RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1921. Andra kammaren. Nr 29.
Fredagen den 15 april.
Kl. 3 e. m.
§ 1.
Justerades protokollen för den 8 och den 9 innevarande april.
§ 2.
Herr statsrådet Ericsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr
350, angående lönereglering för arméns och marinens personal
m. m.; och
■nr 351, med förslag till kungörelse angående dyrtidstillägg åt
fast anställt manskap vid armén och marinen m. fl.
Nämnda propositioner hlevo på begäran bordlagda.
§ 3.
.Föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna
nr 316 av herr Hage m. fl. och nr 317 av herr Hallén;
och hänvisades desamma, i vad de anginge pensions- och indragningsstaterna,
till bankoutskottet, såvitt de rörde jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet samt i övrigt till statsutskottet.
§ 4.
Vidare föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden
nr 44—49, bevillningsutskottets betänkanden nr 21—23 och
andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.
§ 5.
Ordet lämnades härefter till
Herr förste vice talmannen Hamilton, som yttrade: Jag
får hemställa, att kammaren måtte besluta att främst bland två
gånger bordlagda ärenden på morgondagens föredragningslista uppföra
bevillningsutskottets betänkande nr 22, därefter bevillningsutskottets
betänkande nr 23 samt därefter övriga ärenden i den
ordning, vari de äro upptagna å dagens föredragningslista.
Denna hemställan bifölls.
Andra hammarens protoholl 1021. Nr 29.
1
Jlr 29. 2
Fredagen den 15 april.
§ 6.
Avgåvos följande motioner, nämligen av:
herrar Billqvist och Rydén, nr 318, i anledning av Kung!
Maj :ts proposition, nr 343, angående dyrtidstillägg åt lärare vid
vissa statsunderstödda undervisningsanstalter;
herr Olsson i Ramsta m. fl., nr 319, i anledning av Kung!
Maj :ts proposition, nr 202, med förslag till förordning angående
understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda
landskommuner; samt
herr Eriksson i Grängesberg:
nr 320, i anledning av Kung! Maj:ts förenämnda proposition
nr 343; och
nr 321, i anledning av Kung! Maj:ts proposition, nr 341,
angående dyrtidstillägg åt vissa lärare vid lantmannaskolor och
lanthushållsskolor samt lantbruksskolor.
Nämnda motioner bordlädes.
§ 7.
Härpå föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 400, innefattande delgivning av nämnda kammares
beslut över dess första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 14, i anledning
av väckt motion angående kyrkomötets beslut rörande ny
psalmbok; och beslöt andra kammaren hänvisa detta ärende till sitt
första tillfälliga utskott.
§ 8.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 122, till Konungen, i anledning av Kungl.
Maj :ts i propositionen nr 2 om tilläggsstat för år 1921 gjorda
framställning om anslag för inventering av odlingsjord å enskild
mark i vissa socknar i Norrland.
§ 9.
Till bordläggning anmäldes:
bankoutskottets memorial, nr 26, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande mom. j) under punkt 10) av bankoutskottets
utlåtande nr 25 angående vissa framställningar rörande
elfte huvudtiteln, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna;
första
lagutskottets utlåtande, nr 29, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om utmätningsed m. m.;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning och förslag till ändring av vatten
-
Fredagen den 15 april. 3
lagens bestämmelser om vitsord till vattenregleringsföretag med
tvångsdelaktighet;
nr 19, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen om sjukkassor
den 4 juli 1910 samt till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen
om understödsföreningar den 29 juni 1912, dels ock väckt motion om
viss ändring i förstnämnda lag;
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skolplikt
beträffande undervisning i slöjd; och
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om skyldighet för landstingsområde och stad, som ej i landsting
deltager, att bidraga till kostnaden för vård av blinda med
komplicerat lyte;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån
ur undsättningsfonden för beredande av möjlighet att medgiva anstånd
med amortering under år 1921 av lån från fiskerilånefonden;
nr
35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lån ur statens domäners fond till Torne och Muonio gränsälvars
strömrensningsaktiebolag; och
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedläggande
av rättegång om bättre rätt till krigsmanshushemmanet
Vt mantal Fliselycke nr 1 i Kronobergs län; samt
andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7,
i anledning av herrar Kloos och Holmgrens motion, nr 248, om
skrivelse till Kungl. Maj :t angående Karlskrona stads och marinens
gemensamma brandskydd.
§ 10.
Justerades protokollsutdrag.
§ 11.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Olsson i Ram sta under 7
Pettersson i Vråtsered » 5
Flognfält » 6
Jonsson i Mörkhult » 5
Hansson i Trollhättan » 3
Andersson i Knäppinge » 5
Andersson i Prästbol » 8
,r fr. o. m. den 18 april,
» » 18 »
18
18
18
18
16
och
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,18 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
>’r 39.
Nr 29. 4
Lördagen den 16 april, f. m.
Lördagen den 16 april, f. ni.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 350, angående lönereglering för arméns
och marinens personal m. m.; och begärdes ordet därvid av
Herr Thorsson, som yttrade: Herr talman! Jag skall
be alt något få beröra det ämne, som ligger till grund för den nu
föreliggande propositionen. Jag har vid två föregående tillfällen under
denna riksdag uttalat tveksamhet, huruvida riksdagen skulle under
innevarande år giva sig in på att reglera lönerna för ifrågavarande
befattningshavare på grund av denna frågas stora omfattning.
Vi ha nu erhållit en proposition, som innehåller icke mindre än 468
sidor med, förutom en omfattande text, en orimlig hop av tabeller
med uppställningar av hela detta omfattande spörsmål. Själva propositionens
storlek anger ju, av vilken omfattning det här ärendet
är. Jag har icke lyckats få tid att taga del av dess detaljer, först
i samma ögonblick som ärendet remitteras möta vi det utdelat på
kammarens hord, men i propositionen förekomma ett par sammandrag
som visa, att de ordinarie avlöningskostnaderna enligt denna proposition
skulle uppgå till icke mindre än 70 miljoner kronor förutom
en del andra löneomkostnader, som icke stå angivna i huvudsammandraget.
Jag kan icke underlåta att, så som hela denna fråga ligger,
anhålla, att. statsutskottet ville med synnerlig omsorg pröva det föreliggande
ärendet särskilt ur synpunkten, att statsverket icke måtte
bindas vid så orimliga kostnader, som här ifrågasättas, utan försöka
att skjuta på detta ärende, så att denna definitiva lönereglering kommer
fram först i samband med organisationen av armén och flottan.
Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt hänvisa ifrågavarande
proposition, i vad den anginge pensionsförhållanden, till bankoutskottet
och i övrigt till statsutskottet.
Till utskotten skulle jämväl överlämnas det i anledning av
propositionen inom kammaren nu avgivna yttrandet.
Kungl. Maj:ts proposition, nr 351, med förslag till kungörelse
angående dyrtidstillägg åt fast anställt manskap vid armén
och marinen m. fl., som nu föredrogs, remitterades till statsutskottet.
§ 2.
Härefter föiedrogos var för sig de på kammarens bord liggande
motionerna; och hänvisades därvid
Lördagen den 16 april, f. in.
5 Nr 39.
till statsutskottet motionerna:
nr 318, av herrar Billqvist och Rydén;
nr 319, av herr Olsson i Ramsta m. fl.; och
nr 320, av herr Eriksson i Grängesberg; samt
till jordbruksutskottet motionen nr 321, av herr Eriksson
i Grängesberg.
§ 3.
Föredrogs bankoutskottets memorial, nr 26, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut rörande mom. j) under punkt 10) av
bankoutskottets utlåtande nr 25 angående vissa framställningar
rörande elfte huvudtiteln, innefattande anslagen till pensions- och
indragningsstaterna.
Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.
§ 4.
Vidare föredrogos, men bordlädes åter första lagutskottets utlåtande
nr 29, andra lagutskottets utlåtanden nr 18—21, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 34—36 och andra kammarens tredje
tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.
§ 5.
Till avgörande förelåg nu bevillningsutskottets betänkande, nr
22. i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändring i
gällande bestämmelser om glidande tullsatser för vissa slag av
spannmål m. m., ävensom i ämnet väckta motioner.
I en den 11 februari 1921 dagtecknad, till bevillningsutskottet
hänvisad proposition, nr 81, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bifogat utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, för riksdagen framlagt följande, av
utskottet i dess förevarande betänkande under A) och B) återgivna
förslag, nämligen att riksdagen måtte
A) besluta sådan ändring av de för tiden 1 juni 1920—31 maj
1922 antagna bestämmelser angående glidande tullsatser för vissa
slag av spannmål m. m.,
att perioderna för importprisets beräknande skulle bestå av en
kalendermånad, dock att, vad anginge den månad, varunder riksdagens
beslut om ändringen delgåves Kungl. Maj.-t, importpriset
måtte beräknas för del av samma månad;
att vid tullsatsens fastställande avdrag från det inhemska normalpriset
icke skulle ske; och
att maximibegränsning av tullsatsen icke skulle ifrågakomma;
samt
B) fastställa ändrad lydelse av vissa rubriker i tulltaxan i
enlighet med vid nämnda protokoll såsom bilaga B fogat förslag
Ang. glidande
tuUsaiser för
vissa slag av
spannmå i
771. 771.
Nr 2». 6
Lördagen den 16 april, f. tn.
Ang. glidande
tullsatser för
vissa slag av
spannmål
m. m.
^ (Forte.)
att tillämpas från och med den dag, ändringarna i bestämmelserna
angående glidande tullsatser trädde i kraft, till och med den 3''1
maj 1922.
Till utskottet hade jämväl överlämnats och i sammanhang
med förenämnda proposition till behandling upptagits
dels en i anledning av propositionen inom första kammaren
väckt motion, nr 182, av herr Heyman;
dels ock följande tidigare inom riksdagen väckta motioner,
nämligen:
de likalydande motionerna:
nr 55, i första kammaren av herr Sederholm in. fl., och nr 187,
i andra kammaren av herr Nilsson i Landeryd m. fl.; samt
nr 117, i första kammaren av herr Wohlin m. fl., och nr 183,
i andra kammaren av herr Ericson i Oberga m. fl.; ävensom
motionerna inom andra kammaren:
nr 180, av herr Lindman m. fl.; och
nr 193, av herr Broander m. fl.
Utskottet hemställde,
1) att riksdagen måtte, med bifall till Kung! Maj:ts i föreliggande
proposition framställda ovan under A) återgivna förslag
samt med anledning av vissa i motionerna I: 55 av herr Sederholm
m. fl. och II: 187 av herr Nilsson i Landeryd m. fl., I: 117
av herr Wohlin m. fl. och II: 183 av herr Ericson i Oberga m. fl
samt II: 180 av herr Lindman m. fl. framställda yrkanden ävensom
med avslag å motionen II: 193 av herr Broander m. fl., besluta
sådan ändring av de för tiden 1 juni 1920—31 maj 1922
antagna bestämmelser angående glidande tullsatser för vissa slag av
spannmål m. m.,
att perioderna för importprisets beräknande skulle bestå av
en kalendermånad, dock att, vad anginge den månad, varunder riksdagens
beslut om ändringen delgåves Kungl. Maj:t, importpriset
måtte beräknas för del av samma månad,
att vid tullsatsens fastställande avdrag från det inhemska normalpriset
icke skulle ske, samt
att maximibegränsning av tullsatsen icke skulle ifrågakomma;
2) att ''riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts i föreliggande
proposition framställda, ovan under B) omförmälda förslag
icke kunnat oförändrat bifallas, samt med avslag å motionen
I: 182 av herr Heyman, måtte
dels för sin del besluta ytterligare sådan ändring av de för
tiden 1 juni 1920—31 maj 1922 antagna bestämmelser angående
glidande tullsatser för vissa slag av spannmål m. m.,
att vid införsel till riket under samma tid av mjöl eller gryn
av vete, råg eller korn samt vid införsel av malt eller av till tulltaxans
rubrik 149 hänförligt bröd skulle erläggas en tullsats, som,
utöver ett fast grundbelopp av 1 krona 50 öre, utgjorde den för
omalet vete samtidigt gällande tullsatsen ökad med 35 procent,
7 Nr 29.
Lördagen den 16 april, f. m.
samt att nu ifrågavarande tullsats skulle uttryckas i jämnt femtal
öre ock vid kekov avrundas till närmast Högre femtal, vissa slag av
dels ock för sin del fastställa, att tillämpas från ock med den spannmål
dag, ändringarna i bestämmelserna angående glidande tullsatser m. m.
trädde i kraft, till ock med den 31 maj 1922, följande (Forts.)
Förslag
till
ändrad lydelse av vissa rubriker i tulltaxan.
Kvantitet |
Tullsats |
|||
Kronor |
ö. |
|||
A. Spannmål m. m. Spannmål: |
||||
om alen: |
||||
74 a |
råg, vete och korn: tull utgår, där vederbörligen |
|||
74 b |
ärter och bönor, tjänliga till människoföda . . . |
100 kg |
3 |
70 |
75 |
havre; ävensom vicker, sojaböner samt andra är-ter och bönor, ej till nästföregående rubrik |
fria |
||
76 |
malt, även krossat: tullsatsen är lika med''den |
|||
77 |
majs................ < . . . |
— |
fri |
|
78 |
andra slag................. |
100 kg |
3 |
70 |
malen: |
||||
79 a |
gryn och havre............... |
100 kg |
3 |
50 |
79 b |
gryn av råg, vete eller korn samt mjöl av råg. |
|||
79 c |
gryn, andra slag: mjöl, andraslag; ävensom mjöl |
100 kg |
6 |
50 |
80 |
Ris — — — — — — — — — — — |
|||
149 |
Bröd, alla slag, ej särskilt nämnt: tullsatsen är lika |
Nr 29. 8
Lördagen den 16 april, f. m.
tullsatser1 för 3) att de i punkten 1) omnämnda motionerna — med undan
inäsa
slag av tåg av sista punkten av den i motionen nr 180 av herr Lindman
spannmål m. fl. gjorda hemställan — i den mån desamma icke besvarats
m. m. genom vad utskottet under 1) eller 2) hemställt, icke måtte föranleda
(Forte.) någon riksdagens åtgärd.
Därjämte anmälde utskottet i en med 4) betecknad punkt, att
utskottet i annat sammanhang avgåve yttrande i anledning av
vad i motionen II: 180 av herr Lindman m. fl. i sista punkten hemställts.
Vid betänkandet voro fogade reservationer:
av herrar Röing, Gustaf Nilsson och Örne, som föreslagit,
a) att riksdagen måtte, med avslag å Kungl. Maj:ts föreliggande
proposition ävensom å motionerna I: 55 av herr Sederholm
m. fl. och II: 187 av herr Nilsson i Landeryd m. fl., I: 117 av
herr Wohlin m. fl. och II: 183 av herr Ericson i Oberga m. fl.
samt II: 180 av herr Lindman m. fl. — med undantag av sista punkten
av den i sistnämnda motion gjorda hemställan — samt med anledning
av motionen II: 193 av herr Broander m. fl., för sin del
besluta, att från dag under innevarande år, som Kungl. Maj:t bestämde,
förordningen den 21 augusti 1919 angående glidande tullsatser
för vissa slag av spannmål (nr 567) samt kungörelsen den 21
augusti 1919 angående vissa ändringar i förordningen den 9 juni
1911 med tulltaxa för inkommande varor (nr 568) skulle upphöra
att gälla; samt
b) att herr Heymans motion I: 182 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
av herrar Sandler, Eriksson i Grängesberg, Bärg och Johansson
i Kullersta, vilka ansett, att utskottet bort hemställa om följande
lydelse av punkterna 1) och 2) i utskottets förslag:
1) att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts i föreliggande
proposition framställda, ovan under A) återgivna förslag
samt med anledning av vissa i motionerna I: 55 av herr Sederholm
m. fl. och II: 187 av herr Nilsson i Landeryd m. fl., I: 117 av
herr Wohlin m. fl. och II: 183 av herr Ericson i Oberga m. fl.
samt II: 180 av herr Lindman m. fl. framställda yrkanden ävensom
med avslag å motionen II: 193 av herr Broander m. fl., besluta sådan
ändring av de för tiden 1 juni 1920—31 maj 1922 antagna bestämmelser
angående glidande tullsatser för vissa slag av spannmål
in. m.,
att perioderna för importprisets beräknande skulle bestå av en
kalendermånad, dock att, vad anginge den månad, varunder riksdagens
beslut om ändringen delgåves Kungl. Maj:t, importpriset
måtte beräknas för del av samma månad; samt
2) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts i
föreliggande proposition framställda, ovan under B) omförmälda
förslag icke kunnat oförändrat bifallas, måtte fastställa, att till
-
Lördagen den 16 april, f. m.
9 Nr 29.
lämpas från och med den dag, ändringarna i bestämmelserna angå- Anf- glidande
ende glidande tullsatser trädde i kraft, till och med den 31 maj m
1922, följande spannmål
Förslag
till
ändrad lydelse av vissa rubriker i tulltaxan.
fForts.)
Kvantitet |
Tullsats |
|||
för tullbe- |
||||
Kronor |
ö. |
|||
räkningen |
||||
A. Spannmål m. m. |
||||
Spannmål: |
||||
omalen: |
||||
74 a |
Råg, vete och korn: tull utgår, där vederbörligen |
|||
fastställt importpris för vete med en krona el-ler mera för 100 kilogram understiger fastställt |
||||
inhemskt grundpris för sådan vara och tullsat- |
||||
sen utgör ett av Konungen för kalendermånad 3 kronor 70 öre för 100 kilogram; |
||||
74 6 |
ärter och hönor, tjänliga till människoföda . . . |
100 kg |
3 |
70 |
75 |
havre; ävensom vicker, sojabönor samt andra är- |
|||
ter och bönor, ej till nästföregående rubrik |
— |
fria |
||
76 |
malt, även krossat: tullsatsen är lika med den |
|||
för gryn av råg, vete eller korn gällande; |
||||
77 |
majs.................... |
— |
fri |
|
78 |
andra slag................. |
100 kg |
3 |
70 |
malen: |
||||
79 a |
gryn av havre............... |
100 kg |
3 |
50 |
79 b |
gryn av råg, vete eller korn samt mjöl av råg, |
|||
vete eller korn: tullsatsen utgör ett av Ko-nungen för kalendermånad eller del därav an- |
||||
givet, i jämnt femtal öre uttryckt belopp, som |
||||
samtidigt gällande tullsats; |
||||
79 c |
gryn, andra slag; mjöl, andra slag; ävensom mjöl |
|||
av arrowrot och andra vegetabilier, ej till an-nan rubrik hänförligt........... |
100 kg |
6 |
50 |
|
80 |
Ris — — — — — — — — — — — |
|||
149 |
Bröd, alla slag, ej särskilt nämnt: tullsatsen är lika |
|||
med den för mjöl av råg, vete eller kom gällande. |
Nr 29. 10
Lördagen den 16 april, f. m.
Ang. glidande av herr Rosén, som instämt i de av herr Sandler m. fl. i ovan
omförmälda reservation gjorda yrkanden; samt
?)v8SOj b lag av
spannmål av herr Månsson i Hagaström, som yrkat avslag å Kungl.
™" Maj :ts ifrågavarande proposition.
(Forts.)
Sedan punkten 1) föredragits, anförde:
Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Hansson:
Herr talman! Då vi i början av februari månad innevarande år
inom departementet voro sysselsatta med utarbetandet av den proposition,
som i dag föreligger till avgörande, hade jag den förhoppningen,
att det skulle lyckas oss att utarbeta ett förslag, varom man i
riksdagen lätt skulle kunna uppnå enighet. Orsakerna till denna
något djärva förhoppning var dels, att jag suttit med i de kommittéer,
som utarbetat förslag till det gällande glidtullsystemet, dels att jag
fattade sommarriksdagens beslut 1919 så, att riksdagen så att säga
givit ett löfte åt Sveriges lantmän att komma i åtnjutande av tullskydd
för den händelse det fastställda normalpriset å vete skulle med
mera än en krona underskrida importpriset.
Förhoppningen om enighet har emellertid icke gått i fullbordan.
Visserligen har utskottsmajoriteten och bland den även de, som motionsvis
framställt betydligt större krav på skydd för brödsädsodlingen,
frånträtt denna sin ståndpunkt och slutit sig till regeringens
förslag. Men det föreligger från utskottets sida icke mindre än fyra
reservationer, och det torde därför vara skäl att innan vi gå till avgörande
av denna fråga något närmare undersöka spörsmålet: föreligger
det verkligen några förhållanden, som påkalla en ändring av
det hittills gällande beräkningssystemet för glidtullar, för den händelse
dylika fortfarande skola användas?
För att hastigt belysa detta spörsmål har jag här på väggen satt
upp en tabell med kurvor, som visa det väsentliga av de förhållanden,
som vi här komma att tala om. .Bland.dessa kurvor stanna vi först
vid den röda linje, som ligger vid 39 kronor 54 öre. Den anger det av
lantbruksstyrelsen beräknade normalpriset för vete under det konsumtionsår,
vi nu leva uti, d. v. s. vete av 1920 års skörd. Under denna
är på ett litet avstånd en prickad- linje, som representerar siffran
37 kronor 56 öre. Det är det grundpris, som med ledning av riksdagens
beslut uträknades så, att från det beräknade normalpriset dragits
av 5 procent. Dessa siffror gälla båda två skördeåret 1920.
Man kan nu fråga sig: huru ställa sig dessa siffror till andra
liknande? Jag vill erinra om att det inlösningspris, som gällde föregående
års skörd för vete, var beräknat till mellan 39 och 41 kronor
och utbetalats med i medeltal 40 kronor 40 öre pr 100 kg. Detta visar,
att det nu beräknade normalpriset ligger något under det föregående
år utbetalta, trots att produktionskostnaderna varit högre.
En annan jämförelse kan göras med våra närmaste grannländer.
När vi den första september 1920 gåvo spannmålsmarknaden fri, fortsatte
Norge och Danmark med leveransplikt för lantmännen och med
de fastställda inlösningsprisen. Det fastställda inlösningspriset på
Lördagen den 16 april, f. m.
11 Nr 29.
vete av 1920 års skörd var för Danmark 43 kronor pr 100 kg. med
någon förhöjning under månaderna efter oktober- såsom ersättning för ritsa slag av
lagringen. I Norge var priset på hösten bestämt till oo kronor pr spannnuii
100 kg., men höjdes under vinterns lopp. m- m
Den
svarta prickade linjen visar det svenska spannmålspriset, (?orts.
alltså det pris, som enligt noteringarna är betalt för det svenska vetet.
Detta pris är uttryckt i ett medeltal per månad. Detta svenska
spannmålspris höll sig under september och oktober vid en siffra av
omkring 49 kronor. Att det kunde pressas ned så pass långt under
importpriset, som låg närmare 60 kronor, berodde på den avsevärda
lagerbehållning, man den tiden hade inne som en rest från föregående
konsumtionsår. Hade denna inte funnits, skull säkerligen de si enska
priserna ställt sig vida högre. Priset höll sig omkring 48—49
kronor till oktober, då det låga importpriset började göra sig gällande.
Det svenska vetepriset föll i november och december. I mitten
av december passerade det det svenska normalpriset och vid årsskiftet
passerade det grundpriset. Sedan föll det ytterligare, så att vi i februari
hade ett pris av omkring 32 kronor pr 100 kg. Den sista
månaden har det åter stigit något. Sedan förslag om tull framlagts,
har detta visat sig verka i någon mån lyftande på priset, då nämligen
kvarnarna blivit angelägna att köpa så mycket vete de kunna, innan
denna tull skulle träda i kraft.
Vi finna alltså, att det svenska vetepriset i februari månad låg
sex ä sju kronor under normalpriset, och likväl trädde de omtalade
glidtullarna icke i verksamhet. Orsakerna härtill äro att söka däri,
att det beslutade glidtullssystemet icke visade sig effektivt, under
nämnda förhållanden med starka och häftiga prisfall. Detta sammanhänger
för övrigt i viss mån med den nyss omnämnda, stora lagerbehållningen
vid årets början. Propositionen upplyser, att denna
behållning av vete och råg utgjorde 78,000 ton, ungefär hälften av
vartdera slaget. Ur konsumentsynpunkt har alltså denna lagerbehållning
verkat gynnsamt, då den bidragit till att hålla priserna nere.
Det svenska vetepriset höll sig emellertid under de första höstmånaderna
vid en siffra, som ligger betydligt över det^ beräknade svenska
normalpriset, varför icke heller producenterna då hade anledning
att klaga.
I diskussionen om orsakerna till det nuvarande läget har man vidare
framfört skörderesultatet år 1920. Härvid skall endast sägas,
att skörden 1920 var ungefär normal, med ett litet plus i fråga om
vete och ett litet minus i fråga om råg. Där finna vi alltså ingen
anledning till förklaring av den situation, som nu råder.
Man har vidare, särskilt å lantmannahåll, gjort gällande, att den
ogynnsamma utvecklingen under januari, februari och mars är beroende
på den väldiga importen av amerikanskt och annat vete. Detta
är inte heller riktigt. Importen uppgick från den 1 september till
den 31 mars till 76,000 ton, under det att importen åren 1913—1914
för samma månader uppgick till 121,000 ton. Även om man härtill
lägger, den lagerbehållning av vete, som fanns den 1 september
1920, komma vi upp till endast 113,000 ton. På den direkta impor
-
Nr 29. 12
Lördagen den 16 april, f. m.
IXÄTfr uPä“dsk Yara kunna alltså de nämnda svårigheterna icke bero.
visso, slag av Uch dock finns i detta sammanhang en sak att lägga märke till. I
spannmål importen har innevarande år ingått 16,000 ton vetemjöl mot normalt
m. rn. 4,000—5,000. Jag vill fästa uppmärksamheten på denna sida av
(>orts.) saken, därför att, såvitt jag ser rätt pa dessa förhållanden, det är
(hiskligt att vi importera övervägande vete, d. v. s. spannmål, och i
mindre mån vetemjöl. Varje mellansvensk lantman har erfarenhet
av, att det svenska vetet är relativt svårsålt. För att få så fint mjöl
som möjligt blandar man in utländsk vara, och därför importeras
spannmål i stället för mjöl. När motsatsen skett, är det icke utan,
ätt den tre eller fyra gånger förstorade mjölimporten medfört vissa
svårigheter. Jag begagnar tillfället påpeka, att man under många
ar haft samma svårigheter i Norge och att det där varit ett intresse
lör lantmännen att härutinnan vinna rättelse.
Huvudskälet till de svårigheter, om vilka jag talat, ligga emellertid
i prisets nedgång på världsmarknaden. Vete kostade i juli föregående
år mellan 60 och 70 kr. och i augusti 59 kr. Sedan började
det stora prisfallet, som fortfor ända in i januari och februari.
Under januari låg priset något över 40 kr. per 100 kg., när varan"
införts i svensk hamn och blivit lastad på järnvägsvagn. Under februari
blev det en ännu kraftigare nedgång, beroende därpå, att på
den svenska marknaden då uppträdde argentinskt vete, som flyttade
ner priset till 32 kr. pr 100 kg. Detta bör icke förbises. Nordamenkanskt
vete höll sig uppe i pris, men våra köpmän importerade icke
från länder, där det var högt pris, utan från länder med billigt pris.
Sedermera har argentinskt vete fallit ytterligare, och för ögonblicket
står priset härå under det svenska priset, vilket säkerligen är att
tillskriva de väntade tullarnas inverkan.
.Vad inträffar, när det blir en sådan lång period av fallande pris
på inhemskt och utländskt vete? Jo, att ingen husmor köper mer än
för veckan, detaljhandlare och grosshandlare lägga upp minsta möjliga
lager, och vetemjölet stannar på kvarnarna. Detta hände under
januari och februari. Kvarnarna blevo överfyllda med mjöl, och de
måste upphöra med alla inköp, naturligtvis jämväl i beräkning, att
prisen skulle falla ännu mera längre fram. Så uppkommo de svårigheter,
som lantmännen runt om i landet mycket beklagade sig över
i början av februari. Dessa svårigheter voro icke uppkonstruerade.
Jag fick mottaga många dylika klagomål av personer,
som eljest icke brukade klaga. De klagade icke närmast
över prisfallet utan däröver att man icke kunde sälja till något pris,
beroende på det nämnda förhållandet, att kvarnarna hade mer än nog
av mjöl. Det blev emellertid ett omslag, när man började vänta, att
det skulle bil tull, och under sista tiden ha kvarnarna köpt in svenskt
vete med nyss nämnt resultat. — Jag kan icke annat än beklaga,
?3? i ena eller andra formen, den kommer så sent,
att icke jordbruket omedelbart far någon nytta härav utan närmast
de, som förarbeta jordbrukets produkter.
Efter denna översikt av förhållandena ber jag att få beröra de
förslag, som från regeringens sida äro framlagda till ändring av glid
-
! Lördagen den 16 april, f. m.
13 Nr 2f».
tullssystemiet. Det första gäller förändring av beräkningstiden. Det bit- glidande
tills gällande systemet, enligt vilket man beräknar importpriset på vete ,u,i*aUfir f°r
på grundval av prisläget under en tremånadersperiod, som ligger två V''t^nnJhl''1
manader tillbaka, bar icke visat sig användbart under en tid med ha m. m.
stigt prisfall. Låt oss tänka, att man med ledning av det verkliga im- (Forts.;
portpriset för oktober, november och december vill bestämma den tull.
som skall utgå i mars, april och maj. Beräkningen ger, som en hastig
blick på priskurvorna anger, till resultat att det beräknade importpriset
kommer att ligga högt över det svenska grundpriset, trots att
det inhemska salupriset är betydligt lägre. — Det förslag, som framlagts
till ändring på denna punkt, avser att man för att få större smidighet
i beräkningssättet och lättare få resultaten att anpassa sig efter
verkligheten i stället för perioder på tre månader skall räkna med
enmånadsperioder. Detta förslag har också vunnit anslutning av alla
utskottsmedlemmar, som anse, att vi fortfarande skola räkna med glidtull.
— Jag blundar icke för det förhållandet, att en så kort period
kan medföra svårigheter. När spannmålsawecklingskommittén på
sin tid föreslog tremånadersperioder, var det just för att få så stabila
och så litet växlande förhållanden som möjligt. I nuvarande situation
torde man dock icke ha annat att göra än att fastställa den kortare
period, som utskottet godkänt.
Den andra förändring, som föreslagits i glidtullsberäkningen. är
borttagande av det avdrag av 5 %, som göres å normalpriset, för att
man skall komma till det grundpris, efter vilket tullen skall utgå.
När man i enlighet med spannmålsavvecklingskommitténs förslag
satt in detta^ moment i beräkningarna, var det under den förutsättningen,
att vi då befunno oss på höjdpunkten av det prisläge, som vi hade
att motse, och att vi stodo inför ett nytt prisfall, som kunde inträffa
när som helst. Det var under förutsättning att man hade att räkna
med ett större prisfall, som man enades om, att dessa 5 % borde dragas
ifrån normalpriset. Men utvecklingen blev en annan. 1919 betecknade
icke höjdpunkten, men nu torde vi ha passerat den. dock
utan att produktionskostnaderna ens för 1921 års skörd avsevärt sjunkit.
Jag vill fästa uppmärksamheten på, att de kostnader, som lantmännen
lagt ut för att producera vete av 1921 års skörd, huvudsakligen
äro nedlagda under 1920 på trädesbeha.ndling, gödsling och sådd
av den jord, på vilken vetet nu växer. Under 1921 tillkommer kostnaderna
för skörd och tröskning, vilka äro relativt små i förhållande
till de förutnämnda omkostnaderna. Vidare utföres större delen av
årets arbete av en arbetspersonal, som under högkonjunkturen i höstas
fick sin avlöning reglerad för ett helt år, varför man härutinnan icke
kan vänta någon nedsättning. Allt detta i förening gör, att man
icke utan vidare kan säga, att de 5 % böra kvarstå.
Men även en annan sak är framhållen i propositionen, nämligen
det sedan gammalt kända förhållandet, att importpriset på utländskt
vete brukar stå något högre än priset på inhemskt. Under månaderna
oktober, november, december och januari har skillnaden mellan
dessa två pris enligt föreliggande noteringar hållit sig emellan 3 ä 5
kr. Denna skillnad har av redan påpekade skäl försvunnit med fe
-
H t 29. 14
Lördagen den 16 april, f. m.
Ang. glidande b r Tiar i och mars. Men när icke sådana förhållanden förefinnas, som
tvlUatser för gjort sjg gällande under de två sista månaderna, föreligger en dylik
mZaannZdV prisskillnad, och den är ur kvalitativ synpunkt berättigad. I Amem.
m. rikas torra klimat blir vetet torrare, det innehåller alltså mindre vat
(Korts.
) ten än det svenska vetet, och man får därför mera mjöl, när det för
males.
Vidare anses det giva vitare och vackrare mjöl än det svenska
vetet. Allt detta gör, att man får räkna med ett högre värde hos
det amerikanska vetet, vilket vid glidtullsberäkningen medför att
priset å svensk vara kommer att i motsvarande grad nedpressas. Med
hänsyn härtill finner jag det riktigast vid avgörandet av frågan, huruvida
5 % fortfarande skola avdragas från det svenska normalpriset,
att nämnda avdrag strykes.
I fråga om förändringarna av glidtullssystemet och beräkningarna
av tullen kan man icke förbigå en sida, som visserligen icke är
föreslagen till förändring i propositionen men framkommit motionsvis,
och det är frågan, om man skall räkna med hela eller halva skillnaden
mellan normal- och importpriset som tull. Då spannmålsavvecklingskommittén
stod inför detta spörsmål, var det ingen, som i den
nedgångsperiod man redan då emotsåg vågade föreslå, att tullen skulle
utgå med hela skillnaden. De, som vilja läsa den motivering kommittén
framlade för sin tankegång, finna denna på sid. 58 och följande
i kommittébetänkandet. Kommittén ansåg, att lantmännen borde bära
en del av de nedgående konjunkturernas påfrestning. När jag nu
hade att framlägga förslag om glidtullar, kunde jag icke frångå den
ståndpunkt jag intagit i kommittén. I tider, då landets arbetare
måste pruta av 15 ä 20 % på sin avlöning, då statstjänstemännens dyrtidstillägg
måste beskäras och då industrien lider under hårt tryck,
måste vi fasthålla vid bestämmelserna från 1919 på denna punkt. Jag
är klar över, att detta tal för många lantmän synes vara ett hårt tal.
Det har framställts i flera motioner, att man i stället för halva borde
beräkna hela skillnaden mellan normal- och importpris som tull.
Det har också klagats över, att icke ens produktionskostnaderna
bli täckta vid det pris, som staten bestämmer för en svensk produkt
av det värde, som brödsäden har. Jag vill i det sammanhanget erinra,
att det svenska normalpriset, beräknat enligt det system riksdagen
en gång godkänt, icke är ett rent produktionspris. Detta normalpris
har tillkommit på det sättet, att medelpriset på vete för åren
1904—1913, vilket var 1G:50 kr., delades på de väsentliga produktionsfaktorerna:
mänsklig arbetskraft, dragare, gödselämnen och ränta.
När vi hade dessa olika produktionsfaktorer klara, satte man in
de värden, som nu finnas, med undantag av räntan, som blev oförändrad.
Det nuvarande normalpriset är sålunda ett efter konjunkturförhållandena
beräknat pris på grundval av det normalpris, som
fanns under tioårsperioden före kriget. Beaktar man denna sak, ser
man sundare på hela frågan. Varje lantman vet, att produktionspriset
växlar från den ene grannen till den andre, och att det är olika i norra
och södra delarna av riket. Därför kunde icke spannmålsavvecklingskommittén
fastslå detta pris utan valde den väg, som 1919 års riksdag
godkände. Jag hyser alltså fortfarande den meningen, att vi icke
''Lördagen den 16 april, f. no.
15 Nr ‘29.
kunna gå utöver en glidtull lika med halva skillnaden mellan importoch
normalpriset. Därför ställdes jag också, när propositionen gjor- ”>so ^ mav
des upp, inför den frågan, om det under dessa förhållanden var be- spannmål
rättigat att låta begränsningen till 3: 70 stå kvar. >»■ m.
Jag har visserligen den uppfattningen, att det ligger någonting (Fort*.;
mycket beaktansvärt i tankegången att hålla det gamla jämviktsläget
mellan lantbrukstullar och industritullar. Men detta jämviktsläge
har under kriget blivit rubbat till lantbrukets nackdel, och
jämviktsläget återställes icke med glidtullar, som uppgå till högst
3,70. Vi äro säkerligen alla överens om, att det hade varit mindre
välbetänkt, om vi under höstmånaderna 1920 måst räkna med en
tull av 3,70, under förhållanden då redan utan denna tull det svenska
vetepriset låg betydligt över normalpriset. Men den tull, som under
vissa tider av året suspenderas helt och ibland utgår med reducerat
belopp, måste, om det skall uppstå jämvikt med de fasta industritullarna,
under andra perioder, då priset är lågt, utgå med ökat
belopp. Den tankegången var för mig bindande, och jag kunde
på denna punkt icke komma fram till annat resultat, än att det var
min plikt att framlägga detta förslag om maximigränsens borttagande.
Jag vill i detta sammanhang peka på en sak, som kanske också
blivit förbisedd. När inträffar det, att en tull av 3:70 på vete
överskrides? Jo, det inträffar först sedan vetepriset på världsmarknaden
gått ned med minst 7:40, under det svenska normalpriset. Det
är alltså i det läget då konsumenterna redan fått en betydlig sänkning
i priset på en nödvändighetsvara, under det att lantmännen
få räkna med pris, vilka ligga betydligt under det beräknade normalpriset,
som detta inträder. Jag kan därför ej finna annat, än
att denna halvdelning av skillnaden mellan det ena och det andra
intresset är berättigad.
Utskottsmajoriteten har föreslagit en liten ändring i mjöltullen. I
propositionen förelåg icke något yrkande om, att denna borde förändras,
utan förutsattes, att mjöltullen fortfarande skulle utgå med 75 %
högre belopp än spannmålstullen. I utskottet och i riksdagen gavs
emellertid uttryck åt den tanken, att vid höga spannmålstullar
sagda beräkningssätt gav en något för hög mjöltull. Jag kan godkänna
den tankegången, och jag har därför intet att anmärka från
denna synpunkt mot det förslag till mjöltullsbestämmelser, som utskottet
bär framlagt.
Utav det förut sagda framgår också, att det finnes vissa skäl,
som tala för någon mjöltull även då spannmålstull icke utgår.
Utskottets förslag innebär i detta hänseende ett uppslag, som jag
tänker mig att tull- och traktatkommittén, om den kommer att
föreslå glidtullar för framtiden, kan behöva fästa all uppmärksamhet
vid. Jag fruktar dock att utskottets förslag, sådant det nu föreligger,
av mången kommer att betraktas som ett försök att på
omvägar införa industritullar och som en onödig skärpning av mjöltullen
och spannmålstullen under 3:70. Sådant läget i dag är, finner
jag det välbetänkt, om även i detta hänseende någon beskäring av
Nr 29. 16
Lördagen den 16 april, f. m.
Ang. glidande utskottets förslag göres. Det har sagts mig, att yrkande i den
tullsatser för riktningen kommer att framställas, och jag har ingenting emot en
spannmål™ beskäring i huvudsaklig överensstämmelse med propositionen även
m. m. på denna punkt.
(Forts.) Jag nämnde inledningsvis att utskottet icke lyckats nå enighet
om denna från många synpunkter svårlösta fråga. Det gläder mig
dock att kunna konstatera, att inom utskottet förefunnits fullständig
enighet att tillstyrka tull. Jag fäster uppmärksamheten på att
även avslagsyrkandet medför tull den 1 juni. Om propositionen,
alltså utskottets förslag, gått igenom så tidigt, att tull kunnat beräknas
från den 15 mars, hade denna uppgått till 3,40 ä 3,50. Om
samma förslag går igenom i dag, få vi en tull som ligger mellan 4
kronor och 4,10. Herr Röings m. fl. reservation leder omedelbart
till en tull på 3,70. Herr Sandlers och medreservanters förslag för
till en tull under närmaste tiden av 3,10 eller 3,20, och herr Månssons
i Hagaström yrkande för till tull den 1 juni — med vilket
belopp kan här ej sägas.
Angående de vägar, man vill gå, är man emellertid av olika
mening. Huvudlinjen synes gälla antingen om det fortfarande skall
vara glidtullar, eller det skall vara en fast tull av 3,70. Till denna
punkt har man sist att taga ställning. Då propositionen skrevs,
ansåg jag mig med respekt för riksdagens beslut om glidtullar under
ytterligare ett år icke kunna föreslå fasta tullar och kunde icke
heller finna det riktigt, förrän priset på världsmarknaden blivit mera
stabiliserat, än vad det nu är. Se vi på priskurvan, så framgår
det av denna, att det ännu icke är lämpligt att införa fasta tullar.
Om också somliga hysa den förhoppningen, att prisen skola falla
vidare, så måste vi ju å andra sidan också räkna med den möjligheten,
att priset på importerat vete kan komma att stiga. Då förefaller
det mig, att man gör klokt i att förbli vid den linje, som riksdagen
redan beslutat.
I spannmålsavvecklingskommitténs betänkande förekommer på
sidan 50 ett yttrande, som jag ber att få erinra om. Där står: »De
sakkunniga ha ingalunda förbisett, att en viss farhåga hos landets
jordbrukare skulle kunna gorå sig gällande med hänsyn därtill, att
det utländska spannmålspriset kan tänkas nedgå så mycket, att med
användande^ av här ovan föreslagna skydd för den inhemska odlingen
denna Kunde komma att ställa sig i hög grad förlustbringande.
Inga tecken synas emellertid de sakkunniga tyda på någon så betydande
nedgång i priserna under den tid, som här varit föremål för
behandling. Det torde därför knappast vara behövligt att redan
nu uppgöra förslag för konstruerade, osannolika förhållanden.» Härefter
tillägger kommittén: »Skulle sådana inträda, torde statsmak
terna
inför desamma, vilka da till sina orsaker ocli verkningar kunna
åtminstone någorlunda överskådas, söka vidtaga de åtgärder, som
visa sig mest ändamålsenliga.»
Jag tror. att den då^ förutsedda situationen nu har inträtt. Det
gäller att med lämpliga åtgärder möta de hotande svårigheter, som
komma över oss. För min del kan jag fortfarande icke annat än
Liirdageu den 16 april, f. m.
17 Nr 2''J.
förmena att de för konsumenterna och producenterna gemensamma An
intressena bäst tillvaratagas, om kammarens beslut kommer att så
nära som möjligt sammanfalla med i propositionen framlagda för- spannmål
slag. m. 7n.
(Torts.)
Herr Hörn g: Jag undrar, herr talman, om icke när vi nu
börja behandlingen av föreliggande utskottsbetänkande och vi åhört
herr statsrådets och chefens för jordbruksdepartementet anförande,
om icke, säger jag, för mången av kammarens ledamöter liksom för
mig bilden av den man framträder, som utarbetade grunderna för den
proposition, som framlades vid 1919 års urtima riksdag och som
innehöll ett förslag att under vissa förhållanden fram till den sista
maj 1922 tillämpa ett glidtullssystem vid import av omalen och
malen spannmål. Den mannen var Alfred Petersson i Påboda. Vi
minnas honom alla som en eminent framstående och skicklig jordbruksminister.
Vi minnas honom alla som en man, varmt intresserad
för jordbruket, för vilket han offrat många av sina bästa år.
Vi minnas honom alla som en man, synnerligen kunnig och erfaren,
icke minst på jordbrukets område. Men samtidigt, mina herrar,
minnas vi honom som en man, som kunde frigöra sig från att se
frågor av liknande art som den föreliggande så gott som uteslutande
ur en klass synpunkt, samtidigt som han hade förmågan att se dylika
spörsmål i sammanhang med andra ekonomiska frågor, till vilka
desamma närmast höra. Det var därför den mannen — han har
beklagligtvis icke blott lämnat riksdagen, utan gått för alltid bort
ur tiden — samtidigt som han kämpade för att under vissa förhållanden
ge jordbruket ett visst skydd, dock under inga som helst
förhållanden ville vara med om att framlägga ett förslag, som gick
längre, än att glidtullarna skulle begränsas till högst 3 kronor 70
öre per hundra kg.
Vi veta också alla, att den nuvarande jordbruksministern är en
person, varmt intresserad för svenskt jordbruk och på detta område
synnerligen kunnig. Men jag måste konstatera av hans anförande
liksom av den föreliggande propositionen, att de synpunkter, som
besjälade den förre jordbruksministern och föranledde honom att
begränsa glidtullarnas storlek under dessa- övergångsår till kronor
3,70, per hundra kilogram icke lyste fram i detta hans anförande,
och det har ju också föranlett honom att framlägga en proposition,
där detta maximum är borttaget och där en så gott som obegränsad
glidtull föreslås,. blott den icke utgör mer än hälften av skillnaden
mellan importpriset och det med tillhjälp av en viss produktionskostnadsformel
uppkonstruerade grundpriset. Och det hesiterade
icke herr statsrådet och regeringen att göra vid ett tillfälle, då
minst 70,000 svenska -arbetare gå arbetslösa och förhållandena i
mångtusen hem redan äro sådana, att de hava svårt att få sina små
tillgångar att räcka till för det allra nödvändigaste.
Jag har redan i min reservation till utskottsbetänkandet uttalat,
att jag helst skulle ha sett att de nuvarande bestämmelserna visavis
glidtullarna -åtminstone inom denna- ram av kronor 3,70 hade fort
Andra
hammarens protokoll 1921. Nr 29. 2
Nr 29. 18
Lördagen den 16 april, f. m.
m. in.
(Forte.)
Ang. glidande farande fått vara gällande för den tid, som 1919 ars riksdag både
lullsatser för gjg jag skulle kunnat vara med om en förändring i enlighet
V‘''ZJZr med den kungl. propositionen inom denna ram — den springande
punkten i 1919 års beslut, herr statsråd, är maximitullens begränsning
till kronor 3,70 — jag skulle utan tvekan just på grund av det
stora prisfallet, som framgår av den kurva, som ni se här å skissen,
kunnat vara med om att acceptera förslaget i den kungl. propositionen,
att förändra bestämmelserna om tidpunkten, när° glidtullen
skall träda i kraft, och jag skulle ävenledes — om också med
en viss tvekan — kunnat vara med om förslaget att borttaga 5-procentavdraget.
Men då regeringen ansett sig böra gå ett steg längre,
nämligen borttaga begränsningen av glidtullens storlek, då är det
mig omöjligt att ge min röst till förmån för den kungl. propositionen.
Herr statsrådet meddelade i början av sitt anförande, att han
sökt läsa ut, vad 1919 års urtima riksdag avsåg med sitt beslut, då
den beslöt införandet av glidtullsystemet, och han läste ut riksdagens
fattade beslut på så sätt, att riksdagen önskade vid ett liknande
tillfälle som det, som inträffat under de sista månaderna, giva jordbruket
ett skydd, varav det vore i behov eller åtminstone ett tullskydd
uppgående till hälften av skillnaden mellan import- och
grundpriset. Ja, man kan söka läsa ut ur ett beslut allt möjligt,
och i synnerhet försöker man läsa ut något som närmast överensstämmer
med ens egen åsikt. Men, herr statsråd, den linje som herr
statsrådet och regeringen nu föreslår, den linjen hade redan föreslagits
vid 1919 års riksdag och blev underkänd av densamma. Herr
statsrådet borde därför icke kunna läsa ut ur majoritetens beslut en
avsikt, som herr statsrådet uppenbarligen har gjort. Att det fanns
bland agrarerna redan vid 1919 års riksdag en stämning för frågans
lösning dels efter denna linje och dels efter en linje, där jordbrukarna
skulle få ännu högre glidtull än hälften av skillnaden
mellan import- och grundpriset, det har herr statsrådet fullständigt
rätt i, men de linjerna godkändes ej av majoritetspartierna i någon
av kamrarna.
Yad visar denna skiss å väggen, mina herrar, som herr statsrådet
bygger nästan hela sitt anförande och sitt ståndpunktstagande
på?" Den visar, mina herrar, att jordbruksministern och regeringen
anse, att en näring, som befinner sig i det lyckliga läge, att
världsmarknadspriset var över grundpriset ända till i januari månad
i år, skall, därför att importpriset sedermera under tre månaders
tid understigit grundpriset, genast erhålla understöd genom
att riksdagen omedelbart skall vidtaga en så extra ordinär åtgärd
som att ändra de bestämmelser, som godkänts av riksdagen 1919
och som den riksdagen ansåg borde vara gällande till den sista
maj 1922.
Jag frågar er, mina herrar, om inte den kurvan a skissen i
stället blott visar en enda sak, och det är, att riksdagen på grund
av prisnivåns starka fall bör godkänna den ändring i de nu gällande
bestämmelserna, som är i överensstämmelse med. kungl. proeositionens
hemställan i första punkten, nämligen att glidtullen skall snab
-
Lördagen den 16 april, f. m.
19 Nr 29.
hare kunna tråda i kraft, än vad nuvarande bestämmelser medgiva.
Det är det enda denna tabell visar, den varken visar, att någon and
ring
i 5 X-avdraget behöves, eller att maximum i glidtullens stor- spannmål
lek bör borttagas. m- m
Och
varför kan jag då, mina herrar, icke vara med om att ge (Forts.)
min röst till förmån för Kungl. Maj ds hemställan? Anledningarna
därtill äro många, men jag skall begränsa mig, herr talman, till
att endast angiva några av de viktigaste skäl, som föranlett mig att
uti bevillningsutskottet yrka avslag å Kungl. Maj :ts proposition, och
detta alldeles speciellt vad förslaget om upphävande av maximitullbestämimelsen
beträffar.
Det är uppenbart, att majoriteten inom svenska riksdagen på
1880-talet, när det protektionistiska systemet infördes, försökte att
lägga tullar på jordbruksalster och industrialster på så sätt, att man
genom väl avvägda tullar belastade den ena näringen i ett visst
förhållande till den andra. Jag är den förste, som medger, att det
icke lyckades att på den tiden åstadkomma ett väl avvägt tullsystem,
och riksdagen har ju också beslutat, att en utredning skall
göras, som bl. a. eventuellt påvisar dessa brister; och tull- och
traktatkommittén håller soim bekant på med detta arbete. Men jag
frågar er då, mina herrar, är det riktigt att, under det att. detta
förutsättningslösa arbete pågår i tull- och traktatkommittén, göra
sådana ändringar i tulltaxan vid så ytterst viktiga tullrubriker, som
tullsatsernas storlek för malen och omalen spannmål, att man på
något sätt rubbar den belastning, som en viss spannmålstull utgör
för industrien? Det kan icke vara riktigt annat än under alldeles
exceptionella förhållanden, men denna kurva å skissen visar just,
att vi ej leva under sådana exceptionella förhållanden, då nämligen
först i januari månad eller för tre månader sedan importpriset understigit
grundpriset.
Jag skulle kunna framdraga många exempel på andra näringar
i vårt land, som arbeta under minst lika ogynnsamma förhållanden
som jordbruket, vilken näring, som sagt, först för några månader
sedan korn i ett sådant läge, att produktionspriset på deras
produkter översteg världsmarknadspriset. En mängd svenska industrier
ha under mycket längre tid fått kämpa en svår kamp mot
utländsk konkurrens tillfölje valutaförhållandena och annat, och ha
utan tvivel minst lika stora svårigheter som någonsin jordbruket.
Men detta har, trots att jag själv är näringsidkare, åtminstone icke
föranlett mig att vara med om några som helst rubbningar i nu
gällande tullsystem, förrän tull- och traktatkommitténs betänkande
föreligger. Detta var en av anledningarna, varför jag för ett nar
månader sedan gav min röst till förmån för avslagsyrkandet å förhöjda
industritullar och som nu föranleder mig att motsätta mig
yrkandet på borttagandet av bestämmelsen om glidtullens begränsning.
En annan anledning är den, att om man skall acceptera ett
sådant förslag som Kungl. Maj ds, så måste man, mina herrar, vara
bergsäkert övertygad om att den produktionsformel, som användes
Nr 29. 20
Lördagen den 16 april, f. ra.
Ang. glidande för att uträkna produktionskostnadspriset, skall vara fullständigt
tullsatser för oangr}p|)ar och således fullt pålitlig. Är denna produktionsV\yanrmå™
formel sådan? Nej, förvisso icke. Det har påvisats redan vid 1919
m. to. års riksdag, vilka brister som vidlåda denna produktionsformel; vi
(Forte.) känna alla till denna formel, och jag kan upplysa kammarens ledamöter
om att herr Nanneson, vilken torde vara den, som konstruerat
denna formel, inbjöds till bevillningsutskottet, när vi i år behandlade
propositionen, och då själva medgav, att denna formel icke är tillfredsställande,
fastän han ansåg den vara ofördelaktig för jordbrukarne.
Men, mina herrar, vi böra med stor försiktighet godtaga
dessa produktionskostnadsberäkningar genom vissa fastslagna formler,
dock icke därför, som vissa talare yttrade för ett par veckor sedan,
när betpriset här bestämdes, att man kan utgå ifrån, att dessa
formler äro utarbetade för att medvetet gagna vissa intressen, vilket
jag är övertygad om icke är fallet, utan därför att vissa synpunkter
icke beaktas, vilket gör, att dessa formler komma till oriktiga resultat;
och jag vill använda tillfället påpeka, att det var lyckligt
för vårt land, att det lägre betpriset godkändes, som kammaren
beslöt ''i strid mot mitt under debatten framställda yrkande. Ty
vad har erfarenheten visat? Jo, trots att den Nannesonska produktionsformeln
visade ett självkostnadspris för betodling av över kr.
7,50, så beslöt riksdagen, att staten icke skulle lämna garanti för ett
högre betpris än kr. 6,50. Och vad har hänt? Tror någon, att
Skånes lantmän till den grad litade på denna produktionsformel
och därför beslöto sig för minskad odling av sockerbetor? Jag har
idag vänt mig till Svenska Sockerfabriksaktiebolagets chef med förfrågan,
hur teckningarna för betodlingen utfallit till följe de lägre
betprisen. Jo, under förra veckan, mina herrar, hör och förvånas,
äro icke mindre än över 46,000 hektar tecknade av betodlarna, och
det av sådana, som odlat sockerbetor förut. Dessutom meddelade
häradshövding Broomé, att det finns manga lantmän, som icke förut
odlat ketor, åtminstone icke i någon större omfattning, men som nu
.kommit in med anhållan att få teckna kontrakt å odling av betor
på 2,000 hektar. Följden blir sålunda, mina herrar, att sockerbolaget
för ögonblicket har det bekymret att fa dessa teckningar reducerade
till den areal, för vilken riksdagen iklätt sig skyldighet,
nämligen 42,000 hektar.
Med bestämmelserna huru denna formel skall användas linnés
även ett högst betänkligt fel. Enligt min uppfattning — och jag
är ju van att från mitt mångåriga arbete i bevillningsutskottet sysselsätta
mig med produktionskalkyler, då det gäller industriens
skydd — har det för industrien aldrig ifrågasatts något annat, än
att man skall kalkylera med de verkliga kostnader, som existera den
dag, när produktion skalkylen göres upp och när således tullen skall
träda i kraft. Man tar ingen hänsyn till priset på råvaror och annat,
som inköpts eller utbetalats vissa månader i förväg och som använts
vid produktionen, utan dessa fördyrande produktionskostnader
få producenterna bära själva; men nu skola däremot enligt 1919 års
beslut de kostnader läggas till grund, som existerade i fjol, när säd
-
Lördagen den 16 april, f. m.
21 Nr 29.
den verkställdes och jorden bearbetades. Jag frågar herr statsrådet A
och chefen för jordbruksdepartementet, i fall bevillningsutskottets vi^fa siaJ°^r
betänkande kommer att bifallas av kamrarna, om icke med all san- spannmål
nolikhet till följd av dessa bestämmelser grundpriset kommer att m. m.
höjas med cirka 2 kronor per 100 kg. utöver förut beräknade pro- (Forts.!
duktionspris, trots att praktiskt taget alla andra pris gå i motsatt
riktning?
Det tredje skälet, varför jag inom utskottet icke kunde ge
min röst för bifall till Kungl. Maj:ts hemställan, var det, att enligt
min uppfattning det olyckligaste bland allt på tullagstiftningens område
är, om en och samma vara under olika tider på året är åsatt
olika tullsatser. Detta är olyckligare, än om en tullsats är något
för hög eller något för låg. Vad man bör veta på förhand är tullsatsernas
storlek, så att man kan göra säkra beräkningar, men genom
ett accepterande av Kungl. Maj:ts proposition och utskottets hemställan
få vi under det kommande året olika tullar antagligen varje
månad, och vart det leder hän, förstår var och en.
Till sist har naturligtvis även bidragit den ståndpunkt, som
jag förfäktat och som bevillningsutskottets majoritet i det betänkande,
som kommer att behandlas efter detta, ingående utvecklat,
nämligen att man får icke se en sådan fråga som denna fullständigt
fristående, utan icke minst i en situation som den nuvarande är det
oavvisligen nödvändigt att se de ekonomiska spörsmålen i ett sammanhang.
Det har också den föregående finansministern i den De
Geerska ministären uttalat och herr jordbruksministern även instämt
uti, såvida det icke finnes någon reservation vid detta hans uttalande
till statsrådsprotokollet. Det är nödvändigt, att de ekonomiska problemen,
som vi praktiskt taget dagligen brottas med, upptagas i
ett sammanhang, så att vi ej bl. a. vidtaga åtgärder, som föranleda,
att nödvändighetsartiklar bli fördyrade. Dessa ha anledningarna
varit till att jag inom utskottet ej biträtt majoritetens hemställan.
Men vilken är anledningen till att jag kunnat gå med på ett
förslag på herr Broanders linje att återinföra fasta tullar? Jag
skall tillåta mig att först och främst få konstatera, att herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet, såvitt jag kunde uppfatta,
i sitt anförande endast angav ett enda skäl, varför han icke
ville framlägga ett förslag, som innebar införandet av fasta tullar
i stället för glidtullar, nämligen, att han, med respekt för riksdagen
och till följe 1919 års urtima riksdags beslut, icke ville göra
någon rubbning i den princip, som 1919 års riksdag uttalade och
beslöt. Men, herr statsråd, när man kan föreslå en så radikal förändring
i 1919 års urtima riksdags beslut, som att borttaga den
springande punkten i förslaget och beslutet eller att maximum av
glidtullen icke under några förhållanden får överstiga kronor 3,70.
borde man icke heller ha tvekat, om icke andra skäl föreligga, att
framlägga ett förslag att återinföra de gamla fasta tull satserna å
spannmål. Jag har ansett mig kunna lugnt avgiva en reservation
i den riktningen, och jag'' har gjort det bland annat därför, att där
-
Nr 29. 22
Lördagen den 16 april, f. m.
Ang. glidande igenom kommer jordbruket i åtnjutande tills vidare av det tullskydd,
visso sfer# av vilket jordbruket hade före världskriget. Denna näring blir sålespanwmål
des därigenom fullt och helt jämställd med industrien, som fortfara.
m. rande har samma tullskydd, som den hade före världskriget.
(Forte.) Ur den synpunkten har jag, som sagt, avgivit min reservation,
som är bifogad utskottets betänkande och till vilken jag, herr talman,
anhåller att få yrka bifall i vad den avser punkt A).
Herr Lindman: Herr talman, mina herrar! Utan tvivel är
den fråga, som vi här debattera, av synnerligen stor vikt, då den
berör ett så ofantligt stort antal människor i vårt land och den även
rör sig om en för hela landet viktig näring. Om man går tillbaka
till frågans behandling år 1919 och ser efter, huru förhållandena
gestaltade sig då, skall man finna, att jag för min del, som jag tror
i stark anslutning av mina partivänner, uttalade den uppfattningen,
att den kungliga propositionen, som då förelåg i frågan, inte i alla
avseenden fyllde måttet. Särskilt var det den anmärkningen att
göra mot densamma, att den icke lämnade jordbndcarna täckningför
hela den skillnad, som uppstod mellan grundpriset och importpriset
på spannmål. Att vi då uttalade denna uppfattning berodde
mest därpå, att vi hade den åsikten, att det ur synpunkten av rikets
verkliga intresse var av behovet påkallat att söka upprätthålla brödsädsodlingen
i största möjliga omfattning, så att vi om möjligt kunde
fylla vårt behov med inhemsk vara. Yi hade vid den tiden i friskt
minne erfarenheterna från världskriget och de svårigheter man då
i form av ransonering och annat var utsatt för. Yi måste, resonerade
vi då, — och samma resonemang torde man väl böra tillämpa
hven nu — göra allt vad på oss ankommer för att vi alltjämt skola
kunna hava en tillräcklig tillgång av brödsäd för vårt lands eget behov,
och vi måste göra detta även om förhållandena äro sådana, att det
kostar oss här i Sverige mera än det kostar andra länder, som beträffande
naturen och klimatet äro mera gynnsamt ställda än vi.
Det var detta, som låg till grund för vår uppfattning av frågan.
Om man nu studerar förhållandena i detta avseende med ledning
av den statistiska redogörelse, som utlades på herrarnas bord
häromdagen, nämligen Statistisk årsbok för 1921, skall man finna,
att åkerjordsarealen för höstsäden under femårsperioden 1911—1915
utgjorde i runt tal 486,000 hektar, under det att under femårsperioden
1916—1920 en nedgång ägt rum till 460,000 hektar, och detta,
mina herrar, oaktat det under denna tid inträtt eu ökning i åkerarealen
i sin helhet med inte mindre än i det närmaste 100,000 hektar.
Detta visar ju, att man löper risk, att brödsädsodlingen skall gå tillbaka.
Man behöver dessutom icke mycket vara med om diskussioner
vid sammanträden av landets jordbrukare, förrän man får höra, hurusom
det upprepade gånger talas om det extensiva jordbrukets företräde
framför brödsädsodlingen och hurusom man bör övergiva denna
odling, därför att man på grund av kostnaderna för densamma
under nuvarande förhållanden, med de priser som nu förekomma,
helt enkelt iir nödsakad härtill. Av denna anledning bär jag natur
-
Lördagen den 16 april, f. m.
23 Nr 29.
ligtvis alltjämt samma uppfattning, som jag uttalade i den motion
jag undertecknade vid innevarande riksdags början, nämligen att. vissa g ar
rättvisa och billighet och även klokt hänsynstagande till landets väl spannmål
kräver, att full täckning lämnas jordbrukarna för skillnaden mel- m.
lan grundprisen och importprisen. . . (Forts''''
Nu ha vi emelfertid fatt denna kungliga proposition, som visserligen
undanröjer åtskilliga av de olägenheter i övrigt, som förut
å vårt håll påpekats och till vilka jag skall återkomma Kvar star
i alla fall hälften av den skillnad, som borde ersättas. Jag har hort
de skäl, som från herr statsrådets sida utvecklats för att man skall
vara nöjd med vad som här erbjudes. För mm del vill jag saga.
att de skäl som göra, att man kan vara med om det förslag, vartill
utskottsmajoriteten kommit och som står i överensstämmelse med
den kungliga propositionen, egentligen äro de, att man under förevarande
förhållanden, sådan situationen nu är, måste anse, att man
på detta sätt uppnår det mesta möjliga. Jag tror dock, att det inte
går för sig att hålla på och producera, halla pa att driva en hantering
med förlust i längden, utan att man förr eller senare måste
komma att vidtaga åtgärder, varigenom det beredes jordbrukarna
täckning för produktionskostnaderna.
Om man så går att betrakta det som framhållas i reservationerna
till utskottsbetänkandet, framträder först herr Röings reservation,
uti vilken det påyrkas, att man skall övergå till fasta tullar
å 3,70 och övergiva glidtullarna. Jag skall gentemot detta till en
början erinra, att nog är redan den omständigheten litet egendomlig,
att det föreslås, att sedan man år 1919 bestämt och 1920 vidhållit
detta glidtullssystem. som ju skall vara ett provisoriskt system
— det skall endast gälla till den 1 juli 1922, d. v. s. under tva ars
tid — man nu, när man kommit mitt in i denna period, helt och
hållet skall överge systemet och övergå till fasta tullar. Jag menar,
att redan den omständigheten, att man vill på detta sätt toga
bort glidtullssystemet, på en gång kasta omkull detsamma och övergå
till ett annat, innebär eller borde för de flesta av oss innebära
något orimligt. ...
Och när reservanten talar om det orimliga i att andra produktionsgrenar,
som för närvarande ha det lika bekymmersamt som
jordbruket, skola hindras att på dylikt sätt reducera sina produktionskostnader,
kan jag i detta fall inte följa honom. Jag har visserligen
den uppfattningen, att det finnes produktionsgrenar i vart
land, både vad gäller jordbruket och andra näringar, som ovillkorligen
kräva ett skydd i form av tullar, ökade provisoriska tullar
det har jag talat om förut i denna kammare — men jag kan inte
vara så trångsynt, att därest jag kan få fram ett skydd på ett visst
område, jag inte skulle vilja vara med om att taga detta skydd, därför
att det finns personer, som inte vilja se saken beträffande andra
områden på samma sätt som jag gör, utan där uttala sig mot ett ökat
tullskydd. Då jag nu, menar jag, på ett område kan få igenom ett
tullskydd, bör jag vara med härom och vara glad att på detta sätt
kunna hjälpa den näring det gäller, även om jag är hindrad att
Nr 29. 24
Lördagen den 16 april, f. m.
Ang. glidande
tullsatser för
vissa slag av
spannmål
in. m.
(Forts.)
hjälpa andra näringar, som jag anser i lika män betjänta av hjälp
och lika väl i behov av skydd.
Herr Ilning talade i sitt anförande om, att 10,000-tals arbetare
gå arbetslösa, och åberopade detta som ett argument för sitt yrkande.
Jag kan inte se saken på det sätt han gör här heller. Jag tror ingalunda,
att arbetslöshets!rågan hjälpes upp genom att man undergräver
landets näringsliv. Om man undergräver industrien, undergräver
jordbrukets bestånd, så att det icke har några möjligheter att
fortbestå, bekämpar man inte arbetslösheten utan ökar den i stället.
En ohejdad import under tider som dessa, en import, som borttränger
i landet framställda produkter från hemmamarknaden och kastar
in i landet främmande produkter till låga pris, med utträngande
av landets egna, kan enligt min uppfattning aldrig vara till någon
nytta på det sätt, man har velat söka göra gällande. Jag har sålunda
den meningen, att man inte kan och bör ändra detta glidtullssystem,
när det varit i bruk under så kort tid som ett år — redan
detta utgör följaktligen en anledning att inte följa reservanternas
förslag. Jag delar i det fallet den uppfattning, som uttalats
av herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet i propositionen,
där det säges, att det inte bör inträda en ändring, så länge
tull- och traktatkommittén har saken under utredning och världsprisen
äro underkastade så våldsamma fluktuationer, som nu är fallet.
