RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1919. Andra kammaren. Nr 48.

Tisdagen den 13 maj.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 6 och den 7 innevarande maj.

§ 2.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren att fredagen den
16 innevarande maj företaga val efter avlidne ledamoten av kammaren
herr Odqvist av en deputerad, jämlikt § 54 regeringsformen och § 50
riksdagsordningen, för att med Konungen överlägga.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 108
—-113, bankoutskottets utlåtande nr 48 och memorial nr 50, andra lagutskottets
utlåtanden nr 34—38, jordbruksutskottets utlåtande nr 80,
andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12, andra
kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 8 samt andra kammarens
fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 8.

§ 4.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts under tilläggsstatens för år
1919 sjunde huvudtitel gjorda framställning angående utvidgning av
länsstyrelsens i Västerbottens län ämbetslokaler m. m.; och

från bevillningsutskottet:

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande
i visst avseende rörande utförsel till Finland av viss mängd
affinerat socker.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

Andra kammarens protokoll 1919. Nr b8.

1

Nr 48. 2

Tisdagen den 13 maj.

nr 100, i anledning av Kung], Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg och dyrtidshjälp
åt befattningshavare i statens tjänst m. m. jämte i ämnet väckta motion;
_ ^ '' i

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
lönereglering under år 1919 för vissa befattningshavare å ordinarie
stat inom den civila statsförvaltningen ävensom angående förstärkning
av de till avlönande av vissa extra befattningshavare inom samma förvaltning
samt till vikariatsersättningar m. m. anvisade medel jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående docentinstitutionen
vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska
mediko-kirurgiska institutet;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående arvoden
åt lektorerna i tyska, franska och engelska språken vid universiteten
i Uppsala och Lund;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående arvoden
åt lärare i slaviska språk och i statistik vid universitetet i Lund;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den
medicinska undervisningen vid universitetet i Lund;

nr 106, i anledning dels av Kungl. Maj:ts under punkt 45 i åttonde
huvudtiteln av statsverkspropositionen framställda förslag angående
anslag till domkapitlens expeditioner, dels ock av Kungl. Maj :ts
proposition nr 221, angående provisorisk lönereglering åt tjänstemän
vid de ecklesiastika konsistorierna;

nr 107, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående beredande
för år 1919 av ytterligare tillfällig löneförbättring åt statens
folkskoleinspektörer jämte en i ämnet väckt motion;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till undervisnings- och upplysningsverksamhet för nykterhetens främjande
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av vissa löneförhållanden inom hovrätterna och nedre justitierevisionen
m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om anvisande
av medel till beredande av tvångsuppfostran åt minderåriga manliga
förbrytare m. m.;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av försäkringsinspektionen m. m.;

nr 119, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t under andra huvudtiteln
av statsverkspropositionen och propositionen om tilläggsstat för
år 1919 gjorda framställningar angående anslag för beredande av tillfällig
förstärkning av Göta hovrätt samt hovrättens över Skåne och
Blekinge arbetskrafter;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av anslag å tilläggsstat för år 1919 under andra huvudtiteln för
täckande av vissa förskott;

nr 121, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående förhöjt
statsbidrag till vissa alkoholistanstalter;

Tisdagert den 13 maj.

3 Nr 48.

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsbidrag till driftkostnader under år 1918 vid erkända alkoholistanstalten
hemmet Gunnarskog;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till täckande av förlust å föreningens för bistånd åt vanföra i
Skåne verksamhet; och

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslagtill
täckande av kostnader för kol och olja, som åtgått för fri bogsering
genom Falsterboleden;

bevillningsutskottets memorial, nr 40, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande nr 35, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag om vissa, för ernående av
jämkningar i fördelningen av den kommunala skattebördan erforderliga
ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning
av fast egendom samt av inkomst, dels ock i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande, nr 49, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag angående Helgeandsholmens slutliga ordnande;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
egnahemsväsendet berörande frågor jämte sex i ämnet väckta motioner;
:?j

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående driftkostnader
under år 1920 för statens domäner ävensom två i ämnet
väckta motioner;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående kapitalökning för statens domäners
fond jämte en i ämnet väckt motion;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till åtgärder för skifteslagsindelning i vissa delar av Kopparbergs län;
och

nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändringar
i staten för veterinärhögskolan m. m.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Tengdahl under 4 dagar fr. o. m. den 18

» Olofsson » 4 » » »14

» Olsson i Kollungeröd » 6 » » . » 14

» Andersson i Gävle * 2 » »15

» Aarnseth » 10 » » »14

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.17 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

maj,

»

» och

Nr 48. 4

Onsdagen den 14 maj.

Onsdagen den 14 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 100
—107, 114—116 och 118—124.

§ 2.

Vidare föredrogs bevillningsutskottets memorial, nr 40, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande
nr 35, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag om
vissa, för ernående av jämkningar i fördelningen av den kommunala
skattebördan erforderliga ändringar i förordningen den 28 oktober
1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

§ 3.

Härefter föredrogos, men blevo ånyo bordlagda bankoutskottets
utlåtande nr 49 och jordbruksutskottets utlåtanden nr 81—85.

§ 4.

Om förord- Vid nu skedd föredragning av bevillningsutskottets memorial, nr

ning ang. för- 39^ [ anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillnings“m
utskottets betänkande nr 29, angående dels Kungl. Maj :ts proposition
P '' " med förslag till förordning angående försäljning av pilsner m. m. dels
ook i ämnet väckta motioner anförde:

Herr Sävström: Herr talman, mina herrar! Då bevillningsutskottets
förslag till ny pil snor för ordning förra gången behandlades
här i kammaren, yttrade jag, att förutsättningen för att
man skulle vara med om detta förslag var, att det viktigaste eller
väsentligaste av vad reservanten från första kammaren, herr Nilson,
anfört, av kammaren skulle komma att godkännas. Vi minnas
också, att andra kammaren följde herr Nilsons reservationer hela
vägen ut, och sålunda blev resultatet från vår synpunkt mycket
til 1 f redsställande.

Onsdagen den 14 maj.

Nr 4n

Nu har ju bevillningsutskottet samman jämkat de olika meningarna,
och i det förslag, som nu föreligger, har sålunda den bestämmelsen,
att utskänkning av pilsnerdricka skulle få förekomma
på lägerplatserna, strukits. Jag förstår mycket väl, att många av
mina meningsfränder anse, att detta förslag icke är tillfredsställande,
och att de anse, att bestämmelsen om forsedel är av sådan vikt.
att de för sin del icke kunna vara med om att tillstyrka det nu
föreliggande förslaget. Jag vill emellertid tillkännagiva, att som
saken nu ligger, och då man uteslutit denna bestämmelse angående
utskänkning av pilsnerdricka på lägerplatserna, vilken enligt
min mening för denna kammare var själva hjärtpunkten i förslaget,
anser jag för min de], att man icke kan driva saken längre än vpd
man för närvarande gjort.

Det är endast detta jag har velat tillkännagiva, för den händelse
några av mina meningsfränder skulle vilja göra något yrkande.

Herr Källman: Herr talman! Blott ett par ord ifråga om
vad detta sammanjämkningsförslag innehåller. Det var beträffande
fyra olika, viktigare delar i den förevarande frågan, som kamrarna
stannade vid skiljaktiga beslut. Vi ha sammanjämkat dessa
olika meningar så, att andra kammaren liar fått rätt i sin uppfattning
beträffande det kommunala vetot och lägerplatserna. Första
kammaren åter liar fått på sin sida den s. k. forsedeln. Den kommer
sålunda att slopas. Vidare har utskottet i överensstämmelse
med den av herr Lyckholm väckta motionen föreslagit, att det i
§ 15 av förordningen angående försäljning av pilsnerdricka skall
stadgas, att Konungens befallningshavande icke må föreskriva, att
pilsnerdricka skall inköpas från viss säljare. Slutligen har föreslagits
sådant tillägg till § 25 i rusdrycksförsäljningsförordningen.
att såsom villkor för överlåtelse av rättighet till utskänkning av
maltdrycker icke må föreskrivas, att maltdrycker, som enligt förordningen
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
äro att hänföra till första eller andra klassen, skola inköpas från
viss säljare. I övriga punkter är det endast smärre skiljaktigheter
vilka som konsekvenser, följt med denna sammanjämkning. Jag
tror, att vi, som vid frågans föregående behandling ansågo, att utskänkning
av pilsnerdricka på lägerplatserna icke var så farlig, fått
denna åsikt bekräftad bland annat därigenom, att ingen enda av
dem, som ansetts representera rusdrycksintresset, särskilt från första
kammaren, har reserverat sig mot det här föreliggande sammanjämkningsförslaget.
Det utgör ett utomordentligt vittnesbörd om
att denna hjärtesak, varom herr Sävström talade, icke är en så
viktig sak för motparten. I varje fall är detta sammanjämkningsiörslag
sådant, att det bör kunna av andra kammaren godtagas, och
.lag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Om förord -ing ang. f&i
säljning av
dis ner in. m
(Forts.)

Sr 48.

Ang. bostadsfrågan.

6 Onsdagen den 14 maj.

§ 5.

Härpå föredrogs andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 6, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående undanröjande av förefintliga bestämmelser, som
hindra kvinnors tillträde till civil statstjänst på samma villkor som
för män; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas första kammaren.

§ 6.

Till avgörande förelåg vidare andra kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av fem inom andra kammaren
väckta motioner i bostadsfrågan.

Uti fem inom andra kammaren väckta och till dess fjärde tillfälliga
utskott hänvisade motioner, behandlande olika sidor av bostadsfrågan,
hade yrkats,

i motionen nr 277, av herr Mossberg m. fl., att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam utredning,
om och i vad män det kunde anses lämpligt, att ägare av industriella
företag ålades byggnadsskyldighet i av motionärerna angivet
syfte, samt att därefter de förslag, vartill denna utredning kunde giva
anledning, måtte föreläggas riksdagen;

i motionen nr 304, av herr Bäcklund, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
låta verkställa utredning, på vad sätt staten ensamt eller i förening
med kommunerna skulle kunna ekonomiskt eller på annat sätt understödja
fastighetsägare, som uthyrde tidsenliga bostadslägenheter åt
barnrika familjer, samt därefter för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen i ämnet kunde föranleda;

i motionen nr 305, av herr Hage, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida,
i vilken mån och på vilket sätt ytterligare åtgärder kunde och
borde vidtagas för att söka åstadkomma ett bättre ordnande av bostadstillgången
inom de samhällen, där sådana åtgärder vore behövliga,
samt för riksdagen framlägga det resultat, vartill utredningen kunde
giva anledning; 1 r.

i motionen nr 306, av herr Andersson i Stockholm, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl. Maj :t täckes
låta utreda, i vad mån och under vilka villkor staten borde bidraga till
lösandet av de större städernas och industriorternas bostadsfråga medelst
uppförandet av bostadshus för statstjänare, i de fall då staten
på dessa platser i sin tjänst hade ett större antal arbetare eller tänstemän
anställda; samt

Oasdagen den 14 maj.

7 Nr fcs

i motionen nr 307, av herr Zander, att riksdagen måtte i skrivelse Ån4- .6o*''ta/i''
till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning
om vilka åtgärder från statsmakternas sida som hord© vidtagas
för åstadkommande av ändamålsenliga bostäder till de mindre bemedlade
klasserna i landet samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
denna utredning kunde föranleda.

Utskottet, som till behandling i ett sammanhang förehaft nämnda
motioner, hemställde, att andra kammaren måtte för sin del besluta,
det riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

dels att Kungl. Maj:t ville, efter utredning av behovet för värjo
särskild ort, vidtaga nödiga anstalter för åstadkommande snarast möjligt
av det oundgängligen nödvändiga antalet bostäder för statsanställd
personal;

dels att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning, i vilken
omfattning och i vilka former staten för framtiden skulle kunna sörja
för sin personals bostadsförhållanden;

dels att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning, huruvida
och på vad sätt staten borde vidtaga åtgärder till bostadsproduktionens
ökande i allmänhet, särskilt i syfte att åstadkomma ändamålsenliga
bostäder åt den mindre bemedlade delen av befolkningen;

dels ock att förevarande motioner, i den mån de ej kunde genom
vad utskottet sålunda hemställt anses besvarade, till ingen riksdagens
åtgärd måtte föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hage: Herr talman, mina herrar! Det utskottsutlåtande,
som här föreligger, berör ju en fråga, som för närvarande är
synnerligen aktuell, en fråga, åt vilken statsmyndigheterna, såvitt
jag kan förstå, icke hittills ägnat den omvårdnad, som verkligen behöves.
Resultatet härav har blivit en synnerligen stor bostadsbrist
och mycket svåra förhållanden på detta område.

Nu har ju utskottet för sin del i huvudsak gått med på en utredning
om alla dessa olika alternativ, som man kan tänka sig.
om man skall kunna ordna denna fråga. Utskottet har bland annat
denna gång varit med om att tillstyrka bostadsransonering. För
min del måste jag säga, att jag finner, att detta är ett framsteg i
förhållande till riksdagens förut intagna ståndpunkt i denna fråga.

Det har nämligen varit så, som vi alla veta, att de motioner, som
förut kommit fram angående möjligheten att kunna införa bostadsransonering,
hava mött mycket starkt motstånd. Man har icke velat
vara med om denna sak. Ku har emellertid utskottet tänkt sig.
att man skall kunna gå den vägen under de förhållanden, som nu
äro rådande, d. v. s. att man skall använda denna utväg som en
nödfallsutväg. Jag måste säga, att denna utskottets ståndpunkt är
tillfredsställande.

Däremot har utskottet även denna gång tagit avstånd från tankan
på införande av bosadsskatt. Jag skall emellertid icke gå när -

J]f 48. 8

Onsdagen den 14 mnj.

Ang. boatdds- mare in på den saken. Jag vill emellertid i detta sammanhang sä)
ga’ om man £ar i’1 ransoneringstanken, så kan man möjligen
0 '' göra det medgivandet, att tanken på bostadsskatt kanske blir
mindre aktuell. Därför skall jag icke gå in på ett närmare bedömande
av utskottets ställning till bostadsskatten.

Däremot vill jag säga, att när utskottet tämligen definitivt
tager avstånd från tanken på att man även skall kunna i vissa undantagsfall
gå fram på den vägen att söka åstadkomma, att vindar
inredas till bostäder, så kan man ha anledning att därvidlag göra
några erinringar. Först vill jag då omtala att jag naturligtvis i
motionen, som jag väckt, åtminstone icke tänkt mig, att detta sätt
att ordna bostadsfrågan, d. v. s. genom att inreda vindar till bostäder,
skulle vara något normalt. Nej jag har naturligt tänkt mig
ett tillgripande av den utvägen, endast där det verkligen kan påviss,
att det finns vindar av sådan beskaffenhet, att de med fördel
kunna användas till bostäder. Därvidlag vill jag säga, att jag vet
att det finnes vindar, som äro så beskaffade, att, om de inreddes till
bostäder, det kunde uppstå mycket goda sådana.

JSTu är det visserligen sant, att högern här i Stockholm råkat slå
in på denna väg och påyrkat att man skulle inreda bostäder på vindarna.
Strax passar en morgontidning här i staden på att misstänkliggöra
min motion, på grund av att jag på denna punkt råkat
komma fram med ett förslag, som högern här i Stockholm omfattar.
.lag må säga, att clet är ett ganska egendomligt sätt att argumentera.
För min del får jag säga — som en talare en gång här i kammaren
uttryckte sig — att man bör vara med om att understödja ett förslag,
även om det kommer från greve Skam, om man anser, att
det är ett förnuftigt yrkande. Det här är för övrigt icke en partifråga
utan fastmera eu praktisk fråga.

Emellertid har utskottet sagt, att det är ett mycket tvivelaktigt
uppslag detta, att man skulle kunna använda vindar till bostäder.
Mot detta vill jag säga, att jag känner till förhållandena på
platser där man under denna tid har inrett vindar till bostäder, och
jag vågar påstå, att där har uppstått bostäder, som äro så utmärkta,
att även utskottets ordförande skulle kunna finna det ganska
ståndsmässigt att bo i en sådan bostad. Alltså, i ett sådant samhälle,
där det finnes hus med t. ex. brutna vindstak och höga vindar,
finnes det stora möjligheter att inreda vindarne till mycket
fördelaktiga bostäder. Om man gör det, innebär det icke ett sänkande
av bostadsstandarden. Och under alla förhållanden må jag
säga, att nog medför väl ett sådant förslags realiserande, en högre
bostadsstandard än om man bor i gymnastiksalar tillsammans med
20 andra familjer.

Jag skulle alltså gärna vilja gorå något yrkande om en ändring
av motivering på den punkt, där utskottet yttrar sig om denna del
av bostadsbyggnadsproblemet. Men det tjänar nog ingenting till.
Jag föreställer mig i alla fall, att de, som komma att utreda denna
fråga, även få anledning att taga upp till beaktande frågan om det

Ousdagen den 14 maj.

9 >r 48.

icke åtminstone i vissa fall kunde tänkas, att man kunde gå den
vägen att inreda vindar till bostäder, där verkligen härtill lämpliga
vindar finnas och där det i övrigt kan ske. Därvidlag vill jag särskilt
peka på det förhållandet, att — såsom var och eu vet — det
går mycket fortare att inreda en vind till bostad än att bygga upp
ett nytt hus. Och vad som är särskilt viktigt i dessa tider är, att
man kan åstadkomma ett ökat antal bostäder så fort som möjligt.
Det är kanske det viktigaste härvidlag. Skall man däremot bygga
upp nya hus, så kostar det mycket pengar och fördröjer alldeles
givet tillgodoseendet av det krav, som måste tillgodoses i detta avseende.
Alltså bör det kunna sägas till den kommitté, som skall
utreda denna fråga, att även detta alternativ bör tagas upp till
granskning.

Jag skall icke vidare yttra mig i frågan, trots att ämnet är
mycket vidlyftigt. Jag skall blott tillåta mig att frän dessa utgångspunkter,
och med begäran om att även den av mig anvisade
utvägen måtte bli tagen i övervägande, yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Bäcklund: Herr talman, mina herrar! Jag har i

samband med denna fråga väckt en motion, som behandlats av fjärde
tillfälliga utskottet. Den har av utskottet icke vunnit det beaktande
som jag hoppas. Visserligen säger utskottet, att det gäller
en detalj i det stora hela, och det är mycket sant, men jag hade trott,
att staten antingen ensam eller tillsammans med kommunerna skulle
kunna försöka gorå något, för att de barnrikaste familjerna skulle
kunna erhålla tidsenliga bostadslägenheter.

Den som i likhet med mig haft tillfälle att vid hyresnämndsarbete
få en inblick i dessa frågor, torde nog ha funnit, att över
allt i samhällena är det de barnrikaste familjerna, de som bäst behöva
präktiga lägenheter, som i regel få de sämsta lägenheterna,
och kanske ändå få betala ett ganska högt pris, i förhållande till
vad de bättre lägenheterna kosta. Detta har gjort, att jag för min
del ansett, att det borde göras något från statens sida, eventuellt i
samverkan med kommunerna, för att råda bot på dessa missförhållanden.
Det är ju så, att det icke gärna går att råda bot därpå,
om det skall göras beroende av en enskild hyresvärds åtgöranden
i det fallet. Ty h an har naturligtvis bättre ställt i sin fastighet
med reparationer, om han slipper ha stora eller barnrika familjer
i sina lägenheter. Det är klart, att det blir billigare för hyresvärden.
och en del andra olägenheter är han kanske också av med, och
därför hyr hyresvärden hellre ut sina lägenheter till en ensam person
eller till familjer, som äro barnlösa eller ha få barn. Detta
har gjort, att jag ansett, att något borde göras för att få bättre förhållanden
för de fattiga och för det uppväxande släktet, när det här
gäller bostadsfrågan.

Utskottet har fastnat för något, som Svenska stadsförbundets
bostadsråd sagt angående min motion. Det säger nämligen: »Vid kommande

slutligen herr Bäcklunds motion om beredande av under -

.4 ng. bostad
frågan.
(Forte

Nr 48. 10

Onsdagen den 14 maj.

Ang. boatadsfrågan.

(Forts.)

stöd åt fastighetsägare, som uthyra tidsenliga bostadslägenheter åt
barnrika familjer vill Rådet visserligen vitsorda, att, särskilt under
nuvarande förhållanden, i städerna stora svårigheter möta för
barnrika familjer att erhålla bostad. Rådet kan emellertid icke
finna, att denna detalj av bostadsproblemet med någon utsikt till
framgång kan från statens sida göras till föremål för en lösning
oberoende av övriga därmed intimt sammanhängande frågor.» Det
är naturligt, om man ser på detta sista, att jag icke ansett, att detta
borde vara den enda åtgärden i bostadsfrågan, det förslag, som jag
framkommit med i min motion. Jag vill naturligtvis, att frågan
skall utredas och bli så allsidigt belyst som möjligt. Det vore
enligt min mening ett sätt att kunna skaffa de mest behövande någorlunda
tidsenliga bostäder, och därför bär jag väckt min motion.
Det har icke varit någon som helst avsikt från min sida att få bort
något av de andra förslag, utskottet behandlat, men jag anser lika,
fullt, att skall det kunna göras något i detta fall får man icke se på
frågan alltför stort, vilket ju ofta sker — det tycker jag också, att
fjärde tillfälliga utskottet gjort i detta fall. Det ser så stort på
frågan, att det tappar alla detaljer, som röra saken, och som skulle
kunna leda till ett resultat snarast möjligt. På det sättet skulle
man sällan eller aldrig komma till något resultat och det skulle
bli en alldeles för vidlyftig och stor apparat, innan man står färdig
att bygga bostadslägenheter.

''Staten bär vidare ''anslagit medel till b o s t a rf sby ggn ad s v erk -samheten, men detta har icke varit förbundet med några som helst
villkor, så att barnrika familjer härigenom skulle få tillgodogöra
sig dessa bostadslägenheter. Nej, bär kan en ensam person få en
sådan lägenhet, när dessa moderna och präktiga lägenheter blivit i
ordning. Jag anser för min del, att detta icke är den rätta vägen,
utan att man bör försöka låta det uppväxande släktet komma i åtnjutande
av så pass goda lägenheter, som det är möjligt att anskaffa
åt dem. Och då jag ansett, att det skulle kunna gå, därest
man på något sätt tillförde hyresvärden någon sorts ersättning, har
jag i motionen angivit ett par vägar. Det kan kanske finnas några
flera.

Med anledning av min motion och det föreliggande utskottsförslaget
ber iag att få yrka på, att det blir en ytterligare punkt
i klämmen. Det är först tre punkter, som börja med »dels». Jag
yrkar, att mitt förslag inskjutes därefter, och det skulle lyda: »dels
att Kund. Maj:t ville föranstalta om utredning på vad sätt staten
ensam eller i förening mpd kommunerna må kunna ekonomiskt eller
på annat sätt understödja fastighetsägare, som uthyra tidsenliga
bostadslägenheter åt barnrika familjer.» Med detta tillägg yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Möller: Herr talman! Jag hade nog hoppats, att jag

icke skulle behövt ge mig in på någon bdvsning av denna fråga,
men jag bär blivit uppkallad genom herr Räcklunds anförande. Jag
skall säga. att, när jag fick se denna motion, som herr Bäcklund

Onsdagen den 14 maj.

11 Nr 48.

vackt, tyckte jag, att det var ett av de mest typiska prov på huru
stor nöd framkallar reformatoriska kvacksalveritankar, som sannerligen
minst av allt av riksdagen böra understödjas. Vi ha icke
velat säga vårt hjärtas mening om motionen i utskottsbetänkandet,
utan slätat över den. Den brist på eftertanke, som efter mitt sätt
att se så klart tagit sig uttryck i hans motion, framgår därav, att,
då herr Bäcklund yrkat, att staten skall lämna bidrag till fastighetsägarna,
det icke finns något förslag om bidragets storlek, icke
någon tanke på vad detta möjligen skall kosta staten. Men värst
av allt är, att, om man lämnar ett sådant understöd, då bostadstillgången
är mycket knapp, måste det leda dithän, att andra, som bli
utan bostäder på grund av dessa statsunderstöd, nästa gång bjuda
en så hög hyra, att därigenom även understödet till fastighetsägaren
täckes. Om det är då en familj utan många barn, så kommer
hyresvärden, när han ändå får samma hyra och inkomst av fastigheten,
att köra bort den barnrika familjen, som han först lät flytta
in på grund av statsbidraget. Om då staten ånyo skulle lägga sitt
statsbidrag även till detta ökade hyresbelopp, skulle detta verka därhän,
att hyrorna skulle växa nära nog pyramidalt. Man måste då säga,
att det icke kan vara lämpligt att i sammanhang med allvarliga
försök att taga upp bostadsfrågan till lösning bestå en sådan motion
något som helst försvar. .Tåg må säga, att det är synnerligen modigt
av herr Bäcklund att nu här i kammaren till och med vilja
yrka, att kammaren utan vidare skall godtaga hans förslag. Jag
skall för övrigt icke ingå på något försvar av utskottets uttalanden.
Vad som vidare kan vara av betydelse att säga till försvar
för vårt utlåtande står redan i utlåtandet, och jag tillåter mig endast,
herr talman, att yrka bifall till utskottets förslag i oförändrat
skick.

Herr Bäcklund: Såsom herr Möller säger, är det ganska

modigt av mig att här i kammaren uppträda mot ett enhälligt ut
skott, men det må väl icke hindra, att om en kammarledamot har en
uppfattning om en sak och tror, att hans förslag skall leda till något
resultat, han kan vara litet modig och tillåta sig sådant. Det
är jag verkligen i detta fall.

Jag kommer ihåg en historia, som jag hört berättas. Det valen
gång en fader med en barnrik familj, som gått och hört efter bostadslägenheter
litet varstans, men icke kunnat få någon, då han
upplyste om att han hade flera barn. Till sist tog mannen barnen
med sig och lämnade dem på en kyrkogård, ty han hade fått reda
på att strax bredvid kyrkogården fanns en bostadslägenhet ledig.
Mannen hörde sig för om lägenheten och på värdens fråga, om han
hade några barn. sade han, att det hade han men »de äro på kyrkogården».
Naturligtvis fick han lägenheten, ty värden fick den uppfattningen,
att barnen voro döda. Jag tror. att många andra gånger
barnrika familjer fått använda sådana trios för att få en lägenhet,
som är beboelig. Och jag anser för min del, att det icke är för

Ang. bostadsfrågan.

(Forts.)

Nr 48. 12

Ouedagen den 14 maj.

Ang. bostadsfrågan.

(Forts.)

mycket, om stat ock kommun försöka göra något för att hjälpa barnrika
och fattiga familjer att få ordentliga bostäder.

Herr Welin: Jag skulle kunna helt enkelt inskränka mig till
att instämma med herr Bäcklund i det anförande, som han hållit,
och det yrkande på ett tillägg uti utskottets uttalande, som han
gjort. Jag vill emellertid på det allra kraftigaste betona behövligheten
av en bestämmelse, som gör det möjligt för barnrika familjer
att få lättare tillgång på bostäder. Vid varje flyttning har man
uppgifter, särskildt från de stora städerna, som visa, huru ytterst
svårt det är för barnrika familjer att få bostäder. Det blir i regel
ett ganska stort antal familjer som ifråga om bostäder så att säga
bli på överblivna kartan, men bland dessa äro just de barnrika
familjerna i stor majoritet. Erfarenheten visar ständigt, huru ytterligt
svårt det är för dessa familjer att få bostäder, och hur husvärdarna
dra sig för att ta emot dem. I en motion, som jag vid förra
årets riksdag avlämnade, visade jag genom en mängd statistiska
siffror, hur denna svårighet vuxit undan för undan, framför allt nu
under kristiden med dess ringa tillgång på bostäder. Jag anser mig
därför icke behöva bli vidlyftig, när det gäller att försvara en sådan
sak som denna. Jag anser, att den mycket bra talar för sig själv.
År det så, att man över huvud taget ömmar för folk, som ha svårt
att få bostäder, bör man ju i synnerhet ömma för dem, som ha talrik
familj.

