RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1921. Andra kammaren. Nr 60.
Måndagen den 13 juni, f. m.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 7 innevarande juni.
§ 2.
Föredrogs herr Hages vid kammarens nästföregående sammanträde
framställda, men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet få framställa spörsmål
angående driften vid statens sågverk vid Lövholmen; och blev nämnda
anhållan av kammaren bifallen.
§ 3.
Vidare föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:
nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av tullverkets utgiftsstater för år 1922 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;
nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för
gäldande av kostnader för tillämpningen av lagen om arbetstidens begränsning;
•
jnr * anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader
;
onr 230, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till återbetalning av vissa under titeln »Förlag till statsverket» anvisade
medel;
nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
avsättning för ar 1922 till statsverkets fond av rusdrycksmedel; och
Andra kammarens protokoll 1921. Nr 60. 1
Nr 60. 2
Måndagen den 13 juni, f. m.
nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om beredande av
medel ur statsverkets fond av rusdrycksmedel för bestridande av
vissa utgifter jämte i ämnet väckta motioner.
Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden hemställt.
§ 4.
Ang. Till avgörande företogs nu statsutskottets utlåtande, nr 233, i
återbetalning anledning av Kungl. Maj :ts förslag om återbetalning av vissa till
av anslag till rörelsekapital för statens kristidskommissioner anvisade anslag jämkristids-
te i ämnet väckta motioner.
kommissioner. j (jen riksdagen den 7 januari 1921 avlåtna propositionen, nr
2, med förslag till tilläggsstat till riksstaten för år 1921 både Kungl.
Maj :t, under åberopande av det vid propositionen under rubrik »utgifter
för kapitalökning: 1921 års tilläggsstat» fogade statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att dels under rubriken »Utgifter för kapitalökning: Återbetalning
av tillfälliga lånemedel» till återbetalning av vissa rörelsekapital
för statens industri- och bränslekommissioner å 1917 och 1918
årens tilläggsstater anvisade anslag såsom särskilda förslagsanslag,
högst, att täckas av andra statsinkomster än lånemedel, anvisa för
industrikommissionen ett belopp av 5,700,000 kronor och för bränslekommissionen
ett belopp av 64,300,000 kronor, ..... ,... ,
dels ock å inkomstsidan upptaga under nksstatsinkomsttitein
»Diverse inkomster» ett belopp av 20,000,000 kronor samt under
rubriken »I anspråk tagna kapitaltillgångar: Uppkomna av egentlig
ga statsinkomster» av statsverkets kassafond 20,000,000 kronor och
av statsverkets fond av rusdrycksmedel 30,000,000 kronor.
Sedermera hade Kungl. Maj:t i en till riksdagen avlaten, den 6
juni 1921 avlåten proposition, nr 36^. med förslag angående nya inkomstberäkningar
för 1921 års tilläggsstat och 1922 års riksstat
m. m., under åberopande av propositionen bifogat utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att å 1921 års tilläggsstat bland utgifter för kapitalökning under
rubriken »Återbetalning av tillfälliga lånemedel» för Återbetalning
av vissa till rörelsekapital för statens kristidskommissioner a 1917
och 1918 årens tilläggsstater anvisade anslag anvisa
dels såsom förslagsanslag, högst, 22,000,000 kronor att tackas
av msdrycksmedelsfonden; ^ i
dels ock — utöver omförmälda belopp å 22,000,000 kronor
likaledes såsom förslagsanslag, högst, 48,000,000 kronor, att täckas
av andra statsinkomster än lånemedel.
I sammanhang med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet
till behandling förehaft följande inom riksdagen väckta motioner,
nämligen
motionen nr 67 i första kammaren av herr Sandler;
de likalydande motionerna nr 68 i första kammaren av herrar
M&ndngcn (len 13 juni, f. ra. 3
Enhörning och Ingmansson samt nr 94 i andra kammaren av herr
Thore m. fl.;
de ävenledes likalydande motionerna nr 110 i första kammaren
av herrar Bodin och Jesper son samt nr 164 i andra kammaren av
herr Broander m. fl.;
motionen nr 375 i andra kammaren av herrar Thore och Ljungberg;
samt
de likalydande motionerna nr 94 i första kammaren av herr C.
G. Ekman m. fl. och nr 172 i andra kammaren av herr Sävström
m. fl., sistnämnda två motioner i vad de avsåge nu föreliggande
ämne.
Utskottet hemställde att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts
i ämnet gjorda förslag och med avslag å herrar Enhörnings och Ingmanssons,
Bodins och Jespersons, Thores m. fl., Thores och Ljungbergs
samt Broanders m. fl. ovanberörda motioner ävensom herr Sandlers
ifrågavarande motion, i vad den skilde sig från Kungl. Maj :ts
förslag, samt herr C. G. Ekmans m. fl. och Sävströms m. fl. i ämnet
väckta motioner, i vad de avsåge nu förevarande fråga, måtte å
1921 ars tilläggsstat bland utgifter för kapitalökning under rubriken
»Återbetalning av tillfälliga lånemedel» till återbetalning av
vissa till rörelsekapital för statens kristidskommissioner å 1917 och
1918 årens tilläggsstater anvisade anslag
a) anvisa
till återbetalning av anslag till statens industrikommission ett
förslagsanslag, högst,............. 5,700,000 kronor
och till återbetalning av anslag till statens bränslekommission
ett förslagsanslag, högst....... 64,300,000 »
b) besluta, att för täckande av berörda anslagsbelopp, tillhopa
70,000,000 kronor, skulle av statsverkets fond av rusdrycksmedel tagas
i anspråk 22,000,000 kronor.
Därjämte anmälde utskottet, att utskottet i annat sammanhang
komme att avgiva utlåtande beträffande Kungl. Maj:ts förslag om
medels uppförande för ändamålet å tilläggsstatens inkomstsida.
Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:
av herrar Ollas A. Ericsson, C. G. Ekman, Asplund, Lindqvist,
Jansson i Falun, Andersson i Prästbol och Hamrin, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts
i ämnet gjorda förslag och herr Sandlers förevarande motion samt
med bifall till herrar C. G. Ekmans m. fl. och herr Sävströms m. fl.
motioner i vad de nu vore föremål för behandling, ävensom med avslag
å herrar Enhörnings och Ingmanssons, Brodins och Jespersons,
Thores m. fl., Thores och Ljungbergs samt Broanders m. fl. ovanberörda
motioner, måtte ---- 64,300,000 kronor; och
av herr Kvarnzelius.
Nr (JO.
Ang.
återbetalning
av anslag till
statens
kristidskommissioner.
(Forts.)
Nr 60.
Ang.
återbetalning
av anslag till
statens
kristidskommissioner.
(Forts.)
4
Måndagen den 13 juni, f. in.
Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:
Herr Thore: Herr talman! Det framgår av detta utlåtande,
att man har så gott som länsat alla överskottsmedel från krigsfö_rsäkringskommissionens
verksamhet. I statsverkspropositionen vid
riksdagens början föreslogs av finansministern att 20 miljoner skulle
tagas av dessa överskottsmedel till ersättande av brister i övriga
kristidskommissioner och huvudsakligen bränslekommissionen. Nu
har man tagit ytterligare 10 miljoner av detta överskott från krigsförsäkringskommissionen,
sålunda sammanlagt 30 miljoner. Praktiskt
sett kan man säga, att alla de överskottsmedel, som uppstått av
krigsförsäkringskommissionen och som tillkommit genom överdebiteringar
å premier vid försäkring av fartyg gått till täckande av
brister i övriga kommissioners verksamhet.
Jag finner det synnerligen beklagligt å sjöfartens vägnar, icke
blott för sjöfartsnäringen utan även för de sjöfarande, att ingen del
av dessa medel, som man bestämt tänkt sig skola gå till sjöfartsändamål,
nu kommer att tjäna detta syfte. Det hade för sjöfartsnäringen
varit av synnerligen stor vikt, att åtminstone en del av nämnda
medel kommit sjöfarten till godo.
Jag finner nu, att framställningar i detta syfte icke funnit
någon genklang inom statsutskottet, och det är vid sådant förhållande
icke någon nytta till att yrka bifall till den motion, som jag
väckte vid riksdagens början, eller till den, som jag framlade för
ett par dagar sedan. Men jag har i allt fall ansett mig höra
framföra mitt beklagande över att statsfinanserna skola befinna sig
i ett sådant tillstånd, att det är nödvändigt att helt och hållet använda
sig av de medel, som jag anser bort till mycket stor del
komma sjöfarten till godo.
Med herr Thore förenade sig herrar Ljungberg, Broander, Gardell,
Karlström i Lummelunda och Olsson i Kullenbergstorp.
Herr Jansson i Falun: Herr talman! Som kammarens ledamöter
torde finna, har en del av utskottets ledamöter, däribland
även jag, vid detta betänkande fogat eu reservation. Denna vår reservation
skiljer sig från utskottets förslag därutinnan, att vi anse,
att de 22 miljoner, som Kungl. Maj:t föreslagit skola utgå ur rusdrycksmedelsfonden,
böra tagas ur kassafonden. Vår motivering
härtill är, att vi anse, att bestämmelserna angående rusdrycksmedelsfonden
icke gärna kunna tillämpas i fråga om den sak, som nu föreligger,
där det ju gäller att ur rusdrycksmedelsfonden taga medel för
att täcka förlust, som uppstått på kristidskommissionernas verksamhet.
Vi ha i stället ansett lämpligt, att denna förlust täckes
med medel ur kassafonden, ty denna har i viss mån tillförts överskottsmedel,
som tillkommit på grund av kristidsförhållandena.
Det är huvudsakligen därför, som jag för min del ansett synnerligen
starka skäl föreligga för ett yrkande i enlighet härmed och
som föranlett mig att vara med om den reservation, som här avgivits.
Måndagen den 13 juni, f. in. 5
Vad angår det spörsmål, som herr Thore bragt på tal, så skall
jag icke för min del inlåta mig därpå, då jag antager, att utskottets
talesman kommer att vidröra detta.
Jag skall således, herr talman, be att få yrka bifall till den av
herr Ollas A. Ericsson m. fl. avgivna reservationen.
Herr W a 1 d é n: Herr talman, mina herrar! Vad först angår
herr Thores beklagande av att statsutskottet icke kunnat bifalla hans
motion angående användning av krigsförsäkringskommissionens vinst
för sjöfartsändamål, så vill jag erkänna, att det är beklagligt, att
man icke kunnat göra detta i någon mån, då det ju hade varit bra
att ha en fond för detta ändamål. Men å andra sidan förhåller det
sig så, att man måste betrakta dessa medel som statsmedel. Och det
statsfinansiella läget är ju sådant, att man måste använda dessa
överskottsmedel för att täcka brister på andra områden, där statsmakterna
under kristiden måst ingripa. Statsutskottet har därför
icke ansett det möjligt att tillmötesgå motionären på denna punkt.
A^ad vidare beträffar frågan om att taga de 22 miljonerna ur
kassafonden i stället för ur rusdrycksmedelsfonden, så har statsutskottet
också härvidlag ansett, att då den brist det här gäller att
täcka, nämligen framför allt bränslekommissionens brist, tillkommit
för en verksamhet, vilken såsom bränslekommissionens måste betraktas
såsom en social verksamhet, och då medel ur rusdrycksmedelsfonden
få lov att användas för sociala ändamål, det finnes visst
fog för att taga dessa medel ur rusdrycksmedelsfonden. Visserligen
skulle man kunna taga dem ur kassafonden, det är nog riktigt, men
det är så, att man i själva verket icke vet. hur stort överskott man
har i kassafonden. Det beräknas visserligen, att man skulle ha 130
miljoner vid årets slut, sedan man avsatt 150 miljoner i sammanhang
med budgetsårets omläggning. Men hur mycket man har kvar av
dessa 130 miljoner, vet man ej med visshet. Och vid sådant förhållande
och då kassafonden måste vara så stor, att den kan användas
till statsregleringsändamål, så har statsutskottet icke ansett lämpligt,
att man skall taga 22 miljoner ur denna fond, utan i stället föreslagit
att de skola tagas ur rusdrycksmedelsfonden, då vi som sagt inom
utskottet ansett, att det ändamål, för vilket sistnämnda fond tillkommit,
mycket väl skulle kunna sägas vara av den beskaffenhet,
att man här skulle kunna använda dessa medel.
Detta är de skal, som statsutskottet lagt till grund för sin hemställan
om bifall till Kungl. Maj :ts förslag, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till denna utskottets hemställan.
Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Nog måste
man väl ändå säga, att det är en ytterst hårdragen tolkning av bestämmelserna
angående rusdrycksmedelsfondens användning, när
man vill göra gällande, att man skall anlita denna fond för att täcka
förluster, som uppstått på bränslekommissionens verksamhet. Jag
tycker för min del, att skall man anse sig kunna taga ur denna
fond för sådant ändamål, så är hela bestämmelsen om den fonden
Nr (K).
Ang.
återbetalning
av anslag till
statens
kristidskommissioner.
(Forts.)
Nr CO. 6
Måndagen den 13 juni, f. in.
Ang. ren och skår humbug. Jag ber därför att på det allra livligaste
a^ansUw^tlll ^ instämma i den reservation, som är fogad till utskottets betänstatens
* kande. Jag kan för min del icke förstå annat, än att det är tillbörkristids-
ligt och riktigt, att de 22 miljoner, varom här är tal, tagas ur kassakommissioner.
fonden.
(Forts.) Nu kan man säga, att det icke spelar så stor roll, ur vilkendera
fonden man tager detta belopp; man täcker ju i varje fall icke här
ifrågavarande förlust med skattemedel. Men det är visst och klart,
att om man icke tar pengarna ur rusdrycksmedelsfonden utan ur kassafonden,
har man icke med detta belopp minskat rusdrycksmedelsfonden
och icke på nu föreslagna sätt förfuskat det syfte, för vilket
denna fond tillkommit. Ur statsregleringssynpunkt kan det mycket
väl låta försvara sig att man tar detta belopp ur kassaförlagsfonden.
Andra kammaren kan därför mycket väl gå med på reservanternas
förslag, till vilket jag ber att få yrka bifall.
Häruti instämde herrar Sävström, Janson i Kungsör och Johansson
i Bro.
Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Herr Eriksson
i Grängesberg betonade ju, att det icke spelar någon roll ur statsregleringsynpunkt,
om man tar de medel, som det här är fråga om,
ur kassafonden, men då herr Bernhard Eriksson vill göra gällande,
att om man för ändamålet anlitar rusdrycksmedelsfonden, har man
helt och hållet gått ifrån det syfte, som man avsett att nå, då denna
fond bildades, ber jag att få svara med en motfråga. Vill icke herr
Eriksson erkänna, att denna fond under kristiden och på grund av
kristidsförhållandena vuxit oproportionerligt fort och hastigare än
man beräknat, då fonden kom till, och vill icke herr Eriksson erkänna,
att den verksamhet, bränslekommissionen för sin del bedrev,
eller det ändamål, som den var avsedd att fylla, gick ut på att förebygga
en befarad bränslebrist och de ödeläggande sociala verkningar,
som denna skulle medfört? Om man icke organiserat bränslekommissionen,
hade man haft att motse bränslebrist med därav följande
svårigheter icke blott för den enskilda hushållningen utan även för
industrien, som fått inskränka eller nedlägga driften, vilket skulle
förorsakat en vittomfattande arbetslöshet. Jag tror icke, att man
kan förneka, att det var en social uppgift denna kommission hade
att fylla. Det var det oväntat snabba fredsslutet, som gjorde, att
kommissionen misslyckades med sin verksamhet och att den åsamkade
statsverket stora förluster.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman, mina herrar!
Det förvånar mig verkligen, att min ärade kamrat i bevillningsutskottet,
som här nyss hade ordet, anser, att ej några svårigheter
förefinnas för att reglera staten. Vi ha ju fått åtskilliga framställningar
i utskottet, som tyda på att det icke är så synnerligen
Måndagen den 13 juni, f. m
7 Nr (JO.
lätt att få .statsregler!ngen att gå ihop. Men det var icke för att Ang.
säga det, som jag begärt ordet, utan jag vill blott erinra, att medan ol,^anslag till
herrarna ligga så starkt i selen för att ur Rusdrycksmedelsfonden in- slatena
genting får tagas till statsregleringen, så ha ni med frejdigt mod kristidsgått
med på att faktiskt nästan helt och hållet länsa den andra fon- kommissioner.
den, som här berörts, nämligen krigsförsäkringskommissionens över- (Forte.)
skottsmedel. Det är en betydlig skillnad mellan de sätt, varpå dessa
fonder skapats, och vore det så, att man hade möjlighet att taga
medel endast ur en av fonderna, tycker jag, att det icke borde råda
stor tvekan, utan att man borde låta krigsförsäkringskommissionens
medel vara kvar, så att sjömännen, som satt sitt liv på spel för att
åstadkomma dem, även finge en smula nytta av desamma. De anföllos
hårt, som väckt motion rörande denna fråga, därför att man av
formella skäl icke ansåg sig kunna göra någonting, men man hade
gudbevars intresse för frågan i sak. Nu ha vi fått svar både i sak''
och i form och det på ett sätt, som de svenska sjömännen nog komma
att begripa. När man nu i sista minuten säger, att det icke går
att taga medel ur rusdrycksmedelsfonden, men ej har ett ord att säga
när det gäller den andra fonden, då ber jag att få protestera mot ett
dylikt tillvägagångsätt.
Herr Erikssoni G rängesberg: Endast några ord som replik
till herr Anderson i Ekstock. Han säger, att när rusdrycksmedelsfonden
instiftades, väntade man icke, att den skulle växa så mycket,
och det är möjligt, att herr Anderson har rätt, men har då herr Anderson
glömt, att vi förut i dag beslutat att ur denna fond taga 36 */2
miljoner till arbetslöshetens bekämpande och 5 miljoner för hospitalsbygge.
När vi sålunda tagit 41 ‘/2 miljoner utan vidare ur fonden,
ha vi ju icke hållit strängt på vad som ursprungligen var fondens
syfte. Och jag tycker för min del, att nog är det egendomligt,
om man skall ha eu fond för ett visst ändamål och genom beslut av
riksdagen bottenskrapar fonden, så att ingenting finns kvar. Det
är ju vad man gör, om man tager dessa omdebatterade 22 miljoner
därifrån.
Nu har herr Olsson i Kullenbergstorp framhållit, att det finns
stora svårigheter för budgetens uppgörande. Det veta vi, som sitta
i bevillningsutskottet, och vi få nog gå med på sådana indirekta
skatter för täckande av luckor i budgeten, som för oss äro ytterst
osmakliga och motbjudande. Jag är medveten om att så kommer
att ske. Men frågan i dag gäller icke täckande av budgeten
genom skatter eller andra statsinkomster, utan det
gäller att taga medel ur den ena eller andra fonden för ett visst ändamål.
Därför vidhåller jag bestämt den uppfattningen, att riksdagen
gör klokt, om den icke uttolkar 1911 års beslut så, som här är föreslaget,
utan tager dessa medel ur kassafonden i stället för att anlita
rusdrycksmedelsfonden, som enligt min mening icke bör tagas i
anspråk för sådana ändamål som det här ifrågavarande.
Jag vidhåller yrkandet om bifall till reservationen.
Herr Igel instämde häruti.
Kr 60. 8
Måndagen den 13 juni, f. m.
återhetni • .Herr Röing: Det är, herr talman, beklagligt, att en så pass
av ^nslag^un yiktig fråga som denna skall avgöras vid ett sammanträde, då icke
statens Hera av kammarens ledamöter äro närvarande. Men meningarna
kristids- borde icke vara delade därom, att när rusdrycksmedelsfonden tillkom,
kommissioner, tänkte man sig icke, att fonden skulle få en sådan storlek, som den
(Ports.) nu fått. Det är uteslutande de abnorma, förhållandena under världskriget
som föranlett, att fonden vuxit så, som den har gjort. Att
nu biträda reservationen skulle innebära att kassafonden ytterligare
förminskades, vilken sannerligen blir liten nog ändå, emedan av densamma
150 miljoner beräknas skola tagas i anspråk för budgetårets
omläggning. Under sådana förhållanden bör man, herr Eriksson i
Grängesberg, betänka sig mer än en gång innan man minskar kassafonden
utöver vad Kungi. Maj :t föreslagit.
Jag tillåter mig vördsamt hemställa, att andra kammaren i det
läge, vari frågan nu befinner sig, biträder utskottets hemställan.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till den av herr Ollas A. Ericsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade resenrationen; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Votering begärdes likväl, i anledning varav nu uppsattes, justerades
och anslogs följande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 233, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Ollas A. Ericsson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.
Omröstningen utföll med 79 ja mot 70 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
§ 5.
Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden och memorial
:
nr 234, i anledning av väckt motion om utredning rörande möjligheterna
till uppskjutande av vissa statsutgifter;
nr 235, angående beviljande för innevarande års riksdag av visst
belopp till gratifikationer åt tjänstemän hos statsutskottet;
nr 218, angående ersättning åt särskilt anlitade biträden hos
statsutskottet;
Måndagen den 13 juni, f. in.
Q
» GO.
nr 219, i anledning av kamrarnas återremiss av vissa punkter i
statsutskottets utlåtande nr 3 A angående regleringen av utgifterna
under riksstatens för år 1922 tredje huvudtitel, innefattande anslagen
till utrikesdepartementet;
nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående förhöjt statsbidrag till vissa alkoholistanstalter;
nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts under femte huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställning angående vissa anslag
till alkoholistvården jämte en i ämnet väckt motion; och
nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till
främjande av nykterhet och motarbetande av dryekenskapens följder
jämte i ämnet väckta motioner.
Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden och memorial
hemställt.
§ 6.
Å föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets
utlåtande, nr 223, i anledning av väckta motioner om anslag till understöd
åt nykterhetsnämnderna m. m.
I två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 99, inom första
kammaren av herr C. G. Ekman m. fl. och den andra inom andra
kammaren av herr Sävström m. fl., nr 170, vilka hänvisats till statsutskottets
förberedande behandling, hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att av rusdrycksmedelsfonden skulle på 1921 års tillläggsstat
ställas ett belopp å 50,000 kronor till Kungl. Maj:ts förfogande
för att i huvudsak enligt i motionerna angivna grunder användas
till understöd åt nykterhetsnämnderna samt till åtgärder, avseende
att främja den uppgift, som ålåge dessa nämnder.
Därjämte hade samma motionärer i två ävenledes likalydande
motioner, 1:100 och II: 171, hemställt att riksdagen måtte besluta,
att av rusdrycksmedelsfonden skulle på 1922 års stat ställas ett belopp
av 100,000 kronor till Kungl. Maj:ts förfogande för att i huvudsak
enligt anförda grunder användas till understöd åt nykterhetsnämnderna
samt till åtgärder, avseende att främja den uppgift, som
ålåge dessa nämnder.
Utskottet hemställde, att ovanberörda motioner icke måtte vinna
riksdagens bifall.
Reservationer hade likväl avgivits:
av herrar Kvarnzelius, Lamm, Bäckström, C. G. Ekman, Tengdahl,
Jansson i Falun, Carlsson-Frosterud, W. Bäckström, Hamrin
och Andersson i Ovanmyra, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte till understöd åt nykterhetsnämnderna samt
till åtgärder, avseende att främja den uppgift, som ålåge dessa nämnder
i enlighet med i ovanberörda motioner angivna grunder och de
Ang.
understöd åt
nykterhetsnämnderna
m. m.
Nr 00
Ang.
understöd, åt
nykterhetsnämnderna
m. m.
(Ports.)
10 Måndagen den*13 juni, f. m.
närmare bestämmelser, som kunde av Kungl. Maj:t fastställas, bevilja
a)
på tilläggsstat för år 1921 ett förslagsanslag, högst, 50,000
kronor; samt
b) å 1922 års stat ett förslagsanslag, högst, 100,000 kronor;
samt
av herr Ollas A. Ericsson.
Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:
Herr Jansson i Falun: Herr talman! Den motion, som här
är väckt av herrar C. G. Ekman, Sävström m. fl. går ut på en hemställan
om anslag för att i viss mån bereda ersättning åt nykterhetsnämnderna
och även för att dessa skola kunna anskaffa nödiga skriv -materialier. Utskottsmajoriteten har icke kunnat vara med om att
biträda denna motion och grundar sitt avslagsyrkande därpå, att förslaget
väckts av enskilda motionärer. Det finnes även de, som anse,
att nykterhetsnämnderna mycket väl kunna utföra sitt arbete utan
anslag, under förutsättning att intresse finnes för saken.
Gent emot dessa påståenden vill jag endast framhålla det, att i
kommuner, som äro synnerligen tyngda av skatter, är det svårt för
dessa nämnder att få ens det allra minsta anslag till hjälp för sin
verksamhet. Vi förstå då, att det skall bli alldeles omöjligt för fattigt
folk, som icke ha annat att leva på än sin lön för dagen, att vara
medlemmar i nykterhetsnänmderna. Därför har man också ansett,
att om den restriktionslagstiftning, som blivit antagen av riksdagen,
skall kunna tillämpas i sin fulla utsträckning, så är det absolut
nödvändigt att se till, att man kan erhålla något bidrag till
nykterhetsnämndernas verksamhet, så att dessa kunna arbeta även i
kommuner, där de ekonomiska förutsättningarna äro synnerligen
små. Vi ha därför ansett, att det finnes synnerligen starka skäl för
bifall till motionen i fråga.
Gent emot talet om, att det är enskilda motionärer, som kommit
med detta förslag, vill jag endast säga, att en av motionärerna i första
kammaren är herr G. H. von Koch. och ingen lärer väl bestrida,
att icke den mannen är synnerligen väl insatt i de förhållanden det
här gäller och förstår vad som bör göras för att råda bot på hithörande
missförhållanden. Jag tror därför, herr talman, att man även
ur den synpunkten med synnerligen stor trygghet kan gå med på ett
bifall till motionen.
Med hänvisning i övrigt till den synnerligen utförliga motivering,
som finnes i motionen, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen, och ber i samband därmed få påpeka, att det
är ej mindre än elva reservanter vid utskottets betänkande.
Herr Anderson i Råstock: Ja, herr talman, den nu sist anförda
omständigheten behöver icke tillmätas avgörande betydelse i
detta fallet, utan det gäller väl först att se till, huruvida anslagskravet
är motiverat på ett sätt, som gör att man kan bifalla detsamma,
Mandugen den 13 juni, f. m.
11
Nr (JO.
vidare om utredningen är så klar, att den kan anses tillfredsställande,
och slutligen om man har klart för sig, vilka konsekvenser ett bifall
till motionen kan medföra.
Här fattas snart sagt allting, och om motionen, såsom det upplystes
i utskottet, är skriven av en sakkunnig hand, så är ju denne
person i sådan ställning, att det icke borde varit omöjligt för honom
att hos Kungl. Maj :t utverka en proposition i ämnet. Då hade man
fått en fullständig och klar överblick både över hur anslaget skulle
användas och huru det skulle fördelas samt också vilka konsekvenser
man möjligen hade att räkna med i fråga om kostnaderna för framtiden.
Nu är det ju så, att nykterhetsnämnderna äro tämligen nyinrättade
institutioner, och man har således icke hunnit förvärva sig tillräcklig
erfarenhet angående deras verksamhet och deras behov av
understöd med statsmedel för att nu på enskilda motionärers framställning
kunna gå med på att bevilja dels 50,000 kronor på tilläggsstat
för i år och dels 100,000 kronor för nästa år. Jag tror det skulle
vara enastående i riksdagens annaler, om man ginge med på detta,
och jag vill säga, att det vore absolut enastående i statsutskottets annaler,
om man skulle gå fram på den vägen att bevilja statsanslag
för kommuner i en form, som man icke har utrett på annat sätt än
genom enskilda motionärer. De motiv, som här framställas, må vara
aldrig så behjärtansvärda och nykterhetsnämndernas verksamhet
aldrig så samhällsgagnande; det kan dock icke ett ögonblick falla
mig in att vara med om att bevilja statsbidrag på fullständigt nya
områden med så ofullständig utredning om behovet och så knapphändig
motivering rörande medlens användande som i detta fall
samt framför allt i avsaknad av nåeron som helst utredning, huruvida
det eller det beloppet kan vara tillräckligt på den eller den orten.
Detta behov är ju så ytterligt varierande, att jag tycker, att motionärerna
i år kunde ha lagt sitt krav på utredning, ty då hade de kanske
kunnat vinna något för sina synpunkter och då hade kanske utskottet
också varit med på förslaget. Men nu skulle vi utan vidare
anslå 150,000 kronor, därav 50,000 kronor för i år och 100,000 kronor
för nästa år, och sedan skulle Kungl. Maj:t utan vidare sköta
om alltsammans. Riksdagen brukar dock vilja uttala vissa önskemål,
när det gäller användningen av pengar, och framför allt, när
det är fråga om statsbidrag, som skall utgå till kommunerna.
Det är detta jas- velat trycka på här och ber nu, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Ang.
understöd åt
nykterhetsnämnderna
m. m.
(Forte.)
Herr Sävström: Herr talman! Jag hade trott, att herr
Anderson i Råstock skulle motivera statsutskottets yrkande om avslag
med helt andra skäl än de han nu anförde. Jag tänkte, att det
denna gången som vid andra tillfällen skulle vara sparsamhetsskälen,
som vore de avgörande. Nu finner jag, att det är helt andra
skäl, som dikterat utskottets avslagsyrkande.
När herr Anderson säger att den motiveringen, motionärerna förebragt,
icke är tillräcklig, vill jag säga, att om herrarna tagit del
Nr 00. 12
Måndagen den 13 juni, f. m.
Ang.
understöd åt
nykterhetsnämnderna
m. m.
(Forts.)
av den motion, som herr von Koch skrivit och som herr Ekman och
jag framburit, så få väl herrarna ändå medgiva, att motiveringen
är ganska utförlig. Jag måste också i likhet med herr Jansson i
Falun säga, att herr von Koch dock är den, som bäst känner till dessa
förhållanden, bättre i varje fall än någon av riksdagens ledamöter.
För min del har jag nu varit med om att yrka på, att dessa nykterhetsnämnder,
som arbeta i kommunerna, må kunna erhålla anslag
för att upprätthålla sin verksamhet. Men jag vill säga, att det är
egendomligt, att de, som arbeta för den nuvarande restriktionslagstiftningen,
som gilla motbokskontrollen, som gilla det Brattska systemet,
så starkt gått emot detta anslag. Det har jag som förbudsvän
svårt att förstå, ty om jag vore anhängare av det nuvarande
systemet, skulle jag sannerligen rösta för bifall till detta förslag.
Jag tycker sålunda, att skälen för herrarna på andra sidan äro större
att gå på bifall än att gå på avslag.
Man säger, att det hade varit bättre, om Kungl. Maj :t framlagt
proposition i ämnet, och det förstår jag också, men om man vill, att
njditerhetsnämndernas verksamhet skall fortsättas och det nuvarande
restriktionssystemet vidmakthållas, så finns det nog skäl att bifalla
det av motionärerna framställda yrkandet.
Jag. ber att få yrka bifall till reservationen.
Herr Anderson i Råstock: Eftersom herr Sävström vill ha
ytterligare ett skäl för utskottets ståndpunkt, kan han få det. Det
är så, att även sparsamhetssynpunkten spelat in här liksom också
hänsynen till konsekvenserna. Skall man börja ge statsbidrag till
kommunerna, vilja vi ha reda på, var det skall sluta, och framfor
allt måste vi ha det i statsutskottet. I annat fall skulle vi sköta oss
synnerligen illa.
Vidare är det på det sättet, att motionärerna på sid. 18 i utskottets
betänkande sagt ifrån, att de bara velat ge dem, som i nykterhetsfrågan
äro med dem oliktänkande, tillfälle att »under så
gynnsamma betingelser som möjligt i gärning bestyrka detta förhållande»,
nämligen att vårt restriktionssystem är den bästa tänkbara
anordningen för rusdryckshanteringens ordnande. De säga också
på samma sida: »I detta sammanhang vilja vi dock öppet uttala,
att, då vi förorda anslag på sätt i denna motion sker, vi icke tro,
att ens därmed tillfredsställande resultat skola ernås.» Jag skall
tillåta mig fråga, om riksdagen brukar gå med på att bevilja anslag
på enskilda motionärers framställning, i synnerhet om motiveringen
är lagd så, att motionärerna själva beklaga, att de icke därmed
nå tillfredsställande resultat. Jag tror, att det är ganska ovanligt.
