Motioner i Andra kammaren, Nr 417.

Nr 417.

Av herrar Bärg och von Sneidern i anledning av Kanyl. Maj:ts
proposition, nr 225, med förslag till kungörelse med
allmänna grunder för dyrtidstillägg och dyrtidshjålp åt
befattningshavare i statens tjänst m. m.

I proposition nr 225 till årets riksdag hemställer Kungl. Maj:t
om dyrtidstillägg och dyrtidshjälp åt befattninghavare i statens tjänst
med mera. Denna proposition har föregåtts av en utredning, verkställd
av därtill särskilt ntsedda sakkunniga. Som av propositionen framgår,
ha dessa sakkunniga uppgjort tvenne alternativa förslag. Det ena alternativet
är byggt på tillskott till de utgående lönerna, tillskott som
skola förändras i och med levnadskostnadernas växlingar, och det andra
är byggt på för viss tid oföränderliga tillskott till lönerna jämte särskilt
familjeförsörjningsbidrag till belopp som göres beroende dels av
taxerad inkomst, dels av familjens storlek. Det förstnämnda alternativet
med så kallade glidande skala är betecknat som nr 1 och det
sistnämnda alternativet, det med fixa belopp, betecknas som nr IT.
Alternativ I förordas av sakkunniga.

Propositionen utgör i viss mån en kombination av sakkunnigas båda
förslag så till vida, att den i fråga om krigstidstil] ägget bygger på en
glidande skala men anknyter därtill på taxeringen fotat familjetillägg
— dyrtidshjälp — vilken även göres beroende av prisfluktuationerna.

Beträffande fasthållande i fortsättningen av familjebidragen som
eu form av dyrtidstillskott må anföras följande: 1916 års riksdag in förde

principen om familjebidrag som dyrtidstillägg för statstjänarna, då
ett tillskott beviljades för befattningshavare under 2,000 kronors inkomst,
utgående med högst 80 kronor och lägst 30 kronor för varje barn,
dock för högst 5 barn. Redan då höjdes från befattningshavarnas sida
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 4 sand. 163 höft. (Nr 417—420.) 1

Motioner i Andra kammaren, Nr 417.

röster mot att lägga behovsprincipen till grund för bidrag, vilka realiter
vore att anse som avlöning, ehuru desamma icke ställts i direkt
förhållande till avlöningsbeloppen utan till den taxerade inkomsten.
1917 års riksdag tillerkände befattningshavarna ett tillägg å lönen av
15 procent, samt utformade jfiterligare behovsprincipen genom att tillerkänna
krigstidsbjälp även för befattningshavares hustru. 1918 års
båda riksdagar ha även följt samma principer, om bestämmelserna än
varierat i detaljer.

Under hela denna tid har från befattningshavarnas sida uttryckts
större eller mindre motvilja i princip mot denna form av lönetillskott
därför, att man icke velat ge hävd åt bebovsprincipen som löneform.
Denna farhåga har dock i väsentlig grad måst anses omotiverad därför,
att hjälpen anslutits till den taxerade inkomsten och således gjorts i
viss mån oberoende av lönerna. Härvid har dock mött den anmäkningen,
att tillskottet fått en bismak av allmosa, tillerkänd en viss kategori av
medborgare, nämligen de statsanställda. Man har också förmenat, att
om dylikt familjebidrag skulle utgå till de stora och ekonomiskt betungade
familjerna, borde detta ske i annan ordning och på sätt, att
även icke statsanställda finge del därav. Statstjänarna borde i stället
i form av löneförbättringar genom krigstidstiilägg eller annorledes få
så pass vederlag för sitt arbete, att någon särskild undantagsställning i
fråga om hjälp icke behövde ifrågakomma. De exceptionella förhållanden
som rått ha emellertid på ett flertal områden påkallat tillfälliga
åtgärder av skilda slag, icke alltid sammanfallande med förut gällande
grunduppfattningar, och då huvudsaken här vore att på ett eller annat
sätt rida ut dyrtiden har man fogat sig i även detta förhållande, om
iin med delad tillfredsställelse.