Jag ber, herr talman, att få instämma i det yrkande, som herr
Bäcklund gjort.

Herr Mossberg: Herr talman! Jag skall icke mycket förlänga
debatten, ty utskottet bär mycket välvilligt behandlat den
motion, som jag avgivit. Det är endast i två fall, som jag skulle
vilja göra ett par små erinringar.

Utskottet har med styrka tagit sikte på socialstyrelsens utredning
och tillstyrkt biträde till motionen på så sätt, att en skatt skulle
läggas på industriidkare, för att de i sin mån skulle få bidraga till
bostadsbyggnaderna för sina egna arbetare. Vidare har man sagt,
att denna skatt skulle användas i första rummet till byggande av
vägar, avloppsledningar, spårvägar o. d. Det är just i detta fall, jag
skall be att få göra en erinran, så att icke en blivande utredning tar
sikte endast på detta, om utredningens resultat skulle bliva, att
man förordade upptagandet av en skatt av industriens män. Med
denna bakgrund låter det tänka sig, att den kommun, som skulle
få rätt att uppbära denna skatt, uraktläte att sörja för bostadsbyggandet
utan använde skatten för dessa ändamål: byggande av
vägar, avloppsledningar o. d. och överläte bostadsbyggandet åt den
privata företagsamheten. Alltså skulle man kunna tänka sig, att
denna skatt, som vore avsedd att reglera och i sin mån avhjälpa
bostadsbristen, skulle kunna användas icke blott till det ändamål,
vartill den vore avsedd, utan även till helt andra.

Det är den ena erinringen, och jag vill därför framhålla, att det

Onsdagen den 14 maj.

13 Nr 48.

är nödvändigt att, om en blivande utredning mynnar ut i, att en
skatt skall uttagas och att industrien icke skall bli ålagd att bygga
bostäder, denna skatt då i främsta rummet användes till bostads- or
byggande för mindre bemedlade.

Det andra påpekandet rör klämmen. Jag skall icke vidare gå
in på utskottets utlåtande, ty det bär, som sagt, mycket välvilligt
behandlat min motion, och jag har ingen anledning att vara annat
än tacksam därför, men det är den näst sista punkten i klämmen,
som enligt min uppfattning bör formuleras om. Först har utskottet
förordat en utredning angående vidtagande av nödiga anstalter för
åstadkommande av en förbättring av den statsanställda personalens
bostadsförhållanden, och i andra punkten har också hemställts om
utredning angående denna personals bostadsförhållanden, men i
tredje punkten säger man: »dels att Kungl. Maj:t ville föranstalta
om utredning, huruvida och på vad sätt staten bör vidtaga åtgärder
till bostadsproduktionens ökande i allmänhet, särskilt i syfte att
åstadkomma ändamålsenliga bostäder åt den mindre bemedlade
delen av befolkningen». Enligt mitt sätt att se tycks utskottet ha
tagit sikte på, att det här blir staten som skall vidtaga de åtgärder
som äro av behovet påkallade. Om det nu i denna tankegång ligger
innesluten den åsikten, att det är staten, som ända till sist ^skall
sörja för byggandet, så överensstämmer detta icke med .min åsikt.

Jag skall därför be att få föreslå en helt liten ändring i detta
fall. Jag vill ha ut ordet »staten» ur denna del av klämmen och
föreslår därför, att den skall komma att lyda på följande sätt: »dels
att Kungl. Maj :t ville föranstalta om utredning, huruvida och på
vad sätt åtgärder böra vidtagas till bostadsproduktionens ökande i
allmänhet, särskilt i syfte att åstadkomma ändamålsenliga bostäder
åt den mindre bemedlade delen av befolkningen och således förundra
en framtida bostadsnöd.»

Jag skall be att med denna lilla förändring få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Jansson i Edsbäcken instämde häruti.

Herr Möller: Herr talman! Jag vill emot den senaste ärade
talarens yrkande endast gorå den anmärkningen, att det framgår
av hela betänkandets läggning, att meningen icke är, att staten
skulle vidtaga alla de åtgärder, som krävas för bostadsproduktionens
ökande, men däremot föranstalta om utredning, som man hoppas
skall ge en allmän plan för det sätt, på vilket bostadsproduktionen
kan ökas. Nu ha vi i det väsentliga anslutit oss till yrkandet i
herr fanders motion, som inehåller det kritiserade uttrycket »de
åtgärder, som kunna vidtagas från statsmakternas sida». Det innebär
naturligtvis icke, att staten själv skulle bygga bostäder, men
däremot skall staten lämna vissa föreskrifter om huru på detta
område, det allmänna skall kunna åstadkomma hjälp till bostadsproduktionens
ekande.

Nr 4a 14

Onsdagen den 14 maj.

Ang. bostads- Vad den andra delen av herr Mossbergs anförande beträffar,
frågan. ]iar utskottet självt reserverat sig mot tanken, att de medel, man
(Ports.) kan tå av en eventuell bostadsskatt på industriella företag, skulle
komma att användas endast till avloppsledningar o. d. Det är
socialstyrelsen, som har sagt, att medlen borde användas till detta
ändamål, under det att utskottet uttryckligen säger, att det även
bör brukas för direkt bostadsproduktion antingen genom kommunens
försorg eller genom anslag eller lån till t. ex. kooperativa bostadsföreningar
eller dyligt.

Jag anser mig icke ha skäl att ingå på någon vidare polemik
mot det yrkande, som herr Bäcklund framställt och som understötts
av herr Welin. Det är självklart att herr Welin skall ha sympatier
för denna tanke, då han vid föregående årets riksdag själv väckt en
motion i samma riktning och då det är bekant, att den sociala reformism,
som han omfattar, rör sig nästan uteslutande på det sociala
kvacksalveriets område.

För att icke förlänga debatten skall jag, herr talman, tillåta
mig att vidhålla mitt yrkande på bifall till utskottets förslag. Jag
tror detta förslag är tillräckligt väl genomtänkt, för att man, om
det bifalles, skulle nå ett gott resultat för bostadsfrågans lösning,
och det är ju dit vi i själva verket alla sträva.

Herr Olsson i Ram sta: Herr talman! Orsaken till, att vi
ha så svår bostadsnöd, är väl egentligen, att vi ha så dåligt ordnat
med fastighetskrediten här i landet. Vi ha ju visserligen för byggande
av bostäder i städerna Konungarikets Sveriges Stadshypotekskassa
att tillgå, men den är ordnad så, att om man tar ett lån där,
så blir man bunden av detta under en lång tid. Vår fastighetskredit
här i landet är icke ordnad på ett så modernt och utmärkt
sätt, som i våra grannländer, t. ex. i Danmark. Där ha de sina
kreditföreningar ordnade så, att de ha en rörlighet och smidighet,
som vårt lands kreditföreningar sakna. Dessa kreditföreningar i
Danmark utgåvo vid sitt femtio-års-jubileum år 1901 en skrift, där
det bland annat står följande:

»Våra kreditföreningar stå den dag, som i dag är, som ett i
intet annat land överträffat exempel på en ren och klar, nästan
ideal, utveckling av den ursprungliga kreditföreningsidén, utan
uppoffringar från statens sida och utan bedrövliga erfarenheter.»

»Det danska systemet undgår faran», heter det, »att blanda
kreditföreningssystemet samman med bankverksamhet, och genom
att precisera utbetalningen av lånen i obligationer kommer man icke
in på det olyckliga lånesystemet, varvid föreningarna skaffa penningar
till eventuella lån genom att själva låna och därefter söka
göra de lånade medlen fruktbärande, till dess de kunna användas
för sitt ursprungliga ändamål.»

»De danska kreditföreningarna», heter det vidare, »utgiva obligationer
i olika serier med olika räntefot, varvid man på varje tid
söker anpassa obligationens räntefot efter penningmarknadens läge.»

»En fastighetsägare kan när som helst infria sitt lån genom

Onsdagen den 14 maj.

15 Ir 48.

att inköpa motsvarande obligationer ock överlämna dessa till före- Ans- bonUui-eningen.
» _ o

»Härigenom uppnås sådan rörlighet och smidighet, som är omöj- * "
lig för sådana system, som äro byggda på lånens utbetalande i kontanta
penningar» — såsom förhållandena äro här i Sverige. —

»Även i svåra penningtider med höga räntor är det för en fastighetsägare
möjligt att erhålla lån, alldenstund han har utsikt att i
tider av låg ränta helt befria sig från sitt gamla lån och därefter
erhålla ett nytt (s. k. enskild konvertering).»

Det är ju så, att när vi därför gå att utreda frågan om vårt
lands bostadsförhållanden, hänger ju detta nära tillsammans med
våra kreditförhållanden, och jag antar, att den frågan också blir
utredd i detta sammanhang. Man påpekar också med skäl, just huru
tungrodda våra kreditförhållanden här i Sverige äro, och att vi
borde kunna få ett organ, som bättre och smidigare anpassar sig
efter nuvarande förhållanden, och som bleve bättre för den lånesökande.

Jag har velat säga detta, för att det skulle komma till uttryck
i protokollet.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till det
av herr Mossberg under överläggningen gjorda yrkandet samt 3: o)
bifall till det yrkande, som framställts av herr Bäcklund; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Beslutet skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen genom utdrag av
protokollet delgivas första kammaren.

§ 7-

Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphjälpande
av folkskoleväsendet inom lappmarksförsamlingar med
icke finsktalande befolkning i Västerbottens och Norrbottens län
samt inom Över-Kalix församling av Norrbottens län; och

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneoch
pensionsreglering för lärarpersonalen vid folkhögskolor samt
statsunderstöd åt nämnda skolor jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Å föredragningslistan var härefter uppfört statsutskottets utlå- unö tande,

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
understöd åt småskoleseminarier m. in. jämte i ämnet väckta mo- rter m „
tioner.

Nr 48. 16

Onsdagen den 14 maj.

Ang. understöd
åt småskoleseminarier
m. m.
(Porto.)

I anledning av en utav Kungl. Maj:t den 11 mars 1919 till riksdagen
avlåten och till statsutskottet hänvisad proposition, nr 363,
avseende dels småskoleseminariernas organisation, dels dessa seminariers
ekonomiska förhållanden, samt i ämnet väckta motioner hade
utskottet i föreliggande utlåtande framlagt förslag till grunder för
statsbidrags utgående till av landsting eller stad, som ej i landsting
deltoge, inrättade småskoleseminarier m. m.

I sin allmäna motivering hade utskottet å sid. 11 i det tryckta
utlåtandet gjort följande uttalande:

»I gällande folkskolestadga är föreskrivet, att den, som skall
kunna antagas till ordinarie eller extra lärare! vid småskola, lärare
vid mindre folkskola eller biträdande lärare vid egentlig folkskola,
skall vara fri från sjukdom och lyte, som medför olämplighet för anställning
såsom lärare. Givetvis bör i en blivande stadga för småskoleseminarierna
en motsvarande bestämmelse i avseende å inträdessökande
fastställas. Enligt utskottets uppfattning bör dock en
dylik bestämmelse ej utgöra ett oöverstigligt hinder för en sökande
med visst kroppsfel eller lyte att vinna inträde vid seminarium. År
felet eller lytet ej av svårare beskaffenhet, torde sökanden, säger
folkskolöverstyrelsen, ofta kunna erhålla sådant läkarbetyg, som ej
utgör hinder för hennes inträde. Om så ej vore fallet och om det
kunde anses, att lytet uppvägdes av framstående skicklighet och
lämplighet för lärarinnekallet i andra avseenden, borde enligt överstyrelsens
mening tillträde till seminariet kunna vinnas genom särskild
framställning. Utskottet kan för egen del ej annat än ansluta
sig till den uppfattning, som av folkskolöverstyrelsen i denna fråga
gjorts gällande.»

Häremot hade reservation avgivits av herrar Waldén och Björck,
vilka ansett, att utskottets motivering i denna del bort hava följande
lydelse:

»I gällande folkskolestadga----—----— —

-------å inträdessökande fastställas. Utskottet kan för sin

del ej annat än ansluta sig till den uppfattning, som av departementschefen
i denna fråga gjorts gällande.»

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Waldén: Herr talman! Som kammaren finner har jag
vid detta utskottsutlåtande avgivit en reservation, och skall jag därför
be att en kort stund få taga kammarens uppmärksamhet i anspråk.
Reservationen avser ett uttalande i utskottets motivering,
och detta uttalande går ut på att göra en viss ändring i vad chefen
för ecklesiastikdepartementet föreslagit beträffande inträdesfordringarna
vid småskoleseminarierna.

För närvarande är det så, att för att vinna inträde vid eller
i varje fall för att bliva utexaminerad från småskoleseminarium
fordras bland annat att eleven skall visa läkarebetyg på, att han

Onsdagen den 14 maj.

17 Nr 48.

eller hon icke är behäftad med sådant kroppsbde, som gör honom
eller henne olämplig'' för lärarekallet. Nu har från pensionsstyrelseD
till Knngl. Maj:t inkommit en framställning om att det skulle
beredas större möjlighet för kvinnor, som äro behäftade med visst
kroppsligt lyte, att vinna inträde vid småskoleseminarierna och sålunda
också att bliva lärarinnor. Pensionsstyrelsen framhåller härvid,
att den under sin sjukvårdande verksamhet ofta haft den frågan
före »att låta till småskollärarinnor utbilda unga kvinnor, som på
något sätt äro lytta eller vanföra, varvid det vanligen är fråga om
förlamning eller förlust av en arm eller ett ben, en hand eller en
fot, höflledsluxation, svår halta eller dylikt». För avgivande av svar
på denna framställning har dels överstyrelsen blivit hörd och dels
hava inhämtats yttranden fiån folkskolinspektörerna och styrelser
och föreståndare för småskoleseminarierna. De flesta folkskolinspektörerna
och flera styrelser och föreståndare för småskoleseminarier
hava därvid bestämt uttalat sig emot denna pensionsstyrelsens framställning
och särskilt framhållit såsom skäl, att en lärarinna, som är
behäftad med svårare kroppsligt lyte, icke är lämplig för lärarekallet
med hänsyn till det sätt, varpå undervisningen särskilt på
småskolestadiet bör bedrivas. Det är icke nu som förr att en lärare
eller lärarinna på ett förberedande stadium sitter inom skolans fyra
väggar och där meddelar undervisning i läsning och skrivning m. m.,
utan nu kräva de moderna undervisningsmetoderna, att läraren skall
med sina elever vandra ut i det fria för att studera omgivningarna
och för att barnen skola lära sig se och uppfatta naturen. Och
vidare fordrar man av en lärare, att han skall kunna undervisa i
gymnastik och hembygdskunskap, kanske också i slöjd m. m. År
då en lärare eller lärarinna behäftad med svårare kroppsligt lyte,
så är det alldeles påtagligt, att han eller hon icke är lämplig för
sin uppgift och icke kan fullt genomföra den så, som man har rätt
att kräva av en lärare. Härtill kommer, speciellt när det gäller småskollärarinnor,
att de skola kunna leka med barnen. Och det är
åtskilligt av kunskap, som formligen skall lekas in hos dem. Detta
är skäl, som tala för, att man icke bör vara för släpphänt i nu
berörda avseende, då det gäller att låta ifrågavarande personer vinna
inträde vid småskoleseminarierna.

Vidare föreskriver folkskolestadgan, att den som skall anställas
såsom lärare eller lärarinna vid folkskola, skall visa läkarebetyg på,
att han eller hon icke är behäftad med sådant kroppsligt lyte, som
gör vederbörande olämplig för lärarekallet. Om man nu tillåter en
person att få utbilda sig till lärarinna, oaktat hon är behäftad med
dylikt lyte, och hon sedan icke kan erhålla någon befattning på
grund av bestämmelserna i folkskolestadgan, så är ju detta en
uppenbar motsägelse. Det bör naturligtvis vara så, att överensstämmelse
finnes i detta avseende. Annars är det en ren ekonomisk
förlust både för den, som vill låta utbilda sig och även för staten,
som låter utbilda lärare och lärarinnor, vilka sedan icke kunna få
anställning.

Andra kammarens protokoll 1919. Nr 48. 2

Ang. understöd
åt småskoleseminarier
m. m.
i Forte.)

Nr 48. 18

Onsdagen den 14 maj.

Ang. understöd
åt småskoleseminarier
m. m.
(Forts.)

Nu har emellertid skolöverstyrelsen ställt sig delvis avvisande
till detta krav från pensionsstyrelsen. Man har dock gjort en liten
eftergift i så måtto, att det skall kunna bero på särskild framställning
till överstyrelsen, om en person, som icke lyckats få godkänt
läkarebetyg och sålunda skulle bliva avvisad, skall kunna på detta
sätt vinna inträde genom dispens. Det är detta förslag, som utskottet
också godkänt. Utskottet har ansett, att det bör givas tillfälle
för en sådan person, som icke kan erhålla godkänt läkarebetyg,
att det oaktat i vissa fall vinna inträde på lärarebanan. Departementschefen
har emellertid tagit bestämt avstånd från detta. Han
säger nämligen: »Ur skolans synpunkt bör någon den ringaste avprutning
på denna fordran icke få äga rum.» — Det avser fordran
på att icke vara behäftad med sådant lyte, som gör dem olämpliga.
— Vidare säger han: »Det ligger ock i sakens natur, att samstämmighet
bör finnas mellan villkoren i detta avseende för anställning
som lärare och för inträde vid småskoleseminarium. Jag måste därför
i likhet med flertalet av de hörda myndigheterna avstyrka bifall
till pensionsstyrelsens framställning och överstyrelsens förslag om
undantag från den allmänna regeln i förevarande avseende.» Jag
har även funnit, att den ståndpunkt, som departementschefen intar,
är fullkomligt riktig ur skolans synpunkt. Ty det är endast ur
skolans synpunkt, som jag ser denna fråga. Det vore icke lyckligt,
om man skulle återgå till den gamla tidens förhållanden, då man
ansåg skolan vara en levnadsbana för invalider och även anställde
sådana i ganska stor utsträckning. Vi ha kommit bort från den
tidens betraktelsesätt, och därför anser jag, att den ståndpunkt,
utskottet här intar, i själva verket är reaktionär från skolans synpunkt
sedd.

Det är också av dessa skäl, som jag i utskottet avgivit min
reservation. Denna innebär, att ur motiveringen på sidan 11 av
utskottets utlåtande, mellersta stycket, den passus, som börjar med
orden »Enligt utskottets uppfattning» och slutar med orden »genom
särskild framställning», skulle utgå och sista satsen i nämnda
stycke i stället erhålla följande lydelse: »Utskottet kan för sin del
ej annat än ansluta sig till den uppfattning, som av departementschefen
i denna fråga gjorts gällande.»

Jag ber, herr talman, få yrka bifall till vår förevarande reservation.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag tror, att

man från lärarhåll har gjort alltför stort nummer av denna anmärkning
mot utskottets utlåtande. Som kammaren torde Unna, är det
också två lärare, som reserverat sig och ställt sig på lärarens-depar
tementschefens ståndpunkt.

Det gäller här, huruvida man skall låta dessa, som äro behäftade
med något m''ndre kroppsligt lyte, få anställning i skolans
tjänst, eller om man skall förmena dem detta. Det torde av oss litet
var vara känt, att det finnes många bland dessa olyckliga, som på

Onsdagen den 14 maj.

19 >''r 4a

grund av engelska sjukan, någon barnsjukdom eller olycksfall fått
ett lyte för livet. Då frågas med skäl: skola dessa straffas ytterligare
på så sätt, att man skall förmena dem att komma in på en
bana, dit de måhända känna sig dragna med hela sin båg? De hava
kanske bättre förutsättningar än många av dem, som i kroppsligt
avseende äro så färdiga, som någon människa kan vara. Det är
ofta, man hos en med sådant lyte behäftad finner en begåvning, som
är beundransvärd, och som betydligt överstiger vanliga människors.

Jag skall försöka bemöta de skäl, den ärade reservanten här
anförde. Han rörde sig särskilt med det förhållandet, att en med
dylikt lyte behäftad lärarinna när det gäller att leka i det fria icke
kan röra sig så fritt som det behövs. Ja, då tänker man på en halt,
och det må medgivas, att detta lyte icke kan vara så lämpl gt, då det
gäller gymnastik. Men det finnes ju så många andra lyten, t. ex.
att man, som nyss anfördes, genom engelska sjukan fått en bruten
rygg eller att man mistat en hand, ett finger eller en arm och därför
måste söka sig ett levnadskall, där man ej nödvändigt behöver sådana
lemmar, som dem man mistat. Då finnes bland många andra
yrken lärarbanan att välja på. Om nu dessa personer kanske känna
s:g dragna till och hava begåvning för lärarkallet, skall man då
därför att de hava ett lyte neka dem tillträde till seminarierna? Jag
tycker, det är mer än hårt.

Läkaren och vederbörande rektor ha ju för närvarande rätt att
fälla omdömet och läkarebetyget vara avgörande i detta fall. Reservanterna
vilja vägra överstyrelsen att giva utslaget. Om man
ser saken från pedagogisk synpunkt, undrar jag, vilken som är mest
kompetent att bedöma, huruvida en person är lämpl g, antingen
läkaren på sitt mottagningsrum eller skol överstj^relsen, som på
grund av läkarebetyget, andra betyg och rekommendationer kan se
frågan i stort just ur lärarsynpunkt. Och jag tycker, att aet är mer
än förvånansvärt, alt herrar reservanter icke hava så mycket förtroende
för överstyrelsen i detta fall, då de hava det, när det gäller
undervisningen i stort. I det senare fallet har man förtroende för
överstyrelsen och följer den, men när det gäller en så enkel sak som
att bedöma huruvida en person, som mistat ett finger eller en arm
eller har ett annat lyte, skall få komma in på lärarbanan, så säger
man, att det är olämpligt att låta överstyrelsen hava denna dispensrätt;
det skall vara läkarens sak.

Herr Waldén uttalar till sist, att detta utskottsutlåtande vore
mycket reaktionärt. För all del, är man icke mera reaktionär än
i detta fall, så vågar jag ta denna risk att betraktas såsom reakt:onär.
Jag tycker, att vi böra se till. att personer i samhället kunna
komma in på de banor i livet, för vilka de äro lämpliga och skakade,
och icke lägga stenar i vägen för dem, vilka, som jag nyss tillät
mig uttala, nog hava svårigheter ändå att kämpa emot. Varen förvissade
om att folkskolöverstyrelsen icke medger undantag för
andra fall än sådana, som äro med skolans fördel förenliga.

Jao- ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Ang. understöd
åt småskolesemina rier

m. m.
(Forts.)

Nr 48. 20

Onsdagen den 14 maj.

Ang. understöd
åt småskoleseminarier
m. m.
(Forts.)

Herr B j ö r c k: Herr talman, mina herrar! Det kan måhän da

tyckas vara överflödigt, att jag här tar till orda, då min medreservant
redan i det väsentliga klarlagt innebörden av denna fråga
och jag för egen del på densamma anlägger ungefär samma synpunkter.
Men jag skulle kanske i ett eller annat avseende kunna
komplettera den framställning, han lämnade.

Jag måste till en början säga, att herr Bengtsson i Norup icke
bidragit till att klargöra, vad denna fråga i själva verket gäller.
Det är ingalunda så, att det här är fråga om att »straffa några
olyekbga» lyfta, och icke heller är avsikten att hindra några med
mera storartad begåvning utrustade kvinnor att komma in i seminarierna.
Ty som herrarna torde ha funnit, gäller ju tvisten icke den
saken. Därom äro alla överens, att i den mån ett lyte icke är av
beskaffenhet att vederbörande kunna betraktas som olämpliga för
lärarkallet, är det icke meningen att hindra någon människa att
komma in på ett seminarium.

För närvarande gäller den här ifrågasatta bestämmelsen för
inträde vid folkskoleseminarierna och för befordran till folkskollärare
och likaledes för elementarlärarna. Nu vill Kungl. .Maj: t,
att alldeles samma bestämmelser skola tillämpas även för inträde
vid småskoleseminarium för kvinnor. Jag kan verkligen icke f nna
annat, än att det skulle befordra en önskvärd uniformitet, att man
söker åvägabringa enhetliga bestämmelser för samtl ga lärarkategorier.
Jag är också förvissad om, att herr Bengtsson i Norup lika
väl som jag vet, att de nuvarande bestämmelserna för folkskollärarna
och elementarlärarna icke utgjort hinder för personer, som varit
behäftade med något mindre kroppsligt lyte, t. ex. på grund av genomgången
engelsk sjuka, att komma in på lärarbanan.. Och dessa
bestämmelser komma säkerligen att göra det lika litet i framtiden,
då stadgan givetvis kommer att tillämpas pa samma sätt som h ttills.
De! man måste vända sig emot, är att avgörandet, huruvida lytet
skall vara sådant att vederbörande icke kan komma in, enligt utskottsmajoritetens
uppfattning flyttas från det levande, livet ■—-den läkare, som har att personligen anställa undersökningen och
hos vilken avgörandet ligger nu — till skolöverstyrelsen. Jag undrar
om det kan vara lämpligt att förlägga avgörandet av denna
fråga till ett centralt ämbetsverk, där frågan skulle bedömas på
grundvalen av skriftliga handlingar, och där all‘så vederbörande
läkare om aspiranten skulle vara hänvisad att lämna en medicinsk
.utredning av fallet och sjukdomens eller lytets art. Därav följer
-givetvis också att skolöverstyrelsen måste utrustas med medicinsk
sakkunskap, som skulle hava att tolka ordens innebörd och lytets
beskaffenhet.. Jag tror icke det är lämpligt att gå den vägen, och
skulle den beträdas i detta fall, så biuder konsekvensen att den
även beträdes. när det gäller folkskolorna och elementarläroverken.
Följden blir då, att vederbörande styrelser nödgas pröva en massa
medicinska sakfrågor, som förutsätta medicinsk sakkunskap vid bedömandet.
När man alltså har kunnat klara sig hittills på ett utmärkt
sätt både vid folkskolorna och vid elementarläroverken, och

Onsdagen den 14 maj.

21 Nr 4a

när några olägenheter icke hava förmärkts på dessa områden, så
saknar man anledning att skapa nya vägar för småskollärarinnorna.
Om den saken torde nog alla kunna vara överens, som hava
erfarenhet om de krav lärargärningen ställer, att alldeles särskilda
krav ställas på just dessa lärarinnors rörlighet för handlednngen
av barnen även under fritiden. Om en lektor i klassiska språk är
mindre rörlig, tror jag, att hans pedagogiska verksamhet lider mycket
litet av den saken, men om en småskollärarinna icke kan följa
harnen i det fria, så är det åtminstone min uppfattning, att hennes
uppfostraregärning kommer att väsentligen lida därav. Det är på
den grunden, herr talman, som jag icke kunnat följa utskottet, då
det velat giva avkall på de villkor, som ifrågasatts av Kungl.
Maj :t, och för småskolans lärarinnor förordat andra fysiska behörighetskrav
än dem, som gälla för lärare i allmänhet, och det är på
grund därav som jag beträffande motiveringen ber att få yrka bifall
till det förslag, som framställts i reservationen.