Det är icke skäl att i denna debatt försöka göra frågan till
en nykterhetsfråga. Jag ha.r förklarat, att om man begärt en utredning,
skulle jag varit med om saken, men man kan ej gå på bifall
till det nu föreliggande förslaget på så lösa boliner, som här skulle
vara fallet, det vågar jag påstå, trots att herr von Koch skrivit denna
motion.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Måndagen den 18 juni, f. in.
13 Nr ISO.
Herr Hamrin: Herr talman! Det är ofta så i denna kam
mare,
att ganska grava anmärkningar riktas mot de institutioner
och organisationer, som fått anslag av statsmedel för bedrivande av
nykterhetsarbete i landet, och man har från vissa håll rent av framställt
yrkande om, att dessa anslag skulle indragas. Här föreligger
en framställning, som går ut därpå, att man skulle ekonomiskt understödja
den officiella nykterhetsverksamhet, som riksdagen vid
ett tidigare tillfälle beslutat skola anordnas, ett arbete, som ju går ut
därpå att försöka förebygga spritmissbruk och hjälpa dem, som av
omättligt begär efter spritdrycker fått sin hälsa och sin ekonomi undergrävd.
Det förefaller mig då egendomligt, att man här verkligen reser
krav på, att få bättre kontroll över dessa medels användning, än när
det gäller sådana medel, som blivit utanordnade till enskilda nykterhetsorganisationer.
Man har i det senare avseendet litat till den kontroll,
som ligger däri, att i spetsen för dessa organisationer stå allmänt
kända och välkända personer, som ju inom riksdagskretsar ha det
allra största anseende, och vi hysa den tillförsikten, att den kontroll,
som utövas beträffande dessa medels användning, jämväl sker genom
de revisorer, som granska vederbörande organisationers förvaltning
och räkenskaper. Det gäller i dag de officiella nämnder, som äro
inrättade på grund av riksdagens beslut och som utses efter bestämda
regler av kommunala förvaltningar, och då är det egendomligt, att
man här verkligen reser krav på mera skärpt kontroll, än som
sker i avseende på de medel, som utanordnas till respektive organisationer,
om vilka jag förut talat. Det må härmed vara hur som
helst.
Jag måste säga till statsutskottets ärade vice ordförande, att jag
för min personliga del alldeles som herr Sävström icke är synnerligen
entusiastisk för nykterhetsnämnderna, men det förefaller mig
egendomligt, att man på annat håll, där man med visst förakt eller
nonchalans ser på den enskilda nykterhetsverksamheten, icke vill vara
med om att stödja den officiella nykterhetsverksamheten.
Varför jag för. min del gärna ansluter mig till den motion,
som i detta ämne blivit framställd, är huvudsakligen därför, att då
dessa nämnder inrättats., finner jag det alldeles abnormt, att de i
viss mån skola i ekonomiskt avseende vara beroende av spritbolagen,
vilkas verksamhet de skola kontrollera.
Vidare vill jag erinra om det förhållandet — som ju är känt
av oss alla —• att här ifrågavarande anslag skulle utgå ur rusdrycksmedelsfonden.
När vi se, hurusom denna fond nu så totalt
raserats, att hela det ändamål, för vilket fonden kom till, i verkligheten.
blivit borteliminerat, så förefaller det vara egendomligt, att
man icke vill tillstädja, att dessa jämförelsevis små belopp tagas ur
denna fond. Man må tala så mycket som helst om de sociala ändamål,
som man enligt de gällande bestämmelserna har rätt att främja
med medel tagna ur rusdrycksmedelsfonden, denna fondbildning syftade
dock fram mot den tidpunkt, då man verkligen skulle vidtaga
den radikala åtgärden att totalt stänga rusdryckskranarna här i
landet. Nu ha vi olika tankar och meningar om möjligheten att nå
Ang.
understöd åt
nykterhetsnämnderna
m. r/i.
(Forts.)
Sr 60. 14
Måndagen den 13 juni, f. m.
Ang.
understöd åt
nykterhetsnämnderna
m. m.
(Forts.)
det målet och när vi kunna nå detsamma. Men det är väl icke
för mycket, om man under tiden använder en ringa bråkdel av dessa
penningar till avhjälpande av rusdrycksflodens ödeläggelser här i
landet.
Jag hörde inte, om herr Sävström redogjorde för bestämmelserna
i 1913 års beslut om rusdrycksmedelsfonden; men det var ju så,
vill jag minnas, att det skulle användas en procent av statens inkomster
av rusdryckstrafiken för nykterhetsändamål. Hade vi haft
samma bestämmelser kvar nu, så hade vi, såvitt jag kan förstå,
haft cirka en miljon kronor om året för nykterhetsarbetet. Nu begär
man från denna fond detta anslag utöver de belopp, som redan utgå
från densamma, men allt detta uppgår i varje fall icke till en fjärdedel
av vad som enligt de gamla bestämmelserna skulle hava utgått
till nykterhetsarbetet i landet.
Ser man vidare på, hurusom staten allt mer och mer gör sig
beroende av rusdrycksförsäljningen, i rak och klar strå! mot riksdagens
förut uttalade mening och bestämda önskningar, så är det ju
också egendomligt, att man nu verkligen icke vill tillåta användandet
av dessa penningar på sätt föreslagits. Av de nya inkomstberäkningarna
framgår ju, att vi för nästa år skola uttaga av. från rusdryckshanteringen
kommande medel, enligt vad jag vill minnas, omkring
105 miljoner kronor. Vad kommer att ligga bakom hela denna
inkomst, vad kommer av nöd och elände att ligga bakom insamlandet
av dessa 105 miljoner kronor? Jag skall icke ge mig in på det kapitlet,
men då jag nu erinrat därom, vill jag säga: .Hur kan man då
motsätta sig, att officiella myndigheter få medel i sina händer för att
bedriva sin verksamhet för att söka skydda de svaga, dem, som
hålla på att''duka under på grund av denna hantering?
Herr Anderson i Råstock lägger hela sin huvudargumentering
på det bristfälliga i utredningen, hur medlen skola fördelas. Jag
upprepar vad jag nyss sade: När man beträffande de enskilda or
ganisationerna
funnit det tillfredsställande med den kontroll, som
nu finnes, så är det ännu mindre anledning att kräva några nya
grunder, då vi naturligen förutsätta, att vederbörande myndighet
kommer att utfärda bestämmelser angående medlens handhavande
och användning, innan de överlämnas till nykterhetsnämnderna.
Jag ber att få vädja till kammarens, verkliga nykterhetsvänner
att i detta avseende stödja reservationen, till vilken jag, herr talman,
ber att få yrka bifall.
Med herr Hamrin förenade sig herrar Alexandersson, Johanson
i Huskvarna, Jonsson i Mörkhult, Karlsson i Gasabäck och Bergström
i Bäckland.
HerrErikssoni Grängesberg: Herr talman! Vore det nu
så, som statsutskottets vice ordförande låter förstå, att utskottets majoritet
egentligen icke har något emot saken, utan att det hänger på
den bristfälliga utredningen, så tycker jag, att det är underligt, att
man icke använt den väg, som man brukat använda förr i statsut
-
Måndagen den 13 juni, f. in.
15
Nr CO.
skottet, när man icke velat taga en anslagsfråga, beträffande vilken
man varit tveksam. Man har ju då alltid brukat hemställa om en
skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning.
Och har det varit så, att majoriteten icke velat gå på den vägen,
så ha reservanter brukat anföra yrkande i den riktningen. Den vägen
har herr Anderson i Råstock i detta fall icke kommit ihåg.
Nu tycker jag dock, att det är underbart, att det skall vara så
förskräckligt farligt att anslå dessa 100,000 kronor och att man kan
befara att det skall bli så svåra konsekvenser. Man borde erinra
sig att vi sannolikt om ett par dagar, utan vidare få taga 30 miljoner
kronor till i ökade inkomster från rusdryckerna och då borde
man väl orka med detta belopp för rusdrycksbrukets bekämpande. Jag
vet, att det skall vara principer i statsutskottet, men man skall väl
ändå icke gå till en fullständig överdrift med principerna. Jag förstår
ju, att man kan vara något tveksam, när på detta område en
framställning kommer motionsvis.
Vore det vidare så, att det här gällde statsmedel i allmänhet,
kunde jag förstå invändningarna mera, än då det, som det här gör,
gäller att taga medel ur rusdrycksfonden, från en inkomstkälla, som
ger över 100 miljoner kronor.
Hur är det nu på detta område? I fjol sommar hade jag tillfälle
att något följa denna verksamhet. Det anordnades förra året
ute i landet av socialstyrelsen och kontrollstyrelsen gemensamt konferenser,
till vilka man sammankallat nykterhetsnämnderna i de skilda
länen för att med dem diskutera eller kanske rättare sagt för att
lämna dem upplysning på området för deras verksamhet. Socialstyrelsen,
som har att handlägga ärenden rörande alkoholistvården inom
landet, hade funnit, att de flesta nykterhetsnämnder stå alldeles
främmande för denna verksamhet. Kontrollstyrelsen, som har uppsikt
över rusdrycksförsäljningsbolagen, hade funnit, att nykterhetsnämnderna
hava i många fall mycket vaga begrepp om rusdrycksförsäljningslagens
innebörd, särskilt då det gäller motbokskontrollen.
Därför ansågs det nödvändigt att konferera med ombud för nykterhetsnämnderna
samt hålla upplysande föredrag ävensom överläggningar
om vissa frågar, dock utan att några uttalanden gjordes. Dessa
konferenser mottogos med mycket stor tillfredsställelse, såvitt jag
vet, överallt. Det framgick vid dessa konferenser, att nykterhetsnämnderna
hade det i allmänhet svårt ställt ur ekonomisk synpunkt.
Kommunerna lämna i regel inga anslag. I vissa städer med större
befolkning har man anställda konsulenter, som arbeta med alkoholistvården.
Men nämnderna ha svårt att av kommunerna erhålla
medel till ersättning åt dessa konsulenter och för täckande av andra
utgifter de hava. Deltagarna i dessa konferenser hade i allmänhet
den uppfattningen, att av de medel, som komma in genom rusdrycksförsäljningen,
nykterhetsnämnderna borde kunna få något bidrag till
bestridande av sina direkta utgifter. Det är sålunda inte alls fråga
om att nu skapa en ny ämbetsmannakår och ej heller fråga om att
av statsmedel åstadkomma arvoden för kommunala förtroendeuppdrag.
Jag kan inte förstå annat, än att den tankegången är rik
-
Ang.
understöd åt
nykterhetsnämnderna
m. m.
(Forts.)
Kr 60. 16
Måndagen den 13 juni, f. m.
Ang.
understöd åt
nykterhetsnämnderna
m. in.
(Forts.)
tig och att — låt vara man kan säga att framställningen bort komma
från Kungl. Maj :t — det finns goda skäl för att nu bevilja anslaget,
även om det begärts motionsvis.
Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Herr Nilsson i Vibberbo instämde häruti.
Herr Rydén: Herr talman! Jag har verkligen svårt att
förstå, att statsutskottet avstyrkt motionen av de skäl, som angivits.
Beträffande först och främst själva sakfrågan vill jag säga, att var
och en, som var med, när lagen angående nykterhetsnämnderna antogs,
icke torde ha undgått att göra den reflektionen, att denna lag,
på vilken byggts ganska stora förhoppningar, i många hänseenden blivit
en missräkning, blivit en lag på papperet, en lag som icke haft
större verkningar i livet. Helt säkert är en av huvudanledningarna
till detta just att dessa nykterhetsnämnder haft för små resurser
att röra sig med, inte bara ifråga om personliga arbetskrafter utan
framför allt ifråga om medel att röra sig med. Icke minst torde
frånvaron av möjlighet till samarbete mellan nykterhetsnämnderna
och av någon arbetskraft, som kunde stå i spetsen för det hela, ha
medverkat till, att nykerhetsnämnderna icke kunnat fylla sin viktiga
uppgift i samhället.
När man då kommer med en motion, som, det vågar jag säga,
verkligen är så innehållsrik och ger så pass många viktiga och riktiga
direktiv som fallet är med denna motion, men densamma avstyrkes
av statsutskottet, då har jag svårt att undvika den känslan, att
om man varmt velat själva saken, man helt säkert kunnat komma
förbi dessa formella synpunkter. Statsutskottet är naturligtvis sina
traditioner troget. Men de medlemmar av utskottet, som nu tillhöra
majoriteten, kunna nog icke åberopa någon större konsekvens för sitt
ståndpunktstagande. Jag ber att få erinra om en annan motion här
i riksdagen, som var av mycket stor och principiell innebörd, nämligen
frågan om beredande av studielån åt fattiga, begåvade studerande.
Jag vågar säga, att den motionen var på intet sätt mer utformad
med avseende å ledande synpunkter och direktiv, än vad
denna motion är, men en eller annan av dem, som nu tillhöra majoriteten
i statsutskottet, hjälpte dock tillsammans med några andra
till att genomdriva ett positivt riksdagsbeslut i det ärendet. Ärendet
förekom på den tid jag förestod ecklesiastikdepartementet. Jag
har därför haft tillfälle se, hur man verkligen kan, även om man
icke har en vidlyftig utredning, ifall man blott har vissa ledande
direktiv i ett riksdagsbeslut, på rent administrativ väg ordna en sådan
sak, om man har vilja för den. Det gjorde man den gången beträffande
studielånen, och det har inte hörts några anmärkningar mot det sätt,
varpå regeringen ordnade, den saken, fastän det icke förelåg någon
stor omfattande utredning. Jag måste därför säga, att vill man saken,
har man här synnerligen god anledning att nu fatta ett positivt
beslut.
17 Nr
Måndagen den 13 juni, f. m.
... kan Jag ic^e underlåta säga, att jag tycker det vore
ratt underligt, om riksdagen samma dag, som den liar för statsändamål
tagit ett betydande belopp ur rusdrycksmedelsfonden, skulle vägra
att till nykterhetsnämnderna bevilja ett anslag, som i förhållande
till iondens storlek är relativt obetydligt. Det var dock meningen
med denna fond, att den skulle tjäna det arbete, som bedrives på
olika områden mot dryckenskapen, vare sig det gäller rent upplysnmgsarbete
eller social verksamhet.
Jag har därför icke kunnat underlåta att giva tillkänna min
uppfattning, att jag finner mig på mycket goda skäl kunna både
yrka bil afl till och rösta för den reservation, som är avgiven i
ärendet.
I detta anförande instämde herrar Hedvall, Höglund och Paul
sen.
r ^.®rrn Nilson i Örebro: Herr talman! Jag är väsent
ligen
förekommen av den näst föregående ärade talaren, men jag skall
tillåta mig att anföra ett par synpunkter utöver dem han anförde
och likaledes understryka en och annan tanke, som uttalades av
honom.
Det har här som främsta skäl mot, att man här skulle följa reservanternas
mening, anförts att anslaget skulle gälla en kommunal
angelägenhet. I anledning härav får jag emellertid förklara, att jag
bär en fullständigt avvikande mening. Därför att det är kommunala
organ, som skola omhänderhava denna angelägenhet, är det icke
sagt att det är en kommunal angelägenhet. Den angelägenhet, som
t jar/aller’ ,ar enostatIlg angelägenhet av yttersta vikt. Varför?
Jo, därlör att det maste alltid betraktas vara en ytterligt viktig angelägenhet
att den lagstiftning rörande rusdryckshandeln, som statsmakterna
ha genomfört, efterleves, icke allenast formellt utan också
eltcr denna lagstiftnings anda. Den lagstiftningen förutsätter, att
clet skall finnas nykterhetsnämnder och att nykterhetsnämnderna
skola kunna utföra en viss arbetsuppgift. Men att nykterhetsnämnderna
visserligen formellt finnas, men i brist på medel icke kunna
uti o ra sm uppgift, det kan ej vara till gagn för statslivet. Så ser
jag denna sak.
Nu sägs det, att man skall icke pa enskilda motionärers framställning
öka statsutgifterna. Men här ligger saken så, att beloppet
skulle tagas från rusdrycksmedelsfonden och sålunda ingen direkt
belastning av budgeten behöva ske. Står då ändamålet i så god överensstämmelse
med bestämmelserna rörande denna rusdrycksmedelsionds
användning, att man med trygghet kan anvisa ifrågavarande
belopp från rusdrycksmedelsfonden? På den frågan svarar jag obetingat
ja. Således finnes här enligt min uppfattning intet reellt
el er lormellt skal att ställa sig avvisande mot motionerna, utan
tvärtom tala alla skäl för vad reservanterna härutinnan yrkat.
• jo aar statsutskottets ärade vice ordförande sagt, att om det
vant Daga om en skrivelse till Kungl. Maj:t i motionernas syfte, så
Andra hammarens protokoll 1921. Nr 60. 2
Ang.
understöd åt
nykterhetsnämnderna
m. m.
(Forts.)
Nr 60. 18
Ang.
understöd åt
nykterhetsnämnderna
m. m.
(Forts.)
Måndagen den 13 juni, f. in.
skulle han gärna varit med om denna sak. Av denna anledning frågar
jag: om statsutskottets majoritet intresserat sig tor denna sak,
varför har då icke statsutskottets majoritet föreslagit en skrivelse
till Kungl. Maj :t i motionernas syfte? Sa har icke skett. Att
reservanterna, som stått på den ståndpunkten, att de ansagOo sig
kunna tillstyrka beloppets anvisande på detta sätt, icke yrkat pa ett
skrivelseförslag är helt naturligt, men när majoriteten, som ville saken,
dock icke ville medlens anvisande på sätt motionärerna har liragasått,
borde den begärt en skrivelse i motionernas syfte.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen och
avslag på utskottets hemställan.
Häruti instämde herr Sehlin.
Herr Liibeck: Herr talman! Jag har varit rätt tveksam,
när det gällt att taga ställning till denna fråga. Av de skal, som
anförts, var det särskilt ett, som gjort intryck pa mig, nämligen att
rusdrycksmedelsfonden kunde sägas komma till sm avsedda användning
för ett sådant ändamål som detta, och detta särskilt, nar den
samtidigt skall tagas i anspråk för andra ändamål, som kunna sägas
stå på ytterkanten av det, som egentligen avsetts med densamma.
Men jag har dock stannat vid att följa utskottets majoritet och detta
huvudsakligen av skål, som jag i korthet skall be att fa redogöra or.
Det ena skälet är, att det här synes föreligga alldeles for liten
översikt, huru de anslag användas, som från riksdagens sida aro beviljade
för nykterhetsrörelsens befrämjande. Vi ha direkta anslag
för rusdrycksmissbrukets bekämpande under åttonde huvudtiteln,
och under femte huvudtiteln ha nyss anslag beviljats för praktiskt
taget likartade ändamål. Det är förvånande, att icke dessa anslag
blivit sammanförda under en post, så att man på en gång kunnat la
dessa saker. Nu kommer en tredje form under övervägande och en
form, där man, såvitt jag kan förstå, är inne på en helt ny vag beträffande
dessa anslag. ,
Jag har den uppfattningen, att det maste vara kommunernas och
systembolagens uppgift att taga hand om nykterhetsnämndernas
verksamhet. Herr Nilson i Örebro säger, att det är en statsuppgiit,
att dessa nykterhetsnämnder verka på ett tillfredsställande sätt Men
till vilka konsekvenser skulle icke detta leda? Det finnes i sa fall
en otrolig massa statsuppgifter att övervaka kommunala nämnder av
olika slag, som tillkommit på grund av beslut av statsmakterna,
Men ingen har begärt statsanslag för att övervaka eller främja dessa
nämnders verksamhet. Jag kan icke se annat, än att man genom ett
bifall till motionen skulle komma in på en alldeles ny väg.
Dessutom kommer härtill, att det är alldeles oklart, huru dessa
anslag till nykterhetsnämnderna skule komma till användning. Har
finnes ett uttalande i reservationen på sid. 20 av följande lydelse:
»____utskottet vill uttala, att de till nämnderna lamnade
bidragen icke i något fall må tillmätas i sådan omfattning, att de
kunna bereda i och för sig eftersträvansvärd förtjänstmöjhghet utan
Mandag eu den 13 juni, f. in.
19 Nr (JO.
endast avse att betacka med nämndernas verksamhet förbundna
oundgängliga kostnader.» Ja, om någon kan bliva klok på, hur
dessa medel böra användas, på grund av denna motivering, skulle
jag vilja höra, hur han förklarar saken. Härav framgår icke, huru
dessa medel skola utgå, om de exempelvis skola användas till arvoden
o. d. Den saken får man icke någon klarhet om.
Jag kan, herr talman, icke finna, att denna fråga är så angelägen,
att man bör avvika från den ordinarie vägen. Regeringen lär
val, sedan den tagit närmare del av de sociala intressen, som det här
gäller att främja, och sedan vederbörlig utredning verkställts i frågan,
ej underlåta att komma tillbaka med denna sak till riksdagen.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr W aldén: Herr talman! Då från ett par håll gjorts
anmärkning mot oss medlemmar av utskottet, som icke gått med på
denna motion av det skälet, att det icke föreligger någon utredning,
och därför mena, att vi borde föreslagit en skrivelse till Kungl. Maj :t
angående en sådan utredning, så skall jag be att få såga, att jag för
mm del inom utskottet framhållit, att jag skulle kunnat vara med om
en dylik skrivelse. Men det förelåg icke något förslag härom på avdelningen,
och tiden var sa knapp, att det icke var möjligt att förmura
en^sådan i utskottet. Av denna anledning har jag icke framställt
något positivt förslag härom inom utskottet, vilket under andra
förhållanden kunnat vara önskligt och möjligt.
Jag skulle vilja säga, att då jag önskat en sådan utredning så
skulle jag velat, att den även kommit att omfatta nykterhetsnämndernas
befogenhet och uppgifter och huru långt dessa höra sträcka
sig. De bestämmelser, som för närvarande gälla för dessa nämnder,
äro vaga och obestämda med hänsyn till vad de skola ha att uträta-
Visserligen skola, de taga hand om alkoholister och lämna
råd och upplysningar till vederbörande bolagsstyrelser, men deras
uppgifter äro i alla fall, som jag nämnde, mycket obestämda. Jag
skulle gärna vilja vara med om att giva dem större befogenhet, och
jag skulle t. o. m. gärna se, att de helt och hållet övertoge t. ex. motbokskontrollen
och för övrigt en del uppgifter från bolagsstyrelserna»
som för dessa styrelser äro synnerligen svåra och obehagliga.
Men da man här söker framställa denna sak så som om nykterhetsnämnderna
komma att sta i ett slags beroende av bolagsstyrelserna,
ifall dessa styrelser lämna dagtraktamente åt en och annan ledamot,
som biträder vid kontrollen, så får jag säga, att jag icke kan förstå
detta. Ty det är väl sa, att dessa styrelser å ena sidan och nykterhetsnämnderna
å den andra icke stå i något motsatsförhållande till
varandra. Bolagsstyrelsen skall tillsättas på sådant sätt, att den
skall handha företagets verksamhet i nykterhetens och sedlighetens
intresse, vilket är precis samma uppgift, som åligger nykterhetsnämnderna.
Det bör alltså här icke vara ett sådant motsatsförhållande,
som reservanterna och herr Hamnn i någon mån vilja gorå gällande
att det skulle förefinnas.
Aruj.
understöd åt
nykterhets -nämnderna
m. rn.
(Korta.)
Nr (SO.
20
Måndagen den 13 juni, f. m.
Ang.
understöd åt
nykterhetsnämnderna
ro. ro.
(Forts.)
Nu är det så, att då det gäller den mera individuella kontrollen,
som enligt kontrollstyrelsens anvisningar skall genomföras detta år,
bolagsstyrelserna sätta sig i förbindelse med nykterhetsnämnderna
för att få hjälp och råd av dem, och då ha styrelserna fått tillåtelse
att lämna dagtraktamente åt nykterhetsnämndernas representanter.
På det sättet har man ju i i någon mån redan tillgodosett det behov,
som det här gäller att avhjälpa med det förslag, som föreligger i
motionen.
För närvarande har jag sålunda icke kunnat gå med på denna
motion, sådan den föreligger. Det förvånar mig, att herr Rydén som
gammal statsutskottsledamot nu återigen söker att i något slags demagogiskt
syfte understödja denna motion. Han vet mycket^ väl, att
man bör vara försiktig i statsutskottet, innan man går med på en motion,
då det icke föreligger tillräcklig utredning, huru medlen skola
användas och vilka konsekvenser det kan medföra för framtiden. I
ett sådant fall som detta bör man kunna erkänna, att försiktighet är
påkallad och att man därför bör ställa sig avvisande. Jag är icke
mot att dessa nämnder få ett stöd i framtiden. Men jag vill erinra
om, att detta måste medföra konsekvenser i den riktningen, att även
andra nämnder kunna få avlöning, när de ha uppgifter av den art,
att den kan vara mycket mera maktpåliggande och kanske innebära
mera arbete än nykterhetsnämndernas. Gent emot herr Nilson i Örebro
vill jag säga, att nog är väl t. ex. fattigvårdsstyrelsernas uppgift
ett rent statsändamål och detta kan också sägas om vilken annan
styrelses eller nämnds som helst uppgift inom våra kommuner.
Nykterhetsnämnderna äro dock kommunala styrelser de som andra,
och enligt min uppfattning bör man icke ställa dem framför andra
styrelser.
Dessa ha varit de skäl, som föranlett mig att sluta mig till utskottets
hemställan, och jag ber att få yrka bifall till densamma.
Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag nödgas sä
ga
ett par ord till min vän herr Rydén. Det förvånar mig i alldeles
särskilt hög grad, att han så obetingat talar för reservationen.
Jag ber dock att i all enkelhet få påminna herr Rydén om, att man
här gått in för att t. o. m. begära anslag på tilläggsstat. Sådan
brådska är det väl ändå icke med detta. Om jag icke känner herr
Rydén alltför illa. brukar han i särskilt hög grad vända sig mot den
myndigheten, emedan han anser, att det är att missbruka anordningen
med tilläggsstat. Jag delar i det fallet fullständigt hans uppfattning.
Beträffande studielånen, som av herr Rydén berördes, vill jag
säga, att man i fråga om de medel, som därvidlag anslagits, hade
tänkt sig en cirkulation. Det var vidare där fråga om lån, vilka
skulle komma att återbetalas efter viss tids förlopp. Man hade alltså
möjlighet att räkna med, hur mycket man skulle behöva. Här är
det raka motsatsen.
När herr Eriksson i Grängesberg säde, att det här icke alls vara
fråga om att anställa och avlöna nya funktionärer eller utgiva medel
för några nymodigheter, utan endast fråga om att lämna bidrag
Mundagen den 13 juni, f. m.
21
Nr (JO.
till nykterhetsnämnderna, så vill jag säga, att det är så långt ifrån
fallet, att man i motionen, på sidan 16 i betänkandet, finner angivet
följande, som jag, även om jag tröttar kammaren, skall be att få citera;
det heter där: »Endast sådana nykterhetsnämnder, som till
satts
för sin speciella uppgift, böra ifrågakomma för erhållande av
statsbidrag. Men därjämte torde krävas, att nämnden visar sig vara
organiserad på ett så betryggande sätt, att verkligt resultat kan
förväntas av dess arbete. Att uppställa en och samma organisationsform
för hela vårt vidsträckta land, är givetvis omöjligt. Funktionärer
av olika beskaffenhet bliva säkerligen å olika håll lämpliga.
Å större platser finge dessa särskilt inriktas på uppgiften, att efter
nämndens anvisningar och på dess ansvar utföra förberedande undersökningar
angående personer, som till nämnden anmälts såsom hemfallna
i dryckenskap. Övervakningen av sådana personer, som
nämnden funnit falla under lagen om behandling av alkoholister, samt
det personliga arbetet för återupprättande av i dryckenskap hemfallna
individer skulle även höra dit; detsamma är förhållandet med de
ganska omfattande och invecklade åtgärder, som måste föregå interneringen
av alkoholister å anstalt samt likaså deras övervakning efter
interneringstidens slut, varvid dock bör uppmärksammas, att beslut
angående ansökan om internering bör fattas av nämnden i sin
helhet.» Sedan kommer en sats om Stockholm, som jag icke anser
mig behöva läsa upp nu. Därefter heter det: »Jämväl det mång
skiftande
arbete, som betingas av det nuvarande försäljningssystemet,
bör enligt nämndens anvisningar utföras av nämnda organ. Hit
hör sålunda den ömtåliga uppgiften att företaga undersökningar beträffande
personer, som uppgivits förverkat sina motböcker antingen
på grund av spritmissbruk eller genom olaglig överlåtelse av
motbok. _ Vidare hör hit kontrollen över de s. k. ombudens verksamhet
och i allmänhet övervakning av försäljningssystemets tillämpning.
Det samarbete mellan nämnden och systembolaget, som åsyftar
förbättring av nykterhetstillståndet, bör i främsta hand vila på
ifrågavarande organ.» Men sedan kommer det: »Första gången
anslag beviljas, bör nykterhetsnämnd uppvisa en detaljerad plan för
sin verksamhet samt därefter vara skyldig att årligen avgiva en re
dogörelse för arbetet.» Så än ytterligare: »Utöver vad nu är sagt
torde statsbidrag efter prövning kunna lämnas för särskilda ändamål.
I^våra större städer liksom i stora landskommuner kunna vissa
förhållanden, såsom förekommande olaglig försäljning av rusdrycker,
missbruk av försäljningsrätten, övervakning av alkoholister
etc. föranleda, att nykterhetsnämnden anställer särskilda ombud i
skilda delar av kommunen för att biträda med övervakande av nykterhetstillstandet.
I den mån sådana anordningar efter prövning befunnits
lämpade för sitt syfte böra de kunna understödjas genom
statsbidrag.»
Vad är det, herr Bernhard Eriksson, om icke en ny, som herr
Lindhagen brukar kalla det, funktionarism, som kommer fram bär,
utan att man vet vad det kommer att kosta? Och det är ur den synpunkten,
jag velat ha utredning om saken. Här rör det sig om cirka
2,500 kommuner, som kunna komma i fråga, och de anslagsbelopp på
Ang.
understöd åt
nykterhetsnämnderna
m. m.
(Forts.)
Nr 60. 22
Måndagen den 13 juni, f. m.
Ang.
understöd, åt
nylcterhetsnämnderna
m. m.
(Forts.)
50,000 och 100,000 kronor, som det nu gäller, äro endast en droppe
i havet. Men man har tagit till — det medgiver jag — så försiktigt
för att på den vägen lura in riksdagen utan att den visste, vilka konsekvenser
i ekonomiskt avseende detta skulle ha. Och jag nödgas
vidhålla, att vi inom utskottet skulle kunnat få ganska mycket uppsträckning
av andra kammaren, om vi utan vidare slukat en sådan
motion, som det här är fråga om.
Men sedan kommer det, som absolut klarlägger, att det skall
vara ytterligare ämbetsmän. Jag är ledsen att nödgas taga kammarens
tid och uppmärksamhet i anspråk ytterligare, men då statsutskottet
här blivit utsatt för anfall, så måste jag göra det. Det heter
i fortsättningen i motionen: »Såsom förut framhållits kräves på detta
arbetsområde en kraftig upplysningsverksamhet. Endast en början
kan anses vara gjord. Det torde därför vara nödvändigt att anställa
en person, vilken i egenskap av konsulent kan biträda de många nykterhetsnämnderna
o^h deras sammanslutningar med råd och anvisningar,
upplysande föredrag o. s. v.»
Är det icke framför allt av den här satsen tydligt, att det gäller
att få fram en ny tjänsteman, som skall avlönas med de här medlen?
Jag tycker det skulle varit ansvarslöst av utskottet, om utskottet
sväljt en sådan sak utan att blinka och icke gjort det motstånd, som
jag anser vi äro skyldiga att göra.
