RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1922. Andra kammaren. Nr 20.

Lördagen den 18 mars, e. in.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning statsutskottets
utlåtande, nr 8 A, angående regleringen för tiden 1 januari—30
juni 1923 av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel,
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Punkterna 178—181.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 182, angående understödjande av folkskolebarns ferieoch
studieresor.

Uti punkten 179 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t
gjort framställning om anvisande av medel till understödjande av
folkskolebarns ferie- och studieresor m. m. I

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft dels
en inom första kammaren av herr Nils Anton Nilsson m. fl. väckt
motion, nr 48, dels ock två inom andra kammaren väckta motioner,
den ena, nr 5, av herrar Molin och Billqvist samt den andra, nr 9,
av herr Carlson i Mölndal.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

I) med avslag å herrar Molins och Billqvists samt herr Carlsons
i Mölndal ovanberörda motioner, i vad de skiljde sig från Kungl.
Maj:ts förslag,

a) — med uteslutande av det nuvarande ordinarie förslagsanslaget
å 175,000 kronor till understödjande av folkskolebarns ferieoch
studieresor — i riksstaten för tiden 1 januari—30 juni 1923
upptaga ett ordinarie förslagsanslag till understödjande av folkskolebarns
ferieresor av 125,000 kronor;

b) medgiva, att från sagda anslag finge utgå understöd för
ferieresor, som företoges av medellösa eller mindre bemedlade barn,

Andra kammarens protokoll 1922. Nr 20. 1

Ang. understödjande
av
folkskolebarns
ferie- och
studieresor.

Nr 20. 2

Lördagen den 18 mars, e. in.

Ang. understödjande
av
folkskolebarm
ferie- och
studieresor.

(Forts.)

tillhörande småskola, egentlig folkskola, seminariums övningsskola,,
folkskolas högre avdelning, fortsättningsskola eller högre folkskola
i stad eller stadsliknande samhälle med ett invånarantal av minst
3,000, ävensom att dylika resor finge, där särskilda omständigheter
därtill föranledde, efter särskild prövning av vederbörande skolråd
eller skolstyrelse anordnas även för barn, som slutat sin skolgång,
under villkor att resorna fullbordades inom tre månader efter näst
föregående lästermins slut; och

c) bestämma, att avgiften vid ferie- och studieresor å statens
järnvägar skulle utgå för varje person med 25 procent av den för
person över 12 år gällande befordringsavgiften enligt allmänna
taxan; samt

II) avslå herr Nils Anton Nilssons in. fl. ovanberörda motion.

Sedan punkten föredragits anförde:

Herr Molin: Herr talman, mina damer och herrar! Eftersom
jag står antecknad som motionär vid denna punkt, skall jag be
att få säga några ord angående den sak, det bär gäller. Då jag vid
riksdagens början läste igenom statsverkspropositionen och särskilt
åttonde huvudtiteln, märkte jag ju, att en hel del nedprutningar voro
gjorda. Man förstår ju mycket väl, att så måste bli förhållandet, och
jag förstår, att regeringen måst resonerat som biskop Brask: »Härtill
är jag nödd och tvungen». Då jag kom till denna punkt, rörande
folkskolebarnens s. k. studie- och ferieresor, blev jag emellertid litet
betänksam, när jag märkte, att det stående ordinarie förslagsanslaget
på 175,000 kronor var struket och att endast ett anslag på 125,0001
kronor ställts till förfogande för barnens s. k. ferieresor. Med detta
anslags slopande är det klart, att dödsstöten är given åt skolbarnens
s. k. studieresor, som pågått här i landet ända sedan år 1912. 1911
års riksdag beviljade nämligen för första gången på Ivungl. Maj :ts
begäran ett ordinarie anslag av 30,000 kronor att användas för skolbarnens
studie- och ferieresor. Ända sedan 1912 tills nu hava alltså
dessa resor pågått. Och jag tror, att jag törs säga. att de varit till
stor nytta och glädje för tusentals barn överallt i Sveriges rike.

Syftet med dessa studieresor finnes angivet av föredragande departementschefen
i 1911 års statsrådsprotokoll, där han bland annat
säger, att dessa resor äro »ett utslag av den pedagogiska princip, som
numera börjar allt mer genomtränga vår undervisning, nämligen att
denna i görligaste mån skall grundas på åskådning och direkt iakttaigelse».
Detta rörande studieresorna. Och angående ferieresorna säger
departementschefen bland annat, att de »avse att bereda barnen
från städernas solfattiga gränder möjligheten att under någon del av
sommaren få i fulla drag njuta av lantlivet, solljuset, den friska luftett
och de stärkande baden samt erhålla sund och närande föda». Dessa
ord fälldes 1911, och man tycker, att de skulle kunna finna genklang
även 1921 och 1922. Men man har, som sagt, av statsfinansiella skäl
ansett sig böra stryka anslaget till studieresorna och endast bibehållit
ett anslag av 125,000 kronor för ferieresor. Och det är mycket gott

Lördagen den 18 mars, e. in.

3 Nr 20.

och val, fastän man därvidlag även gjort ganska betydande inskränkningar.
Man bär nämligen stannat vid, att barn, som vid dessa resor
skola komma i åtnjutande av nedsättning i biljettpriserna på statens
järnvägar, skola vara ifrån städer eller stadsliknande samhällen med
ett invånarantal av minst 3,000. De, som bo i samhällen med mindre
invånarantal, komma sålunda icke i åtnjutande av detta. Denna fråga
skall jag emellertid icke ingå på, ty jag vet, att det finns en motionär
på denna punkt, nämligen herr Carlson i Mölndal, och han kommer
säkerligen själv att utveckla sina synpunkter på frågan i det
stycket.

Rörande studieresorna tror jag, man kan saga, att allmänna meningen
är den, att de varit till obeskrivlig nytta. För det första hava
de varit av uppfostrande betydelse, särskilt för ungdomen och alldeles
särskilt för den ungdom, som slutat folkskolan eller fortsättningsskolan.
Ty naturligtvis ger man sig icke ut att resa med småbarn,
utan dessa resor äro avsedda för barn, som lämnat skolan i egentlig
mening. Mången kanske tror, att dessa resor ske planlöst och
utan system. Men så är icke fallet. Det är ordnat så, att man försöker
utnyttja tiden till det yttersta, för att barnen verkligen skola
hava nytta av resorna. För detta ändamål har man i städerna, både i
de större och de medelstora städerna inrättat s k. skolresebyråer.
Dessa byråer hava tagit hand om skolresegrupperna och styrt om, att
de fått såväl logi som även ledning och plan för sina studier, dit de
kommit. Här i Stockholm har t. ex. länge existerat en sådan byrå,
och föreståndarinnan, fröken Alma Wik, har varit själen i det hela.
Tusentals barn hava genom denna byrås försorg inlogerats i Vasa
folkskola vid Karlbergsvägen och där fått en god bädd till det billiga
priset av, som jag tror, 30—40 öre per barn och dygn. För övrigt har
man styrt om med mat och utarbetat fullständig plan över, huru man
skulle använda tiden och få nytta av resan.

Jag måste vidröra detta, ty det kan ju finnas de av kammarens
ledamöter, som icke satt sig in i denna sak. Själv har jag varit på
flera håll med barn på dylika resor, t. ex. i Vadstena, Karlsborg och
Motala samt även 1916 här i Stockholm. Vi hade därvid ett anslag
på 50 kronor av Svenska turistföreningen. Vi betalade för järnvägsresan
den vanliga avgiften av 5 öre för person och zon. Det var
billigt. De fattigaste barn kunde följa med till Stockholm, och det
hela ställde sig på ett präktigt och förståndigt sätt. Vi reste hemifrån
Aspa en söndagseftermiddag och voro här måndag, tisdag och
onsdag. Dessa dagar använde vi för att se på Stockholms stad. Vi
använde dagarna till besök på museer, på Skansen och Skeppsholmen
o. s. v. På det sistnämnda stället besågo vi pansarbåtar och undervattensbåtar.
Vi voro i riksdagshuset och än här och än där. Sålunda
voro vi uppe på en del tidningar i Stockholm, där vi blevo särdeles
väl bemötta, och fingo se, hur tidningspressarna voro i gång och
hur tidningarna kommo till. Jag menar, att dessa resor sålunda företagas
i syfte att lämna barnen möjlighet att förtydliga de begrepp,
de fått under undervisningen i skolan. I skolan blir ofta undervisningen
mycket teoretisk, och därför är det mycket nyttigt för barnen

Ang. understödjande
av
folkskolebarna
ferie- och
studieresor.

(Forts.)

Nr 20. 4

Lördagen den 18 mara, e. m.

Ang. understödjande
av
folkslcolebarns
ferie- och
studieresor.

(Forts.)

att komma ut i det verkliga, levande livet och få se såväl land som
stad. Och icke bara landsortens barn ha behov av att titta sig omkring.
Det behövs lika väl för barn i »städernas solfattiga gränder»
att komma ut på landsbygden och få se, hur det tar sig ut där. Härvidlag
bör det vara ett utbyte mellan land och stad. Allmänna meningen
är också den, att det är sorgligt, om detta anslag nu skall utan
vidare avföras.

Jag hade tänkt mig att möjligen motionsvägen söka få en ändring
på denna punkt, och att statsutskottet, och särskilt den avdelning, som
haft denna sak om hand, skulle ställa sig välvilligt till en dylik motion,
då jag visste, att i statsutskottets andra avdelning sutto personer,
som hade hjärta och sinne för denna sak. Nu ser jag i alla fall
till min ledsnad, att statsutskottet icke kunnat ta hänsyn till detta,
utan att det gått på avslag på motionen, alltså ett uteslutande av
dessa 175,000 kronor till understöd åt folkskolebarnens ferie- och
studieresor. Men utskottet säger sig dock sympatisera med motionären
och anser, »att under nu rådande ekonomiska situation ett förslag
sådant det av Kungl. Maj :t framlagda erbjuder en väl anpassad interimsanordning.
Samtidigt med att utskottet tillstyrker Kungl. Maj :ts
förslag, vill utskottet dock hava betonat vikten av att den verksamhet,
som här avses, i sina förutvarande former kan återupptagas, så snart
tidsläget sådant medgiver». Utskottet har sålunda i motiveringen
ställt sig mj^cket välvilligt. Det kan icke gå med på att tillstyrka
ett anslag av 175,000 kronor eller någonting dylikt för första halvåret
1923, såsom jag hade tänkt mig, men säger samtidigt, att detta
är bara tillfälligt. Det är härmed fastslaget, att nästkommande år
eller så, om det blir möjligt, skall man återigen upptaga denna verksamhet.
Jag har för min del svårt att förstå, att tidsläget verkligen
är så förtvivlat, att man utan vidare skall behöva gå till denna avskrivning.
Det är ledsamt att behöva konstatera detta. Visst är
ställningen besvärlig, men jag tror ändå, att med litet god vilja hade
man kunnat gå med på ett förslagsanslag av t. ex. 175,000 kronor.
Är det så. att riksdagen nu utan vidare går med på utskottets förslag,
så måste det leda till, att tusentals barn berövas den lilla glädje, de så
väl behöva. De sitta därute i bygderna, ja, långt ute i obygderna,
barn, av vilka många aldrig ens rest på järnväg. De få aldrig se något,
de få aldrig någon glädje i dessa bistra tider, som verkligen äro
ganska svåra, icke bara i städerna utan även på landsbygden. Kunde
det icke vara skäl att tänka på, att riksdagen borde göra något för
att hjälpa även dessa barn? Jag menar, att det icke egentligen är
lämpligt att just nu avbryta denna verksamhet. Men det heter, som
sagt, att det statsfinansiella. läget är sådant, att så måste ske. Jag
har svårt att förstå detta, och jag vill i varje fall inlägga en gensaga
mot den uppfattningen.

Angående biljettpriserna har jag i min motion yrkat, att man
skulle gå tillbaka, till den gamla taxan 5 öre per zon och person. 1921
års riksdag höjde denna avgift till 10 öre, samtidigt som man höjde
anslaget till 175,000 kronor, och de ärade ledamöter i denna kammare,
som voro närvarande i debatten, minnas säkert, att det var icke ringa

Lördugeii deu 18 mars, e. m.

5 Nr 20.

motstånd, innan man gick med på den ökningen. Den ökning, som
jag tänker på, gjordes på hösten 1920 mitt i högkonjunkturen, då det
var goda möjligheter till förtjänster, då arbetarna kunde förtjäna sig
en bra dagspenning och sålunda också kunde bidraga något till sina
barn. Men ställningen är icke densamma nu som då. Jag anser verkligen,
att vi icke hava råd att stryka bort detta anslag, vilket i alla
fall kanske blir kammarens beslut. Det är nu så, att statens järnvägar
äro ett affärsdrivande verk, och de se naturligtvis på sina inkomster
och utgifter, och järnvägarna beräkna, att de skola hava dessa
tillgångar för prisskillnaden, som uppstår mellan det normala biljettpriset
och den ifrågasatta nedsättningen. Härigenom kommer man
till ganska höga siffror. Jag vet icke, om de enskilda järnvägarna
räkna på. samma sätt som statens järnvägar, men jag tror det knappast,
ty jag vet, att så snart det vart beslutat, att barnen skulle få
nedsatta biljettpriser på statens järnvägar, så gingo också de enskilda
järnvägarna med på samma taxa. Man har aldrig hört talas om, att
de.beräkna att hava så och så många tusen kronor för att täcka denna
prisskillnad. Inom parentes sagt förefaller det mig som om järnvägsstyrelsen
skulle vara mindre välvilligt stämd — varför vet jag
knappast.

Det vore mycket att säga i denna sak. Jag skall i alla fall fatta
mig kort, ty vi hava mycket att göra i kväll och i natt, och jag vill
naturligtvis icke stå här och uppehålla tiden, men jag vill i alla fall
till sist göra en liten jämförelse. När riksdagen befinner sig här i
Stockholm från den 9 januari till efter pingst, då den blir hemförlovad,
då känna vi alla i riksdagen en .lättnad och äro glada att få
lämna Stockholm. Låt mig säga det: Äro glada över att få komma
ut på landet och få sol och mat och luft — det få vi här också, men
icke på det sätt, som vi äro vana vid därute. Om vi få en resa, jag
höll på att säga en skolresa, anordnad för riksdagsmän till en trakt,
som vi icke känna till, så bli vi mycket glada. I flera år å rad har
man praktiserat att låta riksdagsmän företaga studieresor till olika
trakter — vi hava varit i Lappland, Kristiania, Visby och på olika
håll, och ju billigare resan varit ju gladare hava vi varit, och ju flera
hava kunnat vara med. Om vi känna denna sak på det sättet, ty varenda
ledamot är glad över att få företaga en sådan resa, vad tro icke
herrarna, att barnen i bygderna skola känna, när de få komma på sådana
rekreationsresor eller vad man nu vill kalla det.

Jag vill med dessa ord sluta mitt anförande, och jag skulle helst
velat yrka avslag på statsutskottets hemställan och i stället yrka bifall
till ett anslag på 175,000 kronor och därmed också till nedsättning
i biljettpriserna, men som ställningen är sådan, att det icke finnes
någon reservant inom statsutskottet, vilket man väl dock i alla
fall bort kunnat hoppas, vill jag för närvarande, herr talman, icke
göra något yrkande, ehuru jag helst skulle velat göra det i motionens
syfte.

Herr Carlsoni Mölndal: Herr talman! Som kammarens ärade
ledamöter behagade finna, har jag vid denna punkt avgivit en liten

Ang. understödjande
av
folkskolebarna
ferie- och
studieresor.

(Forte.)

Mr 20. 6

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang. under- motion. Denna motion avser icke någon annan ändring i Kungl.
folkskolebarns ^aJ :^s och utskottets förslag än att bibehålla den förutvarande be1
ferie- och stämmelsen, enligt vilken vid ferieresor för folkskolebarn samtliga
studieresor, barn från Sveriges städer voro berättigade till dessa billiga resor.

(Forte.) Enligt den föreliggande propositionen och utskottets förslag har ju
den förändringen företagits, som innebär, att 28 av Sveriges mindre
städer, där barnen tidigare haft denna rättighet, nu berövas denna,
ifall riksdagen skulle godkänna det som utskottet här har föreslagit.
Då det icke finnes någon reservant inom utskottet, ber jag om ursäkt
inför kammaren, om jag under sådana omständigheter anser
mig hava en viss skyldighet att klarlägga detta spörsmål i enlighet
med min motion så mycket som möjligt.

Jag vill då i likhet med den förste ärade talaren anföra, att
när riksdagen första gången beviljade dessa anslag år 1911, anförde
departementschefen till statsrådsprotokollet följande, som
gällde ferieresor:

»Den andra arten av ifrågavarande resor, s. k. ferieresor, har
ett övervägande humanitärt syfte. Dessas ändamål är att bereda
barn ur fattigare familjer från städerna tillfälle att under sommaren
eller någon del därav vistas på landet, vare sig i s. k. feriekolonier
eller i enskilda för dem upplåtna hem. Om jag måste högt skatta
verksamheten för s. k. studieresor på grund av dessa resors uppfostrande
betydelse, skattar jag ur en annan synpunkt den verksamhet
icke mindre högt, som avser att bereda barnen från städernas
solfattiga gränder möjligheten att under någon del av sommaren få
i fulla drag njuta av lantlivet, solljuset, den friska luften och de
stärkande baden samt erhålla sund och närande föda.»

Vad jag särskilt velat framhålla med min motion är, att dessa
ferieresor väsentligen skilja sig från de s. k. studieresorna, därför
att barn, som resa ut på ferieresor, härstamma ifrån hem, där ekonomien
är så dålig, att man kan säga, att barnen äro mer eller mindre
vanvårdade. Det är sålunda de fattigaste bland fattiga familjer,
som det här närmast gäller. Jag vill vidare också till protokollet
hava antecknat ett yttrande, som järnvägsstyrelsen hade beträffande
dessa ferieresor till och från mindre stadsliknande samhällen -—■
det gällde nämligen lägre taxor eller billigare taxor, varefter dessa
resor hava fått göras — där järnvägsstyrelsen säger:

»Styrelsen utgår därvid från, att det ofta icke ligger vikt''
uppå, att barnet får vistas på landet, utan att det kommer i ett
bättre hem, där det får bättre omvårdnad och sundare föda än il
sitt föräldrahem.»

Nu innebär den kungl. propositionen en nyhet i så måtto, att
barn från en del stadsliknande samhällen på landsbygden skulle
nu enligt propositionen och enligt utskottets förslag också vara berättigade
till dessa billigare resor, och det har då anförts några
exempel på sådana samhällen, och här omnämnas från järnvägsstyrelsens
sida Sandviken, Hagalund och vidare Höganäs, Lidingö
och Sundbyberg. Skolöverstyrelsen har i ett yttrande till 1920 års
riksdag anfört beträffande ferieresorna: »Särskilt ferieresorna hava

Lördagen den 18 mars, e. m.

7 Nr 20.

■ökats och ur sociala synpunkter måste man med glädje hälsa denna Ang. underlivliga
utveckling, och styrelsen finner det synnerligen önskvärt att följande av
•erforderliga medel av riksdagen beviljas.» '' “»c™

-tåg är gärna villig att medgiva, att de anslag, som riksdagen studieresor.
vid olika tillfällen beviljat, ha blivit överskridna i ganska stor ut- (Forts.)
sträckning. 1911 års riksdag beviljade för detta ändamål, d. v s. för
både ferie- och studieresor, 30,000 kronor. 1918 höjdes detta anslag
till 70,000 kronor. År 1918 är det enda år, då det har uppstått något
överskott på dessa resor; då fanns det ett litet överskott på
7,500 kronor. 1919 överskreds anslaget med icke mindre än 240,000
kronor, och anslaget för 1921 beräknas att bliva överskridet med ungefär
700,000 kronor. Nu ha ju dock under den sista tiden åtskilliga
kontrollföreskrifter kommit att gälla i detta avseende, varför det
ju kan tänkas, att anslaget icke i samma mån kommer att överskridas
som tidigare varit förhållandet. Emellertid är beträffande
dessa anslag först att märka, att de utgått gemensamt till såväl
ferie- som studieresor. Nu har ju departementschefen föreslagit, att
studieresorna skulle inställas i år, och emot en sådan anordning har
jag för mitt vidkommande icke haft någon erinran. Dessutom har
ju tillkommit den nya bestämmelsen, som icke verkat i mer än 4
eller 5 månaders tid, att endast barn ur obemedlade eller svagt bemedlade
familjer äga rätt till billiga resor, vare sig det nu gäller
studie- eller ferieresor. Jag tror, att när dessa kontrollföreskrifter
hava hunnit omsättas i det praktiska livet, ty det ha de näppeligen
icke kunnat ännu. då Iiungl. Maj:t fattat sitt beslut så sent som
i juni månad föregående år, att detta i viss mån kommer att verka
inskränkande på frekvensen av ferieresorna. Det är möjligt även,
att den andra nya bestämmelsen, som är föreslagen i den kungl. propositionen,
nämligen att barnen själva skulle bidraga till dessa resor
med en avgift, som utgör en fjärdedel av priset för en vuxen
person enligt den allmänna järnvägstaxan, kommer att verka så. Jag
tillåter mig emellertid framhålla såsom ett ganska betydande moment,
som också kommer att inverka åtskilligt på dessa anslagsbelopp,
det förhållandet, att det ju förnämligast är det dyra biljettpriset,
det är de dyra taxorna på järnvägarna, som gällt ända fram
till innevarande år, som naturligtvis tagit en sådan stor del av dessa
anslag. Nu har ju för statens järnvägars vidkommande taxorna
sänkts från den 1 januari i år med, om jag icke missminner mig,
ungefär 25 %. Huruvida någon ytterligare sänkning av taxan vid
järnvägarna -— jag förmodar, att de enskilda järnvägarna också
följa med — är att ställa i utsikt, därom kan ju vara svårt att yttra
sig, men jag tror, att om priserna skola undergå någon förändring,
så blir det naturligtvis ytterligare nedåt. Detta är ju ett förhållande,
som väsentligen kommer att bidraga till att anslaget kommer att
räcka så mycket längre, än förhållandet har varit tidigare. Jag vill
exempelvis påpeka, att det har varit en stor disproportion kan man
säga mellan den avgift, som barnen haft att erlägga, och det bidrag,
som staten sedan fått tillskjuta, då det gällt att utfylla skillnaden
i biljettpriset. Det förhöll sig nämligen på det sättet, att år

Nr 20. 8

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang. understödjande
av
folkskolebarns
ferie- och
studieresor.

(Forts.)

1911 utgjorde statsbidraget 3U av biljettpriset. Men år 1921 utgjorde
statens bidrag icke mindre än 7/s av gällande biljettpris. Det
är naturligtvis häri, som vi i första hand ha att söka det stora
överskridande, som skett beträffande detta anslag, under de senare
åren.

Nu har, som tidigare anförts av den föregående ärade talaren,,
utskottet icke kunnat gå med på vad jag föreslagit i min motion,
under motivering att det är den rådande depressionstiden, som egentligen
är utslagsgivande och dikterande för såväl Kungl. Maj:ts proposition
som också utskottets förslag. Men jag får säga för mitt
vidkommande, att när det med dessa ferieresor uteslutande gäller
att bispringa fattiga barn, härstammande från obemedlade eller
svagt bemedlade familjer, så kan det väl icke anses rättvist att i en
depressionstid, då mannen kanske fullständigt saknar inkomst eller
har betydligt sämre inkomst än tidigare, fatta ett beslut, som medför,
att barn från sådana familjer, som möjligen tidigare blivit delaktiga
av dessa ferieresor, hädanefter icke kunna bli det, därför
att det är depressionstid, och därför att familjeförsörjaren har det
väsentligen sämre ur ekonomisk synpunkt än han kanske tidigare
haft. Dessutom kan naturligtvis icke saken ligga till på det sättet,
att i de 28 av Sveriges småstäder, som här skola strykas från
en rättighet, som de tidigare innehaft, att det i dessa småstäder icke
skulle finnas några fattiga familjer. Där skulle kanske icke finnas
några barn, som man kan anse vara berättigade att deltaga i dessa
ferieresor. Jag vill för mitt vidkommande bestrida, att så är förhållandet.
Är krisen utomordentligt svår och den ekonomiska misären
mycket stor för tusentals familjer i storstäderna, så är den
alldeles säkert också mycket svår för många familjer, som bo och
ha sin vistelse inom dessa 28 småstäder, som nu skulle gå förlustiga
rättigheten, att de fattiga familjernas barn skulle få deltaga
i dessa ferieresor. Jag såg för någon tid sedan en teckning. Jag
minnes nu icke i vilken tidning det var. Emellertid var det en
illustration, som gjorde ett synnerligen starkt intryck på mig. Å
ena sidan var det tvenne barn, som skulle ut på ferieresa. De hade
utpyntat sig i sina grannaste kläder. De hade en liten korg i den
ena handen, och de sågo så ljuvligt glada och förhoppningsfulla
ut. Dessa två barn gingo förbi en annan liten pys, som stod utanför
ett hus och tittade på dessa barn, som skulle ut på ferieresa.
Och den lille pojken såg allt annat än glad ut, och häri sade till de
där två, när de gingo förbi: »Ja, Ni ska inte vara så malliga.
Jag kan väl få klent bröst jag också, och då får jag göra en ferieresa.
» Jag menar, åt denna teckning sannerligen illustrerar, hur
uppskattade dessa ferieresor självklart äro av de fattiga barnen..
Jag skall taga mig friheten att lämna ett par illustrerande exempel,
som jag tror skola i viss mån tala för det oberättigade i. att
man skär bort 28 av Sveriges småstäder, så att de fattiga familjer,
som finnas där, icke bli berättigade att deltaga i dessa billighetsresor.
Jag kan omtala för kammarens ärade ledamöter, att i det
samhälle, där jag själv vistas och bor, har det förekommit ett fall -

Lördagen den 18 mars, e. in.

9 Nr 20.

som enligt mitt förmenande är synnerligen upprörande. Det har Ang. underförhållit
sig på det sättet, att det var en änka, vilkens man avlidit aV

för några är sedan, som hade en flicka i skolåldern, vid 7 eller 8 °jerie_
års ålder. Änkan måste naturligtvis arbeta dagligen å fabriken, studieresor.
och hon kunde då icke vara hemma och pyssla om flickan och sän- (Fort».)
da henne i skolan, utan det gick till på det sättet, att när änkan
gjorde sig redo på morgonen och skulle gå till fabriksarbetet —
det började kl. x/2 7 — hade hon dessförinnan gjort i ordning flickan,
utrustat henne för skolan. Sedan fick flickan gå med varje dag
till fabriken och sitta där i arbetslokalen, tills det blev frukostrast,
och så skickade modern henne till skolan. Det är uppenbart, att
om det kan beredas barn, som uppfostras under sådana förhållanden,
tillfälle att utackorderas i familjer och få vistas där 3—4
månaders tid eller att få följa med en barnkoloni, så gör man icke
endast dessa fattiga människor utan, ■ jag vill tillägga, även en
Gudi behaglig gärning. Jag vill också säga, att i det samhälle,
där jag är bosatt, är det — jag överdriver icke — åtminstone 50
familjer, där både mannen och hustrun arbeta varje dag å fabriken.

Det är nämligen omöjligt att hålla familjen samman, om endast
en av föräldrarna arbetar, ty inkomsten är nu så dålig, att den icke
räcker till, varför i stor utsträckning både mannen och hustrun arbeta
på fabriken, och så få barnen sköta sig själva så gott de kunna
och uppfostra sig själva. Om nu barn från sådana familjer få rätt
till billighetsresor, kunna de erhålla inackordering eller kunna de
få vara med i en barnkoloni. Med stöd av de praktiska exempel ur
livet, som jag hämtat från min egen hemort, anser jag, att en tre
å fyra månaders landsvistelse för dessa skolbarn har en utomordentligt
stor betydelse. Nu är ju Mölndal från innevarande års
ingång stad, beroende på de kommunala myndigheternas beslut.

Hade så icke varit fallet, skulle de barn jag här talat om icke haft
möjlighet att komma i åtnjutande av billiga biljettpriser eller deltaga
i ferieresor.

Vad jag här föreslagit innebär ju icke annat än status quo, och
jag tycker verkligen, att vi icke skola göra det sämre för barn ur
de fattiga familjerna i städerna, än vad de haft förut. Jag vill
därför ställa en varmhjärtad vädjan i första hand till statsutskottet
och därnäst till kammaren, huruvida det ändå icke skulle vara den
klokaste politiken, jag vill icke säga trots depressionen, utan just
på grund av denna depression, att vi icke amputera bort de 28 småstäderna,
utan låta barnen i de fattiga familjerna där få komma
i åtnjutande av billighetsresor. Jag uttalar sålunda den förhoppningen,
att det skall bli möjligt för riksdagen att fatta ett beslut,
som sammanfaller med de synpunkter, vilka framförts i min motion,
ty det skulle vara mindre hedrande för riksdagen att nu under depressionstiden
vidtaga en sådan åtgärd, som möjligen blir beståndande
bara för ett års tid. Utskottet säger nämligen i sin motivering,
att det här endast är fråga om en interimsanordning. Jag har
fått en synnerligen sympatisk motivering för avslag på min motion,
men jag tror icke, att det kan vara riksdagen värdigt att i ett

Nr 20. 10

Lördagen den 18 mars, e. m.

su!d:a.wUer sådant här fall ett år fatta ett beslut, som skär bort 28 städer, och
follcskolebams P^sta ar eventuellt fatta ett annat beslut, som tillerkänner barnen
ferie- och i dessa städer rätt att deltaga i billighetsresor.

studieresor. . Herr talman, på grund av vad jag sålunda anfört, tillåter jag
(Forts.) mig hemställa om bifall till utskottets förslag med den ändring, att
orden »med ett invånarantal av minst 3,000» utgå, vilket i realiteten
innebär detsamma som bifall till min motion.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Under åbero pande

av vad som anföres i den kungl. propositionen och av utskottet
ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
gav propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till det av herr Carlson i Mölndal under överläggningen
framställda yrkandet; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja godkänd. Herr Carlson i Mölndal
begärde emellertid votering, till följd varav nu uppsattes, justerades
och anslogs denna omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 182 av utskottets förevarande utlåtande nr 8 A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit det av herr Carlson i Mölndal
under överläggningen framställda förslaget.

Voteringen utvisade 110 ja mot 59 nej, vid vilken utgång kammaren
således bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 183 och 184.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. utbild- Punkten 185, angående utbildningskurser för lärare vid fortningskurser
sättningsskolor.
för lärare

vid fortsatt- Kungl. Maj :t hade uti punkten 182 av förevarande huvudtitel
mngss olor. föreslagit riksdagen att till utbildningskurser för lärare vid fortsättningsskolor
anvisa på extra stat för tiden 1 januari—30 juni 1923
ett reservationsanslag av 150,000 kronor, att utgå enligt Kungl.
Maj:ts bestämmande och på de villkor Kungl. Maj:t kunde finna
gott föreskriva. I

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en
inom andra kammaren av herr Bäckström väckt motion, nr 4, däri
hemställts, att riksdagen till utbildningskurser för lärare vid fortsättningsskolor
måtte anvisa på extra stat för år 1923 ett reserva -

Iiördagen den 18 mars, r. m.

11

Nr 2a

tionsanslag av 300,000 kronor att utgå enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
och på de villkor Kungl. Ma,j:t kunde finna gott föreskriva.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Ma.j :ts förslag och herr Bäckströms ovanberörda motion, till
utbildningskurser för lärare vid fortsättningsskolor anvisa på extra
stat för tiden 1 januari—30 juni 1923 ett reservationsanslag av
270,000 kronor, att utgå enligt Kungl. Maj:ts bestämmande och på
de villkor Kungl. Maj:t kunde finna gott föreskriva.

Vid punkten var emellertid fogad reservation av herrar Nilsson
i Bonarp, Nilsson i Länder,yd och Norman, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till Kung!. Maj :ts
förslag och med avslag å herr Bäckströms ovanberörda motion, i vad
densamma skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, till utbildningskurser
för lärare vid fortsättningsskolor anvisa på extra stat för tiden
1 januari—30 juni 1923 ett reservationsanslag av 150,000 kronor,
att utgå enligt Kungl. Maj:ts bestämmande och på de villkor
Kungl. Maj :t kunde finna gott föreskriva.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Norman: Vid denna punkt är fogad en reservation, avgiven
av herr andre vice talmannen, herr Nilsson i Landeryd och undertecknad.
Vi ha yrkat bifall till Kungl. Maj :ts framställning och
stödja oss därvid på de grunder, som ecklesiastikministern anfört
till statsrådsprotokollet, där han påpekar, att det med hänsyn till
det statsfinansiella läget är nödvändigt, att ett avbrott för någon tid
göres i anordnande av de utbildningskurser, varom här är fråga. Det
dr ju ofrånkomligt, att man måste taga hänsyn till de ekonomiska förhållandena,
och dessa tvinga till en viss återhållsamhet, även då det
gäller upprättande av fortsättningsskolor. Visserligen avslog kammaren
förra onsdagen en av mig med flera väckt motion, som avsåg
förlängning av övergångstiden för skolreformens genomförande, men
det framhölls samtidigt, att många kommuner nödgas använda sig
av den i lag beredda utvägen att genom ansökan tills vidare befrias
från skyldighet att inom föreskriven tid inrätta fortsättningsskolor.
Därav följer också, att behovet av lärare icke blir så stort, som
man tidigare kanske trott. Därför kunna vi reservanter icke finna
annat än att den i statsverkspropositionen intagna ståndpunkten är
fullt berättigad. Den innebär, att ett anslag för här ifrågavarande
ändamål skulle beviljas å 150,000 kronor. Utskottet har visserligen
icke ansett sig kunna tillmötesgå herr Bäckström, som föreslagit
ett dubbelt så högt anslag, men har dock vidtagit en avsevärd
förhöjning av det i statsverkspropositionen föreslagna beloppet eller
till 270,000 kronor. Ett bifall till reservationen innebär en besparing
av 120,000 kronor, och tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall
till reservationen.

Herr Bengtsson i Norup: Den, som med uppmärksamhet
följde herr Normans anförande, fick ju höra, att han minst två

Ang. utbildningskurser

för lärare
vid fortsättningsskolor.

(Ports.)

Jir 20. 12

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang. afbildningakurscr

för lärare
vid forteättningaskolor.

(Forts.)

gånger betonade, att han stödde Kungl. Maj :t. Men när herr Norman
stödjer den nuvarande regeringen, har man anledning misstänka, att
det är någonting egendomligt å färde. Frånsett detta ha vi på avdelningen
ganska snart kommit underfund med, att det förslag, som
Kungl. Maj :t framlagt, icke kan realiseras, utan att det åstadkommer
stor skada för fortsättningsskolorna. När Kungl. Maj:t påyrkar
anslag till fortsättningsskolorna och begär anslag åt undervisarna i
dessa, bör man också tänka på att utbilda flera lärare för de nj^a
skolorna som upprättas, ty annars bliver det här på samma sätt, som
om man stängde en klass i seminarierna. Det skulle vara ett stort
missgrepp, om riksdagen nu följde Kungl. Maj:t, och det bleve ett
streck i räkningen för 1918 års stora undervisningsreform, ty det
bleve till skada just för undervisningen själv.

Nu får jag vid denna punkt anföra ungefär vad jag sade häromkvällen
gent emot herr Norman, att det egendomliga inträffar, att när
herr Norman, som motivering för sitt förslag om framflyttning av
skyldigheten för kommunerna att hava infört fortsättningsskola, anfört,
att det är brist på lärare, så drar han sig icke för att här reservera
sig mot ett förslag, som avser utbildning av dylika lärare.

Den sparsamhetstanke, som framförts av herr Norman såsom motivering,
är riktig, och den kommer även till synes i utskottets förslag.
Vi ha sökt ordna saken på andra avdelningen i utskottet — och vid
behandling av ärendet i plenum har ingen röst höjts häremot — så
att man icke höjer huvudtitelns slutsumma utan stannar inom dess
ram, men fördelar anslagen på annat sätt än Kungl. Maj:t föreslagit.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Norman: Herr Bengtsson säger, att det måste vara något
egendomligt och misstänkt, när jag stödjer Kungl. Maj:t. Det förefaller
mig egendomligt, att herr Bengtsson kan fälla ett sådant uttryck.
Under de månader, som vi arbetat tillsammans på andra
avdelningen i statsutskottet, har herr Bengtsson i Norup haft tillfälle
att undan för undan konstatera, att jag tämligen ofta och lojalt
stött Kungl. Maj:t i en mängd olika frågor. Det är så bekymmersamma
tider icke minst för Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj :t väl kan
behöva lite hjälp. Jag tänkte då, att även mitt lilla stöd kanske kan
ha sitt värde, och det ville jag då ge. Men herr Bengtsson i Norup
har icke kunnat motbevisa mitt sakliga påstående, som från olika
håll vunnit anslutning. I onsdags har ju motionären i ämnet, herr
Bäckström, erkänt, att tidsläget kommer att medföra bönhörelse över
hövan i så måtto, att fortsättningsskolan icke utvidgas så hastigt,
som man beräknat. Det kommer icke att bli behov av lärare i den
omfattning man tänkt. Då här icke är fråga om att inställa utbildningskurserna
utan endast att de nya begynnelsekurserna av statsfinansiella
skäl för året indragas, synes reservanternas ståndpunkt
vara stark och försvarbar, och jag vidhåller, herr talman, fortfarande
mitt yrkande.