De våldsamma fluktuationer, som vi bevittnat och som framgå av
den tablå, som är uppspikad där på väggen, gorå enligt min mening
— då vi ju inte veta någonting om hur det skall ställa sig med den
saken i framtiden -— att man inte skall låsa fast spannmålstullen
i ett sådant hårt''system, som man skulle bliva bunden vid, om man
anslöte sig till yrkandet om den av reservanterna föreslagna fasta
tullen.
Då reservanterna göra gällande, att avsikten med glidtullssystemet
var att komma ut ur de såväl för jordbrukare som konsumenter
förhatliga statsregleringarna på spannmålsmarknaden, vill
jag häremot framhålla, att det just är dessa växlingar, dessa oberäkneliga
växlingar i fråga om världsmarknadspriset, som göra, att
man bör bibehålla glidtullarna, åtminstone under den tid de från
början varit avsedda att verka.
Herr Röing talade om tull- och traktatkommittén och sade,
att denna borde få hava frågan om hand. Gentemot detta vill jagför
det första säga, att vad som här föreslås är ett provisorium,
och för det andra vill jag fråga herr Röing, när tull- och traktatkommittén
kommer med ett betänkande, som vi kunna ha någon
glädje av med hänsyn till denna och övriga tullar. Jag föreställer
mig, att det kan dröja ganska länge, innan vi ha att motse ett utlåtande
härvidlag. Kanske emellertid herr Röing kan ge oss någon
glädjande upplysning litet längre fram i debatten, eftersom herr
Röing åberopade som ett skäl för sin ståndpunkt, att man inte skall
röra vid denna sak, så länge den ligger hos tull- och traktatkommittén.
I den socialdemokratiska reservation, som först är undertecknad
Lördagen den 16 april, f. m.
25 Nr *29.
av herr Sandler, medges det nu, att huvudgrunderna för riksdagens An9-beslut 1919 böra under den återstående korta provisorietiden läm- lvissa £ag°Zv
nas orubbade. Reservanterna vilja också, såsom herrarna sett, vara spannmål
med om förändring rörande beräkningstiden i avseende å vetepriset. ro. ro.
Jag skall inte uttala mig något vidare om detta. Det är redan (Forts.)
förut framhållet och för oss uppenbart, att den beräkning av priset
under olika perioder, som gjorts med ledning av 1919 års beslut, varit
högst fatal. Den har medfört, att man inte, såsom synes av tabellen,
kunnat få fram någon tull under denna tid, då i alla fall
det svenska priset låg under grundpriset. Jag skall emellertid inte
gå in på detta något närmare. Av propositionen finner man, att
marknadspriset å svenskt vete understigit grundpriset med 6,91 ä
7,86 kronor per 100 kg. och att det varit avsett att, när något sådant
inträffade, jordbruksnäringen skulle erhålla sitt tullskydd.
Tullsystemet har emellertid inte verkat som det skulle, och därför
vill man nu ha kortare beräkningstider. I det avseendet skall jag
emellertid som sagt inte yttra mig. Jag förmodar, att den saken
ligger ganska klar här i kammaren, då även de nyss omnämnda
socialdemokratiska reservanterna äro med om en förändring härvidlag.
Så kommer i deras reservation den andra frågan, nämligen om
5 ^-avdraget, som vi alla känna till, och som nu i propositionen och
utskottsbetänkandet föreslås borttaget. Varför kom då detta 5 %-avdrag till? Huru förhåller det sig med den saken? Om man studerar
urkunderna, d. v. s. det betänkande rörande den statliga spannmålsregleringens
avveckling, som de sakkunniga avgåvo år 1919.
och den kungl. propositionen till urtima riksdagen samma år, så
finner man egentligen icke mer än ett skäl för detta 5 %''-avdrag,
nämligen att man tänkte sig, att ett prisfall skulle inträffa på åtskilliga
kostnadsfaktorer, som vore av betydelse, då det gällde
framställande av spannmål, såsom arbetslöner, foder och dragare,
gödningsmedel o. s. v. I den debatt, som förekom då ärendet behandlades
vid urtima riksdagen 1919, tillät jag mig framhålla, att
det möjligen skulle kunna hända, att utvecklingen gick den andra
vägen, så att arbetslönerna i stället för att gå nedåt såsom Kungl.
Maj:t och de sakkunniga beräknat, i stället ginge uppåt, och jag
framställde en fråga, om man tänkt sig något tillägg på 5 i händelse
en dylik eventualitet skulle inträffa. Jag fick naturligtvis
det svaret, att det var fullständigt absurt att komma med något
dylikt; det kunde aldrig tänkas, det behövde man icke tala om.
Emellertid kom 5 ^-avdraget till stånd, men min lilla enfaldiga
anmärkning gick också i uppfyllelse. Arbetspriserna stego, och de
hava sedan stigit undan för undan och stå i denna dag så högt, att
efter vad det sagts mig från sakkunnigt håll, priset på arbetslöner
inom jordbruket nu äro uppe vid siffran 325 mot 100 före kriget,
alltså en ökning, avsevärt större än ökningen i spannmålspriset.
Redan den omständigheten att man nu har att räkna med ett sådant
högt arbetspris, vilket man naturligtvis icke kan sätta ned i den omfattning,
som skulle vara erforderlig för att få någon kompensation
Nr 29. 26
Lördagen den 16 april, f. m.
Ang. glidande fgr dessa 5 %, redan detta utgör en stark maning till oss att taga
i*»a^Za/aw '')0rt detta 5 ^-avdrag. Härtill komma de övriga skäl, som herr
spannmål statsrådet anfört, men som jag icke skall närmare ingå på. För
m. m. övrigt veta vi ju, att avtalen inom jordbruket i allmänhet äro gäl
(Forts.
) lande för så lång tid, att en nedsättning i det hänseendet icke kan
komma till någon väsentlig nytta i år.
För övrigt vill jag erinra därom, att lantbruksstyrelsen, som
ju är den sakkunniga myndigheten på detta område, redan år 1919
uttalat, att styrelsen ansåg detta avdrag mindre berättigat.
Jag övergår så till den mycket omtvistade punkten om glidtullens
maximering till 3 kronor 70 öre, vilket av herr Röing framhölls
som ett mycket vägande skäl för olämpligheten av det förslag,
som Kungl. Maj:t kommit med och utskottet tillstyrkt. Ja,
mina herrar, hur kom egentligen denna maximering till 3 kronor
70 öre till stånd? Jag går även i det fallet till de förut omnämnda
urkunderna, jag läser sakkunniges utlåtande. Men där spårar jag
förgäves något tal om denna maximering till 3 kronor 70 öre. Det
är först i den kungl. propositionen, som förelädes oss vid urtima
riksdagen 1919, som detta tal förekommer, att tullen icke borde få
stiga högre än till 3 kronor 70 öre. Jag tror dock det vore önskvärt,
om man kunde komplettera detta uttalande något. Jag har också
sökt gorå detta med tillhjälp av en tabell i den nyss omnämnda
»Statistisk årsbok» för år 1921. Där finns emellertid ej uppgifter
för 1920, vadan jag anskaffat dem och därvid för det året funnit,
att under 1920 importerades 201,421 ton vete, men dessutom 13,371
ton vetemjöl, vilket, om mjölet reduceras till vete —- jag känner
icke förvandlingstalet, men förmodar att min siffra är någorlunda
riktig — skulle motsvara sammanlagt 216, kanske 217 tusen ton
vete. Tager jag den siffran för vår veteimport, så måste det dock
sägas vara eu ganska hög siffra.
Enligt den tabell som föreligger i förutnämnda statistiska årsbok
finner jag talen för tidigare år, om jag går baklänges. År
1919 var motsvarande siffra 128,000, 1918 36,000 och 1917 170,000
ton. Man får gå till 1916 för att få ett högre tal än för 1920.
1916 var siffran 264,000. Sedan går siffran ned hela vägen ända
till 1891. Nu får jag dock tillägga, att siffrorna icke äro fullt komparabla,
ty statistiken gäller icke kalenderår utan förbrukningsår.
Förbrukningsåret börjar ungefär i augusti ena året och räcker till
augusti påföljande år. Detta betyder emellertid ingenting, då det
gäller att visa, att importen varit stor under 1920, ty det som ökas
under det ena året minskas under det andra, varigenom det hela
jämnar ut sig.
Resultatet har emellertid blivit, och det är en sak, som vi alla
haft för ögonen, att vi använt svensk råg till utfodring i större omfattning
än som bort förekomma.
När man läser detta, finner man, att det är en utomordentligt,
torftig motivering, som förekommer från statsrådets sida vid det
tillfället 1919. Herr statsrådet säger endast, att han håller före,
att det ifrågasatta tullskyddet icke bör inom den angivna ramen
Lördagen den 16 april, f. m.
27 Nr 29.
få stiga obegränsat, utan att en maximitullsats bör föreskrivas. Det
synes departementschefen, att en maximitull bör föreskrivas, och t-issa slag ar
denna tullsats bör begränsas till 3 kronor 70 öre för deciton orna- spannmål
len spannmål. . m''
Detta, mina herrar, är den enda motivering som bestas. Var (Forte.)
och en som är något initierad i förhållandena sådana de voro på
den tiden, vet ju, att det aldrig var meningen att ha den maximeringen,
utan den tillkom pa grund av påtryckningar och torde
närmast få anses utgöra en kompromiss inom den dåvarande regeringen,
som framlade förslaget.
Detta om den av herr Röing omtalade springande punkten. Aagot
starkare underlag hade icke denna av honom omstridda sak.
Lantbruksstyrelsen hördes över denna maximitullsats om 3 kronor
70 öre samt uttalade, att en sådan maximering icke passade in i
skalorna i ett system med glidande tullsatser. En dylik maximering
skulle strida mot själva systemet. På samma sätt uttalar sig
nuvarande departementschefen i nu föreliggande proposition, då
han, och med full rätt synes det mig, säger, att denna maximering
strider mot systemets grundtankar. _
För övrigt, mina herrar, få vi icke lämna den mycket viktiga
omständigheten ur sikte, att med detta system sådant det nu föreligger,
med halva skillnaden mellan importpris och grundpris, kan
det sägas, att om tullen blir hög på grund av lägre importpriser,
så få konsumenterna å andra sidan del av halva denna skillnad,
enär jordbruket till skydd för sin näring icke får mer än hälften av
denna skillnad, den andra hälften kommer ju som sagt konsumenterna
till godo.
Herr Röing talade om produktionsformeln. Jag får medgiva,
att jag icke vågar ingå på den frågan. Det överlämnar. jag till
andra, som äro mera inne i saken än jag. Men jag skulle vilja säga
herr Röing, att om herr Röing tror, att produktionsformeln är för hög.
så skulle han ju kunna gå ifrån denna teoretiska beräkningsgrund
och i stället på pågon egendom undersöka, hur det ställer sig i praktiken,
hur det är i det levande livet. Han kan ju begära
några bokslut för 1920 från svenska egendomar. Jag tror han
skulle bliva häpen, då han finge se vilka förluster som kunna förekomma
på det svenska jordbruket, förluster, som han från sin
ståndpunkt icke tror att de existera och som dock i realiteten föreligga-
. 1 _ ...
Herr Röing kom sedan fram med ett argument, som han väl
trodde skulle vara ganska kraftigt och som riktade sig mot denna
produktionsformel. Det var då han talade om betorna. Han sade
nämligen beträffande betorna, att trots att betpriserna sänktes, blevo
anmälningarna till betodling större än man någonsin hade beräknat.
Ja, jag har ingen anledning att betvivla den saken, det är
mycket möjligt att så varit fallet. Men är detta på något sätt
beroende av produktionsformeln? Där tror jag herr Röing tar fel.
Eu betodlare vet vad han gör, när han odlar betor. Han vet vilka
priser han kommer att få, och han vet, att han kommer att få pen
-
Nr 29. 28
Lördagen den 16 april, f. in.
Ang. glidande gar till hösten, då lian avlevererar sin skörd. Den som odlar vete,
lulhatser för vej. häremot ingenting annat än att det för närvarande ser mycket
V''spaimma™ mörkt och dystert ut. Man har lovat honom att det skall bliva
va. va. en tull, när importpriset går ned under grundpriset, men till dato
(Forts.) har han icke fått någon dull, och det dröjer kanske länge innan
han får den. Han räknar med utsikten, att de utländska priserna
kunna gå ned ytterligare, och han ser huru vetemjöl dumpas in
i landet. Vad är då naturligare än att han då tager det säkra för
det osäkra och slår sig på betodling, där han vet, huru mycket
han får betalt, och när han får sina pengar. — Detta har ingenting
att göra med produktionsformeln.
Ja, mina herrar, .så, vitt jag kan förstå, kämpar det svenska
jordbruket för närvarande med mycket stora svårigheter, och som
jag nyss nämnde, har mången gjort förluster på sitt jordbruk förra
året. Arbetslönerna äro som sagt mycket höga i förhållande till
prisen på jordbrukets produkter, och vi se på tabellen, huru priserna
falla. I den kungl. propositionen finnas uppgifter angående importen
av vete, och det namnes där, att prisfallet kanske icke beror
så mycket på denna import. Man söker uppvisa, att under de fem
månaderna från september 1920 till januari 1921 har veteimporten
per månad varit mindre än vad den var under femårsperioden närmast
före kriget. Men i alla fall ha jordbrukarna på grund av importen
haft svårt att sälja sitt vete.
Det gjordes framställning om att få exportera råg förliden höst,
jag tror det var i september, men framställningen avslogs av den
dåvarande regeringen. Sedan kom visserligen någon export till
stånd, men då var det för sent, så att jordbrukarna fingo lägre pris
än de annars skulle hava fått.
Med detta som jag nu anfört skall jag, herr talman, sluta.
Jag liar sökt framhålla de skäl, som tala för att detta utskottsbetänkande
bör bifallas, och de skäl, som tala emot de reservationer,
vilka avgivits av herr Röing m. fl. samt av herr Sandler m. fl.
Jag vill nu endast säga, att om man verkligen önskar, att det svenska
jordbruket skall hållas uppe, så får man icke vägra jordbruket
det skydd, som den kungl. propositionen vill tillförsäkra detsamma
och som utskottet tillstyrkt. Jag betraktar det nu föreslagna
skyddet som det allra minsta, som nu bär kunna förekomma, och
jag hoppas, att en majoritet i denna kammare må vilja förena sig
om utskottets förslag, till vilket jag, herr talman, härmed ber att få
yrka bifall.
I detta anförande instämde herrar Lithander, Olsson i Berg,
Jonsson i Hökhult, Sommelius, Andersson i Knäppinge, Norman,
Larsson i Kroken, Andersson i Storegården, Leffler, Gustafson i
Kasenberg, Gustafsson i Örebro, Svensson i Långelanda, Olsson i
Broberg, Stjernstedt, Kant, Clemedtson, Sundling, Liibeck, Petters*
son i Yråtsered, Brännström, Nilsson i Antnäs, Hermelin, Persson
i Trången, Jonsson i Eemröd, Lindmark och Larsson i Jonsjö.
Lördagen den 16 april, f. m.
29 >r 29.
Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Jag får bekänna,
att jag är mycket överraskad över Kungl. Maj :ts proposition.
Jag är överraskad över Kungl. Maj :ts proposition därför, att föredragande
departementschefen 1919 bestämt uttalade sig för att det
beslut, som då fattades, skulle gälla i två år. Jag och många med
mig ansågo det då såsom någonting alldeles självklart, att det under
dessa två år icke skulle bli någon ändring. Departementschefen yttrade
sig nämligen då på följande sätt: »Med hänsyn till att de nu radande
osäkra förhållandena på världsmarknaden med all sannolikhet
icke så snart övervinnas anser jag det högeligen önskvärt, att övergångstiden
icke sättes alltför kort. Jag ansluter mig därför till de
sakkunnigas förslag om en tvåårig övergångsperiod och finner av samma
anledning angeläget, att statsmakternas beslut angående åtgärder
för hela denna period nu blir fattat i ett sammanhang».
Det förvånar mig, att vissa ledamöter av denna kammare, som
då med sådan värme anslöto sig till Kungl. Maj:ts proposition och
utskottets hemställan, ja som t. o. m. deltogo i regeringsbeslutet^ angående
denna fråga, nu äro färdiga att frångå den då intagna ståndpunkten.
Jag och mina partivänner omfattade icke Kungl. Hajds
år 1919 framställda förslag med någon entusiasm, långt därifrån,
och de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet avgåvo en reservation,
däri de uttalade, att de gingo med på förslaget därtill nödda
och tvungna, då i annat fall endast ännu tyngre bördor skulle läggas
på den konsumerande allmänheten. Nu är man emellertid färdig att
frångå det beslut, som fattades 1919. Nu ger det för litet. Nu skall
det vara högre skydd. Inför en sådan situation torde herr Lindman
icke förvåna sig över att det finnes medlemmar av denna_ kammare,
som äro principiella frihandlare men ändå anse, att det i en sådan
situation är bättre att gå över till den fasta tullsatsen.
Herr jordbruksministern uttalade sin glädje över att ingen inom
utskottet yrkat avslag på varje form av spannmålstull. Men herr
jordbruksministern vet väl ändå, att det inom bevillningsutskottet finnes
ledamöter, som principiellt och praktiskt anse, att spannmålstullar
överhuvudtaget icke böra förekomma. Men man var förhindrad
att framställa några yrkanden i den riktningen, därför att man icke
kunde väcka motion därom efter motionstidens utgång.
Detta må nu emellertid vara hur det vill; riksdagen har fattat
beslut om att det skall vara glidtullar under dessa två övergångsår,
och sedan har man gått ut ifrån att den kommitté, som arbetar,
skulle taga under övervägande vår tullpolitik för framtiden. Det
kan under sådana förhållanden icke vara lämpligt att i dag diskutera
själva problemet om tull eller icke tull.
Jag kan icke hjälpa, att det förvånade mig, då herr jordbruksministern
här i dag sade, att det inträtt en sådan situation beträffande
import och produktionskostnader, att det nu gäller att med lämpliga
medel möta den fara, som hotar vårt jordbruk. Jag har verkligen
med spänning väntat att få belägg för, vari den faran skulle
bestå. Det finnes icke i den kungliga propositionen bevis därom, och
Ang. glidande
tuUsatser för
vissa slag er
spannmål
in. in.
(Fort.
Nr 29. 30
Lördagen den 16 april, f. in.
Ang. glidande såvitt jag kan förstå har icke heller herr jordbruksministern här i dag
tullsatser för^ iyCkats fgr oss med verkliga, konkreta fakta bevisa detta påstående.
^spannmål* Om man ser på importen, visa ju siffrorna beträffande vete, att
m. m. den är nästan mindre nu än före kriget. 1913 importerades till vårt
(Forts.) land över 200,000 ton vete. 1918 var motsvarande siffra 57,000 ton
och 1919 109,000 ton. När vi sedan komma fram till 1920, då importen
blev fri, skulle man väl kunna förmoda, att det skulle bli en
utomordentligt stor import, då alla våra lager voro tömda. Men donna
väldiga import har uteblivit. Herr jordbruksministern har här
själv i dag meddelat, att under de sju senaste månaderna — från sistlidne
september till den 31 mars i år — importen icke varit större än
121,000 ton. Våra förråd av importerad spannmål voro uttömda, och
ändå var importen knappast så stor som under åren före kriget. Det
förefaller åtminstone mig egendomligt, att man här har kunnat se en
så våldsam fara.
Det skulle då möjligen vara i fråga om priset. Ja, priset har
sjunkit, det veta vi ju alla. Det visa kurvorna på den tablå, som
hänger här i salen. Men är då sänkningen av priset så överväldigande?
Om vi säga, att produktionspriset i Sverige för förra året beräknats
till 39 kronor 50 öre eller så omkring, och övergå till att betrakta
de nuvarande importpriserna på säd, finna vi, att de nu äro
nere i 32 kronor och 50 öre eller däromkring. Detta skulle ju innebära
en sänkning med mellan 20 och 25 procent. Jag förstår icke, då
man icke kan påvisa en större minskning av priset, att farorna äro
så överhängande, och därtill kommer att tullen ännu icke verkar. Ett
bifall till den av herr Sandler och mig m. fl. avgivna reservationen
skulle medföra, att en tull av 3 kronor 70 öre ögonblickligen trädde
i verksamhet, och då förstår jag icke, att det kan vara någon överhängande
fara på den sidan.
Nu säger man: det kan bli ändå mycket kraftigare prisfall på
spannmål. Ja, därom vet jag ingenting. Det har sagts mig från
sakkunnigt håll, att vetepriserna kunna komma att gå ned ända till
25 öre för någon kortare tid, men att priset i så fall snart skulle
gå upp igen. Det är ingen som vet eller kan med visshet profetera
om detta, men så är det ju också i fråga om industriens artiklar och
allt annat som produceras i vårt land. Det är väl icke endast spannmål
och livsmedelsartiklar, som ha att möta den utländska konkurrensen,
utan hela vår industri. Men om man jämför de ledande industriartiklarnas
svårigheter med jordbrukets, då tycker jag, att herr
Lindman, som är mera industriman än jordbrukare, skulle ge mig
rätt i att de stora grenarna av industrien alldeles säkert ha svårare
att möta den utländska konkurrensen än jordbuket för närvarande
har. Åtminstone peka sil Hörna alldeles uppenbart i den riktningen.
Nu har Kungl. Maj:t föreslagit en förändring i 1919 års beslut
i tre avseenden, beträffande tidsperioderna, beträffande borttagandet
av femprocentsavdraget och beträffande borttagande av maximeringen.
Inom utskottet har jag och mina partivänner ansett, att
man icke kan avböja framställningen om en förändring av tidsperiodsberäkningen.
Det kan framföras mycket allvarliga skäl emot
Lördagen den 16 april, f. m.
31 Nr 29.
en sådan förändring. Det kommer helt säkert att därigenom tillska- Ang. glidande
pas spekulationsmöjlighet av mycket allvarlig beskaffenhet. Men å
andra sidan ligger det naturligtvis en betydande orättvisa i att pri- spannmål
set skall beräknas med hänsyn till en tid, som kan ligga ända till m. m.
fem månader tillbaka. Det kan ju icke bestridas. (Forts.)
Beträffande återigen borttagandet av femprocentsavdraget är det
omöjligt för mig att känna mig övertygad om att härför har framförts
bärande skäl. När man 1919 gick in för att spannmålens grundpris
skall med vissa procent understiga det beräknade normalpriset
inom landet, kan jag icke anse det riktigt att nu frångå en sådan
princip.
Det säges, att arbetslönerna äro stegrade och att andra omkostnader
icke tagits med i beräkningen 1919. Men detta skall väl icke
influera på frågans behandling i dag. Glömde man av det då, får
man väl glömma även i dag.
Hur arbetslönerna ställa sig i dag, vet jag icke bestämt. Det
är ju så, att avtal äro upprättade mellan arbetsgivare och arbetare på
jordbrukets område, och jag hoppas livligt, att dessa måtte stå sig.
Men å andra sidan är det ju mycket stora grupper av arbetare, som
icke ha avtal utan som ha anställning endast för dag, vecka eller
månad. I dylika fall antar jag, att jordbrukarna liksom alla övriga
arbetsgivare, komma att göra allt vad de förmå för att få billigaste
möjliga arbetskraft. Det uttalades, då vi behandlade frågan om betpriserna
här i kammaren, farhågor för en reduktion av arbetslönerna
, som en följd av riksdagens beslut, och det har blivit en aktion nere i
Sb åne i den riktningen. Det säges rent och klart, att denna aktion
är en följd av riksdagens beslut, men det skulle dock ha varit mycket
intressant att se, om icke en sådan aktion kommit till stånd,
även om riksdagen icke fattat ett sådant beslut, som den gjorde.
Hade det icke nu blivit en sådan aktion, som det blivit, hade den nog
likväl kommit, dock måhända i andra former, under sommaren. Det
går icke att inbilla mig, och jag tror icke heller, att det går att inbilla
Sveriges arbetareklass i dess helhet, att arbetsgivarna nu äro så
mycket mera medgörliga än i fjol. Det är klart, att i den mån arbetarna
själva icke kunna resa tillräckligt motstånd mot arbetsgivarna,
komma dessa att försöka nedpressa lönerna.
Men det är en hel del faktorer, som måste inverka, när man skall
bedöma dessa ting. Nog är det väl ändå så, att foderpriserna i väsentlig
man sänkts sedan i fjol höst och att även andra faktorer, som
ingå i produktionskalkylen, varierat i pris. Och fanns det starka
skal ar 1919 för att ga ut ifrån att femprocentsavdraget var riktigt,
förefaller det mig finnas lika starka skäl i dag.
... Beträffande själva produktionskalkylen och dess grund har herr
Röing kritiserat densamma, och jag kan för min del icke annat än
ansluta mig till den uppfattning, han fört fram. Det låter ju synnerligen
tilltalande för tanken, att man skall bestämma ett pris. som
gar ut ifrån produktionspriset för en viss näringsgren, men, som borr
jordbruksministern här anfört, blir ju detta produktionspris ett genomsnittspris.
Om det är så, att veteavkastningen i ett län är icke
Nr 29. 32
Lördagen den 16 april, f. m.
Ang. glidande mindre än 26 deciton för har, under det den i ett annat län endast är
^issa^dafav 16 ä 18 deciton, måste ju en sådan produktionskalkyl antingen ligga
spannmål så högt, att den leder till väsentlig fördel även för dem, som få den
m. m. minsta avkastningen, eller också så lågt, att svårigheter uppstå för
(Forte.) dem. När man har sådana variationer beträffande avkastningen, blir
en dylik produktionskalkyl ovillkorligen en genomsnittskalkyl. Skall
man nu fortsätta tanken ut, blir det alldeles klart, att man också får
tänka sig, att tullarna på industriartiklarna skola utgå efter på dylikt
sätt beräknade produktionskalkyler. Det har ju också gjorts,
och det göres försök i den riktningen. Jag har själv varit med att
göra försök i den riktningen, att uppsätta en produktionskalkyl fölen
stor industrigren i vårt land. Det mötte oerhörda svårigheter
även med hjälp av fabrikanterna att få fram en sådan kalkyl, som
hade något större mått av reell bärighet.
Det som utgör den springande punkten i Kung!. Maj:ts förslag
är i alla fall icke dessa två punkter, som jag pekat på, utan rriaximeringens
borttagande. När man 1919 gick in för detta glidtullssystem,
fastställde man, att tullen för omalen spannmål icke skulle
få överskrida 3 kronor 70 öre. Detta vill nu Kung!. Maj:t stryka
bort, och det har utskottets majoritet gått med på. Reservanterna
inom utskottet, vilka delat sig på olika linjer, ha icke kunnat vara
med på maximeringens borttagande.
Vad för tullavgift maximeringens borttagande skulle komma att
medföra, vet jag icke i dag. Herr jordbruksministern har ju framhållit,
att om lagen skulle träda i kraft inom de närmaste dagarna,
det skulle bli en tull på omalen spannmål av omkring 4 kronor 10
öre. Om spannmålspriset kommer att gå ned, är det uppenbart att
tullen blir högre. Om vi tänka oss, att priset på vete skulle gå ned
till ett sådant pris som 25 kronor, och att siffrorna i produktionskal -kylen skulle komma att höjas, så blir detta förhållandet. Herr Röing
antydde här, att det fanns farhågor för att normalpriset med nuvarande
beräkning icke skulle bli 39 kronor 50 öre utan väsentligt högre.
Jag vet icke i vad mån det kan vara riktigt, men det har berättats
mig, att siffrorna peka hän mot en ökning av 2—3 kronor av det
nuvarande normalpriset. Om man skulle komma upp till ett normalpris
av 42 kronor och ett importpris av 25 kronor, så blir det
en tullsats av 8 kronor 50 öre för omalen spannmål. Nu vet man
ju inte hur långt ned priskurvan kan gå, men det är alldeles uppenbart,
att här finns, det möjligheter till att få en väsentligt högre tull
pa spannmål än vi någonsin förut haft.
u Vacker man det är märkvärdigt, att då under agrarväldets
allra bästa dagar i vårt land det längsta man vågade sträcka sina
fingrar fram till var 3 kronor 70 öre, man nu skall tänka sig möjligheten
av att få en spannmålstull av 7—8 kronor per 100 kilogram!
Vad kommer en sådan tullförhöjning att medföra för övriga näringsgrenar
vad kommer den att medföra för vårt samhälle i dess helhet?
'' aff i r ral’ Cim llerr i°rdbruksministern, om utskottsmajoriteten och
berrar har i kammaren och ute i landet, som nu ivra för denna
^förhöjning, verkligen satt sig in i vad en sådan tullförhöjning
Lördagen den 16 april, f. m. 33 >r 19.
kommer att betyda. Är det verkligen så, år det herr Lindmans mening,
att hans industriföretag äro nöjda, glada och belåtna och att de
skola finna sig i den tull, de hava på sina industriartiklar, och att spannmål
deras arbetare och de själva skola betala sina livsförnödenheter med m. m.
sådana tullar som denna upp till 6—8 kronor? År det industriidkar- (Forts.'',
nas här i riksdagen mening, att det skall utvecklas ett sådant system.
i vårt land? Tror man, att man kan förskjuta jämvikten mellan
jordbruks- och industritullarna på sådant sätt? Blir inte följden ovillkorligen
den, att det ifrån industrien kommer att resas ett våldsamt
krav på att få högre industritullar? Och. vad ha jordbrukarna för
nytta av sina höga spannmålstullar, om det sedan kommer att genomföras
en tullförhöjning på industriens alster, som gör att de varor,
som de skola förbruka, komma att i samma grad höjas? Om de
jordbrukare, som odla spannmål, komma att bli omgärdade med ett
sådant betydande skydd, hur kommer det då att ställa sig för övriga
jordbrukare i vårt land, hur kommer det att ställa sig för Norrlands
och Dalarnes småbönder och för småbönderna nere i Kronobergs län
och några andra landsändar, där man ej egentligen odlar vete till avsalu
och icke råg mer än för husbehov, där man säljer smör, kött,
fläsk och ost samt lever av skogsarbete m. m., hur ställa sig förhållandena
där? Äro dessa småbönder — de ha sina representanter i
kammaren -— vilka äro nödsakade att köpa vete och många gånger
även råg, nöjda med att till storgodsens ägare få betala en tull dubbelt
så stor som den förut gällande, under det de ha den öppna konkurrensen
utifrån, under det de på sina produkter hava endast den förutvarande
tullen? Är det möjligen deras mening att sedan åstadkomma
höjning av tullen på smör, fläsk, ost och kött och mj^cket annat som
hör till livets uppehälle? Tro herrarna, att Sveriges industri tål en
sådan förskjutning av tullsatserna till jordbrukets fromma? Eller
tror man att industriarbetarna skola betala de högre livsmedelprisen
utan att därför kräva kompensation i högre löner. Följden av en sådan
ekonomisk politik måste ovillkorligen bli den, att det blir omöjligare
för industrien att konkurrera med utlandets industri, än vad
nu är.
Detta är synpunkter, som jag tycker att åtminstone de, som äro
talesmän för industrien, skulle kunna beakta. Jag förstår så innerligt
väl, att, när man står med ett ben i bondelägret och ett ben hos
industrien, det är svårt att veta var man hör hemma; men nog borde
industrimännen, innan de ge sina röster för detta förslag, tänka på
vilka vägar, som slås in på, när man går med på det förslag utskottet
förordar.
Hur skall ett sådant förslag uppfattas av de tusen och åter tusen
arbetare, som i dag icke kunna köpa bröd? Man kan ej säga,
att vi hava haft en sådan veteimport, att vårt folk levat kräsliga.
Jag har harmats många gånger vid besök på restauranter här i Stockholm
över, att man där icke kunnat utan särskild tillsägelse få rågbröd.
Detta missförhållande har väl också varit rådande i några av
de övriga större städerna, men på landsbygden äter man fortfarande
sitt rågbröd. Det visar sig också av statistiken. Yi skulle helt sä
Andra
kammarens protokoll 1921. Nr 29.
3
Lördagen den 16 april, f. m.
Nr 29. 34
Ang. glidande kcrt hava haft en helt annan veteimport, om det vant sa att vart folk
tullsaUer för leyat mera kräsliga än det gjort förut. Rågbrödet ar säkerligen iortvissa
6la^.1av farande de svenska arbetarnas och böndernas bröd. Det gar icke an
t''Prn.n^a att komma och säga, att veteimport är lyximport och att den darfor
(Forts.) skall stävjas genom höga tullar. Nej, det ar början till ett nytt system.
Det är en av hörnpelarna i den nya riktningen, att det skall
bli höga tullar på alla områden; det är det man går in för här, ingenting
annat. . ■,
Så ser jag saken. Jag kan ej komma fram till en annan ståndpunkt,
då jag ser, att maximeringen skall tagas bort. Vad_ skola nu
alla dessa tusentals arbetslösa, som jag omnämnde, tänka inior den
situation, som uppstått: Här går riksdagen och lägger pa höga tullar
nå spannmål, och sedan kommer man måhända att sätta högre tullar
på andra livsmedel, för varor som vi skola köpa och äta, något som
kommer att medföra ännu högre priser på förnödenheterna än vad vi
nu ha — De måste fråga sig: vad tänker Sveriges riksdag pa under
sådana förhållanden? Kan man säga, att Sveriges godsägare- och storbondeklasser
haft det dåligt ställt under kriget? Ha de det sa dåligt
ekonomiskt ställt i dag, äro de så missgynnade i jämförelse med andra
samhällsklasser, att man måste premiera deras arbete sa att iorhallandet
till andra näringsgrenar förryckes? Kan man med skal pasta
inför de siffror jordbruksministern anfört, att så är förhållandet? —
Det går att säga att så är till storbönderna och kanske till en och
annan liten bonde också men icke till Sveriges folk i övrigt.
Hur skall det nu bli med prissänkningen i vart land?. Har kraver
industrien 20, 30, ja ända till 40 procent löneminskning för arbetarna,
olika på olika arbetsplatser och arbetarna säga, att de kunna
reflektera på löneminskning, när det blir billigare levnadskostnader.
Man kan väl ändå inte rimligen begära, att en arbetarklass, som
måhända nu får betala lika mycket som tidigare för vissa förnödenheter
eller då förnödenheterna icke sjunkit sa avsevärt, utan vidare
skall vara med om att godkänna en lägre avlöning. Hur ordnar man
sedan den saken, om vi skola hålla priserna uppe med konstlade medel?
Är det meningen att genom lockouter eller på, annat sätt la
arbetarklassen att godkänna en lägre levnadsstandard?
Jag kan omöjligen förstå annat än att, om man sunt och klart
ser på denna fråga, den riktigaste ståndpunkten nu är den, att man
för närvarande bibehåller livsmedelstullarna sådana som de förut varit
i förhållande till industritullarna. Sedan få vi när tullkommittén
är färdig taga upp problemet i sin helhet, se till om det^över
huvud skall vara tullskydd och i så fall om det skall vara tull på den
ena eller andra varan.
Jag har, herr talman, anslutit mig till den av herr Sandler
m. fl. avgivna reservationen. Vi hava ansett, att när detta glidtullssystem
infördes enligt beslut av riksdagen 1919, och då jordbruksministern
därvid gjorde ett kraftigt uttalande för glidtullsystem, systemet
borde bibehållas under de två år, som blevo bestämda. Men vi
kunna icke förneka systemets svagheter, och då. vi måste ställa oss
på den linje, som är för konsumenterna fördelaktigast, måste jag säga
Lördagen den 16 april, f. m.
35 Nr 29.
mig, att taktiska skäl tala för att nu gå med på en fast tullsats för A™3- glidande
att därigenom söka hindra ett beslut efter Kungl. Maj :ts linje. Inför iullsa^r 1™
den situation som sålunda inträtt kommer jag icke i dag att yrka
bifall till den av herr Sandler och mig m. fl. avgivna reservationen, m. m.
utan, för att försöka hindra något, som jag anser vara ännu värre (Fort*.)
än en fast tullsats, kommer jag att i dag giva min röst för återinförandet
av den fasta tullsatsen.
Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till den av herr
ixöing m. fl. avgivna reservationen.
Herr Bärg instämde häruti.
Herr Jönsson i Boa: Herr talman, mina herrar! Då det
l*}?11? ^skottet''gällt att taga ställning till frågan om glidtullarnas
bibehållande eller återinförande av fasta tullar å spannmål, så har
jag utgått ifrån att, då riksdagen 1919 beslutat att glidtullsystemet
skall gälla till och med den 31 maj 1922, någon förändring i system
under denna tid icke vore tänkbar. Kungl. Maj:ts förslag innebär
ej heller någon förändring i systemet utan avser endast förbättringar
i syfte att göra detta mera effektivt, så att det kan komma
i tillämpning, vilket hittills ej varit fallet. Syftet med dessa glidtullar
var ju, som vi alla veta, att man ansåg klokheten bjuda,
att den inhemska spannmålsodlingen åtminstone under de närmaste
åren upprätthölls i sådan omfattning, att den kunde fylla landets
minimibehov. För min del anser jag detta även vara ett rent statsintresse
och av vikt för hela vårt lands befolkning, att den inhemska
brödsädesodlingen uppehälles till full självförsörjning. Kristidens
erfarenheter mana därtill, fast dessa av mången redan synas
vara glömda.
För att emellertid denna odling av brödsäd skall kunna upprätthallas
i denna omfattning, synes det mig vara av synnerligen
stor vikt, att ett försäljningspris för spannmålen erhålles, som fullt
täcker produktionskostnaden för odlingen, och har jag inom utskottet
i detta syfte i enlighet med herr Lindmans m. fl. motion yrkat,
att tullen a spannmål skulle motsvara hela skillnaden mellan import-
och normalpriset,_ då det bör vara för en var tydligt, att det
ej_ i längden går att driva en produktion, som går med förlust. För
min del är jag fortfarande av den åsikten, att det skulle varit lyckligast,
om .utskottets förslag gått i denna riktning. Då emellertid
någon utsikt att vinna majoritet inom utskottet härför icke förefanns
och ett bifall till Kungl. Maj:ts proposition innebär så avsevärda
. fördelar framför nuvarande bestämmelser om glidtullarna,
så har jag ej velat taga på mig ansvaret att vidhålla nämnda yrkande
utan förenat mig med dem, som inom utskottet yrkat bifall
till Kungl. Maj:ts proposition.
Vid utskottets betänkande finnas några reservationer, som jag
med några ord vill beröra. Herr Röing m. fl. hava i motiveringen
för sin reservation anfört bland annat, att utskottets förslag skulle
innebära »en betänklig rubbning av de grundläggande principerna
Nr 29. 36
Lördagen den 16 april, f. in.
Ang. glidande i nuvarande tulltaxa» och att borttagande av maximigränsen, 3
kronor 70 öre, för glidtullen redan därför måste avvisas. Gent
spannmål emot detta vill jag endast saga, att glidtullsystemet ju endast är
m. m. ett provisorium, avsett att räcka till den 1 juni nästa år, och huru
(Forts.) detta då skulle kunna innebära en rubbning i tulltaxans grundvalar,
har jäg för min del svårt att förstå. Samma reservanter finna det
även »uppenbart orimligt, att övriga produktionsgrenar, vilkas läge
för närvarande är lika bekymmersamt som jordbrukets, skola
löpa risken att till fördel för jordbrukarna belastas med en börda,
som hindrar dem att reducera sina produktionskostnader i järn-''
bredd med världsmarknadens krav». Eör min del kan jag ej finna,
att en jämförelse i detta avseende med fullt fog kan göras. Det
är nämligen en ofantlig skillnad på att driva en industri och ett
jordbruk. Industrien kan när som helst, då den ej lönar sig eller
eljest, för längre eller kortare tid nedlägga sin verksamhet. Så är
ej förhållandet med jordbruksrörelsen. Dessutom äro ju kostnaderna
för den skörd det bär gäller redan föregående höst huvudsakligen
gjorda, och genom detta förslag få jordbrukarna bära konkurrensens
halva börda, då ju endast tull skall utgå för halva skillnaden
mellan import- och normalpriset. Det kunde ju för övrigt varit
tillfälle för reservanterna att då fråga förelåg om skydd för
övriga produktionsgrenar ställa sig litet mera förstående mot dessa,
än vad då var fallet. Dessutom vågar jag påstå, att ingen näring
är för vårt land av så stor betydelse som jordbruksnäringen.
Herr Sandler m. fl. hava i sin reservation även vänt sig mot
bland annat borttagandet av det nu stadgade femprocentsavdraget
från det inhemska normalpriset vid tullsatsens bestämmande. Anledningen
till att detta avdrag 1919 _ bestämdes, var ju, att man
ansåg att produktionskostnadsberäkningarna på grund av väntad
nedgång i samtliga kostnader kunde komma att bliva för höga. Så
har emellertid ej blivit fallet utan snarare tvärt om, ty priset på
mänsklig arbetskraft var under förra hösten, då arbetsavtalen för
jordbruket för detta år slötos, högre än någonsin förut. Detsamma
gäller även räntekostnader m. m. Avdragets borttagande nu synes
mig därför väl motiverat.
Ja, herr talman, jag skall icke vidare upptaga kammarens tid,
då bär redan av föregående talare bemötts vad reservanterna anfört,
utan jag vill, på grund av vad jag nu yttrat, be att få yrka
bifall till den föredragna punkten.
Herr Bro an der: Herr talman! Jag har begärt ordet på
grund därav, att jag har framburit en motion, som bär givit anledning
till herr Eöings m. fl. reservation till förmån för en fast spannmålstull
på 3 kronor 70 öre samt för att betäcka återtåget från den
linjen, sedan den genom utskottsbehandlingen blivit så sönderskjuten,
som den blivit. .
Då motionen skrevs, gingo redan tiotusentals svenska industriarbetare
arbetslösa, och man hade tillräcklig anledning befara, att
arbetslösheten skulle ökas än vidare. Jag och säkert flera med mig
Lördagen den 16 april, f. m.
37 Nr -9.
levde i den föreställningen, att det skulle gått upp för dem, som glidande
annars bruka bekämpa industrien, att Sveriges industri har en helt ,upsaitf /*"
annan uppgift än att skaffa profit åt industriens ägare och åt aktiejobbare,
nämligen den, att skaffa levebröd åt en stor del av landets m. m.
befolkning. Man trodde tydligtvis då, att en av de första och ange- (Forts.)
lägnaste åtgärderna från riksdagens sida skulle bliva den att försöka
att genom lämpligt skydd mot den övermäktiga utländska konkurrensen
möjliggöra för industrien att hålla fabrikerna i gång och
att ett led i de åtgärderna skulle bli ökade industritullar. Då jag
samtidigt på de grunder, som i motionen finnas angivna, var av den
meningen, att även jordbruket var i trängande behov av ökat tullskydd,
och att den jämvikt i belastningen mellan olika näringsgrenar,
som ju även herr Röing i sin reservation tryckt på, lättast skulle
bibehållas därigenom att man beträffande spannmålstullarna återgick
till fasta tullar, så yrkades i motionen, att vi skulle återgå till de
gamla spannmålstullarna, ökade med 100 procent. Nu har herr
Röing i sin m. fl. reservation upptagit principen i motionen, men
reservanterna ha motsatt sig varje ökning i den fasta spannmålstullen.
Under sådant förhållande anser jag för min del, att- hur önskvärt
det än med hänsyn till industrien skulle vara att gå den i motionen
förordade vägen, man dock nu måste tills vidare släppa den
synpunkten och sluta sig till det förslag, som, samtidigt som det ger
jordbruket det största skyddet, också har möjlighet att vinna riksdagens
bifall. Jag kommer därför inte att yrka bifall till min motion
utan till utskottets förslag.
Beträffande reservationerna så äro de ju bemötta från annat
håll. Det är emellertid en punkt i herr Röings m. fl. reservation,
som ännu inte har blivit bemött, och jag skall därför be att få yttra
några få ord därom. Herr Röing anför i sin polemik mot utskottets
förslag till sist följande: »För den inrikes omsättningen äro så täta
tullförändringar, som kunna bli en följd av bifall till utskottets förslag,
högst besvärande, vare sig de gå i den ena eller den andra riktningen.
En väntad höjning av glidtullen kommer att giva upphov
till livlig spekulation med starkt ökad lagring, en väntad nedsättning
till återhållsamhet både från köpmännen och konsumenterna,
som ej. kan undgå att verka nedpressande på det inhemska spannmålspriset.
» Detta är enligt min mening ett påstående, som jag inte
nog kan förvåna mig över att bevillningsutskottets ordförande velat
sätta sitt namn under. Det är en ren orimlighet. Och hur orimligt
det är, skall kammaren säkert inse, om jag anför ett exempel. Det
är t. ex. vid *ett tillfälle så att glidtullen verkar med 4 kronor. Men
på grund av noteringar utifrån väntar man, att glidtullen skall springa
upp till det dubbla eller 8 kronor per 100 kilogram. En glidtull
av 4 kronor, om man utgår från ett grundpris av 39 kronor, förutsätter
ett pris vid import av spannmål på 31 kronor. Ty för att
tullen skall vara 4 kronor, skall skillnaden mellan importpriset och
grundpriset vara 8 kronor. Således importpriset är 31 kronor. Lägger
man därtill tullen, 4 kronor, får man ett pris av 35 kronor. Om
återigen glidtullen är 8 kronor, såsom i det anförda exemplet vänta
-
Nr 29. 38
Lördagen den 16 april, f. m.
^vluatse^Kr ^es'' ^rutsätter det, att skillnaden mellan grundpriset, 39 kronor,
pissa slagav °°h importpriset är 16 kronor. Således måste importpriset gå ned till
spannmål 23 kronor. Importpriset skulle alltså bli 23 kronor, och tullen skulle
m. m. vara 8 kronor, vilket gör 31 kronor. Hur tror herr Röing, att det
(Forts.) skall inbjuda till lagring, om tullen är 4 kronor men väntas gå upp
till 8 kronor? Han tror, att -en importör av vete, som kostat 35 kronor,
skall frestas att lagra sitt vete för att konkurrera med vete, som
skall beläggas med en tull av 8 kronor, men som i verkligheten
kostar endast 31 kronor. Det blir ju, förutom ränteförlusten och lagringskostnaden,
en ren förlust på 4 kronor för den importör, som
handlar på det sättet. Det är alltså en ren orimlighet. Nej, skall
det spekuleras, så blir det efter genomförandet av utskottets förslag
precis som. förut: det skall göras, när priset är lågt. Och priset är
lågt, när tullen är hög enligt utskottets förslag. Således det motivet
mot utskottets hemställan till förmån för reservationen det duger
inte alls. Utskottets förslag inbjuder på intet sätt till spekulation
mer än herr Röings eget förslag.
Nu efterlyste herr Eriksson i Grängesberg belägg för vari faran
består. Det har ideligen upprepats, att ändamålet med tullen
skulle vara att gynna vissa jordbrukare. Men det är visst inte
så, utan faran, som skulle uppstå, om inte jordbruket får tillräckligt
skydd för spannmålen, den består däri, att vår självförsörjning med
spannmål äventyras. Det är visst inte så, att Sveriges jordbruk behöver
tigga riksdagen om skyddstullar. Sveriges jordbruk har många
gånger förut gått igenom svåra kriser, och det skall nog också
visa, att det kan gå igenom denna kris. Men det är en ofantlig skillnad
för landet, om krisen genomgås på ett sådant sätt, att jordbruket
fortfarande står kvar på den någorlunda höga ståndpunkt, där
det nu står, eller om den genomgås på ett sätt, som gör, att jordbruket
går -tillbaka i utveckling till vad det var för lång tid sedan. Det
är däri faran ligger.
Hur långt Sveriges jordbruk egentligen är kommet i utveckling
v-ad spannmålsodlingen beträffar, det skall jag b-e att få belysa med
ett exempel från Gottland. Gottland är kanske den enda provins
i landet, där vi ha en tillförlitlig statistik i detta fall, därigenom att
alla varor därifrån skola gå ut över hamn. Och i hushållningssällskapets
berättelser finns statistik häröver för en tid av mer än 100
år tillbaka. Ännu på 1700-talet kunde Gottland inte förse sin egen
befolkning med spannmål. Ännu så sent som i början på 1800-talet
var det gottländska jordbruket så svagt, att även då förekom vissa år
import. Och ännu år 1828 importerades, jag tror cirka 8,000 tunnor,
spannmål till Gottland. Komma vi fram till 1880-talet, så har
utvecklingen gått så långt framåt, att då kunde från Gottland exporteras
cirka 40,000 säckar spannmål. Och under krisåret 1918
kun-d-e Gottland, sedan det tillfredsställt sitt eget behov, till det övriga
landet avstå inte mindre än 150,000 deciton spannmål, därav över
100,000 deciton vete och råg och resten korn. Liknande har naturligtvis
utvecklingen varit i andra spannmålsproducerande län. Var,
mina herrar, skulle vi ha stått under krisen, om inte jordbruket va
-
39 Nr *29.
Lördagen den 16 april, f. m.
vissa slag åt
spannmål
m. m.
(Ports.)
rit uppe i en sådan produktion av spannmål, som det var vid krigets ^
början? Och var kunna vi komma att stå, om vart jordbruk skall al
ha gått tillbaka ifråga om spannmålsodlingen kanske 20, 30, 40 ar
i tiden, när krisen är genomgången, om vi då återigen komma att sta
inför konflikter och ty åtföljande avspärrning? Jag bara iragar,
herrarna få själva draga slutsatsen. . , ,
Nu sade herr Eriksson i Grängesberg: A ad skola de arbetslösa
saga, om riksdagsmännen rösta i enlighet med utskottets förslag? Jag
tror, att man hellre skulle kunna ha anledning fråga, vad de arbetslösa
skulle säga om att riksdagen icke gör någonting för att industrien
skall kunna hållas i gång, så att de få tillfälle till arbete. Jag vill
dessutom säga herr Eriksson i Grängesberg, att om det tran hans
håll kommer fram något förslag om skydd för industrien, sa skola
säkert de, som nu yrka på skydd lör jordbruket, mycket gärna ga in
för att även industrien skall skyddas.
Herr talman! Jag skall icke uppehålla liden längre, utan ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr P o p p i u s: Herr talman! Jag har närmast begärt ordet
med anledning av det enligt min mening högst överraskande yttrandet
av herr Eöing, att sockerbetsodlingen i Skane skulle vara
säkerställd och att riksdagens beslut i sockerprisfrågan vore lyckligt.
Jag anser det av flera skäl vara alldeles för tidigt att nu yttra något
om hur det kommer att ställa sig för sockerbetsodlarna, och jag ber
få erinra herr Röing om att tidpunkten för annulermg av sockerbetsteckningen
är uppskjuten till den 25 april. Dessutom är arbetsfrågan
ännu ej ordnad. Arbetsgivarna ha godkänt förlikningsmannens
medlingsförslag, men har detta förslag_ av arbetarna avslagits.
I Skåne har man alls ej någon ljus syn på läget f. n. Tvärtom är
man mycket bekymrad för hur det kommer att utveckla sig.
När jag nu har ordet, skall jag med ett par ord beröra tullfrågan,
och jag vänder mig då mot herr Röing, när han nyligen sagt,
att det rådde särskilt exceptionella förhållanden den gången man i
riksdagen beslöt om glidtullar och att den kurva, som vi ha sett
framför oss, skulle vara ett bevis för att förhållandena nu äro sådana,
att vissa punkter i Kungl. Maj :ts förslag äro obehövliga. Jag tror
tvärtom att kurvan visar oss, att förhållandena nu mera än förut gör
det behövligt för jordbruket med ett förbättrat glidtullsystem.
Herr Röing har vidare förvånat sig över att vi jordbrukare
kräva ett förbättrat tullskydd, alltså skydd av 3,70, om priset på
utländsk spannmål skulle gå ned. Jag vill då erinra om den dag,
då vi i denna kammare behandlade en annan tullfråga nämligen
kaffetullen. Då gällde det en vara, som av många anses vara ett
näringsmedel och de fattigas glädjekälla och en vara, som av den
fattigare befolkningen i vårt land rikligt användes. Den gången ömmade
herr Röing ej som nu för de arbetslösa och fattiga och ändå gäller
det nu att skydda en viktig näring inom vårt land och skydda en
stor del av landsbefolkningen mot en övermäktig utländsk konkurrens.
Jag skall ej upptaga kammarens tid genom att närmare moti
-
Nr 29. 40
Lördagen den 16 april, f. m.
Ang. glidande
tullsatser för
vissa slag av
spannmål
m. m.
(Forts.)
vera min anslutning till Kungl. Maj :ts förslag. Jag ber härmed att
helt få instämma med vad herr Lindman uttalat, men jag ber dock
att i en punkt få vända mig emot herr Eriksson i Grängesberg, som
framhållit att det 5 % avdraget borde bibehållas. Om man som nu
har en erfarenhet att bygga på att detta 5 % avdrag var ett misstag
och om man begick ett misstag 1919, behöver man ju ej upprepa det
1921.
Att jag, herr talman, ej kvarstår på den ståndpunkt jag hade
då jag skrev under en motion om fasta tullar får ej tagas som om
jag nu släppt tanken att fasta tullar äro att föredraga framför glidtullsystemet;
men såsom frågan nu ligger ber jag, herr talman, att
får yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman, mina herrar!
Redan vid mitt återinträde i andra kammaren 1918 väckte jag en
motion jämte några andra av kammarens ledamöter, vari jag anhöll
om skrivelse till Kungl. Maj:t rörande en utredning om vår självförsörjning
av brödsäd. Vad var anledningen till att jag just inriktade
mig på den frågan? Jo, det var att jag kommit till den
övertygelsen, som jag hade då och fortfarande har, att i alla materiella
ting, som gäller för ett småfolk, är brödsädesfrågan den viktigaste,
och intet folk kan sägas vara verkligt självständigt, utan
att det vidtagit sådana åtgärder, att det kan någorlunda trygga sin
brödfråga. Men motionen föranledde naturligtvis då för tillfället
ingen åtgärd. Då var man på jakt med fiskaler för att spåra upp
sädeskornen, och det var betecknande, att en ärad ledamot av kammaren
då yttrade, att nu gällde det att gå fram på starkt fiskaliska
vägar. Sedan krisen gått över, skulle jordbrukarna få behålla sin
produktion själva. Ja, det var nog ett ord, som tålde att tänka på
en smula. Jag tror, att åtskilligt, som förekommit i dag, är en återklang
av de tankar, som då oförhappandes kastades fram. Många
gånger har man nog tänkt och trott: månne icke den hårda läxan,
som vi fingo under nödåren, skulle kunna lära oss åtminstone en
sak, nämligen att vi i framtiden skulle kunna sätta brödfrågan i en
annan ställning än övriga tullfrågor? Men jag finner verkligen till
min häpnad, att denna sak gått åtminstone herr Eriksson i Grängesberg
spårlöst förbi. Jag beklagar, att så är fallet, ty man kan icke
komma förbi, att när det riktigt gäller allvar, så få vi hjälpas åt
allesammans, vare sig vi höra till industrien eller jordbruket. Den
taktik, som herr Eriksson använde, att splittra allt i små bitar är
över huvud taget ett urgammalt sätt och kommer helt säkert att
begagnas även i framtiden. Man vill icke se det hela i sitt sammanhang.
Nu var det ju så, att Kungl. Maj:t vid urtima riksdagen 1919
framlade förslag om de nuvarande glidtullarna. Då är det eget. att
detta Kungl. Majrts förslag understöddes starkt av dem, som nu
utan vidare ställt sig som reservanter mot utskottets förslag. Jag
skulle ha förstått deras mening, om de hade stannat vid att vi icke
skola rubba ett jota av det där förslaget, som antogs 1919. Men de
Lördagen den 16 april, f. m.
41 Nr ‘29.
ha ju helt och hållet gått ifrån den uppfattningen och säga, att nu
skola vi hålla fast vid en tull på 3 kronor 70 ore. vissa slag av
Det var med mycket stort intresse jag hörde herr Eriksson i spannmål
Grängesberg, vad han skulle komma till, och jag fann, att även kali m- insvängt
runt och nu ville ha fasta tullar. Vad var meningen 1919, (Forts.)
mina herrar? Var det blott en gest Ni visade, och voio Ni säkra pa,
att ingen tull egentligen skulle utgå? Men nu, när man står vid
möjligheten att det verkligen skall bli en tull, så ligger ordföranden
i bevillningsutskottet synnerligen hårt i selen för att bevisa^ dag,
huru felaktigt det kungl. förslaget är. Jag minns gott från särskilda
utskottet 1919, som då behandlade den kungl. propositionen,
att herr Röing försökte bevisa och bevisa grundligt till och med, att
det rätta var att gå på glidtullsystemet. Vad kan verkligen
ligga under denna herr Röings ändrade uppfattning? Jag svävar
icke i minsta tvivelsmål om att de tre grupperna reservanter, ehuru
de gå fram i skilda skyttelinjer, på det hela taget äro mycket väl
överens om att vilja avslå alltihop. Det är nog så att fatta, att det
är den verkliga innebörden, fastän det kanhända, att herrarna ansett
det vara taktiskt klokare att icke samla sig på en linje utan gå fram
i spridd ordning. Då vill jag bara tillägga beträffande herr Erikssons
argument, att det kunde varit riktigt om det gällt fasta tullar,
men däremot tycker jag icke herr Eriksson har givit skäl för sin
uppfattning då det gäller glidtullar. Men nu är olyckan för herr
Eriksson inbillad, ty en glidtull kan icke gå upp till högre belopp,
utan att varuvärdet på samma gång nedgår. Det kan ju aldrig
uppstå den olyckan för konsumenterna, att det blir höga tullar på
samma gång säd och mjöl stiga i pris, utan endast när priset går
djupt ned och varupriset blir lågt.
Jag trodde verkligen, att den tanken skulle kunna slå igenom,
att när här från jordbrukaresidan stridits för producenternas intressen
—• man må sedan ha vilken åskådning man vill om denna produktionsformel
— så är det icke så förskräckligt avita, att man i
stort sett ansluter sig till föreliggande produktionsformel. Man kan
ju göra anmärkning på vissa detaljer, men felet i en detalj jämnas
ut av ett annat fel i motsatt riktning i de detaljer, varav formeln
är sammansatt. Helt säkert komma vi jordbrukare icke att kunna
undgå att taga först hela den förlust, som tvunget skall uppstå, när
jordvärdet och räntevärdet är upptaget för lågt i produktionsformeln.
Och sedan skola vi dessutom taga halva skillnaden mellan i stort sett
produktionspriset och importpriset å vete.
Ja, mina herrar, jag har svårt att fatta, då man säger, att andra
produktionsgrenar ha det svårare, om man nämligen förutsätter,
att de produktionsgrenarna fortsätta sin produktion. Men vad gorå
de? Jo, de slå igen utan vidare. Mep det är vad det svenska jordbruket
icke kan göra. Ni kunna ekonomiskt slå ihjäl dess utövare,
bönderna, men jordbruk måste under alla omständigheter finnas i
någon mån.
Nu talar man särskilt om förhållandena med sockerbetorna, och
utskottets ärade orförande var ledsen över, att han icke ställde sig
Nr 29. 42
Lördagen den 16 april, f. m.
Ang. glidande på
fabriksaktiebolaget skulle ha högst i utdelning? Men beträffande
m. m. sockerbetspriset har inträffat, vad jag förutsade, nämligen att det där
(Forts.) blev arbetarna Ni mest träffa. Och det blir väl ändå på hela jordbruksfältet
arbetarna, som Ni träffa, och Ni träffa dem hårt.
Herr Eriksson i Grängesberg tycktes utgå från den åskådningen,
att jordbrukets livsmedelsproduktion skulle i stort sett vara
inriktad på att skaffa billiga födoämnen för industriens utövare
och att industrien skulle vara det väsentligare. Jag undrar verkligen,
herr Eriksson, om den svenska industrien blir stark på en
utfattig jordbrukareklass här i landet. Jag har mina starka tvivel
i det hänseendet. Hittills har jag alltid trott, att inom ett land var
den principen den riktiga, att de olika företagargrenarna skulle
kunna föda så många som möjligt och att de olika grenarna gingo
någorlunda bra. Det tycktes icke vara herr Erikssons i Grängesberg
mening. Jag får säga, att när Ni, mina herrar, försöka komma med
det talet, att det är blott några storgodsägare och storbönder, som
det här gäller, äro herrarna då säkra på, att ni icke ha felsyn på
tingen? Kunna Ni verkligen garantera att icke så svåra förhållanden,
som voro rådande under kristidgn, ännu en gång kunna uppstå
i vårt land? Jag försäkrar herrarna rent ut, att varför jag ställt
mig på utskottets sida från första ögonblicket och gått med på glidtullsystemet
är icke därför att det gällde några kronor mer eller
mindre för jordbrukarna, utan jag ställde mig där, därför att jag
ansåg detta vara en framtidstanke. Jag ansåg det vara en tanke,
som bör slå rot hos vårt folk. Ty så länge vi hålla på systemet med
fasta tullar eller frihandel, när frihandlarna flyta ovanpå, så blir
det en evinnerlig kamp i brödfrågan, och det är frågan för stor till.
Jag har jämte några kamrater i början av riksdagen väckt en
motion, som gick ut på hel täckning, då jag ansåg skillnaden mellan
det pris, man verkligen fick, och importpriset vara åtminstone så
avsevärd, att man icke kunde ignorera den. Frågan om räntekostnaderna
för ett normalt jordbruk ansåg jag också var sådan, att man
måste förlora rätt så mycket på densamma. Man kan icke anskaffa
kapitalet till den ränteutgift, som är upptagen i det kungl. förslaget.
Då ansåg jag, att dessa två detaljer sammantagna voro så stora, att
det för jordbrukarnas vidkommande kunde räcka till prisnivåns nedbringande.
Sedan kom den kungl. propositionen, och jag vill säga,
att när jag ser det tillmötesgående, som visats mot oss jordbrukare
på några punkter, så har jag aldrig hittills ställt mig avvisande,
och jag kommer icke att göra det i framtiden. Jag hyllar den satsen,
att en mager förlikning är bättre än en fet process, och därför har jag
utan vidare gått med på den kungl. propositionen i detta fall. Och
jag har gjort det i den klara övertygelsen, att i ett övergångsläge
kan den måhända vara möjlig. Men för framtiden är det alldeles
omöjligt, att en produktion av brödsäd kan upprätthållas i vårt land
på de villkor den kungl. propositionen innehåller. Nu är frågan,
huru mycket man vill upprätthålla av denna brödsädesodling. Redan
Lördagen den 16 april, f. m.
43 > r 29.
1919 framhölls av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, att
man borde någorlunda unnrätthålla samma odling, som var före kris- vUga s]aJ av
tiden. Ja, det låter säga sig, att man borde göra så. Jag har alltid spannmål
tyckt, att man borde gå ett litet steg längre. Därom kan man ju dis- m. m.
putera. Men på längden går det icke, utan att från statens sida (Forts.)
vidtagas något starkare åtgärder, om jordbruket skall orka med att
hålla en sådan brödsädesodling i vårt land. Jag vill på det starkaste
understryka detta.
Det hade verkligen varit en stor glädje för mig i dag, om vi
kunnat mötas här, om vi, som företräda olika samhällsskikt, kunnat
sakligt behandla denna fråga. Jag beklagar, att så icke varit fallet.
Men jag har åtminstone det vittnesbördet,_ att jag själv kunnat gå
ned från den ståndpunkt, som jag ansåg mig som bonde böra intaga.
och då må ansvaret falla på dem, som icke det minsta tänka på
andra utan endast på sitt eget väl under alla förhållanden. Det vill
jag ännu en gång stryka under, att det är vårt fäderneslands materiellt
största fråga, som vi behandla i dag, och det är i den känslan,
som jag givit åtskilligt avkall på mina fordringar som jordbrukare,
och det är i den känslan, som jag, herr talman, yrkar bifall till
utskottets hemställan.
Häruti instämde herr Olsson i Golvvasta.
Herr Sköld: Herr talman! Jag kan inte annat än göra. den
upptäckten, att detta glidtullsystem givit upphov till en rätt så
stor revolutionering i människornas tänkesätt. Det_ finns sannerligen
icke många av dem, som voro med om frågans första handläggning,
som stå kvar på den ståndpunkt, de då intogo. Jag skall för
min del icke klandra herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
meiLnog tycker jag det finns vissa ting i hans proposition
och även i det tal, som han hållit förut här i dag, som äro ägnade att
väcka en viss uppmärksamhet. Det är klart, att jag skall icke säga
något därom, att han föreslagit borttagande av maximigränsen. Den
ståndpunkten hade han som bekant redan bland de sakkunniga.
Jag skall icke heller säga något om den nya månadsberäkningen. Det
är klart för var och en, att beräkningen måste göras så, att världsmarknadsläget
avspeglas så nära som möjligt i importpriset. Men
jag tror man måste säga, att denna månadsberäkning icke medför
enbart fördelar utan även nackdelar. Det har här påpekats och kan
icke bestridas annat än att det råder stor osäkerhet på vår spannmålsmarknad.
Det blir icke möjligt för dem, som importera spannmål
från Australien till exempel, att beräkna det pris de skola betala,
då vid varans framkomst antagligen en annan tullsats gäller
här i Sverige än den som gällde den dag, då köpet avslutades. Jag
tror för min del — jag vill säga detta redan nu — att man kan
lappa på detta system bäst man vill, men det kommer aldrig någonsin
att bliva tillfredsställande för någon part, och jag tror, att just
detta förslag om ändring av tidsperiodens längd visar, att systemet
i sig självt är ohållbart.
Nr 29. 44
Lördagen den 16 april, f. m.
Mg- glidande yac[ jag emellertid för min del tycker är anmärkningsvärt, det
‘vlssa^la f°av äl''! ^ierr statsrådet föreslår, att femprocentsavdraget skall tagas
spannmål kort. Det har redan förut påpekats bär, och vi känna till det alla,
m. m. att detta avdrag kom till, därför att de sakkunniga ansågo, att vi
(Forts.) skulle stå inför fallande konjunkturer, och som eu följd därav var
det självklart, att de produktionskostnader, som beräknades för hösten,
skulle hava i väsentlig mån förändrats, när den del av arbetet,
som behövdes för skörden, togs ut nästa höst. Det var för att motarbeta
de fel, som härigenom skulle komma in i kalkylen, som
detta femprocentsavdrag beslöts. Nu säger man, att det finnes intet
skäl att längre bibehålla detta avdrag, därför att det icke blev
några fallande konjunkturer. Det är sant, att det icke har varit
några fallande konjunkturer under det första av dessa år, för vilka
glidtullsystemet skulle gälla, så att man icke skulle ha behövt göra
avdrag för detta år. Jag må dock säga, att avdraget har varit
platt likgiltigt för detta år, eftersom det för större delen av skörden
varit priser, som, enligt vad diagrammet utvisar, legat uppe
vid nära 50 kronor, d. v. s. så högt, att det under inga omständigheter
spelat någon roll, om detta avdrag funnits eller ej.