Sedan heter det på sidan 18 på ett ställe, varur jag också skall
citera ett par tre rader: »Då det här gäller en såväl omfattande som
betydelsefull uppgift, vilken ställer stora krav på statsbidrag, är det
naturligtvis av stor vikt, att överledningen och kontrollen av verksamheten
i hela landet blir den lämpligast möjliga.» Ja. det är saker,
som man naturligtvis fullt och helt kan erkänna, men det är
detta, som jag anser vara absolut outrett: vad det kommer att kosta,
huru verksamheten skall organiseras och vilka belopp man har att
vänta, att detta skall kräva för framtiden.
Utan att vilja bemöta herr Hamrin, som ville försöka göra detta
till en nykterhetsfråga, vilket det icke är, nödgas jag, herr talman,
vidhålla mitt jakande.
Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! Jag har icke deltagit
i statsutskottets behandling av detta ärende, men om jag det
gjort, skulle jag ha anslutit mig till reservationen, och detta på den
grund att jag anser, att nykterhetsarbetet under tidernas lopp haft
en så ofantlig betydelse för den allmänna folknykterheten och haft
så litet bidrag av staten för detta sitt samliällsgagnande arbete, att
man icke behöver riva upp en så fruktansvärd principstrid, när det
gäller detta lilla anslag. För övrigt har jag aldrig funnit, att varken
herr Anderson i Råstock eller herr Waldén, när det varit fråga
om anslag, som vunnit deras gillande, varit så farliga principbitare,
varför från deras sida föga anledning finnes att orda så vitt och
brett om de så vidlyftiga konsekvenserna. Det är ju dock så, att
Kungl. Maj:t skall utforma närmare bestämmelser för detta anslags
användning, och jag föreställer mig, att Kungl. Maj:t därvidlag
Matningen den 13 juni, f. ro.
23
Nr 00.
Ang.
understöd åt
nykterhetsnämnderna
ro. ro.
(Forts.)
Herr Rydén: Jag vet icke, herr talman, men jag måtte ha
ett ytterst olyckligt sätt att uttrycka mig, när jag blivit beskylld
för att göra utfall mot statsutskottet. Jag försökte anlägga så ödmjuk
ton som jag kunde. Men för såvitt det icke är en särskilt ful
gärning att yttra sig mot statsutskottet över huvud taget, så var det
icke min avsikt — det bedyrar jag — att på något sätt såra statsutskottets
majestät i detta fall.
Jag vill bara påpeka i fråga om innehållet i detta ärende sådant
det föreligger, om vi bifalla reservationen med de restriktioner, som
äro gjorda i reservationen, att »utskottet förutsätter dock därvid, att
en ändamålsenlig fördelning av anslagen må kunna åstadkommas
utan anordnande av en särskild institution för detta ändamål, varjämte
utskottet vill uttala, att de till nämnderna lämnade bidragen
icke i något fall må tillmätas i sådan omfattning, att de kunna bereda
i och för sig eftersträvansvärd förtjänstmöjlighet utan endast
avse att betäcka med nämndernas verksamhet förbundna oundgängliga
kostnader». Om man har det direktivet och riksdagen gör det
till sitt och man vidare har hela denna — jag vidhåller det — ovanligt
utredande motion, som ligger till grund för detta, så dristar jag
mig säga, att jag skulle i vart fall, om jag hade haft att pröva ett
sådant ärende som medlem av regeringen, icke sett några som helst
oöverstigliga svårigheter att på grundval av vad som här föreligger
ordna denna sak klokt och praktiskt. Det kan ske, och vi ha —
det vågar jag säga — många gånger, både herr Anderson i Råstock
och jag, varit med om att tillstyrka anslag, där det förelegat väsentligt
mindre utförlig och mindre klar utredning, än vad som föreligger
i detta fall. Om kammaren hörde efter vad herr Anderson
i Råstock läste upp, så får jag säga, att icke är jag för min del
rädd för detta, ty jag tycker det var ganska kloka tankar, som där
utvecklades i motionen.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Anderson i Råstock: Med anledning av herr Rydéns
formella hövlighet mot statsutskottet får jag säga, att han kan när
som helst draga in den, ty vi ha icke behov av den, utan vi begära
endast att såsom andra utskott få ärendena sakligt prövade, och från
den synpunkten har jag gått ut i de inlägg jag gjort.
Jag vill endast tillägga, att för att icke skjuta bort allt krut
skall låta sig angeläget vara att utarbeta sådana bestämmelser, som
kunna leda till en god användning av anslaget. Därför ber jag få
yrka bifall till reservationen.
Herr Waldén: Jag vill bara säga det, att med den moti
vering,
herr Jönsson i Revinge har, kan man taga vilket anslag som
helst, som kommer motionsvis fram i risdagen, ty då kan man
bara säga, att Kungl. Maj:t styr nog om så att det blir bra ordnat
med den saken. Det förvånar mig, att herr Jönsson i Revinge kan
som statsutskottsledamot anlägga sådana synpunkter på den föreliggande
frågan.
Nr 60. 24
Måndagen den 13 juni, f. m.
Ang.
understöd åt
nykterhetsnämnderna
m. m.
(Ports.)
på en gång har jag sparat en liten sats, som jag nu skall be att få
läsa upp och överlämna till herrarnas begrundande. Det heter i
motionen här nederst på sidan 18 i utskottsbetänkandet: »Beträffande
slutligen det belopp, som kan komma att krävas för den nu
skisserade verksamheten, är det naturligtvis omöjligt att ens tillnärmelsevis
ännu kunna företaga någon beräkning.»
Jag vidhåller mitt yrkande.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på avslag därå samt bifall i stället till den av herr Kvarnzelius
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr
talmannen den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Då votering emellertid begärdes, blev nu uppsatt, justerad och
anslagen en så lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren, med avslag å statsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 223, bifaller den av
herr Kvarnzelius m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.
Voteringen utvisade 91 ja mot 66 nej, vadan kammaren, med
avslag å utskottets hemställan, bifallit den vid utlåtandet av herr
Kvarnzelius m. fl. fogade reservationen.
§ 7.
Föredrogos vart för sig
statsutskottets utlåtanden:
nr 224, i anledning av Kungl. Maj :ts i särskild proposition gjorda
framställning angående anslag till täckande av kostnader för
fastighetstaxering år 1922;
nr 225, i anledning av väckt motion om efterskänkande av vissa
mjölkhandlanden P. M. Johansson påförda utskylder; och
nr 226, i anledning av väckt motion om vissa lönetillägg åt
manliga lärare i manlig slöjd vid de allmänna läroverken;
bevillningsutskottets
betänkande nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad lydelse av 18 §, 20 § 1 mom.
och 22 § i förordningen den 15 december 1914 angående statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket; och
memorial:
nr 59, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av
vissa ärenden anlitade biträden; och
Måndagen den 13 juni, f. in.
25
Nr
nr 60, angående särskild ersättning åt tjänstemän hos utskottet;
samt
andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 14, i
anledning av första kammarens beslut rörande väckt motion om höjning
av lösenavgiften för mutsedlar och viloståndsresolutioner.
Utskottens i nämnda utlåtanden, betänkande och memorial gjorda
framställningar blevo av kammaren bifallna.
§ 8.
Vidare förekom till behandling andra lagutskottets utlåtande,
nr 33, i anledning av väckta motioner om omedelbart upphävande
av lagen om arbetstiden å svenska fartyg eller inställande tillsvidare
av dess tillämpning.
Uti två inom riksdagen väckta lika lydande motioner, nämligen
nr 72 i första kammaren av herr Trygger m. fl. och nr 118 i
andra kammaren av herr Lindman m. fl., vilka hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet, hade föreslagits, att
riksdagen måtte för sin del besluta, att lagen den 24 oktober 1919
om arbetstiden å svenska fartyg omedelbart måtte upphöra att gälla
eller åtminstone tillämpningen därav inställas tillsvidare.
Utskottet hemställde,
1) att riksdagen i anledning av ovanberörda motionerna måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa utredning rörande verkningarna av lagen den
24 oktober 1919 om arbetstiden å svenska fartyg samt till riksdagen
inkomma med de förslag, som därav kunde föranledas; och
2) att förevarande motioner, i den mån de icke blivit besvarade
genom vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Reservation både avgivits av herrar von Sydow, Boberg, Andersson
i Knäppinge, Carlsson i Solberga och Sundling, vilka ansett,
att förevarande motioner bort av utskottet tillstyrkas.
Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:
Herr Lövgren i Nyborg: Herr talman! Jag skall icke
göra något yrkande, som avviker från utskottets hemställan, men
när jag genomläst detta utskottsbetänkande och de bilagor, som äro
fogade till detsamma, så har jag icke kunnat undgå att finna, att
utskottet tämligen ensidigt tycks ha behandlat den här saken. Här
finns en promemoria utarbetad av en kapten Rundblom i kommerskollegium,
en promemoria som är så ensidig, att den mycket väl
kunde ha varit skriven av redareföreningen själv. Det är saker och
ting i den här promemorian, som äro vilseledande i högsta grad,
eller också är det abstrakta, teoretiskt utspekulerade fall, som aldrig
Ang.
upphävande
av lagen om
arbetstiden å
svenska fartyg
m. m.
Nr 60. 26
Måndagen den 13 juni, f. m.
inträffa i verkligheten, och man kan naturligen icke bedöma en lag
avslagen om e^er sådana fall, som man har teoretiserat upp på ett sådant sätt.
arbetstiden å Författaren av nämnda promemoria har t. ex. tagit sig friheten att
svenska fartyg här konstruera fram — det är på sidan 8 — en sammanlagd överm•
m- tidsersättning för en söndag på 48 kronor, och det ser naturligtvis
(Forts.) förfärligt ut det där. Men nu ligger ju saken så till, att åtta timmar
kan vara ordinarie arbete, och dessutom har han jämfört en
båtsmanshyra nu med en matroshyra före kriget, vilket väl icke kan
vara riktigt. Slutligen ligger ju saken så till, att i verkligheten utgöres
2/3 av skeppsbesättningen av lättmatroser och jungman, och till
söndagstjänstgöring uttager man förnämligast lättmatroser och jungman
och låter de äldre slippa den tjänstgöringen. Följaktligen kommer,
även om det skulle utgå övertidsersättning, summan icke att
uppgå till mer än högst hälften av det han kommit till i sina beräkningar.
Över huvud taget vimlar denna promemoria av abstrakta
och teoretiska utläggningar, som icke ha någon motsvarighet i verkligheten,
och jag måste säga, att det är beklagligt, att man icke har
infordrat ett yttrande också från manskapsorganisationerna. Ty detta
är ett typiskt utlåtande från en redarorganisation. Och när nu det
utredningsyrkande blir bifallet, som utskottet hemställt om, så skulle
jag verkligen hoppas, att man får en opartisk undersökning angående
denna lags verkningar. Om kommittén eventuellt skulle bli
sammansatt av sådant folk, som har skrivit den här promemorian,
då blir det sannerligen allt annat än en opartisk utredning.
Jag har velat begagna tillfället för att påpeka detta, i sammanhang
med att saken går igenom här, för att möjligen få någon
liten smula hänsyn även för manskapets synpunkter i den blivande
utredningen.
Herr Andersson i Knäppinge: Herr talman! Jag skall
icke mycket upptaga tiden.
Mot det beslut, som utskottet fattat, ha vi reserverat oss beroende
därpå, att vi ansett, att det bort tagas någorlunda hänsyn till
motionen i ärendet. Sådan sjöfarten är kräver den ovillkorligen litet
särskild uppmärksamhet rörande möjligheterna att kunna uppehålla
densamma. Med anledning därav ha vi velat, att en utredning i det
hänseendet skulle komma till stånd i enlighet med vad som i motionen
har framhållits. Jag skall som sagt icke giva mig in på
detaljerna i det hänseendet utan endast be att få yrka bifall till
reservationen.
Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse den förra propositionen hava flertalets
mening för sig. Som votering likväl begärdes av herr Andersson
i Knäppinge, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en voteringsproposition
av följande lydelse:
MSndagen den 13 juni, f. m.
27 Nr «0.
Den, som vill, att kammaren bifaller andra
ställan i utskottets förevarande utlåtande nr 33,
Jäj
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade
reservationen.
Omröstningen utföll med 98 ja mot 45 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
§ 9.
Härefter förelåg till avgörande andra lagutskottets utlåtande, I fråga
nr 34, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till om damhäll?■
förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. tvMUelser
I nedan nämnda inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvi- m• m
sade
och av andra lagutskottet behandlade motioner, samtliga åsyftande
åtgärder till förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser,
hade föreslagits,
i de likalydande motionerna nr 5 i första kammaren av herr
Ingeström m. fl. och nr 53 i andra kammaren av herr Nilsson i Landeryd
m. fl., att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, det Kungl Maj :t täcktes låta närmare utreda i motionerna
berörda spörsmål och snarast möjligt förelägga riksdagen
förslag till sådan lagstiftning och andra åtgärder i syfte att lämna
jordbruket berättigat skydd mot den fara, som genom arbetsnedläggelser
m. m. hotade detsamma;
i de likalydande motionerna nr 73 i första kammaren av herr
Kvarnzelius m. fl. och nr 121 i andra kammaren av herr Edén m.. fl.
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om skyndsam utredning
angående möjligheten att genom utbyggande av nuvarande lagstiftning
och genom nya lagstiftningsåtgärder i anslutning till de synpunkter,
som i motionerna angivits, söka förebygga s. k. samhällsfarliga
arbetsinställelser samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill denna utredning kunde föranleda;
i de likalydande motionerna nr 131 i första kammaren av herr
Karl Johansson i Sölvedal m. fl. och nr 204 i andra kammaren av
herr Westman m. fl., att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majrt måtte snarast möjligt till
främjande av arbetsfreden inom jordbruket framlägga förslag till
en på rättvisa och billighet byggd och efter jordbrukets behov avpassad
lagstiftning, som reglerade arbetsavtalet och dess rättsverkningar
och därvid innehölle bestämmelser om obligatorisk medling
och om varseltid, som från båda sidor skulle iakttagas vid arbets
-
lagutskottets hemröstar -
Ang.
upphävande
av lagen om
arbetstiden å
svenska fartyg
(Forts.)
Nr 00. 28
Måndagen den 13 juni, f. m.
I fråga
om samhällafarliga
arbetsinställelser
m. m.
(Forts.1)
tvister, samt om obligatorisk skiljedom vid vissa rättstvister ock
vid sådana arbetskonflikter, från vilken sida de än framkallades,
vilka vore av samhällsfårlig natur;
i motionen nr 132 i första kammaren av herr von Sydow, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte föranstalta om utredning angående användande av avtalsstridiga
eller samhällsvådliga blockader i arbetstvister samt till
riksdagen inkomma med de lagförslag, vartill utredningen kunde
giva anledning; samt
i motionen nr 206 i andra kammaren av herr Björkman i Norrköping
m. fl., att riksdagen måtte besluta att anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa utredning om möjligheten att förebygga
s. k. allmänfarliga arbetsnedläggelser samt förelägga riksdagen de
förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.
Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av ovanberörda
motioner måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t, med beaktande av vad av utskottet anförts, måtte till prövning
upptaga, huruvida åtgärder till arbetsfredens bevarande, utöver
vad redan vidtagits, ytterligare kunde företagas samt för riksdagen
framlägga de förslag, som härav kunde föranledas.
Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Carl E.
Svensson, Linder, Sigfrid Hansson, Hagman, Johanson i Stockholm
och Holmström hemställt, att förenämnda motioner icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:
Herr Hagman: Herr talman, mina herrar! De åtta mo
tioner,
till vilka vi nu övergå, i allmänhet kända under beteckningen
motionerna rörande de samhällsvådliga strejkerna, äro undertecknade
av icke mindre än 139 av riksdagens ledamöter. liedan detta
stora antal ledamöter, som undertecknat och därigenom instämt i dessa
motioner, giver oss en aning om den stora vikt, som tillerkännes
just dessa spörsmål. Jag vill här i förbigående säga, att det är ju
alldeles klart, att för varje medborgare i vårt land, som icke är direkt
arbetsgivare och som icke är direkt arbetare, gör sig naturligtvis
den synpunkten mycket starkt gällande, att det vore i allra högsta
grad önskvärt, om man kunde ur vårt samhällsliv borteliminera
alla dessa konfliktorsaker, alla dessa stora stridigheter och alla
dessa förluster av arbetsdagar, som för närvarande förekomma. Hen
detta problem är nog betydligt mera komplicerat än så, och därför
går det säkerligen icke för sig att lösa detta problem på lagstiftningens
väg på det sätt, som dessa motionärer för sin del tänkt sig.
Om man ser frågan ur rent nationalekonomisk synpunkt, vore
det naturligtvis önskvärt att få bort dessa konflikter, men motionärerna
hade dock, när de ingått på denna fråga, bort anföra någonting
om omfattningen och arten av de avtalsstridiga strejker,
som de påstå förekomma i så rikt mått. Det finnes emellertid intet
Måndagen (lön 13 juni, f. ni.
29 Nr (JO.
i motionerna om dessa saker, utan man gör helt enkelt gällande, att 1 fråga
utvecklingen tenderar dithän, att dessa samhällsvådliga, avtalsstri- ,omr
diga konflikter blivit betydligt flera under de senaste åren, och iMtälUlser*
därför menar man, att nu måste från riksdagens sida åtgärder vid- m. m.
tagas i syfte att få till stånd andra förhållanden på detta område. (Forts.)
Jag har emellertid sett efter, hur det förhåller sig med speciellt
de s. k. avtalsstridiga konflikterna. Om man går tillbaka i tiden
så långt som till perioden 1903—1907, finner man, att det under
dessa fem år förekommo påståenden om att kollektivavtal skulle av
någondera parten ha brutits i 294 fall. Under 1908 skulle det ha
skett i 37 fall, under 1909 i 40 fall, 1910 skulle det ha varit 24 fall,
1911 20, 1912 20, 1913 25, 1914 24, 1915 23 och 1916 71. När vi
sedan komma in i den speciella kristiden, är det klart, att även dessa
fall av avtalsbrott ökats på grund av det tryck, varför kollektivavtalen
voro utsatta. Vi finna då, att under 1917 har påståenden
gjorts om avtalsbrott i 162 fall, under 1918 i 217 fall och under
1919 — det sista år, för vilket statistik föreligger —- i jämnt 100.
fall. Sålunda finna vi, att redan under 1919 har antalet påstådda
avtalsbrott mycket starkt gått tillbaka. Om man ser efter, hur många
dylika fall det varit under hela den period, som jag här berört,
eller från 1903 till 1919, finner man, att det är sammanlagt 1,057
eller i genomsnitt per år 62 påståenden om avtalsbrott. Man måste
särskilt starkt poängtera, att det gäller påståenden om avtalsbrott,
ty i regel är det så, att det ingalunda är ostridigt, att ett avtalsbrott
föreligger, när det gäller kollektivavtal. På detta område förhåller
det sig på det sättet, att ibland är det endast den ena sidan, som
gör gällande, att avtalsbrott föreligger, under det att motsidan bestrider
det, och i vissa andra fall påstå parterna ömsesidigt mot varandra,
att avtalsbrott föreligger. Skall man hålla sig till de fall,
där endera parten erkänner, att avtalsbrott föreligger från hans sida,
blir det ett ännu mindre antal fall.
Jag tror därför, att man först och främst måste säga sig, att
dessa motionärer skjutit betydligt över målet, när de gjort gällande,
att det skulle föreligga någon speciell fara i vårt land därigenom,
att de avtalsstridiga strejkerna skulle hava starkt vuxit i antal,,
varför icke längre kollektivavtalen skulle kunna betraktas såsom någon
verklig fredsgaranti. Det är å andra sidan uppenbart, att dessa
avtal lika väl som alla andra avtal under den kristid, vi genomgått,
varit utsatta för mycket hård påfrestning, och det är fullkomligt
naturligt, att i en tid av starkt fallande penningvärde, såsom förhållandet
varit från 1915 och framåt, då man på många ställen hade
avtal, som gällde under många år, och då det icke gick för sig att
få den nominella lönen reglerad med hänsyn till det fallande penningvärdet,
höllo icke dessa avtal, utan det vidtogs en eller annan
stridsåtgärd från den ena sidan för att få förhållandena mera avvägda
i överenstämmelse med den sidans intressen. Men när man
nu motionerar om att här skall tillgripas lagstiftningsåtgärder, kan
man dock med utgångspunkt från de här anförda siffrorna finna, att
svårigheterna ingalunda äro av den art, att på grund därav anledning
Nr 60. 30
Måndagen den 13 juni, f. m.
I fråga
om samhällsfarliga
arbetsinställelser
m. m.
(Forts.)
finnes att tala om några samhällsfarliga och avtalsstridiga konflikter.
Ser man på förhållandena under de sista åren, finner man, att det
årligen gjorts i genomsnitt 115 påståenden om avtalsbrott under åren
1915—1919, och jag vill verkligen göra gällande, att när organisationsförhållandena
på båda sidor nått den utveckling, som fallet är,
och då vi för närvarande ha omkring 425,000 arbetare i landet, som
arbeta efter kollektivavtal, och det finnes många tusen sådan avtal
gällande, innnebär detta antal påståenden om avtalsbrott ingalunda
någon hög siffra. Det finnes nämligen intet område, där klassintressemotsättningarna
äro så starkt tillspetsade som just på arbetsplatserna,
och när alla dessa motsättningar, som här komma till synes,
utmynna i öppna konflikter, är det tydligt, att arbetsgivarna först
och främst störas i sina förtjänstmöjligheter, att vidare andra samhällsgrupper
störas i sina spekulationer och att den stor allmänheten
naturligtvis framför allt störes i sina vanor. Härigenom uppkommer
detta strävande att försöka genom lagstiftningsåtgärder undanröja
alla dessa s. k. missförhållanden och komma fram till en annan
ordning på detta område.
Det är ej heller första gången, som här i riksdagen dessa angelägenheter
behandlas. År 1905 t. ex., då samma sak behandlades,
var frågan föremål för mycket ingående debatter, och redan då uttalade
ju andra kammaren den uppfattningen, att det varken var
nödvändigt eller lämpligt att skrida till någon speciell aktion på
detta område, i det att kammaren avslog då föreliggande motioner,
något som jag för min del även vill hoppas blir fallet denna gång.
När man sedermera 1910 och 1911 gjorde försök att reglera kollektivavtalet
och dess rättsverkningar i sin helhet, avslogos även propositionerna
därom båda åren av riksdagen, därför att svårigheterna att
komma fram till en tillfredsställande lösning befunnos vara så stora,
att majoriteten icke trodde, att det var möjligt. Alla dessa svårigheter,
som tidigare gjort sig gällande, föreligga verkligen nu också,
och det är fullständigt enastående, att 139 ledamöter av riksdagen
ha ansett det möjligt att nu genomföra vad man då icke trodde vara
möjligt. Det är visserligen sant, att man i de flesta motionerna stannat
vid att begära, att ärendet skall utredas, men motionerna äro
verkligen blottade på positiva uppslag i en sådan utsträckning, att
därav framgår, att motionärerna själva i varje fall icke kunnat angiva
några riktlinjer för hur denna utredning skall baseras, om man
skall kunna komma till något positivt resultat.
Vad de föreliggande motionerna angår, så hemställes det nu i
motionen nr 43 i första kammaren av herr Kvarnzelius och motionen
nr 121 i andra kammaren av herr Eden, vilka motioner äro likalydande,
att man skall vända sig mot de samhällsfarliga arbetsinställelser,
som äro huvudtemat i motionerna. Med samhällsfarliga
arbetsinställelser menar man då, såvitt det framgår av motiveringen,
sådana arbetsinställelser, som äga rum vid gas- och elektricitetsverk
och andra kommunala verk, där man anser, att samhällets intressen
alldeles speciellt sitta emellan. Vid en del av dessa arbetsinställelser
kan man verkligen icke tala om någon egentlig samhällslära i
Måndagen den 13 juni, f. m.
31 Nr 00.
större utsträckning än vid arbetskonflikter i allmänhet, och det är l fråga
nog mycket svårt att kunna bevisa, att någon egentlig samhällslära
här föreligger. Det framkommer också ur dessa motioner någonting'''' inställelser*''
annat, som ger vid handen, att man egentligen sträcker sina önskemål m. m.
betydligt längre än till det naturliga att uppnå arbetsfred under den (Fort».)
tid då kollektivavtalen äro gällande, ty motionärerna beklaga ju, att
där kollektivavtal träffas, arbetsfreden kan tänkas riskeras, då kollektivavtalen
utlöpa. Det vore verkligen intressant att höra motionärernas
uppfattning om vad som skall göras för att kunna förhindra,
att arbetarna betrakta sig såsom fullständigt obundna den
dag, när avtalen icke längre äro gällande.
Man talar också i dessa motioner om att man på sina håll lyckats
på frivillighetens väg få till stånd förhandlingsordningar, men
dessa förhandlingsordningar kunna uppsägas, och då kunna också
likartade risker komma att uppstå. Man säger också, att på andra
områden, där den enskildes intressen stå på spel och där konflikterna
taga större omfattning, bör man undersöka, huruvida dessa icke
kunna förekommas. Dessa motioner gripa således om hela arbetsmarknadsproblemet,
i den mån det sammanfattas i förhållandet mellan
arbetare och arbetsgivare. Detta ger tydligen anledning till en
utredningsprocedur av mycket stor omfattning, och därest kammaren
behagade godkänna dessa motioner, komma vi väl så småningom fram
till förhållanden, som bli likartade med dem som förelågo vid 1910
och 1911 års riksdagar.
I motionen nr 206 i denna kammare av herr Björkman i Norrköping
har framförts ungefär enahanda synpunkter, men några
speciella fall, där samhällsfarliga konflikter skulle hava förekommit,
anföras icke, utan man måste tvärtom medgiva, att man i de kollektivavtal,
som träffats t. ex. mellan kommunerna och deras arbetare,
infört förbud mot arbetsinställelser och för intressetvister tillskapat
förhandlingsordningar. Men klagomålen gälla nu, att man icke har
någon absolut garanti för att dessa förhandlingsordningar, detta förlikningsförfarande
och dessa skiljedomsbestämmelser komma att efterlevas.
Det minsta man kan begära är väl också, att man icke
framställer motioner med sådana yrkanden, förrän det visat sig, att
de parter, som frivilligt överenskommit om sina arbetsvillkor, icke
längre hålla dem. Eller är det meningen, att när man talar om det
beklagliga i att konflikter kunna uppstå, sedan avtalen upphört att
gälla, man vill införa någon slags modern form av livegenskap, på
det att denna absoluta arbetsfred, som man talar om, skall i en eller
annan form kunna garanteras?
I motionen nr 5 i första kammaren av herr Ingeström och i
motionen nr 53 i denna kammare av herr Nilsson i Landeryd samt i
motionen nr 204 i andra kammaren av herr AVestman i Brobygård
inskränker man sig till att begära en speciell lagstiftning för jordbruket.
Men alla dessa svårigheter, som föreligga, när det gäller
att lagstifta om arbetsförhållandena inom den egentliga industrien,
de föreligga naturligtvis i lika hög grad beträffande jordbrukets arbetsförhållanden.
och om man icke lyckas lösa problemet inom in
-
Nr 60. 32
Måndagen den 13 juni, f. m.
1 fråga
om samhällsfarliga
arbetsinställelser
m. m.
(Forts.)
dustrien, så gör man det naturligtvis icke keller inom jordbruket,
ock alldeles samma omdöme, som man måste fälla om försöken att
kringskära industriarbetarnas rörelsefrihet ock avtalsfrihet på dessa
områden, måste man även anföra beträffande försöken att binda
jordbruksarbetarnas rörelsefrihet. I de sistnämnda motionerna, som
speciellt röra sig om jordbrukets arbetsförhållanden, har man emellertid
gjort ett försök att komma med positiva uppslag för frågans
bedömande och lösning. Man framkastar, att man bör söka få till
stånd en obligatoriskt medling, att man bör söka få till stånd bestämmelser
om varseltid och att man bör söka få till stånd obligatorisk
skiljedom vid vissa rättstvister, där konflikten är av samhällsvådlig
natur etc. Men om man penetrerar problemet djupare, skall det visa
sig, att i den mån man icke vill kriminalisera dessa förhållanden, förutsätter
det ju alltid parternas godkännande till frivilliga överenskommelser,
om man skall få till stånd dessa bestämmelser om varseltid och
obligatorisk skiljedom vid vissa rättstvister. Då måste man göra sig
den fråganfinns det någon möjlighet att genom lag föreskriva, att
i de kollektivavtal, som träffas på vissa kanske i lag närmare uppräknade
områden, skola bestämmelser om dessa förhållanden ingå?
För min del tror jag icke, att detta är möjligt, därför att parterna
nog vilja själva med hänsyn till sina egna intressen avgöra, vad som
skall stå i kollektivavtalen, och därest man söker utifrån sä att säga
föreskriva, hur dessa avtal skola avfattas, kan det verkligen hända,
att man åstadkommer ett resultat med en helt annan räckvidd och
av en helt annan beskaffenhet, än vad man i dag från motionärernas
håll tänkt sig. Ty varför uppkommer det över huvud taget konflikter
på dessa områden, som kanske beröra samhället mera direkt
i vissa fall än i andra fall? Jo, naturligtvis därför, att det icke varit
möjligt att på överenskommelsens väg träffa ett avtal, att ena parten
vägrat att sluta ett kollektivavtal eller att kollektivavtal icke följas
o. s. v. I många fall uppkomma även konflikter, därför att avlöningarna
icke utbetalas, och man kan därför säga, att det är en
mängd skiftande anledningar till att konflikter på arbetsmarknaden
komma till stånd. Att tro. att man genom lagstiftning skall kunna
reglera dessa ytterligt komplicerade förhållanden, är verkligen att
överskatta lagstiftningens makt och betydelse. Nu är det dock så
här i vårt land, att vi lyckats på frivillighetens väg få till stånd en
verklig industriell rättsordning, som, om man icke utifrån på ett
tryckande och hårt sätt ingriper i densamma, helt säkert kommer att
under frivillighetens former utveckla sig till verklig stadga och fasthet,
sa att vi sa småningom skola uppnå de önskemål, som motionärerna
framhålla, i den mån de äro verkligt berättigade, utan att
man därför behöver någon tvångslagstiftning på detta område. I
den mån som arbetsgivare och arbetare sammansluta sig i sina organisationer
och i den mån som kollektivavtalen, som äro den naturliga
förbindelselänken mellan dessa organisationer, utvecklas, torde helt
säkert också den nödvändiga stadga och fasthet i arbetsförhållandena,
som tarvas, utveckla sig, och man kan naturligtvis i ingen mån
vara berättigad att lägga t. ex. kristidens speciella avtalsbrottssiff
-
Mumlagcn den la juni, f. in. 33
ror till grund för ett bedömande av förhållandena i framtiden. Såsom
jag tidigare anfört, har nämligen ingen enda av motionärerna
ansett, att man skulle kunna kriminalisera dessa arbetskonflikter,
och uä är i själva verket kollektivavtalet den enda och hållbara förutsättningen
för att man på detta område skall kunna lyckas åstadkomma
någon som helst lagstiftning, som får något positivt värde och
positiv betydelse. Det har också socialstyrelsen i sitt utlåtande betonat
mycket starkt, att förutsättningen för att en lagstiftning skall
lyckas på detta område, är just, att det finns organisationer, och att
det iinns kollektivavtal dem emellan. Den säger på sid. 17 i andra
lagutskottets betänkande nr 34: »Det torde emellertid redan nu kunna
konstateras att, där statsmakterna sökt sträcka sin medverkan vid
tvisters lösande längre än till en rent medlande verksamhet, de haft att
utgå från en redan befintlig eller samtidigt genomförd lagstiftning
angående förenings- och avtalsväsendet. Man har sålunda i utlandet,
där ej redan tidigare en allmän förenings- och avtalslagstiftning förefunnits,
jämsides med lagstiftning till förebyggande av arbetsinställelser
upptagit till legislativ reglering fackorganisationers och avtalsinstitutets
rättsliga ställning eller i själva medlings- och skiljedomslagstiftningen
inpassat bestämmelser härom, varförutan de speciella
föreskrifterna om villkor för eller förbud mot arbetsnedläggelser med
straffpåföljd måste bliva ineffektiva.»