Lördagen dun 18 mar», o. in.

13

Xr 20.

Cliefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Olsson:
Herr talman! Det är orätt att vara otacksam, och man bör inte gärna
bedröva dem, som stödja en. Jag har ju att bära ansvaret för den
framställning, som Kungl. Maj :t gjort, men jag måste därjämte säga,
att utskottets förslag har alla mina sympatier.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde
herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 186—191.

Vad utskottet hemställt bifölls.

VM härpå skedd föredragning av punkten 192, angående stipendier
åt elever vid folkhögskolor, yttrade:

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag har icke

något annat yrkande att göra än om bifall till utskottets förslag, men
jag vill påpeka, att här kommit in ett ord, som jag gärna i framtiden
ville ha struket. När det gällt stipendier åt elever vid folkhögskolor
under åttonde huvudtiteln samt, under nionde huvudtiteln, till elever
vid lantmannaskolor, har riksdagen beviljat statsbidrag såsom förslagsanslag
under en följd av år. Nu har emellertid Kungl. Maj:t
av ekonomiska skäl begärt att få ordet »högst» infört vid detta anslag,
och jag förstår så väl, att det är finansministern, som i detta
fall har krävt, att anslaget skulle begränsas. Nu är det dock så, att
till följd _ av arbetslösheten finnes god tid för många som vilja
begagna sig av denna utbildning vid folkhögskolorna. Detta för
med sig att många ansökningar om stipendier inkomma, och då
både det varit önskligt, att anslaget till stipendier tagits till så pass
stort, att stipendierna icke behövde bli rent för små. Nu blir följden,
att en hel del icke våga söka sig in, vilket länder utbildningen till
skada.

_ Jag har endast velat göra detta uttalande och rikta Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet på, att när andra tider inträda, det är önskvärt,
att vi slippa att efter ordet förslagsanslag få med ordet »högst».

Herr Eriksson i Grängesberg: Den fråga, som nu är på

tal, är synnerligen betydelsefull. Det har visat sig, att under denna
termin strömmat in till folkhögskolorna och lantmannaskolorna långt
flera obemedlade elever än vanligt, och om det blir så följande år,
komma stipendierna att bli mycket små. Då icke motion väckts om
borttagande av begränsningen »högst», kan man icke för närvarande
göra annat än att vädja till regeringen att kommande år se till, om
det finns möjlighet att på något vis ordna det så, att anslaget ges som
förslagsanslag utan begränsningen »högst». Jag har sålunda endast
vid denna punkt velat understryka den vädjan herr Bengtsson i Norup
riktade till regeringen.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Ang. utbildningakurser

för lärare.
vid fortaättningaskolor.

(Forts.)

Ang.

stipendier åt
elever vid
folkhögskolor.

Nr 20.

14

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang. anslag
för

nykterhetens

främjande.

Punkten 193.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 194.

Lades till handlingarna.

Punkterna 195—222. ,

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 223.

Lades till handlingarna.

Punkten 224.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 225.

Lades till handlingarna.

Punkterna 226—233.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 234, angående anslag för nykterhetens främjande.

Under punkten 232 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att till undervisnings- och upplysningsverksamhet
för nykterhetens främjande anvisa på extra stat för tiden 1 januari—30
juni 1923:

dels ett förslagsanslag, högst, 35,750 kronor, att under de villkor,
som av Kungl. Maj:t prövades lämpliga, med angivna belopp
utgå till i punkten omförmälda ändamål;

dels ock till föreläsnings- och instruktionsverksamhet för nykterhetens
främjande i enlighet med de bestämmelser, Kungl. Maj:t
kunde finna lämpligt fastställa, ett reservationsanslag å 13,500
kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två
lika lydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Carl G. Ekman m. fl., nr 70, och den andra inom andra kammaren
av herrar Sävström och Hedvall, nr 117, däri hemställts, att riksdagen
— med bifall i övrigt till Kungl. Maj:ts förevarande förslag
— för sin del måtte besluta anvisa

dels till anordnande under år 1923 av en social fortbildningskurs
för lärare, folkskolinspektörer och militära befattningshavare m. fl.
40,535 kronor;

dels till anordnande under år 1923 av en allmän utbildningskurs
för studie- och ungdomsledare, präster och predikanter m. fl. 19,650
kronor.

Lördagen den 18 mara, e. in.

15 JSr 20.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å herrar Ekmans samt Sävströms
och Hedvalls ovanberörda motioner, i vad dessa skilde sig från
Kungl. Maj:ts förslag, till undervisnings- och upplysningsverksamhet
för nykterhetens främjande anvisa på extra stat för tiden 1 januari
—30 juni 1923:

a) ett förslagsanslag, högst, 35,750 kronor, att under de villkor,
som av Kungl. Maj:t prövades lämpliga, utgå till nedan angivna än -

damål med högst följande belopp:

till främjande av centralförbundets för nykter hetsundervisning

verksamhet........kronor 10,000: —

» underhåll och skötsel av centralförbundets för

nykterhetsundervisning bibliotek...... » 500: —

» främjande av Sveriges storloges av I. O. G. T.

studie- och ungdomsverksamhet...... » 9,000:

» främjande av Sveriges blåbandsförenings studie-
och ungdomsverksamhet....... » 3,000: —

» främjande av Sveriges nationaltempels av
Templarorden studie- och ungdomsverksamhet.
_................... » 2,250: —

» främjande av Nationalgodtemplarordens studie-
och ungdomsverksamhet........ » 1,500: —

» främjande av nykterhetsföreningen Vita bandets
studie- och ungdomsverksamhet .... » 1,500: —

» främjande av nykterhetsorden Verdandis

studie- och ungdomsverksamhet...... » 1,500: —

» främjande av Sveriges studerande ungdoms

helnykterhetsförbunds verksamhet..... > 3,000: —

» främjande av Sveriges lärares nykterhetsförbunds
verksamhet ............. » 2,250: —

» understöd för utgivande av en tidskrift för
undervisnings- och upplysningsverksamheten
för nykterhetens främjande........ » 1,250: —

b) till föreläsnings- och instruktionsverksamhet för nykterhetens
främjande i enlighet med de bestämmelser, Kungl. Maj:t kunde
finna lämpligt fastställa, ett reservationsanslag å 13,500 kronor.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Kvarnzelius, Oscar
U. B. Olsson, Carl G. Ekman, Bergman, Carl Johansson, Eriksson i
Grängesberg, Bengtsson i Norup, Nilsson i Landeryd, Jansson i Falun
och Johanson i Hallagården, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt herrar Ekmans samt Sävströms och Hedvalls motioner, till
undervisnings- och upplysningsverksamhet för nykterhetens främjande
anvisa på extra stat för tiden 1 januari—30 juni 1923:

a) ett förslagsanslag, högst, 95,935 kronor, att under de villkor,
som av Kungl. Maj:t prövades lämpliga, utgå till nedan angivna
ändamål med högst följande belopp:

Ang. anslag
för

nykterhetens

främjande.

(Fort*.)

Nr 20. 16

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang. anslag
för

nykterhetens

främjande.

(Forts.)

till anordnande under år 1923 av en social fortbildningskurs
för lärare, folkskolinspektörer

och militära befattningshavare m. fl.....

» anordnande under år 1923 av en allmän utbildningskurs
för studie- och ungdomsledare,

präster och predikanter m. fl........

» främjande av centralförbundets för nykterhetsundervisniDg
verksamhet........

kronor 40,535: —

» 19,650: —

» 10,000: —

b)-------------------

Punkten föredrogs. Därefter yttrade:

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag har i denna
punkt icke gått sparsamhetsvägen, men det har berott dels därpå, att
den föreliggande frågan alls icke berör de skattedragande, och dels
därpå, att den sak, som det gäller, är så allvarlig och viktig, att jag
icke vill taga på mitt ansvar risken för att de kurser, det här är fråga
om, skulle utebli. Kungl. Maj:t har i sin framställning rörande anslag
till undervisnings- och upplysningsverksamhet för nykterhetens
främjande utelämnat de två största anslagskraven, nämligen dem, som
avse en fortbildningskurs för lärare och en allmän utbildningskurs
för präster, predikanter och ungdomsledare.

Då jag sade, att medlen icke tagas
ber jag få erinra om vad som beslöts redan 1905, nämligen att av statens
inkomst av rusdrycksmedlen skulle avsättas en procent till eu
fond för undervisningsändamål, så att den uppväxande ungdomen
skulle få kännedom om faran av att missbruka spritdrycker. Denna en
procents avsättning till fonden har dock minskats, och numera är
den icke fixerad, och det har till och med kommit i bruk och i riksdagens
medvetande, att man snart sagt kan använda dessa pengar
ur rusdrycksfonden till vad som helst. Nu vill emellertid icke
Kungl. Maj :t vara med om att av de inkomster, som staten har genom
rusdryckshanteringen, över 100 miljoner kronor om året, avsätta
60,000 kronor i runt tal för de av mig nyss nämnda undervisningsändamålen.
Om kurserna slopas, kommer det alldeles givet att ha
den verkan runt om i landet, att det intresse, som från landstingens
och från lärarkårens sida visats för dessa kurser, minskats, ja, kanske
rent av uteblir, och det skall bli svårt att någonsin få igen det.

Då jag inom Kristianstads läns landsting haft i uppdrag att ombesörja
fördelningen av det anslag, som vi fått för nykterhetens befrämjande,
kan jag av egen erfarenhet betyga, att inga anslag av
hithörande slag varit så givande som just de, vilka användas för
undervisningskurser. Vi skola besinna, att många av folkskollärarna
icke fått någon undervisning i ifrågavarande ämne vid seminariet,
men det kräves dock att de skola undervisa häri. Jag ber nu få erinra
om, att de, som dragit upp linjerna för de kurser det här gäller,
äro sådana män som generaldirektör Bergqvist, professor Sjövall,
doktor Nordlund och överlärare Helger. Deras namn torde vara
tillräcklig garanti för att kurserna äro värdefulla och från under -

Lördagen den 18 mura, e. in.

17 Nr 20. :

visningssynpunkt tillfredsställande. Dessutom skall skolöverstyrelsen
granska och godkänna alla ämnen, som sättas upp på undervisningsprogrammet,
och även godkänna förslagen till deltagare i
kurserna.

Det må kanske icke vara ur vägen att här erinra om, att vi nu
ha förbudsomröstningsfrågan uppe på dagordningen. Från motståndarehåll
söker man på lagstiftningens väg mota våra strävanden, och
det kanske icke förvånar så mycket, då meningarna om nyttan därav
synas vara mycket delade. Men då det gällt upplysning, ha alla
de politiska partierna i landet hittills intagit en mycket välvillig
hållning. Jag skall icke trötta kammaren med att läsa upp de olika
politiska partiernas program, som handla härom, men alla ha i sina
program satt upp, att de skola stödja nykterhetssaken på upplysningens
väg. Nu vill man emellertid icke heller här vara med utan
drar in de upplysningskurser, som snart sagt under decennier varit
de mest givande på detta område, och som genom folkskollärare och
folkskollärarinnor kommer den uppväxande ungdomen i hela vårt
land till godo.

Herr talman! Jag yrkar avslag å utskottets hemställan och
bifall till den i ämnet avgivna reservationen.

Häruti instämde herrar Olsson i Ramsta och Rydström.

Herr Rydén: Herr talman! Det finns ju på åttonde huvudtiteln
en hel rad mycket önskvärda och mycket betydelsefulla anslagsposter,
som måst strykas i år på grund av den allmänna ekonomiska
depressionen och statens finansiella svårigheter. Och egentligen
har det varit så, att statsutskottet har funnit, att Kungl. Maj :t
framfört fullt vägande skäl för alla dessa strykningar, dock med
undantag av en post, som nyss debatterades, nämligen om utbildningskurser
för lärare vid fortsättningsskolor och vidare beträffande
de populärvetenskapliga föreläsningarna. Även där har utskottet
emellertid gått så snävt fram, att det endast medtagit sådant, som
vid ingående prövning funnits oundgängligen nödvändigt för att
icke alldeles trängande arbete skulle avstanna.

Det är klart att jag för min personliga del haft rätt svårt att
vara med om strykningen av åtskilliga av dessa poster, som länge
förekommit och som måste anses såsom mycket viktiga för den verksamhet,
vilken jag betraktar såsom min livsuppgift. Dit hör t. ex.
en sådan punkt, som nyss talades om här, feriebarns resor och studieresor
för skolbarn o. s. v. Men nöden har ingen lag. Vi sågo oss
tvungna i statsutskottet på grund av tiderna och förhållandena att
bara taga de anslag, som voro oundgängligen nödvändiga, och ha sålunda
måst stryka andra även mycket önskvärda anslag. Fn annan
post, som gått all världens väg efter att länge ha figurerat i åttonde
huvudtiteln, är anslaget till utbildningskurser för folkskollärare,
som blivit struket för nästa år. Det har varit för mig svårt att
svälja detta. Det gäller här kurserna i hembygdskunskap och för
utbildning av lärare i teckning, som enligt den nya undervisnings Andra

kammarens protokoll 1922. Nr 20. 2

Ang. anslag

för

nykterhetens

främjande.

(Forts.)

Nr 20. 18

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang. anslag
för

nykterhetens

främjande.

(Forte.)

planen äro avsedda att anordnas. Men vi ha måst gorå den reflexionen,
att i dessa svåra tider allt sådant måste förfalla och stå tillbaka,
som kan anstå, utan att allvarliga framtidsvärden gå förlorade.
Och då jag här jämför de båda förevarande kurserna, den
sociala fortbildningskursen under denna punkt och den allmänna utbildningskursen
för studie- och ungdomsledare, så måste mitt realsinne
säga mig det, att vår skola och vår ungdom ha mindre skada
av att dessa kurser skjutas upp något år, än vad de ha om exempelvis
fortsättningskurserna i hembygdskunskap och i de nya teckningsmetoderna
och sådant bliva uppskjutna.

Jag har därför, utan att ett ögonblick underskatta betydelsen
av dessa kurser och utan att vilja underlåta att erkänna, att särskilt
den sociala fortbildningskursen enligt den nya organisationen blivit
på helt annat sätt vederhäftig och värdefull än tidigare, måst finna
att, om man skall förfara rättvist och sakligt och när man varit med
om att stryka allt det andra, som jag här talat om, det endast är för
mig möjligt att gå den linjen som innebär avslag på de väckta motionerna
och bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Det är de skäl, som
här föranlett mig att ansluta mig till Kungl. Maj:ts förslag och yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Sävström: Herr talman! Jag skall be att få säga

några ord för att belysa min ställning till denna fråga.

Nykterhetsfolket har gått fram på två vägar för att skapa
större folknykterhet: å ena sidan lagstiftningsvägen och å andra sidan
folkupplysningsvägen. När det gäller lagstiftningen, så är det
tydligt att meningarna äro oerhört delade bland kammarens ledamöter
och bland folket i allmänhet. Men då det gäller upplysningsarbetet,
ha vi vunnit understöd av många personer, som icke ens
äro absolutister, som icke intressera sig för nykterhetsarbetet på det
sätt som vi andra gjort. Det är det som gjort, att vi vunnit understöd
i rikt mått för vår verksamhet. Nu är det klart, att den upplysningsverksamhet,
som nykterhetsordnarna bedrivit genom sina
egna förmågor, varit sådan, att mot denna verksamhet nog kunnat
riktas anmärkningar — och jag vill säga kanske många gånger också
med visst fog. Därför är det nödvändigt för oss att försöka få
en vederhäftig upplysningsverksamhet till stånd och just en sådan
vederhäftig upplysningsverksamhet är det, som åstadkommes genom
dessa kurser. Och den undervisning som där lämnas, är grundläggande,
därför att det blir i regel duktiga personer, mera bildade
och upplysta människor, som deltaga i densamma och därigenom få
kännedom om olika sidor av alkoholproblemet och sedan kunna klargöra
detta problem för folket.

Nu skulle jag kunna genom siffror påvisa, huru alkoholförbrukningen
gestaltat sig under tiden 1860 och fram till 1920. Men
jag skall icke trötta kammaren härmed; arbetsdagen blir tillräckligt
lång ändå. Det framgår emellertid av dessa siffror, att förbrukningen
av sprit och maltdrycker från 1860 till 1920 icke minskats så

Lördagen den 18 mars, e. m.

19 Nr 20.

mycket som kanske de flesta av ledamöterna äro benägna att tro,
utan fortfarande behöver det nog bedrivas upplysningsarbete i denna
fråga. Och jag skulle tro till och med, att den nya landsföreningen
mot förbudet icke i sak kan hava något särskilt att invända mot
att en sådan upplysningsverksamhet bedrives. Vi ha nu kommit
till en tid, då det gäller att spara på alla områden, såsom det framgått
av hela denna debatt i dag. När det således gäller att spara
på alla områden — något som även jag är benägen att göra: överallt
där det kan göras, vill jag medverka härtill — då är frågan den:
skall denna sparsamhetstendens behöva komma till synes även här?
Jag tror att i detta fall förhållandena ligga något annorlunda till
än i andra fall. De medel, som det här är fråga om, skola ju tagas
ur rusdrycksmedelsfonden, och därmed kan man icke säga, att man
tager bort allmänna jnedel ur budgeten, som det annars är fråga om.
Och när vi tänka, på, huru under kristiden statens inkomster blivit
fastlåsta vid de inkomster, som erhållas av rusdrycksfonden, för
närvarande 100 miljoner^kronor, så tycker man väl ändå, att det är
en rimlig begäran, att någon del av en procent anslås just till upplysningsarbete
för nykterhetens befrämjande. Och jag tycker sannerligen,
att herrarna med gott samvete kunna rösta för det anslag,
som här begäres i den föreliggande reservationen.

Jag ber, herr talman, bara med dessa enkla ord få yrka bifall
till den vid punkten avgivna reservationen. Och jag tror mig kunna
såga, att herr ecklesiastikministern skulle nog icke taga sig så
hårt vid, om kammaren bifaller reservationen; jag tror att han har
sitt hjärta på denna sida.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Jag har

icke tillhört utskottsmajoriteten i denna punkt utan anslutit mig till
reservanterna. Jag vill ingalunda klandra ecklesiastikministern för
att han ansett sig böra vara konsekvent och sålunda stryka detta
anslag i likhet med en hel del andra av upplysningsart. Och jag kan
också förstå dem, som ställt sig på majoritetens ståndpunkt inom
statsutskottet. Men för egen del kan jag omöjligt finna, att det här
anslaget har samma karaktär som de övriga. När 1905 års rusdryckslagsti
Ilning kom till stånd, så bestämdes, att en procent av
till staten influtna rusdrycksmedel skulle användas för upplysningsverksamhet
till nykterhetens befrämjande. Nu kommer det in
omkring 100 miljoner till statskassan. Skulle vi använda en procent
av denna summa, så skulle det säkert bli bortåt tio gånger mer,
än vad det nu blir, även om vi följa reservanternas förslag. Vidare
bestämdes, jag vill minnas att det var 1918, att vi skulle skapa en
rusdrycksmedelsfond, vartill skulle gå alla inkomster av rusdrycker
över ett visst maximum. Men under de senaste åren ha vi låtit
detta maximum sta kvar i förordningen och sedan för statsregleringsändamål
tagit överskottsmedlen. Men vi ha icke använt dem
för nykterhetens befrämjande utan för diverse sociala ändamål, en
del t. o. m. för att täcka bränslekommissionens förluster. När man

Ang. anslag
för

nykterhetens

främjande.

(Forts.)

Nr 20. 20

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang. anslag
för

nykterhetens

främjande.

(Forts.)

har på det viset förvaltat de medel, som man en gång bestämt för ett
visst ändamål, och tillämpat det beslut^ som man en gång fattat angående
dispositionen av dessa medel, da tycker jag, att det är ganska
egendomligt, om man icke skulle kunna orka med att ställa detta
lilla anslag i en särklass för sig. När man nu finge lov att stryka
hårdhänt, i vad angår skattemedel, skulle man vara sa principfast,
att man stryker även här. Det är detta, jag inte kunnat vara med
om. Jag skall endast tillägga, att det i utskottet av ledamöter, som
tillhöra majoriteten, bestyrkts, att nu ifrågavarande kurser äro väl
anordnade och att goda föreläsningar hållas. Det har inte, såvitt
jag vet, rests några anmärkningar mot dessa kurser, sådana som de
nu blivit omorganiserade.

Jag tycker, herr talman, att kammaren mycket tryggt kan följa
reservanternas förslag, till vilket jag yrkar bifall.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den senare propositionen. Votering begärdes, likväl, i anledning
varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller den vid punkten 234 av
statsutskottets förevarande utlåtande nr 8 A fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i berörda
punkt.

Omröstningen utföll med 83 ja mot 74 nej; och hade kammaren
alltså bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 235 och 236.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 237.

Lades till handlingarna.

Punkterna 238—257.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 258.

Lades till handlingarna.

Lord »gen den 18 mars, e. ni.

21 Nr 20.

§ 2.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets
utlåtande, nr 8 B, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1922 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4 och 5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 6 och 7.

Lades till handlingarna.

Punkterna 8—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12, angående anslag till materiell m. m. för vissa insti- wrtff4ffiw m
tutioner och inrättningar vid Uppsala universitet. för vissa insti Uti

punkten 11 av åttonde huvudtiteln i innevarande års propo- inrättningar
sition med förslag till tilläggsstat till riksstaten för år 1922 hade vid Uppsala
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till materiell m. m. för de av universitet.
departementschefen i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 7 januari 1922 angivna institutionerna och inrättningarna vid
universitetet i Uppsala anvisa på tilläggsstat för år 1922 ett reservationsanslag
av 40,000 kronor, att enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
fördelas på omförmälda institutioner och inrättningar. I

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två
lika lydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Trygger och Eeuterskiöld, nr 47, och den andra inom andra
kammaren av herr Eden, nr 73, däri hemställts, att riksdagen måtte
besluta att till materiell m. m. för ifrågavarande institutioner och
inrättningar vid universitetet i Uppsala på tilläggsstat för år 1922
anvisa ett reservationsanslag av 128,328 kronor 6 öre, att enligt
Kungl. Maj:ts bestämmande fördelas på dessa institutioner och inrättningar.

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts
ifrågavarande framställning och ovanberörda motioner, måtte såsom
bidrag till täckande av motsedd brist i anslagen till materiell in. m.

Nr 20. 22

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang.

materiell m.m.
för vissa institutioner
och
inrättningar
vid Uppsala
universitet.

(Forts.)

för de av departementschefen under punkt 11 i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden den 7 januari 1922 angivna institutionerna
och inrättningarna vid Uppsala universitet anvisa på tilläggsstat för
år 1922 ett förslagsanslag, högst, 80,000 kronor, att enligt Kungl.
Maj:ts bestämmande fördelas på omförmälda institutioner cell inrättningar.

Sedan punkten föredragits anförde:

Herr Eden: Herr talman! Det kunde ju synas, som om jag
icke borde göra ett nytt försök att i denna kammare tala för en sak
angående vilken statsutskottets flertal, denna gång till det yttre
t. o. m. statsutskottet enhälligt, har stannat vid en annan mening,
än den jag tänker företräda — efter den utgång ett liknande försök
fick på förmiddagen. Man skulle kanske också kunna säga, när man
ser på statsutskottets förslag, att jag såsom motionär i ärendet kunde
vara någotsånär belåten. Jag har i denna kammare avgivit en motion,
som också väckts i första kammaren och som går därpå ut, att
riksdagen måtte bevilja till fullo ett belopp, som Uppsala universitet
har begärt och kanslern förordat för att täcka vissa brister på materialanslag
m. in., tillsammans uppgående i runt tal till 128,000
kronor. Kungl. Maj:t har i propositionen endast begärt 40,000 kronor,
men gjort det med en motivering, som går ut på att det återstående
beloppet 88,000 kronor skulle kunna tillgodoses på något sätt,
som dock statsrådet icke kunnat ge anvisning på, av universitetets
egna medel, närmast dess reservfond. Nu har statsutskottet icke tillstyrkt
motionen men väl höjt Kungl. Maj:ts förslag från 40,000 till
80,000 kronor, och i dessa bistra tider skulle man ju kunna tycka,
att det kan vara rätt bra med ett sådant resultat. »Mycket prutades
ej, men hälften prutades genast» —■ man borde, menar kanske kammaren,
vara nöjd med att få åtminstone ungefär hälften av det begärda.

Jag hade till en början också tänkt mig, att detta möjligen
skulle låta sig göra. Men när jag studerat utskottets förslag litet
närmare, så finner jag, att detta är av ett innehåll, som gör det för
mig fullständigt omöjligt att lämna punkten utan anmärkning. Utskottet
meddelar nämligen, dels att det inte har kunnat känna sig
övertygat om riktigheten av beräkningarna i de väckta motionerna —
och det må nu vara hänt i och för sig — men dels också att den höjning
i det av Kungl. Maj:t äskade anslag, som utskottet föreslår, är
framkallad av en alldeles särskild upplysning, nämligen den, att
på grund av de nya kommunala skattebestämmelserna utskylderna
för universitetet skulle komma att ökas med ungefär 40,000 kronor
utöver vad som beräknats. Detta sistnämnda betyder i själva verket,
att utskottet icke har tillmötesgått vad som i motionen äskats, utan
utskottet har nöjt sig med att förorda ett anslag på 40,000 kronor för
att täcka ännu en brist för universitetet, vilken brist icke var beräknad
vare sig av Kungl. Maj:t eller motionärerna. Med andra ord,
slutresultatet skulle med utskottets förslag i alla händelser bli det -

Lördagen den 18 mura, c. in.

23 Nr 20.

samma som med Kungl. Maj:ts förslag: man skulle stå där fortfarande
med en sådan finansiering av dessa materiellkostnader, att
universitetet hade att täcka av sina medel 88,000 kronor av de
128,000, som universitetet hade begärt att få täckta.

Nu måste jag anhålla, att kammaren observerar, att detta förslag
från första början dock är av den beskaffenhet, att det ej kan
undgå att väcka de allra största farhågor. Statsrådet har nämligen
själv meddelat de siffror, som universitetet stöder sig på, när det begärt
det angivna beloppet; han har icke jävat dessa siffror -— och
det kan icke begäras, att han skulle gått in i någon detaljgranskning
av dem — utan han har även för sin del utgått från det resultat, som
universitetsmyndigheterna kommit till, och det är, att vid ingången av
år 1922 skulle universitetet i sin reservfond ha att tillgå en summa
av 82,000 kronor. Men detta betyder, att redan vid ingången av innevarande
år är universitetets tillgång i reservfonden mindre, än vad
som skulle krävas för att täcka den summa av 88,000 kronor, som
statsrådet tänkt sig skulle kunna utgå ur reservfonden. Det är ju
klart, att när Kungl. Maj:t det oaktat anvisat en sådan utväg, så
måste detta väcka de allra största betänkligheter för var och en, som
vet, hur universitetets förvaltning är lagd, och vilka uppgifter denna
universitetets s. k. reservfond har att fylla samt enligt statuternas
egna bestämmelser är ålagd att fylla.

Från reservfonden skall nämligen, såsom det uttryckligen är
föreskrivet i universitetsstatuterna, utgå medel för tillfälliga behov
och sådana på förhand ej bestämda ändamål, som avse undervisning,
studierna och universitets allmänna förkovran. Med andra ord, statsmakterna
ha själva, när de gjort upp den allmänna planen för detta
universitets finansiering, gått ut ifrån, att det finnes och måste finnas
en hel del behov av sådan art, att det varken är lämpligt eller bör
vara nödvändigt att de föreläggas i detalj till regeringens prövning
och sedermera i förslag till riksdagen.

Det är alltså helt enkelt nödvändigt, att universitetet utav de
belopp, som tack vare dess självständiga ekonomiska förvaltning
flyta in i denna kassa, av de överskott sålunda, som komma in, tillgodoser
behov av denna art. Och det är behov av skilda slag: Det är
behov, som framkallas av brister, vilka kunna uppkomma i den beräknade
avkastningen av universitetets stora jordegendomar, det är
tillfälliga utgifter, som ständigt måste förekomma vid en så stor
institution, det rör sig om belopp, som för varje år även med all
möjlig sparsamhet måste stiga till betydande summor. Man kan ju
inte, mina damer och herrar, med öppna ögon gå in för ett arrangemang,
som skulle ställa universitetet i den situationen att, såvitt man
nu kan döma, denna stora institution under hela året 1922 — för
att inte tala om följande år —- skulle vara alldeles urståndsatt att
hålla några medel till sitt och kanslerns disposition för alla de behov,
som det åligger universitetet att fylla utan statsanslag. Därför
ha vi motionärer såväl i första som i andra kammaren ansett, att
det inte är mer än rimligt och billigt, att universitetet får en ersättning
för de under kristiden uppkomna brister, som nu fram -

Ang.

materiell m.m.
för vissa institutioner
och
inrättningar
vid Uppsala
universitet.

(Forts.N

Nr 20. 24

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang.

materiell m.m.
för vissa institutioner
och
inrättningar
vid Uppsala
universitet.
(Forts.)

tråda i dess finanser, och att de belopp, som universitetet begärt, beviljas
detsamma.

Vi ha ansett oss •—- ehuru det inte blivit anfört i motionerna
för att inte ge anledning till missförstånd — ha så mycket större
anledning att göra en hemställan härom till riksdagen, som det befinnes,
att systeruniversitetet i Sydsverige, universitetet i Lund, vilket
har haft att laborera med precis samma svårigheter som Uppsala
universitet, har fått hela den summa, som det begärt, täckt på
tilläggsstat. Det har begärt 114,000 kronor, regeringen har föreslagit
och statsutskottet har gått med på denna summa. Den olikhet
i behandlingen, som här har ägt rum, är så mycket mera påfallande,
som man finner, att universitetet i Lund, såväl vid ingången av året
1921 som vid utgången av detta år, i sin motsvarande kassa företedde
en betydligt lyckligare ställning än universitetet i Uppsala. Medan
Uppsala universitet i denna sin kassa har en utgående behållning

1921 av, såsom jag nämnde, ungefär 82,000 kronor, har Lund vid
ingången av året 1921 en behållning av 148,000 kronor och vid utgången
av året en behållning av över 190,000 kronor. Jag säger
icke detta, för att jag på något vis skulle missunna universitetet i
Lund den behandling, som det fått röna. Tvärtom, den är fullkomligt
riktig, och jag kommer av fullaste hjärta vara med om detta
anslag, hur det än må gå med anslaget till Uppsala universitet. Men
jag får säga, att nog skulle det väl ändå vara skäl att se till, att
icke universitetet i Uppsala kommer i en svårare ställning än universitetet
i Lund. Samma behov i om möjligt ännu högre grad förefinnas
i Uppsala som i Lund — i högre grad därför att Uppsala
universitetet ju är äldre och större, har en större omslutning och följaktligen
också större krav på de särskilda medel det här är fråga
om. Herr statsrådet har för sin del i den motivering, som fogats till
propositionen, såvitt jag kunnat finna, ganska tydligt låtit förstå,
att anledningen till att han gjort nedprutningen egentligen bara
varit den, att man i fjol, år 1921 sålunda, då det gällde motsvarande
anslagspost för brist, uppkommen 1920, stannade vid 40,000 kronors
anslag för Uppsala universitet. Men detta kunde man göra
det året, därför att då hade Uppsala universitets reservfond en helt
annan ställning än den har nu. Sedermera har denna fonds ställning
so försvagats, att det faktiskt inte rimligen går för sig att ur den
anvisa sådana belopp, som man nu vill göra. En andra anledning
till, att herr statsrådet kunnat intaga denna ståndpunkt, torde väl
vara, att han hyst en förhoppning om, att det under loppet av år

1922 skulle komma att visa sig, att universitetets inkomster till
reservfonden skulle förbättra dess ställning, så att man skulle kunna
både rå med att göra denna avskrivning och ändå nödtorftigt
fylla de krav, som ställas på reservfonden. Med anledning av detta
sistnämnda ha vi tillåtit oss att i motionerna framlägga en liten
tablå över, hur det ställer sig med de nu beräkneliga siffrorna, om
man även tager med år 1922. Det är klart, att de siffrorna inte
kunna göra anspråk på att vara till varje krona fullkomligt säkra
— överhuvud kunna ju inga kalkyler i dessa tider göras så säkra.

Lördagen den 18 mars, e. in.

25 Nr 20.

att man vet att de slå in — men så mycket vågar jag lugnt påstå, Ang.
att de iiro de säkraste kalkyler, som vid denna tidpunkt överhuvud
kunna åstadkommas. Och de siffrorna, mina damer och herrar, visa Stationer och
att universitetets reservfond, så vitt man nu kan se, under loppet inrättningar
av 1922 så långt ifrån kommer att få sin ställning förbättrad, att vid Uppsala
denna tvärtom kommer att försämras, och detta av det enkla skälet un''ver81* ■
att vissa av de viktigaste inkomstposterna undergått en fullständigt ''lorts''^
katastrofal sänkning. Uppsala universitet har en mycket stor del
av sin egendom placerad i skogar. Dessa skogars avkastning, som
under föregående högkonjunktur årligen uppgick till väldiga belopp,
har nu gått ned så våldsamt, att man, om man tar hänsyn till uppkommande
förluster på inneliggande virke, icke tror sig om att för
år 1922 kunna räkna med mer än 26,000 kronor. Alltså, allt vad vi
nu kunna överblicka, så väl i bokslutet för 1921 som i tillgångar
och beräkneliga inkomster för år 1922, visar, att, om Kungl. Maj:ts
förslag bifalles, även med den förbättring man nu givit det i statsutskottet,
så kommer Uppsala universitet att sättas på en fullständig
svältkur i fråga om alla de anslag, som skola utgå ur dess reservfond.
Såvitt jag nu kan finna, finnas i nuvarande stund helt
enkelt inga tillgängliga belopp till disposition, och dock befinna vi
oss, såsom kammarens ledamöter behagade observera, endast i början
av året, och de behov, som skola täckas ur denna fond, inträda
ju först under årets lopp och framkomma sedan allteftersom året skrider
fram.

Under sådana förhållanden ha vi trott, att riksdagen dock icke
skulle vilja motsätta sig att nu på en gång göra upp med denna
kvarleva av kristidens svårigheter, som drabbat även detta universitet,
lika väl som kammaren är villig att göra det för Lunds universitet.
Detta betyder — och det kan icke nog inskärpas — alldeles
icke i och för sig något anslag till nya ändamål. Medlen måste
ju ändå på något sätt anvisas, och skulle de icke av riksdagen anvisas,
blir resultatet bara det, att de oundgängliga behov, som under
detta år uppstå, och de brister, som kunna uppkomma i universitetets
beräknade tillgångar, dessa behov och dessa brister måste ändock
täckas. Om de icke täckas med universitetets egna medel, så finnes
det ingen annan utväg än att gå till Kungl. Maj:t och riksdagen
med anslagskrav, och då får man i stället igen denna fråga nästa
riksdag, kanske vid någon följande dessutom. Det är således här
icke fråga om några egentliga nya utgifter, om man ser det ur statsverkets
synpunkt i dess helhet, därest man nämligen till statsverket
inräknar universitetets stora finansförvaltning. Det är endast fråga
om en bokföringsåtgärd, som gör, att universitetets ekonomi kan komma
på fotter igen i fråga om denna särskilda reservfond, som universitetet
behöver för att kunna sköta sina löpande behov.

Jag nämnde nyss, att det kunde synas en smula förmätet att
göra ett försök att vinna kammaren för att gå längre än statsutskottet
gått och bifalla motionerna. När jag ändå gör det försöket,
hämtar jag en viss uppmuntran därtill i det faktum, som kammarens
ledamöter liksom jag torde finna böra betyda något, att vid

Jir 20. 26

Lördagen den 18 mars, e. m.

Aluh

materiell m.m.
för vissa institutioner
och
inrättningar
vid Uppsala
universitet.
(Forte.)

ärendets behandling i första kammaren, omedelbart före slutet av
kammarens förmiddagsplenum, ett yrkande om bifall till motionerna
blev av kammaren bifallet utan votering, och, såvitt man av tillropen
kunde höra, så gott som enhälligt. Den ende, som uppträdde
ex officio å statsutskottets vägnar, nämligen representanten för högerpartiet
i vederbörande avdelning av utskottet, biskop Bergqvist,
förklarade rent ut, att han för sin del icke på något sätt skulle,
såsom orden folio, »känna sig stött», om kammaren skulle bifalla
denna hemställan. Och herr statsrådet, som först mot slutet av debatten
kunde deltaga i densamma, lät själv mycket tydligt förstå detsamma.

