Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20. 1

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1919 kl. 3 e. in.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 20,
i anledning av andra kammarens beslut över dess
tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 6 rörande
herrar Thores och Olssons i Kullenbergstorp motion,
nr 275, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
åstadkommande av en effektiv sjömanspensionering.

Uti en inom andra kammaren av herrar Thore och Olsson i Kullenbergstorp
väckt motion, nr 275, som hänvisats till utskottet för förberedande
behandling, hava motionärerna hemställt, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t snarast måtte
företaga en allsidig utredning i syfte att åstadkomma en effektiv sjömanspensionering.

Ifråga om motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa
till motionen.

Rörande motionen har andra kammarens utskott inhämtat yttranden
från följande myndigheter eller institutioner, nämligen: kungl. pensionsstyrelsen,
kungl. socialstyrelsen, kungl. kommerskollegium, handelsflottans
pensionsanstalt, Sveriges fartygsbefälsförening, ångfartygsbefälhavaresällskapet,
Svenska eldareunionen, Svenska sjömansunionen, samt
Stockholms, Göteborgs och Malmö sjömanshus. Samtliga dessa utlåtanden
äro härvid fogade såsom bilagor.

Motionen,

Utlåtande.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 12 samt. 2 avd. 18 höft. (Nr 20.) 1

Andra

hammarens

utskott.

A ludra
kammarens
beslut.

2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.

Efter att hava tagit del av de i ärendet avgivna utlåtandena vill
utskottet tillstyrka bifall till motionärernas förevarande hemställan.

Den förebragta utredningen giver oförtydbart vid handen, att hos
alla grupper av personer eller institutioner, vilka kunna antagas äga pa,
praktisk erfarenhet grundad kunskap rörande det föreliggande spörsmålet
samt ett direkt intresse för hithörande frågors rationella lösning, den
uppfattningen förefinnes, att frågan om sjöfolkets pensionering icke kan
anses tillfredsställande eller slutgiltigt löst genom den allmänna pensionsförsäkringen.

Denna uppfattning delas jämväl av utskottet.

Pensionsstyrelsen har i sitt i ärendet avgivna utlåtande visserligen
givit uttryck åt enahanda uppfattning allenast i samband med uttalande
därom, att den nuvarande allmänna pensionsförsäkringen icke vore tillräcklig
för en effektiv pensionering över huvud, och har nämnda
styrelse i konsekvens härmed i huvudsak endast hänvisat till den utredning
för revision av pensionsförsäkringslagen, varmed styrelsen uppgivit
sig för närvarande vara sysselsatt. Utskottet har emellertid funnit
det uppenbart, att spörsmålet om sjöfolkets pensionering med hänsyn till
föreliggande speciella omständigheter (de med sjömansyrkets utövning
förenade säregna förhållanden, sjömanshusinstitutionen m. m.) betingar
en alldeles särskilt omsorgsfull och mångsidig undersökning av berörda
omständigheter och dessas inverkan å sättet för pensioneringsfrågans
slutliga och rätta lösning.

Av utlåtandena framgår ock, att bland de i ämnet initierade å
avgörande punkter föreligga bestämda meningsskiljaktigheter i fråga om
sättet för den effektiva sjömanspensioneringens anordnande. Med hänsyn
härtill lärer det, såsom socialstyrelsen i sitt utlåtande framhållit, å en
blivande utredning i ämnet få ställas i första hand kravet, att denna
utredning göres fullt allsidig och opartisk, varvid även torde få tagas
för givet, att en dylik utredning icke kommer att underlåta att taga
nödig hänsyn till redan bestående förhållanden.

På grund av vad sålunda anförts, hemställde utskottet, att andra
kammaren i anledning av herrar Thores och Olssons i Kullenbergstorp
motion nr 275 måtte för sin del besluta, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t snarast måtte företaga en allsidig3
utredning i syfte att åstadkomma en effektiv sjömanspensionering.

Andra kammaren beslöt för sin del bifalla, vad dess tillfälliga utskott
hemställt.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20. 3

Detta beslut har delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet
till sitt andra tillfälliga utskott.

Utskottet, som i huvudsakliga delar instämmer i vad andra kammarens
tillfälliga utskott i frågan anfört, får hemställa,

att första kammaren måtte biträda andra kammarens
i ärendet fattade beslut.

Stockholm don 19 maj 1919.

På utskottets vägnar:

OSKAR NYLÄNDER.

Utskottet.

Närvarande: Herrar Nyländer, Alkman, Welander, Ödlnnd, Lindström och Öhngren.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.

Bilaga 1.

Till Riksdagens andra kammares tredje tillfälliga utskott.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt pensionsstyrelsen att till utskottet avgiva
begärt yttrande över en inom Riksdagens andra kammare av herr Thore m. fl.
väckt motion, nr 275, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående åstadkommande
av en effektiv sjömanspensionering, får styrelsen anföra följande.

Såsom av motiveringen till motionärernas hemställan framgår, åsyftas en
från den allmänna pensionsförsäkringen utbruten sär-kild sjömanspensionering,
lämpligen begränsad att omfatta sjöfolket i utrikes fart samt den inrikes kustfart,
som med avseende på yrkesutövningen kan jämställas med utrikes farten.
Tills vidare borde pensioneringen av kostnadsskäl inskränkas att omfatta sjömännen
själva och således ej inbegripa t. ex. pensionärs hustru och minderåriga
barn. Avsikten torde väl vara, att pensioneringen skall lämna såväl invaliditetssom
ålderspension. I fråga om antalet fyllda levnadsår för rätt till ålderspension
antydes, att detta bör sättas väsentligen lägre än det, som för närvarande
är stadgat i lagen om allmän pensionsförsäkring. Vad administrationen beträffar
hava motionärerna tänkt sig handelsflottans pensionsanstalt såsom den egentliga
pension sanstalten och såsom en central sammanslutning av lokalkassor.

För lämpligheten av utbrytningen ur den allmänna pensionsförsäkringen
anföres i motionen den omständigheten, att, enligt vad förmäles, sjöfolket i stor
utsträckning underlåter att erlägga de i den allmänna pensionsförsäkringen föreskrivna
grundavgifterna.

Beträffande till en början frågan om sjömanspensioneringens utbrytande
ur den allmänna pensionsförsäkringen får pensionsstyrelsen erinra, att 1918 års
riksdag i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag beslutat sådan ändring av 5 § sista
stycket i lagen om allmän pensionsförsäkring, att den Kungl. Maj:t tillkommande
rätten att från avgiftsplikt undantaga vissa ej statsanställda grupper av personer
upphävdes. Såsom huvudsaklig motivering för denna ändring anfördes de stora
svårigheter och därmed följande betydande kostnader, som det vållade att vid
avgiftspåföringen hålla reda på, vilka personer jämlikt 5 § vore undantagna från
avgiftsplikt. Fara vore ock för handen att, om undantag från avgiftsplikt alltjämt
medgåvos, hela folkförsäkringen komme att söndersplittras. De personer,
som undantoges från avgiftsplikt, vore för övrigt detta oaktat i allmänhet delaktiga
i den allmänna pensionsförsäkringen på grund av avgifter, som de erlagt,
innan de tillträdde den anställning, som medfört undantagande. De kunde även
gå förlustiga hela eller en del av den genom tjänsteanställningen tillförsäkrade

Första kammarens andra tilljälliga utskotts utlåtande Nr 20. 5

pensionen, därigenom att de av en eller annan anledning i förtid lämnade tjänsten.
Det skulle därför helt visst mången gång hava medfört en ej oväsentlig fördel,
om de oavbrutet fått erlägga pensionsavgifter och på detta sätt uppbringat
avgiftspem-ionernas storlek.