Man måste då fråga sig: finns det någon möjlighet att i vårt
land få till stånd en dylik lagstiftning om kollektivavtal? Och kan
det tänkas, att parterna äro villiga att fortsätta att sluta dylika kollektivavtal
i den mån, som en lagstiftning pålägger dem tvingande
innehållsbestämmelser? Det är ingalunda säkert, och skulle det visa
sig, att arbetajeklassen icke på ett legalt sätt kan tillgodose sina
intressen och icke får bibehålla den rörelsefrihet, som den hittills
haft, kan det hända, att en lagstiftning, sådan som motionärerna
tänkt sig, i själva verket icke kommer att minska de s. k. samhällsvådliga
striderna och avtalsstridiga strejkerna, utan kommer att gå
ut över kollektivavtalen såsom sådana, och i den mån som vissa arbetaregrupper
eller alla arbetaregrupper anse sina intressen kräva,
att man icke längre sluter några kollektivavtal, har man i själva
verket icke vunnit någonting med en dylik lagstiftning, som motionärerna
åsyfta. _ Det är ju såsom bekant redan nu så, att utan en
sådan lag det finns grupper, som starkt ifrågasätta att slopa sina
kollektivavtal, därför att de anse, att dessa avtal binda dem i deras
rörelsefrihet. Då, såvitt jag kan bedöma, allt fortfarande kollektivavtalens
sunda utveckling är ett önskemål för den industriella
rättsordningens bibehållande, som här på frivillighetens väg utarbetats
i vårt lamd, vore det också mycket märkvärdigt, om man skulle
genom lagstiftning bidraga till att dessa kollektivavtal spolierades
i stället för att man tvärt om på allt sätt borde främja deras utveckling.
Det är mycket intressant att på detta område göra några jämförelser
mellan förhållandena i vårt land, som nu enligt motionärernas
påståenden skulle vara speciellt urusla, och förhållandena i ut
Andra
kammarens protokoll 1921. Nr 60. 3
Nr <10.
I fråga
Om samhälhtarliga
arbetsinställelser
m. rn.
(Forts.)
Nr 60. 34
Måndagen den 13 juni, f. m.
I fråga
om samhällsfarliga
arbetsinställelser
m. m.
(Forts.)
landet, där man också gått fram på alldeles samma linje, som motionärerna
önska, och där man gjort sådana försök att lagstifta tor att
minska konflikternas antal. Förhållandena ha emellertid verkligen
blivit sådana, att denna lagstiftning ingalunda manar till efterföljd.
T ex. i Nya Seeland, där man haft de i detta hänseende mest utvecklade
bestämmelser, har man så småningom dels modifierat dem
och dels helt och hållet övergivit dem därför att det har sagts t. ex.
av folk, som känna till dessa förhållanden, att det är visserligen
sant, att här nere i denna del av världen har man fasta bestämmelser,
som skola förhindra konflikter av olika slag på arbetsmarknaden,
men det finns heller icke något land i världen dar
det strejkas och lockoutas så mycket som fallet är där nere,
så att man är alldeles överens om, att den lag, som man har, ar
för närvarande utan någon som helst verkan och betydelse för en
lyckligare utveckling av förhållandena mellan arbetare och arbets
-
Om vi så gå över till vårt grannland Norge,. där man haft bestämmelser
om obligatorisk medling och obligatorisk skiljedom, finna
vi att kort före den nyss avslutade storstrejkens utbrott, . upphörde
denna lag att gälla, och då fanns det ingen i norska stortinget,
som önskade — och regeringen ville icke heller • gorå något för
att förlänga denna tvångslagstiftning. som man där hade, utan man
lät verkligen, trots det man visste vad som komma skulle, denna lag
upphöra att gälla. Detta synes mig vara ett mycket starkt belägg
för att man där borta tvivlar på möjligheterna av att pa det sättet
åstadkomma ett positivt resultat pa det området. .
Här hemma i vårt land ha vi enligt mitt sätt att se — och jag
har dock hållit på åtskilligt med dessa angelägenheter — kommit sa
långt, som det är möjligt att komma utan att skada och ^riskera den
utveckling på frivillighetens väg, som vi haft i så rikt mått under de
senaste 20 åren på detta område. Vi ha vårt förlikningsförfarande
och den centrala skiljenämnden, som båda äro sa lagda,. att de ansluta
sig till parternas frivilliga strävanden och frivilliga anslutning.
Så snart man vill försöka gå längre än hit, komma intressemotsatserna
att medföra, att speciellt arbetaresidan måste intaga en
helt annan taktisk ståndpunkt för att på det sättet möjliggöra att
de intressen, som måste tillgodoses, bli vederbörligen tillgodosedda.
Ehuruväl jag för min del ingalunda tvekar att säga, ^ att jag tror,
att det kommer en tidpunkt, när vi även i vart land på detta område
komma att både önska och genomföra en dylik lagstiftning, vidare
eller mindre vid, äro dock förhållandena för närvarande icke sådana,
att en dylik lagstiftning är önskvärd eller ens kan genomföras.
Om man försöker att mot parternas önskan och vilja genomföra
bestämmelser av tvångsnatur, kommer det endast att medföra svårigheter,
som man enligt mitt sätt att se bör kunna undvika, därest
man låter förhållandena tillsvidare allt fortfarande utveckla sig på
frivillighetens väg. Däremot kan man naturligtvis indirekt medverka
till att konflikterna icke komma att ökas, men då skall man
gå fram på helt andra vägar än dem, som motionärerna föreslagit.
M&ndagen den 13 juni, f. in.
35 Nr <>0.
Man skall icke påyrka, såsom vi ha bevittnat bär under de sista åren,
att den 8-timmarslag, som till sist genomfördes, skall upphävas eller
annulleras. Man skall tvärt om se till att man iar densamma anpassad
efter det praktiska livets behov och arbetaresidans önskemål.
Man skall se till att bostadsförhållandena bli ordnade. Man skall
medverka till att ordentliga löner och arbetsvillkor förekomma. Man
skall se till framför allt att det osäkerhetsmoment, som heter arbetslöshet
och vad därmed följer, blir borteliminerat. Gör man detta,
har man i själva verket främjat arbetsfreden på ett mycket bättre
sätt än genom ett bifall till någon eller några av de motioner, som
här i dag föreligga.
Det finns en motion bland dessa, som ligger i en klass för sig,
och det är herr von Sydows motion nr 132, i första kammaren. Han
har för sin del speciellt uppehållit sig vid blockaderna, men man kan
om denna motion anföra alldeles samma huvudargument som beträffande
alla de övriga; och trots den betydande insikt, som motionären
har på dessa områden, har icke ens han ansett sig kunna anföra någon
positiv linje, efter vilken utredningen skall gå. Han har endast
uppräknat fall av blockad, som enligt hans mening varit av den
beskaffenhet, att de dels skadat det allmänna och dels skadat arbetarna
själva, men några positiva uppslag för en dylik utredning finnas
icke. När man läst igenom motionen nr 132, får man mycket
starkt den känslan, att motionären själv haft ett stort behov av att
tala om dessa saker, och jag kan aldrig tro, att han för sin del är
övertygad om möjligheten att åstadkomma en lag, som skall leda
fram till den arbetsfred, som naturligtvis alla innerst inne åstunda,
ehuruväl man icke är överens om de medel, som skola användas för
vinnande av detta mål. Jag tror för min del, att därest dessa motioner
skulle bifallas och en utredning skulle iscensättas, som
skulle taga sikte på att framlägga förslag på dessa områden,
komme det att bliva visserligen en mycket intressant
litteratur, men fullständigt betydelselös för problemets fortsatta utveckling
och lösning, och den kunde rent av stanna den utveckling på
frivillighetens väg beträffande arbetsrätten, som vi ha i vårt land.
Det är detta, som gör, att vi socialdemokrater inom utskottet icke ett
ögonblick kunnat reflektera på att biträda dessa motioner.
Jag tror också, att man bör kunna säga, att alla, som ha en inblick
i dessa förhållanden, i stort sett se saken på samma sätt, och
jag kan icke förstå, att man velat biträda motioner, innehållande dessa
yrkanden, ur andra synpunkter än att man ansett det möjligen
taktiskt lämpligt att nu taga upp dessa spörsmål till debatt med begäran
om utredning. Den yttersta anledningen, till att dessa frågor
nu motionsvis framförts, är säkert icke, att vi haft några fall av avtalsbrott
under kristiden, flera än vanligt, utan fastmera detta, att
det är nya arbetaregrupper i vårt land, som icke funnit det möjligt
att efter förutvarande förhållanden ordna sina arbetsvillkor utan
gått på samma linje som industriarbetarna tidigare, sammanslutit sig
i sina organisationer och begärt att få till stånd kollektivavtal. Herrarna
första, att jag härvidlag syftar på förhållandena på jordbruks
-
I fråga
om samhällefarliga
arbetsinställelser
m. m.
(Forts.}
Nr 60. 36
Måndagen den 13 juni, f. m.
I fråga
om samhällsfarliga
arbetsinställelser
m. m.
(Forts.)
området. Man har ansett det omöjligt att pålägga industriens arbetare
och industrien en tvångslagstiftning av denna karaktär, men
då börjar man att göra försök med jordbruksarbetarna, och erfarenheten
skall snart komma att säga, att man lika litet där som t fråga
om industriarbetarna kan nå några positiva resultat i den riktning,
som motionärerna önska. Ty det kommer att bli på det sättet, att
man för att bibehålla sin rörelsefrihet och tillgodose sina intressen
måste förklara sig vilja vara fria och obundna, och då förstå ju alla,
att en dylik lag kommer att fullständigt hänga i luften och icke
snudda vid parternas intressen på det sätt, som man härvidlag vill
göra, därför att första förutsättningen för att lyckas är dessa frivilliga
avtal, som vi för närvarande ha, men som man kommer att
reflektera på att avskaffa, därest motionärernas framställning skulle
tillgodoses.
Då jag således i likhet med mina kamrater i utskottet finner,
att en utredning på dessa punkter är fullständigt meningslös och
dömd att misslyckas samt endast medför onödiga kostnader, ha vi
ansett oss böra i en reservation, som är bilagd utlåtandet, klart och
tydligt utsäga detta. Och då denna vår uppfattning är baserad på
ingående erfarenhet om förhållandena på dessa komplicerade områden,
ha vi hoppats på att andra kammaren, som tidigare visat sig ha
en riktig uppfattning av hithörande angelägenheter, även denna
gång skall medverka till att motionärernas framställningar avslås,
och att förhållandena allt framgent få utveckla sig under de fria
former och de fria förhållanden, som hittills varit gällande. Jag
är för min del övertygad om att även om man kan medge, att det här
och var i vårt land förekommit konflikter, speciellt blockader, som
varit av den beskaffenhet, att de kunnat diskuteras även ur arbetareklassens
egen synpunkt, är det dock så, att det mest värdefulla resultatet
kommer dock att framgå ur arbetareklassens egen verksamhet
på detta område. Hela problemet är naturligtvis ytterst en organisations-
och uppfostringsfråga, som ingalunda kan främjas genom
en tvångslagstiftning på detta område. Då jag för min del är bergfast
övertygad om att därest en sådan utredningskommitté blir tillsatt
och denna i sinom tid framkommer med direktiv, gående i den
riktning som angives i motionärernas framställning, detta icke kommer
att föranleda något resultat, hemställer jag, herr., talman,_ om bifall
till den reservation, som är fogad vid utskottets föreliggande
betänkande.
I detta yttrande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar, instämde herrar Sjöström,
Svensson i Skönsberg, Ericsson i Arboga, Bärg, Johanson i
Stockholm, Karlsson i Vätö och Dalgren.
Herr Ö ds from: Herr talman, mina herrar! Jag skall icke
ingå på någon polemik gentemot den föregående ärade reservanten. Det
torde vara onödigt, ty lika litet som han kan övertyga mig i denna
fråga, lika litet kan jag göra anspråk på att kunna övertyga honom
Muudageu deri 13 juni, f. in.
37 Nr
just i detta sammanhang. Han är ju dessutom fackman på området, I pågå
och lian har som sådan framhållit vissa synpunkter, som man vis~ fZu^arbets
serligen skulle kunna bemöta, vilket jag dock skall uraktlåta att inaiiauUer
göra. Det är dock intressant att höra, att han erkände, att det hade m. m.
förekommit fall av olyckliga arbetsinställelser, vilka varit till skada (Forts.)
både för arbetarna själva och för samhället. Jag är honom tacksam
för att han är opartisk i denna fråga så till vida, att han gjort detta
erkännande. På samma gång lade han vikt vid att de väckta motionerna
framförts av så många ledamöter i riksdagens båda kamrar,
och det är ju även något, som visar, vilken stor betydelse denna
fråga har, och att den har en betydelse, som icke av någon människa
kan underkännas.
Jag skall gärna vara med om att erkänna, att det kan förefalla
svårt att lagstifta i denna fråga. Vad motionärerna ha velat, har
dock endast varit att söka få fram en utredning, i vad mån man
skulle kunna motarbeta samhällsvådliga lockouter och arbetsinställelser.
Det är ju icke meningen, att en lagstiftning på detta område
endast skall rikta sig mot arbetarna, utan utskottet säger i sitt utlåtande,
att den även skall rikta sig mot fall, som förekommit på
arbetsgivarsidan. Då saken ligger så till, tycker jag ändå, att herrar
reservanter skulle kunnat vara med om en utredning som denna,
då det ju icke på något sätt på förhand har gjorts något som helst
yrkande, som skulle skada de arbetare, som man här talat om. Denna
fråga får icke betraktas såsom någon klasslagstiftning, utan
den skall betraktas såsom en väg, på vilken man skall kunna ordna
de svåra förhållanden, som onekligen i dessa hänseenden äro rådande
i vårt land.
Jag skall icke ingå på något längre resonemang, men jag måste
ovillkorligen ge uttryck åt min uppfattning i en fråga, som det
här talats om, nämligen om kollektivavtalen, som ju i mångt och
mycket röra både industrien och lantbruket. Det har ju även på
lantbrukets område kommit sådana kollektivavtal till stånd. Det
skulle dock då vara mycket kärt, om verkligen vederbörande ville
hålla dessa avtal. Det har ju förekommit fall av ganska upprörande^
natur, där dessa kollektivavtal utan vidare ha brutits. Alla
måste väl vara överens om att dessa avtal beträffande lantbruket
äro en helt annan sak än beträffande industrien. Ty, märk väl,
industrien kan ju läggas ned för en, två, tre, fyra eller fem månader,
men det kan icke lantbruket göra under den tid, skörden pågår.
Avtalsbrotten äro ett mycket beklagligt faktum, och jag hoppas
också, att i den mån arbetarnas organisationer ute på landsbygden
komma till insikt om sitt ansvar, måtte de väl i all rimlighets
namn kunna hålla ett avtal, som gäller från det ena året till det
andra. Det är väl ändå så, att, om man träffat en uppgörelse, där
båda parterna kommit överens om att ingå ett avtal, som skall gälla
från det ena året till det andra, skall man väl ändå icke gå i strejk
under avtalstiden.
Hu säga de ärade reservanterna, att det på detta område är
omöjligt att lagstifta. Ja, det kanske kan var så, men varför skall
Kr CO. 38
Mandagen den 13 juni, f. m.
I fråga
om samhällsfarliga
arbetsinställelser
m. m.
(Forts,)
man då icke kunna gå med på en utredning av frågan? Om den
visar sig omöjlig att realisera, har det ändå icke skett någon orätt.
Det har ju förekommit så många viktiga frågor i riksdagen, ^ där
man gått med på en utredning utan att ge några direktiv. Så ha
även motionärerna velat göra, då de avsett en opartisk utredning av
frågan, som må ge det resultat, till vilket den kan komma att
leda.
.Reservanterna ha påpekat, hur olyckliga förhållandena varit i
Australien med anledning av den tvångslagstiftning, som man där
har. Ja, det erkänner också jag, men det är det egendomliga, att
reservanterna icke tagit notis om vad socialstyrelsen säger i sitt utlåtande
från år 1920, där den meddelar, att själva det nya Tyskland
har gått att stifta tvångslagar i vissa fall. Det har kanske varit
så, att den saken icke passat reservanterna, utan att Australien
passat dem bättre.
Det må nu vara hur som helst med den saken. Jag skulle dock
vilja framhålla, att då det gäller ett så viktigt spörsmål som detta,
både arbetare och arbetsgivare verkligen borde kunna komma överens
om att gå med på en sådan utredning som den nu föreslagna.
Den är ju alldeles förutsättningslös, och blir det icke av den ett resultat,
som gagnar, så icke blir det väl något, som förstör varken
den ena eller den andra parten. Jag utgår ifrån, att det här icke
är fråga om någon klasslagstiftning, utan att det är fråga om en
utredning, om man kan göra något för att förbättra de svåra förhållanden,
som nu råda i vårt land.
Jag skall nu icke längre uppehålla denna debatt, utan jag
skall inskränka mig till att med vad jag sagt be att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr Björkman i Norrköping: Herr talman! I sitt an
förande
nyss lade herr Hagman stor vikt och betydelse vid frågan
om en lagstiftning angående organisationernas avtalsrättsliga ställning
i allmänhet. Jag skall be att få säga några ord i anslutning
till de synpunkter, som framhållits i den av mig m. fl. avgivna
motionen, som begränsats att avse de så kallade allmänfarliga
arbetsinställelserna.
Jag har av herr Hagmans anförande och vad i reservationerna
skrivits erfarit, att man icke anser det vara så oändligt många fall,
där det förekommit en allmänfarlig arbetsinställelse. Dessutom har
jag sett, att det icke anses, att man i motionen angivit några riktlinjer
för utredningen.
Vi ha ju dock, tycker jag för min del, sett tillräckligt av arbetskonflikter
både i Sverige och utlandet, i all synnerhet i utlandet,
där vissa samhällsfunktioners gilla gång hindrats, och vi vilja
därför såvitt möjligt söka hindra ett upprepande därav hos oss.
Det är icke lyckligt, att, såsom annorstädes skett, få lov att
gripa till åtgärder och lagstifta, sedan behovet därav genom inträffade
händelser blivit uppenbart. Lagen får då ofta en karaktär av
att vara riktad mot den ena eller andra parten, och själva åtgär
-
Måndagen den 13 juni, f. in.
39 Nr
den blir möjligtvis kraftigare och kanske mindre sympatisk än vad
den behövde bliva. Då är en lagstiftning, som på förhand omöjlig-farliga arbeU
gör eller försvårar gnisslandet av samhällets livsma^kineri vida att inställelser
föredraga. Därför bör väl icke den omständigheten, att sa kallade m. m.
samhällsfarliga arbetsinställelser ej förekommit hos oss i särskilt (Forts.)
stort antal, vara ett hinder för att nu lagstifta. Vi ^lagstifta ju
icke heller för den tid, som är, utan för framtiden. Då är det ju,
som jag säger, mycket bättre att i god tid stifta lagar, som vi behöva
under kritiska förhållanden.
Herr Hagman har också sagt, att det icke i motionerna angivits
några riktlinjer. I den motion, som jag framburit, har
det åtminstone angivits, vad som för oss är känt från andra länder,
och det är ur detta, som vi skulle vilja, att man skulle osa något
vid den utredning, som kan komma att bli. Vi ha ju angivit,
att denna utredning skall vara fullkomligt förutsättningslös. Vi ha
angivit några exempel från andra länders lagstiftning, och socialstyrelsen
har lagt till åtskilligt, och där finns ju många uppslag att
hämta. Jag tänker särskilt på denna varseltid,_ som kan tjäna som
en stormvarning, på dessa olika tidsmoment, i vilka en konflikt,
som tenderar att bli öppen, måste fortskrida, innan den får bryta
ut. Vi få tänka på en ännu mer utbildad förhandlingsordning, och
naturligtvis måste en utredning omfatta även frågan om obligatoriskt
skiljedomsförfarande. För min del tror jag icke mycket därpå,
men en utredning därom kan alltid lända saken till gagn. Vi
böra alltid kunna komma dithän, att lagen ger parterna tillräckligt
rådrum för att med allvarligt prövande av alla möjligheter utan
öppen konflikt träffa en överenskommelse.
Det är ju samhället, som det härvidlag gäller att skydda, och
det är samhällets särskilda intressen, det gäller. Det avser ju icke
ett ingripande på området för alla olika delar av industrien, ty det
vore ett alldeles för stort område att våga sig på, utan det gäller
det begränsade område, där samhällets funktioner icke få sättas ur
spelet. Här borde en speciallagstiftning utan svårigheter kunna
åstadkommas. Socialstyrelsen har också medgivit, att, »även om
icke för närvarande förutsättningar torde föreligga för en mera
allmängiltig avtals- och föreningsrättslig reglering, utan vilken mera
effektiva åtgärder för arbetsfredens tryggande icke synas möjliga
att vidtaga, så låter det tänka sig att en sådan lagstiftning skulle
kunna genomföras med avseende å de ur samhällets synpunkt särskilt
viktiga arbetsområdena».
Herr Hagman anser, att det skulle vara bäst nu utan vidare
blott anpassa sig efter det praktiska livets behov och att utveckla
åttatimmarslagen och försöka att genom utdelande av arbetslöshetsunderstöd
och dylikt främja arbetsfreden. Jag tror, att arbetsfreden
skulle främjas lika väl om än bättre, om man genom de av
oss framburna förslagen praktiskt sökte anpassa sig efter det praktiska
livets behov. Det praktiska livet har behov av att samhället
skall funktionera utan onödiga gnisslingar. Det är icke längre, vi
vilja gå, och det är icke riktat emot den ena eller den andra parten,
Nr 60. 40
Måndagen den 13 juni, f. m.
I fråga
o m samhälls -farliga arbetsinställelser
-
utan jag upprepar än en gång, att det blott är ett samhällets intresse
vi vilja skydda.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
m. m.
(Forts.) Herrar Kant och Jonsson i Mörkhult instämde häruti.
Herr Magnusson i Kalmar: Herr vice talman, mina herrar!
Kravet på avtalslagstiftning synes återkomma, när några särskilda
förhållanden utöver de vanliga hava inträffat på arbetsmarknaden.
Så var förhållandet efter de stora händelserna i vårt land på arbetsmarknaden
1909. Vid hade då vid 1910 och 1911 års riksdagar frågor
uppe om avtalslagstiftning, men vilka riksdagen båda dessa år
avvisade. Nu har man ånyo fört fram frågan för riksdagen och
krävt, visserligen ingen avtalslagstiftning för närvarande, men en
utredning om en dylik, och man har motiverat detta krav med de
många stora arbetsinställelserna o. s. v.
Jag tror, att det finnes anledning, som också herr Hagman har
ganska utförligt redogjort för, att erinra sig innebörden i en dylik
eventuellt blivande lagstiftning, och vad densamma skulle taga sikte
på. Jag har ställt den frågan till mig, huruvida man på detta område
över huvud taget kan och bör med en lagstiftning reglera förhållandena,
och jag har då kommit till den slutsatsen, att det är om
icke olösligt så i synnerhet mycket vanskligt. Vad är det en avtalslagstiftning
skall taga sikte på? Jo, den skall taga sikte på de olika
sociala och ekonomiska förhållanden, som råda mellan de båda parter
lagstiftningen skulle omfatta, arbetare och arbetsgivare. Man
skulle reglera dessa sociala och ekonomiska olikheter parterna emellan
genom en lagstiftning liksom avpassad efter parternas olika
styrkeförhållanden på så sätt, att lagstiftningen icke skulle på något
sätt försämra den enes eller andres ställning eller bliva på något
sätt partisk, utan reglera dessa olika förhållanden rättvist och
opartiskt. Det är däri jag finner svårigheterna ligga, och det är
därför också som jag har den uppfattningen, att en lagstiftning på
detta område skulle mycket sannolikt gå ut över arbetarna på så
sätt, att de skulle få en ännu svagare position än vad de för närvarande
hava emot den andra parten, arbetsgivarna. Mina herrar! Vad
är strejkrätten för något för arbetarna? Jo, det är, vad jag kan förstå,
en nödvärnsrätt, och det är den nödvämsrätten, som de göra
anspråk på att hava, som herrarna med en lagstiftning vilja avhända
oss, ty det är ju ändock i de fall, som denna nödvärnsrätt tillgripes,
när vi erbjudas arbetsvillkor, som äro oantagliga och äro under
existensförhållandena. Det är då vi anse, att vi hava rätt att säga
ifrån, att vi icke kunna utföra ett arbete på sådana orimliga villkor,
och då är det vi tillgripa denna vår nödvärnsrätt och säga, att
vi neka att utföra arbetet, och det är det herrarna vilja förneka oss
att gorå genom att stifta en avtalslag, som riktas emot strejkrätten,
emot arbetarnas nödvärnsrätt. Jag vill icke förneka, att arbetsinställelserna
hava varit många under de sista åren, och det är ju också
dem man tagit till intäkt för dessa motioner, men jag har också
Mandagen den KJ juni, f. in.
41 Nr GO.
den uppfattningen, att dessa förhållanden i stort sett bottna i de 1 /r“!7“
onormala ekonomiska förhållanden, som hava rått i vårt land underfjrlir/a^arbetskristiden.
Även det är i viss mån ett utslag av kristidsförhållande- inställelser
nas verkningar. Statistiken — jag skall icke åberopa mig på så myc- m. m.
ket statistik — jag skall endast erinra om, att enligt statistiken ar- (Forts.)
betsinställelserna utgjorde 1913 i vårt land 142 stycken, år 1915
hade de sjunkit till 80, men så stegrades de under dessa krisår, 1916,
1917 och 1918, och utgjorde icke mindre än 708 stycken. Jag medger,
att det är en avsevärd stegring i arbetsinställelserna under dessa
år, men vi få givetvis icke endast taga sikte på detta och se bort
från orsakerna, utan vi hava all anledning att fråga oss, vilka äro
orsakerna till dessa många arbetsinställelser? Vi finna då, att orsakerna
till de under år 1918 inträffade arbetsinställelserna utgjordes
i ett antal av icke mindre än 536, av de 708, av kravet om löneförhöjning,
således icke mindre än 76 % av alla de under 1918
inträffade arbetsinställelserna orsakades av kravet på löneförhöjningar,
och det måtte vi väl ändock erkänna, att kravet på löneförhöjning
genom kristidstillägg var berättigat under denna period med
dess oerhört stegrade livsmedelspris och andra varupris, och då får
man väl icke förtänka, att arbetarna nödgades för att i någon mån erhålla
inkomster så att de kunde klara sig, använda sig av sin nödvärnsrätt
för att kunna existera under dessa brydsamma tider. Man
får således enligt mitt förmenande icke endast se till antalet arbetsinställelser
utan även till orsakerna till dessa arbetsinställelser, och
då får man en förklaringsgrund till arbetsinställelsernas antal.
Jag åhörde med mycket stort intresse debatten i denna kammare
i lördags natt, när frågan om statstjänarnas dyrtidstillägg var före,
och jag åhörde med synnerligt intresse statstjänarnas representanter
i denna kammare. Det gick som en röd tråd igenom samtliga anföranden
detta: giv statstjänarna goda löner, så få vi också plikttrogna
och goda statstjänare, och jag vill tillägga: giv även åt de svenska
industriarbetarna och jordbruksarbetarna goda löner och en med statstjänarna
jämförlig tryggad existens, så skola vi också kunna förvänta
den arbetsfred, som vi alla önska, att vi skola få på arbetsmarknaden.
Men samtidigt som man ger detta erkännande åt statens befattningshavare
genom ett rätt så bra dyrtidstillägg, samtidigt vill man
också avhända industriarbetarna och jordbruksarbetarna deras möjlighet
att kunna försvara sin ekonomiska ställning och i övrigt förbättra
densamma genom att beröva dem nödvärnsmedlet, strejkrätten. Det
synes mig vara all anledning att man av de statstjänare tillhörande
alla partier i riksdagen, som så starkt ströko under betydelsen och
vikten av goda löner och goda anställningsförhållanden, begära, att
de även i denna fråga inse, att det har samma betydelse, och att de
också taga konsekvensen av denna sin ståndpunkt. Göres icke det,
då må jag säga, att man driver en ensidig politik.
Det har framhållits här också och även i motionerna, att om vi
icke kunna få förbud för, som man uttalar sig, dessa samhällsfarliga
strejker, så äventyras vårt näringsliv, framför allt vårt jordbruk,
till och med vår folkförsörjning. Ja, jag vill icke förneka, att icke
Nr 60.
I fråga
om samhälls -farliga arbetsinställelser
m. m.
''Forts.)
42 Måndagen den 13 juni, f. m.
rubbningar inträffat genom arbetsinställelser både på ena och andra
området, men när arbetarna fylla en sådan viktig samhällsfunktion,
så att på dem vilar hela vårt näringsliv, vår folkförsörjning, då anser
jag, att vi med rätt kunna kräva, att våra krav bliva beaktade
på ett bättre sätt, än vad de hittills blivit på det sociala och ekonomiska
området. Giv oss dessa med berättigande krävda förbättringar,
så är jag förvissad om, att också de samhällsfarliga strejkerna
skola reduceras till ett minimum och försvinna.
Tro verkligen de herrar, som skrivit under dessa motioner, där
ni karakterisera såsom samhällsfarliga strejker de arbetsinställelser,
som kunna förekomma inom livsmedelsindustri, samt få förbud mot
dessa i en lag, ni skulle kunna därmed förbjuda våra kvarnarbetare
eller bagare att genom en arbetsnedläggelse förbättra sin ekonomiska
ställning? Jag tror det icke, eller att en sådan lagstiftning
skulle bliva effektiv, ty en lagstiftning, som riktar sig emot en rätt
så stark opinion och en rätt så allmänt utbredd uppfattning, den bleve
i mångt och mycket ineffektiv, och det är väl icke meningen, att
den skulle bliva.
Herr talman! Jag tror, att om man till fullo begrundar och
avväger de olika förhållanden, som råda på detta område arbetsgivare
och arbetare emellan, man också till fullo skall förstå svårigheten
i en dylik lagstiftning. Man må aldrig så mycket tala om oberättigade
konflikter, de avvärjas ej med en klasslagstiftning, om man
tror, att man med en dylik skulle kunna få bort dem. Nej, detta är ett
område, som bäst regleras genom den frivilliga överenskommelsen parterna
emellan och genom ett utbyggande av den förlikningsinstitution,
som redan är införd och genom förhandlingsordningar och i övrigt på
det fria kollektivavtalets väg. Det är den vägen som sannolikt medför
de minsta riskerna och svårigheterna. Skulle vi på detta område
föra in bestämmelser, som vore av den art att omöjliggöra för arbetarna
att förbättra sina arbetsvillkor, så skulle vi sannolikt få erfara,
att den arbetsfred som önskas ej skulle komma.
Herr vice talman! Jag skall också därför för min del be att få
yrka avslag på utskottets förslag och bifall till reservationen, och
jag gör det också med tanke på, att jag då bäst främjar arbetsfreden
på arbetsmarknaden.
Herr Sjölander: Herr vice talman! Då jag står den fackliga
rörelsen bland lantarbetarna mycket nära, känner jag mig manad
att i föreliggande fråga säga några ord. Då de s. k. antistrejkmotionerna
väcktes, kände lantarbetarna, att udden var liksom riktad
mot dem och deras unga organisation. Så är nog också förhållandet.
Jag skall därför beröra ifrågavarande spörsmål huvudsakligast från
lantarbetaresynpunkt samt redogöra något för, huru lantarbetarna
känna och tänka i denna fråga.
Motionärerna och utskottsmajoriteten tala om samhällsfarliga
strejker. Det är således hela samhällets väl, man här har i omtanke.
Dock misstänker jag, att det icke är hela samhällets väl, man här
åsyftar. Samhällets väl har man här utan allt tvivel sökt taga som
Mändagen den 13 juni, f. in.