Jag tror verkligen, mina ärade ledamöter av denna kammare, att
man kan vara viss om, att, när detta skett i första kammaren, så
beror det icke bara på en viss känslostämning. Det gjordes icke
heller på grund av att den kammaren i dessa tider skulle ha mera
lätt att besluta en höjning av utgiftsstaten än denna kammare. Utan
det skedde uppenbarligen på den grund, att man fann de skäl, som
blivit framförda under debatten, så vägande, att det egentligen icke
fanns några betänkligheter mot att bifalla yrkandet.

Jag vågar därför, herr talman, även i denna kammare framställa
samma yrkande om bifall till motionerna. Jag tillåter mig
påpeka, att på grund av den nya upplysningen om de 40,000 kronor
i kommunalskatter, som ha tillkommit sedan föregående beräkningar
gjordes, detta yrkande, som vi från början gjort, i alla fall icke
innebär, att universitetet får hela den meddelade bristen täckt, utan
endast att man täcker det som återstår efter avdrag av de 40.000
kronorna. Det blir således i alla händelser en marginal på 40,000
kronor, som universitetet självt får svara för.

Jag har hört sägas, att man inom statsutskottet haft ett visst
misstroende mot den självständiga finansförvaltning, som universitetet
i Uppsala äger, och det kan ju hända, att några uttryck för detta
misstroende också kunna komma till tals här. Jag skall nu icke i
förväg gå in på att bemöta dem, men torde få återkomma, därest
anledning ges. Jag skulle dock vilja i förväg hemställa, om man
icke kan känna sig övertygad om att de medel, som på detta sätt
anslås, endast komma att avplana en balans, som universitetet nu
faktiskt har iråkat. Dessa medel komma icke på något sätt att lägga
hyende under någon som helst slösaktighet från universitetets sida.
Sådana äro sannerligen icke tiderna, och sådana äro icke universitetets
inkomster. Om detta belopp av kammaren beviljas, betyder
det bara, att man överhuvud bringar ställningen vid detta universitet
i just det läge, som statsrådet i motiveringen till statsverkspropositionen
har bestämt markerat såsom nödvändigt, det nämligen, att
reservfonden icke får alltför starkt beskäras, utan att fondens medel
i tillräcklig omfattning komma att stå till universitetskanslerns
förfogande för användande i enlighet med universitetsstatuternas
föreskrifter. Detta yttrande har i sin ordning hämtats från riksdagens
skrivelse i saken i fjol. Jag kan alltså icke finna annat än

Lördagen den 18 man*, e. in.

27 Nr 20.

att det skulle var i full överensstämmelse med denna skrivelse, om
nu kammaren vill bifalla motionen.

Om jag finge tillägga ännu ett ord, som bär en smula personlig
färg, så skulle det vara detta. De här närvarande kammarledamöterna,
som efter dagens mödor orkat följa med denna debatt,
tänka kanske, att här står nu bara en gammal universitetsman, som
icke kan underlåta att uppträda till försvar för den institution han
tillhört. Det är klart, att sådana affektionssynpunker icke varit mig
främmande, när jag överhuvud framträtt i denna sak. Men affektionssvnpunkter
tror jag icke heller böra vara främmande för denna
kammare i denna sak. Att hålla landets äldsta och största universitet
uti en sådan ekonomisk situation, att man icke formligen stryper
av alla möjligheter för detta universitet att under det nu löpande
och kanske följande år tillgodose de mindre behov, som endast från
reservfonden kunna tillgodoses, det, mina damer och herrar, borde
vara, hoppas jag, en synpunkt, som litet var kan skänka sitt beaktande.
Det är också en kulturfråga, som vi icke få alldeles skjuta
ifrån oss. Jag tror verkligen, att universitetets arbete och den roll,
som det spelar, gör det förtjänt av att denna kammare efter vad som
förekommit och efter det beslut, som första kammaren redan har fattat,
går att giva samma lilla förtroendevotum, som första kammaren
beslutat. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till min motion.

Med herr Eden förenade sig herrar Liibeck och Lundquist, fröken
Wellin samt herrar Björkman i Norrköping, Engberg, Dal gren,
Eurén och Åkerlund.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman, jag är så pass

gammal i riksdagen, att jag vet, vilken betydelse det har vilka som
underskrivit en motion, och vilken inverkan detta har på utgången
av en anslagsfråga, det vet jag också. Det är icke heller vidare
inbjudande för mig att i dag för andra gången uppträda mot min
ärade vän och partiledare, herr Edén, men i detta fall får sak gå
framför sympati och känsla.

Detta är ingen ny historia, som är uppkommen i dag vid behandlingen
av detta anslagskrav, utan det är eu gammal sådan, och
det gäller, huruvida riksdagen skall sluta upp med försöken att
bringa reda i frågan eller om vi skola låta det gå som hittills.
Riksdagens revisorer hava i likhet med flera ecklesiastikministrar
sökt få ordning i den ekonomiska förvaltningen av och ställningen
till riksdagen hos Uppsala universitets akademifond, och andra avdelningen
i statsutskottet har — i år för tredje gången —• med
allvar strävat att få papperen på bordet, men hittills har det misslyckats.
Jag har vid föregående riksdagar, såväl 1920 som 1921,
uppträtt i denna kammare och vädjat till Kungl. Maj :t att vidtaga
åtgärder som kunnat bringa klarhet över budgetsförslagen, men, som
sagt, hittills utan resultat. Jag hoppas, att andra kammaren i detta
fall skall stödja sina representanter i utskottet, då det gäller att få
reda i denna sak.

Ang.

materiell m.m.
för vissa institutioner
och
inrättningar
vid Uppsala
universitet.

(Forts.)

Nr 20. 28

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang.

materiell m.m.
för vissa institutioner
och
inrättningar
vid Uppsala
universitet.
(Forts.)

Till Uppsala universitet höra 56,000 tunnland skog och dessutom
enligt^ den uppgift vi fått av räkenskapsföraren cirka 30,000 tunnland
åker. Inkomsterna härav ha tillfallit denna fond och medlen
hava använts utan något riksdagens hörande. Universitetskanslern
och den nämnd, som förvaltar fonden, ha helt och hållet fått förfara
i anslagsväg som de funnit för gott.

När man nu ser, hurusom flera hundratusen kronor utgivits för
reparation av Gustavianum och för andra byggnader, utan att riksdagen
tillfrågats, men, när det gäller att få 150 kronor till resebidrag
åt skogsfogdens biträde, begäres anslag av riksdagen, då kan
det icke hjälpas, att man ställer sig mycket betänksam. Det är inför
sådana förhållanden, som vi så att säga måste ställa Uppsala universitets
akademifond inför det tvångsläget att vänta med större anslag
tills vi lyckats få tillfredsställande svar hurudan fondens verkliga
ställning är.

På en tabell i den kungl. propositionen visas hurusom medel
avsatts bland annat till en brandriskfond på 100,000 kronor. Nu
är varje arrendator skyldig att hålla sina hus vid gårdarna försäkrade.
Räntmästaren uppger, att då brandförsäkringsvärdena äro
för låga och då vederbörande bolag icke ville medgiva försäkring
till högre belopp, är man tvungen att ha en fond att reglera brandskador
med. Jag undrar emellertid, om arrendatorerna skola vara
tvungna att ha sina gårdar försäkrade i bolag, som vägra att taga
upp värdena till sådana belopp, att vederbörande arrendator är skyddad
i händelse av brand. Jag har aldrig hört talas om att man i
södra^ Sverige i dylika fall behöver riskera något, och hur skulle
det gå för alla dessa egna bönder, som icke ha några fonder att lita
till, i händelse av brand, och de icke skulle fått sina gårdar brandförsäkrade
någorlunda till fulla värdet? Vidare ha cirka 100,000
kronor avsatts till en fond, som är avsedd till täckande av beräknad,
ännu icke konstaterad brist, en eventuell brist, som man ännu icke
vet, om den uppstår. När nu Kungl. Maj:t ställt sig på den ståndpunkten
•—- förmodligen av samma skäl som utskottet, nämligen att
man behöver få klarhet i allt detta — och därför tillstyrkt endast
40,000 kronor, och då utskottet höjt detta belopp med ytterligare
40,000 kronor, på grund av att en skatt kommit till, som man icke
visste om, när propositionen gjordes upp, bör det av utskottet föreslagna
beloppet tills vidare vara tillräckligt.

Av de 30,000 kronor som avsatts till inköp av böcker, dels på
bokauktioner och dels på annat sätt, ha endast 10,000 kronor använts,
och 20.000 kronor äro kvar, vilka om trängande behov uppstå kunna
användas.

Beträffande, talet om den fonds storlek, som finnes vid Lunds
universitet, vill jag ha sagt, att dessa båda fonder icke böra ställas
emot varandra. Jag för min del har icke förr än nu, sedan denna
fråga blivit aktuell, hört, hur fonden vid Lunds universitet förvaltas,
och det har aldrig under dessa år varit anledning till någon anmärkning.

Lurdagcu den 18 mara, e. m.

29 Nr 20.

Då den föreliggande motionen inkom, förstodo vi ju, vilket värde Ang.
den hade, då den var framburen av sådana framstående män både i materiell m.m.
första oeh° andra kammaren. Detta gav oss anledning till att om tJionerlth
möjligt i någon man gå till mötes i enlighet med motionen att infordra inrättningar
uppgift på hur fondens ställning var den 31 december 1021, och vid Upphala
därför uppsköto vi ärendets behandling för att få klarhet på den universitet.
punkten. Det var emellertid icke möjligt; vi fingo veta, att räken- (Ports.)
skaperna icke voro avslutade och att det skulle dröja ännu en månad,
innan man kunde ge besked. Inför detta ha vi ansett, att det icke
är någon större fara å färde, och att man kan avvakta den utredning,
som Kungl. Maj:t anbefallt universitetet att inkomma med. Kungl.

Maj:t får sedan taga ställning till denna utredning och därefter lägga
fram anslagsbehoven till riksdagens prövning. Jag tror därför, att
man icke har någon anledning att vara orolig, utan att både kanslern
och akademienämnden mycket väl kunna klara sig med de penningar,
de ha inne i de avsatta fonderna.

Herr Eden nämnde, att dét skulle vara egendomligt, om det
äldsta universitetet i landet skulle förvägras tillräckliga medel att
röra sig med. Jag vill på detta svara, att det aldrig har varit
någons tanke, vare sig på avdelningen eller i utskottet, att vägra
eller neka detta. Det skulle väl vara en egendomlig representation
som riksdagen insätter i utskottet, som har den stora uppgiften att
ordna med våra kulturella värden, om den skulle vägra ett behövligt
anslag. Men vad vi begära, är att vi få reda och klarhet i förhållandena,
och jag hoppas, kammaren i detta fall skall ställa sig på utskottets
sida och icke på motionärens. Ty detta kunde leda dithän,
att man, om man låter udda vara jämnt, därigenom troligen slipper
några vidare vidräkningar med akademifonden.

För egen del får jag säga, att lyckas det icke i dag att få kammaren
med på detta, som jag kämpat för under tre riksdagar, då
lägger jag ned mina vapen, och då får det gå, som det vill med reservfondens
skötsel.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Edén: Herr talman! Jag tror i likhet med herr

Bengtsson i Norup, att förhållandena i Lund icke alls ha med detta
att göra, och jag vill hoppas, att kammaren fick ett fullt klart intryck
av, att förhållandena i Lund av mig ingalunda omnämnts, för
att jag på något vis skulle vilja komma åt universitetet i Lund. Det
har så tydligt understrukits, att det icke borde vara något tvivel
därom. Men å andra sidan kan herr Bengtsson i Norup icke förneka,
att det är dock en skillnad här i behandlingen av två varandra
fullständigt motsvarande anslagskrav; det ena, som kommer ifrån
Lund, framlägges fullkomligt obeskuret och bifalles av riksdagen,
men det andra, som kommer ifrån Uppsala, framlägges endast till en
bråkdel, och om utskottets förslag går igenom, så blir Uppsala universitet
icke hjälpt, medan däremot Lunds har blivit det. Jag drog
fram detta för att påvisa, att lika väl som man har de starkaste skäl
att gå Lund till mötes, lika väl bör man ha det i fråga om Uppsala.

Nr 20. 30

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang.

materiell m.m.
för vissa institutioner
och
inrättningar
vid Uppsala
universitet.

(Forts.)

Mot detta gör nu herr Bengtsson i Norup den anmärkningen, som
jag nästan kunde förutse: lian talar om att det här är »en gammal
historia», och den historien skulle innebära, att man sedan länge
har önskat att få, såsom han uttryckte det, mera reda och klarhet i
Uppsala universitets ekonomiska förvaltning. Det har riksdagens
revisorer begärt, säger herr Bengtsson, det har också utskottets andra
avdelning begärt, men ingendera har lyckats.

Mot detta skall jag be att få göra ett par anmärkningar. Först
och främst är vad herr Bengtsson i Norup här syftar på uppenbarligen
en förändrad uppställning och en förändrad beräkning av universitetets
ingående inkomster och utgående utgifter. Eu sådan
förändring är utan tvivel nödvändig och har av universitetsmyndigheterna
själva erkänts vara det, på grund av de förändringar, som
penningvärdet undergått under de senaste åren. Men, herr Bengtsson,
detta har ju éfckså universitet försökt åstadkomma. Redan i början
av år 1921, om jag icke tar miste, uppgjorde universitetet ett förslag
till en ny stat, vilket förslag inlämnades till Kungl. Maj :t för att
av Kungl. Maj:t prövas samt sedan givetvis av Kungl. Maj:t inarbetas
i framställningen till riksdagen om. universitetet. Det förslaget
har emellertid Kungl. Maj:t återremitterat, märk väl icke på
grund av några av universitetets begångna försummelser och ännu
mindre på den grund —- som man efter herr Bengtssons i Norup anförande
nästan skulle vara frestad att antaga — att universitetet skulle
sökt dölja någonting, utan helt enkelt av det skälet, att universitetet
måst grunda denna sin ekonomiska utredning på siffrorna från det
på den tiden senast tillgängliga räkenskapsåret 1920 och att efter

1920 års slut, såsom alla veta, ett så våldsamt fall inträffat i alla
pris och en så kolossal konjunkturförändring ägt rum, att hela den
beräkning, som gjorts upp på grundval av 1920 års siffror, naturligtvis
icke nu duger. Därför har universitetet fått saken tillbaka, och
därför skall man nu omarbeta hela förslaget efter det nya penningvärdet
och de nya ekonomiska förhållanden, som inträtt. Men att
detta ännu i denna dag icke kunnat ske, det är.— och det tror jag,
att herr Bengtsson, som är en erfaren och praktisk: man, kan ge mig
rätt i — mycket förklarligt, eftersom just de inkomstposter, som
universitetet har av sina egna tillgångar i skogar och akademiehemman,
äro, framförallt de förra, i oerhört hög grad beroende av konjunkturerna
och knappast kunna just nu med någon som helst säkerhet
beräknas. Detta är förklaringen till, att icke den nya staten ännu
har blivit klar, och icke någonting annat.

Sedermera har herr Bengtsson också i det sammanhanget anmärkt,
att man ännu icke blivit färdig med att förete resultatet av

1921 års förvaltning. Jag skall icke yttra mig därom, huruvida
det är någonting så fullständigt orimligt i, att en ekonomisk förvaltning
av denna omfattning icke har blivit klar med sitt bokslut, till
den tidpunkt, då andra avdelningen i statsutskottet begärde resultatet.
Universitetets drätselmyndigheter arbeta med en ganska liten
personal, kanhända också, vilket jag icke alls anser omöjligt, med
ett något tungt bokföringssystem. I varje fall ha de nog gjort sitt
bästa, ehuru de icke hunnit bli färdiga. Tills vidare är det dock

Lördagen den 18 mura, e. in.

i)l Nr 20.

ingen, som kan bestrida den ungefärliga riktigheten av de preliminära Ang.
siffror, som herr statsrådet tagit upp i propositionen, och som vi tilta inaHkompletterat
i motionen med andra uppgifter. _ tutioner och

Men så kommer det, som tydligen var kärnan i herr Bengtssons inrättningar
anförande: han ville inge kammaren den föreställningen, att univer- vid Upphala
sitetet rör sig med en sådan ofantligt stor summa av egna inkomster, uyversitet.
som de icke på villkor vilja släppa ifrån sig, att det icke duger 1 orts''''
att lämna vederbörande i okvald besittning därav, utan att den måste
in under den vanliga granskningen av statsutskottet och övriga
myndigheter.

Ja, hela den framställning, som herr Bengtsson nu gav — det
må han ursäkta mig —• visar allra bäst, att han åtminstone inte alls
har satt sig in i de allra enklaste grunderna för universitetets ekonomiska
liv. Förlåt mig, min ärade vän på Kristianstadsbänken,
men det är verkligen så. När man kan säga, att detta universitet
sitter med 56,000, jag minns ej om det var hektar eller tunnland, skog
och 30,000 tunnland åker och »tager inkomsterna av detta till sin
fond», som det sades, och sedan själv handskas med det, ja, herr
Bengtsson, då har man icke reda på det grundläggande faktum, att
hela denna inkomst av såväl skog som akademiehemman går in i universitetets
gällande stat, är där inräknad som en tillgång och av
statsmakterna tages i beräkning. Så har ock nu skett sedan många
tiotal av år. Vad universitetet får disponera över är endast skillnaden
mellan den beräknade behållningen och den verkliga behållningen,
sålunda det överskott, som kan uppkomma pa denna naturaförvaltning.
Det är detta överskott, som under krisåren uppgått till
stora summor, men som nu totalt sinar ut pa grund av de förändrade
konjunkturerna. Det är detta överskott, som man — det anser jag
vara fullkomligt riktigt — bör försöka att litet bättre beräkna; man
bör försöka göra beräkningarna bättre för både inkomster och. utgifter,
så att överskottet blir mera stabilt och man kan veta vad^inkomsterna
gå till. Detta har man ej kunnat göra under dessa år, men
man kommer att göra det, heTr Bengtsson, alldeles säkert, vare sig
andra kammaren nu fattar det ena eller andra beslutet.

Herr Bengtsson antydde vidare, att universitetet skulle ha avsatt
en hel del medel ur denna fond till ändamål, som han ej ville godkänna.
Jag var icke i stånd att anteckna dem alla, men jag nedskrev
åtminstone vad som syntes vara herr Bengtssons huvudanmärkning,
nämligen att man avsatt 100,000 kronor för att täcka »en brish som
ännu icke uppkommit». Därmed förhåller det sig helt enkelt sa, att
detta hänger ihop med, att universitetet gjort upp sitt nya förslag till
stat, såsom jag nyss nämnde, på grundvalen av 1920 års siffror; när
sedan den våldsamma nedgången i alla priser kom, när universitetet
icke kunde sälja sina stora virkespartier och vedpartier, när sålunda
hela den sidan rubbades, måste man räkna med, att en brist skulle
uppkomma, och därför avsattes med kanslerns godkännande denna
summa för täckande av den bristen. Skulle det nu bli sa, att universitetet
sluppe räkna med den numera omöjliga kalkylen, får man
ju hoppas, att det icke skulle bli just den brist man beräknat; men

Nr 20. 32

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang.

materiell m.m.
för vissa institutioner
och
inrättningar
vid Uppsala
universitet.

(Forts.)

att det ändå skulle kunna bli brist, anse åtminstone alla, som hava
med universitetets ekonomi att göra och kanslern bland dem, vara
allt för möjligt.

Herr Bengtsson antydde, att dessa penningar, de 100,000 kronorna,
åtminstone skulle kunna stå till disposition under 1922. Om detta
skall jag endast tillåta mig säga, att universitetskanslern Swartz i
dag i första kammaren har förklarat och för mig på tillfrågan direkt
bestyrkt, att detta låter sig icke göra. De 100,000 kronorna måste
stå till disposition för sitt ändamål, de kunna icke användas för något
annat ändamål. Finnas de kvar nästa år, ja, då får nästa års riksdag
taga dem till användning och göra bruk av dem, men under detta
år kunna de icke användas. Och under detta år har man därför, såvitt
nu kan bedömas, faktiskt ingenting att disponera över för de
ändamål reservfonden skall tillgodose.

Slutligen anförde herr Bengtsson, att vad han begärde var endast
reda och klarhet. Han hoppades, att denna kammare ej skulle
låta udda vara jämnt, ty lyckas det ej i dag att klargöra saken eller
sätta någon press på universitetsmjmdigheterna, så tager herr Bengtsson
sin hand ifrån detta stora revisionsverk, och då får riksdagen se
sig om, hur det går. Därom skall jag tillåta mig att saga, att det
är väl ändå icke herr Bengtssons mening att försöka påstå, att universitetsmyndigheterna
försöka smussla undan något, så att det icke
i vederbörlig ordning blir granskat och godkänt. Sådan är verkligen
icke den förvaltningen, det kan jag åtminstone av gammal erfarenhet
intyga. Och även om herr Bengtsson skulle taga sin hand ifrån verket.
har Kungl. Maj:t sin starka hand över universitetet, och det finns
ju flera i riksdagen än herr Bengtsson, som kunna alltjämt fasthålla
grundsatserna om att här skall bli önskad »reda och klarhet».

Andra kammaren behöver alldeles icke befara att, om den nu
bifaller motionen, det skulle betyda, att man later udda vara jämnt.
Nej, tyvärr, mina damer och herrar, det blir icke jämnt ^alls; det blir
udda i alla fall, ty universitetet kommer ändå icke att få hela den nu
existerande bristen täckt. Men man får åtminstone så pass mycket,
att man slipper under hela detta år arbeta under tTycket av att inte
över huvud hava några medel till ändamål, som Kungl. Maj:t och
riksdagen förutsätta skola tillgodoses av universitetets medel.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Lindskog instämde häruti.

Herr K y d é n: Herr talman! Jag är mycket tveksam av många
skäl. huruvida jag skall våga taga kammarens uppmärksamhet i anspråk
för denna sak eller icke. Betänksamheten gäller först och!
främst, att mitt anförande måhända kan komma att utnyttjas mot
den nuvarande universitetskanslern, på vilken jag sätter ett sa högt
personligt värde. Min tveksamhet grundar sig också pa, att det är
så ytterst mäktiga män som motionerat. Det är endast den bestämda
uppfattning jag kommit till under detta ärendes prövning att motio -

Lördagen den 18 mars, e. in.

113 Nr 20.

nen icke är sakligt grundad, som gör, att jag känner mig manad till
att uppträda mot dem i denna anslagsfråga.

Jag tillåter mig här till en början att något litet tala om, hur
man har förvaltat reservfonden vid Uppsala universitet de senare
åren, och var och en må sedan döma, huruvida det finns sakligt fog
för den jämmer, som här kommit fram angående det sätt, på vilket
statsutskottet är i beråd att behandla Uppsala universitet.

Herr Edén använde sig mycket skickligt av en felsägning av
herr Bengtsson i Norup, enligt vilken man kunde få den uppfattningen,
att hela avkastningen av akademihemmanen och akademiskogarna
skulle gå till reservfonden. Herr Bengtsson i Norup liksom
alla andra på statsutskottets andra avdelning visste, att det är beräknat
en viss inkomstsumma ifrån akademihemmanen och akademiskogarna,
som i den för universitetet fastställda staten går in på
inkomstsidan i universitetets stat. Jag har icke statsverkets liggare
med mig, men jag vill minnas, att den summan uppgår till 180,000
eller 190,000 kronor; jag gör reservation för det tiotusental kronor
som jag tilläventyrs kan minnas fel. Emellertid vet var människa,
att under krisåren framför allt skogarna hava avkastat oerhört mycket
mer än nyssnämnda belopp. Dessa merinkomster, som under högkonjunkturen
uppgått till flera hundra tusen kronor om året, gå in
i reservfonden utan vidare.

Man får en bild i den kungl. propositionen om vad tillgångarna
ett år kunna ha belöpt sig till i Uppsala universitets reservfond.
Detta meddelas av Kungl. Maj :t i en tablå på sidan 18 i tilläggsstaten.
Vi ha för 1921, efter en kalkyl som är gjord, haft ungefär 700,000
kronors tillgångar i reservfonden med ingående balans och influtna
inkomster framför allt från skogarna. Givetvis har det varit andra
belopp de andra åren, men jag förmodar, att de tidvis icke varit
mindre. Hur har man nu använt dessa medel, efter som man kommit
fram till det tillståndet, att Uppsala universitets reservfond beräknas
vara i det närmaste bottenskrapad vid det senaste årsskiftet?
Hur har man gått till väga för att göra av med så mycket penningar,
som dessa år kommit in i reservfonden? Det är naturligt att statsutskottet
ville ha reda på detta.

Eedan på den tid då jag som ecklesiastikminister skulle första
gången göra upp min andel i statsverkspropositionen, ansträngde jag
mig för att bilda mig ett omdöme om vad man rättvisligen kunde
taga ur reservfonden för att ej onödigtvis belasta statsbudgeten. Det
högt förtjänta gamla kansliråd som då var min föredragande säde,
att det väl närmast berodde på min ungdom och oerfarenhet, att jag
kunde hysa en förhoppning om att få reda på hur Uppsala universitets
reservfond stod på en sådan tidpunkt som den, då statsverkspropositionen
uppgjordes. Det hade intet statsråd före mig lyckats och något
annat skulle förmodligen inte heller lyckas. Min gamle medarbetare
i departementet gick i gTaven utan att ha lyckats att vid uppgörandet
av budgeten få en säker hållpunkt för bedömandet av reservfondens
ställning vid Uppsala universitet. Jag förmodar,. att
den högt aktade efterträdaren, som nu sitter på statsrådsbänken, lika Andra

hammarens protokoll 1922. Nr 20. 3

Ang.

materiell m.m.
för vissa institutioner
och
inrättningar
vid Uppsal a
universitet.

(Forts.)

JJr 20. 34

Lördagen flen 18 mars, e. m.

Ang.

materiell m.m.
för vissa institutioner
och
'' inrättningar
vid Uppsala
universitet.
(Forts.)

ledes kommer att ka lämnat sitt ämbete utan att kava lyckats lösa
den uppgiften att vid statsregleringens uppgörande ha en tillförlitlig
överblick över Uppsala universitets reservfonds ställning.

Vad har man då använt dessa penningar till? Efteråt får man
se ett och annat. Under dessa år har Uppsala universitet genom
kanslerns beslut, alltså utan Kungl. Maj :ts eller riksdagens hörande,
exempelvis byggt om Gustavianum och den gamla seminariebyggnaden
för universitetsändamål, vilket, enligt räntmästarens uppgifter,
gått till cirka 400,000 kronor. Gustavianum omvandlades till ett
museum, utan att regering eller riksdag åtspordes. Regeringen fick
först reda på det den dag, då allt var färdigt och ordnat och det var
fråga om att bevilja penningar för uppvärmning, belysning, vakthållning
m. m. för lokalen. Jag skulle vilja fråga min arade vän
herr Lindskog från Lund, som nyss instämde med herr Edén, om han
varit med om att Lunds universitet, som får gå till Kungl. Maj :t och
riksdagen för att sätta in en hiss i sin biblioteksbyggnad, utan
vidare genom ett kanslerns beslut beviljar bortåt en halv miljon kronor
för sådant ändamål. Eller tag året 1921, varöver tablå föreligger!
Hur har man kunnat ordna det så, att av de 700,000 kronor, som
funnos disponibla till utgifter, det fanns bara 82,000 kronor kvar vid
årets slut? Går man igenom den tablån, ser man snart ett och annat,
som åtminstone ådagalägger en synnerligen stor rörelsefrihet
för de akademiska myndigheterna med kanslern som beslutande, vartill
icke finnes motsvarighet i Lund. Det finnes t.. ex. en post på

103,000 kronor som är tagen — jag vet ej vilken tid det var, men
det var i varje fall så långt fram på året, att man borde kunnat se
ungefär vartåt det pekade med reservfonden — och avsatt — för vilket
ändamål? Jo, för det som i tablån kallas »nedskrivning av vissa
i universitetets räkenskaper redovisade obligationslån». Det ser ganska
oskyldigt ut, men när man tar reda på saken, finner man, att det
faktiskt icke innebär annat än att man tagit av reservfondens medel

103,000 kronor för att lämna till stöd för alla de många stipendiefonder
universitetet har, och från vilka de utgående stipendierna på
grund av sjunkande räntor skulle minskas. Man har som sagt tagit
av reservfondens medel och genom ett enkelt kanslersbeslut donerat

103,000 kronor till dessa fonder. Jag frågar återigen den instämmande
herr Lindskog: Ha ni kunnat göra någonting sådant i Lund,
som att taga 100,000 kronor av universitetets tillgångar och donera
dem till stipendiefonderna där?

Ännu märkvärdigare är en annan reservation, som skett under
år 1921. Enligt ett kanslersbeslut avsattes ^100,000 kronor för att
täcka den brist, som eventuellt kunde uppstå på de i universitetets
stat beräknade inkomsterna av spannmål, penningar och persedlar
från universitetets hemman och skogar. Hur är det med den saken:
Jo, på grund av att skogarna och hemmanen lämnat sa mycket mer
än’de 190.000 kronor — om jag nu minns rätt — som skulle ordinärt
gå in i staten, skulle det göras upp en ny stat, och däri skulle
räknas med större inkomster från skogarna. Sedan detta förslag till
stat inlämnats till Kungl. Maj :t, sjönk priset på skogsprodukter, och

Lördagen deu 18 mars, e. in.

35 Nr 20.

då ansåg man, att man bolde gardera sig mot eventuella förluster genom
att avsätta 100,000 kronor. Men hur gick det med den föreslagna
staten? Jo, den har Kungl. Maj:t tillbakavisat; den är ingenting
annat un ett pappersförslag, men det oaktat har här avsatts

100.000 kronor, som stå såsom eu fond för att möta eventuella förluster
på en stat, som icke Kungl. Maj:t eller riksdagen antagit och
som jag antar aldrig kommer att bli fastställd.

Jag undrar, var man kan söka en motsvarighet till en sådan ordning
som den, som förekommer här. Det är klart, att då man på detta
sätt under år 1921 av de 700,000 kronor, man har disponibla, tar

103.000 kronor till stipendiefonderna och avsätter 100,000 kronor på
detta underliga sätt för att möta förluster i en stat, som inte finns, då
kan naturligtvis reservfonden bli bottenskrapad vid årets slut. På
det sättet har den beräknade utgående balansen vid 1921 års slut
kommit ned till 82,000 kronor. Hade kanslern icke gjort dessa avsättningar,
hade fonden haft en behållning av 280,000 eller 290,000 kronor
i stället för 82,000 kronor.

Då kan man ju svara, som herr Eden försökt göra gällande, att
man icke kan ändra detta, därför att det redan är kanslerns beslut.
Ja, det beror på. Kanslern kan ju ändra sina egna beslut, och de

100.000 kronor, som äro avsatta att möta förluster på en stat, som
inte finns, de stå orörda i reservfonden, och det behövs inte mer än
att kanslern förklarar, att sedan Kungl. Maj:t icke godkänt den
staten, så behövas de penningarna inte mera. Då stå penningarna
till förfogande. Så är det med den saken. Där har man 100,000
kronor, som bara genom ett penndrag av kanslern kunna göras tillgängliga
för reservfondens behov. Nödställdheten är sålunda icke så
stor, som den ser ut på papperet.

Så skulle jag vilja säga ett par ord i fråga om 1922 års beräknade
stat, på vilken motionärerna bygga sina kalkyler. De ha naturligtvis
gjort dem i god tro på uppgifter från universitetet, men
jag har i statsutskottet försökt tränga igenom saken och se, hur det
verkligen är även med dessa belopp. Jag har den approximativa
staten här i min hand, lämnad av akademiräntmästaren Brandberg.
Det är på den, motionärerna byggt sina siffror. Som den huvudsakliga
utgiftsposten för det nu ingångna året har man räknat med

150.000 kronor för erforderliga anslag från reservfonden för avskrivningar
av skuldbelopp o. s. v. Jag var i tillfälle att gå igenom med
räntmästaren, hur man beräknat dessa 150,000 kronor, och jag fann
då, att detta belopp uppenbarligen inrymmer ej oväsentliga dolda, reserver.
I dessa 150,000 kronor ingick exempelvis ett sådant konto
som reparationer, vilket under krisåren varit uppe i över 60,000 kronor,
medan fredsutgifterna för motsvarande konto voro 18,000 kronor.
Varje människa torde förstå, att med 1922 års priser en dold
reserv inrymmes på denna punkt. En annan post, extra utgifter,
tryckning m. m., har under högkonjunkturen gått till mer än 77,000
kronor, och vid uppgörandet av den approximativa staten har räknats
med vida högre priser, än de under år 1922 gällande. Då man
nu i verkligheten har att bestrida utgifter efter väsentligt lägre tryck -

are!/.

malerie.il
för vissa institutioner
och
inrättningar
vid Uppsala
universitet.

(Forts.)

Nr 20. 36

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang.

materiell m.m.
för vissa institutioner
och
inrättningar
vid Uppsala
universitet.
(Forte.)

ningskostnader än de beräknade, ligger det en dold reserv också i detta
anslag. Min uppfattning är, att i den nu approximativt beräknade
staten för 1922 ligger säkerligen en dold reserv på åtminstone 50,000
på grund av fallande priser.

Sålunda, herr talman, den granskning, vi försökt i statsutskottet
ägna detta ärende, har enligt min uppfattning givit vid handen
först och främst, att av de ofantligt stora inkomster, som ha flutit
in under krigs- och krisåren, ha de akademiska myndigheterna genom,
kanslersämbetets beslut gjort en mängd mycket stora utgifter, som
vid systeruniversitetet i Lund icke få bestridas i annan ordning än
genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen, och vidare att vid senaste
årsskiftet de facto fanns en reserv på 100,000 kronor, nämligen
den berörda avsättningen för att täcka en eventuell brist i en stat,
som icke längre existerar. Dessa 100,000 kronor äro orörda och kunna
av kanslern göras tillgängliga, fastän de i tablån äro bokförda såsom
bundna. Följaktligen bör behållningen vid årsslutet icke beräknas
till 82,000 kronor utan till 182,000 kronor, för så vitt nämligen
kanslern vill göra penningarna tillgängliga. Vidare ligger i
det löpande årets stat dolda reserver därigenom att man räknat med
högre pris, än de nuvarande, vilket gör, att man i stället för brist
i reservfonden kan påräkna en väsentligt gynnsammare ställning för
densamma.

Då jag försökte tränga igenom detta ytterligt besvärliga problem,
som föranledde mycket arbete på avdelningen, var min ursprungliga
uppfattning och ståndpunkt, att man borde helt och hållet
följa Kungl. Maj:t och icke föreslå någon som helst ökning i
Kungl. Maj:ts förslag. Men så tänkte vi litet var, att det komme
att bli en stor strid och att vi, då det nu tillkommit 40,000 kronor
i skatter, som icke voro beräknade i den ursprungliga kalkylen, kunde
gå med på att föreslå en förhöjning i Kungl. Maj:ts förslag med
dessa 40,000 kronor. Därmed hoppades jag, att man skulle komma
ifrån några strider i riksdagen om detta anslag. Nu har striden
emellertid rullats upp av motionärerna, och då har jag ansett mig
pliktig att meddela de resultat, jag kommit till under de försök, jag
gjort att i statsutskottet tränga in i saken. Jag anser mig kunna
med synnerlig styrka påyrka bifall till utskottets hemställan, och jag
tror, uppriktigt sagt, att om motionärerna själva varit i tillfälle att
tränga in i saken på det sätt, som representanterna i utskottet gjort,
skulle de ha varit nöjda med utskottets förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Herr Edén började
med att låta kammaren förstå, att detta gällde endast en förändrad
uppställning av räkenskaperna. Ja, i så fall hade det icke
behövts någon lång diskussion, men det gäller själva användningen
av de stora inkomster, som universitetets akademifond har. Jag
ber att få säga herr Edén, att om någon här i kammaren möjligen
av mitt förra anförande fick den uppfattningen, att jag skulle ha

J.örilngen dcu 18 mars, c. in.

Kr 20.

den meningen, att det nuvarande systemet avsåge att dölja någonting
för kammaren, vill jag bestämt taga avstånd från en sådan tanke,
ty den har jag aldrig hyst. Men det är långt mellan att med vett
och vilja dölja något och att lämna klara uppgifter på hur landet
ligger, låt vara att underlåtenheten i hög grad kan bero på en tung
uppställning av räkenskaperna.

Hade det varit så, att detta ärende i år varit uppe för första
gången, då skulle jag ha gillat herr Edéns tanke, hur det skulle
ordnas. Men nu har saken varit uppe två gånger förut, särskilt år
1920, då jag vädjade till chefen för ecklesiastikdepartementet att
försöka taga reda på förhållandet. Detta har han också gjort, men
ifrån nämnden kom ingen sådan förklaring förrän långt in på förra
riksdagen, och den kom då så sent, att Kungl. Maj :t icke hann taga
ställning till denna sak, och därför kunde icke heller utskottet eller
riksdagen säga något därom.

Vi vilja icke ha en stat i staten, och vi fordra, att riksdagen
skall få vara den bestämmande över de medel, som nu i stor utsträckning
till olika ändamål beviljas av universitetskanslern ensam.