Andra sammansatta lag- och statsutskottet, som hade att avgiva utlåtande
över förutnämnda förslag till ändring av 5 §, anförde i sitt utlåtande (nr 3), att
utskottet ansåge de för lagändringen åberopade skäl övertygande. Vad som till
stöd för ett framställt avslagsyrkande anförts syntes utskottet ej tillräckligt vägande
i jämförelse med de olägenheter, som genom befrielse från avgiftsphkt kunde vållas
just dem, som komme i åtnjutande av sådan befrielse. Snarare ville det synas
utskottet, som om skäl förelåge a''t påskynda en av pensionsstyrelsen ifrågasatt
utredning, huruvida icke jämväl delägare i statens pensionskassor borde åläggas
avgifDphkt till den allmänna pensionsförsäkringen.

Vad ovan anförts mot ett undantagande från avgiftsplikt till den allmänna
pensionsförsäkringen torde gälla även beträffande sjömännen, vilka ej
sällan torde från sjömanstjänsten övergå till andra yrken. Styrelsen kan sålunda
under alla omständigheter icke för sin del tillstyrka, att sjömännen befrias från
delaktighet i den allmänna pensionsförsäkringen.

Beträffande den av motionärerna omnämnda uppfattningen, att sjöfolket
i stor utsträckning underlåter att erlägga föreskrivna pensionsavgifter till den allmänna
pensionsförsäkringen, må nämnas, att denna fråga sedan en tid varit föremål
för utredning inom pensionsstyrelsen, men kan denna utredning ej avslutas
förrän efter några månader. Skulle det genom utredningen visa sig, att sjömännen
verkligen äro i mera framträdande grad försumliga med avgifternas erläggande,
torde det naturligaste vara, att man söker råda bot härför genom särskilda
åtgärder beträffande uppbörden av avgifterna. En utväg, som härvid
borde tagas under övervägande, är att genom anlitande av rederierna söka ernå
eu effektivare inbetalning av de avgifter, som påförts sjömännen.

Det torde vara ostridigt, att den nuvarande allmänna pensionsförsäkringen
icke. är tillräcklig för åstadkommande av en effektiv sjömanspensionering eller
pensionering över huvud. Styrelsen får emellertid erinra, att i det program för
blivande ändringar i pensionsförsäkringslagen, som framlades i styrelsens framställning
till Konungen den 21 januari 1918, berördes bland annat frågan om eu
förhöjning av pensionsavgifterna i samband med en mjukare anpassning efter inkomsten
och en höjning av inkomstgränseu för den högsta pensionsavgiften jämte
en omläggning av beräkningssättet för avgiftspensionerna m. m. Det må ock i
samband härmed erinras om den i propositionen nr 126 till 1913 års riksdag
uttalade uppfattningen, att det i den mån den allmänna pensionsförsäkringen
icke visar sig räcka till för åstadkommande av en effektiv sjömanspensionering,
skall, befinnas jämförelsevis lätt verkställbar att genomföra en lämplig tilläggspensionering
för sjömän, vilken skulle kunna anknytas till den allmänna pensionsförsäkringen.
Det torde böra bliva beroende på eu blivande utredning,
huruvida denna tilläggspensionering för sjömän skall kunna ombesörjas i direkt
samband med den allmänna pensionsförsäkringen eller eventuellt bör överlåtas
åt en särskild pensionsanstalt Även om det senare alternativet väljes, torde, om
det befinnes lämpligt, en sådan anordning kunna träffas, att även de från pen -

6 Första kammarens (indvn tillfälliga utskotts utlåtande Nr HO.

sionsförsäkringsfonden utgående pensionerna utbetalas till pensionstagarna genom
förmedling av den pensionsanstalt, som ombesörjer utdelandet av tilläggspensionerna.

En möjlighet att ordna sjömanspensioneringen är att anlita den med den
allmänna pensionsförsäkringen förenade fri illiga pensionsförsäkringen. Därigenom
skulle måhända ock kunna åstadkommas en minskning av de aministrationskostnader,
som en splittring av pensioneringen på särskilda anstalter medför.

Pensionsstyrelsen är, såsom ovan antytts, för närvarande sysselsatt^ med
en utredning för revision av pensionsförsäkringslagen och kan icke nu inlåta
sig på närmare detaljer, förrän utredningen slutförts.

De till styrelsens biträde förordnade sakkunniga hava förklarat sig instämma
i vad styrelsen sålunda anfört.

Stockholm den 4 april 1919.

Adolf af Jochnick.

0. F. Enbom.

Föredragande.

Carl Broberg.

Karl Dickman.

Hugo Elliot.

Axel Telander.

Stockholm den 15 mars 1919. Bilaga 2.

Till Riksdagens andra kammares tredje tillfälliga utskott.

Med föranledande av därom framställd begäran från Riksdagens andra
kammares tredje tillfälliga utskott har Kungl. Maj:t anbefallt Kungl. Kommerskollegium
att avgiva utlåtande över en inom andra kammaren vackt motion
med hemställan om företagande av en allsidig utredning i syfte att åstadkomma
en effektiv sjömanspensionering.

I motiveringen för ifrågavarande hemställan hava motionärerna gjort vissa
uttalanden angående dels den av sjömanshusen handhavda understödsutdelningen
dels pensioneringen från handelsflottans pensionsan-talt ävensom om sambandet
mellan dessa bägge frågor. Kollegium finner så mycket mindre lämpligt att ingå
på dessa spörsmål, som enligt vad motionärerna ock erinrat frågan om sjömanshusens
organisation och jämväl understödsväsendet för närvarande är föremål
för utredning av särskilda sakkunniga samt resultatet av denna utledning kan
förväntas föreligga inom en nära framtid.

Vad angår motionärernas hemställan om vidtagande av åtgärder för åstadkommande
av en effektiv sjömanspensionering har kollegium redan förut vid
ohka tillfällen för Kungl. Maj:t framhållit vikten av denna frågas ordnande.
Kollegium biträder därför i allo syfiet med ifrågavarande hemställan.

C. E. Landberg.

Per G. Friberg.

W. Bagge.

Första hammarens andva tiltfälliga utskotts utlåtande Nr 30.

Bil. 3.

Stockholm den 28 mars 1011).

Till Riksdagens andra kammares 3:dje tillfälliga, utskott.