43 Nr (SO.
täckmantel för att tillgodose i högre mått vissa samhällsklassers in- 1 ffäga
tressen. Den tanken gör sig allmänt gällande bland lantarbetarna, forW o^orMv
och det är mot denna bakgrund, som denna fråga måste ses. Det är1'' inställelser
väl ändå så, att samhällets väl är alla enskilda individers väl. Men m. m.
detta lagstiftningsförsök riktar sig mot hundratusentals oförvitliga (Forts.)
medborgare, som icke begära annat än att få arbeta och arbeta under
drägliga existensmöjligheter. I kampen mot oresonliga arbetsgivare
och för förbättrade livsvillkor ha arbetarna endast ett vapen, nämligen
strejkvapnet. Det är detta vapen, man här vill beröva arbetareklassen
eller åtminstone göra så ineffektivt som möjligt. Skulle nu
denna utredning leda till något resultat och en lagstiftning i detta
avseende komma till stånd, då bleve nog följden den, att arbetarnas
krav i de allra flesta fall skulle förklinga alldeles ohörda. Arbetarna
skulle i stort sett förlora medinflytande, då deras löner och andra för
dem viktiga saker skulle bestämmas. Det är dock ganska märkligt,
att lantarbetarna knappast hunnit börja organisera sig, förrän man
på lagstiftningens väg skall försöka driva dem tillbaka. Det ser
ändå ut, som om man fruktade lantarbetarerörelsen.
Vilka äro då skälen för att riksdagen nu skulle slå ned på
lantarbetarerörelsen och söka stifta lagar, som man måste erkänna
äro uppenbara klasslagar? Man pekar naturligtvis på en hel del lantarbetarestrejker,
som förekommit. Men tro då herrarna, att dessa
strejker endast tillkommit av rent okynne från arbetarnas sida, och
att arbetsgivarna stå som små oskuldsfulla lamm? Nej, så är icke
förhållandet, det är rena misstaget. Jag har själv stått som ledare
för den kanske största lantarbetarestrejken i vårt land. Och jag misstänker,
att det kanske är denna strejk, som inspirerat herr Edén att
vara en av antistrejkmotionärerna. Jag känner mycket väl de liberala
storböndernas vrede över upplandsstrejken, men det är nog icke så
mycket vrede över själva strejken som fastmer över det resultat, som
strejken medförde för lantarbetarekårens bästa. Det gällde nämligen
pungen.
Nu nämnde herr Ödström, att det är mycket viktigt, att avtal
hållas. Ja, i det fallet instämmer jag fullkomligt med herr Ödström.
Och från vår sida hava vi gjort allt, vad i vår förmåga står, för att
kunna hålla avtalen. Men jag skall tala om för er, mina herrar, att
i många fall är det arbetsgivarna, som bryta avtal, och synnerligast
de oorganiserade arbetsgivarna. Vad var orsaken till att den stora
upplandsstrejken utbröt? Jo, arbetsgivarna vägrade underhandla.
Arbetareparten blev bemött med översitteri. Arbetsgivarna ville icke
godkänna oss som underhandlande part. Erån vår sida gjordes emellertid
då kraftiga försök för att undvika öppen konflikt. Då strejken
bröt ut, spådde man, att allt skulle utmynna i kaos, det skulle
bli början till anarki. Men Upplands lantarbetare visade dock en beundransvärd
disciplin. Strejken bröt ut några dagar, innan skörden
på allvar skulle börja. Arbetsgivarna hade således betänketid, och
där fanns sålunda den varseltid, som herr Vestman talar om i sin
motion. Vi hade med avsikt undvikit att proklamera strejk mitt under
brinnande skördearbete. För en eventuell mjölkningsstrejk läm
-
Nr (SO. 44
Mandagen den 13 juni, f. m.
I fråga
om samhällsfarliga
arbetsinställelser
m. m.
(Forts.)
nades också varseltid samt även tillfälle för arbetsgivarna att på
vissa villkor få sina kor mjölkade. Hos oss fanns således icke någon
som helst förstörelselusta. Jag vet också, att på andra ställen, kanske
på de allra flesta, där lantarbetarestrejker utbrutit, har man i
möjligaste mån sökt följa dessa principer. Har detta ej låtit sig
göra, så har det kanske i många fall berott på ren oresonlighet från
arbetsgivarnas sida. Då den stora upplandsstrejken pågått i tvenne
dagar,blev jag uppkallad till dåvarande jordbruksministern. Då
jag visat honom samtliga handlingar och skrivelser, som växlats
mellan organisationerna, sade han, att han blivit vilseledd av tidningspressens
ensidiga och delvis oriktiga framställningar av händelseförloppet.
Och det är nog så med de allra flesta, att de bli
vilseledda genom ensidiga skriverier i tidningspressen.
De strejker, som förekommit på jordbrukets område, hava icke
i minsta mån varit samhällsfarliga. De hava icke satt samhället i
någon slags gungning eller på något sätt motiverat de motioner, som
här framkommit i detta ärende. Det är så, att arbetsgivarna försökt
utmåla de stridande arbetarna på det värsta, detta för att väcka den
allmänna opinionen mot arbetarna. Lantarbetsgivarnas vice ordförande
förklarade en gång, att arbetsgivarna på jordbrukets område
måste enbart lita till den allmänna opinionen. Man kunde icke sammansluta
sig med arbetsgivarna på industriens område. Det gick
icke för sig, förklarade man, emedan lantarbetsgivarna icke kunna
tillgripa lockout mot sina arbetare. Och då gäller för arbetsgivarna
och för den press, som håller med dem, att svartmåla de stridande
arbetarna. Över huvud taget ha alla lantarbetarestrejker i vårt land
varit av synnerligen lindrig art, och de motivera på intet sätt någon
lagstiftning av åsyftat slag.
Bland lantarbetarna råder en synnerligen stark förbittring över
dessa försök till klasslagar. De bliva en gång den mest renodlade
typen av klasslagar. De innebära intet annat än att slå vakt om arbetsgivarnas
intressen och att utelämna stora arbetaregrupper åt
det fullständiga godtycket. Nu säger herr Ödström visserligen att
detta lagstiftningsförsök riktar sig även mot arbetsgivarna. Det är
icke riktigt. Arbetarna komma icke att få någon nytta av en lagstiftning
i berörda hänseende men däremot arbetsgivarna.
Borgarklassen har majoritet i riksdagens båda kamrar, men det
gäller också för denna majoritet att ej missbruka denna maktställning.
Antages detta förslag till utredning, då missbrukar riksdagsmajoriteten
sin makt. Därmed kunna också lugnet och den
fredliga utvecklingen hotas i vårt land. Arbetareklasserna känna,
att en stridshandske är kastad dem i ansiktet. De måste för sin
heders och existens skull upptaga denna stridshandske. Men då är
det icke samhällets väl, som åsyftas. Antag, att socialdemokraterna
en gång få majoriteten i riksdagens båda kamrar. Något dylikt är
icke alldeles uteslutet. Vad skulle de borgerliga klasserna säga, om
socialdemokraterna då missbrukade sin maktställning samt berövade
dem existensmöjligheter, bringade sina motståndare in i fattigdom
och elände? Jag tycker mig höra det ramaskri, som då skulle upp
-
Mundagen den 13 juni, f.
45 Nr (JO.
hävas från hela deras press, ja även här i riksdagen. Men borgarklassen
tänker om vår lugna arbetareklass: den tål stål huru mycket
som helst. Det är bara att gå på och slunga ut den ena utmaningen
efter den andra. Men, mina herrar, tålamodet kan nå bristningsgränsen.
Borde vi dock icke alla vara ense därom, att allt vad klasslagstiftning
heter bör av oss alla sorgfälligt undvikas? Dylik lagstiftning
leder ej till målet utan vidgar endast klyftan mellan de olika
klasserna. Vår uppgift är väl i stället att söka göra klyftan mindre
och mindre. Vid all lagstiftning är väl ändå lyckligast, om behovet
av lagen uppbäres av _ den allmänna meningen, och att den innebär
rättvisa åt alla. Då blir lagen av värde. Men så är icke förhållandet
här. Jag är övertygad om, att majoriteten av vårt folk är en svuren
motståndare till vad som åsyftas i dessa motioner. Då blir också
en eventuell lag fullständigt ineffektiv och omöjlig i praktiken. En
dylik lag skulle endast lära massan av värt folk vanvördnad och
olydnad för lagen, då den icke vilar på rättvisans och det allmänna
behovsmedvetandets grund. Den skulle omöjliggöra ett förtroligt och
gott samarbete mellan de olika parterna samt på ett betänkligt sätt
vidga klyftan dem emellan. Det går icke an att här komma och säga,
att hänsyn även är tagen till lantarbetarnas bästa. Riksdagsmajoriteten
har aldrig visat någon särskild välvilja för lantarbetarekåren.
Varför har man aldrig sökt tillförsäkra lantarbetarekåren
drägliga existensmöjligheter? Så har aldrig skett.
Jag anser sålunda, att denna utredning är överflödig, och att eu
lagstiftning på ifrågavarande område icke skulle leda till något praktiskt
resultat. Och skulle borgarklassen emot arbetarklassen genomföra
en dylik lagstiftning, så komme detta endast att alstra vanvårdnad
för lagen samt åstadkomma onödig bitterhet och onödiga
strider. Med anledning därav yrkar jag, herr vice talman, avslag på
utskottets hemställan och bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.
Herr Hage: Herr vice talman, mina herrar! Jag har en särskild
anledning att begära ordet i denna fråga. I en av de motionera
som ligga till grund för förevarande förslag, den von Sydowska
motionen, förekommer det nämligen en skildring av en blockad i den
valkrets, jag. representerar här i riksdagen. Denna skildring är —
det vågar jag påstå — i allra högsta grad vanställande och avviker
på^många punkter från sanningen. Jag har velat belysa denna
sak något, därför att jag resonerar som så, att kan jag påvisa, att
det material, som ligger till grund för dessa motioner, är oriktigt, så
har jag i viss man ryckt undan några av de skäl och motiv, varpå
framställningen ifråga bygger.
Med hänvisning till denna min uppfattning skall jag alltså be
att få säga några ord om den blockad, som finnes omtalad i den von
Sydowska motionen. Jag vill då nämna, att ordföranden för kommunalfullmäktige
i Jockmock har lämnat ett intyg, som även föredragits
i utskottet, om dessa förhållanden. Mot de skildringar, som
I fråga
om samhällsfarliga
arbetsinställelser
m.. m.
(Forts.)
Nr 60.
I fråga
om samhällsfarliga
arbetsinställelser
m. m.
(Forte.)
46 Måndagen den 13 juni, f. m.
herr von Sydow lagt fram och vilka gå ut på, att den strejk, det här
gäller ■— en flottningsstrejk i Jockmock — skulle ha framkommit av
rent okynne från arbetarnas sida, att den skulle ha ådagaligt hänsynslöshet
hos arbetarna, att den skulle ha inneburit avtalsbrott,
att det skulle ha varit en handfull män, som terroriserat samhället
där uppe, som handlat i strid mot den allmänna uppfattningen på
platsen, mot alla dessa påståenden vågar jag anföra det utlåtande,
som lämnats av kommunalfullmäktiges ordförande.
I detta utlåtande, vilket som sagt föredragits i utskottet, påpekas
det, att vid denna flottningsstrejk — som alltså fått tjänstgöra
som ett slags inpiskningsmoment för nödvändigheten av den ifrågasatta
lagstiftningen — förhållandena voro sådana, att man till en
början alls inte kan tala om något slags avtalsbrott. Det förhöll sig
tvärtom på det sättet, att det inte existerade någon egentlig överenskommelse
mellan arbetsgivarna och de arbetarelag, som det härvidlag
var fråga om. Saken var följande. För flottningsarbetet hade
man förut under åren betalat en avlöning av 1 krona och 50 öre per
timme. När sedermera arbetarna skulle gå till 1920 års flottning,
kom det helt plötsligt från flottningsföreningen, utan att man på
något sätt förut givit arbetarna en antydan om vad man tänkte göra,
ett meddelande om, att timpenningen sattes ned från 1 krona 50
öre till 1 krona 25 öre, detta vid en tidpunkt, då prisindexen ständigt
och jämt befann sig i stegring. För övrigt kunde man på arbetsgivarehåll
inte på något sätt visa, att det förefanns några särskilda
förhållanden, som talade för, att man hade anledning att göra en sådan
inskränkning i arbetarnas inkomster. Då man talat om hänsynslösheten
å arbetarnas sida såsom orsak till vad som sedan hände,
vill jag för min del påpeka, att det i detta fall tvärtom var arbetsgivarna,
som voro de hänsynslösa. De voro hänsynslösa på det sättet,
att de utan vidare satte ned timpenningen, och även så till vida,
att när arbetarna sökte få till stånd en underhandling, försökte tala
med arbetsgivarnas representant på platsen, flottningschefen, det
inträffade det förhållandet, att arbetarna inte ens bevärdjgades med
ett svar. då de infunno sig för att resonera med honom ■—• denne person
vände utan att säga ett ord arbetarna ryggen, satte sig upp i sitt
åkdon och reste sin väg mitt inför ögonen på dem. Om sådana förhållanden,
som dock i motionen tagas till intäkt för att man behöver
den föreslagna lagstiftningen, skulle jag vilja säga, att de närmast
äro av den natur, att de motivera en lagstiftning, inte mot hänsynslösa
arbetare, men väl mot hänsynslösa arbetsgivare.
Man har gjort gällande bland annat, att man måste åstadkomma
en lagstiftning, som skyddar samhället mot ett litet fåtal män,
vilka, som det heter, ha förmåga att terrorisera samhället. Hur förhöll
det sig med den saken i detta fall? Var det verkligen så, att ett
litet antal personer här terroriserade samhället? Var det inte tvärtom
på det sättet, att det fanns där uppe i trakten en allmän opinion
för den uppfattningen, att arbetarna hade rätt, att de voro på den
rätta sidan i denna konflikt? Jo, så var det verkligen. När denna
konflikt pågått en tid, ställde man från något håll till med ett större
Måndagen den 13 juni, f. in.
47 Är VÅ).
möte — det var väl arbetsgivarna, som togo initiativet — och där 1 fråga
infunno sig arbetare och småbönder i mycket stor utsträckning liksom
för övrigt folk i allmänhet från trakten där uppe. Det var då'''' inställelser
meningen, att ett sympatiuttalande för arbetsgivarnas ståndpunkt m. m.
skulle komma tillstånd, varigenom det alltså skulle påvisas, att det (Forts.)
var ett litet fåtal, som terrariserade samhället. Men vad inträffade?
Jo, det befanns att detta möte av småbönder och medborgare i
allmänhet uttalade sig för arbetarna, uttalade sig för att deras hållning
i denna fråga var den riktiga. Det visade sig, att det var arbetarna,
som hade sympatierna på sin sida, och man kunde på detta
mejte av 200 personer endast uppbringa 3 stycken, som voro villiga
att gå arbetsgivarnas ärenden, voro villiga förklara, att det var eu
strejk, varigenom några få personer terroriserade samhället. Så ser
det verkliga förhållandet ut, mina herrar! På sådana falska uppgifter
bygger man denna motion, som man lägger till grund för yrkanden
på en sådan lagstiftning som denna.
Jag har velat påpeka detta förhållande, därför att jag vet, att
påpekandet av nämnda exempel i motionen har gjort ett visst intryck
och, som sagt, fått tjäna''som basis för agitationen om behövligheten
av en dylik lagstiftning. Då detta fall särskilt rört mig
som representant för arbetarna i denna valkrets, har jag ansett det
nödvändigt att här närmare klarlägga saken, så att inte uttalandet i
den von Sydowska motionen skulle stå oemotsagt.
I övrigt skall jag inte säga många ord i denna fråga. Jag anser,
att man på detta försök skulle kunna tillämpa ett uttalande, som
gjordes en gång av en liberal man i ett annat sammanhang, om en
annan lagstiftningsfråga, som låg före. Han fällde det bevingade
uttrycket: »Det är endast dårarna, som bygga dammar av is om
vårarna.» Jag tror för min del, mina herrar, att det, som man här
vill bygga upp, är dammar av is om vårarna. När arbetarklassen
är stark och kraftig, när den är i vårstämning och förhållandena ära
gynnsamma för densamma, kommer den att hänsynslöst strunta i
denna lagstiftning. Det är arbetarnas rätt, deras moraliska rätt att
göra detta. Jag kan inte tänka mig, att denna lagstiftning, om den
kommer till stånd, blir någonting annat än just de där dammarna av
is, som spolas bort av vårfloden. Jag tror inte, att en sådan lagstiftning
kommer att åstadkomma någon effekt.
I övrigt skulle jag vilja säga, att det är oerhört oriktigt att genomföra
en lagstiftning, som särskilt skulle vända sig mot vissa delar
av arbetarklassen. Såvitt jag kan förstå, är det meningen, att
denna lagstiftning skulle rikta sig t. ex. mot kommunikationsarbetarna,
mot arbetarna i jordbruket och mot arbetarna på andra områden,
där man finner särskild anledning föreligga att åstadkomma
en lagstiftning. Vad rätt har då samhället att beröva vissa arbetare
möjligheten att bevaka sina intressen? Kommer en sådan lagstiftning
till stånd, blir följden den, att vissa arbetare, endast därför att
de arbeta inom vissa bestämda yrken, ovillkorligen skola berövas den
rätt% som möjligen andra arbetare fortfarande få ha kvar. Det är
alltså i första hand en klasslagstiftning mot hela arbetarklassen, som
Jfr 60. 48
Måndagen den 13 juni, f. m.
I fråga
om samhållsfarliga
arbetsinställelser
m. m.
man här åsyftar, men dessutom, skulle jag tro, eu klasslagstiftning
inom arbetarklassen.
Från alla dessa utgångspunkter, skall jag, herr talman, för mm
del be att få yrka bifall till den socialdemokratiska reservationen.
(Forts.)
Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.
Herr Eden: Herr talman! Diskussionen i denna kammare^har
i stort sett förlupit i ett sådant tempo, att den inte påkallar något
allt för utförligt yttrande från min sida, och dessutom önska vi ju
alla att få slut på våra överläggningar så''snart som möjligt. Jag
skall därför begränsa mig till det mmsta som är möjligt med hänsyn
till frågans vikt och beskaffenhet.
Jag vill emellertid först och främst inlägga en bestämd gensaga
mot de slutord, herr Hage fällde, att här skulle vara tal om en
klasslagstiftning, inte blott mot arbetarklassen i dess helhet utan
även inom arbetarklassen, mot vissa grupper av densamma. I varje
fall avvisar jag för de motionärers del, till vilka jag hör, och för utskottets
del, fullständigt varje sådan antydan. Här är^det inte tal
om några klassintressen. Och när min ärade granne på Upplandsbänken
antydde, att man, vad lantarbetarna beträffar, egentligen
skulle velat framföra arbetsgivareintressena, så är detta lika fullständigt
oberättigat. Vi skulle väl ändå kunna första varandra så
pass mycket i detta ärende, att vi låta detta vara detta, och att även
de, som nu av olika skäl äro emot att söka taga upp denna fråga,
erkänna, att det finns någonting, som heter samhällets vitala intressen,
att det finns områden, som man, så långt det kan vara möjligt,
bör skydda för störningar, och att dessa störningar gatt ut alldeles
icke bara eller ens i första rummet över de _ lyckligare lottade klasserna.
Sådana störningar, som kommunikationsstrejker, skördestrejker,
mjölkstrejker o. s. v., gå i vida högre grad ut över de klasser,
som ännu mera än de lyckligt lottade äro beroende just av samhällets
välfärdsanstalter och av livsmedelsproduktionens regelmässiga
upprätthållande. _ _ . .
Det är verkligen i den ärliga uppfattningen, att vi nu ha sett
tillräckliga .prov på vissa missbruk av strejkvapnet, och att det är
skäl att överväga, om icke dessa missbruk kunna antingen förekommas
eller i varje fall försvåras och uppskjutas — det är i den övertygelsen,
som vi liberala motionärer tagit initiativ till en undersökning
på detta område. I den liberala motionen och ävenledes i
utskottets betänkande är tydligen skilt på olika kategorier utav de
områden, där man kan säga med mer eller mindre berättigande, att
arbetsinställelserna måste anses samhällsfarliga. Till den första av
dessa kategorier räkna vi sådana anstalter som kommunikationer, verk
och inrättningar för gas, vatten, elektricitet, brandväsen, polisväsen
o. d. Där har man både möjlighet och utgångspunkter för att skapa
sådana former för anställning av arbetare och att bereda sadana villkor
för dessa arbetare, att man bör kunna förekomma sadant, som
här inträffat i vissa fall under dessa senaste år. Vi ha givit ex
-
Måndagcu den 13 juni, f. in.
49 Nr (>0.
empel därpå i motionen, exempel, som visa, att sådant ieke är nödigt 1 frå
arbetsgruppers egen nytta. inställelser
På dessa områden anse vi verkligen, att organisationen å arbe- m. m.
tarsidan och själva anställningens former ha kommit därhän, att man (Forts.)
bör kunna tänka sig möjlighet att åstadkomma en obligatorisk skiljedom,
i fall icke de tvistiga frågorna kunna på annat sätt lösas. Men
märk väl, att skulle man komma därhän, vilket jag nu endast förutsätter
som en möjlighet, så finge den skiljedomen också lov att
omfatta sådana saker som arbetsvillkor och avlöningsförhållanden.
Därvid måste naturligtvis också åläggas arbetsgivarparten att underkasta
sig utslaget såväl som arbetarparten. Man får också i sådant
fall lov att sörja för, att skiljedomsorganet blir fullt opartiskt.
Jag behöver väl icke upprepa, vad som sagts i motionerna och
vad som utgör utgångspunkten för hela denna frågas upptagande,
att med den demokratiska samhällsordning, vi nu fått i vårt land,
både i politiskt avseende och inom den kommunala förvaltningen,
finnes det verkligen icke några risker för att de klasser, vilkas intressen
det här gäller, skulle behöva befara, att icke frågorna behandlas
med tillräcklig varsamhet. De ha själva i sin hand att såväl
i folkrepresentationen som i kommunerna och de kommunala representationerna
se till, att så icke sker. Men skulle det icke ljmkas
att komma därhän, att man bestämmer en obligatorisk skiljedom,
nåväl, då finnes åtminstone det att göra, att man försöker förekomma
ett brådstörtat och onödigt utbrytande av arbetskonflikter. Det finnes
alltid möjlighet att försöka genomföra en bestämd varseltid,
en strängare förhandlingsform, ett ovillkorligt uppskov, innan en
arbetsinställelse utbryter; och även därmed kan mycket vara vunnet.
Vi ha båda dessa alternativ i vår motion, båda äro också upptagna
i utskottets hemställan, och båda stå, efter min mening, i full
överensstämmelse såväl med demokratiska principer som med alla
samhällsklassers gemensamma intressen.
Vad beträffar övriga grupper av arbetare, vilkas arbetsinställelser
skulle kunna betraktas som sämhällsfarliga, skall jag först
be att få erinra herr Magnusson i Kalmar därom, att det icke står
i den liberala motionen, att de arbetare, som äro sysselsatta i livsmedelsindustrien,
skulle höra till de kategorier, man här talar om.
Men väl står det där, att under kristiden rådde särskilda förhållanden,
så att på den tiden, när staten faktiskt själv övertagit ansvaret
för livsmedelstillverkningen på viktiga områden, exempelvis för
tillhandahållande av mjöl och så till vida för beredande av möjlighet
att få bröd, måste man såga, att de arbetskonflikter, som på
detta område då utbröto, allvarligt äventyrade folkförsörjningen och
under dåvarande förhållanden kunde betraktas som direkt samhällsfarliga.
Jag var själv medlem av regeringen under den tid, då sådana
arbetskonflikter utbröto, och hade gott tillfälle att se, vilka
utomordentliga svårigheter de hotade att framkalla för hela landets
försörjning, och sannerligen, herr Magnusson, icke minst för arbetarklassen.
Jag vågar påstå, att en arbetsinställelse under sådana
Andra kammarens protokoll 1021. Nr 60.
4
Nr 60.
1 fråga *
om samhällsfarliga
arbetsinställelser
m. m.
(Forte.)
50 Måndagen den 13 juni, f. in.
förhållanden måste anses vara oberättigad, därest den sker utan att
man prövat alla möjligheter till förlikning. Under sadana förhållanden
vågar jag påstå, att en dylik arbetsinställelse får betraktas
som samhällsfårlig.
Vad angår lantarbetarna, har herr Sjölander uttalat den förmodan,
att motionen närmast skulle vara väckt på den grund, att
jag ifrån Uppsala län hade fått något slags incitament genom de
därstädes förekommande lantarbetarstrejkerna. Han förklarade
t. o. m., att motionen torde vara tillkommen för att tillfredsställa
»de liberala storbönderna» i detta län. Nu förhåller det sig .så, att
jag, gunås så visst, i Uppsala län knappast känner några liberala
»storbönder». Åtminstone lära de vara mycket tunnsådda. Utan
de, som jag känner av allmogeklassen, och det är ganska många,
herr Sjölander, höra verkligen till den med sina egna händer, personligen
arbetande befolkningen; och det tror jag för övrigt herr
Sjölander vet också. Här är dessutom icke tal om storbönder eller
småbönder, icke heller om godsägare eller bönder, här. är endast tal
om, huruvida de ömtåliga förhållandena inom särskilt lantbruksarbetarklassen
kräva en särskild uppmärksamhet ifrån statsmakternas
sida och åtminstone ett försök att förekomma onödiga arbetskonflikter
på detta område. Det kan ju vara överflödigt att göra
några reflexioner över, hur förhållandena varit och hur de gestaltat
sig bland denna samhällsklass, men jag kan gärna säga, att jag
anser och har ansett, att i många hänseenden dess arbetsförhållanden
varit sådana, att arbetsgivarna icke statt till svars med att hålla
densamma under sådana livsvillkor; och att ur dessa ^synpunkter
en förbättring av lantarbetarnas levnadsvillkor varit påkallad, det
är jag den siste att förneka. Huruvida nu de krav, som dessa arbetare
lyckats genomföra, ha gått längre, än vad som är tillbörligt,
och längre, än vad som är förenligt med jordbrukets egen bärkraft,
vill jag icke yttra mig om; det skall jag lämna som en öppen fråga.
Vad jag här egentligen och med mig mina medmotionärer velat framhålla
är att, när man nu även inom jordbruket har kommit fram
till kollektivavtal och man tydligen har att motse allt mera omfattande
organiserade uppgörelser mellan jordbrukets .arbetare och
deras arbetsgivare, det är av den allra största vikt — jag kan säga,
att det är, om man vågar kalla det så, nödvändigt — att åt . just
dessa arbetsavtal skapa en sådan helgd, att man inte behöver riskera,
att de brytas vid ett sådant tillfälle, då kanske hela markens
gröda står på spel. Det finnes ju också uti de nu ingångna avtalen,
såvitt jag känner, en punkt, som bestämt förbjuder arbetsinställelser
under avtalstiden; men de avtalen omfatta endast en ringa del
av lantarbetarbefolkningen, och det finnes för övrigt icke någon
verklig garanti för att de komma att hållas. Det är dock just denna
garanti, som behöver skapas mot ett missbruk, jag säger det, av
strejkrätten vid sådana tillfällen, då man icke blott riskerar husbondens
egendom på ett alldeles särskilt sätt, utan också riskerar livsmedelstillgången
för kanske hela landet eller åtminstone den landsdel,
som det är fråga om. Det är just emot sådana missbruk som
MSndagcn deu lii juni, f. in.
51 Nr (iO.
man skulle försöka skapa, märk väl, icke några kriminella lagstiftningsåtgärder,
men åtminstone garantier i syfte att förebygga, att
strejker ske brådstörtat och i en hastig vändning, eller, om
det vore möjligt, helt och hållet förekomma dem. Jag skall icke inlåta
mig i någon diskussion med herr Sjölander därom, huruvida
Upplands lantarbetare verkligen visade den stora hänsynsfullhet,
som han ville gorå gällande, vid utbrottet av lantarbetarstrejkerna!
Jag bär tyvärr icke data riktigt i minnet, ehuru jag hade all anledning
att på sin tid verkligen observera, vad som skedde både år
1J1J och 1920. Men när herr Sjölander nu givit kammaren den
bilden att dessa strejker av arbetarna ordnades så, att de utbröto
/ore skördetiden, så kanske han glömde nämna, att de emellertid
räckte långt in i skördetiden och därför verkligen hotade att äventyra
skörden. De omfattade en sådan tidsperiod, som var den allra
omtaligaste.
o Överhuvudtaget bär det i viss mån överraskat mig, att man
ifrån socialdemokratiskt håll har ställt sig till den grad fullständigt
avvisande mot de bär framställda uppslagen, som man gjort. Jag
kan mycket val förstå, att man vill avvisa vad man kallar attentat
mot strejkrätten. Men om det tjänar någonting till, så må det uttryckligen
sagas ifrån, dels att här är fråga om arbetsinställelser
av olika slag, icke blott strejker utan även lockouter, dels att här
ar icke tal om att beröva arbetarklassen strejkrätten, varken dem
som hora under den privata industrien eller under jordbruket. Här
ar endast avsikten att skapa någon slags garanti för att avtal hållas
och att sålunda upptaga problemet i sammanhang med eller vid
sidan av vilket man vill, en sammanhängande avtalslagstiftning
särskilt för jordbruket, samt att skapa sådana former för avtalen
som verkligen kunna vara ägnade att förekomma konflikter före^
komma strejker, sag garna förhindra strejker under avtalstiden Det
pastor jag icke är något attentat mot strejkrätten, ty strejkrätten
under avtalstiden och i strid mot avtalen vill jag icke erkänna såsom
något ratt.
. , +åter !ansår ?e nan(?ra grupperna, kommunikationsverkens,
elektricitetsverkens och de kommunala institutionernas arbetarskaror,
har jag nyss sagt, att man där vill försöka komma fram till en
ordning, genom vilken arbetsinställelser inom dessa grupper skulle
orebyggas. ^ Men man vill då å andra sidan också bjuda sådana
garantier tran det andra hållet, att icke dessa arbetargruppers in
!rfkSe
vra?SenT skulle. behöva bil kränkta. Får man obligatolsk
skiljedom, far man i varje fall bestämmelser om varseltid och
obligatorisk medling under mer utbildade former och dylikt och får
man detta skapat genom nuvarande demokratiska institutioner så
bor man kunna vara lugn för att icke behöva ingripa‘i eller gorå
nagra förgripelse!1 mot dessa arbetsklassers intressen
• i1 f°rvanar .mig så mycket mera, att man ställer sig så avvisande
pa den socialdemokratiska sidan, som vi ju ha exempel från
andra länder .It man nödgats Sven pä''häll, där sodalemArat “
ha, kommit till en ledande ställning, tillgripa vida mera drastiskå
I fråga
om samhällsfarliga
arbetsinställelser
m. m.
(Forte.)
Nr 60.
I fråga
om samhälle
farliga arbets
inställelser
m. m.
(Fort».)
52
Måndagen den 13 juni, f. m.
åtgärder än här varit ens ifrågasatt, än mindre föreslaget. Jag
■ kanske får erinra, vad som för övrigt är nämnt i socialstyrelsens ut’
låtande, att enligt den tyska riksförfattning^ den tyske nkspresidenten
äger att förbjuda arbetsinställelser vid vissa foretag, därest
därigenom den allmänna ordningen och säkerheten skulle äventyras,
och att han så sent som i november 1920 med anledning av elektricitetsarbetarnas
strejk i Berlin utfärdade eu förordning som tills
vidare har godkänts av tyska riksdagen angående strejkrätten, van
dels förbjöds tillgripande av arbetsinställelse vid sadana företag som
gas- och elektricitetsverk, med mindre skiljedomsnamnd först tant
utslag och efter detta minst tre dagar förgått, samt dels stadgades
straff för överträdelse från fängelse till böter med mycket högt
maX Jag säger icke detta för att uppställa presidenten Eberts förordning
som ett mönster för svensk lagstiftning; jag hoppas, att man
icke skall behöva att gå den vägen, och de antydningar, som aro
Xjorda i motionen och utskottets utlåtande, äro av vida varsammare
art Men jag säger det för att påpeka, att aven i en stat, dar
socialdemokratien har en av sina representanter som rikets president,
har denne på grund av samhälleliga intressen ingripit pa
detta område på sätt jag här återgivit.
Jag kan icke förstå, varför man från den sida, som jag nyss
omnämnde, skall behöva ställa sig så fullständigt negativ mot samhällets
försök att hjälpa till vid utvecklingen av en sådan rättsordning,
när man på andra områden aldrig drar sig för att ingripa
med lagstiftning, även om det kan röra mycket omtaliga förhållanden.