När herr Edén vill i mitt anförande inlägga den uppfattningen,
att det skulle vara min mening, att om jag toge min hand ifrån
denna revision, skulle det inte gå väl, och lugnar kammaren med
att Kungl. Maj:t ju finns, så vill jag svara, att Kungl. Maj:t har
ju försökt att taga reda på det, men misslyckats. Ty det är, som herr
Rydén nyss säde, att den stat, som är kommen, måste ju skickas
tillbaka med begäran om en annan.

Vidare säger herr Edén, att han förvånar sig över att jag som
praktisk man icke kan fatta de enklaste grunderna i denna stora
fråga. Ja, herr Edén, jag har visserligen endast folkskolebildning,
men jag kan läsa innantill, och jag vill säga, att de siffror, vi fått
i den tryckta berättelsen, de visa, att under det beräkningen av
inkomsten av skogarna upptagits till 7,000 kronor, har det beviljats
nära 15,000 kronor bara för att göra en beräkning av huru mycket
avkastning skogarna kunde ge. Detta anslag är beviljat på två år
med 7,500 kronor det ena året och omkring 7,000 kronor det andra,
men mitt under det man tar upp i staten nära 15,000 kronor för att beräkna,
vad avkastning skogarna kunna ge, tar man icke upp mer än

7,000 kronor för hela skogsavkastningen plus vad som går in i form av
ved till universitetet. När det sedan säljes för 250,000 kronor, då
förstår inan, att en sådan uppställning icke kan vara tillförlitlig.
Och man behöver icke vara vare sig universitetsman eller professor
för att kunna läsa ut, att här är det icke rätt beställt med uppställningen
och jämförelsen mellan en uppgjord stat och verkligheten.

Jag vidhåller alltså, herr talman, mitt yrkande om bifall till
utskottets förslag.

Herr Edén: Herr talman! Om herr Rydén var tveksam,

när han begärde ordet, borde i sanning jag vara det i ännu högre
grad. Ty det är verkligen att sätta kammaren på ett hårt prov, att

Ang.

materiell m.m.
för vissa institutioner
och
inrättningar,
vid Uppsala
universitet.

(Forts.)

Nr 20. 38

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang.

materiell m.m.
för vissa institutioner
och
inrättningar
vid Uppsala
universitet.

(Forts.)

den skall behöva se mig en gång till i talarstolen i kväll. Jag skall
emellertid lova, att det blir den sista. Men när herr Rydén också
till denna tveksamhet fogade det skälet, att den i någon mån berodde
på, att det var så ytterst mäktiga män, som väckt den här motionen,
då undrar jag, om icke kammaren log i sitt skägg -— i den mån
kammaren har något — och tänkte för sig själv, att den, som bevisat
sig vara den mäktige mannen i dag liksom i så många andra statsutskottsturneringar,
är icke en stackars ensam partiledare, utan det
är den ledande mannen i vederbörande avdelning av statsutskottet
nu som förut. Jag känner den största respekt för dessa mäktiga
män i utskottet, icke därför att de äro mäktiga, utan därför att jag
sätter värde på deras granskning. Men herr Rydén får ursäkta,
att jag kan icke finna mig i, att herr Rydén skall här i kväll framlägga
siffror och beräkningar av den art, som han har gjort, utan
att de åtminstone bemötas till kammarens protokoll.

Vad beträffar de stora inkomsterna till reservfonden, den stora
summan av 700,000 kronor, som herr Rydén lät skylta för kammarens
förvånade blickar, så var det ett ingående konto, som. motsvarats
av utgiftskonton av sådan art, att man kommit ned till en
behållning av 82,000 kronor. Nåväl, säger herr Rydén, det beror på
en hel del besynnerliga anstalter och bokföringar; här finnas »dolda
reserver», och det är dem, som han icke vill på detta sätt. låta
vara kvar, utan som han vill draga in till riksdagens disposition.
Jag skall strax återkomma till detta. Men jag skall tillåta mig att,
innan jag det gör, påpeka, huru herr Rydén söker väcka kammarens
indignation även gent emot det sätt, varpå reservfondens medel
verkligen ha använts. Och jag skall tillåta mig sedan att fråga,
huruvida det är rätt att göra denna användning till föremål för
indignation.

Det var två fall herr Rydén anmärkte på; bland dem först, att
universitetets myndigheter hade under de gångna åren — märk väl
under loppet av flere år — av reservfondens medel använt en summa,
som gick upp till 400,000 kronor och litet mer, för ombyggnad
av Gustavianum och en annan mindre byggnad. Där har det inretts
muséer, säger herr Rydén, och det har skett, utan att riksdagen
och Kungl. Maj:t fått veta någonting, förrän det gällt att anslå
pengar till bränsle och vakthållning. Huru förhåller det sig nu med
denna sak? För det första, vad Gustavianum beträffar, så här.
Detta är universitetets äldsta byggnad, den byggnad som bär sitt
namn efter universitetets verklige grundläggare. Gustavianum är
den gamla universitetsinstitutionen, som har stått där ärevördig
genom århundraden och tjänat olika ändamål, tills den nu i början
av 1900-talet befanns vara fullständigt obeboelig, varför också riksdagen
med fullt erkännande därav anslog medel för en ny institution,
den zoologiska institutionen, som skulle taga emot den professur,
vilken förut hade hållit till i Gustavianum. När då Gustavianum
blev tomt, befanns det först och främst, att den ärevördiga
byggnaden var i sådant skick, så att den helt enkelt icke kunde lämnas
oreparerad. Man måste ovillkorligen ställa ett sådant monu -

Lördagen den 18 mars, e. in.

39 Nr ‘20.

merit — och det tror jag verkligen kammaren har sinne för — i
sådant skick, att det är värdigt både universitetet och grundläggaren
och överhuvud taget hela landet. Och man ansåg, att man på.samma
gång måste passa på att använda denna gamla byggnad till en
hel del universitetsändamål, som ändå måste tillgodoses. »Museer!»
säger herr Rydén. Nåväl för all del, det är museer men vilka?
Det är det stora geologiska museet, det paleontologiska som i denna
stund innesluter, tack vare den representant ämnet för närvarande
har i Uppsala, kanske Europas främsta paleontologiska samlingar,
på grund av att de fått denna del av byggnaden till sitt förfogande,
på grund av att de fått ett storartat material från Kina — det är
de bekanta samlingarna av professor Gunnar Andersson —- och på
grund av vederbörande professors ganska enastående skicklighet att
"handhava detta material, uppställa det och gorå det användbart. Det
är det första. År icke det ett ändamål, som verkligen behövs för
universitetet? Vidare har man i Gustavianum universitetets konstmuséum
och så universitetets arkeologiska muséum dels för den nordiska
arkeologien och dels för den klassiska. Alltsammans sålunda
ändamål, märk väl, som äro av den art, att universitetet behöver
dessa museer för sin undervisning, och att om icke dessa ändamål
hade tillgodosetts genom universitetets medel, så hade universitetet
nödgats gå till riksdagen och av den begära pengar för samma
ändamål. Jag för min del tror och är övertygad om att riksdagen
i så fall hade bifallit sådana framställningar. På samma sätt är
det med den andra »mindre byggnaden». Det är det gamla folkskoleseminariet
invid universitetet. Där är nu inrymt det nya rasbiologiska
institutet och det statistiska seminariet. Detta rasbiologiska
institut har riksdagen nyss grundat. Riksdagen har utgått
från den förutsättningen, att universitetet skulle, skaffa lokal till
den nya institutionen. År det icke då bra, är det icke då riktigt, är
det icke för riksdagen själv mest behagligt, att universitetet har
använt de uppkommande överskotten för att av egna medel åstadkomma
dessa nya institutioner? Jag skall naturligtvis icke .bestrida,
att man kunde ha tänkt sig att gå till Kungl. Maj:t och riksdagen
för att inhämta deras medgivande till användningen av dessa pengar.
Men sådant hade icke skett förirt, när universitetet någon
gång hade haft några överskott att använda. Och jag vågar verkligen
påstå, att icke skall man komma och säga, att detta är en användning
av reservfondens medel, som skulle behöva göra andra
kammaren ovänligt stämd mot universitetets ekonomiska självförvalt -

Ancj.

materiell m.m
för vissa inåt i
tulioner och
inrättningar
vid Uppsala
universitet.

(Forts.)

Ullig.

Och sedan det andra. Här står nu herr Rydén och vill giva
kammaren den föreställningen, att det skulle vara någonting., jag
höll på att säga, otillbörligt — ibland när man hörde skiftningen
i hans röst, kunde man nästan undra, om det var något brottsligt —
att universitetet hade använt 103,000 kronor, som stå bokförda såsom
tagna ur reservfonden, för att nedskriva vissa obligationer;
herr Rydén angav själv syftet, nämligen att kunna utbetala stipendier
vid universitetet efter en viss ränta. Vad innebär det? Jo,

Nr 20. 40

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang. de t innebär helt enkelt följande. Under de föregående åren har uni j''ör

vissa insti- versitetet lyckats höja den genomsnittliga avkastningen på stipentutioner
och diefonderna från de fyra procent, som den var för några år sedan,
inrättningar upp till fem procent — högre är den icke. När nu nedgången inVlunivcrsiieta
^rä^ac*e oc^ universitetets inkomster minskades, så hotades uniW?(Forte)
'' ''versiketet av nödvändigheten att nedsätta stipendiefondernas avor
kastning på grund av de sjunkande inkomsterna. Ty universitetet,
som har dessa stora stipendiefonder, måste ju placera dem på olika
sätt; en stor del äro placerade i fastigheter, i skogar, i åkerjord,
och i samma ögonblick som inkomsten därav faller, sjunker inkomsten
för stipendiefonden. Då skall jag verkligen fråga: är denna kammare
av den meningen, att det är olämpligt att använda 100,000 kronor
för att reglera universitetets tillgångar av medel, för att stipendierna
skola kunna utgå efter den blygsamma räntan fem per
hundra till alla dessa hundratals fattiga studenter och studentskor,
som i de små stipendierna se en väsentlig del av sina möjligheter
att kunna uppehålla sig i Uppsala? Jag vågar påstå motsatsen;
de pengarna äro sällsynt väl använda. Och jag är förvissad om,
att om universitetet kommit på den tanken att vända sig till Kungl.
Maj:t och riksdagen med ett sådant förslag, skulle Kungl. Maj:t
och riksdagen med glädje ha, sagt ja till det för att icke i denna
hårda tid också behöva nedsätta stipendiefondernas avkastning till
ännu lägre belopp. Den sortens exempel på missförvaltning, vågar
jag påstå, är ingen missförvaltning. De äro tvärtom bevis för att
universitetet handhaft sin ekonomiska självförvaltning på ett lyckligt
och, som jag tror, för alla, som vilja se rätt, ett mycket gott
sätt.

Sedan kom till sist det som skulle vara det egentliga argumentet
för att icke något ökat anslag behövdes. Här finns, säger herr
Rydén, »dolda reserver». Vilka voro de då? Jo, det ena var detta
belopp av 100,000 kronor, som blivit avsatt för att möta eventuell
brist. Vi ha talat om det förut. Och det andra, ja, det andra fick
herr Rydén fram genom en slags exegetisk utläggning av räntmästarens
approximativa beräkning för 1922 års stat, där han emellertid,
märk \^il, icke kunde säga någonting annat än att de och de
beloppen voro för högt upptagna, och att här »måste» finnas dolda
reserver. Han inskränkte sig till att ett ögonblick åtminstone antyda,
att det kunde bli en 50,000 kronor. Jag kan icke följa den
granskningen i detalj, tyvärr, ty jag har icke varit beredd på, att
man skulle gå in bär i en detaljundersökning, i vad mån reparationer
kunde gå till det och det beloppet och tryckningskostnader
etc. till det och det beloppet. Men jag måste säga, att med den läggning,
. herr Rydén gav sitt anförande här, ser det ut, som om han
verkligen skulle vilja göra gällande, att universitetsmyndigheterna
med avsikt tagit upp dessa till högre poster för att få en dold reserv.
Utan att ha varit i tillfälle att granska, vad myndigheterna
därvid gjort, vågar jag bestämt säga, att det kan helt enkelt icke
vara möjligt, ty så skötes icke denna förvaltning, och universitetet

Lördagen den 18 mars, e. in.

41 Nr 20.

måste väl för resten veta, att ingenting kunde vara oklokare än att
försöka det. Tills vidare sätter jag således ett mycket stort frågetecken,
eller två, ett i början och ett i slutet, på herr Rydéns beräk-J tutioner och
ning att det skulle kunna uppstå någon slags behållning på 50,000 inrättningar
kronor eller så vid pass på 1922 års ifrågavarande stat. Upphala

Vad beträffar de 100,000 kronorna, som avsatts för att möta umVRra,lcL
eventuella brister, anmärkte herr Rydén: ja, men det berodde på d,orts-)

att man gjort upp en stat, som sedan befanns vara felkalkylerad;
nu gäller icke den staten; alltså behöver man icke de 100,000 kronorna.
Ja, det beror på. Det kan ingen i detta ögonblick veta.

Ty ännu är den nya staten icke ens förslagsvis uppgjord, än mindre
av vederbörande myndigheter fastställd. Ett faktum är, att universitetet
har avsatt pengar och att kanslern inför sittande första
kammare förklarat, att han anser sig icke kunna disponera dessa
pengar till något annat ändamål. Han anser sig böra behålla dem
för den eventualiteten, att det skulle bli sådana brister. Jag kan
endast säga, att sådant läget är, stån den summan icke till förfogande.
Det är möjligt, att en större eller mindre del därav kan
komma att vid årets slut stå till förfogande. Men nu finns den icke,
och ingen ansvarig universitetsmyndighet vågar, förmodar jag, disponera
den.

För resten, även om det skulle mot förmodan bli på det sättet,
att de 100,000 kronorna bli disponibla, huru står då hela den här
affären, om vi göra ett hastigt överslag? Jo, den står så, att efter
nu tillgängliga beräkningar, frånsett de 100,000 kronorna., har universitetet
att räkna med en brist, som icke är täckt, på 88,000 kronor.

Om vi nu också räkna med, att universitetet skulle få om ett år de

100,000 kronorna, sedan man har balanserat bristen ett helt år, så
skulle det bli ett disponibelt belopp i detta osannolika fall på 12,000
kronor. Med de 12,000 kronorna skulle då universitetet under detta
år täcka alla de behov, som reservfonden skall svara för. Är det
någon rimlighet i ett sådant resonemang? Det går helt enkelt icke.

Det står icke till att göra så. Universitetet kan icke reda sig med
detta; resultatet blir efter all sannolikhet endast, om man går den
vägen, att universitetet kommer på balans och nödgas gå in till nästa
års riksdag för att få denna balans täckt.

Efter allt vad som sagts om denna sak, där jag tyvärr varit
ensam och där jag icke är alldeles säker på, att det gamla Ibsenordet
gäller, att den ensamme är den starkaste — det skulle glädja
mig, om så vore — kan jag icke underlåta, herr talman, att säga,
att kammaren gjorde rätt, om kammaren nu en gång för alla gjorde
upp den här historien och lagade så, att vi icke nästa år skola behöva
komma igen med en sådan fråga — nästa år, då jag känner mig
övertygad om att riksdagen får ännu svårare att göra upp budgeten
än den haft och har detta år. Då är det bättre för riksdagen att
göra slag i saken nu, och för universitetet är det ovärderligt, om så
sker, men det kunde leda till de mest betänkliga följder, om så icke
sker.

Jag vidhåller fortfarande mitt yrkande.

Nr 20. 42

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang- Herr Lindqvist i Halmstad: Herr talman! Efter att med

^förvissainsti- största intresse ha åhört den debatt, som här förts på denna punkt, och
J tutioner och särskilt efter de upplysningar, som av herr Rydén här lämnats, är det
inrättningar för mig omöjligt att rösta för vare sig utskottets förslag eller reservid
Uppsala vationen, och efter att hos talmannen ha gjort mig underrättad om,
^FortsV icke proposition kommer att ställas på Kungl. Maj ds förslag,

( 0 '' utan att yrkande därom göres, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt.

I detta yttrande instämde herr Bäcklund.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner på de yrkanden, som därunder förekommit; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 13—27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28.

Lades till handlingarna.

Punkterna 29—37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38.

Lades till handlingarpa.

Punkten 39.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkternå l och tf.

Lades till handlingarna.

Punkten 42.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 43.

Lades till handlingarna.

§ 3-

Ang. Vidare upptogs till behandling konstitutionsutskottets utlåtan minskning_av

de, nr 9, i anledning av väckt motion om minskning av riksdags nksdagsman-

männens arvoden.
nens arvoden.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 1, hade herr Jansson
i Edsbäcken hemställt, att riksdagen ville besluta, att § 12 riks -

Lördagen den 16 mara, e. in.

43 Nr 2a

dagsordningen måtte ändras så till vida, att däri fastställda dag- . An9-traktamente för riksdagens ledamöter måtte minskas med en tredjedel,
eller, om det ansåges lämpligare, att förenämnda § måtte erhålla nena arvoden.
samma lydelse, som den hade före år 1921. (Ports.)

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

1) av herrar Jansson i Edsbäcken och K. A. Westman, som föreslagit,
att riksdagen måtte såsom vilande antaga följande förslag till
§12 riksdagsordningen.

§ 12.

Ledamot av första kammaren, som icke är bosatt å ort där riksdag
hålles, åtnjuter av statsmedel ersättning för resekostnad till och
från riksdagen samt i dagtraktamente under riksdagen 25 riksdaler,
vilket dagtraktamente dock ej må överstiga sammanlagt 3,500 riksdaler.
Ledamot, som under lagtima riksdag efter beviljad ledighet
besöker hemorten, äge att av statsmedel undfå ersättning för därav
föranledd resekostnad, dock högst för två resor fram och åter.

Ledamot av första kammaren, som är bosatt å ort där riksdag
hålles, undfår i dagtraktamente 19 riksdaler, vilket dagtraktamente
dock ej må överstiga sammanlagt 2,660 riksdaler.

Den ledamot av kammaren, som icke i rätt tid vid riksdagen
sig inställer, skall för varje dag han utebliver vara förlustig det
honom enligt föregående moment tillkommande dagtraktamente.

Vill ledamot av kammaren befattningen sig avsäga, äger han
det göra vid valtillfället eller sedermera, mellan riksdagar, hos Konungens
befallningshavande;

2) av herr Magnusson i Tumhult, som i huvudsak instämt med
herrar Jansson i Edsbäcken och K. A. Westman, men ansett, att arvodet
endast borde utgå under 4 månader;

3) av herr Clason mot motiveringen;

4) av herr Reuterskiöld, som ansett, att viss del av motiveringen
bort utgå; och

5) av herr Stendahl mot viss del av motiveringen.

Utskottets hemställan upplästes. Därefter yttrade:

Herr Jansson i Edsbäcken: Herr talman! I många för

att icke säga i de flesta fall, då motioner väckas särskilt i denna
kammare, ha de avsett nya eller ökade anslag till olika ändamål.

Det är sällan några förslag framkomma om begränsning av anslagen.

Jag har nu försökt mig på att gå eu motsatt väg och motionerat om
begränsning av statsutgifterna. Det bär upptagits ganska olika.

Såväl i pressen som av enskilda personer har man fått höra klander,
för att man slagit in på den vägen. Somliga ha sagt, att det endast
varit en gest utåt, därför att det kan ju i alla fall icke genomdrivas
förrän vid 1925 års riksdag, och i så fall skulle det icke vara ange -

Nr 20. 44

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang.

minskning av
riksdagsmännens
arvoden.
(Forts.)

lägnare att motionera om saken, än att man kunnat vänta till 1924.
Det var för mig icke alls obekant, att det var en grundlagsfråga,
som alltså icke kunde genomföras förrän efter nya val. Men i dessa
oroliga tider veta vi väl icke, huruvida icke riksdagsupplösning kan
komma till stånd före 1925. Det är kanske t. o. m. sannolikt. Man
ser ju redan nu, hurusom i en del av pressen ordas om och även kräves
riksdagsupplösning. Under sådana förhållanden ansåg jag mig redan
nu kunna komma med min framställning. Men det andra skälet varför
jag kom^fram med mitt förslag var, att jag motsåg, att årets riksdag
skulle få lov att vidtaga begränsningar, när det gäller arvodesfrågor
av olika slag, och då tänkte jag att om riksdagsmännen ginge före
med efterföljansvärt exempel och nedsatte sina arvoden, skulle dessa
nedsättningar för andra befattningshavare kännas mindre tungt.
Det anser jag alldeles givet, att för den som drabbas av nedsättning
skall det kännas mycket tungt, när han vet, att riksdagsmännen, som
själva bestämma sina arvoden, icke vidtaga några åtgärder med avseende
a dessa, trots att tiderna blivit sådana, att levnadsomkostnaderna
minskats. Det har även skämtats därom, att jag ämnar
mig icke tillbaka hit nästa period, och i så fall var det lämpligt att
komma fram med ett sådant förslag, för att jag icke skulle unna
andra att mottaga stora arvoden.

Intet av de skäl, som förebragts vare sig i pressen eller av enskilda
personer, har varit drivfjädern för mig att framkomma med
förslaget, utan jag har sett saken uteslutande ur besparingssynpunkt.

Herrarna kanske icke ens ha gjort sig besvär att räkna efter,
vad den begränsning jag motionerat om skulle innebära för statsverket.
Jag föreslog en sänkning med Va eller att man eventuellt skulle
återgå till de arvodesbestämmelser, som gällde före 1921. Inom utskottet
fann jag mig föranlåten att gorå en viss prutning på detta,
ty jag trodde jag skulle få litet mer sympatier, om jag gick med på
ett arvode av 25 kronor. Men det visade sig, att- jag fick ändå ingen
av utskottets ledamöter särskilt från förstakammarhåll med på det,
och då tyckte jag det icke var skäl att gå tillbaka till mitt yrkande
i motionen, utan i den reservation, som avgivits av mig och herr Westman,
ha vi stannat vid att föreslå ett arvode av 25 kronor. Denna
lilla nedprutning av 7 kronor för dem, som äro bosatta i landsorten,
och något mindre för dem, som äro bosatta i Stockholm, åstadkommer
emellertid en besparing av minst 370,000 kronor om året. Det är
icke småsummor. Därtill kommer, att riksdagens revisorer ha sina
arvoden bestämda efter de arvoden, som utgå till riksdagens ledamöter.
Och om jag icke är oriktigt underrättad är det så, att även
riksbanksrevisorerna i landsorten ha sina arvoden beräknade efter
riksdagsmännens arvoden. Således skulle denna besparing komma
att uppgå till rätt avsevärda belopp.

Utskottet har emellertid icke velat lyssna på det örat, utan
i stort sett kan man ju säga, att den stora majoriteten har varit för
avstyrkande. Emellertid finner jag det synnerligen anmärkningsvärt,
att ingen av utskottsledamöterna från första kammaren kunnat

Lördagen den 18 mars, o. m.

45 Nr 20.

biträda mitt förslag. Det är icke så många år sedan det var en
iorstakammarledamot, som sade till mig, att »när den dagen kommer,
att arvode skall införas i första kammaren, då vill jag icke sitta där
längre» Nu tiar den dagen för länge sedan kommit, att första kammarens
ledamöter fått arvode, och nu befinns det, att de icke ens
vilja vara med om en sänkning av detsamma.

Varför man kan anse skäligt att sänka riksdagsmannaarvode! ha
vi angivit i var reservation. Levnadsomkostnaderna hava sedan
fjolåret minskats betydligt, och ur denna synpunkt vore det välbetänkt
att också nedsätta arvodet, och som jag sade förut, skulle
det tillfredsställa manga andra, som måste vidkännas nedsättningar
i sina löner och arvoden, om de visste, att riksdagsmännen själva
ginge före med gott exempel.

Vid utskottets utlåtande har fogats en bilaga, som utvisar, att
arvodena i främmande länder äro väsentligt högre än vad som förekommer
här i vårt land. Denna bilaga får man icke fästa sig
sa värst mycket vid, ty dels är det så olika penningvärden i de olika
länderna, och dels framgar det icke alls av bilagan, huru länge riksdagen
pågår i de olika länderna. Även om årsarvodet är väsentligt
högre, kan det hända, att riksdagen .pågår längre, så att det därigenom
i verkligheten blir mindre än vad det ser ut, att döma av bilagan.

. Nu förstår jag mycket väl, att det icke är möjligt att vinna
majoritet i denna kammare för bifall till denna reservation, som jag
tänker yrka bifall till. När första kammaren avslagit förslaget lian
det i alla fall icke föranleda någon åtgärd nu, men jag lovar, att
för den händelse jag lever, skall jag återkomma med förslaget vid
1924 ars riksdag. Det kan hända, att tiderna då ändrats, så att
man icke kan stanna vid de 25 respektive 19 kronor, som jag nu
föreslagit i reservationen, utan jag känner mig obunden att då komma
iram med förslag om ännu lägre belopp.

Ifall riksdagen velat gårned på det moderatare förslaget, skulle
det hava vant en fördel i många avseenden. Jag är emellertid icke
blind för att det finns en annan väg att åstadkomma sparsamhet i
detta hänseende, och det vore genom att vidtaga en väsentlig begränsning
av ledamöternas antal särskilt i andra kammaren och, varför
icke, även i den första. Det skulle också vara ett sätt att åstadkomma
väsentliga besparingar. Nu har jag icke velat gå fram
pa den vagen, men finner jag, att kammaren icke är villig att vara
med om att spara genom att begränsa arvodet, torde det'' föranleda
till att man maste försöka gå den andra vägen ett annat år och söka
ta en minskning i ledamöternas antal, så att man därigenom kan
åstadkomma besparingar.

. JaS skall emellertid icke uppehålla tiden längre, utan jag tillåter
mig att yrka bifall till den av mig och herr Westman avgivna reservation,
som är fogad vid utskottets utlåtande, och jag skall också
pa förhand be om ursäkt, om jag kommer att besvära kammaren med
ep votering.

Ang.

minskning av
riksdagsmännens
arvoden.
(Forts.)

Jir 20. 46

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang.

minskning av
riksdagsmännens
arvoden.
(Forts.)

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar:

Herr Bodén: Herr talman! En av de stora frågorna i denna
tid är ju, hur staten och kommunerna skola få sina finanser att gå
ihop, när inkomsterna sina, såsom nu sker. Jag för min del kan icke
förstå annat än att det gäller att spara. Och efter vad jag kunnat
finna i dag och redan förut, äro riksdagens ledamöter livligt intresserade
av sparsamhet. Jag kan icke finna annat än att en nedsättning
av riksdagsmännens arvode är berättigad. Det är enligt
min uppfattning riksdagsmännens skyldighet att föregå andra med
gott exempel,, och här tror jag, att vi skulle kunna föregå med ett
gott exempel. Det kan ju vara möjligt, att riksdagsmännen icke fått
kompensation för dyrtiden, men man får också beräkna, att riksdagsmännen
få sitt arvode två år till, och då tror jag, att de fått kompensation
för dyrtiden.

Jag ber att i likhet med min bänkkamrat herr Jansson i Edsbäcken
få yrka bifall till den av honom och herr Westman avgivna
reservationen.

Herr Engberg: Herr förste vice talman! De båda före gående

ärade talarna, som yrkat bifall till den reservation, som finnes
fogad vid konstitutionsutskottets utlåtande, ha sona en utgångspunkt
för sitt betraktelsesätt gjort gällande, att under en tid, då besparingar
skola genomföras på alla områden, riksdagsmännen böra gå före
med gott exempel och sänka sina egna arvoden. Ja, detta resonemang
skulle kanske låta höra sig, men jag ber kammaren om ursäkt, om jag
nödgas säga rent ut, att den här motionen av herr Jansson i Edsbäcken
är nog icke så mycket väckt för kammarens ledamöter som
fast mera. såsom en gest utåt galleriet. Det kan ju vara mångahanda
ting att göra politik i. Den ene gör i ett och den andre i ett annat.
Men jag får säga, att till den betänkligare sorten av politik hör den,
som ligger under denna motion, där man inför en sockenopinion
kanske hemför en lättköpt viktoria, men där man dock, då saken kommer
under allvarlig prövning, demaskeras mer eller mindre såsom
anhängare av en demagogi, som man i dylika frågor borde slippa.
Ty, mina herrar, hur har sakläget varit? Jag vet själv såsom ledamot
av den socialdemokratiska gruppen, hur vi fått förfara under de
gångna åren på vårsidan, da vi fatt skramla ihop inom partigruppen
för att hjälpa obemedlade kamrater att kunna stanna kvar i Stockholm.
Förhållandena hava varit sådana för många, att deras enda,
inkomst varit deras riksdagsmannaarvode. De ha haft hustru och
barn hemma, och inkomsten av riksdagsmannaarvodet har måst fördelas
mellan mannen, som vistats i Stockholm,. och familjen därhemma.
Jag vädjar till eder, mina herrar, om ni anse det vara rim
och reson, att man skall kunna kräva nedsättning av riksdagsarvodena
under sådana förhållanden, särskilt da en jämförelse mellan dessa
arvoden och dem, som förekomma i främmande länder, visar oss, att
vi hava blygsammare arvoden än på andra håll.

Lördagen den 18 mars, c. m.

47 Nr 20.

Om herr Jansson i Edsbäcken och hans kommittenter vilja gå
in för sin princip, skall jag giva herrarna ett ganska acceptabelt
recept, och det är, att ni inför en glidande skala. Tag taxeringsvärdet
på hemmanet till exempel eller antalet kor och grisar som utgångspunkt
för lantmännen; ju mera kor och grisar och ju större
hemman desto mindre arvode, och när det gäller inkomsttagare motsvarande
skala, så att den som har större inkomst får mindre arvode.
Då kommer man åtminstone rättvisan någorlunda nära. Men genom
att förfara på det här sättet är det uppenbart, att den oskyldige så
att säga drabbas med den skyldige.

Det är i detta sammanhang en annan sak, som jag verkligen
måste något beröra, och det är den allmänna tendensen i reflexionerna
kring dylika attacker emot riksdagsmännens arvoden, vare sig attacken
anförts, av herr Lithander eller av herr Jansson i Edsbäcken.
Man måste ju lyssna till ackompanjemanget också från rösterna därute.
. Det har pågått sedan lång tid tillbaka en trafik, vars innersta
mening är ganska självklar och ganska uppenbar, och det har varit
att söka degradera riksdagens anseende i allmänhetens ögon. Vi
ha sett en tongivande tidningspress år ut och år in göra sig lustig
och löjlig över nivån i den svenska riksdagen, kälta dag ut och dag
in på riksdagsmännen och deras arbete. Det finnes en sorts journalistik,
som tagit detta till specialitet, och jag har ofta tänkt, att det
skulle vara roligt att hava de höglärda och visa herrarna där uppe
här nere i kammaren och få taga ett nappatag med dem och se, vad
det är för herrar, som sitta och skriva i dessa tidningar och se, vad
de gå för, vad det är för en strålande intelligens de utveckla och med
vilken rätt de sätta sig till domare över den svenska riksdagen, dess
intelligens, dess kompetens o. s. v. Jag ber herr förste vice talmannen
om ursäkt, men jag har verkligen haft ett behov att få säga
ut detta en gång, även om det skulle bli ett oväsen på det hållet,
där hela denna kritik framkommit.

Jag finner det fullständigt meningslöst att gå in på något
försvar för konstitutionsutskottets ståndpunkt. Det är klart angivet
här i utskottets motivering. Jag vill endast säga, att herr
Jansson i Edsbäcken dock borde komma ihåg, att vi veta i detta
ögonblick ganska litet om hur prisförhållandena kunna gestalta sig
år 1925, ty med de omkastningar, som alltjämt äro möjliga i världens
ekonomiska förhållanden, och med de utsikter som alltså finnas
till att vi kanske stå inför något annat än den normala prisnivå, vi
drömt om, kan det vara mycket möjligt, att ett beslut efter dylika
linjer skulle ställa oss inför nödtvånget att omedelbart efter nästa
val företaga en ny revidering. Redan detta borde hava manat heTr
Jansson i Edsbäcken till varsamhet och hindrat honom att rusa iväg.
Men man vill ju genom en dylik motion göra den flotta gesten.
Det är såsom när Cyrano de Bergerac till sin vän, som förebrår
honom, för att han kastar börsen till skådespelaren, säger: men gesten,
kära bror! Det är denna gest, herr Jansson i Edsbäcken, som jag
skulle vilja tillbakavisa, och det är därför, som jag, herr förste
vice talman, sorkar bifall till konstitutionsutskottets hemställan.

Ang.

minskning av
riksdagsmännens
arvoden.
(Forts.)

Nr 20. 48

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang.

minskning av
riksdagsmännens
arvoden.
(Forts.)

Herr Pettersson i Köping: Herr förste vice talman! Jag
skulle kunna inskränka mig till att endast ansluta mig till vad som
av herr Engberg framförts, men då jag själv personligen tillhör just
den kategori av riksdagsmän, som uteslutande äro beroende av riksdagsarvodet
under riksdagstiden, anser jag det vara lämpligt att
här säga några ord. Det nuvarande riksdagsarvodet kan ju vid första
påseendet anses vara ganska stort, men tager man i betraktande
det, som förut här också framhållits, nämligen att först och främst
måste representanten uppehålla sig här i Stockholm och vidare har
han familjen, som måste underhållas i landsorten, så vågar jag försäkra
kammarens ärade ledamöter, att man får icke vara alltför
frikostig, om det skall kunna gå ihop.

Därtill kommer en annan omständighet, som vi måste taga med
i räkningen. Såsom vi känna till, hava riksdagarna under de senaste
åren i avsevärd grad förlängts. Riks dags arvodena utgå under en
viss begränsad tid, och det har hänt, att riksdagen varit samlad ända
till inemot midsommar. Alltså hava riksdagens ledamöter under sa
gott som en hel månad icke käft att uppbära något arvode. Den
kategori av riksdagsmän, som jag närmast skulle tala för, måste
givetvis även under denna tid svara för sig och sina familjer.

Det göres här i utskottsbetänkande^ jämförelser med förhållandena
i andra länder, och jag tror icke såsom lierr Jansson i Edsbäcken,
att man icke bör fästa så stort avseende vid dessa jämförelser.
Jag har tvärt om den uppfattningen, att konstitutionsutskottet i detta
fall kan stå för vad det skrivit. Gör man nu en jämförelse med vad
riksdagsmännen ha i andra länder, kan jag verkligen icke finna,
att de arvoden, som riksdagens ledamöter hava här i Sverige, kunna

anses oskäligt höga. . , , ..

Jag ber därför, herr förste vice talman, att med dessa enkla
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Carlströmi Helgagård: Herr talman, mina damer och
herrar! Herr Engberg har förkunnat, att det är blott en gest man
gör, när män uppträder och talar för motionen i denna fråga. Jag
vill’dock säga, att vare sig det uppfattas som en gest eller icke, måste
jag säga några ord. .

Jag har nämligen den uppfattningen, att da de nuvarande arvodena
bestämdes, hade vi litet var en känning av, att vi gingo en
smula för långt. Det var den allmänna vilda jakten på alla områden,
som behärskade sinnena i landet och även riksdagen. Man tyckte
sig aldrig kunna få tillräckligt mycket. Jag tror emellertid,_ att
någonting har hänt sedan den tiden, och var och en, som verkligen
vill försöka sätta sig in i förhållandena, maste hava klart för sig,
att vi nu leva i en tid, som icke på långt när är så svår, som den, när
dessa arvoden bestämdes. Vi maste också ha klart för oss, att det
icke blott är vi här i riksdagen, som måste taga mindre arvoden,
utan hela vårt folk måste bereda sig på att under den tid som kommer
sänka sina anspråk och sin levnadsstandard. Jag tror icke, att
vi komma igenom denna tid på annat sätt. Och jag tror därför, att

Lördagen den 18 mars, c. in.

4(J Nr 20.

det icke är så lämpligt att bagatellisera saken och suga, att (let blott
är en gest och att vi naturligtvis inte avse något därmed. Var och
eu må tycka vad han vill, men jag anser och vill, att vi skola försöka
gå tillbaka till något lägre arvoden. Det är väl ändå onekligen
så, att det skulle väcka en viss uppmärksamhet i landet, om riksdagsmännen
för sin egen del skulle vilja bibehålla samma arvoden,
under det att de naturligtvis bli tvungna att sänka löner och arvoden
på andra områden.

Herr Engberg säger, att det är en betänklig sak att föra en sådan
här »sockenpolitik». Ja, mer. det är väl ändå betänkligare att
föra en sådan politik, att man ständigt försöker få bättre betalt,
utan att göra klart för sig, om vi gå i land med det i längden.

Nu är det ju visserligen så, att motionen icke kan leda till något
resultat i år, därför att första kammaren avslagit densamma, och
det är ju också på det sättet, att i varje fall skulle resultatet, utan
riksdagsupplösning, icke hava kommit till synes förrän år 1925. Men
jag tror, att det hade varit klokt, om riksdagen gått med på att göra
något åt saken nu. Då hade vi haft den avskriven. Nu kommer
den igen nästa år och möjligen även år 1924.

