Motioner i Första kammaren, Nr 158.

Nr 158.

Av herr Nilsson, Alexander, m. fl., om fullgjord, skattebetalning
splikt såsom villkor för politisk rösträtt och
valbarhet.

Redan vid 1921 års riksdag yrkades i motioner, nr 7 och 8 i första
kammaren av herr Johansson i Kälkebo och herr Wohlin m. fl. och nr
29 i andra kammaren av herr Nilsson i Vibberbo in. fl. att i RO § 16
skulle återinföras bestämmelsen om fullgjord skattebetalning, där utskjdder
till stat och kommun varit någon påförda, såsom villkor för rösträtt,
samt att i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhållas om skyndsam utredning
och förslag rörande »sådant anordnande av skatteuppbörden i
stat och kommun, att oförvållad skattebetalningsoförmåga vid påförd skatts
förfallotid må kunna efter ansökan föranleda förfallotidens framflyttande
eller full befrielse, så att ej i följd av grundlagsstadgande om utskyldsstreck
rösträtt i sådana fall går förlorad».

Yid 1924 års riksdag upprepades det förra av dessa yrkanden genom
motion nr 144 i första kammaren av herr Reuterskiöld med flera och
nr 220 i andra kammaren av herr Olsson i Kullenbergstorp med flera,
varjämte av samma motionärer, genom motionerna nr 172 i första och
253 i andra kammaren yrkades omedelbart vidtagande av vissa angivna
ändringar i gällande uppbördsreglemente till möjliggörande av prövning,
utan samband med röstlängds justering, av frågor om »oförvållad oförmåga»
att fullgöra betalning av påförda utskylder såsom grund för befrielse,
nedsättning eller uppskov beträffande betalningens fullgörande.

Utskotten vid båda riksdagarna avstyrkte motionerna (se konstitutionsutskottets
betänkande 1921 nr 28 och 1924 nr 16) samt bevillningsutskottets
betänkan den (1924 nr 16), och dessa avslogos av riksdagen.
Såsom emellertid under debatterna framhölls kunde de härför anförda
skälen icke erkännas såsom riktiga eller bevisande, och frågan är av den
principiella betydelse, att den icke får avskrivas, utan måste återkomma,
då inom landet uppfattningen om det felaktiga i att låta rösträtt utövas
av dem som icke fullgöra den dem åliggande skattskyldigheten i trots
av att de kunna fullgöra den, blivit och blir alltmera utbredd och erkänd.

Erinras bör emellertid, att återinförandet av skattebetalningsstrecket
icke är och icke bör vara något medel för framtvingande av skattebetalning,
som underlåtits, utan tvärtom bör anses såsom en naturlig följd av sådan
betalnings faktiska uteblivande, där icke oförvållad oförmåga utgör anledning
härtill. Även om den nu pågående utredningen genom uppbördssakkunnige

Motioner i Första kammaren, Nr 158.

angående bland annat införande av bestämmelser, varigenom ett slags
automatisk skattebetalning genom löneavdrag eller annorledes skulle föranleda
till förslag, som i vissa fall kunna visa sig effektiva, kvarstår det
principiella kravet på erkännande i lagstiftningen av själva skattebetalningspliktens
fullgörande såsom rösträttsvillkor i de fall, då skatt verkligen
påförts. Naturligtvis kan ifrågavarande utredning, om den leder
till resultat, medföra minskning i antalet fall, då skattebetalning uteblir,
men den invändning mot ett återinförande av skattebetalningsstrecket,
som härpå skulle kunna grundas, bortser i själva verket från det principiella
i saken: vare sig strecket kommer att utesluta flera eller färre
personer, ligger i dess återinförande ett understrykande av det naturliga
sambandet mellan medborgerliga skyldigheter och rättigheter på ett och
samma område, nämligen den offentliga medborgarverksamlietens. Starkare
än förr har genom händelser, som under senaste tid inträffat, uppmärksamheten
riktats på önskvärdheten, ja nödvändigheten att återknyta
detta samband mellan medborgerliga rättigheter och skyldigheter. I samma
mån som valbarheten och valrätten göras beroende av samma villkor, går
det mindre än någonsin för sig att släppa kravet på fullgjord medborgerlig
skattskyldighet, där sådan skyldighet förefinnes, för rätt att utöva
medborgerliga uppdrag och medborgerlig rösträtt.

Beträffande härefter frågan om möjligheten att göra skillnad mellan
fall av »bristande vilja» och fall av »oförvållad oförmåga» framhölls i
ovan nämnda motioner vid 1924 års riksdag bland annat, att denna fråga
måste behandlas icke såsom en rösträttspolitisk utan såsom en skattepolitisk
fråga. Rösträtten bör i princip och tillämpning vara beroende
av påförd, till betalning förfallen skatts behöriga gäldande — när överhuvud
ett påförande skett -— men problemet blir att så ordna skattebetalningen,
att i fall av betalningsoförmåga i följd av sjukdom, oförvållad
arbetslöshet eller annan liknande grund ett uppskov och anstånd med
eller eventuellt eu befrielse från utskyldernas förfallande till betalning må
kunna erhållas.

Det vill synas, som skulle detta problem kunna väsentligen lättare
lösas på ett för alla acceptabelt sätt, om det kunde upptagas till undersökning
och utredning i samband med ovan antydda redan pågående arbete
beträffande åvägabringande av en rationell skatteuppbörd. Och då
det av detta problems lösning i hög grad beror, på vad sätt nya bestämmelser
lämpligen böra införas i grundlag och kommunallag angående fullgjord
skattebetalningsplikt såsom villkor för politisk och kommunal rösträtt,
lärer även denna fråga böra i sammanhang härmed göras till föremål
för en förnyad utredning.

Under dessa förhållanden hemställa vi,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville i samband med pågående ut -

Motioner i Första kammaren, Nr 158. 9

redning om sättet för en rationell skatteuppbörd jämväl
verkställa utredning om och därefter för riksdagen framlägga
förslag till sådana ändringar av riksdagsordningens
föreskrifter, att dels fullgjord skattebetalningsplikt göres till
villkor för politisk rösträtt och valbarhet, dels därvid undantagas
de, som drabbats av oförvållad oförmåga att betala
påförda utskylder.

Stockholm den 22 januari 1926.

Alexander Nilsson.

C. A. ReutersJciöld. 11. Andersson L. G. Bodin.