje fall
större än i fjol. Men då vi på grundvalen av statsutskottets uttalande i fjol i
juli månad gjorde en framställning till Kungl. Majit och däri hänvisade till
vad statsutskottet sagt, att denna fråga borde bliva föremål för Kungl. Majits
prövning och resultera i förslag till riksdagen, och däri hemställde till regeringen
att förslag om ändrade grunder för semester åt arbetare vid försvarsväsendet
skulle föreläggas 1930 års riksdag, så vill jag erinra om att då statsverkspropositionen
kom i år, innehöll den icke något förslag örn ändring i detta
avseende, utan precis samma saker som förut. Kungl. Maj :t har lika litet nu
som tidigare gjort något yrkande i den fråga, som här är före. Detta gav oss
också anledning att även i år kräva en ändring och detta ha vi motionsvis
framfört för riksdagen.

Nu finnes det bland de militära myndigheterna folk med mycket olika läggning.
Det finnes t. ex. sådana som, när de yttra sig över framställningar i
detta avseende, säga, att semestertiden bör ordnas på det sätt, som jag har föreslagit,
alltså, som det är ordnat för den extra-ordinarie personalen. Men sedan
finnes det också andra, som säga, att semestertiden för dessa arbetare vid
försvarsväsendet bör vara densamma som för motsvarande arbetare på den enskilda
arbetsmarknaden. Dessa olika uppfattningar törnar man alltså på, när
det gäller att förhandlingsvägen ordna en sådan här sak. Då jag icke tror,
att det finnes förutsättningar för att på förhandlingsvägen åstadkomma längre
semester för arbetarna, än som tidigare legat till grund för riksdagens anslagsberäkning,
tror jag, även örn detta tillvägagångssätt skulle vara smidigare,
att detta i varje fall icke är något som kommer att leda till något för personalen
eftersträvansvärt resultat. Jag har den uppfattningen att semester icke

Lördagen den 24 maj e.1 m.

81 Xr 39.

är någon avlöningsförmån, utan är till för att uppehålla vederbörandes hälsa Äng. semester
och arbetskrafter. Jag har den uppfattningen att de, som sitta i truppför- ät vid lardbandens
indenturverkstäder och reparera de där gamla lumporna — jag tillåter
mig att begagna ett sådant uttryck — och förrätta ett arbete, som är så pass arbetare.
ohygieniskt, äro väl i behov av lika lång semester som de, vilka sitta på kontor (Forts.)

och skriva eller syssla med annat arbete, som icke är på långt när lika tungt
eller utföres under så svåra eller ohygieniska förhållanden som det nyssnämnda
arbetet. Om herr Holmgren har tittat på varvet i Karlskrona, något som jag
förmodar varit fallet, så har han kanske sett på hur pannplåtslagarna få utföra
sitt arbete, för att nu nämna ett arbete, som är ett av de tyngre, och han
måste väl då medgiva, att det är ett arbete, som är så pass krävande, att man
kan säga, att den som utför det arbetet har behov av och gjort sig förtjänt av
en väl så lång semester som andra arbetare i statstjänst. När vi ha sett på semestern
ur dessa utgångspunkter, ur synpunkten av att uppehålla hälsa och
arbetskrafter, kräva vi att riksdagen också giver arbetarna så lång semester,
som man varit med örn att bevilja för dem, som lia betydligt lättare arbete på
detta eller andra områden. När vi icke velat överlämna åt de militära myndigheterna
att laborera med hur många dagar, som semestern skall räcka, är det
på grund av den erfarenhet jag har av förhandlingar med dem i lönefrågor, att
inga sådana frågor och icke några andra heller kunna lösas på det sättet. Men
när riksdagen giver anslag till semester, bör riksdagen också se till att det blir
en rimlig semestertid fastställd.

Herr Hansson i Stockholm: Jag delar naturligtvis herr Anderssons i Stockholm
uppfattning, att ingen vet hur länge herr Anderssons vistelse här i riksdagen
kommer att vara, men man kan ju ha ett visst omdöme örn hans utsikter,
och för min del betraktar jag dem å hans vägnar mörkare, än han tydligen
själv gör. Därför är det klokast att förlita sig på varaktigare förhållanden
än hans riksdagsmannaskap.

Jag vill också göra en liten påpekan rörande förhållandet mellan herr Andersson
såsom representant för arbetarna och som representant för en politisk
åskådning. Enligt den kommunistiska uppfattningen duger den här riksdagen
icke till att göra någonting, och kommunisterna bruka i regel förorda arbetarnas
direkta aktion såsom enda medlet för dem att få sina rättigheter igenom.

Det gläder mig, att man på den punkten justerat sin uppfattning, tydligen till
favör för riksdagen.

Jag är mycket väl medveten örn att frågan örn arbetarnas semester är en
social fråga, men ser man den ur den synpunkten, kan det icke vara en fråga,
som omfattar bara arbetarna vid försvarsväsendet eller statens arbetare överhuvudtaget,
utan då är det en fråga rörande arbetare i allmänhet. När vi
skola taga upp den frågan till behandling, stå vi säkerligen inför ett spörsmål
av helt annan betydelse än det spörsmål, som vi behandla här. Hur viktigt det
än är att 6,000 arbetare ha det bra, är det dock ännu viktigare att hela arbetareklassen
har det bra, och jag vågar icke hoppas, att riksdagen så snart blir färdig
med att lösa spörsmålet om den allmänna arbetaresemestern.

Det har nu talats om vad resultatet skulle bli, örn man överläte åt myndigheterna
att i förhandling med arbetareorganisationerna fastställa semestertiden.

Jag förstår mycket val, att herr Holmgren var angelägen örn att grumla intrycket
av vad som kunde bliva åstadkommet på den vägen, genom att påpeka, att
då skola naturligtvis arbetarna vid försvarsväsendet jämställas med motsvarande
arbetare i den civila industrien. Jag är icke övertygad om, att det är en
riktig synpunkt. Jag förstår emellertid, att man i statens affärsdrivande verk
icke kan komma så avsevärt mycket längre iln inom den privata industrien,
men jag anser att staten skall vara en mönsterarbetsgivare och föregångare.

Andra kammarens protokoll 1030. Nr 39. 6

Nr 39. 82

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. semester Det är icke nödvändigt att staten skall ställa sina arbetare i det sämsta möjåt
md lant- läge jämfört med andra, utan det bör vara så, att staten går före och visar

anställda vägen för de privata arbetsgivarna. Jag tycker, att det är en ganska naturlig
arbetare. uppgift för staten. Jag har sålunda aldrig avsett, örn man ordnar saken så
(Forts.) sorn jag tänkt mig, att det skulle betyda någon nedsättning i semesterförmå nen

för försvarsverkets arbetare. Att så icke behöver bli fallet framgår därav
att motsvarande arbetaregrupper vid statsjärnvägarna och telegrafverket
redan ha bättre semesterförmåner än arbetarna vid försvarsväsendet. Det visar
sig alltså, att det finnes arbetaregrupper i statens tjänst, som kunnat göra sin
rätt på så sätt gällande, att de kunnat vinna förmåner utöver vad staten själv
på andra områden beviljat sina arbetare.

Det är naturligtvis så, att man söker göra sina framstötar på den väg man
tror vara lättast och minst besvärlig. Jag har vid flera tillfällen, då jag har
haft anledning att syssla med dessa saker på annat sätt än såsom riksdagsman,
uttalat till arbetarerepresentanter, att även för arbetarna vid statens verk gräller,
att de få sina intressen tillgodosedda i samma mån, som de kunna göra sina
intressen gällande. Arbetarna vid försvarsväsendet, vid statens järnvägar,
telegrafverket etc. skola icke bara lita på att andra av välvilja ta hand om
deras angelägenheter. Det är i första hand deras sak liksom andra arbetaregruppers
att hävda sina intressen. Det är visserligen sant, att man kan stöta
på ett mera hårdnackat motstånd hos de militära myndigheterna än hos de
civila, men även de militära myndigheterna ha fått lära någonting av utvecklingen
och fått giva upp mycket av vad de tidigare hållit på såsom oeftergivligt.
Jag skulle tro att med den allmänna opinionens hjälp, som varje grupp
behöver, som strävar framåt, och som finner sina uttryck även i riksdagen»
skola också dessa arbetare kunna lära de militära myndigheterna, att de äro
en verkligt förhandlande part, som har rätt att få ett ord med, när det gäller
att avgöra under vilka förhållanden de skola arbeta. Man kan också tänka
sig den utvägen, som här antytts av herr Andersson i Stockholm genom hänvisning
till sjukavlöningen, nämligen att Kungl. Majit till sist fastställer tiden
för semestern. Det är kanske nödvändigt för att få enhetlighet inom försvarsväsendet,
eftersom förhandlingar nu måste föras ena gången med marinförvaltningen
och en annan gång med en mindre grupp inom armén o. s. v. En sådan
utväg har jag ingenting emot.

Vad jag här velat påpeka, det är, att när frågor av denna art måste avgöras
av riksdagen, så är detta en alltför osmidig form för handläggningen. Den bör
ske på annat sätt. Vill Kungl. Majit ha besväret så gärna för mig, och tror
herr Andersson, att Kungl. Majit är mera tillgänglig för vederbörandes önskemål
än de militära myndigheterna, så finner jag det naturligt att han vänder
sig dit. Det är möjligt att den nuvarande Kungl. Majit visat sig likgiltig,
men ingen vet ju, hur länge den nuvarande Kungl. Majit sitter kvar; det är
kanske ännu mera tillfälligt än herr Anderssons riksdagsmandat.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Det är ju i mycket hög grad

fråga örn det taktiskt riktiga tillvägagångssättet, örn man skall komma någon
vart i denna sak. När riksdagen i fjol behandlade detta spörsmål, förelåg det
ju en reservation med yrkande örn bifall till förslaget örn arbetarsemester, men
motionen föll i kammaren, och riksdagens beslut kunde ju alltså reellt tolkas
såsom ett bestämt avslag på förslaget om en utökning av arbetarnas semester.
Det förefaller mig under sådana förhållanden förståeligt, att myndigheterna,
då de väl knappast ha sympati för saken, ställde sig avvisande till den framställning,
som herr Andersson säger han gjorde i juli månad i fjol. Det. är
heller icke sannolikt, att myndigheterna, örn de överhuvud sakna lust att tillmötesgå
framställningar av denna beskaffenhet, skola i ett riksdagsbeslut så -

Lördagen den 24 maj e. m.

83 Nr 30.

darit som fjolårets finna anledning- att ställa sig välvilliga till en dylik framställning,
utan det beslutet snarare förstärkte deras ovillighet. Att göra om
detta beslut i år är väl därför inte klokt.

Örn riksdagen däremot gör ett klart uttalande i frågan, sådant som det nu
föreliggande, som visserligen icke pekar på, liur en dylik semester skall ordnas,
men uttalar, att de nuvarande semesteranordningama förefalla att vara otillfredsställande,
och att man därför bör taga under övervägande, huruvida icke
semestern, bättre än nu är fallet, kan anpassas efter vederbörandes anställningstid
och levnadsålder, örn ett sådant uttalande göres, då är det sannolikt,
att det skall föranleda myndigheterna att diskutera frågan örn förbättrade semesterförhållanden
för arbetarna. Därest man utnyttjar ett sådant uttalande
på detta sätt, så lär väl en sådan riksdagens samverkan med förbundsledningen
förvisso kunna bereda förutsättningar och möjligheter att få en allvarlig
diskussion i gång. Uttalandet får dock icke tolkas på det sätt, som herr Andersson
synes ha benägenhet att göra, nämligen att en semester för dessa arbetare
skall anknytas till ^ verkstadsföreningens fyradagarssemester, utan det kan
mycket väl tolkas på det sättet, att örn myndigheterna t. ex. medgiva semester
med väsentligt högre dagantal, så kan detta stå i överensstämmelse med andemeningen
i detta uttalande.

Jag tror mig salunda kunna bestämt säga, att det icke kan vara tal örn att
utskottet menat just en fyradagarssemester, utan utskottet har menat, att en
fri prövning överhuvud av semesterförhållandena skall ske, och att en bättre
anpassning efter anställningstid och levnadsår än vad nu är fallet bör komma
till stånd. Örn man icke betraktar detta såsom ett framsteg i förhållande till
den rena avslagslinjen, som vi ju kunna säga att fjolårets riksdagsståndpunkt
innehar, då kan jag icke förstå, varför man överhuvud tänker på förhandlingsvägen
i fråga örn dessa saker, i stället för att nöja sig med att vänta, tills man
kan fa ett riksdagsbeslut så utformat, som man själv vill ha det. Men att intagaren
sådan ståndpunkt i semesterfrågan, mina herrar, det måste jag beteckna
såsom icke tillräckligt ansvarskännande. Jag mäste säga, att jag icke kan
finna det riktigt att underlåta att utnyttja riksdagens praktiskt taget välvilliga
ståndpunkt gentemot strävandena att få en förskjutning uppåt av antalet
semesterdagar till arbetarnas fördel, bara därför att man icke fått det man
vill. Ett sådant tillvägagångssätt strider alldeles mot de metoder, som tilllampas
vid förhandlingar och överhuvud mot de metoder, som, när det gällt
att förbättra arbetarnas ställning i olika avseenden, under en mansålder praktiserats
och tillämpats här i landet.

Jag har, som sagt, för min del icke kunnat göra annat än att taga vara på
möjligheten att få göra en sådan liten framstöt, och jag vill icke betrakta ett
sadänt uttalande från riksdagens sida som ett uttalande, vilket vederbörande
myndigheter utan vidare kunna anse såsom obefintligt. Ett välvilligt uttalande
från riksdagen på en sådan punkt, i ett sådant sammanhang och innebärande
denna framstöt, som jag talat örn, det uttalandet kan icke betraktas
som ett sadan!, som man icke alls behöver fästa sig vid, utan måste tvärtom
anses såsom en ganska klar uppmaning till vederbörande myndigheter att taga
upp ett resonemang i frågan och som ett försök att åstadkomma en förskjutmng
i det nuvarande läget till arbetarnas förmån. Var gränsen för semestertiden
i de olika fallen skall sättas, därom har icke utskottet uttalat sig, men
gransen skall naturligtvis sättas, där vederbörande parter genom en överenskommelse
finna lämpligt att sätta den.

Flir mig tor sig det hela, såsom jag förut sagt, såsom ett rent taktiskt spörsi,
gyttja läget, sträck ut handen till riksdagsmajoriteten och säg, att
förhallandena äro otillfredsställande såsom de nu äro och att ni vilja lia det
bättre! Detta är innebörden av det bär föreliggande uttalandet, och med dessa

Äng. semester
åt vid lantförsvaret

anställda
arbetare.
(Forts.)

Nr •''>!). 84

Lördagen den 24 maj e. m.

Äng. semester utgångspunkter mäste jag säga, att herr Andersson gör förvisso oklokt i att
at vid, lant- fasthålla vid sitt yrkande om bifall till motionen, ty risken med att intaga en
anställda sådan ståndpunkt är naturligtvis den, att örn nu riksdagen beslutar att godägare.
känna utskottets förslag, så framgår det dock att arbetarnas ombudsman sagt
(Forts.) ifrån, att han för sin personliga del icke reflekterar på ett sådant handtag från
riksdagsmajoritetens sida, och det stärker icke hans ställning som förhandlare.
Örn det på den punkten kunde givas besked därom, att man visserligen är likgiltig
för riksdagens uttalande och att man fasthåller vid sin egen ståndpunkt
men dock, i händelse riksdagen beslutar enligt utskottets förslag, är villig
att utnyttja möjligheten att kompromissa sig fram på det området, så är det
bra, men det vore bättre, örn det från representativt håll skedde en anslutning
till uttalandet, ty då hade det visat sig, att det rådde enighet örn detta uttalande,
och nian verkligen hade gjort en framstöt, som vore klar och tydlig.

Herr Andersson i Stockholm: Då herr Törnkvist nu sist vände sig till mig
i fråga örn vad som skulle vara klokt eller icke klokt, så är jag förvissad örn,
att han, när han rekommenderar vad han anser vara klokt i detta sammanhang,
icke gör detta med hänsyn till arbetarnas semesterfråga, utan med hänsyn till
andra omständigheter. Men vi träffas icke på den linjen.

Herr Törnkvist har sagt, att det skulle vara oklokt att icke utnyttja ett
välvilligt uttalande från riksdagens sida på denna punkt. Skall jag deklarera
för personalorganisationens vidkommande, så vill jag rikta uppmärksamheten
på, att uttalandet i fjol icke var på långt när så välvilligt, men vi försökte utnyttja
det ändå, och skulle jag nu räcka handen till rbksdagsmajoriteten, som
herr Törnkvist säger, så är jag förvissad örn, att den handen skulle, då jag
broge den tillbaka, befinnas lika tom som resultatet av de framställningar, vilka
i anslutning till riksdagens uttalande i fjol gjordes hos vederbörande myndigheter,
var obefintligt. Det har sagts, att myndigheterna blevo ovilliga på
grund av det beslut, som riksdagen fattade i fjol. Det är visst inte sant. En
hel del myndigheter, som tidigare ställt sig avvisande till frågan örn förlängd
semester, yrkade på att semesterförhållandena skulle ordnas på sätt vi föreslagit
i fjolårets motion. Men jag är säker på, att de flesta av de myndigheter,
som yttrat sig i saken, icke ens ha läst vad statsutskottet och riksdagen skrivit.
De veta bara, att man beslöt, att ingen ändring skulle ske med avseende på semestertiden,
och därmed har man stannat, därför att man icke överskattat betydelsen
av de uttalanden, som då gjordes. Jag är väl på det klara med att
kammaren och riksdagen komma att taga statsutskottets förslag i denna fråga,
men detta hindrar icke, att jag'' å personalens vägnar deklarerar vad'' vi anse
rättvist och klokt, och den saken bör riksdagen åtminstone ha kännedom om.

-— Detta örn herr Tömkvists anförande.

Herr Hansson sade, att den nuvarande Kungl. Majit kanske icke skulle sitta
ens så länge, som mitt riksdagsmandat varade. Ja, jag vet icke, örn herr Hansson
har någon önskan i det fallet och vilketdera mandatet, som han önskar
skulle taga slut först. Det får han väl själv klara ut, men det förefaller, som
örn han i det ena fallet skulle lia en viss möjlighet att åstadkomma ett resultat,
vilket han däremot icke har i det andra fallet. Alltså, när det gäller det
speciella riksdagsmandatet, örn vi nu skola tala örn det i detta sammanhang,
så är det väl andra, som avgöra den saken, skulle jag tro.

Herr Hansson sade, att detta var en speciell fråga, och att riksdagen också
måste tänka på andra än de 6,000 arbetarna vid försvarsväsendet. Ja, den
uppfattningen delar jag tillfullo, och jag ber i det sammanhanget få erinra
örn, att vår grupp i år motionerat örn införande av lagstadgad arbetarsemester
i femton dagar för alla lönearbetare. Herr Hansson vet nog, vilken ståndpunkt
man intog från hans partikamraters sida till denna speciella fråga här i kam -

Lördagen den 24 maj e. m.

85 Nr 39.

maren, och har den frågan icke gått igenom i riksdagen, så är det åtminstone Aiig. semester
icke vi, som bära ansvaret för den saken. ^ ^försvara

Jag skall icke upptaga tiden ytterligare, men ber att få understryka vad jag anställda
här tidigare sagt, nämligen att vi aldrig från försvarsväsendets arbetares si- arbetare.

da kunna betrakta det såsom ett framsteg, att man skall överlämna frågan örn (Forts.)

ordnande av semestervillkoren till de militära förvaltningsmyndigheterna. När
herr Hansson därav drager den slutsatsen, att detta skulle innebära en ändrad
uppfattning från vår sida örn det borgerliga parlamentet och vad det duger
till, så ber jag få säga, att herr Hansson drager fullständigt felaktiga slutsatser
av vad som sagts i det sammanhanget. Örn jag konstaterar, att den del
av de militära myndigheterna äro mera omedgörliga i detta avseende än vad
riksdagen är, så innebär detta icke, att jag därmed skulle sagt, att riksdagen
kommer att besluta örn, bl. a., den samhällsordning, varom vi tala, när vi resonera
örn de borgerliga parlamentens möjligheter. — Detta endast örn den
saken.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på bifall till den i ämnet väckta motionen II: 313; och fann herr talmannen
den förra propositionen var med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Andersson i Stockholm, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 68
av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den i ämnet väckta motionen II: 313.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkten 69.

Lades till handlingarna.

Punkten 70.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 71.

Lades till handlingarna.

Punkten 72.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid nu skedd föredragning av punkten 73, angående avlöning till personal Äng.
vid kårer och stater m. fl., begärdes ordet av avlämngtill

‘personal vid

Herr Törnkvist i Karlskrona, som yttrade: Herr talman! Såsom framgår av /cårer och stater
en vid denna punkt fogad reservation, är det ett antal ledamöter i utskottet, m'''' ''
som ha velat, att utskottet skulle föreslå riksdagen att sammanslå musikkårer -

Nr 39.

86

Lördagen den 24 maj e. m.

avlöning till V1dvartdera av kustartilleriets båda regementen, det ena i Karlskrona och
personal vid dm andra i Vaxholm, samt förlägga den sålunda sammanslagna musikkåren till
kårer och stater Vaxholm, alltså icke till Karlskrona. Anledningen till detta reservationsvis
framförda förslag är jii den kända omständigheten att det, såsom förhållandena
orts.) nu äro, är mycket svart att särskilt i en mindre stad sådan som Karlskrona
åstadkomma några musikaliska prestationer, sedan manskapet vid musikkårerna
begränsats så, som numera skett. — Bland dem, som gjort ett sådant yrkande
som jag nyss nämnde, befinner sig också herr Johan Nilsson i Malmö
i första kammaren, men hans namn har icke kommit med i reservationen.

Detta vart förslag föranleder emellertid icke något yrkande från min sida,
det gar ju icke för sig, eftersom ingen motion föreligger på den punkten, men
jag har velat här i kammaren erinra örn innebörden av detta observandum, och
jag hoppas, att det till ett kommande ar ma bil möjligt att genomföra den av
oss föreslagna organisationen, så att man åtminstone på ett ställe kan få ordentliga
musikprestationer.

.Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 73—87.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng.

anslaget till
kustartilleriets
krigsberedskap
och övningar.

Härefter föredrogs punkten 88, angående anslaget till kustartilleriets krigsberedskap
och övningar. Därvid anförde:

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag skall be att få hemställa
örn bifall till den reservation, som återfinnes på sid. 123 i utskottets utlåtande,
där reservanterna föreslå, att ett anslag av allenast 439,600 kronor må beviljas
till kustartilleriets krigsberedskap och övningar.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag ber att i korthet få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner på de yrkanden,
som under överläggningen förekommit, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 89.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 90.

Kades till handlingarna.

Punkten 91.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 92.

Kades till handlingarna.

Punkten 93.

Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 21 maj e. m.

87 Nr 89.

Punkten 94, angående anslag för uppförande av en torpedinskjutningsstation
i Stockholms skärgård, föredrogs härpå; och yttrade därvid station

Herr Holmgren: Herr talman! Jag har tillika med några andra utskotts- ''märgård.
ledamöter reserverat mig mot utskottets avslagsyrkande på Kungl. Maj:ts
äskande under denna punkt.

Frågan gäller uppförande av en torpedinskjutningsstation i Stockholms skärgård.
Det är uppenbart, att en sådan station är erforderlig, och frågan har
gång på gång återkommit i myndigheternas äskanden och även hos Kungl.

Maj :t. Man kan icke reda sig med enbart den torpedinskjutningsstation, som

vi ha i Karlskrona. .

När denna fråga tidigare varit före, har den alltid avvisats, under åberopande
av att det icke finnes några 53 cm torpeder i Stockholm och att det således
inte vore något behov att begära anslag för en sådan station. Nu finnas
emellertid fartyg utrustade med sådana torpeder, förlagda här i Stockholm,
och de kunna icke för att få sina torpeder inskjutna bege sig till Karlskrona.

Att inskjuta en torped är någonting som ideligen förekommer. Det är icke
nog med att torpeden inskjutes, då den är ny, så att man förvissar sig örn att
den fungerar, ty det kan hända, att en torped redan efter det att några fa skott
skjutits, befinnes icke gå normalt. Om det nu är ett fartyg, som befinner sig
här i Stockholm eller som är avmönstrat, så måste torpederna skickas till Karlskrona
för att inskjutas. När de sedan komma tillbaka till Stockholm, måste
de inskjutas på nytt, därför att de varit under transport.

Det går icke att ha det ordnat på det sättet, vi måste ha en torpedmskjutningsstation
också här i Stockholm, och därför ber jag att fa yrka avslag på
utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Utskottsmajoriteten har inf o
kunnat tillägna sig den syn på denna fråga, som reservanterna anlagt. Något
särskilt starkt skäl för att upprätta en torpedinskjutningsstation i Stockholm
lär icke kunna presteras. Det torde väl i huvudsak kunna sägas vara pa det
sättet, att eftersom man har två avdelningar av flottan, förlagda vardera vid
sin station, så anser man att det också bör finnas en inskjutningsstation för vardera
avdelningen. Emellertid är det så, att våra torpeder samt och synnerligen
tillverkas nere i Karlskrona, och det är ju uppenbart att inga torpeder
sändas därifrån utan att de dessförinnan blivit inskjutna. Det^är också uppenbart,
att örn en torped råkar i olag, så är det näppeligen en så enkel procedur
att iordningställa den, att detta kan ske bara genom att rikta in den på en
inskjutningsstation; proceduren härvidlag är säkerligen mera invecklad. Det
torde kunna sägas, att vi böra klara oss med en inskjutningsstation för torpeder,
i varje fall ännu så länge, tills behovet blir något starkare motiverat. I fråga
örn 53 cm torpederna tänker jag man kan avvakta ännu ett eller annat år,
innan frågan om dessa torpeder kan sägas vara så klar, att den icke längre behöver
diskuteras av tekniker och praktikusar på området.

Herr talman! Då jag funnit det av verkliga sakskäl påkallat att här avvakta
tiden, hemställer jag örn bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen framställt propositioner på de under
överläggningen gjorda yrkandena, blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Punkten 95.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 39. 88

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. engångskostnader
för
anskaffning
av flygmateriel
m. m.

Punkten 96.

Lades till handlingarna.

Punkten 97.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 98.

Lades till handlingarna.

Punkterna 99—119.

[Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 120.

Lades till handlingarna.

Punkterna 121—129.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten ISO.

Lades till handlingarna.

Punkterna 131—133.

,Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 134.

Lades till handlingarna.

Punkten 135.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 136.

Lades till handlingarna.

Punkterna 137—142.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 143.

Lades till handlingarna.

Punkten 144, angående engångskostnader för anskaffning av flygmateriel
m. m.

Kungl. Majit hade uti punkten 155 av förevarande huvudtitel föreslagit riksdagen
att till bestridande av engångskostnader för anskaffning av flygmateriel
m. m. för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag av 2,790,000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte till bestridande av engångskostnader
för anskaffning av flygmateriel m. m. för budgetåret 1930/1931 anvisa
ett extra reservationsanslag av 1,700,000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Lindblad, Johan Nilsson
i Malmö, Rydén, Walles, P. Albert Bergström, Anderson i Råstock, Törn -

Lördagen den 24 maj e. m.

89 Nr 39-

kvist i Karlskrona, Nilsson i Örebro, Ward och Högström, som ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte till bestridande av engångskostnader
för anskaffning av flygmateriel m. m. för budgetåret 1930/1931 anvisa ett
extra reservationsanslag av 1,200,000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr Törnkvist i Karlskrona: Denna punkt avser det sista anslagsåret beträffande
engångskostnader för anskaffning av flygmateriel. I 1925 års beräkningar
upptogs detta års anslag till 1 miljon kronor. Utskottet har ansett
sig böra öka upp den summan med 700,000 kronor, alltså till 1,700,000 kronor.
Det måste sägas, att motiven för en sådan utökning äro ganska svaga. I varje
fall äro de icke på något sätt angivna i utskottets utlåtande. Det föreligger
sannerligen inte mycket som talar för att fixera siffran till just 1,700,000 kronor.
Det förefaller, att det snarare hade varit rimligare, att man stannat för
det av departementschefen beräknade beloppet, ty då hade man haft vissa
fasta punkter att anknyta till. Men det är svårt att anknyta de 700,000 kronorna,
eller i varje fall de 500,000 kronorna, till någon fast punkt. Reservanterna
ha ansett, att det för det sista året det här är fråga örn, knappast föreligger
någon anledning att höja summan utöver vad som beräknades 1925, alldenstund
riksdagen i fråga om nyanskaffning av flygmateriel under de fyra
gångna budgetåren så noga följt 1925 års beräkningar, att man under dessa
fyra år icke gått med på mer än cirka 300,000 kronor över de 8 miljoner
kronor, som för dessa år sammanlagt beräknats. Reservanterna ha stannat
vid 1 miljon-kronors-beloppet, vartill emellertid ytterligare lagts 200,000 kronor.
Sedan 1925 har nämligen riksdagen på framställning av Kungl. Majit i
olika upplagor beviljat medel till stabiliseringsanordningar, d. v. s. sådant, som
skulle vara ägnat att förhjälpa flygfartygen till större stabilitet och säkerhet
i luften och sålunda förminska riskerna vid flygningen. För dessa framställningar
har riksdagen alltid haft ett välvilligt öra med hänsyn till de risker, som
för människorna äro förknippade med flygningen. Till den miljon kronor, som
1925 års riksdag beräknade för nästkommande budgetår, ha reservanterna alltså
lagt ett belopp av 200,000 kronor, varav 100,000 kronor fixt beräknats för
stabiliseringsanordningar och ytterligare 100,000 kronor tillagts med tanke
därpå, att för dessa stabiliseringsanordningar m. m. måhända kan behövas ett
något större tillskott, än man på förhand kan beräkna. Det riktiga är sålunda
här uppenbarligen att bifalla reservanternas förslag. Emellertid är det även
här en sådan uppdelning och uppläggning av ärendet, att majoriteten är stabiliserad,
liksom också minoriteten. Jag kan emellertid, herr talman, inte underlåta
att såsom talesman för reservanterna uttala min förvåning över att man
bara godtyckligt lagt på 500,000 kronor, d. v. s. skurit ned departementschefens
förslag från 2,790,000 kronor till 1,700,000 kronor, utan att lämna någon
som helst anvisning, hur de 500,000 kronorna skola användas. Man kan visserligen
säga, att 1,700,000 kronor dock är mer än 1,200,000 kronor, och det
gläder uppenbarligen herr statsrådet, att det sålunda blir ett litet extra pålägg.
Ja, herr statsrådet hade givetvis blivit ännu mera belåten, om hela det av Kungl.
Majit äskade anslaget beviljats. Emellertid, man beviljar viii i alla fall inte
anslag på det sätt, som utskottet här föreslår, utan gör man ett tillägg, så skall
man viii också säga, att det skall vara för det och det speciella ändamålet. De
här pengarna skola visserligen användas till anskaffning av flygmateriel, men
utskottet har i sitt utlåtande på intet siitt fixerat, hur pengarna närmare skola
användas, utan överlämnar åt Kungl. Majit att portionera ut de 500,000 kronorna
på sätt Kungl. Majit och myndigheterna finna lämpligt.