Det ligger visserligen åtskilligt i det påståendet, att en riksdagsman
måste lämna sitt arbete i hemorten och icke har någon förtjänst
under den tid, han är här, och han måste naturligtvis se till, att hans
familj också har något att leva av. Detta är fullständigt riktigt,
men jag tror, att om vi leva förståndigt och sparsamt, så kunna vi
få så mycket över på våra arvoden, att vi kunna underhålla familjen
i hemorten och lämna den större bidrag, än vad arbetare och folk i
allmänhet äro i stånd till. Jag anser således det skälet icke vara
hållbart. Det finns möjlighet att leva anständigt här i Stockholm
och även underhålla sin familj anständigt på ett arvode av 25 kronor.

Herr Engberg talade också om riksdagens anseende, och han ville
nedlägga en protest mot vad som i pressen under senare år i detta
avseende kommit till synes. Härutinnan instämmer jag fullständigt
med herr Engberg. Det är, kan man säga, helt enkelt orimligt, att
man ständigt och jämnt skall tjata på riksdagen. Man tycks ideligen
vilja ha fram riksdagen såsom syndabock och tala om, hur
litet vi göra, hur mycket vi prata, o. s. v. Men vårt anseende sjunker
väl icke med sänkningen av arvodena. Dessa frågor kunna icke sammankopplas.
Och i varje fall tror jag icke att riksdagens nivå skulle
sänkas om här föreslagna förändring vidtages.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till den
av herr Jansson i Edsbäcken avgivna reservationen.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr förste vice talman!

Då herr Engberg här fällde en dom över herr Jansson i Edsbäcken
och gjorde honom till demagog eller åtminstone icke långt därifrån,
så tyckte jag, att det var synd om herr Jansson i Edsbäcken, att han
på gamla dagar skulle få detta märke på sig. Och det är val naturligtvis
flera, som kunna råka ut för detta, ty jag kan försäkra herr

Andra hammarens protoholl 1922. Nr 20. -t

Any.

minskning av
riksdagsmännens
arvoden.

(Forts.)

Nr 20. 50

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang. Engberg, att han bland folket nte i landet i så fall skall träffa på
X&r m&Dga demagoger, om de våga säga sin tanke till herr Engberg.
Zm8 armden. Jag har åtminstone träffat på dem i mycket stort antal.

(Forts.) Så säger herr Engberg, att den ena gör en sak och den andra en

annan för att visa sig. Det finns också riksdagsmän, som gorå nästan
allt i alla möjliga branscher, så det är icke att anmärka på, om
någon försöker att få ett enda litet korn med. Herr Engberg får ursäkta,
att vi icke alla kunna omfatta hela fältet.

Sedan sade herr Engberg också, att denna motion var ett led i
att försvara riksdagens anseende. Ja, om vi nu skulle hissa upp

arvodena till 100 kronor om dagen, så undrar jag, om vi därigenom

vunne i anseende hos folk ute i landet. Det vore ju eljest ett lätt
sätt för oss att stärka vårt anseende högst betydligt. Kunde detta
hjälpa och kunde vi få mera förtroende i landet på det sattet, då
skulle jag nästan vilja gå med på det, ty man får en och annan gång
höra, att anseendet icke är så synnerligen stort. Det har måhända
herr Engberg icke hört, men jag har hört det.

Jag vill nu liksom herr Jansson i Edsbäcken säga, att det är
verkligen något som hänt, sedan vi fastställde arvodena till 32 kronor.
Då räknade vi blott med pappersmynt, och då var det mångenstädes
man talade om, att vi skulle göra myntförändring. _ Nu har
emellertid tull- och traktatkommittén, och sedan alla finansiella
storheter i detta land fått klart för sig, att snart skall man ha att
vänta guldmyntfotens återställande. Då betyder kanske 25 kronor
mer än de 32 papperskronorna. Redan från denna jämförelsepunkt
tror jag, att herr Janssons mening gott tål vid att skärskådas ur ren
finansiell synpunkt. Jag kunde icke heller förstå, när arvodet skulle
höjas sista gången, varför man tog 32 kronor. De där två kronorna
har jag alltid tyckt såg litet småsnålt ut.

Nu förstår jag väl, att herr Engberg trots allt ändå synnerligen
starkt hyllar den gamla preussiska satsen, man har vad man har och
tager vad man kan få. Ty om man ser saken helt och hållet egoistiskt,
så kan man ju förgylla upp det och säga, att det stärker anseendet.
Nåja, då är det ju skäl att hålla på det. Men jag tror,
som sagt, icke på den saken, och jag är övertygad om, att nu kommer
det att ljuda ett rop i hela vårt land, därför att inkomsterna för hela
folket kommer att pressas ned på ett sätt, som vi knappast nu kunna
bedöma. Då vågar jag påstå, att riksdagen för sin del gjorde klokt
i, att den även för sina medlemmars del sökte visa. sig något vilja
deltaga i, vad hela vårt folk för övrigt får känna på.

Icke minst från den synpunkten är det, som jag, herr förste
vice talman, ber att få yrka bifall till herrar Janssons och Westmans
reservation.

Häruti instämde herr Lithander.

Herr Olsson i Berg: Herr förste vice talman! Det heter

ju, att man skall rätta sig efter tider och förhållanden. Under kristiden,
då priserna på allting gingo i höjden, höjdes ju riksdagsår -

iiördagcD den 18 mars, c. in

51 Nr 20.

vodet, och det var fullt berättigat. Nu liar priserna på livsförnödenheter
något sänkts. Ingalunda har emellertid maten på restaurangerna
nedsatts så i pris som lantmannaprodukterna för producenterna,
och hyrorna hava icke fallit. I alla fall hava dock levnadskostnaderna
gått ned något, och detta bör man nog taga hänsyn till
och således även sänka riksdagsarvodet. Detta är åtminstone min
uppriktiga mening.

Herr Engberg förmenar nu, att det icke är så uppriktigt menat
av herr Jansson i Edsbäcken. Ja, det kan då herr Engberg
icke veta. Herr Engberg är en stor talare, men jag bestrider, att
lian är någon hjärterannsakare.

Det beror ju här på, huru man räknar. Beräknar man, att
riksdagsmännen skola ha arvode, som både räcker till fritt vivre,
medalj de äro här i Stockholm, och dessutom ersättning för tiden,
som går förlorad för hemmet, så är väl det nuvarande arvodet icke
så mycket för högt, men någon jämkning kan dock göras, och vi få
val knappast räkna på det sättet. Biksdagsuppdraget må väl räknas
till ett förtroendeuppdrag, som vi åtminstone icke böra hava någon
förtjänst på utan i stället göra någon uppoffring för. Vi nedsätta
också tjänstemännens dyrtidstillägg och vi fordra, att arbetarna skola
nedsätta sina löneanspråk, och då tycker jag det vara på sin plats,
att vi riksdagsmän även följa med tiden samt gå före med gott exempel
och nedsätta våra arvoden.

Det förslag till nedsättning, som herr Jansson i Edsbäcken i sin
motion gjort, finner jag vara ganska väl avpassat, och jag yrkar
därför bifall till reservationen.

Herr Lövgren: Herr förste vice talman, mina damer och

herrar! Jag hade egentligen tänkt avstå från ordet i denna fråga,
men när jag hört det gyckel, som den blivit föremål för från vissa
av kammarens ledamöter, kan jag icke underlåta att med några ord
bidraga till denna debatt.

o Jag vill då säga, att för det första, är det ju så, att arvodet
utgår icke med 32 kronor pr dag, utan det utgår med ungefär 25
kronor per dag. De två senaste riksdagarna har åtminstone jag
varit sysselsatt från den 7 januari till den 22 juni. Därtill kommer,
att man under den tid, man är hemma, åtminstone 14 ä 15 dagar
blir upptagen, därför att man har titeln riksdagsman. Man blir
nämligen belamrad och belägrad av folk, som vill ha hjälp i olika
angelägenheter.

Delar man ut riksdagsarvodet på 175 dagar om året, blir det
icke mer än 25 kronor per dag. Det kan väl icke anses vara orimligt
högt, om vi dels skola leva något så när ordentligt i Stockholm,
dels även försörja familjen i hemorten på denna summa. Jag har för
min egen del, och jag vågar påstå, att jag icke har levat högt alla
som känna mig veta, att jag icke gjort det -— under de fyra år, som
jag förut tillbragt här, blivit konsekvent skyldig 1,000 kronor varje
år. Jag träffade för några veckor sedan nere i Småland en f. d.
riksdagsman, som sade, att han aldrig mer skulle kunna komma på

Ang.

minskning av
riksdag amännens
arvoden.
(Förta.)

Nr 20. 52

Lördagen den 18 mars, e. in.

Ang.

minskning av
riksdagsmännens
arvoden.
(Forts.)

grön kvist, därför att han varit riksdagsman under tre år. ^ »Jag
kommer aldrig mer på grön kvist», sade han, »utan sannolikt far jag
gå från allt vad jag har».

Det är sanningen om riksdagsmannaarvode! för dem,^ som äro
tvungna att leva på det och icke ha något annat. Det går an för
dem av herrarna, som ha ett hemman och som ha kor, som mjölka
precis lika mycket, vare sig de själva äro hemma eller här i riksdagen.
Det går an för dem att tala om sparsamhet, men de skulle försöka
att verkligen försörja familjen i hemorten på sitt riksdagsmannaarvode
samtidigt som de dessutom bliva berövade sitt ordinarie arbete
så som faktiskt blir fallet för de allra flesta arbetare, som komma hit.
Ingen arbetsgivare kan nämligen i längden finna sig uti, att en man
endast står honom till tjänst i en ordinarie befattning under fem
månader om året. Man blir därför tvungen att skaffa sig tillfälligt
arbete, som endast räcker för sommarmånaderna. Man får på detta
sätt hela sitt arbetsår sönderrivet, och då kan icke 4,500 kronor
anses vara ett överdrivet högt arvode, icke ens under normala tider.
Jag är säker på att man får gå kanska lågt ned i graderna bland
statstjänstemännen för att komma ned till en lönegrupp, som bär
mindre betalt, då de ligga borta från sin hemort och således dagtraktamente
utgår. o _ .

Man har i detta sammanhang också kastat sig över kommittéuppdragen
och försökt att bevisa, hur lukrativa de åro. Nåja, jag
inedger, att om man har fyra eller fem kommittéuppdrag, kan det
börja bli något, men om man har endast ett, är det en annan sak.
Jag har exempelvis under de två sista åren haft sådant uppdrag under
november månad, vilket betytt, att jag fått kasta allt vad jag haft
för händer för att resa ned till Stockholm och ligga där med^ 18
kronor om dagen, på vilka 18 kronor jag också halt att uppehålla
familjen i hemorten. Ni förstå, att det är alldeles omöjligt, man
blir skuldsatt.

Jag tycker därför, att herr Jansson i Edsbäcken, da det borde
vara honom bekant, hurudana förhållandena äro, kunde ha väntat
ännu något år för att se. hur det verkligen gestaltade sig ute i världen,
innan han kom med denna fråga. Det är icke alldeles oriktigt,
som herr Engberg framhåller, att kammarens aktning hos allmänheten
blir sänkt genom dessa ständiga angrepp på kammarens ledamöter
och deras sätt att handskas med statens medel.

Jag vill dessutom säga, att om riksdagen verkligen skall erhålla
ledamöter, som kunna tillvarataga sina kommittenters intressen,
borde de också avlönas på ett sådant sätt, att de kunde offra åminstone
en månad utöver riksdagstiden för studier i någon särskild fråga,
som de äro intresserade utav. Nu är det tyvärr så, att man icke har
någon tid över till studier annat än då man är här i riksdagen, och
vi veta ju alla, hur man under riksdagstiden blir överhopad med
tusende och en frågor, så att ett målmedvetet studium av en fråga,
som man önskar bli specialist på och verkligen känna till, blir omöjliggjort.
Man kan icke studera sig in i alla frågor, men var och
en borde åtminstone kunna känna ett område riktigt bra. På grund

Lördagen den 18 mars, c. in. f.>3

av de låga arvoden, som tidigare gällt, har det tyvärr varit alldeles
omöjligt.

Jag har under flera år längtat efter att få komma ut utomlands
för att studera ett par saker, som intressera mig, däribland den mycket
viktiga fråga, som heter försäkringsväsende, men tyvärr har jag
ännu icke haft någon möjlighet att realisera det.

Jag medger gärna, att om en person har sin ordinarie inkomst
ograverad under riksdagstiden, kan han få ett överskott på sitt
arvode, och jag vill därför till dem, som tycka, att de få för mycket
betalt, säga, att den utvägen ju alltid står öppen för dem att donera
tillbaka vad de anse sig ha fått för mycket av staten, eller också att
använda överskottet på annat sätt. Jag fick härom dagen en framställning
från de arbetslösa sjömännens hjälpkommitté i Stockholm.
Är det någon av er, som tycker, att han fått för mycket pengar,
så kan han ju donera litet av sitt överskott till dem, som på grund
av att de icke äro mantalsskrivna här i Stockholm icke kunna få något
arbetslöshetsunderstöd. Där finns ett ställe, där ni kunna placera
det belopp, som går utöver vad ni tycka er behöva för ert uppehälle
här. Jag har en lista och skall stå till tjänst med den, så att ni
kunna anteckna er på den.

Vill man verkligen gå in för att skapa en folkrepresentation,
som består av kunniga och dugliga män, vilka, även om de äro fattiga,
beredas möjlighet att sätta sig in i frågor, som de intressera sig för,
ja, då får man också hellre hålla arvodet i den övre kanten för vad
som är absolut nödvändigt än i den undre. Det straffar sig i längden,
om man genom för låga arvoden tvingar ledamöterna att endast
offra den tid, som riksdagen sammanträder, för riksdagsarbetet och
på att sätta sig in i olika frågor. Det kan ju icke hjälpas, att det
alltid finns en grupp, som icke anser sig behöva studera något eller
försöka sätta sig in i någon sak utan som nöjer sig med att hämta
sina åsikter från andra, och för dem tror jag icke det finns någon
bot. För den grupp däremot, som verkligen vill allvarligt sätta
sig in i det arbete, som finnes, och som också är villig att offra åtskilligt
av tiden utom riksdagen för detta ändamål, för den gruppen
är 4,500 kronor icke för mycket, icke en gång under normala tider.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Med herr Lövgren förenade sig herr Vennerström.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Även med risk att
än en gång bliva utsatt för detsamma som vid ett föregående tillfälle,
har jag begärt ordet, därför att jag anser, att det är riksdagsmännens
och tidningsmännens oavvisliga skyldighet att för allmänheten
tala om sanningen i denna fråga och icke mer eller mindre
uppdiktade saker. Det förhåller sig på det viset, att kännedomen
om hur det verkligen är i denna sak är så pass grumlig ute i landet
bland allmänheten, att man t. o. m. kan ifrågasätta och hålla
för alldeles avgjort, att en person, som sitter i utskott, naturligt -

Nr 20.

■Ang.

minskning av
riksdagsmännens
arvoden.
(Forts.)

Sr 20. 54

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang.

minskning av
riksdagsmännens
arvoden.
(Forts.)

vis har dubbelt arvode och alltså, i detta fall 64 kronor om dagen,
så länge riksdagen varar.

När uppfattningen är så pass grumlig är det på högsta tiden,
att det i detta fall säges ifrån så pass grundligt som herr
Lövgren i Nyborg nyss gjorde, och jag skall också i någon mån försöka
bidraga till att här klara upp begreppen.

Det är här en sak, som förvånar mig, och det är, att herr Boden,
som har kommit hit helt nyligen, om jag icke minns orätt, kan stå
upp och tala i denna fråga, då han ju icke haft den minsta känning
av vad det ville säga att sitta här en månad över tiden med
endast 10 kronor om dagen i arvode. Han har om någon offrat åt
demagogiens konster i detta fall. Det vill jag bestämt hava sagt
ifrån.

Jag skall för min del icke säga mera om arbetarnas ställning.
Det finns även andra slag av människor som också äro representerade
här i riksdagen och som behöva ha det så ställt, att de kunna
reda sig på sitt arvode. Tänk på alla dessa små näringsidkare av
olika slag! Tänk på dessa småbönder med en eller två kor, som
under den tid, de måste vara här, få under den gynnsammaste tiden
leja erforderlig arbetskraft. Tänk också på att lejd arbetskraft
aldrig är detsamma som den, man får prestera själv vid utförandet av
ett arbete!

Jag skall icke gå längre in på denna fråga utan vill endast tilllägga
eu sak. Tro herrarna att det skulle vara bättre om riksdagsmännen
skulle —- jag tvekar icke att säga ut det — komma i beroende
av tillfälligt insamlade belopp eller kanske rent av, som jag
tror, att det i något fall har hänt, bliva beroende av att bland de
enskilda valmännen på hans hemort samlas in belopp för att möjliggöra,
att han överhuvud taget skall kunna vara kvar vid riksdagen?
Tro herrarna, att självständigheten blir större på det sättet?
Är det icke i alla fall så, att en person, som har en någorlunda tryggad
ekonomisk tillvaro, har möjlighet och även kraft att säga ifrån
även mot sina egna, om det någon gång skulle behövas?

Det är för att nämna detta och för att i stort sett ansluta mig
till herrar Engbergs och Lövgrens anföranden, som jag velat begära
ordet, trots att de blivit så sent. Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Jansson i Edsbäcken: Jag måste säga herr Engberg
— han får tro mig på mina ord, vare sig han vill eller ej — att
motivet för min framställning icke, som han försöker göra gällande,
endast varit att åstadkomma en gest, utan jag har framkommit
med min motion uteslutande i besparingssyfte.

Herr Engberg trodde vidare, att riksdagens anseende skulle
lida för den händelse att arvodena skulle sänkas. Jag undrar dock,
om icke riksdagens anseende var lika stort, innan både herr Engberg
och jag kommo hit till riksdagen, trots att arvodet på den tiden var
väsentligt lägre än nu.

Lördagen deu 18 mars, e. in.

55 Är 20.

Herr E agb er g: Herr talman! Eftersom herr Jansson i Eds- . Ang.
bäcken upprepar den medvetna förvrängning av mitt anförande, ™kadag*ntftn*
som herr Olsson i Kullenbergstorp gjorde sig skyldig till, måste ne.m arvoden.
jag däremot inlägga min bestämda gensaga. När har jag sagt, att (Forts.)
den omständigheten, att riksdagsmannaarvodet sänktes, skulle sänka
riksdagens anseende? Det är endast den grövsta förvrängning av
mina ord. Vad jag sade var, att den trafik som sedan ett par år
pågått i en speciell press, i hög grad underminerar det allmänna anseende,
som riksdagen har, och att jämväl dylika spekulationer i
riksdagsmännens arvoden äro en bidragande orsak härtill, och det
var häremot, som jag ville reagera.

Jag vill tillägga en sak. Om herr Jansson i Edsbäcken med
flera tycka, att arvodena äro för höga, så slut er tillsammans i en
förening av sådana, som tycka att de ha för höga riksdagsmannaarvoden.
Donera exempelvis till de arbetslösa, som herr Lövgren i
Nyborg påpekade. Det tycker jag är alldeles riktigt. Den utvägen
ha herrarna, begagna er av den!

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr
förste vice talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den av herrar
Jansson i Edsbäcken och K. A. Westman avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Då votering emellertid begärdes
av herr Jansson i Edsbäcken, blev nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 9, röstar

Ja; ,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den av herrar Jansson i Edsbäcken och K. A. Westman
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Voteringen utvisade 126 ja mot 29 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 4.

Till avgörande förelåg vidare bevillningsutskottets betänkande, Ang. ändring
nr 14, i anledning av väckt motion om ändring i 1 § i lagen om skogs- i lagen
accis och om virkestaxering. om skogsapel*. I

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 30, hade herr Lindgren hemställt, att riksdagen ville
till förnyad behandling upptaga Kungl. Maj:ts proposition nr 246

Sr 20. 56

Lördagen den 18 mars, e. in.

Ang. ändring för 1921, i vad denna ansåge ändring av § 1 i lagen av den 11 okto\la9en
. ber 1912 om skogsaccis och virkestaxering, och besluta den i proposi^
tionen loreslagna lydelsen, nämligen:

§ i.

För avverkat virke----skogsaccis. Skogsaccis utgår, räk nat

för etthundra kronor av virkets taxerade värde, med hälften av
det belopp, vilket, under det år taxering sker, på grund av kommunaloch
kyrkostämmors beslut sammanlagt utgöres inom kommunen för
etthundra kronor skattepliktig inkomst, beräknad på sätt i förordningen
om kommunalstyrelse på landet stadgas, dock icke mer än en
för hundra av det taxerade värdet.

För avverkat virke — •—- — skogsvårdsavgift.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade likväl avgivits:

av herr Röing; samt

av herrar K. Oscar Ericsson, Bengtsson i Kullen och Brännström,
vilka hemställt, att riksdagen, med bifall till den av motionären föreslagna
ändringen i 1 § i lagen om skogsaccis och om virkestaxering,
måtte antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 11 oktober 1912 (nr 271) om
skogsaccis och om virkestaxering.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 11 oktober 1912 om
skogsaccis och om virkestaxering skall erhålla följande ändrade lydelse: För

avverkat virke---skogsaccis.

Skogsaccis utgår, räknat för etthundra kronor av virkets taxerade
värde, med hälften av det belopp, vilket under det år, taxeringen
sker, på grund av kommunal- och kyrkostämmors beslut sammanlagt
utgöres inom kommunen för etthundra kronor skattepliktig inkomst,
beräknad på sätt i förordningen om kommunalstyrelse på landet stadgas,
dock icke med mera än en för hundra av det taxerade värdet.

För avverkat virke ----skogsvårdsavgift.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, av trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Brännström: Herr förste vice talman! Då jag står
antecknad som reservant vid en reservation, som tillfogats det före -

Lördagen den 18 mars, c. in.

57 Nr 20.

liggande betänkandet, skall jag be att få taga kammarens tid i an- Äng-ändring
språk några minuter för att säga ett par ord.

När förordningen om skogsaccis år 1909 infördes, motiverades (Fort,)
den ju därmed, att jordbruksfastighet och skogsfastighet betalade
kommunalskatt endast för G procent av taxeringsvärdet, samt vidare
att detta taxeringsvärde i allmänhet lag under det allmänna saluvärdet,
och att växande skog många gånger icke alls och i allmänhet
icke till sitt fulla värde ingick i taxeringsvärdet.

Dessa motiv ansågos böra berättiga en särskild accis för skogen
vid skogsavverkning, men redan när denna skogsaccis infördes,
uttalades det även från flera håll, att den kunde innebära en viss
dubbelbeskattning. Vår ärade förste vice talman yttrade år 1909,
när lagen antogs, att i de fall, där det kapitaliserade värdet av växande
skog hade ingått i taxeringsvärdet, medförde skogsaccisen otvivelaktigt
en dubbelbeskattning.

Alla de förutsättningar, som voro för handen, när förordningen
om skogsaccis infördes, äro nu borta. Genom 1920 års beslut i kommunalskattefrågan
veta vi ju, att numera även inkomst av jordbruk
och av skogsbruk liksom annan inkomst beskattas till sitt fulla belopp.
Genom det beslut om fastighetstaxering, som genomfördes vid
1921 års riksdag, ingår även skog till sitt kapitaliserade avkastningsvärde
i taxeringsvärdet.

Då således, som jag nyss har sagt, de förutsättningar, som voro
för handen, när skogsaccisen infördes, nu äro borta, måste skogsaccisen
medföra en dubbelbeskattning, en orättvisa, som man måste
söka undanröja. Yar det i någon mån sanning, att skogsaccisen kunde
innebära en dubbelbeskattning, när den infördes, är det i varje
fall nu full sanning och detta i mycket större omfattning, än det
någonsin då kunde vara.

När 1920 års kommunalskatteutskott och riksdagen antog det nu
s. k. provisoriska kommunalskatteförslaget, var denna fråga mycket
ivrigt diskuterad, men under den korta tid, som utskottet och riksdagen
hade till buds, kunde frågan icke lösas, utan man skrev, som
bekant, till Kungl. Maj :t och anhöll om en utredning till nästa riksdag,
varvid man tänkte sig, att avdrag skulle få göras för den erlagda
skogsaccisen i den mån, inkomsten från jordbruket det medgav.
Det resulterade som bekant i, att denna linje ansågs icke genomförbar.
Visserligen förelåg då ett förslag utarbetat av kammarrättsrådet
Smerling, vilket motionsvis framfördes, ehuru Kungl.

Maj:t icke ansåg det kunna läggas till grund för proposition i ämnet.
Kungl. Maj :t föreslog i stället en reducering eller nedsättning
av skogsaccisbeloppet till hälften eller att utgå med högst en procent.
Den kungl. propositionen tillstyrktes av bevillningsutskottet,
och i denna kammare antogs utskottets förslag med en rätt så storma
joritet. Jag skall icke närmare ingå i detta sammanhang, jlå
tiden är så långt framskriden, om varför de som stodo för 1920 års
kommunalskattebeslut icke kunde gå på den linje, som man egentligen
tänkt sig, eller varför vi, som tillhörde bevillningsutskottet i
fjol, måste frångå den egentligen kanske principiellt riktigaste lin -

Nr 20. 5S

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang. ändring jonj nämligen avdrag för erlagd skogsaccis. Det var ju nämligen så,
omlkoasaccis någon framkomlig väg på denna punkt icke ansågs förefinnas en(ForM
<Ä ligt den s. k. Smerlingska linjen, och jag skall icke närmare ingå
härpå, därför att dessa skäl äro angivna i bevillningsutskottets betänkande
förlidet år. Jag skall endast med några ord beröra vad
bevillningsutskottet i föreliggande betänkande säger. Det säger att
»några nya, på frågans bedömande inverkande omständigheter hava
emellertid icke motionärerna åberopat». Ja, om icke några nya omständigheter
hava åberopats, så påstår jag, att utskottet borde hava
insett och jag tror också med någon god vilja också måst veta, att
sådana omständigheter föreligga i varje fall. Knappast på något
område hava sådana förhållanden varit för handen, som just i fråga
om skogsvärde och skogsavkastning. Den som till exempel 1920 inköpte
skog och icke avverkade denna förrän förlidet år och alltså nu
har att erlägga skogsaccis, är i en synnerligen ogynnsam ställning.
Det är många av dessa som icke endast förlora vad de betalt för
skogen, enär virkespriserna varit sådana, att de knappast haft ersättning
för arbetet med fällning och neddrivning, de få betala icke
blott köpeskillingen, utan nu kommer också den fordran, att de skola
för denna skog erlägga skogsaccis. Nu kan man ju säga, att man
skall icke låta hjärtat tala i alla sådana här fall, men jag påstår,
att det är lika rätt som att se endast på kommunens intressen, det
måste vara lika berättigat att se på de skattskyldigas intressen. Det
har sagts här, att det starkaste argumentet mot nedsättning av skogsaccisen,
som framhölls vid föregående riksdag, var att man saknade
kännedom om de ekonomiska konsekvenser en sådan nedsättning komme
att medföra. Jag vågar här bestämt säga, att man här icke berövar
kommunerna, om detta sker, något av kommunernas skatteinkomster,
jämfört med förhållandena före 1921, då kommunerna i
varje fall få full ersättning, därigenom som jag nyss sade att den
hela och fulla inkomsten från jordbruk och skogsbruk likaväl som annan
inkomst skall erlägga kommunalutskylder, och detta medför för
kommunerna flera skattekronor, än vad sltogsaccisen kan utgöra.
Det kan ju invändas, att, när man icke helt tar bort skogsaccisen,
man då icke undanröjer hela denna dubbelbeskattning genom att gå
på den linje, som vi reservanter gå, nämligen att nedsätta skogsaccisen
med hälften. I varje fall måste man emellertid säga, att
det är ett steg i rätt riktning, ett steg mot undanröjande av en orättvisa,
att nedsätta den till hälften. Under de förhållanden, som nu
råda, anser jag, att skogsaccisen icke har någon förutsättning, utan
att hela skogsaccisen borde komma bort, men som en reservant icke
kan gå utom motionens ram med sitt yrkande, innebär j^rkandet allenast
halv rättvisa, nämligen att den dubbelbeskattning, som skogsaccisen
utgör,_ reduceras till hälften, och det är givetvis under sådana
omständigheter, då man icke kan undanröja den helt och hållet,
som man i görligaste mån måste reducera orättvisan.

Utskottet säger vidare att »då riksdagen också så sent som 1921
tagit ställning till denna fråga» etc. Ja, denna riksdagens ställning
till frågan imponerar icke så synnerligen på mig. Frågan föll som

Lördagen dcu 18 mars, e. in.

5‘.) Nr 20.

bekant på en röst i första kammaren, men i denna kammare bifölls
utskottets förslag, vilket var detsamma som reservationen nu, med
97 röster mot G8, men föll i första kammaren på en röst, nämligen
med 58 mot 57. Summerar jag ihop de röstetalen, vilka utvisa ställningen
inom hela riksdagen, så finner jag, att det förelåg för avslag
12G röster mot 154. Detta sista skäl imponerar icke alltså så
värst mycket på mig.

På grund av vad jag här anfört tillåter jag mig yrka bifall till
den reservation, som avgivits av herrar Ericson i Oberga m. fl. Om
jag i denna fråga begär votering, gör jag det därför, att då föregående
års riksdag antog reservationen eller ett förslag lika lydande
med denna reservation med så pass stor majoritet, önskar jag se,
huruvida någon omsvängning ägt rum, huruvida de som hava stått på
samma linje som jag och mina meningsfränder, nämligen de som
velat motarbeta och bortarbeta dubbelbeskattningen i vårt skattesystem,
ändrat mening. Det förvånar mig icke alls, att socialdemokraterna
konsekvent nu liksom 1920 vilja bibehålla dubbelbeskattningen,
men det skulle väcka min förvåning, om från annat håll en
omsvängning i detta fall skett.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Johansson i Kälkebo: Herr talman! Jag begärde ordet
egentligen endast för att ge till känna, att i den mån jag kunnat
deltaga i ärendets behandling på avdelningen inom utskottet har
jag anslutit mig till den mening, som reservanterna förfäktat. Jag
anser nämligen, att ett bibehållande av slcogsaccisen i den utsträckning,
den nu kommit att få, icke bör få bestå. Och detta så mycket
mindre som man vid 1920 års riksdag, när kommunalskattefrågan
löstes, var på det klara med, att skogsaccisen i någon mån borde
ändras, fastän man då icke kunde finna en form, som var framkomlig.

Det torde tillåtas mig påpeka, att Kungl. Maj:ts förslag till
kommunalskattereform vid 1920 års riksdag innehöll borttagande av
skogsaccisen med undantag för en mycket liten del. Och denna del
skulle icke alls anses utgöra beskattning som skogsaccis, utan den bestämmelsen
skulle endast vara kvar för att ge kommunerna anledning
att i samband med taxeringen till skogsaccis företa skogsvårdstaxering.
Nu veta vi emellertid alla, att detta Kungl. Maj:ts förslag
icke vann bifall, vare sig i ena eller andra hänseendet. Men jag
vågar säga, att fastän man frångick Kungl. Maj:ts förslag och tog
den linje, som riksdagsmajoriteten då tog, så ställde man därmed
icke skogsbeskattningen i någon gynnsammare dager, än om man
tagit Kungl. Maj :ts förslag. Om man hade tagit en särskild beskattning
på växande skog och därmed borttagit skogsaccisen, om man
alltså fått en fastighetsbeskattning med det procenttal, som Kungl.
Maj :t då föreslog, så hade man icke kommit att beskatta skogen hårdare
än man gjorde, när man på grund av de då föreliggande motionerna
tog en sex procents taxering på den växande skogen. Jag

Ang. ändring
i lagen

om skogaaccU.
(Forts.)

Sr -ö. 60

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang. ändring menar därför, att den omständigheten, att riksdagen då icke tog den
i lagen dubbelbeskattning, som förelåg i Kungl. Maj ds förslag, utan gick på
om skogsaccis. eQ annan linje, icke innebar någon som helst lättnad i skogsbeskattors''
ningen. Man kan sålunda säga, att förhållandena blivit ungefär desamma
i fråga om skogsbeskattning, om Kungl. Maj:ts förslag hade
antagits, som de nu blevo därigenom att nu gällande provisorium
antogs. Och jag vågar bestämt påstå, att skogsaccisen icke har mera
berättigande i nuvarande skattesystem än det förslag, som då förelåg
i Kungl. Maj ds proposition.

Nu föreligger emellertid icke förslag om att helt taga bort skogsaccisen
utan endast förslag om dess nedsättning till hälften. Och
det måste man ju finna sig i, ty då man icke har någon annan form
för att få taxering till skogsvårdsavgift, så måste man ha denna
form kvar. Och när man icke kan tänka sig, att ett nytt förslag
till kommunalbeskattning skall låta allt för länge vänta på sig, skulle
man ju utan allt för mycket klagan kunna nöja sig med, om man
finge denna beskattning nedsatt till hälften.

Till vad jag sagt skall jag endast be att få påpeka den dubbelbeskattning,
som för närvarande äger rum av våra skogar och skogsägare.
Yi veta, att vid den fastighetstaxering, som nu ägt rum och
som skall ligga till grund för beskattningen från och med detta år,
är den växande skogen upptagen till ett någorlunda fullt värde. Och
på sex procent av detta taxeringsvärde skola kommunalutskylder
utgå. Sedan skall man betala bevillning för den avverkade skogens
värde. Man får visserligen därvid från denna inkomst draga
av, vad som kan svara mot sex procent av fastighetens taxeringsvärde,
men då detta i allmänhet icke annat än under särskilda missväxtår
kommer att ha så stor betydelse för det, som får avdragas
av skogens avkastning, så är denna avdragsrätt icke någonting att
göra så stor affär av. Slutligen skall denna inkomst av skogsbruket
bli föremål för progressiv beskattning, och den ingår därjämte
även som en del av den förmögenhet, som skogsägaren skall erlägga
skatt för, d. v. s. en sextionde! av denna förmögenhet lägges till som
en inkomst, för vilken även kommunal progressivskatt skall erläggas.

Jag skall icke vidare ge mig in på diskussion i detta ämne, ty
med den avfolkning, som kammaren för närvarande har, kommer sannolikt
ändå icke kammarens beslut att ge ett direkt uttryck för den
åsikt rörande denna fråga, som kan finnas i kammaren. Och jag
har huvudsakligen begärt ordet för att ge till känna, att jag delar
den uppfattning, som har framförts av motionären och av utskottsreservanterna.

Herr Sköld: Herr talman! Herr Brännström förklarade, att
han komme att begära votering för att konstatera, om denna kammare
svängt ifrån sin ståndpunkt i fjol. Jag tycker, att detta kan
vara ganska onödigt, därför att vissa av herr Brännströms partikamrater
i första kammaren hava svängt redan i utskottet. När man
därtill lägger, att vi sedan förra riksdagen haft nya val, som för -

Iiördageu den 18 mer», e. in.

61 Nr SO.

andra! denna kammares utseende, så bör det icke vara förvånande,
om kammaren ändrat mening. Det är också ganska onödigt att
något närmare orda om denna fråga, då ju första kammaren i förmiddags
fattat sitt beslut. Och första kammaren har avslagit motionen
och bifallit utskottets hemställan. När det nu icke kan bli
vare sig gemensam votering eller sammanjämkning av besluten, för
den händelse andra kammaren skulle bifalla reservationen, har ju
frågan fallit, hur än andra kammarens beslut kommer att ställa
sig:-

Jag skall emellertid be att få anföra en enda synpunkt. Vi ha
för några dagar sen avskaffat den s. k. förmögenhetsspärren. Folk.
som varit hemma och tittat på detta års taxering, hava kommit tillbaka
och berättat, att det är mycket sällan en inkomst av jordbruksfastighet
överstiger sex procent av taxeringsvärdet. Och i de fall,
när den överstiger sex procent av taxeringsvärdet, är det ännu mera
sällan så mycket, att icke avdragsrätten tar bort hela överskottet.
Mina herrar och damer, vad blir då följden? Jo, följden blir, att
med nuvarande bestämmelser komma innehavare av skogsfastigheter
att betala, dels kommunalskatt efter sex procent av taxeringsvärdet
och dels skogsaccis, d. v. s. det blir precis samma skattebelastning,
som dessa innehavare av skogsfastigheter hade före kommunalskattereformen
1920. Om riksdagen skulle bifalla reservationen
— vilket ju, som nyss sagts, är omöjligt, men om så skulle
kunnat ske — hade följden blivit, att dessa innehavare av skogsfastigheter
fått betala skatt efter sex procent av taxeringsvärdet
plus halv skogsaccis, d. v. s. det skulle blivit en skattelättnad, som
på grund av principerna för repartitionsskatt utan tvivel skulle medfört
en skatteövervältring på sådana jordbrukare, som ingen skog
hava, och på alla andra skatteskyldiga. Under sådana förhållanden
tycker jag, att skälen för riksdagen att i år avslå ifrågavarande
framställning äro mycket starkare än i fjol. Och när nu första kammaren
redan så att säga har avgjort frågans öde, kan jag icke tänka
mig, att andra kammaren kan hava någon glädje av att bifalla motionen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till den av herr K. Oscar Ericsson
m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade reservationen; och förklarade
herr talmannan sig anse den förra propositionen hava flertalets mening
för sig. Som votering likväl begärdes av herr Lindgren, uppsattes,
justerades och anslogs en voteringsproposition av följande
lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande betänkande nr 14, röstar

Ja;

Ang. ändring
i Ingen

om skogsacri*.
(Korta.)