Herr Bengtsson i Ncrup: Herr talman! Det torde kanske
vara skäl att något vidröra, varför denna fråga kommit så allvarligt
upp. Det är nämligen så, att pensionsstyrelsen fått sin uppmärksamhet
riktad på att många personer med lyte, vilka styrelsen
för sin del ansett vara lämpliga för lärarebanan, blivit nekade
inträde på denna, och då har ifrågasatts, om man icke borde
släppa in några flera av dessa på seminarierna. För den skull
anordnades ett möte här i Stockholm för att diskutera saken, och
till detta möte voro kallade åtskilliga personer från olika områden.
Detta möte gjorde så gott som enhälligt uttalanden i enlighet med
pensionsätyrelsens önskan. Bland detta mötes besökare var även
statsrådet Schotte, som också uttalade sig till förmån för den
tanken.

Nu säger herr Björck, att frågan endast gäller, huruvida man
skall överflytta bestämmandet från läkaren till överstyrelsen, och
han säger, att det icke skulle vara lämpligt, att ett ämbetsverk
fäller avgörande i detta fall, utan att det måste lämnas åt läkaren.
Ja, men detta påstående av herr Björck är enligt min mening alldelas
felaktigt, ty läkaren har icke tillgång till några av dessa
många andra uppgifter, som ämbetsverket har. Då läkaren liar att
undersöka det kroppsliga lytet, kan det mycket bero av hans individuella
uppfattning i detta fall. Den ene kan medgiva, där den
andre säger nej, men då överstyrelsen får alla papper i sin hand,
såväl läkareutlåtande som andra betyg och rekommendationer, då
kan denna fälla ett mera objektivt omdöme om saken. Jag vågar
säga, att så mycket förtroende bör man väl ändock kunna sätta till
överstyrelsen, att denna icke släpper in någon på den banan, som
kan vara olämplig. Tror någon verkligen att överstyrelsen skulle
tillåta någon att komma in på seminariebanan, som är behäftad med
ett lyte som gör honom olämplig, någon som icke kan leda barnens
lekar och följa dem i skog och mark? Det är min övertygelse, att

Ang. understöd
åt småskoleseminarier
ra. m.
.(Forts.)

Mr 48. 22

Onsdagen den 14 maj.

Ang. understöd
åt småékoleseminaHer
m. m.

(Farts.)

man kan lägga denna sak med fullt förtroende hos överstyrelsen,
och jag vidhåller därför mitt yrkande.

Häruti instämde herrar Lindqvist i Kosta och Andersson i
Eliantorp.

Herr W a 1 d é n: Endast ett par ord! Hå herr Bengtsson i Norup,
säger, att vi från lärarehåll överdriva denna fråga, så skulle jag
vilja säga, att det förefaller mig, som om herr Bengtsson i Norup
själv överdriver betydelsen därav, då han anför exempel på vissa
personer, som äro behäftade med lyte, vilka borde kunna vinna
inträde vid ett seminarium. Det är endast vid sådana fall, då lytet
är av så svår beskaffenhet, att läkaren icke anser personen lämplig
för lärarbanan, som vi finna det vara olämpligt att dispensförfarandet
skall kunna tillgripas.

Vidare anför herr Bengtsson i Norup, att det hållits ett större
möte, som gjort ett uttalande i denna riktning för att stödja pensionsstyrelsen.
Jag förstår mycket väl, att man kan göra detta på
ett möte, där man är samlad huvudsakligen i syfte för att överlägga
om och försöka finna ut utvägar för att nedbringa kostnaderna
för den allmänna folkpensioneringen, så mycket som möjligt,
men jag tror knappast, att det var någon sakkunnig från lärarehåll,
som var med på detta möte och som kunde instämma i dess uttalande.
Och då herr Bengtsson i Norup anför statsrådet Schotte
såsom exempel, får jag säga, att civilministern kommit på bättre
tankar sedan dess, ty han har själv varit med om denna proposition
från Ivungl. Maj :t, som just tager avstånd från detta uttalande från
pensionsstyrelsen och sålunda från denna mening. Visserligen kan
det vara så, att när man kommer till överstyrelsen med en framställning
om dispens, så kommer överstyrelsen att noggrant överväga,
huruvida den bör gå med på en sådan, men det är i alla fall så,
att denna styrelse kanske mången gång har svårt att säga nej, även
om det av rent pedagogiska skäl skulle vara det bästa. Jag förstår
också varför folkskoleöverstyrelsen gått med på detta, — den vill
naturligtvis visa eu smula tillmötesgående mot en annan överstyrelse,
och det är denna ställning, som varit avgörande, fcrmodar
jag, för överstyrelsen.

Jag kan icke finna annat än, -att de starkaste och verkligen
sakliga skälen tala för att kammaren bör gå med på vår reservation,
varför jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Nilssoni Bonarp: Herr talman! Jag tror det är ganska
onödigt att längre diskutera denna fråga, ty jag är övertygad
om att kammarens ledamöter hava fullt klart för sig vad saken
gäller. Jag har emellertid begärt ordet för att anföra den passus
i statsutskottets utlåtande, som de ärade reservanterna vilja ha bort.
Först vill jag då erinra, att i gällande folkskolestadga är det föreskrivet,
att den som skall kunna få anställning som ordinarie eller extra

Onsdagen den 14 ma],

23 Sr 48.

lärare i småskola, lärare vid mindre folkskola eller biträdande lärare
vid egentlig folkskola, skall vara fri från sjukdom och lyte, som
medför olämplighet för anställningen. Denna bestämmelse bör bibehållas,
därom är utskottet ense. Men sedan kommer den passus,
som herrar reservanter anse sig icke kunna gilla. Den har följande
lydelse: »Enligt utskottets uppfattning bör dock en dylik bestämmelse
ej utgöra ett oöverstigligt hinder för en sökande med visst
kroppsfél eller lyte att vinna inträde vid seminarium. Är felet eller
lytet ej är av svårare beskaffenhet, torde sökanden, säger folkskoleöverstyrelsen,
ofta kunna erhålla sådant läkarebetyg, som ej utgör
hinder för hennes inträde. Om så ej vore fallet och om det
kunde anses, att lytet uppvägdes av framstående skicklighet och
lämplighet för iärarinnekallet i andra avseenden, borde enligt överstyrelsens
mening tillträde till seminariet kunna vinnas genom särskild
framställning. Utskottet kan för egen del ej annat än ansluta
sig till den uppfattning, som av folkskoleöverstyrelsen i denna fråga
gjorts gällande.»

För min del anser jag utskottet hava god grund för sin anslutning
till folkskoleöverstyrelsens ståndpunkt.

Däremot synes mig reservanternas uppfattning vara dikterad
uteslutande av kårintresse. Jag tror icke kammaren skall låta leda
sig därav och stryka ifrågavarande bestämmelse.

Med hänsyn till vad som förut yttrats anhåller jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Björck: Det är visserligen sant, att de nyss upplästa
orden i utskottsutlåtandet i och för sig kunna synas innebära något
så ofantlig farligt. Men lika visst är att de orden behövas
icke, för den händelse man icke med dem avser att förhindra åvägabringandet
av ensartade bestämmelser, som redan _ gälla för
folkskolorna och elementarläroverken. Jag kan icke heller
finna annat än, att den kommentar, som utskottet levererar,
icke blott är fullkomligt onödig, utan^ rent av betänklig.
Herr Bengtsson i Norup har icke rätt, då han säger, att
det är bättre, att folkskoleöverstyrelsen får denna prövning om händer
än läkaren, som undersöker varje fall individuellt och icke tiar
tillgång till fakta. Han menar att man på detta sätt skulle ernå
ett mera objektivt bedömande. Jag ber herr Bengtsson i Norup om
ursäkt, att jag vid ett och annat tillfälle, särskilt då jag har nöjet
att diskutera med min ärade vän, nödgas falla in i pedagogiska fasoner,
och ställa en fråga till herr Bengtsson, som jag hoppas han
måtte besvara bättre, än då han sista gången examinerades. Huru
skall överstyrelsen praktiskt ordna denna sak? Huru skall överstyrelsen
av handlingarna kunna få ett bestämt intryck av att vederbörande
besitter den rörlighet och de Övriga kvalifikationer, som
äro nödvändiga för lärarkallet? Att överstyrelsen icke vid denna
tidpunkt kan konstatera såsom utskottet säger, vederbörandes
»framstående skicklighet och lämplighet för Iärarinnekallet i andra

Ang. understöd
åt småskoleseminarier
m. m.

(Forts.)

Är 48. 24

Onsdagen den 14 maj.

Ang. under- avseenden» är alldeles uppenbart, eftersom vederbörande icke fått
“tkolésemina- tillfälle att ådagalägga sin skicklighet ännu. Men jag trotsar, att
rier m. m någon kan på basis av papperen utan medicinsk sakkunnig utred(Forta.
) ning avgöra, huru det ställer sig med ett visst lyte med hänsyn till
dugligheten för lärarekallet. Det är dessa praktiska betänkligheter
mot att lägga prövningen hos överstyrelsen, som jag för mi.i del
anser utslagsgivande, och ingalunda någon åstundan att hålla personer,
som i övrigt hava kvalifikationer, borta från en bana, där
de kunna göra sig en framtid, det vägar jag försäkra.

Jag skulle som sagt vilja höra herr Bengtssons i Norup mening
om det praktiska tillvägagångssättet‘vid utförandet av den av honom
rekommenderade prövningen. Det är på den punkten, som utskottets
bevisning brister, och det är detta, jag velat fästa uppmärksamheten
på, då jag, herr talman, ber att få vidhålla mitt
yrkande om bifall till reservationen.

Herr Waldén: Herr talman! När herr Nilsson i Bonarp
lät påskina, att denna fråga skulle vara ett kårintresse, så ber jag
att bestämt få tillbakavisa detta. Det finns icke minsta anledning
från kårens sida att söka utestänga dem, som äro behäftade med
mindre lyte, att vinna inträde. Tvärtom vore det i hög grad ömkligt,
att de, som i övrigt ha kompetens, även finge sin utkomst på
denna bana. Jag har förut starkt poängterat och vill nu ytterligare
understryka, att det är uteslutande ur skolans synpunkt, som jag
sett denna fråga och därför intagit den ståndpunkt, som jag gjort.

Herr Bengtssoni Norup: Herr talman! Jag skall blott svara
på den fråga, som herr Björck ställde till mig. Jag tror, att jag gjorde
det förra gången också fastän herr Björck då icke godkände mitt
svar, och det kan hända, att han icke gör nu heller.

Det är mycket egendomligt, att lian för sin del håller fast vid, att
läkare kunna bättre bedöma, om en ung kvinna är lämplig till lärarinna
än skolöverstyrelsen kan göra, ty det är bestämmandet av lämpligheten,
det här gäller. Yad beträffar lytet har styrelsen genom läkarbetyget
fullständig kännedom om den sjukdom eller det lyte, som
sökanden kan vara behäftad med, och att påstå, att man icke skulle
kunna döma efter dessa papper synes mig nästan vara litet djärvt av
herr Björck, då man vet, vilken betydelse inom vårt rättsväsen dylika
papper och handlingar ha. Det bör väl då också med ledning av papper
och rekommendationer av en styrelse sådan som denna kunna bedömas,
huruvida en ung kvinna är lämplig att komma in på ett seminarium
eller ej.

Då jag har ordet, skall jag be att få rikta ett par ord till herr
Waldén. Han säger om mötet i Stockholm, att det icke var så märkvärdigt,
att mötet uttalade sig som det gjorde, då ingen sakkunnig, ingen
lärare var närvarande. Sålunda tillerkänner dock herr Waldén
lärarna sakkunskap i detta fall, fastän han underkänner överstyrelsens
kompetens då han säger: Därför att det var vanligt folk och icke lärare
vid detta möte, så kom mötet till det resultat, som det gjorde.

Onsdagen den 14 maj.

25 Kr 48.

Men när man är på det klara med, att överstyrelsen är den mest sakkunniga,
varför då icke låta avgörandet ligga hos denna översts^relse?

Då han vidare säger, att civilministern kommit på bättre tankar,
så tror jag icke, ätt herr Waldén innerst i sitt hjärta menar detta.
Det är nog så, att när dessa handlingar genomgås i statsrådsberedningen
och konseljen, få de, som icke tillhöra vederbörande departement,
icke så mycket tid på sig att studera papperen. Och dessutom tycker
jag, att det ligger en ganska stor beskyllning i vad han yttrade om att
det ena ämbetsverket skulle visa »tillmötesgående» mot det andra.
Skulle det förhålla sig så, att bara ett ämbetsverk begär något, så
skulle det andra ämbetsverket utan vidare ställa sig välvilligt till saken,
då tror jag, att man här i kammaren vid bedömandet av sådana
frågor icke har anledning att mycket rätta sig efter vad ämbetsverken
säga. Jag tror i stället, att ett ämbetsverk handlar med större ansvarskänsla
och icke utan vidare går till mötes vad ett annat begär.

Jag finner inga bärande skäl i vad reservanterna framhållit utan
ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr
talmannen givit propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till samma hemställan med den ändring beträffande
motiveringen, som innefattades i den av herrar Waldén och
Björck avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 9.

Vidare förekom till behandling statsutskottets utlåtande, nr ni"* verksam
111, i anledning av väckta motioner om anslag till bedrivande av
upplysningsverksamhet i kommunala ämnen. '' nala ämnen.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr O. Olsson m. fl., nr 50, och den andra inom andra kammaren
av herr Zander m. fl., nr 131, vilka hänvisats till statsutskottets
förberedande behandling, hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta ställa till Kungl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag på
högst 100,000 kronor att användas till bedrivande av upplysningsverksamhet
i kommunala ämnen läsåret 1919—1920 efter fastställande
av bestämmelser för denna verksamhet på grundval av i motionerna
angvina riktlinjer.

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av ovanberörda
motioner, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.

Maj:t måtte låta verkställa utredning dels på vad sätt och — förutom
grundlagarna och vallagen — i vilken omfattning för kommunalförvaltningen
mera betydeslefulla lavar och författningar skulle
kunna i billiga upplagor göras för allmänheten tillgängliga, dels ock
i vad mån utgivandet av lätt tillgängliga, kommenterade upplagor
av lagar utav mer genomgripande och fundamental beskaffenhet an -

Ang. understöd
åt småskoleseminarier
m. m.
(Fortä.)

Nr 48. 26

Onsdagen den 14 maj.

Ort» upplysningsverksamhet
i kommunala
ämnen.

''Forts.)

såges böra lämpligen ombesörjas, samt för riksdagen framlägga det
förslag, som utredningen kunde föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Z under: Herr talman! Det ''betänkande som här före ligger,

är föranlett av en motion av herr Oscar Olsson i första kammaren
och en av mig i den andra. Dessa motioner gå ut på att riksdagen
skulle bevilja ett visst anslag, som skulle ställas till förfogande
dels till anordnande av upplysningsverksamhet i allmänna kommunala
och samhälleliga angelägenheter, dels för åstadkommandet av sådana
anordningar, att kommunal- och grundlagar och andra viktiga författningar
kunde givas ut i samlade sammanhang med författningssamlingen
för att till billigt pris spridas bland befolkningen.

Nu har utskottet behandlat dessa motioner, och jag kan icke annat
än säga ett tack till utskottet för det sätt — i stort sett —- varpå det
tagit upp motionerna. Utskottets hemställan innehåller i. huvudsak
vad motionärerna föreslagit, ehuru utskottet begränsat sig till en skrivelse
i motionernas syfte. _ _ .

Det är emellertid en sak, som utskottet icke tagit upp i sitt förslag
till skrivelse, som vi här motionerat om, och det är frågan om anordnandet
av föreläsningskurser. Om man läser skolöverstyrelsen avgivit och som finnas fogade till betänkandet, så
skall man finna, att i dessa yttranden mycket starkt strykes under
behovet av sådana föreläsningskurser. Nu anser utskottet att sådana
kurser böra anordnas genom den föreläsningsverksamhet, som utövas
genom statsunderstödda föreläsningsföreningar. Det är icke annat än
gott att säga om den verksamhet som dessa föreningar utöva, och
den bör fortgå om möjligt i större utsträckning än hittills. Men å
andra sidan är det i alla fall åtskilliga platser inom landet, där sådana
föreläsningsföreningar icke finnas och där en här ifrågasatt föreläsningsverksamhet
därför icke kan bedrivas, om utskottets förslag blir
antaget. Att på sådant sätt begränsa möjligheterna för vissa samhällen
att få statsunderstöd för ifrågavarande ändamål förefaller mig att
ej vara av behovet påkallat icke heller nyttigt. Jag skulle därför
önska, att den utredning, som utskottet föreslagit att riksdagen måtte
begära, hven komme att omfatta frågan, på vad sätt upplysningskurser
i kommunala ämnen böra anordnas, så att man, på sådana platser, är
inga föreläsningsföreningar finnas, kunna vidtaga andra anordningar
för föreläsningar i detta syfte. Det är en känd sak, att det nu bedrives
en omfattande föreläsningsverksamhet även inom andra föreningar
än föreläsningsföreningar, och borde det i så fall givas tillfälle
för dessa föreningar att även få statsunderstöd. Jag är övertygad om,
att de i stor omfattning skulle utnyttja detta till gagn och båtnad för
den kommunala upplysningsverksamheten. Att begränsa understödet
på sätt utskottet föreslagit tycker jag vara otjänligt, då man vet, att
kurser, anordnade av studiecirklar och andra föreningar ofta äro väl
besökta och anordnade och administrerade så, att de bliva mycket
billigare än de, som föreläsningsföreningarna i allmänhet anordna.

Onsdagen den 14 maj.

27 Sr 48.

Jag ber därför, herr talman, att i utskottets förslag få foga detta
tillägg till sista delen av utskottets kläm: »dels ock på vad sätt uppHsningskurser
i kommunala ämnen må anordnas». Med detta tillägg
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Björck: Herr talman! Som kammaren behagade finna
av det förevarande utlåtandet avse herr Oscar Olssons motion i första
kammaren och herr Zanders likalydande motion i andra kammaren
två olika saker. De avse först och främst anordnadet av föreläsningar
i kommunala ämnen och för det andra spridandet och förbilligandet
av författningar, kommentarer till författningar och översiktliga
framställningar rörande viktigare frågor. Dä det inom utskottet
gällt att taga ståndpunkt till motionerna, vari framställdes bestämda
anslagskrav, har det från alla håll erkänts, att utredningen icke var
av den ingående beskaffenhet, att man därpå kunde grunda en tillstyrkan
av de begärda anslagsbeloppen. Men i stället enade sig utskottsavdelningen
och sedermera även utskottet om att begära en utredning
om den sistnämnda saken, om sättet för tillhandahållandet
av betydelsefulla lagar och författningar och vad därtill hör. Man
utgick nämligen från att, för att sådana här kommunalkurser skulle
kunna med någon behållning anordnas, det var synnerligen angeläget,
att det verkligen fanns urkunder, som kunde sättas i händerna
på deltagarna i kurserna. Detta måste enligt vår uppfattning utgöra
själva förutsättningen för att de föreslagna kurserna skulle med
någon behållning kunna realiseras.

Då det sedermera gällde att pröva den andra frågan, anordnandet
av själva upplysningsverksamheten, så måste jag säga, att starka
skäl kunna anföras för att föreläsningsföreningarna övertaga denna
uppgift, och jag har mig också bekant, att föreläsningskonsulenten
är inne på dessa tankevägar. Stora fördelar vinnas, som nämnts,
genom sådana anordningar, organisationen finnes redan, anslag finnes
också. Det gäller endast att skaffa föreläsare i tillräckligt antal
och giva föreläsningsföreningarna direktiv om önskvärdheten att
just nu, då så stora omfattande förändringar äga rum i det kommunala
och politiska livet, vidgad upplysning är av oskattbart värde.

Jag tror icke, att någon särskild utredning på sätt, herr Zander
påyrkat, erfordras om ökade möjligheter för åstadkommandet av sådana
kurser. Det är visserligen sant, att den organisation, som framför
andra här skulle vara skickad att gripa in. nämligen arbetarnas
bildningsförbund, genom motstånd från majoriteten i denna kammare
och från kammaren där inne — vilket jag på det diupaste beklagar
—- icke erhållit statsbidrag i den form. som jag för min del
önskat. Men jag är alldeles viss om. att, när denna fråga t*1 ges upp
till ny behandling — 0 ''h den måste tarms upp till nv behandling, ty
den lösning, som frågan fick genom riksdagens beslut, var alldeles
otillfredsställande — när detta sker. då tror jag. att det viktiga önskemål,
som herr Zander bär har gjort sig till talesman för, kommer
att vinna vederbörligt beaktande utan någon särskild begäran om
utredning. Det är uppenbart, att arbetarnas bildningsförbund vid

Om upplysningsverksam

het i kommu
naja ämnen.
(Forts.1

Sr 48. 28

Onsdagen den 14 maj.

Om upplysningsverksamhet
i kommunala
ämnen.
(Forts.)

den riksdag, som går fram ur de nya valen kommer i en annan ställning
än det befunnit sig i vid denna riksdag, och när förbundet kommer
i åtnjutande av det anslag, som begärts, eller helst ett ännu
större sådant, då är jag övertygad om, att detta är det lämpligaste
organet att taga hand om denna upplysningsverksamhet, där det finnes
föreläsningsföreningar och framför allt där det icke finnes
sådana.

Jag kan således icke finna, att motionären förebragt sadana
skäl, som göra det nödvändigt att hos Kungl. Maj:t påkalla en utredning
rörande sättet för spridande av upplysningar angående kommunala
angelägenheter. Jag är fastmera övertygad därom, att denna
utredning mycket väl och med fördel kan begränsas till att omfatta
vad av utskottet föreslagits.

Jag ber, herr talman, att på grund av det anförda få hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Herr Z an der: Herr talman! Jag skall endast be att få säga
några ord i anledning av vad som nyss yttrades av herr Björck.

Herr Björck framförde, att han ansåg, att det icke förelåg något
särskilt behov av ett tillmötesgående av det yrkande jag hade fr.amställt,
detta med särskild tanke på, att den tid snart skulle komma,
då arbetarnas bildningsförbund skulle bli tillerkänt anslag för sin
våldsamhet. Det vore därför obehövligt att medgiva en större frihet
till statsunderstöd för anordnande av kurser av ifrågavarande slag.
Jag vill icke bestrida, att herr Björck kan fa rätt däruti, att den
dag till sist kommer, då arbetarnas bildningsförbund får statsanslag
till sitt förfogande och att det kommer att nedlägga stor verksamhet
även på här ifrågavarande område, men från nuvarande stund och
till dess kunde åtskilligt göras. Det finns också platser, där varken
föreläsningsföreningar äro bildade eller arbetarnas bildningsförbund
är representerat. Dessa platser menar jag man också borde medgiva
rätt till anslag för anordnande av bär ifrågasatta kurser. Då det
emellertid här endast är fråga om en begärd utredning i syfte, som
endast kan gagna saken, förstår jag icke varför utskottet överhuvud
skall behöva motsätta sig ett sådant yrkande.

Jag vill också meddela, att detta yrkande kommer att framställas
även i första kammaren, och jag skulle livligt beklaga, om det
icke vunne bifall av framför allt donna kammare, som ju bör omhulda
upnlysningsverksamheten. Dör min del ber jag att fortfarande
få vidhålla mitt yrkande.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till
det av herr Zander under överläggningen framställda yrkandet biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10.

Statsutskottets utlåtande, nr 112, i anledning av väckt motion om

Onsdagen den 14 maj.

29 Sr 48.

verkställande av undersökning för anläggande av en järnväg Ytterhogdal-—Östavall,
som nu föredrogs, blev av kammaren godkänt.

§ 11.

Vid föredragning härpå av statsutskottets utlåtande, nr 113, i
anledning av väckt motion om ökning av manufakturiörlagslånefonden
begärdes ordet av

Herr Liibeck, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Jag
skall icke upptaga kammarens tid med att närmare ingå på vikten av
föreliggande fråga, detta med hänsyn till att utskottet i sin motivering
uttalar den förväntan, att Kungl. Maj:t skulle låta sig angeläget
vara att, så fort de statsiinansiella förhållandena medgiva, vidtaga
åtgärder i det syfte jag i motionen framdragit. Det syftet kan då givetvis
nås genom att man antingen ökar manufakturförlagslånefonden
eller vidtager andra därmed jämförliga åtgärder, åsyftande att
bereda möjlighet för staten att understödja utvecklingskraftig industri,
huvudsakligen av mindre storhetsordning.

Jag nöjer mig sålunda, herr talman, med att uttala den förhoppningen,
att Kungl. Maj:t ej måtte låta tiden gå och att de statsfinansiella
hänsynen icke måtte få spela för stor roll, då det såsom här
gäller att vidtaga åtgärder, som i sin mån kunna bidraga till avhjälpande
av den svära statsfinansiella situationen.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 12.

Härefter förelåg till avgörande bankoutskottets utlåtande, nr 48,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående personlig tjänst
hos skolöverstyrelsen för extra biträdet C. H. Kilsson.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 255, som hänvisats
till bankoutskottet, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 11 mars 1919, föreslagit riksdagen att

dels medgiva, att för extra biträdet hos skolöverstyrelsen Carl
Henrik Nilsson finge hos nämnda överstyrelse med ingången av år
1920 inrättas en personlig tjänst med de åligganden för Nilsson såsom
innehavare av omförmälda tjänst, som av överstyrelsen bestämdes,
samt med skyldighet för Nilsson såväl att i tillämpliga delar
vara underkastad de för överstyrelsens ordinarie befattningshavare
i allmänhet för åtnjutande av vid nyssnämnda tidpunkt gällande avlöningsförmåner
stadgade villkoren och bestämmelserna som ock att
vid den ålder, då annan manlig ordinarie befattningshavare hos överstyrelsen
vore skyldig att avgå från tjänsten, mot åtnjutande av pension,
beräknad efter samma grunder, som stadgats beträffande civila
tjänstinnehavare i allmänhet, frånträda sin ifrågavarande befattning,

Om ökning av
manuf aktur -förlagslånefonden.

Ang. en personlig
tjänst
hos skolöver-J
^styrelsen.

Kr 48.

Ang. en personlig
tjänst
hos skolöverstyrelsen.

(Fort*. I

30 Onsdagen den 14 maj.

dels ock för berörda ändamål på allmänna indragningsstaten anvisa
till årlig avlöning åt Nilsson ett belopp av 3,500 kronor, därav
2,000 kronor lön, 1,200 kronor tjänstgöringspenningar och 300 kronor
ortstillägg, jämte tre ålderstillägg till lönen, vart och ett å 500
kronor, att utgå det första efter fem, det andra efter tio och det
tredje efter femton års väl vitsordad tjänstgöring.