Jag nödgas sålunda, herr talman, hemställa örn bifall till reservationen.

Äng. engångs‘
kostnader för
anskaffning
av flygtnateriel
m. m.
(Forts.)

Nr 39. 90

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. engångskostnader
för
anskaffning
av flygmateriel
m. m.
(Forts.)

Herr Holmgren: 1925 års riksdag beslöt icke blott ett nyanskaffnings anslag

för flyget utan bestämde sig jämväl för visst antal flygplan. Erfarenheten
bär sedermera visat, att priset stigit. Flygplanen ha blivit mera komplicerade
och till följd därav dyrare. Man kan sålunda numera för det anslag, som
1925 beräknades, icke få vad man då hade tänkt sig. En höjning av anslaget
är sålunda ofrånkomlig, för såvitt vi skola hålla vårt flygvapen något så när i
skick. Nu uttalade herr Törnkvist sin förvåning över det resultat, vartill majoriteten
i utskottet kommit, när vi samlats örn ett belopp av 1,700,000 kronor.
Ja, det är ju visserligen ägnat att förvåna. Vi högermän anse, att det förslag,
Kungl. Majit framlagt, är synnerligen välbetänkt, och vi skulle naturligtvis
helst vilja stödja det. Men vi ha likvisst föredragit att samlas kring ett anslagsbelopp
på 1,700,000 kronor, ty det anslagsbeloppet visade sig under arbetets
gång i utskottet vara det högsta belopp, kring vilket vi kunde åstadkomma majoritet.
Hade vi kunnat åstadkomma majoritet för ett högre belopp, så hade vi
förvisso inte underlåtit att försöka göra det.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Danielsson: Herr talman! Jag skall bara be att få yrka bifall till
utskottets förslag. Det gäller här ett sådant ämne, att det, som det heter i
statsverkspropositionen, är litet svårt och inte riktigt lämpligt att ingå i några
närmare detaljer. Jag anser utskottets förslag väl motiverat.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Malmberg: Jag vill bara,
med den kännedom jag har örn befintlig tillgång å flygplan, säga, att även de

1,700,000 kronorna icke äro tillräckliga för genomförande av 1925 års plan med
de modifikationer i denna plans beskaffenhet, som, för att tala med herr Törnkvist,
regeringar av olika upplagor ha fastställt med riksdagens goda minne.
I och med försvarsutredningens tillkomst blir det ju möjligt för de herrar, som
få hand örn dessa frågor, att övertyga sig örn hur förhållandena ligga. I frågans
nuvarande läge anser jag mig emellertid icke böra förlänga debatten
genom att gå närmare in på ärendet utan har endast för mitt eget samvetes
skull velat säga, att anslaget även enligt utskottets förslag kommer att visa sig
otillräckligt.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr
Törnkvist i Karlskrona begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs
:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 144
av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Lördagen den 24 maj e. m.

91 Nr 39.

Punkterna 145 och 146.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 147.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 148 och 149.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 150.

Lades till handlingarna.

Punkterna 151—153.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2.

Härpå upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 166, i anledning Äng. stålens
av Kungl. Marits under femte huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda3inn^sjukhus.
framställning angående anslag till statens sinnessjukhus jämte i ämnet väckta
motioner.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t under punkten
51 av femte huvudtiteln, angående anslag till statens sinnessjukhus, föreslagit
riksdagen, bland annat, att besluta, att antalet ordinarie befattningshavare vid
nämnda sjukhus jämte de för vederbörande befattningshavare avsedda lönegrader
skulle bestämmas i enlighet med ett av Kungl. Majit framlagt förslag.

Kungl. Maj :ts förslag upptogo under rubriken IV. Ekonomipersonal, bland
andra befattningshavare.

Befattning. Lönegrad.

91 hantverkare ................................................ B 6

18 tvättförestånderskor av lia klass.............................. B 6

1 tvättförestånderska av 2:a klass .............................. B 3

I samband med Kungl. Majis förevarande framställning hade utskottet till
behandling förehaft

dels de likalydande motionerna nr 37 inom första kammaren av herr Berling
samt nr 84 inom andra kammaren av herrar Karlsson i Vadstena och Blomquist
örn ökning av personalen vid statens sinnessjukhus,

dels ock en inom andra kammaren av sistnämnda två motionärer väckt motion,
nr 303, angående vissa befattningshavare vid statens sinnessjukhus.

Utskottets hemställan innefattade, bland annat, att antalet hantverkare jämte
den för dem avsedda lönegraden skulle bestämmas i enlighet med Kungl. Maj :ts
förslag samt att antalet tvättförestånderskor skulle upptagas till 19, därav 16
av 1 :a klass med placering i lönegraden B 6 och 3 av 2 :a klass med placering
i lönegraden B 3.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Jansson i Falun: Herr talman! I anledning av att från socialdepartementets
sida gjorts erinran örn att vissa olägenheter kunna komma att yppa
sig i fråga örn tillsättandet av de nya överläkartjänsterna, ber jag att få hem -

Nr 89. 92

Lördagen den 24 maj e. m.

ng. statens
nessjukhus.
(Forts.)

ställa, att kammaren måtte besluta ett tillägg dels i motiveringen och dels i
klämmen, varigenom Kungl. Maj:t bemyndigas att utfärda de övergångs- och
tillämpningsbestämmelser, som kunna vara nödvändiga. I motiveringen skulle
sålunda i första stycket å sidan 23 efter den mening, som börjar med: »Antalet
överläkartjänster» och slutar med »från 2 till 14» införas följande:
»Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att utfärda de övergångs- och
tillämpningsbestämmelser, som i anledning härav må anses erforderliga.» Vidare
skulle klämmen kompletteras med ett nytt stycke av följande lydelse:
»lilio) att riksdagen må bemyndiga Kungl. Majit att utfärda de övergångsoch
tillämpningsbestämmelser, som vid bifall till vad utskottet under I:o) hemställt
må anses erforderliga.» Dessa tillägg anses nödvändiga för att det hela
skall gå något så när friktionsfritt vid övergången. Vidare har det insmugit
sig ett tryckfel beträffande antalet hantverkare. Det står på sidan 26 överst
»91» hantverkare. Den siffran skulle ändras till 88. Yrkande om dessa ändringar
i utskottets utlåtande har redan framställts och bifallits i första kammaren.
Jag ber sålunda, herr talman, att få hemställa örn bifall till utskottets
förslag med de av mig föreslagna ändringarna.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Lubeck: Herr talman: Jag
skall tillåta mig taga kammarens uppmärksamhet i anspråk för att säga några
ord.

Frågan gäller ett par tjänsteplaceringar. Den ena avser de nya överläkarbefattningar,
som skola inrättas å de större sinnessjukhusen, där en uppdelning
av befattningarna kommer att äga rum, så att vid sidan av sjukhuschefsbefattningen
även överläkartjänster av andra klass skola inrättas. Kungl. Majit
har föreslagit, att dessa nya överläkartjänster skulle placeras i lönegrad B 28,
varjämte överläkarna skulle äga rätt till fri bostad. Utskottet har däremot
ansett, att de skulle placeras i B 27. På denna punkt tillåter jag mig framhålla,
att ifrågavarande överläkartjänster skola rekryteras från nuvarande
hospitalsläkare av första klass, vilka för närvarande äro placerade i B 28.
Dessa ha alltså haft samma löneförmåner som de Kungl. Majit nu föreslagit
för de nya överläkarna, med undantag av att de icke åtnjutit fri bostad. Följden
av en placering av överläkarna i B 28 skulle bli, att de av hospitalsläkare,
som skulle sökas ut såsom de mest förtjänta och göras till överläkare, skulle
— visserligen samtidigt med att de erhölle fri bostad — nedflyttas i löneplaceringen
från B 28 till B 27. Jag tror, att det med hänsyn till vikten av god
rekrytering av dessa synnerligen viktiga tjänster vore klokt, örn man bifölle
Kungl. Majits förslag om deras placering i B 28. Det komme säkerligen även
att vålla en del svårigheter, kanske delvis av teknisk art, när det gäller t. ex.
att ordna med semestervikarier för ifrågavarande överläkare.

Den andra tjänsteplaeeringen gäller endast ett par befattningar, de s. k.
tvättförestånderskornas vid de nya anstalterna i Sala och Örebro. Kungl.
Maj :t har föreslagit deras placering i B 6, men utskottet har hållit före, att de
skulle flyttas ned så långt som till B 3. Orsaken till att en sådan nedflyttning
synes mig olämplig är den, att man måste ställa ganska betydande
krav på tvättförestånderskoma, alldenstund de huvudsakligen skola arbeta med
personal, som utväljes bland patienterna å anstalterna, och därför måste sitta
inne med goda kvalifikationer. Därtill kommer, att utskottet varit med örn
att på sätt Kungl. Maj :t föreslagit just i klass B 3 placera de närmaste biträdena
till tvättförestånderskoma, d. v. s. den klass av biträden, varifrån
tvättförestånderskoma vid Sala- och Örebroanstalterna skola rekryteras. Det
komme givetvis att ställa sig egenomligt, örn man från biträdesgrupp B 3
rekryterade tvättförestånderskor, som likaledes skulle komma att stå i lönegrad
B 3, då det till på köpet med hänsyn! till löneklassberäkningen skulle

Lördagen den 24 maj e. “m.

93 Nr 39.

kunna inträffa — om man icke gör en välvillig tolkning — att de få en löneförsämring,
om de bli befordrade till tvättförestånderskor.

Av dessa skäl, herr talman, anser jag, att det vore lyckligt, örn kammaren
ville bifalla Kungl. Maj:ts förslag på de omnämnda punkterna.

Herr Karlsson i Vadstena: Herr talman, mina herrar! Då jag i anslutning
till detta ärende tillsammans med herr Blomquist framburit ett par motioner,
skall jag be att få yttra några ord.

Jag skall då först säga något i anledning av vår motion nr 84 — en likalydande
har väckts inom första kammaren. Den fråga, som däri beröres, gäller
arbetstiden för sjukvårdspersonalen vid statens sinnessjukhus. Frågan örn
reglering av arbetstiden för denna personal har i många år varit aktuell, och
det är icke heller första gången den är föremål för behandling i riksdagen. Då
riksdagen år 1919 genomförde lagen örn arbetstidens begränsning, undantogs
från lagens tillämpningsområde bland annat arbete, som bedrives av staten,
samt arbete, som är att hänföra till hälso- och sjukvård. För personalen vid statens
affärsdrivande verk blev ju sedan, kort efter lagens ikraftträdande, arbetstiden
reglerad på administrativ väg, i nära anslutning till lagens bestämmelser.
För statens sinnessjukhuspersonal skedde också på våren 1920, genom
en av medicinalstyrelsen utfärdad bestämmelse, en viss reglering av arbetstiden.
De då utfärdade bestämmelserna, vilka fortfarande äro gällande, upptaga
en arbetstid av 240 timmar per 28 dagar för dagtjänst och 216 timmar
per 28 dagar för nattjänst. Som jämförelse kan nämnas, att för fångvårdspersonalen
gäller en arbetstid av 240 timmar per 30 dagar.

Nu har det från den personals sida, som det här gäller, rests krav på kortare
arbetstid. Framställning har gjorts om att det för denna personal skulle,
i likhet med vad som är förhållandet vid statens affärsdrivande verk, bestämmasken
arbetstid av 208 timmar per 30 dagar. Jag ber att få påpeka, att såväl
i nu gällande bestämmelser som i de föreslagna det endast gäller den verkligt
effektiva arbetstiden, med frånräknande av den passiva tjänst, som i vissa
fall är rätt omfattande.

Denna framställning inlämnades till regeringen den 25 januari 1925. Framställningen,
som remitterades till medicinalstyrelsen för yttrande, har alltså
varit föremål för utredning under mycket lång tid, och den har under denna
tid underkastats en ingående prövning av respektive anstalters direktioner
och sedan inom medicinalstyrelsen. Efter denna ingående utredning i frågan
framkommer så medicinalstyrelsen med sitt förslag, ett förslag som visst icke
går personalens krav helt till mötes, men vari dock föreslås, att arbetstiden för
personalen bestämmes till densamma som gäller för fångvårdspersonalen eller
till 240 timmar per 30 dagar och motsvarande skillnad för nattjänstgöring,
som nu finnes fastställd.

Under den utredning, som företagits i frågan, har det visserligen framhållits,
att det skulle möta vissa svårigheter att bereda bostäder åt den personal,
som måste nyanställas, örn arbetstiden förkortas, men medicinalstyrelsen anser
dock, att den frågan kan ordnas provisoriskt, och finnér sig icke kunna avvakta
en slutlig lösning av bostadsfrågan. Socialstyrelsen, som haft medicinalstyrelsens
förslag sig tillställt för yttrande, förklarar sedan den givit en
utförlig redogörelse för sjukhuspersonalens arbetstid, att ett tillmötesgående
av kraven på en kortare arbetstid för denna personal möjligen kan komma
att få vissa, konsekvenser för de av landsting och vissa städer drivna sjukhusen,
men då socialstyrelsen nu såväl som 1921 är av den uppfattningen, att
arbetstiden för sjukhuspersonalen, hospitalspersonalen ej undantagen, icke''sällan
vore betänkligt lång. anser sig styrelsen, oberoende av dessa eventuella
konsekvenser, böra tillstyrka medicinalstyrelsens förslag.

Äng. statens
sinnessjukhus.
(Forts.)

Nr 39. 94

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. statens Från personalens sida hade nian nu hoppats, att sedan frågan om en regsinnessjukhus.
tering av arbetstiden varit föremål för en flerårig utredning och som resultat
(Forts.) av (lenna medicinalstyrelsen framlägger förslag, ett förslag som i någon mån
tillmötesgår personalens krav och som också tillstyrkts av socialstyrelsen, regeringen
skulle i samband med förslag till stat för sinnessjukhusen upptagit
detsamma. Statsrådet ger visserligen i några ord uttryck åt den uppfattningen,
att det vore i och för sig önskvärt, att personalens arbetstid kunde förkortas
i huvudsaklig anslutning till vad medicinalstyrelsen föreslagit, men på
grund av de ökade kostnader, som det skulle komma att medföra för statskassan
samt med hänsyn till de befarade konsekvenserna för andra sjukhus, ansåg
sig statsrådet ingenting böra åtgöra i saken.

I detta läge ha vi motionärer framburit medicinalstyrelsens förslag i förhoppning-
om att det skulle vara möjligt att vinna gehör för detta, enligt min
uppfattning i så hög grad berättigade krav.

Statsrådet säger, att »det arbete, som utföres av sjukvårdspersonalen vid
statens sinnessjukhus, är otvivelaktigt såväl fysiskt tröttande som psykiskt
påfrestande». Ja, detta vill jag på det kraftigaste understryka; det arbete,
som denna personal har sig ålagt, är av verkligt påfrestande beskaffenhet. Jag
påpekar, hurusom denna personal bl. a. dagen i ända har tjänstgöring i badrummen,
vid de s. k. långbaden, då de oroliga patienterna dagen lång få ligga
i badkaret, eller att personalen får med ett rätt stort antal sjuka vistas ute på
vedgårdar och dylikt — enligt den modernare uppfattningen örn sinnessjukvården
böra ju de sjuka så mycket som möjligt sysselsättas med arbete, varom
för övrigt ingenting är att säga — då mången gång livsfarliga vertyg sättas i
händerna på dessa människor, som ju på grund av sin sjukdom icke äro herrar
över sina handlingar. Det har icke saknats tillfällen, då verklig fara varit å
färde, händelser som jag emellertid icke skall gå närmare in på. Det är emellertid
klart att dylika förhållanden måste verka enerverande på personalen och
för övrigt även på personalens anhöriga.

Det kan, herr talman, under sådana förhållanden icke vara statsmakterna
värdigt att avvisa ett krav, som man erkänner vara i och för sig berättigat,
endast med hänvisning till att det kommer att medföra kostnader för statskassan.

Statsutskottet har nu i anledning av vår motion delvis ställt sig på samma
ståndpunkt som departementschefen, men uttalar dock följande: »De syn punkter,

som anförts till stöd för åtgärders vidtagande i nu angivna syfte,
har utskottet dock måst finna så beaktansvärda, att utskottet ansett sig icke
kunna ställa sig avvisande mot att en utredning i ärendet verkställes, varigenom
konsekvenserna av ett bifall till förslaget kunna helt överblickas.» Då
utskottet är. enhälligt i frågan, förmodar jag, att dess förslag kommer att av
riksdagen bifallas. Första kammaren har för övrigt redan fattat ett sådant
beslut, och det kan under sådana förhållanden icke falla mig in att ställa
något yrkande örn bifall till motionen. Jag vill dock beledsaga detta förslag
om utredning med en förhoppning örn att det icke måtte föranleda, att
frågan åter sändes ut på den långa utredningsvägen, då ju medicinalstyrelsen
och dess underordnade direktioner redan utrett densamma. Den av utskottet
önskade utredningen måste i stället enligt mitt förmenande endast betyda, att
frågan måste underkastas en närmare granskning inom departementet än vad
som skett, då statsrådet icke ansett sig böra upptaga frågan till närmare
prövning. Jag hoppas även, att detta övervägande inom departementet icke
behöver betyda, att frågans lösning fördröjes, utan att så snart ske kan förslag
förelägges riksdagen.

Så några ord, herr talman, om motion nr 303, som även behandlas i detta
utlåtande. I nämnda motion beröres placeringen av vissa föreståndare för

Lördagen den 24 maj e. m.

95 Nr 39.

verkstäderna vid de nya anstalterna i Sala och Örebro. Kungl. Maj:t bär föreslagit
dessas placering som hantverkare i lönegrad B 6. Vi ha i vår motion
föreslagit, att de måtte placeras som hantverksföreståndare av andra klass
i lönegrad B 8, detta i likhet med vad som är fallet vid övriga anstalter. Nu
har utskottet så till vida gått motionen till mötes, att utskottet föreslår, att
tre av de vid Salaanstalten upptagna hantverkarna måtte sättas som hantverksföreståndare.
Jag har den uppfattningen, att, såsom vi i motionen yrkat,
även de andra borde ha erhållit samma placering, men då det naturligtvis
är omöjligt att gentemot ett enhälligt statsutskott få någon ändring härutinnan,
skall jag, herr talman, icke framställa något yrkande därom. Jag har
med vad’ jag sagt i detta avseende endast velat markera, att jag fortfarande
bär den uppfattningen, att de rättvisligen borde ha placerats i den lönegrad
vi föreslagit i motionen.

Häruti instämde herrar Werner, Blomquist, Hansson i Trollhättan, Brännberg,
Hage och Borg.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag hegärde ordet för att yrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag beträffande placeringen av tvättförestånderskorna.
Kungl. Majit bär föreslagit, att 18 tvättförestånderskor skulle placeras
i första klass B 6, och att en tvättförestånderska skulle placeras i andra
klass B 3. Statsutskottet har avvikit från förslaget så till vida, att statsutskottet
önskar placera 3 tvättförestånderskor av andra klass i B 3 och 16
tvättförestånderskor i första klass i B 6. Herr socialministern har så väl
motiverat Kungl. Majlis förslag, att jag icke alls skall upptaga kammarens
tid med att vidare orda om den saken, utan jag ber att kort och gott få yrka
bifall till Kungl. Majlis förslag beträffande tvättförestånderskornas löneplacering.
I överensstämmelse därmed yrkar jag ändring i statsutskottets motivering
därhän, att i sista stycket på sidan 22, som börjar med »Vad beträffar
tvättföreståndersketjänsterna» och slutar med »sistnämnda lönegrad»
sista meningen utgår och i stället insattes: »Detta förslag tillstyrkes av utskottet.
» Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till Kungl. Ma j -ta
förslag och den ändring i utskottets motivering, som jag föreslagit.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Departementschefen nämnde, att det
skulle uppstå svårigheter att erhålla semestervikarier för de nya överläkarna.
För min del tror jag icke,^ att några svårigheter komme att föreligga i det
hänseendet. Det blir väl så, enligt vad sakkunskapen upplyst örn, att underläkarna
vid anstalterna, d. v. s. hospitalsläkare av andra klass, komme att
vikariera för överläkarna av tredje klass. Den saken bör alltså icke vålla
några olägenheter.

. Vad sedan angår själva löneplaceringen av läkarna, har ju riksdagen tidigare
uttalat, att man nilsag, att vid hospital skulle finnas en sjukhuschef,
och att denne även skulle vara sjukhusets överläkare. Det har ju sedan framställts
krav pa att de större hospitalen skulle delas upp i olilia avdelningar,
varvid skulle tillsättas en överläkare för varje avdelning. Dessa överläkare
har Kungl. Majit föreslagit skola placeras i samma löneställning som de lia
å ett hospital, där sådan läkare är både överläkare och chef för den ekonomiska
förvaltningen. Riksdagen gjorde förra året ett bestämt uttalande i den
riktningen, att man borde göra en avgjord skillnad på lönerna för dessa befattningshavare.
Det är därför vi nu ansett lämpligt att placera de nya överläkarna
— vi lia gått med på tillämpningen av benämningen överläkare __

i lönegrad B 27. De få därjämte bostad, värme oell lyse i likhet med överläkare
av andra klass. Jag menar sålunda, att även örn det i vissa fall kan

Äng. stålens
sinnessjukhus.
(Forts.)

Nr 39. 96

Lördagen den 24 maj e. m.

Äng. statens inträffa, att någon löneminskning sker — den skulle i så^ fall röra sig omsinnessjukhus.
kring 480 kronor — de naturaförmåner dessa överläkare få torde åtminstone
(Forts.) tre gånger uppväga löneminskningen. Det förslag vi här kommit med förefaller
mig både acceptabelt och skäligt.

Vad sedan angår tvättförestånderskorna, grundar sig avdelningens förslag
på den beräkning medicinalstyrelsen gjorde förra året, när det skedde en provisorisk
beräkning angående befattningshavarnas antal vid de nya anstalterna
och deras placering i lönegrad. Det är denna vi följt, och man har från sakkunnigt
håll sagt oss, att den placering som givits tvättförestånderskorna,
är mycket god i förhållande till många andra löneplaceringar för personer anställda
i statens tjänst.

Jag anser sålunda, att inga skäl tala för att man frångår vad utskottet
föreslagit, och ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Efter av herr talmannen till en början
därå given proposition biföll kammaren det av herr Jansson i Falun under överläggningen
framställda yrkandet örn tillägg i utskottets motivering och örn införande
av en ny punkt i utskottets hemställan.

Vidare framställde herr talmannen propositioner angående antalet av de i
punkten I b) under rubriken IV. Ekonomipersonal upptagna hantverkare, nämligen
dels på bifall till utskottets förslag i nämnda del, dels ock på bifall till
det av herr Jansson i Falun i berörda avseende under överläggningen gjorda
yrkandet; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den senare
propositionen.

Härefter gav herr talmannen beträffande antal och placering i lönegrad av
tvättförestånderskorna av 1 :a och 2 :a, klass propositioner dels på bifall till vad
utskottet i nämnda avseende föreslagit, dels ock på bifall till det yrkande, som
därutinnan under överläggningen framställts av herr Hedlund i Östersund; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja
för den senare propositionen. Herr Jansson i Falun begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren i avseende å antal och placering i lönegrad av de
i punkten I b) av statsutskottets förevarande utlåtande nr 166 under rubriken
IV. Ekonomipersonal upptagna tvättförestånderskor av första och av andra
klass bifaller det av herr Hedlund i Östersund under överläggningen framställda
yrkandet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets förslag i denna del.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gang uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
nej-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets förslag i förevarande del.

Slutligen blev på herr talmannens dära framställda proposition utskottets
hemställan i övrigt av kammaren bifallen.

§3.

Å föredragningslistan var vidare upptaget statsutskottets utlåtande, nr 167,
i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under sjätte huvudtiteln

Lördagen den 24 maj e. m.

97 Nr 3!).

gjorda framställningar angående anslag till hamnar och farleder jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2, angående anslag till statsunderstödda fiskehamnar.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t under punkten
27 av sjätte huvudtiteln föreslagit riksdagen att till statsunderstödda fiskehamnar
för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag av 250,000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft de likalydande motionerna
nr 116 inom första kammaren av herr Sundberg to. fl. och nr 88 inom
andra kammaren av herr Olsson i Broberg to. fl., i vilka motioner föreslagits,
att riksdagen måtte för statsunderstödda fiskehamnar för budgetåret 1930/1931
anvisa ett extra förslagsanslag av 300,000 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen med avslag å ovanberörda
motioner, i vad de skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, måtte bifalla Kungl.
Maj :ts framställning i ämnet.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Olsson i Broberg: Herr talman! Jag och herr Sundberg lia, såsom

framgår av utskottsbetänkandet väckt två lika lydande motioner örn en liten
höjning av anslaget till statsunderstödda fiskehamnar. Av den utredning
som föreligger framgår, att antalet av dessa i allmänhet mindre fiskehamnar,
som nu äro i fråga, uppgår till icke mindre än 19 stycken. Och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, som har gjort framställning i detta ärende till
Kungl. Maj:t, har beräknat, att kostnaden för utvidgning av dessa 19 fiskehamnar
skulle belöpa sig till i runt tal 2 miljoner kronor. Nu har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen i sin framställning till Kungl. Maj:t yttrat, att såväl
med hänsyn till nämnda belopp som med hänsyn till de ytterligare framställningar,
som äro att vänta på ifrågavarande område, skulle erfordras

500,000 kronor örn året i fem år för att de anspråk, som äro ifrågasatta,
skulle kunna tillgodoses.

Nu är det så i fråga örn dessa mindre fiskehamnar, som finnas utefter
kusterna, att, i den mån fiskeflottan såväl till antal som med hänsyn till
båtarnas storlek utvecklas, bli fiskehamnarna på många ställen alldeles otillräckliga
såväl med hänsyn till utrymme som med hänsyn till djupet på grund
av båtarnas större antal och större djupgående i allmänhet. Vi veta, att fiskeflottan
på särskilt den bohusländska kusten är ofantligt olika nu mot för tio
eller femton år sedan. Nu gå fiskefartygen på avlägsna fiskevatten, på Englands
kuster, och därför är det stora och, djupgående fiskeskutor det är fråga
om. Då är det uppenbart, att de gamla och primitiva fiskehamnarna ej förslå
på långt när för att fartygen skola ligga i säkerhet i hamnarna.

Nu har ju länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vid upprepade tillfällen
gjort framställningar till myndigheterna örn högre anslag än som årligen
för detta ändamål har utgått. Den 23 september 1929 gick länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län, i anledning av framställningar från hamnarna i
fråga inom detta län till ett antal av 9 stycken, in till Kungl. Majit med
en hemställan om att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att bevilja ett
belopp av 300,000 kronor för år för detta ändamål. Vederbörande departe Andra

kammarens protokoll 1030. Nr 30.

Äng. statsunderstödda

fiskehamnar.

7

>''r 39. 98

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. statsunderstödda

fiskehamnar.

(Korts.)

mentschef yttrade, att han skulle ansett det önskvärt, att han för nästkommande
budgetår eller 1930/31 skulle kunnat vidtaga höjning av det tidigare
anslaget, som var 250,000 kronor, men han ansåg, att det statsfinansiella
läget icke medgav att föreslå ett högre belopp än 250,000 kronor, som beviljades
i fjol. Nu var det så förra året, att även då hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagit ett belopp liksom i år för detta ändamål av

300.000 kronor, men då föreslog Kungl. Majit riksdagen att bevilja 200,000
kronor. Då tillät jag mig att motionera i saken och ställde mig liksom i år
på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ståndpunkt och hemställde, att riksdagen
måtte bevilja det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna beloppet.
Då gick statsutskottet och riksdagen mig i så måtto till mötes, att de
höjde det av Kungl. Majit då föreslagna beloppet med 50,000 kronor till

250.000 kronor. Och nu är det detta belopp, som Kungl. Majit på grund av
statsfinansiella skäl måste stanna vid för i år. Nu är det således endast

50.000 kronor det är fråga örn, som är skillnaden mellan utskottets förslag
och motionen. Jag vill icke säga annat än att utskottet gör så gott det kan.
Men jag tror dock, att man hade kunnat gå dessa mycket berättigade krav
till mötes, sedan det på sistone visat sig, att årets statsfinansiella läge är
ganska gynnsamt. Jag förmodar, att en höjning för detta ändamål, för att
hjälpa dessa fiskare att i hastigare tempo kunna förbättra sina hamnar,
skulle kunna utan risk för statsfinanserna ske och riksdagen således bevilja
denna höjning på 50,000 kronor, som i motionen föreslagits.

Jag vill vädja till kammaren att med tanke på de svårigheter, som dessa
storsjöfiskare ha att kämpa mot, de svårigheter, som möta, då det gäller att
kunna ordentligt skydda sina fiskebåtar i sina hamnar, örn icke kammaren
skulle kunna vilja vara med om att höja detta anslag med det ifrågasatta
lilla beloppet av 50,000 kronor och alltså stanna inför det belopp, som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen efter ingående utredning har funnit vara erforderligt
och sakligt väl motiverat. Jag tillåter mig därför, herr talman,
att hemställa örn bifall till den i ämnet väckta motionen.

Herr Lithander instämde häruti.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag skall fatta mig kort. Som

kammaren hörde, har herr Olsson i Broberg talat örn att anslaget höjdes i
fjol. Jag kan därför icke finna, att vi kunna höja det ytterligare i år, särskilt
med hänsyn till hela det program, som framlagts och som jag hoppats,
att såväl Blekinge och Skåne som Bohuslän skulle vara tillfredsställda med,
för att icke tala om de övre delarna av landet. Då vi således, herr talman,
lagt upp saken så, att vi ha att emotse en mängd utgifter år från år, tror jag
det vara klokast att bifalla utskottets hemställan, vartill jag yrkar bifall för
min del.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på bifall till den i ämnet väckta motionen lii 88; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Olsson i Broberg, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs i

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 2
av utskottets förevarande utlåtande nr 167, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den i ämnet väckta motionen lii 88.

Lördagen den 24 maj e. m.

99 Nr 39.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voterings- Äng. statspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ''U ,ro^fr"
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande or
punkt.