Nr 20. 62

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang. ändring
i lagen
om skogsacc is.
(Forte.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den av herr K. Oscar Ericsson m. fl. avgivna, vid
betänkandet fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 79 ja mot 46 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 5.

Ang. Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört andra

återförande till kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av
rekognition’s- väc^ta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående återförande
hemman m.m. till kronan av rekognitionshemman och till bergshanteringens understöd
anslagna skogar m. m.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 155, hade herr
Herou m. fl. hemställt, dels att riksdagen måtte med stöd av redan
kända fakta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förberedande
åtgärder i syfte att till kronans fullständiga förfogande återbörda
rekognitionsskogar och under bruk skatteköpta hemman, som med
nyttjanderätt för produktionsändamål, särskilt bruksdrift, överlåtits
åt enskilda men under tidernas lopp medelst processer och på ohållbara
bevis vilande domstolsutslag lagts under enskilda ägare med
faktisk äganderätt, dels att Kungl. Maj:t måtte i samband med socialiseringsnämndens
undersökningar och i enlighet med de socialistiska
arbetarpartiernas principiella krav vidtaga förberedande åtgärder
för överförande i samhällets besittning av naturrikedomar, såsom
malmgruvor, malmtillgångar, vattenfall och skogar.

Vidare hade herr Vennerström i en likaledes inom andra kammaren
väckt motion, nr 156, föreslagit, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning snarast möjligt, huruvida åtgärder
borde vidtagas för att till kronan återföra rekognitionshemman
och till bergshanteringens understöd anslagna skogar, samt om framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vars behandling
ifrågavarande motioner hänvisats, hemställde,

1) att andra kammaren med anledning av herr Vennerströms
motion, nr 156, och första delen av herr Herous m. fl. motion, nr 155,
måtte för sin del besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning snarast möjligt, huruvida åtgärder borde vidtagas för
att till kronan återföra rekognitionshemman och till bergshanteringens
understöd anslagna skogar, samt om framläggande för riksdagen
av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda; och

2) att yrkandet i andra punkten av herr Herous m. fl. motion,
nr 155, icke måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda,

Lördagen den 18 mar*, e. in.

63 Nr 20.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Andersson
i Storegården, Gustafson i Vimmerby, Larsson i Kroken och Kinmanscm
förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa, att ifrågavarande
motioner icke måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därpå yttrade:

Herr Herou: Herr talman! Med det yrkande, som jag nu kommer
att göra, tror jag, att debatten i denna fråga kan förkortas.
Jag ämnar nämligen låta det bero vid utskottets förslag, men då jag
gör detta offer, vill jag i kompensation hava tillåtelse att avgiva
en principiell förklaring.

Frågan om återbördande av rekognitionsskogarna berör ju i viss
mån äganderättsbegreppet i allmänhet. Debatterna i hithörande frågor
ha, för den riktning jag tillhör, den betydelsen, att de giva
oss tillfälle att giva en stöt åt den övertro, som ännu gör sig bred,
den övertron, att privatäganderätten är oantastlig och fri tävlan,
»krafternas fria spel», som herr Lithander brukar säga, oersättlig.

Betrakta vi det nuvarande systemet, måste vi säga oss, att det
utvecklats i en sådan riktning, att det ej är ändamålsenligt och
normalt för flertalet människor, om man med normalt menar, att
människor skola ha mänskliga rättigheter, ha rätten till livet, ha
rätt att göra sina goda krafter fruktbringande.

Gång efter annan ha ju vid årets riksdag väckts krav på folkets
återförande till jorden som ett medel att komma ur den oerhörda
misär, vari man befinner sig. Det är med tillfredsställelse jag
finner, att utskottet beaktat denna viktiga synpunkt.

Vill nu samhället beakta kravet »jorden åt folket», då måste
ju samhället förfoga över tillräckligt med jord och odlingsmark.
Då måste en det allmännas rätt kunna göra sig gällande och förhindra,
att som nu enskilda intressen lägga »död hand» över odlingsmarkerna
eller mota odlaren från hans med svett och möda
odlade åkerteg.

Dessa synpunkter borde, tycker jag, föra oss alla till förståelse
för kravet om kronodonationernas, rekognitionsskogars och under
bruk skatteköpta hemmans och dylika områdens återbördande åt
samhället. Eljest är ju åtkomsten av dessa områden av sådan natur,
att detta ensamt kan motivera en reduktion.

Det var ju för 200 ä 300 år sedan som statsmakterna började
direkt understödja en spirande industri. Till en början medgavs
nyttjanderätt utan avgift. Sedermera pålades en obetydlig rekognitionsavgift
och slutligen medgav statsmakterna rätt till skatteköp
mot en ytterst liten köpeskilling. Jag skall ej omständligt skildra
denna av er alla kända historia — fakta och material finnas i riksdagstrycket.

Följer man dessa fakta och detta material, så finner man, att
samhället har reell rätt till dessa områden, även om en viss formell
rätt kan anföras för enskilda ägare. Jag skall be att få påpeka,
att t. o. m. en sådan institution som kammarkollegium i ett utlåtande

Avg.

återförande till
kronan av
rekognitionshemman
m.m.
(Forte.)

Sr 20. 64

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang.

återförande till
kronan av
rekognitionsbennman
m.m.
(Förta.;

år 1920 i anledning av en av herr Eriksson i Grängesberg väckt motion
gjort ett par betydande medgivanden. Kollegiet säger nämligen:
»Att statsmakterna verkligen avsett att de för en obetydlig köpeskilling
försålda rekognitionshemmanen för all framtid skulle utgöra
understöd för driften vid de bruk varunder de blivil sålda, är
enligt kollegii mening otvivelaktigt!» Vidare heter det i kollega
utlåtande: »Det är tydligt att de av domstolarna åberopade skälen
för ett ogillande av kronans anspråk icke innebära ett underkännande
av nyssnämnda uppfattning av upplåtelsens syfte, utan fastmer
ett konstaterande av att detta syfte icke blivit vid nämnda upplåtelser
på ett formellt tillfyllestgörande sätt rättsligen tillvarataget.»

När jag nu vet, att man här kommer att mot det blygsamma
krav, som här framställts, resa en allmän opinion, då kan man
fråga: vad har man att anföra mot en begäran om utredning? Man
brukar varna för att röra vid vad man kallar den uråldriga äganderätten.
Är då denna evig och oföränderlig? Är icke den som andra
förhållanden och former underkastad omgestaltningens lagar? Jorden
har ju tidigare ägts och brukats samfällt. Den privata äganderätten
har utformats senare, har framväxt ur en ekonomisk utveckling.
Den formen har säkert varit praktisk för ett skede i denna
utveckling. Numera är privatäganderätten på många områden
opraktisk och skadlig för samhället. Den juridiska och formella
rättens advokater må sedan tala aldrig så varmt för lagars och författningars
döda former, samhällets rätt och utvecklingens krav
måste gå före den formella rätten. Privatäganderätten må försvaras,
där den ännu har praktisk betydelse men den får icke hindra
åtgärder, som äro nödvändiga för samhällets välfärd.

Man invänder också mot våra krav — kammarkollegium har
gjort det liksom en och annan ledamot av riksdagen •— att det är
av fundamental betydelse, att civillag ej gives retroaktiv verkan.
Denna rättsnorm är, menar man, av sådan fundamental betydelse
för samhällslivet, att den måste gälla som ett sedvanerättsligt moment
i själva statsförfattningen. Den invändningen mister hela sin
styrka, när man ser, att själva kammarkollegium därefter medgiver,
»att denna rättsnorm liksom andra normer av statsförfattnings natur
kan upphävas eller modifieras». »Som förutsättning», säger
kollegium, »fordras, att förändringen skall vara påkallad av ett samhällsintresse
av den allra största betydelse statsfinansiellt eller socialt.
» Vi kunna mycket väl godtaga dessa förutsättningar, och vi
kunna särskilt trycka på kollegii påpekande, »att svensk statsmakts
ingripanden under 1500- och 1600-talen ägt rum under tider av rikets
yttersta finansiella nödläge». Det torde däremot bliva svårt för såväl
kammarkollegium som för någon annan att med någon egentlig
styrka hävda det påståendet, att sådana förutsättningar ej skulle föreligga
nu år 1922, även om kollegium kunde tro sig våga säga detta
1920.

Man har också gjort gällande, att räfst och reduktion på dessa
områden, ja, t. o. in. en utredning skulle medföra osäkerhet för tusentals
jordbrukare och att all äganderätt skulle göras flytande. Detta

Lördagen den 18 mara, e. m.

65 Nr 20.

är naturligtvis oriktigt. Det är ju tvärtom så, att dessa åtgöranden
till en del komma att tillförsäkra och skydda en del brukares rätt
till brukningsområden. Jag åsyftar de åbor och rättsinnehavare, som
av bolagsmakten samt egendomliga rättsförvridningar drivits från
sina torvor. Den, som skapar ett värde, bör anses vara rätter ägare
till detsamma. Det kan icke påvisas att kronodonationer, som nu
representera miljonvärden, fastän de frånhänts samhället för en spottstyver,
ha fått detta ökade värde genom de nuvarande ägarnas åtgöranden,
utan detta beror på den samhälleliga utvecklingen, befolkningstillväxten,
handelsutbytet o. s. v. Ur dessa synpunkter kan
man hävda samhällets rätt ej bara till dessa kronodonationer utan till
alla naturrikedomar överhuvud taget.

Men som jag nämnde i början av mitt anförande, skall jag nöja
mig med vad utskottet föreslagit. Man har sagt mig att en anhållan
om en förutsättningslös utredning skulle vinna denna kammares
och möjligen första kammarens bifall, och då jag icke är ohågad
att giva första kammaren en kort nådatid till, så skall jag, herr
talman, av taktiska skäl nöja mig med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Lorichs: Herr talman! Jag har icke varit närvarande
vid utskottets slutbehandling av detta ärende, ehuru jag tillhör utskottet,
och jag har därför icke varit i tillfälle att anföra min reservation
mot utskottets betänkande, som jag dock icke kan gilla.
Detta betänkande är grundat på det mycket omtalade uttalande av
kammarkollegium, som avgavs vid 1920 års riksdag till andra lagutskottet
med anledning av en motion av herr Eriksson i Grängesberg.
Detta är ett ganska intressant dokument, ty det kan användas
både som skäl för avslagsyrkandet och som skäl för bifallsyrkandet
till motionen. Det har också mycket riktigt anförts både av utskottet
och reservanterna som skäl.

Nu har utskottet pekat på åtskilligt av vad kammarkollegium
yttrat. Kammarkollegii utlåtande innehåller en klar och uttömmande
kritik över alla åtgärder i denna riktning. Utskottet säger, att det
icke kan vara meningen, att statsmakterna skulle umgås med planer
att kränka någon medborgares rätt. Och så hänvisar utskottet
till vad kammarkollegium säger om civillag, att den icke har någon
retroaktiv verkan. Och jag får säga, att detta är en rättsgrundsats,
som man nog får hålla på. Jag tror icke, att sådana förhållanden
äro för handen som herr Herou sagt. Jag är tacksam för
att utskottet tagit in detta, ty det är väl själva hjärtpunkten i frågan.
När man läser kammarkollegii utlåtande i dess premisser och
kommer till slutledningen, så blir man utan tvivel rätt så förbluffad,
ty den slutsats, som kollegiet drar, synes stå i bestämd motsats till
vad det sagts förut. Men om man ser närmare efter, tycker man sig
klart dock finna, att vad kammarkollegium menar är att åstadkomma
en utredning, som för den stora opinion i mellersta Sverige,
som känner sig upprörd över de förhållanden, som äro för handen,
skulle visa, vilka svårigheter för att icke säga omöjligheter, som

Andra kammarens protokoll 1922. Nr 20. 5

Ang.

återförande till
kronan av
rekognition!!-hemman m.m.
(Forts.)

Nr 20. 66

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang. äro förknippade med en sådan revision, ock därigenom skulle säkert
åtetroZdav avföras, från dagordningen.

rekognition- Något sådant kan icke utskottet hava menat, ty det skulle ickehemman
m.m. vara rimligt att hemställa hos Kungl. Maj :t om utredning i en fråga,
(Forts.) då avsikten endast skulle vara att genom uppvisande av en saks omöjlighet
lugna en i vissa delar av landet utbredd opinion. Utskottet
måste naturligtvis ha haft någon annan avsikt med sin hemställan^

Vad har då denna mening varit?

Man utreder naturligtvis icke saker, som äro fullständigt klaraEn
utredning förutsätter olika alternativ. Nu är det ju så, att här
finnas lagfästade domar, bär finnas riksdagens egna beslut. Det
är då icke så underligt, om de personer, som ha stort ekonomiskt
intresse i saken, ställa sig undrande och spörjande inför frågan: Vilket
är då detta andra alternativ, som kan komma i fråga?

Nu säger emellertid utskottet, att denna utredning skall bli förutsättningslös.
Ja, det är gott och väl, men jag vågar påstå, att.
härvidlag kan icke denna utredning bli fullt förutsättningslös, ty
för att en förutsättningslös utredning skall kunna äga rum, måste,
så att säga, det pappersblad, på vilket utredningen skall skrivas,
vara ett oskrivet blad. Men så är ingalunda förhållandet. Här föreligga,
som nyss nämndes, både högsta domstolens domar och riksdagens
beslut i denna fråga. Jag skulle nästan vilja säga, att det
finnes få frågor i vårt land, som äro så klarlagda som denna fråga
är. Och hur skulle nu en sådan utredning gå till väga? Utskottet
vill ej yttra sig därom, icke ge Kungl. Maj:t direktiv om sättet
därför eller omfattningen därav. Men i alla fall är det skäl i, när
man skriver till Kungl. Maj:t, att man gör sig något så när klart,
vilka vägar det är möjligt att slå in på, och i vilken situation man
sätter Kungl. Maj:t, när man skriver och begär en utredning.

Nu är det så, att det icke är möjligt annat, om man företager
en utredning, än att man får gå från fall till fall, undersöka alla
dessa gamla handlingar, rota i dessa gamla kontrakt och papper.
Då vill jag erinra kammaren om -—• som utskottet omnämner ■—- att
vid 1886 års riksdag väcktes motion med begäran, att riksdagen
skulle upphäva den gamla bestämmelsen om oskiljaktigheten mellan
bruk och skogar, så att om bruket lades ner eller hemmanet försåldes,
kunde kronan återvinna hemmanet. Denna framställningblev
av riksdagen avslagen. På grund av detta beslut tillkommo på
1890-talet dessa mycket omtalade s. k. rekognitionsskogsprocesser,
vilka de ledamöter av kammaren, som äro i den åldern, att de för
30 år tillbaka intresserade sig för allmänna angelägenheter,^ kunna
minnas, och som väckte mycket uppseende. Av dessa hade år 1897
den första hunnit fram till högsta domstolen, sedan den blivit av underrätterna
ogillad. Detta första mål, som också här talas om i utskottsbetänkandet,
det gällde Stjernfors bruk i Örebro^ län. Det
förklarades där beträffande det hemman, som det var fråga om, att
då försäljningen av ifrågavarande hemman till ägarna av Stjernfors
bruk skett med bestämmelse, att hemmanet skulle vara oskiljaktigt
med bruket förenat, så hade detta icke laga verkan. Den be -

Lördagen den 18 mars, e. m.

67 Nr 20.

stämmelsen stred mot jordabalken enligt 1810 års lag, som gällde
vid försaljningstilliallet. Efter detta mål följde 16 andra samma
ar, vilka alla rönte samma öde. Nu är det väl ej möjligt att göra
något vid dessa 17 mål, som i 25 års tid vilat på högsta domstolens
dom. Så var det samtidigt ett 60-tal andra mål, likadana, som icke
hunnit längre än till häradsrätterna, med resultat att allesammans
blevo avgjorda till kronans nackdel. Det är väl ej rimligt, att man
skall göra en resning här, ty det är väl en ostridig rättsgrundsats,
att underrätts dom, som vunnit laga kraft, har samma giltighet som
högsta domstolens dom.

Så är det de flesta av dessa rekognitionshemman —• jag tror
ett par 100-tal —■ och de ha icke varit föremål för process. Det är
nu att märka i^detta fall två saker. Den ena är, att det helt säkert
berodde bara på en slump, att icke de kommit med i dessa processer,
och att, om kronan vunnit, de helt säkert gjort det. Då det nu icke
blev processer av, får man antaga, att advokatfiskalen ansåg lönlöst
att gå vidare, då man fått prejudikat. Och så kommer därtill
den viktiga omständigheten, att på grund av 1897 års högsta domstolsbeslut,
riksdagen år 1898 beslöt att ej hålla på denna bestämmelse
om oskiljaktigheten mellan bruk och skogar, utan slopa den i alla
de författningar, där den förekom. Icke heller kan det i fråga om
de rekognitionshemman, som kronan återköpt kontant, vara rimligt,
att kronan efter många år skall återfordra köpeskillingen av säljaren
eller rättsinnehavaren.

Vi skola dessutom komma ihåg, att alla dessa hemman liksom
andra köpta hemman äro lagfarna, och i många fall — jag kan ej
säga hur många, men jag skulle vara böjd för att förmoda i de flesta
— har denna lagfart skett för så länge sedan, att ägarna kommit
under skydd av den tjuguåriga hävden. Och de äro icke blott lagfarna
utan intecknade, dels för rena penningförsträckningar och dels
på så sätt, att inteckningarna ligga som säkerhet för obligationslån,
obligationer som spritts över hela landet och även i utlandet. Det har
i dag på f. m. talats mycket om osäkerheten på vår aktiemarknad.
Jag tror, att det vore oklokt, om man nu började kasta ut sådana
tvisteämnen om vår fastighetskredit, och ytterst skadligt, om i dessa
tider, då allting flyter och förtroendet är så rubbat i handel och
vandel, man skulle tillsätta en sådan undersökningskommission, vars
blotta tillvaro skulle väcka oro, vore den än ämnad att vara aldrig
så förutsättningslös, jag tror att det skulle åstadkomma panik och
kris med alla dess olyckor och förluster för alla dessa människor, som
det här är fråga om.

Ja, mina herrar, dessa försäljningar av rekognitionsskogar voro
nog för kronan en dålig affär, mycket dålig t. o. m., det måste alla
vara överens om, därest man ser på saken med vår tids ögon. Men den
omständigheten, att man gjort en dålig affär, brukar i allmänhet icke
berättiga den, som gjort den, att få affären upphävd, allra minst
efter många årtiondens förlopp. Vi skola betänka, hurudant läget var
för 100 år sedan. Då hade våra skogar icke mycket värde. Jag
har själv sett en uppgift om, att den rekognitionsskogsavgift som

A ng.

återförande till
kronan av
rekognitionshemman
m.m.
(Forts.)

Nr 20. 68

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang.

återförande till
kronan av
rekognitionshemman
m.m.
(Forts.)

gick från dessa hemman till kronan utgjorde på 1780- och 1790-talen
den fabulösa summan av 6 öre för stavrum ved för stångjärnshammare
och 3 öre för stavrum för hyttor. Detta ansågs icke vara något
särskilt ekonomiskt gynnsamt. Man skulle mycket väl i enskilda skogar
kunnat köpa ved till det priset. Det var icke så mycket för att
lämna bruken ekonomisk lättnad utan för att säkerställa deras tillgång
på kol och timmerfångst, som dessa rekognitionsskogar upplätos.

Ja, mina herrar, nu för tiden skulle detta icke kunna hända.
Men det är mycket, som hände för 100 år sedan, som icke skulle
kunna hända i våra dagar, liksom det är mycket i våra dagar, som
varit otänkbart för 100 år sedan. Och man kan icke klandra de
ämbetsmän, som hade denna sak om hand, allt för mycket. Ty de
kunde icke ha den siarblicken, att de kunde tänka sig, att våra då så
avlägset och i förhållande till dåtidens handelsvägar olämpligt liggande
skogar skulle inom några årtionden genom kommunikationernas
utveckling kunna leverera en handelsvara, som blivit en
världsvara, och som givit dessa skogar ett förut oanat värde.

Ja, jag vill icke uppehålla kammaren längre men vill citera
ett par ord, som sades i detta ärende förra året i första kammaren
av en aktad ledamot av det frisinnade partiet. Han tillhör nu den
högsta domstol, vi förut talat om. Han yttrade: »Domstolarna äro

till för att slita tvister. Skulle människorna icke kunna lita på, att
vad som en gång är dömt, skall vara avgjort, huru skulle då i vårt
land rättsmedvetandet se ut?»

Herr talman, jag skall be att få yrka avslag å motionen och bifall
till reservationen.

Herr W a r d: Herr talman! Efter de många och långa debatter,
som förts här i dag, synes det vara otacksamt att upptaga denna
fråga till ingående behandling, men ännu otacksammare torde det
vara från utskottsmajoritetens sida att ingå på en närmare belysning
av föreliggande fråga efter de längre anföranden, som nu hållits dels
av motionären och dels av en av minoriteten inom utskottet. Det
torde ej heller vara nödvändigt att man här inför kammaren närmare
belyser de olika faktorer, som ingå i detta spörsmål, ty var och en,
som varit i tillfälle att taga del av de framställningar i ämnet, som
lågo till grund dels för det beslut, som år 1920 fattades på hemställan
av ett, om jag ej missminner mig, enhälligt lagutskott, dels
det beslut, som fattades vid fjolårets riksdag på framställning av
andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, torde vara fullt inne i
saken.

Jag vill emellertid med hänvisning till dessa båda beslut och
de utskottsutlåtanden, som lågo till grund för desamma, erinra om,
att i den motivering, som utskottet i år förebragt vid tillstyrkande
av herr Vennerströms och första delen av herr Herous motion, åtskilliga
av de synpunkter, som motionärerna framfört, uppmjukats.
Utskottet har sålunda uttryckligen framhållit, att här icke är fråga

Lördagen den f8 mars, e. in.

69 Nr 20.

om att riksdagen skall ge regeringen eller någon myndighet inom Ang.
riket nagra som helst direktiv, utan här önskar man endast, att en återfåran^ till
fullkomligt förutsättningslös utredning skall verkställas. Man be- b[onanl.av
tonar detta i olika vändningar och framhåller, att det ingalunda ärÄl
någons avsikt, att riksdagen skall genom sina beslut kränka tredje (Forts.)
mans rätt eller fatta sådana beslut, att någon parts rättigheter icke
skulle komma att tillvaratagas.

Från de utgångspunkter, som utskottet sålunda angivit, torde
det icke vara riktigt att säga, som den siste ärade talaren gjorde,
att man genom att bifalla denna framställning skulle bidraga till''
att minska rättssäkerheten inom landet, minska förtroendet till vår
rättsordning. Men a andra sidan kan e.j heller den motivering, utskottet
lämnat iör sitt yrkande, rimligen ge anledning till de vittgående
slutsatser i föreliggande spörsmål, som den ene motionären,
nämligen herr Herou, nyss anförde. Jag tror, att man vid behandling
av denna fråga bör iakttaga största möjliga försiktighet, och man
bör icke på något håll överdriva verkningarna av den utredning,
som här skulle komma till stånd. Den populära agitationen i frågan
har utan tvivel haft rätt många överdrifter, och jag tror, att de,
som reagera mot dessa överdrifter, kunna från sina utgångspunkter
vara tacksamma, om en klarläggande utredning i ämnet verkställdes.

Jag är för min del fullkomligt övertygad om, att de slutsatser
man för några år tillbaka drog beträffande resultatet av en utredning
sådan som den här föreslagna icke voro berättigade. Man
sträckte nämligen förhoppningarna för långt i fråga om det resultat,
som kunde vinnas för statens vidkommande av en dylik utredning.
Jag tycker emellertid, att var och en, oavsett vilken ståndpunkt
man må ha i sakfrågan, oavsett vad man önskar för resultat
av en sådan utredning, soin utskottet föreslår, skulle kunna biträda
ett uttalande, som går ut pa att fa pa lämpligt sätt hela denna sak
klarlagd, sa att var och en kan fullkomligt bilda sig en uppfattning
om alla på saken inverkande förhållanden. Detta krav synes mig
så rimligt, att ingen rätteligen borde kunna motsätta sig detsamma,
utan att kammaren i ar liksom vid två tidigare tillfällen borde så
enhälligt som möjligt besluta om en skrivelse till regeringen av det
innehåll utskottet förordar.

Jag skulle velat med några ord replikera den siste ärade tala.
reno> meh .lag anser, att det vid denna sena timme icke är skäl att
inlåta sig på någon detaljdiskussion. Därför nöjer jag mig, herr
talman, med att med dessa korta ord yrka bifall till utskottets
framställning.

Herr af Ekenstam: Herr talman! Jag skulle icke be svära

kammaren med att yttra mig, om jag icke som jurist och gammal
domare nästan ansåge som en plikt att säga några få ord.

Jag vill^ först beträffande min ställning i denna fråga, nämna
att jag då fragan för åtskilliga år först på allvar upptogs antog, att
det skulle vara möjligt för staten att återbörda de domäner, som
det här gäller. Jag ansåg detta och hoppades, att det skulle kunna

Nr 20. 70

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang.

återförande till
kronan av
rekognitionhemman
m.m.
(Forts.)

ske. Men sedan väl högsta domstolen hade avgivit sina domar, och
genom vad som i övrigt i frågan förekommit och varför herr Lorichs
utförligt redogjort, har jag kommit till det resultat, att utan allt
tvivel staten här ingenting har att vinna. Således, besluta vi nu
att hemställa hos Kungl. Maj:t om en utredning — förutsättningslöst
säges det — betyder det ingenting annat än att vi skaffa regeringen
och dess organ mycken möda och kanske stora kostnader
utan något som helst resultat. Jag anser, att verkligen var och
en, som har försökt sätta sig in i frågan, borde kunna komma till
den uppfattningen, även om han gör det med svidande hjärta. Jag
anser också, att det är riktigt, då vi ju leva i ett lagbundet samhälle.
Men när jag hörde den förste talaren, förnam jag nästan
klangen av något annat, nämligen att det enligt hans mening -—•
och kanske det finns flera, som anse detsamma — skulle vara möjligt
att riva upp de domar, som blivit fällda. Ha vi hunnit dithän,
att man får lägga en undermening i den så kallade förutsättningslösa
utredningen hos Kungl. Maj:t av sådan natur, ha vi kommit
mycket långt, och jag tror överhuvud taget icke, att det är värt, att
vi då diskutera den frågan här. De som vilja gå fram den vägen
må kalla den förutsättningslös, men förutsättningen är dock ett angrepp
på det lagbundna samhället. Vi andra som ej hava den undermeningen
borde kunna ena oss om, att vi ingenting ha att vinna på
en utredning, endast förlora. Därför ber jag att få yrka avslag
på utskottets förslag.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Jag skall

vid denna sena timme icke länge upptaga kammarens tid, men jag
ber i alla fall att få säga ett par ord, därför att jag deltagit i utskottets
behandling av frågan och därför även varit med om att
till utskottsbetänkande! foga en reservation.

Jag skall villigt medge, att när man i utskottsutlåtandet läser
om det sätt, varpå rekognitionshemman på sin tid upplätos till bruken
och skatteköp tillätos för en mycket ringa penning, skulle det
från den synpunkten kunna förefinnas anledning att här gå med
på och tillstyrka en utredning särskilt med hänsyn till, att i många
fall ifrågavarande rekognitionshemman numera icke användas för
det ändamål, som var avsett med upplåtelsen. Går man emellertid
in på en prövning av i vilken mån det skulle vara möjligt att inom
ramen av gällande lagar och förordningar vinna något i detta avseende,
måste man ställa sig avvisande. Det är nämligen på det sättet,
som förut anförts, att redan 1810 års jordabalk säger ifrån, att
bestämmelser, som införts i skatteköpen, icke äga gällande kraft.
Alltså kan från den synpunkten icke staten kräva tillbaka dessa
rekognitionshemman, även om de kanske i en del fall icke användas
för de ändamål, som voro avsedda med upplåtelsen. Dessutom är
det så, att vid alla rättegångar, som här talats om, staten fått sin
talan underkänd. Och för det tredje är att märka, att 1898 års
riksdag beslutat med hänsyn till utgången av de olika processerna,
att man skulle upphäva de bestämmelser, som förut varit gällande

Lördagen den 18 mars, e. in.

71 Nr 20.

i fråga om på vad sätt rekognitionshemmanen skulle återgå, därest , Anlde
icke vidare användes för det ursprungligen avsedda ändamålet.til1
Här äro alltså, såvitt jag kan se, tre särskilda omständigheter, som rekognitiontala
för att man icke lagligen kan ifrågasätta ett återförande av hemman m.m.
rekognitionshemmanen till staten. Hela denna sak ligger, synes det (Forts.)
mig, alldeles tydlig, och man kan icke gärna ifrågasätta en ändring,
även om vi givetvis livligt måste beklaga, att på sin tid upplåtelserna
skett så liittvindigt, att det ur den synpunkten vore önskvärt,
om en förändring nu kunde komma till stånd. Ett annat skäl, som gör,
att jag för min del icke kunnat vara med om att tillstyrka en utredning
i det förevarande ärendet, är det, att man ju, och som jag
anser med rätta, även från statsrevisorernas sida klandrat, att det
igångsatts för mycket utredningar och framför allt att dessa utredningar
kostat så stora belopp. Och då jag icke kunnat finna annat
än att vi här äro inne på ett område, där en utredning icke kan åvägabringa
något som helst positivt resultat, så är även detta en synpunkt,
som för mig är av den beskaffenhet, att jag, herr talman,

-även med hänsyn till densamma ber att få yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till reservationen.

Herr Andersson i Storegården: Herr talman, mina her rar!

Efter de klarläggande anföranden, som i denna fråga hållits
av ett par föregående talare, och då i första kammaren år 1920 två
så rättslärda personer som herrar Reuterskiöld och Alexanderson
.yttrat sig i densamma, skall jag icke gå in på själva sakfrågan utan
ber endast få konstatera, att dels genom den utredning, som redan
föreligger, och dels genom de domstolsutslag, som blivit avkunnade,
den juridiska sidan av saken blivit fullständigt utredd och fullständigt
belyst. Icke ens utskottsmajoriteten är förvissad om att
en utredning skulle komma att leda till något resultat, men man
säger ändå, att man vill ha en utredning, därför att det finns människor
här i landet, som ha den uppfattningen, att orättvisor på detta
område blivit begångna, varför man vill skriva till Kungl. Maj:t
och begära ytterligare utredningar över det. Även kammarkollegium
har i sitt yttrande anfört samma skäl för sitt förordande av utredning.

Om man icke tror på vad justitierådet Alexanderson och professor
Reuterskiöld yttrat i denna sak och inte heller på domstolarnas
utslag, varför skulle man då vara mera benägen att tro på en
kommitté, som tillsättes och verkställer en viss ytterligare utredning?
Efter de yttranden om riksdags- och kommittéledamöternas
anseende, som förekom här i kammaren för en stund sedan, tror jag
icke, att dessa äro i besittning av en så stor auktoritet. Jag anser
således, att bärande skäl för en utredning icke förebragts. Genom
en sådan och genom de processer, som eventuellt skulle följa därpå,
han kronan icke återvinna rekognitionshemmanen. Vill man i strid
mot gällande rättsgrundsatser indraga till staten egendom, varå enskilda
erhållit laga fång, så är detta reduktion, men en sådan har,
som herr Lorichs framhöll, vissa följder beträffande det ekonomiska
livet. Men i sådant fall är denna fråga under utredning i en annan

Nr 20. 72

Lördagen den 18 mars, e. m.

• A™9''* n dyrbar kommitté, som för närvarande arbetar här i landet, nämdfowaat
gen socialiseringsnämnden. Den sysslar med sådana här s pors .''nål
rekognitions- °?b är synnerligen väl avlönad, och då har riksdagen ingen aniedhemman
m.m. ning att gå in med en skrivelse till Kungl. Maj:t om tillsättande(Forts.
) av ännu en kommitté, som kostar än mera pengar. Har staten i gångna
tider gjort dåliga affärer, behöver den icke öka på dessa begångna
missgrepp genom att ytterligare förslösa än mera av statens tillgångar.

Jag ber att få yrka avslag å ifrågavarande motioner och bifall
till den av undertecknad med flera vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Jag vill till
en början erinra, att utskottet icke föreslagit, att det skall tillsättas
någon kommitté, vars ledamöter ha höga arvoden, men skulle det
vara så, att regeringen vill tillsätta en kommitté för saken, kan ju
möjligen även den siste ärade talaren få en plats där.

Jag vill icke bestrida, att denna fråga är ganska invecklad, och
att det här finns moment, som icke äro lätta att överkomma, men jag
vill bestämt förklara, att även om de nuvarande förhållandena kunna
anses vara högsta juridiska rätt, är det därför icke säkert, att de
innebära den högsta rätt. Åtminstone är det uppfattningen i vida
delar av vårt land och icke blott bland dem, som ha socialdemokratisk
åskådning, utan även bland dem, som ha en långt gående högeråskådning.

I utskottsbetänkandet har citerats ett utdrag ur den motion jag
väckte år 1920 och vari jag skildrade förhållandena i min trakt. Då
det förekommit, att stora områden blivit frånhända kronan, kan icke
folket nöja sig med att säga, att därför att högsta domstolen dömt
så, är den högsta rätten uppfylld. Herr af Ekenstam får ursäkta,
att man kan tycka, att jurister misstagit sig. Nu är högsta domstolens
utslag byggt på det förhållandet, att den kungl. kungörelse,
som ligger till grund för försäljningarna, utkommit två år senare än
1809 års jordabalk. Då denna jordabalk säger, att förbehåll vid.
köp icke ha gällande kraft, skulle kungörelsen icke vara laglig. Vem
skrev kungörelsen? Säkerligen var det jurister, ty det har sedan
långliga tider varit sed i vårt land, att jurister skola sköta om sådana
saker. Ämbetsverken äro så fullproppade med jurister, att en
person med annan examen svårligen kommer in där. När juristerna
skrevo kungörelsen, kände de icke till en två år förut antagen lag,
och så leva hela folket och svenska riksdagen i åttio år i den tron,,
att kungörelsen var riktig. Varenda bruksägare var av den uppfatta
ningen, att den var laglig. Nog bör en lekman, som icke är bevandrad
i juridiska begrepp, kunna tycka, att detta är underbart, och.
finna det svårt att förstå utslagen. Visserligen vörda vi domar, som
blivit fällda, men svenska folkets medvetande kan säga mer än domstolars
utslag. Så är förhållandet ute i bygderna, där man vet, huru
jorden gått från kronan till bolagen.

Hur man skall reda upp denna sak, kan jag inte säga, ty man!

Lördagen den 18 mins, e. in.

73 Nr 20.

möter här störa svårigheter. Jag tror emellertid icke, att högsta dom- Ang.
stolens utslag innebära den största svårigheten, utan fastmera dend(^™“d®*8^
omständigheten, att jorden gått i tredje och fjärde mans hand, och rekognitionsatt
det finns inteckningar, men dessa saker skulle klaras upp genom hemman m.m.
en utredning. Vill man reda upp dem, så kan man göra det, och (Forts.)
därigenom skulle en del av vad kronan mist kunna återbördas.

Jag skall icke utveckla saken ytterligare vid denna sena timme,
utan ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
gav propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja godkänd.
Herr Andersson i Storegården begärde emellertid votering,
till följd varav nu uppsattes, justerades och anslogs denna omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller fjärde tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Voteringen utvisade 68 ja mot 50 nej, vid vilken utgång kammaren
således bifallit utskottets hemställan.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas första kammaren.

§ 6.

Härpå upptogs till behandling andra kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion om skrivelse
till Kungl. Maj :t angående beredande åt samfällda jordbruk av
tillgång till kapital.

I anslutning till vad herrar Vennerström, och Herou föreslagit
i en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 185, hemställde utskottet, att andra kammaren
måtte för sin del besluta, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte snarast utreda på vad
sätt samfällda jordbruk kunde beviljas tillgång till kapital på samma
villkor, som gällde för enskilda, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde komma att föranleda.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Andersson i Storegården
och Månsson i Backa, vilka yrkat, att förevarande motion icke
måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Ang.

beredande åt
samfällda
jordbruk av
tillgång
till kapital.

Är 20.

74

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang.

beredande c
samfällda
jordbruk?a\
tillgång
till kapital
(Forte.)