Var uppfattningen sådan under de mest brydsamma dagarna, då
det endast gällde att på möjligaste sätt råda bot för stunden, är det
tydligt, att nu när man bör ha längre sikt på läget och även börjar
inrätta sig därefter, man känner sig ytterligare tveksam inom statstjänarekåren
att godtaga behovsprincipen som en lämplig form av dyrtidstillskott.
Man har nämligen, och som det synes med goda skäl,
den uppfattningen, att man nu så snart som möjligt och i görligaste
grad bör söka åstadkomma så pass tillskott till själva lönerna, att
dessa höjas mot samma realvärde som före krigsutbrottet, därmed så
småningom åvägabringande för alla samma levnadsstandard som rådde
före krigstiden.

Utan att intaga någon bestämd ståndpunkt till behovsprincipen
som lämplig form vid åvägabringande av ett bättre förhållande mellan

Motioner i Andra kammaren, Nr 417.

»statstjänarnas löner och de höga levnadsomkostnaderna, torde man likväl
icke kunna lämna dessa i vida kretsar inom statstjänarekåren
rådande synpunkter alldeles obeaktade.

Men utöver dessa skäl av principiell art finnas andra reella som
äro värda synnerligt beaktande. Så länge behovsprincipen tillämpas på
sätt i fråga om dyrtidshjälpen hitintills skett, och av Kung!. Maj:t i
fortsättningen föreslås, lärer det icke kunna undvikas, att till rätten att
åtnjuta denna förmån knyta vissa villkor, som i sin tillämpning måste
verka synnerligen ojämnt. Således har rätten till hjälp ansetts böra
förbindas med anställning vid viss tidpunkt, ett visst arbetsmåtts fyllande
under tjänstetiden, viss fixerad ålder och mått av underhåll för barn,
tid för ingång av äktenskap eller husföreståndarinnas anställning, en
tjänstehavares förutvarande civilstånd — om han varit gift eller icke —
o. s. v., allt åstadkommande gränsfall där en enda dags tidsskillnad, eu
timmes tjänstgöringstid per dag o. d. är helt avgörande, huruvida rätt
betydande hjälpbelopp skola helt till- eller frånkännas en befattningshavare.
År ett barn fött den 31 december eller den 1 eller 2 januari
avgör detta huruvida hjälp skall erhållas eller icke, och detta icke allenast
för barnet utan i förekommande fall även för husföreståndarinna. Likaså
dylik tidsskillnad för ingående av äktenskap eller anställande av husföreståndarinna.
Tillämpas vid ett verk i allmänhet längre daglig arbetstid
än vid ett annat, kan detta medföra, att en tjänstehavare med längre
daglig arbetstid än en kamrat som tillerkännes hjälp vid ett annat verk,
likväl anses diskvalificerad till erhållande av hjälp. En tjänstehavare,
som varit gift och är änkling eller frånskild och har husföreståndarinna
eller sammanlever med en kvinna samt har rätt till hjälp för barn, får
åtnjuta hjälp även för husföreståndarinnan, under det att tjänstehavare,
som icke varit gift men i övrigt lever i samma förhållanden och har
absolut lika behov, är diskvalificerad till dylik hjälp. Hjälp vid försörjandet
av ålderstigna föräldrar eller andra anhöriga, andligt eller
kroppsligt sjuka eller vanföra barn o. s. v., ha, oavsett det oomtvistliga
behovet, heller icke ansetts tillbörligt medgiva. Enbart detta visar huru
oerhört svårt det är att åstadkomma mer eller mindre nödvändiga restriktioner
och bestämmelser, som icke för den enskilde individen te sig
orättfärdiga och som även i sin tolkning måste vålla krångel och bryderi.
En annan olägenhet, som vidlåder detta sj^stem, är att hjälpbehovet av
avgörande praktiska skäl måste grundas på ett ekonomiskt läge som
rådde 2 år före den tidpunkt då hjälpen bibringas. Inkomstförhållandena
1917 äro ju grundläggande för den grad av hjälp som skall utgå
1919. Alla dessa olägenheter, som förut sagts, mer eller mindre ound -

Motioner i Andra kammaren, Nr 417.

vikliga, måste gorå att man tvingas ställa sig betänksam mot att upprätthålla
ett så pass bristfälligt system för såvitt detsamma kan på
lämpligt sätt avlösas.