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Hor g, Edbom, E orgor
en och Bächlund, vilka yrkat bifall till Kung], Maj:ts proposition.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, yttrade:

Herr Edbom: Herr talman, mina herrar! Den nu föredragna
punkten berör ett mycket säreget fall. Kungl. Maj :t har nämligen
på framställning av skolöverstyrelsen föreslagit inrättandet av personlig
tjänst åt extra biträdet C. H. Nilsson. Denne person har från
att vara enkel arbetare, sedermera vaktmästare hos bl. a. riksgäldsfullmäktige
och bevillningsutskottet arbetat sig fram och ådagalagt
ovanlig skicklighet på det statistiska området, inom vilket han hos
skolöverstyrelsen med mycken stor fördel använts. Skolöverstyrelsen
vill nu försäkra sig om denna lovande arbetskraft och därför
ordna det så, att herr Nilsson får en mer tryggad framtid än han
för närvarande har.

Det påpekades i utskottet, då denna fråga där behandlades, att
om denna tjänst är så nödvändig för skolöverstyrelsen, styrelsen
borde ha föreslagit denna tjänst till uppförande på ordinarie stat,
då skolöverstyrelsen så sent som i år reglerats. I överstyrelsen ansåg
man sig icke böra föreslå denna tjänst på ordinarie stab detta
för densammas säregenhets skull, överstyrelsen är emellertid alldeles
säkert i behov av denna arbetskraft. Såsom skäl därför vill
jag erinra om de stora uppgifter riksdagen har lågt på skolöverstyrelsen
de senaste åren. Vi veta, att fjolårets riksdag beslöt obligatorisk
fortsättningsskola och yrkesskola. Man kan förstå, att då det
gäller att föra ut dessa typer i det verkliga livet, det kommer att
fordras mycket statistisk utredning, och det är därför också nödvändigt,
att skolöverstyrelsen får behålla denna kapacitet.

Departementschefen har också framhållit, att när det gäller
det vetenskapliga arbetet, det ju rätt ofta händer, att personliga
professurer inrättas. Man har dock icke ansett arten av det arbete
herr Nilsson utför kunna berättiga honom till en jämförelse med
dessa professorer. Jag vill dock säga, att jag för min del hyser den
uppfattningen, att när någon person lyckats att utan examina arbeta
sig upp till den kapacitet, som herr Nilsson är, så är personlig tjänst
berättigad för den personen. Departementschefen har också visat
på ett prejudikat i detta hänseende. Riksdagen har nämligen förut

Onsdagen den 14 maj.

31 St 4S.

vant med om att inrätta personlig tjänst åt en befattningshavare
inom postverket.

Jag skulle dock hava ställt mig mycket tveksam, därest inrättandet
av denna tjänst skulle åsamka statsverket någon större utgift,
men så är icke fallet. Herr Nilsson är redan anställd i överstyrelsen
och uppbar under år 1918 en ersättning av 3,407 kronor
50 öre. Den lön, som skulle utgå till den föreslagna personliga
tjänsten, utgör 3,500 kronor.

Då det sålunda här gäller att åt skolöverstyrelsen bevara en
verklig kapacitet, då det gäller att bryta med principen, att endast
examina skola kvalificera för uppgifter inom ämbetsverk, och då
det slutligen gäller att premiera en person, som genom duglighet
och nit lyckats att på detta sätt meritera sig, ber jag, herr talman,
att få yrka avslag å utskottets hemställan och bifall till den kungl.
propositionen.

Herr Lindvall: Herr talman, mina herrar! Då bankoutskottet
i detta utlåtande hemställt, att den förevarande propositionen
icke må av riksdagen bifallas, har utskottet haft goda grunder
för sitt avslagsyrkande.

Riksdagen har helt nyligen godkänt stat för skolöverstyrelsen
med därvid fogad övergångsstat att tillämpas från och med år 1920.
Den sålunda godkända staten upptager icke någon tjänstebefattning,
avsedd för de göromål, om vilka här är fråga. Utskottet anser det
icke vara lämpligt att inrätta en personlig tjänst såsom denna,
vilken vill synas vara föreslagen som en personlig uppmuntran för
den ifrågavarande personen.

överstyrelsen har själv framhållit, att dess gjorda framställning
är av mindre vanlig beskaffenhet. Jämförelse mellan förste
postvaktmästaren Nyberg, som uppförts å postverkets övergångsstat,
och denne Nilsson kan näppeligen göras. Vid postverket har
gjort sig gällande behov av en tekniskt bildad person. Denne Nyberg
hade visat prov på framstående teknisk färdighet och uppfinnareförmåga,
ja, han kunde nästan anses vara ett snille inom branschen.
— Även av pricipiella skäl har utskottet icke kunnat tillstyrka
bifall till propositionen.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Björck: Herr talman! Det föreliggande ärendet är onekligen
av den natur att det i synnerlig grad påkallar uppmärksamhet
i denna kammare. Det gäller nämligen en princip som det alldeles särskilt
bör intressera det folkliga elementet i nationen att slå vakt omkring.

Det gäller att skapa något så när drägliga villkor för en man, som
i den ställning han nu kan vitsordas äga alldeles särskilt stora kvalifikationer
på ett speciellt område. Ser man nu till varför dessa speciella
kvalifikationer ej kunna komma till sin rätt och icke kunna av
staten belönas på det sätt de eljest skulle kunna gorå, finner man, att

.4 en personlig
tjänst
hos skolöverstyrelsen.

(Forts.)

Nr 48. 32

Onsdagen den 14 maj.

Ang. en personlig
tjänst
hos skolöverstyrelsen.

(Korta.)

det är därför att vederbörande icke kunnat förvärva den bokliga lärdom,
som här i landet har ansetts vara och anses vara ett ofrånkomligt
villkor för befordran till befattning i statens tjänst med något
högre avlöning. Det ifrågavarande biträdet, Nilsson, som har redan
nått nära femtio års ålder, har fått en relativt liten skolunderbyggnad,
•han har seglat som sjöman, varit ordinarie vaktmästare i'' tullverket,
tjänstgjort vid telegrafverkets verkstad och varit vaktmästare dels i
bevillningsutskottet och dels i seminariekommittén. Där erhåller han
omsider ett verksamhetsfält, där han blir i tillfälle att fullt utveckla
sina speciella anlag. Han börjar intressera sig för vissa utredningsarbeten,
som sammanhänga med vår folkundervisning, och på detta
område har lian sedermera tagits i anspråk inom skolöverstyrelsen,
där han till stor nytta för staten arbetat mot en blygsam ersättning ur
expensanslaget.

När det nu gäller att taga ståndpunkt till det framlagda förslaget
om inrättandet av en personlig tjänst för detta biträde, bör man sålunda
till en början bemärka, att det ej är fråga om någon direkt merutgift
för statsverket, ty Nilsson har redan en ersättning, som ungefär
ligen sammanfaller med den, som Kungl. Maj :t ifrågasatt. Det gäller,
som skolöverstyrelsen uttalat, i stället att »tillvarataga och uppmuntra
dugligheten, även där den icke är förbunden med regelmässig
utbildning eller hallstämplad genom avgångsexamen». När det gäller
att bevilja alldeles likartade tjänster åt personer, som uträttat ett stort
arbete med goda resultat inom den vetenskapliga forskningen, har varken
denna kammare eller riksdagen i dess helhet gjort svårigheter.

Den har i regel gått Kungl. Maj:t tillmötes, när Kungl._ Maj :t
■har gjort framställning om personliga professurer, även om det i månget
fall kanske kunnat resas mycket goda skäl mot beviljande av
sådana tjänster. Det här föreliggande fallet som är fullkomligt parallellt
med personliga professurerna inom universitetsstaten, kan dessutom
ingalunda betraktas som prejudicierande ens å det administrativa.

Men även om så icke vore händelsen, tror jag dock, att förhållandena
här äro så pass egenartade, att denna kammare skulle handla
mycket välbetänkt, om den icke tillm ötesginge utskottsmajoriteten
utan i stället gåva reservanterna rätt i deras hemställan om bifall till
Kungl. Maj :ts förslag. Det skulle vara i allra bästa överensstämmelse
med denna kammares traditioner, om den i ett fall som det nu föreliggande
verkligen ett ögonblick såge bort från de strängt formella hänsynen
och gjorde sig till väktare för den grundsatsen, att verkli» duglighet,
ådagalagd i statens tjänst, bör uppskattas och tillvaratagas,
även om den icke bygger på en sådan boklig lärdom, som är dem förbehållet,
vilka fått tillfälle att i högre undervisningsanstalter få den
utbildning, som där meddelas.

Herr talman! Jag ber att varmt få vädja till kammaren att i
detta fall bifalla reservanternas förslag, vilket är detsamma som
Kungl. Maj:ts.

Herr Kri stensson: Herr talman! Ehuru jag icke deltagit

Onsdagen den 14 maj.

33 Nr 4\

i detta ärendes behandling i utskottet, kan jag icke underlåta säga
ett par ord.

Jag tror, att den kungl. proposition blivit något hastigt behandlad
i utskottet, och enligt vad jag hört av mina utskottskamrater har
det, sedan denna behandling skett, tillkommit upplysningar av den
art, att om frågan skulle av utskottet företagas till avgörande i detta
ögonblick, skulle möjligen utskottsutlåtandet blivit något annorlunda
än sådant som det här föreligger.

Det gäller här, såsom förut framhållits, icke frågan om inrättande
av en ny tjänst. Mannen ifråga har i överstyrelsen, så länge jag
minns, ända sedan år 1914, suttit böjd över sin pulpet och sitt skrivbord
och utrett just ärenden av sådan art, som det är avsett att han
i framtiden skall syssla med. Här gäller den principfrågan: skall
denne man, därför att han i ungdomen varit vaktmästare och icke
kunnat gå igenom läroverken och skaffa sig vederbörliga examenspapper,
av denna anledning vara utestängd från en befattning, som han
visat sig fullt kvalificerad att fylla och att fylla på ett sådant sätt,
att överstyrelsen för sin del föredrager honom framför sådana, som
eventuellt just varit i besittning av de examenspapper, vilka enligt
överstyrelsens stat fordras? Det är denna sak det här gäller. Jag kan
i likhet med den föregående ärade talaren icke tänka mig annat än att
denna kammare skall se bort från denna formella mur, som hittills
i den svenska statsförvaltningen på så många områden utestängt verkligt
dugande och kvalificerade män från befattningar, som de icke blott
äro lämpade för att sköta utan även statsverket har ofantligt gagn av
att de skota. Det torde val vara alldeles klart, att här hade inte folkskolöverstyrelsen
vidtagit en så utomordentlig åtgärd, som den gjort
genom att komma och begära en personlig tjänst åt denna person, om
det funnits någon annan möjlighet för överstyrelsen att bereda denna
fyrtioårs man, isom är gift och har barn, en något så när fast utkomst.
Men här finnes ingen annan väg att gå än just denna, nämligen att
inrätta en personlig tjänst åt honom. Förändringen betyder endast,
att den avlöning, han nu haft på extra stat genom för överstyrelsen
tillgängliga medel, överflyttas till den ordinarie personliga befattning,
han enligt förslaget skulle få.

Jag tror, herr talman, att det är överflödigt att närmare motivera
denna sak, då det förhåller sig på det sättet, att mannen redan i fyra
fem år tjänstgjort inom folkskoleöverstyrelsen, och det vitsordats, att
hans plats för framtiden är behövlig alldenstund arbetet icke minskas
utan i stället år för år ökas genom den utveckling, som överstyrelsen
fått, tack vare fortsättningsskolorna och tack vare än den ena reformen,
än den andra.

Jag ''ber, herr talman, att få yrka bifall till den kungl. propositionen,
något som är detsamma som att yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr Bäcklund: Herr talman, mina herrar! Det gäller

ju här icke annat än att få en inom folkskolöverstyrelsen anställd

Andra kammarens protokoll 1919. Nr 48. 3

Ang. en personlig
tjänst
hos 8 kolo verst
yr elsen.

{Forts.

Onsdagen den 14 maj.

Nr 48. 34

Ant/, eu per- befattningshavare anställd på ordinarie stat genom inrättande för
sonlig tjänst ]lonoin av en personlig tjänst. Häremot invänder herr Lindvall,
h°turell°nr'' att dep för f olkskolö vers ty relsen gällande staten nyss är antagen,

Ä{Forte)1'' och att det i denna ej finnes upptagen någon sådan plats. Av den na

anledning har utskottet på rent formella grunder icke ansett sig
kunna bifalla den kungliga propositionen. Vad herr Lindvall härvidlag
säger är ju dock en sanning med modifikation. I Kungl.
Maj :ts förslag till 1918 års riksdag angående upprättande av praktiska
ungdomsskolor upptogs bland andra befattningshavare inom
det föreslagna ämbetsverkets kansli en amanuens, för vilken beräknades
ett arvode av 2,000 kronor. Departementschefen ansåg dock,
att tillsättandet av ifrågavarande ammanuensbefattning icke torde
vara behövligt under år 1919. Riksdagen tog nyssnämnda arvode
till amanuensbefattningen i beräkning, men gjorde ingen erinran
mot vad departementschefen anfört beträffande obehövligbeten av
befattningens tillsättande under år 1919. Härtill anförde departementschefen
å sid. 3 i propositionen något som kan klarlägga saken
och belysa överstyrelsens uppfattning:

»I enlighet med den plan, som sålunda uppgjorts i fråga om
den utvidgade överstyrelsens utrustande med arbetskrafter, borde
tydligen det ifrågavarande amanuensarvodet vara tillgängligt å
överstyrelsens stat från och med år 1920. Överstyrelsen har emellertid
ej ansett sig böra göra framställning därom, då den enligt
överstyrelsens mening angelägnaste förändringen med. avseende pa
överstyrelsens personal för närvarande är, att ordinarie anställning
beredes omförmälde Nilsson, vilken allt ifrån överstyrelsens tillkomst
eller från och med år 1914 varit anställd inom överstyrelsens
kansli.» . ,

Detta är således överstyrelsens uppfattning, och till denna tiar
ju departementschefen anslutit sig genom att i stället för att inrätta
en amanuensbefattning bereda Nilsson en sådan anställning,
som i propositionen föreslagits. Han skulle alltså icke komma upp
på överstyrelsens stat utan skulle uppföras på annat sätt, nämligen
på allmänna indragningsstaten och få personlig tjänst, överstyrelsen
yttrar här något, varav kanske de flesta av kammarens leda
möter redan tagit del, men som jag dock anser mig oförhindrad att
läsa upp. Den säger sålunda i sin motivering följande till framhållande
av Nilssons kompetens och duglighet: .

»Överstyrelsen är medveten om att den framställning, överstyrelsen
nu gör, är av ganska ovanlig art och finner det lätt förklarligt,
om betänkligheter kunna resa sig mot ett bifall till densamma.
För överstyrelsen framstår det emellertid som en akt av^ rättvisa
och billighet, att en person, vilken under en lång följd av ar åt det
allmännas tjänst ägnat ett nitiskt och förtjänstfullt arbete och därvid
genom begåvning och energi gjort sig duglig att utföra arbetsuppgifter
av väsentligt mera krävande och maktpåliggande art än
som med hänsyn till hans ursprungliga utbildning och tjänsteställning
skulle tillkommit honom, erhåller en tryggad stallning med
avlöningsförmåner, som svara mot arten av det arbete, han u löi.

Onsdagen den 14 maj.

35 >r 4S.

Det synes också överstyrelsen, som skulle det stå väl samman med
de uppfattningar, som under senare tid alltmera gjort sig gällande
rörande statstjänsternas rekrytering, att tillvarataga ock uppmuntra
dugligheten, även där den icke är förbunden med en eljest regelmässig
utbildningsgång eller hallstämplad genom avlagda examina.»

Jag tycker, att detta är ett mycket vackert uttalande, och när
det därtill kommer från folkskolöverstyrelsen, som väl icke under
alla förhållanden vill tumma på examensdugligheten, anser jag, att
undra kammaren borde följa reservanterna och icke heller hålla på
den hallstämpel, som överstyrelsen talar om i detta fall. Det är
ju faktiskt så, det har berörts av flera talare förut, att personen
i fråga gjort sig känd på många sätt genom sin duglighet. Detta
är tillräckligt påvisat redan, varför jag icke skall ingå på den saken.

Herr Lindvall nämnde något om en liknande anställning eller
personlig tjänst i generalpoststyrelsen och sade, att denna alldeles
icke kunde jämföras med det förevarande fallet. Jag är av en annan
mening. Visserligen äro befattningarna icke likartade, men
den stora förmågan fanns ju på båda hållen, och därför anser jag,
att när man kunde premiera förmågan i det ena faltet, något som
ju var riktigt, man också i det ifrågavarande fallet skulle kunna
göra det.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande att göra än om
bifall till den av oss avgivna reservationen till förmån för Kungl.
Maj:ts proposition och om avslag på utskottets hemställan.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman, mina herrar!

Jag har uppkallats av de uttalanden, som gjorts här av flera talare
och som jag tror varit mera föranledda av känslostämningar
än av verkliga sakskäl. Att en person, som varit sjöman och vaktmästare
och som saknar boklig lärdom, kan svinga sig upp till en
sådan ställning, är ju beaktansvärt, och denne bör man ju alltid
ge sitt erkännande åt. Men det har man enligt min mening också
gjort, när lian nu kommit upp till en inkomst av 3,400 kronor utom
krigstidstillägg och sålunda torde sitta med en inkomst på omkring
5,000 kronor. Men att detta är en merit, när det gäller att flytta
upp honom till ordinarie tjänst, det kan jag för min del icke fatta.

Jag var en av de sakkunnige, när det gällde att sammanslå
överstyrelserna,_ och då gingo vi igenom de olika styrelserna och
alla där befintliga tjänster. Men icke ett ord nämndes då om denne
man, och dock gjordes denna utredning så nyligen som förra hösten.
Det var därför en fullständig överraskning för mig, när det nu
kom en framställning från överstyrelsen genom Kungl. Maj:t med
begäran om att han måtte uppflyttas på ordinarie stat. Han har
vant anställd sedan 1914, alltså i 4 år och litet in på det femte.
Är verkligen hans tjänst så betydelsefull under dessa 4 år, att den
kan berättiga honom till uppflyttning på det sätt som här föreslås?

Man säger, att en sådan princip förut tillämpats i generalpoststyrelsen.
Jag känner till det där; man bygger på en princip,
som framkommit i ett obevakat ögonblick. Om kammaren går med

Ang. en personlig
tjänst
hos skolöverstyrelsen.

(Forts.)

Nr 48.

36

Onsdagen den 14 maj.

A ny. en personlig
tjänat
hos skolöverstyrelsen.

(Forts.)

på denna framställning, så blir det ett ytterligare skäl att nästa
gång säga: Så bär det varit i poststyrelsen och så i överstyrelsen;
därför böra vi fortsätta även i detta fall. ^

Nu säger herr Edbom, att det egentligen icke så mycket är det
ekonomiska det här är fråga om, ty denne tjänsteman får blott 100
kronor mera enligt förslaget. Nej, det är alldeles riktigt, utan
det är principen det bär gäller. Jag tror, att man skall vara något
mera försiktig i riksdagen, när man inför dessa personliga tjänster
gång efter annan. För att uppföra någon till ordinarie tjänst
i staten få vi icke för mycket låta känslosynpunkter och andra skäl
än rent sakliga spela in.

Man framhåller också, att det nu blivit så mycket mera att
göra i överstyrelsen dels genom fortsättningsskolornas införande och
dels genom sammanslagning av de båda förutvarande överstyrelserna
så att en sådan man behöves. Ja, hade nu dessa skäl vant
vägande, skulle väl denna sak kommit fram, redan när de sakkunnige’
genomgingo de olika staterna och undersökte behovet på
detta "område. Då var det fråga om en person, som suttit såsom
extra i flera år, och beträffande honom yrkade jag inom de sakkunnige,
att han skulle uppflyttas till ordinarie. Då jag emellertid
ej fick stöd härför lät jag mina synpunkter fara och han tick sta
kvar såsom extra. Nu har Kungl. Maj:t i sin proposition om överstyrelserna
tagit upp denna tanke, och mannen är numera ordinarie.

Det finns sålunda icke något verkligt skål, som talar för att
o-öra den man som det här gäller till ordinarie, och därför ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr W aidén: Herr talman! Jag kan icke underlåta att

uttala någon förvåning över den siste ärade talarens ståndpunkt i
denna fråga, då han gjorde gällande, att man icke skulle fa låta
känslosynpunkter vara på något sätt avgörande eller spela in ior
mycket. Yi hade nyss en annan fråga, men där spelade herr Bengtsson
i Norup på känslosträngarna i synnerligen hög grad.

Det är nog sant, som herr Bengtsson anförde, att man, da man
gjorde upp den nya staten för skolöverstyrelsen, icke gjorde någon
framställning om att ifrågavarande person skulle uppflyttas pa ordinarie
stat. Men detta är ju helt naturligt, att da det gällde att
o-öra upp den ordinarie staten, man icke ville blanda in där ett exceptionellt
fall, som på sin höjd kan förekomma en gång vart tionde eller
tjugonde år. överstyrelsen kunde naturligtvis icke taga upp detta
i den ordinarie staten utan måste behandla detta alldeles speciella
fall på det sätt som här skett. Jag tycker, att herr Bengtsson ser
denna fråga väl mycket formalistiskt. Han säger, att vi skola taga
hänsyn endast till meriterna, och därmed menar han väl uteslutande
de formella meriterna. Jag tror, att det är de reella meriterna, som i
detta avseende böra vara de mest vägande, och därför kan jag icke
finna annat än att kammraen har all anledning att taga Kungl.
Aläj *ts förslci^.

Jag vet också själv genom den personliga beröring jag vid nå -

Onsdagen den 14 maj.

37 Nr 48.

got tillfälle haft med denna person, att han är synnerligen duglig
och lämplig just för det arbete det här är fråga om att han skall
utföra. Särskilt när det gäller att göra statistiska och förberedande
utredningar inom överstyrelsen — och de förekomma i stor mängd —
behövs det en sådan kraft, och om han nu icke anställes såsom ordinarie
och kanske därför avgår, så dröjer det icke länge, förrän man
måste inrätta en ordinarie befattning med betydligt högre lön. Då
kan det nog hända, att den nye innehavaren har de formella meriterna,
men det är icke säkert, att han har de reella i så hög grad.
som denna person har.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Kristensson: Det var med stort intresse jag åhörde
herr Bengtssons yttrande. Jag väntade, att från det hållet få konstaterat,
att denna mannens befattning inom överstyrelsen skulle för
framtiden vara obehövlig, på grund av att arbetet där framdeles
komme att minskas. Men såvitt jag kunde höra, var herr Bengtsson
i Norup icke i tillfälle att påpeka något sådant. Det är ju för
övrigt helt naturligt, då var man vet, att arbetsbördan inom den
styrelsen i stället för att minskas tvärtom ökas genom utvecklingens
egen inneboende kraft och icke minst på grund av ett tämligen enhälligt
uttalande av denna kammare för ett par år sedan om en betydlig
utvidgning och förbättring av de 2,500 folkskolor, som finnas
i detta land.

Då det nu förhåller sig på det sättet, att denna mannens arbete
i överstyrelsen icke kommer att i en framtid minskas, så reduceras
frågan enbart till just det förhållande, som herr Bengtsson vidrörde,
nämligen att folkskolöverstyrelsen i fjol i samband med sammanslagningen
av de båda överstyrelserna icke tog upp denna fråga. Och
för den skull böra vi enligt herr Bengtssons åsikt icke nu gå till beslut.
i denna fråga. Men det är väl ändå att intaga en allt för formalistisk
ståndpunkt. Förhållandet är ju det, att mannen visat sig
duglig, och detta icke bara under de fyra år han suttit i folkskolöverstyrelsen.
Jag ber att få påpeka, att det var redan dessförinnan,
som man upptäckte honom i dessa stora undervisningskommittéer,
som då funnos. Då kom man underfund med, att man lika väl kunde
sätta denne vaktmästare att bearbeta det statistiska materialet som
att skaffa dit aktuarier från olika styrelser. Det var där hans mycket
egendomliga begåvning på detta område först blev känd, och det
var därifrån folkskolöverstyrelsen fick höra talas om honom. Då
sedan överstyrelsen skulle inrättas, var folkskolöverstyrelsen mycket
angelägen att förskaffa sig denne man, men har ju icke haft någon
annan möjlighet att bereda honom en fast anställning än att vädja
till Kungl. Maj:t och riksdagen.

Frågan är blott den: Skall andra kammaren, blott och bart på
den grund att denne man icke varit i tillfälle att i sin ungdom förskaffa
sig examens meriter, vägra honom fast anställning, då han har
både de erforderliga kvalifikationerna för den befattning det här är

Ang. en personlig
tjänst
hos skolöverstyrelsen.

(Forts.)

Nr 48. 38

Onsdagen den 14 maj

Ang. en per
sonlig tjänst
hos skolöverstyrelsen.

(Ports.)

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag’
därå samt bifall i stället till Kungl. Maj:ts proposition i ämnet; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren bava utfallit med övervägande
ja för den senare propositionen. Votering begärdes likväl, i
anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition: Den,

som vill, att kammaren, med avslag å bankoutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 48, bifaller Kungl. Maj:ts
proposition i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 94 ja mot 55 nej; och hade kammaren
alltså mod avslag å utskottets hemställan bifallit Kungl. Maj:ts proposition
i ämnet.

fråga om, och denna befattning är för framtiden behövlig och redan
i praktiken inrättad?

Herr talman, jag ber fortfarande få vidhålla mitt yrkande om
bifall till reservationen, och detta gör jag icke på grund av känsloskäl
utan av rena rättfärdighetsskäl.

§ 13.

Ang. arvodss- Föredrogs bankoutskottets memorial, nr 50, med förslag angående

förhöjning för arvodesförhöjning för viss hos riksdagen anställd personal. Därvid
viss hos riks- j

dagen anställd yttrade:
personal.

Herr Lindqvist i Kosta: Herr talman! Det ärende, som

här föreligger till avgörande, är av den art, att det är mindre angenämt
att yttra sig om detsamma, men jag har ej velat underlåta att
begära ordet för att något fästa kammarens uppmärksamhet på innebörden
därav.

Vid genomläsandet av detta bankoutskottets memorial har jag
frågat mig, om icke vissa av de här föreslagna arvodena äro väl
högt tilltagna. Jag kan så väl förstå utskottet, när det säger i sitt
tillstyrkande, att »det är med tvekan, som utskottet funnit sig böra
tillstyrka en så avsevärd förhöjning, som här ifrågavarande förslag
innebär». Vad jag dock icke förstår, utan önskar att från utskottet
få någon klarhet om, det är, vilka omständigheter det är som utskottet
talar om och vilka omständigheter det är som för utskottet
haft den kraftiga verkan, att utskottet låtit tveksamheten fara och
i huvudsak tillstyrkt bifall till det föreliggande förslaget. ^ Om nu
de föreslagna arvodena varit avsedda att vara definitiva, så kanske

Ousdagen den 14 inaj.

39 Nr I''''.

det icke varit så mycket att säga om desamma. Men de aro långt Ang. orvod^
ifrån definitiva, utan det ursprungliga förslaget innebar att pa dessaJ;"s gn[s
arvoden skall komma ett dyrtidstillägg, uppgående till 66 h %. De- dagen ansm,
nom detta skulle månadslönen för vissa befattningshavare här vid personal.
riksdagen gå upp till 1,700 kronor. Även med erkännande av det (rörts,
svåra och maktpåliggande arbete, som utföres av riksdagens tjänstemän,
kan man fråga sig, om man icke tilltagit väl mycket i detta
fall. Då härtill kommer, att flera av dessa tjänstemän, som jag förmodar,
samtidigt ha att uppbära sina avlöningar som statstjänare, sa
stiger månadsinkomsten ganska avsevärt, och det blir en hög avlöning
som kommer att utgå av statsmedel. Om nu dyrtidstillägg skall
komma att utgå, bör utskottet, då det kommer att ta ställning därtill,
enligt min uppfattning åtminstone, tillse, att det icke blir ett
dubbelt dyrtidstillägg på så sätt, att det blir tillägg både på arvodet
av tjänsten i riksdagen och på lönen som statstjänare. Även vill jag
väjda till utskottet, att, då det kommer att ta ställning till frågan
om dyrtidstillägg, det må pröva denna fråga på sådant sätt, att man
kan vara tillfredsställd på alla håll.

