Motioner i Första kammaren, Nr 7.

Nr 7.

Av herr Petrén, Alfred, in. 11., angående skrivelse till Konungen
med begäran om utredning och förslag i fråga om
upprättandet av ett svenskt rasbiologiskt institut.

Den rasbiologiska forskningen, som arbetar för ett högt och ädelt
mål: skydd mot släktets degeneration och främjande av goda rasegenskaper,
växer sig för varje dag allt starkare. Den utgår från den synpunkten,
att det ej gives högre värden i ett land än själva folkmaterialet, helst
om detta, såsom hos oss, av gammalt är av god beskaffenhet. Denna
forsknings uppgift är att närmare utreda och klarlägga alla de förhållanden
beträffande ärftlighet och miljö, som förorsaka ett höjande eller sänkande
av ett folks inre värde. Fasta hållpunkter och direktiv kunna först
härigenom givas statsmakterna vid deras strävan att befordra folkets och
rasens utveckling i sund riktning.

Rasbiologi är med andra ord det vetenskapliga studiet av alla de
faktorer, som utöva inverkan på de kommande generationernas kroppsliga
och andliga struktur. Det är engelsmannen Francis Galtons enkelt och
klart givna definition på den forskningsgren, till vilken han själv är det
egentliga upphovet. Grunden lades under senare hälften av förra århundradet,
men det var först efter sekelskiftet, som man mera allmänt fick
upp ögonen för denna vetenskapliga disciplins genomgripande betydelse i
socialt hänseende.

Genom återupptäckten av de Mendelska ärftlighetslagarna år 1900
ökades intresset starkt för de rashygieniska strävandena. Det visade sig
nämligen snart, att dessa lagar hade tillämpning även på människan, och det
blev tydligt, att en av rasbiologiens främsta uppgifter låg just i att utröna,
hur långt denna tillämpning sträckte sig; den var nödsakad att utföra
dessa undersökningar utan användande av experimentets säkra väg.

Idihang till riksdagens protokoll 1920. 3 samt. 6 höft. (Nr 7.) 1

Motioner i Första kammaren, Nr 7.

Under de gångna nitton åren ha engelska, amerikanska, tyska och särskilt
skandinaviska forskare nedlagt ett mycket energiskt och förtjänstfullt
arbete på detta för kulturfolken så betydelsefulla område.

Redan år 1904 hävdade först av alla i vårt land docenten H. Lundborg
i Uppsala denna forsknings eminenta betydelse. Uti Uppsala läkareförening
yttrade han bland annat följande: »Det folk, som i tid lär sig

inse ärftlighetshygienens betydelse och förmår ställa sig dess fordringar
till efterrättelse, kan möta framtiden med lugn. Ett folk, som stadigt
degenererar, lar icke i längden kunna hålla sig uppe i kampen för tillvaron,
hur militäriskt väpnat det än kan synas vara. Vi må komma ihåg,
att kulor och krut skydda oss icke för tuberkulos, alkoholism, nerv- och
sinnessjukdomar samt för andra dylika samhällsfiender. Det skulle vara,
vida bättre, om kulturstaterna, i stället för att rikta sina rustningar
och vapen gent emot varandra, ville använda sina inkomster och gemensam
kraft att bekämpa fiender av detta slag.--Jag vågar hoppas, att den

tid ej må vara alltför avlägsen, då man blir böjd för att i samhällsfrågor
tillmäta den verkligt biologiskt bildade läkarens ord åtminstone lika stor
betydelse som juristens och krigarens, då vidare sociologer och statsmän
få ögonen öppnade för ärftlighetshygienens betydelse för folkens framtid.»

Man ma in aga vilken ställning som helst till nykterhetssträvandena,
man kan likväl icke förneka, att dessa förberett jordmånen för det rasbiologiska
uppfattningssättet. Det är fullkomligt riktigt, som professor V.
Hultkrantz framhåller, att förtjänsten av att intresset för de rashygieniska
problemen är statt i jämnt stigande i vårt land i icke ringa grad tillkommer
nykterhetsrörelsen, som betonat vårt ansvar inför kommande släktled
och nödvändigheten av kraftiga åtgärder för att avvärja faran för släktets
degeneration.

Staten består ej blott av individer utan också av familjer och släkter.
Vi känna ännu alltför litet om de olika släkternas liv och biologiska
beskaffenhet. Det är på tiden, att uppmärksamheten med energi och kraft
inriktas på dessa frågor. I första hand kräves insamlande av ett betydande
materia], omfattande icke blott urartade och förkomna släkter utan
också smida och begåvade sådana, led efter led. Endast därigenom blir
det möjligt att närmare intränga i de lagar, som ärftlighetsforskningen
och rasbiologien hava till uppgift att klarlägga. Det föreligger alltför
många bevis på den stora vådan för ett folk att åsidosätta dem. Nedgång
och urartning blir följden. Det vore emellertid oriktigt att tro, att dessa
lagar uteslutande äro stränga hämnare. Rätt förstådda och utnyttjade utgöra
de en snart sagt outtömlig källa till förädling och framåtskridande.

Utredningen av mänskliga ärftlighetsförhållanden, sjukdomars och

Motioner i Första kammaren, Nr 7.

andra egenskapers nedärvning kräver sålunda ett mycket rikligt material,
omfattande icke blott enstaka individer utan också hela familjer och släkter.
Detta material måste i första hand insamlas ute i bygderna; i andra
hand bör det sovras och kritiskt bearbetas, innan resultat av vetenskapligt
och socialt bestående värde kunna av detsamma utvinnas. Detta kan
ej ske annat än på ett för ändamålet väl utrustat forskningsinstitut. En
enstaka forskares tid och resurser räcka ej ens tillnärmelsevis till för så
krävande och tidsödande uppgifter.

Kravet på upprättande av ett sådant institut har i åtskilliga år med
alltjämt växande styrka framställts i vårt land. Och till rösterna från
Sverige ur skilda lager hava, ej minst under senaste tid, kommit tungt
vägande inlägg även från utlandet.

Att detta spörsmål i såväl in- som utlandet kunnat tilldraga sig ett
så enastående intresse torde utan tvivel få tillskrivas dels den omständigheten,
att svensk forskning å härvarande områden sedan länge intagit en
banbrytande och ledande ställning, dels också det förhållandet, att Sverige
för närvarande för organiserandet av ett sådant institut kan påräkna en
vetenskaplig kraft av internationellt rykte, vilken torde vara en av de få
forskare i nutiden, som överhuvud är fullt mäktig att fylla en så maktpåliggande
uppgift.

Av sådana uttalanden i nu förevarande spörsmål från olika forskare,
rashygien iber, läkare och sociologer torde några få här höra anföras för
att giva en allmän föreställning om styrkan av den vetenskapliga opinion,
som kräver vidtagande av energiska och omedelbara åtgärder till frågans
lösning.

Så skriver professor C. M. Furst i Lund:

»Det är statens skyldighet att taga upp tanken om inrättandet av ett
medicinskt institut för ärftlighetsforskning. Det svenska folket har fordran
att ställas under planmässig vetenskaplig undersökning för att bliva
i grunden känt, att vårdas och skyddas i sin alltjämt pågående utveckling,
var det än lever och bor i vårt land.»

Docenten H. Lundborg, som upprepade gånger i tal och skrift hävdat
vikten och nödvändigheten av ett svenskt rasbiologiskt institut, yttrar:

»Ett viktigt önskemål är inrättandet av ett centralt forskningsinstitut
för rasbiologi, det egentliga högkvarteret, som jag förut kallat det. Från
ett sådant borde utgå impulser och initiativ till olika delar av landet och
till detsamma skulle insamlat material sändas i oavbruten ström i och lör
bearbetande. Institutet, som skulle ha till uppgift att släkt- och rasbiologiskt
utforska och kartlägga landet, skulle dessutom utgöra en högsta
instans för ärftlighetsfrågor och sådana av rashygienisk innebörd. Det lin -

Motioner i Första kammaren, Nr 7.

nes för närvarande ingen institution eller akademi i landet som kan övertaga
ett dylikt värv — av brist på medel. Enstaka forskares krafter och
resurser äro alldeles för otillräckliga. Här föreligger enligt min mening
ett verkligt nationellt och kulturellt behov, som borde avhjälpas.

Det lider ej det minsta tvivel, att ej ett sådant institut, vid vilket
goda krafter av olika slag vore bundna, såsom läkare, biologer, statistiker
och genealoger in. fl., skulle snart nog kunna uppvisa resultat av djupt
ingripande art och värdigt hävda sin plats i samtidens kulturella liv.

Vi offra årligen i landet stora summor för upphjälpandet av jordbruk
och näringar. Då det gäller att förbättra utsädet, att befrämja husdjursaveln,
att undersöka och utdika mossar etc., då saknas ej medel, men
då det gäller att undersöka och tillvarataga slumrande biologiska krafter
hos vårt eget folk, det dyrbaraste vi äga inom landet, då finnas inga eller
helt obetydliga medel att tillgå. Handen på hjärtat: kan man tänka sig
ett mera inkonsekvent förfarande? Denna underlåtenhet, denna liknöjdhet
innebär i själva verket en skriande orättvisa mot oss själva och kanske i
ännu högre grad mot våra efterkommande.

Härmed vill jag naturligtvis ingalunda hava sagt, att jordbruk och
näringar må reda sig bäst de kunna utan statens eller landstingens hjälp.
Ingalunda, jag menar, att det ena goda ej behöver förskjuta det andra,
men vi må dela rättvist med öppen blick för folkets och landets behov i
alla möjliga avseenden.»

»Det är livligt att hoppas», skriver professor Ii. Nilsson-Ehle i Lund
för icke länge sedan, »att det på senare år från flera auktoritativa håll
föreslagna och livligt förordade svenska rasbiologiska institutet ej längre
måtte få vänta på sitt definitiva förverkligande. För den teoretiska ärftlighetsforskaren
synes det självklart, att den stora och maktpåliggande uppgiften
måste läggas i läkarevetenskapens händer. Här finnas de nödvändiga
förutsättningarna, som bestå i en djupgående kännedom om den
mänskliga organismen, och som utesluta dilettantism vid forskningen. Och
vid den blivande eventuella praktiska tillämpningen på rashygienens område
är det framför allt nödvändigt, att det hela så att säga ses med läkarens
ögon. Den allsidiga omsorgen om folkhälsan kommer bäst att motverka
ensidiga eller förhastade projekt på den praktiska rashygienens
vanskliga område, och trygghet vinnes för en human handläggning av
det hela.