När herr Lindman säger, att hans lilla enfaldiga anmärkning
slagit in, kan jag ej underlåta att säga, att den har icke slagit in.
Den kan hava slagit in på de personer, som sålt vete från mitten
av december månad och ett stycke framåt, men det kunna vi ändå
komma överens om, att i vanliga fall är det så, att våra mindre
jordbrukare sälja sin spannmål strax efter tröskningen. De lägga
icke upp den utan måste sälja den. Nu är det visserligen sant, att
en del av dessa smärre jordbrukare tack vare falska profeter levat
i den förhoppningen, att priset skulle stiga i stället för falla, och
lockats att lägga upp sill spannmål samt på grund därav gått miste
om det pris, som rådde under den tid, då det är naturligt, att de
föra sin spannmål ut i marknaden.
Vi behöva således icke taga hänsyn till det'' produktionsår. som
gått, utan vad det i dag gäller bär är egentligen, hur man skall
beräkna kostnaderna för kommande produktionsår. Nu veta vi alla,
att just nu i denna tid sitter man i lantbruksstyrelsen och beräknar
produktionskostnaderna för den skörd, som skall skördas i höst,
och dessa kostnader beräknas på grundval av det pris, som rådde i
höstas vid sådden. Jag tror icke. att det är någon, som kan förneka,
att sedan den tiden vissa prisfall inträffat. Det bär inträffat för
alla de jordbrukare i min hemtrakt, som i våras sådde chilesalpeter
eller norgesalpeter på sin vete och råg, att detta gödningsämne fallit
i pris från i höstas och till nu. Det bör vidare vara känt för
var och en, att havrepriset, som enligt produktionsberäkningsformeln
är det grundläggande för hästdagsverkena, fallit, och det kan
väl antagas, att detta havrepris kommer att falla ännu mera, innan
skördearbetet och tröskningsarbetet skall utföras. Det vill således
för mig synas, som om det finnes fullgoda skäl för att bibehålla
femprocentsavdraget även för det år, som kommer.
Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet anmärkte, att
45 Nr *29.
Lördagen den 16 april, f. m.
en del trädesarbeten måste utföras redan under ett föregående år. Då
vill jag påpeka, att när man nu i lantbruksstyrelsen skall räkna ut slag av
arbetskostnadspriset, räknar man efter de avtal, som togo sin början spannmål
i höstas, och som inneburo väsentligt högre löner än de avtal, som m. m.
gällde föregående år. Men nu har dock hela trädesarbetet utförts (Forts.)
med arbetskraft, som varit betald efter det lägre avtalet. Det finnes
på grund härav ytterligare en anledning, varför femprocentsavdraget
bör bibehållas.
Herr statsrådet hade ännu ett skäl, och det var, att man icke
skall glömma bort, att det alltid finns en viss bestämd skillnad mellan
priset på det inhemska och det importerade vetet på grund av
det svenska vetets lägre kvalitet. Det är ju sant, men man må samtidigt
erinra sig, att det produktionspris, som beräknas, icke är något
produktionskostnadspris utan ett producentpris. Hela formeln
är lagd på det sättet, att man t.agit reda på, vad de svenska lantmännen
före 1913 i allmänhet fingo för sitt vete, och så har man
tagit reda på, hur mycket jordbrukarna skola hava betalt just nu
för att ekonomiskt sett vara lika väl ställda som före världskriget,
d. v. s. i denna formel ingå icke blott produktionskostnader, utan däri
ingår dessutom den företagarvinst, som jordbrukarna kunna hava
erhållit före kriget, och detta kumuleras i samma skala, som formeln
eljest verkar kumulerande. Men däri ingå till och med fraktkostnaderna
för vete från producenten till närmaste mottagare, och
dessutom även den mellanhandsprovision, som spannmålshandlarna
betingade sig vid tiden före kriget. Alltsammans kumuleras, och
detta innebär, att det icke är produktionskostnaderna, som man får
fram, utan det finnes i formeln sådana faktorer, som verka därhän,
att dessa beräkningar måste ligga över vad som är verkliga produktionskostnader.
Jag vill således för min del säga, att det icke
kan vara riktigt, att, om man skall bibehålla glidtullsystemet, man
går åstad och tager bort den faktor, som_ vid fallande konjunkturer
skall verka så, att det blir rimlig motsvarighet mellan beräkningarna
och verkligheten.
Om man nu icke kan klandra herr jordbruksministern för den
ståndpunkt han intagit till 3 kronor 70 öres-gränsen, kan det icke
hjälpas, att jag just nu måste rikta mig till vissa andra personer
och fråga, vad som gjort, att de svängt i sitt tänkesätt. Det lärer
icke hava undgått någon, att i den majoritet, som inom bevillningsutskottet
dikterat utskottets utlåtande, finnas tre liberaler, d. v. s.
majoriteten av det liberala partiet inom bevillningsutskottet. Jag skall
icke närmare gå in på frågan om befogenheten av 3 kronor 70 öresgränsen;
den saken är redan förut belyst, men jag kan icke underlåta
att fråga, varför man kan inom det liberala partiet komma fram
till den ståndpunkten, att man kan vara med på att taga bort denna
gräns. Jag vill i detta sammanhang erinra om ett uttalande, som
vid behandlingen av frågan om glidtullarqa vid 1919 års urtima
riksdag i denna kammare fälldes av herr förste vice talmannen.
Han sade, att skulle man överskrida denna gräns, rubbar man nuvarande
förhållanden i jämförelse med industrien, och tullfrågan i sin
Nr 29. 46
Lördagen den 16 april, f. m.
Ang. glidande helhet bör ju uteslutas, intill dess den kommitté, som fått sig anförW*w«ia/a»trött
att utreda detta spörsmål, blir färdig med sitt utlåtande. Det
spannmål var såsom talesman för det liberala partiet, som förste vice talm.
m. mannen den gången framförde denna mening. Jag bar ingen an
fForte.
) ledning att förmoda, att han i dag icke har samma uppfattning, men
jag tror mig ändå veta, att detta var det skäl, på vilket det liberala
partiet byggde vid föregående behandling av denna fråga, och jag
undrar, varför man nu kommit bort därifrån.
Jag kan nu icke heller underlåta att citera ett yttrande, som
den gången fälldes av herr Jönsson i Revinge, då han sade, att
icke ens från det mest agrarprotektionistiska håll ifrågasattes den
tiden någon höjning. Herr Jönsson i Revinge pekade på tullfrågans
behandling i gångna tider och kom fram till den slutsatsen, att det
aldrig någonsin förut hade inträffat, att man, ens från de mest
framstående agrarprotektionisternas sida, krävt, att det skulle sättas
högre tullsats på spannmål än 3 kronor 70 öre. Som sagt, jag anser
mig hava anledning att fråga, vad det är, som inträffat. Då
säger man, att det har inträffat ett sådant prisfall på världsmarknaden,
som aldrig varit ifrågasatt. Jo, det var just detta prisfall,
som var ifrågasatt. Jag erinrar mig tydligt — och vem som vill
kan kontrollera det själv — ett yttrande, som fälldes av dåvarande
jordbruksministern herr Petersson i Påboda. Han säde, att huvudskälet,
varför denna fråga hade kommit fram, var att man måste
söka mildra stöten för jordbruket, för den händelse det skulle ske
ett snabbt prisfall på spannmål ute på världsmarknaden. Jag vill
vidare erinra dem av kammarens ledamöter, som voro närvarande
här, när en av de sakkunniga, nämligen professor Sommarin, höll
ett föredrag om de sakkunnigas arbete, att han säde, att ett av de
vägande skälen för honom hade varit den dnmping ifråga om spannmål,
som man befarade från Amerika, varigenom vetepriset kunde
falla kanske ända till 20 kronor. Hela denna glidtrdl var byggd
på förutsättningen, att den skulle vara en säkerhetsventil, för den
händelse det skulle ske ett sådant prisfall på världsmarknaden. Det
är detta prisfall, som nu inträffat, och ingenting annat. De förutsättningar
äro för handen, som den gången dikterade riksdagens beslut,
och ingenting annat. Det har icke inträffat någonting så häpnadsväckande,
att man på grund därav borde gå åstad och
begära, att det beslut, som riksdagen år 1919 fattade, skall
rubbas. Jag skulle för min del vilja såga, att utifrån de
skräckmålningar, som målades upp för oss år 1919 på hösten,
är läget snarare bättre för jordbruket nu, än man tänkte,
att det skulle bli. Jag vet icke, om det är riktigt, men man skulle
nästan kunna få den uppfattningen, att det verkligen är så, att läget
är bättre än man trodde, att det skulle bli, när man ser på det
uppträdande, som här i dag ägt rum från representanter dels för
högern och dels för bondegrupperna. Yi erinra oss väl allesammans,
att vid 1919 års urtima riksdag väcktes eu motion av herr
Magnusson i Rumhult, däri han krävde, att hela skillnaden skulle
utgå. Yi erinra oss kanske också, att högern reserverade sig i sär
-
LördageD den 16 april, f. m.
47 » 29.
skilda utskottet för halva skillnaden, men att reservanterna sedan AtwJMarie
blev o desavouerade här i kammaren av sitt parti, som fortfarande vigga slaJ av
gick fram på herr Magnussons i Tumhult motion. Lat oss vidare spannmål
erinra oss, att det vid början av denna riksdag väcktes en motion m. m.
av herr Lindman m. fl., däri det krävdes, att hela skillnaden skall (Forts.)
utgå. Nu i dag får man se, hurusom alla dessa, herr Lindman, herr
Jönsson i Boa, genast äro färdiga att kasta sin gamla, segt vidhållna,
ståndpunkt. Man svänger Tunt, såsom herr Olsson i Kullenbergstorp
säger, och jag undrar egentligen, hur det är med herr
Olsson i Kullenbergstorp själv. Han har haft många ståndpunkter.
Låt oss komma ihåg, att i den reservation, som avgavs i särskilda
utskottet 1919, hade herr Olsson i Kullenbergstorp den uppfattningen,
att jordbrukarna skulle hava halva skillnaden underförstå
året och tre fjärdedelar därav, tror jag det var, under andra året.
I år har herr Olsson i Kullenbergstorp undertecknat en motion,
vari han kräver hela skillnaden, och nu i dag talar han här för halva
skillnaden. Mot sin vana har han till och med framställt ett yrkande,
och i utskottet har han också mot sin vana undvikit att avgiva
en blank reservation. Herr Olsson i Kullenbergstorp riktar
sig mot herr Eriksson i Grängesberg och frågar, varför han svängt
runt. Och om den första ståndpunkten och reservationen voro blott
en gest. Jag frågar: varför har herr Olsson i Kullenbergstorp
svängt om, och varför har högern svängt om och gått på samma
linje som jordbruksministern? Kanske det också var en gest. Jag
vet ingenting om den saken.
Det bär varit på det sättet, att när jag^ hösten 1919 läste igenom
den proposition och det sakkunnigeutlåtande, som då förelädes
riksdagen, greps jag av en stor misstro mot hela detta system
och särskilt mot de grunder, på vilka systemet vilade. Jag tror
mig kunna saga, att grunderna äro mycket problematiska, och jag
tror, att herr Röing har rätt, när han säger, att sockerbetsfrågan
visar detta. Yi hörde visserligen, hur herr Poppius sökte bevisa
motsatsen. Det var nog så, att jordbrukarna i. Skåne tecknat sig
för en stor areal betor, men de kunna avsäga sig sin teckning till
den 25, och det tycktes, som om herr Poppius trodde, att det
kommer att ske en omsvängning i jordbrukarnas tänkesätt där nere
i Skåne tack vare arbetskonflikten. Jag vet icke, om det lämpar
sig, men jag kan ändå icke underlåta att berätta, att jag i går erhöll
brev från min far, som ju en del av denna kammares ledamöter
känna, och han omtalade, att han hade varit i Svedala på måndagen
och tecknat sig för sockerbetor. Han hade väntat, att det
icke skulle vara många jordbrukare där för att teckna sig, eftersom
det allmänna talet bland jordbrukare varit, att det skulle bliva
odlingsstrejk. Men när han kom dit, så kunde han icke komma
in för en trängsel utan like. Han hade aldrig sett så mycket folk,
skrev han, och en sådan entusiasm, ty alla ville teckna större arealer,
än de tecknat något föregående år. Det är klart, att jag icke
kan tillmäta detta min fars yttrande någon sådan vetenskaplig betydelse,
som kan bevisas med statistik, men jag tror, att det är ett
Nr 29. 48
Lördagen den 16 april, f. m.
Ang. glidande troget uttryck för den verkliga stämningen bland de sockerbetsod
tullsatser
for jan
Spannmål1'' Jag har, som sagt, redan från första början, såsom kanske eu
to. m. del av kammarens ledamöter erinra sig, haft en grundlig misstro mot
(Forts.) hela detta system. Jag minns, att jag vid behandlingen av denna
fråga år 1919 sade ifrån, att jag icke visste, vem som skulle bli
lurad på detta system, producenterna eller konsumenterna, och det
var nog ingen annan, som visste det då heller. Jag tror, att man
i dag kan säga, att förra året har det väsentligen varit producenterna,
som blivit lurade genom detta system. Vad gör man nu?
Jo, nu kommer man och skall lappa på det. Gripen av panikstämning
kommer man nu och vill bättra på detta system, så att det
skall bli till producenternas fördel i stället för till konsumenternas.
Jag vet ingenting om, hur lappverket skall komma att verka.
Jag vet icke, hur det kommer att gå, men jag har fortfarande kvar
min misstro mot hela detta system, som vilar på mycket ovederhäftiga
grunder. Jag tror, att det hade varit ärligare, om den svenska
riksdagen gått åstad och tagit den fasta tullen. .När vi äro° i
den situationen, att det väl väsentligen blir så, att industrien får
behålla sina tullar, och när det över huvud taget blir status quo
över hela linjen, må jordbrukarna ha sin tull kvar. Jag älskar icke
tullar och kommer att göra vad i min makt står, för att de skola
försvinna, men i den situation vari vi stå, säger jag, att det är icke
något att anmärka mot att jordbrukarna få den tull, som de hade
före kriget, och att det förblir status quo. Då vet konsumenten,
vad han har att betala, och producenten, vad han kan räkna på för
tull. Men tar man glidtullsystemet, vet ingen någonting. Det blir
spända förhoppningar och svikna förhoppningar. Det blir i längden
missnöje med detta, det är något som är säkert.
Jag vill blott ställa fram ett litet tankeexperiment för de verkliga
jordbrukarna i denna kammare. Det har sagts mig — jag
vågar visserligen icke lita på det, men det har sagts mig av en person
som känner till den internationella spannmålsmarknaden •— att
snart är spannmålspriset nere på botten, och efter detta kommer det
att så småningom ske en stegring i detta pris. Om detta skulle
vara riktigt, vad blir då följden, för det fall att riksdagen nu går
och bifaller utskottets hemställan? Jo, det är lätt att tänka efter,
hur det blir. Herr statsrådet har redan erkänt, att den tullförhöjning,
som i dag beslutas, icke skall komma jordbrukarna till del,
därför att de ha sålt sin spannmål, utan denna tullförhöjning kommer
att falla kvarnarna till del, att falla dem till del, som för ögonblicket
ligga inne med vår brödsädsreserv. Då går man åstad och
giver dem möjligheter till spekulation. Man giver dem högre tullar
och därmed rättighet att beskatta de svenska konsumenterna på
detta sätt under hela sommaren. Inträffar så en stegring å världsmarknaden
i juli eller augusti månader, vad blir följden? Jo,
glidtullen krymper ihop, och i september och oktober månader, när
. jordbrukarna kunna föra ut sin spannmål i marknaden, är den kanske
en liten obetydlighet. Kommer så därtill den gamla vanliga
Lördagen den 16 april, f. m.
49 Nr 29.
företeelsen, att jordbrukarna, som icke ha störa magasin utan måste
tröska och sälja på en gång, kasta ut sin^ brödsäd i marknaden, ga vissa .''flög av
trycker detta ned priset, så att de icke få se röken av någon tull. spannmål
Jag tror, att vi skola betänka oss mer än en gång, innan vi m. m.
gå åstad och giva möjligheter till spekulation i den utsträckning. CForu.
som här föreslås. Vi skola nämligen komma ihåg, att det måste
bli spekulation. Det är alltid på det sättet, att blir det t. ex. en
stegring i priset ute på världsmarknaden, då skyndar man sig att
få hit till landet kvantiteter av brödsäd, som sedan_ komma i åtnjutande
av ett av en högre tull framtvunget högre pris. Det kommer
att bli en ohejdad spekulation. Lägger man därtill den omständigheten,
att man nu under sommaren giver dem som ligga inne med
brödsädsreserver möjlighet att på detta sätt beskatta de svenska
konsumenterna, då kanske vi i höst stå inför den eventualiteten,
att jordbruket icke får någon nytta av vad vi här i dag gå att besluta.
Är det då icke bättre att vara ärlig och säga ifrån, vad man
vill, nämligen att konsumenterna skola få taga sin del och jordbrukaren
sin del.
När jag nu yrkar bifall till den reservation, som är avgiven av
herr Röing m. fl., så gör jag det icke som herr Eriksson i Grängesberg,
därför att det är den lämpligaste taktiska situationen att just
nu liksom herr Lindman svänga över från en förut intagen ståndpunkt,
utan jag gör det, därför att jag anser, att det glidtullsystem,
som man lurat på den svenska riksdagen, blott blir till förargelse och
skada för folket i fortsättningen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till den reservation, som är
avgiven av herr Röing m. fl.
Med herr Sköld förenade sig herr Paulsen.
Herr Olsson i Ramsta: Herr talman, mina herrar! Som
jag deltagit i utskottets behandling av detta ärende, skall jag be
att få klarlägga min ståndpunkt i frågan.
Då det gällde att taga ställning till de olika förslag, som förelågo
till behandling, nämligen dels den kungl. propositionen om
vissa förändringar i det nu gällande glidtullsystemet, vilka gingo
ut på att maximigränsen skulle tagas bort och att det skulle bliva
en beräkningsmetod för importpriset, som skulle närmare ansluta
sig till det verkliga importpriset, ävensom att 5-procentsavdraget
skulle borttagas, dels ock dessa motioner, som kommit in från bondehåll
och högerhåll och där det fordrades full täckning för produktionspriset,
och dels också en motion av herr Broander, vari yrkades
på fasta tullsatser, så stod det klart för mig, att skulle vi verkligen
kunna vinna något för jordbrukarna nu av alla dessa förslag, så
måste jordbrukarna inom utskottet och även riksdagen ena sig om en
samlingslinje. Jag vill icke dölja för herrarna, att jag i början
hade sympatier för återinförande av den fasta tullsatsen på kronor
3:70, och jag för min del hade verkligen vidtagit en del arrangemang
för att kunna övertyga en del av mina yrkeskamrater, att
Andra hammarens protokoll 1921. Nr 29. 4
Nr 29. 50
Lördagen den 16 april, f. in.
Ang. glidande
lullsatser för
rissa slag av
spannmål
m. m.
(Forts.)
det skulle vara den lyckligaste ståndpunkten i frågan för närvarande.
Då utgick jag nämligen ifrån, att få vi åter införd denna
fasta tullsats på 3:70, då stå vi på en stark plattform, när det
gäller att pröva de krav, som nu framkomma från industriellt hal!
på höjda tullsatser på industriprodukter. Då stå vi på den gamla
goda plattformen med en tullsats av 3: 70, som står i proportion
till de nu gällande industritullarna.
Jag fann em6ll6rtid, att det var fåfängt att tänka, att man
skulle kunna ena jordbrukarna i riksdagen om denna fasta tullsats
på 3: 70. Jordbrukarna hava nämligen förälskat sig i detta glidtullsystem.
Jag förstår icke varför, ty under det år, det varit gällande,
ha vi icke sett skymten av glidtullar här i landet, utan tvärtom
fått bevittna, att importpriset sjunkit betydligt under det beräknade
produktionspriset, och ändå ha vi icke fått nagra glidtullar beroende
på beräkningsgrunden för detta importpris. Jag fann da, att skulle
vi kunna ena jordbrukarna, så var det på den kungl. propositionens
grund, ty Kungl. Maj:t har gått den gyllene medelvägen. Kungl.
Maj:t har ändrat beräkningssättet, tagit bort 5-procentsavdraget och
sedan denna maximigräns på 3: 70 samt begärt, att jordbrukarna
skola få halva skillnaden mellan importpriset och det beräknade priset.
Jag tror icke, att det har en* så kolossalt stor betydelse, som
en del herrar vilja få det till, om vi få en fast tullsats pa 3: 70 eller
om Kungl. Maj:ts förslag i dag blir antaget. Herr Sköld har nyss
stått och rullat upp för oss, hur det kommer att ställa sig för nästa
års skörd. Han förutsätter nämligen, att priset kommer att stiga.
Då förstår jag verkligen icke, hur herr Sköld, när han
tror, att priset på den importerade spannmålen kommer att
stiga, ändå kan råda kammaren att taga denna tullsats på
3: 70. Ty hur kommer det att verka för konsumenterna? Det kommer
att verka som en beskattning på konsumenterna och till nackdel
för dem, medan, som jag tror, producenterna komma att stå
på den säkra sidan. Stiger priset å världsmarknaden, blir skillnaden
mindre, och då äro vi också beredda att låta konsumenterna
få del av denna fördel. Jag tror därför, att vi under alla förhållanden
stå säkrast, om vi nu bifalla utskottets förslag, som i vissa
delar är lika med Kungl. Maj:ts förslag. Det skiljer sig endast,
när det gäller beräkningen av mjöltullen. Jag tror, att vi jordbrukare
stå säkrast, om vi bifalla utskottets förslag i detta avseende.
Jag kommer därför att vid voteringen lämna min röst för
utskottets förslag.
Herr Månsson i Hagaström: Huru är egentligen ställningen
här nu? Är den icke följande: 70,000 arbetare ha fått sina löner
sänkta med 25 ä 30 %, några därutöver och andra något under. Omkring
50,000 arbetare äro utan arbete och ha ingen inkomst alls.
Dessa arbetare ha nu kommit och lagt fram för riksdagen ett förslag,
vari de begära, att Sveriges jordbrukare skola proportionsvis efter
den förmögenhet, de ha, betala dem hela skillnaden mellan den inkomst,
dessa arbetare nu ha, och den inkomst, de hade för några år
Lördagen den 16 april, f. m.
51 Nr 29.
vissa slag av
■spannmål
rrv. in.
(Forts.)
sedan. Sveriges jordbrukare svara: Yi vilja icke vara med om kela Ang. glidande
skillnaden, men vi betala gärna till Sveriges arbetare halva stillna- “ vr or
den mellan den nuvarande inkomsten och den. som de hade för ett
par år sedan. Är icke situationen sådan? Skulle icke varenda människa,
som komme från ett annat jordklot och kommer ned på läktaren
och åhörde denna debatt utan att hava läst propositionen, uro,
att det handlade om detta. Jo, visst det! Och huru är verkligheten.
Ja Ni förstå, att jag tycker, att allt detta här diskuterandet och skrivandet
blir ett löjligt joller, när jag tänker, huru verkligheten ter sig.
Det är de icke arbetslösa stora jordägarne, som kräva av de arbetslösa
arbetarne, att de arbetslösa arbetarne skola ge de icke arbetslösa
stora jordägarne skillnaden mellan deras nuvarande inkomst och den,
som de förut hade. Ni förstå, att människor, som ännu lia ett oförvillat,
sunt bondförstånd, tycka, att detta är en konstig församling.
Det kan Ni ju heller icke undra på. .
När systemet om glidtullar genomfördes, hade jag redan mangla
år ägnat nästan all min tid åt att bekämpa tullsystemet över huvud
Redan då anade jag, och delvis genomskådade jag det jag i dag fullt
ser vilken oerhörd bluff, bedrägeri, lögn, svek och tjuvnad som hela
detta system innebär. När glidtullarne kommo före ar 1919, bekampade
jag dem ännu ivrigare än jag bekämpade det fasta tullsystemet.
Jag sade nämligen först och främst, att denna produktionskostnadsformel
var en fullständig råttfälla — jag vill icke använda det ord.
denna formel egentligen förtjänar, men alla bönder som aro hemma
i jordbruk, veta vad de tänka om den. De tänka såsom jag. Jag
sade vidare, att det där talet om att konsumenterna skulle bara hallten
och producenterna hälften av den s. k. »förlusten», var ett bedrägligt
tal, ty när ena parten faktiskt ensam bestämmer vad som ar
hans produktionspris kan han ju komma med sådana underliga fantasier,
som vi se denna produktionsformel innehålla och omsvavas
utav. Jag sade mig vidare, att man icke komme. att vara nöjd med
denna hälft och icke heller, med den kännedom jag har när en tull
kommer till, i längden nöjd med detta maximum pa 3 kr. <0 ore per
100 kg.; och Ni se ju nu, hur jag fått rätt. Har föreligga motionei
om att hela denna skillnad mellan »producentpris» och importpns
skall utgå. Nu har man på en tavla här pa väggen visat pa huru
priskurvan stupar. Ja, herr jordbruksminister, det ar riktigt, men
kom då också ihåg, att det pris, varifrån kurvan stupar, ar av den
art, att världen aldrig någonsin sett maken! Jag har pa bordet dar
ute en sammanhängande spannmålspristabell från ar 600 före Krut
födelse, ehuru den före Karl den stores tid eller till ar 800 ar utraknad
efter priset på silver, jämfört med priset pa spannmål. Men aldrig
under dessa år, således över 2,500 år, under vilka vi veta spannmålsprisens
ställning i världen, har det vant sadana pris ens tillnärmelsevis
som under sista kriget. Ett enda ögonblick, ar 1812. da Napoleon
marscherade till Moskwa, tenderade det till att bil något sa
dant; då visar kurvan en högst skarp spets da priset flög a vädret
och nästan tangerade de pris, som nu funnits under kriget. e ia
rade dock blott några veckor, och sa dök priset hastigt ned igen. JNi
Nr 29. 52
Lördagen den 16 april, f. in.
se nu llär kurvan stupa, så den gör Eder yra i huvudet, men se på
vissa slag av siffran längst där nere, 30 kr. per 100 kg., och kärn väl ihåg priset
spannmål av 12 å 13 kr. per 100 kg. vid världskrigets utbrott. Det är ingen
m. to. konsta att göra kurvor, förstå Ni, men de skola blott vara tillräck
(1''orte.
) ligt långa. De skola helst vara så där 50 år, inte halvtannat.
Herr Olsson i Kullenbergstorp är alltid min antagonist, och jag
finner det stundom riktigt roligt att höra på honom. I dag fäste
jag mig särskilt vid att han säde, att han ville ha brödfrågan ställd i
en alldeles särskild ställning. Jag får i anknytning till vad jag
förut yttrat, säga, att vi väl kunna vara överens om att brödfrågan
här är ställd i en särskild ställning. I andra näringar, där det finns
tullar, är det ju så, att den tullskyddade fabrikanten, producenten,
genom tullarne erhållit beskattningsrätt över alla andra i landet,
som icke tillverka dessa varor, utan behöva köpa dem, men i brödtullfrågan
är det så, att den överväldigande mängden av producenter,
som icke producera nog för sitt eget behov, äro dömda att bil
skattskyldiga under sina lyckligare lottade yrkesbröder. Jag kommer
ihåg en historia, som vi hade framme för ett par år sedan — jag
nämnde den då också. Jag talade med en skånsk jordbrukare och
frågade honom, varför de stora jordbrukarne i Skåne behövde ha
tull på vete och råg och korn, när de små brukarne i Dalarne, Värmland,
Gästrikland, Hälsingland och Medelpad icke behövde det utan
klarade sig utan tull. Ja, det tror jag det, säde han, där växer det
ingenting så att där behöva de väl ingen tull. Förstå Ni då, huru
svårt man har att egentligen tala allvarsamt om ett sådant här tullförslag,
vilket man skulle kunna förstå, om det behandlades på Konradsberg
eller i ett dårhus men icke i riksdagen, ett förslag om att
den fattige bonden skulle vara skattskyldig till den rike bonden,
att en bonde från Fri stdala socken i Småland eller från norra Blekinges
stenmarker, som där håller på i sitt arbete samt strävar och
sliter, där man icke kommer fram med harv eller årder eller plog mellan
stenarna utan måste använda hacka och spade, skall vara skattskyldig
under den, som har bättre jord, då det icke växer något nämnvärt,
där han arbetar? Han klarar sig emellertid ändå men de som
ha de stora, feta grödorna på östgötaslätten och de skånska slätterna,
de äro tvungna att understödjas av dessa, som hava sitt strävsamma
arbete i Kristdala socken eller bland stenarna i Blekinge, tv
»annars kunna de icke klara sig». Ja, hur kan man då behandla
denna sak med allvar? Jag skall icke heller behandla den i detalj.
Jag skall icke bemöta dessa förslag om glidtullar och icke glidtullar.
Jag skall icke mera yttra mig om arbetarnes ställning gentemot bondeklassen.
Jag skall i dag särskilt orda något om bondeklassens
medlemmars ställning mot varandra.
I dag hör man såsom vid alla sådana här debatter orden: »Jordbrukaren
får det och jordbrukaren får icke det. Får jordbrukaren
icke det, kan han icke klara sig, men får han det, kan han klara sig.
Jordbruket får det, och jordbruket får icke det.» Man resonerar,
som om tullen på spannmål vore ett livsvillkor i vanliga fall för
alla Sveriges bönder, icke blott huvudmassan av dem — med benäm
-
Lördagen den 16 april, f. m.
53 Nr 29.
ningen bönder menar jag alla, som innehava brukningsdelar av svensk An9- glidande
jord och sköta den helt eller delvis. Om vi se på den sista folkräk- M^atse/för
ningens resultat — den är något gammal, den gjordes ju år 1910. — ^spanmiuil™
finna vi,_ att de, som syssla med jordbruk och boskapsskötsel, upp- m. m.
tagits till 963,331 självständiga yrkesutövare. Men inom denna (Forts.)
grupp äro då även hemmavarande barn över 15 år, alltså de aktivt
deltagande, samt mågar inräknade. Barnen över 15 år och mågarna
äro dock förda bredvid varandra, så att man mycket lätt kan frånräkna
dem i tabellerna, och idel har jag också gjort. Om jag nu tar
bort dem, finner jag, att de självständiga yrkesutövarne i jordbruket
utgöras av 2,018 godsägare, 253,210 hemmansägare, 653 arrendatorer
av större egendomar, 45,945 brukare, 679 nybyggare, 63,785
jordtorpare och torpare, 33,159 lägenhetsinnehavare, 22,465 statare
och stattorpare, 107,366 övriga jordbruksarbetare samt lantbruksingenjörer,
inspektörer, rättare och elever 10,107, trädgårdsmästare
och trädgårdsdrängar 9,808, mejerister och mejerskor 3,790 samt ladugåndsbiträden
9,172, — inga hemmavarande barn, inga mågar
eller hustrur, utan endast självständiga yrkesutövare. Räknar jag
nu tillsammans de 7 första undergrupperna, godsägare, hemmansägare,
arrendatorer, brukare, nybyggare, torpare och lägenhetsinnehavare
kommer jag fram till 399,449 självständiga yrkesutövare, som
alla inneha och bruka jord med undantag av några 100-tal bakstugusittare,
men i gengäld äro en del av den 107.366 yrkesutövare starka
jordbruksarbetaregruppen innehavare av jord, så att det kvittar mot.
Yi finna alltså, att av ovannämnda grupp, som 1910 idkade jordbruk
och boskapsskötsel, 963,331 självständiga yrkesutövare, äro endast
399,449 eller nära omkring 400,000, jordinnehavare. Nu är
denna siffra för gammal, så att de nu äro något flera.
Av de siffror, som jag nu anfört, framgår dock icke — som de
mycket väl veta, som sysslat med dessa saker •— vare sig hur många
de jordinnehavare äro, som i kraft av spannmålstullen inneha beskattningsrätt
över svenska folket, eller hur många de av landets jordbrukare
äro, som icke inneha denna rätt. ej heller hur många av dessa
senare, som själva genom spannmåls- och mjöltull cn äro beskattningsskyldiga
under sina mera lyckligt lottade yrkesbröder. Under senare
tid har man fått källor av utomordentligt värde, som ge oss god
kunskap om dessa förhållanden, nämligen dels de statistiska lokalundersökningarna,
dels i än högre grad de för självhushållens fastställande
upprättade uppskattningslistorna, och dessa kunna sedan
jämföras med varandra. De bearbetningar, som gjorts, hava gett
det resultatet, att, ehuru dessa bearbetningar använt en annan metod
än den vanliga i statistiken rörande jordbruk, har man dock kommit
till nästan enahanda resultat, vilket för all framtid vederlägger talet
om att jordbruksstatistiken »icke skulle vara så värst säker». Ty
kommer man på två olika vägar till samma resultat, behöver man
icke spilla många ord på att visa riktigheten därav.
Härav se vi da, att antalet brukningsdelar om ett halvt tunnland
(0,26 hektar) eller mera år 1919 utgjorde 428,758 stycken. Av
dessa hade 56,232 mellan 0,26 och 1 hektar åker (härtill komma se
-
Nr 29. 54
Lördagen den 16 april, f. m.
vissa slag av
spannmål
m. m.
(Ports.)
Ang. glidande fan om man så vill, de 61,759 lägenheterna med högst ett halvt
tullsatser för linland åker, vilka jag ej medtar i dessa siffror), vidare 64,556
från 1 till 2 hektar åker, 115,947 från 2 till 5 hektar åker, 92,857
från 5 till 10 hektar åker, 61,707 från 10 till 20 hektar åker, 18,069
från 20 till 30 hektar åker, 11,459 från 30 till 50 hektar åker, 5,355
från 50 till 100 hektar åker och 2,576 med över 100 hektar åker.
Om vi alltså fortfarande icke bry oss om lägenhetsinnehavarna,
finna vi, att, då man i allmänhet på 10 hektar åker icke har mer
vete och råg än man själv använder för sig och sitt hushåll, kunna
vi föra alla med högst 10 hektar åker till den sida, där man har
brist på vete och råg, med undantag endast för Skane, Guttland,
Kalmar län och Blekinge samt delar av Halland. 1 gengäld avkasta
dock i andra trakter av vårt land även 20 hektar åkerjord, ja, 30
och däröver, icke så mycket vete och råg, som man använder i eget
hushåll. Vi kunna därför tryggt av de 428,758 brukningsdelarna
med över ett halvt tunnland åkerjord fora de 329,592, som ha 10
hektar och därunder, samt de 61,759 ovannämnda lägenhetsinnehavarna
med högst ett halvt tunnland åker eller tillsammans 391,351
jordbesittare på den sidan om strecket, där man har uppenbar förlust
i större eller mindre grad på spannmålstullen, frånsett mjöltullen.
Det återstår då 99,166 brukningsdelar, som icke hava direkt beskattningsskyldighet
genom spannmålstullen. Det framgår dock
därav, att i stort sett av 5 jordinnehavare äro de 4^beskattningsskyldiga
till de stora jordbruken på grund av spannmålstullen, även om
icke mjöltullen medräknas. Här äro då ej inräknade de 107,000
jordbruksarbetarna eller de 22,000 statarna och stattorparna jämte
alla andra till jordbruket hörande yrkesutövare.
I samband därmed skall jag anföra några exempel på hur det
kan vara i valkretsar, dä.r man sänder protektionistiska riksdagsmän
till riksdagen, och hur det i verkligheten förhåller sig med
dessa kretsars brödförsörjning. De siffror, som jag här nämnt, äro
mycket belysande, om man vill fullfölja dem län från län. Ta
vi exempelvis Småland, vars bondebefolkning ju företrädes av idel
protektionister i riksdagen, så finna vi, att Jönköpings län, som
frånsett lägenhetsinnehavarna har 19,763 brukningsdelar om över
ett halvt tunnland åker, har inte mindre än 16,242 av sina jordägare
nedom 10 hektarsstrecket, medan endast 3,521 äro över detta streck.
Av dessa senare är det endast 403 som ha mer än 30 hektar åker
och alltså kunna inhösta någon nämnvärd fördel på spannmålstullen.
Från sett jordbruksarbetarna, statarna och industriarbetarna begära
alltså av Jönköpings läns självägande bönder de 16,242 att få vara
skattskyldiga under de 403, vilket visserligen vittnar om personlig
hygglighet i hög grad, men är, synes det mig, alldeles onödig.
Taga vi sedan Kronobergs län möta oss förhållanden, som äro
ännu värre. Yi finna, att av dess 18,440 brukningsdelar med över
ett halvt tunnland åker befinna sig icke mindre än 16,461 nedom
10 hektarsgränsen och endast 177 över 30 hektarsgränsen. Även
Kronobergs län sänder protektionistiska bonderepresentanter, vilket
ju innebär, att de 16,461, som absolut ha brist på vete och råg till
Lördagen den 16 april, f. m.
55 Nr 29.
vissa slag av
spannmål
m. m.
(Forts..
anhörigas och tjänares behov (bristen upgår till 2,247 deciton),
begära att få vara skattskyldiga under In, vilka tillsammans berak- -nas ha bortåt 7,000 säckar brödspannmål över sitt eget behov. Man
kan verkligen spörja sig, om det är kristlig undergivenhet, eller om
det är dumhet .eller någon annan mindre aktningsvärd egenskap, som
förmår åstadkomma så underliga valresultat, som dem yi här se i
Jönköpings och Kronobergs län. Så kunde man ga Iran lan till
län, det blir icke överallt samma resultat, men pa sina hall blir det
ännu mera uppseendeväckande. Jag vill endast i det 1 atlet erinra
om Värmland och Dalarna och en del andra län.
Huvudsiffran härovan vittnar dock om hur den stora skaran
av Sveriges små jordbrukare varit och fortfarande äro beskattningsskyldiga
under en handfull större jordägare, vilkas talman ha tid
och formell begåvning nog att ta åt sig förtroendeposter i kommun
och landsting, hushållningssällskap och riksdag, och vilka nu bildat
särskilda agrarpartier till husly för dessa små av dem beskattade
bönder alldeles efter mönster av de tyska storjunkrarna, som bildade
»Bund der Landwirte» i Tyskland och tilläto även dem som
icke hade mer än en eller två getter, att brösta sig över medlemskapet
i en stor och mäktig jordbruksorganisation, som använde sig av
dessa sina och enfaldiga personers röster, utsög dem in på bara benen
och slutligen förbrukade dem i skyttegravarna.
Jag skall nu övergå till att ge ett avsnitt över hur tullarna ha
verkat för att hjälpa oss fram på vägen till självförsörjning. Herr
Olsson i Kullenbergstorp vill nu även ha tullfrågan ställd i ett annat
läge, därför att vårt land skulle bli så ekonomiskt oantastligt,
blott vi lade på höga tullar. Det är så egendomligt med vete, råg
och korn, att de växa icke, om det icke är höga tullar. Havre däremot
följer helt andra principer, ty havre växer rätt så bra utan tullar.
Det gör den dock icke överallt, ty i somliga länder försäkra
protektionisterna att havre icke kan växa utan tullar. Detta beror
dock på att protektionisterna i Tyskland och andra länder icke läst
Sveriges tulltaxa, ty då skulle de komma underfund med att havren
här växer utan tullar. Betrakta vi nu de växtslag, som icke kunna
växa utan tullar, kan jag även ge några siffror rörande den saken.
Då tullarna infördes, sades det ju, att Sveriges jord därigenom
skulle så uppodlas, att man skulle få en långt större åkerareal än
förut. Och resultatet? Jo, om vi se ett slag på vår samlade åkerareal
under den hemska tid, då jordbruket enligt protektionisternas
utsago »icke avkastade något annat än sina ägare», finna vi, att under
frihandelsperioden 1871—1888 ökades vår åkerareal från
2,563,143 till 3,213,405 hektar eller med 650,242 hektar och således
med i genomsnitt 36,124 hektar om året. Denna olycksaliga tid. da
jordbruket endast avkastade sina ägare och ingenting annat, tog äntligen
ett slut och blev avlöst av en annan tid, då de, som hade spannmål
att sälja, kunde i uppmuntringspengar till fortsatt odling inhösta
betydliga belopp av sina mindre lyckligt lottade medborgare.
Den tid kom, då brödsädesodlingen skulle breda sig över vårt land
till den grad, att »vi skulle bli självförsörjande», som det heter. Och
Nr 29. 56
Lördagen den 16 april, f. m.
Ang. glidande resultatet? Under perioden 1889 till vårt sista fredsår 1913, alltså
tullsatser för 24 år, ökades åkerarealen från 3,244,404 till 3,683,612 hektar elns2n7w!ålV
ler med 439,208 hektar eller med 18,296 hektar per år; således jämnt
m. m. hälften så stor ökning av åkerarealen under tullperioden som under
(Fort».) frihandels perioden. Jämnt hälften! Var är tullstimulansen, herr
Olsson i Kullenbergstorp ? Det ser för övrigt ut, som om man blott
skulle finna hälften så stark utveckling av jordbruket under protektionistperioden
som under frihandelsperioden, vart man än vill vända
sig. Förklaringen ligger val däri, icke sant, att man på många
håll inom det större jordbruket funnit den nya jordbruksmetoden att
ta grödor ur fattiga människors fickor fördelaktigare än att ta dem
från åkern genom att uppodla ödemarker.
Men, invänder någon, visserligen kan den samlade åkerarealen
icke ha växt så mycket, men den samlade spannmålsarealen har säkerligen
växt mera under tullperioden än under frihandelsperioden.
Det kan icke vara möjligt, säger man, annat än att man från potatis
och andra växtslag överfört areal i stor utsträckning till spannmålsodling
under spannmålstullarnas period. Nå, vi skola se efter! Under
frihandelsperioden 1871 till 1888 växte vår spannmålsareal från
1,299,768 till 1,619,152 hektar eller med 319,384 hektar eller på de
18 åren i genomsnitt med 17,743 hektar per år. Egentligen växte
spannmålsarealen ännu mera, ty trädans areal, som egentligen borde
tillföras spannmålsarealen, då ju trädan är en förarbetning för brödsädesarealen,
växte från 388,913 hektar 1871 till 407,868 hektar 1888
eller med 18,955 hektar och alltså med över 1,500 hektar om året.
Sedan kommer den tid, då icke jorden längre avkastade sin ägare
utan födde honom, och då han kunde börja arbeta på jorden och
dess utveckling, och då framför allt spannmålsarealen måste växa
ofantligt. Hur ser nu spannmålsarealens växt ut under protektioniståren,
då man erhöll skatterätt av allmänheten i förhållande till den
mängd spannmål av visst slag, man skördade? Jo, spannmålsarealen
växte under tullarnas gynnsamma inflytande, plus den verkan som
nya lantbruksmaskiner, konstgödning, jordbrukskemi och jordbruksskolning
hade, från 1,632,121 hektar 1889 till 1,686,079 år 1913. Tillväxten
under denna protektionistiska period för spannmålsarealens
vidkommande blir alltså 53,958 hektar eller 2,248 hektar om året i
genomsnitt eller ungefär en åttondedel av spannmålsarealens utveckling
under frihandelsperioden. Men även denna lilla utveckling under
protektionistperioden är den rena hluffen, om vi observera trädan,
i likhet med vad vi gjorde under frihandelsperioden här nyss. Ty då
finna vi, att trädan minskat från 407,868 hektar år 1888 till 346,460
hektar år 1913, vilket betyder, att den sjunkit med 61,408 hektar, och
om vi från dessa draga de 53,958 hektar, med vilka spannmålsarealen
»vuxit» under tullperioden, så blir det ändå ett minus, ett hål förstår
ni, kvar på 7,450 hektar, med vilket spannmålsarealen plus trädan
smält ihop under hägnet av tullmuren. Så se tullarnas stimulans på
jordbruket ut! I verkligheten hade vi alltså, när kriget kom, som resultat
av de många hundra miljoner kronor vi lagt ned i tullar under
25 år för att öka vår spannmålsodlings areal, och därmed stärka vår
57 Nr 29.
Lördagen den 16 april, f. m.
krigsberedskap, det i sanning uppseendeväckande resultatet att 7,450
hektar av frihandelns spannmåls areal blivit förvandlad till något an- v^8sa sja^ av
nät, gräsmark eller skog eller vad det kan vara. _ o spannnuil
Jag går nu från spannmålsarealen och tar sikte på brödsädes- m. m.
arealen, och ser där alldeles liknande förhållanden. Ty nu flyttar (Förn.!
herr Olsson i Kullenbergstorp sina tältpinnar ett stycke utom skotthåll
och säger: »Ja, det kan väl hända, att spannmålsarealen har minskat,
när vi i denna areal inräkna även korn, havre, blandsäd, ärter, bönor
och vicker. Men tag den tullskyddade spannmålen, vete, råg och
korn, eller tag t. ex. vad vi i dagligt tal kalla brödsäd, nämligen vetet
och rågen, så få vi se, om icke denna areal ökats betydligt mera under
skyddstullarnas inverkan och inverkan av de sista årtiondenas
jordbrukskemi, konstgödselproduktion, sädesförädlmg, all denna upplysningsverksamhet
och de arbetskraften så ofantligt besparande jordbruksmaskinerna,
än den gjorde under frihandelsperioden.
Nå, låtom oss då räkna! Vetet och rågen ökade visserligen inte
så mycket i areal under den tid, då den med dessa sädesslag besådda
jorden endast avkastade ägaren till densamma. Men ökningen var
dock från 412,690 hektar år 1871 till 454,119 år 1888 eller 31,429
hektar eller i årligt genomsnitt på dessa 18 år 1,746 hektar om året.
Det är icke mycket men rätt bra i betraktande av protektionismens
kraftprov under nyare tid med tillhjälp av bortåt en miljard kronor
i spannmålsskördens fördyring genom tullar, då vi skulle gå fram till
självförsörjning, vilket dyrbara kraftprov på 24 år från 1889 till
1913 endast medförde en ökning i brödsädesarealen från 457.642 till
488,217 hektar, något som innebär en ökning av 30,575 hektar eller
i årligt genomsnitt icke fullt 1,274 hektar. Så stimulerades brödsädesodlingen
av tullarna!
Lägga vi till råg- och vetebrödsäd även det tullskyddade kornet
och räkna kornet jämte råg och vete till brödsäd, så komma vi icke
alls till bättre förhållanden. Om vi då t. ex. se på den där samlade
arealen av vete, råg och korn, så utgjorde den med sådan spannmål
besådda arealen 641,741 hektar år 1871 mot 675,984 hektar år 1888,
vilket under denna frihandelsperiod innebär ett framsteg av 34.243
hektar eller i årligt genomsnitt en ökning av något mer än 1.902
hektar.
Men nu kommer det andra tider! Tullarna ha segrat! Vän
nerna av »Sveriges utveckling fram mot självförsörjning» ha fått
all makt i både första och andra kammaren och kunna ordna det som de
vilja med understöd åt sig själva på bekostnad av andra. Åkern skall
blomstra, brödsädesarealen utvidgas och Sveriges självförsörjning är
hart när! Självförsörjningen närmar sig på det viset, att 1889 voro
677,971 hektar besådda med tullskyddad spannmål och 24 år senare
eller 1913 hade denna tullskyddade areal hunnit bli 670,210 — det
är intet fel jag säger här, utan det är verkligen så — d. v. s. den
tullskyddade spannmålsarealen hade krupit ihop med 7,761 hektar
på dessa år eller med 323 hektar om året, emot en utveckling under
frihandelsperioden av 34,000 hektar eller 1,902 har per år. År
det skäl, undrar jag, att man verkligen kan debattera en sådan fråga
Jfr 29. 58
Lördagen den 16 april, f. m.
Ang. glidarde
tullsatser för
vissa slag av
spannmål
m. m.
(Lorta.)
i framtiden på det sätt, som ni göra här? Jag frågar, om det är
värdigt en riksdag att allvarligt överlägga och rådgöra om dessa
saker? Det är icke underligt, att icke småbönder och icke arbetare
och tjänstemän i allmänhet genomskåda den ohöljda bluff detta system
innebär, ty redan gamle Järta skrev i en broschyr, som utkom 1799,
en gränslöst rolig broschyr förresten, som handlade om möjligheterna
att återställa den urgamla franska monarkien, och i den säger lian
om tullarna, att man måste hava tullar också i den blivande franska
monarkien, det är icke så farligt, »ty», säger han, »de flesta människor
hata räknekonsten, och av detta hat vet den vise att begagna
sig». Så är det också med herr Olsson i Kullenbergstorp. Han vet,
att de flesta människor hata räknekonsten, och av detta hat vet herr
Olsson i Kullenbergstorp och hans valmän att begagna sig. Men att
riksdagsmän och ministrar kunna tåla en sådan utveckling och fortfarande
kunna stödja densamma och ge sig sken av att vara allvarliga
och kunniga män, det är verkligen märkvärdigt.
Att det icke varit något annat intresse för tullarna ^än att få
plocka pengar lätt ur fattiga medborgares fickor framgår ock av
att den med råg och vete besådda arealen 1888 var 14,13 % av Sveriges
åkerjord, men endast 13,25 % år 1913. Så vidare angelägna äro de
icke att så brödsäd, det kan man då icke beskylla dem för, som vilja
hava alltmer och mer tull.
Beträffande den relativa ökningen av skörden i förhållande till
befolkningen finner jag följande. Vår brödsädesskörd i hela riket,
alltså höstvete och vårvete samt höstråg och vårråg, gick från 1871
till 1887, alltså under 17 frihandelsår, fram från 568,533 ton år
1871 till 703,806 ton år 1887 eller med 135,273 ton eller med 7,954
ton per år i genomsnitt. Den samlade framgången i vår brödsädesskörd
under de nästa 25 tullskyddsåren, eller från 1887 till
1912, är från de nyssnämnda 703,806 ton brödsäd år 1887
till 798,354 år 1912, vilket endast innebär en ökning av 94,548 ton
eller på dessa 25 år av sädesförädling, lantbruksskolor, lantbruksmaskiner
och konstgödning en ökning av 3,781,9 eller icke fullt 3,782
ton ökning per år i genomsnitt — märk väl — under tullskyddsperioden
emot 7,954 ton under frihandelsperioden, alltså endast halva
ökningen under tullperioden emot under frihandelsperioden. De oerhörda
utgifter, som arbetarna och andra i vårt land haft till omkring
18,000 storbönder under ett tredjedels århundrande genom
spannmålstullen, visa ett så negativt resultat, denna tull, om vilken
tull det falskeligen föregavs, att den skulle komma att verka därhän,
att arbetet på vår brödsädesodling skulle så eggas, att vi inom
kort skulle ha självförsörjning på brödsäd. Och nu visar det sig,
vilket man ju kunde veta förut, att spannmålstullen så långt ifrån
stimulerat brödsädesodlingen, att tvärtom brödsädesskördarna trots
jordbrukskemi, jordbrukslärare och jordbruksmaskiner så långt ifrån
kunna hålla uppe sin relativa betydelse för landet, så långt ifrån
ökat i kapp med folkökningen, att den tvärtom icke ens kunnat öka
i samma tempo som under den frihandelsperiod, då man varken hade
jordbruksmaskiner, jordbrukskemi, sädeshärdning eller alla de hjälp
-
59 Nr 29.
Lördagen den 16 april, f. m.
medel, som nu slösas över just de södra spannmålsodlande provinsernas
Så kommer slutligen skåningarna med ett argument häremot. Ja,
säga de, det kan hända, att det verkar så i hela landet i genomsnitt,
men säkert är att på de stora gårdarna och i de sydlandska landskapen,
där man har större jordbruk där okär dock spannmålsodlingen
högst betydligt. Jag har icke undersökt forhallandena,
men det är lätt att göra det, det är gjort pa tio minuter. Jag har
icke undersökt skördefrågan i Skane och Halland och nagra and a
trakter särskilt, utan jag har bara sett på nagra siffror rörande deri
saken jag nyss berörde. Man säger, att om icke tull pa vete ra„
och korn vore, så skulle de stora jordägarna i södra och mellerste.
Sverige inte odla mera spannmål än vad man pastor att mindre jordägare"!
allmänhet göra och särskilt de i Norrland pa sm areal procentuellt
sett. Det argumentet borde väl halla och hava något bärande
i sig. Men nu är saken däremot den, att när protektionisterna
skola träda ut på verklighetens mark och inte mera halki g sig till
egoismen, bluffen och dumheten, så äro de förföljda av en sa gemen
otur, att den blir komisk. Vi ha nämligen mycket val reda pa, hur
stor procent av spannmålsarealen, som besås med tullskyddad spannmål.
Det märkvärdiga är då, att den procenten av spannmalsareal
__märk väl vad jag säger ■— som är besådd med tullskyddad spannmål
är egendomligt nog icke alls större i södra Sverige än i mellersta
Sverige och Norrland — ja, i mellersta Sverige är den val egentligen
lägst — och jag skall nämna för er några siffror, hu vet jag, att
siffrorna från övre Norrland äro en smula missvisande, vilket beror
på inverkan av de för Norrland säregna forhallandena med brist pa
vägar och kommunikationer. Man sår där gärna korn eller till och
med råg, om det går, men eljest korn på alltsammans, och det av
följande skäl. Som de herrar, vilka voro med på riksdagsresan, torde
erinra sig, fick man då se, hurusom folk kom bärande med en förolyckad
på axlarna fyra mil från skogarna ner till ångsbåtsbryggan,
och de berättade då, att varje brödbit fick man frakta på ryggarna
från ångbåtsbryggorna eller från landsvägarna och genom skogarna
och bära det hem. Detta, att man är rädd för att. bära mjölsäckarna
så ofantligt lång väg genom skogarna, gör naturligtvis, att man där
uppe i de avlägsna delarna lägger an på just brödsädesodling och
mindre på havre. Därav kommer det sig, att man kommet till en
mycket hög procentsats för tullskyddad spannmål i Norrbotten och
Västerbotten, men det är icke tullarna som föranleder detta utan det
är de långa avstånden och de dåliga vägarna samt det förhållandet
att endast korn går att odla och korn är en med tull ^belagd spannmålssort.
Husfadern vill icke som ett lastdjur knega på mjölsäckarna
milvis från kommunikationscentrum. Men vilja vi se för övrigt på
denna procent, så skola vi till exempel se, att i Västerbottens inland
å brukningsdelar mellan 20 och 30 hektar åker odlar man icke annat
än korn — d. v. s. på det egentliga inlandet — och det framgår av
det siffermaterial, som finnes. Man gör det som jag sade icke på
grund av tullarna utan till följe kommunikationerna, och så beror
tullsatser för
vissa slag av
spannmål
771. 771.
(Fort*.’
Nr 29. 60
Lördagen den 16 april, f. in.
Alu/, glidande ju deri höga procentsatsen på att kornet räknas till den tullskyd''vilsa^sUi^av
dåde spannmålen. Där komma t. ex. sydliga trakter av Norrbottens
spannmål län med 84 procent av sådan spannmål. Men vilja vi se på södra
m. m. Sverige, finna vi, att lägst kommer Älvsborgs län med 27,3 %, där(Forts.
) näst Jönköpings län med 28,7 %, vidare Örebro län med 30,1 % samt
Kopparbergs, Västmanlads, Värmlands, Skaraborgs, Bohuslän med
31 _ä 32 % tullskyddad spannmål på hela spannmålsarealen. Icke ens
Kristianstads län kommer högre än 44,7 % tullskyddad spannmål av
spannmålsarealen, men i Malmöhus län är man uppe i, om jag icke
missminner mig, 54 %.
Jag skulle nu egentligen gå in på arbetslönerna inom jordbruket.
Jag har här en lista över de engelska lantarbetarnas avlöning, men
den skall jag beröra senare i debatten, och jag skall gömma den för
närvarande, efter detta långa sifferläsande.
Summa summarum av vad jag här sagt är, att tullen har visat
sig icke stimulera nyodlingar, icke stimulera spannmålsarealen, icke
stimulera brödsädesarealen, endast stimulera rov girigheten hos de rika
och mäktiga mot de fattiga.
Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman, mina herrar! För
min del anser jag det som ett rättfärdighetskrav, att vi jordbrukare
få full täckning för produktionskostnaden å den brödsäd, som vi
producera. Jag anser nämligen denna vara en av Sveriges allra
viktigaste artiklar, en av de artiklar, som vi ovillkorligen måste
söka uppdriva produktionen av så långt, att vi kunna lita på vår
självförsörjning. I utskottet har jag hävdat denna ståndpunkt och
hållit på hel täckning, men kommit bland minoriteten och därför
för tillfället måst frånträda densamma. När 1919 glidtullarna infördes,
så motiverades den halva täckningen därmed att producenter
och konsumenter skulle kännas vid halva förlusten var. För min
del anser jag icke detta hålla streck, enär förhållandena äro sådana,
att producenter finnas som få producera till 50, 60 och kanske
flera konsumenter, och då får ju den ifrågavarande producenten förlora
lika många gånger så mycket, som antalet konsumenter han
producerar till.
Det är ju alltid vanligt, att så fort frågan om spannmålstullarna
kommer upp, så komma känslorna i rörelse. Jag tänker på
1887 ars tullbedatt. När man läser protokollen från denna debatt,
finner man, att där sades det av motståndarna till spannmålstullarna
att i den händelse spannmålstullarna ginge igenom, bleve här
verkligen ett elände utan like, våra arbetare skulle då icke längre
kunna existera här i landet, utan de skulle komma att emigrera
i störa skaror. Detta höll ju icke streck utan har, dess bättre, slagit
fel. Jag vågar påstå, att just från den tiden börjar det ekonomiska
välståndet här i landet.
I herr Röings m. fl. reservation hava reservanterna på ett ställe
sagt: »Det är uppenbart orimligt, att Övriga produktionsgrenar, vilkas
läge för närvarande är lika bekymmersamt som jordbrukets,
skola löpa risken att till fördel för jordbrukarna belastas med en
Lördugen den 16 april, f. m. 61 Nr 29
börda, som hindrar dem att reducera sina produktionskostnader i glidande
jämnbredd med världsmarknadens krav.» Jag vill gent emot detta
reservanternas påstående saga, att det är en oerhörd stor skillnad spannmål
mellan industrien och jordbruket. Industrien har det så ställt, att m. m.
den först räknar ut produktionskostnaderna och sedan bestämmer (Forts.)
priset därefter. Vi jordbrukare kunna verkligen icke på det sättet
bestämma våra pris, utan vi måste taga det pris, som bjudes för våra
artiklar. När vi komma och skola sälja något, få vi fråga, vad
vi få för det och det. När vi skola köpa något, få vi däremot fråga:
vad kostar det och det?
Herr Eriksson i Grängesberg anförde i dag, att jordbruksprodukterna
hava icke på långt när fallit så mycket som industriens
produkter. Därför skulle det icke finnas något skäl för skyddstullar
för jordbruket. För min del vill jag säga, att det är en mjmket
stor skillnad mellan huru jordbruksprodukterna hava stigit och
huru industriens produkter hava stigit sedan kristidens början.
Jordbrukets alster hava stigit med i medeltal 87 %, medan däremot
industriens alster i medeltal hava stigit med 233 %. Skulle nu
jordbrukets produkter falla i pris lika hastigt som industriens produkter,
så skulle väl enligt herr Erikssons i Grängesberg mening
vi jordbrukare snart icke få något vidare betalt för vad vi hava att
sälja. Som ett bevis för, huru oerhört de produkter hava stigit i
pris, som vi jordbrukare måste inköpa, vill jag nämna en sådan vara
som en slåttermaskin. En slåttermaskin kostade före kriget 185
kronor för 4 V2 fots skärvidd, förlidet år kostade den 650 kronor.
En vanlig plogfjöl kostade före kriget cirka 3 kronor, förlidet år
betingade den ett pris av 23 kronor.
Herr Sköld sade i sitt anförande, att högern gått ifrån sin
ståndpunkt om hel täckning av produktionskostnaden efter vad han
kunde fatta av det anförande, som hölls av herr Lindman. För
min del är jag förvissad om, att högern icke alls gått ifrån sin
ståndpunkt, utan vi hålla fortfarande på den ståndpunkt, som vi
ursprungligen intagit, såsom varande den rätta. Hen omständigheterna
hava gjort, att vi för tillfället icke kunna fullfölja den.
Angående herr Fabian Månssons såväl reservation som anförande
vill jag säga, att särskilt reservationen och delvis även anförandet
är av en sådan art, att jag anser det icke värdigt en kammarens
ledamot att här bemöta.
Som frågan nu ligger, ber jag, herr talman, få yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr J ohansson i Kullersta: Herr talman! När jag gått
med på den reservation, som undertecknats av herr Sandler m. fl.,
har jag icke gjort det därför, att jag anser jordbruket vara någon
särskilt lukrativ affär. Jag har icke heller gjort det därför, att
jag anser glidtullarna vara något särskilt eftersträvansvärt. Men
jag har gjort det därför, att jag tycker det vara onödigt att ändra
på dessa bestämmelser, då det icke är mera än ett år kvar av den
tid, som desamma skola gälla.
Nr 29. 62
Lördagen den 16 april, f. m.
Ang. glidande Jag har däremot icke velat gå med på den höjning över 3,70-tulUatser för kr.onorsgränsen, som föreslås i den kungl. propositionen, och som
msZnnZr utskottet gått med på. Jag anser nämligen, att högre tull för jordm.
m. bruket åtminstone icke i längden kan vara bärande. Det _ är ett
(Forts.) gammalt ordspråk, som säger, att vissa saker kunna leda till rika
föräldrar och fattiga barn. Och jag tror, att det ordspråket kan
tillämpas i fråga om höga tullar på jordbrukets produkter. Jag
tror nämligen, att om det blir höga tullar på jordbruksprodukter,
så kommer jordbruket i längden icke att kunna tillgodogöra sig dessa
höga tullar. Eöljden kommer nämligen att bliva, att arrendeavgifterna
och köpeskillingarna på gårdarna stiga, därför att det
finnes bättre utsikter att reda sig på jordbruket, då det är höga
tullar, än då man icke har sådana. Detta kan naturligtvis, om det
blir omkastning i konjunkturerna och priserna gå ned, leda till, att
det blir ganska svårt för den, som kommer efter, att reda sig, sedan
det varit höga tullar och blivit uppskruvade priser på allting.
Vidare anser jag, att dessa höga tullar på jordbruksprodukter
åtminstone i någon mån motverka våra exportmöjligheter här i landet,
d. v. s. att vi skulle få något svårare att kunna konkurrera på
den utländska marknaden med våra exportartiklar.. Och detta i sin
ordning har naturligtvis den inverkan, att det blir svårare att få
vår handelsbalans att gå ihop. Det är i huvudsak dessa omständigheter,
som göra, att jag icke velat gå med på någon förhöjning över
3,70-kronorsgränsen.
Nu tycktes den föregående talaren, herr Bengtsson i Kullen,
hålla på den motion, som väckts här i kammaren av herr Ericson i
Oberga m. fl. Han menar nämligen, att jordbruket skulle hava full
kompensation. Och alltså, att det normalpris, som är utsatt på den
tabell vi har här framför o-ss, skulle vara det riktiga. Jag tror,
däremot att detta pris ligger ett gott stycke över medelgränsen för
produktionskostnaden, och därför tror jag icke, att det är ruinerande
för jordbrukarna med de priser på jordbruksprodukterna, som vi
nu hava. Vi kunna göra beräkningarna på ett annat sätt. Vi kunna
t. ex. utgå från de priser på jordbrukets produkter, som gällde 1914,
och se efter, vad det blir för skillnad på slutsummorna då och nu. Vi
taga endast de artiklar, mjöl och spannmål, som jordbruket i allmänhet
mest producerar, och som lämna den största inkomstsumman, samt
jämföra därmed den bruttoinkomst, som vi få fram, om vi räkna
med de nuvarande priserna för såväl mjöl som spannmål.
Nu säger herr Bengtsson i Kullen — lian räknar upp en hel
del vanliga alster, som icke äro jordbruksalster •— att dessa höjts
med så och så många procent, under det att jordbrukets produkter
icke höjts i lika grad, vilket skulle innebära, att jordbruket icke
bär sig, då så är förhållandet. Men när vi göra dessa beräkningar,
så glömma vi, att det är en hel del utgifter, som icke i nämnvärd
mån höjts för jordbrukaren, bland dem arrendeavgiften eller den
beräknade ränteinkomsten för dem, som äga sin jord.^ Och jag tror,
att jordbrukarens egna levnadskostnader icke höjts sa särdeles myc
-
Lördagen den 16 april, f. m.
63 Nr
ket, därför att det huvudsakligaste, som användes för hans egna
behov, tages från gården.
Jag tror alltså, att om vi se efter, huru forhallandena stalla
sig, vi skola finna, att jordbrukarens ställning icke blir sa fruktansvärt
farlig, som det ser ut, när vi tänka på huru våra gödningsämnen,
maskiner o. d. procentuellt stigit, och därmed jämföra, huru
mycket mer vi få för våra produkter nu än före kriget.
Jag skall icke upptaga tiden längre. Jag har endast velat framhålla
skälen till att jag intagit den ståndpunkt inom utskottet, som
lag gjort. Jag skall emellertid, liksom en föregående talare, icke
nu yrka bifall till den av herr Sandler m. fl. avgivna reservationen,
utan ber, herr talman, att få förena mig med dem, som yrkat bifall
till den reservation, som avgivits av herr Römg m. fl.
Ang. glidande
tullsalser j ör
vissa slag av
spannmål
m. m.
(Forts.)
Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag skall icke
länge taga kammarens tid i anspråk.° Men jag har tillåtit mig att
begära ordet för att göra ett par påpekanden
Det
är ett gammalt och känt medel i debatter om tullar och särskilt
då det gäller spannmålstullar att söka spela ut de större och
mindre jordbrukarna mot varandra och jordbruket mot industrien.
Jag tror dock att man på jordbrukarehåll nu börjat fa tämligen
stor klarhet i, varthän denna taktik syftar. Men da man har under
debatten gjort gällande, att spannmålstullarna huvudsakligen eller
så gott som uteslutande skulle bliva till nytta för de större jordbruken
och jordbrukarna, så hoppas jag, att samma personer, som
drivit den satsen under debatten, då vi komma till nästa pun ''t i
bevillningsutskottets betänkande, där det genom tullskydd för ammaliska
produkter verkligen gives tillfälle att hjelpa de mindre jordbrukarna,
skola veta att taga konsekvenserna av sina yttranden om
vikten av att hjälpa det mindre jordbruket.