Det är till eu sådan avlösning kommitterade strävat. Som vägledning
härvid har i fråga om fixerande av bidragens storlek kommitterade
byggt på riksdagens förut fattade beslut i dessa frågor. I anslutning
härtill är ock kommitterades alternativ II uppgjort. Utgår man nu
ifrån att detta alternativ II är någorlunda tillfredsställande enligt den
däri tillämpade metoden, torde man också finna, att alternativ I tillgodoser
rimliga krav i fråga om beloppens överensstämmelse med det förra
alternativet. 1 det senare avses nämligen att tillföra befattningshavare
ett tillägg, ungefärligen motsvarande vad som enligt det fixa systemet
skulle i tillägg och lijälp tillkomma en s. k. normal familj, d. v. s. man,
hustru och 2 barn.

I propositionen (sid. 57) anföres till stöd för Kung!. Maj:ts förslag,
att det icke vore rimligt att minska bidraget mot vad som föregående
år utgick till de lägst avlönade familjeförsörjarna på sätt kommittéförslagets
alternativ I avser, allt under det de ogifta befattningshavarna
gynnades.

Sant är ju att, enligt kommitterades alternativ I, befattningshavare
i de lägre lönegraderna med stora familjer icke bliva så tillgodosedda
som enligt det fixa systemet eller enligt Kung! Maj:ts förslag, vilka
bada i vissa fall kunna ge t. o. m. betydligt mera än fördyringen
Men man må härvid märka, att det åtminstone icke med avseende å
krigstidsbidragens syfte kan anses som eftersträvansvärt att ens någon
blir tillförsäkrad så kraftiga tillskott, att han gör en avsevärd vinst på
dyrtiden. Syftet synes i stället böra vara att i görligaste grad hålla
alla skadeslösa — därvid givetvis främst beaktande de lägst avlönade
och den som tilläventyrs får fullt vederlag för vad dyrtiden orsakat,
bör i fråga o in dyrtidstillägg vara tillfreds därmed. År den fasta lönen
i och för sig otillräcklig, bör givetvis en reglering ske, fast dock i annan
ordning än genom dyrtidstillägg. När därför i propositionen (sid. 56)
påvisas att en befattningshavare med hustru och 3 barn och med 1,000
kronor fast lön, om senare halvårets bestämmelser tillämpats för hela
det året, skulle fått ett tillägg av 220 procent — under det den genomsnittliga
fördyringen endast varit cirka 133 procent — torde detta fä
betraktas som en brist i systemet och ej som något eftersträvansvärt.
Ilade familjen bestått av ytterligare 3 barn skulle tillskottet utgjort
cirka 260 procent eller ungefär dubbelt mot vad kristiden i fördyring
orsakat. För en sådan person skulle den i allmänhet åtrådda återgången

Motioner i Andra kammaren, Nr 417. 5

till normala förhållanden innebära en fruktansvärd förlust. Enligt kommitténs
förslag hålla sig tillskotten alltid något under fördyringen, vilket
ju i och för sig visst icke är önskvärt utan enbart förestavat av ekonomiska
hänsyn. Den ogifte får således heller icke vederlag lör hela
fördyringen, varför icke heller tillägget för honom lärer med rätta kunna
betecknas som ett otillbörligt gynnande.

För att åstadkomma en förbättrad ställning för familjeförsörjaren
har Kungl. Maj:t lagt om kommitterades förslag på sätt som är skäl
att närmare granska. Kommitterade hade i sitt förslag till glidande
skala räknat med ett »grundtal», motsvarande den beräknade fördyringen
minskad med Vio- Kungl. Maj:t har minskat detta grundtal med
ytterligare Yio av fördyringen. Grundtalet skall således enligt propositionen
utgöra Vs av fördyringen mot av kommitterade föreslagna %0.

