Motionär i Andra kammaren, Nr H18.

Nr 318.

Av herrar AllderSSOll i Eliantorp och Westman, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 40, med förslag
till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 26 april
1918 om förfogande över viss egendom under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden,

Genom kristidslagarna har riksdagen under världskriget medgivit, att
utomordentliga och för vårt fria statsskick eljes främmande befogenheter
lagts i Kungl. Maj:ts hand. För att förebygga att dessa lagar skulle medföra
en varaktig förändring av de huvudgrundsatser, nå vilka vårt samhällsliv
är uppbyggt, hava de antagits endast för ett år i sänder. Vid
varje tillfälle då de förlängts, har därjämte ägt rum en prövning av den
omfattning, i vilken dylika utomordentliga befogenheter med hänsyn till
den närmaste tidens krav måste anförtros åt Kungl. Maj:t.

Under världskrigets senaste år medförde en dylik prövning, att det
ansågs nödvändigt att tid efter annan utvidga dessa befogenheter. Efter
de freder, som numera slutits, måste det anses vara principiellt riktigt
och en naturlig konsekvens, att man tager under övervägande, huruvida
de utomordentliga maktmedel, som Kungl. Maj:t erhållit under världskriget,
verkligen utan någon som helst inskränkning måste genom ett nytt beslut
överlämnas åt Kungl. Maj:t.

I de svåra förhållanden, som under världskriget rått i fråga om vår
folkhushållning, har en påtaglig förbättring inträtt, vilken yttrat sig i
ökad tillförsel och starka prisfall på vissa betydelsefulla och nödvändiga
förbrukningsvaror. Den ovisshet, som under världskrigets efterverkningar
alltjämt råder på världsmarknaden, manar emellertid till att iakttaga försiktighet
vid återförandet av vår lagstiftning till det normala tillståndet.
I enlighet härmed synes det för närvarande icke vara lämpligt att framställa
ott yrkande, att kristidslagstiftningen i dess helhet skall upphöra. Väl

Motioner i Andra kammaren, 318.

överensstämmande med en sådan försiktighet och dessutom principiellt oangripligt
synes emellertid vara, att man icke längre tilldelar Kungl. Maj:t
befogenheter, vilkas användande varit av ingen eller obetydlig nytta, i
vissa fall rent av skadligt, och som det under alla förhållanden måste
anses vara uteslutet, att Kungl. Maj:t på egen hand hädanefter tillämpar
i praktiken.

De grundsatser, som här framställts, leda därhän, att den mest ingripande
av kristidslagarna, förfog ander ättslagen, icke bör med samma
innehåll som hittills förnyas.

För att i vidsträcktaste omfattning tillmötesgå alla tillbörliga krav
och önskemål, som från Kungl. Maj:ts sida kunna göras gällande, vilja vi
här icke framställa något yrkande därom, att Kungl. Maj:t skall berövas
de vittgående befogenheter att för att tillgodose ett mer eller mindre allmänt
behov tvinga ägare eller innehavare av vara, som är viktig förn öden hetsvara
eller kan användas för framställning av sådan vara, att avstå densamma.
Yi vilja även medgiva, att innehavare av dylik vara alltjämt
skall vara pliktig att, om den ej är beredd, mot ersättning bearbeta den,
så att den blir färdig för det allmännas räkning. Lika litet yrka vi någon
rubbning av kronans rätt att lägga beslag på här omtalade vara. De
vittgående rättigheter, som enligt förfogandelagens 2—4 §§ tillkomma Kungl.
Maj:t, skulle alltså bestå orubbade, och vi avstå från att föreslå någon ändring
i dessa lagrum.

När vi intaga denna ståndpunkt, göra vi det likväl under den förutsättningen,
att Kungl. Maj:t hädanefter lika litet som hittills kommer att
använda sin makt till sådan för vår jordbruksnäring fördärvbringande åtgärd
som den att från lantbrukare tvångsuttaga djur tillhörande hans
kreatursbesättning.

Däremot kunna vi icke anse lämpligt eller erforderligt, att lagens 5
§ förnyas i dess nuvarande lydelse. Detta lagställe bemyndigar staten att
på det mest betänkliga sätt ingripa mot den enskilde och även att utvidga
statsdriften till områden, där de svagheter och olägenheter i hög grad
framträtt, vilka äro förenade med densamma.