Herr talman, jag skulle helst sett, att vid avgörandet av denna
arvodesfråga man även samtidigt hade haft förslag framme om dyrtidstillägg.
Nu lär det icke vara möjligt här i kammaren att få majoritet
för en återremiss till utskottet, så att riksdagen skulle kunna
behandla dessa frågor samtidigt, och därför vill jag underlåta att
göra något dylikt yrkande. Jag har endast med detta mitt anförande
velat ge till känna, att det finns en mening, som jag förmodar att
jag icke är alldeles ensam om, att vad som här blivit av utskottet föreslaget
är högt, ja ganska högt tilltaget.

Herr Kr i st ens son: Herr talman! Den föregående ärade

talaren riktade en interpellation till utskottet, som jag naturligtvis
anser, att talaren har full rätt att här få besvarad. Innan jag emellertid
ingår härpå, så vill jag säga, att i bankoutskottet ha vi en hel
massa ärenden, som äro av mycket ömtålig natur, och till dessa ärenden
hör framför allt varje bestämmande om avlöning, pensionering
och tjänstgöringsförhållanden för den personal, som är anställd direkt
hos riksdagen eller hos riksdagens egna verk, riksgäldskontoret
och riksbanken, ävensom hos justitieombudsmannen och militieombudsmannen
m. fl., just därför att vi ha dessa personalgrupper alldeles
inpå oss och även på grund därav, att förslag om löneförhöjningar
och förändringar av övriga hithörande bestämmelser komma
just från riksdagens egna delegationer. Det är därför, som herrarna
förstå, icke med precis samma känslor man behandlar dessa framställningar,
som man behandlar kungl. propositoner, som dock i förhållande
till riksdagen ju betraktas med större avståndstagande efter
gammal hävdvunnen tradition. Den ärade interoellanten kan måhända
i detta, om han så vill, inlägga en viss förklaring till, varför
utskottet »med avseende å föreliggande omständigheter dock ansett
sig böra», som det heter, »i huvudsak tillstyrka bifall till förslaget».

Det gäller nämligen här en framställning av riksdagens herrar tal -

Nr 48. 40

Onsdagen den 14 maj.

f.n%_.ar.vodsa; män, riksdagens herrar utskottsordförande och riksdagens herrar
v[J‘jhos''nks- kanslideputerade, och det kan icke vara trevligt för dessa att bli,
daqen anställd som det heter, desavouerade av utskottet.
personal. Det är dock icke enbart med hänsyn härtill, och jag vill säga

(Forte.) icke framför allt med hänsyn därtill, som utskottet ansett sig böra

intaga den ställning som det gjort, utan utskottet har prövat detta
ärende ur rent sakliga synpunkter och därvid funnit, att det verkligen
aro förebragta så pass bärande skäl, att utskottet böjt sig och
gått in på dessa avsevärda löneförhöjningar just med hänsyn till
möjligheten för utskottsordförandena och för dem som tillsätta riksdagens
personal att få fullt kvalificerade krafter på de i många avseenden
svårarbetade fält, som det här gäller att besätta.

Den föregående ärade talaren har rätt uti att det är betydlig!-svårt att bedöma denna sak, därför att den måste på sätt och vis
sammankopplas med dyrtidsfrågan, och denna har av omständigheternas
makt genom de beslut, som fattats av det särskilda utskott,
som ju haft att besluta om dyrtidstillägget det sista året, kommit på
sätt och vis i baklås. Det är nämligen så, att för 1918 gäller den bestämmelsen,
att en person i statens tjänst icke får från två håll uppbära
dyrtidstillägg. Men det särskilda utskottet gjorde det undantaget
i fjol, att riksdagens egna tjänstemän, som voro anställda här
i riksdagen under riksdagstiden, dock skulle få från riksdagen uppbära
ett visst ^dyrtidstillägg även på sin avlöning där, oavsett om de
från annat håll i statens tjänst finge uppbära dyrtidstillägg eller
icke. I år har riksdagen beslutat, att 2/s av det arvode, som gällde
vid riksdagens början, skall utgå som provisoriskt dyrtidstillägg.
Därigenom ha vi varit bundna i utskottet och äro det även i riksdagen,
ty man kan väl rimligtvis icke nu komma och begära, att
tjänstemännen skola komma och betala tillbaka vad de under föregående
månader uppburit som dyrtidstillägg. Men då herr Lindqvist
nämnde siffran 1,700 kronor, så vill jag såga, att den är felaktig.
Ty det är satt en maximigräns härvidlag; det är icke Va av
hela. arvodet, utan 2A. dock högst 9 kronor per dag. Således kan det
aldrig bli mer än 9X30 per månad, eller 270 kronor i månaden, i
dyrtidstillägg.

Nu har icke utskottet fattat definitivt beslut i fråga om dyrtidstillägget
för riksdagspersonalen. Jag kan därför icke härvidlag
säga, hur det kan komma att bli, och jag har ej heller rätt att tala
om, hur utskottet sannolikt kommer att ställa sig härvidlag. Men
jag vill dock förbereda på det, att utskottet har inför de höga löner,
som uppstå om man sammanslår dyrtidstillägget från den rena statstjänsten
och arvodesförhöjningen och dyrtidstillägget härifrån, gjort
allt vad utskottet kan för att få ett förslag som minskar vad som
förut har utgått. Och da den ärade talaren får se vårt förslag, hoppas
jag, att han skall komma att ge utskottet det betyget, att det
åminstone i den vägen ärligt försökt att göra vad göras kan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan,
sådan den här föreligger. Jag tror, att som saken ligger det
icke är något annat att göra för dagen än att taga detta utlåtande

Onsdagen den 14 maj.

41 Jir 48.

Utskottet tiar på ett par punkter jämkat på förslaget dels med hän- Än9- arvodsssyn
till de faktiska, upplysningar som utskottet inhämtat, och dels förtöjning för
också med hänsyn till de förhållanden som i övrigt inverkat, och jag dagen mutäld
tror att utskottet därvidlag har kommit till ett rättvist resultat, rätt- personal
vist såsom det erkännes både från tjänstemännen själva och även (Forts)
från andra håll.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört andra lag- ändring
utskottets utlåtande, nr 33, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition * on‘
med förslag till lag innefattande ändring i 2 kap 3 § lagen den 14 juni tfa fj,0
1907 om nyttjanderätt till fast egendom. egendom.

Genom en den 14 mars 1919 dagtecknad proposition, nr 224, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,
hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag
av i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga följande förslag till

Lag

Innefattande ändring i 2 kap. 3 § lagen den U juni 1907 om •nyttjanderätt
till fast egendom.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i 2 kap. 3 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till
fast egendom stadgas utgöra ej hinder att vid upplåtelse av jord på arrende
för kronans räkning arrendatorn tillförbindes att efter uppsägning
avsta fastigheten eller del därav, där Konungen det påfordrar
för områdets användande till sådant eget hem, för vars förvärvande
egnahemslån kan utgå. Avträdes område enligt vad nu är sagt, njute
arrendatorn skadestånd. Utgör området endast en del av fastigheten,
njute han ock skälig nedsättning i arrendeavgiften samt vare, om ej
minskningen i fastighetens ägor är av allenast ringa betydelse, berättigad
att uppsäga arrendet; dock må ej uppsägning ske efter det ett år
förflutit från det området avträddes.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1919.

Utskottet hemställde, att förevarande proposition måtte av riksdagen
bifallas.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

av herrar Ernst A. Lindblad, Boberg och Andersson i Knäppinge,
vilka inom utskottet yrkat, att lagen måtte erhålla följande lydelse:

Nr 48. 42

Onsdagen den 14 maj.

Ang. ändring
i lagen om
nyttjanderätt
till fast
egendom.

(Forts.)

Härigenom förordnas som följer:

Vad i 2 kap. 3 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast
egendom stadgas utgöre ej hinder att vid upplåtelse av jord på arrende
för kronans räkning arrendator! tillförbindas att efter uppsägning avstå
en eller flera delar av fastigheten, dock i fråga om åkerjorden
endast mindre väsentliga sådana och sammanlagt högst en tredjedel av
åkerarealen, där Konungen det påfordrar för områdets användande till
sådant eget hem, för vars förvärvande egnahemslån kan utgå. Avträdes
område enligt vad nu är sagt, njute arrendatorn skadestånd
jämte skälig nedsättning i arrendeagviften samt vare, om ej minskningen
i fastighetens ägor är av allenast ringa betydelse, berättigad att
uppsäga arrendet; dock må ej uppsägning ske efter det ett år förflutit
från det området avträddes.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1919; samt

av herr Magnusson i Kalmar beträffande viss del av utskottets
motivering. ''

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Andersson i Knäppinge: Herr talman! Då jag jämte
två av utskottets ledamöter undertecknat en reservation här, så ber
jag att få nämna några ord.

Meningen med detta utskottets förslag till lagstiftning är tydligen
att försöka åstadkomma möjlighet att från kronoarrenden under
arrendetiden avsöndra egna hem i ganska stor omfattning. Detta
utskottets utlåtande och beslut ha vi reservanter icke kunnat vara
fullt med om. Vi ha icke funnit de skål, som blivit framlagda här
för att på det sättet inskränka nyttjanderättshavarens rätt till egendom
under den tid som den varit till honom upplåten, vara med
rättvisa och billighet överensstämmande. Det skäl, som är angivet
för detta utskottets förslag, är det, att det skulle tagas en väsentlig
hänsyn till att »jordkolonisationen bör kraftigt befrämjas». Detta
skäl anse vi icke vara så bärande, att man därför kan riskera kronans
intressen härvidlag, såtillvida nämligen att de arrenden som
av en kronoegendom vid arrendeupplåtelse betingas givetvis måste
menligt påverkas därav, att arrendatorn icke kan känna sig övertygad
om, huru lång tid han verkligen kommer att inneha nyttjanderätten
till egendomen. Ty detta måste med all sannolikhet kraftigt
inverka på arrendatorn att ej vilja betala ett fullständigt arrende,
och således kan icke kronan i det hänseendet bli så tillgodosedd
som det bör bli ifråga om arrendebeloppets storlek.

För övrigt anser jag för min del, att det här uttrycket, som
jag särskilt fäst mig vid, nämligen att jordkolonisationen skall
kraftigt befrämjas, kan i sin tillämpning även vara förenat med
sina vanskligheter. Om vi tänka oss dessa kronoegendomar uppdelade
i små egna hem, så kan det enligt mitt förmenande icke bli
så lyckligt. Syftet med bildandet av egna hem bör enligt mitt för -

Ousdagen den 14 maj.

43 Nr 48.

menande vara det, att det bildas sadana jordbruk, som kuuna underhålla
sina besittare och innehavare, så att de där kunna ha en fullständig
och nöjaktig levnadsstandard. Det blir emellertid icke på
det sättet, om det i bredd med varandra uppstår en massa småbruk,
som knappast kunna lämna nödtorftigt underhåll för familjemedlemmarna.
Ändamålet med egnahemsbildandet tror jag således blir
förfelat, om man kommer in på den vägen att stycka kronoegendomar
i syfte att befrämja jordkolonisationen. Men val anser jag.
att det kunde vara riktigt, att vissa egna hem därifrån kunde få
försäljas och utbrytas, och således bör man inskränka lagen i den
riktning, som vi gjort i vår reservation, nämligen att kronoegendomarna
till eu viss del skulle få styckas och egna hem avsöndras
därifrån, om dessa egendomar erbjuda en synnerligen lämplig plats
därför.

Detta är egentligen skälet, varför vi hava reserverat oss. Vi
ha icke ansett, att det kan vara riktigt att införa en sådan laglig
bestämmelse, att en arrendator, när det faller kronan in, kan bliva
uppsagd från nyttjanderätten av egendomen i dess helhet. Det kan.
som jag förut sagt, icke vara ekonomiskt fördelaktigt för kronan
att ha sådana bestämmelser i kontrakten, då den skall utarrendera
sina egendomar.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den reservation,
som vi hava avgivit, så att lagförslaget skall fastställas såsom
i densamma är angivet, nämligen att avsöndring endast får ske aren
eller flera delar av eu fastighet, dock högst till en tredjedel av
åkerarealens storlek.

Herr vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Magnuss on i Kalmar: Det föreliggande utskottsutlåtandet
såväl som Kungl. Maj :ts proposition i ämnet är som bekant
tillkommet till följd av en riksdagens skrivelse av den 12 juni 1918.
Syftet med denna kungliga proposition och även med utskottsutlåtandet
är att tjäna ett stort socialt ändamål, nämligen att bereda
möjlighet för skapande av egna hem, icke blott, som den siste ärade
talaren sökte göra gällande, för jordbruksändamål utan även för
bostadsändamål. Det är syftet med såväl Kungl. Maj:ts proposition
som med utskottets utlåtande.

Ingen kan förneka, att icke vissa svårigheter äro förknippade
med att under arrendetiden åstadkomma upplåtelse av utarrenderade
kronoegendomar för detta syftemål, d. v. s. att skapa egna hem.
Det har ju inträffat fall att, då uppgörelse skulle träffas med arrendatorn
i fråga om avstående av en viss del av området för egna
hem, denne begärde så mycket i gottgörelse för avträdelsen, att
ingen uppgörelse kunnat komma till stånd och därmed ej heller
några egna hem. Det är för att motverka detta förhållande, som
man har föreslagit, att även under arrendetiden arrendator!! skulle

Ang. ändring
i lagen om
nyttjanderätt
till fast
egendom
(Fort*.

Nr 4N. 44

Onsdagen den 14 m.

Ang. ändring varai förpliktigad att avstå en viss del eller, om så behövdes, hela
* om omrä(]et för ifrågavarande syftemål.
tllTfast Jag skall också be att få erinra om att det icke är avsikten att

egendom, tillämpa lagen på redan ingångna arrendeavtal, utan alldeles själv(Forts.
) fallet kommer den endast att träffa de arrendeavtal, som komma
att upprättas, sedan lagen fått giltighet. Dessutom avser ju lagen
att giva ersättning i form av skäligt skadestånd åt arrendatorerna
vid en sådan avträdelse. Man kan sålunda säga, att alla rättvisa
och tillbörliga hänsyn äro tagna till. arrendatorn, då det gäller eu
sådan avträdelse.

Nu framhålla reservanterna, att man skulle kunna gå en annan
väg, då det gäller att främja detta syfte, nämligen att upplåtelsen
till arrendatorn skulle ske på mindre tid än vad som nu är fallet,
alltså på 10 i stället för på 20 år. Åtskilliga sakkunniga, som hava
hörts i denna sak, ha haft den uppfattningen, att ett sådant förfaringssätt
med en tioårig arrendetid, skulle verka lika eller mera
otillfredsställande än vad det ingripande, som nu är föreslaget,
kommer att verka. Vill man således främja och tillvarataga arrendatorernas
speciella intressen, tror jag icke, att man gör det genom
att sätta arrendetiden kortare än vad för närvarande är fallet.

Jag har, herr talman, biträtt utskottets förslag, men jag har
också till detsamma fogat en reservation, som avser viss del av
motiveringen. Det är nämligen den del av utskottets motivering,
som innefattas i tredje stycket på sidan 2. Det är ju nämligen så,
att, såsom jag kunnat förstå propositionen, syftar den till att såväl
delar som hela området av en utarrenderad kronoegendm skall
kunna tagas i bruk under arrendetiden för allmänt ändamål eller
för upplåtelse till egna hem. Jag finner emellertid, att utskottet
i sin motivering i detta stycke i viss mån har velat begränsa möjligheten
för tillgodoseendet med hela området. Utskottet säger nämligen
:

»Det torde kunna invändas, att även om sociala hänsyn må
berättiga till beredande av möjlighet till visst intrång på förvärvad
nyttjanderätt till kronoegendom, därav ej obetingat borde följa, att
man bör utsträcka otryggheten av arrendator^ ställning därhän,
att han skall vara underkastad äventyret att gå förlustig nyttjanderätten
i dess helhet.»

Ja, men det är ju det, som Kungl. Maj:t syftar till, nämligen
att hela området skall, om så är behövligt, som förut nämnts, för
allmänna ändamål eller för egnahemsändamål, kunna avträdas,
naturligtvis mot skadestånd o. s. v.

Det är med den uppfattningen, herr talman, som jag skall be
att få yrka bifall till utskottets förslag, dock så att tredje stycket
på sidan 2 i utskottets motivering måtte utgå.

Herr von S n e i d e r n: Herr talman, mina herrar! Som
kammaren behagade finna, avser detta förslag att undanröja det
hinder, som finnes i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, så

Onsdagen den 14 maj.

45 Nr 48.

att kronan i kontrakten med dess arrendatorer skall äga att förbe- Ang. ändring
hålla sig rättighet att övertaga hela fastigheten eller del av den- * ^anderätt
samma under arrendetiden, i och för grundläggande av egna hem. tin
Före den nuvarande lagen av år 1907 fanns intet hinder för att egendom.
införa en sådan bestämmelse i kronans arrrendekontrakt, men ge- (Forts.''

nom den nuvarande nyttjanderättslagen uppstod sådant hinder, ty
enligt denna får icke jordägare intaga en bestämmelse i arrendekontraktet
av den beskaffenhet, att han under arrendetiden kan
komma att lagligen förfoga över egendomen.

Nu är skiljaktigheten mellan reservanternas och utskottets
ställning icke av så väsentlig betydelse. Yad utskottet i likhet
med den kungl. propositionen vill, är att i händelse så skulle vara
lämpligt för egnahemsbildningen, staten skulle kunna återtaga
ända till hela egendomen samt utlägga den till egna hem, under det
att reservanterna vilja begränsa denna kronans rätt till viss del av
fastigheten. Det är riktigt, som här anmärkts, att den skrivelse,
som avläts förra året — ty, som vi erinra oss, avlät riksdagen eu
sådan skrivelse —• var icke så lagd, att avträdelsen kunde tänkas
omfatta hela egendomen. Man finner emellertid, att, om man skall
göra en begränsning, måste den bliva helt godtycklig. Yi finna
också i det förslag, som framlagts av reservanterna, att de fått yxa
till en begränsning, som väl näppeligen kan sägas hava tillkommit
på några rationella grunder. De hava huggit till med en tredjedel
av åkerarealen, och man måste då fråga sig, varför man valt just
denna tredjedel. Det bör ju dock finnas en möjlighet att kunna ta
det hela, i den händelse att man först genom detta kan åstadkomma
det syftemål, som man inriktar sig på.

Jag vill icke nu uppta någon diskussion med herr Andersson i
Knäppinge angående lämpligheten av egnahemsbildning i större
kolonier eller icke. Det kan man ju knappast anse detta tillfälle
lämpat för. Men man kan väl dock icke säga som herr Andersson
i Knäppinge, att icke genom kolonisystemet fullt självständiga småbruk
kunna erhållas. Det beror ju endast på i hur stora eller små
delar man företar uppdelningen av egendomen.

Utskottet har i sista stycket av sitt utlåtande uttryckligen sagt
till, att man förutsätter, att den rätt, som kronan förbehåller sig,
skall användas med försiktighet. Det framhålles, att, i den händelse
att man företar inskränkningar och minskningar bör det ske
med försiktighet och i den händelse att man går till den mest vittgående
åtgärden att taga hela egendomen, bör det vara synnerligen
starka skäl, som föranleda därtill. Jag tror därför, att utskottet,
i vad på det ankommer, sett till, att arrendatorernas ställning skall
bliva så litet oroad som möjligt. Man får ju också erinra sig, att
för varje intrång, som göres, kommer fullt skadestånd att lämnas
arrendatorn.

Vad vidare beträffar den reservation, med avseende å motiveringen,
som herr Magnusson i Kalmar avgivit, och som han nu
försvarat, vill jag påpeka, att det stycke, som han angrep, nog
icke innefattar det, som han tycktes vilja däri inlägga. Det avser

Nr 48. 46

Onsdagen den 14 maj.

ändring icke alls att förorda någon inskränkning i det resultat, vartill ut -

Ang.
i Jagen om
nyttjanderätt
till fast
egendom.
(Forts.)

skottet och Kungl. Maj :t vill komma. Det ar endast ett påstående,
som icke kan av någon jävas, att det av den omständigheten att
man har rätt att ta en del av en fastighet icke också bor obetingat
följa, att man bör få rätt att taga den helt och hållet. Det ar eu
sanning, som väl icke någon och icke heller reservanten kan .lava.
Man behöver visserligen icke säga ut alla sanningar, men har star
den i alla fall. Om den tages bort, kommer det att alldeles förstöra
sammanhanget i hela den föreliggande motiveringen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets

hemställan med motivering.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr vice talman, mina
herrar! Den föreliggande frågan är ju svar på en skrivelse, som
riksdagen i fjol avlät till Kungl. Maj:t rörande detta ämne. Jag
tror att jag var den ende, som då yttrade mig i fragan här i kam Det

kan man inte komma förbi, att det är rätt manga intressen,
som kollidera på den här punkten. Å ena sidan är det naturligt,
att staten, när den så starkt understödjer egnahemsrörelsen också
vill skapa möjlighet för densamma att erhålla jord. Det är alldeles
i sin ordning,'' att så bör det vara. Men här är också a andra sidan
naturligt, att arrendatorerna utav kronodomänerna önska behålla
den jord, de arrenderat; och så tillkommer ett tredje intresse, som
man inte det minsta tyckes reflekterat på varken i utskottets utlåtande
eller i den kungl. propositionen, nämligen att det bör ju vära
en statens uppgift att hålla uppsikt över, att statens domäner bil
brukade på det bästa sättet.

När vi då se till, huruledes man skall kunna förena dessa tre
synpunkter, så vill jag erinra, hurusom jag redan i fjol tillät mig
uttala, att jag trodde det vara absolut nödvändigt, att, innan man
beslutar sig för att gorå. ett sådant undantag i arrendekontrakten
för kronans domäner, man vid värderingen — den här föregående
tjuguårsvärderingen av arrendet — bestämde och fixerade, vilka
områden av en kronodomän som kunna på det _ sättet fa avskii.jas
under arrendeperioden. Eljest är det naturligtvis alldeles omöjligt
vare sig att tillfredsställande beräkna, hur mycket hus bör vara
på den jord, som blir kvar, eller att över huvud taget sköta denna
jord. Ty ingen människa kan, åtminstone ej där det bednves ett
intensivt jordbruk, sköta detta utan att ha en viss skiftesgang pa
detsamma. Hugger man en bit här och en bit där under arrendetiden,
har man därmed totalt omöjliggjort att få bästa möjliga resultat
av jordens skötsel, och det bör naturligtvis staten liksom
andra jordägare också se till att den far. _ 0 . ..

Jag finner, som sagt, icke det minsta spår av, att någon hänsyn
tagits till den här åskådningen, och då får jag fråga: är det
verkligen meningen, att man skall utan vidare bestämma i kontrakten,
att man kan plocka den ena biten då och den andra biten da

Onsdagen den 14 maj.

47 Nr 48.

av en utarrenderad kronodomän, för att därav bilda egna hem? ändring
Det tror jag vore synnerligen olyckligt. nM%må°rStt

Det är nämligen ändå så, att staten får väl en liten smula till- till fast
lämpa samma principer för sig själv såsom jordägare som den for- egendom.
drar av andra, och då ha vi ju redan nu i lagen bestämt, att en en- (Forts.:
skild jordägare får icke insätta en sådan bestämmelse i arrendekontraktet,
finnes en sådan är den ju utan kraft och verkan. För
övrigt har ju regeringen i de riktlinjer, som den nytillsatta jordkommissionen
fått, givit denna kommission även i uppdrag att
framkomma med förslag, som skulle avse att stärka arrendatorernas
ställning i allmänhet. Jag har svårt att se, huru detta egentligen
skulle kunna gå i hop, om man fattar det här förslaget rent efter
ordalydelsen; men i detta fall som i allt annat beror så oändligt mycket
på, hur saken tillämpas i praktiken. Då synes det åtminstone,
som om utskottet har själft pekat på, att det får ske med varsamhet
och betänksamhet, och jag skulle vilja tillägga, att det bör även
ske med förutseende, när dessa nya arrendekontrakt skola uppgöras.

Jag tror nämligen att det för statens egen skull och ävenså för
arrendatorernas blir till minsta skada, om staten återtoge hela
arrendet, ty då finge arrendatorn skadestånd, och då blir saken
uppgjord. Men det är just detta småplockande oupphörligt under
kontraktstiden, om icke någon bestämd gräns sättes därför redan
vid kontraktets ingående eller arrendetidens början, som jag tror
blir synnerligen olyckligt.

Nu ha de tre reservanterna kommit med någonting sådant, som
att det skall bestämmas ett maximum av en tredjedel. Det är naturligtvis
svårt att säga något sådant såsom ett allmänt läge för
alla domäner i vårt land. Jag tror, att det icke precis är så lätt
att få någon medelsiffra i det fallet, och säkerligen blir den inte
lämplig att använda överallt.

Det är därför jag velat göra detta uttalande, då jag förmodar,
att denna bestämmelse väl kommer att få kompletteras av Kungl.

Maj:t till domänstyrelsen i fråga om vad som egentligen skall göras
med den här saken. Och jag antar, att domänstyrelsen väl ändå
gör så mycket, att den en liten smula ser till, vad värde det som
yttrats här i riksdagen möjligen kan ha, eftersom frågan ligger så,
att lagen, såsom jag tror, kommer att antagas.

Jag har endast velat göra detta uttalande, då jag icke vågar
göra det uttalandet, att reservanternas förslag är i allo praktiskt.

Herr Nilsson i Tånga: Herr vice talman! Det här före liggande

förslaget till ändring i arrendelagen avser ju, som man
finner, att bereda möjlighet för kronan att under löpande arrendeperiod
kunna disponera över sina jordegendomar för egnahems bildande
eller annat dithörande ändamål. Förslaget är föranlett av
en framställning från riksdagen i det syftet.

Jag hade för min del redan, då denna riksdagsskrivelse avläts,
synnerligen starka betänkligheter mot att slå in på den väg,

Nr 48. 48

Onsdagen den 14 maj.

Ang. ändring som mall då gjorde, och de betänkligheterna ha inte alls blivit
'' onl„ hävda sedan dess.