I den mån vetenskapens uppgift och betydelse ligger uti att befordra
människans timliga lycka kan rasbiologien ej överskattas. Man
kan t. o. in. ej undgå att ställa sig den frågan, vilken annan veten -

Motioner i Företa kammaren, Nr 7. 5

skap som i detta hänseende egentligen skulle kunna överträtta densamma.

Måtte därför det svenska rasbiologiska institutet snart bli en verklighet
och måtte dess gestaltning och utrustning med hjälp av tillräcklig.*»,
stats- och andra vetenskapen till buds stående medel göras sådana, att det
kan på ett värdigt sätt fylla sin uppgift och bli både till gagn för vårt
folk och en heder för detsamma.»

I ett längre yttrande (bil. 1) till 1918 års nobelkommitté har rektor
vid karolinska institutet professor F. Lennmalm framställt förslag om
inrättande av ett medicinsk Nobelinstitut för rasbiologi. 1 enlighet härmed
föreslog nämnda kommitté enhälligt, att ett sådant institut måtte upprättas,
avseende rasbiologi och ärftlighetsforskning. Vid behandling sedermera
inom institutets lärarekollegium (bil. 2) vann emellertid sagda förslag
icke majoritet, utan beslöt kollegiet — dock med den ringa majoriteten
av 9 röster mot 8 —, att i stället ett institut för experimentell fysiologi
och patologi måtte upprättas.

Ur professor Lennmalins sakkunniga och allsidiga utredning av
den föreliggande frågan må i detta sammanhang anföras följande uttalande: »Då

möjlighet nu finnes att upprätta ett medicinskt Nobelinstitut,
vet jag ingen medicinsk forskningsgren, som är i ett sådant behov av stöd
för sin utveckling som rasbiologien, och jag vet heller icke någon medicinsk
forskningsgren, som på grund av sin betydelse är mera värd ett
sådant. — Lösandet av ärftlighetens gåta, utrönandet av dess betydelse för
hälsa och sjukdom är ett av samtidens största sociala problem, och det
måste vara medicinskt skolade vetenskapsmän, som genom olika generationers
sammanhängande arbete till slut skola lösa problemet.»

Professor T. Thunb''rg, Lund, har från liknande utgångspunkter i
den av honom redigerade tidskriiten Hygienisk revy betonat vikten av ett
rasbiologiskt institut.

»I den diskussion, som nu föres rörande den karaktär vårt första
medicinska Nobelinstitut bör få, har Revyn ingen svårighet att välja ståndpunkt.
Utan tvekan förorda vi ett institut för ärftlighetsforskning.

När nu riksdagen synes hågad att återbörda till den svenska vetenskapens
främjande den skatteinkomst, som tillflyter staten från Nobelstiftelsen,
så talar allt för att medlen i första hand användas för ett institut
för rasbiologi och medicinsk ärftlighetsforskning.

För det första ha vi eu person, som står utom all tävlan, när det
gäller att finna den första chefen för institutet. Vi behöva knappast
nämna, att vi syfta på docenten Herman Lundborg. Vårt land står i

Motioner i Första kammaren, Nr 7.

största tacksamhetsskuld till denne entusiastiske och självuppoffrande vetenskapsman
för den betydande vetenskapliga insats han redan gjort på
detta område och även för det intresse han förstått att väcka bland breda
lager av vår befolkning för hithörande frågor. Men vi riskera, att hans
verk rinner ut i sanden, om det alltjämt skall bedrivas med de små resurser,
som stå docent Lundborg till buds. Det är nödvändigt, att han
sättes i en sådan situation, att han kan utbilda lärjungar, som kunna fortsätta
hans verk. överhuvud behövs det ett institut, som representerar
kontinuiteten i detta forskningsarbete. — Här är vidare en rent svensk
uppgift, som Sverige måste lösa för sig. Det är det svenska folkets ärftlighetsförhållanden,
de olika inslagen däri, resultaten av just de rasblandningar,
vårt folk representerar, som blir en uppgift för vårt land. — Vi
ha ingen rätt att vänta, att vårt lands folkbeskaffenhet och ärftlighetsla^ar
skola belysas av främmande länders forskare.

Här föreligger för övrigt mer ett riksintresse än ett speciellt universitetsintresse.
»

Professor J. V. Hultkrantz, Uppsala, framhåller bland annat:

»Vi kunna aldrig komma ifrån livets eviga grundlagar, och då gäller
det framför allt att tillse, att icke våra egna skrivna lagar komma i strid
med dem, utan i stället bli den bästa möjliga tillämpning av dem. — Det
ärr ju av människomaterialets beskaffenhet som en nations framtida utvecklingsmöjligheter
i första rummet bero och den stora betydelsen av en inventering
av vårt folks biologiska resurser ligger därför i öppen dag.
Aven den, som möjligen misströstar om att det skall lyckas eugeniken
(rashygienen) att utfinna några effektiva medel till släktets förädling, måste
inse hur viktigt det är för ett folk att äga självkännedom, att vara fullt
medvetet både om sin kraft och sin begränsning.

I vårt land äger rasbiologien ingen vetenskaplig institution och icke
heller någon ordinarie representant vid universiteten.

Det borde vara både en plikt och en heder för vårt land att i sin
mån deltaga i det rasbiologiska forskningsarbetet.

Skall det svenska folket i framtiden kunna hävda sin ställning i
tävlan med andra nationer och till fullo utnyttja sina naturliga resurser,
skall det kunna undvika de faror, som hota med degeneration och undergång
och använda botemedlen på rätta sättet, så är första villkoret, att
det i rätt tid ställt sig till efterrättelse den gamla visdomsregeln: ’lär
känna dig själv’. Att verksamt bidraga härtill blir den främsta uppgiften
för ett svenskt rasbiologiskt institut; den uppgiften ensam är tillräcklig
att motivera dess upprättande.»

Den norske rashygienikern, doktor ,/. A. Mjöen, Kristiania, skriver:

Motioner i Förda kammaren, Nr 7.

»Först på senare åren har studiet av andliga och lekamliga defekter eller
brister av det slag, som drabbar derå individer av samma släkt, gjort
märkbara framsteg. Det har uppstått eu helt ny vetenskap och en ny
social rörelse, som tar sikte på att nå ned till det ondas rot och riva upp
den. Det gäller inte bara att bota den sjuka individen, när den lider, det
gäller i främsta rummet att förebygga. Det visar sig alltför ofta, att det
är svårt, ja omöjligt, att råda bot för en sjukdom, när den kommit till
utbrott. Däremot kräver det endast relativt små offer att förebygga densamma.
— För medicinen hör studiet av de ärvda sjukliga företeelserna,
kriminella anlag o. s. v. till de allra viktigaste. Med tillhjälp av genealogisk!
material kan man bringa ljus över gåtfulla och vanskliga problem.
— Intresset för rasbiologi och rashygien har under kriget vuxit med en
fart, som ingen tänkt.»

Docenten Nils v. IIof stm, Uppsala, skriver:

»Den medicinska ärftlighetsforskningen arbetar i vårt land under
de ogynnsammast tänkbara förhållanden, som stå i den bjärtaste kontrast
till denna vetenskaps vikt. Det tinnes ingen läkare, ingen biolog och
överhuvud ingen person med öppen blick för vårt lands förpliktelser att
följa med i ett forskningsarbete av så djupgående betydelse ur både
medicinska, sociala och andra synpunkter, som ej inser att detta tillstånd
ej kan få fortfara. Det föreligger en obestridlig fara att folkmaterialet
skall undergå en obotlig försämring genom ärftliga sjukdomars och andra
degenerationsföreteelsers utbredning, och det är en bjudande plikt för den
medicinska vetenskapen att motarbeta dessa sjukdomar. — Det har därför
länge varit ett av vida kretsar omfattat önskemål, att ett institut för ärftlighetsforskning
och rasbiologi inom en snar framtid upprättas i vårt land,
liksom tidigare skett i flera andra länder: Det är egentligen oförlåtligt,

att det ej skett förut.»

Docenten Nils Heribert Nilsson, Lund, skriver:

»Vi offra utan vidare oerhörda summor till uppfostringsantalter och
fängelser för att underhålla de raselement, som genom rasbiologiska åtgärder
kunde betydligt nedbringas. Härmed är inte det minsta klander
riktat mot dessa inrättningar, jag betonar det särskilt för att undvika allt
missförstånd, ty så länge dessa olyckliga kategorier finnas, måste de också
vårdas och omhändertagas. Men det sorgliga är, att de måste finnas, så länge
ej staten åtgör något för att gå till grunden, för att ta itu med det ondas
rot, de mindervärdiga egenskapsanlagen. Och är det inte dålig ekonomi att
villigt offra stora summor för att bibehålla elände, men ej ett öre för att
förebygga detsamma, där vägar stå öppna?

1 vårt land borde denna fråga vara lättlöstare än i flertalet andra

Motioner i Första kammaren, Nr 7.

av ett visst skäl. Yi ha nämligen den utomordentliga fördelen att ha en
svensk rasbiolog, som på sitt forskningsområde är eu av de erkänt främsta,
nämligen docenten Herman Lundborg, vars banbrytande undersökningar
jag ovan nämnt. Han har nedlagt ett arbete av otrolig möda för att lösa
problem, som äro rasbiologiens viktigaste, och han har gjort det med
storartad framgång. Vore det icke en enkel gärd av tacksamhet och en
självfallen belöning för ett uppoffrande och oegennyttigt livsarbete att
honom bereddes tillfälle att under gynnsammare yttre betingelser än
vad som är fallet fortsätta de undersökningar, som äro av en avgörande
vikt för vårt folks framtid?

Vi ha nyligen med stolthet och glädje sett, att ett institut för
teoretisk ärftlighetsforskning och växtförädling inrättats åt en svensk, som
på genetikens område genom banbrytande undersökningar är ett av de
största namnen. Det är tid, att samma rättvisa och uppmuntran bevisas
vår framstående rasbiolog, Herman Lundborg. Vårt land och folk gör då
först rättvisa åt sig själv.»