Det är dock att märka, att denna minskning ansetts gå allt för
hårt åt befattningshavare med lön över G,000 kronor, varför dessa i
vederlag föreslås erhålla krigstidstillägg på ett lönebelopp av 000 kronor
per år utöver vad kommitterade föreslagit. Kommittéförslaget innebär
nämligen, att tillägg skulle utgå på en lön högst G,600 kronor, medan
Kungl. Maj:t höjer denna gräns till 7,200 kronor. Härigenom kompenseras
minskningen, så att eu löntagare med t. ex. 15,000 kronor slipper
ifrån reduceringen med 180 kronor i stället för 504 kronor.

Tilläggets minskning ställer sig med nu gällande prisläge vid
nedanstående lönebelopp som följer.

1.000 == 150 kronor

1,500 == 198 »

2.000 = 228 »

3.000 - 288 »

4.000 = 348 »

5.000 = 408 »

6.000 = 468 »

6,600 = 504 » och

8.000 = 180 »

vilket senare belopp, som ovan sagts, utgör minskningen lika för de
högre löntagarna. Visserligen erhålla dessa högre avlönade familjeförsörjare
icke någon dyrtidshjälp som kompensation, men dylik utgår ej
heller till den vid 6,600 kronor som ju får en försämring med 504
kronor. I varje fall drabbar den angivna försämringen med ovan anförda
belopp alla i eke-familjeförsörjare.

Motioner i Andra kammaren, Nr 417.

Utgår man i fortsättningen från nuvarande prisläge, beräknar
departementschefen att den föreslagna minskningen av grundtalet skulle
innebära ett nedbringande av kostnaderna med 21 miljoner kronor. Av
detta belopp skulle 6 miljoner inbesparas, 1 miljon åtgå till förbättringen
för de högre löntagarna och av återstående 14 miljoner skulle
anordnas krigstid sbjälp.

Går man nu att granska värdet för befattningshavarnas vidkommande
av den gjorda omläggningen, märker man ju genast, att där igenom

att den beräknade besparingen i stort sett går ut över befattningshavare
med lön under 6,600 kronor, detta i och för sig måste
innebära en försämring för de lägre grupperna. Men även de 14 miljonerna
äro ju så gott som helt och hållet tagna från dessa grupper
— för resten det enda möjliga — och då är av största vikt att utröna
vilket egentligt värde denna hjälp har för de grupper, från vilka beloppet
fråndragits och som så hårt drabbats av minskningen, att löntagare
intill 1,200 kronor fått eu minskning av det av kommitterade föreslagna
tillägget med 15 procent å lönen. Kung!. Maj:t föreslår att hjälpen
skall utgå sålunda: vid en inkomst av högst 1,000 kronor 225 kronor

för hustru och 112: 50 för varje barn, 1,000 — 2,000 kronor, 180 kro nor

respektive 90 kronor, 2,000 — 3,000 kronor, 135 kronor respektive
67:5 0 kronor, 3,000 — 6,000 kronor, 90 kronor respektive 45 kronor.
Sjunker fördyringen skall hjälpen successivt minskas och alldeles bortfalla
vid ett grundtal av 50. Till grund för beloppens bestämmande
för innevarande år skall läggas 1918 års taxering, d. v. s. 1917 års
inkomst. Enär de dyrtidstillskott personalen åtnjöt under 1917 voro
mycket blygsamma, verkar skalan för dyrtidshjälpen nog så fördelaktigt
för de större familjerna för innevarande år.

För att få ett begrep'') om hur den föreslagna bestämmelsen kommer
att ta sig ut i verkligheten, är intressant att taga ett par prov från
det största av de verk dessa frågor berör, nämligen statens järnvägar.