Detta lagställe ålägger som bekant ägare eller innehavare av fastighet,
byggnad eller annan anläggning, järnväg, fartyg eller annat transportmedel
att avstå egendom eller del därav till kronan och att även tåla eller vidtaga
erforderlig ändring eller förflyttning av inredning eller utrustning därå.

Av dessa befogenheter synes kronan ha använt sig i huvudsakligen
tre avseenden.

För det första har kronan fråntagit innehavaren skötseln av vissa

Motioner i Andra kammaren, Nr :il8.

jordbruksfastigheter, vilka varit föremål för vanhävd. Av de visserligen
ej alldeles fullständiga siffror, som meddelas i den kung!, propositionen
nr 40, framgå emellertid, att under år 1918 sådan egendom endast i 13
fall fråntagits innehavaren och utarrenderats till annan, och det siffermaterial,
som meddelas för 1919, antyder, att lagen tillämpats i ännu mindre omfattning
under sistnämnda år. Dessa åtgärder ha alltså varit utan den
ringaste betydelse för vår folknäring. Då härtill kommer att, enligt den
föreliggande propositionen nr 40, vanhävdad fastighet hädanefter skulle
kunna utarrenderas icke såsom hittills på 5 år, utan endast på ett år, blir
naturligtvis lagbestämmelsen helt och hållet ineffektiv, då ingen på så
kort tid lär vilja övertaga en vanhävdad jordbruksgård. Ur här berörd
synpunkt finns alltså ej tillräcklig anledning att utfärda ny fullmakt för
Kungl. Maj:t.

För det andra har lagrummet varit av betydelse för bränslekommissionens
verksamhet. Denna är emellertid nu ställd under avveckling.
Finansministern meddelade i remissdebatten i andra kammaren, »att sedan
juni månad 1918 har icke någon ved avverkats på ett par undantag när»
och i den föreliggande propositionen uppges, att beslagen på skogsmark
vore i stort sett hävd med undantag för sådana områden, där kommissionen
fortfarande hade ved liggande». För bränslekommissionens räkning synes
därför på sin höjd behövas en rätt att förfoga över fastighet för upplag av
ved och transport därav. Att bibehålla lagstadgandet i dess nuvarande
lydelse, i syfte att bereda Kungl. Maj:t möjlighet att återuppliva bränslekommissionen,
synes icke kunna ifrågakomma; då Kungl. Maj:t säkerligen
icke kommer att på egen hand vidtaga en sådan åtgärd.

För det tredje har lagstadgandet ansetts vara av värde vid underhandlingen
med redarne om erhållande av skeppsrum för införandet av
viktiga förnödenheter. Så långt det ur denna synpunkt är behövligt torde
stadgandet böra bibehållas.

Med stöd av vad vi sålunda anfört tillåta vi oss vördsamt hemställa,

att riksdagen med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 40 måtte besluta att göra den ändring
i det där framställda förslaget, att den nu gällande
lagen den 26 april 1918 om förfogande över viss
egendom uti 5 § erhåller följande ändrade lydelse:

•5 § 1 mom.

Dör det för tillgodoseende av sådant behov av

Motioner i Andra kammaren, Nr 318.

vara, som i 2 § avses, prövas nödigt, att kronan förfogar
över mark för upplag eller mark eller fartyg
för transport, utan att samma egendom avstås till kro
nan, vare ägare eller innehavare av egendomen pliktig
att, i den mån Konungen så förordnar, till kronan mot
ersättning upplåta egendomen.

2 mom. Erfordras för ändamål, som i lista
mom. är sagt, att med fartyg verkställes forsling av
viss vara, utan att kronan i övrigt förfogar över
fartyget, vare ägare eller innehavare därav pliktig att,
efter ty Konungen förordnar, mot ersättning verkställa
forsling, som nyss är sagd;

samt att i övrigt* vidtaga de redaktionella ändringar,
vilka vid ett bifall till ovan framställda ändringsförslag
bliva nödvändiga.

Stockholm den 6 februari 1920.

Karl Andersson,

i Eliantorp.

K. A. Westman.

Brobygård