Vid härpå skedd föredragning av punkten 3, angående anslag till handels- Äng. handdshamnar
och farleder, begärdes ordet av */«**?*

Herr Mårtensson, som yttrade: Herr talman! Jag har såsom motionär uttalat
en viss tillfredsställelse över den välvilliga behandling, som min motion örn påbörjande
av inomskärsfarled mellan Ramvikskilen och Ålstenshamn i Bohuslän
rönt från utskottets sida, men jag kan dock icke underlåta att i detta sammanhang
uttala, att förhoppningarna bland den stora fiskarekåren och de
många små fraktfartygens besättningar sträckt sig något längre. De hade
nämligen väntat sig, att motionen skulle bifallas redan vid innevarande års
riksdag. När nu detta icke har blivit fallet på grund av vissa förhållanden,
så vågar jag dock uttala den förhoppningen, att en omprövning av denna
fråga snarast möjligt vidtages, så att densamma verkligen kan vinna sin lösning
vid nästkommande års riksdag. Ty denna fråga är så att säga en livsfråga
för den fattiga men idoga befolkningen i den bohusländska skärgården.

Denna inomskärsfarled har för dessa befolkningsgrupper stått såsom ett allmänt
önskemål sedan ett tjugutal år tillbaka, och det är verkligen på tiden
att detta önskemål snarast blir förverkligat. Det kan även sägas, att denna
fråga icke är en direkt länsfråga, utan det kan snarare betecknas såsom ett
visst riksintresse, att fiskarna få utan hinder av storm och sjögång snabbt
transportera sina fångster till de olika avsättningsorterna. Samma är förhållandet
med de mindre fraktfartygen, som föra sten från stenbrotten till
utskeppningshamnarna. Som förhållandet nu är, kan det inträffa, att de
minsta fartygen kunna få ligga i flera dagar och vänta på att havet skall
lugna sig så pass, att de våga gå ut från hamnen. Detta förorsakar dels
stora ekonomiska uppoffringar och dels att frakterna bli så försenade, att de
icke hinna med de båtlägenheter, som skulle föra dem till större avnämare i
andra länder eller andra långt bort belägna orter inom landet. Att detta
medför ekonomiska uppoffringar och olägenheter såväl för de mindre fartygen
som för de olika näringarna är alldeles självklart. Ja, herr talman, jag
skall icke uppehålla tiden längre och icke gå närmare in på denna frågas detaljer,
men det är i den förhoppningen, att denna fråga verkligen kommer att
bringas till sin lösning vid nästkommande års riksdag, som jag, herr talman,
nu yrkar bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 4 och 5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till anläggande av uthamn för Haparanda och Tornedalen vid
Karl Johans stad jämte i ämnet väckta motioner;

Kr Sfi).

100

Lördagen den 24 maj e. in.

Äng.
ifrågasatt
upphävande
av kaffetullen.

sammansätta stats- och jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maurts framställning angående godkännande av
viss överenskommelse mellan kronan och Lunds stad; samt

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av den
under lantförsvarets förvaltning stående egendomen Arendala i Hardeberga
socken av Malmöhus län; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3, 6 och 18 §§ i förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
örn automobilskatt; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring
i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
m. m. jämte en i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 5.

Härpå upptogs till behandling bevillningsutskottets betänkande, nr 31, i anledning
av väckt motion örn upphävande av kaffetullen.

1 en inom andra kammaren av herr Öhman m. fl. väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 150, hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta
upphäva tullsatserna för de varuslag, som folie under rubrikerna 73—74 i gällande
tulltaxa.

Detta förslag avsåg kaffetullens borttagande.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Öhman; Herr talman! När riksdagen på förslag av finansministern
Thorsson 1922 beslöt en fyrdubb ling av kaffetullen, skedde det under framhållande
av statsfinansiella svårigheter men också under betonande av att hela
denna orättvisa beskattning endast var av provisorisk karaktär. Utan att här
ingå på det enligt min mening principvidriga i att, när man åberopar statsfinansiella
svårigheter, riksdagen vidtager åtgärder, som syfta till att sanera
statsfinanserna på det sättet, att åtgärderna skola hava den karaktären, att de
ovillkorligen skola drabba, såsom här är fallet, de minst bärkraftiga, de fattigaste
befolkningslagren, så kan det dock ha sitt intresse att erinra därom att,
när kaffetullen beslöts, räknade man med ett grundtal för beskattningen av
175 procent, men att vi vid årets riksdag räkna med ett grundtal av 140 procent.
Det synes under sådana förhållanden, som om tiden vore inne för att
tidigare givna löften av riksdagen och dess bevillningsutskott nu borde kunna
uppfyllas. Av utskottets betänkande synes emellertid, som örn så icke skulle
ske. Från socialdemokratiskt håll, där man så många gånger deklarerat, att
man är motståndare till finanstullar, har nu, såsom synes av utskottets betänkande,
slutits en enhetsfront med de andra borgerliga partiernas representanter
i utskottet och yrkats avslag på vår framställning örn kaffetullens upphävande.
Vederbörande kunna vid detta tillfälle icke ens söka betäckning
bakom talet örn att staten har »finansiella svårigheter». Den ståndpunkt och
den uppfattning, som man från det hållet här i denna kammare, att döma av
tillgängliga handlingar, deklarerade år 1921, nämligen att det vore orimligt,
att medel skulle tillföras statskassan genom en konsumtionsskatt, som främst

Lördagen den 24 maj e. m.

101 Nr 30.

ginge ut över de fattiga, den ståndpunkten tyckes man i dag lia övergivit, men
den var och är därför ej mindre riktig. Denna beskattning har under årens
lopp tillfört statskassan i runt tal 125 miljoner kronor, och det är obestridligt,,
att lejonparten av denna summa tagits från de fattigaste befolkningslagren.
När''man nu slår vakt örn, att denna orättvisa beskattning även i fortsättningen
skall upprätthållas, ha landets arbetare och småfolk all anledning att beakta
detta förhållande. Utskottet har som motivering för sitt avslagsyrkande
på vårt krav på kaffetullens avskaffande framhållit, att det högst avsevärt
skulle minska statens inkomster, enligt gjorda beräkningar med omkring 12
miljoner kronor. Man kan förstå, med vilken tillfredsställelse de stora inkomsttagarna
hälsa en sådan skattepolitik, som suger dessa svindlande summor
varje år från de fattigaste befolkningslagren, under det att man ej behöver
vidtaga någon åtgärd för att höja den direkta beskattningen och därmed
i större utsträckning träffa dem, som ha möjligheter att bära utgifterna
till staten. Man kan kanske invända, att om man icke har råd och ekonomiska
möjligheter att dricka kaffe för kaffetullens skull, kan man inskränka konsumtionen
eller helt enkelt låta bli att använda denna dryck. På en sådan invändning
skulle man kunna svara dem, som befara, att ett borttagande av denna
finanstull skulle medföra höjning av den direkta beskattningen, att man
från det hållet kan avstå från sina egendomar, då slipper vederbörande betala
skatt för dem. Det finnes nog tillräckligt många, som skulle vilja övertaga
förmögenheterna mot skyldigheten att betala skatt för dem. Det kan också,
när det talas om, att man ej kan gå med på kaffetullens upphävande, därför
att det skulle för hårt återverka på statsfinanserna, erinras örn, att när man
tidigare vid denna riksdag beviljat stora anslag, t. ex. till understöd åt sockerkapitalisterna
på nära 4 miljoner kronor, eller när det gällde att bevilja 3
miljoner kronor till storagrarernas intressen i lantmännens riksförbund, för
att ej tala om de 320,000 kronor, som beviljats till uppsnyggande av Svenskbyskandalen,
har man ej talat örn, att det rått svårigheter för staten att
skaffa pengar till dessa utgifter.

Det bör även i detta sammanhang erinras örn den omsvängning, som skett
i riksdagen i fråga örn detta problem. Vid 1922 års riksdag framhölls i kammaren
under debatten örn kaffetullen från frisinnat håll, att man hellre var
med örn en skattehöjning till 200 % än att uttaga dessa medel genom en konsumtionsskatt
i form av höjd tull på kaffe. För dem, som då deklarerade dea
uppfattningen, finnes det all anledning att erinra sig, att skattetalet, som jag
tidigare nämnt, f. n. räknas till 140 %.

Jag skall icke trötta med någon redogörelse för, hur orättfärdigt denna skatt
drabbar, men jag skall be att få anföra ett pär siffror hämtade
från Stockholmsutställningen i den avdelning, som betitlas »Svea Rike»,
där man gjort en beräkning över inkomsttagarna i landet, en beräkning
omfattande 1,100,000 inkomsttagare. Man kan med den fördelning,
som där uppvisas, också få en överblick över, hur denna beskattning verkar,
vilka inkomsttagare som slippa undan, på grund av att man tar dessa
miljoner till statskassan genom en konsumtionsskatt lagd på en sådan vara som
kaffe i stället för att taga den genom direkt beskattning. Denna tabell visar,
att de inkomsttagare, som ha en inkomst från 8,000 till 100.000 kronor och
därutöver, utgöra en grupp, som omfattar 75,500 inkomsttagare. Denna grupp
skulle i första hand få betala de 12 miljonerna till statskassan, i händelse beloppet,
skulle tågås ut genom direkt beskattning. Man förstår så viii det ekonomiska
intresse, som ligger bakom uppfattningen hos dem, vilka kunna räkna
sig till denna grupp av inkomsttagare. Deras ställningstagande för kaffetullens
bibehållande sammanfaller helt med deras ekonomiska intressen. Men
tar jag därtill en annan grupp, den ojämförligt större gruppen av inkomst -

Ang.
ifrågasatt
upphävande
v kaffetullen.
(Forts.)

Nr 39. 102

Lördagen den 24 maj e. m.

Äng. tagare, som genom sin kaffepanna få satsa dessa 12 miljoner kronor till stats uwhämnde

kassan- finnér jag, att den gruppen, som omfattar inkomsttagare från 5,990
avtoffdulien, kronor ner till 1,000 kronor och därunder, utgör ej mindre än 1,968,000 in(Forts.
i komsttagare. Det är denna grupp med sina låga inkomster, som skall tillföra
statskassan lejonparten av dessa 12 miljoner kronor. Och det är just denna
form av orättvis beskattning, som bevillningsutskottet, socialdemokrater och
borgare i riksdagen, nu slå vakt örn, när man avstyrker vår framställning örn
kaffetullens avskaffande.

Jag hyser, herr talman, ingen förhoppning, att riksdagen skall bifalla vårt
krav på kaffetullens slopande, men detta kan icke hindra mig, herr talman,
att yrka bifall till den av mig och mina partikamrater i ämnet väckta motionen.

Herr Ericson i Boxholm: Herr talman! Jag vill endast meddela herr

Öhman, att de socialdemokrater, som suttit i utskottet vid detta ärendes behandling,
icke; ändrat uppfattning med avseende å kaffetullen. Men då vi
gjort framställning örn ett anslag på flera miljoner kronor avseende att igångsätta
arbeten för att lindra nöd och minska arbetslösheten, lia vi icke samtidigt
vågat oss på att göra framställning örn kaffetullens sänkning och ha ej heller
kunnat stödja förslag i den riktningen. Det är givet, att en minskning eller
ett borttagande av kaffetullen skulle medföra en minskning i statsinkomsterna
på 12 miljoner kronor. Vi skulle därigenom få mindre utsikter att få igenom
det krav på anslag, som jag nyss nämnde. Vi ha, då vi hysa den uppfattningen,
givetvis icke reserverat oss, men vi ha samtidigt icke bundit oss för kaffetullens
nuvarande höjd utan ha frihet att när det passar återkomma till denna
fråga.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ohman: Herr talman! Endast några ord. Jag har svårt att förstå

sammanhanget i den siste ärade talarens framställning. Han säger, att socialdemokraterna
gå emot kaffetullens borttagande, därför att de begärt anslag
till lindrande av nöd och minskande av arbetslösheten i landet. Är det
socialdemokratisk skattepolitik, att man då för att få medel till att befrämja
dessa ändamål ovillkorligen skall använda en skatteform, som skall taga dessa
medel ur de fattiga befolkningslagrens fickor. Mig synes det, att det borde ha
legat närmare till för den ärade talaren och hans meningsfränder, att i stället
gå in för att få dessa medel genom direkt beskattning och därigenom taga dem
från håll, där man har möjlighet att bära utgifterna, och icke genom att upprätthålla
en högst orättfärdig konsumtionsskatt plocka ut dessa pengar ur de
fattiga befolkningslagrens fickor. Jag kan ej bli övertygad örn, att det är
förenligt med de arbetslösas intressen att medel till bekämpande av arbetslösheten
skall anskaffas genom att beskatta de fattigas kaffepannor.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Öhman
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 31, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Lördagen den 24 maj e. m.

103 Sr 39.

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen, upphävande

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voterings- av
propositionen blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämp- or
ning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 6.

Föredrogos bevillningsutskottets betänkande, nr 32, i anledning av väckt
motion örn sänkning av tullen å te; och blev utskottets däri gjorda hemställan
av kammaren bifallen.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört andra kammarens °m,~

första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i anledning av väckt motion (I: 224) \JekostnJer
örn beredande åt sökande till folkskollärartjänst av gottgörelse för resekostna- äi sökande till
der i samband nied avläggande av undervisningsprov. folkskollärar I

anledning av en inom första kammaren av herr Rydén väckt och till dess
första tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 224, bade nämnda kammare för
sin del beslutit, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Majit måtte efter verkställd utredning taga under övervägande, huruvida
icke föreskrifter borde utfärdas därom, att sökande till lärartjänst vid
folkskolor, som av skolråd förelädes undervisningsprov, skulle av vederbörande
skoldistrikt erhålla gottgörelse för sina med provets avläggande förenade direkta
resekostnader.

Sedan detta beslut delgivits andra kammaren samt ärendet remitterats till
dess första tillfälliga utskott, hemställde nu sistnämnda utskott, att andra kammaren
icke måtte biträda första kammarens i ärendet fattade beslut.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Weijne och Thomson, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
andra kammaren måtte biträda första kammarens i ärendet fattade beslut; samt

av herrar Mårtensson och Hollertz mot vissa delar av niotivermgen.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Weijne: Herr talman! Det skall ej falla mig in att komma^ med

någon längre utläggning vid denna sena timme både på dagen och då det
gäller riksdagen. Jag har ej heller för vana att uppträda i de frågor, som beröra
folkskollärarkårens ekonomiska intressen. Avsikten hade varit, att min
medreservant här skulle framlägga våra synpunkter på frågan, men då han
för dagen är bortrest, och då det gäller ett beslut av medkammaren, anser jag
mig pliktig att säga några ord.

Frågan gäller de lärare, som bliva kallade att avlägga prov och huruvida
skoldistrikten skola betala deras direkta resekostnader eller ej. Man vet icke,
i hur stor utsträckning det f. n. sker. Det är sannolikt, att det är normalt, att
reseersättningarna betalas, men det förekommer säkerligen i ett rätt stort antal
fall, att så ej sker, och bl. a. är det fallet i en av landets ur ekonomisk synpunkt
bäst ställda kommuner, nämligen Stockholm. Nu anföres det mot första
kammarens beslut av utskottet, att örn man går in för reseersättning här, skulle
det föra med sig konsekvenser. Man borde se frågan i ett större samman -

Nr 30. 104

Lördagen den 24 maj e. m.

JttiöMselör !iang menar utsko.ttets majoritet, och den pekar då särskilt på prästerna. Nu
resekostnader kan man emellertid icke sätta likhetstecken mellan provande lärare och profil
sökande till vande präster. Förhållandet är, att prästerna på grund av sitt stiftsband i
folkskollärar- regel icke behöva göra längre resor. En annan skillnad är, att till provs avläggande
för en prästerlig befattning kallas endast de, som äro uppförda på
or ■ förslaget och alitsa ha den chansen, att de komma under valmännens ögon
direkt i valet, under det att skolråden ha möjlighet att kalla hur många lärare
som helstein provs, avläggande före förslagets upprättande. De kallade ha
mången gång icke så särskilt stora utsikter att bliva uppförda på förslag. Det
förekommer rent av, att man kallar flera lärare, därför att man har någon,
som ligger litet längre bort ifråga örn meriter, och genom provet vill man ge
honom möjlighet att bli placerad på förslag. I ett sådant fall kanske skolrådet
utgår ifrån, att de mest meriterade helst böra lyckas så dåligt som möjligt
vid provet.

Jag skall, herr talman, icke uppta tiden längre, men då det här gäller unga,
i regel skuldtyngda lärare, ofta t. o. m. arbetslösa, så blir det för dem ingen liten
fråga, örn de skola betala sina resekostnader själva. Man kan ju invända,
att de icke äro skyldiga att resa, örn de kallas till prov, men resa de icke, så
veta de, att de äro ur räkningen. Örn vi tänka oss, att det i Småland finns en
fattig ung arbetslös lärare, som kallas till prov i Dalarna, så griper han nog
chansen och försöker åstadkomma de slantar, som erfordras för resan. Provet
är en förmån för skoldistrikten, icke för den provande läraren. För skoldistrikten
är det ur ekonomisk synpunkt också en liten fråga.

Det är därför, som jag. herr talman, tillåter mig hemstiilla, att andra kammaren
måtte biträda första kammarens i ärendet fattade beslut.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Mårtensson: Herr talman! Bara några ord. Det kan ju. som den

senaste ärade talaren framhöll, framföras skäl både för och emot det beslut,
som första kammaren redan fattat i denna fråga. Den fråga, det här gäller,
är dock icke av någon stor betydelse vare sig för lärarna eller för de olika
skoldistrikten, detta delvis beroende därpå, att de flesta skoldistrikt, som kalla
lärare till undervisningsprov, redan nu ersätta lärarna deras resekostnader.
Under sådana förhållanden anser jag det icke vara påkallat med någon skrivelse
till Kungl. Maj":t örn en utredning om författningsändring på denna
punkt.

Det kan även tänkas, att det fåtal skoldistrikt, som hittills vägrat att utbetala
denna reseersättning till lärarna, helt enkelt skulle undvika att kalla till
prov, för den händelse en författningsändring i enlighet med motionärens yrkande
bleve genomförd, och i så fall hade man ju ändå icke vunnit det syftemål,
som man härvidlag tänkt sig att vinna.

För övrigt kan ju påpekas, att lärarna enligt nu gällande författning icke
äro skyldiga att underkasta sig undervisningsprov. De ha alltså full rätt att
vägra, att resa till ett skoldistrikt i och för undervisningsprov, i den händelse
skoldistriktet icke vill betala deras resekostnader, och detta är väl ändå något,
som lärarna kunna göra sig underkunniga örn, innan de resa. Enligt mitt förmenande
kan alltså denna fråga ordnas på ett ganska tillfredsställande sätt
utan en skrivelse till Kungl. Majit örn författningsändring.

Detta är några av de skäl, som ha föranlett mig att icke gå med på att tillstyrka
första kammarens beslut, Jag har dock icke heller kunnat gå med på
den motivering, som utskottsmajoriteten här har presterat. Utskottsmajoriteten
säger nämligen i andra stycket av sin motivering på sid. 2 följande:

Lördagen den 24 maj e. m. 105

»Emellertid vill utskottet först fästa uppmärksamheten på det förhållandet,
att här ifrågavarande kategori av befattningshavare icke är den enda, för vilken
frågan är av betydelse. Så ha exempelvis provande till prästerliga församlingstjänster
icke rätt till ersättning för sina med avläggande av predikoprov
förenade resekostnader. Därest frågan om folkskollärarnas ställning i
detta avseende skulle upptagas till utredning, borde densamma därför enligt
utskottets mening icke behandlas isolerad utan prövas i sammanhang med likartade
frågor för andra tjänstemannagrupper. En sådan mera omfattande utredning
ifrågasättes emellertid icke i motionen.»

Detta framhåller alltså utskottet i sin motivering, som ett av skälen för avslag,
och för den händelse andra kammaren skulle bifalla utskottets förslag
med denna motivering, har kammaren därmed enligt mitt förmenande givit motionären
en direkt vink örn, att därest han kommer igen med motionen nästa år
men lägger den efter en något vidare ram, d. v. s. tar med även vissa andra
tjänstemannagrupper, så kommer motionen möjligen att vinna bifall och kammaren
kanhända tillmötesgår motionärens framställning. Jag har icke velat
vara med om att binda mig på detta sätt, och jag ber därför, herr förste vice
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan men med uteslutande av
dess motivering i denna del.

Herr Hollerts instämde häruti.

Herr Mogård: Herr förste vice talman! Det kan ju synas en smula underligt,
att ett litet iitskott som detta icke kan förena sig örn en gemensam motivering
ens när det gäller en sak som denna. Jag gissar dock, att de, som mera
uppmärksamt lyssnade till den siste ärade talaren, herr Mårtensson, som jämte
herr Hollertz är reservant i fråga örn motiveringen, i hans anförande funno
mycket litet, som stred emot vad utskottet för sin! del anfört i sin motivering.

Detta är i själva verket en fråga av ringa praktisk betydelse men av ganska
avsevärd principiell betydelse. Redan nu lär det vara så, att 90 % av till provs
avläggande kallade lärare erhålla ersättning av det skolråd, som kallat dem
att avlägga prov. Det är alltså endast 10 %, som därvidlag befinna sig i ett
ogynnsammare läge. Den principiella betydelsen är emellertid större. Förslaget
innebär, att man här skall gå in för den uppfattningen, att det, som nu
är praxis, skall genom tvång åläggas skoldistrikten såsom en skyldighet.

Det är visserligen sant, att Stockholms stad hör till de skoldistrikt, som
icke ersätta sina provande, men Stockholms stad har likväl en uppsjö på sökande,
när platser förklaras lediga-. Jag tänker mig emellertid, att de flesta
skoldistrikt, som vägra att utbetala ersättning vid provs avläggande, äro sådana
små och ekonomiskt hårt tyngda skoldistrikt, varom landskommunernas
förbund talar i sitt starkt avstyrkande utlåtande över motionen. Dessa skoldistrikt
anse sig icke ha råd att betala resan för en provande lärare långt
bort ifrån. Vill han komma och tävla örn platsen, så är han välkommen,
och de äro glada att få höra honom avlägga prov, men de lia icke råd, anse
de, att verkligen ersätta honom. Skulle det nu bli en lagstiftning och ,en
reglering efter motionärens i första kammaren, herr Rydéns linjer, så skulle
även dessa små och fattiga skoldistrikt tvingas att betala ersättning. Följden
skulle bli. att de underlåta att kalla provande. Det kunna de göra, liksom
också en lärare kan underlåta att inställa sig vid provets avläggande,
även örn han blivit kallad därtill. Man måste därför säga, att en lagstiftning
i motionens syftning säkerligen icke är till gagn för dessa prov, liksom
det väl knappast heller är till gagn för lärarna själva.

Herr Mårtensson tyckte, att utskottet i motiveringen till sin avstyrkande
hemställan varit alltför välvilligt sinnat till att ersättning lämnas provande.

Xr 39.

/ fråga om
gottgörelse för
resekostnader
åt sökande till
folkskollärar -tjänst.

(Korts.)

Kr 39. 10G

Lördagen den 24 maj e. m.

Ifråga om Ja, jag vill för min del säga, att jag tycker, att det är skäligt att lärare, som
^resekostnader kallas till prov, erhålla ersättning. Vad vi i utskottet lia velat säga iratd
åt sökande till vår motivering Ilar varit, att vi icke vilja förklara detta frivilliga åtagande
folkskollärar- såsom något olämpligt, som bör avskaffas, utan vi tycka, att det i detta avtjänst.
seende är bra, som det är. Det är allt vad utskottet egentligen sagt i sin

(Forts.) motivering. Utskottet vill alltså bibehålla en god praxis, byggd på frivillighetens
grund, och icke utbyta den mot en tvångsföreskrift.

Med hänvisning till vad jag nu sagt ber jag, herr förste vice talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan och till den motivering, som föregår
denna hemställan.

Med herr Mogård förenade sig herrar Bengtsson i Kullen, Johansson i Bro
och Johansson i Fårekulla.

Herr Weijne: Herr talman! Då min ärade bänkkamrat, herr Bengtsson i
Kullen, instämde, förstår jag, att herr Mogård anslagit de rätta tonerna. Han
gjorde verkligen ett försök att få fram de toner, som bruka vara ganska tacksamma,
nämligen då han talade örn tvång mot de små och fattiga kommunerna.
Nu slog han emellertid ihjäl sig själv, ty det fanns två led i hans bevisföring,
som ingalunda rimmade med varandra. Han sade, att 10 % av till
prov kallade lärare icke erhålla reseersättningar, under det att 90 % få dylik.
Örn man nu utgår ifrån, att Stockholms stad med sina närmare en halv miljon
invånare och lärare i förhållande härtill icke betalar ersättning, är redan detta
i det närmaste 10 °/°, om man tar hänsyn till rikets folkmängd. Sedan går det
inte att klämma in så särskilt många fattiga skoldistrikt ytterligare utan att
man överskrider dessa 10 %. I verkligheten vet man nu icke, hur många procent
det är, men man brukar nog utgå från, att skoldistrikten som regel betala
ersättning.

Då man här talar örn tvång, kan jag ju avslöja, att jag inom utskottet föreslog,
att utskottet i motiveringen icke alls skulle kräva något tvång. Nu vet
jag visserligen, att på grund av den därigenom eventuellt uppstående olikheten
med första kammarens beslut skulle ett sådant yttrande av utskottet falla
bort i en eventuell riksdagsskrivelse, men det skulle i alla fall komma under
vederbörandes ögon. Jag föreslog nämligen, att man skulle trycka på detsamma
som gäller då det är fråga örn sjukvikariat, nämligen att ett skoldistrikt
hör betala resekostnaderna. Detta »bör» innebär ingen ovillkorlig skyldighet
utan är endast en anvisning, och jag tror icke, att Stockholms (stad
precis skulle underlåta att ställa sig en sådan anvisning till efterrättelse.

Första kammarens tillfälliga utskott tillstyrkte enhälligt motionen oavsett
politisk åskådning. Första kammaren biföll också utskottets hemställan, men
jag skall ingalunda hemlighålla, att enhälligheten då hade brustit åtskilligt,
Jag tror dock icke, att det skulle medföra några större vådor för de små och
fattiga skoldistrikten, örn andra kammaren ville biträda första kammarens
beslut i denna fråga, som är liten för skoldistrikten men som kan vara betydelsefull
för en fattig skuldsatt platssökande lärare.

I detta anförande instämde herr Bäcklund.

Herr Mårtensson: Herr förste vice talman! Herr Mogård sökte göra gällande,
att jag hade ansett, att utskottet varit alltför välvilligt i sin motivering
mot de skoldistrikt, som vilja betala de provande lärarnas resekostnader. Jag
vill bara säga, att jag nämnde icke alls något om de skoldistrikt, som vilja
betala lärarnas resekostnader. Jag anser tvärtom, att det bör vara skoldistriktens
skyldighet att betala dessa resekostnader, men jag anser icke, att man bör

Lördagen den 24 maj e. m.

107 Nr 39.

genom lagstiftning tvinga dem att göra detta, utan det bör vara beroende på
skoldistriktens fria vilja. Vad jag däremot riktade mig emot i motiveringen
var, att jag ansåg, att denna motivering i sin mån kunde binda kammaren, därest
man skulle motionera i samma fråga vid en kommande riksdag. Antages motiveringen
oförändrad, så har enligt mitt förmenande kammaren givit motionären
en viss chans att vid ett annat tillfälle få sin vilja igenom, och det skulle sålunda
kunna genomföras en lagstiftning i ämnet. Det var den saken, som jag
vände mig emot.

Herr Mogård: Herr förste vice talman! Herr Mårtensson talade örn hur

det skulle kunna bli i framtiden. Jag anser dock, att var dag må ha nog av
sin egen plåga.

Riksdagsman Weijne drog en lans för första kammaren och ansåg, att vi här
i andra kammaren icke skulle gå så skarpt emot vad första kammaren enhälligt
synes ha beslutat. Jag tror dock, att folkskollärare Weijne därvidlag i viss
mån talade litet högre än riksdagsmannen.

Då han yttrade, att Stockholms stad ensam skulle utgöra de tio obotfärdiga
procenten, ber jag endast att få hänvisa till vad landskommunernas förbund
skrivit i sitt utlåtande. Jag förmodar, att detta förbund väl känner landskommunerna.
Det säger på följande sätt: »Det är nog mindre kommuner, som mera
sällan tillsätta nya lärare, och ekonomiskt svaga kommuner, vilka ej frivilligt
tillmötesgå med resekostnadsersättning i berörda avseende.»

Jag har intet mer att tillägga utan hemställer fortfarande örn bifall till utskottets
förslag.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Motionären och första kammarens
tillfälliga utskott lia här föreslagit utredning för införande av en princip, som
enligt min mening är ganska farlig. I landskommunernas förbund har jag haft
tillfälle att yttra mig över motionen och har därvid bestämt avstyrkt den,
därför att ännu hör det mig veterligt icke till god ordning att den, som vill ha
en tjänsteman, skall tvingas av lagen att betala resan för den, som söker denna
plats. Det är väl ändå en princip, som man icke kan vara färdig att gå in för.

Jag ber att få instämma i yrkandet örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Weijne: Herr talman! Jag hade verkligen icke tänkt att taga till

orda för tredje gången, men jag måste mycket kort be att få bemöta den siste
ärade talaren. Det är ju så, herr Bengtsson i Norup, att en lärare är icke
skyldig att resa till prov. Örn lärarna allmänt avböjde, bleve det inga prov.
Det är en förmån för den, som skall tillsätta en tjänst, att personligen lära
känna den, som han skall rösta på. I varje fall betraktar jag saken på detta
sätt såsom ledamot av en skolstyrelse. Då ligger det väl intet orimligt uti, att
man i ett sådant fall ersätter resekostnaden.

Gentemot herr Mogård vill jag säga, att det var ingen allmän respekt för
första kammaren, som gjorde, att jag yttrade mig på det sätt, jag gjorde, men
då en kammare överhuvud taget har fattat ett beslut och detta skett under
tämligen stor anslutning anser jag, att man trots en dyrbar tid är skyldig att,
örn man står på samma ståndpunkt, också framlägga synpunkterna i medkammaren.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! .Tåg vill fråga herr Weijne: Ar

det bara kommunens fördel att få en lärare? Är det icke också lärarens fördel
att få en plats? Skall i så fall kommunen tvingas till att betala kostnaden för
att läraren skall få en plats? Må det som hittills vara fritt. En lagstadgad
princip härutinnan är väl ändå icke riktig.

I fråga örn.
gottgörelse för
resekostnader
åt sökande till
folkskollärar -tjänst.

(Forts.)

Nr 39. 108

Lördagen den 24 maj e. m.

1 fråga om Efter härmed slutad överläggning framställde herr förste vice talmannen progottgörelse
för positioner på de därunder förekomna yrkandena; och biföll kammaren utskott
åt sökande till tets hemställan med godkännande av dess motivering.

folkskollärar•
tjänst.

(Forts.) § 8.

Äng. Till avgörande företogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtaniKrmaneni-
(]e_ nr g, me(j anledning av väckt motion angående permanentbeläggning av lanki»delsvägnät,
dets Vägnät.