Jag frågar mig: huru kan det egentligen förklaras, att samma
riktning, som kämpar, och detta med all rätt, för att söka åstadkomma
skiljedom och medling med mera dylikt till förhindrande
av konflikters utbrytande mellan staterna, att samma riktning i förhållandet
mellan samhällsklasserna och dess intressekonflikter hyllar
en ren låt-gå-politik?
Jag skall icke uttala mig om, vilka mojligheter som kunna finnas
att komma fram till en bättre ordning. Det kan ju hända, att
frågan är så vansklig, att man icke lyckas komma allt för långt.
Men jag skulle vilja på denna fråga eller dessa frågor tillämpa ungefär
ett sådant uttalande, som en gång fälldes av en talare i andra
kammaren om en annan stor folkfråga, där det icke rörde sig om
klassernas förhållande till varandra. Det var herr Thyren som i
sitt bekanta tal om utredning rörande ett allmänt. rusdrycksf or bud,
om jag minnes rätt, antingen slutade med eller gjorde en sammanfattning
av sin tankegång på följande sätt: »jag vet icke. om det ar
möjligt, men jag tror, att det är nödvändigt». Med tillämpning av
denna tankegång skulle jag vilja säga: jag kan icke för närvarande
bedöma, om det är möjligt att na. fram till dessa försattringar
på nu ifrågavarande område, men jag tror, att det ar i nog
grad behövligt, jag tror att det är nödvändigt att gorå ett försök.
Och jag kan icke finna annat än att detta försök gpres efter sa
lugna, så opartiska och för allas intressen ofarliga linjer som möj
-
Mandugen den lo juni, f. in.
53 Nr (JO.
ligt, om man följer utskottets förslag. Jag tror, att kammaren 1 fråQ&
med gott samvete kan bifalla detta. ^ hrligTarbeta
Jag ber alltså, herr talman, att får yrka bifall till utskottets-'' inställelser
förslag. m. m.
(Forts.)
Herr Holmström: Herr talman! Herr Edén pekade på de
förhållanden, som äro rådande i Tyskland, och de åtgöranden, som där
vidtagits från de ledandes sida. Jag tror, att vi icke behöva gå närmare
in på dessa förhållanden, ty vi äro litet var på det klara med,
att de åtgärder, som vidtagits i Tyskland, ha vidtagits av en helt
annan anledning än den, som här föreligger.
Så säger herr Edén, att det icke är tal om någon klasslagstiftning
från de liberala motionärernas sida, lika litet som utskottet utgår
från en sådan förutsättning. Jag vill gärna medgiva, att utskottet
har försökt framhålla i motiveringen, att man syftar till en
utredning av frågan icke endast i den mån som det kan sägas, att
arbetarna begått ett eller annat misstag, utan man vill också utreda
i vad mån från arbetsgivarnas sida vidtagits sådana åtgärder.
Nu vill jag i det sammanhanget säga, att i vad det gäller en utredning
av de åtgärder, som vidtagits från arbetsgivarnas sida, så tror
jag, att svårigheterna äro mycket stora att på ett verkligen klart
sätt reda ut dem. Och huru är det för övrigt i sådana fall, där det
kan konstateras, att missbruk förekommer? Vi ha ju under årens
lopp haft avtalsstridiga lockouter, vidtagna från arbetsgivarnas sida,
men jag har icke sett något tidningsorgan, som representerar vare
sig högern eller liberalerna, som över huvud givit sig ut på den linjen,
att det uppriktigt erkänt, att man förfarit oriktigt från arbetsgivarnas
sida. Säger man ingenting i motsatt riktning, så tiger man
hellre på den punkten.
Man bär sålunda hittills på den sidan icke visat sig villig att
på denna punkt reda ut denna sak. Kommer man så in på von Sydows
motion, där man talar om avtalsstridiga blockader o. d. tror
jag, att man kommit in på ett område, där man har all anledning
att ägna uppmärksamhet åt de åtgärder, som vidtagits från arbetsgivarnas
sida. När man från arbetarehåll framhållit -— och det har
också betonats i utskottet — att sådana åtgärder vidtagits från arbetsgivarehåll,
att man sänder ut cirkulär med förteckningar över
vissa namngivna arbetare och förbjuder arbetsgivare att intaga dem
i arbete, så invänder man mot detta, att dessa åtgärder vidtagits
från arbetsgivarnas sida såsom motåtgärder och såsom följder av avtalsstridiga
blockader, som vidtagits från arbetarnas sida. Ja, man
kan ju uttala sig på det sättet, men vid flerfaldiga tillfällen har man
kunnat konstatera, att det ingalunda hänger ihop på detta sätt.
Tvärtom är det så, att även då det icke funnits den minsta, anledning
att vidtaga några som helst åtgärder från arbetsgivarnas sida
och då arbetarna själva varit okunniga om sådana åtgärder, så har.
detta icke hindrat arbetsgivareorganisationerna att sända ut cirkulär
till övriga arbetsgivare med uppmaning att icke intaga vissa
arbetare i sitt arbete, och detta har inträffat i flera fall för icke så
Nr 60. 54
Måndagen den 13 juni, f. m.
I fråga
om samhällsfårliga
arbetsinställelser
m. m.
(Forts.)
länge sedan även i Stockholm. Jag vill i detta sammanhang peka
på ett och annat fall, där man ju ibland kan komma under fund
med, huru det hänger ihop. När man påpekat detta, har man naturligtvis
från arbetsgivaresidan icke velat låtsa om detta, men sedan
det blivit glömt, har man återgått till samma förfaringssätt, och så
har allt kommit i sina gamla gängor. I oktober månad föregående år
var det en del arbetare, som varit anställda vid Landskrona nya
verkstad. Dessa kommo under fund med, att vart de kommo och
sökte arbete blevo de icke antagna till sådant. Även om det fanns
arbete, så svarade man dem, att det icke fanns något arbete. Men
detta hindrade icke, att ögonblicket därefter, om andra arbetare kommo
och begärde arbete, de blevo antagna. Det är ett faktum, att
fackförbundet för de arbetare, som det här gällde, satte sig i förbindelse
med Sveriges verkstadsförening med anledning av denna sak.
Då svarade verkstadsföreningen dem med att meddela, att i Skånska
Socialdemokraten för den 27 augusti och i tidningen Arbetet i Malmö
den 29 augusti var infört ett meddelande, som var ägnat att i
viss mån blockera verkstaden ifråga. Därför, säger man, ha vi ansett
nödvändigt att vidtaga den motåtgärden att vi uppfordra arbetsgivare
att icke intaga dessa arbetare, just därför att man velat genom
dessa tidningar blockera verkstaden ifråga. Sedan har man råkat
komma över det cirkulär, som var utsänt från Svenska arbetsgivareföreningen
i saken och som var av följande lydelse.
»Härmed få vi till Eder kännedom meddela, att de å nedanstående
förteckning upptagna arbetarna i svarvareverkstaden vid Landskrona
Nya Mekaniska Verkstads-A.-B., Landskrona, uppsagt sina
anställningar under sådana omständigheter, att uppsägningen är att
betrakta såsom en maskerad strejk, varför vi under hänvisning till
§ 23 av Svenska Arbetsgivareföreningens stadgar hemställa, att intet
som helst arbete beredes ifrågavarande arbetare, intill dess annorledes
varder härifrån meddelat. För undvikande av misstag vid anställande
av arbetare torde av varje ny arbetare begäras uppvisande
av betyg eller annat intyg, varigenom bestämt utrönes, att han icke
finnes upptagen i nedanstående förteckning.
Stockholm den 26 aug. 1920.
Hjalmar von Sj^dow.
Härefter följa namnen och födelseår på 30 arbetare.»
Dessa åtgärder vidtogos den 27 och 29 september, alltså en månad
senare än detta cirkulär är utsänt.
Jag har velat framhålla endast detta exempel, men det finnes
sådana massvis, som skulle kunna framdragas. Dessa förhållanden
ha också meddelats utskottet, och man säger, att det är uppenbart,
att även dylika åtgärder från arbetsgivarnas sida måste komma till
stånd. Då frågar jag: tro herrarna, att det finnes möjlighet att kontrollera
åtgärder, som företagas i hemlighet från arbetsgivareorganisationernas
sida? Det är en eller annan gång som man lyckas från
den motsatta sidan att komma i besittning av dessa cirkulär och då
Mindngcn den 13 juui, f. in.
55 Nr CO.
man kan få belägg på dessa påståendens riktighet, men i allmänhet oJ J^Us
lyckas det icke. _ . farliga arbets
Utöver dessa åtgärder använda sig arbetsgivareorganisationerna inställelser
av ett annat förfaringssätt, som enligt min uppfattning är minst m. m.
lika klandervärt. Det existerar nämligen en registerföring över ar- (Forts.)
betare på olika platser. För några år sedan var det, exempelvis
några arbetare inom Metallindustriarbetareförbundet, som efter att
förgäves under tre månader ha sökt arbete måste emigrera, da det
var omöjligt för dem att här få arbete. Vad var anledningen? Jo,
anledningen var den gången som så många andra icke någon annan
än den, att dessa arbetare, vilkas betyg icke utvisade något klandervärt
uppförande och som således hade goda vitsord såväl beträffande
arbete som uppförande, hade med det system, som man i övrigt
använde, blivit föremål för några erinringar, som voro tillräckliga för
att hindra dem från att erhålla arbete på någon annan plats. Detta
är ett system som särskilt praktiseras av Sveriges verkstadsförening,
och jag vågar uttala detta, då jag mycket väl känner till
detta system. Det är iscensatt på det sättet, att sa snart en person
slutar på en verkstad, sänder arbetsgivaren ett meddelande därom
och om orsaken till arbetsanställningens upphörande upp till verk-,
stadsföreningen — det finnes för övrigt härför särskilt formulerade
kort, på vilka meddelas såväl betygsgraderna som de erinringar i
övrigt, som man har att göra mot arbetaren i fråga. Huru komma
dessa erinringar till? Jo, det tillgår på det sättet, att förmannen på
verkstaden, som av en eller annan anledning icke tycker om denne
arbetare, fäller ett ofördelaktigt omdöme om personen i fråga, detta
registreras genast, det kommer in på kortet, som sedan, efter vad
jag sade, sändes till verkstadsföreningen, och så snart denne arbetare
söker att komma in på en annan verkstad, så är den nye arbetsgivaren
skyldig att rätta sig efter de anteckningar som finnas å arbetarens
kort. Det finnes register över alla arbetare, men jag skall
icke upptaga tiden med att ingå på, huru dessa anmärkningar äro
avfattade, men många gånger äro de av den art, att man kan vara
i tvivelsmål, huruvida man kan använda sig av det tillvägagångssätt,
som sker. Huru tro herrarna, att man skall kunna komma en sådan sak
till livs? Dessa frågor ha tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.
Detta medförde — det vill. jag gärna medge —- den
förändringen, att man inom verkstadsföreningen förklarade, att i den
mån en arbetare tror sig vara på något sätt prickad, han skall kunna,
om han hänvänder sig till verkstadsföreningen, få upplysning om,
huruvida han är detta eller icke. Fortfarande behåller man emellertid
denna hemliga slöja över det hela. De flesta arbetare ha ingen
aning om, huruvida de äro prickade eller inte, utan först om de
verkligen misstänka någonting sådant, ha, de anledning att vända sig
till föreningen för att höra efter huru därmed förhåller sig. Någon
rättelse inträffar emellertid sällan. Jag vill i detta sammanhang
nämna, att från den tidpunkt, då verkstadsföreningen började med
detta registersystem, och till utgången av år 1919 jag känner till
summa ett fall, där det lyckats att vinna rättelse.
Nr 60. 56
Måndagen den 13 juni, f. m.
1 fråga
om samhällsfarliga
arbetsinställelser
m. in.
(Forts.)
Att jag tagit upp denna sak i samband med herr von Sydows
motion torde vara förklarligt. Jag kan nämligen inte beteckna de
åtgärder, som jag här talat om, annorlunda än såsom i viss mån blockadåtgärder,
vidtagna mot arbetarna, blockadåtgärder, som jag förmenar
man inte har möjlighet att komma till livs genom några som
helst utredningar i detta avseende. Det är just med utgångspunkt
från dessa förutsättningar, som jag för min del, i likhet med övriga
socialdemokratiska reservanter, inte ansett mig kunna biträda förslaget
om en utredning.
Det nämndes av herr Ödström, att en utredning borde vi väl
kunna vara med om och att vi socialdemokrater så mycket hellre borde
kunna vara villiga härtill, som vi äro av den uppfattningen, att
någon lagstiftning på ifrågavarande område ändå inte gärna kan
komma till stånd. Ja, men jag förstår över huvud taget inte, varför
man skall ge sig in på en utredning, om vi ha en sådan uppfattning,
som jag tidigare angivit, framför allt inte, då vi därtill äro övertygade
om, att en fullt opartisk utredning i detta sammanhang inte
kan företagas.
Jag vill till sist nämna ännu en sak gent emot herr Eden. Om
jag förstod herr Edén rätt, föll hans uttalande ungefär på det sättet,
att varje strejk, som vidtages under den tid ett avtal är gällande, är
oriktig och lagstridig — så fattade jag åtminstone yttrandet. Nu
förhåller det sig emellertid så, att av de kollektivavtal, som äro upprättade
i vårt land, finns det en hel del, som äro av den art och beskaffenhet,
att där i fråga om löner, endast minimilönerna äro fastställda.
Under sådana förhållanden ha arbetarna rätt att under avtalstiden
vidtaga åtgärder i form av arbetsnedläggelse, när de nämligen
följt den förhandlingsordning, som finnes angiven i avtalet
och de iakttagit den fastställda varseltiden före arbetsnedläggelsen,
som likaledes är bestämd. Man kan därför inte så generellt utgå
från den förutsättningen, att varje arbetsnedläggelse, som företages
under den tid avtalet varar, är avtalsstridig —• man är ute på orätta
linjer, om man hävdar en sådan uppfattning.
Herr talman! Jag skall icke uppehålla tiden längre, då vi ju
behöva komma vidare på dagordningen, i all synnerhet som herr
Hagman tidigare uttryckligt klargjort vår ställning till dessa frågor.
Jag skall därför sluta med att yrka bifall till reservationen.
Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag är nästan
frestad be om ursäkt för att jag begär ordet, då jag ej haft säte och
stämma i det utskott, som behandlat frågan. Jag har emellertid en
alldeles särskild anledning att begära ordet, och det är, att jag sedan
år 1908 varit och fortfarande är medlem av något, som heter järnvägarnas
skiljedomstol. Jag kan därför inte frånkännas åtminstone
någon ringa grad av sakkunskap i de frågor, varom herrarna
här nu debattera.
Jag skall då be att gent emot herr Edén få säga, att allt tal
om kommunikationsarbetarna i detta sammanhang synes mig vara
Mantingen den 13 juni, f. in.
57 Nr (JO.
fullkomligt överflödigt. Vad beträffar de enskilda företagarna i 1 fråga
synnerhet, förhåller det sig på det sättet, att man redan år 1908 fick arbeta
ett obligatoriskt skiljedomsavtal, som i allt väsentligt ägde giltighet inställelser
t. o. m. den 1 juli 1918, men då utbyttes mot ett fakultativt skilje- m. m.
domsavtal. Jag skall be att få citera andra paragrafen i detta avtal, (Pörte.)
vilken karakteriserar de förutsättningar, under vilka vederbörande
gått att träffa bestämmelser om förhandlingsordning. Det heter där
»§ 2. ömsesidiga förpliktelser.
Samtliga huvudorganisationer förbinda sig att efter bästa förmåga
verka för, att lugna arbetsförhållanden må bliva rådande.
Huvudorganisationerna äro varandra ansvariga för, att deras
resp. avdelningar och medlemmar ställa sig denna förhandlingsordning
och alla jämlikt densamma träffade avgöranden till ovillkorlig
efterrättelse.»
Jag tror, att detta är klara verba, så långt man nämligen
kan komma i det avseendet, och jag ber herr Edén och övriga med
honom likatänkande att höra efter hos de svenska järnvägarnas
arbetsgivareförening, om det har förekommit någonting, som stridit
mot denna paragraf.
Jag vill sedan komma in på frågan, hurudant läget var, när
man hade obligatorisk skiljedom —• detta anser jag för min del vara
frågans kärnpunkt härvidlag. Det kom då så småningom att gestalta
sig på det sättet, att tack vare denna obligatoriska skiljedom
fanns det ingen förhandlingsvilja hos någondera parten, utan man
resonerade kort och gott så på bägge sidor, att då vi ha obligatorisk
skiljedom tjänar det ingenting till att sitta här och försöka komma
varandra närmare, och resultatet blev i många, många fall •— jag
kan säga det med stöd av den erfarenhet jag har om saken — rena
proformaförhandlingar. Efter ett par tre dagar skickade man in det
hela till skiljedomstolen, där saken rullades upp i hela sin vidd. Personalen
ansåg å sin sida ■— och jag tror med full rätt — att man här
hade rena skenförhandlingar, och arbetsgivarna måste, om också motvilligt,
erkänna, att ett sådant sakernas tillstånd inte i längden kunde
bibehållas.
Sedan personalen sagt upp det obligatoriska skiljedomsavtalet,
kom man fram till det fakultativa avtal, som man nu har, ett avtal,
som jag här håller i min hand. Det finns här regler uppställda,
som räcka till för bedömande av alla hithörande förhållanden, såvitt
jag kan förstå. Det finns regler om, hur förhandlingarna skola
skötas, inom vilken tid de skola vara slutförda, och allt möjligt, som
kan uttänkas i betryggande syfte, men tillika är det utsagt, att vissa
slag av frågor inte kunna hänskjutas till skiljedom med mindre
endera parten ansöker därom och den andre därtill lämnar sitt bifall.
Det heter därom i § 3 mom. 6 på följande sätt: »Har tvistefrågan
icke blivit i godo bilagd och önskar huvudorganisationen, att frågan
för slutligt avgörande hänskjutes till skiljedom, har organisationen
att inom 30 dagar efter det förhandlingarna avslutats hos motpartens
huvudorganisation skriftligen göra påfordran därom. Den senare
organisationen åligger att inom 30 dagar efter mottagandet av dylik
Nr 60. 58
Måndagen den 13 juni, f. in.
I fråga
om samhällsfarliga
arbetsinställelser
m. m.
(Forte.)
påfordran skriftligen lämna svar, huruvida hänskjutandet medgives
eller icke.»
Jag kan sålunda inte se annat, än att man här helt och hållet har
uppfyllt alla de betingelser, vilka herr Edén såsom talesman för de
liberala motionärerna säger sig ha åsyftat. Jag vill göra gällande,
att man praktiserat denna förhandlingsordning på ett sätt, som visat,
att den fyller det högsta mått av klarhet, som man över huvud taget
under nuvarande förhållanden kan uppnå.
Därutöver vill jag yttra endast ett par ord. Jag är personlig
anhängare av skiljedomstanken, men jag tror inte, att det stämmer
överens med svenska lynnet att föreskriva någonting obligatoriskt,
något, som folk ovillkorligen måste underkasta sig. Det förorsakar
bara ökade svårigheter, och den sista villan blir värre än den första.
Jag vill tillägga ännu en sak. Jag är för min del personligen
fullkomligt övertygad om, att därest man använder sig av en ordentlig
förhandlingsordning och av den förlikningsinstitution, som man
dess bättre har i vårt land, och så småningom uppfostrar båda parterna,
både arbetsgivarna och arbetarna, i detta avseende, man skall
komma till det resultat, att tvistefrågor i de allra flesta fall kunna
avgöras förlikningsvis eller eventuellt genom anlitande av en tillfällig
skiljedom. Däremot tyder all den erfarenhet, som man lyckats
samla rörande järnvägarnas skiljedomsförhållanden sedan 1908,
att det är fullkomligt lönlöst att gå in för ett tvång på detta område.
Just i arbetsfredens och samhällets intresse är det vida lyckligare,
om man låter båda parterna välja den utväg de vilja tillgripa och
frivilligt gå in på att hänskjuta tvistefrågor till skiljedom.
Jag nämnde förut, att jag är anhängare av tanken på skiljedom,
och jag vill ge ett litet skäl för den saken. Skälet är kort och gott
det, att de stridande parterna inom ett yrke helt enkelt inte kunna
avvinna samhället i dess helhet större förmåner än det materiella
framåtskridandet ger dem rätt till. Det är lönelagens obevekliga natur,
som härvidlag verkar — det kan man inte komma ifrån. Jag för
min del har haft detta klart för mig så pass länge, att jag tycker,
att jag har en viss rätt att uppträda här i dag.
Sammanfattningen av vad jag nu sagt går ut på, att vill man
verkligen hava lugn och fred, vill man till slut nå det stora målet,
att dylika tvisters avgörande sker på samma sätt som alla andra
tvister i samhället, måste detta försiggå på uppfostrans och övertygelsens
väg och måste försiggå efter parternas fria val. Då jag inte
kan se, att en utredning i det föreslagna syftet kan tjäna någonting
till, och då jag i likhet med herr Holmström omöjligt kan tro, att
en sådan utredning kan göras fullkomligt opartisk och läggas så, att
den blir till lika stor nytta för båda parterna, kan jag, herr talman,
intet annat yrka än avslag på utskottets hemställan och bifall till
reservationen.
Häruti instämde herrar Eriksson i Stockholm och Blomquist.
Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Herr Edén
började sitt anförande med att erinra om, att vi skulle försöka för -
Mandibel! den 13 j»ini, f. in.
59 Nr (''»0.
stå varandra. .lag vill då säga, att om motionärerna under tidigare I fråga
stadium försökt att förstå arbetarklassens ståndpunkt, dessa motio
ner
säkerligen inte hade blivit skrivna. iwUUUUer
Det framhölls av herr Edén, att man borde värna om samhällsin- m. m.
tresset. Ja, visst bör man göra det, men man bör väl inte, för att (Fora.)
samhällsintresset skall skyddas, åsidosätta fullständigt en stor klass
vitala intressen. Vill man att samhällsintresset skall skyddas, får
man också bereda sig på att skydda de respektive intressen, som finnas
hos de olika samhällsmedlemmarna. Underlåter man att göra
detta måste man taga konsekvensen av sin underlåtenhet på detta
område.
Motionärerna ha i sin motivering, lika väl som herr Edén i sitt
anförande, framhållit, att sedan vi nu fått den politiska och kommunala
demokratien, det skulle finnas trygghet och garanti för, att man
i en blivande avtalslagstiftning och i övrigt, när dessa saker komma
att behandlas, skulle få tillbörlig rättvisa tillerkänd de olika parterna.
Jag tror, att detta är att överskatta betydelsen av den politiska
och kommunala demokratien. Det är ju ändå så, att det är på
det ekonomiska området, det nu är fråga om att lagstifta, och där ha
vi mycket litet att säga till om. Man har ju mycket bryskt avvisat
arbetarnas krav på att i någon mån få medbestämmanderätt i eller
inflytande på produktionen. Vi få komma ihåg, att det är arbetsgivarna,
som äga och förfoga över produktionsmedlen och att dessa
stå i en helt annan ställning på detta område än vad arbetarna göra.
Vår politiska och kommunala demokrati hjälper oss inte i den utsträckning,
som önskligt skulle vara just med hänsyn till rådande
förhållanden på det det ekonomiska området.
Herr Eden vände sig mot vad jag i .mitt anförande sagt om, att
man här riktade sig mot arbetarna inom livsmedelsindustrien och
betraktade de strejker, som där kunde komma att tillgripas, som
samhällsvådliga, och herr Edén erinrade om, att staten under krisåren
övertagit livsmedelsdistributionen och i viss mån blivit ansvarig
för densamma. Ja, det är alldeles riktigt, men för att hålla mig
till det område, som jag berörde och som också herr Edén kom in på,
det som angår kvarnarnas ställning, kan jag påminna om, att staten
träffade ett avtal med kvarnägarna, som inte var ekonomiskt ofördelaktigt
för dessa. Vad staten emellertid vid detta tillfälle uraktlåt
att göra, var att taga hänsyn till arbetarnas ekonomiska krav.
Man lämnade rättare sagt frågan om arbetsvillkoren helt utanför
detta avtal. Och när sedan de stigande priserna började bli kännbara
för denna grupp av arbetare och de gjorde framställning till
sina arbetsgivare om att få ökade dyrtidstillägg eller dylikt, då var
det som konflikten utbröt, enär arbetsgivarna icke ville vara med om
beviljande av något sådant dyrtidstillägor. Hade staten vid avtalets
uppgörande med kvarnarna beaktat även den andra partens intressen,
så hade den konflikten icke uppkommit, men just uraktlåtenheten
att taga hänsyn även till den andra parten gjorde, att man kom
till konflikter — man må sedan betrakta dem som samhällsfarliga
Nr (JO.
1 fråga
om samhälls -farliga arbetsinställelser
m. in.
(Forts.)
60 Måndagen den 13 juni, f. m.
eller icke, det är en sak för sig; men det gäller att se till att man undanröjer
orsakerna till ett sådant förhållande.
Herr Eden citerade en annan professors uttalande, som gjordes
i denna kammare under nykterhetsdebatten, där denne man Tittade,
att han visste ej, om det var möjligt att genomföra ett förbud,
men han ansåg att det var nödvändigt. Hem Édén hade ej klart för
sig, om det var möjligt att genomföra en avtalslagstiftning, men det
vore i varje fall nödvändigt. Ja, jag vill säga, att jag är på det klara
med att det är nödvändigt att komma till ett bättre sakernas tillstånd
på detta område, därom är jag ense med herr Eden. Men det
står å andra sidan lika klart för mig, att detta bättre tillstånd uppnår
man icke med avtalslagstiftningar, utan såsom jag redan tidigare
sagt genom att tillgodose arbetarnas berättigade krav och sörja
för deras bättre existens och bättre löne- och arbetsvillkor. Det
är det, som är det nödvändiga. Det är således icke om önskemålet
att få ett bättre tillstånd på arbetsmarknaden, som vi tvista, ty
därom äro vi eniga, utan det gäller medlen att nå detta önskemål,
och det är härom, som det råder delade meningar. Och härvid delar
jag icke herr Edéns uppfattning att avtalslagstiftning skulle vara
en nödvändighet för att åstadkomma det önskvärda tillståndet, utan
tvärtom är jag av den meningen, att skulle bär fullbordas vad herrar
motionärer syfta till, så skulle vi komma till ett tillstånd på arbetsmarknaden,
som ingen av oss önskar. Det är också därför jag
ställt mig på reservanternas ståndpunkt.
Jag skall ytterligare endast med några få ord be att få beröra
frågan om avtals hållande i helgd. Jag vill härvid förklara, att jag
personligen är av den uppfattningen, att om ett avtal ingåtts mellan
parter, så skall detta avtal också hållas i ömsesidig helgd, och enligt
vad jag kan förstå ha arbetarna också ställt sig på den gamla hederliga
svenska rättsuppfattningen, att så skall vara förhållandet. Men
det var som bekant så, att det var arbetsgivarna, som hävdade den
motsatta uppfattningen, då de krävde rätt att under gällande avtalstid
få proklamera sympatilockout och på så sätt bröto med denna
gamla rättsunnfattning. Och jag vill göra gällande, att det enligt
min uppfattning just är frukterna av en sådan åskådning, som arbetsgivarna
omfattat, vilka nu gå igen i dessa avtalsstridiga blockader,
som herr von Sydow vill råda bot för i sin motion, det är frukterna
av att man tidigare hävdat den uppfattning på detta område,
som arbetsgivarna gjort, som här kommit till uttryck och som jag
tycker böra vara ett varnande exempel, då det ifrågasättes att slå
in på en avtalslagstiftning, som sannerligen icke skulle åstadkomma
den arbetsfred, som vi alla önska och sträva efter. Men jag vill också
säga att under sådana svåra ekonomiska kristidsförhållanden som
vi nu genomlevat, så kan man finna de avtalsbrott, som denna tid
haft att uppvisa, förklarliga med hänsyn just till den så ohyggligt
svåra tid i ekonomiskt avseende, som har varit, och även till den rena
omöjligheten å vissa arbetsgivares sida att vilja gå med på några
förbättringar, när prisstegringarna undan för undan gjorde sig gällande.
Hade man visat litet mera förståelse och medgörlighet från
Måndagen den 13 juni, f. in.
61 Nr (JO.
det hållet inför tidens allvar och krav, så skulle icke dessa avtals- 0J
stridiga handlingar ha förekommit. Men även när det gäller dessajarUga arbtl%.
saker skall man söka utröna förklaringsgrunderna, och då vill jag inställelser
med bestämdhet påstå, att dessa härvidlag äro att söka i rådande m. m.
ohyggliga ekonomiska kristidsförhållanden. _ (Vorts.)
Ja, herr talman, jag skall icke heller vidare förlänga debatten.
Jag skall endast be att få tillägga det, att det är icke lämpligt, tror
jag, och icke heller ägnat att ingiva respekt för avtalen att antaga en
avtalslagstiftning, som säga vad man vill får en viss karaktär av
klasslag. Att hålla avtal i helgd, det skall man få folk till genom
att fostra dem och genom att skola dem och genom att framhålla,
att det är nödvändigt både för dem själva och samhället att så göres,
men icke genom att på detta vanskliga område skapa en avtalslagstiftning,
som icke kan undvika att bli en klasslag, riktad mot den
svagare parten arbetarna.
Jag ber därför, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.
överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock
på avslag därå samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja godkänd. Votering begärdes emellertid, till
följd varav nu uppsattes, justerades och anslogs denna omröstningsproposition:
Den,
som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 34, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.
Voteringen utvisade 98 ja mot 59 nej, vid vilken utgång kammaren
således bifallit utskottets hemställan.
§ 10.
Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört andra Ang.
lagutskottets utlåtande, nr 35, i anledning av väckt motion om skri- tvångslån för
velse till Kungl. Maj:t angående åstadkommande av en lagstiftning
om rätt för staten att för nödvändiga statsändamål taga tvångslån s an ma''
av kapitalet.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion
nr 157, vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Hage
m. fl. hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida och på vilket
Jir 60.
62
Måndagen den 13 juni, f. m.
Ang.
tvångslån för
nödvändiga
statsändamål.
(Forts.)
sätt en lagstiftning skulle kunna åstadkommas om rätt för staten
att taga tvångslån av kapitalet för nödvändiga statsändamål, samt
att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade avgivits av herr Hage, som ansett, att motionen
bort av utskottet tillstyrkas.
Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:
Herr Hage: Herr talman! Jag skall för att vinna tid inskränka
mig till att yttra endast några ord i den här frågan, i synnerhet
som jag mycket väl vet, att det icke finns någon möjlighet att ens
få någon större minoritet med mig, om det eventuellt skulle gälla
en votering i denna sak.
Jag ber att få säga endast det, att orsaken till att jag väckte
den här motionen var den, att i vårt grannland Norge hade utarbetats
en sådan lagstiftning som denna, och vidare den omständigheten
att även i ett annat land är det så, att man tillgripit denna tvångslagstiftning,
eller också fanns där denna tvångslagstiftning att tillgripa
vid upptagande av kapital för statsändamål. Och i det landet
hade man använt denna lagstiftning på sådant sätt, att man kunnat
för tvångslån fastställa en viss lägre procent som ett hot, om
icke kapital frivilligt tecknades för de statslån, som upptogos.
Från dessa utgångspunkter fann jag det synnerligen lämpligt,
att man i vårt land även åstadkomme en sådan lagstiftning, som man
skulle kunna begagna sig av vid de tillfällen, då staten eventuellt
behövde pengar och då pengar icke kunde åstadkommas på annat sätt.
Och då jag så tog ståndpunkt till saken, så kunde jag också konstatera
det förhållandet, att en utredning angående en viss del av denna
fråga, nämligen angående möjligheten att tvinga vissa försäkringsbolag
och bankbolag att satsa pengar till statslån, en sådan
utredning hade förut påbörjats i finansdepartementet.
Från alla dessa utgångspunkter ansåg jag, att det var lämpligt,
att denna undersökning finge fullföljas och utvidgas, så att man på
den vägen skulle kunna framskapa en lagstiftning, som kunde användas
för att åstadkomma tillgångar för staten i sådana situationer,
då denna eljest icke kunde skaffa tillräckligt med medel för sin verksamhet.