»Ur dessa synpunkter är det en lycka», framhåller professor NilssonEhle,
»att den kraft, som med outtröttlig energi, det hängivnaste intresse
och stor framgång — trots obetydligt understöd från det allmännas sida —
bedrivit rasbiologisk forskning i vårt land, och som givetvis bör bli den
självskrivna ledaren för institutet i fråga, nämligen doc. Lundborg, besitter
förutsättningarna att kunna på eu bred och allsidig grundval uppbygga
den blivande institutionens verksamhets- och forskningsuppgifter.»

Medicinska fakulteten i Uppsala har år 1915 i eu längre motivering
till akademiska konsistoriet framhållit betydelsen av doc. Lundborgs rasbiologiska
forskningar. Därur må följande anföras:

»Under eu följd av år har docenten Lundborg agnat ett framgångsrikt
forskningsarbete åt rasbiologiska spörsmål. År 1898 började han en
medicinsk-biologisk undersökning av en vitt utgrenad släkt i södra Sverige,
vilken i flera avseenden företedde ett mycket stort intresse. Efter att
först ha ägnat en ingående undersökning åt en i denna släkt förekommande
nervsjukdom av ovanlig beskaffenhet, vilket arbete år 1904 prisbelönades
av svenska läkaresällskapet, genomforskade han under åren
19(>8—''13 släkten i fråga i hela dess omfattning, såväl dess då levande
medlemmar som på grund av tillgängliga mestadels officiella aktstycken
dess tidigare generationer, tillsammans ‘2,232 personer inom sju släktled.
Ifrågavarande undersökningar offentliggjordes år 1913 i ett omfångsrikt
arbete under titeln ’Medizinisch-biologische Familienforschungen.’ Såväl
vmd metoder och arbetssätt som vad de ernådda resultaten vidkomma har
detta arbete av den medicinska fackpressen inom och utom vårt land

Motioner i Första kammaren, Nr 7.

mottagits med stort erkännande och av vetenskapsakademien år 1914 tillerkänts
Letterstedtska priset för originalarbete.»

Professor Hjalmar Ohrvall, Uppsala, skriver 1913 i ett utlåtande
till medicinska fakulteten i Uppsila (bil. 3) om detta verk: »Doc. Lund borgs

märkliga arbete är enligt min mening banbrytande i liera avseenden;
det är eu heder för förf., för vårt land och vårt universitet.»

Professorn i hygien vid Mönchens universitet Max v. Gruber, eu
starkt socialt intresserad man, har i det förord, med vilket han försett
detta doc. Lundborgs arbete, yttrat sig bland annat på följande sätt:

»Doktor Lundborgs undersökning är den omfångsrikaste och grundligaste
släktundersökning, som någonsin företagits. Den uthålliga flit och
den offervilliga handlingskraft, med vilken doktor Lundborg har övervunnit
de oändliga svårigheterna att utröna släktskapen och beskaffenheten
av tusentals individer ända till 2()0 år tillbaka, äro beundransvärda och
utgöra i och för sig ett vackert vittnesbörd om den idealism hus det
svenska folket, om vilken Sundbärg med så mycken rätt talar. Man måste
lyckönska förf., ty hans ansträngningar hava icke varit förgäves.» I sammanfattningen
av de vunna resultaten skriver v. Gruber till slut: »Fast ställandet

av recessiviteten av anlagen till viktiga nerv- och sinnessjukdomar,
det vill säga det faktum, att ett sådant anlag måste ärvas från
båda föräldrarna, om sjukdomen skall framträda, under det att anlaget
blir overksamt, om det blott innebor i den enes av föräldrarna arvsubstans,
skall hädanefter ha ett utomordentligt starkt inflytande på de rashygieniska
åtgörandena.»

Den danske statistikern och nationalekonomen professor H. Westergaard
uttalar sig på följande sätt: »Dr Lundborgs Forskninger er et meget
betydningsfuldt Indskud i det sidste Decenniums Bestraebelser for åt
komme til Klarhed over Arveligheden o g derigennem over Sporgsmaalet
om mulige Kaceforbedringer. Hans Vmrk har med et Slag skaffet barn et
Navn, der er til iEre for ha in og for svensk Videnskab.»

Den flnske ärftlighetsforskaren docenten H. Federley, skriver:

»Upprättandet av eu rasbiologisk institution vore så mycket mera
motiverat, som Sverige i docenten Lundborg äger eu rasbiolog, hängiven
sin vetenskap som fä. Genom sin verksamhet har han visat, att han ej
ryggar tillbaka för några svårigheter, då han föresatt sig att lösa en
uppgift.

Trots de motigheter han haft att kämpa med har han tack vare sin
järnhårda energi natt beundransvärda resultat. Hans stora arbete över
Listersläkten har av fackkritiken betecknats som mönstergillt, och man behövde
sålunda ej hysa tvivelsrnål om att ledningen av institutet, om den
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 3 sand. 6 käft. (AV 7.) 2

Motioner i Första hammaren, Nr 7.

anförtroddes honom, vore lagd i en för sin uppgift sällsynt väl kvalificerad
forskares händer. För arbetsresultaten borgar Lundborgs tidigare
forskaregärning.»

1 åtskilliga andra länder hava redan de rasbiologiska strävandena resulterat
i praktiska åtgärder. I Nordamerikas förenta stater liksom i
England äro sedan flera år tillbaka rasbiologiska forskningsinstitut verksamma,
där man dels på experimentets väg, dels genom stort anlagda
släktundersökningar sökt närmare klarlägga de lagar, som reglera ärftligheten
hos människan. Även i vårt grannland Norge har genom stottingsbeslut
år 1916 i mera blygsam omfattning grunden lagts till ett
ärftlighetsinstitut, från vilket tack vare en energisk ledning redan omfattande
undersökningar kommit till utförande.

I vårt land hava anslag till rasbiologiska undersökningar alltsedan
år 1917 utgått.

På grund av framställning under åttonde huvudtiteln i statsverkspropositionen
till 1916 års riksdag beviljade riksdagen ett anslag å ''24,000
kronor,'' att med 6,000 kronor under vart och ett av åren 1917—1920, å
extra stat utgå till docenten vid universitetet i Uppsala Herman Lundborg
såsom understöd vid utförandet av rasbiologiska undersökningar.

Till grund för sagda anslagsäskande låg en framställning från medicinska
fakulteten i Uppsala, vilken framställning av vetenskapsakademien,
med hänvisning till särskilt sakkunnigyttrande av professorerna G. Retzius
och E. Muller, tillstyrkts. Föredragande departementschefen, dåvarande
statsrådet Westman, anförde till stöd för framställningen bland annat
följande:

»Det måste givetvis betraktas såsom en viktig kulturell uppgift, att
vårt folks rasbiologi göres till föremål för vetenskaplig forskning. Jag
torde icke här behöva närmare ingå på de ur skilda synpunkter, ej minst
för lagstiftningen och förvaltningen, värdefulla resultat, som genom ett
dylikt forskningsarbete stå att vinna, utan inskränker mig till att därutinnan
åberopa den föreliggande utredningen. Av denna synes ock oförtydbart
framgå, att Lundborg är för uppgiften väl kvaliticerad.»

Enahanda belopp, 6,000 kronor, anvisades sedermera av riksdagen
år 1917.

Vid 1918 års riksdag hemställde Kungl. Maj:t under åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen, att det såsom understöd åt Lundborg för
åren 1919 och 1920 avsedda beloppet måtte ökas med 7,000 kronor, därav
3,000 kronor till avlönande av biträden åt Lundborg vid statistiska bearbetningar
m. m., varav ett belopp av 3,500 kronor skulle anvisas å extra

Motioner i Första kammaren, Nr 7.

stat för år 1919. Likaledes äskades på tillftggsstat för av 1918 enahanda
förhöjning av det för sagda år anvisade anslaget.

Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag vann riksdagens bifall. Sedan
år 1918 har sålunda till rasbiologiska undersökningar utgått ett årligt
understöd av 9,500 kronor. 1 årets statsverksproposition föreligger framställning
om fortsatt beviljande av enahanda belopp jämväl lör året 1921.

De undersökningar, som på grund av det ovannämnda anslaget av
docenten H. Lundborg utförts, hava omfattat större grupper svenskar, norrbottenstinnar
och lappar och ha haft till mål att studera och lösa betydelsefulla
problem rörande rasblandningar, om dövstumhetens ärftlighetsförhållanden,
om dispositionen för tuberkulos, speciellt lungsot, med flera viktiga
frågor. Det torde emellertid icke kunna bestridas, att anslaget i fråga
icke är för sitt ändamål tillräckligt. Statsmakterna måste på ett vida
kraftigare sätt än hittills skänka de ifrågavarande strävandena sitt stöd.
Och detta bör ske snart, innan det blir för sent.

Vi ha här i Sverige de allra bästa förutsättningar för ett verkligt
framgångsrikt arbete på rasbiologiens fält även av det skäl, att den
svenska kyrkobokföringen är oöverträffad. Det är särskilt de s. k. husförhörsböckerna,
uti vilka hela familjer (resp. hushåll) äro antecknade på
ett och samma blad, som äro så ovärderliga, då det gäller släktbiologiska
undersökningar. De flesta andra länder i världen ha ingen motsvarighet
till detta. Vårt folks höga kulturståndpunkt i övrigt år också en viktig
faktor att räkna med. Allt pekar sålunda i den riktningen, att rasbiologiska
forskningar äro arbetsuppgifter, som ligga alldeles särskilt för det
svenska folket.

Den tid är möjligen i annalkande, dä vi här i landet rent av kunna
taga ledningen på ett så viktigt kulturområde som detta.

Det gäller att öppna möjligheter för i första hand en allsidig undersökning
av folkmaterialet från rasbiologisk synpunkt. Det är synnerligen
maktpåliggande, att detta arbete på grundvalen av det rika material, som
de svenska kyrkoböckerna rymma, kan påbörjas snarast möjligt i full utsträckning
och med utnyttjande av lokalt understöd i de olika orterna.
En ensam forskare kan i detta avseende högst obetydligt uträtta. Enbart
materialsamlandet är av så tidskrävande natur, att biträde är alldeles
oundgängligt. Den årsberättelse över de med statsunderstöd hittills bedrivna
undersökningarna, vilken av doc. Lundborg ingivits till Medicinska
fakulteten i Uppsala, är i detta avseende vältalig nog (bil. 4).