I en inom andra kammaren väckt och till dess tredje tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 366, hade herr Brännberg ani. fl. föreslagit, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning
örn i vilken utsträckning landets vägnät borde permanentbeläggas, samt
vilket material, som ur ekonomiska m. fl. synpunkter bäst lämpade sig för landets
olika förhållanden, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Anderssoti i Falkenberg
och Andersson i Malmö förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa, att andra
kammaren ville för sin del besluta, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning örn i vilken utsträckning
landets vägnät borde permanentbeläggas och vilket material, som
därvid borde komma till användning, samt att resultatet av denna utredning
måtte delgivas landets olika vägmyndigheter.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Andersson i Malmö: Herr förste vice talman! Då jag är reservant

i denna fråga, skall jag be att i detta ärende, innan beslutet fattas, få lämna ytterligare
motivering för reservanternas uppfattning. Den alltmer ökade motortrafiken
har skapat nya och stora problem för landets vägväsende och medfört
ökade krav beträffande vägbanornas beskaffenhet. De stora belopp, som nu
åtgå för vägunderhållning och permanentbeläggning av vägarna, ha gjort, att
denna fråga för det allmänna och för de skattdragande blivit en stor ekonomisk
fråga. Intresset för denna fråga är icke minst hos biltrafikanterna och bilägarna.
För dessa senare, som inom parentes sagt få betala en rätt hög tribut för
vägunderhållet, är det ju ett mycket stort intresse, att vägarna äro goda, då
därigenom inbesparingar kunna göras på bensin, på slitage och på de mången
gång rätt så dyrbara reparationerna. Motionärerna hava ansett och menat, att
det icke är väl beställt som det är i detta avseende inom landets vägväsende och
hava då på några väsentliga punkter föreslagit en utredning. Såsom kammaren
finner, föreslå motionärerna en utredning, som skulle omfatta tvenne med varandra
nära sammanhängande frågor, dels örn en plan för permanentbeläggning
av landets vägnät och dels en utredning örn de beläggningsmetoder, som under
olika förhållanden kunna finnas lämpligast. Härjämte föreslås från motionärernas
sida, att hela denna utredning av detta ärende därefter överlämnas till riksdagen.
Utskottet har ju funnit spörsmålet mycket beaktansvärt men anser — och
därvidlag har utskottet i huvudsak byggt sin uppfattning på en skrivelse från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — att en dylik utredning ändock kommer i
gång oberoende av huruvida riksdagen fattar beslut örn en särskild skrivelse
eller icke. Reservanterna anse emellertid en skrivelse örn utredning påkallad,

Lördagen den 24 maj e.- m.

109 Nr 39.

men de anse också, att det icke finnes någon anledning att detta ärende ytterligare
skall komma till riksdagen, utan anse, att det räcker med att denna utredning
göres och att detta ärende med uppmärksamhet följes av de statliga myndigheterna
i landet.

Jag tror, att man kan säga, att vi ha i vårt land både många och därjämte
dyra vägar, som dessutom trots att de bliva dyra i sitt underhåll äro dåliga, och
att det därför finnes skäl, till att den stora allmänheten intresserade sig särskilt
för en utökad permanentbeläggning av vägarna. Man kan alltid diskutera, när
tidpunkten är inne för en vägs permanentbeläggning, men jag undrar, huruvida
icke den normen skulle kunna anses vara någorlunda riktig, att om en grusväg
med gott underhåll blir dyrare än en permanentbelagd väg, skulle tidpunkten
vara inne för en permanentbeläggning av den vägen. Det är Idart, att man dessutom
får taga hänsyn till andra omständigheter, när det gäller att bedöma fördelarna
av en permanentbeläggning, såsom exempelvis frihet från dammet på
vägarna, och även den fördelen, att en permanentbelagd väg är farbar under alla
tider på året, vilkt däremot icke alltid kan sägas örn en grusväg eller en makadamiserad
väg. Men man kan fråga sig, i vilken grad en permanentbeläggning
av landets vägnät bör åstadkommas. Därvidlag får man i hög grad taga hänsyn
till de ekonomiska möjligheterna inom landet. Det är i detta avseende,
som vi anse en utredning önskvärd för att få en överblick av läget, och jag tror,
att man också kan säga, vilket ävenledes utskottet understrukit i sin motivering
liksom reservanterna, att för verkställandet av en sådan utredning kan vederbörande
statsmyndighet, nämligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, ha en
god hjälp av vägingenjörerna, som enligt riksdagens beslut från och med innevarande
år skola anställas inom de olika länen. Vi äro alla ense örn att en utredning
om ett planläggande rörande permanentbeläggningen skall utföras. Utskottet
för sin del har anslutit sig till den mening, som är framförd av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen i en skrivelse, däri denna erinrar om att en utredning
har igångsatts avseende en treårsperiod för de olika vägdistrikten i landet. Nu
är frågan, huruvida man kan anse, att det i detta fall kan räcka med en treårsperiod.
Utan att bestämt uttala sig för det ena eller andra ha reservanterna
dock funnit, att det knappast kommer att räcka med dessa tre år. Om man nämligen
utgår ifrån att en utredning i detta fall skulle komma att avse att i första
hand taga reda på, vilka vägar som nu med hänsyn till vad jag förut sagt skulle
behöva permanentbeläggas, tror jag. att vi med hänsyn till landets ekonomiska
möjligheter icke kunna permanentbelägga alla dessa vägar under den rätt korta
tidsrymden av tre år. Följaktligen, örn man utgår ifrån att en sådan utredning
verkställes, komme den att omfatta förslag örn en längre tidsrymd än dessa tre
år. En uppgruppering av dessa vägar komme att göras och denna verkställas av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, en uppgruppering i förhållande till den vikt
och den betydelse, som de olika vägarna ha, och en uppgruppering sådan att de
viktigare vägarna toges först och de andra därefter. I sådant fall är jag övertygad
örn att vi komma in på en mycket längre tidsperiod än dessa tre år, som
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och utskottet talat örn. Sedan vet jag förresten
icke. varför man överhuvud taget bör nämna något örn en viss tidsperiod.
Låt detta bli obestämt, låt erfarenheten sjiilv avgöra, huru lång tidsperiod en
sadan utredning bör omfatta. Jag vill erinra om att exempelvis såväl motionärerna
som Svenska Vägföreningen anse, att en tioårsperiod beträffande en
sådan planläggning skulle vara den lämpliga. Vi ha ansett, att man med en
längre tidsperiod skulle vinna en bättre överblick och även en bättre planläggning,
när det gäller permanentbeläggning.

Jag skall nu säga ett par ord även örn beläggningsiininelia. Det är klart, att
det införts i den allmänna marknaden en hel mängd olika beläggningsämnen och
metoder, som konkurrera med varandra. Man kan kanske säga, att var oeh en

Äng.

permanent -beläggning av
landets vägnät.
(Forts.)

Sr 3!)

110

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang.

permanentbeläggning
av
landats vägnät.
(Korta.)

metod och vart och ett beläggningsämne med hänsyn till vissa för dem lämpliga
förhållanden skulle vara det bästa, men reservanterna lika väl som utskottet ha
för sin del icke uttalat sig örn några vissa metoder eller ansett sig böra ge sitt
förord åt något speciellt ämne, men såväl utskottet som även reservanterna hava
sagt, att man vid permanentbeläggningen av dessa vägar i hög grad bör taga
hänsyn till att svenskt material användes, dock att därvidlag naturligtvis hänsyn
även måste tagas till sunda ekonomiska principer. Vi hava således med avseende
å beläggningsämnena icke sagt annat än detta, och vi ha därför på den
punkten ansett, att det är erfarenheten, som bör visa vägen.

Nu skall jag ett ögonblick gå in på frågan örn huru detta ärende, när det gällt
speciellt beläggningsämnena, handhafts i vårt land och för närvarande handhaves.
Såväl vägstyrelserna på landsbygden och jag tror mig kunna säga vägmyndigheterna
även i städerna få i dessa frågor i stort sett klara sig själva. De
göra experiment på många håll men experimentera utan något egentligt samarbete
med varandra, och den erfarenhet, som vinnes av dessa experiment, stannar
hos dem själva och kommer icke att utnyttjas gemensamt. Här borde enligt
vår mening en statlig myndighet ingripa, och det är icke minst av detta skäl,
sorn vi från reservanternas sida velat hava en skrivelse i ärendet. Den myndighet,
som närmast skulle handha dessa ärenden, är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
men jag tror mig kunna säga att från styrelsens sida ingen vägledning
eller rådgivning i dessa ärenden lämnats landets olika vägmyndigheter. Det är
klart, att något slags absolut bestämmanderätt skulle icke utövas av denna styrelse,
utan dess verksamhet skulle mera lia en rådgivande och vägledande karaktär.
Den samlade erfarenhet, som vunnits såväl inom landet som i utlandet,
skulle denna styrelse delgiva landets vägstyrelser, som ledning vid fattandet av
beslut i dessa frågor. Jag vill exempelvis på denna punkt erinra örn att man
i utlandet har på olika håll kommit bra myckt längre än vi i vårt land beträffande
utexperimenterandet av olika beläggningsmetoder, och jag tycker för min
del, att den erfarenhet, man där vunnit, gärna kunde bli delgiven på ett opartiskt
sätt landets olika vägstyrelser.

Kan man nu tänka sig, att en sådan utredning kommer i gång utan att riksdagen
skall behöva fatta beslut örn någon skrivelse? Jag får säga, att jag med
hänsyn till det sätt, varpå statsmyndigheterna förut handhaft denna fråga,
ställer mig något tvivlande inför frågan, huruvida en utredning om ett rådgivande
i dessa frågor kan komma till stånd utan en skrivelse. Jag vill erinra örn
att beträffande permanentbeläggningen och den rådgivande verksamheten har
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke sagt någonting särskilt, vilket icke heller
utskottsmajoriteten gjort. Vad vi vilja är att engagera regeringen i detta
ärende. Vi anse det vara en så viktig fråga, att regeringen närmast bör vara
den, som handhar densamma, ger direktiv och ledning och uppmärksamt följer
den även i fortsättningen. Det är detta skäl, som närmast dikterat reservanternas
hållning.

Jag skall icke ytterligare orda i detta ärende men jag vill endast erinra till
slut om att i de bilagor, som åtfölja utskottets yttrande, finnes en mängd uttalanden
till förmån för reservanternas förslag, t. ex. av styrelsen för Svenska
Kommunal-tekniska föreningen, som mycket kraftigt uttalat sig för en stark
central vägmyndighet för dessa frågors handhavande. Kungl. Automobilklubben
har uttalat sig för utredning, likaså Svenska Vägföreningen, som har ett vidlyftigt
program, och Svenska Väginstitutet, som för sin del har utfört en del för
landets vägmyndigheter värdefulla utredningar, och slutligen är att nämna
även Svenska Vägstyrelsernas Förbund, som mycket kraftigt uttalat sig till
förmån för en utredning.

Ja, herr förste vice talman, jag ber att med dessa ord få yrka bifall till den
reservation, som är bifogad utlåtandet.

Lördagen den 24 maj e. m.

111 Nr 3f).

Herr Brännberg: Herr förste vice talman! Den föregående ärade talaren

har ganska utförligt redogjort för reservanternas ståndpunkt i denna fråga,
och jag skall därför försöka fatta mig mycket kort. Syftet med den föreliggande
motionen är ju dels att få ned de ganska höga kostnaderna för underhåll
av våra vägar dels ock skapa nya arbetstillfällen. I anledning av
den motion, som här väckts, hava en del tidningar behandlat frågan örn permanentbeläggning,
och då det kan ha sitt intresse för kammarens ärade ledamöter
skall jag återgiva några uttalanden i saken. Vill emellertid först
erinra örn att en motionär visserligen gått in för smågatsten som det i längden
både billigaste och bästa beläggningsämnet men att under vissa förutsättningar
även andra, såsom asfalt och betong, kunna förordas. Detta har
också framkommit under den tidningspolemik, som förts, kanske framför allt
i Stockholms Dagblad, och har det funnits förespråkare för dessa olika material,
alltså smågatsten, asfalt, betong o. s. v. Jag har här ett uttalande från
Västerås, från dess byggnadschef och chef för gatuväsendet major Smitt,
som under icke mindre än 25 års tid sysslat med gat- och vägbyggnader i
Västerås, och enligt hans uttalanden har användandet av smågatsten på vägar
och gator utfallit till största belåtenhet. Han säger bl. a.: »Srnågat stensbeläggningen

har utom sin prisbillighet och stora slitstyrka dessutom
den värdefulla egenskapen, att den är lätt att reparera och det utan att en
sådan reparation får någon som helst tillfällig karaktär. Detta har sin särskilt
stora betydelse för de mindre och medelstora städernas gatunät, där
ledningsarbeten alltid måste förekomma och man får ej förglömma, att ett
en gång upptaget schakt alltid erfordrar reparationsarbeten i slitytan ovan
detsamma två till tre gånger under den följande tioårsperioden.» Han tilllägger
vidare, att man har fört fram mycket tunga vagnar om ända till 20
ton på den vägbanan utan att den på något sätt skadats utan den har bibehållit
sin mycket goda karaktär.

Vidare har man från byggnadschefen i Hälsingborg ingenjören Y. Hagstrand
ett uttalande, där han säger bland annat följande: »Smågatstenen som
beläggningsmedel sätter jag framför något annat», och han anför vidare, »av
alla medel är smågatstenen det enda, som blivit riktigt slutexperimenterat. Den
ställer sig dyrare i anläggning men under en god underbyggnad -— som obönhörligen
kräves — blir det hållbarare i längden».

Man skulle kunna draga fram en rad exempel från våra städer och vägdistrikt,
där man experimenterat med olika beläggningsämnen, och där man funnit,
att just smågatstenen har mycket stora företräden framför andra beläggningsämnen.
Det har frapperat mig att se vilken utskeppning av gatsten som
sker från Bohuslän till andra länder och världsdelar. När man dagligen ser
denna skeppsfart, som i huvudsak går på utlandet, så framkommer ofrånkomligen
den frågan: När det går an för utlandet att köpa svensk gatsten och lägga
på sina vägar, varför kan icke den svenska smågatstenen komma till användning
inom landet? När man vet, att det tillverkas cirka 900,000 ton gatsten
om året, och när större delen av detta går till utlandet och kanske icke mer än
på sin höjd 10 % gå lill användning inom landet, så kan man verkligen säga:
Det är gott och väl att utlandet vill köpa, men varför kan icke det egna landet
även använda sig av en produkt som det självt äger?

I Tyskland, som är en mycket stor mottagare av svensk gatsten, har man
gjort mycket omfattande experiment angående olika beläggningsämnen, och
en framstående tysk vägman har i ett föredrag, som han hållit där, bl. a. yttrat,
»att man i åtskilliga länder inom Tyskland, såsom Sachsen och Schlesien, övertygat
sig örn att, smågatstensbeläggningen tillhör framtiden. De mest’trafikerade
vägarna hade där belagts med smågatsten, sedan man kommit under -

ys permanentbeläggning

av
landets vägnät.
(Forts.)

Nr 39.

112

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang.

permanentbeläggning
av
landets vägnät.
(Forts.)

fund med att alla sorters vägar ej hålla i trafiken. Ehuru dyrare i anläggning
hade smågatstensvägarna nästan obegränsad livslängd och vore med avseende
på trafiksäkerheten de säkraste i jämförelse med andra vägar». Detta uttalande
har konsulatet i Lubeck tillställt vårt lands regering, och konsulatet
ifrågasätter därvid, »huruvida icke smågatstenen borde komma till större användning
i vårt land än vad nu är fallet». Man måste verkligen instämma i
det gamla ordspråket, som säger att »man ska gå bort och fråga hur det står
till hemma». Här hemma använder man asfaltbeläggningar, men i Tyskland
och andra länder begagnar man sig med fördel av svensk gatsten.

Om jag går till det lilla landet Danmark, så finner jag att man där under
sista året köpte icke mindre än 104,000 ton gatsten från vårt land. Jag var
nyligen nere i Danmark och talade med en del vägmän och bilister och dessa
förklarade, att det icke fanns bättre medel för vägbanornas beläggningar än
små gatsten och att ingen beläggning var så utmärkt att köra på. Asfalten
däremot blev så slirig i fuktig väderlek, att det uppstod en mycket stor trafikrisk.

Går man till Holland, där gatstenen i allt större utsträckning användes för
de hårt trafikerade vägarna, så hade man där enligt senaste uppgift enbart
från Sverige en import av 158,000 ton gatsten för 1929, och importen av gatsten
ökas år efter år, vilket tyder på att man minskat användningen av de
andra beläggningsämnena. Det är också egendomligt, att en stad sådan som
Rotterdam har egna uppköpare av gatsten här i Sverige, personer, som varit
här i flera år och som köpa gatstenen direkt från stenhuggare, som arbeta i
de s. k. fria bergen. Stenen skeppas till Rotterdam, där man använder den
till gatuvägbeläggningar.

Med denna lilla exposé har jag velat visa, att denna utmärkta granit, som
till kvaliteten lär vara den bästa i världen, har marknad utomlands. Men
inom landet kan den icke få den marknad, som den är förtjänt av.

Jag kommer sedan till den andra frågan, som jag nämnde i början av mitt
anförande. Vi ha ju härvidlag att räkna icke bara med en underhållskostnad
utan också med en fråga örn arbetstillfällen. Denna stenindustri betyder ganska
mycket för vårt land. Vi tillverkade i fjol gatsten för icke mindre an c:a
16 miljoner kronor, men värdet av hela vår stenproduktion uppgick tilldela
25 miljoner, men med de abnorma valutaförhållanden, som rådde efter kriget
och med den svaga köpkraft, som utmärkt en del av de f. d. krigförande länderna,
har det varit mycket svårt att få en jämn och lugn avsättning för vår
gatsten. Ena året har det varit fullt upp att göra i våra stenbrott, året efter
har man haft mindre att göra och fått avskeda arbetare ^eller inställa driften.
Inom stenindustrien sysselsättas cirka 12,000 man, alltså en ganska betydande
industri.

Under sådana förhållanden förmena vi motionärer, att det skulle vara bra
för denna industri, om det funnes en hemmamarknad, som man kunde vända
sig till i de fall, som jag nu nämnt.

Jag skall, herr talman, vid denna sena timme icke längre uppehålla den ärade
kammaren, utan endast hänvisa till de yttranden och bilagor, som äro bifogade
utskottets betänkande och där flertalet går på ett bifall till motionen.
Jag ber slutligen att få uttala den förhoppningen, att andra kammaren som
en opinionsyttring till förmån för denna produktion ville bifalla reservationen,
ty när användandet av gatsten icke medför högre kostnader än om man utför
beläggningar med asfalt och dessutom gatstensbeläggning ur flera synpunkter
är att föredraga, så kan det väl inte vara annat än riktigt, att man också använder
denna svenska produkt, helst som både råvaran, arbetslönerna, transport-
och övriga omkostnader helt och hållet stanna inom landet. Man frågar

Lördagen den 24 maj e. m.

113 Nr 39.

sig verkligen, varför vi icke under sådana förhållanden använda det material
vid våra permanentbeläggningar, som landet självt har att bjuda på.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande, under vilket herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Osberg, Mårtensson och Karlsson i Munkedal.

Herr Lundquist i Rotebro: Herr talman! Jag skall endast be att få säga
några ord till stöd för den uppfattning vartill utskottsmajori teten, kommit. Jag
skall fatta mig kort med hänsyn till den långt framskridna tiden, och jag
tror att jag kan göra detta utan att saken härigenom blir lidande på något
sätt.

Jag vill först erinra därom, att utskottet ägnat synnerligen stor uppmärksamhet^
åt denna fråga, och jag vill även nämna, att utskottet med all välvilja
gått till behandlingen av denna fråga. Detta är för övrigt helt naturligt,
då ju utskottsmajoriteten, lika väl som motionärer och reservanter, är av
den uppfattningen, att denna fråga är av utomordentligt stor betydelse och
att det ur alla synpunkter är önskvärt, att vägunderhållet ordnas så rationellt
som möjligt. Då icke desto mindre utskottet kommit fram till att yrka avslag
på motionen, så tror jag, att utskottet haft välgrundad anledning till detta sitt
ställningstagande.

Jag erinrar örn, att motionen sönderfaller i två delar, den ena avseende en
begäran örn en utredning örn permanentbeläggning av landets vägnät och dennas
omfattning, och den andra angående vilket material som lämpligen bör
komma till användning. Med avseende på den första utredningen ha motionärerna
hemställt, att det måtte uppgöras en generalplan, omfattande en tidrymd
av tio år, för dessa permanentbeläggningars utförande.

Utskottet har icke kunnat ansluta sig till den uppfattning, som motionärerna
givit uttryck åt, nämligen att det skulle vara så särskilt lyckligt att få en
generalplan för så lång tid som tio år. Majoriteten i utskottet har tvärtom den
uppfattningen, att den perioden är alldeles för lång för att det arbete, som uppgörandet
av en dylik plan kräver, skall motsvaras av därmed följande nytta.
Under en tioårsperiod komma naturligtvis förhållandena att i hög grad förändras.
Jag skulle vilja bedja de ärade motionärerna att tänka sig tio år tillbaka
i tiden för att lättare förstå, vilken oerhörd utveckling, som kan äga
ram på en tidrymd av tio år. Jag tror, att den uppfattning, utskottet kommit
till, är mycket riktig. Det är säkerligen förståndigare med flera på varandra
följande generalplaner, omfattande kortare tidsperioder. Om man begränsar
dessa tidsperioder till tre år, som utskottet här talat för, så tror jag
man, något så när åtminstone, skall kunna överblicka utvecklingen. Håller
man detta i sikte och så betänker, att riksdagen ännu så sent som förra året
beslöt, att generalplaner skola uppgöras för treårsperioder och att man påbörjat
och för närvarande är i färd med att upprätta en generalplan, visserligen
uppgjord länsvis, men avseende hela landet och omfattande de närmaste
åren, 1931, 1932, 1933, så tror jag, att utskottet får anses ha ganska god
grund att stå på, när det anser att riksdagen icke bör följa motionärerna i deras
förslag örn uppgörande av en generalplan för tio år framåt.

Vid granskningen av de planer, som nu uppgöras, kommer man också, .enligt
vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelat, att ägna frågan örn permanentbeläggningar
all möjlig uppmärksamhet, och man kommer då också att i
varje särskilt fall taga ställning till frågan, örn vilket material som skall komma
till användning vid de olika vägarna. Jag tror för min del, att det icke är
möjligt att, som väl motionärerna närmast ha tänkt sig, få fram en utredning,
som visar, att ett visst material under praktiskt taget alla förhållanden skall

Andra kammarens protokoll 1930. Nr 39. 8

Äng.

permanentbeläggning
av
landels vägnät.
(Forts.)

Nr 39. H4

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang.

permanentbeläggning
av
landels vägnät.

(Forte.)

kunna komma till användning. Jag tror, att alla utredningar oell all erfarenhet
givit vid handen, att under olika förhållanden olika material lämpa sig
bäst, och att intet existerande material under alla förhållanden är det bästa.
Man torde icke kunna få fram ett material, som under alla förhållanden ställer
sig fördelaktigast i Skåne och som på samma gång är ändamålsenligast och
bäst uppe i Norrland. Det är många förhållanden, som spela in här, icke endast
de klimatiska. Där det finnes tillgång på gatsten i närheten, ett förhållande.
som den ärade motionären, herr Brännberg, förmodligen känner väl till,
ställer sig användandet av detta material ekonomiskt fördelaktigt, men att
använda gatsten inne i landet på platser, dit den skall fraktas många tiotals
mil med därav följande dryga frakttillägg till kostnaderna, det tror jag icke
alltid kan vara lämpligt. Ligger platsen nära en hamn, kan det också vara
fördelaktigt att använda gatsten o. s. v. Arbetskostnaderna ställa sig också
synnerligen olika på olika platser, vilket gör, att på en plats kan gatsten lämpa
sig mycket väl till permanentbeläggning men inte på en annan plats.

Utskottet sympatiserar helt och hållet med motionärerna däri, att det är
önskvärt, att i all den utsträckning så kan ske svensk gatsten och i övrigt sådant
beläggningsmaterial, som ger arbete åt svenska armar, kommer till användning,
men utskottet har ansett, att detta bör kunna ske, utan att riksdagen
går in med en skrivelse till Kungl. Majit med begäran örn utredning i saken.
Den omorganisation av vägväsendet, som statsmakterna beslutat och som träder
i kraft den 1 juli, då de nya vägingenjörerna skola tillsättas i länen, tror
jag kommer att innebära ett framsteg i detta avseende. Det är klart, att
dessa vägingenjörer, med den kontakt de komma att få med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
skola följa dessa frågor med särskild uppmärksamhet,
och man har därför all anledning, såvitt jag kan förstå, att räkna med, att även
de intressen, som motionärerna här velat gå in för, komma att bli beaktade i
all den utsträckning, som är möjligt utan åsidosättande av sunda ekonomiska
principer.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Hilding.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Jag delar den uppfattning, som här
framförts av såväl motionärerna som reservanterna, nämligen att det är av
stor betydelse att få vägarna, i synnerhet infartsvägarna till våra större städer,
permanentbelagda.

Utöver vad redan anförts i detta hänseende finnes det ytterligare en del
skäl, som tala i denna riktning, framför allt den ökade biltrafiken, som ju helt
naturligt sliter vägarna i hög grad, ett förhållande, som torde bli alltmera
kännbart med den ökade hastigheten för dessa fordon. Jag skulle emellertid
vilja fråga utskottet och även motionärerna, örn de ägnat någon tanke åt frågan
örn vem, som skulle bekosta dessa forcerade arbeten med permanentbeläggningar.
Skall det ske på vägdistriktens bekostnad, så att dessa på grund härav
få vidkännas minskning av sina bidrag från automobilskattemedlen för
vägunderhållet, så befarar jag, att man kommer därhän, att distrikten inte orka
med de ökade utgifterna, så höga, som vägskatterna för närvarande äro. Jag
frågar också, huruvida t. ex. Malmö stad skulle vilja vara med om att permanentbelägga
infartsvägarna till staden. Vi få icke lämna ur sikte den olika
ekonomiska bärkraften hos land och stad. Örn jag lägger inkomst- och förmögenhetsskatten
till grund för beräkningen av den ekonomiska bärkraften, så
finner jag, att i exempelvis Malmöhus län, alltså det län, där jordbruket står

Lördagen den 24 maj e. m.

115 Nr 89.

högst, 80 % av denna bärkraft ligger hos städer, medan allenast 20 % belöper
sig på landsbygden.

Man kan för den skull inte begära, att dessa ökade kostnader skola läggas
på vägdistrikten. Om däremot saken gjordes till en statsangelägenhet och
staten ansloge medel för att genom dylika arbeten motverka arbetslösheten
eller giva arbete ej blott åt arbetarna vid stenhuggerierna utan också åt befolkningen
i de orter, där vägarbetena skola utföras, så synes det mig, att en
sådan politik skulle vara synnerligen lämplig. Örn en utredning skall komma
till stånd, bör naturligtvis denna utredning också inrikta sig på frågan, hur
kostnaderna för dessa forcerade permanentbeläggningar lämpligen böra bestridas.

Såsom frågan ligger till i närvarande stund är det väl icke annat att göra
för kammaren än att bifalla utskottets hemställan.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag är övertygad örn att jag uttalar
kammarens allmänna mening, då jag härmed riktar en vädjan till de tillfälliga
utskotten att de måtte försöka komma in med sina utlåtanden i så god
tid, att dessa ärendens behandling i kammaren icke dröjer till riksdagens sista
timme. Jag förstår mycket väl, att det kan dröja, innan utskotten fått mottaga
alla de yttranden, som måste infordras. Jag vädjar emellertid till de
tillfälliga utskotten och deras ordförande att när de begära yttranden angående
motioner, de då ville sätta ut en viss tid, inom vilken de infordrade yttrandena
böra vara utskotten till handa, så att utskottens utlåtanden kunna komma
före i kammaren vid en tid, då vi kunna ägna mera uppmärksamhet åt dessa
många gånger viktiga frågor, än som nu kan ske.

På dagens föredragningslista ha vi icke mindre än fem utlåtanden från tillfälliga
utskott, tre utlåtanden, som föreligga till behandling i dag, och två, som
komma upp vid nästa sammanträde. Alla dessa ärendens behandling måste
taga ganska mycket tid i anspråk, det är helt naturligt, eftersom det gäller utredningsmotioner.
Men försök ändå att få fram utlåtandena tidigare! Försök
att få dem klara i så god tid att vi kunna behandla dem i kammaren i
april månad, ty det vore mycket önskligt!

Jag har icke velat rikta någon förebråelse mot de tillfälliga utskotten, men
det vore, som jag förut sagt, önskligt, örn dessa utskott kunde infordra sina
utlåtanden över motioner i så god tid, att vi sluppe få dem tillsammans med de
viktiga ärenden, som vi alltid ha att avgöra i slutet på riksdagarna.

Med herr Bengtsson i Norup förenade sig herr Lithander.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag skall icke ge mig in på
frågan örn de tillfälliga utskottens arbete. Även ett meningsutbyte örn en
sådan sak tager upp onödig tid så här sent på kvällen. Jag kan emellertid icke
underlåta att säga ett ord i själva sakfrågan.

När herr förste vice talmannen förde fram den ekonomiska sidan av detta
spörsmål, föreföll det i varje fall mig, som om hans yttrande hade bort fullständigas
med ett påpekade av att hela ärendet gäller permanentbeläggningar.
Striden gäller således, vilka slag av permanentbeläggningar, sten eller något
annat, som man skall använda. Jag vill i det sammanhanget fästa herrarnas
uppmärksamhet på, att det tydligen pågår en ganska energisk strävan inom
vissa kretsar att skapa helt nya industrier, att komponera ihop och försälja
nya beläggningsmedel, som man tror skola bli fördelaktiga. Man kan naturligtvis
icke utan vidare avvisa den tanken att här bedrives en ekonomisk spekulation
med hänsyn just till de betydande medel, som det här är fråga örn.
Man måste ju ställa sig undrande inför slikt, när vi här i landet ha själva ur -

Ang.

permanentbeläggning
giv
landets vägnät.
(Forts.)

Nr 89. 116

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang.

permanentbeläggning
av
landets vägnät.
(Forts.)

berget att tillgå. Vi behöva nu inte alls tala om beläggningarna inne i landet,
utan kunna hålla oss dels till kusterna så långt som en rimlig frakt på sjön
gör det ekonomiskt att använda stenbeläggningar, och dels till vissa landsträckor,
där kommunikationerna medgiva, att gatstenen kan tagas i anspråk som
vägbeläggningsämne utan att frakterna onödigt höja priset på stenen. Örn vi
sålunda hålla oss till blott dessa trakter, så måste det medgivas, att det är bedrövligt,
att man överhuvud icke har något sinne för granitens användning.