Här har under debatten anförts sa ofantligt mycket statistik,
och det var givetvis omöjligt att följa med herr Fabian Månsson
i hans massuppläsningar av siffror. Jag skulle endast vilja gorå
den erinran till dem, som med ett så överväldigande matt av statistik
söka bevisa tullarnas värdelöshet för att icke saga skadlighet,
att de, i stället för att studera sådan villsam statistik, borde st -dera ett ämne, som är likaså viktigt, då det galler att bedöma tullskyddets
nödvändighet för vår jordbruksnäring, nämligen växtgeografi,
och därigenom vinna insikt i betingelserna för brodsadsodlingen
i vårt land och övriga brödsädsproducerande länder
Då kanske man kommer till alldeles olika resultat i detta fa 1
och skulle helt enkelt nödgas tillstå, att om vi vilja ha brodsadsodling
i vårt land tillräcklig att utgöra den väsentliga reser\en för
vår folknäring, då måste vi ställa det så, att^ icke konkurrensen från
klimatiskt bättre lottade länder lamslar var brödsäck^dW Det
är klart, att vår brödsädsodlmg icke kan bestå i direkt konkurrens
med brödsädsodlingen i Amerika och en del andra länder leL
så många faktorer, som inverka gynnsamt for dessa länder. Bland
annat den omständigheten, att man dar har gynnsammare klimat.
Nr 29. 64
Lördagen den 16 april, f. m.
Ang. glidande ma,n kan mera betjäna sig av maskiner eller så att säga den
tullsatser för industriella driften, men också iden omständigheten, som bör beakVlspannmäiaV
las, att man där icke tar hänsyn till jorden och dess framtida avro.
m. kastning, som vi här hemma gjort och böra göra. Det är givetvis
(Forts.) icke några svårigheter — för att anföra ett sådant exempel -— när
man får taga Argentinas jungfruliga jord i anspråk,_ att i årtionden
producera billig brödsäd, när man icke bryr sig om, ifall jorden blir
utpumpad och oduglig- Givetvis kan man då sälja brödsäden till
sådana priser, som göra det omöjligt för oss att konkurrera^ då _vi
icke odla för dagen utan vilja, att jordens växtkraft skall bibehållas
och om möjligt förökas. _ _ .
Under sådana omständigheter tror jag, det är fullt berättigat, da
våra jordbrukare kräva sådant skydd för sin brödsädsodling, att
det blir möjligt för dem att fortsätta med densamma. Det är klart,
att om jorden över huvud skall brukas, så måste det odlas någon
brödsäd. Men givetvis måste arealen betydligt inskränkas, om icke
brödsädsodlingen längre är lönande. Och ställa vi det så, att jordbruket
beträffande spannmålsodlingen blir. fullständigt oskyddat, så
bliva de sämre jordarna, som till en del ligga i utkanterna^ och en
dol jordar av svagare beskaffenhet, som under bättre förhallanden
hade kunnat utnyttjas t- ex. för rågodling, icke längre möjliga att
bruka utan bliva utlagda till bete. Detta är en ekonomiskt ofrånkomlig
nödvändighet för jordbrukets del därest brödsädsodlingen
lämnas utan skydd. . o
En föregående talare, herr Sköld, var inne pa fragan om betodlingen
och sade, att det var ett utomordentligt klokt beslut, som
riksdagen måtte ha fattat, när man nedsatte betpnserna. Och han
talade om, huru tillströmningen av tecknare för betodlingen var så
stor som aldrig tillförne. Ja, herr Sköld, här hade ifråga om betorna
föreslagits full täckning för produktionskostnaderna. Priset
sänktes av riksdagen — såvitt jag i hastigheten kan räkna ut —
med tio procent. Men det vill jag saga, att vill man ställa det sa,
att brödsädsodlingen får full täckning för produktionskostnaderna
med undantag för en dylik prutning av t. ex. 10 procent, då tror
jag, att brödsädsodlingen skall bedrivas i full utsträckning. Men
när man säger, att det icke skall bliva full täckning utan, såsom
herr Sköld, att producenterna skola taga sin del av förlusten och
konsumenterna skola taga sin del, så kan jag icke förstå, vanfran
producenterna skola taga detta. Ty när brödsäden skall odlas till tänkbart
billigaste pris, så måste denna odling medföra förlust för producenterna;
och denna kunna de taga, så länge de ha en reserv i
kapital och eget arbete att tillgripa, men man kan icke fortsätta
huru länge som helst att odla med förlust, utan i så fall måste denna
produktion taga slut.
Det bär talats här om att man är på väg att glömma kristiden
och dess erfarenheter. Jag .skall icke gå in på de överord och uttalanden,
som här gjorts reservationsvis av herr Månsson. Men jag
vill säga, att om man tänker sig in i våra nationalekonomiska förhållanden,
om man tänker sig in i att det nu som i framtiden gäl
-
Lördagen den 16 april, f. m.
65 Nr 29.
ler att åstadkomma jämvikt ifråga om export ock import, huru skall AnV- gödande
det då ställa sig, om vi undan för undan minska brödsädsodlingen j
och
vi följaktligen nödgas köpa motsvarande kvantitet utifrån, måste spannmål
skicka ut pengar för dessa nödvändighetsvaror? Jag undrar, om de m. m.
övriga näringarna räcka till för att tillhandahålla de betalnings- (Forts.»
bytesmedel, som vi då skulle behöva. Det finns två sätt att tillgodose
ekonomiska förhållanden. Det ena är att köpa och köpa billigt,
men som i alla fall får inställas när pengarna äro slut, men det
finnes ett annat sätt, som kanske är lika bra, ja bättre, nämligen
att producera själv och låta bli att köpa- Och det är skäl att tänka
på, om vi icke här ha en produktion, som behöver stödjas för att
kunna bestå och att vi därför icke i onödan böra köpa brödsäd från
utlandet. Det gäller hela vårt jordbruks ställning. Yi ha en socialt
och kulturellt högtstående jordbrukarekår, och det gäller för att den
skall kunna hällas uppe vid sin nuvarande ställning, att icke dess
ekonomiska ställning göres brydsammare ooh svårare än den är. Yi
veta, att vi ha ett relativt högt stående jordbruk med intensiv kultur
på många håll, men skall denna kunna uppehållas, så betingas
detta av att de ekonomiska förhållandena på jordbrukets område icke
sjunka under en viss nivå, ty detta skulle vara olyckligt icke endast
för jordbruket utan för hela vårt land.
Ehuru jag från början hyst uppfattningen att ett bättre skydd
tarvas, vill jag på grund av det läge, vari frågan kommit, ansluta
mig till utskottets hemställan, till vilken jag ber att få yrka bifall.
Herr Edén: Herr talman! Jag har ingalunda begärt ordet
för att upptaga någon tullpolitisk diskussion efter större linjer.
Jag har så mycket mindre anledning till något dylikt, som efter min
mening den fråga, om vilken kammaren nu går att besluta, icke är
någon fråga av större dimensioner. Här gäller det ju. som var och
en kunnat finna av diskussionen, icke att besluta tullar eller icke
tullar, protektionism eller frihandel. Här gäller det endast, huruvida
man skall under ännu ett år — och icke längre — behålla principen
om glidtullar på spannmål och på mjöl. visserligen reviderad,
eller om man skall nu omedelbart övergå till fasta tullar och då tilllämpa
den tullsats, som gällde före tullarnas suspenderande efter
krigsutbrottet.
Det är att lägga märke till att även de, som äro övertygade
frihandlare, med något undantag, i denna situation ha funnit sig
icke kunna neka till att vara med om tull på spannmål, vare sig av
det ena eller det andra slaget. Även dessa ledamöter av kammaren ha
stannat vid ett yrkande om återgång till den fasta tullen. Spörsmålet
är sålunda helt enkelt detta: vilket är i denna situation det
riktiga, att nu med ens återgå till fast tull eller att låta principen
om glidande tull gälla för det år, som ännu återstår av den tid, för
vilken beslut om sådan tull fattats, och i så fall revidera å vissa
delar tillämpningen av denna princip?
Andra hammarens protokoll 1921. Nr 29.
5
Nr 29. 66
Liirdngen den 16 april, f. m.
Ang. glidande Jag skall för min del alldeles icke förneka, att det kan finnas
tullsatser för fgr en återgång till den fasta tullen just nu, Vid en sådan situa
nspannmåiaV
tion som den, i vilken vi nu stå, då fluktuationerna på världsmarkm.
m. naden och därmed även på vår egen marknad vilja bliva mycket
(Forts.) störa, frestas naturligtvis till det yttersta styrkan av den formel, på
vilken glidtullsystemet är byggt, och man ser kanske skarpare, än
man vid dess införande gjorde, de svårigheter, som finnas att komma
till en fullt hållbar dylik formel. Man kan alltid i ett spörsmål
av detta slag anföra många skäl mot glidtullen och för den fasta
tullen, låt vara att den fasta tullen icke löser problemet att anpassa
tullsatsen efter marknadsläget utan avhugger knuten en gång för alla
genom att fixera ett slags medeltal, oberoende av marknadens växlingar.
Men om så är förhållandet, att systemet med fasta tullsatser i
och för sig kan synas vara mera tilltalande än systemet med glidtullar,
må jag dock bekänna, att i den situation, där vi nu stå, och
med hänsyn just till de nuvarande förhållandena det för mig möter
särskilda svårigheter att gå tillbaka till systemet _ med de fasta
spannmålstullarna. För det första: varför införde vi på sin tid —
år 1919 — såsom en övergångsform detta glidtullsystem? Jo,
därför att vi förutsågo, att man skulle stå inför en period
av starkt växlande konjunkturer, en period, för vilken ingå
fasta beräkningar i förväg kunde göras, en period, under vilken
det ansågs nödvändigt, att tullen för detta viktiga varuslag
reglerades med en smidighet, som åtminstone i någon mån anpassade
sig efter förhållandet mellan produktionskostnader och importpris.
Då frågar man sig: har då denna period av ovisshet, av fluktuationer
upphört? Ha vi några utsikter att under den närmaste tiden komma
till fastare priser på världsmarknaden och till mera stadga i fråga
om produktionskostnaderna här hemma? Såvitt jag förstår, ha vi
alldeles icke en sådan förhoppning. Tvärtom tyda väl alla utsikter
på, att fluktuationerna komma att fortfara. Den våldsamma nedgång
av spannmålspriset i Amerika, som man bevittnat under dessa
senaste månader, har ju kommit som en fullständig överraskning.
Ingen kan profetera om framtiden; det är möjligt, att nedgången
ännu någon tid kan fortsätta, men det är också möjligt, att denna
nedgång hastigt kan slå om i stigande priser, att det blir en rasning
uppåt, likaväl som det varit en rusning nedåt. Om _ förhållandena
äro sådana, om det sålunda råder en sådan osäkerhet vid bedömandet
av det kommande årets priser, må det väl sägas, att det inte är tilltalande
att just nu frångå principen om en glidtull och ersätta den
med en fast tull. Gör man det, måste man alltid räkna med dubbla
risker, nämligen å ena sidan att, därest priserna pa världsmarknaden
fortfarande skulle rusa nedåt, den fasta tullen kommer att betraktas
av alla dem, för vilkas skull den är tillkommen, som fullkomligt
otillfredsställande, och å andra sidan, om priserna skulle
gå upp på världsmarknaden och närma sig det beräknade svenska
produktionspriset, att denna fasta tull kan komma att överskrida det
Lördagen den 16 april, f. m.
67 Nr 29.
skydd — för att använda det ordet — som tullen var avsedd att ge. Än9- glidande
Det är ju svagheten med de fasta tullsatserna för ett sådant viktigt tvpsatsf[ /or
varuslag, som detta, att det alltför lätt kan inträffa, att de drabba l''s^nnmålV
tyngst just vid sådana tidpunkter, då det inte skulle behövas eller åt- m. m.
minstone ej behövas till den höjd, vartill de fixerats. Vi kunna inte (Forts.)
dölja för oss, att den möjligheten föreligger även under det närmaste
året. Härtill kommer, att hela det nu gällande systemet med glidande
tullsatser egentligen ännu aldrig kommit att träda i kraft, och
jag måste säga, att det är motbjudande att släppa detsamma fullständigt
handlöst mitt under den tid, för vilken det var avsett,
släppa det bara ett år, innan denna tid går ut, utan ett försök att
komma till rätta med de jämkningar, som på grund av erfarenheten
funnits vara behövliga.
Av dessa skäl har jag, om också utan att på något vis vilja
intaga en prononcerad ställning eller göra någon intensiv insats i
frågan, dock kommit till den slutsatsen, att det är riktigast, att även
för det följande året glidtullsystemet får stå kvar.
Att detta i så fall bör ske med vissa jämkningar eller förbättringar
i systemet, skall jag alldeles inte bestrida, även om jag
själv var med i den regering, som på sin tid framlade de bestämmelser,
vilka hittills gällt. Erfarenheten har, såsom så ofta händer
i dylika ting, visat, att man icke kunnat på förhand till alla delar
penetrera problemet, inte kunnat fullt förutse, huru det på papperet
uppkonstruerade systemet skulle verka, och det är ingen förödmjukelse
att då företaga ändringar.
Vad dessa ändringar beträffar, har ju striden egentligen stått
därom, huruvida man skall borttaga maximigränsen av kr. 3,70 eller
inte. Denna begränsning infördes på sin tid, som bekant, såsom ett
tillägg till den tillsatta kommissionens förslag, vilket inte upptog
någon sådan maximigräns, och man kan väl säga infördes i strid
med kommissionens önskan och motivering. Den infördes, det skall
också sägas, såsom en av de politiska förhållandena föranledd anordning,
en anordning, som befanns vara nödvändig för att man i
dåvarande _ situation skulle kunna komma till ett hållbart förslag.
Naturligtvis kan man säga, att det finns skäl att även nu behålla
denna gräns. Men jag kan personligen icke bestrida, att just den
erfarenhet vi haft om möjligheten av så starka sänkningar i importpriserna,
som aldrig kunde förutses år 1919, måste anses stärka
skälen för att denna maximigräns egentligen icke är förenlig med
systemet i dess helhet. Det är obestridligt, att om man har gått
in för en dylik princip om glidtullar och om man reglerat glidtullen
till ett belopp motsvarande endast halva skillnaden mellan importpriset
och det beräknade produktionspriset — jag understryker särskilt
denna sistnämnda förutsättning — det ligger ett berättigande i
det resonemanget, att i fall jordbrukarna skola nöja sig med ett,
som de torde kalla det »halvt skydd» under den tid importpriset
står högt,^de åtminstone böra få det halva skyddet obeskuret under
den tid, då tullen skulle komma att stiga. Det ena tages ut av det
Nr 29. 68
Lördagen den 16 april, f. in.
Ang. glidande
tullsatser för
vissa slag av
spannmål
m. m.
(Forts.)
andra. Vid den ena tidpunkten svänger pendeln nedåt, vid den
andra svänger den uppåt. ,
Jag skall under sådana förhållanden inte motsatta mig det
förslag, som Kungl. Maj :t i denna del framlagt, utan jag kommer
att avgiva min röst för detsamma. Men när jag så gör, vill jag
dock ha tillkännagivet, dels att skälet härtill är för mig framiör
allt hänsynen till att glidtullsystemet enligt 1919 års beslut har
ett år till att verka ävensom min uppfattning, att det till sist kanske
är riktigt, att det får verka under detta år — men också endast
för detta år — dels att detta för min del på intet vis hav någonting
att göra med min ställning till det andra betänkandet rörande
tullar å vissa jordbruksalster, som kommer efter det nu föredragna.
Den närmast före mig uppträdande talaren ansag, att den som biträder
det nu framlagda förslaget, också skulle biträda reservanternas
förslag i följande betänkande. Det är så långt ifrån, att jag
har den uppfattningen, att jag för min del anser, att frågan om
höjda tullsatser på dessa andra jordbruksalster ligger pa ett helt
annat sätt, varom jag naturligtvis emellertid inte i denna diskussion
skall besvära kammaren med någon utredning.
Herr talman! Jag har sålunda velat tillkännagiva skälen tor
att jag i denna del kommer att följa utskottets förslag.
I detta yttrande instämde herrar Hamrin, Andersson i Rasjön,
Carlsson i Gävle, Karlsson i Gasabäck och Andersson i Milsmaden.
Herr Thorsson: Herr talman, mina herrar! Jag kan inte
komma till samma slut som den siste ärade talaren, vilken yrkade
bifall till den kungl. propositionen. Man kan naturligtvis framlägga
skäl både för och emot glidtullsystemet som sådant, och det
är den omständigheten, att detta system har både fördelar och nackdelar,
som gör, att personer utan någon deciderad ståndpunkt i själva
tullfrågan under vissa omständigheter kunna ansluta sig till detDå
frågan år 1919 förelåg till riksdagens provning, var iorslaget
om glidande tullskydd omgärdat med sådana garantier — om
jag får begagna det uttrycket — att även den, som var tveksam i
själva sakfrågan, kunde följa med härvidlag. Ku har det under
tillämpningen visat sig, att vissa tekniska anordningar måste vidtagas
för att systemet skall verka så, soin det var avsett att verka,
avsett av alla dem, som voro med och biträdde detsamma år 1919.
Kungl. Maj :t har nu framlagt ett förslag, som inte enbart avser att
avlägsna dessa rent tekniska olägenheter, utan som i och för sig
går ut på att gorå detta system fullt effektivt, med sina fördelar
och nackdelar. Det är visserligen sant, som både den siste talaren
och en del andra, som talat för detta förslag, framhållit, att gild"
tullsystemet endast skulle gälla ett ar framåt. Jag betraktar likväl
denna fråga så, som om vi i dag egentligen hade att taga ståndpunkt
till detta spörsmål i hela dess vidd och att vidare det enda
Lördagen den 16 april, f. m.
69 Kr 29.
man hade att avgöra vore, i vilken omfattning den företagaregrupp,
vars intressen här äro representerade, skall åtnjuta fördelarna av vigM slagJ av
detta system. Jag hade den uppfattningen, när man satte in denna spannmål
maximigräns, att systemet skulle kunna användas under den korta m. m.
övergångstid, som var avsedd, och att man skulle slippa att där- (Forts.)
under göra några ändringar i detsamma.
Då emellertid nu så omfattande ändringar ha gjorts i förslaget,
så kan jag för min del icke vare sig anse mig skyldig att stå kvar
på 1919 års förslag eller över huvud biträda själva systemet med
glidtullar. Jag kan det icke, därför att jag icke kan frigöra mig
från den uppfattningen, att man ställer denna företagaregrupp uti
en alldeles speciell särställning i jämförelse med alla andra företagaregrupper.
Och jag skulle vilja draga ut konsekvenserna av den
senaste ärade talarens resonemang för glidtullen därhän, att det kan
innebära, att vi även måste lägga om samtliga industritullar efter
samma system. Och då är det icke så säkert, att vi veta, var vi
hamna i fråga om vår tullpolitik.
Det beslut, som herrarna nu gå att fatta måste jag för min
del se icke enbart som ett skydd för en särskild näringsgren ibland
alla de andra, utan jag måste ju göra mig den frågan: vilken inverkan
kan detta beslut komma att öva på hela vår prisbildning?
Jag föranledes närmast till denna reflektion utav herr Magnussons
i Skövde propos, att det bär är en fråga, som står i intimt samband
med vår export och import. Jag vill naturligtvis icke för någon
del förringa betydelsen av den omfattande spannmålsimport, som
vi ha, utan vill så långt det är möjligt medverka till att hämma
densamma. Men jag kan icke frigöra mig från den meningen, att
då man ser detta spörsmål som en import- och exportfråga, så
måste andra saker tagas med i vågskålen, och det är då först och
främst den omständigheten, att vår huvudsakligaste utrikes handelsfråga,
den bottnar dock icke i handeln med spannmål, utan den
bottnar ju i möjligheten för oss att utföra industrivaror, för att vi
mot dessa industrivaror må kunna tillbyta oss andra förnödenheter
av olika slag. Och jag vill erinra herrarna om, att redan 1910 säger
befolkningsstatistiken, att det är 43 procent av landets befolkning,
som söka sin utkomst i jordbruksnäringen, och de återstående 57
procenten söka sin utkomst ur andra förvärvskällor. Vid sådant
förhållande måste man vid bedömandet av denna fråga tänka på,
vad ett beslut uti den ena eller andra riktningen kommer att innebära
i fråga om prisbildningen i landet. Här sitta nu alla möjliga förståndiga
människor — mer eller mindre förståndiga förstås — och
försöka att se till, hur man skall kunna vidtaga åtgärder för att höja
vår valuta, för att åstadkomma en ökning i penningevärdet och en
sänkning av de konstlade priserna. Men här söka herrarna nu från
olika utgångspunkter, den ena dagen på jordbrukets område, den
andra dagen på industriens område, att vidtaga åtgärder, varigenom
Ni upprätthålla en konstlad prisbildning. Och när världen slutligen
kommer i jämvikt, vad sker då? Då ha vi genom dessa åtgärder
erhållit en ekonomisk ordning, varigenom vi blivit i ännu
Nr 29. 70
Lördagen den 16 april, f. in.
Ang. glidande högre grad isolerade från andra folk, än vad vi för tillfället »ro.
tullsatser for qc}. mjna herrar, vi måste vid bedömandet av denna fråga och för
spannmål övrigt vid bedömandet av varje sådan iraga fråga oss, om vi ha
m. m. möjlighet att med en dylik tullskyddspolitik isolera oss inom landet
(Forts.) och där tillverka allt vad vi behöva förbruka och honsumer a allt
vad vi hunna förbruka. Dessa båda saker äro ju avgörande för bedömande
av dessa ekonomiska frågor.
Jag är därvid ängslig för att ett beslut i den riktning, som påtagligen
framkallar en konstlad prisbildning, skall öva en menlig inverkan
på hela vårt ekonomiska liv, och därför får jag lov att
framföra mina avvikande synpunkter mot den rad av talare, som
i dag med sådant levande intresse ha talat för att nu skola vi införa
en konstlad prisbildning. Jag erinrar härvid om all agitation, som
har bedrivits, för att vi skola komma tillbaka till en naturlig prisbildning.
Så har man sagt, att den första åtgärden i sådant avseende
består däri, att löntagarna och enkannerligen arbetarna sänka
sina löneanspråk med minst 20 %. Och man har från vissa håll
såsom belägg på detta krav gjort gällande, att arbetslönen ingår
egentligen med 90 % av varans värde. Jag skall nu icke ingå på detta
resonemang. Jag bara vill i förbigående säga, att jag tror icke
det håller streck. Men är det på det sättet, att man verkligen vill
att arbetarklassen skall sänka sina anspråk i lönehänseende med
20 %, då följer väl logiskt därav, att varje annan samhällsgrupp
påtager sig sin anpart av de oundgängliga offer, som måste ske, för
att vi skola komma ned i en prisbildning, som svarar mot våra
ekonomiska möjligheter. Man kan icke å ena sidan kräva, att arbetarklassen
skall avstå från 20 % av den lönenivå, som den först
1919 eller 1920 har i någon omfattning lyckats erövra, samtidigt
som man vill införa bestämmelser, varigenom deras levnadsomkostnader
komma att ökas. Det finns ej någon möjlighet att åstadkomma
båda dessa saker, utan man måste välja det ena eller det andra.
Vill man således genom dessa åtgärder åstadkomma en konstlad situation,
så måste detta åtföljas av en rad av ännu häftigare sociala
strider. Och det får jag verkligen säga, att man visserligen farit ut
mot arbetarna på vissa håll, men ändock måste jag samtidigt göra
gällande, att om något resultat vunnits eller någon slutsats kunnat
dragas utav de underhandlingar, som redan ha förts, så är det i den
riktningen, att det icke varit arbetarna som visat den största obenägenheten
att dra sitt strå till stacken. Och under sådana omständigheter
är det icke fullt riktigt, att de besuttna-, vare sig de äro
mera eller mindre besuttna, begagna sig av den situation som råder
för att åstadkomma en för dem för tillfället gynnsam utgång. I
längden måste det bli en olycka. Ty, mina herrar — jag understryker
det ännu en gång — man kan icke samtidigt öka prisbildningen
och bjuda Sveriges arbetarklass 20 å 30 sänkning
av deras löner. Man upphäver verkan av en allvarlig strävan att
komma ned till normal prisnivå genom sådana åtgärder, som man
här vill åstadkomma.
Jag kan icke bidraga till något sådant, och jag har därför till
Lördagen den 16 april, f. m.
71 Nr 29.
kammarens protokoll velat anteckna, att jag kommer att biträda herr
Röings förslag. vissa slag av
spannmål
Herr Larsson i Jonsjö: Herr talman! Jag vågar påstå, att m. m.
många i denna kammare, som komma ihåg tillståndet här i landet (Förn.)
före 1888, då tullskyddssystemet genomfördes, och som erinra sig.
hurusom man vid resor i landets olika delar kunde konstatera de
miserabla förhållanden, som voro rådande, de förfallna^ gårdar och
de fallfärdiga uthus med utslagna fönsterrutor, de vanvårdade ägorna
och allt annat elände, som överallt trädde fram, skola nu. då, de
jämföra dessa förhållanden med de förhållanden, som nu råda, icke
kunna komma till något annat resultat vid bedömandet av frågan, vilket
system, som varit det mest välsignelsebringande för vårt land och
folk, antingen frihandelssystemet eller skyddssystemet, än att det
varit detta sista, som åstadkommit alla förändringarna till det bättre.
Jag vågar påstå, att före 1888 gick allt i de gamla hjulspåren, men
det året inträffade en vändpunkt på alla områden. Förut hade man
befunnit sig i ett nödläge, men sedan blev det en uppryckning på
alla håll och kanter, det blev odling, dikning, nybyggnader och överallt
stegrad välmåga, det blev inkomster för staten och inkomster
även för de enskilda, möjlighet för kommunen att ordna fattigvården
och skolväsendet och att i allmänhet bättra på allt, som förut
varit försummat. Jag vågar påstå, att var och en som vill se på
sakerna, sådana som de äro, kan icke komma till annat resultat, än
att skyddssystemet varit till en stor välsignelse för land och folk.
Herr Fabian Månsson i Gävle tycktes själv vilja pretendera på
att få gälla som en profet på detta område och likasom en sakkunnig,
då det gäller att bedöma situationen. Jag ber emellertid
att få peka på en annan man, som jag tror vara fullt ut lika sakkunnig
och mera praktisk än vad Fabian Månsson i det avseendet
är. Jag syftar på presidenten i Amerika. Då han öppnade en utställning,
började han sitt tal ungefär så här: »Vår erfarenhet har
varit densamma som andra länders. Låga tullar ha städse medfört
en stegring av införseln till den grad, att till slut penningbrist inträtt.
Frihandelssystemet har mångdubblat våra skuldförbindelser
till utlandet. Det har sänkt handelns vågskål till vår nackdel, låtit
främmande arbetare undantränga våra inhemska arbetare och berövat
arbetaren hans välförtjänta lön. Vi pröva ett tullsystem genom att
se efter, hur det står till boks på världsmarknaden. Systemet pröva
vi med resultatets måttstock.» Och vidare säger han: »Skyddstullen
vittnar om sig själv, låga priser kunna icke gagna den mer
och klander icke heller skada den mer. Den har liksom överallt annorstädes
i världen triumferat över alla sina motståndare. Den har
varit en styrka för de länder, som infört den. Den har förvandlat
det dagliga livet till ett ljusare och gladare för den stora massan
av vårt folk och har visat, att den är det säkraste sättet att föra
vårt folk framåt till oberoende och välstånd och gå en lyckligare
framtid till mötes. Men de länder, som icke haft tullskydd, de
ha blivit avstjälpningsplatser för utlandets överproduktion.»
Nr 29. 72
Lördagen den 16 april, f. m.
Ang. glidande Jag vågar påstå, att vi i många år varit eu avstjälpningsanstalt
ritsa sUnav ^ör utlandets överproduktion. Men jag tror att eu vaknande känsla
spannmål k os hela växt folk nu börjar bryta igenom, att det går ej att fortm.
m. sätta på den väg vi nu äro inne. Det är glädjande att höra, att per
(Forts.
) eoner, som förut bekämpat tullsystemet, nu gått över på den andra
sidan. Det är ett glädjande faktum, som jag icke kan underlåta att
vid detta tillfälle konstatera.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag hade icke
tänkt uppträda i denna debatt, men jag har begärt ordet med anledning
därav, att det saknats röster från en grupp i samhället, som
annars brukar ganska högljutt göra sig gällande och som också har
sina speciella företrädare i riksdagen bland annat på Stockholmsbänken.
Jag tänker här närmast på mina kolleger herrar Starbrak
och Block. Dessa invaldes i kammaren icke blott som goda
högermän utan framför allt som representanter för tjänstemannaklassen
och för de Övriga grupper, som jämte denna tjänstemannaklass
anse sig kunna med ett gemensamt ord benämnas medelklassen.
Det är uppenbart, att det ligger mycket berättigande i, när man
från tjänstemännens sida gör gällande, att de under de senare åren
haft störa svårigheter att kämpa emot. Detta var naturligtvis framför
allt fallet under de första krigsåren, då statens dyrtidstillägg
icke nått den höjd, som de kommit till genom senaste riksdags beslut.
Yi stå nu här såsom arbetsgivare inför nödvändigheten av att
på grund av statsfinansiella förhållanden skrida till en begränsningav
dessa dyrtidstillägg. Det är självklart, att på en del håll denna
begränsning måste ganska hårt drabba vederbörande, men den träffar
naturligtvis särskilt hårt, om samtidigt med det man begränsar lönerna,
också från statsmakternas sida vidtagas åtgärder till fördyrande
av brödet.
Man kan ju för att uppehålla sin levnadsstandard gå två vägar.
Den ena vägen är att driva upp lönerna, så att de hålla takt med
de stegrade levnadskostnaderna. Den andra vägen är att försöka
bringa ner levnadskostnaderna, så att även eu rimlig lön ger möjlighet
att leva utan alltför störa bekymmer. Herrar Starbäck och
Block och de, som representera den s. k. medelklassen, ha aldrig
försummat att hävda nödvändigheten av en höjning av tjänstemännens
löner. När de nu emellertid stå inför det ofrånkomliga, att
dessa löner reduceras, liksom det inom arbetarlägret pågår en allmän
lönereducering, då förefaller det mig, att dessa representanter hade
på ett särskilt sätt iakttagit sina kommittenters intressen, om de
slutit upp vid sidan av arbetarklassens talesmän mot försöken från
en annan grupp inom samhället att fördyra vårt dagliga bröd.
Herrar Starbäck och Block ha tigit i dag, och jag vet inte, hur
detta tigande skall tolkas. Dec är ju möjligt, att det bör tolkas
på det sättet, att man inom högern icke tillåter någon avvikande
mening i detta fall. På högerhåll ledes man nämligen nog icke bara
Lördagen den 16 april, f. m.
73 Nr 29.
av intresse för modernäringen, utan jag misstänker, att herr Lind- Anv- glidande
man och andra också rätt mycket ha sina tankar riktade på den fo^
förestående valrörelsen. Om herrar Starbäck och Block äro på det spannmål
sättet partibundna, bör det i varje fall icke försummas att vid detta m. m.
tillfälle ge dem en direkt uppfordran att här bekänna, hur medel- (Forte.)
klassens speciella representanter stå, när det gäller brödfördyringen,
när det gäller de svårigheter att leva, med vilka många inom arbetarklassen
och tjänstemannaklassen nu dragas. Jag vet icke, om herrarna
känna sig uppfordrade att tala, men jag skall i så fall lyssna
med mycket stort intresse till vad de ha att säga. Är det så, att
man på den sidan är beredd att sluta upp vid arbetarklassens sida
i kampen mot brödfördyrarna, är det så mycket bättre. Och jag
vågar då hoppas, att en sådan allians i framtiden skall bli så kraftig,
att det icke blir möjligt för dessa brödfördyrare att gång efter
annan draga med sig riksdagens majoritet.
Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Jag begärde
icke ordet med anledning av det felcitat herr Edén gjorde sig skyldig
till och varpå jag ej nu skall ingå, utan det var herr Thorssons
anförande, som uppkallade mig.
Han framhöll, att det var en angelägenhet av vikt att hämma
importen och påvisade spannmålsexportens sammanhang med övriga
exportfrågor. Därom är jag ense med honom, men när han i samma
andedrag talade om, att vi skulle stabilisera vår valuta, så vill
jag säga, att den icke stabiliseras därigenom att vi importera spannmål
från utlandet och ytterligare försämra handelsbalansen, utan
på detta sätt försämras valutan.
Herr Thorsson nämnde någonting om konstlade åtgärder och
den konstlade fördyring, som blivit ett talesätt hos dem, som motsätta
sig alla tullförhöjningar. Jag vill då fråga herr Thorsson
och den regering han tillhörde under sin längsta statsrådstid, om
icke 8-timmarsdagen var en konstlad åtgärd, som fördyrat vår produktion
och försvårat våra exportmöjligheter.
Jag har icke någon anledning att ingå på det ganska provokatoriska
anförande, som herr P. A. Hansson höll, utan vill blott
säga, att vi ur lantmannasynpunkt skulle vara synnerligen nöjda,
om den reducering av inkomsten, som vi få finna oss i, icke uppginge
till mera än 10 %. Vilket beslut än riksdagen fattar i dag, ha
vi fått vidkännas och få vidkännas en reducering, som är mycket
högre än t. o. m. de 20 %, som herr Thorsson talade om att arbetarna
fått vidkännas. Jag vill påpeka, att våra omkostnader icke
nämnvärt sjunkit, ty arbetsprisen äro fastlåsta till och med instundande
höst, maskiner och förnödenheter ha icke företett något större
prisfall.
Herr Starbäck: Nu veta således herr Block och jag från
fullt auktoritativt håll — ty naturligtvis tycker herr Hansson själv,
att han är en stor auktoritet på detta område — att vi tillhöra de
högljuddaste, när det gäller att tala å vår grupps vägnar. Jag
Nr 29. 74
Lördagen den 16 april, f. in.
Ang. glidande undrar, om icke herr talmannen och åtskilliga andra skulle vilja in*!°a
stämma med mig däri, att så högljutt, som herr Hansson uttalade
Spannmål V sig i sitt sista anförande, har icke ens jag eller herr Block uttalat
m. m. oss någon gång. Om jag nu hade min gamle vän Fabian Månssons
(Forts.) ordförråd, skulle jag kanske kunna finna det lämpliga uttrycket,
men jag vill nu bara säga, att jag fann herr Hanssons anförande
vara bland de mera markanta jag någonsin hört i kammaren. Hans
stora intresse för herr Blocks och mina kommittenter bottnade väl
ändå, herr Hansson — handen på hjärtat — däri, att han hoppades
att efter en deklaration från vårt håll kunna på lämpligt sätt erövra
de kommittenter, som valt oss. Med avseende på frågan om
valfrieri och klasspolitik torde måhända herr Hansson vid en liten
självprövning finna, att han står betydligt längre avancerad än
vare sig jag eller min kamrat på Stockholmsbänken. Men nu är
jag en ohjälplig anhängare av öppen omröstning, och utan ringaste
rädsla för mina kommittenter skall jag för min del öppet förklara,
att jag kommer att rösta för utskottets förslag, och jag gör det så
mycket hellre, som jag blivit övertygad, då jag sökt sätta mig in i
denna ganska svårtydda materia, att jag därigenom bäst gagnar landet
och därmed den klass jag tillhör.
Herr Block: Till vad herr Starbäck sagt är icke mycket
att lägga, men det är en sak, som herr Starbäck icke gick in på och
som jag därför ber att något få beröra. Herr Hansson ville göra
troligt, att vi inom vårt parti vore så bundna, att vi vore tvungna
att tiga i denna sak och rösta med partiet. Yad mig själv beträffar,
tror jag, att jag redan med mitt jungfrutal, som väckte mera
uppmärksamhet än dylika tal i allmänhet, visat, att jag icke låter
binda mig av partihänsyn, och ännu bär jag icke från mitt partis
sida, vare sig från enskilda ledamöter eller från högkvarteret, på
något sätt varit utsatt för påtryckning vare sig i ena eller andra
riktningen.
Att även jag kommer att rösta för tullarna beror därpå, att
man icke får se på denna sak alltför kortsynt. Man kan ju tycka,
att då tjänstemännen få sina löner sänkta, böra de spara mera än
förut, och det hör ju också till sparsamhet att gorå inköpen så billigt
som möjligt; någon kan därför säga, att vi böra köpa smör från
Danmark, ost från Finland och skor och vele från Amerika, men
det är oklokt att se saken på detta sätt. Yi måste hjälpa vårt jordbruk.
Under de gångna åren har det visat sig, att jordbruket behöver
uppmuntran för att kunna försörja oss såväl i goda som i
onda tider. Yi få icke ställa de olika yrkesgrupperna och klasserna
emot varandra, utan jag har den meningen, att vi böra försöka
hjälpa varandra.
Jag har tyckt mig finna avoghet mot tjänstemännen från lantmannahåll,
men det är kanske icke så farligt. Nu har man sagt,
att vi skola stå sida vid sida, och då böra jordbrukets och industriens
män samt löntagare stödja varandra. Det kan se egendomligt
ut, att man röstar för tullar samtidigt som det föreslås, att
Lördagen den 16 april, f. m.
75 Nr 29.
dyrtidstilläggen skola minskas, men jag hoppas i det längsta, att
ledamöterna i denna kammare skola gå med löntagarna och att vigga
dessa skola få behålla de dyrtidstillägg, som de haft. Det är i den- spannmål
na förhoppning jag vågar rösta för tullarna. m.
(Forts.)
Hem Hansson i Stockholm: Det hör till god ton, att en
interpellant också tackar för svaret. Jag tackar alldeles särskilt,
och vill därtill endast lägga, att herr Block tydligen bygger sin
röstning på lösan sand.
Herr Andersson i Knäppinge: Herr talman! Det kan
icke skada, efter denna konflikt, som varit på Stockholmsbänken,
om en enkel lantman, som ser opartiskt på denna konflikt och dess
betydelse, här tar till orda.
Jag är visserligen icke så mycket förvånad över herr Hanssons
utlägg bär, därför att man hört något sådant förut, men det förvånar
mig lika fullt, att en person i hans ställning, med den utveckling
han haft, är så okunnig i det ekonomiska politiska livet i vårt
land.
Jag vill därför bara framställa ett par frågor till herr Hansson.
Frågorna äro visserligen sådana, som han efter sin uppfattning sannolikt
icke kan besvara, men det kan ju alltid hända, att man får
höra några ord.
Hur tror herr Hansson det skulle gå, om, såsom han förmenar,
vårt jordbruk och vår industri här i landet skulle så behandlas,
att icke några tillgångar där funnos utöver den nödvändiga levnadsstandarden
på dessa områden?
Tror herr Hansson, att han för den övriga medelklassen, som
lever för sitt arbete och sin tjänst skulle kunna utpeka var svenska
staten skall taga pengar för att kunna underhålla denna klass.
Herr Hansson har säkerligen inte sämre reflektionsförmåga än att
han, om han endast praktiskt ville sätta sig in i dessa förhållanden,
förvisso skulle kunna se, att det härvidlag inte förhåller sig så, som
han tänker. Yi behöva här i vårt land ■— det är min övertygelse
— en gemensamhet mellan oss alla av den art, att skall det finnas
tjänstemän i vårt land, skall det finnas arbetare, som skola ha något
att göra, det måste frambringas tillgångar, varmed desamma kunna
underhållas. Keflektionerna göra sig själva i detta fall. Som
jag ser förhållandena, kan jag inte finna någon annan väg i vad
angår det vi nu tala om än att jordbruket måste skyddas lika väl
som arbetarna, den stora massan av industriarbetarna måste ha dess
produkter till sitt förfogande. Det är nämligen av dessa produkter
industriarbetarnas krav att erhålla betalning bero; dessa kunna inte
få någon betalning om kraven i detta fall gå längre än möjligheterna
att avsätta produkterna.
Den sena timmen ger mig anledning att inte ge mig in i många
detaljer, men jag vill dock säga, att det för en ekonomiskt någorlunda
praktiskt erfaren människa ter sig märkvärdigt att höra en
stadsbo, en redaktör, komma med sådana framställningar, som här
Nr 29. 76
Lördagen den 16 april, f. m.
Ang. glidande skett. Det förvånar mig inte att, om sådant skall få bära frukt, det
bilisa dåg^av ^an medföra för vårt land de största faror, som existerat.
Spannmål V På frågan skall jag eljest inte direkt inlåta mig på annat sätt
m. m. än att jag vill framhålla, att jag med den uppfattning jag fått om
(Forts.) situationen för närvarande anser mig böra yrka bifall till utskot
tets
förslag.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
först på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt samt vidare på bifall till det av herr Röing under överläggningen
framställda yrkandet; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Votering begärdes likväl, i anledning varav nu uppsattes,
justerades och anslogs följande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i punkten 1) av utskottets förevarande betänkande nr 22,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Röing under
överläggningen framställda yrkandet.
Omröstningen utföll med 121 ja mot 81 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig
för yttrandes avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr
talmannen, att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande
betänkande ävensom handläggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt
utfärdat anslag komme att fortsättas.
§ 6.
Avgåvos två motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 330, angående godkännande av tullverkets utgiftsstater för
år 1022 m. m., nämligen:
nr 322, av herr Kaijser; och
nr 323, av herr E. A. Nilson i Örebro.
Nämnda motioner bordlädes.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,47 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Lördagen den 16 april, e. m.
77
>''r 29.
Lördagen den 16 april, e. in.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning bevillningutskottets
betänkande, nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts propo- vissa slag av
sition angående ändring i gällande bestämmelser om glidande tull- spannmål
satser för vissa slag av spannmål m. m., ävensom i ämnet väckta m. m.
j. (Forts.)
motioner.
Punkten 2 föredrogs; och lämnades därvid enligt förut skedd anteckning
ordet till
Herr Köing som yttrade: Genom det beslut, herr talman,
som kammaren fattade vid punkt 1 omedelbart före middagsrasten
liar andra kammaren för sin del beslutat, att glidtullsystemet lortfarande
skall tillämpas för malen och omalen spannmål Iram till
den sista maj 1922. ,,
Men står det klart för kammarens ledamöter, vad ett bil all till
utskottets hemställan i punkt 2 innebär? Jag vågar förutsätta att
så icke är fallet. Skulle riksdagen biträda utskottets hemställan i
punkt 2, så har riksdagen därmed beslutat, att den enda näring, som
under alla förhållanden skall vara garanterad att under det kommande
året erhålla ett visst tullskydd, det är, icke jordbruksnäringen,
utan kvarnindustrin. Jordbrukaren är nämligen endast under
vissa förhållanden säkerställd för att komma i åtnjutande av ett
visst tullskydd på grund av det beslut, som kammaren fattade i
förmiddags, men genom att acceptera utskottets hemställan under
den nu föredragna punkten är kvarnindustrin garanterad ett tullskydd
under alla förhållanden av kr. 1,50 per 100 kg. Så länge jag
tillhört riksdagen, har jag från lantmän här i kammaren hört uttalas
den uppfattningen, att det tullskydd, som är berett kvarnindustrin,
är alldeles för högt och att denna industri till följd av
detta tullskydd och till följd av sin maktställning ofta utnyttjar
tullskyddet till skada för jordbruket. Det skulle under sådana förhållanden
förvåna mig i hög grad, om riksdagen biträder en hemställan,
som innebär vad jag nyss angav.
Nr 29. 78
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. glidande Då herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet i morse
idssadagav både ordet vid debattens början, hörde jag till min glädje, att han
spannmål ansåg, att riksdagen borde besluta en ändring i utskottets hemställan
m. m. under denna punkt. Jag antager, att han därvidlag har samma upr
(Forts.) fattning som jag. nämligen att riksdagen endast i så måtto bör biträda
utskottets hemställan, att en bestämmelse samtidigt införes,
att glidtullen å mjöl i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts proposition
icke under några som helst förhållanden får överstiga 75 %
av den samtidigt utgående glidtullen å omalen spannmål.
Utskottet bär nämligen funnit, att, om man icke begränsar
Kungl. Maj :ts hemställan på sätt utskottet föreslagit i punkt 2, så
skulle, kvarnindustrin, i händelse glidtullen för omalen spannmål
överstiger 4 ä 5 kr., komma i åtnjutande av ett vida högre tullskydd
än den haft före världskriget. Majoriteten inom utskottet föreslår
därför en begränsning i den riktningen, att kvarnindustrin under
sådana förhållanden icke må kunna erhålla ett högre tullskydd än 1
kr. 50 öre per hundra kilogram för malen spannmål.
Utskottsmajoriteten har emellertid förbisett, att i händelse glidtullen
blir lägre än 3 kr. 70 öre för omalen spannmål, så kommer
kvarnindustrien även i detta fall att få ett vida högre tullskydd än det,
som varit gällande enligt det beslut, som fattades av 1919 års urtima
riksdag, och enligt den proposition, som föreligger vid årets riksdag.
Om man t. ex. skulle tänka sig, att glidtullen endast under vissa
månader kommer att utgå med. 1 kr. per 100 kg. spannmål, så skulle
enligt Kungl. Maj:ts proposition och enligt 1919 års urtima riksdagsbeslut
tullen för malen spannmål utgå med 75 % högre belopp
eller med 1 kr. 75 öre.
Skulle däremot utskottsmajoritetens hemställan bifallas, skulle
kvarnindustrin, såsom vi påpekat i vår reservation, erhålla ett tullskydd
av icke mindre än 185 %, och jag har svårt att tänka mig, att
denna kammare verkligen skulle vilja biträda en sådan hemställan.
Jag tillåter mig på den grund, herr talman, att yrka, att
utskottets hemställan under punkt 2 måtte bifallas med den ändring
att efter orden »35%», så väl i själva hemställan som i det däri intagna
förslaget till ändrad lydelse av vissa rubriker i tulltaxan under
rubriken 79 b skall införes följande sats: »dock att tullsatsen
icke må med mera än 75 % överstiga samtidigt utgående glidtull å
omalen spannmål.»
Vidare anförde:
-p.o ?erI Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman, mina herrar!
Ha vi påbörjade behandlingen av denna Kungl. Maj:ts proposition
i utskottet, visade herr ordföranden i bevillningsutskottet ett synnerligen
livligt intresse, då det gällde att visa, att såsom den kungl
propositionen, var lagd,, skulle det bli. ett alldeles för stort skydd för
kvarnindustrien i Sverige, därest glidtullarna skulle överstiga siffran
3:70 för brödsäden. De av utskottets ledamöter, som verkligen
Lördagen den 16 april, e. m.
79 Nr
ville gorå något annat vid Kung! Maj :ts proposition än avslå densamma,
togo verkligen upp frågan på allvar för att söka reda ut dag av
den. spannmål
Det är nu en mycket gammal fråga denna om förhållandet mel- m. m.
lan mjöltull och tull på omalen spannmål. Men jag skall icke Teka- (Forts.)
pitulera den frågan nu, enär det skulle taga för lång tid. Vi togo
emellertid till utgångspunkt, att om vi betala 3 kronor och 70 öre i
sädestull, så skulle vi komma upp till 6 kronor och 50 öre i mjöltull.
Om man nämligen lägger till 35 % på dessa 3 kronor 70 öre
och sedan ökar den summan med 1 krona 50 öre kommer man upp till
just denna siffra 6 kronor 50 öre, som mjöltullen borde utgöra. Vi
ha alltså icke gjort någonting, som rubbat det gamla förhållandet.
Om man nu betänker, att det i långliga tider varit ett önskemål, att
man verkligen skulle skilja mellan det skydd, som eventuellt borde
lämnas kvarnarna, och det skydd, som jordbruket bör ha, så tyckte
vi, att detta var ett tillfälle, som borde begagnas, ty något måste
man i alla fall göra.
Nu sade utskottets ärade ordförande, att om glidtullen på säd
blir låg, så blir det för mycket, som kvarnarna skulle få i egen
skyddstull, om man följer vårt förslag. Jag kan icke. finna det.
Om nu kvarnarna skola ha något skydd, så blir väl det lika mycket
eller lika litet den ena gången som den andra. Jag ser icke vad vi
jordbrukare kunna ha för fördel av att det importeras mjöl i stället
för spannmål, och jag kan sannerligen icke se vad det kan finnas
för anledning för oss att ligga så hårt i selen för att åstadkomma
något dylikt.
Om vi gå över på ett annat område där vi också ha tull och se
hur det ställer sig med tullen på gryn, t. ex. havregryn, så har man
där utan minsta motstånd gått på den bogen, att havregrynskvarnarna
skola ha ett tullskydd av 3 kronor 50 öre per 100 kg. gryn,
under det att mjölkvarnarna icke skulle få mer än 1 krona och 50
öre. Jag kan icke finna, varför mjölkvarnarna skulle vara särskilt
gynnade med den beräkning av tullen, som vi gjort. Jag vågar
påstå, att med vårt förslag komma vi i fortsättningen ifrån alla
historier om att den eller den, kvarnar eller jordbrukare, förtjänar
på att tullen går upp. I stället kommer man så att säga till ett fast
avgörande en gång för alla, åtminstone under denna korta tid.
Sedan låter det ju mycket väl tänka sig att tull- och traktatkommittén,
som skall utreda allting här i landet, också kan taga
upp denna fråga och försöka komma till ett bättre resultat, vilket
emellertid jag för min del starkt betvivlar. Jag för min del förklarar
rent ut, att en tull av 1 krona och 50 öre till skydd för kvarnarna
icke kan anses oskälig, och enligt min åsikt som jordbrukare är det
det allra sämsta jag kan göra att ställa så till, att importen sker i
form av mjöl i stället för i form av säd; ty det importerade mjölet
kan icke blandas upp med vår säd, men det kan den importerade
spannmålen. Vi böra göra allt för att importera spannmål i form
av säd, och det är just för att understödja detta och få produkter,
som äro lämpliga, och särskilt för att vårt svenska vete skall kom
-
Nr 29. 80
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. glidande ma till användning, som majoriteten i utskottet gått denna vägen.
^issa^da i°av Men, naturligtvis, vill man riva itu det hela, ja då kan man gå den
spannmål väg, som utskottets ärade ordförande gjort. Detta har emellertid
m. m. icke varit vår avsikt, vi, som utgjorde majoriteten i utskottet, och
(Forts.) jag tror, mina herrar, att ni, som röstade med utskottsmajoriteten på
förmiddagen, kunna med stort lugn följa denna majoritet nu, då det
gäller mjöltullen, ty sannerligen vi jordbrukare bliva skinnade genom
den.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Lindman: Herr talman! Jag kan icke neka till att
jag tycker, det är egendomligt, att herr Röing framställt detta förslag.
Den majoritet, som dikterat utskottets beslut i förevarande
punkt, består av precis samma personer, som den majoritet, som står
bakom det betänkande, vi behandlade på förmiddagen. Alldeles samma
personer, som framlade förslaget till det beslut, kammaren på
middagen fattade, äro med på detta förslag. Jag kan inte neka till,
att jag under sådana förhållanden tycker att det är underligt, att
reservanten herr Röing, som röstat för fasta tullar på förmiddagen,
vill ändra utskottsmajoritetens förslag i denna punkt.
Det är ju så, att man måste ställa mjöltullen i viss relation
till spannmålstullen, och i den kungl. propositionen var det — som
jag tror, den siste ärade talaren sade —• föreslaget, att den skulle vara
75 procent högre, liksom den varit sedan urtima riksdagen 1919.
Nu väcktes, enligt vad man sagt mig, ifrån socialdemokratiskt håll
i bevillningsutskottet ett förslag, att man icke skulle göra på det
sättet, därför att man — som herr Olsson i Kullenbergstorp sade
— ansåg, att det skulle bli för mycket, om spannmålstullen bleve
hög. Därför frångick man de 75 procenten och tog de 35 procenten
och lade till ett fast industriskydd, som det brukar kallas, av 1 krona
50 öre. De 35 procenten äro alltså den förhöjning, som ovillkorligen
måste finnas, ty det svarar emot de 35 procent spannmål, som behöves
utöver 100 kilogram för att få 100 kilogram mjöl.
De 35 procenten äro alltså klara, och därefter komma vi till
tillägget å 1 krona 50 öre. Man har visat, att om tullen hölle sig
i 3 kronor 70 öre. bleve det — som herr Olsson i Kullenbergstoro
- sagt — precis samma tull, men om tullen stiger, minskas skyddet för
kvarnarna. Jag har räknat ut ett par saker på ett papper här, och
jag skall endast be att få anföra ett exempel.
Om tullen på vete är 5 kronor, skulle efter Kungl. Maj ds förslag
tullen bli 8 kronor 75 öre, men enligt utskottets förslag endast
8 kronor 25 öre. Går återigen, som herr Röing sade, tullen under
3 kronor 70 öre, då blir det ett större skydd för kvarnarna,
d. v. s. att om tullen är 0, återstår för kvarnarna 1 krona 50 öre,
vilket är det fasta industriskyddet, som de svenska kvarnarna behöva
i tävlan med de utländska, vilka ju ha ofantligt mycket större möjlighet
att mala mjöl till billigt pris, än de svenska kvarnarna kunna
göra.
För min del kan jag icke se någon olägenhet i detta, icke heller
Lördagen den 16 april, e. m.
81 » 29.
från jordbrukaresynpunkt. Ty det är väl i alla fall så, att icke glidande
kan det väl vara till någon fördel för de svenska jordbrukarna, att ^Jå^hgav
det störtas in över landet — som sker för närvarande — stora kvan- spannmål
titeter vetemjöl till pris, som utan tvivel icke äro normala pris utan m. m.
dumpingpris. Detta beror på att de stora kvarnanläggningar, som (forts.)
äro gjorda i Argentina och på andra håll, för att bli av med sitt
överskott skickar detta till Sverige, som tar emot det med öppna armar,
så att under det att de hålla högre pris på mjölet i sitt eget
land, bjuda ut det till vrakpris i ett annat.
Från jordbrukaresynpunkt kan detta icke vara någon fördel,
och därför ber jag för min del, herr talman, då jag icke kan se
någon som helst anledning till att man icke skulle fatta ett likartat
beslut nu på eftermiddagen som på förmiddagen, efter tillstyrkan av
precis enahanda majoritet i utskottet på denna punkt, som i den
förra, att få yrka bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt.
Med herr Lindman förenade sig herrar Jönsson i Boa och Jonsson
i Hökhult.
Herr Edén: Herr talman! Med anledning särskilt av herr
Lindmans anförande ber jag att få saga, att, ehuru jag för min del
medverkat till det beslut, som fattades på förmiddagen, jag icke kan
finna, att alla de, som ha varit med därom, därför också böra följa
utskottet i den nu föredragna punkten. Det är nämligen alldeles
icke så, att det ena står i något oupplösligt sammanhang med det
andra, utan i andra punkten, som nu behandlas, har utskottsmajoriteten
frångått Kungl. Maj:ts förslag, vilket samma majoritet däremot
accepterat i första punkten. Och då utskottsmajoriteten detta
gjorde, har det inträffat — jag tror jag lugnt kan säga det — att
denna utskottsmajoritet en smula förbisett verkningarna av den
ändring, den vidtagit. Meningen med utskottsmajoritetens förändring
i denna punkt, om tull på mjöl, var, att man skulle nedsätta
det skydd, som speciellt kvarnarna skulle få, i den mån det ansågs
vara överflödigt. För det ändamålet uppfanns den nya formeln,
att man skulle för kvarnarnas produktion, för mjölet, först och
främst ge samma skydd som är berett åt spannmål med tillägg av
35 procent och dessutom ett grundskydd av 1 krona 50 öre. Man
fann nämligen, då man räknade ut siffrorna för mjöltullen i händelse
av en glidtull för spannmål som överstiger 3.70, att därmed
skulle mjöltullen bli något lägre än efter Kungl. Maj:ts förslag.
Men man försummade en sak. Det är verkligen så, att man, då frågan
var före, försummade att se till, hur en sådan formel skulle
verka, om den glidande tullsatsen på spannmål ginge ned under 3
kronor 70 öre. Först efteråt blev det tydligt, att man uppställt
en formel, som gav kvarnarna proportionsvis större och större skydd
mot import av mjöl, ju lägre tullen på spannmål blir. Jag vågar
verkligen säga, att det förhåller sig så, att i detta stycke föreligger
ett förbiseende från utskottets sida. Och det må väl icke vara
annat än riktigt, att ett sådant förbiseende rättas, då det blivit ob
Andra
kammarens protokoll 1921. Nr 29. G
Kr 29. 82
Lördagen den 16 april, e.
Ang. glidande serverat, och att mall återför det beslut, som skall fattas om mjöl
tullsatser för +Uuen till det ursprungliga syftet, nämligen att icke låta den g.
visso, slag av t iB:den även vid de lägre posterna pa glidtull för spann
.
.. it i tt tt rvl Mm-ts törslaö\
spannmål
m. m.
(Forts.)
S utöver vad den skulle bli efter Kungl. Maj:ts förslag
Jag skall endast anföra ett par exempel till dem som redan
framlagts. Ifall glidtullen å spannmål är en krona, blir eitei
Kungl. Mai:ts förslag glidtullen på mjöl eu krona 75 ore men, såsom
herr Röing påpekade, efter utskottets förslag tva kronor 8.)
öre Det är icke någon rimlig proportion emellan en sådan tull
på‘spannmål och på mjöl. Ifall tullen på spannmål blir tva kronor,
skulle tullen på mjöl efter Kungl. Maj :ts förslag bil 3 kronor
50 öre, men efter utskottets _ förslag 4 kronor 20 öre, sålunda aven
i sådant fall en icke oväsentlig höjning. . , . ,, ,
Ku sökte herr Lindman att leda i något slags bevis, alt det
skulle vara en ren fördel för jordbruket, att mjöltullen skulle bil
högre i det att den skulle förhindra importen av utländskt mjöl.
Detta resonemang håller givetvis ej streck. Det förhåller sig naturligen
så, att ifall skillnaderna emellan spannmålspriserna ute i världen
och hemma i landet bli så små som de äro, om vi förutsätta
dessa låga glidtullar för själva spannmålen, så har man icke alls
att befara någon sådan »dumping», som herr Lindman varnade tor;
då försvinner anledningen till en sådan dumping. Men kvar star,
att kvarnindustrien får ett skydd, som den _ hittills icke haft och
som man ännu för ett par veckor sedan aldrig tänkte pa »tt ge.
Om jag sammanfattar det hela, skulle jag vilja säga: Hittills
har det gällt, att tullen på mjöl skall vara tullen på spannmål plus
75 procent. Detta förslag har Kungl. Maj:t också framlagt, ingen
människa har tänkt på, att ej den tullen skulle räcka till, även om
glidtullen går ned till låga belopp. Alla ha varit på det klara med
att den räcker till ändå, och erfarenheten har visat — i den man
vi kunna tala om erfarenhet, då ju glidtullen icke trätt i kraft —
att den räcker till. Men vad man däremot icke tänkt pa i Kungl.
Maj :ts förslag, det är att beskära den omåttliga ökning av mjöltullen,
som enligt detta förslag skulle komma i tillämpning vid en
hög glidtull på spannmål. Det är ingenting annat än detta, som
göres genom det av herr Ilning nu föreslagna tillägget till utskottets
förslag. Jag har ju, varom erinrats, deltagit i förmiddagens beslut.
Jag känner mig fullt medveten om ansvaret, att intet bör ske, som
på något vis upphäver verkan av detta beslut. Men detta sker ej
heller genom bifall till herr Röings förslag. Beslutet på förmiddagen
står ändå fullt i sin kraft.
Till sist kanske jag får erinra de kammarens ledamöter, som
eventuellt ej lade märke därtill, att i herr jordbruksministerns anförande
på förmiddagen i dag förekom en passus, som direkt hänsyftade
på denna fråga om mjöltullen, och i vilken jordbruksministern,
om jag rätt uppfattat anförandet, lät första, att han väntade ett
tilläggsförslag till utskottets förslag i denna punkt av ungefär den
innebörd, som herr Röing nu bar framlagt, samt att han för sin del
ej hade någonting däremot. Det torde vara alldeles visst, att så
-
Lördagen den 16 april, e. m.
83 Jfr 29.
lunda även den, som närmast har att svara för att Kungi. Maj:ts Anfj- sökande
förslag får ett tillbörligt sammanhang, ej kan finna att det sam- slag°af>
manhanget brytes genom ett bifall till herr Röings förslag, utan spannmål
tvärtom. m. m.
Jag ber, herr talman, att i denna punkt få yrka bifall till det (Fora.)
av herr Röing framställda förslaget.
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Då den senaste
ärade talaren säde, att det här under avdelning B) upptagna
förslaget till mjöltull ej står i oskiljaktigt sammanhang med vad vi
beslutade på förmiddagen, så är det alldeles riktigt. Just därför är
det skilt åt, för att det skall visas, att dessa båda saker ej oskiljaktigt
hänga ihop. Då emellertid den ärade talaren sade, att detta
berodde på ett förbiseende av majoriteten i utskottet, vet jag verkligen
icke vad den ärade talaren grundade detta uttalande på. Ty vi
voro alldeles på det klara med vad som skulle följa av det beslut vi
fattade, innan herr Edén här talade om det. Det försäkrar jag, så
mycket på måfå gå vi icke på, att vi på detta sättet behöva underrättas.
Det egendomliga var för övrigt, att det första uppslaget kom
ifrån en socialdemokrat, att vi skulle gå på detta eller något liknande
sätt. Denne socialdemokrat gjorde en del uträkningar och tabelluppställningar
för oss. Jag tycker icke att det är så märkvärdigt
i och för sig, att vi gått den vägen.
Då kan man ju säga, att kvarnarna få för högt tullskydd, när
glidtullen är låg. Såvitt jag förstår, får kvarnarna enligt vårt förslag
precis lika högt tullskydd, vare sig glidtullen är hög eller låg;
de få 1 krona 50 öre och därmed punkt. Det är det hela. Däremot
förstår jag ej, att om man tagit bort begränsningen av glidtullen
på sätt som här har skett i förslaget, man skall koppla till en dylik
begränsning, som herr Röing föreslagit här. Är det någonting så
märkvärdigt, om denna industris tullskydd slås bestämt fast liksom
en annan industris tullskydd? Här är väl inte något beroende av
världsprisen eller dylikt, det är en lika stor historia att mala en
säck vetemjöl, vare sig vetet kostar 25 kronor eller 40 kronor. Jag
kan icke se — såsom jag i mitt förra anförande yttrade — att, när
man slagit fast en industritull på 3 kronor 50 öre för 100 kilogram
för havregryn, det kan vara för mycket med 1 krona 50 öre för
100 kilogram vetemjöl. Det är väl en helt naturlig relation, och
den sista tullsatsen måtte väl icke då förefalla oskälig. Då har
man ju löst fragan. Man kommer ifrån den, i vilken situation man
än är, och det förbisågo vi alls icke. Denna tull blir för kvarnarna
en industritull.
Nu säger herr Edén, att något sådant ha vi förut icke haft. Under
förutsättning, att utbytet har varit sådant, att det blivit 100 kilogram
mjöl av 135 kilogram vete, så har det dock blivit tullskydd,
när man fått en tullsats av 6 kronor 50 öre per 100 kilogram mjöl.
Det är vad vi rättat oss efter och gått ut ifrån. Sedan står det naturligtvis
herrarna fritt att säga, att kvarnarna skola straffas med
Nr 29. 84
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. glidande mindre skydd, när glidtullen är låg, när den tullsats, som utgai pa
tullsatser för är Jag förstår icke meningen med detta och lör övrigt
"sZr^Zr Vidhåller jag mitt yttrande, att det är alldeles solklar! att om vi
Pm. m. importera vårt spannmålsbeliov i form av mjöl, sa lar icke den uppförts.
) blandning med vårt svenska vete kunna ske, som, med ratt eller
orätt, ansetts behövlig, för att man skall få ett förstklassigt mjöl.
Det är därför jag hållit på, att importen skall ske i form av säd.
För detta ändamål är jag verkligen bestämt för att kvarnarna la
sin bestämt avvägda tullsats, 1 krona 50 öre. Därför, herr talman,
yrkar jag fortfarande bifall till utskottets hemställan.
Herr Ro in g: Jag gratulerar kvarntrusten, att den i herr Olsson
i Kullenbergstorp fått en så ivrig förfäktare av kvarntrustens
ekonomiska intressen. Herr Olsson fastslog i sitt första anförande,
att ett tullskydd för denna industri av 1 krona 50 öre per 100 kilogram
är väl avvägt. Jag har mig icke bekant, att någon utledning
förefinnes, som visar, att så är förhållandet,^ men väl har jag hört
ifrån många lantmäns sida under år som gått, att det tullskyddet
icke är väl avvägt. . „ , , ......
Vad gör det, sade herr Olsson i Kullenbergstorp i sitt sista
anförande, att vi nu pa rak arm taga detta tullskydd av 1 krona
50 öre per hundra kilogram. Jo, herr Olsson i Kullenbergstorp, det
innebär, att man ej inväntar utan föregriper den utredning, som
pågår inom tull- och traktatkommittén, och som kommer att visa,
om kvarntrusten är i behov av detta höga tullskydd eller icke.
När herr Olsson i Kullenbergstorp gör jämförelse mellan havregrynstullen
och denna tull, haltar denna jämförelse i hög grad, emedan
utskottsmajoriteten, liksom utskottet i dess helhet, ej _ intagit
någon som helst ståndpunkt till havregrynstullen, utan just på
grund därav, att en tull av mera bestående art är föreslagen, har
hela utskottet förklarat sig vilja invänta resultatet av den pågående
utredningen i tull- och traktatkommittén.
Såväl herr Lindman i sitt anförande som herr Olsson i Kullenbergstorp
i sitt framhöll, att man bör bibehålla relationen i tullskyddet
mellan omalen och malen spannmål. Men det är just det,
mina herrar, mitt yrkande innebär. Ty vad har kvarnindustrien
haft för tullskydd före världskriget? Jo, kvarnindustrien har haft
ett tullskydd, som innebär, att tullen å malen spannmål var 75
procent högre än tullen å omalen spannmål, sålunda 6 kronor 50
öre för malen och 3 kronor 70 öre för omalen spannmål. Och vad
innebär det beslut, som fattades vid 1919 års urtima riksdag? Jo,
att kvarnindustrien endast skall ha ett tullskydd å mjöl, som motsvarar
75 procent å den glidtull, som eventuellt utgår, eller med
andra ord, om det icke finns någon glidtull på omalen spannmål,
skall kvarntrusten ej ha något tullskydd. Om en glidtull av 1 krona
utgår på omalen spannmål, skall kvarntrusten i överensstämmelse
med den princip, som varit gällande före världskriget, erhålla 75
procent högre tullskydd, d. v. s. 1 krona 75 öre; men enligt herr
Olssons i Kullenbergstorp och utskottsmajoritetens mening skulle
Lördagen den 16 april. e. m.