Nu har som synes utskottet avstyrkt hela denna tanke, vilket
måste förvåna. Jag tror för min del, att det åtminstone hade
varit synnerligen lämpligt, att utskottet givit något slags sympatiuttalande
för att det skulle kunna finnas tillfällen, då man kunde
ha anledning gå fram på en sådan lagstiftningsväg. Men eftersom nu
utskottet avstyrkt motionen, så har jag säkerligen ingen möjlighet
att genomdriva ett uttalande till förmån för densamma. Jag skall
dock, trots detta, tillåta mig att yrka bifall till den reservation, som
är avgiven vid detta utskottsutlåtande.
Manligen den 13 juni, f. in.
(!3 Nr
Herr H a g m a n: Det problem motionären fört fram är både An’Jkomplicerat
och intressant i många hänseenden. Utskottet bär icke tva?9sten för
yrkat avslag av några som helst principiella skäl, utan har låtit den stats&ndamål.
frågan i detta sammanhang vara öppen, och man förmenar, att det (Forts.)
mycket väl kan tänkas uppstå sådana situationer, när behov av
tvångslån kan komma att göra sig gällande. Det är vidare så, att
det förslag, varpå motionären byggt sin motion, nämligen det som
framlagts i Norge i förevarande ämne, på grund av flera skäl icke
blivit gällande lag, utan det har återtagits och icke blivit föremål
för behandling i norska stortinget. Under sådana förhållanden har utskottet
ansett, att man i detta sammanhang icke borde gå fram för
en sådan lagstiftning, som här föreslagits, och jag tillåter mig därför,
herr talman, hemställa om bifall till utskottets förslag.
Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen givit propositioner
å de under överläggningen förekomna yrkandena, blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.
§ 11.
Härpå upptogs till behandling andra lagutskottets utlåtande, .. f.n9- •
nr 36, i anledning av väckta motioner om ändringar i lagen den igen om7rätt
26 mars 1920 om rätt i vissa fall för nyttjo,nderättsliciv£ire att in- i vissa fall för
lösa under nyttjanderätt upplåtet område m. in. nyttjanderätts
havar
c
Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang före- att inläsa visst
haft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motio- område.
ner, nämligen nr 82 i första kammaren av herr Lindhagen, nr 124
i andra kammaren av herr Lövgren i Nyborg och nr 212 i andra
kammaren av herr Ericsson i Arboga.
Av motionärerna hade herr Lindhagen i sin motion hemställt
att riksdagen ville uttala sig för en effektiv jordreform för frigörelse
av de hundratusenden jordbruks- och bostadslägenheterna (hemmen)
med egna hus å annans grund samt tryggande tillika av
framtida egnahemsbildningars åtkomst till erforderlig mark, ävensom
i sådant syfte för sin del besluta ändringar och tillägg till de
hitintills antagna två i det stora hela verkningslösa, obstruktiva och
mot varandra stridande lagstiftningarna; samt
att riksdagen fördenskull ville
dels besluta vissa ändringar i lagen den 26 mars 1920 om rätt
i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område (den s. k. ensittarlagen) och i expropriationslagen
den 12 maj 1917 (1 § 7 mom. och 99—101 §§);
dels ock beträffande det allmännas målsmanskap för effektivt
genomförande av ifrågavarande jordreform besluta hos regeringen
anhålla att det, med stöd av det i expropriationslagen redan givna
och i ensittarlagen nu jämväl enligt riksdagens beslut erhållna
bemyndigande, måtte ej mindre omedelbart skridas till verket för
organiserandet och inspekterandet av ifrågavarande jordreform utan
Sr 60. 64
Måndagen den 13 juni, f. in.
Ang.
ändringar i
lagen om rätt
i vissa fall för
nyttjanderättshavare
att
inlösa visst
område.
(Forts.)
även, på det sätt, som i motionen ifrågasatts, bringas till intresserades
i oTterna kännedom en berättelse med praktiska anvisningar
om ifrågavarande lagstiftning och dess tillämpning.
Utskottets hemställan innefattade, att de i ämnet väckta motionerna
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:
av herrar Linder, Julin, Hagman, Hage och Holmström; samt
av herr Lindhagen, som
dels förklarat sig anse att riksdagen borde godkänna jordkommissionens
förslag till ny ensittarlag med de av honom därutinnan
ifrågasatta förändringarna;
dels ock alternativt hemställt, att riksdagen ville med anledning
av ifrågavarande motioner och jordkommissionens utlåtande åtminstone
:
A) beträffande ensittarlagen:
1) i skrivelse hos regeringen anhålla om ett förslag till nästa
riksdag för avhjälpande av nämnda lags brister;
2) i avvaktan på denna lagstiftning besluta följande provisoriska
lydelse av första stycket i lagens 1 §:
Har en för viss tid till brukande upplåten del av en fastighet
över 20 år i följd innehafts av annan än ägaren och har området
---— stadgas.
B) beträffande expropriationslagen:
i skrivelse hos regeringen anhålla om ett förslag till nästa riksdag
för avhjälpande även av nämnda lags brister i de uti reservationen
berörda delar av lagens tillämplighetsområde.
C) beträffande det allmännas målsmanskap för effektivt genomförande
av ifrågavarande jordreform:
i skrivelse hos regeringen anhålla om ett omedelbart skridande
till verket för organiserandet och inspekterandet av den jordreform,
som man velat inleda genom förenämnda två lagstiftningar.
Utskottets hemställan föredrogs. Därefter yttrade:
Herr Hage: Som herrarna finna, ha jag och några andra ledamöter
av utskottet i denna fråga avgivit en blank reservation. Jag
ber nu att få förklara för min del, att denna blanka reservation innebär
ett yrkande om bifall till den reservation, som här är närmare
utarbetad av herr Lindhagen.
Denna fråga berör som bekant två lagar angående jordäganderätten
här i landet, nämligen dels ensittarlagen och dels expropriationslagen.
Med avseende på ensittarlagen veta vi, att den tillkom
år 1918. I densamma infördes ett visst tvångsförfarande, en rätt för
brukare av jorden, om han ägde hus på den brukade jorden, att
tvångstillösa sig den jord, som han brukade. Denna lagstiftning be
-
Måndagen den 13 juni, f. in.
65 Nr 00.
fanns emellertid ganska snart vara behäftad med mycket stora olä- Ang.
genheter, eller rättare det var stora ofullkomligheter i den lagen, jån^l^rr^tt
och det berodde naturligtvis därpå, att man vid denna lagstiftning ivis8afallför
tvingats att kompromissa. Kompromisspolitikens frukter visade sig nyttjanderättapå
det viset, att man fann, att lagen var otillfredsställande för att havare _
skydda de verkligt jordbrukande personer, som skulle värnas häri-att
genom. Det gjorde, att det redan vid 1919 års riksdag av regeringen (ports )''
framlades förslag till ändring av lagen, vilket dock blev avslaget,
under det vid 1920 års riksdag en viss ändring av lagen kom till
stånd. Emellertid innehöll även den ändringen vissa kompromisser,
som göra, att lagen fortfarande äro otillfredsställande, då det gäller
att skydda de intressen, som måste skyddas på det här området.
Nu har i anledning därav herr Lindhagen väckt en större motion,
och det har ju även väckts en sådan motion av min partivän herr
Lövgren i Nyborg, vari påyrkas vissa ändringar och förbättringar
i lagen till förmån för dem, som arrendera och bruka jordlägenheter.
Resultatet _av dessa två motioner har blivit, som herrarna se, att utskottet
avstyrkt ändringar för tillfället, men i alla fall har utskottet
gjort ett mycket vägande medgivande, som är värt att här taga
fasta på, när utskottet enhälligt erkänner, att den ifrågavarande lagstiftningen
är otillfredsställande — den är otillfredsställande för
dessa människor, som arrendera jord, med hänsyn till möjligheten för
dem att tvångstillösa sig jorden. Utskottet uttalar i det sammanhanget,
att det är nödvändigt, att det fortast möjligt åstadkommes en
ändring i lagstiftningen, och det uttalandet får väl anses omfatta
även expropriationslagen. Men utskottet stannar likväl nu för ett
avstyrkande av motionerna under tillkännagivande, att det nu föreligger
utarbetat ett förslag till ändringar i de punkter, som berörts
i motionerna, åtminstone beträffande större delen av dessa punkter.
Samtidigt ger utskottet tillkänna, att det är antagligt eller i varje
fall möjligt, att ett sådant förslag inkommer till nästa års riksdag.
Med den utgångspunkten avstyrker utskottet, att man nu gör någonting
i överensstämmelse med motionärernas yrkande.
Nu ha vi reservanter ansett, att vissa av de förslag, som framförts
i motionerna, äro så brådskande, att det kunde vara nödvändigt
att redan nu göra mindre ändringar i lagstiftningen, och vi ha
ur den synpunkten gjort vissa yrkanden. Först ha vi då hemställt,
att riksdagen skulle nu bestämt begära hos vederbörande, att det
kommer fram ett lagstiftningsförslag till nästa riksdag*; men dessutom
påyrka vi i en särskild punkt redan nu en ändring av lagen.
Det synes på sidan 12 i utskottets utlåtande, vilken punkt vi i det
fallet avse.
Det är den punkten, där det heter, att en brukare av jorden har
rätt att tvångsinlösa sig till denna jord, om han har ett hus uppfört
på brukningsdelen och det föreligger ett arrendekontrakt på 20 år.
Nu blev den lagstiftning, som åstadkoms på detta område, otillfredsställande,
särskilt på den punkten där det stadgades, att det
för lösningsrättens inträdande skulle kunna direkt påvisas, att det fö
Andra
kammarens protokoll 1921. Nr 60. 5
Nr 60. 66
Måndagen den 13 juni, f. m.
Ang.
ändringar i
lagen om rätt
i vissa faliför
nyttjanderättshavare
att
inlösa visst
område.
(Forts.)
relåg eu överenskommelse om utarrendering på 20 år till viss person,
Yi gjorde för vår del gällande, att lagstiftningen borde ordnas på det
sättet, att om man kunde påvisa, att det utarrenderade jordstycket
varit utarrenderat under en oavbruten följd av 20 år, oavsett om det
under denna tid varit utarrenderat till en eller flera personer, och
då skulle den omständigheten tillsammans med den omständigheten,
att det fanns ett hus, som tillhörde brukaren, uppfört på jordlappen,
konstituera rätten för innehavaren att tvångsinlösa jorden.
Vi hålla på, att detta stadgande som först beslöts icke är tillfredsställande,
utan att det vore synnerligen lämpligt att redan nu
få en ändring däri, ty särskilt på den punkten verka bestämmelserna
så, att ett mycket stort antal brukare ställas utanför möjligheten
att få tvångsinlösa sin jord, och detta bör enligt min mening
rättas fortast möjligt.
Det händer nämligen redan nu, att arrendekontrakt undan för
undan år efter år utlöpa, och då inträffa sådana förhållanden, att de,
som nu arrendera jorden, kanske tvingas att lämna den och det blir
en ny brukare, som kommer dit. Men i och med detsamma, i och
med det att en ny ägare inträder på arrendekontraktet, går denna
rätt att tvångsinlösa till sig jorden förlorad.
Vi mena således, att det kan finnas anledning att på denna
punkt redan nu åstadkomma en ändring, och sedan kan man möjligen
uppskjuta de övriga frågorna till ett kommande år.
Dessutom skulle vi dock vilja starkt betona, att. även med avseende
på expropriationslagstiftningen är det nödvändigt, att Kung!.
Maj:t fortast möjligt d. v. s. ovillkorligen till nästa års riksdag
framkommer med ett lagförslag angående sådan ändring, som motionären
föreslår till skydd för en hel del folk, som beröras av denna
lagstiftning.
Från dessa utgångspunkter, nämligen dels att vi redan nu böra
kunna åstadkomma en ändring åtminstone på denna punkt, varom
jag nyss talat och som är en väsentlig och betydelsefull punkt, och
dels att vi böra betona, att Kungl. Maj :t redan till nästkommande år
bör komma fram med ett lagförslag om ändring i de övriga punkterna,
ha vi reservanter kunnat ena oss om det förslag av herr Lindhagen
som bär föreligger, och jag skall alltså, herr vice talman, be
att få yrka bifall till det förslag, som alternativt framställts i herr
Lindhagens reservation.
I detta anförande, under vilket herr förste vice talmannen ånyo
övertagit ledningen av förhandlingarna, instämde herr Magnusson i
Kalmar.
Herr Karlsson i Gasabäck: Herr vice talman, mina herrar!
Jag skall bli vida kortare än den föregående talaren. Jag skall endast
be herrarna kasta en blick på det föreliggande utlåtandet, som
mera liknar ett utlåtande från bevillningsutskottet, med en hel rad
klämmar angående ändringar vid olika rubriker i tulltaxan, än ett
vanligt lagutskottsutlåtande.
M&odngcu den 13 juni, f. in.
67 Nr CO.
Herr Lindhagen har framburit krav dels på ändringar i expropriationslagen
dels också på en nästan fullständig omarbetning av
den s. k. ensittarlagen, vilken antogs 1918 och reviderades 1920.
Utskottet vill för sin del icke förneka, att även i sistnämnda
lag, som reviderades så sent som föregående år, åtskilliga jämkningar
kunna behöva göras. Nu föreligger här ett förslag från herr
Lindhagens sida, ett förslag, som undergått bearbetning inom jordkommissionen,
men utskottet har för sin del ansett, att denna lag är
så viktig och så ingripande i de bestående förhållandena, att man
icke velat gå med på att nu tillstyrka detta förslag, innan det i vanlig
ordning blivit förberett, så att myndigheterna och lagrådet blivit
hörda däröver. Detta är det huvudsakligaste skälet varför vi i
ar icke. ansett oss kunna gå med på den motion, som framburits av
herr Lindhagen.
^Nu hava herr Hage med flera reservationsvis yrkat, att vi skulle
ga med på en ändring i en detalj av denna herr Lindhagens motion.
Utskottet har ansett, att det icke är så nödvändigt att nu göra
denna, provisoriska ändring, som blott skulle gälla ett år, inom vilken
tid vi hoppas att hela lagen skall föreligga, och har därför icke
kunnat ansluta sig till detta yrkande.
Med dessa få ord ber jag, herr vice talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman, mina herrar!
Oaktat det är i riksdagens tolfte timma, då alla längta att få komma
härifrån efter avslutat arbete, kan jag dock icke hjälpa, att jag på
av c e^a förslags ^tora och principiella betydelse nödgas be
att för ett par minuter få taga herrarnas tid i anspråk.
Det är väl icke synnerligen många, som genomläst detta utlåtande,
men de som det gjort ha funnit, att jag inom jordkommissionen
avgivit en reservation mot det här föreliggande lagförslaget. Den
egentliga anledningen till reservationen ligger icke däri, att jag anser
den. nuvarande, ensittarlagen vara tillfredsställande utan fastmera
däri, att om vi skola, gå vidare fram på den vägen och medgiva
lösningsrätt, så höra vi också ha sådana organ, som kunna på ett tillfredsställande
sätt^ avgöra, om lösning kan eller får äga rum. Och
det vågar jag påstå, att det ha vi ännu icke; men innan vi få sådana
OTgan, är det enligt min mening alldeles olämpligt att gå vidare,
lör övrigt ha vi ju redan lappat på denna lagen i fjol, och det
skulle se litet märkvärdigt ut, om vi skulle gorå det varje år.
Skulle detta förslag genomföras på det sätt, motionären tänkt,
skulle vi komma till ett lösningsförfarande, som skulle omfatta åtskilliga
tiotusentals fastigheter i vårt land. Då framställer sig genast.
fråga: kan detta ske utan att man har den minsta ga
ranti
för, hur denna fastighetsbildning sker, dels beträffande de lösta
styckena, dels beträffande de återstående delarna? Jag vågar påstå,
att vi icke kunna det. Det enda, som i sådant hänseende skulle vara
i någon mån normerande i det nu framlagda lagförslaget, är § 3.
Ang.
ändringar i
lagen om rätt
i vissa faliför
nyttjunder ätts -havare
att inlösa visst
område.
(Forts.)
Kr 60. 68
Måndagen den 13 juni, f. in.
Ang.
ändringar i
lagen om rätt
i vissa fall för
nyttjander ätts -havare
att inlösa visst
område.
(Forts.)
Jag tror emellertid, att alla förrättningsmän, lantmätare och gode
män, komme att tyda dessa bestämmelser på lika många sätt, som
förrättningarna vore. Det är alltför vaga, alltför obestämda bestämmelser;
så kan man icke gå fram, om man icke vill ha en ny
förstörelse av dessa jordbitar, kanske vida övergående den, som den
olyckliga styckningslagen åstadkommit. Jag anser därför, att innan
man kan gå vidare med denna s. k. ensittarlag, maste vi ha en ny
skifteslagstiftning införd i vårt land och en tillfredsställande organisation
av de ägodelningsrätter, som skola avgöra, nar en sådan utbrytning,
som här är ifrågasatt, skall ske och hur långt den skall
gå.
Herrarna måste betänka, huru det komme att se ut, om man
skulle lägga den erforderliga prövningen, huruvida utbrytning av
en jordbit bör få ske, efter så abstrakta grunder, som här är ifrågasatt,
nämligen att jordbitar skulle få brytas ut från en egendom precis
så, som denna bits brukare önskar. Hur skulle det da komma att se
ut? Jag minns ett tillfälle för tre år sedan, då en ärad motionär
här i kammaren väckte ett förslag om att från en viss kronoegendom
skulle utbrytas sex eller åtta torp. Jag deltog då i jordbruksutskottets
behandling av denna fråga, och jag fann, dels att dessa
torp skulle få en ägofigur, som var alldeles olämplig, och^dels att
den återstående kronomarken skulle likna ett sönderhackat såll. Det
duger icke att riva sönder var jord pa detta sätt, ty har man en gång
gjort det och bebyggt bitarna, kostar det oerhört mycket att rätta det
begångna felet. • ..... . ,
Då man nu skall föra fram lösningsidén, är naturligtvis det
första, man bör tänka på, att man icke under några förhållanden
gör materiell orätt mot den nuvarande jordägaren. _ Men det andra,
man bör hålla för ögonen, är att man icke bör riva itu fastigheterna
på ett sätt, som icke kan försvaras för framtiden. Det är detta, som
herr Lindhagen icke alls har praktiskt sinne för, och det är just det,
som gör hans förslag i den här riktningen oframkomligt. Detta är naturligtvis
ledsamt för den som, liksom jag, anser det vara ett oting a,tt
äganderätten till åbyggnader icke är förenad med äganderätten till
den jordbit, de stå pa, men statsmakterna ha latit det ga för länge
för ätt man nu skulle kunna ställa allt till rätta genom att med ett
slag vända upp och ned pa dessa förhallanden. Skall man genomföra
lösningsrätten, får man också taga den konsekvensen av densamma
att om en sådan korporation som en väl sammansatt ägodelningsrätt
i ett visst fall förklarar, att ett avsöndrande av en jordbit
av ifrågavarande slag icke är förenligt med en förnuftig fastighetsbildning,
kan också en lösning ske från andra sidan, nämligen genom
att jordägaren löser ut lägenhetsinnehavaren. Det är detta, jag uttryckt
i min reservation och nu velat en smula fylligare klargöra.
Jag tror mig också med min reservation ha^visat riktigheten av
ett mitt tidigare yttrande här i kammaren. Då man för en tid sedan
här i kammaren låg så hårt i selen för att övertyga om att om
man förlängde arrendet för vissa smålägenheter, hade man därmed
skrivit under på, att man skulle tillåta tvangsmlösmng av dem,
Måndagen den 13 juni, f. in.
69 M> (JO.
påstod jag nämligen, att så icke var förhållandet, och jag tror, att
jag här visat, att jag stått för det yttrandet. Jag tror också, att
riksdagen kan vara lugn för att innan denna lösningsrätt kommer
i fråga, kunna vi taga den alldeles fristående från andra frågor.
Men vi få söka att för framtiden icke snärja in våra jordfrågor
på så sätt, att vi bara säga: komma vi ifrån dem i dag, då är det
bra, och då gör det detsamma, hur det går i framtiden. Jag tror
t. ex. att det släkte, som en gång kommer, då de nu upplåtna tomträtterna
lida mot sitt slut, skall få se ett värre spektakel än förhållandena
med dessa byggnader på annans grund utgöra. Man skall icke
tro, att man kommer ifrån jordfrågorna genom att man låtsar sig
vilja göra någonting men i verkligheten ingenting gör. Jag tror, det
är av vikt, att vi alla, både de, som stå ''ytterst på vänstra flygeln och
de, som stå ytterst på den högra, söka lösa dessa frågor sakligt och
kasta bort alla slagord om att äganderätten är i fara o. s. v. Statens
rätt och bästa kräver att söka sjörå så många medborgare som möjligt
besuttna på Sveriges grund. Det är ett statsintresse av högsta
rang, men då skall man också göra det med plan och tanke på framtiden.
Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr
förste vice talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till det
av herr Hage framställda yrkandet; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.
§ 12.
Slutligen föredrogos vart för sig:
andra lagutskottets utlåtande, nr 37, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning
av lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig
arrendestegring, dels väckt motion om förlängd giltighetstid för berörda
lag, dels ock väckt motion om förlängd giltighetstid för och
utvidgad tillämpning av samma lag; och
sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande, nr 13, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag till förordning om ändrad lydelse
av 1 § i förordningen den 18 juli 1913 angående statsverkets
fonder av rusdrycksmedel m. m.
Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden hemställt.
§ 13.
Justerades protokollsutdrag.
Ang.
ändringo. i
lagen om rätt
i vissa fall för
ny Itjander (Utsila
var e
att inläsa visst
område.
(Forte.)
Nr 60. 70
Måndagen den 13 juni, e. m.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,20 e. m. för att
åter sammanträda kl. 8 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.
In fidem
Per C ronvall.
Måndagen den 13 juni, e. in.
Kl. 8 e. m.
Fortsattes under ledning av herr förste vice talmannen det på
förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial:
nr 236, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst;
nr 237, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
dyrtidstillägg åt diplomatiska och konsulära tjänstemän;
nr 238, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
dyrtidstillägg åt fast anställt manskap vid armén och marinen m. fl.;
nr 239, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter;
och
nr 240, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om anslag till understöd åt nykterhetsnämnderna m. m.;
bevillningsutskottets betänkande, nr 61, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till kungörelser angående ändrad lydelse
dels av § 8 mom. 1, 2 och 3, § 9 mom. 1 samt § 13 mom.
1 och 2 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande
varor, dels av § 2 mom. 2 i tulltaxeunderrättelserna, dels ock av § 3
i förordningen den 31 maj 1907 angående rätt att hos generaltullstyrelsen
erhålla upplysning rörande tullbehandlingen av varor, avsedda
att till riket införas;
sammansatta bevillnings- och första lagutskottets memorial:
nr 2, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr
1 i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 angå-,
ende försäljning av rusdrycker m. m. ävensom en i ämnet väckt motion;
och
Tisdagen den 14 juni.
71 Nr (JO.
nr 3, med hemställan om anvisande av ersättning åt sammansatta
bevillnings- och första lagutskottets sekreterare och vaktbetjäning;
samt
bankoutskottets memorial, nr 75, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande vissa delar av bankoutskottets utlåtande
nr 70 angående reglering av avlöningsförhållanden m. m. vid riksdagens
verk.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 8,3 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Tisdagen den 14 juni.
Kl. 3 e. m.
§1.
Justerades de vid kammarens sammanträde den 8 innevarande
juni förda protokollen.
<
§2.
Föredrogos vart för sig statsutskottets memorial:
nr 236, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst;
nr 237, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
dyrtidstillägg åt diplomatiska och konsulära tjänstemän;
nr 238, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
dyrtidstillägg åt fast anställt manskap vid armén och marinen m. fl.;
nr 239, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter;
och
nr 240, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
anslag till understöd åt nykterhetsnämnderna m. m.
De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna blevo
av kammaren godkända.
§3.
Vidare föredrogos vart efter annat
Bevillningsutskottets betänkande, nr 61, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till kungörelser angående ändrad ly
-
Nr 60. 72
fTisdagen den 14 juni.
delse dels av § 8 mom. 1, 2 och 3, § 9 mom. 1 samt § 13 mom. 1 och
2 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor,
dels av § 2 mom. 2 i tulltaxeunderrättelserna, dels ock av § 3 i förordningen
den 31 maj 1907 angående rätt att hos generaltullstyrelsen
erhålla upplysning rörande tullbehandlingen av varor, avsedda att
till riket införas; samt
sammansatta bevillnings- och första lagutskottets memorial:
nr 2, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande
nr 1 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker m. m. ävensom eu i ämnet väckt motion;
och
nr 3, med hemställan om anvisande av ersättning åt sammansatta
bevillnings- och första lagutskottets sekreterare och vaktbetjäning.
Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande och memorial
hemställt.
§4.
Härpå föredrogs bankoutskottets memorial, nr 75, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande vissa delar av bankoutskottets
utlåtande nr 70 angående reglering av avlöningsförhållanden
m. m. vid riksdagens verk.
Punkten l:o).
Den i denna punkt föreslagna voteringspropositionen godkändes.
Punkten 2:o).
Lades till handlingarna.
Punkten 3:o).
Den i denna punkt föreslagna voteringspropositionen godkändes.
§ 5.
Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 321, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna;
nr 322, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna;
samt
nr 323, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
73 Nr «0.
Onsdagen den 15 juni, f. in.
§ 6.
Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets memorial, nr
62, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
utskottets betänkande nr 48 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om vissa ändringar i lagen den 11 oktober 1912
om skogsaccis och om virkestaxering ävensom i ämnet väckta motioner.
§ 7.
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,18 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Onsdagen den 15 juni, f. in.
Kl. 11 f. m.
§1.
Justerades protokollet för den 9 innevarande juni.
§ 2.
Sedan riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de uti
jordbruksutskottets memorial nr 61 punkterna 1 och 2, statsutskottets
memorial nr 136 och 142, jordbruksutskottets memorial nr 71,
statsutskottets memorial nr 195, 217 och 236—240 samt bankoutskottets
memorial nr 75, punkterna 1 och 3, föreslagna voteringspropositioner
rörande frågor, i vilka kamrarna fattat stridiga beslut,
samt bestämt blivit, att vederbörliga omröstningar över de olika besluten
skulle denna dag äga rum, så anställdes nu omröstningar enligt
nedan intagna voteringspropositioner i följande ordning, nämligen
:
Första omröstningen:
(enligt jordbruksutskottets memorial nr 61, punkt 1).
»Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må
avslå vad jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr 51, punkt 1, hemställt,
röstar
J a.:
Gemensamma
omröstningar.
Sr 60. 74
Onsdagen den ]5 juni, f. in.
Gemensamma
omröstningar.
(Forts.)
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, liar riksdagen, i likhet med andra kammaren, såsom
ytterligare anslag för uppförande av en lärlingsbyggnad för
lantbruksskolan vid Ultuna å extra stat för år 1922 anvisat ett reservationsanslag
av 100,000 kronor.»
Sedan voteringssedlarna blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från första kammaren ingått,
att voteringssedlarna för den omröstning, varom här vore fråga, jämväl
därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 74 Ja och 98 Nej.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med . 72 Ja och 42 Nej
vadan, då därtill lades andra kammarens
röster eller..............74 Ja och 98 Nej,
sammanräkningen visade..........146 Ja och 140 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat
i överensstämmelse med ja-propositionens innehåll.
Andra omröstningen:
(enligt jordbruksutskottets memorial nr 61, punkt 2).
»Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må
avslå vad jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr 51, punkt 2, hemställt,
röstar
Jaj
Den, det ej vill. röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen, i likhet med andra kammaren, till
ombyggnad av den nuvarande lärlingsbyggnaden vid Ultuna samt
ändringar i rektorsbyggnaden därstädes beviljat ett anslag av 104,000
kronor samt därav å extra stat för år 1922 anvisat ett reservationsanslag
av 66,800 kronor.»
Sedan voteringssedlarna blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från första kammaren ingått,
att voteringssedlarna för den omröstning, varom här vore fråga, jämväl
därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 73 Ja och 95 Nej.
Onsdagen den 15 juni, f. in.
75 Nr <50.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kam
-
maren samtidigt anställd, hade utfallit med . 82 Ja och 34 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens
röster eller............_._._ 73 Ja och 95 Nej,
sammanräkningen visade • •........155 Ja och 129 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat
i överensstämmelse med ja-propositionens innehåll.
Tredje omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial nr 136).
»Den, som i likhet med första kammaren vill, att herr Bergqvists
m. fl. motion nr 1:70 och herr Nilssons i Antnäs m. fl. motion
nr II: 78 icke må av riksdagen bifallas, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen, i likhet med andra kammaren beslutat
att i anledning av ovanberörda motioner för verkställande av
en förberedande utredning rörande framdragande av statsbanan från
Matarengi till Pajala kyrkoby på extra stat för år 1922 bevilja ett
reservationsanslag av 15,000 kronor.»
Sedan voteringssedlarna blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från första kammaren ingått,
att voteringssedlarna för den omröstning, varom här vore fråga, jämväl
därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 71 Ja och 107 Nej.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kam
-
maren samtidigt anställd, hade utfallit med . 68 Ja och 47 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens
röster eller............. . 71 Ja och 107 Nej.
sammanräkningen visade......... . 139 Ja och 154 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat
i överensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
Fjärde omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial nr 142).
»Den, som i likhet med första kammaren vill att riksdagen må
minska ordinarie reservationsanslaget till truppförbandens övnin
-
Gemensamma
omröstningar.
(Forts.)
Nr 60. 76
Onsdagen den 15 juni, f. m.
Gemensamma
omröstningar.
(Forts.)
gar, nu 2,098,463 kronor, med 276,000 kronor till 1,822,463 kronor,
röstar
J a ;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat
minska ordinarie reservationsanslaget till truppförbandens övningar,
nu 2,098,463 kronor, med 180,000 kronor till 1,918,463 kronor.
»
Sedan voteringssedlarna blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från första kammaren ingått,
att voteringssedlarna för den omröstning, varom här vore fråga, jämväl
därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 93 Ja och 78 Nej.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kam
-
maren samtidigt anställd, hade utfallit med . 78 Ja och 41 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens
röster eller............ 93 Ja och 78 Nej,
sammanräkningen visade..........171 Ja och 119 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat
i överensstämmelse med ja-propositionens innehåll.
Femte omröstningen:
(enligt jordbruksutskottets memorial nr 71).
»Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må
avslå vad jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr 65 hemställt, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren på det
sätt befallit Kungl. Maj:ts förevarande framställning, att riksdagen
till utförande å Experimentalfältet för centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet av dels en ny institutionsbyggnad för
husdjurs- och mejeriavdelningen och dels en försöksladugård samt för
vissa ändringsarbeten i den nuvarande gamla institutionsbyggnaden
och i jordbruksavdelningens nuvarande institutionsbyggnad anvisat
å extra stat för år 1922 ett reservationsanslag av 400,000 kronor.»
Sedan voteringssedlarna blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från första kammaren ingått,
Onsdaircn den 15 juni, f. in.
77 Nr 00.
att voteringssedlarna för den omröstning, varom här vore fråga, järn- OetMnaamma
väl därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och uppräkning, °mr,„ ”*n®,or''
och befanns att omröstningen utfallit med 95 Ja och 76 Nej.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt
ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kam
-
maren samtidigt anställd, hade utfallit med . 76 Ja och 35 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens
röster eller.............. 95 Ja och 76 Nej,
sammanräkningen visade..........171 Ja och 111 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat
i överensstämmelse med ja-propositionens innehåll.
Sjätte omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial nr 195).
»Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen till
upplysningsverksamhet i utlandet angående Sverige på extra stat
för år 1922 beviljar ett förslagsanslag, högst, 135,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen, i likhet med andra kammaren, beslutat
att under rubriken upplysningsverksamhet i utlandet angående
Sverige i riksstaten för år 1922 uppföra ett ordinarie bestämt anslag,
150,000 kronor.»
Sedan voteringssedlarna blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från första kammaren ingått,
att voteringssedlarna för den omröstning, varom här vore fråga, jämväl
därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 90 Ja och 80 Nej.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt
ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kam
-
maren samtidigt anställd, hade utfallit med . 70 Ja och 47 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens
röster eller..............90 Ja och 80 Nej,
sammanräkningen visade..........160 Ja och 127 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat
i överensstämmelse med ja-propositionens innehåll.