Genom nådigt beslut den 25 februari 1919 bar Kung!. Maj:t på av utskottet
gjord framställning anbefallt Socialstyrelsen att avgiva och till utskottet
överlämna yttrande över inom Riksdagens andra kammare väckt motion, nr 275,
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående åstadkommandet av eu effektiv sjömanspensionering.

Såsom yttrande i ärendet får Socialstyrelsen anföra följande.

Då Kungl. Maj:t genom remiss den 20 november 1909 uppdrog åt den
dåvarande ålderdomsförsäkringskommittén, att vid fullgörandet av sitt uppdrag
jämväl taga under övervägande den så kallade sjömanspensioneringskommiiténs
den 15 november 1904 avgivna förslag angående förbättrat pensioneringssätt för
sjömän, både denna senare fråga redan i mer än två årtionden stått på dagordningen
i vårt land. Sålunda både den äldre arbetarförsäkringskommittén den
28 juli 1888 avgivit förslag till bland annat särskild lagstiftning om sjöfolks försäkring
för olycksfall i tjänsten, varjämte kommitténs förslag till ålderdomspensionermg
avsåg att omfatta befolkningen i dess beslut och sålunda jämväl sjömännen.
Även nva arbetarförsäkringskommittén både i sitt den 30 mars 1893
avgivna förslag till lag angående försäkring till beredande av pension vid varaktig
oförmåga till arbete bland dem, som skulle underkastas försäkringen, upptagit
jämväl besättningen å svenska fartyg.

I de regelingsförslag, som på grundval av de båda arbetarförsäkringskommittéernas
betänkande vid skilda tillfällen under 1890-talet framlades i Riksdagen,
både dock med hänsyn till i främsta rummet de säregna förhållanden, under
vilka sjömansyrket utövades, detta yrke undantag^ från den ifrågasatta lagstiftningens
tillämpning. Sjöfolket lämnades likaledes åsido i den vid 1901 års Riksdag
genomförda lagstiftningen angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete.

Efter att till en början hava erinrat därom, att den allmänna pensionsförsäkringen
vore avsedd att gälla även för sjöfolket, framhåller ålderdomsförsäkringskommittén
(kommitténs betänkande del I, sid. 60—61) i fråga om särskilt
sjömanspensioneringen bland annat, att det huvudskäl, som syntes hava föranlett
Kungl. Maj:t att ur tidigare lagförslag i ämnet utesluta denna näringsgrens utövare,
nämligen svårigheten att av den utfå stadgade avgifter, i vida mindre
grad kunde sägas gälla kommitténs eget förslag. De av sjömanspensioneringskommittén
föreslagna pensionsbeloppen överstege visserligen i högsta klas-en de
av kommittén själv föreslagna pensionerna. Men till gengäld uppgingo de pensionsavgifter,
som eldigt kommitténs förslag skulle erläggas av de försäkrade,
endast till eu bråkdel av de utav sjömanspensioneringskommittén ifrågasatta.

8 Första hammarens andra tilljälliga utshotts utlåtande Nr SO.

»Kommittén har dessutom icke» — heter det vidare på samma ställe i motiveringen
— »funuit några skäl tala för att särskilt för denna yrkesgrupp åvägabringa
en mera gynnad ställning än för andra av försäkringen omfattande grupper,
där ett motsvarande behov i många fall kan hava varit för handen».

I detta senare uttalande har man otvivelaktigt att söka den egentliga orsaken,
varför ålderdomsförsäkringskommittéu funnit sig icke böra till särskild utredning
upptaga frågan om sjöfolkets pensionering. I sin strävan att göra pensionsförsäkringen
till allmän i detta ords bokstavliga mening och undvika utbrytningar
darur för särskilda samhällsgruppers vidkommande har kommittén funnit
sig nödsakad att betrakta redan bestående pensionsanordningar på ett och samma
sätt, oavsett deras historiska och rättsliga ursprung.

Denna kommitténs uppfattning fick dock icke stå emotsagd. Särskilt
gjorde kommerskollegium i sitt utlåtande den 31 december 1912 över ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag för sjöfolkets vidkommande bestämda invändningar
mot en dylik generalisering. Vid besvarandet av frågan huruvida kommitténs
förslag kunde anses innefatta en tillfredsställande lösning av sjöfolkets pensionering,
framhöll sålunda kollegium till en början, att ett yrkande om en självständig
sjömanspensionering utan samband med den allmänna pensionsförsäkringen
sannolikt skulle medföra, att sjöfolket ännu en gång ställdes utanför och
hänvisades att avvakta resultatet av nya utredningar. »Vid sådant förhållande»
— heter det vidare i utlåtamiet — »anser kollegium sig böra tillstyrka sjöfolkets
pensionering i enlighet med huvudgrunderna i förslaget, dock under uttrycklig
förutsättning att härigenom icke någon ändring sker i ovan omförmälda, för
sjöfolket redan gjorda anordningar. Särskilt förutsätter kollegium i sådant hänseende,
att vid beräknandet av det i 6 § omförmälda pensiontillägget avseende
icke fästes å understöd eller pension sjömannen uppbär eller kommer att uppbära
från ifrågavarande, redan bestående institutioner1. Rätten till sådant understöd grundar
sig, såsom närmare framgår av del III av kommitténs betänkande, väsentligen
på avgifter, erlagda av sjöfolket, och pensions rätten utgör i viss mån ett vederlag
för en av sjöfolket tidigare innehavd förmån. Skulle det emellertid icke befinnas
lämpligt eller möjligt att inom den föreslagna pensionsförsäkringens ram
bereda sjöfolket en dylik gynnad ställning, vill kollegium för sin del bestämt
uttala sig för att sjöfolket undantages fråu den allmänna pensionsförsäkringen
och i stället göres till föremål för en speciell, efter yrkets säregna förhållanden
anpassad lagstiftning. Det synes kollegium naturligast, att under sådana förhållanden
denna senare lagstiftning bygger vidare på grund, som redan förefinnes,
och att särskilt handelsflottans pensionsanstalt omskapas till bärare av det svenska
sjöfolkets invaliditets- och åldeidomsförsäkring».

De synpunkter, kommerskollegium här anfört, vunno ock beaktande vid
föredragningen inför Kungl. Maj:t av förslaget till den allmänna pensionsförsäkringen.
Sålunda anförde härv d föredragan 1e departementschefen bland annat,
att han för sin del icke kunde anse frågan om sjöfolkets pensionering vara
på ett fullt tillfred-ställande sätt löst genom kommitténs förslag. Uppenbart
syntes vara, att sjöfolket borde i vida större utsträckning än åtskilliga andra

1 Syftar på sjömanshusen och handelsflottans pensionsanstalt.

Första kammarens andra tilljälliga utskotts utlåtande Nr 20. 9

grupper av medborgare kunna erlägga högre avgifter för att erhålla eu rikare
pension än som kunde vinnas för de avgifter, vilka kunde ifrågasättas för
eu allmän folkförsäkring. Jämväl bidrag från rederierna borde till en sjömanspensionering
kunna påräknas. En del samlade fonder torde också kunna för
detta ändamål disponeras. Beaktas borde även, att eu tidigare pensionsålder
sannolikt vore påkallad för sjömännen och att vissa svårigheter torde förefinnas
med det av ålderdomsförsäkiingskommittén föreslagna sättet för avgifternas er
läggande, särskilt för de i utrikes sjöfart anställda.