85 Nr 29.
med en glidtull för omalen spannmål av 1 krona per 100 kilogram
kvarnindustrien erhålla ett tallskydd av 2 kronor 85 öre. Det ar
det, mina herrar, jag icke vill vara med om, att vid en lag giidtui
för omalen spannmål ge kvarnindustrien ett helt annat tullskydd an
det denna industri har haft under de år, som gått.
Jag her, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.
tullsatser för
vissa slag av
spannmål
m. m.
(Forts.)
Herr Kant: Herr talman, mina herrar! Jag hade_ icke tillfälle
åhöra ordförandens i bevillningsutskottet anförande från början,
varför jag icke vet, om han tillät sig samma anklagelser mot majoritetens
i bevillningsutskottet förfarande i denna sak, som det liberala
partiets ledare i denna kammare gjorde.
Herr Eden yttrade emellertid, att bevillningsutskottet, når det
fattade detta beslut, icke hade haft riktigt klart för sig de konsekvenser,
som detta skulle medföra. Jag vill såsom ledamot av bevillningsutskottet
och i detta fall tillhörande dess^ majoritet bestämt
tillbakavisa en sådan anklagelse mot utskottet. Ltskottets majoritet
har haft fullt klart för sig, hur detta kommer att verka, låt vara
kanske dock icke i första taget, när från socialdemokratiskt håll
detta förslag framkom. Det lades på ett mycket bestickande sätt,
och det tilltalade genast utskottets majoritet. Man fann i utskottet,
att det nog var någonting att tänka på, att det måhända var den
linje, som borde följas. Emellertid vill jag påstå, att man vid närmare
eftersinnande skall finna, att utskottets förslag icke innebär,
såsom herrarna från motsidan såga, en stor fördel för kvarnarna,
utan det framkomna förslaget är till kvarnindustriens nackdel. Men
att denna beräkning av mjöltullen skulle komma att verka så, att när
tullen steg över den förut gällande fasta tullsatsen, 3 kronor <0
öre, den skulle bli till kvarnarnas nackdel, och att, när den föll under
3 kronor 70 öre, den skulle utgöra fördel för kvarnarna, det hade
man i bevillningsutskottet fullkomligt klart för sig.
Det förslag, som först framkom i detta hänseende från socialdemokratiskt
håll, var emellertid fördelaktigare för kvarnindustrien
än det, som nu kommit till uttryck i förslaget. Det har från sakkunnigt
och vederhäftigt håll påståtts och visats, att erfarenheten
lär, att av 143 kilogram vete utvinnes 100 kilogram mjöl och av
154 kilogram råg 100 kilogram mjöl. Sålunda, för att framställa
en viss kvantitet mjöl kräves i medeltal 50 procent större kvantitet
spannmål. När man då skulle övergå till en sådan formel, som den
från socialdemokratiskt håll framkomna, hade väl rättvisan fordrat,
att man vid fastställandet av tullen för 100 kilogram mjöl hade räknat
med en och en halv gång tullen för motsvarande mängd spannmål
plus ett grundtal, motsvarande fraktdifferensen mellan vete och
vetemjöl, och faktiskt förekommande lättnader vid tullbehandlingen
av mjöl, såsom taraavdrag samt fraktfrihet för säck. Hade man
det gjort, skulle man fått en mjöltull, bestående av en med 50 procent
förhöjd spannmålstull plus 1 krona i grundtal. Detta blir något
mera och bättre för kvarnarna, än vad utskottet här slutligen kommit
Sr 29. 86
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. glidande till, där man utgår från, att det utvinnes 100 kilogram mjöl av 135
tuUsatser for kj]0gram spannmål.
V>''spannmålaV Emellertid hade jag inte väntat, att det skulle bli någon större
m. m. diskussion om denna mjöltull, när man på förmiddagen kommit till
(Forts.) ett slutgiltigt resultat i fråga om tullen på spannmål. Jag hade
för min del varit övertygad, att, om kammaren biföll majoritetens
i bevillningsutskottet förslag i den ena delen, så skulle kammaren
göra det också i den andra delen. Det är ju ingen hemlighet för
kammarens ledamöter eller för någon, att en överenskommelse har
träffats om den här saken. Och då skulle man väl också väntat
sig, att man i alla avseenden skulle följa utskottsmajoritetens förslag.
För min del framställde jag förfrågan på håll, som jag ansåg
auktoritativt i detta avseende, om man skulle kunna i en punkt frångå
vad som föreslagits. Men det sades, att det hela hängde så tillsammans,
att man borde följa utskottsmajoriteten alltigenom. Eftersom
nu bevillningsutskottets ordförande och herr Edén framställt ett
annat yrkande än det, som här kommit fram från bevillningsutskottets
majoritet, och därvid åberopat, att man i förmiddags fattade ett
beslut, som helt sammanföll med Kungl. Maj :ts proposition, så synes
det mig, som om konsekvensen fordrade, att man folie tillbaka
på Kungl. Maj:ts förslag också beträffande mjöltullen. Det ha
emellertid herrarna inte gjort. Jag skulle för min del vara starkt
frestad att göra det. Ty det måste väl antagas, att det förhållandetal,
som Kungl. Maj:t framlagt i propositionen mellan mjöltullen
å ena sidan och spannmålstullen å den andra, är det mest genomtänkta
och bäst avvägda. Emellertid anser jag mig för min del
bunden av vad som förekommit i bevillningsutskottet, då jag har
deltagit i majoritetens beslut därvidlag.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Hansson:
Herr talman! Under aftonens diskussion har det ett par gånger hänvisats
till mina uttalanden på förmiddagen och därvid fällts några
ord, med anledning varav jag ber att i största korthet få lämna en
förklaring.
När jag i början av februari utarbetade propositionen och när
jag därvid kom till den punkt, som vi nu tala om, nämligen mjöltullen,
så fann jag mig icke böra göra någon ändring i det beslut,
som fattades 1019. När återigen utskottet nära-två månader senare
behandlade _ detta ärende, då hade situationen ändrat sig, så att det
förelåg möjlighet att det kunde bli något högre spannmålstullar än
jag räknat med. Det gjordes då vissa erinringar mot det oförändrade
förslaget, alltså icke mot propositionen som sådan, ty där finns
i detta hänseende ingen ändring i äldre bestämmelser, utan den innehåller
precis detsamma som beslutet vid urtima riksdagen 1919. Men
när det alltså icke företagits någon ändring härutinnan i propositionen,
så frågade utskottet, om jag inte menade, att under de förhållanden,
som inträtt, det kunde bli mycket högre tullar på mjöl,
Lördagen den 16 april, e. m.
87 Nr 29.
om man lät det stå oförändrat. Jag bejakade, att nar vi 1919 lade
fram förslaget, så hade man inte sett de förhållanden, som nu inträffat
och iag förklarade mig beredd att ga med pa eu jämkning
ovanför Bkronor 70 öre, så att mjöltullen där kunde bil något lägre
Det genomfördes också av utskottet, och mot den sidan av forslaget
har jag ingenting att anmärka. .
Men det genomfördes på det sättet, att det kom in ett nj
moment i beslutet av 1919, nämligen så, att man tog^en fast tull
på mjöl av 1 krona 50 öre, även när det inte blir någon tull pa
spannmål. Jag har i mitt förmiddagsanförande visat, att det kali
finnas skäl, som tala för en dylik anordning framfor allt från den
synpunkten, att vi till vårt land, av skäl, som redan upprepade gånger
framhållits, inte gärna vilja införa vetet i form av mjöl utan i
form av spannmål. Men jag kan å andra sidan inte förbise, att pa
denna punkt innebär utskottets förslag ett steg utanför ramen av
1919 års beslut. Jag har i förmiddags blivit beskylld för att jag
på en annan punkt skulle ha tagit ett steg utanför ramen av 1919,
nämligen när det gäller hävandet av begränsningen vid 3 kronor <0
öre. Jag skall icke nu upptaga den saken. Jag vill endast betona,
att jag anser mig icke hava därigenom tagit något steg utanför
den ramen, utan det ligger inom denna ram. Men bär tar man
steget utanför. Jag menar därför, att denna förhöjning av mjöltullen
nedanför 3 kronor 70 öre eller då det inte finns någon tull
alls på spannmål innebär ett avsteg, som vid den justering, som
denna gång skall ske, inte gärna bör företagas. Jag hänvisade i
förmiddags till att tull- och traktatkommittén bör taga dylika saker
under övervägande, när den skall utarbeta sitt förslag till justering
av hela systemet. Jag skulle till detta kunna lägga, att det inom
departementet gjorts beräkningar, som inte stämma med det resultat,
vartill utskottet kommit.
Med dessa ord har jag bara velat ge en förklaring med anledning
av vad här sagts samt tillkännagiva, att jag ingenting har att invända
mot det yrkande angående mjöltullen, som framlagts av herr Röing.
iulUatser för
vissa slag av
spannmål
m. m.
(Forte.)
Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman!_ När jag hörde
herr Kants anförande, så förstod jag de höga röstsiffror, som på
middagen folio för utskottets förslag. Det var för mig en överraskning,
att en uppgörelse var träffad mellan vissa partier om utskottets
hemställan. Men det förklarar ju det hela.
Att jag nu begärt ordet är för att instämma i det yrkande, som
herr Röing framställt. Varför vi inte inom utskottet ha kritiserat
majoritetens förslag, beror helt enkelt därpå, att det tillkom icke oss
såsom minoritet att göra det. Vi voro, redan innan beslutet justerades,
medvetna om den svaghet, som låg i utskottets hemställan
Herr Röing och jag resonerade om den saken. Vi visste det mycket
väl. Men det var inte vår sak att formulera det yrkande, som majoriteten
skulle komma med.
Nu har herr Kant och möjligen någon före honom påstått, att
detta förslag har emanerat från socialdemokratiskt håll. Eftersom
Nr 29. 88
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. glidande detta nämnts, så får man väl också klargöra, hur därmed förhåller
tullsatser for sjg_ På ett förberedande stadium upptogs en debatt, hur Kungl.
''Spannmål11’ Ma,j:ts förslag skulle ställa sig beträffande mjöltullen vid hög glidm.
m. tull. Och då kom man till den uppfattningen, att, om det skulle bli
(Torta.) en väsentligt hög tull på omalen spannmål, då skulle 75-procents
pålägget,
som Kungl. Maj:t föreslog, innebära ett betydligt högre
skydd för kvarnarna, än de haft enligt den gamla ordningen. Vid
den kritik, som fördes, så framkastades av en socialdemokrat, att
man möjligen kunde tänka sig någon annan formel, som skulle
kunna täcka olika eventualiteter, och det skisserades också,
hur en sådan tanke skulle kunna taga sig ut i verkligheten.
Den slutliga utformningen av den tanken har emellertid
skett från annat håll. Den har gjorts av dem, som dikterat majoritetens
beslut. Och vi socialdemokrater i utskottet ha icke vare sig
förberedelsevis eller senare på något sätt bundit oss för den formulering,
som här kommit fram. Det kan icke påstås annat, även om
kritik mot Kungl. Maj:ts förslag på denna punkt har kommit från
socialdemokratiskt håll och även om, såsom det måste erkännas, en
tanke hur det skulle kunna ändras, framkommit från samma håll.
Men det är alldeles givet, att hade det blivit ett beslut i utskottet,
som vi kunnat ansluta oss till, så hade vi företagit den begränsning
herr Röing föreslagit.
Jag bär velat klarlägga detta på grund av vad här förekommit.
Och jag ber att få yrka bifall till det av herr Röing framställda
förslaget. Jag finner det uppenbart avskräckande, att det
skall kunna bli en så väsentlig mjöltull, som det enligt utskottets
förslag kan bli, även om det inte blir någon eller blott en mycket
ringa tull å omalen spannmål.
Herr E. A. Nilson i Örebro: Herr talman! En talare på
Stockholmsbänken, herr Lindman, gjorde gällande, att den, som både
biträtt utskottets hemställan under punkt 1, han ägde icke rätt att
nu frånträda den hemställan, som utskottet gjort under punkt 2.
Jag skall icke upptaga någon debatt med honom om den saken i
vidare män än att jag skall hänvisa till den grundsats, som grundlagen
innehåller, att riksdagsmannen vid prövning av förekommande
ärenden är icke bunden av något annat uttalande eller någon
annan bestämmelse än dem, som innehållas i rikets grundlagar.
Det är det enda avgörande för hur en enskild riksdagsman i denna
fråga skall handla. Beträffande mig själv ligger saken så, att
jag icke biträdde utskottets hemställan under punkt 1 utan röstade
för bifall till herr Röings reservation. Vid sådant förhållande är
jag i varje fall, även enligt herr Lindmans doktrin, oförhindrad
att nu både uttala min innersta mening och framställa det yrkande,
som jag anser vara det riktiga.
Innebörden av de olika förslag, som föreligga här, rör sig ju
allenast om tullen å mjöl i det fall, att spannmålstullen går ned
under 3 kronor 70 öre. I alla de fall, då tullen på spannmål är
3 kronor 70 öre eller något belopp däröver, så blir tullsatsen precis
Lördagen den 16 april, e. m.
89 >''r 29.
lika enligt de båda förslagen. Är det däremot så, att ingen tull
på spannmål utgår, så skulle tullen på mjöl bli 1 krona 50 öre en- glaJ°^
ligt utskottets förslag; och är tullen på spannmål 1 krona, så spannmål
skulle tullen på mjöl bli 2 kronor 85 öre. Enligt det tilläggsyruan- m. m.
de, som framställts av bevillningsutskottets ordförande, skulle tul- (Fort*.)
len i det förra fallet bli ingen och i det senare fallet bli 1 krona
75 öre. Är tullen på spannmål 2 kronor, så blir mjöltullen enligt
utskottets förslag 4 kronor 20 öre men enligt herr Köings förslag
3 kronor 50 öre. Är spannmålstullen 3 kronor, så blir mjöltullen
enligt utskottets förslag 5 kronor 55 öre men enligt herr Eöings
förslag 5 kronor 25 öre.
Där har kammaren en bild av verkningarna av det ena eller
det andra yrkandet. Den argumentering, som är framförd för
bifall till utskottets förslag, ger emellertid en skarp relief åt de
krav på ökat tullskydd åt olika näringar, som komma att framställas,
och det måhända just på grund av det beslut, som kammaren
fattade under förmiddagen. De kraven komma givetvis att
ökas i styrka, om kammaren nu går med på att ge en viss näring
ett tullskydd, som den förut inte har haft. Den saken ligger för
mig i alldeles klar och öppen dag. Jag menar, att man inte får
se denna fråga som ett isolerat spörsmål. Man måste se den i samband
med hela det ekonomiska livet. Hur många är det inte, som
ha klart för sig, att vi måste komma ned till lägre produktionskostnader
för alla industriens alster, men är det möjligt att komma
ned till lägre produktionskostnader, om man vidtager åtgärder, varigenom
priserna på den ena artikeln efter den andra höjas på grund
av ökat tullskydd? Jag tror inte, att, om man närmare undersöker
och tränger igenom dessa frågor, man skall finna det logiska sambandet
mellan kravet på en lägre prisnivå, billigare produktionskostnader,
å ena sidan, och ökade pris på de artiklar, som tillverkas
inom landet och inom landet förbrukas, å andra sidan.
Herr talman! Jag ber att få hemställa, att kammaren måtte
bifalla det yrkande, som är framställt av herr Röing.
Herr Eden: Herr talman! J ag nödgades begära ordet med
anledning av ett yttrande av min ärade kollega på Upplandsbänken,
vilket inte kan stå alldeles utan kommentar.
Herr Kant sade, att, ifall man nu följde utskottets förslag i
denna del, det betydde ett frångående av »eu överenskommelse», som
herr Kant ansåg i alla delar bindande, och ordet har sedan upptagits
även av herr Eriksson i Grängesberg. Med anledning härav
skall jag endast tillåta mig att nämna, att några resonemang mellan
ledamöter av olika partier, mig veterligen, förekommit endast
rörande den del av propositionen, som angick tullen å spannmål,
och den överenskommelsen ingicks mellan representanterna för dessa
partier i bevillningsutskottet, sedan desamma förvissat sig om
-—• åtminstone ha mina partikamrater gjort det — att de hade ett
visst antal av sina meningsfränder med sig. Vad åter angår den
Nr 29. 90
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. glidande nu föreliggande frågan, är det så långt ifrån, att en sådan övertullsaiserfor
ensk0mmelse, såvitt jag känner till, är ingången, att jag tvärtom
spannmål från allra första början för min del förklarade, att jag inte kunde
m. m. vara med om det sätt att uppfylla önskningarna rörande ändring
(Forts.) i tullen på mjöl, som av utskottet föreslagits.
Herr Kant tycktes också vara en smula sårad över, att jag
dristat mig att tala om »ett förbiseende» av bevillningsutskottet.
Han fattade detta rent av som »en anklagelse». För all del, min
högt ärade vän, så allvarligt taga vi det inte, att ett förbiseende
behöver innebära en anklagelse! »De myndiga fela ock», som bekant,
herr Kant, och det är tydligt, att något sådant kan inträffa
t. o. m. i bevillningsutskottet. Men det är ett faktum, att det vid
resonemang mellan medlemmarna i bevillningsutskottet omedelbart
efter det resultatet i fråga om mjöltullen tillkännagavs var föremål
för den allra största överraskning för dessa ledamöter själva, att
konsekvensen av utskottets beslut blev den, som efter vad som nu
påvisats kommer att inträda, så snart glidtullen på spannmål går
under 3:70. Herr Kant har vidare anfört, att man också i utskottet
hade fullt klart för sig innebörden av beslutet, men han tilläde
försiktigtvis: »måhända icke i första taget». Nej, det var just det!
»Vid närmare eftersinnande», säger herr Kant, fick man klart för
sig detta. Men det är allt litet betänkligt att hitta på skälen för ett
beslut, sedan beslutet är fattat; det stöter allt bra mycket att söka
efter skälen för ett beslut, först när man börjar se, vad beslutet
egentligen innebär.
Jag skall emellertid, herr talman, inte längre uppehålla mig
vid denna sak. Jag förmodar, att efter vad som nu blivit upplyst
alla de ledamöter i kammaren, som äro på det klara med, att de
icke ha någon särskild anledning a.tt utrusta kvarnarna eller kvarntrusten
med speciella premier, inte skola vara med om utskottets
förslag. Alla dessa ledamöter kunna vara lugna för, att kvarnarna
få sitt även med herr Köings förslag, då nämligen detta, ända till
dess glidtullen å spannmål går upp till kr. 3,70, är fullkomligt identiskt
med Kungl. Maj:ts förslag. Och hade någon ytterligare. bekräftelse
av denna uppfattning behövts, är den nu given av en man,
vars ord i dessa saker naturligtvis bör väga mera än mitt, nämligen
herr jordbruksministern.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Häruti instämde herr Bengtsson i Norup.
Herr Lindman: Herr talman! Jag kan inte neka till,
att det är med stigande förvåning, jag åhör denna debatt här i afton.
Det lär inte kunna bestridas, att det har arbetats mycket å liberalt
håll att få högern att gå ifrån den ståndpunkt, högern intog i sin
motion beträffande spannmålstullarna. Jag tror inte, att det kan
förnekas, att arbetet härvidlag varit ganska kraftigt, man har försökt
först på den ena linjen och sedan på en annan. Det är då rätt
underbart, att, när man fått ihop en majoritet i bevillningsutskottet,
Lördagen den 16 april, e. m.
91 Nr 29.
när man uppnått enighet i uppfattningarna om liur det skall vara Ang. glidande
ställt i avseende å spannmålstullarna, samma majoritet nu, när det /or
skall fattas beslut i kammaren, kommer och säger, att i fråga om
denna andra del av frågan vill man inte vara med längre. m. m.
Jag kan ju förstå, att det naturligtvis kan finnas skäl både för (Ports.)
det ena och det andra. Man kan ju vara mer eller mindre tullvänlig,
när det gäller jordbruket och mer eller mindre tullvänlig, när det
gäller industrien. Herr Edén har uppenbarligen under denna riksdag
visat sig vara mycket litet tullvänlig i avseende å industrien — det
minnas vi alla från den debatt, som förekom här för en tid sedan.
Jag undrar emellertid, om man nu vinner så mycket med detta,
ifall man framför allt eller till stor del tänker på förhållandet till
sina valmän och dylikt. Hur ställer det sig nämligen, om man närmare
sätter sig in i denna sak? Om jag icke tager mycket fel, är
det så, att det tullskydd, som här föreslås, inte alls länder till någon
skada för jordbrukarna. Jag tror tvärtom, såsom jag sade nyss,
att det inte kan vara till nytta för någon i detta land, varken jordbrukarna
eller andra, om slussarna skola ställas på vid gavel och
mjöl skall fritt strömma in i vårt land. Om herrarna läsa den
kungl. propositionen, få ni där se siffrorna rörande importen av vetemjöl.
Jag nämnde för övrigt en siffra i förmiddags: det kom under
år 1920 in inte mindre än 13,731 ton vetemjöl. Man frågar sig då:
vad .skall det tjäna till, att man låter importera vetemjöl; vi försöka
stänga ut vetet men låta vetemjölet lätt komma in.
Dessutom vill jag säga, att talet om att man skulle ha misstagit
sig i utskottet i denna sak ändå torde tarva bevis. För mig ter
det sig på det sättet, att varje människa på ögonblicket måste se,
hur det förhåller sig, när man tager bort dessa 75 procent och i stället
bestämmer ett skydd av 35 % plus kr. 1,50. Ett industriskydd gäller
ju, när ingen begränsning göres hela vägen, ända nedifrån ända
upp, från ingen tull till en tull så hög som helst.
Herr Eriksson i Grängesberg behagade yttra gent emot mitt
anförande i förmiddags — jag brydde mig då inte om att bemöta
det — att jag borde kunna erkänna, att stora industrigrenar för
närvarande ha det svårare än jordbruket. Ja, där ser man ju, hur
herr Eriksson i Grängesberg i förmiddags begagnade detta argument
på ett sätt för att på eftermiddagen begagna precis samma argument
i motsatt riktning. Men, herr talman, min förvåning ökades, när
jag hörde herr statsrådet yttra sig. Det var ändå bra underligt: om
herr statsrådet har gjort utredningar i saken, varför inte lämna
fram dem till utskottet? Herr statsrådet går nu för det första ifrån
sitt eget förslag, för det andra ifrån det förslag, som utskottsmajoriteten
enat sig om, och så tillstyrker han att man ansluter sig till
det yrkande, som framställts här i debatten av en enskild ledamot
i kammaren. Jag kan inte annat än uttrycka min förvåning över
detta.
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Blott ett par
ord. Här herr Eriksson i Grängesberg uttalade, att naturligtvis hade
Nr 20. 92
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. glidande
tullsatser för
vissa slag av
spannmål
m. m.
(Forts.)
de, som voro reservanter, ej skäl i att göra rättelse eller så att säga
närmare vidröra vårt förslag, som man givetvis önskade måtte bli
sådant att det lätt kunde anfallas, hade han dock litet svårare att
förklara, varför vårt förslag var så dåligt, då han inte kunde komma
ifrån, att själva grundidén var framlagd av en socialdemokrat.
Nu har jag starkt tvivelsmål om att den rättelse herr Eriksson nu
vill göra är speciellt förestavad av kärlek till jordbrukarna. Det
kan hända, att detta mera är fallet med herr Röings förslag — det
skall jag inte vidare inlåta mig på. Så mycket kan jag emellertid
säga, att när man talar om dessa kr. 1,50 såsom ett industriskydd,
är detta långt ifrån riktigt; det är inte industriskydd till hela sitt
belopp. Det har på alla sätt visat sig, att det ställer sig betydligt
billigare att importera mjöl än spannmål: räntekostnaderna bli mindre,
man behöver ligga med varan en kortare tid, det går över huvud
lättare att sälja. Går man ut ifrån detta, att mjöl inte skall ha
annat tullskydd än man här vill göra gällande, då ha herrarna uttolkat
saken så, att ni tagit bort det skydd, som man hade ämnat
ge jordbruket genom beslutet i förmiddags. Blir nämligen importen
av mjöl fördelaktigare, ekonomiskt sett, än importen av säd, är det
solklart, att importen sker i form av mjöl, och då lära de svenska
jordbrukarna ha bra litet gagn av glidtullen för säd, vilket belopp
den än är satt till. Det blir givetvis slutresultatet, om man ställer
frågan om mjöltullen på det sättet, att det blir fördelaktigare att
importera mjöl än att importera säd.
Då herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet uttalade,
att vi gått något utanför ramen för 1919 års förslag, kan jag
till en början invända, att det är möjligt att även han gjort det —
därom skall jag dock inte tvista med honom. Det hade dock betydligt
underlättat arbetet för majoriteten i utskottet, om herr statsrådet
själv insett, huru han ville ha det i avseende å tullen under alla
förhållanden. Det är detta han icke gjort, och därigenom har han
tvingat oss att ge oss längre ut härvidlag än vad eljest skulle behöfts;
vi ha måst se till att vi fått dessa tullar lagda dels så, att
de icke blivit oskäliga, dels så, att de verkat på det sättet, att det
inte blir en premiering av importen av mjöl. Vi ha därvid sett på
saken efter bästa förstånd. Jag tror, att det nog inte är så helt
med den rörande omsorg, som visats oss jordbrukare, med denna
hänvisning till, att kvarnarna få för mycket. Vad som här har sagts i
det avseendet har nog skett under den mycket riktiga förutsättningen,
att kan man blott åstadkomma att det på grund av vissa tullförhållanden
ställer sig ekonomiskt fördelaktigare att importera mjöl
än att importera säd, så är det av ingen betydelse alls, hur glidtullen
å säd är lagd. Detta är det innersta skäl, som föranlett mig
att bestämt gå med på det förslag, som här från utskottets sida
föreligger. Om det verkligen skall vara någon mening i att stöda
jordbruket, för den händelse det behöver stöd, är man tvungen att
gå fram den vägen, man må sedan sitta och fundera ut vad som helst
i tull- och traktatkommittén.
Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.
Lördagen den 16 april, e. m.
93 Nr 29.
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Hansson:
Herr talman! Det har sagts mig, att här i kammaren bär, under
det jag var i medkammaren, uttalats förvåning över att vi inom departementet
utfört några beräkningar, som inte blivit delgivna utskottet.
Förklaringen är mycket enkel. Dessa beräkningar äro gjorda,
sedan utskottet fattat sitt beslut i syfte att för mig klargöra,
huruvida jag kunde godkänna detsamma i vad det angick^mjöltullen.
Det var därför jag omnämnde saken i största korthet, då intet tillfälle
fanns att framlägga beräkningarna för utskottet.
Jag har ansett mig skyldig lämna detta meddelande, då saken
kommit före.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt samt vidare på bifall till berörda hemställan med den av herr
Röing föreslagna ändring däri; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den senare propositionen.
Votering begärdes emellertid, i anledning varav nu uppsattes,
justerades och anslogs en så ljudande voteringsproposition:
Den, som vill att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i punkten 2) av utskottets förevarande betänkande nr 22 med
den av herr Eöing föreslagna ändring däri, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan
oförändrad.
Omröstningen utföll med 104 ja mot 82 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan med den av herr Röing föreslagna
ändring däri.
Ordet begärdes härefter av
Herr Månssoni Hagaström, som yttrade: Herr talman! Ge
nom
det nu fattade beslutet ha helt nya tider inträtt för Sveriges
arbetande folk och även för dem av småbrukarna, som behöva köpa
spannmål och mjöl. När jag ser på den utredning, som lantbrukssällskapet
gjort, och betraktar dess beräkningar rörande priset a utländsk
spannmål eif svensk hamn, varvid man kommer till ett resultat
av 27 kronor per 100 kg., och jämställer detta med det produktionspris,
som man tror kommer att fastslås, nämligen 41 kronor,
finner jag, att den så kallade »halva börda», som Sveriges arbetslösa,
arbetarna och de som fått sina löner nedpressade, få bära, denna
halva skatt, de i nåder fått komma undan med, utgör i denna stund
7 kronor per 100 kilogram i spannmålstull och i avseende å mjöltullen
12:25 kronor. Jag erkänner, att Sveriges arbetare genom
sitt uteblivande vid valen i somras gjort sig i viss mån skyldiga till
Ang. glidande
tullsatser för
vissa slag av
spannmål
m. in.
(Forts.,
Nr 29. 94
Lördagen den 16 april, e. m.
IX fldafie det härda öde, som nu övergår dem, men jag kan ändå inte undgå
,UtiSSa klagan * deras namn nedlägga en allvarlig och indignerad protest. Jag
spannmål säger som gamle Herslow en gång sade här ifrån talarstolen, när
m. m. tullarna första gången fastslogos: »Som rövare ha ni kommit här
(Forts.) in, som rövare ha ni farit fram till höger och vänster. Yi protestera
mot sättet, vi protestera mot systemet — framtiden skall döma mellan
eder och oss.» Dessa ord av kammarens gamle talman gör iag
i detta fall till mina.
Punkten 3.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 4.
Lades till handlingarna.
§2.
Atnf, f^jda Å föredragningslistan fanns härefter uppfört bevillningsutskot^vissa
jord-" betänkande, nr 23, i anledning av väckta motioner om förhöjda
brukspro- tullsatser för vissa animaliska jordbruksprodukter m. m.
dulcter ra. ra. r^.,, , ..... .
lin bevillningsutskottet hade hänvisats nedannämnda inom riksdagen
väckta motioner, nämligen:
motionen nr 188 i andra kammaren av herr Andersson i Storegården
m. fl., som hemställt, att riksdagen måtte besluta att höja den nu
enligt tulltaxan nr 50 gällande tullsatsen å hästar »andra slag» med
100 kronor pr st. till 150 kronor pr st.;
de likalydande motionerna nr 118 i första kammaren av herr
Elisson m. fl. och nr 182 i andra kammaren av herr P. S. Hedlund
i Östersund in. fl., däri föreslagits, att riksdagen måtte besluta, att
tullsatserna för följande produkter skulle utgå med här |
nedan an- |
||
givna belopp, nämligen: |
|||
Tulltaxenummer. |
Artikel. |
Tullsats. |
|
51 .......................... |
.......... Levande djur: |
||
nötkreatur |
1 |
st. 30 kr. |
|
53 ............................................ |
.......... levande djur: |
||
svin |
1 |
kg. 30 öre |
|
55 ....................................................... |
.......... fläsk: rökt |
1 |
» 54 » |
56 ...................................... |
.......... fläsk: andra slag |
1 |
» 36 » |
57 .............................. |
.......... ister |
1 |
» 45 » |
59 ......................................... |
1 |
» 21 » |
|
137 ...................................... |
.......... ost, alla slag |
1 |
» 60 » |
138 ........................................... |
.......... smör: naturligt |
1 |
» 1 kr. |
och 25 öre; |
de ävenledes likalydande motionerna nr 56 i första kammaren av
herr Sederholm m. fl. och nr 190 i andra kammaren av herr Jönsson
i Fridhill m. fl., i vilka motioner hemställts, att riksdagen måtte
Lördftgcn den 16 april, e. in.
95 Nr 29.
besluta, att vid införsel till riket av fläsk, ister och
gå tull:
för fläsk: rökt...................................................................... 1 kg.
andra slag....................................................... 1 5
» ister..................................................................................... 1 x
» smör: naturligt............................................................ 1 *
smör skulle ut- Ana- förhöjda
tull-satser för
vissa jordig)
Öre bruksprogQ
^ dukter m. m.
35 > tPoru.)
1 kr. 25 »;
motionen nr 105 i andra kammaren av herr Larsson i Jonsjö, som
hemställt, att riksdagen måtte besluta, att tullsatsen å färska päron,
stat. nr 107 D, och färska äpplen stat. nr 107 E, under tiden 1
augusti—1 februari finge utgå med trettio (30) öre per kg.; samt
motionen nr 180 i andra kammaren av herr Lindman m. fl., däri
motionärerna, efter att hava föreslagit vissa ändringar i gällande glidande
tullsatser för spannmål, vilken fråga utskottet i annat sammanhang
upptagit till behandling, yrkat, att riksdagen ville beträffande
jordbrukets övriga varuslag besluta sådana provisoriska tilläggstullar,
som med hänsyn till föreliggande omständigheter kunde befinnas
nödiga och nyttiga, ävensom att riksdagen ville för sin del besluta
att ifrågavarande provisoriska tilläggstullar skulle tillämpas
redan under innevarande år från den tidpunkt Kungl. Maj :t bestämde.
Utskottet, som i nu föreliggande betänkande behandlat ifrågavarande
motioner, sistnämnda motion i vad den avsåge ovan återgivna
yrkande, hemställde, att riksdagen måtte
1) beträffande rubriken nr 50 i gällande tulltaxa besluta, att det
i motionen II: 188 av herr Andersson i Storegården m. fl. framställda
yrkandet icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd,
2) beträffande rubriken nr 51 i tulltaxan besluta, att det i motionerna
I: 118 av herr Elisson m. fl. och II: 182 av herr P. S. Hedlund
i Östersund m. fl. framställda yrkandet icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd;
3) beträffande rubriken nr 53 i tulltaxan besluta, att det i motionerna
I: 118 av herr Elisson m. fl. och II: 182 av herr P. S. Hedlund
i Östersund m. fl. framställda yrkandet icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd;
4) beträffande rubriken nr 55 i tulltaxan besluta, att de i motionerna
I: 118 av herr Elisson m. fl. och II: 182 av herr P. S. Hedlund
i Östersund m. fl. samt i motionerna I: 56 av herr Sederholm m. fl.
och II: 190 av herr Jönsson i Fridhill m. fl. framställda yrkandena
icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd;
5) beträffande rubriken nr 56 i tulltaxan besluta, att de i motionerna
1:118 av herr Elisson m. fl. och II: 182 av herr P. S. Hedlund
i Östersund m. fl. samt i motionerna I: 56 av herr Sederholm m. fl.
och II: 190 av herr Jönsson i Fridhill m. fl. framställda yrkandena
icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd;
6) beträffande rubriken nr 57 i tulltaxan besluta, att de i motionerna
I: 118 av herr Elisson m. fl. och II: 182 av herr P. S. Hedlund
Nr 29. 96
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. förhöjda i Östersund m. fl. samt i motionerna I: 56 av herr Sederholm m. fl.
‘lusaZrt 0ch 11: 190 av herr Jönsson i Fridhill m. fl. framställda yrkandena
*Zulcspro- icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd;
dukter m. m. 7) beträffande rubriken nr 59 i tulltaxan besluta, att det i motio(Forts.
) nerna I; H8 av herr Elisson m. fl. och II: 182 av herr P. S. Hedlund
i Östersund m. fl. framställda yrkandet icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd;
8) beträffande rubriken nr 137 i tulltaxan besluta, att det i motionerna
1:118 av herr Elisson m. fl. och II: 182 av herr P. S. Hedlund
i Östersund m. fl. framställda yrkandet icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd;
9) beträffande rubriken nr 138 i tulltaxan besluta, att de i motionerna
I: 118 av herr Elisson m. fl. och II: 182 av herr P. S. Hedlund
i Östersund m. fl. samt i motionerna I: 56 av herr Sederholm
m. fl. och II: 190 av herr Jönsson i Fridhill m. fl. framställda yrkandena
icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd;
10) beträffande rubriken nr 107 i tulltaxan besluta, att det i motionen
II: 105 av herr Larsson i Jonsjö framställda yrkandet icke
skulle föranleda någon riksdagens åtgärd; samt
11) besluta, att ovan återgivna, i motionen II: 180 av herr Lindman
m. fl. framställda yrkande, i den mån detsamma icke besvarats
genom vad utskottet i punkterna 1)—10) hemställt, icke heller skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Reservationer hade likväl avgivits:
vid punkterna 4), 5), 6), 8) och 9):
av herrar Wohlin, Jonsson i Hökhult, Jönsson i Boa, Olsson i
Kullenbergstorp, friherre Barnekow, Grevesmiihl, Jönsson i Fridhill''
och Bengtsson i Kullen, vilka hemställt, att riksdagen måtte för sin
del besluta,
vid punkten 4):
att tullsatsen å till rubriken nr 55 i tulltaxan hänförligt fläsk,
rökt, skulle från tid, som av Kungl. Maj:t bestämdes, till och med
den 31 maj 1922 utgå med ett belopp av 36 öre per kg.;
vid punkten 5) :
att tullsatsen å till rubriken nr 56 i tulltaxan hänförligt fläsk,
andra slag, skulle från tid, som av Kungl. Maj:t bestämdes, till
och med den 31 maj 1922 utgå med ett belopp av 24 öre per kg.,
vid punkten 6):
att tullsatsen å till rubriken nr 57 i tulltaxan hänförligt ister
skulle från tid, som av Kungl. Maj:t bestämdes, till och med den
31 maj 1922 utgå med ett belopp av 30 öre per kg.;
Lördagen den 16 april, e. in.
97 Nr 29.
vid punkten 8) :
att tullsatsen å till rubriken nr 137 i tulltaxan hänförlig ost,
alla slag, skulle från tid, som av Kungl. Maj:t bestämdes, till och
med den 31 maj 1922 utgå med ett belopp av 60 öre per kg.; och
vid punkten 9) :
att tullsatsen å till rubriken nr 138 i tulltaxan hänförligt smör,
naturligt, skulle från tid, som av Kungl. Maj:t bestämdes, till och
med den 31 maj 1922 utgå med ett belopp av 60 öre per kg.; samt
vid punkten 10):
av herrar Wohlin, Jonsson i Hökhult, Jönsson i Boa, Olsson
i Kullenbergstorp, friherre Barnekow, Grevesmiihl, Jönsson i Eridhill
och Bengtsson i Kullen, vilka hemställt, att riksdagen måtte för
sin del besluta, att tullsatserna å till rubriken nr 107 i tulltaxan hänförliga
färska päron och färska äpplen skulle under tiden 1 augusti
1921—1 februari 1922 utgå med ett belopp av 30 öre per kg.
Sedan punkten 1) föredragits, anförde:
Herr Kristensson: Herr talman! Jag har begärt ordet
endast för att fästa kammarens uppmärksamhet på att Kungl. Maj:t
har till riksdagen avgivit tre propositioner, som beröra valutafrågan
i dess olika faser. I det föreliggande betänkandet med anledning av
motioner om tull på fläsk, smör och diverse andra saker har bevillningsutskottet
i sin motivering berört dels bankoutskottets utlåtande
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition vid förra årets riksdag om
befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa sedlar med guld,
dels de för denna frågas utredning tillkallade sakkunnigas betänkande,
som. rör sig om en hel del ekonomiska frågor, bland andra
diskontopolitiken. Vidare har i motiveringen berörts ekonomiska rådets
.yttrande av den 20 december 1920 angående vår ekonomiska
politik över huvud taget och om den svenska kronans värde i förhållande
till guld m. m. Sedan dess har emellertid, såsom framgår
av förenämnda kungl. propositioner, ekonomiska rådet avgivit ett
senare yttrande i denna sak, och även har finansministern sedermera
gjort ett uttalande i ämnet. Dessa saker föreligga nu till behandling
i bankoutskottet och torde komma på kammarens bord i nästa vecka.
Jag har därför samrått med bevillningsutskottets ärade ordförande,
och han har för sin del gått med på att icke göra någon invändning
emot det yrkande^som jag här kommer att göra. nämligen om bifall
till utskottets utlåtande med uteslutande av motivering. Detta yrkande
innebär icke, att kammaren i dag skulle taga något som helst
avstånd från bevillningsutskottets motivering. Det innebär icke heller
ett bifall, utan det innebär endast, att vi icke i dag skola giva
oss in på någon valutadebatt utan uppskjuta den till nästa lördag,
då den kan komma i sitt naturliga sammanhang i anslutning till behandlingen
av de kungl. propositionerna. Jag''vill erinra om att
detta yrkande ju kan, såsom herrarna torde förstå, biträdas i precis
Andra kammarens protokoll 1921. Nr 29. 7
År/;, förhöjda
tullsats fr för
vissa jordbruksprodukter
m. m.
(Forts.)
Nr 29. 98
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. förhöjda
tullsatser för
vissa jordbruksprodukter
m. m.
(Forts.)
lika mån av dem, som vilja rösta för bifall till utskottets kläm, som
ock av dem, som rösta för bifall till reservationen. .
Jag ber alltså, herr talman, då jag för min del Dsak biträder
den ståndpunkt, som bevillningsutskottet intagit,, att fa yrka bifall
till utskottets betänkande med uteslutande av motiveringen.
Herr Andersson i Storegården: Herr talman, mina herrar!
Det synes mig, som om utskottet, då det behandlat den motion,^varom
här är fråga, allt för mycket fäst sig vid de förbättringar pa hästmarknaden,
som under den senaste tiden ägt rum. Jag skulle därför
vilja med anledning härav säga några ord.
Det framgår av den tabell, som har bifogats utskottets utlåtande,
att den hästimport, som ägde rum förlidet år, i ganska stor utsträckning
avstannat under de båda första månaderna innevarande
år, samtidigt som exporten av hästar på grund av det. starka prisfallet
inom landet åter kunnat komma igång. Men . jag tror, att
denna minskning av importen är av ganska tillfällig natur, just
därför att det har visat sig under tidigare år — fjolåret utgör endast
i någon mån ett undantag — att hästimporten i ganska hög grad
stegrats framåt hösten, då skogskörslorna i Norrland taga sin början.
Den hästimport, som ägt rum under de båda senaste åren, är
i varje fall överflödig, då vår hästproduktion mer än tillfredsställer
det egna behovet. Den hästexport, som förut under gynnsamma
förhållanden ägde rum, uppgick till ex. i medeltal för åren 1916
—18 till 16,000 hästar utöver importen. En begränsning av hästimporten
har dock icke endast betydelse för hästuppfödarna., vilka
naturligtvis hava en fördel av att kunna vinna bästa möjliga avsättning
för den producerade varan, utan den har jämväl betydelse
ur nationalekonomisk synpunkt. Räknar man med det medelpris, som
utskottet har räknat med, eller 1,800 kronor per häst under förlidet
år, uppgår värdet av den import utav 3,873 hästar, som då ägde
rum, till 7 miljoner kronor. Samma import uppgick år 1919 till
ett värde av 5 miljoner kronor. Men därmed är icke den nationalekonomiska
förlusten fullt fastslagen, ty det är att märka, att genom
denna import ha vi fått ett överflödigt hästantal inom landet,
och dessa hästar kräva sitt underhåll, vilket naturligtvis
kräver kostnader. Utgår man från att underhållet av
en häst per år motsvarar värdet av 3 tusen liter mjölk, vilket är
lågt räknat, skulle den indirekta nationalekonomiska förlusten belöpa
sig till omkring 3,800,000 kronor. Detta visar då, att den sammanlagda
nationalekonomiska förlusten av denna hästimport under
de två föregående åren uppgår till i runt tal 16,000,000 kronor.
Det är i detta sammanhang att beklaga, att utskottet, och det
synes, som om även denna kammare i stor utsträckning hyser den
uppfattningen, att huvudvikten för närvarande just ligger på att
man skall försöka få ned varuprisnivån. Jag skall medgiva, att
detta är mycket betydelsefullt och mycket viktigt, för att vi skola
kunna få avsättning i utlandet, men vi kunna härutinnan komma att
bli bönhörda över hövan. Det kan ju tänkas, att denna nedgång
Lördagen den 16 april, e. m.
99 Nr 29.
i varuprisnivån kan få en sådan omfattning, att den kan komma att
medföra ruin för vissa delar av det svenska näringslivet. Det är
då icke möjligt för det svenska näringslivet att kunna frambringa
den värdeökning och den produktion, som är nödvändig för landets
ekonomiska utveckling.
Det är visserligen en liten detalj bland många, det här är fråga
om, nämligen en onödig import, som för ett par år åstadkommer en
nationalekonomisk förlust på cirka 16 miljoner kronor, men denna
detalj är en bland många sådana detaljer, som till stor del orsakat
det ekonomiska nödläge, vari vi för närvarande befinna oss. Det
är också omöjligt, i den händelse denna kapitalexport genom en onödig
import skall fortfara, att kunna inom landet uppbringa det kapital,
som är nödvändigt för den upplåning, som både staten och enskilda
behöva för att kunna fullfölja den ekonomiska och kulturella utveckling
i stor stil, som blivit planlagd dels genom enskild företagsamhet
och dels genom den svenska riksdagens beslut.
Herr talman, jag skall med dessa ord be att få yrka bifall
till min motion i den _ föreliggande punkten med detta tillägg till
klämmen: »att träda i kraft från den dag, som av Kungl. Maj:t
bestämmes».
Herr R ö i n g: Jag har knappast väntat mig efter den långa
tulldebatt, som pagatt sedan klockan 11 i morse, att den ärade motionären
här skulle begagna tillfället att yrka bifall till sin motion,
då han funnit, att icke en enda av bevillningsutskottets ledamöter
biträtt detta yrkande. Och det är ju så naturligt, mina herrar, att
ingen som helst resonans inom bevillningsutskottet skulle förefinnas
till förmån för motionärens hemställan, när förhållandena förändrat
sig så ofantligt,^ att vi numera ha en högst obetydlig, för att icke
säga knappast någon, import av hästar, då däremot exporten av hästar
ökats högst avsevärt. Sa hade importen av hästar under december
manad i fjol nedgått till 105 stycken, då däremot exporten av
hästar under samma månad uppgick till 1,102, importen i januari
utgjorde endast 36 hästar, exporten var 1,560 hästar, importen under
februari var 47 hästar och exporten 1,390 hästar. Jag tror,
att dessa siffror tala sitt tydliga språk, och jag skall därför, herr
talman, begränsa mig till att med dessa få ord bemöta den siste ärade
talarens anförande.
Da herr Ixristensson, bankoutskottets ärade ordförande, framställt
ett särskilt yrkande, ber jag att fa förklara, att jag för min
del biträder detsamma. Da bankoutskottets betänkande rörande de
kungl. propositionerna i valutafrågan, enligt vad som meddelats, inkommer
under loppet av nästa vecka, finnes ingen anledning att
redan nu upptaga en debatt i valutafrågan. Jag ber därför, herr
talman, att få instämma i herr Knstenssons yrkande.
Herr Månsson i Hagaström: Herr talman! Det skulle
vara beklagligt, om icke herr Andersson i Storegården fick sitt yrkande
om höjd hästtull igenom. Jag far säga, att på denna ärans
Ang. förhöjda
tullsatser för
vissa jordbruksprodukter
m. m.
(Forts.)
Nr 29.
100
Ang. förhöjda
tullsatser för
vissa jordbruksprodukter
ro. ro.
(Forts.)
Lördagen den 16 april, e. in.
dag skulle ni behöva en sådan flagga; den skulle jag synnerligen val
unna er. Ty när det är så, att den bonde, hos vilken det icke växer
nog brödsäd, skall betala 12 kronor 50 öre i skatt för varje säck mjöl
hans barn skola äta, när sa är fallet, kan det val icke vara någon
rimlig konsekvens i att den bonde, vilkens märr icke fölar, men som
behöver en unghäst, skall få denna unghäst tullfritt från den, vilkens
märr fölar. Jag finner det rättvist och i konsekvens med hela
er politik, att den bonde, som är så illa ställd, att hans märr icke
fölar, får betala 150 kronor i tull till den bonde, vilkens märr fölar
varje år. Jag skulle verkligen, herr talman, mina heriar, beklaga,
om icke herr Andersson i Storegården får sin vilja fram, om 150
kronor i tull på hästar ty det är han verkligen värd.
Herr Magnusson i Skövde: Herr talman, mina herrar!
Herr Månssons inlägg i tulldebatten i dag äro av det hetsiga slag,
att de icke förtjäna, att man spiller många ord på dem.
Jag vill dock till vad herr Andersson i Storegården sagt tillägga,
att man icke skall förringa hästexportens betydelse ekonomiskt
sett vare sig för den enskilde lantbrukaren eller för vårt land.^ Vi
ha ju sett, hurusom vårt land haft överflöd på hästar, vilket, såsom
herr Andersson påpekar, är en belastning i så måtto, att de kräva
sitt dagliga underhåll oavsett om de användas till arbete eller ej.
Jag talar här om överflödig import, då så mycket hästar importeras
från utlandet alldeles onödigt på grund av vissa valutaförhållanden.
Men då skall man icke göra sig så lustig över om någon tycker, att
denna import är ganska onödig. Vad beträffar det förhållandet,
att den ene bonden skall köpa sin häst av den andre, så är det väl
ändå bättre, att detta köp sker inom landet, än att hästar köpas
från utlandet, när det faktiskt är överproduktion här. Jag tror,
att man också bör framhålla, att det här gäller en tull, som icke är
ägnad att fördyra livsmedlen, vilket herrarna ju äro så rädda för,
ty jag tror icke, att det fördyrar hästköttet i avsevärd mån för den
ene eller andre om den föreslagna tullen införes.
Det är ju klart, att det icke finnes någon utsikt för att andra
kammaren skall bifalla detta förslag, men om vi kunna hålla uppe
vår hästavel på den höga nivå, där den varit på många håll inom
landet, så att vi kunna exportera stora mängder hästar, så vill jag
framhålla, att detta dock är en lönande och betydelsefull export,
och den bör icke ringaktas på det sätt, som man här på åtskilliga
håll tycks göra.
Herr Andersson i Storegården: Herr talman! Jag vill
blott tillägga, att denna tull icke skulle inverka på prisnivån inom
landet, just därför att produktionen av hästar är större än konsumtionen.
Således måste ovillkorligen prisläget på den internationella
hästmarknaden vara det avgörande för den svenska marknaden.
Men det är icke endast prisfrågan som är av avgörande betydelse
utan även avsättningsfrågan. Det är just för att kunna be
-
Lördagen den 16 april, e. m.
101 Sr 29.
hålla det egna avsättningsområdet, då utländska avsättningsområden
ej i tillräcklig utsträckning stå de svenska hästuppfödarna till
buds, som man skulle införa denna tull. Vid det till! allé, under krisåren,
då vi hade en gynnsam avsättning av hästar på främmande
länder, begränsade man exporten. Men nu när de svenska hästuppfödarna
kunna tillfredsställa det egna behovet av hästar och det blir
dålig marknad, så att man icke utom landet kan vinna avsättning
för denna produkt, då skall man lämna alla slussar öppna, för att
främmande hästuppfödare skola få tillgodogöra sig den svenska
marknaden. Jag kan icke finna, att det ligger någon rättvisa i detta,
och jag kan icke heller se, att när vi ha en hästuppfödning som med
c:a 10,000 hästar per år överstiger det egna behovet, en sådan import
är behövlig. Vad det beträffar, att tullen skulle fördyra varan
för konsumenterna, så tror jag, att de konsumenter, som förbruka
hästar, i allmänhet äro i stånd att betala, även om priset skulle höjas
i någon mån.
Jag vill också gentemot herr Rökig säga, att denna motion
avlämnades under en tid, då hästexporten var ganska omfattande.
Det var icke under november månad, som importen omfattade 105
hästar, utan då utgjorde den 308, och först under december nedgick
den till 105. Vad jag påpekade var, att när skogskörslorna uppe i
Norrland börja, kanske också importen tager större omfattning, och
det är för sent att skapa tullsatser, när importen väl har börjat. En
tullsats, som icke kan vara till skada, kan man gärna införa i tid,
innan man släpper ut kapitalet.
Det synes mig, att den politik, som herr Månsson anser vara
huvudsumman av kardemumman, är, att man skall släppa ut det
svenska kapitalet ur landet, så att det svenska samhället kommer
att leva på utländsk produktion. Därigenom skulle då välstånd och
goda förhållanden skapas i vårt land? Jag tror icke, att det i längden
blir till fördel för någon, att man exporterar det lilla kapital,
vårt kapitalfattiga land möjligen kan avvara, utan huvudsaken är,
att den svenska produktionen består och att det behov av värdeproduktion,
som en lyckosam ekonomisk utveckling betingar, blir
tillfredsställt.
Herr Månsson i Hagaström: Herr Andersson i Storegården
har säkerligen alldeles för litet begrepp om svensk exportpolitik, för
att jag skulle byta ord med honom i denna fråga. Men för att man
skall kunna förstå, hur ställningen är, när han talar om att man
öppnat alla slussar för import av hästar, så att det är svårt att få
marknad för de här hemma uppfödda hästarna, så kan jag tala om
för herrarna, att under januari månad utfördes här från landet 1,560
hästar och infördes 36 stycken: 36, det är hela flödet genom de slussar,
som öppnats för införseln, och 1,560 är herr Anderssons och
kollegers export.
överläggningen var härmed avslutad. Herr talmannen förklarade
sig ämna framställa proposition i anledning av yrkandet om ute
-
Ang. förhöjda
tullsatser för
vi^sa jordbruksprodukter
m. m.
(Forts.)
Nr 29. 102
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. förhöjda slutande av motiveringen, sedan beslut fattats över utskottets hem''Tssaford-
stäUan 1 samtliga punkter.
dukter Vm m Härefter gav herr talmannen propositioner först på bifall till
IF isi utskottets hemställan i förevarande punkt samt vidare på bifall till
det av herr Andersson i Storegården under överläggningen framställda
yrkandet; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.
Punkterna 2) och 3).
Yad utskottet hemställt bifölls.
Vidare föredrogs punkten 4). Därvid yttrade:
Herr Lindman: Herr talman! Jag hade även jag tänkt
fästa uppmärksamheten på den motivering, som förekommer i den
första delen av detta betänkande, nämligen på de uttalanden, som
där gjorts angående den allmänna finanspolitiken. Jag hade tänkt
att fästa herrarnas uppmärksamhet på att den, som går med på utskottets
betänkande, går med på denna del av motiveringen. Emellertid
erfor jag av talmannen, att någon proposition på detta icke
kommer att göras, förrän alla punkter gåtts igenom, och därför sparade
jag mitt yttrande tills nu.
Jag kan icke neka till att det föreföll mig rätt underligt, att,
när herr Kristensson väckte sitt förslag, herr Rökig omedelbart var
med på att stryka den motivering, som han suttit och knåpat ihop
i utskottet och som, om jag läst utskottsbetänkandet rätt, är en av
huvudgrunderna för det slut, vartill utskottet kommit i klämmen,
nämligen att icke gå med på dessa tullförhöjningar. Får jag då
tolka herr Röings nyss gjorda uttalande under punkt 1 på det sättet,
att han övergivit detta skal för avslag på dessa tullförhöjningar?
Eller står skälet kvar? År det blott av annan anledning, som berr
Röing icke brydde sig om att yrka bifall till motiveringen? För
min del förmodar jag, att, när herr Röing och utskottsmajoriteten
lagt så stor vikt vid just detta, att ni låtit halva motiveringen utgöras
av dessa uttalanden om finanspolitiken, och när ni skjutit denna
fråga i förgrunden i betänkandets motivering, ni också ansett,
att detta är ett mycket viktigt skäl, som talar för det slut, vartill
herrarna kommit. Jag måste emellertid i ovisshet om hur det menas,
om man vidhåller dessa skäl eller icke, något gå dem in på
livet.
Jag vill framhålla, att det synes mig, att utskottsmajoriteten
överhuvudtaget i detta betänkande bra litet beaktat de svårigheter,
med vilka en jordbrukare nu för tiden har att kämpa. Man säger i
första delen av motiveringen, att prisnivån måste gå ned. Detta går
igenom hela första sidan och en bit in på den andra, att prisnivån
skall ned. Ja, det vilja vi naturligtvis alla. Men jag för min de!
har litet svårt att kunna vara med på detta på det sätt, som herr
Röing och de som jämte honom biträtt majoritetens beslut tänkt sig.
Lördagen den 16 april, e. m.
103 Sr 29.
Jag har svårt att vara med på detta, därför att det synes mig litet
orimligt att sätta upp ett sådant mål framför sig_ och sedan gå
på det målet, alldeles som om man vore fullkomligt blind för övrigt,
utan att se varken till höger eller vänster. Man bär blott detta
mål: prisnivån skall ned. Vad som händer och sker i landet för
övrigt, bekymrar man sig icke det ringaste om. Om störa olyckor,
ruin och svårigheter hota att komma över en massa människor, det
intresserar man sig icke för. Om den saken är man fullkomligt obekymrad.
Men det är väl ändå så, att, om man ställer upp detta
mål, som vi alla vilja vara med om att arbeta för, så får man ändå
vara god att ha ögonen med sig och observera, vad som inträffar
under tiden man arbetar för att nå detta mål.
Man säger vidare här i anslutning till ett uttalande av dåvarande
chefen för finansdepartementet, att principen är, att även om
svårigheter möta att åstadkomma en genomförd plan för de närmaste
årens finanspolitik, så får man åtminstone icke vidtaga åtgärder, om
vilka det kan sägas, att de motverka detta syfte. Då säga ni, mina
herrar: tullar motverka detta syfte, och alltså få tullarna icke ökas;
skulle det vara fråga om att göra något i den vägen, så skall det
med all makt motarbetas.
Nu kommer utskottet, efter det att det passerat den första sidan
i motiveringen, till nästa skäl — och det är ett skäl för att någon
tullförhöjning icke är behövlig ■— att man i, stället skall inrikta
sig på att nedbringa jordbrukets produktionskostnader. Här är icke
utskottet så utsvävande i sina utläggningar. Jag trodde, när jag
läste detta, att man skulle inrikta sig på att nedbringa produktionskostnaderna,
att utskottsmajoriteten skulle varit så vänlig och givit
oss litet anvisningar på hur det skall gå till att nedbringa dessa
produktionskostnader, men om den saken står det mycket knapphändigt.
Tänk, om man fått litet anvisningar om detta! Nu hörde
jag på förmiddagen ett anförande av herr Thorsson, som visserligen
gällde frågan om spannmålstullarna, men som val har sin tillämpning
här. Han betonade mycket starkt, att den första åtgärden
för att komma till en naturlig prisbildning skulle vara att
sänka arbetslönerna, och då måste naturligtvis också andra vara
med om att taga på sig de olägenheter, som uppkomma därigenom.
Alltså skulle även jordbrukarna bära sin del av bördorna, och man
kunde icke göra gällande, att arbetarklassen skulle avstå 20 procent
på sina löner, om man samtidigt skulle höja priserna för dem. Priserna
ha dock fallit på jordbruksprodukter. Det gäller naturligtvis
även om spannmålsprisen. Även dessa hava fallit — det se vi av
den här uppsatta kurvan. Att priserna falla på jordbruksprodukter
i övrigt se vi i det föreliggande betänkandet, där den ena kategorien
efter den andra uppräknas och visa fallande priser.
Emot herr Thorssons yttrande skulle jag vilja fråga: Nå, men
jordbruksarbetarna, hur skola de göra? Utskottet säger, att man
skall nedbringa jordbrukets produktionskostnader, men jordbruksarbetarnas
löner hava väl åtminstone till någon del betydelse för nedbringande
av jordbrukets produktionskostnader. Det fäster man
Ang. förhöjda
tull satser för
vissa jordbruks
produkt
er m. m.
(Forts.)
Nr ->9. 104
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. föihöjda
tullsatser för
trissa jordbruksprodukter
m. in.
(Forts.)
dock intet avseende vid, utan man säger: Nej, det är likgiltigt. Det
bry vi oss icke om. Öppna bara dörrarna! Låt spannmål, låt mjöl,
låt animala produkter komma in till vårt land och använd dem för
konsumtion i stället för de produkter, vi själva producera, ty det är
nödvändigt för arbetarna, att det är så billigt som möjligt. Jag har
utomordentligt svårt att följa logiken i detta. Det är för övrigt
naturligtvis icke något riktigt sammanhang, utan man använder resonemanget
som det passar, vid ena tillfället på ett sätt och vid det
andra på ett rakt motsatt.
Nu torde det emellertid vara alldeles obestridligt, att jordbrukarna
i dessa tider ha utomordentligt svårt att reda sig. För att bevisa
detta, vill jag upprepa några siffror, som jag nämnde på förmiddagen.
Jordbruksarbetarnas löneförmåner kunna för närvarande
uttryckas med siffran 325 mot 100 före kriget, alltså en stegring av
stor betydenhet. Om herrarna däremot gå igenom de priser, som
ligga framför oss, finna herrarna, att priserna på jordbruksprodukter
nu icke äro mer än det dubbla gentemot priserna före kriget.
Skall man alltså nu därigenom, att man låter importen ohejdat fortgå,
tvingas att söka arbeta ned jordbruksarbetarnas löner mer än
vad som annars kanske skulle kunna vara nödvändigt?
Jag har fått talmannens tillstånd att under denna punkt även
något vidröra de frågor, som förekomma under de andra punkterna,
för att slippa återkomma så många gånger. Låt oss som ett exempel
taga artikeln smör för att se, hur det ställer sig med den. I
bevillningsutskottets betänkande finns det en liten tabell, som talar
något härom. Om man ser på .smörimporten och går baklänges månad
för månad från februari i år, finner man, att importen i februari
var 435,000 kilogram, sedan var den 153,000, 503,000 och så 6,
7 och ända upp till 900,000 kilogram per månad under det föregående
året. Detta är således den import av smör, som vi hade, under
det att exporten, såsom man finner av motsvarande tabell i bilagan,
varit så obetydlig, att jag knappast i detta sammanhang behöver
tala om den. Vi veta, att Sverige tidigare i mycket hög grad
varit ett smörexporterande land. Nu har förhållandet ändrat sig så,
att det ser ut på detta sätt.
Vill man bedöma prisförhållandena en smula för att so, hur
det skall kunna vara möjligt att bestå gentemot den stora importen,
finner man av de prisuppgifter på smör, som lämnas i bevillningsutskottets
betänkande, att den sista noteringen var 4 kronor 46 öre.
Men produktionspriset i denna stund kan icke under något förhållande
sättas under 6 kronor utan snarare är 6 kronor 50 öre. Då
kommer bevillningsutskottets majoritet och opponerar sig emot att
man begär ett ökat skydd av 40 öre. Det synes mig i alla fall vara
ganska orimligt.
Om herrarna taga en annan artikel, t. ex. fläsk, skola herrarna
av prisuppgifterna på fläsk i bilagan finna, att det nuvarande fläskpriset
snarare är högre än lägre än produktionspriset. Man begär
nu på »fläsk: andra slag» en tullförhöjning av hela 12 öre per kilogram
och på »fläsk: rökt» en förhöjning från 18 till 36 öre. Det
Lördagen deri 16 april, e. in.
305 Nr 29.
är hela den ofantliga stora höjning, som begäres, när man vet, att
man kämpar med sådana svårigheter, att man omöjligt kan få produktionspriserna
att hålla sig i samma nivå, som försäljningspriserna,
utan att dessa senare äro väsentligt högre.
Nu kan man naturligtvis komma och fråga: Då det nu är på
detta sätt, hur kan det då vara möjligt att en jordbrukare kan stå
sig? Hur kan han över huvud taget existera? Hur kan det vara
möjligt för honom att år efter år i alla fall leva på sitt hemman
eller på sin gård och i alla fall kunna existera? Ja, mina herrar,
det vore kanske skäl i att undersöka, hur det kan vara möjligt. _ För
en jordbrukare, som lever på en liten gård, där han huvudsakligast
arbetar själv, går det naturligtvis på det sättet, att han får en mindre
lön för sitt arbete än vad han rätteligen skulle ha, han får mindre
betalt än vad med honom jämställda personer i arbetarklassen
erhålla. Om han har en större gård, går det till på det sättet, att
han icke kan bestå, därför att han måste betala sina jordbruksarbetare
med nu gällande höga löner. Då måste han fylla bristen med
tillskott från skog eller något annat, som han kan ha, eller också
måste han kanske skuldsätta sin egendom och i varje fall säkerligen
låta den förfaras därigenom, att den icke blir underhållen och upprätthållen
i alla avseenden så, som den under andra förhållanden
skulle bli. Detta är den väg, som det går.
En talare på förmiddagen talade beträffande brödsädesfrågan
om att det endast var de stora egendomarna, som hade fördelar av
tullarna, och han uttalade att alla de små fingo bli tributskyldiga
till de stora genom spannmålstullen. Han åberopade därvid en tabell
i samma statistik, som jag förut har åberopat, nämligen Statistisk
årsbok år 1921. Den tabell, som han talade om. tabell 72,
visar, som han mycket riktigt sade, att den stora övervägande massan
av våra brukare på 428,000 brukningsdelar, kom på de små
egendomarna och endast ett fåtal på de stora. Detta förhållande är till
och med så övervägande, att man kan säga, att massan ligger på
egendomar mellan 2 och 20 tunnland. Dessa, sade han, skulle nu bliva
tributskyldiga genom spannmålstullen. Jag frågar då, hur det
ställer sig för alla dessa i den fråga, som nu föreligger. Om de
icke producera brödsäd till avsalu, producera de väl i stället animaliska
produkter till avsalu. Det är väl ändå så, att just därför den
fråga, som vi nu tala om, berör en ofantligt mycket större mängd
av jordens brukare i vårt land än den fråga, vi talade om på förmiddagen.
Särskilt vill jag fästa uppmärksamheten vid huru förhållandena
äro i mellersta Sverige, för att icke tala om norra Sverige, där
detta naturligtvis har en mycket större betydelse än vad det kanske
har söderut, oaktat det även där har mycket stor betydelse för
de mindre jordbrukarna. Jag vill naturligtvis tillägga, att de animaliska
produkternas uppehållande i pris bär betydelse även för
större jordbrukare, men räknar jag efter antalet, blir det naturligtvis
för den stora massan av små jordbrukare, som denna fråga har
den allra största betydelse.
Ang. förhöjda
tulUatser för
vissa jordbruksprodukter
ro. m.
(Ports.)
Nr 29. 106
Lördagen den 16 april, e. m.
A n g. förhöjda
tullsatser för
ritsa jordbruksprodukter
m. to.
(Forts.)
Till sist vill jag för övrigt endast säga, att för alla dem, som
lia det ogynnsamt och svårt ställt och ha mindre egendomar o. s. v.,
är, som jag sade, denna fråga av mycket stor betydelse. Då man på
förmiddagen varit med om att skapa ett skydd för brödsädesodlingen,
som man har ansett vara någorlunda tillfredsställande, kan jag
icke förstå, att utskottets mening i detta fall går emot en sådan sak
som denna. Det rimliga och det naturliga hade väl snarare varit,
att utskottet åtminstone lika väl borde ha varit med om detta.
På grund härav skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till
den reservation, som är avgiven under punkt 4.
I detta anförande instämde herrar Larsson i Kroken och Björkman
i Länghem.
Herr P. S. Hedlund i Östersund: Herr talman, mina herrar!