Det torde vidare böra framhållas, att framgången i arbetet i väsentlig
grad betingas av att möjligheter till samarbete mellan olika forskare kunna
föreligga. Experimentella undersökningar krävas sålunda med nödvändig -

12 Motioner i Första kammaren, Nr 7.

het för att sprida klart ljus över de lagbundenheter, som släktforskningarna
bringa i dagen.

Och slutligen bör i detta sammanhang än en gång erinras om angelägenheten,
att de åtgärder som vidtagas komma till stånd, medan landet
ännu kan påräkna arbetets organiserande och ledning av en forskare
med docenten Lundborgs kvalifikationer. Den faran är förvisso stor no g,
att man i utlandet, där intresset för hithörande ting är mångenstädes avsevärt
livligare än hos oss, skall söka tillgodogöra sig hans eminenta duglighet
och arbetskraft.

Redan för åtskilliga år sedan yttrade en framstående engelsk rasbiolog,
professor Thomson, på tal om rasbiologiens betydelse för människan:
»Vi måste erkänna, att vi ännu nätt och jämnt börjat tillämpa biologiens
resultat, och att början sker med en tröghet, som strängt taget utgör eu
förolämpning mot den mänskliga framsyntheten. Det lider intet tvivel,
att det skulle löna sig för den engelska nationen att anslå en miljon
pund om året för anställande av undersökningar gående ut på förädling
av människosläktet.»

Sanningen av dessa ord framstår klart, då man tar i betraktande
de enormt stegrade och oavlåtligen stigande utgifterna för defekta, abnorma,
brottsliga och asociala människor av olika slag inom alla kulturländer.

Sett i denna belysning måste man betrakta upprättandet av rasbiologiska
institut som en absolut nödvändighet, ja rent av som ett nödvärn
från staternas sida gent emot inre fiender.

Det hör statsmakterna till att beakta dessa krav, som nu utgått från
landets ledande iorskare och läkare. De ha en stark folkopinion bakom
sig och kunna ej i längden nedtystas. De vinna tvärtom hastigt genklang
i allt vidare kretsar. Folkens självbevarelsedrift säger dem, att något
snart måste göras för att motarbeta den överhandtagande degenerationen
i nutiden. Rasbiologerna ha just satt upp detta som sitt mål. Försvaret
måste därföre i första rummet anförtros åt dem. Självfallet år, att de
måste utrustas med tillräckliga hjälpmedel. Härförarna kunna ej ensamma
hembära seger.

Man äger rätt att hysa den fasta övertygelsen, att de folk, som i
tid lära sig inse detta och som äro villiga att lydigt underkasta sig de
naturlagar, som råda över oss människor, komma att gå segrande fram i
världen och bereda väg för en högre kultur, en vidgad och fördjupad
moral samt ett lyckligare människosläkte.

Då det gäller att bedöma, på vad sätt och i vilken omfattning åtgärder
lämpligast skola vidtagas för tillgodoseende av det önskemål, som
här framförts, synes det emellertid vara nödvändigt att åvägabringa en

Motioner i Första kammaren, AV 7.

närmare utredning. Tänkbart och möjligt är, att det rasbiologiska institut,
vars verksamhetsuppgift här ovan i korthet angivits, skulle kunna komma
till stånd enligt ett inom Karolinska institutet framkommet förslag,, såsom
en integrerande del av Nobelstiftelsen med bidrag av statsmedel. A andra
sidan torde det jämväl kunna ifrågasättas, om icke ändamålet skulle kunna
vinnas genom upprättandet av en till någon av högskolorna knuten institution,
vilken frän början utrustades med nödiga arbetskrafter.

Under dessa omständigheter hava vi icke ansett oss böra för riksdagen
föreslå vidtagande av omedelbara åtgärder, hur trängande behovet
av sådana än må vara. En skyndsamt verkställd, allsidig utredning
av själva organisationsspörsmålet torde i första hand böra komma till utförande.

Med hänvisning till vad sålunda anförts, våga vi därför hemställa,
att riksdagen, i samband med bifall till Kungl. Maj:ts under åttonde huvudtitelns
punkt 291 gjorda framställning, ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning
för upprättandet av ett svenskt rasbiologiskt institut
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda.

Stockholm den 13 januari 1920.

Alfred Petrén. Nils Wolilin. Mauritz Hellberg.

K. A. Andersson.

Knut A. Tengdahl.

Motioner i Första kammaren, Nr 7.

Bilaga 1.

(Avskrift av en bilaga vid Karolinska institutets lärarkollegii Nobelprot. d. 27/10 1919).

Till den medicinska Nobelkommittén.

Till kommittén har från Karolinska institutets lärarkollegium hänskjutits
ett förslag angående inrättande av ett medicinskt Nobelinstitut för fysiologi.

Med anledning av detta förslag ber jag få anföra följande:

Med undantag av Karolinska institutets lärarkollegium ha alla de myndigheter,
vilka utdela Nobelpris, nämligen Vetenskapsakademien, Svenska adademien
och Norske stortingets Nobelkommitté, för länge sedan inrättat Nobelinstitut.
Orsakerna till att inrättandet av ett medicinskt Nobelinstitut blivit så fördröjt
torde väl vara flera, men huvudorsaken är nog den, att de medicinska vetenskaperna
äro så många och så olikartade ,att det helt säkert är och förbliver en
svårlöst fråga, vilken eller vilka medicinska vetenskaper i första hand böra bli
föremål för verksamheten vid ett Nobelinstitut; man har därför låtit tiden gå
och låtit fonderna växa. Emellertid finnas nu så pass stora medel tillgängliga
att frågan bör tagas upp på fullt allvar. Man skulle å ena sidan kunna tycka,
att saken ingalunda brådskar; man kunde gärna låta penningarna växa i ostörd
ro; ju större summor som samlades, desto mera storartat kunde Nobelinstitutet
bli i en avlägsen framtid. Men det finnes ett annat sätt att se saken; man är,
synes det mig, skyldig att undersöka, huruvida icke sådana viktiga vetenskapliga
krav nu finnas, vilka om möjligt böra tillgodoses, för så vitt som nödiga medel
för ändamålet förefinnas.

Då Nobelstiftelsen var i sin första början, och då man började tala om
vilka slags vetenskapliga intressen ett Nobelinstitut i första hand skulle tjäna,
så tänkte man sig bland annat, att man borde inrätta ett bakteriologiskt forskningsinstitut,
bildat efter Pasteurinstitutet i Paris. Emellertid visade det sig
snart, att sådana institut icke blott behövdes som institut för teoretisk forskning:
med bakteriologiens stora landvinningar och oupphörligt ökade betydelse för den
praktiska medicinen. För den praktiska hygienen och särskilt för infektionssjukdomarnas
bekämpande blev det ett synnerligen viktigt statsintresse att inrätta
dylika institut; i vårt land kom sålunda den statsmedicinska anstalten till stånd,
den har på ett förtjänstfullt sätt fyllt sitt viktiga värv och den är väl omhuldad
av statsmakterna. Erågan om inrättandet av ett bakteriologiskt Nobel-institut
är av detta skäl för närvarande ej aktuell.

Man kunde också inrätta Nobelinstitut för de övriga experimentella medicinska
vetenskaperna, för experimentell fysiologi och patologi eller för experimentell
medicin i allmänhet. Emellertid äga vi i vårt land tre medicinska högskolor
med ett flertal lärare, som ägna sig åt sådana forskningar och med åtskil -

Motioner i Förslå kammaren, Nr 7.

liga laboratorier. Något särskilt trängande behov att nu inrätta ett Nobelinstitut
för fysiologi finnes ingalunda; de forskare, vilka egna sig åt denna vetenskap, ha
rika möjligheter till vetenskapligt arbete vid våra medicinska och veterinärmedicinska
högskolor. Det finnes dock en medicinsk vetenskap, som synes vara värd
att i detta sammanhang bringa i erinring. Det är en ung vetenskap, som för
närvarande håller på att arbeta sig fram och som har en mycket viktig roll att
fylla i de medicinska specialvetenskapernas rad. Jag menar rasbiologien och ärftlighetsforskningen.

Medicinen, som sedan århundraden tillbaka endast varit ett mer eller
mindre planlöst samlande av erfarenheter om sjukdomar, sådana de tedde sig för
läkarna, som endast hade sina obeväpnade yttre sinnen att använda för de sjukas
undersökning, blev först sent en vetenskap. Sedan man under >500-, 1(100- och
1700-talen Jyckats uppdraga grundlinjerna till den normala anatomien och fysiologien,
så fick man i dessa vetenskaper en fast utgångspunkt för studiet av den
sjuka människan. Under slutet av 1700-talet och under förra hälften av
1800-talet skapades den patologiska anatomien. Härigenom fick man en massa
kunskaper samlade angående de förändringar, som de olika sjukdomarna sätta i
den mänskliga organismen, men någon som helst kännedom om sjukdomarnas
väsen och natur fick man icke. Under senare hälften av 1800-talet började de
egentliga etiologiska studierna över sjukdomarna. Det var Pasteur, Robert Koch
och andra, som visade, att en hel del av sjukdomarna voro direkt framkallade av
levande sjukdomsorsaker, bakterier och andra. De sista årtiondenas medicinska
forskningar ha till en övervägande del varit riktade på utforskandet av dessa
levande sjukdomsorsaker, på försök att hindra dem från att angripa, människan
(profylax) och på försök att tillintetgöra dem då de redan inkommit i människokroppen.

Storartade äro förvisso redan de vunna resultaten. Tack vare vetenskapens
framsteg kan man nu på ett verksamt sätt bekämpa en hel del av de akuta
och kroniska infektionssjukdomarna, ehuruväl det måste erkännas att mycket
ännu återstår att uträtta.