Jag föranleddes också att begära ordet på grund av ett erfarenhetsrön, som
jag gjort och som hos mig framkallade en stark olustkänsla. Vi gjorde härförleden
en resa och tittade bl. a. på vägarbeten, där man använde olika beläggningsmedel.
Jag fick då det intrycket av arbetena vid den väg, där man
provade gatstenen, den lilla nubbstenen, att man vid arbetet använde en sättningsmetod,
som var sådan, att det rent av föreföll, som örn man ville demonstrera
stenens olämplighet för detta ändamål. Jag sade också till vederbörande:
Kom icke upp till riksdagen och försök att åberopa dessa prov såsom ett
exempel på gatstenens olämplighet, ty här har ni för detta arbete tagit folk,
som icke begriper sig på att sätta sten. Det är klart, att om en chaufför kör
över en dylik stenlagd vägbit, så säger han, att stenen är oduglig till vägbeläggning.
Det fordras litet omsikt för att placera stenen, då man gör en vägbeläggning
med detta material. Att något annat vägbeläggningsmedel skulle
kunna vara hållbarare än urberget, är omöjligt. Det kan icke skaffas fram
en produkt, hållbarare än denna. Det är bara fråga om användningssättet,
örn sättet att placera den å vägen. Åtminstone på hårt trafikerade vägar är
graniten utan tvivel det bästa beläggningsmaterialet, men det gäller att få
händiga människor, som förstå att sätta den på vägen.

Jag har velat säga detta, herr talman, för att lämna mitt bidrag till diskussionen
och framhålla, att vi icke skola uppamma några nya industrier, utan se
till, att vi utnyttja det material, som vi ha i våra berg, och utnyttja den arbetskraft,
som vi ha. Jag kan icke yrka bifall till reservationen, därför att
jag icke är pigg på generalplanen, men jag önskar en opartisk utredning örn
vilket som är det bästa vägbeläggningsmaterialet, ty jag tror i detta avseende
ännu icke tillräckligt på våra vägingenjörer.

Herr Lindberg: Herr talman! Herr Persson i Fritorp har tidigare riktat
en anmärkning mot de tillfälliga utskotten för senfärdighet i arbetet, och herr
Bengtsson i Norup har upprepat denna anmärkning i dag. Jag ber då att få
göra ett påpekande, som kan vara av vikt för kammarens ledamöter. Det är
nämligen så, att de ärenden, de tillfälliga utskotten få att behandla, i flertalet
fall utgöras av sådana, som tidigare icke varit föremål för riksdagens behandling.
Ärendena äro ofta av den natur, att utskotten själva icke kunna med
bästa vilja i världen verkställa den nödvändiga utredningen utan äro hänvisade
att infordra yttranden från vederbörliga myndigheter. Nu har det visat
sig, det är min erfarenhet, att dessa yttranden, berörande de olika ärendena,
inkomma till utskottet ungefär samtidigt från alla myndigheter. Hed den
allra snabbaste arbetstakt inom utskotten kan man icke komma ifrån, att vissa
ärenden från dessa utskott måste komma in till riksdagen i slutet av arbetsperioden.
Jag menar, att det således är tämligen omotiverat att här, som det
sker år efter år, rikta anmärkning mot de tillfälliga utskotten, då det ju är på
det sättet, att det icke är utskottens fel, att ärendena icke tidigare kunna handläggas.
Jag har blott velat göra detta påpekande.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Jag ber att få säga några ord i
anledning av vad motionären här anfört i fråga örn permanentbeläggning. Han
har framfört yrkande på en utredning angående vilken beläggning ur ekono -

Lördagen den 24 maj e. m.

117

Nr 39.

misk synpunkt skulle vara den bästa. Reservanterna ha också ansett, att en

dylik utredning bör komma till stånd. _ . beläggning av

Herr Andersson i Malmö anförde bl. a., att från den högsta myndigheten i landets vägnät.
landet icke utövats den ledning beträffande vårt vägbyggande och permanent- (Forts.)
beläggningar, som man skulle önskat. Men vi skola komma ihåg, att det blir
en väsentlig skillnad mellan de år som gått och de år, som komma, i och med
de beslut, som 1929 års riksdag och 1930 års riksdag fattat. . Enligt detta
sista beslut få vi vägingenjörer i samtliga län, varvid dessa vägingenjörer och
inspektörer skola ingå i det enhetliga, som representeras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Dessa vägingenjörer komma naturligtvis att pröva olika
vägbeläggningsmaterial och framföra de olika erfarenheter, som de skaffat sig
såväl från utlandet som från de permanenta beläggningar, som finnas inom
landet. Man får alltså påräkna, att de med den sakkunskap, som de representera,
och med de erfarenheter, som de på detta sätt samlat, skola få fram det
bästa möjliga i vägbeläggningshänseende.

Jag delar den här uttalade uppfattningen, att det vore önskvärt, att vi
kunde använda så mycket gatsten som möjligt. Då herr Törnkvist i Karlskrona
i sitt anförande förordade användningen av gatsten i största möjliga
utsträckning, vill jag erinra örn att man vid permanentbeläggning . även får
räkna med kostnader och därför bedöma beläggningen med hänsyn till trafikintensiteten
å den väg, som det gäller att permanentbelägga. Örn gatsten^kostar
dubbelt så mycket som sandasfalt per kvadratmeter, är det en räknefråga,
om ett vägdistrikt skall våga sig på det ena eller det andra beläggningsmedlet.

Även reservanterna ha ju ansett, att man skall utgå från rent ekonomiska synpunkter.
Jag förmenar, att den utredning, som reservanterna ifrågasatt, är
mindre påkallad efter de beslut, som riksdagen fattat detta år och i fjol.

Jag vill vidare framhålla, att när man talar örn en generalplan för permanentbeläggning
för tio år framåt, så mena väl icke ens reservanterna, att det
skall vara en engångsutredning, som skall företagas, att man alltså redan nu
skall avgöra, vad slags permanentbeläggning som skall användas, örn det skall
vara gatsten eller cement eller någonting annat dylikt medel. Det kan ju inträffa
förändringar under årens lopp. Därför är det omöjligt att nu uppgöra
en generalplan i detta avseende. o o

Vad de skånska vägarna beträffar, har trots skyddstullen på cement fran
Belgien inkommit cement till så billiga priser, att de svenska fabrikanterna
måst försälja sin cement så billigt, att det blivit förmånligare i Skåne att
använda cement än att använda gatsten. Det har varken i Danmark, Tyskland
eller Belgien kunnat konstateras, vilka vägar som äro de bästa och mest hållbara,
cementvägarna eller de stenlagda vägarna. Jag tror, att det krävs många
års erfarenhet, innan man får verklig klarhet i vilka vägbeläggningsämnen
som äro de bästa. _ .

Herr talman! Jag ber att få instämma i yrkandet örn bifall till utskottets

förslag.

Herr Hollertz: Herr talman! Jag skall blott be att få instämma i det anförande.
som herr Törnkvist hållit, i det han sade, att det var bedrövligt, att
vi icke kunde använda urberget i någon större omfattning, ehuru vi äga tillgång
till detta material hemma i Sverige.

Utskottets ledamöter besökte ett vägdistrikt utanför Stockholm och undersökte
andra förhållanden berörande vägfrågan. Jag kom under tiden att tala
med vågmästaren i distriktet och frågade honom bland annat, vilket ämne man
använde för permanentbeläggningen. Han svarade då: för oss kan det icke
komma i fråga annat än asfalt. Jag sade: varför kunna icke ni, som bo så
nära kusten, använda smågatsten, som enligt mitt förmenande icke ställer sig

Nr 39. 118

Lördagen den 24 maj e. m.

Äng. dyrare?^ Han förklarade då saken på det sättet, att om de använde smågatbetiiqgning^av
s*en’ m^s^e ^.e låta den sättas av stenarbetare, som skola lia den avlöning, som
Umdet$''»ägn(u. gällande inom det område, som ligger närmast Stockholm, och detta gör
(Forts.) sa mycket, att priset per kvadratmeter blir nästan dubbelt så högt, som om
man använder asfalt, ty då kan man använda samma arbetskraft som man har
i övrigt, och det blir en väsentlig skillnad i priset. Jag säger som herr Törnkvist:
det är bedrövligt.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 9.

Föredrogos vart för sig bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl. jämte
i ämnet väckta motioner, allt i vad rör pensions- och indragningsstatema;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts under vissa punkter av elfte huvudtiteln
gjorda framställningar örn anslag till dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer och åt pensionsberättigade änkor och
barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.;

nr 51, angående vissa ändringar i bankoreglementet; och
nr 52, angående användande av riksbankens vinst för år 1929.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 10.

Äng. en Vidare upptogs till behandling andra kammarens andra tillfälliga utskotts
bemannings- utlåtande, nr 6, med anledning av väckt motion örn fastställande av en bemanswnskafartyg
rl''ngsskala för svenska fartyg.

Uti en inom andra kammaren avgiven och till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 293, hade herr Hansson i Stockholm m. fl. föreslagit, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville
taga frågan om fastställandet av en bemanningsskala under förnyat övervägande
samt, efter verkställd överarbetning av skeppstjänstkommitterades förslag
och sedan riksdagen beretts tillfälle att däröver avgiva yttrande, fastställa
de bestämmelser, som i ifrågavarande hänseende kunde befinnas lämpliga.

Utskottet hemställde, att andra kammaren med anledning av förevarande
motion måtte för sin del besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att förnyad utredning måtte vidtagas rörande behovet av och möjligheterna
för fastställande av en bemanningsskala för svenska handelsfartyg samt
att, innan bemanningsbestämmelser av Kungl. Majit fastställdes, riksdagen
måtte beredas tillfälle att yttra sig örn de förslag, vartill utredningen kunde
giva anledning.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Sedan första kammaren i dag fattat
sitt beslut i denna fråga, torde det icke vara nödvändigt att ägna den så
många ord vid denna sena timme. Men då det väckt en viss uppmärksamhet,

Lördagen den 24 maj e. m.

119 Nr 39.

att andra kammarens andra tillfälliga utskott varit enhälligt, under det att Äng. en
första kammarens utskotts beslut åtföljts av reservation, vilket av en tidning be™j^''2?s''
till och med betecknats som en parlamentariskt unik situation, så ber jag att ganska fartyg.
få yttra några ord i denna angelägenhet. _ (Forts.)

Det föreligger ett enhälligt utlåtande, där samtliga ledamöter av andra tillfälliga
utskottet samlat sig kring det önskemålet, att behovet av och möjligheterna
för fastställande av en bemanningsskala för svenska handelsfartyg
skall bli föremål för en förnyad allsidig utredning. Vad innebär nu detta?

Det innebär till att börja med ett avståndstagande från motionärernas uttalade
mening, »att skeppstjänstkommitterades utredning ger fullgoda skäl för
införande av en bemanningsskala å svenska fartyg och att det av skeppstjänstkommitterade
utarbetade förslaget torde utan några större omredigeringar
kunna tillämpas på vårt lands fartyg». För det andra innebär detta utlåtande
ett avsteg från motionärernas yrkande, vilket icke är inriktat på en
utredning utan på »att Kungl. Majit skall, efter verkställd överarbetning av
skeppstjänstkommitterades förslag och sedan riksdagen beretts tillfälle att
däröver avgiva yttrande, fastställa bestämmelser, som anses lämpliga». Utskottet
har sålunda icke tagit ställning till sakfrågan, huruvida en bemanningslag
är behövlig eller möjlig, utan utskottet anser, att det just är denna
fråga örn behövligheten av en bemanningsskala, som i första hand bör göras
till föremål för utredning. Det är icke någon anledning för mig att nu taga
upp någon debatt i själva sakfrågan, utan jag vill blott yttra något örn förutsättningarna
för detta utskottets ståndspunktstagande och förutsättningarna för
denna enhällighet, som andra kammarens tillfälliga utskott uppvisat i motsats
till första kammarens. Jag skall tillåta mig att helt kort sammanfatta upprinnelsen
till denna fråga.

Vid riksdagarna 1924, 1926 och 1928 motionerades om att riksdagen för
sin del måtte antaga ett vid motionerna fogat förslag till lag örn fartygsbemanning.
Första lagutskottet, som hade dessa motioner till behandling, ville
aldrig vara med örn detta, bland annat av den anledning, att man ansåg, att
detta område lämpligen icke borde regleras genom lag utan att det borde möjliggöras
en anpassning efter teknikens utveckling genom att den reglering, som
åsyftades, skulle ske genom bestämmelser, utfärdade på administrativ väg.

Men lagutskottet avlägsnade sig dock icke så långt från motionärernas yrkande,
att det begärde en ny utredning i denna fråga, utan första lagutskottet
hemställde varje gång, att Kungl. Majit skulle efter verkställd överarbetning
av skeppstjänstkommitterades förslag fastställa en lämplig bemanningsskala.

Frågan föll i första kammaren, men förslaget bifölls 1924 och 1928 av andra
kammaren och avslogs av densamma 1926. Årets motion har upptagit första
lagutskottets formulering i dess helhet.

Nu hade det naturliga varit, att riksdagen liksom tidigare satts i tillfälle att
taga ståndpunkt till just denna formulering, sådan den förut förelagts riksdagen,
att alltså bevilja eller avslå en överarbetning av skeppstjänstkommitterades
förslag och fastställande av bemanningsskala därefter. Så har frågan
också lagts upp i andra kammarens andra tillfälliga utskott. Vid behandlingen
av frågan där har icke räknats med annat, än att man enbart skulle
taga ställning till vad motionärerna yrkat. Härvid visade det sig, när frågan
med denna utgångspunkt behandlades, att utskottet delades upp i två delar.

Fem ledamöter röstade för bifall till motionen och fem röstade för avslag på
densamma vid den förberedande votering, som skedde, och genom lottdragning
fastslogs majoritetens ställningstagande för bifall till molmilon. Nu inträffade
emellertid, att första kammarens tillfälliga utskott anmälde sin avsikt
vara att gå på en modifierad linje. Av formella skill var det då nödvändigt,
att vi enade oss örn ett likartat yrkande. Av detta skäl släppte andra kam -

Nr 39. 120

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. en marens andra tillfälliga utskott sin först intagna ståndpunkt och gick med
Xfa/T'' påQ^n modifierade linje, som av första kammarens utskott hade uppdragits.
svenska fartyg. hälmma ligger saken så, att i denna fråga har utskottet varit uppdelat i två
(Forts.) delar, en del, sorn finner behovet av en bemannmgsskala ställt utom tvivel
och anser, att en sadan bör komma till stånd efter en överarbetning av skeppstjänstkommitterades
förslag, och en del, som ställer sig minst sagt tvivlande
rörande detta behov och högst betänksam mot en sådan skala. Båda dessa
riktningar enade sig på kompromisslinjen, och man kan ju under sådana förhallanden
icke förvåna sig över, att sedan detta enande skett, ingen reservation
förekommer. Jag tror, att denna kompromisslinje icke av någondera av dessa
grupper setts med någon vidare sympati, men ingendera gruppen har reserverat
sig inför det faktum, att det här dock är en kompromiss, som träffats.
Men se vi på, vad denna kompromiss innebär, finna vi, att det är eftergifter
fran bada parternas sida. Och det förefaller, som örn de eftergifter, som gjorts,
varit rätt betydliga för de ledamöter, som velat tillstyrka motionärernas yrkande.

De av vännerna av en bemanningsskala gjorda eftergifterna ha bestått för
det första i att de medgivit, att en bemanningsskala icke a priori anses behövlig,
såsom motionärerna ansett, utan att de kunna vara med örn en förutsättningslös
utredning, varigenom även skulle utrönas behovet av en dylik bemanningsskala.
Det andra medgivandet, som denna grupp måst göra, är, att
skeppstjänstkommitterades förslag slutgiltigt lämnats ur räkningen, och det
är, förefaller det mig, ett ganska stort medgivande, som därmed gjorts, då man
betänker, hurusom motionärerna slagit vakt örn just detta förslag. Det står
ju omtalat beträffande detta förslag och dess öde under dess tidigare behandått
»det föredrogs i statsrådet den 26 oktober 1923 och då på förslag av
dåvarande statsrådet och chefen för handelsdepartementet herr Wohlin slängdes
i papperskorgen,. och där ligger det fortfarande». Kompromissen innebär,
att riksdagen sanktionerar denna åtgärd och att skeppstjänstkommitterades
tor slag slutgiltigt skulle vara kastat i papperskorgen.

Ämbetsverkens ®tandpunktstagande i denna fråga avsåg, att en utredning
komma till stånd men först, sedan det verkställts en utredning beträffande
revisionen av sjöarbetstidslagen och även möjligheterna till en internationell
konvention beträffande arbetstiden till sjöss utretts. I förhållande
till detta ämbetsverkens standspunktstagande innebär kompromissen sålunda
för dem, som icke äro vänner av en bemanningsskala, den eftergiften, att den
utredning, som nu förordas skola äga rum, i stället för att ske efter den utredning,
som av ämbetsverken föreslagits, skall utföras i samband med denna
utredning. Jag är fullt medveten örn svagheten i den kompromisslinje, som
bär valts. Ämbetsverkens ståndpunkt att först utreda sjöarbetstidslagen och
de konventionsmöjligheter, som kunna finnas, och sedan övergå till bemannmgsskalan
är sakligt mycket starkt motiverad. Men i realiteten är skillnaden
ju _ rätt ringa, da man måste förutsätta, att även örn utredningen sättes
igång i ett sammanhang, torde arbetsordningen nödvändigtvis blir den, att
först skatt utredningen angående sjöarbetstidslagens revision ske och först
därefter frågan örn en bemanningsskala tagas upp.

. Jag skall efter denna redogörelse för själva frågans läge och behandling
inom andra tillfälliga utskottet icke yttra något vidare, utan jag vill endast
tillfoga, att jag med hänsyn till det beslut, som i dag av första kammaren fattats,
avstår från att göra något yrkande.

o.. Lundkvist i Eskilstuna: Herr talman! Utskottets ordförande har utförligt
redogjort för denna fragas tidigare behandling såväl i riksdagen som i
andra kammarens andra tillfälliga utskott i år. Vad utskottet i år särskilt

Lördagen den 24 maj e. m.

121 Kr SJÖ.

fäst sig vid, är de yttranden angående motionen, som inkommit från olika myndigheter
och föreningar. Samtliga dessa yttranden finnas bifogade utskottets
utlåtanden, så att kammarens ledamöter där kunna taga del av, vad som anförts.
Jag vill endast omnämna, att såväl Svenska eldare-unionen som Svenska
sjömans-unionen, Svenska maskinistbefälsförbundet och Sveriges fartygsbefälsförening
samtliga hava tillstyrkt motionen. Redareföreningen däremot har
icke tillstyrkt motionen, men den säger i sitt uttalande, att det finns
enstaka fall, där bemanningen kan anses behöva undergå förändring i
kvalitativt avseende. Det är just detta, som motionärerna framhållit, att det
kanske kvantitativt icke brister så mycket men däremot kvalitativt. Kvantiteten
tillgodoses på det sättet, att man anställer ett större antal jungman och
lättmatroser i stället för sådana, som hava större kunskaper på sjön.

Vad sedan myndigheterna beträffar, hava kommerskollegium och socialstyrelsen,
som även hava yttrat sig över motionen, ansett, att motionen icke bör
tillstyrkas, förrän en förnyad utredning är klar och riksdagen har antagit en
arbetstidslag för sjömän. Vi ha ju visserligen en sådan lag antagen för befälet,
men den är icke fast. Man kan dock ifrågasätta, huruvida man icke kan
gå in för en bemanningsskala även med en sådan tillfällig lag gällande. Utskottet
har därför, som ordföranden framhöll, icke gått fram för motionen utan
sökt få en enig linje tillsammans med första kammarens andra tillfälliga utskott.
Det är just på denna linje, vi sökt komma till en skrivelse örn utredning
i frågan.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lithander: Herr talman! Genom första kammarens beslut är denna
fråga fallen, men jag skall i alla fall be att få yttra några få ord.

Jag vill då hänvisa till att de myndigheter, som hava yttrat sig i denna fråga,
äro kommerskollegium och socialstyrelsen, som avgivit ett gemensamt utlåtande.
Och man kan ju beträffande kommerskollegium säga, att det har omvårdnad
örn sjömännen, och socialstyrelsen är ju i alldeles särskild grad inriktad
på dessa spörsmål. De framhålla i sitt gemensamma yttrande på sidan 9
i utskottets förevarande betänkande rörande det utlåtande, som kommerskollegium
år 1921 avgav, att i detta utlåtande framhölls, »att kommerskollegium i
själva verket icke av den förebragta utredningen övertygats örn vare sig nödvändigheten
eller lämpligheten åtminstone för det dåvarande av att införa lagstadgade
bemanningsskalor». Och i det gemensamma yttrandet nu säga kommerskollegium
och socialstyrelsen, att de anse, att »utredningen lämpligen borde
ske i sammanhang med den utredning, som eventuellt kunde föranledas av ett
ifrågasatt antagande vid internationella arbetskonferensen i Genéve av en konvention
angående internationell reglering av sjöfolkets arbetstid». På den
grund anse de, att utredningen bör få anstå.

Det är ju i alla fall så, att vi som land betraktat hava att konkurrera med
andra länder på detta område. Och då är det icke klokt att här försöka gå
fram på egna linjer, där man kommer efter i tävlan. Man kan nog ändå beakta,
vad som är rimligt och rätt. Och av de handlingar, som här föreligga,
framgår otvetydigt, att förhållandena på de svenska fartygen äro i jämförelse
med andra länders synnerligen bra. Jag vill bara peka på. att exempelvis vid
11,198 verkställda undersökningar har endast kunnat konstateras underbemanning
i sex fall. Det är för mig ett givet bevis på att förhållandena icke äro anmärkningsvärt
dåliga utan anmärkningsvärt bra i Sverige. Och det gör, tror
jag, att man icke gör någon orätt, örn man dröjer och tar detta i samband med
det, som kan Tiira det internationella.

Jag ber också att få påpeka, att i redareföreningens yttrande lill ifrågavarande
betänkande har framhållits, att fartygsbemanningen numera, tvärt emot

Äng. en
bemanningsskala
för
svenska fartyg.

(Förta.)

Nr 80. 122

Lördagen den 24 maj e. “m.

Ang. en
bemanningaskala
för
svenska fartyg.
(Forti,}

motionärernas uppfattning, i jämförelse med vid tiden för skeppstjänstkommitterades
förslag långt ifrån att hava försämrats snarare hava förbättrats.

Jag ber, herr talman, att med dessa korta ord få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Herr Ström: Herr talman! Det kan ju synas egendomligt, när det före ligger

ett enhälligt utskottsutlåtande i denna fråga, att det kan uppstå en
sådan diskussion som denna. Men det beror ju på att de, som ha skrivit
under utskottets utlåtande, sedan icke stå för detsamma. Utskottets ordförande
har här, i stället för att yrka bifall till det utlåtande, som han skrivit
under, gått upp och skildrat interiörer från utskottet och dess arbete på ett
sätt, som passar honom. Jag skall komplettera denna skildring på ett pär
punkter, så att det blir tydligt, varför man till detta enhälliga utskottsutlåtande
behöver draga upp en sådan debatt som denna.

Det var mycket riktigt på det sättet, att vi i utskottet hade en sådan votering,
där vi stannade fem på vardera sidan. Men sedan när första kammarens
andra tillfälliga utskott fattat sitt beslut accepterades detta av utskottet,
sedan motiveringen något ändrats, men det var icke så, att det yrkande,
som nu återfinnes i utskottets utlåtande, innebar något avståndstagande
från motionärernas åsikt, utan det innehöll endast en begäran örn en
förutsättningslös utredning. Då betonade herr Olson, att han icke hade något
som helst emot en sådan förutsättningslös utredning, utan han gick med på
den utan vidare. Utlåtandet justerades, och allting ansågs av oss vara klart.
Senare kallade ordföranden till ett nytt sammanträde, där han ville ha detta
beslut upprivet och frågan på nytt upptagen till behandling. Och då krävde
han att få reservera sig emot detta, beslut, som han tidigare icke haft någonting
att invända emot utan t. o. m. påyrkat, att utskottet skulle fatta. När
man kompletterar de interiörer från utskottets arbete, som herr Olsson här givit,
med dessa fakta, tycker jag för min del, att hans uppträdande vittnar örn
en bristande självständighet, som gränsar till någonting, som jag skulle vilja
säga icke är passande i det parlamentariska arbetet. Ty det bör väl ändå
vara någon andlig ryggrad hos en folkrepresentant, och man bör väl ändå stå
för det utlåtande, som man själv skrivit under.

Den fråga, som det här rör sig om, är ju en gammal stridsfråga. Men det
kan också samtidigt sägas, att alla, som haft med denna fråga att göra och
som hava farit till sjöss, varit fullständigt eniga om, att det behöver göras
något på denna punkt. Jag skall erinra om, att redan 1906 års sjöfartssäkerhetskommitté
uttalade, att det syntes lämpligt att införa någon bestämmelse,
som gjorde, att förhållandena beträffande bemanningen i kvalitativt
hänseende bleve bättre. Kommerskollegium anförde i sitt utlåtande av år
1912 ungefär detsamma, och senare uttalades även detsamma i socialstyrelsens
utlåtande den 9 juli 1921. Det är vidare på det sättet, som redan omvittnats
här, att samtliga sjöfolksorganisationer, befälhavare, maskinister, eldare och
sjömän, enhälligt uttalat sig för, att man skall tillgripa lagstiftningsåtgärder
för att åstadkomma en bemanningsskala. Jag skall taga mig friheten anföra
endast ett par rader ur det utlåtande, som befälhavareföreningen avgivit. Den
säger bl. a. följande: »Att fartygen äro behörigen bemannade torde obestridligen
vara av större betydelse för befälhavaren än för någon annan ombord.
Ansvaret drabbar honom framför någon annan. Att han är medveten därom
är också tydligt, men omständigheter, varöver han ej räder, tvinga ofta en
befälhavare att gå till sjöss med ett underbemannat fartyg. Han kan naturligtvis
vägra, men därmed torde följa ett omedelbart avsked.» Det är befälhavarna,
som konstatera detta, att är det så, att man vägrar följa redarnas
order i detta fall, kan man riskera omedelbart avsked. Och det konsta -

Lördagen den 24 maj e. m.

123 Nr 39.

terås vidare, att någon ändring i de förhållanden, som man skildrar, torde
vara omöjligt att vänta, förrän en effektiv bemanningsskala införts. Detta
visar ju, att det är en enstämmig uppfattning angående denna sak.

Från redarehåll hava anförts en del skäl emot en sådan bemanningsskala.
För det första säger man, att den är obehövlig, därför att fartygen äro bra
bemannade. Vore det på det sättet, torde det icke hava höjts sådana röster
från redareföreningen, som bekämpat en bemanningsskala, utan det är nog
tvärtom på det sättet, att det är just där, den ömma punkten föreligger. Och
jag skall med några exempel visa, att så är förhållandet. Vöre det så, som
redareföreningen här säger, så förefaller det egendomligt, att redareföreningen,
som konstaterat, att det finns vissa undantag, icke vill vara med örn en bestämmelse,
som beivrar förseelser i det fallet från de redare, som icke vilja
hålla en tillfredsställande bemanning. Men det visar sig tvärtom, att underbemanning
förekommer i mycket stor utsträckning. Sjömansunionen har verkställt
en utredning för några år sedan angående bemanningen på däck. Och
det framkom vid denna utredning, icke endast att den kvalitativa försämringen
varit betydande under senare år, utan också att det skett en omfattande
kvantitativ förminskning av manskapet ombord. Utredningen omfattar
ett fyrtiotal fartygs bemanning 1913—1914 samt samma fartygs bemanning
1922—1923, och av densamma framgår, att i fråga om båtsmän har det blivit
en minskning av 3, i fråga örn timmermän en minskning av 2, i fråga örn
matroser 18, och i fråga örn jungman och lättmatroser är det en mindre ökning.
Det är, som sagt, på ett fyrtiotal fartyg, som man gjort denna utredning.
Skulle den omfattat hela handelsflottan, hade man kommit upp till
rätt betydande siffror. Utredningen visar, att det icke är så välbeställt på
detta område, som man påstår från redarehåll.

Så säger man från redarehåll, att man icke kan införa en sådan bemanningsskala,
när icke andra länder göra det; vi kunna icke gå i spetsen. Nu är
det emellertid på det sättet, att den sjöfartsnation, som åtminstone är nr 2
eller 3 i världen, nämligen Norge, sedan gammalt har en sådan bemanningsskala.
Vidare är det så, att i skeppstjänstkommitterades förslag omtalas,
att Nya Zeeland och Australien också hava infört dylika bemanningsskalor.
Följaktligen är det icke så, att Sverige skulle gå i spetsen, utan vi skulle
följa efter i det fallet; och det är detta, som man vänder sig emot.

Vidare säger man, att vi skola icke lösa denna fråga nu, därför att det
pågår en utredning angående arbetstiden för sjöfolk, och att denna utredning
skulle utgöra hinder för en lösning av frågan. Den behöver emellertid icke
alls hindra en sådan lösning. Ty är det så, att man på däck vill övergå
från det nuvarande tvåvaktssystemet till ett trevaktssystem, så är det ju
lätt att göra upp en alternativ skala för ett sådant trevaktssystem. Det är
det enda, man behöver iakttaga i det fallet.

Man pekar vidare på, att den tekniska utvecklingen skulle utgöra ett stort
hinder för en sådan bemanningsskala. Och man framhåller då exempelvis
sådana tekniska framsteg som kolpulvereldning, automatiskt maskineri, automatisk
styrning o. s. v. Men man måste ju säga, att det är rätt egendomligt,
att man vill skjuta undan denna fråga endast med hänvisning till dessa
uppfinningar, när man kan konstatera, att det icke finns några fartyg i den
svenska handelsflottan, som äro utrustade på detta sätt. Enligt min mening
är detta endast svepskäl för att komma ifrån en ordentlig bemanning ombord.

Till sist frågar man: Vad är det, som har inträffat? Det är ju ingen olycka,
som inträffat just lill följd av underbemanning. — Huru kan man överhuvud
bevisa den saken från redarehåll? Örn ett fartyg gått under, kan det icke
konstateras, huruvida det skulle hava skett någonting annat, för såvitt man

Äng. en
bemanningsskala
för
svenska fartyg.

(Forts.,

Nr a9. 124

Lördagen den 24 maj e. ''m.

Ang. en
bemanningsskala
för
svenska fartyg.