Då jag varit motionär i fråga om att få till stånd förhöjda tullsatser
för vissa animaliska jordbruksprodukter, skall jag be att få
säga några ord. Jag bär vid de punkter, som redan förut genomgåtts,
punkterna 2 och 3, icke gjort något yrkande, ehuru jag hade
framställt yrkanden även i dessa avseenden i min motion. Det bär
jag icke gjort, därför att någon reservation i denna fråga, om levande
djur, icke blivit avgiven inom utskottet. Jag anser i alla
fall och har fått talmannens medgivande att säga, att jag givetvis
vidhåller det yrkande, som vi motionärer ha gjort, nämligen att den
av oss föreslagna förhöjningen hade varit befogad.
Särskilt för Norrlands del ställer det sig många gånger så, att
vi ha en stor import av levande djur från Finland, en import, som
ur många synpunkter är synnerligen skadlig och ofördelaktig för de
norrländska jordbrukarna, icke minst på grund av att dessa importerade
djur många gånger äro behäftade med tuberkulos, som de
sprida bland våra besättningar, som i allmänhet äro fria från denna
sjukdom.
Vi ha endast framställt yrkande om förhöjda tullsatser för en
viss period framåt i tiden. Vi ha sålunda icke avsett, att dessa tullförhöjningar
skulle vara varaktiga. Vi ha icke velat föregripa den
utredning om vårt lands tullpolitik, som bedrives i tull- och traktatkommitténs
tullavdelning — detta vill jag på det allra bestämdaste
nu betona — och sålunda ha vi endast begärt en tillfällig
åtgärd.
Efter de uttalanden, som redan förut gjorts av herr Lindman,
skall jag icke vara så mångordig. Jag ber endast att ur den motivering,
som bevillningsutskottets ärade ordförande är med om att
stryka ur detta betänkande, få anföra de finanssakkunnigas ord
i fråga om det mål, som det ekonomiska återställelsearbetet skall
ha inom vårt land. De säga, att detta mål »borde innefatta förhindrande
av ytterligare prisstegring och ett varsamt successivt
höjande av penningvärdet respektive sänkande av prisnivån».
Gå vi nu till de tabeller, som av bevillningsutskottet äro bifogade
betänkandet, finna vi, hurusom hästar gått ned från juni
Lördagen den 16 april, e. in.
107 Nr 29.
månad 1920 till årets slut med ungefär Vs av priset och på de två Ang. förhöjda
första månaderna innevarande år sjunkit med ''/6. Gå vi vidare t“^''sote!r f,or
och se på noteringarna för nötkreatur, pris i öre per kg. levande brulcsprovikt
Stockholm, Malmö och Göteborg under tiden januari 1920—fe- dukter m. m.
bruari 1921, finna vi, att sänkningarna från den tid, augusti 1920, (Forts.)
då de finanssakkunnigas yttrande avgavs och den 1 mars innevarande
år, äro för kor av första klass nära Vs eller 33 % och för kor
av tredje klass precis 33 Vs %■ Se vi på priset i öre per kg. av
nötkött och fläsk under tiden januari—februari 1921, finna vi,
att nötkött av första klass på dessa två månader sjunkit med 27
öre, nötkött av andra klass med 29 öre och fläsk med 73 öre. Jag
undrar, om man verkligen kan säga, att det ökade tullskydd, varom
anhållan från oss gjorts, skulle kunna — i detta fall vill jag redan
nu säga, att jag ansluter mig till det yrkande, reservanterna hava.
som ju innebär en ytterligre nedsättning i det yrkande, som vi i
motionen framföra -—• på något som helst sätt innebära en fara för
det önskemål, som återfinnes i det yttrande, de finanssakkunniga den
6 augusti 1920 avgivit, nämligen att sänkningen av prisnivån skall
ske på ett varsamt sätt. Det ökade tullskyddet skulle icke förhindra
att sänkningen komme att äga rum på ett varsamt sätt utan man
har att räkna med att den skulle ske på ett synnerligen kraftigt
sätt.
iSer man nu på engrospriserna för ost under tiden 1 januari—-1 mars i år i Stockholm, finher man, hurusom Västerbottens kronstämplade
sjunkit med 2 kr., herrgårds-storpipig med 1 kr. 25 öre
och sötmjölks Hl-fet 75 öre på två månader, %-fet sötmjölksost
har under sista månaden sjunkit med 1 kr. eller 33 Vs %. Jag undrar,
om man då kan säga, att en eventuellt ökad tullsats från 20 till
60 öre skulle vara någonting farligt i detta fall, helst som utskottet
här också visat, att numera egentligen icke någon import under sista
tiden ägt rum. De höjda tullsatserna skulle sålunda givetvis icke
träda i kraft och icke lia någon större betydelse för dem, men har
dock betydelse för att förhindra den okynnesimport av varor, som
vi framställa inom vårt eget land, vilket jag vågar påstå hava ägt
rum under förra året.
Man talar om att vi skola försöka få ned prisnivån. Jag undrar,
om någon näring i så fall på ett så effektivt sätt fått hjälpa till
att sänka priserna, som just jordbruksnäringen fått göra. Bevillningsutskottets
majoritet har helt och hållet bortsett från den betydelse,
som dessa tullar på animala produkter har för hela vårt
lands stora småbrukarekår, och det betänkande, som av utskottet
nu framlagts, är som ett slag i ansiktet på denna småbrukarekår —
det vågar jag bestämt säga. Det visar väl i alla fall, att det icke
är tal om att icke jordbrukarna varit meddelaktiga i att sänka prisnivån.
Här har sänkningen av prisnivån gått så fort, att det verkligen
är stor fara för att många av landets jordbrukare komma i en
situation av ekonomiskt betryck av den beskaffenhet, att jag tror
det sannerligen icke vara till nytta och gagn för vårt land.
Ser man nu på vilka som dikterat detta bevillningsutskottets
Nr 29. 108
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. förhöjda
tullsatser för
vissa jordbruksprodukter
ra. m.
(Forts.)
betänkande, skall man finna, att det är huvudsakligen personer, bosatta
i städerna. Jag vill icke på något som helst sätt upptaga en
strid i frågan om de olika intressena mellan land och stad, men jag
finner det beklagligt i alla fall, att personer, bosatta i städerna med
andra sysselsättningar än jordbukarna, ha så litet känsla för jordbrukarna
— och framför allt i detta fall gäller det småbrukarna ■—
som här kommit till uttryck. Man ser här grosshandelsrepresentanter
framför alla som varit med. Man förstår också, att det är socialdemokratiska
representanter, som icke velat vara med om detta,
och bland dessa socialdemokratiska representanter befinner sig även
herr Johansson i Kullersta, som enligt herr Fabian Månssons klassificering
av jordbrukare hör till den där storbondeklicken, som endast
utsuger andra medborgare i landet. Och så ha vi givetvis herr
Månsson i Hagaström, som ju, annars i många fall varmhjärtad,
dock, när det gäller jordbrukarna, icke visat sig ha något hjärta alls.
Det är beklämmande att se, hurusom framför allt de norrländska
jordbrukarna, för vilka denna tullförhöjning har särskild betydelse,
blivit behandlade. Yi ha förut varit med om här i riksdagen att bestämma
vissa gränser för betalning av betorna, av remonter och av
spannmål, och när det nu gäller att bestämma och få ett tillfälligt
—• jag upprepar det ännu en gång tillfälligt — skydd för livsmedelsproduktionen,
den animala produktionen, har man absolut icke
något sinne för de ofantligt stora grupper av jordbrukare, det här
gäller. Helt säkert kommer det att väcka uppseende bland alla landets
mindre jordbrukare, och jag kan försäkra herrarna, att de också
skola få full klarhet i hur det förhåller sig.
Jag skall här icke upptaga tiden vidare. Jag ber endast att
med anledning av de få ord, jag yttrat, få yrka bifall till den vid
utlåtandet. fogade reservationen av herr Wohlin m. fl.
Herr Lövgren i Nyborg: Herr talman, mina herrar! Det
som vi bliva i tillfälle att bevittna här i kväll är egentligen bildandet
av den heliga egoismens allians, en allians mellan kapitalets män,
bondeförbundets män, medelklassens män, den industriella tekniska
ledningens största del är väl också med — dessa gruppers organiserande
för att hålla arbetareklassen i ett fortsatt ekonomiskt slaveri.
Jag hade i det längsta hoppats, att det skulle lyckas åvägabringa
ett samarbete mellan Sveriges mindre jordbrukare och
Sveriges fackföreningsfolk för att åstadkomma en det arbetande
folkets styrelse av samhället, men går den reservation, som finnes
fogad vid detta utskottsbetänkande — och jag tvivlar icke på att
den kommer att gå efter vad jag hittills fått bevittna i dag är
det hoppet utsläckt, åtminstone för några år framåt. Jag tror nog,
att det kommer en dag, när man icke kan lura det arbetande folkets
stora massor och slå blå dunster i ögonen på dem, såsom man nu
gör, utan de komma nog att vakna förr eller senare, och ju förr
dess bättre.
Vad är det egentligen, som vi bevittnat här? Det är en lönenedpressning
på 20, 30, 35 ä 40 % för industriens arbetares vid
-
Lördagen den 16 april. e. m.
109 Nr 29.
kommande. Denna lönenedpressning, som jag förmodar, alt den Ang. förhöjda
inre bankvärlden står bakom, är man icke nöjd med, utan här i tullsatser för
denna kammare i riksdagen sluta dessa industriens män gemensamt
förbund med de stora godsägarna i Skåne, med de mindre jordägar- dvlaer m. m.
na i mellersta Sverige, med den inhemska industriens män d. v. s. (Forts.)
de som tillverka för den inre marknadens behov, ett förbund för
att genom höga tullar hålla prisnivån uppe, alltså ett sätt att på
två vägar försämra arbetareklassens levnadsstandard. Vi ha, såvitt
jag kan se, ingen möjlighet att i dag med framgång möta den attack,
som mot oss riktas från dessa grupper i samhället, vilka för närvarande
besitta den ekonomiska makten, men av det här nederlaget
hoppas jag, att de svenska arbetarna skola lära att organisera sig
kraftigt i starka ekonomiska organisationer. Jag tror också, att den
tiden kommer, när Sveriges små jordbrukare skola finna, att de hade
mest att förtjäna på en allians med de svenska industriarbetarna och
icke på en allians med Sveriges kapitalister och bankmän för att bekämpa
arbetareklassen.
Jag är i besittning av ett dokument, som är ganska intressant,
men skall lämna det å sido för i kväll. Detta dokument är tillräckligt
för att ge stöd åt och befästa mig i tron på att här försiggår
en systematisk utmärgling av arbetareklassen från kapitalismens
sida, ett systematiskt försök att förslava oss, såsom vi aldrig
tidigare varit förslavade. Jag tror, att det kommer ett tillfälle
senare under riksdagens lopp, när vi bli bättre i stånd att upptaga
debatten om dessa stora truster och karteller och om det sätt, på vilket
de verka inom samhället. Jag skall icke taga det i detta sammanhang,
då det icke kan tyckas ha så mycket att göra med fläsktullen
och tullen på andra animaliska produkter. Fast det naturligtvis
är så, att spannmålstullen och de tullar på animaliska produkter,
som man sannolikt kommer att besluta, bilda så att säga
nyckeln till industritullarna. Jag förstår, att det träffats en överenskommelse
mellan partierna, som knyter ihop liberaler, bondeförbundsgrupperna
och högern till ett gemensamt tullvänligt block.
Om det finnes några rebeller inom det liberala lägret, så äro väl
de rebellerna endast ett fåtal. Det var ju fåfängt, det hopp, som
många kanske hyste litet tidigare under riksdagens lopp, när man
avvärjde industritullarna. Det var ett ganska fåfängt hopp man
hyste, ^ att man därigenom undgått dem, ty det gäller icke mer än
för i år; till nästa år hava vi industritullarna. Det är naturligtvis
nyckeln till hela den gåta, till det kompakta block, som förmått
till och med sådana som herrar Block och Starbäck och flera, som
icke representera några grupper, som kunna hava intresse av några
tullar, att sluta upp på den linjen.
Yad betyder fläsktullen? Jo, bara den summa, som importerades
— jag räknar icke det som produceras inom landet — förlidet
ar, 11,385 ton, betyder en skatt och det framför allt på norra
Sveriges skogsarbetare och flottningsarbetare, som ha det oändligt
svårt att draga sig fram i dessa tider, på 4,454,000 kronor. Det
Nr 29. 110
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. förhöjda
tullsatser för
vissa jordbruksprodukter
m. m.
(Forts.)
är det krav, som framkommit från bondeförbundarna. Jag gratulerar
verkligen herr Hedlund i Östersund, när han skall möta alla
dessa skogs- och flottningsarbetare. Allt vad jag kan göra för att
sprida kännedom om hans vackra motion i syfte att hjälpa dem skall
jag göra. Reservationen reducerar detta belopp med ungefär 45 %, men
det blir dock en skatt på mer än 2 miljoner kronor på det importerade
fläsket, märk väl, jag har här icke tagit i beräkning det,
som är producerat inom landet. Det är säkert en avsevärd siffra
även det.
För smörets vidkommande skulle med de importsiffror vi hade
i fjol skatten utgå med 9,605,000 kronor. Nu har det nedsatts
med 50 % ungefär, och vi skulle då få en skatt på omkring 43/4 miljoner.
Det är på det importerade smöret, märk väl, och det är icke
fråga om de siffror, som belöpa på det smör, som producerats inom
landet. Allt som allt betyder ett bifall till den reservation, som finnes
bifogad detta utskottsutlåtande, ett uttagande av en skatt av
Sveriges industriarbetare, Sveriges tjänstemän på många tiotal miljoner
kronor per år, en skatt, som man icke uttagit för att gagna
samhället på något sätt, utan en skatt, som man uttagit för att
gynna folk, av vilka de allra flesta stå sig mycket bra i ekonomiskt
hänseende. Det är ju också så, att de höga fraktsatser, som
nu gälla, verka som en hög tull till skydd för dessa producenter inom
vårt land.
När jag emellertid vet, huru fåfängt det är att försöka omvända
någon i denna kammare, skall jag icke upptaga tiden längre,
men om det blir så som jag tror, att denna reservation kommer att
bifallas, då kunna vi konstatera, att från och med i dag skärpes
striden mellan klasserna på ett sätt, som ni kanske aldrig hava
anat. Ty det är ingenting annat än ett uppgrävande av ett brett
dike mellan industriens arbetare och jordbrukets utövare, det som
nu sker, och alla de småbönder, som ge sitt stöd till denna reservation
och som hava givit stöd till det beslut, som tidigare fattats
här i dag, tvinna nu repet omkring sin egen hals. Ty en gång
kommer det ändock den tid, när man skall skörda lön för det brott,
som man nu begår mot de fattigaste i samhället, mot dem, som icke
hava några ekonomiska maktmedel, men som kanske likaväl, en
gång utmanade och pressade, hava fysiska maktmedel tillräckliga
för att tillkämpa sig sin rätt.
Herr Ro in g: Herr Lindman började sitt anförande med att
konstatera, att jag för min del var med om att stryka motiveringen
i det föreliggande utskottsbetänkandet, och frågade mig, om han
fick tolka detta mitt uttalande på så sätt, att jag övergivit den
ståndpunkt, som jag förfäktat inom utskottet och som fått uttryck
i utskottets motivering. Jag tror, att herr Lindman kunde hava
sparat sig den frågan, då han alltför väl vet genom mina många
uttalanden i ekonomiska frågor, att jag ofta under sista halvåret
har förfäktat den ståndpunkten som utskottet uttalat från denna
Lördagen den 16 april, e. m.
111 Nr 29.
talarstol, i ekonomiska sammanslutningar och på många offentliga
möten gång efter annan. Jag yrkade bifall till herr Kristenssons
hemställan därför, herr Lindman, att utskottet, vars majoritet jag
tillhör, yrkar avslag i alla tio punkterna på samtliga väckta motioner,
som behandlas i detta utskottsbetänkande, och då finns det
icke någon anledning för majoriteten att önska en debatt i en av de
frågor, som föranlett utskottsmajoriteten att komma till den ståndpunkten,
då denna debatt lika val kan föras vid ett annat tillfälle,
nämligen då bankoutskottets betänkande föreligger i valutafrågan.
Emellertid skola ni, mina herrar, icke tro — och det ha ni även
funnit av utskottets betänkande — att de synpunkter, som utskottsmajoriteten
här bär utvecklat, endast accepterats av vänstern
inom utskottet. Nej, herr Lindman! Herr Lindman vet alltför
väl, att det inom herr Lindmans eget parti här i kammaren finns
ledamöter, som hysa dessa åsikter, och högerpartiets båda representanter
från första kammaren i bevillningsutskottet hava, mina herrar,
icke allenast anslutit sig till det yrkande, som utskottsmajoriteten
har framställt, utan ävenledes till dess motivering.
Nu beskyller herr Lindman mig för att jag sätter upp ett mål,
som jäg vill söka vinna i de ekonomiska frågorna, och att jag ser
varken till höger eller till vänster. Ja, herr Lindman! Det är med
mig och jag antar med herr Lindman också, på det sättet, att jag
försöker först bilda mig en bestämd uppfattning i en fråga, och
när jag ingående prövat densamma och kommit till ett visst resultat,
så bör jag i sanning icke klandras, för att jag söker använda alla
tillåtliga medel för att nå just det målet, som jag anser vara till
gagn för fosterlandet.
Herr Lindman riktade till mig och till utskottsmajoriteten dessutom
en uppmaning, att vi skulle hava ögonen med oss angående det
som händer i världen. Ja, herr Lindman, det skola vi visst hava,
men herr Lindman borde själv hava ögonen med sig rörande det
som händer i världen på fläskmarknaden, innan herr Lindman kommer
med ett yttrande, som så fullständigt hänger i luften och som
visar, att herr Lindman antingen icke måtte veta, huru förhållandena
ändrat sig på fläskmarknaden under de senaste månaderna, eller
också icke vill tala om, att han vet vad som hänt. Ty huru hava
förhållandena utvecklat sig på världsmarknaden? Jo så, att vi glädjande
nog fått till stånd en regelbunden export av fläsk till England,
och att utlandet köper de kvantiteter därav, som Sverige har att
exportera, och, mina herrar, att jordbrukarna numera kunna få på
den utländska marknaden högre pris för det svenska fläsket än vad
de kunna få på den svenska marknaden. Har man ögonen med sig
och har man reda på detta, herr Lindman, så har man icke anledning
att hålla ett sådant anförande i fråga om förhöjd tull på fläsk,
som herr Lindman nyss hade, och man bör draga i betänkande att
framställa situationen så, som han gör, och framkomma med ett yrkande,
som han gjorde, då han borde hava kännedom om, att den
man, som framför någon annan sitter inne med kännedom om engelska
förhållanden, nämligen konsulenten Bagge i England, helt
Ang. förhöjda
tullsatser för
vissa jordbruksprodukter
m. m.
(Forts.)
Nr 29. 112
Lördagen den 16 april, e. in.
Ang. förhöjda
tullsatser för
vissa jordbruksprodukter
m. m.
(Forts.)
nyligen uttalat och. varnat statsmakterna på allt sätt att vidtaga
sådana åtgärder, som här äro föreslagna.
Herr Lindman fortsatte, att för oss, som förfäkta den åsikt,
som fått uttryck i bevillningsutskottets betänkande, få inga tullar finnas,
de skola bort. Nej. min bäste herr Lindman! Nog vet herr
Lindman lika väl som jag, att vi tillsvidare hålla på de gamla
tullsatserna; vi vilja icke vara med om att nu taga bort tullarna;
vi vilja icke vara med om att sänka några tullar, förrän den förutsättningslösa
utredning är slutförd, som nu pågår, utan det är herr
Lindman och flertalet av hans meningsfränder, som i stället under
denna utredning vilja införa provisoriskt förhöjda tullar både på en
massa livsmedel och en massa olika industrialster.
Huru skall det gå till, säde herr Lindman till sist, att nedbringa
jordbrukets produktionskostnader? Det skulle intressera herr
Lindman så ofantligt mycket att veta detta. Är det så märkvärdigt
att kunna förstå, huru man skall gå till väga och vilka åtgärder
man skall vidtaga för att nedbringa jordbrukets produktionskostnader?
Man skall naturligtvis söka skapa sådana förhållanden i vårt
land, att först och främst arbetslönerna bland jordbruksarbetarna
kunna sänkas liksom ock produktionskostnaderna för olika industrialster.
varav jordbruket är i oavvisligt behov,, kunna ytterligare
sänkas; och det kan man göra dels genom att hindra att genom sådana
medel som förhöjda tullar dessa varor hållas i det prisläge,
som de nu hava, och dels, som jag yttrade i remissdebatten, genom att
statsmakterna se efter, att icke mellanhänderna på ett oskäligt sätt
utnyttja situationen och föra en prispolitik, varigenom konsumenternas
berättigade intressen åsidosättas.
Tiderna förändras, mina herrar, och vi med dem, men näppeligen
hade jag tänkt mig, att jag skulle få höra ett sådant anförande
från Norrlandsbänken i fråga om förhöjd tull på fläsk, som jag
fick höra i kväll. Jag har läst igenom debatterna under 80- och 90-talen rörande fläsktullen. Om den tullen har måhända förekommit
lika många diskussioner som någonsin om andra tullar. Men jag
tror nästan herr Hedlund är den förste norrlänning, som gått till
strids för en förhöjd fläsktull. Han ansåg — jag trodde knappast,
att jag skulle få höra överord från hans sida — att ett beslut i
överensstämmelse med utskottets hemställan skulle vara ett slag i
ansiktet på Sveriges småbrukare. Som jag själv anser detta vara
ett överord, vill jag icke gärna använda mig av samma uttryck.
Men om ett bifall till reservationen är ett slag i ansiktet mot någon,
så är det, herr Hedlund, i stor utsträckning just mot de små i landet
och icke minst mot Norrlands arbetare.
Herr Hedlund uttalade liksom herr Lindman sitt beklagande
över att de i städerna bosatta personerna, som herr Hedlund uttryckte
det — jag antecknade uttrycket — skulle ställa sig så oförstående
till jordbrukarnas berättigade krav. Det står i riksdagskatalogen,
att herr Hedlund bor i Östersund och det är väl i så fall
med honom som det gamla ordspråket säger, att på sig själv känner
man andra. Och talar herr Hedlund om sin egen förmåga att bedöma
Lördagen den 16 april, e. m.
113 Nr 29.
jordbrukarnas berättigade intressen, har jag ingen orsak att försöka
övertyga herr Hedlund om, att han, trots att han är stadsbo, kan
objektivt bedöma förhållandena i fråga. Men, herr Hedlund, det
är den skillnaden mellan herr Hedlund och många talare i dag. som
förfäktat agrariska synpunkter, att herr Hedlund ser på frågan så
ofantligt smått. Herr Hedlund ser frågan uteslutande på detta sätt:
kan det gagna ett visst antal inom en viss samhällsklass, så slå
till, följden må bli vilken som helst för övriga samhällsmedlemmar.
Utskottsmajoriteten, vilken, som sagt, bland sig räknar högerns båda
representanter från första kammaren i bevillningsutskottet, har strukit
under, att det icke går an att se dessa viktiga ekonomiska spörsmål
ur den synpunkten, huruvida det möjligen gagnar en viss samhällsklass.
Man måste, icke minst under den kris vi nu genomleva,
försöka se tullfrågan i stort, se de ekonomiska spörsmålen i ett
sammanhang. Och då böra väl icke meningarna bliva mycket delade
om, att tidpunkten väl aldrig kan vara olämpligare att höja en
tull på t. ex. fläsk än i en situation, då fabrik efter fabrik nödgas nedlägga
driften och icke minst den norrländska exportindustrien och
detta icke uteslutande till följd av de utländska valutaförhållandena,
utan — och det gäller, den norrländska exportindustrien framför allt
—• även på grund av världskrigets följder på andra områden. Den tidpunkten
borde man verkligen icke, herr Hedlund, välja för att fördyra
ett livsmedel, som användes av hög och låg, och framför allt
icke ett livsmedel, som i stor utsträckning användes av de norrländska
skogsarbetarna. Och herr Hedlund vet precis lika bra som
jag, att det fett, som dessa personer önska, framför allt är det
amerikanska fläsket, och att man genom förhöjda tullar fördyrar
detsamma för konsumenterna, eller för dessa arbetare. För en sådan
åtgärd förutsätter jag ännu, i motsats till den siste ärade talaren,
herr Lövgren i Nyborg, att det icke skall vara möjligt att uppdriva
en majoritet, vare sig i andra kammaren eller i den första.
Jag ber, herr talman, med dessa ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Månsson i Hagaström: Herr Lindman har nu bytt
ställning. I förmiddags försvarade han de stora godsägarna och
storbönderna i Kristianstads och Malmöhus län, Västergötland och Östergötland.
Nu har han utsträckt sin landsfaderliga hand även
över Norrlands småbönder för att hjälpa dem och deras svin.
När jag hörde hans varma intresse för de norrländska svinen
och likaså herr Hedlunds intresse för fläskproduktionen där uppe,
sprang jag ut i klubbrummen och tog i största hast reda på ett par
siffror. Det kan icke bliva så många, men de kunna vara ganska
belysande för var »de norrländska småbönderna» och deras svin bo.
Jag finner då, att i genomsnitt per år under perioden 1906—1911
hade Norrbottens län 2,621 svin på 12,893 brukningsdelar. 12,000
jordbrukare hade således tillhopa 2,600 svin! I Västerbottens län
både 20,126 jordbesittare tillsammans 14,194 svin. Och icke på ett
år nej, märk väl: i genomsnitt per år under åren 1906—1911. Hem
Anclra
hammarens protokoll 1921. Nr 29. 8
Ang. förhöjda
tullsatser för
vissa jordbruksprodukter
m. in.
(Fort».,)
Kr 29. 114
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. förhöjda ma h0s herr Hedlund i Jämtland hade man på 12,896 brukningsdetulUatser
för jar io,141 svin, d. v. s. man hade ungefär 0,8 svin per bonde. Då
Tukapro- skall man komma ihåg, att även dessa industriarbetare där uppe,
dukter ra. m. som icke hava några brukningsdelar alls, hava ganska många svin.
(Forte.) Så är det med herr Hedlunds svinintresse. Det ligger nog mera
söder om Mälaren.
I Västernorrlands län hade 21,841 brukningsbesittare 16,779
svin. Där hade alltså var bonde 2/3 svin. I Gävleborgs län hade
18,276 brukningsbesittare 16,800 svin. De hade alltså även här
endast något över 3/4 svin var. Så nog blir det en stor inkomst, när
de få tull på fläsk i gengäld för att de få ge ut en massa pengar för
spannmåls- och mjöltullarna. Då de skola hava någonting i gengäld,
och när de nu ha i genomsnitt 2/3 gris var, så är det allt skäl
i att de här få höjd tull på fläsket. I Kopparbergs län, som är det
bästa i detta avseende, finnas 24,433 svin på 22,511 besittningsinneliavare.
Men nu skola vi gå ned till de svinlösa. I Kristianstads län har
man, om vi följa uppskattningslistorna — och de äro nog icke för höga
— 376,000 säckar spannmål till avyttring om året. Om vi räkna
med, att deras kvarnar och bönder och handlare ta 12 kronor säcken
för denna spannmål, så blir det i alla fall 4,000,000 kronor per år
i tull, som de i dag hava inhöstat för framtiden. Men nu skall man
dessutom under sken av omsorg om Norrlands småbönder och deras
svin och stora fläskproduktion gynna Kristianstads län, vars 24,583
jordbesittare hava 172,060 svin. Det är annat det än 2/3 svin var!
Och Malmöhus län har 861,000 säckar brödsäd att avvara, och
kvarnar och bönder och handlare där nere kunna i dag på det övriga
fattiga Sveriges bekostnad säkerligen skriva sig 10,000,000 kronor
till godo. I Malmöhus län hava storbönder och godsägare på sammanlagt
visserligen icke mer än 23,934 jorddelar 151,059 svin. Men
det är ändå åtskilligt mer än 1 svin eller 2/3 svin var.
Det är konstaterat, som jag sade i förmiddags, att när man
träffar protektionister och hör deras argument, så äro de så högtidliga
som en mässa framför altaret. Men om vi sticka en nål i
dessa argument, så finna vi, att de äro den grövsta bluff, som
tänkas kan. Det blir den konsekventa, oblidkeliga följden. Var
jag möter ett av deras argument, så är det ihåligt, lögn och svek.
Å nej, herr Lindman, vi känna varandra snart. Det är nog icke meningen
att sörja för Jämtlands och Västerbottens och Norrbottens
småbönder och deras grisar. Det är endast meningen, att den som
mycket haver, skall hava .mer, och av den, som litet haver, skall
tagas även det lilla han haver, som det heter i bibeln. Det är herr
Lindmans religion. Och den religionen karakteriserade min vän herr
Lövgren i Nyborg på ett sätt, som jag icke kan göra, men som jag
finner alldeles utmärkt. Hela saken är bara den, att sedan man nu
i förmiddags har beviljat miljon efter miljon åt Kristianstads och
Malmöhus län, så vill man, att de skola hava åtskilliga miljoner i
eftermiddag också, allt på bekostnad av de fattiga, allt på bekostnad
Lördagen den 16 april, e. m.
115
Nr 29.
lands småbönder.
av arbetarklassen på alla håll och icke minst på
av Norr- An9- förhöjda
tullsatser f för
t tillsatser för
vissa jord
-
Herr Lindman nämnde något om, att man här går hänsynslöst bruksprofram.
Ja, det får jag verkligen säga, det felar icke, det går jag med dul-tc- m. m.
på. Och han nämnde någonting om lantarbetarnas löner, att man (Forts.)
bör sörja för sådana tullar, att lantarbetarna kunna få betalt. Jag
har här i min hand en lista ifrån Englands regeringsorgan, Labour
Gazette, en förteckning, som herrarna kunna få låna, över de engelska
och skotska lantarbetarnas löner och deras utveckling. Där
har man aldrig haft ett öre i tull, man har där icke begäjt ens ett
öre i tull på vare sig fläsk eller smör eller på spannmål. Visserligen
har man under kriget haft minimipris, men helt andra minimipris
än våra. Och dessa minimipris på spannmål ha varit förbundna
med dessa av regeringen fordrade och av parlamentet^ fastslagna
minimilöner för Englands och Skottlands lantarbetare. Vi finna där
t. ex., att i England är minimilönen för en ordinarie arbetare efter
dessa spannmålslagar fastställd till mellan 46 och 57 shillings i
veckan. Och antalet timmar i veckan, för vilka lönen utgår är fortfarande
50 timmar om sommaren och 48 om vintern, utom i några
få distrikt, där det är lönetillägg för längre arbetstid. Den, som
vill se på listan, kan här se på den. Den ligger till förfogande; jag
skall endast be att få den tillbaka sedan.
Å nej, det är nog så, att där frihandel råder och där alltså de
stora jordbrukarna äro tvungna att intressera sig_ för sitt jordbruk
och icke bara kunna leva som trottoarbönder i Paris, Berlin och Köpenhamn
och på Grand hotell här i Stockholm, utan måste leva av
sina jordbruk, där värdera de sina arbetare, där värderar man sådana
förhållanden, att man trives ihop med sina arbetare, och där måste
man ge dem ordentlig och skälig lön. Men i det gamla Tyskland t. ex.,
där tullarna voro himmelshöga, där voro arbetarna nedtryckta långt
under kreaturens nivå. Och vad det här är fråga om förstår man,
och det kommer också Sveriges småfolk att förstå. Det är fråga
om att passa på och göra en överrumpling, en protektionistisk sammansvärjning
mellan storbönder och tullskyddade fabrikanter och
en del andra element, som vilja även i de mest eländiga tider fiska
i grumligt vatten. Och följden? Nya tullar på industrien, nya tullar
på jordbruket, som vi fått så vansinnigt tullskyddade, att vi,
som väl ingen drömt om, fått 12 kronor 50 öre som mjöltullsavgift
på 100 kilogram, som vi ha beslutat i kväll.
Med tullarna följer alltid detsamma, säger man: jordbruket
hjälpes. Ja, det har hjälpts på det sättet, att bönderna tänka:
nu sälja vi våra gårdar och kapitalisera vad vi vunnit på tullarna,
och så försvinna vi och bliva trottoartrampare i städerna och hösta
i förskott in vinsten av tullarna. Och de uselt ställda bönder, som
komma efter dem, bliva ännu uslare ställda än förut. Man kan väl
icke begära mera än en tull av 12 kronor 50 öre på mjöl. Varför
b.liva dessa nya ägare uslare ställda? Därför att de bönder, som
voterat åt sig dessa tullar, ha genom kapitaliseringen av tullarna
tagit avkastningen av 5 å 6 års grödor i förväg och smitit sin väg
Nr 29. 116
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. förhöjda
tullsatser för
vissa jordbruksprodukter
m. in.
(Forts.)
och blivit kapitalister, och bönderna, jordbrukarna där ute ha högre
tullar och med dem högre skulder, ty vinsten av tullarna, den tog
den gamle ägaren, den tog kapitalisten, när han upphörde att vara
jordbrukare och blev kapitalist. Så är det med den saken. Och på
industriens område blir det på samma vis. Det blir nytt jobberi,
det blir nya såpbubblor, när man börjar att göra sina beräkningar.
Nu när tullskyddsmuren är så och så hög, kan man göra det och det.
Så blir det nya fabriker, nya vansinniga företag, nya krascher med
nya kriser, värre än den, som varit och är. Kapitalismen innebär
så i sig en underbar, en mycket underbar tendens till självuppätning,
en ansvarslös självförstöring, där icke andra samhällsåskådningar
orka att möta och hindra dess eget självförstörande arbete. Jag gratulerar
verkligen till framtiden.
Man talar om samhällsordningens vänner, om samhällets uppehållare.
Samhällets uppätare äro de, samhällets förgörare, samhällets
förgiftare, de som lyfta förskotten på kommande släktens grödor
och sedan smita, de som narra enfaldiga människor att bygga nya
fabriker för att sedan göra konkurs, som narra folket från landsbygden
att bliva arbetare i nya företag och så ■— krasch! Och så
blir ställningen uslare än förut, och det blir slutligen oundgängligen
det stora kladderadatsch, allas hand mot alla, död och förödelse. Det
är »samhällsbevararnas» arbetsresultat och lott.
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman, mina herrar:
efter den åskby, som nu gått ut över oss jordbrukare, kanske vi
med talmannens tillåtelse få hålla oss mera till de föredragna punkterna,
Jag skall då be att i ett sammanhang få tala om de av reservanterna
föreslagna tullarna på smör, ost och fläsk, då det givetvis
bidrager att förkorta diskussionen, om man slipper att tala om
varje punkt särskilt.
Herr Lövgren i Nyborg trodde, att våra jordbrukargrupper
och Sveriges fackföreningsarbetare kunde samlas till att fredligt
lösa samhällsfrågor och ekonomiska frågor. Ja, vad på oss ankommer
skall icke något hinder möta i den vägen, om man vill diskutera
dessa frågor sakligt. Men kommer man med hot till oss jordbrukare,
så tror jag icke det är tänkbart, att vi låna oss till något
samarbete, ty det ha våra fäder icke gjort. De veko icke för hot,
och vi komma icke att göra det heller. Men vill man sakligt samarbeta
med oss, så träffas vi alltid. Ty de svenska industriarbetarna
och de svenska jordbrukarna behöva nog båda plocka fram sin
utkomst ur arbete.
Utskottets ärade ordförande har i sin motivering särskilt starkt
anslagit den ekonomiska synpunkten. Det förvånar mig då, att han
därvidlag så synnerligen lätt tog tillbaka, som han gjorde, ty det ha
vi eljest fått till livs jämt och ständigt, förutom talet om tull- och
traktatkommittén, där man haft den rayon, inom vilken man rört
sig. Och vi ha inom utskottet i så måtto tillmötesgått denna synpunkt,
att det är blott provisoriska tullar, man talat om och ingen
-
Lördagen den 16 april, e. m.
117 Nr 29.
ting annat. Det är visst icke något fastslående för framtiden vi
vilja, men i dessa tider, då man den ena dagen icke vet, vad pennin- lwvUsa
gen är värd den nästa, är det (få så underligt, om vi känna oss oro- brukaproliga,
när det är absolut omöjligt att få produktionskostnaderna dukter m. m.
betäckta av varuvärdet? Det är nog många orsaker, som här spela (Forts.)
in, men helt säkert har för oss jordbrukare i södra Sverige och
indirekt i landet för övrigt det otvivelaktigt legat en olycka i det
förhållande, som den danska valutan intagit till den svenska. Jag
ber herrarna göra följande tankeexperiment: huru skulle det ställa
sig för Sveriges jordbrukare, om den danska kronan hade noterats
till 100 och den svenska till 75? Om vi taga ett kilogram smör och
beräkna, att det kostar 4 svenska kronor, vad gör detta i danska
kronor? Jo, icke mindre än 5 kronor 30 öre, något mer eller något
mindre, ty kursen flyter fram och tillbaka.
Yad är nu det provisoriska tullskydd, som vi reservanter stannat
vid? Det är omkring hälften av skillnaden mellan den svenska
och den danska valutan. Nu säger man: det är väl ingen fördel,
att valutan är låg. Jag undrar dock, om det icke är så för producenten.
Jag inser, att om han köper en importerad vara, får han
ingen fördel av att valutan är lägre, men han får heller ingen
olägenhet därav. Men allt som han behöver köpa som är producerat
inom eget land samt skatter och arbetslöner etc. utgå i det egna
landets valuta. Om herrarna stanna och tänka på vad det betyder
för Sveriges jordbrukare, när vi ställa Danmarks jordbrukare gent
emot oss, så tror jag, att man nog icke borde använda så starka ord,
som nu slungats ut mot oss.
Jag vill i minnet återkalla den tid, då jag var ung och kursen
på den danska valutan var sådan, att vi hade att erlägga 1 V2 procent,
och vi naturligtvis tyckte, att det var förargligt att förlora
detta. Så ingicks myntkonventionen först med Danmark och sedan
med Norge. Ingen människa kunde väl då tro annat, än att vi
skulle vara likställda i detta avseende för framtiden. Men denna
vår ställning har blivit rubbad högst väsentligt, och detta har indirekt
kostat Sveriges jordbrukare vackra slantar, något som man
icke kan komma ifrån.
Nu har man framhållit, huru Norrlands jordbrukare ha det
ställt beträffande svinskötseln, om man jämför dem med jordbrukarna
i det södra Sverige. Men jag förmodar, att Norrlands jordbrukare,
om de äro verkliga jordbrukare, producera så, att de ha
något utbyte av sin produktion. Vi ha försökt ställa det så med
det förslag, som reservanterna framställt, att det borde verka så,
att om jordbrukaren befinner sig angränsande till Finland med dess
usla valutaförhållanden, detta tullförslag borde kunna medföra eu
utjämning.
Det hade varit önskligt, att tull- och traktatkommittén kommit
med positiva förslag, då det gällt jordbrukets och måhända andra
näringars inverkan beträffande de oerhört sjunkna valutavärdena i
åtskilliga stater, varifrån import hit äger rum. Denna sak har
Nr 29. 118
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. förhöjda kastat om nästan alla förhållanden på alla områden. Här om sistens
tullsatser för j^rde jag en representant för den mindre sjöfarten beklaga sig över,
TttLpre- huru förhållandena utvecklat sig på grund av den tyska konkuriultter
m. m. rensen. Skola vi genomkämpa denna tid av ekonomisk nedpress(Forts.
) ning, som gått ut över oss alla, då få vi nog hjälpa, där det pressar
hårdast, vare sig det gäller den ena eller den andra samhällsgruppen.
Göra vi icke det, blir det omöjligt för stora grupper att genomkämpa
denna det oerhörda nedgåendets tid.
Jag vill säga, att då vi reservanter efter noggrant övervägande
endast utvalt de punkter, där konkurrensen trycker oss allra hårdast
med hänsyn till jordbruket, och då vi även så lågt reducerat siffrorna,
så tro vi oss ha handlat i landets intresse. Man må gärna
slunga oss i ansiktet, att vi äro egoister och leva för plånboken.
Kan någon av herrarna säga, att i något fall den tullsats, som av oss
föreslagits, ger ett netto i plånboken, så var god och gör en beräkning,
som visar detta. Jag vågar påstå, att den icke gör det. Jag
vill säga herrarna: ni tala så ofta om det lilla jordbruket och dess
möjligheter att slå sig igenom i vårt land. Jag för min ^ del ser
synnerligen mörkt på den saken, ty det kan icke bliva på sädesodlingens
område, utan på de förädlade produkternas område, som
den mindre jordbrukaren kan slå sig igenom. Det är endast drivandet
av den produktion, som kan bringa till stånd ett ekonomiskt
småbruk i vårt land. Slås dessa möjligheter ned, så att dessa jordbrukare
icke kunna existera, då ha ni icke gjort någon tjänst med
att skapa dessa småbruk i Sverige.
Det är icke minst i känslan av att dessa jordbrukare, så mycket
man än hånar oss, böra ha förespråkare, som jag, herr talman, skall
be att i den föredragna punkten få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Wohlin m. fl.
Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens
förhandlingar.
Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Det kanske
inte hade varit behövligt att säga något mer efter det beslut, som
kammaren fattade vid förra punkten. Herrar Lindman och Olsson
i Kullenbergstorp uppträdde väl å dragande kall och ämbetes vägnar.
Den, som höjt spannmålstullen, bör väl också höja de övriga
tullarna, det är alldeles klart. Jag har i alla fall ansett mig här höra
säga några ord.
Om jag ser på den statistik, som åtföljt utskottets betänkande,
kan jag inte finna annat, än att utvecklingen såväl vad angår fläsk
som smör för Sveriges vidkommande gått i den riktningen före
kriget — det känna ju alla till — att dessa varor blivit inte import -utan exportartiklar. Sedan har ju eu förändring inträtt under kriget,
det är uppenbart; det blev f ettbrist, brist på animaliska produkter,
och vi voro tvungna att söka vinna tillskott utifrån, då va inte kunde
reda oss med vad vi hade inom landet. Vi ha ännu inte kommit
Lördagen den 16 april, e. m.
119 Nr 29.
tillbaka till det förhållande, som rådde före kriget, annat än i fråga
om fläsk. Här förefaller det nämligen vara tydligt, av de sista månadernas
siffror att döma, att importen håller på att förvandlas till
export. Om man ser på förhållandena under ett par av de sista månaderna,
januari och februari, finner man där en import av 821 ton,
en export åter av över 2,498 ton. Ett exportöverskott förefinnes
sålunda för denna tid med inte mindre än 1,677 ton. Jag tycker att
dessa siffror peka hän på, att Sverige, i vad avser fläsket, börjat
att återigen bli ett exporterande land från att ha varit ett importerande.
Jag medger villigt, att det ställer sig annorlunda beträffande
smör. Där ha vi fortfarande en högst väsentlig import. Det är
emellertid klart, att det kan bero på vissa särskilda omständigheter,
arten av exportmöjligheterna till England och dylikt, ^ att inte exporten
börjat komma i gång; det kan också bero därpå, att man i
Sverige konsumerar mera smör nu, än man gjorde före kriget.
Den siste ärade talaren var inne på de danska förhållandena.
Det förhåller sig ju så, att det väsentligaste av importen av fläsk
och smör kommer från Danmark, om man bortser från det amerikanska
fläsket, som går till Norrland. Städernas befolkning köper
däremot i allmänhet inte amerikanskt fläsk. Det _ är nu ganska egendomligt
att se på förhållandena i Danmark därvidlag. Så vitt jag
känner till ha Danmarks bönder inte under kriget haft och ha ej
heller nu några som helst tullar på smör, fläsk och animaliska produkter.
En kommission har varit tillsatt i Danmark, som bestått
av 22 medlemmar. Denna danska kommission har delat upp sig på
två linjer: 15 medlemmar föreslå en begränsning av lyximporten och
vissa andra reglerande åtgärder, under det 7 av dess medlemmar
uttalat sig för höjda tullar, sålunda för en tullreglering. Regeringen
har nu i januari månad — det är det sista jag vet — utsänt en kommuniké,
vari den klargör sin ställning till saken. Den riktar sig
därvid speciellt till Danmarks bönder och förklarar sig inte vilja
vara med om några tullförhöjningar. Regeringen säger enligt den
sammanfattning, som ingår i »kommersiella meddelanden» ungefär
detta, att den inte kan acceptera förslaget om en höjning av tullsatserna,
då ett prisfall på världsmarknaden alltjämt fortgår, och
regeringen anser, att de danska jordbrukarna nu måste sträva efter
att på ett naturligt sätt tillgodogöra sig den sänkning i världspriset,
som ägt rum. Det är precis samma recept, bevillningsutskottet har
givit. Man vill inte vara med om att genom en tullförhöjning låsa
fast prisnivån och fördröja en sänkning av densamma. Man anser,
att man bör komma in i det normala läge med hänsyn till konkurrensen
med andra länder, som vi förut haft.
Jag och mina socialdemokratiska kamrater ha inte väckt någon
motion om nedsättning av de tullar, som vi i dessa fall förut ägt.
Yi ha ansett, att vilken uppfattning man än må ha om själva tullspörsmålet,
diskussionen därom bör anstå tills utredningen är färdig
i den kommitté, som nu håller på med densamma. Men vi protestera
på det bestämdaste mot, att såväl vad gäller spannmålstullarna
som de nu här ifrågavarande tullarna en förhöjning av hittills ut
-
An-g. förhöjda
tull-satser för
vissa jordbruksprodukter
m. m.
(Forts.)
>r 29 120
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. förhöjda gående tullsatser sker. Vi hålla på status quo såväl vad gäller
''''visso8jordförut behandlade tullar, som de tullar det här är fråga om.
bmkspro- Jag ber, herr talman, att för min del få yrka bifall till utskot
dukier
m. m. tets hemställan.
(Forts.)
Herr Johansson i Brånalt: Herr andre vice talman, mina
herrar! Det säkerligen mest bärande skälet för oss, som uppträtt
och röstat för de ifrågavarande tullsatserna är detta, att vi med
införandet av dessa tullar vilja bidraga till att göra vårt land självförsörjande
i hela dess vidd, såvitt möjligt är — och den möjligheten
förefinnes, det är åtminstone min övertygelse. Syftet med dessa tullar
är att bereda producenterna av den ena eller andra varan möjligheter
att få ersättning för det arbete de nedlägga vid sin produktion
— detta syfte, vare sig det gällt att bestämma priset å sockerbetor
eller att sätta tullsatser på importerad spannmål eller importerat
mjöl. Det måste också vara samma synpunkt, som skall ligga till
grund, då det här gäller tullsatserna på de nu ifrågavarande animaliska
födoämnena.
Vi böra observera, att de, som ha till uppgift att producera dessa
animaliska födoämnen, äro att räkna till småbrukarna, och dessas
existens är beroende av denna produktion. De kunna också producera
dessa animaliska födoämnen billigare än de större jordbrukarna
förmå, under det de större jordbrukarna i sin ordning kunna
producera brödsäd billigare än småbrukarna till följd av, att de i
större utsträckning kunna begagna sig av de maskinella hjälpmedel,
som i dessa fall förefinnas, medan nu tullsatserna på brödsäd — de
uttalanden, som därvid gjorts, vill jag gärna understryka — komma
de större och medelstora jordbrukarna till godo, komma tullarna på
animaliska födoämnen, eller rättare den fördyring, som enligt vad
erkänt är genom tullarna kommer till stånd, småbrukarna till godo.
Jag frågar er, mina herrar, som här talat som representanter för
arbetarklassen: vilka hava större rätt att räkna sig till de verkliga
kroppsarbetarna än dessa småbrukare? De få arbeta under sådana
förhållanden, de få nedlägga ett sådant arbete, att industriarbetarna
i vår tid säkerligen inte vilja underkasta sig något liknande. Nu
vilja ni, mina herrar, eller en del av er, söka strypa till denna småbrukarklass.
Ni ''borde dock tänka på, hur många det är, som böra
räknas till dessa småbrukare; hit hör kanske ett lika stort antal som
antalet industriarbetare, vilka i allt fall måste taga till penningbörsen
för att tillhandla sig födoämnen av småbrukarna. Jag skulle vilja
vädja till herr Fabian Månsson, om han vore inne här, att komma
fram med ett recept för oss småbrukare, enligt vilket vi skulle kunna
föra en något så när värdig tillvaro. Jag tror säkerligen, att om
herr Fabian Månssons uttalanden bleve förverkligade, de svenska
småbrukarna skulle komma att leva under samma förhållanden som
under Jösse Erikssons tid. Jag kan åtminstone för min del inte se
någon annan möjlighet. Jag är själv småbrukare, och jag trotsar
varje annan arbetare, som påstår sig gjort mera kroppsarbete än jag
verkställt till 45 års ålder, och jag fick inte begagna mig av 8-tim
-
Lördagen den 16 april, e. m.
121 Nr 29.
marsdagen utan måste många gånger nedlägga mitt arbete i mitt anletes
svett under 16 timmar om dygnet, både jag och min hustru. Jag
skulle till herr Fabian Månsson, som synes missunna oss småbrukare
den hjälp vi kunna få, och till herr Lövgren i Nyborg vilja göra det
erbjudandet, att de skola få övertaga mitt hemman, ett hemman,
som nu består av 17 tunnland odlad jord, men som, när jag övertog
det, endast hade 4 å 5 tunnland — resten ha vi uppodlat. De skola
få övertaga hemmanet utan ett enda öres arrende, och inte bara hemmanet
utan alla redskap och kreatur, som höra dit. Å andra sidan
skulle de emellertid fullgöra de onera och utskylder, som utgå av
hemmanet. De skulle få taga det under tre eller fem års tid, men de
skulle lämna garanti för att vid arrendetidens slut överlämna hemmanet
och allt övrigt i samma skick som de mottogo det; kunde de
inte göra det, skulle de giva en motsvarande ersättning. Jag vill
också ha en garanti för, att de födde sig och sin familj, på hemmanet;
de finge inte mottaga något understöd vare sig från något håll,
intet understöd från de sammanslutningar de tillhöra eller från utlandet.
Jag gör Öppet detta erbjudande till vilken av dessa två
herrar, som vilja mottaga det. De skulle då verkligen under dessa
år få se, vilket arbete småbrukarna måste nedlägga för att vinna sin
existens.
Det smärtar mig att höra de uttalanden, som gjorts mot oss alla.
småbrukare och andra, som vilja ha ett skydd för jordbruket, i syfte
att detta skall kunna fylla sin stora uppgift i vårt land. Det smärtar
mig detta, när så kort tid förflutit från den kristid vi genomgått,
den kristid, då såväl herr Fabian Månsson som ni andra och t. o. m.
grosshandlar Röing gärna skulle sett, att jordbrukarna bättre fyllt
sin uppgift än de då kunde göra. Hade jordbruket jämnställts med
andra näringar i fråga om beredande av lika utkomstmöjligheter för
dess utövare, är jag övertygad om, att vi icke behövt underkasta oss
den knappa ransonering, vi voro nödsakade till. Då var det inte
så noga med jordbrukarna, och det är inte så noga nu heller. Nu
är kristiden glömd, men vi kunna ännu en gång, mina herrar, kanske
fortare än vi ana, komma in i samma kritiska situation, som vi lyckligtvis
nu genomlevat. Då komma också de herrar, som nu uttalat
de orden, att jordbruket skall sköta sig självt — åtminstone uttalade
sig de herrar jag nyss nämnde, herr Fabian Månsson, herr Lövgren
och herr Röing, på det sättet, och det är nog flera, som dela deras
synpunkter — att tänka annorlunda än de nu tala.
_ Herr Månsson nämnde småbrukarnas antal. Enligt den senaste
statistiken finnes det 389,564 brukningsdelar upp till 30 hektar.
Alla dessa småbrukare få sin inkomst huvudsakligen genom försäljning
av animaliska födoämnen. Om vi då genom vårt görande och
låtande knappa in på den inkomst, som träget arbete kan ge dem.
gorå vi en gärning, som varenda svensk kommer att ångra. Vilja vi,
att Sveriges jordbruk skall ha en framtid, böra vi bereda möjlighet
för detsamma att fylla sina uppgifter. Och vad det behöver är minst
ett sådant skydd, som reservanterna inom utskottet föreslagit. Det
är visseligen icke på långt när tillfyllestgörande enligt mitt förme
-
Ang. förhöjda
tullsatser för
vissa jordbruksprodukter
in. m.
(Forts.)
Nr 29. 122
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. förhöjda nande, men för att citera herr Olssons i Kullenbergstorp uttalande,
tullsatser för det gällde spannmålstullarna, är det bättre att taga en mager för''ZuksZa-
Ilning än en fet process. Av dessa skäl ber jag, herr vice talman,
dukter m. m. att i förevarande punkt få yrka bifall till den reservation, som här
(Forts.) är avgiven av herr Wohlin m. fl.
Herr E. A. N i 1 s o n i Örebro: Yi hörde i fjol från alla partiel
i vårt land en samfälld klagan över, att dyrtiden var tryckande.
En lika samfälld strävan förspordes stundom att vi måtte komma
ur denna dyrtid, att vi måste komma till en lägre prisnivå. Så
småningom började priserna dala, och detta kanske snabbare än
man beräknat, men så fort de började sjunka, förnam man från flera
håll en bestämd strävan att söka hindra denna nedåtgående rörelse.
Och jag nödgas bekänna, att jag icke kan betrakta de väckta motionerna
om förhöjda tullar på den ena artikeln efter den^ andra annat
än såsom en bestämd strävan att förhindra den nedåtgående prisrörelsen.
Den punkt, som nu är föredragen, avser ju egentligen tullen
å rökt fläsk. Debatten har emellertid rört sig om alla de olika animaliska
födoämnena. Jag vill då fästa uppmärksamheten därvid,
att om man endast håller sig till januari och februari i år, kan man
av de tabeller, som äro bifogade utskottets utlåtande, finna, hurusom
exportöverskottet av fläsk under dessa två månader utgjort
1,677,113 kg. Samma överskott av kött har uppgått till 1,971,118
kg. Näst föregående talare framställde emellertid saken så, att produktionen
av animaliska födoämnen var småbrukarnas främsta produktion
och att man genom att icke votera högre tullsatser förhindrade
dem att få det högre pris på varan, som de vore i behov av.
Men då vi exportera så ofantligt mycket mer än som importeras —
desto bättre, anser jag — av dessa animaliska födoämnen, föreställer
jag mig, att, eftersom ingen framställt yrkande om att man
skulle ge exportpremier på exporterat fläsk, småbrukarna måste åtnöja
sig med det pris på fläsk, som betalas i de länder, dit export
sker. Vid sådant förhållande är det icke möjligt för mig att förstå,
hurusom förhöjda tullsatser skola kunna hjälpa de småbrukare, som
producera fläsk och kött för export till utlandet.
Höga pris på varor äro precis detsamma som dyrtid. Vilja vi
komma ur dyrtiden, måste priserna gå ned. Och det. gäller icke
blott det ena eller andra varuslaget, utan det måste ^bli en genomgående
sänkning av hela prisnivån. Hur uppkom månne dyrtiden?
Flera orsaker samverkade. Köpkraften var större än produktionsförmågan,
torde en nationalekonom svara, och svaret är nog riktigt
men icke uttömmande. De restriktioner, som infördes beträffande
handeln och samfärdseln och vilka under kriget voro. nödvändiga,
verkade alla i en riktning, och det var i riktning att hindra de ekonomiska
lagarna att på ett naturligt sätt verka. Det gjorde, att restriktionerna
skruvade upp priserna, även om icke köpkraften ökades
i samma mån. I och med det att banden lossades i alla världens
hörn, började den nedåtgående prisrörelse, om vilken jag talat, och
Lördagen den 16 april, e. m.
123 Nr 29.
jag tror icke, att det är lyckligt att söka genom några som helst
konstlade medel förhindra denna rörelse att göra sig gällande. Vad
är det landets näringsliv lider av? Det lider av mycket men framför
allt av för höga produktionskostnader. Den främsta faktorn
inom produktionen är arbetskostnaderna. Men skall man kunna få
lägre arbetskostnad, måste bland annat även de förnödenheter, som
arbetarna behöva, sjunka i pris till en nivå, som betingas av det
allmänna ekonomiska världsläget.
En ärad talare på Stockholmsbänken, som yttrade sig särskilt
beträffande den nu föredragna punkten, sökte göra gällande, att det
här var fråga om ett specifikt jordbruksintresse. Jag skulle med
anledning därav vilja fråga den ärade talaren, vem det är, som blir
ruinerad av att tullen på rökt fläsk behålles vid 18 öre. Tullen
på orökt fläsk är för närvarande 12 öre. Det är således ett överpris
för rökningen av 6 öre. Vad tar månne jordbruket för skada
av att denna prisskillnad på 6 öre mellan det icke rökta fläsket och
det rökta bibehålies, eller på vad sätt skall det komma att gagna
jordbruket att tullen på rökt fläsk höjes med ytterligare 6 öre? Det
är rökningen av fläsket, som under den nu föredragna punkten är
avsedd att skyddas, och den skyddas icke med G öre utan med 12
öre, och detta anse reservanterna och även herr Lindman vara alldeles
nödvändigt. Men då synes det mig, att om herrarna ställa sig
på den ståndpunkten, bör det visas, att slakteriaffärerna, vilka huvudsakligen
ombesörja rökningen, äro i behov av det ökade tullskyddet,
ty den höjning i priset, som själva rökningen betingar, sörja
sannerligen slakteriaffärerna för att köparna av varan få betala.
Jag kan icke förstå, att just det rökta fläsket skulle vara i behov
av det ökade tullskydd, som reservanterna föreslå, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr talmannen, som under detta anförande återtagit ledningen
av förhandlingarna, gav härpå ordet till
Herr P. S.Hedlundi Östersund, som anförde: Herr Lövgren i
Nyborg uträknade med ledning av de i reservationen angivna tullsatserna
de belopp, som under föregående år på grund av då skedd
import skulle tagits från konsumenterna, om den nu ifrågasatta
förhöjningen hade ägt gällande kraft. Men det är icke fråga om
den saken, utan det är fråga om en tillfällig förhöjning, som skall
inträda nu.
Sedan omnämnde herr Rökig, att han icke kunde förstå, att
behovet av tull på fläsk skulle göras gällande av en representant
från Norrland. Och han framhöll det gamla argumentet, att Norrlands
arbetare framför allt i skogarna äro särskilt beroende av det
amerikanska fläsket. Jag vill i det fallet upplysa om, att detta
givetvis beror därpå, att det fläsk, som förut transporterats dit upp
från mellersta och sydliga delarna av vårt land, härstammar från
grisar, som slaktats, innan de varit fullfärdiga och därför icke hun
-
A ng. förhöjda
tuUsatser för
vissa jordbruksprodukter
m. m
(Forts.)
Nr 29. 124
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. förhöjda bl i tillräckligt feta. Skogsarbetarna vilja ha fetare fläsk, och
iWrissajord- det hr ingen omöjlighet för oss att själva producera sådant.
bruksyro- Herr Eöing antydde, att jag såsom tillhörande en stad skulle
dukter m. m. falla under den klandrade kategorien av i städer boende. Ifall jag
(Forts.) yttrade mig otydligt, ber jag få upplysa om, att jag riktade mig
mot de personer, som deltagit i detta bevillningsutskottets beslut,
och särskilt de herrar grosshandlare, som deltagit i detsamma.
Herr Månsson talade om, att det var synnerligen dåligt beställt
med svinskötseln i Norrland, och det skall jag kunna ge honom
delvis rätt i. Det har varit så och är på sina ställen fortfarande på
det sättet. De siffror han anförde äro från åren 1906—11. Jag
vill då omnämna för honom, att sedan dess har ett energiskt arbete
pågått för att höja intresset för svinskötseln inom dessa delar av landet
och om icke kristiden kommit hindrande emellan och omöjliggjort
en önskvärd utveckling, hade vi numera haft att uppvisa helt
andra siffror än herr Månsson angav. De uppgifter, som lämnades,
avse det antal svin, som fanns vid den tidpunkt, då uppgifterna till
jordbruksstatistiken insamlades, och avse sålunda icke alls hela det
antal, som under året inom länet producerades. Detta vill jag bestämt
markera, och jag torde ha någon liten erfarenhet om, hur
jordbruksstatistiken insamlas och bearbetas.
Jag vill också bestämt säga ifrån, att det ingalunda är min
och mina medmotionärers önskan, att prisnivån fortfarande skall
hållas uppe eller låsas fast. Priserna på här ifrågavarande livsmedel
ha ju sjunkit så ofantligt, att den obetydliga förhöjning av
tullsatserna, som är föreslagen i reservationen, icke kan sägas låsa
fast prisnivån vid något högre läge. Yi ha endast velat ha en säkerhetsåtgärd
gentemot en ohejdad import, som kan uppstå och som
vi sett under de föregående åren hava ägt rum, beroende på en hel
del olika saker, valutaförhållanden och dylikt, som det icke är lämpligt
att nu närmare ingå på.
Detta är några synpunkter, som jag velat ytterligare framhålla
med anledning av de yttranden, som här hållits.
Vidare yttrade:
Herr Lindman: Det skulle taga för lång tid att gå in
på ett bemötande av alla föregående yttranden, och jag vill därför
icke besvära kammaren härmed utan skall blott nämna ett par
saker.
Herr Nilson i Örebro riktade till mig den frågan, varför man
skulle höja priset på rökt fläsk, då det blott kom dem tillgodo,
som rökte fläsket. Jag trodde för min del, att det var !så, att
man skulle höja tullen på rökt fläsk för att hindra danskarna
att skicka hit sådant. Då den ärade talaren är bankofullmäktig,
torde det icke vara obekant för honom, att den danska valutan
är ganska ogynnsam för Sverige och att det därför är lätt för
danskarna att skicka hit rökt fläsk. En sak, som för övrigt är
tydlig, är att proportionen mellan tullsatserna på rökt och orökt
Lördagen den 16 april, e. m.
125 Nr 29.
fläsk måste förefinnas. Skall man ändra på den ena, får man
naturligtvis ändra på den andra. För övrigt vill jag säga, att
mitt förra anförande icke bara rörde denna punkt utan även de
andra punkterna, där det talas om smör ock andra produkter.
Följaktligen förfalla de anmärkningar, som avse vad jag skulle
sagt om fläsket, alldenstund jag talade även om ''de andra varuslagen.
Sålunda då jag antydde, att en massa jordbrukare i mellersta
och norra Sverige och även i södra delarna av landet komma
att lida av de alltför låga tullsatserna, gällde det icke bara fläsk
utan även övriga jordbruksprodukter.
Herr Röing gjorde gällande, att han syftade till att skapa sådana
förhållanden, att arbetslönerna inom jordbruket skulle kunna
sänkas, varigenom man skulle få ned produktionskostnaderna. Jag
föreställer mig också, att det är nödvändigt att sänka lönerna
inom jordbruket, men jag tror icke, att vi kunna göra det
i den omfattning, som behövs, på grund av det förhållande,
vari dessa löner stå till industriarbetarnas. Men hur
skola vi göra sedan? Skola vi låta vetet ligga lagrat och äta
utländskt vete, köpa utländska kläder och skodon och använda
utländska maskiner inom jordbruket? Man skall ju taga en vara,
där man får den billigast, alldeles oberoende av produktionen i
Sverige. Nog får herr Röing ned arbetslönerna, det är jag säker
på, ty det blir så ont om arbete, att staten icke mäktar underhålla
eller skapa arbetstillfällen åt alla arbetslösa. Hur tänker herr
Röing, att vi nästa gång skola kunna göra upp en budget och få
skatter till att betala alla statsutgifter med? Det hjälper inte med
bara slå ifrån sig med händerna. Skola vi få ned prisnivån genom
att taga utländska varor i stället för svenska, så är det ett underligt
sätt att komma till rätta med svårigheterna på detta område.
När herr Röing utbrast, att tiderna förändras och vi med dem,
så kan det inte anpassas på herr Röing, ty han är alldeles oförändrad
i sin dogmatiska uppfattning om tullarna.
Herr Eriksson i Grängesberg: Då herr Johansson i Brånalt
gjorde sitt erbjudande till herr Lövgren och Fabian Månsson,
kopplade han i hop mig med dem i sitt resonemang, och jag ber därför
att få svara med ett par ord. Det lät mycket bra, då han gjorde
dem detta erbjudande att få övertaga gården på tre eller fem åi
mot det att de endast betalade skatt. Men jag gjorde, när jag hörde
det, den reflektionen, att herr Johansson i Brånalt måtte förtjänat
bra på sin gård, då han i tre eller fem år skall kunna leva bara på
pengar. Ty om han icke har några pengar, får han väl sälla sig
till den stora armén av arbetslösa och bli en av de 70,000, som intet
arbete ha, eller också får han sluta sig till dem, som arbeta två
eller tre dagar i veckan. Jag antar nämligen, att herr Johansson
behöver mat för sig och sin familj liksom vi övriga.
Så kom herr Johansson in på det gamla temat om kristidens
svårigheter. Jag har alltid erkänt det, att vi hade mycket att
tacka Sveriges jordbrukare för under den tiden. Men när det alltid
Ang. förhöjda
tullsatser för
vissa jordbruksprodukter
m. m.
(Forts.)
Nr 29. 126
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. förhöjda framhålles som en stor uppoffring vad som då gjordes från deras
luUsatser för g^Jg,, kan jag icke vara med. Vem svalt under den tiden? Det var
T/uJwo- icke jordbrukarna, utan det var tvärtom den övriga delen av befolkdukter
m. m. ningen. Vilka hade de magra barnen med ihåliga kinder? Jo, det
(Forts.) var arbetarna och deras vederlikar. Vilka fingo äta rotmos och ibland
ingenting annat under flera dagar? Det var storstädernas barn. Bönderna
hade det bättre ställt i det avseendet än någon annan grupp
inom samhället. De kunde icke heller klaga på betalningen för de
varor, som såldes, utan den var ordentligt tilltagen. Jag tycker därför,
att vi kunde sluta med att tala om böndernas svårigheter under
kristiden. Vi ha haft svårigheter allesammans och vi erkänna på
konsumenthåll det värdefulla arbete, som utfördes av jordbrukarna,
men därför att det arbetet en gång gjorts, skola de icke premieras för
all framtid.
Nu säger herr Johansson i Brånalt, att han ovillkorligen vill ha
höjda tullsatser för att småbönderna skola få bättre betalt för sina
varor, men herr Hedlund i Östersund kan däremot icke förstå det
talet. Han anser, att det icke är att slå fast dyrtiden, att man tar
mera betalt för jordbrukets produkter. Men jag tycker, att herr Hedlund
borde förstå, att om det blir tullförhöjning, så låses därmed i
viss mån dyrtiden fast. I allt fall säger herr Hedlund, och detsamma
har man hört så ofta, att det här bara är fråga om en tillfällig
förhöjning, som snart skall upphöra. När har det hänt, att
en tull, som en gång blivit höjd, sedan sänkts? Jag ville bliva
skapt som en fågel ifall de, som nu ivra för förhöjd tull, nästa år
komma tillbaka och säga: tack för att Ni hjälpte oss i fjol, nu behöva
vi icke tullen vidare. Vi komma aldrig att få uppleva, att en protektionist
erkänner, att en tull är obehövlig. Få vi nu höjda tullar, komma
de att stå, till dess frihandelns ställning blir så stark, att de
sopas bort. Men herr Hedlund och herr Johansson i Brånalt komma
aldrig att förstå, att tullarna äro onödiga.