Infektionssjukdomarna äro en mycket stor och en mycket viktig del av
sjukdomarna i allmänhet, men det finnes stora grupper av sjukdomar, som icke
höra dit och som icke beröras av de hittills gjorda etiologiska upptäckterna. Till
dessa sjukdomsgrupper höra eu mängd kroniska sjukdomar av olika slag, nervsjukdomar,
sinnessjukdomar, kärlsjukdomar, ämnesomsättningssjukdomar. Hit
höra också en del outredda företeelser, vissa sjukdomsanlag, som man belagt med
de grumliga namnen diates, abnorm konstitution, sjukdomsdisposition o. s. v. För
en del av de nämnda sjukdomarna är det påtagligt, att de äro ärftliga; ifall nian
har tillfälle att följa flera generationer av en släkt, kan man ibland se, att vissa
sjukdomar uppträda hos flera eller färre medlemmar av de olika generationerna;
orsaken till släktsjukdomen är tydligen att söka någonstädes bland dem, som
varit gemensamma stamfader eller stammödrar för alla de sjuka; någon av dessa
har drabbats av det skadliga agens, som sedan inverkat på följande slakter. För
många av dessa sjukdomar är det tydligt, att vissa delar av organismen, t. ex.
vissa nervbanor, äro från början anlagda så, att de endast tjänstgöra ett visst
antal år och sedan bli utnötta, degenererade, satta nr verksamhet.

Motioner i Första kammaren, Nr 7.

Då man inom medicinen alltid är färdig att uppfinna termer och ord, som
sättas i stället för en verklig förklaring av fenomen, som man ej förstår, så bär
man hittat på att indela sjukdomarna i sådana som bero på s. k. exogena (utifrån
verkande) och sådana som bero på s. k. endogena (inifrån verkande) orsaker.
Till de förra höra de sjukdomar, som framkallas av påtagliga yttre orsaker, t. ex.
mikroorganismer, mekaniska, termiska och kemiska retmedel o. s. v. Till de
senare sjukdomarna räknas sådana, som skulle uppstå inom organismen själv,
d. v. s. sådana som man icke vet något som helst om i ekologiskt hänseende.

Det är denna stora grupp av endogena sjukdomar, av degenerationssjukdomar,
av ärftliga sjukdomar, som den medicinska vetenskapen nu på allvar söker
att utransaka.

Man har tills dato egentligen nöjt sig med att konstatera det lätt iakttagbara
taktum, att vissa sjukdomar äro ärftliga, och man har då ansett själva
ärxtligheten såsom ekologiskt moment. Det är givitvis felaktigt att betrakta
saken sålunda. Ärftligheten hos en sjukdom är det faktum, att sjukdomen uppträder
hos medlemmar i olika släktled av en familj; själva sjukdomsorsaken
måste sökas hos den i släkten, som först fått sjukdomen och som tydligen mottagit
ett sjukdomsfrö, som fortplantats genom generationerna.

Impulsen till forskningen inom detta område av medicinen har kommit
från en annan naturvetenskap, från botaniken. Den som grundläde ärftlighetsläran
inom botaniken, var den österrikiske pimsten Mendel, som på 1850-talet
utförde sina epokgörande undersökningar över korsningar mellan ärtväxter, t. ex.
mellan rödblommiga och vitblommiga ärtsorter. Han faun då att de stora variationerna
i ärtväxterna inom följande generationer kunna förklaras efter en viss,
rätt enkel matematisk lag (den s. k. Mendelska lagen eller Mendelska regeln).
Mendels upptäckter blevo länge obeaktade men ha småningom blivit framdragna
i ljuset, och de ha givit upphov till en ung, men redan rik och lovande vetenskap,
ärftligbetsläran inom botaniken.

Mendels upptäckter ha medfört en stor förändring i den förut gängse
biologiska uppfattningen. Genom Mendels arbeten har det biologiska enhetsbegreppet
införts. Arter eller former utgöra ej längre de egentliga enheterna, utan
dessa sammansättas av arvenheter eller gener. De ärftliga egenskaperna förhålla
sig som enheter, vilka övergå från generation till generation utan att därigenom
förändras. Enheterna kunna kombineras på olika vis, varigenom ur ett relativt
litet antal enheter en rik formvexling eller varition kan uppstå.

De medicinska forskare, vilka sysslat med ärftlighetsproblemet hos menniskan,
ha anslutit sitt arbete till de rön, som gjorts inom botaniken, och det står redan
nu klart, att den Mendelska lagen gäller för ärftligheten av eu del menskligt
egenskaper och sjukdomar. Brun- och blåögdheten följer samma lagar som
röd- och vitblommigheten hos ärtväxterna; vissa missbildningar hos människan,
t. ex. sam man vaxning av fingrar och tår, följa samma lag. Färgblindheten synes
fortplanta sig efter Mendels lag. I sitt stora arbete »Medizinisch-biologische
Familienforschungen innerhalb eines 2,232-köpfigen Bauerngeschlechtes in Sehweden»
har H. Lundborg visat, att den s. k. myoklonus-epilepsien är eu ärftlig
sjukdom, som med allra största sannolikhet följer den Mendelska lagen.

Ärftlighetsforskningen har givit upphov åt en ny vetenskap, den s. k. rasbiologien.
Rasbiologien har till mål att vetenskapligt utforska alla de faktorer,
som på ett eller annat sätt kunna förändra den ursprungliga art-, resp. rasbe -

Motioner i Första kammaren, Nr 7.

skaffenheten hos en viss grupp människor, en släkt, en folkstam, en ras. Rasbiologien
sysslar sålunda med att, ntrannsaka uppkomsten av dels de fysiologiska
variationerna inom släkterna, dels de patologiska företeelser, som följa vissa släkter.
För medicinen är studiet av de sjukliga företeelserna, degenerationssjukdomar,
kriminella anlag o. s. v. det viktigaste, men studiet härav kan ej skiljas
från studiet av de variationer inom släkterna, vilka fälla inom området för det
fullt fysiologiska.

Ett antal forskare inom de olika kulturländerna ha under den senaste
tiden ägnat sig åt den nya vetenskapen rasbiologi och ärftlighetsforskning. Ärftlighetsforskningen
inom botaniken (och även inom zoologien) rör sig i första hand
med experiment. L)å målmedvetna experiment äro uteslutna från rasbiologien,
som sysslar med mänskligt material, så är forskningsmetoden en annan. De läkare
som syssla med hithörande fiågor måste dels ha kännedom om den botaniska ärftlighetsforskningens
metoder och resultat, dels måste de vara kunniga i modernt
biologiskt tänkande, de måste ha goda kunskaper i den allmänna och speciella
patologien, och de måste vara skolade i vetenskapligt genealogiskt forskningsarbete.
Det är sålunda en sammanfattning av kunskaper, som icke är vanlig hos
läkare, och det gäller ett arbetsfält, som ligger rätt avlägset från de vanliga
medicinska laboratorie- och klinikarbetena. Men när det gäller alldeles nya
vetenskaper, så måste helt nya arbetsmetoder utarbetas och komma till användning.

Man utgår vid sina forskningar från de individer t. ex. inom en viss släkt,
»om man nu har under sina ögon, och man studerar dessa individers egenskaper,
fysiologiska och patologiska. Finner man nu en egenskap, som är lätt att särskilja,
t. ex. en karakteristisk ärftlig sjukdom, färgblindhet, hemolili, hereditär ataxi
eller annat, så undersöker man först så''vitt möjligt alla levande släktmedlemmar,
därefter studerar man med tillhjälp av förefintligt genealogiskt material de avlidna
personer, från vilka de nuvarande släktmedlemmarna härstamma. Att en
sådan forskning, ofta ytterst mödosam, ibland kan ge rikt utbyte, framgår av
den uppgift jag nyss lämnat angående H. Lundborgs citerade arbete. Huru
mycket man kan vinna, genom dylika arbeten, beror i första hand på hurudant
genealogiskt material, som erbjuder sig. I vårt land finnes ett gott, till dels
förträffligt material i våra kyrkoböcker, som börja på löOO-talet, som i allmänhet
äro väl bibehållna, mönstergillt företa och lätta att åtkomma, då de undan för
undan samlas i vissa arkiv. För äldre tider innehålla kyrkoböckerna ofta anteckningar,
som äro av värde för ifrågavarande forskningar; en del egendomliga
sjukdomsfall äro upptecknade; ofta äro även egendomliga karaktärsdrag hus vissa
personer anförda. Otvivelaktigt finnes, såsom Lundborgs stora arbete från ett
visst litet område av vårt land visar, mycket att hämta för den medicinska
forskningen ur våra kyrkoböcker och andra arkivhandlingar.

Emellertid är denna retrospektiva forskning icke den förnämsta delen av
rasbiologens uppgifier. Det blir mera en slump, vad man händelsevis finner på
dylikt sätt. _ Man måste även skåda framåt och söka malmedvetet inrikta framtidens
forskning, så att den belyser de fäkta man nu samlar. Det blir rasbiologiens
uppgift att samla alla fäkta, som röra t. ex. en viss släkt med en viss släktBjukdom,
samla alla fakta från förgången tid och från nutid, registrera dessa
faäta i me (minska släktarkiv, som förvaras på betryggande sätt, och som överlåtas
till följande generationers forskare i och för fulliöljandet av arbetet. Likaså
samlas i dylika arkiv undersökningar rörande personer, som varit utsatta för

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 3 sand. 6 käft. (Nr 7.) 3

Motioner i Första kammaren, Nr 7.

vissa skadliga agentier, vilka förmodas kunna inverka på följande släkter (exempelvis
alkoholism, tuberkulos, syfilis m. m.), och dessa personers efterkommande
följas av kommande forskare. Arbetsfältet är så omfattande, att det egentligen
blir svårt att finna en begränsning för de frågeproblem, som man vill uppställa
till besvarande.

Man har nu i olika länder funnit, att den medicinska vetenskapen har
kommit så långt, att den bör angripa även dessa ytterst svårlösta frågor om
orsaken till de många olika kroniska sjukdomar och karaktärsfel, som stå i sammanhang
med ärftligheten, om orsaken till den mänskliga degenerationen eller
urartningen.

Samhället har tills vidare ingen annan utväg än att söka taga sig an
alla dessa mindervärdiga individer av alla slag, alla dessa degenererade. En del
av dessa äro visserligen samhällsnyttiga medlemmar till en viss grad och till en
viss tid, men stora massor måste i alla kulturstater omhändertagas på asyler,
försörjningsanstalter, fängelser, hospital och dylika inrättningar. Gent emot alla
de sjukdomar, som hittills ansetts obotliga, är medicinens högsta strävan att finna
sjukdomarnas orsak och att sedan genom undanröjande av orsakerna kunna slutgiltigt
bringa sjukdomarna ur världen. Man har redan drömt om, att vetenskapen,
sedan rasbiologien upptäckt degemrationens orsaker, skall kunna genom lämpliga
åtgärder (rashygien, eugenik) skapa ett friskare människosläkte. Detta är framtidsdrömmar.
Det som först kräves är ett målmedvetet, ihärdigt, mycket krävande
arbete för att med ärftlighetsforskningens hjälp finna orsakerna till de många
hittills okända sjukdomarna. Det är sålunda en rent medicinsk arbetsuppgift.
Då arbetet med hithörande frågor är så oerhört omfattande, att en enstaka forskare
blott kan syssla med enstaka detaljer, så har man på olika håll börjat inrätta
forskningsinstitut för rasbiologi, de flesta till komna genom donationer av
enskilda; rasbiologiska institut finnas för närvarande i England, Nordamerika,
Tyskland, Norge och Schweiz.