V''Jtill fast ‘ Det må nu vara sant, jag erkänner det villigt, att den nuvaegendom.
rande ordningen medför en hel del olägenheter. Den medför givet(Forts.
) vis den olägenheten, att, om ett behov för egnahems bildande yppar
sig på eu viss trakt eller beträffande en viss kronoegendom, och
denna är utarrenderad under så lång period som tjugu år, kronan
icke under tiden kan komma åt egendomen. Det måste ju medgivas
vara en olägenhet; men jag tror dock, att med god vilja skulle
man även med de nuvarande bestämmelserna kunna råda bot på
olägenheterna, om man nämligen ville ge den lokala domänförvaltningen
och de i arrendets uppskattning deltagande personerna ett
bestämt åläggande att vid arrendeuppskattningen taga under noggrann
prövning, huruvida det föreligger sannolikhet för att egendomen
helt eller delvis, med hänsyn till sin belägenhet, jordens beskaffenhet
m. m., kan tänkas komma att tagas i bruk för egnahem,
småbruk el. dyl. Kommer man till det resultat, att det föreligger
sannolikhet för att egendomen i fråga i en nära liggande framtid
kan behöva disponeras för sådant ändamål, då kunde man utarrendera
den kronoegendomen för en kortare period. Då slapp man
de olägenheter, som givetvis måste vara förbundna med att få in
en sådan generell bestämmelse i arrendekontrakten, som att arrendatorn
skall vara pliktig att när som helst avträda egendomen,
om kronan så påfondrar; ty det ligger ju ändå i öppen dag, att när
en sådan bestämmelse kommer in i arrendekontraktet, kommer den
att verka i hög grad förlamande för kronoarrendatorerna.

Det är uppenbart, att om en person på arrende innehar eu
egendom och det är stipulerat i kontrakt, att jordägaren när som
helst kan slå ned på honom och fordra, att han skall avträda egendomen,
den jordbrukaren måste komma att förlora all lust att vidtaga
grundförbättringar å jorden. Han måste sakna all lust att
över huvud taget bedriva ett rationellt jordbruk å denna egendom.
Varje lantman vet att rationell drift vid -ett jordbruk, det ställer
man inte till med i en handvändning, det måste göras på lång sikt,
det behöves lång tid innan det kan bli något tillfredsställande resultat.
Om det hotet svävar över huvudet på arrendatorn att han
när som helst kan förpliktas att avträda egendomen, måste detta
under alla omständigheter verka förlamande, det kommer man ändå
icke ifrån.

Nu kan visserligen invändas, att kronan skall lämna ersättning
i det fallet, att kronan tar någon större eller mindre del av
egendomen i anspråk. Det är ju sant, m-en den ersättningen kompenserar
icke alla olägenheter, som måste bli förbundna med en
sådan bestämmelse.

Jag har, som sagt, synnerligen stora betänkligheter mot att
slå in på den vägen. Men såsom frågan nu ligger — riksdagen
har ju begärt denna sak och vill ha den ordnad på detta sätt, och
utskottet är ju nära nog enhälligt — och då jag, herr talman, icke
heller kan biträda reservanternas uppfattning i frågan, skall jag

Onsdagen den 14 maj.

49 Sr 48.

icke göra något yrkande, men jag har dock velat ge uttryck för -4ng. ändring

mina mycket stora betänkligheter, att man slagit in på en sådan * la''3en om
•yiäg. nyttjanderätt

Jag är också övertygad om att detta sätt att gå till väga skall egendom.
verka i högsta grad nedsättande på arrendepriserna å kronans jord- (Forts.)
egendomar; statens valuta a sina jordegendomar är sannerligen allt
annat än lysande och kommer givetvis att bli ännu sämre i fortsättningen.
Indirekt kommer denna ändring i arrendelagen att
verka på det sättet, att kronoegendomarna komma att skötas sämre,
ty, såsom jag nämnde förut, har icke innehavaren utsikt att skörda
frukten av det arbete, han lägger ned och som han oftast gör på
mycket lång sikt, så måste detta verka därhän, att han icke får så
synnerligen starkt intresse att vidtaga förbättringar eller över huvud
taget driva ett rationellt jordbruk.

Men i det läge, som frågan för närvarande har, skall jag, herr
■talman, icke göra något yrkande.

Terr talmannen återtog nu ledningen av förhaudligarna.

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman, mina herrar! Jag
skall för min del ge herr Andersson i Knäppinge rätt i att egnahem
böra^vara så beskaffade, att de kunna föda sin man och ge honom
en någorlunda anständig bärgning. Men jag är å andra sidan också
övertygad om, att just ifråga om de egna hem, som bildas på kronodomänerna,
finns mycket goda utsikter, att den blivande brukaren
skall kunna klara sig på den grund att han erhåller jorden till vida
billigare pris, än vad fallet i allmänhet är när egna hem bildas av
enskild jordägares mark. Därför tror jag, att herr Anderssons invändning
i det här sammanhanget icke är motiverad, ty i allmänhet
komma nog de jordbruk, som uppstå på kronans domäner, att bli
bäst situerade.

Nu ^yttrade herr Olsson i Kullenbergstorp, att man borde ordna
saken pa det sättet, att redan vid arrendeuppskattningarna gjordes
särskilda förbehåll i fråga om vissa delar av vederbörande domän,
som eventuellt sedermera kunde komma att utskiftas till egna hem.

Jag undrar, om det skulle vara någon vidare rekommendabel utväg,
ty följden skulle då naturligtvis bli den, förmodar jag, att vederbörande
arrendeinnehavare icke ägnade den jord, som han icke visste
vilken dag^ han komme att mista, samma goda skötsel, som han
skulle bestå övriga delar av samma egendom. Därför tror jag icke,
att en sådan anordning skall verka precis i den riktning, som herr
Ulsson i Kullenbergstorp syntes ifrågasätta.

.„ „ Det är ju alldeles klart, att för en arrendator innebär den
ifrågasätta bestämmelsen vissa och mycket betydande olägenheter,
men man. får väl förutsätta, att en domänintendent icke skulle o-å
sa opraktiskt tillväga, som herr Olsson i Kullenbergstorp synes förutsätta,
nämligen att då och då med korta mellanrum hugga av en
bit än här och än där av egendomen. Tvärtom bör han väl förfara

Andra kammarens protokoll 1919. Nr b8. 4

Onsdagen den 14 maj.

Nr 48. 50

Ang. ändring så, alt han på en gång utskiftar de egna hem, som eventuellt kunna
i lagen om komma i fråga. Ty i annat fall kommer hans förfarande att sta i
nyuiTfmtätl rak strid mot vad utskottet här har uttalat, nämligen att man skall
egendom, tillämpa denna bestämmelse med varsamhet.

(Fort..) Den siffra, nämligen V», som reservanterna föreslagit skola

få frånskiftas, är ju fullkomligt godtycklig. Jag kan icke se, att
en sådan bestämmelse på minsta sätt skulle vara till gagn för vederbörande
arrendator. Jag tror heller icke, att det finns någon fara
för att ett bifall till utskottsförslaget som herr Andersson i Knäppinge
förmenade, skall inverka på arrendatorernas vilja att betala
fullt arrende, ty i allmänhet förhåller det sig så med kronans domänarrendatorer,
att de ha synnerligen billiga arrendevillkor. Det
kommer man bäst underfund med, om man får till uppgift att för
statens räkning försöka återförvärva en sådan kronoegendom, och
i det fallet kan man försöka var man vill, så stöter man överallt
på alldeles samma förhållande, nämligen anmärkningsvärt billiga
arrendevillkor med vilka kolossala avträd essummor motiveras. Därför
kan man nästan eäga, att oftast får staten knappast något
arrende alls av sina egendomar, och förlorar åtminstone icke nämnvärt,
om den säljer jorden billigt, ty den har sannerligen så låga
inkomster av sina egendomar, att det icke är mycket att hurra för,
när man tager hänsyn till den byggnadsskyldighet, som den har

O. S. V.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman, mina herrar! Om
från något- enskilt håll en motion hade kommit om att en jordägare
under löpande arrendetid skulle få taga en del av sin jord tillbaka
från arrendatorn, skulle detta säkerligen ha åstadkommit ett härskri
från alla i hela kammaren, men då den jordägaren, som heter
kronan, vill lagstifta, så att en jordägare skall kunna från en arrendator
taga en tredjedel eller kanske mera under löpande arrendetid, då
tycker man, att det är riktigt och rätt. Jag kan icke finna, att ett
sådant resonemang har det allra minsta fog för sig. Varför ha vi
i 1908 års airendelag stipulerat, att en arrendator skall sitta fullkomligt
trygg under löpande arrendetid beträffande den jordareal,
som han arrenderar? Jo, därför att man vill åt en arrendator ge
all den trygghet och afl den hemkänsla, som är möjlig för honom
att få. Är det nu meningen, att kronans arrendatorer skola komma
i en helt annan och mycket sämre ställning än alla andra arrendatorer?
Jag tycker tvärtom, att kronan, att staten, borde i det fallet
vara mönstret för andra och icke föregå andra med ett sa dåligt
exempel, som här är föreslaget.

Hittills har det ju varit så, att kronans arrenden hava ansetts
som synnerligen värdefulla, ty med den optionsrätt, som man hatt,
har ju arrendatorn med säkerhet kunnat förvänta, att han och hans
barn skulle få sitta kvar på jorden, och därigenom har han känt
sig ha hemortsrätt på platsen och har för den skull också kunnat

Onsdagen den 14 maj.

51 Nr 48r

kosta på en hel del arbete på jorden. Han har kunnat uppföra en ändring
hel del byggnader, han har kunnat anlägga en trädgård och kunnat. *
göra grundförbättringar, som han eljest under inga förhållandenu tlU j(isl
skulle ha gjort. Man kan också påvisa, att hela kronodomänen på egendom.
det sättet fått ett helt annat och mycket trevligare utseende, än som (Fort».)
eljest skulle varit förhållandet.

Yad tro herrarna, att nu blir följden av detta? Jo, följden
blir, att ett otrygghetstillstånd uppstår för arrendatorn, så att han
mister intresset för alla dessa överloppsarheten, som man ju skulle
kunna kalla dem. Det medför en otrygghet, som sannerligen icke
vare sig den enskilde eller staten kan vara vidare betjänt med.

Jag skulle för min del helst vilja gå på avslag på hela utskottets
betänkande, men då ingen gjort ett sådant yrkande förut, vill
jag heller icke göra det. Jag vill dock säga, att den reservation,
som är avgiven, sannerligen icke är stort bättre, ty den pekar uttryckligen
på att staten skall under arrendetiden kunna taga intill
en tredjedel, och just detta påpekande kan möjligen medföra, att
det blir en viss praxis, .att staten utan vidare skall taga en tredjedel.
Det är synnerligen farligt.

Jag tror att det lämpligaste, om man skall göra någonting, är
att gå på utskottets förslag men att då på ett tydligt och klart sätt
understryka den passus i utskottets motivering, som säger, att man
bör gå fram med försiktighet, och man bör särskilt lägga domänstyrelsen
på hjärtat, att den vid upplåtelser av denna beskaffenhet
under löpande arrendetid, verkligen iakttager all den försiktighet
och all den hänsyn, som arrendatorn verkligen kan ha rätt att
fordra.

Herr vice talmannen Ha milton: Herr talman! Erfarenheten
har givit vid handen, att staten icke framträtt såsom någon
vidare framstående jordägare, då det gällt jord, som brukats av
arrendatorer; därför har man också önskat, att statens utarrenderade
domäner skulle styckas, då just sådan jord, vore lämplig till
egnahem. Men däremot såsom ägare av skogar, anser man, att
staten är den lämpligaste, ty staten hör ha den ekonomiska kraften
att kunna väl sköta och icke icke i förtid behöva skövla skogen.

De medel, som inflyta för försäljningen av åkerjord, äro ju också
avsedda att förstora statens skogsdomäner.

Emellertid har det visat sig, att arrendekontrakten i många
fall hindrat denna egnahemsrörelse därigenom, att, då dessa statens
domäner hortarrenderas på 20 år, under denna tid icke någon
styckning kunnat äga rum, även om åtskilliga arbetare hava anmält
sig att av dessa statens egendomar få egnahem. Detta var väl anledningen,
varför riksdagen skrev till Kungl. Maj:t att få en
ändring i arrendelagen, i vad den avser statens egendomar.

Av den föregående talarens yttrande kan man få den uppfattningen,
att under nu pågående arrendetid staten skulle få rättighet
att taga jorden från arrendatorn, men så är icke meningen,

ar 48. 52

Onsdagen den 14 maj.

Ang. ändring endast vid nya kontrakts uppgörande, skall staten förbehålla sig
i lagen om [lenna rätt> och däri ligger ju en väsentlig skillnad. Härigenom förtilTfaZ
falla de skäl för avslag, som den siste ärade talaren framhöll, då
egendom, han jämförde staten och den enskilde jordägaren.

/Forts.) Jag her att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman, mina herrar!
Jag skall be att få uttala, att jag likaväl som den siste ärade talaren
anser, att staten framför allt bör vara den, som upplåter jord till egnahem
för småbruk. Det är icke så, att jag på något sätt vill lägga hinder
i vägen för detta, men det är just frågan om sättet, varpå detta
skall ske, som vi tyckas ha olika meningar. Jag kan ändå icke komma
ifrån, att det är något ominöst, om staten för sig själv förbehåller en
rätt, som den icke vill medge någon annan, d. v. s. om det ä,r en enskild
man, som äger jorden, får en sådan bestämmelse icke ingå i kontraktet.

Jag har nyss yttrat, att jag trodde, att det vore fördelaktigast, att
man vid arrendevärderingen eller uppskattningen av arrendet klargjorde,
huru mycket jord, som mest skulle kunna fråntagas arrendatorn
under arrendetiden. Nu sade herr Jönsson i Revinge, att han ansåg,
att detta var ett mycket dåligt system, därför att arrendatorn då
naturligtvis icke skulle bry sig om den delen av jorden utan sköta
den dåligt — det förmodar jag åtminstone var herr Jönssons i Revinge
mening — eftersom icke arrendatorn vore säker på att få behålla
denna del. Herr Jönssons i Revinge eget förslag däremot skulle gälla
hela arrendet. Då blir det ju samma historia, och då blir det ju ännu
värre, ty då sättes ju hela domänen i samma situation, som herr Jönsson
i Revinge nu ansåg, att en del kunde råka ut för. Jag tycker, att
det vore rent ut värre.

Herr Jönsson i Revinge yttrade också, att naturligtvis skulle man
icke taga en bit då och en annan då, utan det skulle ske på en gång
under arrendetiden, men det är just, vad som nu sker, nämligen att
man på en gång under arrendetiden, d. v. s. när arrendet ingås, bestämmer
vad man skiljer ifrån kronans egendom. Nu kan det naturligtvis
göras något lättare och bekvämare. Det tror jag är nödvändigt.
Men däremot kan jag åtminstone icke av denna förändring i lagen
läsa ut, att det icke skulle vara möjligt att nästan när som helst taga
jord ifrån den kronans domän, som är bortarrenderad, och använda den
jorden till egnahem, det är just det, som jag anser är en olycklig utväg;
ty, såsom herr Nilsson i Tånga särskilt underströk, det blir nu
så, att arrendatorn icke i dag vet, om han får ha en jordbit kvar i morgon
eller får ha den några år framåt. Helt säkert blir det ingenting,
som så kommer att verka nedtryckande på skötseln av egendomen och
verkligen verka så, att arrendatorn ser det helt och hållet som en affär.
Han vet icke om han skall sitta där nästa år, och så arbetar han därefter.

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman, mina herrar! Herr
Olsson i Kullenbergstorp är ju själv en intensiv jordbrukare, och han
vet, att det i allmänhet just icke är någon affär att sköta en egen -

Onsdagen den 14 maj.

53 Nr 48.

dom dåligt. Jag tror ej, att det skulle inverka allt för mycket, även Ang.
om arrendatorn finge underkasta sig en bestämmelse i det blivande nyttjandåw
kontraktet, enligt vilken han riskerade att vid en viss tidpunkt, om till fast
vilken jag förmodar, att han något tidigare erhöll kännedom, even- egendom..
tuellt mista en del av egendomen. Men det är en helt annan sak, om (Fort*.)
över samma arrendator hänger en bestämmelse att en viss angiven del
av egendomen kan han när som helst mista. Ty det är både mänskligt
och förklarligt, att då ägnar han ej den delen av egendomen lika
omsorgsfull skötsel som den del han säkert vet sig få behålla. Jag
tror för övrigt ej, att man behöver alltför mycket riskera, att statens
egendomar vanskötas även med denna omdiskuterade bestämmelse,
som med iakttagande av allra största varsamhet bör tillämpas. Och
när man nu säger, att staten bör underkasta sig samma bestämmelser,
som den föreskrivit för enskilda jordägare, så bör ej förglömmas, är
det dock en stor skillnad mellan de arrendevillkor, som bestämmas
av staten, och dem, som i allmänhet bestämmas för godsarrendatorer.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman, mina herrar! Att,
som herr Nilsson i Tånga föreslagit, man skulle uppdraga åt en myndighet
att utan stöd i lagen vid nya arrendeavtals ingående se till, att
egnahemsidén främjas och beaktas, det tror jag kommer att medföra
rena godtyckligheter och framför allt visa sig fullständigt ineffektivt.
Vill man nå det syfte, för vilket riksdagen i skrivelse i fjol
uttalade sig, tror jag, att man endast har en väg att gå, nämligen att
i lagen fastställa, huru det skall ordnas och förfaras, så att kronan då
i arrendeavtalen gör de förbehåll, som äro nödvändiga för att även
under arrendetiden främja syftet med skapandet av egna hem, såväl beträffande
jordbruksfastigheter som andra.

Herr Andersson i Knäppinge: Herr talman! Herr Jöns son

i Revinge framhöll, att arrendena på våra kronoegendomar vore
så billiga, och däri har han rätt. Men detta torde kanske bero på
sättet och villkoren för utarrenderingen. Det skulle väl kanske i
någon mån kunna rättas.

Därjämte framhöll herr Jönsson i Revinge, att det skulle bli
så billiga egna hem, som upplätes från kronoegendomar. Ja, kanske
själva inköpspriset för jorden blir billigt i vissa fall, men i
stort sett kan det ej bli mycket billigare.

Den väsentligaste anmärkning, som gjorts mot reservationen,
är den, att vi där ha bestämt en viss fix siffra, som ej får överskridas,
i fråga om styckning av egendomar. Ja, det är alldeles riktigt,
ty enligt utskottets förslag finnes det ingen gräns, utan hela
egendomen kan tagas, och det är så mycket vanskligare för arrendatorn.
Det är det, som vi reservanter velat förebygga. För min
personliga del har jag ansett, att det vore lika bra att yrka avslag
för närvarande, då jag ej tror, att det är så lyckligt med en dylik
lagstiftning i detta hänseende. Jag trodde, att det skulle kunna
gå i den riktning, som herr Olsson i Kullenbergstorp antydde, näm -

ffr 48. 64

Onsdagen den 14 maj.

Ang. ändring
i lagen om
nyttjanderätt
till fast
egendom.
(Fort*.)

ligen att -vid upplåtande av arrenden borde vid värderingen bestämmas,
om någon del under arrendetiden skall avstås till egnahem,
och denna del värdesättas. Hade bestämmelserna rörande
handhavandet av våra kronoegendomar i fråga om upplåtande till
egnahem gått i den riktningen, hade det varit bättre. För närvarande
ser jag intet annat att göra än hålla på reservanternas förslag
att åtminstone begränsa den avsöndring, som kan ske från en
egendom, ty i annat fall råkar man in på det rent orimliga i fråga
om upplåtande av mark från utarrenderade egendomar, om utskottets
förslag gillas.

Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.

Herr vice talmannen Hamilton: Herr talman! Jag ber att
få fästa uppmärksamheten på, att arrendatorn ej kommer att behandlas
på något hänsynslöst sätt, ty om han blir skyldig att avträda
egendomen eller del därav, kommer han i varje fall att åtnjuta
skadestånd, så att han ej hör drabbas av förlust.

Herr Åkerlund: Herr talman! Då jag hoppas, att veder börande,

som komma att få saken till behandling, skola gå till väga
med synnerlig försiktighet, skall jag visserligen ej motsätta mig
förslaget. Men jag får dock säga, att det synes mig vara ett synnerligen
konstigt slag av statssynder detta sätt att låta detta usla
jordjobberi pågå i många år. Trots att hundratusentals tunnland
jord snart sagt lagts för fäfot, har jordvärdet drivits till sådan höjd,
att en fattig stackare ej kan få en jordbit utan hjälp av andra.
Detta är ett sätt, som är beklagligt, och däri ha vi att se orsaken
till, att egnahemsfrågan så stannat i stöpet, som den sorgligt nog
gjort. Blir det ordning på detta igen, så att jordjobbarna få sluta
upp med sitt eländiga geschäft, är jag övertygad om, att vi komma
in på den väg vi ha att gå för att få egnahemsfrågan löst.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
gav propositioner på 1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2 :o) avslag
därå och bifall i stället till den av herr Ernst A. Lindblad m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen samt 3:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring beträffande motiveringen, som
under överläggningen föreslagits av herr Magnusson i Kalmar; och
fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägade
ja besvarad. Votering begärdes emellertid, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits den under 2 :o) angivna propositionen,
nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 33, röstar

Ja;

Onsdagen den 14 maj.

55 Nr 48.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, tiar kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den av herr Ernst A. Lindblad m. fl. vid utlåtandet
fogade reservationen.

Voteringen utvisade 118 ja mot 38 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Ang. ändring
i lagen om
nyttjanderätt
till fast
egendom.
(Forts.)

§ 15.

Härpå upptogs till behandling andra lagutskottets utlåtande, nr-ä^-34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om sStegring.
fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser
mot oskälig arrendestegring m. m.

Genom en den 28 mars 1919 dagtecknad proposition, nr 388, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av
i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till

1) LAG

om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser
mot oskälig arrendestegring.

Härigenom förordnas, att lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser
mot oskälig arrendestegring, vilken lag gäller till den 1
juni 1919, skall äga fortsatt tillämpning till den 1 juni 1920; dock
skall från och med den 1 juni 1919 1 § hava följande lydelse:

Har i fall, då arrendator enligt avtal, slutet före den 1 oktober
1917, är pliktig att helt eller huvudsakligen utgöra arrende
genom avlämnande av mjölk, smör, fisk eller annat naturalster, å
dylikt vederlag efter avtalets ingående inträtt sådan prisstegring,
söm därvid icke lät sig beräkna, och finnes den utfästa legan i följd
härav uppenbart oskälig; äge arrendatorn rätt att, såvitt angår
vederlag, förfallet under tiden från och med den 1 oktober 1917
till den 1 juni 1920, påfordra, att skälig andel i prisstegringen kommer
honom till godo. Där ej annorlunda åsämjes, må denna andel
ej överstiga hälften av prisstegringen.

Beträffande beslut, som av i lagen omförmäld nämnd fattats
före den 1 juni 120, skall vad i 4 och 5 §§ är stadgat fortfarande
gälla.

2) LAG

om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 innefattande tilllägg
till lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907.

Härigenom förordnas, att lagen den 28 juni 1918 innefattande

Nr 48. 58

Onsdagen den 14 maj.

Ang. lag mot
oskälig arrendestegring.

(Forts.)

tillägg till lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni
1907, vilken lag gäller till den 1 juni 1919, skall äga fortsatt tilllämpning
till den 1 juni 1920. Beträffande beslut, som av i lagen
avsedd nämnd fattats före den 1 juni 1920, skall vad i 4 och 5 §§ i
lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring
är stadgat äga motsvarande tillämpning jämväl efter den
31 maj 1920.

Utskottet hemställde, att förevarande proposition måtte av
riksdagen bifallas.

Reservationer hade likväl avgivits:

av herrar Ernst A. Lindblad, Frändén och Andersson i Knäppinge,
vilka yrkat att riksdagen måtte
dels för sin del antaga följande

LAG

om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser
mot oskälig arrendestegring.

Härigenom förordnas —---följande lydelse:

Har i fall---å dylikt vederlag efter nämnda dag inträtt

sådan prisstegring, som vid avtalets ingående icke lät sig beräkna,
---fortfarande gälla;

dels ock bifalla förslaget till lag om fortsatt tillämpning av
lagen den 28 juni 1918 innefattande tillägg till lagen om nyttjanderätt
till fast egendom den 14 juni 1907;

.av herr Dahl, som med ett särskilt uttalande biträtt det slut,
vartill förutnämnda reservanter kommit; samt

av herr Kaijser, som ansett förevarande proposition böra av
riksdagen avslås.

Utskottets hemställan föredrogs, varefter

Herr Andersson i Knäppinge yttrade: Herr talman!

Denna lag avser egentligen att åstadkomma en förändring i förra
årets lag, en förändring i så måtto, att arrendators rätt till andel i
vinsten på grund av de utav dyrtiden föranledda ökade priserna å
de naturaprestationer, som arrendatorn åtagit sig att utgöra, skall
beräknas med hänsyn til] de priser, som gällde vid tiden för arrendeavtalets
ingående i stället för vid den tid, som var bestämd enligt
förra _ årets lag. Denna avsåg egentligen endast att priserna vid
den tid, då lagen antogs, skulle utgöra norm vid beräkningen av
den ökade vinst, som skulle fördelas mellan arrendatorn och jordägaren.
Det påvisar även lagrådet, som om den saken har anfört
följande: »Då nu föreslås sådan lydelse av paragrafen, att skälig
andel må kunna tillerkännas arrendatorn även i prisstegring, uppkommen
före den 1 oktober 1917, innebär detta ej ett förtydligande

Onsdagen den 14 maj.

57 Nr 48.

utan en saklig ändring av lagtexten.» Det visar således, att det är -4ng. lag mot
en ändring i denna riktning. oskälig ärren Medgivas

måste, att det är ganska svårt att avgöra, var egent- ^Fort”^
ligen rätten kär ligger. Men det synes oss reservanter vara en rik- ° ''
tig medelväg, att just lagtolkningen tillämpas så som den antogs
förra året. Det är därför vi ställt oss på denna ståndpunkt ock
anse, att det bör vara den, som skall gälla.

De olika Konungens befallningskavanden i länen ka enligt redogörelsen
i den kungl. propositionen angivit, att lagen har ganska
liten omfattning ock betydelse, därför att dess tillämpning har varit
minimal. Således synes det vara mera en lag på papperet än en
lag, som egentligen kar så stor betydelse. Men då det från åtskilliga
håll framhållits, att den ändå måste finnas ännu ett år, så ha
vi icke velat motsätta oss den utan endast yrkat, att den skulle
fortgå i den form, som vi reservanter angivit, eller med andra ord
så som lagen antogs förra året.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Vidare anförde

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Den lag i berörda
hänseende, som antogs av förlidet års riksdag, var enligt mitt förmenande
och deras, som närmast beröras av de här sakförhållandena,
nämligen arrendatorerna ganska otillfredsställande i så måtto, att man
ej tillräckligt beaktat innebörden av lagen och dess ordalydelse vid lagens
författande. Det stadgades nämligen, att andelen av prisstegringen,
som skulle kvittas mellan arrendatorn och arrendegivaren, skulle
beräknas, som det hette i lagen, »efter nämnda dag», d. v. s. från dagen
för lagens ikraftträdande och icke från den tid, då egentligen den
större stegringen av mjölkpriset hade inträffat, nämligen från 1914.

Lagen har ju närmast tillkommit, därför att särskilt de s. k.
mjölkarrendena kommit i ett synnerligen ofördelaktigt läge på grund
av prisstegringen. Dessa arrendeformer förekomma huvudsakligen i
Skaraborgs och Östergötlands län, mest i det förstnämnda länet. Där är
det ju som bekant så, att arrendatorn skall i arrendeavgift lämna ett
visst kvantum mjölk till arrendegivaren. Det är uppenbart, att den,
som ingick ett arrendeavtal före eller under 1914, har nu att erlägga
ett arrende — därest detta avtal fortfarande äger gällande kraft —
som är mångdubbelt större än vid avtalets ingående och som det därtill
för arrendatorn mött och möter synnerligen stora svårigheter att överhuvud
taget erlägga av det enkla skälet, att möjligheterna att producera
den vara han skall avlämna, nämligen mjölk, äro synnerligen försvårade
och fördyrade. Vi veta, att genom den inträdda foderknappheten
och svårigheten eller rent av omöjligheten att vissa tider av året
anskaffa kraftfoder till något pris har det varit nästan omöjligt att
hålla mjölkproduktionen uppe tillnärmelsevis på förutvarande nivå.