Emellertid måste å andra sidan — framhöll vidare departementschefen —
uppmärksammas, att ett undantag i förevarande hänseende av sjöfolket mötte
vissa praktiska svårigheter. Särskilt torde knappast vara möjligt att låta undantaget
omfatta andra än å sjömanshus inskrivna. Vidare vore uppenbart, att det torde
taga åtskillig tid, innan ett förslag om särskild sjömanspensionering kunde framläggas.

Vid slutligt övervägande av frågan hade därför departementschefen kommit
till den uppfattning, att sjöfolket vore bäst betjänat med att icke utbrytas
ur den allmänna försäkringen. Emellertid uttalade departementschefen tilllika,
att frågan om förbättrade pensioner för sjömännen snarast borde återupptagas
till förnyat och slutligt övervägande, vartill departementschefen i sin mån ville
medverka.

Även Riksdagen har i frågan om sjöfolkets pensionering uttalat en liknande
uppfattning. I anledning av eu vid 1915 års Riksdag inom 2:dra kammaren
väckt motion (Nr 142) angående utredning rörande omorganisation av rikets sjömanshus
framhöll sålunda Riksdagen i skrivelse till Konungen den 29 maj 1915
beträffande det av motionären framkastade förslaget att på sjömanshusens underst
Overksamhet uppbygga en effektiv sjömanspensionering, att man enligt Riksdagens
uppfattning icke borde slå sig till ro med de dittills gjorda försöken att
åstadkomma en tillfredsställande sjömanspensionering. Den allmänna pensionsförsäkringen
vore visserligen icke så värdelös för sjömännen, som de själva syntes
uppfatta densamma. Det förefölle emellertid, som om något mera skulle
kunna åstadkommas till förbättrande av sjöfolkets pensionsförhållanden, möjligen
genom att sammanföra eller bringa till samverkan och utveckla den allmänna
pen-ionsförsäkringen, handelsflottans pensionsansialts verksamhet samt sjömanshusens
understödsverksamhet.

Av vad sålunda anförts, torde framgå, att frågan om sjöfolkets pensionering
icke ansetts tillfredsställande eller slutgiltigt löst genom den allmänna pensionsförsäkringen.
Vid sådant förhållande och då styrelsen veterlig! denna fråga
icke under tiden upptagits till behandling, vill styrelsen för sin del tillstyrka,
att den av motionärerna ifrågasatta utredningen kommer till stånd.

Att här angiva några riktlinjer för utredningen kan uppenbarligen icke
komma i fråga. Huvudsaken är, att utredningen göres fullt allsidig och med
nödig hänsyn till redan bestående förhållanden, och vill styrelsen i sådant hänseende
särskilt framhålla följande.

En förbättrad sjömanspensionering synes kunna åvägabringas på i huvudsak
tvenne olika vägar. Motionärerna synas närmast hava tänkt sig en sådan anordning,
att sjöfolket, eller snarare den del därav, som sysselsattes i utrikes och med
denna jämförlig inrikes sjöfart skulle helt och hållet utbrytas från den allmänna

Bihang till riksdagens ''protokoll 1919. 12 samt. 2 avd. IS höft. (Nr 20.) 2

10 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.

pensionsförsäkringen ock göras till föremål för en särskild pensionslagstiftning
med sjömanshusen som lokala och handelsflottans pensionsanstalt som centralorgan.
Emellertid synes även en sådan anordning vara möjlig, att sjöfolket för
framtiden kvarstår inom den allmänna pensionsförsäkringens ram men att för
dess räkning och på grundval av redan bestående anordningar skapas en särskild
tilläggspensionering utgående efter speciella, för sjöfolket direkt avpassade bestämmelser.

Vilkendera av dessa vägar, som säkrast och bäst leder till det åsyftade
målet, kan givetvis endast den blivande utredningen utvisa. Styrelsen utgår därför
ifrån, att utredningen göres fullt förutsättningslös och sålunda icke på förhand
begränsas genom den år 1918 vidtagna ändringen i 5 § av lagen om allmän
pensionsförsäkring, varigenom den tidigare bestående möjligheten till utbrytning
ur den allmänna pensionsförsäkringen av enskilda samhällsgrupper eller
företag blivit stängd. Hällre än att för den enhetliga pensioneringens skull offra
något av sjöfolkets berättigade intressen, bör man enligt Styrelsens mening, därest
detta visar sig nödigt skrida till uppbyggande av ett självständigt, efter sjöfartsnäringens
säregna förhållanden avpassat pensioneringssystem.

Slutligen vill Styrelsen framhålla att särskilt den av sjömanshusen i riket
utövade understödsverksamheten möjligen kan komma att beröras av en blivande
obligatorisk sjukförsäkring, därest nämligen denna försäkring kommer att omfatta
jämväl sjöfolket.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit tjf. generaldirektören
Huss, byråchefen Andersson, tjf. byråchefen Bergström och byråassistenten
Eggert.

GUNNAR HUSS.

Theo fil Andersson.

Bilaga 4.

Till Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott.

I skrivelse till handelsflottans pensionsanstalt av den 18 innevarande
februari har utskottet lämnat anstalten tillfälle att inkomma med yttrande över
en inom riksdagens andra kammare väckt motion om åstadkommande av en allsidig
utredning för åvägabringande av en effektiv sjömanspensionering; och får
anstaltens direktion med anledning härav anföra, att direktionen, som är i tillfälle
vitsorda otillräckligheten av de för närvarande från anstalten utgående pensionerna,
givetvis ej har något att erinra mot åstadkommande av utredning i det
i motionen angivna syftet. Stockholm den 27 februari 1919.

C. O. Olsen.

Jacob Setterwall. Per G. Friberg.

Nils Erdmann.

Första kammarens andra tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 20.

Bilaga 5.

Till Andra Kammarens tillfälliga utskott nr 3.