Herr Magnussoni Tumhult: Enligt min mening bör man se
på dessa tullfrågor med lugn besinning och med den nuvarande situationen
såsom bakgrund. Nå hurudan är då situationen? Jo — den
nuvarande situationen karakteriseras därav, att produktionskostnaderna
äro alltför höga, så att det icke lönar sig att driva någon verksamhet
här i landet, de flesta varor kunna köpas betydligt billigare från
utlandet, än tillverkningskostnaden här hemma uppgår till. Följden
har också blivit, att en mycket stor import under det senaste halvåret
ägt rum, och därjämte har en ofantligt stor arbetslöshet inträffat.
Det är föga glädje med att på allra senaste tiden importen börjat
i någon mån minskas, emedan det till väsentlig del torde bero
därpå, att betalningsmedlen börjat sina. Den ekonomiska grundval,
på vilken hela näringslivet vilar, hotar att gå i kras, och ingen, som
tänker på denna fara, kan undgå att känna allvarliga bekymmer
för den tid, som stundar. Att vårt land blir utarmat, ifall den ohejdade
importen samt arbetslösheten får fortgå under en längre tid, bör
stå klart för litet var, och botemedlet mot denna fara kan, såvitt
Lördagen den 16 april, e. in.
127
> r 29.
jag förstår, icke vara någonting annat än att antingen sänka produktionskostnaderna
eller också genom tullar värna om det svenska arbetet.
Då produktionskostnaderna särskilt inom jordbruket till så väsentlig
grad bestå i arbetslöner, är ett nedbringande av dessa kostnader
lika med en högst avsevärd sänkning av arbetslönerna. För min
del tror jag icke, att det är tillrådligt för oss att slå in endast på en
av dessa vägar, ty om vi sänkte produktionskostnaderna, så att vi
kunde konkurrera med utlandet, måste arbetslönerna bli synnerligen
låga, detta så mycket mera som Danmark, vilket säljer fläsk och smör
till oss, har en valutakurs, liggande ungefär 30 % under den normala.
Ej heller är det enligt mitt förmenande lämpligt att sätta tullarna
så högt, att de nuvarande produktionskostnaderna bliva fullt täckta,
ty det skulle vara att fastlåsa dyrtiden, vilket ingen av oss önskar.
Nej, en medelväg är nog den enda framkomliga, och en sådan väg
hava också de s. k. tullvännerna inom bevillningsutskottet valt.
I det föreliggande betänkandet föreslå reservanterna en så måttlig
tull på fläsk, smör och ost, att den icke på långt när täcker kursskillnaden
mellan svenskt och danskt mynt; och härtill kommer, att
vi icke begära, att denna tullförhöjning skall utgå för längre tid än
till utgången av maj månad nästa år. Man förstår lätt att dessa
varor vid försäljning icke komma att inbringa produktionskostnaderna,
även om dessa tullar införas. Det kan således icke med skäl sägas,
att vi icke vilja, att även jordbrukarna skola bidraga till den
önskade prissänkningen och såmedelst bära sin andel av den börda,
som kristiden pålägger oss alla, men icke desto mindre talas om de
orimliga krav jordbrukarna nu ha framställt. Men detta vill jag säga,
att om herrarnas mening skulle segra, kommer det att gå hårt utöver
jordbruksarbetarna, och ingen bör förvåna sig över, att dessa
finna det upprörande, att jordbruket skall pressas så hårt, att det
icke kan betala ens tillnärmelsevis så höga arbetslöner som dem, vilka
äro ägnade åt dem, som äro sysselsatta med s. k. nödhjälpsarbete.
Men icke endast de, vilka arbeta hos andra, äro beroende av dessa
tullar. Det äro många av våra småbönder och torpare, vilka visserligen
själva kunna bruka sin torva, men som aldrig få in kontanta
penningar annat än genom försäljning av ost och smör. Fastän dessa
i allmänhet idoga människoi hålla sig tysta och stilla, böra vi dock
vid vår lagstiftning icke förglömma dem. Visserligen förstår jag
väl, att denna förhöjning av fläsktullen har föga utsikt att gå igenom,
sedan icke allenast socialdemokrater, utan även liberaler uttalat sig
mot densamma, men säkert är, att ingen av de tullförhöjningar vi
i dag diskuterat gagnar så många producenter som just denna fläsktull
och därtill producenter i de mest blygsamma ekonomiska förhållanden.
Men att jordbruket icke alldeles lamslås är emellertid av stort
intresse även för konsumenterna. Att jordbruket skall kunna drivas
med vinst detta år finnes väl ingen, som tror, men förlusten får ej
bliva allt för stor, ty då kan hända, att ingen producerar mycket mera
än för sitt eget behov, och om så importen framledes skulle stoppas
— ingen kan garantera, att så icke kommer att inträffa, ty läget
Ang. förhöjda
tullsatser för
vissa jordbruksprodukter
m. m .
(Forts.)
Nr 29. 128
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. förhöjda ute i världen är allt för oroligt — då kunde det bliva livsmedelsbrist,
t7vi88a**o/dr 0C^ va
dukter m. m. I dessa mina ord ligger alls icke något hot om, att jordbrukarna
(Ports.) skulle driva någon obstruktion i sin näring, ifall deras krav tillbakavisas,
men det är väl icke mer än mänskligt, ifall de skulle tappa
modet och arbetslusten, om det står klart för dem, att ju intensivare
de driva sitt jordbruk, desto större blir förlusten.
Jag tror således, att omsorgen såväl om vår folkförsörjning som
om vårt jordbruk bjuder, att vi antaga den vid betänkandet fogade
reservationen, till vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.
Herr Bengtsson i Korup: Herr talman! Det är en gammal
känd sats, att därest man vill med siffror bevisa något, kan man
lätt bevisa för mycket, och enligt min mening har herr Fabian Månsson
med sina siffror bevisat mycket mer, än han kan stå för.
Han började i norr och fortsatte långt ner till söder och kom
till det resultat, att den omständigheten att det i Kristianstads
län, vilket jag tillhör, finnes så många svin, som gödas och säljas,
innebär, att de övriga landskapens industriarbetare och övriga konsumenter
understödja lantbrukarna i Kristianstads län. Jag måste
rätta till denna uppgift. Det förhåller sig nämligen så, att i Kristianstads
län finnas icke mindre än fyra eller fem andelsslakterier,
dit lantbrukarna leverera sina svin. Dessa andelsslakterier äro
lagda helt och hållet på export, och om tullen sättes till 50 öre eller
1 kr. per kg., spelar det icke ett öres roll för dessa leverantörer till
exportslakterierna. Kär man då kommer med en sådan uppgift,
som herr Fabian Månsson här lämnade, och talar om, hur miljonerna
gå till Kristianstads län från övriga delar av landet, därför att det
finnes en större svinstock i detta län än i de övriga., så tror jag mig
med detta ha påvisat, hur galet herr Fabian Månsson räknar. Den
export, som bedrives på England, är naturligtvis helt och hållet
utslagsgivande för, huruvida dessa andelsslakterier eller andelsmedlemmarna,
som tillhöra andelsslakterierna, kunna existera eller
icke. Skulle priserna gå ned på England, så att det icke lönar
sig att exportera, blir det överproduktion här hemma och då måste
man antingen nedlägga denna produktion eller i varje fall, i den
män man anser det behövligt, inskränka densamma.
Men det var icke bara på detta område, herr Fabian Månsson
lämnade felaktiga siffror och uppgifter. Det gällde även den föregående
debatten, då han räknade med att varje storbonde tjänar
12 kr. 50 öre på mjöltullen med anledning av det nyss fattade beslutet.
Då herr Fabian Månsson gjorde detta påstående, kalkylerade
han fel. Han erkände nämligen för mig, att han misstog sig
på riksdagens beslut, i det han trodde, att det var det motsatta
yrkandet, som gick igenom. Men när man icke följer med mer än
så, då är det icke underligt, om kalkylerna och siffrorna bli missvisande.
Lördagen den 16 april, e. m.
129 Nr 29.
Jag anser, att dessa rättelser böra tagas till riksdagens protokoll,
så att det icke får bli någon missuppfattning härutinnan.
Herr Johansson i Brånält: Herr talman! Endast eu
replik till herr Eriksson i Grängesberg. Herr Eriksson sade, att
det igenerösa erbjudandet jag gjorde angående överlämnandet av mitt
lilla hemman skulle bevisa, att jag hade tjänat så mycket pengar
på detsamma, att jag nu kunde leva av dessa pengar eller gå som
dagdrivare. Nej, herr Eriksson, ingetdera är fallet. Jag har inte
tjänat så mycket pengar, att jag kan existera på dem vare sig under
tre eller fem år, och ej heller kommer någon av min familj att öka
dagdrivarnes skara, ty både jag och min familj ha lärt oss, att
arbeta och »rätta munnen efter matsäcken» och vi fordra inte mer
för vårt arbete än sådana dagslöner, som kunna betalas. Kanske,
om detta erbjudande antages, som jag gjorde, mina pojkar och jag,
om jag inte har några allmänna uppdrag, kunde taga plats som
dräng eller ryktare hos min »arrendator». Med de anspråk, vi såsom
småbrukare äro vana vid, säger jag, ha vi möjligheter att vinna
försörjning genom det arbete vi personligen komma att nedlägga,
i händelse anbudet antages av de herrar, till vilka jag framställde
det. Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Broan der: Herr talman! Man har vid upprepade
tillfällen ansett sig kunna slå ihjäl reservanternas yrkanden om tull
å de animaliska produkter, det här är fråga om genom att med statistikens
hjälp framhålla, att särskilt fläsk under de senaste månaderna
varit en avsevärd exportartikel. Emellertid förhåller det
sig ju så, att exporten av fläsk försiggår, kan jag säga, i huvudsak
endast från Skåne eller möjligen från något annat landskap, där
exportslakterier finnas, under det att svinuppfödarna i hela det övriga
landet äro beroende av avsättningen å hemmamarknaden. Det
spelar sålunda ingen roll, om export äger rum ifrån_ Skåne och möjligtvis
något annat län; detta hjälper inte upp svinpriserna i den
övriga delen av landet.
Här bär i utskottsbetänkandet och även under debatten som
huvudskäl mot reservationerna gång på gång upprepats, att prisnivån
måste ned. Det är nationalekonomerna, finansrådet och ekonomiska
rådet, som särskilt predika detta. Jag åhörde med stor
uppmärksamhet vid lantbruksveckans öppnande ett föredrag av en
av dessa nationalekonomer, professor Sommarin. Han utlade mycket
populärt och intressant sina teorier -— han talte om, att prisnivån
måste ned, krediten åtstramas o. s. v., men till sist sade han:
detta är teorien, men hur teorien skall tillämpas, det får praktikens
folk taga hand om. Han var tydligtvis en ärlig man och lät förstå,
att den medicin, som nationalekonomerna erbjuda vårt sjuka samhälle,
är en farlig medicin, och han frånsade sig ansvaret, om den
intogs i sådana proportioner, att hela samhällsmaskineriet stoppade.
Det är klart, att prisnivån bör sänkas, det behöver man inte vara
nationalekonom för att begripa, och detta mål böra vi naturligtvis
Andra kammarens protokoll 1921. Nr 29. 9
Ang. förhöjda
tulfaatser för
vissa jordfall
ksprodukt
er in. in.
(Forte.)
Nr 29. 130
Lördagen den 16 april, e. in.
Ang. förhöjda hava i tankarna. Men man får inte stirra sig så blind på detsamma,
tullsatser för a^. m,an härigenom mister all besinning. Det är så tydligt fram*6rTkspro-
hållet från alla håll, att jag inte behöver upprepa det, att det är en
dukter m. m. nödvändighet för att produktionen skall kunna hållas igång, att ett
Forts.) rimligt och måttligt skydd beredes olika produkter.
Jag ber på grund härav, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.
Herr E. A. Nilson i Örebro: Jag skall endast, herr talman,
göra den erinran mot den föregående ärade talarens resonemang,
att om tullgränsen dragés mellan de landskap, där exportslakterier
finnas, och den övriga delen av Sverige, resonemanget kunde ha
grund för sig, men att nu, när tullgränsen sammanfaller med Sveriges
gräns utåt, detsamma har ingen som helst bärighet. Den minsta
eftertanke säger, att är det överflöd i de fläskexporterande landskapen,
så flyttas en del därav över till de landskap, där behov av
varan förefinnes.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på avslag därå samt bifall i stället till vad herr Wohlin m. fl.
i avgiven reservation vid punkten föreslagit; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då votering
emellertid begärdes, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en så
lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i punkten 4) av utskottets förevarande betänkande nr 23
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit vad herr Wohlin m. fl. i avgiven reservation vid denna
punkt föreslagit.
Voteringen utvisade 99 ja mot 83 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.
Punkterna 5)—8).
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 9) föredrogs nu; och yttrade därvid:
Herr J önsson i Eridhill: Herr talman! Jag skall inte mera
ingående motivera min ståndpunkt beträffande denna eller andra
punlkter av betänkandet. Det har under den debatt, som förts här
i dag, särskilt lämnats oss den anvisningen, att man bör söka ned
-
Lördagen (len 16 april, e. in
131 » 29.
bringa produktionskostnaderna. .Tåg tror emellertid, att om man på
detta område alltför mycket vill söka bringa ned dessa kostnader,
detta kan medföra, att vårt jordbruk föres tillbaka till en extensiv
drift. Jag haller före, att i tider sömn. dessa, då det råder stor arbetslöshet,
är det av synnerligen stor vikt att upprätthålla vår jordbruksproduktion
så mycket som möjligt.
är övertygad orna,, att om denna jordbruksproduktion kan
hallas uppe vid intensiv drift, detta i sin tur kan medföra, att många
av dessa arbetslösa, som komma från fabrikerna, kunna vinna
anställning vid jordbruket och återbördas till det jordbruk, som de
tidigare lämnat. Jag är livligt förvissad om, att mer än en, som nu
lar arbete vid jordbruket, skall kunna få möjlighet att stanna kvar
vid detsamma. . Jag har under fjolåret övertagit en arbetare, som
lämnade industrien och återgick till jordbruket, och jag tror, att både
han och jag ha anledning att vara nöjda, Men för att detta skall
kunna ske, för att de arbetslösa i någon större utsträckning skola
kunna återföras till jordbruksnäringen, fordras det ovillkorligen,
att jordbrukets produktion hålles uppe. Det är detta, som för mig
vid mitt standpunktstagande till donna och de Övriga reservationer,
som här behandlats, varit avgörande. Man behöver icke intaga en
bestämd ståndpunkt i tullfrågan i allmänhet, men jag anser, att de
tider, som vi nu genomleva, äro av den beskaffenhet, att man ovillkorligen
måste vidtaga åtgärder mot de nu rådande svårigheterna.
Om vi da tänka på, hur det är ställt just med det spörsmål, vi
nu äro inne på, tror jag, att vi inte ha möjlighet att göra gällande,
att man här skulle kunna ytterligare nedbringa produktionspriset å
mjölk, smör och ost. Jag skall inte trötta med att mera ingående
erinra om bevisföringen i detta fall, men jag vill säga till dem, som
tala om de orimliga priser, som jordbrukarna vilja ha för sina produkter,
att om man jämför de priser, som smörproducenter och mejerier
hålla, med de priser, som betalas för drycker, exempelvis pilsnerdricka
och andra dylika drycker, så skall man finna, att dessa
senare i förhållande till sin tillverkningskostnad betinga långt högre
pris. Ingen skall kunna påstå, att priset på mjölk för närvarande
är på något sätt oskäligt, utan tvärtom är förhållandet det alldeles
motsatta. Om de herrar, som icke äro inne i förhållandena, ville
taga reda på, hur mycket en ko behöver i foder för att lämna ett
visst kvantum mjölk, så skulle herrarna snart finna, att kon icke
betalar det foder hon får, långt mindre den arbetskraft, som fordras
för att uppehålla mjölkproduktionen.
Nu är det klart, att de rådande valutaförhållandena inverka på
hithörande områden. Det är uppenbart, såsom också tidigare påvisats
av flera talare, att vore det så, att Danmarks valuta stode i nivå
med vår egen, så skulle vi fullständigt kunna undvika en tull, men i
detta fall så väl som i många andra förhåller det sig ju så, att så
snart det annorstädes icke finnes någon möjlighet att avsätta en vara,
så exporteras den till vårt land. Det gäller icke blott smöret utan
även andra produkter, som utlandet översvämmar oss med och varigenom
priserna bringas ned till en orimligt låg nivå. Det kan icke
Ang. förhöjda
tuUsatser för
vissa jordbruksprodukter
m . in.
(Forts.)
Nr 29. 132
Lördagen den IG april, e. in.
Ang. förhöjda me(j shäl göras gällande, att endast jordbrukarna skola drabbas av
tullsatser för fje ]°ga prjsen på produkterna.
Vbruks pr o- Het är sant, att vi böra bringa nied prisnivån, och jag vill icke
dukter m. m. alls bestrida behovet härav, men jag vill för min del säga, att när
(Forts.) man talar om att sätta ned prisnivån, så får man också komma, ihåg,
att många av jordbrukets produkter kommit ned i en nivå, så lag i
förhållande till andra varupriser i allmänhet, att man verkligen icke
kan såga, att vi ha någon anledning att vara nöjda med rådande förhållanden.
Det finnes ofantligt många människor i detta land, och det är
ett faktum som man får räkna med. När man talar om nödvändigheten
att bringa ned dyrtidshjälp och dylikt får man i varje fall
lägga märke till, att det finnes många, som för närvarande uppehålla
animalisk produktion utan att ha något betalt för sitt arbete,
ja, utan att ens få sina produktionskostnader täckta med de priser,
som betalas för produkterna, och dem som tala om att en icke lönande
produktion får nedläggas bära vittne om fullständigt oförstånd om
jordbruksdriften.
Jag håller .således före, att ett bifall till reservationen i denna
del måhända skulle bidraga till att höja modet hos dessa människor,
som få uppehålla denna animaliska produktion. Jag är ganska viss
om, att de tillägg av några öre per liter mjölk, som ett bifall till reservationen
skulle komma att medföra, icke skulle komma att drabba
de mjölkkonsumenter, som få sitt behov fyllt genom inköp i städerna,
men däremot skulle det kunna bidraga till att priset på smör höjdes
och likaså att mjölkpriset åtminstone bibehölles vid nuvarande höjd.
Jag tror icke det finnes någon särskild anledning att ytterligare
motivera, vad jag här framhållit, utan ber jag med dessa korta
ord att få yrka bifall till reservationen vid denna punkt.
Herr Röing: Jag hoppas kammaren håller mig räkning för,
att jag begränsar mitt anförande till några få ord.
Det torde vara kammarens ledamöter bekant, att herr Jönsson i
Fridhill såväl rörande rubriken smör som rörande rubriken fläsk
väckt motioner som gå ut på en väsentlig förhöjning av de nu gällande
tullsatserna. Hans ursprungliga motion angående smörtullen gick
ut på att denna skulle höjas med omkring 600 %. Nåväl »mycket
prutades ej, men hälften prutades genast», och nu yrkar han bifall
till ett förslag att höja smörtullen med 300 %. Det är få industriel-,
som sträckt sina krav så långt, som herr Jönsson i Fridhill nu gör
med smöret. , , , „ ... .
Det skulle endast bli ett upprepande av de skal, som framförts
under debatten om fläsktullen, om man nu skulle ingå på en diskussion
om smörtullen, en tull, såsom herr Jönsson i Fridhill papekade,
som egentligen är avsedd åt hindra importen av smör från Danmark,
vilket land som bekant under kristiden i vårt nödläge hjälpte oss
med detta viktiga livsmedel.
Smör är som bekant en typisk exportartikel, som etter vad
Ni, mina herrar, finna av utskottets betänkande stigit i pris under
Lördagen den 16 april, e. in.
133 Jfr 29.
februari månad så, att prisstegringen under tiden 1 februari—1 mars An&- förbida
uppgått till 26 öre per kilogram eller från kronor 4,20 till kronor triaia
4,46 per kilogram. bruhspro
Härtill
kommer att ransoneringen av smör i England uppkört dukter m. m.
den 1 april enligt mig- från tillförlitligt håll lämnad uppgift, vilket (Forts.)
har haft till följd, att priset på smör där ytterligare stigit med icke
mindre än 50 öre per kilogram.
Under hänvisning till de skäl jag förut anfört under debatten
om fläsktullien, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till vad herr Wohlin m. fl. i avgiven
reservation vid punkten föreslagit; och förklarade herr talmannen
sig anse den förra propositionen hava flertalets mening för
sig. Som votering likväl begärdes av herr Jönsson i Fridhill, uppsattes,
justerades och anslogs en voteringsproposition av följande
lydelse:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i punkten 9) av utskottets förevarande betänkande nr 23,
röstar
Ja;
•
Den, det ej vill, röstar
Hej;
Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit vad herr Wohlin m. fl. i avgiven reservation vid
denna punkt föreslagit.
Omröstningen utföll med 80 ja, men 84 nej; och hade kammaren
alltså, med avslag å utskottets hemställan, bifallit vad herr Wohlin
m. fl. i avgiven reservation vid denna punkt föreslagit.
Härpå föredrogs punkten 10). Ordet begärdes därvid av
Herr Larsson i Jonsjö: Herr talman! Med stöd av det vänliga
mottagande, som min motion fått av reservanterna, vågar jag
taga kammarens tid i anspråk under ett par minuter.
Det har här under riksdagens lopp ofta varit på tal, att vi importerat
ganska mycket varor, som vi mången gång icke behövt och
som ofta — det vågar jag påstå •—• varit av ganska tvivelaktigt värde.
Om vi se igenom rubrikerna för in- och utförsel föregående år,
finna vi, att vi då importerade frukt för icke mindre än nära 40
miljoner kronor. Jag vill icke ha sagt, att vi icke behövde importera.
Vi kunna ju icke odla all frukt här i landet, men då vi skola importera
frukt, vill det synas, att vi icke böra importera mera, än vi kunna
avyttra inom landet. Jag vill fästa uppmärksamheten på, att vi
ur denna officiella statistik kunna konstatera, att vi under förlidet
Nr 29. 134
Lördagen den 16 april, e. m.
1XS°j0> är importerade t. ex. apelsiner för nära 7 miljoner kronor. Om vi nu
rusa jord- tänka. på, att man importerade denna vara i sådana mängder, att
brukspro- man Jeke kunde avsätta allt, utan att man, enligt vad jag hört av
duJcter m. m. trovärdiga personer, t. ex. i Göteborg vid ett enda tillfälle körde bort
(Forts.) oUO fat, som ruttnat, måste man ju saga, att detta är oförenligt med
god nationalhushållning. Med bananer lär det för övrigt förhålla
sig på samma sätt, så att bananer i så stor utsträckning importerats
att icke allt kunnat förtäras, utan att flera lass körts bort och förruttnat.
Detta är ju emellertid frukter, som vi icke odla bär, och jag
har därför icke i min motion berört dessa frukter.
Vi ha vidare också importerat torkad frukt för över 4 miljoner.
Det är ju också saker, som vi kanske icke behövt importera, men jag
har icke heller omnämnt detta i min motion. Ja.g har där endast
upptagit färsk importerad frukt, och detta därför att man även av
denna vara —■ färsk frukt — importerat så stora massor, att man
icke kunnat avsätta allt, utan stora mängder ruttnat ned. Jag har
därför velat på de manga små jordbrukarnas och egnahemsägarnas
i vårt land vägnar föra fram en motion, som skulle gå ut på att vi
finge automatiskt skydd på hösten för denna fruktodling, så att vi
kunde avsätta i första rummet svensk frukt, innan vi importerade och
konsumerade importerad.
Det är att märka, att denna import av utländsk frukt skett just
under höstmånaderna, september, oktober och november, alltså just
Under den tid, då vår egen fruktskörd går till. Jag ber att få fråga:
kan det vara klokt att handla på detta sätt, att man använder
importerad frukt och kastar ut penningarna till andra länder, men
ej ger de svenska fruktodlarna möjlighet att få sälja sin frukt? Delhänder
ofta, att köparna påpeka, att den importerade frukten, som
mognat under varmare och blidare klimat, ser vackrare, renare och
friskare ut. Det gör den också, och därför köpa kunderna den. Men
jag vagar påstå, att vad kvaliteten beträffar den svenska frukten
icke ger efter. Då direktör Abelin reste till Paris och utställde frukt
för fyra eller fem år sedan, fick denna frukt icke blott hedersomnämnande
utan även hederspris och guldmedalj. Detta visar tillräckligt
tydligt, att vi kunna odla frukt i vårt land, och jag vägar
påstå, att vi icke behöva importera så stora massor, då vi själva ha
så god frukt, som vi ha.
Nu skola vi på samma gång komma ihåg, att valutaförhållandena
under den senare tiden gjort mycket för att öka importen. De
senaste bägge åren har den mesta importen kommit ifrån Tyrolen,
och då man vet, huru valutaförhållandena där stå, finner man, att
importörerna kunna förtjäna mycket penningar på importerad frukt
just på grund av de låga valutakurserna.
Jag skall också påpeka ett annat förhållande, nämligen de höga
frakterna. Det kostar lika mycket att frakta frukt ifrån t. ex.
Båstad till Stockholm som att föra den till Stockholm båtledes ända
från Amerika. Under .sådana förhållanden kunna icke de svenska
fruktodlarna få avsättning för sin frukt, om de icke få en något förhöjd
tullsats under dessa månader. Jag har därför föreslagit, att
Lördagen den 16 april, e. in.
135 Sr 29.
fn sådan höjning automatiskt skulle börja dlen 15 augusti och upphöra
den 1 februari, då säsongen slutar. Med en sådan anordning
"tror jag vi gå alla rättmätiga krav till mötes och utan att i onödan
fördyra frukten för de svenska konsumenterna ordna det så, att de
svenska fruktodlarna kunna få avsätta sin frukt, innan den importerade
frukten tas i anspråk.
Nu har utskottet mycket välvilligt -— jag menar reservationsvis
— upptagit denna motion med den förändringen, att man föreslagit.
att denna tullsats icke skulle gälla för obegränsad tid framåt
utan endast för ett år i sänder. Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till min motion med den förändring, som reservanterna i
utskottet föreslå, nämligen att denna tullsats bestämmes att utgå
för ett år från den 15 augusti till den 1 februari.
Vidare yttrade:
Herr Röing: Herr talman! Behandlingen av denna motion
inom utskottet har varit synnerligen egendomlig, därför att de ärade
motionärerna framlagt ett förslag, som innebär, icke blott att tullen
å färska äpplen och färska päron skall förhöjas utan även att förhöjningen
icke skall vara av provisorisk natur. På grund härav
beslöts i avdelningen enhälligt, utan ett ords debatt, att vi på
samma grunder, som avdelningen förut avstyrkt liknande motioner,
som inneburit tullförhöjningar av bestående art, skulle avstyrka
denna motion, och invänta resultatet av tull- och traktatkommitténs
utredning. Sammaledes framställdes icke, då avdelningens förslag
behandlades i utskottet, något yrkande i överensstämmelse med reservanternas
hemställan. Det överraskade mig därför att finna en
reservation, icke en reservation vari yrkas bifall till motionärernas
hemställan, utan en reservation, som låg på ett helt annat plan, nämligen
att tullen å färska äpplen och färska päron under en viss kort
tid nästkommande höst och vinter skulle tredubblas. Hade et-t dylikt
yrkande inom utskottet framställts, hade utskottet naturligtvis i
motiveringen behandlat frågan även ur den synpunkten.
Nu framhöll den ärade motionären själv, hur utmärkt den svenska
frukten är och hurusom direktör Abelin på sin tid reste ned
till Frankrike och utställde svensk frukt och därför erhöll icke blott
hedersomnämnande utan också guldmedalj. Det borde sålunda, då
den svenska frukten är av sådan kvalitet, icke möta några större
svårigheter för de svenska fruktodlarna att konkurrera med de utländska,
då det ju är uppenbart, att åtminstone till ett stort antal
hamnar den avsevärda frakten från utlandet och de övriga kostnaderna
i hög grad fördyra den utländska frukten. Om det finnes platser,
dit frakterna äro sådana som den ärade motionären framhöll,
så att t. ex. frakten från Båstad till Stockholm skulle vara lika hög
som från Amerika till Stockholm -— jag vet icke om denna uppgift
är riktig, men jag förutsätter, att så är fallet — så borde det ligga
närmast till hands att gå en helt annan väg och försöka finna ep
utväg ur eventuella svårigheter genom att se till, att våra järnvägs*
Ang. förhöjda
tullsatser för
vissa jordbruksprodukter
ju. m.
(Forts.)
Nr 29. 136
Lördagen den 16 april, e. in.
Ang. förhöjda frakter bli nedsätta. Det är ju ingen hemlighet! att en utredning i
‘''vissa^ord? sådant syfte pågår och det finnes all anledning antaga, att vi inom
bmkspro- den närmaste tiden få avsevärt lägre järnvägsfrakter än dem, som
dukter m. m. nu utgå.
(Forts.) Några avsevärt ökade kostnader för fruktodlingen kan man
väl knappast tala om. Som regel gäller det — som den ärade motionären
framhöll — att det är egnahemsägare och småbrukare som
odla äpplen och päron. Men icke ha väl dessa till följd av kristiden
så avsevärt högre produktionskostnader i förhållande till de utländska
fruktodlarna, att denna odling är i behov av ett alldeles särskilt
tullskydd under några månader mellan den 15 augusti i år och den
1 februari 1922. Nog borde dessa fruktodlare kunna invänta utgången
av den utredning, som pågår inom tull- och traktatkommittén,
innan de kräva förhöjd tull för denna produkt. Man kan ur nationalekonomisk
synpunkt beklaga, att del årligen importeras för 7 miljoner
kronor apelsiner och för så och så stort belopp bananer etc.,
men, mina herrar, vi få väl icke undra över att svenska folket önskar
någon omväxling på sitt bord, vi böra ej förhindra att det
svenska folket kan få komma i åtnjutande av de produkter, som
alstras under sydligare klimat än här uppe hos oss.
Jag ber att med dessa få ord, herr talman, få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Endast ett par
ord med anledning av den föregående talarens anförande. Jag skulle
med några ord vilja beröra den import av tyroleräpplen, som för
närvarande äger rum och som i betydande mån hindrar eller omöjliggör
försäljning av svensk frukt. Det är ju så, att på grund av
valutan för närvarande inköp av frukt från det hållet ställer sig
synnerligen gynnsamt. Det blir med densamma så, att för en svensk
frukthandlare vinstmöjligheterna äro mångdubbelt större, om han
i stället för svensk vara köper frukt från Tyrolen, vilken han sedermera
givetvis ej säljer till det billigare pris, vartill den kan
säljas, utan som allmänheten vid sina inköp får betala lika högt som
vid köp av svensk vara. Det är alldeles uppenbart, att då denna
tyrolerfrukt kan köpas för ett pris, som är åtskilligt lägre än priset
på svenska äpplen, den svenska frukthandlaren föredrager att köpa
densamma, och följden blir, att den svenska frukten ställes åt sidan
och icke vinner avsättning.
Det brukar ju inom denna kammare ofta talas om hänsynstagande
till stugornas folk. Det är icke alldeles opåkallat att i detta
sammanhang tala om sådant hänsynstagande. Ty då det gäller
fruktodlingen inom vårt land är att märka, att dejina bedrives i alldeles
särskild grad, till övervägande grad vågar jag säga, just omkring
de mindre hemmen, småbrukarhemmen och egnahemmen, och
det är här fråga om att skydda en odling, som bedrives på dessa
ställen och som nu lider av den övermäktiga utländska konkurrensen.
Herr Rökig säger med utgångspunkt ifrån motionärens fram -
Lördagen den 16 april, e. m.
137 Nr 20.
hållande av den svenska fruktens goda beskaffenhet, att om den är
så bra, det ju icke bör möta några svårigheter att kunna sälja frukten,
och han menar väl då, att det också skulle gå att exportera densamma.
Ja, det är ett gott stycke arbete, innan man kan få några
exportmöjligheter för svensk frukt, särskilt som det här gäller att
samla ihop frukten från de små odlarna, under det att i utlandet
frukten produceras i stora odlingar, varigenom givetvis man får
större exportmöjligheter. Det är icke om sådana stora producenter
det här rör sig. Det är icke heller meningen att förmena det svenska
folket några njutnings- och näringsmedel, som herr Rökig sade. Det
var visserligen beklagligt, menade han, att man importerade bananer
och andra sydfrukter, men man borde unna det svenska folket dessa
produkter. Här är i stället fråga om ett nödigt stöd för och uppmuntran
av svensk odling vid de många små hemmen.
Jag vill tillägga, att det rör sig även om något annat och mera.
Det är ur flera synpunkter synnerligen önskvärt, att hemmen äro
omgivna av trädplanteringar, särskilt fruktträdsplanteringar, och det
är ju alldeles givet, att det målet alltmera vinnes, om det verkligen
ordnas så, att den kostnad, som är förenad med trädens planterande
kring hemmen, i någon mån kan kompenseras genom en någorlunda
god avsättning av den frukt, som i dessa små odlingar kan skördas.
Det gäller också här blott tull under viss tid av året, då den
svenska frukten kan föras i marknaden och till stor del täcka det
inhemska behovet. När den svenska frukten i regel ej finnes tillgänglig,
skall enligt förslaget tullförhöjningen ej verka. Det torde
sålunda icke finnas något hinder för att tillhandahålla utländsk frukt
i marknaden.
Jag håller således före, att det föreligger mycket goda skäl för
den tullförhöjning, som här är föreslagen, och jag ber därför att
få förena mig i yrkandet om bifall till den vid denna punkt av herr
Wohlin m. fl. angivna reservationen. Jag ber få tillägga, att jag
eventuellt kommer att begära votering i denna punkt.
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Då jag är eu
av reservanterna i förevarande punkt, ber jag att blott få tillkännagiva,
att anledningen till, att jag ställt mig som reservant är den,
att jag tror, att under den tidsperiod, som motionären har föreslagit
föröden ifrågavarande tullens tillämpning, sådan tull verkligen kan
utgå utan att skada konsumenterna. Ty det är väl ändå litet galet
ställt, att då svensk vara produceras, vilken enligt kännares utsago
är den bästa i världen, densamma icke skall kunna säljas till något
pris. Så har ändå varit förhållandet.
Utskottets ordförande tröstade ju med, att detta skulle botas
på helt annat sätt. Jag vet icke, om den fraktnedsättning, som han
talade om så mycket, ligger stort närmare nu än förut. Jag tycker,
av mycket att döma, att det icke ser ut, som om det skulle vara förhållandet.
Men över huvud taget förstår jag, att nästan ingen situation
kan uppnås, då icke bevillningsutskottets ordförande har ett botemedel
eller ett skäl. Nu säger han, att vi icke kunna taga detta för
-
Ang. förhöjda
tullsatser för
! issa jordbruksprodukter
m. m.
(Forts.)
Är 29. 138
Lördagen den 16 april, e. in.
Ang. förhöjda slag, därför att en sådan fraktnedsättning kan väntas, och det botetullsatser
för mecQet skola vi taga. Nu är jag förresten så van vid sådana besked
*brukspro- från utskottet, att det skulle mycket förvåna mig, om utskottets orddukter
m. m. förande ställde sig på en annan bas. Han uttalade sin förvåning över
(Forts.) att vi reserverat oss. Men det är väl ändå en sak som man har rättighet
att göra, till och med i bevillningsutskottet. När jag finner ett
förslag eller en motion beaktansvärd, så vågar jag ännu reservera
mig, även om förslaget icke kommit från tull- och traktatkommittén.
Herr talman! Jag ber att få yrka avslag å utskottets hemställan
och bifall till reservationen.
Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock
på avslag därå samt bifall i stället till vad herr Wohlin in. fl. i avgiven
reservation vid punkten föreslagit; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja godkänd. Votering
begärdes emellertid, till följd varav nu uppsattes, justerades och anslogs
denna omröstningsproposition:
Den, som vill att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i punkten 10) av utskottets förevarande betänkande nr 23,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit vad herr Wohlin in. fl. i avgiven reservation vid
denna punkt föreslagit.
Voteringen utvisade 88 ja mot 63 nej, vid vilken utgång kammaren
således bifallit utskottets hemställan.
Punkten 11).
Utskottets hemställan bifölls.
Härefter gav herr talmannen propositioner beträffande det av
herr Kristensson under överläggningen framställda yrkandet i fråga
om uteslutande av motiveringen, nämligen först på bifall till berörda
yrkande samt vidare på avslag därå; och fattade kammaren beslut i
enlighet med innehållet i förstnämnda proposition.
§ 3.
Ang. ny kon- Härpå upptogs till behandling första lagutskottets utlåtande,
rs g rn. m. nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
ny konkurslag m. m.
Lördagen den 16 april, e. m.
139 Xr 29.
Genom en den 17 december 1920 dagtecknad, till lagutskott
hänvisad proposition, nr 4, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagda, i
statsrådet och lagrådet hållna protokoll föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till
1) konkurslag;
2) lag om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå
skall iakttagas;
3) lag om ackordsförhandling utan konkurs;
4) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 3—8, 10 och 11 §§ handelsbalken;
5)
lag om ändrad lydelse av 23 kap. strafflagen;
6) lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken;
7) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om
särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och
ärenden;
8) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 18 september
1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och
sparbanks konkurs;
9) lag om ändrad lydelse av 19—21 §§ i förordningen den 15
oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart,
inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning
uv järnväg under konkurs;
10) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 1 juli
1898 om boskillnad;
11) lag om ändrad lydelse av 2, 5, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen
den 18 september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall
och om urarvagörelse;
12) lag om ändrad lydelse av § 30 växellagen;
13) lag om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 20 juni 1905
om köp och byte av lös egendom;
14) lag om ändrad lydelse av 37 § i lagen den 18 april 1914
om kommission, handelsagentur och handelsresande;
15) lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 4 mars
1862 om tioårig preskription och om årsstämning;
16) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 25 maj
1917 om försäkringsrörelse;
17) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 22 juni
1911 om ekonomiska föreningar;
18) lag om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om
konsularjurisdiktion ;
19) lag om ändrad lydelse av 10, 20 och 29 §§ i lagen den
10 maj 1901 om inteckning i fartyg;
20) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 20 november
1845 i avseende å handel om lösören, som köparen låter i
säljarens vård kvarbliva;
21) lag om ändrad lydelse av 5 och 22 §§ i lagen den 22 juni
Ang. ny lconkurslag
m. in.
(Forts.)
Nr 29. 140
Lördagen den 16 april, e. in.
Ang. ny kon-1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggkurslag
m. m. njngar samt om rätt till elektrisk kraft m. m.
(Forts.)
Jämte anmälan att utskottet framdeles komme att avgiva utlåtande
över propositionen, så vitt den avsåge de under 7) och 21)
upptagna lagförslagen, hemställde utskottet, att riksdagen med förklarande,
att Kungl. Maj :ts förslag ej kunnat av riksdagen i oförändrat
skick godkännas, måtte för sin del antaga följande förslag
till
l:o) konkurslag;
2:o) lag om nya konkurslagens införande och vad i avseende
därå skall iakttagas;
3:o) lag om ackordsförhandling utan konkurs;
4:o) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 3—8, 10 och 11 §§ handelsbalken;
5:o)
lag om ändrad lydelse av 23 kap. strafflagen;
6:o) lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken;
7 :o) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 18 september
1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och
sparbanks konkurs;
8:o) lag om ändrad lydelse av 19—21 §§ i förordningen den 15
oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart,
inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning
av järnväg under konkurs;
9:o) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 1 juli
1898 om boskillnad;
10 :o) lag om ändrad lydelse av 2, 5, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen
den 18 september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall
och om urarvagörelse ;
11 :o) lag om ändrad lydelse av § 30 växellagen;
12 :o) lag om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 20 juni 1905
om köp och byte av lös egendom;
13 :o) lag om ändrad lydelse av 37 § i lagen den 18 april 1914
om kommission, handelsagentur och handelsresande;
14:o) lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 4
mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning;
15 :o) lag om ändring av vis.sa bestämmelser i lagen den 25
maj 1917 om försäkringsrörelse;
16 :o) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 22
juni 1911 om ekonomiska föreningar;
17 :o) lag om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909
om konsularjurisdiktion;
18 :o) lag om ändrad lydelse av 10, 20 och 29 §§ i lagen den
10 maj 1901 om inteckning i fartyg;
19 :o) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 20 november
1845 i avseende å handel om lösören, som köparen låter i
säljarens vård kvarbliva.
Lördagen den 16 april, e. m.
141 Kr 29.
Vid utlåtandet voro fogade n,J kon''
kurslag m. in.
dels reservationer vidkommande utskottets hemställan i dess (Forts.)
helhet
av herr N. E. Alexander son, som med instämmande av herrar
Högberg och Jacob T. Larsson på anförda skäl förklarat, att han
icke ansett sig böra avstyrka, att det av utskottet framlagda förslaget
till konkurslag i väsentligen oförändrat skick upphöjdes till
lag;
av herr Hederstierna, som hemställt, att Kungl. Maj:ts ifrågarande
proposition icke måtte av riksdagen bifallas;
dels ock åtskilliga reservationer i fråga om de särskilda lagförslagen.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av
Herr Pettersson i Södertälje, som yttrade: Herr talman,
mina herrar! I avseende å föredragningssättet föreslås, att utlåtandet
föredrages på det sätt, att först vart och ett av de i utlåtandet upptagna
lagförslagen föredrages särskilt för sig, de med 1 :o, 3 :o och
4 :o betecknade förslagen paragrafvis med promulgationsstadgande, rubrik
och ingress sist; att, sedan alla lagförslagen blivit genomgångna,
utskottets hemställan föredrages; att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna må omfatta betänkandet
i dess helhet; att lagtexten ej må behöva uppläsas i vidare mån,
än sådant av någon kammarens ledamot begäres; att, för den händelse
lagförslagen i en eller annan del till utskottet återremitteras,
utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i
avseende å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå
sådana jämkningar, som av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar kunna föranledas; samt att utskottet lämnas öppen rätt att
i avseende å nummerbeteckningen av paragrafer och moment vidtaga
sådana ändringar, som .påkallas av kamrarnas beslut.
Denna hemställan bifölls.
Det av utskottet framlagda förslaget till konkurslag.
Efter föredragning av 1 § anförde:
Herr Hederstierna: Ja, nu vilja väl herrarna gå hem och
lägga sig så fort som möjligt, och det vill egentligen jag också. Jag
skall därför försöka fatta mig kort.
Som de av herrarna minnas, som voro med förra året, innehöll det
förslag till konkurslag, som Kungl. Maj:t då framlade, även förslag
om, hur konkursförvaltningen skulle ordnas. Eörslaget i den delen vann
icke lagutskottets gillande, utan lagutskottet ansåg sig böra avstyrka
hela konkurslagen under anhållan, att Kungl. Maj:t måtte utarbeta
Nr 29. 142
Lördagen den 16 april, c. m.
Ang. ny Icon- ett nytt förslag till konkursförvaltning. Denna utskottets åsikt vann
kurslag m. m. (lock icke kamrarnas gillande. Det blev visserligen av kamrarna be(Forts.
) slutat att avslå konkurslagförslaget, men den framställning, som gjordes,
gick ut på, att Kungl. Maj :t skulle taga i förnyat övervägande
förslaget om konkursförvaltning. Bakom denna framställning låg ju
ganska tydligt, att riksdagen hade just ingenting emot att ta den förvaltning,
som då av Kungl. Maj:t föreslagits, även om riksdagen
önskade, att frågan skulle ännu en gång undersökas.
En sådan undersökning har Kungl. Maj:t nu gjort genom tillsatta
kommitterade. Och man kan i stort sett säga, att förslaget till
konkurslag, även i fråga om konkursförvaltningen, har kommit tillbaka
i ungefär samma skick, vari det förelädes förra årets riksdag.
Då vi nu inom lagutskottet haft frågan under förnyad behandling,
så ha vi, som framför allt inte velat vara med om den konkursförvaltning,
som föreslogs förra året, vidhållit denna vår åsikt. Men
övriga utskottsledamöter, som vidhållit denna mening, ha nöjt sig med
att bara i en reservation förklara, att de ha sin gamla åsikt kvar, men
dock inte längre velat påkalla ett ogillande av hela lagen, då de ansett
lagen i övrigt ha sådana fördelar, att den borde antagas. För
egen del har jag inte kunnat överge min gamla åsikt utan måste allt
fortfarande vidhålla, att förslaget angående ordnande av förvaltningen
är olämpligt och att det kommer att låsa fast den konkursförvaltning,
som vi hittills haft, på ett sådant sätt, att det blir ännu
svårare, än annars skulle bliva fallet, att få konkursförvaltningen ordnad
efter verkligt rationella grunder, när den nya processordningen
skall genomföras och då tiden säkerligen är inne att taga i förnyat
övervägande, om inte konkursförvaltningen bör ordnas på annat sätt.
Den förvaltning, som vi hittills haft, har icke visat sig vara
lämplig, därom äro nog alla överens. Det förslag, som nu Kungl.
Maj :t kommit med, har försökt att röja bort de värsta olägenheterna
genom bestämmelsen, att det skall bli en konkursförvaltare i regel,
och därigenom att konkursdomaren skall ha rättighet att förkasta valet
av en fullkomligt olämplig konkursförvaltare. Den, som i likhet
med mig har den åsikten, att den enda rationella, fullt lämpliga och
tillfredsställande konkursförvaltningen skulle ordnas på det sättet,
att konkursdomaren själv utsåge en person, som under hans uppsikt
ordnade skötseln av förvaltningen, kan inte vara nöje! med en sådan
anordning, som Kungl. Maj:ts förslag innehåller, utan måste anse,
att de stora olägenheter, vilka, såsom vi alla äro ense om, vidlåda den
nuvarande förvaltningen, komma att fortfarande vara rådande. Med
denna min åsikt kan jag som sagt icke tillstyrka förslaget, sådant
det nu föreligger. Vi komma allt fortfarande att få en konkursförvaltning,
som blir långsam, som blir utsedd av vissa borgenärer, från
vilka en person, som önskar bli syssloman, införskaffar fullmakter,
och som därjämte blir dyrbar, då konkursförvaltaren framför allt kommer
att intressera sig för att skaffa sig så högt arvode som möjligt.
Den omständigheten, att domaren skall äga att pröva arvodets storlek,
är enligt min åsikt inte tillräcklig garanti mot att det fortfarande
kommer att bli högt.
Lördagen den 16 april, e. m.
143 Nr 89.
-Tåg förstår, att jag inte kan förmå kammaren att gå med på min
uppfattning, att med hänsyn till de stora fel, som enligt min åsikt "ur^ m''
vidlåda konkurslagförslaget, hela förslaget hör avslås. Men jag har or
ansett mig vara skyldig både mig själv och kammaren att till protokollet
anteckna den åsikt jag har, att hela konkurslagförslaget borde
avslås. Och jag anser mig också nödsakad, ehuru jag icke kommer
att driva det till votering, att framställa yrkande om avslag å konkurslagförslaget
i dess helhet.
Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina herrar!
Den föregående ärade talaren har yrkat avslag på det föreliggande
förslaget i dess helhet, och detta på den grund, att den anordning av
konkursförsvaltningen, som förslaget innehåller, enligt hans förmenande
icke är rationell. Det föreliggande förslaget överlämnar nämligen
fortfarande rätten att utse konkursförvaltare åt borgenärerna,
men rätten att utse kontrollorgan åt konkursdomaren. Denna rollfördelning
vill herr Hederstierna ha omkastad, så att det skulle bli domaren,
som skall utse konkursförvaltaren, och borgenärerna, som
skulle utse kontrollorganet. Jag vill ingalunda förneka, att det kan
anföras skäl för en sådan anordning som den av herr Hederstierna
förordade. Det är icke heller obekant, att herr Hederstierna ingalunda
är ensam om sin mening i detta stycke. Men jag vill å andra
sidan betona, att det ej heller saknas vägande skäl mot en sådan anordning.
Av de skälen vill jag nu med hänsyn till den framskridna
tiden endast peka på ett, nämligen det huvudsakliga. Och det är, att
man i allmänhet icke kan av våra domare begära, att de skola ha
en sådan inblick i det praktiska affärslivets förhållanden, att de alltid
förstå att välja den rätta mannen att förvalta ett konkursbo. Däremot
kan man i allmänhet vänta, att borgenärerna själva skola ha
bättre förstånd i denna sak. Ofta är det för övrigt så, att många av
borgenärerna mycket väl känna till gäldenären och hans rörelse och
således äga speciell kännedom om det bo, vars förvaltning det gäller.
Emellertid må skälen för och emot herr Hederstiernas ståndpunkt
vara starka eller svaga. Lagrådet, som också varit inne på
samma tankegång som den ärade reservanten, har beträffande användandet
av detta tillvägagångssätt fällt en dom, som det synes svårt
att jäva. Lagrådet säger nämligen: »För att en sådan för våra förhållanden
tämligen främmande anordning skulle kunna förordas, synes
emellertid krävas, dels att densamma redan från början omfattas
med förtroende inom de kretsar, vilkas intressen det närmast gäller
att tillvarataga, och dels att underdomstolarna kunna anses lämpade
för de nya uppgifterna utan att dessa störande påverka deras huvudsakliga
verksamhet. I båda dessa avseenden brista förutsättningarna
enligt vad tydligen utvisas av yttranden från representativa enskilda
korporationer och från domarkårerna.»
Affärsmännen, vilkas intressen det här närmast gäller, bedja att
bli förskonade från en sådan anordning av konkursförvaltningen, och
underdomarna betyga så gott som enhälligt, att de med nuvarande
Nr 20. 144
Lördagen den 16 april, e. in.
Ang. ny konkurslag
m. m.
(Forts.)
domstol sorganisation och arbetssätt icke se sig i stånd att fullgöra den
uppgift, som här ifrågasättas. Då sålunda förutsättningarna för den
här förordade anordningen saknas, så må det synas icke blott försvarligt
utan självklart, att propositionen i detta avseende bibehåller den
gamla ordningen, dock väl att märka med åtskilliga förbättringar och
rättelser just i den riktning, som herr Hederstierna påyrkat. Jag vill
i det hänseendet peka på följande.
Enligt det föreliggande förslaget skall konkursdomaren tillse,
att icke olämplig person utses till konkursförvaltare. Och om borgenärerna
med sitt val falla på någon, som enligt konkursdomarens mening
icke är lämplig, äger domaren kassera valet och själv utse konkursförvaltare.
Om icke några borgenärer infinna sig till förvaltarevalet,
äger också konkursdomaren att utse förvaltare. Vidare åligger
det domaren att tillse, att det icke utses flera förvaltare än som
behövs, och han får icke tillåta, att mer än en förvaltare utses, såvida
detta ej visas vara oundgängligen nödvändigt. Dessutom finnas bestämmelser,
som syfta till att ge rättens ombudsman ökad möjlighet
att aktivt deltaga i förvaltningsarbetet, och likaledes har ombudsmannens
möjlighet att effektivt övervaka konkursförvaltarens åtgöranden
ökats. Ytterligare finnas bestämmelser, enligt vilka rätten kan definitivt
fastställa konkursförvaltarens arvode, och det stadgas, att
rätten härvid skall tillse, att arvodet står i riktigt förhållande till
boets storlek, arbetets omfång och det sätt, varpå konkursförvaltaren
fyllt sin uppgift. På grund av alla dessa reformer i konkursförvaltningen
synes det mig icke vara rättvist att uttala en sådan förkastelsedom
över förslaget som herr Hederstierna här gjort. Enbart med hänsyn
till förbättringarna i fråga om konkursförvaltningen synes det
föreliggande förslaget ha stora förtjänster. Men undersöker man vidare
de reformer, som förslaget i övrigt innehåller, framstår dess värde
ännu klarare. I sådant avseende må nu till en början erinras därom,
att det enligt förslaget är möjligt att försätta en person i konkurs
på ett mycket tidigare stadium än förut. Därigenom förekommes
åtskilligt skoj, och det bör därigenom också bliva möjligt för borgenärerna
att få större utdelning än de nu kunna få. T samma riktning
höra. också verka de nya bestämmelserna om rätt till återvinning och
åtskilliga föreskrifter, som avse att få till stånd en snabbare realisation
av konkursbo samt att koncentrera förvaltningen i konkursförvaltarens
hand, ävensom bestämmelserna om kvittning. Vidare må erinras
om förslagets bestämmelser i syfte att till ett minimum inskränka
de kostnader och den tidsutdräkt, som förorsakas av fattigkonkurser,
vilkas förekomst de sista åren betänkligt ökats. Och sist men icke
minst ligger en vinst däri, att man enligt förslaget kan få till stånd
tvångsackord utan konkurs men under offentlig myndighets kontroll.
Med hänsyn till alla dessa påtagliga och stora vinster synes det mig,
att valet bör bli ganska lätt. när det gäller att avgöra, om förslaget
bpr antagas eller icke. Jag föreställer mig, att andra kammaren skall
finna, att alla skäl tala för bifall, och jag ber att få framställa yrkande
i den riktningen.
Lördagen den 16 april, e. in.
145 Nr 29.
Herr L it hander: Herr talman! Det är ett känt förhållande,
att den nuvarande konkurslagen är behäftad med många brister,
och även om man skulle kunna med fog framställa ett eller annat yrkande
om ändring av det föreliggande förslaget, är det nog så, att vad
som här bjudes från utskottets sida är det enda möjliga vi kunna få
fram inom rimlig tid. Och vid det förhållandet, att första kammaren
redan har tagit utskottets förslag, sådant det här föreligger, torde man
från köpmannahåll med skäl kunna yrka på, att även andra kammaren
för sin del fattar samma beslut för att alltså icke på en lång, oviss
framtid skjuta en reform, som det i alla fall är önskvärt att få. Jag
ber, herr talman, att med dessa korta ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannan framställde
propositioner först på godkännande av föreliggande paragraf samt
vidare på avslag å lagförslaget i dess helhet; och blev paragrafen av
kammaren godkänd.
Utskottet hade i likhet med Ivungl. Maj:t föreslagit, att 2—
4 §§ skulle lyda sålunda:
2 §.
Gäldenär skall på yrkande av borgenär försättas i konkurs, om
gäldenären på grund av eget erkännande eller rymning för skuld eller
hos honom verkställd utmätning och vad med avseende därå förekommit
eller på grund av andra inträffade omständigheter måste
antagas vara på obestånd.
3 §.
Gäldenär, som är köpman, skall på yrkande av borgenär försättas
i konkurs, om gäldenären sedan mer än en vecka inställt sina
betalningar.
Har borgenär genom notarius publicus eller genom två ojäviga
personer uppmanat köpman att betala klar och förfallen gäld, men
har gäldenären det oaktat under en vecka uraktlåtit att fullgöra sin
betalningsskyldighet, skall gäldenären försättas i konkurs, så framt
borgenären inom tre veckor från nämnda tids utgång det yrkar och
gälden fortfarande är ogulden.
Är godkännare av växel eller, vad angår växel, som är ställd
att inlösas av växelgivaren själv, den, som utgivit växeln, köpman
och har växeln blivit i hans närvaro protesterad för bristande betalning,
vare det så ansett, som om han blivit, på sätt i andra stycket
är stadgat, uppmanad att betala växelskulden.
4 §.
Har lös egendom, vari förmånsrätt jämlikt 17 kap. 6 § första
stycket handelsbalken eller på grund av förlagsinteckning tillkommer
borgenär, blivit utmätt för annans fordran,
eller har egendom, som nyss sagts, eller egendom, vari borge
Anclra
hammarens protokoll 1021. Nr 29. 10
Ang. ny konkur
slag m. m.
(Forts.:
Nr 29. 146
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. ny konkurslag
m. m.
(Forts.)
när har förmånsrätt jämlikt 17 kap. 5 § första stycket handelsbalken,
genom skriftlig avhandling föryttrats med villkor, att säljaren
äger behålla egendomen i sin vård,
skall, där borgenären det yrkar, gäldenären försättas i konkurs,
så framt ej gäldenären visar, att den övriga egendom, vari borgenären
äger förmånsrätt, är tillräcklig till gäldande av hans fordran.
I en vid dessa paragrafer avgiven reservation hade herr Hederstierna
hemställt, att riksdagen måtte besluta,
att 2 § skulle erhålla följande lydelse:
. 2 §.
Gäldenär skall på yrkande av borgenär försättas i konkurs, om •
gäldenären på grund av eget erkännande eller med hänsyn till inträffade
omständigheter måste antagas vara på obestånd; samt
att 3 och 4 §§ skulle utgå.
Vidare hade reservationer avgivits
vid 3 §:
av herr Pettersson i Södertälje, som föreslagit, att paragrafen
måtte erhålla denna avfattning:
3 §•
Har gäldenär, som är köpman, sedan mer än en vecka inställt
sina betalningar och yrkar borgenär, att gäldenären skall försättas
i konkurs, skall han, så vitt det inverkar på prövningen av det yrkande,
anses vara på obestånd, så länge betalningsinställelsen varar.
Har borgenär genom notarius publicus eller genom två ojäviga
personer uppmanat gäldenär, som är köpman, att betala klar och
förfallen gäld, eller låtit i sådan gäldenärs närvaro för bristande
betalning protestera växel, som av gäldenären godkänts eller vad
angår växel, som är ställd att betalas av växelgivaren själv, av honom
utgivits, och har gäldenären likväl under en vecka uraktlåtit att
fullgöra sin betalningsskyldighet, skall, där borgenären inom tre
veckor från nämnda tids utgång yrkar, att gäldenären skall försättas
i konkurs, gäldenären. så vitt det inverkar på prövningen av det
yrkande, anses vara på obestånd, så länge betalning ej erlagts;
och av herr N. E. Alexander sorl, som med instämmande av herr
Jacob T. Larsson hemställt, att paragrafen måtte ur förslaget
utgå; samt
vid 4 §:
av herr Pettersson i Södertälje, som föreslagit, att åt paragrafen
måtte givas följande lydelse:
4 §.
Har — (lika med utskottets förslag) — fordran,
eller — (lika med utskottets förslag) — vård,
Lördagen den .16 april, e. in. 147
skall, där borgenären yrkar, att gäldenären skall försättas i
konkurs, gäldenären, så vitt det inverkar på prövningen av det yrkande,
anses vara på obestånd, så framt ej gäldenären visar, att den
övriga egendom, vari borgenären äger förmånsrätt, är tillräcklig till
gäldande av hans fordran.
Sedan 2 § föredragits, yttrade:
Herr Hederstierna: I denna paragraf och närmast följande
föreligger eu tvistepunkt, där meningarna inom utskottet varit betydligt
delade. I nuvarande konkurslag äro uppräknade vissa bestämda
konkursanledningar, som kunna föranleda, att en borgenär
med framgång framställer yrkande på gäldenärs försättande i konkurs.
Det är bestämda händelser, som måste ha inträffat, exempelvis
att gäldenär rymt för stöld, för att denne skall bli försatt i konkurs.
Då det ju är uppenbart, att det finnes vida flera anledningar, på grund
av vilka en gäldenär bör försättas i konkurs, har man i det föreliggande
förslaget satt som allmän rubrik över det hela, att gäldenär
skall sättas i konkurs, därest omständigheterna äro sådana, att man
maste antaga, att han är pa obestånd. Således, det är den allmänna
principen, som gäller för alla förhållanden, att om en borgenär kan
visa, att gäldenären är på obestånd, skall denne försättas i konkurs.
Att förslaget innehåller detta stadgande finner jag i sin ordning. Men
under sådana förhållanden är det underligt, att man icke blott fastslår
denna allmänna grundsats utan dessutom uppräknar en massa exempel,
då gäldenär skall försättas i konkurs. Det gäller framför allt om
köpmän, som inställt sina betalningar under viss tid. Jag kan icke
vara med om, att lagen skrives så som här skett, då man först fastslår
principen och sedan uppräknar vissa fall, som blott utgöra exempel
pa, att de allmänna principiella förutsättningarna för en persons
försättande i konkurs äro för handen. Det kommer att draga domares
och parters uppmärksamhet från principen, och man söker visa, huruvida
dessa exempel föreligga, och då glömmer man den allmänna principen.
Från köpmannahåll säges, att det är bekvämt, att man endast
behöver visa, att en person inställt sina betalningar, ty då är saken
klar, men det medför den bestämda olägenheten, att principen icke
kommer att framstå sa tydligt, som den skulle göra, om ej de ifrågavarande
exemplen funnes angivna. Man ropar i våra dagar oupphörligt
på korta och koncisa lagar. Man vill ha en lagskrivning sådan
som 1734 års lag representerar, men när tillfälle bjuds, begagnar man
icke tillfället utan återfaller i det gamla felet att komma med exempel.
Det nu föreliggande förslaget är, såvitt jag förstår, i detta avseende
ett eklatant exempel på, hur en lag icke bör skrivas.
Samma åsikt ha många haft inom lagutskottet. Reservanterna i
första kammaren ha gått emot 3 §, som gäller köpmän, och ordföranden
i utskottet har lagt fram ett medlingsförslag, där han även anför
exempel men försöker mildra det genom åt återföra dem till andra
paragrafens princip. Jag bär velat taga steget fullt ut och yrkat,
att alla exempel skulle utgå. Jag har därför hemställt, att i andra
Nr 2».
Ang. ny konkur
slag m. in.
(Forte.''
Nr 2». 148
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. ny konkurslag
m. m.
(Forts.)
paragrafen skulle uteslutas de exempel, som där äro uppräknade, ock
det yrkandet ber jag att nu, då endast den paragrafen är föredragen,
få framställa även här. Jag ber sålunda att med ogillande av den
lydelse paragrafen har enligt förslaget få yrka, att den må avfattas
sålunda: »Gäldenär skall på yrkande av borgenär försättas i konkurs,
om gäldenären på grund av eget erkännande eller med hänsyn till inträffade
omständigheter måste antagas vara på obestånd.»
När 3 och 4 §§ bli föredragna, ber jag att få yrka, att dessa
må utgå.
Herr Pettersson i Södertälje: Om man lägger bredvid varandra
herr Hederstiernas och propositionens förslag till lagtext, synes
det mig oemotsägligt, att herr Hederstiernas är enklare, klarare och
elegantare. De gamla romarna säde: »lex brevis esto et imperiosa»,
d. v. s. lagen skall vara kort och ovillkorligt bjudande. Vi synda ofta
mot den regeln i vår moderna lagstiftning. Och även det föreliggande
förslaget är allt annat än kortfattat. I detta avseende skulle man
nu enligt min mening vinna en väsentlig förbättring genom bifall till
herr Hederstiernas yrkande.
Emellertid måste man också taga hänsyn till vissa det praktiska
livets krav. Särskilt från affärsmännens sida har man framställt det
önskemålet, att lagen måtte upptaga vissa bestämmelser om, under
vilka förhållanden en köpman alltid måste försättas i konkurs, d. v. s.
att i lagen skulle anges vissa speciella konkursanledningar. Detta har
skett i 3 §, och i 4 § hava sedan tagits upp ett par andra dylika speciella
konkursanledningar. Med hänsyn till det sätt, varpå man sålunda
ordnat saken, synes det icke kunna förnekas, att det ligger ett
visst berättigande i den kritik den föregående talaren riktat mot lagtexten.
En lagtillämpare, som icke är skicklig, kan lätt frestas att
så stirra på de speciella konkursanledningarna, att han glömmer själva
huvudprincipen härutinnan.
Utskottet har nu sökt förklara, hur dessa bestämmelser i lagen i
sitt sammanhang skola tolkas. Men det är icke alltid en domstol
har motiveringen till hands, och då kan det lätt inträffa, att sammanhanget
icke framstår klart för dem, som skola tillämpa lagen. Jag
har därför framställt ett tredje förslag, som går ut på att formuleringen
skulle innehålla vad utskottet sagt i motiveringen. Nu har som
bekant första kammaren antagit förslaget enligt propositionen. Herrarna
tycka kanske, att det är omoraliskt, att när andra kammaren
skall fatta beslut, man tänker på hur saken ställer sig vid en sammanjämkning.
Jag anser det emellertid lämpligt och riktigt, att man
tänker på slutresultatet. Och gör jag det, måste jag säga mig, att om
kammaren följer mig i min reservation, är det icke sannolikt, att vi få
fram den vid en sammanjämkning, vilket däremot^ sannolikt inträffar,
om vi nu taga herr Hederstiernas reservation. Då jag anser, att denna
har åtskilliga företräden framför den kungl. propositionen, skall
jag icke yrka annat än bifall till denna sistnämnda reservation beträffande
2, 3 och 4 §§.
Lördagen den 16 april, e. m.
149 Nr 29.
Herr Löfgren i Stockholm: Jag skall icke med många Ang. ny honord
upptaga tiden utan ber endast att i största korthet få motivera m''
utskottets hemställan.
Såsom föregående talare framhållit, är den nya lagstiftningen
uppställd på det sättet, att obestånd i allmänhet är tillräckligt för
att få en gäldenär i konkurs. Det är den allmänna regeln, som
gäller för alla'' fall och alla slag av gäldenärer. Emellertid har
man genom den nya konkurslagen icke velat försvåra, utan underlätta
möjligheten att få en på obestånd kommen person i konkurs,
och redan av den anledningen har man ansett angeläget att även
i den nya lagen särskilt omnämna de klara fall, varunder en person
alltid skall försättas i konkurs. I 2 § förekommer det allmänna
stadgandet om att gäldenär, som på grund av en eller annan omständighet
kommit på obestånd, skall försättas i konkurs. Men
där har man som exempel på, när dylikt obestånd föreligger, särskilt
uppgivit, i enlighet med vad som nu gäller, sådana fall som
att en iterson rymt för skuld eller att det verkställts utmätning.