Det har länge varit ett önskemål här i landet att få ett svenskt rasbiologiskt
institut; ett flertal biologer, läkare och nationalekonomer ha i tryck uttalat
sig härom.

Dä möjlighet nu finnes att upprätta ett medicinskt Nobelinstitut, så vet
jag för min del ingen medicinsk forskningsgren, som är i ett sådant behov av
stöd för sin utveckling som rasbiologien, och jag vet heller ingen medicinsk
forskningsgren, som på grund av sin betydelse är mera värd ett sådant stöd.
Karolinska institutet skulle visa sig väl värda Alfred Nobels arv och institutet
skulle göra sig väl förtjänt om den medicinska vetenskapen genom inrättandet
av ett medicinskt Nobelinstitut för rasbiologi och ärftlighetsforskningar; Karolinska
institutet skulle härigenom också vid sig fästa den nya vetenskapen; en
medicinsk högskola, som vill behålla platsen som den ledande inom sitt land,
bör lägga sig vinn om att söka bistå de nya medicinska vetenskaper, som hålla

}>å att arbeta sig fram och som lätt förkvävas i det land, där de ej fä tillhörigt
stöd.

Då jag sålunda för min del anser att Karolinska institutet bör inrätta ett
medicinskt Nobelinstitut för rasbiologi och ärftlighetsforskning, så återstår att
undersöka, dels vilka medel som finnas till förfogande för ändamålet, dels vilka
anslag som behövdes för det löreslagna Nobelinstitutet.

De medel, över vilka Karolinska institutet förfogar för organiserande och

Motioner i Första kammaren, Nr 7.

drift av ett Nobelinstitut, äro följande (sitFrorna hämtade ur en promemoria lämnad
den 1 juni 1918 av Nobelkommitténs sekreterare).

1. I)en ursprungliga orgauisationsfönden, som den 29 juni 1900 utgjorde
300,000 kronor. Denna summa är delvis placerad i en tomt på bortre Kungsholmen,
vilken tomt, stor 33390 kvm., är inköpt för 284,0 s2,12 kr. Utom tomten
förefanns den 31/12 1917 en kontant behållning av 123,306,99 kronor.

2. De årliga besparingar, som uppkomma därigenom att de medel, som äro
anslagna till direkta utgifter för prisutaelningen, bokföras särskilt och reserveras
för organisationen och drift av ett Nobelinstitut. Dessa besparingar utgjorde den
31/12 1917 654,827,62 kronor. Den besparade summan var är 1916 ungefär 25,000
kronor, 1917 var den 29,490,54 kronor; dessa summor kunna direkt för varje år
användas till drift av ett Nobelinstitut.

3. Den medicinska prisgruppens särskilda fond har uppkommit genom att
hittills tre Nobelpris icke indelats. Man kan förutse att den i framtiden kommer
att tillväxa, då det för närvarande icke synes vara sannolikt, att medicinska
Nobelpris komma att utdelas årligen. Först under år 1918 har ränta varit tillgänglig
från denna fond, detta är inflöt endast ränta från dt indraget Nobelpris;
år l:>19 blir det ränta på två indiagna Nobelpris och 1920 ränta på tre indragna
Nobelpris. Avkastningen av denna fond kån användas till främjande av den
medicinska forskningen, således även till driftkostnader för ett Nobelinstitut.

Den omnämnda tomten är inköpt för ett pris av 75 öre kv.-toten (eller 8,53
kronor kv.-metern). Man kan förutse, att tomtpriset i framtiden kommer atr ökas
högst betydligt, så att tomten växer i värde. Då tomten är rätt stor, 33390
kvTm. (för jämförelses skull bör nämnas, att Serafimerlasarettets tomt är 28580
kv.-m. och att Karolinska institutets tomt är 10473 kv.-m.), så kan det tänkas,
att man i framtiden skulle kunna sälja en del av tomten och därigenom erhålla
ett väsentligt bidrag till bebyggande av tomtens återstående del.

De medel, som nu kunna anslås för drift av ett Nobelinstitut, äro dels
räntan på 654,827,62 kronor (d. v. s. på en större summa, ty den har vuxit betydligt
sedan den 31/12 1917), dels årliga besparingar p^ ungefär 25,000 kronor,
dels ock anslag ur den medicinska prisgruppens säi-skilda fond.

Jag vill erinra om att vid 1918 års lagiima riksdag förslag väcktes av ledamöter
ur riksdagens tre stora partier om statsanslag å 50.000 kronor årligen
till var och eu av de svenska Nobelprisgruppernas Nobelinstitut. Förslaget bifölls
icke av ekonomiska skäl, men man kan hoppas, att det i framtiden kommer
att bifallas. Även för denna saks skull vore det önskligt att ett medicinskt Nobelinstitut
snarast komme till stånd.

Skulle man nu inrätta ett Nobelinstitut för rasbiologi, så äro byggnader
tills vidare icke nödvändiga. Till början behövas endast rätt obetydliga arkivutrymmen.
Det som behöves är dels anslag åt en föreståndare (förslagsvis en
professorJön), dels anslag till arkivutrymme, till resor, till statistiskt arbete
m. m. Att nu göra upp en plan vore omöjligt utan att man rådgjorde med sakkunniga,
men jag har anledning antaga att ett ärligt anslag av 30,000 kronor
tills vidare vore tillräckligt. Jag erinrar om att 1918 års driftkostnader för Vetenskapsakademiens
Nobelinstitut för fysikalisk kemi äro ungefär 28,000 kronor
(tomt och byggnader ha dragit en kostnad av ungefär 400,000 kronor).

Motioner i Första kammaren, Nr 7.

Jag får, på grund av vad jag anfört, föreslå, att Karolinska institutets
lärarkollegium ville besluta upprätta ett medicinskt Nobelinstitut för rasbiologi
och ärftlighetsforskning och att för detsamma anslå en årlig summa av 30 000
kronor, räknat från den 1 januari 1920.

Stockholm den 21 december 1918.

F. Lennmalm.

Bilaga 2.

Utdrag av protokollet i ärenden rörande Nobelstiftelsen,
hållet i Karolinska mediko-kirurgiska
institutets lärarkollegium den 27 oktober 1919.

§ I Föredrogs

en från den medicinska Nobelkommittén inkommen skrivelse, varmed
överlämnats dels ett av kommittén jämlikt lärarkollegiets beslut den 4 september
1919 utarbetat förslag till skrivelse till Nobelstiftelsens styrelse rörande statsanslag
för ett medicinskt Nobelinstitut, dels ock ett särskilt yttrande av professor
I. Holmgren.

Under överläggningen i ärendet yrkades av professor Johansson bifall till
Nobelkommitténs skrivelseförslag, av professor I. Holmgren bifall till samma förslag
med ett av honom i nyssberörda yttrande föreslaget tillägg samt av rektor
bifall till det förslag, som innefattas i ett av honom till protokollet avgivet, så
lydande yttrande:

»Sedan Nobelstiftelsens styrelse i skrivelse av den 1 september 1919 anmodat
Karolinska institutets lärarkollegium att avgiva utredning i fråga om det
medicinska Nobelinstitut, för vilket statsunderstöd begärts, får jag såsom min
mening i ärendet anföra.

Förslag till inrättande av ett medicinskt Nobelinstitut väcktes först den
12 december 1917 av professor E. Muller. Detta förslag remitterades till Nobelkommittén.
1918 års Nobelkommitté föreslog enhälligt i överensstämmelse med
ett av professor F. Lennmalm här (som Bil. I) bifogat förslag, att ett Nobelinstitut
skulle inrättas för rasbiologi och ärftlighetsforskning. Lärarkollegiet
återremitterade Nobelkommitténs förslag den 3 april 1919. Samma dag inlämnades
till lärarkollegiet en--skrivelse av professor (t. Forssell i fråga om inrät tandet

av ett Nobelinstitut. I professor Forssells förslag framstår såsom den

Motioner i törsta kammaren, AV 7.

bärande tanken, att Nobelinstitutet i första hand oeh huvudsakligen skall vara
till för att biträda vid utredningen angående de forskares arbeten, som äro föreslagna
till Nobelpristagare. Nobelpriset kan utdelas för forskningar inom medicinens
alla olika områden, men i det förslag, som sedan utarbetats av professor
Forssell och upptagits av innevarande års Nobelkommitté, tages endast hänsyn
till tvenne av de många specialdiscipliner, som medicinen omfattar, nämligen
experimentell fysiologi oeh experimentell patologi,

Mot själva tanken att låta prisförslagen granskas av ett Nobelinstitut har
professor Israel Holmgren i den skrivelse, som åtföljer Nobelkommitténs skrivelse
till lärarkollegiet av den 11 oktober 11)1!), riktat en skarp kritik. Jag kan i
huvudsak instämma i densamma o< h vill för egen del tillägga följande. Om man
ser på de medicinska Nobelpristagare, som utsetts sedan Nobelstiftelsens början,
så ha de arbetat på så vitt skilda områden, att det knappast är tänkbart att
cheferna för de två föreslagna Nobelinstituten skulle ha varit kompetema att kontrollera
mer än en rätt obetydlig del av de prisbelönade arbetena; det är nemligen
så, att de nutida mest framstående vetenskapsmännen ofta äro så specialiserade,
att de blott behärska en viss, begränsad del av sin vetenskap. Det lugnaste för
lärarkollegiet såsom prisbedömande myndighet är, att det icke giver bort Nobelpriset
annat än i sådana fall, där en upptäckt blivit från olika håll fastslagen
såsom säker. Skulle man icke desto mindre vilja kontrollera enskilda forskares
arbeten, så förfogar Nobelkommittén varje år över ganska stora medel (överskottet
brukar bli ungefär 25,000 kronor årligen), som sätter kommittén i tillfälle att
uppsöka vetenskapsmän, som äro särskilt kunniga på det ifrågavarande området,
och anförtro desamma granskningsuppdraget. Detta vore utan allt tvivel det allra
bästa sättet att i de fall, då dylika åtgärder kunde erfordras, få kontrollen
verkställd.