Utskottets hemställan föredrogs. Därefter anförde

Herr Andersson i Storegården: Herr talman! Det betänkande,
som här föreligger, kan jag för min del icke fullt förstå, då
detsamma enligt mitt förmenande syftar till en utredning om ingenting.
Så vitt jag har mig bekant förefinnes intet hinder för samfälligheter
eller sammanslutningar av personer att få kredit i vilka kreditanstalter
som helst på samma villkor som enskilda, förutsatt att
de äro vederbörligen inregistrerade. Det är endast egnahemslånefonden,
som därvidlag är stängd, och detta på den grund, att det är
bestämt, att de egnahemsägare, som skola erhålla lån ur fonden, icke
få äga fastighet, vars uppskattade värde överstiger, om den är obebyggd,
12,000 kronor, om den är bebyggd 10,000 kronor, och om det
gäller bostadslägenheter, 7,000 kronor. Jag kan sålunda inte inse,
att en utredning kan tjäna något till, då man överhuvud taget inte
därmed vinner annat än möjligen ett ytterligare belastande av egnahemslånefonden.
Och mot en sådan konsekvens, i synnerhet om man
som bakgrund ställer den debatt, som i denna kammare fördes för
några dagar sedan, måste jag inlägga en bestämd gensaga. Det framkom
i den debatten, att egnahemslånefonden redan var belastad med
långt flera låneansökningar än som kunde tillfredsställas. Jag vill
minnas, att herr förste vice talmannen nämnde, att endast en miljon
kronor funnes till förfogande och att ansökningar om lån å 10 miljoner
kronor voro ingivna. Dessa egnahemslån ha främjat en driftsform,
som visat sig ha naturliga förutsättningar i vårt land. På grund därav
synes mig denna driftsform förtjänt av stöd från det allmänna i vida
högre grad än den s. k. kooperativa jordbruksdriften, som åtminstone
hittills icke visat sig vara lämpad för våra förhållanden — i så fall
hade väl kooperativa jordbruk uppstått i nämnvärd utsträckning,
även om tillgång till egnahemslån saknats.

De skäl, som utskottet sålunda anfört för en utredning i denna
sak, anser jag vara så svaga, att jag inte kunnat gå med på ifrågavarande
förslag, utan jag har jämte en annan medlem av kammaren
avgivit en reservation.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag å utskottets hemställan
och bifall till reservationen.

Herr P a u 1 s e n: Herr talman! Det förhåller sig inte alldeles
på det sätt, som herr Andersson i Storegården påstod, i avseende å
möjligheterna för kooperativa jordbruk att erhålla lån. Innehavare
av kooperativa jordbruk kunna nämligen, så vitt jag kan se, inte få
lån ur jordbrukskassorna, och när enskilda jordägare och jordinnehavare
ha möjlighet därtill, kan jag inte inse, varför inte innehavare
av kooperativa jordbruk också skulle ha samma förmån. Vi veta ju
alla, att de, som det här rör sig om, ofta äro fattiga människor, som
icke inom sin bekantskapskrets ha någon, som de kunna vända sig till
för att få borgen. Skulle de däremot äga samma förmån som enskilda
jordägare, att bli medlemmar av jordbrukskassorna, ställer sig saken
annorlunda. Där kräver man nämligen ingen borgen utan endast

Lördagen den 18 mars, e. m.

75 Nr 20.

personlig kännedom om låntagaren och lians duglighet, och på detta
sätt erbjudes det möjlighet att erhålla kapital.

Jag ber, herr talman, att fä yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
framställt propositioner å de därunder förekomna yrkandena,
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen; och skulle jämlikt
§ 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas
första kammaren.

§ 7.

Föredrogos vart för sig:

andra sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande, jrr 1,
i anledning av väckt motion om antagande av en ny lag angående
dövstumundervisningen; och

andra lagutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till dels förordning angående uppbörd av avgifter
för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete,_ dels ock förordning om ändrad
lydelse av §§ 4, 8 och 12 i förordningen den 11 juni 1918 angående
en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av
olycksfall.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden hemställt.

§ 8.

Föredrogs andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 6, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående
åstadkommande i fråga om svenska aktiebolag av en statistisk
utredning rörande förekomsten av s. k. gratisaktier m. m.; och begärdes
ordet därvid av

Herr Hage, som yttrade: Herr talman! Jag skall här inte gorå
något yrkande om bifall till den motion, jag väckt. Jag har nämligen
konstaterat, att det avstyrkande, varom utskottet gjort framställning,
vilar på den upplysningen, att det redan försiggår en utredning
av denna fråga, en utredning, som omfattar ett ännu vidare
spörsmål, i vilket denna sak ingår. Utskottet har ju också erkänt riktigheten
av det påstående, som jag gjort, att det är samhällsgagnam
de och nyttigt att få reda på, i vilken utsträckning gratisaktier ingå
i det svenska aktiekapitalet. Då alltså utskottet avstyrkt denna motion
från helt andra utgångspunkter än t. ex. de synpunkter, som kommit
fram från den borgerliga pressens sida, där man fullständigt försökt
förringa betydelsen av frågan, skall jag, som sagt, inte tillåta
mig att göra något yrkande utan nöja mig — särskilt med hänsyn

Ang.

beredande åt
samfällda
jordbruk av
tillgång
till kapital.
(Forts.)

Ang. utredning
rörande
förekomsten
av s. k.
gratisaktier.

Nr 20. 76

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang. utredning
rörande
förekomsten
av s. k.
gratisaktier.
(Forts.)

till denna sena timme — med den enkla förkaring, som jag nu avgivit.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

9.

Till avgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande nr 17 Ar
angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923 av utgifterna
för kapitalökning i avseende å statens järnvägar och vattenfallsverk.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes;
ordet av

Herr Anderson i Råstock, som yttrade: Herr talman! Jagr
tillåter mig att beträffande detta betänkande föreslå samma föredragningssätt,
som tillämpades i avseende å statsutskottets utlåtanden
nr 8 A och 8 B.

Denna hemställan bifölls.

Punkterna 1—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

, , Punkten 11, angående fortsättande av Inlandsbanan mellan Volg Ä

»i Gällivare.

Volgsjönoch Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t,
Gällivare, under åberopande av det vid propositionen under rubrik »utgifter
för kapitalökning, Bil. 1» fogade statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 7 januari 1922, punkten 20, föreslagit riksdagen
att för fortsättande av arbetena å Inlandsbanan mellan Volgsjön
och Gällivare för tiden 1 januari—30 juni 1923 anvisa ett reservationsanslag
av 1,500,000 kronor.

I sammanhang med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet
till behandling förehaft följande inom riksdagen motionsvis
gjorde framställningar, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första
kammaren, nr 10, av herr Bergqvist m. fl. och den andra inom andra
kammaren, nr 10, av herr Hage m. fl., däri hemställts, att riksdagen
måtte anslå å tilläggsstat för 1922 för Inlandsbanans norra del

500,000 kronor, samt att för samma handel måtte å riksstaten för
tiden Vi—30/6 1 9 2 3 ävenså uppföras 500,000 kronor;

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första
kammaren, nr 11, av herr Bergqvist m. fl. och den andra inom andra
kammaren, nr 11, av herr Hage m. fl., som hemställt, att riksdagen
måtte till byggande av järnvägen Jörn—Gubblijaure anslå å tillläggsstaten
för 1922 1,000,000 kronor och å riksstaten för tiden
7i—3% 1923 500,000 kronor.

Lördagen den 18 mars, e. in.

77 Nr 20.

Utskottet hemställde, Ang.

. ''ii . , . . fortsättande av

1) att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorde inlandsbanan
förslag, måtte för fortsättande av arbetena å Inlandsbanan mellan mellan
Volgsjön och Gällivare för tiden 1 januari—30 juni 1023 anvisa ett
reservationsanslag av 1,500,000 kronor, att utgå av lånemedel; och * .*''

2) att herr Bergqvists m. fl. och herr Hages m. fl. ovanberörda ^
motioner, i vad samma motioner avsåge anvisande av anslag å riksstaten
för tiden 1 januari—30 juni 1923, icke måtte vinna riksdagens
bifall.

Vid punkten voro emellertid fogade reservationer:

av herr Bcrcjqvist, vilken ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till de i ämnet väckta motionerna; samt

av herrar Rydén, Jönsson i Revinge och Jansson i Falun.

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr Hage: Herr talman! Kammaren torde ursäkta oss representanter
för övre Norrland, att vi år efter år framställa yrkande
om ökade anslag på denna punkt, när det gäller de banor, som behandlas
i detta nummer av utskottets utlåtanden.

Men förklaringen härtill är enkel. Det förhåller sig nämligen
p>å det sättet med befolkningen däruppe och med oss, som representera
folket därstädes, att vi stå i en helt annan ställning än representanterna
för de övriga delarna av landet. I stort sett kan man
nämligen säga detta, att de övriga representanterna här i riksdagen
redan ha, när det gäller kommunikationer, fått sitt så att säga
på det torra. Medan de i allmänhet fått sina kommunikationsspörsmål
i avseende å järnvägar ordnade, så ha vi däremot kommit i den
situation, att vi blivit efter i fråga om våra järnvägar och i fråga
•om anläggandet av sådana kommunikationer, som vi verkligen behöva
och som för övrigt äro nödvändiga för oss däruppe, om ej
utvecklingen skall alldeles avstanna.

För övrigt kunna vi konstatera, när det gäller dessa järnvägar,

.att det exempelvis varit så, beträffande övriga delar av landet, att
där har man, när man anlagt statsbanor, fastställt en viss byggnadsplan,
en viss tidsplan, och man har i allmänhet fullföljt denna tidsplan,
under det man däremot kan konstatera med avseende å övre Norrland,
att sedan man en gång har fastställt en viss tidsplan för byggandet
av vissa järnvägar, har den tidsplanen sedan övergivits;
och det kan man ju konstatera därigenom att beslut om byggande
av dessa järnvägar, som det här är fråga om, fattades 1916 och
1917, och vid det tillfället t. ex., när det gällde inlandsbanan, uttalade
man sig för att natuligtvis skulle denna bana byggas i en
.hastigare takt än vad som nu blivit fallet; och återigen, när det
gäller den andra av dessa två banor här är fråga om, Jörn—Gubbli.
jaure, uttalade man sig 1917, då det var fråga om att igångsätta
.byggandet av denna järnväg, att fullbordandet därav borde ske inom

Nr 20. 78

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang.

fortsättande av
inlandsbanan
mellan
Volgsjön och
Gällivare.
(Forts.)

en icke alltför avlägsen framtid. Nu kunna vi emellertid konstatera
det förhållandet, att vad inlandsbanan beträffar, särskilt norra
delen, som det här rör sig om, så ha vi, trots att vi nu befinna oss
i året 1922, under dessa år som gått icke kommit någon vart alls.
Man kan i stort sett säga om det förslag, som här föreligger och som
går ut på att vi varken för 1922 eller för 1923 skola lämna något
anslag, att man skall kunna konstatera, att när vi kommit fram till
1923 — 7 år efter 1916 — så har man så gott som icke kommit någon
vart med bebyggandet av denna övre del av inlandsbanan.

Herrarna se ju för övrigt dels på regeringens förslag och dels
även på utskottets utlåtande, att här föreslås ingenting, intet anslagvare
sig för den ena järnvägen eller den andra, vare sig i staten föi
1923 eller i tilläggsstaten för 1922.

Det är ju ganska naturligt, att ett sådant förhållande måst&
åstadkomma mycket stort missmod och besvikelse där uppe i de
bygderna som jag representerar, och det är givet, att detta missmod
och denna besvikelse måste bliva än större inför de synnerligen dåliga
kommunikationsförhållanden, som äro rådande däruppe. Vi
behöva bara tänka på inlandsbanans norra del. Det är meningen,
att den skall gå från Porjus till Jokkmokk. Dessa två platser
ligga inom samma kommun, men när folk skall bege sig från Porjus
till Jokkmokk, t. ex. till kommunalstämmor m. m. sådant och andra
förrättningar, så ha de i de flesta fall ingen möjlighet att ta sig fram
på annat sätt än över en spång och sedan direkt ut i vildmarken;
och under vissa tider kan man icke ens göra detta, utan måste taga.
sig fram från Porjus ner till Gellivare och därifrån till stationen Murjek
och sedan åka en mycket lång omväg till Jokkmokk; och liknandeförhållanden
äro rådande, när det gäller den andra här berörda
järnvägen Jörn—Gubblijaure. Här gäller det också en trakt, som
är försedd med mycket dåliga kommunikationer, och dock kunna vi
konstatera med avseende på den järnvägen, att den skulle genomlöpa
trakter, som äro synnerligen lämpliga för odling, trakter, som
äro sådana, att järnvägen skulle komma att bära sig, och slutligen
genomlöper den trakter, till sin terräng så beskaffade, att det blir
en ganska billig järnväg att bygga.

Jag för min del vet mycket väl, att när man nu talar om denna
sak i det här sammanhanget, så gör man naturligtvis gällande, att
man icke har råd att bygga dessa järnvägar, man måste spara på
budgeten. Jag kunde för min del mycket väl förstå ett sådant tal,
om det vore på det sättet, att man genom att göra inskränkningar
på budgeten kunde konstatera, att man verkligen sparade. Men nu
är förhållandet det, vad särskilt gäller Norrbotten, att arbetslösheten
där är så oerhört stor, och följden av ett sådant sparande på budgeten
blir bara den, att man måste på något sätt skaffa sysselsättning
åt de människor, som man vid ett fortsättande av järnvägsbygget
skulle kunna bereda arbete åt. Följden blir bara den, att vad
man sparar på ena hållet måste man lägga ut på det andra. Då tycker
jag, att det vore ett riktigare sätt att nu i stället lägga det så,.

Lördugeu den 18 mara, e. in.

79 Nr 20.

att i första hand, när det i alla fall gäller att åstadkomma arbete ^mffdäruppe,
sätta i gång dessa järnvägsbyggen, om vilka principiellt^™^®®"
beslut redan föreligger. Det är ju nämligen så, att det bär icke är mellan
fråga om att fatta några nya beslut om utgifter för statsverket, utan Volgsjån och
här gäller helt enkelt att fullfölja beslut, som förut principiellt fat- Gällivare.
tafs av riksdagen. Under sådana förhållanden kali man ju säga, att (Forts.)
den invändningen fullständigt faller bort, som möjligen kan göras
gällande, att man icke skall binda statsverket för nya utgifter. Det
är icke fråga om något sådant i detta fall, utan bara fråga om tidsföljden,
i vilken dessa utgifter skola förekomma.

Nu vet jag och bär sett av statsutskottets utlåtande, att man
i någon män varit inne på detta resonemang, när man betonar, åtminstone
med avseende å den ena järnvägen, nämligen inlandsbanans norra
del, att man skulle kunna ha rätt att använda arbetslöshetsanslaget
för att fullfölja byggandet av denna järnväg. Eör min del vill
jag naturligtvis ta fasta på det uttalandet, men vad jag förvånar mig
över i det sammanhanget, är det förhållandet, att när man kommer
fram och talar om den andra järnvägen, Jörn—Gfubblijaure, så vill
man icke på något sätt vara med om ett sådant uttalande, utan därvidlag
gör man ett mera svävande sådant. Man säger, att utskottet
ej vill uttala sig om, huruvida man skulle kunna använda arbetslöshetsanslaget
för byggandet av denna järnväg. Jag skulle däremot
vilja säga, att det föreligger fullt ut lika stora skäl, som tala för
att man borde göra ett uttalande i den här punkten i samma riktning.
Jag vill därvidlag särskilt peka på att där uppe äro visserligen
nu igångsatta vissa skogsarbeten, men enligt uttalanden, som
gjorts av kommunalnämnden, har man klart för sig, att dessa arbeten
i skogarna komma att avslutas ganska snart, och sedan kommer
man fram till en tidpunkt, då man står utan arbete, och då torde
det vara nödvändigt och lämpligt att gå över till större företag, som
verkligen kunde ge arbete åt ett någorlunda stort antal medborgare
där uppe.

I det sammanhanget bör också påtalas det förhållandet, att där
uppe försiggår ett vidlyftigt kolonisationsarbete från statens sida,
och det är givet, att om detta kolonisationsarbete skall leda till någonting,
om det skall kunna bedrivas på ett sätt, som är lämpligt, då är
det säkerligen alldeles nödvändigt, att man får kommunikationer,
så att det blir möjligt att få folk dit upp. Jagtrop för min del, att
om man ej kan komma närmare med kommunikationer intill dessa
kolonisationsföretag, så äro de dömda till undergång. Det blir ingen
möjlighet till någon slags avsättning för dessa kolonister,. och allt
detta tillsammans kommer att göra, att statens ansträngningar på
det området bliva neutraliserade och omintetgjorda av sådana förhållanden,
som jag nu talat om.

Jag skall med ledning av det sagda tillåta mig att, utan att i
denna sena timma gå in på vidare detaljer, yrka bifall till de avgivna
motionerna, i vad det gäller anslag för 1923. Jag yrkar alltså
bifall till motionerna på det sättet, att jag påyrkar, att det anslås

Nr 20. 80

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang.

fortsättande av
inlandsbanan
mellan
VoU/sjön och
Gällivare.
(Forts.)

500.000 kr. för inlandsbanans norra del under första halvåret 1923
och 500,000 kr. under samma tid för påbörjande av järnvägen Jörn—
Gubblijaure.

I detta anförande instämde herrar Brännström, Nilsson i Antnäs
och Lindmark.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Då jag deltagit
i detta ärendes behandling på avdelningen i statsutskottet, men
varit förhindrad att där vara med om det slutliga avgörandet, ber jag
att få säga några ord i denna fråga.

Jag vill ingalunda fördölja, att jag haft vissa sympatier för att
man på ett eller annat sätt något kraftigare borde taga itu med det
banbygge, varom nu är tal, än som av utskottet föreslås. Men jag har
å andra sidan inte kunnat förbise, att de synpunkter, som järnvägsstyrelsen
och Kungl. Maj:t fört fram, äro av stor betydelse, och jag
har därför för min del måst stanna vid det slut, som utskottet kommit
till.

Det förefaller mig i allt fall, som om motionärerna med sin framställning
ganska väl tjänat den bygd, som de velat gagna. Här har
nu statsutskottet gjort och riksdagen kommer i händelse av bifall
till utskottets utlåtande att göra ett uttalande om möjligheten att använda
arbeslöshetsmedel för järnvägsbyggnader där uppe, ett uttalande,
som är ganska sägande. Det ställer sig då naturligtvis på
olika sätt, om man anslår medel för år 1923, eller om man förklarar,
att medel, som äro anslagna till arbetslöshetens bekämpande, här skola
tagas i anspråk. För statens järnvägar och övriga affärsdrivande
verk blir det en väsentlig olikhet, om den ena eller andra vägen väljes.
Blir det så, att arbetslösheten är slut år 1923, har ju järnvägsstyrelsen
fått sina synpunkter accepterade, och samtidigt har man
under detta år kunnat bedriva ett sådant arbete, som just ur arbetslöshetssynpunkt
är nödvändigt.

Jag vill sålunda, herr talman, endast understryka vad utskottet
sagt, att Kungl. Maj:t både kan och bör pröva denna sak ur arbetslöshetssynpunkt.
Med all säkerhet kommer Kungl. Maj :t att få medel
ställda till sitt förfogande, så att nödhjälpsarbeten där uppe kunna
utföras.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Rydén: Herr talman! Jag har låtit anteckna en blank
reservation vid förevarande punkt. Detta beror därpå, att jag visserligen
inte i förevarande läge ansett mig kunna yrka bifall till herr
Hages och herr Bergqvists motioner, men å andra sidan inte heller
kunnat finna, att statsutskottets majoritet på ett sådant sätt, som jag
tycker bort vara dess skyldighet, tillmötesgått de anspråk, som härvidlag
framställts. Jag har ansett, att särskilt vissa förberedelser
för järnvägen Jörn—Gubblijaure, som skulle gå genom en relativt
god och fruktbar bygd, kunna komma till stånd i form av nödhjälps -

I,ördn|rai deri IN mars, e.

Öl Nr £0.

^ U.U

inlandsbanan
mellan
Volgsjön och
Gällivare.
(Forte.)

ett uttrvok hurtar + j i.ndr ?a^e 1 motiveringen tfe
gehör För eu dylikt förelag! 0m0’’ Sa att Jag ]nte kunde vin,la

WäÄÄSW yrkan,let, att kammaren måtte
understryker dess» synpunkter. fP

svass

där uppe som låt"J stoTSrhopMinS? vTriksdageM ’
ai"*T «erskådligPf,aStid fSn?”till en*rV

Snantg&^tVaSif” “““ * *™d« » *«!

i Äit ^Ä!fÄ ätss*;

tåg ÄSfj It! Ä enig “”“euSSÄ
talar för att man bör gå på ett bifall till det av herr Hage fram

^ jfrn^Gubbir man tt®, ^tter 1 gång byggandet av järnvagen
Jern—Gubbhjaure, färdigställer man därmed en nulsåder

som blir nödvändig om man skall återföra till jordbruket den över
taliga^ lndustribefoJknmg, som finnes där uppe i Norrbotten När
landshövding Malm var i Kalix veckan före jul, för att göra en unersokning
angående förhallandena där, kom han, efter att ha grundin
granskat situationen, till samma resultat, till vilket vi förut hade
kommit, att man bara för Kalix’ kommuns vidkommande måste räkna
med en stock arbetslösa av 600-700 man, även om alla sågverk kom

kommun ~ det1?’ som ^ enbart för Kalix’

•r. j i . •'' , a, något satt maste man återföra dessa människor till
produktivt arbete och då rimligen till jordbruke Banan jJrnGubbl
jaure genomlöper en för odling utomordentligt lämplig trakt

SsåderVOSr tifikenOm0S ttn gt vik^igt.att fa ti]1 stånd just denna

man också attS a S ** maV gang detta arbete, undviker
man också att belasta den organisation, som heter Norrlands stats

arbe en, alltför mycket. När det gäller att välja mellan att låta de

etslosa sysselsattas under en kunnig och duglig arbetsledning, så Andra

kammarens protokoll 1922. Nr 20.

Nr 20. 82 Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang. dan som den statens järnvägar har, och den något sammanrafsade ar betsledning,

som Norrlands statsarbeten har, då kan det väl icke vara
™ nieKan™0” någon tvekan om, vilkendera man bör välja för att få det bästa utVolgsjön
och bytet av det arbete, som skall göras.

Gällivare. Från dessa synpunkter ber jag, herr talman, att få instämma

(Forts.) i det av herr Hage framställda yrkandet.

Herr Anderson i Råstock: Ja, herr talman, det förhåller
sig ju så, att det funnits ganska stora sympatier i statsutskottet i
dess helhet för att hjälpa Norrland till erhållande av järnvägar.
Anledningen till, att jag nu tagit till orda, är, att herr Rydén, som
så varmt ivrat för dessa järnvägar, nu sade sig icke kunna gå så
långt som till att instämma i det av herr Hage gjorda yrkandet. Jag
vill påpeka, att om herr Rydén bara syftade till att hålla hoppet
kvar för dessa människor, för vilka järnvägarna skulle bliva till
nytta, så har detta redan skett genom vad utskottet sagt på sidan
17 i utlåtandet, där det heter på följande sätt: »Härmed har utskottet
icke tagit ställning till frågan, huruvida ett igångsättande av vissa
nödhjälpsarbeten å ifrågavarande bana kan anses nödigt och lämpligt.
»

Efter de påpekanden, som nu gjorts från olika håll här, är jag
säker på, att fjärde avdelningen i utskottet kommer att ägna just
den sida av saken, som herr Rydén framhållit, allt tillbörligt beaktande,
och jag är också säker på, att utskottet i sin helhet icke
kan undgå att fästa sig vid vad sålunda blivit framfört. Jag vill
emellertid begagna tillfället att säga, att det icke är så alldeles^ oviktigt
för statens järnvägar, om denna anläggning utföres på sätt
motionärerna yrkat eller på det sätt, som utskottet, ehuru mycket
lamt, ställt i utsikt, att anläggningen skulle kunna, utföras, nämligen
av arbetslöshetsmedel. När det gäller förräntningen av det nedlagda
kapitalet, blir det en helt annan sak, om det sker på det ena
eller andra sättet.

Jag skall icke upptaga tiden med att närmare utveckla dessa
synpunkter, men, då utskottet lämnat saken öppen och då det finnes
stora sympatier för norrlänningarnas krav i detta avseende, så
skall jag föreslå, att vi vänta med överläggningen om denna fråga,
tills den frågan kommer upp, huru vi skola utnyttja de miljoner, som
komma att beviljas för bekämpande av arbetslösheten.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Rydén: Jag skall icke bestrida, att mycken sympati

uttalats för den tanke, som här framförts, men jag bestrider, att
dessa sympatier fått ett uttryck, som, åtminstone för vanliga människors
betraktelsesätt, har någon nämnvärd ^grad av värme i sig.
Jag har gång på gång läst utskottets utlåtande och det stycke,
som det här är frågan om, men jag tycker snarare det verkar avvisande
mot saken än som ett utslag av sympati. Jag kan icke se,
att det sker någon som helst skada, om kammaren understryker dessa
av statsutskottet framförda synpunkter genom att taga det av mig

Lördagen den 18 mars, e. in.

83 Nr 20.

föreslagna yrkandet. Det kommer visserligen icke att bli riksda- Ang.
gens beslut, då ju första kammaren redan gått på utskottets förslag, fortsättande av
men det betyder ingenting. Detta stycke kan mycket väl vara rndlan*''1
borta ur den blivande riksdagsskrivelsen, men det är klart, att ett Votysjön och
uttalande av andra kammaren i anslutning till mitt yrkande skulle Oällivare.
innebära ett tillkännagivande av, att dessa sympatier äro starka (Forts.)
i denna kammare.

Jag vidhåller därför mitt yrkande.

Herr Anderson i Råstock! Herr Rydén inskränkte sig till
att saga, att hans yrkande icke skulle göra någon skada. Jag skulle
vilja påstå, att sedan nu första kammaren fattat sitt beslut, hans
yrkande verkligen^ gör skada, och han har ju icke heller kunnat påvisa,
att det gör någon nytta. Jag tycker det vore lika mycket vunnet,
om man enade sig om att följa utskottets förslag, som ifall andra
kammaren nu skulle fatta ett beslut, vilket hade till följd, att motiveringen
bortfölle.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Rydén: Jag tror, att det skulle vara nyttigt, icke minst
för herr Andersons i Råstock egen del, om ett uttalande i kammaren
av den lydelse jag föreslagit, bleve gjort.

Herr Liibeck: Herr talman! Med utförandet av denna

bana, Jörn—Gubblijaure, har man ju under normala förhållanden
tänkt, att det skulle anstå, tills man blivit mera färdig med de andra
delarna av de järnvägsbyggen, som ingå i det stora Norrlandsprogrammet,
detta på grund av de skäl, som järnvägsstyrelsen anfört,
nämligen att man icke bör taga upp arbetet på en ny arbetsplats
innan man kan flytta över organisationen från en föregående. Man
kan ju icke arbeta på för många ställen på en gång. Häri ligger
icke något underkännande av de norrländska önskemålen, som vi
ju alla här i kammaren behjärta.

Nu har man lämnat öppen frågan, om vi skulle kunna utföra
några av dessa arbeten som nödhjälpsarbeten, en fråga som ju sammanhänger
med Kungl. Maj:ts proposition nr 12. Man har icke
velat taga ställning till detta spörsmål, utan hänvisat till den diskussion,
som kommer att följa på den punkten. Saken får prövas
ur andra synpunkter, och jag kan uppriktigt sagt icke förstå, huru
en gammal statsutskottsledamot som herr Rydén kan vara så angelägen
att fingra på en statsutskottsmotivering, något som han minsann
annars icke brukar vara så angelägen om att göra. Utskottets
utlåtande skiljer sig ju mycket litet från vad herr Rydén hemställt.

Det gäller i båda fallen, att Kungl. Maj:t i samband med arbetslöshetsanslagets
utnyttjande får taga saken under sorgfälligt övervägande.
Man har därför icke någon anledning att göra en sådan
ändring i statsutskottets motivering, som herr Rydén föreslagit.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets utlåtande oförändrat.

Nr 20. 84

Lördagen den 18 mars, e. m.

/orJiea» wl?,err..?af e:,,Ja® viJ} „end,ast. mot hem Liibeck saga, att jag
inlandsbanan ™ycJtet, val vet, att man tran början tran jarnvagsmyndigheterna
mellan tänkt sig, att saken skulle ordnas så med avs.eende å de planerade
volgsjån och järnvägarna, att icke ett flertal skulle vara under arbete på en gång.

Galhvarc. Det. är emellertid en känd sak, att Inlandsbanans byggande kommer
(Forts.) att i hög grad försenas, och följden därav blir då, att byggandet av
linjen Jörn—Gubblijaure med den vändning som saken nu tagit kommer
att uppskjutas oerhört. Detta var väl icke från början meningen,
utan meningen var väl att man ganska snart skulle göra
Inlandsbanans norra del färdig och sedan gå över till linjen Jörn—
Gubblijaure. Men i och med att man uppskjuter Inlandsbanans
byggande, kommer ju hela frågan i ett nytt läge. Det gamla argumentet
har då förfallit, och jag tycker, att man då rimligen kan begära,
att även byggandet av linjen Jörn—Gubblijaure blir verklighet.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Då herr Rydén
ville insinuera något om vad som skulle vara nödvändigt för mitt
eget votum i denna fråga, då den förekommer i ett annat läge, skall
jag be att få hänvisa till mina föregåenden beträffande Norrlandsjärnvägarna.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Efter av herr
talmannen till en början given proposition beträffande mom. 1 blev
utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Vidare gav herr talmannen i fråga om mom. 2 propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till det yrkande,
som under överläggningen framställts av herr Rydén, samt 3:o) bifall
till det av herr Hage gjorda yrkandet; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den
under 2 ro) angivna propositionen. Votering begärdes emellertid,
varför herr talmannen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka därvid den under 1 :o) angivna antogs till kontraproposition.
I överensstämmelse härmed uppsattes, justerades och
anslogs följande voteringsproposition.

Den, som vill, att kammaren bifaller det yrkande, som under
överläggningen ang. punkten 11 i statsutskottets förevarande utlåtande
nr 17 A beträffande mom. 2 framställts av herr Rydén, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i berörda
moment.

Omröstningen utföll med 40 ja, men 71 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Lördagen den 18 mars, e. m.

85 Nr 20.

Punkterna 12 och 13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

genomgående

tryck luftbroms.

Härpå föredrogs punkten U, angående anslag för införande av Ang.
genomgående tryckluftbroms; och yttrade därvid: anslag för in förande

av

Herr Lithander:. Herr talman! Utskottet hemställer i
denna^ punkt om fortsättning av Kunze-Knorr-bromsens införande.

Het rader emellertid bland de sakkunniga en mycket stor ovisshet
om vilken broms, som är den verkligt bästa, och man är också mycket
oviss om det system, som var rådande i utlandet och på vilket
man grundade införandet av Kunze-Knorr-bromsen, kommer att fortsatta,
.lag tror, det vore välbetänkt, om vi icke fastlåste beslutet
vid ett visst system, innan åtminstone kammarens ledamöter fått
niet klarare för sig, vad saken gäller. . Jag är inte riktigt säker
pa, att statsutskottet kunnat gå in så djupt i denna fråga, som måhånda
är behövligt, men säkert är, att kammaren kan det icke. Jag
skulle därför vilja hemställa till kammaren att återremittera denna
fråga, sa att kammaren ma kunna fatta sitt beslut mera viss om
vad den i verkligheten gör.

Mitt yrkande är ^alltså, herr talman, återremiss på denna punkt,
för att kammaren må få klarlägga för sig, vilket system, som här
kan vara det bästa. Det är svart att taga ställning till någotdera.

HeiT Eriksson i Grängesberg: Antingen kommer herr Li thander

icke i hag, vad som förut beslutits i denna fråga eller också
är det något fel med hans uppfattningsförmåga. Införande av detta
bromssystem beslöts år 1918, om jag minns rätt. Nu har man dylika
bromsar på en del av tågen i nästan alla statsbanedistrikt.
Att nu återremittera ärendet för att undersöka, om man skall binda
sig vid det systemet, det är för sent, och under sådana förhållanden
tycker jag, att en återremiss är mer än meningslös.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner å de därunder förekomna yrkandena; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 15 och 16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17, angående kraftstationen vid Lilla Edet. Ang.

Utskottet, som beträffande frågan om fortsättande av arbetena vid Lilla Edet.
med utbyggande av kraftstationen vid Lilla Edet uti förevarande
punkt såsom sin mening uttalat, att hinder ej borde möta för Kungl.

Maj:t att vidtaga nödiga anordningar för fortsättande av arbetena
med utbyggande av kraftstationen vid Lilla Edet samt att för sådant
ändamål disponera dels ännu oanvänd del av de för berörda ända -

Nr 20. 86

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang. mål redan beviljade medel, dels ock intill ett belopp av högst 3,5 milkrafistattonen
joner kronor av de medel, som innevarande riksdag i anledning av
''Kungl. Maj:ts proposition nr 11, anvisat eller kunde komma att an''
or '' visa för arbetslöshetens bekämpande, hemställde, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna den uppfattning av förevarande
fråga, som utskottet sålunda uttalat.

Uti avgiven reservation hade herr Olsson i Kullenbergstorp förklarat
sig anse, att ifrågavarande punkt bort ur utskottets utlåtande
utgå.

Punkten föredrogs, varefter

Herr Olsson i Kullenbergstorp anförde: Herr talman! Då

vi nu vid tvåtiden skola börja''behandlingen av denna punkt — jag
hoppas visserligen, att behandlingen skall gå fort undan, men man
kan ju aldrig veta — är det ju beklagligt, att ett ärende, som kräver
så mycket penningar för sitt realiserande, skall behandlas vid
en tidpunkt, då kammaren är tämligen rensopad. Sedan Norrlandsjärnvägarnas
votering skett står till och med den bänken tom.

Jag får då först framhålla, att skälet till, att jag ställt mig
som reservant på denna punkt, är icke, att jag är motståndare till
utbyggandet av vattenfall och dylikt. Men då jag som statsrevisor
varit skyldig att i någon mån tränga in i detta ärende, kunde jag
ej komma till någon annan uppfattning, än att det blir en för staten
synnerligen dyrbar historia att nu omedelbart utbygga Lilla
Edets vattenfall. Efter de senaste kostnadsberäkningarna skulle
det fallet med första utbyggnaden färdig kosta sammanlagt

13,900,000 kronor. Av dessa penningar är en del redan anslagen
och använd till byggande just enligt alternativ I, som innebär, att
man skulle utbygga så mycket, som nu vore erforderligt och möjligt
inom det nu avstängda och torrlagda området. Det arbete, som
sedan skulle återstå med att fullbygga fallet, skulle kosta 8,700,000
kronor.

I höstas ställde sig, så vitt jag gjort mig underrättad, vattenfallsstyrelsen
på den ståndpunkten, att man icke borde fortsätta arbetet
längre, än att man uträttade de sprängnings- och^ grundläggningsarbeten,
som skulle ske inom den nu uppsatta fångdammen.
Nu har förslaget avancerat, så att man tycker, att man skulle fullborda
hela arbetet, men då har det villkoret ifrågasatts, att 3 1U
miljon kronor skulle påföras arbetslöshetsanslaget, eller med andra
ord man skulle avskriva denna summa genast vid byggandet. Det
gör något över 40 procent av den återstående kostnaden, så att det
är ett högst avsevärt belopp, som man genast ifrågasätter till avskrivning.
Och ändock uttalade överingenjören, som var uppe i utskottet
och delgav oss åskådningarna i vattenfallsstyrelsen, att man
förutsatte, att senast fyra år efter beslutet, d. v. s. någon gång under
loppet av år 1926 skulle elektrifieringen järnvägen Stockholm
—Göteborg vara så fullbordad, att kraft skulle uttagas till järnvägens
drift från fallet vid Lilla Edet och Trollhättefallen. Jag vet nu inte,

Lördagen den 18 mars, e. m.

87 Nr 20.

om någon bär är beredd att höra på det örat; åtminstone hö''rde jag inte
någon i statsutskottet, som var det. Jag tror knappast någon i kammaren
är beredd att gå med på en sådan förutsättning. Jag tycker tvärtom,
att man inte bör från något håll, att det är meningen att så
brådstörtat gå till elektrifiering av den ifrågavarande banan. Och
då kan man fråga: sker inte det, till vad skall man då använda
kraften, när man om två år gjort den första utbyggnaden? Kraft
finns ju nu tillgänglig i riklig mån, inte minst på grund av det
bekanta återköpet av kraft vid Trollhättan. Och det ställer sig nog
betydligt billigare att taga kraften från Trollhättan, när den finns
tillgänglig där i tillräcklig mån, än från Lilla Edet. Ty det är
alldeles ostridigt, åtminstone om jag inte är fel underrättad, att om
man räknar med samma å-pris, statens självkostnadspris för kraften
vid Lilla Edet blir dubbelt så hög som Trollhättekraften.