Sveriges Fartygsbefälsförening, som blivit satt i tillfälle att till utskottet
inkomma med yttrande över Hrr Tliores och Olssons i Kullenbergstorp vid innevarande
riksdag väckta motion om åtgärder för åstadkommande av en effektiv
■sjömanspensionering, anhåller härmed vördsamt att i saken få anföra följande:

Frågan om en i någon mån betryggande ålderdomsförsörjning är givetvis
för sjöfolket av synnerlig betydelse, så mycket mera som nedsättning av arbetsförmågan
inom vårt yrke på grund av dess ansträngande beskaffenhet och de
yttre förhållanden, under vilka det utföres, i regeln inträder tidigare än inom de
flesta andra yrken. Detta gäller såväl för befäl som för manskap, och inom
befälskretsar har en tillfredsställande lösning av pensionsfrågan länge framstått
såsom ett ivrigt åtrått önskemål. Att de understödsinstitutioner, som för närvarande
finnes. Handelsflottans pensionsanstalt, Sjömanshusen och den allmänna
ålderdoms försäkringen, icke på långt när förmå att fylla denna uppgift är allmänt
erkänt. Den förstnämndes tillgångar äro för sitt ändamål alldeles otillräckliga
även med de anspråkslösa pensionsbelopp, som i 1864 års reglemente
bestämdes, vilka redan då voro knappt tillmätta och numera genom penningvärdets
fall och de ytterligt stegrade levnadskostnaderna blivit reducerade till eu
liten bråkdel av vad som rimligtvis bör fastslas såsom minimum för en effektiv
ålderdomsförsörjning, vartill kommer, att anstalten ej ens förmår att till alla pensionsberättigade
utbetala dessa belopp. Även de gratial och understöd, som från
sjömanshusen utbetalas kunna endast i ringa mån tillgodose behovet av ålderdomshjälp
för uttjänte sjömän, och enahanda är förhållandet med den allmänna
ålderdoms försäkringen. Pensionsbeloppen äro för små och pensionsåldern alldeles
för hög.

Att fartygsbefälet under sådana förhållanden med odelad tillfredsställelse
hälsar varje uppslag som kan leda till en mera tillfredsställande anordning av
sjömanspensioneringen, är självfallet, och Befälsföreningen finner sig därför kunna
uttala sin obetingade anslutning till motionens syfte.

I fråga om den lämpligaste formen för en omläggning och förbättring av
sjömanspensioneringen anser Föreningen ännu för tidigt att mera ingående yttra
sig, men vill dock uttala sin inslutning till motionärernas uppfattning så till vida,
att den anser de avgifter, som av sjöfarten till sjömanshusen inbetalas, hyrespenningar
och tonavgifter, helt och hållet eller åtminstone i största möjliga omfattning
böra komma den direkta sjömanspensioneringen till godo. Huruvida
och i vad mån sjömanshusens övriga tillgångar kunna och böra för detta ändamål
anlitas, därom anser sig Föreningen för närvarande icke kunna göra något
annat uttalande, än att en ömsesidigt kompletterande samverkan mellan en blivaude
sjömanspensioneringsanstalt och sjömanshusens understödsverksamhet i alla
händelser synes vara önsklig.

12 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr SO.

Motionärerna anse, att vid pensioneringens ordnande pensionsrätt bör medgivas
även åt sjöfolk i sådan inrikesfart, som är med utrikesfart jämförlig. En
sådan begränsning torde nog vara berättigad i fråga om manskapet, som ju delvis
består av personer, som icke kunna räknas som yrkesmän, ehuru kontrollen
av pensionsberättigandet nog blir vansklig utan obligatorisk mönstring, men i
fråga om det examinerade befälet ställer sig förhållandet annorlunda. Detta har
för erhållande av befälhavare- och styrmansbrev lått fullgöra fullkomligt samma
teoretiska och praktiska prestanda som det i utrikes fart anställda, och det synes
Föreningen att detta bör vara grundläggande för pensionsberättigandet mera än
arten av den anställning som kunnat erhållas efter vunnen befälskompetens. Ej
heller är den möjligheten utesluten, att saknaden av pensionsrätt i vissa fall skulle
menligt inverka på rekryteringen av inrikesflottans examinerade befäl. Föreningen
anser därför att vid en eventuell omläggning av sjömanspensioneringen
pensionsrätt bör medgivas för allt i inrikes fart anställt examinerat fartygsbefäl.

Med stöd av vad ovan anförts och i förhoppning att, då saken längre
framskridit, bliva satt i tillfälle att i fråga om formen för pensioneringens ordnande
göra ett mera ingående uttalande, vill Sveriges Fartygsbefälsförening nu
avgiva uttryck åt sin önskan, att utskottet måtte tillstyrka den av motionärerna
föreslagna utredningen.

Stockholm den 14 april 1919.

Sveriges Fartygsbefälsförening
N. Larsson.

Bilaga 6.

Till Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott, Stockholm.

Ångfartygsbefälhavare-Sällskapet har från Andra Kammarens 3:dje tillfälliga
utskott erhållit en skrivelse, vari begäres Sällskapets yttrande, med anledning
av herrar Alex. Thores och Olof Olssons motion om skrivelse till Kungl. Maj.t,
angående åstadkommande av en effektiv sjömanspensionering.

Med anleding härav får Styrelsen å Sällskapets vägnar i korthet lämna
det uttalande, att Sällskapet på det allra livligaste vill tillstyrka denna motion,
under uttalande av det önskemål, att denna för våra svenska sjömän så vitala
fråga snarast möjligt på ett tillfredställande sätt må erhålla sin lösning, enligt
Sällskapets förmenande huvudsakligast baserad på sjöfolkets egna inbetalningar
och hjälp till dessa från Staten.

Under förhoppning, att sjömanspensioneringen icke ånyo strandar på
motionärernas uppfattning angående sjömanshuskassorna, vill styrelsen särskilt
framhålla det berättigade uti, att sjömän, tillhörande den inrikes kustfarten, vartill
böra räknas alla passagerarefartyg i kanaler och i skärgårdar, icke mätte bli
förbigångna vid pensionens utdelande, icke minst med tanke på, att detta sjö -

1)5

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.

folk i allmänhet uppbär mindre avlöning än den utrikes sjöfartens utövare, och
att en stor del av dem under en lång följd av år troget stannat kvar på sina
platser ombord.

Stockholm den 7 mars 1909.

För Angfartygsbefälhavare-Sällskapet
Dess Styrelse
B. v. Sydow.

Bilaga 7.

Till Andra kammarens tredje tillfälliga utskott,

Stockholm.

Anmodade att yttra oss över en i Andra kammaren av hrr Thore och
Olsson i Kullenbergstorp väckt motion nr 275, rörande utredning i syfte att
åstadkomma en effektiv sjömanspensionering, anhålla vi att få anföra:

Frågan om en fördelaktigare pensionering av sjöfolket än den nu gällande
är ett gammalt önskemål från sjöfolkets sida. Den pension Handelsflottans pensionsanstalt
har tillfälle att ge är dels till sitt belopp — i de fall pension kan
utgå — alldeles för låg, och dels kunna på långt när icke alla behövande sjömän
ens komma i åtnjutande av pension från nämnda anstalt. Särskilt genom
det senare förhållandet kan ej heller fördelningen av pensionerna helt fritagas
från anklagelsen, att mannamån utövas.

Den allmänna folkpensioneringen, vilken som bekant även omfattar sjöfolket,
är heller icke så organisatoriskt byggd, att den kan sägas tillförsäkra sjöfolket
en pension på ålderns och arbetsoförhetens dagar, som svarar mot vad
andra ifråga om sociala villkor likställda medborgargrupper tillförsäkras. Inkasseringen
av pensionsavgifterna är som känt så löjligt organiserad, att en så
stor kår som sjöfolket säkerligen till sin stora massa icke inbetalar pensionsavgifterna.
Sjöfolkets pensionsförhållanden kunna således icke anses vara tillfredsställande.

