Motioner i Andra kammaren, Nr Hd.

Nr 84.

Av herrar Andersson i Rasjön och Björling, angående ändring av gällande
bestämmelser rörande lokalbefordran av post.

Jämlikt kungl. kungörelsen den 21 juni 1922 angående postavgifterna utgå
befordringsavgifterna för vissa inrikes postförsändelser efter olika tariffer för
lokalbefordran och för annan inrikes befordran. Innebörden av begreppet
lokalbefordran finnes närmare bestämd i allmänna poststadgan § 26 sådan
denna lyder enligt kungl. generalpoststyrelsens kungörelse den 22 september
1922 (Sv. förf. saml. nr 487). Däri stadgas bland annat följande.

»Med lokalförsändelse förstås,

försändelse, som inlämnas å fast postanstalt eller som dit inkommer utan
att hava vare sig behandlats av lantbrevbärare eller genom postverkets försorg
befordrats å järnvägs-, ångbåts-, eller lands vägslinje och vilken försändelse
från sagda postanstalt eller annan fast postanstalt å samma ort tillställes
adressaten direkt eller genom lokalbrevbärare, ävensom

försändelse, som postbehandlas allenast inom ett särskilt, av Kungl. Maj:t
fastställt lokalportoområde.»

Dessa bestämmelser grunda sig på beslut av 1917 års riksdag och trädde
vid återinförandet av lokalportot år 1922 ånyo i tillämpning. Av desamma
framgår, att en postförsändelse icke kan behandlas som lokalpost så snart
den befordrats av lantbrevbärare utan då måste åsättas riksportoavgift. Det
oegentliga i ett sådant förhållande har tidigare varit uppmärksammat och
redan år 1917 företogs en undersökning rörande utsträckning av lokalportobegreppet
så, att de lägre portosatserna skulle få gälla jämväl för försändelser
som befordrades av lantbrevbärare.

Vid behandlingen i riksdagen år 1922 av det då föreliggande förslaget till
sänkning av portosatserna och införande av lokalporto yttrade bevillningsutskottet
beträffande denna fråga följande: »Inom utskottet har anmärkts,
att för landsbygden nämnda bestämmelses tillämpning visat sig förenad med
vissa olägenheter. Särskilt har framhållits såsom oskäligt, att brev, som inlämnades
å en postanstalt på landet och tillställdes adressaten genom lantbrevbärare,
icke kunde behandlas som lokalpost, även om den sträcka, som
befordran med brevbärare omfattade, vore mycket kort. Vidare har inom
utskottet påpekats, att vid postbefordran mellan städer och till desamma
hörande förstäder bestämmelserna om lokalpost icke tillämpats i vissa fall.
Utskottet har ansett vad sålunda förekommit vara värt beaktande och har
därför velat fästa uppmärksamheten på omförmälda förhållanden och uttala
önskan, att Kungl. Maj:t måtte, därest förhållandena finnas därtill föranleda,

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 4 saml. 19 käft. (Nr 82—85.) 2

Motioner i Andra hammaren, Nr 84.

för riksdagen framlägga förslag till ändring i ovan återgivna bestämmelse.»
Kamrarne stannade emellertid i olika beslut angående postavgifterna, varpå
frågan avgjordes genom gemensam votering. I en riksdagens skrivelse till
Konungen anmäldes sedermera att riksdagen beslutat bl. a. återinföra lokalportot,
men bevillningsutskottets ovan återgivna begäran om eventuellt förslag
till en utvidgning av begreppet lokalbefordran kom på grund av kamrarnes
skiljaktiga beslut vid den första behandlingen icke att i skrivelsen
inflyta.

Emellertid synes det som om denna fråga vore värd beaktande och att en
förändring av bestämmelserna i poststadgans 26 § borde vidtagas i sådan
riktning, att jämväl landsbygden komme att i någon mån bli delaktig av
de förmåner lokalportot medförer. Det måste anses orimligt att som nu är
fallet, en postförsändelse som av lantbrevbärare befordras exempelvis emellan
två nära liggande byar eller emellan ett par grannar skall beläggas med riksportoavgift,
även om avståndet mellan avsändaren och adressaten endast är
något hundratal meter, under det att t. ex. Stockholms lokalportoområde
givits en utsträckning av flera mil och omfattar ett område med c:a en halv
million innevånare. Sedan principen om ett enhetligt porto brutits, senast
genom 1922 års riksdagsbeslut, måste det anses med rättvisa och billighet
förenligt, att den lättnad i samfärdseln mellan närliggande orter som ett lågt
postporto innebär får komma till gagn även för några andra av landets innevånare
än dem som bo i och invid de större städerna.

Den mest konsekventa och rationella lösningen av detta spörsmål synes
oss vara, att lokalportot finge gälla för de försändelser som behandlades av
endast en fast postanstalt, oavsett om de befordrades av lantbrevbärare eller
lokalbrevbärare eller på annat sätt; d. v. s. att lokalportoområdet i regel finge
sammanfalla med adressområdet för vederbörande postanstalt. Visserligen
kan det medgivas, att en utvidgning av lokalportorätten i här åsyftad omfattning
ej skulle vara av så stor betydelse för de enskilda, men å andra
sidan torde en sådan förändring ej heller komma att medföra någon avsevärdare
inkomstminskning för postverket. Säkerligen komme en ökning i
antalet försändelser att bliva en följd, då på grund av de relativt höga avgifter
som nu utgå, allmänheten gärna söker undgå postförsändning genom
anlitande av bud eller genom att på annat sätt uträtta ärenden. Särskilt
gäller detta om de kommunala myndigheter som sakna tjänstebrevsrätt och
vilka många gånger ha en avsevärd korrespondens med kringliggande bygd.
Då, som ofta är fallet, en postanstalts adressområde sammanfaller med en
kommun eller i varje fall med en större del därav, är det givet att en ökad
möjlighet till lokalbefordran av exempelvis kallelser till sammanträden, utsändande
av protokollsutdrag, intyg, debetsedlar o. dyl. skulle underlätta
arbetet för de kommunala funktionärerna och minska kostnaderna för sådana
besvär. Med nu gällande portosatser torde i de flesta fall andra anordningar
tillgripas för befordran av dylika meddelanden, vårföre vi våga hålla före
att en lättnad i posttaxan i förevarande avseende skulle medföra ökat anli -

Motioner i Andra kammaren, Nr 84.

tande av postverket för lokalbefordran. Även för bankkontor, andelsför
eningar av olika slag ocli enskilda affärsmän på landsbygden skulle en förändring
i åsyftad riktning vara av betydelse liksom jämväl för de enskilda
korrespondenterna.

Vid genomförandet av här förordade anordning kan det givetvis tänkas
fall, då en avvikelse måste ske från de allmänna grunderna, men borde
Konungen då tillerkännas rätt till undantag från bestämmelserna i inskränkande
riktning likasom rätt finnes till fastställande för viss ort av särskilt,
större lokalportoområde.

På grund av vad ovan anförts och med åberopande av bevillningsutskottets
utlåtande i ärendet vid 1922 års riksdag, få vi sålunda föreslå,

att riksdagen måtte besluta hos Kungl. Maj:t begära förslag
till sådan ändring av gällande bestämmelser i allmänna
poststadgan rörande lokalbefordran, att försändelse som behandlas
allenast av en fäst postanstalt eller ock endast av
lantbrevbärare må åsättas de lägre portoavgifter som gälla
för lokalbefordran.

Stockholm i januari 1925.
Gustaf Andersson

i Raejön.

Oart Björling.