Det viktigaste är emellertid här frågan om köpmän. I 3 §
säges, i överensstämmelse med vad som för närvarande är gällande,
att en gäldenär, som är köpman, skall försättas i konkurs, om han
under mer än en vecka inställt sina betalningar. Där kan man icke
längre tala om allenast exempel på fall av obestånd, utan de omständigheter,
som äro uppräknade i 3 §, äro av beskaffenhet, att
ingen motbevisning får föras. Oberoende av subjektiv uppfattning
rörande hans obestånd skall en köpman, så snart han en viss tid
inställt sina betalningar, ovillkorligen försättas i konkurs. Eu
säges, att man därigenom lätt åstadkommer förvirring, ty man
skulle kunna tro, såsom herr Alexanderson reservationsvis framhåller,
att om det är en annan person än köpman, som gjort betalningsinställelsen,
skulle denne icke kunna sättas i konkurs. Jag
undrar, om en sådan farhåga verkligen är berättigad. Efter den
diskussion, som man här fört, och med den tankegång, som ligger
till grund för utskottets förslag, bör man ha klart för sig, att
obestånd i allmänhet är tillräcklig konkursanledning. Då man
velat bibehålla ett enklare formellt förfarande som grund för att
sätta köpman i konkurs, har man gått ut från, att det är av
vikt för allmänheten och köpmännen att precis veta vad de ha
att hålla sig till. Man bör ju kunna ha särskilda fordringar på
köpmännen i fråga om ordentlighet i affärer och i fråga om obestridlig
solvens.
Vad beträffar 4 §, vars uteslutande nu yrkas av herr Hederstierna,
är det där icke alls fråga om vissa fall av rådande obestånd,
utan denna paragraf handlar om två alldeles fristående
fall, nämligen dels att lös egendom, vari förmånsrätt tillkommer
borgenär, blivit utmätt för annans fordran, och dels att sådan egendom
genom skriftlig avhandling föryttrats med villkor att säljaren
äger behålla egendomen i sin vård. Under dessa förutsättningar
skall gäldenär kunna försättas i konkurs, såframt han ej visar,
att den övriga egendom, vari borgenären äger förmånsrätt, är till
-
Nr 2**. 150
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. ny konkurslag
m. in,
(Forts.)
räcklig till gäldande av hans fordran. Dessa bestämmelser ha tillkommit
för att möjlig-göra att genom konkursansökan upphäva
verkan av utmätning och lösöreköp, som ju eljest inom viss tid vinna
laga kraft. För att bibehålla sin förmånsrätt effektiv har borgenären
rätt att få gäldenären försatt i konkurs.
Jag anser icke, att frågan har avgörande betydelse, men efter
de upplysningar jag inhämtat från det praktiska livets män är
det bland dem en allmän önskan, att speciellt reglerna angående
köpmäns försättande i konkurs bibehållas. På grund härav och då
första kammaren i oförändrat skick antagit utskottets förslag, och
då ett godkännande av herr Hederstiernas yrkande skulle medföra
en del besvärliga omformuleringar av lagtexten, omparagrafering
etc., ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Eke ber g:
Herr talman! Då jag ej fick anledning att yttra mig i principdebatten,
tillåter jag mig att inledningsvis vad det föreliggande lagförslaget
i dess helhet angår uttala min anslutning till de synpunkter
lagutskottets ärade ordförande här framfört. Jag vill även till lagutskottet
rikta ett tack för den välvilliga behandling förslaget undergått
från utskottets sida och tillkännagiva min anslutning till de
ändringar, som blivit av lagutskottet vidtagna. De äro enligt min
mening i flera- hänseenden förbättringar, och även om jag på en eller
annan punkt skulle ha föredragit, att det kungl. förslaget fått förbliva
oförändrat, så äro dessa punkter dock av underordnad betydelse.
Vad angår de sist debatterade frågorna, skall jag i likhet med
de båda föregående ärade talarna tillåta mig beröra icke blott andra
paragrafen, som nu är föredragen, ufan även den tredje och den fjärde.
Herr Hederstierna påyrkade vissa förändringar, avseende att
få bort alla exempel ur lagtexten. Jag vill då understryka, att den
ärade talarens yrkande i verkligheten går ut på helt olika saker i
de tre olika fallen. I det första fallet, beträffande 2 §, avser det
verkligen allenast att ur lagtexten få bort vissa exempel. Vad åter
3 § angår, gäller det att ''få bort en legal presumtionsregel, och i 4 §
går hans yrkande ut på att få bort en fullt självständig rättsregel
av synnerligen stor betydelse.
Vad först angår 2 §, så är frågan, huruvida man skall stryka
exemplen eller icke, närmast, skulle jag vilja saga, en smakfråga,
och den ärade reservanten representerar här en mycket exklusiv
smakriktning, den juridiska finsmakarens ståndpunkt. Om denna
lag vore skriven uteslutande för jurister eller, kanske rättare sagt,
för jurister av den ärade talarens rangklass, så skulle jag för min
del icke alls tveka om, att dessa exempel ''borde gå bort. Men nu för
tiden strävar man efter att skriva lagar så, att de ge ledning för
litet var, även för menige man, och då vill jag säga, att om man
skriver den andra paragrafen så pass kort och naken, som herr Hederstierna
föreslagit, så att man icke alls får några exempel på vad lagstiftaren
förstått med obestånd, då tror jag det kan vara ganska
svårt att förstå, huru stora fordringar man skall ställa på den gene
-
Lördagen den 16 april, e. m.
151 Nr 29.
rella konkursanledningen. Jag vill på tal om exempel erinra om, Ang. ny konatt
i en annan lag av modernt snitt, nämligen 1905 års köplag, där ''urs^ “■ mman
också laborerar med begreppet obestånd, har man ansett nöd- i orä‘l
vändigt att genom exemplifiering klargöra, vad man förstår med detta
begrepp, såsom herrarna kunna inhämta på sidan 135 i utskottsbetänkande!.
Jag tror sålunda, att i rättsklarhetens intresse, vilket
enligt min mening måste gå före det i och för sig berättigade kravet
på en kort och koncis lagstil eller i lättfattlighetens intresse, kanske
jag riktigare skulle ha sagt, vore det lyckligt, om dessa exempel i
andra paragrafen finge stå kvar. Det förefaller också, som om det
alldeles övervägande flertalet i lagutskottet skulle vara av samma
mening som jag i denna punkt, eftersom herr Hederstierna i detta
fall står som ensam reservant.
Vad åter angår 3 §, gäller det här enligt min mening, såsom
också den siste ärade talaren framhöll, en fråga av betydligt större
vikt. Frågans reella innebörd har redan så pass utförligt- utvecklats
av herr Löfgren, att jag torde kunna inskränka mig till att i
■detta sammanhang nämna några ord om den föregående behandlingen
av detta ärende, så att herrarna bättre förstå, hur landet ligger.
Jag vill då först framhålla, att denna bestämmelse återfanns
redan i det första utkastet till förevarande lag, som för mer än 10
år sedan remitterades till handelskorporationer landet runt, utan att
det från något enda håll framkom några anmärkningar eller någon
önskan att få bort denna bestämmelse. Inom de skilda kommittéer,
som handlagt ärendet, hava också meningarna varit fullkomligt
ense, och inom lagrådet stodo tre av de fyra ledamöterna på förslagets
ståndpunkt. I lagutskottet hava däremot meningarna i någon
mån gått isär. Juristerna hava där varit delade i två läger, i det att
Henne av dem velat ha bort denna paragraf, medan de andra, flertalet,
velat ha den kvar, antingen oförändrad eller, såsom lagutskottets
ärade ordförande, i något förändrad redigering. Det är emellertid
att märka, att de herrar reservanter, som påyrkat paragrafens
strykning, icke hava lyckats värva en enda proselyt för sin mening
bland lekmännen inom utskottet, och detta, menar jag, är en
omständighet, som kan vara värd att beaktas. Det visar, att ickejurister,
so-m haft tillfälle att litet närmare sätta sig in i denna fråga,
funnit, att det är mera praktiskt och mera ägnat att lägga sakerna
klara, ifall man har denna paragraf, än om man stryker densamma.
Man har med ett ord ansett paragrafen vara praktiskt värdefull.
Man här tydligen resonerat som så, att så långt, som det kan ske
genom en allmän regel, lägger detta stadgande kapson på en insolvent
köpmans lust att försöka slingra sig undan konkursen. Har den
situation inträtt, som beskrives i denna paragraf, då kan han
icke längre undgå konkursen genom, att försöka göra troligt,
att han trots allt är solvent. Konkursen är given enligt
förslaget likaväl som enligt gällande rätt — ty detta stadgande
överensstämmer i allt väsentligt med ett stadgande, som för
närvarande finnes. Man har nog ansett, att denna paragraf även
indirekt har sitt värde genom sin kategoriska maning till köpmän
-
Nr ‘29. 152
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. ny konkurslag
m. m.
(Forts.)
nen att icke sig själva och andra till skada uppskjuta, vad som ändå
är oundvikligt.
Nu har lagutskottets ärade ordförande sökt förmå kammaren
att ansluta sig till herr Hederstiernas förslag, icke för detta förslags
egen skull utan i syfte att vid en framtida sammanjämkning
vinna den förändrade redaktion, som herr ordföranden för sin del
har föreslagit. Han anser uppenbarligen, att denna redaktion är
tydligare och att den giver ett lättfattligare uttryck för vad som är
lagens rätta mening. Men jag frågar mig: är denna redaktion verkligen
lättfattligare? Ja, lagutskottets ärade ordförande har i varje
fall icke lyckats övertyga en enda av de övriga ledamöterna i utskottet
om, att den skulle vara det, och jag får, om jag skall vara
uppriktig, säga, att jag undrar icke så mycket därpå. Om herrarna
slå upp denna paragraf — den finnes i utskottsbetänkandet å sidorna
149 och 150, — och särskilt läsa det mycket långa stycke, som
står pa sid. 150, så tror jag, att herrarna skola sanna mina ord.
Även den formella sidan av denna lag har undergått en synnerligen
ingående och noggrann granskning, och att nu börja jämka
på formuleringen här och där utan att avse någon jämkning i sak,
och detta på yrkande av en enda man i utskottet, må så vara, att det
är utskottets ordförande, tror jag icke vore klokt.
Vad slutligen angår 4 §, vill jag saga, att det enligt min mening
skulle vara synnerligen olyckligt, om kammaren följde herr
Hederstiernas förslag och ströke paragrafen. Herr Löfgren har redan
varit inne på denna fråga, och jag vill för min del endast betona,
att om denna paragraf verkligen blir struken, då skulle i själva
verket en sådan rätt som t. ex. förlagsinteckningen, som i och för
sig är en mycket svagt skyddad rätt, komma att undergå en försämring,
som skulle förefalla herrar affärsmän ytterst farlig, ifall
de närmare tänkte sig in i vad den innebär. Jag undrar, om den
ärade reservanten verkligen tillräckligt tänkt på den stora skillnaden
i syfte mellan den tredje och den fjärde paragrafen och om han
tillräckligt observerat lydelsen av det sista stycket i den fjärde paragrafen.
Jag vill sålunda uttala min förhoppning, att denna kammare
liksom medkammaren beträffande de här ifrågavarande paragraferna
skall följa utskottet.
Herr Hederstierna: Herr talman! Jag vill tillåta mig
att säga, att det är ett litet märkvärdigt sätt att argumentera, då
man skall söka realiter övertyga varandra och kammaren, att det åberopas
som skäl mot oss. som reserverat oss, att vi icke lyckats få
med oss någon från utskottet. Detta är visserligen mycket tråkigt,
men det är väl här meningen, att man skall söka framlägga realskäl.
Herr statsrådet gjorde en definition på andra, tredje och fjärde
paragraferna och säde, att den andra var en exemplifieringsparagraf
och den tredje en presumtionsparagraf, medan den fjärde innehöll
ett särskilt stadgande om, hur man i vissa fall skall förfara.
Herr statsrådet kan mycket väl ha rätt i detta, men herr statsrådet
153 Nr 29.
Lördagen den 16 april, e. m.
kan icke bestrida, att vad jag vill hava bort ur dessa paragrafer
är sådana fall, som inrymmas i begreppet, att gäldenären är på obestånd.
Det har herr statsrådet icke ett ögonblick bestritt, men^dessa
fall skulle stå där som ett bevis på att lagen^ anser, ^att när sådana
förhållanden äro för handen, är gäldenären pa obestånd. Ordföranden
i lagutskottet har i sin reservation sagt, och jag driver också
den satsen, att de behöva icke stå där, därför att de följa ändå av
den princip, som andra paragrafen i det avseendet innehåller. När
herr statsrådet och herr Löfgren här säga, att det är utmärkt bra.
att det blir preciserat, att så fort en köpman inställt sina betalningar
under en vecka, är han på obestånd, sa tycker jag, att detta sannerligen
icke är någon bra bestämmelse. Sådana fall kunna naturligtvis
förekomma, att en gäldenär, oaktat han inställt sina betalningar,
inte alls är på obestånd — det kan ju alltid hända. Att då genom
dessa exempel bestämt statuera, -att han ä tout prix skall komma
i konkurs, det är, tycker jag, inte en lyckad lagstiftning. Jag
tror visst, att domstolarna i de flesta fall, då detta inträffat, som
anges i 2 §, 3 § eller 4 §, komma att anse, att gäldenären är på
obestånd, men jag vill överlämna åt deras fria prövning att i varje
fall bedöma: är han på obestånd eller icke? Det är därför jag yrkar,
att endast principen skall fastslås i lagen, ingenting mer.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Ekebeig:
Herr talman! Vad angår herr Hederstiernas yttrande att jag inte
närmare ingick på realia i fråga om 3 §, nämnde jag uttryckligen
anledningen härtill: jag hade därutinnan blivit förekommen av herr
Löfgren. Då jag tillät mig tala om, huru meningarna varit delade
inom utskottet, avsåg jag endast att därmed visa, att även icke-jurister,
som närmare satt sig in i saken, för sin del kommit till det
resultat, att lagtexten är lättfattlig och väl skriven och att den är
att föredraga framför reservanternas förslag. Detta visar, menar
jag, att det inte bara är jurister, som kunna finna lagtexten klar och
vägledande.
Vad sedan angår, att tredje och fjärde paragraferna skulle innehålla
bevis om att vederbörande är på obestånd, kan detta i och för
sig vara sant, men vad jag ville säga var, att dessa paragrafer, särskilt
4 §, betyda någonting mera, och att man helt och hållet går
miste om detta, ifall man stryker paragrafen. Om jag nyss uttryckte
mig något kortfattat i det ena eller andra hänseendet, skedde detta
— det förmodar jag herrarna förstå — uteslutande för att,skona
kammarens tid i denna sena timme. Då emellertid saken återigen
tagits upp, skall jag försöka att med ett exempel visa, vilken stor
reell betydelse det äger, om man har den ena eller andra paragrafen
kvar, och jag skall då särskilt tala om 4 §, därför att jag för min
del skulle anse det särskilt olyckligt, om denna paragraf komme att
utgå ur lagen.
Jag antager då det fallet, att en person A har förlagsinteckning
i B:s fabrik, hans fabriksinventarier o. d. Antag vidare att denna
Ang. ny konkurslag
m. m.
(Forts.)
Nr 29. 154
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. ny konkurslag
m. m.
(Forts.)
fabrik blir utmätt för annan persons fordran hos B. Då går den
förmånsrätt, som A har på grund av sin förlagsinteckning, förlorad,
ifall han inte inom 30 dagar inger ansökan, att B skall försättas i
konkurs, och denna ansökan även leder till konkurs. Nu resonerar
förmodligen den ärade reservanten så, att antingen är B insolvent —
och då kan man få honom i konkurs redan enligt den allmänna regeln
i 2 § — eller också är han inte insolvent — och då sker det A ingen
skada. Häremot vill .jag då invända två saker. För det första: om
man stryker denna 4 §, blir det mycket svårare för A att få själva
konkursen till stånd. Under sådana förhållanden är det A, som skall
styrka att B är insolvent. Om däremot 4 § bibehålies, ligger bevisskyldigheten
på B, och B:s bevisskyldighet går ut på något helt
annat, än att han inte är insolvent; den går ut därpå, att han har så
mycken egendom kvar av sådan beskaffenhet, att förmånsrätt däri
åtnjutes, att denna egendom räcker till gäldande av A:s förmånsberättigade
fordran. Vidare är det inte riktigt, om man tror, att allt
är väl beställt för A, blott B är solvent. ty den som är solvent i dag,
kan vara insolvent i morgon, och förlagsinteckningshavarens förmånsrätt
avser just att skydda honom mot växlingar beträffande
gäldenärens solvens.
Jag tror mig härmed ha visat, att det verkligen här gäller en
realitet och inte bara är fråga om, hur man bäst skall uttrycka sig.
Det rör sig om helt olika rättsregler; och man kommer till helt andra
resultat, om man stryker 4 §, än om man har den kvar.
Herr af Ekenstam: Herr talman, mina herrar! Efter det
försvar, som herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet förebragt
för bibehållande av Kungl. Maj:ts förslag i oförändrat skick,
behöver jag sannerligen inte närmare ingå på den saken. Det kan
dock tänkas, att det för någon av de här närvarande, som undrar,
hur han bör låta sin röst falla, kan vara av värde att höra, att åtminstone
jag för min del, med den ganska mångåriga erfarenhet jag
har såsom ordinarie domare och även dessförinnan som tillförordnad,
anser, att dessa paragrafer äro synnerligen lyckligt avfattade för
deras praktiska bruk. Skulle det vara fråga om att helt och hållet
skriva för jurister, skulle man ju visserligen, såsom herr statsrådet
förklarat, kunna avfatta lagtexten på ett annat sätt, men här är det
meningen, att även juridiskt olärda skola kunna uppfatta, huru de
böra ställa sig i det ena eller andra fallet, och under sådana förhållanden
behövas just dessa förklaringar, som kommit till, utöver den
allmänna bestämmelsen i 2 §. Dessutom skulle jag vilja framhålla,
att alldeles särskilt 4 § fyller en lucka, den utsäger något, som annars
inte, åtminstone inte vid ett ytligt studium, framgår av 2 §. I
4 § är nämligen fråga om en komplettering av det allmänna stadgandet
med hänsyn till sådana fall som svikliga lösöreköp och
dylikt.
Under sådana förhållanden ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.
Lördagen den 16 april, e. m.
155 Jfr 29.
Herr-Löfgren i Stockholm: Herr talman!'' Jag skall en
dast
ett ögonblick upptaga kammarens tid. Jag ville göra en anmärkning
med anledning av ett yttrande av herr Hederstierna, vilket
tycktes mig innebära ett belägg för riktigheten av den uppfattningen,
att 3 §, som ju särskilt gäller köpmans försättande i konkurs,
bör bibehållas i den lydelse lagutskottet föreslagit.
Herr Hederstierna sade nämligen, att det för all del kan tänkas
ett sådant fall, då en köpman, som en vecka inställt sina betalningar,
i verkligheten inte är på obestånd och då bör han inte heller försättas
"i konkurs. Därför vore det enligt herr Hederstierna såsom ett
skydd för honom helt lämpligt att endast fixera den allmänna regeln
om obestånd som konkursgrund. En alldeles motsatt uppfattning
om det allmänna stadgandets innebörd har emellertid medreservanten,
herr Alexanderson. Han säger, att den omständigheten, att en
köpman, som under en vecka inställt sina betalningar, är på obestånd
och alltså bör försättas i konkurs, är så klar, så uppenbar, att den
inte alls behöver utsägas. Om man jämför dessa båda uttalanden,
synes det mig, att man skall finna, att tvärtom en oklarhet
om man formulerade stadgandena så allmänt som reservanterna önska.
Jag vill påpeka, att det inte bara är i eventuella borgenärers utan
även i köpmännens eget intresse att få klara bestämmelser om försättandet
i konkurs. Det ingår nämligen i den allmänna handeln
och vandeln, det ingår i grunderna för krediten, att ifall jag fått dom
mot en köpman på en växel eller jag söker en köpman på en klar och
förfallen fordran under de eller de omständigheterna eller en köpman
under en viss tid inställt sina betalningar, han skall gå i konkurs.
Det ligger sålunda uttryckt i detta stadgande en viss garanti till den
allmänna rättssäkerhetens fromma och därmted också till affärslivets
båtnad.
Jag tror alltså, att kammaren gjorde klokast att taga lagrummet
i den lydelse lagutskottet föreslagit.
Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
framställde propositioner dels på godkännande av förevarande
paragraf enligt utskottets förslag, dels ock på godkännande av paragrafen
i den lydelse, som föreslagits av herr Hederstierna i hans vid
2—4 §§ avgivna reservation; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den
förra propositionen. Votering begärdes likväl av herr Hederstierna,
i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition
:
Den, som vill, att kammaren godkänner 2 § i första lagutskottets
förevarande förslag till konkurslag, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt nämnda paragraf i den ly -
Ang. ny konkur
slag m. m.
(Forts.)
Nr 29. 156
Lördagen den 16 april, c. m.
Ang. ny konkurslag
m. m.
(Forts.)
delse, som föreslagits av herr Hederstierna i hans vid 2—4 §§ avgivna
reservation.
Omröstningen utföll med 123 ja mot 16 nej; och hade kammaren
alltså godkänt utskottets förslag till lydelse av förevarande paragraf.
3—25 §§.
Godkändes.
För 26 § hade såväl utskottet som Kungl. Maj :t föreslagit denna
lydelse:
26 §.
Varder beslut om egendomsavträde upphävt av högre rätt, skall
konkursdomaren underrättas därom; och läte han kungöra den högre
rättens beslut en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar,
som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen,
ävensom från rättens dörr nedtaga den där anslagna kungörelsen.
Finnes i gäldenärens bo fast egendom eller fartyg, som blivit
infört i fartygsregistret, eller lott i fartyg, skall vad i 21 § tredje
stycket föreskrivits angående anteckning eller anmälan om konkursen
äga motsvarande tillämpning i fråga om den högre rättens
beslut.
Innan i följd av den högre rättens beslut egendomen i boet återställes
till gäldnären, skola av densamma, så vitt den förslår, konkurskostnaderna
och den gäld, som boet eljest må hava åsamkat sig,
betalas.
Herr Hederstierna hade i en vid ifrågavarande paragraf avgiven
reservation hemställt, att paragrafen skulle erhålla följande
avfattning:
26 §.
Varder beslut om egendomsavträde upphävt av högre rätt, skall
konkursdomaren underrättas härom; och läte han, sedan den högre
rättens beslut vunnit laga kraft, kungöra detsamma en gång i allmänna
tidningarna ----se propositionen —- -—■ -— kungörelsen.
Finnes i gäldenärens bo —--— den högre rättens beslut, sedan
detsamma vunnit laga kraft.
Innan •— -— ■— betalas.
Paragrafen föredrogs. Därefter yttrade:
Herr Hederstierna: När en person blir försatt i kon
kurs,
behöver man naturligtvis icke avvakta, att beslutet därom skall
vinna laga kraft, utan konkursförfarandet träder om odelbart i gällande
kraft, och gäldenären får överlämna sin egendom till konkursförvaltningen.
Tänker man sig då, att gäldenären i hovrätten klagar
över detta beslut och hovrätten skulle finna det orätt, att gäldenären
Lördagen den 16 april, e. m.
157 Nr 2$.
försatts i konkurs, och förty upphäver underrättens beslut, skall en- n,J kor‘-ligt förslaget detta beslut, oavsett om det vunnit laga kraft, genast bli rs^ ™'' mgällande
och gäldenären tråda i full utövning igen av sina civilrätts- 1 on'''' ''
liga rättigheter. Antager man då, att en borgenär klagar hos högsta
domstolen och denna i sin tur skulle ställa sig på underrättens sida,
skulle en ny konkursförvaltning börja. Att så ordna kan jag icke
finna lämpligt- På det sättet blir det ju särskilda rättsförhållanden,
som påginge, sedan gäldenären av underrätten försatts i konkurs, och
vissa rättsförhållanden, som ägde rum under den tid, han vore i full
förvaltning av sin egendom, och så slutligen för det tredje de ändrade
förhållanden, som inträdde, därest högsta domstolen ånyo försatte
gäldenären i konkurs genom att ändra hovrättens utslag. Detta
måste leda till mycket inkrånglade rättsförhållanden samt processer
och tvister i all oändlighet. Jag kan därför icke förstå annat, än att
detta bör lämpligast undvikas genom att man låter, även sedan hovrätten
upphävt konkursbeslutet, förvaltningen fortfarande ligga i
händerna på konkursförvaltningen, ända till dess hovrättens beslut
vunnit laga kraft. Det är ju klart, att en gäldenär, som en gång blivit
av underrätt försatt i konkurs, dock har även om hovrätten upphäver
detta beslut varit i en synnerligen prekär situation, och om
man då under den tid, han avvaktar att hovrättens besli^vinner
laga kraft, låter förvaltningen allt fortfarande fungera, kan jag icke
se, att han egentligen har någon anledning att klaga över detta. Därigenom
bli allas intressen fortfarande beaktade. Det blir det bästa
skyddet för borgenärerna, och gäldenärens rätt trädes bra litet för
nära.
Att ordna så, som Kungl. Maj:t här har tänkt, kan jag således
icke finna lämpligt, utan jag hemställer, att 26 § måtte få den lydelse,
som jag föreslagit i min reservation.
Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina herrar!
Herr Hederstierna har här fäst uppmärksamheten vid det fallet, att
en person sättes i konkurs av en underrätt, att detta beslut överklagas
i hovrätten och hovrätten sedan upphäver konkursbeslutet,
men att vid klagan över hovrättens beslut i högsta domstolen denna
på nytt försätter gäldenären i konkurs. Herr Hederstierna säger
nu, att under sådana förhållanden blir det rätt trassliga förhållanden,
om en sådan gäldenär genast skall få åtnjuta den befrielse från
konkursen, som hovrätten tillerkänt honom, innan dess dom vunnit
laga kraft. Jag vill icke förneka, att det nog i ett dylikt fall kan
bli trassliga rättsförhållanden. Men på samma gång måste jag
framhålla, att det fall, som herr Hederstierna har åberopat, torde
vara ytterst sällsynt. Vill man emellertid göra en ändring i den
riktning, herr Hederstierna förordat, måste man också se till, _ om
icke en sådan anordning kan medföra olägenheter i annan riktning.
Det är då alldeles påtagligt, att om sådana fall, som herr Hederstierna
här talat om, äro sällsynta, är det däremot icke alls sällsynt,
att en person sättes i konkurs av underrätt, men att hovrätten
sedan upphäver detta beslut och att hovrättens dom sedan blir
N''r 158
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. ny konkurslay
m. m.
(Forts.)
beståndande. Skulle herr Hederstiernas förslag antagas, skulle ;
dylika fall en person, oaktat hovrätten förklarat honom icke vara
i konkurs, dock fa lov att fortfarande en tid finna sig i de inskränkningar
uti den ekonomiska friheten, som konkursbeslutet innebär,
visserligen .med det undantaget, såsom även herr Hederstierna ville,
att realisationen av gäldenärens egendom icke skulle få fortgå, förrän
saken blivit klar. I alla fall innebär emellertid konkursen för
en sådan person åtskilliga inskränkningar, som det icke är rättvist,
att han skall finna sig i, då han bär hovrättens dom på, att
konkurs icke skall äga rum.
Jag tror således, att i detta fall utskottets ståndpunkt är den
riktiga, och ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.
Vidare antördes ej. Sedan herr talmannen givit propositioner
dels på godkännade av utskottets förslag till lydelse »av förevarande
paragraf, dels ock på godkännande av paragrafen i den lydelse, som
föreslagits i den av herr Hederstierna vid paragrafen avgivna reservationen,
godkändes paragrafen enligt utskottets förslag.
överskriften till 1 Kap.; 27—40 §§; överskriften till 2 Kap.;
41—841§§.
Godkändes.
Enligt utskottets förslag skulle 8.5 § hava denna lydelse:
85 §.
Då framställning om bestämmande av arvode inkommit, utsatte
konkursdomaren dag för ärendets handläggning vid rätten.
Avser framställning allenast bestämmande av särskilt arvode för
viss egendom, äge dock konkursdomaren pröva, huruvida skäl att
företaga frågan därom innan arvode i övrigt bestämmes må anses
föreligga.
Sedan dag för ärendets handläggning vid rätten blivit utsatt,
skall konkursdomaren genom kungörelse, som minst tio dagar före
den utsatta dagen införes en gång i allmänna tidningarna och den
eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser
om konkursen, utfärda kallelse å vederbörande rättsägare
att vid rätten utföra sin talan; och skall därjämte särskild kallelse
meddelas den, för vilken arvode skall bestämmas, så ock gäldenären.
Kallelse skall innehålla underrättelse om belopp, som i
arvode fordräs. I fall, som omförmäles i 84 § andra stycket, äge
den, som har panträtt i den egendom, varom fråga är, föra talan
i ärendet, ändå att han ej i konkursen bevakat sin fordran; skolande
konkursdomaren i god tid till envar, som har särskild förmånsrätt
i egendomen och vars adress är känd, översända kallelse,
som nyss sagts. Är sådant fall för handen, att frågan om
arvode ej inverkar på borgenärernas rätt, skall kungörelse, varom
ovan stadgats, ej utfärdas, men varde särskild kallelse meddelad
den, för vilken arvode skall bestämmas, så ock gäldenären.
Lördagen den 16 april, e. m.
159 Nr 29.
Då fråga är om bestämmande av arvode till förvaltare, skall
konkursdomaren inhämta yttrande i ärendet av rättens ombudsman.
Vid förevarande paragraf hade reservation avgivits av herr
Hederstierna, som med instämmande av herrar N. E. Alexanderson,
Rogberg, K. G. Westman och greve Spens hemställt, att de
uti paragrafen förekommande orden: »Kungörelsen skall innehålla
meddelande om belopp, som i arvode fordras.» skulle utgå,
Paragrafen föredrogs. Därefter yttrade:
Herr Hederstierna: Herr talman! För att det skall bli
klart, att sysslomannen icke komma att taga alltför mycket betalt i
arvode, är det här överlämnat åt konkursdomstolen att besluta om
arvodets storlek. Borgenärerna skola emellertid yttra sig också om
detta arvodes storlek, och därför skola de kallas till ett sammanträde
för att höras över det arvode, som bör tillerkännas sysslomannen.
I lagen är föreskrivet, att den kungörelse, som föres in i tidningarna
med kallelse till detta sammanträde, även skall lämna
meddelande om det belopp, som i arvode fordras av sysslomannen.
Det är mot detta, som jag och några medreservanter opponerat oss,
då vi icke kunna förstå annat, än att detta lätt kan medföra ett
chikanerande av sysslomännen. När kungörelsen i tidningarna skall
innehålla uppgift å beloppet av det arvode, sysslomännen begärt,
kommer deras ersättningsanspråk att bli föremål för allmän kritik,
och personer, som icke alls känna till, vilket arbete sysslomännen
förrättat, och som saken icke alls angår, komma att kasta sig över
dessa meddelanden och framföra en kritik, som är kanske alldeles
oberättigad. Vi reservanter ha icke kunnat förstå annat, än att detta
skulle vara en inbjudan till en kritiklös allmänhet att ge sig in
på ett område, där den saknar förutsättningar för ett sakligt bedömande,
och att detta troligen leder till ett chikanerande av sysslomännen
med påföljd, att dessa personer, som säkerligen kunna vara
utmärkta syssloman, för framtiden avsäga sig varje sådant uppdrag
för att slippa ifrån det obehag, de en gång blivit utsatta för.
Det är blott borgenärerna, som detta angår, och om de äro intresserade
av saken, kunna de lätt under hand taga reda på det belopp, som
begärts i arvode.
Med hänsyn härtill har jag och mina medreservanter hemställt,
att stadgandet om, att kungörelsen skall innehålla meddelande om
beloppet av arvodet, måtte utgå, och jag hemställer om bifall till
detta yrkande.
Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina herrar!
Bland de mest påtalade missförhållanden i fråga om vårt konkursväsende,
är det, att konkursförvaltarna emellanåt tillskansat sig arvoden,
som icke stå i skäligt förhållande till ansvaret och arbetet.
Att så kunnat ske beror icke minst därpå, att borgenärerna ofta icke
ha reda på, när det sammanträde, på vilket arvodesfrågan skal:
Ang. ny konkur
slag m. in.
(Forts.)
Nr 29. 160
Lördagen den 16 april, e. in.
Ang. vy konkuralag
m. m.
(Forts.)
förekomma, hålles, och att borgenärerna naturligtvis icke heller ha
reda på de anspråk, som i detta avseende kunna komma att framställas.
Nu har förslaget sökt råda hot på detta missförhållande
genom ett flertal bestämmelser, bland annat också genom den föreskrift
som förekommer i den nu föredragna paragrafen av innehåll,
att kallelsen till det sammanträde, där arvodesfrågan skall förekomma,
skall innehålla uppgift om, att denna fråga skall där behandlas
och även uppgift å de anspråk, som uti ifrågavarande avseende
äro framställda. .
Mot denna bestämmelse har herr Hederstierna m. 11. _ reserverat
sig Reservanterna anse, att den antydda bestämmelsen i och för
sig är otrevlig, att den är ägnad att avskräcka hyggligt och ordentligt
folk från att åtaga sig uppdraget såsom konkursförvaltare, och
att det kan hända, att genom en sådan ^ anordning ovidkommande
personer anse sig kunna lägga sig i en sådan sak och uttala omdömen,
som de egentligen icke ha skäl till.
Vad denna reservation beträffar, kan man gärna medge, att det
är möjligt, att somliga konkursförvaltare skulle finna det synnerligen
obehagligt, att det på detta sätt ges offentlighet åt arvodesfrågan
och deras anspråk, och det är också möjligt, att personer som
icke ha med saken att göra skulle i anledning av kungörelsen om
arvodesanspråken föranledas till att uttala omdömen, som vore tämligen
ogrundade. Dessa vådor — om man verkligen skall kunna
benämna dessa förhållanden med ett så allvarligt ord - synas emellertid
dock icke vara så stora, att man för deras skull bör avsta
ifrån de fördelar, som i alla fall ligga i en sådan bestämmelse.
Det är väl ändå så, att om en konkursförvaltare vet med sig, att
det arvode, han begär, icke står i oskäligt förhållande till hans arbete
och det ansvar, han haft, och den egendom, han hatt att förvalta,
så förstår han också att omdömesgillt och förståndigt folk icke
skola ha något väsentligt att anmärka mot hans. anspråk. Om han
återigen vet med sig, att det kan vara ganska tvivelaktigt, huruvida
han rättvisligen kan ha gjort skäl för det arvode, han ämnar begära,
drar han sig kanske för att fordra detsamma, och da har man iu
vunnit syftet med denna lagbestämmelse. Med andra ord, det förhåller
sig här som i många andra fall, att publiciteten utan tvivel
har sina nackdelar, men också sina fördelar. I detta fall synes
det mig, som om nackdelarna verkligen icke skulle vara större, än
att man kan taga dem med hänsyn till de fördelar, som i alla tall
äro förenade med publiciteten. ...... .... , , ,, ,
Jag ber således, herr talman, att fa yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Söderberg: Herr talman! Jag har vid behandlingen
av denna paragraf inom utskottet röstat för det förslag, som framlagts
i herr Hederstiernas m. fl. reservation, men jag har icke reserverat
mig, därför att jag ansåg, att saken kanske icke i och för
sig hade någon avgörande betydelse. Jag kan dock icke underlåta
att finna, att det ändå ligger åtskilligt i det skäl, som anförts i re
-
Lördagen den 16 april. e. m.
161 Jfr 29.
servationen. Jag skall därför med dessa ord be att få yrka bifall Ang. ny kontill
densamma. kurslag m. m,
(Torts.)
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Ekeberg:
Herr talman, endast ett par ord! Innan kammaren skrider till votering,
vill jag framhålla en omständighet, som synes mig vara
av betydelse för den föreliggande frågan. Det förhåller sig så, att
de kallelser, i vilka den omtalade underrättelsen skall inflyta, kunna
vara av två slag. Det kan ha formen av ett kungörande i tidningarna,
men det kan också ha formen av särskilda meddelanden
till varje borgenär. I senare fallet kunna tydligen de betänkligheter,
som här yppat sig, icke göras gällande.
Vilkendera formen, som kommer att väljas i det ena eller andra
fallet, blir tydligen beroende på vad som ställer sig billigast. Jag
har därför låtit uträkna, under vilka förhållanden den ena eller
andra formen ställer sig billigare. Det har då visat sig, att på
landsbygden, där lösen för kallelserna är lägre, blir det med nuvarande
annonskostnader billigare med särskilda kallelser vid konkurser
med ända upp till ett antal av omkring 60 borgenärer. I städerna,
där lösenkostnaden är högre, ställa sig särskilda kallelser billigare
vid konkurser med ett antal av upp till omkring 40 borgenärer.
Detta visar, som herrarna förstå, att på landsbygden kungörande
i tidningarna endast sällan kommer att äga rum, och knappast
heller vid konkurser i småstäderna. Det kommer alltså egentligen
endast att ske vid konkurser i de störa städerna, och där försvinner
ett sådant meddelande mycket mera.
Jag vill, då jag har ordet, också understryka, att det aldrig
iskall ske något kungörande av vederbörandes namn utan endast av
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr
talmannen givit propositioner å de därunder förekomna yrkandena,
.godkändes paragrafen enligt utskottets förslag.
86 §.
Godkändes.
87 § skulle enligt utskottets med Kungl. Maj:ts överensstämman.
de förslag lyda sålunda:
87 §.
Aro flera förvaltare eller rättens ombudsman och förvaltare
ansvariga för skada, svare en för alla och alla för en för skadans
gäldande.
Uti en vid denna paragraf avgiven reservation hade herr
Heder etter na, med instämmande av herrar Pettersson i Södertälje, N.
E. Alexanderson, Högberg och greve Spens, hemställt, att paragrafen
måtte erhålla följande lydelse:
Andra kammarens protokoll 1921. Nr 29.
It
Sr 29. 162
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. ny honkurslag
m. m.
(Forts.)
§ 87.
Åro flera förvaltare eller rättens ombudsman och förvaltare
ansvariga för skada, som tillskyndats konkursboet, enskild borgenär
eller gäldenären, svare de därför en för alla och alla för en.
Efter föredragning av paragrafen anförde:
Herr Hederstierna: I denna paragraf är det helt all
mänt
stadgat, att, därest flera förvaltare eller rättens ombudsman,
och förvaltare äro ansvariga för skada, så skola de svara en för alla
och alla för en. Enligt allmänna principer är beträffande civilt
skadestånd, varom det här är fråga, ansvaret icke solidariskt. Att.
man emellertid vill göra ett särskilt stadgande för det förhållande,,
som det här egentligen rör sig om, nämligen förhållandet mellan
borgenärerna å ena sidan och förvaltarna och rättens ombudsman:
å den andra sidan, finner jag vara naturligt och fullt i sin ordning.
Jag har heller ingenting att erinra emot, att man vill göra detta
skadestånd solidariskt. Att man emellertid i denna paragraf tar
in något, som ligger utanför själva konkursen, nämligen att var
och en, som har att göra med en konkursförvaltning, skall ha en
bättre säkerhet, än när han annars handlar med några personer i
förening, därför att det här är fråga om en konkurs, kan jag icke
finna vara på något sätt framkallat av de allmänna principerna för
konkursförfarandet. När man handlar med två personer, i förening,
är det skadeståndsanspråk, som man kan få mot dem, icke solidariskt,
men om det händelsevis gäller en konkursförvaltning, skall,
det bil solidariskt. Det finns, såvitt jag förstår, ingenting i konkursens
natur, som ger anledning till ett särskilt stadgande i fråga om
konkursförvaltning.
Jag ber därför att få hemställa, att denna paragraf måtte få
den förändrade lydelse, som den har fått i den av mig m. fl. avgivna
reservationen.
Herr Löfgren i Stockholm: Herr talman! Så här på morgonsidan
är det litet vanskligt att ge sig in på juridiska diskussioner
i rätt så delikata ämnen. Jag vill emellertid göra en reservation
emot den föregående talarens yttrande, att den av utskottsmajoriteten
tillstyrkta lydelsen av detta lagrum skulle innebära ett bestämt
avsteg från vad som eljest gäller som regel i svensk rätt. . Jag:
skulle snarast tro, att tendensen varit eller i alla fall går i den
riktningen, att även i fråga om civilt skadestånd, där flera handla
gemensamt eller äro ansvariga gemensamt för vissa åtgärder, skall
denna ansvarighet vara solidarisk. Därom kan man emellertid tvista.
Säkert är att i vissa viktiga fall, som nog äro närmast jämförliga
med en konkursförvaltares och rättens ombudsmans ställning
vid konkurs, råder dylik solidarisk ansvarighet även för civilt skadestånd.
Så är ju fallet enligt förenings- och aktibolagslagen.
Nu ha emellertid reservanterna, med den lydelse, som de ha givit
detta lagrum, alldeles bestämt sagt ifrån, efter vad jag kan för
-
Lördagen den 16 april, e. m.
163 Nr 29.
stå, att gentemot tredje man, då det gäller civilt skadestånd, kan
aldrig solidarisk ansvarighet äga rum. Man har i detta samman- ‘
hang sålunda utan vidare helt avskurit varje möjlighet för tredje
man att kunna utkräva solidarisk ansvarighet därigenom, att man
inskränkt stadgandet till att gälla skada, som tillsyndas konkursboet,
enskild borgenär eller gäldenären.
För att taga det exempel, som närmast har föresvävat lagutskottets
majoritet, när den bestämt motiveringen, vill jag fråga, huruvida
det kan vara riktigt att i det där angivna praktiska fallet
intaga denna ståndpunkt. Det typiska fallet torde just vara, att det
gäller ett skadeståndsanspråk från en person, som är fordringsägare
gentemot konkursboet. Konkursboet har således nedlagt en del kostnader
eller har fortsatt att driva en affär och därigenom såsom sådant
kommit att få en skuld till tredje man. Ha vi nu två syssloman,
av vilka den ena icke har ett öre, utan är alldeles ovederhäitig,
och den andra är solvent och man har delat ut konkursboets
hela behållna egendom till borgenärerna utan att ha betalt dem, som
i första hand ha rätt att få betalt, nämligen fordringsägarna hos
konkursboet självt, skulle, om man nu tar detta lagrum i den lydelse,
som föreslagits av reservanterna, följden bli den, att dessa
fordringsägare hos själva konkursboet faktiskt kunna göra en betydande
rättsförlust därigenom, att den ene av sysslomannen är ovederhäftig.
Jag undrar, om det icke följer av sakens egen natur och är fullt
skäligt och riktigt, att i de fall, då två handlat gemensamt, eller då
det gäller en åtgärd, där i alla händelser båda ha ett gemensamt
ansvar, tredje man skall kunna få ersättning av dessa syssloman
eller konkursförvaltningen och rättens ombudsman med
solidariskt ansvar. Jag fruktar som sagt, att genom den lydelse,
som lagrummet skulle få genom reservanternas förslag, en sådan
möjlighet vore utesluten.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Hederstierna: Herr talman! För att herr Löfgren
icke skall tro, att han på något sätt liar övertygat mig. vill jag tala
-om för honom, att det är ostridigt, att den tendens till solidariskt
ansvar, som herr Löfgren talade om, har vjsat sig i lagstiftningen
till aktiebolags- och föreningslagen. I lagskipningen råder det dock
mig veterligt icke någon tvekan om, att ett ansvar icke blir solidariskt
under vanliga förhållanden i fråga om civilt skadestånd.^
Det är ju klart, att det kan finnas sådana förhållanden, då ansvaret
blir solidariskt, om nämligen dessa två personer på något sätt
handla i samförstånd, eller den ene har underlåtit att fullgöra en
skyldighet, som åligger honom, eller på något sätt är ekonomiskt
medansvarig för skadans tillfogande.. Då blir. som sagt, ansvaret
solidariskt, men icke i annat fall. Är han oskyldig, , är det klart,
att han icke på något sätt kan bli solidariskt ansvarig. \ ad. som
står i reservationen är endast, att vid de förhållanden, som _vi här
skola reglera, d. v. s. förhållanden i en konkurs, är det solidarisk
Nr 29. 164
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. ny Jconkurslag
m. in.
(1''orts.i
ansvarighet. Men vad som sker utanför konkursen skall bedömas
efter vanliga rättsregler. Hava förhållandena varit sådana, att det
kan bliva solidariskt skadeståndsansvar på grund av allmänna rättsprinciper,
då skall det naturligtvis inträda, men då behövs ingen lagstiftning
om den saken, utan här gäller det endast ett reglera förhållandet
emellan borgenärerna i konkursen, å ena sidan, samt förvaltare
och rättens ombud, å den andra.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Ekeberg:
Herr talman! Jag skall tillåta mig att ett ögonblick upptaga kammarens
tid även i denna fråga. Enligt svensk civilrätt är det i allmänhet
så, att om flera personer vid sidan av varandra svara för
en fordran och de icke särskilt iklätt sig solidariskt ansvar —- ansvar
en för alla och alla för en ■— :så svarar var och en för sin
del efter huvudtalet. Härom råder endast en mening. Men det är
också ostridigt mellan dem, som hittills yttrat sig, att denna regel
har sina undantag och att särskilt på handelsrättens område tendensen
går från den nämnda grundsatsen till den motsatta. Den går
i riktning att stadga solidariskt ansvar. Sådant ansvar är t. ex.
stadgat beträffande den ersättningsskyldighet, som kan åvila flera
ledamöter i en bolagsstyrelse, icke blott i förhållande till bolaget
utan även i förhållande till tredje man.
Nu gorå reservanterna gällande, att förslagets 87 §, som stadgar
solidariskt skadeståndsansvar för flera konkursfunktionärer jämväl
i förhållande till tredje man, i detta hänseende skulle avvika
från vad som skulle gälla ifall någon uttrycklig bestämmelse ej
gåves. Det är detta, som herr Löfgren bestritt, och som även jag
vill bestrida. Jag vill bestrida riktigheten av den sats, som står
överst på sidan 155 i utskottets betänkande, där det heter: »I den
män detta stadgande avser civilt skadestånd — och det är tydligen
dylikt, som avses, då det kriminella skadeståndet alltid är solidariskt,
oavsett om stadgande härom finnes eller icke — utgör stadgandet
ett bestämt avsteg ifrån vad som eljest torde gälla såsom regel
i svensk rätt.» Detta uttalande är enligt min mening i sin allmänna
avfattning icke^ riktigt. Och jag kan nämna, att en av de
ärade reservanterna på denna punkt, herr Alexanderson i första
kammaren, i dag under debatten uttryckligen tagit avstånd från
reservanternas motivering. Frågan angående ansvar för civilt skadestånd
kan icke besvaras vare sig så, att sådant ansvar alltid är
solidariskt, eller sa, att ansvaret alltid är delat. Huruvida ansvaret
är solidariskt eller delat beror enligt min uppfattning därpå, huruvida
fråga är om ansvar i vad man kallar obligatoriska rättsförhållanden
eller om ansvar i utomobligatoriska rättsförhållanden. Innebörden
av denna distinktion är följande. Om A och B sluta
ett köpekontrakt med varandra, så att de stå rättsförhållande
till hvarandra, och sedan A icke fullgör sitt kontrakt ordentligt
och på den grund blir ersättningsskyldig, då är detta en skedeståndsskyldighet
i^ ett obligatoriskt rättsförhållande. År det då flera
kontrahenter pa ena sidan, som äro ansvariga för skadan, så blir
Lördagen den 16 april, e. m.
165 Nr 29.
ansvaret dem emellan delat. Föreligger åter icke något sådant rättsförhållande
mellan parterna, eller faller ersättningsfrågan vid sidan
av ett bestående rättsförhållande, säges skadan vara tillfogad tredje
man, och sådant utomobligatoriskt skadestånd är enligt den uppfattning,
som numera är härskande, solidariskt oberoende av uttryckligt
stadgande. Detta är en uppfattning icke bara inom
teorien. Jag har för att kunna yttra mig med full
säkerhet i frågan särskilt vänt mig till en bland våra mest
framstående domstolsjurister, som anses sitta inne med särskild kunskap
på detta område, och han befanns vara av alldeles samma
mening som jag. Jag tror därför, att vad som här säges, att ansvaret
i förhållande till tredje man blir solidariskt, knappast är något
annat än vad som skulle följa av allmänna rättsregler. Men då herrarna
höra, att uppfattningen jurister emellan i denna fråga är så
olika, så _ förefaller mig detta vara ett mycket starkt skål för, att
man tydligt och klart slår fast satsen här. Och jag kan icke finna,
att det kan vara farligare att slå fast nämnda princip, när det gäller
flera konkursfunktionärers ansvar gent emot tredje man, än när
det gäller flera styrelseledamöters ansvar gent emot tredje man.
Jag är också övertygad om, att vår rättsuppfattning allt mer går i
den riktningen, att då ett skadeståndsansvar föreligger, så vill man
också, att den skadelidande skall hava sina pengar och icke skall
få nöja sig med hälften, därför att till äventyrs den ene av dem,
som gemensamt vållat skadan, icke har någonting att betala med.
Överläggningen var härmed slutad. Efter av herr talmannen
givna propositioner _å de därunder förekomna yrkandena godkändes
utskottets förslag till lydelse av förevarande paragraf.
Överskriften till 3 Kap.; 88—192 §§ med tillhörande kapitelöverskrifter;
193 och 194 §§.
Godkändes.
För 195 § hade utskottet i likhet med Kungl. Maj:t föreslagit
följande lydelse:
195 §.
Vad i^ denna lag är stadgat beträffande borgenär, som har lös
egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom, skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om borgenär, som innehar lös egendom
med rätt att den till säkerhet för sin fordran kvarhålla; dock
galle vad nu är sagt icke i avseende å hyresvärds eller jordägares
rätt att kvarhålla egendom till säkerhet för fordran hos hyresgäst
eller arrendator.
Vid denna paragraf hade reservation avgivits av herr N. E.
Alexanderson, som med instämmande av herrar Pettersson i Södertälje,
Högberg och Hedcrstierna yrkat, att paragrafen måtte ur förslaget
utgå.
Sedan paragrafen föredragits, yttrade:
Ang. ny konkur
slag m. m.
(Forte.)
Nr 29. 166
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. ny Iconkurslag
m. m.
(Forts.)
Herr Hederstierna: Jämte panträtt, d. v. s. rätten att
genom pant, som man fått, göra sig betäckt för fordran, finnes det
någonting, som heter retentionsrätt, vilket innebär rätten att kvarhålla
i sin besittning en sak, ett gods, tills man får betalt för sin
fordran. Om vad retentionsrätten innebär äro meningarna såväl
bland teoretici som bland praktiserande jurister ganska delade. Men
därom tyckas alla vara överens på det hela taget, att retentionsrätt
är någonting annan än panträtt.
Nu har här i 195 § helt enkelt förklarats, att med visst undantag,
med vilket jag icke skall sysselsätta mig, blir retentionsrätten
vid konkurs precis detsamma som panträtt. Man kastar över bord
alla teorier, alla principer om retentionsrättens innehåll och likställer
den bara med panträtt. Det finnes, såvitt jag kan förstå, ingen
anledning alls att i fråga om konkurser ge sig in på denna fråga,
utan det synes mig vara lyckligast att låta teori och praxis allt
fortfarande tvista om, vad retentionsrätten verkligen innebär, och
låta den frågan vila till avgörande av lagstiftaren, till dess man tar
upp till behandling de olika förmånsrätterna. Detta har man emellertid
här utan någon vidare anledning, såvitt jag kan förstå, avstått
ifrån och tvärt om tagit upp frågan och helt enkelt avhuggit
den gordiska knuten och likställt de båda instituten. Att så förfara
just här, då det är klart, att detta dekreterande i händelse av konkurs
naturligtvis kommer att inverka på de olika rättsförhållandena
inom konkursen, det kan icke enligt min mening vara lämpligt.
På grund härav hemställer jag, att denna paragraf måtte ur
förslaget utgå.
Herr Löfgren i Stockholm: Herr talman! Reservanterna
intaga en ståndpunkt, till vilken de säga sig hava kommit på grund
av, att de icke haft någon anledning att reglera dessa rättsförhållanden
och få en bestämd åtskillnad mellan retentionsrätt och panträtt.
De hava icke haft anledning att göra det i detta sammanhang,
då det blott gäller en ny konkurslagstiftning. Jag skulle vilja säga,
att utskottets uppfattning är den helt motsatta. Just den omständigheten,
att både retentionsrätt och panträtt i konkurs hava sin väsentliga
betydelse, att det vanligen först då gäller vilket värde de hava,
har gjort, att man funnit det nödvändigt att reglera frågan i detta
sammanhang.
Eftersom det, så som herr Hederstierna nämnde, är så, att gränsen
är rätt så svävande mellan retentionsrätt — rätten att kvarhålla
— och panträtt i mera pregnant bemärkelse, bär man även häri haft
ett särskilt skäl att nu likställa dem. Ty vi skola komma ihåg,
vilken oreda det eljest kan uppkomma. En person, som har annans
sak i handom och vilken har rätt att hava denna sak i förvar som
säkerhet för sin fordran, är i allmänhet på det klara med, att detta
är en riktig panträtt, och han gör icke inför sitt medvetande den
fina distinktionen mellan retentionsrätt och panträtt. Han bör åt
-
Lördagen den 16 april, e. m.
Nr 29.
167
minstone få klart för sig, vilken befogenhet han har, när konkurs Ang. ny Iwninträder.
Samma sak gäller vid konkursförvaltningens prövning, kurslag m. m.
Jag skulle dock icke principiellt sett haft så mycket emot att (Forte-)
ordna denna sak på ett annat sätt •— att ordna den så, att konkursboet
haft rätt att, ifall endast retentionsrätt förelåge, få egendomen
till sig utlämnad för att realisera densamma. Men då återstår ännu
en fråga att reglera, och en fråga av synnerlig vikt, nämligen: vad
hava dessa retentionsrätter för förmånsrätt i konkurs? Skola vi
verkligen gorå en ny konkurslag utan att klargöra dec förhållandet,
vilka fordringar som hava förmånsrätt och vilka som icke hava det?
Jag tycker, att just i det sammanhang, vi tala om, är det synnerligen
nödvändigt att få den frågan klar för sig. Och det får
man genom att, låt oss gärna säga, dekretera, att retentionsrätten
skall behandlas som panträtt i allt som gäller konkurs. I praktiken
tror jag, att man därmed kommer till det bästa resultatet.
Den enda invändning av praktisk betydelse, som nu närmast
göres mot utskottets förslag, är att den, som har retentionsrätt, kan
befaras på ett olämpligt sätt och till borgenärernas förfång realisera
den egendom, han har om händer. Emellertid vill jag anmärka, att
precis samma anmärkning kan göras mot alla dem, som hava panträtt.
Och detta har icke hindrat lagstiftaren att i detta förslag låta
pantinnehavaren ombestyra realisation av den egendom, han har
om hand.
Då jag sålunda anser, att praktiska skäl tala för att ordna saken
så, som utskottet velat göra, hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.
Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Jag vill
ingalunda förneka, att det kan föreligga ett behov att ordna frågan,
om vilken befogenhet en retentionsrätt skall omfatta. Men när man
skall ordna denna fråga, kan man icke se bort ifrån, att det är mycket
tveksamt, vilka befogenheter som för närvarande enligt nu gällande
lag ingå i retentionsrätten. Professor Nordling hade en uppfattning
om den saken, professor Winroth hade en annan, presidenten
Hasselrot har en tredje, och professor Undén en fjärde, och det finns
nog ännu flera olika uppfattningar med respektive auktorer som stå
för dem. Nu är det icke så märkvärdigt eller ovanligt att de lärde
tvista om den ena eller den andra frågan, och på detta område kan
saken mycket lätt förklaras därav, att under uttrycket retentionsrätt
ingå så olika slag av rättigheter. Men när meningarna äro på detta
sätt delade, är det i alla fall ganska naturligt, tycker jag, att eu
lagstiftare känner sig litet tveksam inför spörsmålet om det kan vara
klokt att i ett slag väsentligen utvidga dessa rättsinnehavares befogenheter.
Jag menar visserligen icke, att lagstiftaren skall vänta
med sitt inskridande, tills herrar professorer blivit ense, ty då kanske
man finge vänta alltför länge. Men jag menar, att när lagstiftaren
skall inskrida, skall det föreligga en fullständig och uttömmande
utredning, så att man får saken teoretiskt fullt uppklarad och
det är detta, som saknas i föreliggande fall.
Är 29. 168
Lördagen den 16 april, e. m.
Ang. ny kon- Men det är icke endast detta skäl, som jag anser här böra mana
kuling m. m. ^ betänksamhet, utan även en ren praktiskt synpunkt. Man bör
(Pörte.) j-omma att emot en retentionsrättshavares anspråk att få sin
rätt förvandlad till realisationsrätt står å andra sidan alla de andra
konkursborgenärernas anspråk, att realisationen av all konkursboets
egendom skall ske på bästa och mest praktiska sätt, och det är icke
sagt, att det sista anspråket blir behörigen tillgodosett, ifall man
på sätt som här föreslås låter retentionsrättshavaren sköta om den
saken, för så vitt fråga är om den sak, vid vilken han fäst sitt
intresse.
Den föregående ärade talaren erinrade om, att man framställt invändning
emot. att en panthavare skulle få på egen band realisera
panten, ty det kunde leda till att andra borgenärer bleve lidande. Ja.
det är mycket riktigt, men just den omständigheten synas mig innebära
en varning för att utan vidare utredning gå vidare på denna
väg.
Jag anser således, att det föreligger skäl för att i denna punkt
följa reservationen, till vilken jag för min del yrkar bifall.
Chefen för justitiedepartementet, borr statsrådet E k e b e r g:
Herr talman! Den siste ärade talaren framhöll såsom ett skäl, varför
man icke skulle upptaga denna bestämmelse, att det för närvarande
råder så ytterst olika meningar, vilken rätt en retentionsrättshavare
har. Mig förefaller det, att denna omständighet i och för sig är
ett skäl för att här införa en bestämmelse, som skapar klarhet i detta
stycke. Huruvida man skall göra detta eller icke, bör väl snarare
bero på, huruvida det råder stor oenighet om, huru det stadgandet
skall taga sig ut, som man borde giva, och jag vill betona, att under
förarbetena i detta avseende inom kommittén och inom lagrådet, inom
vilket sistnämnda, efter vad som upplysts för mig, denna fråga särskilt
grundligt har diskuterats, det icke rått någon oenighet på den
-
na punkt. ,
Ett skäl för att ge ett stadgande kan ytterligare anföras. Det
råder för närvarande oenighet icke blott därom, vilken rätt.en retentionsrättshavare
har, utan det råder också ganska stor oenighet om,
huruvida vissa rättigheter äro att hänföra till s. k. legala panträtter
eller till retentionsrätter, och det synes mig då vara ganska .lyckligt,
att man i konkurs såvitt möjligt behandlar dessa lika. Såvitt angar
retentionsrättshavares förmånsrätt, kan man ju möjligen saga, att
man där måste vara särskilt försiktig, så att icke nagra rättsiörskjutningar
uppstå. Men jag vill betona, att just i fråga om förmånsrätten
kunna anföras mycket framstående auktoriteter till stod för att
vad lagförslaget innehåller överenstämmer med nu gällande ratt. Det
är Tryggers uppfattning, och den uppfattningen har uttalats av Armén,
Hasselrot och Hammarskjöld. .. . ,, ..
Vidare anmärkte den ärade talaren, att det ar ett viktigt borgenarsintresse,
att realisationen sker på så förmånliga villkor som möjligt.
.lag vill då betona, att förslaget är så anordnat, att konkurstorvaltnino-en
får tillfälle att bevaka sina intressen därvidlag, och jag vill
Lördagen den 16 april, e. in.
169 Nr 29*.
ytterligare framhålla att det i allmänhet rör sig om mycket ringa
ekonomiska värden vid dessa retentionsrätter. Det är oftast fråga om
föremål, som icke hava någon vidare betydelse, men om det blir tvist
om saken, så är det bekant, att man kan tvista lika mycket om en
liten sak som om en stor sak, och enligt min mening är det en fördel,
om man kan slippa att lägga på konkursförvaltningen att fatta
position i den ytterst ömtåliga frågan, huruvida en pant — eller en
retentionsrätt föreligger, och att utan ledning av klara rättsbud avgöra,
huruvida förmånsrätt kan åberopas eller e,j.
Ja, mina herrar, här tala vi om retentionsrätt och panträtt. Det
är kanske begrepp, som för mången sväva i det blå. Jag får kanske
nämna ett exempel på en panträtt och en retentionsrätt. En person
har mottagit en annans sak för att försälja den i kommission. Om
han då lägger ned kostnader på saken, så har han panträtt i godset.
En annan person har mottagit en annans sak till förvaring. Om han
då lägger ned kostnader på saken, har han retentionsrätt. Dessa
båda fall, som för praktiska människor te sig tämligen lika. komma i
konkurs att behandlas på helt olika sätt, ifall de ärade reservanterna
få sin vilja fram. Men imig förefaller det. som om det vore lyckligt,
ifall denna olikhet kunde utjämnas. Jag medger gärna, att det kanske
hade varit ändå bättre, ifall man på en gång och över hela linjen
kunnat åstadkomma en utjämning mellan retentionsrätten och den
legala panträtten, men man får ofta i lagstiftningen gå fram steg
för steg, och då vi just hålla på med att modernisera konkurslagen,
förefaller det orig vara en ganska naturlig önskan, att man inom den
rayonen klarerar frågan, i all synnerhet som detta enligt min mening
kan ske. utan att man därigenom åstadkommer någon skada.
Yad särskilt angår den viktiga frågan om förmånsrätten, har
jag för min del underkastat den ett ganska ingående studium och därvid
kommit till det resultatet, att vad nu skulle fastslås överensstämmer
med gällande rätt.
Herr H ede r s t i e r n a: Ja. det är just. såsom herr statsrådet
själv erkänner, det betänkliga härvidlag, att man här skapar en likställighet
mellan retentionsrätt och panträtt, dessa två institut, som
utanför konkurs äro alldeles olika, men som nu i konkurs skulle
smälta ihop. Så skall man icke lagstifta, utan har man två olika
rättsinstitut, böra de få verka vart och ett på sitt sätt under alla
förhållanden. Jag kan därför icke se, att det är överensstämmande
med en sund lagstiftning att säga, att olika rättsinstitut skola i konkurs
vara likställda.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Eke ber g:
Jag skulle kunna vara ense med herr Hederstierna. ifall det kunde
påpekas några som helst praktiska olägenheter av det föreliggande
förslaget.
Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner
först på godkännande av paragrafen samt vidare på bifall till yrkandet
att paragrafen måtte ur lagförslaget utgå; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i förstnämnda proposition.
Andra kammarens protokoll 1921. Nr SO. 12
Angr. ny konkurs!
aq m. m.
(Forts.)
Nr 29. 170
Lördagen den 16 april, e. m.
196—220 §§; överskriften till 11 Köp.; lagförslagets rubrik.
Godkändes.
Övriga lagförslag.
Godkändes.
§ 4.
Avgå vos följande motioner, nämligen av:
herrar Pehrsson i Göteborg och Wallerius, nr 324, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 345, med förslag till grunder
för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1921—1922 åt dels
kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare
av prästerliga emeritilöner; och
herr Andersson i Knäppinge, nr 325, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 330, angående godkännande av tullverketsutgiftsstater
för år 1922 m. m.
Dessa motioner bordlädes.
§ 5.
Herr talmannen meddelade, att statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
tillkännagivit, att han vid kammarens
sammanträde tisdagen den 19 innevarande april ämnade besvara:
herr Thores interpellation angående åstadkommande av reguljära
sjöförbindelser med England; och
herr Lithanders interpellation angående omedelbart återinsättande
av dagsnälltågen Stockholm—Malmö resp. Göteborg m. m.
§ 6.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen, nämligen!:
nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
beräkningen av arvoden åt skolläkare vid de allmänna läroverken;
nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
disposition av elevavgifterna vid tandläkareinstitutet;
nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
för utläggning av ytterligare ett järnvägsspår mellan Rönninge och
Järna; samt
nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning rörande
ordinarie reservationsanslaget till remontering för år 1922.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden och memorial:
nr 8 A, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
171 Jir 29.
Lördagen den 16 april, e. m.
för år 1922 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet;
nr
8 B, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1921 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet
;
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av överskott i Djurgårdskassan till säkerställande under
år 1922 av Ulriksdals kungsgårds förvaltning och drift;
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtande
till sjöförsvaret av centralfängelset i Karlskrona m. m. jämte
en i ämnet väckt motion;
nr 52, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående beviljande
av medel till ersättning åt envoyén W. A. F. Ekengrens
stärbhus för ökade kontorskostnader vid beskickningen i Washington
till följd av kriget;
nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för inredning av bostadslägenheter för underofficerare
vid Västerbottens regemente m. m.;
nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för täckande av under år 1920 uppkommen brist å ordinarie
reservationsanslaget till underhåll av kustartilleriets byggnader och
materiel;
nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring
av en utrangerad pansarbåt till tankpråm för oljetransport;
nr
56, i anledning av väckt motion om befrielse för fem kompanichefer
från skyldighet att utgiva ersättning för till manskapet
utlämnade, sedermera förkomna persedlar; och
nr 57, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
Kungl. Maj:ts framställningar om anslag till ombyggnad av rangerbangården
vid Sävenäs;
bevillningsutskottets memorial, nr 24, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande nr 13, i anledning
av väckt motion om utredning rörande brännvinsförsäljningsbolagens
befriande från kommunal skattskyldighet för inkomst;
bankoutskottets utlåtande, nr 24, angående dels verkställd
granskning av riksbankens styrelse och förvaltning, dels ock användande
av riksbankens vinst för år 1920;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 1 kap. 5 och 8 §§ i lagen den 8 juli 1904
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap;
och
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 5 och 6 §i§ i lagen den 24 mars 1916
angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff;
andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr C, i
Nr 29.
172 Lördagen den 16 april, e. m.
anledning av första kammarens beslut i fråga om införande av en
normalarbetsdag för skolarbetet m. m.;
andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående anordnande av tillsyn genom
läkare över hälsotillståndet i landsbygdens folkskolor; samt
andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
återförande till kronan av rekognitionshemman m. m.
§ 8.
Justerades protokollsutdrag.
§ 9-
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Carlsson i Solberga under 4 dagar fr. o. m. den 18 april,
» Persson i Tofta » 6 » » » 18 >!
» Jönsson i Fridhill »
» Hedvall »
» Ward »
» Eriksson i Grängesberg »
» förste vice talmannen Hamilton »
» Winkler »
» Såvström *
* Lindman »
» Lagerquist _ »
» 0. Nilsson i Örebro »
» Borggren »
» Larsson i Jonsjö *
Kammarens ledamöter åtskildes
5 » » » 18 »
3 » » » 18 »
2 » » » 18
den 18 april
2 dagar fr.o.m. den 18 april,
9 » » » 18 *
den 18 april
» 19 »
5 dagar fr.o. m. den 18 april,
2 » » » 17 »
5 » » » 18 » och
2 » » » 18 »
härefter kl. 2,40 på natten.
In fidem
Per Cronvall.
Stockholm 1921. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 2ii3S0