När då varit förhållandet, att arrendatorn skulle ha lämnat ett visst
kvantum mjölk men kanske icke kunnat producera ens detta kvantum,
så måste han lösa skillnaden till gällande pris på mjölk. Då är det

Sr 48. 58

Onsdagen den 14 maj.

Ang." lag mot uppenbart, att om priset exempelvis 1914 var 10 öre men nu är 30
oskälig ärren- e^er 35 gre eller ännu högre, så bär han det tre- eller fyrdubbla ar1^27''
renhet att betala, vilket näppeligen kan anses skäligt. Genom bestämmelsen
i lagen av 1918, att den kvittning, som skulle äga rum, skulle
vara högst hälften av prisstegringen, som det hette, »efter nämnda
dag», d. v. s. viss dag 1917, så blev i alla fall icke kvittningen tillräcklig,
därför att från 1914 till 1917 hade ju en mycket stark prisstegring
på mjölken ägt rum. En kvittning_ kunde således endast
komma i fråga på prisstegringen från 1917 till dess lagen trädde i
kraft, således i allmänhet endast på 5 öre per liter eller något sådant,
vilket varit otillräckligt.

Därmed voro icke dessa arrendatorer hjälpta. Många av dem
hade käft utsikter att få eu större kvittning genom frivillig^ överenskommelse,
men när då lagen kom i förra årets avfattning, så återföll
arrendegivaren naturligtvis på lagens bestämmelse och medgav endast
kvittning av halva beloppet. Det gjorde, att dessa arrendatorer
såväl i hemställan till Kungl. Maj :t, som på andra håll försökte att
få en ändring i lagen därhän, att kvittning skulle beräknas från tiden
för arrendeavtalets ingående. D. v. s. om avtalet skett tidigare än då
lagen trädde i kraft, skulle kvittning likväl få ske med minst hälften
av det stegrade beloppet.

Det är detta, som tillgodoses i Kungl. Maj :ts förslag, och jag kan
för min del icke inse annat än att det är en mycket skälig kvittning
då i varje fall jordägaren får betydligt större arrendebelopp än förut.
Men arrendatorn blir skyddad från att rent av utarmas genom att fa
betala ett oskäligt arrende.

Därför ber jag, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr von Sneidern: Herr talman, mina herrar! Om behovet
att förlänga denna lag tycks icke råda någon meningsskiljaktighet.
Det svåra läge, i vilket mjölkarrendatorerna kommit, har blivit erkänt
från alla håll, odh man har ansett det fullt berättigat, att den force
majeure, för vilken de blivit utsatta, blir i lag fastställd.

Vad meningsskiljaktigheter råda om, är den förändring i 1 §, som
av Kungl. Maj:t föreslagits. Reservanterna påstå, att denna förändring
skulle innebära en förändring i sak, under det att Kungl. Maj :t
påstår, att det endast är en formell förändring, avsedd att göra lagen
mera förståelig.

Om man går till källorna för lagens tillkomst, så torde man finna,
att Kungl. Maj :ts avsikt, då Kungl. Maj:t framlade förslaget förra
året, otvivelaktigt var den, att hela prishöjningen från avtalets ingående
till den tidpunkt, då prishöjningen skulle beräknas, skulle ingå i
avräkningen. Om vi erinra oss, huru denna lag tillkommit, så skedde
det på det sättet, att från åtskilliga lantbrukarhåll begärdes åtgärder
i denna riktning. Då tillsatte Kungl. Maj:t förra året två sakkunniga
personer, som fingo i uppdrag att dels försöka åstadkomma en frivillig
uppgörelse mellan jordägare och mjölkarrendatorer, dels framlägga
lagförslag för att kunna åstadkomma sådana uppgörelser med lagens

Onsdagen den 14 maj.

59 Nr 48.

tvång, där de icke skedde godvilligt. Ett utlåtande framlades av
dessa sakkunniga, och Kung!. Maj :t upptog detta utlåtande och det
lagförslag, det innehöll, utan vidare bearbetning och framlade det för
lagrådet. När man läser igenom detta utlåtande, så finnes icke minsta
tvivel om, att dessa två sakkunniga personer avsågo, att hela prisförhöjningen
från avtalets ingående till den tid, då arrendatorn gjorde
anspråk på nedsättning i arrendet, skulle medräknas. Sedan kan Erkännas,
att man under riksdagsbehandlingen fått det intrycket, att
lagen här har missförståtts. Det föreligger ett uttalande av sammansatta
lag- och jordbruksutskottet, som pekar i denna riktning. Men
detta enda uttalande innebär dock ingenting annat, än att utskottet
refererar Kungl. Maj :ts proposition, som de tydligen på denna punkt
ha missförstått. Det är sålunda möjligt, att den har kunnat missförstås
på sådant sätt, att endast prishöjning från 1 oktober 1917 skulle
fagas i beräkning. Men den tolkning, som gjort sig gällande på andra
håll, är dock ingalunda utesluten. I 1 § står angivet, vilka förutsättningarna
äro, för att ett sådant här krav från arrendatorn skall kunna
framställas. Och de förutsättningarna äro, dels att avtalet skall vara
ingånget före den 1 oktober 1917, dels att en prisförhöjning, som gör
arrendet oskäligt, skall hava inträffat efter denna dag. Men betyder
detta endast prisstegring efter den 1 oktober 1917, eller, som från
andra håll göres gällande, innebär den förutsättningen endast att det
verkligen existerar en prisstegring då? Den senare uppfattningen är
tydligen den, som av Kungl. Maj:t är avsedd och som Kungl. Maj:t
nu framför.

Så kommer man till den sakliga sidan. Och då torde det icke vara
någon tvekan att, som även den siste talaren erkände, det är väl behövligt
för dessa arrendatorer, att hela prisstegringen från den ursprungliga
avtalstiden och tills nu tages med i beräkningen. Beträffande
de krav, som när det gällt köp och byte, ha framställts från
leverantörer, och som blivit avgjorda vare sig såsom rättsfall eller genom
skiljedomsförfarande, torde man utan tvivel alltid ha beräknat på
det sättet, att man tänkt på hela den prisökning, som ägt rum efter
avtalets ingående och som då icke kunde förutses. Yad man i detta
fal] har att taga i betraktande är just, att här ha förekommit en del
skiljedomar enligt ''denna lag. Dessas antal är visserligen icke mer än
12, men i alla dessa skiljedomar har lagen tolkats så, att hela prisökningen
från avtalets ingående och tills nu blivit tagen i beräkning.
Det har icke blivit prövat, huruvida denna lagtolkning har kunnat
stå sig inför rätta, ty ännu har det icke fällts några domar i dylika
fall. Men det är dock att taga i beräkning, att varenda skiljedom har
gått i denna riktning. Därav har man anledning antaga, att åtminstone
en hel del av de privata uppgörelser, som kommit till stånd, utan
att man gått till skiljedom, även gått i den riktningen.

Skulle nu kammaren och riksdagen följa reservanterna, så skulle
följden därav bli — sedan frågan fått den belysning, som den fått i
riksdagen —- att dessa skiljedomar och dessa privata avtal, som gått i
samma riktning som skiljedomarna, antagligen skulle falla och saken
åter tagas upp av jordägarna. Den förmånliga ställning, arrendato -

Ang. lag mot
oskälig arrerdestegring.

(Forts.)

Sr 48. 60

Onsdagen den 14 maj.

Ang. lag mot
oskälig arrendestegring.

(Forts.)

Terna kommit till, skulle således vara förlorad. Jag tror därför, det
är formellt fullt försvarligt att gå på den linje, Kungl. Maj:t föreslagit,
och att det är sakligt riktigt och bäst i överensstämmelse med
den rättspraxis, som följts under hela den tid, lagen varit i kraft.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

'' Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr
talmannen givit propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den av herr Ernst A. Lindblad m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom; nr

36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 11 § i lagen den 12 maj 1917
om fastighetsbildning i stad;

nr 37, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till hälsovårdsstadga m. m., dels ock i anledning därav väckta
motioner; och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till epidemilag, ävensom i ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 80, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utbyte av den till länslasarettet i
Västerås upplåtna mark mot viss nämnda stad tillhörig donationsjord
ävensom en i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 17.

Vidare föredrogos vart för sig:

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 12, i
fråga om skrivelse till Kungl. Maj:t angående viss ändring i gällande
restindrivningsförordning; och

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, i
anledning av herr Tengdahls motion nr 281, om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående indragning av väg- och vattenbyggnadskåren.

Utskottens i dessa utlåtanden gjorda framställningar biföllos
av kammaren; och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen nämnda
beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

fil Xr 48.

Onsdagen den 14 maj.

§ 18.

_ Slutligen upptogs till behandling andra kammarens fjärde till- Ang. lantarbefälliga
utskotts utlåtande nr 8, i anledning av dels väckt motion larefrågan.
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i
lantarbetarefrågan, dels ock väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående fastställande av maximalarbetstid för arbetare inom
jordbruksyrket.

Till andra kammarens fjärde tillfälliga utskott hade hänvisats
tvenne inom nämnda kammare väckta motioner angående lantarbetarefrågan,
den ena, nr 287, av herr Lindman m. fl., som hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte, med beaktande av de synpunkter, som framhållits
i motionen, låta utreda lantarbetarefrågan och för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, den
andra, nr 288, av herr Sjölander, som hemställt, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning, huruvida
och i vilken utsträckning en maximalarbetstid även skulle
kunna bestämmas för arbetare inom jordbruksyrket, samt att
Kungl. Maj:t därefter måtte för riksdagen framlägga de förslag,
vartill denna utredning kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att andra kammaren för sin del ville besluta,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, det
Kungl. Maj :t täcktes låta verkställa en allsidig och sakkunnig utredning
av lantarbetarefrågan, varvid även borde verkställas undersökning
angående längden av den nuvarande arbetstiden inom
jordbruket samt huruvida, i vilken utsträckning och på vad sätt
en begränsning av denna arbetstid skulle kunna åstadkommas, samt
för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda,

Reservation, hade likväl avgivits av herrar Möller och Sjölander
beträffande motiveringen.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, yttrade

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! Såsom framgår
vid ett studium av de två motioner, som ligga till grund för detta
utskottsutlåtande, så beröra ju dessa motioner helt skilda saker.

I motiveringen till herr Lindmans m. fl. motion framhålles, att motionärerna
önska tillgodose jordbruksarbetarna på skilda områden.

Dels önskar man åtgärder, för att jordbruksarbetarna skola beredas
större möjlighet att bli självägande och självständiga jordbrukare.

Dels önskar man, att bostadsförhållandena måtte ordnas på ett bättre
sätt samt vidare att deras sociala och ekonomiska ställning i vissa
avseenden förbättras. ^ Herr Sjölander har däremot i sin motion endast
tagit .sikte på frågan om normalarbetstid. Det är således två
helt och hållet skilda saker, och det är därför ganska märkvärdigt,
synes det mig, att utskottet har behandlat de här två motionerna

Nr 48. 62

Ctasdagen den 14 maj.

Ang. lantarbetarefrågan.

(Forts.)

samfällt. Yisserligen har man i motiveringen skilt på dem, men i
klämmen har man sammanfört dem helt och hållet.

Jag skulle för min del gärna önska, att det bästa möjliga gjordes
för jordbruksarbetarna från de synpunkter, som här äro framförda.
Men jag tror icke, det gärna är mjligt att åstadkomma någon
lagstadgad begränsning av arbetstiden just på jordbrukets område.
Det är självklart, att med den egenart, som jordbruksarbetet har i
allmänhet — det är ju det mest utpräglade säsongarbete — finns
det ingen möjlighet gärna att kunna begränsa arbetstiden pa ett
visst på förhand bestämt sätt. Jag tror, att det bästa, som kan
åstadkommas, sker genom ömsesidig uppgörelse mellan .jordbrukaren
■och jordbruksarbetaren. På det sättet kommer man bäst tram till
samförstånd och till bästa möjliga resultat. Det är givet, att i samma
mån som arbetstiden begränsas och lagfästes inom industrien,
i samma mån kommer detta också att återverka på jordbruket, ifall
man vill hindra, att jordbruksarbetarna strömma över till industrien,
så måste man också anpassa förhållandena inom jordbruket efter
förhållandena inom industrien, så att man kan på bästa möjliga
sätt tillfredsställa jordbruksarbetarna i deras anspråk. Och häri
ingår givetvis en begränsning av arbetstiden till den grad, som ar
möjligt. Jag anser därför, att det icke gärna är möjligt att med
lagstiftning komma till ett resultat, som tillfredsställer alla parter
i det avseendet, men att man genom frivillig överenskommelse kan
komma ganska långt på den vägen. Och då tror jag icke, det är
lämpligt att skriva till Kungl. Maj it i en sak, som man över huvud
taget icke tror är möjlig att få genomförd.

Dessutom vill jag framhålla en annan synpunkt, nämligen att
jao- anser det vara synnerligen olämpligt att nu tillskapa en sådan
kall mur mellan jordbrukarna och jordbruksarbetarna som en dylik
lao- skulle utgöra'', utan i stället bör man söka åstadkomma mtima
förhållanden dem emellan, samförstånd oöh tillmötesgående pa olika
sätt. Därigenom blir det också bättre förhållanden på landsbygden,
och trevnaden för jordbruksarbetarna blir större. Ifall man genom
lagstiftning snör in det självständigä jordbruket i alla möjliga band,
så komma förhållandena att bli olidliga, och det blir icke det samförstånd
och den vilja till tillmötesgående från jordbrukarnas sida.
mot sina arbetare, som annars kan åstadkommas. Det ar givet, att
jordbrukarna behöva arbetarna och att arbetarna behöva jordbrukarna.
Därför bör man försöka åstadkomma samförstånd särskilt
under den tid vi nu genomleva, när allting på det ekonomiska livets
område och icke minst på jordbruksområdet är så svävande, som det
för närvarande är. Då tycker -jag det är olämpligt, att riksdagen
avlåter en skrivelse i det syfte, som här föreslås. Man vet ju icke,
huru vårt lands exportförhållanden komma att ordnas i framtiden,
och icke heller, huru stark konkurrensen från utlandet blir Man
vet sålunda över huvud taget icke, under vilka ekonomiska förhållanden
jordbruket i framtiden kommer att arbeta. Men om det ar
så att jordbruket kommer att arbeta under gynnsamma förhållanden
så är det självklart, att det är i jordbrukarnas eget intresse att

Onsdagen den 14 maj.

63 Jfr 48.

söka åstadkomma det bästa möjliga för sina arbetare. Är det däremot
så, att jordbruket kommer att arbeta under knappa ekonomiska
förhållanden, att dess existensmöjlighet inskränkes och försvåras,
då blir det också mindre möjligt för jordbrukarna att tillgodose sina
arbetare. Därför synes det mig, att ifall man vill nå detta mål, så
kan det alldeles säkert på bättre och ändamålsenligare sätt nås därigenom,
att man söker åstadkomma de bästa ekonomiska förhållanden
för jordbruket i allmänhet. Därigenom skapas också möjlighet att
åstadkomma det, man här önskar. Och ett genomförande på industriens
område av en begränsning av arbetstiden kommer givetvis
att återfalla på jordbruket.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till herr Lindmans
m. fl. motion och avslag på utskottets hemställan.

Herr Larsson i Kroken instämde häruti.

Herr Sjölander: Herr talman! Herr Lindman samt en
stor del av hans meningsfränder hava motionerat om en utredning
i. lantarbetarfrågan efter riktlinjer och synpunkter, som blivit i motiveringen
till motionen framförda. Själv har jag väckt motion
om utredning angående maximalarbetstid för jordbrukets arbetare.
Då dessa båda motioner stå i ett intimt samband med varandra och
beröra jordbruksarbetarfrågor, har utskottet sammanfört desamma
och behandlat dem gemensamt. Lantarbetarfrågan kommer därigenom
att få en allsidigare utredning än den av herr Lindman m. fl.
föreslagna.

Lantarbetarfrågan kan skärskådas ur trenne synpunkter: samhällets,
arbetsgivarens och arbetarens.

Herr Lindman och medmotionärer bygga sin motion huvudsakligast
på det betänkande, som i slutet av förra året framlades av
en av Sveriges allmänna lantbrukssällskap tillsatt kommitté. Det
kan icke förnekas, att detta kommittébetänkande innebär många och
goda uppslag och framför allt är av orienterande betydelse. Sparkasseverksamheten
t. ex., som angives i detta kommittébetänkande,
är värd allt beaktande. Men med den sammansättning, denna kommitté
hade, och den korta tid, som stod till dess förfogande, så är
det ju alldeles uppenbart, att lantarbetarfrågan ej kunde få den
allsidiga och djupa behandling, som hade varit önskvärt. En hel
del betydelsefulla synpunkter lämnades alldeles obeaktade, och andra
framställdes i en långt ljusare dager, än tillbörligt var.

Lantarbetarfrågan bör ses dels mot en social och dels mot en
ekonomisk bakgrund. Det har framhållits, att upplysning, social
lyftning och möjlighet till ekonomisk förkovran är vägen till jordbruksarbetarnas
omdaning. Dessa ord borde lysa i eldskrift inför
varje arbetsgivares ögon. Verner von Heidenstam har med några
bekanta ord anvisat samma mål för vårt folks utveckling: »Upplysning,
upplysning i alla riktningar, upplysning utan gräns.» På
sådana vägar hava vi att tränga fram till ett bättre och ädlare levnadsläge
i andligt avseende för hela vår befolkning.

Ang. lanter
tarefrågan.
(Fort».)

Nr 48. 64

Onsdagen den 14 maj.

Ang. lantarbel
tarefrågan.
(Forte.)

Okunnigheten är tyvärr ännu stor bland lantarbetarklassen.
Grunden till denna okunnighet lägges redan under skolåldern. Herrgårdsbygdernas
skolväsen lämnar mycket övrigt att önska, särskilt
beträffande skolgången. Under vissa tider på året ryckas de
små statarbarnen helt och hållet från skolarbetet för att deltaga i
jordbruksarbetet och vallning av kreaturen. Efter slutad skolgång,
mången gång efter 48 §, givas sällan några tillfällen till fortsatt
undervisning. Det lilla kunskapsförråd, som är förvärvat, räcker
inte långt i livet. Slitet och släpet börja snart på allvar för gossen
och flickan från statarhemmet. Det är ungdomen från dessa hem,
som rekrytera lantarbetarkåren. I många fall kan man instämma
med Viktor Rydberg, då han säger i Grottesången: »Stackars lilla
trälabarn, som med far och mor och andra har från härjat hem
att vandra, vägen till kung Frodes kvarn.» Livet blir många
gånger för dem tomt och glädjefattigt och utan tankar, för att
tala med den danske författaren J akobsen. Det blir ingen
tid över för upplysningsändamål. Den fritid, som gives, måste
lantarbetaren i regel_ använda för att återvinna _ krafter till
nästa dags arbete. Även om någon tid skulle bliva över för
intellektuellt arbete under vinterkvällarna, lägger lantarbetarens
svaga ekonomiska ställning hinder i vägen för anskaffandet av litteratur.
En svagt avlönad arbetare har i dessa tider icke ens råd
att skaffa sig en daglig tidning, mycket mindre någon annan litteratur.
Och någon egentligen senterad föreläsningsverksamhet kan
man icke tala om i herrgårdsbygderna. Någon semestertid har låntarbetaren
i regel icike. Om han flyttar, maste han använda den s. k.
slankveckan till flyttningen. Stannar han kvar på sin plats, går
arbetet fortfarande sin jämna gång. „

Emellertid ha reformvännerna sin uppmärksamhet riktad^ pa
detta missförhållande. Jordbruksarbetarnas utbildningsfråga måste
tagas under allvarlig omprövning. Intet är oriktigare än att föreställa
sig, att kunskaper äro av mindre betydelse för en jordbruksarbetare.
Tvärtom. Men mina tankar om, att de blivande praktiska
ungdomsskolorna här skulle få en plats att fylla, äro inte
så synnerligen höga. Med den korta lärotiden och de små resurserna,
då det gäller landsbygdens folkskolor, och framför allt genom
bristen på verkliga, dugande och kompetenta lärarkrafter för detta
ändamål, så få vi nog akta oss för att överskatta betydelsen av de
praktiska ungdomsskolorna. Det kommer helt säkert att visa sig,
att de genom den anordning, de fått, ej förmå att på ett tillfredsställande
sätt fylla den störa lucka, som är till finnandes, då det
gäller fortsatt undervisning för landets jordbrukarungdom.

Det moderna jordbruksarbetet med sina massor av olika maskiner,
kräver en mera yrkesutbildad arbetarkår, än förut vant
fallet. Vidare kräver vår tid, att den, som skall bruka jorden, fostras
till ett ekonomisk geni. Även den kvinnliga utbildningen far
icke förbises, då det gäller ett lanthushåll.

Vad som således fordras är ett tillräckligt stort antal praktiska
lantmanna- och husmodersskolor för den ungdom, som skall fostras

Costiageu den 14 maj.

65 Nr In

för landets modernäring, samt framför allt att tillfälle beredes all A"$-landisbygdens ungdom — således även barnen från statarbemmen
— att besöka dessa. I detta avseende är också Danmark föregångslandet.
»Jordbrukaren skall vara sin uppgift fullt vuxen», framhåller
herr Lindman med rätta i sin motion.

Jordbruksarbetaren har haft en känsla av, att han i socialt
hänseende står på ett lägre plan än övriga arbetare. Därtill har
bidragit icke blott bristen på upplysning, utan även den otvivelaktigt
lägre levnadsstandarden, tjänstehjonsstadgan och i regel usla bostadsförhållanden.
Vilja vi vara ärliga, så måste vi erkänna, att
den s. k. statkarlens levnadsstandard varit synnerligen låg, ja, kanske
den lägsta, som förekommer för någon arbetargrupp. Det väckte
därför min förvåning, då jag i höstas hörde Sveriges allmänna lantbrukssällskaps
sekreterare utan någon som helst reservation förklara,
att lantarbetaren var lika väl avlönad som industriarbetaren över
huvud taget. Till dylikt resultat både ock dess kommitté kommit.
Detta strider mot den gängse uppfattningen bland lantarbetarna. Utgår
man från dylika utgångspunkter, då förstår jag, varför nämnda
kommittéutredning ej gav något bättre och tillfredsställande resultat,
dn vad den i verkligheten gjorde.

För att få en verklighetstrogen bild av lantarbetarnas ekonomiska
ställning har jag av arbetarna infordrat lönekontrakten från
något hundratal herrgårdar. Jag har här i min hand ett tjänsteavtal
från herr Sjöbloms valdistrikt, och herr Sjöblom har ju själv
i pressen förklarat och intygat, att hans landsända ingalunda är den
sämsta, då det gäller lantarbetarnas löneförmåner. Det är sämre
ställt i södra Uppsala län för att icke tala om Skåne. Jag kan icke
neka mig nöjet att meddela innehållet i detta tjänsteavtal, vilket
har den stora förtjänsten att träffa medeltalet av lantarbetarnas löneförmåner
i Mälardalen. Enligt detsamma utgör lönen följande:
städja 10 kr., kontant lön 390 kr., dyrtidistillägg 200 kr. Såsom
naturaförmåner uppbär denne lantarbetare: vete 150 kg., råg 550
kg., ärter 40 kg., havre 200 kg., korn 100 kg., 3 Va liter oskummad
mjölk om dagen, potatisland 5 rutor. Efter nuvarande maximipriser
och gällande pris å mjölk i de bygderna skulle detta tillsammans
göra omkring 1,700 kronor, däri inberäknat även värdet av fri bostad
och vedbrand.

Nu vill jag påstå, att det finns ingen industriarbetare i våra
dagar, som åtnöjer sig med en dylik lön, utan dennes inkomst utgör
nu omkring 3,000 kr. och däröver. Lantarbetarna uppgiva själva
sina inkomster till omkring 1.500 kr. Den officiella statistiken
kommer till ännu lägre siffra eller omkring 1,200 kr.

Ofrånkomligt är, att industrien avlönar sina arbetare avsevärt
bättre, än vad lantbruket gör. Detta är också huvudorsaken, varför
även lantarbetaren söker sig till industrien. Kan den ekonomiska
frågan lösas för jordbrukets arbetare, då är den viktigaste delen av
lantarbetarfrågan löst.

Därmed är jag inne på ett viktigt spörsmål, nämligen jordbrukets
bärkraftsmöjligheter. Denna fråga är ju redan föremål för

Andra kammarens protokoll 1919. Nr 48. it

Nr 4S. 66

Onsdagen den 14 maj.

Awj. laniarbe- uppmärksamhet från statsmakternas sida och kommer kanske i ännu
tarf frågan, högre gra(J att bliva det. Uppenbart är, att både arbetsgivare och
0''cris.'' arbetare inom alla fack i vissa avseenden ha gemensamma intressen
att bevaka och icke böra stå som avgjorda motståndare till varandra.
Den gemensamma näringsgrenens förkovran och uppryckning
borde ligga i bådas intresse, men arbetaren måste se till, att
han erhåller en rättvis anpart av sitt arbetes frukter. De störa jorddrottarna
borde dock besinna, att det svenska jordbruiket icke kan
bära ett sådant lyxliv, som i regel föres på herrgårdarna. Vilja
godsägarna föra ett lyxliv, bör det icke ske på jordbrukets och underbetalda
arbetares bekostnad.

Så till avlöningsformerna. Bland lantarbetarna går en önskan
att fä hela lönen i kontanter och få det s. k. trucksystemet avskaffat.
Under så exceptionella tider som de nuvarande har emellertid den
lön, som uppburits in natura, varit av oskattbart värde. Det finnes
skäl, scm tala både för och emot trucksystemets behållande, men tendensen
tyckes dock gå mot dess avskaflande, och ett modernare avlöningssystem
är nog ofrånkomligt.

Jag har förut i år uttalat i denna kammare de fackorgamserade
lantarbetarnas önskan angående den s. k. tjänstehjonsstadgan.
De fordra rätt och slätt dess borttagande ur svensk lagsamling. I
dess ställe önska de kollektiva avtalsformer. Huruvida kollektivavtalet
måste kompletteras genom personligt avtal med de enskilda
Arbetarna, framför allt beträffande den tid, som arbetaren skall
förbinda sig att stå kvar i arbetet, lär val icke undgå att bliva föremål
för utredning.