Nu kan man säga, att det ju alltid är bättre, att skaffa sig
någonting, som man har nytta av, för arbetslöshetsanslaget. Jag
är nämligen beredd på den invändningen. Och då svarar jag: det
undras mig verkligen, om några vanliga arbetslösa kunna användas
till de återstående arbetena vid Lilla Edet, som skulle kosta 8,7 miljoner
kronor. Det skulle då möjligen vara några hantlangare. I
övrigt är det alldeles säkert, att det till detta arbete behövs högt
kvalificerade och specialutbildade arbetare. Det är inte, som då
man bygger en väg eller dylikt. Detta arbete är av helt annan
natur och kan enligt min åsikt inte i nämnvärd grad utföras av
vanliga arbetslösa, som man tar från andra yrken.

Men min tvekan hade kanske ändå inte varit så synnerligen
stor, om inte ännu en sak tillkommit, och det är, att när man gjort
den första utbyggnaden färdig, så är man tvungen att hålla driften
i gång, vare sig man har någon användning för kraften eller ej.
Jag har fått den uppgiften, att det skulle kosta minst 300,000 kronor
per år till avlöningar åt folket, som erfordras vid kraftstationen,
och till övriga driftskostnader. Jag gjorde då följande beräkning:
nu kostar anläggningens fullbordande 8,7 miljoner kronor;
5 procent ränta på det gör 435,000 kronor; kommer så därtill fullt

300,000 kronor per år för att hålla stationen igång, sedan den är
byggd, vilket man är tvungen att göra, så blir det eu merutgift för
staten av mellan 700,000 och 750,000 kronor. Det blir sannerligen
en dyr affär. Och endast den, som har tillräckligt stark optimism
att tro, att vi år 1924, då kraftstationen skulle vara färdig, ha övervunnit
krisen till den grad, att allting åter kommit igång och att
krafbehovet är ännu större än 1916 eller 1917, borde kunna vara
med härom. Jag kan emellertid icke intala mig den tron, att det
finns den minsta möjlighet — ja kanske möjlighet, men inte den
minsta sannolikhet härför. Och då vågar jag påstå, att skall man
offra något för motarbetande av arbetslösheten, vilket också jag
vill. så bör man se till att använda pengarna på så sätt, att man
verkar mest med dem och inte får allt för stora följdkostnader, som
hänga efter, såsom här skulle bli fallet. Det får man åtminstone
inte då man bygger vägar eller dylikt. Det är därför som jag inte

Ang.

kraftstationen
vid Lilla Edet.
(Korta.)

Nr 20. 88

Lördagen den 18 mars, e. m.

kraftstationen aasett mig kunna, försåvitt jag skall se saken det allra minsta afvid
Lilla Edet. farsmassigt, gå med på detta förslag.

(Forte.) Vidare^ ju herrarna så ofta sagt, att vi skola ordna det så att

de af farsdrivande verken skola, förränta sig. Det kravet får man
Mturhgtys släppa efter på i detta fall. Men här blir det inte nog

hPWl lU ‘p* “I6 f?r0Ian^ar S1f> utan det kommer ju att äta upp en
hel del inkomster från de andra utbyggda fallen. Då blir det blott

“ T/T ~et m?n S*8J- 9ck da kan verkligen vattenfallsstyrelsen
helt enkelt saga: ja, ni ha sjalva befallt det; vi voro just inte angelagna.
J31ir det da någon mening i att så att säga låtsas uppehålla
lordran pa att statens affärsdrivande verk åtminstone skola förränta
sig. .Riksdagen själv och Kungl. Maj:t förrycka ju på det sättet sina
7+11, Och att tro att man kommer ifrån historien genom

att bokföra det pa arbetsloshetsanslaget, det tycker jag verkligen är
alltför enkelt. Det ar precis pa samma sätt som i en massa motioner.
Man tiar kunnat hänga den etiketten på nästan allt: detta skall
g?,ra®.,:or,.£}l;t “iaska arbetslösheten. Ja, ägde vi en halv miljard
att sätta till sa kunde det vara gott och väl. Men våra medel äro
ju begränsade. _Och den stora frågan för ögonblicket är, om vi blott
kunna skaffa så mycket pengar, att vi kunna avhjälpa den värsta
noden och arbetslösheten. Det är det stora problemet, som vi få göra
allt tor att lösa,^och då vågar jag påstå, att det helt säkert i fortsättningen
inte gar lyckligt, om vi skola offra så mycket på saker vid
sidan om, blott för att man säger, att detta får tagas på arbetslöshetsanslaget.

Nu är det egendomligt med utskottets utlåtande i denna punkt.
Det ar ju_ egentligen ingenting, som man kan gripa på. Det finns
ingenting i det, det är intet anslag, det är ingenting. Och det märkvärdigaste
är, att om man läser titeln på utlåtandet, så handlar den
om kapitalökning. Men man avskriver här omedelbart vart enda
öre. Jag kan inte förstå, att det blir någon kapitalökning. Det är
således alldeles felaktigt, formellt sett åtminstone. Men det stryker
man över helt enkelt, det gör ingenting.

Ja, det skulle vara rätt mycket att säga. om vi inte nu hade
kommit så bortom all tid, då man rätteligen skall fatta beslut, som
äro avgörande. Det tvingar mig att sluta, oaktat saken enligt mitt
förmenande även i formellt hänseende kommit på sned. Jag tror,
att de, som komma till riksdagen år 1926, skola kunna bättre bedöma!
om jag eller utskottets övriga ledamöter haft rätt. Jag skulle så
gärna önska, att jag hade orätt i kväll, men jag är övertygad, att
jag inte har orätt på denna punkt utan att jag tyvärr har rätt,
och därför, herr talman, yrkar jag avslag på utskottets hemställan.

Vidare yttrade:

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Även om

detta yttrande kanhända formellt är så skrivet, att det inte är fråga
om en utgift för kapitalökning, så är det dock skrivet på sådant sätt,
att Kungl. Maj :t nog förstår, hur man menat.

Lördagen den 18 mars, e. m.

89 Nr 20.

Denna kraftbyggnad vid Lilla Edet påbörjades närmast för att
man skulle få den kraft, som skulle bli behövlig, då man skulle
elektrifiera stamlinjen Stockholm—Göteborg, men naturligtvis även
för att fylla andra kraftbehov. Det har ju under kristiden varit
ett våldsamt behov efter kraft. Vid Lilla Edet har nu blivit nedlagt
ett belopp av omkring 13,5 miljoner kronor. Det var ett pappersbruk
där förut, som emellertid blivit nedrivet. Och det är en
hel del förarbeten, som äro påbörjade. Nu har det blivit minskad
efterfrågan på elektrisk kraft. Industrien.har icke behov av samma
kraft som förut, och dessutom har man blivit tveksam angående hur
snart man skall börja arbetet med elektrifieringen av stamlinjen
Stockholm—Göteborg. Och nu är frågan: skall man fortsätta byggandet
av kraftstationen vid Lilla Edet eller skall man stoppa?
Skall man avbryta arbetet, kan man inte göra det i det läge, som det
nu är, utan man måste lägga ned åtminstone 1,7 miljoner kronor till.
Man måste ha en viss dammbyggnad färdig först. Sålunda komma
kostnaderna att bli något över 5 miljoner kronor, innan man kan
avbryta arbetet. Det andra alternativet är att bygga färdigt. Men
det anser sig vattenfallsstyrelsen icke kunna göra på vanligt sätt.
Det blir för mycket kapital att förränta. Styrelsen säger, att den
kan göra det endast om den till hjälp får 3,5 miljoner kronor av
skattemedel, d. v. s. av arbetslöshetsanslaget. Och detta har utskottet
för sin del tillstyrkt.

Nu har herr Olsson i Kullenbergstorp kritiserat detta och anser,
att det blir en för dyr affär. Ja, det kan ju vara möjligt, att det
blir något dyrare på detta sätt än att bryta av. Det är ju inte så
alldeles lätt att säga. Men å andra sidan får man väl ändå lov att
erinra sig att om^en kraftverksbyggnad pågår på ett sådant ställe
som Lilla Edet, så skall det vara ytterst tvingande skäl för att man
skall avbryta byggnadsverksamheten. Där nere vid Lilla Edet
fanns, som jag nämnde, innan byggandet påbörjades, ett pappersbruk,
som sysselsatte omkring C00 arbetare. Detta pappersbruk
har nu rivits ned, och dess arbetare ha till stor del blivit arbetslösa.
De ha deltagit i byggnadsarbetet och bo till stor del kvar på platsen.
^ Vidare animerades kommunen att köpa ett ganska stort markområde,
som skulle bli industriområde. Den animerades också att
låna upp pengar för satt dit bygga järnvägsspår för en kostnad, vill
jag minnas, av omkring 80,000 kronor. Kommunen har sålunda genom
statens ingripande kommit i en mycket besvärlig ekonomisk
belägenhet. Det är också en synpunkt att taga i betraktande. Vidare
får man väl hoppas, att det inte skall dröja så många år, förrän
industrien skall vara i den belägenheten, att den kan absorbera
den kraft, som där skall tillverkas.

Efter min mening måste det väl också vara stridande mot sunda
principer, att staten, såväl som de enskilda skall lägga ned all
byggnadsverksamhet under denna svåra depressionstid. Det kan
väl ändå inte vara riktigt. Nog är det väl då lämpligare att gå
den väg, utskottsmajoriteten föreslagit, även om man måste taga 3,5

Ang.

kraftstationen
vid Lilla Edet.
(Fort*.)

Nr 20.

90

Lördagen den 18 mars, e. m.

■Ang. miljoner kronor arbetslöshetsmedel och använda dem för att låta
kraftstationen arbetet pågå där nere i stället för att stoppa och bli tvungen att
Vl it tn eL sätta dessa arbetare till andra arbetslöshetsarbeten. För närvaranor
'' de äro där anställda 155 man. Av dessa måste 100 man omedelbart
avskedas, om riksdagen icke bifaller utskottets hemställan. Men
om utskottets hemställan bifalles, så kunna ytterligare ett 50-tal
man anställas, så att det blir över 200 man. De omkring 50 man,
som skulle bli kvar, därest arbetet nu avbrytes, för att göra en del
efterarbeten färdiga, skulle få sluta den 1 november i höst. Går
man nu fram på den av utskottet föreslagna linjen, så kan man inte
bara bibehålla dessa 155 man, utan man kan som sagt öka arbetsstyrkan
till något över 200 man, och dessa komma att få arbete där
under 2 års tid. Dessutom komma två verkstäder, av vilka den
ena nu inte har något arbete och den andra mycket litet, att få beställningar
av maskiner, vilket i mycket hög grad kommer att medverka
till att de kunna hålla uppe sin produktion. Även en del
andra verkstäder och en del järnbruk få något arbete. Jag vill minnas,
att det går åt inte mindre än omkring 2,000 ton smidesjärn
enbart till byggnadsarbetena. Ett av herr Olssons skäl för att icke
vara med på saken var, att verket blir färdigt efter 2 år, vid vilken
tid det icke förefunnes något behov av kraft, och driftkostnaderna,

300,000 kronor, skulle icke motsvaras av någon inkomst. Överingenjören
i vattenfallsstyrelsen har försäkrat, att nog skall han
kunna försälja kraften, även om den skulle användas för uppvärmning
av vatten till ånga, och till sådant pris, att åtminstone driftkostnaderna
skola täckas. Den saken behöver man ej vara ängslig
för. För övrigt ingår det i dessa 300,000 kronor driftkostnader, som
herr Olsson talade om, vissa moment, som icke kunna räknas direkt
till driftkostnader, såsom avskrivning på anläggningen. Det blir
därvidlag en ren bokföringsfråga.

Jag hoppas, att jag på denna sena timme icke vidare behöver
utveckla de synpunkter, som tala för bifall till utskottets förslag.
Jag ber, herr talman, att med vad jag sagt få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Wallerius: Herr talman! Jag skall bara be att få

instämma i vad herr Eriksson yttrade. Jag är rätt förtrogen med förhållandena,
enär jag bor i närheten av den ifrågavarande platsen.
Jag vill understryka det behjärtansvärda i att arbetarna få detta arbetstillfälle.
De hava under årens lopp kommit in i detta arbete och
blivit vana därvid. Det är också en synpunkt av betydelse.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
givit propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på avslag därå, biföll kammaren utskottets hemställan.

I fråga om Vid nu skedd föredragning av punkten 18, angående förbereVänernsregie-
elände åtgärder för Vänerns reglering, yttrade
ring.

Herr E. A. Nilsoni Örebro: Jag kan, herr talman, oaktat ti -

Lördagen den 18 mars, e. in.

91 Nr 20.

den iir så långt framskriden, icke låta denna punkt passera utan att
till densamma anknyta några reflexioner.

Den utredning, som föreligger rörande detta ärende, visar, att
vattenfallsstyrelsen beräknade kostnaderna för dessa förberedande
åtgärder år 1918 till 400,000 kronor. I den utredning, som nu föreligger.
visas det, att kostnaderna uppgå till icke mindre än omkring
2 miljoner kronor. Redan skillnaden mellan den år 1918 beräknade
kostnaden och den, som nu, 1922, beräknas, är så pass avsevärd, att
enbart den är ägnad att föranleda en del ur kostnadsberälcningssynpunkt
för vederbörande icke synnerligen angenäma reflexioner.

Men jag skall ej inlåta mig så mycket därpå. Jag vill fästa
uppmärksamheten därvid, att varken uti Kungl. Maj:ts proposition
eller i utskottets yttrande det finnes på något sätt någon specifik jämförelse
mellan de ursprungliga kostnadsberäkningarna och de kostnadsberäkningar,
man kommit till 1922. Utan sådana specifika jämförelser
kan man ej klart bedöma på vilka punkter och av vilka anledningar
denna oerhörda kostnadsökning uppkommit. Att det vittnar
om en beräkning, som ursprungligen är uppgjord utan tillräcklig
sakkännedom, synes mig emellertid vara klart. Men även om så ej
skulle vara förhållandet, har det, under den beröring jag erhållit med
personer som bo efter Vänerns stränder, berättats märkliga saker om
det sätt, på vilket detta arbete är planlagt och bedrives. Jag har
icke varit i tillfälle att kontrollera, huruvida de meddelandena äro
riktiga eller icke. År det så, att de äro riktiga, då tarvas det uppenbarligen
här ifrån vederbörande statsråds sida en noggrann undersökning
av förhållandet. Och även om de meddelanden, som kommit
till min kännedom, skulle vara oriktiga, vill jag säga att det för
vattenfallsstyrelsen och den vid dessa förberedande undersökningar
anställda personalen skulle vara av behovet påkallat, att saken fullt
klargöres. I den kung!, propositionen meddelas bland annat, att det
för arbetets utförande har anskaffats ett logementsfartyg samt åtskillig
båtmateriel. Befolkningen i dessa bygder har att berätta om
färder med denna båtmateriel, som äro av den beskaffenhet, att om
det meddelade är sanning, de färderna enligt min mening böra stävjas.
Det kanske nu är i sista laget, då arbetet är nära slut, men i varje
fall förutsätter jag, att rörande de resor som gjorts med fartygen
skall det finnas journaler, som äro i tillfälle upplysa om huruvida
de företagits eller icke och varigenom man möjligen kan komma till
någon uppfattning om vad dessa färder hava kostat.

Jag ber sålunda att i anslutning till vad jag sagt få rikta en
vädjan till herr kommunikationsministern, att han måtte om mpjligt
under denna riksdags lopp lämna kammaren upplysning om huru
härmed förhåller sig, på det att man måtte kunna få någon klarare
uppfattning om orsaken till den oerhörda kostnadsökning, som jag
förut talat om. Jag ber också att få mycket varmt anbefalla de
statsrevisorer, som i höst sammanträda, att se på de räkenskaper och
till dem hörande räkningar, som rörande just denna post i vattenfallsstyrelsens
bokföring kunna förekomma.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

I fråga om
Vänerns reglering.

(Forts.)

Nr 20.

92

Lördagen den 18 mars, e. m.

Punkten 19.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. Härpå föredrogs punkten 20. angående anslag till kraftstationen

kraftstationen vj,j Harsprånget. Därvid anförde:
md

Harsprånget. Herr Osberg: Jag kan, herr talman, icke underlåta att säga
ett par ord i denna fråga. Det har förefallit mig egendomligt, att
man så tvärt avbrutit arbetena vid Harsprånget. Som herrarna hava
sig bekant, har det redan nedlagts 6 miljoner kronor därpå. Nu föreslår
utskottet, att en del byggnader skola inlösas med 510,000 kronor,
vilket skulle anvisas på årets tilläggsstat, ävensom att för fortsatt
underhåll av de utförda anläggningarna och byggnaderna skall anvisas
för första halvåret 1923 50,000 kronor.

Före den studieresa, som vi senaste sommaren företogo till Norrland,
hade jag den uppfattningen, att det var ett gott företag och
att det borde åtminstone i någon mån bedrivas arbete däruppe. Men
sedan jag på platsen sett hur förarbetena bedrivits och vilka anläggningar
som kommit till stånd, så förefaller det mig nu litet märkvärdigt,
att utskottet kunnat gå med på ett så snävt avbrytande av
arbetena.

Nu säger man, att man icke kan tänka sig att på lång tid få
användning för den kraft, som där skulle alstras. Vem har reda på
det? Lika litet vet man detta som föreställningen om att få användning
för den mycket omtalade återköpta kraften vid Trollhättan. Nog
hade det varit bättre, att dessa 10 miljoner kronor gått till Harsprångets
utbyggande. Vi kunna tänka oss att vi för framtiden hava
att bygga på elektrifiering i stort sett. Det är nu redan av ingenjörerna
ifrågasatt, att man skall kunna belasta ledningarna med högre
spänning, och då blir det av ingen nämnvärd betydelse, vilka vägsträckor
man har att transportera kraften. Det har redan börjat underhandlas
om avsättning av kraften till Danmark. Man skulle då
så att säga exportera kraft från de sydligare kraftstationerna samt
föra ned kraften från de nordligare kraftkällorna till Sydsverige.
Detta skulle ju innebära en nationalekonomisk vinst. Vi få väl ändå
tänka på, att i en snar framtid våra järnvägar skola elektrifieras.
Nationalekonomerna må nu resonera hur som helst, men jag har absolut
den uppfattningen, att ju förr elektrifieringen kommer till stånd
dess bättre. Vi skola dessutom tänka på att det råder arbetslöshet i
dessa trakter lika väl som i övriga landsändar, och jag kan inte förstå,
varför man inte skulle kunna hålla en jämförelsevis liten styrka för
fortsättandet av arbetet däruppe. I bästa fall tar det 10—15 år,
innan utbyggnaden kan tänkas vara färdig. Och vem vet, om icke då
det är av behovet påkallat att hava den kraft tillgänglig, som här
kan lämnas. Jag tror verkligen, att vi äro alldeles för kvicka i vändningarna,
när det gäller att skifta om från en plan till en annan. Jag
tror icke, att detta är lyckligt för vår utveckling, och att vi få lida
därför.

Nu har jag naturligtvis intet yrkande att göra, ty det skulle mke

Lördagen den 18 mars, e. in.

93 Nr 20.

tjäna någonting till. Jag har emellertid känt ett behov av att säga
min mening i denna fråga, och jag försäkrar herrarna, att om 10 år
skall varenda en, som har känsla för vår utveckling, ångra, att man
nedlade arbetet vid Harsprånget.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet
Örne: Herr talman, mina herrar! Då den ärade talaren icke gjorde
något särskilt yrkande, var det kanske överflödigt, att jag begärde
ordet. Jag vill emellertid säga, att det enligt min uppfattning skulle
vara fullkomligt oförsvarligt att fortsätta arbetet på Harsprånget.
Det kan råda mycket stor tvekan, huruvida det var riktigt att fortsätta
med Lilla Edet. Även jag har tvekat mycket, innan jag tillrådde
Kungl. Maj:t att föreslå riksdagen att bevilja medel för det
ändamålet, men efter övervägande kom jag till den uppfattningen beträffande
Lilla Edet, att man där ändå byggde så att säga mitt
uppe i en trakt, som kunde beräknas, så snart industrien komme i
gång, behöva åtminstone en del av den där alstrade kraften. Dessutom
föreligger det, såsom framgått av en annan proposition än den
som nu behandlas, också vissa planer på att skicka en väsentlig del
av Lilla Edets kraft till herr Olssons i Kullenbergstorp hemland,
till Skåne, vilket man absolut inte kan göra med kraften från Harsprånget.

Jag vågar till och med påstå, att även såsom läget efter hand
har blivit, återköpet av Trollhättekraften var en mycket klokare affär
än fortsättandet med Harsprånget skulle vara.

Att tänka på en allmän elektrifiering av Norrlandsjärnvägarna,
det kan, vågar jag bestämt påstå, icke gärna vara allvarligt menat
av den siste ärade talaren. Vi förlora alldeles tillräckligt på dessa
banor, för att vi dessutom skulle kosta på dem en utrustning, som
säkerligen skulle fördubbla driftkostnaderna utan att öka inkomsterna.

Herr Osberg: Herr talman! Bara ett par ord! Jag vill säga.
herr statsrådet med anledning av att man tänker sig, att de norrländska
banorna ej skola elektrifieras, att jag har för mig, att det
icke skall dröja länge, innan man på ekonomiskt sätt kan draga kraften
söderut. Jag håller fast vid, att vi kunna icke i längden hålla
på att importera kol från England, ehuru nationalekonomerna säga,
att det blir en billigare affär, något som jag emellertid inte tror på.
Ty änskönt det blir dyrare till en början med elektrifiering, stanna
dock pengarna då inom landet, och det blir här större penningcirkulation
och därmed större trevnad bland folket. Det har visat sig också,
att nationalekonomernas spådomar och läror icke alltid hålla
streck. Det sunda förnuftet bör också få tala.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 21—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang.

kraftstationen

vid

Harsprånget.

(Forte.)

Nr 20. 94

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang. en hålloch
lastplats
vid London.

§ 10.

Slutligen upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr
17 B, angående reglering av utgifterna för kapitalökning å tilläggsstaten
för år 1922 i avseende å statens järnvägar och vattenfallsverk.

Punkten 1, angående anslag till anläggning av en håll- och lastplats
vid London.

I en inom första kammaren väckt motion nr 64, hade herr
Rosén hemställt, att riksdagen måtte å tilläggsstat för år 1922 anvisa
85,000 kronor för anläggning av håll- och lastplats vid London
mellan Hörnsjö och Vännäs.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte vinna
riksdagens bifall.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Carl G. Ekman,
Wiklund, Rydén, Jönsson i Revinge och Bengtsson i Norup.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Wiklund: Herr talman! Man kan ju säga, att det
här är en jämförelsevis liten fråga gentemot alla de stora frågor,
som avhandlas i detta utskottsutlåtande. Men jag har för min del i
allt fall ansett den vara av den betydelse, att jag tillsammans med
en del andra ledamöter från utskottet reserverat mig mot det beslut,
vartill utskottet har kommit. Jag skulle även jag möjligen ha kunnat
nöja mig med detta beslut, om det icke vore så, att jag så väl
kände till den bygd och den befolkning, som skulle beröras av den
föreslagna håll- och mötesplatsen vid London och därjämte vet, att
det är ett stort och verkligt behov att få denna till stånd. Det är
nämligen stora och vackra byar, som ligga i närheten av denna plats,
och dessa ha för närvarande ingen järnvägsstation närmare än Vännäs
norr om och Hörnsjö söder om den föreslagna mötesplatsen vid
London. Men vad ännu värre är, det finns ingen framkomlig väg
till någon av dessa stationer, och man kan icke heller tänka sig, att
där skulle anläggas någon sådan. Som bekant äro avstånden i Norrland
stora, och när norra stambanan byggdes, förlädes stationerna
på långa avstånd från varandra. Nu har under några år varit anordnad
en mötesplats för norrgående och södergående tåg där vid
London. Men till följd av ändrade tågtider har denna förmån, som
befolkningen haft, nu så gott som upphört. Det har nämligen ansetts
lämpligt att förlägga tågmötena till annan plats. Nu har det
tagits för givet, att en håll- och lastplats skulle anläggas vid London,
och detta har gjort, att det väghållningsdistrikt, som denna bygd
tillhör, också gått i författning om att bygga en landsväg fram till
London, vilken beräknats bli färdig instundande sommar. Men det
är tydligt, att det icke är till något gagn att få vägen fram dit, om
det inte finns möjlighet att där stiga på och av tåget och även att
lasta av och lasta in det gods som finnes. En sådan väganläggning blir

Lördagen den 18 mars, e. m.

95 Nr 20.

då givetvis till ingen nytta, ty det kan ju icke vara till något gagn att ^
man kommer fram till järnvägsbanken och endast ser tåget rusa förbi
utan att göra något uppehåll. (Forts.)

Att behovet av en håll- och lastplats vid London är erkänt även
från järnvägsstyrelsens sida, torde väl framgå därav, att järnvägsstyrelsen
tvenne gånger bland sina anslagskrav till Kungl. Maj:t även
upptagit anslag för uppförande av en håll- och lastplats vid London.

Och i den tioårsplan, som senast framlades, ingick också uppförande
av denna håll- och lastplats. Att emellertid järnvägsstyrelsen nu
icke ansett sig böra upptaga detta krav torde väl vara förklarligt, då
den givetvis har anmodats att begränsa sina anslagskrav till det
minsta möjliga.

Nu har jag under denna dag fått reda på, att järnvägsstyrelsen
visserligen berett någon lättnad för befolkningen där, ty på samma
gång den avslagit en framställning från vissa personer om anordnande
av en mötesplats vid London, så har den medgivit en liten lättnad
i så motto, att det någon dag i veckan eller så skulle med vissa anordningar
och under vissa villkor få av- och pålastas fraktgods. Men
det är givet, att detta icke kan vara någon tillfredsställande anordning.

Det vill synas mig, att det borde kunna göras något åt saken,
så att en håll- och lastplats anordnas vid London. Om icke på annat
sätt så borde det kunna ske genom anordnande av nödhjälpsarbeten,
varigenom sysselsättning kunde beredas åt arbetslösa och varigenom
också staten kunde undgå ett direkt anslag för att få denna håll- och
lastplats uppförd. Ty förr eller senare måste väl i alla fall en lastplats
anordnas där, och då kräves ju därför ett särskilt anslag, vilket
man nu skulle undgå, om det utfördes med nödhjälpsmedel. Men med
den motivering, som finnes i utskottsbetänkande^ kan det ju näppeligen
tänkas ens att detta vore möjligt. Jag tillåter mig därför föreslå
en något ändrad motivering och även en annan kläm än som finnes
i utskottets betänkande, och jag vill också nämna, att ett sådant
förslag under dagens lopp varit framlagt i första kammaren. Detta
ändringsförslag har följande lydelse: »Beträffande anordnandet av

en mötesplats vid London har utskottet funnit starka skäl vara anförda
för att detta arbete snarast görligt igångsättes, därvid lämpligen
nödhjälpsmedel synas kunna komma till användning. Vid sådant
förhållande torde särskilt anslag icke vara erforderligt.

Utskottet hemställer, att riksdagen med anledning av herr Roséns
motion måtte för sin del förklara järnvägsstyrelsen berättigad
att för anordnande av mötesplats vid London å bandelen Hörnsjö—-Vännäs använda av till styrelsens förfogande ställda nödhjälpsmedel
ett belopp, högst 75,000 kronor.»

Jag skulle vilja hemställa till övriga ledamöter av statsutskottet,
att de icke ville motsätta sig detta ändringsförslag, och jag tillåter
mig, herr talman, att därtill nu yrka bifall.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet ö rne:
Her talman, mina herrar! Jag anser mig böra delgiva kam -

Nr 20. 96

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang. en håll- malen en del upplysningar, som jag erhållit från generaldirektören
''vid London oc^ c^efen för statens järnvägar beträffande den här ifrågavarande
(Forts) '' hållplatsen. Till en början vill jag emellertid erinra om, att järnvägsstyrelsen
framlade begäran om anslag till denna hållplats 1919
och att 1920 års riksdag avslog järnvägsstyrelsens hemställan. När
1920 års riksdag, som — för att icke göra mig skyldig till någon överdrift
i uttryckssättet — visade en synnerlig frikostighet i vissa avseenden,
avslog denna hemställan och det vid den tid, då det ändå
fanns behov i viss utsträckning att ha en mötesplats där uppe, så
skulle det förefalla mig rätt egendomligt, om 1922 års riksdag skulle,
sedan behovet av mötesplats upphört och sedan de ekonomiska förhållandena
blivit så svåra, finna sig böra avvika från den uppfattning,
som riksdagen 1920 hade.

Nu lämnas det den upplysningen i det papper, som jag har här,
att »utvidgning av militärmötesplatsen London enligt motionen till
trafikplats skulle erfordra uppförandet av stationsstuga med expeditionsrum
och godsmagasin jämte anläggande av lastkaj m. in., varjämte
skötseln av platsen skulle kräva viss personalökning och antalet
tåguppehåll helt säkert ävenledes behöva ökas. Under nuvarande
förhållanden torde den mertrafik, som skulle tillföras statens
järnvägar genom trafikplatsens utbyggande, helt säkert icke förslå
att täcka ens de rena ökade driftkostnaderna, vadan anläggningen
alltså, även om man helt bortser från rånte- och amorteringskostnader,
komme att bliva oekonomisk för statens järnvägar.» På grund
av detta anser man i järnvägsstyrelsen, att frågan om anläggning
av en trafikplats här tills vidare bör anstå.

Det meddelas vidare här, att trafik i viss utsträckning dock nu
förekommer, och dessutom anser jag mig böra ytterligare meddela,

• att en viss utvidgning av den trafiken är under övervägande. Man
har, säger generaldirektören, »tänkt sig att med användande av befintliga
anordningar under synnerligen enkla former kunna utöka
den trafikanterna medgivna rätten på så sätt,

1) att styckegods och vagnslastgods skulle kunna mottagas och
avsändas till platsen efter tariffberäkning för gods norrut efter Hörnsjö
tariffer och gods söderut efter Vännäs tariffer,

2) att all godsjournalisering skulle utföras vid Vännäs och Hörnsjö
stationer och

3) att trafikanterna själva skulle, då godsbod saknas, svara för
det såväl ankommande som avgående styckegodset från lossningsresp.
till lastningstillfället.

Därvid har man också ifrågasatt, att de på större avstånd från
platsen boende trafikanterna skulle kunna anlita sig av någon kommissionär
på platsen.»

Innan man får förvissning om genom dessa åtgärder, att trafiken
kan bli lönande, så är det enligt min uppfattning icke lämpligt
att vidtaga några kostsammare anordningar där uppe.

Nu kan det visserligen sägas, att det är otillfredsställande, om
endast exempelvis två tåg i veckan i vardera riktningen stanna. Men
det är egentligen en ganska stor vidskepelse, att den som bor vid en

Lördagen den 18 mara, e. m.

97 Nr 20.

järnväg skall kunna resa ett par gånger om dagen, när t. ex. den Ang. «» MBöbefolkning,
vi ha på några få mils avstånd från huvudstaden och London
som är betydligt större än befolkningen vid London, under den läng- 01 (FortJ,
sta delen av året får nöja sig med att endast en å två gånger i veo- ° ''
kan kunna komma till mera tätt bebyggda orter och anstalter, som
befolkningen behöver anlita. Befolkningen där uppe blir, om trafiken
upplåtes på det sätt som är ifrågasatt, ingalunda sämre ställd
än befolkningen här ganska nära huvudstaden.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Som kommunikationsministern
redan meddelat, var ju denna fråga före 1920,
och den blev då väl prövad av statsutskottet. Statsutskottet och sedan
riksdagen kom då till den uppfattningen, att det fanns icke
mera skäl för denna anläggning.

Nu har ju en av reservanterna inom utskottet här tänkt sig, att
när man icke anslår medel, så kan man bygga av arbetslöshetsmedel.

Huruvida det kan vara lämpligt, blir Kungl. Maj:ts sak att pröva.

Men för min del kan jag icke finna det lämpligt, att riksdagen gör
något uttalande i sådan riktning. Och jag kan för min del icke heller
se annat än att en sådan där anläggning är föga lämplig som
nödhjälpsarbete. Det arbete, som det här blir fråga om, är husbygge,
det blir mest material, som går åt, och det arbete, som kunde
tjäna som nödhjälpsarbete, blir det icke så mycket bevänt med.

Den synpunkt, som måste noggrant vägas, innan en sådan station
kommer till stånd, är i vad mån den täcker driftkostnaderna.

Och här har erinrats från kommunikationsministern, att gjorda beräkningar
visa, att den inkomst, som blir vid denna anstalt, icke ens
täcker utgifterna på stationen, att det sålunda icke blir någon betalning
för det arbete tågen utföra, icke ränta på det kapital, som är
nedlagt m. m.

Vid sådant förhållande förefaller det mig, att statsutskottet
har ganska goda skäl för sin mening att yrka avslag på motionen,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindberg: Herr talman'' Med anledning av järn vägsstyrelsens

yttrande, att det skulle fordras en personalökning vid
London, för den händelse där skulle inrättas en håll- och lastplats,
ber jag att få påpeka, att där redan med nuvarande anordning är anställd
en man. Norr om Vännäs ligger en liten anhalt, som heter
Tväråbäck, som skötes av en enda man, och jag föreställer mig, att
denna hållplats i London icke skulle fordra större personalantal än
hållplatsen i Tväråbäck.

Vidare skall jag gentemot herr kommunikationsministern be att
få säga, när han talar om att man ganska nära huvudstaden har orter,
som icke ha närmare förbindelser till järnvägsstation än fallet är
med denna befolkning, att man dock här torde bo i närheten av
landsvägar eller andra vägar, vilket icke är förhållandet med denna
befolkning, som icke med vanliga vägar kan komma fram vare sig

Andra hammarens protokoll 1922. Nr 20. 7

Bfr 20. 98

Lördagen den 18 mars, e. m.

Ang. en hålloch
lastplats
vid London.
(Forts.)

till Hörnsjö eller till Vännäs. Jag menar, att redan denna synpunkt
väger åtskilligt, när det gäller att bedöma denna fråga.

G-entemot herr Eriksson i Grängesberg vill jag säga, när han
talar om olämpligheten av att använda detta arbete till nödhjälpsarbete,
att i Vännäs går ett stort antal personer, som förut haft
anställning vid järnvägen där, sysslolösa, och man har stora bekymmer
för, huru man skall kunna bereda dessa människor arbete. Det
är personer, som lämpa sig åtminstone delvis för detta arbete, som
här skulle ifrågakomma.

På grund av detta ber jag att få yrka bifall till det av herr
Wiklund gjorda yrkandet.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på avslag därå samt bifall i stället till det av herr Wiklund under
överläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då votering
emellertid begärdes av herr Wiklund, blev nu uppsatt, justerad och
anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 1 av utskottets förevarande utlåtande nr 17 B, röstar

J a;

Det, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Wiklund under
överläggningen framställda yrkandet.

Voteringen utvisade 69 ja mot 16 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkterna 2—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12.

Lades till handlingarna.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:

nr 5 A, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923
av utgifterna under riksstadens femte huvudtitel, innefattande anslagen
till socialdepartementet; och

nr 5 B, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1922 femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet
;

Lör.lngen den 18 mars, e. in.

99 Nr 20.

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 22
april 1921 om rätt för Konungen att i visst fall åsätta särskild tullavgift; nr

16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 6 november
1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;
och

_ nr 17, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående införande av obligatorisk hundskatt för hela riket;

bankoutskottets

memorial, nr 17, med förslag angående avlöningen för tjänstemän
och vaktbetjänte hos riksdagens kamrar och utskott; och

utlåtande, nr 18, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj :t angående revision av bestämmelserna rörande pensionsåldern
för civila befattningshavare i statens tjänst; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning
av delar utav Västgöta och Skaraborgs regementens förutvarande
mötesplats Axvalls hed;

nr 16, i anledning av Kungl. Majrts proposition, nr 81, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar;

nr 17, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa
försäljningar från häradsallmänningar;

nr 18, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av försäljning av kronan såsom danaarv tillfallna lägenheten
Annelund i Ljusnarsbergs socken av Örebro län; och

nr 19, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 juni 1913 (nr 80) angående
vård av enskildes skogar på Oland.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Jeppsson
» Poppius
» Björklund
» Johansson i Brånalt

* Sjögren

* Jonsson i Hökhult

* Jönsson i Fridhill

under 5 dagar fr. o. m. den 20 mars,
» den 20 mars,

* 2 dagar fr. o. m. den 20 mars,

» 2 » » » 20 »

» 3 » » » 19 »

» 5 » » » 20 »

» 5 » » » 20 »

Nr 20. 100

Lördagen den 18 mars, e. m.

herr	Dahlén under 8 dagar	fr. 0.	m.den 21	ma
	Samuelsson	T>	8	Tf		3>	21	»
»	Andersson i Kroken		6			3>	20	»
»	Svensson i Långelanda	»	5		»	A	21	»
	Backlund	»	3		»	2>	19	»
	Gustafsson i Örebro		4				21	5»
»	Wikström		10	»		»	21	»
	Törnkvist i Karlskrona	»	8			»	21	>
»	Danielsson		4	»	»	»	21	»
	Åkerlund		4			»	20
	Rydén		5				20	»
2>	Carlström i Helgagård	S>	4			S	20
3>	Gustafson i Kasenberg		3				22
	Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,7 på	natten.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1922. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 22093*