Beträffande herrar Thores och Olssons i Kullenbergstorp motion anse vi oss
böra tillstyrka bifall till av motionärerna begärd utredning utan att på något sätt
därmed vilja yttra oss rörande motionens motivering. Utredningen bör i så
måtto ske förutsättningslöst, att olika sätt att lösa sjöfolkets pensionsfråga upptagas
till behandling under utredningsarbetet. En utredning rörande denna fråga
anses bland sjöfolket vara storligen av behovet påkallad.

Göteborg den 27 mars 1919.

För Svenska Eldareunionen
Algot Törnkvist.

Ordf.

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.

Bilaga 8.

Till lliksdagens Andra Kammares tredje tillfälliga utskott,

Stockholm.

Sedan vi nu satts i tillfälle taga del av den vid årets riksdag av hrr Alex.
Thore och Olof Olsson väckta motionen om skrivelse till Kung! Maj:t om företagande
av en utredning i syfte att åstadkomma en effektiv sjömanspensionering,
vilja vi anföra följande:

Den personal av sjöfolket vår organisation företräder intager i stort sett en
helt annan ställning i förhållande till en sjömanspensionering grundad på hittillsvarande
principer — ålders- och tjänstetidsberäkning — samt hyresavgifts erläggande
som villkor för pension, än vad fallet är för de högre grupperna av
sjöfolket: befäl och underbefäl.

Utgående ifrån eu fixerad åldersgräns av t. ex. 60 år, har den del av sjöfolket
vi representera synnerligen små utsikter att uppnå denna ålder och sålunda
komma i tillfälle att få denna fördel i form av pension av de inbetalta hyresavgifterna.
Arbetsförhållandena i sin helhet, framför allt arbetets tunga och
hälsofarliga karaktär, samt icke minst de ohygieniska bostadsförhållandena draga
försorg om, att sjömännen av lägre grad i flesta fall icke uppnå denna ålder
och i följd därav gå miste om pensionen. Kommer så härtill, att änkor och barn
efter sjömän skola undantagas från rätt till pension, ställer sig saken än mera
ofötdelaktig och gör, att våra medlemmar ställa sig skeptiska till hela frågan.
Konsekvensen kommer under alla omständigheter att bli den, att manskapets
inbetalta pensionsavgifter i stort sett torde komma dem 111 godo, som leva under
mera hygieniska förhållanden samt äro mindre utsatta för ansträngande och
kraftnedbrytande arbete. Härtill äro vi nödsakade att påpeka, att sjöfolket av
manskapsgrad i stor utsträckning förr eller senare lämnar de svenska fartygen
för att taga anställning på utländska fartyg.

Detta senare förhållande kommer icke att ändras även om en effektiv sjömanspensionering
genomföres.

Vi vilja dock icke ställa oss avvisande till frågans utredning, då en sådan
kan uppdaga nya vägar och principer för en verkligt effektiv och kanske till
och med rättvis sjömanspensionering, och samtycka vi till motionens syfte.

Göteborg den 13. 3. 1919
för

Svenska Sjömans- Unionen.

Erhard Griph.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.

Bil. 9.

Till Andra kammarens tredje tillfälliga utskott.

I anledning av Eder skrivelse den 18 februari 1919, varmed Ni överlämnat
ett exemplar av en utav herrar Thore och Olsson i Kullenbergstorp vid innevarande
riksdag väckt motion, II K. nr 275, angående åstadkommandet av eu
effektiv sjömanspensionering, får Direktionen anföra följande.

Vid 1915 års riksdag väckte herr Thore jämte herr Hellberg i Ljungskile i
andra kammaren en motion, vilken utmynnade i en hemställan, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa
utredning till en omorganisation av rikets sjömanshus, i syfta att dessa institutioners
uppgift såsom statsförvaltande verk och såsom understödskassor för sjöfolket
på ett ändamålsenligare sätt än vad dittills skett måtte tillvaratagas.

Med bifall till denna motion beslöt riksdagen en- skrivelse till Kungl. Maj:t
i vilken hemställdes, att Kungl. Maj:t täcktes verkställa utredning rörande sjö’
manshusen i riket, i syfte att dessa institutioner på ett ändamålsenligare sätt, än
dittills skett, måtte komma att tillvarataga sjöfolkets intressen.

Innan den utredning, Kungl. Maj:t i anledning härav lät igångsätta och
vars allmänna drag enligt herr Thores utsago sedan någon tid legat färdiga,
ännu framkommit i slutgiltigt skick, har herr Thore tillsammans med herr Olof
Olsson i Kullenbergstorp vid innevarande riksdag väckt den av utskottet till Direktionen
remitterade motionen, däri hemställts, att Kungl. Maj:t snarast måtte
företaga en allsidig utredning i syfte att åstadkomma en effektiv sjömanspensionering.

Vad herr Thore till stöd för sistnämnda motion anfört skiljer sig väsentligt
från de yttranden han hade i sin förra motion och är ägnat att föregripa den i
anledning av denna företagna utredningen.

I sin förra motion yttrade herr Thore bland annat: Det stort tillämnade
sjömanspensioneringskommittébetänkandet av år 1904 hade ditulls resulterat iså
gott som ingenting. Handelsflottans pensionsanstalt förmådde endast ofullständigt
fylla sin uppgift. Till den allmänna pensionsförsäkringen finge sjöfolket
liksom andra medborgare betala sina avgifter, men denna försäkring vore icke
lämpligen anpassad för sjöfolkets yrkesklass. Av de stora bidrag, staten och
även kommunerna numera lämnade till de allmänna sjukkassorna, torde säkerligen
endast en försvinnande del komma sjöfolket till godo. Över huvud vore
sjömanshuskassorna de institutioner, som trots sina stora avbränningar och bristfälliga
organisation lämnade uttjänt sjöfolk, deras behövande änkor och minderåriga
barn de värdefullaste understöden. — — Inkomsterna till sjömanshusen
genom avkastningen av fonder, ton- och hyresavgifter samt bötesmedel borde,
med skäligt avdrag till statsverket för arbetet med dessa inkomsters inkassering,
bokföring: och distribuering, tillfalla understödskassorna. Verksamheten i statsverkets
tjänst boide bekostas med statsmedel.

Nu säger herr Thore — efter att hava förmält att 1917 års sjömanshuskommitterade
funnit 75 % av sjömanshusens arbetsuppgifter vara av statlig natur
och alltså böra bekostas av statsverket, samt att statsverkets förvaltningsbi -

16 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.

drag till sjömanshusen, sedan tjänstemännen kommit i åtnjutande av krigstidstillägg
och krigstidshjälp enligt samma grunder som statens befattningshavare
och ökade omkostnader även på andra håll inträtt, av kommitterade för innevarande
år beräknats till 265,000 kronor — att det icke funnes någon anledning
antaga, att staten vore villig bidraga med 75 % av omkostnaderna för en institution,
''där den ekonomiska skötseln fortginge så okontrollerad som vid sjömanshusen.
Vidare säger herr Thore, att den av honom förut förordade unaerstödsverksamlieten
från sjömanshusen av sjömännen betraktades som en ineffektiv åtgärd
och överhuvud icke ägnad att lösa det särskilt för de äldie jrkesmannen
vitala spörsmålet: tryggad ålderdom.