(Forti.)

hade haft tillräcklig besättning. Jag har själv varit till sjöss, så att jag
känner till dessa förhållanden någorlunda. Om det t. ex. inträffar, att ett fartyg
blir utsatt för överisning och det har en besättning på däck av, låt mig
säga, fem å sex man, så skall en man stå till rörs, och en skall stå på utkik.
Vem skall då tas till det extra arbetet med att befria fartyget från isen?
Man får kalla på fria vakten för att utföra detta arbete och skydda fartyget
mot överisning. Eller låt oss tänka oss, att en surrning på en däckslast
springer. Det finns icke mer än två man på däck utom styrmannen, en till
rörs och en vid utkiken. Då måste styrmannen först purra fria vakten för
att få folk att reparera detta. Under tiden kan fartyget hava fått en sådan
slagsida, att det förlorat större delen av däckslasten och därmed utsatts för
stora risker. Allt detta kan inträffa, om det icke finns tillräcklig bemanning
ombord. Man borde åtminstone kunna kräva, att det på varje vakt funnes
en man utom de, som stå till rörs och vid utkiken, för att på så sätt hjälpa
till, örn någonting inträffar. Eller vi kunna taga ett annat exempel. Örn t. ex. en
rorkätting skulle springa, är det klart, att komme fartyget att ligga i vågdalarna
och i hård storm, medför detta svåra rullningar och risker för fartyget.
Under dessa svåra förhållanden måste man flytta på däckslasten för att kunna
reparera roderkättingen. Är det någon, som tror, att man kan klara ett underbemannat
fartyg i en sådan situation, och är det någon, som inbillar sig, att det är
likgiltigt, hur mycket folk, man då har tillgång till? Nej, helt naturligt är det
så, att mycket beror på, vilken bemanning man har. Exemplen kunna mångfaldigas.
Det är också därför, som samtliga sjöfolkets organisationer sedan
årtionden tillbaka kräva detta.

Det har talats örn, när det gäller jordbrukarna, att de gjorde så stora insatser
under kristiden, att de skulle belönas därför just nu. Men man kan
fråga sig: Var det icke så, att det svenska sjöfolket gjorde lika värdefulla
insatser, och kanske värdefullare, under kristiden? Men dem skall man icke
på något sätt belöna, dem skall man icke ersätta, efter det att de utstått dessa
faror och man lovat dem lagstiftning på detta område. Man kan icke ens
infria de löften, man gav vid det tillfället, utan de skola fortfarande utlämnas
åt redarnas nåd eller onåd, ända från befälhavarna till jungmännen ombord.

Med hänsyn till dessa omständigheter, och då en sådan lagstiftning bör komma
till stånd ju förr dess hellre, skall jag för min del be att få yrka bifall till
det »enhälliga» utskottsutlåtande, som här föreligger.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Då jag deltagit i behandlingen

av detta ärende inom utskottet men där yrkat avslag på den väckta motionen,
skall jag be att få säga ett par ord.

Frågan örn ändrade bestämmelser för sjöfolket och bemanningen på fartygen
upptogs redan av sjöfartssäkerhetskommittén, som tillsattes 1906. Senare har
det gjorts flera utredningar beträffande sjöfolkets förhållanden, men man kan
knappast påstå, att dessa utredningar understrukit behovet och lämpligheten
av en s. k. bemanningsskala för handelsfartyg. Motionärerna ha, efter vad
jag kan finna, stött sin framställning och sitt yrkande särskilt på ett uttalande
av justitieombudsmannen, som han gjorde i en framställning till Kungl.
Majit den 15 januari 1918. Han uttalade därvid, att han av en av honom föranstaltad,
till största delen av socialstyrelsen verkställd utredning icke kunnat
undgå att få den alldeles bestämda uppfattningen, att det förelåge ett oavvisligt
behov av närmare föreskrifter rörande bemanningen ombord å fartyg.
Dessutom synas motionärerna hava stött sig på skeppstjänstkommitterades år
1920 avlämnade förslag till bemanningsskala för handelsflottans fartyg. Vad
justitieombudsmannens uttalande 1918 beträffar kan man väl utan tvekan säga,

Lördagen den 24 maj e. m.

125 Nr 39.

att det hänförde sig till under kriget rådande förhållanden, varför dess värde
som bevis för behovet av en bemanningsskala nu torde vara ganska ringa.
Ungefär detsamma kan man säga om skeppstjänstkommitterades uttalande,
som också stöder sig på en utredning åren närmast efter kriget. Däremot kan
man kanske instämma i ett uttalande, som motionärerna hava gjort, och på
vilket de också stödja sitt yrkande, när de säga så här: »Den icke minsta

vinsten av en mera ingående reglering av bemanningsförhållandena å de svenska
fartygen lärer ock kunna antagas bliva, att då därigenom ökade möjligheter
öppnas för de fullbefarna sjömännen till anställningar i överensstämmelse med
deras kompetens, dessa komma att begagna sig därav» o. s. v. Man kan väl
gott säga, att detta är kärnpunkten i framställningen. Man vill fastställa
vissa kompetensfordringar för sjömän av olika kategorier, och så vill man då
för varje fartyg fastställa i lag huru många av olika kategorier sjömän med
den fastställda kompetensen, som varje fartyg skall hava. Avsikten därmed
är ju givetvis att trygga anställningen för de mera utbildade sjömännen och
dem, som kommit upp i högre lönegrupper. Man måste erkänna, att det ligger
icke något ont i en sådan avsikt, utan tvärtom, och det är ju en förklarlig
strävan från de äldre sjömännens sida att säkerställa tillgången på anställningar
och utkomstmöjligheter. Men hur skall det ställa sig för sjöfartsnäringen
som sådan med en sådan bemanningsskala? Det skulle alldeles givet medföra
ökade kostnader, det kan man icke komma ifrån. Man försöker här visserligen
peka på, att Norge, som ju är en av de främsta sjöfartsnationerna, har
klarat sig bra med sin rederinäring och med en bemanningsskala, som det haft
sedan 1918. Men det lärer ju också vara så, att den bemanningsskala, som antogs
i Norge 1918, har sedan dess i betydande avseende reviderats, och det
påstås också, att även denna mycket reviderade bemanningsskala icke heller
efterleves så noga. Vill man emellertid peka på andra och taga exempel av
andra, då menar jag, att det betyder bra mycket mera, att det ojämförligt
största antalet av våra konkurrenter inom sjöfarten icke har antagit bemanningsskala,
medan däremot ett enda land, nämligen Norge, har antagit en sådan.
Ett annat skäl emot en bemanningsskala tycker jag för min del är, att
det kan väl knappast vara riktigt att i lag förbjuda en yrkesutövare, då icke
sociala skäl kunna spela in, att använda den arbetskraft, som han kan finna
fylla nödiga kvalifikationer och som han finner vara den för sig lämpligaste
och billigaste. Fastställandet av en bemanningsskala skulle väl också i detta
uppfinningarnas och mekanikens tidevarv icke kunna undgå att hindra och
återhålla en utveckling inom sjöfarten och arbetet ombord, som man kan säga
går i rationaliserande riktning. Jag skulle som ett litet exempel vilja fråga:
huru skulle det ställt sig, om man inom t. ex. industrien vid detta årtiondes
början hade försökt i lag få fastslaget vad de olika fabrikerna skulle hava av
arbetare av olika kvalifikationer och olika utbildning? Jag skulle nästan tro,
att örn man gått in för något sådant inom det området, skulle vår industri
icke i denna dag hava stått i den lysande ställning, man kan våga säga att den
har. Den har ju i stället gått vad man kan kalla rationaliseringens väg, och
införandet av en bemanningsskala kan omöjligen underlätta för sjöfartsnäringen
att också gå den vägen.

Min åsikt är i korthet den, och den har jag sökt att efter bästa förmåga
bilda mig av de handlingar, som inkommit till utskottet från olika sammanslutningar
och olika myndigheter, att något verkligt behov av en bemanningsskala
föreligger icke, och den skulle säkerligen icke heller komma att gagna
sjöfartsnäringen. En förordning eller en bestämmelse som icke skulle komma
att gagna näringen skulle säkerligen icke heller i det långa loppet gagna dem,
som arbeta och äro anställda inom näringen.

Innan jag lämnar motionen vill jag nämna en liten passus, som jag icke

Äng. en
bemanningsskala
för
svenska fartyg.
(Forti.)

Nr 39. 126

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang. en
bf manningsskala
lör
svenska fartyg.
(Forte.)

kan underlåta att uttrycka ruin lilla förvåning över, att just dessa motionärer
hava ansett lämpligt att anföra här. De lämna en liten redogörelse för skeppstjänstkommitterades
förslag, och så säga de: »Efter att lia varit på remiss i
och för yttrandes avgivande till en del myndigheter och korporationer, som
berördes av förslaget, föredrogs det i statsrådet den 26 oktober 1923 och slängdes
då, på förslag av dåvarande chefen för handelsdepartementet, Wohlin, i
papperskorgen, och där ligger utredningen fortfarande kvar i trots av de försök,
som vid upprepade tillfällen gjorts av det socialdemokratiska partiet i
riksdagen att hala upp den ur den Wohlinska sumpen.» Man kan väl våga
säga, att denna passus är en liten smula oförsiktig. Örn det verkligen var så, att
herr Wohlin slängde ned denna utrednings förslag eller förslaget till bemanningsskala
i sumpen, som man säger, så gjorde han det väl icke kraftigare
än att de två socialdemokratiska handelsministrar, som sedan dess suttit i regeringen,
skulle haft möjlighet och makt att fiska upp förslaget igen, men
veterligen har så icke skett, och jag tror knappast heller att något försök i den
riktningen gjorts. Men hade det varit så, att förslaget varit av den betydelse
man vill göra gällande och verkligen krävt att något blivit åtgjort på detta
område, då hade man väl rätt att förvåna sig över att icke, när tillfälle gavs
därtill, de socialdemokratiska handelsministrarna fiskade upp förslaget igen
och försökte få det genomfört.

Utskottet föreslår emellertid icke bifall till motionen utan föreslår i stället
en skrivelse örn utredning rörande såväl behovet som möjligheten att genomföra
en bemanningsskala. Man kan ju tycka, att ett sådant yrkande skulle vem som
helst kunna gå med på, men för min del har jag den åsikten, att då jag icke
tror, att det varken föreligger behov eller är lämpligt att en bemanningsskala
införes, anser jag det icke heller riktigt att gå med på ett yrkande om utredning
rörande införande av en sådan bemanningsskala. Jag vill därför, herr
talman, yrka avslag såväl på utskottets hemställan som på den i ämnet väckta
motionen.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! När man har mycket gott om
tid kan man roa sig med att berätta interiörer från utskottet eller stå och polemisera
i onödan om förslag, som icke längre föreligga. Men vi hava icke gott
örn tid i kväll, och jag tycker därför man mycket snabbt kunde försöka komma
till vad det här är fråga örn och också komma till ett enhälligt beslut här liksom
i utskottet. Jag kan icke förstå, att man tycker det är så förskräckligt,
att ett utskott har blivit enhälligt. Det är väl bara bra, om man verkligen kan
från ömse håll så pass ge efter på sina ståndpunkter, att man kan enas örn
något. Och här är det icke något svårare man har enats örn, än att man skall
fullkomligt opartiskt undersöka, örn förhållandena kunna motivera en bemanningsskala,
och om så är, huru den lämpligen skall genomföras.

Det har riktats en hei del kritik mot den motion, som jag framburit här i
andra kammaren, och i utskottsordförandens anförande var det mycken glädje
över, att utskottet icke hade tillstyrkt motionen. Jag skall kvittera med att
tacka utskottet för det förslag, som utskottet har framlagt. För mig är det
icke angeläget att under alla förhållanden ett förslag drives fram, för mig
är det angeläget att man verkligen undersöker, örn förhållandena motivera, att
en viss åtgärd vidtages. Nu framhålla kommerskollegium och socialstyrelsen,
att sedan den tid då skeppstjänstkommitterade framlade sitt utlåtande hava förhållandena
så pass förändrats, att en ny utredning är mycket väl motiverad.
Man framhåller där, att »enligt ämbetsverkens mening en förnyad, allsidig
utredning är av nöden för vinnande av såväl en tillförlitlig uppfattning rörande
behovet av dylika föreskrifter som erforderliga primäruppgifter för det

Lördagen den 24 maj e. m.

127 Nr 39.

eventuella utarbetandet av de bemanningsföreskrifter, sorn, må finnas lämpliga
och påkallade».

Man finner alltså utredning vara av nöden. Då replikeras det: Ja, men motionärerna
hava ju ansett, att skeppstjänstkommitterade hava lämnat tillräckliga
upplysningar. Om nu de sakkunniga ämbetsverken hava en motsatt uppfattning,
så drar jag därav den slutsatsen, att det angelägnaste i detta ögonblick
är att göra den nya undersökningen. Man behöver icke, som herr Andersson
i Dunker, vara så förfärligt rädd, att man icke vågar taga reda på huru
förhållandena äro.

När här icke begäres något annat än en allsidig undersökning om huru förhållandena
nu äro, kan jag icke tänka mig, att andra kammaren, som vid olika
tillfällen har opinerat för en bemanningslag, nu skulle ändra ståndpunkt. Detta
gör, att jag finner det ganska överflödigt att polemisera och anföra skäl för
och synpunkter på angelägenheten av att vi verkligen tänka på den del av svenska
medborgare, som utföra det svåra arbetet till sjöss. Jag skall endast ge en
replik till herr Andersson i Dunker.

Han säger, att det kan icke vara riktigt att hindra en medborgare att använda
arbetskraft, som han tycker är lämplig för en viss uppgift, och han frågade,
huru det skulle gått, örn vi t. ex. under de sista tio åren hindrat industrien
att i det fallet göra som den tyckte. Men, herr Andersson i Dunker, det
är just vad vi gjort med de sista två årtiondenas lagstiftning. Vi hava förhindrat
arbetsgivarna inom industrien att utnyttja barnens arbetskraft, vi hava
förhindrat arbetsgivarna inom industrien att utnyttja den kvinnliga arbetskraften
som dem lyster, vi hava krävt bestämmelser örn nattarbete, och vi hava till
slut stiftat en särskild arbetstidslag. Bevisar icke detta, att vi icke hava den
uppfattningen, att en medborgare får utnyttja en annan medborgare huru han
vill? Varför skall det vara annorlunda på fartygen? Varför skola redarna i
sitt egoistiska intresse hava lov att underbemanna fartygen, att använda arbetskraft
som icke är tillräckligt utbildad? Det är icke bara det att man på
det sättet oriktigt utnyttjar en annan medborgare, man riskerar också andra
medborgares liv genom en sådan metod.

Jag tycker, att herr Anderssons synpunkt är världsfrämmande. Det är icke
bara socialdemokraterna, som numera accepterat uppfattningen örn samhällets
skyldighet att se till att icke den ene medborgaren oriktigt och brutalt utnyttjar
den andre, den principen har accepterats, såvitt jag vet, även av det
liberala och det frisinnade partiet och av högerpartiet, även örn högerpartiet i
mycket motsätter sig förslag, som framkomma i den riktningen. Men jag
skulle tro, att ingen motsäger mig däri, att grundsynen även inom högeråskådningen
numera är den, att samhället i vissa fall har förpliktelser att se till,
att den enskildes utnyttjande av andra hålles inom rimliga gränser. Det förvånar
mig då ganska mycket att höra en sådan röst från det förgångna som
just talarens på sörmlandsbänken.

Mig förefaller d,et som sagt, att den enighet i utskottet, som här konstaterats,
är så välmotiverad, att det vore ganska överflödigt att här upptaga en diskussion,
och jag vädjar till andra kammaren att i likhet med den ståndpunkt, den
intagit vid flerfaldiga (ivriga tillfällen, med största möjliga majoritet bifalla
utskottets förslag. Det är väl sant, att detta fallit i första kammaren, men det
kan vara ganska nyttigt, att icke den uppfattningen uppstår, att riksdagen alldeles
vill kasta denna fråga ifrån sig. Denna fråga örn våra sjömäns arbetsförhållanden
är för viktig för att utan vidare övergivas, utan att ens möjlighet
givits att studera den.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag å såväl utskot -

Äng. en
bemanningsskala
får
svenska fartyg.
(Forts.)

Nr 89.

128

Lördagen den 24 maj e. tn.

Ang. en
bemanningsskala
för
svenska fartyg.
(Fort».)

Ang.

understöd av
regelbunden
luftfart m. m.

tets hemställan som den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 11.

Vid nu skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 169, i anledning
av väckt motion angående förbättrade avlöningsförhållanden för äldre subalternofficerare
och marinintendenter biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 12.

Å föredragningslistan var vidare upptaget statsutskottets utlåtande, nr 170,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående understöd av regelbunden
luftfart m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Uti en den 7 februari 1930 till riksdagen avlåten proposition nr 112, vilken
hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, hade Kungl. Majit, under
åberopande av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att för budgetåret 1930/1931 anvisa

1) till understöd av regelbunden luftfart ett extra reservationsanslag av

500,000 kronor;

2) till undersökning och kostnadsberäkning av en natt flygled Malmö—Göteborg—norska
gränsen ett extra reservationsanslag av 5,500 kronor;

3) för biträde vid handläggning av ärenden rörande luftfart ett extra anslag
av 11,600 kronor;

4) för extra besiktningar av luftfartyg ett extra anslag av 1,000 kronor;

5) till väderlekstjänst för luftfarten ett extra anslag av 20,900 kronor;

samt

6) till telegramkostnader för väderlekstjänst för luftfarten ett extra förslagsanslag
av 7,000 kronor.

I samband med förevarande proposition hade utskottet till behandling förehaft
de likalydande motionerna nr 249 inom första kammaren av herr Johan
Nilsson i Malmö m. fl. och nr 411 inom andra kammaren av herr Anderson i
Råstock m. fl., i vilka motioner föreslagits, att riksdagen ville bifalla Kungl.
Maj :ts förevarande proposition med sådan ändring att dels ett i propositionen
omförmält förslag till kontrakt angående luftfarten i viss del erhölle annan
lydelse och dels extra reservationsanslaget till understöd av regelbunden luftfart
upptoges till 700,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i^ anledning av förevarande proposition
och ovanberörda motioner, för budgetåret 1930/1931 anvisa

a) till understöd av regelbunden luftfart ett extra reservationsanslag
av.................................... 600,000 kronor

b) till undersökning och kostnadsberäkning av en nattflygled

Malmö—Göteborg—norska gränsen ett extra reservationsanslag
av .................................. 5,500 »

c) för biträde vid handläggning av ärenden rörande luftfart

ett extra anslag av .............................. 11,600 »

d) för extra besiktningar av luftfartyg ett extra anslag av 1,000 »

e) till väderlekstjänst för luftfarten ett extra anslag av 20,900 »

samt

Lördagen den 24 maj e. m.

129 Nr ®).

f) till telegramkostnader för väderlekstjänst för luftfarten

ett extra förslagsanslag av ...................... 7,000 kronor.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Lindblad, Johan Nilsson i Malmö, Rydén, Carl Gustaf V. Hammarskjöld,
Walles, Rauli, Anderson i Råstock, Törnkvist i Karlskrona, Holmgren,
Nilsson i Örebro, Ward och Högström, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av förevarande proposition och ovanberörda
motioner, anvisa

a) till understöd av regelbunden luftfart ett extra reservationsanslag av

700,000 kronor, B

b) ---,

c) ---,

d) ---,

e) ---,

f) ---;

av herrar andre vice talmannen C. Petrus V. Nilsson och Olsson i Kullenbergstorp,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts
proposition; samt

av herr Rosén.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

• ®,eP'' Anderson i Råstock: Herr talman! Det kan ju vara på sin plats, att
jag här konstaterar till att börja med, att de som äro reservanter för den summa,
som jag för min del kommer att tala för, här i själva verket hade bort stå
tor utskottets utlåtande, och att det endast är lotten som har förorsakat det
missödet, att vi kommit att stå som reservanter. Vi äro nämligen 12, och på
andra sidan är det 9, strängt taget 10 kanske, som vilja vara med örn’600,000
kronor; vi som äro 12 vilja ge 700,000 kronor.

Jag skall icke gå^så långt in på förevarande ämne, jag skall till en början
ondast citera 1918 ars riksdagsskrivelse, som verkligen visar sig vara framsynt
i mer än ett avseende och i detta ärende intog en ställning, som visade,
att man hade klart för sig, att det här gällde framtidsting. Jag skall icke
trötta med att uppläsa hela skrivelsen från år 1918, jag skall bara läsa upp en
liten del av den, nämligen: »För riksdagen står det höjt över allt tvivel, att den
väldiga utveckling, vilken närmast som en följd av flygmaskinens roll i det pågående
världskriget kommit flygtekniken i allmänhet till del, även kommer att

™a S1g vara av största betydelse för det fredliga arbetet och framåtskridandet
etter kriget.»

Ja mina herrar, om ni hava tillfälle att studera kartan här, skola ni finna
att det verkligen visar sig vara framsynta ord av Sveriges riksdag, som man’
den gången skrev in i en skrivelse till Kungl. Maj:!. Örn man ser på detta nät
som annes har, skall man finna, att i hela södra och mellersta Europa hava
- en. utveckling, som vi icke på långa vägar hava kommit till

i förhållande till vad vi borde med hänsyn till att vi varit befriade från att deltaga
i världskrigets fasor och dess ödeläggande av ekonomiska värden och trots
det att det senare faktum just kännetecknar de stater, som nu hava de vidsträcktaste
flygnäten Vi kunna här se, huru det utvecklat sig i fortsättningen
Har Ilar nu under årens lopp pågått en trafik, som har varit subventionerad
av svenska staten, men som har omfattat endast flygning under den för
liggning gynnsammaste årstiden. Nu är det fråga örn att gå in för ett helt
och hållet nytt program det är fråga örn att gå över från 5 månaders trafik
högst, som det gällt hittills, och till trafik året runt. Det är alldeles givet att

Andra kammarens protokoll 10SO. Nr 39.

Äng.

understöd av
regelbunden
luftfart m. m.
(Forts.)

9

Nr 39. 130

Lördagen den 24 maj e. m.

Äng.

understöd av
regelbunden
luftfart m. m.
(Forts.)

inför ett sådant program måste man fråga sig. örn elef överhuvud kail vara möjlig
att nöja sig med den lilla summa i utökning, som här av särskilt tillsatta
sakkunniga har beräknats vara nödvändig, eller ifrån 500,000 till 700,000 kronor
örn året i statssubvention. Det är dock på det sättet, att örn man ger sig
in på problemet litet närmare, man skall finna, att just den omständigheten,
att en hel del utgifter, som äro gemensamma för hela året, nu måste till stor
del bäras av en trafik på några månader, gör att man verkligen kan komma
fram och reda sig med det nya programmet med den relativt begränsade utökningen
av statssubventionen, som här har ifrågasatts.

Herrarna se ock till vänster där uppe på kartan, att de olika staterna understödja
sitt flygväsende med större eller mindre belopp. Det skulle bliva
för långt att ge sig in på huru saken ordnats på olika håll, men örn herrarna
observera siffrorna, skola ni finna, att stater jämnstora med oss icke sett
njuggt på detta kommunikationsmedel utan i möjligaste män sökt höja utvecklingen
även genom statlig subvention.

Här har man ifrån åtskilliga håll gjort gällande, att eftersom den gröna linjen
huvudsakligen går på utländskt område, borde man klippa av linjen i en hamnstad,
som ligger närmare, nämligen i Hamburg. I detta fall skall jag be att få
konstatera, att. den del, som bär sig bäst, det är linjen mellan Hamburg och
Amsterdam. Till detta resultat kommer man genom en enkel undersökning.
Jag vet att en dylik gjordes under fjolåret, och jag tror, att det undersökningsresultatet
står sig, vilka fackmän det än blir som komma att sätta sig ner och
deducera fram andra siffror.

Jag Auli vidare protestera mot klandret för att vi icke gjort någonting för
flygningen inomlands. Så är icke fallet, utan det finnes vissa förbindelser,
som ordnats under det svenska företagets medverkan och i flera fall på dess
initiativ. Och vad beträffar norrlandsflygningen vill jag bara här be att få
konstatera, att det är ett program, som ligger litet längre fram i tiden, och som
man icke kan ge sig in på nu, därför att det blir för dyrt, då^ det är för små
folkmängder hopade i städerna däruppe. Det går icke att få tillräcklig anslutning
till detta fortskaffningsmedel, och det skulle kräva utgifter, som skulle
bliva mångdubbelt större än örn man inriktade sig på att flytta hela Sverige
lika nära i förhållande till utlandet, som vederbörande få under normala förhållanden.
Med detta menar jag, att en norrlänning, som kommer ner till Malmö,
har förhållandevis lika nära till utlandet därifrån, som en stockholmare Jhar.
Att han reser inom landet en längre väg spelar i detta hänseende icke någon
roll, därför att tidsvinsten blir lika stor för honom som för en stockholmare
under normala förhållanden.

Ja, det skulle vara mycket att säga örn detta, men jag vill bara konstatera,
att de flygsakkunniga icke ansågo sig kunna gå in för ett vidsträcktare program
än de gjort, beroende på dessa omständigheter, som jag nämnde, att det är för
gles befolkning upp i norrlandsstäderna. Det blir för dyrt och man vågar
icke, förrän man arbetat sig fram till en bättre ekonomi, verka för ett så vidlyftigt
program. Jag vågar säga, att hade vi varit så dristiga, att vi försökt
taga fram ett sådant program, då hade vi nog fått veta, att vi levde. Då hade
man säkert sagt, att vi voro vansinniga, som lade fram slikt. Vi ha nu velat
för minsta möjliga kostnad få det nya programmet för årsflygning genomfört
för att därigenom gagna kommunikationsväsendet överhuvud. Jag skall bara
be att få säga. att det här nya transportmedlet är ett alldeles utomordentligt
medel, örn man vill vinna lid för passagerare och post o. s. v. Det är användbart
även för sjuktransporter och har använts vid många tillfällen för detta ändamål.
Jag vill i detta sammanhang även erinra örn, hurusom, när fartyg lago
infrusna i Kattegatt och södra delen av Östersjön, man med tillhjälp av svenska
flygmaskiner var i stånd att skicka de infrusna fartygen livsmedel. Jag vill

Lördagen den 24 maj e. m.

131 Nr 39.

vidare erinra om den ishavsexpedition, som från svensk sida utsändes för att
rädda så många som möjligt av den italienska expedition, som var på väg mot
nordpolen.

Jag skall icke gormig in för långt på dessa saker. Jag vill bara konstatera,
att aeroplanet är mångsidigt användbart och ett kommunikationsmedel av högsta
rang. Det skulle vara tillfredsställande, om man kunde konstatera, att
andra kammaren i år visade sig vara lika framsynt, som hela riksdagen var
år 1918, då den skrev, såsom jag förut citerat.

Så skall jag be att få säga en liten sak örn posten. Det är ju så, att det är
ett — åtminstone inom statsutskottet ■— allmänt känt faktum, att vårt svenska
utlandsporto, i förhållande till vad vi annars anse oss böra och kunna taga i
porto, ställer sig omkring 7 öre dyrare, än vad som kunde anses normalt. Den
korresponderande allmänheten finner sig i detta, men det har också lett till att
postverket för sin del — liksom mångå andra länders postverk för övrigt ■—
har sagt, att med detta porto skola vi söka befordra posten på det snabbast
möjliga sättet. Postverket får genom detta porto så mycket, att det lönar sig
att använda det snabbaste transportmedlet. En nedsättning på fem öre skulle
betyda en hel miljon mindre inkomst för posten. Kan det vara skäl att vedervåga
en sådan utveckling inför det tryck, som andra staters postverk och andra
staters korresponderande allmänhet utöva? Kan det vara skäligt att utge en
miljon örn året för en meravgift. som skulle belöpa sig till skillnaden mellan

700,000 och 500,000 örn året? Jag tror icke man kan göra gällande, att det
skulle vara en klok politik.

Sedan skall jag endast tillägga några få ord. Jag antar, att jag får lov att
komma igen, om det blir någonting, som jag anser mig vara skyldig att å dragande
kall och ämbetets vägnar bemöta. Jag vill bara framhålla — med försiktighet,
men dock, som jag hoppas, fullt effektivt — att andra kammaren här
i dag bör bevilja ett större anslag för flygväsendets räkning än första kammaren
gjort. Jag vågar också hålla före, att det är klokt att bevilja rätt stora anslag
till det civila flygväsendet för att ha tillhands en reserv att användas, örn
det skulle komma att behövas för försvarsändamål någon gång i framtiden. Jag
vill passa på att påpeka, att vi lia järnvägar och en hel rad av andra transportmedel,
som användas i den fredliga samfärdselns tjänst, men som också äro
användbara, om vi skulle råka i den olyckan att behöva använda dem för andra
ändamål. Jag måste med styrka betona, att jag anser det vara en bakvänd
politik att lämna miljonanslag till militärflyget och vara njugg, när det gäller
civilflyget, som har den dubbla egenskapen att kunna tjäna bägge ändamålen,
både att befordra den fredliga samfärdseln och att tjänstgöra vid farofyllda
tillfällen. Så ser jag på den saken, och jag har icke tvekat att säga det i detta
sammanhang.

Jag vill så endast konstatera en sak till. Under dessa år, som gått, har det
icke inträffat en enda olycka till liv pa de svenska flyglinjerna. Det bevisar,
enligt mitt sätt att se, att säkerheten är alldeles utomordentlig där. Men det
bevisar också, att det företag, som haft ledningen, har sökt till det yttersta
sörja för resenärernas trygghet till liv och lem.

När man talar med människor man och man emellan, hör man somliga som
säga: »Varför kunna icke vi använda de billiga flygmaskinerna.» Jag svarar,
att den dagen vill icke jag vara med. Jag sätter säkerheten i första rummet, och
när vi nu kommit^ så långt, att vi kunna konstatera, att Sverige i detta avseende,
_ liksom på mångå andra områden, befinnes vara ett föregångsland, kan jag
icke inse, varför vi skola taga ett steg tillbaka och försämra möjligheterna såväl
i tratiktekniskt hänseende som i fråga örn säkerheten för liv och lem.

Jag skall sluta med någonting, som låter som en paradox, men som icke dess
mindre är sant. Detta transportmedel är, den dag som är, säkrare än bilarna,
öppna en tidning och m skola linna, att åtminstone någon gång i var månad

Äng.

understöd av
regelbunden
luftfart m. m.
(Förbi.)

Nr 89. 132

Lördagen den 24 maj e. m.

Äng.

understöd av
regelbunden
luftfart m. m.
(Forts.)

eller t. o. m. någon gång varje vecka så Ilar det inträffat olyckshändelser, som
krävt människoliv. Här har hela denna långa period gått utan förlust av människoliv.
Det bevisar, att vi ha ett gott material i våra flygmaskiner, skicklig
ledning, skickliga flygare och god tillsyn över att det hela är förstklassigt.

Ja, herr talman, vid denna tid på dagen tror jag, att det är lugnast både ur
min och herrarnas synpunkt, örn jag slutar med det sagda och inskränker mig
att yrka bifall till den reservation, som här äskar ett anslag av 700,000 kronor
för här ifrågavarande ändamål.

I detta yttrande, under vilket herr förste vice talmannen ånyo övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Bengtsson i Norup och
Lithander.