Fallen torde i det närmaste vara tillämpliga på de övriga affärsdrivande
verken med flera likställda.) Så torde t. ex. den största delen av befattningshavarna
tillhörande den lägsta gruppen, nämligen den som omfattar
stationskarlar, banvakter, vagn- och stallkarlar med flera, falla inom
inkomstgruppen mellan 1,000 och 2,000 kronor, under det knappast
någon likväl går under 1,000 kronor, men väl ett stort antal komma
över 2,000 kronors taxeringsgräns. Hjälpen kommer därför under detta
år i de flesta fall för befattningshavare till och med i denna låga lönegrupp
att utgå med 180 kronor, eller 135 kronor för hustru och med
90 kronor eller 67: 5o kronor för värjo barn. En 3-barnsfamilj i inkomst -

Motioner i Andra kammaren, Nr 417.

gruppen mellan 1,000 och 2,000 kronor skulle fa eu hjälp av 450 kronor
och i den näst högre inkomstgruppen kronor 837: 5 0. Då minskningen
av krigstidstillägget i dessa fall ju utgjorde 198 kronor respektive
228 kronor, bleve den verkliga behållningen likväl endast kronor
252 respektive kronor 109:50. Detta i den lägsta lönegruppen. Ide högre
grupperna blir ställningen sämre oeh kommer endast för barnrika familjerätt
innebära annat än en försämring även för familjeförsörjarna. Således
skulle befattningshavare med trebarnsfamilj och med 8,000 kronors
läst lön (plus krigstidsbidraget år 1917) under innevarande år erhålla
49: 5 0 kronor mera än vad kommitterade föreslagit, men en befattningshavare
med 4,000 kronors fast lön 123 kronor mindre, en med 5,000
kronors lön 183 kronor mindre och en med 6,000 kronors lön 243
kronor mindre än vad kommitterade föreslagit. Går nu priskurvan
ned, så minskas även krigstidshjälpen och det i mycket hastigare tempo
till och med än tillägget — hjälpen upphör nämligen som sagt helt
och hållet vid eu fördyring av 65 procent då grundtalet blir 50 —
varför prisnedgången reducerar dyrtidstillskotten för de, som åtnjuta
hjälp, ofantligt mycket kraftigare än för dem, som åtnjuta enbart tillägg.

Sådant ungefär ter sig förslaget för innevarande år. Men avsikten
är ju att detsamma skall äga tillämpning först och främst till 1
juli 1920 och väl eventuellt därefter i fortsättningen tills en lönereglering
kan ske, baserad på det nya prisläge som väl så småningom skall
stabilisera sig. Och då blir läget ännu ogynnsammare. Efter årsskiftet
kominer nämligen 1918 års inkomst att bliva normerande för hjälpen,
varvid praktiskt taget alla familjeförsörjare komma över 2,000 å'' 3,000
kronors inkomst och få således uteslutande räkna med de minsta hjälpbeloppen.
Eu tabell i propositionen visar, att år 1918 åtnjöt tjänstehavare
med hustru och 3 barn och respektive 1,500 och 2,000 kronor
fast årslön krigstidsbidrag, som tillsammans med lönen utgjorde respektive
kronor 3,321 och 3,999 kronor. För att nu taga ytterligare
ett par exempel från förut nämnda verk, statens järnvägar, skall man
finna att den iägsta gruppen —- station skarisgruppen — sistnämnda år
åtnjöt i kontant avlöning — när bostadsersättning utgick — på billigaste
ort lägst kronor 1,428 och högst kronor 1,748 samt å dyraste
ort lägst kronor 1,756 och högst kronor 2,128. Jämför man dessa
lönebelopp med ovan anförda närmast liknande, plus tilläggen därå, framgår
därav lätteligen, att man till och med inom den lägsta avlöningsgruppen
får som det normala räkna med de minsta hjälpbeloppen,
d. v. s. 90 kronor för hustru och 45 kronor för barn. Därav följer,
att en stationskarl och vederlike i Stockholm med trebarnsfamilj skulle

Motionär i Andra kammaren, Nr 417.

erhålla mindre tillskott än enligt kommitténs förslag. Exemplet i propositionen
om familjeförsörjare med 1,000 kronors inkomst är, om man
frånser enstaka fall innevarande år, därför knappast att räkna med, enär
det saknar så gott som all motsvarighet i verkligheten.