Mot vad herr Thore sålunda nu anfört får Direktionen invända följande:

Om staten vore betänkt på att övertaga kostnaderna för sjömanshusens förvaltning
till den del de motsvarades av vid dem för statens räkning utfört arbete,
så tinnes ingen anledning antaga, att staten skulle ara sig för sådana kostnader
som kiigstidstillägg åt tjänstemännen, vilket de senaste riksdagarna visat
si» benägna att i stor utsträckning bevi ja. Man får väl tvärtom antaga, att,
sedan det arbete, som för statens räkning utföres vid sjömanshusen, blivit vederbörligen
uppskattat, staten skall befinnas villig påtaga sig den häremot svarande
fulla kostnaden.

I fråga om kontrollen över sjömanshusens verksamhet vill Direktionen erinra
om, att omkostnadsstat för varje sjömanshus årligen uppgöres och tillställes
Kungl. ''Kommerskollegium, samt att förvaltningen årligen granskas av tre revisorer,
av vilka eu utses av magistraten. .

Gentemot det i sjöfolkets mun lagda omdömet, att sjömanshusens understödsverksamhet
vore ineffektiv, vill Direktionen framhålla, att, enligt ett av herr
Thore i hans nu ifrågavarande motion relaterat yttrande av finansministern, icke
heller de från handel-flottans pensionsanstalt utgående pensionerna äro avsedda
att bereda full försörjning och därmed eu tryggad ålderdom åt sjöf fiket. Pensionssökande
hos anstalten kan icke vara säker om att, när ban är berättigad till
pension, erhålla sådan. Det beror på, om tillräckligt antal pensionsrum äro
lediga och i vissa fall på lottning.

Under sådana förhållanden kan ifrågasättas, vilket understöd som ar mera
värdefullt, en så beskaffad pension eller det understöd sjömanshusen lämna nämligen
omedelbar hjälp åt den som befinnes vara i behov därav. Snar hjälp är
dubbel hjälp och understöfisbeloppen äro, åtminstone vad Stockholms sjömanshus
beträffar icke så föraktliga. För det icke obetydliga antal sjömän, vilka tillika
kunna erhålla understöd från den vid detta sjömanshus fastade Stockholms nationalkassa,
den icke enda i sitt slag, äro understöden större än de pensioner, de
eventuellt erhålla från handelsflottans pensionsanstalt och för Övriga kategorier
av sjöfolket överstiga understöden i många fall pensionerna från nämnda anstalt.
Därtill kommer möjligheten för Direktionen att bereda somliga sökande understöd
från de under Direktionens förvaltning stående donationer. Hade sjömanshusen
kunnat beräkna hyresavgifter för de stora avlöningsbelopp, sjömännen
under krigsåren uppburit i form av krigs- och dyrtidstillägg, och icke, såsom
skett endast på grundavlöningen, vilken för närvarande icke är nämnvärt större
•In före år 1915, hade understödsbeloppen under denna för understödstagarna så
beprövande tid kunnat betydligt höjas.

Första kammarens ondvu tillfälhya utskotts utlåtande Nr 20. 17

Att märka är, att sjömanshusens uuderstödsverksamhet omfattar även änkor

och barn efter sjöfolk. . j

Ifrågavarande understödsverksamhet har snart 200-årig hävd för sig. År
1730 inrättades nämligen i Stockholm eu så kallad »låda» eller kassa, till vilken
medel sammanskötos av sjömännen själva och vars ändamål var att bereda handelssjöfolket
tillfälle till behövligt understöd. Bestämmelser härom infördes i
1748 års kofferdireglemente och fortplantades i följande sjömanshusreglementen.

Sjömanshusen äro den primära institutionen. Där utarbetas de uppgifter
om sjöfolkets sjötid, som uteslutande ligga till grund för de av Handelsflottans
pensionsanstalt beviljade ansökningarna, varjämte sjömanshusen i landsorten utbetala
de sålunda beviljade pensionsbeloppen. Sjömanshusen understödja alltså
pensionsanstaltens arbete och kunna icke, som herr Thore velat göra gällande,
betraktas såsom konkurrenter till anstalten.

Det är Direktionens bestämda åsikt, att vid sidan av eu blivande sjöfolkspensionering
sjömanshusens på behovsprincipen grundade understödsverksamhet

bör fortfara. . . ... , ,,,

Under uttalande av den förhoppningen, att en ny utredning i amnet matte
leda till ett definitivt resultat och en lycklig lösning av den på dagordningen så
länge stående frågan om sjöfolkets pensionering, får Direktionen hemställa, att
utskottet måtte tillstyrka bifall till herrar Thores och Olssons ifrågavarande motion.
Stockholm den 10 mars 1919.

På Stockholms sjömanshus’ direktions vägnar:

J. W. Broman.

F. W. Funch.

Bilaga 10.

Till Riksdagens andra kammares tredje tillfälliga utskott.

Enligt skrivelse av den 18 nästlidne februari har utskottet lämnat sjömanshusdirektionen
i Göteborg tillfälle att till utskottet inkomma med yttiande
över en av berrar Thore och Olsson i Kullenbergstorp väckt motion Nr 275 om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående åstadkommandet av en effektiv sjömanspensionering,
och får diiektionen dels meddela, att ombudsmannen vid sjömanshuset
R. Bråkenhielm i egenskap av ledamot av den i motionen omförmälda
1917 års sjömanshuskommitté, anhållit att beträffande ett yttrande i motionen
få anmärka, att visserligen vitt skilda åsikter angående sjömanshusens organisation
och verksamhet råda inom kommittén, men att denna skiljaktighet representeras
endast av herr Thore under det kommitténs övriga ledamöter äro fullt
eniga om det förslag, vari kommitténs utlåtande utmynnar, dels för egen del
med anledning av motionens innehåll anföra följande:

I motionen uttalas bland annat, att man ideligen vid övervägande av
frågan om en förbättrad pensionering för sjöfolket stöter på sjömanshusen och
den därifrån utgående understödsverksamheten. Att så är förhållandet eller med
andra ord, att i motioner och förslag, som beröra pensioneringsfrågan, även
tagits sikte på sjömanshusens understödsverksamhet finner sin förklaring däri,
att förslagsställarne räknat med att för sjöfolkets pensionering skulle få förfogas
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 12 samt. 2 avd. 18 käft. (Nr 20.) 3

18 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.

över sjömanshusens fonder, utan hänsyn till de särskilda förhållanden, under
vilka dessa fonder tillkommit och de ändamål, de hittills varit avsedda att tillgodose.
Denna strävan har säkerligen utgjort ett väsensligt hinder för en tillfredsställande
lösning av pensioneringsfrågan i stället för att underlätta densamma.