Herr Persson i Fritorp: Herr talman, mina herrar! Jag skall på förhand
utlova att fatta mig i största korthet i denna fråga. Jag kan så mycket hellre
göra det, som jag icke varit i tillfälle att följa frågans behandling på avdelningen
mer än en enda gång. Då jag emellertid var närvarande vid avgörandet i utskottet,
anser jag mig dock skyldig att yttra ett par ord.

Jag förstår, att den föregående ärade talaren så starkt gick in för reservationen.
Det är ju så, att herr Anderson själv varit med som sakkunnig att avgiva
det betänkande, som ligger till grund för denna reservation.

Herr Anderson i Råstock citerade en skrivelse från riksdagen 1918. Ja, herr
Anderson i Råstock, på den tiden var det gott örn penningar i landet, och därför
kunde riksdagen gå in för helt andra anslag i detta och andra avseenden.
Men när herr Anderson i Råstock citerade denna skrivelse, kom jag osökt att
tänka på den vackra majnatt 1925, när riksdagen första gången gick in för att
lämna subvention för det ifrågavarande ändamålet. Den gången var det mycken
strid i båda kamrarna, och det gällde då de 500,000 kronorna, som avsågos
skola utgå under vart och ett av de fem följande åren. Men dessutom fanns det
en stark minoritet, som ville rent avslag, och en annan, som endast ville bevilja

350.000 kronor. Men det blev som sagt den gången beviljat 500,000 kronor.

Nu vill jag säga, att det är med detta ärende som med så många andra, som

förekomma här i riksdagen, att har riksdagen en gång gått in för ett anslag, så
har detta en säker benägenhet att gå i höjden. Den gången hette det, att de

500.000 kronorna voro erforderliga för att sätta maskineriet i gång och att för
organisationen behövdes minst detta belopp. Redan följande år 1926 väcktes det
här i andra kammaren en motion örn minskning av denna subvention. Och jag
kan ej underlåta att citera ett par rader ur statsutskottets utlåtande för 1926,
där utskottet efter att ha redogjort för vad de kostade staten för varje passagerare,
som flög — och jag kan inom parentes säga det, att det var inga småbelopp:
exempelvis på sträckan Stockholm—Helsingfors 349 kronor — yttrade följande:
»Sorn härav framgår har ifrågavarande luftlinjers trafikerande endast varit
möjligt tack vare en betydande statssubvention. Även hädanefter torde det
vara att räkna med att dylikt statsbidrag skall visa sig erforderligt. Såsom
tämligen självklart framstår likvisst, att subvention endast kan lämnas under
ett begränsat antal år. Enligt utskottets mening måste det sålunda förväntas,
att de svenska luftlinjerna inom rimlig tid skola kunna bära sig själva.» Ja,
så yttrade sig statsutskottet 1926. Nu är den första femårsperioden tilländalupen,
och hur ligger frågan till här i dag, mina herrar? Ja, det finna ni i det
föreliggande utlåtandet. I stället för den 1926 ställda förväntan ifrån utskottets
sida att få en minskning av statsbidraget för detta ändamål, en förväntan,
som har upprepats i år i början på utskottsutlåtandet, har nu utskottsmajoriteten
föreslagit, att subventionen må höjas med 100,000 kronor. Såsom herr Ander -

Lördagen den 24 maj e. m.

133 Nr 39.

son i Råstock nämnde, har dock halva antalet ledamöter velat höja anslaget med Äng.

200.000 kronor. _

Jag vill livligt instämma med den föregående ärade talaren därutinnan — och ZJffart ^
jag tror den uppfattningen är allmän — att aktiebolaget Aerotransport på ett (F0rts.)
utmärkt sätt fyllt uppgiften att skapa förtroende för trafikflygningen, och i
detta avseende förtjänar onekligen bolaget en eloge för vad det gjort.

Vad så beträffar de olika anslagssummorna, som herrarna i afton ha att välja
på, föreligga här dels en reservation, som vill vidbliva det nuvarande anslaget
av 500,000 kronor, dels majoritetens i utskottets förslag om 600,000 kronor och
dels en reservation för beviljande av 700,000 kronor. Jag kan ej underlåta att
säga, att jag i början var mycket tveksam, vilken summa jag skulle rösta för,
men jag ber här att helt kort få deklarera anledningen till att jag stannade för

600.000 kronor. Det berodde därpå, att det inom avdelningen ifrån auktoritativt
håll upplystes, att bolaget var nöjt, om det erhölle dessa 600,000 kronor.

Och jag kan ju bara citera en enda rad av vad herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet anfört i propositionen, när han säger: »Av vad
jag anfört torde framgå, att även med ett subventionsbelopp av 500,000 kronor
möjlighet förefinnes att efter hand utsträcka lufttrafiken till längre tidsperioder
än för närvarande.»

Nu hörde ju herrarna, att herr Anderson i Råstock ville ha ökat anslag för
helårsflygning. Men örn det nu är så, som det här säges i propositionen, att
man i alla fall kan vinna en utökning av flygtiden med 500,000 kronor, skulle
det väl vara möjligt att vinna ännu mera, örn bolaget erhåller en subvention av

600.000 kronor.

Sedan skall jag, medan jag kommer ihåg det, rikta en fråga till statsutskottets
vice ordförande. Det gäller andra stycket på sidan 12 i utlåtandet. Det är
bara 2 1/2 rad och lyder: »Till sist vill utskottet framhålla vikten av att vid slutande
av avtal med vederbörande flygföretag det tillses, att detta förfogar över
tillräckligt kapital för rörelsens bedrivande.» Ja, jag skulle gärna vilja veta
anledningen till att detta stycke icke återfinnes i den reservation, som här är
bifogad.

Första kammaren har, efter vad jag erfarit, bifallit utskottets hemställan,
och jag ber nu, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Den förste ärade talaren var
sin vana trogen; vi fingo riktigt grundligt besked örn hans stora flygplaner. Han
begav sig ut på isen där uppe i Ishavet. Pass på örn han icke örn ett eller ett
par år vill ha en svensk flyglinje också på Ishavet. Man kan ju inte alls vara
säker på vad han gör, när han slagit in på den vägen.

Som herrarna veta, har jag aldrig kunnat inse, att det här är så utomordentligt
viktigt. Man har sagt. det är alldeles nödvändigt att raska på här i Sverige, ty
eljest bli vi handikapade av andra nationers flyglinjer. Jag har aldrig trott, att
man i vårt land var så angelägen om att flyga, utan ansett att vi rätt bra kunna
reda oss med de kommunikationsmedel vi redan ha. Det gjorde ett egendomligt
intryck på mig att läsa, vad utskottet skrivit på andra raden i sitt utlåtande:

»har detta skett för att hjälpa bolaget över dess första utvecklingsperiod i förhoppning
att statsbidraget så småningom skulle kunna helt bortfalla eller åtminstone
efterhand minskas». Längre ned på samma sida finner jag följande:

»för att möjliggöra en rationell drift och så småningom kunna uppnå det läge av
full räntabilitet, som bör vara dess självklara mål». Dessa båda uttryck syfta
ju alldeles bestämt på att man skall så småningom avveckla anslaget och att
detta transportmedel skall ekonomiskt biira sig sjiilvt. Nu säger man, att detta
är framtidens transportmedel, och att man därför kan göra anspråk på anslag.

Jag vet nu icke, om man kan säga, att det är ett framtidens transportmedel. I

Nr 39. 134

Lördagen den 24 maj e. m.

Äng.

understöd av
regelbunden
luftfart m. ra.
(Forts.)

längden går det väl inte för staten att utveckla flyget så oerhört mycket. Det är
många linjer som korsa varandra på den flygkarta, som hänger där på väggen.
Det är anmärkningsvärt, att England med sin stora befolkning just inte har
så mycket flyglinjer. Engelsmännen tyckas reda sig med tämligen få linjer
inom själva England.

För ett par år sedan fick statsutskottet en uppgift på hur mycket staten
betalte för varje passagerare, som befordrades genom flyget. Jag vet, att reservanterna
den gången tyckte, att det borde därvidlag jämkas litet. Vi fingo
icke skriva ut det, men faktiskt var statsbidraget ungefär 70 procent. Den resande
betalade således endast omkring 30 procent. Hur det ställer sig nu, vill
jag låta vara osagt. Jag förmodar, att det har bättrat sig något, men det är
väl icke så synnerligen avsevärt. Jag hörde nämligen icke, att statsutskottets
ärade vice ordförande inlät sig på den saken.

Man talar örn att anslaget i framtiden skall upphöra. När beräknar statsutskottets
vice ordförande, att den där framtiden skall inträffa? Blir det i det
nu levande släktets dagar, eller är det en ny generation som skall få uppleva
detta, och skall man under tiden uppehålla flyget med stora statsanslag? Det
förefaller åtminstone mig som örn det icke skulle vara den minsta utsikt, att
detta anslag skall kunna successivt minskas, åtminstone pekar icke utskottets
och ännu mindre huvudreservanternas förslag i den riktningen.

Kungl. Maj :t har föreslagit, att man skall bli kvar vid de 500,000 kronorna.
Oaktat jag alltid tyckt, att det var ett rätt stort anslag för det ändamålet, så
tyckte jag givetivs — sådan ställningen nu var -— att det var rent ut sagt tråkigt,
att Kungl. Majit skulle stå som kringskuren kung och finna opposition
överallt även från sitt eget parti. Ingen följde Kungl. Majit. Det tyckte jag
för min del var litet trist.

När ingen annan gjorde det, ansåg jag det var skäl i att ett par bondeförbundare
gjorde det. Vi tycka alltid i våra led, att man inte skall slå på allt
för stort, att man icke skall flyga alltför högt och att man skall hålla sig så
mycket som möjligt på jorden. Jag vet, att statsutskottets ärade vice ordförande
anser detta vara en övervunnen ståndpunkt: ju högre det bär, ju fortare
det bär och ju fortare miljonerna rulla, desto bättre. Vi hålla kanske litet
hårdare på skillingarna i bondeförbundet. När Kungl. Majit stannat viel
att föreslå denna summa, kan jag icke förstå, att det i statsutskottet icke var
mer än bondeförbundarna, som visade sig vara en smula sparsamhetsvänner,
de andra stego så högt i luften, att de försvunno allihopa; vi blevo kvar ensamma.
Jag tycker rent ut sagt, att när vi offra en halv miljon för att några
personer, som lia gott örn pengar, skola kunna fara riktigt fort till utlandet,
så ha vi uppfyllt allan rättfärdighet, och då behöver man icke tala om att vi
äro sådana stackare och så rysligt efterblivna.

Den förste ärade talaren fick ju trösta norrlännningarna med att med tiden
skulle de få flygtrafik även i Norrland. Ja, pass på, örn han icke vill köra
oss upp till Kiruna eller kanske ännu längre per flyg. Man kan aldrig lita
på statsutskottets ärade vice ordförande, ty medan han är i farten far han
kanske till Ishavet också.

Jag anser, att någon gräns för anslag av denna art bör sättas, och ha vi
slagit in på halvmiljonslinjen, så låt oss i all rimlighets namn stanna där.

Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag, vilket
är detsamma som de två reservanternas.

Herr Prytz: Herr förste vice talman! Jag är ganska van att stå med bägge
fotterna på jorden, och det är just med anledning därav som jag skall be att
få säga några ord för att motivera, varför jag vili lägga min röst för det förslag
å 700,000 kronor, som utskottsminoriteten har kommit med.

Lördagen den 24 maj e. m.

135 Nr 39.

Jag tror nämligen, att både Kungl. Maj:ts förslag oell det förslag a uru^^dav

600,000 kronor, som utskottet kommit med, ger mycket litet utbyte för pengar- re?eKmn(ieB
na. Man skall ju icke bara se på beloppet, utan man far val också i någon man luftfart m. m.
se på vad man får för de pengar, man skall lägga ut. Det företag, som det (Forts.)
här gäller att subventionera, är ju ingen ny bekant för riksdagen, utan ett
företag, som i fem, sex år har på ett värdigt sätt fört Sveriges talan och gjort
Sveriges insats för den civila flygtrafikens framåtskridande. Nu har ju detta
arbete dels haft omedelbart praktiska mål och dels mål, som ligga fjärmare. ^

Företaget har hittills bedrivit sitt arbete så, att det har under sommarmånaderna
upprätthållit i huvudsak två flyglinjer, en från Malmö till Amsterdam
och en från Stockholm till Helsingfors och Abo. På dessa linjer har
företaget förlorat —- med en statssubvention av en halv miljon om året —
cirka 100,000 kronor de sista. aren. Dessa pengar lia släppts till av det privata
kapital, som på sin tid insattes i företaget och som ställts till förfogande
av för flygets utveckling intresserade privatpersoner. Nu säger man, att vi
kunna ju fortsätta med dessa 500,000 kronor och upprätthålla flygtrafiken
ungefär i den skala som hittills har varit fallit. Men man skall då komma
ihåg, att de erfarenheter, man sökt att uppnå linder den gångna tiden, nu äro
vunna. Vi veta nu, att flygtrafik kan upprätthållas under sex månader av
året. Vi ha konstaterat, att flygväsendet är ett ypperligt trafikmedel, som
har varit till stort gagn under de månader på året, då den varit i gång, såväl
för affärslivet som för posten, att olycksfrekvensen varit mycket liten, att det
forslas cirka 70,000 passagerare ungefär 2 miljoner Hygrometer. De tekniska
erfarenheter, som kunna vinnas på sommaren, äro vunna.

Nu ha vi haft en flygkommitté, som studerat detta. Man har först och
främst konstaterat, att företaget skötts väl, att de linjer, som utgjort föremål
för denna trafik, äro väl valda och att det enda rätta sättet att föra saken
framåt, är att se till, örn man kan upprätthålla trafiken även under svårare
väderleksförhållanden och närmast under vintermånaderna. Kommittén har
enhälligt uttalat, att enligt dess beräkningar fordrar detta ett bidrag från
staten av 700,000 kronor, med anledning därav att en förlust skulle uppstå
på linjen Malmö—Amsterdam, örn trafiken påginge året runt, av ungefär en
halv miljon kronor och på den finska linjen av ungefär 200,000 kronor med
trafik under åtta månader, varav två vintermånader. Hittills har ju trafiken
på den södergående linjen upprätthållits i samband med det holländska
flygbolaget. Då det svenska bolaget kunnat prestera ett lika stort antal turer
som det holländska, har man kunnat uppställa vissa villkor, vilket varit för
vår flygtrafik lyckligt och tillåtit, att anknytning skett till de huvudsakligaste
linjer, som haft intresse för. Sverige. ^ .

När nu Kungl. Majit vill motivera, varför Kungl. Majit icke följt kommittéförslaget,
som utgör grunden för bedömande av det föreliggande spörsmålet,
så anför Kungl. Majit — se sid. 8 i statsutskottets utlåtande — följande:
»Vidare synes av en inom kommunikationsdepartementet verkställd

granskning av de kalkyler, vilka ligga till grund för de sakkunnigas beräkning
av subventionsbehovet, framgå att, med iakttagande av största sparsamhet
i bolagets förvaltning, kostnaderna för genomförande av det a,v de sakkunniga
framlagda programmet för dagflygning skulle kunna i viss man nedbringas.
» Det är ju icke mycket motivering för det beslut, som Kungl. Majit
vill föreslå. Utskottet har velat gå en medelväg, förmodligen av en viss välvilja
att göra något mer än Kungl. Majit, men icke heller utskottet har kommit
med någon hållbar argumentering till stöd för att utskottet stannat vid
att föreslå ett anslag på 600,000 kronor. Där står: »Enligt vad utskottet

inhämtat, torde den av de sakkunniga framlagda planen kunna åtminstone i
huvudsak genomföras även med en nedsättning av anslagsbeloppet från 700,000

Nr 89.

Lördagen den 24 maj e. m.

136

understöd av ^ronor 600,000 kronor.» Ja, ela, har förmodligen utskottet tänkt sig, anregelbunden
tingen att tiden kunde begränsas, och därmed skulle den erfarenhet, som man
luftfart rn. m. sökt att få om vinterflygningen, icke kunna åstadkommas, eller att man skulle
(Fort».) kunna förmå den holländska linjen eller annan utländsk linje att upprätthålla
ett större antal turer än den svenska, men därigenom skulle vårt inflytande på
denna viktiga utveckling högst betydligt tillbakasättas. Jag kan icke finna
att vare sig utskottet eller Kungl. Majit haft någon god motivering. I detta
sammanhang vill jag berätta en liten episod, som jag upplevde här om dagen,
när jag skulle fara till Göteborg. På stationen kom det en sjöman och säde*
att han ville förfärligt gärna komma till Göteborg för att få hyra. Jag hade
litet bråttom. Jag tyckte han såg hygglig ut, men jag ville inte skämma
bort honom, och jag gav honom ett litet belopp, som icke räckte till biljett till
Göteborg. När jag frågade konduktören morgonen därpå, vart sjömannen
tagit vägen, så fick jag till svar, att han stigit av i Skövde. Jag tror icke,
ätt jag gjorde honom någon glädje med att taga honom från hamnstaden
Stockholm och skicka honom till Skövde. Det var ett sådant där hastigt beslutat
försök att vara litet välvillig, som icke på något sätt medförde någon
glädje. Jag är säker på att om riksdagen går in för ett anslag av 600,000
kronor, ger riksdagen varken aktiebolaget Aerotransport eller de svenska flyglntresserade
någon möjlighet att skaffa sig erfarenheter utöver dem, som det
gamla femårskor.traktet redan givit.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till det förslag, som huvudreservantema
kommit till, och som går ut på att det skall beviljas ett anslag på 700.000
kronor.

Med herr Prytz förenade sig herr Hamrin.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Borell: Herr talman,
mina herrar! Den ledande tanken, när statsmakterna först gingo in
tor att subventionera flygväsendet, var givetvis, att man ansåg, att vårt land
icke kunde halla sig utom strävandena att föra luftfarten, som då ännu var
i sitt första utvecklingsskede, till en sådan utveckling och organisation, att
den^kunde bli det medel i samfärdselns tjänst, varom man redan vid denna tid
ansåg sig kunna hysa förhoppningar. Men man hade dessutom, såsom redan
förut påpekats under debatten, den förväntan, att nied det av staten lämnade
understöd, man så småningom skulle komma dithän, att luftfarten skulle kunna
bära sig själv eller åtminstone reda sig med lägre understöd från det allmänna,
och att således understödet kunde minskas och eventuellt till slut upphöja.
När den första kontraktsperioden började nå sitt slut och utredningar
igångsattes rörande betingelserna för fortsatt subvention från statens sida, var
läget det, att erfarenheten visat, att företaget icke kuntje ekonomiskt bära sig
med bibehållande av det nuvarande programmet. Man måste således se till om
det fanns någon möjlighet att komma till något bättre sakernas tillstånd.

Man hade då åtskilliga möjligheter att överväga. Man kunde ifrågasätta,
huruvida man skulle upphöra med någon av de linjer, som hittills hade trafikerats,
man hade att överväga, huruvida man skulle välja en annan ändstation
för den södra linjen, och man hade vidare att se till, huruvida genom besparingsåtgärder
driften kunde förbilligas, så att man kunde uppnå ett bättre
resultat.

Vid granskning av detta problem kom jag till den uppfattningen, att tanken
att upphöra med flygning på Finland icke kunde accepteras. Finlandsflygningen^
är av stort värde för våra kulturella och kommersiella förbindelser
med vår östra granne, och den finska flyglinjen har ju också visat en
glädjande utveckling. Tanken att förlägga ändstationen för den södra flyg -

Lördagen den 24 maj e. m.

137 Nr 89.

linjen till Hamburg var icke så lätt avfärdad. Där gällde det ju inte att upp- Äng.
höra med en förbindelse till utlandet, utan det gällde endast att lägga om and- ^Munten
stationen. Skäl kunde anföras såväl för som emot. Så som saken då låg till, luftfart m^m.
ansåg jag emellertid, att skälen voro övervägande för att icke nu gå in för en (Forts.)
förändring beträffande denna flygrutt. Det starkaste skälet torde väl ha
varit, att en ökad konkurrens särskilt beträffande persontrafiken skulle
kunna väntas uppkomma genom en sådan anordning, då det ju är uppenbart,
att, örn det holländska flygbolaget fortfarande uppehälle direkta förbindelser
med Malmö, det skulle vara mera tilltalande för flygpassagerarna att välja den
direkta linjen än att nödgas göra ombyte till en annan linje vid ändstationen i
Hamburg. I det outredda skick sistnämnda fråga förelåg måste densamma för
det närvarande lämnas åt sidan. Definitivt avfärdad torde emellertid densamma
icke vara. Det kan tänkas, att, örn det visar sig, att man icke även
med en utökad flygtid kan nå bättre resultat med bibehållande av den nuvarande
linjen, man kan nödgas gå in för inskränkning av flyglinjen till Hamburg,
för att överhuvud taget upprätthålla dagflygningen med rimliga anslag
från det allmännas sida.

Herr Prytz har sagt, att skälet för en ökad flygtid per år huvudsakligen
skulle vara, att man behövde skaffa sig närmare erfarenhet, huruvida det överhuvud
taget går an att på vintern befordra passagerare och gods luftledes.

För mig framstår icke detta såsom det huvudsakliga ändamålet med en utökning
av flygtiden. Den tekniska erfarenhet, som visar, att en flygning även
vintertiden är möjlig, torde väl redan förefinnas För mig ligger problemet
så, att då det visat sig, att man icke med den kortare flygtiden, kan nå ett
ekonomiskt tillfredsställande resultat, får man se till, om det icke finns möjlighet
att vinna bättre ekonomiskt resultat, örn man går in för flygning under
en större del av året. Skulle emellertid detta icke medföra den ökade frekvens
av post-, gods- och passagerare, vilken man gör sig räkning på, torde situationen
vara rätt hopplös. Då kommer man möjligen i det läget, då man allvarligt
får sätta i fråga, huruvida dagflygning vidare kan bedrivas, åtminstone
utan ändring av flygrutterna och huruvida icke problemet kan komma upp
om övergång till nattflygning, avsedd huvudsakligen för posttransport, och
alltså avstå från att med statens hjälp upprätthålla dagflygning. Så har
problemet legat till för mig.

När jag vidare med ledning utav de sakkunnigas uttalanden skulle överväga,
vilket belopp som kunde erfordras för den nya kontraktstiden, kom jag
snart till det resultatet, att en omedelbar ökning av tiden för flygning icke
kunde ske med mindre man ökade den nuvarande subventionen att man således,
för att skaffa sig erfarenhet örn utökad flygtid skulle komma att medföra
bättre resultat och så småningom leda till, att luftfarten bleve självförsörjande,
måste offra ytterligare något belopp utöver vad riksdagen hittills
beviljat, alltså en större subvention än 500,000 kronor. Gör man icke detta,
kan man väl möjligen hoppas, att någon gång under årens lopp få en i någon
mån ökad flygtid, men detta blir beroende på, huruvida överenskommelse kan
träffas med respektive utländska bolag att övertaga större antal turer och i
viss mån även av huruvida kalkylerna örn större frekvens kunna antagas vara
hållbara. Med andra ord: Det går icke att omedelbart få en ökning av flygliden
utan ökad subvention. Med min utgångspunkt, att ett försök med en utvikning
av turerna borde göras, varigenom man skulle kunna utröna verkan
diirav i ekonomiskt avseende, är det icke tilltalande att till det ovissa skjuta
på lösningen av frågan om en ökning av flygtiden, och jag ställde mig därför,
när jag hade att taga ställning härtill, på den ståndpunkten, att subventionsbeloppet
borde Vikas. Det var endast, med anledning av budgetläget sådant
det då bedömdes, jag kunde få denna min avsikt förverkligad och säle -

Nr 39. 138

Lördagen den 24 maj e. m.

Äng.

understöd av
regelbunden
luftfart m. m.
(Forts.)

des måste gå fram med ett förslag örn 500,000 kronor. Örn nu i dag budgetläget
anses vara ett annat, och något större anslag kan avses för ändamålet,
överensstämmer det således med min uppfattning örn vad som är lämpligt och
jag är för min del villig att under sådana förutsättningar acceptera ett högre
anslagsbelopp.

När jag sedan kommer till frågan örn beloppet, har jag vid övervägande
därav stannat vid samma belopp som utskottets majoritet, eller 600,000
kronor.

Jag skall be att få ge några skäl, varför jag kommit till detta resultat. Det
har ju invänts, särskilt av herr Prytz, att utskottet icke givit något skäl för
sin uttalade mening om, att även med detta belopp en utökning av flygtiden
skall kunna ske och de flygsakkunnigas program åtminstone i det närmaste
fullföljas.

Jag vill emellertid, innan jag går in på några detaljer, gärna instämma i det
erkännande, som lämnats det svenska flygbolaget för det utmärkta sätt, varpå
det rent trafiktekniskt fyllt sin uppgift. Såsom framhållits har ju verksamheten
under dessa fem år kunnat bedrivas med utmärkt precision utan att
någon olyckshändelse, knappast något allvarligare olyckstillbud, inträffat.
Detta beror givetvis på ledningens intresse och skicklighet. God materiel har
anskaffats och hållits i gott stånd och ledningen har förstått att anskaffa och
hos sig behålla skickliga förare samt en skicklig och ansvarskännande personal
i övrigt. För allt detta är bolaget värt allt erkännande.

Jag kan däremot icke, trots att jag väl inser alla de svårigheter, varmed
bolaget ekonomiskt arbetar, giva fullt lika högt betyg åt den ekonomiska delen
av bolagets skötsel. Jag har fått den uppfattningen, och den har, såvitt
jag kunnat bedöma förhållandena, bestyrkts av vissa fakta, att man nog skulle
kunnat ekonomisera något bättre i vissa avseenden än man gjort. Jag vill såsom
ett exempel nämna, att bolagets ledning genom mindre väl avvägda inköp
av motorer åstadkommit att på motorer av typer, som icke längre kunna
användas, få avskrivas omkring 200,000 kronor. Det är givet, att en del avskrivningar
på föråldrad materiel alltid är nödvändig, men denna avskrivning
är anmärkningsvärt stor.

Jag gick till granskningen av beräkningarna — jag erkänner det gärna —-med en viss kritisk inställning. När de sakkunnigas förslag inkommit till departementet,
underkastades beräkningarna en granskning av departementets
sakkunnige på flygväsendets område, och han kom då till det resultatet, att
för fullgörande av de flygsakkunnigas hela program skulle erfordras ett subventionsbelopp
av 484,400 kronor, således ett belopp, som låg något under det
nuvarande. Jag skall icke i detalj gå in på denna utredning, som är detaljerad
post för post. Detta torde ock vara överflödigt, dels därför att dessa beräkningar
överlämnats till utskottet, som sålunda kunnat tillgodogöra sig dem,
och dels därför att jag för min del, såsom redan framgått av att jag tillstyrkt
bifall till 600,000 kronor, ingalunda oreserverat går in för de beräkningar, den
sakkunnige gjort. Jag skall endast nämna några av de siffror, varmed hail
räknat. Om postersättningen beräknas enligt de belopp, som hittills utgått,
uppkommer en ökning på inkomstsidan av 40,000 kronor och örn flygplatsavgifterna
skulle utgå med vad de under de senaste åren utgått, skulle utgifterna
minskas med omkring 15,500 kronor. Därigenom skulle således subventionsbehovet
minskas med ett belopp av 55,500 kronor. Därtill ha dessa sakkunniga
räknat med någon ökning av behållningen av passageraretrafiken
samt med åtskilliga besparingar i övrigt. Beträffande beräkningarna såsom
helhet bär förefallit mig, att kalkylerna uppgjorts under förutsättning av
verksamhetens utövande under gynnsammast tänkbara förhållanden. De äro
således, om jag så får säga, nettoberäkningar, och man torde nog mot dem

Lördagen den 24 maj e. m.

139 Nr 39.

kunna göra den invändningen, att de, gjorda på detta sätt, knappast kunna
antagas hålla i praktiken, och att man således bör öka de beräknade utgifterna
och minska de beräknade inkomsterna, vilket också skett, då jag räknar
med 600,000 kronor. Sedan denna kritiska granskning blivit färdig, fick de
sakkunnigas ordförande tillfälle att taga del av densamma. Under hans ledning
granskades kalkylerna punkt för punkt, och följande slutsats formulerades
av honom: »Visserligen kunna enligt det föregående vissa smärre nedprutningar
ifrågasättas. Man måste emellertid med betänksamhet beakta alla de
ekonomiskt ogynnsamma moment, som kunna befaras bli förknippade med
vintertrafiken, och speciellt med pionjärarbetet att introducera den. För att
bolaget skall lyckas gå i land nied trafikuppgifterna enligt det av de sakkunniga
föreslagna kontraktet, måste det prestera ett synnerligen effektivt
arbete ej blott tekniskt utan även ekonomiskt. Det är av vikt, att bolagets
ekonomiska styrka och utvecklingsduglighet icke äventyras, och att möjligheterna
att attrahera enskilt kapital icke försämras. Skulle emellertid av
statsfinansiella skäl en mindre nedprutning av subventionen anses nödvändig,
så synes det erforderligt att såsom kompensation lätta något på bolagets
prestationsskyldighet, bland annat bör regularitetskravet i kontraktets § 3
sänkas med 2 ä 3 %.» Det sistnämnda är iakttaget i det uppgjorda nya förslagskontraktet.
De sakkunnigas ordförande förutsätter alltså, att vissa smärre
nedprutningar skulle kunna ske, och han kommer för sin del till ett belopp av
28,700 kronor, således ett relativt litet belopp. Å ena sidan har man nu departementets
tekniskt sakkunniges belopp av 484,400 kronor och å andra sidan de sakkunnigas
på 700,000 kronor, vilket dock beräknats kunna undergå någon jämkning.
Givetvis är det vanskligt att göra en fullt exakt beräkning. Det kan ju under
vidriga förhållanden komma att visa sig, att icke ens 700,000 kronor räcka.
Det kan exempelvis hända en olycka, som skrämmer bort passagerarna för kortare
eller längre tid. Det kan inträffa andra oberäkneliga förhållanden, som öka
utgifterna och minska inkomsterna. Emellertid är det min tro, att man med
ett subventionsbelopp av 600,000 kronor under normala förhållanden skall
kunna lyckas, i stort sett åtminstone, genomföra en så pass ökad flygtid, att
man på grundvalen av densamma kan vinna åtminstone större erfarenhet än
hittills, huruvida det är möjligt att på detta sätt få ökad frekvens av passagerare,
post och varor, och om således utsikter förefinnas, att ett fullföljande av
programmet kan förväntas leda till att företaget en gång skall kunna bli
självförsörjande.