Frågan om Nobelinstitut inträdde i ett nytt skede, då herrar K. Hildebrand,
K. Kjellberg och K. Tengdahl i riksdagens andra kammare den 2(1 januari 11*18
väckte en motion om bidrag av statsmedel till inrättande och upprätthållande av
Nobelinstituten; i denna motion betraktas Nobelinstituten såsom vetenskapliga
forskningsinstitut och intet annat. Motionen blev avslagen. Frågan är nu upptagen
av Nobelstiftelsen, som anhåller att Knngl. Maj:t skall föreslå riksdagen
att lämna bidrag till Nobelinstituten. I den hittills föreliggande utredningen betraktas
Nobelinstituten såsom rent vetenskapliga institut. I den skrivelse, som
lärarkollegiet den 7 juni 11)19 avgav i frågan, talas också blott om Nobelinstituten
såsom forskningsinstitut; Nobelinstitutens förhållande till prisbedömningen
beröres icke.

1919 års Nobelkommitté föreslår nu, att 50,000 kronor statsanslag skall
begäras till ett Nobelinstitut med två avdelningar, en för experimentell iysiologi
och en för experimentell patologi. Då kommitténs utredning vilar på professor
Forssells bifogade förslag, då enligt detta förslag Nobelinstitutet i allra första
hand skulle vara till för att utreda föreslagna Nobelpristagares arbeten, då Nobelkommittén
i skrivelse till lära*kollegiet av den 11 oktober 1919 i princip uttalat
sin anslutning till professor Forssells synpunkter, och då jag anser det vara
olämpligt att begära statsunderstöd för ändamål, som det tillkommer oss att besörja
med Nobelstiftelsens medel, så måste jag rösta emot Nobelkommitténs förslag,
i synnerhet som jag anser, att de redan förefintliga medlen äro fullt tillräckliga
för behövliga utredningar.

Motioner i Första kammaren, Nr 7.

Även om kommittén skulle avvika från professor Forssells synpunkter ock
helt och hållet ställa sig på den ståndpunkten, att dylika utredningsarbeten icke
skulle tillhöra det föreslngna Nobelinstitutet, så kan jag ej rösta för detta institut.
Såsom jag i min bifogade utredning av den 21 december 1918 framhållit, så ger
staten redan rikligt understöd åt institutioner med liknande ändamål, och jag
anser, att andra medicinska forskningsområden äro i bättre behov av statsunderstöd.
Jag vill därför här ånyo upptaga 1918 års Nobelkommittés enhälliga förslag
och för min del föreslå, att 50,000 kronor måtte begäras för upprättandet av
ett medicinskt Nobelinstitut för rasbiologi och ärftlighetsforskning. Såsom stöd
för förslaget hänvisas dels till min utredning av den 21 december 1918, dels vill
jag tillägga följande. Då lärarkollegiet den 3 april 1919 behandlade Nobelkommitténs
förslag om inrättandet av ett Nobelinstitut för rasbiologi och ärftlighetsforskning,
så framställdes mot förslaget den anmärkningen, att detsamma borde
kompletteras med en experimentell avdelning, och på den grund yrkades återremiss
till Nobelkommittén. Orsaken varför ei en sådan avdelning föreslagits var
helt enkelt kostnadsfrågan- man måste börja med små medel, och dåvarande förslag
upptog ett årsanslag av 30.000 kronor. Emellertid t irde man kunna, itall
man kan hoppas på ett årsanslag av 50,003 kronor, utvidga 1918 års Nobelkommittés
förslag till att omfatta även en experimentell avd-dning. Experimenter,
sådana som här avses, göras på växter och även på djur. På människan kan man
ej experimentera, men ärftlighetsforskningen visar, att människorna själva oupphörligen
inbördes anställa rasbiologiska experiment, som äro av den allra största
vikt att studera. Den som skall studera rasbiologi hos människan, måste också
sitta inne med kunskaper, som hämtats från målmedvetna experiment på växter
och dj ur.

Det är således en bestämd fördel att tillägga en experimentell avdelning
till det föreslagna institutet för rasbiologi och ärftlighetsforskning.

Då, såsom jag nämnt i den flera gånger nämnda utredningen, frågor av
hithörande art icke kunna lösas av enstaka forskare, utan endast genom samarbete
av olika generationer av forskare, så är det av största vikt, att ett verkligt forskningsinstitut
inrättas för hithörande frågor. Lösandet av ärftligheteus gåta, utrönandet
av ärftlighetens betydelse för hälsa och sjukdom, är ett av samtidens
största sociala problem, och det måste vara medicinskt skolade vetenskapsmän,
som genom olika generationers sammanhängande arbete till slut skola lösa
problemet.

Såsom årlig budget för det föreslagna institutet vill jag föreslå:

En chef för de rasbiologiska undersökningarna och ärftlighetsforsk -

ningen på människomaterial............... 12,000 kronor

En chef för institutets experimentella avdelning......... 12,000 »

Två kvinnliga biträden å 3,000 kronor............. 6,000 »

En vaktmästare........................4,0 >0 »

Hyra för lokal......................... 8,000 *

Materialanslag för vardera avdelning 4,000 kronor......._•_3,000 »

50,000 kronor.

Vid framställda propositioner på de särskilda yrkandena blevo de vart för
för sig besvarade med blandade ja och nej; och då rektor fann yrkandet om

Motioner i Första kammaren, Nr 7. 23

bifall till Nobelkommitténs förslag vara med övervägande ja besvarat, begärdes
votei ing.

Sedan till kontraproposition antagits rektors förslag, företogs voteringen,
därvid röstade för Nobelkommitténs förslag professorerna Pettersson, Sjöqvist,
Forssner, Jacobaeus, Forssell, Hedrén, Johansson, Santesson och Huller samt för
rektors förslag professorerna Jundell, Haglund, I. Holmgren, G. Holmgren, Ekehorn,
Dalén ocli Gadelius ävensom rektor.

Lärarkollegiet hade alltså med 9 röster mot 8 beslutat godkänna Nobelkommitténs
skrivelseförslag; och skulle alltså skrivelse i enlighet med detta förslag
expedieras till styrelsen för Nobelstiftelsen (se registraturet).

In fidem
S. Wåhlin.

Bilaga 3.

Utdrag av medicinska fakultetens i Uppsala protokoll den 27 februari 1913.

Närvarande: Dekanus professor Elfstrand, professorerna Hammar, Mörner,
Gallstrand, öhrvall, Hultkrantz, itamström, Hedin,
Ekehorn, Josephson och Forssner.

§ 9-

S. D. Till erhållande av de för innevarande år utgående räntemedlen å
Konung Oscar ll:s jubelfestdonation föreslog professor öhrvall docenten i psykiatri
och neurologi H. B. Lundborg för hans arbete »Medizinisch biologische Fainilienforschungen
etc. Jena 1913». Och anförde professor öhrvall såsom motivering härför
följande:

»Till Medicinska Fakulteten.

Undertecknad hemställer härmed, att Fakulteten ville till erhållande av de
för innevarande år utgående räntemedlen å Konung Oscar 11 :s jubelfestdonation
föreslå docenten i psykiatri och neurologi Herman Lundborg för hans arbete Medisinisch
biologische Familienforschungen etc. Jena 1913.

Som det är för Medicinska fakulteten välbekant, har docenten Herman

Motioner i Första kammaren, Nr 7.

Lundborg sedan en följd av år varit sysselsatt med omfattande släktundersökningar
rörande en vitt utgrenad, sydsvensk bondesläkt. Dessa undersökningar
avsågo vid sin början (år 1*98) endast att närmare studera en sällsynt och föga
känd sjukdom, den s. k. myoklonien; och de med hänsyn härtill vunna resultaten
framlade docenten Lundborg i flera värdefulla arbeten, bland vilka här endast må
nämnas hans monografi: »Die progressive Myoklonus-Epilepsie» (år 1903). Men
under de 5 sista åren har doceuten Lundborg utsträckt sina forskningar till en
sä vitt möjligt fullständig, raabiologisk undersökning, som sträcker sig två århundraden
tillbaka i tiden och gäller hela den ifrågavarande bondesläkten, bestående
av 2,232 personer. Detta vidlyftiga arbete utgör utan tvivel den mest omfattande
och grundliga släktundersökning, som någonsin blivit gjord, och utgör
ett storartat bevis på författarens skicklighet, energi och uthållighet.

Att söka här redogöra för detta arbete skulle bli allt för vidlyftigt; och
jag inskränker mig till att omnämna några av de viktigaste bland de av dess
resultat, som röra den moderna ärftlighetslärau och i samband därmed läran om
nervsjukdomarnas etiologi. Lundborg har bland annat funnit, att vissa slag av
nervösa, ärftliga sjukdomar äro vanliga inom den stora, av honom undersökta
släkten (se längre ned) under det andra, t. ex. maniskt-depressiva sinnessjukdomar
alldeles saknas. Man bör därför ej längre tala om nervös belastning eller anlag
för sinnessjukdom som någonting enhetligt, ty det finnes flera olika slag av dessa
anlag. Men än mer. han har vidare funnit, att även de inom släkten förekommande
nervsjukdomarnas anlag gå i arv oberoende av varandra, och att de därvid
följa den mendelska lagen; vilket även kastat l jus över sjukdomens natur. Sålunda
har det visat sig, att den s. k. myoklonusepilepsin är enhetlig sjukdom, icke en
kombination mellan myokloni och epilepsi samt att den ur ärftlighetssynpunkt är
att betrakta som monohybrid och recessiv; och att detsamma med stor sannolikhet
gäller även om dementia praeeox och paralysis agitans. Då man vet, att detta
innebär, att en sådan sjukdom ej uppträder, med mindre än att anlaget för densamma
överförts från båda föräldrarna, så inses lätt, att dessa resultat äro av
stor betydelse även i praktiskt avseende. Såsom Lundborg visat, kunna anlagen
till en av dessa sjukdomar finnas dolda under flera generationer, men överföras
med oförminskad styrka och manifestera sig, då sjukdomen plötsligt uppträder hos
individer, vilkas båda föräldrar äro behäftade med det ifrågavarande sjukdomsanlaget.
Å andra sidan är det klart, att om de med dessa sjukdomsanlag behäftade
individerna alltjämt led efter led förbinda sig att lämna avkomma med sadana,
som sakna samma anlag och därigenom de sjukliga anlagen förringas och slutligen
försvinna, så sker detta icke, så som man förut tänkte sig saken, på det
sättet, att de alltjämt så att säga utspädas och minskas i intensitet, redan därigenom
att de bli allt sällsyntare.