En rationell lösning av pensioneringsfrågan bör innebära, att viss tids
tjänst till sjös under förhållanden, som enligt givna bestämmelser böra grundlägga
rätt till pension, skall vid viss uppnådd levnadsålder medföra pension,
oavsett vederbörandes ekonomiska förhållanden. Förutsättning bör också vara,
att under tjänstetiden inbetalningar successivt skett av pensionsavgifter, utgående
från de tjänstgörandes avlöningar och annorledes, som kan finnas lämpligt,
och att till förfogande för pensioneringen stå fonder som för ändamålet bildas
av inflytande avgifter och med bidrag av andra tillgängliga medel. Det är
uppenbarligen för att lägga grunden till sådana fonder man önskar taga i anspråk
sjömanshusens under årens lopp samlade medelstillgångar. Men beträffande
dessa tillgångar håller Bjömanshusdirektionen före, att det vore eu orättvisa,
i fall desamma skulle frånhändas sjömanshusen och de kategorier av sjömän
samt deras änkor och barn, vilka för närvarande åtnjuta förmånen av deras
avkastning genom den av sjömanshusen bedrivna understödsverksamheten.

Särskild uppmärksamhet tilldrager sig med avseende härå uttalandet i
föreliggande motion därom, att enligt motionärernas mening av skäl, som de
angivit, den ifrågasatta sjömanspensioneringen tillsvidare borde omfatta endast
sjömännen själva men ej sjömäns änkor och oförsörjda barn. Ovannämnda
understödsverksamhet omfattar till mycket stor del just dessa änkor och oförsörjda
barn, och det torde vara ganska säkert, att behovet av hjälp åt dem
kommer att framdeles bliva väl så stort som hittills. Man bör därför ej utgå
ifrån, såsom motionärerna uttala, att en viss del av de fonder, som nu tillhöra
de lokala sjömanshuskassorna, borde tilläggas pensionsfonden. Fastmera torde
det böra från begynnelsen fastslås, att denna fond bör på annat sätt åstadkommas
och sjömanshusens fonder oförminskade bibehållas för därmed avsedda
ändamål, desto hällre som sjömanshusens för understödsverksamheten
disponibla inkomster komme att minskas, då sjöfolkets egna bidrag till desamma
möjligen skulle anses böra om ej helt och hållet bortfalla så dock väsentligt reduceras
och det mesta av dessa bidrag i stället ingå till pensioneringen.

Sjömanshusdiiektionen har ansett sig böra framhålla dessa synpunkter
men däremot funnit sig ej böra i detta sammanhang bemöta motionärernas anmärkning
mot sjömanshusens administrativa och ekonomiska förvaltning eller i
övrigt på frågans nuvarande läge göra annat uttalande, än att direktionen lika
med motionärerna anser åstadkommandet av en effektiv sjömanspensionering
vara ett samhällsintresse av stor vikt, och att direktionen på den grund tillstyrker,
att bifall till motionen måtte förordas.

Göteborg den 11 mars 1919.

På Sjömanshusdirektionens vägnar.

F. Sternhagen.

Ordförande.

Johan J.son Borrie.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 20.

Bilaga 11.

Till Riksdagens andra kammarens tredje tilljälliga utskott, Stockholm.

I anledning av utskottets skrivelse av den 18 nästlidne februari får direktionen
för sjömanshuset i Malmö härmed avgiva yttrande över herrar Thores
och Olssons i Kullenbergstorps motion angående en allsidig utredning i syfte att
åstadkomma eu effektiv sjömanspensionering.

Envar, söm är intresserad för vårt lands sjöfart och de frågor, som därmed
äga samband, måste instämma i motionärernas uttalande, att realiserandet
av en effektiv sjömanspensionering är ett samhällsintresse av stor vikt, och direktionen
får för sin del på sådan grund tillstyrka bifall till motionsyrkandet om
föranstaltande .av en allsidig utredning i den föreliggande frågan.

Däremot kan direktionen icke i allo dela de synpunkter, från vilka motionärerna
utgått, samt de linjer, efter vilka de tänkt sig, att pensioneringen av
våra sjömän bör ordnas.

Motionärerna hava uti de inledande betraktelserna i motionen framhållit,
att, då spörsmålet om sjömanshusens organisation numera bringats i ett sådant
läge, att frågan under närmaste tiden måste upptagas till avgörande, tiden nu
är mogen att direkt skrida till realiserande av sjömanspensioneringen. Och uti
det referat, motionärerna lämnat över vad som förekommit beträffande sjömanshusens
organisationsfråga, kommer till synes den meningen, att det vore synnerligen
angeläget, att staten snarast tager hand om sjömanshusens fonder och förenar
dem under en eller flera centralkassor, för att sjömännen skola erhålla »behörig
valuta för de medel, som för deras räkning inbetalas till sjömanshusen».
Vad sjömanshuset i Malmö beträffar, så förhåller detta ingalunda sjömännen sådan
valuta. Hyresavgifter och understöd under de sista 20 åren vid härvarande
sjömanshus hava uppgått, de förstnämnda till kr. 124,680: —, och de sistnämnda
till betydligt högre belopp, nämligen icke mindre än kr. 179,328: —

Och gent emot den sympati, som motionärerna tydligen hysa för planerna
på centralisationen av sjömanshusens fonder, så må här erinras, att sjömanshusdirektionerna
i sina resp. distrikt hava det företrädet framför större centrala institutioner
såsom understödsutdelare, att de givetvis äro i besittning av mera ingående
personkännedom och därför med större säkerhet kunna bedöma, i vilka
fall behov av understöd förefinnes. \ 0r> <- -■ - -,

I fortsättningen av den motionen inledande betraktelsen uttala sig motionärerna
för, att den på direkta inbetalningar av de försäkrade grundade pensioneringen
tills vidare bör omfatta endast sjömännen själva. Utan att vilja intaga
ställning till detta spörsmål vill direktionen dock framhålla angelägenheten av,
att, om en delning av sjömanshusens fonder skall äga rum, i syfte att en del
avsättes till pensionering av sjömän, och en del skall av sjömanshusen behållas
för understöd av änkor och barn efter sjömän, eu sådan uppdelning må ske efter
de olika kategoriernas av understödstagare förhållande till varandra. I samband
härmed åberopas, hurusom sjömanshuset i Malmö under 1918 lämnat understöd
åt icke mindre än 130 änkor med kr. 8,390: —, 8 barn med kr. 420: — samt åt
73 sjömän med kr. 4,443: —

20 Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 20.

Det är under framhållande av dessa, från motionärernas skilda meningar,
som direktionen uttalar sig för önskvärdheten av en allsidig, förutsättningslös
utredning i syfte att åstadkomma en effektiv sjömanspensionering.

Malmö den 13 mars 1919.

Å Sjömanshusdirektionens vägnar:

John Lundwall.

Ordförande.

Arvid Törnblom.

STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET, 19».