Det är således, enligt min mening, en ny försöksperiod man går in för, och
man bör då, .särskilt när olika uppfattningar råder, ta på saken en smula försiktigt.
Skulle det vara så, att det visar sig, att beloppet 600,000 kronor, som
jag nu för min del vill förorda, icke räcker till, får man väl komma åter till
riksdagen med framställning i ärendet, och riksdagen får ju då tillfälle att,
med ledning av den erfarenhet man vunnit örn flygningen under en längre period
av året, bedöma, huruvida man vill gå in för högre subvention. Jag tror, att
det är skäl att gå fram denna försiktigare väg. Jag vill tillägga, att det
enligt min mening är nödvändigt, att staten, vilket belopp som än kommer att
beviljas, fortfarande bibehåller en stark ekonomisk kontroll över företagets vidare
utveckling.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag uppkallades att begära ordet
närmast med anledning av det anförande, som hölls av herr Olsson i
Kullenbergstorp. Det enda rimliga skäl han anförde för att han gått in för ett

Äng.

understöd av
regelbunden
luftfart m. m.
(Forts.)

Sr 89. 140

Lördagen den 24 maj e. m.

,Ang^, anslag på 500,000 kronor var, att han ville göra regeringen glad. Vad han för
Regelbunden övrigt säde. innehöll ingenting, som rimligen kunde vara någon motivering för
luftfart m. m. att utgiva 500,000 kronor i subvention till det civila flygväsendet. Om man
(Fort».) anlägger de synpunkter, som herr Olsson i Kullenbergstorp gör på användningen
av dessa pengar, betraktar man dem såsom endast utbetalta för att
hjälpa några förmögna personer att komma hastigt till utlandet, så förstår
jag överhuvud taget icke, hur en ansvarig medlem av andra kammaren kan
föreslå kammaren att kasta bort en halv miljon kronor till ett ändamål, som
rimligen icke bör subventioneras av riksdagen. Saken är väl emellertid den,
att man här letar efter argument för att slippa erkänna, att det stora intresse,
som flygförbindelsernas utveckling innebär, icke är i första hand de enskildas
utan det svenska samhällets. Ännu har man icke kommit dithän, att man kunnat
göra det civila flygväsendet lukrativt, men det har alltid funnits ett bestämt
intresse hos det svenska samhället som sådant, att vara med och upprätthålla,
i samma takt som andra nationer, de internaionella förbindelserna.

Jag tror i likhet med herr Prytz, att det är ganska dålig sparsamhet, örn man
här småsnålar. När vi byggde våra kulturbanor, tänkte vi icke i första hand
på, om det skulle ge ränta på pengarna, utan vi voro angelägna om, att med desamma
hjälpa utvecklingen framåt. Precis på samma sätt, som vi i detta fall
försökt föra de olika delarna av landet närmare varandra så snabbt som
möjligt, är det naturligt, att det svenska samhället är intresserat av att komma
så nära det internationella sammanhanget som möjligt, och att det icke göres
helt beroende av vad andra nationer åtgöra. Ser jag saken på detta sätt, är
det klart, att jag ställer mig välvillig till förslaget att subventionera av statsmedel
en privat verksamhet, vilken för dem, som bedriva densamma, innebär
ekonomiska uppoffringar, men där intresset upprätthålles just på grund av
vissa motsvarande intressen från statens sida. Sedan kan man självfallet komma
till en diskussion om var man skall sätta gränsen. Jag lyssnade mycket
noga till den utredning, som lämnades av herr kommunikationsministern, och
jag måste säga, att de skäl, som till sist angåvos för att man skulle ta mellanbeloppet.
icke voro några verkliga skäl. Det var endast en rent godtycklig
uppfattning, att detta kunde man komma undan med.

Vad ha vi här att åberopa oss på? Vi ha först och främst haft en kommitté,
som efter vad jag tror gjort mycket ingående och noggranna undersökningar
under en längre tid och som kommit till det resultatet, att för att genomföra
det flygprogram, som nu anses vara det lämpliga, behöver man ett belopp av

700.000 kronor. När förslaget härom kom till departementet, gjorde man där,
som man alltid gör inom ett departement: man satte sig ned och funderade ut,
örn man icke kunde pruta på summan. Detta ingår både i en regerings och
riksdagens verksamhet såsom något så konstitutionellt, att man icke kommer
ifrån det. Så fort det framlägges ett förslag, örn en viss summa, inställer
sig frågan, huruvida man icke kan pruta ned beloppet. Experten inom departementet
undersökte alltså saken från denna utgångspunkt och kom till det resultatet,
enligt vad herr statsrådet upplyste, att om man räknade med de allra
mest gynnsamma omständigheter, skulle man kunna bringa ned beloppet till
cirka 500,000 kronor. Det resultat han sålunda kommit till underställdes kommitténs
ordförande, som ansåg, att man möjligen kunde gå med på en nedprutning
av 28,000 kronor. Under sådana förhållanden fann statsrådet ett belopp
av 600,000 kronor lämpligt. Skall man nu sätta mera tillit till en utredning,
som gjorts under en relativt kort tid, från utgångspunkten av att man skall
söka räkna ned ett belopp så mycket som möjligt, än till en utredning, som
göres på det sättet, att man först lägger upp planen, därefter beräknar vad den
kostar och, sedan man kommit till ett resultat i detta avseende, föreslår just
det bidrag, som behövs för att genomföra planen?

Lördagen den 24 maj e. m.

141 Nr 39.

Regeringens hela behandling av ärendet förefaller ganska egendomlig. Det Äng.
statsfinansiella läget kan icke från tiden för framläggandet av statsverkspropo- unde[^^
.sitionen till den dag som i dag är lia förskjutits på ett sådant sätt, att det för luftfart m!*m.
Kungl. Majit varit nödvändigt att för ett halvår sedan spara de 200,000 eller (Forts.)

100,000 kronor, som Kungl. Majit nu kan vara med om att giva ut. Det har
visat sig helt enkelt, att det finns en — förlåt att jag använder uttrycket —
vidsyntare opinion inom riksdagen i detta avseende än det fanns inom regeringen.
Därför har herr statsrådet kommit till den uppfattningen, att han nu kan
acceptera ett högre belopp. Det är ju möjligt, att om vi haft ännu litet mera
tid på oss, utvecklingen slutligen fört herr statsrådet från Kungl. Majit via
utskottet till reservanterna.

Om jag har att taga ställning till frågan om genomförandet av en viss plan,
säger jag mig, att det är en dålig sparsamhet, örn jag lämnar ett så litet bidrag,
att planen endast ofullständigt kan genomföras och de erfarenheter man önskar
erhålla endast ofullständigt vinnas. Jag måste anse, att örn jag har utsikt
att med ett belopp, som är 100,000 kronor större, vinna större erfarenhet och
erfarenhet för hela planens genomförande, det är klok sparsamhet att lägga
till dessa 100,000 kronor. Och det är mycket möjligt, att det är klok sparsamhet
också ur den synpunkten, att man genom att få planen i verket och öppna
vägarna för en utvidgning av vår lufttrafik möjliggör ett sådant användande
av planen, att verksamheten blir bärande.

Vad som i stor utsträckning vållat förlust nu är just det förhållandet, att
man arbetat på ett sådant sätt, att man icke kunnat utnyttja materielen som
elen kunde utnyttjats, att man icke kunnat tillgodogöra sig tingen på bästa
sätt utan fått nöja sig med en halvmesyr. Jag tror, att man därigenom gjort
förlusterna större än de hade behövt bli.

Herr Persson i Fritorp framställde en fråga till statsutskottets vice ordförande
— en fråga som naturligtvis vice ordföranden själv får besvara — som är
ganska karakteristisk för huru man ser på denna sak. Det frågades, varför
man uteslutit ur statsutskottets motivering den passus, som hänvisar till att
ett villkor för statsbidraget är, att tillräckligt privat kapital kan uppbringas
för rörelsens bedrivande. Skulle det icke möjligen kunna förhålla sig på det
sättet, att en förutsättning för att kunna uppdriva tillräckligt privat kapital
är, att staten lämnar ett sådant bidrag, att det privata kapitalet blir intresserat
av att skjuta till så mycket, att man verkligen kan genomföra den tilltänkta
planen? Det kan ju nämligen tänkas, att det härvidlag föreligger ett förhållande,
där icke bara statens ställning är beroende av hur de privata ställa
sig, utan där också de privatas ansträngningar bero på graden av den uppmuntran
staten lämnar.

Man kommer alltså ur olika synpunkter fram till att det är dålig sparsamhet
att här bara på en slump pruta på vad de kominitterade ansett nödvändigt
för att genomföra planen. Jag håller före, att det är ett slöseri med statens
pengar i stället för sparsamhet.

Herr talman, jag yrkar bifall till förslaget örn det högre beloppet.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Högst två minuter. — Beträffande
det av herr Persson i Fritorp gjorda påpekandet angående den passus,
i utskottets utlåtande som utelämnats i reservationen, vill jag oförbehållsamt
erkänna, att det beror på rent förbiseende, att den icke kom med, vilket varit
meningen från början. Jag hade för min del gått in flir en specialmotivering,
i vilken formuleringen angående det enskilda kapitalet gjorts ännu strängare.

På grund av vissa omständigheter kom icke denna formulering att tågås, och
vi reservanter stannade för de nämnda raderna, fastän de vid utskrivningen
av förbiseende icke kommo med.

Nr 39. 142

Lördagen den 24 maj e. m.

Ang.

understöd av
regelbunden
luftfart m. m
(Forte.)

Vad sedan angår motorerna vill jag konstatera, att de äro fullt användbara
för sitt ändamål, fastän de äro mindre lämpliga för närvarande, då det finns
. bättre sådana och flygningens hela teknik går ut på att man får det bästa
möjliga i fråga örn driftsäkerhet o. s. v.

Så till sist ett enda ord till herr statsrådet beträffande beräkningen av de
484,400 kronorna. Jag vill icke uttala något klander mot departementets sakkunnige,
men vill konstatera, att han gjort sina beräkningar ensam, under det
att de sakkunniga, som kommittén haft till sitt förfogande, räknat under andras
kritik. Det kan hända, att den skillnad, som uppstått, har sin förklaring i
det förhållandet.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Blott ett par ord. Då herr
Hansson i Stockholm särskilt intresserade sig för vad jag yttrade och fann
det egendomligt, att jag kunde intaga en sådan ståndpunkt, skall jag mycket
gärna deklarera, att jag i grund och botten önskat avslag på även de 500,000
kronorna. Men, herr Hansson, huru ofta har ni icke själv gått med på ett
mindre anslag, när ni i själva verket velat avslå alltihop. Så få vi nog
tyvärr göra här i riksdagen mången gång. Jag hade väl åtminstone så mycket
stöd, när jag gjorde yrkandet i statsutskottet, att jag hade Kungl. Maj :ts
förslag att hålla mig till. Jag var alltså icke så alldeles ensam ute, som herr
Hansson tycks vilja göra gällande. Herr Hansson må ha sin uppfattning,
att det är ett utomordentligt nationellt ändamål det här är fråga örn. Jag
beklagar, att jag icke kan tillägna mig hans syn på saken. Det är möjligen
en. brist hos mig, men jag hoppas, att herr Hansson förlåter, att jag har den
bristen.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till den av
herr Lindblad m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen samt 3:o)
bifall till Kungl. Maj:ts framställning i ämnet; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Anderson i Råstock, varför herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka därvid den under 2:o) angivna antogs till kontraproposition. I överensstämmelse
härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst
och godkänd samt anslagen:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förvarande utlåtande nr 170, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Lindblad m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogs sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande, nr 7, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 160 med förslag till lag örn ändrad

Lördagen den 24 maj e. m.

143 Nr 39.

lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal; och blev utskottets
däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 14.

Till behandling upptogs nu sammansatta bevillnings- och andra lagutskottets
utlåtande, nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923 (nr 140) angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner.

Sedan punkten I) föredragits, yttrade:

Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! Vid denna sena timme skall jag
inskränka mig till att endast be att fa yrka bifall till den vid punkten fogade
reservationen.

Herr Björklund: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets

hemställan.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner på de under
överläggningen framkomna yrkandena biföll kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Punkten II).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Vid nu skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande, nr 38, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition angående upphävande av förbud
mot skatteköp i vissa fall dels ock en i ämnet väckt motion anförde:

Herr Petersson i Lerbäcksbyn: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Hage: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen framställt
propositioner på de yrkanden, som därunder förekommit, blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 16.

Föredrogos vart för sig:

andra lagutskottets utlåtande, nr 39, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag til lag örn ändrad lydelse av vissa delar av lagen den
2 juni 1916 om skyddskoppsympning, dels ock i ämnet väckta motioner; och

jordbruksutskottets utlåtande, nr 83, i anledning av väckt motion angående
skyldighet för skogsvårdsstyrelserna att lämna besvärshänvisning beträffande
sina beslut.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

Äng.

ändringar i
maltdrycksjörordningen

m. m.

Ang.

upphävande
av förbud mot
skatteköp
i vissa fall.

Nr 39. 144

Lördagen den 24 maj e. nai.

§ 17.

Om ändringar Härefter förelåg till avgörande jordbruksutskottets utlåtande, nr 84, i anled*
dSÄr8'' ning av vackta motioner om ändringar i lagstiftning rörande tillverkning av och
margin. handel med margarin.

Utskottet hade till behandling i ett sammanhang upptagit följande inom riksdagen
väckta, till utskottet remitterade motioner, nämligen:

1) nr 166 i första kammaren av herr andre vice talmannen C. Petrus V. Nilsson
m. fl., likalydande med nr 276 i andra kammaren av herr Olsson i Kullenbergstorp
m.. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
måtte anhålla örn utredning och förslag angående lagstiftning till förhindrande
av saluhållande eller tillverkning av margarin eller produkter därav, vari smör,
mjölk eller grädde ingå; samt

2) nr 10 i andra kammaren av herr Olssom i Ramsta, vari föreslagits, att riksdagen
ville besluta ^skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit täcktes
snarast möjligt låta i förordningen, nr 59, den 13 oktober år 1905, med däri
under åren 1909 och 1921 vidtagna ändringar, införa sådana bestämmelser, att
tillverkare och försäljare av margarin, som uppgåves vara smörblandat, ålades
att å varje förpackning av sådant margarin tydligt angiva, å såväl låda som
varje paket, till vilken procent natursmör inginge.

Utskottet hemställde,

1) att motionerna I: 166 och lii 276 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

2) att motionen lii 10 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Svensson i Grönvik och
Pehrsson i Bramstorp förklarat sig anse att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen med anledning av motionerna 1:166 och 11:276 måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning i vad mån tillverkning och
saluhållande av margarin, vari mjölk eller produkter därav inginge, skulle
kunna tillåtas samt örn förslag till lagstiftning i ämnet, som därav kunde föranledas;
samt

2) att motionen lii 10 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Då jag väckte förevarande

motion, var jag alldeles på det klara med, att densamma skulle anses vara ett
uttryck för en subjektiv mening, och så tycks också utskottet i stort sett ha
fattat den. Man tycks aldrig här i landet ha reflekterat på, att margarinets
hela historia vilar uteslutande på, att det trängt sig in med tillhjälp av det
ämne, som det skulle ersätta. Det är en efterapningsprodukt som väl få produkter
i detta land. Om det på något annat område trängt in en produkt på
ett sådant sätt som margarinet gjort på mejerihanteringens område, örn det
t; ex. gällt en industri eller dylikt, är det icke det minsta tvivel örn att man
fått veta, vad efterapningen betytt. Man hade fått besked om, att man gick
fram på sätt som skedde endast för att förvilla den köpande allmänheten.

Vad är det egentligen margarinfabrikanterna åstunda med inblandning av
mjölk, smör eller grädde i margarinet? Jo, att de fettarter, som de använda
vid frambringandet av margarinet, för en kortare tid skola få smak av smör,
alltså av den vara som margarinfabrikanterna med sina produkter vilja undantränga.
Nu har man mången gång sett, att det påståtts, att margarinet skulle
vara lika gott som smör, och man har t. o. m. varit så oblyg att man sagt, att

Lördagen den 24 maj e. m.

145 Nr 8Ö.

det skulle vara bättre än smör. Jag såg också en gång en analys av en kemist Om ändringar
— hans namn stod angivet — däri nan påvisade att margarinet innehöll 13.8 % 1 la(Jstifininy
vatten, under det att något eländigt smör, som han fått fatt i, utvisade 21.7 % Margarin.
vatten, yarför han kom till det resultatet, att margarinet var så och så många (Förta.)

procent bättre än smöret. Nu är det ju ett faktum, att vi icke få tillverka
smör, som innehåller mer än 16 % vatten, vilket emellertid icke hindrade kemisten
att med frejdigt mod leta upp detta dåliga smör. Och på samma sätt
har det gått till över hela linjen. Det yttrades 1888 i en debatt här i riksdagen
av en framstående man, att margarinets historia var kort, och den var sorglig,
emedan den vilat på bedrägeri hela tiden. Då var produkten omkring 20 år
gammal —- nu är den 40 år äldre och vilar på absolut samma grund. Man
söker genom att använda en liten inblandning, som sätter smak på det hela,
inbilla allmänheten, att margarinet är alldeles utmärkt och smakar lika gott
som smör. Men det är en efterapningsprodukt, jag upprepar det ännu en gång.

Här i landet vill man väl annars låta varje sak vara det den i verkligheten är.

Kunna margarinfabrikanterna göra något utmärkt av sitt margarin utan att
inblanda produkter, som härröra från kon, så må de hjärtans gärna göra det
för mig. Läser man det utlåtande kommerskollegium avgivit, finner man, att
man där ställer i utsikt, att man skall kunna finna på någon produkt att tillsätta
margarinet, så att det icke blir beroende av mjölkprodukterna. Jag skulle
mycket gärna se, att en uppfinning i det hänseendet verkligen kunde göras.
Lantbruksstyrelsens yttrande går däremot i en annan riktning. Man säger där
rent ut, att någon sådan produkt kan icke tillverkas, utan man måste använda
mjölk vid beredningen av margarin. Man skall sålunda enligt lantbruksstyrelsens
mening använda en produkt, som härrör från kon, för att man skall
kunna konkurrera med och så mycket som möjligt äta ut smörproduktionen.

Det är ett egendomligt faktum, att det får fortgå på detta sätt. Men då
ingen påtalar detta bedrägeri, tycker man, att det skall så vara. Vore det icke
på tiden att allvarligt taga upp frågan och se till, att margarinproduktionen
får vara margarinproduktion, och att smörproduktion får vara smörproduktion.

Den författning är mycket förnuftig, som stadgar, att man på mejerierna icke
får ha någon tillverkning av margarin. Så bör det vara, och på samma sätt
borde margarinfabrikationen icke ha något med smör, grädde eller dylikt att
göra. Då vore de båda fabrikationerna skilda åt.

Nu förstår jag alltför väl, att herrarna blott vilja komma ifrån saken. Men
den är icke så obetydlig, som herrarna tyckas inbilla sig. Sannolikt ha väl
många icke i brådskan ens läst utlåtandet, och detta förvånar mig icke. Det
är icke något stort slagnummer det här gäller, som intresserar de stora partierna,
det vet jag nog. Jag har dock velat påtala saken, och kanske jag skall
Aunna mera gehör framdeles en gång, då frågan kommer upp igen, och då jag
hoppas, att vi icke behandla den så här på morgonsidan en söndag.

Jag inskränker mig nu till att yrka avslag å utskottets hemställan och bifall
till den av mig väckta motionen.

Herr andre vice talmannen Nilsson instämde häruti.

Herr Sköld: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.

Herr Olsson i Kullenbergstorp begärde emellertid votering, i anledning varav

Andra kammarens protokoll 1930. Nr 39.

10

Hr 89. H6

Lördagen den 24 maj e. m.

Orri ändringar
»lagstiftning
rörande
margarin.

I fråga om
sågverksrörelse
å Seskarö.

efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 84, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 18.

Å föredragningslistan var vidare uppfört jordbruksutskottets utlåtande, nr
85, i anledning av väckt motion angående omedelbart igångsättande av sågverksrörelse
å Seskarö.

I detta utlåtande, avgivet över en av herr Dahlén m. fl. inom andra kammaren
väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion, nr 85, angående omedelbart
igångsättande av sågverksrörelse å Seskarö, hemställde utskottet, att ifrågavarande
motion icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Dahlén: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att i sammanhang
med avstyrkandet av min motion motivera, varför jag anser man bör
sätta i gång med sågverksrörelse på Seskarö. Jag hoppas få återkomma
till den frågan i annat sammanhang. Men jag måste verkligen begagna tillfället
att protestera mot det sätt, varpå utskottet avstyrkt motionen. Jag och
mina partikamrater väckte denna motion i början av riksdagen, varefter densamma
hänvisades till jordbruksutskottet. De motioner, som sedan väckts i
samband med den kungl, propositionen i ämnet, ha däremot hänvisats till statsutskottet.
Jordbruksutskottet har legat på min motion hela vintern, men samma
vecka som statsutskottet gick att behandla det stora komplexet av förslag
rörande sågverksrörelse på Seskarö, passade utskottet på att avstyrka mili
motion, vilken var inställd på i huvudsak samma yrkande som innefattas i en
hel del motioner, som gått till statsutskottet. Antag nu, att riksdagen skulle
godkänna jordbruksutskottets förslag och avslå min motion, då har ju riksdagen
därigenom på förhand bundit sig för en viss ståndpunkt beträffande de
motioner, som kommit till statsutskottet. Så vitt jag kan erinra mig, är det
första gången — i varje fall under min tioåriga riksdagstid — som någonting
dylikt inträffat. Den omständigheten att andra framställt samma yrkande i
motioner, som gått till statsutskottet, kan väl icke rimligen utgöra skäl till att
man skulle avslå den motion jag väckt.

Jordbruksutskottet har även hänvisat till, att man i vederbörlig ordning inhämtat
yttranden från länsstyrelsen i Norrbottens län och från domänstyrelsen
angående motionen. Punkt och slut — icke ett ord örn vad dessa yttranden innehålla;
detta få kammarens ledamöter gissa sig till. Örn nu motionen, såsom
tydligen är fallet, blivit felremitterad, borde det enligt mitt förmenande ha

Lördagen den 24 maj e. m.

147 Nr 89.

varit jordbruksutskottets skyldighet att ordna om, att den remitterats till statsutskottet.

Som frågan nu ligger till, herr talman, och då jag har reda påj att statsutskottet
ännu icke slutbehandlat frågan örn Seskarö, hemställer jag till kammaren,
att den ville återremittera min motion, så att den får behandlas i samband
med hela det stora projektet örn hjälp till seskaröarbetarna.

Herr Sköld: Herr talman! Herr Dahléns protest mot utskottsbehandlingen
lika val som hans yrkande örn återremiss torde bero på, att han glömt bort
det yrkande han framställt i sin motion. Herr Dahlén har nämligen yrkat, icke
att sågverksrörelse skulle börja bedrivas på Seskarö, utan att riksdagen skulle
skriva till Kungl. Majit och begära, att Kungl. Majit ville för 1930 års riksdag
framlägga förslag om sågverksrörelse genom domänstyrelsens försorg på
Seskarö. När utskottet fick veta, att ett förslag berörande Seskaröproblemet
skulle komma att av regeringen framläggas vid denna riksdag och när det
då fanns möjlighet för vem som ville av riksdagens ledamöter att i samband
med denna proposition framställa sina positiva förslag i ämnet, var det alldeles
självklart, att utskottet icke behövde föreslå skrivelse till regeringen i
denna sak. Och det är påtagligt, att när motionärens yrkande som sagt endast
avser en skrivelse till regeringen med anhållan örn förslag i ämnet till 1930
års riksdag, kan ett beslut i dag icke på något sätt föregripa det ärendes behandling,
som ligger under statsutskottets prövning. Därför är en återremiss
onödig, och jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Dahlén: Herr talman! Den omständigheten, att det yrkats en skrivelse
till Kungl. Majit, har självfallet inte gjort det nödvändigt, att jordbruksutskottet
legat på denna sak hela vintern. Beträffande själva yrkandet, att
domänstyrelsen skulle igångsätta detta arbete, är detta yrkande precis analogt
med det som är framställt i de motioner, som hänvisats till statsutskottet,
ehuru dessa motioner ha varit ställda i samband med Kungl. Majits proposition.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till yrkandet om ärendets
återremitterande till utskottet för ny behandling; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 19.

Härpå upptogs till behandling jordbruksutskottets utlåtande, nr 86, i anledning
av väckta motioner örn beredande av arbetstillfällen åt vissa arbetslösa
i Porjus.

Jordbruksutskottet, som till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta motioner örn beredande av arbetstillfällen åt vissa arbetslösa
i Porjus, nämligen nr 188 inom första kammaren av herr Asplund och nr 367
inom andra kammaren av herr Ericson i Boxholm m. fl., hemställde i föreliggande
utlåtande, att ifrågavarande motioner icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Hage: Herr talman! Jag beklagar, att denna fråga behandlas mitt

på natten. Det gäller ju ett spörsmål, som har en mycket stor betydelse för de
människor, som bo på den plats, som omnämnes i motionen. Nu förstår jag,

1 fråga om
sågverksrörelse
å Seskarö.
(Korts.)

Om beredande
av arbetstillfällen
åt vissa
arbetslösa i
Porjus.

Nr 89. 148

Lördagen den 24 maj e. m.

Om beredande att ut,siktema att göra någonting med anledning av motionen äro mycket små,
fällen åt vissa men. trots detta skall jag be att få yrka bifall till den av herr Asplund väckta
arbetslösa i motionen,^ och jag gör det främst därför, att utskottet grundat sitt avslagsyrPorjus.
kande på uppgifter, sorn, enligt vad jag kunnat inhämta, icke äro

(Fort».) fullt korrekta. Det har nämligen i utskottsutlåtandet meddelats, att

omfattningen av arbetslösheten i Porjus inte är sådan, som man gjort
gällande i motionen. Nu har jag emellertid i min hand handlingar
från Porjus, avgivna av personer, som känna till förhållandena, och

av dessa handlingar framgår, att denna arbetslöshet är synnerligen stor. Jag

har t. ex. ett intyg avgivet den 5 maj, som visar, att det då på denna plats
existerade 347 familjemedlemmar, som voro berörda av denna arbetslöshet, och
att de arbetslösas antal uppgick till 140. Jag måste säga, att den uppgiften
svär emot de uppgifter örn en mindre arbetslöshet, som ligga till grund för
utskottets avslagsyrkande, och med hänsyn till detta ber jag i alla fall, åtminstone
som en demonstration, att få yrka bifall till den motion, som i denna
fråga har väckts av herr Asplund.

Herr Sköld: Herr talman! Det är ju alldeles självklart, att om riksdagen
skulle besluta att genom domänstyrelsens försorg sätta i gång med arbeten
för lindrande av arbetslösheten, skulle det föreligga alldeles särskilda förhållanden,
eftersom ju denna väg för arbetslöshetens bekämpande inte är den av
statsmakterna i övrigt använda. När då i de avgivna yttrandena från ortens
myndigheter det har bestämt förklarats, att den arbetslöshet, som finnes däruppe,
inte är särskilt stor, och när det vidare sagts ifrån, att det finns arbete
på kronans skogar i trakten i sådan utsträckning, att denna arbetslöshet
skulle kunna uppsugas av arbetstillfällena, har jordbruksutskottet inte funnit
sig kunna tillstyrka motionen.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. _ Sedan herr talmannen framställt propositioner på de
under överläggningen gjorda yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 20.

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 87,. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa
statens järnvägar tillhöriga markområden m. m.; och

nr * anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av en
kronan såsom danaarv efter änkan Erica Christina Josephina Fahlström, född
Dufwa, tillfallen fastighet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 21.

Herr talmannen meddelade, att plenum komme att hållas måndagen den 26
i denna månad kl. 10.30 f. m., dock endast för bordläggning av inkomna ärenden,
samt att arbetsplenum skulle äga rum tisdagen den 27, varvid följande
interpellationer komme att besvaras, nämligen:

herr Mogårds interpellation till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående av riksdagen begärd utredning rörande avbetalningssystemets
omfattning och verkningssätt; samt

herr Vougts interpellation till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående viss i skolorna bedriven propaganda,

Lördagen den 24 maj e. m.

149 Nr 89.

§ 22.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse till
Konungen, nr 280, i anledning av väckt motion om efterskänkande av viss del
utav byggmästaren K. Hj. Harlings stärbhusdelägare åliggande betalningsskyldighet
till kronan.

§ 23.

Vid härpå skedd föredragning av ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 604, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över
dess första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i anledning av väckt motion örn
rätt för församlings prästerskap att under visst antal söndagar förrätta högmässa
efter fritt valt ritual, beslöt andra kammaren hänvisa detta ärende till
sitt första tillfälliga utskott.

§ 24.

Slutligen föredrogs första kammarens protokollsutdrag, nr 606, innefattande
delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 10, i anledning av väckt motion, I: 70, angående reducering och reglering
av vattenfallsstyrelsens taxor för elektrisk kraft åt landsbygden.

Ifrågavarande protokollsutdrag bordlädes.

§ 25.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn kommunalstyrelse
på landet m. m. ävensom i ämnet väckta motioner;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn församlingsstyrelse
m. m. ävensom i ämnet väckta motioner; och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 31 och 32 §§ i lagen den 26 november 1920 örn val till riksdagen;

statsutskottets memorial och utlåtanden:

nr 160, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
tillfälliga hjälpåtgärder för lindrande av nöd m. m. bland befolkningen i Norrbottens
län;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag och lån
för ändrad organisation vid skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till besiktning
av motorfordon m. m.;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående exploatering av
Ladugårdsgärdet m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till oförutsedda utgifter;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader m. m.;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag till räntor å statsskulden m. m; och

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa i samband
med 1927 års skolreform stående frågor m. m. jämte åtskilliga i ämnet väckta
motioner;

Nr 39.

150

Lördagen den 24 maj e. m.

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften; och

nr 36, i anledning av väckta motioner örn sänkning av repartitionstalet för
jordbruksfastighet;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 53, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn utförande
av vissa förändringar av värmeledningen inom riksdagshuset m. m.;

nr 54, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning om ökat
anslag för prydande av riksdagens lokaler med konstverk m. m.; och

nr 55, angående ersättning åt biträde, anlitat av bankoutskottet vid handläggning
av visst ärende;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående den högre lantbruksundervisningens
ordnande jämte i ämnet väckta motioner;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder till förhindrande
av plockning av lingon före viss dag jämte i ämnet väckta motioner;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till fraktlindring
å jordförbättringsmedel ävensom fyra i ämnet väckta motioner; och
nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl. jämte
i ämnet väckta motioner, allt i vad rör jordbruksärenden; samt

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i anledning av
väckt motion angående höjande av bostadsstandarden m. m.

§ 26.

Justerades protokollsutdrag.

§ 27.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Johansson i Arkösund
i> Skoglund

» Anderson i Linköping

under 2 dagar fr. o. m. den 26 maj,
» den 26 maj och
» 3 dagar fr. o. m. den 26 maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.52 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

301787