Jag anser obehövligt att söka uppvisa betydelsen av Lundborgs arbete ur
kriminalpsykoiogisk och sociologisk synpunkt och vill här till slut blott framhålla
följande. Vårt land erbjuder på grund av åtskilliga omständigheter, (beskaffenheten
av våra kyrko- och husförhörsböcker, officiella statistik, att vi utgöra eD
jämförelsevis ren ras, befolkningens på landet relativa gleshet m. m.) bättre förutsättningar
än så gott som alla andra länder för framgångsrika, rasbiologiska
undersökningar. Det är Lundborgs stura förtjänst att hava icke blott påpekat
detta utan även i handling visat, hur en dylik undersökning i stor skala kan
och bör utföras, som kan tjäna till mönster för kommande undersökningar i samma

Motioner i Första kammaren, Nr Inriktning.
Genom sin sällsporda energi, sina grundliga förstudier ock sin stora
entusiasm för den uppgift han förelagt sig, har han övervunnit de högst betydande
svårigheter, som trots de nyss nämnda gynnsamma omständigheterna, likväl måste
ställa sig i vägen för ett första arbete av detta slag; och det ligger i öppen dag,
i hur hög grad han underlättat arbetet för kommande forskare genom de erfarenheter,
han därvid samlat och nedlagt i sitt verk.

Men icke blott med hänsyn till de redan vunna resultaten och derfna sist
anförda så att säga tekniska synpunkt är detta verk av den största betydelse.
För bedrivande av släktforskning ur medicinsk-biologisk synpunkt är det av utomordentlig
vikt, att ett ur de nämnda synpunkterna omsorgsfullt undersökt material
samlas, som omfattar många generationer av samma slakt. Enligt Lundborgs
plan bör undersökningen av den stora bondesläkten längre fram fullföljas av kommande
forskare, och det är tydligt att om så sker, vilket väl är så gott som säkert,
hans arbete tack vare den omsorg, varmed han själv undersökt nu levande
medlemmar av släkten, kommer att utgöra en materialsamling av enastående
värde.

Lundborgs märkliga arbete är enligt min mening banbrytande i flera avseenden,
det är en heder för författaren, för vårt land och värt universitet, och
jag är övertygad om, att medicinska fakulteten med nöje vill föreslå docenten
Lundborg till erhållande av det ifrågavarande priset.»

Under åberopande av vad sålunda anförts, beslöt Fakulteten enhälligt föreslå
docenten Lundborg till erhållande av de ifrågavarande räntemedlen för hans
ovannämnda, arbete. Varom utdrag av protokollet skulle till vederbörande kommitté
expedieras.

Åt professor Öhrvall uppdrogs att justera denna § i protokollet,

Ur protokollet:

E. Henschen.

Bilaga 4.

Till Medicinska Fakulteten i TJppsala.

I de kungl. breven av den 27 okt. 1916 och 21 aug. 1918 rörande utanordnandet
av de vid dessa års riksdagar beviljade anslag på tillsammans 9,500 kr.
årligen åt undertecknad t. o. m. år 1920 i och för bedrivande av rasbiologiska
forskningar inom landet stipuleras, att jag har att fullfölja mina förut påbörjade
undersökningar i Lappland och Värmland bland lapsk, finsk och svensk befolk Bihang

till riksdagens protokoll 1.920 3 saml. 6 höft. (Nr 7.) 4

Motioner » Företa kammaren, Nr 7.

ning, för vilka redogjorts i årsberättelser från föregående år, samt dessutom hålla
en serie, omfattande minst 10 föreläsningar, vid Uppsala Universitet. Jag älägges
vidare att vid slutet av varje kalenderår lämna redogörelse för denna min verksamhet
och då bifoga dagbok för undervisningen jämte åhörarelista.

Då vid 1916 års riksdag en summa på 6,000 kr. årligen under 4 år beviljades,
var denna redan då så knappt tilltagen, att man måste räkna med understöd
från privata personer. Det har emellertid visat sig svårt, ja mången gång
omöjligt, att uppbringa sådant i någon större utsträckning, ty man synes numera
nästan överallt hysa den uppfattningen, att rasbiologisk forskning är ett viktigt
statsintresse eller borde vara det.

I skrivelse till Medicinska Fakulteten och Kung! Maj:t år 1917 framhöll
jag min brydsainma belägenhet. Resultatet blev, att Fakulteten och sedel mera
Akademiska Konsistoriet hemställde hos Regeringen om proposition till 1916 års
riksdag om ett extra anslag på 5,600 kr. ärligen att utgå till den lilla nybildade,
rasbioiogiska institutionen vid universitetet.

Regeringen behjärtade likväl ej detta, utan inskränkte sig till att äska ett
ökat anslag på 3,500 kr, för mig personligen under åren 1918—1920. Detta bifölls
av båda kamrarna utan debatt.

Härmed var saken emellertid ej hjälpt, ty dyrtiden har sedan dess gjort
sig alltmer gällande. Den rasbiologiska forskningen i landet, och även jag personligen,
ha på detta sätt kommit i en högst obehaglig mellanställning. Mer än en
gäng har jag under dessa år varit betänkt på att alldeles avstå från dessa anslag
och i stället taga annat lönande arbete, ty mina personliga uppoffringar stå ej i
rimlig proportion till de vetenskapliga resultat, för vilka offren gjorts.

Det föreskrivna antalet offentliga föreläsningar har jag hållit under höstterminen,
och de ha avhandlat moderna rasfrågor. De ha varit talrikt besökta.
Dagbok och åhörarelista bifogas.

Till min ledsnad har det egentliga forskningsarbetet under året måst högst
betydligt inskränkas på grund av bristande medel.

Mina nu pågående undersökningar äro inriktade på att lösa rasbiologiska
frågor bland en avlägsen gränsbefolkning. Jag måste aär uppsöka små avsides
belägna byar och kåtalag. Förrän ett tillräckligt material insamlats, kunna de
egentliga bearbetningarna ej börja. Ännu återstår mig kanske ett halvt års arbete.
I år ha mina disponibla medel ej räckt längre, än att jag kunnat vistas i Lappland
på forskningsfärd knappa två sommarmånader. Härunder har jag undersökt
befolkningen, omkring 100 personer, i lapska och.finska nybyggen och byar inom
undersökningsområdet vid Torneträsk, Matalajärvi och Talojärvi.

Ku åierstå c:a 200 lappar jämte vissa kompletteringsarbeten i byarna med
finsk befolkning. Hela undersökningen omfattar flera tusen personer med fullständiga
stam- och antavlor, även för lapparna.

Under mitt materialsamlande har jag kommit in på frågan om den genotypiskt
betingade dövstumhetens ärftlighetsgång. Redan 1912 sysselsatte jag mig
härmed och kom då till det resultat, att den ärftliga formen med all sannolikhet
uppträder i släkterna som en recessiv, monohybrid egenskap i överensstämmelse
med Mendels lag. Flåte uttalar dock en avvikande mening i sm »Vererbungslehre>,
som kom ut någon tid efter min uppsats. Han stöder sig på en del äldre iakttagares
ofullständiga aDalyser och framkastar den hypotesen, att det fordras två
konditionalläktorer, för att ärftlig dövhet skall uppstå, eller med andra ord, den

Motioner i Första kammaren, Nr 7.

skalle vara av dihybrid natur. På grund härav har jag i år underkastat denna
fråga förnyad prövning med nytt material. Härav framgår, att Plates hypotes
är ohållbar, och att min 1912 uttalade åskådning säkerligen är den riktiga. Denna
uppsats kommer att tryckas i en utländsk tidskrift i början av nästa är.

De social-antropologiska undersökningar, som jag började med förra året
och omnämnde i förra årsberättelsen, har jag fortsatt även i är. De belysa vissa
rasblandningslenomen och befolkningsstrukturen i olika samhällslager i vårt land.
Föredrag härom har jag hållit dels i Sv. Sällskapet för rashygien, dels i GävleDala
läkarförening. Även dessa undersökningar komma att publiceras under
våren 1920.

Då min forskningsverksamhet under året varit inskränkt till det nu nämnda,
har jag haft åtskillig tid över för annat. Jag har då arbetat på att sprida kunskap
om ärftlighet, rasbiologi och rashygien. Fördenskull har jag hållit talrika
föreläsningar härom dels vid centralkurser för nykterhet, dels på många andra
ställen ute i bygderna.

Dessutom har jag tagit iniativet till folktypsutställningar, vilka anordnats
på 5 olika platser, nämligen i Stockholm, Uppsala, Gävle, Visby och Göteborg.
Dagliga demonstrationer ha där hållits av mig eller mina medhjälpare. Föreläsningsserier
om svenska rasfrågor, vid vilka goda förmågor i landet medverkat,
anordnades samtidigt i Stockholm, Gävle och Göteborg. Intresset var överallt
mycket livligt, över 3,000 personer ha åhört dessa föreläsningar. Själva utställningarna
besöktes av inemot 40,000 personer. Till och i samband med dessa har
jag redigerat och utgivit två populärvetenskapliga arbeten: dels rasfrågor i modärn
belysning, dels Sv. Folktyper, ett bildgalleri, som utkommer komplett i 7 häften
till julen.

Jag är den förste att beklaga, att den rasbiologiska forskningen på detta
sätt trängts åt sidan på grund av otillräckliga anslag, men nöden har ingen lag.
Jag tvivlar storligen på, att någon annan svensk forskare skulle vilja eller våga
taga ansvaret på sig att med de medel, som stått mig till buds, bedriva omfattande
undersökningar i avlägsna landsändar. En förändring till det bättre blir nödvändig,
eljest är det mig knappast möjligt att fortsätta med desamma.

Uppsala den 7 december 1919.

H. Lundborg.