En annan fråga, som också spelar en väsentlig roll lör lantarbetaren,
är bostadsförhållandena. Lantbrukssällskapets konimitterade
fråga sig: »Hurudana äro i regel f. n. lantarbetarbostäderna?»
»Ja», svarar man, »i stort sett äro de, vad pa arbetsgivaren
ankommer, oklanderliga, och mångenstädes har man på dem nedlagt
mycken kostnad och arbete.» Alltså, återigen en felaktig utgångspunkt.
Närmare träffa motionärerna sanningen, då de såga:
»I den för varje människas trevnad så betydelsefulla bostadsfrågan
bär mycket försummats. Lantbruket äger emellertid stora möjligheter
att tillfredsställande lösa denna fråga, större än andra näringar.
» Den, som ingående studerat lantarbetarnas levnadsförhållanden
under ett 10-tal år, kan kraftigt stryka under, att oerhört
mycket brustit, då det gällt lantarbetarnas bostäder. Orsaken till
de ständiga flyttningarna har i de flesta fall varit att söka i dåliga
bostäder. Förgäves hava lantarbetarna hoppats på en bostadsinepektion,
men ännu har ej denna önskan blivit förverkligad. Ue
avskyvärda statarbarackerna måste försvinna och ersättas med små
trevliga och näpna enfamiljshus, -omgivna av ett lämpligt stort trädgårdsområde.
Det är idealet och föremålet för lantarbetarnas värma
önskan. Minimikravet är, att bostaden bör vara sund, ljus och
trevlig samt innehålla minst två rum och kök. Visserligen är denna
önskans förverkligande förenad med avsevärda kostnader, men jag
är också övertygad om, att dessa stora kostnader mycket väl kom -

Onsdagen den 14 maj.

67

> r 4*

ma att betala sig-. Bostadsstandardens höjande skulle givetvis medverka
till en kraftig social lyftning av hela lantarbetarkåren samt
uppväcka hos densamma en varm hemkänsla, till stor betydelse för
själva arbetet. Oftast är det så, att godsägaren tänkt endast på
sina egna bekvämligheter och estetiska krav utan att på samma
gång behjerta sina arbetares fordringar, ett åskådningsätt, som är
ett ar.v från länge sedan svunna tider. Vilken himmelsvid kontrast
råder icke mellan slotts- och herrgårdsbyggnaden samt statarstugan
eller baracken! Här finnes ett oerhört skuldkonto, på vilket
det gäller att göra stora och snara avbetalningar. En effektiv bostadsinspektion
är av nöden. Jag vill icke skära alla godsägare
över en kärn, och de, som brutit mot den allmänna slentrianen i bostadsförhållandena,
äro värda allt beröm.

Inom utskottet har under behandlingen av dessa båda motioner
ifrågasatts, huruvida icke den av Kungl. Maj:t nyligen tillsatta
jordkommissionen hade i uppdrag att utreda dessa nu berörda
spörsmål, men tager man del av justitieministerns motivering vid
jfordkommissionens tillsättande, finner man, att så ingalunda är
förhållandet.

Jag vill nu övergå till den av utskottet föreslagna utredningen
om arbetstidens längd inom jordbruket samt huruvida, i vilken utsträckning
och på vad sätt en begränsning av denna arbetstid må
kunna åstadkommas. Obestridligt är, att en del av de fakta, som
motivera en begränsning av arbetstiden inom industrien, även motivera
en begränsning av arbetstiden för jordbruksarbetarna. Lantarbetarna
ha i regel den längsta arbetstiden och framför allt det
tyngsta arbetet. I det tjänsteavtal, ur vilket jag nyligen relaterade
små brottstycken, återfinnes också en noggrann bestämmelse om
arbetst den hela året om. Kontraktet gäller en vanlig kördräng.
I detta avtal stadgas följande villkor. Arbetet skall under januari
och december månader börja klockan 5 på morgonen; sedan frukost
mellan 6 och 7. arbete mellan 7 och 12, middag mellan 12 och 1
samt arbete mellan 1 och 4. Detta gör i regel 9 timmar om dagen.
Februari och november månader börjar arbetet vid samma tid, nämligen
klockan 5 förmiddagen, men då ökas arbetstiden med en timma.
Detta gör i regel 10 timmar. I mars och oktober månader är
tiden för arbetets början densamma, och arbetet slutar klockan (i
eftermiddagen. Det gör i medeltal 11 timmar dagligen. Under
april och september månader fortgår arbetet till klockan 6,30, vilket
gör 11,5 timmar.. Under månaderna maj—augusti pågår arbetet till
klockan 7 e. m. med Va timmas längre middagsrast. Det gör också
11,5 timmar dagligen. Detta är ett tjänsteavtal, avslutat med en
lantarbetare i Uppland, och gäller till den 24 oktober 1919. Arbetstiden
blir alltså i medeltal för hela året omkring 10,8 timmar dagligen.
Det är alltså icke så, som lantbrukssällskapet i sitt yttrande
över motionen säger, att arbetstiden ibland endast är 6 timmar. För
arbetare, som äro befriade från ryktning, är medeltalet för hela
uret omkring 10 timmar per dag.

Frågan om en begränsning av arbetstiden för jordbrukets nr -

Ang. lax! a
fn rcfråga

Koru

N r 48. 68

Onsdagen de» 14 maj.

Ang. laniarbetitrefrågan.

Korts.)

betare är ganska ömtålig och komplicerad. Jag har icke varit blind
för de många svårigheterna, då det gäller en lagstiftning i detta
ärende. Jag skall be att nr min motivering till motionen i fråga få
anföra följande passus, som just berör denna sida av saken. Jag
uttalar i motionen bl. a.: »Vårt jordbruk måste inrättas efter de
nya tidsförhållandena. — Dock inser var och eu, som har någon
erfarenhet på detta område, att det icke går att tillämpa samma,
bestämmelser angående arbetstidens längd per dag för både jordbruk
och industri. Det råder nämligen emellan dessa båda näringsgrenar
en väsentlig artskillnad. Arbetet vid industrien är likformigt
året om. Så är dock icke förhållandet rörande jordbruksarbetet.
Under sånings- och skördetider gäller för arbetsgivaren att i
största möjliga utsträckning utnyttja arbetskraften, annars kunna
stora värden lätt sättas på spel och den ekonomiska ställningen
undergrävas. Att därför frånkänna'' honom rätten att under för
jordbruket kritiska situationer fordra ökade arbetsprestationer vore
således olyckligt. Dock måste allt övertidsarbete kompenseras. Särskilt
under för jordbruket ömtåliga tider måste arbetsgivaren utöver
den lagstadgade arbetstiden tillerkännas rätten att fordra av sina
arbetare övertidsarbete inom rimliga gränser och mot särskild ersättning.
-—- Ett strängt tillämpande av 8-timmars normalarbetsdag’
för jordbruk och i samband därmed bedrivna näringar möter allt för
svåra hinder, då hänsyn även måste tagas till vad den nödvändiga
jordbruksdriften kräver. Kreaturens skötsel och vård få heller icke
förbises. — Kan därför icke 8-timmars normalarbetsdag inom jordbruksyrket
tillämpas i den grad och omfattning som inom industrien,
så återstår intet annat än att söka andra framkomliga vägar.
Något måste göras även för jordbrukets egen skull. Lagstadgad
normalarbetsdag kan givetvis ersättas med lagstadgad normalarbetstid,
och den lagstadgade arbetstiden fixeras till ett visst antal timmar
under viss tidsperiod, en eller flera veckor.» —■ Jag skulle vilja
tillägga, att man även bör taga upp exempelvis frågan om lagstadgad
semestertid. — Vidare säges det i motionen: »Uppenbart
är. att här tarvas en noggrann utredning, då hänsyn måste tagas
icke blott till den lejda arbetskraften utan även till vårt jordbruks
konkurrensmöjlighet med utlandets. Men som ofrånkomlig kvarstår
dock fordran, att jordbrukets lejda arbetskraft i längden icke får
lämnas utanför en reform av så genomgripande betydelse som lagstadgad
arbetstid, ty samma skäl, som motivera en lagstadgad arbetstid
för industriens arbetare, motivera i lika hög grad lagstadgad
arbetstid för all lejd arbetskraft, det må vara på vilket verksamhetsområde
som helst.» Jag har härmed velat framhålla, att
jag icke förbisett de svårigheter, som ligga i en lagstiftning på
detta område.

Trots att utskottet i sitt utlåtande bestått dessa två för vårt
jordbruk så betydelsefulla frågor en synnerligen torftig motivering,
är jag dock utskottet tacksam för, att man så enhälligt behjärtat
och tillstyrkt dessa motioner. Inom lantarbetarkåren råder för när -

Onsdagen den 14 n»aj.

b9 >''r 48.

varande en önskan om införandet av lagstadgad arbetstid även för
denna kår. Man har inom lantarbetarkretsar känt sig ganska nedstämd
över, att frågan icke kommit upp i samband med industriarbetarnas
och redan i år blivit föremål för riksdagens prövning.
Vi kunna vara övertygade om, att ju mer organisationen går framåt
bland lantarbetarna, med desto större styrka kommer det att yrkas
på en lagbestämmelse i detta avseende. Sätta statsmakterna igång
en objektiv och förutsättningslös utredning — således fullt opartisk
— så får helt visst denna en auktoritet över sig, inför vilken alltför
långt gående anspråk torde taga hänsyn. Visserligen har andra
kammaren förut i år behandlat en något liknande framställning
med anledning av en motion av herr Carlström, men hans yrkande
i detta avseende var endast ett fragment av en större motion, huvudsakligast
föranledd av kristiden, och detta yrkande avslogs i samband
med de övriga delarna av motionen. Jag kan emellertid icke
tänka mig, att andra kammaren genom detta avslag intagit en
principiell ståndpunkt till frågan. Det skulle emellertid vara synnerligen
klokt, om statsmakterna nu toge hand om frågan. Om
andra kammaren avsloge utskottets förslag, skulle detta kännas som
ett fruktansvärt slag i ansiktet på Sveriges lantarbetarkår och uppväcka
den djupaste förstämning och bitterhet, vilket icke skulle
vara nyttigt för jordbrukets egen skull. Det vore av stor betydelse
att ha verkliga fakta att stödja sig på vid ett ståndpunkttagande
i fråga om lagstadgad arbetstid för jordbruket. Därigenom kunde
helt visst schismer och förvecklingar undvikas till fördel för vårt
jordbruk.

Man har beskyllt mig för att jag sökt försvåra arbetet för
jordbrukarna, men så är icke förhållandet, utan tvärtom. Jag härmed
glädje sett städernas och industrisamhällenas vakna och intelligenta
arbetarskaror, och jag har icke någon högre önskan, än att
även lantbruket måtte äga dylika upplysta och målmedvetna arbetarskaror,
som känna eu brinnande entusiasm för sin stora uppgift.

Jordbrukets arbetare ha förut varit allt för litet föremål fölriksdagens
.uppmärksamhet, men jag har liksom på känn, att en
vändning till det bättre håller på att inträda. Det vore av oskattbart
värde för hela vårt samhälle, om riksdagen ville bifalla utskottets
förslag, och jag vädjar till andra kammaren att taga hänsyn
till vad som här yttrats. Här gäller att få eu allsidig utredning
av lantarbetarfrågan i hela dess vidd, vilket är starkt av behovet
påkallat.

Jag får således, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Möller: Jag har här uppkallats av det yrkande, som herr
Nilsson i Landeryd fram-ställde, då han ville, att endast herr Lindmans
motion skulle bifallas.

Möjligheten för utskottet att komma fram till ett enigt utlåtande,
vad klämmen beträffar, lag uteslutande däri, att man kunde ena sig

Ang. lardarbe -t ar ejrågan.

(Forts.)

Nr 48. 70

Onsdagen den 14 maj.

\ nq. lantarbetarejrågan.

)'' orts.)

om en allsidig utredning av lantarbetarfrågan. Det är nämligen så.
att om man granskar den Lindmanska motionen, innehåller den naturligtvis
en massa vackra, välvilliga och bni ord, men i grunden är den
på varje punkt utom en egentligen en ren illusionsmotion. Den väcker
en råd illusioner hos lantarbetarna om, hur bra man vill ställa det för
dem här i landet. Men i själva verket tager den icke upp en enda
rimlig sakförbättring utom beträffande bostadsfrågan. Vantrevnaden
skall motarbetas genom social upplysning, och det är naturligtvis
mycket önskvärt, att det blir så mycket social upplysning på landsbygden
som möjligt, men jag försäkrar, att en god behandling av lantarbetarna,
en ordentlig betalning och en hygglig arbetstid komma att
på ett helt annat effektivt sätt bidraga till lantarbetarnas trevnad än
all social upplysning i världen. .

Jag skall icke genomgå motionen i fråga, därest jag icke uppkallas
igen. Jag vill endast konstatera, att hela motionen är lagd på ett
sådant sätt, att den väcker en känsla av, att här vill man komma
fram till väsentliga förbättringar för lantarbetarna, men det finnes
icke på en enda punkt något verkligt reellt förslag. ^ Vill man kalla
förslaget om sparkasseverksamhet för en realitet, så kan man göra
det, om det roar er. Men såvitt jag kan fatta, kommer det icke att
därigenom skapas någon verklig möjlighet för lantarbetarna att få
egna jordbruk på gamla dagar. För min del har jag ingen förhoppning
om, att man med de små medel, som man här försöker sig pa,
skall kunna nå några effektiva resultat.

Under sådana omständigheter var det ganska, självklart, att vänstern
inom utskottet måste kräva, att utredningen icke inskränktes till
de synpunkter, som finnas i den Lindmanska motionen, och de yrkanden,
som denna motion innehåller, utan i stället att det skulle bli
en i ordets verkliga mening allsidig utredning, som skulle igångsättas^.
Nu har utskottet på denna punkt efter min uppfattning icke gått sa
långt, som det borde, ty efter mitt förmenande borde man även utreda
frågan om, vilka arbetslöner jordbrukarna kunna betala. Jag tror,
att man skall börja inse, att den tiden är förbi, då blott arbetsgivaren
eller vem det vara må dikterade och förklarade, att han icke kunde
betala mera. Jag tror, att det är nödvändigt för samhällets trevnad
och ro, att även arbetarna få tillfälle att verkligen konstatera, om uppgifterna
också äro riktiga och huru de stämma med verkliga förhållandena.
Det gick icke att få fram något yrkande, då det icke förelåg
någon motion på denna punkt, men jag skulle hava önskat, att eu
passus om denna sak i allsidighetens intresse intagits i utskottets motivering.
Man hade då kunnat rekommendera, att utredningen i lantarbetarfrågan
lades på detta sätt, och man hade därav kunnat vänta
sig göda och praktiska resultat och — jag försäkrar det — detta till
slut helt och hållet i jordbrukets eget intresse.

Den synpunkt, som för mig varit avgörande, är den, att naturligtvis
kommer industrien, allt eftersom tiden lider, att fa betala arbetarna
ännu bättre än hittills. Man kommer inom industrien att få förkorta
arbetstiden genom den lagstiftning, som med all sannolikhet bär kommer
att genomdrivas. Då kan man visserligen säga sig, att själva det -

Onsdagen den 14 maj.

71 Nr 4s.

ta faktum, att industrien erbjuder arbetarna så stora förmåner, kommer
att tvinga lantarbetarnas arbetsgivare att giva förmåner av samma
storlek, om de skola kunna behålla sina arbetare. Men man riskerar
alltid ändå, att under väntetiden, innan lantarbetarnas arbetsgivare
kunna besluta sig för att förbättra arbetarnas ställning, ytterligare
massor av arbetare på landsbygden försvinna in till städerna, ingalunda
till båtnad för vårt land och naturligtvis allra minst till båtnad
för jordbruksnäringen själv. Jag tror således, att man skulle göra
synnerligen oklokt, om man nu, anslutande sig till herr Nilssons i
Landeryd yrkande, skulle inskränka hela denna sak på det sätt, som
ifrågasättes i den Lindmanska motionen. Jag tror, att det vore ett
ovist nit om jordbrukets intressen, som toge sig ett sådant uttryck.
Man kan, möjligen intala personer, som äro ovanligt enfaldiga, att de
ha det mycket bra, men så mycket är alldeles säkert, att om man skall
väcka en levande och varaktig känsla av, att de ha det bra, skall man
ordna samhället så, att de verkligen få det bra.

Herr talman! Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sjöbl om: Herr talman! Det är väl första gången,

eom denna kår av samhällsmedborgare har blivit föremål för någon
mera allmän uppmärksamhet från statsmakternas sida, och därför
kan det icke vara ur vägen att det säges ett par ord från olika synpunkter
om hela denna för vårt land så viktiga fråga.

Lantarbetarna ha blivit en klass alldeles för sig här i landet,
och det beror ju på många och kända omständigheter. Men det är
uog icke tu tal om, att det är lantarbetarnas ställning såsom icke
organiserade, som i allra största utsträckning ligger bakom, att de
blivit så mycket efter andra arbetargrupper i samhället. Nu känner
man, att flykten från landsbygden börjar bli så stor, att den
framkallar en verklig fara för samhället i framtiden, ifall man vill
erkänna, att det dock här i landet är jordbruket, som hittills har
varit och kanske ännu länge kommer att bli grunden för hela samhällets
ekonomiska liv. Och om man ser frågan från denna utgångspunkt,
. blir det icke längre en fråga, som enbart rör arbetare
och arbetsgivare, utan i allra högsta grad en samhällsfråga.

Nu ha emellertid dessa arbetare icke varit organiserade; de ha
gått i det tysta ute i landets olika delar, och man har i allmänhet
■icke fäst sa stort avseende vid dem, allra minst här i riksdagen.
iFrågan bär emellertid nu blivit aktuell, men då den blivit det. är
det förvånande att finna, att lantmännen själva, som i många avseenden
ända visat sa stor förståelse för den näring, vars representanter
de äro, sta i en sa oklar ställning, då det gäller omtanken
om denna närings egna arbetskrafter. Då lantbrukssällskapet i
höstas tillsatte den här omnämnda kommittén, var det givetvis blott
ett första trevande steg på den väg., som skulle leda fram till ett
stört mål. Jag vill icke alls yttra mig om det kommittébetänkande,
som. blivit resultatet härav. För min del får jag gärna bekänna,
att icke gav det utlopp för mina egna tankar och känslor, åtminsto -

Ang. lånt urin -t dref rågan.

(Forte.’.

Nr 48.

Onsdag;:» flen 14 maj.

Ang. lantarbetarej
rågan.

(Forts.)

72

no icke i någon, nämnvärd grad, då det gällde kela denna klass av
svenska medborgare. Men jag var ändå glad, att frågan kommit
på tal ock verkligen klivit behandlad i en sådan korporation som
Sveriges allmänna lantbrukssällskap. _ .

Nu kar kerr Lindman vackt en motion kär i riksdagen, i vilken
lian begär en utredning, föranstalta!.! av Kungl. Maj:t. Det
er alldeles givet, att en sådan utredning måste lämna ett mera allmänt
ook vidare resultat än eu utredning, som göres av en enskild
korporation. Då jag säger, att lantmännen själva stå tämligen
oklara i denna fråga, kar jag därmed icke sagt, att de sakna intresse
för frågan, men det är, som om man skulle vilja gallra ut det, som
är ofarligt, ock föra fram det såsom grund för en utredning samt
lämna alldeles obeaktat sådant, som man tror skulle på ett eller
annat sätt åsamka näringens utövare några bekymmer. Jag tror,
att man nödgas i denna fråga gå ifrån de egna synpunkterna om
se den som en samhällelig fråga. Om man gör det, kali det icke
finnas mer än en mening om, att skall lantarbetarfrågan utredas,
skall man icke stå kär ooh säga, att man icke bör taga med frågan
om arbetstiden ooh andra saker, som äro de viktigaste detaljerna,
utan att man skall utreda det, som är av mindre betydelse - nej,
skola vi komma någon väg med denna fråga ooh verkligen komina
fram till ett resultat, som kar någon betydelse för landet och jordbruksnäringen
i dess helhet, då fa vi icke vara rädda för att ställa
oss bakom”en vittgående utredning, som tager upp lantarbetarproblemet
i kela dess vidd, arbetstiden, arbetslönerna ooh andra förhållanden,
som äro av betydelse, när det gäller denna arbetargrupp.

Herr Sjölander nämnde, att framtiden kanske även kommer att
föra med sig, att lantarbetarnas teoretiska utbildning skall komma
att bli mera krävande, än den hittills varit. Det är även en tanke,
som jag själv har haft. Maskintekniken tränger ut pa landet allt
mer ooli mer, och i synnerhet kommer detta att ske, i och med a,tt
den elektriska kraften drives ut allt vidare och vidare. Men här är
det, som om man skulle baxna inför möjligheten att åstadkomma
något. Jag bär förvånat mig över att lantmännen själva stå sa
främmande inför tanken, att bär något skall kunna göras. Se vi
på industriens arbetsgivare, finna vi, att de förstått den saken för
myoket länge sedan ooh på egen bekostnad upprättat yrkesskoloi
för sina arbetare och gjort mycket stora uppoffringar av olika slag
för att utbilda dugliga och duktiga arbetare. Jag föreställer mig,
att den brist, som förefinnes med avseende pa lantarbetarna, mycket
lätt skulle kunna fyllas med god vilja från lantmän och lantbruksförmän,
om de toge denna fråga på det riktiga sättet. Vi ha en hel
mängd inspektörer, befallningsman, agronomer, assistenter och konsulenter
av olika slag, vilka gå såsom ledare för större eller mindre
grupper av arbetare på landet, men jag har ännu icke hört talas om,
att någon jordbrukare ens har försökt att samla sina egna arbetare,
än mindre arbetarna i allmänhet, för att giva dem del av de kunskaper,
somt de själva inhämtat i av staten understödda skolor. Detta
skulle emellertid kunna gåTlför sig mycket lätt, blott det funnes till -

Onsdagen den 14 maj.

73 Nr 4$.

gängliga lokaler på. landsbygden. Härmed äro vi inne på en annan
stor fråga, som hänger samman med hela detta stora och vidlyftiga
problem.

Emellertid skall jag, herr talman, icke uppehålla kammarens
tid här i dag. Men så mycket vill jag för min personliga del hava
sagt, att detta är en av de allra viktigaste frågor, som denna riksdag
haft att behandla, och jag tror därför, att det vore synnerligen
oklokt, om det redan från början skulle höjas röster från lantarbetarnas
egna husbönder här i riksdagen, som säde, att vi icke
våga gå så långt, utan att vi skola begränsa utredningen till det
eller det. Jag tror icke, att det vore. lyckligt, utan det skulle, såsom
herr Sjölander yttrade, verka mycket irriterande på lantarbetareklassen
i sin helhet, och i stället för att hindra flykten från landet
skulle det komma att befordra den ytterligare, då lantarbetarna
själva såge, att deras egna arbetsgivare hade så liten förståelse för
deras krav.

Herr Möller nämnde något om, att den ekonomiska sidan av
frågan, som berördes i allmänna lantbrukssällskapets betänkande,
icke skulle komma att leda till något nämnvärt resultat. På detta
skulle jag blott vilja svara, att vilken rörelse som helst i sin begynnelse
är liten. Man kan icke, då man startar ett företag, spänna
över så stora vidder, att man kan säga från början, att det kommer
att bli betryggande. Men min personliga uppfattning är, att detta
är det första trevande steget på den väg, som skall leda fram till
en bättre och tryggare ålderdom för lantarbetarna. Alla andra samhällsgrupper
försöka att sörja för sin ålderdom genom pensionsinrättningar
av olika slag. Lantarbetaren har haft blott en enda
möjlighet eller, rättare sagt, en bild av framtiden, och det har varit
att få gå såsom ett inventarium på gården eller att hamna på fattiggården.
Det är denna skrämmande framtidsbild, som vi måste försöka
att på något sätt ge en annan skiftning, och det tror jag, att
vi skulle kunna, om den ekonomiska anstalt, som herr Möller nämnde
ett par ord om, ändå betraktas såsom ett frö till något, som man
kunde hoppas skulle växa och verkligen åstadkomma ett önskvärt resultat,
då det gäller att betrygga lantarbetarklassens ställning på ålderdomens
dagar, när de icke längre orka arbeta.

För min del tror jag, att det kommer att visa sig. att det får en
allt större, och större betydelse, huru lantarbetarnas ställning blir.
Jag har vid ett annat tillfälle sagt ■—- och jag kan icke underlåta
att säga samma ord nu — att det är dock till sist icke på städernas
bakgator och mörka, solfattiga kyffen, som den svenska folkkraften
till sist skall fostras, utan det är från ljusa, vackra och välbesuttna
gårdar och familjer på landsbygden, som den ström av
friskt blod skall komma, som Sverige kan bygga sin framtid på. Man
måste, därför taga denna fråga sådan den är, ifall man skall se det
störa i den; och i den känslan är det, herr talman, som jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan, ehuru jag måste erkänna,
att utskottets motivering verkar på mig mycket tafatt och främmande
för det stora ämne, det haft att behandla. Jag hoppas dock, att om

Andra kammarens protokoll 1919. Nr 4<9. 6

*4 ng. !a?tfarbetar
ef rågan.
i Fort*.

Nr 48. 74

Onsdagen den 14 maj.

Ang. Umtarbelarefrågan.

i Foris.)

utskottets hemställan bifalles, Kungl. Maj :t skall taga någon hänsyn
till de önskemål, som jag och flera med mig här givit till känna i
kammaren.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till den av herr Lindman m. fl. i ämnet väckta motionen;
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas första kajnmaren.

§ 19.

Upplästes och lädes till handlingarna följande till kammaren
inkomna protokoll:

Protokoll, hållet vid sammanträde med
herr talmannen i riksdagens andra kammare
och de kammarens ledamöter, som blivit utsedde
att jämte herr talmannen tillsätta
kammarens kanslipersonal och vaktbetjäninq,
den 13 maj 1919.

S. D. På därom gjord ansökning entledigades notarien hos
kammaren S. G. Junker från notarietjänsten; och förordnades till
notarie kanslisten hos kammaren F. E. O. Hedelius samt till kanslist
filosofie magistern A. D. H. Wistrand.

Som ovan

In fidem

Per Cronvall.

§ 20.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 4 A, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1920 fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till lantför svarsdepartem

entet; .....

nr 4 B, angående regleringen av utgifterna under tiilaggsstafens
för år 1919 fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till lant försvarsdepartementet;

och . . . ,

nr 117, i anledning av Ivungl. Maj:ts proposition angående
reglering av avlöningsförhållandena för förste provinsialläkare och
provinsialläkare m. m. jämte i ämnet väckta motioner,

bevillningsutskottets betänkande, nr 41, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordningar om ändrad lydelse
av §§ 16, 17, 18 och 20 i förordningen om frihamn den 15 november
1907 samt om ändrad lydelse av § 19 mom. 1 i förordningen om
frilager den 20 december 1912;

Onsdag™ den 14 maj.

75 Jir 4s.

bankoutskottets utlåtanden:

nr 46, i anledning av väckta motioner om pensioner och understöd
från allmänna indragningsstaten;

nr 47, i anledning av väckta motioner om pensioner och understöd;
och

nr 51, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning
om höjning av missräkningspenningarna åt bankens kassörer;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fri rättegång m. m. ävensom en i ämnet väckt motion;
och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad m. m. ävensom
en i ämnet väckt motion;

andra lagutskottets memorial:

nr "39, med föranledande av återremiss av lagutskottets utlåtande
nr 28 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt
flottningsarbetarna; och

nr 40, angående arvode åt den, som inom andra lagutskottet
biträtt vid behandlingen av dels Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om vissa ändringar i vattenlagen m. m., dels ock i
anledning därav väckta motioner; samt

jordbruksutskottets memorial, nr 86, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor.

§ 21.

Justerades protokollsutdrag.

§ 22.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Corneliusson under 8 dagar fr. o. in. den lä maj,

»• Wiklund i Bratt fors »10 » » > 19 >

» Runefors »4 » » » 15 » och

» Karlsson i Yätö » 6 . » » » 16 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,10 e. m.

In fidenr
Per Cr anfall.

i