Skulle därtill fördyringen sjunka ned endast 8 procent, d. v. s.
från nu beräknade 167 procent till 159 procent, minskas grundtalet till
125, varvid 7* av hjälpen försvinner. Går fördyringen ytterligare ned
till 128 procent bortfaller åter V*, går fördyringen ned till 97 procent
faller den tredje fjärdedelen bort och vid 65 procent fördyring slopas
hela hjälpen för alla. Då återstår endast den försämrade skalan för
tillägget kvar, och långt innan man nått dithän har den minskade
hjälpen förlorat sitt egentliga värde, för många försörjare, även av stora
familjer, icke på långt när uppvägande den minskning som uppstått i
tillägget.

Skillnaden i kommitterades och Kungl. Maj:ts förslag är den, att
man i det förra sökt avveckla krigstidshjälpen genom att inrymma densamma
i tillägget, under det det senare även åstadkommer en avveckling,
men på tilläggets bekostnad.

Innebär den förändring av kommitterades förslag, som propositionen
innefattar, i stort sett eu betänklig försämring av kommittéförslaget
även för dem man velat bispringa med en kraftigare hjälp, måste man
ställa sig synnerligen betänksam mot försämringen för de medelstora
och mindre Familjerna liksom även för icke-familjeförsörjare.

Från olika verk har nämligen med skärpa påvisats svårigheterna
att rekrytera tjänstemannakåren på ett för verket tillfredsställande sätt.
Säkerligen torde dessa svårigheter vara tillfinnandes, utom bland de
lägst avlönade, även i de avlöningsgrupper där nu det sänkta grundtalet
orsakar den största minskningen. Man må väl betänka att många i
avlöningsläge upp till 4,000 å 6,000 kronor ha dryga kostnader att
bära för sin utbildning och måste därför tillförsäkra sig platser som
möjliggöra amortering av studieskulder och dylikt. En väl kvalificerad
tjänstehavarekår även i dessa grader måste vara av yttersta vikt för
statsverket. Och även om man nu tror sig gå en tid till mötes, där
efterfrågan efter arbetskraft å den privata marknaden blir mindre än
under de sista åren, kan det med skäl ifrågasättas, om icke rekryteringsfrågan
även i fortsättningen förtjänar den största uppmärksamhet. Därtill
måste det endast vara av godo att i görligaste grad tillmötesgå
rimliga önskningar om krav inom den redan befintliga befattningshavarekårens
alla grupper.

Det vill synas som om kommitterade tillgodosett sådana önsk -

Motioner i Andra kammaren, Nr 417. 9

niugar i sitt förslag enligt alternativ I, och en sällspord enstämmighet
från de vidaste lager bland statstjänarekåren har därför slutit upp kring
detta förslag, både beträffande principer och belopp. När förslaget därtill
torde, så vitt kan beräknas, komma att hålla sig inom den ungefärliga
kostnadsgräns, chefen för finansdepartementet uppdragit, synes oss
alla skal tala för ett bifall till detta förslag. I anledning härav förorda
vi sådan ändring i Kungl. Maj:ts proposition, att grundtalet i enlighet
med kommitterades förslag fastställes till nio tiondedelar av fördyringen
och att bestämmelserna om dyrtidslijälp bortfalla.

Beträffande den kostnadsberäkning, som föranledes av våra här
påyrkade förändringar i propositionen, hänvisas till kommitterades i
betänkandet intagna kosta adsplan.

Med stöd av ovan anförda få vi därför hemställa,

att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 225 måtte besluta sådan ändring av i
propositionen intagna förslag till grunder för dyrtidstillägg
och dyrtidshjälp åt befattningshavare i statens
tjänst, att det så kallade grundtalet bestämmes till
nio tiondedelar av levnadskostnadsökningen i stället för
av Kungl Maj:t föreslagna fyra femtedelar och att
bestämmelserna om dyrtidshjälp bortfalla.

Stockholm den 9 april 1919.

A. J. Bärg.

Axel von Sneidern.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 4 samt. 163 höft. (Nr 417—420.) 2