Nr 60. 78
Onsdngen den 15 juni, f. m.
Gemensamma
omröstningar. Sjunde omröstningen:
(Forts.)
(enligt statsutskottets memorial nr 217).
»Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen avslår
Kungl. Maj:ts förevarande förslag, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen, i likhet med andra kammaren, beslutat
att till beredande av ersättning åt statens järnvägar för genom
taxenedsättning förorsakad inkomstminskning, under verkliga utgifter
på tilläggsstat för år 1921 bevilja ett förslagsanslag, högst,
10,000,000 kronor.»
Sedan voteringssedlarna blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från första kammaren ingått,
att voteringssedlarna för den omröstning, varom här vore fråga, jämväl
därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 58 Ja och 111 Nej.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt
ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kam
-
maren samtidigt anställd, hade utfallit med . 59 Ja och 52 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens
röster eller............_._ 58 Ja och 111 Nej,
sammanräkningen visade..........117 Ja och 163 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat
i överensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
Åttonde omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial nr 236).
»Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må
1) godkänna följande lydelse av § 4 mom. 1 och § 6 i förslaget
till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst, med undantag dock i vad angår dels
de under jordbruksdepartementet hörande befattningshavare, dels
ock befattningshavare vid flottans pensionskassa och statens anstalt
för pensionering av folkskollärare m. fl.:
§ 4.
Mom. 1. Till befattningshavare vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk, vilka åtnjuta lön eller
arvode enligt avlöningsreglementet den 19 juni 1919 för tjänstemän
Onsdagen den 15 juni, f. in.
79 Nr (JO.
vid nämnda verk, till befattningshavare vid domänverket, vilka åtnjuta
lön eller arvode enligt avlöningsreglementet den 22 juni 1920
för tjänstemän vid domänverket, så ock till befattningshavare, vilka åtnjuta
lön eller arvode enligt avlöningsreglementet för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila
statsförvaltningen, eller enligt avlöningsreglementet för officerare
och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv
stat m. fl. vid armén och marinen, skall dyrtidstillägg utgå i enlighet
med föreskrifterna i § 3, dock med iakttagande därav,
att dyrtidstillägg utgår endast å 80 procent av de sammanlagda
avlöningsförmåner, på vilka sådant tillägg må beräknas, dock högst
å ett belopp av 1,250 kronor för månad, samt
att det grundtal, som Kungl. Maj :t jämlikt § 2 bestämmer, skall
i varje särskilt fall minskas med 20.
Vad nu är sagt skall jämväl äga tillämpning å sådana i avlöningsreglementena
för befattningshavare vid statsdepartement m. fl.
samt för officerare och underofficerare m. fl. avsedda icke-ordinarie
befattningshavare, till vilka arvode utgår med i vederbörande stater
angivna belopp.
§ 6.
Befattningshavare, som är tjänstledig för offentligt uppdrag eller
som åtnjuter ferier, semester eller därmed jämförlig tjänstledighet,
äger utan hinder av sådan ledighet uppbära det dyrtidstillägg,
som eljest skolat tillkomma honom.
2) ---.
3) i avseende å dyrtidstillägg för år 1922.
a) _ till bestridande av kostnaderna för dylik förmån åt statens
befattningshavare och pensionärer m. fl. vid sidan av huvudtitlarna
såsom avsättning å 1922 års riksstat anvisa ett förslagsanslag, högst,
132,000,000 kronor;
b) ---»
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren
1) godkänt följande lydelse av § 4 1 mom. och § 6 i förslaget
till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst med undantag dock i vad angår dels de
under jordbruksdepartementet hörande befattningshavare, dels ock befattningshavare
vid flottans pensionskassa och statens anstalt för
pensionering av folkskollärare m. fl.:
§ 4.
Mom. 1. Till befattningshavare vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk, vilka åtnjuta lön eller
Gemensamma
omröstningar ~
(Forts.)
Nr 60. 80
Onsdagen den 15 juni, f. m.
Gemensamma
omröstningar.
(Forte.)
arvode enligt avlöningsreglementet den 19 juni 1919 för tjänstemän
vid nämnda verk, till befattningshavare vid domänverket, vilka åtnjuta
lön eller arvode enligt avlöningsreglementet den 22 juni 1920
för tjänstemän vid domänverket, så ock till befattningshavare, vilka åtnjuta
lön eller arvode enligt avlöningsreglementet för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila
statsförvaltningen, eller enligt avlöningsreglementet för officerare
och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på, aktiv
stat m. fl. vid armén och marinen, skall dyrtidstillägg utgå i enlighet
med föreskrifterna i § 3, dock med iakttagande därav,
att dyrtidstillägg utgår endast å 85 procent av de sammanlagda
avlöningsförmåner, på vilka sådant tillägg må beräknas, dock högst
å ett belopp av 1,250 kronor för månad, samt
att det grundtal, som Kungl. Maj :t jämlikt § 2 bestämmer, skall
i varje särskilt fall minskas med 16.
Vad nu är sagt skall jämväl äga tillämpning å sådana i avlöningsreglementena
för befattningshavare vid statsdepartement m. fl.
samt för officerare och underofficerare m. fl. avsedda icke-ordinarie
befattningshavare, till vilka arvode utgår med i vederbörande stater
angivna belopp.
§ 6.
Befattningshavare, som är tjänstledig för offentligt uppdrag eller
för sjukdom eller som åtnjuter ferier, semester eller därmed jämförlig
tjänstledighet, äger utan hinder av sådan ledighet uppbära det
dyrtidstillägg, som eljest skolat tillkomma honom.
2)---.
3) i avseende å dyrtidstillägg för år 1922.
a) till bestridande av kostnaderna för dylik förmån åt statens
befattningshavare och pensionärer m. fl. vid sidan av huvudtitlarna
såsom avsättning å 1922 års riksstat anvisa ett förslagsanslag, högst
140,000,000 kronor;
b) ---.»
Sedan voteringssedlarna blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från första kammaren ingått,
att voteringssedlarna för den omröstning, varom här vore fråga,
jämväl därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 72 Ja och 95 Nej.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt
ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med . 67 Ja och 39 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens
röster eller............... 72 Ja och 95 Nej,
sammanräkningen visade..........^139 Ja och 134 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat
i överensstämmelse med ja-propositionens innehall.
Onsdagen den 15 juni, f. m.
81 Nr GO.
Nionde omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial nr 237).
»Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må
godkänna följande förslag till kungörelse angående dyrtidstillägg åt
diplomatiska och konsulära tjänstemän:
Förslag
till
Kungörelse
angående dyrtidstillägg åt diplömdtiska och konsulära tjänstemän.
Härigenom förordnas som följet:
§ i.
§ 2.
Mom. 1. Till de i § 1 mom. 1 omförmälda tjänstemän utgår
dyrtidstillägget enligt de beräkningsgrunder, som angivas i § 3 av
kungörelsen med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst, dock med iakttagande därav,
att dyrtidstillägg utgår endast å 80 procent av de sammanlagda
avlöningsförmåner, på vilka sådant tillägg må beräknas, dock högst
å ett belopp av 1,250 kronor för månad, samt
ati det grundtal, som Kungl. Makt jämlikt § 2 nyssnämnda kungörelse
fastställer, skall i varje särskilt fall minskas med 20.
Mom. 2.---.
Mom. 3.---.
§ 3.
Tjänstemän, som är tjänstledig för offentligt uppdrag eller som
åtnjuter ferier, semester eller därmed jämförlig tjänstledighet, äger
utan hinder av sådan ledighet uppbära det dyrtidstillägg, som eljest
skolat tillkomma honom.
§ 4.
§ 5.
§ e.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1922.
röstar
Tå;
Andra kammarens protokoll 1921. Nr 60. 6
Gemensamma
omröstningar.
(Förts.)
Sr 60.
82
Onsdagen den 15 juni, f. m.
Gemensamma
omröstningar.
(Forts.)
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat
godkänna följande förslag till kungörelse angående dyrtidstillägg åt
diplomatiska och konsulära tjänstemän:
Förslag
till
Kungörelse
angående dyrtidstillägg åt diplomatiska och konsulära tjänstemän.
Härigenom förordnas som följer:
§ 1.
§2.
Mom. 1. Till de i § 1 mom. 1 omförmälda tjänstemän utgår
dyrtidstillägget enligt de beräkningsgrunder, som angivas i § 3 av
kungörelsen med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst, dock med iakttagande därav,
att dyrtidstillägg utgår endast å 85 procent av de sammanlagda
avlöningsförmåner, på vilka sådant tillägg ma beräknas, dock högst
å ett belopp av 1,250 kronor för månad, samt
att det grundtal, som Kungl. Maj :t jämlikt § 2 nyssnämnda kungörelse
fastställer, skall i varje särskilt fall minskas med 16.
Mom. 2.---.
Mom. 3.---.
§ 3-
Tjänsteman, som är tjänstledig för offentligt uppdrag eller för
sjukdom eller som åtnjuter ferier, semester eller därmed jämförlig
tjänstledighet, äger utan hinder av sådan ledighet uppbära det dyrtidstillägg,
som eljest skolat tillkomma honom.
§ 4.
§ 5.
§ 6.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1922.»
Sedan voteringssedlarna blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från första kammaren ingått,
Onsdagen (len 15 juni, f. in.
83 Nr 60.
att voteringssedlarna för den omröstning, varom här vore fråga, jämväl
därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 109 Ja och 54 Nej.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt
ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kam
-
maren samtidigt anställd, hade utfallit med . 82 Ja och 24 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens
röster eller ............. . 109 Ja och 54 Nej,
sammanräkningen visade..........191 Ja och 78 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat
i överensstämmelse med ja-propositionens innehåll.
• Tionde omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial nr 238).
»Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må
godkänna följande förslag till kungörelse angående dyrtidstillägg åt
fast anställt manskap vid armén och marinen m. fl.:
• . Förslag
till
Kungörelse
angående dyrtidstillägg åt fast anställt manskap vid armén och
marinen m. fl.
§ 1.
§ 2.
Mom. 1. Till de i § 1 mom. 1 omförmälda beställningshavare
utgår dyrtidstillägget å den del av avlöningen, som överstiger 80
kronor för månad, enligt de beräkningsgrunder, vilka angivas i § 3
av kungörelsen med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst, dock med iakttagande därav,
att dyrtidstillägg utgår endast på 80 procent av den avlöning
varå sådant tillägg må beräknas;
att det grundtal, som Kungl. Maj:t jämlikt § 2 i nyssnämnda
kungörelse bestämmer, skall i varje särskilt fall minskas med 20;
samt
att dyrtidstillägget utgår efter ett procenttal lika med femtiofem
hundradelar av det sålunda minskade grundtalet, dock att beträffande
den, vilken vid början av det kalenderkvartal, som omfattar
den månad dyrtidstillägget avser, har mera än en familjemedlem, dyrtidstillägget
å ett i här ifrågavarande avlöning ingående belopp av
15 kronor i månaden för varje familjemedlem utöver en utgår efter ett
procenttal, som motsvarar hela det minskade grundtalet.
Gemensamma
omröstningar.
(Forte.)
Nr 60. 84
Onsdagen den 15 juni, f. m.
Gemensamma
omröstningar.
''Förts.)
Å avlöning, sota ej överstiger 80 krohor för månad, utgår icke
dyrtidstillägg.
Mota. 2. — ———t
Mom. 3.--—.
§ 3.
Beställhingshavare, som åtnjuter ledighet* under vilken utgår
oavkortad lön, äger utan hinder av sådan ledighet uppbära det dyttidStillägg,
sota eljest skolat tillkomma honom.
§ 5.
Dénnä kungörelse —- —
röstar
Den, det ej vill, röstar
§ 6.
— den 1 oktober 1921.
*
Ja;
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat
godkänna följande förslag till kungörelse angående dyftidstillägg
åt fast anställt manskap vid armén och marinen m. fl.:
Förslag
till
Kungörelse
angående dyrtidstillägg åt fast anställt manskap vid armén och
marinen m. fl.
§ 1.
§ 2.
Mom. 1. Till de i § 1 mota. 1 otaförmälda beställningfehavare
utgår dyrtidstillägget å den del av avlöningen, som överstiger 80
kronor för månad, enligt de beräkningsgrunder, vilka angivas i § 3
av kungörelsen med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i Statens tjänst, dock med iakttagande därav*
att dyrtidstillägg Utgår endast å 85 procent av den avlöning,
vara sådant tillägg må beräknas;
att det grundtal* sota Kung!. Maj:t jämlikt § 2 i nyssnämnda
kungörelse bestämmer, skall i varje särskilt fall minskas med 16;
samt
Ousdftgeu den 15 juni, f. in. No N?
att dyrtidstillägget utgår efter ett procenttal lika med femtio- Qemenxtm/m
fem hundradelar av det sålunda minskade grundtalet, dock att betiäf- omr™
fande den, vilken vid början av det kalenderkvartal, som omfattar or ''
den månad dyrtidstillägget avser, har mera än en familjemedlem, dyrtidstillägget
å ett i här ifrågavarande avlöning ingående belopp av
15 kronor i månaden för varje familjemedlem utöver ep utgår efter
ett procenttal, som motsvarar hela det minskade grundtalet.
Å avlöning, som ej överstiger 80 krpnor för månad, utgår icke
dyrfidstillägg.
Mom, ----
Mom- 3.---—.
§ 3.
Beställningshavare, som är tjänstledig för sjukdom eller åtnjuter
annan ledighet, under vilken Utgår oavkortad lön, äger utan hinder
av sådan ledighet uppbära det dyrtidstillägg, som eljest skolat
tillkomma honom
§
4.
§ 5.
6.
Denna kungörelse---den 1 oktober 1921.»
Sedan voteringssedlarna blivit avlämnade samt eu sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från första kammaren ingått,
att voteringssedlarna för dep omröstning, varom här vore fråga, jämväl
därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och Uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 101 Ja och 55 Nej.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, en ■
ligt ankommet och nu uppläst protokoll, hlivit av första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med . 78 Ja och 15 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens
röster eller ....... . 1Q1 Ja och 55 Nej,
sammanräkningen visade •••,•••••• 179 Ja och JO Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat
i överensstämmelse med japropositionens innehåll.
El vte omröstningen;
(enligt statsutskottets memorial nr 239).
»Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må
godkänna följande lydelse av § 4 i förslagen till kungörelser med allmänna
grunder för dyrtidstillägg åt vissa grupper av lärare:
Sr (JO. 36
Onsdagen den 15 juni, f. m.
Gemensamma
omröstningar.
(Forts.)
i förslaget till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg
åt lärare vid folk- och småskolor, högre folkskolor, kommunala
mellanskolor och vissa småskoleseminarier:
§4.
Beträffande lärare, som enligt gällande löneförfattning är berättigad
att under tjänstledighet för sjukdom uppbära viss del av den
kontanta minimilönen, skall gälla följande:
1. Under tjänstledighet för offentligt uppdrag äger sådan lärare
uppbära det dyrtidstillägg, som eljest skolat tillkomma honom.
2. Under tjänstledighet av annan anledning än i moment 1 omförmäles
skall det eljest utgående dyrtidstillägget minskas med ett
belopp, som för hel kalendermånad beräknas å nio tiondelar av det i
gällande löneförfattning stadgade avdraget å den kontanta lönen och
efter ett procenttal motsvarande femtiofem hundradelar av grundtalet.
Avdrag å dyrtidstillägg, som nyss sagts, göres endast för ledighet
under fortgående lästermin och icke med högre belopp än hela
det till läraren under den tid, för vilken avdraget göres, eljest utgående
dyrtidstillägget. För del av kalendermånad beräknas avdragets
storlek, som om varje månad innehölle trettio dagar.
i förslaget till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg
åt lärare vid privatläroverk:
§4.
Tillfällig, av vederbörligen styrkt förfall förorsakad frånvaro
från undervisningen, icke överstigande sammanlagt åtta dagar av
den tid, utbetalningen avser, må icke föranleda avdrag å det vederbörande
eljest tillkommande dyrtidstillägg. I andra fall av ledighet
skall utgå dyrtidstillägg, minskat i samma proportion som avlöningen
avkortas under ledigheten.
i förslaget till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg
åt lärare vid folkhögskolor:
§4.
Lärare, som är tjänstledig för offentligt uppdrag, äger utan hinder
av sådan ledighet uppbära det dyrtidstillägg, som eljest skolat
tillkomma honom. Till lärare, som är tjänstledig av annan anledning,
skall utgå dyrtidstillägg, minskat i samma proportion som avlöningen
avkortas under ledigheten, röstar
Ja:
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat
följande lydelse av § 4:
Onsdagen den 15 juni, f. in.
87 Nr (JO.
i förslaget till kungörelse med allmänna grunder för dyrtids- Gemensamma
tillägg åt lärare vid folk- och småskolor, högre folkskolor, kommuHala
mellanskolor och vissa småskoleseminarier: 1 or
§ 4.
1. Till lärare, som enligt gällande författningar är berättigad
att under tjänstledighet för sjukdom, för tjänstgöring till rikets försvar
eller för att på grund av särskilt förordnande eller val fullgöra
offentligt uppdrag, uppbära viss del av den kontanta minimilönen,
utgår dyrtidstillägget oavkortat under tiden för tjänstledigheten.
2. Är lärare tjänstledig av annan anledning än i moment 1 omförmäles,
skall det eljest till honom utgående dyrtidstillägget minskas
med ett belopp, motsvarande dyrtidstillägget för icke familjeförsörjande
kvinnlig vikarie under 25 år, dock att avdrag icke må göras
under ferier och icke med högre belopp än hela det till läraren under
den tid, för vilken avdraget göres, eljest utgående dyrtidstillägget.
För del av kalendermånad beräknas avdragets storlek, som om varje
månad innehölle trettio dagar.
i förslaget till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg
åt lärare vid privatläroverk:
§ 4.
Lärare, som på grund av sjukdom åtnjutit tjänstledighet eller
som varit hindrad att tjänstgöra på den grund, att tjänstgöringen
vid skolan i anledning av rådande smittsam sjukdom måst för någon
tid inställas, skall icke för denna tid vidkännas avdrag å beloppet
av honom eljest tillkommande dyrtidstillägg. Annan tillfällig av
vederbörligen styrkt förfall förorsakad frånvaro från undervisningen,
icke överstigande sammanlagt åtta dagar av den tid, utbetalningen
avser, må icke heller föranleda avdrag å det vederbörande eljest tillkommande
beloppet. I andra fall av ledighet än nu nämnts skall
dyrtidstillägget minskas i samma proportion som förhållandet mellan
den avlöning, som skolat utgå, därest läraren icke åtnjutit dylik ledighet,
och den under ledigheten uppburna avlöningen.
i förslaget till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg
åt lärare vid folkhögskolor:
§4.
Lärare, som är tjänstledig på grund av styrkt sjukdom eller för
tjänstgöring till rikets försvar eller för att, på grund av särskilt
förordnande eller val, fullgöra offentligt uppdrag, äger att utan hinder
av sådan ledighet uppbära det dyrtidstillägg, som eljest skolat
tillkomma honom. Till lärare, som har tjänstledighet av annan anledning,
skall utgå dyrtidstillägg, minskat i samma proportion som
förhållandet mellan den avlöning, som skolat utgå, därest han icke
åtnjutit sådan ledighet, och den avlöning, som jämlikt Kungl. Maj :ts
beslut eller gällande löneförfattning skall under sådan tjänstledighet
utgå.»
Jfr 60. 88
Onsdagen den 15 juni, f. m.
Gemensamma
omröstningar.
(Veris-)
Sedan voteringssedlama blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från första kammaren ingått, att
voteringssedlama för den omröstning,, varom här vore fråga, jämväl
därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och uppräkning, och
befanns att omröstningen utfallit med 100 Ja och 55 Nej.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kam- *
maren samtidigt anställd, hade utfallit med . 74 Ja och 21 Nej
vadan, då därtill lades andra kammarens
röster eller............. . 100 Ja och 55 Nej,
sammanräkningen visade..........174 Ja pcb 76 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med japropositionens innehåll.
Tölyte omröstninge|i:
(enligt statsutskottets memorial nr 240).
»Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må
avslå herr C. 6. Ekmans m. fl. och herr Å. V. Sävströms m. fl. ovanberörda
motioner, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vjgper Nej, hpr riksdagen, i likhet med ähdrp kammaren, beslutat,
att till understöd åt pybterbetSEämnderna samt till åtgärder, avseende
att främja den uppgift, sorn åligger dessa nämnder i enlighet
med i ovanberörda motioner angivna grunder pcb de närmare bestämmelser,
som må av Kungl. Maj;t fastställas, bevilja
a) på tiUäggsstat för å? 1921 ett förslagsanslag, högst, 50,000
kronor; samt
b) å 1922 års stat ett förslagsanslag, högst, 100,000 kronor.»
Sedan voteringssedlama blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från första kammaren ingått, att
voteringssedlama för den omröstning, varom här vore fråga, jämväl
därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och uppräkning, och
befanns att omröstningen utfallit med 72 Ja pcb 96 Nej.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kam
-
maren samtidigt anställd, hade utfallit med . 64 Ja och 50 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens
röster eller............. . 72 Ja och 96 Nej,
sammanräkningen visade.......... 136 Ja och 146 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga hlivit av riksdagen fattat i
överensstämmelse med nejpropositionens innehåll.
Ousdngen den 15 juni, f. m.
89 Nr
Trettonde omröstningen:
(enligt bankoutskottets memorial nr 75, punkt 1).
»Den, som i likhet med första kammaren vill bifalla vad utskottet
hemställt eller att riksdagen må i nedannumnda delar godkänna
följande lydelse av den vid avlöningsreglementet för befattningshavare
vid riksdagens verk fogade tjänsteförtecknjngen:
Riksbanken.
Huvudkontoret.
50 tjäpste?»än (1 aktuarie, 1 kontrollant å utrikesavdelnipgen,
l arkivarie, 2 registratorer, 4 revisorer, 8 kassörer, 1 föreståndare
för sedelräkningsavdelningen, 1 föreståndare för mynträkningsavdelrungen,
2 korrespondenter qpb 29 bokhållare) . . A 14
Avdelningskontoret i Göteborg,
8 tjänstemän (1 revisor, 1 registrator, 1 korrespondent, 3 kassörer
och 2 bokhållare)..................A 14
Avdelningskontoret i Malmö.
7 tjänstemän (1 revisor, 1 registrator, 1 korrespondent, 2 kassörer
och 2 bokhållare)..................A 14
Riksgäldskontor.
2 revisorer.............. A 14
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren bifallit
utskottets hemställan med följande ändringar i den till avlöningsreglementet
hörande tjänsteförteckningep, nämligen:
under rubriken »Riksbanken, Huvudkontoret»:
att stycket
»50 tjänstemän (1 aktuarie---29 bokhållare) ... A 14»
utbytts mot följande två stycken:
»25 tjänstemän (1 aktuarie, 1 kontrollant å utrikesavdelningen,
1 arkivarie, 2 registratorer, 3 revisorer, 4 kassörer,
1 föreståndare för sedelräkningsavdelningen, 1 korrespondent
och 11 bokhållare)................... A 14
25 tjänstemän (1 revisor, 4 kassörer, 1 föreståndare för
mynträkningsavdelningen, 1 korrespondent och 18 bokhållare) A 13»;
Gemensamma
omröstningar.
(Forts.)
Sr 60. 90
Onsdagen den 15 juni, f. m.
Gemensamma
omröstningar.
(Forts.)
under rubriken ».Riksbanken, Avdelningskontoret i Göteborg»:
att stycket
»8 tjänstemän (1 revisor, 1 registrator, 1 korrespondent,
3 kassörer och 2 bokhållare)...............A 14»
utbytts mot följande två stycken:
»5 tjänstemän (1 revisor, 1 registrator, 1 korrespondent
och 2 kassörer).....................A 14
3 tjänstemän (1 kassör, 2 bokhållare).........A 13»
under rubriken »Riksbanken, Avdelningskontoret i Malmö»:
att stycket
»7 tjänstemän (1 revisor, 1 registrator, 1 korrespondent,
2 kassörer och 2 bokhållare)...............A 14»
utbytts mot följande två stycken:
»5 tjänstemän (1 revisor, 1 registrator, 1 korrespondent,
2 kassörer).......................A 14
2 tjänstemän (bokhållare)...............A 13*;
samt
under rubriken »Riksgäldskontor^»:
att orden
»2 revisorer........ . ............A 14»
utbytts mot orden
»2 revisorer.....................A 13».
Sedan voteringssedlarna blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från första kammaren ingått,
att voteringssedlarna för den omröstning, varom här vore fråga, jämväl
därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 73 Ja och 94 Nej.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kam
-
maren samtidigt anställd, hade utfallit med . 69 Ja och 44 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens
röster eller............_■_ 73 Ja och 94 Nej,
sammanräkningen visade..........142 Ja och 138 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i
överensstämmelse med japropositionens innehåll.
Fjortonde omröstningen:
(enligt bankoutskottets memorial nr 75, punkt 3).
»Den, som i likhet med första kammaren vill bifalla vad utskottet
hemställt eller att beträffande av utskottet föreslagna särskilda
bestämmelser angående tillämpning av avlöningsreglementet för
Onsdagen den 15 juni, f. m.
91 Nr 60.
befattningshavare vid riksdagens verk avd. ’I. Riksbanken’ riks- Gemensamma
dagen må godkänna en med punkt 4 betecknad bestämmelse, så ly- omr6almmJardande:
(Ports.)
’Så länge andre bankosekreteraren C. G. H. Törnebladh kvarstår
i sin nuvarande tjänst, äger han åtnjuta samtliga de förmåner,
som tillkomma befattningshavare i 17 :e lönegraden.’
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring i de av utskottet föreslagna
''särskilda bestämmelser’, att i avd. ’I. Riksbanken’ punkten 4 uteslutits
samt punkterna 5, 6, 7 och 8 erhållit ordningsnumren 4, 5, 6
och 7 respektive.»
Sedan voteringssedlarna blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från första kammaren ingått,
att voteringssedlarna för den omröstning, varom här vore fråga, jämväl
därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 74 Ja och 90 Nej.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av första kam
-
maren samtidigt anställd, hade utfallit med . 78 Ja och 36 Nej,
vadan, då därtill lades andra kammarens
röster eller............ 74 Ja och 90 Nej,
sammanräkningen visade..........152 Ja och 126 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i
överensstämmelse med japropositionens innehåll.
§ 3.
Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets memorial,
nr 62, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
utskottets betänkande nr 48 i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om vissa ändringar i lagen den 11
oktober 1912 om skogsaccis och om virkestaxering ävensom i ämnet
väckta motioner.
§ 4.
Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen:
från statsutskottet:
nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående an -
Nr KO. 92
Onsdagen den 15 juni, f. m.
slag för provisoriska åtgärder beträffande sjukvården inom rikets
ödemarksområden m. m.;
nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till förste provinsialläkare och provinsialläkare m. m.;
nr 325, i anledning av Kungl. Haj :ts framställningar angående
anvisande av medel för övningar och försök med viss teknisk materiel
samt för anskaffning av dylik materiel;
nr 326, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående fullföljandet
av arbetena å vissa befästningsanläggningar;
nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om beviljande
av medel till bestridande av Sveriges andel i kostnader för
Nationernas förbund; och
nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till oförutsedda utgifter;
från bevillningsutskottet:
nr 346, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om allmän fastighetstaxering år 1922 ävensom en i
ämnet väckt motion; ocJ}
nr 352, j anledning av Kungl. Maj tis proposition med förslag
till förordning om taxeringsmyndigheter peh förfarandet vid allmän
fastighetstaxering år 1922 ävensom i ämnet väckta motioner;
från andra lagutskottet:
nr 341, i anledning av dels Kung!- Maj tis proposition med förslag
till lag om arbetstidens begränsning» dels i anledning därav
väckta motioner, dels ock väckta motioner om upphävande eller
suspension av samma lag m. m.;
nr 342, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med
vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring, dels väckt motion
om förlängd giltighetstid för berörda lag, dels ock vackt motion om
förlängd giltighetstid för och utvidgad tillämpning av samma lag;
nr 343, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vid den internationella arbetsorganisationens
konferenser i Washington år 1919 och i Genua
år 1920 fattade beslut, dels ock i anledning därav väckta motioner;
nr 344, i anledning av väckta motioner om omedelbart upphävande
ay lagen om arbetstiden å svenska fartyg eller inställande
tillsvidare av dess tillämpning; och
nr 345, i anledning ay väckta motioner angående lagstiftning till
förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m.;
från jordbruksutskottet:
nr 269, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående disponerande
av 1920 års avkastning av statens hästavelsfond;
nr 274, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående försäljning
av viss Carl Gustafs stads gevärsfaktori tillhörig mark:
nr 275, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående överlåtelse
till Eskilstuna stad av ett kronan tillhörigt markområde;
Onsdagen de» 15 jnni, f. in.
93 Nr (JO.
nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 12, 52 och 60 §§ i lagen den 23 oktober
1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;
nr 284, i anledning av Kungl. Maj:ts propsition angående ändrade
villkor för lån från täckdikningslånefonden m. m.;
nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till befrämjande av lufttrafik;
nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar;
nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i statsverkspropositionen
dels ock i propositionen nr 2 om tilläggsstat för år 1921
gjofda fråmställningar om anslag till lantmäteriundervisnitigens ordnande
och bedrivande; och
nr 347, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till staden Marstrand av ett kronan tillhörigt område å
Marstrandsön;
från statsutskottet:
nr 8 A, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1922 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet
;
nr 8 B, angående regleringen av utgiftérfia under tilläggsstatenS
för åt 1921 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet
;
nr 324, i anledning aV Ktthgl. Maj :ts framställningar angående
vissa anslag till sjökartevérket järn te. en i älnnét väckt motion; och
nr 333, i anledning aV Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för tecknande av aktier i aktiebolaget Spetsbergens svenska kolfält;
samt
från bankoutskottet:
nr 340, angående vidtagande av åtgärder beträffande utlåniugsrörelsén
till enskilda järnvägar; och
nr 353, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner dels med
förslag till lag om vissa ändringar i lagen den 11 oktober 1907 angående
civila tjänstinnnehavares rätt till pension, dels ock rörande
vissa framställningar angående det civila pensionsväsendet.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1,27 e. m. för att
åter sammanträda kl. 8 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.
In fidem
Ver Cronvall.
Nr GO. 94
l\----
Onsdagen den 15 juni, e. m.
Onsdagen den 15 juni, e. m.
Kl. 8 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och tjänstgjorde
enligt herr talmannens förordnande på grund av förfall för
sekreteraren undertecknad vid protokollet.
§ I
Anmäldes
och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 334, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omläggning av budgetåret;
nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
telefon- och telegramavgifterna för tiden från och med den 1 juli
1921 m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
nr 336, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för täckande av driftförlust vid postverket under år 1920:
nr 337, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1921—1922 åt
dels kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt
kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare
av prästerliga emeritilöner; och
nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till grunder för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret 1921
—1922 åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt
åt kontraktsprostar och -vissa extra ordinarie präster.
§ 2.
Till bordläggning anmäldes:
Statsutskottets memorial:
nr 216, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
statsutskottets förslag till sammanjämkning mellan kamrarnas stridiga
beslut i fråga om anslag för barnmorskeundervisningen; och
nr 241, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående
dyrtidstillägg åt vissa lärarinnor vid fackskolan för huslig ekonomi
i Uppsala samt vid tre läroanstalter för utbildande av lärarinnor i
handarbete;
Onsdagen den 15 juni, c. in.
95 Nr <10.
Bevillningsutskottets betänkanden:
nr 63, angående beräkning av bevillningarna för år 1922; och
nr 64, angående beräkning av viss bevillning å tilläggsstaten
för år 1921, m. m.; samt
Jordbruksutskottets memorial, nr 83, angående beviljande för
innnevarande års riksdag av visst belopp till gratifikationer åt
tjänstemän hos jordbruksutskottet.
§ 3.
Herr talmannen tillkännagav, att enligt överenskommelse mellan
kamrarnas talmän gemensam votering komme att anställas lördagen
den 18 innevarande juni angående det i statsutskottets memorial nr
241 omförmälda ärendet.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 8,7 e. m.
In fidem
Martin Seth.